SOU 1976:45

Kommunernas ekonomi 1960-1972

Till Statsrådet och chefen för finans- departementet

Genom beslut den 17 december 1971 och den 26 april 1974 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning om kommunernasvekönomi mm.

Chefen för finansdepartementet förordnade den 28 december 1971 som ledamöter, ledamoten av riksdagen. fd förvaltningschefen Sven Ekström, ledamoten av riksdagen, lektorn Nils Carlshamre, dåvarande ledamoten av riksdagen, barnavårdsmannen fru Mary Holmquist, ledamoten av riksdagen, dåvarande förbundsordföranden Knut Johansson. ledamoten av riksdagen, lantbrukaren Stig Josefson, direktören i Svenska kommunförbundet Sven Järdler, ledamoten av riksdagen, metallarbetaren Valter Kristenson, dåva- rande ledamoten av riksdagen, direktören Sigvard Larsson, dåvarande för- bundsdirektören i Landstingsförbundet Bengt Olsson samt numera plane— ringschefen i finansdepartementet Carl Johan Åberg. Ekström utsågs att som ordförande leda utredningsarbetet.

Till ledamot efter Olsson förordnades den 14 mars 1974 förbundsdirek- tören i Landstingsförbundet Rune Carlsson.

Till ledamot efter avlidna fru Holmquist förordnades den 26 augusti 1974 ledamoten av riksdagen, fru Gudrun Sundström.

Till sekreterare förordnades den 3 mars 1972 numera depanementsrådet i finansdepartementet Odd Engström. Engström entledigades from den 16 april 1974 och förordnades from samma dag till expert.

Till ledamot och tillika sekreterare förordnades fro m den 16 april 1974 dåvarande planeringschefen i finansdepartementet, professorn Erik Höök. Höök entledigades from den 1 december 1975.

Till sekreterare förordnades fro m den 1 december 1975 kanslirådet i fi- nansdepartementet Ulf Wetterberg.

Utredningen har antagit benämningen kommunalekonomiska utredning- en (KEU).

Genom beslut den 28 december 1973 uppdrog Kungl Maj:t åt kommu- nalekonomiska utredningen att med förtur behandla frågorna om storlek och utformning av statsbidragen till kommunernas sociala hemhjälp och familjedaghemsverksamhet för tiden efter 1974 och att i samband därmed även behandla frågan om statsbidrag till den kommunala färdtjänsten. Detta arbete har redovisats i betänkandet Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet (SOU 1974:41).

Kommunalekonomiska utredningen har även avlämnat betänkandet Statsbidrag till kommunerna (SOU 1975:39). Detta betänkande behandlar statsbidragsystemets omfattning och inriktning budgetåren 1955/56— 1972/73.

Vidare har kommunalekonomiska utredningen studerat kostnadsutveck- lingen inom primärkommuner och landsting fram till 1985 under antagande om oförändrad ambitionsnivå. Detta första steg i KEU:s analys av kom- munernas ekonomi under de närmaste 5—10 åren har avrapporterats i be- tänkandet Kommunal utveckling. Kostnader 1974—1985 vid oförändrad ser- vice (SOU 1976:40).

Inom utredningen har en särskild arbetsgrupp haft i uppdrag att utarbeta föreliggande betänkande. Denna arbetsgrupp har biträtts av ett antal experter. Dessa har varit sekreteraren Rune Alexandersson, Svenska kommunför- bundet (fro m den 2 juni 1972), förste sekreteraren Kjell Ericsson, Lands- tingsförbundet (fro m den 2 juni 1972), statistikchefen Eric Esaieson, sta- tistiska centralbyrån (fro m den 2 juni 1972), departementssekreteraren i finansdepartementet Rein Hinno (from den 18 juli 1972), avdelningsdi- .rektören Bror Werbell, riksrevisionsverket (fro m den 25 september 1972), samt e universitetslektorn Lars Östman (from den 1 juli 1974).

I sekretariatets arbete med detta betänkande har deltagit budgetchefen Gunnar Efraimsson, Örebro kommuns drätselkontor, byrådirektören Karin Gunther, statistiska centralbyrån, soc stud Nils-Hugo Johansson, byrådi- rektören Anders Jonsson, statistiska centralbyrån, förste byråsekreteraren Agneta Norén, statskontoret, samt kontoristen May Jägerland.

I föreliggande betänkande ges en samlad bild av den kommunala sektorns utveckling 1960—1972. Utvecklingen inom de olika kommunala verksam- hetsområdena, inom primärkommuner respektive landsting, samt i den kommunala sektorn totalt, redovisas. Mot bakgrund av denna redovisning diskuteras de faktorer som legat bakom den kraftiga expansionen av den kommunala verksamheten under senare år. Kommunernas finansiering av verksamheten har därvid också analyserats.

Stockholm i augusti 1976

Sven Ekström

Nils Car/shamre Rune Carlsson Knut Johansson Stig Josefson Sven Jard/er Valter Kristensson Sigvard Larsson Gudrun Sundström Carl Johan Åberg

/ Ulf Wetterberg

8101. Landsting. Investeringsutgifter brutto och investeringsbidrag

för olika verksamhetsområden 1960—1972.

8 102 Landsting. Driftkostnader brutto och netto för olika verk-

8 103 Landsting. Investeringsutgifter brutto och efter avdrag av in-

samhetsområden 1960, 1964. 1968 och 1972.

378

380

380

382

384

386

386

388

390

390

392

394

397

403

409

412

418

vesteringsbidrag för olika verksamhetsområden 1960, 1964, 1968 och 1972

8 104Landsting. Driftkostnader, brutto och netto, för H.ilso- och

sjukvårdens olika verksamhetsområden (inklusive de lands- tingsfria kommunerna, exklusive de statliga sjukhusen) 1960, 1964, 1968 och 1972. . . . . . .

B 105 Landsting. Investeringsutgifter brutto och efter avdrag av in— vesteringsbidrag för Hälso- och sjukvårdens olika verksamhets- områden (inklusive de landstingsfria kommunerna, exklusive de statliga sjukhusen) 1960, 1964, 1968 och 1972.

B 106 Landstingsfria kommuner. Driftkostnader. brutto och netto. för Hälso- och sjukvård 1960, 1964, 1968 och 1972. 8 107 Landstingsfria kommuner. Investeringsutgifter brutto och efter avdrag av investeringsbidrag för Hälso- och sjukvård 1960. 1964, 1968 och 1972. B 108 Landsting. Driftkostnader, brutto och netto, för vård av lång-

varigt kroppssjuka enligt olika indelningsgrunder 1968—1972.

Diagram

3.1 Primärkommuner och landsting. Externa utgifter. 3.2 Primärkommuner och landsting. Externa inkomster. 3.3 Primärkommuner. Externa utgifter. . 3.4 Primärkommuner. Externa inkomster. . 3.5 Landsting. Externa utgifter.

3.6 Landsting. Externa inkomster. . . . . . . . .

3.7 Primärkommuner. Vissa kostnadsslag i procent av externa kostnader. 3.8 Primärkommuner. Vissa intäktsslag i procent av externa in- täkter.

3.9 Primärkommuner Driftkostnader, brutto och netto, samtdrift-

intäkter.

3.10 Primärkommuner. Driftkostnader brutto fördelade på förvalt-

ning och affärsmässig verksamhet. . . . . 3.11 Landsting. Vissa kostnadsslag 1 procent av externa kostnader.

3.12 Landsting. Vissa intäktsslag i procent av externa intäkter. . 3.13 Landsting. Driftkostnader, brutto och netto, samt driftintäkter. 3.14 Primärkommuner och landsting. Konsumtionens fördelning på ändamål.

3.15 Kommunal, statlig och privat konsumtion samt BNP till mark- nadspris.

3.16 Kommunal, statlig och privat konsumtion i procent av BNP till marknadspris.

3.17. Prisutveckling för kommunal, statlig och privat konsumtion

samt BNP 1.111 marknadspris. . . . . . . 3.18 Primärkommuner och landsting. Vissa transfereringsutgifter.

420

422

424

426

427

428

67 69 71 73 74 76

83 85 86 89 94 96 97 101 102 103

104 108

3.19

3.24 3.25 3.26 3.27

3.28 3.29

3.30 3.31 3.32 3.33 3.34 3.35

4.1 4.2

4.3

4.4

4.5

4.6

4.7 4.8

4.9 4.10

4.11

4.12 4.13

4.14

Primärkommuner och landsting. Investeringsutgifter brutto och efter avdrag av investeringsbidrag. Primärkommuner. Investeringsutgifter brutto och statliga in-

vesteringsbidrag. Årlig förändring i procent. . . Primärkommuner. Investeringsutgifter brutto och efter avdrag av investeringsbidrag.

Landsting Investeringsutgifter brutto. samtliga verksamhets- grenar och hälso- och sjukvård. Primärkommuner och landsting. Vissa inkomstslag 1 procent

av externa inkomster.

Primärkommuner. Skatteintäkter, skattekraft och medelutde-

bitering.

Landsting Skatteintäkter, skattekraft och medelutdebitering.

Primärkommuner respektive landsting. Kapitalbildning. Primärkommuner respektive landsting. Långfristig nyupplå- ning.

Primärkommuner respektive landsting. Finansieringskapital. Primärkommuner respektive landsting. Finansieringskapital 1

procent av totala externa utgifter . . Primärkommuner respektive landsting. Likviditet. Primärkommuner. Finansiering av driftbudgeten. Primärkommuner. Finansiering av kapitalbudgeten. Landsting. Finansiering av driftbudgeten. Landsting. Finansiering av kapitalbudgeten.

Antal sysselsatta i olika sektorer i procent av totala antalet

sysselsatta. .

Nettokostnader 1968 och 1972 för olika kommunstorlekar. Nettokostnader 1968 och 1972 för primärkommuner med olika befolkningsutveckling.

Nettokostnader 1968 och 1972 för primärkommuner med olika befolkningsstruktur. Nettokostnader 1968 och 1972 för primärkommuner med olika tätortsgrad. Nettokostnader 1968 och 1972 för primärkommuner med olika

skattekraft.

Nettokostnader 1968 och 1972 för primärkommuner med olika

geografisk belägenhet. . . . . Kostnadsräntor 1968 och 1972 för olika kommunstorlekar. Kostnadsräntor 1968 och 1972 för primärkommuner med olika befolkningsutveckling .

Kapitalbildning 1968 och 1972 för olika kommunstorlekar. Kapitalbildning 1968 och 1972 för primärkommuner med olika befolkningsutveckling. Kapitalbildning 1968 och 1972 för primärkommuner med olika

skattekraft. . . . . Nettoinvesteringar 1968—1972 för olika kommunstorlekar. Nettoinvesteringar 1968—1972 för primärkommuner med olika befolkningsutveckling.

Nettoinvesteringar, långfristig nyupplåning och nettoupplåning

115 119 122 128 133 134 134 136

139 142

143 144 145 146 147 148

150 163

163

164

164

165

165 166

167 167

168

168 169

170

4.15

4.16 4.17

4.18

4.19

4.20

4.21

4.22

4.23

5.1 5.2 5.3

5.4

5.5

5.6 5.7

5.8

5.9 5.10

5.11

5.12 5.13

1968—1972 för olika kommunstorlekar. . Nettoinvesteringar, långfristig nyupplåning och nettoupplåning 1968—1972 för primärkommuner med olika befolkningsutveck- ling. . . Amorteringar 1968 och 1972 för olika kommunstorlekar. Amorteringar 1968 och 1972 för primärkommuner med olika befolkningsutveckling.

Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag 1968 och 1972 för

olika kommunstorlekar.

Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag 1968—1972 för pri- märkommuner med olika befolkningsutveckling. Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag 1968—1972 för pri-

märkommuner med olika skattekraft.

Nettokostnader 1968 och 1972 för landsting indelade efter be- folkningsstorlek.

Nettokostnader 1968 och 1972 för landsting med olika skat—

tekraft.

Kapitalbildning 1968 och 1972 för landsting indelade efter be-

folkningsstorlek. Nettoinvesteringar 1968— 1972 för landsting indelade efter be- folkningsstorlek.

Nettoinvesteringar, långfristig nyupplåning och nettoupplåning

1968—1972 för landsting indelade efter befolkningsstorlek. Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag 1968 och 1972 för landsting indelade efter befolkningsstorlek.

Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag 1968 och 1972 för

landsting med olika skattekraft . . Primärkommuner. Driftkostnader för Central förvaltning. Primärkommuner. Driftkostnader för brandförsvar. .

Primärkommuner. Driftkostnader för Rätts- och samhälls-

skydd exklusive brandförsvar. . . . Primärkommuner Driftkostnader för allmän markreserv, re— glerings- och saneringsfastigheter, exploateringsverksamhet samt tomträttsmark. . . . . . . . Primärkommuner. Fastighetsförvärv och fastighetsförsäljning- ar 1960—1972 (exklusive hyresfastigheter och förvaltningsfas- tigheter). . . Primärkommuner. Driftkostnader för bostadspolitiska åtgärder. Primärkommuner. Driftkostnader för gatu- och parkförvalt- ning.

Primärkommuner. Investeringsutgifter brutto, och investe-

ringsbidrag för gatu- och parkförvaltning. . . Primärkommuner. Driftkostnader för fritidsförvaltning. Primärkommuner. Investeringsutgifter och investeringsbidrag för skolväsendet 1960—1972. . . . . Primärkommuner Driftkostnader för sociala anordningar för skolväsendet.. .

Primärkommuner. Driftkostnader för grundskola/ folkskola Primärkommuner. Driftkostnader för gymnasiala skolor.

171

172 172

173

174

175

175

177 177 178 179 180 181 182 187 188

189

191

191 193

196

197 198

202 204 207 210

SOU 1976:45 5.14

vård. 5.15 5.16 5.17 5.18 5.19

verk. 5.20 5.21

för vatten- 5.22 Landsting. 5.23 Landsting.

sarett och 5.24 Landsting. 5.25 Landsting. 5.26 Landsting 5.27 Landsting. 5.28 Landsting. 5.29 Landsting. 5.30 Landsting. 5.31 Landsting.

Primärkommuner. Driftkostnader för barna- och ungdoms-

Primärkommuner. Driftkostnader för åldringsvård. . Primärkommuner. Driftkostnader för socialhjälp. Primärkommuner. Driftkostnader för övrig socialvård. Primärkommuner. Driftkostnader för kommunikationsföretag. Primärkommuner. Bruttokostnader och investeringsutgifter för kraft- och värmeproduktionsverk, gasverk, elverk och värme-

Primärkommuner. Driftkostnader för vatten— och avloppsverk. Primärkommuner. Investeringsutgifter och investeringsbidrag

och avloppsverk. . . . . . . Driftkostnader för lasarett och sjukstugor. . Investeringsutgifter och investeringsbidrag för la- sjukstugor.

Driftkostnader för vård av psykiskt sjuka. Driftkostnader för vård av långvarigt kroppssjuka. Driftkostnader för distriktsläkare och distriktsvård. Driftkostnader för folktandvård.

Driftkostnader för övrig hälso- och sjukvård. Driftkostnader för omsorgsverksamhet. Driftkostnader för Socialvård. . . . Driftkostnader för Undervisning och annan kul-

turell verksamhet.

214 220 221 224 229

230 232

233 241

242 245 247 250 251 252 256 259

262

1. Inledning

1.1. Utredningens direktiv

] direktiven till kommunalekonomiska utredningen (KEU) konstateras att de snabba ökningarna i kommunernas reala resursförbrukning, skattesatser och bidragsanspråk utgör ett växande problem. En fortsatt kommunal ex- pansion av samma storlek som under 1960-talets senare del framstår på längre sikt som klart oförenlig med kravet på en balanserad samhällsut- veckling. Enligt direktiven måste således takten i den kommunala utgifts- expansionen nedbringas till en nivå som står i bättre överensstämmelse med tillväxten i landets totala inkomster och produktionskapacitet.

Mot denna bakgrund gavs KEU i uppdrag att allsidigt utreda kommu- nernas aktuella och framtida ekonomiska situation. Utredningen skall avse såväl den primärkommunala som den landstingskommunala verksamheten. Däremot skall KEU inte behandla den kyrkokommunala verksamheten.

En av KEUzs huvuduppgifter är enligt direktiven att bedöma efterfrå- geutvecklingen på de olika områden som har ett kommunalt huvudman- naskap. ] direktiven diskuteras bla utgiftsutvecklingen under 1960-talet inom de tre tunga utgiftsområden som kommunerna har ansvaret för. näm- ligen undervisning, hälso- och sjukvård samt social omvårdnad. KEU bör göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på dessa och övriga kom- munala tjänster.

Mot bakgrund av sådana undersökningar bör KEU genomföra en analys av vilka reala resurser som skulle behöva tas i anspråk för att tillgodose olika behov av kommunala tjänster. Med utgångspunkt i analyserna av alternativa efterfrågemönster och de därmed sammanhängande anspråken på reala resurser bör KEU enligt direktiven bedöma den framtida kommunala linansieringssituationen.

1.2. Undersökningens syfte och uppläggning

Som framgått ovan har KEU som central uppgift att förutom en genom- lysning av kommunernas aktuella ekonomiska läge, även göra bedömningar av den framtida kommunalekonomiska utvecklingen i olika hänseenden. Det stod redan i ett tidigt skede av utredningsarbetet klart, att en grund-

läggande förutsättning för dessa bedömningar var en analys av kommu- nernas nuvarande verksamhet och ekonomiska situation. Det är KEU:s uppfattning, att de framtidsbedömningar som skall göras av utredningen förutsätter information om den utveckling som fört fram till den aktuella situationen. Därför har KEU funnit det nödvändigt att närmare studera den kommunala sektorns utveckling under tiden efter 1960.

Inom KEU har en särskild arbetsgrupp haft i uppdrag att analysera kom- munernas verksamhet och ekonomi under åren efter 1960. Arbetsgruppens målsättning för arbetet har varit att dels beskriva, dels närmare studera förklaringar till den kommunala ekonomins utveckling och läge under pe- rioden 1960—1972. Gruppens arbete har bl a omfattat en redovisning av de olika verksamheter som fn bedrivs av kommunerna. I denna beskrivning ingår en sammanställning av samtliga kommunala aktiviteter i nuläget av betydelse vid en analys av kommunernas ekonomiska situation, samt en mera detaljerad genomgång av de kommunala åliggandena inom respektive verksamhetsområde. Mot bakgrund av denna redovisning diskuteras de fak— torer som legat bakom den kraftiga expansionen av den kommunala verk- samheten under senare år. Arbetsgruppen har även studerat utvecklingen av kommunernas finansieringssituation med en fördelning på de skilda kom- munala finansieringskällorna.

Till grund för gruppens beskrivning och analys av den kommunala ekono- min ligger i första hand den kommunala finansstatistik som under den studerade perioden inhämtats och sammanställts genom statistiska central- byråns (SCB) försorg. Omfattande bearbetningar av den vid SCB tillgängliga statistiken har krävts för att tillgodose utredningens krav och syften. Vidare har även SCB:s nationalräkenskapsstatistik samt personal- och lönestatistik från Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet utnyttjats i denna studie. I bilaga 2 lämnas en utförligare redovisning av förutsättningarna för och metodiken vid sammanställningen och bearbetningen av statistiken.

[ enlighet med direktiven omfattar studien landsting och borgerliga pri- märkommuner inklusive kommunalförbund. De kyrkliga kommunerna in- går således inte. I kapitel 4 Utvecklingen i olika kommun/ww ingår inte heller kommunalförbunden.

1.3. Studiens disposition

I kapitel 2 ges en samlad bild av den kommunala sektorns utveckling 1960—1972. I kapitlet ställs inledningsvis den kommunala utvecklingen i relation till utvecklingen i samhällsekonomin som helhet. Vidare diskuteras faktorerna bakom utgiftsutvecklingen och kommunernas finansiering av verksamheten kommenteras. Kaptiel 2 utgör också en sammanfattning av de efterföljande kapitlen 3—5 och kan genom sin uppläggning läsas fristående från övriga kapitel.

Kapitel 3—5 ger en detaljerad information om olika speciella aspekter på den kommunala utvecklingen. Dessa kapitel har närmast karaktär av katalog eller uppslagsbok, där uppgifter och detaljer om kommunernas verksamhet och ekonomi under den studerade perioden återfinns. Redovisningen i ka- pitel 3—5 kompletteras också av en mycket omfattande tabellbilaga, bilaga

3. som ger uppgifter är för år för hela perioden 1960—1972.

Kapitel 3 behandlar kommunernas utveckling med utgångspunkt i olika utgifts- och inkomstbegrepp, hämtade från den kommunala finans- statistiken och nationalräkenskaperna. I denna mer övergripande analys av driftkostnads- och investeringsexpansionen 1960—1972 redovisas dels den kommunala sektorn totalt och dels primärkommuner och landsting var för sig. I detta kapitel kommenteras också personal-och löneutvecklingen i kom- munerna.

1 kapitel 4 studeras primärkommuner och landsting, grupperade efter olika indelningsgrunder. Denna analys av utvecklingen i olika kommuntyper av- ser endast perioden 1968—1972.

Kapitel 5 slutligen ger en utförlig beskrivning av verksamhetens innehåll i primärkommuner och landsting. Här redovisas utvecklingen 1960—1972 inom varje verksamhetsområde för sig. Förändringar i huvudmannaskap. ansvarsområden, organisation m. m. kommenteras liksom utgiftsutveckling— en.

Bilaga 1 innehåller en lista med definitioner av de termer och begrepp som använts i denna studie. 1 bilaga 2 ges som nämnts en beskrivning av källorna och den tillämpade metodiken vid statistikbearbetningen. 1 bilaga 3 presenteras i tabellform en mycket stor del av det omfattande da- tamaterial som legat till grund för denna studie.

2. Kommunernas ekonomi i sammandrag

2.1. Kommunerna i ett samhällsekonomiskt perspektiv

2.1.1. Inledning

[ föreliggande rapport beskrivs och analyseras de kommunala utgifternas och inkomsternas utveckling 1960—1972. Den kommunala sektorn får emel- lertid inte betraktas som en från samhällsekonomin i övrigt isolerad del. Genom sin snabba tillväxt har kommunerna fått en ökande betydelse för landets totala ekonomi och kommunerna är också för sin expansion beroende av tillväxten i samhällsekonomin. Kommunerna svarar för en betydande del av den samlade produktionen och de tar i anspråk en stor del av pro- duktionsresultatet. I detta avsnitt redogörs för vissa huvuddrag i den sam- hällsekonomiska utvecklingen under perioden och för kommunernas roll i denna utveckling.

Kommunernas plats i totalekonomin kan bestämmas på flera olika sätt, beroende på vilka aspekter på den kommunala verksamheten man mäter. Ett mått avser som inledningsvis antyddes kommunerans bidrag till landets samlade produktion, bruttonationalprodukten. Ibland mäter man också den kommunala sektorns omfattning genom att ange hur stor del av den totala sysselsättningen kommunerna svarar för. Detta mått är när- besläktat med det förstnämnda eftersom båda anknyter till produktionen. Den första mäter produktionsresultatet och den andra åtgången av produk- tionsfaktorn arbetskraft.

Ett annat mycket vanligt mått är den kommunala konsumtionens och de kommunala investeringarnas andel av bruttonationalprodukten. I detta fall ser man på den kommunala sektorn inte från produktions- utan från användningssidan genom att ange hur stor del av det totala produktions- resultatet som tas i anspråk av kommunerna.

Redovisningen av produktion, sysselsättning och resursernas användning görs i det följande i fasta priser. Man studerar därvid bl a den kommunala konsumtionens och de kommunala investeringarnas volymmässiga utveck- ling. Bland de kommunala kostnaderna ingår också transfereringsutgifter. Dessa anges dock inte i fasta priser eftersom SCB för närvarande inte gör någon fastprisberäkning för transfereringarna. Redovisningen av kommu- nernas totala utgifter måste därför göras i löpande priser. Detta sker i det avslutande delavsnittet.

2.1 .2 Produktion

Den materiella välfärd som vi har kunnat bygga upp i vårt land är hu- vudsakligen resultatet av en ständigt stigande produktion av olika varor och tjänster. Också den period, åren 1960—1972, som behandlas i detta be- tänkande, har karakteriserats av en relativt hög ökningstakt i landets to- talproduktion. Detta har varit en förutsättning för att många viktiga sam- hällsproblem har kunnat lösas. Bla har den kommunala servicen kunnat byggas ut i betydande omfattning.

Kommunala verksamheter som undervisning, hälso— och sjukvård, so- cialvård osv syftar till att möta väsentliga behov i samhället. Den insats som de kommunalt anställda härvid gör registreras i nationalräkenskaperna som produktion av kommunala tjänster. Dessa inräknas i landets total- produktion. På det viset deltar också kommunerna i produktionsprocessen.

När det gäller att mäta denna produktion, uppstår emellertid stora svå- righeter. Orsaken är att de kommunala, liksom de statliga tjänsterna inte säljs till marknadspriser utan i stor utsträckning finansieras med skattemedel. Produktionen måste därför värderas med utgångspunkt i kommunernas kostnader för dessa tjänster.

Större delen av dessa kostnader består av löner och arbetsgivaravgifter. Av resten faller huvudparten på olika varor och tjänster som kommunerna köper från andra sektorer (mat, sjukvårdsartiklar, kontorsmaterial, bränsle, lyse osv). De totala produktionskostnaderna kallas med nationalräkenska- pernas terminologi för kommunernas produktionsvärde.

Detta begrepp är emellertid inte likvärdigt med kommunernas bidrag till bruttonationalprodukten. För att få fram denna del, det 5 k förädlingsvärdet, görs avdrag för inköpta varor och tjänster (eftersom dessa producerats i andra sektorer). Kommunernas produktion, förädlingsvärde, består således till övervägande del av löner och arbetsgivaravgifter. Härtill kommer av- skrivningarna på kapitalföremål, dvs kapitalets beräknande bidrag till pro— duktionen. Uppgifterna om kommunal produktion i tabell 2.1 avser ett för- ädlingsvärde som beräknats på detta sätt. Det måste också nämnas att den kommunala tjänsteproduktionen omfattar endast de kommunala myndig- heternas verksamhet. De kommunala affärsverken och aktiebolagen redo- visas under andra näringsgrenar.

] tabell 2.1 anges produktionens utveckling inom olika näringsgrenar. Eftersom redovisningen av kommunernas ekonomi 1960—1972 i detta be- tänkande lämnas med uppdelning på delperioderna 1960—1964, 1964-1968 och 1968—1972. används samma tidsperioder också vid genomgången av den samhällsekonomiska utvecklingen. Den kommunala verksamheten kan då ställas i relation till andra aktiviteter.

Som redan nämnts har den totala produktionen ökat relativt snabbt under åren 1960—1972. Den sammanlagda ökningen var i genomsnitt 4,2 procent per år. Som framgår av tabell 2.1 har den årliga ökningstakten för landets produktion dock successivt reducerats under den studerade perioden.

För utvecklingen inom de olika näringsgrenarna gäller att den samman- lagda varu- och kraftproduktionen ökat något snabbare än produktionen av tjänster. För perioden 1960—1972 var de årliga ökningstakterna 4,6 procent respektive 3,8 procent. 1 den förstnämnda gruppen har kraftproduktionen

Tabell 2.1 Produktionen (förädlingsvärde till producentpris) inom olika näringsgrenar 1960—1972.

Milj kr i Procent av BNP Årlig volym- löpande 1968 års priser förändring i procent priser —— ___— 1972 1960 1964 1968 1972 1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972 Jordbruk och fiske 4400 3,9 3,3 3,0 2,6 0,6 1,9 —0,5 0,7 Skogsbruk 3 300 2,6 2,3 1,9 2,0 1,6 —0,1 4,2 1,8 Industri 51 900 26,5 28,0 29,2 30,1 6,7 5,1 4,1 5,3 El-, gas-, värme— och vattenverk 4 300 2,1 2,1 2,3 2,6 6,0 6,3 6,8 6,4 Byggnadsverksamhet 15 700 10,4 10,9 10,9 10,3 6,6 3,9 1,8 4,1 Summa varu- och kraft- produkrion 79 600 45,5 46,6 47,3 47,6 5,9 4,4 3.4 4,6 Varuhandel 18 800 11,9 11,8 11,4 11,0 4,9 3,3 2.3 3,6 Samfärdsel 10 900 6,9 6,7 6,8 6,6 4,2 4,6 2,7 3,8 Bostadsförvaltning 14 600 10,1 9,2 8,7 8,4 2,6 2,8 2,2 2,5 Privata tjänster 17 400 10,6 10,4 9,8 9,1 4,8 2,5 1,5 2,9 Offentliga tjänster 33 700 15,0 15,3 16,0 17,3 5,7 5,1 5,4 5,4 därav statliga 10 000 5,7 5,5 5,5 5,4 4,1 3,8 3,0 3,6 kommunala 23 700 9,3 9,8 10,5 11,9 6,6 5,8 6,6 6,3 Summa tjänsteproduktion 95 400 54,5 53,4 52,7 52,4 4,6 3,7 3,2 3,8 Tora/r (BNP till producentpris) 175 000 100,0 100,0 [00,0 100,0 5,2 4,1 3,3 4,2

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

och den tungt vägande industriproduktionen varit de mest expansiva, medan jordbruket och skogsbruket visat endast små ökningar.

Bland de olika tjänsteproducerande näringsgrenarna visar den offentliga sektorn den största ökningen (5,4 procent per år 1960—1972). De statliga tjänsterna ökade härvid med 3,6 procent per år och de kommunala med 6,3 procent per år. Kommunernas ökningstakt har också varit påfallande stabil under de här redovisade delperioderna. Den produktion som utförts inom de kommunala myndigheternas verksamhetsområde har således ut- gjort ett av de mest expansiva inslagen i landets totalproduktion. Kom- munernas andel i totalproduktionen har därigenom stigit från 9,3 procent 1960 till 11,9 procent 1972 (räknat i 1968 års priser).

2.1.3. S ysselsärtning

Produktionens utveckling bestäms i avgörande grad av tillgången på ar- betskraft och av hur produktionen per arbetstimme, dvs arbetsprodukti- viteten, utvecklas. Antalet sysselsatta i Sverige ökade från 1960 till 1972 med knappt 300000 personer. vilket utgör i medeltal 0,6 procent per år. Mätt i antalet utförda arbetstimmar har dock sysselsättningsvolymen mins- kat med 0,5 procent per år.

Denna olikartade utveckling förklaras av att den ordinarie veckoarbets-

Tabell 2.2 Antal arbetstimmar inom olika näringsgrenar 1960—1972.

Milj Andel i procent Årlig förändring timmar i procent 1972

1960 1964 1968 1972 1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972

Jordbruk och fiske 330 11,0 8,9 6,4 5,4 —5,2 —8,7 —5,1 —6,3 Skogsbruk 100 3,5 2,9 2,0 1,6 —3,8 —9,3 —6,9 —6,7 Industri 1 720 31,1 31,0 29,2 27,8 0,1 —2,6 —1,8 —1,4 EI—, gas-, värme— och vattenverk 50 0,8 0,8 0,9 0,9 —0,2 1,1 —0,7 0,1 Byggnadsverksamhet 610 9,4 10,0 10,8 9,8 1,7 0,6 —2,2 —0,2 Summa varu— och krafi- produkrion 2 810 55,8 53,6 49,3 45,5 —0,8 —3,2 —2,8 —2,2 Varuhandel 930 15,0 15,1 15,5 15,1 0,5 —0,6 —1,2 —0,5 Samfärdsel 440 7,3 7,2 7,5 7,1 —0,4 —0,1 —1,8 —0,8 Bostadsförvaltning 40 0,5 0,6 0,6 0,7 5,6 1,6 0,9 2,7 Privata tjänster 690 9,9 10,4 10,8 11,1 1,3 —0,2 0,0 0,4 Offentliga tjänster 1 270 11,5 13,1 16,3 20,5 3,7 4,3 5,2 4,4 därav statliga 400 5,0 5,3 6,0 6,5 1,9 1,6 1,6 1,7 kommunala 870 6,5 7,8 10,3 14,0 5,0 6,1 7,2 6,1 Summa rjänsleprodukrion 3 370 44,2 46,4 50,7 54,5 1,4 1,0 1,2 1,2 Tola/I 6 180 100,0 100,0 100,0 100,0 0,2 —1,2 —0,6 -0,5

___—___— Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

tiden har förkortats under perioden. Dessutom har också deltidsarbetet ökat i omfattning, framför allt bland de gifta kvinnorna, som utgjort en stor del av nytillskottet till arbetsstyrkan.

Sysselsättningens utveckling i antal arbetstimmar anges i tabell 2.2. Det mest iögonfallande draget i denna redovisning är de stora olikheterna mellan de varu— och tjänsteproducerande sektorerna. Medan praktiskt taget samtliga varuproducerande sektorer noterat minskad arbetsvolym, har sysselsättning- en ökat i tjänstesektorn med undantag för varuhandel och samfärdsel. Denna ökning faller huvudsakligen på den offentliga sektorn, där statens syssel- sättning steg med i genomsnitt 1,7 procent per år och kommunernas med 6,1 procent per år. Den kommunala sysselsättningens andel av landets totala sysselsättning steg härigenom från 6,5 procent 1960 till 14,0 procent 1972.

En betydande omfördelning av arbetskraften har således ägt rum under perioden. Dessa förändringar kan belysas med följande uppgifter om antalet sysselsatta personer.

Den sammanlagda ökningen i tjänsteproduktionen med 576 000 syssel- satta personer är ett resultat av ett nyttillskott till sysselsättningen på 290 000 personer och av att 286 000 personer förts över från varuproduktionen till tjänsteområdena. Över 290 000 sysselsatta har lämnat jord- och skogsbruket och ca 30000 industrin. Däremot har sysselsättningen ökat i byggnads- verksamheten. lnom tjänsteproduktionen har den antalsmässiga sysselsätt-

ningen ökat i alla sektorer. Den utan jämförelse starkaste ökningen, 443 000 sysselsatta personer, faller på den offentliga sektorn. Statens sysselsättning ökade härvid med 71 000 personer och kommunernas med 372 000 personer 1960—1972.

Mera detaljerade uppgifter om den kommunala sysselsättningen lämnas i avsnitt 3.8. Av redovisningen där framgår att den relativa ökningen har varit avsevärt större i landstigen än i primärkommunerna. De mindre skilj- aktigheterna i sysselsättningsnivån mellan avsnitt 3.8 och denna redovisning beror på att här också kyrkliga kommuner inkluderats i den kommunala sektorn. Dessutom ingår här, i motsats till avsnitt 3.8, de värnpliktiga bland de statligt sysselsatta.

Överföringen av arbetskraft mellan olika sektorer är en följd av dels för- ändringar i produktionens inriktning, dels och framför allt olikheterna mellan näringsgrenar vad beträffar produktivitetens utveckling. Genom snabba produktivitetsstegringar har produktionen inom de varu- och kraft- producerande näringsgrenarna kunnat öka med samtidigt minskad arbets- insats. 1 tjänsteproduktionen är däremot möjligheterna till produktivitets- stegringar mera begränsade. Ökad produktion kräver därför ofta mera ar- betskraft.

Detta gäller i särskilt hög grad de offentliga tjänsterna. Som tidigare nämnts mäts denna produktion med kostnaderna, vilket innebär att ingen produktivitetsstegring beräknas ske i dessa verksamheter enligt national- räkenskaperna. Konsekvenserna av detta antagande behandlas i avsnitt 2.2.

2.1.4. Resursernas användning

Huvudparten av vår produktion är avsedd att användas för konsumtions- ändamål, antingen i privat eller offentlig regi. En del måste emellertid av- sättas för olika investeringar, vilka syftar till att upprätthålla eller bygga ut den befintliga produktionsapparaten för att på så vis möjliggöra framtida produktion och konsumtion. Ytterligare en del av produktionen exporteras till utlandet. Exportintäkterna kan sedan användas som betalning för de varor som vi importerar. Dessa olika användningar av de tillgängliga re- surserna sammanfattas i tabell 2.3 i form av en s k försörjningsbalans för perioden 1960-1972.

Av de olika användningsområdena är den privata konsumtionen, dvs de privata hushållens inköp av konsumtionsvaror och tjänster,störst. Räknat i 1968 års priser var den privata konsumtionens andel av bruttonational- produkten 1960 ca 59 procent. För den offentliga konsumtionen var mot- svarande andel ca 19 procent. Med offentlig konsumtion avses värdet av den tjänsteproduktion som de offentliga myndigheterna svarar för, med avdrag för en mindre post som avser försäljningen av vissa tjänster mot marknadspriser. Av hushållen köpta tjänster registreras som privat kon- sumtion.

Som framgår av tabell 2.3 har den totala konsumtionen ökat något lång- sammare 1960-1972 än bruttonationalprodukten. Detta gäller både den pri-

Tabell 2.3 Försörjningsbalansens utveckling 1960—1972.

Milj kr Årlig volymförändring i procent i löpande ___—_— priser 1960— 1964— 1968— I 960— 1972 1964 1968 1972 1972 Konsumtion totalt 152 400 4,4 3,9 2,7 3,7 Privat 106 100 4,1 3,5 2,0 3,2 Offentlig 46 300 5,5 5,3 4,6 5,2 Statlig 16 500 4,3 3,6 2,1 3,3 Kommunal 29 800 6,5 6,6 6,3 6,5 Bruttoinvestering totalt 44 600 7,3 4,0 3,0 4,8 Bostäder 11 200 9,5 4,2 0,5 4,6 Privat 17 100 5,8 1,8 3,9 3,8 Industri 7 400 2,7 4,6 3,0 3,4 Offentlig 16 300 7,5 6,6 3,9 6,0 Statlig 6 200 2,5 1,4 5,2 3,0 Kommunal 10 100 12,5 10,2 3,2 8,5 Lagerförändring 100 . . . . . . . . Export av varor och tjänster 48 700 8,1 6,3 9,8 8,0 Import av varor och tjänster 46100 5,7 6,8 7,3 6,6 BNP till marknadspris 199500 5,4 3,5 3,3 4,1

Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

vata och den statliga konsumtionen, vilka båda visat ungefär lika stora förändringstal. Både den privata och den statliga konsumtionens årliga ök— ningstakt har successivt dämpats under perioden. Den kommunala kon- sumtionen har däremot ökat i en avsevärt högre takt, genomsnittligt 6,5 procent per år 1960—1972. Den kommunala konsumtionens ökningstakt har också varit påfallande stabil under de tre redovisade delperioderna.

I motsats till privat och statlig konsumtion har härigenom den kommunala konsumtionen ökat sin andel av bruttonationalprodukten. Andelsutveck- lingen framgår av tabell 2.4.

Den kommunala konsumtionens relativa starka tillväxt sammanhänger med förändringar i efterfrågans inriktning, politiska prioriteringar och ändrat huvudmannaskap för vissa verksamheter. Dessa olika faktorers inverkan redovisas i avsnitt 2.3.

De totala investeringarnas andel av bruttonationalprodukten ökade från 21,4 procent 1960 till 23,2 procent 1972. En växande andel av våra resurser har således använts för att bygga ut produktionskapaciteten. Som framgår

Tabell 2.4 Konsumtionens andel av bruttonationalprodukten 1960—1972. Andel i procent. 1968 års priser

1960 1964 1968 1972

Privat konsumtion 58,8 55,9 55,8 53,0 Offentlig konsumtion 19,0 19,1 20,4 21,6 därav statlig 8,7 8,3 8,3 8,0

kommunal 10,3 10,8 12,1 13,6

Konsumtion totalt 77,8 75,0 76,2 74,6

av tabell 2.3 har dock investeringarnas ökningstakt avtagit under perioden. Särskilt markant har avsaktningen varit för bostadsbyggandets del. Däremot har de för den framtida produktionen så viktiga industriinvesteringarna häv- dat sig väl. För de kommunala investeringarnas del karakteriserades pe- rioden 1960—1968 av kraftiga ökningar, genomsnittligt överstigande 10 pro- cent per år. Denna mycket omfattande utbyggnad har varit förutsättningen för en fortsatt snabb ökning av den kommunala konsumtionen. Under pe- rioden 1968—1972 sjönk de kommunala investeringarnas ökningstakt till i genomsnitt 3 procent per år. Avsaktningen får ses bla mot bakgrund av bostadsbyggandets minskade omfattning fro m 1970—talets början vilket påverkade behovet av kommunala följdinvesteringar. Det bör nämnas att de kommunala investeringarna enligt tabell 2.3 omfattar såväl myndigheter som affärsverk och bolag.

De kommunala investeringarnas andel av bruttonationalprodukten steg från 3,1 procent 1960 till 4,1 procent 1964 och till 5,2 procent både 1968 och 1972. Lägger man tillsammans konsumtionens och investeringarnas andelar, erhålls följande serie över hur stor procentuell andel av brutto- nationalprodukten kommunerna har tagit i anspråk.

1960 1964 1968 1972

13,4 14,9 17,3 18,8

Enligt tabell 2.1 utgjorde kommunernas bidrag till den totala produktionen 9,3 procent 1960 och 11,9 procent 1972. Kommunerna har således tagit i anspråk en större del av produktionen än vad de själva har bidragit med. Skillnaden beror på att kommunerna köper mer konsumtionsvaror och tjän- ster från andra sektorer än vad de säljer till dessa. Dessutom är investe- ri ngsvarorna i stor utsträckning producerade i andra sektorer. De kommunala företagens verksamhet ingår endast i investeringsredovisningen. Man kan därför säga att inget av dessa mått ger en heltäckande bild av kommunernas aktivitet i samhällsekonomin.

2.1.5. Kostnader i löpande priser

Genomgången i de föregående delavsnitten avsåg utvecklingen 1960—1972 i fasta priser. Den volymmässiga utvecklingen av kommunal verksamhet ställdes därvid i relation till andra delar av ekonomin. Det noterades bl a att den kommunala konsumtionens andel av bruttonationalprodukten hade ökat från 10,3 procent 1960 till 13,6 procent 1972, räknat i 1968 års priser.

Bilden blir emellertid en annan om jämförelsen i stället görs i löpande priser. Detta framgår av nedanstående sammanställning, där den kommunala konsumtionens andel av bruttonationalprodukten anges dels i 1968 års priser, dels i löpande priser.

1960 1964 1968 1972

1968 års priser 10,3 10,8 12,1 13,6 löpande priser 7,9 9,1 12,1 14,9

Jämförelsen visar att andelsökningen från 1960 till 1972 räknat i löpande priser blev mer än dubbelt så stor (7,0 procentenheter) som när andelarna räknades i 1968 års priser (3,3 procentenheter). Detta beror på att den kom- munala tjänsteproduktionen har haft en ogynnsammare prisutveckling än landets totalproduktion. Detta förhållande har varit av stor betydelse för kommunernas ekonomi. En viss real utveckling har genom den snabbare prisstegringen krävt avsevärt större finansiella resurser från kommunerna än vad samma utveckling hade inneburit för sektorer med förmånligare pristrend. Orsakerna till denna stegring i kommunernas relativpriser be- handlas i avsnittet 2.2.

Det kan nämnas att den relativa fördyringen endast avser den kommunala konsumtionen. Prisutvecklingen för de kommunala investeringarna skiljer sig inte nämnvärt från vad som noteras för de privata investeringarna.

I kapitel 3 lämnas en mycket utförlig redovisning av bl a de kommunala kostnadernas utveckling 1960—1972. Den del av redovisningen som bygger på den kommunala finansstatistiken avser enbart utvecklingen i löpande priser.

I tabell 2.5 sammanfattas utvecklingen av kommunernas totala driftkost- nader, brutto och netto, med uppdelning på primärkommuner och landsting. Med driftkostnader brutto avses de totala kostnaderna på driftbudgeten. Med driftkostnader netto avses driftkostnader brutto exklusive kostnads- räntor minus driftintäkter. Driftkostnader netto utgör med andra ord de kostnader som huvudsakligen skall finansieras med skatteintäkter och skat- teutjämningsbidrag. Som jämförelse har i tabell 2.5 också den kommunala konsumtionen och de kommunala investeringarna medtagits (exklusive kyrkliga kommuner som inte heller ingår i de redovisade driftkostnaderna). En uppdelning av konsumtionsutgifterna på primärkommuner och landsting har dock endast kunnat göras from 1968.

Tabell 2.5 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader, konsumtion och bruttoinve- steringar 1960-1972. Löpande priser

Milj kr Årlig förändring i procent 1972 ___—__— 1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972 Driftkostnader brutto 49 100 13,4 15,8 15,7 15.0 därav primärkommuner 34 500 12,6 13,7 13,1 13,1 landsting 14 600 18,4 25,0 23,6 22,3 Driftkostnader netto 19 900 14,4 14,7 16,8 15,3 därav primärkommuner 11 900 13,3 12,4 14,0 13,2 landsting 8 000 17,3 19,9 21,7 19,6 Kommunal konsumtiön 28 900 12,9 16,7 15,0 14,9 därav primärkommuner 18 900 . . . . 13,2 _ . landsting 10000 . . . . 18,8 . . Bruttoinvesteringar 9 800 17,1 14,1 8,0 13.0 därav primärkommuner 8 300 17,2 12,3 8,5 12.6 landsting 1 500 16,5 25,6 5,3 15,6

Källa: SCB, kommunal finansstatistik och nationalräkenskaperna.

Som framgår av tabell 2.5 har både brutto- och nettodriftkostnader samt den kommunala konsumtionen utvecklats i stort sett parallellt under den här studerade perioden. Det framgår också klart att kostnadsökningen har varit väsentligt snabbare inom landstingen än inom primärkommunerna. Också landstingens investeringar har — sett över hela perioden 1960—1972 — ökat något snabbare än primärkommunernas. Detta beror helt på den kraftiga uppgången av landstingens investeringar 1964—1968. Under perio- derna 1960—1964 och 1968—1972 har den genomsnittliga ökningstakten varit något större för de primärkommunala investeringarna.

2.2. Prisutvecklingen i kommunal verksamhet

Den relativa fördyring som den kommunala konsumtionen undergått gent- emot bla landets totalproduktion illustreras längre fram i detta betänkande med en jämförelse av olika implicitprisindex (se avsnitt 3.4). Av där re- dovisade serier framgår att prisstegringen på kommunal konsumtion 1960—1972 uppgick till 145 procent. För statlig konsumtion var motsvarande prisstegring 97 procent, för privat konsumtion 67 procent och för brutto- nationalprodukten 71 procent.

En av orsakerna till denna för kommunernas (och även för statens) del oförmånliga prisutveckling är att enligt nationalräkenskapernas redovis- ningsprinciper beräknas ingen produktivitetsstegring ske i offentlig tjäns- teproduktion. En annan orsak är lönekostnadernas relativt höga andel i dessa verksamheter.

2.2.1. Produktivitet

Såväl offentlig produktion som konsumtion mäts i nationalräkenskaperna via kostnaderna, detta eftersom marknadsprisbildning i stort sett saknas för offentliga tjänster. Något driftöverskott kan därför inte registreras och eventuella produktivitetsförändringar kan inte beräknas.

Att någon produktivitetsstegring inte registreras inom de offentliga myn- digheternas verksamhet innebär sannolikt att den volymmässiga utveck- lingen av deras tjänsteproduktion i viss mån underskattas. Därmed skulle också den relativa prisstegringen för dessa tjänster bli överskattad. Man anser nämligen allmänt att produktiviteten ökar också inom den offentliga sektorn, beroende bl a på de metodförbättringar och rationaliseringar som sker. Någon möjlighet att mäta denna produktivitetsutveckling föreligger emellertid inte. För detta skulle krävas produktionsmått som inte relateras till kostnaderna utan till målen för verksamheten. Även om man för vissa begränsade områden lyckades ange sådana mått, skulle problemet återstå att finna värderingsprinciper med vilkas hjälp man skulle kunna väga ihop de olika produktionsmåtten att avse tex all kommunal verksamhet.

Samtidigt verkar det också klart att de produktivitetsförbättringar som med stor sannolikhet äger rum i kommunal och statlig verksamhet måste vara av en mera begränsad omfattning än i de olika varuproducerande nä- ringarna. De offentliga tjänsternas karaktär gör det svårt att ersätta den

mänskliga arbetsinsatsen med maskiner. Följden kan lätt bli att prestatio- nernas kvalitet då försämras.

Att produktiviteten ökar långsammare i tjänsteproduktion än i varupro- duktion gäller rent allmänt och inte enbart för offentligt producerade tjänster. Jämförs produktionstalen enligt tabell 2.1 med arbetskraftsinsatsen enligt tabell 2.2, finner man att den genomsnittliga ökningen av arbetsproduk- tiviteten uppgick för den samlade varu- och kraftproduktionen till 6,9 procent per år 1960—1972. För olika tjänsteproducerande sektorer erhålls följande årliga ökningar: varuhandel 4,0 procent, samfärdsel 4,6 procent och privata tjänster 2,5 procent.

En motsvarande jämförelse avseende offentliga tjänster visar att också här har en mindre produktivitetsförbättring registrerats, genomsnittligt 1,0 procent per år. Denna ökning sammanhänger i första hand med förskjut- ningar mellan delområden med olika lönekostnader per arbetstimme. Också om några tjänster flyttas till högre lönegrad registreras detta, enligt natio- nalräkenskapernas på kostnaderna baserade värderingsprinciper, som en pro- duktionsökning.

Dessa effekter är emellertid endast resultatet av det tekniska beräknings- sättet. Någon egentlig produktivitetsmätning kan inte genomföras. Även om vissa överflyttningsvinster således har registrerats och också den verkliga produktivitetsökningen kan förmodas vara relativt låg, torde dock en viss underskattning av kommunernas produktion och en motsvarande överskatt- ning av dess prisutveckling ha ägt rum.

2.2.2. Löneandel

Den andra förklaringen till uppgången av kommunernas relativpriser sam- manhänger med den höga Iöneandelen i denna verksamhet. Av kommu- nernas kostnader för sin tjänsteproduktion föll 1972 69 procent på löner och arbetsgivaravgifter, räknat i löpande priser. För staten var motsvarande andel 55 procent och för hela den privata delen av näringslivet 32 procent. Eftersom Iönenivån i samhället har stigit snabbare än den allmänna pris- nivån, har också de totala produktionskostnaderna kommit att öka snabbare i kommunerna än i andra verksamheter. Vissa år har denna effekt ytterligare förstärkts av låglönesatsningen i löneuppgörelserna. Detta har haft relativt starka konsekvenser just för kommunerna, där olika låglönegrupper utgör en betydande del av de anställda.

Olikheterna mellan löne- och prisstegringar kan för kommunernas del illustreras med följande uppgifter. Under perioden 1960—1972 steg den kom- munala lönenivån med i genomsnitt 8,7 procent per år. Samtidigt steg kon- sumentprisindex med 4,6 procent per år.

Den högre Iöneandelen för kommunerna jämfört med den statliga sektorn bör också huvudsakligen förklara att de relativa priserna stigit snabbare i den förstnämnda sektorn.

Det kan också nämnas att de kommunala lönekostnadernas (löner inkl arbetsgivaravgifter) andel av de totala kostnaderna för den kommunala pro- duktionen steg från 64,0 procent 1960 till 69,4 procent 1972, räknat i löpande priser. Under perioden 1968—1972 steg Iöneandelen något i landstingen me- dan den var oförändrad i primärkommunerna. För tidigare år har en upp-

delning på primärkommuner och landsting inte kunnat göras. 1972 var lö- neandelarna ungefär lika stora i primärkommunerna som i landstingen.

2.3. Faktorer bakom utgiftsutvecklingen

Kommunerna har genom lagar och förordningar ålagts att bedriva viss verk- samhet vilket innebär att vissa utgifter är svåra att påverka i det kommunala beslutsfattandet. Det är dock viktigt att erinra om att kommunerna har möjlighet att inom ganska vida gränser variera volymen av eller standarden på och därmed även kostnaderna för de tjänster som produceras. Härtill kommer att det finns en icke obetydlig sektor, där kommunen har hand- lingsfrihet att bedriva eller avstå från att bedriva viss verksamhet och där man helt självständigt bestämmer verksamhetens omfattning.

I detta avsnitt kommer ett antal faktorer, som påverkar variationerna i utgifter och inkomster mellan olika kommuner liksom förändringari hela den kommunala ekonomins struktur att behandlas.

Många av förklaringsfaktorerna är relativt lätta att peka ut. Vi kommer därför att i tur och ordning behandla dessa faktorers inverkan på den kom- munala ekonomin. Svårigheter föreligger däremot att ange deras kvantitativa betydelse dvs i vilken omfattning de påverkar den kommunala utgiftsut- vecklingen.

2.3.1. Befolkningsutveckling och urbanisering

Sveriges befolkning ökade från 1960 till 1972 med i genomsnitt ca 55 000 personer per år. Under 1960-talets sista hälft var den genomsnittliga årliga befolkningstillväxten över 60000 personer men denna årliga tillväxt mins- kade till 23 000 personer 1970—1972. Födelseöverskottet svarade i genom- snitt för ca 35 000 personer av den årliga folkökningen 1960—1972. Födel- seöverskottets storlek varierar från 25000 personer 1969 till 45000 1964 och 1965.

Nettoinvandringen förklarar den återstående befolkningsökningen, ca 20000 personer per år 1960—1972. Nettoinvandringen har varierat kraftigt under perioden. 1968—1970 uppgick den till mellan 45 000 och 50 000 per- soner per år medan 1972 uppvisade ett invandringsunderskott om 12000 personer.

1950- och 1960-talen har präglats av en betydande befolkningsomflyttning i landet som lett till en snabb tillväxt av landets största orter. Särskilt under 1960-talet inregistrerade Norrland en kraftig befolkningsminskning. Detta utvecklingsmönster har under 1970-talet brutits. Befolkningen i Stockholm och Göteborg minskar nu medan för Norrlands del områden med befolk- ningsökning återfinns både i inlandet och utmed kusten.

Av tabell 2.6 framgår klart den betydande omflyttning från glesbygd till tätorter som ägde rum under 1960-talet.

Utvecklingen har lett till att en betydande tätortsbebyggelse bildats kring Stockholm, Göteborg och Malmö. Stora sammanhängande tätortsområden återfinns också inom Mälardalen, Sundsvallsområdet, Norrköpingsområdet, Jönköpingsområdet och Örebroområdet.

Tabell 2.6 Folkmängdens uppdelning på tätorter" respektive glesbygd 1960, 1965 och 1970. År Folkmängd Folkmängd Summa Tätortsbefolk- i tätort i glesbygd ningens andel av

totalbefolkningen i procent

1960 5453 655 2 041 474 7 495 129 72,8 1965 6 011 495 1 754 486 7 765 981 77,4 1970 6 574 930 1 501 970 8 076 903 81,4

Folkräkningarnas tätortsbegrepp (se bilaga 1).

I kapitel 4 behandlas den kommunalekonomiska utvecklingen i olika typer av primärkommuner respektive landsting. Enligt detta kapitel var de totala nettokostnaderna per invånare 1968 och 1972 högst i kommuner med över 100 000 invånare medan de näst högsta kostnaderna registrerades för kom- muner under 10000 invånare. Något genomgående samband mellan net- tokostnader och kommunstorlek kan därför ej påvisas. Inte heller med tät- ortsgraden visar nettokostnaderna följsamhet.

Under den period KEU har studerat har konsekvenserna av den stora befolkningsomflyttningen framträtt. Den har lett till ökad aktivitet i alla typer av kommuner. Koncentrationen av befolkningen har omvandlat kom- munerna. De kommuner som snabbt expanderar har tvingats att kraftigt öka sin verksamhet. Den väldiga omflyttningen har inneburit ett mycket omfattande bostadsbyggande, som i sin tur medfört stora kommunala följd- investeringar i bl a gator, vatten och avlopp samt elanläggningar. Vidare har expansionen för de växande kommunerna drivit fram fler nya skolor än vad reformerna på utbildningsområdet i och för sig motiverat. Av kapitel 4 framgår att kostnadsökningarna mellan 1968 och 1972 varit starkast i de kommuner som snabbast ökat invånarantalet. Dessa kommuner har också betydligt större nettoinvesteringar per invånare än övriga. Kommungruppen redovisar den högsta brutto- och nettoupplåningen liksom lånefinansierings- graden. Detta har medfört högre kostnadsräntor för denna kommungrupp.

Även i avfolkningskommunerna satsar man på att förbättra servicen för att hålla kvar befolkningen och få industrier till avfolkningsbygderna. Det är kommuner med minskande befolkning och kommuner i de inre och allmänna stödområdena som har de högsta nettokostnaderna per invånare. Detta beror sannolikt främst på att det är svårt att anpassa verksamheten till en sjunkande befolkning. Befolkningsminskningen tvingar dessa kom- muner, som har lägre investeringar än övriga, till viss återhållsamhet med nyupplåningen. Kommuner med minskande befolkning uppvisar den lägsta lånefinansieringsgraden för investeringarna.

2.3.2. Ålderssammansättning

Befolkningsutvecklingen har, utöver en stor omflyttning från glesbygd till tätorter, kännetecknats av en förskjutning i ålderssammansättningen. Be-

Tabell 2.7 Befolkningens ålderssammansättning i tätorter” , glesbygd samt riket 1960, 1965 och 1970. Fördelning i procent

Ålder 1960 1965 1970 Tätort Glesbygd Riket Tätort Glesbygd Riket Tätort Glesbygd Riket 0—14 22,1 21,6 22,0 21,1 19,4 20,7 21,2 18,0 20,6 15—64 67,1 63,3 66,1 67,4 63,2 66,4 66,2 62,3 65,4 65— 10,8 15,1 11,9 11,5 17,4 12,9 12,6 19,7 14,0 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

Folkräkningarnas tätortsbegrepp (se bilaga 1).

folkningen i åldern 65 år och äldre har under perioden 1960—1970 ökat tre gånger snabbare än totalbefolkningen. Denna åldersgrupps andel av total- befolkningen har därmed ökat från 12 procent 1960 till 14 procent 1970 som tabell 2.7 visar. Den procentuella ålderssammansättningen i tätorter respektive glesbygd samt riket framgår av tabell 2.7.

1 glesbygdskommuner har således antalet personer i åldern 65 år och äldre ökat sin relativa andel från 15 procent 1960 till 20 procent 1970. Det betyder att förändringarna i åldersfördelningen varit ännu mer markanta i glesbygden än för riket som helhet.

Förändringarna i ålderssammansättningen ligger bla bakom den snabba utbyggnaden av socialvården under perioden 1960—1972 med bl a snabbt stigande kostnader för åldringsvård och social hemhjälp. Kostnaderna för kommunala bostadstillägg till folkpensionärer har också ökat snabbt till följd av det ökade antalet pensionärer och beslutade höjningar av de utgående beloppen. Inom socialvårdsområdet har även kostnaderna för barnomsorgs- verksamheten ökat kraftigt under perioden.

Av kapitel 4 framgår att nettokostnaderna per invånare vid indelning av kommunerna efter befolkningsstruktur är lägst i kommuner som har låg andel personer i förvärvsarbetande åldrar och stor andel pensionärer i förhållande till antalet barn. 1 övrigt föreligger inga klara samband mellan befolkningsstruktur och nettokostnader.

Förskjutningen i befolkningens åldersfördelning har verkat i riktning mot ett ökat behov av och en ökad efterfrågan på sjukvårdstjänster. Det ökade antalet äldre invånare med den därmed följande högre vårdkonsumtionen har i hög grad påverkat den landstingskommunala verksamheten. Mest mar- kant är vårdbehovet i de allra högsta åldrarna. De som är över 70 år utgör bara en tiondel av befolkningen men svarar ändå för drygt 40 procent av alla förbrukade vårddagar. Den del av befolkningen som är över 80 år har ökat snabbast sedan 1960. 1974 utgjorde den 2,5 procent av den totala be- folkningen men krävde nära 25 procent av vården. Nettokostnaderna per invånare i landstingen är som väntat högre när antalet pensionärer i för- hållande till antalet barn ökar.

2.3.3. F örvärvsfrekvens

Utvecklingen på arbetsmarknaden har under det senaste årtiondet i hög grad präglats av kvinnornas ökade deltagande i förvärvslivet. Under perioden

Tabell 2.8 Relativa arbetskraftstal för män och kvinnor 1965, 1968, 1970 och 1972.

Kön 1965 1968 1970 1972 Män 83,9 82,1 80,6 79,7 Kvinnor 48,7 50,5 52,8 54,7

Totalt 66,3 66,3 66,7 67,2

1965—1972 ökade antalet kvinnor på arbetsmarknaden med ca 300 000 per- soner. Det relativa arbetskraftstalet enligt AKU (statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar), dvs den andel av hela befolkningen i åldern 16—74 år som befinner sig i arbetskraften, ökade med en procentenhet 1965—1972. Som framgår av tabell 2.8 förklaras denna ökning helt av kvin- nornas kraftigt ökade förvärvsintensitet, medan männens relativa arbets- kraftstal sjönk under samma period.

Det fanns under hela perioden betydande regionala skillnader i de relativa arbetskraftstalen. I skogslänen understeg männens arbetskrafttal riksgenom- snittet med 2 till 3 procentenheter flera år. De största regionala skillnaderna avsåg dock kvinnornas förvärvsfrekvens. I storstadslänen låg förvärvsin- tensiteten ca 4 procentenheter över riksgenomsnittet under perioden 1965—1972, medan motsvarande tal för kvinnor i skogslänen låg ca 4 pro- centenheter under genomsnittet.

När det gäller kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden utgör tillgången till barnomsorgsplatser en begränsande faktor. Därför råder, inte överras- kande, en god överensstämmelse mellan tillgång på daghemsplatser och kvinnlig förvärvsintensitet. Det snabbt ökade antalet kvinnor på arbets- marknaden under perioden 1960—1972 har också inneburit en mycket kraftigt ökad efterfrågan på kommunal barnomsorg. Denna efterfrågan har kom- munerna endast delvis kunnat tillgodose under perioden.

En viktig aspekt av denna utveckling med ökad kvinnlig förvärvsintensitet är att många tjänster inte längre produceras i hushållen utan utförs av kom- munala institutioner, särskilt vård i olika former. Detta är också en väsentlig förklaring till att den kommunala sektorn vuxit i omfattning.

Den ökade kvinnliga förvärvsfrekvensen kan också sägas ha varit en för- utsättning för den snabba kommunala expansion som ägt rum. Antalet sysselsatta inom primärkommuner och landsting mer än fördubblades från 1960 till 1970, vilket inte varit möjligt utan det ökade antalet kvinnor i arbetskraften.

2.3.4. Standardstegring

Reformarbetet inom den kommunala sektorn kan delas in i två skilda grup- per. Den första gruppen omfattar de stora politiska reformbesluten, som innebär betydande förändringar i verksamheten. På skolområdet hör tex besluten om den nioåriga grundskolan och den nya gymnasieskolan till denna grupp. Den andra gruppen avser den successiva anpassningen från

år till år av den kommunala servicen. Denna form av Standardstegring åter- finns inom samtliga kommunala verksamheter.

Det torde finnas ett samband mellan standardutvecklingen inom den pri- vata och den offentliga sektorn. En höjd privat levnadsstandard leder till högre krav även på de offentliga tjänsternas standard. Liksom medborgarna ökar sin privata standard vad gäller livsmedel, kläder, bostad, nöjen m m när inkomsterna stiger, så är man även villig att medverka till en förbättring av den offentliga servicenivån inom t ex utbildning, socialvård och hälsovård. Ett mått på den privata standarden kan utvecklingen av hushållens dis- ponibla inkomster sägas vara. De realt disponibla inkomsterna i hushållen ökade med i genomsnitt 3 procent per år 1960—1972. Denna relativt snabba ökning av hushållens reala inkomster bör därför också ha lett till en successiv höjning av standarden på det kommunala tjänsteutbudet under perioden.

På område efter område kan man också påvisa hur den allmänna väl- ståndsstegringen påverkar den kommunala standarden. Genom större in- komster och ökad fritid ställer medborgarna exempelvis krav på anlägg- ningar, som gör att man kan utnyttja fritiden bättre. Man vill ha simbad, Sporthallar, ishockeybanor, idrottsplatser etc. Vidare har bilismens expansion ställt fordringar på gator och parkeringsplatser på ett helt annat sätt än ti- digare. Det är även lätt att peka på att den kommunala standarden hållit jämn takt med den privata vid utformning och utrustning av sjukhus, ål- derdomshem och andra vårdinstitutioner.

Det kan även hävdas att de ökade ekonomiska resurserna, till följd av tillväxten i vår ekonomi, fördelas mellan privat och offentlig sektor med utgångspunkt i politiska avvägningar och värderingar. En viss balans mellan ökningen av privat respektive offentlig konsumtion har eftersträvats. De omfattande önskemålen om ökade offentliga insatser har endast kunnat tillgodoses i den takt som samhällets totala resurser har ökat. Den successiva höjningen av servicenivån har till en del möjliggjorts av olika slag av ra- tionaliseringar av den kommunala verksamheten. Även om det är svårt att finna användbara mått för att fånga in produktivitetsutvecklingen i den offentliga sektorn, är det ändå klart att produktiviteten löpande förbättras, i varje fall inom vissa verksamheter. Denna höjda produktivitet har bl a kunnat ta sig uttryck i en ökad standard på de kommunala tjänsterna. Det är dock viktigt att hålla i minnet att rationaliseringar som leder till exempelvis en lägre personaltäthet kan innebära en försämrad standard för den enskilde medborgaren.

2.3.5. Forskning och teknisk utveckling

Den ökade informationen om tekniska och vetenskapliga framsteg har med- fört ständigt ökade krav på den kommunala serviceapparatens utbyggnad från såväl allmänhetens som politikernas sida.

Denna utveckling har kanske tydligast framträtt inom sjukvården, där ökade kunskaper i fråga om medicinskt behandlingsbara sjukdomar acce- lererat under de senaste årtiondena. Kraven på att praktiskt ta till vara nya medicinska framsteg är därför ständigt återkommande.

Forskningen har fört med sig en kraftig utbyggnad av de medicinska serviceenheterna i form av exempelvis utbyggda anestesi-, röntgen- och

laboratorieresurser. Forskningsresultaten har ibland haft en direkt rationa- liseringseffekt på sjukvården. De har också ofta medfört förbättrade diagnos- och terapimöjligheter, vilka i sin tur lett till ökade krav på resurser. Den totala sjukdomsbilden har påverkats bla genom minskningen av the och vissa infektionssjukdomar och genom ökningen av exempelvis trafikskador, allergier och hjärtinfarkter. lnom psykiatrin har de "tunga” sjukdomarna minskat något, medan kraven på narkoman- och alkoholistvård ökat.

Tonvikten i strävandena att förbättra sjukvårdsresultaten ligger främst på utveckling och tillämpning av ny och bättre diagnostik, nya metoder för behandling och vård, nya mediciner etc. Nya rön inom diagnostik och behandling kräver dock ny dyrbar apparatur och nya instrument för att omsättas i praktiken. I sammanhanget bör också påpekas att rationalise- ringssträvanden och teknisk utveckling inom många andra kommunala verksamheter har bidragit till ökade investeringar i maskiner och apparatur.

Den snabba tekniska utvecklingen medför att nya krav ställs även på andra verksamhetsområden än hälso- och sjukvården. Detta gäller bl a skol- väsendet, där utbildningen, inte minst den direkta yrkesutbildningen, hela tiden måste anpassas till den pågående utvecklingen i samhället.

Den kontinuerliga vidgningen av den kommunala sektorn är således inte bara en följd av förändringar i den ekonomiska, demografiska och sociala strukturen utan också i den teknologiska.

2.3.6. Förändringar i huvudmannaskapet

Den kommunala sektorns expansion har förstärkts av de nya arbetsuppgifter som kommuner och landsting fått genom överflyttningar av tidigare statliga verksamheter:

För primärkommunernas del har gymnasieskolans överliyttning från sta- ten ] juli 1966 haft stor betydelse. Kommunaliseringen har bla påverkat bruttodriftkostnaderna för de gymnasiala skolorna. Dessa steg markant i och med att det nya gymnasiet infördes. Som framgår av avsnitt 5.1.3.5 har inte samma förändring kunnat märkas för nettokostnaderna. Detta för- klaras av att kommunernas kostnader för lärarlöner täcks av statsbidrag.

Primärkommunerna har även under perioden 1960—1972 kunnat avlastas arbetsuppgifter genom att staten den 1 januari 1965 tog över polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt den 1 januari 1967 uppbördsväsendet i vissa städer. Staten övertog 1971 även lokalhållningen för underrätterna. Dessa överflyttningar har naturligen medfört ekonomiska lättnader för kommu- nerna.

För landstingskommunerna har tre stora huvudmannaskapsförändringar skett under perioden 1960—1972. Landstingen har nämligen tagit över pro- vinsialläkarväsendet (1963 och 1968), sjuktransporter (1965) samt huvud- mannaskapet för mentalsjukvården (1967).

Överförandet av distriktsläkarorganisationen till landstingen ökade na- turligtvis landstingens nettokostnader för verksamheten. Den största kost- nadsökningen kom dock inte förrän stadsdistriktsläkarna överfördes till landstingen 1968.

När det gäller mentalvårdsreformen innebar denna ingen principiell för- ändring av vårdskyldigheten, eftersom landstingen i stor utsträckning be-

drivit mentalsjukvård mot ersättning från staten. Som framgår av avsnitt 5.2.3.l ökade driftkostnaderna brutto för verksamheten kraftigt vid över- förandet 1967. Däremot minskade driftkostnader netto 1967 på grund av de betydande statsbidrag som utgick. Även nettokostnaderna har ökat under åren efter 1967 bl a beroende på att de statliga ersättningarna relativt sett minskat i betydelse sedan övertagandet.

2.3.7. Kommunindelningar

Sedan början av 1950-talet och fram till 1974 har antalet primärkommuner minskat från nära 2 500 till 278. De kraftigaste nedskärningarna i antalet under senare år skedde 1971 respektive 1974, vilket framgår av tabell 2.9. Syftet med kommunindelningsreformerna har varit att skapa kommuner med sådana ekonomiska och personella resurser att de effektivt skall kunna fullgöra sina uppgifter och tillgodose medborgarnas krav och önskemål i fråga om de kommunala tjänsterna.

Kommunindelningsreformerna har också ansetts ofrånkomliga på grund av den snabba omvandling samhället undergått de senaste decennierna. De kommunala uppgifterna har ökat kraftigare än någonsin tidigare.

Kommunsammanläggningarna har förmodligen bidragit till ökningen av de kommunala utgifterna under perioden 1960—1972. Inför en samman- läggning genomförs i många fall investeringar i serviceanläggningar generö- sare än tidigare. Detta bekräftades också i en särskild undersökning som statistiska centralbyrån har gjort. Undersökningen visade att det förelåg skill- nader i investeringsverksamheten 1970 mellan kommuner som skulle upp- höra 1971 respektive 1974 samt jämförbara kommuner som inte berördes av sammanläggningarna.

Själva sammanläggningen har också ofta lett till att man strävat efter att inom hela den nya kommunen få den standard på verksamheten som den största av de gamla kommunerna förut haft. Eftersom den största kom- munen ofta var en stadskommun har härigenom en vidgad kommunal verk- samhet förts ut till de tidigare landskommunerna.

Tabell 2.9 Antalet primärkommuner i riket 1951—1974.

År Antal År Antal 1951 2 498 1963 1 006 1952 1 037 1965 995 1957 1 036 1967 900 1959 1 032 1969 848 1961 1 029 1971 464 1962 1 026 1974 278

2.3.8. Obligatorisk respektive frivillig verksamhet

Den kommunala verksamheten har formellt sett expanderat antingen genom att kommunerna tilldelats uppgifter av staten eller frivilligt startat verk— samheter.

Staten har i många fall genom lagstiftning, som i större eller mindre grad inskränker den kommunala handlingsfriheten, ålagt kommunerna att fullgöra vissa uppgifter. Genom dessa lagar bestämmer staten i stort såväl verksamhetens kvantitativa som kvalitativa omfattning i syfte att garantera alla medborgare likvärdiga förmåner oberoende av bostadsort. I fråga om många uppgifter som staten ålagt kommunerna har ofta förloppet varit det att några kommuner börjat en verksamhet, som staten sedan gjort obli- gatorisk för alla kommuner.

Till den oreglerade eller fria sektorn brukar föras sådana angelägenheter, som kommunerna inom kommunallagarnas ram har full frihet att besluta om. Kommunerna avgör således om och i vilken omfattning de skall utnyttja de befogenheter som kommunallagarna ger dem, och de beslutar också utan statliga myndigheters inblandning om standarden på den kommunala verk- samheten inom denna sektor. På vissa områden är den kommunala verk- samheten frivillig, men staten understöder och stimulerar den genom ekono- miska bidrag. [ sådana fall är bidragsgivningen ofta förbunden med villkor.

Kommunernas verksamhet är både omfattande och sammansatt. För vissa verksamhetsgrenar är det därför svårt att dra någon bestämd gräns mellan vad som är att hänföra till den statligt reglerade sektorn och vad som tillhör den fria. Inom en del verksamhetsområden förekommer det inslag av både obligatoriska och frivilliga uppgifter. Härtill kommer att kommunala insatser inom den fria sektorn kan förebygga eller begränsa behov av insatser inom den reglerade sektorn. Generösare regler för kommunala bostadstillägg till pensionärer kan tex minska behovet av egentlig socialhjälp. På samma sätt kan en utbyggnad av kommunal barntillsyn och skyddade verkstäder eli- minera eller minska behovet av socialhjälp till exempelvis ensamma mödrar och handikappade.

Vissa försök till gränsdragning och beskrivning av de två sektorernas verksamhet har gjorts inom KEU. Kommunernas verksamhet har indelats i aktivitetsområden. Med utgångspunkt häri har en klassificering skett med avseende på dels grad av obligatorium, dels grad av reglering.

Då det föreligger svårigheter att distinkt klassificera statens påverkan av kommunernas verksamhet har även en alternativ indelning skett av sådana aktiviteter som formellt sett är frivilliga men, som ovan framhållits, kan anses utgöra ersättning för obligatoriska verksamheter. Till den övervägande obligatoriska och reglerade sektorn har för perioden 1964—1972 hänförts föl- jande.

Alla utgifter inom huvudtiteln Rätts- och samhällsskydd. — Utgifter inom huvudtiteln Byggnads- och planväsen som avser stats- byggnad, gator och vägar samt renhållning. Utgifter för flygplatser som avser perioden 1968—1972. Utgifter för vatten-, avlopps- och renhållningsverk. Alla utgifter för undervisning i samtliga förekommande skolformer med undantag för folkhögskolor.

— Alla utgifter inom huvudtiteln Socialvård och socialförsäkring förutom barnstugor, familjedaghem, fritidshem och social hemhjälp. lnom huvudtiteln Hälso- och sjukvård alla utgifter med undantag för distriktsvård, förebyggande mödra- och barnavård samt folktandvård. Alla utgifter inom huvudtiteln Central förvaltning som kan anses betjäna denna sektor.

Enligt den alternativa indelningen har till den övervägande obligatoriska och reglerade sektorn hänförts utgifter som avser:

— bostadspolitiska åtgärder,då kommunala bostadstillägg kan medföra mins- kat behov av obligatorisk socialhjälp. — lnom huvudtiteln Socialvård och socialförsäkring hänförs områdena barn- stugor, familjedaghem och fritidshem till denna sektor. Även om dessa verksamheter formellt är frivilliga, utgör de ett led i den allmänt fö- rebyggande barna- och ungdomsverksamheten och medför därför ett mins- kat behov av obligatorisk verksamhet inom andra områden av soci- alvården. — Vidare behandlas social hemhjälp som övervägande obligatorisk enligt den alternativa indelningen då den för såväl handikappade, som för äldre och barnfamiljer kan innebära att behovet av socialhjälp elimineras eller minskar.

Till den övervägande frivilliga och fria sektorn har räknats följande:

— lnom huvudtiteln Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning: allmän markreserv, reglerings- och saneringsfastigheter och förvaltningsfastig- heter. Alla utgifter för sport, friluftsliv och fritid samt vissa poster avseende gatu- och parkförvaltning. Utgifter för industriell verksamhet såsom kraft- och värmeproduktions- verk samt värmeverk. — De utgifter som icke kan hänföras till den egentliga undervisningen inom huvudtiteln Undervisning och annan kulturell verksamhet. Hit hör så- lunda Skolmåltider, kulturell verksamhet såsom bibliotek, teater och mu- seer, bidrag till bildningsorganisationer och andra kulturella organisa- tioner.

— Alla utgifter inom huvudtiteln Central förvaltning som kan anses betjäna denna sektor.

Den av KEU genomförda undersökningen visar att av primärkommu- nernas driftkostnader 1964 avsåg 64,6 procent övervägande obligatorisk och reglerad verksamhet. 1972 hade denna andel sjunkit till 58,1 procent. I den alternativa indelningen har samma andel ökat från 65,4 till 70,2 procent mellan nämnda år. Förklaringen till skillnaden mellan de båda alternativen är att kommunerna med formellt sett frivilliga insatser minskat behovet av obligatorisk verksamhet.

För landstingen visar undersökningen att den övervägande obligatoriska och reglerade verksamheten ökat från 79,2 procent 1964 till 86,1 procent 1972.

KEU:s undersökning av de kommunala driftkostnadernas fördelning på

obligatorisk respektive frivillig verksamhet visar att svårigheter föreligger att dra klara gränser mellan vad kommunerna åläggs och vad de beslutar om på egen hand. Huvudintrycket är dock att kommunernas egna åtaganden hållit väl takt med de uppgifter staten ålagt dem genom lagstiftning.

Under perioden 1960—1972 har ett omfattande reformarbete genomförts. Inom så gott som alla kommunala verksamhetsområden har förändringar av lagar, regler och verksamheternas omfattning och inriktning skett. Av stor vikt i detta förändringsarbete är naturligtvis de ovan nämnda föränd- ringarna i huvudmannaskapet.

Bland de reformer som riksdagen beslutade under perioden 1960—1972 har främst skolreformerna varit av avgörande betydelse för kommunerna. Den nioåriga grundskolan har införts och särskolan har reformerats. Vidare har fackskolan och det nya gymnasiet införts. I och med att det nya gym- nasiet infördes, övertog kommunerna huvudmannaskapet för verksamhe- ten. Under den senare delen av perioden har även den nya gymnasieskolan, som omfattar gymnasium, fackskola och yrkesskola, förverkligats.

Dessa reformer har medfört att primärkommunernas kostnader för skol- verksamheten under perioden 1960—1972 har ökat snabbare än de totala driftkostnaderna i primärkommunerna. För landstingens del har undervis- ningskostnaderna ökat långsammare än kostnaderna för t ex hälso- och sjuk- vård vilket framför allt beror på att primärkommunerna har tagit över en stor del av den tidigare landstingskommunala undervisningen.

De stora reformerna på socialvårdssidan berör främst områdena barnom- sorg och social hemhjälp. Kommunernas obligatoriska verksamhet har ut- vidgats genom att det från och med 1968 åligger kommunerna att ansvara för handikappfrågorna. Kommunerna har även fått lagstadgad skyldighet att bedriva uppsökande och förebyggande socialvård i kommunerna.

Den sociala sektorn är den sektor som haft den snabbaste utvecklingen av de primärkommunala verksamheterna under perioden 1960—1972. Ut- byggnaden av barnomsorg och social hemhjälp har naturligtvis haft en stor betydelse för denna utveckling. Som framgått ovan kan det diskuteras hur dessa verksamheter skall klassificeras, eftersom det inom dessa områden finns ett klart utrymme för kommuneras egna åtaganden. Därför kan so- cialvården skilja sig ganska mycket från den ena kommunen till den andra tex vad gäller barnomsorg och åldringsvård. Även i fråga om verksamheter som fungerar som förebyggande insatser på det sociala området tex stöd åt föreningslivet och anläggningar för idrott och friluftsliv växlar omfatt- ningen från kommun till kommun.

2.4. Utvecklingen inom verksamhetsområdena undervisning, socialvård och hälso- och sjukvård

2.4.1. Inledning

De kommunala konsumtionsutgifterna domineras av de tre tunga utgifts- områdena undervisning, socialvård samt hälso- och sjukvård, vilka står för ca 80 procent av de totala kommunala utgifterna för konsumtionsändamål. Samtliga dessa tre utgiftsändamål ökade kraftigt under perioden 1960—1972.

Tabell 2.10 Primärkommuner och landsting. Konsumtion 1960. 1964, [968 och 1972 enligt nationalräkenskaperna. Milj kr 1968 års priser

1960 1964 1968 1972

Konsumtion totalt milj kr 9 882 12 720 16 557 21 277 index 100 128 167 215

därav Undervisning milj kr 3 609 4 561 5 836 7 199 index 100 126 162 199 Socialvård milj kr 1 020 1 363 2 013 3275 index 100 134 197 321 Hälso- och sjukvård milj kr 3005 4039 5944 7 172 index 100 134 198 239

För såväl socialvård som hälso- och sjukvård ökade tillväxttakten i fasta priser, som tabell 2.10 visar, snabbare än för utbildningsområdet och för den kommunala konsumtionen totalt. Utbildningsverksamheten ökade to m något långsammare än den totala kommunala konsumtionen. Dessa relationer gäller även för konsumtion i löpande priser samt för den kom— munala sektorns driftkostnader, brutto och netto.

Om man däremot jämför primärkommuner och landsting var för sig blir bilden något annorlunda. Som framgår av tabell 2.11 är ökningstakten för undervisningens bruttodriftkostnader 1960—1972 högre än totalkostnaderna för primärkommunerna. Detta gäller även nettodriftkostnaderna. Det in— nebär att både undervisnings- och socialvårdsverksamheten har ökat snab- bare än genomsnittet för den primärkommunala verksamheten.

Den kommunala sektorns tillväxt förklaras som närmare berörts i avsnitt 2.3 delvis av förändringar i ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, delvis av olika beslut som statsmakterna fattat och vilka har haft återverk- ningar på de kommunala utgifterna. Genom olika bidragskonstruktioner har dock staten tagit på sig en betydande del av de utgiftsökningar som kommunerna förorsakats. I avsnitt 2.3 har också berörts hur de kommunala

Tabell 2.11 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader brutto 1960—1972. Löpande priser

Milj kr Årlig förändring i procent 1972 1 960— 1 964— 1 968— 1 960— 1964 1968 1972 1972 Primärkommuner totalt 34 473 12,6 13,7 13,1 13.1 därav Undervisning 9 765 13.0 16,9 12,4 14,1 Socialvård 7 394 13,1 15.6 20,0 16.2 Landsting totalt 14 624 18,4 25.0 23.6 22,3

därav Hälso- och sjukvård 10424 17.6 256 20,6 21,3

Tabell 2.12 Primärkommuner och landsting. Investeringsutgifter 1960—1972. Löpande priser

Milj kr Årlig förändring i procent

1972 ___—___— 1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972 Primärkommuner totalt 7 308 21,7 12,4 2,9 12,1 därav Undervisning 1 126 17,7 12,0 —2,0 8,9 Socialvård 369 21,9 23,8 —5,7 12,5 Landsting totalt 1 741 16,5 26,7 8,2 16,9 därav Hälso- och sjukvård 1385 18,7 28,1 6,3 17,4

utgifterna ökat genom frivilliga åtaganden från kommunernas sida. Vidare kan en del av utgiftsökningarna för dessa tre tunga sektorer förklaras med att befolkningens åldersstruktur markant förändrats under perioden 1960—1972.

Även de kommunala investeringsutgifterna uppvisar en betydande upp- gång under perioden 1960—1972. Som tabell 2:12 visar, och som redan fram- gått av avsnitt 2.1, var det kraftiga investeringsökningar fram till 1970. Efter detta år dämpades investeringsverksamheten totalt vilket bl. a. hade samband med bostadsbyggandets stagnation. För perioden 1968—1972 ökade primärkommunernas investeringsutgifter med endast 3 procent per år och investeringarna inom undervisnings- och socialvårdsområdena minskade tom i löpande priser under denna fyraårsperiod.

För primärkommunernas del är områdena undervisning och socialvård av något mindre intresse i investeringsavseende. Investeringarna inom dessa områden utgör endast ca 20 procent av de totala primärkommunala inves- teringsutgifterna. Här är det istället områden som bostadsförsörjning, gator och vägar samt framför allt den affärsmässiga verksamheten som utgör tunga poster.

Förhållandet för landstingskommunerna är annorlunda. Hälso- och sjuk- vårdens investeringar utgör merparten av landstingens totala investeringar. Investeringsutgifternas utveckling inom hälso- och sjukvårdsområdet kom- menteras i avsnitt 2.4.4.

2.4.2. Undervisning och annan kulturell verksamhet

Den kommunala sektorns verksamhet inom området "undervisning och annan kulturell verksamhet” har markant förändrats under undersöknings- perioden. Som redan nämnts i avsnitt 2.3 har primärkommunerna övertagit ansvaret för delar av skolväsendet som tidigare har haft statligt eller lands- tingskommunalt huvudmannaskap. Verksamheten har även utvidgats inom de olika skolformerna genom riksdagsbeslut och genom kommunernas egna åtaganden.

1960-talet och början av 1970-talet har kännetecknats av en omfattande reformverksamhet på skolväsendets område. Denna reformverksamhet har naturligen satt sina spår i kostnadsutvecklingen.

De viktigaste reformerna har berört följande skolformer.

— den nioåriga obligatoriska grundskolan. Denna reform var helt genomförd 1972/73 — fackskolan, som infördes genom beslut 1964. Denna skulle vara en fri- villig påbyggnad på grundskolan — det nya gymnasiet, som infördes 1966/67. Primärkommunerna övertog därigenom huvudmannaskapet från staten — den kommunala vuxenutbildningen, som har expanderat fro m 1968. Denna omfattar 1972 149000 elever — gymnasieskolan, som infördes 1971/72. Denna skolform ersatte gym- nasium, fackskola och yrkesskola. Primärkommunerna övertog då hu- vudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna från landstingen. Landstingen är dock huvudmän för vårdutbildningen samt jordbruks—, lanthushålls- och skogsbruksutbildningen.

— särskolan, som har reformerats.

— sjuksköterskeutbildningen, som har utökats.

En utförligare beskrivning av dessa reformer och av de olika verksam- heterna inom undervisningsområdet ges i avsnitt 51.35

De största delområdena inom primärkommunernas undervisningsområde är grundskola/folkskola med 46,4 procent av undervisningens bruttodrift— kostnader 1972, gymnasieskolan med 17,5 procent, lokaler och inventarier för skolväsendet med 12,5 procent samt sociala anordningar för skolväsendet med 10,6 procent.

Landstingen bedriver främst viss utbildning i gymnasieskolan samt sjuk- sköterskeutbildning, men även särskolan och vissa folkhögskolor har lands- tingskommunalt huvudmannaskap. Undervisningens bruttodriftkostnader utgör en mycket liten del av landstingens totala bruttodriftkostnader, ca 4 procent 1972.

Tabell 2.13 visar hur den kommunala sektorns driftkostnader för un- dervisningsändamål utvecklats under perioden 1960—1972.

Tabell 2.13 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader brutto och netto för Undervisning och annan kul- turell verksamhet 1960, 1964, 1968 och 1972. Löpande priser

Milj kr Årlig förändring i procent

1960 1964 1968 1972 1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972

Primärkommuner

brutto 2 009 3 272 6 110 9 765 13,0 16,9 12,4 14,1 netto 908 1 371 2 712 4 645 10,9 18,6 14,4 14,6 Landsting

brutto 117 247 425 600 20,6 14,5 9,0 14,6 netto 48 131 217 349 28,5 13,4 12,6 18,0 Totalt brutto 2 126 3 519 6 535 10 365 13,4 16,7 12,2 14,1 netto 956 1 502 2 929 4 994 12,0 18,2 14,3 14,8

Som tabell 2.13 visar har den kommunala sektorns kostnader för un- dervisningsändamål, både brutto och netto, ökat kraftigt under perioden 1960—1972. Bruttokostnaderna för skolsektorn påverkas främst av elev- och klassantalet genom att dessa faktorer spelar stor roll för de tunga posterna i driftkostnaderna, nämligen lärarlöner och lokalkostnader. Elev- och klass- antalens utveckling beror i sin tur framför allt på befolkningsförändringar och förändringar i de skolpolitiska målsättningarna. De genomförda refor- merna har således varit av avgörande betydelse för kostnadsökningarna. Detta gäller både huvudmannaskapsförändringarna och besluten om infö- rande av grundskolan och gymnasieskolan, bl a på grund av dess konse- kvenser när det gäller elev- och klassantal.

Ytterligare kostnadshöjande faktorer inom skolsektorn är att den allmänna standardhöjningen i samhället driver fram bättre standard på hjälpmedlen i undervisningen, bättre standard på Skolmåltider etc.

Det primärkommunala undervisningsområdet hade, som tabell 2.13 visar, sin kraftigaste ökning under perioden 1964—1968. Bruttodriftkostnaderna steg då med ca 17 procent per år. Denna markanta höjning av kostnadsnivån förklaras av att utbyggnaden av grundskolan var som mest intensiv samt att det nya gymnasiet infördes under denna period.

Även landstingens undervisningskostnader, både brutto och netto, visade en kraftig ökning under 1960-talet. För perioden 1970—1972 redovisade lands- tingen en relativt sett mindre kostnadsökning av bruttodriftkostnader för undervisning än de tidigare perioderna nämligen ca 8 procent per år mot 20,6 procent per år 1960—1964 och 14,5 procent per år 1964—1968. Denna dämpade ökningstakt beror till stor del på att primärkommunerna tog över huvudmannaskapet för de centrala verkstadsskolorna.

Eftersom en stor del av bruttodriftkostnaderna täcks av statliga bidrag, främst bidrag till lärarlöner, kan det vara intressant att studera nettokost- nadernas utveckling inom undervisningen under denna period. De har upp- visat en något snabbare tillväxttakt än driftkostnader brutto i primärkom- munerna. Den snabba expansionen kan därför delvis förklaras av kommu- nernas egna åtaganden inom undervisningssektorn. Hit hör bl a förbättringar av Skolmåltider och Skolskjutsar, som to m 1965 delvis finansierades med statsbidrag. Att kostnaderna för kommunernas skolskjutsverksamhet har ökat hänger bl a samman med den snabba befolkningsomfiyttningen i landet under 1960-talet. Genom urbaniseringen har många glesbygdsskolor lagts ned, vilket i stället har ökat kraven på Skolskjutsar för de kvarvarande barnen i glesbygder.

Det förekommer stora variationer mellan de olika kommunerna när det gäller nettokostnaderna för undervisningsändamål. Kommuner med låg tät- ortsgrad har som exempel mycket högre kostnader per invånare för skol- skjutsar än riksgenomsnittet. Kommuner inom stödområdet, kommuner som har mindre än 10 000 invånare, kommuner med minskande befolkning och kommuner med hög kvot barn/pensionärer har högre kostnader per invånare än riksgenomsnittet.När det gäller pedagogiska anordningar och området ”övrig kulturell verksamhet" är det dock de stora kommunerna, kommuner med befolkningsökning och de kommuner som har god skat- tekraft som har de högsta kostnaderna per invånare. »

Nedan kommer utvecklingen inom grundskolan och gymnasieskolan att

kommenteras. För de övriga delområdena under huvudtiteln ”Undervisning och annan kulturell verksamhet” hänvisas till avsnitten 51.35 och 52.34.

Grundskola l/iilksko/a

För kommunerna är grundskolan en obligatorisk och starkt reglerad verk- samhet. Kommunernas möjlighet att påverka kostnadsutvecklingen är där- för ofta mer begränsad när det gäller skolan än andra primärkommunala verksamheter.

De mest betydelsefulla faktorerna bakom kostnadsutvecklingen för grund- skolan är klasstorleken och elevantalet. Dessa faktorer påverkar särskilt lä- rarlönekostnaderna, som är den tunga posten i undervisningens bruttodrift- kostnader. Elevantalet men även klasstorleken, styrs främst av förändringar i befolkningsstrukturen. Utvecklingen av elevantalet har även ett starkt samband med de skolpolitiska reformerna och förändringarna i målsätt- ningen för verksamheten.

Bruttodriftkostnaderna för grundskolan har endast ökat med ca 9 procent per år under perioden 1960—1972. Av tabell 2.13 framgick att primärkom- munernas bruttodriftkostnader för undervisning totalt ökat med 14,1 pro- cent per år under nämnda period. Detta har medfört att grundskolans andel av primärkommunernas undervisningskostnader brutto har minskat under perioden. Bruttokostnaderna för grundskolan uppgick 1972 till 4 532 milj kr. Att bruttokostnadsutvecklingen varit relativt långsam under perioden trots att den nioåriga grundskolan infördes beror på förändringar i ålders- strukturen. Antalet barn i åldern 7-15 år har minskat från 14,6 procent av totalbefolkningen till 12,2 procent under perioden 1960—1972. Genom utbyggnaden av grundskolan och genom den minskade klasstorleken har dock antalet klasser ökat markant under perioden 1960—1972 (se tabell 2.14).

Gymnasia/a skolor

Den gymnasiala undervisningen är ingen obligatorisk uppgift för den en- skilda kommunen. men kommunerna skall enligt skollagen se till att ele- verna kan beredas plats i gymnasiala skolor. Detta gör att alla kommuner har utgifter för gymnasieskolan, antingen genom egna gymnasieskolor eller genom sk interkommunal ersättning till andra kommuners skolor. Primärkommunerna övertog 1966 huvudmannaskapet för gymnasiet från staten. Genom den nya gymnasieskolans införande 1971/72 byggdes det

Tabell 2.14 Antal barn i åldern 7—15 år, antal elever och klasser i grundskola/folk- skola 1960, 1964, 1968 och 1972.

1960 1964 1968 1972 Antal barn i åldern 7—15 år 1 087 164 996 598 953 938 995 133 Antal elever 843 110 867 380 911 374 989 147 Antal klasser 37 007 40 940 42 270 44 622

Tabell 2.15 Antal barn i åldern 16—18 år och antal elever i gymnasieskolan och tidi- gare jämförbara skolformer 1960, 1964, 1968 och 1972.

1960 1964 1968 1972 Antal barn i åldern 16—18 år 332052 388 231 344152 323 480 Antal elever 101 137 155 880 207 056 235331

primärkommunala ansvaret ut ytterligare genom att de centrala verkstads- skolorna flyttades över från landstingen.

Även för gymnasieskolan är elevantal och klassantal av avgörande be- tydelse för kostnaderna för verksamheten genom att de påverkar lärarlö- nekostnaderna och lokalkostnaderna.

Genom de nämnda gymnasiereformerna har antalet utbildningslinjer ökat markant under undersökningsperioden. Yrkesutbildningen ges i den nya gymnasieskolan bl a på tvååriga linjer vilket har inneburit en förlängning av utbildningstiden och därmed ökade kostnader.

De gymnasiala skolorna har under perioden 1960—1972 ökat sin andel av den kommunala sektorns undervisningskostnader, brutto. från 13,5 till 19,5 procent. Bruttodriftkostnaderna för gymnasieskolan uppgick 1972 till 2026 milj kr.

Som tabell 2.15 visar har antalet elever i gymnasieskolan ökat kraftigt 1960—1972 medan antalet barn i åldern 16—18 år varierat under perioden. Denna åldersgrupp var störst i mitten av perioden.

Denna kraftiga ökning av elevantalet påverkar inte endast lärarlönekost- naderna utan även de för kommunerna frivilliga verksamheterna. Som ex- empel kan nämnas den satsning kommunerna gjort för att införa fria lä- roböcker och fri undervisningsmateriel i övrigt i de gymnasiala skolorna. Vid slutet av undersökningsperioden hade omkring 90 procent av kom- munerna infört dessa förmåner.

2.4.3. Socia/vå'rd och socialförsäkring

Som framgått av tabell 2:10 är socialvården den verksamhet inom den kom- munala sektorn som uppvisat den snabbaste konsumtionsökningen under

Tabell 2.16 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader brutto och netto för Socialvård och socialförsäkring 1960, 1964, 1968 och 1972. Löpande priser

Milj kr Årlig förändring i procent 1960 1964 1968 1972 1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972 Driftkostnader brutto 1 256 2 056 3 723 7 925 13,0 16,1 20.8 16.6 netto 909 1 512 2 579 5 386 13.5 14.3 20.2 16.0

Tabell 2.17 Folkmängd i landet i vissa åldersgrupper 1960, 1964, 1968 och 1972.

Åldersgrupp Antal Andel av totalbefolkningen 1960 1964 1968 1972 1960 1964 1968 1972 0—6 736 506 734 506 809 812 800 903 9,9 9,6 10,3 9,6 65— 870 974 947 554 1 041 401 1 166 970 11,7 12,4 13,2 14,4

perioden 1960—1972. Socialvårdens driftkostnader utgör över 30 procent av den kommunala sektorns driftkostnader brutto 1972. Tabell 2.16 visar hur den kommunala sektorns driftkostnader för socialvård utvecklats under un- dersökningsperioden.

Den kraftiga ökningen av socialvårdskostnaderna har flera orsaker. Den kvantitativa utbyggnaden av socialvården är naturligtvis av avgörande be- tydelse för kostnadsutvecklingen. Både barnomsorgen och den sociala hem- hjälpen har kraftigt expanderat under perioden. Detta beror dels på en med- veten satsning på dessa verksamheter från kommunernas sida, dels på en kraftig ökning av befolkningen i åldersgruppen 65 år och äldre, se tabell 2.17.

Det primärkommunala ansvarsområdet har också utökats under perioden 1960—1972, bla har kommunerna fått ansvaret för handikappfrågorna.

Vidare påverkar den allmänna standardutvecklingen i samhället kostnads- utvecklingen inom socialvårdsområdet. Exempel på detta förhållande är, att när levnadsstandarden höjs har också nivån på t ex socialhjälpen justerats upp. Den högre materiella standarden i samhället har likaså drivit fram en högre standard på tex ålderdomshemsvården.

Socialvårdsområdet är mycket arbetsintensivt vilket gör att Iöneandelen av kostnaderna är mycket stor. Möjligheterna att hålla personalkostnaderna nere genom rationaliseringar är små inom denna verksamhet och detta är dessutom sällan önskvärt. En hög personaltäthet behövs för att kunna er- bjuda konsumenterna en fullgod service på socialvårdsområdet.

Ytterligare en faktor som sannolikt har påverkat kostnadsutvecklingen under denna period är kommunsammanläggningarna. I en ny kommun har förmodligen den av de gamla kommunerna som haft den högsta ser- vicenivån blivit målgivande.

Undantas den gemensamma administrationen kan socialvården delas in i fyra delområden. nämligen:

— barna- och ungdomsvård. Denna verksamhet svarade 1972 för ca 30 procent av socialvårdens bruttodriftkostnader.

— åldringsvård, ca 30 procent av bruttodriftkostnaderna socialhjälp. ca 7 procent av bruttodriftkostnaderna — övrig socialvård, ca 20 procent av bruttodriftkostnaderna

Barna— och ungdomsvård

En växande del av kommunernas barna- och ungdomsvård utgör barnom- sorgen, som omfattar daghem, lekskolor och fritidshem samt familjedaghem.

Primärkommunernas nettokostnader för barntillsynen har som framgår av avsnitt 5.1.3.6 ökat med mer än 30 procent per år under perioden 1968—1972. Antalet barn i åldrarna 0—6 år har som tabell 2.17 visar ökat något från 1960 till 1972 men andelen av totalbefolkningen har varit i stort sett konstant. Som framgått av avsnitt 2.3 har kvinnornas förvärvsintensitet ökat kraftigt under perioden. Detta påverkar starkt behovet av barntillsyn. För att möta denna ökade efterfrågan har kommunerna fyrdubblat antalet platser i daghem och familjedaghem under perioden 1960—1972. Den kom- munala utbyggnaden av barntillsynen har under perioden stimulerats genom ökade statliga bidrag, såväl investeringsbidrag som driftbidrag. Statsbidragen till barnstugor infördes 1966 och till familjedaghem 1969.

Denna kraftiga utbyggnad av antalet platser har dock inte varit tillräcklig för att under den studerade perioden möta behovet. Därför har regeringen och Svenska kommunförbundet 1975 träffat en överenskommelse om ytter- ligare utbyggnad av antalet daghemsplatser och fritidshemsplatser. Barnom- sorgen blir också en lagstadgad skyldighet för kommunerna fro m 1977.

Det förekommer naturligtvis stora variationer mellan kommunerna när det gäller barntillsynskostnader. Högst nettokostnad per invånare har kom- muner med mer än 100 000 invånare och kommuner med stor befolknings- tillväxt.

Ungdomshem, barnkolonier och feriebarnsverksamhet är exempel på and- ra typer av verksamheter som kommunerna bedriver inom barna- och ung- domsvården. Dessa områden har liten omfattning och kostnaderna har stag- nerat under nämnda period. Under denna titel redovisas även bidragsför- skotten.

Kostnaderna för barna- och ungdomsvården totalt har under perioden 1960—1972 ökat med över 20 procent per år, brutto och netto.

Å ldi'ingsvå rd

När det gäller åldringsvården har nettokostnaderna stigit med ca 22 procent per år under den undersökta perioden. Denna kostnadsökning beror till stor del på det ökade antalet personer i åldrarna över 65 år. Som framgår av tabell 2.17 har denna åldersgrupp ökat sin andel av totalbefolkningen från 11,7 procent till 14,4 under perioden 1960—1972. Verksamheten inom åldringsvården har förändrats under perioden. Vad gäller ålderdomshemmen har det under perioden skett en kontinuerlig ökning av antalet platser fram till början av 1970-talet, då en stagnation inträdde. Den öppna åldringsvården har ökat kraftigt genom utbyggnaden av den sociala hemhjälpen, kollek- tivservice och dagcentraler. Dessa verksamheter inom socialvården är myck- et arbetsintensiva vilket gör att personalkostnaderna utgör en stor andel av socialkostnaderna. De kommuner som har högst kostnad per invånare är de som har låg kvot barn/pensionärer och de som har mindre än 70 procent tätortsbefolkning.

Social/i/ä/p

Kostnaderna för den kommunala socialhjälpen förhöll sig relativt stabila under perioden 1960—1964 medan de under perioden 1964-1968 ökade med

ca 10 procent per år. 1968—1972 var kostnadsökningarna ca 18 procent per år. Om man jämför dessa med konsumentprisindex som kan tjäna som ett mått på prisstegringstakten inom denna sektor blir de årliga ökningstalen realt 6 procent för åren 1964—1968 och 11 procent för perioden 1968—1972. Dessa ökade kostnader beror delvis på ett ökat antal socialhjälpstagare men också på en ökad kostnad per hjälptagare.

Ol'/"ig socialvård

Den övriga socialvården innefattar bl a kommunala bostadstillägg till folk- pensionärer. nykterhetsvård, insatser för handikappade och färdtjänst. Verk- samhetens omfattning har under undersökningsperioden som tidigare nämnts utökats genom att primärkommunerna har fått ansvar för handi- kappfrågorna, och färdtjänsten har byggts ut. Nettodriftkostnadsförändring- en för "övrig socialvård” har dock stannat vid ca 10 procent per år. Även inom dessa områden varierar kostnaderna kraftigt mellan olika kom- muner. Det som främst förklarar dessa skillnader är de stora olikheterna i standard när det gäller de kommunala bostadstilläggen.

2.4.4. Hälso- och sjukvård

Hälso- och sjukvården har under undersökningsperioden svarat för ca 80 procent av kostnaderna för den totala landstingskommunala verksamheten. Återstående ca 20 procent av de totala kostnaderna avser bl a omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, social verksamhet och utbildning. 1960-talet innebar för hälso- och sjukvården en period av kraftig expansion. Utvecklingen kan illustreras med uppgifterna i tabell 2.18.

Den reala utgiftsökningen (d v s volymutvecklingen) har som visats i av- snitt 2.4.l varit betydligt långsammare. Ändå har hälso- och sjukvården under perioden 1960—1972 uppvisat en i relation till andra samhällssektorer mycket snabb volymutveckling.

Av stor betydelse har överföringen 1967 av mentalsjukhusen till lands- tingen varit. Den årliga förändringsprocenten i tabell 2.18 ligger därför högst för perioden 1964—1968 såväl i fråga om investeringsutgifter som driftkost- nader brutto. Genom statsbidrag har dock ökningen av nettokostnaderna

Tabell 2.18 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader brutto och netto samt investeringsutgifter för Hälso- och sjukvård 1960. 1964, 1968 och 1972. Milj kr. Löpande priser 1960 1964 1968 1972 Årlig förändring i procent

1960— 1964— 1968— 1960— 1964 1968 1972 1972

Driftkostnader

brutto 1 663 2 938 6 896 12 663 15.3 23,7 16,4 18,4 netto ] 210 2 267 4 663 9 793 170 19,8 20,4 19,0 Investeringsutgifter

brutto 250 469 1 359 1 501 17,0 30,5 2,5 16,1

___—___.—

stannat på en något lägre nivå, ca 20 procent per år, under denna period.

Bakom utgiftsutvecklingen inom sjukvården under de senaste decen- nierna ligger de i avsnitt 2.3 berörda förändringarna av åldersstrukturen, med ett ökat antal äldre invånare. Denna förskjutning i ålderssamman- sättningen har inneburit ökade krav på sjukvården med ökade driftkostnader som följd.

Bidragande orsaker till kostnadsutvecklingen har vidare varit arbetstids- förkortningen från 45 till 40 timmar under den studerade perioden som medfört behov av nyanställningar för att kvaliteten på vården skall kunna upprätthållas. I sammanhanget kan nämnas att antalet anställda i sjukvården ökat från 136 000 1968 till 186 000 1972. De allmänna låglönesatsningarna i avtalsuppgörelserna får också betydande verkningar på en arbetsintensiv verksamhet som sjukvården.

Den stegrade levnadsstandarden och ökade kunskaper om sjukdomar samt om möjligheter att förebygga dem har, som redan berörts i avsnitt 2.3. också medfört ökade krav på sjukvårdens tjänster.

Undersökningar utförda inom Landstingsförbundet visar att konsumtio- nen av vårddagar inom samtliga vårdgrenar varierar med såväl ålder som kön. Särskilt markant är den successiva ökningen av vårdkonsumtionen som sker med stigande ålder. Åldersgruppen 70 år och äldre som omfattar ca 9 procent av befolkningen, tar i anSpråk mer än 40 procent av de totala vårdresurserna. En annan yttre faktor, för vilken sambandet med den kom- munala servicen direkt kan anges, är tätortsgradens inverkan på sjukvårds- konsumtionen. Konsumtionen av vårddagar ökar successivt ju högre tät- ortsgraden blir. En jämförelse mellan exempelvis rena landsbygden och Stockholms kommun visar en skillnad på ca 2 vårddagar per invånare och år. Tätortsgradens inverkan på den totala vårdkonsumtionen är dock be- tydligt mindre än åldersfaktorns inverkan.

Efterfrågan på sjukvård är också beroende av bl a faktorer som utbildning, hälsoupplysning, arbetsförhållanden, inkomster, sjukvårdsavgifter etc. Det är dock lite känt om var och en av dessa faktorers betydelse för sjukvårds— efterfrågan. Hälso- och sjukvården brukar delas in i två huvudgrenar, öppen och sluten vård. Till den slutna vården räknas vården vid lasarett, sjukstugor och sjuk- hem. Den slutna vården kan delas upp i kroppslig akutvård, kroppslig lång- tidsvård och psykiatrisk vård. Den öppna vården förekommer i många olika former. Dit räknas den värd som ges vid distriktsläkarmottagningar och vårdcentraler men också vid sjukhusanslutna mottagningar. Till den öppna vården räknas också den förebyggande vården i skolan, på arbetsplatsen och i hemmet.

Kännetecknande för den av KEU undersökta perioden har varit att sjuk- vården i hög grad varit inriktad på kvalificerad sluten vård. Mot slutet av perioden har möjligheterna att klara av en rad olika vårduppgifter i öppna former uppmärksammats.

Det framgår av tabell 2.18 att investeringsverksamheten dämpades under åren efter 1968. Detta beror delvis på att man, efter den kraftiga utbyggnaden av framför allt den slutna vården under 1960-talet. som nämnts önskade prioritera den öppna vården där investeringarna är mindre kostsamma. Den dämpade investeringsutvecklingen får även ses mot bakgrund av de ständigt

stigande driftkostnaderna för den slutna vården och svårigheterna att fi- nansiera en utbyggd verksamhet.

Statsmakterna och landstingen har gemensamt prioriterat långtidssjukvår- den tillsammans med den öppna vården och den psykiatriska vården. Statens främsta styrinstrument är tilldelningen av läkartjänster och fördelningen av investeringsutrymme. Nedanstående genomgång av vårdgrenarna visar att utbyggnaden av sjukvården följt de uppdragna riktlinjerna.

Lasarett och sjukstugor

Nettokostnaderna för lasarett och sjukstugor har för undersökningsperioden ökat med i genomsnitt 18 procent per år. Kostnadsutvecklingen för denna vårdform har emellertid varit långsammare än för andra verksamheter inom hälso- och sjukvården. Vid periodens början svarade lasarett och sjukstugor för 60 procent av nettokostnaderna. Vid slutet av perioden hade andelen minskat till 53 procent.

Vad utgiftsökningen för lasarett och sjukstugor motsvarar i fråga om ökad volym av sjukvårdstjänster är dock svårt att närmare fastställa. Data från sjukvårdsstatistiken tyder på att antalet intagna ökat något snabbare än an- talet vårdplatser. Att antalet intagna ökar kan ha sin förklaring i ändrade vårdmetoder, framsteg i diagnostiken, i medicinska behandlingsmetoder etc. Det finns anledning anta att ökningen i antalet intagna delvis även sam- manhänger med att man övergått från sängbunden vård till andra vård- former. Det är således svårt att dra några entydiga slutsatser av hur sjuk- vårdstjänsternas volym förändrats med hjälp av statistiken över antal vård- platser och intagna.

Värd av psykiskt sjuka

Bruttoutgifterna för vård av psykiskt sjuka har under perioden 1967—1972 ökat betydligt långsammare än för lasarett och sjukstugor. Till den från staten övertagna psykiatriska vården utgår statsbidrag till huvuddelen av kostnaderna för drift- och investeringsändamål. Landstingens nettokostna- der för vården av psykiskt sjuka har likväl ökat markant efter 1967. Detta sammanhänger med att bidraget från staten relativt sett minskat i betydelse när verksamheten byggts ut. Vård av psykiskt sjuka har under undersök- ningsperioden svarat för ca 5 procent av de totala nettokostnaderna för hälso- och sjukvården. Antalet vårdplatser vid lasaretten för psykiatrisk vård har mellan 1960 och 1972 ökat obetydligt (några hundra platser). Antalet intagna har däremot ökat mycket kraftigt. från ca 24000 1960 till ca 70000 1972. Detta innebär att vårdtiden vad gäller psykiskt sjuka har sjunkit betydligt. också i jämförelse med kroppssjukvården. Det kan delvis vara en följd av ändrade och bättre vårdmetoder. En del av ökningen av antalet intagningar kan antas bero på att samma patienter intagits flera gånger under året, alltså att antalet vårdtillfallen per patient ökat.

Långtidsvärtl

För vård av långvarigt kroppssjuka har nettokostnaderna genomsnittligt ökat med 25 procent per år 1964—1972. Ökningen har varit snabbare än inom

övrig landstingsverksamhet. Andelen av hälso- och sjukvårdens totala net- tokostnader har ökat från 8 procent 1960 till 11 procent 1972. Så gott som hela ökningen av antalet vårdplatser inom sluten vård ligger på långvårds- sidan.

Vårdplatsbehovet har ökat dels på grund av den kraftiga tillväxten av befolkningen i högre åldrar dels på grund av en ökad efterfrågan på in- stitutionsvård. Bakom den ökade efterfrågan på institutionsvård ligger struk- turförändringar i samhället såsom urbaniseringen, förändrade bostadsför- hållanden m m. Vidare har den fortgående ökningen av antalet gifta kvinnor på arbetsmarknaden haft till följd att en del av omvårdnaden flyttats över från hemmen till kommunala institutioner.

Distriktsläkare och distriktsvärd

Det landstingskommunala ansvaret har utöver övertagandet av mentalvår- den 1967 utvidgats genom övertagandet från staten av provinsialläkarvä- sendet 1963 samt ambulansväsendet 1965.

Efter provinsialläkarväsendets överförande till landstingen utgick ett sär- skilt statsbidrag för distriktsläkarväsendet.

Nettokostnaderna för distriktsläkare och distriktsvård ökade genomsnitt- ligt 1964—1968 med ca 25 procent och 1968—1972 med ca 30 procent per år. Under 1968—1972 ökade nettokostnaderna för distriktsläkarväsendet med i genomsnitt ca 50 procent beroende på att de fd städerna över 15000 invånare under denna period överlämnade stadsdistriktsläkarväsendet till landstingen. Även 7-kronorsreformen som genomfördes 1970 har påverkat den öppna vårdens omfattning vad gäller kostnader och prestationer. Före reformen uppbar läkarna själva patientavgifterna som en del av sin lön. Efter reformen svarar landstingen för all sjukhusansluten öppen vård liksom för läkarnas totallön. Andelen av hälso- och sjukvårdens totala nettokost- nader har för distriktsläkare och distriktsvård ökat från 3 till 5 procent under perioden 1960—1972.

Grundläggande för utgiftsutvecklingen har varit att huvudmännen och statsmakterna gemensamt accepterat prioriteringen av den öppna vårdens behöv. Detta har resulterat i en kvantitativ och kvalitativ utbyggnad av verksamheten i form av bl a ett ökat antal läkare och distriktssköterskor. Expansionen återspeglas även i en ökning av antalet besök vid mottagningar.

2.5. Finansiering

2.5.1. Inledning

I tidigare avsnitt i detta kapitel har den kraftiga kommunala utgiftsexpan- sionen under perioden 1960—1972 analyserats och kommenterats. Som fram- gått av denna genomgång har den kommunala konsumtionen ökat betydligt snabbare än konsumtionen inom övriga samhällssektorer. Vid en jämförelse mellan utvecklingen i primärkommuner respektive landsting visar lands- tingens kostnader den klart snabbaste ökningstakten.

En grundläggande förutsättning för den kommunala expansion som kom- mit till stånd utgör det successivt ökade utrymme för finansiering av verk-

samheten som kommunerna haft möjlighet att ta i anspråk under 1960—1972. I detta avsnitt ges en kortfattad översikt över huvuddragen i utvecklingen av kommunernas finansiering av verksamheten 1960—1972. 1 avsnitt 3.7 ges en betydligt utförligare redovisning av finansieringsfrågorna.

Det ekonomiska utfallet för den kommunala sektorn ett visst år kan uttryckas som saldot mellan externa inkomster och utgifter. Detta saldo motsvaras av nettoförändringari kommunernas finansieringskapital. Finan- sieringskapitalet definieras som skillnaden mellan omsättningstillgångar och kortfristiga skulder. Finansieringskapitalet utgör en likviditetsmässig buffert som tillåter en utjämning av över- och underskotten på drift- och kapi- talbudgeten mellan olika år. Om de externa utgifterna överstiger de externa inkomsterna ett visst år leder detta således till en minskning av finansie— ringskapitalet på samma sätt som ett inkomstöverskott ökar finansierings- kapitalet. ] tabell 2.19 redovisas förändringarna i linansieringskapitalet 1962—1972 för kommunerna totalt samt uppdelat på primärkommuner och landsting.

Av tabellen framgår att kommunernas finansieringskapital omväxlande ökat och minskat under perioden även om åren med inkomstöverskott do- minerat. Den största minskningen av finansieringskapitalet uppmättes 1970, ca 1,2 miljarder kr, medan det redovisade överskottet 1972, ca 1,9 miljarder kr, innebar den största ökningen av finansieringskapitalet under perioden. Utvecklingen i primärkommuner respektive landsting har på det hela taget varit parallell även om förändringarna i finansieringskapitalet har visat en större spännvidd för primärkommunerna.

Tabell 2.19 visar att de årliga förändringarna sammantaget har inneburit en klar ökning av kommunernas finansieringskapital från 1962 till 1972. Om finansieringskapitalet ställs i relation till kommunernas externa utgifter, vilket är ett vanligt mått på den kommunala likviditeten, visar det sig dock att varken primärkommuner eller landsting har kunnat öka finansierings- kapitalet i takt med de ökade utgifterna. Landstingens fmansieringskapital utgör under hela den studerade perioden en större andel av de externa ut- gifterna än motsvarande andel för primärkommunerna. Relationen mellan

Tabell 2.19 Finansieringskapitalets förändring 1962—1972. Milj kr. Löpande priser

År Kommuner- Primär- Landsting na totalt kommuner 1962 426 346 80 1963 31 21 10 1964 65 12 53 1965 ——422 —410 —12 1966 694 403 291 1967 917 546 371 1968 616 390 226 1969 243 28 215 1970 —1 205 -1 165 —40 1971 —559 —320 —239 1972 1 901 1 229 672

Tabell 2.20 Olika inkomstslag i procent av kommunernas externa inkomster 1960, 1964. 1968 och 1972.

inkomstslag 1960 1964 1968 1972 Skatteintäkter 42,2 42,2 45,2 46,7 Bidrag från staten 20.8 19,5 21,3 21,9 Avgiftsinkomster m. m. 29,8 27,5 _ 24.9 24.5 Långfristig nyupplåning 7,2 10,8 8,6 69

Summa 100,0 100,0 100,0 100,0

fmansieringskapital och externa utgifter har dock stadigt visat lägre värden under perioden för både primärkommuner och landsting. Man skall dock vara medveten om att kommunernas likviditet, inte minst landstingens, var mycket god vid 1960-talets början.

För att finansiera de kommunala utgifterna finns ett antal skilda linan- sieringskällor att tillgå. De kommunala inkomsterna kan huvudsakligen sä- gas utgöras av kommunalskatten statsbidrag, avgifter m m samt län. Den relativa fördelningen av dessa flnanseringskällor i förhållande till kommu- nernas totala externa inkomster framgår av tabell 2.20.

1 den fortsatta framställningen i detta avsnitt diskuteras utvecklingen av var och en av dessa finansieringskällor.

2.5.2. Skatteintäkter

Skatteintäkterna utgör den dominerande kommunala inkomstkällan. Skat- tefmanseringen har ökat i betydelse under perioden 1960—1972 och uppgår 1972 till nära 47 procent av de totala externa inkomsterna. Till skattein- täkterna räknas i första hand den allmänna kommunalskatten till primär— kommuner och landsting. Även sjömansskatten och primärkommunernas hundskatt ingåri begreppet skatteintäkter. Den allmänna kommunalskatten utgör dock mer än 99 procent av skatteintäkterna.

Tabell 2.2] Medelutdebitering 1960, 1964, 1968 och 1972. Kr/skkr

1960 1964 1968 1972

Kommunerna totalt inkl församlingar 14.62 16,49 19.34 23,79 Index 100 113 132 163 Primärkommuner” 10.85 11.69 13,24 14,67 lndex 100 100 122 135 Landsting 4,38 5,63 7.16 9.27 index 100 129 163 212

a inklusive landstingsfria kommuner.

Skatteintäkterna varierar med utvecklingen av skatteunderlaget och ut- debiteringen. Skatteunderlaget, mätt som antal skattekronor per invånare. har ökat med i genomsnitt 9 procent per år räknat över hela perioden medan den totala kommunala utdebiteringshöjningen varit i genomsnitt 4 procent per år. 1 tabell 2.21 redovisas medelutdebiteringen vissa år 1960—1972.

Av tabellen framgår att medelutdebiteringen för kommunerna totalt har ökat med över 9 kr/skkr från 1960 till 1972. Medelutdebiteringen uppgick därmed till nära 24 kr/skkr 1972. Både procentuellt och i absoluta tal har landstingssektorns uttlebitering visat den snabbaste ökningen. Detta är inte överraskande mot bakgrund av den redovisning av utgiftsutvecklingen som lämnats tidigare i detta kapitel.

Slutsatsen måste bli att ökningen av skatteunderlaget inte på långt när räckt till för att finansiera den kommunala utgiftsexpansionen 1960—1972. Mycket kraftiga utdebiteringshöjningar har därför blivit nödvändiga för att klara finansieringen av kommunernas verksamhet.

Den allmänna kommunalskatten har en större betydelse för landstingen än för primärkommunerna. Medan primärkommunerna finansierat ca 40 procent av driftbudgetens bruttokostnader med kommunalskatt har mot- svarande andel för landstingen varierat mellan 55 och 70 procent 1962—1972. En likartad bild framkommer om kapitalbudgetens finansiering studeras. För primärkommunerna varierar de överförda skattemedlens (avskrivningar och överföringspöst) andel av kapitalbudgetens utgifter mellan 37 och 47 procent. Skattefinansieringen av kapitalbudgeten var under hela perioden 1962—1972 högre för landstingen än för primärkommunerna. Landstingen finansierade närmare 70 procent av kapitalbudgetens utgifter med skatte- medel 1965—1968.

2.5.3. Bidrag från staten

Under denna rubrik redovisas de statliga drift- och investeringsbidragen som utgår till bestämda kommunala ändamål samt skatteutjämningsbidra- gen som kommunerna fritt kan disponera. De statliga bidragens andel av de externa inkomsterna minskade under periodens första år. Denna andel ökade dock kraftigt 1967, vilket huvudsakligen berodde på mentalvårdens överförande till landstingen och gymnasieskolans överförande till primär- kommunerna. 1972 svarade bidragen från staten för ca 22 procent av de externa inkomsterna, vilket var den högsta bidragsandelen under den stu- derade perioden.

Av de statliga bidragen har driftbidragen ökat snabbast, vilket bl a sam- manhänger med att kommunernas driftkostnader under perioden 1960—1972 uppvisat en högre ökningstakt än investeringsutgifterna. Driftbidragens an- del av de totala bidragen från staten har ökat från ca 65 till närmare 70 procent.

De statliga driftbidragen och skatteutjämningsbidragen täckte nära 20 pro- cent av primärkommunernas driftkostnader 1972. Denna andel har stigit något från 1960-talets början. Motsvarande andel 1972 för landstingen var lägre. ca 15 procent, 1967, i samband med mentalvårdsreformen. finan- sierades drygt 20 procent av landstingens driftbudget med statliga bidrag. vilket var den högsta siffran under perioden.

De statliga investeringsbidragen svarade för ungefär 10 procent av fi- nansieringen av primärkommunernas kapitalutgifter under större delen av perioden. 1972 steg andelen till 13 procent i samband med den kraftiga höjningen av statsbidragen bl a av konjunkturskäl detta år. För landstingen ökade investeringsbidragens betydelse under perioden. Detta gäller fram- förallt från 1968. För 1972 redovisas en speciellt kraftig höjning. Detta år finansierade de statliga bidragen 15 procent av landstingens kapitalbudget.

Huvudintrycket av de statliga bidragens utveckling 1960—1972 är att den statliga finansieringen av kommunal verksamhet i stort sett har hållit takt med den kommunala utgiftsexpansionen. De statliga bidragens andel av externa utgifter brutto har ökat med en procentenhet till nära 23 procent mellan 1960 och 1972. vilket är den högsta siffran under perioden. Eftersom statsbidragen ingick som ett medel i den statliga stimulanspolitiken 1972 bör denna andelsökning dock inte tillmätas alltför stor vikt.

2.5.4. Avgiftsinkomster m m

Enligt tabell 220 har inkomsterna under denna rubrik minskat sin andel av kommunernas externa inkomster från ca 30 till ca 25 procent 1960—1972.

Avgiftsinkomsterna kan vara av två slag, kostnadstäckande avgifter och avgifter som är av mer eller mindre symbolisk karaktär. Till den första gruppen hör främst avgifter under primärkommunernas affärsmässiga verk- samhet. Även den interkommunala ersättningen och hyresinkomster kan hänföras till de kostnadstäckande avgifterna. Den andra typen av avgifter, som endast täcker en del av de verkliga kostnaderna, bestäms ofta av tex sociala hänsyn. Exempel på sådana avgifter är daghemsavgifter, avgifter avseende åldringsvården samt patientavgifter.

Till försäljningsmedel räknas i driftbudgeten inkomster av försäljning av varor och material av olika slag. Försäljningsmedlen och de kostnadstäck- ande avgifterna sammanförs ibland till rörelseintäkter. Rörelseintäkterna har minskat sin andel av de externa inkomsterna från 13 procent 1962 till 10 procent 1972.

I primärkommunernas affärsmässiga verksamhet har rörelseintäkterna haft en förhållandevis långsammare tillväxt än driftkostnaderna brutto under perioden 1960—1972. Detta är ett klart tecken på att kostnadstäckningen i den affärsmässiga verksamheten har försämrats under perioden.

Något enhetligt avgiftsbegrepp redovisas inte i den kommunala finans- statistiken. vilket har försvårat analysen av avgiftsinkomsternas utveckling. Det tillgängliga materialet ger emellertid vid handen att avgiftsinkomsterna inte ökat i samma takt som de kommunala utgifterna 1960—1972. Detta faktum har medfört en övervältring av en del av finansieringsbördan från avgifter till skatter.

2.5.5. Lång/i'islig nvupp/åning

Tabell 2.20 ger en uppfattning om nyupplåningens omfattning under pe- rioden. De nya lånen utgjorde 1960 7 procent av de externa inkomsterna och samma andel gällde från 1969 till periodens slut. 1962, då kreditmark- naden var lätt och kommunernas investeringar expanderade. var andelen

nya län 11 procent av de externa inkomsterna. Detta gällde även 1964, då kommunerna prioriterades på kreditmarknaden. Även 1966 var kom- munernas nyupplåning betydande. Primärkommunernas nyupplåning ökade framför allt under början av perioden, medan landstingen uppvisar kraftiga ökningar även vissa år under slutet av perioden. Det sammanhänger med att primärkommunernas investeringsverksamhet var mest intensiv under början av perioden medan investeringsökningarna för landstingen hänför sig till hela perioden.

Upplåningen i primärkommunerna har en helt annan omfattning än i landstingen. Primärkommunernas upplåning har under hela perioden fi- nansierat ungefär 40 procent av investeringsutgifterna. Motsvarande andel var för landstingen 28 procent 1972 och mindre än 20 procent under början av 1960-talet. Lånen har alltså fått ökad betydelse som finansieringskälla för landstingen, vilket också framgår av att deras låneskuld ökat kraftigt under perioden.

Den kommunala långfristiga nyupplåningen har således varierat kraftigt under perioden 1960—1972 beroende på den aktuella kreditmarknadssitua- tionen. Lånefinansieringen tycks i stora drag ha följt investeringsutveck- lingen. För landstingen har som nämnts finansieringen av investeringarna med lånade medel tom ökat något.

3. Utvecklingen av utgifter och inkomster

3.1. Inledning

I kapitel 3 behandlas utvecklingen hos primärkommuner (inkl kommunal- förbund) och landsting under perioden 1960—1972 genom studium av olika kommunalekonomiska utgifts- och inkomstbegrepp.

Den statistik som huvudsakligen kommit till användning är SCB:s kom- munala finansstatistik. Denna är en sammanställning av uppgifter från pri- märkommunernas, kommunalförbundens och landstingens bokslut som varje år samlas in av SCB. innehållet i de 5 k räkenskapssammandragen är anpassat till de redovisningssystem som större delen av kommunerna och landstingen tillämpar. Den kommunala finansstatistiken ligger till grund för avsnitt 3.2, 3.3, 3.6 och 3.7.

Förutom den kommunala finansstatistiken har också nationalräkenskaps- statistik från SCB samt personalstatistik från Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet använts.

Nationalräkenskapsstatistik har utnyttjats för att göra jämförelser med andra sektorer. Dessutom är nationalräkenskapsstatistiken den enda som möjliggör studium av den volymmässiga utvecklingen av den kommunala verksamheten. Denna statistik har använts i avsnitt 3.4. 3.5, del av 3.6 samt del av 3.8.

Den personalstatistik från kommun- och landstingsförbunden som an- vänts innehåller uppgifter om antal anställda i kommuner och landsting samt löneutvecklingen för de kommunalanställda, vilket redovisas i avsnitt 3.8.

De tre statistikserier som använts arbetar delvis med olika begrepp. För- klaringar till använda begrepp ges i respektive avsnitt samt i bilaga 1. De kommunalekonomiska begreppens inbördes samband belyses i schema ] och 2 i denna bilaga.

Kapitlet har disponerats på följande sätt. 1 avsnitt 3.2 Externa Lugi/ter och inkomster lämnas en sammanfattande redovisning av den ekonomiska utvecklingen i primärkommuner och landsting 1960—1972 genom studium av de externa utgifternas och inkomsternas utveckling. Med externa poster avses sådana som föranleder ut- eller inbetalningar. interna poster ingår alltså ej. (Se vidare metodbeskrivningen i bilaga 2.) Redovisningen avser således både kostnader och kapitalutgifter samt intäkter och kapitalinkom-

ster, dvs både driftbudgeten och kapitalbudgeten.

Avsnitt 3.3 Kostnader och intäkter behandlar driftbudgetens kostnader och intäkter. Förutom de externa kostnaderna och intäkterna behandlas också driftkostnaderna som även innefattar interna poster. Avsnittet ger en kortfattad redovisning av vissa faktorer som påverkat utvecklingen samt en kommentar till de viktigaste kostnads» och intäktsslagen.

1 avsnitt 3.4 Konsumtion behandlas nationalräkenskapsbegreppet kommu— nal konsumtion. I detta avsnitt görs också vissa jämförelser mellan kom— munernas utveckling och utvecklingen i andra delar av ekonomin. llär re— dovisas också den kommunala konsumtionens volymutveckling.

Avsnitt 3.5 Transfereringar behandlar transfereringsutgifterna enligt na— tionalräkenskaperna. För definition av transfereringar se avsnitt 3.5 och bi- laga ]. Analysen avser huvudsakligen utvecklingen av vissa transfereringar till hushållen.

1 avsnitt 3.6 Investeringar redovisas vissa faktorer som påverkat inve- steringsutvecklingen. Utvecklingen inom olika verksamhetsområden be- handlas kortfattat liksom investeringarnas sammansättning.

Finansieringsanalysen i avsnitt 3.7 Finansiering omfattar såväl drift— som kapitalbudgeten. De olika inkomstposternas relativa betydelse samt föränd- ringar på grund av bla kreditmarknads- och konjunkturförhållanden be- handlas.

Avsnitt 3.8 Personal omfattar sysselsättningsutveckling såväl i form av antal anställda som utförda arbetstimmar. Dessutom lämnas en kortfattad redovisning av de kommunalanställdas löneutveckling.

3.2. Externa utgifter och inkomster

I detta avsnitt redovisas primärkommunernas och landstingens externa ut- gifter och inkomster. Med externa utgifter och inkomster avses samtliga utgifter och inkomster på såväl drift- som kapitalbudget som föranleder ut- eller inbetalningar. (Se bilaga 1.)

I avsnittet behandlas de externa utgifternas och inkomsternas utveckling totalt. De viktigaste utgifts- och inkomstslagens utveckling kommenteras också. 1 avsnitt 3.2.1 redovisas primärkommuner och landsting samman— tagna. Detta innebär att de huvudmannaskapsförändringar som skett i form av bla kommuners inträde i landsting ej påverkar studien. Däremot har naturligtvis överflyttningar av statliga verksamheter till primärkommuner och landsting bidragit till den redovisade expansionen.

1 avsnitt 3.2.2 och 3.2.3 redovisas utvecklingen inom primärkommuner och landsting var för sig.

3.2.1. Primärkommuner och landsting

De externa utgifternas och inkomsternas utveckling år för år framgår av tabell B] i bilaga 3.

Tabell 3.1 Primärkommuner och landsting. Externa utgifter. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972

Externa utgifter milj kr 10 490 18267 31 407 40 904 50 626 index 100 174 299 390 483

därav kostnader milj kr 7 841 12 683 21 919 29 712 38 738 index 100 162 280 379 494 kapitalutgifter milj kr 2 649 5584 9 488 11 192 11 888 index 100 211 358 422 449

Externa utgifter

Den snabba expansionen i primärkommuner och landsting belyses av de externa utgifternas utveckling. Dessa har under perioden 1960—1972 nästan femdubblats från 10 490 milj kr till 50 625 milj kr. Den kraftiga expansionen har möjliggjorts genom att de externa inkomsterna haft ungefär lika snabb förändringstakt. Uppgången har varit betydligt snabbare än för BNP, vilket lett till att primärkommuner och landsting kommit att svara för en allt större andel av BNP. För ytterligarejämförelser med andra sektorer av eko- nomin se främst avsnitt 3.4.1. »

De externa utgifterna omfattar utgifter för såväl drift- som kapitaländamål. Bland kapitalutgifterna är investeringsutgifterna helt dominerande. Då in- vesteringsverksamheten haft varierande omfattning under perioden har ka- pitalutgifternas andel av de externa utgifterna skiftat.

1 tabell 3.1 redovisas de externa utgifterna med uppdelning på kostnader och kapitalutgifter. 1 diagram 3.1 redovisas den årliga procentuella föränd- ringen av motsvarande poster.

Årlig procentuell förändring

X'r— 1960 1964 1968 V 1972

_ Externa utgifter . ------- Externa kostnader

——— Externa kapitalutgifter

Diagram 3.1 Primärkom- muner och landsting. Ex— terna utgi/ier. Löpande priser. Årlig _lörändring i procent.

Sammanfattningsvis kan konstateras att under den första fyraårsperioden har expansionen av externa utgifter i huvudsak orsakats av kapitalutgifternas snabba uppgång, medan kostnaderna under den sista fyraårsperioden hu- vudsakligen bidragit till ökningen av de externa utgifterna. Under perioden 1964—1968 har genomsnittligt sett kostnader och kapitalutgifter haft ungefär likartad utveckling.

Denna variation över tiden förklaras av att den kommunala expansionen under den studerade perioden kan delas in i en invcsterings- och en drift- kostnadsfas. Åren 1960—1967 kännetecknas således av en mycket kraftig ökning av investeringsvolymen. medan perioden 1968—1972 uppvisat snabb tillväxt av driftkostnaderna. Detta förklaras delvis av de följdkostnader på driftsidan som tidigare gjorda investeringar medfört.

Den beskrivna utvecklingen medförde att de externa kostnadernas andel av externa utgifter minskade fram till 1968. då de utgjorde 70 procent för att därefter öka till 77 procent 1972.

Under slutet av perioden har också inkomsternas tillväxttakt minskat på grund av långsammare ökning av skatteunderlaget och en strävan att begränsa höjningen av utdebiteringen jämfört med tidigare år. Eftersom kommunal- och landstingsskatterna svarat för mer än 40 procent av de externa inkomsterna betyder en lägre ökning av skatteunderlag och utde- bitering mycket för kommunernas totala ekonomi.

De tre områden som framför allt förklarar den snabba kommunala ex- pansionen 1960—1972 är undervisning, socialvård samt hälso- och sjukvård.

Dessa tre områden är mycket personalintensiva. Löne- och personalkost- naderna har ökat betydligt snabbare än de totala externa utgifterna. Under 1960—1972 har löne- och personalkostnaderna ökat från 3695 milj kr till 21 060 milj kr, vilket innebär en nästan sexdubbling under hela perioden.

Den snabbare tillväxten av Iöne- och personalkostnader jämfört med ex- terna utgifter har medfört att dessa kostnaders andel av externa utgifter ökat från 35 procent 1960 till 42 procent 1972.

Externa inkomster

Liksom på utgiftssidan omfattar de externa inkomsterna såväl drift- som kapitalposter. Till externa kapitalinkomster hör främst investeringsbidrag och upptagna lån.

De externa inkomsterna har under perioden 1960—1972 ökat från 10 965 milj kr till 52 555 milj kr, vilket innebär ungefär samma ökningstakt som för de externa utgifterna under perioden.

Bland de viktigaste inkomstslagen märks kommunal- och landstingsskatt, bidrag från staten samt nya lån. De olika inkomstslagens tillväxttakt har varierat under perioden.

Kommunernas och landstingens finansiella ställning (mätt som externa inkomster ./. externa utgifter) har skiftat år från år. 1970 och 1972 är särskilt markanta i detta avseende.

1970 ökade således de externa utgifterna 6 procentenheter snabbare än inkomsterna, vilket medförde att saldot mellan inkomster och utgifter upp- gick till —1 590 milj kr, det högsta negativa värdet under hela perioden. För att finansiera sina utgifter fick kommuner och landsting detta år i stor

Tabell 3.2 Primärkommuner och landsting. Externa inkomster. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972

Externa inkomster milj kr 10 963 18 323 32 252 39 311 52 553

index 100 167 294 359 479

därav intäkter milj kr 9 582 15203 27 469 34 093 45 813 index 100 159 287 356 478 kapitalinkomster milj kr 1 381 3 120 4 783 5 218 6 740 index 100 226 346 378 488

utsträckning utnyttja bl a fonderade och reserverade medel.

1972 noterades i stället en betydligt kraftigare ökning av de externa in- komsterna jämfört med utgifterna bl a beroende på utdebiteringshöjningar samt snabb tillväxt av statsbidragen. Saldot mellan externa inkomster och utgifter uppgick detta år till 1 930 milj kr. det högsta positiva beloppet under perioden. Kommunerna och landstingen kunde följaktligen öka sina fonder igen. Närmare beskrivning av finansieringen av den kommunala expan- sionen lämnas i avsnitt 3.7.

i tabell 3.2 redovisas de externa inkomsterna med uppdelning på intäkter och kapitalinkomster. medan diagram 3.2 redovisar den årliga procentuella förändringen för motsvarande poster.

Kapitalinkomsterna utgör en betydligt mindre andel av externa inkomster än kapitalutgifterna av externa utgifter. Under perioden var det framför allt 1962, 1964. 1966 samt 1972 som kapitalinkomsternas snabba uppgång i förhållandevis stor utsträckning påverkade de externa inkomsternas ex-

Årlig procentuell förändring

60J

50-l

I v & / 1- | __|" |__—r 'i'"— 1 —t _|— 1960 1964 1968 1972 År

Externa inkomster

- ------- Externa intäkter ——— Externa kapitalinkomster

Diagram 3.2 Primärkom- muner och landsting. Ex- terna inkomster. Löpande priser. Åt'ligjöräntlrirtg i procent.

pansion. Dessa år finansierades nämligen investeringsexpansionen av nya lån i större utsträckning än under andra år. 1972 ökade också de statliga investeringsbidragen kraftigt beroende på statsmakternas önskan att stimu- lera konjunkturen. Orsaken till den olikartade investeringsfinansieringen under perioden redovisas närmare i avsnitt 3.6 och 3.7.

De externa intäkternas förändring behandlas närmare i avsnitt 3.3.1.1.

3.2.2. Primärkommuner

De externa utgifterna och inkomsterna år för år framgår av tabellerna B 2 och B4 i bilaga 3.

Externa utgifter

De externa utgifterna för primärkommunerna har ökat något långsammare än för primärkommuner och landsting tillsammans. eftersom ökningstakten för landstingen varit betydligt högre. Av tabell 3.3 framgår att de externa utgifterna ökat från 8 940 milj kr 1960 till 36 490 milj kr 1972. vilket innebär en årlig genomsnittlig ökningstakt på 12 procent.

1 värdena för primärkommuner ingår genomgående kommunalförbunden. De har successivt fått minskad betydelse framför allt på grund av de kom- munsammanläggningar som genomförts under den studerade perioden.

Antalet kommunalförbund samt deras procentuella andel av primär- kommunernas och kommunalförbundens externa utgifter har utvecklats en- ligt följande:

Antal Procent av externa utgifter

1960 246 0.9 1964 254 l .1 1968 88 1.9 1972 43 0.7

Tabell 3.3 Primärkommuner. Externa utgifter. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972 Externa utgifter milj kr 8 939 15 390 24 378 31 302 36 488 index 100 172 273 351 409 därav kostnader milj kr 6 560 10 333 16 206 21 679 26 580 index 100 158 247 330 405 kapitalutgifter milj kr 2 379 5 057 8 172 9 623 9 908

index 100 213 344 404 416

Årlig procentuell förändring

30 X

' x 20 10 0 l 1——i —r __"r _r— —r— r— X 1960 1964 1968 / 1972 År

—10—i *!

_ Externa utgifter Diagram 3.3 Primarkom- muner. Externa utgifter. """"" Externa kastnader Löpande priser. Årlig jör- ——— Externa kapitalutgifter ändring i procent.

Den högre andelen av externa utgifter 1968 beror på det under perioden 1967—1970 existerande Kommunalförbundet för Stor-Stockholms lokaltrafik (KSL). Detta kommunalförbund erhöll bidrag även från Stockholms läns landsting för att finansiera sina utgifter.

[ diagram 3.3 redovisas den årliga procentuella förändringen för externa utgifter med uppdelning på kostnader och kapitalutgifter.

Kapitalutgifterna har ökat något snabbare än kostnaderna i genomsnitt för hela perioden. Detta beror framför allt på den snabba investeringsex- pansionen under början av perioden. Vid jämförelse år för år (se diagram 3.3) framgår att kapitalutgifternas uppgång varit högre än kostnadernas 1960—1964 samt 1968. 1965—1967 samt 1969—1972 har däremot de externa kostnaderna ökat snabbare än kapitalutgifterna.

l diagram 3.3 framgår tydligt den investerings- respektive driftkostnadsfas som perioden kan delas in i. Det är särskilt markant 1962—1964 då ka- pitalutgifterna ökade med 24 procent per är huvudsakligen beroende på att investeringsutgifterna 1963 ökade med 26 procent. den högsta uppgången under hela perioden. 1970—1972 ökade i stället kapitalutgifterna med endast 1 procent per år medan kostnaderna ökade med 11 procent.

1971 minskade investeringarna med 8 procent bl a i samband med Stock- holms inträde i landsting. I tabell B4 i bilaga 3 har också hänsyn tagits till Stockholms inträde i landsting 1971. Bland övriga större huvudman- miskapsförändringar som naturligtvis påverkat utvecklingen under perioden märks polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965 samt gymnasie- skolans överflyttning till primärkommunerna den 1 juli 1966.

En faktor som i viss utsträckning påverkat de redovisade resultaten är den omläggning av den kommunala finansstatistiken som gjordes från rä- kenskapsåret 1968. I samband med införandet av ny statistikblankett 1968 uppstod svårigheter att få helt jämförbara värden. varför utvecklingen 1967—1968 vad gäller externa utgifter och kostnader torde vara något un- derskattad. Kostnadernas och investeringarnas utveckling under hela pe- rioden redovisas närmare i avsnitt 3.3.2 och 3.6.2.

Den olikartade utvecklingen för de externa kostnaderna och kapitalut-

gifterna har medfört att de externa kostnadernas andel av externa utgifter varierat mellan 67 och 73 procent.

Löne- och personalkostnaderna har ökat från 2 965 milj kr 1960 till 13 770 milj kr 1972, en årlig uppgång med 14 procent. dvs 2 procentenheter snabbare än de externa utgifterna totalt. Andelen av externa utgifter har därmed ökat till 38 procent 1972.

Den lägsta andelen (29 procent) noterades 1965 bl a beroende på att ka- pitalutgifterna detta år svarade för en av de högsta andelarna av externa utgifter. En annan faktor som förklarar den låga andelen detta år är po- lisväsendets förstatligande.

Externa inkomster

De externa inkomsterna har under perioden 1960—1972 ökat från 9 430 milj krtill 37 735 milj kr, en årlig uppgång med 12 procent dvs samma ökningstakt som för de externa utgifterna.

Bland inkomsterna har de externa kapitalinkomsterna ökat snabbast. De- ras årliga tillväxttakt har varit 13 procent.

Den i avsnitt 3.2.1 beskrivna stora negativa respektive positiva föränd- ringen av kommunernas och landstingens finansiella ställning 1970 respek- tive 1972 förklaras huvudsakligen av utvecklingen hos primärkommunerna. Deras externa utgifter ökade 1970 med 17 procent. vilket var 7 procentenheter snabbare än de externa inkomsterna. Saldot mellan externa inkomster och utgifter uppgick därför till —1 500 milj kr, vilket tvingade kommunerna att använda eget kapital för finansiering av sin verksamhet. Detta år minskade bl a deras drift- och kapitalfonder med 350 milj kr och förskotten ökade med 415 milj kr.

1972 ökade i stället inkomsterna med 18 procent mot 13 procent för ut- gifterna. Saldot mellan externa inkomster och utgifter uppgick därför detta år till 1 245 milj kr, vilket bl a medförde att drift- och kapitalfonderna ökade med 300 milj kr.

Utvecklingen av de externa inkomsterna med uppdelning på intäkter och kapitalinkomster framgår av tabell 3.4.

1 diagram 3.4 redovisas den årliga procentuella förändringen av motsva- rande inkomster.

Tabell 3.4 Primärkommuner. Externa inkomster. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972 Externa inkomster milj kr 9 432 15 389 25 039 29 802 37 734 index 100 163 265 316 400 därav intäkter milj kr 8115 12 413 20 711 25 072 31927 index 100 153 255 309 393 kapitalinkomster milj kr 1 317 2 976 4 328 4 730 5 807

index 100 226 329 359 441

Årlig procentuell förändring

60

I 50

40

I I I I I 30 I I I I 20

10

0 _l _| —r " 1360 1964 1968 1972 År —10

_— Externa inkomster ------- Externa intäkter ——— Externa kapitalinkomster

Det är framför allt under perioden 1960—1964 som kapitalinkomsterna ökat snabbare än intäkterna på driftbudgeten. Under denna period ökade nämligen primärkommunerna sin långfristiga nyupplåning mycket kraftigt för att kunna finansiera den snabba ökningen av investeringarna (se avsnitt 3.6 och 3.7).

Den kraftiga nyupplåningen 1962 berodde på den lätta kreditmarknaden och de nyupptagna lånen detta år användes också för finansieringen av investeringarna 1961 och 1963. Variationen i kapitalinkomsternas tillväxttakt har medfört att deras andel svarat för mellan 13 och 19 procent av de externa inkomsterna.

Den mest betydande inkomstkällan för primärkommunerna är kommu- nalskatten som under perioden i genomsnitt svarat för nära 40 procent av de externa inkomsterna (se avsnitt 3.3.2] och 3.7).

3.2.3. Landsting

De externa utgifterna och inkomsterna år för år framgår av tabellerna B 3 och BS i bilaga 3.

Externa utgifter

Landstingens externa utgifter har under åren 1960—1972 mer än niodubblats från 1 550 milj kr 1960 till 14140 milj kr 1972. vilket framgår av tabell 3.5. Detta innebär en årlig procentuell uppgång med 20 procent. dvs 8 pro- centenheter högre än ökningstakten för primärkommunerna. För perioden som helhet är det främst de externa kostnadernas ökningstakt som förklarar expansionen av de externa utgifterna. Det har dock förekommit stora va- riationer under den studerade perioden. vilket framgår av diagram 3.5 där den årliga procentuella förändringen redovisas.

Diagram 3.4 Primärkom- muner. Externa inkoms— ter. Löpande priser. Årlig förändring i procent.

Diagram 3.5 Landsting. Externa utgifter. Löpande priser. Årlig förändring i procent.

Tabell 3.5 Landsting. Externa utgifter. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972

Externa utgifter milj kr 1 551 2 877 7 029 9 602 14138 index 100 186 453 619 912

därav kostnader milj kr 1 281 2 350 5 713 8033 12158 index 100 183 446 627 949 kapitalutgifter milj kr 270 527 1 316 1 569 1 980 index 100 195 487 581 733

Av diagram 3.5 framgår att kapitalutgifternas ökningstakt var högre än kostnadernas under perioden 1962—1966 samt 1968 medan de externa kost- naderna ökade snabbare övriga är under perioden.

Denna utveckling förklaras främst av den snabba investeringsexpansionen hos landstingen kring mitten av 1960-talet.

Utvecklingen har naturligtvis också förstärkts av de stora huvudman- naskapsförändringar som berört landstingen (mentalsjukvårdens överföran- de från staten 1967 samt Stockholms inträde i landsting 1971).

1 tabell B 5 i bilaga 3 har hänsyn tagits till effekten av dessa överflyttningar. Mentalvårdsreformen medförde en årlig ökning av de externa utgifterna med ytterligare 3 procentenheter under perioden 1964—1968. medan Stock— holms inträde i landsting 1971 innebar en 6 procentenheters snabbare årlig ökningstakt för perioden 1970—1972.

Faktorerna bakom de externa kostnadernas och investeringarnas utveck- ling behandlas närmare i avsnitt 3.3 och 3.6.

Årlig procentuell förändring

50

40

30

" l l

'i' 1960 1964

__ Externa utgifter -------- Externa kostnader

___ Externa kapitalutgifter

De externa kostnaderna har hos landstingen svarat för en större andel av de externa utgifterna jämfört med primärkommunerna. Andelen har va- rierat mellan 80 och 86 procent med en successivt högre andel mot slutet av perioden.

Då landstingens verksamhet är ännu mer personalkrävande än primär- kommunernas har också löne- och personalkostnadernas tillväxt bestämt de externa utgifternas tillväxttakt i högre grad. Löne- och personalkost- naderna har ökat från 730 milj kr 1960 till 7 285 milj kr 1972. vilket innebär en årlig ökningstakt med 21 procent. Löneandelen av externa utgifter har därmed ökat från 47 procent till 52 procent 1972.

EXIF/"lill IIlIx'OIfISlFI'

De externa inkomsternas utveckling med uppdelning på intäkter och ka- pitalinkomster framgår av tabell 3.6.

De externa inkomsterna har ökat från 1 530 milj kr 1960 till 14 820 milj kr 1972. vilket innebär en genomsnittlig årlig ökning med 21 procent dvs 1 procentenhet högre än för de externa utgifterna.

Av de externa inkomsterna har kapitalinkomsterna haft betydligt snabbare ökningstakt än de externa intäkterna. Detta framgår av diagram 3.6 där den årliga procentuella förändringen för de tre inkomstposterna redovisas.

Det var framför allt den stora långfristiga nyupplåningen som förekom hos landstingen 1962 och 1966, som orsakade de i diagram 3.6 redovisade snabba ökningarna av externa kapitalinkomster.

De externa intäkternas utveckling kan i hög grad förklaras av landstings- skattens utveckling. På grund av ökade statliga bidrag svarade den dock för en mindre del av de externa inkomsterna vid periodens slut än vid periodens början. 1960 utgjorde landstingsskatten 64 procent av externa inkomster medan motsvarande procentandel 1972 var 59 procent.

Orsaker till utvecklingen av externa intäkter och kapitalinkomster re- dovisas i avsnitt 3.3.3.1 och 3.7.

Tabell 3.6 Landsting. Externa inkomster. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972 Externa inkomster milj kr 1 531 2 934 7 213 9 509 14 819 index 100 192 471 621 968 därav intäkter milj kr 1 467 2 790 6 758 9 021 13 886 index 100 190 461 615 947 kapitalinkomster milj kr 64 144 455 488 933

index 100 225 711 763 1 458

Diagram 3.6 Landsting. Externa inkomster. Lä— pande priser. Årlig/ör- ändring i procent.

Årlig procentuell förändring

1301 120- NOJ too—

90-|

80— 70] 60

50] 40

1964 1968 ' 1972 År

—201

" — Externa inkomster —307 | -------- Externa intäkter

—— _ Externa kapitalinkomster —401

3.3. Kostnader och intäkter

I detta avsnitt belyses den kommunala sektorns utveckling vad gäller utgifter och inkomster på driftbudgeten.

Analysen avser dels kostnader och intäkter. dels externa + interna kost- nader och intäkter. här benämnda driftkostnader och driftintäkter. Med ex- terna poster avses då sådana poster som innebär ut- eller inbetalningar medan interna poster är beräknade belopp som är lika stora på såväl utgifts- som inkomstsidan.

En närmare redogörelse för de kommunalekonomiska begreppen med beskrivning av bla internredovisningens syfte lämnas i bilaga 1 och 2. Ut— märkande för perioden är en successiv utbyggnad av internredovisningen vilket medfört att de interna posternas andel av driftkostnader och drift-

intäkter hos såväl primärkommuner som landsting ökat betydligt mot slutet av perioden. Driftkostnader och driftintäkter vid periodens början och slut är således inte helt jämförbara.

När hela verksamheten inom kommuner eller landsting redovisas, dvs samtliga verksamhetsgrenar inklusive finansiering. har de interna posterna i möjligaste mån uteslutits för att undvika dubbelredovisning. En redo- visning på verksamhetsområden belyses däremot bäst genom studium av driftkostnader och driftintäkter.

Analysen i detta avsnitt kommer därför att delas upp i en del avseende driftkostnader och driftintäkter samt en del som behandlar externa kostnader och intäkter.

Den redovisning av kostnads- och intäktsslag som ingår har främst knutits till externa kostnader och intäkter för att i möjligaste mån jämförbara upp- gifter skall kunna redovisas för hela perioden. 1 avsnitt 3.3.1 behandlas den samlade utvecklingen för primärkommuner och landsting. medan 3.3.2 och 3.3.3 belyser primärkommunernas respektive landstingens expansion.

3.3.1. Primärkommuner och landsting

I detta avsnitt behandlas utvecklingen av kostnader och intäkter för pri— märkommuner och landsting tillsammans. De huvudmannaskapsföränd- ringar som skett genom att vissa kommuner utanför landsting under pe- rioden uppgått i landsting samt upplösningen av Gotlands läns landsting påverkar därför inte utvecklingen.

] avsnitt 3.3.l.l behandlas de externa kostnaderna och intäkterna medan avsnitt 3.3.l.2 belyser utvecklingen av driftkostnader och driftintäkter.

3.3.1.l Externa kostnader och intäkter

De externa kostnadernas och intäkternas utveckling framgår av tabell B 1 i bilaga 3. Såväl de externa kostnaderna som intäkterna har under tiden

Tabell 3.7 Primärkommuner och landsting. Externa kostnader och intäkter. löne- och personalkostnader samt skatteintäkter. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Externa kostnader milj kr 7 841 12 683 21 919 38 738 index 100 162 280 494

därav

löne- och personal-

kostnader milj kr* 3 695 6 074 11 760 21 059 index 100 165 318 570 Externa intäkter milj kr 9582 15 203 27469 45 813 index 100 159 287 478

därav Skatteintäkter milj kr 4 647 7 738 14 575 24 515

index 100 167 314 528

Tabell 3.8 Primärkommuner och landsting. Externa kostnader och intäkter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1 964— 1 968— 1964 1968 1972 Externa kostnader 13 15 15 Löne— och personalkostnader 13 18 16 Externa intäkter 12 16 14 Skatteintäkter 14 17 14

1960—1972 nästan femdubblats i löpande priser. medan löne- och perso- nalkostnader samt skatteintäkter ökat mer än fem gånger. Detta framgår av tabell 3.7. Per invånare har de externa kostnaderna under perioden ökat från 1 049 kr till 4 766 kr och de externa intäkterna från 1 283 kr till 5637 kr.

Den genomsnittliga procentuella ökningen för hela perioden har varit 14 procent för såväl kostnader som intäkter, medan löne— och personal- kostnader har ökat med 16 procent och skatteintäkterna med 15 procent. För att få en uppfattning om variationen i utvecklingen under den studerade perioden redovisas i tabell 3.8 den procentuella årliga förändringen uppdelad på tre fyraårsperioder.

Externa kostnader

Den höga ökningstakten under åren efter 1964 för de externa kostnaderna beror framför allt på en snabb expansion inom sådana kommunala verk- samhetsområden som undervisning, socialvård samt hälso- och sjukvård.

För undervisning och hälso- och sjukvård har dessutom verksamheten ökat genom huvudmannaskapsförändringar. Bland berörda områden märks främst provinsialläkarväsendet som överfördes från staten till landstingen i två etapper 1963 och 1968, gymnasierna som 1966 fick primärkommunalt huvudmannaskap samt mentalsjukvården som 1967 överflyttades till landstingen från staten.

Den snabba ökningstakten under periodens senare del torde till en viss del också hänga samman med den snabbare prisutvecklingen jämfört med första delen av 1960-talet. I avsnittet om den kommunala konsumtionens utveckling (3.4) framgår att prisutvecklingen för den kommunala verksam- heten varit betydligt ogynnsammare än för BNP totalt. Den snabbaste prisökningen på kommunala tjänster enligt nationalräkenskaperna har pe— rioderna 1964—1966 samt 1970—1972 uppvisat. Under dessa perioder redo- visades dessutom förhållandevis låg ökning i löpande priser varför den kom— munala verksamhetens tillväxt i volym var något lägre under dessa år än under större delen av 1960-talet.

Löne- och personalkostnader

De externa kostnadernas utveckling har i stor utsträckning påverkats av löne- och personalkostnadernas förändring. Dessa ökade snabbast under pe-

rioden 1964—1968 med i genomsnitt 18 procent per år. Till de faktorer som bestämmer förändringen av löne- och personalkostnader hör framför allt avtalsmässiga lönehöjningar, ökning av antalet anställda samt höjning av olika arbetsgivaravgifter till ATP. sjukförsäkring mm.

Enligt nationalräkenskaperna ökade antalet anställda allra snabbast 1966—1970 i samband med expansionen inom så personalkrävande verk- samheter som socialvård och hälso- och sjukvård. Under 1970—1972 in- riktades avtalsrörelserna på låglönegrupperna i samhället och avtalskom- ponenten torde ha påverkat löne- och personalkostnaderna i något större omfattning än tidigare.

Under hela perioden har dessutom personalomkostnadernas andel suc- cessivt ökat i samband med höjningar av arbetsgivaravgifter till ATP, sjuk- försäkring m m samt också införandet av den allmänna arbetsgivaravgiften. Tillsammans har löne- och personalkostnadernas procentuella andel av ex- terna kostnader utvecklats enligt följande:

1960 47 1964 48 1968 54 1972 54

Det bör emellertid påpekas att andelen var ganska konstant to m 1967, då den uppgick till 49 procent. Den kraftiga andelsökningen mellan 1967 och 1968 torde i huvudsak bero på statistikomläggningen för primärkom- munerna 1968 (se närmare avsnitt 3.3.2 samt bilaga 2).

Externa intäkter

De externa intäkterna uppvisade den snabbaste ökningstakten 1964—1968 med i genomsnitt 16 procent per år. Detta sammanhänger med den gynn- samma utvecklingen av skatteintäkterna under denna period. 17 procent per år. Skatteintäkternas andel av externa intäkter ökade därmed från 49 procent 1960 till 54 procent vid periodens slut.

Hur skatteintäkterna varierat med skatteunderlaget och utdebiteringsför- ändringar redovisas i avsnitt 37.

Under perioden 1964—1968 ökade också de statliga driftbidragen förhål- landevis kraftigt på grund av de tidigare omtalade huvudmannaskapsför- ändringarna på undervisningens och hälso- och sjukvårdens områden. De statliga driftbidragen ökade från 1 380 milj kr 1960 till 8 005 milj kr 1972, en genomsnittlig årlig ökningstakt på 16 procent.

Rörelseintäktema som är den stora inkomstkällan för primärkommuner- nas affärsmässiga verksamhet har haft en 3 procentenheter lägre ökningstakt än externa intäkter totalt. dvs de har ökat med 13 procent per år. 1960 uppgick rörelseintäkterna till 1 540 milj kr för att 1972 ha ökat till 5510 milj kr.

Tabell 3.9 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader brutto milj kr 9 161 15 175 27 315 49 097 index 100 166 298 536 Driftintäkter milj kr 5239 8 473 15560 27 439 index 100 162 297 524 Driftkostnader netto milj kr 3 629 6 206 10 733 19 949 index 100 171 296 550

3.312. Driftkostnader och driftintäkter

Med driftkostnader brutto avses de totala kostnaderna på driftbudgeten dvs både externa och interna kostnader. Driftintäkter omfattar externa och in- terna intäkter exklusive skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag. Med driftkostnader netto avses driftkostnader brutto exklusive kostnadsräntor minus driftintäkter. Driftkostnader netto utgör med andra ord i huvudsak de kostnader som skall finansieras med skatteintäkter och skatteutjämnings- bidrag.

Driftkostnader brutto har ökat något snabbare än externa kostnader be- roende på de interna posternas successivt ökade betydelse.

De i avsnitt 3.3.1.1 beskrivna faktorerna bakom de externa kostnadernas utveckling förklarar också utvecklingen av driftkostnader brutto, varför stu- dien i detta avsnitt endast behandlar driftkostnader netto. 1 tabell 86 i bilaga 3 och tabellerna 3.9 och 3.10 redovisas dock utvecklingen av såväl driftkostnader brutto som netto samt driftintäkter.

Driftkostnader netto har för hela perioden ökat från 3630 milj kr 1960 till 19950 milj kr 1972. Detta innebär en genomsnittlig årlig förändring med 15 procent. Utvecklingen kan studeras i tabell 3.9.

Den årliga procentuella förändringen vid uppdelning på fyraårsperioder redovisas i tabell 3.10.

Av tabell 3.10 framgår att den årliga ökningstakten varit snabbare i slutet av perioden jämfört med första delen av 1960-talet. Bl 3 har nettokostnaderna

Tabell 3.10 Primärkommuner och landsting. Driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1 960— 1 964— 1 968— 1 964 1 968 1 972

Driftkostnader brutto 13 16 16 Driftintäkter 13 16 15 Driftkostnader netto 14 15 17

inom den primärkommunala affärsmässiga verksamheten ökat mycket kraf- tigt. Således uppvisade denna verksamhet ett intäktsöverskott 1960 på 10 milj kr som 1972 förbytts i nettokostnader på 765 milj kr. Det är framför allt från 1965 som den snabba ökningen av nettokostnaderna inom den affärsmässiga verksamheten ägt rum.

3.3.2. Primärkommuner

I detta avsnitt behandlas utvecklingen hos primärkommunerna. Avsnittet följer samma uppdelning som 3.3.1.

Det bör observeras att det under perioden skett överflyttning av viss verksamhet från primärkommuner till landsting. Detta försvårar naturligtvis jämförbarheten mellan olika år. 1 tabell B4 i bilaga 3 har vissa beräkningar av dessa övertlyttningars effekt gjorts. Den förändring som betytt mest under perioden är Stockholms inträde i landsting 1971.

3.3.2.1 Externa kostnader och intäkter

De externa kostnadernas och intäkternas utveckling framgår av tabellerna BZ och BIO i bilaga 3. Per invånare har primärkommunemas externa kost- nader ökat från 878 kr 1960 till 3 270 kr 1972 och de externa intäkterna har under samma period ökat från 1086 kr till 3928 kr.

Externa kostnader

De externa kostnaderna har under perioden haft en genomsnittlig tillväxt på 12 procent per år och uppgick vid periodens slut till 26580 milj kr. Ökningstakten har dock varierat mellan 6 och 19 procent. För löne- och personalkostnader som är det dominerande kostnadsslaget har den genom- snittliga årliga ökningstakten varit 14 procent. De externa kostnadernas samt löne- och personalkostnadernas utveckling framgår av tabell 3.11.

Den procentuella årliga förändringen uppdelad på fyraårsperioder redovisas i tabell 3.12.

De externa kostnaderna visar en något snabbare uppgång under den sista perioden medan löne- och personalkostnadernas ökningstakt varit störst un- der mellanperioden.

Tabe113.ll Primärkommuner. Externa kostnader samt löne- och personal— kostnader.

Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Externa kostnader milj kr 6 560 10 333 16 206 26 580 index 100 158 247 405 därav Iöne- och personal- kostnader milj kr 2 967 4 714 8 450 13 771 index 100 159 285 464

Tabell 3.12 Primärkommuner. Externa kostnader samt löne- och personalkostna- der. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960—1964 1964—1968 1968—1972

Externa kostnader 12 12 13 Löne- och personalkostnader 12 16 13

För de externa kostnaderna är det framför allt 1967 och 1970 som uppvisar betydligt större expansion än genomsnittet. Således steg de externa kost- naderna med 16 procent 1967 och 19 procent 1970. Den snabba uppgången förklaras framför allt av stora ökningar inom undervisnings— respektive socialvårdsområdet. Detta behandlas mera ingående i avsnitt 3.322.

Den lägsta ökningen av de externa kostnaderna noteras för 1968 med 6 procents ökning. Denna låga ökningstakt långt under genomsnittet för perioden torde delvis förklaras av den statistikomläggning som gjordes 1968. Detta år skedde övergång till ny blankett som var anpassad efter K-planen både vad gäller titelindelning och fördelning på utgifts- och inkomstslag. Vid den nya blankettens införande tillämpade många kommuner inte den fullständiga K-planen. varför besvarandet av blankettens uppgifter beträf- fande externa utgifter vållade problem. En mindre underskattning av de externa utgifterna och då främst kostnaderna torde därför föreligga, varför den faktiska ökningen mellan 1967 och 1968 torde ha varit något större än vad statistiken nu utvisar. En närmare redogörelse för vad denna blan- kettändring innebar lämnas i bilaga 2.

Det bör observeras att den ovan beskrivna utvecklingen avser löpande priser. Någon beräkning av externa kostnader i fasta priser har inte kunnat göras.

1 avsnitt 3.4 redovisas däremot den kommunala konsumtionens utveck— ling i fasta priser. Då huvuddelen av de externa kostnaderna utgörs av konsumtionskostnader bör den volymmässiga utvecklingen vara av ungefär samma omfattning som den som redovisas i detta avsnitt.

Under den studerade perioden är det 1964—1966 samt 1971 som uppvisar förhållandevis stor ökning av priserna på kommunal konsumtion. Övriga år med snabb stegringstakt av de externa kostnaderna i löpande priser skulle därför tyda på en förhållandevis stor volymmässig ökning.

K ostnadsstruktur

För att belysa olika kostnadsslags utveckling under perioden redovisas i diagram 3.7 vissa kostnadsslag i procent av externa kostnader.

Av diagram 3.7 framgår att löne- och personalkostnadernas andel av ex- terna kostnader har ökat från 45 procent 1960 till 52 procent 1972. Den ökande andelen beror på en kombination av lönehöjningar och sysselsätt- ningsökning samt höjningar av personalförsäkringskostnader i form av ATP- avgifter, sjukförsäkringsavgifter etc. Den snabbaste uppgången av löne- och personalkostnader uppvisar perioden 1964—1968. Detta förklaras delvis av

Procent

100

90 Material, främmande

tjänster mm 80

70 Kostnadsrantor

Transfereringar till enskilda och föreningar Transfereringar till stat och kommun

60

50

30 Löne— och personalkostnader

20

10

överförandet av gymnasierna från statligt till kommunalt huvudmannaskap. Samtidigt förstatligades emellertid polisväsendet under denna period med därmed minskande kommunala kostnader för dessa personalkategorier. En annan orsak till den snabbare ökningen av löne- och personalkostnaderna 1964—1968 jämfört med övriga perioder kan vara att avtalsuppgörelsen för de offentliganställda 1966 ledde till högre Iönelyft för dessa grupper än för löntagarna i genomsnitt, varvid de kommunala arbetsgivarnas lönekostnader steg kraftigt. Den tidigare omtalade statistikomläggningen 1968 bidrar också till att förklara den ökade andelen.

Bland transfereringarna dvs inkomstöverföringarna till stat, kommun, en- skilda och föreningar samt företag har transfereringarna till stat och kommun minskat sin andel medan transfereringar till enskilda ökat i betydelse.

1960 utgjorde transfereringar till stat och kommun 8 procent, medan mot- svarande andel vid periodens slut var 7 procent. Orsaken till nedgången torde huvudsakligen vara den minskning av antalet kommuner som skett under perioden. Då kommunerna var små kunde vissa kostnadskrävande verksamheter inte handhas av samtliga kommuner. Det gällde bl a inom undervisningsområdet. Dessa verksamheter sköttes då antingen av stora kommuner eller kommunalförbund till vilka de små kommunerna betalade för de tjänster de utnyttjade. Det kan nämnas att i samband med kom- munsammanläggningarna 1971 ökade det genomsnittliga antalet invånare per kommun från ca 7000 invånare till drygt 17000 invånare.

Transfereringar till enskilda som 1960 svarade för 6 procent av de externa kostnaderna hade 1972 ökat sin andel till 10 procent. Orsaken till denna utveckling torde huvudsakligen vara de reformer och förbättringar rörande

Diagram 3. 7 Primärkom- muner. Vissa kostnadsslag i procent av externa kost- nader. Löpande priser.

Tabell 3.13 Primärkommuner. Externa intäkter och skatteintäkter. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Externa intäkter milj kr 8 115 12413 20 711 31 927 index 100 153 255 393

därav skatteintäkter milj kr 3 666 5 801 10 409 15 790 index 100 158 284 431

sociala stödåtgärder som skett under perioden. Bl 3 har möjligheten för med— borgarna att få bostadstillägg ökat i samband med generösare regler.

Kostnadsräntomas andel av externa kostnader har ökat från 4 procent 1960 till 6 procent 1972. Detta förklaras huvudsakligen av den stora ny— upplåning som skett under 1960-talet och som varit nödvändig för att fi— nansiera den snabba tillväxten i investeringarna. En annan faktor som också haft betydelse är ökningen i räntesatsema.

Kostnaderna för material, främmande tjänster m m har minskat sin andel från 37 procent till 26 procent av de externa kostnaderna. Därmed torde också prisnivån för den kommunala verksamheten successivt ha höjts efter- som prisutvecklingen för material som regel är lägre än prisutvecklingen för andra kostnadsslag, främst då löner.

Externa intäkter

De externa intäkterna har ökat från 8 115 milj kr 1960 till 31925 milj kr 1972, en ökning med 12 procent per år. Detta innebär att de externa kost— naderna och intäkterna haft ungefär samma tillväxt.

Ökningstakten har varit hög fram till och med 1967 för att därefter sjunka till en lägre nivå med undantag för 1972 då återigen en snabb ökningstakt kan observeras.

Då skatteintäkterna svarar för ca 50 procent av de totala externa intäkterna påverkar deras utveckling också förändringen av externa intäkter totalt. De externa intäkternas och skatteintäktemas tillväxt framgår av tabell 3.13.

Den årliga förändringen uppdelad på fyraårsperioder framgår av tabell 3.14.

Tabell 3.14 Primärkommuner. Externa intäkter och skatteintäkter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960—1964 1964—1968 1968—1972

Externa intäkter 1 1 14 l 1 Skatteintäkter 12 16 1 ]

Med skatteintäkter avses här såväl kommunalskatt som hundskatt och sjömansskatt. De två senare är dock obetydliga i storlek jämfört med kom- munalskatten (se tabell B 31 i bilaga 3).

Av ovanstående sammanställning framgår sambandet och samvariationen i ökningstakten för externa intäkter och skatteintäkter. Såväl de externa intäkterna som skatteintäkterna hade den snabbaste tillväxten under mel- lanperioden 1964—1968.

En redogörelse för hur skatteintäktemas utveckling påverkas av varia— tioner i skatteunderlag och utdebitering lämnas i avsnitt 3.7.

Intäktsstruktur

I diagram 3.8 redovisas vissa intäktsslags utveckling i förhållande till externa intäkter.

Kommunalskatten har under perioden svarat för en ökande andel av ex- terna intäkter. Dess andel uppgick 1960 till 45 procent för att fram till 1968 öka till 50 procent och därefter minska något till 49 procent 1972.

Även de statliga driftbidragen har fått ökad betydelse. Deras andel har ökat från 16 till 19 procent med en snabbare tillväxt under andra delen av perioden. En stor del av denna ökning kan förklaras av ökade statliga driftbidrag i samband med gymnasieskolans överflyttning från staten samt ökade bidrag inom socialvårdsområdet främst avseende barntillsyn. Den snabba ökningen under 1972 kan delvis sammanhänga med utbetalning av bidrag i konjunkturstimulerande syfte, något som åtminstone förklarar investeringsbidragens snabba ökning detta år.

Procent 100

Övriga intäkter 90 Skatteutjämningsbid rag

80 Rörelseintäkter

70

60 Statliga driftbidrag

50

30 Allmän

kommu nalskatt 20

10

1960 1964 1968 1972 År

Diagram 3.8 Primärkom- muner. Vissa intäktsslag i procent av externa intäk- ter. Löpande priser.

Rörelseintäkternas andel av externa intäkter var 1960 20 procent och an- delen hade 1972 minskat till 16 procent.

Skatteutjämningsbidragen, som under perioden ökat med 8 procent i genomsnitt per år, har minskat sin andel från 6 procent till 4 procent. Med skatteutjämningsbidrag avses för åren 1960—1965 skatteersättning samt skat- telindringsbidrag. Det bör observeras att skatteutjämningsbidragen vid pe- riodens ingång utgjordes av förhållandevis stora ersättningar på grund av 1958 års ortsavdragsreform.

3.322. Driftkostnader och driftintäkter

Driftkostnadernas och driftintäkternas utveckling framgår av tabellerna B 7, B 9 och B 10 i bilaga 3.

Med driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter avses i detta avsnitt samma begrepp som i avsnitt 3.312.

I tabell 3.15 görs en jämförelse av utvecklingen för driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter.

Tabell 3.15 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader brutto milj kr 7 852 12 606 21 049 34 473 index 100 161 268 439 Driftintäkter milj kr 4 871 7 696 13 002 20 975 index 100 158 267 431 Driftkostnader netto milj kr 2 695 4 437 7 078 11 937 index 100 165 263 443 Kr/ inv 4 500 Driftkostnader brutto ——- Driftintäkter 4 000

-------- Driftkostnader netto

3 500 3 000 2 500

2 000

Diagram 3 . 9 Pt'imärkom- 500 muner. Driftkostnader brutto och netto samt dri/i- intäkter. Löpande priser. 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År

Tabell 3.16 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960—1964 1964—1968 1968—1972

Driftkostnader brutto 13 14 13 Driftintäkter 12 14 13 Driftkostnader netto 13 12 14

De tre variablernas förändring i kronor per invånare redovisas i diagram 3.9.

Såväl driftkostnader brutto och netto som driftintäkter har haft en genom- snittlig procentuell ökningstakt på 13 procent per år med en något snabbare utveckling för driftkostnader netto. Perioden uppvisar dock ett något olik- anat mönster. Trots att driftkostnader brutto ökat snabbare än driftin- täkterna under perioden 1960—1968 har driftkostnader netto haft en lägre ökningstakt. Detta beror på att kostnadsräntorna som ingår i bruttokost- naderna men ej i nettokostnaderna haft en högre tillväxttakt än övriga kost- nadsslag under denna period. Den procentuella förändringstakten för de tre fyraårsperioderna framgår av tabell 3.16.

Driftkostnader

Som tidigare omtalats är det framför allt undervisningen och socialvården som svarat för en snabb expansion under perioden. Bruttokostnaderna inom undervisningen har under den första fyraårsperioden haft en snabb tillväxt- takt trots att antalet barn i skolpliktiga åldrar minskade de första åren av 1960-talet. Kostnadsökningarna hänger alltså samman med införandet av den nya 9-åriga skolan.

Den snabbaste tillväxttakten för undervisningsområdet ägde emellertid rum under perioden 1964—1968. då driftkostnader brutto nästan fördubblades från 3 270 milj kr 1964 till 6 110 milj kr, vilket innebär en genomsnittlig uppgång med 17 procent per år. Det var framför allt 1966 och 1967 som uppvisade en snabb ökningstakt med 22 procent per år i samband med gymnasiernas överflyttning från staten. Samtidigt genomfördes en gym- nasiereform som markant ökade antalet elever i denna skolform.

Eftersom en stor del av bruttokostnaderna täcks av statliga bidrag (främst bidrag till lärarlöner) kan det vara intressant att studera nettokostnadernas utveckling inom undervisningen under denna period. De har uppvisat en tillväxttakt som är nästan 2 procent högre än driftkostnader brutto. Den snabba expansionen förklaras med andra ord delvis av kommunala insatser inom den icke statsbidragsberättigade delen av undervisningssektorn. Hit hör bl a förbättringar avseende Skolmåltider och Skolskjutsar, som dock fi- nansierades med statsbidrag till viss del to m 1965. Fria läroböcker på gym- nasiet har kommunerna också satsat på.

Undervisningsområdets andel av totala driftkostnader brutto har ökat från 26 procent 1964 till 29 procent 1968.

Tabell 3:17 Folkmängd i landet 1960, 1964, 1968 och 1972.

Ålders- Antal Andel av totalbefolkning gruPP

1960 1964 1968 1972 1960 1964 1968 1972

O— 6 736 506 734 506 809 812 800 903 9,9 9,6 10,3 9,6 7—15 1087164 996 598 953 938 995 133 14,6 13,1 12,1 12,2 16—64 4 776 701 4 948 849 5 087 623 5 166 154 63,9 64,9 64,5 63,6 65— 870974 947554 1041 401 1 166970 11,7 12,4 13,2 14,4 ___—___ Källa: Statistisk årsbok

Ett annat område som utvecklades i snabb takt från och med 1964 och som expanderat särskilt snabbt under den sista perioden är socialvården. Dess andel av totala driftkostnader brutto utgjorde 1964 16 procent, 1968 17 procent och 1972 21 procent. Perioden 1968—1972 ökade driftkostnader brutto inom socialvården med i genomsnitt 20 procent per år från 3 560 milj kr 1968 till 7390 milj kr 1972.

Inom socialvårdsområdet är det framför allt statsningen på barntillsynen och åldringsvården som förklarar expansionen. Satsningen på barntillsynen hänger bl a samman med den ökande andelen förvärvsarbetande kvinnor samt ökat antal barn i förskoleåldern. Antalet förvärvsarbetande kvinnor i procent av totala antalet förvärvsarbetande har ökat från 29 procent 1960 till 34 procent 1970.

De ökande kostnaderna för åldringsvården beror framför allt på den för- skjutning i åldersstrukturen som ägt rum under perioden. [ tabell 3.17 re- dovisas utvecklingen av folkmängden i olika åldrar.

Den snabba kostnadsökningen inom bl a ovan redovisade områden beror också på att dessa områden är mycket personalkrävande och att löne- och personalkostnaderna har haft en snabbare tillväxt än driftkostnader brutto. Detta förklaras bl a av de arbetstidsförkortningar som genomförts under den studerade perioden.

Driftintäkter

Driftintäkternas utveckling bestäms framför allt av utvecklingen av de största intäktsslagen, dvs statliga driftbidrag, rörelseintäkter samt interna intäkter.

De två förstnämnda intäktsslagens utveckling har behandlats i avsnitt 33.21. De interna intäkterna har successivt svarat för en ökande andel av driftintäkterna i samband med den tidigare omtalade utbyggda intern- redovisningen. De interna intäkternas procentuella andel av driftintäkterna har utvecklats enligt följande:

1960 18 1964 21 1968 27 1972 29

Tabell 3.18 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto med uppdelning på förvaltning och affärsmässig verksamhet. Löpande priser. Index 1961” = 100

1960 1964 1968 1972

Förvaltning

Driftkostnader brutto milj kr 5 595 9 141 15 362 25 274 index 90 147 247 407

Driftkostnader netto milj kr 3 251 5 262 8 840 15 027 index 89 145 243 413

A_[lärsmässig verksam/tet Driftkostnader brutto milj kr 1 764 2 551 3 867 6 130 index 90 131 198 314

Driftkostnader netto milj kr — 12 11 360 765 index . . 29 922 1 962

a 1961 har valts som basår då nettokostnaderna för affärsmässig verksamhet 1960 uppvisar ett negativt belopp.

Förvaltning — affärsmässig verksamhet

Till affärsmässig verksamhet räknas sådana verksamheter som i stort sett skall vara självbärande, tex hyresfastigheter, samt industriell verksamhet såsom bl a elverk. Vid avgränsningen av affärsmässig verksamhet från för- valtning har KEU följt samma uppdelning som nationalräkenskaperna. För en redovisning av det exakta innehållet i affärsmässig verksamhet hänvisas till bilaga 1 samt avsnitt 5138.

En uppdelning av den primärkommunala verksamheten på förvaltning och affärsmässig verksamhet visar en ganska olikartad utveckling av drift- kostnader brutto och netto för respektive verksamhet.

I tabell 3.18 redovisas driftkostnader brutto och netto för förvaltning re- spektive affärsmässig verksamhet.

Kr/inv

3 500 _— Förvaltning ——— Affärsmässig 3 000 verksamhet

2 500 2 000 1 500

1 000

Diagram 3.10 Primärkom- muner. Driftkostnader brtttto_fördelade/tåfötva/t- ning oclt aiiärsntässig verk- 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År samhet. Löpande priser. 500

Det är huvudsakligen den förvaltningsmässiga verksamheten som svarat för primärkommunernas expansion. Här har driftkostnader brutto under perioden 1961—1972 ökat med i genomsnitt 14 procent per år medan drift- kostnader netto ökat något snabbare.

För affärsmässig verksamhet har stegringstakten för driftkostnader brutto varit 11 procent per år medan driftkostnader netto ökat betydligt snabbare. Nettokostnadsutvecklingen för affärsmässig verksamhet har dock uppvisat mycket stora variationer vid jämförelse år för år. En förhållandevis lång- sammare tillväxt av rörelseintäkter jämfört med driftkostnader brutto för- klarar bl a den betydligt högre nettokostnadsökningen inom denna verk- samhet.

Utvecklingen av driftkostnader brutto framgår också av diagram 3.10. Den olikartade utvecklingen vid jämförelse mellan förvaltning och af- färsmässig verksamhet beror naturligtvis till stor del på att primärkommu- nernas expansion främst skett inom undervisning och socialvård.

Vid en jämförelse av ökningstakten år för år under perioden är det endast 1972 som den affärsmässiga verksamhetens bruttodriftkostnader ökat snab- bare än förvaltningens.

K ostnadsstruktur

En studie av kostnadsstrukturen visar en helt olikartad bild för förvaltning respektive affärsmässig verksamhet vilket också bör kunna förklara skill- naderna i utvecklingen.

] tabell 3.19 redovisas driftkostnader brutto för förvaltning respektive af- färsmässig verksamhet med uppdelning på vissa kostnadsslag. Det bör här påpekas att de interna kostnaderna betyder olika mycket i början och slutet av perioden och därför påverkar jämförbarheten i viss utsträckning.

För den förvaltningsmässiga verksamheten är det löne- och personal- kostnader som är den stora kostnadsposten. Dess andel av bruttodriftkost- nader har ökat från 46 procent 1960 till 48 procent 1972. Det bör emellertid

Tabell 3.19 Primärkommuner. Vissa kostnadsslag i procent av driftkostnader brutto för förvaltning och affärsmässig verksamhet.

1960 1964 1968 1972

Förvaltning Driftkostnader brutto, milj kr 5 595 9 141 15 362 25 274 därav i procent

löner och arvoden 44,0 43,4 45,6 43,9 övriga personalkostnader 2,1 2,0 3,1 4,4 transfereringar till privata orga-

nisationer och enskilda 6,4 6,2 7,7 10,3 Allärsmässig verksamhet Driftkostnader brutto. milj kr 1 764 2 551 3 867 6 130 därav i procent

löner och arvoden 15,0 13,0 12,3 10,2 övriga personalkostnader 1,4 1,6 0,7 0,9

observeras att Iöneandelen 1968 var högre än 1972. Detta torde huvud- sakligen bero på att de interna kostnadernas andel av driftkostnader brutto betyder förhållandevis mera 1972 än 1968.

Inom den affärsmässiga verksamheten har löne- och personalkostnader i stället minskat i betydelse. Löne- och personalkostnaderna utgjorde här 1960 16 procent av driftkostnader brutto, medan motsvarande andel 1972 var 11 procent. Den minskande löne- och personalkostnadsandelen för den affärsmässiga verksamheten kan bl a bero på att kapitaltjänstkostnaderna, som spelar en betydligt större roll för denna typ av verksamhet, har kommit att betyda alltmer under perioden bl a genom ökade investeringar och ut-

byggd redovisning.

lntäktsstruktur

Även intäktsstrukturen uppvisar en helt annorlunda bild då uppdelning görs på förvaltning respektive affärsmässig verksamhet. Då de interna in- täkterna betyder olika mycket under perioden studeras intäktsslagen i för- hållande till externa driftintäkter. I tabell 3.20 redovisas driftintäkterna samt vissa intäktsslag uppdelade på förvaltning och affärsmässig verksamhet.

Inom den förvaltningsmässiga verksamheten utgör de statliga driftbidra- gen de viktigaste driftintäkterna. De har under perioden nästan femdubblats från 1 270 milj kr till 6 205 milj kr vilket innebär en genomsnittlig ökning med 14 procent per år eller 1 procentenhet snabbare än ökningen av totala externa driftintäkter. Driftbidragens procentuella andel av externa driftin- täkter har därmed ökat från 60 procent vid periodens början till 67 procent vid periodens slut.

Den utveckling som rörelseintäkter samt hyror och arrenden uppvisar förklaras främst av statistikomläggningen 1968. I samband med den nya

Tabell 3.20 Primärkommuner. Vissa intäktsslag i procent av externa driftintäkter för förvaltning och affärsmässig verksamhet.

1960 1964 1968 1972

Fit/valtning Driftintäkter milj kr 2 346 3 879 6 522 10 247 därav interna intäkter milj kr 247 502 808 917 externa driftintäkter milj kr 2 099 3 377 5 714 9 330

därav i procent rörelseintäkter samt hyror och

arrenden 12,6 9,6 17,3 15,1 statliga driftbidrag 60,1 60,6 64,9 66,5 Al/ät'smässig verksamhet Driftintäkter milj kr 1 776 2 540 3 507 5 365 därav interna intäkter milj kr 86 137 247 349 externa driftintäkter milj kr 1 690 2 403 3 260 5 016 därav i procent

rörelseintäkter samt hyror och arrenden 98,9 97,4 96,7 96,2

blankettens införande gjordes en indelning av externa intäkter efter na- tionalräkenskapernas behov, varvid vissa avgifter inom den förvaltnings- mässiga verksamheten, som i tidigare blankett ej kunnat särredovisas, nu också kom att räknas som rörelseintäkter. Det är emellertid inte möjligt att göra en justering för tidigare är, varför tidsserien bör tolkas med viss försiktighet.

Inom den affärsmässiga verksamheten svarar rörelseintäkter samt hyror och arrenden för nästan samtliga externa driftintäkter. De statliga drift- bidragen till affärsmässig verksamhet är mycket små och har inte något år under perioden uppgått till mer än 10 milj kr.

3.3.3. Landsting

I detta avsnitt behandlas utvecklingen inom landstingssektom. Avsnittet följer samma indelning som 3.3.1 och 3.3.2. Som nämnts i 3.3.2 har vissa överflyttningar mellan primärkommuner och landsting skett, vilket natur- ligtvis också påverkar jämförbarheten mellan olika är vid studiet av lands- tingens utveckling.

Under 1960-talet har också flera verksamheter inom hälso- och sjukvården överförts från staten till landstingen. Den mest betydelsefulla förändringen av detta slag var mentalvårdsreformen 1967.

3.3.3] Externa kostnader och intäkter

Landstingens expansion har under den studerade perioden varit mycket snabb, vilket bl a framgår av de externa kostnadernas och intäkternas ut- veckling (se tabellerna B3, B 11, B 12 och B35 i bilaga 3).

Per invånare har landstingens externa kostnader ökat från 171 kr 1960 till 1 495 kr 1972 och de externa intäkterna har under samma period ökat från 196 kr. till 1 708 kr.

Externa kostnader

1 tabell 3.21 redovisas utvecklingen av externa kostnader samt löne- och personalkostnader.

De externa kostnaderna har ökat drygt nio gånger under perioden, vilket innebär en genomsnittlig årlig tillväxttakt på 21 procent. Bland kostnaderna

Tabell 3.21 Landsting. Externa kostnader samt löne- och personalkostnader. Löpande priser

1960 1964 1968 1972 Externa kostnader milj kr 1 281 2 350 5713 12158 index 100 183 446 949 därav Iöne- och personal- kostnader milj kr 728 I 360 3310 7 287

index 100 187 454 1 001

Tabell 3.22 Landsting. Externa kostnader samt löne- och personalkostnader. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1962— 1964— 1966— 1968— 1970— 1962 1964 1966 1968 1970 1972

Externa kostnader 15 18 19 31 19 23 Löne- och personal- kostnader 1 5 19 19 31 20 24

är löne- och personalkostnaderna helt dominerande. Dessa har uppvisat en ännu något snabbare uppgång än externa kostnader totalt. Orsaken till den kraftiga uppgången är hälso- och sjukvårdens snabba tillväxt under den studerade perioden. Utvecklingen har dock varit mycket olikartad under perioden. För de externa kostnaderna har den årliga ökningstakten varierat mellan 12 och 43 procent.

I tabell 3.22 redovisas den genomsnittliga årliga förändringen uppdelad på tvåårsperioder.

Av tabell 3.22 framgår att de externa kostnaderna och löne- och per- sonalkostnaderna i huvudsak haft samma utveckling under den studerade perioden.

Perioderna 1966—1968 och 1970—1972 uppvisade en ökningstakt högre än genomsnittet främst beroende på de huvudmannaskapsförändringar som genomfördes 1967 och 1971. Dessa kommenteras utförligare i avsnitt 3.332.

Någon beräkning av de externa kostnadernas utveckling i fasta priser har ej gjorts. En viss uppfattning om prisutvecklingen kan ett studium av implicita prisindexet för kommunal konsumtion inom hälso- och sjukvård ge. Med implicit prisindex avses ett sammanvägt index som uttrycker för- hållandet mellan en viss variabel i löpande respektive fasta priser. Detta index visar att prisförändringen varierat under perioden. 1960—1964 har upp- visat den klart lägsta prishöjningen medan 1964—1968 samt 1970—1972 haft en snabb prisutveckling (se också avsnitt 3.4.1).

Den snabbare prisökningen kring mitten av 1960-talet och början av 1970- talet kan bl a bero på att löne- och personalkostnadernas ökning då i större utsträckning förklarats av högre avtalsmässiga höjningar än under övriga perioder. Avtalsrörelsen 1966 gav exempelvis ett klart högre Iönelyft för stats- och kommunalanställda än för övriga löntagare.

Avtalen i början av 1970-talet innebar dessutom en låglönesatsning vilket bör ha påverkat landstingens lönekostnader i stor utsträckning. Under slutet av perioden har också löneomkostnader i form av arbetsgivaravgifter till ATP, sjukförsäkring m m höjts i flera omgångar. Under den studerade pe- rioden har också den allmänna arbetsgivaravgiften tillkommit.

K ostnadsstruktur

Jämfört med primärkommunerna är löne— och personalkostnaderna ännu mer dominerande inom landstingen. I diagram 3.11 redovisas vissa kost- nadsslag i procent av externa kostnader för 1964, 1968 och 1972. 1960 kan endast löne- och personalkostnader särredovisas varför detta år uteslutits.

Diagram 3.1] Landsting. Vissa kostnadsslag i pro- cent av externa kostnader. Löpande priser.

Procent

100

Material, främmande tjänster m m

Kostnadsräntor

_ Transfereringar till enskilda och föreningar

Transfereringar till stat och kommun

Löne- och personalkostnader

1964 1968 1972 År

Löne- och personalkostnader totalt har under hela perioden ökat sin andel av externa kostnader från 57 procent 1960 till 60 procent 1972. Huvuddelen av ökningen beror emellertid på att övriga personalkostnader som bl a består av personalförsäkring i form av avgifter till ATP, sjukförsäkring m m ökat så snabbt. De egentliga lönernas andel har däremot minskat något. Detta kan bl a bero på Stockholms inträde i landsting 1971. De verksamheter som tillfördes Stockholms läns landsting skiljer sig i viss utsträckning från andra landstings. Bl a spelar kostnader för kollektivtrafiken i form av bidrag till SL en relativt stor roll, vilket gör att övriga kostnadsslag har en för- hållandevis större andel i detta landsting.

Bland transfereringarna visar transfereringar till stat och kommun (avser huvudsakligen vårdavgifter för utomlänsvård m m) en annorlunda utveck- ling jämfört med transfereringar till enskilda och föreningar. Medan de förra ökat fram till 1968 för att sedan minska något har de senare under samma period haft motsatt utveckling och uppvisade 1972 sin högsta andel av ex- terna kostnader.

Kostnader för material, främmande tjänster m m har successivt minskat sin andel av externa kostnader från 29 procent 1964 till 24 procent 1972. Liksom för primärkommunerna torde detta innebära att en fördyring av landstingsverksamheten inträffat under perioden genom att kostnadsslag med snabbare prisutveckling,t ex löne- och personalkostnader, ökat sin andel av kostnaderna.

Tabell 3.23 Landsting. Externa intäkter och skatteintäkter. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Externa intäkter milj kr 1467 2 790 6 758 13 886 index 100 190 461 947

därav skatteintäkter milj kr 981 1 937 4 166 8725 index 100 197 425 889

Tabell 3.24 Landsting. Externa intäkter och skatteintäkter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1962— 1964— 1966— 1968— 1970— 1962 1964 1966 1968 1970 1972

Externa intäkter 13 23 22 28 16 24 Skatteintäkter 18 19 23 19 11 31

Externa intäkter

1 tabell 3.23 redovisas utvecklingen av externa intäkter samt skatteintäkter.

Liksom för externa kostnader har de externa intäkterna haft en genom- snittlig årlig förändring med 21 procent, medan skatteintäktemas tillväxt varit något långsammare. Hur utvecklingen uppdelad på tvåårsperioder va- rierat framgår av tabell 3.24.

De externa intäkternas och skatteintäktemas utveckling under samma perioder är ganska olikartad, trots att skatteintäktemas andel av externa intäkter uppgått till drygt 65 procent i genomsnitt under perioden 1960—1972. Den lägre ökningstakten för externa intäkter 1960—1962 förklaras bl a av att skatteutjämningsbidragen (1960—1965 skatteersättning) minskade under denna period.

Perioden 1962—1964 hade de statliga driftbidragen en snabb tillväxt, vilket delvis förklarar de externa intäkternas snabba uppgång.

Den snabbare uppgången för externa intäkter 1966—1968 jämfört med skat- teintäkterna beror huvudsakligen på mentalvårdsreformen 1967 och där- igenom ökade statliga driftbidrag. 1967 mer än tredubblades de statliga drift-

bidragen.

lntäktsstruktur

Diagram 3.12 belyser vissa intäktsslags relativa storlek i förhållande till ex- terna intäkter.

Av diagrammet framgår att landstingsskatten hade större betydelse som intäktskälla under första hälften av perioden. Medan landstingsskatten 1960 utgjorde 67 procent har denna andel 1972 minskat till 63 procent. Detta beror bl a på att de statliga driftbidragen från och med 1967 ökade i betydelse.

Diagram 3.12 Landsting. Vissa intäktsslag i procent av externa intäkter. Löpande priser.

Procent

Övriga externa intäkter

Statliga driftbidrag

:. Skatteutjämningsbidrag

Landstingsskatt

1960 1964 1968 1 972 År

De statliga driftbidragen har ökat från 110 milj kr till 1 795 milj kr och därmed ökat sin andel av externa intäkter från 7 procent 1960 till 13 procent 1972. landstingsskattens tillväxttakt jämfört med skattekraften och medelut- debiteringen redovisas i avsnitt 3.7.

Skatteutjämningsbidragen (1960—1965 skatteersättning) har successivt fått minskad betydelse. Medan de 1960 svarade för 9 procent av externa intäkter uppgick motsvarande andel 1972 till 5 procent. Den genomsnittliga årliga tillväxttakten för skatteutjämningsbidragen har nämligen varit 6 procent- enheter långsammare än för de externa intäkterna totalt.

Den beskrivna utvecklingen för landstingsskatt, skatteutjämningsbidrag och statliga driftbidrag har lett till att andelen för övriga externa intäkter ökat något från 17 procent 1960 till 19 procent 1972. Övriga externa intäkter består bl a av rörelseintäkter, ersättningar från försäkringskassan samt bidrag och ersättningar från andra huvudmän. Dessa intäktsslag har dock uppvisat en ojämn utveckling under perioden. I samband med sjukronorsreforrnen 1970 har dock ersättningar från enskilda och försäkringskassan fått ökad betydelse.

3.3.3.2 Driftkostnader och driftintäkter

Med driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter avses samma begrepp som i avsnitt 3.312 och 3.3.2.2. Driftkostnader brutto och driftintäkter har haft en något snabbare ökningstakt än de externa kostnaderna och in- täkterna (se tabellerna B 8, B 11 och B 12 i bilaga 3). Orsaken till detta torde

Index I 1 700 I II 1 600 I I I

1 500 -------- Drift kostnader brutto

Drift kostnader netto

I 1 400 ——— Driftintäkter II I

1 300

I I I 1 2001 I II _] 1 100 I 1 000. , 900- ' 800J

700-k

600 500 400 300

200

Diagram 3.13 Landsting. Driftkostnader brtttto och netto samt driftintäkter. Löpande priser. Index 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År 1960 = [()0.

100

i huvudsak vara att de interna posterna haft en så snabb ökningstakt. Detta gäller särskilt från 1968.

De interna kostnadernas snabba ökning förklaras bl a av ökade pensions- kostnader för den landstingskommunala kompletteringspensionen samt ökade kapitaltjänstkostnader på grund av de ökade investeringarna.

I tabell 3.25 och diagram 3.13 redovisas utvecklingen av driftkostnader brutto, driftintäkter samt driftkostnader netto.

Driftkostnader brutto har under perioden ökat mer än 11 gånger, vilket ger en genomsnittlig årlig procentuell ökningstakt på 22 procent. Den årliga ökningstakten har varierat från 13 procent som lägst 1960 till 43 procent som högst 1967. Den snabba tillväxttakten 1967 förklaras helt av över- flyttning av mentalsjukvården från staten.

Då landstingsverksamheten för Stockholm ligger med från och med 1971

Tabell 3.25 Landsting. Driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter. Löpande priser

Driftkostnader brutto milj kr 1 309 2 569 6 266 14 624 index 100 196 479 1 117 Driftintäkter milj kr 366 777 2 557 6 464 index 100 212 699 1 766 Driftkostnader netto milj kr 936 1 769 3 655 8 012 index 100 189 391 856

påverkar det naturligtvis den genomsnittliga ökningstakten. Ett försök att uppskatta betydelsen av detta har gjorts. Om 1960 års kostnader för den verksamhet som 1971 flyttades över till Stockholms läns landsting läggs till 1960 års värden skulle den genomsnittliga ökningen av driftkostnader brutto stanna vid 20 procent per år för hela perioden.

Driftintäkterna har haft en 5 procentenheter snabbare tillväxttakt per år än driftkostnader brutto. Stora variationer förekommer dock under perioden. I samband med mentalvårdsreformen 1967 ökade driftintäkterna med hela 97 procent. De statliga driftbidragen ökade nämligen detta år med 238 procent på grund av det 5 k mentalvårdsbidraget. Detta bidrag är ett indexreglerat bidrag som grundar sig på den genomsnittliga vårddagskostnaden. Den högre uppgången för driftintäkterna jämfört med driftkostnader brutto har resul- terat i en lägre ökningstakt för driftkostnader netto, som under hela perio- den ökat med 20 procent i genomsnitt per år.

För att belysa hur utvecklingen har varierat redovisas i tabell 3.26 den genomsnittliga årliga förändringen uppdelad på tvåårsperioder.

Medan driftkostnader brutto och driftintäkter uppvisade den snabbaste uppgången 1966—1968 i samband med mentalvårdsreformen hade driftkost- nader netto den snabbaste tillväxten de sista två åren.

Driftintäkternas snabba tillväxt 1962—1964 beror bl a på att de interna intäkterna mer än tredubblades under denna period.

Den snabba expansionen hos landstingen har naturligtvis i stor utsträck- ning bestämts av hälso- och sjukvårdens tillväxt. Drygt 75 procent av landstingens driftkostnader har i genomsnitt för perioden avsett denna verk- samhet. Driftkostnader brutto för hälso- och sjukvård har under hela pe- rioden ökat med i genomsnitt 21 procent per år från 1030 milj kr 1960 till 10420 milj kr 1972. Det är framför allt från mitten på 1960-talet som hälso- och sjukvården haft en snabb tillväxttakt.

Hälso- och sjukvårdens andel av driftkostnader brutto minskade mot slutet av perioden, framför allt från 1971 i samband med Stockholms inträde i

Tabell 3.26 Landsting. Driftkostnader brutto och netto samt driftintäkter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1962— 1964— 1966— 1968— 1970— 1962 1964 1966 1968 1970 1972

Driftkostnader brutto 15 21 19 31 19 29 Driftintäkter 6 38 19 53 22 30 Driftkostnader netto 19 16 20 20 16 28

landsting, då kollektivtrafikens andel av kostnaderna ökade.

Ett annat verksamhetsområde som uppvisat snabb expansion, framför allt mot slutet av perioden, är socialvårdsområdet. Detta beror främst på ökat åtagande inom arbetsvårdens och arbetsträningens område. För närmare studium av utvecklingen inom hälso- och sjukvården samt socialvården hänvisas till kapitel 5.

3.4. Konsumtion

Den kommunala sektorns utveckling kan också belysas genom studium av den kommunala konsumtionens utveckling så som den redovisas i na-

tionalräkenskaperna. Som kommunal konsumtion definieras de kommunala myndigheternas

produktion av tjänster som ej försäljs till marknadspriser utan tillhandahålls allmänheten gratis eller enbart mot nominella avgifter. Eftersom någon egentlig prissättning av produktionen inte sker använder nationalräkenskaperna produktionskostnaderna som värde på ifrågavarande produktion. I detta avsnitt kommer den kommunala konsumtionen hu- vudsakligen att redovisas för primärkommuner och landsting totalt, då en uppdelning av konsumtionen inte kan göras för den första delen av perioden. Viss uppdelning på primärkommunal och landstingskommunal konsumtion har dock gjorts för perioden 1968—1972. Kyrkokommunerna som också ingår i kommunal konsumtion enligt na- tionalräkenskaperna har helt lämnats utanför redovisningen.

3.4.1. Primärkommuner och landsting

Den kommunala konsumtionens utveckling kan studeras i tabellerna B 13—B 15 i bilaga 3.

Utveckling i löpande priser

Den kommunala konsumtionen har under perioden ökat från 5 485 milj kr 1960 till 28 945 milj kr 1972, en årlig ökning med 15 procent.

Tabell 3.27 Primärkommuner och landsting. Konsumtion. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Konsumtion totalt milj kr 5 486 8 913 16 557 28 944 index 100 162 301 527 därav

Undervisning milj kr l 974 3 302 5 836 9 012 index 100 167 296 457 Socialvård milj kr- 613 976 2 013 4 658 index 100 159 328 760 Hälso- och sjukvård milj kr 1 645 2 843 5944 10 367

index 100 173 361 630

Tabell 3.28 Primärkommuner och landsting. Konsumtion. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1964— 1966— 1968— 1970— 1964 1966 1968 1970 1972 Konsumtion totalt 13 15 19 16 14 Undervisning 14 18 13 13 10 Socialvård 12 21 19 26 21 Hälso- och sjukvård 15 18 23 14 15

[ tabell 3.27 redovisas den kommunala konsumtionen med uppdelning på de viktigaste ändamålsgrupperna enligt nationalräkenskaperna.

Det bör framhållas att den uppdelning på ändamålsgrupper som gjorts i tabell 327 inte överensstämmer helt med verksamhetsområdesindelningen i kapitel 5. Den största skillnaden gäller undervisningsområdet som i na- tionalräkenskaperna ej innefattar annan kulturell verksamhet.

Den snabbaste konsumtionsökningen har socialvården haft med en genomsnittlig årlig procentuell ökningstakt på 18 procent.

Inom socialvårdsområdet är det framför allt utbyggnaden inom områdena barnomsorg och hemhjälp till bl a barnfamiljer och pensionärer som förklarar den snabba tillväxten. Dessa två områden har under perioden 1964—1972 nästan åttadubblats vilket bl a hänger samman med ökat antal barn i för- skoleåldrarna, ökad förvärvsintensitet bland kvinnorna, samt förskjutning i åldersstrukturen mot allt fler personer i högre åldrar. En annan orsak till de ökade kostnaderna inom bl a åldringsvården är naturligtvis kommunernas successivt höjda ambitionsnivå.

Konsumtionsutvecklingen har dock uppvisat stora variationer under den studerade tidsperioden, vilket framgår av tabell 3.28, där den genomsnittliga årliga förändringen under olika perioder redovisas.

Den snabbaste uppgången för konsumtionen totalt skedde 1966—1968 vil- ket främst förklaras av landstingens övertagande av mentalsjukvården.

Konsumtionen inom undervisningsområdet har vuxit snabbare än kon- sumtionen totalt under perioden 1960—1966, medan åren därefter uppvisat en klart lägre tillväxttakt. Den snabba stegringen under första hälften av 1960-talet beror framför allt på grundskolans utbyggnad samt på gymnasie- skolans överflyttning från staten 1966. Både socialvården och hälso- och sjukvården har för större delen av den studerade perioden haft en högre tillväxttakt än kommunal konsumtion totalt. Socialvårdens uppgång har varit särskilt snabb under perioden 1968—1972.

Den olikartade utvecklingen för de tre viktigaste konsumtionsändamålen har lett till en förskjutning av de olika ändamålens relativa betydelse. Detta framgår av diagram 3.14.

Medan undervisningen tagit i anspråk en allt mindre andel av den totala konsumtionen har i stället socialvården och hälso- och sjukvården ökat sina andelar.

1960 svarade undervisningen för 36 procent, medan motsvarande andel 1972 endast var 31 procent. För hälso- och sjukvården har konsumtions—

Procent

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

andelen ökat från 30 procent till 36 procent, medan konsumtion inom so-

cialvården ökat sin andel från 11 procent till 16 procent.

Utveckling i fasta priser

Även den kommunala konsumtionens utveckling i fasta priser har studerats. Denna utveckling framgår av tabell 3.29.

Den totala konsumtionen har mer än fördubblats under perioden, vilket innebär en volymmässig ökning med 7 procent per år. Av de olika kon- sumtionsändamålen har undervisningen haft en något lägre tillväxttakt eller

Tabell 3.29 Primärkommuner och landsting. Konsumtion. 1968 års priser

Konsumtion totalt milj kr index därav Undervisning milj kr index Socialvård milj kr index

Hälso- och sjukvård milj kr index

1960

9 882 100

3 609 100 1 020 100 3 005 100

1964

12 720 128

4 561 126 1 363 134 4 039 134

1968

16 557 167

5 836 162 2013 197 5 944 198

Hälso- och sjukvård

1972

21277 215

7 199 199 3 275 321 7 172 239

Diagram 3.14 Primärkom- muner och Iandsting. Kon- sumtionens fördelning på ändamål. Löpande priser.

Diagram 3.15 Kommunal. statlig och privat konsum— tion samt BNP till mark— nadspris. [968 års priser. Index 1960: [()0.

Tabell 3.30 Primärkommuner och landsting. Konsumtion. 1968 års priser. Årlig förändring i procent

1960— 1964— 1966— 1968— 1970— 1964 1966 1968 1970 1972

Konsumtion totalt 7 4 10 11 4 Undervisning 6 6 7 9 2 Socialvård 8 9 12 19 7 Hälso- och sjukvård 8 6 15 6 4

___—___

6 procent per år, medan både hälso- och sjukvården och socialvården uppvisat snabbare uppgång än den totala konsumtionen. Deras volymmässiga steg- ringstakt har varit 8 respektive 10 procent per år.

Hur utvecklingen har varierat under perioden framgår av tabell 3.30. Den långsamma tillväxten av den totala konsumtionen 1964—1966 beror framför allt på polisväsendets förstatligande 1965.

Socialvården har expanderat snabbare i volym än konsumtionen totalt under samtliga tidsperioder, medan utvecklingen för hälso- och sjukvården jämfört med den totala konsumtionen följer samma mönster som vid re- dovisning i löpande priser dvs en snabb expansion fram till slutet av 1960- talet och därefter en lägre ökningstakt.

lndex

220

Kommunal konsumtion

210 ------- BNP ——— Statlig konsumtion 200 _ . — Privat konsumtion

190

180

170

160

150

140

130

120

110

100 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År

Utvecklingen för de olika ändamålen 1966-1968 bör tolkas med viss för- siktighet. Då den nya blanketten 1968 inte möjliggjorde korsklassifrcering av utgifterna mellan ändamål och utgiftsslag föreligger ett statistikbrott 1967—1968 vid redovisning av kommunal konsumtion på ändamål.

För att belysa den snabba volymmässiga utvecklingen av den kommunala konsumtionen under den studerade perioden har i diagram 3.15 gjorts en jämförelse med tillväxten hos BNP samt statlig och privat konsumtion.

Under perioden 1960—1972 har den kommunala konsumtionens uppgång varit i genomsnitt 7 procent per år. Motsvarande ökning för BNP har varit 4 procent, medan såväl statlig som privat konsumtion ökat med 3 procent.

Av diagram 3.15 framgår tydligt de huvudmannaskapsförändringar som genomfördes 1965—1967. Således var den statliga konsumtionens tillväxt mycket snabb 1965 på grund av förstatligandet av polisväsendet, medan den kommunala konsumtionsvolymen var oförändrad detta år. 1966 och 1967 råder omvända förhållandet.

Överllyttningen av gymnasierna 1966 och mentalsjukvården 1967 or- sakade den snabba volymtillväxten för kommunal konsumtion dessa år, medan statlig konsumtion ökade något 1966 för att 1967 minska till 1965 års nivå.

Då den kommunala konsumtionen haft en snabbare tillväxt än BNP har dess andel av BNP successivt ökat under perioden. Detta framgår av diagram 3.16. 1960 svarade kommunal konsumtion för 10 procent av BNP, medan mot- svarande andel 1972 ökat till 13 procent. Såväl privat som statlig konsumtion har ökat långsammare än BNP och därmed minskat sina andelar. Den privata konsumtionen svarade 1960 för

Procent 100 80 70 i U . Statlig konsumtion 60 Kommunal konsumtion

. ./ ao

20

m/

% f,

)

r

%

1960 1964 1968 1972 År

Diagram 3.16 Kommunal. statlig och privat konsum- tion i procent av BNP till marknadspris. 1968 års priser.

Diagram 3.17 Prisutveck- ling _/iir kommuna/. statlig och privat konsumtion samt BNP till marknadspris. Index 196/) = 100.

58 procent, medan motsvarande andel 1972 hade gått ned till 53 procent. Den statliga konsumtionen har minskat sin andel av BNP med 1 procent- enhet från 9 till 8 procent. Detta sammanhänger bl a med överföringar av tidigare statliga verksamheter till kommunala sektorn under 1960-talet.

Prisutveckling

En faktor som ofta anges som förklaring till den kommunala sektorns snabba expansion under 1960-talet är den relativa fördyring som den kommunala konsumtionen undergått gentemot bl a landets totalproduktion mätt i form av BNP. För att belysa detta görs en jämförelse av olika implicitprisindex. Med implicitprisindex avses ett sammanvägt prisindex som uttrycker för- hållandet mellan en viss variabel i löpande respektive fasta priser.

[ tabell 3.31 redovisas implicitprisindex för kommunal. statlig och privat konsumtion samt BNP till marknadspris.

Den olikartade prisutvecklingen kan också studeras i diagram 3.17. Av tabell 3.31 och diagram 3.17 framgår att den kommunala konsum- tionen haft en klan ogynnsammare prisutveckling än exempelvis BNP. Me- dan den genomsnittliga prisökningen för kommunal konsumtion varit 8 procent per år har BNst prisökning varit 3 procentenheter lägre.

Index 240 Kommunal konsumtion 230 ——— Statlig konsumtion . ....... BNP 220 _ — - — Privat konsumtion

1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År

Tabell 3.3] Kommunal, statlig och privat konsumtion samt BNP till marknadspris. Implicit prisindex. index 1960 = 100

1960 1964 1968 1972

Kommunal konsumtion 100 126 180 245 Statlig konsumtion 100 124 154 197 Privat konsumtion 100 113 134 167 BNP till marknadspris 100 115 138 171

Tabell 3.32 Primärkommuner och landsting. Konsumtionen fördelad på vissa än- damål. lmplicit prisindex. Index 1960 = 100

1960 1964 1968 1972

Konsumtion totalt 100 126 180 245 Undervisning 100 132 183 229 Socialvård 100 119 166 237 Hälso- och sjukvård 100 129 183 264

Orsaken till att prisökningen för den kommunala konsumtionen varit så snabb sammanhänger bl a med att löner och arbetsgivaravgifter svarar för en så stor del av konsumtionskostnaderna. Under perioden 1964—1972 har lönernas och arbetsgivaravgifternas andel ökat från 71 procent till 75 procent. Det bör emellertid poängteras att den relativa fördyringen av kommunal konsumtion gentemot BNP sannolikt överdrivits något. Detta beror på att nationalräkenskaperna inte räknar med någon produktivitetsökning inom vare sig de statliga eller kommunala myndigheternas tjänsteproduktion. eftersom det för närvarande saknas tillfredsställande metoder att mäta pro- duktivitetsförändringar inom den offentliga sektorn. Volymutvecklingen av kommunal konsumtion är därför sannolikt något för låg.

Den möjlighet till produktivitetsökningar som har kännetecknat närings- livet under den studerade perioden föreligger dock endast i begränsad om— fattning inom kommunala sektorn. Detta beror på den verksamhetsstruktur som den kommunala tjänsteproduktionen har.

Prisutvecklingen för den kommunala konsumtionen har varit något olikartad för olika ändamål. vilket framgår av tabell 3.32.

För perioden totalt har endast hälso- och sjukvården haft en snabbare prisuppgång än den totala konsumtionen, medan undervisningen haft den lägsta prisökningen. Undervisningen har dock under dess expansionsperiod fram till 1968 haft en snabbare prisuppgång än konsumtionen totalt. För både socialvården och hälso- och sjukvården har den sista fyraårsperioden kännetecknats av en snabb prisuppgång, vilket som tidigare nämnts sam- manhänger med att expansion inom dessa verksamheter kräver förhållan- devis stor personalökning. Detta framgår av tabell 3.33 där andelen löner inklusive arbetsgivaravgifter av konsumtionen totalt samt för vissa ända- målsgrupper redovisas.

Tabell 3.33 Primärkommuner och landsting. Andelen löner inklusive arbetsgivarav- gifter av "en totala konsumtionen samt av konsumtionen inom undervisning, soci- alvård och hälso- och sjukvård.

1964 1968 1972

Konsumtion totalt 71,0 73,4 74,8 Undervisning 71,1 78,1 76,0 Socialvård 69,5 83,3 84.1 Hälso- och sjukvård 67,6 69,8 76,0

Under perioden 1964—1972 har löner inklusive arbetsgivaravgifter ökat andelen av kommunal konsumtion totalt. För undervisningsområdet har dock en minskning skett från 1968. Den snabbaste ökningen av personal- kostnaderna har skett inom den personalintensiva socialvården, där löner inklusive arbetsgivaravgifter vid periodens slut svarade för 84 procent av konsumtionsutgifterna.

3.4.2. Primärkommuner

Utvecklingen av den kommunala konsumtionen inom primärkommuner respektive landsting var för sig kan endast studeras från 1968. Den pri- märkommunala konsumtionen har under perioden 1968—1972 ökat från 11 535 milj kr till 18940 milj kr, vilket innebär en årlig förändring med 13 procent.

På grund av huvudmannaskapsförändringar (Stockholms inträde i landsting 1971) har den primärkommunala konsumtionen minskat sin andel av den totala kommunala konsumtionen från 70 procent 1968 till 65 procent 1972.

1 tabell 3.34 redovisas konsumtionen hos primärkommuner med upp- delning på de viktigaste ändamålsgrupperna.

Tabell 3.34 Primärkommuner. Konsumtion. Löpande priser

1968 1970 1972

Konsumtion totaltfl milj kr 11 534 15 384 18 938 index 100 133 164 därav

Undervisning milj kr 5 553 7 076 8 635 index 100 127 155 Socialvård milj kr 1 919 3 049 4 378 index 100 159 228 Kultur. rekreation m m milj kr 1 225 1 603 2 126 index 100 131 174

a inklusive landstingsfria kommuner.

Tabell 3.35 Landsting. Konsumtion. Löpande priser

1968 1970 1972

Konsumtion totalt milj kr 5 023 6 735 10 000 index 100 134 199

därav Hälso— och sjukvård milj kr 4 595 6089 9061 index 100 133 197

Det är framför allt konsumtionen inom socialvårdsområdet som uppvisat en snabb expansion under sista fyraårsperioden med en årlig förändring på 23 procent.

Ett annat område som också haft stor ökning av konsumtionen är kultur, rekreation m m. Till detta område räknas bl a titlarna fritidsförvaltning och kulturell verksamhet. I samband med arbetstidsförkortning och höjd Iev- nadsstandard har efterfrågan på tjänster inom dessa områden ökat. Utveck- lingen inom dessa båda områden har medfört att de ökat sina andelar av den kommunala konsumtionen totalt. Konsumtion av undervisning har i stället uppvisat en lägre uppgång än totala konsumtionen och minskat sin andel från 48 procent 1968 till 46 procent 1972.

3.4.3. Landsting

Konsumtionen inom landstingen har under perioden 1968—1972 nästan för- dubblats från 5025 milj kr 1968 till 10000 milj kr 1972, vilket innebär en årlig förändring med 19 procent. Detta framgår av tabell 3.35.

Hos landstingen svarar hälso- och sjukvården för drygt 90 procent av den totala konsumtionen. Utvecklingen inom hälso- och sjukvården har varit ungefär lika snabb som för den totala konsumtionen i landstingen.

Den öppna hälso- och sjukvården har haft en snabbare tillväxttakt än konsumtion av sjukhusvård. Medan den öppna vården ökat med 22 procent per år har konsumtionen av sjukhusvård haft en uppgång med 18 procent per år under perioden 1968—1972. Detta beror på att den öppna vården har prioriterats.

Det har också skett en ökning av den öppna vården vid sjukhusens öppna mottagningar, varför den totala ökningen av öppenvården är ännu större än som angetts ovan.

3.5. Transfereringar

[ detta avsnitt redovisas primärkommunernas och landstingens transfere— ringar enligt nationalräkenskapernas definitioner.

Diagram 3 . 18 Primär- kommuner ot'lt landsting. l'issa Iraits/ereringstttgi/'- ter.

Lii/tande priser.

Index [960 = 100.

Tabell 3.36 Primärkommuner och landsting. Transfereringsutgifter med uppdelning på transfereringsslag. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Transfereringsutgifter totalt milj kr 1 476 2 350 4 042 7 447 index 100 159 274 505 därav bidrag till hushålls- sektorn (exkl ut- betalda pensioner) milj kr 330 561 994 2642 index 100 170 301 801 utbetalda pensioner milj kr 352 417 686 967 index 100 118 195 275 bidrag till social- försäkringssektorn milj kr 372 626 575 986 index 100 168 155 265 subventioner (bidrag till företag) milj kr 49 65 397 625 index 100 133 810 1276 kostnadsräntor milj kr 296 488 1 019 1 709 index 100 165 344 577 Index _ 1 300 5 _ 1 200 Transfereringar totalt ___ Transfereringar till .: ". :" 1 100 hushållssektorn _. ' _: ' """" Subventioner " _: 1 000 —-— Kostnadsräntor .: =.

900

800

700

600

500

400

300

200

100

1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År

Med transfereringsutgifter avses samtliga utgifter som ej räknas som konsumtions- eller investeringsutgifter. Det bör observeras att utgiftsbe- greppet här till skillnad från de kommunalekonomiska avsnitten (3.2, 3.3. 3.6 och 3.7) ej innefattar utlämnade anslagstäckta län.

De dominerande transfereringsutgifterna utgörs av egentliga inkomst- överföringar till hushåll och företag, kostnadsräntor. utbetalda pensioner samt bidrag till socialförsäkringssektorn (= kommunala bostadstillägg till pensionärer).

Den redovisning av transfereringsutgifter som följer nedan avser genom- gående primärkommuner och landsting tillsammans.

Under perioden 1960—1972 har transfereringsutgifterna totalt ökat med 14 procent per år från 1 475 milj kr 1960 till 7445 milj kr 1972 (se tabell B 16 i bilaga 3). Detta innebär en något långsammare uppgång än för kon- sumtionen, men något snabbare än för investeringarna.

l tabell 3.36 och diagram 3.18 redovisas utvecklingen av transfereringar med uppdelning på vissa transfereringsslag. Samtliga tre i diagram 3.18 redovisade transfereringsslag har haft en snab- bare tillväxttakt för hela perioden än de totala transfereringsutgifterna och en betydligt snabbare uppgång under andra hälften av perioden. Transfe- reringsslag som utvecklats betydligt långsammare än transfereringsutgifter totalt har varit bl. a. utbetalade pensioner och bidrag till socialförsäkrings- sektorn. Hur utvecklingen har varierat under perioden framgår av tabell 3.37. Tabell 3.37 visar att medan de totala transfereringsutgifterna haft sin högsta ökningstakt 1966—1968 har bidragen till hushållssektorn (exkl ut- betalda pensioner) ökat mest under den sista fyraårsperioden.

Bidrag till hushållssektorn

Bidrag till hushållen har under hela perioden haft en uppgång med 19 procent per år. Den stora expansionen förklaras huvudsakligen av den kraftiga ök- ningen från 1968. Bland de bidrag som haft en så snabb tillväxt under sista fyraårsperioden hör bostadssubventioner samt bidragsförskotten.

Tabell 3.37 Primärkommuner och landsting. Transfereringsutgifter. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1964— 1966— 1968— 1970— 1964 1966 1968 1970 1972

Transfereringar lota/t 12 9 20 17 16 bidrag till hushållssektorn

(exkl utbetalda pensioner) 14 14 17 24 31 utbetalda pensioner 4 11 16 8 10 bidrag till socialför-

säkringssektorn 14 —15 13 14 15 subventioner (bidrag till

företag) 7 9 127 31 -4 kostnadsräntor 13 24 16 15 13

Bostadssubventionerna som 1968 utgjorde 40 milj kr har 1972 ökat till 440 milj kr. Den snabba uppgången sammanhänger huvudsakligen med in- förandet av de statskommunala bostadstilläggen till barnfamiljer den 1 ja- nuari 1969. Statens bidrag till finansieringen har fram till den 1 april 1972 varit 50 procent varefter det höjdes till 60 procent för att från den 1 januari 1975 uppgå till 72 procent. Det är bl. a. den höga hyresnivån i nyproducerade bostäder som har ökat kraven på samhällets bidrag till bostadskostnaderna.

Bidragsförskotten, dvs förskott på underhållsbidrag, utgjorde 1968 140 milj kr och har 1972 ökat till 425 milj kr, en årlig förändring med 32 procent. Detta beror bla på att antal barn med bidragsförskott ökat 1968—1972 från 111 090 till 184 590, en årlig uppgång med 14 procent. Under denna period har också en omläggning av reglerna gjorts så att bidragsförskottens storlek kopplats till basbeloppets utveckling.

Socialhjälpen har under perioden 1968—1972 ökat från 247 milj kr 1968 till 516 milj kr 1972. Särskilt snabb var uppgången under lågkonjunkturen 1971. då socialhjälpen steg med 34 procent samtidigt som antalet social- hjälpstagare ökade från 444930 till 514613.

Den snabba ökningstakten för hushållstransfereringarna har medfört att deras andel av de totala transfereringsutgifterna ökat från 22 procent 1960 till 36 procent 1972.

K ostnadsräntor

Kostnadsräntorna har under perioden haft en årlig förändringstakt med 16 procent med särskilt snabb utveckling under perioden 1964—1968. Detta förklaras bl a av att den stora investeringsexpansionen under första hälften av 1960-talet medförde en kraftig ökning av kommunernas och landstingens låneskulder och därmed sammanhängande räntekostnader.

Låneskulderna ökade under åren 1960—1965 från 6 330 milj kr till 11 520 milj kr eller med 13 procent per år. Kostnadsräntornas andel av totala trans— fereringsutgifter har under hela perioden varierat mellan 20 och 27 procent där 1966 och 1967 uppvisat högsta andelen.

Subventioner (bidrag till företag)

Subventionerna har under perioden ökat från 50 milj kr 1960 till 625 milj kr 1972, vilket innebär en mer än dubbelt så snabb uppgång som för trans- fereringsutgifter totalt. Tillväxttakten har dock varit hög först från 1967 och den främsta förklaringen till den snabba utvecklingen från och med detta år sammanhänger med de allt större tillskotten för att täcka Stor- stockholms lokaltraftks (SL:s) underskott.

Subventionernas andel av transfereringsutgifterna har under perioden va- rierat mellan 2 och 12 procent.

3.6. Investeringar

För att ge en uppfattning om hur de kommunala investeringarna utvecklats i jämförelse med andra sektorers investeringar lämnas här som inledning

Tabell 3.38 Bruttoinvesteringar inom olika sektorer samt andel av summa brutto-

investeringar. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972 Brut/oinvesteringar exkl . för bos/adsändamål Privata milj kr 7105 10 055 12 299 14 198 17 079 andel i procent 44 41 37 37 38 Statliga milj kr* 2 637 3 471 4 170 4 910 6 261 andel i procent 16 14 13 13 14 Kommunala milj kr 2 327 4 358 7 360 9 419 10 067 andel i procent 15 18 22 25 23 Britttoinvesteringar för bostadsändamål Totalt milj kr 3 925 6 793 9 478 9 747 11 207 andel i procent 25 27 28 25 25 därav kommunala milj kr (1036) (1 792) (3 115) (3 452) (3 825) andel i procent (6) (7) (9) (9) (9)

vissa uppgifter ur nationalräkenskaperna.

l tabellerna 3.38 och 3.39 redovisas sålunda bruttoinvesteringarna i den kommunala sektorn och övriga sektorer av samhället. Bruttoinvesteringar enligt nationalräkenskapernas definition omfattar byggnads- och anlägg- ningsarbeten samt inköp av transportmedel, maskiner och inventarier. Den kommunala sektorn omfattar här förutom primärkommuner och landsting även kyrkokommuner och kommunägda företag. Kyrkokommunernas in- vesteringar betyder endast drygt en procent av de kommunala bruttoin- vesteringarna. De kommunägda företagens investeringar är däremot av stör- re betydelse, framför allt inom bostadssektorn.

Tabell 3.39 Bruttoinvesteringar inom olika sektorer. 1968 års priser. lndex 1960 = 100

1960 1964 1968 1970 1972 Bruttoinvesteringar exkl för bostadsändamål Privata milj kr 9 235 11447 12 299 13 552 14 356 index 100 124 133 147 155 Statliga milj kr 3 507 3 946 4170 4 479 5 113 index 100 113 119 128 146 Kommunala milj kr 3 120 4 996 7 360 8 697 8 342 index 100 160 236 279 267 Britt/oinvesteringarför bostadsändamål Totalt milj kr 5 605 8 053 9 478 9 282 9 655 index 100 144 169 166 172 därav kommunala milj kr (1 504) (2 123) (3 115) (3 292) (3 274)

index 100 141 207 219 218

Av tabellerna framgår de kommunala investeringarnas ökade betydelse under perioden. Den kommunala sektorns totala bruttoinvesteringar, som 1960 utgjorde 21 procent av samtliga investeringar. svarade 1972 för 32 procent. 1970 var andelen ännu högre (34 procent).

En del av den kommunala investeringsexpansionen förklaras av att in- vesteringskrävande verksamheter överflyttades från staten till kommunerna under perioden. Följdinvesteringar till det ökade bostadsbyggandet utgjorde dessutom en väsentlig del av primärkommunernas investeringsverksamhet. Bostadsbyggandet belyses i tabell 3.40, som innehåller uppgifter om antal färdigställda lägenheter varje år under perioden.

Efter 1970 har den kommunala sektorns andel av investeringarna sjunkit. De kommunala bruttoinvesteringarna exklusive bostäder sjönk kraftigt 1971, och från 1972 har även de kommunala bostadsinvesteringarna gått ner be- tydligt. 1974 var den kommunala sektorns andel av de totala bruttoinve- steringarna 23 procent dvs ungefär lika stor som i början av 1960-talet.

lnvesteringarnas volymmässiga utveckling framgår av tabell 3.39 där brut- toinvesteringarna redovisas i 1968 års priser. Av tabellens indextal framgår att investeringsvolymen under perioden ökat betydligt snabbare inom den kommunala sektorn än inom övriga sektorer.

1 den följande redovisningen behandlas primärkommunernas och lands- tingens investeringsverksamhet, dvs huvuddelen av de investeringar som redovisas under kommunala bruttoinvesteringar i tabellerna 3.38 och 3.39.

1 det tabellmaterial som sammanställts speciellt för KEU ingår inte de kommunägda företagen. Uppgifter avseende dessa företag samlas inte in regelbundet till den kommunala finansstatistiken. Med kommunägda fö- retag avses företag där en kommun ensam eller tillsammans med andra kommuner äger minst 50 procent av aktie- eller andelskapitalet. Det är

Tabell 3.40 Nybyggda lägenheter.

År Totalt antal nybyggda lägenheter

1960 68 293” 1961 73 778 1962 75 124 1963 81 405 1964 87 167 1965 96 843 1966 89 361 1967 100 213 1968 106 234 1969 109 055 1970 109 843 1971 107 188 1972 104 046

a Exklusive rum i ålderdomshem. Fro m 1961 räknas varje sådant rum som en lä-

genhet. Källa: Statistisk årsbok.

främst primärkommunerna som flyttat över en del av den kommunala verk- samheten på företag, och då framför allt den affärsmässiga verksamheten som huvudsakligen är självbärande. De kommunägda företagen bör därför inte annat än i undantagsfall belasta den kommunala ekonomin eller påverka utdebiteringen. Vid bedömning av den totala kommunala verksamhetens omfattning bör de emellertid beaktas.

Enligt de inventeringar som SCB genomfört sedan 1966 ökade de pri- märkommunägda företagen 1966—1970 från drygt 1 200 till närmare 1 400 för att sedan sjunka i antal i samband med kommunsammanläggningarna. Vid årsskiftet 1972/73 redovisades ca 1 300 företag av vilka huvuddelen eller 970 var verksamma inom fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning. Av övriga företag hänfördes 142 till hamnar, kommunikationer och nå- ringsliv samt 123 till industriell verksamhet. Därtill kommer ett 30-tal landstingsägda företag bland vilka kan nämnas AB Storstockholms lokal- trafik. SL.

Att de primärkommunägda företagen minskat i antal innebär förmodligen inte att deras andel av den totala kommunala verksamheten minskat. För att något belysa företagens omfattning redovisas i avsnitt 3.623 vissa av SCB insamlade uppgifter om de primärkommunägda företagens bruttoin- vesteringar 1969—1971.

3.6.1. Primärkommuner och landsting

Investeringsutgifternas andel av primärkommunernas och landstingens to- tala externa utgifter ökade successivt från 20 procent 1960 till 25 procent 1964. Denna andel bibehölls fram till 1969, då investeringsutgifternas andel minskade. 1971 noterades en kraftig nedgång i investeringarna. lnveste- ringsutgifternas andel av de externa utgifterna var detta år 18 procent.

[ tabellerna B 17—B 24 i bilaga 3 återfinns uppgifter om primärkommu- nernas och landstingens investeringsverksamhet. Redovisningen i tabell B 17 omfattar de båda kommuntyperna tillsammans. Uppgifterna i denna tabell påverkas alltså inte av de huvudmannaskapsförändringar som skett mellan primärkommuner och landsting under perioden.

Den gemensamma investeringsverksamheten domineras av primärkom- munerna med deras mångskiftande verksamhet. Landstingens investerings— verksamhet, som främst avser hälso- och sjukvårdsområdet. har emellertid fått allt större betydelse under perioden. Fram till mitten av 1960-talet var primärkommunernas investeringsutgifter åtta gånger större än landstingens. Under periodens sista år däremot endast fyra gånger större.

l avsnitten 3.6.2 och 3.6.3 behandlas investeringsverksamheten i primär— kommuner respektive landsting var för sig.

1 den följande redovisningen och tabellerna i bilaga 3 används begreppet investeringsutgifter. Det skiljer sig från nationalräkenskapernas bruttoin- vesteringar genom att inköp av fastigheter (inklusive mark) ingår som en investering och försäljning av anläggningstillgångar utgör en avdragspost. Begreppet investeringsutgifter omfattar alltså byggnads- och anläggnings- arbeten samt nettoköp av fastigheter. transportmedel. maskiner och inven- tarier.

lnvesteringsbidragen, som också redovisas i tabellerna. utgörs till ca tre

Tabell 3.41 Primärkommuner och landsting. Investeringsutgifter och investerings- bidrag. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Investeringsutgifter brutto

milj kr 2 130 4 584 7 795 9 007 index 100 215 366 423 lnvesteringsbidrag brutto milj kr 398 775 1 324 2 146 index 100 195 333 539 därav statliga investe- ringsbidrag milj kr 301 579 995 1 647 index 100 192 331 547 Investeringsutgifter efter

avdrag av investeringsbidrag milj kr 1732 3 809 6 471 6 861 index 100 220 374 396

Tabell 3.42 Primärkommuner och landsting. Investeringsutgifter och statliga inve- steringsbidrag. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1962— 1964— 1966— 1968— 1970— 1962 1964 1966 1968 1970 1972

Investeringsutgifter

brutto 19 24 13 15 6 2 Statliga investerings- bidrag 18 18 13 16 8 19

fjärdedelar av statliga investeringsbidrag. Andelen har varierat något under perioden. Den återstående fjärdedelen består av bidrag från andra kommuner och landsting. samt för primärkommunernas del även av avgifter från en- skilda och företag, främst i form av sk anslutningsavgifter.

Investeringsutgifter efter avdrag av investeringsbidrag anger den del av årets investeringsutgifter som finansieras med årets skatteinkomster. lån eller eget kapital.

Utvecklingen 1 960—1972

Primärkommunernas och landstingens investeringsutgifter brutto har ökat från 2 130 milj kr 1960 till 9 005 milj kr 1972. vilket betyder en genomsnittlig årlig ökning med 13 procent i löpande priser men med stora variationer mellan åren. Detta framgår av tabell 3.42 som redovisar den genomsnittliga årliga förändringen av investeringsutgifterna uppdelad på tvåårsperioder.

lnvesteringsbidragen har ökat från 400 milj kr till 2145 milj kr. vilket innebär en genomsnittlig årlig ökning med 16 procent. alltså snabbare än investeringsutgifterna men även här med kraftiga variationer mellan åren.

Kr/ i nv 1 200" _— Investeringsutgifter brutto _ '- _ Investeringsutgifter 1 100-| efter avdrag av investeringsbidrag 1 000—

9001 g

_ _/// &_ _ _

soo- "

7001. I/

600— I,

[I I

5001 ;”

4001

300

» , / 200 Diagram 3.19 Primär- kommuner och landsting. 100 Investeringsutgifter brutto och eller avdrag av inve- ___Y__r_r__'___'__'____r_'__j_r__r_,_ steringsbidrag. 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År Löpande priser.

Investeringsutgifter och investeringsbidrag redovisas i tabell 3.41. Av ta- bellerna och även av diagram 3.19 framgår att investeringsverksamheten uppvisade två mycket intensiva perioder, 1960—1964 och 1966—1968. Även under perioden 1964—1966 skedde en expansion men i lugnare takt. liksom 1970 då investeringarna volymmässigt hade sin största omfattning. Efter en kraftig nedgång 1971 skedde en viss tillfällig återhämtning 1972. främst till följd av de stimulansåtgärder som insattes 1971 och 1972. Uppgifter för 1973 och 1974 visar att investeringsutgifterna efter 1972 sjunkit i löpande priser. vilket innebär en kraftig volymmässig nedgång.

Investeringsutgifter efter avdrag av investeringsbidrag visar i stort sett samma utveckling som investeringsutgifter brutto. Av diagram 3.19 framgår dock att investeringsbidragen vissa år efter 1968 haft större betydelse än tidigare.

För att kunna bedöma den volymmässiga utvecklingen bör man också studera prisutvecklingen för bruttoinvesteringarna. Under 1960-talet var prisökningarna störst 1964—1966 med ungefär 5 procents årlig prisökning. De lägsta prisökningarna redovisas 1967—1969 med en genomsnittlig årlig prisökning på 2 procent. Avmattningen 1964—1966 och den följande inve- steringsexpansionen markeras alltså ytterligare om man ser till den volym- mässiga utvecklingen.

[ den följande delen av detta för primärkommuner och landsting gemen- samma avsnitt görs försök att ange några faktorer som påverkat investe-

ringsutvecklingen under perioden. Stor roll spelar de nya verksamheter som tillförts primärkommuner och landsting olika år. Även konjunkturer och kreditmarknadsförhållanden påverkar utvecklingen, framför allt på kort sikt.

Primärkommunerna finansierar en stor del av sina investeringar med hjälp av lån. Nyupplåningens andel av investeringsutgifterna varierade under den aktuella perioden mellan 30 och 50 procent. Landstingens lånefinansiering har i regel varit av betydligt mindre omfattning än primärkommunernas. men särskilt under slutet av perioden ökade även deras upplåning. 1960—1965 utgjorde nyupplåningen mellan 10 och 20 procent av landstingens inve- steringsutgifter brutto. men från 1966 och framåt redovisas flera år en ny- upplåning på mellan 20 och 30 procent av investeringsutgifterna.

En summarisk genomgång av perioden visar att de kommunala inve- steringarna vissa är fyllt utrymmet som uppstått när den privata inve- steringsverksamheten mattats av. Mest påtagligt gällde det 1962—1963 och 1967. Men de kommunala investeringarna ökade även kraftigt vissa år när kreditmarknads- och arbetsmarknadsläget var ansträngt. Variationerna fram- går klarare i den följande genomgången av olika delar av perioden.

1960—1964

1960 och 1961 rådde markerad högkonjunktur med ansträngd kreditmark- nad. De kommunala investeringsutgifterna ökade ändå med 18 procent mel- lan 1960 och 1961 men alla planerade investeringar kunde inte genomföras på grund av det bristande utrymmet, framför allt på kreditmarknaden.

1962 inträdde en avmattning med svag investeringsökning i den privata sektorn medan däremot kommunerna kraftigt ökade sina investeringar. Dis- kontosänkningen från 5 till 4 procent och bankernas ökade likviditet ut— nyttjades av kommunerna till den kraftigaste ökningen av nyupplåningen under perioden. Såväl primärkommuner som landsting förbättrade sin lik- viditet påtagligt. Nyupplåningen mätt som andel av årets investeringsutgifter utgjorde för primärkommunerna 51 procent och för landstingen 41 procent vilket är de ojämförligt högsta andelar som redovisats under perioden (se tabellerna B38 och B39 i bilaga 3).

Även 1963 var förhållandena sådana att mycket kraftiga ökningar av de kommunala investeringarna var möjliga. Framför allt primärkommunerna kunde finansiera en stor del av investeringsutgifterna (42 procent) med nya lån. Den andelen ökades till 46 procent året därpå genom att kommunerna 1964 medvetet prioriterades på den annars restriktiva kreditmarknaden un- der den rådande högkonjunkturen.

lnvesteringsökningarna 1962—1964 förklaras av flera samverkande fak- torer. Bostadsbyggandet var åren 1962—1965 mycket expansivt. se tabell 3.40. För primärkommunerna innebar det kompletterande investeringar i nya bo- stadsområden i form av gator. skolor m m. För primärkommunerna började också 1962 en intensiv investeringsperiod avseende skolväsendet. Den första omgången av provinsialläkarväsendets överförande från staten skedde 1963. vilket förmodligen påverkade landstingens investeringar. framför allt i ma- skiner och inventarier.

1965—1969

1965 rådde det fortfarande brist på såväl arbetskraft som finansiella medel. Landstingen ökade ändå kraftigt sina investeringsutgifter även detta år, näm- ligen med 22 procent. medan primärkommunernas ökning endast var 8 procent. Primärkommunernas nyupplåning sjönk med 9 procent, och lands- tingen finansierade detta år en ökad andel av sina investeringar med eget kapital.

1966 vidtogs direkta åtgärder för att begränsa den kommunala inve- steringsverksamheten till förmån för industrin. Således infördes ramar för igångsättande av sjukhusbyggen. byggnadsregleringen vidgades till att om- fatta även ålderdomshem och igångsättningsrekommendationer började till- lämpas för gatu- och vägbyggen. Trots dessa restriktioner ökade investe- ringsutgifterna brutto kraftigare än 1965. räknat i löpande priser. Prissteg- ringarna såväl 1965 som 1966 gör dock att den volymmässiga ökningen inte var så omfattande dessa år.

1967 kännetecknades åter av avmattning i den privata sektorn och lätt- nader på kreditmarknaden. Liksom 1962 skedde detta år en kraftig expansion av de kommunala investeringarna som ökade med 19 procent. Även 1968 ökade investeringarna relativt kraftigt. med 12 procent. En 25- procentig investeringsavgift hade visserligen införts på oprioriterat kommunalt byg- gande (mars 1967—september 1968). men kommunerna beviljades i många fall dispens från avgiften. lnvesteringsverksamheten avsåg dessutom i stor utsträckning områden som inte berördes av dessa restriktioner.

1969 rådde åter högkonjunktur och utrymmet för investeringar var mycket begränsat. Ökningen i de kommunala investeringsutgifterna var endast 4 procent.

Även under perioden 1966—1968 kan en rad faktorer dras fram som för— klaring till de kraftiga ökningarna i de kommunala investeringsutgifterna. Den 1 juli 1966 överfördes gymnasierna till primärkommunerna och in- vesteringarna på skolans område ökade åter under ett par år, nu främst avseende fackskola. yrkesskola och gymnasium. Bostadsbyggandet ökade åter kraftigt 1967 och till detta kom övergången till högertrafik 1967, som också påverkade kommunernas investeringar avseende gator och vägar och även i transportmedel.

1967 överfördes också mentalsjukvården till landstingen. lnvesterings- utgifterna efter avdrag av investeringsbidrag påverkas emellertid inte av denna överflyttning eftersom de redovisade statliga investeringsbidragen under de första åren mer än väl täckte nyinvesteringarna. 1 de statliga in- vesteringsbidragen inräknades då vissa avskrivningsersättningar. En bety- dande del av landstingens investeringsutgifter togs däremot i anspråk av en utbyggnad av resurserna för vården av långvarigt sjuka.

Den 1 januari 1968 överfördes resterande del av provinsialläkarväsendet till landstingen och liksom 1963 redovisades kraftiga ökningari landstingens investeringar i maskiner och inventarier.

1966—1968 redovisade framför allt primärkommunerna men även lands- tingen ovanligt stora inköp av fastigheter beroende på den nya lagstiftningen om realisationsvinstbeskattning som trädde i kraft 1 januari 1968. Dessa inköp påverkar också periodens investeringsutgifter.

1970—1972

1970 infördes åter en 25-procentig investeringsavgift på oprioriterade byggen för att hålla den kommunala investeringsverksamheten tillbaka (maj 1970—maj 1971), och i den rådande högkonjunkturen var läget på kredit- marknaden ansträngt.

Investeringsnivån 1970 var ändå hög och uppnåddes trots ett besvärligt finansiellt läge för kommunerna. Att investeringsverksamheten var så in- tensiv för att sedan kraftigt gå tillbaka 1971 har flera förklaringar. Mer- värdeskattens höjning från 10 till 15 procent den 1 januari 1971 kan tex ha medfört att investeringsarbeten som kunde tidigareläggas i möjligaste mån utfördes redan 1970. Vid årsskiftet 1970/71 minskade antalet primärkommuner från 848 till 464. Dessa kommunsammanläggningar kan också ha påverkat investerings- utvecklingen 1970. En specialbearbetning av den kommunala finansstati- stiken utfördes av SCB för att bl a undersöka om det förelåg skillnader i investeringsverksamheten 1970 mellan kommuner som skulle upphöra 1 januari 1971 och 1 januari 1974 samt jämförbara kommuner som inte be- rördes av dessa sammanläggningar. Undersökningen begränsades till be- folkningsmässigt tillbakagående kommuner. l sammanfattningen av denna undersökning konstaterades att de upphörande kommunerna uppvisade en väsentligt kraftigare uppgång av bruttoinvesteringarna 1970 än övriga un- dersökta kommuner.

Till den kraftiga nedgången i investeringarna 1971 finns också andra för- klaringar. Tjänstemannakonflikten 1971 kan tex ha påverkat investerings- verksamheten i negativ riktning genom att planeringsarbeten i kommunerna försenades. 1971 kännetecknades också av en allmän konjunkturavmattning som förstärktes av att även de kommunala investeringarna minskade.

Ökningen av investeringsutgifterna brutto 1972 har ett klart samband med de konjunkturstimulerande åtgärderna 1971 och 1972 som i stor ut- sträckning var inriktade på kommunala beredskapsarbeten.

Den oregelbundna utvecklingen under periodens sista år framgår klart av diagram 3.19. som också visar investeringsbidragens ökade betydelse. framför allt 1972. Utvecklingen som helhet under dessa år kännetecknas emellertid av stagnation. Volymmässigt är avmattningen ännu mer påtaglig pga de högre prisökningarna från 1970.

3.6.2 Primärkommuner

Uppgifter om primärkommunernas investeringar redovisas i tabellerna B 18. B 20. B 22 och B 23 i bilaga 3. Beträffande begreppen i tabellerna hänvisas till avsnitt 3.6.1 och bilaga 1. Den relativa fördelningen av investeringsutgifterna på olika verksamhets- områden framgår av avsnitt 5.122.

3.621. Utvecklingen 1960—1972

[ tabell 3.43 redovisas uppgifter för vissa år under perioden. Av tabellen framgår att primärkommunernas investeringsutgifter brutto har ökat från

Tabell 3.43 Primärkommuner. Investeringsutgifter och investeringsbidrag. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Investeringsutgifter brutto milj kr 1 863 4 092 6 527 7 307

index 100 220 350 392 lnvesteringsbidrag milj kr 368 734 1 143 1 796 index 100 199 310 488 därav statliga inve- steringsbidrag milj kr 275 538 828 1 309 index 100 195 301 475 Investeringsutgifter efter avdrag av inves- steringsbidrag milj kr 1 495 3 358 5 384 5 511

index 100 225 360 369

1 865 milj kr 1960 till 7 305 milj kr 1972. vilket innebär en genomsnittlig årlig ökning med 12 procent.

lnvesteringsbidragen har ökat något snabbare, med 14 procent per år räknat över hela perioden. men den snabbare ökningstakten hänför sig till den senare delen av perioden. 1960 uppgick investeringsbidragen till 370 milj kr och 1972 till 1 795 milj kr. Huvuddelen utgörs av statliga bidrag. men till primärkommunernas investeringsbidrag räknas även anslutningsavgifter. dvs av kommunen fastställda avgifter.

Procent 70— _— lnvesteringsutgifter brutto —— Statliga investerings— | 60 bidrag 1 1 50 , | 40 — | 1 | | | | | l | |

1962 1 964 1966 År

Diagram 3.20 Primär- kommuner. Investeringsut-

4 gifter brutto och statliga investeringsbidrag. Löpande priser.

—30 Årlig/öräntlring i procent. —20

1960 täckte de statliga investeringsbidragen 15 procent av investerings- utgifterna brutto. Denna andel sjönk successivt och var 1971 12 procent. men en kraftig höjning av bidragen 1972 medförde att 18 procent av in- vesteringsutgifterna täcktes av statliga investeringsbidrag detta år. De övriga investeringsbidragens andel av investeringsutgifterna steg under perioden från 5 procent 1960 till 7 procent 1971 och 1972.

1 diagram 3.20 redovisas de årliga procentuella förändringarna i primär— kommunernas investeringsutgifter brutto och de statliga investeringsbidra- gen. Av diagrammet framgår att primärkommunernas investeringar främst expanderade under början och mitten av 1960-talet. lnvesteringsbidragen från staten ökade inte i samma takt under denna expansionsperiod. men fick under slutet av perioden ökad betydelse. Även övriga investeringsbidrag ökade under slutet av perioden och särskilt kraftigt 1969.

1960—1964

Den första hälften av 1960-talet medförde för primärkommunerna de ojäm- förligt snabbaste investeringsökningarna under perioden. Följdinvesteringar till bostadsbyggandet samt den nya grundskolans krav på nya och utökade lokaler och kompletterande utrustning påverkade primärkommunernas in— vesteringsverksamhet mycket påtagligt under denna period.

Kraftiga investeringsökningar redovisades för byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning vars investeringsutgifter ökade i genomsnitt 24 procent per år 1960—1964. Detta verksamhetsområde som också omfattar fritidsförvaltning svarade 1964 för närmare 20 procent av investeringsut- gifterna.

För undervisning och annan kulturell verksamhet redovisades en genom- snittlig årlig ökningstakt på 22 procent 1960—1963. Mellan 1963 och 1964 ökade investeringarna däremot endast med 6 procent. Verksamhetsområdet svarade under början av 1960-talet för drygt 20 procent av primärkom— munernas investeringsutgifter.

I tabell B 23 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas bruttoinvesteringar i 1968 års priser med särredovisning av vissa verksamhetsområden. Av ta- bellen framgår att investeringarna även volymmässigt ökade mest 1960—1964. Investeringarna inom undervisningsområdet ökade påtagligt vo- lymmässigt under denna period. och ännu större ökningar redovisas under affärsmässig verksamhet. där allmän markreserv. hyresfastigheter samt vär- me- och elverk, vatten- och avloppsverk redovisas. Som framgår av avsnitt 5122 svarade investeringarna under affärsmässig verksamhet för ca 40 procent av investeringsutgifterna under större delen av perioden 1960—1972.

1965—1969

1965 ökade investeringsutgifterna för primärkommunerna med 8 procent i löpande priser, vilket innebar en tydlig avmattningjämfört med den tidigare perioden. bl a på grund av de lägre investeringarna avseende undervisnings- området. Avmattningen var emellertid tillfällig och 1966 och 1967 ökade investeringsutgifterna åter kraftigt som framgår av diagram 3.20. 1968 och 1969 var ökningstakten lägre.

Kraftiga investeringsökningar redovisades 1966 under fastighetsförvalt- ning och bostadsförsörjning där fastighetsinköpen var ovanligt stora. Även inom socialvårdsområdet ökade investeringarna kraftigt. särskilt avseende åldringsvården som 1966—1968 hade en årlig genomsnittlig ökningstakt på omkring 20 procent. trots att byggnadsregleringen 1966 utvidgades till att omfatta även ålderdomshem. 1969—1972 sjönk däremot investeringsutgif- terna för åldringsvården såväl i löpande som i fasta priser.

Investeringsutgifterna för barna- och ungdomsvård ökade kraftigt varje år från 1965. men utgjorde relativt sett en mycket liten del av investe- ringsutgifterna totalt. Det gäller hela socialvårdsområdet som trots de nämn- da ökningarna endast svarade för 7 procent av investeringsutgifterna brutto 1968 och 1969.

Av tabell B 23 i bilaga 3 framgår att socialvårdsområdet även volymmässigt uppvisade en mycket snabb investeringsökning under perioden 1964—1968. För undervisningsområdet var den genomsnittliga årliga volymökningen 1964—1968 betydligt lägre än perioden 1960—1964. Ökningstakten varierade emellertid mellan åren och var särskilt hög 1967 och 1968. vilket sam- manhänger med att gymnasierna överfördes från staten till primärkommu— nerna den 1 juli 1966. I samband med denna överflyttning genomfördes en planerad utbyggnad av undervisningsväsendet över grundskolenivån. Mellan 1969 och 1970 ökade investeringsutgifterna inom detta område där- emot endast med 3 procent i löpande priser.

1970—1972

lnvesteringsverksamheten visade 1970—1972 stora svängningar. framför allt mätt i investeringsutgifter brutto i löpande priser. De årliga procentuella förändringarna redovisas i diagram 3.20 och utvecklingen mätt i kronor per invånare i diagram 3.21. där även investeringsutgifterna efter avdrag av investeringsbidrag redovisas. Dessa nettoutgifter stagnerade i stort sett från 1968. men visade en viss ökning 1970.

Investeringsutgifterna brutto visade 1970 en påtaglig ökning och därefter 1971 en ännu kraftigare nedgång. Det finns flera tänkbara förklaringar till denna utveckling. vilket berörts i avsnitt 3.6.1.

Den viktigaste yttre förklaringen till att primärkommunernas investe- ringsutgifter gick ned 1971 är emellertid Stockholms inträde i landsting. Primärkommunernas investeringsutgifter brutto för hälso— och sjukvård sjönk mellan 1970 och 1971 med 190 milj kr. Samtidigt sjönk också pri— märkommunernas investeringsutgifter för kommunikationsföretag med 140 milj kr. vilket huvudsakligen förklaras av att AB Storstockholms lokaltrafik överfördes till landstingskommunalt huvudmannaskap. Det för stock- holmskommunerna och landstinget gemensamma kommunalförbund som ansvarade för verksamheten 1967—1970 har i redovisningen för dessa år förts till primärkommuner.

En nedgång i primärkommunernas investeringar noterades emellertid även inom övriga områden 1971. Enda undantaget som är värt att notera är lekskolor. dag- och fritidshem där det skedde en påtaglig investerings- ökning även volymmässigt. Som framgår av tabell B 23 i bilaga 3 redovisas ändå en volymmässig nedgång 1968—1972 för bruttoinvesteringarna avse-

Kr/inv _Brutto

——— Efter avdrag av investeringsbidrag

900 Totalt

800

700 ___ Totalt

600

500 Förvaltning

___ Förvaltning

40 0 Affä rsmässig 300 ver ksamhet ,—————_____--- Affärsmässig 200 / verksam het Diagram 3.2 I Primär- kommuner. I nvesteringsttl- 1 00 giller bru/to och efter av- drag av investeringsbidrag. .,_,_ |_,_ ,_,__ _ _ Löpande priser. 1960 1962 1 964 1 966 1968 1970 1972

ende socialvårdsområdet som helhet. då övriga mer investeringskrävande verksamheter uppvisade kraftiga minskningar. Investeringarna avseende åldringsvården var tex betydligt lägre 1971 och 1972 än tidigare år. vilket bl a förklaras av en ökad satsning på servicelägenheter för pensionärer. Dessa lägenheter redovisas inte under åldringsvård utan tillsammans med övrigt bostadsbyggande.

Investeringarna 1968—1972 visade en volymmässig nedgång inom hela den förvaltningsmässiga verksamheten i primärkommunerna. Den affärs- mässiga verksamhetens investeringar ökade däremot även denna period i volym.

3.622 Förvaltning affärsmässig verksamhet

Eftersom investeringsverksamheten utvecklats i viss mån olika inom för- valtning och affärsmässig verksamhet görs i det följande en jämförelse av investeringsverksamheten inom dessa båda huvuddelar av primärkommu- nernas verksamhet. För en redovisning av innehållet i affärsmässig verk- samhet hänvisas till bilaga 1.

1 tabellerna B 20. B 22 och B 23 i bilaga 3 redovisas investeringsutgifterna med fördelning på förvaltning och affärsmässig verksamhet. [ tabell 3.44 återges uppgifter för vissa år samt indextal för att belysa utvecklingen under perioden. Årliga procentuella förändringar redovisas i tabell 3.45 utan hänsyn tagen till hur Stockholms inträde i landsting påverkat investeringsutgifterna.

1 tabell 820 i bilaga 3 har uppgifterna för Stockholm räknats om för slutet av perioden och en jämförelse med tabell 3.45 visar att skillnaderna som väntat är mest påtagliga på förvaltningssidan där hälso- och sjukvården redovisas.

Av tabell 3.45 framgår att investeringsutgifterna för förvaltning respektive affärsmässig verksamhet utvecklats olika framför allt under slutet av pe- rioden.

År

Det framgår också av diagram 3.21 där investeringsutgifterna för de båda verksamhetsdelarna redovisas tillsammans med de totala investeringsut- gifterna i kronor per invånare. Den betydligt jämnare utvecklingen av in- vesteringsutgifterna avseende affärsmässig verksamhet 1969—1971 jämfört med förvaltningsdelen beror emellertid på att stora försäljningar av anlägg- ningstillgångar redovisades under affärsmässig verksamhet 1970. Om man bortser från denna försäljning och från inköp av fastigheter ökar investe- ringarna med 13 procent inom affärsmässig verksamhet mellan 1969 och 1970.

Av diagram 3.21 framgår att ökningen i investeringsutgifterna 1972 till största delen hänförde sig till den affärsmässiga verksamheten. De kon- junkturstimulerande bidragen påverkade visserligen förvaltningssidans in- vesteringsverksamhet avseende byggnads- och planväsen. gatu- och park- förvaltning samt fritidsförvaltning. och investeringsutgifterna inom dessa områden ökade med 12 procent mellan 1971 och 1972. Ökningarna upp- vägdes emellertid i stor utsträckning av minskande investeringsutgifter inom andra förvaltningsområden.

Investeringsutgifterna under affärsmässig verksamhet ökade däremot med hela 20 procent och avsåg främst vatten- och avloppsverk och i viss mån kraft-. värme- och elverk. Investeringsutgifterna efter avdrag av investe- ringsbidrag ökade å andra sidan mycket litet på grund av de kraftigt höjda statsbidragen till kommunala beredskapsarbeten och miljövårdsinvestering- ar. Normalt har de statliga investeringsbidragen varit små till den affa'rs- mässiga verksamheten. De utgjorde under större delen av perioden omkring 7 procent av investeringsutgifterna brutto. men den andelen steg 1972 till 16 procent. De statliga investeringsbidragen till förvaltningsverksamheten täckte 18 procent av investeringsutgifterna 1970 och 1971 och 21 procent

Tabell 3.44 Primärkommuner. Investeringsutgifter fördelade på förvaltning och affärsmässig verksamhet. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972

Förvaltning Investeringsutgifter brutto milj kr 1093 2 422 4 063 4 716 4 306 index 100 222 372 432 394 Investeringsutgifter efter

avdrag av investeringsbidrag milj kr 843 1 932 3 357 3 877 3 397 index 100 229 398 460 403

,4 [färsmässig verksamhet Investeringsutgifter brutto milj kr 770 1 670 2464 2 526 3 001 index 100 217 320 328 390 Investeringsutgifter efter avdrag av investeringsbidrag milj kr 652 1426 2027 1992 2 114 index 100 219 311 305 324

Tabell 3:45 Primärkommuner. Investeringsutgifter fördelade på förvaltning och affärsmässig verksamhet. Löpande priser. Årlig förändring i procent

1960— 1964— 1966— 1968— 1970— 1964 1966 1968 1970 1972

Förvaltning

Investeringsutgifter brutto 22 14 13 8 —4 Investeringsutgifter efter

avdrag av investeringsbidrag 23 14 15 7 —6 A_[färsmässig verksamhet Investeringsutgifter brutto 21 7 13 l 9 Investeringsutgifter efter

avdrag av investeringsbidrag 22 6 13 —1 3

1972. Under perioden som helhet har andelen varit ungefär 20 procent av förvaltningsverksamhetens investeringsutgifter.

3.623. Kommunägda företag

I vissa kommuner har en del av den affärsmässiga verksamheten överförts till fristående företag. Som en komplettering till den lämnade redovisningen av investeringsverksamheten inom primärkommunerna lämnas vissa upp- gifter om dessa företags investeringsverksamhet.

Under 1969—1971 samlade SCB in uppgifter från primärkommunerna om deras kommunägda företags investeringar. 1 tabell 3.46 redovisas ur dessa undersökningar de kommunägda företagens bruttoinvesteringar med för- delning på verksamhetsgrenar och dessutom motsvarande uppgifter för den affärsmässiga verksamheten inom kommunerna. Procentuell förändring från föregående år anges också. utom för hamnar. kommunikationer och nä— ringsliv. Denna verksamhet påverkas nämligen av ändrat huvudmannaskap för Storstockholms lokaltrafik 1971.

Det är framför allt vissa delar av den affärsmässiga verksamheten som bedrivs i företagsform. främst inom fastighetsförvaltningens och bostads- försörjningens område. Tabell 3.46 visar klart dessa områdens dominerande roll inom de kommunägda företagen. Den industriella verksamheten dvs kraft- och värmeproduktion. el- och värmeverk. vatten- och avloppsverk mm ligger i högre grad kvar inom primärkommunerna.

Den olika inriktningen av verksamheten försvårar en direkt jämförelse mellan företagen och den affärsmässiga verksamheten. Inom samtliga re- dovisade verksamheter ökade emellertid investeringarna kraftigare inom fö- retagen än inom kommunernas affärsmässiga verksamhet.

Särskilt intressant är 1971 då antalet primärkommuner minskade från 848 till 464. Inom området industriell verksamhet ökade investeringarna inom företagen detta är avsevärt mer än inom den affärsmässiga verksam- heten i kommunerna. Som komplement redovisas också de uppgifter om fastighetsinköp och försäljning av anläggningstillgångar som finns till— gängliga. Det är troligt att de stora försäljningar som redovisas framför allt 1970 under affärsmässig verksamhet har samband med att verksamheter överförts till bolag.

Tabell3.46 Investeringsutgifter i primärkommunägda företag samt affärsmässig verksamhet. Löpande priser

1969 1970 1971

K ommunägda . företag Bruttoinvesteringar”

milj kr 3 352 3 829 4 536 procentuell förändring från föregående år _ 14 18 därav Fastighetsförvaltning och bostads-

försörjning milj kr 3 116 3 512 3 885 procentuell förändring från föregående år . 13 ]] Hamnar. kommunikationer och näringsliv

milj kr 29 75 87 Industriell verksamhet

milj kr 178 221 541 procentuell förändring från föregående år , 24 145 Inköp av fastigheter

milj kr , . 423 465

.Ullirsmiissig verksamhet Bruttoinvesteringar"

milj kr 2 330 2550 2436 procentuell förändring från föregående år . 9 4 därav Hyresfastigheter

milj kr 319 271 249 procentuell förändring från föregående år . 15 8 Hamnar. kommunikationer och näringsliv

milj kr 231 280 153 Industriell verksamhet

milj kr 1 742 1 947 1 990 procentuell förändring från föregående år . 12 2 Inköp av fastigheter

milj kr 369 379 286 Försäljning av anläggningstillgångar

milj kr 171 404 223

”Byggnads- och anläggningsarbeten + inköp av transportmedel. maskiner och in- ventarier.

Några långtgående slutsatser kan inte dras av denna begränsadejämförelse. Ökningen av investeringsverksamheten inom den del av den kommunala verksamheten som hänförs till affärsmässig verksamhet framstår dock som ännu mer påtaglig om hänsyn tas inte bara till affärsverken utan även till de kommunägda företagen.

3.6.2.4 Planerade och genomförda investeringar

Växlande möjligheter att genomföra planerade investeringar kan ha påverkat utvecklingen under perioden och i tabell 3.47 redovisas därför en jämförelse mellan planerade och genomförda investeringar. SCB insamlar varje år vid tre tillfällen uppgifter om bla planerade investeringar innevarande och kom- mande år. Uppgifter ur dessa prognoser har i tabell 3.47 ställts mot i rä-

Tabell 3.47 Primärkommuner. Uppgifter om byggnads- och anläggningsarbeten. Lämnade prognosuppgifter i procent av utfall

Prognostidpunkt 1965 1966 1967 1968 1969 1970 November

(föregående år) 95 106 95 94 100 99 Februari

(samma år) 99 106 97 95 105 103 Augusti

(samma år) 101 100 93 96 102 98

Källa: SCB Statistiska meddelanden 1974z21.

kenskapssammandragen redovisat utfall. Uppgifterna avser byggnads- och anläggningsarbeten.

De uppgifter som lämnas i november underskattar i regel investeringarna under det kommande året. dvs procenttalen ligger normalt under 100. Detta beror bl a på att novemberuppgifterna bygger på årsbudgeten och att ytter- ligare investeringar normalt kommer att upptas i tilläggsbudget under året. Om uppgifterna som lämnats i november varit högre än utfallet tyder detta å andra sidan på att kommunerna haft svårigheter att genomföra inve- steringar av den omfattning som planerats. Uppgifterna för 1966 och 1969 tyder på sådana svårigheter. som 1966 torde sammanhänga med den politik som fördes att medvetet begränsa kommunernas investeringar till förmån för industrin. Ökningen av primärkommunernas investeringsutgifter blev ändå 14 procent detta år. 1969 rådde högkonjunktur med bl a svårigheter på kreditmarknaden. Investeringsökningen var detta år den lägsta under 1960-talet nämligen 4 procent.

3.625. Investeringsutgifternas sammansättning

1 tabell 3.48 redovisas investeringsutgifter fördelade på utgiftsslag samt an- delar av summa bruttoinvesteringar + inköp av fastigheter.

Byggnads- och anläggningsarbeten utgör den helt dominerande delen med en andel på närmare 80 procent. Åren omkring 1966 är andelen lägre vilket sammanhänger med de tidigare nämnda stora fastighetsköpen dessa år.

Inköpen av transportmedel. maskiner och inventarier visar den lägsta relativa andelen med 7 procent under samtliga år. Endast inköpav inventarier m m med längre varaktighet än tre år redovisas över kapitalbudgeten. Övriga inköp avskrivs direkt och kommer inte att ingå bland investeringarna. Även maskiner och inventarier med längre livslängd avskrivs direkt. om de är av ersättningskaraktär och fördelar sig jämnt på olika år. Det innebär att det främst är maskin- och inventarieanskaffningar till nybyggda skolor. dag- hem. bibliotek m m som kommer att redovisas.som kapitalutgifter.

Försäljningar av anläggningstillgångar har varit av ungefär samma årliga storlek som inköpen av inventarier m m.

Tabell 3.48 Primärkommuner. Investeringsutgifter fördelade på utgiftsslag. Löpande priser

Utgiftsslag 1960 1964 1966 1968 1972 Byggnads— och anläggningsarbeten milj kr 1 693 3 373 4 045 5 388 6 451 procent av summa 84 77 73 76 8] Inköp av transportmedel. maskiner och inventarier

milj kr 149 294 390 486 532 procent av summa 7 7 7 7 7 inköp av fastigheter inkl mark milj kr 172 717 1072 1 181 1004 procent av summa 9 16 20 17 12 Summa milj kr 2 014 4 384 5 507 7 055 7 987 procent 100 100 100 100 100 ./. Försäljning av anläggnings— tillgångar milj kr 150 293 434 528 680 procent av summa 7 7 8 7 9 = Investeringsutgifter brutto milj kr 1 864 4 091 5 073 6 527 7 307

3.6.3. Landsting

Landstingens investeringsutgifter redovisas i tabellerna B 19. B 21 och B 24 i bilaga 3. Förklaringar till använda begrepp har lämnats i avsnitt 3.6.1.

Den relativa fördelningen av investeringsutgifterna på olika verksamhets- områden framgår av avsnitt 5.222.

3.631. Utvecklingen 1960—1972

1 tabell 3.49 redovisas investeringsutgifter och investeringsbidrag för vissa år under perioden. Av tabellen framgår att investeringsutgifterna brutto ökat

Tabell 3.49 Landsting. Investeringsutgifter och investeringsbidrag. Löpande priser 1960 1964 1968 1972

investeringsutgifter brutto

milj kr 267 492 1 268 1 700 index 100 184 475 637 lnvesteringsbidrag

milj kr 30 41 181 350 därav statliga investeringsbidrag

milj kr 26 41 167 338

investeringsutgifter efter

avdrag av investeringsbidrag milj kr 237 451 1 087 1 350 index 100 190 459 571

Diagram 3.22 Landsting. Ini'csteringsutgi/ter brutto. Samtliga verksam/lemure- nar och ltiilso— och silt/t'- värt/. Lii/tande priser. Ål”lÅQ./iir- ("inr/ring i procent.

från 265 milj kr 1960till 1 700 milj kr 1972. Det innebären årlig genomsnittlig ökning med 17 procent jämfört med 12 procent för primärkommunerna. Landstingens investeringsutgifter brutto har alltså ökat mer än sex gånger under perioden.

lnvesteringsbidragen har ökat från 30 milj kr till 350 milj kr under pe- rioden, en årlig genomsnittlig ökning med 23 procent. Räknat över hela perioden har alltså investeringsbidragen ökat snabbare än investeringsut- gifterna. Huvuddelen av investeringsbidragen till landstingen utgörs av stat- liga bidrag. Övriga investeringsbidrag som redovisas kommer från primär- kommuner samt andra landsting. De utgjorde under perioden endast 1 till 2 procent av de totala investeringsbidragen.

Fram till 1967 täckte investeringsbidragen 10 procent av landstingens investeringsutgifter brutto. [ samband med mentalsjukvårdens överförande till landstingen ökade de statliga investeringsbidragen mycket kraftigt och 1967—1971 täcktes 14—15 procent av investeringsutgifterna av bidrag. 1972 ökade andelen till 20 procent.

Under perioden 1960—1972 har landstingskommunernas omfattning änd- rats genom att primärkommuner som själva ansvarat för sin hälso- och sjukvård inträtt i landsting. Det gäller de dåvarande städerna Helsingborg och Gävle som inträdde i respektive landsting 1963. Norrköping som in- trädde 1967 samt Stockholm som inträdde 1971. En förändring i motsatt riktning skedde också 1971 då Gotlands läns landsting upphörde i samband med att hela länet blev en enda primärkommun genom kommunsamman- Iäggningarna detta år. Av de redovisade förändringarna har Stockholms inträde i landsting betytt ojämförligt mest. men den redovisade utvecklingen inom landstingen har naturligtvis påverkats också av de övriga förändring- arna.

l diagram 3.22 redovisas årlig förändring i investeringsutgifterna under _perioden. Diagrammet bygger direkt på redovisade investeringsutgifter och

skiljer sig därigenom från redovisningen i tabell 32.1 i bilaga 3. där hän- syn tagits till mentalsjukvårdsreformen samt Stockholms inträdei landsting.

Procent

50

30

20

10

1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År

Samtliga verksam hetsgrenar

——— Hälso- och sjukvård

Av diagrammet framgår att landstingens totala investeringar ökade kraf- tigt under hela perioden 1963 till 1968. Särskilt kraftiga ökningar i inve- steringsutgifterna redovisades 1963. 1966 och 1968. Ökningarna 1963. som i hög grad avsåg maskiner och inventarier, förklaras delvis av Helsingborgs och Gävles inträde i landsting samt överförandet av en del av provinsi- alläkarväsendet till landstingen. 1968 överfördes resterande delar av pro- vinsialläkarväsendet till landstingen från staten.

I diagram 3.22 redovisas även den årliga procentuella förändringen i in- vesteringsutgifterna avseende landstingens mest betydande verksamhets- område. hälso- och sjukvård. Dess investeringsutgifter utgjorde fram till och med 1967 ungefär 75 procent av landstingens totala investeringsutgifter och därefter ungefär 80 procent. Inom hälso- och sjukvården avsåg hu- vuddelen av investeringsutgifterna lasarett och sjukstugor som svarade för ungefär 60 procent av de årliga investeringsutgifterna under perioden.

Inom hälso- och sjukvården skedde en utökning av landstingens verk- samhet 1967 då mentalsjukvården överfördes till landstingen från staten. De investeringsutgifter som redovisas under vård av psykiskt sjuka avser i huvudsak mentalsjukhus och sjukhem för psykiskt sjuka. Landstingens investeringsutgifter avseende detta verksamhetsområde ökade visserligen i samband med huvudmannaskapsförändringen. men utgjorde fortfarande en mindre del av de totala investeringsutgifterna. Andelen var 1966 2 procent av landstingens investeringsutgifter brutto och 1968 4 procent. Uppgifterna påverkas emellertid av en utveckling som kännetecknas av att kroppssjuk- vård och psykisk sjukvård i ökad utsträckning sammanförs till gemen- samma sjukhus. De investeringsutgifter som redovisas under vård av psy- kiskt sjuka torde därför inte omfatta alla investeringar som avser verk- samhetsområdet. För hälso— och sjukvård totalt redovisas framför allt 1968 en kraftig ökning av investeringsutgifterna brutto. vilket framgår av diagram 3.22. En betydande del av investeringsutgifterna inom hälso- och sjukvården har också tagits i anspråk av en utbyggnad av resurserna för vården av långvarigt sjuka. lnvesteringsverksamheten inom detta område var särskilt intensiv under slutet av 1960-talet, och svarade 1968 för 17 procent av landstingens investeringsutgifter brutto.

1 tabell B 24 i bilaga 3 redovisas landstingens investeringar i fasta priser. Det framgår att hälso- och sjukvårdens investeringar ökade snabbare i volym än landstingens investeringar totalt under 1960-talet. Detta gäller dock inte periodens sista år. Från 1969 skedde en avmattning i landstingens totala investeringsverksamhet, men inte lika påtagligt som för primärkommuner- na. Investeringarna inom vissa verksamhetsområden gick visserligen ned men nedgången motverkades av den ökning i verksamheten som Stock- holms inträde i landsting medförde. I samband med denna förändring över- tog Stockholms läns landsting huvudmannaskapet för Storstockholms lo- kaltrafik vilket bla ledde till ökade investeringsutgifter utanför hälso- och sjukvårdsområdet. Landstingen redovisar sålunda en volymmässig ökning av investeringarna totalt 1970—1972 trots att investeringarna avseende hälso- och sjukvård minskade.

Investeringsutgifterna för undervisning och annan kulturell verksamhet utgjorde under början av 1960-talet en relativt stor del av investeringarna.

1960 svarade verksamhetsområdet för 20 procent av investeringsutgifterna brutto, men andelen hade 1969 sjunkit till 5 procent och andelen var den- samma även 1972. lnvesteringsverksamheten avsåg under hela perioden främst yrkesskolor. Dessa fördes 1971 till den nya gymnasieskolan. I sam- band med denna reform ändrades huvudmannaskapet för de centrala verk- stadsskolorna som överfördes från landstingen till primärkommunerna. Av de gymnasiala utbildningslinjerna har efter 1971 vårdlinjen samt jordbruks- och skogsbrukslinjerna landstingskommunalt huvudmannaskap.

Investeringsutgifterna avseende omsorgsvården ökade kraftigt under bör- jan av perioden och utgjorde 9 procent av investeringsutgifterna totalt 1964 och 1965.

3.632. Investeringsutgifternas sammansättning

I tabell 3.50 redovisas investeringsutgifter fördelade på utgiftsslag samt an- delar av summa bruttoinvesteringar + inköp av fastigheter.

Byggnads- och anläggningsarbeten utgör den helt dominerande delen med en andel på närmare 80 procent. Lägst var andelen 1966 vilket sammanhänger med ovanligt stora fastighetsköp. Samma förhållande gällde som nämnts för primärkommunerna.

Inköpen av transportmedel. maskiner och inventarier betyder väsentligt mer i landstingens verksamhet än primärkommunernas. Under perioden utgjorde dessa investeringar ca 20 procent av summanjämfört med 7 procent för primärkommunerna.

Tabell 3.50 Landsting. Investeringsutgifter fördelade på utgiftsslag. Löpande priser

Utgiftsslag 1960 1964 1966 1968 1972 Byggnads- och anläggnings- arbeten milj kr 235 381 583 986 1 3750 procent av summa 87 77 75 78 79 Inköp av transportmedel. maskiner och inventarier

milj kr 33 110 155 245 340 procent av summa 12 22 20 19 20 Inköp av fastigheter milj kr 2 4 40 40 26b procent av summa 1 1 5 3 1 Summa milj kr 270 495 778 1 271 I 741 procent 100 100 100 100 100 ./. Försäljning av anläggnings- tillgångar milj kr 3 3 3 4 41 procent av summa 1 1 0 0 2 = Investeringsutgifter brutto milj kr 267 492 775 1 267 1 700

o Inklusive inköp av byggnader och anläggningar. bEndast inköp av mark.

3.7. Finansiering

De årliga kommunala utgifterna finansieras på följande sätt

Kommunalskatter

Statliga bidrag Lån

&”?wa

I det följande behandlas de olika ftnansieringskällorna i anslutning till en redovisning av uppgifter för primärkommuner och landsting samman- tagna. Därefter följer i avsnitten 3.7.2 och 3.7.3 en redovisning av de båda kommuntypernas finansiering av sina drift- och kapitalutgifter under pe-

Eget rörelsekapital (linansieringskapital)

Avgifter och ersättningar. hyror. försäljningsmedel och intäktsräntor

rioden. Finansieringen belyses av tabellerna BZS—B 47 i bilaga 3.

Tabell 3.51 Primärkommuner och landsting. Finansiering. Löpande priser

Externa kostnader milj kr index

Externa kapitalutgifter milj kr index

Nettoökning av ftnansieringskapital

milj kr Summa milj kr index Finansiering Skatteintäkter milj kr index därav for kapitalbildande ändamål milj kr index Bidrag från staten milj kr index Nya lån milj kr __ index Ovriga externa inkomster milj kr index Nettominskning av finansierings- kapital milj kr Summa _ /inansicring milj kr index

1962 1964 1966 1970 1972 9872 12683 16583 29712 38 738 100 128 168 301 392 3643 5 584 7 230 11 192 11 888 100 153 198 307 326 426 65 694 1 901 13 941 18 332 24 507 40 904 52 527 100 131 176 293 377 5975 7738 11021 17348 24515 100 130 184 290 410 (1 666) (2 263) (3 891) (4 651) (5 530) 100 136 234 279 332 2 590 3 569 4 626 8 516 11 507 100 138 179 329 444 I 504 1 981 2 423 2 621 3 639 100 132 161 174 242 3 779 5 035 6 424 10 827 12 892 100 133 170 287 341 — — 1 205 13 848 18 323 24 494 40 517 52 553 100 132 177 293 379

3.7.1. Primärkommuner och landsting

I tabell 825 i bilaga 3 redovisas finansieringen av de primärkommunala och landstingskommunala utgifterna sammantagna. Uppgifter för några av åren redovisas också i tabell 3.51.

Redovisningen i tabellerna till detta avsnitt avviker i vissa fall från den som förekommit i de tidigare avsnitten i kapitel 3, framför allt beträffande begynnelseår och redovisningsperioder. I det finansstatistiska grundmate- rialet finns för landstingen endast en ofullständig redovisning av ftnan- sieringen 1960 och 1961. Bland annat saknas uppgifter om avskrivningar och överföringspost. De gemensamma tabellerna samt tabellerna avseende landstingen har därför 1962 som begynnelseår. I hela textavsnittet 3.7 an- vänds vid indexberäkningen 1962 som basår för att underlätta jämförelser mellan olika tabeller. 1 tabell 3.51 har inte heller 1968 redovisats p g a osä- kerheten i uppgifterna detta år. då ett nytt statistikformulär infördes för primärkommunerna.

I tabell 3.51 redovisas på utgiftssidan de externa utgifterna. fördelade på drift- och kapitalutgifter samt nettoökning av Iinansieringskapitalet.

Under Finansiering redovisas samtliga externa fmansieringskällor samt nettominskning av iinansieringskapitalet.

Vissa differenser förekommer mellan summa utgifter och summa ftnan- siering i tabell 3.51. De förklaras bl a av differenser som uppstår vid av— stämningen av kommunernas interna poster. En ytterligare orsak är att re- dovisningen av kommunalförbundens finansiering inte är helt fullständig i grundmaterialet.

Trots de redovisade bristfäll'igheterna belyser tabell 3.51 de olika ftnan- sieringskällornas relativa betydelse vid täckande av de kommunala utgif- terna. I diagram 3.23 redovisas dessutom de olika inkomstslagen i pro- centandelar av totala externa inkomster.

K ommuna/skatterna

Skatteintäkterna utgör den dominerande kommunala inkomstkällan. Till kommunalskatterna räknas i första hand den allmänna kommunalskatten till primärkommuner respektive landsting. Det nuvarande uppbördssystemet innebär att staten uppbär preliminätskatt som även innefattar skatt till kom- munerna. Dessa erhåller för varje kalenderår förskott, grundat på senast kända taxering och den utdebitering som bestämts för kalenderåret. När taxeringsresultatet är känt sker slutavräkning. Eftersom taxeringsresultatet föreligger först under senare hälften av året efter inkomståret påverkar för- ändringarna i skatteunderlaget kommunernas inkomster först med två års eftersläpning.

Till skatteintäkterna räknas också sjömansskatten. vilken också uppbärs av staten. som i efterhand lämnar ersättning till kommuner och landsting för minskade skatteintäkter.

Till primärkommuner inbetalas dessutom hundskatt med visst belopp per hund. Sjömansskatten och hundskatten ingår i redovisningen av skat- teintäkter i tex tabell 3.51. De betyder emellertid mycket litet. endast ca 0,5 procent av de externa intäkterna. I andra tabeller och diagram. tex

Procent

100

Bidrag från

90 staten 80 Långfristig nyupplåning 70 ' 60 Övriga externa inkomster 50 40 30 Allmän kommu- 20 nal- och lands— tingsskatt 10 1960 1961 1962 1963 1964 19651966 1967 19681969 1970 1971 1972 Diagram 3.23 Primär- kommuner ot'h landsting. Vissa inkomstslag i procent av externa inkomster. Lö— diagram 3.23. redovisas endast kommunalskatterna. vilket då anges. llande Priser-

Av diagram 3.23 framgår att kommunalskatterna ökat sin andel under perioden. 1960 var andelen 42 procent och 1972 47 procent av de totala externa intäkterna.

Hur den kommunala utdebiteringen utvecklats under perioden i primär- kommuner respektive landsting belyses av diagrammen 3.24 och 3.25 där de årliga procentuella förändringarna i skatteintäkterna redovisas tillsam- mans med årliga procentuella förändringar i skattekraft och kommunal ut- debitering. Den i diagrammen redovisade skattekraften (skattekronor per invånare) är beräknad utifrån det antal skattekronor som ligger till grund för beräkning av kommunernas skatteintäkter det aktuella året. För en när- mare definition av skattekraften hänvisas till bilaga 1.

Skatteintäkterna varierar med skatteunderlaget och förändringar av ut— debiteringen. Skatteunderlaget, mätt som antal skattekronor per invånare, har för primärkommuner och landsting sammantagna ökat med i genomsnitt 9 procent per år räknat över hela perioden medan den totala kommunala utdebiteringshöjningen varit i genomsnitt 4 procent per år.

Under den studerade perioden gäller som regel att utdebiteringshöjningen varit lägst de år skatteunderlaget haft en snabb tillväxt. vilket på grund av eftersläpningen i de kommunala skatteinkomsterna i regel inträffat under år av konjunkturavmattning efter en tidigare högkonjunktur. Ökningen av skatteinkomsterna har därför under lågkonjunktur huvudsakligen bestämts av snabb tillväxt av skatteunderlaget. medan höjningen av utdebiteringen skett främst under högkonjunktur. Åren 1963 och 1964 kantas som exempel.

Procent

Diagram 3.24 Primär— lronununer. Skatteintäk— ter. ska/tekra/i och me- (le/uu/ebi/ering. Årlig/orätu/ring i procent. ——— Skatteintä kter

Skattekraft

.- ; 1960 1962 1964 1966 196 1970 . 1972 År

OBS . Skuggade partier markerar högkonjunktur. ' ' ' ' ' ' ' ' Mede Iutd ebiteri ng

Under konjunkturavmattningen 1963 ökade således skatteunderlaget med 11 procent medan höjningen av utdebiteringen stannade vid 2 procent. Hög- 'konjunkturåret 1964 var skatteunderlagets tillväxt endast 5 procent medan utdebiteringshöjningen uppgick till 7 procent. Systemet för utbetalning av kommunalskattemedel torde ha spelat en viss roll i den allmänna stabi- liseringspolitiken under 1960-talet.

Redovisningen i diagrammen 3.24 och 3.25 påverkas av att vissa pri- märkommuner inträtt i respektive utträtt ur landsting under perioden. lnträtt i landsting har Gävle och Helsingborg 1963, Norrköping 1967 och Stockholm

Procent

Diagram 3.25 Landsting. Ska/teintäkter. skatte/(roll och mede/t"debitering. 1960 1 962 1 964 1 966 1968 1970 1972 År Årlig . [orion/ring i procent. _ _ _ S katte i mä kter

OBS . Skuggade partier _— S kattekraft

markerar högkonjunktur. , _ , _ , . . . Medel u tdebiteri ng

Tabell 3.52 Primärkommuner. Kapitalbildning. Löpande priser

1962 1964 1966 1970 1972

Överföringspost milj kr 999 1 316 2 361 2 488 2 685 index 100 132 236 249 269 Avskrivningsmcdel milj kr 478 601 780 1 250 1 563

index 100 126 163 261 327

Summa kapitalbildning milj kr 1 477 1 917 3 ]41 3 738 4 248 index 100 130 213 253 288

1971. Gotland utträdde ur landsting i samband med kommunsammanlägg- ningarna 1971. För primärkommunerna totalt påverkas medelutdebiteringen dessa år. 1 redovisningen av landstingen påverkas skattekraften om antal skattekronor per invånare i inträdande respektive utträdande kommuner avviker från det tidigare medeltalet. Beträffande medelutdebiteringen visar diagrammen 3.24 och 3.25 ändå tydligt att det framför allt är utdebiteringen till landsting som ökat under perioden. För samtliga år redovisas högre procentuella ökningari utdebiteringen till landsting än till primärkommuner. Av skatteintäkterna används huvuddelen för driftändamål men en viss del avsätts varje år för kapitalbildande ändamål. Denna post har särredovisats under skatteintäkter i tabell 3.51. Den utgjorde 1962 28 procent av de totala skatteintäkterna och ökade sedan till 35 procent åren 1966 och 1967 för att sedan åter successivt sjunka till 23 procent av skatteintäkterna 1972. Dessa skatteintäkter överförs till kapitalbudgeten i form av avskrivnings- medel och överföringspost. Med ett gemensamt begrepp kallas de ofta kom- munernas kapitalbildning. [ tabellerna 3.52 och 3.53 redovisas primärkom- munernas respektive landstingens kapitalbildning vissa år och i diagram 3.26 de årliga procentuella förändringarna. Avskrivningsmedlen. som utgör ersättning för kapitalförslitning. har för landstingen ökat mycket kraftigt under perioden vilket är en naturlig följd av den intensiva investeringsverksamheten och det därmed ökade innehavet av anläggningstillgångar. Landstingens anläggningstillgångar ökade från

Tabell 3.53 Landsting. Kapitalbildning. Löpande priser

1962 1964 1966 1970 1972

Överföringspost milj kr 156 254 616 609 823

index 100 163 395 390 528 Avskrivningsmedel milj kr 33 92 133 304 458 Summa kapitalbildning milj kr 189 346 749 913 1 281

index 100 183 396 483 678

Procent

70

60

40 30 20

10

1960 1962 1964 1966 196? I 1230 1972 År Diagram 3.26 Primär- _10 _ __ XX I kommuner respektive _ Primarkommuner J lands/ing. Kapitalbildning. _20 ___ Landsting Löpande priser. Årlig jör- ändring i procent. —30

2 310 milj kr 1962 till 10 985 milj kr 1972. vilket betyder en genomsnittlig årlig ökning med 17 procent.

Primärkommunernas anläggningstillgångar ökade under samma period från 17 465 till 54 805 milj kr, en genomsnittlig årlig ökning med 12 procent. Avskrivningsmedlen ökade i samma takt under perioden. De utgjorde såväl 1962 som 1972 ca 30 procent av primärkommunernas kapitalbildning.

Överföringsposten har under hela perioden varit den dominerande delen av kapitalbildningen och genom den har medel överförts till kapitalbudgeten för att finansiera nya investeringar. Under perioder med stark prisökning fordras dessutom att medel överförs via överföringsposten för att bibehålla kommunernas reala förmögenhet. De till kapitalbudgeten överförda avskriv- ningsmedlen beräknas nämligen utifrån anläggningstiIlgångarnas nominella värden. Kommunerna grundar visserligen i ökad utsträckning sina avskriv- ningar på nyanskaffningsvärden. De uppkomna meravskrivningsmedlen överförs emellertid inte till kapitalbudgeten utan budgeteras och redovisas som intern kostnad och intäkt på driftbudgeten.

Variationerna i kapitalbildningen enligt diagram 3.26 beror på att över- föringsposten varierar kraftigt mellan olika år under den aktuella perioden. Under slutet av perioden redovisas minskningar i överföringsposten vissa år. 1969 gäller det landstingen. som detta år också redovisade låga inve— steringsutgifter. För primärkommunerna redovisas en minskning 1970. 1966 redovisas däremot kraftiga ökningar i kapitalbildningen för både primär- kommuner och landsting. som detta år hade kraftigt ökade skatteintäkter.

En jämförelse mellan diagram 3.26 och diagrammen 3.24 och 3.25 visar att kapitalbildningens förändringar i hög grad följer skatteintäktemas för- ändringar. vilket är naturligt.

Avgi/ter och ersättningar, försäljningsmedel. hyror och ränteintäkter

Denna grupp av inkomster utgör huvuddelen av det som i tabell 3.51 och diagram 3.23 kallas övriga externa inkomster.

Övriga externa inkomster har minskat sin andel av de totala externa in- komsterna från 30 procent 1960 till 25 procent 1972.

Av de ingående delarna utgör avgifter och ersättningar den största posten. Avgifter och ersättningar för av kommunerna utförda tjänster förekommer främst i driftbudgeten. De kan uppdelas i två grupper. i princip kostnads- täckande avgifter och avgifter som är av mer eller mindre symbolisk karaktär. Till den första gruppen hör främst avgifter under primärkommunernas af- färsmässiga verksamhet såsom el-. värme-, vatten- och avloppsavgifter. Des— sa får inte sättas högre än att de täcker de verkliga kostnaderna för verk- samheten, beräknade enligt kalkylmässiga grunder.

Även ersättningar från andra kommuner, tex för elever som utnyttjar kommunens skolväsende. och ersättningar till landsting för vård av ut- omlänspatienter hänförs till de kostnadstäckande avgifterna och ersättning- arna.

Hyror är också av samma typ men särredovisas ofta. Hyrorna utgjorde 3 procent av de externa inkomsterna 1962 och ca 2 procent vid slutet av perioden.

De avgifter som förekommer i kapitalbudgeten är främst anslutnings- avgifter och gatubyggnadsavgifter. Vid en särredovisning av övriga externa inkomster ingår de som huvudkomponenter i övriga investeringsbidrag.

Den andra typen av avgifter. som endast täcker en del av de verkliga kostnaderna. fastställs utifrån andra grunder och storleken bestäms t ex ofta av sociala hänsyn. Exempel på sådana avgifter är daghemsavgifter. avgifter avseende åldringsvården samt patientavgifter.

Till4lärstil/'ningsmetlel räknas i driftbudgeten inkomster av försäljning av varor och material av olika slag. tex jord och grus. vissa tillverknings- produkter samt lörbrukningsinventarier. Försäljningsmedlen och de kost- nadstäckande avgifterna och ersättningarna sammanförs ibland till rörel— seintäkter som utgör den största inkomstkällan under primärkommunernas affärsmässiga verksamhet, se vidare avsnitt 3.3.2.2. Landstingens rörelse- intäkter utgörs helt av försäljningsmedel.

Rörelseintäkterna har minskat sin andel av externa inkomster från 13 procent 1962 till 10 procent 1972. Den i avsnitt 3.623 nämnda överliytt- ningen av verksamheter från affärsmässig verksamhet inom primärkom- munerna till kommunägda företag kan ha bidragit till denna utveckling.

På kapitalsidan redovisas inkomster från försäljning av anläggningstill- gångar. Dessa inkomster utgjorde 1962 5 procent av de externa inkomsterna och 1972 4 procent. 1 mitten på 1960-talet var andelen ett par procent högre.

Bland övriga externa intäkter ingår också intäktsräntor. De utgjorde under perioden omkring en procent av de externa intäkterna.

Bidrag från staten

Till bidrag från staten hänförs drift- och investeringsbidrag som utgår efter fastställda regler och till bestämda ändamål. samt de allmänna skatteutjäm-

Tabell 3.54 Primärkommuner och landsting. Bidrag från staten. Löpande priser

1962 1964 1966 1970 1972

Skatteutjämningsbidrag milj kr 498 747 990 1 501 1 856 index 100 150 198 301 373

Driftbidrag milj kr 1 676 2 243 2 898 5 846 8 004 index 100 134 173 349 477

lnvesteringsbidrag milj kr 416 579 738 1 169 1 647 index 100 139 177 281 396

Summa hit/rag milj kr 2 590 3 569 4 626 8 516 l 1 507 index 100 138 179 329 444

ningsbidragen som disponeras fritt av kommunerna. Ett nytt system för skatteutjämningsbidrag till såväl primärkommuner som landsting infördes 1966. Under perioden 1960—1965 utgjordes det som här kallas skatteutjäm- ningsbidrag av skatteersättningar och skattelindringsbidrag. Skatteersätt- ningarna var 1960 relativt höga som en följd av 1958 års ortsavdragsreform.

Bidragen från staten (inkl skatteutjämningsbidragen) minskade under pe- riodens första är sin andel av externa inkomster för att 1967 kraftigt öka. Detta berodde huvudsakligen på mentalvårdens överförande till landstingen och gymnasieskolans överförande till primärkommunerna. 1972 svarade bi- dragen från staten för 22 procent av de externa inkomsterna.

l tabell B 33 i bilaga 3 redovisas samtliga bidrag från staten. Som framgår av tabellen har driftbidragen utgjort den största andelen av bidragen och också ökat snabbast. framför allt under periodens senare del. Uppgifter för vissa år lämnas i tabell 3.54.

Län

För att finansiera större kapitalutgifter upptas regelbundet lån. Dessa lång- fristiga lån räknas till kapitalinkomsterna och amorteringarna utgör följakt- ligen kapitalutgifter.

För att möta tillfälliga likviditetsproblem upptar kommunerna dessutom tillfälliga lån. Denna upplåning redovisas inte i budgeten och framkommer endast i form av en balanspost under kortfristiga skulder.

Vid redovisningen av kommunernas låneskuld ingår även de tillfälliga lånen och likaså omfattar kostnadsräntorna räntor för båda typerna av län. De redovisade amorteringarna avser däremot endast den långfristiga upp- låningen.

Från finansieringssynpunkt är det nyupplåningen som är intressant. Dia- gram 3.23 och tabell 3.51 ger en uppfattning om nyupplåningens omfattning under perioden. De nya lånen utgjorde 1960 7 procent av de externa in- komsterna och samma andel gällde från 1969 och perioden ut. 1962 då kreditmarknaden var lätt och kommunernas investeringar expanderade var andelen nya lån 11 procent av de externa inkomsterna. Detta gällde även

1964, då kommunerna prioriterades på kreditmarknaden. Även 1966 var kommunernas nyupplåning betydande. l diagram 3.27 redovisas de pro- centuella förändringarna i nyupplåningen under perioden för primärkom- muner resp landsting. Som framgår ökade primärkommunernas nyupplåning framför allt under början av perioden. medan landstingen uppvisade kraftiga ökningar även vissa år under slutet av perioden. Det sammanhänger med det förhållande som behandlats i avsnitt 3.6. att primärkommunernas in- vesteringsverksamhet var mest intensiv under början av perioden medan investeringsökningarna för landstingen hänförde sig till hela perioden. För såväl primärkommuner som landsting är en minskad upplåning påtaglig

Procent

150

140 Primärkommu ner

——— Landsting

130

120

110 100 90 80 70

60

30

20

10

1960 —10

l I II I, || 1 l ' _20 l i l ll |! _40 V V

——50

Diagram 3,27 Primär- kommuner r'espelr/ii'e lam/sting. Lång/rolig nyupplåning. Löpande priser. fir/ig liir- (inr/ring i procent.

Tabell 3.55 Primärkommuner. Upplåning, amorteringar och räntor. Löpande ,)riser

1962 1964 1966 1970 1972

Långfristig nyupp-

låning milj kr 1 373 1 886 2 241 2 394 3 143 index 100 137 163 174 229 Amortering på lång- fristiga lån milj kr 370 463 624 992 1 336 index 100 125 169 268 361 Nettoökning av till- fällig upplåning milj kr —49 165 111 549 55 Låneskuld vid årets slut milj kr 7 841 10 445 13 456 20235 24 261 index 100 133 172 258 309 Kostnadsräntor milj kr 350 473 719 1 264 1 561 index 100 135 205 361 446

1965. Detta år förelåg svårigheter att uppta lån. och primärkommunernas investeringsverksamhet var också mindre expansiv detta år. 1 tabellerna 3.55 och 3.56 redovisas primärkommunernas respektive lands- tingens upplåning vissa år. i tabellerna B 38 och 339 i bilaga 3 redovisas uppgifter för samtliga är samt relationstal som belyser utvecklingen. Av tabellerna 3.55 och 3.56 framgår att upplåningen i primärkommunerna har en helt annan omfattning än i landstingen. Primärkommunernas upp— låning har under hela perioden hnansierat ungefär 40 procent av inve- steringsutgifterna brutto. Motsvarande andel var för landstingen 28 procent 1972 och mindre än 20 procent under början av 1960-talet. Lånen har alltså fått ökad betydelse som finansieringskälla för landstingen. vilket också fram- går av att deras låneskuld kraftigt ökat under perioden. De tillfälliga lånen (ej budgeterad upplåning) har för primärkommunerna ökat fran 430 milj kr 1962 till 2 140 milj kr 1972. vilket innebär en genom-

Tabell 3.56 Landsting. Upplåning, amorteringar och räntor. Löpande priser

1962 1964 1966 1970 1972

Långfristig nyupplåning milj kr 131 96 182 227 496 index 100 73 139 173 379 Amorteringar på lång-

fristiga lån milj kr 19 26 38 53 _ 99 Nettoökning av till-

fällig upplåning milj kr —3 1 —18 —3 63

Låneskuld vid årets slut milj kr 330 480 686 1469 2 882 index 100 146 208 4.46 874

Kostnadsräntor milj kr 14 23 35 81 148

snittlig årlig ökning med 17 procent. Landstingens tillfälliga lån har under samma period ökat från 10 till 280 milj kr. Som framgår av tabellerna 3.55 och 3.56 varierar emellertid dessa lån kraftigt mellan åren.

Eget kapital

Kommunernas egna kapital består dels av det bundna investerade stom— lra/tila/ei (anläggningstillgångar minus långfristiga skulder) och dels l/inan- sieringskapita/et (omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder). l linan— sieringshänseende utgör finansieringskapitalet en buffert som utjämnar mel- lan olika år då tillgången på övriga finansieringsmedel varierar. Det egna kapitalet redovisas i tabellerna 1346 och B47 (balansräkningarna) samt ta- bellerna 842 och B43 i bilaga 3. I bilaga ] belyses i ett särskilt schema det egna kapitalets sammansättning (schema 1).

Finansieringskapitalet består av disponibelt stamkapital för kapitaländamål och driftkapital som utgör driftbudgetens rörelsekapital.

Det disponibla stamkapitalet kan delas upp i positiva (+) och negativa (—) komponenter enligt följande:

+ Kapitalfonder. tex allmän investeringsfond + Kapitalbudgetens reservationer (medel som budgeterats för visst än- damål men inte disponerats under tidigare budgetår)

— Kapitalbudgetens underskott Kapitalbudgetens förskott

Förskotten kan vara av flera typer, vilket framgår av listan med defi- nitioner i bilaga 1.

Dri/ikapitalet består på motsvarande sätt av positiva och negativa kom- ponenter:

+ Driftfonder + Driftbudgetens överskott + Driftbudgetens reservationer Driftbudgetens underskott Driftbudgetens förskott

Förändringar i kommunernas finansieringskapital medför också föränd- ring av kommunernas likviditet.

l tabellerna 3.57 och 3.58 lämnas vissa uppgifter om tinansieringskapitalet. Uppgifterna är hämtade från primärkommunernas och landstingens balans- räkningar som redovisas i bilaga 3.

1 diagram 3.28 redovisas hnansieringskapitalet totalt i milj kr samt del- posten disponibelt stamkapital.

Är med kraftiga ökningar av de kommunala kapitalutgifterna och/eller svårigheter på kreditmarknaden redovisas minskningar eller obetydliga ök- ningar av finansieringskapitalet. Som exempel kan nämnas 1963, 1965 och 1970. År då såväl nyupplåning som skatteintäkter ökat redovisas naturligt nog också kraftiga ökningar i finansieringskapitalet. tex 1962 och 1966.

Utvecklingen 1971 torde delvis sammanhänga med Stockholms inträde i landsting. Såväl Stockholms kommun som Stockholms läns landsting re-

Diagram 3.28 Primär— kommuner respektive landsting. Fimmsierings- kapital. Löpande priser. Mil/' kr.

Milj kr 3 800-' 3 600—- 3 400— 3 200— 3 000— 2 800—- 2 600— 2 400 2 200-

2 000— 1 800—

Finansieringskapital

Finansieringskapital

1 600— 1 400- 1 200— 1 000— .

_.......n.-- 800—_ .*"n. ; Disponibelt stamkapital

I.... 600—' ." 'O. ." ' '...

400 '

nu..-....

u...-' 200 — . _ . Dispombelt stamkapital

[ | 1 I 1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År —200 ']

—4OO _ —600—

_— primärkommuner

..... landsting

dovisade detta år vissa speciella finansiella poster i samband med att landstinget övertog anläggningstillgångar från kommunen.

De kraftigaste svängningarna i det disponibla stamkapitalet redovisas för primärkommunerna, som dock såväl vid början som slutet av perioden re- dovisar ett disponibelt stamkapital mycket nära 0. Av tabellerna 3.57 och 3.58 framgår att landstingens finansieringskapital ökat snabbare än primär- kommunernas under perioden. räknat i löpande priser. När finansierings- kapitalet ställs i relation till de externa utgifterna visar det sig dock att varken landsting eller primärkommuner kunnat öka sitt finansieringskapital i takt med de ökade utgifterna. Landstingens ftnansieringskapital utgör en högre andel av de externa utgifterna under hela perioden än primärkom- munernas. Skillnaden är dock betydligt mindre i slutet än i början av pe- rioden. vilket framgår av diagram 3.29.

1 tabellerna 3,57 och 3.58 redovisas finansieringskapitalet och dess mest betydande positiva och negativa delposter. För såväl primärkommuner som landsting gäller att kapitalbudgetens förskott ökat snabbare än reservatio-

Tabell 3.57 Primärkommuner. Finansieringskapital. Löpande priser

1962 1964 1966 1970 1972

Driltkapita/ milj kr 2 488 2 774 2 779 2 939 3 305

index 100 111 112 118 133

därav Driftfonder (+) 1 779 1 963 2 091 2 230 2362 Överskott (+) 535 572 560 889 1 031 Disponibe/t sta/tikapital milj kr 300 46 —1 19 —520 1

därav Kapitalfonder (+) 1 225 1 436 1 726 2 912 3 066 Kapitalbudgetens reservationer (+) 2 644 3 841 5 356 5 492 5 561 Kapitalbudgetens förskott (—) —3 497 —5 126 —7 069 —8 750 —8 497

Summa .liiiansieringskapita/ milj kr 2 788 2 820 2 660 2 419 3 306 index 100 101 95 87 119

nerna. Under perioden 1962—1967 ökade förskotten med i genomsnitt 9 procent per år för primärkommunerna och 11 procent för landstingen. Re- servationerna ökade med 8 respektive 9 procent under samma period. För landstingens kapitalfonder redovisas årliga genomsnittliga ökningar med 14 procent mot 9 procent för primärkommunernas kapitalfonder. Driftfonderna ökade endast med 3 procent per år för primärkommunerna och 5 procent för landstingen.

Finansieringskapitalets förändringar ger en viss uppfattning om likvidi- tetens utveckling. Som komplement redovisas i diagram 3.30 ytterligare ett par likviditetsmått. Uppgifter om primärkommunernas och landstingens likviditet återfinns också i tabellerna B44 och 345 i bilaga 3.

Procent

30

20

10

Diagram 3.29 Primär- kommuner respektive

l' 'T—l_

1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År landsting. Finansierings— . .. kapital i procent av primarkommuner totala externa utgi/ter.

landsting Löpande priser.

Diagram 3.30 Primär» kommuner respektive landsting. Likviditet.

Tabell 3.58 Landsting. Finansieringskapital. Löpande priser

1962 1964 1966 1970 1972 Drill/(apua! milj kr 640 634 667 1 358 1 618 index 100 99 104 212 253 därav Driftfonder (+) 440 444 481 649 755 Driftbudgetens överskott (+) 127 170 167 617 735 Disponibe/t stamkapital milj kr 298 297 559 522 726 därav Kapitalfonder (+) 252 173 306 678 894 Kapitalbudgetens reservationer (+) 710 1 144 1 593 1 728 1 698 Kapitalbudgetens förskott (—) —666 —1 016 —1 337 —1 864 —1 847 Summa I/inansieringskapital milj kr 938 931 1 226 1 880 2 344 index 100 99 131 200 250

Av diagram 3.30 framgår att landstingens likviditet minskade mycket påtagligt under perioden. Den var dock under hela perioden högre än pri- märkommunernas.

Primärkommunernas likviditet mätt såsom likvida medel i relation till kortfristiga skulder låg från 1961 och till 1969 strax under 1. Från 1970 och perioden ut var relationen ungefar 0.5. De finansiella förhållandena är mycket varierande inom olika kommuner. En uppdelning av primär-

Likviditet X I = Balanslikviditet (omsättningsti"gångar/kortfristiga skulder) 9.00 X || = Kassalikviditet (likvida medel/kortfristiga skulder)

X 8,00 ”"—x X 7,00 x X * x X & 6,00 xxN xx x x 5,00 X *x ,x x ** x 4,00 xxx Xx fl-I-l—Nx xx _ ' & 3,00 *" *x /-__x X *” *x &..-1 & Landsting 2,00 x/__ ! 1 00 Primärkommur

1960 1962 1964 1966 1968 1970 1972 År

kommunerna i storleksgrupper visar tex en betydligt sämre lividitet för de största kommunerna jämfört med de mindre och medelstora. Behovet av en hög likviditet kan också ha minskat som en följd av en utbyggd finansiell planering inom såväl primärkommuner som landsting.

3.7.2 Primärkommuner

l tabellerna B 26 och B 27 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas finan- siering av driftbudget respektive kapitalbudget. ] tabell 826 ingår på kost- nadssidan samtliga driftkostnader, dvs även interna poster. Finansieringen redovisas i procent av driftkostnader. överföringspost och nettoökning av driftkapitalet. För en redovisning av innehållet i de olika finansieringspos- terna hänvisas till avsnitt 3.7.1.

Driftbudgetens finansiering

l diagram 3.31 redovisas uppgifter ur tabell B 26 för några år under perioden.

Av diagram 3.31 framgår att den allmänna kommunalskatten täckte unge— fa'r 40 procent av driftbudgetens kostnader under perioden. De statliga bi- dragens betydelse har ökat något mot slutet av perioden och svarade 1972 för ungefär 20 procent av driftbudgetens finansiering. Utbyggnaden av den interna redovisningen framgår av de interna intäkternas successivt ökade omfattning.

Kapitalbudgetens (finansiering

[ diagram 3.32 redovisas uppgifter ur tabell 827 i bilaga 3 som belyser kapitalbudgetens finansiering.

Procent

100 Skatteutjämningsbidrag 90 tatliga driftbidrag 80 70 Interna intäkter 60 __ Övriga externa intäkter 50 Rörelseintäkter 40 30 20 Ilmän kommunalskatt 10

1964 1966 1970 1972 År

a nettominskning av driftkapital

Diagram 3.31 Primärkom- muner. Finansiering av driftbudgeten. Löpande priser.

Diagram 3.32 Primärkom— muner. Finansiering av kapitalbudgeten Löpande priser.

Procent 100—' ' lnvesteringsbidrag från 90] staten 80 N a lån 70— V 60 50] _ Övriga kapitalinkomsterb Försäljning av anläggnings- 4o_ tillgångar 304 20_ Skattemedel (avskrivningar och överföringspost) 10—

1962 1964 1966 1970 1972 År

a nettominskning av disponibelt stamkapital b inklusive övriga investeringsbidrag

På utgiftssidan i tabell B 27 redovisas kapitalutgifterna samt nettoökningen av disponibelt stamkapital. Kapitalutgifterna har i det statistiska grundmate- rialet betraktats som helt externa under perioden. Avskrivningar och över- föringspost på inkomstsidan utgör däremot en intern överföring av skat- temedel från drift- till kapitalbudget.

Som nämnts i avsnitt 3.7.1 har överföringspostens storlek varierat under perioden, och av tabellen framgår att de överförda skattemedlen svarat för en andel av kapitalbudgeten som varierat från 37 procent (1964) till 47 procent (1967 och 1969). De långfristiga lånen har likaså täckt varierande andel av kapitalbudgeten. [ samband med den kraftiga nyupplåningen 1962 finan— sierades 37 procent av kapitalbudgeten med lån jämfört med 25 procent 1961 och 1970.

De statliga investeringsbidragen svarade för ungefär 10 procent av fi- nansieringen under större delen av perioden. 1972 steg andelen till 13 procent i samband med den kraftiga höjningen av statsbidragen detta år.

Det framgår av redovisningen i diagram 3.32 att 1970 var ett mycket speciellt år från linansieringssynpunkt för kommunerna. Det disponibla stamkapitalet svarade detta år för 9 procent av kapitalbudgetens finansiering medan nyupplåningen som nämnts utgjorde en ovanligt låg andel. lnve- steringsverksamheten var intensiv detta år. bl a i de primärkommuner som upphörde 1971. Dessa kommuner finansierade sina investeringar med egna medel i högre grad än övriga jämförbara kommuner. Dessutom tvingades många kommuner att använda eget kapital till investeringsutgifterna på grund av svårigheterna att ta upp lån.

3. 7.3 Landsting

l tabellerna B28 och B29 i bilaga 3 redovisas landstingens finansiering av driftbudget respektive kapitalbudget.

Procent 100 " Skatteutjämningsbidrag 90" _ Statliga driftbidrag _l lnterna intakter 70 60— Ovriga externa intakter 501 40 _ 30 Allmän kommunalskatt ] (landstingsskatt) 20 10 _

1962 1964 1966 1970 1972 År

3 nettominskning av driftkapital b inklusive rörelseintäkter

För en närmare redovisning av tabellernas uppställning hänvisas till avsnitt 3.7.2 där motsvarande tabeller för primärkommunerna behandlats. De olika finansieringsposterna har beskrivits i avsnitt 3.7.1.

Driftbudgetens finansiering

l diagram 3.33 redovisas uppgifter om driftbudgetens finansiering för vissa år under perioden.

Den allmänna kommunalskatten haren betydligt större betydelse för lands- tingen än för primärkommunerna. Som framgår av tabell 328 i bilaga 3 har landstingsskatten finansierat mellan 55 och 70 procent av driftbud- getens kostnader under perioden 1962—1972. Bidragen från staten ökade i betydelse i samband med mentalsjukvårdens överförande till landstingen. 1967 finansierades drygt 20 procent av driftbudgeten med bidrag från staten men de sista åren av perioden hade andelen sjunkit till 15 procent.

Den interna redovisningen har successivt ökat i omfattning under perioden i samband med införandet av en standardkontoplan för landstingen 1963 vilken sedan ersattes av L-planen. De interna posterna påverkar redovis- ningen framför allt under periodens sista år och försvårar en jämförelse med tidigare år.

Kapita/budgetens finansiering

I tabell B 29 i bilaga 3 redovisas kapitalbudgetens finansiering och i diagram 3.34 motsvarande uppgifter för vissa år under perioden. Från driftbudgeten överförda skattemedel finansierade omkring 70 procent

Diagram 3.33 Landsting. Finansiering av driftbud— geten Löpande priser.

Diagram 3.34 Landsting. Finansiering av kapitalbud- geten. Löpande priser.

Procent 1001 . lnvesteringsbidrag från 90" staten soi 70— Nya län 60- Övriga kapitalinkomsterb 504 40" Skattemedel (avskrivningar 30 och överföringspost) 20_

10] 1962 1964 1966 1970 1972 År

a nettominskning av disponibelt stamkapital b inklusive försäljning av anläggningstillgångar samt övriga investeringsbidrag

av landstingens kapitalutgifter åren 1965 till 1968. Mot slutet av perioden sjönk andelen under 60 procent. Skattefinansieringen av kapitalutgifterna var under hela perioden väsentligt högre för landstingen än för primär- kommunerna. Nyupplåningen var däremot av mindre omfattning i lands- tingen men ökade under slutet av perioden. 1971 och 1972 finansierades drygt 20 procent av kapitalbudgeten med lån.

lnvesteringsbidragen från staten ökade i betydelse under perioden. framför allt från 1968 och med en speciellt kraftig höjning 1972. Detta år finansierade de statliga bidragen 15 procent av kapitalbudgeten.

Liksom för primärkommunerna var 1970 speciellt i finansieringsh'a'nse- ende också för landstingen. Detta år finansierades närmare 11 procent av kapitalutgifterna med eget kapital. bl a på grund av den låga upplåningen. lnvesteringsverksamheten var samtidigt mer intensiv än 1969.

3.8. Personal

I detta avsnitt behandlas sysselsättnings- och löneutvecklingen inom den kommunala sektorn. ] avsnitt 3.8.1 görs en redovisning av personalutveck- lingen enligt nationalräkenskaperna hos primärkommuner och landsting sammantagna. Den sektoruppdelning som tillämpas är samma som i av- snittet om kommunal konsumtion, dvs de kommunala affärsverken ingår ej.

Det är inom den förvaltningsmässiga verksamheten som den snabba ex- pansionen hos primärkommunerna skett. Sysselsättningsutvecklingen inom den affärsmässiga verksamheten har varit relativt sett långsammare varför

dess andel av den totala kommunala sysselsättningen minskat under pe- rioden 1960—1972.

1 avsnitt 3.8.2 och 3.8.3 görs en redovisning av personal- och löneutveck- lingen inom primärkommuner och landsting var för sig. Denna redovisning börjar först 1965, eftersom det statistiska underlaget för 1960—1964 är brist- fa'lligt.

3.8.1. Primärkommuner och landsting

Sysselsättningsutvecklingen framgår av tabell B48 i bilaga 3.

Antal sysselsatta

Sysselsättningsutvecklingen under perioden 1960—1972 har framför allt präg- lats av en snabb ökning av antalet anställda inom den offentliga sektorn och då främst inom primärkommuner och landsting.

l näringslivet är däremot antalet sysselsatta lägre 1972 än 1960. I tabell 3.59 redovisas antal sysselsatta hos kommunala och statliga myndigheter samt inom näringslivet.

Det bör observeras att värdena för statliga myndigheter har reducerats för de värnpliktiga vilket inte görs i nationalräkenskaperna. Till näringslivet räknas här också de kommunala och statliga affärsverken samt bolagen.

Under hela perioden har antalet sysselsatta hos kommunala myndigheter ökat med i genomsnitt 8 procent per år. medan motsvarande uppgång för den statliga sektorn har varit 3 procent per år. Näringslivet har i stället uppvisat en sysselsättningsminskning på nästan en halv procent per år.

Den betydligt snabbare ökningen av antalet anställda hos kommunala myndigheter jämfört med övriga sektorer har medfört att deras andel av sysselsättningen i riket ökat från 7 procent 1960 till 17 procent 1972. De statliga myndigheterna har ökat sin andel av den totala sysselsättningen från 4 till 6 procent. Denna utveckling framgår av diagram 3.35.

Tabell 3.59 Antal sysselsatta i kommunala och statliga myndigheter samt närings- livet. Index 1960 = 100

1960 1964 1968 1972

Kommunala myndigheter antal 264 600 335 000 451 100 635 800 index 100 127 170 240 Statliga myndigheter antal 145 900 167 100 185 400 214 200 index 100 115 127 147 Näringslivet antal 3 154 100 3 180 100 3 075 100 3 001 400

index 100 101 97 95

Diagram 3.35 Antal syssel- satta i olika sektorer i procent av totala antalet sysselsatta.

Procent

100 . _ Statliga myndigheter

90 Primärkommuner och

landsting 80

70 60 50

Näringslivet 40

20

10

1960 1964 1968 1972 Är

Den offentliga sektorns snabba andelsökning vad gäller antal sysselsatta ger dock inte en helt korrekt bild av sysselsättningsandelen, eftersom del- tidsarbete är mer förekommande inom den offentliga sektorn och då särskilt inom primärkommuner och landsting. Detta kommer att framgå av redo- visningen av antalet arbetstimmar längre fram i detta avsnitt.

Den stora ökningen av antalet anställda beror på den snabba utbyggnaden inom så personalkrävande områden som socialvård och hälso- och sjukvård. Detta framgår av tabell 3.60.

Tabell 3.60 Kommunala myndigheter. Antal sysselsatta totalt samt inom vissa verk- samhetsområden. Index 1964 = 100

1960 1964 1968 1972

Kommunala myndigheter antal 264 600 335 000 451 100 635 800 index 79 100 135 190 Socialvård antal . . 62 800 100 200 17] 300 index 100 160 273 Hälso- och sjukvård antal 90 600 114 900 171 200 243 500

index 79 100 149 212

Ändamålsuppdelningen i tabell 3.60 är samma som i avsnittet om kom- munal konsumtion (3.4).

Medan antalet sysselsatta totalt under perioden 1964—1972 haft en ök- ningstakt om 8 procent per år har de anställda inom socialvården och hälso- och sjukvården ökat med 13 respektive 10 procent per år.

Socialvårdens snabba sysselsättningsökning förklaras i första hand av den snabba utbyggnaden inom åldringsvården samt barnomsorgen. Inom åld- ringsvården är det framför allt perioden 1965—1970 som uppvisat en kraftig sysselsättningsexpansion. Det är främst den sociala hemhjälpen för pen- sionärer och handikappade som undergått en snabb utbyggnad. Medan an- talet hjälpta personer 1965 uppgick till 143 873 hade detta antal 1970 ökat till 251617, en ökning med 75 procent.

För barnomsorgen har sysselsättningsökningen varit snabb under hela perioden 1964—1972. Utbyggnaden av barnstugor var mycket snabb under perioden vilket förklarar den stora personalökningen inom detta område.

Hälso- och sjukvården har haft en stor sysselsättningsexpansion framför allt från 1967 till 1971. 1967 ökade antalet sysselsatta med 27 700 personer bla beroende på överförandet av mentalsjukvården från staten.

Den ovan beskrivna utvecklingen betyder att såväl socialvården som häl- so— och sjukvården ökat sina andelar av totala antalet sysselsatta inom kom- munala myndigheter. Medan andelen anställda inom socialvården 1964 sva- rade för 20 procent av totala antalet sysselsatta har motsvarande andel 1972 ökat till 27 procent. För hälso- och sjukvården har sysselsättningsandelen ökat från 34 procent 1960 till 38 procent 1972.

Somjämförelse kan nämnas att anställda inom central förvaltning minskat sin andel från 5 procent 1960 till 3 procent 1972.

A nla/ arbetstimmar

Den snabba sysselsättningsökningen räknat i antal sysselsatta inom social- vården och hälso- och sjukvården beror bla på att förekomsten av del- tidsarbete är särskilt utbredd här. I nationalräkenskaperna görs också en omräkning av antal sysselsatta till antal arbetstimmar. Antalsuppgifterna multipliceras då med den arbetstid per sysselsatta branschvis som erhålls från SCB:s arbetskraftsundersökningar. Det bör observeras att omräkning till arbetstimmar är särskilt svår inom områdena undervisning och socialvård. Sysselsättningen mätt i timmar framgår av tabell 3.61.

Tabell 3.6] Kommunala myndigheter. Sysselsättning i timmar

1960 1964 1968 1972

Totalt milj arbetstimmar 415,20 507,12 646,23 856,62 index 82 100 127 169

Socialvård milj arbetstimmar . . 84,73 133,38 213,15 index 100 157 252

Hälso- och sjukvård milj arbetstimmar 160,27 193,95 275,12 358,43 index 83 100 142 185

Jämfört med antalsredovisningen har sysselsättningen i timmar för samt- liga kommunala ändamål under perioden 1964—1972 ökat med 7 procent per år, dvs ] procentenhet lägre ökningstakt.

Motsvarande sysselsättningsökning inom socialvården respektive hälso- och sjukvården har uppgått till 12 respektive 8 procent per år. Detta innebär 1 respektive 2 procentenheters lägre ökningstakt än om ingen korrigering för deltid görs. Här kan då konstateras att de deltidsanställda betyder mer inom hälso- och sjukvården än inom socialvården.

De i tabell 3.61 redovisade sysselsättningsuppgifterna används också för fastprisberäkningen av lönerna som ingår i den kommunala konsumtionen i avsnitt 3.4.

3.8.2. Primärkommuner

3.8.2.1 Sysselsättningsutvecklingen Antal anställda

-I detta avsnitt redovisas uppgifter för perioden 1965—1973 (se tabell 849 i bilaga 3). För 1960—1964 saknas tillförlitligt statistikunderlag. Orsaken till att 1973 också medtagits är den statistikomläggning som ägde rum mellan 1971 och 1973. För åren till och med 1971 avsåg redovisningen den 1 oktober undersökningsåret. Från och med 1973 har dock redovisningstidpunkten ändrats till den 1 mars. Därför har någon undersökning avseende 1972 ej genomförts. Till skillnad från avsnitt 3.8.1 omfattar antalet anställda här såväl förvaltning som affärsmässig verksamhet.

Antalet anställda hos primärkommunerna har under perioden 1965—1973 ökat från 268405 till 460099. Detta framgår av tabell 3.62.

Tabell 3.62 Primärkommuner. Antal anställda. Index 1965 = 100

1965 1968 1970 1973

Heltid Antal anställda 92 891 139 793 155 242 155944 index 100 151 167 168 därav inom förvaltning 75 831 117 098 132 335 133086 index 100 154 175 176

Deltid Antal anställda 99 474 136 852 166 077 197 51917 index 100 138 167 199 därav inom förvaltning 99 178 136 207 165 248 196 801 index 100 137 167 198

Tola/ta Antal anställda 268 405 363 308 421 013 460 099 index 100 135 157 171 därav inom förvaltning 251 049 339 968 397 277 436 523 index 100 135 158 174

Inklusive anställda i vissa skolformer som ej ingår i redovisningen av heltids— och deltidsanställda. b Dessutom tillkommer ca 26000 dagbarnvårdare

De huvudmannaskapsförändringar som genomfördes 1971 medförde att ca 20 000 anställda överflyttades från Stockholms kommun till Stockholms landsting, medan upplösningen av Gotlands läns landsting medförde en ökning av primärkommunernas personal med ca 1 500.

Antal anställda har under perioden 1965—1973 ökat med i genomsnitt 8 procent per år. Ökningen beror huvudsakligen på den förvaltningsmässiga verksamhetens expansion, vars sysselsättningstillväxt varit något högre än för verksamheten totalt. Andelen sysselsatta inom förvaltningen i förhål- landen till totala antalet sysselsatta har därmed ökat från 94 procent 1965 till 95 procent 1973.

Den affärsmässiga verksamheten spelar följaktligen i sysselsättningshän- seende en mycket liten roll. Som jämförelse kan nämnas att den affärs— mässiga verksamhetens driftkostnader 1965 svarade för 20 procent av pri- märkommunernas totala driftkostnader.

Jämförs den redovisade utvecklingen för heltidsanställda och deltidsan- ställda framgår att medan de heltidsanställda ökat med i genomsnitt 6 pro- cent per år har ökningen för den deltidsanställda personalen varit 10 procent. Den deltidsanställda personalens andel av totala antalet anställda har därmed ökat från 37 procent 1965 till 43 procent 1973.

Studeras könsfördelningen bland den deltidsanställda personalen 1973 fin- ner man att kvinnorna svarade för hela 95 procent av totala antalet del— tidsanställda.

Som redovisats i avsnitt 3.8.1 har socialvården svarat för den snabbaste sysselsättningsuppgången. Socialvården svarade 1973 också för det största antalet deltidsanställda, 126817 personer.

Antal helårsarbetare

Eftersom den största ökningen av den kommunala sysselsättningen skett bland den deltidsanställda personalen beskriver en redovisning av antal an- ställda oavsett arbetstid inte den faktiska sysselsättningsökningen. Därför redovisas i tabell 3.63 en omräkning av hel- och deltidsanställda till sk helårsarbetare. Vid omräkningen har Svenska kommunförbundets schablon- mässiga vägningstal använts. Detta innebär att deltidsanställda fått vikten 0,6 mot 1,0 för heltidsanställda.

Ökningen av antalet helårsarbetare har varit något långsammare än av antalet anställda oavsett anställningsform. Med hänsyn till att den deltids- anställda personalen betyder så mycket torde en alternativ omräkning till helårsarbetare som bygger på sysselsättningsgrad ge en större skillnad mellan de två metoderna att mäta sysselsättningen.

Tabell3.63 Primärkommuner. Antal helårsarbetare. Index 1965 = 100

1965 1968 1970 1973

Antal helårsarbetare 228 600 308600 354600 381 100 index 100 135 155 167

3.822. Löneutvecklingen

Jämförs löneutvecklingen för olika personalkategorier inom primärkommu- nerna förekommer ganska stora variationer (se tabell B 51 i bilaga 3). De klart lägsta löneökningarna registreras för tjänstemännen, som haft en lö- neökning på knappt 50 procent 1967—1973. Låglönegrupper som Städpersonal, hemsamariter och skolmåltidspersonal har däremot fått löneökningar som varit ca 30 procentenheter högre än tjänstemännens för motsvarande period. Utvecklingen har varit särskilt snabb sedan 1971, på grund av bla den Iåglöneprofil som avtalsrörelsen 1971 hade. Lönesumman för arbetstagare som ej arbetar enligt tjänstemannaavtal utgjorde 1973 3 770 milj kr, vilket motsvarade 28 procent av primärkommunernas totala lönesumma detta år. En låglönesatsning inom primärkommunerna betyder därför relativt mycket även för primärkommunernas driftkostnader.

3.8.3. Landsting 3.8.3] Sysselsättningsutvecklingen

Antal anställda

Den snabba expansionen inom landstingens verksamhetsområden har re- sulterat i en mycket snabb ökning av antalet anställda. Liksom i avsnitt 3.8.2.l omfattar redovisningen i detta avsnitt perioden 1965—1973 (se tabell B 50 i bilaga 3).

Av tabell 3.64 framgår att antalet anställda under den beskrivna perioden ökat mer än två och en halv gång med en mycket olikartad utveckling för hel- och deltidsanställda. .

Det bör observeras att redovisningsprincipen för timavlönade från och med 1970 års redovisning är ändrad så att samtliga som erhållit lön under undersökningsmånaden medtages. Tidigare ingick endast de som utfört ar- bete undersökningsdagen.

De huvudmannaskapsförändringar som inträffat under perioden har na- turligtvis påverkat ökningen av antalet anställda. Mentalsjukvårdsreformen medförde bla en ökning av antalet anställda med ca 16 000 och Stockholms inträde i landsting medförde som nämnts en ökning av antalet med ca 20 000.

Tabell 3.64 Landsting. Antal anställda. Index 1965 = 100

1965 1968 1970 1973

Heltid antal 63 423 93 643 105 834 130 051 index 100 148 167 205

Deltid antal 12 880 22 350 35 529 57 844 index 100 174 276 449

Timanställda antal 9 726 17 261 29 303 39 636 index 100 178 301 408

Tora/l antal 86 029 136 254 170 666 227 531

index 100 158 198 264

Jämfört med primärkommunerna spelar den deltidsanställda personalen hos landstingen en mycket stor roll. Detta beror framför allt på att hälso- och sjukvården kan erbjuda deltidsarbete i mycket större omfattning än andra verksamheter. Medan den heltidsanställda personalen 1965 utgjorde 74 procent av samtliga landstingsanställda hade denna andel 1973 minskat till 57 procent. Under samma period hade nämligen den deltidsanställda och timanställda personalen haft en ökningstakt som varit mer än dubbelt så hög som för heltidsanställda.

Den snabba ökningen av antalet landstingsanställda beror naturligtvis främst på den personalkrävande verksamheten inom hälso- och sjukvården. Arbetstidsförkortningar som genomförts successivt har medfört ett stort nytillskott av personal, då verksamhetens struktur inte medger personal- besparande rationaliseringar i någon större omfattning.

Antal helårsarbetare

För landstingen med sin stora deltids- och timanställda personal är en om- räkning till helårsarbetare ännu mer motiverad för att belysa den faktiska sysselsättningsutvecklingen. Omräkningen bygger på Landstingsförbundets vägningstal som före 1973 schablonmässigt beräknades till 0,5 för deltids- och 0,33 för timanställda. 1973 har vägningstalen 0,62 respektive 0,35 an— vänts för deltids- respektive timanställda.

En sådan omräkning ger som resultat att antalet helårsarbetare ökat 1965—1973 från 73 923 till 179 219 (se också tabell B 50 i bilaga 3). Den årliga förändringen skulle därmed bli 12 procent eller 1 procentenhet lägre än ökningen av totala antalet anställda.

3.8.32. Löneutvecklingen

Även inom landstingen har löneutvecklingen varit gynnsammast för de grupper som ej avlönas enligt tjänstemannaavtalen (se tabell B 52 i bilaga 3). Skillnaderna mellan dessa grupper är dock inte så stora som hos pri- märkommunerna.

Medan tjänstemannagruppernas (inklusive läkare) Iönelyft varit samman- lagt 45 procent 1967—1973 har övriga arbetstagare inom landstingen haft löneökningar på ca 60 procent.

Liksom hos primärkommunerna är det framför allt från och med 1971 som löneutvecklingen varit förhållandevis snabb. En låglönesatsning lik- nande den som 1971 års avtalsrörelse innebär betyder mera för landstingen än för primärkommunerna. 1973 utgjorde lönesumman under undersök- ningsmånaden för personal tillhörig L-ABK-avtalet (kollektivavtal för "öv- riga" arbetstagare), där större delen av de lågavlönade finns, drygt 50 procent av den totala lönesumman.

4. Utvecklingen i olika kommuntyper

4.1. Indelning i kommuntyper

För att belysa den kommunalekonomiska utvecklingen i skilda kommuner har KEU delat in kommunerna i ett antal olika kommuntyper. Med hänsyn till förändringar under perioden 1960—1972 har det visat sig svårt att arbeta med jämförelser för hela perioden. Jämförelse mellan kommungrupper har därför gjorts endast för perioden 1968—1972.

Kommunerna har grupperats enligt 1974 års kommunindelning. Uppgifter för de kommuner som berörts av indelningsförändring har framtagits genom direkt summering av uppgifter från de kommuner som senare sammanlagts. Vid uppdelning av en "gammal" kommun till två eller flera "nya" används folkmängden som fördelningsmall. Kostnaderna och intäkterna har fördelats i samma proportioner som folkmängden.

Vid indelningen i olika kommuntyper används 1970 års värden. Indel- ningen för perioden är fast, dvs en kommun som 1970 tillhör en grupp har hänförts till denna under samtliga år i perioden 1968—1972, även om dess egentliga tillhörighet har ändrats under perioden. 1970 har valts dels för att det ligger mitt i perioden, dels för att underlag för flera av indel- ningsgrunderna endast insamlas i samband med statistiska centralbyråns folk- och bostadsräkning.

Vid grupperingen av kommunerna har gällt två villkor som båda måste uppfyllas samtidigt.

A) Antalet kommuner i gruppen är inte mindre än fem (för landstingen två). B) Kommunerna/landstingen i gruppen svarar för minst fem procent av de totala nettokostnaderna.

Primärkommuner

1 de olika grupperna för primärkommuner ingår inte Stockholm, Göteborg, Malmö och Gotland. Orsaken härtill är att dessa kommuner varit lands- tingsfria under hela eller delar av perioden 1968—1972. I tabellerna B53 samt B 60—B 65 i bilaga 3 redovisas uppgifter även för Stockholm, Göteborg, Malmö och Gotland.

1 tabell 4.1 redovisas de olika indelningsgrunderna för primärkommuner samt antalet kommuner och invånare i de olika grupperna.

Tabell 4.1 Primärkommunernas indelningikommuntyper samt antalet kommuner och invånare i de olika grupperna.

Antal kommuner Antal invånare enligt 1974 års 1970-01—01 kommunindelning

Bcfo/k/iirigssior/ek

— 9 999 invånare 72 577 752

10 000—19 999 invånare 97 1 332 241 20 000—49 999 invånare 79 2 474 782 50 000—99 999 invånare 19 I 307 021 100 000— invånare 7 797 640

Befolkningsutveck/ing Förändring av folkmängden under femårsperioden 1965—1970 Befolkningsminskande kommuner 133 2 105680 Bcfolkningsökning mindre än 10 % 100 3 114328 Befolkningsökning mer än 10 ”ti 41 1 269428

Befb/kningssirttktur Andel av befolkningen i förvärvsarbetan- de ålder samt kvoten barn/pensionä-

rer. Andel 16—66 år Kvot bam/pensionär större än 66 ”ii större än 1,74 43 I 921 549 större än 6 ”i, mindre än 1,74 13 430596 64—66 ”i. större än 1,74 50 1 458 094 64—66”n mindre än 1,74 35 771509 mindre än 6 ”n större än 1,74 38 634 736 mindre än 6 ”l) mindre än 1,74 95 1 272952 Tätortsgrac/ Andel av befolkningen som bor i tätona

— 49. % tätortsbefolkning 43 465839 50.0— 69.9 ”i. tätortsbefolkning 80 1 266003 70,0— 89,9 nit tätortsbefolkning 116 3 286 477 90.0—100, % tätortsbefolkning 35 1471 117 Ska/tekra/ib i procent av mede/skattekraften

— 69 % 43 429 136 70— 79 ”n 72 1 036 297 80— 89 % 76 1 599 094 90— 99 "'n 52 2110145 100—10 % 17 751831 110— *t. 14 562 933

Geografisk belägenhet Fördelning på stödområden enligt SFS 1972:831 lnre stödområdet 34 467 178 Allmänna stödområdet 45 I 039 842 Övriga 195 4 982416

" För definition av tätort. se bilaga I. [7 För definition av skattekraft. se bilaga ].

Sambandet mellan några av de redovisade indelningsgrunderna framgår av tabellerna 4.2—4.5. Redovisningen i dessa tabeller avser procentuell andel av rikets invånarantal. Det bör uppmärksammas att summan av de redo- visade procentsatserna blir endast 81 procent, vilket beror på att de lands- tingsfria kommunerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Gotland som ti- digare nämnts inte ingår i kommungrupperna.

Av tabell 4.2 framgår att mer än hälften av kommunerna under 20000 invånare ingår i gruppen befolkningsminskande kommuner. De snabbt be- folkningsökande kommunerna återfinns i huvudsak bland kommuner över

20 000 invånare. Tabell 4.3 visar som allmän tendens att skattekraften är högre ju större

kommunen är. Av kommunerna med skattekraft över 110 procent av me- delskattekraften återfinns de flesta bland Stockholms förortskommuner.

Tabell 4.2 Samband mellan indelningen av primärkommuner efter befolkningsstor- Iek och befolkningsutveckling. Procent av invånarantalet 1970-01-01

Befolkningsutveckling Befolkningsstorlek

—9 999 10 000— 20 000— 50 000— 100 000— Summa 19 999 49 999 99 999

Befolkningsminskande

kommuner 4.8 9.2 8.3 4,0 — 26.3

Befolkningsökning mindre

än 10 ”I) 1,9 5.5 15.4 7.8 8,3 38,9 Befolkningsökning mer

än 10 ”0 0.3 2.0 7,6 4,5 1.6 15.9 Summa 70 16,6 31,3 16,2 9,9 81,0

Tabell 4.3 Samband mellan indelningen av primärkommuner efter befolkningsstor- lek och skattekraft i procent av medelskattekraften. Procent av invånarantalet 1970-01-01

Skattekraft i procent Befolkningsstorlek

av medelskattekraften ___—___—

—9 999 10000— 20 000— 50 000— 100 000— Summa 19 999 49 999 99 999

69 2.5 2.5 0,3 - — 5,3 70— 79 2.7 5.6 4.6 — — 12.9 80— 89 1.3 5,2 11,1 2,4 — 20.0 90— 99 0.2 2,1 10,2 8.8 5.6 26.8 100—109 0.2 1.0 1.6 2.1 4.3 9.1 110— 0,1 0,2 3,6 3,0 — 6.8

Summa 7.0 16.6 31.3 16.2 9.9 81.0

1 de befolkningsminskande kommunerna är skattekraften i regel lägre än i befolkningsökande kommuner. Detta framgår av tabell 4.4 De kom- muner som under perioden 1965—1970 ökat invånarantalet med mer än 10 procent har i allmänhet den högsta skattekraften.

Av tabell 4.5 framgår att skattekraften är lägre inom stödområdena än i övriga landet. Det värde som för inre stödområdet redovisas för skattekraft över 110 procent av medelskattekraften avser Kiruna och Jokkmokks kom- muner.

Vissa andra rätt självklara samband skall också nämnas. De små kom- munerna. invånarmässigt. har i allmänhet låg tätortsgrad. Dessa kommuner har vanligen en lägre andel förvärvsarbetande och en hög andel pensionärer.

Tabell 4.4 Samband mellan indelningen av primärkommuner efter befolkningsut- veckling och skattekraft i procent av medelskattekraften. Procent av invånarantalet 1970-01-01

Skattekraft i procent av Befolkningsutveckling medelskattekraften Befolknings- Befolknings- Befolknings— Summa minskande ökning ökning kommuner mindre än mer än 10 procent 10 procent

— 69 4.8 0,5 5.3 70— 79 8,1 4,4 0,5 12,9 80— 89 8.9 9,7 1.5 20.0 90— 99 3.0 19.4 4.4 26.8 100—109 3.9 5.2 9,1 110— 1.5 1.0 4.3 6.8 Summa 26,3 38.9 15.9 81.0

Tabell 4.5 Samband mellan indelning av primärkommuner efter geografisk belägen- het och skattekraft i procent av medelskattekraften. Procent av invånarantalet 1970-01-01

Skattekraft i procent av Geografisk belägenhet medelskattekraften Inre stöd- Allmänna Övriga Summa området stödområdet — 69 2.1 1.6 1.7 5.3 70— 79 1.4 3.5 8.0 12.9 80— 89 0.6 3.4 16.0 20.0 90— 99 1.3 3.7 21.9 26.8 100—109 — 0.8 8.3 9.1 110— 0.5 — 6.4 6.8 Summa 5.8 13.0 62.2 81.0

Tabell 4.6 Landstingens indelning i kommuntyper och antalet invånare i de olika grupperna.

Landsting

Befolkningsstorlek —1 99 999 200 000—399 999

400 000—

Befolkningsutveckling Befolkningsminskande landsting

_ Befolkningsökning mindre än 5 %

Befolkningsökning mer än 5 %

Befolkningsstruktur

Andel 16—66 år Kvot bam/

pensionärer större än 66 %

64—66%

64—66 % mindre än 64 %

Tätortsgrad: - 69.9 % tätortsbefolkning

70.0—100.0 % tätortsbefolkning

Skaltequfl i procent av medelskattekraften —8 % 90—99 %

100—%

Geografisk belägen/reta lnre stödområdet

Allmänna stödområdet Ovriga

större än 1.74

mindre än 1.74

Kronoberg. Blekinge, Halland och Jämtland Uppsala, Södermanland, Östergötland, Jönkö- ping, Kalmar, Kristianstad, Göteborgs- och Bohus, Skaraborg. Värmland, Örebro. Västman- land. Kopparberg. Gävleborg, Västernorrland. och Norrbotten Malmöhus och Älvsborg

Värmland. Kopparberg, Västernorrland. Jämtland och Norrbotten Södermanland, Östergötland. Jönköping. Krono- berg, Kalmar. Blekinge, Kristianstad. Göte- borg- och Bohus. Älvsborg, Skaraborg. Örebro. Gävleborg och Västerbotten Uppsala, Malmöhus, Halland och Västmanland

Kristianstad. Malmöhus, Örebro. Västmanland. och Västernorrland Uppsala. Södermanland, Östergötland, Kronoberg. Blekinge, Halland. Göteborgs- och Bohus, Älvsborg, Skaraborg. Västerbotten och Norrbotten Kalmar. Värmland. Kopparberg och Gävleborg Jönköping och Jämtland

Kronoberg, Halland. Skaraborg. Värmland. Jämtland och Västerbotten Uppsala. Södermanland, Östergötland. J önkö- ping, Kalmar. Blekinge, Kristianstad. Malmö- hus. Göteborgs— och Bohus. Älvsborg, Orebro. Västmanland, Kopparberg, Gävleborg. Väster- norrland och Norrbotten

Kalmar och Jämtland Jönköping. Kronoberg. Blekinge. Kristianstad. Halland. Göteborgs- och Bohus. Älvsborg. Skaraborg, Värmland, Kopparberg. Gävleborg. Västernorrland och Västerbotten Uppsala. Södermanland, Östergötland, Malmö- hus. Örebro, Västmanland och Norrbotten

Västernorrland. Jämtland. Västerbotten och Norrbotten Värmland. Kopparberg och Gävleborg Uppsala. Södermanland, Östergötland, Jönkö- ping, Kronoberg, Kalmar, Blekinge. Kristian- stad. Malmöhus, Halland, Göteborgs- och Bohus. Älvsborg, Skaraborg, Örebro och Västmanland

Antal invånare 1970-01-01

639 231 4 305 365

850 007

1 221 080

3 467 494

1 106 029

2 738 805

1 099 595 431 203

1 261 394

4 533 209

368 308 3 358 889

890 983

857 445 4 046 175

Flertalet kommuner med snabb befolkningsökning har också en hög andel barn och förvärvsarbetande medan befolkningsminskande kommuner ofta har många pensionärer och låg andel av befolkningen i förvärvsarbete. Det finns också ett klart samband mellan kommuner med snabb ökning av befolkningen och kommuner med hög tätortsgrad. Kommuner med minskande befolkning har vanligen låg tätortsgrad.

Skattekraften är i allmänhet högre i kommuner med stor andel av be- folkningen i förvärvsarbetande åldrar. Kommuner med hög andel barn har i genomsnitt något högre skattekraft än kommuner med större andel pen- sionärer. Skattekraften ökar vanligen med högre tätortsgrad.

Landsting

Vid grupperingen av landstingen har Kalmar läns landsting. som före 1971 var delat i två. för hela perioden betraktats som en enhet. 1 landstings- grupperna ingår inte Gotlands läns landsting som upphört under perioden. Ej heller ingår Stockholms läns landsting som fr o m 1971 övertagit sjukvård m m från Stockholms kommun. För Gotlands läns landsting och Stockholms läns landsting redovisas uppgifter i tabellerna 867 samt 873—79 1 bilaga 3.

Av tabell 4.6 framgår indelningen av landstingen i olika kommuntyper.

4.2. Utvecklingen 1968—1972

För att göra det möjligt attjämföra kommungrupper med olika invånarantal har värden i absoluta tal i allmänhet räknats om till kronor per invånare. Vid omräkningen har invånarantalet den 1 januari respektive verksamhetsår använts. Alla belopp redovisas i löpande priser.

1 ett antal tabeller i bilaga 3 redovisas uppgifter om olika kommuntyper. Tabellerna BSS—B 66 innehåller uppgifter om primärkommunerna och ta- bellerna Bö7—B 80 ger motsvarande data för landstingen.

4.2.1. Primärkommuner

4.2.1.1 Nettokostnader

Med nettokostnader avses kommunernas driftkostnader brutto exklusive kostnadsräntor minus driftintäkter. I driftintäkter ingår inte skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag. Primärkommunernas nettokostnader per kom- muntyp 1968—1972 redovisas i tabell B59 1 bilaga 3.

Av diagram 4.1 framgår att nettokostnaderna såväl 1968 som 1972 är högst i kommuner med över 100000 invånare. De näst högsta nettokost- naderna redovisas för kommuner under 10000 invånare. Kommuner med invånarantal 10 000—19 999 har haft de lägsta nettokostnaderna, för 1972 drygt 11 procent lägre än de största kommunerna.

Vad gäller kommuner med olika befolkningsutveckling. redovisas inte oväntat de högsta nettokostnaderna för de kommuner. vilkas befolkning minskat. Detta framgår av diagram 4.2. Orsaken till det relativt höga kost-

Riket exkl Stockholm, Göte— " borg, Malmö och Gotland

Befolkningsstorlek - 9 999

10 000 — 19 999 20 000 — 49 999 50 000 — 99 999

100 000 —

: | 1 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 Kr/inv

Diagram 4.1 Nettokost- nader 1968 och 1972 för olika kommunstorlekar.

968

Befolkningsförändring 1965—1970

Befolkningsminskning

Befolkningsökning 0—1 0 %

Befolkningsökning över 10 %

200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 Kr/inv

Diagram 4 .2 Nettokostnader 1968 och 1972/ör primär- kommuner med olika be- folkningsutveckling.

968

nadsläget för dessa kommuner är bl a att det är svårt att anpassa verk- samheten till det sjunkande befolkningstalet.

De kommuner som mellan 1965 och 1970 ökat invånarantalet med mer än tio procent hade 1968 den lägsta nettokostnaden. Kostnadsökningen har varit starkast i dessa kommuner och 1972 var nettokostnaderna något högre än i de kommuner där invånarantalet ökat med mindre än tio procent.

Vid indelning av kommunerna efter befolkningsstruktur visar det sig att nettokostnaderna är lägst i de kommuner som har låg andel personer i förvärvsarbetande åldrar och hög andel pensionärer i förhållande till antalet barn.

Även de kommuner som har låg andel personer i förvärvsarbetande åldrar och låg andel pensionärer i förhållande till antalet barn har något lägre net- tokostnader än övriga kommuner, vilket framgår av diagram 4.3.

Befol kningsstru ktur Andel 16—66 år Kvot bam/

pensionär större än 66% större än 1,74

större än 66 % mindre än 1,74

64—66 % större än 1,74 :

64—66 % mindre än 1,7

mindre än 64% större än 1,74

mindre än 64% mindre än 1,74

200 400 600 800 1 000 1 200 1 411) Kr/inv

Diagram 4.3 Nettokost- nader 1968 och 1972fo'r primärkommuner med oli- ka befolkningsstruktur.

1 968

1 diagram 4.4 redovisas nettokostnaderna 1968 och 1972 för kommuner med olika tätortsgrad.

1968 var nettokostnaderna i de kommuner som har en tätortsgrad under 50 procent ungefär lika höga som i de mest tätbebyggda kommunerna och även 1972 var kostnaderna i kommungrupperna med tätortsgrad under 50 procent och över 90 procent klart högre än i andra kommuner. De lägsta nettokostnaderna redovisas såväl 1968 som 1972 i kommuner med en tät- ortsgrad mellan 50 och 70 procent.

Av diagram 4.5 framgår som väntat att kommuner med hög skattekraft har de klart högsta nettokostnaderna. Dessa kommuner kan alltså med en lägre skattesats (jfr avsnitt 4.2.1.7) i allmänhet erbjuda sina invånare en mer utbyggd kommunal service.

Tätortsgrad 0— 49,9% i 50— 69.996 _ 70— 89.996 ' 90—100%

1 1 1 400 K /' Diagram 4 .4 Nettokost- 200 400 600 800 000 200 ' "w

nader 1968 och 1972/ör primärkommuner med oli-

.. 1968 ka tatortsgrad.

Skattekraft i procent av medel- skattekraften

— 69%

70— 79%

80— 89%

90— 99%

100—10996

"O%—

-.—— .—.- ._.—_.——.— 200 400 600 ' 800 ' 1000 1200 1400 Kr/inv

De näst högsta nettokostnaderna återfinns i kommuner med en skattekraft under 70 procent av medelskattekraften. Att dessa kommuner som till stor del är befolkningsminskande och belägna inom stödområdena - kan redovisa förhållandevis höga nettokostnader har klan samband med de stat- liga skatteutjämningsbidragen. Kommuner med en skattekraft mellan 70 och 90 procent har de lägsta nettokostnaderna. Skillnaden mellan kom- mungrupp med lägsta respektive högsta nettokostnad var både 1968 och 1972 ca 18 procent.

I diagram 4.6 redovisas nettokostnaderna för kommuner med olika geo- grafisk belägenhet.

De högsta nettokostnaderna per invånare har kommuner i inre stödom- rådet. Även kommuner i allmänna stödområdet har högre nettokostnader än övriga. De statliga skatteutjämningsbidragen har möjliggjort för kom- muner inom stödområdet att hålla skattesatserna inom rimliga gränser trots de höga nettokostnaderna.

Geografisk belägenhet

Inre stödområdet _

Allmänna ; stödområdet

Övriga

"f_l— | ' 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400

968

Diagram 4.5 Nettokostna— der 1968 och 1972 for primärkommuner med oli- ka skattekraft.

1—.— 1 600 Kr/inv

Diagram 4.6 Nettokostna- der 1968 och [972./ör primärkommuner med oli- ka geografisk belägenhet.

Riket exkl Stockholm, Göte- ' borg, Malmö och Gotland

Befolkningsstorlek

9999

10000— 19999

20 000 — 49 999

50 000 — 99 999

100 000 -—

Diagram 4. 7 K ostnadsrän— tor 1968 och I 972./ör olika kommunstorlekar.

Nettokostnadsskillnader kan bero på olika faktorer. Förutom de skillnader som direkt orsakas av den kommunala verksamhetens omfattning. finns också skillnader som kan förklaras av det sätt på vilket nettokostnaderna räknas fram.

Kostnadsräntor ingår i bruttokostnaderna på driftbudgeten men har som nämnts dragits bort från bruttokostnaderna när nettokostnaderna räknats fram. För kommuner som driver taxefinansierad verksamhet i egen regi skall även kostnadsräntorna täckas av avgifter. Vid framräkningen av net- tokostnaderna görs ingen reduktion av rörelseintäkterna för den del av in- täkterna som täcker den affärsmässiga verksamhetens kostnadsräntor. Net- tokostnaderna blir därför lägre om kommunerna driver omfattande taxe- finansierad verksamhet. Detta förhållande kan sannolikt till en del förklara de relativt höga nettokostnaderna i kommuner med under 10000 invånare och kommuner med tätortsgrad under 50 procent. Dessa kommuner saknar i allmänhet taxefinansierad verksamhet av mer betydande omfattning.

4.212. Kostnadsräntor

I tabell B60 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas kostnadsräntor per kommuntyp 1968—1972.

Kostnadsräntorna ökar med kommunstorlek, vilket framgår av diagram 4.7. Under perioden 1968—1972 har dock ökningstakten för de största kom- munerna varit lägre än för övriga kommuner. De största kommunernas kostnadsräntor var 1968 75 procent högre än för kommuner med under 10000 invånare. 1972 hade skillnaden minskat till ca 50 procent.

Kommuner vilkas folkmängd ökar snabbt har i regel stora investe- ringsbehov. På grund av eftersläpande skatteinkomster Iånefinansierar dessa kommuner en stor del av investeringarna. Detta medför högre kostnads- räntor för denna kommungrupp. vilket åskådliggörs i diagram 4.8.

Av diagrammet framgår vidare att de befolkningsminskande kommu-

2å0 Kr/inv

968

Befohkningsförändring 1965—1970

Befolkningsminskning

Befolkningsökning 0—1 0 %

Befolkningsokning över 10 %

250 Kr/inv

Diagram 4 .8 K ostnadsrän- tor 1968 och 1972för primärkommuner med oli- ka befolkningsutveckling.

1968

nerna har klart lägre kostnadsräntor än övriga. Det bör noteras att de be- folkningsminskande kommunerna till stor del är kommuner med under 20 000 invånare och kommuner med en skattekraft mindre än 80 procent av medelskattekraften (jfr diagram 4.7).

Kommuner med en skattekraft över 110 procent av medelskattekraften har de högsta kostnadsräntorna. såväl 1968 som 1972 mer än dubbelt så höga som för kommunerna med den lägsta skattekraften.

4.213. Kapitalbildning

1 kommunernas redovisning överförs medel från drift- till kapitalbudgeten dels som avskrivningsmedel och dels i form av en särskild överföringspost. Tillsammans kan dessa medel kallas för kapitalbildning.

I tabell B 61 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas kapitalbildning per kommuntyp 1968—1972.

Vad gäller kommuner av olika storlek visar diagram 4.9 att kapitalbild- ningen är störst i kommuner med mellan 50000 och 100000 invånare.

Riket exkl Stockholm, Göte- borg, Malmö och Gotland

Befolkningsstorlek —— 9 999

10 000 19 999 20 000 _. 49 999 50 000 — 99 999

100 000 -

100 25 300 400 500 600 Krlinv

Diagram 4. 9 K apitalbi/d- ning 1968 och 1972 _lör olika kommunstorlekar.

968

På längre sikt finns ett ofrånkomligt samband mellan investeringar och behov av kapitalbildning. Eftersom kommungruppen med mellan 50000 och 100000 invånare under perioden redovisat de största investeringarna (jfr diagram 4.12) är det helt följdriktigt att denna kommungrupp även har den största kapitalbildningen.

När det gäller kommuner med olika befolkningsutveckling redovisas som väntat den största kapitalbildningen i kommuner med den snabbaste be- folkningstillväxten. Detta framgår av diagram 4,10. Skillnaderna mellan de olika kommungrupperna är dock inte särskilt stora.

Kommuner med hög skattekraft har också stor kapitalbildning. Detta framgår av diagram 4.11. Kapitalbildningens ökning från 1968 till 1972 har dock varit blygsam i kommuner med den högsta skattekraften.

Kommuner med skattekraft under 70 procent av medelskattekraften upp- visar en kapitalbildning som är ungefär lika stor som närmaste kommun- grupp. Dessa kommuner som i huvudsak är belägna inom stödområdena får betydande skatteutjämningsbidrag och har dessutom under de redo- visade åren den näst högsta utdebiteringen.

Befolkningsförändring

1965—1970

Befolkningsminskning

Befolkningsökning 0—10 %

Befolkningsökning över 10 %

Diagram 4.10 Kapitalbild— 100 200 300 400 500 600 Kr/inv ning 1968 och 1972/ör primärkommuner med oli- ka befolkningsutveckling. Skattekraft i procent av medelskattekraften — 69 % 70 — 79 % 80 — 89 % 90 — 99 % 100 109 % 110 % — 600 Kr/inv Diagram 4 . 11 K apitalbild- ning 1968 och 1972/ör primärkommuner med oli- ka skattekraft.

För samtliga kommungrupper gäller att kapitalbildningen 1968—1972 ökat mycket måttligt och i betydligt långsammare takt än skatteintäkterna. Detta är en följd av att finansieringen av driftbudgetens kostnader tagit allt större del av de ökade skatteintäkterna.

4.2.l.4 Investeringar

De investeringar som redovisas för olika kommungrupper i detta avsnitt avser kommunernas nettoinvesteringar alltså investeringsutgifter efter av- drag av investeringsbidrag (statsbidrag, anläggningsavgifter odyl).

1968—1972 har kommunernas nettoinvesteringar i kronor per invånare totalt för riket (exkl Stockholm, Göteborg. Malmö och Gotland) utvecklats enligt följande.

År Kr/invånare 1968 570 1969 567 1970 634 1971 612 1972 616

De angivna värdena avser löpande priser. I fasta priser är investeringarna 1972 lägre än 1968. Kommunernas totala investeringar har kommenterats utförligare i avsnitt 3.6. i tabell B 62 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas investeringsutgifter efter avdrag av investeringsbidrag per kommuntyp 1968—1972.

Investeringsutvecklingen för olika kommunstorlekar visar i stort sett sam- ma tendens som riksgenomsnittet. vilket framgår av diagram 4.12. Samtliga

Kronor per invånare 800-l .................... __ Befolkningsstorlek 700] ........ 50 000—99 999 invånare ............. ";—__» /.' över 100 000 invånare ,.f' "**———-----.,—'---- 20 000—49 000 invånare ,, . __" / 600-+ --------- _ . _ _ _ /' _ _ ' , . . _ ' _. . f _ / _ / I / _ 500 //' *——__.______ 10 ooo—19999 invånare L Under 10 000 invånare

Diagram 4. I 2 Nello/m'a- ? Sic/"ingar l968-l972_/ör 1968 1969 1970 1971 1972 År oli/ta kommunstorlckar.

Diagram 4.13 Nettoinve- steringar [968—1972 jär primärkommuner med oli- ka befolkningsutveckling.

Kronor per invånare

_z—x Befolkningsförändring 800 ,,,-' 'x 1965—1970 /' 'N. ./' N— Befolkningsökning over 10 % 'I 700 / N.—'—.so/ 600 ,,'*xx ," Befolkningsökning 0—10 % I N /

Befolkningsminskning

500

400

1968 1969 1970 1971 19'72 År

kommunstorlekar visar ökade nettoinvesteringar 1970. 1972 avviker dock utvecklingen i de största kommunerna från riksgenomsnittet. Kommun- gruppen med över 100 000 invånare består emellertid av endast 7 kommuner. och därför påverkas gruppens utveckling starkt av verksamheten i enskilda kommuner, exempelvis av omfattande fastighetsförvärv.

Jämförelsen mellan kommuner med olika befolkningsutveckling i dia— gram 4.13 visar som väntat att kommuner med stark befolkningsökning har större nettoinvesteringar än övriga. Inilyttningskommunernas anlägg- ningar överdimensioneras i ett initialskede. I dessa kommuner har dock nettoinvesteringarna minskat 1972. Eftersom grupperingen av kommunerna är gjord med utgångspunkt i befolkningsförändringarna mellan 1965 och 1970 kan utvecklingen av nettoinvesteringarna mellan 1971 och 1972 på- verkas av att befolkningsökningen i början av 1970-talet avstannat i flera av de kommuner som tidigare hade snabb befolkningstillväxt.

De kommuner, vilkas befolkning mellan 1965 och 1970 ökade med mindre än 10 procent, redovisar ökade nettoinvesteringar 1972.

Nettoinvesteringarna har varit störst i kommuner med skattekraft högre än 110 procent av medelskattekraften. Dessa kommuner, av vilka flertalet är förortskommuner till Stockholm, har markant minskat sina nettoinve- steringar 1971 och 1972. Orsaken härtill är i första hand förändringar i de investeringar som hör till bostadsbyggandet.

4.2.1.5 Lånefmansiering

Kommunernas nettoinvesteringar har under perioden 1968—1972 till ca 50 procent finansierats genom lån. Eftersom upplåningen kan variera kraftigt mellan olika år. bl a beroende på kreditmarknadsläget.jämförs i det följande upplåningen i förhållande till investeringsvolymen för hela perioden. 1 tabell

Riket exkl Stockholm, Göte- borg, Malmö och Gotland

Befolkningsstorlek — 9 999

10000— 19999

20 000 — 49 999

50 000 — 99 999

100 000 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 Kr/inv etto- _m Långfristig Netto- upplåning nyupplåning I:]investeringar

Diagram 4.14 Nettoinve- steringar. lång/rising ny— upplåning oc/i net/oupplö- ning 1968-1972 för olika kommunstorlekar.

B 63 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas nettoinvesteringar samt brut- to- och nettoupplåning per kommuntyp 1968—1972.

Av diagram 4.14 framgår att den långfristiga nyupplåningen per invånare i stort sett ökar med kommunstorlek. Den högsta lånefinansieringsgraden, ca 57 procent, har kommuner med över 100 000 invånare. För kommuner med mellan 50 000 och 100 000 invånare är motsvarande värde ca 47 procent.

Nettoupplåningen. alltså långfristig nyupplåning (bruttoupplåning) minus amorteringar, har också varit störst i kommuner med över 100 000 invånare. För kommungruppen med 20 000—49 999 invånare redovisas. trots lägre in- vesteringar, en nettoupplåning som är större än för kommungruppen med 50 000—99 999 invånare.

Bland kommungrupperna med olika befolkningsutveckling. diagram 4.15, redovisas den största långfristiga nyupplåningen och nettoupplåningen i de kommuner som ökat invånarantalet med mer än 10 procent. För dessa kommuner är det inte bara upplåningen som är högst utan även lånefi- nansieringsgraden; över 57 procent av nettoinvesteringarna lånefinansieras. De befolkningsminskande kommunerna redovisar den lägsta lånefinansie- ringsgraden. Det ter sig naturligt att kommuner med minskande invånarantal visar återhållsamhet med nyupplåning och i stället strävar efter att direkt finansiera investeringarna med skattemedel.

Såväl den långfristiga nyupplåningen som nettoupplåningen ökar med ökad skattekraft. Överraskande är att de kommuner som har en skattekraft överstigande 110 procent av medelskattekraften lånefinanseriar hela 60 pro-

Befol kningsförandring 1965— 1 970

Befolkningsminskning

Befolkningsökning 0—10 %

Befolkningsökning över 10 %

Diagram 4.15 Nettoinve- steringar. läng/rislig ny- upplåning och nettoupplå- ning 1 968—1 972/ör primär- kommuner med olika be- folkningsutveckling.

Diagram 4. ] & Amorte— ringar 1968 och I972jör olika Å'UltiliillIlSlOl'lt'kal'.

500 1 000 1 500 2 600 2 560 3 600 5300 Kr/inv Netto- Långfristig :] Netto- upplåning nyupplåning investeringar

cent av nettoinvesteringarna. Dessa kommuners gynnsamma ekonomiska utgångsläge har under den nu beskrivna perioden i stället för stor egen- ftnansiering av investeringar resulterat i högre nettokostnader och lägre skat- tesats.

4.2.1.6 Amorteringar

Under perioden 1968—1972 har en ökande andel av kommunernas kapi— talbildning behövts för amorteringar på lån. Detta beror på den ökade lå- neskulden men också på kortare lånetider. [ tabell B 64 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas amorteringar per kommuntyp 1968—1972.

Av diagram 4.16 framgår att amorteringarna ökat mycket kraftigt mellan åren 1968 och 1972 för kommuner med 10000—19999 invånare, och 1972 är de klart högre än kostnadsräntorna för denna kommungrupp. Detta tyder

Riket exkl Stockholm, Göte borg, Malmö och Gotland

Befolkningsstorlek — 9 999

10 000 — 19 999 20 000— 49 999 50 000 —- 99 999

100 000 —

50 100 150 200 Kr/i nv

968

Befolkningsförändring 1965—1970

Befolkningsminskning Befolkningsökning 0—10 %

Befolkningsökning över 10 %

50 100 150 200 Kr/inv Diagram 4.l7 Amorte- ringar 1968 och NU_/ör primärkommuner med oli- ka ben)/kningsulveckling.

på att amorteringstiderna på nya lån förkortats avsevärt under perioden. För övriga kommungrupper kan samma tendens inte utläsas lika tydligt.

i fråga om kommuner med olika befolkningsutveckling visar det sig enligt diagram 4.17 att amorteringarna under perioden 1968—1972 relativt sett ökat snabbast i de befolkningsminskande kommunerna. Eftersom lånefinansie— ringsgraden i dessa kommuner är lägre än i övriga, tyder amorteringsök- ningen på förkortade amorteringstider för nya lån.

Kommuner med den högsta skattekraften har de ojämförligt högsta amor- teringarna. Detta korresponderar väl med uppgifterna om dessa kommuners kostnadsräntor och Iånefmansiering (avsnitt 42.12 och 4.215).

4.2.1.7 Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag

Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag finansierar kommunernas net- tokostnader. kostnadsräntor och kapitalbildning. Intäkterna av kommunal- skatter och skatteutjämningsbidrag ökade under perioden 1968—1972 med i genomsnitt 12 procent per år för primärkommunerna totalt exkl Stockholm. Göteborg, Malmö och Gotland.

Kommunalskatternas ökning beror dels på förändringarna i skatteunder- laget och dels på höjd utdebitering. Skatteutjämningsbidragens andel av summan av skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag har 1968—1971 varit drygt 10 procent. 1972 minskade andelen till ca 9 procent, vilket till viss del förklaras av att kommunindelningsändringarna 1971 påverkade under- laget för beräkning av skatteutjämningsbidrag. I tabellerna B65 och 366 i bilaga 3 redovisas primärkommunernas skatteintäkter och skatteutjäm- ningsbidrag samt medelutdebitering per kommuntyp 1968—1972.

Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag för olika kommunstorlekar framgår av diagram 4.18. Skatteutjämningsbidragen betyder mest för kom- muner med under 10 000 invånare, Dessa kommuners totala skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag,består till mer än 20 procent av skatteutjäm- ningsbidrag.

För kommuner med mellan 50000 och 100000 invånare har skattein- täktemas ökningstakt varit något lägre än genomsnittet. I dessa kommuner har också utdebiteringshöjningarna varit lägre än i andra kommuner. vilket framgår av tabell 4.7. Den genomsnittliga skattesatsen är något högre i kom- muner med mer än 100000 invånare. Härav kan emellertid inte dras ge-

Diagram 4. I 8 Ska/tein- täkter och skatteutjäm- ningsbidrag” [968 och 1972 för olika kommun- stor/ekar.

” De mindre staplarna avser däravpost för skat- teutjämningsbidrag.

Riket exkl Stockholm, Göte- ' borg, Malmö och Gotland

Befolkningsstorlek — 9 999

10000— 19999

20 000 — 49 999

50 000 — 99 999

100 000 —

Tabell 4.7 Medelutdebitering 1968 och 1972 för olika kommunstorlekar.

Befolkningsstorlek

Riket exkl Stockholm, Göteborg, Malmö och Gotland

A n/al invånare 9 999 10 000—19 999 20 000—49 999 50 000—99 999 100 000—

Utdebitering per skattekrona

1 968

11,87

11,76 11,82 11,75 11,91 12,33

1972

13.95

13,96 13,92 13,83 13,76 14,74

Ökning i procent

1968—1972

17,5

18.7 17.8 17,7 15,5 19,5

nerella slutsatser, eftersom denna grupp som tidigare nämnts består av endast sju kommuner. Genomsnittsvärdet påverkas starkt av utvecklingen i enstaka kommuner.

Skatteintäkterna är högst i de kommuner, vilkas befolkning 1965—1970 ökat med mer än 10 procent trots att dessa kommuner 1972 har den i genomsnitt lägsta utdebiteringen. Detta framgår av diagram 4.19 och tabell 4.8. Förklaringen härtill är att mer än hälften av dessa kommuner har en skattekraft som överstiger medelskattekraften. Skatteutjämningsbidragen har störst betydelse för de befolkningsminskande kommunerna.

Medelutdebiteringen har ökat snabbast i de befolkningsminskande kom- munerna. Den högsta medelutdebiteringen redovisas dock för de kommu- ner, vilkas befolkning ökat mindre än 10 procent.

Befolkningsförändring 1965—1970

Befol kningsminskning

Befolkningsökning 0—10 %

Befolkningsökning över 10 %

Tabell 4.8 Medelutdebitering 1968 och 1972 för primärkommuner med olika be- folkningsutveckling.

Befolkningsförändring 1965—1970 Utdebitering per Ökning i skattekrona procent 1968 1972 1968—1972 Befolkningsminskning 11,68 13,91 19,1 Befolkningsökning mindre än 10 procent 12,03 14,17 17,8 Befolkningsökning mer än 10 procent 11,80 13,60 15,3

Vid indelning av kommunerna efter skattekraft visar diagram 4.20 att kommuner, vilkas skattekraft är under 70 procent av medelskattekraften, har större intäkter sammanlagt av kommunalskatt och skatteutjämnings- bidrag än kommuner i grupperna 70—79 procent och 80—89 procent av me- delskattekraften. Orsaken är att kommunerna med lägsta skattekraften

Skattekraft i procent av medelskattekraften

— 69% 70— 79% 80— 89% 90— 99% 100—109%

110%—-

2 000 Kr/ir...

Diagram 4.19 Skattein- täkter och skatteutjäm- ningsbidrag" I 968 och 1 972 för primärkommuner med olika befolkningsut- veck/ing.

De mindre staplarna avser däravpost för skat- teutjämningsbidrag.

Diagram 4 .2() Skattein- täkter och skatteutjäm- ningsbidrag” 1968 och i 972 för primärkommuner med olika skattekraft.

(1 De mindre staplarna avser däravport för skat- teutjämningsbidrag.

Tabell 4.9 Medelutdebitering 1968 och 1972 för primärkommuner med olika skatte- kraft.

Skattekraft i procent av Utdebitering per Ökning i medelskattekraften skattekrona procent

1968 1972 1968—1972

69 11,99 14,14 17,9 70— 79 11,67 13,98 19,8 80— 89 11,94 14,36 20,3

90— 99 12,08 14,12 16,9 100—109 11,94 14,13 18,3 110— 11,31 12,54 10,9

som till stor del är belägna inom stödområdet, får skatteutjämningsbidrag som svarar för mer än 30 procent av summan av kommunalskatt och skatteutjämningsbidrag.

Av tabell 4.9 framgår att utdebiteringen 1968 var i genomsnitt högst i kommuner med skattekraft 90—99 procent av medelskattekraften. Under perioden till 1972 ökade utdebiteringen snabbast i kommuner med skatte- kraft 80—89 procent av medelskattekraften. Dessa kommuner har därmed den i genomsnitt högsta skattesatsen 1972. Kommunerna i kommungruppen med skattekraft över 110 procent av medelskattekraften har såväl 1968 som 1972 den lägsta skattesatsen. Även ökningstakten under perioden har för denna kommungrupp varit avsevärt lägre än för övriga kommuner.

4.2.2. Landsting 4.2.2.1 Nettokostnader

För definition av nettokostnader hänvisas till avsnitt 4.2.1.1. Analysen i detta avsnitt utgår från landstingen indelade efter kommuntyp. Indelnings- grunderna redovisades i tabell 4.6. Det är främst indelningarna efter be- folkningsstorlek, befolkningsstruktur och skattekraft som ger intressant in- formation när det gäller landstingssektom. Det bör observeras att Stockholms läns och Gotlands landsting inte ingår i de olika landstingsgruppema utan särredovisas (se avsnitt 4.1). I tabell B 73 i bilaga 3 redovisas landstingens nettokostnader per kommuntyp 1968—1972.

Av diagram 4.21 framgår att Stockholms läns landsting har betydligt högre nettokostnader per invånare än övriga delar av landet. 1968 var Stockholms landstings nettokostnader drygt 30 procent högre än genomsnittet för övriga landsting. 1972 hade skillnaden ökat till nästan 50 procent. Stockholms läns landstings engagemang i kollektivtrafiken är den främsta orsaken till de högre nettokostnaderna.

En jämförelse mellan storleksgrupperna i övrigt visar små skillnader. De minsta landstingen har en något snabbare ökningstakt under perioden 1968—1972 än övriga landsting.

Vid indelning av landstingen efter skattekraft visar det sig att landsting som har låg skattekraft har de högsta nettokostnaderna. Detta framgår av diagram 4.22. De landstingsgrupper som har de högsta nettokostnaderna

RIKET

Stockholms läns landsting

Riket exkl Stockholms och Gotlands läns landsting

Befolkningsstorlek — 199 999

200 000 — 399 999

400 000

200 400 600 800 1 000 1 200

968

Skattekrafti procent av medelskattekraften 89 %

90—99%

100%—

560 1 000 Kr/inv

968 1972

1972 är landsting med låg andel förvärvsarbetande och landsting med låg skattekraft. Båda dessa grupper består av endast två landsting, varav Jämt- land ingår i båda grupperna.

4.2.2.2 Kostnadsräntor

Landstingen finansierar inte sina investerinar med lån i lika stor utsträckning som primärkommunerna. Som följd härav utgör kostnadsräntorna en relativt liten del av landstingens utgifter. I tabell B 74 i bilaga 3 redovisas landstingens kostnadsräntor enligt de olika indelningsgrunderna. 1968 var kostnadsrän- torna i genomsnitt 8 kronor per invånare. 1972 hade de ökat till 20 kronor per invånare. Kostnadsräntorna för Stockholms läns landsting har under åren 1968—1972 ökat från 25 kronor till 54 kronor per invånare. För lands- tingen i övrigt varierar kostnadsräntorna 1972 i de olika grupperna mellan 5 och 21 kronor.

1400 Kr/inv

Diagram 4 . 2 I N ettokost- nader 1968 och 1972/ör landsting inde/ade eller

befolkningsstorlek.

Diagram 4.22 Nettokost— nader [968 och 1972/ör landsting med olika skatte- kraft.

Diagram 4.23 Kapital- bildning 1968 och 1972 _ för landsting indelade efter bc/olkningsstorlek.

RIKET

Stockholms läns landsting

Riket exkl Stockholms och Gotlands läns landsting

Befol kningsstorlek 1 99 999

200 000 — 399 999

400 000 —

_

50 100 150 200 Kr/inv

1968 1972

a OBS 1972 års kostnad/invånare lägre än för 1968

4.223. Kapitalbildning

Kapitalbildning avser de medel som i form av avskrivningsmedel eller över- föringspost överförs från driftbudgeten till kapitalbudgeten. I tabell B 75 i bilaga 3 redovisas landstingens kapitalbildning per kommuntyp 1968—1972.

Kapitalbildningen för landstingen indelade efter storlek redovisas i dia- gram 4.23. Härav framgår att 1968 hade de minsta landstingen den största kapitalbildningen per invånare. 1972 är förhållandena omvända. dvs de mins— ta landstingen har den lägsta kapitalbildningen, Stockholms läns landsting redovisar 1972 !ägre kapitalbildning per invånare än 1968.

Landsting med skattekraft över 100 procent av medelskattekraften har högre kapitalbildning per invånare än övriga landsting.

4.2.2.4 Investeringar

De investeringar som redovisas i detta avsnitt avser nettoinvesteringar. alltså landstingens investeringsutgifter efter avdrag av investeringsbidrag.

Under åren 1968—1972 har nettoinvesteringarna totalt för samtliga lands— ting i kronor per invånare utvecklats enligt följande.

År Kr/invånare 1968 169 1969 175 1970 193 1971 188 1972 191

Krlinv Befolkningsstorlek

/ 400 000 —

200— I ___—---,- 200 000 _ 399 999

175— — 199 999

150— 'I 'I I ___ / -______/ | | ' —T—' 1968 1969 1970 1971 1972 År

Nettoinvesteringarna 1968—1972 i de olika grupperna av landsting varierar relativt mycket. dels mellan olika grupper och dels från år till år. Eftersom flera av de grupper som landstingen indelats i består av endast två landsting, kan enstaka investeringsobjekt påverka utvecklingen i relativt hög grad. I tabell B 76 i bilaga 3 redovisas de årliga investeringarna i de olika grupperna. Värt att notera är att Stockholms läns landsting 1968—1970 hade väsentligt högre nettoinvesteringar per invånare än övriga landsting, det högsta värdet noterades 1969 med 319 kronor per invånare.

För landstingen indelade efter befolkningsstorlek redovisas nettoinve- steringarna i diagram 4.24. De största landstingen har under åren 1968—1971 haft lägre nettoinvesteringar än de mindre landstingen. 1972 sker emellertid en omsvängning. Då redovisar de största landstingen de högsta nettoin- vesteringarna per invånare.

Landsting med låg skattekraft (mindre än 90 procent av medelskatte- kraften) visar för alla åren 1968—1972 lägre bruttoinvesteringar per invånare iin landsting med högre skattekraft.

4.225. Lånefinansiering

Upplåningen varierar kraftigt mellan olika är, bl a beroende på kreditmark- nadsläget. Därför jämförs i det följande upplåningen i förhållande till net- toinvesteringarna för hela perioden 1968—1972.

Lånellnansieringsgraden. alltså långfristig nyupplåning i förhållande till nettoinvesteringarna, har för landstingen totalt varit i genomsnitt 27 procent 1968—1972. Detta genomsnittsvärde påverkas avsevärt av att Stockholms läns landsting under denna period lånefrnansierat 45 procent av sina om- fattande nettoinvesteringar. Detta framgår av tabell B 77 i bilaga 3 och av diagram 4.25.

Diagram 4.24 Nettoinve- steringar I 968—I 972 _ för landsting inde/ade eller befolkningsstorlek.

RIKET

Stockholms läns landsting

Riket exkl Stockholms och Gotlands läns landsting

Befol kni ngsstorlek — 1 99 999

200 000 — 399 999

400 000 —

Diagram 4.25 Net/ointre- s/eringar, långfristig ny- upplåning och nettoupplå- ning 1968—1972 för lands- ting indelade efter befolk— ningsstorlek.

260 460 600 800 1 000 1 200 Krlinv

Netto- Långfristig :] Netto— upplåning nyupplåning investeringar

När landstingen indelas i storleksgrupper, visar de olika grupperna endast små skillnader i Iåneflnansieringsgrad. Vid indelning i grupper efter be- folkningsstruktur är skillnaderna större. De landsting som har låg andel personer i förvärvsarbetande åldrar redovisar stora investeringar. För dessa landsting är lånefinansieringsgraden över 27 procent. För landsting med stor andel personer i förvärvsarbetande åldrar är lånefinansieringsgraden en- dast 15 procent.

4.226. Amorteringar

Amorteringarna och låneskulden ökar i stort sett i samma takt. Eftersom landstingens lånefinansiering varit relativt blygsam under perioden är amor- teringarna per invånare inte högre än ca 15 kronor 1972. Ett undantag bör nämnas Stockholms läns landsting vars amorteringar 1972 var 22 kronor per invånare. För ytterligare uppgifter om amorteringarnas fördelning mel- lan olika grupper av landsting hänvisas till tabell B 78 i bilaga 3.

4.227. Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag

En redovisning av landstingens skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag belyser de resurser som står till förfogande för finansiering av landstingens nettokostnader, kostnadsräntor och kapitalbildning.

Skatteintäkterna och skatteutjämningsbidragen totalt ökar i genomsnitt med mellan 13 och 16 procent per år för alla grupper av landsting med undantag av Stockholms läns landsting, där den årliga ökningstakten för perioden är i genomsnitt 185 procent. Skatteintäkternas ökning beror dels

på ökat skatteunderlag och dels på höjda utdebiteringssatser. Under den nu beskrivna perioden har landstingens utdebitering ökat från i genomsnitt 7,16 kr/skkr 1968 till i genomsnitt 9,27 kr/skkr 1972. Detta framgår av tabell B 80 i bilaga 3 samt tabell 4.10.

1 diagram 4.26 redovisas skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag totalt för landsting fördelade efter befolkningsstorlek. Skatteutjämningsbidragen redovisas dessutom som en särskild däravpost. I tabell B 79 i bilaga 3 re- dovisas landstingens skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag per kom- muntyp 1968—1972.

Skatteunderlaget per invånare (skattekraften) är betydligt högre i Stock- holms läns landsting än i övriga landsting vilket förklarar att skatteintäkterna i Stockholms läns landsting så markant avviker från riksgenomsnittet, trots att utdebiteringen såväl 1968 som 1972 är något lägre än riksgenomsnittet för landsting.

Vid redovisning av landstingen i storleksgrupper kan några större skill- nader beträffande skatteintäkterna inte konstateras. Skatteutjämningsbidra- gen per invånare är dock något mindre i de största landstingen. Utdebi- teringen 1972 är högst i de minsta landstingen och lägst i de största.

När landstingen indelas efter skattekraft i procent av medelskattekraften. visar det sig enligt diagram 4,27 och tabell 4.11 att landstingen med låg skattekraft 1972 har de största intäkterna per invånare av kommunalskatt

Riket

Stockholms läns landsting

Riket exkl Stockholms och Gotlands läns landsting

Befolkningsstorlek — 199 999

200 000 — 399 999

400 000

1 600 Kr/inv

Diagram 4.26 Skattein- täkter och Skal/Pilljälil- ningsbidrag" 1968 och 1972/ör landsting indelade efter befolkningsstorlek.

a De mindre staplarna avser däravpost för skat- teutjämningsbidrag.

Diagram 4.27 Skattefri— täkter och skat/entjäm- ningsbidrag” 1968 och 1972 för landsting med olika skattekraft.

" De mindre staplarna avser däravpost för skat-

teutjämningsbidrag.

Tabell 4.10 Medelutdebitering 1968 och 1972 för landsting indelade efter befolk- ningsstorlek.

Befolkningsstorlek Utdebitering per Ökning i skattekrona procent 1968 1972 1968—1972

Riket exkl landstingsfria kommuner 7,16 9.27 29.5 Stockholms läns landsting 6,60 9.00 36.4 Antal invånare

—l99 999 7,59 9.84 29.6 200 000—399 999 7,20 9.63 33.8 400 000— 7,27 9,10 252

och skatteutjämningsbidrag. Detta beror dels på att utdebiteringen är högst i dessa landsting och dels på de i förhållande till andra landsting stora skat- teutjämningsbidragen.

Skattekraft i procent av medelskattekraften

—89% 90—99%

100%—

200 400 600 800 1 000 1 200 Kr/inv

' 968

Tabell 4.11 Medelutdebitering 1968 och 1972 för landsting med olika skattekraft.

Skattekraft i procent av Utdebitering per Ökning i medelskattekraften skattekrona procent 1968 1972 1968—1972 —89 7,38 10,19 38,1 90—99 7,17 9.32 30.0 100— 7,36 9,86 34,0

5. Utvecklingen inom olika verksamhets- områden

5.l Primärkommuner

5.l.l Inde/ning i verksamhetsområden

Utredningen har valt att indela primärkommunernas verksamhet i åtta verk- samhetsområden. Indelningen överensstämmer i stort sett med den indel- ning i huvudtitlar som kommunerna tillämpar i sin kontoplan (K-planen).

Sambandet mellan KEU:s indelning i verksamhetsområden och K-planens titelindelning framgår av Följande sammanställning.

Verksamhetsområden enligt K EU

Central Förvaltning Riitts- och samhällsskydd Fastighetsförvaltning och bostads- Försörjning

Byggnads- och planväsen. gatu— och parkförvaltning samt fritidsför- valtning Undervisning och annan kulturell verksamhet Socialvård Och socialförsäkring llillso- och sjukvård Afilirsmiissig verksamhet

Huvudtitel och titel enligt K-planen

Huvudtitel O Huvudtitel l Huvudtitel 2 med undantag av allmän markreserv (titel 21) och hyresfastigheter (titel 27) Huvudtitel 3 och titel 43 (flygplatser)

Huvudtitel 6

Huvudtitel 7 Huvudtitel 8 Titlarna 21 och 27 samt huvud- titlarna 4 och 5 med undantag av titel 43.

5.l.2 Den relativa förde/ningen på olika verksamhetsområden

5.l.2.l Driftkostnader

De olika verksamhetsområdenas andel av de totala driftkostnaderna, brutto och netto. framgår av tabellerna 5.1 och 5.2. (Se även tabellerna 881 och 883 i bilaga 3.)

De under perioden 1960—1972 mest markanta Förändringarna är att an- delarna för Riitts— och samhällsskydd samt Hälso- och sjukvård minskat

Tabell 5.1 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av primärkom- munernas driftkostnader brutto. exkl finansiering. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader brutto. milj kr 7359 11 692 19229 31 405 därav i procent Central Förvaltning 2.9 3.7 3.4 3.2 Rätts- och samhällsskydd 7.6 7.2 3.1 2.0 Fastighetsförvaltning och bostads- Försörjning 4.2 4.0 4.1 5.1 Byggnads- och planväsen. gatu— och parkförvaltning samt

fritidsförvaltning 9,1 10.4 10.2 10.6 Undervisning och annan kulturell

verksamhet 27.3 28.0 31 ,8 31.1 Socialvård och socialförsäkring 16.6 17.0 18.5 23.5 Hälso- och sjukvård 8.3 7.9 8.8 5.0 Affärsmässig verksamhet 24.0 21.8 20.1 19.5

Tabell 5.2 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av primärkom- munernas driftkostnader netto. exkl finansiering. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader netto. milj kr 3 239 5 273 9 200 15 793 därav i procent Central Förvaltning 5.6 5.9 5.9 5.3 Rätts- och samhällsskydd 13,4 12.1 5.1 2.9 Fastighetsförvaltning och bostads- försörjning 3.1 3.1 2.7 4.3 Byggnads- och planväsen, gatu- och parkförvaltning samt fritids- förvaltning 10.5 12.5 13.8 14.4 Undervisning och annan kulturell

verksamhet 28.0 26.0 29.5 29.4 Socialvård och socialförsäkring 27.3 27.9 27.0 32.3 Hälso- och sjukvård 12.5 12.3 12.1 6.6 Affärsmässig verksamhet —0.4 0.2 3.9 4.8

kraftigt såväl vad gäller brutto- som nettokostnader. Förändringarna beror på förstatligandet av polisväsendet m m resp överflyttning av tidigare landstingsfria kommuners sjukvård till landstingen.

Andelen av nettokostnaderna För Undervisning och annan kulturell verk- samhet har varit i stort sett oförändrad. För Socialvård och socialförsäkring har andelen ökat. Nettokostnadsandelen för Byggnads- och planväsen m m har också ökat. Primärkommunernas affärsmässiga verksamhet har ökat sin andel av nettokostnaderna samtidigt som bruttokostnadsandelen minskat. Förklaringen ligger i utvecklingen av affärsverkens driftintäkter.

Tabell 5.3 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av primärkom— munernas investeringsutgifter brutto. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Investeringsutgifter. milj kr 1 864 4 092 6527 7 308 därav i procent

Central förvaltning 0.5 0.5 0.4 0.4 Rätts- och samhällsskydd 1.7 1.0 0.8 0.9

Fastighetsförvaltning och bostads-

Försörjning 9,0 12.3 11.9 12.8 Byggnads- och planväsen. gatu- och

parkförvaltning samt fritids- förvaltning 18.3 19.8 19.0 22.6 Undervisning och annan kulturell

verksamhet 21.7 19.0 18,7 15,4 Socialvård och socialförsäkring 4.8 4.9 7.1 5.0 Hälso- och sjukvård 2.7 1.7 4.3 1.8 Affärsmässig verksamhet 41.3 40.8 37.8 41.1

51.22. Investeringsutgifter och investeringsbidrag

Av tabell 5.3 framgår de olika verksamhetsområdenas andel av primär- kommunernas investeringsutgifter. (Se även tabellerna B 82 och B 84 i bila- ga 3.)

Den affärsmässiga verksamheten svarar för den klart största andelen (ca 40 procent)av de totala investeringsutgifterna. Ett annat verksamhetsområde med stor andel av investeringsutgifterna är Undervisning och annan kulturell verksamhet. Andelen har dock minskat från drygt 20 procent 1960 till ca 15 procent 1972. Verksamhetsområdet Byggnads- och planväsen. gatu- och

Tabell 5.4 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av investerings- bidrag till primärkommunerna. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

lnvesteringsbidrag. milj kr 368 733 1 143 1 796 därav i procent Central förvaltning 0.1 0.0 0.1 0.1 Rätts- och samhällsskydd 1.7 1.6 1.2 1.4 Fastighetsförvaltning och bostads- Försörjning 4.4 3.8 4.5 4.9 Byggnads- och planväsen. gatu- och parkförvaltning samt fritids- förvaltning 29.1 37.4 28.9 25.4 Undervisning och annan kulturell

verksamhet 26.9 21.1 18,6 12.9 Socialvård och socialförsäkring 3.6 2.3 4.7 4.4 Hälso- och sjukvård 2.2 0 6 3 8 1 5 Affärsmässig verksamhet 32.0 33.2 38.2 49.4

parkförvaltning samt fritidsförvaltning som 1960 svarade För 18 procent av investeringsutgifterna har ökat andelen till över 22 procent 1972.

lnvesteringsbidragens relativa Fördelning framgår av tabell 5.4. Andelen För Affärsmässig verksamhet har 1972 ökat mycket markant till nästan 50 procent av de totala investeringsbidragen. En orsak härtill är de ökade statsbidragen till avloppsreningsverk. Den andel av investe- ringsbidragen som avser Undervisning och annan kulturell verksamhet har under perioden 1960—1972 successivt minskat.

5.1.3. Utvecklingen 1960—1972

1 tabellerna 881—B 89 i bilaga 3 finns en stor del av utredningens siffer— material för primärkommunerna redovisat.

5.l.3.1 Central förvaltning

Till Central förvaltning hänförs kommunfullmäktige. revision. kommun- styrelse med bl a kommunkansli. drätsel- och kommunalkontor samt arkiv. Under Central förvaltning redovisas också lönenämnd med kansli. perso- nalvård och personalutbildning samt organisations- och rationaliseringsverk- samhet. Vidare ingår samarbetsnämnd för kommunblock. central byggnads- kommitté. besvärsnämnd. organisationsnämnd. PR-verksamhet. företags- nämnder och skyddskommittéer. kommunalt partistöd samt medlemsav— gifter till bl a Svenska kommunförbundet.

Verksamheten 1 960—1 972

Den verksamhet som ingår under rubriken Central förvaltning har förändrats i flera avseenden under perioden. Detta gäller såväl förtroendemannaorganen som de centrala kontoren. En viktig faktor härvidlag är kommunindelnings- reformen. som till största delen genomförts under de aktuella åren. Genom denna reform har kommunerna blivit bärkraftigare och bättre rustade att ta emot decentraliserad verksamhet.

[ tabell 5.5 redovisas driftkostnader och investeringsutgifter för central förvaltning.

Utvecklingen av driftkostnaderna per invånare framgår av diagram 5.1. Den årliga ökningstakten har för såväl brutto- som nettokostnaderna varit i genomsnitt 13 procent.

Den kommunala verksamhetsexpansionen har medfört behov av utökad

Tabell 5.5 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto samt investeringsut- gifter för Central förvaltning. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 216 427 659 1 004 Driftkostnader. netto 180 308 541 833 Investeringsutgifter 10 23 27 27

Kr/ i nv

1505

100—'

50-

Brutto- kostnader

. Netto- ,” kostnader

! 1960 1964 1968 1972 År

personal för planering och samordning. Ambitionerna har höjts beträffande beslutsunderlaget. vilket också krävt mer och bättre utbildad personal. ln- formationsfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet och särskilda informations- tjänster har därför inrättats.

Fro m 1969 fick kommunerna möjlighet att utbetala partistöd. Numera utbetalas partistöd i så gott som alla landets kommuner.

[ fråga om kommunernas personaladministration har perioden inneburit en successiv utveckling av framför allt personaltjänstfunktionerna, såsom personalvård. personalutbildning. företagsnämnder och företagshälsovård.

Nettokostnaden per invånare för Central Förvaltning är högre än riks- genomsnittet (30—60 procent högre 1971 och 1972) i kommuner med under 10 000 invånare. De lägsta kostnaderna per invånare för Central förvaltning redovisas För de största kommunerna. Det bör dock framhållas att skill- naderna mellan kommunerna till viss del beror på olika redovisnings- principer. vilket gör det vanskligt att av materialet dra den slutsatsen att större kommuner skulle ha relativt sett lägre administrationskostnader än mindre kommuner.

De investeringar som redovisas inom verksamhetsområdet är inventa- rieanskaffningar. (lnvesteringari förvaltningsbyggnader redovisas under Fas- tighetsförvaltning och bostadsförsörjning. avsnitt 5.1.3.3)..

5.132. Rätts- och samhällsskydd

Verksamheten under denna rubrik indelas i

— Brandförsvar — Övrigt

Under övrigt redovisas valnämnd. rådhusrätt. åklagar-. polis-. uppbörds- och indrivningsväsen. folkbokföring. taxering. familjebidrag. civilförsvar. uttagningsnämnd. beredskapsplanläggning. kristidsförvaltning. hyresregle- ring. överförmyndare. trafiknämnd m m.

Diagram 5.1 Primärkom— muner. Driftkostnader för Central jön-(tltiiiiig. Löpande priser.

Tabell 5.6 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för Rätts- och samhällsskydd. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 560 836 597 638 Driftkostnader. netto 434 639 471 460 Investeringsutgifter 32 40 53 69 lnvesteringsbidrag 6 12 14 26

Verksamheten 1960—1972

Driftkostnader. investeringsutgifter och investeringsbidrag för verksamhets- området Rätts- och samhällsskydd redovisas i tabell 5.6. (Se även tabellerna 385 och 386 i bilaga 3.)

Varje kommun skall i enlighet med bestämmelserna i brandlagen hålla ett brandförsvar. som skall svara För räddningstjänst och För Förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Detta sker genom egen brandförsvars- organisation eller genom annan kommuns brandkår. Även kostnader För ambulanstransporter. som ombesörjs av kommunernas brandkårer redovisas här. Dessa kostnader ersätts av landstingen. som i sin tur får ersättning från försäkringskassorna för den största delen av kostnaderna. Under senare år har det blivit allt vanligare att landstingen själva övertagit ambulans- transporterna.

Hur driftkostnaderna per invånare ökat För brandförsvaret redovisas i dia- gram 5.2.

Den årliga ökningstakten för brutto- och nettokostnaderna per invånare har varit drygt 12 procent. Nettokostnaderna per invånare varierar inte nämn- värt i de olika kommuntyperna. Investeringsutgifterna för brandförsvaret har under perioden ökat med ungefär 10 procent per år och uppgår 1972 efter avdrag av investeringsbidrag till 41 milj kr. vilket motsvarar ca 5 kr/inv.

Utgiftsexpansionen 1960—1972 har för brandförsvaret inneburit en fort- löpande modernisering av den tekniska utrustningen samt omfattande or-

Kr/inv

100

Brutto- kostnader

_,- Netto- kostnader

50

Diagram 5 .2 Primärkom- muner. Driftkostnader för brand/örnar. Lii/tande priser. 1960 1964 1968 1972 År

Kr/inv

100

x__ Bruttokostnader _*——- Nettok0stnader __r 1” _r— r | 1 r r 1— —T—_l—l—_ 1960 1964 1968 1972 År

ganisatoriska förändringar. Förändringarna har ofta genomförts i samband med kommunsammanläggningar. Samarbete mellan kommuner i syfte att få ett ändamålsenligt brandförsvar är relativt vanligt. Ett exempel på detta är alarmeringen. Efter den nu beskrivna perioden har upprättande av länsalarmeringscentraler påbörjats i några län. en verksamhet som på sikt avses omfatta alla län.

Under 1960-talet har behovet av fortbi1dning ökat, bl a på grund av ny materiel. organisationsförändringar och ny lagstiftning. exempelvis arbetar- skyddslagstiftning och lagstiftningen om brandfarliga varor. Fortbildningen ombesörjs i allmänhet av Kommunförbundets länsavdelningar.

Efter den nu studerande perioden har brandförsvarets uppgifter väsentligt förändrats genom att räddningstjänsten blivit en obligatorisk kommunal angelägenhet från den 1 juli 1974. Räddningstjänsten medför bla behov av ny materiel och ytterligare utbildning.

Kostnadsutvecklingen för övriga verksamheter inom Rätts- och samhälls- skydd framgår av diagram 5.3.

Det som i första hand orsakat kostnadsminskningen är huvudmanna- skapsförändringar för bl a polisväsendet. Den 1 januari 1965 övertog staten kommunernas ansvar För rådhusrätt. polisverksamhet samt vissa städers skyldighet att ombesörja åklagar- och exekutionsverksamhet och förvaring av häktade. Uppbördsväsendet m m i vissa städer förstatligades den 1 januari 1967. Under en övergångstid efter Förändringar är kommunerna skyldiga lämna bidrag till statsverkets kostnader för de övertagna verksamheterna. Den 1 januari 1971 övertog staten vidare lokalhållningen för de allmänna underrätterna. Under tio år från denna tidpunkt skall rådhusrättskommun lämna kostnadsbidrag till staten.

Familjebidrag. civilförsvar. uttagningsnämnd. beredskapsplanläggning och kristidsförvaltning utgör tillsammans den kommunala försvarsverksam- heten. Kostnaderna för denna verksamhet avser främst familjebidrag. Till dessa utgår statsbidrag. Även för civilförsvarets anläggningsarbeten (skydds- rum. branddammar m m) kan statsbidrag erhållas.

Diagram 5 . 3 Primärkom - muner. Driftkostnader/ör Rätts- och samhällsskwld exkl. brandförsvar. Löpande priser.

5.1.3.3 Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning Verksamheten under denna rubrik indelas i

— reglerings- och saneringsfastigheter. exploateringsverksamhet samt tomt- rättsmark

— förvaltningsfastigheter bostadspolitiska åtgärder

— övrigt

För allmän markreserv och hyresfastigheter redovisas tabeller och sam- manställningar under rubriken Affärsmässig verksamhet. avsnitt 5.1.3.8. Allmän markreserv behandlas dock nedan tillsammans med reglerings- och saneringsfastigheter.

Verksamheten ] 960—1 972

l tabell 5.7 redovisas driftkostnader. investeringsutgifter och investerings- bidrag för Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning. (Se även tabellerna 887 och 888 i bilaga 3.)

Allmän markreserv. reglerings- och saneringsfastigheter. exploateringsverk- samhet samt tomträttsmark

Allmän markreserv avser mark som kommun förvärvar för exploaterings— ändamål. [avvaktan på eventuell exploatering används marken för ändamål såsom jordbruk, skogsbruk. fritidsändamål etc. Resultaten av dessa verk- samheter redovisas i driftbudgeten. Till förvärv av mark kan sedan den 1 juli 1968 statliga markförvärvslån erhållas. Dessa redovisas på finansie- ringshuvudtiteln. Under reg/erings- och saneringsfastigheter redovisas fastig— heter som inköpts i reglerings- eller saneringssyfte. Bebyggda reglerings- och saneringsfastigheter uthyrs övergångsvis. varför en del sådana fastigheter kan ingå under hyresfastigheter. När kommunens råmark bearbetas för be- byggelse redovisas utgifterna härför liksom inflytande tomtlikvider under exploateringsverksamhet. Under tomträttsmark upptas ränta som kostnad och avgifter för upplåtelser som intäkt. Statliga tomrättslån kan erhållas För mark som upplåts med tomträtt för bostadsbebyggelse. Dessa lån redovisas dock ej här utan under finansieringshuvudtiteln.

Kostnadsutvecklingen per invånare framgår av diagram 5.4. (Se även tabell 887 i bilaga 3.)

Tabell 5.7 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 310 469 794 1 601 Driftkostnader. netto 99 164 249 673 Investeringsutgifter 169 506 775 935 lnvesteringsbidrag 16 28 52 89

Kr/ i nv

1005

75—

50-

Brutto- kostnader

Netto-

/ / kostnader / I I, 25—l // _— _1 I, / // I /'*—_44*' N—/ ' j [— 1 _r—j _|— v—r "*r—r '_' 1960 1964 1968 1972 År Kr/inv 150! 1251 100- Fastighets- förvärv 75—

Fastighets- lxx ,lförsäljningar XVI 50_ ,!'—_l / ___—l _ I I [I 251 ——|—— |_| | 1 r" r i | T _r—r—> 1960 1964 1968 1972 År

Diagram 5 .4 Pima/'kom— muner. Driftkostnader jär allmän markreserv, regle- rings- och sanerings/as/ig— heter. exploateringsverk— samhet samt tom/rätts- mark. Löpande priser.

Diagram 5.3 Primärkom— muner. Fastighets/Zman oeh l'astighets/"o'rsäliningar Noll—1972 (exkl livres/as- ligheter och förvaltnings- las/lgh eter). Löpande priser.

Det är vanskligt att av den redovisade kostnadsutvecklingen dra några bestämda slutsatser. Orsaken härtill är att kommunerna inte tillämpar kon- toplanen enhetligt. dels beträffande grupperingen av fastigheter och dels i fråga om beräkningen av kapitaltjänstkostnader (ränta och avskrivning).

Den del av bruttokostnaderna som täcks av driftintäkter (hyror m m) har varierat mellan 99 procent och 60 procent. Efter 1967 har andelen inte överstigit 70 procent.

De genomsnittliga bruttokostnaderna påverkas i hög grad av Stockholm. Göteborg och andra större kommuner. som tillämpar tomträttsinstitutet. Vad gäller nettokostnaderna neutraliseras dock denna påverkan genom de tomträttsavgälder som utgör en stor del av intäkterna.

Investeringsutgifterna utgörs till övervägande del av fastighetsförvärv. 1 diagram 5.5 redovisas fastighetsförvärv och fastighetsförsäljningar.

Utgifterna för fastighetsförvärv var särskilt omfattande 1966—1968 bero- ende på de köp som avslutades före den nya lagstiftning om realisations- vinstbeskattning som trädde i kraft den 1 januari 1968.

Förvaltningsfastigheter

För förvaltningsfastigheter gäller, att kommuner som följer K-planens an- visningar redovisar underhåll och drift för samtliga förvaltningsfastigheter i kostnadsställebudget. Därifrån fördelas kostnaderna till olika förvaltningar. ] övriga kommuner förekommer olika varianter. I vissa fall redovisas här enbart lokaler för de kommunala förvaltningarnas kanslier. I andra fall re- dovisas driftkostnader för andra förvaltningslokaler. såsom skolor, ålder- domshem m m. Investeringsutgifter förskolor och ålderdomshem redovisas dock under respektive förvaltning.

Driftkostnaderna brutto har ökat från 10 kr per invånare 1960 till 27 kr 1972. Nettokostnaderna har under denna period varierat mellan en och åtta kronor. Intäkterna består till största delen av interna poster. alltså kost- nadsomfördelning inom respektive kommun. Eftersom principerna för dessa interna poster är olika i skilda kommuner är det inte möjligt att närmare analysera nettokostnaderna För förvaltningsfastigheter.

Investeringsutgifterna per invånare för förvaltningsfastigheter har ökat från 10 kr 1960 till 38 kr 1972. Ökningen har varit speciellt markant i slutet av perioden. Detta kan ha samband med behovet av nya förvaltningslokaler vid kommunindelningsreformens genomförande.

Bostadspolitiska åtgärder

Bland bostadspolitiska åtgärder ingår bostadssubventioner. aktier och andelar i bostadsföretag. förmedling av statliga lån och bidrag samt bostadslörmed- ling. Bostadssubventionerna kan avse olika former av bidrag till anskaffande av bostad. Här redovisas tex täckning av underskott i kommunala bo- stadsstiftelser. Fro m den 1 januari 1969 utgör statskömmunala bostadstill— lägg till barnfamiljer den större delen av bostadssubventionerna. De statliga bostadstilläggen till barnfamiljer. som utgår sedan 1969. liksom de tidigare statliga familjebostadsbidragen förmedlas av kommunerna. men redovisas inte som kommunal verksamhet.

Kr/inv

100

Bruttokostnader

50 ,» Netto köstnader

Förvärv av aktier och andelar samt annat tillskott av kapital till bo- stadsföretag utgör bostadspolitiska åtgärder som i allmänhet redovisas på kapitalbudgeten.

Kostnadsutvecklingen för bostadspolitiska åtgärder framgår av diagram 5.6. (Se även tabell B87 i bilaga 3.) För 1960—1963 saknas särredovisning av dessa kostnader. (Kostnaderna ingår för dessa år i övriga verksamheter.)

Fr o m 1969 förändrades och utökades bostadsstödet till barnfamiljer. En del av det nya stödet utgjordes av de statskommunala bostadstilläggen. Till dessa tillägg får kommunerna statsbidrag, om tilläggen utgår enligt be- stämmelserna i statsbidragskungörelsen. Statsbidraget var för den 1 april 1972 50 procent av kostnaderna. Därefter har procentsatsen höjts och är fr o m 1 januari 1975 72 procent. Antalet barnfamiljer med statskommunala bostadstillägg var 1969 141000 och hade 1972 ökat till 324 000.

Kommunernas nettokostnader per invånare för bostadstilläggen är be- tydligt högre än riksgenomsnittet i kommuner med hög skattekraft. En bidragande orsak härtill är de generösare bidragsregler som gäller i Stor- Stockholmsområdet. För Stor-Stockholmsområdet gäller vidare att kostna- derna utjämnas mellan olika kommuner genom Kommunalförbundet för Stor-Stockholms bostadsförmedling ( KSB). som också ombesörjer regionens bostadsförmedlingsverksamhet.

De lägsta nettokostnaderna per invånare återfinns i kommuner med mind- re än 70 procent tätortsbefolkning och i kommuner med låg skattekraft.

Övriga verksamheter

Under denna rubrik redovisas fördelade kostnader För fastighetskontor och annan gemensam administration under denna huvudtitel. Vidare tas här upp natur- och kulturreservat. gemensamhetsanordningar För bostadsom- råden (bl a tvättstugor, samlingslokaler) m m. Här kan också ingå vissa kost- nader för obligatorisk förmedlingsverksamhet.

Under perioden 1960—1972 har bruttokostnaderna för dessa verksamheter varierat mellan 14 och 42 kronor per invånare och nettokostnaderna mellan 3 och 18 kronor. Eftersom innehållet i de verksamheter som redovisas under denna rubrik är mycket heterogent kan några särskilda utvecklingstendenser inte utläsas.

Diagram 5.6 Primärkom- muner. Driftkostnader/ör bostadspolitiska åtgärder. Löpande priser.

5.1.3.4 Byggnads— och planväsen, gatu- och parkförvaltning samt fritidsförvaltning

Verksamheten under denna rubrik indelas nedan i

— byggnads- och planväsen — gatu- och parkförvaltning mm flygplatser fritidsförvaltning

Under byggnads- och planväsen redovisas kostnader för byggnadsnämnd och dess kansli samt stadsarkitekt-. stadsplane- och stadsingenjörskontor.

Under rubriken gatu- och parkförvaltning m m redovisas den verksamhet som följer av kommunens uppgifter som väghållare. Vidare ingår park- förvaltning. offentlig renhållning och gatubelysning.

Underfritids/ötvaltning ingår fritidsnämnd och fritidskontor. fritidsanlägg- ningar badhus. simbassänger, isbanor. motionsanläggningar. fritidsgårdar etc instruktionsverksamhet och bidrag till utomstående inrättningar.

Verksamheten ] 960—1 972

I tabell 5.8 redovisas driftkostnader. investeringsutgifter och investerings- bidrag för verksamhetsområdet Byggnads- och planväsen. gatu- och park- Förvaltning samt fritidsförvaltning. (Se även tabellerna B 89 och B 90 i bilaga 3.)

Byggnads- och planväsen

Enligt bestämmelser i byggnadslag med närmare reglering i byggnadsstadga skall varje kommun ha en byggnadsnämnd som skall ha tillgång till er- forderlig personal för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter. Till dessa hör bl a att se till att planer upprättas och att byggnadslag. bygg- nadsstadga och olika planbestämmelser efterlevs.

Utvecklingen på området kännetecknas framför allt av att planeringen som tidigare i stort sett var en planläggning enligt byggnadslagens bestämmelser efter hand kommit att omfatta allt fler samhällsområden.

Vad gäller den fysiska miljön har framför allt den översiktliga planeringen utvecklats kraftigt och samtidigt har kommunerna alltmera övergått från

Tabell 5.8 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för Byggnads- och planväsen. gatu- och parkförvaltning samt

fritidsförvaltning. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 670 1 217 1 959 3 315 Driftkostnader. netto 340 657 1 269 2 278 Investeringsutgifter 340 810 1 244 1 651 lnvesteringsbidrag 107 2 74 330 45 7

en enbart tätortsinriktad planering till planering av kommunens hela yta. Planeringen omfattar inte bara bebyggelse utan även markens användning till olika ändamål och behovet av speciella skyddsåtgärder för att bevara. från tex naturvårdssynpunkt, känsliga områden. Orsakerna till denna vidg- ning av planeringens arbetsområde är flera. Dels har man efter kommun- sammanläggningarna känt behov av att få ett samlat grepp över utvecklingen i den nya kommunen. dels har önskemål om extern lokalisering av industri- och handelsföretag (stormarknader) aktualiserat planering utanför tätorterna och dels har den fysiska riksplaneringen initierat en planering för framför allt sk bevarandeområden.

[ takt med den ökade planeringen har också behov av konkreta åtgärder framkommit. Så har kommunernas engagemang i fråga om iordningsstäl- lande av fritidsområden. naturvårdande åtgärder samt stöd till landskaps- vårdande insatser starkt ökat under perioden.

Samtidigt som den fysiska planeringen fått större omfattning har nya planeringsformer växt fram dels på grund av kommunernas eget behov och dels på grund av att nya statliga planeringsinitiativ ställt krav på kom- munala insatser. Här kan nämnas kommunala bostadsbyggnadsprogram. kommunalekonomisk långtidsplanering. olika slag av serviceinventeringar samt inte minst den regionalpolitiska planeringen (länsplaneringen). Kom- munerna svarar För en del av underlaget För länsplaneringen och skall dessutom göra konsekvensbedömningar av olika alternativ beträffande be- folkningsutvecklingen i kommunen.

Driftkostnaderna brutto per invånare för byggnads- och planväsen har ökat från 10 kr 1960 till 50 kr 1972. Kostnaderna avser den planering som ombesörjs av byggnadsnämnderna. Kostnaderna för den planering som ut- förs av andra förvaltningsorgan återfinns till stor del under central förvalt- ning.

Den årliga ökningstakten per invånare har för såväl bruttokostnaderna som nettokostnaderna varit i genomsnitt 14 procent. Den snabba öknings- takten förklaras av att kommunernas behov av personal för planeringsupp- gifter ökat kraftigt under den aktuella perioden till följd av de ovan beskrivna utökade planeringsaktiviteterna. Nettokostnaden per invånare har under 1968—1972 helt naturligt varit avsevärt högre än riksgenomsnittet i kom- muner med stor befolkningsökning.

Gatu- och parkförvaltning

Enligt väglagen. som from den 1 januari 1972 gäller beträffande allmän väg. är staten väghållare i den mån ej regeringen eller statens vägverk för- ordnar att kommun skall vara väghållare inom större tätorter. Väghållningen omfattar byggande och drift av väg.

Till byggande och drift av allmän väg och av gata. som är nödvändig för den allmänna samfärdseln. kan kommun som är väghållare få bidrag av statsmedel. Statsbidrag utgår med 95 procent eller i vissa fall med 85 procent av byggnadskostnaderna efter en av vägverket uppgjord fördelnings- plan och med 95 procent av beräknad kostnad för driften. Att bidrags- procenten ofta blir lägre än 95 respektive 85 beror bl a på att bidrag utgår i mån av tillgång på medel och att kommunerna satt igång projekt som

Diagram 5.7 Primärkom- muner. Dri/tkostnader för gatu- och parkförvaltning. Löpande priser.

ej ryms inom det årets anslagsram.

1 övrigt gäller enligt byggnadslagen att kommunen är skyldig anlägga och underhålla gator inom stadsplanelagda områden men inte inom bygg- nadsplanelagda områden. Utgifterna särredovisas inte för olika planområden men övervägande delen av utgifterna för icke statsbidragsberättigade gator och vägar beräknas avse områden med stadsplan.

Till drift av allmän väg hör också enligt väglagen vinterväghållning. dvs plogning, sandning. borttagande av sand och renhållning. Ytterligare be— stämmelser om renhållningen finns from 1971 i en särskild kommunal renhållningslag.

Kommunernas verksamhet inom parkförvaltningen omfattar parker och lekplatser. gatuplanteringar. djurparker och underhållning i parker. vinter- väghållning i parker m m. Delvis avser utgifterna verksamhet enligt ren- hållnings- och byggnadslag. Inom område med stadsplan åligger det näm- ligen kommun att iordningsställa och underhålla torg. park eller annan sådan allmän plats.

Den kraftiga ökningen av driftkostnaderna För gatu- och parkförvaltning framgår av diagram 5.7. (Se även tabell 889 i bilaga 3.)

Kr/inv 300?

Brutto 250— kostnader 2001

Netto- // kostnader

150J /' zl / J ”'I / 100 / _z' ,.— / zl/ ; &] ___/' & __ r "_l 1—1 _|— r—i 1— | _|— r—m _|" >— 1960 1964 1968 1972 År

Kr/inv lnvesterings- 150 utgifter brutto

iooJ

lnvesterings—

w /F:.—-:NN__-————__4f' blfjrag . __——_/.....- '-.- __________________________ _ Darav Statliga !?; ............ investerings- ,»==-"' bidrag __|—_r—T—t—1—F—r—'_T—'r—'T——r—__ 1964 1968 1972 Är

Den årliga ökningstakten för bruttokostnaderna per invånare har i genom- snitt varit 10 procent och för nettokostnaderna 13 procent. Kostnadsut- vecklingen förklaras bl a av de ökade krav på underhåll av gator och vägar som den snabbt växande bilismen ställer.

Nettokostnaden per invånare visar stora olikheter mellan skilda typer av kommuner. De högsta kostnaderna återfinns i kommuner med stor andel tätortsbefolkning samt i kommuner med hög skattekraft. Låga kostnader redovisas främst i kommuner med under 10 000 invånare och i kommuner där andelen tätortsbefolkning är under 50 procent.

Även beträffande investeringsutgifterna per invånare är skillnaderna mel- lan de nämnda kommuntyperna markanta. Av diagram 5.8 framgår in- vesteringsutgifter och investeringsbidrag i genomsnitt för riket. (Se även tabell B90 i bilaga 3.)

Såväl investeringsbidragen totalt som de statliga investeringsbidragen har 1966—1972 legat på ungefär oförändrad nivå. Investeringsutgifterna har där- emot ökat från år till år fram till 1970. Investeringsutgifternas ökningstakt per år under hela perioden har uppgått till i genomsnitt 11 procent.

Den snabba ökningen av investeringsutgifterna förklaras främst av att bilismens utveckling medfört behov av omfattande ombyggnader inom de gamla stadskärnorna och stora ingrepp i befintlig bebyggelse. Samtidigt har förbifartsleder och genomfartsleder i utkanterna av tätorterna måst anläggas i betydligt ökad omfattning. Ökade krav på trafiksäkerhet och separering av olika trafikantkategörier har medverkat till Förhöjda exploateringskost- nader i nybyggnadsområden.

Perioden 1960—1972 har även inneburit omfattande nyanläggningar och kostnadshöjande kvalitetsförbättringar inom parkförvaltningens område.

Flygplatser

Genom beslut av 1967 års riksdag fastställdes normer För samverkan mellan stat och kommun vid investeringari primärflygplatser. dvs av luftfartsverket

Diagram 5.8 Primärkom- mun. lnvesteringszi/gi/ier. bru/lo och inve- sleringsbidragjör ga/ii- och par'k/t'jnta/tning. Löpande priser.

Diagram 5.9 Primärkom- muner. Driftkostnader/ör fritidsförvaltning”. Löpande priser.

förvaltade statliga flygplatser som är avsedda för linjefart inklusive för lin- jefart upplåtna militärllygfält. Enligt dessa normer skall kommun svara för markkostnader samt för 37.5 procent av investeringskostnaderna i byggnader och anläggningar. inklusive investeringar i radioanläggningar. För inve— steringsbidrag som lämnats efter den 1 juli 1967 erhåller kommun numera ersättning från qutfartsverket motsvarande viss ränta och avskrivning.

Övriga flygplatser för linjefart. s k sekundärflygplatser. liksom småflyg- platser kan anläggas och drivas av kommuner. Kommunernas totala net- tokostnader för flygplatser uppgår 1972 till 13 milj kr. alltså mindre än två kronor per invånare. För enskilda kommuner kan kostnaden per invånare avvika betydligt från riksgenomsnittet.

Investeringsutgifter. som före 1968 för kommunerna totalt uppgick till 2—3 milj kr/år. har För perioden 1969—1972 ökat till ca 25 milj kr per år. vilket framför allt beror på 1967 års beslut om normer för samverkan mellan stat och kommun.

Fritidsförvaltning

Den kommunala fritidsverksamheten handhas numera till största delen av särskilda fritidsnämnder. I några kommuner finns ungdomsstyrelser och idrottsstyrelser som handlägger delar av verksamheten. 1 andra kommuner sorterar delar av verksamheten under barnavårdsnämnd (social central- nämnd). skolstyrelse. kulturnämnd eller direkt under kommunstyrelsen. Skillnaderna mellan olika kommuner och från år till år i samma kommun försvårar möjligheterna till jämförelser. 1 diagram 5.9 har fro m 1968 in- räknats dels kostnader och intäkter som redovisas under rubriken "Sport. friluftsliv och fritid" i kommunernas kontoplan och dels kostnader och intäkter som redovisas under rubriken "Fritidsverksamhet för barn och ung- dom". För tiden före 1968 kan inte helt jämförbara uppgifter hämtas ur

Kr/ i nv

150

Bruttokostnader

100 ,» Netto kost nader

1964 1968 1972 År

a 1964—1968 Spön. bad och friluftsliv. 1968—1972 Sport. friluftsliv och fritid samt fritidsverksamhet för barn och ungdom.

den kommunala finansstatistiken. För 1964—1967 har emellertid tagits med de kostnader och intäkter som enligt kontoplanen redovisades under ru- briken "Sport. bad och friluftsliv". (Se även tabell B89 i bilaga 3).

Trots att det statistiska underlaget inte medger helt exakta jämförelser. kan det klan konstateras att kommunernas driftkostnader för fritidsverk- samhet expanderat mycket kraftigt under den undersökta perioden. 1968—1972 har den årliga ökningstakten för såväl brutto- som nettokost- naderna per invånare i genomsnitt varit över 20 procent.

Nettokostnaden per invånare för fritidsverksamhet är klart högre än riks- genomsnittet i kommuner med över 50 000 invånare och i kommuner med hög skattekraft. Avsevärt lägre nettokostnader än riksgenomsnittet redovisas i kommuner med under 10000 invånare och i kommuner med låg skat- tekraft.

Kommunernas insatser för fritidsverksamhet bland barn och ungdom har under perioden 1960—1972 ökat väsentligt såväl i fråga om antalet ungdoms- och fritidsgårdar som beträffande gårdarnas utbud av aktiviteter. I många kommuner samverkar kommunala organ och organisationer.

Kommunernas investeringsutgifter per invånare för fritidsändamål har ökat från 17 kr 1960 till 46 kr 1972. lnvesteringsbidragen har per år uppgått till mellan en och fem kronor per invånare. Den utökade verksamheten inom fritidsförvaltningen belyses också av uppgifter i tabell 5.9 om vissa fritidsanläggningar.

Den expansion som kännetecknar fritidssektorn under den aktuella pe- rioden har flera orsaker. Bland dessa orsaker kan nämnas förkortningen av arbetstiden för stora löntagargrupper successivt från 45 till 40 tim- mar/vecka. Vidare en höjd levnadsstandard som gett ekonomiska möjlig- heter att efterfråga fritidsaktiviteter. Efterfrågan har också påverkats av den allmänna debatten om värdet av sport- och fritidsaktiviteter som ett led i den förebyggande hälso- och sjukvården.

Tabe115.9 Antal konstisbanor och badanläggningar.

Anläggning 1960 1964 1968 1972 Konstisbanor för bandy ] 8 13 18 för ishockey. utomhus 25 69 108 135 För ishockey. inomhus 10 21 32 55 lnomhusbad största bassänglängd 2 25 m 26 44 34(] mb 5 16.67 m 47 67 100a 12217 Utomhusbad största bassänglängd 50 m 5 15 48a 7017 g 25 m 10 20 53[] 81b

" Uppgiften avser 1969. b Uppgiften avser 1971.

5.1.3.5 Undervisning och annan kulturell verksamhet

Verksamheten under denna rubrik indelas nedan i

skoladministration

lokaler och inventarier för skolväsendet

sociala anordningar för skolväsendet pedagogiska anordningar för skolväsendet

grundskola/folkskola mm

gymnasiala skolor

övrig undervisning och kulturell verksamhet

Under sko/administration redovisas den organisation med skolstyrelse och skolchef, som administrerar skolväsendet i en kommun. Den särskilda ad- ministrationen vid rektorsområden/skolenheter redovisas i en del kommu- ner under denna rubrik och i andra kommuner under respektive skolform.

Under lokaler och inventarier bokförs huvuddelen av byggnadsverksam- heten. Återstående delar tas upp under titlarna grundskola/folkskola m m och gymnasieskola. Vad gäller driftkostnaderna varierar redovisningen. Kommuner som konsekvent tillämpar K-planen redovisar driftkostnaderna primärt i kostnadsställebudgeten och fördelar därifrån direkt till olika skol- former. 1972 beräknas ca 80 kommuner fördela lokalkostnaderna till resp skolform.

Under sociala anordningar redovisas kostnader för Skolmåltider. skolskjut- sar och inackorderingar, skolhälsovård. skolbadanläggningar, elevhem. skol- barnskolonier m m.

Under pedagogiska anordningar ingår audivisuella hjälpmedel. skolbiblio- tek, skolpolisverksamhet och trafikundervisning. simundervisning. konsu- lentverksamhet, psykolog- och kuratorsverksamhet. personalutbildning. fri- tidsverksamhet och övriga pedagogiska anordningar.

Under gi'undsko/al/o/ksko/a m m ingår även kommunal realskola. kom- munal l11ckskola och statlig realskola till dess grundskolans högstadium genomförts.

Gymnasia/a sko/or omfattade vid periodens början kommunala gymnasier och yrkesskolor. Fackskolan lick redan från dess tillkomst 1963 kommunalt huvudmannaskap. Den 1 juli 1966 blev kommunerna huvudmän för de tidigare statliga gymnasierna.

Under övrig undervisning och kulturell verksamhet redovisas biblioteks- verksamhet, musik-, teater- och filmverksamhet. musikskola och anslag till bildnings- och studieorganisationer m m.

Verksamheten 1960—] 9 72

Framställningen i detta avsnitt syftar inledningsvis till att lämna en allmän bild av utvecklingstendenserna inom verksamhetsom rådet och de drivkrafter som där verkar. Detta som en grund för studiet av den utgiftsutveckling som presenteras i tabell 5.10.

De grundläggande utbildningspolitiska målen lades i väsentliga avseenden fast i riksdagen redan under 1950-talet. Den demokratiska samhällsutveck- lingen krävde en omvandling också av skolväsendet. Det gamla parallell-

Tabell 5.10 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för Undervisning och annan kulturell verksamhet. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 2 009 3 272 6 110 9 765 Driftkostnader, netto 908 1 371 2 712 4 645 Investeringsutgifter 404 776 1 219 1 126 lnvesteringsbidrag 99 155 213 231

skolsystemet - folkskola och olika frivilliga realskoleformer som alla var urvalsskolor —- skulle generellt avlösas av en obligatorisk nioårig skola. På denna skulle sedan gymnasiet och yrkesskolan bygga. Man ville fullfölja strävandena att från familjerna avlyfta det ekonomiska ansvaret för de ungas utbildning. Terminsavgifterna skulle avskaffas och fria läromedel införas. De skolsociala åtgärderna i övrigt skulle vidgas till ett större antal elever. Ett studiehjälpssystem med studiebidrag samt rese» och inackorderingstill— lägg infördes vid de gymnasiala skolorna.

Perioden 1960—1972 blev i fråga om reformarbetet till stor del en genom— förandeperiod. Skolan prioriterades i hög grad i såväl rikspolitiken som kom- munalpolitiken. För att göra utbildningen för barn och ungdom så lätt- tillgänglig som möjligt krävdes kvantitativ utbyggnad av utbildningsorga- nisationen och god spridning geografiskt. Det fanns också behov av en allmän modernisering och kvalitetshöjning av skolans yttre och inre miljö. Nya arbetssätt förordades. Allt detta krävde stora investeringar i skolbygg- nader samt upprustning personellt och materiellt i anslutning till nya lä- roplaner.

En utbildningsreform även för vuxna hade diskuterats redan på 1950-talet men något samlat konkret reformprogram antogs inte av riksdagen förrän under senare hälften av 1960-talet.

De stora skolreformerna skolstyrelsereformen. grundskoIe—. fackskole— och gymnasiereformerna samt vuxenutbildningsreformen — innebar också att kommunernas politiskt-organisatoriska ansvar för skolväsendet ökade väsentligt under perioden 1960—1972. Det var ett angeläget mål för stats- makterna att geskolan en lokal förankring. Kommunerna harefterde företagna kom m unsammanläggningarna ansetts äga de bästa möjligheterna att bedöma och tillgodose skolans olika behov.

Driftkostnader. investeringsutgifter och investeringsbidrag för hela verk- samhetsområdet Undervisning och annan kulturell verksamhet framgår av tabell 5.10. För detaljerade sifferuppgifter inom området undervisning och annan kulturell verksamhet hänvisas till tabellerna 881—B 84, B91—B 92 samt 895 i bilaga 3.

1 den följande redovisningen och diskussionen av undervisningsutgif— ternas sammansättning och utveckling kommer de sju delområdena att be- handlas var för sig.

Skoladministration

I slutet av 1950-talet genomfördes efter riksdagsbeslut en generellt verkande skolstyrelsereform. som innebar att en samlad ledning och beslutsinstans skapades för varje kommuns skolväsende. Under den gemensamma skol- styrelsen inrättades tjänster som skolledare. Statsbidrag utgår till skolledarnas löner. Kommunerna svarar som skolhuvudmän i allt väsentligt själva för kost- naderna för den icke-pedagogiska skolpersonalens löner samt för kontors- utrustning od. Driftkostnaderna netto steg avsevärt under perioden 1960—1972 från knappt 10 kr till 35 kr per invånare — till följd av en kvantitativ och kvalitativ personalförstärkning. Ett av motiven till förstärk- ningen, förutom det kommunala skolväsendets expansion. var strävan att bereda rektorer och andra skolledare mera tid för de pedagogiska lednings- funktionerna.

Lokaler och inventarier för skolväsendet

Grundskolans införande under 1960-talet medförde stora investeringsbehov i lokaler och inventarier. Även om det totala antalet barn och ungdomar i åldern 7—15 år minskade under perioden 1960—1968 från 1087164 till 953 938. så ökade ändå — särskilt i samband med högstadiets införande — behovet av klassrum, ämnesrum, institutioner. verkstäder. elevutrymmen och lokaler i övrigt. Befolkningsomnyttningen i landet (nedläggning av byg- deskolor och nya skolhus i de expansiva orterna) samt kvalitetsförbättring av undervisningen. möjligheter till en mer differentierad utbildning m m bidrog ytterligare till att kostnaderna för lokaler och inventarier ökade. Till behovet av skollokaler för grundskolan kom också, särskilt i undersöknings- periodens senare del, motsvarande anspråk för fackskolan. yrkesskolan och

gymnasiet. Skolväsendets investeringsutgifter och investeringsbidrag framgår av dia- gram 5.10. Kr/inv 150— lnvesterings— utgifter 100—] 50 Diagram 5 . l () Primärkom- __ _ _»f— " —Nx _ _ _ Investerings- muner. In1'()Steringst"gi/ter ______.————"_ bidrag och invesleringsbidrag jär '_'—"' sko/väsendet. '— 1 _| _|___l —r 'T— 1 _r- -r— 1 _?— . >

Lii/tande priser. 1 960 1964 1968 1 972 År

Tabell 5.11 Statliga investeringsbidrag i procent av bruttoinvesteringar för skol— väsendet. Löpande priser

År Statliga investeringsbidrag År Statliga investeringsbidrag i procent av bruttoinveste- i procent av bruttoinveste- ringar för skolväsendet ringar för skolväsendet

1960 25 1967 20 1961 22 1968 18 1962 23 1969 22 1963 19 1970 22 1964 20 1971 18 1965 20 1972 21 1966 21

Av diagram 5.10 kan utläsas att investeringarna under periodens senare del först stagnerat och därefter minskat. En tendens som vid omräkning till fast penningvärde blir än mer påtaglig. Skolbyggnadsvolymen låg dock på en mycket hög nivå under hela 1960-talet.

lnvesteringsbidragen utgörs så gott som uteslutande av statliga bidrag. Statsbidragens andel av bruttoinvesteringarna belyses i tabell 5.11.

Driftkostnaderna brutto per invånare för lokaler och inventarier har ökat från 61 kr 1964 till 150 kr 1972. (För åren 1960—1963 saknas jämförbar statistik.) Bruttokostnadernas genomsnittliga ökning 1964—1972 är ca 12 pro- cent per år.

En jämförelse mellan olika kommuntyper är vansklig att göra. eftersom redovisningen i kommunerna varierar. Vissa kommuner. däribland flera större. redovisar inte skolväsendets lokal- och inventariekostnader separat utan i stället bland kostnaderna för respektive skolform. Det synes emellertid som om lokalkostnaderna för skolväsendet räknat per invånare varit högre i glesbygdskommuner än i kommuner med stor andel tätortsbefolkning.

l slutet av den redovisade perioden började s k integrerad lokalplanering tillämpas i vissa kommuner. Detta innebär att exempelvis skolans. fritids-. kultur- och socialförvaltningarnas lokalbehov delvis tillgodoses inom samma byggnader.

Sociala anordningar för skolväsendet

De skolsociala anordningarnas driftkostnader 1964—1972 framgår av diagram 5.11. (För åren 1960—1963 saknas jämförbar statistik).

Nettokostnaderna har påverkats av statsbidragsomläggningen 1966. då de speciella statsbidragen för Skolmåltider och Skolskjutsar upphörde.

Fram till 1966 utgick statsbidrag till sko/mältidsverksamheten. Statens andel av kostnaderna som 1948 var 70 procent och i början av 1950-talet 30 procent — uppgick i början av 1960-talet emellertid endast till cirka 10 procent. Huvudbördan av kostnaderna hade sålunda redan före undersökningspe- riodens början l1yttats över till kommunerna. Denna utveckling samman- hängde med bidragskonstruktionen. Bidraget avlöstes i samband med skat- teutjämningsreformen 1966.

Brutto— kostnader totalt

, Netto- Kr/inv / kostnader totalt

Netto— _ kostnader ./ skolmål- tider

Nettokost-

__ nader skol-

.................. skjutsar och .................. inackordering

Diagram 5.l I Primär/(0777— .— muner. Dri/i/t'oslnatlerI/ör l sociala tinonlningarför -------- "

sito/väsendet. _j __, —r— , _1 1 _ Löpande priser. 1964 1968 1972 År

Skolmåltidsverksamheten undergick en väsentlig utveckling under 1960- talet. Vad först gäller den volymmässiga expansionen kan nämnas. att läsåret 1959/60 deltog drygt 80 procent av den obligatoriska skolans elever i skol- måltider. 1972 kan deltagandet sägas ha varit 100-procentigt. Under perioden erbjöds dessutom eleverna i yrkesskola. fackskola och gymnasium skol- måltider. Det totala antalet skolelever som erhöll skolmåltider kan i runda tal anges på följande sätt.

1960 1964 1968 1972

Antal elever 850 000 900 000 1 035 000 1 100 000

Samhällsinformation om behovet av bättre kostvanor påverkade dessutom successivt skolmåltidernas utformning. vilket under 1960-talet medförde en avsevärd kvalitativ standardhöjning. Under den senare delen av un- dersökningsperioden började kommunerna vidare servera mellanmål. i syn- nerhet till elever med lång skolväg. Mellanmålet erbjöds av vissa kommuner avgiftsfritt. medan andra kommuner tog ut viss avgift.

En jämförelse av skolmåltidskostnaderna netto per invånare mellan olika kommuntyper visar relativt små variationer. Dock är kostnaden något högre i kommuner inom stödområdet. 1 Stockholm och Göteborg är motsvarande

kostnader påtagligt lägre än riksgenomsnittet. Det bör i detta sammanhang noteras att lokalkostnaderna för skolmåltiderna i de flesta kommuner ej redovisas särskilt utan ingår i kostnaderna för lokaler och inventarier.

Med grundskolans uppbyggnad följde ett ökat behov av sko/skjutsar och inackordering. Verksamheten normerades till en början i hög grad genom statsbidragsbestämmelser. Före 1966 utgick nämligen statsbidrag till skol- skjutsar med 80 procent av de verkliga kostnaderna. För inackordering utgick statsbidrag med visst belopp per elev och dag. Statsbidragen till Skolskjutsar och inackordering avlöstes 1966 i samband med de nya skatteutjämnings- bidragen. 1 den samordnade kommunala tratikplaneringen som under senare år tagit form utgör skolskjutsarna en betydelsefull komponent.

Nettokostnaderna för Skolskjutsar och inackordering redovisas i diagram 5.11. Nettokostnaden per invånare är mycket högre än riksgenomsnittet i kommuner med mindre än 10000 invånare. i kommuner där andelen tätortsbefolkning är mindre än 50 procent samt i kommuner med låg skat- tekraft. Kommuner med en tätortsbefolkning över 90 procent hade 1972 en kostnad per invånare som var mindre än hälften av riksgenomsnittet.

Utgiftsutvecklingen för Skolskjutsar kan ses som ett alternativ till ökade byggnads- och lärarkostnader. Detta gäller för de Skolskjutsar som tillkommit i samband med indragningen av skolor eller med centraliseringen av viss undervisning. Den högre nettokostnaden per invånare i kommuner under 10000 invånare har inte minst den bakgrunden.

Kommunernas ansvar för skolhälsovården vidgades under 1960-talet. Hu- vudmannaskapet för hälsovården vid de allmänna läroverken och de högre tekniska läroverken överfördes i början av 1960-talet från staten till kom- munerna. Tom 1965 utgick statsbidrag till verksamheten. Kommunala tjänster för Skolläkare och Skolsköterskor inrättades. Skolhälsovårdens om- fattning utökades i det obligatoriska skolväsendet genom beslut om läkar- undersökning av eleverna även i årskurs 9. Skolhälsovården gjordes ob- ligatorisk i fackskolan och yrkesskolans längre heltidskurser och detta med- förde likaledes behov av nya tjänster.

Bland övriga skolsociala anordningar kan följande nämnas. 1 kommuner där ett större antal elever har lång resväg till skolan har inrättats särskilda elevhem. Skolbadanläggningar och skolbarnskolonier redovisas i vissa kom- muner under skolan medan samma verksamheter i andra kommuner re- dovisas under fritidsnämnd eller barnavårdsnämnd (social centralnämnd). Kolonierna beskrivs i avsnittet om socialvården (avsnitt 5.136).

Pedagogiska anordningar för skolväsendet

Efter förslag av skolberedningen. som fann tillgången på pedagogiska hjälp- medel väsentlig för grundskolans genomförande. infördes 1962 ett peda- gogiskt Stimulansbidrag för upprustning av skolbiblioteken och övriga un- dervisningshjälpmedel (AV-hjälpmedel. läro- och övningsböcker m m). I anslutning till de nya reglerna om skatteutjämning 1966 avlöstes dessa bi- drag.

Liksom grundskolereformen ledde även gymnasiereformen 1966 till om- fattande nyanskaffning av hjälpmedel i undervisningen. Det nya gymnasiet

och fackskolan avvek till mål, innehåll och organisation väsentligt från ti- digare skolformer. Även ändrade arbetsformer och arbetssätt ställde krav på nya läromedel.

För produktion. distribution och service beträffande film. bildband. ljud- band m m började en omfattande regional samverkan äga rum under 1960- talet. I många län har genom Svenska kommunförbundets länsavdelningar inrättats särskilda AV-centraler. Även inom kommunerna har i många fall läromedelscentraler organiserats för service till de olika skolenheterna. Här kan som en utvecklingslinje också noteras en ökad samverkan mellan skolan och folkbiblioteken.

I samband med grundskolans införande träffades överenskommelse mel- lan staten och kommunerna om fördelning av vissa arbetsuppgifter och kostnader inom fortbildningsverksamheten för lärare och skolledare. Re- formeringen av grundskolan och de gymnasiala skolformerna under perioden medförde ökade kommunala insatser för lärarnas fortbildning.

Särskilda tjänster som skolkurator och Skolpsykolog inrättades under 1960- talet med uppgift att biträda lärare och skolledning med elevvårdande upp- gifter. Skolpsykologverksamheten organiserades ofta genom samverkan mel- lan två eller f1era kommuner. Tjänster för skolvärdinnor inrättades på många håll. och för barn med särskilda behov började s k skoldaghem inrättas. invandrarproblemen uppmärksammades i ökad utsträckning och krävde sär— skilda personalinsatser i skolorna i åtskilliga kommuner.

Undersökningsperioden kännetecknas av ökande kommunala insatser i fråga om studie- och yrkesorientering. studiebesöks- och lägerskolverksam- het samt fritids- och kulturell verksamhet. Samarbetet mellan hem och skola utvecklades också under perioden och stöddes ekonomiskt av kom- munerna.

Allt detta sammantaget har medfört att kommunernas driftkostnader brut- to per invånare för pedagogiska anordningar under perioden 1964—1972 suc- cessivt ökat från 5 till 23 kr. Nettokostnaden är ett par kronor lägre. 1 kom- muner med skattekraft över 110 procent av medelskattekraften är kost- naderna för pedagogiska anordningar betydligt högre än i andra kommuner.

Grundskola/folkskola m m

Grundskolan beslutades av 1962 års riksdag på grundval av ett omfattande förberedelsearbete inom 1957 års skolberedning. Fro m läsåret 1962/63 in- fördes grundskolan successivt. Den ersatte då folkskolan och den försöks- verksamhet med nioårig enhetsskola. som påbörjats under 1950-talet. Det var en styrd övergång. För varje läsår fram till 1968 införde en ny grupp kommuner grundskola. Samtliga kommuner hade helt genomfört grund- skolan 1972. I takt med utbyggnaden av grundskolans högstadium (års- kurserna 7—9) avvecklades samtidigt statliga och kommunala realskolor. praktiska kommunala realskolor samt kommunala flickskolor.

Enligt 1962 års läroplan för grundskolan var högstadiet tillvalsgrupperat i årskurserna 7—8 och linjedelat i årskurs 9. 1968 beslutade riksdagen om en reviderad läroplan för grundskolan. Ändringarna berörde i första hand högstadiet. Därigenom skapades en i allt väsentligt gemensam studiegång för alla barn och ungdomar under den obligatoriska skoltiden. Den nya

Tabell 5.12 Antalet klasser och elever i grundskola/folkskola samt antalet elever i realskola/ flickskola. 1960 1964 1968 1972 Antal klasser folkskola 22 770 8 577 386 grundskola 14 237 32 363 41 884 44 622 Summa klasser 37 007 40 940 42 270 44 622 Antal elever folkskola 510 260 176 146 7 489 — grundskola 332 850 691 234 903 885 989 147 realskola" 142 314 86 842 24 894 260 flickskola 24 492 17 080 2 846 119 Summa elever 1 009 916 971 302 939 114 989 526

Inkl högre folkskola och i folkskolan inbyggda realskollinjer och korrespondens- realskollinjer. Aven elever i statliga realskolor ingår.

Kr/inv 600 Brutto- kostnader 500 4ool 300— 200/ Netto- /,f" kostnader 100- ”f*** 'fl/ ___ ,,,”, __ '_'-_ Diagram 5.12 Primärkom- muner. Dri/tkostnader _ för

_ grundskola i folkskola. 1960 1964 1 968 1 972 År Löpande priser.

högstadieorganisationen genomfördes successivt under början av 1970-talet.

Antal klasser och elever i grundskola/folkskola samt antal elever även i realskola och flickskola redovisas i tabell 5.12.

Klass- och elevantalet styrs av dels befolkningsförändringarna och dels de skolpolitiska reformerna. Som redan påpekats minskade åldersgruppen 7—15 är kraftigt under 1960-talet. Den nya grundskolan. med ökat antal obligatoriska skolår. medförde som tabell 5.12 visar att antalet elever. trots de vikande barnkullarna. kunde hållas i stort sett oförändrat. Antalet klasser. som i hög grad påverkar lärar- och lokalkostnaderna. ökade kraftigt.

Driftkostnaderna för grundskolan framgår av diagram 5.12. Den i diagrammet redovisade minskningen av kostnaderna 1964 är or- sakad av statistikomläggning. För åren 1960—1963 ingår kostnader som efter 1964 är redovisade under annan rubrik bla vissa lokalkostnader.

Kommunernas möjligheter att påverka kostnadsutvecklingen inom skol- sektorn är begränsade jämfört med andra kommunala förvaltningsgrenar. Verksamheten styrs i hög grad genom statliga beslut och regelsystem. Även inom det ickereglerade området blir statliga beslut i viss mån styrande. De statliga regelsystemen ställer vissa minimikrav vad gäller kommunernas insatser. Men även inom detta reglerade område finns ett betydande ut- rymme för kommunernas egna ambitioner.

Av bruttokostnaderna är lärarlönerna den dominerande posten. Det all- männa driftbidraget från staten täcker större delen av dessa kostnader. En stor post för kommunerna utgör kostnaderna för fria läroböcker och annan fri undervisningsmateriel. För 1972 uppgick dessa kostnader till omkring 200 milj kr.

En jämförelse visar små skillnader i bruttokostnader totalt per invånare för grundskolan mellan olika kommuntyper. De största skillnaderna kan konstateras vid indelning av kommunerna efter befolkningsstruktur. Därvid visar det sig såsom väntat att i kommuner där kvoten barn/pensionärer är hög är också bruttokostnaden för grundskolan högre än riksgenomsnittet. Bruttokostnaden per invånare är vidare påtagligt högre än riksgenomsnittet i kommuner inom stödområdet. Ett litet antal elever per lärare och skol- lokaler som är dimensionerade för ett större antal klasser ger höga kostnader per elev i många glesbygdskommuner.

Vad gäller nettokostnader per invånare kan noteras betydligt större va- riationer mellan olika kommuntyper än i fråga om bruttokostnader. Delvis torde detta bero på statsbidragets konstruktion. Vidare påverkas nettokost- naderna av de interkommunala skolersättningarna. Nettokostnadsskillna- derna är inte entydiga från år till år. men för de flesta åren redovisar de medelstora (20 000—99 999 invånare) kommunerna högre nettokostnader än riksgenomsnittet. Kommuner med stor andel tätortsbefolkning och kom- muner med befolkningsökning visar också högre nettokostnader per invånare än medeltalet.

Gymnasiala skolor

Enligt skollagen skall varje kommun främja åtgärder i syfte att bereda ung— dom undervisning i gymnasieskola. Detta kan kommunen göra antingen genom att inrätta egen gymnasieskola eller genom att med s k interkom-

munal skolersättning bidra till driften av annan kommuns gymnasieskola i proportion till antalet sända elever. Alla kommuner har sålunda utgifter för gymnasial undervisning.

Grundskolans införande under 1960-talet krävde också en organisatorisk och innehållsmässig anpassning av de gymnasiala skolformerna. Efterfrågan på utbildning efter den obligatoriska skolan steg utomordentligt starkt under 1960-talet. Denna utveckling hängde bl a samman med att ytterligare stora elevgrupper genom grundskolereformen nådde behörighet för fortsatta stu- dier. Dessutom innebar studiestödsreformen 1964 en väsentlig utvidgning av det studiesociala stödet på den gymnasiala nivån med både generella och behovsprövade studiebidrag m m. De sista terminsavgifterna avskaf- fades redan 1962. Arbetslivets ökande krav och förbättrade familjeeko- nomiska förhållanden samverkade givetvis också till att höja studiebenä— genheten hos ungdomen. Vissa är var antalet avvisade sökande till gymnasial utbildning betydande.

Genom riksdagsbeslut 1964 sammanfördes fro m läsåret 1966/67 det all- männa gymnasiet, handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet till en ny skol- form det nya gymnasiet. Detta byggdes upp enligt principen om successiv differentiering. [ den nya gymnasieorganisationen ingick också den tvååriga kommunala fackskolan med social. teknisk och ekonomisk linje. Det nya gymnasiet blev genomgående kommunalt.

Yrkesutbildningens organisation och innehåll ändrades genom riksdags- beslut 1968. Den blev i princip tvåårig och byggdes liksom det nya gymnasiet upp enligt principen om successiv differentiering. Vissa allmänna ämnen infördes. Samtidigt beslöt riksdagen att de tre skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola skulle föras samman till en integrerad gymnasial skola, benämnd gymnasieskolan. Detta var det organisatoriska uttrycket för den nya enhetliga syn på de olika gymnasiala studievägarna som vuxit fram i samhället. Ny läroplan för gymnasieskolan utfärdades 1970. Den

Tabell 5.13 Antal elever i gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning.

1960 1964 1968 1972

Allmänt gymnasium 55 366 72 319 — — Tekniskt gymnasium 7 395 15 637 3 133 — Handelsgymnasium 3 789 11 653 2 046 — Nya gymnasiet — 100 973 (95 582)" Fackskolan 4 293 28 062 (41 192)”

Yrkesskolans heltidskurser 34 587 51 978 72 842 (51 062)” Gymnasieskolan 235 331 Summa elever 101 137 155 880 207 056 235 331 Vuxenutbildning, grundskolkurs — — 11 394 33 029 Vuxenutbildning, gymnasiala och övriga linjer — — 25 989 115 904 Summa elever 37 383 148 933

a Ingår i antalet för gymnasieskolan.

integrerade gymnasieskolorganisationen började genomföras 1971. Som pla- neringsprincip lades fast att varje gymnasieort borde ha en så allsidig lin- jeorganisation som möjligt. dvs samtliga eller flertalet studievägar. för att reellt möjliggöra fritt val.

I detta sammanhang bör också nämnas vuxenutbildningsreformen. vars mål är att skapa större utbildningsmässig jämlikhet i samhället. Beslutet 1967 i riksdagen innebar bl a att kommunal vuxenutbildning från 1968 suc- cessivt påbörjades i kommunerna i form av ämneskurser på såväl gym nasie- som grundskolenivå. Reformen utvecklades snabbt till att omfatta praktiskt taget samtliga kommuner. Till kommunal vuxenutbildning utgår statsbi— drag. Till vuxenutbildningsreformen hör också den ökade satsningen på bildningsförbundens studiecirkelverksamhet. vilken emellertid behandlas under nästa rubrik.

Antalet elever i gymnasieskola och kommunal vuxenutbildning belyses i tabell 5.13.

Genom frivilliga åtaganden införde ett stort antal kommuner under 1960- talet fria läroböcker och fri undervisningsmateriel i övrigt i de gymnasiala skolorna. Vissa andra kommuner betalade i stället penningbidrag. Enligt läromedelsutredningen hade vid slutet av undersökningsperioden omkring 90 procent av kommunerna infört denna förmån. lslutet av perioden införde åtskilliga kommuner motsvarande förmåner även för eleverna i kommunal vuxenutbildning.

Driftkostnadsutvecklingen för de gymnasiala skolorna redovisas i diagram 5.13.

De snabbt stigande utgifterna för kommunerna liksom för staten beror främst på att antalet elever som fortsätter utbildningen efter den obligatoriska

Kr/inv Brutto- kostnader

200

150

100

Netto- ,,» kostnader

50—

, _ " ' , Diagram 5 . I 3 Primär- kommuner. Driftkostnader

för gvmnasia/a sko/or. Löpande priser. 1950 1954 1968 1972 År

skolan ökat mycket snabbt under perioden. Enligt tabell 5.13 ökade antalet elever från ca 100 000 1960 till ca 235 000 1972. Härtill kommer ca 150 000 elever sistnämnda år i kommunal vuxenutbildning. Denna utbildning bör- jade byggas ut först 1968.

Kommunaliseringen av de statliga gymnasierna den I juli 1966 påverkade som synes mycket markant bruttokostnaderna. Däremot förändrades inte nettokostnaderna genom kommunaliseringen, eftersom statsbidrag utgår till gymnasieskolans lärarlöner och till vissa andra kostnader.

Nettokostnaden per invånare är tämligen lika i de skilda kommuntyperna. Dock visar kommungruppen med stor andel förvärvsarbetande och låg kvot barn/pensionärer en nettokostnad som endast är 50—60 procent av riks- genomsnittet. När man jämför kommunernas kostnader bör det uppmärk- sammas att gymnasieskolans organisation har olika omfattning i skilda kom- muner. Vissa kommuner har en väl utbyggd gymnasieskola med flertalet studievägar medan andra kommuners gymnasieskola bara omfattar enstaka Specialkurser eller linjer av tex yrkesteknisk karaktär. Ytterligare en grupp kommuner saknar helt egen gymnasieskola.

Övrig undervisning och kulturell verksamhet

Under 1960-talet ställdes successivt ökade krav på kommunerna att främja det lokala kulturlivet. Dels skapade kommunerna genom vidgad anslags- givning till föreningar och organisationer förutsättningar för lokala kultur- aktiviteter, såsom bildnings- och Studieverksamhet, teater, musik, sång, dans, konst, film och foto. Dels berikade kommunerna själva den kulturella miljön för medborgarna genom att utveckla verksamheten i bibliotek, mu- sikskolor och andra institutioner. Kommunala kulturnämnder började in— rättas för att underlätta överblick och samordning av verksamheten. Särskilt i samband med kommunsammanläggningar blev detta aktuellt. De kom- munala insatserna fick betydelse såväl för det professionella kulturutbudet som för amatörverksamheten inom kultursektorn. Inköp av konst för olika förvaltningars behov ökade i omfattning.

Under perioden 1960—1972 genomgickfolkbiblioteken en mycket betydel- sefull utveckling. En mängd nya biblioteksbyggnader uppfördes och filialer skapades. ofta i anslutning till skolor eller andra allmänna byggnader. De materiella och personella resurserna förstärktes, och verksamheten vidgades till att avse mera än bokutlåning. Musikavlyssning, utställningsverksamhet. barnaktiviteter och annan allmänkulturell verksamhet tillkom, särskilt under senare delen av undersökningsperioden. Som ett mått på den utökade verk- samheten kan nämnas att antalet volymer i folkbiblioteken ökade från 11 880000 1960 till 17453 000 1972.

Arbetsmetoderna i biblioteken utvecklades till att bli mer uppsökande. Under beteckningen social biblioteksverksamhet startade man utlåning på ålderdomshem, barninstitutioner, sjukhus och fängelser. I form av "Boken kommer”-verksamhet organiserades uppsökande verksamhet hos bl a gamla och handikappade. Antalet bokbussar med turer på landsbygden och i kom- munernas ytterdelar i övrigt började stiga. Fram till 1966 fanns ett mindre statsbidrag till folkbiblioteken. Det avvecklades i samband med skatte- utjämningsreformen. Vissa statliga utvecklings- och punktbidrag infördes

Tabell 5.14 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto samt investeringsut- gifter för övrig undervisning och kulturell verksamhet. Milj kr. Löpande priser

1964 1968 1972 Driftkostnader. brutto 207 405 770 Driftkostnader, netto 153 372 702 Investeringsutgifter 26 28 72

i stället.

En liknande utveckling genomgick också de kommunala musikskolorna. Efterfrågan på musikundervisning, såväl individuellt som i grupp, ökade starkt. Kommunerna sökte tillgodose dessa behov som bl a avsåg färdig- hetsträning på en mängd olika musikinstrument men också körsång och delvis dans. De kommunala musikskolorna hck en viktig kompletterande funktion till den allmänna skolan. Antalet elever i musikskolan ökade under perioden 1960—1972 från omkring 100000 till ca 285000. Samtidigt bred- dades verksamheten genom att grupp- och ensembleaktiviteter tillkom vid sidan av den individuella instrumentalundervisningen. I många kommuner var det dock svårt att tillgodose intresset fullt ut. Statsbidrag utgår inte till de kommunala musikskolorna.

Beträffande kulturverksamheten iövrigt kan nämnas, att bidragsgivningen till studieförbundens lokala organisationer kraftigt förstärktes under perioden i takt med studiecirkelverksamhetens expansion. Särskilt under periodens senare del blev detta aktuellt. som ett led i det ökade vuxenutbildnings— arbetet. Genom det utbyggda stödet från både kommuner och staten kunde bildningsorganisationerna också i vidgad omfattning ställa sig som mottagare av föreställningar från Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och oli— ka fria grupper m m. I de stora kommunerna förstärktes anslagen till stads- teatrar, yrkesorkestrar. museer och konsthallar. Utsmyckning av offentliga byggnader och platser möjliggjordes också på många håll.

Driftkostnadsutvecklingen för övrig undervisning och kulturell verksam— het totalt 1964—1972 redovisas i tabell 5.14. För åren 1960-1963 är den till- gängliga statistiken inte jämförbar med åren fr o m 1964. Driftkostnaderna brutto per invånare har ökat från 27 kr 1964 till 95 kr 1972.

Som en följd av den betydande utvecklingen inom kulturområdet fler- dubblades kommunernas totala utgifter för detta ändamål. Dock kvarstod alltjämt vid periodens slut stora skillnader mellan kommunerna i fråga om både verksamhetens bredd och dess innehåll. Den årliga ökningstakten har för bruttokostnaderna varit i genomsnitt 17 procent och för nettokostnaderna nästan 20 procent.

Vad gäller nettokostnaderna per invånare redovisades de högsta kost- naderna i kommuner med mer än 100000 invånare och i kommuner med god skattekraft. Kommuner som har mindre än 20 000 invånare. och kom- muner med låg skattekraft har de lägsta kostnaderna per invånare.

5.136. Socialvård och socialförsäkring

Verksamheten under denna rubrik indelas nedan i gemensam administration — barna- och ungdomsvård — åldringsvård — socialhjälp social hemhjälp — övrig socialvård Kommunernas socialvårdande verksamhet regleras i socialhjälpslagen, barnavårdslagen, föräldrabalken, nykterhetsvårdslagen, lagen om arbetslös— hetnämnd samt ett flertal följdförfattningar och statsbidragskungörelser.

Verksamheten ] 960—1 972

Driftkostnaderna, investeringsutgifterna och investeringsbidragen för hela verksamhetsområdet Socialvård och socialförsäkring redovisas i tabell 5.15. Se även tabellerna B81—B 84, B93, 894 samt B96 i bilaga 3.

I den följande redovisningen och diskussionen av utgiftsutvecklingen kommer de olika delområdena att behandlas var för sig.

Gemensam administration

Under gemensam administration redovisas administration som rör flera titlar eller vårdområden. Kostnader för nämnderna bokförs här. Detta gäller social centralnämnd elleri förekommande fall socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Vidare ingår under denna titel socialbyråns verksamhet, som omfattar flertalet socialvårdande uppgifter inom en kommun. I vissa kommuner sker en intern kostnadsfördelning till olika funktioner.

Genom särskild lagstiftning 1970 genomfördes möjlighet att sammanföra ledningen och ansvaret för kommunernas sociala verksamhet till en nämnd — social centralnämnd — i stället för de tidigare obligatoriska tre nämnderna; socialnämnd. barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Lagen ger också möj- ligheter att indela kommunen i distrikt med egna sociala distriktsnämnder. 1971 hade 264 av landets 464 kommuner övergått till social centralnämnd. Från årsskiftet 1973—1974 har denna organisationsform införts i 256 av lan- dets 278 kommuner.

De driftkostnader som redovisas under gemensam administration har un-

Tabell 5.15 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto, investeringsutgifter och investeringsbidrag för Socialvård och socialförsäkring. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 1 219 1 991 3 559 7 394 Driftkostnader, netto 884 1 473 2 483 5 095 Investeringsutgifter 90 199 467 369 lnvesteringsbidrag 13 17 53 78

der den undersökta perioden per invånare ökat från 5 till 42 kr, brutto och från 2 till 37 kr, netto. Härav kan emellertid inte några slutsatser dras om den verkliga kostnadsutvecklingen, eftersom kostnaderna i hög grad påverkats av organisations- och redovisningsförändringar. När kommunerna hade flera nämnder för social verksamhet redovisades nämligen admini- strationskostnader ofta under barna- och ungdomsvård, nykterhetsvård etc.

Barna- och ungdomsvård

Den kommunala barna- och ungdomsvården består bl a av allmänt före— byggande verksamhet. Vidare ingår den individinriktade verksamheten: främst vård av barn och ungdom i enskilda och kommunala familjehem (fosterhem) samt institutionsbunden barna- och ungdomsvård som bedrivs vid barnhem, ungdomshem. behandlingshem m fl. En stor del av barna- och ungdomsvården avser kommunernas barnomsorgsverksamhet: försko- lor och familjedaghem.

Vad avser fritidsverksamheten inklusive den allmänt förebyggande barna- och ungdomsvården har utvecklingen gått mot en centralisering till fri- tidsnämnderna. Som framgår av tidigare avsnitt redovisas därigenom en betydande del av kostnaderna för den allmänt förebyggande barna- och

Kr/inv soo! Brutto- kostnader 250— 200— _ Netto- / kostnader 150 , / I I / 100 50 Diagram 5.14 Primär- kommuner. Dri/ikoslnader för barna- och ungt/oms- mfd' . 1 | 1 T "T r l i— l l l r—> Lopande priser 1960 1964 1968 1972 År

Tabell 5.16 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för barna- och ungdomsvård. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 203 367 815 2 198 Driftkostnader, netto 130 239 548 1 310 Investeringsutgifter 3 16 76 126 lnvesteringsbidrag l 2 25 41

ungdomsvården under fritidsförvaltningen.

Driftkostnadsutvecklingen totalt för barna- och ungdomsvård redovisas i tabell 5.16 och diagram 5.14. Av tabellen framgår dessutom investerings- utgifter och investeringsbidrag. l tabell 397 i bilaga 3 redovisas primär- kommunernas driftkostnader för barna- och ungdomsvården efter olika in- delningsgrunder.

Såväl brutto- som nettokostnaderna per invånare har i genomsnitt ökat med över 20 procent per år. En stor del av kostnaderna avser barnomsorg. Kostnaderna för barnomsorgen liksom övriga kostnader för olika verksam- heter under barna- och ungdomsvård kommenteras närmare i det följande.

Under den undersökta perioden har man i ökad utsträckning undvikit att omhänderta barn och ungdom för samhällsvård och alltmer satsat på förebyggande och frivilliga åtgärder som stöd och hjälp för hela familjen. Även utbyggnaden av barnstugeverksamheten kan i detta sammanhang ses som en komponent i stödatgä/a'er för familjen.

Den grupp barn och ungdomar som omhändertas för samhällsvård upp- visar allt kraftigare utvecklingsstörningar och ett allt grövre missbruk av alkohol, narkotika och olika lösningsmedel. Missbrukargruppen har ökat i storlek under 1960-talet. framför allt i de övre tonåren. Även missbrukarna har man under perioden i ökad utsträckning placerat i fosterhem, vilket medfört att antalet placeringar på ungdomsvårdskolor minskat relativt sett.

Liknande utveckling har skett när det gäller barnhemmen. Under hela 1960-talet har efterfrågan på enskilda hem (fosterhem) ökat eftersom inte bara den primärkommunala verksamheten tagit dessa i anspråk, utan även ungdomsvårdsskolorna och omsorgsverksamheten i ökad utsträckning an- vänt sig av placeringar i enskilda hem. Möjligheterna att genom påverkan öka utbudet av fosterhem är begränsade. Tvärtom har det ökade antalet gifta kvinnor i förvärvsarbete minskat utbudet.

Bland social centralnämnds (barnavårdsnämnds) uppgifter ingår att ha hand om verksamheten med bidragsförskott. Bidragsförskott utgår till barn. när den som är underhållningsskyldig ej fullgör sin skyldighet. Statsbidrag utgår med 75 procent av den del av utgivet bidragsförskott som ej ersätts av underhållsskyldig. Under den nu aktuella perioden har framför allt de större kommunerna organiserat denna verksamhet genom särskilda krav- avdelningar.

Handläggningen av bidragsförskotten kommer enligt en överenskommel- se mellan socialdepartementet och Kommunförbundet att fro m den 1 ok- tober 1977 överföras till försäkringskassorna. Kommunerna kommer även

efter omläggningen att svara för 25 procent av nettokostnaderna för utgående bidragsförskott.

Verksamheten i ungdomshem haren liten omfattning och är huvudsakligen koncentrerad till storstadsområdena. Under 1960-talet har knappast någon utbyggnad skett och under perioden har även ungdomshemmens ursprung- liga mål förändrats. Från början var ungdomshemmens mål att bereda för- värvsarbetande ungdom bostäder av inackorderingskaraktär, till en rimlig kostnad. Utvecklingen av ungdomshemmen har dels gått mot institutioner med behandlingsresurser för missanpassad ungdom, dels har de kommit att ersättas av ungdomshotell eller, som de numera oftast kallas, bostads- hotell. Orsakerna till dessa utvecklingslinjer var bl a ett växande behov av ”övergångsbostäder” av olika karaktär för framför allt ungdomar i tonåren. Sammanhängande med att det under senare hälften av 1960-talet, blivit betydligt bättre tillgång på bostäder på den öppna marknaden har efterfrågan på bostäder av typ ungdomshotell minskat.

En växande del av kommunernas barna— och ungdomsvård har under de undersökta åren kommit att utgöras av barnomsorgsverksamhet, dvs dag- hem, lekskolor och fritidshem samt familjedaghem. Som en konsekvens av barnomsorgens utbyggnad har likaledes i ökande utsträckning ordnats tillsyn av tillfälligt sjuka barn, antingen genom barnvårdare eller genom den sociala hemhjälpen.

Från den 1 juli 1975 finns en särskild lag om förskoleverksamhet. I varje kommun skall kommunfullmäktige anta en förskoleplan som bl a redovisar behovet av förskolor, familjedaghem och annan kompletterande förskole- verksamhet i kommunen. Förskola är ett gemensamt namn för daghem (heldagstillsyn) och deltidsgrupp.

Vad gäller heldagstillsvn har platsutbyggnaden skett snabbt såväl vid in- stitutioner som inom familjedaghemsverksamheten. Trots betydande sats- ningar för snabb utbyggnad av den institutionsbundna verksamheten har familjedaghemsverksamheten vuxit klart snabbare.

För utbyggnaden av barntillsynen brukar anges två principiella motiv. Det ena rör barnens sociala fostran och utveckling. Det andra motivet är att barnen skall beredas tillsyn och omvårdnad under den tid, som föräldrarna studerar eller förvärvsarbetar. Båda de motiv, som kan anföras för barn- tillsynsverksamheten har fått en påtaglig ökad aktualitet från slutet av 1960- talet.

Tabell 5.17 Antal platser inom kommunernas barnomsorg.

1960 1964 1968 1972

Daghem antal statsbidragsberättigade platser 10 270 10 822 19 973 44 552

Deltidsgrupper (lekskolor)

antal inskrivna barn 38 373 43 538 64 586 96 447 Fritidshem antal platser 2 450 2 380 4 135 10 826

Familjedaghem antal inskrivna barn 4 467 10 844 24 213 47 256

Kommunernas utbyggnad av barntillsynen under den undersökta perio— den har stimulerats genom ökade statliga bidrag, såväl investeringsbidrag som driftbidrag. De statsbidrag till barnstugor som infördes den 1 juli 1966 har successivt höjts. (Driftbidragen till daghem från 1600 kr/plats 1966 till 7500 kr/plats from den 1 juli 1975.)

Statsbidrag till familjedaghem infördes 1969 med belopp motsvarande 35 procent av nettokostnaderna. Efter förslag från kommunalekonomiska utredningen ändrades dessa bidrag från 1975 så att de numera i princip utgår med 35 procent av bruttokostnaderna.

Vad gäller deltidsgrupper (lekskolor) har det skett en successiv utbyggnad med sikte på att åtminstone alla barn i 6-årsåldern skulle erbjudas plats. From den 1 juli 1975 har kommunerna skyldighet att bereda samtliga 6-åringar plats i deltidsgrupp. Förutom 6-åringar skall kommunerna bereda plats för yngre barn med särskilda behov.

Det statliga stödet för verksamheten upphörde vid mitten av 60-talet. I samband med den lagstadgade skyldigheten för kommunerna att bereda 6-åringar m fl plats i deltidsgrupp har ett statsbidrag till verksamheten åter införts. Detta bidrag kommer att upphöra vid 1976 års utgång i samband med ett kraftigt ökat stöd till daghemmen.

Fritids/remmen var under 1960-talet få och i många kommuner saknades de helt. Under sista delen av den undersökta perioden ökade dock antalet platser i fritidshem kraftigt.

Många kommuner började under periodens senare del också att diskutera och pröva en närmare anknytning av fritidshemmen till kommunens övriga fritidsverksamhet. Utbyggnadstakten av fritidshem under perioden som hel- het har varit låg. Efterfrågan på kommunalt ordnad fritidsverksamhet har varit störst för de yngsta skolbarnen och detta behov har kommunerna i viss utsträckning mött genom utbyggnad av familjedaghem. På senare år har dock efterfrågan på fritidshemsplatser ökat snabbt. Antalet platser inom kommunernas barnomsorg framgår av tabell 5.17.

Under perioden 1968—1972 har driftkostnaderna brutto per invånare för lekskolor, daghem och fritidshem ökat från 34 till 106 kr. Motsvarande tal för familjedaghemmen var 5 kr 1968 och 41 kr 1972.

Den årliga ökningstakten för såväl brutto- som nettokostnader har varit mycket hög vilket stämmer väl överens med det ökade antalet platser enligt tabell 517. För familjedaghemmen har vissa år en fördubbling av kost- naderna ägt rum. För barnomsorgen totalt har bruttokostnaderna per in- vånare ökat med nästan 40 procent per år och nettokostnaderna med ca 36 procent per år under perioden 1968—1972.

En jämförelse mellan olika kommungrupper visar att nettokostnaden per invånare för barntillsyn är högst i kommuner med över 100000 invånare och i kommuner med stor befolkningstillväxt. Detta förhållande torde bl a återspegla ett större behov av barntillsyn i dessa kommuner. Under perioden 1968—1972 har barntillsynens nettokostnader per invånare ökat med över 30 procent per år i så gott som alla kommungrupper.

Hösten 1975 träffade regeringen en överenskommelse med Svenska kom- munförbundet om den fortsatta utbyggnaden av kommunernas barnomsorg. Enligt överenskommelsen förutsätts att kommunerna under femårsperioden 1976—1980 bygger 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya fritidshems-

platser. Statsbidragen till kommunernas barnomsorg kommer enligt över— enskommelsen att öka mycket kraftigt; för daghemmen från 7 500 kr per plats till 14000 kr per plats, samtidigt som bidragen anknyts till löne- utvecklingen för anställda i offentlig tjänst.

Under barna- och ungdomsvård redovisas också kostnader för barnkolonier och,feriebarnsverksamhet. Under den undersökta perioden har det skett en nedgång av antalet kolonier anordnade av kommuner. 1964 var antalet plat- ser9 958 och antalet inskrivna barn 14 698. Antalet platser hade 1972 minskat till 7286 och antalet inskrivna barn till 11485. Feriebarnsverksamheten har varit i stort sett av samma omfattning under hela 1960-talet. Vistelsetiden har minskat framför allt vid barnkolonierna.

Motivet för barnkolonier och feriebarnsverksamhet kan i dag främst sägas vara en möjlighet för barn att komma ut på landsbygden. Under den tidigare delen av perioden var det också nödvändigt att ordna sommarvistelse på grund av att barnstugorna var stängda under sommaren. Den förlängda familjesemestern och det ökade välståndet har medfört en större rörlighet och möjliggjort för föräldrarna att själva ordna sommarverksamhet för bar- nen. Att vistelsetiden vid barnkolonierna minskat har samma orsaker. Det blir allt vanligare med samhälleliga dagverksamheter och privat ordnade läger av olika slag.

I vissa kommuner, i första hand större kommuner, bedrivs fritidsverk- samhet för barn och ungdom med social centralnämnd eller barnavårds- nämnd som huvudman. Kostnaderna för denna fritidsverksamhet, som allt- så redovisas under barna- och ungdomsvård, varierar kraftigt mellan olika kommuner. Nettokostnaden per invånare har 1960—1972 i genomsnitt varit ca 20 kr. Verksamheten kommenterades närmare i avsnittet om fritids- förvaltning (avsnitt 5.1.3.4).

Åldringsvård

Enligt socialhjälpslagen åligger det kommun att anordna och driva hem för åldringar, vilka är i behov av vård eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Förutom kostnader för ålderdomshem redovisas under åldrings- vård bidrag till pensionärsbostäder och kostnader för öppen åldringsvård (hemhjälp m m). Om uppkommet vårdbehov inte tillgodoses på annat sätt är kommunen skyldig avhjälpa behovet genom att erbjuda öppenvårdsin— satser eller boende på ålderdomshem. Omsorgsskyldigheten betonas starkare efter en lagändring den 1 juli 1968.

Tabell 5.18 Antal ålderdomshem samt antal platser och vårddagar på ålderdomshem.

1960 1964 1968 1972 Antal ålderdomshem 1 350 1 325 1 241 1 182 Antal platser inkl avdelningar för långvarigt sjuka 42 274 46 908 54 790 59 480 Antal vårddagar i tusental 13 897 15 866 18 573 20 477

En allt större del av kommunernas åldringsvård under de undersökta åren har kommit att omfatta en utbyggnad av den "öppna" åldringsvården även om kommunernas största kostnad inom området var och är ålder- domshemmen.

Vad gäller ålderdomshemmen har det under perioden skett en kontinuerlig ökning av antalet platser fram till början av 1970-talet, då en stagnation inträdde. Antalet ålderdomshem samt antalet platser och vårddagar på ål- derdomshem framgår av tabell 5.18.

De på många håll påtagliga höjningarna av de kommunala bostadstilläggen har gjort det möjligt för pensionärerna att efterfråga moderna. bekväma böstäder. Sådana satsningar liksom en aktiv bostadsförbättringsverksamhet och en väl fungerande hemtjänst m m har minskat efterfrågan på ålder- domshem. Det har även blivit vanligare att kommunerna bygger s k ser- vicehus eller servicelägenheter i stället för ytterligare ålderdomshemsplatser.

Ålderdomshemmen har också förändrats under den undersökta perioden. Tendensen har varit att man gått från många små hem till färre antal större anläggningar (mer än 40 rum). Standarden har höjts betydligt på hemmen bl a genom att nästan alla ålderdomshemsboende har fått enkelrum. En stigande andel av kommunerna "öppnar” ålderdomshemmen och använder dess resurser som bas för den totala ålderingsvården i kommunen.

Den 5 k öppna åldringsvården innefattar olika former av hemtjänstverk- samhet. Hemhjälpen är den dominerande, men dessutom ingår olika former av kollektiv service. Den samlade hemtjänstverksamheten är individinriktad såtillvida att den avser att tillgodose enskilda människors hjälpbehov i den egna bostaden. Som exempel kan nämnas hemhjälp, fotvård och mat- distribution. Sedan statsbidrag infördes till social hemhjälp 1964 har verk- samheten utvecklats mycket kraftigt och mot slutet av undersökningspe- rioden fick över 290000 personer hemhjälp i sin bostad, vilket motsvarar ungefär var fjärde pensionär. Reglerna för statsbidrag har ändrats från och med 1975. Tidigare utgick statsbidraget med 35 procent av nettokostnaderna. De nya reglerna — som tillkom på förslag av kommunalekonomiska ut- redningen — innebär att statsbidrag utgår med 35 procent av bruttokost- naderna. 1 bruttokostnaderna får inräknas bl a kostnaderna för arbetsledande personal.

Den kollektiva servicen erbjuds i exempelvis dagcentraler och är avsedd att komplettera, men också ersätta, vissa delar av hemtjänsten. Dagcentraler bildades först vid ålderdomshem och pensionärshem men finns nu också fristående. Från mitten av 1960-talet befinner sig dagcentralerna i stark ex-

Tabell 5.19 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för åldringsvård. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 280 519 1 215 2 331 Driftkostnader. netto 134 296 756 I 530 Investeringsutgifter 79 155 323 168 lnvesteringsbidrag 10 7 11 7

Diagram 5 . I 5 Primärkom- muner. Dri/ikoslnader (lör åldringsvård.

Löpande priser.

Kr/inv

300 Brutto-

kostnader

250

200

Netto- I , kost nader / l / I 150 / / / l / 100 50 __.1._> 1960 1964 1968 1972 År

pansion. både vad gäller antalet anläggningar och servicesortimentet vid dessa.

Driftkostnadsutvecklingen för åldringsvård framgår av tabell 5.19 och dia- gram 5.15. I tabellen redovisas dessutom investeringsutgifter och inve- steringsbidrag.

Bruttokostnaderna per invånare har i genomsnitt ökat med nästan 20 procent per år 1960—1972. Nettokostnadsökningen är drygt 20 procent per år. Kostnadsökningen hänger givetvis samman med det ökade antalet pen- sionärer.

För olika kommuntyper kan noteras stora skillnader beträffande åldrings- vårdskostnader. (Se tabell B 98 i bilaga 3.) De högsta kostnaderna per invånare redovisas som väntat i kommuner med låg kvot barn/pensionärer. Höga kostnader per invånare finns vidare i kommuner med mindre än 70 procent tätortsbefolkning. Om man ser till kostnaden per invånare i gruppen 67 år och äldre finner man att denna är högst i de kommuner som har den lägsta andelen invånare i denna åldersgrupp.

Investeringsutgifterna på åldringsvårdens område har efter 1968 successivt minskat. vilket sammanhänger med den ändrade inriktningen på kommu- nernas service från institutioner till öppen verksamhet.

Socialhjälp

Den som är i behov av socialhjälp skall enligt socialhjälpslagen erhålla sådan hjälp i den omfattning och i den form som är erforderlig och lämplig. So- cialhjälp utgår i form av ekonomisk hjälp till enskilda, vårdavgifter till en- skilda hem och anstalter m m. Utöver obligatorisk socialhjälp kan frivillig socialhjälp lämnas. ! den ekonomiska redovisningen finns vanligen ej någon uppdelning av kostnaderna på obligatorisk respektive frivillig hjälp.

Den kommunala socialhjälpen, som utgör ungefär en procent av kost- naderna för samhällets hela socialpolitik, spelar ofta en framträdande roll iden socialpolitiska debatten. Ersättning från staten erhålls i viss omfattning för socialhjälp till utländska medborgare, ej mantalsskrivna svenskar, samer, zigenare och llyktingar.

Ökningen av socialhjälpskostnaderna 1960—1972 framgår av diagram 5.16. En markant skillnad finns mellan periodens olika delar. Mellan 1960 och 1964 var socialhjälpskostnaderna förhållandevis stabila. Från 1964 till 1968 ökade de med drygt 10 procent per år. För åren l968—1972 är ökningstakten ungefär 18 procent per år. ! fasta priser är ökningstakten självfallet lägre. Om konsumentprisindex används som mått på prisförändringar inom denna sektor, visar det sig att socialhjälpskostnaderna realt ökat med ca 6 procent per år 1964—1968 och med drygt ll procent per år 1968—1972.

De ökade socialhjälpskostnaderna under perioden förklaras av dels en ökad andel socialhjälpstagare och dels ökade kostnader per hjälptagare. Ge- nerellt sett har ökningen av antalet socialhjälpstagare varit störst i stor- stadsregionerna. Den ökade andelen socialhjälpstagare består bland annat av unga barnfamiljer med höga boendekostnader och människor som stötts ut från produktionen av olika skäl bl a rationalisering och effektivisering av näringslivet. Också inställningen till vad som är rimlig standard för so- cialhjälpstagare har efter hand förändrats på grund av ökningen av den' allmänna välfärden. Vid bedömning av socialhjälpsbehov görs en individuell behovsprövning i varje enskilt fall men för att få ett praktiskt hjälpmedel i arbetet används

Kr/inv

? Bruttokostnader 70 60— , Nettokostnader

"[ "T I 1960 1964 1968 1972 År

Diagram 5.16 Primärkom- muner. Dri/ikostnader för sac'ial/t/"älp. Löpande priser.

s k vägledande socialhjälpsnormer. Flertalet av Svenska kommunförbundets länsavdelningar har utarbetat rekommendationer om socialhjälpsnormer för tillämpning av kommunerna i respektive län. Andelen kommuner som an- vänder sig av vägledande socialhjälpsnormer har ökat under perioden. Det är allt vanligare att kommunerna knyter normernas belopp till basbeloppet för att socialhjälpstagarnas konsumtionsstandard ej skall minska till följd av kostnadsutvecklingen.

Social hemhjälp

Under social hemhjälp redovisas hjälp till handikappade och barnfamiljer samt också en del av kostnaderna för hemhjälp till pensionärer. Den sociala hemhjälpen till framför allt barnfamiljer är en verksamhet som i de flesta kommuner var utbyggd redan före den nu aktuella perioden. Verksamheten stimulerades av ett statsbidrag till avlönande av hemvårdarinnor. Detta sär- skilda statsbidrag upphörde 1961. Från 1964 erhåller kommunerna åter stats- bidrag enligt de regler som beskrivits ovan beträffande den öppna åldrings- vården.

De bruttokostnader som redovisas för den sociala hemhjälpen har ökat från 7 kronor per invånare 1960 till 32 kronor 1972. Nettokostnaderna har ökat från 5 kronor till 18 kronor. Ökningarna hör delvis samman med att vissa kommuner redovisar barnavårdarinnorna under denna rubrik.

Övrig socialvård

Under övrig socialvård redovisas nykterhetsvård, arbetsvård (skyddad verk- stad), åtgärder vid arbetslöshet, kommunala bostadstillägg till pensionärer, husmoderssemesterverksamhet, rättshjälp, familjerådgivning samt handi— kappservice (tex färdtjänst). Till åtgärder vid arbetslöshet hör exempelvis beredskapsarbeten. Dessa redovisas i allmänhet under den titel som verk- samheten hör till, tex avloppsverk.

Vad gäller nykterhetsvärden har kommunernas verksamhet under de un- dersökta åren alltmer inriktats på behandling genom öppna frivilliga vård- former. Andelen tvångsåtgärder har minskat och man använder sig alltmer av olika frivilliga kontaktformer. Eftersom även andra insatser än åtgärder enligt nykterhetsvårdslagen har nykterhetsvårdande effekt, har kommuner- na i allt större utsträckning använt sig av den resurs som socialvården totalt utgör i kommunerna. Denna utveckling har underlättats av att en stigande andel kommuner har ordnat sin socialvård enligt "helhetssynen" med social centralnämnd och integrerad socialförvaltning.

Målet för de olika kommunala insatserna på detta område är att hjälpa missbrukarna komma ur sin problematik. i första hand genom frivilliga stöd och hjälpformer inkl behandling vid alkoholpolikliniker. Under perioden har värdens inriktning successivt gått från institutionsvård till öppen verk- samhet. Även enskilda hem utnyttjas i viss utsträckning. När det gäller inackorderingshem har det skett viss utbyggnad under 1960-talet. Kom- munala vårdanstalter finns i liten omfattning. En del har miljöterapeutisk inriktning.

Den ökade satsningen på öppna och frivilliga vårdformer har medfört

ökade kostnader för kommunerna. Statsbidrag utgår med 75 procent av kommunernas kostnader. Kommunernas nettokostnader för nykterhetsvård för 1972 var drygt 7 kronor per invånare.

Arbetsrnarknac/Spo/itiska åtgärder är inte i första hand ett kommunalt åta- gande, men kommunerna gör vissa insatser som komplement till statliga åtgärder. De medel som kommunerna tidigare hade till sitt förfogande vid arbetslöshet var dels kontant understöd, dels beredskapsarbeten.

Ett fåtal kommuner har under 1960-talet bedrivit kontant understöds- verksamhet för arbetslösa med statsbidrag. De övriga kommunerna har an- vänt sig av frivillig socialhjälp om behov av ekonomisk hjälp till arbetslösa har uppstått. En väsentlig förändring beträffande behovet av kommunalt kontantunderstöd vid arbetslöshet har inträtt i och med de nya reglerna om kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) som gäller från 1974. Detta stöd utbetalas av försäkringskassorna.

Skyddade verkstäder med primärkommunalt huvudmannaskap finns i sju län utöver de tre "landstingsfria" kommunerna. Arbetsprövning och ar- betsträning handhas dock i dessa län av landstingen.

Kommunerna har under lång tid gjort insatsen/ör personer med handi- kapp. Efter ändring av 1 och 6 åå i socialhjälpslagen 1968 har kommunens socialnämnd det primära ansvaret för handikappsvården. Socialnämnden skall bedriva en aktiv, uppsökande socialvård för att tillgodose individuel- la behov av omvårdnad. Är den enskilde l behov av vård och service som staten. landstinget eller annan svarar för, skall socialnämnden förmedla kontakt mellan den vårdbehövande och det organ som svarar för vården.

Vad gäller kommunalt bostadstillägg för personer med handikapp (KBH) har verksamheten successivt ökat under perioden. Moderna och lättskötta bostäder är en förutsättning för att många handikappade skall kunna klara sig själva. Syftet med bostadstillägget (KBH) är därför att stimulera de han- dikappade till att söka sig lättskötta ändamålsenliga bostäder.

Färdtjänst för personer med handikapp har funnits under en följd av år i ett fåtal kommuner. Behovet av färdtjänst blev mer uppmärksammat under senare delen av 1960-talet och från och med 1968 har utbyggnaden skett i accelererande takt. Färdtjänsten är avsedd för personer med handikapp som medför väsentliga svårigheter för den enskilde att använda allmänna kommunikationsmedel. Största andelen av de färdtjänstberättigade är äld- re personer med handikapp, men yngre handikappade utnyttjar denna ser- vice mest frekvent.

Tabell 5.20 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto för övrig socialvård. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 456 764 890 1 656 Driftkostnader, netto 418 698 720 1 312 (därav bidrag till folkpensione-

ringen)” (366) (621) (573) (986)

" Fro m 1966 endast kostnader för KBT.

Diagram 5.17 Primärkom— muner. Dri/ikostnader ”för övrig socialvård. Löpande priser.

Efter förslag från kommunalekonomiska utredningen utgår numera stats- bidrag till kommunernas färdtjänst med 35 procent av bruttokostnaderna.

Från och med 1972 hari många kommuner s k Kommunala ltandikappräd, KHR, inrättats, som referensgrupp till kommunens sociala centralnämnd. KHst uppgift är att medverka till ett ökat samarbete mellan kommunala och andra myndigheter och organ med verksamhet inom handikappvården samt mellan dessa organ och handikapprörelsen.

Den övervägande delen av kostnaderna för övrig socialvård avser kom— muna/a bostadstillägg till pensionärer (KBT). Grunder och belopp för bo- stadstilläggen beslutar kommunerna själva, medan inkomstprövningen är reglerad i lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folk- pension. Kommunernas tidigare skyldighet att bidra till statliga folkpen- sionsförmåner upphörde 1966. Samtidigt överfördes kostnaderna för de kom- munala bostadstilläggen till pensionärer helt på kommunerna.

Kommunernas bestämmelser om KBT är utformade enligt något av ned- anstående alternativ.

Alt [: Generellt belopp till alla pensionärer oavsett verklig bostadskostnad (bortsett från olikheten mellan ensamstående och gifta).

Alt Il: KBT anknyts till den verkliga bostadskostnaden (ev minskat med visst belopp och/eller maximerat till ett högsta belopp eller ett standard- mässigt tak tex högst kostnaden för 2 rum och kök).

Alt lll: Kombination av 1 och II, dvs dels med ett generellt belopp och dels med ytterligare ett belopp motsvarande bostadskostnaden eller del där- av.

Andelen kommuner som genom det kommunala bostadstillägget betalar pensionärernas faktiska bostadskostnad har under perioden successivt ökat. Tillgänglig statistik visar att de fiesta kommuner under senare år har höjt

Kr/inv Brutto- 200 kostnader Netto- /' kostnader

__"1 l %— T_l'_

1968

1972 År

1960 1964

bostadstillägget mycket kraftigt. Genom kommunsammanläggningama har man nått större enhetlighet i fråga om tilläggets storlek.

Driftkostnadsutvecklingen totalt för de olika delar som ovan beskrivits under rubriken övrig socialvård redovisas i tabell 5.20 och diagram 5.17.

Minskningen av kostnaderna 1966 beror på den tidigare nämnda om- läggningen av finansieringen av bostadstillägg och andra folkpensionsför- måner. Före 1966 lämnade kommunerna bidrag till staten för vissa in- komstprövade folkpensionförmåner(hustrutillägg, änkepensioner m m). Un— der 1966—1972 ökade nettokostnaderna per invånare för övrig socialvård med i genomsnitt 16 procent per år.

Kostnaderna för övrig socialvård varierar mellan olika kommuntyper. Sålunda är kostnaderna per invånare högre i kommuner med låg skatte- kraft än i kommuner med hög skattekraft. Markant lägre kostnader än riksgenomsnittet redovisas för kommuner med stark befolkningstillväxt. Olikheterna mellan kommunerna förklaras så gott som helt av skillnader i fråga om kostnader för det kommunala bostadstillägget, vilka i sin tur be- ror på ålderssammansättning, bostadstilläggets storlek samt hyresläget i kommunen. Totalt i riket har antalet pensionärer med KBT ökat från 534000 1960 till 708000 1972. Av det totala antalet pensionärer hade 1960 drygt 60 procent KBT. 1972 var motsvarande andel ca 58 procent.

5.137. Hälso- och sjukvård

Kommuner som inte ingår i landsting har inom hälso- och sjukvården mot- svarande uppgifter som landstingen. Under den nu beskrivna perioden har följande kommuner stått utanför landsting (landstingsfria kommuner).

1960—1962 Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg, Gävle 1963—1966 Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping 1967—1970 Stockholm, Göteborg. Malmö 1971—1972 Göteborg, Malmö, Gotland

Den beskrivning av hälso- och sjukvårdsverksamheten som redovisas i kapitlet om landstingen gäller även för de landstingsfria kommunerna. Den primärkommunala verksamhet som redovisas i detta avsnitt avser häl- sovårdsnämnderna.

Verksamheten 1960—] 972

Enligt nu gällande hälsovårdsstadga (1958 års) som trädde i kraft den 1 januari 1960 skall i varje kommun finnas särskild hälsovårdsnämnd. Stad- gans materiella bestämmelser är tillämpliga inom hela riket.

Vid sidan av hälsovårdsstadgan har under åren från 1960 tillkommit en rad lagar och bestämmelser av stor betydelse för skyddet av hälsa, miljö och natur. Ett genomgående drag för all denna lagstiftning är att den i hög grad påverkat arbetssituationen för de kommunala organ som handhar planerings-, verkställighets- och kontrollfunktioner inom hälso— och mil- jövårdsomrädet.

De ämnesområden där ny lagstiftning m m påverkat hälsovårdsnämn- dernas verksamhet är framför allt följande: livsmedelshygien, bostadshygien,

luftvård, vattenvärd, bullerbekämpning, avfallshantering, hälso- och mil- jöfarliga varor, kommunal yrkestillsyn, djurhållning och djurskydd samt naturvård.

Det ökade intresset under 1960-talet för hälso— och miljövårdens krav — som bl a manifesterats i 1969 års miljöskyddslagstiftning — har i hög grad påverkat det kommunala hälso- och miljövårdsarbetet. Tätortstillväxten, in- dustrins strukturella förändringar, trafikledernas utbyggnad samt byggandet av stora kraft- och värmeverk har medfört krav på aktiva insatser från kom- munerna för en samlad miljövårdsplanering med mål att hejda miljöför- störelsen och återställa förstörd miljö så långt som möjligt.

Även om hälsovårdsnämndernas uppgifter och verksamhet utökats vä- sentligt under perioden är de kostnader som redovisas på hälsovårdsnämn- derna relativt blygsamma. Detta sammanhänger med att kommunernas kostnader för flera av de verksamheter som nämnts ovan redovisas under andra rubriker, såsom vatten- och avloppsverk, renhållningsverk, fastighets- förvaltning, gatu- och parkförvaltning etc. De kostnader som redovisas på hälsovårdsnämnderna har per invånare under perioden 1968—1972 i genom- snitt varit 10 till 13 kronor brutto och 8 till 10 kronor netto.

5.138. Affärsmässig verksamhet

Verksamheten under denna rubrik indelas i

— hyresfastigheter hamnförvaltning

— kommunikationsföretag

kraft-och värmeproduktionsverk, gasverk, elverk och värmeverk - vatten- och avloppsverk

renhållningsverk

— övrig affärsmässig verksamhet

[ tabeller och sammanställningar redovisas dessutom allmän markreserv som affärsmässig verksamhet. Beskrivning av den allmänna markreserven lämnas dock under Fastighetsförvaltning och bostadsförsörjning, avsnitt 5.1.3.3.

Tabell 5.21 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto, investeringsutgifter och investeringsbidrag för Affärsmässig verksamhet. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 1 764 2 551 3 867 6 130 Driftkostnader, netto" —12 11 360 765 Investeringsutgifter 770 1 670 2 464 3 001 lnvesteringsbidrag 118 244 437 887 a_ = nettointäkt.

Verksamheten [ 960—1972

Driftkostnader, investeringsutgifter och investeringsbidrag för hela den af- färsmässiga verksamheten redovisas i tabell 5.21.

1 den följande redovisningen kommer utgifternas sammansättning och utveckling att närmare behandlas för varje delområde för sig.

Hyresfastigheter

Under hyresfastigheter redovisas för uthyrning avsedda affärs- och parke- ringshus, tjänstebostäder, pensionärshem, förhyrda pensionärslägenheter och övriga hyresfastigheter. Bland fastigheterna ingår en del reglerings- och saneringsfastigheter.

Kommunernas engagemang i bostadsbyggandet är av stor omfattning. I huvudsak sker dock denna verksamhet genom aktiebolag, stiftelser och bostadsrättsföreningar. Det innebär att de fastigheter som i kommunerna redovisas under ”hyresfastigheter" endast utgör en liten del av kommu- nernas totala verksamhet på detta område.

I tabell 5.22 redovisas driftkostnader, investeringsutgifter och investe- ringsbidrag. Härvid bör noteras att investeringsutgifterna redovisas efter av- drag för inkomster från fastighetsförsäljningar.

Av kommunernas bruttokostnader för hyresfastigheter täcks största delen med intäkter från fastigheterna. Nettokostnaderna har emellertid ökat; sär- skilt under periodens senare del. Intäkterna 1964 motsvarade 96 procent av bruttokostnaderna. 1972 hade andelen sjunkit till 74 procent. En orsak härtill kan vara ändrade principer för beräkning av kapitaltjänstkostnader. En annan orsak är att de nytillkomna hyresfastigheterna i betydande om- fattning utgörs av pensionärslägenheter, för vilka hyrorna inte helt täcker kostnaderna.

Driftkostnaderna brutto per invånare för hyresfastigheter har ökat från 16 kr 1960 till 84 kr 1972. NettokOStnaderna har under motsvarande period ökat från 3 till 22 kr.

Nettokostnaden per invånare för hyresfastigheter är högre än riksgenom- snittet i glesbygdskommuner och över huvud taget i kommuner med låg skattekraft. (Se tabell 899 i bilaga 3.)

Investeringsutgifterna per invånare för hyresfastigheter var som högst 1969, 39 kr. Detta kan jämföras med 7 kr 1960 och 23 kr 1972. Nedgången av investeringsutgifterna i slutet av perioden beror bl a på att försäljningar av hyresfastigheter då redovisas med relativt stora belopp.

Tabell 5.22 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för hyresfastigheter. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 121 186 389 685 Driftkostnader, netto 21 7 75 178 Investeringsutgifter 49 173 277 189 lnvesteringsbidrag 5 11 13 42

Tabell 5.23 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto, investeringsutgifter och investeringsbidrag för hamnförvaltning. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, bmtto 159 225 291 346 Driftkostnader, netto” —18 —11 3 13 Investeringsutgifter 68 99 99 130 lnvesteringsbidrag 5 6 9 22 a- = nettointäkt.

Hamnförvaltning

Under hamnförvaltning redovisas primärkommunernas kostnader för an- läggning och drift av allmän hamn.

Hamnförvaltningens driftkostnader, investeringsutgifter och investerings- bidrag framgår av tabell 5.23.

Driftkostnaderna brutto per invånare för hamnförvaltning har ökat från 21 kr 1960 till 43 kr 1972. Investeringsutgifterna per invånare har under motsvarande period ökat från 9 till 16 kr.

För den redovisade perioden har intäkterna i genomsnitt varit något större än bruttokostnaderna; för perioden som helhet 101.6 % av bruttokostna- derna. Enligt praxis i kommunerna, som grundas på föreskrifter vid fast- ställande av hamntaxor, balanseras hamnarnas resultat från år till år. Undan- tag härifrån gäller framför allt för de hamnar som regelmässigt visar un- derskott.

De bmttokostnader och investeringsutgifter som redovisas under hamn- förvaltning avser — med undantag för något enstaka år — till mer än hälften de tre största hamnarna Göteborg, Stockholm och Malmö.

Statsbidrag kan erhållas till anläggningskostnader för handelshamnar och farleder enligt av Kungl Maj:t fastställd arbetsplan. Vidare kan statsbidrag utgå till anläggning eller förbättring av hamn som behövs för yrkesfisket.

Kommunikationsföretag

Kommunikationsföretag avser spårbunden trafik, buss— och biltrafik samt båt- och färjetrafik som drivs i kommunal regi. Täckning av driftunderskott

Tabell 5.24 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto, investeringsutgifter och investeringsbidrag för kommunikationsföretag. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

________________

Driftkostnader, brutto 88 168 265 280 Driftkostnader, netto 6 57 129 107 Investeringsutgifter 17 18 61 41 lnvesteringsbidrag 1 0 32 3

___—M

Kr/ i nv

20

för kommunala kommunikationsbolag och bidrag till enskilda företag kan ingå dels här och dels under övrigt nedan.

I tabell 5.24 redovisas driftkostnader, investeringsutgifter och investe— ringsbidrag för kommunikationsföretag.

Kostnadsutvecklingen redovisas dessutom i diagram 5.18. Huvuddelen av de redovisade kostnaderna avser kommunikationsföretag i de större kommunerna. De kraftiga svängningarna i kostnadsutvecklingen under periodens senare del sammanhänger främst med redovisningen av kostnaderna för Storstockholms lokaltrafik. From 1971 överfördes dessa kostnader på Stockholms läns landsting. Statsbidrag kan utgå till icke eko- nomisk bärkraftig trafik på landsbygdslinje. Vid beviljande av extra skat- teutjämningsbidrag till kommun beaktas kostnader för lokal trafikservice iglesbygd.

Under perioden 1960—1966 uppgick investeringsutgifterna för kommu- nikationsföretag per år till mellan 11 och 23 milj kr. För åren därefter har investeringsutgifterna för vissa år varit avsevärt högre. 1970 uppgick in- vesteringsutgifterna till 179 milj kr för att därefter på nytt sjunka till 41 milj kr 1972.

I likhet med vad som gäller för driftkostnaderna har primärkommunernas investeringsutgifter i hög grad påverkats av det ändrade huvudmannaskapet för Storstockholms lokaltrafik. Statsbidrag kan utgå till byggande av tun- nelbanor.

Kraft- och värmeproduktionsverk, gasverk. elverk och värmeverk

Den verksamhet som redovisas under kraft- och värmeproduktionsverk samt värmeverk, gasverk och elverk utgör blott en del av den verksamhet som primärkommunerna bedriver på detta område. Betydande delar av denna aktivitet drivs i bolagsform och ingår sålunda ej i kommunernas redovisning. Reglering förekommer beträffande elektricitetsanläggningar. För dessa ford- ras koncession av kommerskollegium som också kan reglera pris och övriga villkor för leverans eller överföring av strömmen. 1 övrigt är verksamheten fri och den bedrivs inom ramen för den kommunala kompetensen enligt

Bruttokostnader

Diagram 5 . 18 Primärkom- muner. Driftkostnader för kommunikations/öretag. Löpande priser.

Diagram 5 . l 9 Primärkom- muner. Bruttokostnader och investeringsutgifter för kraft- och värmeproduk- tionsverk. gasverk, elverk och värmeverk.

Löpande priser.

Tabell 5.25 Primärkommuner. Driftkostnader brutto. nettointäkter. investeringsut- gifter och investeringsbidrag för kraft- och värmeproduktionsverk, gasverk, elverk och värmeverk. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 859 1 174 1 633 2 409 Nettointäkter 133 176 145 140 Investeringsutgifter 176 378 506 708 lnvesteringsbidrag 4 23 66 128

kommunallagen. Enligt rättspraxis måste dock likställighets- och självkost- nadsprinciperna beaktas i fråga om avgifterna. Dessa måste följaktligen de- biteras efter enhetliga grunder och får inte överstiga kommunens kostnader för verksamheten, beräknade efter företagsekonomiska grunder.

Endast den verksamhet som drivs direkt av kommunerna redovisas i tabell 5.25. Under perioden 1960—1972 har verksamhetsformen ändrats i

Kr/inv 300 Brutto- kostnader 250 2004 150-| 100 , lnvesterings- ,/ utgifter // . ,»f'___-xxv/ 50 /——/, l / ,/ ___,

_l_ 'l— 'l— |__| _r- —r— —r— r—T —i— r—V 1960 1964 1968 1972 År

flera fall. Det är därför vanskligt att jämföra uppgifter mellan olika är.

Bruttokostnader och investeringsutgifter framgår vidare av diagram 5.19. Intäkterna från verksamheten finansierar de redovisade bruttokostnaderna helt. Undantag härifrån kan gälla något år för någon enstaka kommun. Totalt för riket motsvarar intäkterna 1960—1965 mellan 112 och 116 procent samt 1966—1972 mellan 106—109 procent av bruttokostnaderna. En viss re- lativ minskning av överskotten kan alltså noteras. Vid bedömning av in— täkternas storlek i förhållande till bruttokostnaderna bör dock beaktas prin- ciperna för beräkning av kapitaltjänstkostnader (avskrivning och intern rän- ta). Det finns här betydande skillnader mellan olika kommuner som försvårar möjligheterna att jämföra och analysera det ekonomiska utfallet.

Kommunernas engagemang i kraft- och värmeproduktionen har med nå- got undantag påbörjats under den studerade perioden. Den fjärrvärme som produceras vid kraft- och värmeproduktionsverk distribueras av de kom- munala värmeverken. Verksamheten har byggts ut i betydande omfattning under senare år. Motiven härför är dels ekonomiska, dels miljömässiga. Genom uppförandet av fjärrvärmeverk har kommunerna kunnat begränsa ökningen av oljekonsumtionen. Detta har inneburit ett flertal fördelar för värmekonsumenterna. Utöver lägre kostnader har de kommunala fjärrvär- meanläggningarna inneburit en sänkning av den allmänna luftförorenings- nivån genom sitt bättre utnyttjande av bränslet, användning av lågsvavliga tjockoljor samt anordningar för rökgasrening.

Medan den kommunala verksamheten i fråga om fjärrvärme ökat vä- sentligt från 1960 har gasverksrörelsen visat en motsatt utveckling. 1960 fanns det kommunala gasverk i 22 kommuner (städer). I början av 1975 var det elva kommuner som distribuerade gas. Den distribuerade gasvo- lymen har i jämförelse med 1960 minskat med ca 20 procent.

Kommunerna har sedan elektricitetens införande handhaft detaljdistri- butionen i ett stort antal tätorter (fd städer, köpingar och municipalsam- hällen). I samband med rationalisering av distributionsverksamheten har de kommunala verken och bolagen i ett flertal fall övertagit mindre di- stributionsföretag. Utvecklingstendenserna i detta avseende äremellertid inte entydiga.

Vatten- och avloppsverk

Vattenlagen innehåller grundläggande bestämmelser om rätt till vatten, om vattentäkt och om avloppsföretag. Regler om när kommun är skyldig att

Tabell 5.26 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och investeringsbidrag för vatten- och avloppsverk. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 357 548 863 1 600 Driftkostnader, netto 75 90 192 387 Investeringsutgifter 448 807 1 156 1 702 lnvesteringsbidrag 103 198 289 662

.,—

Diagram 5 .20 Primärkom- muner. Driftkostnader för vatten- och avloppsverk. Löpande priser.

Kr/inv

200 Brutto-

kostnader

150

100

___. Netto- kostnader

1960 1964 1968 1972 År

sörja för att va-anläggning anordnas och om rättsförhållandet mellan hu- vudman för sådan anläggning och dess nyttjare ges i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare finns bestämmelser om va-anlägg- ningari hälsovårdsstadga, miljöskyddslag och byggnadsstadga. Anslutnings— och brukningsavgifter kan uttas enligt taxa efter grunder som anges i lagen om va-anläggningar.

Vatten- och avloppsverkens driftkostnader, investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag framgår av tabell 5.26.

1 diagram 5.20 redovisas också driftkostnadernas utveckling. Av tabellen och diagrammet framgår att bruttokostnaderna inte helt täcks av driftintäkter; en viss nettokostnad kvarstår. Under perioden 1960—1972 har intäkternas andel varierat mellan 73 och 84 % av bruttokostnaderna. Skillnaderna är stora mellan olika kommungrupper. Sålunda täckte avgif- terna 1968—1972 mindre än hälften av bruttokostnaderna i kommuner under 10 000 invånare och i kommuner med högst 50 % tätortsbefolkning. 1 stor- stadskommunerna täcktes bruttokostnaderna i princip helt av avgifter.

Kapitaltjänstkostnaderna (ränta och avskrivning) utgör en stor del av brut- tokostnaderna. Kapitaltjänstkostnaderna kan beräknas på olika sätt. Av- skrivningar kan beräknas antingen på anskaffningsvärden eller på återan- skaffningsvärden. Skillnader från år till år och mellan olika kommuner kan således bero på kapitaltjänstkostnaderna. De tendenser som ovan nämnts beträffande olika kommuntyper gäller emellertid trots osäkerheten i fråga om kapitaltjänstkostnaderna.

Vatten- och avloppsverkens investeringar under perioden 1960—1972 fram- går av diagram 5.21.

Kr/inv

Investerings- utgifter 200

150

100 Investeri ngs-

I. bidrag I I 50 / ____-——4 1 T _r——v— i I | i i— 1— | . > 1960 1964 1968 1972 Är

Den kraftiga satsningen på utbyggnad av avloppsreningsverken utgör en stor del av investeringarna. Statsbidrag utgår fr 0 m den 1 juli 1968 till av- loppsreningsverk. För va—anläggningar påbörjade före nämnda dag kunde statsbidrag utgå även till andra objekt än avloppsreningsverk. [ många fall utförs va-anläggningar som statskommunala beredskapsarbeten.

Den markanta ökningen av bruttoinvesteringar och investeringsbidrag 1972 förklaras i huvudsak av att statsbidragen till avloppsreningsverk som konjunkturstimulans utgick med förhöjd procentsats detta år.

1960- och 1970-talen kännetecknas av omfattande kommunala insatser för att få till stånd en tidsenlig behandling av avloppsvattnet. 1975 är endast ca 2 procent av tätortsbefolkningen ej ansluten till kommunalt avlopps— ledningsnät. 36 procent av det anslutna avloppsvattnet undergår biologisk rening och 57 procent kemisk och biologisk-kemisk rening.

Renhållningsverk

Sophämtning, latrinhämtning, destruktion av fastighetsavfall 0 (1 utgör verk- samheten under renhållningsverk. Hälsovårdsstadgan ger regler för verk- samheten och det åligger kommunens hälsovårdsnämnd att övervaka efter- levnaden. Enligt kommunala renhållningslagen är kommun skyldig att till allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla oren- lighet som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. När särskilda skäl föreligger, kan dock länsstyrelsen befria kommunen från nämnda skyldighet.

l tabell 5.27 redovisas driftkostnader och investeringsutgifter för renhåll- ningsverk.

Diagram 5. 2 I Primärkom- muner. Investeringsutgifter och investeringsbidrag för vat/en- och avloppsverk. Löpande priser.

Tabell 5.27 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto samt investeringsut- gifter för renhållningsverk. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 106 112 199 403 Driftkostnader, netto 26 17 23 19 Investeringsutgifter 10 18 42 51

Driftkostnader brutto per invånare för renhållningsverk har ökat från 14 kr 1960 till 50 kr 1972. Större delen av bruttokostnaderna täcks av intäkter. Intäkternas andel av bruttokostnaderna har under perioden 1960—1972 va- rierat mellan 68 och 95 procent.

Under perioden 1968—1972 har intäkternas andel totalt för riket inte något år varit lägre än 88 procent. Intäkternas andel av bruttokostnaderna är klart lägre än riksgenomsnittet i kommuner med mindre än 20 000 invånare och i kommuner med mindre än 50 procent tätortsbefolkning.

För att råda bot mot den snabbt ökande nedskräpning, som det rörliga friluftslivet och fritidsbebyggelsen orsakar, lagstiftades 1970 om ett kom- munalt renhållningsansvar för allt hushållsavfall samt skyldighet för kom- munen att städa i naturen. Når lagen trädde i kraft 1972-01-01, utvidgades kommunernas skyldighet att forsla bort hushållsavfall till att avse hela kom- munens område. Tidigare omfattade det kommunala renhållningsansvaret endast stads- eller byggnadsplanelagda områden. Kommunala renhållnings- lagen har sedermera (1974) ändrats för att öppna möjligheter för kommunerna att i större utsträckning själva få bestämma den närmare omfattningen av renhållningsverksamheten. Från 1975-07-01 har kommunernas ansvar och uppgifter inom avfallshanteringen ytterligare ökat. Från denna tidpunkt är kommunerna nämligen ansvariga för att också insamling av pappersavfall för återvinning kommer till stånd. Vidare omfattar det kommunala ren- hållningsansvaret nu även miljöfarligt avfall. Dessa utökade skyldigheter skall fullgöras senast 1980.

Övrig affärsmässig verksamhet

Under övrig affärsmässig verksamhet redovisas saluhallar, salutorg och slak- terier, auktionsverk och pantlånekontor, tullhus, tvättinrättningar, aktier

Tabell 5.28 Primärkommuner. Driftkostnader brutto och netto, investeringsutgifter och investeringsbidrag för övrig affärsmässig verksamhet. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972 Driftkostnader, brutto 40 72 87 131 Driftkostnader. netto 16 24 26 62 Investeringsutgifter —1 22 24 31 lnvesteringsbidrag 0 4 5 9

och andelar i kommunikationsföretag m m samt turistnämnd. Underställ- ningsplikt har före den 1 juli 1972 gällt beträffande taxor för torgavgifter och auktionSprovisioner. Före 1965 var vissa städer skyldiga att bygga och underhålla tullhus. Under en femårsperiod fro m 1965 har den med tull- husskyldigheten sammanhängande tolagsersättningen till vissa städer av- vecklats. I ett fall (Trelleborg) utgör avvecklingsperioden 20 år. Tolagser- sättningen redovisas som intäkt på finansieringshuvudtiteln.

Driftkostnader, investeringsutgifter och investeringsbidrag för övrig af- färsmässig verksamhet framgår av tabell 5.28.

Eftersom innehållet är mycket heterogent är det inte möjligt att av kost- nadsutvecklingen utläsa några bestämda utvecklingstendenser beträffande den övriga affärsmässiga verksamheten.

5.2. Landsting

5.2.1. Indelning i verksamhetsområden

KEU har indelat landstingssektorn i fem verksamhetsområden. I stort sett överensstämmer indelningen med L-planen och tidigare års redovisning för landstingen. Sambandet mellan KEU:s indelning i verksamhetsområden och motsvarande indelning enligt L-planen respektive redovisningen före L-pla- nen framgår av följande tablå.

Verksamhetsområde Indelning enligt Landstingens enligt KEU redovisning före L-plan

L-planen Hälso- och sjukvård Huvudtitel ] Huvudtitel 0 och ] Omsorger om psykiskt Huvudtitel 3 Huvudtitel 3 utvecklingsstörda (undervisning och

vård av psykiskt efterblivna)

Socialvård Huvudtitel 4 Huvudtitel 2 Undervisning och annan Huvudtitel 2 Huvudtitel 4

kulturell verksamhet DiVerse ändamål Huvudtitel 6, 7 Huvudtitel 7 och 8 och 8

5.2.2. Den relativa förde/ningen på olika verksamhetsområden

5.221. Driftkostnader

De olika verksamhetsområdenas andel av de totala driftkostnaderna brutto och netto exklusive finansiering framgår av tabellerna 5.29 och 5.30.

Under perioden 1960—1972 har inga stora förändringar skett. Värt att notera är nedgången av andelen för Undervisning m m. och för Hälso- och sjukvård samt ökningen av andelen för Diverse verksamhet. Dessa förändringar beror i huvudsak på Storstockholms lokaltrafik (SL) som fro m 1971 redovisas under landstingen.

Tabell 5.29 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av landstingens driftkostnader brutto. exkl finansiering. Löpande priser

1960 1964 1968 l972

Driftkostnader brutto. milj kr 1 279 2 498 6 15] 13 447 därav i procent

Hälso—och sjukvård 80.7 79.2 80.0 77.5 Omsorger och psykiskt utveck-

lingsstörda 4.6 5.0 6.0 7,2 Socialvård 2.9 2.6 2.7 4.0 Undervisning m m 9.2 9.9 6.9 4,5 Diverse verksamhet 2.6 3.3 4.4 6,8

Tabell 5.30 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av landstingens driftkostnader netto. exkl finansiering. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader netto. milj kr 926 1 894 4 16l 10 332 därav i procent Hälso- och sjukvård 85,4 84.| 81.7 80.9 Omsorger om psykiskt utvecklings- störda 3.6 4.2 6.2 5.9 Socialvård 2.7 2.l 2.3 2.8 Undervisning m m 5.2 6.9 5.2 3.4 Diverse verksamhet 3.1 2.7 4.6 7.0

5.222. Investeringsutgifter och investeringsbidrag

l tabell 5.31 framgår de olika verksamhetsområdenas andel av landstingens investeringsutgifter.

Den under perioden 1960—1972 mest markanta förändringen är att andelen för Undervisning m m minskat från ca 20 procent till ca 5 procent. Dessutom har andelen för Diverse verksamhet ökat kraftigt. från ca 2 procent till

Tabell 5.3] Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av landstingens investeringsutgifter brutto.

1960 1964 1968 1972 Investeringsutgifter. milj kr 267 492 I 268 1 741 därav i procent Hälso— och sjukvård 71.3 73.0 80.3 75.3 Omsorger om psykiskt utvecklings- störda 4.8 9.0 5.3 4.3 Socialvård 2.0 l.3 2.6 3.6 Undervisning rn m 20.3 13.1 7.1 4 6 Diverse verksamhet 1.6 1.6 4.7 12.2

Tabell 5.32 Den relativa fördelningen på olika verksamhetsområden av investerings- bidrag till landstingen. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

lnvesteringsbidrag”. milj kr 30 41 IS] 338 därav i procent Hälso- och sjukvård 19,0 42,3 71,7 66,5 Omsorger om psykiskt utveck- _ lingsstörda 23,7 3.4 2.5 2.2 Socialvård 1,3 1,2 2.2 2.0 Undervisning m m 55,7 47,4 18,3 4.l Diverse verksamhet 0,3 5,7 53 25.2

0 För 1968 och 1972 har landstingen redovisat 18 respektive 46 miljoner kronor under finansiering. Dessa bidrag har bedömts höra till hälso- och sjukvård.

drygt l2 procent. Beträffande Hälso- och sjukvård har andelen successivt ökat fram till 1968, därefter åter minskat. Ökningen för Diverse verksamhet beror främst på investeringar för Storstockholms lokaltrafik (SL).

lnvesteringsbidragens relativa fördelning framgår av tabell 5.32. För investeringsbidrag gäller i stort sett samma utveckling som för in- vesteringsutgifter. fast mer markerat. Detta beror bl a på att skolan relativt sett har fått betydligt större investeringsbidrag än hälso- och sjukvården. Den kraftiga ökningen av andelen för Hälso— och sjukvård mellan 1964 och 1968 beror på övertagandet av ansvaret för vård av psykiskt sjuka.

5.2.3. Utvecklingen 1960—1972

I bilaga 3 tabellerna B 100—B 108 finns en stor del av utredningens siffer- material för landstingen redovisat.

5.2.3.l Hälso- och sjukvård Verksamheten under rubriken Hälso— och sjukvård indelas i huvudgrupperna

sjukhusansluten hälso- och sjukvård — vissa speciella sjukhus samt hälso- och sjukvård utanför sjukhus — övriga kostnader för sjukvård

Den sjukhusanslutna hälso— och sjukvården avser lasarett och sjukstugor. vård av psykiskt sjuka och vård av långvarigt kroppssjuka.

Huvudgruppen vissa speciella sjukhus samt hälso- och sjukvård utan/ör sjuk- hus innefattar

— distriktsläkare

— distriktsvård

folktandvård

övrig hälso- och sjukvård.

Under distriktsläkare redovisas de kostnader som är förenade med det tidigare provinsialläkarväsendet, vilket 1963 genom avtal överfördes till landstingskommunerna. Dock berördes ej städer med mer än 15 000 in- vånare. Dessa städer skulle ha stadsdistriktsläkare i mån av behov. 1968 lades även dessa in under landstingskommunalt huvudmannaskap.

Under distriktsva'rd redovisas den verksamhet inom öppen vård utanför sjukhus som bedrivs av distriktssköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter. distriktsbarnmorskor samt även den förebyggande mödra- och barnavården.

Övrig hälso- och sjukvård avser tuberkulossjukhus. epidemisjukhus. barn- bördshus och förlossningshem. Vidare ingår konvalescentvård, hörsel- och talvård, sjuktransporter (fr o m 1965-01-01) företagshälsovård, hälsokontrol- ler, kuratorsverksamhet samt viss vård av rörelsehindrade barn. gyneko- logisk hälsokontroll och organiserad vård utomlands.

Den särskilda huvudgruppen övr/ga kostnader/ör sjukvård avser vissa i landstingens redovisning ofördelade belopp som i huvudsak består av kost- nader enligt utomlänsavtal och regionavtal.

[ följande framställning har i regel hela verksamhetsområden behandlats. oavsett om huvudmannaskapet varit landstingskommunalt eller burits av landstingsfri kommun. Detta ter sig naturligt. eftersom under den studerade perioden de landstingsfria kommunerna Gävle. Helsingborg, Norrköping och Stockholm inträtt i landstingskommun. Uppgifter om utgifter och in- komster som redovisas i tabeller och diagram avser dock, om annat inte klart anges, enbart landstingen och inte de landstingsfria kommunerna.

Vid ingången av den period beskrivningen avser, alltså den 1 januari 1960, trädde en ny sjukhuslag i kraft. Den innebar förenklingar i förhållande till tidigare gällande författning. Åtskilliga detaljbestämmelser hade ut- mönstrats och huvudmännens egen bestämmanderätt över sjukhusväsendet hade väsentligt förstärkts. Lagens utformning gjorde det möjligt att tillämpa den även på mentalsjukhus. Jämfört med tidigare gällande bestämmelser (1940 års sjukhuslag) hade två nya åligganden införts för sjukvårdshuvud- männen, nämligen dels skyldigheten att tillgodose behovet av förlossnings- vård vid sjukhus, dels skyldigheten att anordna öppen vård vid sjukhus där så lämpligen kunde ske. Trots att lagföreskrifter om skyldighet att an- ordna förlossningsvård saknades, förlöstes 1959 99 procent av barnaföder— skorna vid sjukhus. Öppen vård hade sedan länge lämnats vid mottagningar på sjukhusen, men övergick den 1 januari 1960 till att vara en verksamhet i tjänsten för sjukhusens läkare från att tidigare formellt ha varit en i sjuk- husets lokaler med hjälp av dess personal och utrustning bedriven privat— praktik.

Inför landstingskommunernas övertagande av provinsialläkarväsendet omformades 1959 års sjukhuslag 1962 till en sjukvårdslag, som fortfarande gäller med senare vidtagna förändringar.

Under den tid som förflutit sedan sjukvårdslagen trädde i kraft har det landstingskommunala ansvaret utvidgats i tre avseenden:

]. genom övertagandet av det statliga provinsialläkarväsendet 1963. 2. genom det från den 1 januari 1965 ålagda huvudmannaskapet för am- bulansväsendet och

3. genom övertagandet den 1 januari 1967 av den av staten bedrivna mentalsjukvården.

Enligt sjukvårdslagen 1962 med senare ändringar är sjukvården en ob- ligatorisk uppgift för landsting och kommuner utanför landsting. Det bör framhållas att sjukvårdslagen inte ålägger landstingskommun ett vårdansvar i individuella fall motsvarande det som primärkommun åläggs genom 50- cialhjälpslagen. Sjukvårdsansvaret gäller dem som är bosatta inom sjukvårds- området och omfattar sluten och öppen vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd samt ambulansväsendet. i den män inte någon annan ger denna vård. Statliga och kommunala insatser befriar således landstingen från dessa skyldigheter.

Utanför sjukvårdslagen faller den förebyggande vården i form av bla distriktsvård, dispensärvård och mödra- och barnhälsovård.

Vid ingången av den studerade perioden fanns en författningsreglering inom vissa delar av hälso— och sjukvården genom statsbidragsförfattningar. De avsåg i regel verksamhetsgrenar, som formellt var frivilliga för sjukvårds- huvudmännen, bl a distriktsvården samt den förebyggande mödra- och bar- navården. Från och med 1967 sammanfördes huvudparten av dessa stats- bidrag till ett enda statsbidrag till viss hälso- och sjukvård. Detta bidrag har därefter i sin tur avskaffats från ochmed 1973. Någon särskild för- fattningsreglering har inte gjorts för de verksamheter som tidigare reglerades genom dessa statsbidragsförfattningar.

Sjukhusansluten hälso- och sjukvård

Lasarett och sjukstugor

Under denna rubrik redovisas kostnaderna för den sjukhusanslutna vård som följer av den vårdskyldighet som fastlagts i sjukvårdslagen. Antalet vårdplatser. tillgång till specialiteter, personaltäthet m rn beslutar däremot landstingen om i huvudsak på egen hand.

Lasarettsorganisationen är inte reglerad i lag. Olika slag av lasarett med skilda specialiteter kan därför fritt anordnas, såsom sjukvårdshuvudmännen finner lämpligt. Specialsjukhus för vissa specialiteter som sanatorier och epidemisjukhus har fått allt mindre omfattning. Ökad integrering sker mellan den somatiska lasarettssjukvården och de från staten övertagna lasaretten för psykiatrisk vård. För de sistnämnda utgår statsbidrag genom särskilt avtal.

Utvecklingen för lasarett och sjukstugor har under den undersökta pe- rioden kännetecknats av i huvudsak följande förhållanden.

a) Med utgångspunkt i olika upptagningsområden markeras en funk— tionsuppdelning i

Iänsdelslasarett, som svarar för sjukvården inom basspecialiteterna inom en viss del av ett län

— länslasarett, som dels fungerar som länsdelslasarett. dels tillgodoser vård- behovet för ett helt län inom vissa specialiteter regionsjukhus. som vid sidan av funktionen som länsdelslasarett och

länslasarett också lämnar vård inom sådana specialiteter som förutsätter ett större befolkningsunderlag än ett enskilt sjukvårdsområde.

Denna funktionsuppdelning innebär ett fullföljande av den på 1930-talet introducerade centrallasarettstanken kompletterad med den enligt 1960 års riktlinjer genomförda utbyggnaden av regionsjukvården.

b) Vid planeringen och förverkligandet av denna funktionsuppdelning har sjukvårdshuvudmännen verkat för att låta ett specialiserat sjukhus utgöra bassjukhus i organisationen på länsdelsnivån.

Detta har medfört att sjukstugorna, som arbetade med upptagningsom- råden motsvarande delar av länsdelsnivån, i stort sett utgått ur akutsjuk- vårdsorganisationen och givits andra uppgifter, huvudsakligen inom lång- vårdssektorn. 1960 fanns det 71 sjukstugor, 1972 ansågs det ej ens motiverat att särredovisa dem i den officiella statistiken. Vidare har de vid periodens ingång kvarvarande 28 odelade lasaretten (icke specialiserade lasarett med huvudsakligen kirurgisk inriktning) fått andra arbetsuppgifter eller byggts ut till normallasarett så att endast 9 odelade lasarett återstod 1972. Denna utveckling har inneburit en viss centralisering av akutsjukvården, som emel- lertid får anses ha varit ganska försiktig.

Termen normallasarett är en smula missvisande. Varje lasarett får den storlek, specialitetsuppsättning och organisation i övrigt som betingas av dess upptagningsområde. Under perioden 1960—1972 har därför en del sjuk- hus, som vid dess ingång enligt gängse terminologi var normallasarett (dvs hade medicinsk och kirurgisk klinik samt röntgendiagnostisk avdelning) kompletterats med andra specialiteter i den utsträckning som deras upp- tagningsområden givit underlag för. Samtidigt har vid sådana utbyggnader hänsyn fått tas till länets/sjukvårdsområdets totala behov inom dessa spe- cialiteter, så att resurssplittring och "utarmning" av underlaget för cen- trallasarettet undviks.

c) Vid periodens ingång fanns ännu ett antal Specialsjukhus, bla 30 tu- berkulossanatorier och 18 epidemisjukhus. Dessa Specialsjukhus har i stor utsträckning avvecklats och deras funktioner har vanligen integrerats med övriga specialiteter inom centrallasarettets ram. Integrationen av olika spe- cialiteter i ett och samma sjukhus har således fortsatt under tiden 1960—1972.

Den integration mellan sjukvårdens två huvudgrenar, den somatiska och den psykiatriska, som inletts genom infogandet av psykiatriska kliniker i centrallasaretten/länssjukhusen har vidareutvecklats inom vissa sjukvårds- områden genom den totalintegrering av somatisk och psykiatrisk vård för ett visst upptagningsområde som vid slutet av perioden skett vid bl a la— saretten i Varberg och Gällivare.

(1) De medicinska serviceavdelningamas ökade betydelse avspeglas på lle— ra sätt. Ett sätt är attjämföra fördelningen av ytor i äldre och nyare sjukhus mellan lokaler för egentlig vård och lokaler för medicinsk service. där de sistnämnda tar en större andel i de nyare sjukhusen. Ett annat sätt är att jämföra antalet bakteriologiska. patologiska och kliniskt-fysiologiska labo- ratorier vid länssjukhus vid periodens början och slut. Vid dess början var dessa specialiteter huvudsakligen förlagda till undervisningssjukhusen, vid

dess slut hade de introducerats vid åtskilliga centrallasarett. Samtidigt hade andra servicespecialiteter såsom anestesiologi, klinisk kemi och röntgen- diagnostik byggts ut.

Bakom denna utveckling ligger i första hand sjukvårdens fortgående spe- cialisering. Ett mått på denna är antalet i författning upptagna specialiteter för läkare. Under perioden 1960—1972 har specialiteterna ökat från 28 till 40. Antalet specialiteter per sjukhus har också ökat. Specialiceringen beror i sin tur på utvecklingen inom medicinen, som ökat kunskaps- och er- farenhetsförrådet i sådan utsträckning att specialisering blivit nödvändig för dess utövare. Denna utveckling avspeglas också i den ökade betydelse serviceavdelningarna fått. Förenklat skulle det kunna sägas, att det blivit möjligt att behandla allt svårare sjukdomar med alltmer komplicerade me- toder.

Antalet vårdplatser vid lasarett ökade under perioden från 40 934 till 64149. Av denna ökning faller emellertid 9155 på långtidssjukvård (ge- riatriska kliniker och långvårdsavdelningar). 5 134 vårdplatser representerar fd statliga mentalsjukhus, som i administrativt hänseende sammanlagts

Kr/inv

800

Bruttokostnad

700 I Nettokostnad 600 500 400

300

200

1960 1964 1968 1972 År

Diagram 5.22 Landsting. Dri/ikostnader för lasarett och sjukstugor. Löpande priser.

Diagram 5.23 Landsting. Investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag/ör lasarett och sjukstugor. Löpande priser.

Tabell 5.33 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag för lasarett och sjukstugor. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 656 1 290 2 737 5 560 Driftkostnader, netto 529 1 072 2 31 l 4 668 Investeringsutgifter 157 286 698 1 085 lnvesteringsbidrag 5 17 61 78

på lasarett. Vidare bör uppmärksammas att antalet lasarettsplatser för medi- cinsk lungsjukvård ökat från 620 till 1 423. Samtidigt minskade antalet be- fintliga vårdplatser vid Specialsjukhus för tbc från 5752 till 1 196. Antalet platser vid Specialsjukhus för infektionssjukdomar var 1960 2 610. av vilka 1972 kvarstod 489, medan antalet vårdplatser vid infektionskliniker på la- sarett ökat från 1 038 till 2 031. Dessa förhållanden måste beaktas vid jäm- förelser av vårdplatsantalet vid periodens början och slut. Antalet invånare i åldern 70 år och däröver utgjorde 7,4 procent av befolkningen 1960 och 9,3 procent 1972, vilket givetvis haft stor betydelse för sjukvårdsefterfrågan, eftersom sjukvårdskonsumtionen stiger med ökande levnadsålder. Det kan i detta sammanhang nämnas att den återstående medellivslängden vid fö- delsen fortsatt att stiga under den undersökta perioden (1956/60 71,23 år för män och 74,72 år för kvinnor. motsvarande tal 1968/72 71 .92 och 76,96).

Driftkostnader, investeringsutgifter och investeringsbidrag för lasarett och sjukstugor redovisas i tabell 5.33.

Kostnadsutvecklingen per invånare framgår av diagram 5.22. Nettokostnaden per invånare för lasarett och sjukstugor i de landstingsfria kommunerna är ungefär densamma som i landstingen.

Under perioden har nettokostnaderna för lasarett och sjukstugor ökat med i genomsnitt 18 procent per år. Kostnadsutvecklingen för lasarett och sjuk- stugor har emellertid varit långsammare än för andra verksamheter inom hälso- och sjukvård. Vid periodens början svarade lasarett och sjukstugor

Kr/inv

lnvesterings-

150 utgifter

100

50

lnvesterings-

._.__.___.-—--"""*—_—- bidrag

1960 1964 i968 1972 år

för 60 procent av nettokostnaderna, vid slutet av perioden var andelen 53 procent.

En jämförelse mellan olika kommuntyper vad gäller nettokostnad per invånare visar att de minsta landstingen, de sk jordbrukslandstingen samt Stockholms läns landsting hade betydligt lägre kostnad per invånare än riksgenomsnittet. Avsevärt högre kostnad än riksgenomsnittet hade landstingen i inre stödområdet samt befolkningsminskande landsting.

Investeringsutgifter för lasarett och sjukstugor ökade mycket kraftigt un- der perioden 1964—1968 vilket framgår av diagram 5.23. Däremot dämpades takten i investeringsökningarna något efter 1968. investeringar i lasarett och sjukstugor utgjorde 1972 ca 75 procent av landstingens totala inve- steringsutgifter efter avdrag för investeringsbidrag.

Vård av psykiskt sjuka

Titelplanen ger en i viss mån missvisande bild av sjukvårdens kostnader fördelade på sjukdomsgrupper genom att lasaretten, dvs sjukhus för hu- vudsakligen akut kroppssjukvård, också i betydande omfattning inrymmer enheter för psykiatrisk vård och långtidssjukvård. Under rubriken Vård av psykiskt sjuka redovisas således lasarett för psykiatrisk vård (fd statliga mentalsjukhus) samt sjukhem för psykiskt sjuka. Men inte mindre än 5 134 vårdplatser vid lasarett 1972 representerade fd statliga mentalsjukhus som i administrativt hänseende sammanlagts med nära liggande lasarett och således statistiskt redovisats som delar av dessa. Vidare har antalet vård- platser vid psykiatriska kliniker inom lasarett ökat mellan 1960 och 1972 från 1 334 till 2 255 för vuxenpsykiatri och från 134 till 626 för barn- och ungdomspsykiatri. l sjukvårdslagen görs numera ingen skillnad mellan kroppssjukvård och psykiatrisk vård.

Lättskötta psykiskt sjuka vårdas i stor utsträckning på sjukhem och vården har sedan länge varit en obligatorisk skyldighet för landstingen utan att särbestämmelser anges i lagen. Den psykiska barna- och ungdomsvården som bedrivs vid öppenvårdscentraler är däremot en frivillig uppgift. För verksamheten utgår statsbidrag.

Den 1 januari 1967 övertog landstingen den statliga mentalsjukvården. Statsbidrag utgår från denna tidpunkt till huvuddelen av kostnaderna för drift- och investeringsändamål. De 5 k mentalsjukvårdsavtalen har under den första avtalstiden inneburit en långt gående reglering främst av in- vesteringsverksamheten.

Om utvecklingen inom den psykiatriska vården kan bl a följande fram- hållas.

a) Antalet vårdplatser vid lasaretten för psykiatrisk vård (inklusive de med lasarett administrativt förenade) har minskat från 26 153 1960 till 25 118 1972. Samtidigt har den tidigare överbeläggningen avvecklats. Antalet vård- platser vid av offentlig huvudman drivna sjukhem för psykiskt sjuka har ökat från 5 012 till 6 364. Totalt har antalet vårdplatser for psykiatrisk vård (lasarett för psykiatrisk vård + psykiatriska kliniker + sjukhem) ökat något, men en förskjutning har skett från specialsjukhusen till integrerade vård— former (psykiatriska kliniker) och lättvård (sjukhem).

b) Antalet intagningar har ökat mycket kraftigt. 1960 intogs på lasaretten för psykiatrisk vård 24 470 patienter. 1972 var antalet 70 410. vilket betyder ca 9 procent i årlig ökningstakt. En markant förändring har skett av in- tagningarnas fördelning på kvinnor och män. 1960 avsåg 47,6 procent av intagningarna kvinnor och 52,4 procent män, medan motsvarande tal 1972 var 38,1 procent respektive 61,9 procent. Av statistiken kan inte utläsas hur många intagningar som avsåg förstagångsintagningar. Det kan dock antas att en del av ökningen av antalet intagningar beror på att samma patienter intagits flera gånger under året, alltså att antalet vårdtilllällen per patient har ökat.

c) Den psykiatriska vården har prioriterats i olika avseenden vilket även var syftet med landstingskommunaliseringen. Personaltätheten har ökat kraftigt.

En upprustning har skett inom den psykiatriska vården. Den har som ovan nämnts prioriterats både av statsmakterna och av sjukvårdshuvud- männen. De övertagna fd statliga mentalsjukhusen har upprustats lokal— mässigt. Vidare har "deldygnsvård" — dagsjukvård och nattsjukvård — in— troducerats som mellanformer mellan sluten och öppen vård.

Den psykiatriska värden har dock ställts inför nya vårdproblem. Miss- brukare av beroendeframkallande medel — främst alkohol utgör en stor del av patienterna inom vårdgrenen. Den kraftiga ökningen av dessa pa- tientkategorier ligger huvudsakligen inom den beskrivna perioden.

Trots den standardförbättring och effektivering som skett inom den psyk- iatriska sjukvården har den offentliga sektorn uppenbarligen inte förmått möta hela behovet av lättvård. På annat sätt kan tillväxten av vårdplatsantalet inom enskilda sjukhem för psykiskt sjuka ej förklaras. Antalet vårdplatser har ökat från 1 182 till 2 587 dvs en ökning med 1 405 platser under perioden 1960—1972. En orsak kan vara den förskjutning i åldersfördelningen som skett under perioden. En följd blir ett ökat behov av vårdplatser för psykiska ålderssjukdomar. Den enskilda sektorn har i viss mån tillgodosett denna ökade efterfrågan. Antalet enskilda vårdhem har under perioden 1960—1972 ökat från 60 till 143. Dessa vårdhem är relativt små. Landstingen ger drift- bidrag till verksamheten.

Driftkostnader investeringsutgifter och investeringsbidrag för vård av psy- kiskt sjuka redovisas i tabell 5.34.

Att investeringsbidragen är högre än investeringsutgifterna beror på att

Tabell 5.34 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och in— vesteringsbidrag för vård av psykiskt sjuka. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 28 66 807 1 094 Driftkostnader, netto 15 40 103 444 Investeringsutgifter 7 1 1 45 63 lnvesteringsbidrag 0 0 49 85

Krlinv

150 Bruttokostnader

100

,'T*x Netto kostnader

50 I, I / / // _r—_F-_r r——1—— | .(7—1 h_f—H 1960 1964 1968 1972 År

avskrivningsersättningen från staten i redovisningen upptagits som inve- steringsbidrag. Avskrivningsersättningen tillkom i samband med övertagan- det av de statliga mentalsjukhusen.

Bruttokostnaderna för vård av psykiskt sjuka har under perioden 1967—1972 stigit betydligt långsammare än vad som varit fallet för lasarett och sjukstugor. Medan antalet vårdplatser legat i stort sett stilla har antalet intagna ökat kraftigt. Den genomsnittliga vårdtiden har därmed avsevärt förkortats.

Enligt diagram 5.24 ökade nettokostnaderna markant under perioden 1967—1971. Statsbidraget har relativt sett successivt minskat efter 1967. Flera landsting redovisar statsbidraget under linansieringshuvudtiteln vilket be- tyder att nettokostnaderna torde vara överskattade. Nettokostnadernas minskning 1972 beror huvudsakligen på att vårdplatser för psykiskt sjuka överfördes till lasaretten.

En jämförelse mellan olika kommuntyper är svår att göra pga olika re- dovisningstekniska problem. Det kan dock konstateras, att de befolknings— stora landstingen och landstingen med hög skattekraft har betydligt högre kostnad per invånare än riksgenomsnittet.

Vård av långvarigt kroppssjuka

Långtidsvård sker vid särskilda kliniker vid central- och normallasarett, vid del av annan klinik eller vid fristående sjukhem eller vid sjukhem anslutna till sjukstuga. Även hemsjukvård ingår i vårdorganisationen. varvid s k hem- vårdsbidrag lämnas av landstingen för sådan vård.

Vårdplatsbehovet har ökat av två skäl. dels på grund av den kraftiga tillväxten av befolkningen i högre åldrar(för åldersgruppen 70 år och däröver ökade antalet från 571 700 personer 1960 till 772598 personer 1972) och dels på grund av ökad efterfrågan på institutionsvård.

Ökningen av efterfrågan på institutionsvård torde ha flera orsaker. som är komplicerat sammanvävda. Sammanfattningsvis kan de anges som struk- turförändringar i samhället. den inrikes omflyttningen och urbaniseringen. som splittrat tidigare nära samband mellan olika generationer. förändrade

Diagram 5.24 Lands/ing. Di'i/tkos/nader jär vård av psykiskt sjuka. Löpande priser.

Tabell 5.35 Antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka 1960 och 1972”.

Antal vårdplatser 1960 1972 Lasarett, kliniker 929 5 656 övriga vårdplatser 1 856 6 284 Sjukstugor 919 728 TBC-sanatorier 844 734 Epidemivårdanstalter 119 Sjukhem. landstingskommunala 10 739 18 348 primärkommunala 2 131 1 204 enskilda 1 110 2 449 Summa 18 647 35 403

inklusive landstingsfria kommuner.

bostadsförhållanden, den fortgående ökningen av antalet gifta kvinnor på arbetsmarknaden samt förändringar i synen på familjens roll som försörj- nings- och vårdenhet i förhållande till samhällets.

Vårdplatserna för långvarigt kroppssjuka 1960 och 1972 åskådliggörs i tabell 5.35.

Ökningen av antalet klinikplatser tyder på att långtidsvården blivit ak- tivare. Sjukhemsvården skall enligt sjukvårdslagens definition avse sjuk- husvård främst i form av personlig skötsel. Vården vid lasarettsklinikerna syftar till att förbättra patienternas tillstånd, i bästa fall för utskrivning till hemmet eller till organiserad hemsjukvård, alternativt till att underlätta deras vård vid sjukhem. lnom långtidsvården har alltså byggts upp en vård- kedja med resurser på olika vårdnivåer.

Staten och landstingen har gemensamt prioriterat långtidssjukvården till- sammans med den öppna vården och den psykiatriska vården. Statens främs- ta styrinstrument är tilldelningen av läkartjänster och fördelningen av in- vesteringsutrymme. (Investeringsregleringar tillämpades från krigsåren till 1958 och återinfördes under 1960-talets senare år.) Dessutom lämnades under 1960-talets senare hälft statslån till uppförande av långtidssjukhem. Ett av skälen till denna prioritering vid sidan av de humanitära — har varit att delar av akutsjukvården blockerats genom att de måste utnyttjas för vård av långvarigt sjuka. Patientinventeringar har visat att vid vissa sjukhus har en fjärdedel eller mera av vårdplatserna vid exempelvis internmedicinska kliniker varit utnyttjade av långvarigt sjuka, medan vård vid långvårdsklinik eller sjukhem skulle ha varit en lämpligare vårdform. Utbyggnaden av lång- tidssjukvården har därigenom avlastat akutsjukvården och minskat behovet av utökningar av dess resurser. Av beskrivningen ovan framgår att det är mycket svårt att exakt avgränsa vården av långvarigt kroppssjuka. Dess- utom bör påpekas att en integrering med akutsjukvården vid lasarett skett inte enbart lokalmässigt utan även vårdmässigt under perioden 1960—1972.

Driftkostnader, investeringsutgifter och investeringsbidrag för vård av långvarigt sjuka redovisas i tabell 5.36. Driftkostnaderna redovisas även i diagram 5.25.

Tabell 5.36 Landsting. Driftkostnader brutto och netto, investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag för vård av långvarigt kroppssjuka. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 92 151 336 1 035 Driftkostnader. netto 74 133 308 902 Investeringsutgifter 10 37 215 87 lnvesteringsbidrag 0 0 2 14

Nettokostnadernas genomsnittliga ökning för åren 1964—1972 har varit ca 25 procent per år. Ökningen inom långvården har varit snabbare än inom övriga landstingsverksamheter. Andelen av landstingens nettokostnader för hälso- och sjukvård har ökat från 9,4 procent 1960 till 10,8 procent 1972. Antalet vårdplatser har som nämnts ökat med 6 procent per år 1960—1972. Antalet intagningar har under samma period årligen ökat med 9 procent. Utbyggnaden av vårdplatsantalet har således varit betydligt snabbare inom långtidsvården än inom den sjukhusanslutna vården i övrigt.

Landsting med låg förvärvsarbetande andel av befolkningen har netto- kostnader per invånare för vård av långvarigt kroppssjuka som är betydligt under riksgenomsnittet. Höga kostnader per invånare har landsting med låg skattekraft, Gotland samt storstadsregionerna, där kostnaderna är mycket höga. Detta beror bl a på att viss del av kostnaderna för hemsamaritverk- samheten, som är en primärkommunal angelägenhet, i de landstingsfria kommunerna redovisas som hemsjukvård. (Se tabell 8108 i bilaga 3.)

Investeringsutgifterna för långvården kännetecknas av en kraftig expan- sion 1960—1968 med en genomsnittlig ökning på ca 43 procent per år. Under perioden 1968—1972 minskade investeringsutgifterna från 32 till 11 kronor per invånare. Här är dock investeringarna i långvårdskliniker vid lasarett

Krlinv

200

175

150

125 , NettokOStnader

100

75

1960 1964 1968 1972 År

Bruttokostnader

Diagram 3.25 Landsting. Driftkostnader/ör vård av långvarigt kroppssjuka. Löpande priser.

Tabell 5.37 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag för vissa Specialsjukhus samt hälso- och sjukvård utanför sjukhus. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 257 369 644 1 604 Driftkostnader. netto 247 502 1 221 Investeringsutgifter 16 24 59 75 lnvesteringsbidrag 0 0 1 2

ej redovisade. varför utbyggnaden totalt för långvården troligen ökat under perioden 1968—1972.

Vissa Specialsjukhus samt hälso- och sjukvård utan/ör sjukhus

Driftkostnader. investeringsutgifter och investeringsbidrag totalt för vissa Specialsjukhus samt hälso- och sjukvård utanför sjukhus framgår av tabell 5.37.

Kostnadsutvecklingen inom denna huvudgrupp kommenteras nedan i anslutning till en genomgång av verksamhetens utveckling inom olika del- områden.

Distriktsläkare

Distriktsläkarorganisationens uppgifter är att ombesörja taxebunden allmän— läkarvård. Distriktsläkaren har dessutom men numera i minskande om- fattning — även uppgifter inom den förebyggande vården såsom mödra- och barnhälsovård etc. Dessa uppgifter har i viss utsträckning överförts på specialistläkare.

Efter provinsialläkarväsendets överförande till landstingen den 1 juli 1963 utgick ett särskilt statsbidrag för distriktsläkarverksamheten. Detta slopades den 1 januari 1973 i samband med höjningen av patientavgiften till 12 kronor och den samtidiga höjningen av försäkringskassans ersättning till huvudmännen.

Utvecklingen inom verksamheten under perioden 1963—1972 känneteck- nas av

— en kvantitativ utbyggnad åtgärder för effektivisering bl a genom sammanförande av flera distriktsläkare till

gemensamma centraler ökad samverkan med specialistvården såväl inom distriktsorganisationens ram

som i anslutning till denna inom sjukhusen — samverkan med socialvården.

Grundläggande för utvecklingen har varit den av huvudmännen och statsmakterna gemensamt accepterade prioriteringen av den öppna vårdens behov.

Uppgifterna i tabell 5.38 belyser den nämnda utvecklingen.

TabellS.38 Antal läkartjänster och läkarstationer inom distriktsvården l964 och 1972 1964-01-01 1972-10-01 Tjänster för provinsialläkare 698 1 190 stadsdistriktsläkare” (motsvarande) 198 38 Läkarstationer förb l läkare 580 501 2 läkare 42 130 3 läkare 9 67 4 läkare 34 5 läkare eller flera — 26

a Häri ingår ej läkartjänster med omgivningshygieniska uppgifter. b Inklusive specialistläkartjänster.

Tidigare har nämnts att en betydande del av den öppna specialistvården lämnas vid sjukhusens öppna mottagningar. Det bör i detta sammanhang framhållas. att under senare år åtgärder vidtagits för att föra ut den öppna specialistvården (specialistläkartjänster vid vårdcentraler o dyl) närmare be- folkningen. Statistiskt material från riksförsäkringsverkets undersökningar visar att 1963 uppgick antalet besök hos läkare (offentligt anställda läkare och privatpraktiserande) till ca 176 milj och 1972 till ca 229 milj. Det bör uppmärksammas att dessa undersökningar avser besök för sjukvård. som ersatts av försäkringskassan. Besök för hälsokontroller. vaccinationer. läkarintyg för ändamål som ej har med sjukdom att göra ingår således ej.

Uppgifter om kostnadsutvecklingen i distriktsläkarverksamheten lämnas i anslutning till avsnittet om distriktsvård.

Tabell 5.39 Antal distriktssköterskor. hembesök samt besök på distriktssköterske- mottagningar 1960. l966 och 1972.

1960 1966 1972 Antal distriktssköterskor ] 598 1 718 1 893 Antal hembesök för sjukvård 1 317 703 1 409578 1 963 381 därav för långtidsvård ' ' 245 289 327960 för hälsovård 486 360 454 625 352 678 därav för barnavård 410 579 367 605 266 020

Antal besök på distriktssköterske—

mottagning för sjukvård 906 822 1 170 844 1 904 603 därav för långtidsvård ' ' 22 619 16 487

för hälsovård 224 135 673 109 608 229

Distriktsvård

Distriktssköterskorna har uppgifter både inom hälsovården (förebyggande vård) och inom sjukvården.

Omfattningen av distriktssköterskornas verksamhet redovisas i tabell 5.39. Av tabell 5.39 framgår att en förskjutning från hälsovård till sjukvård ägt rum. En av anledningarna är att den förebyggande barnavården i allt högre grad överförts på barnavårdscentralerna.

Mödra— och barnhälsovården avser kostnadsfri hälsokontroll och rådgiv- ning för blivande och nyblivna mödrar och för barn i förskoleåldern. l verk- samheten ingår mödraundervisning och mödragymnastik samt preventiv- medelsrådgivning. Under de senaste åren har inom barnhälsovården or- ganiserats en särskild systematisk fyraåringskontroll. Verksamheten faller utanför sjukvårdslagen eftersom denna inte ålägger landstingen förebyg- gande sjukvård.

Till den förebyggande mödravården bör numera också zlisrri/rrsbarnmors- keorganisa/ionen hänföras. Sjukvårdshuvudmannen är enligt sjukvårdslagen skyldig att ombesörja öppen och sluten förlossningsvård. Distriktsbarnmors- kornas ursprungliga uppgift var att medverka i den öppna förlossnings- vården. Efter introduktionen av den förebyggande mödravården har deras uppgifter emellertid allt mera kommit att ligga inom denna. Antalet hem- förlossningar minskade under perioden 1960—1972 från 634 till 20.

Spädbarnsdödligheten (uttryck i antal döda under första levnadsåret av 1000 levande födda) har fortsatt att minska från 16.6 1960 till 10.8 1972. Under femårsperioden före det allmänna genomförandet av förebyggande mödra- och barnavård (1931/35) var den 50.1.

Kostnaderna för distriktsläkare och distriktsvård framgår av diagram 5.26. Nettokostnadernas genomsnittliga ökning är 1964—1968 ca 25 procent och 1968—1972 ca 30 procent per år. Distriktsläkarorganisationens överförande

Krlinv

901

80— Bruttokostnader 70" , Nettok05tnader

Därav nettokost- nader för provin- sialläkare

Diagram 3.26 Lands/ing. Driftkostnader lör distrikts-

läkare och (IiStri/r/svärrl. [ | Lii/Jamie priser. 1972 År

till landstingen fro m den 1 juli 1963 har spelat en stor roll för kostnads- utvecklingen och då främst under perioden 1968—1972. då de fd städerna över 15 000 invånare överlämnade stadsdistriktsläkarväsendet till landsting- en. Under perioden 1968—1972 ökade landstingens nettokostnader för di- striktsläkarväsendet med i genomsnitt ca 50 procent per år.

En jämförelse mellan olika kommuntyper visar att landsting tillhörande inre stödområdet och befolkningsminskande landsting har högre kostnad per invånare än riksgenomsnittet fördistriktsläkare och distriktsvård. Särskilt låga kostnader. endast ca hälften av riksgenomsnittet. har storstadsregio- nerna (Stockholms läns landsting. Göteborgs och Malmö kommuner).

1960 redovisades praktiskt taget inga investeringsutgifter för distriktsvård. Därefter har investeringsutgifterna successivt ökat för att 1972 uppgå till ca 5 kronor per invånare.

Folktandvård

Folktandvården var under perioden 1960—1972 en frivillig verksamhet för landstingen och de landstingsfria kommunerna. Folktandvården bedrevs under perioden med statsbidrag och var. trots statsbidragens obetydliga stor- lek. föremål för en långtgående författningsmässig reglering avseende såväl tandvårdens omfattning som deSS innehåll. Bla fastställde socialstyrelsen en folktandvårdsplan. varigenom antalet tandpolikliniker. antalet tandlä- kartjänster m m reglerades. Statsbidraget till folktandvården upphörde 1973.

Folktandvårdens huvuduppgift var. enligt statsbidragsförfattningen. att lämna organiserad tandvård åt i första hand skolbarn och förskolebarn. ! andra hand skulle den ge taxebunden tandvård åt vuxna. Som villkor för statsbidrag gällde bl a att minst 55 procent av tandläkararbetstiden skulle ägnas barntandvård.

Den statsbidragsreglerade organisationen var baserad på distriktstandpo- likliniker för allmän tandvård samt till sjukhus anslutna centraltandpoli- kliniker för tand— och käkkirurgi m m. Vidare tillkom successivt specia- listtandpolikliniker för tandreglering. Hos vissa huvudmän började under slutet av perioden specialisttandvård att tas upp även inom andra specia- liteter.

Krlinv

Bruttokostnader

!, Nettokostnader

Diagram 5.27 Landsting. Dri/i/t'oslnarlcr , lör . [i)/k— tant/värd.

1960 1964 1968 1972 År Löpandc priser.

Diagram 5.2.8” Lant/sting. l)ri/ilto.stnatlcr liir ärr/g ltit'lw- tit'lt sju/(värt!. Lt'i/mtttlc priser.

Tabell 5.40 Folktandvårdens omfattning 1960 och 1972.

l960 1972

Antal tandläkare vid

distriktstandpolikliniker ] 514 2 264 centraltandpolikliniker 81 93 tandregleringspolikliniker 53 145

andra specialisttandpolikliniker — 79.5 Antal tandläkararbetstimmar i distrikts—

tandvård 2 516 919 3 464 489 därav organiserad barntandvård 1 596 057 1 974 846 Antal fullständigt behandlade

barn 719 850 1 042 964 vuxna 217 724 323 262

Utvecklingen 1960—1972 åskådliggörs i tabell 5.40. Kostnaderna för folktandvården framgår av diagram 5.27. Nettokostnadernas genomsnittliga ökning 1960—1972 är ca 18 procent per år. Detta är något lägre ökningstakt än för landstingens totala nettokostnader och därför minskar folktandvårdens andel från ca 6 procent 1960 till ca 4 procent 1972.

Landstingen i det inre stödområdet har 1972 ca 30 procent högre net- tokostnader per invånare för folktandvården än riksgenomsnittet. Aven Got- land och Malmö redovisar högre nettokostnader än riksgenomsnittet.

Övrig hälso- och sjukvård

Lttngsjukvärtlen och epic/emisfri/(vården har berörts i avsnittet Lasarett och sjukstugor. där strukturförändringarna och integreringen av denna vård i

Krlinv

Brutto kostnader

X Nettokostnader

40..

30—

20

10

1960 | r 1—1924 1 1 1 19168 | r r 1972—År

de egentliga lasaretten redovisats.

Förvtörlossningsvärden fanns 1960 3 532 vårdplatser. 1972 hade antalet sjun- kit till 3198.

Ett landstingskommunalt huvudmannaskap för ainbulansviisemiet inför— des från den 1 januari 1965. Före detta datum varierade åtagandena på detta område mellan olika landstingskommuner från ett frivilligt men nära nog fullständigt ansvar för verksamheten till ett minimum av engagemang.

De totala driftkostnaderna för övrig hälso- och sjukvård redovisas i dia— gram 5.28.

För perioden 1964—1972 är nettokostnadernas genomsnittliga ökning ca 18 procent per år. Trendbrottet 1971—1972 beror till stor del på en överföring av vårdplatser från Specialsjukhus till lasarett och sjukstugor. Nya redo- visningsprinciper i samband med L-planens införande har också påverkat den redovisade kostnadsutvecklingen dessa år.

Övriga kostnader för sjukvård

Under perioden 1960—1972 ökade sjukvårdshuvudmännens kostnader för vård på främmande sjukhus kraftigt. Dessa kostnader kan inordnas under tre rubriker. nämligen a) kostnader enligt avtal mellan sjukvårdshuvudmän eller mellan sjukvårdshuvudman och annan sjukhusägare (staten. förening- ar. enskilda) om fasta resursupplåtelser vid sjukhus av olika slag. b) kostnader enligt avtal om regionsjukvård. c) kostnader enligt 5 k utomlänsavtal.

a) Under denna rubrik finns överenskommelse med staten om vård på Karolinska sjukhuset i Stockholm och Akademiska sjukhuset i Uppsala.

13) Regionsjukvården har till stor del byggts upp under den studerade perioden. Som tidigare nämnts var regionsjukvårdens innehåll icke nytt. även om benämningen var ny. Regionsjukhusen i Linköping och Örebro har dock helt utvecklats under perioden och även övriga regionsjukhus (Stockholm/Solna. Lund/Malmö. Göteborg. Uppsala. Umeå) har byggts ut med nya specialiteter. Samarbetet mellan sjukhusägarelvärdlandsting och nyttjare/gästlandsting har reglerats i avtal som bygger på självkostnads— principen.

c) Samarbetet enligt utomlänsavtalet har fått ökad omfattning under den studerade perioden. vilket belyses i tabell 5.4].

l tabellens uppgifter om utomlänsvården ingår inte den psykiatriska vården. De statliga mentalsjukhusen hade upptagningsområden och intag-

Tabell 5.41 Antal patienter och vårddagar inom akutvård resp remissvård 1961 och 1972.

År Akutvård Remissvård Antal Vårddagar Antal Vårddagar patienter patienter

1961 11 877 106879 7 793 163 226 1972 17444 120314 11781 174384

Tabell 5.42 Landsting. Driftkostnader brutto och netto för vård på främmande sjuk- hus m m. ' Milj kr. Löpande priser

1964 1968 1972

Driftkostnader. brutto 103 395 l 131 Driftkostnader. netto 99 174 1 128

ningsregler som medförde att det fanns ett ganska stort antal patienter vid dessa sjukhus. som vid landstingskommunaliseringen den 1 januari 1967 formellt var att betrakta som utomlänspatienter hos de nya huvudmän- nen. Detta förhållande beaktades i mentalsjukvårdsavtalen. så att en fort- satt vårdskyldighet föreskrevs för dessa huvudmän i förhållande till nämnda patienter. I några fall. där huvudmans behov före övertagandet helt tillgodosetts vid främmande sjukhus. har särskilda avtal om resurs— upplåtelse träffats.

Driftkostnaderna för vård på främmande sjukhus m m framgår av tabell 5.42.

Som framgår av tabellen har kostnaderna ökat mycket snabbt. Eftersom dessa till största delen utgörs av transfereringar mellan olika landsting och andra sjukvårdshuvudmän. borde landstingens nettokostnader vara betydligt lägre än bruttokostnaderna. Att så inte är fallet beror på att intäkterna i allmänhet inte redovisas här utan under de olika sjukvårdsverksamheterna.

5.2.3.2 Omsorgsverksamhet

1 omsorgsverksamheten ingår landstingskommunernas verksamhet avse- ende undervisning. vård och andra omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Fram till den 1 juli 1968 var den officiella beteckningen på verksamheten undervisning och vård av psykiskt efterblivna.

Verksamhetens innehåll har påverkats av landstingskommunernas över- tagande den 1 januari 1967 av huvudmannaskapet för de statliga mental- sjukhusen i vilka ingick fem sjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

Verksamheten ] 960—1972

Verksamheten har undergått betydande förändringar under perioden 1960—1972. Vid periodens början gällde 1954 års lag. Landstingen hade enligt denna lag skyldighet att ge psykiskt efterblivna undervisning och vård. Även om landstingskommunerna frivilligt verkat inom vårdsektorn också före 1955. hade de 1960 i många fall inte hunnit genomföra den organisation och skapa de förbättrade vårdresurser som krävdes för förverkligande av intentionerna bakom 1954 års lag.

1967 års lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda in- nebar en fortsatt utveckling. En del av de i denna lag aktuella verksam- hetsformerna hade redan hunnit prövas, innan de lagfästes.

Särskolor

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda ges i särskola. Enligt 1954 års lag uppdelades särskolorna i externat och internat. Externaten var avsedda för hemmaboende elever och kunde vara sammankopplade med internat eller fristående. l städer med över 25000 invånare måste landstingskom- munen anordna externat. Internatskolorna kunde vara småbarnshem (med förskola). skolhem (motsvarande folkskola/grundskola) och yrkeshem (med yrkesundervisning).

Från mitten av 1960-talet påbörjades försök att splittra internatformen i en skoldel. ansluten till primärkommunal skola, och boendedelar infogade i bostadsområden och uppbyggda efter den lilla gruppens princip.

Nya pedagogiska metoder medförde att systematiserad undervisning, när- mast som social träning. kunde ordnas även för de svårare skadade barnen. l särskolorna infogades för den skull även sk praktiska avdelningar.

Denna utveckling har fortsatt efter det att 1967 års lag trädde i kraft. Särskolan skall enligt denna lag omfatta förskola, skola för grundunder- visning. träningsskola och yrkesskola. Träningsskolan ären vidareutveckling av de ovannämnda praktiska avdelningarna. Yrkesundervisningen har givits ökad tyngd. Skola och boende skall begreppsmässigt skiljas åt i planerna och successivt också i praktiken genom en ökad integrering av skolorna i primärkommunala skolenheter och ett från skolan skilt och decentraliserat boende.

lnstitutioner för vård

Vårdorganisationen omfattade vid periodens början arbetshem för arbetsföra psykiskt utvecklingsstörda, som tidigare gått i särskola men inte kunde klara sig i arbetslivet i den öppna marknaden eller i ett självständigt boende. ålderdomshem företrädesvis för dem som tidigare vistats vid arbetshem. samt vårdhem för barn och vuxna.

Även om ett stort antal landstingskommunala institutioner funnits redan innan vårdskyldigheten inträdde. hade många psykiskt utvecklingsstörda vårdats på kommunala ålderdomshem eller på enskilda anstalter. Uppbygg- naden av Vårdorganisationen. som även medförde ett minskat utnyttjande

Tabell 5.43 Antal platser vid vårdinstitutioner inom omsorgsverksamheten 1960. 1967 och 1972.

1960 1967 " 1972

Sjukhus/Specialsjukhus (statliga till utgången av 1966) 2102 2166 1 772 Landstingskommunala vårdhem” 5 401 7 801 9 386 Enskilda vårdhem 2 824 2 427 1 882 Summa 10 327 12 394 ' 13 040

0 Inkl arbetshem före 1968. Begreppet fmns ej i 1967 års lag.

Diagram 5. 29 Landsting. Drillkostnatleljlör ()m— soigsverksamht'l. Lii/tande priser.

av enskilda institutioner, fortsatte under 1960-talet. vilket framgår av tabell 5.43.

Som framgår av de redovisade uppgifterna har specialsjukhusens vård- platsantal minskat efter landstingskommunaliseringen. Orsakerna härtill är att det av olika skäl bedömts och blivit möjligt att tillgodose även speciella vårdbehov inom de enskilda landstingskommunerna.

Detta innebär att utvecklingen av vård och andra omsorger under den studerade perioden gått mot en differentiering i ett bredare register av verk- samheter än vad som förekom före 1960. På institutionssidan har tillkommit inackorderingshem. som i stor utsträckning är avsedda för utvecklingsstörda som kan ha anställning i öppna marknaden men som behöver stöd för att klara sitt boende och sina fritidsaktiviteter. Platsantalet vid inackor- deringshemmen uppgick vid periodens slut (1972) till ca 1 000. Vidare har anordnats sysselsättningshem med uppgift att skapa sysselsättning och andra aktiviteter för personer som har ett självständigt boende (egen bostad. för- äldrahem eller inackorderingshem) men som inte kan beredas arbete i den öppna marknaden. Benämningen sysselsättningshem är inte helt adekvat. eftersom verksamheten inte innefattar boende, och den kommer därför att utbytas mot dagcentrum. Antalet platser vid sysselsättningshem uppgick 1972 till ca 2 200.

Kr/inv 140J

Brutto- 130—1 kostnader 120-|

110

(O O

Netto- /' kostnader

om 0 _L

xi O

_! _l_ r— i—r— > 1968 1972 År

Tabell 5.44 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag för omsorgsverksamhet. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftkostnader, brutto 59 125 369 972 Driftkostnader. netto 34 79 256 615 Investeringsutgifter 13 44 67 74 lnvesteringsbidrag 7 l 5 7

Driftkostnader, investeringsutgifter och investeringsbidrag för hela om- sorgsverksamheten redovisas i tabell 5.44. Driftkostnaderna framgår dess- utom av diagram 5.29 för hela omsorgsverksamheten.

Under perioden 1966—1972 ökade landstingens nettokostnader per invå- nare med i genomsnitt 26 procent per år.

Sammanfattningsvis kan denna kostnadsutveckling förklarades av

— kvantitativ utbyggnad av vårdinstitutionerna kvalitativ upprustning av vårdinstitutionerna genom nybyggnader och andra åtgärder vidgning av omsorgsbegreppet till att avse åtgärder i annan form än institutioner för kombinerat boende och vård kraftigt ökade insatser i öppen vård — markerad inriktning mot 5 k normalisering, dvs ett självständigt boende för de utvecklingsstörda. arbete i samma former som för medborgare i allmänhet mm.

5.233. Socialvård

De landstingskommunala insatserna på detta område redovisas under ru- brikerna

barna- och ungdomsvård övrig socialvård m m.

Till övrig socialvård m m hänförs bl a nykterhetsvård, arbetsvård, famil- jerådgivning, semesterhemsverksamhet och speciell åldringsvård.

Verksamheten ] 960—1 972

Barna- och ungdomsvård

inom barna- och ungdomsvården åligger det enligt 56ä andra stycket bar- navårdslagen landstingskommun att inrätta och driva barnhem enligt en av regeringen fastställd barnhemsplan. [ övrigt förekommer inom detta om- råde frivilliga verksamheter såsom fosterhemsförmediing. bidrag till fos— terlöner m m samt barnstugeverksamhet som betingas av landstingskom- munernas roll som arbetsgivare.

Utvecklingen inom barnhemsvården har under åren 1960—1972 känne— tecknats av en vikande efterfrågan på vårdplatser. vilket lett till nedskärning av antalet platser på ett flertal institutioner, 1960 var antalet barnhem 181 med 4 119 platser. Vid utgången av 1971 var antalet barnhem 186 och plats- antalet 2 948. Beläggningen under 1971 vari genomsnitt 57.7 per 100 platser. medan motsvarande tal för 1960 var 712.

En strukturförändring har skett inom barnhemsvården. De barnhem som tillkommit under perioden har givits ett mindre platsantal än tidigare varit vanligt. och äldre hem har fått platsantalet minskat i avsikt att möjliggöra tillämpning av den lilla gruppens princip i vården.

Övrig socialvård m m

Inom mha/svärden är de landstingskommunala insatserna frivilliga men statsbidragsstödda i de delar de avser institutionell verksamhet. Engage- mangen gäller institutioner för arbetsprövning. arbetsträning och skyddat arbete samt kompletterande insatser för sk näringshjälp.

Vid ingången av den studerade perioden hade samtliga landstingskom— muner utom två åtagit sig huvudmannaskapet för arbetsträningsverkstäder. I några fall hade också skyddad sysselsättning i landstingskommunal regi startats eller planerats.

Verksamheten har differentierats genom att arbetsträningsverkstäderna kompletterats med arbetsprövningsavdelningar.

Vidare har särskilt från 1960-talets slut landstingskommuner inträtt som huvudmän även för skyddade verkstäder. Vid periodens utgång hade 17 landstingskommuner vidtagit sådana åtgärder. 1 sju län låg huvudman- naskapet hos primärkommunerna och i fem av dessa län utgick landstings- bidrag till kommunernas kostnader för verkstäderna.

Socialhjälpslagen föreskriver i 21 & att landstingskommun skall ombesörja att vård och tillsyn beredes den. som med hänsyn till sitt beteende inte lämpligen kan behållas på ålderdomshem (sk störande vårdtagare).

Särskilda anstalter har anordnats med formell anknytning till vårdskyl— digheten enligt 21 & socialhjälpslagen. Uppbyggnaden har skett efter 1960 och omfattar enligt senast tillgängliga uppgifter 14 vårdhem. Samarbete mel- lan olika landstingskommuner förekommer. i praktiken har dessa vårdhem i regel fått en vidare funktion än den i socialhjälpslagen angivna. På vård- hemmen mottas vanligen pensionärer direkt utan omvägen över ålderdoms- hem. Den vanligaste orsaken till anpassningssvårigheter på ålderdomshem eller väntade sådana är alkoholism. Följaktligen fyller vårdhemmen enligt 215S socialhjälpslagen en funktion som nykterhetsvårdsinstitutioncr utan att i formel] mening vara sådana.

Tyngdpunkten av de landstingskommunala åtgärderna inom N_i'klt't'ltt'ls- vården ligger dock inom sjukvården. Vissa landstingskommuner har också anordnat egna nykterhetsvårdsanstalter (statsbidrag kan utgå till landstings- kommun för detta ändamål) eller i stiftelseform samverkat med andra organ som huvudmän för sådana institutioner. Dessa verksamhetsformer har byggts upp efter 1960. De landstingskommunala insatserna inom nykter- hetsvården utanför den vård som meddelas inom sjukvårdens ram är fri- villiga och avser dels drift av eller bidrag till institutioner. dels bidrag till

Tabell 5.45 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag för Socialvård. Milj kr. Löpande priser

1960 1964 1968 1972 Driftkostnader. brutto 37 65 164 531 Driftkostnader. netto 25 39 96 291 Investeringsutgifter 5 6 33 62 lnvesteringsbidrag _ O 1 4 10

nykterhetsorganisationer m 11.

Stödet till nykterhetsorganisationer för upplysningsverksamhet m m bud- geterades 1960 till 1.1 milj kronor och 1972 till 3.2 milj kronor. Under denna tid har läkarorganisationerna kommit in som mottagare av lands- tingskommunaltstöd.

Riksdagen beslöt 1960 om statsbidrag till försöksvis anordnad familie- rådgivning. Statsbidraget utgår huvudsakligen till landstingskommun eller kommun utanför landstingskommun. Uppbyggnaden av den landstings- kommunalt organiserade familjerådgivningen ligger således helt inom den studerade perioden. Samtliga landstingskommuner utom två hade vid pe- riodens slut anordnat familjerådgivningsbyråer. l åtta av dessa landstings- kommuner fanns två byråer och i tolv hade en eller flera fllialmottagningar anordnats. Primärkommunala byråer finns i Malmö och Göteborg samt i några kommuner i Stockholms län. På vissa orter f1nnsi kyrklig regi drivna byråer. '

De totala driftkostnaderna. investeringsutgifterna och investeringsbidra- gen för landstingens socialvård redovisas i tabell 5.45. Driftkostnaderna re- dovisas också i diagram 5.30.

Kr/ i nv

80

70 Bruttokostnader

60

, Netto kostnader

Diagram 5 .30 Landsting. Driftkostnader för social- vård.

1960 1964 1968 ' 1972 År Löpande priser.

Nettokostnadernas genomsnittliga ökning under åren 1964—1968 är ca 25 procent och under åren 1968—1972 ca 32 procent per år. Det som orsa- kar den snabba ökningen mot slutet av perioden är främst arbetsvården som 1964—1972 har en genomsnittlig ökning på ca 44 procent per är.

52.34. Undervisning och annan kulturell verksamhet

Den landstingskommunala verksamheten under denna rubrik fördelas på:

gymnasiala skolor — folkhögskolor _ ÖVFig undervisning och kulturell verksamhet

Under gymnasiala skolor redovisas lantmannaskolor. lanthushållsskolor. centrala yrkesskolor. sjuksköterskeskolor samt övrig yrkesutbildning.

Under övrig undervisning och kulturell verksamhet redovisas bla landstingens frivilliga bidrag till det regionala kulturarbetet.

V ('i'/(samheten ] 960—] 972 Gymnasiala skolor

Vid gymnasieskolans genomförande den 1 juli 1971 hänfördes enligt re- formens huvudprinciper vårdlinjen. jordbrukslinjen och skogsbrukslinjen och till dem anslutna Specialkurser till landstingskommunalt huvudman- naskap. Skälen härtill var för vårdlinjen att utbildningen huvudsakligen avser yrkesutbildning för yrken. där landstingskommunerna är de ojäm- förligt största arbetsgivarna. och att utbildningen kräver tillgång till prak- tikplatser som i huvudsak endast landstingskommunerna kan tillhandahålla. Dessutom bedrevs den befintliga utbildningen i huvudsak vid de landstings— kommunala vårdskolorna. För jordbrukslinjen och skogsbrukslinjen gällde att enskild kommun icke kunde ge tillräckligt underlag för skolenhet och att skolor fanns uppbyggda i huvudsak på länsbas. varvid för lantbruks- skolorna gällde att fyra femtedelar av dem redan var landstingsägda. De centrala yrkesskolorna (verkstadsskolorna och motsvarande skolor). som ti- digare var landstingskommunala övergick till primärkommunalt huvudman- naskap eftersom deras verksamhet kunde anpassas till de nya gymnasie- skolområdena med kommunal anknytning.

Lanthushållsskolorna kunde inte lika lätt inpassas i det nya systemet. Deras utbildning rubriceras numera som Specialkurser inom gymnasieskolan. och deras framtid är något oklar.

Eftersom gymnasieskolan genomfördes 1971 bedrevs således den lands- tingskommunala yrkesutbildningen i andra organisatoriska former under nästan hela den studerade perioden.

Landstingskommunala lantbruksskolor fanns i samtliga län. Under 1960—1962 fanns en formellt skillnad mellan lantbruksskolor. som lämnade en praktisk-teoretisk utbildning. och lantmannaskolor. som huvudsakligen hade teoretiska kurser. dock med praktisk anknytning. Fro m 1963 infördes en enhetlig benämning. Skolornas huvuduppgift var att lämna en teoretisk yrkesutbildning åt ungdomar som hade praktisk erfarenhet av jordbruks- arbete. Denna teoretiska utbildning gavs en praktisk anknytning genom

att skolorna förfogande över skoljordbruk. Några större förändringar i sko- lornas organisation och verksamhetsinriktning genomfördes ej under den studerade perioden.

Landstingskommunala lantlmshå/Issko/or fanns i samtliga län utom tre. Skolorna hade som uppgift att lämna en kombinerad praktisk och teoretisk utbildning anpassad för behoven i lanthushåll. Under 1960-talet minskade emellertid de praktiska inslag. som hade särskild anknytning till lanthushåll.

Skogsbruksskolornas framväxt ligger till stor del inom den studerade pe- rioden. De stod under länens skogsvårdsstyrelsers huvudmannaskap. men vissa landstingskommuner hade genom anslagsgivning och på annat sätt medverkat till deras tillkomst.

1960 fanns en eller flera centrala verkstadsskolor i varje län. Ytterligare sju sådana skolor tillkom under 1960-talet. Skolorna hade till uppgift att lämna utbildning inom hantverks- och industriyrken åt elever. som inte kunde erhålla sådan utbildning på hemorten. De var därför förenade med elevhem. Vidare anordnades där utbildning i sådana yrken. som för re- krytering krävde större upptagningsområden än en enskild kommun. Ut- bildningen var praktisk/teoretisk. Till skillnad från lantbruksskolorna mot- tog de centrala verkstadsskolorna i regel eleverna direkt efter genomgången folkskola/grundskola. Några större förändringar— utöver anpassning av kurs- utbudet till efterfrågan i skolornas organisation och verksamhetsformer genomfördes inte under den studerade perioden.

Den kraftiga expansionen av värdyrkesu[bildningen ligger helt inom den studerade perioden. Nya utbildningsvägar anordnades. bl a de medicinska assistentutbildningarna. Utbildningen av mentalsjukvårdspersonal överför- des på landstingskommunerna i samband med deras övertagande av hu- vudmannaskapet för mentalsjukvården.

Om man bortser från den undersköterskeutbildning som bedrevs sedan slutet av 1940-talet. var det först under 1950-talets sista år som organiserad utbildning av sjukvårdspersonal i biträdesgraderna började anordnas. Ti- digare hade denna personal endast lått praktisk utbildning på arbetsplatserna. Vårdyrkesutbildningen har varit frivillig och statsbidragsstödd.

Sjuksköterskeutbildningen bedrevs vid periodens ingång vid 16 lands- tingsägda skolor samt vid skolor ägda av landstingsfria städer. stiftelser eller staten. Utbildningen omfattade omkring tre år med viss specialisering under slutet av studietiden. Viss specialutbildning lämnades efter sjukskö- terskeexamen vid statliga skolor för utbildning i barnsjukvård. distriktvård

Tabell 5.46 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. investeringsutgifter och in- vesteringsbidrag för Undervisning och annan kulturell verksamhet. Milj kr. Löpande priser

l960 1964 1968 1972 Driftkostnader. brutto 117 247 425 600 Driftkostnader. netto 48 131 217 349 Investeringsutgifter 54 65 90 80 lnvesteringsbidrag 17 20 33 14

Diagram 5.31 Landsting. Driftkostnader för Under- visning och annan kulturell

verksamhet. Löpande priser.

Kr/ i nv

Bruttokostnader

,» Netto kost nader

1960 1964 1968 1972 År

och psykiatrisk vård samt för barnmorskearbete. Samtliga skolor har nu överförts till sjukvårdshuvudmännens ägo utom några skolor i Stockholms län. som 1972 fortfarande formellt ägdes av stiftelser men vilkas verksamhet bekostades av landstingskommunen.

Antalet elevplatser för sjuksköterskeutbildning (grundutbildning) har se- dan 1967 varit ca 3000. Antalet aktiva sjuksköterskor med svensk legi— timation har mellan 1960 och 1972 ökat från 21866 till 42253.

Landstingens driftkostnader. investeringsutgifter och investeringsbidrag för Undervisning och annan kulturell verksamhet framgår av tabell 5.46. Driftkostnaderna per invånare redovisas i diagram 5.31.

Nettokostnadernas genomsnittliga ökning under åren 1964—1972 är ca 13 procent per år. Bruttokostnadernas minskning 1971 sammanhänger med gymnasieskolreformen. De centrala verkstadsskolorna överlämnades då till primärkommunerna.

En jämförelse mellan olika landsting visar inte några större skillnader. Dock kan konstateras att landsting med låg skattekraft har ca 20 kronor högre kostnader per invånare än riksgenomsnittet.

Landstingens investeringar för undervisning var vid periodens början höga och svarade 1960 för hela 20 procent av landstingens totala investeringar. Investeringsutgifterna har i löpande priser inte ökat nämnvärt fram till 1972 då andelen av landstingens totala investeringsutgifter sjunkit till ca 5 procent.

5.235. Övrig verksamhet

Här redovisas central förvaltning och diverse verksamhet.

Diverse verksamhet avser huvudsakligen de landstingskommunala åt- gärder som i 45 landstingslagen nämns som angelägenheter avseende jord- brukets och andra näringars utveckling. Viss fastighetsförvaltning redovisas också under diverse verksamhet.

Verksam/teten 1960—1972

Stödet till jordbruket och dess binäringar har under perioden 1960—1972 i stor utsträckning avsett bidrag till länens hushållningssällskap för olika aktiviteter. Hushållningssällskapens ställning och arbetsuppgifter har för- ändrats under perioden. men detta har inte haft någon avgörande betydelse för utvecklingen av landstingskommunernas bidragsgivning till sällskapen.

Stödet till hantverk och industri var vid periodens ingång huvudsakligen inriktat på bidragsgivning till länens företagareföreningar. Vissa landstings- kommuner har under hela perioden lämnat bidrag till det enskilda väg- väsendet. Anslagsgivningen till detta har ökat obetydligt.

Flera landstingskommuner har under perioden engagerat sig i den kol— lektiva persontrafiken. bl a Stockholms län. som fro m 197] i_aktiebolags- form övertagit huvudmannaskapet för verksamheten. 1967—1971 betalade Stockholmslandstinget bidrag till det kommunalförbund som drev verk- samheten. Andra landsting har under perioden givit bidrag till stöd för den kollektiva persontrafiken i länen.

En i huvudsak för perioden ny verksamhet har varit stödet till den inrikes flygtrafiken. Det har till största delen bestått i bidrag till anordningar för sådan trafik. exempelvis stationsbyggnader. [ vissa fall har även bidrag till driften lämnats.

Landstingskommunernas kraftigt ökade stöd till turisttrafikens främjande får ses i samband med deras i det föregående berörda ökade engagemang i utvecklingen av länens näringsliv. Verksamheten har avsett bidragsgivning till och andra engagemang i turisttraftkförbund/turistföreningar.

Vissa landstingskommuner har i egen regi eller genom delägarskap i stif- telser medverkat till förvärv av från fritids- och miljövårdssynpunkt in- tressanta markområden eller - genom upplåtelseavtal el dyl till att sådana områden hålls tillgängliga för det rörliga friluftslivet.

Driftkostnaderna för övrig verksamhet redovisas tabell 5.47. Nettokostnadernas genomsnittliga ökning var mycket snabb. För Central förvaltning redovisas en ökningstakt på drygt 32 procent per år l964—1968 och drygt 22 procent per år 1968—1972. För Diverse verksamhet är öknings- takten för perioden l964—l972 ca 60 procent per år. Detta beror främst på att nya uppgifter för landstingen redovisats. exempelvis kostnader för kol- lektivtrafik. '

Landstingens investeringar för Diverse verksamhet har ökat kraftigt under perioden 1968—1972 vilket i hög grad beror på insatser inom kollektivtrafiken.

Tabell 5.47 Landsting. Driftkostnader brutto och netto. för Central förvaltning och Diverse verksamhet. Milj kr. Löpande priser

1960 l964 1968 1972

Central förvaltning. brutto 23 44 151 345 netto 21 41 125 280 Diverse verksamhet. brutto 8 30 95 575

netto 7 10 64 435

Bilaga 1 Definitioner

Begrepp enligt nationalräkenskaperna har betecknats med (NR). Övriga ekonomiska begrepp är kommunalekonomiska.

Begrepp/variabel Förklaring

Affärsmässig verksamhet

Amortering

Annuitet

Anläggningstillgångar

Avskrivningar

Bruitodrifibudget

Bruttoinvesteringar (NR)

Den del av den primärkommunala verksam- heten som bedrivs enligt affärsmässiga prin- ciper. dvs som skall vara självbärande. Den avgränsning som tillämpats överensstämmer med nationalräkenskapernas och omfattar följande delar av K-planen

— allmän markreserv — hyresfastigheter — hamnar kommunikationer (exkl flygplatser) — näringsliv — kraft— och värmeproduktionsverk.

gasverk. elverk och värmeverk — vatten- och avloppsverk — renhållningsverk

Avbetalning på långfristiga skulder

Amortering på långfristiga skulder samt tota- la kostnadsräntor

All fast egendom samt sådan lös egendom som är avsedd att stadigvarande innehas av kommunen

Planmässig värdenedsättning av anlägg- ningstillgångar. Avskrivningar redovisas som en intern kostnad på driftbudgeten.ochi form av avskrivningsmedel som en intern ka- pitalinkomst på kapitalbudgeten. Vid av- skrivning på nyanskaffningsvärdet uppstår meravskrivningar som inte överförs till kapi- talbudgeten utan redovisas bland interna in- täkter i driftbudgeten. Dessa meravskriv- ningar ingår inte heller i de avskrivningar som redovisas i tabellbilagan (bilaga 3).

Driftkostnader + nettoökning av driftkapital + överföringspost tse schema 2)

Byggnads— och anläggningsarbeten samt in- köp av transportmedel. maskiner och inven- tarier

Begrepp/variabel Förklaring

Bruttokapitalbudget Kapitalutgifter + nettoökning av disponibelt stamkapital (se schema 2)

Bruttokostnader Se driftkostnader brutto

Byggnads- och anläggningsarbe- Nybyggnader och nyanläggningar inkl så- ten (NR) dana förbättringsarbeten som väsentligt höjer kapitalföremålets kapacitet. standard eller livslängd i förhållande till dess ursprungliga skick

Disponibelt stamkapital Den del av finansieringskapitalet som är av- sedd för kapitalbildande ändamål (se schema 1)

Driftbidrag Bidrag för understödjande av viss verksam—

het på driftbudgeten. Huvuddelen utgörs av statliga driftbidrag

Driftfonder Fonder för driftändamål enligt KL 55 &. tex pensionsfond. skatteregleringsfond

Driftintäkter Intäkter exkl skatteintäkter och skatteutjäm- ningsbidrag (se schema 2)

Driftkapital Den del av linansieringskapitalet som är av- sedd för driftändamål (se schema l)

Driftkostnader brutto (= Brutto- Samtliga kostnader under driftbudgeten (se kostnader) schema 2)

Driftkostnader netto (= Netto- För kommunala verksamheten som helhet: kostnader) driftkostnader exkl. kostnadsräntor ./. drift- intäkter (se schema 2). För en enskild verksamhetsgren: driftkost- nader ./. driftintäkter

Eget kapital Skillnaden mellan samtliga bokförda tillgång- ar och skulder(se schema 1)

Externa inkomster Externa driftintäkter. skatteintäkter och skat- teutjämningsbidrag samt externa kapitalin- komster (se schema 2)

Externa poster Poster som innebär ut- eller inbetalningar

Externa utgifter Externa kostnader + kapitalutgifter (se sche— ma 2)

Finansieringskapital Skillnaden mellan omsättningstillgångar och

kortfristiga skulder (se schema ] )

Förskott Förskotten kan vara av flera typer

a) anslag beviljas och förbrukas under lö- pande år medan täckning får anstå till ett kommande år

b) anslag som avsetts för senare år tas i bruk under innevarande år. t ex genom att in- vesteringar utförs tidigare än beräknat

c) anläggningslån som inte tas upp respekti- ve investeringsbidrag som inte inflyter under det år de budgeterats.

Begrepp/ variabel

lmplicit prisindex (NR)

Inkomster

lnkomstöverföringar till hushåll

Interna poster

Intäkter

lnvesterat stamkapital

lnvesteringsbidrag

Investeringsutgifter

Investeringsutgifter efter avdrag av investeringsbidrag (= Nettoin- vestering)

Kapitalbildning

Kapitalfonder

Kapitalinkomster

Kapitaltjänstkostnader

Kapitalutgifter

Kommunalförbund

Förklaring

Sammanvägt index som uttrycker förhållan- det mellan en viss variabel i löpande respekti- ve fasta priser

Summa intäkter och kapitalinkomster (se schema 2)

Bidrag till enskilda som bostadsbidrag. bi- dragsförskott. socialhjälp. familjebidrag. bi- drag till föreningar. privata anstalter och in- stitutioner

Beräknade belopp som är lika på såväl utgifts- som inkomstsidan (se även metodbeskriv- ningen i bilaga 2)

lnkomster under driftbudgeten (se schema 2)

Skillnaden mellan anläggningstillgångar och långfristiga skulder(se schema 1)

Bidrag för investeringsändamål från staten. andra kommuner och landsting samt från en- skilda (huvudsakligen anslutningsavgifter)

Byggnads— och anläggningsarbeten + inköp av maskiner och inventarier + inköp av fas- tigheter ./. försäljning av anläggningstill- gångar

Anger den del av investeringsutgifterna som måste finansieras med skatteinkomster. lån eller eget kapital

Summan av avskrivningar och överförings- post. Den del av kommunernas och lands- tingens skatteintäkter som utnyttjas för ka- pitalbildande ändamål

Fonder för kapitaländamål enligt KL 56 &. tex kassaförlagsfond. allmän investerings- fond. särskilda investeringsfonder

Inkomster under kapitalbudgeten (se schema 2). Till kapitalinkomster räknas bl a investe— ringsbidrag. försäljning av anläggningstill- gångar. långfristig upplåning samt avskriv- ningar

Summan av avskrivningar och interna räntor

Utgifter under kapitalbudgeten (se schema 2). Till kapitalutgifter räknas bl a byggnads- och anläggningsarbeten. inköp av fastigheter (inkl mark). inköp av inventarier med längre varaktighet. utbetalda län samt amorteringar på långfristig upplåning

Offentligrättslig sammanslutning utan be- skattningsrätt som bildats för att handha en eller flera kommunala angelägenheter ge- mensamma för två eller flera kommuner. de 5 k medlemskommunerna. Kommunalför—

Begrepp/variabel Förklaring

bunden utövar således en bestämd förvalt- ning för medlemskommunernas räkning och träder inom sitt kompetensområde i kommu- nernas ställe

Kommunägda företag Företag där en kommun ensam eller tillsam- mans med andra kommuner äger minst 50 procent av aktie- eller andelskapitalet

Konsumtion (NR) De kommunala myndigheternas produktion av tjänster som ej försäljs till marknadspriser utan tillhandahålles allmänheten gratis eller enbart mot nominella avgifter

Kostnader Utgifter under driftbudgeten (se schema 2)

Kostnadsräntor Räntor på anläggningslån och tillfälliga lån

K-planen Av Svenska kommunförbundet rekommen- derad kontoplan

Likvida medel Kassa. bank. postgiro och obligationer

Likviditetsmått Följande likviditetsmått används

a) Kassalikviditet. dvs kvoten likvida me— del/kortfristiga skulder

b) Balanslikviditet. dvs kvoten omsätt- ningstil[gångar/kortfristiga skulder

c) Finansieringskapital i procent av externa

utgifter d) Likvida medel i procent av externa utgif- ter L—planen Av Landstingsförbundet rekommenderad kontoplan Låneskuld Långfristiga skulder samt tillfälliga lån Långfristig nyupplåning (= Ny— Under året verkställd. budgeterad upplåning. upplåning brutto) Tillfälliga lån ingår ej Löner och arvoden Avser egentliga löner och arvoden exkl perso—

nalförsäkringar. (Löner och arvoden redovi- sas i KEU:s material på totalnivå exkl 5 k un- derhålls- och investeringslöner.)

Medelutdebitering Vägt medelvärde av utdebitering till primär- kommun eller landsting. Den totala kommu- nala medelutdebiteringen är ett vägt medel- värde av utdebitering till primärkommuner. landsting och församlingar. Som vikter an- vänds antal skattekronor

Nettoinvestering Se investeringsutgifter efter avdrag av inve- steringsbidrag

Nettokostnader Se driftkostnader netto

Nyupplåning brutto Se långfristig nyupplåning

Nyupplåning netto Långfristig nyupplåning ./_ amorteringar

Omsättningstillgångar Tillgångar som inte äratt hänföra till anlägg-

ningstillgångar

Begrepp/ variabel Förklaring

Personalkostnader

Reservation

Rörelseintäkter

Skatteintäkter

Skattekraft

Skattekronor

Skatteutjämningsbidrag

Statsbidrag

Tillfälliga lån

Tillskott av skatteunderlag

Avser kostnader för personalförsäkringar dvs arbetsgivaravgifter till ATP. sjuk- och yrkes- Skadeförsäkring m m. allmän arbetsgivarav— gift samt utbetalda pensioner. Kalkylmässiga avgifter för kompletteringspension ingår dock ej.

Anslag eller del av anslag som inte förbrukats under det år det upptagits i budgeten och som därför reserveras för avsett ändamål till det därpå följande året

Primärkommuner:

1960—l967: intäkt av rörelse 1968—1972: försäljningsmedel och kost- nadstäckande avgifter och er- sättningar

Landsting:

l960—197l1 intäkt av rörelse 1972 : försäljning av egna och främ- mande produkter

Primärkommuner: Allmän kommunalskatt. hundskatt. sjö- mansskatt och tolagsersättning Landsting: Allmän kommunalskatt (landstingsskatt) och sjömansskatt

Antalet skattekronor enligt visst års taxering i relation till antalet invånare vid taxerings- årets ingång

Till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst dividerat med 100. Antalet skatte— kronor år i grundar sig på taxeringen år t-l. avseende inkomstår t—2

Bidrag från staten som enligt det system som infördes 1966 utgick i följande former till pri- märkommuner

]) vid brist på skattekraft 2) vid hög utdebitering 3) extra skatteutjämningsbidrag Landstingen erhöll från l966 skatteutjäm— ningsbidrag vid brist på skattekraft. De värden som redovisas i tabellerna omfat- tar före 1966 skatteersättning och skattelind- ringsbidrag

Drift- och investeringsbidrag (OBS! skatte- utjämningsbidrag ingårejll kapitel 3 används även begreppet bidrag/rån staten som då om- fattar skatteutjämningsbidrag och statsbidrag

Ej budgeterad upplåning (vare sig i ordinarie budget eller tilläggsbudget)

Fastställs av länsstyrelserna för beräkning av skatteutjämningsbidrag vid brist på skatte- kraft

Begrepp/ variabel Förklaring

Transfereringar ] de kommunalekonomiska tabellerna avses med transfereringar bidrag och ersättningar till enskilda. föreningar. privata institutioner. kommunalförbund. andra kommuner och landsting samt staten.

Transfereringar (NR) l nationalräkenskapstabellerna avses med transfereringar samtliga utgifter som ej räk- nas som konsumtions- eller investeringsut- gufter

Tätort (tätbebyggt område) Som tätbebyggt område räknas alla hussam- lingar med minst 200 invånare. såvida av- ståndet mellan husen normalt inte överstiger 200 meter (folkräkningarnas definition)

Underskott Underskott kan framkomma i det kommuna- la bokslutet vid jämförelse mellan budget och redovisning

Utdebitering Beslutat skatteuttag per skattekrona

Utgifter Summa kostnader och kapitalutgifter Överföringspost Till kapitalbudgeten överförda skatteintäkter Överskott Överskott kan framkomma idet kommunala

bokslutet vid jämförelse mellan budget och redovisning

Sc/tt'ttta I. laget kapital.

Eget kapital

i _

Motsvarar skillnaden mellan samtliga tillgångar och skulder

l

Investerat stamkapital

Motsvarar skillanden mellan anläggningstillgång och långfristiga skulder

Finansieringskapital

Motsvarar skillnaden mellan om- sättningstillgångar och kort- fristiga skulder

. . l Disponibelt Drifrkapiral stamkapital Utgörs av den Utgörs av den del av finansi- det av finan- eringskapitalet sieringskapi- som är avsedd talet som får för kapitalbil- disponeras dande och där- för drift- med jämförligt ändamål. ändamål. Driftkapita- Disponibelt stam- let kan delas ' kapital kan de- upp i las upp i föl- följande posi- jande: tiva (+) och positiva (+) och negativa (—l negativa (—l komponenter: komponenter + driftfonder + kapitalfonder + överskott + reservationer + reserva- — underskott tioner förskott —— underskott — förskott

SOU 1976:45 Schema 2. Samband myllan olika In'grt'pp pa" drijl- och kapitalbudgeten. I, Kostnader J . Intäkter Driftkostnader , ; Drift- _ Driftintäkter Skatte- Brutto | kostna- | intäkter och | der ) | skatteutjäm- ] netto ) ningsbidrag

Externa drift- intäkter

Drift- lnterna Interna E . .. budget Externa kostnader kostnader intäkter | xterna intakter [ Ökning av driftkapital [— Minskning av driftkapital Överföringspost (till kapitalbudgeten) J & Bruttodriftbudgetens omslutning ! Kapitalutgifter Kapitalinkomster | _) Interna kapital- Externa inkomster kapital- inkomster

Kapi- _ _ tal- Avskrivnings- budget mendel _

(fran drift- budgeten)

Ökning av disponibelt Minskning av disponibelt stamkapital stamkapital

Överföringspost (från driftbudgeten)

' Bruttokapitalbudgetens omslutning

” Driftkostnader netto = Driftkostnader brutto exkl kostnadsräntor minus

driftintäkter

1 Primärmaterialet

1. ] Kommunal jinansstatistik

Huvuddelen av KEU:s analys bygger på uppgifter från den kommunala finansstatistiken, som under den aktuella perioden innehållsmässigt genom- gått vissa förändringar, vilket försvårar jämförelser mellan olika år. Finans- statistikens material för perioden 1960—1972 har tidigare inte presenterats på en så detaljerad nivå som det här är fråga om.

Nedan redovisas vissa orsaker till brister i primärmaterialets kvalitet samt faktorer som försvårar jämförbarheten under perioden.

1. Primärkommuner och landsting följer olika kontoplaner.

2. Kontoplanerna tillämpas inte helt lika i alla kommuner. Ändringar i tillämpningen kan ske över tiden.

3. införandet av nu gällande kontoplaner har skett vid olika tillfällen i olika kom- muner.

4. I början av 1960—talet var kontoplanerna inte enhetliga för städer och landskom- muner.

5. Anvisningarna för ifyllandet av SCB:s blanketter är, särskilt för början av 1960-talet, knapphändiga, vilket kan ha medfört olika behandling av vissa poster i olika kom- muner.

6. SCB:s blanketter har ändrats vid flera tillfällen och ändringarnas faktiska kon- sekvenser för de från kommunerna insamlade uppgifterna är inte alltid klara.

7. Internredovisningens omfattning har successivt ökat under perioden.

8. Interkommunala ersättningar medför dubbelredovisning av kostnader för tjänster som kommuner utför åt varandra. Omfattningen av dessa har förändrats under perioden.

Bland större blankettändringar märks:

Primärkommunerna 1964

Gemensam blankett för städer och köpingar samt landskommuner med redovisning efter K-planens titelindelning infördes,

Primärkommunerna 1968

Detta år skedde övergång till ny blankett som var anpassad efter K—planen både vad gäller titelindelning och fördelning på utgifts- och inkomstslag. Ändringen innebar huvudsakligen att vissa titlar fick en mera detaljerad specifikation i förhållande till tidigare.

i tidigare blankett redovisades för varje förvaltningsgren kostnader och intäkter fördelade på olika kostnads- och intäktsslag. Denna fördelning är från och med 1968 inte möjlig för kostnaderna främst på grund av kommunernas internkostnadsredo- visning. I den nya blanketten infördes i stället en redovisning av kommunens samtliga externa utgifter (kostnader + kapitalutgifter) fördelade på utgiftsslag, s k statistik— konton, Denna fördelning görs emellertid endast av kommuner som tillämpar K-planen i dess helhet. Vid den nya blankettens införande tillämpade många kommuner inte den fullständiga K-planen, varför besvarandet av blankettens uppgifter beträffande externa utgifter vållande problem. En mindre underskattning av de externa utgifterna och då främst kostnaderna torde därför föreligga, varför den faktiska utvecklingen mellan 1967 och 1968 borde varit något högre.

Landstingen 1962

Ny blankett med mera detaljerad redovisning av kostnadsslag samt av det egna ka— pitalets olika delar. Bla redovisas transfereringar från denna tidpunkt.

Landstingen 1972 (1971)

1971 började några landsting använda en ny blankett anpassad efter L-planen. Denna blankett användes fro m 1972 av samtliga landsting.

L-planen medförde en ny titelindelning samt en annan utgifts- och inkomstslags— fördelning. Några större statistikbrott bör inte ha uppkommit på grund av den nya blanketten, eftersom förändringarna inte varit så omfattande och justeringar varit relativt enkla att utföra.

I nremredovisning

Den interna redovisningen syftar till att så rättvist som möjligt fördela ex- terna utgifter som är gemensamma eller inte direkt kan hänföras till viss verksamhet. Det gäller vissa personalkostnader som fördelas internt genom beräknade lönepålägg, samt kapitalkostnader som fördelas efter verksam— hetens utnyttjande av kapitaltillgångar. En annan typ av interna poster avser tjänster som olika enheter inom kommunen utför åt varandra. Genom in- terna kostnader och intäkter sker då en omfördelning mellan olika verk- samhetsgrenar. Viss del av den interna omfördelningen sker via kostnads- ställen.

Att internredovisningens omfattning ökat under perioden 1960—1972 beror för primärkommunernas del på att kravet på redovisningen höjts bl a i sam- band med kommunsammanläggningarna under perioden. Från mitten av 1960-talet har också kommunerna som nämnts börjat tillämpa K-planen i ökad omfattning.

För landstingen har internredovisningen framför allt ökat i samband med L-planens införande i början av 1970-talet, men redan genom 1963 års stan-

dardkontoplan för landstingen ökade den interna redovisningen successivt.

Självkostnaden för en viss verksamhet uppskattas bäst genom redovisning av summan av externa och interna poster, dvs med hjälp av driftkostnader och driftintäkter. Den successivt utbyggda internredovisningen har dock medfört att de interna posternas andel av driftkostnaderloch driftintäkter hos såväl primärkommuner som landsting ökat betydligt mot slutet av pe- rioden varför driftkostnader och driftintäkter vid periodens början och slut inte är helt jämförbara.

När hela verksamheten inom kommuner eller landsting redovisas, dvs samtliga verksamhetsgrenar inklusive finansiering, har de interna posterna i möjligaste mån uteslutits för att undvika dubbelredovisning.

Inrerkommuna/a ersättningar

Kommuner köper i viss utsträckning tjänster från varandra. Vid en redo- visning av driftkostnader brutto på totalnivå kommer kostnaderna för dessa tjänster att redovisas dubbelt, dels som kostnader i den kommun som står för verksamheten och dels som utbetalda ersättningar eller avgifter i den kommun som köper tjänsten. Denna dubbelräkning försvinner vid beräkning av driftkostnader netto.

De interkommunala ersättningarna har störst omfattning inom hälso- och sjukvårdsområdet och påverkar därför främst landstingens redovisning. Ersättningarna har ökat under perioden i samband med regionsjukvårdens utbyggnad och mentalsjukvårdens överförande till landstingen.

Interkommunala ersättningar mellan primärkommuner har under perio- den främst avsett undervisning och minskade i betydelse i samband med kommunsammanläggningarna 1971.

1.2 Nationalräkenskapsstatistik

I kapitel 2 och 3 har viss statistik från nationalräkenskaperna (NR) använts. Därigenom är det möjligt att göra jämförelser med andra sektorer samt studera den volymmässiga utvecklingen i den kommunala verksamheten.

NR bygger i huvudsak på den kommunala finansstatistiken, men hämtar vissa uppgifter från andra källor.

För att nationalräkenskapssystemet skall kunna följa av FN rekommen- derade definitioner måste den kommunala finansstatistiken i vissa avse- enden räknas om. Mer eller mindre schablonmässiga uppdelningar av några variabler måste också göras.

NR och den kommunala finansstatistiken skiljer sig åt i bla följande avseenden.

1. NR medtar endast externa poster. Avskrivningar beräknas dock men dessa skiljer sig från de av kommunerna redovisade.

2. Nettoredovisning av vissa poster. Som exempel kan nämnas bidrag till polisväsendet som räknas av mot bidrag från staten. Transfereringar (inkl vissa avgifter och ersättningar) mellan olika kommuntyper nettas mot varandra.

3. Vissa uppgifter i NR tas från andra källor än finansstatistiken. Sålunda tas uppgifterna om statliga drift- och investeringsbidrag, direkta skatter, liksom vissa uppgifter om indirekta skatter från riksrevisionsverket.

4. En del NR-värden tas fram genom speciella schablonberäkningar. Bla beräknas personalkostnaderna genom en uppräkning av lönekostnaderna med en koefficient, som erhålls från Svenska kommunförbundet och som är lika för samtliga verksamhetsområden men varierar år från år. Värdet för faktiska utbetalningar i finansstatistiken byts alltså ut mot ett schablonvärde som anses bättre motsvara verksamhetens kostnader dvs de lagenliga och avtalsenliga arbetsgivaravgifterna samt beräknade belopp för framtiden utbetalningar enligt kommunalt pensionsreglemen- te. Andra schablonberäkningar är nödvändiga för att ta fram tex värdet av intäkter från 5 k nominella avgifter (7-kronan m m).

1.3 Löne- och personalstatistikfrån Svenska kommun/örhuna'er och Landstingsförbundet

Den statistik som använts är hämtad från kommun- och landstingsförbun- den. Statistiken beskriver utvecklingen av antalet anställda och ger vissa uppgifter om löneutvecklingen. Någonjämförelse av löneutvecklingen mel- lan löntagare inom privata och offentliga sektorn har inte kunnat göras då acceptabel jämförbarhet av de olika statistikserierna ej kunnat uppnås.

Den statistik som använts redovisar antalet anställda vid en viss tidpunkt på året uppdelade på heltid, deltid och timanställda. På grund av brister i primärmaterialet har någon statistikredovisning före år 1965 inte kunnat göras. Ett brott i statistikserien finns 1971—1973 då förbunden 1971 samlade in statistik i oktober och 1973 i mars. 1972 insamlades ingen statistik.

I kapitel 3 (avsnitt 3.8 om personal) har viss statistik hämtats från sta- tistiska centralbyrån om sysselsättningen i hela riket.

2 Materialets behandling samt speciella problem 2.1 Tabeller

Utifrån primärmaterialet (kommunala finansstatistiken) har statistiska cen- tralbyrån framtagit rikstabeller och kommungruppstabeller.

Tabellerna på riksnivå inkluderar kommunalförbund och avser perioden 1960—1972.

Kommungruppstabellema innehåller inte kommunalförbunden utan endast primärkommuner och landsting. Dessa tabeller redovisas enbart för perioden 1968—1972.

I kommungruppstabellerna har 1974 års kommunindelning tillämpats för primärkommunerna. De under år 1968—1972 faktiskt existerande kommu- nerna har alltså sammanförts enligt denna indelning före grupperingen. Vid klassningen av de sålunda konstruerade kommunerna användes 1970 års värden. Klassningen för perioden ärfast, dvs en kommun som 1970 hänförs till ett intervall klassas att tillhöra detta samtliga är i perioden 1968—1972, även om dess egentliga värde ett annat år inom perioden hamnar i ett annat intervall. 1970 valdes dels för att det ligger mitt i perioden, dels för att underlag till flera av klassningsvariablerna endast insamlas i samband med folk- och bostadsräkningar.

De under hela eller delar av perioden landstingsfria kommunerna (Stock- holm, Göteborg, Malmö och Gotland) särredovisades, då deras utgiftsstruk- tur på ett markant sätt skiljer sig från övriga kommuners.

Vid grupperingen av kommunerna ställdes två villkor som båda måste vara uppfyllda samtidigt.

1 Antalet kommuner i gruppen fick inte vara mindre än fem (för lands- tingen två). 2 Primärkommunerna/landstingen i gruppen skulle svara för minst fem procent av de totala nettokostnaderna.

De indelningsgrunder som använts får en kortfattad presentation nedan.

— befolkningsstorlek, antalet invånare den 1 januari 1970 befolkningsutveckling, förändringar av folkmängden under 5-årsperioden 1965—1970 avgör indelningen för samtliga är — befolkningsstruktur, anger befolkningens sammansättning den 1 januari 1970, andelen av befolkningen som förvärvsarbetar kopplas till kvoten mellan barn och pensionärer tätortsgrad, anger andel av befolkningen som bor i tätorter den 1 november 1970

skattekraft i procent av mede/skattekraften, skattekraft, dvs antal skat- tekronor per invånare den 1 januari taxeringsåret 1970 — geografisk belägenhet, fördelning på stödområden enligt SFS 19721831.

Ytterligare uppgifter om hur indelningen i olika kommuntyper har gjorts finns redovisade i kapitel 4.

2.2 H uvudmannaskapsförändringar

Under den studerade perioden har vissa huvudmannaskapsförändringar genomförts som naturligtvis påverkat de olika statistikserierna. Bland de större huvudmannaskapsförändringar som skett kan nämnas.

1965: Polisväsendets förstatligande 1966: Gymnasiernas överflyttning från staten till primärkommunerna 1967: Mentalsjukvårdens överflyttning från staten till landstingen 1971: Stockholms kommuns inträde i landsting

De två sistnämnda förändringarna har beaktats i några tabeller som re- dovisar genomsnittlig årlig förändring. Justering för mentalvårdsreformen har gjorts i vissa Iandstingstabeller vid beräkning av den genomsnittliga årliga förändringen 1964—1968 genom att utgifter för psykiatrisk vård är fråndragna i 1968 års värden.

Stockholms inträde i landsting 1971 har beaktats vid beräkning av den genomsnittliga årliga förändringen 1968—1972 respektive 1970—1972. För pri- märkommunerna har därvid utgifterna för Stockholms kommuns lands- tingsverksamhet fråndragits 1968 respektive 1970 års värden. För lands- tingen är på motsvarande sätt 1968 respektive 1970 års utgifter för Stock- holms landstingsverksamhet adderade till respektive totaler för landstingen.

De övriga huvudmannaskapsförändringarna har inte bedömts vara till- räckligt omfattande för att de framräknade utvecklingstakterna skall behöva

korrigeras. I kapitel 5 finns en utförlig redovisning av huvudmannaskaps- förändringarna under perioden 1960—1972. De landstingsfria kommunerna är särbehandlade i vissa tabeller för landstingssektorn. De landstingsfria kommunerna år

1960—1962 Gävle, Göteborg, Helsingborg, Malmö, Norrköping, Stockholm 1963—1966 Göteborg, Malmö, Norrköping, Stockholm 1967—1970 Göteborg, Malmö, Stockholm 1971—1972 Gotland, Göteborg, Malmö.

2.3 Avgiftsfinansiering

Något enhetligt avgiftsbegrepp redovisas inte i den kommunala finanssta- tistiken. Denna statistik skiljer nämligen på kostnadstäckande och icke kost- nadstäckande avgifter. Som kostnadstäckande avgifter hos primärkommuner räknas huvudsakligen avgifter som tas ut av affärsdrivande verk. De kost- nadstäckande avgifterna redovisas av KEU under begreppet rörelseintäkter.

Avgifter som tas ut av icke affärsdrivande verk betraktas i regel som nominella avgifter och ingår bland övriga externa intäkter. De nominella avgifterna avser symboliska avgifter som ej täcker verksamhetens kostnad, tex avgifter inom barn- och ungdomsvård (daghemsavgifter), åldringsvård samt elevavgifter. I kapitel 3 belyses intäktsstrukturen inom primärkom- munernas förvaltningsmässiga respektive affärsmässiga verksamhet.

För landstingen görs i kapitel 3 en viss beskrivning av olika avgifters betydelse. Detta har kunnat åstadkommas genom komplettering av den kommunala finansstatistiken med uppgifter från bl a riksförsäkringsverket och annan statistik inom statistiska centralbyrån.

2.4 Övrigt

Externa kostnader

De externa kostnaderna redovisas ej direkt i primärkommunernas räken- skapssammandrag från och med 1968. Denna variabel har därför räknats fram residualt som externa utgifter minus kapitalutgifter.

Personalutgifter

Begreppet personalutgifter omfattar i blanketten från och med 1968 också personalutgifter för byggnads- och anläggningsarbeten i egen regi. För att få en jämförbar tidsserie för hela perioden har därför justering av de ma- skinellt framtagna uppgifterna rörande personalutgifter måst göras. Detta har endast gjorts på totalnivå och alltså inte på verksamhetsområden.

Bilaga 3 Tabeller

Tabell 8 ] Primärkommuner” och landsting. Externa utgifter och inkomster 1960—1972. Löpande priser

År Externa utgifter Externa inkomster

280

Totalt Därav Totalt Därav

Kostnader Kapitalutgifter Intäkter Kapitalinkomster

Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index

1960 10490 100 7841 100 2649 100 10962 100 9582 100 1380 100 1961 11742 112 8669 111 3073 116 11691 107 10281 107 1410 102 1962 13514 129 9872 126 3643 138 13846 126 11617 121 2229 162 1963 15766 150 11 069 141 4 697 177 15 775 144 13 320 139 2 455 178 1964 18 267 174 12 683 162 5 585 211 18 323 167 15203 159 3 120 226 1965 20 700 197 14 426 184 6 273 237 20 218 184 17 041 178 3 177 230 1966 23 812 227 16 582 211 7 230 273 24 492 223 20 515 214 3 977 288 1967 28 436 271 20 103 256 8 333 315 29 337 268 24 958 260 4 379 317 1968 31 407 299 21 918 280 9 488 358 32 251 294 27 469 287 4 782 347 1969 34 762 331 24 863 317 9 899 374 35 113 320 30 342 317 4 771 346 1970 40 903 390 29 712 379 11 191 422 39 311 359 34 093 356 5 218 378 1971 45 113 430 34 454 439 10 658 402 44 493 406 38 857 406 5 636 408 1972 50 626 483 38 738 494 11 888 449 52 553 479 45 813 478 6 740 488

a Inklusive kommunalförbund.

Tabell B 2 Primärkommuner.a Externa utgifter och inkomster 1960—1972. Löpande priser

År

Externa utgifter

Totalt

Milj kr

Index Därav

Externa inkomster

Kostnader

Milj kr

Index

Kapitalutgifter

Milj kr

Index

Totalt Därav

Intäkter

Kapitalinkomster

Milj kr

Index

Milj kr

Index

Milj kr

Index

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

a Inklusive kommunalförbund.

8 939 10 008 11 476 13 295 15 390 17 309 19 670 22 675 24 378 26 781 31 301 32 424 36 488

100 1 12 128 149 172 194 220 254 273 300 350 363 408

6 560 7 225 8 179 9 047 10 333 11 670 13 263 15 360 16 206 18 252 21 679 23 619 26 580

100 1 10 125 138 158 178 202 234 247 278 330 360 405

2 379 2 783 3 297 4 248 5 057 5 639 6 407 7 315 8 172 8 529 9 622 8 805 9 908

100 117 139 179 213 237 269 307 344 359 404 370 416

9 432 9 976 11 819 13 327 15 389 16 840 20 059 23 175 25038 27 019 29 802 32 074 37 734

100 106 125 141 163 179 213 246 265 286 316 340 400

8115 8640 9759 10984 12413 13833 16359 19111 20711 22 753 25072 27181 31927

100 106 120 135 153 170 202 236 255 280 309 335 393

1 317 1 336 2 060 2 343 2 976 3 007 3 701 4 064 4 327 4 266 4 730 4 893 5 807

100 101 156 178 226 228 281 309 329 324 359 372 441

Tabell B 3 Landsting. Externa utgifter och inkomster 1960—1972. Löpande priser

År Externa utgifter Externa inkomster Totalt Därav Totalt Därav

Kostnader Kapitalutgifter Intäkter Kapitalinkomster

Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index

1960 1 551 100 1 281 100 270 100 I 530 100 1 467 100 63 100 1961 1734 112 1444 113 290 107 1715 112 1641 112 74 117 1962 2 039 131 1 693 132 346 128 2 027 132 1 858 127 169 268 1963 2 471 159 2 022 158 449 166 2448 160 2 336 159 112 178 1964 2 877 185 2 350 183 528 196 2 934 192 2 790 190 144 229 1965 3 391 219 2 756 215 634 235 3 378 221 3 208 219 170 270 1966 4 143 267 3 320 259 823 305 4 433 290 4 156 283 277 440 1967 5 761 371 4 743 370 1 018 377 6 162 403 5 847 399 315 500 1968 7 029 453 5 713 446 1 316 487 7 213 471 6758 461 455 722 1969 7 980 515 6 611 516 1 370 507 8 094 529 7 589 517 505 802 1970 9 602 619 8 033 627 1 569 581 9 509 622 9 021 615 488 775 1971 12689 818 10835 846 1853 686 12419 812 11676 796 743 1179 1972 14138 912 12 158 949 1980 733 14 819 969 13 886 947 933 1481

Tabell B 4 Primärkommuner." Utgifter/kostnader brutto och netto per invånare 1960—1972. Löpande priser

Kronor/invånare Genomsnittlig årlig förändring i procent

1960 1964 1968 1970 1972 1960- 1960— 1964— 1968— 1968— 1970— 1972 1964 1968 1972b 1970 19725

Externa utgifter brutto I 196 2 018 3 088 3 906 4 489 11,7 14,0 11,2 10,9 12,5 9,1 Driftkostnader brutto 1 05] 1 653 2 667 3 443 4 242 12,3 12,0 12.7 13.4 13,6 13,3 netto 361 582 897 1 224 1 469 12,4 12,7 11,4 15,6 16,8 14,0 Investeringsutgifter brutto 249 536 827 904 899 11,3 21 ,1 1 1,5 2,8 4,6 09

efter avdrag av investerings- bidrag 200 440 682 732 678 10,7 21,8 11,6 0,5 3,6 —2,6

a Inklusive kommunalförbund. b Hänsyn tagen till Stockholms landstingsverksamhet. Utgifter lör Stockholms landstingsverksamhet är fråndragna i 1968 respektive 1970 års värden vid beräkning

av procentuell Förändring.

Tabell B 5 Landsting. Utgifter/ kostnader brutto och netto per invånare 1960—1972. Löpande priser

Kronor/invånare Genomsnittlig årlig förändring i procent

1960 1964 1968 1970 1972 1960— 1960— 1964— 1968— 1968— 1970— 1972 1964 19680 197212 1970 1972b

Externa utgifter brutto 267 473 1 094 1 463 I 921 17,8 15,4 19,8 14,7 15,6 14,7 Driftkostnader brutto 225 422 975 1 343 1 987 19,9 17,0 19,4 19,1 17,4 21,1 netto 161 291 569 747 1 089 16,8 15,9 17,8 16,7 14,6 18,5 Investeringsutgifter brutto 46 81 197 227 231 14,4 15,2 23,9 3,8 7,3 1,1

efter avdrag av investerings- bidrag 41 74 169 193 183 13.7 159 23,3 1,7 6,9 —2,9

:: Hänsyn tagen till mentalvårdsreformen. Utgifter lör lasarett för psykiatrisk vård är fråndragna i 1968 års värden. b Hänsyn tagen till Stockholms landstingsverksamhet. Utgifter för Stockholms landstingsverksamhet är adderade till 1968 respektive 1970 års värden.

Tabell B6 Primärkommuner” och landsting. Driftkostnader och driftintäkter 1960—1972. Löpande priser

År

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Driftkostnader

brutto

Milj kr

9161 10 208 11 586 12 979 15 175 17444 20167 24430 27 315 31057 36 399 42 676 49 097

Index

100 I I 1 127 142 166 190 220 267 298 339 397 466 536

Därav Löne- och personal- kostnaderb

Milj kr

3695 4151 4773 5319 6074 6571 7972 9879 11760 13347 15 783 18595 21058

Index

100 112 129 144 164 178 216 267 318 361 427 503 570

Kostnadsräntor

Milj kr

293 324 363 411 496 624 755 883 1 023 1 154 1 345 1 569 1 709

Index

100 111 124 141 169 213 257 301 349 394 459 535 583

Driftintäkter

Därav

Statliga driftbidrag

Milj kr

5 237 5 793 6 366 7 287 8 473 9 754 11 227 14 298 15 559 17 527 20 339 23 567 27 439

a Inklusive kommunalförbund.

Index

100 111 122 139 162 186 214 273 297 335 388 450 524

Milj kr

Index

Driftkostnader

116110

Milj kr

Index

I 380 1 503 1 676 1 931 2 243 2 497 2 898 4 358 4 682 5 234 5 845 6 610 8 004

100 109 121 140 163 181 210 316 339 379 424 479 580

3631 4091 4857 5281 6206 7066 8185 9249 10733 12376 14715 17540 19949

100 113 134 146 171 195 226 255 296 341 406 483 550

b Exklusive Iöne- och personalkostnader för underhåll och investeringar.

Tabell B 7 Primärkommuner.” Driftkostnader och driftintäkter 1960—1972. Löpande priser

År Driftkostnader Därav Driftintäkter Därav brutto

Löne- och personal- Kostnadsräntor Statliga driftbidrag Driftkostnader kostnaderb netto

Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index

1960 7 852 100 2 967 100 286 100 4 871 100 I 272 100 2 695 100 1961 8731 111 3327 112 315 110 5367 110 1387 109 3049 113 1962 9 840 125 3 811 128 350 122 5 956 122 I 544 121 3 534 131 1963 10 951 139 4175 141 393 137 6 701 138 1764 139 3 858 143 1964 12606 161 4714 159 473 165 7696 158 2051 161 4438 165 1965 14 399 183 4 993 168 596 208 8 822 181 2 268 178 4 980 185 1966 16 504 210 6 052 204 719 251 10 129 208 2 638 207 5 656 210 1967 19 195 244 7 167 242 837 293 12 132 249 3 479 274 6 226 231 1968 21 049 268 8 450 285 969 339 13 003 267 3 716 292 7 078 263 1969 23 735 302 9 474 319 I 087 380 14 567 299 4 246 334 8 080 300 1970 27 589 351 11 006 371 1 264 442 16 513 339 4 752 374 9 812 364 1971 30 253 385 12 194 411 1440 503 18 338 376 5215 410 10 475 389 1972 34 473 439 13 771 464 I 561 546 20 975 431 6 207 488 1 I 937 443

a Inklusive kommunalförbund. bEkuusive löne— och personalkostnader för underhåll och investeringar. Dessa uppgår 1960 till 300 och 1972 till 859 milj kr.

Tabell B 8 Landsting. Driftkostnader och driftintäkter 1960—1972. Löpande priser

År Driftkostnader Därav Driftintäkter Därav brutto

Löne- och personal- Kostnadsräntor Statliga driftbidrag Driftkostnader kostnader netto

Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index mmm—___

1960 I 309 100 728 100 7 100 366 100 108 100 936 100 1961 1477 113 824 113 9 129 426 116 116 107 1042 111 1962 I 746 133 962 132 13 186 410 112 132 122 1323 141 1963 2 028 155 I 144 157 18 257 586 160 167 155 1424 152 1964 2 569 196 I 360 187 23 329 777 212 192 178 I 769 189 1965 3 045 233 I 578 217 28 400 932 255 229 212 2 084 223 1966 3 663 280 1 920 264 36 514 1 098 300 260 241 2 529 270 1967 5 235 400 2 712 372 46 657 2 166 592 879 814 3 023 323 1968 6 266 479 3 310 455 54 771 2 557 699 699 894 3 655 390 1969 7 322 559 3 873 532 67 957 2 960 809 988 915 4 295 459 1970 8 810 673 4777 656 81 1 157 3 826 1 045 1 093 1 012 4 904 524 1971 12 423 949 6 401 879 129 1 843 5 229 I 429 1 395 1 292 7 065 755 1972 14624 1 117 7287 1001 148 2114 6464 1766 1797 1664 8 012 856

Tabell B 9 Primärkommuner.” Driftkostnader 1960—1972 fördelade på förvaltning och affärsmässig verksamhet. Löpande priser

År Förvaltning exkl finansiering Affärsmässig verksamhet

Driftkostnader Driftkostnader Driftkostnader Driftkostnader brutto netto brutto netto

Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index 1960 5 595 90 3 251 89 I 764 90 —12 . 1961 6 226 100 3 638 100 1 954 100 39 100 1962 7073 114 4173 115 2144 110 53 136 1963 7 873 126 4561 125 2 332 119 40 103 1964 9141 147 5262 145 2551 131 11 28 1965 10 391 167 6 015 165 2 899 148 89 228 1966 11 945 192 6 858 189 3 290 168 208 533 1967 14 030 225 7 731 213 3 612 185 298 764 1968 15 362 247 8 840 243 3 867 198 360 923 1969 17 296 278 10 034 276 4 315 221 424 1 087 1970 20 193 324 11 830 325 4 968 254 675 1 731 1971 22 057 354 13 196 363 5 402 276 663 1 700 1972 25 274 406 15 027 413 6130 314 765 1 962

a Inklusive kommunalförbund.

Tabell 8 10 Primärkommuner.” Vissa kostnadsslag i procent av externa kostnader 1960—1972. Löpande priser

1960 1964 1968 1970 1972

Driftkostnader brutto. milj kr 7 852 12 606 21 049 27 589 34 473 Externa kostnader, milj kr 6 560 10 333 16 206 21 679 26 580 Externa kostnader i procent av driftkost- nader brutto 83,6 82.0 77.0 78.6 77.1 Vissa kostnadsslag i procent av externa kostnader Löne- och personalkostnaderb 45.2 45.7 52.2 50.7 51,8 Därav löner och arvoden "41.6 41.7 46.2 44.4 44.8

övriga personalkostnader 3.6 4.0 6.0 6.3 7,0 Transfereringar till

stat och kommun 8.2 8.8 8.3 7.5 6.8 enskilda och föreningar 5.5 5.5 7.3 8.0 9.8 Kostnadsräntor 4.4 4.6 6.0 5.8 5.9 Material. främmande tjänster rn m 36.7 35.4 26.2 28.0 25.7

a Inklusive kommunalförbund. b Exklusive löne- och personalkostnader för underhåll och investeringar.

288 Bilaga 3 sou 1976:45 Tabell B 11 Landsting. Vissa kostnadsslag i procent av externa kostnader 1960—1972. Löpande priser 1960 1964 1968 1970 1972

Driftkostnader brutto, milj kr 1 309 2569 6 266 8 810 14 624 Externa kostnader. milj kr 1 281 2 350 5 713 8 033 12 158 Externa kostnader i procent av driftkost- nader brutto 97.9 91,5 91,2 91.2 83.1” Vissa kostnadsslag i procent av externa kostnader Löne- och personalkostnader 56.8 57.9 58.0 59.5 59,9 Därav löner och arvoden 54,2 54.6 51.8 52.2 52,2

övriga personalkostnader 2,6 3.3 6.2 7,3 7,7 Transfereringar till

stat och kommun 7.5 11.1 10.7 9.7 enskilda och föreningar .. 4.3 3.7 3.8 4.8 Kostnadsräntor 0,6 1,0 0,9 1.0 1.2 Material. främmande tjänster m m 29,3 26,3 25.0 24.4

”Nedgången beror till stor del på den snabba ökningen av interna debiteringar i samband med övergång till ny redovisningsblankett 1972.

Tabell B 12 Landsting. Vissa intäktsslag i procent av externa driftintäkter 1960—1972.

Löpande priser

1960 1964 1968 1972

Driftintäkter. milj kr 366 777 2 557 6 464 Externa driftintäkter, milj kr 357 655 2 184 4 468 Externa driftintäkter i procent av

totala driftintäkter 97.5 84.3 85.4 69.1 Vissa intäktsslag i procent av externa

driftintäkter Hyror och arrenden 6.9 5,8 3.2 2.3 Rörelseintäkter 3.4 6,2 4,6 6,4 Statliga driftbidrag 30.3 29.3 44,2 40,2 Folktandvårdsavgil'ter

(från enskilda och försäkringskassan) 7,6 5.0 2.0 1.9 Vårdavgifter från försäkringskassan 12.3 8,1 3,1 12.8 Vårdavgifter från enskilda (7 kr) .. . 1,8 Vårdavgifter från enskilda (sluten vård) 6.3 Bidrag och ersättningar från andra

huvudmän 11,9” 15.8” 10.2 Ränteintäkter 10,6 7,1 5.4 4.2 Ersättning för lämnade tjänster . . 5,4

Uppskattade värden. mentalvårdsreformen är trolig anledning till den höga andelen 1968.

Tabell B 13 Primärkommuner” och landsting. Konsumtion 1960-1972 enligt nationalräkenskaperna.

Löpande och fasta priser

Löpande priser Konsumtion totalt

därav undervisning socialvård hälso- och sjukvård

[968 års priser Konsumtion totalt

därav undervisning

socialvård

hälso- och sjukvård

1960

5 486 100 1 974 100

613 100

I 645 100 9 882 100 3 609 1 00 1 020 100 3 005 100

1961

6049 110

10427 105

a Inklusive kommunalförbund.

1962

6 590 120

10 742 108

1963

7 863 143 2 908 147

962 157

2 425 147

12 034 122

4364 121

1 374 135

3751 125

1964 1965

1 966

1967 1968 1969 1970

1971

1972

8 913 162 3 302 167

976 159

2 843 173

12 720 128

4561 126

1 363 134 4 039 134

9 694 1 76

3772 191

1 176 192 3 246 197

12 637 128

4730 131

1 483 145 4 243 141

11748 214

4 585 232

1418 231

3 945 240

13 666 138

5 127 142 I 607 157

4530 151

14 456 263

5 507 279 1 740 284

5179 315

15140 153

5 396 149

1816 178

5 459 182

16557 301

5 836 296

2013 328

5 944 361

16 557 167

5 836 162

2013 197

5 944 198

18519 337

6 434 326 2 422 395 6 562 399

17 756 179

6 236 173 2 366 232

6 i 87 206

22 119 403 7 436 377

3 201 522 7 782 473

19655 199

6890 191

2 852 279 6 620 220

25 554 465

8136 412

3 856 629 9 285 565

20 227 204

6 848 190 3 033 297 7 084 236

28 944 527

9012 457

4 658 760

10 367 630

21277 215

7 199 199 3 275 321 7 172 239

Tabell B 14 Primärkommuner!I och landsting. Konsumtion 1960—1972 enligt nationalräkenskaperna totalt och inom vissa verksamhetsområden. Löpande och fasta priser

1960 1964 1968 1970 1972 Genomsnittlig årlig förändring i procent

1960— 1960— 1964— 1968— 1968— 1970— 1972 1964 1968 1972 1970 1972

Löpande priser

Konsumtion totalt "?i'J'kr 5486 8913 16557 22119 28944 149 12.9 16.7 15.0 15.6 14.4 Index 100 162 301 403 527 '

därav undervisning milj kr 1 974 3 302 5 836 7 436 9 012 13,5 13,7 15,3 11,5 12,9 10,1 index 100 167 296 377 457 socialvård milj kr 613 976 2 013 3 201 4 658 18.4 12.3 19.8 23.3 26.1 20.6 index 100 159 328 522 760 hälso- och sjukvård milj kr 1 645 2 843 5944 7 782 10 367 16.6 14.7 20,2 14,9 14.4 15.4 index 100 173 361 473 630

1968 års priser Konsumtion totalt milj kr 9 882 12720 16 557 19 655 21 277 6.6 6.5 6.8 6.5 9.0 4.0 index 100 129 168 199 215

därav undervisning milj kr 3609 4 561 5 836 6 890 7 199 5.9 6.0 6,4 index 100 126 162 191 199

*. lr.

8.7 2.2 socialvård milj kr I 020 1 363 2 013 2 852 3 275 10.2 7.5 10.2 12.9 19.0 7.2 index 100 134 197 280 321

hälso- och sjukvård" milj kr 3 005 4 039 5944 6 620 7 172 7.5 7.7 10.1 4,8 5. index 100 134 198 220 239

'n

4,1

" Inklusive kommunalförbund.

Tabell B 15 Primärkommuner" och landsting. Lönekostnader i procent av konsumtionen inom vissa verksamhetsområden 1963-1972.

Löpande priser

1963

1 964

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Undervisning Konsumtion totalt därav löner och arbetsgivaravgifter

Socialvård Konsumtion totalt därav löner och arbetsgivaravgifter

Hälso— och sitt/wåra Konsumtion totalt därav löner och arbetsgivaravgifter

Saint/lga äntlamå/ Konsumtion totalt därav löner och arbetsgivaravgifter

milj kr milj kr procent milj kr milj kr procent milj kr milj kr procent

procent

2908 2071 71.2

962 588 61.1

2 425 1 652 68.1 7 863 5 497 69,9

3 302 2 347 71,1

976 678 69.5

2 843 1 921 67.6

8913 6325 71,0

3 772 2 675 70.9 1 176 838 71,3

3246 2191 67.5

9 694 6 73—2 69.4

4 585 3318 72.4 1 418 1 090 76,9 3 945 2 658 67.4

11 748 8 313 70,8

Inklusive kommunalförbund.

5 507 4133 75.1 1 740 1 346 77,4 5 179 3 548 68.5

14456 10426 72.1

5 836 4557 78,1

2013 1677

83,3

5 944 4 150 69.8

16 557 12 154 73.4

6 434 4 950 76.9 2 422 2 037 84.1 6 562 4 745 72.3

18519 13663 73,8

7 436 5 630 75.7 3 201 2 660 83.1 7 782 5 850 75.2

22119 16297 73.7

8 136 6183 76.0 3 856 3 282 85.1 9 285 6 942 74.8

25554 19 122 74,8

9012 6 846 76.0

4 658 3916 84.1

10 367 7 880 76.0 28 944 21 660 74,8

Tabell B 16 Primärkommunera och landsting. Transfereringsutgifter 1960—1972 enligt nationalräkenskaperna.

Milj kr. Löpande priser

År

Subventioner (Bidrag till företag)

Erlagda räntor

Arrenden Utbetalda pensioner

Övriga transfere- ringar

till hus- hållen

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

49 52 54 52 65 66 77

185 397

447 684 484 625

296 324 364 420 488 624 754 883 1 019 1 150 1 344 1 569 1 709

10 11 13 16 18 20 24 55 62 79 133 133

352 384 421 471 417 454 51 1 551 686 761 800 886 967 330 355 417 462 561 631 728 845 994 1 218 1 533 2 006 2 642

Bidrag till social- försäk- rings- sektorn

Erlagda investe-

rings— bidrag

Övriga transfere- ringar

Summa

372 417 485 483 626 688 450 536 575 650 745 836 986

20 24 20 23 31 29 53 49 133 200 129 158 79 48 47 62 99 146 193 218 252 183 228 241 276 306

1476 1613 I 834 2023 2 350 2 703 2 811 3 325 4042 4 716 5555 6 348 7 447

a Inklusive kommunalförbund.

Tabell B 17 Primärkommunera och landsting. Investeringsutgifter 1960—1972. Löpande priser

År

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

lnvesterings- utgifter. brutto

mmm

2 130 2 512 2 999 3 777 4 584 5 038 5 849 6 987 7 795 8 076 8 732 8 318 9 007

Index

100 118 141 177 215 237 275 328 366 379 410 391 423

Summa investe-

ringsbidrag

Mmm

398 462 537 642 775 891 I 032 1 193 1 324 1 531 1 596 1 472 2 146

Index

100 116 135 161 195 224 259 300 333 385 401 370 539

Därav statliga investerings- bidrag

Milj kr

301 341 416 481 579 674 738 874 995 1 071 1 169 1 026 1 647

Inklusive kommunalförbund.

Tabell B 18 Primärkommuner.” Investeringsutgifter 1960—1972. Löpande priser

År

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Investerings— utgifter. brutto

Mmm

] 863 2 226 2 677 3 364 4 092 4 439 5 074 6 016 6 527 6 765 7 243 6 699 7 307

Index

100 I 19 144 181 220 238 272 323 350 363 389 360 392

a Inklusive kommunalförbund.

Summa investe-

ringsbidrag

Mmm

368 442 502 609 733 828 945 1 057 1 143 I 367 1 374 1 229 1 796

Index

100 120 136 165 199 225 257 287 31 I 369 373 334 488

Därav statliga investeri ngs- bidrag

Milj kr

275 323 382 453 538 613 664 756 828 909 967 789 1 309

Index

100 113 138 160 192 224 245 290 331 356 388 341 547

Index

100 1 17 139 165 196 223 241 275 301 330 352 287 476

Investerings- utgifter efter avdrag av in- vesteringsbidrag

Milj kr Index 1 732 100 2 050 118 2 462 142 3 135 181 3 809 220 4 147 239 4 817 278 5 794 335 6 471 374 6 545 378 7 136 412 6 846 395 6 861 396 lnvesterings- utgifter efter avdrag av in- vesteringsbidrag

Milj kr Index 1 495 100 1 784 119 2 175 146 2 755 184 3 359 225 3 611 242 4 129 276 4 959 332 5 384 360 5 408 362 5 869 393 5 470 366 5 511 369

Tabell B 19 Landsting. Investeringsutgifter 1960—1972. Löpande priser

År Investerings- Summa investe- Därav statliga Investeringsutgifter utgifter, ringsbidrag investerings- efter avdrag av brutto bidrag investeringsbidrag Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index

1960 267 100 30 100 26 100 237 100 1961 286 107 20 67 18 69 266 112 1962 322 121 35 117 34 131 287 121 1963 413 155 33 111 28 108 380 160 1964 492 184 41 137 41 158 451 190 1965 599 224 63 210 61 235 536 226 1966 775 290 87 293 74 285 688 290 1967 971 364 136 453 118 454 835 352 1968 1 268 475 181 603 167 642 1 087 459 1969 1 311 491 174 580 162 623 I 137 480 1970 1 489 558 222 740 202 777 1 267 535 1971 1619 606 243 810 237 912 1376 581 1972 1 700 637 350 1 167 338 1 300 1 350 570

Tabell B 20 Primärkommuner.” Investeringsutgifter 1960-1972. Löpande priser. Genomsnittlig årlig förändring i procent

1960— 1960— l964— 1968— 1968— 1970— 1972 1964 1968 1972) 1970 1972/>

Totala verksamheten Investeringsutgifter. brutto 12.1 21,7 12,4 3.5 5.3 1.6 Summa investeringsbidrag 14,1 18.8 11.7 12.5 9.6 14.9 Statliga investeringsbidrag 13.9 18.2 11.4 12.9 8.1 17.1 Investeringsutgifter efter av-

drag av investeringsbidrag 11.5 22.4 12.5 1.3 4.4 —1.8 Förvaltning exkl finansiering Investeringsutgifter. brutto 12.1 22.0 13.8 2.5 7.7 —2.8 Summa investeringsbidrag 11.3 18,2 9.6 7.4 9.1 4.9 Statliga investeringsbidrag 11.8 19.1 10.7 6.8 9.3 3.4 Investeringsutgifter efter av-

drag av investeringsbidrag 12.3 23.0 14.8 1.4 7.5 —4.5 Affärsmässitz verksamhet Investeringsutgifter. brutto 12.0 21.3 10.2 5.1 1.2 90 Summa investeringsbidrag 18.3 19.9 15.7 19.4 10.5 28.9 Statliga investeringsbidrag 19.4 14.6 14.1 30.1 3.2 64.1 Investeringsutgifter efter av-

drag av investeringsbidrag 10.3 21.6 9.2 1.1 —0.9 3.0

a Inklusive kommunalförbund. b Hänsyn tagen till Stockholms landstingsverksamhet. Utgifter och inkomster för Stockholms landstingsverksamhet är fråndragna i 1968 respektive 1970 års värden.

Tabell B 21 Landsting. Investeringsutgifter 1960—1972. Löpande priser, Genomsnittlig årlig förändring i procent

1960— 1960— 1964— 1968— 1968— 1970— 1972 1964 19680 197217 1970 197217 Investeringsutgifter. brutto 16.7 16.5 26.0 4.4 8.4 1.4 Summa investeringsbidrag 22.7 8.2 34.0 14.4 10.8 21.9 Statliga investeringsbidrag 23.9 12.5 30.6 15.6 9.9 25.4 Investeringsutgifter efter av- drag av investeringsbidrag 15.6 17.5 25.2 2.4 8.0 —2.4

Hänsyn tagen till mentalvårdsreformen. Utgifter och inkomster för lasarett för psykiatrisk vård är fråndragna i 1968 års värden, b Hänsyn tagen till Stockholms landstingsverksamhet. Utgifter och inkomster för Stockholms landstingsverksamhet är adderade till 1968 respektive 1970 års värden.

Tabell B 22 Primärkommuner.” Investeringsutgifter 1960—1972 fördelade på förvaltning och affärsmässig verk- samhet. Löpande priser

År Förvaltning exkl finansiering Affa'rsmässig verksamhet Investerings- Investerings— Investerings- Investerings- utgifter utgifter efter utgifter utgifter efter brutto avdrag av in- brutto avdrag av in- vesteringsbidrag vesteringsbidrag Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index Milj kr Index 1960 1 093 100 843 100 770 100 652 100 1961 1319 121 1041 123 907 118 743 114 1962 1 608 147 1 267 150 1 069 139 907 139 1963 2 010 184 1595 189 1354 176 1 161 178 1964 2 422 222 1 932 229 1 670 217 1 426 219 1965 2 652 243 2 147 255 1 787 232 1 463 224 1966 3 155 289 2 529 300 1 918 249 1 600 245 1967 3 644 333 2 962 351 2 372 308 1 997 306 1968 4 063 372 3 357 398 2 464 320 2027 311 1969 4 237 388 3 376 400 2 528 328 2 032 312 1970 4 716 431 3877 460 2 526 328 1 992 306 1971 4 199 384 3 437 408 2 500 325 2034 312 1972 4 306 394 3 397 403 3 001 390 2 114 324

Inklusive kommunalförbund.

Tabell B 23 Primärkommuner.” Investeringarb 1960-1972 enligt nationalräkenskaperna fördelade på förvaltning och affärsmässig verksamhet.

1968 års priser

Förvaltning milj kr index därav undervisning milj kr index

socialvård milj kr index

hälso- och sjuk-

vård milj kr index

Affärsmässig verksamhet mi kr index

Summa milj kr index

a Inklusive kommunalförbund.

b Investeringar i nybyggnader samt maskiner och inventarier.

1960

1 655 100

574 100 133 100 115 100

1 035 100

2 690 100

1964

2 538 153

912 159 232 174

82 71 1 754 169 4 292 160

1968

4 059 245

1 192 208

464 349 280 243

2 304 223 6 363 237

1970

4 364 264

1 151 201

460 346

311 270

2 449 237

6813 253

1972

Genomsnittlig årlig förändring i procent

1968—

1960— 1972 1960— 196—1 1964- 1968

3618 219

867 156 318 239

108 94

2 507 242 6 125 228

6.7 3.8 7.5

—0.5

7.7 7.1

11.3 12.3 14.9 12.5

6.9

18.9 35.9

7.1

10.3

1972

—2 .8

—6.9

—21.2

2.1

—0.9

1968— 1970 3.7 —1.7 41.4 5.4

3.1 3.5

1970—

1972

—11.7 —16.9 —41.2

1.2

Tabell 8 24 Landsting. Investeringar" 1960—1972 enligt nationalräkenskaperna. 1968 års priser

1960 1964 1968 1970 1972

Genomsnittlig årlig förändring i procent

1960— 1964

1960— 1972 1964— 1968 1968— 1972 1968— 1970

350 590 1 243 1 348 1 418 index 100 169 355 385 405

Investeringar totalt

därav halso- och sjuk- vård milj kr 262 477 1 088 1 230 1 143 index 100 182 415 469 436

12.4 13.9 20.5 13.1 16.2 22.9

1970— 1972

2.6

a Investeringar i nybyggnader samt maskiner och inventarier.

Tabell B 25 Primärkommuner” och landsting. Finansiering 1962—1972.

Löpande priser

1962

1 963 1 964

1965 1966 1967 1968 1969 1970

1971

1972

Externa kostnader. milj kr 9 872 Externa kapitalutgifter. m'lj kr 3 643 Nettoökning av fmansieringskapi-

111]. milj kr 426

Summa A, milj Inb 13 941

F !" nans/ eri l ig Skatteintäkter. milj kr 5975 Därav för kapitalbildande ända-

mål. mil' kr (1666) Skatteintäkter i procent av Summa A 42.9 Bidrag från staten. m' kr 2590 Procent av Summa A 18.6 Nya lån. milj kr 1504 Procent av Summa A 10.8 Övriga externa inkomster. milj kr 3 777 Procent av Summa A 27.1 Nettominskning av fmansierings-

kapital. milj kr — Procent av Summa A —

Summa finansiering, milj kr 13 848

11 069 4 697

31 15797 6 698 (2 025)

424 3146 199 1500 93 4431 280

15777

12 683 5 585

65 18 333 7 738 (2 263)

42.2 3 569 19.5 1 981 10.8 5 035 27.5

18323

14 426 6 273 20 699

8837 (2619)

42.7 3 886 18.8 1 821 8.8

5 674 27.4

422 2.0

20 641

16582 7 230

694 24 506

11021 (3891)

45.0 4 626 18.9 2 423 9.9

6 422 26.2

24 494

20 103 8 333

917 29 353

13 060 (4 560)

44.5 6 327 21.6 2 619

8.9 7 331 25.0 29 337

21918 9488

616 32 024

14 575 (4 793)

45.5 6 870 21.5 2 786 8.7

8 020 25.0

32253

24 863 9 899

243 35 005

15 987 (4 739)

45.7

7 626 21.8 2 546 7.3 8 954 25.6

35112

29712 11191

40 903

17 348 (4651)

42.4 8 516 20.8 2 621 6.4 10826 26.5

1 205 2.9

40517

34 454 10 658

45112

20 052 (4 914)

444 9336 203 3269 73 11836 262

38 738 11 888

1 901 52 527

24 515 (5 530)

46.7 11 508 21.9

3 639 6.9 12 891 24.5

a Inklusive kommunalförbund.

bÖverensståirnmer inte helt med summa fmansiering pga ofullständigheter i grundmaterialet.

Tabell B 26 Primärkommuner.” Finansiering 1960—1972 av bruttodriftbudgeten. Löpande priser

År

Driftkost- nader + överfö- ringspost milj kr

Netto- ökning av drift- kapital milj kr

Finansiering i procentb

Allmän kommunal- skatt

Skatte- utjäm- ningsbi- drag Statliga dan- bidrag

Rörelse- intäkter

Övriga externa intäkterf Interna intäkter

Netto— minsk— ning av drift- kap' al

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

8 667 9 533 10 839 12 150 13 922 15 904 18 865 21 973 23 940 26 584 30 077 32 764 37 158

248 98 136 145 38 214 185 70 763

40.6 39.7 42.0 41.0 40.8 40.9 42.6 42.3 42.9 42.1 40.4 39.3 41 ,4

5.2 4.5 3.5 4.4 3.9 3.3 3.4 3.2 3.3 3.3 3.2 3.4 3.1

14.3 14.4 14.2 14.4 14.6 14.2 14.0 15.7 15.4 15.9 15.8 15.9 16.4 17.2 16.9 16.5 16.0 15.0 14.5 13.4 12.0 14.2 14.2 14.0 14.3 13.8 12.7 13.7 12.9 13.1 14.1 14.0 13.3 12.5

9.8 9.5 10.3 10.0 9.5

10.0 10.8 10.9 11.1 11.6 13.1 13.3 14.3 14.4 15.0 15.4 15.9 15.8

" Inklusive kommunalförbund.

h Procent av driftkostnader + överföringspost + nettoökning av driftkapital. (' Här ingår avgifter och ersättningar som inte är kostnadstäckande. hundskatt och sjömansskatt samt övriga driftbidrag.

Tabell B 27 Primärkommuner.” Finansiering 1960—1972 av bruttokapitalbudgeten. Löpande priser

År

Kapital— utgifter milj kr

Netto- ökning av diSpo- nibelt stam- kapital milj kr

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

2410 2 808 3 323 4 289 5 121 5 703 6 493 7 498 8 172 8 529 9 622 8 806 9 908

176 347 401 332 205

69 466

a Inklusive kommunalförbund.

b Procent av kapitalutgifter + nettoökning av disponibelt stamkapital.

Finansiering i procentb

Avskriv- nings— medel och överfö-

ri ngs postf

47.1 45.3 40.2 40.8 37.4 38.3 45.6 46.5 46.2 46.7 38.9 43.6 41.0

Nya lån

29.5 24.6 37.4 33.3 36.8 30.2 32.5 31.4 30.3 26.4 24.9 32.3 30.3

Försälj- ning av anlägg- ningstill- gångar

Investe- ringsbidrag från staten

Övriga investe- ringsbi- drag Övriga kapital- inkomster Netto- minsk- ning av disponibelt stamkap1 al

5.8 5.9 4.8 5.1 5.7 6.6 6.3 5.3 6.3 6.2 8.8 6.6 6.6

10.7 11.5 10.4 10.6 10.5 10.8 9.6 9.7 9.9 10.7 10.1 8.9 12.6

3.6 4.2 3.2 3.6 3.8 3.8 4.1 3.8 3.8 5.3 4.2 5.0 4.7 3.3 4.8 4.0 3.9 3.2 2.4 1.9 3.3 3.5 4.2 3.9 3.6 4.8 9.2

” Från driftbudgeten till kapitalbudgeten överförda medel. Posten anger skattelinansieringen av kapitalutgifterna.

Tabell B 28 Landsting. Finansiering 1962—1972 av bruttodriftbudgeten. Löpande priser

År Driftkost— Netto- Finansiering i procent”

nader + ökning

överfö— av drift- Lands- Skatte- Statliga Rörelse- Övriga Interna Netto-

ringspost kapital tings- utjäm- drift— intäkter externa intäkter minsk—

n ] kr milj kr skatt ningsbi- bidrag intäkterb ning av drag driftkapital

1962 1 9.02 — 71.6 6.3 6.9 0.9 11.3 1.9 1.1 1963 2262 5 70.4 8.2 7.4 1.1 11.3 1.6 1964 2 822 62 66.9 6.8 6.7 1.4 14.0 4.2 — 1965 3 368 3 67.0 5.7 6.8 1.6 13.5 5.4 — 1966 4 279 24 67.6 8.2 6 .0 1.8 11.4 5.0 — 1967 5975 137 58.8 6.4 14.4 1.4 13.9 5.1 — 1968 6972 159 58.3 5.7 13.6 1.4 15.8 5.2 — 1969 7 813 251 58.0 5.4 12.3 1.5 16.7 6.1 — 1970 9 419 135 53.5 5.6 11.4 1.7 22.5 5.3 — 1971 13074 54.2 4.5 10.7 2.0 17.9 9. 5 1.2 1972 15447 411 55.0 4.4 11.3 1.8 14.9 12. 6 —

Procent av driftkostnader + överföringspost + nettoökning av driftkapital. ' 1ingår vårdavgifter. sjömansskatt och övriga driftbidrag.

Tabell B 29 Landsting. Finansiering 1962—1972 av bruttokapitalbudgeten. Löpande priser

Är Kapital— Netto— Finansiering i procent!1 utgifter ökning milj kr av dispo— Avskriv- Nya lån Försälj- Investe- Övriga Övriga Netto- nibelt nings— ning av ringsbidrag investe— kapital— minsk- stam— medel och anlägg— från staten ringsbi- inkomster ning av kapital överfö- ningstill- drag disponibelt milj kr ringspostb gångar stamkapital

1962 346 103 42.1 29.1 0.2 7.5 0.3 20.8 — 1963 450 4 60.2 16.2 0.4 6.2 1.2 15.8 — 1964 528 — 65.5 18.1 0.5 7.8 0.0 6.5 1.6 1965 639 — 68.1 15.4 0.7 9.5 0.3 3.4 2.6 1966 829 266 68.5 16.6 0.3 6.8 1.2 6.6 — 1967 1 026 235 73.1 12.5 0.4 9.4 1.4 3.2 1968 1 322 67 66.6 18.0 0.3 12.0 1.0 2.1 — 1969 1 372 » 55.3 21.5 0.4 11.8 0.8 7.5 2.7 1970 1 571 — 58.1 14.4 0.6 12.8 1.3 2.2 10.6 1971 1 859 — 56.1 21.8 3.7 12.7 0.3 0.8 4.6 1972 1980 262 57.1 22.1 1.8 15.1 0.6 3.3 —

" Procent av kapitalutgifter + nettoökning av disponibelt stamkapital. h Från driftbudgeten t' kapitalbudgeten överförda medel. Posten anger skattefinansieringen av kapitalutgifterna.

Tabell B 30 Primärkommuner” och landsting. Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag m m 1960—1972. Löpande priser

År

Antal skattekronor enligt taxeringen är t— 1

Total kommunal medelutdebiteringb

Skatteintäkter totah

Skkr/inv

Index

Kr/skkr

Index

Kr/inv

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

40.69 42.77 47.63 52.55 55.06 60.37 68.63 77.01 84.00 90.15 95.97 [02.88 1 13.95

100 105 117 129 135 148 169 189 206 222 236 253 280

14.60 15.00 15.24 15.46 16.50 17.25 18.29 18.71 19.34 20.24 21.00 22.54 23.79

100 103 104 106 113 118 125 128 132 138 144 154 163

4647 4981 5 975 6 698 7 738 8 839 11021 13060 14 575 15987 17 348 20052 24 515

622 664 792 884 1014 1 149 1418 1665 1846 2013 2165 2478 3016

Index

Därav

Allmän kommunal-

skatt och lands-

tingsskatt

Kr/inv

Index

Hund- skan. sjömans- skatt m m

Kr/inv

Skatteutjäm- ningsbidrag

Krlinv

100 107 127 142 163 185 228 268 297 324 348 398 485 615 656 784 875 1 006 1 140 1 409 1 655 1 836 2 003 2 154 2 467 3 006 100 107 127 142 164 185 229 269 299 326 350 401 489

a Inklusive kommunalförbund. Ö Dvs inklusive utdebitering

I församling Övriga uppgifter i tabellen avser endast primärkommuner och landsting.

80 74 66 97 98 93 127 139 151 166 187 210 228

Index

100 93 83

121

123 116 159 174 189 208 234 263 285

Tabell 8 31 Primärkommuner.” Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag m m 1960—1972.

Löpande priser

År

Antal skattekronor enligt taxeringen är t — 1

Medelutdebitering till primärkommunerb

Skatteintäkter totalt

Därav

Allmän kommunal-

skatt

Skkr/inv

Index

Kr/skkr

Index

Milj kr

Kr/inv

Index

Kr/inv

Index

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

40.69 42.77 47.63 52.55 55.06 60.37 68.63 77.01 84.00 90.15 95.97 102.88 113.95

100 105 117 129 135 148 169 189 206 222 236 253 280

9.80 10.02 10.13 10.22 10.59 11.03 11.37 11.63 11.87 12.23 12.67 13.25 13.88

100 102 103 104 108 113 116 119 121 125 129 135 142

3666 3 881 4 610 5097 5 801 6 573 8 103 9459 10409 11 300 12 222 12 956 15 790.

491 517 611 672 760 855 1 043 I 206 1 319 1 423 1 525 1 601 1 942 100 105 124 137 155 174 212 246 269 290 311 326 396 484 510 603 ,664 753 847 1035 1 197 1310 1414 1 516 1 591 1932 100 105 125 137 156 175 214 247 271 292 313 329 399

Hund- skan. sjömans— skatt m m Kr/inv

(NINOOOOINOOwChOSONOOO

Skatteutjäm—

ningsbidrag

Krlinv

63 57 50 72 72 68 82 89 99 1 12 120 137 143

Index

100 90 79 114 114 108 130 141 157 178 190 217 227

Inklusive kommunalförbund. " bExklusive utdebitering till kommuner utanför landsting. Ovriga uppgifter i tabellen avser samtliga primärkommuner,

Tabell B 32 Landsting. Skatteintäkter och skatteutjämningsbidrag m 111 1960—1972.

Löpande priser _______________________________._________—

År Antal skattekronor Medelutdebitering Skatteintäkter totalt Därav Skatteutjäm- enligt taxeringen till landsting ningsbidrag är t — Ia Landstingsskatt Sjömans-

skatt

Skkr/inv Index Kr/skkra Index Milj kr Kr/inv Index Krlinv Index Krlinv Kr/inv Index

______________.___—__._.——_——_——_—————-————————

1960 35.41 100 4.38 100 981 169 100 168 100 22 100 1961 37.47 106 4.64 106 1 100 189 112 188 112 21 95 1962 41.83 118 4.85 111 I 365 233 138 232 138 20 91 1963 46.58 132 5.04 115 1601 265 157 264 157 31 141 1964 48.53 137 5.63 129 1 937 318 188 317 189 32 145 1965 53.35 151 5.95 136 2 266 369 218 368 219 31 141 1966 60.97 172 6.43 147 2 918 469 278 468 279 57 259 1967 68.97 195 6.75 154 3 601 565 334 564 336 61 277 1968 75.57 213 7.16 163 4 166 648 383 647 385 63 286 1969 81 .21 229 7.64 174 4 687 723 428 721 429 67 305 1970 86.21 243 8.06 184 5 126 781 462 780 464 82 373 197] 100.20 283 8.60 196 7 096 969 573 968 576 81 368 1972 112,08 317 9.27 212 8 725 1 186 702 1 186 706 .b 94 427

_________________.____._____—————-—————————————-—

_—.—-.—4.—........—u.—-.—4N.—4_—4

" Exklusive skattekronor för kommuner utanför landsting. bSärredovisning kan ej göras. Redovisas tillsammans med landstingsskatt.

306 Bilaga 3 sou 1976:45 Tabell B 33 Primärkommuner” och landsting. Bidrag från staten 1960—1972. Löpande priser År Skatteut- Drift- Investe- Summa Summa jämnings- bidrag. rings- bidrag. bidrag/ bidrag. milj kr bidrag. milj kr externa milj kr milj kr utgifter brutto 1960 597 1 380 301 2 278 0.217 1961 555 1 504 340 2 399 0.204 1962 498 1 676 416 2 590 0.192 1963 734 1 931 481 3 146 0.200 1964 747 2 243 579 3 569 0.195 1965 715 2 497 674 3 886 0.188 1966 990 2 898 738 4 626 0.194 1967 1 093 4 359 875 6 327 0.222 1968 1 192 4 683 995 6 870 0.219 1969 1321 5 234 1071 7 626 0.219 1970 1501 5846 1 169 8 516 0.208 1971 1 701 6 610 1025 9 336 0.207 1972 1 857 8 004 1647 11 508 0.227 a Inklusive kommunalförbund. Tabell B 34 Primärkommunerfl Bidrag från staten 1960-1972. Löpande priser År Skatteut- Drift- Investe— Summa Summa Summa jämnings- bidrag rings- bidrag. bidrag. _ bidrag/ bidrag. milj kr bidrag. milj kr kr/skkrb externa milj kr milj kr utgifter brutto 1960 467 1 272 275 2 014 6.60 0.225 1961 429 1 387 323 2 139 6.64 0.214 1962 378 1 544 382 2 304 6.41 0.201 1963 547 1 764 453 2 764 6.95 0.208 1964 549 2 051 538 3 138 7.50 0.204 1965 523 2 268 613 3 404 7.38 0.197 1966 636 2 638 664 3 938 7.44 0.200 1967 702 3 479 756 4 937 8.25 0.218 1968 785 3 716 828 5 329 8.09 0.219 1969 887 4 246 909 6 041 8.49 0.226 1970 962 4 752 967 6 681 8.77 0.213 1971 1111 5 215 789 7115 8.63 0.219 1972 1 165 6 207 1 309 8 680 9.41 0.238

a Inklusive kommunalförbund. bSkattekronor enligt taxeringen är t— 1.

Tabell B 35 Landsting. Bidrag från staten 1960—1972. Löpande priser

År Skatteut- Drift- Investe- Summa Summa Summa _ jämnings- bidrag. rings- bidrag. bidrag. bidrag/ bidrag. milj kr bidrag. milj kr kr/skkra externa milj kr milj kr utgifter

brutto

1960 130 108 26 264 1.28 0.170 1961 125 116 18 259 1.19 0.149 1962 120 132 34 286 1.16 0.140 1963 187 167 28 382 1.36 0.155 1964 197 192 41 431 1.46 0.150 1965 192 229 61 481 1.47 0.142 1966 355 260 74 689 1.82 0.166 1967 391 879 118 1 388 3.16 0.241 1968 408 966 167 1 541 3.17 0.219 1969 435 988 162 1 585 3.01 0.199 1970 539 1 093 202 1 834 3.24 0.191 1971 589 1 395 237 2 221 3.03 0.175 1972 692 1 797 338 2 827 3.44 0.200

a Skattekronor enligt taxeringen är t— 1.

Tabell B 36 Primärkommuner.” Kapitalinkomster fördelade på förvaltning och affärsmässig verk- samhet 1960-1972. Löpande priser

1960 1964 Förvaltning exkl finans/ering Kapitalinkomster. milj kr 383 751 därav i procent statliga investeringsbidrag 56.9 58.5 övriga investeringsbidrag 8.4 6.7 försäljning av anläggningar 30.1 29.6 övriga externa kapitalinkomster 1.3 1.1 Affärsmässig verksamhet Kapitalinkomster. milj kr 201 365 därav i procent statliga investeringsbidrag 28.4 27.0 övriga investeringsbidrag 30.1 39.6 försäljning av anläggningar 17.2 19.4 övriga externa kapitalinkomster 3.8 1.5

1968

1127

58.6 .4.0 31.0

5.5

683

24 .5 39 .5 26.2

6.3

a Inklusive kommunalförbund.

1 474

56.2 5.5 28.0 3.9

1 240

38.7 32.8 21 .5

3.2

Tabell 837 Landsting. Kapitalinkomster" 1960—1972. Löpande priser

1960 1964 1968 1972 Externa kapitalinkomster. milj kr 35 46 173 355 därav i procent statliga investeringsbidrag 77.1 90.1 86.2 82.2 övriga investeringsbidrag 13.0 — 8.2 — försäljning av anläggningar 8.7 5.5 1.7 11.5 övriga externa kapitalinkomster 1.2 4.3 3.8 6.3”

a Exklusive finansiering. blnklusive övriga investeringsbidrag.

Tabell 1338 Primärkommuner.” Lånefinansiering. låneskuld och lånekostnader 1960-1972.

Löpande priser

År

Långfris- tig nyupp- låning

milj kr

Amor- tering. milj kr

Kost- nads- räntor. milj kr

Långfris- tig nyupp- låning i procent av inves- terings- utgifter brutto

Netto- upp- låning.b kr/ inv

Låne- skuld. kr/inv

Annui- tet! kr/inv

Kost- nads- räntor. kr/ inv Låne- skuld/ skatte- kronor inkl tillskott av skatte- underlag

Annui- tet/ skatte- kronor inkl tillskott av skatte- underlag

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

763 691 1 373 1 427 1 886 I 722 2 241 2 461 2 536 2 251 2 394 2 864 3 143 305 327 371 422 463 548 624 710 893 947 992 1 1 13 1 336

6500 6887 7841 8852 10445 11863 13456 15367 16865 18211 20235 22419 24261

286 315 350 393 473 596 719 837 969 I 087 1 264 1 440 1 561

41 31 51 42 46 39 44 41 39 33 33 43 43 61 49 133 133 187 153 208 223 208 164 175 216 222

870 918 1 040 1 168 I 369 1 542 1 731 1 959 2 136 2 293 2 525 2 771 2 985

79 86 96 108 123 149 173 197 236 256 281 315 356 38 42 46 52 62 78 92 107 123 137 158 178 192

21.29 21.38 21 .81 22.25 24 95 25.70 23.25 23.60 23.56 23.56 24.46 25.08 24.64

1 .93 I .99 2.00 2 .05 2 .24 2.48 2.32 2.38 2.60 2.63 2 .73 2.86 2 .94

Inklusive kommunalförbund. bLångfristig nyupplåning minus amortering. (Amorteringar + kostnadsräntor.

Tabell B 39 Landsting. Lånefinansiering. låneskuld och lånekostnader 1960-1972. Löpande priser

År

Långfris- tig nyupp- låning

milj kr

Amor- tering. milj kr

Kost— nads- räntor. milj kr

Långfris- tig nyupp- låning i procent av inves- terings— utgifter brutto

Netto— UDP' låningf' kr/ inv

Läne- skuld. kr/inv

Annui- tet.b kr/inv

Kost- nads- räntor. kr/ inv

tillskott av skatte— underlag Annui- tet/ skatte- kronor inkl tillskott av skatte- underlag

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

30 51 131 74 96 99 182 158 251 295 227 405 496

11 12 19 26 26 27 38 32 36 42 53 67 99

178 216 330 409 480 561 686 876 1 065 1 305 1 469 2 435 2 882

8 9 14 19 23 28 36 46 54 67 81 129 148

11 18 41 18 19 16 23 16 20 23 15 25 28

a Långfristig nyupplåning minus amortering. b Amorteringar + kostnadsräntor.

19 11 12 23 20 33 39 26 46 54

31 37 56 68 79 91 110 138 166 201 224 333 392

_NNMVWONOOO NOOO ___—N

0.87 0.99 1.34 1.46 1.63 1.71 1.59 1.77 1.96 2.21 2.32 3.04 3.22

0.09 0.10 0.13 0.16 0.17 0.17 0.17 0.16 0.17 0.19 0.21 0.24 0.28

Tabell B 40 Primärkommuner.” Kapitalbudgetens skattefinansiering 1960—1972. Löpande priser

År Över- Avskriv— Över- Överfö- Överfö- förings- nings- förings- ringspost + ringspost + post medel. post + avskriv- avskriv- milj kr milj kr avskriv- ningsmedel/ ningsmedel

nings- skattekronor i procent medel. inkl till- av investe- kr/inv skott av ringsut- skatte- gifter underlag totalt

1960 816 401 163 3.99 65 1961 802 470 170 3.95 57 1962 999 478 196 4.11 55 1963 1 199 552 231 4.40 52 1964 1 316 601 251 4.58 47 1965 1 505 679 284 4.73 49 1966 2 361 780 404 5.43 62 1967 2 778 860 464 5.59 60 1968 2891 977 490 5.40 59 1969 2 849 1 132 501 5.15 59 1970 2 488 1 250 467 4.52 52 1971 2 511 1 360 478 4.33 58 1972 2 686 1 563 523 4.31 58

a Inklusive kommunalförbund.

Tabell B 41 Landsting. Kapitalbudgetens skattefinansiering 1962—1972.” Löpande priser

År Över- Avskriv- Över- Överfö- Överfö- förings- nings- förings- ringspost + ringspost + post medel. post + avskriv- avskriv- milj kr milj kr avskriv- ningsmedel/ ningsmedel

nings- skattekronor i procent medel. inkl till- av investe- kr/inv skott av ringsut— skatte- gifter underlag totalt

1962 156 33 32 0.77 59 1963 235 39 45 0.97 66 1964 254 92 57 1.17 70 1965 323 112 71 1.33 73 1966 616 134 120 1.73 97 1967 740 182 145 1.86 95 1968 706 219 144 1.71 ' 73 1969 491 267 117 . 1.28 58 1970 609 304 139 1.44 61 1971 652 391 142 1.30 64 1972 823 458 174 1.43 74

”1960 och 1961 kan ej redovisas pga ofullständigt primärmaterial.

Tabell B 42 Primärkommuner.” Det egna kapitalets utveckling 1960—1972. Löpande pn'ser

År Anläggnings- Eget kapital Därav tillgångar _ _ _ Investerat Fmanstermgs- stamkapitalb kapitalc Kr/inv Index Kr/inv Index Kr/inv Index Kr/inv Index 1960 1918 100 1435 100 1 108 100 330 100 1961 2094 109 1 564 109 1 240 112 325 98 1962 2 316 121 1703 119 1333 120 370 112 1963 2 597 135 1 858 129 1 488 134 370 112 1964 2 967 155 2 047 143 1 677 151 370 112 1965 3 355 175 2 237 156 1 924 174 313 95 1966 3 780 197 2 515 175 2173 196 342 104 1967 4 272 223 2 886 201 2 453 221 433 131 1968 4 815 251 3 280 229 2 799 253 481 146 1969 5 303 276 3 622 252 3 146 284 476 144 1970 5 906 308 3 887 271 3 585 324 302 92 1971 6 265 327 4 009 279 3 752 339 257 78 1972 6 743 352 4 428 309 4 022 363 407 123

Inklusive kommunalförbund. blnvesterat stamkapital = anläggningstillgångar minus långfristiga skulder. ('Finansieringskapital = omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder.

Tabell 8 43 Landsting. Det egna kapitalets utveckling 1960—1972. Löpande priser

År Anläggnings- Eget kapital Därav

tillgångar Investerat Finansierings-

stamkapitala kapitalb

Krlinv Index Kr/inv Index Kr/inv Index Kr/inv Index 1960 331 100 451 100 302 100 149 100 1961 366 111 473 105 330 109 143 96 1962 394 119 499 111 339 112 160 107 1963 406 123 493 109 343 114 150 101 1964 463 140 542 120 389 129 153 103 1965 535 162 603 134 453 150 150 101 1966 619 187 712 158 515 171 197 132 1967 778 235 891 198 659 218 233 156 1968 910 275 1 030 228 761 252 268 180 1969 1 031 311 1 146 254 847 280 299 201 1970 1 185 358 1 264 280 977 324 287 193 1971 1 357 410 1 284 285 1054 349 231 155 1972 1493 451 1458 323 1 140 377 319 214

a Investerat stamkapital = anläggningstillgångar minus långfristiga skulder. b Finansieringskapital = omsättningstillgångar minus kortfristiga skulder.

Tabell B 44 Primärkommuner.” Likviditet 1960—1972. Löpande priser

År Likvida Kassa- Balans- Finansie- Likvida medel? likvi- likvi- rings- medel i milj kr ditetC' ditetd kapital i procent

procent av av totala totala externa externa utgifter utgifter

1960 2 225 1.01 2.11 27 25 1961 2 108 0.89 2.02 24 21 1962 2 305 0.91 2.11 24 20 1963 2 221 0.79 2.00 21 17 1964 2416 0.96 2.12 18 16 1965 2 298 0.78 1.82 14 13 1966 2 694 0.73 1.72 14 14 1967 3 460 0.85 1.83 15 15 1968 3617 0.80 1.84 16 15 1969 3 669 0.88 1.90 14 14 1970 2 886 0.57 1.47 8 9 1971 2 526 0.44 1.36 6 8 1972 3 766 0.61 1.54 9 10

Inklusive kommunalförbund.

b Kassa. bank. postgiro och obligationer. f Kvoten likvida medel/kortfristiga skulder. deoten omsättningstillgångar/kortfristiga skulder.

Tabell B 45 Landsting. Likviditet 1960—1972. Löpande priser

År Likvida Kassa- Balans- Finansie- Likvida medel.” likvi- likvi- rings- medel i milj kr ditetb ditetf' kapital i procent

procent av av totala totala externa externa utgifter utgifter

1960 736 7.43 9.71 56 47 1961 715 5.96 7.93 48 41 1962 733 5.47 8.00 46 36 1963 729 4.19 6.22 37 30 1964 764 3.62 5.42 32 27 1965 782 3.01 4.54 27 23 1966 1 038 3.29 4.89 30 25 1967 1 502 2.61 3.58 26 26 1968 1 738 2.99 3.97 25 25 1969 1 909 2.98 4.03 24 24 1970 1 814 2.54 3.63 20 19 1971 1 855 1.54 2.40 13 15 1972 2756 1.81 2.55 17 19

" Kassa. bank. postgiro och obligationer. b Kvoten likvida medel/kortfristiga skulder. (' Kvoten omsättningstillgångar/kortfristiga skulder.

Tabell 8 46 Primärkommuner.” Balansräkning 1960-1972.

Milj kr. Löpande priser

1 960

1961 1962 1963

1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

1971 1972

Til/gångar:

Anläggningstillgångar

Fastigheter och anläggningstillgångar Maskiner. inventarier

Aktier. andelar och bostadsrätter Utlämnade anslagstäckta lån

Övriga anläggningsti gångar

Summa anläggningstillgångar

Omsättningstillgångar

Kassa. bank o postgiro Statsbidragsfordringar Kortfristig utlåning Interimsfordringar

Övriga fordringar Obligationer

Förråd

Övriga omsättningstillgångar Summa omsättningst gångar

Summa tillgångar

Skulder:

Långfristiga skulder Obligationslån Långfristiga reverslån Summa långfristiga skulder Kortfristiga skulder

Tillfa ga lån Interimsskulder

Övriga kortfristiga skulder Summa kortfri tiga skulder

Summa sku/(ler

12 789 618 277 554 92 14 330 2 031 235 192 402 437 194 164 989 4 644 14 081 665 295 550 113 15 704

1 855 275 203 475 520 254 170 1 058

4 810

15 777 712 323 550 105 17 467

2 159 254 226 526 705 146 176 1 119 5 311

17 752 788 426 618 142 19 692 2 060 292 235 596 913 161 180

1 168

5 605

20 450 867 426 692 199 22 634

1 981 326 326 545 1 198 435 196 337

5 344

23 340 1 000 518 783 176 25 817

1 880 308 278 567 1 292 418 225 378 5 346

26 569 1 170 615 847 182 29 383

2 422 411 286 926 1 421 272 234 390 6 362

30 432 1 373 654 844 201 33 509

3 308 499 220 1 009 1 558 153 237 486 7 470

34 601 1 636 719 852 200 38 008

3 464 589 313 1 245

1 446 153 256 828

8 294

38 432 1 792 857 880 151 42 112

3 505 815 299 806 1 444 164 262 670 7 965

43017 2120 929 1 112 154 47332

2 742 592 445 807 1 876 144 286 624 7 516

45 904 2 220 958

1 508 106

50 696

2 403 976 363 855 2 083 124 310 677 7 791

49 768 2 381 1 124 1 480

52

54 805

3 654 1 064 419 886 2 336 112 317 655 9 443

18 974

1 403 4 649 6 052

448 635 1 116 2 199

20514

1 458 4 951 6 409

478 678 1 221 2 377

22 778

1641 5771 7412

429 790 1 304 2 523

25 297

1938 6474 8412

439 940 1 424 2 803

27 978

2428 7413 9841

604 963 957 2 524

31 163

2496 8515 11011

852 1 039 1 044 2 935

35 745

2 703 9 790 12 493

963 1 491 1 248 3 702

40 979

2839 11432 14271

1 096 1 663 1 315 4 074

46 302

2899 13013 15912

953 1 955 1 594 4 502

50 077

3040 14086 17126

1 086 1 621 1 482 4 189

54 848

3167 15433 18600

1 635 1 617 1 844 5 096

58 487

3 357 16 976 20 333 2 086 1 652 1 976 5 714

64 248

3561

18558 22119

2141 1955 2041 6137

8251

8 786 9 935

11215

12 365 13 946

16195

18 345

20414 21315

23 696 26 047 28 256

Eget kapital:

Disponibelt stamkapital Kapitalfonder Kapitalbudget. överskott Kapitalbudget. reservation Avgår

Kapitalbudget. underskott Kapitalbudget. förskott Summa disponibelt stamkapital

Driftkapital Driftfonder

Driftbudget. överskott Driftbudget. reservation Avgår

Driftbudget. underskott Driftbudget. förskott Summa driftkapital Summa finansieringskapital Investerat stamkapital

Summa eget kapital Summa skulder och eget kapilalb

1 066 26 2 018 79 2 976 55 1 627 582 318 12 120 2 393 2 448 8 275 1 146 32 2152 89 3 291 —50 1 675 623 302 13 103 2 484 2 434 9 295 1 225 1 295 1 436 1 520 28 27 25 22 2 644 3 289 3 841 4 231

100 111 130 159 3497 4313 5126 6006 300 187 46 —392

1 779 1 908 1 963 2 010 535 506 572 581 306 340 416 380 30 36 30 34

101 102 146 134

2 488 2 616 2774 2 803 2 788 2 803 2 820 2 411 10 055 11 280 12 793 14 806

1 726 39 5 356

171 7069 —119

2 091 560 374 79 168 2 779 2 660 16 890

1 855 43 6013

158 7 491 262

2132 711 573

79 204 3 133 3 395 19 238

3213 71 5524

198 8 077 533

2184

868 477 136 128

3 265 3 798 22 096

3 252 58 5 660

210 8 347 413

2 238 946 506

203 120

3 367 3 780 24 986

2912 82 5492

256 8 750 —520

2 230 889 312

361 131 2939 2419 28733

2 845 148 5 380

269 8 562 —458

2 285 634 301

460 225

2 535 2 077 30 363

3 066 86 5 561

215 8497

2 362 1 031 396

211 273

3 305 3 306 32 686

10 723 18 974

11729 20515 12843 14083 15613 17217 22778 25298 27978 31163 19550 35 745

22 633 40 978 25 894 46 308 28 766 50 081 31 152 54848 32 440 58 487 35 992 64 248

Inklusive kommunalförbund.

bSumma skulder och eget kapital stämmer inte alltid med summa tillgångar på grund av avrundningar.

Tabell B 47 Landsting. Balansräkning 1960—1972.

Milj kr. Löpande priser

1961 1962 1963 1964

Til/gångar:

Anläggningstillgångar

Fastigheter och anläggningstillgångar Maskiner. inventarier

Aktier. andelar och bostadsrätter Utl mnade anslagstäckta lån

Övriga anläggningstillgångar

Summa anläggningstillgångar

Omsättningstillgångar

Kassa. bank och postgiro Statsbidragsfordringar Kortfristig utlåning Interimsfordringar

Övriga fordringar Obligationer

Förråd

Övriga omsättningstillgångar Summa omsättningst [gångar

Summa tillgångar

Skil/(ler:

Långfristiga skulder Obligationslån Långfristiga reverslån Summa långfristiga skulder Kortfristiga skulder

Ti fa ga lån Interimsskulder

Övriga kortfristiga skulder Summa kortfristiga skulder

Sri/mna sku/(ler

] 765 127

29 1 927

602

59 134 13

153 961

1 950 145 31

2132

597

61 118 15

160 951

2109 160

35

2311

660 48 34 65 53 73 18

121

1 072

2 202 178 10 59 2 452

660 60 28 51 57 69 19 138

1 082

2 443 280 14 75

2814

692 74 52 53 70 72 22 108

1 143

2 888

164 164

64 31 99

3 083

203 203

13 60 47 120

3 383 34 286 320 10 70 54 134 3 534 57 321 378 31 89 54 174 3 957 83 366 449 32 102 77 211

2 843 352 17 73 3 287

708 78 40 5 1 79 74 27

1 23

1 180

4 467 90 416 506 54 92 114 260

3 320 429 22 81 3 855

959 108 64

55 91 78 33 153

1 541

5 396 80 569 649 36 112 166 315

263 323 454 552 660 766 964

4 235 610 26 82 4 956 1 424 98 72 74 104 78 41 166 2 057

7013

76 684 760

117 176 282 575

1 335

4 979 750 28 90 5 850 1 650 81 67 94

209 89

55 61 2 306

8156

130 828 958 107 205 270 581

1 539

5 699 861 32 93

3

6 688

1832 105 70 122 233 77 64 74 2577

9 265

158 1035 1 193 111 232 297 640

1 833

6 607 1 027 36 100

3

7 773

1 765 139 70 161 248 49 82

80 2 594

10 367

276 1 085 1 361 108 256 349 714

2 075

8 345 1 249 59 275 4 9 932 1 807 221 64 195 315 48 107 135 2 892

12 824

368 1 849 2 217 218 475 513 1205

3 422

9 149 1 385 62 258 132 10 986 2 756 254 93 176

394 a

122 78 3 873

14 859

555 2 046 2 601 281 505 735 1 521

4122

Eget kapital:

Disponibelt stamkapital Kapitalfonder

Kapitalbudget. överskott Kapitalbudget. reservation Avgår

Kapitalbudget. underskott Kapitalbudget. förskott Summa disponibelt stamkapital

Driftkapital Driftfonder

Driftbudget. överskott Driftbudget. reservation Avgår

Driftbudget. underskott Driftbudget. förskott Summa driftkapital Summa fmansieringskapital Investerat stamkapital

Summa (lg?! kapital

181

594

2 502 271

459 867 1 755

2 622

179 689

1 631 236

457

601 837 1 922

2 759

252 710 666 298 440 127 132

14 45 640 938 1 991 2 929

242 3 1 046

2 965 324

449 122 49

17 21 582 906 2 074 2 980

173 1 1 144

5 1 016 297

444 1 70 46

10 16 634 931 2 365 3 296

198 1 1 314

6 1 228 279

457 1 76 44

14 21 642 921 2781 3 702

306 5 1 593

8 1 337 559

481 167 46

10 17 667 1 226 3 206

4432

451 2 1 965

11 1 735 672

530 222 92

17 18 809 1481 4196 5 677

596 1 730

11 1 559 758

573 373 112

44 47 967 1725 4892

6617

726 2 1 838

12 1840 714

607 550 122

35 19 1 225 1 939 5 495 7 434

678 2 1 728

21 1 864 523

649 617 126

18 16 1358 1881 6412 8 293

771 2 1 529

22 1 818 462

663 515 86

19 19 1226 1688 7715 9 403

894 1 698

19 1 847 726

755 735 155

15 12 1618 2344 8388

10 732

Summa sku/riet och agat kap/ialf 2 885 3 082 3 383 3532 3956 4468 5 396 7012 8 156 9 267 10368 12 825 14 854

Redovisas bland kassa. bank och postgiro. b Åren 1960 och 1961 kan en uppdelning av reservationer. underskott och förskott ej göras på drift- och kapitalbudgeten. Dessa poster redovisas därför helt på kapitalbudgeten. (' Summa skulder och eget kapital stämmer inte alltid med summa tillgångar på grund av avrundningar,

Tabell B 48 Primärkommuner och landsting. Sysselsättning för kommunala myndigheter 1960—1972 enligt nationalräkenskaperna.

Antal sysselsatta och arbetstimmar

1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971

1972

A ntal sysselsatta

Totalt 264 600 276 300 287 900

därav inom socialvård hälso- och sjukvård Antal arbetstimmar Totalt (milj arbetstimmar) 415,20 435.78 därav inom socialvård . . . . hälso- och sjukvård 160,27 [6993

90 601) 94 300 47 000 98 900

451.48 69.28 17545

306300 335000 328800 356700 401 100

52 000 62 800

104100 114900 120500 126700 154400

476,36 75,44 183,01 507,12 84.73 193.95

488.18 521 .82 91,26 101 ,68 202,08 209.31

583,39 113,09 251,36

451 100 498400 553400 601300 635800

68400 76600 86200 100200 121200 146300 161800 171300 171200 187500 203900 227800 243500

646.23 133,38 275.12 706.38 781,70 825,68 856,62 158,43 188,21 204,80 213,15 296,06 323.18 346,71 358,43

Tabell B 49 Primärkommuner. Antal anställda 1965—1973 på heltid. deltid m m fördelade på förvaltning och affärsmässig verksamhet.

1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1973” Genomsnittlig årlig förändring . i procent

1965— 1969— 1969 1973

Förvaltning Heltid 75 831 . . 102 692 117 098 124 677 132 335 126 698 133086 13.2 1.9 Index 100 135 154 164 175 167 176 Deltid 99 178 . . 123 439 136 207 149599 165 248 176 594 196 801b 10.8 8.1 Index 100 125 137 151 167 178 198 Vissa skolformer 76 040 . . 81 084 86 663 93 379 99 694 102 728 106 6365 5.3 3.0 Index 100 107 114 123 131 135 140 Förvaltning totalt 251 049 . . 307 215 339 968 367 655 397 277 406 020 436 523 10,0 5,0 Index 100 122 135 146 158 162 174 .4llät'stttässig verksamhet Hel id 17 060 . . 21 646 22 695 22 920 22 907 24 872 22 858 7.7 —0.1 Index 100 127 133 134 134 146 134 Del id 296 . . 487 645 738 829 533 718 25.7 —0,8 Index 100 165 218 249 280 180 243 Affärsmässig verksamhet Totalt 17 356 . . 22 133 23 340 23 658 23 736 25 405 23 576 8.1 —0.1 Index 100 128 135 136 137 146 136

Primärkommuner totalt 268 405 . . 329 348 363 308 391 313 421 013 431 425 460 099 9.9 4,7 Index 100 123 135 146 157 161 171 Antal helårsarbetare 228 600 . . 279 800 308 600 331 200 354 600 360 600 381 100 9,7 4,2 Index 100 122 135 145 155 158 167

”From 1973 års redovisning har undersökningstidpunkten ändrats från den 30 september till den 1 mars.' b Dessutom tillkommer ca 26 000 dagbarnvårdare. Uppgifter om dessa saknas för tidigare år. ('Uppgift för 1972.

Tabell B 50 Landsting. Antal anställda 1965-1973 på heltid. deltid mm. ___—___— 1965 1966 1967 1968 1969 1970” 1971 19731) Genomsnittlig årlig förändring i procent 1965— 1969— 1969 1973 ___—__________

Heltid 63 423 66 166 88 108 93 643 99 869 105 834 125 213 130 051 12.0 7.8 Index 100 104 139 148 157 167 197 205 Del id 12 880 14 723 19 514 22 350 30 340 35529 45 327 57 844 23.9 20.3 Index ' 100 114 152 174 236 276 352 449 Timanställda 9 726 10 880 13 023 17 261 17 975 29 303 44 555 39 6366 16.6 25.4 Index 100 112 134 178 185 301 458 408 Landsting totalt 86 029 91 769 120 645 136 254 148 184 170 666 215 095 227 531 14.6 13.0 Index 100 107 140 158 172 198 250 265 Antal helårsarbetare 73 923 . . 102 163 112 014 120 971 133 366 162 580 179 219 13.1 11.9 Index 100 138 152 164 180 220 242 ___—________—___ a Fro m 1970 års redovisning är redovisningsprincipen för timavlönade. att samtliga som erhållit lön under undersökningsmånaden medtages. Tidigare ingick enbart de som utfört arbete undersökningsdagen.

b Fro m 1973 års redovisning har undersökningstidpunkten ändrats från den 30 september till den 1 mars. (”1 1973 års undersökning saknas ca 4000 timavlönade vid Stockholms läns landsting.

Tabell B 51 Primärkommuner. Löneutvecklingen för vissa avtalsgrupper 1967—1973.

Årlig förändring i procent

År

ABT (Allmänna bestämmelser för tjänste- män)

GS” (Personal anställd enligt gemensamma Spe- cialbestämmelser) ANA" (Anstalts- avtalet)

srpb (Städ- avtalet)

Föränd- Index ring i procent Föränd- Index ring i procent

Föränd- ring i procent

Index

Föränd- ring i procent

Index 4.

SAMb (Samarit- avtalet) SKMb (Skolmåltids- avtalet)

Föränd- ring i procent

Index

Föränd- ring i procent

Index

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973

100 5.9 106

5.2 111 5.6 118

10.2 130 6.0 138

5.4 145

100 7.8 108 4.5 113 9,4 123 9.5 135 11,6 151) 4,0 157

0 Löneutvecklingen avser total förtjänst. b Löneutvecklingen avser avtalsenliga höjningar.

6.7 4.2 8.3 15.8

10,0

100 107 111 120 139 153

9,7 6,7 6.5 14.4 12,7 6.9

100 110 117 125 143 161 172

10,1 10,3 6.6 16,1 9,5 6,5 100 110 121 129 150 165 175

9.9 8,1 6,9 18.6 10.8 6.2 100 110 119 127 151 167 177

Tabell B 52 Landsting. Löneutvecklingen" för vissa avtalsgrupper 1967—1973. Årlig förändring i procent

År L-ABTb L-ABT L-ABKC (exkl läkare) (inkl läkare)

Sjuk- sköterskor

Föränd- Index Föränd- Index Föränd- ring i ring i ring i procent procent procent

1967 100 100

1968 5,7 106 5,3 105 7.6 1969 4.6 111 4,0 110 6.6 1970 5.9 117 8.0 118 6.8 1971 15.8 136 12.1 133 15.6

1972 — — 1 8.9 148; 9,2 1451 12.7

1973 a Utvecklingen baserad på löneklassutvecklingen dvs avtalsmässig höjning.

b Landstingens allmänna bestämmelser i kollektivavtal för tjänstemän. (Landstingens allmänna bestämmelser i kollektivavtal för övriga arbetstagare.

Index

Föränd- ring i procent

Index

Sjukvårds- biträden

Föränd- ring i procent

Index

100 108 115 123 142

160 i

6.2 4,8 7,5 15.7

10,3

100 106 111 120 138