SOU 1979:19

Jaktvårdsområden

SME

ww 1979:19 Näää] J ordbruksdepartementet

J aktvårdsområden

Betänkande av Jth- och viltvårdsberedningen

Stockholm 1979

Omslag Johan Hillbom Jernström Offseuryck AB

ISBN 91-38-04779-9 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1979

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Genom beslut den 24 mars 1977 bemyndigade regeringen che— fen för jordbruksdepartementet att dels tillkalla en bered— ning med högst tre ledamöter med uppdrag att se över vissa jakt— och viltvårdsfrågor, dels utse högst fem ledamöter i

en särskild referensgrupp till beredningen.

Med stöd av detta bemydigande tillkallades nämnda dag som ledamöter i beredningen kanslirådet, numera departementsrådet Sören Ekström, tillika ordförande, byråchefen Jan-Olof Pettersson och kanslichefen, numera förbundsordföranden Nils Hermansson samt som ledamöter i referensgruppen riksdagsledamoten Elis Andersson, byggnadsinspektören Hans Sundberg, riksdagsleda— moten Bertil Dahlén, riksdagsledamoten Sven Lindberg och förbundsjuristen Bernt Lindqvist. Samtidigt tillkallades hovrättsassessorn Gunnar Holmgren att som expert biträda be— redningen samt förordnades hovrättsassessorn Hans Petterson till sekreterare och kanslisekreteraren Tommie Sjöberg till biträdande sekreterare. Genom beslut den 9 januari 1978 förordnades avdelningsdirektören Ulf Weinberg och riksjakt— vårdskonsulenten Bo Thelander som experter. Genom beslut den 6 juni 1978 entledigades Hermansson från sitt uppdrag som ledamot i beredningen och efterträddes av Thelander. Samma dag förordnades Hermansson att i stället för Thelander som

expert biträda beredningen.

Beredningen har antagit namnet Jakt— och viltvårdsbered—

ningen.

Beredningen har i juni 1977 avgett delbetänkandet (Ds Jo l977:4) Varjakt efter sjöfågel.

De ledamöter i referensgruppen som företräder politiska par- tier, Elis Andersson (c), Hans Sundberg (m), Bertil Dahlén (fp) och Sven Lindberg (s), har förklarat sig dela bered— ningens uppfattning sådan den redovisas i betänkandet. Bernt Lindqvist har anslutit sig till huvuddelen av beredningens förslag men har till betänkandet fogat särskilt yttrande

i vissa frågor.

Under åberopande av det anförda får beredningen härmed över—

lämna delbetänkandet Jaktvårdsområden (SOU 1979=19)-

Stockholm i mars 1979

Sören Ekström

Jan-Olof Pettersson Bo Thelander

/Hans Petterson

Tommie Sjöberg

INNEHÅLL

Sammanfattning

Författningsförslag

II

INLEDANDE REDOGÖRELSE

Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande 1.1 Direktiven

1.2 Arbetets bedrivande

Gällande bestämmelser

Statistiska uppgifter om jaktvårdsområden

Jaktmarksutredningens förslag och remissyttran— dena över förslaget

4.1 Direktiven

4.2 Vissa allmänna överväganden

4.3 Jaktvårdsområdes bildande

4.4 Jaktvårdsområdes bestånd

4 5 Anslutning av mark till jaktvårdsområde 4 6 Omgruppering av mark mellan jaktvårdsområden 4.7 Uteslutning av mark ur jaktvårdsområde 4.8 Jaktvårdsområdes förvaltning

49. Jaktvårdsområdes stadgar 4.10 Upplåtelse av jakträtt i jaktvårdsområde 4.11 Besvär över länsstyrelsens beslut m.m. 4.12 Övergångsbestämmelser

MOTSVARANDE LAGSTIFTNING INOM ANDRA OMRÅDEN Inledning

Fiskevårdsområde

2.1. Nuvarande ordning

2.2 1975 års fiskevattensutredning

15

29 29 29

31

Gemensamhetsanläggning

Vattenförbund

III BEREDNINGENS ÖVEEVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

Inledning 1.1 Motiven för jaktvårdsområden

1.2. Sambandet med övrigt pågående utrednings— arbete

1.3. Begreppet viltvård 1.4 Jaktvårdsområdes ändamål

1.5. Frågan om obligatorisk indelning

Jaktvårdsområdet

Förfarandet vid bildande av jaktvårdsområden

Villkor för bildande av jaktvårdsområde 4.1 Hänsyn till den framtida områdesbildningen 4.2 Opinionsvillkor

4.3 övriga förutsättningar för bildande av jakt— vårdsområde

Verkan av beslutet om bildande av jaktvårdsområde

Jaktvårdsområdes bestånd

Jaktvårdsområdets organisation och förvaltning 7.1 Behovet av föreningsbildning

7.2 Medlemmar och röstetal

7.3. Den ekonomiska förvaltningen 7.4 Upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet 7.5 Frågan om uttaxering

7.6. Jaktvårdsområdets stadgar

86

89

91 92 92 95

94

95

101 101 102 106

107

109

111 111 112 114 115 118 118

8. Specialmotivering till författningsförslagen 121 8.1 Förslaget till lag om jaktvårdsområden 121

8.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938 274) om rätt till jakt 130

9 Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist 153

".m

.-.| || | | | || | | | | | | | ' | _ || | | I ' | _| | | | | _ | | | | || | | - | | | | | | | || .-r| || | || || | | -. | || | | | | | | || | |' | | ||. | | | | || || | | _ || | 14, ' || | | | | | || | || || | | _ | | |

_ | | | 'l. ' | ' || | 'l | || '_' 'l | '. ' || | || ' | || ' || | | ' .- || ' || | | || ' || || || || || ' | ||| || || | ' I | | | | || | | | ' | | | , . || | || | | | | | || | | || || ||| | | 'l | | | | _| | | | | | | || | | | | | | | . | || | ||' ||| |, '

_||'."'*-__'-I|'-'- -- *

Al"-.! HF. ||

Sammanfattning

Till grund för beredningens överväganden ligger främst det förslag till lagstiftning om jaktvårdsområden som jaktmarks— utredningen lagt fram i betänkandet (SOU 1974:80) Jakt—

marker, och remissyttrandena över betänkandet.

En samverkan i ökad utsträckning fastighetsägare emellan när det gäller jakt och övrig Viltvård är enligt bered— ningens mening angelägen. Jaktvårdsområde utgör en lämplig form för sådan samverkan. Beredningens förslag syftar främst till att göra det lättare att bilda jaktvårdsom—

råden och att ge jaktvårdsområdena en fastare organisation.

Enligt förslaget skall bildande av jaktvårdsområde även i fortsättningen grundas på fastighetsägarnas medverkan. Beredningen har i likhet med jaktmarksutredningen avstått

från att föreslå en obligatorisk områdesbildning.

Frågan om bildande av jaktvårdsområde skall enligt för— slaget prövas av länsstyrelsen på ansökan av fastighets— ägare eller, undantagsvis. kommun. Vad beträffar för— farandet vid bildandet föreslås länsstyrelsen få möjlighet att välja den i det enskilda fallet lämpligaste handlägg— ningsformen. Beslut skall kunna fattas omedelbart på grund— val av ansökningshandlingarna. Utgör dessa inte tillräck- ligt beslutsunderlag skall bildandefrågan handläggas vid förrättningssammanträde. Oenighet bland fastighetsägarna kan, men behöver inte föranleda förrättning. Även om förrättning hållits skall länsstyrelsen fatta det slutliga

avgörandet om bildande av jaktvårdsområdet.

Som villkor för att jaktvårdsområde skall bildas föreslås

i huvudsak följande gälla. Ändamålet med jaktvårdsområdet skall vara att för flera fastigheter samordna jaktutövningen och andra åtgärder som kan främja viltvården. Området skall ha en sådan avgränsning att det inte kan antas försvåra framtida områdesbildning för angränsande marker. Vidare skall det bland fastighetsägarna föreligga en positiv in— ställning till bildandet. Beredningen föreslår, efter att ha övervägt också andra alternativ, att det liksom hittills skall krävas en viss bestämd majoritet för områdesbild— ningen. Majoritetskravet föreslås dock sänkt i förhållande till vad som f.n. gäller. Det skall vara tillräckligt att minst två tredjedelar av hela antalet fastighetsägare är positiva till områdesbildningen om dessa fastighetsägare företräder minst hälften av områdets areal. I begränsad ut— sträckning skall avsteg från dessa krav på majoritet i fråga om antal och areal kunna göras i vissa särskilda

fall.

Ett beslut om bildande av jaktvårdsområde föreslås alltid få giltighet för såväl jordbruksarrendatorer som har jakt— rätt som för vanliga jaktarrendatorer. De får alltså un— derkasta sig de regler som kommer att gälla för jaktutöv— ningen inom området. Arrendatorerna ges rätt att säga upp eller begära jämkning av arrendeavtalet om områdesbild—

ningen medför att värdet av nyttjanderätten minskat.

För ombildning av jaktvårdsområde, dvs. överföring av mark från ett område till ett annat och uppdelning eller samman—

slagning av jaktvårdsområde föreslås förenklade regler.

Jaktvårdsområde skall enligt förslaget inte längre bildas för viss tid utan skall bestå tills vidare. Upplösning av

området skall kunna ske tidigast tio år efter bildandet.

Enligt förslaget skall någon särskild förening inte finnas för förvaltningen av jaktvårdsområdets angelägenheter. I stället föreslås organisations— och förvaltningsbestämmel—

ser för den samfällighet jaktvårdsområdet utgör. Fastig—

hetsägarna skall vara medlemmar i jaktvårdsområdet och arren— datorer med arrenden för längre tid än ett år får möjlig—

het att bli medlemmar. För området skall stadgar fastställas och styrelse utses. Medlemmarnas beslutanderätt utövas på jaktstämma. Andra medlemmar än fastighetsägarna får bara beslutanderätt i frågor som rör jaktutövningen och vissa

andra viltvårdsfrågor.

Beredningen har med hänsyn till sitt uppdrag ansett det nöd— vändigt att behålla möjligheten att i jaktvårdsområdes stadgar bestämma röstetal graderade efter arealinnehav.

Ett slopande av denna möjlighet skulle nämligen enligt beredningens uppfattning verka hämmande på områdesbild— ningen. I frågor som rör jaktutövningen inom området och vissa andra frågor rörande viltvården skall dock varje

medlem ha endast en röst.

Beredningen föreslår inte några detaljerade bestämmelser

för den ekonomiska förvaltningen utan berör endast allmänt efter vilka modeller denna kan tänkas ordnad. Väljer jakt— vårdsområdet att utforma förvaltningen så att det ankommer på delägarna själva att till utomstående—upplåta jakträtt på

den egna fastigheten skall krav kunna ställas på att jaktarrendatorn disponerar viss minimiareal för att få

rätt att jaga inom området.

Länsstyrelsens beslut i fråga om bildande, förändring av jaktvårdsområdets omfattning och ändring av stadgarna

föreslås kunna överklagas till regeringen.

Bestämmelserna för jaktvårdsområde skall enligt förslaget samlas i en särskild lag som föreslås träda i kraft den

1 januari 1980. Under en tioårsperiod efter ikraftträdandet skall äldre jaktvårdsområden efter beslut av delägarna kunna ombildas till jaktvårdsområden enligt den nya lagen. Beträffande äldre områden inom vilka sådana beslut inte fattas skall den nya lagen tillämpas när den angivna tio—

årsperioden löpt ut.

Författningsförslag 1 Förslag till

Lag om jaktvårdsområden

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l 5 Enligt denna lag kan för flera fastigheter eller delar där—

av bildas sammanslutning (jaktvårdsområde) med uppgift att sam—

ordna jakten och andra åtgärder till främjande av viltvården.

Om särskilda skäl föreligger, får ett jaktvårdsområde bildas

för en enda fastighet.

2 5 Fråga om bildande av jaktvårdsområde prövas av länsstyrelsen.

Medlemskretsen

39. Den som äger en fastighet som ingår i ett jaktvårdsområde

skall vara medlem i området. Sådan medlem är också delägare i

jaktvårdsområdet. Den som på grund av upplåtelse har rätt att jaga på en fastig—

het som ingår i jaktvårdsområde skall på begäran antas som med— lem i området, om upplåtelsetiden omfattar minst ett jaktår.

Villkor för bildande

h & Ett jaktvårdsområde får bildas endast om

II

1. området med hänsyn till storlek, läge och övriga förutsätt—

ningar är varaktigt lämpat för sitt ändamål,

2. enskild rätt inte kränks,

3. framtida områdesbildningar inte kan antas bli försvårade.

5 5 Ett jaktvårdsområde får bildas endast om en majoritet av

fastighetsägarna är villiga att bilda området. Majoriteten skall utgöra minst två tredjedelar av fastighetsägarna och dessa skall äga sammanlagt minst hälften av områdets areal. Föreligger sär—

skilda skäl får området bildas även om dessa majoritetskrav inte

är helt uppfyllda.

65. En fastighet får ingå i ett jaktvårdsområde endast om det

med hänsyn till fastighetens beskaffenhet och användning är

förenligt med det syfte för vilket området bildas.

75. En fastighet som med hänsyn till storlek, läge och övriga

förutsättningar lämpligen kan utgöra ett särskilt område för jakt och viltvård får inte tas in i ett jaktvårdsområde utan

ägarens samtycke.

Verksamhet, m.m.

8 5 Ett jaktvårdsområde får inte bedriva verksamhet som år fråm—

mande för dess ändamål.

95. Ett jaktvårdsområde kan förvärva rättigheter och åta sig

skyldigheter när anmälan enligt 23 5 andra stycket gjorts.

105. I ett jaktvårdsområde får rätten till all jakt inom området

inte upplåtas till annan, om inte samtliga delägare är överens

om detta. Detsamma gäller all jakt efter en viss djurart.

11 å Ägaren till en fastighet som ingår i ett jaktvårdsområde

får upplåta jakträtt till annan, om inte upplåtelsen kan anses olämplig med hänsyn till viltvården eller jaktutövningen eller

på annat sätt är till avsevärd olägenhet för övriga delägare.

125. Ett jaktvårdsområde får bestämma att särskilda avgifter

skall betalas för rätten att jaga inom området och för villebråd

som fälls inom detta.

En delägare är skyldig att på sin fastighet i skälig omfattning

tåla anläggning för viltvård.

Förfarandet vid bildande av ett jaktvårdsområde

13 5 Ansökan om bildande av ett jaktvårdsområde får göras av den

som äger en fastighet som kan ingå i området eller av en kommun.

Ansökan skall göras hos länsstyrelsen i det län till vilket hela

området eller större delen av det hör.

lh % Ansökningshandlingen skall innehålla 1. förslag till vilka fastigheter eller delar därav som bör ingå

i området, uppgift om deras areal och ägarnas namn och adresser

samt karta över området,

2. förslag till namn på området,

3. förteckning över de personer som enligt 3 9 andra stycket får

bli medlemmar i området,

h. förslag till stadgar för området,

5. utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om

områdets bildande.

15 5 Sedan ansökan har gjorts skall länsstyrelsen förordna en

lämplig person till förrättningsman att handlägga frågan om jaktvårdsområdets bildande, om det inte är uppenbart att förut—

sättningar härför saknas.

Länsstyrelsen får dock omedelbart pröva frågan, om samtliga fastighetsägare är överens om att området skall bildas eller omständigheterna annars är sådana att en förrättning inte kan

anses nödvändig.

16. S Förrättningsmannen skall med ledning av ansökningshand—

lingarna och vad som i övrigt har förekommit göra upp ett för— slag till vilka fastigheter eller fastighetsdelar som bör ingå

i området och de stadgar som bör gälla för området.

Förslaget skall behandlas vid sammanträde inför förrättnings—

mannen.

l? 5 Förrättningsmannen skall kalla den som kan bli medlem i om—

rådet till sammanträdet. Kallelsen skall innehålla en kort be— skrivning av den avsedda områdesbildningen och uppgift om tid

och plats där ansökningshandlingarna finns tillgängliga.

Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges den som kan bli medlem i området. Kallelse till fortsatt sammanträde får ske

genom meddelande vid första sammanträdestillfället.

185. Vid sammanträdet får göras de ändringar och jämkningar i

=

förslaget som bedöms nödvändiga.

Råder osäkerhet om storleken på viss mark som skall ingå i om— rådet, skall marken anses ha den areal som förrättningsmannen bestämmer sedan de närvarande har fått yttra sig i frågan.

195. Sedan förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområde

utretts vid sammanträdet, skall förrättningsmannen i ett skrift—

ligt utlåtande ange om jaktvårdsområdet bör komma till stånd

eller inte.

20 S Sammanträdet skall avslutas med tillkännagivande att ut—

låtandet och övriga handlingar rörande områdesbildningen hålls tillgängliga för granskning under en månad.

Efter utgången av denna tid skall förrättningsmannen översända förråttningshandlingarna och avgivna erinringar till länsstyrel—

sen.

21 © Anser sig länsstyrelsen inte kunna fatta beslut på grundval

av utlåtandet och eventuella erinringar får ärendet hänskjutas

till förrättningsmannen för ny handläggning.

I länsstyrelsens beslut onlbildande av jaktvårdsområdet skall

stadgarna för området fastställas.

Verkan av länsstyrelsens beslut

22 % Länsstyrelsens beslut gäller mot en ny delägare i jakt—

vårdsområdet.

Har någon jakträtt på mark som tas in i ett jaktvårdsområde, på grund av avtal om jordbruksarrende eller jakträttsupplåtel— se, får han med de inskränkningar som kan följa av avtalet utöva

den jakt som tillkommer markägaren.

Har sådan jakträttsinnehavares rätt undergått förändring av någon betydelse för hans jaktutövning gäller 7 kap. 30 å andra och tredje styckena jordabalken. Talan om nedsättning av ut— gående ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom

vars område fastigheten är belägen.

Jaktvårdsområdets organisation och förvaltning

235. För varje jaktvårdsområde skall finnas en styrelse. Denna

företräder jaktvårdsområdet i förhållande till tredje man.

Anmälan om styrelsens sammansättning skall göras till länssty—

relsen.

2h 5 Stadgarna för ett jaktvårdsområde skall innehålla

1. områdets namn,

2. de huvudsakliga reglerna för viltvården och avlysning av jakt på sådan mark, vars ägare har ideella betänkligheter mot

jakt,

3. grunderna för förvaltningen,

h. hur styrelsen skall vara sammansatt och hur den skall utses

samt grunderna för dess beslutsförhet,

5. den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

6. hur räkenskaperna skall föras och hur revision skall ske,

7. hur ofta ordinarie jaktstämma skall hållas,

8. hur kallelse till jaktstämma skall ske och hur andra meddelan- den skall komma till medlemmarnas kännedom samt när kallelse

senast skall ske.

25 5 Ett beslut om ändring av jaktvårdsområdets stadgar skall

underställas länsstyrelsen för fastställelse. Ändringen får

inte tillämpas innan beslutet har fastställts.

26. S Medlemmarnas rätt att delta i jaktvårdsområdets angelägen—

heter utövas på jaktstämma.

Första jaktstämma skall hållas snarast efter det området har

bildats.

På jaktstämma har jakträttsinnehavare inom jaktvårdsområdet

som inte är medlemmar rätt att närvara och yttra sig.

275. De medlemmar som inte är delägare i jaktvårdsområdet har

rösträtt endast i frågor om

1. jaktens bedrivande inom området,

2. viltvårdsåtgärder som saknar betydelse för en fastighets

nyttjande.

285. Vid omröstning på jaktstämma har varje medlem en röst. För

en fastighet som ägs med samäganderätt räknas endast en röst

utom i de fall som avses i 1 % andra stycket.

LI områdets stadgar får dock föreskrivas att omröstning skall ske Wefter delaktighet i andra frågor än som avses i 27 5 1 och 2, 29 å andra stycket eller 52 och 35 åå.

På jaktstämma får inte någon utöva rösträtt för mer än en fjärde— del av de närvarandes sammanlagda röstetal. Vid omröstning i frågor som avses i 27 5 1 och 2 får bara de medlemmar som är

personligen närvarande delta.

ggug Som jaktstämmas beslut gäller den mening som har fått de

flesta rösterna eller vid röstning efter delaktighet det största röstetalet. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning. I andra frågor gäller den mening till vilken stämmans ordförande

ansluter sig.

För beslut om ändring av ett jaktvårdsområdes stadgar fordras dock minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Föreskrivs

strängare villkor i stadgarna, skall det gälla.

30 5 För varje jaktår skall de villkor fastställas som skall

gälla för jakten inom jaktvårdsområdet. Sådant beslut skall

fattas på jaktstämma.

Jaktvårdsområdets bestånd m.m.

31 % Ett jaktvårdsområde består tills vidare,

32 % På ansökan av jaktvårdsområdes styrelse kan länsstyrelsen

besluta att

1. upplösa jaktvårdsområdet,

2. föra över en fastighet från ett jaktvårdsområde till ett

annat,

3. föra samman flera jaktvårdsområden till ett jaktvårdsområde,

h. dela upp ett jaktvårdsområde i flera jaktvårdsområden.

53 å För beslut enligt 32 % fordras att delägarna har fattat

beslut om åtgärden på ordinarie jaktstämma i de berörda jakt-

vårdsområdena.

Fråga om jaktvårdsområdets upplösning får väckas endast vart femte år och första gången när minst tio år har förflutit se— dan området bildades. Som villkor för övriga åtgärder som av—

ses i 32 5 gäller de förutsättningar som anges i 4 &.

54 & Finner länsstyrelsen att ytterligare utredning behövs för

prövningen av sådan fråga som avses i 52 5, får länsstyrelsen besluta att frågan skall handläggas av en förrättningsman. För sådan handläggning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

om bildande av ett jaktvårdsområde.

Förrättningsmannens utlåtande skall grundas på den mening som flertalet av de vid förrättningssammanträdet röstande delägar—

na företräder.

52_å Länsstyrelsen får besluta att en fastighet eller en del av en fastighet som inte ingår i ett jaktvårdsområde skall an—

slutas till ett bestående jaktvårdsområde. För sådant beslut

fordras dels att fastighetsägaren hos jaktvårdsområdets styrel- se har ansökt om anslutning och att delägarna har fattat beslut om åtgärden på ordinarie jaktstämma, dels att de villkor som anges i 4 5 är uppfyllda.

56 & Bildas inom ett jaktvårdsområde en fastighet för

bostads-, industri- eller fritidsändamål, skall det område fastigheten omfattar anses uteslutet ur jaktvårdsområdet. Detta gäller dock inte om länsstyrelsen på ansökan av fastig— hetens ägare eller av jaktvårdsområdets styrelse förklarar att fastigheten skall ingå i området. Fastighetsägaren skall ges tillfälle att yttra sig över ansökan som gjorts av områdets

styrelse.

22 & Om en fastighet på grund av ändrad användning inte längre

bör ingå i jaktvårdsområdet, får länsstyrelsen på ansökan av

områdets styrelse utesluta fastigheten. Fastighetsägaren skall

a' !sou 1979:19 Författningq/örslag 21 ges tillfälle att yttra sig över en sådan ansökan.

385. Vid upplösning av ett jaktvårdsområde gäller bestämmelsen

i 62 5 lagen (197311150) om förvaltning av samfälligheter.

Kostnaderna för bildande av jaktvårdsområde! m.m.

39 % Länsstyrelsen får enligt föreskrifter som meddelas av sta—

tens naturvårdsverk med medel ur jaktvårdsfonden betala kost— naderna för bildande av jaktvårdsområden, ändring av områdens

omfattning och upplösning av områden.

Ansvar, m.m.

MO å Bryter den som har rätt att jaga inom ett jaktvårdsområde

mot de för jaktutövningen inom området gällande reglerna döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1938:27h) om rätt till jakt eller i jaktstadgan (l938:279).

Av böterna tillfaller hälften jaktvårdsfonden.

hl S villebråd som dödats, fångats eller tillvaratagits vid

sådan gärning som avses i ho 5 eller värdet därav, skall för—

klaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

h2 % Länsstyrelsens beslut att förordna förrättningsman enligt 15 eller 3h % får inte överklagas.

M3 5 Länsstyrelsens beslut i fråga om bildande av jaktvårdsområ—

de eller ändring av områdets stadgar och beslut enligt 32 5 om upplösning, överföring, sammanföring eller uppdelning eller enligt 35 5 om anslutning får överklagas inom fyra veckor hos

regeringen genom besvär.

Meddelande om länsstyrelsens beslut enligt första stycket skall införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från

dagen för sådant meddelande.

hh % Anser den vars rätt berörs av beslut på jaktstämma eller

beslut av jaktvårdsområdets styrelse att beslutet inte har till— kommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, får han överklaga beslutet hos länsstyrelsen

genom besvär.

Besvären skall inges till länsstyrelsen inom fyra veckor från

dagen för beslutet.

Jaktstämmans eller styrelsens beslut får tillämpas trots att

det har överklagats, om inte länsstyrelsen förordnar annat.

145 45

(O')

Länsstyrelsens beslut i annat fall än som anges i 42 eller

ll

CO)

får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får tillämpas trots att det har över—

klagats, om inte kammarrätten förordnar annat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. Förslag till

om ändrin ' : om rätt till

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958 274) om rätt till

jakt

dels att 10—15 åå1 skall upphöra att gälla

dels att 7 och 27 åå samt 29 ä 2 mom. och 34 & skall ha nedan

angivna lydelse.

"Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2:22 Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nord— ligaste länen, innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlings— lägenhet å kronomark samt den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av krono- torp, Skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet så—

lunda medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon upplåten, ägs brukaren, där ej annat avtalats, nyttja

den jakt som hör till marken.

Innehavare eller brukare av fastighet varom är fråga i denna paragraf må icke utan

1Senaste lydelse av 10 1974:1069 11 3 1971:566 12 ; 1967:616 och 15 5 1971:566.

. (1.2/:

2Senaste lydelse 1965:606

Nuvarande lydelse

särskilt bemygdigande av äga- ren tala för fastigheten i

frå or som avses i 10 och

11 ä 2 mom.

Föreslagen lydelse

22 å5 Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 & föres hos

länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut må talan

ej föras.

Mot länsstyrelses beslut gg— li t 10 11 eller 1

rörande föreläggande eller

eller

förordnande med stöd av 24 Ö 1 mom. första stycket föres

talan hos kammarrätten genom

besvär. I fall! som avses i

11 skola besvär anföras

inom två månader från det kla—

ganden erhöll del av beslutet.

Mot länsstyrelses beslut rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 Ö 1 mom. första stycket föres talan hos kammar—

rätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot

beslut enligt 24 Ö 3 mom. av annan myndighet än regeringen föres

hos regeringen genom besvär.

Meddelande om länsstyrelses

eller kammarrätts beslut med

stöd av 11 & skall införas i ortstidning. Tiden för anfö—

rande av besvär över beslutet

skall räknas från den dag då kungörandet har skett.

5Senaste lydelse 1977 : 669

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22. Q4 2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällig—

het, varom sägs i 4 å, ä området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten av samma paragraf, straf—

fes med dagböter.

Overträder ägare av mark! som

. o .

in r 1 'aktvårdsområde eller

å sådant område eljest jakt—

berättigad person de angående jakten å området gällande reg— lernaz straffes med dagsböter.

r

34 &) Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område som avses i 5 Q 2 mom. så ock å brott varom förmäles i

33 & fjärde stycket denna lag.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller överträdelse av de angående jaktkort meddelade föreskrifter— na, äge allmän åklagare att föra talan därom; och skall i fråga

om mark som står under domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång tillkomma jämväl revirförvaltare vid

detta verk.

l övrigt får brott mot denna lag åtalas av allmän åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal

finnes påkallat ur allmän synpunkt.

4senaste lydelse 1951:290

['

)Senaste lydelse 197o:192

Nuvarande lydelse

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken eller innehavare som avses i 7 5 eller brukare vil— ken enligt samma lagrum äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i fråga om allmänning eller samfällighet, varom för- mäles i 4 &, delägare i all— männingen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsom— råde varom sägs i 10 å, ägare av i området ingående mark el— ler å området eljest jaktbe—

rättigad person.

Förelsagen lydelse

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken eller innehavare som avses i 7 5 eller brukare vil— ken enligt samma lagrum äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, & ock, i fråga om allmänning elh samfällighet, varom förmäles i 4 %, delägare i allmänningen eller samfälligheten samt, PS— träffande jaktvårdsområde, äga] av i området ingående mark elh å området eljest jaktberättigac

person.

Innefatta föreskrifter rörande förvaltning av allmänning, sam—

fällighet eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilke

rätten att beivra intrång i jakträtten eller överträdelser i

fråga om jaktutövningen skall tillkomma viss person, vare sådan

bestämmelse gällande.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. För jaktvårdsområde som består vid ikraftträdandet skall

äldre bestämmelser gälla under den tid för vilken jaktvårdsom—

rådet har bildats, dock längst till utgången av år 1990.

Före utgången av den tid som anges i första stycket får fastig—

hetsägarna vid sammanträde besluta att bestämmelserna i lagen ( ) om jaktvårdsområden skall tillämpas på området. I

fråga om kallelse till och omröstning vid sådant sammanträde

skall 10 &; 5 mom. jaktlagen (1938:274) tillämpas.

Beslut enligt andra stycket skall fastställas av länsstyrelsen, som skall se till att beslutet är förenligt med 4, 6 och 7 åå

lagen ( ) om jaktvårdsområden.

5. Efter utgången av den tid som anges i 2 första stycket skall lagen ( ) om jaktvårdsområden tillämpas på de bestående jaktvårdsområden, för vilka beslut enligt 2 andra stycket inte har fattats. För sådant jaktvårdsområde skall länsstyrelsen fast—

ställa stadgar.

4. I fråga om talan mot fastställelsebeslut enligt 2 eller 3 skall gälla vad i lagen ( ) om jaktvårdsområden före—

skrivs om länsstyrelsens beslut om bildande av jaktvårdsområde.

5. Den omständigheten att fastighetens ägare biträder förslag till bildande av jaktvårdsområde enligt lagen ( ) om jaktvårdsområden skall inte medföra inskränkning i den rätt som tillkommer jakträttsinnehavare enligt 7 & första stycket eller 8 & första stycket jaktlagen (1958z274).

ROU l979:19 I INLEDANDE REDOGÖRELSE l Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande l.l Direktiven

Direktiven för jakt— och viltvårdsberedningen redovisas i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 24 mars 1977.

I direktiven anför departementsohefen bl.a. följande.

Jaktmarkcutredningen avgav den 17 december 1974 betänkandet (SOU l974z80) Jaktmarker. I betänkandet föreslås bl.a. nytt förrättningsförfarande vid bildande av jaktvårdsområde samt nya regler för jaktvårdsområdes bestånd, ledning, verksamhet och organisation. Vidare läggs fram förslag om särskild lag om upplåtelse av mark. I betänkandet föreslås även fort— satta försök med s.k. korttidsupplåtelser av jakträtt samt att s.k. viltvårdsområden skall inrättas.

Betänkandet har varit föremål för en omfattande remissbe— handling. Remissutfallet är beträffande huvuddelen av ut— redningens förslag splittrat. Någon entydig opinion för förslagen föreligger således inte. I remissyttranden framhålls bl.a. att frågorna rörande jaktvårdsområdes bildande, vilt- vårdsområdenas konkreta utformning m.m. bör utredas ytter— ligare. Jag delar denna uppfattning.

I syfte att behandla de frågor som här redovisats bör en- ligt min uppfattning en särskild beredning tillkallas. Bered— ningens arbete bör i huvudsak kunna grundas på redan gjorda undersökningar, bl.a. jaktmarksutredningens betänkande och remissyttrandena över detta.

1.2 Arbetets bedrivande

Enligt beredningens uppfattning finns det hos både jägare och myndigheter ett önskemål om snara åtgärder för att få för— enklade regler för att bilda och verka inom jaktvårdsom—

råde. Beredningen har därför valt att behandla den frågan

särskilt och med förtur. Det har skett efter en prövning av hur denna särbehandling påverkar beredningens arbete

med frågorna om formerna för utövning av praktisk viltvård, jaktarrenden och korttidsupplåtelser. Beredningens över— väganden i det hänseendet redovisas i förslagskapitlet,

avsnitt 1.2.

Beredningens arbete grundas främst på jaktmarksutredningens förslag och remissyttrandena över detta förslag. Detta ma— terial har i samråd med länsstyrelsernas organisationsnämnd kompletterats med en mindre enkätundersökning hos länssty— relserna i Kronobergs, Hallands, Värmlands, Västmanlands och Västerbottens län. Avsikten med undersökningen var att beredningen skulle få möjlighet att bilda sig en uppfatt— ning om de svårigheter eller hinder som kan uppkomma vid

bildande och förlängning av jaktvårdsområde.

Gävleborgs läns jaktvårdsförening tillsatte år 1977 en är- betsgrupp med uppgift att snarast undersöka möjligheterna att med datateknikens hjälp underlätta arbetet med bildande och förlängning av jaktvårdsområden. Beredningen har tagit

del av arbetsgruppens rapport.

2 Gällande bestämmelser

Den omständigheten att jakträtten är knuten till jordägande— rätten samtidigt som jorden är uppsplittrad på förhållandevis många små jordbruks— och skogsfastigheter har medfört be— tydande olägenheter för viltvården. Behovet av samverkan fastighetsägarna emellan för att motverka dessa olägenheter har länge varit uppenbart. I 1912 års jaktlag gavs en be- stämmelse om frivillig överenskommelse för att skapa större sammanhängande jaktarealer. Hade ägarna till särskilda fas— tigheter inom ett sammanhängande område träffat avtal om jaktutövningen och viltvården skulle bestämmelserna om ser— vitut vara tillämpliga på avtalet. Det innebar bl.a. att av- talet kunde intecknas och därigenom bli bindande för nya

ägare av fastigheterna. Avtalstiden var begränsad till 50 år.

I det betänkande (SOU 1956:58) som ligger till grund för den nuvarande jaktlagen anfördes att en av orsakerna till vilt— stammarnas utarmning var den uppdelning som skett av såväl krono— som enskild jord i smärre brukningsdelar. De områden där viltet kunde beredas fred och skydd hade minskat samtidigt som intresset för jakt ökat. Det konstaterades att bruknings— lotterna inom stora delar av landet inte innefattade den areal som viltet krävde för att trivas och tillväxa i antal. Man kunde inte heller förvänta sig att ägaren av en sådan bruk— ningslott skulle bedriva någon form av viltvård. Framför allt måste en begränsning av avskjutningen med tanke på framtiden förefalla meningslös för en sådan fastighetsägare. Tanken på att införa krav på viss minimiareal för rätt till självstän— dig jakt avvisades av flera skäl. En sådan ordning skulle i alltför hög grad strida mot rådande vanor och föreställninge—

sätt och dessutom stöta på många praktiska svårigheter. I

stället föreslogs i betänkandet vidgade möjligheter att genom avtal få till stånd större jaktområden. Försök att träffa sådana avtal hade ofta stupat på att en eller annan jord— ägare motsatt sig avtalet. Enligt förslaget skulle ett ser— vitutsavtal som reglerade jakten och viltvården inom ett

sammanhängande jaktområde bli gällande även om alla fastig—

hetsägare inom området inte biträdde avtalet. En majoritet av minst två tredjedelar av fastighetsägarna som dessutom ägde minst två tredjedelar av marken skulle vara tillräck—

lig för att avtalet skulle komma till stånd.

På grundval av betänkandet utarbetades ett förslag till ny jaktlag som remitterades till lagrådet. I lagrådsremissen framhöll departementschefen att den i 1912 års jaktlag in— förda möjligheten att genom avtal sammanföra särskilda fas— tigheter till större jaktområden utan tvekan varit till nytta för jaktvården och därmed också för den enskilde jakt— rättsinnehavaren. Det borde göras möjligt för en majoritet av fastighetsägarna att genomdriva sådana avtal. Möjligheten borde dock anlitas bara i ytterlighetsfall. En förutsättning för bildandet av ett jaktvårdsområde borde vara att beslutet biträddes av minst fyra femtedelar av samtliga fastighets— ägare och att dessa ägde minst fyra femtedelar av den ifrå—

gavarande marken.

På grund av påpekanden från lagrådet kom bestämmelserna om jaktvårdsområde i 1958 års jaktlagstiftning inte att bygga på servitutslagstiftningen. I stället utformades jaktvårds— område som ett i administrativ ordning bildat institut med lagen om gemensamhetsfiske som förebild. Bestämmelserna om jaktvårdsområde i jaktlagen (io-15 åå) och jaktstadgan (38—42 95) innebär bl.a. följande.

Jaktvårdsområde får bildas i syfte att främja jaktvården på de fastigheter som ingår i området. Med jaktvård avses en- ligt jaktlagen dels en ändamålsenlig och efter tillgången

på vilt lämpad jakt, dels åtgärder för viltets skydd och förkovran. Jaktvårdsområde kan bildas antingen genom en fri-

villig överenskommelse emellan fastighetsägarna eller genom

ett beslut fattat av en majoritet av fastighetsägarna. Över- enskommelsen eller beslutet måste underställas länsstyrelsen för fastställelse. Länsstyrelsen har att pröva om de mate— riella och formella förutsättningarna för områdesbildningen

är unofvllda.

I materiellt hänseende gäller för det första att området skall bestå av flera fastigheter. Undantag görs endast för skärgårdsfastigheter. Undantagsbestämmelsen infördes 1951

och tar sikte på sådana skärgårdsfastigheter som har flera ägare och är uppsplittrade på ett stort antal öar, holmar och skär med tillhörande vatten. I området får mot ägarens bestridande inte tas in fastighet som lämpligen bör bestå

som eget jaktvårdsområde. Det tidigare generella kravet

att fastigheterna inom ett jaktvårdsområde skall utgöra ett sammanhängande område slopades 1965 sedan kravet uppluckrats i praxis. Jaktvårdsområde skall bildas för ett visst antal år, lägst tio och högst tjugofem. En annan materiell förut— sättning är att bildandebeslutet innehåller de huvudsakliga grunderna i fråga om jaktutövningen, viltvården och fastig- hetsägarnas skyldigheter vad beträffar anläggningar för vilt— vården. När det gäller dessa grunder innehåller jaktlagstift- ningen i mycket begränsad omfattning preciserade regler. Det ankommer följaktligen i huvudsak på fastighetsägarna själva att besluta om vad som skall gälla beträffande områdets ange— lägenheter. Tre allmänna krav måste vara uppfyllda. Beslutet om de huvudsakliga grunderna för jakten och viltvården inom området skall 1. överensstämma med lag och författning, 2. vara tjänliga för jaktvårdens främjande och 3. inte kränka enskild

rätt.

För utformningen av de angivna grunderna ges vägledning i

de av Svenska jägareförbundet utfärdade riksnormalstadgarna. I stadgarna ges anvisning om hur bestämmelserna för jaktut— övningen kan utformas. Fastighetsägarna har att ta ställning till om var och en skall få jaga bara på egna ägor eller över hela området och om viss jakt skall bedrivas gemensamt. Även delar av området kan göras till jaktliga enheter ge—

nom en sektionsindelning. Som villkor för jaktutövningen bru—

kar regelmässigt det kravet uppställas att vederbörande innehar jakträttsbevis. Sådana bevis utfärdas av den in— tresseförening som enligt riksnormalstadgarna bildas för

att handha områdets förvaltning. I normalstadgarna förut— sätts olika jakträttsbevis för älgjakt och annan jakt. Fastig— hetsägarna har enligt normalstadgarna rätt till ett efter vederbörandes fastighetsareal bestämt antal jakträttsbevis. Varje fastighetsägare har dock oavsett arealinnehav rätt

att få ut åtminstone ett bevis av vardera slaget. Normalstad— garna innehåller vidare en bestämmelse om fastighetsägar—

nas skyldighet att tåla åtgärder för viltvården inom om— rådet. Skyldigheten omfattar de åtgärder som erfordras

med hänsyn till förhållandena i orten. En förutsättning är att åtgärderna inte medför skada eller olägenhet av betyden—

het.

Till de huvudsakliga grunderna för jakten och viltvården kan också hänföras grundreglerna för jaktvårdsområdets förvalt— ning och vad som skall gälla beträffande upplåtelse av jakt— rätt inom området. I förarbetena till jaktlagen förutsattes att jaktvårdsområdena skulle komma att konstituera sig

som jaktvårdsföreningar. Så har också regelmässigt skett.

I den intresseförening som handhar jaktvårdsområdets ange— lägenheter är fastighetsägarna medlemmar och de utövar sin beslutanderätt på jaktstämma. Enligt jaktlagen har i frågor som rör jaktvårdsområdet varje fastighetsägare en röst om inte annat bestämts i grunderna för jakten och viltvården. Bestämmelsen infördes 1951 i anledning av den kritik som riktats mot de omröstningsregler som tillämpades. I det stora flertalet av de då bildade jaktvårdsområdena bestäm— des röstetalet efter storleken på den areal med vilken den röstande gått in i området. Det hade bl.a. i riksdagsde— batten framhållits att omröstningsregler som gjorde röst— rätten beroende av egendomsrätten inte var förenliga med

den i samhället rådande uppfattningen.

Departementschefen (prop. 1951:189) anförde att en tvingande bestämmelse om röstningen efter huvudtal inte borde med—

delas men att jaktlagen borde innehålla en rekommendation

om en sådan röstberäkning. Något hinder föreligger följakt- ligen inte mot att röstetalet görs beroende av arealinne— havet. Riksnormalstadgarna anvisar två alternativ till om— röstningsregler. Antingen ges varje fastighetsägare en röst eller skall röstetalet beräknas efter storleken på den röst— berättigades fastighetsinnehav. Enligt normalstadgarna

skall dock ingen få utöva rösträtt för mer än en fjärdedel

av de närvarandes sammanlagda röstetal.

Tillägget i jaktlagen rörande röstetalet föranleddes av

den översyn av jaktlagstiftningen som 1949 års jaktutred— ning redovisade i ett betänkande 1950 (SOU 1950:4o). Utred— ningen behandlade i det sammanhanget också jaktarrendatorer— nas ställning inom jaktvårdsområde. Det ansågs otillfreds— ställande att vissa områdesstadgar innebar att jaktarren— datorerna inte ens fick närvara vid jaktstämma. Utredningen framhöll att de beslut som fattades vid jaktstämman, bl.a. beslut rörande jaktutövningen, i minst lika hög grad be— rörde jaktarrendatorerna som fastighetsägarna. Det borde inte ifrågakomma att genom författningsbestämmelser ge arrendatorer rösträtt eftersom en sådan föreskrift kunde befaras göra fastighetsägare mindre benägna att bilda jakt— vårdsområden. I stället hänvisades till de möjligheter jaktarrendatorn har att i arrendeavtalet tillförsäkra sig rätten att åtminstone i vissa frågor få utöva fastighets— ägarens rösträtt. För att ge jaktarrendatorerna möjlighet att bevaka sina intressen borde däremot i lagstiftningen föreskrivas att arrendatorerna skall ha närvaro—, yttrande— och förslagsrätt vid jaktstämmorna. Genom lagändring 1951 infördes en sådan bestämmelse i jaktlagen. Riksnormalstad— garna anvisar i det här avseendet regler som innebär att jaktarrendatorerna och andra för den förvaltande föreningens ändamål intresserade personer kan väljas in som stödjande medlemmar. Sådana får enligt stadgarna inte någon besluts— rätt utan har endast, tillsammans med jaktarrendatorer som inte är medlemmar, rätt att närvara, yttra sig och ställa

förslag vid jaktstämma.

Lagstiftningen innehåller inte några bestämmelser rörande den ekonomiska förvaltningen. I riksnormalstadgarna före— slås regler av i huvudsak följande innebörd. Jaktstämman skall årligen bestämma de avgifter som skall erläggas för utfående av jakträttsbevis. Det är inte tillåtet att be— stämma olika avgifter för jakträttsbevis av samma slag. Stämman kan vidare besluta om avgifter för fällt villebråd. De pengar som flyter in skall användas för viltvårdsåtgär— der inom området. Avgifter som härrör från gemensamhets— jakt får dock samlas i en delägarfond. Från fonden kan ut— delning ske till fastighetsägarna efter vars och ens areal— innehav. Den som inte jagar skall inte heller erlägga någ—

ra avgifter.

Beträffande upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde innehåller jaktlagen två bestämmelser. All jakt eller jakt efter särskild villebrådsart får inte upplåtas till annan om inte samtliga fastighetsägare är överens om upplåtelsen. Den andra bestämmelsen rör den enskilde fastighetsägarens

möjligheter att upplåta den jakträtt som tillkommer honom.

Vid jaktlagens tillkomst förutsattes att en fastighetsägare skulle vara oförhindrad att till annan upplåta den jakträtt som han tillförsäkrats enligt områdets stadgar. Utövas jak— ten av alla fastighetsägarna över hela jaktvårdsområdet

får också en jaktarrendator den rätten och han kommer också att i fastighetsägarens ställe få delta i eventuell gemen— samhetsjakt. Jordbruksutskottet (JoU 1938z55) anförde att en fastighetsägare måste anses ha en principiell skyldighet att se till att upplåtelse inte skedde till en illojal per— son. Övriga fastighetsägare borde kunna utöva en kontroll genom att man i områdets stadgar tog in en föreskrift om att upplåtelse bara fick ske till person som styrelsen skäligen kan godkänna. Vid sin översyn av jaktlagstiftningen konstaterade 1949 års jaktutredning att vissa områdesstad— gar upptog bestämmelser som i hög grad begränsade fastig— hetsägarnas möjligheter att disponera över sin jakträtt. Sålunda krävdes i vissa fall godkännande av en enhällig

föreningsstyrelse. Utredningen framhöll att en kontroll av

jaktarrendena var nödvändig för att inte syftet med jakt— vårdsområdet skulle äventyras. Kontrollen borde liksom dit- tills skett utövas av jaktvårdsföreningens styrelse. Rätten att kontrollera upplåtelserna borde emellertid inte vara oinskränkt. I många fall betraktades kontrollen som ett avsevärt ingrepp i fastighetsägarens dispositionsrätt

över fastigheten. En sådan inställning kunde bidra till ovilja att ansluta sig till jaktvårdsområde. Dessutom

kunde det prövningsförfarande som tillämpades begränsa möj— ligheterna för de jägare som saknade egen jaktmark att få tillgång till sådan. Utredningen föreslog en bestämmelse

av innebörd att en fastighetsägare skulle kunna hindras

att upplåta sin jakträtt bara om upplåtelsen var olämplig med hänsyn till jaktvården. Departementschefen (prop. l95l:189) delade utredningens uppfattning om behovet av en bestämmelse som hindrade att man i stadgarna alltför snävt begränsade en fastighetsägarens möjlighet att upplåta sin jakträtt. Man kunde dock inte förbise att vissa upplåtelser, exempelvis om jakträtten samtidigt uppläts till flera, kunde vålla övriga delägare inom området avbräck utan att det fördenskull kunde påstås att jaktvården äventyras. Be— stämmelsen kom med hänsyn till vad som anförts i proposi— tionen att innebära, att upplåtelse kan vägras om den är olämplig med hänsyn till jaktvården eller om den annars

länder övriga fastighetsägare till avsevärt men.

I fråga om jakträttsupplåtelse innehåller riksnormalstad— garna i huvudsak följande. Ätskillnad görs mellan avtal

om jaktarrende, tillfälliga upplåtelser genom överlåtelse eller annat tillhandahållande av jakträttsbevis och in— bjudan av jaktgäst. Avtal om jaktarrende skall godkännas av föreningens styrelse. Styrelsen har att vid sin pröv— ning beakta att avtalet i fråga om arrendatorns person, det arrenderade områdets storlek och beskaffenhet, arrende— tiden och övriga avtalsvillkor inte är olämpligt med hän— syn till jaktvården eller innebär avsevärt men för övriga fastighetsägare. När varje delägare har rätt att jaga över hela jaktvårdsområdet och upplåtelsen således innebär en

sådan rätt bör arrendatorn sammanlagt disponera viss mini—

miareal som korresponderar mot vad stadgarna anger beträffan— de rätten att få ut jakträttsbevis. En upplåtelse till fle— ra personer, förening och liknande innebär inte att arren— datorn får tillgång till flera jakträttsbevis än vad arealen enligt stadgarna berättigar till.

Beträffande tillfälliga upplåtelser gäller samma regler som för jaktarrende om inte upplåtelsen sker till annan del— ägare, släkting, hushållsmedlem eller för skötseln av upp—

låtarens fastighet anställd person.

I vad mån ett i områdesstadgarna föreskrivet krav på viss minimiareal är förenligt med bestämmelsen att en upplåtelse får vägras bara om den är olämplig för jaktvården eller till avsevärt men för övriga fastighetsägare, har varit

föremål för Kungl. Maj:ts prövning i några fall.

1. Kungl. Maj:ts beslut den 7 april 1961 nr 40 (Dnr 419/60) rörde ett jaktvårdsområde vars stadgar beträffande utarren— dering av jakträtt på mark inom området innehöll bl.a. föl—

jande bestämmelse:

"Gäller kontraktet upplåtelse till en eller flera personer, som icke äro delägare, skall kontraktet avse så stor areal, att den sammanlagda areal vederbörande arrenderar inom om— rådet uppgår till minst 100 hektar för varje person. Kon— trakt med icke delägare må i undantagsfall av styrelsen för jaktvårdsområdet godkännas, även om villkoret om viss areal ej är uppfyllt, förutsatt att upplåtelsen avser blott en person".

En delägare som ägde 46 hektar mark inom området upplät i ett arrendekontrakt jakträtten till en icke delägare. Sty—

relsen för jaktvårdsområdet vägrade godkänna kontraktet.

Länsstyrelsen fann inte utrett att upplåtelsen var olämp— lig med hänsyn till jaktvården eller innebar avsevärt men för övriga fastighetsägare. Enligt 13 Ö 5 mom. jaktlagen hade styrelsen vid sådant förhållande inte haft rätt att

vägra godkänna upplåtelsen. Beslutet undanröjdes.

I ärendet hos Kungl. Maj:t yttrade sig bl.a. domänstyrelsen. Enligt styrelsen kunde en eftergift av kravet på minimiareal leda till ett alltför stort antal jägare, vilket i sin tur kunde leda till en avkortning av jakttiderna. Därigenom skulle övriga delägare åsamkas avsevärt men. Av jägareför— bundets yttrande till domänstyrelsen framgick att jaktvårds— området låg i närheten av en tätort och att områdets styrel— se framhållit att det förelåg en betydande efterfrågan på

jaktmark från innevånarna i tätorten.

Kungl. Maj:t, som fann att ett eftergivande av det uppställ— da kravet på minimiareal måste antas lända övriga fastig— hetsägare inom området till avsevärt men, upphävde länssty—

relsens beslut.

2. Kungl. Maj:ts beslut den 2 april 1965 nr 29 (Dnr 2554/63) rörde ett jaktvårdsområde vars stadgar föreskrev bl.a.

följande beträffande upplåtelse av jakträtt:

"——— om kontraktet avser upplåtelse till en eller flera per— soner som icke äro delägare. kontraktet skall avse så stor areal. att den sammanlagda areal vederbörande arrenderar inom området, uppgår till minst 150 hektar för varje person".

En delägare upplät i kontrakt jakträtten på sin fastighet om 75,87 hektar. Arrendatorns begäran om inträde i jakt- vårdsområdet för lösande av jakträttsbevis avslogs med hän— visning till att han inte disponerade den i stadgarna an—

givna arealen.

Länsstyrelsen ansåg att ett eftergivande av kravet på mini— miareal måste anses lända övriga fastighetsägare till av—

sevärt men och lämnade besvären utan bifall.

I Kungl. Maj:ts beslut antecknades att enligt uppgift från jaktvårdsområdets styrelse hade under det senaste verksam— hetsåret jakträttsbevis (säsongskort) utlämnats till fem—

ton invalda icke markägande medlemmar. I beslutet anfördes:

"Enär upplåtelse till klaganden av rätt till jakt på ifråga— varande fastighet icke, såvitt visats, skulle vara olämplig för jaktvården inom området samt ej heller lända övriga del— ägare till avsevärt men samt fastighetsägaren således icke bort mot stadgandet i 13 Q 3 mom. andra stycket lagen om rätt till jakt förvägras att till klaganden upplåta jakt— rätten, prövar Kungl. Maj:t lagligt att med undanröjande av länsstyrelsens resolution upphäva jaktvårdsområdets be— slut".

5. Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1968 nr 25 (Dnr 2757/66) rörde ett jaktvårdsområde där stadgarna innehöll bl.a. föl— jande:

"Gäller kontraktet upplåtelse till en eller flera personer, som icke är delägare, skall kontraktet avse så stor areal, att den sammanlagda areal vederbörande arrenderar inom om— rådet uppgår till minst 100 hektar för varje person".

Med hänvisning till denna bestämmelse i stadgarna vägrades arrendatorn av en fastighet om 65 hektar jakträttsbevis. Arrendatorn besvärade sig.

Länsstyrelsen ansåg att det av utredningen i ärendet fram— gick, att upplåtelsen skulle vara olämplig för jaktvården och lända övriga delägare till avsevärt men. Besvären bifölls

därför inte.

I ett yttrande i besvärsärendet hos Kungl. Maj:t anförde jägareförbundet att det förevarande fallet knappast var jämförbart med det ovan redovisade prejudikatsfallet från 1965, där ett betydande antal jakträttsbevis utlämnats till utomstående. Så hade inte skett i det aktuella området. När som nu var fallet arrendekontraktet medförde rätt till jakt över hela området beträffande älg och över stor del av om— rådet beträffande småvilt måste det anses påkallat att hålla fast vid kravet på Viss minimiareal. Kungl. Maj:t lämnade besvären utan bifall. 4. Kungl. Maj:ts beslut den 2] augusti 1970 nr 10 (Dnr 1946/68) rörde ett jaktvårdsområde som i stadgarna upp—

tog bl.a. den bestämmelsen att arrendekontrakt bör avse

sammanhängande areal av lämplig storlek och att kontraktet

skall underställas styrelsen för godkännande.

Jaktvårdsområdets styrelse vägrade godkänna en jakträtts— upplåtelse som avsåg sammanlagt 55,63 hektar uppdelade på tre från varandra helt skilda skiften. Arrendatorn besvä— rade sig. Styrelsen och länsjaktvårdsföreningen framhöll i yttrande till länsstyrelsen att skiftena hade sådan form

och beskaffenhet att de i jaktligt hänseende borde samman—

föras med angränsande mark.

Länsstyrelsen fann, med hänsyn till vad i målet blivit upp— lyst ang. områdets beskaffenhet, att den ifrågavarande utarrenderingen av jakträtten var olämplig med hänsyn till

jaktvården.

Kungl. Maj:t fann i likhet med länsstyrelsen att jakträtts— upplåtelsen var olämplig med hänsyn till jaktvården.

Vid överprövningen av ett beslut om bildande av jaktvårdsom— råde har länsstyrelsen att se till att beslutet rörande de frågor som redovisats i det föregående uppfyller de tidigare angivna allmänna kraven. Länsstyrelsen skall alltså bevaka att beslutet överensstämmer med lag och författning, är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Enligt en bestämmelse i jaktstadgan skall länsstyrel— sen vid sin prövning också beakta att beslutet inte kränker fastighetsägare som har ideella betänkligheter mot jakt. Riks- normalstadgarna innehåller en bestämmelse att jakten skall vara avlyst på fastighet som innehas av någon som av ideella

skäl inte vill tåla jakt på sina ägor.

I formellt hänseende skall länsstyrelsen pröva att beslutet om bildande av jaktvårdsområde tillkommit i laga ordning.

Är fastighetsägarna överens i alla frågor som rör jaktvårds— områdets bildande ges i jaktlagen inte annan föreskrift än att fastighetsägarna skall ombesörja att bildandebeslutet

underställs länsstyrelsen för fastställelseprövning. I fråga

om bildande genom majoritetsbeslut innehåller däremot lag—

stiftningen ett flertal bestämmelser.

Oavsett om enighet för bildandet föreligger eller inte krävs ett tämligen omfattande förarbete innan beslut kan fattas. Det arbetet, som inte är bundet av några bestämmelser, ut— förs regelmässigt med biträde av länsjaktvårdsföreningarna. Sedan det tilltänkta jaktvårdsområdet lagts in på karta och länsjaktvårdskonsulentens yttrande inhämtats över kartmate— rialet kallas de berörda fastighetsägarna till ett samman— träde. Vid sammanträdet fattas beslut om områdets gränser och om stadgar, innehållande grunderna för jakten och vilt— vården inom området. En arbetskommitté utses med bemyndigan- de att fullfölja ärendet hos länsstyrelsen. Teckningslistor upprättas. Fastighetsägare som skriver under listan för— klarar sig villig att med sin fastighet gå in i området och bli medlem i den förening som skall förvalta området. I listorna anges fastigheternas benämning, jordregisterbeteck— ning, areal och ägarens namn och adress. Har alla fastig— hetsägare undertecknat teckningslistorna inges till länssty— relsen ansökan om att bildandebeslutet skall fastställas. I annat fall ansöks om förordnande av förrättningsman. I båda fallen fogas till ansökan protokoll från sammanträdet med fastighetsägarna, teckningslistorna, förslag till stadgar

och karta.

Innebär ansökan att förrättningsman skall förordnas skall länsstyrelsen förordna en lämplig och ojävig person att hand ha ärendet. Förrättningsmannen skall kalla de fastighets— ägare som berörs av förslaget till ett sammanträde. Kallelse skall ske genom rekommenderade brev minst 14 dagar i för— väg. Kallelsen skall dessutom införas i tidning i orten och i länskungörelserna. För kronans och allmänna inrättningars

fastigheter skall ombud utses av behörig myndighet.

Förrättningsmannen skall före sammanträdet på grundval av ansökningen och vad i övrigt förekommit göra upp ett för—

slag rörande områdets omfattning och grunderna för jakten

och viltvården. Vid utformningen av grunderna skall beaktas att större intrång än nödvändigt inte görs på de i området

ingående fastigheterna.

Vid sammanträdet upprättas en förteckning över de fastig— heter som enligt förrättningsmannens förslag skall ingå

i området. Förteckningen tjänar som röstländ. Förrättnings— mannens förslag föredras och jämkas med hänsyn till vad som framkommit vid sammanträdet. Därefter företas omröst—

ning.

Enligt praxis beräknas röstetalet enligt följande. Fastig— hetsägare som inte själv eller genom ombud är närvarande räknas som motståndare till förslaget även om han tidigare skrivit under teckningslista. Den som äger flera fastig- heter tillerkänns bara en röst. För fastigheter som ägs med samäganderätt räknas också bara en röst. Är någon av delägarna inte företrädd vid förrättningen eller motsätter han sig förslaget räknas fastighetens röst som en nejröst. Är inte samäganderättslagen tillämplig — fastigheten ägs exempelvis av ett dödsbo — gäller för rösträtten detsamma som för rätten att förfoga över fastigheten. Om en fastig— het ägs av flera som var och en äger viss på marken bestämd

ägovidd tillerkänns varje delägare en röst.

För beslut om bildande krävs att beslutet biträds av minst tre fjärdedelar av hela antalet fastighetsägare. De fastig— hetsägare som biträder förslaget skall dessutom äga minst tre fjärdedelar av den mark som ingår i området. Uppnås

den föreskrivna majoriteten skall förrättningsmannen för— klara området bildat. I annat fall är frågan om bildande av jaktvårdsområde förfallen. När området förklaras bildat skall det tillkännages att den som är missnöjd skall inge påminnelser till länsstyrelsen inom tjugo dagar. Förrätt— ningsmannen skall till länsstyrelsen skicka in protokoll

ooh övriga handlingar från sammanträdet.

När tiden för påminnelser har gått ut företar länsstyrelsen

ärendet till avgörande. Länsstyrelsen kan om det befinns nöd—

vändigt föranstalta om kompletterande utredning. Prövnings— grunderna har redovisats i det föregående.

Ett beslut om bildande av jaktvårdsområde gäller även mot

ny ägare av en fastighet som ingår i området. Bildandebe— slutet kan också komma att gälla för andra än fastighets- ägarna. Jordbruksarrendatorer med jakträtt och speciella nyttjanderättshavare, t.ex. boställshavare, och servituts— havare blir bundna av bildandebeslutet och får underkasta sig detta om fastigheten tvångsansluts till ett jaktvårdsområde. Har däremot fastighetsägaren biträtt bildandebeslutet skall detta inte innebära att jakträttsinnehavarens rätt inskränks. I det fallet kommer de regler som beslutas för jakten inom jaktvårdsområdet inte att gälla för nyttjanderättshavaren. Vanliga jakträttsarrendatorer blir däremot alltid bundna av beslutet att bilda jaktvårdsområde. De har dock rätt att säga upp arrendeavtalet till omedelbart upphörande.

Ursprungligen saknades särskilda regler om förlängning av jaktvårdsområde. I avsaknad av bestämmelser var man i prin— cip tvungen att upprepa bildandeproceduren när beståndstiden gått ut. I anledning av ett av 1949 års jaktutrednings änd— ringsförslag infördes 1951 ett särskilt,förenklat förläng— ningsförfarande. Fastighetsägarna kan inom ett år före be— ståndstidens utgång besluta att området skall bestå under ytterligare lägst 10 och högst 25 år. En lagändring 1963

har gjort det möjligt att vid beslut om förlängning sam- tidigt besluta om ändring av såväl jaktvårdsområdets om— fattning som grunderna för jakten och viltvården. Beslutet skall fattas vid ett s.k. förlängningssammanträde. Varje fastighetsägare skall kallas till sammanträdet i rekommende— rade brev och kallelsen skall dessutom införas i tidning i orten. Av kallelsen skall det framgå vilka ärenden som

skall avhandlas på sammanträdet.

För beslut om förlängning fordras att flertalet röstande biträder beslutet och att de nejröstande inte är fler än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller före-

träder mer än en fjärdedel av områdets mark. Beslutas för—

längning skall tillkännages att den som är missnöjd skall ge in påminnelser till länsstyrelsen inom tjugo dagar. På— minnelserna kan avse antingen förlängningen eller beslutade ändringar av grunderna för jakten och viltvården. När på— minnelsetiden gått ut skall länsstyrelsen pröva om beslutet tillkommit i laga ordning, överensstämmer med lag och för— fattning, är tjänligt för viltvården och inte kränker en— skild rätt. Länsstyrelsen har möjlighet att före sitt av-

görande föranstalta om ytterligare utredning.

Vad beträffar förändring av ett jaktvårdsområdes omfattning genom att mark ansluts eller utesluts kan huvudregeln sägas vara att en sådan förändring bara får ske i den ordning som gäller nybildning av jaktvårdsområde. Från den regeln finns

dock tre undantag.

För det första kan, som nämnts, beslut om anslutning eller uteslutning fattas i samband med och i den ordning som gäller för beslut om förlängning. Samtycke krävs av den

anslutna eller uteslutna fastighetens ägare.

Vidare kan länsstyrelsen på ansökan av ägare till mark som har betydelse för jaktvården inom området förordna att mar— ken skall anslutas till detta. Ett sådant förordnande för- utsätter att särskilda skäl föreligger och att fastighets— ägarna inom området vid sammanträde förklarat att de biträder ansökan. För sådant sammanträde gäller samma kallelse- och

omröstningsregler som för förlängningssammanträde.

Slutligen kan länsstyrelsen på ansökan av varje fastighets— ägare inom området besluta att fastighet som huvudsakligen utgör gård eller trädgård eller annars väsentligen saknar betydelse för jaktvården inom området skall uteslutas ur detta. Fastighetsägarna inom området skall ges tillfälle

att yttra sig över ansökan.

Bakgrunden till den sistnämnda bestämmelsen är de olägen— heter som en intensiv fastighetsbildning innebär för jakt—

vårdsområdena. I sitt betänkande 1961 med förslag till änd—

ringar i jaktlagstiftningen (SOU 196126?) framhöll 1949 års jaktutredning att den fastighetsbildning som skedde för andra ändamål än jordbruk och skogsbruk åtminstone lokalt var ägnad att rubba grundvalarna för jaktvårdsområdesinstitutet. Ut— redningen föreslog att jaktutövningsrätten på fastigheter som saknade jaktlig betydelse skulle inskränkas till en rätt

att utöva skyddsjakt. Detta skulle gälla oavsett om fastig— heten ingick i jaktvårdsområde eller inte. För att göra re— geln enkel föreslogs att inskränkningen i jaktutövningsrätten skulle gälla alla fastigheter som taxerats som annan fastig— het än jordbruksfastighet. Dessa fastigheter med begränsad jaktutövningsrätt skulle inte ingå i jaktvårdsområde. Med sitt förslag ville jaktutredningen förhindra dels att fas— tigheter av angivet slag kom att rubba förutsättningarna för områdets förvaltning, dels kom att utgöra replipunkter för ett okontrollerat utnyttjande av det viltvårdsarbete som be- drevs inom området. De fastigheter som utredningen syftade

på med sitt förslag var sådana som fick anses vara biologiskt improduktiva — impediment i jaktvårdshänseende. Som exempel nämndes fastigheter för bostadsändamål och fastigheter som utnyttjades för ler—, grus— eller stentäkter, gruvdrift, tillgodogörande av vatten eller för andra kommersiella och industriella anläggningar. Till den sistnämnda kategorin

kunde räknas även obebyggd mark, exempelvis upplagsplatser.

Förslaget utsattes för kritik. Den föreslagna inskränkningen i jaktutövningsrätten ansågs inte tillräckligt underbyggd och verkningarna av reformen ansågs svårbedömda. I propositionen (prop. l963:156) anfördes att det ofta väckt anstöt att ägarna till inom området nybildade fastigheter gavs samma rättigheter som de ursprungliga fastighetsägarna. Detta gällde när de nya fastigheterna bildats huvudsakligen för bo— stadsbebyggelse eller för annat med jaktvård oförenligt ända— mål. Nybildningen av fastigheter kunde också skapa majori— tetsförhållanden inom området som var olyckliga för jakt— vården. Även vid områdets bildande kunde dessa fastigheter innebära olägenheter. Olägenheterna ansågs kunna bemästras med mindre långtgående åtgärder än de jaktutredningen före-

slagit. Länsstyrelserna borde ges befogenhet att ur området

utesluta sådana fastigheter som huvudsakligen utgör vad som i jaktlagen benämns gård eller trädgård och fastigheter som används till upplagsplats eller dylikt.

Bestämmelsen om att fastigheter som saknar jaktlig betydelse kan uteslutas ur jaktvårdsområde har i praxis utgjort stöd

för att vid områdets bildande inte ta med dessa fastigheter.

Vad gäller kostnaderna för bildande och förlängning av jakt— vårdsområde meddelas bestämmelser i jaktstadgan och i natur— vårdsverkets föreskrifter till denna. Efter framställning hos länsstyrelsen utgår ersättning ur jaktvårdsfonden för förrättningsman och kungörelser. Vidare får länsstyrelsen utge ersättning ur fonden för de fastighetsutredningar som behövs vid nybildning och förlängning av jaktvårdsområde.

Beträffande rätten att överklaga olika beslut som rör jakt— vårdsområde gäller följande. Beslut som jaktvårdsområdet fattat rörande jaktutövningen eller upplåtelse av jakt-

rätt inom området kan överklagas hos länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut i anledning av en sådan talan

får föras hos kammarrätten. Detsamma gäller länsstyrelsens beslut om nybildning och förlängning och om ändring av jakt-

vårdsområdes omfattning.

5. Statistiska uppgifter om jaktvårdsområden

När det gäller bildande och förlängning av jaktvårdsområden redovisade jaktmarksutredningen utvecklingen från det att 1958 års jaktlag trädde i kraft och fram t.o.m. jaktåret 1971/72. Redogörelsen visar bl.a. ett sjunkande intresse för att nybilda jaktvårdsområden medan motsatsen gäller för förlängning av områdena. Under periodens tidigare år bil— dades fler områden genom frivilliga överenskommelser än genom förrättning medan under senare år bildande genom för—

rättning blivit det vanligaste.

Utredningen redovisade också ingående den omfattning jakt— vårdsområdena har i olika delar av landet och med avseende på olika marktyper. Av de uppgifter utredningen lämnade framgår i vilken utsträckning landets älgjägare och småvilt— jägare har sina jaktmarker inom jaktvårdsområde. Vidare lämnades till ledning för bedömningen av behovet av jakt— vårdsområden vissa uppgifter om fastighetsstrukturen när

det gäller skogsmarken.

Jaktmarksutredningens redovisning kan kompletteras med följande uppgifter. Vad först gäller fastighetsstrukturen är skogsmarken, trots den rationalisering som genomförts, fortfarande i en betydande utsträckning uppsplittrad på små enheter. Enligt lantbruksräkningen 1976 uppgick den 10 juni 1976 antalet företag med mer än 0,1 ha skogsmark till 259 420. Av dessa företag hade 58 476 mindre än 5 ha skog och 129 591 eller 54 % mindre än 25 ha skog.

Bildandet av jaktvårdsområden under de senaste åren följer

i vissa hänseenden det mönster som framgår av de siffror

jaktmarksutredningen redovisade. Nybildning genom förrätt— ning överväger. Det hör närmast till undantagen att ett jakt— vårdsområde inte förlängs vid beståndstidens utgång. Däremot tycks tendensen mot färre nybildningar per år ha brutits.

Det bör dock anmärkas att av de 165 områden som nybildades under jaktåren 1975/76 — 1976/77 hänför sig 105 till ett

enda län, nämligen Värmlands.

Jaktår Utgångna, ej Förlängda Nybildade områden

förlängda områden områden Frivilligt Förrättning 1972—75 9 111 11 15 1975-74 11 157 10 29 1974—75 5 125 6 24 1975—76 7 105 55 54 1976—77 11 145 52 64

I nedanstående tabell redovisas landets jaktvårdsområden

per den 50 juni 1977.

Länsjaktvårds— Antal be— Areal i Antal fastighets— förening fintliga hektar ägare områden 1. Stockholms 15 71 685 1 205 2. Uppsala 15 59 858 1 075 5. Södermanlands 16 64 958 1 650 4. Östergötlands 18 45 547 464 5. Jönköpings 11 29 440 486 6. Kronobergs 105 221 454 4 499 7. Kalmar norra 21 41 110 506 8. Kalmar södra 16 65 571 1 248 9. Gotlands 9 19 515 651 10. Blekinge 25 61 590 1 724 11. Skånskajägarsäll— 14 58 662 1 700 skapet 12. Hallands 51 177 187 5 070

Jänsjaktvårds— Antal be— Areal i Antal fastighets— förening fintliga hektar ägare områden

-5. Göteborgs—

och Bohus 10 50 694 1 000 14. Älvsborgs södra 24 62 886 1 299 _5. Älvsborgs norra 27 54 590 1 245 6. Skaraborgs 17 50 502 1 877 17. Värmlands 285 845 171 18 799 18. örebro 22 57 548 557 19. Västmanlands 55 507 145 4 110 20. Kopparbergs 96 457 027 9 840 21. Gävleborgs 146 747 745 11 205 22. Västernorrlands 90 559 489 4 221 25. Jämtlands 168 866 670 8 566 24. Västerbottens 274 1 106 725 8 619 25. Norrbottens 179 997 090 9 100

Summa 1 697 6 815 217 100 492

Beredningen har i en enkät till länsstyrelserna i Hallands, Kronobergs, Värmlands, Västerbottens och Västmanlands län inhämtat vissa uppgifter beträffande bildande och förlängning av jaktvårdsområde. Beredningen har ansett det vara av in— tresse att få belyst vilka särskilda problem och vilka kost—

nader som varit förknippade med nybildning och förlängning.

Vad beträffar kostnaderna — sammanträdeskostnader och kost— nader för fastighetsutredningar — ger enkäten inte någon

entydig bild.

Generellt sett är vid bildande av jaktvårdsområde förrätt— ningskostnaden tydligen den dominerande utgiftsposten medan kostnaden för fastighetsutredning då är mycket måttlig. Vid förlängning av jaktvårdsområde är förhållandet det omvända. Kostnaden för fastighetsutredning uppgår då ofta till be— tydande belopp.

Kostnadsnivåerna skiljer sig märkbart länen emellan.

Beträffande kostnaden för förrättning vid bildande av jakt- vårdsområden redovisar länsstyrelserna i Hallands och Krono— bergs län belopp varierande mellan några hundratal och två tusen kronor. För Värmlands och Västerbottens län anges kostnaderna under de senaste åren till belopp som varierar mellan drygt ett tusen och fyra tusen kronor. I några fall uppgår kostnaden till ännu högre belopp. Kostnaderna för fastighetsutredning vid bildande har inte i något fall över—

stigit ett tusen kronor.

Vad gäller sammanträdeskostnaden vid förlängning stannar denna vanligen vid belopp under ett tusen kronor. I vissa fall har den varit högre men den har inte i något fall över— stigit två tusen kronor. Kostnaderna för fastighetsutred— ning vid förlängning har varierat i betydande grad. I ett

par av länen är belopp mellan två tusen och fyra tusen

kronor vanliga. För något fall anges betydligt högre kost- nad. För Värmlands län redovisas särskild kostnad för fastig- hetsutredning endast i ett fall och i Västerbottens län är

kostnadsnivån jämförelsevis låg. Enkätsvaren visar i övrigt bl.a. följande.

Beträffande de jaktvårdsområden som bildades genom förrätt- ning under åren 1972576 gjordes i fem fall vid förrättningen ändring i förhållande till det ansökta förslaget. Det bör anmärkas att länsstyrelsen i Värmlands län förklarat sig inte kunna ange om någon sådan ändring gjorts. I samtliga

de fall då ändringar redovisats har dessa bestått i juste-

ringar av områdenas omfattning.

Under tidsperioden 1967—1976 har i sammanlagt två fall er— forderlig majoritet för jaktvårdsområdes bildande inte

kunnat uppnås vid förrättning.

Som särskilda problem vid förlängning av jaktvårdsområde har framhållits arbete och kostnader föranledda av fastig-

hetsutredningen, bekymmer med kallelserna och oklarheter

beträffande vilka fastigheter som skall utgå med hänsyn till att de saknar jaktlig betydelse.

Enligt enkätsvaren har i samband med förlängning i stort sett regelmässigt ändringar gjorts i jaktvårdsområdets stad— gar. Vanligt är också att fastigheter som saknar jaktlig betydelse begärs uteslutna ur området och att förändringar

görs beträffande områdets omfattning.

När någon förlängning av ett jaktvårdsområde inte kommit till stånd har orsaken härtill i flera fall angivits vara allmän osämja delägarna emellan eller att verksamheten inom området "avsomnat". I övrigt har den uteblivna förlängningen orsakats av svag områdesledning, stridigheter rörande be- stämmelserna för jakten eller formella brister i förläng— ningsförfarandet. Andra skäl har varit att arrendemark frångått jaktvårdsområdet eller en önskan att utesluta

viss mark ur området.

SOU l979:19 4 Jaktmarksutredningens förslag och remissyttrandena över förslaget 4.1 Direktiven

I jaktmarksutredningens direktiv framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet bl.a. att allt fler människor önskade skaffa sig rekreation genom jakt. Detta förhållande aktualiserade frågan om utformningen av de statliga åtgärder— na på jaktens område. De goda erfarenheter som vunnits av verksamheten med jaktvårdsområden talade för att dessa även i fortsättningen borde utgöra grunden för arbetet med en planerad och aktiv viltvård. Jaktmarksutredningen borde

söka klarlägga om det fanns möjlighet att ytterligare under— lätta och förenkla bildandet av jaktvårdsområden. Samtidigt borde också prövas om det var lämpligt att söka ge områdenas ledning och arbetsformer en fastare organisation. Vidare kunde det ifrågasättas om inte i en del fall en ökad ut— arrendering av jakträtt skulle kunna ske utan avsevärt men för viltvården och för delägarna i jaktvårdsområdet. Utred— ningen borde undersöka om det fanns möjligheter att inom ramen för jaktvårdssamarbetet stimulera till ökad upplåtelse av jakträtt. Dessutom borde jaktarrendatorernas ställning

såväl i jaktvårdsområdena som i övrigt undersökas.

4.2. Vissa allmänna överväganden

Jaktmarksutredningendeklarerade att dess grundsyn på jaktens

ställning i samhället bygger på följande prinicper.

Landets viltstammar utgör en nationell tillgång som är omist— lig och värd omsorg. Vården av viltstammarna är i grunden en för alla medborgare gemensam naturvårdsuppgift som skall vara samordnad med övrig naturvård. Jakten skall så långt möjligt formas till ett verksamt medel i vården av viltstam—

marna och inordnas i den allmänna naturvården. Rätten till jakt innebär ett ansvar för viltets vård. Förvaltningen av jakträtten bör ha långsiktiga mål, som beaktar viltvårdens allmänna syften. Markägarens rätt att ekonomiskt tillgodo— göra sig viltproduktion och övriga intäkter från jakt på egen mark bör samordnas med övrig markanvändning och ingå som ett led i en sammanhållen ekonomisk förvaltning av marken. Förekomsten av vilt ger friluftslivet ökat värde dels genom att bereda tillfälle till allmänna naturupplevel— ser, dels genom att skapa förutsättningar för jakt. De som jagar och de som av andra skäl hyser intresse för natur och naturvård bör visa skälig hänsyn till varandra.

De mål, inordnade i denna grundsyn, som utredningen ställde upp för sitt arbete var att skapa fler jakttillfällen i förening med en intensifierad viltvård. Jaktvårdsområdena har enligt utredningen visat sig utgöra en god grund för intensiv viltvård och lämplig hushållning med tillgängliga jakttillfällen. Utredningen framhåller att frågorna om jaktvårdsområden därför måste tillmätas stor betydelse. Jakt— vårdsområdenas gynnsamma effekt på viltvården aktualiserar frågan om inte landets jaktmark obligatotoriskt bör ingå

i jaktvårdsområde. Utredningen fann emellertid att flera skäl talar mot ett obligatorium. Om statsmakterna övertog det direkta ansvaret för jakträttens förvaltning skulle detta innebära ett stort avsteg från den gällande ordningen. Det skulle kräva stora insatser från det allmännas sida samtidigt som effekterna av dessa insatser var oviss. Ut— sikterna till för viltvården positiva beslut fick anses

vara mindre goda i ett genom en obligatorisk indelning bildat jaktvårdsområde än i ett som bildats på grundval av att en majoritet av fastighetsägarna är positiva till sam— verkan. Det skulle säkert visa sig nödvändigt att detalj— reglera jakten och viltvården i ett obligatoriskt bildat område. Sannolikt skulle det också krävas en hårdare admini— strativ styrning från det allmännas sida. Den forskning

inom viltbiologi m.m. som borde ligga till grund för detal— jerade regler rörande jakten och viltvården hade inte ut— vecklats därhän att en ändamålsenlig reglering av det sla— get var möjlig. En obligatorisk indelning av landets jaktmark i jaktvårdsområden skulle också innebära att stora samman— hängande områden i en ägares hand skulle tvingas in i den

relativt komplicerade förvaltningsform som ett jaktvårdsom—

råde utgör. Endast ca 19 % av den jaktbara marken täcktes av jaktvårdsområden. Ett obligatorium skulle innebära att 81 % av jaktmarksarealen på en gång fördes in i jaktvårds— områden. Detta skulle medföra utomordentligt stora administra- tiva svårigheter. Jaktmarksutredningen ansåg följaktligen att de gällande principerna för jaktvårdsområdesbildning borde behållas. Områden bör enligt utredningen bildas an— tingen helt frivilligt eller efter beslut av en kvalificerad majoritet fastighetsägare. Fastighetsägarna skall också

ha det avgörande inflytandet över jaktvårdsområdets bestånd och omfattning. Två av utredningens ledamöter accepterade visserligen utredningens förslag men utvecklade i ett sär- skilt yttrande sin positiva syn på ett obligatorium. I ytt- randet framhölls bl.a. att obligatoriskt bildade områden, som innbär att jakträtten fortfarande är knuten till mark— innehavet, inte borde komma att uppfattas som någon kränk— ning av enskild rätt. Ett obligatorium skulle innebära en samtidig och generell lösning beträffande jakten och vilt— vården i hela landet. Man skulle automatiskt komma ifrån den tillkrånglade och besvärliga bildandeprocessen. Att skydda viltet från jaktlig överbeskattning samtidigt som kravet på ett ökat antal jakttillfällen för marklösa jä— gare bibehålls är en fråga av sådan vikt att samhällets

ansvar bör sättas i förgrunden.

Flertalet remissinstanser deklarerade en positiv inställ- ning till huvuddragen i jaktmarksutredningens förslag. Med utgångspunkt i utredningens allmänna syn på jakten och viltvården och diskussionen om obligatoriskt bildande av jaktvårdsområden utvecklade emellertid bl.a. vissa länssty— relser kritiska synpunkter. Sålunda framhöll länsstyrelsen i Jämtlands län, som i princip anslöt sig till tanken på obligatoriskt bildande av jaktvårdsområden, att det mot— stånd som kan finnas mot ett obligatorium kan minskas ge— nom att området delas i flera jaktsektioner. Jakten bör vara sekundär i förhållande till viltvården och därför bör övervägas att i stället för jaktvårdsområden tala om vilt— vårdsområden. Mot bakgrund av reglerna för samordnad älg—

jakt ansåg länsstyrelsen i Kopparbergs län att den obliga—

toriska jaktvårdsområdesbildningen bort övervägas ytterligare. Styrelsen hänvisade bl.a. till att bildandet av älgjaktsom— råden kan komma att kräva lika mycket arbete som bildandet av jaktvårdsområden. Länsstyrelsen i Norrbottens län förkla— rade efter en ingående beskrivning av förhållandena i länet att utredningens förslag endast utgör begränsade lösningar av marginell karaktär som inte kan läggas till grund för

den framtida jakten och viltvården. En ny utredning borde tillsättas för en undersökning inriktad på en indelning av jaktmarkerna i lämpliga enheter och en ordning som innebär att jaktutövarna åläggs ansvaret för viltvård och förvalt— ning av markerna i jaktligt hänseende. För att tillgodose dessa syften borde andra lösningar undersökas i stället för det samband som i dag råder mellan jakträtt och markägande. Länsstyrelsen i Stockholms län ansåg att utredningen för litet beaktat jakten som en del i en social rekreationspoli— tik där även breda folkgrupper utan markägande får möjlighet till jaktutövning. Lantbruksstyrelsen ansåg — utan att ta ställning - att det finns skäl som talar för ett obligato- riskt bildande av jaktvårdsområden. Lantmäteriverket uttala— de sig för en obligatorisk indelning. Indelningen behöver

i och för sig inte direkt föreskrivas i lag utan kan även

genomföras succesivt genom beslut på offentligt initiativ.

Till de remissinstanser som delade utredningens uppfattning

i obligatoriefrågan hörde statens naturvårdsverk. Naturvårds— verket framhöll det angelägna i att arbetet inom jaktvårds— områdena sker så störningsfritt som möjligt. Bl.a. detta för— hållande talar emot ett obligatorium. Jägarnas riksförbund — Landsbygdens jägare framhöll att strävan måste vara att nå

en positivare inställning hos jägarna och markägarna att frivilligt bilda jaktvårdsområden. Den bristande benägenhe— ten till områdesbildning bör inte mötas med ökade tvångsåt— gärder och initiativrätt för myndigheter. Enligt förbundet saknas tidsenliga och rättvisa verksamhetsformer och rätts— regler för bildande av jaktvårdsområde. De verkliga orsa— kerna till det bristande intresset för områdesbildning bör

snarast undersökas.

iOU l979:19 Jaktmarksutredningens förslag och remissyttrandena . . . 57 4.5 Jaktvårdsområdes bildande

Jaktmarksutredningen konstaterade att det primära syftet med att bilda jaktvårdsområde är att främja jaktvården och att skapa möjligheter till positiv samverkan mellan fastighets— ägarna. Utredningen föreslog en precisering av denna ända— målsbeskrivning. En sådan precisering ansågs nödvändig med hänsyn till den föreslagna regleringen av jaktvårdsområdes förvaltning. Ändamålsbeskrivningen blir bestämmande för

den verksamhet, som får bedrivas inom området. Ändamålet med att bilda jaktvårdsområde bör enligt utredningen vara att gemensamt för flera fastigheter handha jaktutövning, vilt— vård och andra frågor av betydelse för jaktvårdens främ— jande. Utredningen ville slå fast att en förvaltning in— riktad på att från ekonomisk synpunkt tillvarata ett om— rådes jaktliga värde inbegrips i ändamålet med områdesbild— ningen och kan utgöra grund för denna. Avgörande för huruvida en viss åtgärd faller inom ramen för ändamålet skall emeller—

tid alltid vara om jaktvården främjas.

Utredningen ansåg att det finns anledning att ge även andra än berörda fastighetsägare rätt att ta initiativ till bildande av jaktvårdsområde. Med lagen (1961:130) om fiskevårdsområden som förebild föreslogs att en sådan ini- tiativrätt bör ges kommun, lantbruksnämnd, skogsvårdssty-

relse och fastighetsbildningsmyndighet.

Bland remissinstanserna rådde det delade meningar om för— slaget att ge kommuner och vissa myndigheter rätt att an- söka om bildande av jaktvårdsområde. Förslaget biträddes

av länsstyrelserna i Blekinge, Jämtlands— och Östergötlands läg. Den sistnämnda länsstyrelsen ifrågasatte om inte också jaktvårdsföreningar bör ges rätt att ansöka om områdesbild— ning. Positiva till förslaget var också hovrätten för nedre

Norrlandz kammarrätten i Göteborg och kammarkollegiet och vissa lantbruksnämnder. Jägarnas riksförbund och Lantbrukar—

nas riksförbund (LRF) motsatte sig förslaget. Skogsindu— striernas samarbetsutskott (SISU) ansåg inte att kommunerna

skall ges initiativrätt. Fiskeristyrelsen pekade på att

kommunens och myndighetens rätt att ta initiativ till bildan- de av fiskevårdsområden inte utnyttjats i någon nämnvärd

omfattning.

Utredningens förslag när det gäller förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde grundades till stor del på den kritik

som jaktvårdskonsulenterna riktat mot att förrättning enligt gällande rätt är obligatorisk så snart fullständig enighet om bildandet inte föreligger. I många fall har enligt kon— sulenterna allt praktiskt arbete för bildandet utförts

före förrättningen och denna blir endast en formalitet

vars utgång är uppenbar. Utredningens förslag inriktades

på att förenkla och rationalisera förfarandet främst i de fall då fastighetsägarna inte är helt eniga om bildandet. Förberedelsearbetet bör tilläggas större betydelse än vad som f.n. är fallet. Därigenom skulle förrättning i många fall kunna undvikas. Om förberedelsearbetet skall kunna tillerkännas större betydelse och i vissa fall ersätta förrättning måste huvuddragen i arbetet författningsregle—

ras .

Det föreslagna förfarandet, som anslöts till gällande praxis, innebar i huvudsak följande. Förberedelsearbetet inleds med ett förberedande sammanträde med av områdesbild— ningen berörda fastighetsägare och andra jakträttsinnehavare. Kallelse till sammanträdet får ske i den form som befinns lämpligast. Vid sammanträdet diskuteras i första hand frå— gan om jaktvårdsområde skall bildas. Beslutar man sig för att försöka bilda jaktvårdsområde diskuteras dess omfatt— ning, de huvudgrunder som skall gälla för jakten och vilt— vården samt principerna för den ekonomiska regleringen.

Vid eventuell omröstning skall det vara tillräckligt med enkel majoritet bland de berörda fastighetsägarna och jakt— rättsinnehavarna. Uppnås majoritet för att försöka bilda jaktvårdsområde skall en arbetsgrupp om minst tre personer utses med uppgift att handlägga bildandefrågorna. För att förrättningsförfarandet skall kunna undvaras utan några förluster från rättssäkerhetssynpunkt skall nästa led i för—

farandet vara att samla in skriftliga förklaringar från be—

rörda fastighetsägare i vilka de uttryckligen anger sin inställning i bildandefrågan. Dessa s.k. teckningsbevis skall till skillnad från de nuvarande teckningslistorna direkt kunna läggas till grund för länsstyrelsens prövning av om det föreligger tillräcklig majoritet för att bilda jaktvårdsområde. Med hänsyn till den betydelse som tilläggs bevisen måste särskilda krav ställas på utformningen av dessa. Bl.a. måste klart anges omfattningen av det jakt— vårdsområde beviset avser. Det förslag till grundstadgar för området som undertecknaren godtagit måste också klart framgå. Beviset skall innehålla en förbindelse från veder— börande fastighetsägare att han är beredd att ansluta sin mark till ett jaktvårdsområde som i huvudsak överensstämmer med förslaget. Fastighetsägare som inte biträder förslaget skall ges tillfälle att i beviset ange orsakerna till sin inställning. Ansökan om jaktvårdsområdets bildande skall göras hos länsstyrelsen. Till ansökan skall fogas protokoll från det förberedande sammanträdet, förslag beträffande områdets namn och omfattning, förslag till grundstadgar, delägarförteckning och teckningsbevis. Utredningen konsta— terade att ett av de tyngsta arbetsmomenten är att upprätta delägarförteckningen d.v.s. en förteckning över områdets fas— tigheter och deras ägare. Utredningen pekade på att länssty— relsernas fastighetsdata i framtiden torde kunna utnyttjas

i ökad omfattning.

Några remissinstanser ifrågasatte om det föreslagna för— farandet jämfört med det nuvarande verkligen skulle komma att innebära någon förenkling. Tämligen allmänt framhölls att stora krav måste ställas på delägarförteckningens till— förlitlighet. Flera länsstyrelser ansåg att förteckningen borde upprättas eller bestyrkas av någon med kunskaper i

fastighetsbildnings— och fastighetsrättsliga frågor. Läns—

styrelserna i Örebro och Västmanlands län hänvisade till den ajourförda ekonomiska kartan (fastighetskartan) som

lämpligt grundmaterial till förteckningen. Enligt länssty— relsen i Kalmar län borde delägarförteckningen upprättas med ledning av de principer som gäller för fastighetsför—

teckning till detaljplan enligt byggnadslagstiftningen.

En utbredd uppfattning bland remissinstanserna var att kallelseförfarandet till det förberedande sammanträdet bör författningsregleras och att endast fastighetsägare skall

ha beslutsrätt vid detta sammanträde. Enligt lantmäteriver— kgt borde bildandeförfarandet anordnas som en förrättning. Reglerna kan utformas på i huvudsak samma sätt som i fastig- hetsbildningslagen och anläggningslagen. Utredningsförslaget kan knappast innebära någon förenkling eller någon kostnads— besparing. Det mest rationella förfarandet får man utan tvivel om förrättningsverksamheten läggs på fastighetsbild—

ningsmyndigheterna med biträde av särskild jaktsakkunnig.

Som framgått av det föregående innebar utredningens förslag att frågan om bildande av jaktvårdsområde skall prövas av länsstyrelsen. I förhållande till gällande rätt föreslogs den ändringen att något bildandebeslut inte skall fattas

av fastighetsägarna utan först vid länsstyrelseprövningen.

Vad beträffar prövningsgrunderna innebar utredningens för— slag i huvudsak följande. Inledningsvis bör länsstyrelsen fästa särskild vikt vid om det tillämnade jaktvårdsom— rådet kan inordnas i en långsiktig plan över länets ända— målsenliga uppdelning i jaktvårdsområden. I en sådan läns— planering bör jaktvårdsområden enligt utredningen ses som en enhet för skötseln av länets viltstammar. Föreslagen områdesbildning kan vägras om den inte överensstämmer med

indelningsplanen.

Av remissinstanserna redovisades skilda uppfattningar om den föreslagna planindelningen. Några länsstyrelser var negativa eller tveksamma till förslaget. Merparten av remissinstanserna intog dock en positiv hållning men flera framhöll att länsstyrelsen vid sin prövning måste ha möj—

lighet att kunna göra avsteg från planindelningen. Natur—

vårdsverket ansåg att förekomsten av andra lämpliga jakt— vårdsenheter — exempelvis älgjaktsområde — måste beaktas

vid prövningen. Svenska jägareförbundet och LRF framhöll

vikten av att lokala intressen ges ett inflytande på plan—

arbetet.

Lantmäteriverket, som ansåg att planerna bör vara bindande,

framhöll att planeringen lokalt bör inordnas i den kommunala samhällsplaneringen. Frågan kan enligt verket lämpligen be—

handlas på i stort sett samma sätt som fysiska översikts-

planer vilka antas av kommunfullmäktige.

Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen vid sin prövning liksom hittills se till att områdesbildningen främ— jar jaktvården, överensstämmer med lag och författning och

inte kränker enskild rätt.

Beträffande jaktvårdsområdes omfattning föreslog utredningen följande.

Enligt huvudregeln skall ett jaktvårdsområde bestå av fle— ra fastigheter. Undantag från den regeln görs liksom i gällande lag för skärgårdsfastigheter. Som villkor för att en ensam skärgårdsfastighet skall kunna utgöra jaktvårdsom—

råde anges uttryckligen att fastigheten har flera ägare.

Mark i en ägares hand skall inte utan dennes samtycke få tas in i jaktvårdsområde om marken med hänsyn till läge, omfång och beskaffenhet i övrigt lämpligen kan utgöra ett eget område för jakt och viltvård. Också den bestämmelsen har sin motsvarighet i jaktlagen. I jaktvårdsområde skall inte få ingå fastighet som huvudsakligen utgör tomt eller trädgård eller som med hänsyn till läge, omfång och be— skaffenhet i övrigt saknar betydelse för jaktvården i om— rådet. Någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt var inte avsedd. Utredningen framhöll särskilt att det även i fortsättningen kan bli aktuellt att låta enstaka småfastigheter ingå i området om de exempelvis genom sitt

läge har jaktlig betydelse.

Ett par av remissinstanserna efterlyste möjligheten att

även utanför skärgårdsområdena bilda jaktvårdsområde av en enda fastighet. De påpekade att det kan vara praktiskt när en fastighet belastas av flera jaktservitut. Kammakollegiet

diskuterade huruvida samfällighet bör kunna ingå i jakt—

vårdsområde. Kollegiet ansåg att jaktvården på samfälld mark i och för sig bör kunna lösas med hjälp av de nuva— rande allmänna reglerna för samfällighetsförvaltning. Å andra sidan kan det enligt kollegiet i vissa fall vara en fördel att låta området omfatta också en samfällighet men detta skulle kräva vissa kompletteringar av förfarandebe— stämmelserna. Kammarkollegiet tog också upp frågan om bil- dande av jaktvårdsområden på samernas åretruntmarker. Om en sådan områdesbildning är möjlig är inte helt klarlagt. Enligt kollegiet kan det ifrågasättas om det inte i den föreslagna lagen bör klart utsägas att jaktvårdsområde inte får omfatta sådana marker. Lantbruksstyrelsen ansåg

att frågan bör utredas närmare.

Regeln att en fastighet som ensam kan utgöra en lämplig jaktlig enhet får stå utanför en områdesbildning ville

kammarkollegiet vidga till att gälla fastigheter som till—

sammans kan utgöra en sådan enhet. Ett villkor bör vara

att de manifesterat sin samverkan genom ett avtal. I fråga om bestämmelsen rörande fastigheter som saknar jaktlig be— tydelse pekade kollegiet på att den också måste gälla

delar av fastigheter. Enligt lantmäteriverket bör jaktutöv— ningsrätten för fastigheter som taxeras som annan fastig— het än jord— och skogsbruksfastighet inskränkas till skydds— jakt. Verket anförde att beskattningsnaturen fått en kla— rare definition sedan 1949 års jaktutredning lade fram mot— svarande förslag. Både lantmäteriverket och överlantmätar— myndigheten i Västernorrlands län framhöll att bildandet av jaktvårdsområden kan försvåra fastighetsrationaliseringen genom att små fastigheter får ett ökat jaktligt värde

när de tas in i jaktvårdsområde. Den sistnämnda myndigheten ansåg att jakträtten på sådana fastigheter bör kunna lösas

in i samband med områdesbildningen.

Är de tidigare nämnda kraven för områdesbildning uppfyllda skall enligt förslaget länsstyrelsen granska teckningsbe— visen och undersöka om tillräcklig majoritet föreligger. Utredningen föreslog ett sänkt majoritetskrav. Önskemål

härom hade framförts från jaktvårdskonsulenternas sida.

Enligt utredningens mening bör den möjlighet till ökad om— rådesbildning som ett sänkt majoritetskrav innebär tillvara— tas. Enligt förslaget skall det vara tillräckligt att minst två tredjedelar av hela antalet delägare i området biträ— der förslaget att bilda jaktvårdsområde. Detta under förut— sättning att de till områdesbildningen positiva delägarna

företräder mer än hälften av hela områdets areal.

Med delägare avses fastighetsägare och servitutshavare. Ut— redningen framhöll att många fastighetsägare ställer sig tveksamma till att bilda jaktvårdsområde av hänsyn till den jaktarrendator som innehar jakträtten på deras mark. Både fastighetsägare och arrendator befarar många gånger försäm- ringar genom områdesbildningen, farhågor som ofta visar

sig ogrundade. Utredningen ville stärka arrendatorernas ställning genom att ge dem rösträtt vid det förberedande sammanträdet och i vissa förvaltningsfrågor när området väl är bildat. Däremot var utredningen inte beredd att ge arren— datorerna medbestämmanderätt i det slutliga avgörandet om jaktvårdsområde skall komma till stånd eller inte. Är all jakt på en fastighet upplåten som servitut skall servituts— havaren anses som delägare i fastighetsägarens ställe. När en fastighet ägs av dödsbo skall dödsbodelägare som brukar

eller förvaltar fastigheten vara behörig att företräda denna.

Det föreslagna sänkta majoritetskravet tillstyrktes eller godtogs av länsstyrelserna i Jämtlands, Kopparbergs, Uppsala oCh Västernorrlands län samt av hovrätten för nedre Norrland, naturvårdsverket och jäggreförbundet. Naturvårdsverket fram— höll dock att sänkningen kan komma att innebära funktions— störningar inom nybildade områden. Enligt jägareförbundet visar erfarenheten att personer som från början varit nega— tiva funnit farhågorna ogrundade och därefter lojalt och aktivt arbetat inom gemenskapen. Länsstlrelsen i Värmlands läp_ansåg att lämpligheten i att sänka majoritetskraven kan diskuteras. Detta med hänsyn till att riskerna för att om— rådet inte skall fungera ökar ju fler som mot sin vilja tvingas in i området. Det kan i varje fall ifrågasättas om

inte arealandelen bör höjas till två tredjedelar. En sådan

höjning ifrågasattes också av länsstyrelsen i Östergötlands län och kammarkollegiet. Sänkningen av majoritetskravet av—

styrktes av länsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens län och av LBF. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhöll att jaktvårdsarbetet blir svårare ju flera de negativt inställda delägarna är. Jägarnas riksförbund ansåg inte att förslaget leder till någon förbättring av den praktiska viltvården. I stället kommer det att medföra att den allmänna inställ— ningen till jaktvårdsområde och övrig samverkan inom vilt—

vården allvarligt försämras.

Flera länsstyrelser ansåg att den särskilda regeln om döds— borepresentation inte kan accepteras av rättssäkerhetsskäl. Frågan bör lösas i ett vidare sammanhang. Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarade sig under vissa villkor kunna god— ta bestämmelsen. Hovrätten för nedre Norrland avstyrkte bestämt utredningens förslag i den delen. Även kammarrätten i Göteborg och riksåklagaren avstyrkte. Lantmäteriverket kunde tänka sig en separatlösning för jaktvårdsområden men

efter andra riktlinjer än förslagets.

Utredningsförslaget innebar att länsstyrelsen, om den finner att majoritetskravet är uppfyllt, skall utfärda en kungörel— se i vilken förslaget redovisas. l kungörelsen skall anges att den som är missnöjd med den föreslagna områdesbildningen har att inkomma med påminnelser inom två månader från kun— görandet. Inges inga påminnelser och är alla villkor för bildandet uppfyllda skall länsstyrelsen förklara jaktvårds— området bildat. Ett sådant beslut kan fattas även om påminnel ser ges in och dessa föranleder länsstyrelsen att göra vissa avvikelser från förslaget. Eftersom fastighetsägarna i teckningsbevisen förklarat sig biträda en områdesbildning

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget finns det ett visst utrymme för avvikelser utan att fastighetsägarna be—

höver höras på nytt.

Om majoritetskravet inte är uppfyllt eller om påminnelserna eller annat förhållande medför att jaktvårdsområde i huvud—

saklig överensstämmelse med förslaget inte bör bildas skall

länsstyrelsen ha möjlighet att hänskjuta bildandefrågan till förrättning. Utredningen konstaterade att det nuvarande förrättningsförfarandet från teknisk synpunkt fungerat i huvudsak väl. Därför föreslogs förändringar bara i vissa detaljfrågor. Även om endast fastighetsägarna inom det föreslagna området skall ha beslutanderätt vid förrätt- ningen skall även andra berörda fastighetsägare och de som på grund av upplåtelse har jakträtt inom området kallas till förrättningen. I och med att kallelse sker till för— rättning har teckningsbevisen spelat ut sin roll. Avgörande blir i stället den mening fastighetsägaren ger uttryck åt vid omröstning inför förrättningsmannen. Efter mönster av vad som gäller vid bildande av fiskevårdsområde föreslog utredningen att majoritetskravet skall gälla endast de

vid förrättningen röstande delägarna och inte som nu hela antalet delägare och hela områdets areal. Det skall för bildande vara tillräckligt om förslaget biträds av minst två tredjedelar av de röstande om dessa dessutom äger mer än hälften av den areal de röstande företräder. När för— rättningen avslutats skall förrättningsmannen översända protokoll och övriga handlingar till länsstyrelsen som

därefter prövar bildandefrågan.

Kgmmgppätten i Göteborg ansåg att uttrycket ”i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget" är oklar. Det framgår inte om avvikelser skall bedömas i förhållande till hela om— rådet eller i förhållande till varje enskild delägare. Av— vikelser bör få göras endast när avvikelsen har ringa be— tydelse för varje enskild delägare. Kammarkollegiet anförde att fastighetsägarna och möjligen också myndighet eller kommun bör ges rätt att hos länsstyrelsen direkt ansöka

om förrättning. Kollegiet ifrågasatte också om inte på— minnelseförfarandet efter förrättning bör behållas. Länssty— relsen i Östergötlands län ifrågasatte om inte också för- rättningen bör bygga på teckningsbevisen. Länsstyrelserna

i Kopparbergs— och Västernorrlands län biträdde den före— slagna röstberäkningen vid förrättning. Hovrätten för Nedre Norrland ansåg däremot att samma majoritetskrav bör

gälla oavsett om det blir förrättning eller inte. Enligt

hovrätten får nämligen den av utredningen föreslagna röst— beräkningen vid förrättning ett drag av manipulering som

inte är tilltalande. Både lantmäteriverket och kammarrätten i Göteborg tog upp frågan om jaktvårdsområdes registrering. Enligt verket bör frågan bedömas senare mot bakgrund av den lösning som slutligen väljs beträffande områdesbildningen.

Ett beslut om bildande av jaktvårdsområde skall enligt fög— slaget liksom hittills gälla mot en ny delägare i området. Enligt utredningen är en sådan ordning nödvändig för att

en rationell och ändamålsenlig verksamhet skall kunna be—

drivas inom området.

Vad beträffar den inverkan områdesbildningen skall ha för

de personer som har fått jakträtt upplåten till sig på de fastigheter som tas in i området föreslog utredningen följan— de. Jordbruksarrendatorer som har jakträtt jämställs med jaktarrendatorer. Enligt gällande rätt blir en jordbruks— arrendator bunden av områdesbildningen bara i de fall fastigheten tvångsansluts till området. Utredningen ansåg detta vara otillfredsställande. Enligt förslaget skall be— träffande både jordbruksarrendatorer och jaktarrendatorer gälla att de — med de inskränkningar som följer av arrende— avtalet — får utöva den jakt som enligt områdets stadgar tillkommer markägaren. De förändringar som områdesbildningen kan innebära med avseende på nyttjanderättens innehåll skall på samma sätt som vid fastighetsreglering kunna ge rätt

till uppsägning av avtalet eller nedsättning av arrendet. Talan om nedsättning skall väckas vid fastighetsdomstol. Innebär förändringen att nyttjanderättens värde ökas får fastighetsägaren rätt att säga upp avtalet om inte arren—

datorn går med på en skälig arrendehöjning.

Flera remissinstanser vänder sig mot den föreslagna regeln rörande områdesbildningens inverkan på arrendatorernas rätt. Länsstyrelsen i Hallands län ansåg att bestämmelsen kan få icke önskvärda konsekvenser bl.a. i form av mycket höga arrendepriser. Motsvarande synpunkter hade länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Naturvårdsverket framhöll att be—

stämmelsen kan medföra att en jaktarrendator som arrenderat upp en areal om endast ett fåtal ha kan komma in som full— värdig medlem i ett jaktvårdsområde med helt eller delvis gemensam jaktutövning och därigenom få rätt att utöva jakt på avsevärda arealer. Verket ansåg detta vara olämpligt

och föreslog att bestämmelsen utgår för att ersättas med en bearbetad version av den nuvarande regeln. Kammarkollegiet anförde att förslagets konsekvenser inte synes ha övervägts i de fall då den arrenderade marken är av mycket liten om— fattning eller då arrendet inte omfattar hela jakträtten. En överarbetning föreslogs. Flertalet länsjaktvårdsföreningar ansåg att en jaktarrendator bör få utöva markägarens jakt- rätt vid gemensam jaktutövning bara under förutsättning

att arrendet omfattar viss minimiareal. 4.4 Jaktvårdsområdes bestånd

Jaktmarksutredningen redovisade den kritik som riktats mot de nuvarande förhållandena. Kritiken har i första hand tagit sikte på bestämmelserna att jaktvårdsområde bildas för viss tid och att förlängningssammanträde alltid erfordras för beslut att ett jaktvårdsområde skall bestå. Mot bakgrund av att ca 90 % av de jaktvårdsområden för vilka beståndstiden löpt ut under senare år förlängts,.föreslog utredningen att jaktvårdsområden skall bildas att bestå tills vidare. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet bör enligt utred- ningen denna regel kombineras med en bestämmelse som gör

det möjligt för varje enskild delägare att med viss periodi— citet få frågan om områdets bestånd prövad. Enligt förslaget skall varje delägare ha rätt att vart femte år hos jakt— vårdsområdesföreningens styrelse väcka frågan om upplösning av jaktvårdsområdet. Den korta tidsperioden valdes för att balansera det sänkta majoritetskravet vid områdets bildande. I och med att gruppen motståndare eller passiva kan öka kan möjligheterna att bedriva ett aktivt jakt— och viltvårdsar— bete minska. Frågan, som skall väckas viss tid före utgången av varje femårsperiod räknat från områdets bildande, skall behandlas på jaktstämma. Där sker omröstning i frågan. Under

alla förhållanden, således även om ingen delägare väckt frå—

gan om upplösning, skall jaktvårdsområdets bestånd efter varje femårsperiod prövas av länsstyrelsen. Prövningsgrun— derna är desamma som vid områdets bildande frånsett att det är tillräckligt att stämman med enkel majoritet uttalat sig för områdets fortbestånd. I tveksamma fall har länsstyrel— sen möjlighet att hänskjuta frågan om jaktvårdsområdets be— stånd till förrättning. Enligt utredningen kan detta bli ak— tuellt om länsstyrelsen vid den allmänna lämplighetspröv— ningen finner att jaktvårdsområdet inte överensstämmer med planindelningen för länet eller att området i övrigt bör ju— steras. Ett annat skäl för förrättning kan vara att frågan om områdets bestånd vid stämman fallit med knapp majoritet men det inför länsstyrelseprövningen görs sannolikt att det— ta resultat inte överensstämmer med flertalet delägares upp— fattning. För förrättningen skall gälla samma regler som för den förrättning som kan bli aktuell vid områdets bildande. Kvalificerad majoritet hos de vid förrättningen röstande

skall alltså krävas.

Förslaget att jaktvårdsområde skall bildas för att bestå tills vidare biträddes av remissinstanserna. Flera länssty— relser, naturvårdsverket och LBF ansåg att det skall krävas att en viss andel av delägarna väcker frågan om upplösning för att denna skall behandlas på jaktstämma. Ett par av läns— styrelserna och kammarrätten i Göteborg ansåg att frågan om upplösning bör väckas hos länsstyrelsen och inte hos före— ningsstyrelsen. En allmän uppfattning bland remissinstanser— na var att beståndsfrågan skall kunna aktualiseras tidigast vid utgången av en tioårsperiod efter bildandet. Jägareför— bundet och kammarrätten i Göteborg ansåg att en bestämd dag bör fastställas som utgångspunkt för beräkning av tidsperio— den. Flera länsstyrelser, kammarkollegiet och hovrätten för nedre Norrland anförde att samma majoritetskrav bör gälla vid beslut om områdets fortbestånd som vid bildandet. Den föreslagna länsstyrelseprövningen i de fall frågan om upplös— ning inte aktualiserats av delägarna ansågs allmänt vara onödig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menade att föränd— ringar i fastighetsbeståndet bör följas upp kontinuerligt

och rapporteras till länsstyrelsen. Behovet av en aktuell

delägarförteckning framhölls även av andra remissinstanser.

4.5 Anslutning av mark till jaktvårdsområde

Jaktmarksutredningens förslag syftade till att underlätta an- slutning av en fastighet eller del av fastighet till ett be— fintligt jaktvårdsområde. En markägare skall genom skriftlig ansökan till jaktvårdsområdesföreningens styrelse kunna an- söka om anslutning. Frågan skall behandlas på jaktstämma och därefter prövas av länsstyrelsen. För beslut om anslutning skall krävas att flertalet av de delägare som deltagit i jaktstämman uttalat sig för anslutningen och att denna är förenlig med de allmänna kraven på jaktvårdsområdesbildning. Länsstyrelsen skall följaktligen pröva om anslutningen är fö- renlig med den planvisa indelningen av länet i jaktvårdsområ— den och om den främjar jaktvården, överensstämmer med lag

och författning och inte kränker enskild rätt.

Remissinstanserna anslöt sig i huvudsak till utredningens

förslag. Naturvårdsverket och Göteborgs— och Bohus läns jakt- vårdsförening efterlyste dock förenklade regler. Vidare an- såg lantbruksnämnden i Kronobergs län att endast mark som är taxerad som jordbruksfastighet eller annars är av betydelse

för jaktvården inom området skall kunna anslutas.

4.6. Omgruppering av mark mellan jaktvårdsområden

Jaktmarksutredningens förslag innbar följande. Frågan om om- gruppering av mark skall under löpande beståndstid kunna väc— kas av någon som har rätt att ta initiativ till bildande av jaktvårdsområde. Det nuvarande kravet på samtycke från äga— ren till mark som skall anslutas eller uteslutas ersätts med krav på majoritetsbeslut och länsstyrelseprövning. För om— bildning krävs att en enkel majoritet av delägarna i område— na före ombildningen uttalar sig för denna. Vidare krävs att två tredjedelar av delägarna i de tilltänkta ombildade områ— dena uttalar sig för ombildningen. Härefter prövas ombild— ningen av länsstyrelsen som har att se till att de nya områ—

dena fyller de allmänna kraven på jaktvårdsområdesbildning.

Flera remissinstanser ansåg att krav bör ställas på viss majoritet med avseende på arealinnehav även vid ombildning. Kammarrätten i Göteborg menade att möjlighet till förrättning bör finnas även vid ombildning. Enligt länsstyrelsen i Skara— borgs län bör uttryckliga regler ges för huruvida gemensam röstning eller röstning områdesvis skall ske. Länsstyrelsen i Uppsala län framhöll att bestämmelserna kan få stötande kon—

sekvenser om någon tvingas över från ett välskött område till

ett mindre välskött. Ett sådant förfarande förutsätter att berättigade krav på rättssäkerhet kan tillgodoses. Lantmäteri- verket framhöll behovet av att vid fastighetsbildningsför— rättningar kunna göra justeringar av jaktvårdsområdesgränser i anledning av ändringar i fastighetsindelningen. Naturvårds- verket efterlyste också här enklare regler. 5252 föreslog en regel som gör det möjligt att, med samma förfarande som vid omgruppering av mark, ur jaktvårdsområde avskilja fastighet

som kan utgöra fristående enhet för jakt och viltvård.

4.7 Uteslutning av mark ur jaktvårdsområde

Med hänvisning till de erfarenheter länsjaktvårdskonsulen— terna redovisat framhöll jaktmarksutredningen att småfastig— heter bildade för annat ändamål än jord— och skogsbruk inne— bär olägenheter för verksamheten inom ett jaktvårdsområde. Bl.a. kan det inträffa att en ägare av en sportstuge— eller villatomt kräver rätt att få utöva jakt inom området. Man kan visserligen begära att dessa fastigheter utesluts ur området men en sådan begäran kräver i många fall med hänsyn till fastigheternas stora antal ett betydande arbete. Den före- slagna bestämmelsen att fastigheter som saknar jaktlig be— tydelse skall lämnas utanför när området bildas bör enligt utredningen kompletteras med regler för det fall sådana fastigheter uppkommer under områdets bestånd. I förslaget görs åtskillnad mellan det fallet då förändringar sker i fastigheternas användningssätt och det fallet då fastigheter

nybildas.

"Ändras användningssättet och därmed fastighetens ursprungliga

viltmiljö på sådant sätt att fastigheten förlorar sin jakt—

liga betydelse skall länsstyrelsen kunna förklara fastigheten utesluten ur området. Ansökan härom skall göras av områdes— föreningens styrelse. Fastighetsägaren skall beredas tillfäl—

le att yttra sig över ansökan.

Beträffande inom området nybildade fastigheter gick förslaget ett steg längre. Nybildas fastigheten för bostads—, industri- eller fritidsändamål skall fastigheten automatiskt vara ute— sluten ur jaktvårdsområdet. Om fastigheten av något skäl bör ingå i området får områdesföreningens styrelse ansöka hos länsstyrelsen om detta. Fastighetsägaren skall höras över en sådan ansökan. Genom begränsningen till bostads-, industri- och fritidsfastigheter ansåg utredningen risken för rättsför— 1uster i stort sett vara eliminerad. Utredningen konstaterade att regeln kräver att områdesföreningens styrelse för en ak- tuell förteckning över de fastigheter som ingår i området. I de enligt utredningen sannolikt fåtaliga fall då en nybildad fastighet inte omfattas av bestämmelsen men fastigheten ändå saknar jaktlig betydelse får det ankomma på föreningsstyrel—

sen att hos länsstyrelsen begära fastighetens uteslutning.

Förslaget innehöll inte några särbestämmelser för utbrytning av jaktbar mark ur ett jaktvårdsområde. Vill en ägare av sådan mark dra sig ur ett jaktvårdsområde är han hänvisad att be— gära områdets upplösning i den ordning som gäller för detta,

dvs. enligt förslaget vid utgången av löpande femårsperiod.

Kammarkollegiet ifrågasatte, med hänvisning till att avstyck— ning kan ske "på lager", om inte en förutsättning för automa— tisk uteslutning bör vara att den avstyckade fastigheten skilts från stamfastigheten i äganderättshänseende. Kollegiet diskuterar också om man bör tala om bostads—, fritids— och industribebyggelse i stället för "—ändamål". Som tidigare har redovisats ansåg lantmäteriverket att ägare av fastighet som taxerats som annan fastighet än jord— och skogsbruksfastighet inte skall tillerkännas annan jaktutövningsrätt än viss skyddsjakt. Verket hänvisade bl.a. till att utredningens för— slag inte löser det problem som består i att en helt oregle—

rad jakt kan bedrivas från de aktuella småfastigheterna inom

områdets gränser. Länsstyrelserna i Örebro och Kopparbergs län efterlyste bestämmelser som gör det möjligt att utan sam— band med områdets upplösning utesluta fastighet som ensam kan utgöra jaktlig enhet. Gävleborgs läns jaktvårdsförening ansåg att automatisk uteslutning skall omfatta alla inom området nybildade fastigheter som taxerats som annan fastighet än jord— och skogsbruksfastighet. Naturvårdsverket ifrågasatte om inte reglerna kan göras enklare. 4.8 Jaktvårdsområdes förvaltning

Jaktmarksutredningens förslag när det gäller jaktvårdsområdes förvaltning syftar till att göra områdena mer ändamålsenliga som grund för en planerad och aktiv viltvård. För att nå det syftet föreslogs bestämmelser som skall ge områdenas ledning och arbetsformer en fastare organisation. Utredningen före— slog att det inom varje område skall finnas en förening som handhar samtliga förvaltningsfrågor. Vid utformningen av de föreslagna förvaltningsbestämmelserna försökte utredningen att så nära som möjligt ansluta sig till de principer som kommer till uttryck i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.

Enligt utredningen kan inom ett jaktvårdsområde urskiljas två eller i vissa fall tre olika grupper som har intresse av om— rådets förvaltning. Den första gruppen utgörs av delägare

som inte utövar jakt men som på grund av fastighetsinnehavet har intresse av förvaltningen. Den andra gruppen utgörs av jaktarrendatorer och övriga jaktutövare som inte är delägare. Deras intresse av förvaltningen hänför sig i första hand till jaktvården, viltvården och jaktutövningen och därmed samman— hängande frågor. Den tredje gruppen är delägare som också ut— övar jakt. Förvaltningsreglerna måste enligt utredningen lämna fastighetsägarna utrymme att förvalta fastigheternas jakträtt samordnad med övrig markförvaltning och att utnyttja det ekonomiska värde jakträtten representerar. De jaktut— övande måste å andra sidan i förvaltningen ges möjligheter att bedriva en god viltvård och en biologiskt riktig jakt. Utredningen föreslog att delägarna automatiskt skall vara

medlemmar i den förvaltande föreningen och att medlemskap också skall tillkomma jaktarrendatorer. En förutsättning för det sistnämnda medlemskapet är att jakträttsupplåtelsen omfat— tar minst ett helt jaktår. Annan innehavare av stadigvarande jakträtt inom området får inväljas i föreningen. Fastighets— ägare som hyser ideella betänkligheter mot jakt skall vara frikopplad från deltagande i förvaltningen och slippa betala föreningsavgifter. I vissa förvaltningsfrågor - liksom i frå— gor som sammanhänger med områdets bestånd — skall beslutande—

rätten endast tillkomma delägarna.

Föreningsmedlemmarnas beslutanderätt skall utövas på jakt-

stämma. En första konstituerande stämma bör hållas i anslut—

ning till områdets bildande. Kallelse till jaktstämma skall ske genom brev till medlemmarna och genom annonsering i orts— pressen. I följande frågor skall beslutanderätten vara förbe— hållen delägarna: l. Anslutning av mark till jaktvårdsområde, 2. Uteslutning av mark från sådant område, 3. ombildning av jaktvårdsområde, 4. ändring av jaktvårdsområdes grundstadgar, 5. jaktvårdsområdes upplösning eller fortsatta bestånd,

6. förvaltning av och utdelning från delägarfond. 7. vilt- vårdsåtgärder som endast åvilar delägarna. När inte annat föreskrivs skall frågorna avgöras med enkel majoritet. Varje delägare har en röst. I övriga förvaltningsfrågor får samt— liga föreningsmedlemmar delta i besluten. Även då gäller att varje medlem har en röst. Vid stämmorna skall föras protokoll som upptar de beslut som fattas. För jaktvårdsområdesföre— ningen skall en styrelse bestående av en eller flera leda— möter utses. Består styrelsen av flera ledamöter skall del— ägarna vara tillförsäkrade majoritet i denna. Saknas styrelse skall länsstyrelsen ha befogenhet att utse sysslomän som fullgör styrelsens uppgifter intill dess behörig sådan ut—

setts.

Beträffande den ekonomiska förvaltningen har utgångspunkten

för jaktmarksutredningens förslag varit att fastighetsägarna skall få skälig och likformig ersättning för den mark som tas i anspråk. Genom en sådan ordning kan det enligt utredningen

antas att områdesbildning främjas och verksamheten i bildade

områden stimuleras. Utredningen beaktade särskilt den lösning man valt inom Välö jaktvårdsförening. Där har fastighetsägare med angränsande marker slutit sig samman i en jaktvårdsföre— ning. Föreningen arrenderar ut all mark till en klubb. Klubbens medlemmar utgörs av de som jagar på markerna dvs. markägare och arrendatorer. Föreningens årliga intäkt utgörs av den arrendeavgift klubben betalar. Av intäkten avsätts

15 % till föreningens löpande utgifter och till viltvård. Återstoden fördelas mellan föreningsmedlemmarna i förhållande till den areal som de låter föreningen disponera. Markägare som tillhör föreningen kan inte arrendera ut sin mark till annan än klubben. Varje klubbmedlem erlägger lika stor års— avgift. Utredningen konstaterade att de redovisade principer— na, nämligen att alla fastighetsägare får samma ersättning per hektar och att alla jaktutövare erlägger samma avgift,

bör gälla även inom jaktvårdsområdena.

Utredningens förslag innebar följande. Jakt inom jaktvårds- område skall inte få utövas av annan än den som har jakträtts bevis utfärdat enligt grundstadgarna för området. Varje jägar oavsett om han är delägare eller har jakträtt på annan grund skall erlägga samma avgift för varje jakträttsbevis. Avgiften fastställs av jaktstämman. En del av avgifterna och eventuell ersättning för fällt villebråd skall tillföras en delägar— fond. Från den fonden skall det utgå ersättning till samtliga fastighetsägare i förhållande till den areal de har inom om— rådet och som där utnyttjas för gemensam jaktutövning. Utred- ningen förutsatte att avgiften för jakträttsbevis och utdel— ning från fonden i stor utsträckning kan kvittas mot varandra Regleringen skall inte utgöra hinder mot att fastighetsägare som arrenderar ut sin mark tar ut en högre ersättning av jaktarrendatorerna än den som svarar mot avgiften för jakt—

rättsbevisen.

Skulle inte delägarfonden räcka till för att täcka beslutade och utförda viltvårdsåtgärder skall efter mönster i lagen om förvaltning av samfälligheter en debiteringslängd upprättas

och visst belopp uttaxeras av varje delägare. Vid upprättan—

det av debiteringslängden bör man tillämpa samma principer

som vid utdelning från delägarfonden.

Av remissinstanserna anförde endast hovrätten för nedre Norr—

land kritiska synpunkter på den föreslagna förvaltningsorga-

nisationen med en särskilt bildad förening som förvaltande organ. Hovrätten konstaterade att jaktvårdsområde enligt för— slaget bara kommer att beteckna området på marken. Härigenom blir den rättsliga innebörden av länsstyrelsens beslut om bildande av jaktvårdsområde oklar. Hovrätten ifrågasatte om inte lagstiftningen borde redigeras om och benämnas lag om jaktvårdsområdesföreningar. Länsstyrelsen skulle i stället

för att förklara jaktvårdsområdet bildat stadfästa beslutet

om föreningsbildning och fastställa grundstadgar för före—

ningen.

Naturvårdsverket, länsstyrelsen i Västernorrlands län, LRF, länsjaktvårdsföreningarna, Luleå stiftsnämnd och SISU, av-

styrkte eller ställde sig tveksamma till att andra än delägare får beslutanderätt i frågor som rör jaktvårdsområdes förvalt— ning. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län bör även beslu- tanderätten rörande avgifter för jakträttsbevis och avsätt—

ning till delägarfond förbehållas delägarna.

Kammarkollegiet och flera länsstyrelser ansåg att nuvarande möjlighet att bestämma röstetalet efter arealinnehav bör be- hållas. Man framhöll att den föreslagna regeln kan komma att innebära att större markägare blir ovilliga att gå med på om— rådesbildning. Av samma mening var naturvårdsverket. ålåg mot— satte sig förslaget att varje medlem skall ha en röst. Jägare- förbundet hänvisade till att så gott som samtliga länsjakt— vårdsföreningar framhållit att den föreslagna bestämmelsen

kan minska större markägares intresse för jaktvårdsområdes— bildning. Förbundet ansåg, med hänsyn till den nuvarande be- stämmelsens tillämpning, att en övergång till regeln ”en man en röst" inte skulle innebära någon reell ändring av de olika delägarnas möjligheter att påverka besluten. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att man i lagen måste reglera det förhållan-

det att flera ägare till en fastighet har olika mening.

Naturvårdsverket, länsstyrelsen i Västernorrlands län, jäga— reförbundet, länsjaktvårdsföreningarna och SISU ställde sig

tveksamma till den föreslagna ekonomiska regleringen och vände sig bestämt mot att uttaxering skall kunna ske hos icke jagande medlemmar. Domänverket pekade på att det föreslagna systemet med ersättning till markägarna för anslutna marker kommer att innebära högre avgifter för jakten än vad som nu är fallet. Det bör medföra att föreningen blir intresserad av att sälja jakttillfällen även till utomstående för att ned— bringa kostnaderna för den egna jakten. Malungs västra jakt- vårdsområde ansåg att regleringen bör lösas på det sättet att jaktvårdsområdet helt övertar jakträttsinnehavarnas skyldig—

heter och rättigheter mot skäligt arrende.

Flera remissintanser ansåg att kallelse till jaktstämma inte skall behöva ske genom brev till andra medlemmar än sådana som är bosatta utanför kommunen. Lantmäteriverket anförde med hänvisning till 31 5 lagen om förvaltning av samfälligheter att det allmänna bör ges tillfälle till insyn och deltagande

i områdesförvaltningen.

4.9. Jaktvårdsområdes stadgar

Jaktmarksutredningen framhöll att de grundläggande reglerna beträffande viltvården och jaktutövningen utgör en integrerad del av beslutet att bilda jaktvårdsområde. Enligt förslaget bör länsstyrelsen därför i samband med beslutet att bilda om— rådet fastställa grundstadgar för detta. Grundstadgarna bör enligt utredningen innehålla de huvudsakliga reglerna i fråga om jaktutövning och viltvård, om villkoren för rätt till jaktutövning och om ersättning för inom området nyttjad jakt. Vidare skall grundstadgarna innehålla regler om delägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla in— rättning för viltvård och om delägares skyldighet att delta i viltvårdsåtgärder. Delägare som av ideella skäl inte vill tåla jakt på sin mark skall i grundstadgarna tillförsäkras

rätt att få sin mark avlyst från jakt.

Beträffande det materiella innehållet i grundstadgarnas regle

förordade utredningen att inte bara viltvårdsarbetet utan även all jakt samordnas över fastighetsgränserna inom området. Enligt utredningen visar forskningsrönen och resultaten av försöken med reglerad älgjakt att en biologiskt anpassad älg— jakt måste bedrivas samordnad över relativt stora arealer. En förutsättning för att ett jaktvårdsområde skall fylla sin funktion vad gäller vården av rikets älgstam är enligt utred— ningen att älgjakten alltid bedrivs som gemensamhetsjakt. Även i fråga om annat villebråd än älg gäller enligt utredningen att hänsyn till biologiska anspråk fordrar att jaktvården be— drivs efter ett ensartat program över relativt stora arealer. Detta innebär att — om de krav som en modern jaktvård uppstäl- ler skall kunna tillgodoses — även jakt efter annat villebråd än älg måste samordnas så att jakt kan bedrivas över ägogrän-

serna inom området.

Beträffande viltvårdsarbetet förutsatte utredningen en upp- delning mellan å ena sidan delägarna och å andra sidan jaktut- övarna. Delägarna bör enligt utredningen svara för åtgärder som innebär en grundförbättring och jaktutövarna för övriga åtgärder. Som exempel på grundförbättrande åtgärder angavs

anläggande av viltvatten och upptagande av viltåkrar.

Utredningen föreslog, som tidigare nämnts, att det nuvarande systemet med jakträttsbevis kommer till användning även i fortsättningen. I vissa fall bör det enligt utredningen komma ifråga att utfärda jakträttsbevis som bara ger rätt till jakt på viss eller vissa fastigheter inom området. Utredningen hänvisade härvidlag till det sätt på vilket jakten och vilt— vården bedrivs i många områden i syd— och mellansverige. Be— nägenheten inom dessa områden att bilda och förlänga jakt— vårdsområde synes enligt utredningen ofta vara beroende av

möjligheterna att få bedriva s.k. enskild jakt.

Enligt utredningen bör en förvaltning som väl tillvaratar jaktvårdsområdets möjligheter att producera jakttillfällen kunna medföra att jakt kan utbjudas till marklösa jägare. Detta kan ske genom jaktarrende eller korttidsupplåtelse.

Delägarna bör besluta om de regler som bör gälla för korttids—

78 Jaktmarksutredningensförslag och remissyttrandena . . . SOU 1979:19 upplåtelser och dessa regler bör ingå i grundstadgarna.

Utöver grundstadgar för jaktvårdsområdet skall enligt utred- ningens förslag stadgar antas för den förvaltande föreningen. Efter mönster av vad som föreslås i lagen om förvaltning av samfälligheter bör föreningsstadgarna enligt utredningen inne- hålla regler i följande frågor: 1. föreningens namn, 2. den ort där styrelsen skall ha sitt säte, 3. styrelsens samman— sättning och hur den skall utses samt grunderna för dess be— slutsförhet, 4. tid och sätt för hållande av jaktstämma och när stämman är beslutsför, 5. hur räkenskaperna skall föras

och revision äga rum.

För ändring av grundstadgarna skall fordras samtycke av minst två tredjedelar av de på jaktstämma röstande delägarna som samtidigt äger mer än hälften av den areal de röstande före— träder. Stadgeändringen skall beslutas av länsstyrelsen om den finner att ändringen främjar jaktvården, överensstämmer

med lag och författning och inte kränker enskild rätt.

För ändring av föreningsstadgarna skall krävas beslut fattade

med enkel majoritet vid två på varandra följande jaktstämmor.

Bland remissinstanserna ansåg jägareförbundet och flera läns- jaktvårdsföreninggr att grundstadgarna bör innehålla regler för omröstning. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län borde utredningen ha undersökt förutsättningarna för att in—

föra generell gemensam jaktutövning inom jaktvårdsområdena. Enligt kammarkollegiet bör för ändring av grundstadgarna gälla

samma majoritetskrav som för områdets bildande.

4.10. Upplåtelse av jakträtt i jaktvårdsområde

Utredningen konstaterade att antalet upplåtelser av jakträtt i jaktvårdsområde ökat under senare år. Jaktarrendatorerna ut— gör enligt utredningen ungefär en tredjedel av dem som jagar i jaktvårdsområde.

Enligt utredningen bör strävan vara att bereda en fastighets—

ägare inom ett jaktvårdsområde samma möjligheter att upplåta jakträtten på sin mark som den fastighetsägare har som står utanför området. Det krav som f.n. uppställs i jägareförbun— dets riksnormalstadgar, att en jaktarrendator måste ha viss minimiareal för att få ut jakträttsbevis för jakt inom hela jaktvårdsområdet bör enligt utredningens förslag kunna undva- ras om den av utredningen föreslagna ekonomiska regleringen tillämpas. Denna reglering kan för ägare av mycket små fastig— heter innebära skyldighet att erlägga högre avgift för jakt— rättsbevis än vad som svarar mot andelen i intäkterna. I något fall kan skyldigheten att erlägga högre avgift för jakträtts— bevis innebära att en fastighetsägare nödgas avstå från jakt- utövning. En sådan tillämpning bör undvikas. Om däremot veder- börande upplåter sin jakträtt till annan bör beträffande de ekonomiska skyldigheterna och rättigheterna gälla vad som generellt gäller inom jaktvårdsområdet. Utredningen föreslog mot bakgrund av den föreslagna ekonomiska regleringen följande ändring av nuvarande bestämmelse. Delägare i jaktvårdsområde skall inte kunna vägras rätt att upplåta sin jakträtt om inte övriga delägare förmår visa att upplåtelsen är uppenbart olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest är till av— sevärt men för dem. Förslaget innebär främst den ändringen

att bevisskyldigheten i ökad utsträckning lagts på övriga del— ägare och att det kravet ställs att upplåtelsen skall vara uppenbart olämplig. Ändringen angavs innebära fördelar främst för ägare till mindre markområden. En sådan markägare har enligt förslaget alltid rätt till minst ett jakträttsbevis. Genom den föreslagna bestämmelsen kan han inte vägras rätt

att upplåta sin jaktutövningsrätt om inte den till vilken upplåtelse sker är personligen olämplig. Den som fått jaktut— övningsrätten upplåten till sig, tillförsäkras den jaktutöv—

ningsrätt som jakträttsbeviset berättigar till.

ERt stort antal remissinstanser, däribland naturvårdsverket, jägareförbundet, LBE och flertalet länsjaktvårdsföreningar riktade kritik mot förslaget att en arrendator skall få möj— lighet att utöva jakt över hela området utan att arrendet om— fattar viss minimiareal. Förslaget kan, påpekades det, leda

till oacceptabelt jakttryck och kraftigt ökade priser på

arrenden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhöll att från—

varon av en regel om minimiareal kan komma att konservera fastighetsindelningen av skogsmarken på ett för skogsbruket olämpligt sätt. Lantmäteriverket föreslog att den som i sam— band med rationaliseringsåtgärder för en bättre fastighetsin— delning avstår jaktmark skall beredas fortsatt jaktutövnings— rätt inom jaktvårdsområde. Vederbörande kunde exempelvis ges rätt att för kortare eller längre tid lösa ett personligt jakträttsbevis. Jägareförbundet förordade att ett alternativt förslag utarbetas som innebär att man, när var och en tillåts jaga över hela området, låter jaktvårdsområdet arrendera all jaktmark inom området. Alla delägare skulle sedan ges rätt att för egen räkning lösa minst ett jakträttsbevis eller det högre antal som arealinnehavet kan motivera. Eventuellt över— blivna jakträttsbevis säljs. Priset bestäms så att det täcker kostnaden för upparrenderingen av marken och de viltvårdsåt— gärder det åligger jaktvårdsområdet att utföra. Antalet jakt— rättsbevis ställs i relation till det jakttryck marken tål. Förbundet ansåg till skillnad mot utredningen att jaktvårds— området skall ha rätt att både inom och utom området arrende— ra den mark som har betydelse för viltvården i övrigt inom området.

4.11 Besvär över länsstyrelsens beslut m.m.

Jaktmarksutredningen föreslog i viss mindre utsträckning ändrade regler beträffande rätten att föra talan mot i första

hand länsstyrelsens beslut.

Mot vissa av länsstyrelsens underhandsbeslut såsom beslut om förrättning och förordnande av förrättningsman skall efter förebild i annan lagstiftning talan inte få föras. Den nu— varande långa — två månader — klagotiden mot länsstyrelsens beslut att fastställa bildandet inskränks till normal besvärs- tid. Slutligen föreslås en allmän bestämmelse att länsstyrel— sens och kammarrätts beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd talan om inte annat förordnas.

Besvärsrätten över stämmo— och styrelsebeslut föreslogs ut—

vidgad både när det gäller de beslut som får överklagas och

besvärstidens längd.

4.12. Övergångsbestämmelser

Utredningen föreslog att äldre bestämmelser skall fortsätta att gälla för de jaktvårdsområden som består när den nya lagen träder i kraft. Sådana områden skall dock få bestå längst till utgången av en övergångsperiod om fem år räknat från den nya lagens ikraftträdande. Under den perioden kan delägarna i de bestående områdena vid ett övergångssammanträde besluta att de nya bestämmelserna skall gälla för området. Beträffande kallel— se till och omröstning vid övergångssammanträde skall gälla samma regler som i dag gäller vid förlängningssammanträde.

För att ett beslut om övergång till nya regler skall bli gil— tigt skall det fastställas av länsstyrelsen. Prövningen skall ske enligt de regler som anges i jaktlagen men dessutom skall länsstyrelsen se till att områdesbildningen är förenlig med den planenliga indelningen av länet i jaktvårdsområden. Be— träffande kungörande av länsstyrelsebeslutet och talan mot

detta skall nuvarande regler gälla.

Av remissinstanserna förklarade bl.a. naturvårdsverket och jägareförbundet att en längre övergångstid är nödvändig om en för berörda myndigheter orimlig arbetsbeslastning skall

kunna undvikas.

' | | , _ , _ r|||_||_|| I' ' _| || —- |.,. ""| |.' _,|,',.- | -|—.|'. .. .. |

| .. . - .'-.'1 . ' - --' "||'| | ||| ||||||._'. l|=.|i_|_||.|_;|','|||'|..|'|_. ..|| =.| E_I. .=.!|"- ,|||'__'|||1'.. ','_|| |||||"_'|||_,||_||'|.' ., .. j||

-._.1.'||||'.- '. - "..'|._|||. ||| . ||||._ . - ...'".|,, ..

'." gå"" . .'..'..;|-|q|||,.i| _| ||'l'|.I ||| |' . |"| 'l. ||.l r' "|I..

"" ' r|"|| .'||'-'.l'r",n' "'| ".||_,_| E..

..”, "'"-'|' _||_||'å"'|"'|'.'||- _

|_||' _|, ._|-.||

'.|d."- |-||'.'"._| """'||||.||||| '.! '1'.'."'E|€1' ' .

'|'|. .|'|'| |||'| || l'|' " | -- : .|||.|.|r.| || |.|'|||.| '._||| ""% ___? & . . | |. .|,| |'||...|| "' .|' .'.-%;" '; ., |.

E' , '._|||_ '£||'|'_||..|' -..| |.._.,_|.||| _ : .|'||.'|' ||,| - ..||, """-:||: .1I ' |.r|"I ." :_|_|||_I|| |"|'r| , '.||| |.-||'|||-|_ ||_ .|_|F|-||||

.||..'.-"'.- |,'||'_"|'.| —'.-||',|.'|"|,||." |'."'|-

_" .'.'| .||. ' " "_ ' ,||1.|' """- . "...|.i_'..'. |'|.'||| '||" . || ||_||»|| ... . --__ , " '||||,||.. . || :=

|_ __ .||. _, ||

|| |.||| . ".|' ||-. T' . = |.| . .-'-':|' 'i'-* .-.|. | | |-|.'|||'|- ||_||,- |

T' ||' || _ F_||"_;|':""n_|_ |

|.'|..-. -'-"J.||'..-""'

||||' '|..||-|'|||:""" ..1' '"T" "'|"'|||"|.' .-

.|”, ;' '. '.'.'|| '-|'.'| _|||||_""|"|'|

å,.l- '|_||'|| | "|. | || ' |__|i" .. ""J-:?:" i-_-"'g_';"_|_£1_'__3_;,5_4_:'"| '| .|.- ||'—'||'_- _a , | |||-|._|- ' tällä-LIP. .' '.|_,_'_j_|_' |;__'QL.'3.__,_'._

|| |l||||l|- _'|I |||' 'It-Er ."

.. .| .- l.. |'..-.-.'.|"" ' _LI'! _ ' | ,._,- |-..|—. .|g;1|_ .

.n. .. | ||'-' .- ,.: "||||__| __.'| .

"'? |.|||"h.

-,_.||| . .|||-_'|-|'_|||J|._|||

' I ._.| |||| .. ' |_'-'.l||' _ __| . || |. | _| ' II |" ||_ "_| '. |_. . | | . .; ' . | || —' | '_ f.d-|'|". _ |... I||| .. ||| '||. . ' .. . '. || .'.,| |.|'..|. .|| ||,|'||_' |" '.' ||"'-'|L _-|" ..'.| | || | .|. -'.| .'..- , —| . .||."|"| ' ' .|'....|' -.'|..' |||"||||"'_"|. .||||'|-'|||'-'|'|_ :..| |. "'","r' |_|||.'|.|' |'|

OU l979:19 II MOTSVARANDE LAGSTIFTNING INOM ANDRA OMRÅDEN 1 Inledning

Vid övervägande av vilka regler som bör gälla för bildande och förvaltning av jaktvårdsområden har det sitt intresse att under— söka vilka bestämmelser som i det hänseendet gäller för andra liknande sammanslutningar. Jaktvårdsområde utgör en samfällig— het. Av intresse är därför närmast annan lagstiftning för sam- fälligheter. Samfällighet är emellertid inte ett entydigt be— grepp. Det används i första hand som beteckning på egendom eller rättigheter som tillhör flera fastigheter. Dit hör dels marksamfälligheter, d.v.s. mark som tillhör flera fastigheter och dels för flera fastigheter gemensamma rättigheter, t.ex. samfällda fisken. Men med samfällighet förstås ibland också en associationsrättslig sammanslutning. Det är den betydelse be— greppet samfällighet har när man talar om att jaktvårdsområde utgör en samfällighet. Till den gruppen samfälligheter hör också fiskevårdsområden. Även en sammanslutning av fastigheter som har del i en gemensam anläggning hör hit. Vattenförbund

utgör ytterligare ett exempel på sådana samfälligheter.

2 Fiskevårdsområde

2.1 Nuvarande ordning

Fiskevårdsområde får enligt lagen (1960:130) om fiskevårds- områden bildas för samfällt ordnande av fiskeförhållandena

samt främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen. Bil— dandet av fiskevårdsområde inverkar inte på bestående ägande- rättsförhållanden. När det gäller fiskeutövningen blir emeller-

tid den enskilde delägaren bunden av stadgarna och delägarnas

beslut. Delägare i fiskevårdsområdet är ägarna till det fiske som ingår i området. Under vissa förutsättningar kan nyttjande— rättshavare ingå som delägare i fiskerättsägarens ställe. Fiske

vårdsområde är juridisk person.

Beslut om bildande av fiskevårdsområde fattas av länsstyrelsen som i samband därmed fastställer stadgar för området. Ansökan om bildande får göras av delägare, myndighet som regeringen be— stämmer eller kommun. Är inte alla delägare ense skall bildande frågan handläggas vid förrättning. Vid förrättningen skall unde sökas om det föreligger tillräcklig majoritet för bildande. Det krävs samtycke antingen från delägare som företräder mer än hälften av de röstandes delaktighetstal och som utgör minst en tredjedel av antalet röstande, eller från delägare som utgör mer än hälften av antalet röstande och som företräder minst en tredjedel av de röstandes delaktighetstal. Särskilda regler ges för oskiftade fisken med flera delägare och för vissa skärgårds fastigheter. Delaktighetstalen kan bestämmas av delägarna själv om de är överens. Annars bestäms de efter andelarna i samfällt

fiske och i övrigt efter uppskattning.

För bildande krävs också att områdesbildningen är lämplig med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet ooh omfatt— ning samt förhållandena i övrigt. Vid förrättningen sker röst— ning om de stadgar som skall gälla för området. Förrättningen avslutas med att förrättningsmannen i utlåtande anger om om— rådet bör komma till stånd eller inte. Den slutliga prövningen görs av länsstyrelsen som antingen skall fastställa utlåtandet

eller hänskjuta ärendet till fortsatt förrättning.

Fiskevårdsområde bildas för viss tid, minst 10 och högst 25 år. Tiden förlängs automatiskt om inte delägare som företräder

minst en tiondel av delaktighetstalet begär upplösning.

Beträffande förvaltningen av fiskevårdsområde ges i lagen be— stämmelser om styrelse, rösträtt, upplåtelse av fiske inom om— rådet och om fördelning av inkomster och ansvar för skulder.

Varje delägare skall ha en röst. Delägarna kan emellertid be—

sluta om annan beräkning av rösttalet. Inkomster som inte fon—

deras skall fördelas mellan delägarna efter delaktighetstal. Delägarna svarar gentemot fiskevårdsområdet för områdets för— bindelser och tillskott kan uttaxeras hos dem efter delaktig—

het eller annan fördelningsgrund.

2.2 1975 års fiskevattensutredning

I betänkandet Fiske på fritid (sou 1978:75) lägger fiskevattens— utredningen fram bl.a. ett förslag till ny lag om fiskevårds—

områden. Innebörden av förslaget är i huvudsak följande.

Fiskevårdsområde skall ha till syfte att främja ett ändamålsen— ligt nyttjande av fisket och en god fiskevård. Det skall kunna bildas för samfällt fiske eller annat fiske som tillhör flera fastigheter. Fiskevårdsområde skall dessutom, om särskilda skäl föreligger, kunna bildas av en fastighet med flera delägare. Fiske som blivit anvisat till samernas uteslutande begagnade

skall kunna ingå i fiskevårdsområde.

Fiskevårdsområde skall bildas vid förrättning. Sådan förrätt— ning skall kunna påkallas av fiskerättsägare, fiskenämnd och kommun. Länsstyrelsen utser förrättningsman efter att genom ett remissförfarande ha konstaterat att det ansökta området står i överensstämmelse med den kommunala och regionala planläggningen

på fiskets område och att området är ändamålsenligt.

Vid förrättningssammanträde skall bl.a. undersökas vilken in- ställning fiskerättsägarna har till bildandefrågan. Fiskevårds— området skall, om övriga förutsättningar är uppfyllda, bildas om inte fiskerättsägarna mera allmänt motsätter sig områdes— bildningen och har beaktansvärda skäl för det. Vid prövningen skall främst beaktas uppfattningen hos de fiskerättsägare vars fiskeutövningsrätt påverkas mest. Är det synnerligen angeläget från allmän synpunkt att området bildas behöver det angivna opinionsvillkoret inte vara uppfyllt. Vid förrättningssamman-

trädet skall interimsstyrelse utses.

Finner förrättningsmannen att fiskevårdsområdet skall bildas

skall han meddela beslut om detta och fastställa grundregler

för området. Grundreglerna skall innehålla uppgift om det fiske som ingår i fiskevårdsområdet, områdets ändamål samt grundläg— gande bestämmelser om fiskets nyttjande. Förrättningsmannens be— slut om bildande skall kunna överklagas hos länsstyrelsen. Över

länsstyrelsens beslut skall man kunna besvära sig hos regeringen

Endast delägare skall kunna vara medlem i fiskevårdsområde. Del— ägarna skall ha möjlighet att på fiskestämma utöva sin rätt att delta i förvaltningen. På första fiskestämma skall styrelse ut—

ses och stadgar antas.

Vid omröstning på fiskestämma skall i normalfallet varje del- ägare ha en röst. Om minst en fjärdedel av de närvarande röst— berättigade delägarna begär det skall dock omröstning ske efter delaktighetstal i vissa för områdets verksamhet väsentliga frågor. Delägare skall kunna utöva sin rösträtt genom ombud.

Ett ombud skall emellertid inte få företräda mer än en delägare.

Anslutning av fiske till bestående fiskevårdsområde och uteslut— ning av fiske från området skall ske vid förrättning efter i huvudsak samma regler som gäller för bildande av fiskevårds—

område.

Fiskevårdsområde skall kunna upplösas om länsstyrelsen efter en lämplighetsprövning finner att området inte bör bestå längre. Upplösning skall, om inte särskilda skäl föreligger, kunna ske

först tio år efter bildandet och därefter vid tioårsintervaller.

3. Gemensamhetsanläggning

Anläggningslagen (1975:1149) innehåller bestämmelser om för fastigheter gemensamma anläggninar, t.ex. vägar, parkeringsut— rymmen, gemensamma gårdsutrymmen, lekplatser, värmeanläggningar,

tvättstugor.

Anläggningslagen anger förutsättningarna för och förfarandet vid bildandet av den samfällighet som en gemensamhetsanläggning och de i anläggningen delaktiga fastigheterna utgör. Som vill— kor för samfällighetsbildningen gäller att anläggningen skall

ha väsentlig betydelse för de fastigheter för vilka den in— rättas och att fördelarna överväger kostnaderna och olägen- heterna. Vidare gäller att gemensamhetsanläggningen inte får inrättas om ägarna till de fastigheter som skall delta i an— läggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beak— tansvärda skäl för det. Vid opinionsprövningen skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen. Opinionsvillkoret gäller inte om behovet av anläggningen är

synnerligen angeläget.

Det är fastighetsbildningsmyndigheten som handlägger bildande— frågan och det sker vid förrättning. För förrättningen gäller

i stor utsträckning fastighetsbildningslagens bestämmelser.

I anläggningslagen finns inte några bestämmelser för samfällig— hetsförvaltningen. Där gäller i stället en särskild lag, lagen (1975:1150) om förvaltning av samfälligheter. Den lagen anvisar två olika former för förvaltning av gemensamhetsanläggningar

och vissa andra samfälligheter. Antingen kan förvaltningen hand— has av delägarna direkt eller också kan det bildas en särskild förening för förvaltningen. Detaljerade regler ges för förenings-

bildningen och föreningens verksamhet.

4 Vattenförbund

Vattenförbund kan enligt lagen (1976:997) om vattenförbund bildas för vattenvärdande åtgärder av olika slag inom ett be— stämt verksamhetsområde. Den som fått tillstånd att inverka på vattenförhållandena inom området skall vara medlem i för— bundet. Kommun och sammanslutning av fiskerättsägare får gå in som medlemmar. För att vattenförbund skall få bildas gäller i stort sett samma villkor som för gemensamhetsanläggning.

Opinionsvillkoret är utformat på samma sätt.

Bildande av vattenförbund prövas vid förrättning. Ansökan görs hos länsstyrelsen som förordnar förrättningsman. För förrätt— ningen gäller i stor utsträckning vattenlagens bestämmelser.

Beslut om bildande fattas i utlåtande av förrättningsmannen

och två gode män.

När beslut om bildande har fattats skall stadgar antas och styrelse utses. Beträffande förvaltningen hänvisas i stor ut—

sträckning till bestämmelserna i lagen om förvaltning av sam- fälligheter.

III BEREDNINGENS ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

1 Inledning

Beredningens överväganden grundas i enlighet med bered- ningens uppdrag på det förslag jaktmarksutredningen lagt fram och remissyttrandena över detta förslag. För sam— manhangets skull återges i det följande vissa huvudpunk— ter i utredningens förslag och i anslutning därtill vissa av de synpunkter som förts fram vid remissbehand- lingen. En mera uttömande redovisning av såväl utred— ningsförslaget som remissinstansernas uppfattning har

lämnats i den inledande redogörelsen.

1.1. Motiven för jaktvårdsområden

Rätten att jaga och den därmed förenade skyldigheten att genom åtgärder i övrigt sörja för viltvården är knuten till markägandet. Emellertid omfattar ägandet i mycket stor utsträckning enheter som med hänsyn till storlek och form inte är lämpliga för jakt och övrig viltvård. Det är därför angeläget, att när det gäller viltvården få till stånd en samverkan över ägogränserna. Med vilt— vård avser beredningen vad som i jaktlagen kallas jakt— vård, dvs. dels viltvårdsåtgärder i traditionell mening, dels en jakt som bedrivs på ett så biologiskt riktigt

sätt som möjligt.

Jaktvårdsområdena tillgodoser ett samhällsintresse genom att de ökar möjligheterna att bedriva en jakt som väl fyller de krav som kan ställas från biologisk synpunkt.

Intensivare viltvårdsåtgärder är också ett allmän—

intresse. Ökade insatser på det området är angelägna både av allmänna naturvårdsskäl och med hänsyn till att miljöförändringar i vissa hänseenden försämrat betingel—

serna för viltet.

Bildandet av jaktvårdsområden kan emellertid också inne— bära stora fördelar för jägarna. De positiva effekterna av en bättre viltvård kommer också jägarna till del. En intensivare viltvård är dessutom ett inslag i de åt— gärder som krävs för att möta en allt större efterfrå— gan på jakttillfällen. För ägarna av små fastigheter medför ett jaktvårdsområde påtagliga fördelar när fas— tighetsägarna får möjlighet att utöva jakt inom hela området eller inom flera fastigheter som utgör en sek—

tion av området.

Värdet och behovet av jaktvårdsområden har med instäm— manden från remissinstanserna understrukits av både 1949 års jaktutredning och jaktmarksutredningen. Enligt den förstnämnda utredningen1 finns det exempel på att jaktvårdsområden medfört goda förutsättningar för jakt där jakträttsinnehavarna tidigare knappast kunnat ut- nyttja sin jakträtt på grund av ägosplittringen. I andra fall har områdesbildningen möjliggjort ett ökat utbyte av jakten utan att viltstammarnas fortbestånd äventyrats. Jaktmarksutredningen har framhållit att både forskningsrön och praktiskt utövad jakt visar att en biologiskt anpassad älgjakt måste bedrivas samord— nad över relativt stora arealer. Även när det gäller annat villebråd än älg fordrar enligt utredningen hänsynen till biologiska anspråk, att jaktvården be— drivs efter ett ensartat program över relativt stora

arealer.

1 Förslag till ändringar i jaktlagstiftningen

(sou 195o:4o).

I beredningens uppdrag ingår förutom frågan om jakt— vårdsområden även frågan om formerna för utövning av praktisk viltvård, eventuellt inom ramen för de av jaktmarksutredningen diskuterade viltvårdsområdena. Frågan om hur viltvården skall utövas kan kräva att ställning tas till hur ansvaret skall fördelas mellan markägare, jaktutövare och samhälle och till vilken innebörd begreppet viltvård skall ges. Utöver tradi— tionell viltvård, exempelvis i form av vinterutfod— ring, uppsättning av saltstenar och liknande, kan ifrågakomma krav på att annan markanvänding i större utsträckning än hittills skall anpassas med hänsyn till viltets villkor. Det kan i det sammanhanget också finnas anledning att diskutera om viltvården bör ges en med avseende på djurarterna bredare inriktning och

snarare benämnas faunavård.

Det har inom beredningen diskuterats om det är lämpligt att behandla frågan om jaktvårdsområden utan att bered— ningen samtidigt tar slutlig ställning till ansvar och

innehåll när det gäller viltvårdens bedrivande.

Som framhållits i det föregående år en samverkan nöd— vändig för den viltvård som jakträttsinnehavarna förut— sätts bedriva enligt gällande jaktlagstiftning. Denna samverkan kan knappast vara mindre betydelsefull eller behöva ske i annan form om det blir aktuellt att ställa andra eller vidgade krav på viltvården. Även med en ändrad ansvarsfördelning när det gäller viltvården får det förutsättas att betydelsefulla roller kommer att tilldelas markägare och jaktutövare. Det förslag till organisationsform som beredningen nu lägger fram kan knappast innebära någon låsning av en senare prövning

av ansvarsfördelningen.

Beredningen har också i uppgift att behandla jaktarren— datorerernas ställning, prisfrågorna när det gäller

arrenden och frågan om korttidsupplåtelser för jakt. Även i förhållande till dessa frågor har beredningen valt att behandla jaktvårdsområdena med förtur. Ett skäl till detta är det från flera håll framförda önske— målet om en snar lösning av jaktvårdsområdesfrågan. Härtill kan framhållas att redan det förhållandet att jaktvårdsområden bildas bör inverka positivt på förut-

sättningarna för jaktarrenden och korttidsupplåtelser.

Beredningen har i det föregående talat om jaktvårds- område som en samverkansform för bedrivande av vilt— vård. Med begreppet viltvård avses då alla de åtgär— der, inklusive jakten, som utförs i syfte att vidmakt— hålla eller skapa individrika viltstammar. Viltvård

i den här angivna betydelsen bör innebära en klok hus— hållning med den resurs som viltet utgör. För denna verksamhet gäller vad i jaktlagen föreskrivs om jakt— vård, nämligen att den alltid skall bedrivas med hän— syn till jordbrukets, skogsskötselns och andra närin—

gars intressen.

Beredningen har alltså valt att tala om viltvård i stället för jaktvård. Detta aktualiserar frågan om ett byte av benämning på institutet jaktvårdsområde. Bered- ningen har emellertid avstått från att föreslå något namnbyte med hänsyn bl.a. till begreppsanvändningen

i den nuvarande jaktlagen. Det kan finnas anledning

att återkomma till frågan vid en mera genomgripande

omarbetning av jaktlagstiftningen.

Jaktmarksutredningen har övervägt frågan om en obliga— torisk indelning av landets jaktmark i jaktvårdsområ- den, men stannat för ett förslag som innebär områdes— bildning efter i huvudsak samma principer som gäller i

dag.

Beredningen delar utredningens grundläggande syn på jaktvårdsområdesbildningen. Sålunda skulle enligt be— redningens mening visserligen vissa fördelar kunna vinnas genom införandet av en obligatorisk områdes— bildning. Samtidigt skulle emellertid en sådan ordning otvivelaktigt innebära betydande nackdelar. Det är i hög grad tveksamt om obligatoriskt bildade områden skulle gagna de syften jaktvårdsområdesbildningen skall tillgodose. Det kan långt ifrån alltid förut— sättas att sådana områden medför en positiv samverkan mellan fastighetsägarna. Tvärtom finns det risk för att en obligatorisk områdesbildning i många fall skulle

leda till allvarliga motsättningar.

2 Jaktvårdsområdet

Jaktvårdsområde är enligt gällande lagstiftning en sammanslutning av fastigheter eller fastighetsdelar till en jaktlig samfällighet. Jaktmarksutredningen

föreslog i det hänseendet ingen ändring.

Det nuvarande institutet jaktvårdsområde har utformats med hänsyn till att samverkan i önskvärd utsträckning inte kan uppnås på helt frivillig grund. Till skill- nad från flera andra associationsformer, exempelvis ideella eller ekonomiska föreningar, förutsätter en samfällighetsbildning inte en frivillig anslutning. Betydelsefullt i sammanhanget är också att fastighets- samverkan på flera andra områden sker inom ramen för en samfällighet. Inte minst en naturlig strävan till samordning av reglerna för närbesläktade rättsinstitut talar för att den grundkonstruktion jaktvårdsområdet

har bör behållas oförändrad.

Vad som nu sagts och i fortsättningen sägs om samfällig— het syftar på en sammanslutning för att få till stånd

en samverkan i något hänseende. Man brukar skilja mellan marksamfälligheter, anläggningssamfälligheter

och övriga samfälligheter. Jaktvårdsområden hör till

den sistnämnda gruppen. Dit räknas också fiskevårds- område, bildat enligt lagen (1960:150) om fiskevårds- områden. Samfällighetsbildningar av det slaget inver-

kar inte på de bestående fastighetsförhållandena. 3 Förfarandet vid bildande av jaktvårdsområden

I syfte att underlätta bildandet av jaktvårdsområde har jaktmarksutredningen föreslagit ett förfarande som inne— bär att bildande i allmänhet skall kunna ske utan för— rättning. Efter ett förberedande sammanträde skall s.k. teckningsbevis upprättas och insamlas. Teckningsbevi- set utgör en bindande förklaring från fastighetsäga— rens sida att han är villig att ansluta sin mark till det föreslagna jaktvårdsområdet. Enligt förslaget

skall det ankomma på länsstyrelsen att pröva och fatta beslut om områdesbildningen. Finner länsstyrelsen vid sin granskning av teckningsbevisen att en tillräckligt stor majoritet av fastighetsägarna biträder förslaget och är övriga villkor för områdesbildningen uppfyllda skall förslaget kungöras. I kungörelsen skall anges

att den som är missnöjd skall inge påminnelser till länsstyrelsen inom viss tid. Inkommer inga påminnelser eller kan framställda erinringar tillgodoses genom att området jämkas skall länsstyrelsen förklara området bildat.

Beredningen har i det föregående understrukit det ange— lägna i att en samverkan på jaktens område kommer till stånd. Ett led i strävandena att åstadkomma detta är att så långt möjligt underlätta bildandet av jaktvårds— områden. Det arbete som måste utföras innan ett jakt- vårdsområde kan bildas är i huvudsak att finna en lämp- lig avgränsning av området på marken, att noggrant förteckna de fastigheter som skall ingå i området och att utarbeta de huvudsakliga reglerna för jaktutöv— ningen och viltvården i övrigt. I detta arbete ingår

de ansträngningar som måste till för att så långt möj— ligt förankra förslaget till jaktvårdsområde hos de

blivande delägarna. En stor del av detta arbete måste liksom hittills utföras av jakträttsinnehavarna själva med biträde av länets jaktvårdspersonal. Det har emellertid visat sig att den myndighetsmedverkan som krävs vid bildandet ofta inte kan inskränka sig till enbart en kontroll— och prövningsfunktion. Komplette— ringar och justeringar måste göras inte minst när det gäller delägarförteckningen, dvs. förteckningen över de i området ingående fastigheterna och deras ägare. När enligt jaktmarksutredningens förslag en förrätt— ning inte är nödvändig kommer detta arbete att läggas på länsstyrelserna. Flera remissinstanser har före— slagit att en sådan utveckling skall motverkas genom föreskrifter som innebär att delägarförteckningen skall upprättas eller granskas av fastighetssakkunnig

person eller myndighet.

Beredningen gör följande bedömning. Förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde bör självfallet inte tyngas med ett förrättningssammanträde om det underlag som finns tillgängligt är så genomarbetat och fullständigt att handläggningen vid förrättningen uppfattas som en ren formalitet. Å andra sidan bör de fördelar ett förrättningsförfarande innebär inte underskattas. Det sam— manträde inför en kvalificerad sammanträdesledare som förrättningen utgör ger möjlighet till upplysningar

och klarlägganden som kan lösa upp eller förhindra mot— sättningar. Ofullkomligheter i det föreliggande för- slaget, exempelvis en olämplig gränsdragning eller brister i de grundläggande reglerna för verksamheten, kan diskussionsvägen rättas till. Genom förrättnings— mannens förberedelsearbete och den genomgång som görs vid förrättningen kan en korrekt och aktuell delägar- förteckning åstadkommas. Ett förrättningsförfarande

tillgodoser också högt ställda krav på rättssäkerhet.

Enligt beredningens mening bör förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde utformas på följande sätt. Förbere—

delsearbetet bör bedrivas i de former som nu tilläm—

pas och inom vilka, som nämnts, jaktvårdspersonalen i länet har en viktig uppgift. Det kan förutsättas att fastighetsägarna kommer att samlas till ett eller flera sammanträden och där redovisa sin inställning till bil- dandefrågan. Arbetet med sammanställning av de för bil— dandet nödvändiga handlingarna kan lämpligen — liksom hittills varit vanligt — anförtros åt en av fastig- hetsägarna utsedd kommitté. Beredningen anser det inte vara nödvändigt att i lagstiftningen ge särskilda reg-

ler för hur förberedelsearbetet skall bedrivas.

Ansökan om bildande av jaktvårdsområde bör göras hos länsstyrelsen av ägare till fastighet som ingår i det tilltänkta jaktvårdsområdet. Till ansökan bör fogas

ett förslag som bl.a. anger områdets omfattning, del-

ägarförteckning och stadgar med de huvudsakliga regler-

na för den verksamhet som avses bedrivas inom området. Dessutom bör fastighetsägarnas inställning till bil- dandefrågan redovisas. Det kan lämpligen ske på det sätt jaktmarksutredningen föreslagit, dvs. genom en skriftlig förklaring i vilken vederbörande förbinder sig att ansluta sin mark till ett jaktvårdsområde i

huvudsaklig överensstämmelse med förslaget.

Vad beträffar delägarförteckningen tyder en genomförd undersökning på att betydande tids— och kostnadsbespa— ringar kan göras om förteckningen upprättas på data— maskinell väg. I koordinatregistrerade län har central— nämnden för fastighetsdata underlag för förteckning

och i övriga län kan länsstyrelsens dataenhet utnyttjas. Vid den maskinella behandlingen kan fastigheterna sor—

teras såväl efter storlek som efter skattenatur.

Finner länsstyrelsen att det är uppenbart att förut— sättningar för områdesbildning saknas bör länsstyrel— sen omedelbart kunna avslå eller avvisa ansökningen. I övrigt bör länsstyrelsen ges möjlighet att välja den för det enskilda fallet lämpligaste handläggningsord—

ningen.

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att antingen ta upp frågan om områdets bildande till omedelbar prövning eller förordna förrättningsman med uppgift att hand- lägga frågan vid ett förrättningssammanträde. Den förstnämnda ordningen kommer främst i fråga då fastig— hetsägarna är eniga om att ett jaktvårdsområde bör bil- das i enlighet med förslaget. Även då fullständig enig— het inte råder bör i vissa fall förrättning kunna und— varas. Som närmare utvecklas i ett följande avsnitt skall vid förrättningssammanträdet fastighetsägarnas inställning fastställas genom omröstning. När det av ansökningshandlingarna framgår att ansökan biträds av fastighetsägarna i en så stor utsträckning att det inte kan råda någon tvekan om att det föreligger tillräck— lig majoritet för bildande kan ett förrättningssamman- träde innebära en onödig omgång. Det kan å andra sidan, även när fastighetsägarna är ense, visa sig nödvändigt att göra sådana jämkningar eller kompletteringar i för— hållande till det ansökta förslaget att ett förrätt- ningsförfarande är den lämpligaste handläggningsformen. Vidare bör bildandefrågan hänskjutas till förrättning om en fastighetsägare begär det och har vägande skäl för sin begäran. Handläggs bildandefrågan vid förrätt- ning bör fastighetsägarna vara obundna av de skrift- liga förklaringar som kan ha avgetts. Avgörande bör vara de meningsyttringar som tillkännages vid förrätt- ningssammanträdet. Vad som nu sagts gäller självfallet inte om den skriftliga förklaringen också innehåller en fullmakt att företräda fastighetsägaren vid en eventuell förrättning. Den kan enligt vanliga full— maktsregler åberopas så länge den inte har återkallats.

Enligt jaktmarksutredningens förslag skulle kommun och vissa myndigheter ges rätt att ta initiativ till områ— desbildning. Remissinstanserna har ställt sig ganska tveksamma till förslaget. I vissa speciella fall kan förhållandena vara sådana att det från allmän synpunkt är angeläget att ett jaktvårdsområde bildas och att

denna uppfattning delas av huvudparten av fastighets-

ägarna men något försök till områdesbildning ändå inte görs. Exempelvis kan bildandet av ett jaktvårdsområde för vissa tätortsnära marker göra det möjligt att sam— ordna jakten med markernas utnyttjande för annat fri— luftsliv. Som ytterligare exempel kan nämnas jaktvårds— områdesbildning för ägosplittrade marker med en speciell viltförekomst. Ett visst mindre utrymme för myndighets— initiativ finns följaktligen. Enligt beredningens mening bör det vara tillräckligt om vederbörande kommun ges rätt att initiera en områdesbildning. Innan en kommun ansöker om bildande av ett jaktvårdsområde måste givetvis förslaget i största möjliga utsträckning för- ankras hos fastighetsägarna. Samråd bör också äga rum med jägarorganisationerna och jaktvårdspersonalen i

länet.

Beträffande förrättningsmannens förberedelsearbete

bör i huvudsak gälla samma regler som i dag med den anpassning som föranleds av de villkor som föreslås gälla för områdesbildning. Dessa redovisas i efter—

följande avsnitt.

För förrättningsförfarandet gäller i dag att ett för- slag till områdesbildning görs till föremål för om- röstning varefter förrättningsmannen har att förklara området bildat om förslaget röstas igenom. I det här avseendet föreslår beredningen den ändringen att för- rättningen bör avslutas med ett utlåtande huruvida området bör komma till stånd eller inte. Ändringen kan förväntas stärka förrättningsmannens ställning. För- rättningsmannens möjligheter att inverka på områdets detaljutformning torde öka om underlaget för läns— styrelsens prövning kommer att utgöras av hans samman— fattande bedömning. Tämligen stora krav kommer att ställas på förrättningsmannen. Beredningen anser dock inte att några formella behörighetskrav bör föreskri— vas. Områdets omfattning och inte minst fastighetsför- hållandena kan förutsättas bli avgörande för valet av

förrättningsman. I många fall torde en lantmätare

eller annan person med fastighetsrättsliga kunskaper

vara mest skickad för uppgiften.

Den slutliga prövningen av frågan om jaktvårdsområdets bildande bör alltså företas av länsstyrelsen. Med det av beredningen föreslagna förfarandet bör lämpligen den nuvarande ordningen med möjlighet till påminnel- ser efter avslutad förrättning behållas. Däremot bör något påminnelseförfarande inte vara nödvändigt i de fall länsstyrelsen väljer att fatta beslut om bildan— det utan föregående förrättning. Länsstyrelsen får ju då förutsättas ha gjort den bedömningen att ansök— ningshandlingarna utgör ett tillräckligt beslutsunder- lag. Förtydliganden och smärre kompletteringar bör kunna göras genom informella kontakter eventuellt i den for— men att länsstyrelsen samlar fastighetsägarna till ett

sammanträde.

Oavsett om länsstyrelsens beslut grundar sig på ansök- ningshandlingarna eller på ett utlåtande av en för- rättningsman kan beslutet sägas ha karaktär av en överprövning och fastställelse av fastighetsägarnas beslut i bildandefrågan. Som kommer att framgå av efterföljande avsnitt blir nämligen områdesbildningen helt beroende av att en majoritet av fastighetsägarna ställer sig bakom bildandet. Deras beslut kommer till uttryck i ansökan till länsstyrelsen eller vid ett eventuellt förrättningssammanträde. I samband med att fastighetsägarna ger sitt beslut till känna tar de också ställning till innehållet i de stadgar som bör gälla för området. Även om det sker med det under— förstådda förbehållet att deras beslut i stadgefrågan är beroende av att området kommer till stånd bör det inte föreligga något hinder mot att länsstyrelsen fastställer stadgarna i samband med att styrelsen beslutar om bildandet av jaktvårdsområdet. Även sty— relseval bör - med det angivna förbehållet - kunna

ske redan vid förrättningssammanträdet.

De villkor som skall gälla för bildande av jaktvårds— område och som skall göras till föremål för prövning i förrättningsmannens utlåtande och länsstyrelsens över—

prövning redovisas här nedan.

1.4. Jaktvårdsområdes ändamål

Jaktmarksutredningen har framhållit att det främsta syftet med att bilda jaktvårdsområde är att främja jaktvården och att skapa möjligheter till positiv samverkan mellan fastighetsägarna. Någon ändring av

jaktlagens ändamålsbeskrivning är inte avsedd. Den av

utredningen föreslagna regleringen av jaktvårdsområdes förvaltning nödvändiggör emellertid enligt utredningen en klarare precisering av ändamålet med områdesbild- ningen. Den förening som enligt utredningsförslaget skall handha områdets förvaltning skall inte ha rätt att driva någon verksamhet som är främmande för det

ändamål för vilket området bildats.

Enligt utredningens förslag bör ändamålet vara att gemensamt för flera fastigheter handha jaktutövning, viltvård och andra frågor av betydelse för jaktvårdens främjande. Utredningen slår fast att en förvaltning inriktad på att från ekonomisk synpunkt tillvarata ett områdes jaktliga värde inbegrips i ändamålet och kan utgöra grund för områdesbildningen. Det understryks emellertid att endast sådana förvaltningsåtgärder som

främjar jaktvården faller inom ändamålets ram.

Beredningen delar utredningens uppfattning att det är angeläget att avgränsa den verksamhet som får bedrivas inom ett jaktvårdsområde. Jaktvårdsområdets uppgift kan med beredningens begreppsanvändning lämpligen anges vara att för flera fastigheter eller delar av fastig- heter samordna jaktutövningen och andra åtgärder till främjande av viltvården. Bildandet och förvaltningen av ett jaktvårdsområde bör följaktligen alltid ha till syfte att främja viltvården i den betydelse som nyss angivits. Så länge det syftet inte äventyras kan åt- gärder vidtas för att jakten skall kunna ge såväl eko—

nomisk avkastning som möjligheter till avkoppling.

4. Villkor för bildande av jaktvårdsområde

Den samverkansform ett jaktvårdsområde utgör och även i fortsättningen bör utgöra innebär att ett jaktvårds— område kan bildas även om fullständig enighet om bil- dandet inte föreligger. Frågan om i vilken utsträck—

ning det skall krävas att fastighetsägarna ställer sig

bakom bildandet är avgörande för inte bara i vilken takt nya områden kan bildas utan även för hur pass väl verksamheten inom området kommer att fungera. Enligt gällande regler och enligt jaktmarksutredningens för— slag fordras för bildande att ett precist angivet majoritetskrav skall vara uppfyllt. Utredningen har föreslagit ett i förhållande till vad som nu gäller sänkt sådant krav, innebärande att minst två tredjede— lar av hela antalet delägare, dvs. ägarna till fastig- heter som ingår i området, skall biträda bildandet. En ytterligare förutsättning är att de som önskar bilda jaktvårdsområdet företräder mer än hälften av hela områdets areal. Hänskjuts frågan om bildande av jakt— vårdsområde till förrättning skall majoritetskravet gälla de fastighetsägare som är närvarande vid för-

rättningen.

I modernare samfällighetslagstiftning - anläggnings— lagen (1975:1149) och lagen om vattenförbund (1976z997) — uppställs inte ett fixerat majoritetskrav som villkor för samfällighetsbildningen. I stället föreskrivs ett opinionsvillkor av innebörd att bildningen inte får ske om sakägarna mera allmänt motsätter sig denna och har beaktansvärda skäl för sin inställning. Opinionsvill— koret i de nämnda lagarna är hämtat från fastighets- bildningslagens bestämmelser om fastighetsreglering. Någon fullständig parallellitet föreligger inte lagar— na emellan. Syftet med opinionsmätningen i alla de nämnda sammanhangen är dock i huvudsak detsamma. Av— sikten med att klarlägga sakägarnas inställning och kräva viss opinion för den tilltänkta åtgärden är främst att säkerställa en positiv medverkan från sak— ägarnas sida. Syftet är följaktligen inte i första

hand att genom villkoret skydda sakägarna mot att tvångsvis dras in i ett företag som kan medföra rätts—

förluster. Det skyddet åstadkoms med andra regler.

Enligt gällande lagstiftning får en områdesbildning

inte kränka enskild rätt — en regel som bör upprätt—

hållas även i fortsättningen. Vissa inskränkningar i självbestämmanderätten får emellertid fastighetsägare räkna med. Inom jaktvårdsområdet kan särskilda bestäm- melser komma att gälla för jaktutövningen. Fastighets— ägaren kan få tåla att vissa anläggningar för viltvår— den utförs på mark som tillhör honom. Dessutom kan hans möjligheter att upplåta jakträtten på fastigheten på— verkas. Rådighetsinskränkningarnamåste dock betraktas som måttliga särskilt om de ställs mot de fördelar jaktvårdsområdet innebär för berörda fastighetsägare. Det är därför inte hänsynen till fastighetsägarna som

i första hand bör vara avgörande för i vilken grad tvångsanslutning skall vara möjlig. Avgörande bör främst vara dels det allmänna intresset av att jakt— vårdsområden bildas och dels utsikterna att få till stånd ett positivt samarbete mellan fastighetsägarna. Förutsättningarna i det sistnämnda avseendet kan skifta från fall till fall. De till områdesbildningen negativa fastighetsägarna kan, trots att de utgör en minoritet, ha sådana skäl för sin inställning att utsikterna till en positiv verksamhet är obefintlig. Det kan i andra fall förhålla sig på det sättet att ett lojalt sam— arbete kan förväntas trots att en relativt stor grupp fastighetsägare ställer sig avoga till eller ointres—

serade av områdesbildningen.

Väljer man att fixera opinionsvillkoret till ett visst majoritetstal kan jaktmarksutredningens förslag som i stor utsträckning stöddes av remissinstanserna innebära en väl avvägd lösning. Som påpekats vid remissbehand— lingen bör emellertid majoritetsberäkningen ske på

samma sätt oberoende av hur bildandefrågan handläggs.

Fördelen med ett opinionsvillkor utformat som ett visst majoritetstal ligger främst i att villkorsföreskriften är lätt att tillämpa. Vidare kan utgången av bildande—

frågans prövning tämligen säkert förutses.

De mest vägande skälen för att välja en mera allmän ut— formning av opinionsvillkoret är främst följande. Som framhållits i det föregående kan förutsättningarna för ett väl fungerande jaktvårdsområde vara mera beroende av styrkan i de skäl som anförs för och emot områdes— bildningen än av antalet representanter för den ena eller andra ståndpunkten. Ett fixerat majoritetskrav lämnar inte något utrymme för en bedömning i det en- skilda fallet av de skäl som meningsmotståndarna för fram. Lämnar man det fixa majoritetskravet till för— mån för ett mera allmänt villkor uppnås vidare lik—

formighet med annan jämförlig lagstiftning.

Vid överväganden av dessa alternativ finner beredningen att fördelarna med ett precist angivet majoritetskrav överväger. Det innebär att beredningen i huvudsak ansluter sig till jaktmarksutredningens förslag. Det majoritetskrav utredningen föreslagit får anses väl avvägt. Beredningen föreslår följaktligen ett i för— hållande till vad som gäller i dag sänkt majoritets— krav. Det bör krävas att minst två tredjedelar av

hela antalet fastighetsägare, som representerar mer

än hälften av hela områdets areal, ställer sig positiva till områdesbildningen för att denna skall komma till stånd. Som tidigare nämnts bör kravet vara detsamma oavsett i vilken ordning bildandefrågan handläggs. Kravet bör emellertid inte gälla undantagslöst. När

det föreligger särskilda skäl bör länsstyrelsen kunna besluta om bildande även om de angivna majoritetstalen eller något av dem inte uppnåtts fullt ut. Särskilda

skäl bör anses föreligga i följande fall.

— Det kan vara alldeles särskilt angeläget att ett jaktvårdsområde bildas med hänsyn till att det är fråga om marker som är synnerligen dåligt arronderade eller är belägna i närheten av en större tätort eller hyser en speciell viltart. Några mera betydande avsteg från

det ovan nämnda majoritetskravet bör dock inte få göras.

- Den röstövervikt som uppnås understiger obetydligt de angivna majoritetsvillkoren eller endera av dem samtidigt som det finns en stark opinion för bildandet bland de på orten bosatta fastighetsägarna. Vid bedöm— ningen bör hänsyn också kunna tas till om det före- legat svårigheter att få besked om vissa fastighets— ägares inställning eller om bara en av flera ägare

till en fastighet motsätter sig att området bildas.

4.1. Hänsyn till den framtida områdesbildningen

Enligt jaktmarksutredningens förslag skall en av pröv- ningsgrunderna vara i vad mån det tilltänkta jaktvårds— området kan inordnas i en långsiktig plan över länets ändamålsenliga uppdelning i jaktvårdsområden. Remiss— instansernas reaktion på förslaget visar en splittrad bild. Från flera håll har det understrukits att pröv- ningsmyndigheten inte bör vara alltför hårt bunden

av en upprättad plan.

En ökad jaktvårdsområdesbildning är i högsta grad an- gelägen för att undanröja det hinder ägosplittringen utgör för jakten och viltvården i övrigt. Det målet

kan i full utsträckning uppfyllas endast om en aktuell områdesbildning inte sker på ett sådant sätt att bil— dandet av framtida jaktvårdsområden motverkas. Vid prövningen av frågan om bildande av ett jaktvårdsom— råde bör följaktligen en bedömning göras av möjlighe- terna att på sikt få till stånd nya och lämpligt av— gränsade områden. Vidare bör vid prövningen så långt möjligt beaktas att områdesbildningen inte sker på sådant sätt att vissa fastigheter inte kommer att kunna inordnas i något område när ytterligare områden skall bildas i framtiden. Det sagda gäller självfallet främst sådana fastigheter som inte själva utgör en lämplig jakt- och viltvårdsenhet. En prövning i de hänseenden som nu berörts skulle underlättas om länsstyrelserna hade tillgång till planer för den framtida jaktvårds- områdesbildningen. Förutsättningarna för en långsiktig planering kan dessutom antas vara bättre nu än tidigare.

Det finns i dag en större allmän förståelse för pla-

neringsinsatser för en bättre hushållning med natur- resurserna. Av stor betydelse i sammanhanget är de ändringar som skett beträffande älgjaktens bedrivande med tillkomsten av älgvårdsdistrikt och en långtgåen— de samordning av älgjakten genom att denna bedrivs gemensamt inom älgjaktsområden. Av betydelse är vidare kretsindelningen inom jägareförbundets länsjaktvårds— föreningar som skapar förbättrade möjligheter till

lokalkontakter.

Trots det anförda är beredningen inte beredd att som villkor för bildande av jaktvårdsområde föreslå att bildandet skall ske i enlighet med upprättade planer. Med hänsyn till att områdesbildningen även i fortsätt— ningen görs beroende av främst de enskilda markägarnas insatser och intresse för frågan kan någon absolut bundenhet till en länsplan inte komma i fråga. En föreskrift om planmässigt bildande av jaktvårdsområden måste utformas så att betydande avsteg från uppgjorda planer blir tillåtna. Syftet med sådana planer bör lika väl kunna uppnås med en allmän regel som innebär att en aktuell områdesbildning inte bör tillåtas om den försvårar framtida områdesbildning. Strävan bör vara att för varje område finna en avgränsning som är natur— lig inte bara för det aktuella området utan också för framtida områden på anslutande marker. En regel som fordrar hänsynstagande till möjligheterna att i fram— tiden bilda ytterligare jaktvårdsområden ställer krav på förutseende såväl i det arbete som initiativtagarna till ett jaktvårdsområde utför som vid förrättnings—

männens och länsstyrelsernas handläggning.

Sammanfattningsvis innebär beredningens förslag att ett jaktvårdsområde får bildas bara om en majoritet bestående av minst två tredjedelar av fastighetsägarna och som företräder minst hälften av områdets areal är villig att bilda området. Endast i vissa undantagsfall och då i mycket begränsad utsträckning skall avsteg

få göras från dessa krav.

4.5 Övriga förutsättningar för bildande av jakt—

vårdsområde

Vissa allmänna krav bör vara uppfyllda för att jakt- vårdsområde skall få bildas. Trots att syftet med områdesbildningen är att få till stånd en samverkan över fastighetsgränserna kan enligt gällande lagstift- ning jaktvårdsområde bildas av en enda fastighet, näm- ligen om denna utgörs av en skärgårdsfastighet. Möj— ligheten att bilda jaktvårdsområde av en enda fastig— het bör behållas. En förutsättning bör vara att det föreligger särskilda skäl för områdesbildningen. Ett uttalat behov av att använda jaktvårdsområdesinstitu- tet för att få till stånd ordnade jaktliga förhållan— den på fastigheten bör alltså föreligga. Fastigheter som kommer i fråga kan antingen vara sådana som har flera ägare eller som ägs av dödsbo med flera del—

ägare.

Som framhållits av kammarkollegiet i yttrande över jaktmarksutredningens förslag bör samfällighet kunna

ingå i jaktvårdsområde och detta oavsett om samfällig—

heten står under särskild förvaltning eller inte.

De särskilda jaktliga förhållandena inom samernas året— runtmarker föranledde att dessa marker undantogs från den försöksvisa nyordningen av älgjakten. Diskussioner i den frågan pågår. Resultatet av dessa bör avvaktas innan man tar ställning till bildande av jaktvårdsområ—

den på åretruntmarkerna.

Vissa fastigheter bör liksom hittills lämnas utanför områdesbildningen. Det gäller främst fastigheter som används för bostads—, industri— eller fritidsändamål. Enligt beredningens mening bör som huvudregel gälla att en fastighet för att tas med i ett jaktvårdsområde skall vara så beskaffad och användas på ett sådant sätt att det är förenligt med områdesbildningens syfte att fastigheten ingår i området. Det innebär att fastig— heten för att tas med skall ha betydelse för jaktut— övningen eller viltvården i övrigt inom området. Som regel torde så vara fallet när en fastighet är taxerad

som jordbruksfastighet. Det bör emellertid inte vara

uteslutet att ta med också andra fastigheter. En bedöm- ning får ske från fall till fall.

5 Verkan av beslutet om bildande av jaktvårds—

område

En väsentlig konsekvens av beslutet att bilda jaktvårds- område är att beslutet blir gällande även för nya ägare av de fastigheter som ingår i området. Jaktvårdsområ- det blir härigenom, till skillnad från en förenings—

bildning, en stabil samverkansform.

Jakträtten på en fastighet som tas in i ett jaktvårds— område kan på en eller annan grund tillkomma annan än ägaren. Två lösningar är möjliga. Antingen skall en sådan jakträttsinnehavare bli bunden av bildandebeslu- tet, vilket kan innebära förändringar i hans jaktut—

övningsrätt. Beslutar jaktvårdsområdet att var och en

skall ha rätt att jaga över hela området får jakträtts- innehavaren en sådan jaktutövningsrätt men får å andra sidan underkasta sig de särskilda restriktioner som kan komma att beslutas beträffande jakten inom området. Den andra möjligheten är att låta jakträttsinnehavaren vara obunden av bildandebeslutet och låta honom fort— sätta sin jaktutövning oberoende av de särskilda reg—

ler som bestäms för jakten inom området.

Beredningen föreslår följande.

När det gäller innehavare av sådana rättigheter som anges i 7 & förstastyoket jaktlagen, dvs. bl.a. bo- ställshavare och vissa åbor, och 8 & jaktlagen, dvs. främst servitutshavare, föreslås inte någon ändring i förhållande till vad som gäller i dag. Det innebär att bildandebeslutet inte får innebära någon inskränkning

i dessa rättsinnehavares jakträtt om fastighetsägaren biträder beslutet. Frågan bör, som jaktmarksutredningen föreslagit, lämpligen regleras i en övergångsbestäm— melse. Enligt beredningens mening, saknas det anledning att, som jaktmarksutredningen föreslagit, genom en särskild regel jämställa vissa servitutshavare med fastighetsägare. Jaktservitut torde knappast förekomma

eller i varje fall vara mycket sällsynta.

När det gäller vanliga nyttjanderättshavare, dvs. jaktarrendatorer och jordbruksarrendatorer, ansluter sig beredningen till jaktmarksutredningens förslag. Dessa nyttjanderättshavare bör alltid bli bundna av bildandebeslutet. Det kan som nämnts innebära både fördelar och nackdelar för jakträttsinnehavarna. Anser jakträttsinnehavaren att förutsättningarna för upp- låtelsen rubbats genom att fastigheten tagits in i

ett jaktvårdsområde bör han ha möjlighet att påkalla ändring av arrendevillkoren eller att säga upp avtalet. Innebär områdesbildningen att nyttjanderättens värde ökas får fastighetsägaren säga upp avtalet om inte

jakträttsinnehavaren går med på en skälig höjning av

ersättningen. På sätt jaktmarksutredningen föreslagit bör jaktvårdsområdesbildning i det här hänseendet jäm—

ställas med en ändring i fastighetsindelningen. 6 Jaktvårdsområdes bestånd

Beredningen förordar en lösning i huvudsaklig överens— stämmelse med jaktmarksutredningens förslag. Jaktvårds— området bör följaktligen bildas för att bestå tills vidare. Varje enskild fastighetsägare bör emellertid ges möjlighet att få frågan om områdets fortbestånd prövad. Visar det sig att det inte går att bedriva avsedd samverkan bör området upplösas. Frågan om områ— dets upplösning bör behandlas på medlemsstämma. I jakt— vårdsområdets stadgar bör regler ges som garanterar

att fastighetsägarna i området i god tid före stämman får vetskap om att frågan skall behandlas. Har på medlemsstämma flertalet fastighetsägare uttalat sig för en upplösning bör länsstyrelsen förklara området upplöst. Finns det anledning att anta att stämmobeslu— tet inte speglar den mening flertalet fastighetsägare har bör länsstyrelsen hänskjuta frågan till förrätt— ning. För förrättningen bör gälla samma regler som

vid nybildning med den skillnaden att som villkor för upplösning bör gälla att en enkel majoritet av fastig— hetsägarna uttalar sig för en sådan. Både vid medlems— stämman och vid förrättningssammanträdet bör det vara tillräckligt om flertalet av de personligen eller genom ombud röstande fastighetsägarna vill upplösa området.

För varje fastighetsägare bör räknas endast en röst.

En relativt lång tid kan krävas för att delägarna inom ett jaktvårdsområde skall kunna bilda sig en välgrun— dad uppfattning om jaktvårdsområdets fortbestånd. Bered— ningen delar uppfattningen att frågan om upplösning

bör få väckas först vid utgången av en tioårsperiod efter bildandet. Efter en sådan period bör frågan få väckas på jaktstämma vid utgången av varje femårsperiod.

Överföring av en fastighet från ett jaktvårdsområde till ett annat, sammanföring av flera jaktvårdsområden till ett och uppdelning av ett jaktvårdsområde i flera bör behandlas på samma sätt som frågan om jaktvårds- områdes fortbestånd. Frågan bör följaktligen först be- handlas på ordinarie medlemsstämma i de jaktvårdsområ— den som berörs. Om flertalet av de fastighetsägare som deltar i stämman uttalar sig för åtgärden får frågan överlämnas till länsstyrelsen för slutligt avgörande. Länsstyrelsen, som har att pröva om den ändrade områ— desbildningen uppfyller de allmänna villkoren för bil— dande av jaktvårdsområde, bör även i dessa fall ha möjlighet att förordna att frågan skall handläggas av förrättningsman. Beträffande omröstningen och erforder— lig majoritet bör gälla samma regler som för upplös-

ning av området.

För anslutning av mark som inte ingår i jaktvårdsområ— de bör krävas ansökan från markägaren. Biträds anslut— ningen av flertalet fastighetsägare vid ordinarie med— lemsstämma får länsstyrelsen besluta om denna. Läns- styrelsen har då att pröva om det utökade jaktvårds— området uppfyller de allmänna villkoren för områdes—

bildning.

I likhet med jaktmarksutredningen anser beredningen att de fastigheter som under beståndstiden bildas för bostads—, industri- och fritidsändamål automatiskt skall vara uteslutna ur jaktvårdsområdet. För att en sådan fastighet skall ingå i området bör krävas beslut av länsstyrelsen efter ansökan av fastighetens ägare eller områdets styrelse. Det kan finnas anledning att också i andra fall utesluta en fastighet ur ett jakt— vårdsområde. Det gäller fastigheter som fått en ändrad användning och därför inte längre har betydelse för jakten och övrig viltvård inom området. Beslut om

sådan uteslutning bör fattas av länsstyrelsen på ansö—

kan av områdesstyrelsen.

En tillfredsställande handläggning av frågor om för- ändring av jaktvårdsområdets omfattning kräver liksom områdets förvaltning att områdets styrelse håller för—

teckningen över områdets fastigheter aktuell.

7. Jaktvårdsområdets organisation och förvaltning

7.1 Behovet av föreningsbildning

Jaktvårdsområde enligt nu gällande lagstiftning är en sammanslutning av fastigheter eller fastighetsdelar

till en jaktlig samfällighet. Jaktmarksutredningen före— slog i det hänseendet ingen ändring. För att ge jakt- vårdsområdenas ledning och arbetsformer en fastare organisation föreslog utredningen bestämmelser som inne— bär att förvaltningen av jaktvårdsområdet anförtros åt en särskilt bildad juridisk person, nämligen en intresse— förening. Förslaget, som bygger på vad som f.n. till- lämpas inom flertalet jaktvårdsområden, har i allmänhet godtagits av remissinstanserna men har också mött viss kritik. Hovrätten för Nedre Norrland konstaterade att jaktvårdsområde enligt förslaget bara kommer att be— teckna området på marken. Härigenom blir den rättsliga innebörden av länsstyrelsens beslut om bildande av jakt-

vårdsområde oklart.

Enligt beredningens mening bör det vara möjligt att meddela organisations— och förvaltningsregler som har direkt tillämpning på den samfällighet jaktvårdsområ- det utgör. Några egentliga fördelar synes inte stå att vinna med en särskild föreningsbildning. Otydligheter undviks och en förenkling uppnås om organisations— bestämmelserna meddelas för själva jaktvårdsområdet. Med jaktvårdsområde kommer därmed att avses inte bara området på marken utan också den jaktliga samfällig- heten som juridisk person. Lagstiftningen kommer där— med att utformas enligt de principer som gäller för

fiskevårdsområde och vattenförbund.

7.2 Medlemmar och röstetal

Ägarna till den mark som ingår i jaktvårdsområdet skall vara medlemmar i området. Den medlemskrets som utgörs av markägarna är samtidigt områdets delägare. Bestäm— manderätten i flertalet frågor som rör områdets för- valtning bör tillkomma delägarna. Sammanträden för ut— övande av denna bestämmanderätt kan lämpligen benämnas jaktstämma. Den valda organisationsformen hindrar emellertid inte att andra än delägarna ges vissa möj- ligheter att påverka verksamheten inom jaktvårdsområ- det. Jaktarrendatorerna, lämpligen med begränsning till sådana arrendatorer som tillförsäkrats en upp— låtelse av längre varaktighet, bör kunna få bli med- lemmar i jaktvårdsområdet. Dessa medlemmar bör ges förslags— och yttranderätt men också rätt att delta

i besluten rörande vissa frågor. Det är rimligt av bl.a. det skälet att jaktarrendatorerna ofta i sam— band med upplåtelsen åtagit sig att svara för Vilt— vårdsåtgärder. Rätten till medbestämmande kan lämp- ligen begränsas till frågor rörande den praktiska jaktutövningen och frågor rörande vissa viltvårdsåt- gärder. När det gäller viltvårdsåtgärder som är av betydelse för en fastighets nyttjande bör bestämmande- rätten vara förbehållen delägarna. Exempel på sådana åtgärder är anläggande av viltvatten och upptagande av viltåkrar. Vad nu sagts om jaktarrendatorers medlems- skap och beslutanderätt bör också gälla jordbruks— arrendatorer med jakträtt. Sådana arrendatorer får därigenom vidgade möjligheter att påverka jaktutöv— ningen och viltvården i övrigt. Beslutanderätten för de olika medlemskategorierna bör preciseras i stadgar— na. De personer som vid sidan av medlemmarna har jakt- utövningsrätt inom området bör ges närvaro— och yttran—

derätt vid jaktstämmorna.

Enligt jaktmarksutredningens förslag skall varje del— ägare i jaktvårdsområdet ha en röst. Förslaget har

mött kritik. Beredningen delar dock den principiella

uppfattning som ligger till grund för jaktmarksutredningens för- slag. Det borde följaktligen föreskrivas att varje delägare skall ha en röst. Den av jaktmarksutredningen föreslagna regeln har emellertid visat sig utgöra hinder mot att jaktvårdsområden bil— das. Att så har blivit fallet sammanhänger med jakträttens starka anknytning till markägandet, ett förhållande som beredningen

inte haft att diskutera. Med hänsyn till det angelägna i att jaktvårdsområden kommer till stånd har beredningen ansett sig böra frångå den princip som egentligen bort vara bestämmande

för utformningen av röstningsreglerna. Jaktvårdsområde bör följ— aktligen även i fortsättningen ha möjlighet att besluta om en rösträtt graderad efter arealinnehav. Följande föreslås gälla

beträffande omröstningen i förvaltningsfrågor.

I frågor som rör den praktiska jaktutövningen och viltvårds— åtgärder som inte har betydelse för en fastighets nyttjande bör alla medlemmar få delta i röstningen. Varje medlem bör ha endast en röst. Det kan knappast innebära någon olägenhet att både mark— ägaren och hans arrendator får rösta i dessa frågor och kanske också ger uttryck för olika meningar. Ett avgörande inflytande bör tillförsäkras dem som tar aktiv del i områdets förvaltning. För rösträtt bör därför krävas personlig närvaro vid jaktstäm-

man .

Beträffande övriga frågor rörande jaktvårdsområdets förvaltning bör endast fastighetsägarna ha rösträtt. Var och en bör ha en— dast en röst om inte annat har bestämts i jaktvårdsområdets stadgar. I dessa frågor bör röstning med stöd av fullmakt vara tillåten. Ingen bör få utöva rösträtt för mer än en fjärdedel

av de närvarandes sammanlagda röstetal.

När det gäller annat än förvaltningen, d.v.s. frågor om jakt- vårdsområdets bestånd och om förändringar i områdets omfattning eller stadgar bör som tidigare har framhållits endast fastig— hetsägarna ha rösträtt och varje fastighetsägare endast ha en

röst.

Enligt beredningens mening är det varken nödvändigt eller lämp— ligt att i detalj reglera under vilka ekonomiska villkor jakten skall utövas och hur områdets inkomster skall fördelas och i övrigt användas. Det kan emellertid inte accepteras att området beslutar sig för sådana regler att någon medlems enskilda rätt kränks. Huvuddragen av hur den ekonomiska förvaltningen är tänkt att bedrivas bör framgå av områdets stadgar. De grundläggande be— stämmelserna för vad som skall gälla beträffande upplåtelse av jakträtt inom området bör också framgå av stadgarna. När varje medlem ges rätt att bedriva all jakt eller jakt efter visst slags villebråd över hela området kan den ekonomiska regleringen tän—

kas ordnad enligt ettdera av flera olika alternativ.

Gemensamt för de alternativ beredningen skisserar i det följande är att det som villkor för rätt att utöva jakt inom området ställ krav på innehav av jakträttsbevis utfärdade av områdets styrelse.

Jakträttsbevisen kan fylla flera funktioner.

Jaktvårdsområdet kan få till stånd en med hänsyn till vilt— tillgången inom området lämplig dimensionerad jakt dels genom att maximera antalet jakträttsbevis, dels genom att begränsa den jakt bevisen skall berättiga till. Enligt beredningens mening är det angeläget att jaktvårdsområdet fortlöpande prö— var om jakträttsbevisens antal och innehåll stämmer överens med

områdets jaktliga förutsättningar.

Vidare ger jakträttsbevisen möjlighet att fördela jaktutövnings— rätten mellan medlemmarna på ett sådant sätt att fördelningen uppfattas som rättvis. Fördelningen kan liksom hittills lämp— ligen ske med arealinnehavet som fördelningsgrund. Den princi— pen måste dock gälla att varje delägare oavsett arealinnehav skall ha rätt att få ut minst ett jakträttsbevis eller — om jakten är uppdelad på flera olika slags bevis — minst ett be— vis av varje slag. Har fastighetsägaren redan före områdes— bildningen genom jordbruksarrende eller jaktarrende upplåtit jakträtten bör samma princip gälla i fråga om arrendatorn. Ut—

över jakträttsbevis som fördelas till de som mera varaktigt har

jakträtt inom området kan sådana bevis också komma i fråga för inbjudna jaktgäster eller för tillfälliga upplåtelser till närstående och anställda. Tillvaratas inte jaktvårds— områdets jaktliga möjligheter fullt ut genom den jakt med— lemmarna bedriver är det önskvärt att utomstående ges till- fälle att jaga inom området. En form för detta kan vara att jaktvårdsområdet tillhandahåller jakträttsbevis för korttids- upplåtelser.

Slutligen kan jakträttsbevisen ingå som en viktig del i den ekonomiska regleringen genom att avgifter tas ut för bevisen. Här kan man som nämnts tänka sig olika lösningar. En möjlig— het är att avgifterna för jakträttsbevisen bestäms så att de tillsammans med eventuella avgifter för fällt villebråd endast täcker kostnaderna för den gemensamma viltvården och förvalt—

ningen.

Emellertid kan också, på sätt beskrivs i de av Svenska jägare— förbundet fastställda riksnormalstadgarna, sådana avgifter

tas ut för jakträttsbevisen att en viss fondering blir möjlig. Från fonden sker utdelnining till delägarna i förhållande till

vars och ens arealinnehav.

Den lösning jaktmarksutredningen har föreslagit kan sägas vara en påbyggnad av den ordning som har redovisats i föregående stycke. Avgifterna för jakträttsbevisen bestäms med hänsyn

till att markägarna skall få en skälig ersättning för den jakt— rätt som tas i anspråk inom området. Avgifterna tillförs en delägarfond och från denna fond utdelas ersättning till varje

markägare med visst belopp per hektar. 7.4 Upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet

Väljs det sistnämnda alternativet bör det åtminstone i vissa områden vara möjligt att i ett hänseende ha en annan ordning än den jaktmarksutredningen tänkt sig. Det gäller frågan om upplåtelse av jakträtt inom området. Om antalet jakträtts- bevis och avgifterna för dessa bevis kan bestämmas så, att

varje markägare får en rimlig ersättning för sin jakträtt

borde det vara möjligt att låta jaktvårdsområdets styrelse om— besörja all upplåtelse av jakträtt inom området. Delägarna skall alltså inte ha rätt att själva upplåta sin jakträtt till annan. Utrymme bör dock finnas för delägarna att bereda exempelvis an— ställda tillfälle till jakt. Konsekvenserna av en sådan reglering blir desamma som om jaktvårdsområdet skulle ha arrenderat all mark inom området av delägarna. Systemet kräver självfallet att en balans kan uppnås med avseende påett lämpligt jakttryck inom området, medlemmarnas önskemål när det gäller jakten, efterfrågan på jakttillfällen från utomstående och en rimlig avgift på jakt—

rättsbevisen.

En klar fördel med det sistnämnda alternativet är att man und- går de problem som kan vara förknippade med att delägare arren— derar ut sin jakträtt inom området. När medlemskapet i ett jakt— vårdsområde ger rätt till jaktutövning inom hela området inne— bär områdesbildningen betydande fördelar särskilt för ägare av mindre fastigheter. De konsekvenser som en jakt över fastighets— gränserna får, kan överblickas så länge den bedrivs av de fastig— hetsägare och de jaktarrendatorer som finns inom området när det— ta bildas. Ägarna till små fastigheter kan emellertid komma att utnyttja den vunna jaktutövningsrätten genom upplåtelser till nya jägare. Sådana upplåtleser kan innebära inskränkningar i övriga medlemmars möjligheter att jaga och leda till spekula— tion i arrenden till oskäliga priser. Det bidrar inte till en sund arrendemarknad att arrendet för en fastighet kan komma att bestämmas, inte med hänsyn till jaktens värde pådenutarrenderade fastigheten, utan till den jakt fastigheten berättigar till inom området. Väljer man ett system som innebär att delägarna be— håller sin rätt att avtala om jakträttsupplåtelser bör det ges utrymme för jaktvårdsområdet att begränsa olägenheterna med

sådana upplåtlser. Beredningen föreslår följande.

I områdets stadgar bör liksom hittills kunna föreskrivas att en tillkommande arrendator för att upplåtelsen skall godkännas skall disponera viss minimiareal. Å andra sidan bör, som nu är fallet, till skydd för markägaren finnas en regel som innebär att en upplåtelse får vägras bara om den kan anses olämplig med

hänsyn till viltvården eller jaktutövningen eller på annat sätt

är till avsevärt men för övriga delägare. Stadgebestämmelsen

om minimiareal skall alltså kunna prövas med hänsyn till om— ständigheterna i det enskilda fallet. En föreskrift om minimi— areal måste vara grundad på viltvårdshänsyn. Den får alltså inte utformas enbart med syfte att jakten skall vara förbe— hållen en viss krets jägare. Minimiarealens storlek bör korres— pondera mot den areal som kan vara föreskriven som beräknings—

grund för utfående av jakträttsbevis.

Vid bedömningen av om en föreskrift om minimiareal skall få göras gällande mot en fastighetsägare bör särskild vikt fästas vid om jaktvårdsområdet sökt begränsa de olägenheter före— skriften kan innebära för fastighetsägaren. De åtgärder jakt— vårdsområdet kan vidta är att antingen erbjuda fastighetsägaren ersättning för jakträtten på hans mark eller att förmedla upp— låtelse av ytterligare mark till den tilltänkta arrendatorn. Beredningen förutsätter att en föreskrift om minimiareal inte kommer att tillämpas på ett sätt som uppfattas som en rätts-

kränkning av den enskilde delägaren.

En föreskrift om minimiareal får betydelse bara för upplåtel— ser som sker efter det att ett jaktvårdsområde kommit till stånd. De regler jaktvårdsområdet tillämpar vid fördelningen av jakträttsbevis får däremot betydelse för alla arrendatorer, även de som finns inom området när detta bildas. Jakträtten på en fastighet kan ha upplåtits till flera jägare. Fördelas jakträttsbevisen i förhållande till arealinnehavet kan dessa jägare inte göra anspråk på flera jakträttsbevis än det antal som fastighetens areal berättigar till1. Är arrendatorerna missnöjda med detta förhållande återstår möjligheten att på— kalla ändring av arrendevillkoren eller att säga upp avtalet2.

1Jfr Kungl. Maj:ts beslut 1968—06—28 i besvärsärende (Dnr 2580/65) angående arrendeavtal inom Trödje jaktvårdsområde.

28e avsnittet om verkan av beslutet om bildande av jaktvårds-

område.

7.5. Frågan om uttaxering

Ett jaktvårdsområde som har bildats i enlighet med beredningens förslag blir med avseende på ansvaret för de skulder området

kan ådra sig helt jämförbart med den intresseförening som van- ligen förvaltar de nuvarande jaktvårdsområdena. Något ansvar

för sådana skulder kommer följaktligen inte att åvila områdets medlemmar. I annan motsvarande lagstiftning har till skydd för borgenärerna föreskrivits att uttaxering i vissa fall skall ske från medlemmarna. Jaktmarksutredningens förslag om en sådan ord- ning även för jaktvårdsområdenas del mötte stark kritik från remissinstanserna. Man hänvisade till att icke jagande delägare hittills varit tillförsäkrade frihet från ekonomiska pålagor i anledning av jaktvårdsområdet. En ändring härvidlag skulle komma

att försvåra områdesbildning.

Enligt beredningens mening bör möjligheten till uttaxering kunna undvaras eftersom ett jaktvårdsområde endast i mycket be— gränsad omfattning torde komma att utforma sin verksamhet på

sådant sätt att några skulder uppkommer. 7.6 Jaktvårdsområdets stadgar

Innehållet i jaktvårdsområdets stadgar blir även i fortsätt— ningen avgörandeför om området står i överensstämmelse med gäl— lande bestämmelser och inte innebär kränkning av någons enskilda rätt. Stadgarna bör fastställas av länsstyrelsen och länsstyrel— sens godkännande bör krävas för stadgeändringar. För jaktstäm— mans beslut om ändring av stadgarna bör krävas en kvalificerad majoritet - minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Som tidigare nämnts bör beslutanderätten i en sådan fråga vara för—

behållen delägarna och varje delägare ha endast en röst.

Med beredningens organisationsförslag är det tillräckligt med bara ett slags stadgar, nämligen de för jaktvårdsområdet. Denna ordning innebär visserligen att även den del av stadgarna som rör organisationsfrågor och som annars skulle ha tagits in i föreningsstadgarna inte kan ändras utan länsstyrelsens godkän-

nande. Dessa olägenheter kan dock bedömas vara mindre än de

problem en uppdelning av stadgarna i en ”bunden" och en "fri”

del kan orsaka. Jaktvårdsområdets stadgar bör lämpligen innehålla

1. områdets namn,

2. de huvudsakliga reglerna för viltvården och avlysning av jakt på sådan mark, vars ägare har ideella betänkligheter mot jakt,

5. grunderna för förvaltningen,

4. hur styrelsen skall vara sammansatt och hur den skall ut— ses samt grunderna för dess beslutförhet,

5. den ort där styrelsen skall ha sitt säte,

6. hur räkenskaperna skall föras och hur revision skall ske,

7. hur ofta ordinarie jaktstämma skall hållas,

8. hur kallelse till jaktstämma skall ske och hur andra meddelanden skall komma till medlemmarnas kännedom

samt när kallelse senast skall ske.

Beträffande jaktutövningen inom området bör följande ordning eftersträvas. Älgjakten men också jakten efter annat klöv— vilt än rådjur bör som regel bedrivas utan hänsyn till fastig— hetsgränserna inom området och som en gemensam angelägenhet.

I undantagsfall kan för den jakten en uppdelning av området

i sektioner vara en godtagbar lösning. Beträffande rådjurs- jakten och småviltjakten måste i stor utsträckning accepteras att den jakten bedrivs bara på den egna eller arrenderade fastigheten eller brukningsenheten. Ett ökat gemensamt ut- nyttjande bör emellertid eftersträvas i första hand genom att

rätten att jaga vidgas till att omfatta sektioner av området.

Jaktmarksutredningen har framhållit att hänsynen till biologiska anspråk fordrar att jaktvården bedrivs efter ett samordnat program över relativt stora arealer. Beredningen delar denna uppfattning. Det bör framgå av stadgarna hur jakten i det här

hänseendet avses bedrivas.

Som tidigare nämnts bör i stadgarna anges hur beslutanderätten

beträffande olika viltvårdsåtgärder skall vara fördelad mel-

lan delägare och övriga medlemmar. Av stadgarna skall också framgå i vilken utsträckning en delägare måste tåla viltvårds— anläggningar på sin mark. En stadgebestämmelse i det hänseendet kan lämpligen utformas efter mönster av riksnormalstadgarna. Det innebär att en markägare blir skyldig att tåla åtgärder som med hänsyn till förhållandena i orten behövs för tillgodoseende

av viltvården inom jaktvårdsområdet och som inte medför skada

eller olägenhet av betydenhet.

8 Specialmotivering till författningsförslagen 8.1 Förslaget till lag om jaktvårdsområden

I likhet med jaktmarksutredningen har beredningen ansett att reglerna för jaktvårdsområde bör brytas ut ur jaktlagen (1938: 274) och jaktstadgan (1958:279) och ersättas med bestämmelser i en särskild lag. I syfte att få en så överskådlig lagstiftning som möjligt har strävan varit att ge lagen ett sådant innehåll och en sådan utformning att verkställighetsföreskrifter inte

skall behövas.

Av den allmänna motiveringen framgår att jaktvårdsområde utgör en samfällighetsbildning. När det i den föreslagna lagen talas om jaktvårdsområde avses i vissa fall samfälligheten och i andra fall det område på marken som omfattas av samfällighetsbild- ningen. Några missförstånd eller oklarheter torde inte orsakas

av den begreppsanvändningen.

Vissa av de föreslagna lagreglerna har tämligen ingående be— handlats i den allmänna motiveringen. I det följande görs vissa

kompletterande kommentarer.

1 5

Enligt denna lag kan för flera fastigheter eller delar därav bildas sammanslutning (jaktvårdsområde) med uppgift att sam— ordna jakten och andra åtgärder till främjande av viltvården.

Om särskilda skäl föreligger, får ett jaktvårdsområde bildas för en enda fastighet.

I paragrafen anges det ändamål för vilket jaktvårdsområde kan bildas. F.n. gäller enligt 10 ä 1 mom. jaktlagen att jaktvårds— område får bildas för att befrämja jaktvården på de i området ingående fastigheterna. Som redovisats i den allmänna motive— ringen har beredningen valt att tala om viltvård som liktydigt med det i jaktlagen använda begreppet jaktvård. Någon ändring

i sak när det gäller det syfte för vilket jaktvårdsområde skall få bildas är följaktligen inte avsedd.

Beträffande paragrafens andra stycke hänvisas till vad som an—

förts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3).

Den som äger en fastighet som ingår i ett jaktvårdsområde skall vara medlem i området. Sådan medlem är också delägare i jakt— vårdsområdet.

Den som på grund av upplåtelse har rätt att jaga på en fastig— het som ingår i jaktvårdsområde skall på begäran antas som med— lem i området, om upplåtelsetiden omfattar minst ett jaktår.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke syftar närmast på jord— bruksarrendatorer och jaktarrendatorer men bör också kunna åbe— ropas av innehavare av sådan rätt som avses i 7 Ö första stycket och 8 & första stycket jaktlagen. I likhet med jaktmarksutred- ningen föreslår beredningen i en övergångsbestämmelse att sådana rättighetsinnehavare skall kunna vara obundna av beslutet om bil- dande av jaktvårdsområde om fastighetsägaren biträtt bildandet. Väljer vederbörande att med stöd av den bestämmelsen stå utanför samarbetet inom jaktvårdsområdet bör självfallet medlemskap inte

komma i fråga.

4å

Ett jaktvårdsområde får bildas endast om

1. området med hänsyn till storlek, läge och övriga förutsätt- ningar är varaktigt lämpat för sitt ändamål,

2. enskild rätt inte kränks,

3. framtida områdesbildningar inte kan antas bli försvårade.

I punkterna 1 och 3 anges de krav som bör gälla beträffande jakt- vårdsområdets avgränsning på marken. Beträffande områdets stor— lek kan några generella regler inte ställas upp. Förhållandena

i det enskilda fallet får bli avgörande. Det kan förutsättas att storleksvariationerna liksom hittills kommer att bli avsevärda. Gränsdragningen mot omgivande marker får betydelse både för en väl fungerande verksamhet inom området och möjligheterna att i framtiden bilda nya jaktvårdsområden. Den hänsyn som enligt

punkt 5 skall tas till den framtida områdesbildningen har när— mare behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1).

så

Ett jaktvårdsområde får bildas endast om en majoritet av fastig— hetsägarna är villiga att bilda området. Majoriteten skall ut— göra minst två tredjedelar av fastighetsägarna och dessa skall äga sammanlagt minst hälften av områdets areal. Föreligger sär— skilda skäl får området bildas även om dessa majoritetskrav inte är helt uppfyllda.

Paragrafen anger den opinion som skall föreligga bland fastig— hetsägarna för att ett jaktvårdsområde skall få bildas. I den nuvarande lagen har bestämmelsen sin motsvarighet i 10 ä 5 mom. jaktlagen. Rösträkningen för att konstatera om villkoret är upp— fyllt bör ske enligt hittills tillämpade principer. För den som äger flera fastigheter och för fastighet som ägs med samägande— rätt räknas endast en röst. Beträffande sämjedelningar bör i den mån de äger giltighet gälla att varje delägare tillerkänns en

röst.

De särskilda skäl som kan föranleda avsteg från de angivna majo— ritetskraven har redovisats i den allmänna motiveringen (av— snitt 4.2).

6.5?

En fastighet får ingå i ett jaktvårdsområde endast om det med hänsyn till fastighetens beskaffenhet och användning är fören— ligt med det syfte för vilket området bildas.

Som framgår av den allmänna motiveringen torde i regel endast fastigheter taxerade som jordbruksfastighet ha sådan betydelse för jaktvårdsområdet att de bör tas in i detta. Undantag kan

dock förekomma.

75

En fastighet som med hänsyn till storlek, läge och övriga för— utsättnigar lämpligen kan utgöra ett särskilt område för jakt och viltvård får inte tas in i ett jaktvårdsområde utan ägarens samtycke.

Paragrafen motsvarar i sak 10 Ö 5 mom. andra punkten jaktlagen.

10 5

I ett jaktvårdsområde får rätten till all jakt inom området inte upplåtas till annan, om inte samtliga delägare är överens om detta. Detsamma gäller all jakt efter en viss djurart.

11 &

Ägaren till en fastighet som ingår i ett jaktvårdsområde får upp— låta jakträtt till annan, om inte upplåtelsen kan anses olämplig med hänsyn till viltvården eller jaktutövningen eller på annat sätt är till avsevärd olägenhet för övriga delägare.

Paragraferna överensstämmer till sitt innehåll med bestämmelserna

i 15 5 5 mom. jaktlagen.

må

Ansökningshandlingen skall innehålla

1. förslag till vilka fastigheter eller delar därav som bör in— gå i området, uppgift om deras areal och ägarnas namn och adresser samt karta över området,

2. förslag till namn på området,

5. förteckning över de personer som enligt 5 å andra stycket får bli medlemmar i området,

4. förslag till stadgar för området,

5. utredning om fastighetsägarnas inställning till frågan om områdets bildande.

Enligt punkt 1 skall ansökan vara åtföljd av en delägarförteck— ning. Vid remissbehandlingen av jaktmarksutredningens förslag ansåg flera länsstyrelser att förteckningarna borde upprättas eller granskas av lantmätare eller annan fastighetssakkunnig. Något sådant krav uppställs inte enligt beredningens förslag. Skall en kanske annars onödig förrättning undvikas har emeller— tid sökandena anledning att upprätta delägarförteckningen med största omsorg. I den allmänna motiveringen har berörts möjlig_

heten att göra förteckningen på datamaskinell väg.

Beträffande förteckningen enligt punkt 5 bör kraven kunna stäl— las lägre än när det gäller delägarförteckningen. Undersökningar för att få en absolut fullständig arrendatorförteckning bör inte

krävas.

Utredningen enligt punkt 5 bör om möjligt omfatta alla fastig— hetsägares inställning till bildandefrågan. Genom en sådan utredning får länsstyrelsen ett underlag som kan möjliggöra ett

omedelbart beslut om bildandet.

15%

Sedan ansökan har gjorts skall länsstyrelsen förordna en lämp- lig person till förrättningsman att handlägga frågan om jakt— vårdsområdets bildande, om det inte är uppenbart att förut— sättningar härför saknas.

Länsstyrelsen får dock omedelbart pröva frågan, om samtliga fastighetsägare är överens om att området skall bildas eller omständigheterna annars är sådana att en förrättning inte kan anses nödvändig.

Förutsättningarna för ett omedelbart beslut av länsstyrelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5). För en omedelbar prövning fordras att beslut kan fattas utan att några

avsteg görs från det förslag ansökningshandlingarna innehåller.

Av 43 å andra stycket framgår att länsstyrelsens beslut skall

delges genom att meddelande om beslutet införs i ortstidning.

nå

Förrättningsmannen skall kalla den som kan bli medlem i området till sammanträdet. Kallelsen skall innehålla en kort beskriv- ning av den avsedda områdesbildningen och uppgift om tid och plats där ansökningshandlingarna finns tillgängliga.

Kallelsen skall i god tid före sammanträdet delges den som kan bli medlem i området. Kallelse till fortsatt sammanträde får ske genom meddelande vid första sammanträdestillfället.

Delgivningen av kallelse till förrättningssammanträde skall ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Ordinär del— givning skall enligt lagen ske på det sättet att handlingen skickas i ett vanligt brev med en begäran om skriftligt erkän— nande av mottagandet. Medför en sådan personlig delgivning

större kostnad och besvär än vad som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen, får i stället kungörelsedel— givning ske. Meddelande om kallelsen och dess huvudsakliga inne—

håll skall då införas i Post— och Inrikes Tidningar och orts-

tidning eller endera av dessa. Enligt lagen (1977:654) om kun— görande i mål och ärendenhos myndighet m.m. skall annonseringen i ortstidning ske i alla lokala dagstidningar som har en sprid— ning av någon betydenhet bland dem inom orten till vilka kun- görandet riktar sig. I lagen anges närmare vad som skall förstås med en sådan spridning. Vid kungörelsedelgivning skall vidare meddelande skickas med posten till någon eller några av de per— soner som skall kallas för att varatillgängligt för de övriga kallade. Sådant meddelande skall alltid skickas till statlig myndighet och kommun som skall kallas.

Skyldigheten att kalla nyttjanderättshavare som kan bli med- lemmar bör självfallet inte sträcka sig längre än skyldigheten att i ansökningshandlingarna förteckna sådana nyttjanderätte— havare. En ofullständighet i ansökan som leder till att någon nyttjanderättshavare inte kallas bör följaktligen inte betraktas

som hinder mot handläggningen.

216

Anser sig länsstyrelsen inte kunna fatta beslut på grundval av utlåtandet och eventuella erinringar får ärendet hänskjutas till förrättningsmannen för ny handläggning.

I länsstyrelsens beslut om bildande av jaktvårdsområdet skall stadgarna för området fastställas.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke gäller oavsett om läns— styrelsen fattar beslut omedelbart eller först efter det att

bildandefrågan behandlats vid förrättning.

225

Länsstyrelsens beslut gäller mot en ny delägare i jaktvårds— området.

Har någon jakträtt på mark som tas in i ett jaktvårdsområde, på grund av avtal om jordbruksarrende eller jakträttsupplåtelse, får han med de inskränkningar som kan följa av avtalet utöva den jakt som tillkommer markägaren.

Har sådan jakträttsinnehavares rätt undergått förändring av någon betydelse för hans jaktutövning gäller 7 kap. 30 å andra och tredje styckena jordabalken. Talan om nedsättning av ut— gående ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Paragrafens andra stycke ger nyttjanderättshavaren rätt till ned— sättning av arrendet med skäligt belopp cm värdet av nyttjande— rätten minskat till följd av att jaktvårdsområdet bildats. Inne— bär bildandet en förändring som inte är av ringa betydelse kan nyttjanderättshavaren i stället välja att säga upp avtalet. Om

å andra sidan nyttjanderättens värde ökas får fastighetsägaren säga upp avtalet om arrendatorn inte går med på en skälig höjning av arrendeavgiften. Bestämmelsen överensstämmer med vad jakt—

marksutredningen föreslagit.

28 &

Vid omröstning på jaktstämma har varje medlem en röst. För en fastighet som ägs med samäganderätt räknas endast en röst utom i de fall som avses i 1 5 andra stycket.

I områdets stadgar får dock föreskrivas att omröstning skall ske efter delaktighet i andra frågor än som avses i 27 5 1 och 2,

29 å andra stycket eller 52 och 55 åå.

På jaktstämma får inte någon utöva rösträtt för mer än en fjärde— del av de närvarandes sammanlagda röstetal. Vid omröstning i frågor som avses i 27 5 1 och 2 får bara de medlemmar som är personligen närvarande delta.

Paragrafens andra stycke ger stöd för att i stadgarna föreskriva röstetal efter arealinnehav för omröstning i andra frågor än

om jaktens bedrivande, om viltvårdsåtgärder som saknar betydelse för en fastighets nyttjande och om stadgeändring, upplösning och förändring av jaktvårdsområdets omfattning. Av tredje stycket följer att röstning med stöd av fullmakt är tillåten i andra frågor än de som rör jaktutövningen och de nyss— nämnda viltvårdsåtgärderna.

'()?

Vid upplösning av ett jaktvårdsområde gäller bestämmelsen i 62 5 lagen (1975z115o) om förvaltning av samfälligheter.

I den bestämmelse till vilken paragrafen hänvisar ges föreskrif— ter om hur skulder eller överskott skall regleras vid områdets

upplösning.

39å$

Länsstyrelsen får enligt föreskrifter som meddelas av statens naturvårdsverk med medel ur jaktvårdsfonden betala kostnaderna för bildande av jaktvårdsområden, ändring av områdens omfattning och upplösning av områden.

F.n. finns regler om ersättning för kostnader vid bildande och förlängning av jaktvårdsområde dels i 42 å jaktstadgan, dels i naturvårdsverkets föreskrifter och anvisningar 12 juni 1970 med anledning av vissa bestämmelser i jaktstadgan. Reglerna innebär i huvudsak att kostnaderna för förrättningsman, kungörelse och liknande samt för fastighetsutredning kan betalas med medel ur jaktvårdsfonden enligt beslut av länsstyrelsen. Bestämmelser mec motsvarande innehåll bör i fortsättningen meddelas samlat av

naturvårdsverket.

40 &

Bryter den som har rätt att jaga inom ett jaktvårdsområde mot de för jaktutövningen inom området gällande reglerna döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1958:274 om rätt till jakt eller i jaktstadgan (1958 279).

Av böterna tillfaller hälften jaktvårdsfonden. 415

Villebråd som dödats, fångats eller tillvaratagits vid sådan gärning som avses i 40 & eller värdet därav, skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Paragraferna motsvarar 29 & 2 mom. andra stycket och 50 & först

och andra styckena jaktlagen.

455

Länsstyrelsens beslut ifråga om bildande av jaktvårdsområde ell ändring av områdets stadgar och beslut enligt 52 å om upplösnin överföring, sammanföring eller uppdelning eller enligt 55 & om anslutning får överklagas inom fyra veckor hos regeringen genom besvär.

Meddelande om länsstyrelsens beslut enligt första stycket skall införas i ortstidning. Tiden för överklagande skall räknas från dagen för sådant meddelande.

Ett av de främsta skälen till att målen om jaktvårdsområden för des till administrativ domstol när förvaltningslagen (1971z290)

infördes var att andra mål om förrättningar ansetts böra prövas av sådan domstol. Det ansågs väsentligt att mål av lika eller närbesläktad beskaffenhet prövades av samma myndighet i sista instans. Målen om jaktvårdsområdes bildande och bestånd inne—

bär emellertid i så stor utsträckning avvägningar i lämplighete— frågor när det gäller jaktutövning och viltvård i övrigt att de enligt beredningens mening bör handläggas av antingen naturvårds— verket eller regeringen. Beredningen har, i valet mellan dessa instanser, i sitt förslag stannat för att besvärstalan bör få

föras hos regeringen.

Enligt jaktmarksutredningens förslag skulle bl.a. länsstyrelsens beslut om bildande av jaktvårdsområde gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Beredningen föreslår inte någon mot— svarande regel. Om verksamheten påbörjas innan bildandefrågan slutligt avgjorts kan komplikationer uppstå om beslutet rivs upp i överinstans. Fördelarna med att omedelbart påbörja verksam—

heten torde också vara begränsade.

44 å

Anser den vars rätt berörs av beslut på jaktstämma eller beslut av jaktvårdsområdets styrelse att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller mot stadgarna eller kränker hans en— skilda rätt, får han överklaga beslutet hos länsstyrelsen genom besvär.

Besvären skall inges till länsstyrelsen inom fyra veckor från dagen för beslutet.

Jaktstämmans eller styrelsens beslut får tillämpas trots att det har överklagats, om inte länsstyrelsen förordnar annat.

45 ??

Länsstyrelsens beslut i annat fall än som.anges i 42 eller 45 & får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut får tillämpas trots att det har överkla— gats, om inte kammarrätten förordnar annat.

Till skillnad från prövningen av de beslut som avses i 45 5 rör beslutsprövningen enligt förevarande paragrafer uteslutande eller främst rättsliga frågor. Prövningen bör följaktligen även i

fortsättningen ske vid administrativ domstol. Beredningen förut—

sätter därvid att domstolen i mål som rör jaktutövning och vilt—

vård i övrigt inhämtar naturvårdsverkets yttrande.

För att ge en klagande tillgång till protokoll över fattade be— slut bör i jaktvårdsområdets stadgar finnas en bestämmelse om att protokoll från jaktstämma skall vara tillgängliga senast två

veckor efter dagen för stämman.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

2. För jaktvårdsområde som består vid ikraftträdandet skall äldre bestämmelser gälla under den tid för vilken jaktvårdområdet har bildats, dock längst till utgången av år 1990.

Före utgången av den tid som anges i första stycket får fastig— hetsägarna vid sammanträde besluta att bestämmelserna i lagen ( ) om jaktvårdsområden skall tillämpas på området. I fråga om kallelse till och omröstning vid sådant sammanträde skall 10 ä 5 nom. jaktlagen (1958z274) tillämpas.

Beslut enligt andra stycket skall fastställas av länsstyrelsen, som skall se till att beslutet är förenligt med 4, 6 och 7 55 lagen ( ) om jaktvårdsområden.

5. Efter utgången av den tid som anges i 2 första stycket skall lagen ( ) om jaktvårdsområden tillämpas på de bestående jaktvårdsområden, för vilka beslut enligt 2 andra stycket inte har fattats. För sådant jaktvårdsområde skall länsstyrelsen fast— ställa stadgar.

4. I fråga om talan mot fastställelsebeslut enligt 2 eller 5 skall gälla vad i lagen ( ) om jaktvårdsområden före— skrivs om länsstyrelsens beslut om bildande av jaktvårdsområde.

5. Den omständigheten att fastighetens ägare biträder förslag till bildande av jaktvårdsområde enligt lagen ( ) om jaktvårdsområden skall inte medföra inskränkning i den rätt som tillkommer jakträttsinnehavare enligt 7 5 första stycket eller 8 5 första stycket jaktlagen (1958:274).

De föreslagna övergångsbestämmelserna innebär för äldre jakt— vårdsområden följande. När som helst men senast när förläng- ningssammanträde skall hållas enligt de äldre bestämmelserna eller, om beståndstiden löper ut senare, före utgången av år. 1990 kan fastighetsägarna vid ett sammanträde besluta att om—

bilda det äldre jaktvårdsområdet till ett jaktvårdsområde en—

ligt den nya lagen. För detta sammanträde skall beträffande kallelse och omröstning gälla de nuvarande reglerna för för— längningssammanträde. För beslut om ombildning skall följakt— ligen fordras att beslutet biträds av flertalet av de röstande och att inte nejröster avgetts av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare som äger mer

än en fjärdedel av marken inom områdetl

Enligt jaktmarksutredningens förslag skulle de jaktvårdsområden som före utgången av 1990 inte ombildats till jaktvårdsområden enligt den nya lagen anses upplösta. Enligt beredningens mening är en sådan ordning otillfredsställande. Det är emellertid inte heller önskvärt att efter en så lång övergångstid fortfarande

ha kvar två olika regelsystem för jaktvårdsområden. För att till— godose intresset av att behålla jaktvårdsområdena och samtidigt få till stånd en enhetlig reglering föreslås de nya reglerna efter utgången av 1990 bli tillämpliga på samtliga då bestående jaktvårdsområden. En sådan lösning är enligt beredningens mening försvarbar med hänsyn till de regler som föreslås gälla för upp— lösning av ett jaktvårdsområde. De aktuella områdena kommer att vara äldre än tio år och frågan om områdenas upplösning kommer

därför att kunna väckas omedelbart.

|| r. - |.» || | | || || | | | |'| .1 | | | | | | | | | | | || | | | || | | || | ' '| || || || ' | | . | |F' | | ||| || | | || || | | _ || | | | | | | || || | || || || | | | | | | | | || || | | | | || | | | || _ || |

. .. ' . , ', || ; . " "|. . ' . _ H . .I ' '. ' " . '. . w ' "| | ” '|||.-:l.. '||]: -'.|.I|.-I.|.' _ um '» ' , . ' '. ' |. :wub:" r' --.| || |. , - .' --.' ?”.. '-=u|=||-I'-i||.- arun- .. _ . ' | ' ' . |" _.p . '.-|'- "I :J— J-||H—'|'-|"I'" —..| —. |. - ' :| ' ' ' . ". .. . | . ' " 'i'" :rl.l'l'l|l:].' |.' .. ..| ' '..= ' . ' .. .. '_l'b n' -' '|'|-| .. | -' | " . '.]."Wiwlyl -'- 'l"-- Natal—låt.- |.' |. .|| "J ' ||| II I 'I : .- |- _'I " .'.]?! ' JfFIIF' ' u-Jn-I ' ' ' Tf ,'- .' :: ' .' .:||'F|Tl-.|il||u|h'.| lr- 'em |... '|'|"' | | | H|I .. ..; .. *) rl. .. '|' :L- |; '_I :! _, | " ' | ' _ | ' _ ". '”'E:$"'l" ”rum”-.fi. ' =" . |. ""'|' '. ,,...l ." .|'-IMF |.' . .. . . - ' -| ' . .. 'I'l'rl |.' _ ..-1_.|u. .. . ”nu!—ll!” ' '. .. . . : ' .|- -_ ||;' |- HH: l-u ' |I " I _|"I '" 'im'l IJF 1" "l ' . . . " '.'—m.m -.. " - . '.. " .. _ ' | . '1. || " I ' H '. | .. .. | .

9. Särskilt yttrande av Bernt Lindqvist

I anslutning till beredningens förslag beträffande jaktvårds— områden vill jag dels ta upp vissa frågor rörande tillämp— ningen av de nuvarande reglerna, dels anmäla skiljaktig me-

ning på några punkter i det avgivna förslaget.

Nuvarande tillämpning

I syfte att förbättra förutsättningarna för jakten och vilt— vården har landets jägare och markägare i stor omfattning in- lett samarbete över ägogränserna, Samarbetet sker mestadels

som en helt frivillig samverkan. Ett samarbete som till alla delar bygger på frivilligt deltagande torde leda till de från

viltvårdssynpunkt bästa resultaten.

Även när det gäller den lagbundna samverkansform som ett jakt— vårdsområde utgör bör strävan vara att uppnå en allmän enig— het om samarbete. Gällande regler gör det emellertid möjligt att bilda ett jaktvårdsområde även om inte alla markägare biträder bildandet. Ett visst mått av tvång kan vara nödvän— digt när en samverkan av hänsyn till viltvården är angelägen. Emellertid har de nuvarande reglerna för bildande och för- valtning av jaktvårdsområde ofta tillämpats på ett sådant sätt att den enskildes rätt åsidosatts. Vid tvångsbildning av jaktvårdsområde är det vanligt förekommande att jägare förlorar sin rätt eller möjlighet att jaga. Jaktarrendatorer skiljs från sin jakträtt eller hindras från att teckna nytt arrende. Markägare eller jaktarrendatorer hindras från att under jakt ta med familjemedlem eller annan närstående. Vid varje tvångsbildning av jaktvårdsområde försvinner ett stort antal jakttillfällen för de marklösa jägarna. Denna förlust av jakttillfällen kan aldrig ersättas av sporadiskt förekom-

mande korttidsupplåtelser.

Ett motiv som ofta åberopas för en tvångsbildning av jakt— vårdsområde är att jakttrycket behöver minskas. Resultatet blir emellertid mestadels bara en omfördelning av jakten som gynnar vissa jägare på bekostnad av mindre markägare och

marklösa jägare som saknar ekonomiska möjligheter att arren—

dera stora markområden. Därtill kommer att en minskning

av jakttrycket inte kan anses utgöra ett bärande skäl för att med tvång bilda ett jaktvårdsområde. Det är från sam— hällets synpunkt angeläget att älgstammen minskas. Även hjort— och rådjursstammarna är under stadig tillväxt. Små— viltstammarnas storlek påverkas överhuvudtaget inte i någon

märkbar utsträckning av jakten.

När det gäller jakten och viltvården är ett fortsatt och ökat samarbete önskvärt. Det gäller alla förekommande samar- betsformer. Jaktvårdsområde kan många gånger vara en god lösning för samverkan. Även om många jaktvårdsområden fun— gerar bra förekommer det, som jag nyss har framhållit,

inom vissa områden att den enskildes rätt åsidosätts på

ett sätt som innebär grova rättskränkningar. Jag vill i sammanhanget också peka på det märkliga förhållandet att länsstyrelsen endast kan upphäva ett beslut som ett jakt— vårdsområde har fattat men däremot inte sätta ett annat beslut i det oriktiga beslutets ställe. Detta kan inne— bära att jaktvårdsområdet fattar nya likalydande beslut

och därigenom hindrar den enskilde från att få rättelse. Vidare vill jag framhålla det olämpliga i att fastigheter och deras innehavare på sätt som nu sker kollektivt an— sluts till en ideell organisation. Denna kollektiva anslut— ning sker i stor utsträckning tvångsvis genom beslut vid förrättning och genom länsstyrelsens festställelsebeslut. Det är uppenbart att många upplever det som mycket krän— kande att mot sin vilja tvångsanslutas till en ideell orga—

nisation som hon eller han inte vill tillhöra. Beredningens förslag

Beträffande beredningens förslag till nya regler för jakt— vårdsområden vill jag till en början framhålla att jag helst hade sett att frågan om jaktvårdsområden hade behandlats samtidigt med frågorna om viltvårdsområden, jaktarrenden

och andra upplåtelser av jakträtt.

När det gäller förslagets innehåll delar jag i stor utsträck— ning de uppfattningar som kommer till uttryck i de föreslag— na reglerna. Vid beredningens arbete med frågan om jakt— vårdsområden har full enighet rått inom beredningen och den till beredningen knutna referensgruppen om önskvärdheten

av utökat samarbete inom jaktens och viltvårdens område.

Det har samstämmigt framhållits att detta samarbete så

långt det är möjligt skall framskapas på frivillig väg. Grundsynen är således likartad bland samtliga i beredningen medverkande. På några punkter, som delvis hänför sig till erfarenheter från tillämpningen av nuvarande regler, har

jag emellertid en skiljaktig mening.

1. Enligt min mening borde förslaget ha inneburit att nv— varande regler för bildande och förlängning av jaktvårdsom- råde behålls oförändrade.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört anser jag det varken vara befogat eller lämpligt att vidga möjligheterna att tvångsvis bilda jaktvårdsområden. Jag kan följaktligen inte godta förslaget att sänka majoritetskraven och dessutom i vissa fall tillåta avsteg från dessa krav. Vidare bör liksom hittills förrättning alltid hållas då samtycke från samtliga fastighetsägare inte föreligger. Ges inte sakägarna möjlighet att bevaka sina intressen vid en förrättning kan de komma att lida rättsförluster. Som exempel kan nämnas

att en sakägares möjlighet att påverka innehållet i om— rådets stadgar och regler i övrigt förhindras eller i varje

fall försvåras om det inte hålls någon förrättning.

2. Förslaget borde vidare ha inneburit att en delägare i ett jaktvårdsområde alltid skall ha rätt att vid jaktutöv— ning sätta annan i sitt ställe. Skälen för min ståndpunkt

i den frågan framgår av vad jag tidigare har anfört.

Statens offentliga utredningar 1979

Kronologisk förteckning

1. Utbyggl skydd mot höga värd- och Iäkemedelskosmader. S.

2. Naturmedel för unlekuon. S. 3, Regnonal laboraloneverksamhel. Jo.

4. Avskildhet och gemenskap mom kriminalvården. Ju.

5. Konsumentinflvtande genom msyn7 H.

6. Polisen. Ju.

7. Tandvården | bönen av BO-talel. S.

8. Löntagarna och kapnalullvaxten l. Lomagarfonder » bakgrund och problemanalys. E,

9. Löntagarna och kapnalnllväxlen 2. Den svenska formogenhets— fördelnlngens utveckling. Löntagarfonder och aktiemarknaden— en Introduknon Internationella koncemer och löntagartonder. E. 10. Löntagama och kapitaltillväxten 3. Löner, lönsamhet och solidltet | svenska mdusuiföretag, Vmstbegreppel. Den lokala Iönebildnmgen och företagets vmster — en prehmmär analys. E. 1 1. Löntagarna och kapitaltillväxten 4. Lantbrukskooperahonen , Ideologi och verklighet. E. 12. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 4. Evangelleboken. Kn. 13. Konkurs och rätten att idka näring, Ju. 14. Naturvård och täktverksamhet. Jo. 15. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. Jo, 16. Ökad sysselsänmng, Finansxella effekter ! offentliga sektorn, A. 17. Kulturhistorisk bebyggelse , värd att vårda. U. 18. Museuärnvägar. U. 19. Jaktvårdsområden. Jo.

& KUNGL BIBL.

Statens offentliga utredningar 1979

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Avskildhet och gemenskap inom kriminalvården. Idl

Polisen I6| Konkurs och ratten ati idka naring.l13l

Socialdepartementet

Uthvggt skydd mot hoga vård, och läkemedelskostnader. I ll Natiirincdel for inlektion l2l Tandvården I Dorian av 80 talet. l7|

Ekonomidepartementet

Utredningen om löntagarna och kapitaltillvaxten. 1. Lontagarna och kapitaltillvaxten 1. L'ontagarfondervbakgrund och problemanalyslBl ?. Löntagarna och kapitaltillvaxten 2 Den svenska förmögenhets' fordelningens utveckling, Lontagarfonder och aktiemarknaden en introduktion Internationella koncerner och löntagarfonder. |91 3. Lontagarna och kapitaltillvaxten 3. Loner, lönsamhet och soliditet ! svenska indusiriforetag. Vinsthegreppet. Den lokala lönebildningen och företagets Vinster , en preliminar analysl 10! 4. Lomagarna och kapitaltillväxren 4. Lanthrukskoooerauonen ideologi och verklig, het. | 1 1 l

Utbildningsdepartementet

Kulturhistorisk bebyggelse vard att vårdal17| Museiiarnvagai.|18l

Jordbruksdepartementet

Regional laboratoneverksamhet. |3| Naturvärdskommttten. l. Naturvård och täktverksamhet. |14l 2. Naturvård och täktverksamhet. Bilagor. [15] .Jaklvåidsområden. |19|

Handelsdepartementet Konstimentinflytande genom insyn715|

Arbetsmarknadsdepartementet Ökad sysselsatlning. Finansiella effekter i offentliga sektorn. l 16|

Kommundepartementet Svenska kyrkans gudstiänst. Band 4. Evangelieboken.112l