SOU 1980:52

Långtidsutredningen 1980 : [LU 80] : huvudrapport

1. Uppläggning och disposition

1.1. Tidsperspektivet

LU 80 behandlar i första hand den ekonomiska utvecklingen i ett per- Spektiv fram till 1985. 1 analysarbetet har 1979 utnyttjats som basår. An- ledningen är att 1979 för närvarande är det senaste år för vilket fullstän- diga statistiska uppgifter avseende ekonomins olika delar föreligger. Långtidsutredningens medelsiktiga analysperiod utgörs därmed av åren 1979—1985.

Betänkandet är disponerat i tre delar. Del I omfattar vid sidan av en historisk bakgrundsbeskrivning en övergripande presentation av utred- ningens analyser gällande utvecklingen fram till 1985. I denna samman- fattande presentation av framtidsscenarierna, som sker på en tämligen aggregerad nivå, har den nu föreliggande bedömningen av den övergri- pande utvecklingen 1979—1980 beaktats. Det har skett genom att från de beräknade utvecklingsbilderna för perioden 1979—1985 räkna av utveck— lingen 1979—1980.[ Den sammanfattande presentationen av utvecklings- alternativen i del 1 omfattar sålunda tidsperspektivet 1980—1985.

I del II av betänkandet, som ger en detaljerad beskrivning av utred— ningens två huvudalternativ för utvecklingen fram till 1985. sker redo- visningen däremot genomgående i tidsperspektivet 1979—1985. Detsam- ma gäller betänkandets del III. som omfattar en sammanfattning i ta- bcllform.

1.2. Statistiken

Den statistiska basen för långtidsutredningens analyser utgörs av SCB:s nationalräkenskaper och dess historiska statistikserier över ut— vecklingen i skilda delar av ekonomin. I oktober 1980 skedde en relativt kraftig revidering av dessa serier. Långtidsutredningens beräkningar och presentationen i föreliggande betänkande baserar sig på den nya statisti- ken. Revideringen av de historiska statistikserierna omfattar emellertid endast tidsperioden fr. o. .m. 1970. Detta oaktat har LU i flera samman- hang funnit det lämpligt att i texten eller tabellerna ange den genom- snittliga tillväxten för perioden 1965—1970. Därvid har den gamla statis- tikens tillväxttakter använts. När presentationen skett i diagrammatisk form markeras detta i förekommande fall av ett brott i utvecklingskur- van 1970.

1 Utvecklingen 1979—1980 baserar sig därvid på bedömningar- na i regeringens bespa- ringsproposition från oktober 1980 (prop. 1980/81 120) samt kon-

junkturinstitutets höst- rapport 1980.

2 1970-talet — de felslagna förvåntningarnas årtionde

2.1. Inledning

För industriländerna innebar efterkrigstidens ekonomiska utveckling t. 0. 111. 1970-talets början en exempellös framgång. Det var möjligt att på ett unikt sätt förena en mycket snabb tillväxt i materiellt välstånd med full sysselsättning och stabila priser. I början av 1970-talet bröts emellertid denna utveckling av en stark uppgång i inflationstakten följd av efterkrigstidens svåraste konjunkturnedgång. Det har därefter inte varit möjligt för industriländerna att återvända till 1960-talets höga till— växttakter. Den tendens till uppgång och stabilisering i västekonomierna som vi kunde se 1978 och 1979 avbröts brutalt av den senaste kraftiga oljeprisstegringen. Därmed tycks förhoppningarna om en återgång till 1960—ta1ets mönster av hög sysselsättning och låg inflation vara grusade. 1970-talet har därmed kommit att framstå som en vändpunkt i den eko- nomiska utvecklingen. Diagram 2.1 belyser för OECD—området skillna- den mellan 1960—talets stabila utveckling och 1970-talets stagflation.

1970-talet har blivit de felslagna förväntningarnas årtionde. Medan den goda utvecklingen under 1960-talet låg i linje med de prognoser som regeringarna gjorde, var den svaga l970-talsutvecklingen i långa stycken oförutsedd. Det tycktes vid ingången till 1970-talet naturligt att 1960-ta- lets trender skulle fortsätta. På många håll ansåg man att det t.o.m. fanns ett visst utrymme för höjningar av ambitionsnivån. Detta belyses av diagram 2.2 som anger OECD:s projektioner av BNP-tillväxten i om- rådet samt de projektioner som långtidsutredningarna gjort för den svenska BNP-tillväxten. Medan projektionerna under 1960-talet under- skattade tillväxtmöjligheterna var 1970-talsprojektionerna överskatt- ningar.

Av störst intresse är kanske scenarierna från mitten av 1970-talet. De belyser den tendens som funnits att betrakta trendbrotten i början av 1970-talet som tillfälliga företeelser. Detta synsätt formulerades klarast i McCracken-rapporten som publicerades 1977.1 En huvudtes i denna var att världsekonomins problem 1971—1975 kunde förklaras av en olycklig samverkan av störningsfaktorer som var unika för just denna period. Mot denna bakgrund skulle det vid en försiktig och väl genomförd sta- biliseringspolitik vara möjligt att uppnå den tillväxt på 5,5 % för OECD- området som angavs i OECD:s scenario från 1976 (se diagram 2.2). I Sverige präglades långtidsutredningarna 1975 och 1978 av ett likartat synsätt.

1 ”Towards Full Em- ployment and Price Sta- bility”. OECD, Paris, May 1977.

Index Index 250 250 // BNP 1960 = 100 T end 1960—73: 225 halv logaritmisk skala 51% per år / / 225 / 200 200 175 175 Procent 13 150 I K 11 / 1 I 1 9 I L” X / 7 100

Procent /

0,5 Bytesbalansu nderskott

1960 68 72 74 76 78 62 64 66 70

Diagram 2-1 Til/vän. Utvecklingen under senare delen av 1970-talet har emellertid demon- i'lflmi'm» "'be'SIö—fhe'QCh strerat svårigheterna att komma ur problemen med låg tillväxt och hög bytesbalansunderskolt 1 OE C D—länderna. inflation. Detta tyder på att det är mera djupgående förändringar som förklarar 1970—talets svaga utveckling.

2.2. Den internationella utvecklingen 2.2.1 De goda åren

I ett långsiktigt perspektiv är den ekonomiska tillväxten under efter- krigstiden unik. Den genomsnittliga BNP-tillväxten i industriländerna var under 1950—talet något över 4 % per år, medan den under 1960-talet

Index 270 lndex 1960 = 100

260 /

250 OECD-området __ Faktisk utveckling /

240 / __ __ Av OECD—sekretariatet prognoserad / 230 utveckling /

220 210 200 190 180 170 160 150 140 130 120 110 100

1960 65 70 75 80 År

Index 220 Sverige 210 _ Faktisk utveckling / 200 _ _ LU:s kalkyler

190 180 170 160 150. 140 130 120 110 100

1960 65 70 75 80 83 År

Diagram 2.2 Faktisk och prognoserad BN P-ut- veckling i OECD-områ— det och i Sverige.

legat nära 5 % per år. Detta skall jämföras med att genomsnittet tidigare under 1900—talet knappast överstigit 2 %. Efterkrigstiden har också kän- netecknats av en stor stabilitet i olika avseenden, såsom jämna och re- gelbundna konjunkturcykler och en lugn utveckling av den allmänna prisnivån. Inom ramen för denna stabila utveckling var det möjligt att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik, som möjliggjorde att den snabba kapacitetstillväxten också kunde utnyttjas för en snabb produk- tionstillväxt.

Hög tillväxt, god stabilitet. högt kapacitetsutnyttjande och full syssel— sättning samverkade alltså i en god cirkel till 1950» och 1960-talens lyckosamma ekonomiska utveckling i industriländerna. En rad yttre fak- torer möjliggjorde denna utveckling. Utan anspråk på fullständighet har vi här försökt sammanställa dessa faktorer som sammanfattats i dia- gram 2.3.

Låt oss inledningsvis behandla de fem yttre faktorer. som finns an- givna i diagrammet och som spelade en väsentlig roll för tillväxtproces- sen

1. Det fanns efter kriget ett betydande teknologiskt gap mellan Förenta staterna och övriga industriländer. Detta uppstod huvudsakligen i samband med kriget. Störningarna i den internationella handeln, och de internationella kapitalrörelserna före kriget bidrog också. Detta möjliggjorde en snabb produktivitetstillväxt i övriga industriländer genom introduktion av teknologi som redan var etablerad i den ame- rikanska ekonomin.

2. I de flesta industriländerna fanns en betydande arbetskraftsreserv i jordbruket. Genom möjligheten att rekrytera arbetskraft från jord- brukssektorn kunde den förhållandevis högproduktiva industrin växa snabbt utan att detta resulterade i snabba lönestegringar.

3. Det f anns också viktiga faktorer som verkade för ekonomisk stabili- tet. En sådan faktor var den dominerande och stabiliserande roll som den amerikanska ekonomin kunde spela. Dollarn var reservvaluta. och en stabil och fast dollar var en av hörnstenarna i det system av fasta växelkurser (Bretton Woods-systemet) som byggdes upp efter kriget. En förutsättning för den starka dollarn var i sin tur en försik- tig amerikansk ekonomisk politik som prioriterade inflationsbe— kämpning och som ledde till en stabil amerikansk bytesbalanssitua- tion. De stabila växelkurserna gentemot en fast dollar kom utan tvi- vel att utgöra en begränsning för inhemsk expansion och för löneök- ningar i industriländerna. Systemet bidrog därmed till den låga in— flationstakten under 1950- och 1960-talen. Förekomsten av ett trovär- dig! system av stabila växelkurser bidrog också till en säkerhet och samstämmighet i förväntningarna om framtiden som var gynnsam för såväl investeringsutvecklingen som för tillväxten i internationell handel.

4. Till världshandelns snabba tillväxt bidrog också handelsliberalise— ringen efter kriget. Det allmänna handelsavtalet — GATT — lade grunden till den fortgående avvecklingen av tullar och handelshinder som genomförts under efterkrigstiden, främst genom den s.k. Ken-

Tabell 2.1 Världshandelns volymmässiga tillväxt under olika perioder Årlig procentuell ökning

Period Tillväxt % 1830—1860 4,2 1873—1913 3,3 1899—1913 3,9 1913—1939 0,9 1953—1973 8,0

nedyrundan 1962—1967. Frihandelns genomförande möjliggjorde en positiv växelverkan mellan produktionstillväxt och handelstillväxt. Den snabba handelstillväxten möjliggjorde stora produktivitetsvins- ter genom internationell specialisering, medan den snabba BNP-till- växten å andra sidan skapade de efterfrågemässiga förutsättningarna

" för en snabb handelstillväxt. Tillväxten i världshandeln blev också

exceptionellt snabb. Under 20-årsperioden 1953—1973 ökade sålunda

1 världshandeln med i genomsnitt 8 % per år, vilket som framgår av ta- ! bell 2.1 är unikt i ett historiskt perspektiv. . 5. En annan väsentlig faktor var stabila priser på råvaror och olja. Me- dan råvarupriserna med smärre fluktuationer nära nog följde priser- na på bearbetade varor så sjönk det relativa priset på olja. Detta för- hållande hade flera positiva effekter på industriländernas ekonomier.

a. De små prisvariationerna bidrog sålunda till en låg inflationstakt i industriländerna samt till stabilitet i relativpriserna. b. Nedgången i oljepriserna bidrog till att priserna på industrilän— dernas importvaror kom att sjunka i förhållande till exportvaror- na. De bidrog därmed till en snabbare realinkomstutveckling i in- dustriländerna. c. Tillgången på råvaror och billig energi drev på utvecklingen mot att ersätta arbetskraft med kapital i storskalig produktion, som of— ta är energikrävande. Detta bidrog till en snabb investerings- och produktivitetsutveckling. (1. De sjunkande oljepriserna bidrog till att sänka transportkostna- derna, vilket i sin tur bidrog till den snabba tillväxten i världs- handeln.

Vi har nu pekat på några av de viktigaste yttre faktorerna, som bidrog till att möjliggöra det utvecklingsförlopp som finns skisserat i mitten av diagram 2.3. Detta förlopp kan beskrivas på följande sätt.

Inom ramen för den höga produktionstillväxten och terms-of—trade— vinsterna var det möjligt att undvika fördelningskonflikter. Det gick därför att kombinera en snabb reallönetillväxt med en god vinstutveck- 1ing. Det var också möjligt att kombinera en god utveckling av reallönen efter skatt med en snabb tillväxt i den offentliga sektorn. Detta klimat bäddade dels för låga nominella löneavtal, vilket bidrog till en låg infla- tionstakt, dels till en god räntabilitet i företagen, vilket bidrog till snab- ba investeringsökningar. Till den goda investeringsutvecklingen bidrog också den stabila situationen på prissidan.

Diagram 2.3 Den goda cirkeln.

Teknologigap Hög potential för struktur- omvandling

Hög rea- liserad tillväxt

Högt ka- pacitetsut— nyttjande Full syssel- sättning

Hög ka— pacitets- tillväxt

Små för- delnings- problem

God in- vesterings- tillväxt

Keyne- siansk sta- biliserings- politik

Stabilitet Låg intla- Snabb tion världs- han dels- tillväxt

5 3

Stabila och sjunkande energi- oeh råvarupriser

Handels- liberalisering

Fasta växelkurser Stark dollar

Under denna period slog också den keynesianska finanspolitiken ige- nom varigenom staten tog ett ansvar för sysselsättningen genom att dri- va en aktiv konjunkturpolitik.

En grundtanke i den keynesianska teorin är att arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande förklaras av att den effektiva efterfrågan i hela ekonomin blivit för låg. Detta beror i sin tur på att det finansiella spa- randet i ekonomin är för högt. Staten kan i denna situation öka syssel— sättningen genom att öka den effektiva efterfrågan i ekonomin, vilket kan ske antingen genom skattesänkningar eller genom ökade offentliga utgifter. Staten kompenserar därmed det höga finansiella sparandet i den privata sektorn genom att låta sin egen budget gå med ett under- skott.

För att denna politik skall fungera krävs att en rad olika förutsätt- ningar skall vara uppfyllda.

För det första krävs en disciplin på pn's- och lönesidan så att den öka- de efterfrågan från statens sida inte leder till inflationistiska pris- och lö- nestegringar.

För det andra krävs att investeringarna i ekonomin följer med i det uppsving som skapas av den ökade efterfrågan. i annat fall blir investe- ringarna för låga, vilket skadar den långsiktiga tillväxten och kan skapa ett permanent krav på statlig överefterfrågan.

För det tredje krävs att kapacitetsutnyttjandet, vare sig det är lågt el- ler högt, är relativtjämnt fördelat i ekonomin.

För det fjärde bör det tilläggas att teorin är gjord för en sluten ekono- mi. 1 en öppen ekonomi med en stor utrikeshandel kommer en betydan- de del av efterfrågestimulansen att läcka ut i form av ökad import. För att inte enskilda länder skall komma i bytesbalanssvårigheter krävs att flera länder bedriver en likartad politik.

Dessa förutsättningar förelåg i hög grad under den tidigare delen av efterkrigstiden. Som vi redan har sett hade vi en betydande prisstabilitet

, och ett gott investeringsklimat. Därtill kom att de flesta industriländer- 1— na hade en likartad syn på den fulla sysselsättningen.

I efterkrigstidens klimat av prisstabilitet och hög investeringsvilja blev j det således möjligt för regeringarna att genom en aktiv konjunkturpoli- 1 tik nå ett högt kapacitetsutnyttjande och en låg arbetslöshet, tillsam- mans med en låg inflationstakt och låga budgetunderskott. Detta var en mycket betydelsefull ekonomisk-politisk bedrift.

2.2.2. Vändpunkten

Under senare delen av 1960-talet började det framträda sprickor i den positiva bild som målats upp här. I flera europeiska länder inträffade kraftiga löneökningar som inte var förenliga med den låga inflationstakt som ekonomierna dittills uppvisat. Efter en lång period där den mate- riella utvecklingen överträffat förväntningarna blev efter den mycket snabba tillväxten 1960—1965 förhållandet det omvända. Det skärpte för- delningskonflikterna.

Man har också som en förklaring till löneutvecklingen i slutet av 1960-talet pekat på det faktum att den lyckosamma tillämpningen av en aktiv konjunkturpolitik definitivt fått staten att framstå som garant för den fulla sysselsättningen. Risken för arbetslöshet vid ett högt avtal uppfattades därmed som liten, vilket gjorde att incitamenten till åter- hållsamhet bortföll.

En annan viktig förklaring till den kraftiga löneökningen i de euro- peiska länderna kring 1968 var att den ökade inflationen i den ameri- kanska ekonomin tenderade att driva upp prisökningarna på bearbetade varor i internationell handel. Därmed steg vinsterna kraftigt i de euro- peiska länderna, vilket bäddade för höga avtal.

Försvagningen av dollarn under senare delen av 60—talet genom ex- pansiv amerikansk politik, var en fundamental förändring. Vietnamkri- get och Lyndon Johnsons ”Great Society”—program drev fram stigande budget- och bytesbalansunderskott i den amerikanska ekonomin. Detta ledde dels till ett sjunkande förtroende för dollarn men också till en ökad internationell likviditet genom att dollartillgodohavandena utanför Förenta staterna växte snabbt. Efter en åtstramning 1968 växte det ame- rikanska underskottet återigen mycket kraftigt 1970 och 1971, vilket bi-

drog till att göra den påföljande internationella konjunkturuppgången inflationistisk.

I detta skede blev sammanbrottet för Bretton Woods-systemet ound- vikligt. Efter ett antal växelkursjusteringar inom ramen för systemet övergavs detta i mars 1973. Detta var den slutliga bekräftelsen på att dollarn för denna gång spelat ut sin roll som ankare i det internationella monetära systemet. Efter en period där en fast dollar och en fast växel- kurs spelat en väsentlig roll som "norm” för lönepolitik och stabilise- ringspolitik i industriländerna erhöll vi en ny situation där varje land fick ett större ansvar för sin egen inflationstakt. Under 1970-talet ökade också spridningen i inflationstakt kraftigt mellan länderna. Samtidigt kom den långsiktiga växelkursutvecklingen delvis att spegla skillnaderna i inflationstakt mellan länderna.

Samtidigt som de långsiktiga växelkursrörelserna har speglat utveck- lingen i respektive ekonomier har de kortsiktiga växelkursrörelserna ofta präglats av kraftiga svängningar till följd av spekulativa kapitalrörelser. De kortsiktiga förändringarna har tenderat att ”skjuta för högt” i för- hållande till de underliggande tendenserna. Detta har försvårat prissta— biliseringen i de olika länderna och bidragit till en osäkerhet som tende— rat att minska handelstillväxten och investeringstillväxten. Det är mot denna bakgrund man får se det ökande intresset för stabilitet i växelkur- serna som regeringarna har visat mot slutet av 1970-talet.

I början av 1970-talet rycktes också en annan av grundförutsättning- arna för den lyckosamma 1950- och l960—talsutvecklingen undan, näm- ligen de stabila energi- och råvarupriserna. Dåliga skördar i Sovjet och Kina m. fl. länder tvingade dessa till stora köp av vete på den intematio— nella spannmålsmarknaden. Därmed började livsmedelspriserna stiga kraftigt från 1972. Senare under konjunkturuppgången steg priserna på metaller och övriga råvaror. Slutligen påbörjades hösten 1973 den dra- matiska oljeprisstegring som kom att innebära en fyrdubbling av de 110- minella priserna inom loppet av mindre än ett år. Detta bidrog till att öka inflationstrycket i västekonomierna och till att den efterföljande konjunkturnedgången 1974—1975 blev den kraftigaste under hela efter- krigstiden.

I den efterföljande debatten tillskrevs prisexplosionen på råvaru- och oljesidan vad som då ansågs vara ett antal olyckliga tillfälligheter. Man pekade på det allmänt spekulativa klimat som byggdes upp genom den kraftiga likviditetsstegringen i världsekonomin; de dåliga skördarna och konflikten i Mellanöstern som ströp oljetillförseln. Allt detta bidrog otvivelaktigt till utvecklingen 1973—1974. Senare delen av 1970-talet har emellertid visat att det var fråga om mera djupgående förändringar i världsekonomin. Detta belyses delvis av diagram 2.4, som visar utveck- lingen av priserna på olja, övriga råvaror och färdigvaror tillsammans med industriproduktionens utveckling 1960—1980.

Åren 1970—1971 framstår som en vattendelare som föregås av en lugn prisutveckling och som följs av kraftiga prisstegringar. Inom detta mönster framträder två tendenser av särskild vikt. För det första före- kom över huvud taget inga eykliska variationer i oljepriserna under 1960-talet och endast jämförelsevis små cykliska rörelser i råvarupriser-

na. Detta kontrasterar mot 1970-talet där oljepriser och råvaror fått ett utpräglat cykliskt förlopp anknutet till industrikonjunkturen. Mönstret med kraftiga prisstegringar på råvaror och olja i anslutning till slutfasen av konjunkturuppgången 1973 upprepas 1979. Därtill märks kraftiga prisstegringstendenser för råvaror i anslutning till den blygsamma åter- hämtningen 1976. För det andra sker under 1970-talet en långsiktig re- lativprisförskjutning till färdigvarornas nackdel. Tidigare hade förhål- landet varit det omvända. Prisutvecklingen speglar en restriktion på utbudssidan, som kommit Diagram _,_4 Indus,” att bli betydelsefull sedan efterfrågan växt mycket snabbt under l960- progg,/(”O,, och merna. talet. När det gäller oljan är det en viktig del i bilden att den amerikan- tionella priser.'

1000 Prisindex Halv logaritmisk skala 1000 900 (1961 = 1001 lr 900 800 | 800 700 __ 01132 I/ 700

—— Råvaror utom olja3 0 600 --------- industriländernas export4 /, 60 500 500 400 400 350 350 300 300 250 250 200 200 150 100 Procent 12 8 4 0 lndustriproduktion5 —-4 (tolv månaders förändring) —8 —12

_r— 1— t —r 1— 1961 65 I 701 75 80

l Priserna är uttryckta i SDR för 1971—1980 och i US dollar 1961—1970. 2 Prisindex för olja och oljeprodukter enligt HWWA i Hamburg. 3 ”Economists" index. 4 Enhetsvärdeindex för industriländernas export enligt IMF. 5 industriproduktion i G 10—Iänderna och Schweiz.

ska oljeimporten började öka kraftigt vid slutet av 1960-talet. Vad gäller oljan. där prisstegringen varit särskilt snabb, har också OPEC-kartellen spelat en inte obetydlig roll. Kartellens styrka har emellertid legat i att de grundläggande förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan sam- verkat med dess intentioner.

Oljeprisstegringarna har haft flera fundamentala effekter på den eko- nomiska utvecklingen i industriländerna.

D Industriländerna har fått ett försämrat bytesförhållande (terms-of- trade) gentemot omvärlden. vilket inneburit att det potentiella ut- rymmet för realinkomstökningar minskat. Cl OECD-området har tenderat att komma i en permanent underskotts- situation på bytesbalanssidan, vilket har inneburit en växande skuld- börda för området i dess helhet. För utvecklingsländerna har olje- prishöjningarna genomgående inneburit att den redan tidigare svaga situationen på bytesbalans- och skuldsidan har förvärrats. Detta har motsvarats av stora överskott och snabbt växande finansiella till- gångar för OPEC-ländernas del. Bytesbalansutveeklingen under 1970-talet sammanfattas i tabell 2.2. El Olje- och råvaruprisstegringarna har bidragit till att höja inflations— trycket i OECD-länderna.

De nämnda effekterna kan alla sägas vara av stabiliseringspolitisk natur. I ett längre perspektiv kommer också den förändring i relativpriserna på energi som oljeprishöjningarna inneburit att ge djupgående förändringar i de existerande mönstren av energiproduktion och energianvändning. Delvis har denna process påbörjats genom att åtgångstalcn för energi har sänkts och att oljans relativa betydelse på tillförselsidan tenderat att minska under 1970-talet. Anpassningsproblemen i denna omställning har emellertid visat sig vara mycket stora.

Den produktionsapparat och den kapitalutrustning som industrilän- derna förfogade över i början av 1970—talet var avpassad för 1960-talets relativpriser på energi och olja. En omställning till de nya priserna vid fullt kapacitetsutnyttjande kräver omfattande nyinvesteringar och om-

Tabell 2.2 Bytesbalanssaldo för olika ländergrupper 1970—1979 Miljarder dollar, löpande priser

Ländergrupp 1970 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

OECD 4,0 10,5 —26,0 0,5 —19,0 —24,5 10,5 —37,5 Statshandelsländer —1,5 — 3,5 9,5 18,0 13,0 8,5 9,5 8.0 OPEC-länder 2,0 7,5 59,5 27,0 36,5 29,0 4,5 67,0

Utvecklingsländer

exkl. OPEC—stater —6,8 7,5 26,0 31,0 19,0 12,5 25,5 34,5 Totalt —2,3 7,0 2,0 21,5 15,0 16,5 20,0 13,0

Anm. Med bytesbalans avses här nettot av varu- och tjänstetransaktioner samt

privata och offentliga transfereringar. Förhållandet att bytesbalanssaldot för världen som helhet ej blir 0 beror på systematiska fel i den statistik över export, import och övriga bruttoströmmar som ligger till grund för beräkningen av tabe- lluppgifterna. Källa: OECD, Economic Outlook, 27 July, 1980.

flyttningar från gamla till nya produktionsprocesser. Det var en utveck- ling av detta slag många ekonomer förväntade sig vid den första olje— prisstegringen 1973—1974. Industriländernas ekonomier visade sig emel- lertid inte ha den nödvändiga flexibiliteten. Omställningen har också kraftigt försvårats av det depressiva ekonomiska klimat som oljepris— höjningarna bidragit till att skapa.

Kraven på anpassning och förändring i industriländerna ökade också genom den snabba industrialisering som genomfördes i vissa av utveck- lingsländerna, de s. k. nya industriländerna. Utvecklingen har varit sär- skilt snabb inom processindustrierna. Den produktionsteknologi som används i dessa branscher kan relativt lätt överföras från industriländer- na till länder med betydligt lägre lönekostnader. Vi får därmed en situa- tion dår låglöneländerna genom låga priser tenderar att konkurrera ut verksamheten i i—länderna. En sådan utveckling har sedan länge pågått inom textilindustrin, men under 1970-talet har den också på ett funda- mentalt sätt förändrat förutsättningarna för varvsindustrin ochjärn- och stålindustrin. De krav på omställning i industriländerna som föranleds av den nya konkurrensen i dessa branscher har skärpts dels av den om- fattande kapitaluppbyggnad i dessa branscher som ägde rum också i i- länderna under slutet av 1960-talet, dels av den kraftiga efterfrågened- gång som i särskilt hög grad drabbade dessa branscher efter den första oljeprischocken.

Industriländerna har därför fått en betydande överkapacitet i dessa branscher. För att inte denna situation skall bli permanent krävs en omstrukturering med en betydande kapacitetsneddragning. Detta krav har kommit att stå i motsättning till regionalpolitiska och sysselsätt— ningspolitiska strävanden.

Slutresultatet av detta har blivit kvarstående strukturella problem i in- dustriländerna med låg eller ingen lönsamhet i stora delar av de angivna branscherna. Samtidigt har subventioner och/eller protektionistiska åt- gärder satts in för att skydda branscherna för internationell konkurrens. Detta har fördröjt en långsiktigt nödvändig anpassning till de nya kon- kurrens— och efterfrågeförhållandena. Ändå har det inte varit möjligt att förhindra en betydande regional arbetslöshet i områden där dessa bran- scher varit betydelsefulla.

De stabiliseringspolitiska problemen under 1970—talet har medfört att det är svårt att avgöra i vilken utsträckning förutsättningarna för den » underliggande produktivitets- och kapacitetstillväxten har förändrats el— ler hur stor del av den registrerade nedgången som beror på att den po- tentiella tillväxten inte kunnat utnyttjas. Man kan observera en tydlig neddragning i produktivitetstillväxten i nära nog alla industriländer. Detta kan tolkas som att den goda teknologiska och strukturella förut- sättningen för en hög kapacitetstillväxt som fanns under 1950— och 1960-talen nu skulle vara uttömd.

Det är emellertid mycket som talar för att produktivitetsnedgången har ett nära samband med de förändringar i världsekonomin som inträf- fade under 1970-talets första år. Det är framför allt det faktum att brot- tet i produktivitetsutvecklingen kan dateras till 1973, som understöder en sådan tolkning. Detta brott belyses av diagram 2.5, som för de vikti-

gaste industriländernajämför produktiviteten under 1970-talet med dess trendmässiga utveckling. Endast för den amerikanska ekonomin är det möjligt att direkt tolka produktivitetens svaga utveckling under 1970-ta- let som ett resultat av mera långsiktigt verkande faktorer. Men även där sker ett tydligt brott i utvecklingenjust kring 1972—1973. Det är i första hand på två sätt som händelserna i början av 197Gtalet verkat neddragande på produktivitetstillväxten.

För det första har, som vi redan konstaterat. de kraftiga relativpris- förändringar som uppkommit genom oljeprishöjningarna och konkur- renan från de nya industriländerna medfört att stora delar av den exi- sterande kapitalstocken i industriländerna blivit ekonomiskt föråldrad. Därmed har också det ekonomiskt effektiva produktionskapitalet per sysselsatt på ett par år genomgått en betydande minskning. Detta leder oundvikligen till en neddragning i arbetsproduktiviteten. Denna ned- gång har befästs av industriländernas bestående oförmåga att anpassa si till 11 iv '.

Diagram 2'5 BNF gFör Cdist ååclleiai/isgileerlgilenheten att vid tider av låg efterfrågan och lil/vax! och arbetspro-

duklivilel. Avvikelse/rå,, lågt kapacitetsutnyttjande i ekonomin, så utnyttjar företagen arbetskraf- rrend1960—1973. ten mindre effektivt än annars.

Procent

Procent

Förenta staterna Japan

10 Förbundsrepubliken Frankrike Tyskland

70 72 74 76 78

1960 62 64 66 68 70 72 74 76 78 60 62 64 66 68

För respektive land är A = tillväxttakt 1960—1973 av total arbetsproduktivitet (BNP/total sysselsättning) B = tillväxttakt 1960—1973 av BNP.

2.2.3. Nya villkor/ör stabiliseringspolitiken

En av de största ekonomisk—politiska bedrifterna under efterkrigstiden har varit avskaffandet av massarbetslösheten. I det föregående avsnittet visades hur det var möjligt att under 1950- och 1960-talen bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik för full sysselsättning samtidigt som inflationstakten kunde hållas nere. Vi har sedan sett hur de gynnsamma betingelserna för en framgångsrik stabiliseringspolitik vittrat sönder kring ingången till 1970—talet. Under 1970—talet har det heller inte varit möjligt att nå full sysselsättning och låg inflation. Resultatet har i stället blivit hög arbetslöshet och hög inflation; ett ekonomiskt tillstånd som kommit att benämnas ”stagflation".

Utan tvivel är den ekonomiska politikens oförmåga att komma till rätta med arbetslösheten det mest oroande draget i 1970-talets interna- tionella ekonomiska utveckling. Det kan visserligen sägas att de genom-

» snittliga arbetslöshetstalen fortfarande är låga i ett längre historiskt per- », spektiv. men talen fortsätter att öka. Bakom genomsnittstalen döljer sig l också mycket höga arbetslöshetstal för särskilda grupper. Det är uppen- i bart att en fortsatt utveckling efter dessa linjer utgör ett hot mot den 50- ciala stabiliteten i industriländerna.

Vi skall i det följande något närmare analysera hur de ändrade ramar- na under 1970-talet påverkat möjligheterna att bedriva en keynesiansk stabiliseringspolitik för full sysselsättning.

I föregående avsnitt konstaterades att vissa viktiga förutsättningar måste vara uppfyllda för att denna stabiliseringspolitik skall fungera. Helt kort kan de sammanfattas i följande punkter:

— underliggande prisstabilitet - stabil bytesbalanssituation — god investeringsbenägenhet — jämnt fördelat kapacitetsutnyttjande

På alla dessa punkter har förutsättningarna försämrats under 70-talet. Det är sålunda uppenbart att oljeprisstegringarna haft direkt negativa effekter på stabiliteten i såväl priser som i bytesbalanssituationen.

Men även under tiden mellan oljeprishöjningarna har inflations- trycket förblivit högt i OECD-området som helhet. Den genomsnittliga inflationen kom sålunda inte ned under 7 % ens 1978, då oljepriser och råvarupriser sjönk. Kring detta genomsnittstal har spridningen varit hög. Under slutet av 1970-talet har vi fått en alltmer markerad uppdel- ning i höginflationsländer och låginflationsländer, vilket bidrar till en ökad instabilitet på växelkurssidan.

Den underliggande inflationstakten har alltså i många länder förblivit hög. Detta beror bl. a. på en fortsatt snabb löneutveckling under 1970- talet. Det har inte varit möjligt att anpassa löneutvecklingen till det be- gränsade utrymme som givits av en svag ekonomisk tillväxt och fort- gående terms-of—trade-förluster. Lönebildningsproblematiken har ytter- ligare skärpts av de skattestegringar som krävts för att finansiera en väx— ande offentlig sektor. Slutresultatet av den angivna fördelningskonflik- ten har blivit löneökningar som tenderat att driva upp den underliggan- de inflationstakten och minska vinsterna.

Sjunkande vinster i förening med ökad instabilitet på pris— och efter— frågesidan har sänkt investeringarna i industriländerna. Därmed har det finansiella sparandet i hushållssektorn ökat, med en minskad effektv ef— terfrågan som följd. Stimuleras då efterfrågan med en aktiv finanspolitik uppstår därmed redan vid blygsamma sysselsättningsambitioner )ety- dande budgetunderskott, vilket nära nog alla industriländer fått erfara. Detta har inneburit ytterligare en begränsning av möjligheterna att be- driva en expansiv ekonomisk politik.

De låga investeringarna och 1970—talets branschkriser har även kull— kastat den fjärde av de ovan angivna förutsättningarna. En stor del av arbetslösheten och det låga kapacitetsutnyttjandet har blivit lokaliserad till särskilda branscher och regioner. Samtidigt har de låga investeringar- na gjort att kapaciteten på många håll blivit otillräcklig. Vid en kon- junkturuppgång uppkommer därvid flaskhalsproblem på ett mycket ti- digt stadium. Resultatet av detta är överhettning och inflationstendenser i ekonomin samtidigt som sysselsättningen och det totala kapacitetsut- nyttjandet fortfarande är låga. Ett konjunkturuppsving bryts därmed av inflation långt innan ekonomierna nått full sysselsättning.

Den ekonomiska utvecklingen under 1970—talet har sålunda resulterat i en rad restriktioner för ekonomisk expansion. De flesta av dessa ter sig uttryck i att en ekonomisk uppgång tenderar att brytas av en stegrad in- flationstakt. Detta förhållande har varit särskilt påtagligt under den se- naste konjunkturuppgången. Det är därför naturligt att stabiliserzngs- politiken i industriländerna fått en ökad inriktning mot inflationsbe— kämpning.

Utan tvivel har det också haft betydelse att de länder som följt en för— siktig linje i sin ekonomiska politik efter 1973—1974 också har fått den mest balanserade ekonomiska utvecklingen. Särskild politisk betydelse harjäinförelsen mellan Förenta staterna och Förbundsrepubliken Tysk- land haft. Det senare landet har kommit att framstå som den typiska ex- ponenten för en försiktig ekonomisk politik som varit relativt fram- gångsrik. Den expansiva amerikanska politiken från 1975 fram till mit- ten av 1979 har å andra sidan drivit upp inflationstakt, räntor och bytes- balansunderskott till mycket höga nivåer samtidigt som arbetslösheten fortfarande legat över nivåerna från 1960—talets slut och 1970-talets bör— jan.

2.2.4. Nya stubiliseringspolitiska strategier

1970—talets erfarenheter och den ökade inriktningen på inflationsbe— kämpning har kommit att öka intresset för fasta normer i stabiliserings- politiken. De flesta av de stora länderna arbetar sålunda med officiella mål för penningpolitiken. Regeringarna har också mot slutet av 1970-ta- let visat ett ökat intresse för fasta växelkurser. Synliga tecken på c'etta är bl. a. förändringen i den amerikanska växelkurspolitiken i november 1978 mot en politik för stabilisering av dollarn. Ett viktigt steg idenna riktning har också varit tillskapandet av det EG-anknutna europeiska monetära systemet (EMS) som började operera i mars 1979.

Man kan konstatera att erfarenheterna av denna typ av politik hittills

varit blandade. I både Förenta staterna och Storbritannien, där pen- ningpolitiken använts på ett aktivt sätt för att bekämpa inflation, har flera problem med denna politik framkommit. Det har sålunda visat sig mycket svårt att verkligen kontrollera tillväxten i penningmängden, lik- som att avgöra vilken definition av penningmängden som är den i sam- manhanget relevanta. Ett djupare problem förefaller den långa tidsför- dröjningcn vara. Effekten av en penningpolitisk åtstramning tenderar att först ge sig tillkänna på aktivitetsnivån i ekonomin. Först med en lång tidsfördröjning kan politiken väntas leda till en nedgång i infla- tionstakten. En konsekvent inflationsbekämpning av denna modell kan därför komma att kräva en uthålligt stram politik under en lång pe- riod av sjunkande aktivitet och stigande arbetslöshet. innan den under- liggande inflationstakten kommit ned i nivå med den målsatta öknings- takten för penningmängden. Man kan ifrågasätta såväl önskvärdheten som det politiskt möjliga i en sådan uthållighet. Erfarenheten tyder allt- så på att en fast penningpolitisk norm inte är ett tillräckligt medel för att få ned en hög inflationstakt till en acceptabel nivå. Däremot är en stram penningpolitik säkerligen en nödvändig komponent i varje bredare pro— gram för en stabilisering av penningvärdet.

När det gäller stabiliseringen av växelkurserna är möjligheterna att gå vidare på denna väg i hög grad avhängiga av huruvida det kan ske en utjämning av inflationstakter och bytesbalansunderskott. Även om by- tcsbalanssituationen mellan de stora länderna har utjämnats under det senaste året kvarstår stora skillnader i inflationstakt. Det mesta talar därför för att vi under de allra närmaste åren får leva med perioder av kraftiga växelkursförändringar. Utvecklingen under det senaste året har också demonstrerat det nära sambandet mellan penningpolitiken i de olika länderna och växelkurssituationen. Den strama penningpolitik som satts in 1980 för att hålla tillbaka de inhemska prisstegringarna har orsakat mycket kraftiga räntesvängningar i de olika länderna, vilket i sin tur har verkat destabiliserande på växelkurserna. Därtill kommer att de finansiella rörelser som räntesvängningarna åstadkommer har bidragit till att försvåra kontrollen av penningmängden i respektive land.

Utvecklingen understryker alltså svårigheterna att stabilisera kredit- och valutamarknaden när den underliggande ekonomin inte är i balans. Diskussionen för oss därmed tillbaka till de restriktioner för tillväxt vid stabila priser som angavs i föregående avsnitt. Så länge dessa inte har undanröjts är det mycket svårt att med någon stabiliseringspolitisk me- tod nå full sysselsättning vid stabila priser.

2.3. Sveriges ekonomi under 1950- och 1960-talen

Den svenska ekonomins utveckling under efterkrigstiden ansluter sig i många avseenden till den internationella bild somjust beskrivits. Sålun- da upplevde även Sverige under 1950- och 1960-talen en period av unik materiell tillväxt. [jämförelse med utvecklingen i övriga OECD-området under samma period motsvarar den svenska ungefär ett genomsnitt. Detsamma gäller utvecklingen av industriproduktion och handel.

Ser vi till användningen av resurstillväxten tillhör Sverige den grupp av länder som satsat på en snabb tillväxt av offentlig konsumtion och offentliga utgifter. Till denna bild hör också att Sverige i högre grad än de flesta industriländer prioriterat den fulla sysselsättningen. Med den- na prioritering är det inte onaturligt att den svenska inflationstakten un- der 50- och 60-talen låg något över OECD—genomsnittet.

2.3.1. Strukturomvandling och produktivitetstillväxt

Den svenska ekonomiska politiken kunde under 1950- och 1960—talen verka under de gynnsamma internationella betingelser som beskrevs i anslutning till diagram 2.3 ovan. Den svenska tillväxtprocessen kan ock- så beskrivas i de termer som där angavs. En viktig del i detta mönster var en snabb tillväxt av produktion och produktivitet i industrin. Den svenska utvecklingen ansluter sig även här väl till ett internationellt mönster.

Bakom den svenska utvecklingen låg en hög investeringstillväxt och en mycket snabb Strukturomvandling. Sverige drog i mycket hög grad fördel av de möjligheter till internationell specialisering som öppnades under 1950- och 1960-talen. En annan viktig del i denna utveckling var en utslagning av föråldrat och/eller ineffektivt kapital. Därtill kom ra- tionalisering och effektivisering i existerande produktion. Många studier har visat att det under 1960-talet var möjligt att nå en betydligt snabba- re utveckling än vad som betingades enbart av utvecklingen av teknik och investeringar.

En viktig förklaring till den snabba produktivitetsökningen var att po- tentialen för produktivitetsvinster genom Strukturomvandling var myc— ket hög i Sverige efter kriget. l930-talets utveckling följd av avspärrning under kriget och en svag importkonkurrens under de närmast följande åren hade gjort att den svenska industrin var mycket diversifierad vid ingången till 1950-talet. När den internationella handeln sköt fart vid slutet av 1950-talet och början av 1960-talet utgjorde denna diversifie- ring en betydande tillväxtpotential. Genom att bättre utnyttja den sven— ska industrins komparativa fördelar kunde nämligen omfattande pro- duktivitetsvinster nås. Möjligheterna till rationaliseringar i de enskilda företagen var också mycket stora. Detta sammanhängde med det skyd- dade klimat som industrin levde i under åren omedelbart efter kriget. Även här fanns alltså en betydande potential för produktivitetsstegring— ar.

En annan viktig förklaring till den lyckosamma utvecklingen var den ekonomiska politik och den arbetsmarknadspolitik som fördes under dessa år. Därtill kom att löntagarorganisationernas agerande ingick som en naturlig förutsättning för den grundläggande ekonomisk-politiska strategin. Den senare delen av 1950-talet och större delen av 1960-talet kan betecknas som ”den svenska modellens guldålder". Löntagarorgani- sationernas delar i denna strategi var den solidariska lönepolitiken och ett avtalstänkande som senare kom att kodifieras i den s. k. EPO-model- len samt en principiellt positiv inställning till rörlighet ochlförändringar. Statsmakternas bidrag var den Rehnska arbetsmarknadspolitiken med

en stark inriktning på rörlighet och flexibilitet. Andra komponenter var en aktiv stabiliseringspolitik för full sysselsättning, en stark tillväxt i of- f entlig sektor och i bostadsbyggandet och en liberal företagspolitik, som medgav en god räntabilitet i industrin.

Vi skall i det följande något närmare beskriva den svenska struktur- omvandlingsmodellen och ange de grundläggande förutsättningarna för modellens funktion. En viktig förklaring till den snabba strukturom— vandlingen i den konkurrensutsatta sektorn var spänningen mellan in— ternationella priser och inhemska kostnader. Genom den fasta dollarn och de fasta växelkurserna var priserna för färdigvaror i internationell handel relativt oföränderliga. Samtidigt steg lönerna relativt snabbt. Om ett företag skulle kunna behålla sina marginaler var det alltså nödvän- digt att öka produktiviteten genom investeringar, rationaliseringar och ökad stordrift. Företag som inte kunde öka produktiviteten i takt med lönerna f iek sina vinstmarginaler sammanpressade och slogs efter hand ut.

Lönepolitiken siktade till att de generella lönehöjningarna skulle vara så höga att de tillät oförändrade vinstmarginaler i den expansiva delen av industrin. Dessa lönehöjningar skulle också drivas igenom i de svaga delarna av industrin. Därmed kom arbetskraften att pressas ut ur den svaga delen av industrin genom driftinskränkningar och konkurser. Ge- nom en aktiv arbetsmarknadspolitik kunde arbetskraften sedan föras över till de mera vinstrika delarna av industrin. Därmed underlättades en expansion i de delar av industrin där Sverige hade konkurrensför- delar gentemot utlandet och där det var möjligt att göra produktivitets- vinster genom ökad stordrift. Lönebildningen bidrog därmed till en ökad produktivitetsstegring, vilket i sin tur gjorde det möjligt att kombi— nera goda avtalsutfall med en relativt stabil prisnivå och bibehållen kon- kurrenskraf t i den expansiva delen av industrin. Samtidigt var det möj- ligt att få en ekonomiskt hållbar utjämning av lönestrukturen. Den ar— betskraft som slogs ut ur de svaga sektorerna flyttades i regel över till nya företag med högre produktivitet och högre lönebetalningsförmåga. En utjämning av lönerna gick sålunda hand i hand med en utjämning av produktivitetsskillnaderna.

För att den skisserade strategin skulle fungera krävdes att vissa vikti- ga förutsättningar var uppfyllda.

a. Internationell prisstabilitet Den lönepolitiska filosofin byggde i hög grad på den ”norm” som den fasta växelkursen i kombination med den stabila dollarn utgjorde. Tack vare detta blev bibehållen konkurrenskraft liktydigt med låg inflations- takt. Man kan också i efterhand konstatera att stabilitet i relativpriserna mellan branscher bidrog till att modellen fungerade bra. Vi har senare fått bevittna hur kraftiga förskjutningar av dessa relativpriser stört löne- bildningen och verkat destabiliserande på industrisektorn.

b. Snabb internationell tillväxt

Expansionen inom den starka delen av industrin skedde genom en snabb exportökning. En snabb världshandelstillväxt var en nödvändig förutsättning för denna utveckling.

6. Snabb investeringstillväxt

En nödvändig del i den beskrivna strukturomvandlingsproeessen var en snabb utslagning av realkapital. För att expansionen i industrisektorn skulle vara långsiktigt hållbar krävdes därför snabba investeringsök- ningar i den expansiva delen av industrin. Den ekonomiska politiken var också i mycket hög grad inriktad på att åstadkomma en god tillväxt i in- dustriinvesteringarna. Det främsta medlet var bolagsbeskattningen med mycket liberala avskrivningsregler som gynnade återplöjning av genere- rade vinstmedel.

Även de konjunkturpolitiskt orienterade investeringsfonderna bygger på denna princip. En svaghet med denna politik har emellertid varit att investeringarna därmed i alltför hög grad kommit att knytas till den his- toriska vinstutvecklingen. Investeringsstimulanserna har därmed delvis verkat strukturkonserverande, vilket går i motsatt riktning till övriga de- lar av politiken. Trots höga investeringstal tyder också mycket på att in- vesteringsökningarna inte var tillräckliga för att långsiktigt bära upp den snabba industriella expansion vi hade under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. En icke obetydlig del av expansionen kom i stället till stånd genom effektiviseringar och rationaliseringar (se kap. 7 i del II av detta betänkande).

d. Måttfu/Ia avtal

Genom att de företag som inte kunde öka produktiviteten i takt med lö- neökningarna slogs ut fanns det en tendens till att det 5. k. EPO-kriteriet blev självuppfyllande, dvs. man kunde i efterhand konstatera att pro- duktiviteten i den överlevande delen av industrin ökat lika snabbt som lönerna minus den internationella inflationen. Ett för högt avtal resulte- rade därför inte nödvändigtvis i att EPO-utrymmet överskreds utan i stället i att utslagningen kunde bli alltför kraftig i förhållande till expan- sionen, vilket kunde resultera i en för liten industrisektor. Den slutgilti— ga måttstocken blev alltså den långsiktiga bytesbalansutveeklingen. Härvidlag kan konstateras att till skillnad från många andra industri- länder klarade Sverige perioden fram till 1965 utan allvarliga bytesba— lansproblem.

e. Rör/i g arbetsmarknad

En absolut nödvändig förutsättning för politiken var en hög rörlighet på arbetsmarknaden. Företag som slogs ut kunde inte förväntas ligga i sam- ma region som de expansiva delarna av industrin. Strukturomvandling— en krävde därför stora geografiska omflyttningar. Det låg också i sakens natur att utslagningen i stor utsträckning skedde i andra branscher än de

som innehöll expansiva företag. De expansiva branscherna krävde i många fall andra yrkesfärdigheter än de svaga branscherna. Därför krävdes också en betydande yrkesmässig rörlighet.

Arbetsmarknadspolitiken som den utformades under l950— och 1960- talen efter Gösta Rehns idéer var inriktad på att åstadkomma den yrkes- mässiga och geografiska rörlighet som krävdes för att strukturomvand- lingen skulle kunna komma till stånd och den måste sett från denna ut- gångspunkt betecknas som lyckosam. Rationaliseringsprocessen inom jordbruket spelade också en betydande roll i detta sammanhang. Denna gav under hela l950- och 1960-talen ett tillflöde av arbetskraft till in- dustrisektorn, vilket bidrog till att underlätta rekryteringen till de ex- pansiva delarna av industrin. Över huvud taget präglades hela samhälls— utvecklingen under l950- och 1960-talen av strukturomvandlingen och den snabba industritillväxten. Tätorternas och storstädernas tillväxt och det höga bostadsbyggandet var delar av samma mönster.

Med reservation för investeringsutvecklingen kan man konstatera att de här angivna förutsättningarna för strukturomvandlingsprocessen var uppfyllda under 1950—talet och större delen av 1960-talet. Sverige fick under denna period en historiskt sett unik kombination av snabb och stabil industritillväxt. Såsom konstaterats ovan klarade också Sverige perioden fram till 1965 utan allvarliga bytesbalansproblem. Denna sta- bila ekonomiska utveckling skapade också goda betingelser för en fram- gångsrik stabiliseringspolitik för full sysselsättning. En viktig kompo- nent i denna politik var att offentliga investeringar och bostadsinveste- ringar f iek ett anticykliskt förlopp. Även de privata investeringarna kun- de delvis styras med hjälp av bl. a. investeringsfonderna.

2.3.2 Ändradeförutsättningar

Mot slutet av 1960-talet började en del av förutsättningarna för model- len att svikta. Därtill kom vissa nya drag i den ekonomiska utvecklingen som försvårade en stabil ekonomisk utveckling enligt tidigare mönster. Utvecklingen under 1970-talet medförde att knappast någon av de för- utsättningar som angivits som nödvändiga för den ”svenska modellens” funktion kvarstår.

Vi har i det föregående avsnittet visat på den ökade instabiliteten i den internatimte/lu utvecklingen mot slutet av l960-talet och början av 1970—talet. Den stegrade internationella inflationen och uppbrottet från fasta växelkurser innebar att den fasta punkten i EFG-modellen kom i rörelse. Tidigare kunde man utgå från att ett avtal som bibehöll kon— kurrenskraften också gav en låg inflationstakt. När den internationella inflationstakten är hög gäller inte detta längre. Å andra sidan kan avtal som utgår f rån en för hög prognos av den internationella inflationstak- ten ge upphov till svåra konkurrensstörningar, såsom var fallet l975—1976. Genom att hålla fast vid EPO-modellen i den nya situatio- nen ökade risken för inflation och konkurrensstömingar. Svårigheterna att hantera den nya pris- och växelkurssituationen kom också, som vi se- nare skall visa, att få mycket stor betydelse för utvecklingen under 1970- talet.

Den internationella specialiseringen och den snabba världshandelstill- växten under l950- och 1960-talen möjliggjorde en snabb expanion av de produktiva och vinstrika delarna av den svenska industrin. När till- växten i världshandeln minskade under andra hälften av 1970-talet min- skade samtidigt potentialen för denna expansion. Vid bibehållen takt i utslagningen tenderade därför industrisektorn att minska.

De jobb som slås ut i industrin har i stället kommit att motsvaras av allt snabbare sysselsättningsökning i den offentliga sektorn. Den snabba ökningen av den offentliga sektorns relativa betydelse sedan slutet av 1960-talet har också gjort att förutsättningarna för en måttfull löneut- veckling påverkats. Denna påverkan har skett dels därigenom att en ökad efterfrågan på arbetskraft har en tendens att driva upp lönerna, dels därigenom att den offentliga sektorn vid några avtal kommit att bli löneledande. Därtill kommer de effekter på lönebildningen som finan- sieringen av den offentliga sektorn gav upphov till. Flera internationella studier har visat att en snabb skattefinansierad tillväxt av offentlig sek— tor är inflationsdrivande från kostnadssidan. I kapitel 10 i del II påvisas en motsvarande effekt för svensk del.

Avtalsproblematiken kom också att försvåras därigenom att inkomst- beskattningens progressivitet började skärpas kraftigt 1971, varefter en fortgående skärpning har skett under hela 1970-talet. Därmed har utfal- let i procentuell reallöneökning efter skatt av en given procentuell in- komstökning före skatt kommit att bli allt mindre. Medan en indu— striarbetare vid en löneökning på 10 % 1970 fick en ökning av sin lön ef- ter skatt med 8 % var motsvarande tal 1979 6 %. För en industritjänste- man är motsvarande tal 1970 8,3 % och 1979 4,6 %. När samtidigt den genomsnittliga inflationstakten steg blev det inte längre möjligt för lön- tagarorganisationerna att genom ökningar av bruttolönen skaffa sina medlemmar en rimlig reallöneutveckling. Medan staten under 1960—talet kunde hålla sig helt utanför avtalsrörelserna har genom de förändlrade skatteförutsättningarna en statlig medverkan i en eller annan form tett sig nödvändig.

En annan av grundförutsättningarna för modellen som började vackla mot slutet av 1960-talet var den rörliga arbetsmarknaden. Som framgår av kapitel 9 har vi sedan mitten av 1960-talet haft en fortgående ned- gång i rörligheten på arbetsmarknaden. En illustration av detta ges i dia- gram 2.6 som anger den s. k. rörlighetskvotens utveckling sedan början av l960—talet.

Den minskade rörligheten hänger delvis samman med ändrade aittity- der till flyttningar. Det har också kommit att ställas större förväntningar på samhället att gripa in vid regionala brister på arbetstillfällen. En an— nan viktig faktor är den ökande frekvensen hushåll, där båda makarna har arbete utanför hemmet. Härigenom måste två finna jobb på inlflytt- ningsorten. Därtill kommer att de ekonomiska incitamenten för [flytt- ning har minskat under 1970-talet. Ökade ambitioner i fördelningspoli— tiken har lett till att sambandet för den enskilde mellan lön och arlbets- insats å ena sidan och ekonomisk standard å den andra sidan har' för— svagats. Detta innebär att en frivillig flyttning på grund av löneskiillna- der mäste te sig allt mindre meningsfullt för den enskilde. Allt detta bi—

drog till att försvåra rekrytering i de expansiva delarna av industrin. Denna rekrytering har också försvårats av att arbetsutbudet räknat i timmar faktiskt minskat sedan 1965 och att efterfrågan från offentlig sektor kommit att ta en snabbt växande andel av detta utbud i anspråk. Detta illustreras av diagram 4.1 i avsn. 4.3.

Som vi tidigare påpekat byggde l950- och l960-talsmodellen i hög grad på stabilitet och expansionskraft i industrisektorn. Flera av de för- ändringar vi nu pekat på har verkat för en försvagning av denna.

Det ligger i efterhand nära till hands att peka på 1968 som en vänd— _punkt för den industriella utvecklingen. Efter en expansiv politik i kon- junkturuppgången slöts ett högt avtal som bidrog till en betydande ut— slagning i industrin 1967—1968. Som framgår av diagram 4.1 kom detta att utgöra startpunkten för en fortgående nedgång i industrisysselsätt- ningen i timmar räknat. En fortsatt ökning av produktiviteten efter det tidigare mönstret var nu möjlig att upprätthålla endast genom en syssel- sättningsmässig krympning av industrisektorn.

Även i ett annat avseende innebar den industriella konjunktur- nedgången en vändpunkt. Som OECD-sekretariatet har visat i 1978 års Sverigerapport kom efter denna tidpunkt den fortgående utjämningen av industrins löner genom den solidariska lönepolitiken inte att mot- svaras av en utjämning av produktivitetskillnaderna i industrin. Den ekonomiska basen för den solidariska lönepolitiken kom därigenom att påtagligt försvagas. I mindre grad än tidigare motsvarades löneutjäm- ningen av överflyttning från svaga till starka sektorer. I stället har ut- jämningen kommit att resultera i stigande lönsamhetsproblem i vissa sektorer. Samtidigt som det finns flera yttre faktorer som bidragit till den sva- gare industriella utvecklingen under 1970-talet finns det mycket som ta- lar för att själva den takt i vilken strukturomvandlingen drevs bidrog till

Procent

15

Trend 1966— 79

10

T '1—'T T 1—1 —t—1—t— I— 1966 70 75 79 År

Anm. För 1969 och 1971 saknas observationer.

Diagram 2.6 Antal ar- betsgivarbvten i procent av antal sysselsatta (rör- li ghetskvoten ). Källa: AMS.

' Strukturomvandling och tillväxt i svensk in- dustri under efterkrigsti- den. Ds E 1980:5.

en långsiktig försvagning i industrin. För att de expansiva delarna iv in- dustrin i sin produktivitetsökning skulle kunna hålla jämna steg med lö- neökningarna var det nödvändigt för företagen att utnyttja tillgäigliga möjligheter till rationaliseringar och specialiseringar mycket hårt. Möj- ligheterna att nå stordriftsfördelar blev också ett viktigt vapen i kampen att hålla nere kostnaderna. Det var då naturligt att investeringarnzi hu- vudsak inriktades på att utnyttja dessa möjligheter. Produktivitetslöjan— de investeringar kom att dominera, medan investeringar som syftade till långsiktig expansion eftersattes. Därmed var inte den snabba pnduk- tions- och produktivitetsökningen 1955—1965 långsiktigt hållbar. En fortsatt löne- och produktivitetshöjning efter de gamla linjerna kunde nu endast upprätthållas genom en snabbare utslagning i industrin och en sysselsättningsmässigt vikande industrisektor. Genom den otillräckli- ga kapitalbildningen kom också efter 1965 den överlevande delen _iV in- dustrin att utsättas för en fortgående försvagning. Den beskrivning av utvecklingsförloppet som givits ovan framkommer ur de analyser som redovisas i en särskild studie av industrins utveckling som utförts för LU 80.1

När det gäller 1970-talets utveckling framkommer en likartad b;1d ur SlND:s nyligen publicerade studie ”Vinster och sysselsättning i svensk industri”. Med utgångspunkt i en mycket omfattande bearbetning av in- dustristatistiken framkommer där bl. a. att ca 10 % av alla sysselsatta i industrin befinner sig i företag som inte täcker de rörliga kostnaderna. Som framgår av kapitel ] 1 i del II har också företagens finansiella situa- tion fortgående försämrats under 1970-talet, vilket bidragit till att min- ska industrins motståndskraft mot yttre störningar.

2.3.3 Utvecklingen under 1970-talet

Den långsiktiga tendensen till nedgång i industrisektorn blev tydlig i samband med konjunkturuppgången 1969—1970. Det var då, till skillnad från vad som varit fallet tidigare, inte möjligt att i uppsvinget återta den tidigare nedgången i sysselsättningen. Detta berodde bl. a. på att en allt för snabb sysselsättningsexpansion i den kommunala sektorn skapade en överhettad arbetsmarknad. Därmed kom uppsvinget i industrin att strypas på grund av brist på arbetskraft. Sverige började därmed för första gången under efterkrigstiden att få tendenser till ett strukturellt bytesbalansunderskott. Dessa erfarenheter kom i hög grad att prägla uppläggningen av den ekonomiska politiken under den närmast följande konjunkturcykeln.

Politiken fick en restriktiv inriktning som syftade till en stabilisering av priser och kostnader. Ett viktig mål för politiken under denna period var också att släppa fram industrins export och investeringar. Den än— drade inriktningen av politiken belyses av nedanstående tablå.

Nyckeltal för den ekonomiska utvecklingen 1965—1974 Årlig volymtillväxt

1965—1970 1970—1974

Total inhemsk efterfrågan 3,8 2,0 därav: privat konsumtion 3,0 2,5

kommunal konsumtion 8,9 3,4 Offentliga investeringar 7,8 —5,2 Bostadsinvesteringar 1,3 —2,6 Privata investeringar 3,3 5,6

Den förda politiken kom i flera viktiga avseenden att stabilisera den svenska ekonomin. Sett över hela konjunkturcykeln 1970—1974 var det möjligt att bibehålla ett oförändrat antal sysselsatta i industrin. Indu- striinvcsteringarna ökade och bytesbalansunderskottet vändes i ett över- skott. Priset för åtstramningspolitiken var en uppgång i arbetslösheten som i genomsnitt för 1972 kom att uppgå till 2,7 %. Genom den strama politiken kom Sverige att ställa sig vid sidan av den internationella över- hettningen i samband med konjunkturuppgången 1972—1973. De krav på en aktiv växelkurspolitik som den nya internationella situationen ställde, beaktades emellertid inte. Genom en apprecieringspolitik skulle det ha varit möjligt att till en betydande del undgå trycket från de inter- nationella prisökningarna. Den jämförelse med Förbundsrepubliken Tyskland som görs i tabell 2.3 är belysande i detta avseende.

Medan exportpriserna i Sverige 1972—1974 steg med i genomsnitt ca 20 % per år räknat i svenska kr blev motsvarande siffra för Förbundsre— publiken Tyskland ca 9 % räknat i D-mark, vilket kom att bidra till en relativt dämpad prisutveckling där. I Sverige däremot kom efter det kraftiga genomslaget av de internationella priserna de inhemska priser- na att stiga. Trots att ettårsavtalet 1974 gav en lönekostnadsökning per timme på drygt 17 % så möjliggjorde de kraftiga internationella prisök— ningarna att såväl vinster som prismässig konkurrenskraft förbättrades i Sverige. Denna erfarenhet bidrog säkerligen i hög grad till utvecklingen

Tabell 2.3 Löner, priser och växelkurser i Sverige ochi Förbundsrepubliken Tyskland

Sverige Förbundsrepubliken Tyskland

1972— 1973

1970— 1971 1972 1973 1974 1970 1971 1971 1972 1973 1974 1975 1971 1972

Löner. årlig pro- centuell tillväxt" 11,5 12,6 12,2 17,7 22,0 17,5 12,8

Konsumentpriser,

årlig procentuell

tillväxt 7,4 6,0 6,7 9,8 9,8 5,3 5,5 Exportpris, årlig

procentuell tillväxt 5,0 3,8 10,1 27,5 15,7 2,5 0,7 Växelkurs gen- temot kronan, kr/DM — — — — — 147,08 149,43

" Lönekostnad (inkl. sociala avgifter) per arbetad timme i tillverkningsindustrin.

1973— 1 974

25,7 19,0

15,0

165,23 172,12

1974— 1975

7,7

6,0

7,2

169,16

Källor: International Financial Statistics Yearbook, International Monetary Fund, Washington D.C., Decem- ber 1976, Economic Outlook, 27, OECD, Paris, July 1980, Sveriges Riksbank, Statistisk Årsbok 1979, Stock- holm 1980, m. fl.

under de båda efterföljande åren. Vad som står klart är att växelkurspo- litiken omintetgjorde den inflationsdämpning som åtstramningspoliti— ken under 1970-talets första år åstadkommit.

Den internationella konjunkturnedgången 1974—1975 blev den krafti- gaste under efterkrigstiden. Dess negativa effekter förstärktes för Sveri- ges del av att nedgången blev särskilt kraftig i vissa svenska nyckelbran- scher som varvsindustrin, skogsindustrin och järn- och stålindustrin. Den ekonomiska politiken i Sverige fick nu en markerat expansiv inrikt— ning. Den inhemska efterfrågan stimulerades för att vi sysselsättnings- mässigt skulle kunna överbrygga den internationella konjunkturned- gången. Den kraftiga inflationen gjorde den ovan antydda avtals- och skatteproblematiken akut. Därför genomfördes efter diskussioner med löntagarorganisationerna omfattande skatteomläggningar för att under- lätta måttfulla avtal. Därtill skärptes växelkurspolitiken genom att den svenska kronan var knuten till den s. k. ormen, vilket kom att innebära att kronan 1975 och 1976 följde D-marken, och därmed skrevs upp gent- emot de flesta övriga valutorna.

Flera faktorer samverkade emellertid nu till att löneökningarna blev höga. 1974 års avtal, där mycket höga löneökningar kunde kombineras med avsevärda vinstförbättringar, formade såväl hos löntagare som ar- betsgivare förväntningar som bäddade för höga löneökningar under de närmast följande åren. Därtill kom att den mycket expansiva ekonomi- ska politiken bidrog till att befästa det inflationistiska klimat vi nu bör— jat få. I det relativt höga tvåårsavtalet 1975—1976 var också den offentli- ga sektorn löneledande. Avtalet följdes av kraftig löneglidning, varför slutresultatet blev en sammanlagd löneökning med ca 40 % 1975—1976.

Växelkurspolitiken kom nu återigen att verka emot finans- och pen- ningpolitiken. I den föregående konjunkturcykeln följdes inte den stra— ma politiken upp med en appreciering. 1975—1976 introducerades i stål— let en apprecieringspolitik som komplement till en expansiv ekonomisk politik. Den samlade effekten av höga löneökningar och en dyrare krona blev förödande för konkurrenskraften i vår industri. Våra relativpriser höjdes med närmare 14 % mellan första halvåret 1974 och första halv- året 1975.

Som framgår av diagram 7.4 i del II, bidrog den expansiva ekonomi- ska politiken till att hålla uppe industriproduktionen 1974 och i någon mån också 1975, trots den djupa internationella konjunkturnedgången. De ökande relativpriserna bidrog emellertid till att exportindustrin tap- pade marknadsandelar och att importpenetrationen ökade kraftigt. När industriproduktionen i andra länder tog fart 1976 fortsatte därför den svenska nedgången i allt snabbare takt. Detta nödvändiggjorde en åt— stramning av den ekonomiska politiken och devalveringar av dem sven- ska kronan. I samband med den sista devalveringen på 10 % 197'7 läm- nade Sverige också valutasamarbetet i den s.k. ormen. I stället knöts den svenska kronans paritet till en valutakorg bestående av ett vägt ge- nomsnitt av våra viktigaste handelspartners valutor.

Växelkursanpassningen möjliggjorde en återhämtning i industrin. Den svenska industriproduktionen kunde nu ökai samma takt som den internationella. Det visade sig emellertid inte vara möjligt att återvinna

marknadsandelar i den omfattning man kunnat förvänta sig. När politi- ken ätcr lades om i expansiv riktning 1979 höjdes i stället relativpriserna varpå industrin 1980 tappade marknadsandelar i en omfattning (ca 4 %) som endast delvis kan förklaras av arbetsmarknadskonflikten. Sammantaget har vi därigenom kommit att få en industriproduktion som 1980 ligger under 1974 års nivå och en industrisysselsättning som 1980 ligger 70 000 lägre än 1974. Trots en viss återhämtning av vinsterna ligger de fortfarande toppåret 1980 lägre än genomsnittet för den före— gående konjunkturcykeln. Som en följd härav har också soliditeten' 1 in— dustrisektorn fortsatt att falla. Den tendensen är mycket oroande. ' Som tidigare framgått spelade kostnadskrisen en avgörande roll för 'nedgången' 1 industrin 1975 1977. En viktig del 1 bilden är också de all- varliga branschkriserna i järn- och stålindustrin och varvsindustrin. Dessa kriser kan emellertid inte förklara varför den totala svenska in- dustriutvecklingen 1974—1979 blev så mycket sämre än den internatio- nella. Man måste nämligen hälla i minnet att dessa branscher spelade en betydelsefull roll också i andra länders ekonomier. Därtill kommer att utvecklingen 1 dessa branscher endast 1 begränsad utsträckning påverkat totalsiffran för industriutvecklingen, vilket framgår av nedanstående tablå. Utvecklingen tyder 1 stället på att det finns svagheter och bristan- de expans1onskraf t i mycket stora delar av den svenska industrin.

Årlig volym tillväxt av:

Förädlingsvärde Sysselsättning milj. tim. 1974—1979 ' 1974—1979 Järn och stål —3,6 —3,6 ' Skogsindustri —1,5 —2,7 . Varv _ —7,9 . —5,2 Ovrig industri —0,5 - —2,6 Summa —1,0 , —2,8

Detta bekräftas som vi sett av att volymökningen på exportsidan inte alls realiserats i den utsträckning som motiveras av relativprissänkning- en 1977 och 1978 och den relativt goda internationella marknadstillväx— ten under de senaste tre åren. Detta tyder på att det finns betydande res— triktioner på utbudssidan som håller tillbaka tillväxten 1 den svenska' 1n- dustrin. _

Några viktiga faktorer som vi senare skall återkomma till är

B låg rörlighet på arbetsmarknaden, som försvårar en rekrytering till industrin ' D kraftigt efterfrågesug på arbetskraft från offentlig sektor, vilket också försvårar rekryteringen till industrin [11 en svag finansiell position. Låga vinster och låg soliditet verkar till- bakahällande på investeringsviljan..Det blir i detta läge också natur- ligt att utnyttja ett gott marknadsläge till prishöjningar för att lyfta vinster och soliditet något .

[] därtill kommer' 1 skogsindustrin den restriktion som ett begränsat vir- kesutbud visade sig utgöra 1979 och 1980.

Produktionstillväxten kom sålunda att bli mycket svag under andra hälften av 1970-talet. Resursutrymmet kom ytterligare att knappa: in av den försämring i vårt bytesförhållande som oljeprishöjningarra gav upphov till. Mellan 1973 och 1979 steg sålunda det svenska imporpriset på olja med ca 200 % om man deflaterar med index för svensk Otport. Detta tillsammans med övriga prisrörelser försämrade vårt bytesförhål- lande med totalt drygt 10 % under perioden 1973—1979.

Index 1970 = 100

130 Offentlig .' konsumtion _.'

125

Privat konsumtion 120

Diagram 2.7 BNI, privat och offentlig konsumtion ] 975 års priser. 1970 75 79 År

Den svaga resurstillväxten motsvarades inte av en nedgång i vår in- hemska konsumtion. I stället byggdes under överbryggningsåren upp ett gap mellan konsumtionstillväxt och resurstillväxt som senare inte äter— håmtats. Detta framgår av diagram 2.7 som anger utvecklingen av of- fentlig och privat konsumtion jämfört med utvecklingen av bruttonatio— nalinkomstcn (BNI) under 1970-talet. Av diagrammet framgår också den dominerande roll som den offentiliga konsumtionsutvecklingen haft under 1970-talet. Den pådrivande faktorn har varit den kommunala konsumtionstillväxten som uppgått till 4,1 % om året i genomsnitt under 1970—talet, medan motsvarande siffra för den statliga konsumtionen är 1,7 % per år.

På efterfrågesidan har också den offentliga utgiftstillväxten kommit att spela en alltmer dominerande roll under 1970-talet. Den trendmässi— ga tillväxten i de totala offentliga utgifternå har sedan 1960-talets början legat kring 6 % per år realt. Eftersom BNP-tillväxten varit långsammare har den offentliga sektorns utgifter fortgående ökat sin andel av BNP så att denna 1979 uppgick till 62 %.

Med en dämpad BNP-tillväxt under 1970-talet samt en fortsatt trend- mässig utgiftstillväxt i offentlig sektor kom utgiftsökningen att ta om- kring 80 % av hela BNP-ökningen i anspråk. Vissa är har utgifts- ökningen t. o. m. överstigit BNP—tillväxten.

2.3.4 Balansbristerna och den fulla sysselsättningen

Gapet mellan konsumtionsutveckling och produktionsutveckling utgör en grundläggande balansbrist i den svenska ekonomin. Detta gap har uppstått samtidigt som investeringarna minskat och bytesbalansunder— skottet har ökat. Dessa samband belyses i diagram 2.8, som ställer brut- tonationalinkomsten (BNI) mot dess användning i termer av total kon— sumtion och totala bruttoinvesteringar.

Som framgår av diagrammet har det stigande gapet mellan konsum- tion och produktion 1975 och”1977 motsvarats av en nedgång i investe- ringarna samt en försämring av bytesbalansen. Det grundläggande gapet bestod 1978. Detta år förbättrades emellertid bytesbalansen kraftigt ge- noin att den kraftiga investeringsnedgången minskade den inhemska re- sursförbrukningen. När produktionen sköt fart 1979 ökade också kon- sumtionen i samma takt, varför det strukturella underskottet bestod. Härtill bidrog oljeprisstegringarna 1979—1980 som försämrade Sveriges bytesförhållande med ca 8 miljarder kr. När investeringarna ökade kraf- tigt 1979 framträdde återigen det underliggande bytesbalansunderskot— tet. År 1980 förväntas bytesbalansunderskottet uppgå till 21,5 miljarder kr, dvs. ca 4.2 % av BNP. Man kan i efterhand konstatera att devalve- ringen haf t större möjligheter att leda till balans om uppgången i offent- lig och privat konsumtion hade kunnat hållas tillbaka. Därmed hade by- tesbalanseffekten av investeringsuppgången inte behövt bli så stor. Man kan också konstatera att investeringarna fortfarande är låga. Därför är det strukturella bytesbalansunderskottet snarast större än det faktiskt observerade underskottet 1980.

130 index 1970 = 100 Total konsumion

120

110

100

1970

Miljarder kr i löpande priser

+10

—10

Bytesbalansens saldo

Diagram 2.8 BNI, total —20 konsumtion, bruttoinves- teringar (1975 års priser) och bytesbalansens saldo 1 970—1 980. 1970

Under 1970—talet har de offentliga utgifterna fortsatt att expandera i en takt som medfört att de offentliga utgiftsökningarna tagit i det när- maste hela BNP-ökningen i anspråk. Detta har lett till stigande svårig- heter att finansiera de offentliga utgiftsökningarna. Vi har därmed fått ett växande finansiellt underskott i hela den offentliga sektorn och för statens del har vi fått en snabb tillväxt i budgetunderskottet. Utveckling- en illustreras av diagram 2.9 som belyser den stagnation i inkomstut- veeklingen som inträffade under senare delen av 1970—talet. Den före- gicks av en puckel i inkomstutvecklingen som förklaras av den kraftiga uppgången i reallönerna i samband med kostnadskrisen 1975—1976.

Svårigheterna att finansiera det statliga budgetunderskottet kan illu- streras av ett enkelt räkneexempel. Antar vi som utgångspunkt att sta- tens finansiella sparande skulle varit noll 1975—1979, dvs. att det årliga budgetunderskottet under samma period endast skulle motsvara den statliga utlåningen. innebär detta vid oförändrade utgifter att de direkta skatterna skulle ha behövt höjas med totalt 52 miljarder. Detta skulle i sin tur innebära att reallönesumman efter skatt skulle få sänkas med to- talt 29 miljarder, vilket är liktydigt med en årlig procentuell minskning av reallönen efter skatt med ca 3 % per år 1975—1979.

Det är uppenbart att en sådan skatteutveckling skulle drivit fram en ännu sämre ekonomisk utveckling än den som faktiskt realiserades. Krav på kompensation för de höjda skatterna skulle ytterligare skärpt

Miljarder kr, 1975 års priser

120 Budget- . underskott 110 100—- 90— 80—1

50

l—l— l—T_'_7 1_1__T—T_1—l_l—T'__I— —r r 1964/65 66/67 68/69 70/71 72/73 74/75 76/77 78/79

Diagram 2.9 Statsutgtf- ternas och statsinkomst— ernas reala utveckling budgetåren 1964/65—1979/80.

kostnadsproblematiken och bidragit till en sämre utveckling av efter- frågan och produktion i den konkurrensutsatta sektorn. Därtill kom att den dramatiska nedgången i disponibel inkomst skulle ha lett till en kraftig nedgång av inhemsk efterfrågan och därmed en ytterligare ned— gång i produktion och sysselsättning i den privata sektorn.

De offentliga utgifterna har sålunda blivit så stora i förhållande till ekonomin i övrigt att det inte längre är möjligt att skattemässigt finan— siera en utgiftsexpansion enligt mönstret från l950— och 1960-talen. En real utgiftsökning med 6,5 % om året under 1970-talet har därmed ound- vikligen medfört ett växande gap mellan utgifter och inkomster, dvs. ett växande finansiellt underskott i den offentliga sektorn. Det växande budgetunderskottet hänger nära ihop med övriga balans- brister i den svenska ekonomin. Utgiftsöverskottet i offentlig sektor av- speglar en nedgång i sektorns sparande. När inte denna nedgång mot- svaras av en sparuppgång i den privata sektorn minskar det totala brut- tosparandet i ekonomin, vilket är liktydigt med att den totala konsum- tionen växer snabbare än samhällets totala inkomster. Den senare ut- vecklingen framträdde tydligt i diagram 2.8. Utgiftstrycket i offentlig sektor bidrar sålunda till ett sänkt bruttosparande i hela ekonomin, vil— ket som vi sett bidrar till att driva fram ett strukturellt underskott i by- tesbalansen.

Det finns också en återkoppling från bytesbalansunderskott och spa— rande i privat sektor till underskottet i den offentliga sektorn. Ett ökat bytesbalansunderskott motsvarar ett efterfrågebortfall från den interna- tionella sektorn. Minskade investeringar i den privata sektorn är ock— så liktydigt med ett bortfall i total efterfrågan. Om staten vill upprätt- hålla den fulla sysselsättningen genom en expansiv politik måste efter— frågebortfallet ersättas med en utgiftsökning eller en skattesänkning. Båda dessa åtgärder leder till en uppgång i budgetunderskottet. Det höga budgetunderskottet speglar alltså delvis en ambition att uppehålla den fulla sysselsättningen genom insatser från offentlig sektor.

Som vi redan påpekat har inflationstakten i den svenska ekonomin un— der 1970—talet legat högre än under l950- och 1960—talen. Detta avspeg— lar i hög grad den internationella utvecklingen. Under 1970—talets första år var det möjligt för Sverige att placera sig bland de länder inom OECD-området som hade den lägsta inflationstakten. Därefter har den svenska inflationstakten tenderat att ligga över OECD-genomsnittet. Sveriges relativa position när det gäller inflationstakt avspeglar tämligen väl den ekonomiska politikens utformning under respektive period. Me- dan Sverige under början av 1970-talet förde en försiktig ekonomisk po- litik i förhållande till OECD-området i övrigt har förhållandet varit det omvända under 1970-talets andra del. Genom den s. k. överbryggnings- politiken blev den ekonomiska politiken mer expansiv än i omvärlden 1974—1976. Efter åtstramningen 1977 och 1978 har politiken återigen fått en relativt expansiv inriktning. Prisökningarna i Sverige har då ock- så kommit att bli högai förhållande till omvärlden.

Inflationen har under 1970—talet i kombination med stigande margi- nalskatter bidragit till snedvridningar på kredit— och kapitalmarknader- na. Generellt sett tenderar skattesystemet vid hög inflation att missgyn—

_ __.- Högre tjänstemän

+ 2,0 _— Yrkesutbtldad arbetare

—2,0 —4,0 —6,0 —8,0 —10,0

—12,0

Anm, Kurvan visar den årliga värdeförlusten på bankmedel sedan räntan minskats med skatte- och inflations- proeenten. Skatten har beräknats efter marginalskattesatserna för resp. år i inkomstläge motsvarande dels högre tjänstemäns dels yrkesutbildade arbetares.

na bank- och aktiesparande, medan det gynnar investeringar i fastighe- ter och upptagandc av lån. För hushållen har systemet haft den effekten att realräntan på banksparande och lån i bank varit negativ under hela l970—talet. Av diagram 2.10 framgår att den årliga realräntan efter skatt under senare delen av 1970-talet för vanliga inkomsttagare kommit att ligga kring ;6 % a —7 %. Bankräntan kan därmed inte spela sin normala roll som regulator mellan utbud och efterfrågan på kreditmarknaden. Den höga efterfrågan på lån från hushållen som naturligt nog uppstår när realräntan är negativ har i stället mötts med kvantitativa regleringar av bankernas kreditutbud till hushållssektorn.

Under de senaste åren har bl. å. de höga budgetunderskotten och den därmed sammanhängande likviditetsökningen bidragit till ett ökat kre- tlitutbud utanför banksystemet. Förutsättningar har alltså skapats för en s. k. "grå” kreditmarknad utanför banksystemet med en betydligt högre ränta än bankräntan. Denna marknad har vuxit mycket snabbt under |97()-talet.

De här angivna snedvridningarna försvårar en normalt fungerande kreditmarknad. Den relativt höga räntabiliteten på denna marknad ten- derar också att tränga ut investeringar i industrin. Det senare förhållan- det bclyses av diagram 2.ll som jämför räntabiliteten i finansbolagen och i industrin under l970-talet. Av diagrammet framgår att den relativa lönsamheten i finansbolagen förbättrats kraftigt. Detta avspeglar att skattesystemet och inflationen i förening under 1970-talet tenderat att driva ned den relativa lönsamheten i industrin. Det är under sådana om- ständigheter inte förvånanade att industriinvesteringarna tenderar att ligga kvar på en låg nivå.

De övergripande målen för den svenska ekonomiska politiken har un- der lång tid varit full sysselsättning, stabila priser, god tillväxt, rättvis in— komstfördelning och extern balans. I vårt land liksom i många andra länder samverkade under l950- och 1960-talen den ekonomiska politi- ken oeh gynnsamma yttre omständigheter till att full sysselsättning, god

Diagram 2. l () Årlig rea/- ränta efter skatt på hankmeclel I 965—1 97 9.

Diagram 2.11 Industrin och finansbolagen. A v— kastning efter skatt på det egna kapitalet (juste- rat i början av resp. år).

tillväxt och stabila priser kunde uppnås. Sverige hade under dennt peri- od heller inte några allvarliga bytesbalansproblem. När det gällzr in- komstfördelningen tyder tillgängligt material på en fortgående itjäm- ning av skillnaden i levnadsstandard.

Under l970-talet förändrades bilden. Tillväxten blev låg, inflationen blev hög och vi har fått allvarliga problem'med bytesbalansen. Nir det gäller inkomstfördelningen har bidrags- och skattesystemets utjämnings- ambitioner utan tvekan höjts, vilket skulle tala för en ökad inkomstut- jämning under 1970-talet. Mot detta verkar emellertid de fördelnings- mässiga orättvisor som en stigande inflationstakt för med sig. Dessutom har vi under l970-talet sett många tecken på att produktionen vid sidan av skattesystemet. dvs. ekonomins svarta sektor, vuxit. Detta leder na- turligtvis till ökade fördelningsmässiga orättvisor. Personer och företag som inte kan eller vill dra sig undan beskattning missgynnas i en sådan utveckling.

Den fulla sysselsättningen har emellertid upprätthållits under 1970- talet. Sverige skiljer sig i detta avseende från de flesta övriga inCustri— länder. Bakom detta ligger en i Sverige mycket hög politisk prioritering av den fulla sysselsättningen. Medan full sysselsättning under l950- och l960—talen var en naturlig del i en gynnsam ekonomisk bild har det un- der l970-talet krävts stora och växande ansträngningar att nå detta mål. En betydande del av den offentliga utgiftsexpansionen och de växande underskotten avspeglar som vi sett de höga ambitionerna på sysselsätt— ningsområdet. Vikande internationell efterfrågan och minskad efterfrå— gan från investeringssidan har fått ersättas med efterfrågestimulans i en eller annan form från offentlig sektor, vilket ökat såväl offentliga utgif- ter som underskotten i offentlig sektor och i bytesbalansen.

Sysselsättningspolitikens svårigheter hänger i stor utsträckning ihop med den försvagning av industrisektorn som tidigare belysts. Den fort-

Procent Procent 25 Finansbolagen

20

20

15

10

1971 73 75 77 80

gående nedgången i industrisysselsättningen har förstärkts kraftigt i konjunkturnedgångarna, vilket ställt sysselsättningspolitiken på svåra prov. Detta förhållande illustreras av diagram 2.12, som anger utveck- lingen av antalet sysselsatta i industrin sedan 1960. Där anges också ut— vecklingen av antalet personer i hela ekonomin som är öppet arbetslösa samt föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Medan konjunkturnedgången 1967—1968 möttes av en snabb expan- sion i offentlig sektor och en relativt liten uppgång i arbetslösheten så kom den därpå följande konjunkturcykeln att karakteriseras av en stram inhemsk efterfrågan, vilket medförde en betydande uppgång i arbetslös- heten. Denna kunde emellertid till stor del avvecklas genom en uppgång i industrisysselsättningen i konjunkturuppsvinget 1973—l974. Den sys- selsättningspolitiska strategin i den därpå följande konjunkturcykeln byggde i hög grad på lärdomarna från de båda föregående konjunktur- cyklerna. Det gällde dels att undvika alltför kraftig överströmning till Diagram 112 Industri- offentlig sektor i likhet med 1968—1970 dels att undvika en hög öppen sysselsättning och ”bem arbetslöshet liknande den som uppstod 1972. löshet.

1 OOO-tal

Sysselsatta inom industrin

1 100 (inkl kraftverk) - årsmedeltal

1050

1000

950J

200

150 Öppet arbetslösa samt personer i AMS-åtgärder

100

Öppet 50 arbetslösa

1960 65

Politiken inriktades därför på att bevara kapaciteten i den konkur— rensutsatta sektorn. Detta skedde dels genom att efterfrågan på industri- varor hölls uppe genom bl. a. investeringsstimulanser och lagerstöd, dels genom att företagen med olika medel stimulerades att behålla arbets- kraften i konjunkturnedgången. Industrisektorn blev emellertid allt för svag för att bära upp denna strategi. Kostnadskrisen och branschkriser- na tvingade fram en mycket omfattande och dyrbar stödpolitik såväl på industri— som på arbetsmarknadssidan. Industrisysselsättningen sjönk kraftigt samtidigt som antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åt- gärder steg.

Av diagrammet framgår också att återhämtningen 1979—1980 blev närmast obefintlig. Sett över hela konjunkturcykeln har därmed indu- strisysselsättningen minskat med ca 70 000 personer. Samtidigt kvarstår i genomsnitt 75 000 personer i arbetsmarknadsutbildning och bered- skapsarbeten. Kostnaden för dessa åtgärder uppgick budgetåret 1979/80, då aktivitetsläget i näringslivet kulminerade, till ca 7 miljarder kr, varav 6 miljarder belastade statsbudgeten. Under samma budgetår utbetalades nära 9 miljarder kr för industripolitiska satsningar i form av bidrag, lån och tillskott av ägarkapital. Det står klart att en fortsatt in- dustriutveckling efter dessa linjer kommer att lägga en alltför stor börda på statsbudgeten. För att det framöver skall bli möjligt att klara den fulla sysselsättningen krävs därför att industrisektorns expansionsför- måga och stabilitet stärks.

3. De politiska utgångspunkterna för utredningens arbete

3.1. Inledning

De övergripande målen för den ekonomiska politiken är full sysselsätt- ning, stabila priser. god tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans. För att på lång sikt kunna uppfylla dessa mål är det nödvändigt att nå extern balans. Vi såg i det föregående kapitlet att vi under 1970- talet fått växande underskott i bytesbalansen, att tillväxten i ekonomin varit låg och att inflationstakten varit hög. Den fulla sysselsättningen har däremot kunnat upprätthållas till priset av mycket stora underskott i statsbudgeten. En svag tillväxt och ökad instabilitet har kännetecknat den ekonomiska utvecklingen i de flesta industriländerna under 1970—ta- let. De faktorer som bidragit till denna ökade internationella instabilitet har haft ett avgörande inflytande också på den svenska utvecklingen. Vår utveckling under 1970-talet har emellertid i många avseenden varit sämre än den internationella.

Försvagningen av industrisektorn, den snabba tillväxten av de offent- liga utgifterna och av den totala inhemska konsumtionen har i kombina— tion rned de internationella Störningarna fört oss in i en utveckling med snabbt växande balansbrister. Obalanserna i ekonomin har i sin tur yt- terligare ökat känsligheten för internationella störningar.

En försvagad industrisektor har små möjligheter att av egen kraft stå emot en kostnadsstörning eller en konjunkturmässig nedgång i den in- ternationella efterfrågan. Effekterna på industrisysselsättningen kan därmed bli betydande. Samtidigt leder de stora underskotten i bytesba- lansen och statsbudgeten till att den stabiliseringspolitiska handlingsfri- heten beskars. Möjligheterna att stödja sysselsättningen genom ökade offentliga utgifter eller genom skattesänkningar begränsas starkt när un— derskotten redan i utgångsläget är stora.

Underskotten beskär också på ett mycket påtagligt sätt handlingsfri- heten när det gäller kredit- och penningpolitiken. Den räntenivå som krävs för att hindra ett stort valutautflöde eller för att möjliggöra en stor statlig upplåning kan mycket väl vara för hög för att vi skall kunna få en god investeringsutveckling i näringslivet.

Under 1970-talet har den genomsnittliga internationella inflations— takten stigit samtidigt som spridningen i inflationstakt mellan länderna ökat. Det har visat sig att en låg inflationstakt måste försvaras med upp- skrivningar av växelkursen. Med den bytesbalanssituation vi i Sverige

nu har kan inte en sådan politik göras internationellt trovärdig. för att kunna föra en självständig ekonomisk politik för full sysselsättnitg och stabila priser är det sålunda nödvändigt att vi kommer till rätta m:d ba— lansbristerna och minskar underskotten i den svenska ekonomin.

En viktig orsak till den ökade ekonomiska instabiliteten under 1970- talet har varit de kraftiga oljeprishöjningarna. För Sveriges del har vårt stora oljeberoende i hög grad försämrat förutsättningarna för det eko- nomiska politiken under 1970-talet. Oljeprisökningarna under 1970-talet har bidragit till att våra importpriser i årstakt ökat 2,7 procent snabbare än våra exportpriser. Därmed har vårt bytesförhållande (terms—of-tradc) försämrats med 17 %. Sett som andel av BNP har vårt reala resursttrym— me därmed reducerats med 5 %.

Oljeprishöjningarna har också försvårat stabiliseringspolitiken. Sam— tidigt som oljeprishöjningarna verkar inflationsdrivande och försämrar bytesbalansunderskottet så verkar de aktivitets- och sysselsättnings- neddragande genom att de reducerar realinkomsterna i den svenska eko— nomin. Under 1970-talet har den svenska ekonomiska politiken : detta dilemma lagts på en expansiv bog för att hålla uppe aktivitetsnivån och sysselsättningen. Därmed har emellertid inflationstrycket och bytesba- lanspåfrestningarna förstärkts.

Vårt oljeberoende är alltså inte bara en energipolitisk fråga uta't ock- så i högsta grad en ekonomisk-politisk fråga. Genom att minska oljebe- roendet ger vi vårt bidrag till en stabilisering av det internationella eko- nomiska läget. Samtidigt förbättrar vi våra egna möjligheter att nå full sysselsättning vid stabila priser. Vikten av att minska oljeberoendet un- derstryks av den utveckling i vissa av de oljeprodueerande länderna som vi just nu bevittnar.

3.2. De övergripande målen

Under efterkrigstiden har den fulla sysselsättningen varit det högst prio- riterade målet för den ekonomiska politiken. Innebörden i målet är inte bara en låg öppen arbetslöshet. Under senare år har också i målet kommit att ligga en ambition att för alla grupper öka deltagandet i ar- betslivet. Det regionala balansmålet är i hög grad avhängigt möjligheter- na att klara sysselsättningsmålet.

Trots en i övrigt oförmånlig utveckling under 1970-talet har det varit möjligt att genom stora arbetsmarknadspolitiska och industripolitiska insatser hålla uppe den fulla sysselsättningen. Den statsfinansiella kost- naden för denna politik har emellertid varit mycket hög. De budgetmäs- siga och stabiliseringspolitiska förutsättningarna för att gå xidare på denna väg föreligger därför knappast.

I det föregående har vi särskilt belyst sambandet mellan industrisek- tor och arbetsmarknadsläge. Nedgångarna i industrikonjunkturen har under 1970-talet ställt sysselsättningspolitiken och arbetsmarknadspoli- tiken på svåra prov. För att nå en stabil och långsiktigt hållbar syssel— sättningssituation är det nödvändigt att nå en ökad stabilitet och tillväxt

i den konkurrensutsatta sektorn. Detta är med tanke på den osäkra in- ternationella utvecklingen ingen lätt uppgift. Den snabba internationella specialiseringen under efterkrigstiden har också medfört att det blivit allt svårare att åstadkomma en sådan stabilisering med hjälp av traditio- nell konjunkturpolitik. Det starka utlandsberoendet och inriktningen på produktion av investeringsvaror och insatsvaror i den svenska industrin medför att den internationella efterfrågan och den internationella kon- kurrenskraf ten betyder mera för industrikonjunkturen än utvecklingen av den inhemska efterfrågan. Erfarenheterna under 1970-talet tyder ock- så på att en expansiv inhemsk efterfrågan i viss utsträckning försvagar industrisektorn genom den tendens till ökade priser och kostnader som en sådan politik för med sig. För att kunna stabilisera sysselsättningen i industrisektorn krävs i stället en förbättring av sektorns lönsamhet, kon- kurrenskraft och finansiella styrka. I ett något längre perspektiv krävs ökade investeringar och en omstrukturering i riktning mot expansiva grenar av industrin som förmår att långsiktigt bära upp den svenska kostnadsnivån.

De klara begränsningarna i stödpolitiken och i konjunkturpoliti— ken då det gäller möjligheterna att klara den fulla sysselsättningen innebär att parterna på arbetsmarknaden måste ta huvudansvaret för sysselsättningen i den konkurrensutsatta sektorn. Detta torde kräva att den konkurrensutsatta sektorn får bli löneledande. För att parterna skall kunna ta detta ansvar krävs i sin tur att statsmakterna skapar rimliga förutsättningar för avtalsförhandlingarna. De senaste årens utveckling har understrukit betydelsen av att inte beskattningen skärper anpass- ningskraven på reallön efter skatt. Detta kräver i sin tur en kraftig upp- bromsning av den offentliga expansionen.

Erfarenheten visar också att situationen för arbetsmarknadens parter underlättas av stabila priser. Vi visade i det föregående kapitlet hur in- flationen ökat under 1970-talet. Denna utveckling har haft en rad nega- tiva effekter. Inflationen åstadkommer sålunda en ur olika synpunkter icke önskvärd omfördelning av inkomster och förmögenheter. Inflatio- nen skapar osäkerhet om den framtida prisutvecklingen och bidrar där- för till att minska investeringsaktiviteten och till att på sikt försämra ekonomins funktionssätt. Eftersom vårt skattesystem är nominellt har den ökade inflationen bidragit till att öka snedvridningseffekterna på skattesidan.

Balansbristerna i vår ekonomi försvårar en framgångsrik inflations- bekämpning. Den ofinansierade offentliga utgiftsexpansionen har ska- pat ett efterfrågetryck och en likviditet i ekonomin som höjer inflations- takten. Utvecklingen under l970-talet har också demonstrerat nödvän- digheten av att försvara en låg inhemsk inflationstakt med en aktiv app— recieringspolitik. Underlåtenhet att appreciera kronan under 1970-talets första år omintetgjorde en i övrigt framgångsrik anti-inflationspolitik. För att vi framgent skall kunna föra en trovärdig apprecieringspolitik krävs emellertid att bytesbalansunderskottet reduceras och att företags- sektorn återvinner stabilitet och konkurrenskraft. Vi har sålunda be- dömt det som nödvändigt att nå en mer balanserad position innan Sveri- ge kan slå in på en apprecieringspolitik. För att en apprecieringspolitik

skall bli framgångsrik krävs också att de interna förutsättningarna för en låg inflation föreligger. Detta demonstrerades 1975—1976 då vår knytning till den s. k. ormen innebar att den svenska kronan följde med D—marken i dess appreciering gentemot övriga valutor. I kombination med överbryggningspolitiken och de snabba löneökningarna bidrog apprecieringen endast till att ytterligare försämra vår internationella konkurrenskraft.

Främst mot bakgrund av 1960-talets utveckling har den ekonomiska tillväxten som mål för den ekonomiska politiken debatterats. Denna de— batt har förts bl. a. i anslutning till tidigare långtidsutredningar.

Vi kan konstatera att inte minst de politiska kraven kommit att resul— tera i en tillväxt av konsumtionen som varit betydligt snabbare än pro— duktionen. För att kunna lösa våra balansproblem är det därför nödvän— digt att konsumtionen under den kommande perioden ökar långsamma- re än produktionen. Möjligheterna att åstadkomma en sådan anpassning beror i hög grad på våra möjligheter att öka produktionen. Som denna utredning visar är anpassningskraven på konsumtionssidan även vid en god produktionstillväxt mycket svåra. Därför måste en god produk- tionstillväxt betraktas som ett nödvändigt villkor för en balanserad eko— nomisk utveckling under de närmaste åren.

I ett längre perspektiv beror tillväxten på teknisk utveckling och in- vesteringsutveckling. I ett femårsperspektiv är den möjliga produktionen emellertid till stor del given av den existerande kapitalstocken. I detta perspektiv blir vår förmåga att utnyttja våra produktionsresurser av av- görande betydelse för vilken ekonomisk tillväxt som kan uppnås.

Ett centralt mål för den ekonomiska politiken är en rättvis inkomst— fördelning. Det empiriska arbete som gjorts på området visar att det un- der hela efterkrigstiden skett en fortgående utjämning av inkomsterna. Viktiga förklaringar är den ökade sysselsättningsgraden samt kraftiga standardhöjningar för pensionärer. Å andra sidan har under 1970—talet den ökade inflationen åstadkommit en godtycklig förmögenhetsomför- delning.

De anpassningskrav som nu vilar på den svenska ekonomin kommer att innebära en stagnation av den totala konsumtionsstandarden i sam- hället. För att denna stagnation skall kunna begränsas krävs en ökning av produktion och investeringar, vilket knappast kan ske utan förbättra— de ekonomiska incitament. Denna situation kommer att ställa fördel- ningspolitiken på mycket svåra prov. De ekonomiska incitamenten mås— te förbättras samtidigt som det knappa utrymmet skärper kraven på för- delningsmässig rättvisa. Det är i denna situation viktigt att tidsperspek- tivet i fördelningspolitiken inte är alltför kort. Erfarenheten har visat att den viktigaste förutsättningen för en positiv utveckling av inkomstför— delningen är hög sysselsättning, låg inflation och god tillväxt. De nuva- rande balansbristerna utgör ett direkt hot mot alla dessa förutsättningar. Ett förstahandsmål för en långsiktigt inriktad fördelningspolitik är där- för att den svenska ekonomin återförs till balans.

Vi har redan pekat på bytesbalansens stora betydelse när det gäller möjligheterna att bedriva en självständig ekonomisk politik. Ett stort bytesbalansunderskott beskär möjligheterna i detta avseende. Den in-

stabila situation som den internationella ekonomin befinner sig i f.n. har ökat behovet av att med en aktiv ekonomisk politik kunna parera ut- ifrån kommande störningar. Samtidigt har vårt växande bytesbalansun- derskott minskat våra möjligheter på detta område. Resonemanget kan exemplifieras med risken för att det just nu pågående kriget mellan Irak och Iran ger upphov till nya kraftiga prishöjningar på olja. De restriktio- ner som vår externbalans lägger på vårt handlande i en sådan situation belyses närmare i kapitel 5.

Det svenska bytesbalansunderskottet beräknas 1980 uppgå till ca 4.2 % av BNP. Samtidigt uppgår nu vår nettoskuld till utlandet till ca 9 % av BNP. Medan vårt underskott är stort, är således vår utlands- skuld fortfarande relativt liten. Den internationella erfarenheten visar emellertid att det är mycket svårt att ta sig ur ett strukturellt underskott av den storleksordning som vi f.n. har. Med den snabba skuldackumu- lation ett sådant underskott ger är risken därför stor att vi snabbt kan dra på oss en mycket betydande skuldbörda.

Detta kan illustreras med de erfarenheter som Danmark haft på detta område under de senaste åren. Av diagram 3.1 framgår att Danmark 1976 fick ett bytesbalansunderskott på ca 4,5 % av BNP. Skuldbördan uppgick då till ca 15 % av BNP medan räntebetalningarna uppgick till 1 % av BNP. Danmark kunde under de närmaste åren inte komma ur denna underskottssituation. År 1980 är underskottet sålunda fortfaran- de 4,5 % av BNP. Nu uppgår emellertid skulden till ca 25 % av BNP och räntebetalningarna till 2,5 % av BNP. Därmed har på mycket kort tid den internationella skuldbördan och de internationella räntebetalning- arna kommit att bli ett huvudproblem för Danmarks ekonomiska poli- tik. Det kan tilläggas att den danska utvecklingen också illustrerar att en dålig bytesbalanssituation lägger påtagliga restriktioner på sysselsätt- ningspolitiken. Arbetslösheten i Danmark uppgår för närvarande till ca 7 %.

Som framgick av kapitel 2 är de kraftiga oljeprishöjningarna en hu- vudförklaring till de bytesbalansproblem industriländerna haft under 1970-talet. De har lett till stora bytesbalansöverskott i de oljeproduee- rande länderna, vilket balanserats av ett underskott i gruppen av övriga länder. Begränsar vi synfältet till OECD—området kan man därför hävda att de enskilda länderna bör ta ”sin del” av hela områdets underskott. Eftersom hela områdets underskott är givet resulterar ansträngningarna från ett enskilt OECD-land att förbättra sin bytesbalansposition i att något annat land som är nettoimportör av olja får sin situation försäm- rad.

Det är mot denna bakgrund av intresse att jämföra det svenska bytes- balansunderskottet med underskottet i hela OECD-området. Av tabell 3.1 framgår att det svenska underskottet, sett som andel av BNP, sedan 1974 har varit större än underskottet i OECD-området. Särskilt stor är denna skillnad 1980. Mot det svenska underskottet på 4,2 % av BNP svarar ett OECD-underskott på ca 1,2 % av BNP i detta område.

När det gäller utvecklingen över tiden är det viktigt att lägga märke till att OECD-området 1978 avvecklat det underskott som uppstod efter den första oljeprisstegringen 1973—1974. OECD-området som helhet var alltså i balans före den andra oljeprisstegringen.

Diagram 3.1 Danmarks bytesbalans, utlandsskuld och räntebetalningar. An- delav BNP, löpande pri-

ser.

Procent

Räntenetto

. . 'o-o._.

Bytesbalans

Utlandsstållning, netto

1970 75 80 År

Även det svenska bytesbalansunderskottet var relativt litet 1978. Som framgick av diskussionen i anslutning till diagram 2.8 i kap. 2 berodde emellertid vårt låga underskott detta år på extremt låga investeringar. Vi hade då inte tagit den reala anpassningen efter den tidigare oljeprishöj- ningen och befann oss därför fortfarande i strukturell obalans. I sam- band med oljeprishöjningarna 1978—1980 fick vi vidkännas en terms—of- trade förlust motsvarande ca 8 miljarder kr, vilket ungefärligen motsva- rar vår andel av OECD-underskottet 1980. Resten av vårt beräknade underskott på ca 21,5 miljarder kr kan betraktas som ett struktu- rellt underskott som vi ådragit oss tidigare under 1970-talet. För att vi skall kunna möta framtida internationella störningar är det sålunda nödvändigt att minska vårt bytesbalansunderskott.

En annan viktig aspekt av vår utlandsupplåning är att en fortgående skuldökning kan väntas leda till en skärpning av kreditvillkoren. En så- dan skärpning tar sig uttryck i högre räntesatser vid nyupplåning och vid omsättning av gamla lån. Slutligen börjar långivarna ställa krav på landets ekonomiska politik. Flera europeiska industriländer har fått er- fara detta.

De löpande underskotten ställer omedelbara krav på finansiering. Vi är därmed starkt beroende av att den internationella kapitalmarknaden under överskådlig tid kommer att fungera friktionsfritt. Med tanke på den i många avseenden oroliga internationella situationen kan man inte bortse från risken för störningar på detta område. Våra stora löpande underskott ökar alltså sårbarheten i vår ekonomi på ett påtagligt sätt.

Sett i ett längre perspektiv innebär våra stora. underskott att vi skjuter en ekonomisk anpassning framför oss. Priset för” att vänta får vi be— tala i form av snabbt Växande räntebetalningar. De ökande räntorna in- nebär att ju längre vi väntar desto hårdare blir kraven vilket belyses me- ra utförligt senare. .

Det finns alltså goda skäl för en mycket snabb avveckling av vårt by- tesbalansunderskott. Storleken på vårt underskott samt den mycket re- striktiva politik som förs i vår omvärld göremellertid att en avveckling måste bli en utdragen process. I utredningens alternativ 1, som anger en väg till balans för den svenska ekonomin, är sålunda en'av utgångspunk- terna att vårt underskott skall vara avvecklat 1990. Detta skulle vara liktydigt med att underskottet 1985 reducerats till storleksord- ningen 2 % av BNP. '

Tabell3.l Bytesbalansunderskottets andel av BNP i Sverige och OECD 1973—1980

1973 1974 l975 1976 1977-1978 1979 1980

OECD 0,3 —0,7 0,0 _—0,6 —0,5 0,2 —0,6 —l,2 Sverige 2,8 —l,0 —0,5 —2,l -—2,6 0,0 —2,5 —4,2

4. Sveriges ekonomi fram till 1985 — två alternativ

4.1. Inledning

Vi har i föregående avsnitt diskuterat de balansbrister som utgör vårt centrala ekonomisk-politiska problem. Vi har också konstaterat att det är nödvändigt att lösa dessa balansproblem för att vi skall kunna uppnå den ekonomiska politikens övergripande mål. Det är därför en huvud- uppgift för långtidsutredningen att ange en väg till balans för den sven— ska ekonomin. Utredningen har sålunda utarbetat ett scenario för den ekonomiska utvecklingen där våra balansbrister minskas och där det är möjligt att uppnå de centrala målen för den ekonomiska politiken. Detta scenario är utredningens alternativ 1. I detta anges en väg till balans för den svenska ekonomin inom ramen för de restriktioner som bl. a. den internationella utvecklingen och den möjliga kapacitetstillväxten lägger på ekonomin. Nödvändiga delar i en strategi för balans är att a. underskotten reduceras. När det gäller bytesbalansen är balans 1990 en minimal ambitionsnivå. Budgetunderskottet reduceras i enlighet med de intentioner regeringen tillkännagav i besparingspropositio- nen. För att skapa rimliga förutsättningar för måttfulla avtal förut- sätts denna reduktion i huvudsak komma till stånd genom återhåll- samhet i de offentliga utgifterna b. rea/kapitalbildningen ökar så att vi kan bära upp en långsiktig tillväxt i storleksordningen 2,5 % per år c. industrisektorn stärks genom att dess konkurrenskraft och finansiella situation förbättras. Vidare antas att de övriga restriktioner för in- dustrins tillväxt, som vi tidigare pekat på, undanröjs.

Långtidsutredningens kalkyler visar att denna strategi kräver en stor återhållsamhet i privat och offentlig konsumtionsökning, vilket innebär ett klart brott med utvecklingen under 1970-talet. Även på produktions- sidan innebär alternativet en förändring, främst när det gäller utveck- lingen i industrin. Dessa trendbrott kan inte väntas ske utan betydande förändringar i den ekonomiska politiken och i lönebildningen. Svårigheterna att åstadkomma dessa förändringar kan knappast över- skattas. Av redogörelsen för den historiska utvecklingen framgick att ut- vecklingen under 1970-talet har många djupt liggande orsaker. Utveck-

lingen under det senaste året tyder på att problemen på i varje fall löne- bildningssidan och produktionssidan snarast håller på att förstärkas. Därför har vi funnit det angeläget att också analysera en utveckling där de nuvarande utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin består. Detta görs i anslutning till alternativ 2 som byggts upp kring det grund- läggande antagandet att det endast i marginell utsträckning går att änd— ra den nuvarande utvecklingen.

På efterfrågesidan antar vi sålunda att den kommunala konsumtions— tillväxten endast kan reduceras i mycket begränsad omfattning i förhål- lande till 1970-talets snabba tillväxt. Den statliga konsumtionstillväxten antas ligga något över långtidsbudgetens. Sammantaget ger detta i alter- nativ 2 en offentlig konsumtionstillväxt på 2,6 % per år, vilket skall jäm- föras med 3,9 % per år 1974—1979. Det har inte förutsatts vara möjligt att annat än i begränsad utsträckning finansiera denna offentliga tillväxt med skattehöjningar. Efterfrågetrycket från den offentliga sektorn fort- sätter därmed att växa i alternativ 2.

Vid denna utveckling ter det sig också naturligt att den offentliga sek— torn blir löneledande. Den expansiva inriktningen av politiken talar ock— så för relativt höga löneökningar. Riktmärket för löneutvecklingen i al- ternativet är en svag höjning av reallönen efter skatt. Med den något snabbare utveckling av de offentliga transfereringarna, som förutsatts i alternativ 2. innebär det en ökning av privat konsumtion med 1,5 % per år. vilket ungefärligen motsvarar mönstret från 1970-talets senare hälft.

Utbudsrestriktionerna i näringslivet har antagits bli bestående i alter— nativ 2. Därtill kommer att löneutvecklingen bidrar till en fortsatt för- sämring av konkurrenskraft, lönsamhet och soliditet i industrin. Där- med blir exportutvecklingen svag. Industrin fortsätter att tappa mark även på hemmamarknaden. Slutresultatet för industrins del blir en svag produktionstillväxt och en fortsatt nedgång i sysselsättningen.

Eftersom såväl budgetunderskott som bytesbalansunderskott växer kraftigt i alternativ 2 är det inte möjligt för statsmakterna att fullt ut pa— rera nedgången i den privata sektorns sysselsättning. En ökad arbetslös- het ter sig därför oundviklig i detta alternativ.

Kvantitativt är alternativet uppbyggt med utgångspunkt i 1970—talets utveckling. Som framhållits är konsumtionstillväxten något lägre än den vi hade l974—1979. Samtidigt beräknas produktionen i näringslivet ut- vecklas något bättre än perioden 1974—1979. Balansbristerna förstärks emellertid och det blir i detta alternativ inte möjligt att klara något av de övergripande ekonomisk-politiska målen.

Alternativen är uppbyggda kring gemensamma antaganden om den internationella utvecklingen och den inhemska utvecklingen av arbets- kraftsutbudet. Fortsättningen av detta kapitel har därför disponerats så att en sammanfattning av utredningens antaganden i dessa avseenden presenteras i de två följande avsnitten. Därefter presenteras en samman- fattande bild av vart och ett av de båda alternativen.

4.2. Den internationella utvecklingen

Ökningen av inflationstakten tillsammans med de mycket kraftiga pris- höjningarna på olja i samband med den internationella högkonjunktu- ren under 1979 bröt den tendens till successiv förbättring av det ekono- miska läget som kunde iakttas i industriländerna. Den utveckling som ägde rum i samband med den första oljeprischocken 1973—l974 upp- repades i väsentliga avseenden. Inflationen nådde ånyo tvåsiffriga tal i OECD-området, flertalet länder fick betydande bytesbalansunderskott och arbetslösheten ökade ytterligare.

Den bedömning som nu kan göras är att inflationsbekämpning kom- mer att ges prioritet i OECD-ländernas ekonomiska politik under de närmaste åren. Den kraftiga ökning av prisstegringstakten, som den i ett historiskt perspektiv tämligen måttfulla konjunkturuppgången l978—l979 utlöste. demonstrerade klart den höga inflationsbenägenhe- ten i industriländerna. Rädslan för att oljeprishöjningarna skall leda till sekundära prisstegringar och därmed späda på andra tendenser till acce- lererande inflation talar för att den efterfrågedämpande effekten av de senaste oljeprisstegringarna tillåts slå igenom fullt ut. Erfarenheterna från oljeprishöjningarna 1973—l974 talar för att alltför tidigt insatta ef- terfrågestimulanser återigen leder till ökad inflation, som måste följas av ytterligare en period med stram efterfrågepolitik.

Övervägande skäl talar således för att OECD-området som helhet kommer att präglas av en restriktiv finans- och kreditpolitik till dess in- flationen återigen är under kontroll och den realinkomstsänkande effek- ten av oljeprishöjningarna slagit igenom. Dessutom har oljeprishöjning- arna medfört en betydande ökning av bytesbalansunderskotten i många länder. vilket understryker kravet på en restriktiv politik.

För att minska inflationsbenägenheten och skapa förutsättningar för en återgång till en balanserad utveckling kommer sannolikt betydande insatser att göras för att befrämja industriländernas produktions- och produktivitetsutveckling. Detta förutsätter i sin tur åtgärder för att få till stånd en gynnsam investeringsutveckling i avsikt att öka produk- tionskapaciteten, eliminera flaskhalsar samt rationalisera produktionen. Också andra åtgärder som underlättar den strukturella anpassningen, t. ex. sådana som förbättrar arbetsmarknadens funktionssätt. torde ges hög prioritet.

En omläggning av den ekonomiska politiken i riktning mot den här angivna strategin har redan genomförts eller aviserats i flera större OECD—länder. Det bör emellertid framhållas att svårigheterna är be- tydande att få till stånd en påtagligt snabbare investerings- och produk- tivitetstillväxt än under 1970-talet samtidigt som en stram efterfrågepo- litik bedrivs.

En annan förutsättning för att på sikt återgå till högre tillväxt och minskad arbetslöshet är att industriländerna vidtar kraftfulla åtgärder för att minska det starka oljeberoendet. Det bakomliggande motivet är att minska risken för nya prisstegringar på olja och accelererande infla- tion.

En utförlig redovisning för bedömningen av prognosperiodens inter-

nationella utveckling ges i kapitel 2 i del II. BNP-tillväxten i hela (*ECD uppgick till i genomsnitt 2,7 % per år 1973—1979. För 1979—1980 förut- ses en tillväxt på 1,3 %. De bedömningar av utvecklingen i enskild1 län- der som görs i LU innebär en BNP—tillväxt för OECD totalt på 3,2% per år l980—l985. Ett viktigt inslag i denna utvecklingbild utgörs av den be- dömning som gjorts för utvecklingen i Förenta staterna. Den förhållan- devis snabba tillväxten i USA under 70-talet sammanhängde i hög grad med en expansiv politik. Under prognosperioden motiverar en låg för— väntad produktivitetstillväxt och en långsam ökning av arbetskrafts- resurserna en prognoserad BNP-tillväxt i storleksordningen 2,8 % per år l980—I985. Tillväxten i de europeiska OECD-länderna har bedömts bli något lägre än den för OECD-området som helhet. De nordiskt län- derna bedöms få en tillväxt som underskrider den genomsnittliga till- växten för OECD-länderna med l/2 procentenhet per år.

De stagnationstendenser som framkommit i statshandelsländemas ekonomier under slutet av 1970-talet väntas bestå under 1980—talets första hälften av 1980-talet förbättra levnadsvillkoren för befolkningen långsam, ca 3,5 % per år l980—l985. Under 1970—talet som helhet ökade BNP i statshandelsländema med 5,2 % per år.

Utvecklingsländernas (exkl. OPEC-länderna) möjligheter att inder första hälften av 1980-talet förbättra levandsvillkoren för befolkningen försvåras genom de grova obalanser som kommer att finnas livar i världsekonomin. Den svaga tillväxten i industriländerna medför avsätt- ningssvårigheter för utvecklingsländemas export och därmed problem att finansiera den för utvecklingen nödvändiga importen av investe- ringsvaror. Den realprisstegring på olja som förutses försämrar också ut- vecklingsbetingelserna. Härtill kommer att prisutvecklingen för jord- bruksvaror, som för flertalet utvecklingsländer dominerar exporten, vän- tas bli ogynnsam. Många utvecklingsländer har redan i dag så stora ac— kumulerade utlandsskulder att problem med fortsatt finansiering av de löpande bytesbalansunderskotten kan väntas föreligga. Tillväxten i ut- vecklingsländerna har av dessa skäl bedömts bli begränsad till ca 4,5 % per år l980—l985.

Oljeprishöjningarna 1979—1980 har gett OPEC-länderna en finansiell bas för att återigen föra en expansiv politik. Flera faktorer talar dock för att tillväxten i OPEC-länderna under de närmaste åren blir mer begrän- sad än efter oljeprishöjningarna 1973—1974. I flera OPEC-länder är man angelägen om att framöver undvika de flaskhalsar som den snabba ex- pansionen vid 1970-talets mitt förde med sig. Brist på arbetskraft sätter också en gräns för expansionsmöjligheterna. BNP-tillväxten har mot denna bakgrund bedömts uppgå till ca 5 % per år 1980—1985.

Vär/dshande/stillväxten har i enlighet med LU:s bedömningar av pro- duktionsutvecklingen i olika länder och ländergrupper samt relativpri- sernas utveckling i världsekonomin beräknats uppgå till ca 5,4 % per år 1980—1985. Inberäknat den relativt svaga världshandelstillväxt som kan förutses för 1980, ca 3 %, innebär denna prognos att ökningstakten för världshandeln förutsätts bli endast obetydligt högre än under perioden 1973—1979, då den ökade med i genomsnitt 4,8 % per år. Den fortsatt svaga världshandelstillväxten innebär stora svårigheter för länder med

bytesbalansunderskott att genom ökad export lösa sina balansproblem. Risken för att enskilda länder i en sådan situation tillgriper protektio- nistiska åtgärder i syfte att begränsa importen samt rädda arbetstillfäl- len måste bedömas som stor.

Rea/priset på olja ökade med drygt 47 % mellan 1979 och 1980. Den lägre tillväxt som kan förutses i industriländerna under de närmaste åren — och som förutom av hänsynen till de interna inflationsproblemen i hög grad betingas av rädslan för att utlösa kraftfulla höjningar av olje- priset — talar för en lugnare oljeprisutveckling framöver. OPEC-länderna kan å andra sidan antas föra en relativt stram utbudspolitik — innefat- tande direkta nedskärningar av produktionen i vissa situationer — i syfte att upprätthålla en fortsatt gynnsam realprisutveckling på olja. Sam- mantaget har mot bakgrund av dessa bedömningar realpriset på olja an- tagits öka med endast 2 % per år 1980—1985.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen på oljemarknaden är emellertid mycket stor. Risken för utbudsstörningar — vilken på ett myc- ket påtagligt sätt illustreras av kriget mellan Irak och Iran — är betydan- de. Störningar av detta slag kan ge upphov till betydligt kraftigare prisökningar än de som här förutsatts.

4.3. Arbetskraftsutbud och arbetsvolym Utvecklingen under tidigare år

Den viktigaste bestämningsfaktorn för arbetskraftsutbudets tillväxt un— der l970-talet var ökningen av befolkningens arbetskraftsdeltagande, framför allt kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Det relativa AK- talet för kvinnor steg från 53 % år 1970 till 64 % år 1979, medan män- nens relativa AK-tal sjönk från 81 % till 79% under samma period. Samhället har på olika sätt stött denna utveckling, t. ex. genom att in- föra individuell beskattning av arbetsinkomster och undanröja olika för- värvshinder.

Under 1970-talet ökade antalet sysselsatta med sammanlagt 270 000 personer, eller med 0,7 % per år. Mätt i antalet arbetade timmar sjönk emellertid den faktiska arbetsvolymen under samma period med 0,7 % per år. Den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt föll sålunda dub- belt så snabbt som antalet sysselsatta ökade under det föregående de- cenniet. Minskningen av den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt beror inte bara på kortare ordinarie arbetstid utan också på ökad från- varo i olika former. Särskilt stora effekter på arbetsvolymen hade den allmänna arbetstidsförkortningen till 40 timmar per vecka i början av l970-talet och införandet av den femte semesterveckan 1978. Om den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt hade varit lika stor 1979 som 1970, skulle antalet sysselsatta inte ha stigit med 270 000 personer under 1970—talet utan i stället sjunkit med 230 000 personer.

Förkortningen av den tid under vilken de sysselsatta deltar i produk- tionen kan också ses som en återspegling av förhållandena på utbudssi— dan, dvs. att kortare arbetstid, bättre möjligheter till frånvaro etc. varit

en förutsättning för att arbetskraftsdeltagandet utvecklats som det fak- tiskt gjort.

Arbetsvolyrncns utveckling under l960- och 1970-talen illustreras i diagram 4.1. Där framgår att den totala arbetsvolymen mätt i tinmar har sjunkit sedan andra hälften av 1960-talet. Somjämförelse är en kur- va över utvecklingen av det totala antalet sysselsatta inritad. Denna kur- va visar vilken timvolym som skulle ha uppkommit om den genomsnitt- liga årsarbetstiden legat kvar på 1960 års nivå under hela den redov'sade perioden. Gapet mellan kurvorna anger således hur stor arbetsvolym som motsvaras av förkortningen av arbetstiden, ökningen av frånvrron m. m. under perioden. Från 1960 till 1979 ökade detta gap så, att de vid slutåret motsvarade hela arbetsvolymen inom industrin.

Diagrammet visar också vilka sektoriella förskjutningar i arbetsvoly— men som skett sedan 1960. Arbetsvolymen i den offentliga sektorr. var 1979 nära 40 % större än 1970 (antalet sysselsatta ökade med 60 %),me- dan arbetsvolymen i industrin minskade med nära 20 % under samma period (antalet sysselsatta sjönk med 8 %). I övriga näringslivet exki. de primära näringarna minskade också arbetsvolymen, med ca 10 % under 1970-talet (antalet sysselsatta var i stort sett oförändrat). En iakttagelse i anslutning härtill är således att arbetstidsförkortningen i här angiven mening varit särskilt stor i den offentliga sektorn. Om arbetstiden per sysselsatt hade följt samma utveckling i industrisektorn som i der. of- fentliga sektorn, skulle antalet industrisysselsatta 1979 ha varit 25000 personer större än det faktiskt var.

Utvecklingen 1 980—1 985

För prognOSperioden har arbetskraftsutbudet i stort sett beräknats följa 1970-talets utvecklingstendenser. I några åldersgrupper bland kvinnorna har dock de relativa AK-talen nu nått så höga nivåer att det ansetts rim- ligt att anta en fortsättningsvis något dämpad ökningstakt. Samtidigt väntas dock befolkningen i förvärvsaktiva åldrar öka något snabbare än under 1970-talet, varför antalet personer i arbetskraften beräknas öka i ungefär samma takt som då, eller med 0,9 % per år i genomsnitt 1980—1985. Detta gäller för båda huvudalternativen.

Liksom under 1970-talet förutses dock arbetsutbudet komma att re- duceras av en fortsatt minskning av den genomsnittliga medelarbetsti- den per sysselsatt och år. Frånvaron antas fortsätta att öka och den ge- nomsnittliga arbetstiden per vecka förutses fortsätta att sjunka till följd av en ökande andel deltidsarbetande m. m. Sammantagna beräknas dessa två faktorer dra ned den utbjudna arbetsvolymen relativt sett lika mycket som under 1970-talet. Till skillnad från 1970-talets utveckling förutses arbetsvolymen dock inte komma att dras ned av någon allmän arbetstidsförkortning eller förlängning av semestern.

I alternativ 1 beräknas arbetsvolymen kunna öka svagt, med. 0,1 pro— cent per år fram till 1985. Bortsett från en viss friktionsarbetslöshet be- räknas full sysselsättning råda 1985.

Utvecklingen enligt detta alternativ innebär att den tidigare minsk- ningen av arbetsvolymen i industrin nu måste bringas att upphöra. Även

Index

,. ...Det-..olou'. . |

_.....nu..._...-' Arbetstidsförkortning M.:-__- - och ökad frånvaro 100 s . s- — _ uf-— Offentllg sektor *—

—_-___--—__— N-—

Jord/skogsbruk

75

X

Övriga näringslivet

50

25

Industri

Diagram 4.1 Arbetsvoly-

0 mens näringsgrensför- 1960 65 70 75 79 År delning 1960—[ 979. ln- dex total arbetsvolym .... .. - . Totalt antal sysselsatta - - _ _ Total arbetsvolym 1960=100.

inom övriga näringslivet (exkl. jord- och skogsbruk) krävs en i stort sett oförändrad arbetsvolym. Det utrymme som står till buds för ökning av arbetsvolymen i offentliga sektorn utgörs i stort sett av den fortsatta minskningen i jord- och skogsbruk.

De krav som i alternativ 1 ställs på sysselsättningens sektoriella för- delning överensstämmer mycket vål med arbetskraftsutbudets beräkna- de sammansättning av personer med olika arbetstidsönskemål, frånvaro- frekvenser etc. I åtminstone ett avseende är dock prognosen härvidlag osäker. Under 1970-talet synes successivt ha uppkommit negativa attity- der till arbete inom industrin. Till en del kan uppkomsten av sådana at- tityder troligen hänföras till att arbetskraftsefterfrågan i andra sektorer, främst den offentliga sektorn, varit relativt sett stark, varför arbetskraf- ten totalt sett ändå funnit sysselsättning. Skulle dock negativa attityder till industriarbete få större fotfäste finns allvarliga risker för att utveck- lingen enligt alternativ 1 inte kan förverkligas. Problemets omfattning kan illustreras med att industrins arbetsstyrka behöver utökas med drygt 60 000 personer i detta alternativ.

I alternativ 2 för utvecklingen fram till 1985 förutsätts som nämnts

antalet personer i arbetskraften, dvs. arbetskraftsutbudet, bli lika stort som i alternativ ]. Arbetskraftsefterfrågan hålls dock i alternativ! till- baka av den lägre tillväxten i ekonomin. Detta kan i sin tur verka däm- pande på arbetskraftsutbudet, men i vilken omfattning är svårt att veta. Även vid ett rimligt antagande om en sådan påverkan uppstår emelertid i detta alternativ en betydande arbetslöshet 1985. Den faktiska a'bets- volymen'mätt i timmar beräknas sjunka med 0,3 % per år fram till 1985. Alternativ 2 rymmer därtill andra problem. Den sektoriella fördelringen av arbetskraftsefterfrågan förutsätter en omkastning i sysselsättnings- mönstret. Fler män måste ta anställning i många hittills kvinnodomine— rade sektorer för att det inte skall uppstå en (ännu större) arbets'öshet bland männen. För kvinnornas vidkommande blir kraven på sekioriell omfördelning av sysselsättningen av ungefär samma storlek som mder 1970-talet.

4.4 Huvudalternativ 1 - en väg till balans 4.4.1 Inledning

Alternativ 1 präglas i många avseenden av kravet på förbättring i iår ex- terna balans. Genom att stärka vår konkurrensutsatta sektor är det möj— ligt att åstadkomma denna förbättring vid fullt kapacitetsutnytzjande och full sysselsättning.

Genom en förbättring av konkurrenskraf ten och lönsamheten i år in- dustri är det möjligt att stärka dess ställning på exportmarknaderna, vil- ket möjliggör ett visst återtagande av marknadsandelar som förlorats under 1970-talet. Också den svenska industrins ställning på den svenska marknaden stärks. Det kan därmed bli möjligt att motverka den import- penetration som'ägt rum under 1970-talet, särskilt när det gäller in- satsleveranser till industrin. Detta kräver en god investeringsutveckling och en fortgående förnyelse av industrin, vilket är särskilt viktigt i ett något längre perspektiv. I det femårsperspektiv vi är intresserade av i LU kan nya produkter och nyinvesteringar ge ett viktigt men dock en- dast marginellt bidrag till en vändning av industriutvecklingen.

Med en viss schematisering kan man säga att industrisektorn har en kostnadsstruktur och produktionsstruktur som inte är avpassade till varandra. På lång sikt måste vi Söka nå en industristruktur som är fören- lig med de ambitioner vi har när det gäller reallöneutvecklingen. Denna strukturella anpassning är emellertid en mycket tidskrävande process, särskilt i det internationella ekonomiska klimat vi nu verkar i. I det kor- ta och medellånga perspektivet är det därför nödvändigt att det sker en kostnadsanpassning som ger den industrisektor vi redan har möjlighet att konkurrera och utvecklas. För att kostnadsanpassningen också skall kunna resultera i en ökad efterfrågan på svenska industriprodukter är det nödvändigt att relativpriserna på svenska produkter sänks i motsva- rande grad.

En grundförutsättning i alternativ 1 är att de restriktioner på utbuds- sidan, som vi tidigare pekat på, hävs. För att industrin skall kunna ut- nyttja ett förbättrat konkurrensläge är det sålunda nödvändigt att den får en sådan finansiell styrka att företagen kan ta de risker som är för- knippade med en ökad industriell expansion. Vidare har förutsatts att arbetsmarknaden blir så flexibel att nyrekrytering i de expansiva delarna av industrin kan ske utan att löneuppdrivande flaskhalsar uppstår. Det- ta kräver bl. a. att övriga sektorer håller tillbaka sin efterfrågan på ar- betskraft.

En speciell restriktion för den industriella tillväxten har under de se- naste årcn utbudet av Skogsråvara utgjort. I alternativ 1 har förutsatts att sådana åtgärder vidtas att skogsindustrin i varje fall i konjunkturtop- parna kan tillgodogöra sig ett virkesutbud som svarar mot den långsikti- ga tillväxten i skogen.

Några nyckeldata för den industriella utvecklingen ges i nedanstående tablå.

Årliga procentuella tillväxttakter

1965—1970 1970—1974 1974—1979 1979—1980 1980—1985

Alt. 1 Förädlingsvärde 5,1 3,5 -l ,0 1,6 5,1 Produktivitet 7,0 5,3 1,8 2,6 4,6 Antal sysselsatta —0,6 —0,4 —l ,4 0,1 1,2 Investeringar 3,9 6,3 —7,3 16,0 6,5

En viktig roll i förbättringen av bytesbalansen spelas av tjänstesek- torn. Den reviderade statistik över bytesbalansen som framkommit ge- nom betalningsbalansdelegationens arbete visar att utvecklingen av vårt tjänstenetto under 1970-talet varit betydligt bättre än vad vi tidigare trott. Utvecklingen pekar därmed också på att det potentiella bidraget till bytesbalansförbättring som kan komma från tjänstesektorerna är be- tydande. Mot denna bakgrund har vi i alternativ 1 räknat med att det skall vara möjligt att åstadkomma en avsevärd förbättring av vårt tjäns- tenetto under den kommande femårsperioden.

Situationen på oljemarknaden har verkat destabiliserande på såväl den internationella som den svenska ekonomin under 1970-talet. För att minska känsligheten för störningar i vår ekonomi är det väsentligt att vi nedbringar vårt oljeberoende under den närmaste femårsperioden. Det- ta ger också ett bidrag till en förbättring av bytesbalansen. I alternativ 1 har antagits att oljeanvändningen vid konstant BNP kommer att reduce- ras med 4,3 % per år. Detta kräver i sin tur att vi utnyttjar vår kapacitet för eluppvärmning och att politiken också i övrigt får en medveten in- riktning på att åstadkomma en neddragning i vår oljeanvändning.

Vi har tidigare kunnat konstatera att de växande underskotten i vår bytesbalans hänger ihop med att vår totala konsumtion ökat snabbare än våra totala resurser. I alternativ 1 är det nödvändigt att relationen blir den omvända. Detta krav skärps ytterligare av nödvändigheten att

öka våra investeringar som andel av BNP för att klara de långsiktiga till- växtmålen.

Begränsningen av konsumtionstillväxten kommer att kräva medietna politiska insatser. I alternativ ] förutsätts att begränsningarna på kon- sumtionssidan kommer till stånd genom en kraftig uppbromsning tV de offentliga utgiftsökningarna. Det blir därigenom möjligt att begränsa den sänkning av reallönen efter skatt per sysselsatt som ter sig nöcvän- dig.

Vi övergår nu till en närmare beskrivning av utvecklingen i alternativ 1.

4.4.2. Export och import

Tillväxten i världshandeln väntas under den närmaste femårsperbden uppgå till drygt 5 % om året. Detta motsvarar enligt våra kalkyler inge- färligen tillväxten av de svenska exportmarknaderna. För att vi skall uppfylla externbalanskravet och nå fullt kapacitetsutnyttjande samtidigt är det nödvändigt att den svenska exporten växer snabbare än markna- derna. Svensk export måste alltså öka sina marknadsandelar. Detza är ettnaturligtled i en återgång till balans, eftersom den svenska export- industrin under andra hälften av 1970-talet har tappat marknadsande- lar i betydande omfattning. I alternativ 1 antar vi alltså att det är möjligt att återvinna en del av vad som förlorats på detta område.

En viktig förklaring till den tidigare förlusten av marknadsandelar är att de svenska relativpriserna mellan 1974 och 1979 trots utförda deval- veringar har stigit med i genomsnitt ca 2,5 % per år. Nu krävs i stället att de svenska relativpriserna sjunker under de närmaste åren. Därmed blir det också möjligt för den konkurrensutsatta sektorn att stärka sin ställ- ning på hemmamarknaden.

Sänkningens storlek beror i hög grad på priskänsligheten på vår ex- port och import. När det gäller varuexport och varuimport har långtids- utredningen utgått från de skattningar av priskänsligheten som utförts av konjunkturinstitutet för LU 80.

Ur kalkylerna framkommer ett krav på nedgång i de svenska relativ- priserna med sammanlagt ca 6 % mellan 1979 och 1985. Trots detta lig- ger därvid de svenska relativpriserna fortfarande 1985 över den nivå de hade 1974. Den relativprisutveckling som framkommer är sålunda en justering av en prismässig obalans.

Den volymmässiga utvecklingen av exporten och importen samman- fattas i tabell 4.1. Som framgår av tabellen utvecklas exporten av såväl varor som tjänster i alternativ 1 klart bättre än under andra hälften av 1970-talet. Däremot blir utvecklingen trots relativprissänkningen något sämre än vad den varit under tidigare perioder. Detta hänger samman med att världshandelstillväxten under första hälften av 1980-talet för- väntas bli klart lägre än under slutet av 1960-talet och början av 1970- talet.

Prognosperiodens importutveckling är däremot mera förmånlig än under dessa perioder. Utvecklingen är dock något mera oförménlig än

Tabell 4.1 Exportens och importens volymutveckling 1965—1980 samt 1980—1985 enl. alternativ 1

Milj. kr Årlig procentuell förändring 1332 års 1965— 1970— l974— 1979— 1980— riser 1970 1974 1979 1980 1985 P Alt. 1 Export Varor 90 559 7,7 7,2 2,0 0,0 7,2 Tjänster 13 691 6,6 9,1 2,2 0,0 7,9 Totalt 104 250 7,6 7,4 2,0 0,0 7,3 Import Varor 84 354 7,0 5,3 1,4 2,5 4,1 Tjänster 12 266 12,4 2,9 4,4 0,9 —0,9 Totalt 96 620 7,6 5,0 1,7 2,3 3,5

under andra hälften av 1970-talet. Det förstnämnda förhållandet kan förklaras med att vi nu dels förutser en lägre BNP-tillväxt, dels räknar med en nedgång i våra relativpriser, vilket vi inte hade under de tidigare perioderna. Att importtillväxten under andra hälften av 1970-talet var _så låg beror i stor utsträckning på den svaga investeringsutvecklingen under dessa år. I alternativ ] räknar vi med att investeringsaktiviteten blir betydligt mera gynnsam än under andra hälften av 1970-talet. Detta bidrar till att dra upp importtillväxten.

Varu- och tjänstebalansen 1985 framkommer som ett resultat av vo- lymutveckling och prisutveckling på export och import under prognos- perioden. Den nedgång i relativpriserna som bidrar till att förbättra vår konkurrenskraft och därmed ge oss en bättre volymutveckling på export och import ger oss samtidigt en mera oförmånlig prisutveckling. Ned— gången i våra relativpriser bidrar alltså till en försämring av vårt bytes- förhållande (terms-of—trade). Detta påverkas också oförmånligt av den reala prisstegring på olja med 2 % om året som vi antagit skall äga rum under perioden.

Sammantaget kommer förlusten i terms-of—trade att uppgå till 1,2 % per år under perioden 1980—1985. Detta kan jämföras med en nedgång på 0.7 % per år 1974—1979. Försämringen av terms-of—trade skärper kra- ven på volymmässig anpassning av export och import. Eftersom en ned- gång i terms-of—trade minskar det reala värdet av vår produktion så min- skar den också utrymmet för den inhemska efterfrågan. En mera preci- serad bild av detta kommer att ges längre fram i detta kapitel.

Bytesbalansutveeklingen i alternativ 1 framgår av diagram 4.2. Enligt förutsättningarna för alternativet uppgår bytesbalansunderskottet 1985 till 2 % av BNP detta år. Detta innebär ett underskott på ca 16 miljarder kri löpande priser. Mellan 1980 och 1985 reduceras således bytesbalans— underskottets andel av BNP med dryft 2 procentenheter. Bakom detta ligger en förbättring i varu- och tjänstebalansen motsvarande ca 4 % av BNP. Samtidigt ökar transfereringsbalansens underskott sin andel av

Diagram 4.2 Bytesba- lans, utlandstillgångar samt räntebetalningar. Procentue/l andel av BNP, löpande priser.

BNP med i runda tal 1,5 %. Denna försämring beror på en fortgående ökning av våra räntebetalningar till utlandet. Trots att vi minskar under- skottet i vår bytesbalans kvarstår behovet av utlandsupplåning, vilket innebär att vår utlandsskuld även i alternativ 1 kommer att växa under hela perioden fram till 1985. Därmed kommer också räntebetalningarna att öka. Av diagrammet framgår att vår utlandsskuld som andel av BNP i alternativ 1 kan förväntas öka från ca 9 % 1980 till ca 18 % 1985. Sam— tidigt stiger räntebetalningarna som andel av BNP från ca 1 % till drygt 2 %. I alternativ 1 kommer skuldökningen att fortsätta även efter 1985. Först någon gång mot slutet av 1980-talet kommer skuldökningen att stagnera.

4.4.3. Produktion och produktivitet

Sysselsättningen i timmar antas bli oförändrad under den kommande femårsperioden. Hela den ekonomiska tillväxten måste därför komma till stånd genom en ökning av arbetsproduktiviteten. En översiktlig bild av produktivitetsutvecklingen i hela ekonomin ges i kapitel 3 i del II. Produktivitetsutvecklingen i de enskilda sektorerna analyseras i anslut- ning till respektive sektoravsnitt i del II.

Under 1970-talet har produktivitetstillväxten i den svenska ekonomin sjunkit. Medan produktivitetsökningen i hela ekonomin uppgick till 4,1 % om året under perioden 1970—1974, så föll den 19744979 till 1,6 % om året. Nedgången kom att bli särskilt kraftig i industrin där ök- ningstakten reducerades från 5,3 % per år till 1,8 % per år. En betydande

1970

Utlandsställning (netto)

del av produktivitetsnedgången berodde på ett lågt kapacitetsutnyttjan— de i industrin under dessa år. Detta skulle tala för att det vore möjligt att återvinna den tidigare produktivitetstillväxten om de efterfrågemässiga f örutsättningarna för en snabb produktionstillväxt förelåg.

Erfarenheterna från slutfasen i den senaste konjunkturuppgången ty— der emellertid på att också den underliggande produktivitetstillväxten sjunkit. Denna nedgång, som är ett internationellt fenomen, kan förkla-

1 ras bl. a. av de förändringar i relativpriser och konkurrensförhållanden som inträffade i samband med oljeprishöjningarna 1973. Dessa med- förde att betydande delar av den existerande kapitalstocken och pro- duktionsapparaten blev ekonomiskt föråldrade. Därmed har den effekti- va kapitalstocken per sysselsatt sjunkit i industrin vilket bidragit till att sänka produktiviteten. Förändringarna har ökat kraven på nyinveste- ringar och på omställningar inom industrin. Efter en uppgång i industri— investeringarna 1974—1975 som huvudsakligen var lokaliserad till vikan— de branscher, sjönk emellertid industriinvesteringarna kraftigt mot slu- . tet av 1970—talet. De krav på ökad flexibilitet i ekonomin som den nya

situationen rest har snarast mötts med ökad tröghet i ekonomin. ] övriga sektorer av näringslivet har krisen inte varit lika påtaglig som i industrin. Ändå har många av de faktorer som verkat inom industrin verkat också här. Produktionstillväxten har sålunda varit relativt låg. De krav på omställning som de ändrade relativpriserna givit har haft be- tydelse även i dessa sektorer. Delar av transportsektorn och varuban-

l dclssektorn har i egenskap av leverantörer drabbats av industrikriserna. * Även här har de trögheter som finns i den svenska ekonomin verkat emot kraven på omställning och förnyelse, vilket sannolikt är en förkla- 1 ring till att produktivitetstillväxten även utanför industrin sjunkit under andra hälften av 1970-talet.

Alternativ 1 i LU är uppbyggt kring förutsättningen att vi skall kunna åstadkomma fullt kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Detta talar i och för sig för en snabbare produktivitetsökning än 1974—1979. Samtidigt kvarstår flera av de övriga faktorer som dragit ner produktivitetstillväxt- en under senare hälften av 1970-talet. Vi har t. ex. en industrisektor som i många avseenden inte är anpassad till den pris— och kostnadsstruktur som råder. 1970-talet har också lagt en dålig grund för en positiv oms- trukturering av industrin. Investeringarna har varit låga i branscher som på längre sikt kan bedömas bli expansiva. Den finansiella försvagningen av industrisektorn verkar också hämmande på förnyelse och struktur- omvandling.

Vi har vidare sett att den relativt goda produktivitetstillväxten i in- dustrin under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom till stånd genom en betydande utslagning av kapacitet. Det gick ut över industri- sektorns storlek. I alternativ 1 — där i stället industrisektorn måste byg- gas ut fram till 1985 — föreligger inte dessa möjligheter i samma ut- sträckning.

Det finns av de angivna skälen anledning att räkna med att produkti- vitetstillväxten i industrin under prognosperioden blir lägre än 1970—1974 även om vi skulle få så goda betingelser för industrin som

Tabell 4.2 Produktion, sysselsättning och produktivitet 1965—1980 samt 1980—1985 enl. alternativ 1 Årlig procentuell volymförändring

Produk- Syssel— Produk- tion sättning” tivitet Industri 1965—1970 5,1 —1,8 7,0 1970—l974 3,5 —1,8 5,3 l974—1979 —1,0 —2,8 1,8 l979—1980 1,6 —l ,0 2,6 1980—1985 5,1 0,5 4,6 Övriga privata näringslivssektorer 1965—1970 2,5 —1,4 4,0 197(L1974 2,7 —2,1 5,0 l974—l979 1,3 —1,1 2,5 1979—1980 3,5 0,3 3,2 1980—1985 2,1 —O,9 3,0 Offentlig sektor 1965—1970 6,1 6,1 0,0 1970—1974 3,5 3,5 —0,1 1974—1979 3,7 3,7 0,0 l979—1980 2,7 2,9 —0,2 1980—1985 0,6 0,9 —0,3 Hela ekonomin 1965—1970 3,8 —0,5 4,3 1970—l974 3,1 —1,0 4,1 1974—1979 1,1 —0,5 1,6 197? | 980 2,8 0,6 2,2 1980—1985 2,6 0,0 2,7 " I timmar.

förutsätts i alternativ 1. Analysen av de enskilda industribranscherna i kapitel 7 i del II ger också en produktivitetsökning i industrin som upp- går till 4,6 % per år 1980—1985.

Utvecklingen i övriga sektorer präglas av en relativt svag produktions- tillväxt. Vi får i övriga näringslivet en uppgång i produktiviteten på 3 % per år, vilket är en viss förbättring i förhållande till andra halvan av 1970-talet medan ökningen fortfarande är avsevärt lägre än under peri- oden 1970—l974.

Sammantaget erhålles en årlig produktivitetsökning i hela ekonomin på 2,7 % per år 1980—1985, vilket också utgör den årliga BNP—ökningen under perioden. En sammanfattande bild av utvecklingen av produktion och produktivitet gesi tabell 4.2.

4.4.4. Energianvändning och energiproduktion

Två faktorer har varit av särskild vikt för utvecklingen av energianvänd- ningen under 1970-talet. För det första har BNP-tillväxten varit lång- sammare under 1970-talet än tidigare. För det andra har realpriset på energi stigit under 1970-talet medan det snarast var sjunkande under 1960-talet. Båda dessa faktorer har bidragit till en uppbromsning av till- växten i energianvändningen. Medan tillväxten 1965—1973 i genomsnitt uppgick till 3,5 % per år var den 0,7 % per år 1973—1979.

Även användningens sammansättning har präglats av prisutveckling- en. Inom ramen för ett stigande realpris på energi har relativpriset på 01- ja höjts kraftigt i förhållande till el under 1970-talet. Detta har inneburit att vi under 1970-talet har fått en övergång från olja till el.

Vi har tidigare betonat att ett viktigt element i alternativ 1 är en ned- dragning av vårt oljeberoende. I alternativ 1 har därför förutsatts att realprishöjningen på olja får slå igenom i konsumentledet. Det har också förutsatts att den tidigare utvecklingen av relativpriset mellan olja och el kommer att fortsätta under 1980-talet. Det innebär att de tendenser när det gäller energianvändningen och dess sammansättning som vi sett un- der 1970-talet också kan väntas fortsätta under 1980-talet. Vi kan sålun- da förvänta oss en minskad total energianvändning i förhållande till BNP. Vi kan också förvänta oss en fortsatt substitution från olja till el. I alternativ 1 fortsätter ökningen av andelen el- och fjärrvärmeanslutna bostäder. Andelen olja i bostadsuppvärmningen (exkl. fjärrvärme) min- skar till strax under 50 % 1985. Motsvarande siffra år 1980 är ca 60 %.

Vi har också räknat med att den genomsnittliga Specifika energiför- brukningen i bostadsbeståndet kommer att minska med ca 3 % per år i alternativ 1. Härvid förutsätts att statsmakterna kommer att föra en så- dan politik att de energibesparingar som antagits bli uppnådda i den s.k. energisparplanen realiseras. Det kräver att bostadssektorns årliga investeringar i energibesparingar mer än fördubblas under prognospe- rioden. Även i transportsektorn och industrisektorn förväntas energi- användningen minska och oljans andel i den totala användningen antas gå ned. För att få till stånd den angivna utvecklingen krävs i alla sekto- rerna en ökad investeringsaktivitet.

En översiktlig bild av utvecklingen på användningssidan ges i ned- anstående tablå. Där framgår att den totala energianvändningen i alter- nativ 1 beräknas minska med 1,9 % per år i förhållande till en given BNP-nivå. Samtidigt förutsätts oljeanvändningen minska med 4,3 % per år i förhållande till en given BNP-nivå. Detta innebär en kraftig ambi- tionshöjning på oljebesparingssidan i jämförelse med 1970-talet.

Det försörjningssystem som knyter an till de redovisade användnings- beräkningarna sammanfattas i tabell 4.3. Den totala tillförseln har för- delats på de centrala energislagen. I det i energiproduktionssamman- hang tämligen korta tidsperspektiv som LU arbetar med, kan det finnas skäl att särskilt påminna om de begränsade möjligheterna att ändra pro- duktionssystemet.

Utbyggnaden av produktionskapaciteten i elsystemet ansluter sig helt till de planer och beslut som var kända hösten 1980. Tio kärnkraftsblock

Tablå Årlig procentuell förändring 1965—1973 1973—1979 1979—1985

Alt. 1

(1) Total energianvändning 3,5 0,7 0,6 (2) Därav oljeprodukter 3,8 —0,4 4,8 (3) BNP 3,3 1,8 2,5 (1) ./' (3) 0,2 —1,1 —1,9 (2) ./' (3) 0,5 —2,2 —4,3

antas vara i drift 1985. Bedömningarna av elefterfrågan leder till att vär- mekraften endast behöver tas i anspråk i begränsad utsträckning.

Bakom den utveckling som redovisas i tabell 4.3 ligger en viss ökning av kolanvändningen. Enligt industriverkets beräkningar skulle leveran— serna av oljeprodukter, som en konsekvens av den redovisade utveck- lingen för övriga energislag, minska från 1979 till 1985. Omräknat till ekvivalenta oljeton motsvarar detta en reduktion av leveranserna av 01— jeprodukter på mellan 2,5 och 3,3 milj. ton för perioden som helhet.

Oljeandelen i den totala energiförsörjningen skulle härmed minska från 68 % 1979 till 61 % 1985. Oljan ersätts genom en betydande ökning av mängden kärnkraftsproducerad el samt i någon mån också av en ökad tillförsel av fasta bränslen. Oljans dominerande roll kvarstår dock i allt väsentligt även 1985.

4.4.5. Bostadssektorn

Under perioden 1965—1974 byggdes det en miljon nya bostäder. Efter 1970, då 110 000 lägenheter byggdes, sjönk produktionen successivt till omkring 55 000 per år under perioden 1976—1979. Trots nedgången i an- talet nyproducerade lägenheter låg bostadsinvesteringarna vid slutet av 1970-talet på ungefär samma nivå som vid decenniets början. Detta sammanhänger med att ombyggnadsinvesteringarna ökat och att små-

Tabell 4.3 Totalt tillförd energi 1973, 1979 och 1985 enligt alternativ 1 PJ 1973 1979 1985 Alt. 1 Vatten- och kärnkraft 223 295 399 Nettoimport av cl 3 4 O Inhemska bränslen” 138 165 191 Kol och koks 70 75 105 Petroleumprodukter 1 157 1 166 1075 Totalt till förd energi 1 591 1 705 1 770

” Inkl. spillvärmeleveranser.

husandelen i nyproduktionen mer än fördubblats. Nettotillskottet av lä- genheter bestäms även av avgången genom rivning, kontorisering, hop— slagning, övergång till fritidshus m.m. Under 1960-talet låg avgången på 35 000—40 000 lägenheter per år, medan den under 1970-talet sjunkit till ca 20 000 lägenheter per år. Bostadsbeståndet kom därmed att öka med ca 150 000 från 1975 till 1979.

Efterfrågan på bostäder under 1980-talet kommer enligt långtidsut- redningens bedömningar att präglas av tre huvudfaktorer som alla ver- kar för en neddragning av bostadsefterfrågan i jämförelse med 1970-ta- let:

l. Befolkningsutvecklingen kommer att bli svagare. Detta framgår av nedanstående tablå som anger den årliga ökningen av personer i ål- dersgruppen 18 år och däröver sedan 1960-talet.

1960-talet 1 970- talet 1980-talet 59 400 30 700 ca 15 000

2. En svagare inkomstutveckling. I långtidsutredningens alternativ 1 be— räknas den disponibla inkomsten per capita endast komma att öka med ca 0,4 % per år. Detta skalljämföras med en ökning på 1,8 % per år under 1970—talet.

3. En oförmånlig relativprisutveckling. Bl. a. drifts-, bränsle— och under- hållskostnader samt byggkostnader beräknas under den kommande perioden utvecklas på ett sätt som medför en viss relativprisstegring för boendet fram till 1985. Denna ökning har i alternativ 1 antagits uppgå till ca 0,5 % per år. Den ambition att hålla nere de offentliga utgifterna som präglar utvecklingen i alternativ 1 medför också att man här inte kan räkna med att den oförmånliga relativprisutveck- lingen för bostäder kompenseras av subventioner från staten. Snarast kan vi även på detta område vänta oss återhållsamhet med det totala samhällsstödet.

Räknar vi bostadsefterfrågan i antal lägenheter utgör den fortsatta ten- densen till uppgång i antalet småhushåll och ensamhushåll en faktor som motverkar de tre huvudfaktorer som nämnts här. En svagare in- komstutveckling kan möjligen komma att bromsa denna tendens. Om den emellertid fortsätter så innebär detta att den genomsnittliga lägen- hetsstorleken i efterfrågan dras ned. Hushållsutvecklingen under 1980- talet torde därför ha betydelse mera för bostadsinvesteringarnas inrikt- ning än för deras omfattning.

I alternativ 1 räknar LU med en investeringsnivå i bostadssektorn som motsvarar en nyproduktion på ca 50 000 lägenheter. Ombyggnads- investeringarna beräknas av flera skäl öka under perioden. En viktig faktor är att energiinvesteringarna i bostadsbeståndet beräknas bli något mer än dubbelt så stora 1985 som 1980. Sammantaget beräknas om- byggnadsinvesteringarna 1985 ligga 50 % över 1980 års nivå i alternativ

Diagram 4. 3 I nveste— ringsk votens utveckling I 963—1979 samt 1980—1985 enligt alterna- tiv [ .

Procent

4.4.6. Investeringsutvecklingen

Under 1970-talet har investeringarna i den svenska ekonomin utvecklats ogynnsamt. Efter att under 1950- och 1960-talen ha ökat med genom- snittligt 3 ä 4 % per år, så har 1970-talet inneburit en stagnation. Under perioden 1970—1974 ökade sålunda de totala investeringarna med 1,7 % om året, medan de under den efterföljande perioden 1974—1979 minska— de med 0,4 % per år.

Eftersom investeringarna under 1970-talet vuxit långsammare än BNP har också investeringskvoten, dvs. investeringarnas andel av BNP, sjunkit från 24 % 1970 till 21 % 1979. Mest markerad har nedgången in- om industrin varit, där investeringarna under perioden 1974—1979 har minskat med 7 % per år i genomsnitt. Det innebär också att investerings- kvoten i industrin dragits ned från 16 % i början av 1970-talet till 13 % 1979. Detta framgår av diagram 4.3 som anger den historiska utveck— lingen av investeringskvoten i hela ekonomin och i industrin. Där fram- går också vilken utveckling av investeringarna som krävs i alternativ 1 fram till 1985.

För en återgång till balans är det nödvändigt att investeringarna i den svenska ekonomin ökar och att investeringskvoten i ekonomin går upp. I annat fall är det inte möjligt att klara de långsiktiga tillväxtmålen. Dessa sammanhang belyses närmare i kapitel 12 i del II.

I ett femårsperspektiv är det mest angeläget att vi kan öka industri-

26. A 25

Hela ekonomin 24

23 22 21 20

12 11

_. uv,- _ _

Industrin

16 ___.- 15 of,

. f l ' 1 ' 1 ' l ' 1 ' 1 | ' 1 1 1963 65 67

69 71 73 75 77 79 85 År

investeringarna och de investeringar som bidrar till att minska vårt olje- beroende. De senare investeringarna återfinns dels i energisektorn på produktionssidan men också i alla övriga sektorer på energianvänd- ningssidan. Investeringarna här syftar till besparingar i energianvänd- ningen och en substitution i användningen mot billigare energislag.

För industrins del visar utredningens kalkyler att det i alternativ 1 krävs en ökning av investeringarna med 6,5 % per år. Därmed ökar ock- så, som framgår av diagrammet, investeringamas andel av förädlings- värdet. Ökningen är dock inte tillräcklig för att nå upp till de investe— ringskvoter som gällde för 1960-talet eller början av 1970-talet.

Den viktigaste förklaringen till att den relativt stora produktionsök- ningen är förenlig med den angivna investeringsnivån är en förändrad produktionsstruktur i industrin. De branscher som är expansiva i alter- nativ 1 har en relativt låg kapitalintensitet medan de kapitalintensiva basindustrierna beräknas växa mera långsamt. Av industriinvesteringar— na 1985 tar investeringar i miljöskyddsåtgärder i anspråk 3 a 4 %.

Sammantaget beräknas de totala investeringarna i ekonomin öka med 3,5 % per år i alternativ 1. Detta innebär att den totala investeringskvo- ten i ekonomin stiger till närmare 23 % 1985. Den angivna investerings- utvecklingen har framkommit som ett resultat av en analys av investe- ringsbehoven i de olika sektorer av ekonomin som behandlas i långtids- utredningen. Den samlade bild som därvid framträder är en relativt för- siktig bedömning av investeringsbehovet i den svenska ekonomin under början av 1980-talet.

4.4.7 Konsumtionsutrymmet och dess fördelning

Vi har tidigare sett att den totala konsumtionen under 1970-talet har vuxit snabbare än bruttonationalinkomsten (BNI). Det har varit möjligt genom att investeringarna har ökat långsammare än bruttonationalin- komsten och genom att vi har försämrat vår bytesbalans. I alternativ 1 förutsätts att bytesbalansunderskottet reduceras fram till 1985 och att investeringarna ökar snabbare än produktionen så att vi får en realkapi- talbildning som på lång sikt kan bära upp en ekonomisk tillväxt i stor- leksordningen 2,5 % per år. Denna återgång till balans kräver att kon- sumtionen ökar långsammare än bruttonationalinkomsten.

Resonemanget åskådliggörs i anslutning till diagram 4.4. Där anges utvecklingen av bruttonationalinkomst, bruttoinvesteringar och bytes- balans fram till 1985 enligt alternativ 1. Om denna bild skall kunna för- verkligas krävs att ökningstakten i den totala konsumtionen begränsas till 0,5 % om året.

Kraven på investeringsuppgång och bytesbalansförbättring har sålun- da intecknat nära nog hela det produktionsutrymme som står till för- fogande fram till 1985. En mera detaljerad bild av hur de olika posterna tar i anspråk det tillgängliga produktionsutrymmet ges i diagram 4.5.

Vi har där satt av hela den beräknade BNP-ökningen 1980—1985. Den uppgår till 42 miljarder kr räknat i 1975 års priser. Detta belopp mot-

_ Total 130 Index 1970 — 100 konsumtion

1970 75 80 85 År

Miljarder kr i löpande priser

—10

Bytesbalansens

saldo . / /

1970 75 80 85 Är

Diagram 4.4 Volymut- svaras av höjden på hela stapeln i diagrammet. Denna produktionsök- VECklingföf BNI, 10101 ning har i alternativ 1 intecknats på följande sätt: konsumtion, bruttoinves- teringar och bytesbalan- 1. För att förbättra vår bytesbalans måste vi avsätta en del av produk- semm'do 1970—1980 tionsökningen, som därför inte kan tas i anspråk för inhemsk an- samt1980—1985 enligt .. . .. .. . - — - alternativ 1 Vändning. Förbättringen av bytesbalansen motsvarar en inteckning 1

produktionsökningen på 6 miljarder kr.

2. Trots att vi minskar de löpande bytesbalansunderskotten så ökar vår skuldbörda gentemot utlandet fram till 1985. Därmed stiger också betalningarna av räntor och utdelningar till utlandet från 1,1 % till 2,3 % som andel av BNP. Detta motsvarar 6 miljarder kr i 1975 års priser, vilka också undandras inhemsk användning.

3. Som framgick av avsnitt 4.4.2 kommer vårt bytesförhållande gent- emot utlandet (terms-of—trade) i alternativ 1 att försämras med 1,2 % per år 1980—1985. Detta beror dels på att oljepriserna reält ökar med 2 % om året, dels på att vår konkurrenskraft måste stärkas genom bl. a. en sänkning av våra relativpriser. Försämringen av vårt bytes- förhållande innebär att vi kan köpa mindre importvaror för en given exportvolym. Därmed minskas utrymmet för inhemsk användning. Denna minskning motsvarar som framgår av diagrammet 14 miljar— der kr i 1975 års priser. Sedan den kostnad de angivna posterna representerar dragits ifrån produktionsökningen så återstår den del av ökningen som kan tas i anspråk av inhemsk användning. Den inhemska användningen kan i sin tur delas upp på investeringar och konsumtion.

4. Vi har tidigare angivit att de totala investeringarna inklusive lager i alternativ 1 ökar med 3,0 % om året 1980—1985. Räknat i 1975 års priser motsvarar denna investeringsökning 10 miljarder kr.

5. Till sist framkommer vad som inom de givna ramarna återstår för in- hemsk konsumtionsökning. Genom att dra de angivna posterna 1—4 från den totala BNP-ökningen framkommer ett belopp på 6 miljar- der kr som kan tas i anspråk för inhemsk konsumtionsökning. Den angivna ökningen motsvarar som redan angivits en tillväxt i den tota- la konsumtionen 1980—1985 på 0,5 % om året.

Det knappa konsumtionsutrymme som här framkommer måste resultera i en kraftig neddragning av ökningen i såväl privat som offentlig kon- sumtion. Den närmare fördelningen av utrymmet måste göras under be- aktande av de övriga balanskrav som ligger i alternativ 1. För att indu- strins konkurrenskraft skall kunna förbättras på det sätt som förutsätts krävs en mycket måttfull löneutveckling. Erfarenheterna under 1970-ta- let visar att en sådan utveckling inte kan komma till stånd samtidigt med kraftiga höjningar av skatten. Erfarenheterna visar också att krav på kraftiga sänkningar av reallönen verkar destabiliserande. För att möjliggöra en balanserad utveckling på lönesidan krävs därför att den offentliga konsumtionen tar en betydande del av den anpassningsbörda som faller på vår totala inhemska konsumtion. I alternativ 1 har förut- satts att den offentliga konsumtionen 1980—1985 ökar med 0,5 % om året. Det är i så fall möjligt att uppnå en ökning av den privata kon- sumtionen som också uppgår till 0,5 % om året.

Vid denna låga tillväxt i den privata konsumtionen blir fördelnings- problemen mellan pensionärer och yrkesverksamma betydande, vilket belyses i tabell 4.4. Tabellen bygger på ett antagande om oförändrad sparkvot. Därmed innebär kravet på en begränsning av den privata kon- sumtionsökningen till 0,5 % om året också ett krav på att ökningen av de disponibla inkomsterna skall begränsas i samma mån. Efter de ändrade

Mdr kr BNst ökning 42 Mdr 40 Real förbättring av bytesbalansen (6 Mdr) Räntor och u-hjälp (6 Mdr) 30 Terms of trade — försämring (14 Mdr) 20 Investeringar och lager (10 Mdr) 10 Diagram 4.5 BNP— Konsumtion ökningen och dess an- (6 Mdr) vändning 1980—1 985 enligt alternativ 1. 0

reglerna för priskompensation av pensionerna kan pensionärernas reala disponibla inkomster väntas öka med 1,5 % per år 1980—1985. Därmed ryms inom den angivna ramen endast en ökning av disponibel inkomst med 0,3 % per år för yrkesverksamma. Eftersom antalet yrkesverksam- ma ökar med ca 1 %/ år måste den disponibla inkomsten per capita min- ska för denna grupp. Vid i övrigt oförändrade transfereringsregler in- nebär detta att reallönen efter skatt räknat per sysselsatt måste minska i alternativ 1.

Tabell 4.4 Den privata konsumtionens fördelning mellan pensioner och övriga inkomster 1970—1979 samt 1979—1985 enligt alternativ 1

_a

Miljarder kr Årlig procentuell förändring 1975 års priser 1975 års priser 1970 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 1979 Alt. 1 Pensionärer” 15,6 30,0 32,9 7,6 15 Övriga inkomst- tagare 120,8 133,1 135,9 1,1 0,3

E_— Total privat

konsumtion 136,4 163,1 168,8 2,0 0,6 x_— ” I beräkningarna har pensionskommitténs betänkande lagts som grund för uppskattningen av pensionärernas konsumtion 1979. Vidare har antagits att pensionärernas konsumtion ökar i samma takt som deras realt dis- ponibla pensionsinkomster.

Detta förhållande gör naturligtvis att det blir svårt att genomföra al— ternativ 1. Vid en utveckling med minskande reallöner är risken erfaren- hetsmässigt stor för inflationsdrivande kompensationskrav. En sådan utveckling omöjliggör emellertid med säkerhet en återgång till balans i den svenska ekonomin, varvid anpassningsproblemen blir ännu svårare vid en senare tidpunkt.

Ökningen av offentlig konsumtion med 0,5 % per år 1980—1985 kan jämföras med en ökning på 3,9 % per år 1974—1979. Liksom för den pri- vata konsumtionen är det alltså här fråga om en mycket kraftig upp- bromsning.

Den statliga konsumtionen beräknas i alternativ ] minska med 0,8 % per år, medan den 1974—l979 ökade med 2,1 % per år. För den kommu— nala. konsumtionen är trendbrottet ännu mera drastiskt. Det utrymme som står till förfogande 1980-1985 motsvarar en årlig ökning på 1 % per år, vilket skall ställas mot en ökning på 4,7 % per år 1974—1979.

Den angivna utvecklingen för statlig konsumtion överensstämmer med långtidsbudgetens. I denna ingår de resurskrav som intecknats av redan fattade beslut. För att i den statliga verksamheten kunna ta nya utbyggnadsbeslut är det därför i alternativ 1 nödvändigt att genomföra motsvarande nedskärningar på andra verksamhetsområden. Realiseran- det av en sådan utveckling ligger dock i linje med statsmakternas inten- tioner och har inletts i och med sparpropositionen i oktober 1980.

För kommunernas del är bilden mera problemfylld. Utredningens kalkyler visar att den angivna ökningen är förenlig med oförändrad standard per invånare i kommunerna. Konsumtionsökningen svarar då mot de krav som befolkningsutvecklingen ställer vid i övrigt oförändrad standard. Det innebär att de planer på utbyggnad som finns för exem- pelvis barnomsorg och åldringsvård inte ryms inom det angivna ut- rymmet. För att kunna genomföra en utveckling enligt alternativ 1 krävs därför antingen att dessa planer omprövas eller att motsvarande in- skränkningar görs i andra verksamheters tillväxt. Ytterligare en svårig- het ligger i den höga tillväxttakten i LU-periodens början. Den kommu- nala konsumtionen beräknas 1981 öka med omkring 3 %. För den åter- stående perioden måste då tillväxten begränsas till ca 0,5 % per år. Att realisera en så låg tillväxttakt kommer utan tvivel att kräva kraftfulla åt- gärder både av statsmakterna och av de kommunala beslutsfattarna. Det bör slutligen observeras att även vid denna tillväxt av den offentliga konsumtionen beräknas sektorns sysselsättning öka med ca 155 000 per- soner 1980—1985. Hela denna ökning faller på kommunerna, medan den statliga sysselsättningen beräknas minska svagt.

4.4.8 Försörjningsbalansens och sysselsättningens utveckling

Den reala utvecklingen 1980—1985 i alternativ 1 kan sammanfattas i den försörjningsbalans som anges i tabell 4.5. De enskilda posterna i tabel- len har kommenterats i det föregående.

Tabell 4.5 Försörjningsbalansens utveckling 1965—1980 samt 1980—1985 enligt alternativ 1

Milj. kr, Årlig procentuell volymförändring

'975 års 1965— 1970— 1974— 1979L 1980— pnse' 1970 1974 1979 1980 1985 1979 Alt. 1 1 Privat konsumtion 163 055 3,0 2,5 1,6 1,0 0,5 2 Offentlig konsumtion 82 977 5,9 2,6 3,9 3,1 0,4 Statlig 26 430 1,6 1,2 2,1 1,5 —0,8 Kommunal 56 547 8,9 3,4 4,7 4,0 1,0 3 Total konsumtion (1 + 2) 246 032 3,9 2,5 2,4 1,7 0,5 4 Bruttoinvestering, totalt 59 391 3,6 1,7 —0,4 4,0 3,5 Bostäder 12 867 1,3 —2,6 1,3 — 4,0 2,7 Offentlig" 10 334 7,8 —5,2 1,1 0,6 0,0 Stat 3 257 — 0,1 1,1 1,3 — 8,2 —0,7 Kommun 7 077 1 1,0 —7,5 1,0 4,6 0,3 Privat 36 190 3,3 5,6 —1,3 7,8 4,7 Industri 9 633 3,9 6,3 —7,3 16,0 6,5 5 Lagerförändn'ngb — 541 (1 237) (—2 215) (—6 844) (4 441) (—1 219) 6 Inhemsk resursförbrukning (3 + 4+ 5) 304 882 3,8 2,0 1,3 3,6 1,0 7 Summa kapitalbildning (4 + 5 + 8—9) 66 480 3,5 3,5 —l ,8 6,9 8,5 8 Export av varor och tjänster 104 250 7,6 7,4 2,0 0,0 7,3 9 Import av varor och tjänster 96 621 7,6 5,0 1,7 2,3 3,5 10 BNPC 312 512 3,8 2,7 1,4 2,7 2,5 & ” Med offentliga investeringar avses endast offentliga myndigheters investeringar. Investeringar gjorda av of- fentliga affärsverk och aktiebolag ingår i privata investeringar. " Förändring i milj. kr. ” Till mottagarpris.

Som redan angivits förutsätts i alternativ 1 att det skall vara möjligt att bibehålla den fulla sysselsättningen. Fram till 1985 ökar antalet sys- selsatta enligt alternativ 1 snabbare än under 1970-talet, eller med i ge- nomsnitt ca 38 000 personer per år. Detta tillskott fördelas dock väsent— ligt annorlunda än vad som gällt under perioden 1970—1979. Närings— livets sysselsättning beräknas behöva öka med 7 500 personer per år. Omsvängningen blir särskilt kraftig i de varuproducerande sektorerna. Den statliga sysselsättningen minskar svagt med drygt 1 000 personer per år. Den kommunala sysselsättningstillväxten blir drygt 30 000 per- soner per år trots den kraftiga åtstramningen i den kommunala sektorns tillväxt.

Industrisysselsättningen ökar med ca 12 000 personer per år i genom- snitt under prognosperioden, vilket är ett markant trendbrott i förhål- lande till utvecklingen sedan mitten av 1960-talet. Omsvängningen är särskilt stor i jämförelse med utvecklingen under senare delen av 1970- talet, då industrisektorn krympte med över 14 000 personer per år.

4.4.9 Den finansiella utvecklingen

För att en real utveckling i enlighet med LU:s alternativ 1 skall komma till stånd krävs att olika finansiella flöden utvecklas på ett sådant sätt att de möjliggör och motiverar ett beteende hos hushåll, företag m. ni. som är förenligt med den reala utvecklingen i detta alternativ.

I tabell 4.6 visas det finansiella sparandets fördelning och utveckling mellan 1979 och 1985. Det finansiella sparandet för en viss sektor utgör skillnaden mellan sektorns totala intäkter och dess totala utgifter. Det finansiella sparandet visar därmed vilka sektorer som har finansiella överskott, dvs. lånar ut till andra sektorer, och vilka som har underskott, dvs. måste tillföras kapital från andra sektorer. Summan av det finansi- ella sparandet i samtliga inhemska sektorer är lika med skillnaden mel- lan de inkomster som genereras inom landet och landets totala utgifter. Denna skillnad är definitionsmässigt lika med bytesbalansunderskottet.

Den finansiella utvecklingen belyses närmare i diagram 4.6, som visar det finansiella sparandet i privat och offentlig sektor samt bytesbalans- saldot, allt uttryckt i procent av BNP. Bostäder har hänförts till den of- fentliga sektorn som i övrigt består av staten, kommunerna och social— försäkringssektorn. Den privata sektorn utgörs av hushålls- och före- tagssektorerna.

Efter 1975 har — med undantag av år 1978 — bytesbalansunderskottet uppgått till mer än 2 % av BNP. Under kostnadskrisen l975—1976 ökade den offentliga sektorns finansiella sparande främst genom att de offent-

Procent

4 Privat sektor w=cmoo..o.- Alt. 2

_—— Alt.1

Totalt (= bytesbalansen)

Diagram 4.6 Finansiellt sparande i privat och 0]— fentlig sektor 1970—] 985. Procent av BNP, löpande priser.

Källa: Nationalräken- Anm, Bostäder har häntörts till den offentliga sektorn. skaperna.

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 85 År

liga inkomsterna växte snabbt. Den privata sektorns finansiella sparan- de sjönk emellertid drastiskt under samma period och i högre grad än vad den offentliga sektorn ökade sitt sparande. Det negativa finansiella sparandet i den privata sektorn berodde främst på att vinstnivån föll i företagssektorn. .

Under 1977—1979 skedde en omkastning i det finansiella sparandets fördelning mellan privat och offentlig sektor. Inom den privata sektorn förklaras detta främst av ökningen av det finansiella sparandet inom fö- retagssektorn. Företagens vinster ökade vid en låg investeringsnivå, vil- ket ledde till en kraftig förbättring av företagens finansiella sparande. Inom den offentliga sektorn förorsakades den kraftiga nedgången i fi- nansiellt sparande av det starkt växande statliga budgetunderskottet.

Kalkylerna för 1985 över den finansiella utvecklingen (se kap. 11 i del II) har gjorts dels utifrån de reala kalkylerna, dels utifrån beräkningarna av pris-, löne- och vinstutvecklingen (se kap. 10 i del 11). Den privata sektorns finansiella sparöverskott beräknas sjunka något från den höga nivån 1979. Som framgår av tabellen är nedgången hänförbar till ett växande finansiellt sparunderskott i de icke finansiella företagen (dvs. fö- retagssektorn exkl. banker, försäkrings- och finansbolag). Detta innebär att ökningen i investeringsutgifterna är väsentligt större än den ökning i bruttosparande som den ökade lönsamheten medför.

Bland de icke finansiella företagen spelar industrins utveckling en central roll. Soliditeten i industrin har fallit kraftigt under 1970-talet, främst beroende på den trendmässigt sjunkande lönsamheten. För att åstadkomma den investeringsuppgång som ligger i alternativ 1 bedöms det vara nödvändigt att återföra vinstandelen och soliditeten till den ge- nomsnittliga nivå som rådde under perioden 1970—1974. Nyemissions- kraven under den första hälften av 1980-talet kommer därmed att över— stiga nyemissionsvolymerna under 1970-talet. Nyemissioner på i genom- snitt ca 3 miljarder kr per år i fasta priser behövs i alternativ 1 för att soliditeten skall stiga. I jämförelse med 1970—talet så innebär det 2—3 gånger så stora nyemissionsvolymer som andel av eget kapital. En ännu högre vinstnivå än vad som förutsatts skulle minska nyemissionskraven samtidigt som kapitalplaceringar i företagen blir mer attraktiva. Det be— hövs dock vinster på i genomsnitt 1974 års mycket höga nivå för att en- bart den vägen få fram tillräckligt med riskkapital.

De finansiella företagen har, i motsats till de icke-finansiella, en starkt positiv sparandeutveckling. Detta sammanhänger främst med att ränte- intäkterna (netto) stiger kraftigt i beaktande av deras stora nettoutlåning i utgångsläget.

Tabell 4.6 Finansiellt sparande 1979 och 1985 enligt alternativ 1 Milj. kr, löpande priser

Stat Kommun Socialför- Bostäder Hushåll Finansiella Icke Summa säkrings- företag finansiella (= bytesbalans- sektor företag saldot)

1979 —30 934 3135 15776 —13 136 7344 18364 —11744 —11 195 1985 —33 839 — 81 23 838 —19 396 10 625 44 169 —41 570 —16 253

Hushållens finansiella sparande förbättras under perioden 1979—1985 i alternativ 1 (tabell 4.6). Bruttosparkvoten, som år 1979 uppgick till 5,7 %, antas bli oförändrad. En positiv realränta antas motverka den tendens till fallande sparkvot som följer av den lägre tillväxten i real dis- ponibel inkomst.

För att skapa en utveckling av hushållens inkomster som vid gällande sparkvot är förenlig med den reala konsumtionstillväxten kan hushål- lens direkta skatter, som andel av BNP, sänkas från 21,8 % till 20,5 %. Det blir därmed möjligt att genom sänkning av den statliga direkta skat- ten underlätta avtalsrörelserna så att löneökningarna håller sig inom de ramar som förutsätts i kalkylerna.

Den offentliga sektorns finansiella sparandeunderskott minskar under perioden uttryckt som andel av BNP, men är fortfarande av betydande storlek 1985. För bytesbalansen innebär kalkylerna därmed, i alternativ 1, att underskottet mätt i procent av BNP, endast obetydligt kan mins- kas i förhållande till 1979 medan det sänks med ca 2 % jämfört med 1980.

Som framgår av tabellen försämras statens finansiella sparandeunder- skott marginellt. Vid oförändrad statlig utlåning indikerar kalkylerna att statens budgetunderskott år 1985 kan beräknas bli 55 miljarder. I ab— soluta tal innebär detta att underskottet förbättras något jämfört med 1980. Om budgetunderskottet beräknas som andel av BNP innebär kal- kylerna att andelen sjunker från 10,6 % 1980 till 6,7 % 1985. Därmed uppnås i stort sett den målsättning som formulerades i regeringens be- sparingsproposition, nämligen att fr. o. m. 1980 nedbringa budgetunder- skottet som andel av BNP med ca 1 % per år. Statsskuldsräntomas andel av budgetunderskottet växer kraftigt under perioden. Budgetunderskot- tet exkl. räntor uppgår till 1,8 % av BNP 1985.

Kommunernas finansiella sparande förutsätts minska till noll 1985. Detta leder i alternativ 1 till en oförändrad kommunal medelutdebite- ring under perioden.

Socialförsäkringssektorns finansiella sparande beräknas i löpande pri- ser öka från ca 16 miljarder 1979 till ca 24 miljarder 1985. I reala termer minskar dock sektorns finansiella sparande. Förutsättningar för denna utveckling är dels att ATP-avgiften höjs från 11,75 % till 13,0 %, vilket redan är beslutat, dels att sjukförsäkringsavgiften ökar från 10,6 % till 12,0 % för att sjukförsäkringens inkomster och utgifter skall balansera. Vidare förutsätts att besparingspropositionens förslag om justering av indexregleringen för ATP-pensioner genomförs.

Bostadssektorns finansiella sparandeunderskott ökar under perioden från ca 13 miljarder till ca 19 miljarder. Utvecklingen är härvidlag helt bestämd av bostadsinvesteringarnas utveckling.

Den totala skattekvoten, dvs. summan av direkta, indirekta samt lö- neskatters andel av BNP, beräknas under perioden 1979—1985 öka från 50,1 % till 50,9 %. I ett historiskt perspektiv är detta en kraftig upp- bromsning i skattetryckets ökning. Under perioden 1965—1979 har den totala skattekvoten växt med drygt 1 % per år.

För statens del täcks skattebehovet mer än väl av den automatiska in- täktsökning som följer vid oförändrade skatteregler. Det blir sålunda

möjligt med en viss sänkning av statsskatten. För kommunernas del kan kommunalskattesatsen behållas oförändrad. Löneskattens andel av BNP höjs som följd av de ökade ATP- och sjukförsäkringsavgifterna. Snab— bast ökar de indirekta skatternas andel av BNP, bl. a. som följd av att kalkylerna tagit hänsyn till den momshöjning samt de punktskattehöj- ningar som genomförts 1980. Vidare förutsätter kalkylerna att de nomi— nella punktskatterna hålls realt oförändrade.

Budgetunderskottets finansiering är av stor betydelse för likviditets- och ränteutvecklingen i ekonomin (se kapitel 1 1 i del 11). En alltför stark likviditetsökning försvårar möjligheterna att hålla inflationen och bytes- balansunderskottet inom de ramar som förutsätts i alternativet 1.

Penningmängden, dvs. allmänhetens innehav av sedlar, mynt och banktillgodohavanden, avspeglar tillgången på likvida medel i ekono- min. För att undvika en alltför kraftig likviditetsökning har penning- mängdstillväxten satts till 9 % per åri alternativet ]. Penningmängden växer därmed något långsammare än bruttonationalprodukten.

Statens budgetunderskott har beräknats till 55 miljarder kr 1985 (se ovan). Upplåningen för att täcka underskottet kan ske dels i kreditinsti- tuten och hos allmänheten, varvid någon ökning av penningmängden in- te sker, dels i riksbanken och utlandet, vilket ökar penningmängden.

Då penningmängdens ökningstakt är begränsad till 9 % per år blir den del av budgetunderskottet som kan finansieras i riksbanken och utlan— det bestämd (se tabell 4.7). I alternativ 1 beräknas utflödet p. g. a. bytes- balansunderskottet 1985 till 16 miljarder. Företagen antas dock bidra till finansieringen genom egen utlandsupplåning, som begränsar valuta- utflödet ur den privata sektorn till 10 miljarder. Den statliga utlands— upplåningen har beräknats till 15 miljarder för att medge en uppbygg- nad av valutareserven med 5 miljarder i takt med importökningen.

Bankernas bidrag till finansieringen av statens budgetunderskott be- ror av kreditpolitiken. En likviditetskvot på nuvarande nivå (ca 40 %) antas bestå fram till 1985. Som följd härav bedöms bankerna kunna pla- cera 8 miljarderi statsobligationer 1985.

Kapitalmarknadsinstituten, dvs. AP—fonden samt försäkringsbolagen, beräknas kunna bidra med 15 miljarder till budgetunderskottets finan- siering genom köp av statsobligationer. Ca 10 miljarder — 20 % — av sta- tens upplåningsbehov beräknas kunna bli tillgodosett genom upplåning hos allmänheten. Andelen är ungefär lika stor som genomsnittet för hela 1970-talet. Det torde därför vara möjligt att verkställa avsedd upplåning hos allmänheten enligt detta alternativ.

Sammanfattningsvis underlättas finansieringen av att budgetunder- skottet i reala termer dras ned i alternativ 1. Med hjälp av en stram pen- ningpolitik kan statens utlandsupplåning minskas och upplåningskraven på den inhemska marknaden i viss mån skiftas över från kreditinstituten till allmänheten.

Tabell 4.7 Finansieringen av statens budgetunderskott 1985 Miljarder kr, löpande priser

Statens nettoupplåningi Alternativ 1 Riksbanken 7 Utlandet 15 Bankerna 8 Kapitalmarknadsinstituten 15 Allmänheten 10 Summa budgetunderskott 55

Minnesposter Bankinlåning 32 (?kning sedelmängd 4 Ökning penningmängd 36 Penningmängd 435 Bytesbalansen — 16 Privata sektorns netto—

upplåning i utlandet 6 Valutaflödet netto ur privata sektorn — 10 BNP i löpande marknadspris 817 Okning av valutareserven 5

4.5 Huvudalternativ 2 — en väg mot ökad obalans

Huvudalternativ 2 beskriver en utvecklingsväg för svensk ekonomi fram till 1985 där de centrala trögheterna på ekonomins utbudssida kvarstår och där den inhemska konsumtionen fortsätter expandera enligt ungefär samma mönster som förut. Konsekvenserna härav blir en utveckling som i långa stycken påminner om den under 1970-talets senare hälft. Utgångslägets kraftiga obalanser förvärras och p. g. a. ett stagnerande näringsliv kan den fulla sysselsättningen inte upprätthållas.

4.5.1 Kvarstående trögheter på ekonomins utbudssida

Såsom tidigare poängterats kännetecknas den svenska ekonomin f. n. av vissa tillväxthämmande restriktioner på ekonomins utbudssida. I alter- nativ 2 har dessa förutsatts kvarstå. De diskuteras relativa utförligt i samband med presentationen av andra utvecklingsvägar i kapitel 5 och skall därför endast kortfattat nämnas här.

De äsyf tade utbudsrestriktionerna är till antalet tre. Den första utgörs av de under 1970-talet uppkommande tröghetstendenserna på arbets- marknaden (se kapitel 9 i del 11). Genom att de inte undanröjs kommer — trots en allmänt svag ökning av arbetskraftsefterfrågan i alternativ 2 — liksom under sista hälften av 1970-talet vissa expanderande företag och branscher att erhålla rekryteringsproblem. Trögheterna på arbetsmark- naden riskerar därigenom att driva upp löneglidningen och bidrar sålun- da till en ogynnsam kostnads- och prisutveckling.

Den andra viktiga restriktionen på industrins tillväxt utgörs av före- tagens svaga soliditet. Denna har successivt sjunkit under hela 1970-ta-

Diagram 4. 7 Volymut- vecklingfo'r BNI (brutto- nationalinkomst) och ta- tal konsumtion ] 970—1980 samt 1980—1 985 enligt alterna- tiv 2.

let. En svag soliditet ökar de förluster som ägarna måste bära i händelse av att verksamheten inte går ihop. Riskerna för konkurs vid en tillfällig felsatsning ökar betydligt, vilket kan avhålla företagen från nyinveste- ring och expansion. I en utveckling enligt alternativ 2 där vinsterna sjun- ker kommer även soliditeten att fortsätta sjunka (se kapitel 11 i del II). Härigenom förstärks de angivna tendenserna.

Den tredje tillväxthämmande faktorn utgörs av brister i skogsindu- strins råvaruförsörjning. Skogsindustrin svarar för ungefär 1/4 av den svenska industrins export samt 16 % av dess totala sysselsättning. Under senare år har skogsindustrins expansion vid efterfrågeökningar begränsats av bristande råvarutillgång. Virkesuttaget har legat ca 15 milj. m3 sk under den långsiktigt möjliga avverkningsnivån på 75 milj. m3 sk. l alternativ 2 har förutsatts att denna begränsning kvarstår. Vid den givna efterfrågeutvecklingen innebär det att produktionsnivån 1985 blir ca 10 % lägre än vad den annars skulle blivit.

4.5.2 En fortsatt expansion av den inhemska konsumtionen

För att en utveckling i linje med LU:s alternativ 1 skall kunna realiseras måste tillväxten i den inhemska konsumtionen brytas. I huvudalternativ 2 åstadkommes inte denna återhållsamhet i konsumtionsutvecklingen. I stället fortsätter utvecklingen i ungefär samma banor som under senare hälften av 1970-talet. Detta illustreras i diagram 4.7.

Index 1970 = 100

140 Total konsumtion /

130

120

110

100

1970

Offentlig konsumtion

För statens del förutsätts i alternativ 2 en mindre neddragning av kon- sumtionsutgifterna 1980—1985. Neddragningen är dock mindre än i al- ternativ 1 och begränsar sig till 0,3 % per år. Men även denna utveckling förutsätter en hård restriktivitet med nya utgiftsåtaganden.

Den kommunala konsumtionen fortsätter däremot i alternativ 2 att växa snabbt. En viss uppbromsning av tillväxten förefaller emellertid för närvarande ske. Med anledning härav har ökningstakten satts till 3,8 % per år 1980—1985. Detta innebär en betydande nedgång i förhållande till perioden 1974—1979 då ökningstakten i kommunal konsumtion uppgick till 4,7 % per år. Utvecklingen i alternativ 2 innebär sålunda att vi når en uppbromsning i tillväxten liknande den vi hade 1970—1974 då konsum- tionsökningen i kommunerna uppgick till 3,4 % per år.

Den i alternativ 2 förutsatta kommunala tillväxten skall ses mot bak- grund av den begränsade effekten av de senaste årens försök att genom frivilliga överenskommelser begränsa den kommunala expansionen. Trots breda diskussioner och en i stort sett enig uppfattning om behovet att begränsa den kommunala tillväxten har dessa strävanden hittills inte varit framgångsrika. Det förefaller i stället som om den statliga styr- ningen verkat i expansiv riktning under 1970-talet. Denna styrning har skett dels via direkta bidrag till prioriterade verksamheter men också ge- nom olika krav, normer och ålägganden. För att också de kommunala prioriteringarna skall kunna göra sig gällande är det naturligt att utgif- terna växer snabbare än vad som betingas av de statliga ambitionerna, vars kostnadskonsekvenser har varit svårbedömbara.

Mot denna bakgrund ter sig den i alternativ 2 förutsatta ökningstak- ten för kommunal konsumtion på 3,8 % per år 1980—1985 inte som an- märkningsvärt hög, även om enigheten är stor att denna tillväxt inte är förenlig med de samhällsekonomiska balansmålen.

Vid denna kommunala tillväxt kommer olika verksamheter att liksom tidigare byggas ut utöver vad som anges i den s. k. baskalkylen (se av- snitt 6.3 i del 11). Det betyder en fortsatt relativt kraftig ökning i stan- darden på det kommunala tjänsteutbudet. Detta medför också att an- talet kommunalt anställda måste öka med sammanlagt drygt 270000 personer 1980—1985, vilket överstiger hela ökningen i arbetsutbudet.

Privat konsumtion

Erfarenheterna under 1970-talet har visat att den återhållsamhet på lö- nesidan som liggeri alternativ 1 knappast kan realiseras i ett klimat med en expansiv offentlig efterfrågepolitik. Därför har i alternativ 2 förut- satts att löntagarna inte kommer att acceptera en försämring i reallönen. Reallönen efter skatt per sysselsatt ökar sålunda svagt 1980—1985. Till— sammans med de redan intecknade konsumtionsökningarna för pensio- närer m.fl. betyder detta att den privata konsumtionen förutses öka med 1,6 % per år 1980—1985, dvs. i samma takt som 1974—1979. Kon- sumtionsökningen 1965—1974 uppgick till 2,5—3 % per år.

4.5.3 Effekterna på den ekonomiska utvecklingen

Den expansiva utvecklingen av den inhemska efterfrågan i alternativ 2 skapar tillsammans med de nämnda trögheterna på ekonomins utbuds— sida ett klimat där den konkurrensutsatta sektorns tillväxtmöjligheter kraftigt begränsas. Utvecklingen kan då i stora drag väntas följa den som uppkom under perioden 1974—1979.

Den expansiva ekonomiska politiken förutses liksom under perioden 1974—1979 skapa ett inhemskt ekonomiskt klimat som inte står i över- ensstämmelse med utvecklingen i omvärlden. Den fortsatt växande of- fentliga sektorn kan förutses bli löneledande vilket återigen bäddar för en löne- och kostnadsutveckling som är avsevärt snabbare än omvärl- dens. l alternativ 2 förutses sålunda den inhemska nominella lönekost- naden per timme växa med 12,8 % per år och de inhemska konsument- priserna med 11,5 % per år 1980—1985, vilket är betydligt snabbare än vad som förutsatts för utvecklingen i konkurrentländerna.

Därmed försämras konkurrenskraften ytterligare för det svenska nä- ringslivet. De reala löneökningarna kommer att pressa ned vinsterna. I alternativ 2 beräknas nettovinstandelen i den konkurrensutsatta sektorn gå ner från ca 15 % av förädlingsvärdet 1980 till knappt 9 % 1985. En del av kostnadshöjningen kan också förväntas slå igenom i höga produkt- priser. med stigande relativpriser som följd. I alternativ 2 beräknas där- för de svenska relativpriserna på varor och tjänster — oljan undantagen — öka med i genomsnitt ca 1,5 % per år under perioden fram till 1985.

Den ogynnsamma prisutvecklingen kan förväntas leda till att den konkurrensutsatta delen av näringslivet ånyo tappar marknadsandelar både på exportmarknaderna och här hemma. Trots en förutsatt tillväxt i världshandelns volym på i genomsnitt ca 5 % per år under prognosperio- den beräknas den svenska exporten sålunda växa med endast 2,6 % per år 1980—1985. Delvis som en följd av den för oss ogynnsamma prisut- vecklingen, delvis som en följd av den expansiva inhemska efterfrågeut- vecklingen kommer importen att öka relativt kraftigt. Den totala impor- ten av varor och tjänster beräknas i alternativ 2 växa med i genomsnitt 4,1 % per år 1980—1985, vilket är en mycket kraftig ökning i förhållande till BNP-tillväxten. Naturligt nog ger den angivna utvecklingen upphov till en kraftig försämring av bytesbalanssaldot.

Den försämrade konkurrenssituationen och de därav följande förlus- terna av marknadsandelar leder till en stagnerande efterfrågetillväxt för den konkurrensutsatta delen av näringslivet. I kombination med den försämrade vinstutvecklingen kommer därför incitamenten till nyinves- teringar att försvagas. I likhet med föregående femårsperiod erhålls här- igenom en mycket svag investeringsutveckling. I alternativ 2 beräknas sålunda industrins investeringsvolym minska med i genomsnitt 5,0 % per år under perioden 1980—1985. Detta illustreras i diagram 4.8 i form av investeringskvotens utveckling. I alternativ 2 kommer den ytterst ogynn— ' samma förskjutningen av industrins investeringskvot under senare delen av 1970-talet att fortsätta.

12 xxx & 10 1963 65 67 69 71 73 75 77 79 85 År

Anm.: Brottet i kurvan 1970 beror på en statistikrevision som utförts endast för 1970-talet.

Industriproduktionen beräknas växa med endast 1,1 % per år under perioden 1980—1985. Detta kan jämföras med att den l974—l979 sjönk med 1 % per år. Under perioden 1970—1974 växte den med i genomsnitt 3,5 % per år, medan tillväxten 1965—1970 var över 5 % per år.

Även övriga delar av näringslivet beräknas utvecklas svagt. Därige- nom kommer även sysselsättningen att utvecklas svagt. Sysselsättningen i det privata näringslivet förutses sålunda minska med drygt 190000 personer mellan 1980 och 1985. Samtidigt stiger sysselsättningen i den offentliga sektorn med ca 270 000 personer. Ställt i relation till den be- räknade ökningen av arbetskraftsutbudet blir ändå den totala sysselsätt- ningsökningen för svag för att den fulla sysselsättningen skall kunna upprätthållas. Antalet arbetslösa beräknas 1985 uppgå till drygt 100 000 utöver den normala friktionsarbetslösheten. Detta är liktydigt med en arbetslöshet om 4,3 % år 1985.

4.5.4 Utvecklingsbildens delar

Den i sina huvuddrag beskrivna Utvecklingsbilden enligt alternativ 2 åskådliggöres i försörjningsbalansens termeri tabell 4.8. BNP-tillväxten begränsar sig till 1,1 % per år i genomsnitt 1980—1985. Detta är en lägre tillväxt än under någon femårsperiod under efterkrigstiden.

Utrikeshandel och bytesbalans

Prognosperiodens utveckling av utrikeshandeln har berörts ovan. Den svaga exporttillväxten beror på den ogynnsamma inhemska kostnads- utvecklingen, som leder till att de svenska exportföretagens relativpriser ökar med i genomsnitt ca 1,5 % per år 1980—1985. Den aggregerade priselasticiteten har för varuexporten uppskattats till 1,5 och för tjänste-

Diagram 4.8 Investe- ringskvotens (investering- (rr/förädlingsvärde) ut— veckling inom industrin 1963—1 980 samt _ '1980—1 985 enl. alternativ

2. 1 975 års priser.

Tabell 4.8 Försörjningsbalansens utveckling 1965—1980 samt 1980—1985 enligt alternativ 2

Milj. kr, Årlig procentuell volymförändring 1975 års

ri ser 1965— 1970— 1974— 1979— 1980— 53979 1970 1974 1979 1980 1985 Alt. 2

1 Privat konsumtion 163 055 3,0 2,5 1,6 1,0 1,6 2 Offentlig konsumtion 82 977 5,9 2,6 3,9 3,1 2,6 Statlig 26 430 1,6 1,2 2,1 1,5 —0,3 Kommunal 56 547 8,9 3,4 4,7 4,0 3,8 3 Total konsumtion (] + 2) 246 032 3,9 2,5 2,4 1,7 1,9 4 Bruttoinvestering, totalt 59 391 3,6 1,7 —O,4 4,0 0,7 Bostäder 12 867 1,3 —2,6 1,3 — 4,0 0,6 Offentlig” 10 334 7,8 —5,2 1,1 0,6 1,8 Stat 3 257 — 0,1 1,1 1,3 — 8,2 —0,7 Kommun 7 077 11,0 —7,5 1,0 4,6 2,7 Privat 36 190 3,3 5,6 —l,3 7,8 0,5 Industri 9 633 3,9 6,3 —7,3 16,0 —5,0 5 Lagerförändringh — 541 (1 237) (—2 215) (—6 844) (4 441) (—3 255) 6 Inhemsk resursförbrukning (3 + 4 + 5) 304 882 3,8 2,0 1,3 3,6 1,5 7 Summa kapitalbildning (4+ 5 + 8—9) 66 480 3,5 3,5 —1,8 6,9 —2,5 8 Export av varor och tjänster 104 250 7,6 7,4 2,0 0,0 2,6 9 Import av varor och tjänster 96 621 7,6 5,0 1,7 2,3 4,1 10 BNP" 312 512 3,8 2,7 1,4 2,7 1,1

” Med offentliga investeringar avses endast offentliga myndigheters investeringar. Investeringar gjorda av of- fentliga affärsverk och aktiebolag ingår i privata investeringar. " Förändringi milj. kr. (' Till mottagarpris.

Tabell 4.9 Exportens och importens utveckling 1965—1980 samt 1980—1985 enligt alternativ 2

______________ Milj. kr Årlig procentuell volymförändring

l979 1965— 1970— 1974— 1979L 1980— 1970 1974 1979 1980 1985 Alt. 2 Export Varor 90 559 7,7 7,2 2,0 0,0 2,7 Tjänster 13 691 6,6 9,1 2,2 0,0 2,0 Summa 104 250 7,6 7,4 2,0 0,0 2,6 Import Varor 84 354 7,0 5,3 1,4 2,5 4,0 Tjänster 12 266 12,4 2,9 4,4 0,9 5,0 Summa 96 621 7,6 5,0 1,7 2,3 4,1

Mä—

exporten till 1,9. Med den tillväxt av våra marknader som angivits i av- snitt 4.2 erhålles den i tabell 4.9 återgivna utvecklingen av varu- resp. tjänstcexporten.

Där framgår att varuexporten i alternativ 2 beräknas växa med endast 2,7 % per år 1980—1985. Detta är en nästan lika svag utveckling som l974wl979, då varuexporten ökade med 2 % per år, och betydligt lägre än under perioderna dessförinnan. Även tjänsteexporten följer samma mönster. Den beräknas växa med 2,0 % per år i genomsnitt 1980—1985, vilket är något lägre än tillväxten 1974—1979 och avsevärt lägre än under tidigare perioderna.

Även importen utvecklas ogynnsamt. Den i förhållande till den in- hemska aktivitetsökningen kraftiga importtillväxten kan i första hand hänföras till två faktorer. Den första utgörs av den ogynnsamma relativ- prisutvecklingen, som medför att de svenska importkonkurrerande före- tagen får svårt att hävda sina marknadspositioner. Priselasticiteterna för varuimporten reSp. tjänsteimporten har i LU uppskattats till 0,9 resp. 1,3. Den andra faktorn som tenderar att driva upp importtillväxten i al- ternativ 2 är den förhållandevis snabba ökningen av privat konsumtion, som har ett stort importinnehåll.

Av tabellen framgår att den i alternativ 2 beräknade importtillväxten är betydligt högre än under perioden 1974—1979. Förklaringen härtill ut- görs i huvudsak av en betydligt snabbare importintensiv inhemsk inves- teringstillväxt under prognosperioden. Det framgår av tabell 4.8.

Detta får sitt genomslag framför allt på varuimporten. Denna beräk- nas växa med i genomsnitt 4,0 % per år 1980—1985. Under perioden 1974—1979 begränsades tillväxten till 1,4 % per år. Tjänsteimportens till- växt skiljer sig däremot mindre mellan de två jämförda perioderna.

Den angivna utvecklingen medför att bytesbalansen kraftigt försäm- ras. Detta framgår av tabell 4.10. Bytesbalansunderskottet beräknas växa från 21,5 miljarder kr 1980 till 59 miljarder kr 1985. Mätt som pro— centuell andel av BNP i löpande priser betyder detta att underskottet växer från 4,2 % av BNP 1980 till 6,5 % 1985. Detta illustreras i diagram 4.9. Där framgår också skuldstockens och räntebetalningarnas utveck- ling. Skuldstoeken, som 1980 uppgick till ca 9 % av BNP, beräknas i al- ternativ 2 växa till 28 % av BNP 1985. Detta medför naturligtvis en rela- tivt snabb ökning av räntebetalningarna. Som framgår av diagrammet ökar dessa — måtta som andel av BNP — från ca 1 % 1980 till ca 3 % 1985.

Det torde starkt kunna ifrågasättas om en sådan utveckling av den ut- rikes skuldsättningen kan genomföras utan begränsningar i den ekono- misk—politiska handlingsfriheten och kraftigt försämrade lånevillkor.

Den industriella utvecklingen

Den försämrade konkurrensförmågan och den därmed förknippade för- lusten av marknadsandelar präglar industrins utveckling. Detta belyses i tabell 4.1 l. Där framgår att industriexporten under prognOSperioden be— räknas öka med endast 2,7 % per år. Tillsammans med en svag utveck- ling av bl. a. den inhemska efterfrågan på insatsvaror leder detta till en likaledes svag produktionsutveckling.Sålundaförutsesförädlingsvärdets

Procent

Rän nett _ — —_ te 0 c __ _

o..... Bytesbalans

Utlandsställning, netto

—1 6 —1 8 -20 —22 Diagram 4. 9 Bytesba— lans, utlandstillgån gar _24 samt räntebetalnin gar I 970—1980 samt 1980—1985 enligt alterna- —28 tiv 2. A nde/ar av BNP, löpande priser.

volym växa med endast 1,1 % per år i genomsnitt 1980—1985. Detta skall jämföras med att produktionen under slutet av 1960-talet steg med ca 5 % per år och under 1970-talets första år med 3—4 % per år. Den i alter- nativ 2 prognoserade produktionstillväxten ligger dock något över till- växten 1974—1979.

Den svaga produktionsutvecklingen åtföljs av en nedgång i industri— investeringarna. Av tabellen framgår att dessa beräknas minska med 5.0 % per år. Detta kan jämföras med en genomsnittlig nedgång om drygt 7 % per år 1974—1979 vid motsvarande produktionsutveckling. Därvid bör emellertid observeras att den kraftiga investeringsnedgången

Tabell 4.10 Bytesbalansen 1979, 1980 samt 1985 enligt alternativ 2 Milj. kr, löpande priser

1979 1980 1985 Alt. 2 Handelsbalans — 5 768 —13 305 —22 200 Tjänstenetto — 616 — 905 — 3 800 Transfereringsnetto — 4 811 — 7 290 —33 000

Bytesbalans —11 195 —21 500 —59 000

Tabell 4.11 Export, produktion, produktivitet och investeringar i industrin 1965—1980 samt 1980—1985 enligt altemaliv 2

Milj. kr Årlig procentuell förändring

1975 års ___—);,—

1965— 1970— 1974— 1979— 1980—

pnser 1970 1974 1979 1980 1985 1979 Alt.2 Export 88 974 7,9 7,2 1,9 0,1 2,7 Produktion (förädlingsvärde) 74162 5,1 3,5 —1,0 1,6 1,1 Produktivitet (krper timme) 49,84 7,0 5,3 1,8 2,6 3,1 Investeringar 9 633 3,9 6,3 —7,3 16,0 -5,0

1974—1979 följde på en period av mycket snabba investeringsökningar, vilket framgår av tabellen. Vid inledningen till andra hälften av 1970-ta- let stod sålunda den svenska industrin relativt väl rustad när det gällde kapitalstockens utbyggnad och modernisering. I prognosperiodens ut- gångsläge är förhållandet det motsatta.

Den svaga produktions- och investeringsutvecklingen i alternativ 2 får också genomslag i en långsam produktivitetstillväxt. Den är dock mera gynnsam än åren 1974—1979. Förklaringen härtill är att under perioden 1974-1979 hölls genom statliga insatser sysselsättningen uppe i före- tagen trots en vikande efterfrågan och produktion, vilket medförde att arbetsproduktiviteten sjönk kraftigt. Under prognosperioden torde det mot bakgrund av budgetläget inte vara statsfinansiellt möjligt att föra samma typ av politik. Den vikande produktionen måste därför avspeg- las i sysselsättningen och härigenom minskar arbetsproduktiviteten inte lika kraftigt.

En utförlig beskrivning av prognosperioden branschvisa utveckling i industrin ges i kapitel 7 i del II. Där framgår bl. a. att i alternativ 2 för- ändras inte industristrukturen i riktning mot vad som är långsiktigt önskvärt. Sålunda förändras de relativa positionerna för branscher så- som kemi- och verkstadsindustri mycket lite, även om de 5. k. krisbran- schema också i detta utvecklingsaltemativ fortsätter sin tillbakagång. Sett ur denna synvinkel framstår utvecklingen i alternativ 2 som starkt strukturbevarande.

Utvecklingen i övriga privata näringsgrenar

Ungefär 2/ 3 av det privata näringslivets förädlingsvärde hänför sig till sektorer utanför den egentliga industrin. Det är sektorerna jord- och skogsbruk, energiproduktion och byggnadsverksamhet samt de privata tjänstesektorerna varuhandel, samfärdsel, bostäder och övriga privata tjänster.

I stor utsträckning följer även dessa sektorer de allmänna utvecklings- tendenser som ovan beskrivits för industrin. Detta belyses av tabell 4.12. Den svaga exporttillväxten och den svaga efterfrågan på varor och tjäns- ter från industrin medför en låg produktionstillväxt. Denna beräknas uppgå till 0,6 % per år i genomsnitt 1980—1985. Detta är som framgår av tabellen en något lägre tillväxt än l974—l979.

Tabell 4.12 Export, produktion, produktivitet och investeringar i näringslivet exkl. industrin 1965—1980 samt 1980—1985 enligt alternativ 2

Milj. kr Årlig procentuell förändring iväg?” 1965— 1970- 1974_ 197? 198(» 1979 1970 1974 1979 1980 1985 Alt. 2 Export 15 276 5,7 8,3 2,3 —0,4 2,3 Produktion (förädlingsvärde) 145 100 2,5 2,7 1,3 3,5 0,6 Produktivitet (kr per timme) 49,27 4,0 5,0 2,5 3,2 2,7 Investeringar 39 424 2,3 2,3 1,5 2,0 1,8

En detaljerad analys av de enskilda sektorernas utveckling under pro- gnosperioden ges i kapitel 8 i del II. Här skall endast ett fåtal särdrag redovisas. Ett sådant utgörs av utvecklingen i samfärdselsektorn. På grund av den låga aktivitetsnivån i ekonomin minskar efterfrågan på * transporttjänster. Detta drabbar såväl produktion som sysselsättning. Produktionen i denna sektor beräknas sålunda i alternativ 2 minska med i genomsnitt 2 % per år fram till 1985.

Ett annat särdrag i utvecklingen för de övriga näringslivssektorerna utgörs av bostadssektorns utveckling. Enligt LU:s analyser (se avsnitt 8.7 i del II) kan bostadsefterfrågan förväntas utvecklas svagare under prognosperioden än hittills. Detta beror på såväl befolkningsutveckling- en som en ogynnsam utveckling av hushållens inkomster och bostads- konsumtionens relativpris. Eftersom även avgången av bostäder blir låg ] i detta alternativ så blir efterfrågan på nya bostäder mindre. I alternativ 2 beräknas sålunda nyproduktionen successivt minska till 45 000 lägen- heter under prognosperioden. De sammanlagda årliga investeringarna i permanenta bostäder förväntas däremot bli i stort sett oförändrade. Bakom denna utveckling ligger en relativt kraftig ökning av ombygg— nadsinvesteringarna.

S ysselsättnin gsutvecklingen

Vid sidan av kraftigt växande bytesbalansunderskott och utlandsskulder karakteriseras utvecklingen enligt alternativ 2 i första hand av att den fulla sysselsättningen inte kan vidmakthållas. Detta sker trots en mycket kraftig sysselsättningsökning i offentlig sektor. Utgångspunkten i alter- nativ 2 är bl. a. en ambition att hålla uppe den fulla sysselsättningen med en expansiv politik. Ett tänkbart förlopp kan därför vara det som följer.

Under prognosperiodens första år kan sysselsättningen — trots ogynn- samma konjunkturförutsättningar — hållas uppe på en relativt hög nivå. Liksom l975—1976 sker detta genom en i förhållande till omvärlden ex- pansiv efterfrågepolitik och en fortsatt kraftig sysselsättningsökning i offentlig sektor. En stor del av den hotande arbetslösheten kan eventu— ellt undvikas genom expansiva arbetsmarknadsåtgärder av typen be- redskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning, etc. I viss utsträckning kan

också industripolitiska hjälpinsatser förutses i sysselsättningsbevarande syfte.

En omedelbar effekt av denna utveckling blir att de redan dåliga statsfinanserna kraftigt försämras. Såsom beskrivits i avsnitt 4.5.3 ovan bäddar också den i förhållande till omvärlden expansiva efterfrågeut- vecklingen för en ogynnsam inhemsk kostnads- och prisutveckling. Till detta bidrar i hög grad de ovan diskuterade trögheterna på ekonomins utbudssida. Dessa gör sig påminda när den internationella konjunkturen åter vänder uppåt. Svårigheter att slussa över arbetskraften från de olika typerna av arbetsmarknadspolitiska åtgärder till industrin, samt den all- männa trögheten på arbetsmarknaden i övrigt, leder till rekryterings- problem för det privata näringslivet. Det driver upp löneglidningen. En starkt pådrivande faktor härvidlag är den kraftiga efterfrågan på arbets- kraft från den expanderande kommunala sektorn.

Mot denna bakgrund tornar problemen upp sig inför andra hälften av prognOSperioden. Trots en förbättring i den internationella konjunktu- ren kommer det svenska näringslivet — liksom under andra hälften av 1970-talet — att fortsätta stagnera på grund av förlorade konkurrensmöj- ligheter. De sysselsättningsmässiga effekterna blir emellertid denna gång kraftigare. Varken företagens eller statens finanser kommer att tillåta sysselsättningsbevarande insatser av den omfattning som nödvändig- gjordes under senare delen av 1970-talet.

Under andra hälften av prognosperioden kan därför friställningarna från det privata näringslivet väntas accelerera. Trots den offentliga sys- selsättningsökningen kommer den öppna arbetslösheten att öka kraftigt. År 1985 beräknas sålunda antalet arbetslösa uppgå till drygt 190000 personer, vilket utgör 4,3 % av arbetskraften detta år.

Bakom den ogynnsamma utvecklingen ligger en tillväxt i den offent— liga sektorns sysselsättning om ca 55 000 personer per år i genomsnitt fram till 1985. Denna sysselsättningsökning koncentreras i stort sett till kommunerna. Samtidigt sjunker sysselsättningen kraftigt i det privata näringslivet.

För industrins del illustreras detta i diagram 4.10. Där framgår att en utveckling enligt alternativ 2 innebär att den nedåtgående sysselsätt- ningstrenden från 1970-talets senare hälft beräknas fortsätta. I kombi- nation med den ökande andelen offentligt sysselsatta medför detta att även det i diagram 4.1 l beskrivna utvecklingsmönstret fortsätter.

Den finansiella utvecklingen

Den finansiella utvecklingen i alternativ 2 kännetecknas av att det fi- nansiella sparandet som andel av BNP försämras både i privat och of- fentlig sektor. Nedgången i den privata sektorns finansiella sparande är hänförbar till ett växande finansiellt sparandeunderskott i de icke fi— nansiella företagen. Den offentliga sektorns finansiella sparandeunder- skott växer till följd av ett kraftigt ökat statligt budgetunderskott. För bytesbalansen innebär kalkylerna att underskottens andel av BNP ökar till mer än 6 % av BNP 1985.

Den sektorvisa utvecklingen av det finansiella sparandet redovisas i

Diagram 4.10 S yssel- sättningen inom industrin 1 960—1 980 samt 1980—1985 en!. alternativ 2.

Diagram 4.1 I Industrins och den offentliga sek— torns andelar i procent av av totala sysselsättningen i antal personer 1 960—1 980 samt 1980—1985 enl. alternativ 2.

1 OOO-tal 1100

1050

1 000

950

900

Procent

30

20

10

1960 1970 1965 tabell 4.13. I de icke-finansiella företagen blir bruttosparandet 1985 näs- tan oförändrat jämfört med utgångsläget. Härigenom blir, trots de av- sevärt lägre investeringsutgifterna, det finansiella sparunderskottet ung- efär lika stort som i alternativ 1, eller ca 42 miljarder 1985 (löpande pri- ser).

De finansiella företagen har uppvisat ett starkt växande finansiellt sparöverskott under 1970-talet. Den främsta faktorn bakom denna ut- veckling har varit att ränteintäkterna ökat mycket kraftigt, samman- hängande_bl. a. med det allt högre ränteläget. Fram till 1985 har de fi- nansiella företagens finansiella sparande beräknats växa till 50 miljarder kr. Bakom kalkylerna ligger bl.a. ett antagande om en genomsnittlig

Tabell 4.13 Finansiellt sparande 1979 och 1985 enligt alternativ 2 Milj. kr. Löpande priser ___—_j,

Stat Kommun Socialför- Bostäder Hushåll Finansiella Icke Summa säkrings— företag finansiella ( = bytesbalans- sektor företag saldot)

1979 —30 937 3135 15 776 —13136 7 344 18 364 —11744 —11 195 1985 —86 844 — 91 21213 —17 301 16192 49 879 —42 051 —59 000

räntenivå på 10 % samt bedömningen att företagen till följd av den re- lativt låga avkastningen på reala investeringar i ökad utsträckning kom- mer att ägna sig åt finansiella aktiviteter.

l Såsom framgår av tabell 4.13 förbättras hushållens finansiella sparan- ' de under prognosperioden. Bruttosparkvoten antas vara oförändrad vil— ] ket främst motiveras av att den reala disponibla inkomsten i stort sett » växer i takt med den historiska trenden.

Statens finansiella sparandeunderskott försämras kraftigt i alternativ l 2 och beräknas 1985 uppgå till 87 miljarder kr enligt NR-definitioner. 1 Vid oförändrad statlig utlåning w'sar kalkylerna att statens budgetun- derskott kan beräknas uppgå till 108 miljarder 1985. Om budgetunder- skottet beräknas som andel av BNP innebär denna utveckling att an- delen växer från 10,6 % 1980 till 11,8 % 1985. Hälften av budgetunder- skottet 1985 utgörs av räntebetalningar på statsskulden.

En förutsättning i de finansiella kalkylerna är att kommunernas in- komster och utgifter skall balansera 1985. Kommunernas finansiella sparande minskar därmed till noll 1985. För att åstadkomma denna ut- veckling krävs att kommunalskatten höjs med totalt ca 2 kr fram till 1985.

S oeialförsäkrin gssektorns finansiella sparande bedöms i löpande priser öka med ca 30 % till 21 miljarder 1985. I reala termer innebär detta dock en minskning med ca 5 % per år. Förutsättningar för denna utveckling är dels att ATP-avgiften höjs från 11,75 % till 13,0 %, vilket redan är be- slutat, dels att sjukförsäkringsavgiften höjs från 10,6 % till 12,0 %. Där- med finansieras sjukförsäkringen av avgifter samt av statens 15-procen- tiga bidrag. Vidare förutsätts att besparingspropositionens förslag om förändring i regelsystemet för priskompensation av pensionerna inte ge- nomförs. Därmed ökar pensionsutbetalningama realt med ca 2 % per år.

Bostadssektorns finansiella sparandeunderskott ökar under perioden från 13 miljarder till 17 miljarder 1985. Det finansiella sparandet i bo- stadssektorn bestäms i stor utsträckning av de förutsättningar som gjorts beträffande investeringarna i permanenta bostäder och fritidshus.

När det gäller skatternas utveckling pekar kalkylerna i detta alternativ på en uppgång i den totala skattekvoten (dvs. total skatt somandel av BNP) från 50,1 % år 1980 till 53,4 % 1985. Under perioden 1965—1979 ökade den totala skattekvoten med drygt 1 procentenhet per år. För sta- tens del blir det möjligt att sänka direktskattens andel av BNP från 7,8 % år 1980 till 5,6 % 1985. För kommunernas del krävs enhöjning av kommunalskattens andel av BNP från 15,1 % år 1980 till 16,4 % 1985. Sammantaget innebär detta att de direkta skatternas andel (dvs. sum-

man av statlig och kommunal skatt) sänks med 0,9 procentenheter under perioden 1979—1985.

Löneskatternas andel av BNP beräknas under perioden 1979—1985 öka med totalt ca 1 % till följd av höjningen av ATP- och sjukförsäk- ringsavgiften. Snabbast ökar emellertid de indirekta skatternas andel av BNP, eller med 3,1 % under perioden 1979—1985, då kalkylerna tar hän- syn till den momshöjning samt de punktskattehöjningar som genomförts 1980. Vidare har i kalkylerna förutsatts att de nominella punktskatterna hålles realt oförändrade. Sammanfattningsvis innebär skatteutveckling— en i alternativ 2 att det totala skattetrycket omfördelas från direkt skatt till indirekt skatt samt löneskatt.

Förutom det som ovan nämnts kännetecknas den finansiella utveck- lingen i alternativ 2 av hotet om en alltför snabb likviditetstillväxt i eko- nomin p. g. a. de stora budgetunderskotten. Även finansieringen av dessa kommer att erbjuda stora problem, vilket visas i kapitel 1 l i del II. 1

Alternativ 2 i ett längre perspektiv 1 I kapitel 12 i del II analyseras utvecklingen enligt LU:s två huvudalter- nativ i ett längre tidsperspektiv. Bl. a. studeras de effekter som uppstår under senare delen av 1980-talet om en utveckling enligt alternativ 2 fullföljs fram till 1985.

Förutsättningarna är därvid att de kraftigt förvärrade Obalanserna fram till 1985 med nödvändighet tvingar fram en kraftig kursomlägg- ning i den ekonomiska politiken. Därvid antas att samma balansmål skall uppnås fram till 1990 som vid ett fullföljande av utvecklingen en- ligt alternativ ]. Härigenom belyses vidden av de anpassningskrav som kommer att ställas på den svenska ekonomin under andra hälften av 1980—talet om den nödvändiga kursomläggningen skjuts upp under dess första hälft.

Detta illustreras i försörjningsbalansens termer i tabell 4.14. Där l framgår att en sådan försenad anpassningsprocess bl. a. skulle ställa i det närmaste oefterrättliga krav på konsumtionsutvecklingen 1985— 1990. Den privata konsumtionen måste således minska med i genom- snitt 2,5 % per år 1985—1990. Samtidigt förutsätts den offentliga kon- * sumtionen minska med drygt 1 % per år. i

Denna kraftiga åtstramning på konsumtionssidan kommer emellertid inte att vara tillräcklig för en återgång mot extern balans. Härför skulle krävas en exportökning på nästan 8 % per år 1985—1990, vilket är ca 3 procentenheter snabbare än den förutsatta internationella marknadstill- växten. För att uppnå denna exporttillväxt krävs således en kraftig an- passning av den svenska exportindustrins kostnader och priser i förhål- lande till de internationella konkurrenternas. Det kan föranleda kraftiga växelkursjusteringar. Därigenom skulle emellertid inflationstendensema i ekonomin förstärkas. Härtill bidrar också den likviditetsuppladdning som i alternativ 2 sker under första hälften av 1980-talet genom den kraftiga försämringen av statens budgetsaldo.

Den nödvändiga exportökningen 1985—1990 ställer dessutom en rad andra krav på den ekonomiska utvecklingen. För att korresponderande

Tabell 4.14 Försörjningsbalansens utveckling l979—1990. Alternativ 2 Årlig procentuell volymförändring

1979-- 1979— 1980— 1985— 1990 1980 1985 1990 Alt. 2 Alt. 2 Alt. 2 BNP 1,8 2,7 1,1 2,5 Privat konsumtion —0,4 1,0 1,6 —2,5 Offentlig konsumtion 0,9 3,1 2,6 —l ,2 Total konsumtion 0,1 1,7 1,9 —2,0 Näringslivsinvesteringar 4,2 7,8 0,5 7,2 Bostadsinvesteringar 1,0 —4,0 0,6 2,6 Offentliga investeringar 0,5 0,6 1,8 —0,8 Totala investeringar 2,9 4,0 0,7 4,9 ! Export 4,7 0,0 2,6 7,8 l Import 2,1 2,3 4,1 0,1

l produktions- och produktivitetsökning skall kunna åstadkommas måste 1 det av utvecklingen 1980—1985 försvagade produktionskapitalet snabbt 1 förnyas och byggas ut. Av tabell 4.14 framgår således att näringslivets investeringar måste öka med drygt 7 % per år 1985—1990. Det är svårt att se hur detta skulle kunna ske utan att incitamenten härtill skapas ge- nom utomordentligt kraftiga vinstuppgångar. Detta skall således ske samtidigt med en starkt negativ utveckling av den privata konsumtionen och reallönerna. De spänningsförhållanden som därvid skulle upp— komma inses lätt.

Till den allmänna problembilden bör i detta sammanhang tillfogas att även om den förutsatta utvecklingen 1985—1990 leder till samma extern- balansmål 1990 som en utveckling enligt alternativ 1, så kvarstår avse- värda skillnader mellan de båda alternativen vad avser nettoskuldens och räntebetalningarnas storlek vid slutet av 1980-talet. Förklaringen härtill är att de 1980—1985 ökande bytesbalansunderskotten i alternativ 2 lägger grunden för en kraftig ökning av utlandsskulden fram till 1985. Denna fortsätter sedan växa under andra hälften av 1980-talet och ut- vecklingen vänder inte förrän efter det att extern balans uppnåtts 1990. Så sker inte heller i alternativ 1, men där är skuldstockens tillväxt betyd- ligt långsammare. Detta medför att den samlade skuldstocken 1990 mätt i löpande priser kommer att vara mer än 200 miljarder kr större i alter- nativ 2 än i alternativ 1. Detta framgår av diagram 4.12. I alternativ 2 övervältras sålunda en mycket stor anpassningsbörda på kommande ge- nerationer.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts är det svårt att se hur ett upp- skjutande av den nödvändiga anpassningen i svensk ekonomi till andra hälften av 1980-talet skall kunna genomföras under ordnade former. slutsatsen är snarast den motsatta. Endast om anpassningsbördan tas relativt snabbt blir den möjlig att bära.

Mdr kr i löpande priser . Alt. 2 400

300

200 Alt. 1

100

Diagram 4.12 Sveriges utlandsskuld (netto) 0 1979—1990. 1979 80 85 90

5. Andra utvecklingsvägar

5.1. Inledning

I detta kapitel presenteras tre sidoaltemativ för den ekonomiska utveck- lingen 1980—1985. De två första — alternativ 3 och 4 — är känslighetsana- lyser i vilka en återgång mot balans i svensk ekonomi enligt alternativ 1 försvåras på grund av inre resp. yttre störningar. I alternativ 3 utgörs dessa störningar av trögheter på ekonomins utbudssida. I alternativ 4 består de av en ny oljeprischock i kombination med en försämrad in- ternationell tillväxt. Alternativ 5, slutligen, påvisar svårigheterna att vända utvecklingen mot ekonomisk balans vid en snabb offentlig till- växt.

5.2. Alternativ 3 — åtstramning och utbudsrestriktioner

5.2.1. Allmänna förutsättningar och karakteristika

En nödvändig förutsättning för att huvudalternativ 1 skall kunna rea- liseras är att den efterfrågetillväxt på svenska produkter, som möjliggörs av bl. a. den inhemska kostnadsanpassningen, också kan mötas genom motsvarande produktionsökningar. Kan så inte ske realiseras inte den nödvändiga exporttillväxten varvid den allmänna tillväxten i ekonomin blir lägre. Härigenom skapas också problem att upprätthålla den fulla sysselsättningen.

Vi har tidigare pekat på tre typer av tillväxthämmande restriktioner i den svenska ekonomin. Den första av dessa utgörs av tröghetstendenser— na på den svenska arbetsmarknaden, som medför att de expanderande företagen får svårigheter att rekrytera den nödvändiga arbetskraften. Det andra utgörs av den svaga soliditeten i företagssektorn. Den kan le- da till attiman vid en inhemsk kostnadsanpassning väljer att konsolidera sig genom ökade vinster vid oförändrad produktionsvolym och avstår från att utnyttja möjligheterna till marknadsvinster. Det tredje området utgörs av skogsindustrins råvaruförsörjning.

Alternativ 3 är ett scenario där dessa utbudsbegränsningar lägger hin- der i vägen för en återgång mot balans i svensk ekonomi. Alternativ 3 präglas i övrigt av samma interna och externa förutsättningar som alter- nativ 1.

5.2.2. Restriktioner avseende tillgången på arbetskraft

Den svenska arbetsmarknaden har under 1970-talet uppvisat en allt sämre förmåga att para ihop lediga platser och arbetssökande. Det be- lyses av diagram 5.1. Där har för vart och ett av åren 1963—1979 antalet vakanser (lediga platser) ställts mot antalet arbetssökande (öppet arbetslösa samt människor i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åt- gärder). Av diagrammet framgår tydligt att det successivt krävts en allt större mängd arbetssökande för att besätta en given mängd lediga plat-

A procent av AK

Diagram 5.1 Antal per- soner i öppen arbetslöshet och arbetsmarknadspoli- 1 0 1 5 2 O tiska åtgärder som andel 0'5 ' ' V, procént av AK av arbeårkraftlen (Aåjdm. Anm. 1. A avser summan av antalet arbetslösa enligt AKU och antal per- fort me anta et va anser soner i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och skyddat arbete rum. som andel av arbetskraf- Anm. 2. Under 1970-talet har succesivt införts allmän platsanmälan, vilket höjt ten (V)" Procent av ar- antalet vakanser mot periodens slut. Vid likartad statistikinsamlingsmetod sklulle betskraften, årsgenoms- punktsvärmens del ligga något till vänster. Detta kullkastar dock inte slutsatsten nitt. att en förskjutning skett av relationen mellan arbetslöshet och vakanser.

scr. Detta förhållande diskuteras utförligt i kapitel 9 i del 11. Där visas också att förklaringen härtill huvudsakligen står att finna i en minskad geografisk och yrkesmässig rörlighet.

I första hand har arbetsmarknadens försämrade funktionsförmåga drabbat industrin. Vakanstiderna har där stigit mer än för övriga nä- ringsgrenar, vilket tyder på att industrin fått det svårare än andra nä- ringsgrenar att rekrytera arbetskraft.

Den ökning av industrisysselsättningen som krävs under första hälf- ten av 1980-talet om en utveckling enligt alternativ 1 skall förverkligas kommer att skärpa svårigheterna på rekryteringssidan. För att realisera alternativ 1 krävs — såsom tidigare framhållits — att industrisysselsätt- ningen skall öka med ca 60 000 personer fram till 1985. Detta skall jäm- föras med att mellan 1970 och 1979 sjönk antalet industrisysselsatta med nära 90 000 personer.

Tendenserna till avtagande rörlighet på arbetsmarknaden måste så- lunda brytas om det skall vara möjligt att uppnå den ökade nyrekryte- ring som behövs i alternativ 1. I kapitel 9 i del 11 visas att detta skulle nödvändiggöra en ökning av den geografiska rörligheten till ungefär den nivå som registrerades under perioden 1968—1974.

De svårigheter och de krav på arbetsmarknadspolitiken m.m. som realiserandet av denna rörlighet skulle innebära diskuteras på andra ställen i detta betänkande. I alternativ 3 har antagits att rekryterings- problemen medför att den gynnsamma kostnadsutvecklingen inte fullt ut kan utnyttjas till ökad försäljning och produktion. Till en del kan denna utveckling i sig själv förväntas medföra en försämrad kostnads- och prisutveckling genom att konkurrensen om arbetskraften tenderar att driva upp lönenivåerna. Till en del torde den emellertid också med— föra att de drabbade företagen avstår från att vidta möjliga prissänk- ningar och således avstår från att vinna marknadsandelar därför att motsvarande produktionsökning inte kan förverkligas.

5.2.3. Företagens svaga finansiella ställning som en restriktion för tillväxt

Svensk industri har sedan mitten av 1970-talet kännetecknats av en otill- räcklig självfinansieringsgrad. Trots en blygsam investeringsutveckling har vinstmedlen inte räckt till för att finansiera kapitalstockens utbygg- nad. Företagen har sålunda tvingats finansiera investeringarna med en stor andel lånat kapital, vilket ökat skuldsättningsgraden och medfört en sjunkande soliditet. Detta framgår av diagram 5.2 och diskuteras in— gående i kapitel ]] idel II.

Den svaga soliditeten utgör en begränsning på företagens handlings- möjligheter. Den ökar de förluster som ägarna måste bära i händelse av att verksamheten inte skulle gå ihop.

Det är mot denna bakgrund inte förvånande om företag med svag so- liditet i första hand väljer att utnyttja ett förbättrat relativt kostnadsläge till att öka vinsterna och att konsolidera sin finansiella ställning. Man avstår således från att sänka priserna och därmed öka avsättningsvoly- men, vilket i sin tur skulle ha krävt nyinvesteringar för att kunna realise-

Diagram 5.2 Soliditets- utvecklingen för de börsnoterade före- tagen utom banker och investmentföretag ] 970—1 979.

Procent

40

35

30

25

20

1970 72 74 76 78 79

——-- Justerad soliditet _ Redovisad soliditet

ras. Ett liknande beteende har kunnat observerats bland många solidi- tetssvaga företag under den senaste konjunkturuppgången.

Avsevärda risker föreligger att dessa faktorer kan komma att bromsa upp den möjliga tillväxten under prognosperioden. I alternativ 3 har detta förutsatts ske.

5.2.4. Begränsningar i skogsindustrins försörjning med råvara

Av den totala ökningen i exportintäkteri alternativ ] fram till 1985 sva- rar skogsindustrin för ca 20 %.

En grundläggande förutsättning för att denna ökning skall kunna för- verkligas är att korresponderande råvaruförsörjning kan tryggas. Hu- vuddelen av råvaran måste komma från det inhemska skogsbruket. En exportutveckling enligt alternativ 1 skulle kräva att avverkningsnivån i skogsbruket under prognosperioden ökar från de senaste årens nivå om ca 60 miljoner m3 sk per år till ca 75 miljoner m3 sk per år.

Denna höjning av awerkningsnivån ligger väl i linje med de riktlinjer för skogSpolitiken och det möjliga Virkesuttaget som antogs av riksdagen 1979. Samtidigt måste möjligheterna att åstadkomma en sådan utveck- ling ses i belysning av de senaste årens problem med virkesförsörj- ningen. De otillräckliga avverkningarna vid slutet av 1970-talet kan främst tillskrivas det enskilt ägda skogsbruket (fysiska personer och dödsbon). Detta omfattar hälften av landets skogsmark och är i huvud- sak beläget i Syd- och Mellansverige, där betingelserna för skogsbruk är gynnsammast. Trots detta är slutawerkningarna i det enskilda skogs- bruketlångtunderdet möjliga (se avsnitt 8.3 del II). Detta samman- hänger med en rad faktorer. Hit kan räknas en förändrad ägarstruktur

Milj. m3 sk

90

Tillväxt

80

70

60

50

1960 65 1970 75 1979 1985 År

Anm.: Tillväxt på all mark, även sådan som inte klassas som skogsmark.

(nära hälften av ägarna till rena skogsfastigheter bor inte på fastighe- Diagram 5.3 Til/väx! ten), effekter av höga marginalskatter och inflation (om skogsinkomsten OCh bruftoavverkningf är inkomst på marginalen så lönar det sig oftast bäst att låta skogen ilägg—grå,"??? ";?"f'imng stå kvar), kostnadsläget (gallringshuggningar har haft dålig lönsamhet m 3_ " lg ” mm- på kort sikt) samt skärpta miljövårdskrav (återväxten efter slutawerk- ning har försvårats av att tillräckligt effektivt skydd mot insektsskador inte kunnat användas). Dessa problem måste således finna sin lösning för att den möjliga till- växten av skogsindustrins export och produktion skall kunna förverk- ligas. I alternativ 3 har förutsatts att så inte sker. Därför förutsätts den genomsnittliga avverkningsnivån ligga kvar på en nivå om ca 60 miljo- ner m3 sk. Detta illustreras i diagram 5.3. Härmed begränsas skogsindu- strins exporttillväxt till ca 0,3 % per år i genomsnitt 1980—l985. Korre- sponderande tillväxt i branschens förädlingsvärde uppgår till ca 2 % per år och sysselsättningen beräknas därvid minska under prognosperioden. Sysselsättningen i skogsbruket blir vid denna utveckling i stort sett oför- ändrad mellan 1980 och l985.

5.2.5. Utvecklingsbilden

Alternativ 3 illustreras i försörjningsbalanstermeri tabell 5.1. Där fram— går bl. a. att utbudsrestriktionerna beräknas leda till att varuexportens tillväxt i alternativ 3 begränsas till 4,8 % per år 1980—1985, vilket skall jämföras med en genomsnittlig tillväxt om 7,2 % per år i alternativ ] un- der i övrigt samma förutsättningar.

Tabell 5.1 Försörjningsbalansens utveckling. Alternativ 3 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell l979 volymförändring 1979— 1980— 1980 1985 Alt. 3 Tillgång BNP 312512 2,7 1,5 Import, varor 84 354 2,5 3,7 Summa tillgång 396 866 " 2,7 2,0 Efterfrågan Privat konsumtion 163 055 1,0 0,5 Offentlig konsumtion 82 977 3,1 0,4 Bruttoinvestering 59 391 4,0 2,7 Näringsliv 49 057 4,7 3,2 Industri 9 633 16,0 1,8 Offentliga myndigheter 10 334 0,6 0,0 Lagerinvestering" —541 (4 441) (—2 213) Tjänstenetto” 1 425 (—I 14) (4 808) Export, varor 90 559 0,0 4,8 Summa efterfrågan 396 866 2,7 2,0

”Förändringi milj. kr.

Mot den lägre exporttillväxten svarar också en i jämförelse med alter— nativ l lägre produktionstillväxt i näringslivet. Sålunda beräknas under dessa omständigheter industrins förädlingsvärde växa med drygt 3 % per år (se tabell 5.2), vilket skall jämföras med 5,1 % per år i alternativ 1. Med den lägre produktionstillväxten följer också en sämre investerings— utveckling. Medan industriinvesteringarna i alternativ ] beräknas växa med i genomsnitt 6,5 % per år 1980—1985, begränsas tillväxten i alterna- tiv 3 till 1,8 % per år. Därmed står industrin dåligt rustad inför återsto- den av 80-talet. Den beskrivna utvecklingen påverkar naturligtvis även sysselsätt- ningen. I det privata näringslivet blir denna ca 6 % lägre än i alternativ 1 år 1985. Eftersom sysselsättningsutvecklingen i den offentliga sektorn är densamma i de två alternativen betyder detta att den totala sysselsätt- ningen också blir lägre. Om inte arbetskraftsutbudet påverkas av den lägre tillväxten i den ekonomiska aktiviteten blir det omöjligt att bibe— hålla den fulla sysselsättningen. Arbetslösheten skulle under dessa om- ständigheter stiga med nästan 200 000 personer mellan 1980 och 1985, då den skulle uppgå till nästan 280 000 personer.

Den lägre allmänna aktivitetsnivån i ekonomin påverkar importtill- växten i gynnsam riktning. Denna blir således något lägre än i alternativ 1. Det uppväger emellertid inte den uteblivna delen av exporttillväxten. I alternativ 3 kommer därför underskottet i bytesbalansen att fortsätta öka och uppgår 1985 till ca 30 miljarder kr i löpande priser. Mätt som andel av BNP är detta ett bytesbalansunderskott av nästan samma stor- lek som 1980.

Tabell 5.2 Produktion, produktivitet och sysselsättning 1980—l985. Alternativ 3 Årlig procentuell volymförändring

Industrin Övriga Offentlig Totalt nän'ngs- sektor livet Förädlingsvärde 3,2 1,1 0,6 1,6 Produktivitet 4,6 3,0 —0,2 2,6 Sysselsättning, antal personer —0,6 —l,3 2,3 —0,0

Alternativ 3 understryker vikten av att de nämnda utbudsbegräns- ningarna undanröjs. Om inte detta sker så går både bytesbalansförbät- tringen och den fulla sysselsättningen förlorade.

5.3. Alternativ 4 — högre oljepriser 5.3.1 Allmänna förutsättningar och karakteristika

En grundläggande förutsättning för den utvecklingsbild som tecknas i alternativ 1 utgörs av antagandena om den internationella utvecklingen, och. som en viktig del härav, utvecklingen på oljemarknaden.

Det för alternativ'l och 2 gemensamma internationella scenariot in- nebär en balanserad utveckling på oljemarknaden. Den internationella tillväxten under prognosperioden framstår vid en historisk jämförelse som relativt dämpad samtidigt som oljeprisstegringarna förutsatts bli betydligt lägre än under sista hälften av 1970-talet.

Samtidigt måste emellertid konstateras att en upprepning'av 1970-ta- lets oljeprischocker inte kan uteslutas. Sålunda inger den senaste tidens händelser i Mellersta Östern farhågor för att yttre oroligheter skall kun- na orsaka störningar på oljemarknaderna och därmed nya kraftiga olje- prisstegringar. Mot denna bakgrund har i alternativ 4 förutsatts att nå- gon gång i mitten av prognosperioden uppstår en drastisk uppgång i 01- jepriserna, varvid tillväxten i den internationella ekonomin och världs- handeln sjunker.

Härigenom minskar marknadstillväxten för den svenska exporten. Prognosperiodens genomsnittliga exporttillväxt blir lägre än i alternativ 1. Eftersom den inhemska konsumtions- och investeringsefterfrågan för- utsätts utvecklas på samma sätt som i detta alternativ leder den minska- de exporttillväxten till en ogynnsammare produktions- och sysselsätt- ningsutveckling. Svårigheter uppstår att bibehålla den fulla sysselsätt- ningen och bytesbalansunderskottet ökar kraftig fram till 1985.

Alternativet 4 visar i vilket utsatt läge den svenska ekonomin befinner sig, genom vårt höga oljeberoende och vårt stora bytesbalansunderskott. De ansträngningar som görs i alternativ 1 för att reducera underskottet och oljeberoendet framstår sålunda som ett minimum. Givetvis skulle effekterna av den antagna oljeprisstörningen ha blivit ännu allvarligare om vi antagit att den skett i anslutning till en utveckling enligt mönstret i alternativ 2.

5.3.2. Oljeprischock och svag internationell tillväxt

Oljeprisökningen 1978—1979 kom liksom ökningen 1973—1974 i anslut- ning till slutfasen i en internationell konjunkturuppgång. När detta skrivs har effekterna ännu inte hunnit verka färdigt. Enligt de bedöm— ningar som gjorts av OECD-sekretariatet förväntas den samlade pro- duktionsnivån 1981 ligga ca 5 % under den nivå den annars skulle ha le- gat vid.

Index

600 lndex 1972 = 100 F "

500

400

300

200

100 T

80 8 5 År Diagram 5.4 Oljeprisets 1972 75 reala utveckling enl. al— Anm. Realpriset för olja har beräknats som genomsnittspriset för OECD:s råolje— ternativ 4. import i dollar dividerat med dollarpriset för OECD:s färdigvaruexport.

Den i alternativ 4 gjorda förutsättningen om oljeprisernas reala ut- veckling illustreras i diagram 5.4. Där framgår att oljepriserna fram till mitten av 80-talet förutsatts följa samma genomsnittliga tillväxt som i alternativ 1. Då inträffar en oljechock och inom loppet av ett år ökar det reala oljepriset med 36 %, vilket för prognosperioden som helhet skulle innebära en prisuppgång på ca 7 % per år, vilket ungefärligen motsvarar den årliga genomsnittliga uppgången l974—1980. Med samma relation mellan prishöjning och BNP-reduktion som den av OECD-sekretariatet beräknade så skulle detta innebära att den genomsnittliga BNP-tillväxt- en i industriländerna för prognosperioden som helhet sjunker från 2,9 % per år i alternativ 1 till 2,4 % per år i alternativ 4. Detta beräknas i sin tur medföra att världshandelns genomsnittliga volymtillväxt 1980—1985 sjunker från ca 5 % per år i alternativ 1 till 4 % per år i alternativ 4.

5.3.3. Utvecklingsbilden

Den på ovanstående grunder erhållna Utvecklingsbilden illustreras av försörjningsbalansens utveckling i tabell 5.3. Där framgår bl. a. att den lägre tillväxten i världshandeln får sitt genomslag i exportutvecklingen. Varuexporten beräknas således i alternativ 4 växa med i genomsnitt 5.9 % per år 1980—1985, vilket kanjämföras med 7,2 % per år i alternativ 1. Härigenom blir även produktionstillväxten lägre. Industrins produk— tionstillväxt beräknas sålunda uppgå till 4,5 % per år, mot 5,1 % per år i alternativ 1.

Den sämre produktionstillväxten avspeglar sig både i investeringamas och sysselsättningens utveckling. Industrins investeringar beräknas växa

Tabell 5.3 Försörjningsbalansens utveckling. Alternativ 4 1975 års priser Milj. kr Årlig procentuell l979 volymförändring 1979— 1980— 1980 1985 Alt. 4 Tillgång BNP 312512 2,7 2,1 Import. varor 84 354 2,5 3,4 Summa tillgång 396 866 2,7 2,4 Efterfrågan Privat konsumtion 163 055 1,0 0,5 Offentlig konsumtion 82 977 3,1 0,4 Bruttoinvestering 59 t391 4,0 3,1 Näringsliv 49 057 4,7 3,7 Industri 9 633 16,0 4,1 Offentliga myndigheter 10 334 0,6 0,0 Lagerinvestering” —541 (4 441) (—1 567) Tjänstenetto" [ 425 (—1 14) (6 045) Export, varor 90 559 0,0 5,9 Summa efterfrågan 396 866 2,7 2,4

Tabell 5.4 Produktion, produktivitet och sysselsättning 1980—1985. Alternativ 4 Årlig procentuell volymförändring

Industrin Övriga Offentlig Totalt närings- sektor livet Förädlingsvärde 4,5 1,8 0,6 2,3 Produktivitet 4,6 3,0 —O,2 2.7 Sysselsättning, antal personer 0,6 —0,6 2,3 0,6

med 4,1 % per år 1980—1985, mot 6,5 % per år i alternativ 1. Antalet sysselsatta i det privata näringslivet 1985 beräknas i alternativ 4 bli ca 2 % lägre än i alternativ 1. Eftersom den offentliga konsumtionen och sysselsättningen är densamma i de två alternativen innebär detta att den totala sysselsättningen blir lägre i alternativ 4. Under antagande om att arbetskraftsutbudets utveckling inte påverkas av den lägre tillväxten i det privata näringslivet kommer arbetslösheten att stiga med ca 75 000 personer mellan 1980 och 1985.

Den lägre tillväxten i alternativ 4 påverkar importens tillväxt. Varu- importen beräknas således växa med endast 3,4 % per år 1980—1985, vil- ket skall jämföras med 4,1 % per åri alternativ ]. Bakom den sänkta im- porttillväxten ligger också en mindre oljeimport än i alternativ 1. Till en del förklaras denna av en ytterligare neddragning av den relativa oljeför- brukningen som gensvar på de kraftigare oljeprisstegringarna.

Trots detta förutses ”oljenotan” 1985 i alternativ 4 bli 15 miljarder kr dyrare än i alternativ 1. Tillsammans med den lägre exporttillväxten le- der detta till att bytesbalansunderskottet i alternativ 4 beräknas uppgå till ca 50 miljarder kr 1985.

Alternativ 4 visar sålunda hur en väg tillbaka mot balans kan spolieras av en ny drastisk oljeprischock under prognosperioden — trots i övrigt gynnsamma förutsättningar. Alternativet visar därmed också att den relativt kraftiga nedskärningen i inhemsk konsumtionstillväxt, som i al- ternativ ] angivits som en nödvändig förutsättning för återgång mot ex- tern balans, ingalunda är tilltagen i överkant. Tvärtom framstår den som otillräcklig om de yttre förutsättningarna för den ekonomiska utveck- lingen blir mindre gynnsamma än i alternativ 1.

5.4. Alternativ 5 — mot balans vid snabb offentlig konsumtionstillväxt

5.4.1. Allmänna förutsättningar och karakteristika

Ett förverkligande av alternativ ] kräver bl. a. en mycket återhållsam tillväxt i privat och offentlig konsumtion. Det samhällsekonomiska ut- rymmet begränsar sålunda den möjliga tillväxten i privat konsumtion till 0,5 % per år i genomsnitt 1980—l985. Med den beräknade utveckling- en av sysselsättning, sparande, skatter och transfereringar innebär detta att reallönen per sysselsatt efter skatt måste minska med mer än 0,5 % per år.

De svårigheter som är förknippade med att realisera en sådan utveck- ling av hushållens köpkraft diskuteras på andra ställen i detta betänkan- de. Det är naturligtvis också mycket svårt att förverkligaden nödvändiga återhållsamheten i den offentliga konsumtionstillväxten. Framför allt gäller detta den kommunala konsumtionstillväxten som förutsätts bli nedbringad till i genomsnitt 1 % per år under prognosperioden. Detta skall jämföras med att kommunerna under senare delen av 1970-talet ökat sin konsumtion med nästan 5 % per år. Även dessa problem dis- kuteras utförligt på andra håll i detta betänkande. Därvid konstateras bl. a. att enbart infriandet av redan beslutade utbyggnadsplaner och en bibehållen standard per capita i den kommunala konsumtionen skulle kräva en genomsnittlig tillväxt på över 2 % per år under prognosperio- den. Det är således uppenbart att kravet på en genomsnittlig tillväxt om 1 % per år inte kan uppfyllas utan drastiska omprioriteringar och ned- skärningar.

Det har därför tett sig rimligt att närmare analysera en utvecklings- bild i vilken den kommunala konsumtionstillväxten tillåts fortgå — om än i något lägre takt än tidigare — men där, till skillnad från vad som är fallet i alternativ 2, ambitionerna att påbörja en utveckling mot extern balans vidmakthålls.

Alternativ 5 är konstruerat med dessa utgångspunkter. Sålunda förut- sätts att samma bytesbalansmålsättning som i alternativ 1 skall uppnås. Vidare antas den offentliga konsumtionstillväxten följa samma mönster som i alternativ 2. I övrigt baseras alternativ 5 på samma yttre förutsätt- ningar som alternativ 1 och 2 vad avser den internationella utvecklingen och världshandelns tillväxt.

För att under dessa förutsättningar förverkliga den eftersträvade by- tesbalansutveeklingen krävs en ännu mer återhållsam utveckling av den privata konsumtionen än i alternativ 1. Detta drar i sig ner importtill- växten. Härigenom krävs en mindre exportökning än i alternativ 1 för att uppnå det givna bytesbalansmålet. Detta medför i sin tur att kravet på en nedgång av de svenska företagens relativpriser minskar och att ut- rymmet för nominella lönehöjningar blir större.

För att finansiera den fortsatt kraftiga expansionen i den kommunala sektorn erfordras emellertid så kraftiga skattehöjningar att reallönen ef- ter skatt utvecklas betydligt mera ogynnsamt än i alternativ 1. Minsk- ningen i reallönen per sysselsatt efter skatt blir mer än dubbelt så stor som i alternativ 1 och det ter sig knappast möjligt att realisera en sådan utveckling utan inflationsskapande spänningar. Om så inte är fallet övergår utvecklingen mot en bana liknande den som beskrivs av alterna- tiv 2.

5.4.2. Utvecklingsbilden

Försörjningsbalansen för alternativ 5 ges i tabell 5.5. Den offentliga konsumtionstillväxten är densamma som i alternativ 2 och liksom i det alternativet växer de offentliga investeringarna med 1,8% per år 1980—1985.

Tabell 5.5 Försörjningsbalansens utveckling. Alternativ 5 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell

l979 volymf örändrin g l979L 1980— 1980 1985 Alt. 5

___x Tillgång BNP 312 512 2,7 2,2 Import, varor 84 354 2,5 3,7

Summa tillgång 396 866 2,7 2,5 Efterfrågan Privat konsumtion 163 055 1,0 —0,4 Offentlig konsumtion 82 977 3,1 2,6 Bruttoinvestering 59 391 4,0 3,4

Näringsliv 49 057 4,7 3,7 Industri 9 633 16,0 4,1 Offentliga myndigheter 10 334 0,6 1,8 Lagerinvestering” —541 (4 441) (—1 922) Tjänstenetto” 1 425 (—1 14) (5 420) Export, varor 90 559 0,0 6,0

Summa efterfrågan 396 8667 2,7 2,5

"Förändring i milj. kr.

För att skapa utrymme för den nödvändiga förbättringen av bytesba— lansen krävs en mycket hård åtstramning av den privata konsumtionens tillväxt. Såsom framgår av tabellen måste denna minska med i genom- snitt 0,4 % per år 1980—1985. En avräkning för redan intecknad kon- sumtionstillväxt för pensionärer m. fl. skärper kraven för den aktiva de- len av befolkningen och korresponderande minskning av reallönen per sysselsatt efter skatt uppgår till 1,4 % per år. Bakom denna kraftiga minskning av den aktiva generationens köpkraft ligger också att det ge- nomsnittliga kommunala skatteuttaget måste höjas med 5—6 kr under prognosperioden för att finansiera den fortsatta kommunala tillväxten.

Genom den kraftiga åtstramning av den privata konsumtionen som nödvändiggörs i alternativ 5 dras importen ned. Varuimportens tillväxt begränsas till 3,7 % per år. Såsom ovan påpekats medför detta att bytes- balansmålet kan uppnås med lägre exporttillväxt än i alternativ 1. Enligt beräkningarna kan den realiseras utan förändringar i prisrelationen mel- lan svenska och utländska varor. De s. k. relativpriserna kan således hål- las oförändrade och den korresponderande tillväxten i varuexporten be- räknas uppgå till 6,0 % per år i genomsnitt 1980—l985.

På grund av den lägre exporttillväxten samt den allmänt lägre ekono- miska aktiviteten kommer industrins produktionsutveckling att bli min- dre expansiv än i alternativ 1. Det framgår av tabell 5.6. Detta får också sitt genomslag i industrins investeringstillväxt som i alternativ 5 uppgår till 4,1 % per år 1980—1985 (mot 6,5 % per åri alternativ 1). Liksom i al— ternativ 1 krävs en relativt kraftig vinstuppgång för att de nödvändiga incitamenten till denna investeringsökning skall föreligga.

Tabell 5.6 Produktion, produktivitet och sysselsättning 1980—1985. Alternativ 5 Årlig procentuell volymförändring

Industrin Övriga Offentlig Totalt närings- sektor livet Förädlingsvärde 3,9 1,3 3,0 2,4 Produktivitet 4,6 3,0 —0,3 2,4 Sysselsättning, antal personer 0,1 — l ,1 4,1 0,8

Genom den svagare tillväxten i industrin och andra delar av det priva- ta näringslivet kommer sysselsättningen där att utvecklas svagare än i al- ternativ ]. Räknat i antal personer kommer den privata sektorns syssel— sättning i alternativ 5 att vara nästan 5 % lägre än i alternativ 1 år 1985. Detta uppvägs emellertid av den kraftigare sysselsättningsökningen i of- fentlig sektor, varför ungefär samma totala sysselsättning uppnås i de båda utvecklingsalternativen.

Sammanfattningsvis betyder detta att när det gäller utvecklingen av ekonomins centrala målvariabler så förefaller alternativ 1 och alternativ 5 att vara tämligen likvärdiga. Kalkylmässigt uppnås i båda alternativen såväl full sysselsättning som den eftersträvade förbättringen av bytesba- lansen. Skillnaden i den inhemska inflationsutvecklingen är heller inte särskilt stor.

Ett grundläggande villkor härför är emellertid att den i alternativ 5 förutsatta utvecklingen av reallöner, skatter och privat konsumtion kan realiseras. Det är ytterst tveksamt huruvida så verkligen skulle kunna ske. Vad som krävs är sålunda att den yrkesaktiva delen av befolkningen skall finna sig i en kontinuerlig minskning av reallönen med mer än 1 % per år. Detta skall ske samtidigt som företagens vinster ökar och skatte- belastningen ytterligare skärps. Det troliga är snarast att löntagarkollek- tivet kompenserar sig för skattcökningarna samt även i övrigt skyddar sig mot alltför kraftiga förskjutningar i den funktionella inkomst- fördelningen. Under sådana omständigheter dn'vs utvecklingen in i en bana som i allt väsentligt liknar alternativ 2.

6 Sammanfattande synpunkter

6.1. Bakgrunden

Under 1970—talet har den ekonomiska instabiliteten i industriländerna ökat. Arbetslösheten har stigit, inflationen har stigit, tillväxten har blivit lägre och bytesbalanssituationen har försämrats. En vanlig uppfattning har varit att den dåliga utvecklingen under 1970-talet har kunnat förkla- ras av en olycklig samverkan av störningsfaktorer under 1970—talets första år. Utvecklingen under senare delen av 1970-talet har emellertid visat hur svårt det är att komma ur stagflationsproblemen. Det står nu klart att 1970-talets svaga ekonomiska utveckling har mera djupgående orsaker.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har i många avseenden varit sämre än den internationella. Framför allt har tillväxten inom den sven- ska ekonomin varit låg. Men utvecklingen har varit otillfredsställande på en rad andra områden såsom inflation, bytesbalansunderskott och budgetunderskott. Däremot har det varit möjligt för Sverige att i högre grad än andra länder klara en hög sysselsättning.

Även i den svenska diskussionen har det varit vanligt att se 1970-ta- lets svårigheter som olyckliga tillfälligheter. För Sveriges del är det fram- för allt kostnadskrisen 1975—1976 samt branchkrisema som betraktats som olyckliga engångsföretelser. Utvecklingen under den senaste tiden har emellertid visat att problemen är djupgående.

Kostnadskrisen kan ses som ett symptom på att vår lönebildning inte längre fungerar så tillfredsställande som den gjorde under l950- och 1960-talen. Utvecklingen under 1979 och 1980 har också bekräftat att det finns svagheter och bristande expansionskraft i mycket stora delar av den svenska industrin. Den goda marknadstillväxten 1979 och 1980 har inte resulterat i en motsvarande ökning av den svenska exporten trots att utgångsläget borde ha varit gott efter relativprissänkningarna 1977 och 1978. Det står klart att det finns betydande inhemska restrik- tioner på tillväxten i den svenska industrin.

I den senaste långtidsutredningen konstaterades att det var nödvän- digt att åstadkomma en bättre balans mellan konsumtionsutveckling och produktionsutveckling för att vi skulle kunna nå en stabilisering i den svenska ekonomin. Detta har inte skett. Gapet mellan konsumtion och produktion har inte slutits. Samtidigt har balansbristerna fördju-

pats. Både bytesbalansunderskott och budgetunderskott har ökat kraf- tigt.

Medan full sysselsättning under l950- och 1960-talen var en naturlig del i en gynnsam ekonomisk bild har det under 1970—talet krävts stora och växande ansträngningar för att nå detta mål. En betydande del av den offentliga utgiftsexpansionen och de växande underskotten avspeg- lar de höga ambitionerna på sysselsättningsområdet. Vikande interna- tionell efterfrågan och minskad efterfrågan på investeringssidan har fått ersättas med efterfrågestimulans i en eller annan form, vilket ökat såväl statens utgifter och budgetunderskott som underskottet i bytesbalansen.

Svårigheterna på sysselsättningssidan hänger i stor utsträckning ihop med en fortgående försvagning av industrisektorn. Under hela 1970-ta- let har industrisysselsättningen minskat. Denna nedgång förstärks kraf- tigt när den internationella konjunkturen viker, vilket har ställt syssel- sättningspolitiken på svåra prov. Sålunda har antalet personer i arbets- marknadspolitiska åtgärder ökat under 1970—talet. Vidare har kostna- derna för såväl arbetsmarknadspolitiska som industripolitiska sats- ningar stigit kraftigt.

Den försvagade industrisektorn i kombination med de stora under- skotten i budget och bytesbalans har ökat den svenska ekonomins käns- lighet för internationella stömingar. Försvagningen i industrisektorn har medfört att den har små möjligheter att av egen kraft stå emot en kost- nadsstörning eller en konjunkturmässig nedgång i den internationella ef- terfrågan. Sådana störningar tenderar nu att ge mycket stora effekter på industrisysselsättningen. Samtidigt leder de stora underskotten till att den stabiliseringspolitiska handlingsfriheten är beskuren. Möjligheterna att stödja sysselsättningen genom ökade offentliga utgifter eller genom skattesänkningar begränsas starkt när underskotten redan i utgångsläget är stora. Om det under 1980-talet skall vara möjligt att klara den fulla sysselsättningen liksom de övriga målen för den ekonomiska politiken är det nödvändigt att stärka industrisektorn och minska underskotten.

6.2. En väg mot balans

Balansbristerna i den svenska ekonomin är ett resultat av den ekonomi- ska utvecklingen under 1970-talet. Långtidsutredningens alternativ 1 understryker det självklara förhållandet att 1970-talets trender måste brytas för att vi skall nå balans i ekonomin. Vi har visat att 1970-talets trender ej kan ses som resultatet av olyckliga tillfälligheter. För att tren- derna skall brytas krävs en omfattande förändring av den ekonomiska politiken.

Det är inte långtidsutredningens uppgift att anvisa åtgärder. Vi skall därför begränsa oss till att göra en kort uppsummering av de områden där det är av störst vikt att förändringar kommer till stånd. En start- punkt för en sådan uppsummering utgörs av de krav på förändringar som framkommer ur långtidsutredningens alternativ ].

El Efter en lång period av stagnation måste industriproduktionen öka med ca 5 % per år. Industriinvesteringarna måste öka med ca 6 % om året. Industrin måste vinna marknadsandelar hemma och utomlands. Sysselsättningen i industrin måste under den närmaste femårsperio- den öka med ca 60 000 personer. [] Oljeberoendet måste minskas. l:] Privat konsumtion får endast öka med 0,5 % per år under hela första hälften av 1980-talet. El Utgiftsökningen i offentlig sektor måste ned från 6 a 7 % om året mätt i fasta priser till l a 2 % per år. El Tillväxten i statlig och kommunal konsumtion måste ner kraftigt. Kommunernas konsumtionstillväxt måste begränsas till ca 1 % om året.

6.3. Krav på politiken

För att de här angivna trendbrotten skall ske krävs förändringar i politi- ken. Vi kan dela upp kraven i utbudsinriktade åtgärder och efterfrågein- riktade åtgärder.

På eftetfrågesidan är utvecklingen i den offentliga sektorn central. När det gäller staten måste målet att nedbringa det statliga budgetun- derskottet med 1 procent av BNP per år bibehållas.

När det gäller kommunerna kan vi konstatera att den statliga styr- ningen av kommunerna under 1970-talet verkat i expansiv riktning. Det— ta har skett dels genom direkta bidrag till prioriterade verksamheter, men också genom olika krav, normer och åligganden. Styrningen måste nu i stället verka i restriktiv riktning.

När det gäller utbudsidan har utredningen på flera ställen konsta- terat att det finns en rad restriktioner för en ökad industriell tillväxt. De viktigaste av dessa är:

El Låg rörlighet på arbetsmarknaden som försvårar en rekrytering till industrin. B En svag finansiell position i industrin. Låga vinster och låg soliditet verkar tillbakahållande på investeringsviljan. El Kraftigt efterfrågesug på arbetskraft från offentlig sektor försvårar rekryteringen till industrin. El Ett otillräckligt virkesutbud har begränsat expansionen i skogsindu- strm.

På dessa områden måste den ekonomiska politiken aktivt verka för för- ändringar om det skall vara möjligt att åstadkomma en utveckling som liknar den i alternativ 1.

Den industriella utveckling som krävs för att nå balans kan inte heller komma till stånd med mindre än att olika relativpriser i ekonomin änd- ras:

[1 För att vi skall vinna marknadsandelar krävs att priser och löner i den svenska industrin minskar i förhållande till omvärlden. Långtids—

utredningen har uppskattat behovet av relativprisnedgång i export- industrin till 6 % mellan 1980 och 1985. För lönerna krävs en ännu större förskjutning eftersom vinsterna måste öka. El Den industriella sysselsättningsexpansionen kräver att löneläget i in- dustrin höjs i förhållande till andra sektorer i den svenska ekonomin. Det är svårt att kvantifiera detta krav men det står helt klart att det krävs en märkbar förändring.

Långtidsutredningen har pekat på de problem lönebildningen givit un- der 70-talet. Det är svårt att se hur vi skall kunna nå en utveckling i en— lighet med alternativ 1 om det ej sker en förändring på detta område. Det förefaller nu som om vi nått en punkt där parterna på arbetsmark- naden måste ta ansvar för sysselsättningen i den konkurrensutsatta sek- torn. Detta är knappast förenligt med att den offentliga sektorn blir lö- neledande.

Statsmakternas insats på detta område måste bli att genom en åter- hållsam utgiftspolitik skapa rimliga förutsättningar för parterna. I sin roll som arbetsgivare kan staten också spela en viktig roll för att för— hindra att den offentliga sektorn blir löneledande.

När det gäller relativpriser är det också centralt att industrins lönsam- het i förhållande till andra sektorer i den svenska ekonomin förbättras. För att en stabil investeringstillväxt i industrin skall komma till stånd krävs förutom en lönsamhetshöjning att avkastningen på olika former av icke-produktiva placeringar minskar. Ett sätt att åstadkomma detta är att minska de ränteuppdrivande underskotten i budgeten och bytes- balansen. Det är emellertid också nödvändigt att öka räntekänsligheten i hushållssektorn.

För att få till stånd en förändring på detta område ter det sig nödvän- digt med förändringari skattereglerna.

6.4. Fördelningsproblemen

De förändringar i den ekonomiska politiken som krävs för att vi skall bryta 1970-talets trender och påbörja en återgång till balans måste med nödvändighet få effekter på den relativa inkomstfördelningen i ekono- min. Det är säkerligen också på detta plan som de största svårigheterna kommer att uppstå när det gäller att genomföra en strategi för balans. Dessa svårigheter ökas av det övergripande kravet på nära nog nolltill- växt i privat och offentlig konsumtion. Det säger sig självt att det i ett sådant klimat blir svårt att genomföra förändringar i skatter och regel- system som förbättrar incitamenten för produktivt arbete och produkti- va investeringar.

Det är i denna situation viktigt att tidsperspektivet i fördelningspoliti- ken inte är alltför kort. Erfarenheten har visat att den viktigaste förut- sättningen för en positiv utveckling av inkomstfördelningen är hög sys— selsättning, låg inflation och god tillväxt. För att detta skall realiseras måste ekonomin återföras till balans.

6.5. Tidsaspekten

Trots att de omedelbara påfrestningarna kommer att vara stora i den kommande konjunkturnedgången måste prioritet ges åt att skapa be- tingelser för en strukturell förbättring av ekonomin i nästa konjunktur- uppgång.

Om vi ej lyckas med detta ökar risken att vi får en utveckling av sam— ma typ som långtidsutredningens alternativ 2. Utredningens analys visar att om vi slår in på en sådan väg'så ökar de framtida anpassningskraven. Utredningen har också visat att känsligheten för störningar under såda- na omständigheter ökar. Det kan därmed bli allt svårare att styra den ekonomiska utvecklingen. Väntar vi för länge med att lägga om kursen mot balans kan den svenska ekonomin därför komma in i en utveckling som får alternativ 2 att framstå som en optimistisk bild.

Del II

Analys av huvudalternativen

1. Syfte, uppläggning och metod

Regeringen redovisar sin syn på den ekonomiska politiken för riksdagen bl.a. i samband med överlämnandet av årets budgetpropositioner. De åt- gärder som föreslås grundar sig som regel på den prognos för det in- nevarande årets ekonomiska utveckling som ges i nationalbudgetarna. Politiken måste emellertid utformas också mot bakgrund av en uppfatt- ning om den mera långsiktiga utvecklingen för Sveriges ekonomi. Det är långtidsutredningarnas uppgift att teckna en sådan bakgrundsbild för den ekonomiska politiken.

Liksom sina föregångare skall LU 80 ses som en expertutredning som inte innehåller några för regeringen bindande uttalanden eller uppfatt- ningar. Den utgör en kartläggning av de långsiktiga ekonomiska utveck- lingsproblemen sådana de kan bedömas i slutet av 1980 och en analys av hur den ekonomiska politiken bör inriktas för att det skall vara möjligt att uppnå eller vidmakthålla centrala ekonomisk-politiska målsättning- ar. Analysen koncentreras i första hand till utvecklingen i det medelsik- tiga perspektivet 1979—1985. Dessutom inkluderas en utblick bortom den närmast framförliggande femårsperioden.

LU 80 är uppbyggd kring två huvudalternativ för den ekonomiska ut- vecklingen fram till 1980-talets mitt. Det ena kan sägas ange den sanno- lika utvecklingen om tendenser från senare hälften av 1970-talet vad av- ser resursanvändning och tillväxt bibehålls. Det andra anger en väg till balans under 1980-talet. Båda huvudalternativen har, tillsammans med ett antal sidoalternativ för den ekonomiska utvecklingen fram till 1985, givits en sammanfattande presentation i del I av betänkandet. Därvid diskuterades även de ekonomisk-politiska implikationerna. I det följan- de ges en mer detaljerad och ingående presentation av utredningens ana- lyser. _

Framställningen koncentreras härvid helt till de två huvudscenarier- na. I kapitel 2 presenteras den bedömning av den internationella utveck- lingen, som ligger till grund för den. inhemska utvecklingsbilden. Be- skrivningen av den senare inleds i kapitel 3 med en analys av produk- tionskapacitetens utveckling i de två huvudalternativen. Därefter belyses i kapitel 4 utvecklingen av bytesbalans och utrikeshandel. I kapitel 5 an- alyseras den privata konsumtionens tillväxt och fördelning. I samband härmed diskuteras också hushållens standardutveckling i ett något vida- re perspektiv.

Utvecklingen i offentlig sektor presenteras i kapitel 6. Utvecklingen i de privata produktionssektorerna behandlas i de därpå följande två ka- pitlen. Kapitel 7 ägnas åt de egentliga industribranscherna, medan ut- vecklingen i övriga privata näringslivssektorer avhandlas i kapitel 8.

Beskrivningen av de medelsiktiga scenariemas reala delar avslutas med kapitel 9, i vilket utvecklingen på arbetsmarknaden analyseras. Därefter följer i kapitel 10 och 11 en presentation av den finansiella ut- vecklingsbild som hör samman med den reala. Härvid behandlas utveck- lingen av löner, vinster och priser samt inkomstbildning och sparande i olika samhällssektorer.

Framställningen avslutas i kapitel 12 med en analys av utvecklingen i det något längre tidsperspektivet fram till 1990. Härvid fullföljs den me- delsiktiga analysens uppläggning genom att den ekonomiska utveckling- en och kravbilden i de två huvudscenariernas förlängning kartläggs.

Den viktigaste arbetsuppgiften för långtidsutredningen är att konfronte- ra de centrala ekonomisk-politiska målen med de faktorer som i övrigt är av betydelse för vår ekonomiska utveckling i ett medellångt perspek- tiv. Exempel på viktiga sådana faktorer är den internationella ekonomis- ka utvecklingen och de strukturella samband som gäller för ekonomin.

Inför 1980 års långtidsutredning har särskilda ansträngningar ned- lagts vad gäller den internationella analysen. Prognoser över utveckling- en i enskilda länder har genomförts. Dessa har i huvudsak baserats på ländernas egna långtidsprognoser samt på material och underhandsin- formation från olika internationella organisationer. De enskilda länder- prognoserna har sammanförts och konsistensprövats med hjälp av OECD-sekretariatets världshandelsmodell, som därigenom för första gången utnyttjats i ett enskilt lands prognosarbete'. Utifrån den interna- tionella prognosen har utvecklingen på våra exportmarknader special- studerats. När det gäller varuexporten har detta skett vid konjunkturin- stitutet, medan utvecklingen på marknaderna för tjänste— och kapitalex- port behandlats av riksbanken. '

Beträffande de inhemska förutsättningarna för den framtida utveck- lingen har en rad specialstudier gjorts. Befolkningens och arbetskraftsut- budets framtida utveckling har ingående analyserats av prognosinstitu— tet vid SCB. Detta har skett på såväl nationell som regional nivå. På den senare nivån har i en särskild analys utbudsberäkningama ställts mot den beräknade regionala arbetskraftsefterfrågan för att bl.a. kunna ana— lysera det framtida flyttningsbehovet. Produktivitets— och investerings- utveckling m. nr. inom industrin har bedömts av statens industriverk. I anknytning härtill har specialstudier utförts av bl.a. bakgrunden till den industriella problembilden. Vidare har en särskild studie av industriföre- tagens vinster, soliditet och räntabilitet utarbetats vid konjunkturinstitu- tet.

Utvecklingen inom de privata näringslivssektorerna jordbruk, träd- gårdsnäring, fiske, skogsbruk, handel, tjänster och byggnadsverksamhet

har blivit föremål för specialstudier av branschexperter. Detta gäller även energisektorn. För den offentliga sektorn spelar statens långtids- budget liksom kommunernas och landstingens ekonomiska långtids- planer en viktig roll i utredningens bedömningar. Särskilda analyser har utförts avseende såväl de offentliga transfereringarnas utveckling som skattetryckets inverkan på löne- och inflationsutveckling. De nämnda specialstudierna liksom annat grundmaterial beskrivs i anslutning till den följande presentationen. En fullständig förteckning över källmateri- alet lämnas i appendix 2.

När såväl prognosperiodens ekonomisk-politiska målsättningar som de enskilda förutsättningarna för utvecklingen preciserats sker en syste- matisk avstämning av dessa olika faktorer mot varandra i långtidsutred- ningens modellsystem. Detta innehåller en real del, en prismodell och en finansiell modell. Kärnan i modellsystemet är EMMA-modellen och den databas som byggts upp kring denna modell. Den reala EMMA-model— len har dokumenterats i SOU l976:42. Prismodellen och den finansiella modellen har dokumenterats i Ds E l979:6.

Inför 1980 års långtidsutredning har EMMA-modellen utvecklats på ett flertal centrala punkter. Detta gäller exempelvis utrikeshandelns be- handling. För såväl exporten som importen av varor och tjänster har nya samband införts vilka explicit tar hänsyn till bl.a. sambandet mellan ut- rikeshandel och prisutveckling. Vidare har den privata konsumtionens behandling i EMMA-modellen förbättrats, så att dess utveckling nu be- räknas uppdelad såväl på producerande sektorer som på relevanta varu— grupperingar. I detta sammanhang har också den privata konsumtions- efterfrågans prisberoende byggts in i modellsambanden. Dessa och övri- ga modellförbättringar redovisas i det publicerade underlagsmaterialet till LU 80.

I LU 80, liksom i arbetet med föregående långtidsutredning, har den reala EMMA—modellen kompletterats med en aggregerad modell AM- MA, vars speciella användningsområde är makroekonomiska awäg— ningsproblem på medellång sikt. Med hjälp av den mera lätthanterliga aggregerade modellen har de sidoalternativ för den ekonomiska utveck- lingen t.o.m. 1985 tagits fram vilka presenterades i del I. Utredningens två huvudscenarier för den medelsiktiga utvecklingen har däremot in- gående analyserats med hjälp av EMMA-modellen.

I huvudalternativen ingår som en integrerad del en pris- och kost- nadsbild samt ett finansiellt perspektiv. Dessa har tagits fram med hjälp av den prismodell och finansiella modell, som integrerats i modellsyste- met. Analys och resultat på dessa områden presenteras i kapitel 10 och l 1. Liknande analyser har också utförts i anslutning till vart och ett av de framtagna sidoalternativen. Vissa resultat från denna analys presen— terades i anslutning till beskrivningen av sidoaltemativen i del I.

Utvecklingen i det längre tidsperspektivet fram till 1990 har studerats med hjälp av den s.k. LEMMA-modellen. Modellen bygger på samma sektorindelning som EMMA och har kompletterats med samband som gör det möjligt att inom modellen beräkna investeringsutvecklingen in- om enskilda sektorer. LEMMA-modellen har modifierats något jämfört med tidigare versioner. I allt väsentligt är dock strukturen den som do— kumenterats i SOU l976:51.

Även om de ekonomiska modellerna är ett viktigt hjälpmedel i lång- tidsutredningarnas analys, är de i första hand ett instrument för konsi- stensprövning och sammanjämkning av utredningsmaterial som kommit fram genom exempelvis sektorstudier eller expertbedömningar. Huvud- vikten i utredningsarbetet ligger snarast i framtagandet av sådant mate- rial liksom i utformandet av prognoser för de storheter som inte ingår i modellen.

2. Den internationella utvecklingen

Under 1970-talet försämrades utvecklingen i världsekonomin kraftigt. En viktig orsak till detta var de drastiska Oljeprisökningarna 1973—1974 och 1979—1980. De omfattande och allvarliga ekonomisk-politiska pro- blem som härvid uppkom löstes inte under decenniet. Flertalet av dem kvarstår ännu vid början av 1980-talet — delvis med ökad styrka.

Möjligheterna att under de närmaste åren lösa dessa problem kommer att bli avgörande för den internationella ekonomiska utvecklingen under 1980-talet. Sveriges stora utrikeshandelsberoende medför att utveckling- en i de dominerande industriländerna kommer att bli av stor betydelse för våra möjligheter att lösa problemen i den svenska ekonomin. Den följande framställningen koncentreras till en analys av de problem som förväntas prägla världsekonomin fram till mitten av 1980-talet. Huvud- vikten läggs på utvecklingen inom OECD-området.

Produktionstillväxten i OECD-länderna uppgick 1973—1979 till i ge- nomsnitt 2,7 % per år, vilket kan jämföras med en tillväxt på 5,2 % per år under femårsperioden 1963-l968 (jfr tabell 2.1 samt diagram 2.1). Mellan dessa båda perioder halverades således tillväxttakten. Samtidigt tredubblades inflationstakten, från 3,2 % per år 1963—1968 till 10,0 % per år 1973—1979 (jfr tabell 2.1 samt diagram 2.2). Arbetslösheten för- dubblades i det närmaste, från i genomsnitt ca 2,8 % under perioden 1963—1968 till ca 4,9 % under perioden 1973—1979.

Investeringarna utvecklades också mycket ogynnsamt under 1970- talet. Som exempel kan nämnas att medan produktionen inom näringsli- vet i OECD-länderna ökade med 5,3 % per år l955—l965 och investe- ringarna steg med 7,7 % per år under samma period, uppgick motsva- rande ökningstal l973—l979 till endast 2,7 resp. 1,9 %. Produktionstill— växten inom näringslivet halverades således i stort sett medan öknings- takten för investeringarna sjönk till ca fjärdedelen av den tidigare gäl- lande nivån.

OECD-ländernas sammantagna bytesbalans svängde från ett årligt överskott motsvarande i genomsnitt 0,3 % av BNP i löpande priser 1963—1968 till ett årligt underskott på i genomsnitt 0,3 % av BNP 1973—l979. Utfallen under perioden 1973—1979 varierade dock som

framgår av tabell 2.2 mycket kraftigt mellan enskilda år. De problem som orsakades av OECD:s strukturella bytesbalansunderskott visavi omvärlden förvärrades kraftigt av den mycket ojämna fördelningen av underskotten mellan enskilda OECD-länder. De spänningar inom OECD-området som sammanhängde med att vissa länder — främst då Japan och Förbundsrepubliken Tyskland — hade betydande bytesba- lansöverskott samtidigt som andra länder hade stora underskott gav upphov till starka svängningar i växelkurserna. Särskilt gällde detta de tre huvudvalutorna i världsekonomin, dollarn, yenen och D-marken.

Förutom en successivt alltmer ogynnsam utveckling för produktion, inflationstakt, etc. karakteriserades utvecklingen i industriländerna un— der 1970-talet av en tilltagande instabilitet jämfört med 1960-talets för- hållanden. De tvära kasten mellan enskilda år och den allmänna osäker- heten om framtiden, som instabiliteten bidragit till, är en viktig faktor bakom den generellt sett mycket svaga investeringsutvecklingen i OECD-länderna under större delen av 1970-talet. Världsekonomin be- finner sig i dag '; en fundamentalt annorlunda situation än för ett decen- nium sedan. 2070—talet förefaller nu vara en vattendelare i världsekono- mins utveckling sedan andra världskriget.

De ekonomiska svårigheter som skulle bli kännetecknande för l970- talet uppträdde emellertid först några år in på decenniet. Under perio- den l970—l973 ökade totalproduktionen i OECD-länderna med i ge— nomsnitt 5,1 % per år, vilket t. o. in. var något snabbare än den höga till- växttakten under 1960—talet. OECD-länderna uppvisade 1973 fortfaran- de överskott i transaktionerna med världen i övrigt. De första mer på- tagliga tecknen på fundamental balansrubbning i industriländernas eko- nomier började uppenbaras först vid årsskiftet 1972/1973 i form av en accelererande inflationsutveckling. Prisstegringstakten i flertalet indu- striländer nådde då tvåsiffriga tal, vilket var något nytt för efterkrigsti- den. Ännu högre inflationstal blev vanliga i utvecklingsländerna.

Tabell 2.1 Nyckeltal för den ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna 1963—1979 1963— 1968— 1973— 1968 1973 1979 Produktionsutveckling Genomsnittlig årlig volym- förändring för BNP (%) 5,2 4,6 2,7 Prisstegringstakt Genomsnittlig årlig för- ändring i konsumentpn'sema (%) 3,2 5,7 10,0 Bytesbalans Genomsnittligt årligt utfall, andel av BNP (%) 0,3 0,3 —0,3 A rbetslöshet Genomsnitt för resp. period (%) 2,8 3,3 4,9

Källa: OECD-material.

Diagram 2.1 Bruttonationalproduktens volymutveckling i OECD-omrädet 1960— 1 979. Årlig procentuell förändring.

Procent

1960 1965 1970 1975 1979 År Källa: Economic Outlook, 27, OECD, Paris 1980.

Diagram 2.2 Konsumentprisernas utveckling i OECD-området 1960—1979. Årlig procentuell förändring.

Procent

1960 1965 1970 1975 1979 År Källa: Economic Outlook, 27, OECD, Paris 1980.

Accelerationen av inflationstakten från 1972 hade flera orsaker. En väsentlig förklaring är den ökning av kapacitetsutnyttjandet som ägde rum mot slutet av 1960—talet, främst då i Förenta staterna. Vidare upp- kom under 1960-talets sista år i samband med Vietnam-kriget stora bud- get- och bytesbalansunderskott i Förenta staterna. Bytesbalansunder- skottets storlek och den oro på den internationella valutamarknaden som detta gav upphov till tvingade Förenta staterna att i augusti 1971 upphäva dollarns konvertibilitet med guldet. Beslutet innebar att en av hörnpelarna i det internationella monetära system, som existerat sedan andra världskrigets slut, rycktes undan. Underskottet i Förenta stater- nas bytesbalans i förening med dollarns faktiska ställning som reservva- luta i det internationella betalningssystemet skapade grundvalen för en mycket snabb ökning av likviditeten i världsekonomin. Åren 1972 och 1973 bedrevs dessutom i flertalet OECD-länder en mycket expan- siv finans- och penningpolitik. Den konjunkturuppgång som följde 1972—1973 blev också mycket kraftig och kom nära nog samtidigt i fler- talet dominerande OECD-länder. Tidigare hade Förenta staterna och Europa som regel befunnit sig i olika faser av konjunkturcykeln.

Konjunkturuppsvinget medförde en kraftig acceleration av inflations- takten i världsekonomin. Till detta kom att dåliga skördar i Sovjet, Kina m. fl. länder tvingade dessa till stora köp av främst vete på den interna- tionella spannmålsmarknaden. Livsmedelspriserna började öka kraftigt från 1972. Prisstegringarna på livsmedel och — med en viss eftersläpning — vissa andra råvaror, följdes av de kraftiga ökningarna av oljepriset un— der hösten 1973—våren 1974. Priset på råolja i stort sett fyrdubblades. Under trycket av den turbulenta utvecklingen bröt systemet med fasta växelkurser samman i mars 1973. Länderna har sedan dess tillämpat ett antal olika växelkurssystem. Vissa länder, bland dem USA, har låtit sina valutor flyta. Detta har dock inte inneburit att valutorna fått flyta helt fritt, utan en varierande grad av kontroll över kursrörelsema har i all- mänhet förekommit. Andra länder har knutit sina valutor till någon an- nan valuta, i de flesta fall USA-dollarn, eller till en korg av valutor. Sist- nämnda gäller som bekant Sverige sedan augusti 1977. Andra länder

Tabell 2.2 Bytesbalans för olika ländergrupper 1970—l979 Miljarder dollar, löpande priser

Ländergrupp 1970 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 OECD 4,0 10,5 —26,0 0,5 —19,0 —24,5 10,5 —37,5 Statshandelsländer —1,5 —3,5 —9,5 —18,0 —l3,0 —8,5 —9,5 —8,0 OPEC-länder 2,0 7,5 59,5 27,0 36,5 29,0 4,5 67,0

Utvecklingsländer

exkl. OPEC-stater —6,8 —7,5 —26,0 —3l,0 —19,0 —12,5 —25,5 —34,5 Totalt —2,3 7,0 —2,0 —21,5 —15,0 —16,5 —20,0 —13,0

Anm.: Med bytesbalans avses här nettot av varu- och tjänstetransaktioner samt privata och offentliga transfereringar. Förhållandet att bytesbalansen för världen som helhet ej blir 0 beror på systematiska fel i den statistik över export, import och övriga bruttoströmmar som ligger till grund för beräkningen av tabelluppgif— terna. Källa: OECD, Economic Outlook, 27, July 1980.

åter har bildat block med mer eller mindre fasta relationer mellan de in- gående valutorna. Så har skett inom EG, som redan 1972 inledde ett monetärt samarbete, den s.k. valutaormen. I detta deltog även Sverige från mars 1973 till augusti 1977. I mars 1979 ombildades ormen till European Monetary System (EMS).

Även om man således inte kan tala om ett renodlat system med fly— tande växelkurser har det gamla systemets sammanbrott lett till en vä- sentligt ökad rörlighet hos växelkurserna. Hur detta påverkat den in- ternationella ekonomiska utvecklingen är det svårt att urskilja klart. All- mänt kan dock konstateras att effekterna inte blivit så dramatiska som man till en början förutsåg på sina håll. Å andra sidan har inte heller de förväntningar som förekommit om vissa positiva effekter av de rörliga

% växelkurserna infriats i nämnvärd grad. I teorin skulle växelkurserna så småningom stabiliseras vid jämviktslägen, som bestämdes av skillnader i inflationstakt mellan länderna och andra fundamentala ekonomiska för- hållanden. Så har inte skett, utan växelkurserna har visat en tidvis kraf- tig fluktuationsbenägenhet, bl. a. beroende på spekulativa kapitalrörel- ser. Därmed har knappast heller den ekonomiska politikens beroende av externa hänsyn minskat särskilt mycket, utan politiken har även efter övergången till mera rörliga kurser delvis bestämts av syftet att stabilise- ra växelkurserna. Detta har framför allt kommit till uttryck i den förda penningpolitiken.

De mycket kraftiga och plötsliga prishöjningarna på olja blev en chock för världsekonomin. De höjda oljepriserna ökade i sin tur pro- duktionskostnaderna i de oljeimporterande länderna och förstärkte de redan mycket snabba prisstegringarna. Med en viss eftersläpning upp- kom sedan krav på löneökningar som kompensation för redan inträffa- de eller förväntade prisstegringar — en kraftig pris — lönespiral uppkom.

Oljeprisstegringarna påverkade OECD-länderna kontraktivt genom att prisökningarna sänkte realinkomsterna. Ländernas interna efterfrå- gan minskade därigenom. Samtidigt ökade oljeprisstegringarna infla- tionstrycket i industriländerna. Den ekonomiska politiken kom därige- nom i ett dilemma. Om nedgången i efterfrågan skulle kompenseras krävdes en expansiv ekonomisk politik. En sådan politik riskerade emel- lertid att underblåsa inflationen. För att dämpa inflationen var en re- striktiv ekonomisk politik mer lämplig. Inriktningen av politiken efter den senare linjen skulle dock innebära ökad arbetslöshet. Med några få undantag — däribland Sverige — valde industriländerna den restriktiva linjen. Ett ytterligare skäl för denna linje var de bytesbalansunderskott i de oljeimporterande länderna som oljeprisstegringarna gav upphov till — för OECD-området som helhet uppgick detta 1974 till närmare 26 mil- jarder dollar. Den sammantagna effekten av den mer eller mindre sam- tidiga omläggningen till en restriktiv politik i de dominerande OECD- länderna tillsammans med oljeprishöjningarna underskattades vida av de enskilda regeringarna. Resultatet härav blev den djupaste internatio- nella konjunkturnedgången under efterkrigstiden. Industriproduktionen föll med ca 10 % mellan 1974 och 1975. Antalet arbetslösa, som under högkonjunkturen 1972—1973 uppgick till ca 8 miljoner i OECD-områ- det, fördubblades i stort sett och uppgick 1975 till ca 15 miljoner. Trots

den mycket djupa nedgången låg inflationstakten kvar på en mycket hög nivå. Termen stagflation myntades som begrepp för den samtidiga före- komsten av snabb inflation och hög arbetslöshet.

Under första delen av 1975 lades den ekonomiska politiken i de större länderna om i mer expansiv riktning. Åtgärderna var dock mycket för- siktiga. Ett viktigt skäl härför var — förutom rädslan för en återigen acce- lererande inflation — det faktum att budgetunderskotten i många länder hade ökat kraftigt under recessionen och att dessa underskott uppfatta- des som påtagliga restriktioner på politiken. Den allmänna osäkerhet om framtiden som präglade utvecklingen i OECD-länderna åren efter oljekrisen 1973—1974 hade medfört en betydande uppgång i hushålls- sparandet och en nedgång i näringslivets investeringar. Detta ökade det finansiella sparandet i den privata sektorn. I syfte att mildra den kon- traktiva effekten härav ökade många OECD-länder de offentliga utgif- terna. Denna politik i förening med minskade intäkter för den offentliga sektorn till följd av lägre tillväxt medförde betydande budgetunderskott i många OECD-länder. En relativt kraftfull återhämtningsfas kom igång kring mitten av 1975. Den leddes av Förenta staterna och Japan, men med flertalet övriga OECD-länder endast något efter. Under 1976 stod det emellertid klart att den expansion som ägde rum inte var tillräcklig för att få igång näringslivsinvesteringarna och ge upphov till en själv- genererande tillväxt. Tillväxten kom därför att plana ut under loppet av året. Ökningstakten för BNP l975—1976 uppgick dock till 5,2 % för OECD som helhet.

Rädslan för en ånyo accelererande inflation — prisstegringstakten för vissa råvaror hade tenderat att öka i samband med uppsvinget 1975—1976 — i förening med vad som upplevdes som otillfredsställande budget- och bytesbalanssaldon föranledde regeringarna i vissa större OECD-länder att bedriva en förhållandevis restriktiv ekonomisk politik under 1977 och början av 1978. Inriktningen av politiken i dessa länder i förening med den s.k. överbryggningspolitik som vissa av de mindre OECD-länderna bedrivit sedan recessionen 1974/ 1975 medförde att OECD-områdets strukturella bytesbalansunderskott gentemot OPEC blev mycket ojämnt fördelat inom OECD. Främst de successivt allt stör- re problemen med externbalansen tvingade därför vissa av de mindre länderna att under 1977 lägga om politiken i en mer restriktiv riktning. Med undantag för Förenta staterna blev till följd av den allmänt restrik- tiva politiken tillväxten mycket svag i OECD-området under 1977, sär- skilt i de europeiska OECD-länderna. Arbetslösheten ökade ytterligare från de nivåer som hade varit rådande sedan nedgången l974—l975.

_ Under loppet av 1978 förbättrades läget i världsekonomin. En upp- gång i den ekonomiska tillväxten noterades i flertalet OECD-länder. Av de större OECD—länderna var denna utveckling särskilt påtaglig i För- bundsrepubliken Tyskland och Japan. I båda länderna var en expansiv finanspolitik och ökande näringslivsinvesteringar de främsta pådrivande faktorerna. Den kontraktiva effekten av omläggningen till en mer re- striktiv kreditpolitik i Förenta staterna bidrog till en utjämning av bytes— balansunderskotten mellan länderna. En annan viktig faktor bakom denna utjämning var de reala apprecieringar som ägde rum av yenen och

D-marken samtidigt med att dollarn deprecierades. Med undantag för Förenta staterna fortsatte den underliggande inflationstakten att däm- pas i flertalet OECD-länder. Prisutvecklingen för färdigvaror i förhål- lande till priserna på olika råvaror ledde 1977—1978 till en avsevärd för- bättring i industriländernas bytesförhållande gentemot omvärlden. Net- tot av OECD-ländemas samlade transaktioner med omvärlden svängde som följd härav från ett underskott på ca 25 miljarder dollar 1977 till ett överskott på ca 10 miljarder dollar 1978.

Avslutningsfasen av konjunkturuppgången i industriländerna kom emellertid, liksom vad som var fallet 1972—1973, att åtföljas av mycket kraftiga prisstegringar på olja och andra råvaror. Priserna på olika råva- ror (exkl. olja) i den internationella handeln började öka snabbt under

, de första månaderna av 1978. Från slutet av 1978 började också oljepri- l serna att öka kraftigt. Uppgången i såväl oljepriserna som i priserna för övriga råvaror förklaras i första hand av det stegrade efterfrågetrycket i världsekonomin till följd av uppsvinget i Europa och Japan under 1978 tillsammans med fortsatt tillväxt i Förenta staterna och Canada. Vad gäller oljan förstärktes prisuppgången kraftigt av minskningen i utbudet till följd av krisen i Iran.

Trots den dämpande effekten av de mycket kraftiga oljeprishöjningar— na från slutet av 1978 och omläggningen till en stramare politik utveck- lades den ekonomiska aktiviteten i OECD-området förhållandevis gynn- samt under 1979. Särskilt gäller detta de västeuropeiska länderna. En gynnsam investeringsverksamhet inom näringslivet bar upp efterfrågan i Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike liksom i flera av de mindre europeiska länderna. Också i Japan utvecklades ekonomin gynnsamt. Ökningen i efterfrågan var dock i flertalet OECD-länder förenad med en allt snabbare inflationsutveckling.

2.2.1. Den aktuella problembilden och allmänna utgångspunkter för bedömningarna av den fortsatta utvecklingen

Höjningen av oljepriserna med nominellt ca 130 % från slutet av 1978 till mitten av 1980 ökade industriländernas oljenota med ca 150 miljar- der dollar. OECD-ländemas bytesbalans svängde från ett överskott på ca 10 miljarder dollar 1978 till ett underskott på ca 37 miljarder dollar 1979. Nästan hela denna omsvängning förklaras av de ökade oljepri- serna. OECD-områdets samlade bytesbalansunderskott 1980 beräknas uppgå till ca 80 miljarder dollar. Den försämring av OECD-ländernas bytesförhållande visavi omvärlden som oljeprishöjningen innebär har medfört en direkt sänkning av realinkomsten i dessa länder med ca 2 %, dvs. i stort sett lika mycket som effekterna av prishöjningama 1973/1974. Härtill kommer den deflationistiska effekt som orsakas av att OPEC-ländernas ökade inkomster, till den del de icke spenderas, ger upphov till ett bortfall i real efterfrågan i OECD-området. Vilka effekter på den fortsatta utvecklingen i OECD-länderna som oljeprishöjningarna

får, beror av hur hushållen och företagen reagerar på dessa samt av vilka ekonomisk-politiska åtgärder som vidtas. Det senare beror i sin tur av vilka restriktioner på politiken som kommer att tillmätas särskild vikt i industriländerna under de närmaste åren samt av vilka avvägningar mel- lan dessa restriktioner som kommer att göras.

I nästan samtliga länder började inflationen att accelerera under lop- pet av 1978. Ökningen av prisstegringstakten skilde sig dock vida mellan olika länder och skedde från olika nivåer. I Förenta staterna hade en klar tendens till ökande prisstegringstakt varit tydlig redan från början av 1977. Mätt med konsumentprisernas ökningstakt steg inflationen i industriländerna från i genomsnitt mindre än 7 % räknat i årstakt vid slutet av 1978 till över 14 % vid början av 1980. Inflationen mätt med BNP-deflatorns ökningstakt har inte visat samma acceleration. Detta ty- der på att den ökning av inflationstakten som hittills skett i flertalet en- skilda OECD-länder till stor del förklaras av inflytande utifrån. Förenta staterna utgör härvidlag ett undantag — inflationen i detta land samman- hänger främst med den inhemska utvecklingen.

De nuvarande inflationsproblemen i industriländerna beror, förutom av effekter av efterfrågeökningen i världshandeln och internt inom län- derna under 1970-talets sista år, också på en under en lång följd av år - ökad inflationsbenägenhet. Sedan slutet av 1960-talet har en successiv förskjutning av sambandet mellan prisstegringstakt och kapacitetsut- nyttjande ägt rum, på så sätt att en given ökning av kapacitetsutnyttjan- det idag tenderar att ge upphov till större prisstegringar än tidigare. In- flationsproblemen kan av dessa skäl väntas utgöra en mycket viktig re- striktion på den ekonomiska politiken i industriländerna under de när- maste åren.

En annan restriktion — intimt förknippad med inflationsproblemati- ken — som påtagligt begränsar förutsättningarna för att bedriva en ex- pansiv ekonomisk politik är industriländernas starka oljeberoende. Som framhålls i avsnitt 2.3.2 nedan talar både produktionstekniska och eko- nomisk-sociala skäl för att utbudstillskotten på oljemarknaden under den närmaste femårsperioden blir förhållandevis små. Den ekonomiska tillväxt som kan uppnås vid en given utveckling av utbudet för olja be- stäms av i vilken utsträckning länderna kan sänka åtgången av olja per BNP-enhet. Högre priser på olja resp. insatser i energisparande syfte vid givna prisrelationer kan på medellång sikt endast i viss utsträckning minska detta beroende. Härtill kommer att prishöjningar på olja i syfte att stimulera till minskad oljeförbrukning kan negativt påverka möjlig- heterna att begränsa inflationen.

Möjligheterna att före utgången av 1980-talet i någon mer betydande omfattning minska industriländernas nuvarande oljeberoende är således begränsade. Det är därför en uppenbar risk för att energitillgången kan bli en påtaglig restriktion på produktionstillväxten under större delen av 1980-talet och därmed för möjligheterna att bedriva en expansiv efter— frågepolitik. Mot bakgrund av de bedömningar som i dag kan göras be- träffande dels oljeproduktionens utveckling, dels möjligheten att under de närmaste åren ersätta olja med andra energikällor samt satsa på ener- gisparande åtgärder m.m., är en tillväxttakt högre än 3 a 4 % per år

fram till mitten av 1980-talet inte möjlig. För att nå full sysselsättningi OECD-området 1985 krävs en klart snabbare tillväxt. Enligt denna be- dömning skulle således restriktioner som betingas av tillgången på ener- gi göra det omöjligt att föra en efterfrågepolitik som återför industri- länderna till full sysselsättning vid 1980-talets mitt.

Såväl efterfrågan som utbudet av olja kan på kort sikt anses vara för- hållandevis litet beroende av prisförändringar. Ett högre oljebehov i in- dustriländerna till följd av en konjunkturuppgång medför därför lätt be- tydande prisökningar på olja, vilka i sin tur föranleder omläggning av politiken i restriktiv riktning med åtföljande tendenser till prisfall på 01- ja realt sett. Risken för att oljemarknaden också under de närmaste åren, liksom vad varit fallet under 1970-talet, kommer att karakteriseras av kraftiga prisfluktuationer måste således bedömas som betydande.

Globalt sett har investeringarna i råvaruproduktion överlag varit låga under 1970-talet. Produktionskapacitetens ökningstakt har därför varit betydligt långsammare än den långsiktiga efterfrågetillväxten för många viktiga råvaror i världsekonomin. Också för andra råvaror än olja gäller därför att en konjunkturuppgång i industriländerna riskerar att dra med sig snabba prisstegringar för dessa varor. Utvecklingen i det internatio- nella ekonomiska systemet under 1970-talet har således inneburit en all- mänt ökad benägenhet att generera ”prischocker”.

Förutom de ovan nämnda föreligger också andra restriktioner för en expansiv efterfrågepolitik. Flera av industriländerna har stora budgetun- derskott, vilket begränsar utrymmet för en expansiv politik. De senaste årens låga investeringar och produktivitetstillväxt och allmänt ökade stelheter i ekonomierna har bl. a. inneburit att risker för flaskhalspro- blem och därmed åtföljande prisstegringsimpulser uppfattas som en re- striktion för en expansivare politik i flertalet OECD-länder.

Den bedömning som nu kan göras är att inflationsbekämpning och skapande av betingelser för återgång till högre tillväxt och sysselsättning på medellång sikt kommer att ges prioritet i den ekonomiska politiken i OECD-länderna under de närmaste åren. Rädslan för att oljeprishöj- ningarna skall leda till sekundära prisstegringar och därmed påspädning av andra existerande tendenser till accelererande inflation talar för att den efterfrågedämpande effekten av de senaste oljeprishöjningarna till- låts slå igenom fullt ut. Erfarenheter av den ekonomiska politik som för- des i många länder efter oljeprishöjningarna 1973/1974 talar för att en alltför tidigt insatt efterfrågestimulerande politik lätt leder till återigen accelererande inflation och en ytterligare period av stram efterfrågepoli— tik. Övervägande skäl talar således för att OECD—området som helhet kommer att präglas av en restriktiv finans- och kreditpolitik i syfte att begränsa konsumtionstillväxten till dess inflationen återigen är under kontroll och den realinkomstsänkande effekten av oljeprishöjningarna slagit igenom. Vidare har i många — främst då mindre — länder den se- naste tidens prishöjningar på olja medfört en så betydande ökning av bytesbalansunderskotten att en omläggning av politiken i restriktiv rikt- ning av detta skäl redan genomförts eller måste bedömas som trolig.

För att reducera inflationstakten och därmed skapa förutsättningar för en återgång till en balanserad utveckling på medellång sikt kommer

' Vid utarbetandet av nedan redovisade pro- gnoser för enskilda län- der och ländergrupper har OECD-sekretaria- tets handelsmodell ut- nyttjats. Detta har gjort det möjligt att i grova drag analysera altemati- va avvägningar mellan BNP-utveckling, bytes- balansmål och infla- tionstakt inom och mel- lan enskilda länder och ländergrupper.

sannolikt betydande insatser i produktivitetsbefrämjande syfte att göras i industriländerna. Detta förutsätter i sin tur åtgärder för att få till stånd en gynnsam investeringsutvecklingi syfte att dels öka produktionskapa- citeten och eliminera flaskhalsar, dels rationalisera produktionen och därmed dämpa tendenser till kostnadshöjningar inom olika sektorer. Åt- gärder som underlättar den strukturella anpassningen till förändrade förutsättningar, t. ex. sådana som förbättrar arbetsmarknademas funk- tionssätt, kommer sannolikt också att ges hög prioritet. En annan förut- sättning för snabbare tillväxt och minskad arbetslöshet är att industri- länderna vidtar kraftfulla åtgärder för att minska det starka oljeberoen- det. Det bakomliggande motivet härför är att minska risken för att till- växt resulterar i nya prishöjningar på olja och accelererande inflation, vilket i sin tur nödvändiggör en återgång till restriktiv politik i dessa län- der.

Den awägning mellan prisstabiliseringsmål och sysselsättningsmål som främst de större OECD-länderna här bedöms komma att göra un- der perioden fram till 1980-talets mitt kan — åtminstone i ett inledande skede — väntas medföra en ytterligare ökning av arbetslösheten i OECD- området. I särskilt hög grad kan detta väntas gälla arbetslösheten bland ungdomar.

I föreliggande avsnitt redovisas de förutsättningar beträffande den san- nolika utvecklingen i OECD-länderna som görs i LU:s scenario för den internationella utvecklingen.l Den allmänna utgångspunkten härvid har redovisats i föregående avsnitt.

De utomnordiska länderna

Efter det att den ekonomiska återhämtningen i Förenta staterna kommit igång under 1975 ökade produktionen mycket snabbt fram till inled- ningen av den andra oljeprishöjningsvågen. Den snabba tillväxten möj— liggjorde såväl en betydande uppgång i den totala sysselsättningen som en påtaglig minskning av arbetslösheten. Inflationstakten, vilken vid slu- tet av 1976, mätt med BNP-deflatoms förändringstakt, understeg 5 %, har emellertid accelererat snabbt de senaste åren och återigen nått två- siffriga tal. Ett viktigt drag i de senaste årens utveckling i Förenta stater- na — och som ses som en viktig orsak till den ökande inflationen — är den kraftiga nedgången i produktivitetstillväxten. Tillverkningsindustrins produktivitet beräknas 1974—1979 ha ökat med i genomsnitt endast 0,9 % per år, vilket är betydligt lägre än motsvarande ökningstal för öv- riga OECD-länder. Den låga ökningstakten för industriinvesteringarna, minskade satsningar på forskning och utveckling, strukturella föränd- ringar i arbetskraftsutbudet, förändringar i sektorstrukturen rn. fl. fakto- rer har satts i samband med denna nedgång.

Den fortsatta utvecklingen i Förenta staternas ekonomi är mycket svårbedömbar. Ekonomin befinner sig f. n. i en recessionsfas. En stram penningpolitik bedrivs, främst i syfte att bekämpa inflationen. En förut-

sättning för att framöver kunna förena en högre produktionstillväxt med framgångar på prisstabiliseringens område är att produktiviteten i eko- nomin utvecklas gynnsammare. Förenta staternas administration har tillkännagivit ett åtgärdsprogram för att revitalisera ekonomin. Full sys- selsättning, stabila priser och ökad tillväxt anges som övergripande mål för den ekonomiska politiken under 1980—talet. Ökning av produktivi- tetstillväxten jämte åtgärder för att lösa energiförsörjningsfrågorna an- ges som de viktigaste förutsättningarna för att nå dessa mål. Åtgärder för att stimulera investeringarna inom näringslivet och satsningar inom den offentliga sektorn — speciellt ifråga om transporter, energi och tek- nologi — har aviserats.

BNP—tillväxten i Förenta staterna bedöms uppgå till drygt 2 % per år 1979—1985. Med hänsyn till den lägre tillväxt i arbetskraftsresurserna som kan väntas framöver förutsätter denna bedömning att produktivite- ten fram till 1985 ökar snabbare än under 1970-talets senare hälft. In- flationstakten förutsätts ligga kvar på en förhållandevis hög nivå. I ge- nomsnitt bedöms prisstegringarna — mått som BNP-deflatoms föränd- ringstakt — uppgå till drygt 8 % per år under prognosperioden. De be- dömningar beträffande produktions- och prisutvecklingen som görs i LU förutsätter att penningpolitiken ges en mindre stram inriktning än i läget hösten 1980.

Arbetslösheten i Canada uppgick i slutet av 1979 till drygt 7 %. Möj- ligheterna att genom en expansiv efterfrågepolitik bidra till att skapa de arbetstillfällen som krävs för att dels minska arbetslösheten, dels möta den förhållandevis snabba ökning av arbetskraftutbudet som förväntas fram till mitten av 1980-talet, begränsas främst av risken för att utlösa inflationsimpulser. I vilken utsträckning externbalansen kan komma att utgöra en restriktion på den ekonomiska politiken beror i hög grad på utvecklingen i Förenta staterna — ca 80 % av Canadas export går till det- ta land. I LU:s kalkyler bedöms tillväxten i den kanadensiska ekonomin uppgå till drygt 2,5 % per år 1979—1985. Inflationstakten förväntas upp- gå i genomsnitt till närmare 9 % per år under perioden.

En påtaglig minskning av den potentiella tillväxten kan förväntas i Japan framöver. Denna uppgick under perioden 1960—1973 till i genom- snitt ca 10 % per år. Den potentiella tillväxttakten fram till 1980-talets mitt kan bedömas komma att uppgå till drygt 5 % per år. Bakom denna bedömning ligger en lång rad faktorer, bl. a. nedgången i investerings- kvoten under 1970-talet, minskningen av det teknologiska gapet gent- emot andra industriländer, ökande energikostnader och ökade satsning- ar på miljöskyddande åtgärder.

I den reviderade plan för den ekonomiska och sociala utvecklingen under 1980-talets första hälft som offentliggjordes vid början av 1980 förutsätts en BNP-tillväxt på 5,5 % per år 1979—1985. Säkrandet av tryg- gad energiförsörjning i ett långsiktigt perspektiv anges som övergripan- de nationellt mål; Japans behov av energi tillgodoses idag till ca 90 % ge- nom import. Under de närmaste åren avses investeringarna — inom nä- ringslivet, offentliga sektorn samt i bostäder — bli prioriterade framför konsumtionen. Allmänt gäller att den inhemska efterfrågeutvecklingen i fortsättningen kan förväntas få ökad relativ betydelse för den ekonomis— ka tillväxten.

Effekterna av den under 1978 kraftiga apprecieringen av yenkursen, kraftigt ökade kostnader för oljeimporten samt en fortsatt försämring av tjänstebalansen medförde att det stora bytesbalansöverskottet 1978 vän- des till ett klart underskott 1979. Den lugnare utvecklingen av de reala oljepriserna som nu kan väntas i förening med effekter av det senaste årets nedgång i yenkursen innebär att en successiv förbättring av bytes— balansen fram till 1980—talets mitt kan förutses. Liksom tidigare kommer sannolikt den ekonomiska politiken att präglas av ambitionen'att nå ett visst överskott i bytesbalansen. Mot bakgrund härav samt med anled- ning av den vikt som inflationsbekämpningen tillmätts, förutsätts i LU:s kalkyler en något lägre BNP-tillväxt, 5 % per år 1979—1985, än i den ja- panska planen. Bytesbalansen beräknas uppvisa ett överskott motsva- rande drygt 1 % av BNP l985. Inflationstakten antas kunna begränsas till i genomsnitt 5 % per år 1979—1985, vilket överensstämmer med den förutsättning som görs i den japanska planen. Japan förutsätts således även fortsättningsvis kunna förena en väsentligt högre tillväxttakt än öv- riga OECD-länder med en inflation som är betydligt lägre än genom- snittet för dessa.

Den ekonomiska tillväxten i Förbundsrepubliken Tyskland uppgick 1973—1979 till i genomsnitt 2,4 % per år. Den svaga produktionstillväx- ten medförde, förutom en betydande ökning av arbetslösheten, även en nedgång i de totala arbetskraftsresurserna — främst till följd av en minskning i antalet gästarbetare. Till följd av den inhemska demogra- fiska utvecklingen väntas arbetskraftsresursema öka fram till mitten av 1980-talet. För att motverka tendenserna till ökad arbetslöshet under 1980-talets första del krävs mot denna bakgrund att den ekonomiska po- litiken inriktas på att åstadkomma en snabbare tillväxt i ekonomin än den som registrerades efter oljekrisen 1973—1974. Det krav på en mer ex- pansiv efterfrågepolitik som således betingas av utvecklingen på arbets- marknaden motverkas något av den nedgång i den potentiella produkti- vitetstillväxten som kan förutses. Den ekonomiska politiken har under senare år varit starkt inriktad på att genom främst ökad räntabilitet in- om näringslivet stimulera investeringarna. Förutom till att bidra till en utökning av den kapitalstock som krävs för att sysselsätta arbetskraften kan satsningarna på investeringarna ses som ett led i en strategi som syf- tar till att övervinna problem till följd av högre energipriser.

Flera skäl talar för att den ekonomiska politiken i Förbundsrepubli- ken Tyskland även fortsättningsvis kommer att vara försiktig. Infla- tionsbekämpningen kommer sannolikt liksom hittills att ges hög prio- ritet. Åtgärder som bidrar till att minska det nuvarande bytesbalansun- derskottet kan också väntas vara ett väsentligt inslag i politiken. Mål- sättningen att bringa ned den offentliga sektorns underskott antas även fortsättningsvis ha hög prioritet, vilket talar för att restriktivitet vad gäl- ler utvecklingen av de offentliga utgifterna kommer att prägla politiken fram till 1980-talets mitt. Sammantaget talar dessa bedömningar för en BNP-tillväxt på i genomsnitt knappt 3 % per år 1979—1985. Inflations- takten kan bedömas bli begränsad till ca 4—4,5 % per år. Den jämfört med omvärlden gynnsamma kostnadsutvecklingen i förening med mark- nadsutvecklingen i avnämarländema bedöms möjliggöra en omsväng-

ning i bytesbalansen från ett klart underskott 1979 till ett visst överskott 1985.

I underlagsmaterial för den åttonde planen anges minskat beroende av importerad energi som ett övergripande mål för den nationella politi- ken i Frankrike. Av målen för den ekonomiska politiken anges bekämp- ningen av inflationen och arbetslösheten som de viktigaste. Trots en re- lativt svag investeringsutveckling under 1970-talets senare hälft har, i motsats till i flertalet övriga OECD-länder, produktivitetstillväxten efter oljekrisen 1973—1974 varit endast obetydligt lägre än före denna. Ök- ningstakten kan väntas bli något lägre under 1980-talets första hälft. Tillsammans med den betydande ökning av arbetskraftsresurserna som — främst till följd av den demografiska utvecklingen — förutses framöver innebär detta att den potentiella tillväxten kan väntas öka snabbt även under 1980-talets första hälft. För att förhindra att utvecklingen på ka- pacitetssidan leder till en ytterligare ökning av arbetslösheten krävs en tillväxt på närmare 5 % per år fram till 1985. Den höga inflationsbe- nägenheten i den franska ekonomin i förening med den vikt som infla- tionsbekämpningen nu tillmäts innebär att den faktiska tillväxten kan väntas bli klart lägre, ca 3 % per år 1979—1985. En fortsatt ökning av ar- betslösheten kan således förutses fram till 1985. Trots den vikt som in- flationsbekämpningen ges, bedöms prisstegringarna ligga kvar på en hög nivå framöver, i genomsnitt 10 % per år 1979—1985.

Den ekonomiska utvecklingen i Storbritannien har under 1970-talet präglats av låg tillväxt, hög inflationstakt och en sedan mitten av decen— niet stigande arbetslöshet. Trots snabbt ökande exportintäkter från olje- fälten i Nordsjön kvarstår bytesbalansproblemen. Den snabba ökningen av importen under senare år sammanhänger med en ogynnsam produk- tivitetsutveckling inom tillverkningsindustrin i förening med stigande pundkurs. Målet för regeringens ekonomiska politik är att få ned infla- tionstakten och öka tillväxten. De medel som härvid används är att sti- mulera fri företagsamhet, begränsa den statliga sektorns verksamhet och upplåningsbehov samt framför allt att minska penningmängdens ök- ningstakt. I regeringens i mars 1980 framlagda budget anges som norm att sänka penningmängdens ökningstakt från f. n. 7—11 % på årsbasis till 4—8 % budgetåret 1983/ 84. Detta förutsätter att man lyckas få ned in— flationstakten till en jämfört med utvecklingen under 1970-talet mycket låg nivå.

Den ökning av intäkterna i oljesektom, som förutses framöver, kan genom det tryck uppåt på pundkursen, som de väntas utöva, inverka menligt på tillverkningsindustrins internationella konkurrensförmåga. De nuvarande stagnationstendenserna i den brittiska ekonomin antas möjliga att vända först på längre sikt. Den bedömning beträffande ut- vecklingen som här gjorts innebär en genomsnittlig BNP-tillväxt på 1,3 % per år 1979-1985. Inflationstakten antas ligga kvar på en hög nivå under större delen av prognosperioden.

Tillväxten i Italiens ekonomi har varit låg sedan mitten av 1970-talet. BNP-tillväxten 1973—1979 har uppgått till i genomsnitt 2,6 % per år; pe- rioden 1965—1973 uppgick tillväxten till 5,2 % per år. En nedgång i ar- betskraftsresursernas ökningstakt förutses framöver. I förening med en

' Australien, Grekland, Portugal, Spanien m. fl. länder.

påtaglig minskning i den potentiella produktivitetstillväxten — samman- hängande med minskade möjligheter till omallokeringsvinster, låga in- vesteringar under 1970-talet m.fl. faktorer — väntas detta medföra en klar avsaktning i kapacitetstillväxten fram till mitten av 1980-talet.

Den höga inflationsbenägenheten i den italienska ekonomin moti- verar i sig en försiktig efterfrågepolitik. Läget på arbetsmarknaden samt behovet av att genom bl. a. ett högre kapacitetsutnyttjande få till stånd en investeringsuppgång talar för en expansiv efterfrågepolitik. Möjlighe— terna att stimulera hemmaefterfrågan utan att rådande strukturella by— tesbalansunderskott åter manifesterar sig i stora faktiska underskott be- ror i sin tur i hög grad på exportutvecklingen. Den avvägning som måste göras mellan dessa faktorer talar för att en BNP-tillväxt på i genomsnitt närmare 3,5 % per år måste upprätthållas 1979—1985. En inflationstakt på 12 % per år 1979—1985 måste därvid accepteras. Kalkylerna anger vi- dare att överskottet på bytesbalansen, motsvarande 2,2 % av BNP 1979, kommer att förbytas i underskott 1985.

Utvecklingen i Belgien och Nederländerna är genom det stora utrikes- handelsberoendet — exporten uppgår till närmare 50 % av BNP i båda dessa länder — i hög grad betingad av den allmänna ekonomiska utveck- lingen i Västeuropa, fråmst då i Förbundsrepubliken Tyskland, Frankri- ke och Storbritannien. Åtgärder för att nedbringa budgetunderskotten tillmäts stor vikt i båda länderna. I LU förutsätts BNP-tillväxten i Bel- gien uppgå till 2,5 % per år 1979—1985, vilket implicerar en något för- siktigare bedömning än i kalkyler som utförts av Bureau du Plan, där tillväxten antas uppgå till 3,0 % per år 1980—1985. Tillväxten i Neder- länderna har bedömts bli något lägre än i Belgien, drygt 2 % per år 1979—1985. Inflationstakten i båda dessa länder bedöms komma att lig- ga kvar på en jämfört med OECD-området som helhet låg nivå.

Den ekonomiska tillväxten i Schweiz bedöms uppgå till knappt 2 % l979—1985; perioden 1973—1979 beräknas BNP ha minskat med i ge- nomsnitt 0,7 % per år. För Österrike har BNP-tillväxten förutsatts uppgå till 3 % per år 1979—1985. Även dessa två länder kan väntas få en för- hållandevis långsam prisstegringstakt under 1980-talets första hälft. För övriga OECD-länder antas en BNP-tillväxt på sammantaget drygt 2,7 % per år 1979—1985.|

Norden

De nordiska länderna tar ca 1/ 4 av Sveriges export och svarar för när- mare 1/ 5 av vår import. Utvecklingen i dessa länder är därför av mycket stor betydelse för bedömningarna av den svenska ekonomins utsikter. Av dessa skäl kommenteras här de bedömningar av utvecklingen i de nordiska länderna som gjorts i LU utförligare än för övriga mindre OECD-länder.

I april 1980 redovisade regeringen i Danmark ett handlingsprogram för de närmaste årens ekonomiska politik. I programmet förutsätts kraf- tiga reallönesänkningar under 1980-talets första år. Den privata kon- sumtionen beräknas som följd härav minska med i genomsnitt drygt

0,5 % per år 1980—1984. Vidare förutsätts en kraftig neddragning av till- växten i de offentliga utgifterna, bl. a. på transfereringssidan. Stor vikt fästs vid åtgärder som är ägnade att befrämja kapacitetsutbyggnaden in- om den utlandskonkurrerande sektorn. En av huvudpunktema i pro- grammet är ökat stöd till näringslivets investeringar. Företagsinveste- ringarna förutsätts härmed skjuta fart under de senare åren av program- perioden efter den minskning som väntas 1980 och 1981. De kraftfulla åtgärder som anges i programmet har av regeringen förklarats utgöra en- dast ett första steg i en serie ingrepp. Strävan är framför allt att bryta tendensen mot starkt ökande underskott i bytesbalansen. Räntorna på utlandsupplåningen har under de senaste åren blivit alltmer betungande för den danska ekonomin.

Den restriktiva politik som under en första fas krävs för att komma till rätta med svårigheterna i fråga om externbalansen samt prisstabilise- ringen i Danmark medför enligt den bedömning som gjorts i LU att BNP-tillväxten 1979—1985 blir i stort sett oförändrad jämfört med ut- vecklingen 1973—1979, dvs. ca 2 % per år. Arbetslösheten påräknas minska först mot slutet av den planperiod som täcks av programmet.

Finland har under de senaste åren stärkt sin internationella konkur- renskraft. En betydande del av den kraftiga exporttillväxten l975—1980 förklaras av andelsvinster på exportmarknaderna. Den gynnsamma ex- portutvecklingen bidrog i hög grad till omsvängningen av bytesbalans- saldot från ett underskott motsvarande ca 8 % av BNP 1975 till ett över- skott motsvarande nära 2 % av BNP 1978. Oljeprisstegringarna i för- ening med en kraftig importtillväxt de två senaste åren har medfört att bytesbalansen kan beräknas visa ett visst underskott 1980. Importtill- växten förklaras väsentligen av den mycket höga produktionstillväxten 1978—1980, i genomsnitt drygt 6 % per år.

Den finska ekonomin kan antas fortsätta att utvecklas relativt gynn- samt också under de första åren in på 1980-talet. I en översikt av utsik- terna 1981—1984 utarbetad inom finska finansministeriet i september 1979, beräknas BNP-tillväxten uppgå till 4 % per år 1980—1984. Den neddragande effekten på exporten av den förutsatta relativt långsamma marknadstillväxten i Västeuropa antas motvägas av en fortsatt expan- sion av exporten till Sovjet. Industriinvesteringarna förutsätts öka snabbt. Den offentliga konsumtionen förutsätts öka klart långsammare än den privata.

BNP-tillväxten i Finland har i LU bedömts uppgå till drygt 3,5 % per år 1979—1985. Neddragningen av tillväxtantagandet i förhållande till kalkylen i den finländska översikten betingas av den något försiktigare bedömning av den internationella ekonomiska utvecklingen som görs här.

I syfte att förhindra att en väntad skillnad i bl. a. efterfrågetryck visavi omvärlden skulle medföra att de senaste årens tendens till förbätt- rad konkurrensförmåga bröts, träffade regeringen i Norge vid slutet av 1979 en inkomstpolitisk uppgörelse med arbetsmarknadens parter för ti- den fram till våren 1982. Regeringen har i avtalet gett utfästelser om skattelättnader — samt eventuellt också vissa bidrag för att hålla nere levnadsomkostnaderna — i utbyte mot låga nominella löneökningar. En

stram politik, som främst inriktas på att hålla tillbaka den privata kon- sumtionen, kan väntas föras också under åren därefter. Den offentliga konsumtionen kan väntas öka klart långsammare under 1980-talets förs- ta hälft än under 1970-talet. Investeringarna i oljeborrning väntas öka kraftigt fram till 1985, medan investeringarna i oljeutvinning samt olje- transporter väntas fortsätta att minska snabbt från de höga nivåer som nåddes vid början av 1970-talet. Bostadsinvesteringarna kan väntas öka relativt snabbt under 1980-talets första del.

Norge hade vid slutet av 1979 en utlandsskuld motsvarande 45 % av BNP. En stor del av denna utlandsupplåning har direkt samband med de omfattande investeringar i oljeverksamheterna som gjorts under 1970-talet. Oljesektorn svarade 1979 för ca 9 % av totalproduktionen i Norge. Den utveckling av intäkterna från oljeutvinningen som kan för- utses framöver innebär emellertid att balansen i utrikestransaktionerna för Norge som helhet inte framstår som något problem. Löneutveckling- en i de oljeanknutna verksamheterna samt de intäkter som genereras ge- nom oljeexporten skapar emellertid spänningar i den norska ekonomin, främst då svårigheter att upprätthålla konkurrensförmågan gentemot ut- landet för näringslivet i övrigt. De åtgärder som vidtagits har dock in- neburit att de stora underskott som präglar ”Fastlandsnorges” — dvs. de icke oljeanknutna sektorernas — ekonomi under en följd av år nu min- skat betydligt.

BNP-tillväxten i Norge förutsätts i LU:s kalkyler uppgå till i genom- snitt drygt 3 % per år 1979—1985.

Sammanfattning

I tabell 2.3 redovisas de förutsättningar beträffande produktionsutveck- lingen för olika OECD-länder samt för området som helhet som görs i LU. Sammantaget resulterar dessa i en BNP-tillväxt för OECD-området på 2,9 % per år 1979—1985. Åren 1973—1979 uppgick tillväxten till 2,7 % per år. Tillväxttalen för flertalet mindre länder ligger i de bedömningar som här gjorts under detta genomsnitt. Den antagna produktionsutveck- lingen innebär att arbetslösheten i OECD-området fortfarande kommer att ligga kvar på en hög nivå fram till mitten av 1980-talet. Inflations- takten, mätt som BNP.—deflatorns ökningstakt, väntas också ligga kvar på en hög nivå; i genomsnitt beräknas prisstegringarna uppgå till drygt 8 % per år 1979—1985. Detta kan jämföras med att 1973—l979 uppgick BNP-deflatoms ökningstakt till i genomsnitt 9,2 % per år. Skillnaderna mellan de enskilda länderna vad gäller inflationstakter väntas även framöver, i likhet med som varit fallet under 1970-talets senare hälft, vara betydande. Dessa skillnader kan förväntas ge upphov till betydan- de instabilitet på valutamarknaden. med stora risker för snabba och pe— riodvis även överdrivna växelkursjusteringar.

Tabell 2.3 Bruttonationalproduktens utveckling i OECD-området 1965—1979 samt prognos för utvecklingen 1979—1985

Land/ Ländergrupp Andel av Årlig procentuell volymförändring

OECD'Områ' 1965— 1973— 1979— Därav dets totala BNP 1973 1979 1985 __ (%)" 1979— 1980—

1980 1985 Förenta staterna 34,6 3,7 2,4 2,2 —1,0 2,8 Japan 15,0 10,7 4,1 5,0 5,5 4,9 Förbundsrepubliken Tyskland 1 1,2 4,3 2,4 2,8 2,0 3,0 Frankrike 8,4 5,4 3,0 3,1 2,0 3,3 Storbritannien 5,8 3,1 1,1 1,3 —2,3 2,0 Italien 4,7 5,2 2,6 3,3 3,5 3,3 Canada 3,3 5,5 3,3 2,7 0,3 3,2 De sju stora länderna 83,0 4,8 2,8 2,9 1,0 3,3 Danmark 1,0 4,3 2,0 2,1 —0,5 2,6 Finland 0,6 5,2 2,3 3,6 6,0 3,1 Norge 0,7 4,6 4,3 3,2 4,5 2,9 Sverige 1,5 3,2 1,9 2,5b 2,7 2,5 Norden 3,8 3,9 2,4 2,7 2,7 2,7 Belgien 1,6 5,1 2,5 2,5 1,5 2,7 Nederländerna 2,2 5,1 2,4 2,2 0,3 2,6 Schweiz 1,4 3,9 —0,7 1,8 1,0 2,0 Österrike 1,0 5,4 3,2 3,0 1,8 3,2 Övriga OECD-länder 7,0 5,5 2,5 2,7 1,8 2,9 OECD Europa 44,9 4,7 2,4 2,6 1,5 2,9 OECD totalt 100,0 4,9 2,7 2,9 1,3 3,2

” 1979 års priser och växelkurser. '” BNP-tillväxt för Sverige enligt alternativ 1. Källa: National Accounts of OECD Countries, OECD, Paris 1979. Prognoser en- ligt ekonomidepartementet.

2.2.3 Den globala bilden

Den successiva nedgången i produktionstillväxten inom statshandelslän- derna sedan mitten av 1960-talet beror främst på utvecklingen inom in- dustrisektorn. Större delen av den nedgång i industriproduktionens ök— ningstakt som registrerats förklaras i sin tur av den minskade produkti- vitetstillväxten. Denna ökade under tioårsperioden 1965—1975 med 6 % per år. Enligt tillgängliga beräkningar avseende de tre första åren av femårsplanen för 1976—1980 ökade produktiviteten inom industrin med i genomsnitt ca 4 % per år, vilket kan jämföras med en planerad ök- ningstakt på 6 % per år. Flaskhalsar i produktionssystemet — särskilt då vad gäller energi och råvaror från jordbruket, svårigheter att föra in mer avancerad teknologi i produktionsprocesserna m.fl. faktorer — synes förklara denna nedgång. En klart lägre ökningstakt än tidigare i fråga

* Nettomaterialpro— dukten skiljer sig från BNP därigenom att av- skrivningar och s. k. icke-produktiva tjänster inte inräknas. Med icke- produktiva tjänster av- ses i dessa länder för- svar, utbildning, privata tjänster osv., vilka inte direkt bidrar till varu- produktionen.

2 World Development Report, 1980, The

World Bank, Washing- ton D.C., August 1980.

om sysselsättningen har också bidragit till nedgången i industriproduk— tionens tillväxttakt.

Stagnationen i fråga om arbetskraftsresursemas ökningstakt väntas fortsätta. För att öka effektiviteten i utnyttjandet av de tillgängliga ar— betskraftsresurserna planeras insatser som kan öka arbetskraftens rörlig- het. Mot bakgrund av de aktuella problemen tillmäts åtgärder i syfte att öka produktivitetstillväxten stor vikt i dessa länders planering. Inom jordbruket och industrin kommer en ökad andel av investeringarna att avse utrustning till existerande företag i syfte att effektivisera produktio- nen inom dessa.

I planen för perioden 1976—1980 förutsattes en tillväxt i nettomate- rialprodukten på 5,3 % per år för statshandelsländema som grupp.1 De långsiktiga s.k. perspektivanalyser som utarbetades i samband med dessa planer anger en tillväxt på 5,0 % per år 1976—1990. Nya femårspla- ner avseende utvecklingen 1981—1985 utarbetas f.n. De senaste årens problem i statshandelsländema gör det realistiskt att framöver räkna med en klart lägre tillväxt; i LU har denna antagits uppgå till 3,5 % per år 1979—1985. I prognoser som utarbetats inom Världsbanken förutsätts en högre tillväxt, drygt 4 % per år, inom statshandelsländema.2 Total- produktionen i Sovjetunionen, Polen, Ungern m.fl. länder kan väntas öka något långsammare och produktionen i Bulgarien och Rumänien klart snabbare än detta genomsnitt.

Nedgången i den ekonomiska tillväxten i utvecklingsländerna (exkl. OPEC-ländema) som grupp sedan 1973/ 1974 sammanhänger i hög grad med de allmänna problemen i världsekonomin under 1970-talet. Totalt kan utvecklingsländemas produktion beräknas ha ökat med i genom- snitt 5,0 % per år 1973—1979; under 1960-talet uppgick BNP-tillväxten till 5,5 % per år. Eftersom befolkningstillväxten i dessa länder under 1970-talet gått ned endast något, innebär detta att produktionen per ca- pita ökat klart långsammare under 1970—talet än under 1960-talet.

Skillnaderna i utvecklingstakt och -nivå inom den stora gruppen ut- vecklingsländer är emellertid betydande. Medelinkomsten per capita för

Tabell 2.4 Världsproduktionens (BNP) faktiska utveckling 1960—1979 samt pro— gnos för 1979—1985

Ländergrupp Andel av Årlig procentuell volymförändring 335131ng 1960— 1970— 1973— 1979 1980 (%) 1970 1973 1979 1985 Industriländer” 60,7 5,0 5,1 2,7 2,9 Statshandelsländer 22,3 6,0 6,0 5,3 3,5 OPEC 4,1 5,2 11,3 5,2 4,7 Utvecklingsländer (exkl. OPEC-länder) 12,9 5,5 6,3 5,0 4,5 Världen som helhet 100,0 5,2 5,5 3,7 3,3

” Samtliga OECD-länder exkl. Grekland, Island, Portugal, Spanien och Turkiet. Källor: World Economic Outlook, International Monetary Fund, Washington D. C., May 1980 samt World Development Report, 1980, The World Bank, Was- hington D. C., August 1980. Prognoser enligt ekonomideparternentet.

låginkomstgruppen bland utvecklingsländerna, vilka svarar för ca en fjärdedel av jordens befolkning, uppgår i dag enligt Världsbankens be- räkningar till endast ca 900 kr. Tillväxten i dessa länder beräknas ha uppgått till 4 % per år under perioden 1970—1980, vilket är klart lägre än den genomsnittliga tillväxttakten för samtliga utvecklingsländer under 1970-talet, drygt 5 %. Eftersom befolkningen samtidigt ökat med 2,3 % per år innebär detta att per capita-inkomstema för låginkomstgruppen ökat med i genomsnitt endast 1,7 % per år under 1970-talet. Per capita- inkomsten i övriga utvecklingsländer uppskattas idag till ca 6 800 kr. Den senare gruppen länder, vilka svarar för ca 15 % av jordens befolk- ning, hade en klart högre tillväxt än genomsnittet för samtliga utveck- lingsländer. Den totala produktionen kan beräknas ha ökat med 5,6 % per år i volym och produktionen per capita med drygt 3 % per år under 1970-talet.

Utvecklingsländemas möjligheter att under 1980-talet höja per capi- ta-inkomstema och förbättra levnadsvillkoren för befolkningen försvå- ras genom de grova obalanser som kommer att finnas kvar i världseko— nomin under åtminstone den första hälften av 1980-talet. Den svaga till- växt i industriländema, som kan påräknas under 1980-talets första del, innebär avsättningssvårigheter för utvecklingsländemas export och där- med problem att finansiera den för utvecklingen nödvändiga importen av investeringsvaror. Den stegring i realpriset på olja som förutses för- sämrar också utvecklingsbetingelserna. Härtill kommer att prisutveck- lingen för jordbruksvaror — som för flertalet u-länder svarar för den do- minerande delen av exporten — väntas bli ogynnsam. Även om någon kraftigare försämring av bytesförhållandet visavi omvärlden inte förut- ses för utvecklingsländerna under 1980-talet, krävs för att enbart re- ducera de nuvarande mycket stora bytesbalansunderskotten att expor- ten ökar kraftigare än importen. Många utvecklingländer har redan i dag så stora ackumulerade utlandsskulder att en fortsatt finansiering av de löpande bytesbalansunderskotten genom kommersiella krediter kan förväntas bli mycket begränsade. De nuvarande problemen i industri- länderna medför vidare att reala höjningar av biståndet till utvecklings- 1 länderna ter sig osannolika under de närmaste åren. Finansieringspro- ! blemen är särskilt besvärliga inom låginkomstgruppen av utvecklings- länderna.

Sammantaget talar dessa faktorer för att tillväxten i utvecklingslän- derna under 1980-talets första del blir klart lägre än under perioden 1973—1979. Enligt de förutsättningar som görs i LU kommer BNP-till- växten för utvecklingsländema totalt (exkl. OPEC-länder) att uppgå till 4,5 % per år 1979—1985. Världsbanken har i vissa prognoser för utveck- lingen fram till 1985 förutsatt en något högre tillväxt, motsvarande 4,7 % per år under samma period. Världsbanken har därvid förutsatt att till- växttakten för låginkomstgruppen bland utvecklingsländema blir något snabbare än under 1970-talet, medan gruppen övriga utvecklingsländer får en något lägre tillväxt,

De mycket betydande inkomstökningar som de oljeexporterande län- derna (OPEC) erhöll till följd av oljeprishöjningarna 1973—1974 möjlig- gjorde satsningar på stora utvecklingsprogram för social service, infra-

strukturanläggningar etc. Flaskhalsar i produktionssystemet, hög infla- tion, minskande reala intäkter av oljeexporten m. fl. faktorer föranledde efter hand en omläggning till en mindre expansiv politik. Produktions- tillväxten i de icke-oljeprodueerande sektorerna kom ändå att bli mycket snabb 1973—1979, i genomsnitt drygt 9 % per år. Oljesektorns produk- tionsvärde ökade däremot endast obetydligt — mätt i fasta priser. BNP- tillväxten för OPEC-ländema 1973—l979 kan beräknas ha uppgått till 5,2 % per år.

Oljeprishöjningarna 1979—1980 har gett OPEC-länderna en finansiell bas för att återigen föra en expansiv politik. Flera faktorer talar dock för att utvecklingen i OPEC-ländema under de nämaste åren blir mer ba- lanserad än ef ter oljeprishöjningarna 1973—1974. I flera OPEC-länder är man angelägen om att framöver undvika de flaskhalsar och prisstegring- ar som den snabba expansionen vid 1970-talets mitt förde med sig. Brist på arbetskraft sätter också en gräns för expansionsmöjligheterna i vissa OPEC-länder. Sociala och andra skäl talar för att man i dessa länder — i motsats till vad var fallet under 1970-talet — i framtiden kommer att be- gränsa antalet gästarbetare.

Mot bakgrund av dessa överväganden har BNP-tillväxten i OPEC- länderna l979—1985 bedömts uppgå till drygt 4,5 % per år 1979—1985. Världsbanken har i sina kalkyler förutsatt en högre tillväxt för dessa län- der, motsvarande drygt 5,5 % per år under perioden 1979—1985. Man har därvid antagit en något snabbare ökningstakt för de reala oljepriser- na under 1980-talets första hälft än vad som här görs.

2.3 Världshandeln

Världshandeln har efter händelserna på oljemarknaden 1973—l974 ut- vecklats förhållandevis långsamt. Volymmässigt kan ökningstakten 1973—1979 beräknas ha uppgått till i genomsnitt 4,8 % per år, vilket in- nebär nära nog en halvering jämfört med ökningstakten 1965—1973, då den uppgick till 9,0 % per år. Prisstegringstakten har däremot under hela 1970-talet legat på en jämfört med tidigare förhållanden mycket hög ni- vå. I genomsnitt har priserna i världshandeln ökat med 14 % per år un- der l970—talet. Under 1960-talet ökade de med knappt 1,5 % per år, vil- ket torde ha inneburit i stort sett oförändrade priser om man tar i be- aktande att en stor del av prisstegringarna återspeglar kvalitetsförbätt- ringar.

Nedgången i världshandelns ökningstakt sedan 1973—1974 förklaras till större delen av den långsammare tillväxten i världsproduktionen. Till en del sammanhänger den också med olika åtgärder i syfte att minska importberoendet, som vidtagits i många länder under 1970-talet, ökad osäkerhet i handeln till följd av fluktuerande växelkurser, m. fl. faktorer. Till bilden hör också att världshandelstillväxten 1960—1973 till följd av vissa speciella förhållanden som då förelåg — den snabba sänkningen av transportkostnaderna, eliminerandet av tullar och andra handelshinder genom tillkomsten av EG, EFTA, multilaterala avtal, etc. — kom att bli särskilt snabb.

2.3.1 Världshandelns volymutveckling

LU:s kalkyler för världshandelns utveckling framkommer som ett delre- sultat i de beräkningar och antaganden som gjorts i samband med ut- nyttjandet av OECD-sekretariatets modell för analyser av den interna- tionella utvecklingen.

För statshandelsländerna, OPEC samt utvecklingsländema har fristå- ende kalkyler utförts. De antaganden om importutvecklingen som där— vid lagts fast baseras på analyser av tidigare samband mellan produk- tion och import, förutsättningar om produktionsutvecklingen i dessa ländergrupper, de bytesbalansutfall för ländergrupperna som erhålls, m.fl. faktorer. Dessa kalkyler har utgjort exogena förutsättningar för kalkylerna med världshandelsmodellen, medan export- och importut- vecklingen för OECD-länderna erhållits som resultat av modellberäk- ningarna.

Världshandelns utveckling 1979—1985 har beräknats genom att väga samman resultat och antaganden beträffande de enskilda ländergrupp- ernas importutveckling. Beräkningarna anger en ökning i OECD-länder- nas import på 4,1 % per år 1979—1985, dvs. i det närmaste oförändrad tillväxttakt jämfört med utvecklingen 1973—1979 (jfr tabell 2.5). Detta innebär att det brott i tidigare samband mellan handel och produktion, som registrerats för OECD-länderna under 1970-talet, accentueras ytter- ligare.

Kalkylen bygger på förutsättningen att OECD-länderna kan kompen- sera sina förluster i terms of trade gentemot OPEC genom en snabbare ökning av exporten än av importen. Detta förutsätter i sin tur att övriga ländergrupper i världsekonomin i stor utsträckning använder sina ex— portinkomster till inköp av industrivaror. De antaganden som gjorts i modellkalkylerna ger som resultat att ett visst underskott i OECD-områ- dets bytesbalans kommer att kvarstå 1985.

Flera av statshandelsländema — främst då Polen och Ungern — har un- der senare år ökat sin utlandsskuldsättning mycket kraftigt. Dessa län- der kan därför antas minska importtillväxten kraftigt framöver. Även övriga statshandelsländers import kan väntas öka långsammare fram- över. Detta betingas, utöver hänsyn till skuldsättningsgraden, bl. a. av ökad insikt om de problem som är förenade med införande av avance- rad teknologi från västländema. Svårigheter att få fram varor som i kva- litetshänseende är konkurrenskraftiga på marknaderna i västländer be- gränsar möjligheterna att öka exportintäktema. Mot bakgrund av dessa bedömningar har en påtaglig nedgång i statshandelsländemas import— tillväxt förutsatts i LU, från i genomsnitt ca 8 % per år 1973—1979 till ca 5 % per år under perioden 1979—1985.

Efter oljeprishöjningarna 1973—1974 ökade OPEC-ländemas import mycket kraftigt. De inkomstökningar för dessa länder som den i LU an- tagna prisutvecklingen för olja 1979—1985 innebär kan väntas medföra en relativt sett mindre kraftig importtillväxt. Flertalet befolkningsglesa OPEC-länder — till vilka räknas bl. a. Saudi-Arabien, Libyen och Ku- wait — kan väntas öka sin import i klart lägre takt än under 1970-talet. De befolkningsrika OPEC—ländema — Indonesien, Nigeria, Irak rn. fl. —

Tabell 2.5 Världsimportens utveckling 1973—1985 & Ländergrupp Andel av världs— Årlig procentuell förändring importen (%) _"—_ 1978 1973—1979 1979—1985 & OECD 65,7 4,0 4,1 Statshandelsländer 10,4 8,0 5,0 OPEC-länder 6,7 16,3 14,0 Utvecklingsländer (exkl. OPEC-länder) 17,2 4,7 5,0 Världen som helhet 100,0 4,8 5,0 & Källor: World Economic Outlook, International Monetary Fund, Washington D. C., May 1980 samt World Development Report, 1980, The World Bank, Wa- shington D. C., August 1980. Prognoser enligt ekonomidepartementet.

kan däremot väntas öka sin import i takt med de ökade intäkterna av 01— jeexporten. Jämfört med övriga ländergrupper i världsekonomin förut— ses ändock OPEC-ländernas sammantagna import öka kraftigt, enligt LU:s förutsättningar med 14 % per år 1979—1985.

Utvecklingsländemas (exkl. OPEC) import ökade 1973—1979 med i genomsnitt 4,7 % per år, dvs. något långsammare än produktionen. Möj- ligheterna för utvecklingsländema att framöver öka sin export och där- med också utvecklingstakten, försvåras av den relativt svaga tillväxten i industriländerna vilka köper ungefär 2/ 3 av utvecklingsländemas ex- port. Härtill kommer att relativpriset för jordbruksvaror, vilka svarar för en dominerande andel av utvecklingsländemas export, kan förväntas sjunka något under de närmaste åren. Realprisstegringen för olja in- nebär vidare att importkostnadema ökar. För perioden 1979—1985 antas emellertid ändå en något snabbare importtillväxt i utvecklingsländema än för 1973—1979. Detta förutsätter att övriga ländergrupper — främst då de mer utvecklade industriländerna inkl. statshandelsländema — inte vidtar åtgärder som försvårar utvecklingsländemas export. En annan viktig förutsättning är att finansiella överskott från de lågabsorberande OPEC-ländema via det internationella betalningssystemet på ett smidigt sätt kan överföras också till utvecklingsländerna.

Sammantaget innebär de här redovisade kalkylerna en volymtillväxt i världshandeln på 5 % per år 1979—1985, se tabell 2.5. Ökningstakten för- utsätts således bli endast obetydligt högre än under perioden 1973—1979, då världshandeln ökade med i genomsnitt 4,8 % per år. Den fortsatt sva- ga världshandelstillväxten innebär stora svårigheter för länder med by- tesbalansunderskott att genom ökad export lösa sina balansproblem. Risken för att enskilda länder i en sådan situation tillgriper protektionis- tiska åtgärder i syfte att begränsa importen samt att rädda arbetstillfäl- len måste bedömas som mycket stor.

2.3.2 Oljemarknaden

OPEC-länderna svarar för ca hälften av världsproduktionen av olja och för omkring 85 % av världsexporten. Världen är således för sin energi-

försörjning i avgörande grad beroende av OPEC-ländema, i synnerhet gäller detta västländema. Investeringarna i prospektering och andra åtgärder för att öka kapaci- teten i OPEC-ländemas oljeproduktion har varit små under 1970-talet. Med hänsyn till den långa tid det tar att bygga ut produktionskapacite- ten innebär detta att OPEC-ländemas oljeproduktion kan öka endast obetydligt fram till 1985, enligt särskilda beräkningar som utförts med högst 2,8 % per år under perioden 1979—1985. Denna bedömning kan så- ledes sägas representera ett tak för oljeproduktionen inom OPEC under åtminstone den närmaste femårsperioden. Som jämförelse kan nämnas att under perioden 1960—1973 ökade utbudet av olja med i genomsnitt ca 5 % per år. De incitament till investeringar i oljeutvinning som de högre priserna på olja innebär torde inte medföra några märkbara effek- ter på oljeutbudet under 1980-talet. Utvecklingen under de senaste åren vad gäller synen på den framtida produktionstakten inom de ledande producentländema markerar tvärtom att utbudet av råolja från dessa länder av ekonomiska och politiska skäl med stor sannolikhet kommer att hållas under den gräns som ges av den fysiska produktionskapacite- ten. En påtaglig restriktivitet på oljemarknadens utbudssida kan således väntas under större delen av 1980-talet. De tillskott till världsproduktio- nen som skett genom utvinningen från oljefälten i Nordsjön och Alaska samt genom nya producentländers i och för sig betydande exportök- ningar kan endast obetydligt ändra på detta förhållande i och med OPEC :s dominerande betydelse för världens oljeförsörjning. Om samma samband mellan oljeåtgång och BNP-tillväxt i OECD- området antas råda fram till 1985 som under perioden 1973—1979, kan den i LU förutsatta tillväxten i OECD-området uppskattas medföra en ökning av oljeefterfrågan motsvarande 2 år 2,5 % per år. De realprishöj- ningar på olja som skedde l979—1980 kan genom de incitament till spa- rande som härigenom uppkommit väntas sänka detta tal ytterligare nå— got. Den tillväxt i OECD-området som förutsätts i LU kan således upp- skattas ligga inom den ram som ges av OPEC-ländemas fysiska pro— duktionsförmåga. Realpriset på olja kan enligt tillgängliga uppgifter be- räknas ha ökat med drygt 47 % mellan 1979 och 1980 (jfr diagram 2.3). Den lägre tillväxt som förutses i industriländerna under de närmaste åren — vilken, förutom av hänsynen till de interna inflationsproblemen, i hög grad betingas av rädslan för att genom alltför snabb expansion ut- lösa nya, kraftfulla höjningar av oljepriset — talar för en lugnare prisut- veckling fram till 1985. OPEC-ländema kan å andra sidan antas föra en relativt stram utbudspolitik — innefattande direkta nedskärningar av produktionen i vissa situationer — i syfte att upprätthålla en fortsatt gynnsam realprisutveckling på olja. Sammantaget har mot bakgrund av dessa bedömningar oljepriset antagits öka endast långsamt 1980—1985, ' Räknat från det 5.3. eller med 2 % per år.1 Prisutvecklingen för olika slag av petroleumpro— nomsnittliga Priset för_ dukter har antagits bli 2—3 procentenheter snabbare varje år. OECD-länderghas male" Det råder stor osäkerhet om den framtida utvecklingen på oljemark- ggg; ilägg!) %& naden. Framför allt gäller detta utvecklingen på utbudssidan. Risken för mic Outlook, 271 July utbudsstörningar — vilket på ett mycket påtagligt sätt illustreras av ut- 1980.

Diagram 2.3 Relativ- prisutveckling för olja. Index ] 972=100.

Index . 5ooj

4001

3004

2001

100 _] | '—-r' 1972 1975 1980 1985 År

brottet av krig mellan Iran och Irak i september 1980 — är betydande. Störningar av detta slag kan ge upphov till betydligt kraftigare prisök- ningar än som här förutsätts. Innefattat i LU:s förutsättning om den ge- nomsnittliga prisutvecklingen ligger ett cykliskt förlopp som inte ute- sluter en nedgång i de reala oljepriserna under lågkonjunkturår.

2.3.3 Världshandelns prisutveckling

Prisstegringstakten i världshandeln har genom de senaste årens utveck- ling åter nått mycket höga nivåer och beräknas under 1980 uppgå till drygt 20 %. Den svaga utveckling i industriländerna som förutses fram- över innebär att ökningstakten för världshandelsprisema kan väntas gå ned.

Den framtida prisstegringstakten i den internationella handeln avgörs i hög grad av den allmänna inflationsutvecklingen i industriländerna. Prisutvecklingen för dessa länders export av industrivaror kan antas bli riktningsgivande för världshandelns prisutveckling. Skillnader i pro- duktivitetsutveckling mellan sektorerna, hård konkurrens på världs- marknaden till följd av enskilda länders försök att genom exportsats- ningar lösa externbalansproblem m. fl. faktorer talar för att industri- ländernas exportpriser under de närmaste åren kommer att öka lång— sammare än den allmänna prisnivån i dessa länder.

Utgångspunkten för bedömningarna av den internationella prisut- vecklingen har varit dels de antaganden beträffande den allmänna pris— utvecklingen i OECD-länderna, dels den relativa prisutvecklingen för vissa varugrupper som görs i LU. Den allmänna inflationstakten, mätt med prisökningen för BNP i OECD-länderna, bedöms uppgå till 8,1 % per år 1979—1985 (jfr avsnitt 2.2). De antaganden som gjorts i kalkylerna med OECD:s handelsmodell innebär en ökningstakt för OECD-länder- nas cxportpriser på i genomsnitt 7,8 % per år 1979—1985. Den nominella prisstegringstakt för olika varugrupper — givet antagandena om den re- lativa prisutvecklingen — som är förenlig med den förutsatta prisök- ningstakten för OECD:s totalexport har därefter beräknats. Givet de förutsättningar som görs i kalkylerna över prisutvecklingen i OECD-län- derna har priset på färdigvaror i den internationella handeln beräknats öka med 6,9 % per år 1979—1985. Världsbanken har i vissa prognoser förutsatt en högre prisökningstakt för industriländernas färdigvaruex- port, 7,9 % per år 1979—1985.' Produktion och lagringsmöjligheter i frå- ga om jordbruksprodukter kan antas utvecklas förhållandevis gynnsamt under de närmaste åren i förhållande till befolknings- och inkomstut- vecklingen i världen. Mot denna bakgrund har jordbrukspriserna anta- gits öka långsammare än priserna för industrivaror. Den årliga prissteg- ringstakten för jordbruksvaror har antagits uppgå till 6,4 % per år 1979—1985. En relativprissänkning för jordbruksprodukter gentemot fär- digvaror motsvarande ca 1/ 2 procentenhet per år förutsätts således. Pri- serna för olika mineraler i internationell handel, t. ex. koppar, zink, tenn m.fl., antas öka klart snabbare än färdigvarupriserna, eller med i ge- nomsnitt 9,0 % per år 1979—1985, trots en relativt långsam efterfrågetill- växt i industriländema och statshandelsländema. Den antagna relativ- prisökningen skall ses mot bakgrund av de i ett globalt perspektiv myc- ket låga investeringarna i råvaruproduktionen under hela 1970-talet.

Realpriset på olja förutsätts i LU, vilket framgår av avsnitt 2.3.2 ovan, öka med 2 % per år 1980—1985. Givet utvecklingen 1979—1980 innebär detta en realprisstegring på i genomsnitt 8,5 % per år 1979—1985. I nomi- nella termer motsvarar detta en prisstegring på 15,9 % per år 1979—1985.

Priset på tjänster i internationell handel antas öka med 7,8 % per år 1979—1985, dvs. i det närmaste en procentenhet snabbare per år än pri- set för färdigvaror. Den högre prisstegringstakt för tjänsteexport som här förutsätts motiveras av föreliggande skillnader mellan service- och industrisektorerna vad gäller produktivitetstillväxt.

Sammantaget innebär gjorda antaganden beträffande prisutveckling- en för enskilda varugrupper en genomsnittlig ökning av världshandels- priserna med 8,5 % per år 1979—1985. Åren 1973—1979 ökade världs- handelspriserna som nämnts ovan med i genomsnitt 14 % per år.

' Price Prospects for Major Primary Commo- dities, The World Bank, Washington D. C., Ja- nuary 1980.

3 Produktionskapacitetens utveckling

Produktionskapacitetens tillväxt bestäms på det övergripande planet av två faktorer, nämligen utvecklingen av den för produktionen disponibla arbetskraftsvolymen samt korresponderande utveckling av arbetspro- duktiviteten, dvs. produktionen per arbetskraftsenhet.

Den tillgängliga arbetskraftsvolymen bestäms i sin tur av en rad fak-' torer, såsom t. ex. befolkningens storlek och sammansättning samt män- niskornas benägenhet att ställa sin arbetskraft till förfogande. Huruvida den på arbetsmarknaden utbjudna mängden arbetstimmar också tas till vara i produktionen beror på kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. Även vid fullt kapacitetsutnyttjande måste man emellertid räkna med en viss friktionsarbetslöshet, varför inte ens i detta läge arbetskraftsutbudet i sin helhet utnyttjas i produktionen. I bedömningarna har hänsyn tagits till denna restriktion och vid fullt kapacitetsutnyttjande överensstämmer därför den realiserade produktionsutvecklingen med produktionskapaci- tetens tillväxt.

Vid en given arbetsvolym bestäms produktionens storlek av den s. k. arbetsproduktiviteten. Även dennas utveckling bestäms av en rad fakto- rer. Den kanske viktigaste av dessa är nydaningen och tillväxten i pro- duktionskapitalet. Investeringsutvecklingen spelar således en viktig roll för arbetsproduktivitetens utveckling. Av stor betydelse för den över- gripande produktivitetsutvecklingen är också den ständigt pågående Strukturomvandling, i vilken lågproduktiva produktionsanläggningar tenderar att slås ut medan de högproduktiva överlever och växer. Ar- betskraften flyttar från de förra till de senare, och den genomsnittliga arbetsproduktiviteten tenderar därmed att höjas.

I det följande ges en presentation av faktorerna bakom produktions— kapacitetens utveckling. Framställningen omfattar utvecklingen under såväl den medelsiktiga prognosperioden 1979—1985 som andra hälften av 1980-talet. Det har således i just detta sammanhang befunnits lämp- ligt att även inkludera det längre tidsperspektivet. Övriga aspekter an- gående utvecklingen på längre sikt koncentreras emellertid i denna del av betänkandet till kapitel 12.

Framställningen är uppdelad i två delar. Den inleds med en redogö- relse för den prognoserade utvecklingen av arbetskraftsutbud och ar- betsvolym. Detta avsnitt har givits en tämligen detaljerad utformning,

' För en fullständig re- dovisning av de olika begreppen i arbets- kraftsundersökningarna (AKU) hänvisas till De svenska arbetskrafts— undersökningarna, PM l977z6, SCB.

2 Beräkningarna har ut- förts av prognosinstitu- tet vid SCB. Se Befolk- ningsutvecklingen 1980—2025, Information iprognosfrågor l980z6, SCB.

eftersom betänkandets behandling av dessa centrala faktorer huvudsak- ligen begränsas till föreliggande kapitel. Den andra delen av framställ- ningen, som behandlar korresponderande utveckling av produktivitet och produktion, är däremot mera kortfattad. Produktivitets- och pro- duktionsutvecklingen i enskilda näringslivssektorer behandlas mera ut- förligt i de följande kapitlen.

Det totala arbetskraftsutbudet utgörs av summan av alla individers ar- betskraftsutbud. Skillnader i individuella beteenden utjämnas när man betraktar större grupper. Man kan därför studera hur arbetskraftsutbu- det för sådana grupper utvecklats under senare år och på grundval därav göra prognoser över den framtida utvecklingen. Det är den huvudmeto- dik som använts i LU:s prognos av det totala arbetskraftsutbudet.

En väsentlig förutsättning är härvidlag att de generella betingelserna för arbetskraftsutbudets utveckling under prognosperioden liknar dem som rått under de senaste åren. Exempel på sådana betingelser är skatte- systemets utformning, barnomsorgens utbyggnadstakt, utbildningssyste- mets omfattning och inriktning, arbetstidsregler, villkoren för rörlighet på arbetsmarknaden etc. En svårighet i analysen är härvidlag att tidigare vidtagna åtgärder kan antas påverka arbetskraftsutbudet även under prognosperioden. Så t.ex. kan man anta att möjligheterna till sex tim- mars arbetsdag för småbarnsföräldrar och till olika slag av ledighet för studier, facklig verksamhet, vård av sjukt barn m. m. ännu inte haft fulla och slutgiltiga effekter på arbetskraftsresursemas storlek.

En annan analytisk komplikation är att utbudet av arbetskraft i prak- tiken också påverkas av efterfrågan. I LU-modellen är utbudet exogent beräknat, vilket innebär att sambanden mellan utbud och efterfrågan in- te beaktas explicit. I utredningens alternativ ] beräknas full sysselsätt- ning råda 1985, dvs. alla personer som ingår i arbetskraftsutbudet blir också sysselsatta (förutom en ofrånkomlig del arbetslösa). I alternativ 2 blir arbetskraftsefterfrågan mindre, men effekten härav på arbetskrafts- deltagandet har inte kunnat kvantifieras, utan den lägre arbetskrafts- efterfrågan har förutsatts helt slå igenom i en högre arbetslöshet. En av- stämning av utbudets och efterfrågans sammansättning görs i avsnitt 9.2 och 9.3.

3.2.2. Sammanfattning

En översiktlig presentation av arbetskraftskalkylens uppbyggnad ges i diagram 3.1.1

Kalkylen tar sin startpunkt i befolkningsutvecklingen. Denna beräk- nas utifrån antaganden om sannolik utveckling av fruktsamhet, dödlig- het och migration.2 Resultaten presenteras i avsnitt 3.2.3.

Med utgångspunkt från befolkningen i åldrarna 16—74 år utförs övri-

Be fo/kning 16— 74 år

Relativa A K -tal

Ej i arbetskraften arbete i eget hushåll, studerande, värnpliktiga, på anstalt, arbetsoförmögna

Arbetskraften sysselsatta och arbetslösa

Arbets/ösa ej sysselsatta som sökt arbete

Relativ ar- betslöshet

Sysselsatta arbetat minst

1 tim/vecka och frånvarande

Frånvarande frånvarande minst 1 vecka (exkl semester)

Re la tiv från varo

I arbete arbetat minst 1 tim/vecka

Mede/ar— betstid per vecka

Arbetade veckor per år

Å'PEÄVO/V'" ! arbetskraftskalkylen görs prognoser för de Diagram 3.1 Begreppi ' t/m ' variabler som anges inom ovaler i figuren. arbetskraftskalkylen

ga delar av arbetskraftskalkylen.1 De relativa AK-talen anger hur stora delar av befolkningen i olika åldrar som tillhör arbetskraften. Till ar- betskraften räknas de som är sysselsatta och de som är arbetslösa. Den ' Även dessa beräkning.. relativa arbetslösheten uttrycker hur många procent av arbetskraften ar har utförts av prog- som inte är sysselsatta. nosinstitutet vid SCB. Se

. .. Arbetskraftsresurserna Den relativa frånvaron anger hur stor del av de sysselsatta som ar 1979_2000, Information

frånvarande f rån arbetet minst l vecka på grund av sjukdom, värnplikts- i prognosfrågor (kom- tji'mstgöring, föräldraledighet eller andra omständigheter. Semesterfrån- mande nummer), SCB.

' Enligt NR-statistiken var motsvarande ök- ningstal (exkl. den rest- post som framkommer i beräkningarna av syssel- sättningen i olika bran- scher) O,7 % per år resp. ca 270 000 personer.

varon inräknas dock inte i detta beräkningssteg. Antalet personer i arbe- te är skillnaden mellan antalet sysselsatta och antalet frånvarande. För dessa personer beräknas medelarbetstiden per vecka, ett mått som på- verkas inte bara av den ordinarie arbetstiden utan också av övertid och sådan frånvaro som är kortare än 1 vecka.

Antalet arbetade veckor per år beräknas med hänsyn till den ovan an- givna frånvaron och uppskattad semesterfrånvaro. Genom att multipli- cera mcdclarbetstiden per vecka med antalet arbetade veckor per är, er— hålls ett mått på den totala arbetsvolymen per år. I ett sista steg omräk- nas detta mått till en nivå som motsvarar nationalräkenskapernas defi- nition på arbetsvolymen; omräkningen föranleds bl. a. av att NR-statistiken inkluderar arbetsinsatser av personer som är yngre än 16 år och äldre än 74 år.

I tabell 3.1 redovisas arbetskraftsresursemas utveckling under l970— talet samt under såväl den medelsiktiga prognosperioden fram till 1985 som den långsiktiga prognosperioden fram till 1990.

Mätt i personer ökade sysselsättningen enligt AKU med nära 0,9 % per år i genomsnitt under l970-talet. År 1979 var nära 320 000 personer fler sysselsatta än 1970.! Ökningen var framför allt en följd av höjda re- lativa AK-tal men också av en större befolkning. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar med i genomsnitt 0,7 % per år. Under 1970—ta- lets första del förklaras denna minskning övervägande av en snabb ned- dragning av medelarbetstiden per vecka. En allmän arbetstidsförkort-

Tabell 3.1 Arbetskraftsresursernas utveckling 1970—1990 med fördelning på för- klarande komponenter Genomsnittlig förändring i procent per år _k—

l970— l974— l979—1985 l985—l990 l9 97 __ _ 74 I 9 Alt l Alt 2 Alt 1 Alt 2

& Totalt antal

arbetstimmar —0,9 —0,5 0,1 —0,3 —0,4 O,l därav på grund av: Befolkning 0,1 0,2 0,4 0,4 0,3 0,3 Relativa AK—tal 0,6 0,7 0,5 0,5 0,1 0,1 därav män —0,2 —0,1 —O,l —O,l —0,l —O,l kvinnor 0,7 0,8 0,6 0,6 0,2 0,2 Arbetslöshet —0, 1 —0,0 0,0 —0,4 0,0 0,4 Frånvaro (exkl semester) —0,2 —0,3 —O,3 —0,3 —0,3 —0.3 Medelarbetstid per vecka — l ,2 —-0,5 —0,5 —0,5 —O,5 —0,5 Semesterfrånvaro — —O,4 — — — — Diskrepans mellan statistikkällor —O,l —0,2 —0,0 —0,0 —0,0 —0.0 Anm.: Diskrepansen mellan statistikkällor beror på skillnader i definitioner och mätteknik i arbetskraftsundersökningama (AKU) och nationalräkenskapema (NR). Källa: SCB, prognosinstitutet.

ning från 42,5 till 40 timmar per vecka genomfördes åren omkring 1972, och andelen deltidsarbetande ökade. Under den senare delen av l970- talet forsatte deltidsandelen att stiga, och genom införandet av den fem- te semestcrveckan reducerades årsarbetstiden ytterligare.

UIveck/in gen ] 979—1 985

För denna prognosperiod förutses i alternativ 1 en årlig ökning av an— talet arbetstimmar med knappt 0,l % per år. I alternativ 2 minskar ar- betsvolymen med 0,3 % per år till följd av den högre arbetslösheten 1985. Totalt blir det därmed en skillnad mellan alternativen om 2,4 % (motsvarande 143 milj. tim.).

Befolkningsökningen i de förvärvsaktiva åldrarna bidrar till en något större ökning av arbetskraftsresurserna än under l970-talet. Ungefär 2/ 3 beror på att de förhållandevis stora årskullarna från mitten av 1960- talet kommer upp i förvärvsaktiv ålder under perioden fram till 1985. Nettoinvandringen har antagits ge ett mindre tillskott än under andra hälften av 1970-talet.

De relativa AK-talen väntas också ha en något svagare inverkan på arbetskraftsutbudet än under det senaste decenniet. Visserligen antas männens relativa AK—tal inte sjunka i samma takt som på 1970-talet, men samtidigt väntas en avtagande ökningstakt för de kvinnliga AK—ta- len. En betydande del av höjningen beror på att de kvinnor som under perioden inträder i den förvärvsaktiva åldern har betydligt högre relati- va AK-tal än de kvinnor som lämnar den. Denna s. k. kohorteffekt vän- tas bcstå fram till l985, men samtidigt har arbetskraftstalen för kvinnor i vissa regioner nu nått en så hög nivå att fortsatta ökningar i samma takt ter sig osannolika.

Arbetslöshetens utveckling har ett mycket begränsat genomslag på ar- betskraftsresursemas storlek i alternativ 1. I detta alternativ har arbets- lösheten satts till 2,0 % l985 (l,8 % för män, 2,2 % för kvinnor), mot- svarande en bedömd oundviklig friktionsarbetslöshet (jämte vissa struk- turella inslag) vid full sysselsättning. Jämfört med läget l979 är detta en något lägre arbetslöshetsnivå. I alternativ 2 uppgår arbetslösheten 1985 till 4,3 %. Köns- och åldersfördelningen har antagits vara densamma i båda alternativen och den manliga relativa arbetslösheten blir då 4,l % och den kvinnliga 4,5 % i alternativ 2.

Antalet sysselsatta enligt AKU-definition ökar i alternativ 1 med drygt 235 000 personer från l979 till 1985. Därav är ca 215 000 kvinnor. Även i alternativ 2 blir det en ökning, med drygt 130 000, men i detta tal ligger en minskning av den manliga sysselsättningen med över 30000 personer.

Beträffande frånvaron har separata bedömningar gjorts av sjukfrån- varo, frånvaro på grund av värnplikt, föräldraledighet och övrig från— varo. Sjukfrånvaron har ökat svagt för männen under 1970-talet men något snabbare för kvinnorna. Dessa tendenser väntas bestå även fram till l985. medan värnpliktsfrånvaron antagits bli oförändrad. Under för— utsättning att ledighetsförmånerna enligt föräldraförsäkringen inte byggs ut, blir det ett brott i den kraftigt stigande trenden från 1970-talet

Diagram 3.2 Sysselsatta fördelade efter kön och vanligen arbetad tid per vecka I 970—1985.

Källa: SCB, prognos- institutet.

i frånvaron med föräldrapenning. Vidare har antagits att männen kom- mer att ta en något större del av föräldraledigheten än vad de hittills gjort, så att kvinnornas del minskar. För övrig frånvaro väntas de obser- verade ökningstendenserna bestå. Sammantaget innebär det att den ge- nomsnittliga frånvaron stiger med 1,4 procentenheter till l0,4 % 1985. För männen är ökningstakten 1,2 procentenheter till 8,5 %, och för kvin- norna 1,4 procentenheter till 12,4 %. Den neddragande effekten på ar- betskraftsresurserna av frånvarokomponenten blir därmed ungefär lika stor som på l970-talet.

Också förändringarna i medelarbetstiden per vecka väntas få ungefär lika stor reducerande effekt på arbetskraftsutbudet som under 1970—talet sedan den allmänna arbetstidsförkortningen genomförts. En stor del av den ökade kvinnliga sysselsättningen avser deltidsarbete, varför andelen deltidsarbetande ökar under perioden, vilket förkortar medelarbetsti- den. Männen får fortfarande 30 % längre medelarbetstid än kvinnorna l985. trots att också männens arbetstid antas bli kortare. I diagram 3.2 visas sysselsättningens fördelning efter vanligen arbetad tid, dvs. rensat för variationer i övertidsuttag och korttidsfrånvaro.

Milj

2,5 Män Kvinnor

&

%%

2,0

1,5

&

1,0

0,5

_V/Åä 7/////// _W/////

- ss %% %%

1970 74 79 85 1970 74

.1—19 tim & 20—34 tim

Nl (D 00 01 År

35— tim

D

Utvecklingen ] 985—1 990

För den andra hälften av 1980-talet skiljer sig utvecklingen åt, beroende på vilket alternativ som antas för den första hälften av decenniet. Full sysselsättning har schablonmässigt antagits råda 1990 i båda altemati— ven. I alternativ ] sker därvid en minskning av arbetsvolymen mätt i timmar 1985—1990. Den främsta orsaken härtill är att de kvinnliga AK- talen förutses öka väsentligt långsammare än tidigare. Detta samman- hänger i sin tur med att AK-talen för stora kvinnogrupper närmar sig männens AK-tal för motsvarande åldersgrupper. Samtidigt blir befolk- ningstillväxten svagare till följd av minskad nettoinvandring. Antalet sysselsatta kvinnor ökar sålunda blott hälften så snabbt från 1985 till 1990 som under perioden 1979—1985, eller med knappt 100 000 perso— ner. Den manliga sysselsättningen blir ungefär oförändrad. I och med att frånvaron och medelarbetstiden antas utvecklas relativt jämnt under hela 1980-talet, blir nettoeffekten en nedgång i den totala arbetsvolymen med ca 120 miljoner timmar, eller ca 2 %, från 1985 till 1990.

I alternativ 2 blir utgångspunkten för utvecklingen under 1980-talets andra hälft helt annorlunda i och med att full sysselsättning inte antas räda 1985. För att uppnå full sysselsättning till 1990 förutsätts att ar- betslösheten kan reduceras, vilket ger ett avsevärt tillskott till arbets- kraftsresurserna. Sysselsättningen stiger därmed med nära 200 000 per- soner, och timvolymen ökar i detta alternativ med ca 20 miljoner tim- mar. Övriga komponenter antas få samma förlOpp som i alternativ 1.

3.2.3. Befolkning

I jämförelse med andra komponenter spelar befolkningsutvecklingen en underordnad roll i förändringen av de totala arbetskraftsresurserna. Dess betydelse kan hänföras till framför allt utvecklingen av den utrikes migrationen. Däremot påverkar förändringar i befolkningens ålders— struktur resursanvändningen i ekonomin genom bl. a. dess effekter på privat och offentlig konsumtion.

Prognosen sammanfattas i tabell 3.2.l Under 1970—talet ökade folk- mängden med nära 28 000 personer per år i genomsnitt. För perioden 1979—1985 kommer ökningen enligt beräkningarna att mer än halveras till knappt 13 000 personer per år. Och under andra hälften av 1980-ta— let förväntas en ytterligare avtagande ökningstakt. Bakom denna upp— bromsning i befolkningstillväxten ligger framför allt en prognos om läg- re nettoimmigration, men också en minskande naturlig folkökning. Be- folkningens genomsnittsålder kommer liksom under 1970-talet att öka som en följd av fortsatt sjunkande andelar barn och ungdomar samt sti- gande andelar personer i pensionsåldern. Antalsmässigt blir ökningen för pensionärerna något större under första än under andra hälften av 1980-talet.

1 Prognosinstitutet vid SCB har även belyst ef- fekterna av en högre resp. lägre fruktsamhet samt av en lägre netto- immigration än vad som antas i huvudprognosen. Se Information i prog- nosfrågor l980:6, SCB.

Tabell 3.2 Medelfolkmängden per åldersklass 1970—1990 1 OOO—tal personer och procent

Ålder 1970 1974 1979 1985 1990 Förändring under perioderna prognos prognos 1970— 1974— 197? 1985— 1974 1979 1985 1990 0— 6 823 779 722 689 714 -— 44 — 57 — 33 26 7—15 960 1 017 1 052 964 892 58 35 — 88 — 72 16—19 447 432 431 480 452 — 15 — 1 49 — 28 20—24 662 577 558 585 599 — 85 — 19 27 14 25—34 1 096 1 245 1 274 1 146 1 150 149 29 — 128 5 35—44 922 910 1 029 1 263 1 235 — 12 119 234 — 28 45—54 1 050 1 015 910 896 1 050 — 35 — 105 — 14 154 55—59 510 488 520 445 414 — 22 32 — 75 — 31 60—64 476 487 464 484 423 12 — 23 21 — 61 65—74 702 764 819 819 822 61 55 0 3 75— 397 447 516 599 646 50 69 83 47 Totalt 8 043 8 161 8 294 8 369 8 397 118 133 75 28 Procentuellfördelning 0—15 22,2 22,0 21,4 19,8 19,1 16—64 64,2 63,2 62,5 63,3 63,4 65— 13,7 14,8 16,1 16,9 17,5 Källa: SOS Befolkningsförändringar samt SCB prognosinstitutet.

F ruktsamhet

Sedan mitten av 1960-talet har det fötts allt färre barn i Sverige. Åren 1978 och 1979 föddes 93 000 resp. 96 000 barn. Detta var det minsta an- talet födda sedan l930-talet, men då var antalet kvinnor i fruktsam ålder lägre. Ett mått som är oberoende av befolkningens ålderssammansätt— ning är det s.k. summerade fruktsamhetstalet, som anger det genom- snittliga antalet barn som en kvinna föder under sin fruktsamma ålder. Detta tal uppgick 1979 till 1,65. År 1965 var det summerade fruktsam- hetstalet 2,42.

Orsakerna till den minskande fruktsamheten är bristfälligt kartlagda. Ett flertal hypoteser om attitydförändringar i samhället har lanserats under senare år utan att det varit möjligt att bedöma deras faktiska be- tydelse. Sedan mitten av 1960-talet har antalet legala aborter tiofaldi- gats. För antalet graviditeter redovisas inte någon signifikant trendmäs- sig förändring, men var fjärde graviditet beräknas nu sluta med legal ab- ort. I vilken mån aborterna kommit att ersätta traditionella preventiv- tekniker är likväl inte klarlagt. Det senaste decenniet har vidare mön- stret för familjebildningen förändrats. Antalet familjebildningar är lika stort som tidigare (trots färre giftermål), men instabiliteten i parrelatio- nerna har tilltagit.

Det summerade fruktsamhetstalet har fluktuerat kraftigt under 1900- talet. Variationerna beror till stor del på tidigare- och senareläggningar av barnafödandet under kvinnornas fruktsamma period. Det genom- snittliga antalet barn som föds av kvinnor av olika födelseårgångar har

utvecklats betydligt jämnare. I huvudprognosen antas det summerade fruktsamhetstalet öka successivt till 1,80 är 1985 och därefter förbli kon- stant. Denna prognos baseras på ett antagande om att de åldersspecifika fruktsamhetstalen fortsätter sin jämna utveckling. Den nedgång i antalet födda som skett under 1970-talet, och som framför allt beror på att förstfödslarna minskat, kan då tolkas som att yngre kvinnor skjutit upp sitt barnafödande snarare än att de inte ämnar ha barn alls. Fruktsam- hetstalen har sjunkit mest för de allra yngsta kvinnorna, men under de senaste åren har en viss ökning åter skett hos kvinnor i åldrarna runt 25 år. Den långsiktiga utvecklingen av antalet helt barnlösa kvinnor visar inte någon uppgång. Inte heller har det kunnat märkas någon föränd- ring av antalet kvinnor som föder ett andra barn sedan väl ett första barn fötts. En viss nedgång har dock märkts i antalet kvinnor som föder tre barn eller fler.

Dödligh et

Ett sammanfattande mått på dödligheten är den återstående medellivs- längden vid födelsen, dvs. hur gammal en nyfödd i genomsnitt kommer att bli om den rådande dödligheten i olika åldrar inte förändras. År 1979 var den återstående medellivslängden för män 72,4 år och för kvinnor 78,6 år. I prognosen görs antagandet att männens medellivslängd förblir konstant medan kvinnornas ökar svagt till 1985. Efter 1985 antas oför- ändrad medellivslängd för båda könen i och med oförändrad dödlighet för samtliga åldersgrupper.

Sedan andra världskriget har dödligheten minskat i alla åldrar, men framför allt har barn- och ungdomsdödligheten gått ner. Spädbarnsdöd- ligheten i Sverige är nu den lägsta i världen, och ytterligare minskningar måste därför bli begränsade. I medelåldrarna har nedgången i dödlighet så gott som upphört sedan mitten av 1960-talet. För män i åldrarna 40—55 år har t.o.m. en mindre uppgång skett, vilket är första gången detta sker i Sverige bortsett från perioder av krig, epidemier eller miss- växt. Männen har genomgående högre dödlighet än kvinnorna. Hjärt- oeh kärlsjukdomar är de vanligaste dödsorsakerna för män över 45 år och för kvinnor över 60 år. Bland de medelålders kvinnorna är tumörer en dominerande dödsorsak.

Migration

Om fruktsamheten utvecklas enligt huvudprognosen, men någon migra- tion inte förekommer, skulle befolkningen börja minska redan under andra hälften av 1980-talet. Antagandena om in- och utvandringen är således av stor betydelse för befolkningsutvecklingen på medellång och lång sikt, särskilt när det gäller befolkningen i förvärvsaktiva åldrar. Så- väl immigranterna som emigranterna är genomsnittligt sett yngre än to- talbefolkningen.

Utvecklingen sedan 1940 framgår av diagram 3.3. De årliga fluktua- tionerna är mycket stora, särskilt för invandringen, varför genomsnitts- beräkningar för så korta perioder som sex år blir mycket osäkra. Härtill

Diagram 3.3 Immigra- tion och emigration 1 940—1 990

Källa: SCB, prognos- institutet.

1 OOO-tal

_— Immigranter Q... 0- o . Emigranter

1940 50 60 70 80 90 År

kommer att invandringen i stor utsträckning ändrat karaktär under 1970—talet. En förändrad svensk invandringspolitik och en ny utvand- ringspolitik i de traditionella emigrationsländerna har bidragit till detta. Invandringen till Sverige synes ha blivit mindre arbetsmarknadsberoen— de än tidigare och i stället har släkting- och flyktinginvandringen ökat i absolut och relativ betydelse. Under perioden 1975—1977 utgjorde dessa typer av invandring nära 40 % av den totala immigrationen, som följan— de tablå från Statens invandrarverk visar:

Invandring 1975—1977 Genomsnitt per år Antal %-fördeln. Nordiska invandrare (därav från Finland 12 500) 21 000 53 Familjeanknytning 10 000 25 Flyktingar, spontant inresta 3 750 9 Flyktingar, inom kvoten 1 250 3 Adoptivbarn 2 000 5 Utomnordisk arbetskraft 1 000 3 Gäststuderande 1 000 3 Totalt 40 000 100

Efter den onormalt stora invandringen åren runt 1970 låg immigratio- nen på i genomsnitt 38 000 personer per år, varav den utomnordiska in-

vandringen uppgick till drygt 15 000 personer per år. Den utomeuro- peiska invandringen ökade särskilt snabbt under 1970-talet och uppgick 1979 till drygt 10000 personer. I huvudprognosen antas invandringen uppgå till 35 000 personer per år fram till 1985. Under denna period kan arbetsmarknadsberoendet i invandringen antas fortsätta att minska. Under andra hälften av 1980-talet antas invandringen vara genomsnitt— ligt 25 000 personer per år, vilket innebär att arbetskraftsinvandringen så gott som helt upphör.

Utvandringen uppgick under perioden 1974—1979 till i genomsnitt knappt 25 000 personer per år. Denna nivå antas i huvudprognosen be- stå f ram till 1985, varefter den antas sjunka till 20 000 personer per år. Emigrationen är delvis beroende av tidigare invandring. Efter fem år har ca 40 % av invandrarna flyttat tillbaka. Sänkningen av emigrationsanta- gandet för perioden efter 1985 är därför en följd av den antagna lägre immigrationen under denna period. En viss ökning av utvandringen av svenska medborgare väntas dock komma att ske.

Som framgår av diagram 3.3 har Sverige under nästan hela efterkrigs- tiden haft en nettoinvandring. Så väntas bli fallet också under 1980-ta- let. men jämfört med genomsnittet för andra hälften av 1970-talet in- nebär prognosen att nettoinvandringen successivt minskar under det kommande decenniet. Huvudprognosens antaganden innebär en netto- invandring om 10 000 personer per är t. o. m. 1985 och 5 000 personer per år därefter.

3.2.4. Relativa arbetskraftstal

Det relativa AK-talet för män låg under hela 1970-talet på en hög men relativt oföränderlig nivå. För kvinnorna har utvecklingen inneburit en stark ökning, främst för dem med barn under 7 år. Den historiska och förväntade utvecklingen sammanfattas i tabell 3.3 och diagram 3.4.

För ungdomsgrupperna steg de relativa AK-talen i början av 1970-ta- let men har därefter fallit tillbaka något. Fram till 1985 förutses en re— lativt oförändrad nivå. För män i åldrarna 20—24 år steg de relativa AK- talen under hela 1970-talet, men den uppbromsning som skedde efter 1975 väntas fortsätta under 1980-talets första hälft. Delvis torde ök- ningen kunna ses som en följd av minskat intresse för högre studier och att arbetslivserfarenhet före studierna ökat i betydelse. För män i åldrar- na 25—54 år har de relativa AK-talen fortsatt att ligga på en hög nivå, medan det skett en påtaglig minskning i åldrarna över 55 år. Ökad för- tidspensionering kan förklara endast en del av denna minskning. För pe- rioden 1979—1985 antas en fortsatt stabilitet utom för åldrarna 55—59 år där nedgången accentueras något. För män över 60 år har de relativa AK-talen påverkats av sänkningen av pensionsåldern 1976. Möjligheten till förtida uttag av ålderspension har dock utnyttjats i liten utsträck— ning. Även för de äldsta åldersgruppema antas nedgången fortsätta un- der första hälften av 1980-talet — dock i något långsammare takt.

För kvinnor i åldrarna 20—44 år har separata bedömningar gjorts för dem med barn under 7 år och dem utan småbarn. AK-talen har som nämnts ökat särskilt starkt för småbarnsmödrarna. Det har blivit

Tabell 3.3 Relativa AK-tal fördelade på åldersgrupper Procent Ålder 1970 1974 1979 1985 1990 prognos prognos Män 16—19 53,7 55,8” 55,3" 56,9 56,9 20—24 76,7 80,6" 83,6” 84,5 84,9 25—34 93,5 94,1 94,6 95,0 95,0 35—44 96,4 95,7 96,7 96,7 96,7 45—54 94,8 93,9 94,8 94,6 94,6 55—59 90,8 89,2 88,1 86,1 84,5 60—64 79,5 74,6 69,0 65,6 59,5 65—74 28,9 22,1 14,0 9,9 5,5 16—74 80,7 79,6 78,5 77,8 77,4 Kvinnor 16—19 51,6 52,9” 55,5” 56,0 56,4 20—24 65,2 70,9” 79,8" 85,6 85,6 med barn 49,5 56,0" 69,4” 81,9 utan barn 74,4 78,6" 83,6” 86,9 25—34 60,7 68,0 78,9 87,5'” 90,3 med barn 50,0 57,6 72,8 87,6 utan barn 79,9 84,2 86,9 88,9 3944 67,4 74,2 83,2 89,2'7 92,0 med barn 51,0 55,4 70,8 81,3 utan barn 73,8 80,0 86,4 92,2 45—54 65,0 72,7 81,8 91,6'” 92,7 55—59 52,8 59,3 67,9 77,7 80,8 60—64 35,8 36,1 39,4 42,8 51,2 65—74 8,7 6,3 4,0 4,0 4,0 16—74 52,9 57,0 63,5 69,4 72,2

” Dessa tal har korrigerats för att mätperioden i juni inte infallit "normalt”, dvs. med hälften före och hälften efter skolornas terminsslut. 17 Dessa tal har dragits ned med hänsyn till förekomsten av regionala tak, med 0,7 procentenheter i åldrarna 25—34 och 35—44 år och med 1,5 procentenheter i åld- rarna 45—54 år.

Anm.: Med barn avses barn under 7 år. Källa: SCB, prognosinstitutet.

mindre vanligt att kvinnorna stannar hemma efter sitt första barn, lik- som det blivit något mindre vanligt med många barn. För kvinnorna i dessa åldrar utan småbarn ligger de relativa AK-talen fortfarande högre, trots en viss avtagande ökningstakt efter mitten av 1970-talet. En nästan fullständig utjämning väntas dock ske fram till 1985 för åldersgruppen 25—34 år. Även för kvinnor i åldrarna 45—64 år har ökningstakten för AK-talen avtagit efter 1975. För perioden 1979—1985 väntas de kvinnli- ga AK—talen öka i samtliga åldrar utom i åldersgruppen 65—74 år. I ge- nomsnitt sker dock en uppbromsning av ökningstakten från 1,3 procent- enheter per år 1974—1979 till 1,0 procentenheter per år 1979—1985.

För andra hälften av 1980-talet antas de manliga AK-talen stabilisera sig på 1985 års nivåer. Undantag görs dock för män över 55 år, där ten- densen till sjunkande AK—tal bedöms komma att fortsätta. Det genom- snittliga AK-talet för samtliga män sjunker därför något från 1985 till 1990.

SOU 1980:52 Procent 100 16—74 år 90 Män

80. W_____________

70 ___—"

60

50

100 därav 20—44 år

M----—_—---—_- 90 ...-

80 70

60

50

1970 75 79 85 90 År

Anm.1 P.g.a. antagna regionala tak har det relativa AK-talet reducerats 1985, för samtliga kvinnor med 0,3 procentenheter och för kvinnor 20—44 år med 0,5 pro- centenheter.

Anm. 2 Med barn avses barn under 7 år.

Skillnaden mellan männens och kvinnornas AK-tal kommer 1990 att ha reducerats till ca 5 procentenheter. Ökningen av de kvinnliga AK-ta- len antas för andra hälften av 1980-talet bli betydligt mindre än tidigare i och med att de när så höga nivåer. Förändringarna av de kvinnliga AK-talen under denna period har beräknats utifrån antagandet att AK— talen utjämnas mellan könen så att de i samtliga åldersgrupper kan bli lika höga för män och kvinnor är 2000 om den lagstadgade arbetstiden förkortas till 30 timmar per vecka. Någon sådan arbetstidsförkortning bedöms dock inte vara möjlig under 1980-talet, och utjämningen av de manliga och kvinnliga AK-talen antas därför komma att ske i långsam- mare takt. I genomsnitt beräknas kvinnornas AK-tal öka med knappt 0,6 procentenheter per år 1985—1990.'

För att bedöma rimligheten i utbudsprognosen är det angeläget att studera den i relation till de restriktioner som kan finnås för arbets- kraftsutbudets utveckling. Ett antagande som är särskilt betydelsefullt är huruvida de kvinnliga AK-talen kan väntas fortsätta att öka i snabb

Diagram 3.4 Relativa A K-tal 1 970—1990

' Prognosinstitutet har i form av räkneexempel illustrerat utvecklingen av arbetskraftsresurser- na vid en förkortning av arbetstiden till 30 tim- mar per vecka, dels för samtliga förvärvsarbe- tande, dels för förvärvs- arbetande småbarns- föräldrar. Dessa exem- pel redovisas i Arbets- kraftsresurserna 1979— 2000, Information i pro- gnosfrågor (kommande nummer), SCB.

* Kvinnors förvärvsar- bete och förvärvshinder. SOU 1978:28.

takt. Efter 1975 har ökningstakten avtagit något för kvinnor utan barn. Detta har beaktats i prognosen, och de kvinnliga AK-talen blir fortfa- rande 1990 lägre än de manliga i samtliga åldersgrupper. De ökade AK- talen för kvinnor har i hög grad varit en generationsfråga. Ökningen har varit störst i de yngre åldersgruppema, och nivån har bibehållits när dessa kvinnor blivit äldre. Samtidigt tillkommer nya unga åldersgrupper med höga AK-tal. Slutresultatet blir då en ökning av de genomsnittliga AK-talen för samtliga kvinnor. Denna effekt synes inte vara uttömd in— för 1980-talet.

Förekomsten av förvärvshinder av olika slag kan vara svår att be- döma. Vad gäller den offentliga barnomsorgen kan läget emellertid be— räknas bli förbättrat under den medelsiktiga prognosperioden. Antalet förvärvsarbetande mödrar med barn under 7 år beräknas öka med 64 000 från 1979 till 1985. I den s.k. baskalkylen för offentlig konsum- tion (se kapitel 6) beräknas antalet platser i kommunala daghem och fa- miljedaghem för barn upp till 7 år öka med 100 000. Förhållandet mel- lan förvärvsarbetande småbamsmödrar och daghemsplatser sjunker därigenom från ca 1,9 till ca 1,5. Prognosen för småbamsmödramas ar- betskraftsdeltagande måste därför anses vara väl förenlig med den för- väntade utvecklingen av barntillsynen.

Vid framskrivningen av de kvinnliga AK-talen har regionala skillna— der i sysselsättningsnivå beaktats. Ökningstakten har begränsats genom att AK—talen antagits inte kunna stiga över vissa nivåer. Dessa regionala tak har fastställts med utgångspunkt från resultaten av en undersökning av förvärvshinder för kvinnor i Borås och Sundbyberg.] För ålders- grupperna 25—44 år innebär taken en effektiv restriktion i två riksområ- den och för åldersgruppen 45—54 år i fem riksområden.

3.2.5 Arbetslöshet och sysselsättning

Utvecklingen enligt LU:s alternativ 1 medför fullt kapacitetsutnyttjande 1985. Detta betyder att den arbetslöshet man har att räkna med är den lägsta tänkbara med hänsyn till arbetsmarknadens förmåga att passa ihop lediga platser och arbetslösa, dvs. i princip skall endast s.k. frik- tionsarbetslöshet förekomma. I LU 75 uppskattades friktionsarbetslös- heten till 1,7 % och i LU 78 till 1,8 %. Under 1970—talet har arbetslöshe— ten vid högkonjunkturerna tenderat att stiga. I kapitel 9 diskuteras bak- grunden till denna utveckling. Det är framför allt ungdomsgrupperna och den äldre arbetskraften som fått en förvärrad arbetslöshetssituation trots omfattande insatser av arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder, vilka fått särskilt stor relativ betydelse för ungdomsgrupperna. Som mest stod i slutet av 1978 en fjärdedel av arbetskraften i åldrarna 16—19 är utanför den reguljära arbetsmarknaden (som arbetslösa eller sysselsatta i bered— skapsarbeten eller arbetsmarknadsutbildning).

Bakom utvecklingen mot trendmässigt stigande arbetslöshet ligger en ökning i arbetslöshetstidernas längd, medan antalet arbetslöshetstillfäl- len sjunkit. Dessa tendenser var dock avsevärt mindre uttalade för ung— domsgrupperna under 1970-talet som helhet. De främsta kännetecknen

för dessa är i stället att de hade väsentligt fler arbetslöshetstillfällen än genomsnittet. Antalet sjönk något under första hälften av 1970-talet men har sedan stigit ungefär till den tidigare nivån. I gengäld har ungdo- mar kortare arbetslöshetstider men likväl, som nämnts, högre relativ ar— betslöshet än övriga grupper.

Ungdomsarbetslöshetens nivå och trendmässiga försämring under 1970-talet är en internationell företeelse. Vad beträffar den öppna ar- betslösheten framstår det svenska läget snarast som gynnsamt; av 15 studerade OECD-länder hade 1979 bara fyra (Japan, Förbundsrepubli- ken Tyskland, Frankrike och Nya Zeeland) lägre relativ ungdomsarbets— löshet (i åldrarna 16—24 år) än Sverige 1979.]

För den äldsta åldersgruppen före pensionsåldern, 60—64 år, är för- hållandena rakt motsatta till vad som gäller för ungdomsgrupperna. Ar- betslöshetstiderna har stigit kraftigt med få avbrott under 1970-talet. Tack vare att antalet arbetslöshetstillfällen är så mycket lägre än för ungdomarna och att de dessutom sjunkit något under 1970-talet, har dock den genomsnittliga arbetslöshetsnivån inte blivit lika hög. Även för denna åldersgrupp torde nivån ha hållits nere av politiska åtgärder, främst förtidspensionering.

Åldersstrukturen hos den öppna arbetslösheten 1979 sammanfattas i diagram 3.5. Där har också prognosen för 1985 enligt alternativ 1 lagts in. Som synes har därvid antagits att de mest utsatta grupperna, ungdo- marna och de äldre, får ett något förbättrat arbetslöshetsläge. Bakom denna bedömning ligger bl. a. den förutsättning som diskuteras i kapitel 9 om att en förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden kan minska svårig- heterna att finna arbete för de nyinträdande och för dem som friställts. De åtgärder som kan krävas för att minska arbetslösheten bör för ung- domsgrupperna inriktas på att reducera antalet arbetslöshetstillfällen och för de äldre på att begränsa arbetslöshetstiderna. Förbättringarna i detta avseende har dock inte ansetts vara möjliga att uppnå utan en viss ! OECD Economic Out- höjning av arbetslöshetsnivån för den medelålders arbetskraften. look, July 1980.

! Diagram 3.5 Relativ arbetslöshet fördelad på åldersgrupper 1979 och 1985.

Procent Procent 8 .. . 8 Man 1979 Kvmnor 7 - — -- 1985 7 6 6 5 5 4 4 3 3 2 2 1 1 0 r— r 'r— r '1 r—r _r— r ——r _r— _1—1 0 16— 20— 25— 35— '45— 55— 60— 16— 20— 25— 35— 45— 55— 60— 1 9 24 34 44 54 59 64 1 9 24 34 44 54 59 64

Källa: SCB, arbetskraftsundersökningarna och ekonomidepartementet.

Tabell 3.4 Arbetskraft, arbetslöshet och sysselsättning 1970—1990 1 OOO-tal personer och procent

1970 1974 1979 1985 1990 Alt. 1 Alt. 2

Antal personer i arbetskraften 3 91 l 4 040 4 258 4 504 4 504 4 596 därav män 2 365 2 353 2 353 2 380 2 380 2 378 kvinnor 1 546 1 686 1 905 2 123 2 123 2 218 Arbetslöshet i procent 1,5 2,0 2,1 2,0 4,3 1,9 därav män 1,3 1,7 1,9 1,8 4,1 1,8 kvinnor 1,8 2,4 2,3 2,2 4,5 2,1 Antal sysselsatta enligt AKU 3 853 3 959 4171 4 414 4 310 4 508 därav män 2 335 2 313 2 309 2 338 2 283 2 336 kvinnor 1 518 1 646 1 861 2 076 2 027 2 172

Antal sysselsatta (exkl. värnpliktiga) enligt NR 3 864 3 964 4 132 4 375 4 271 4 469

Anm.: Antalet sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningama (AKU) skiljer sig något från antalet sysselsatta enligt nationalräkenskapema (NR). Det är det se- nare sysselsättningsbegreppet som, omräknat till arbetstimmar, tillämpas i LU:s modellberäkningar. Källa: SCB, prognosinstitutet.

l alternativ 2 har arbetslösheten bestämts av den efterfrågan som ge- nereras i ekonomin. Som nämnts tidigare antas utbudet inte komma att påverkas av att arbetskraftsefterfrågan minskar, utan den relativa ar- betslösheten beräknas stiga till ca 4,3 % 1985. Av förenklingsskäl antas vidare denna arbetslöshet ha samma relativa ålderssammansättning som i alternativ ]. Ungdomsarbetslösheten skulle därmed i detta alternativ komma att överstiga 10 % 1985.

Antalet personer i arbetskraften, arbetslösheten och antalet sysselsat- ta sammanfattas i tabell 3.4.

3.2.6 Frånvaro och medelarbetstid

I frånvaron ingår all frånvaro (utom semester) som varar minst en hel arbetsvecka. Kortare frånvaro medtas inte utan påverkari stället medel- arbetstiden per vecka. Semesterfrånvaron beaktas i beräkningen av an- talet arbetade veckor per år. I dessa delar har samma antaganden gjorts i alternativen 1 och 2.

Under 1970-talet ökade den relativa frånvaron trendmässigt föri stort sett samtliga åldersgrupper. Sammantaget skedde en uppgång i antalet frånvarande män från 6,3 till 7,3 % av antalet sysselsatta män, medan kvinnornas frånvaro steg från 7,5 till 11,0 % under perioden 1970—1979. Den högsta frånvaron har kvinnor i åldrarna 20—24 år med barn under 7 år, och den lägsta frånvaron har de allra äldsta åldersgrupperna.

Sjukfrånvaron steg tämligen långsamt under 1970-talet. Också väm- pliktsfrånvaron var i stort sett oförändrad. Den största ökningen föll i

stället på s. k. övrig frånvaro, där uppgången var mest uttalad för kvin- nor med barn under 7 år. I den gruppen ingår frånvaro med föräldra- penning i samband med barnsbörd. Förmånerna enligt föräldraförsäk- ringen förbättrades successivt under 1970-talet, och den betalda ledighe— ten utvidgades från sex till nio månader. För prognosperioden förutsätts att förmånsnivån inte förändras, men däremot att männen 1985 kommer att ta en av de nio månaderna och kvinnorna resterande åtta månader. För övriga typer av frånvaro (exkl. semester) antas fortsatt trendmässiga ökningar för respektive kön.

Sammantaget skulle därmed den relativa frånvaron öka till 8,5 % för män och till 12,4 % för kvinnor 1985. Under andra hälften av 1980-talet beräknas den manliga frånvaron återgå till att öka något långsammare än den kvinnliga. År 1990 beräknas därmed frånvaron bli 9,3 % för män och 14,2 % för kvinnor. Sjukfrånvaron och värnpliktsfrånvaron antas bli oförändrade och för den övriga frånvaron väntas trenderna bestå, med undantag för föräldraledigheten som beräknats separat. Den historiska utvecklingen och prognoserna för män samt kvinnor med och utan barn visas i diagram 3.6.

l alternativ 1 ökar antalet personer i arbete enligt prognosen med 160000 personer fram till 1985 och med ytterligare 25000 personer fram till 1990. I alternativ 2 blir uppgången i stället störst under andra hälften av 1980-talet.

Mätt i timmar reduceras ökningen av arbetskraftsresurserna av att medelarbetstiden antas fortsätta att sjunka under hela 1980—talet. Sedan den allmänna arbetstidsförkortningen genomfördes åren omkring 1972,

Procent Dltlgram13é67 132/gm Total frånvaro franvaro 0— 0 r'ff'f &” Procent Frånvaro exkl. sjukfrånvaro 20 18 16 _,a' 14 I .-e"' 12 ___ 10 (w ___—"___-_—__- %»u" ' 8 x_f" 6 Mån 4 2 Kv utanbarn r—T—TIT—I—[FW—Ft—V—r'W—F—Tj 0 t—r"r—I—1'1—r*71—lv'r—r—r—1v——||—|— 1970 75 79 85 90 År 1970 75 79 85 90 År

alAv den totala föräldraledigheten om 9 månader beräknasigenomsnitt8,5 månader bli utnyttjade i samband med barnsbörden.

har den genomsnittliga arbetstiden per vecka minskat med 0,4 % per år för både män och kvinnor. Bakom dessa minskningar ligger flera fakto- rer, särskilt arbetstidsförkortningar för skiftarbete och underjordsarbete, minskade uttag av övertid, ökande andel deltidsarbetande och ökad korttidsfrånvaro (mindre än 1 vecka). Den ökande deltidsandelen torde ha betytt mest för medelarbetstidens minskning. För kvinnorna har del- tidsarbetet med minst halvtid ökat starkt. Heltidsarbetet har samtidigt bara ökat svagt och den korta deltiden har minskat. Även för männen kan noteras en uppgång av andelen deltidsarbetande. Männens ökade intresse för deltidsarbete sammanhänger delvis med de möjligheter till delpension som infördes 1976. Vid utgången av 1979 fanns det 50000 personer med delpension, varav 35 000 män. Majoriteten utgjordes av heltidsarbetande som skurit ned sin arbetstid till hälften.

För hela 1980—talet antas att utvecklingen mot ökat deltidsarbete skall fortsätta. Medelarbetstiden kan då beräknas minska med 0,5 % per år för män och 0,4 % per år för kvinnor. Semesterfrånvaron antas inte ge- nomgå några förändringar fram till 1990.

3.3. Produktivitet och produktion 3.3.1 Inledning

Under efterkrigstiden har tillväxten i den svenska produktionskapacite- ten påverkats i negativ riktning av volymförändringar i tillgången på är- betskraf t. Visserligen har en kontinuerlig ökning skett i antalet sysselsat- ta men samtidigt har den genomsnittliga arbetstiden minskat så att net— totillskottet räknat i arbetade timmar varit negativt sedan mitten av 1960—talet. Ökningen av ekonomins produktionsförmåga har i stället bu- rits upp av en snabb tillväxt i produktionen per arbetstimme, den s. k. arbetsproduktiviteten.

I den enskilda produktionsproeessen är man vid givna tekniska förut— sättningar hänvisad till att öka kapitalinsatsen per arbetstimme, den s. k. kapitalintensiteten, för att uppnå en ökad arbetsproduktivitet. Många typer av tekniska framsteg kan nyttiggöras i produktionen endast genom nyinvesteringar. Man brukar här tala om investeringsbunden teknisk ut- veckling. Kapitalbildningen är därför både kvantitativt och kvalitativt av central betydelse för arbetsproduktivitetens utveckling inom den en- skilda produktionsproeessen.

Totalt sett beror emellertid produktivitetsutvecklingen även på för- skjutningar mellan olika produktionsproeesser inom ett företag eller en näringsgren eller mellan olika näringsgrenar. I den mån arbetskraft och kapitalutrustning förskjuts i riktning mot mera produktiva enheter kan produktivitetsvinster uppstå vid sidan av dem som växer fram inom var— je företag eller inom varje enskild näringsgren. Med ett sammanfattande ord kan sådana förskjutningar betecknas som strukturrationalisering.

Under större delen av efterkrigstiden har den del av ekonomins struk- turomvandling som manifesterats i en förändrad sektorsammansättning givit betydande produktivitetstillskott. Typexemplet är här arbetskrafts- resursemas successiva överflyttning från jordbruk och skogsbruk till in-

dustrisektorn. Sedan mitten av sextiotalet har emellertid ekonomins re- surser i allt högre grad förskjutits från näringslivet till den offentliga sektorn.

Eftersom den uppmätta produktivitetstillväxten p. g. a. statistikens konstruktion är lika med noll inom offentlig tjänsteproduktion har detta bidragit till att minska den registrerade produktivitetstillväxten för eko— nomin totalt. Genom att offentliga tjänster inte försäljes på en marknad är värdet av produktionsresultatet svårt att mäta. Det uppskattas därför i nationalräkenskaperna genom värdet av insatta produktionsfaktorer. Detta utesluter dock inte att det finns en betydande produktivitetsök- ning inom flera grenar av offentlig verksamhet. Introduktionen av ar- betsbcsparande ADB-system inom förvaltningen kan här tjäna som ex- empel. Skulle vi ha kunnat mäta denna produktivitetstillväxt skulle vi också ha kunnat registrera en historiskt sett snabbare produktionsök- ning.

3.3.2. Produktivitetstillväxten fram till 1979

Produktiviteten inom industrin ökade under 1970-talet betydligt lång- sammare än under 1960-talet. En viktig fråga är hur stor del av denna nedgång som är konjunkturbetingad och beror på minskat kapacitetsut- nyttjande och hur stor del som är att hänföra till mer djupgående och strukturella förändringar inom industrin.

Det är svårt att renodla dessa båda faktorer. Det är t. ex. uppenbart att överbryggningspolitiken efter oljekrisen 1973—74 kom att innebära en långsammare produktivitetstillväxt än om anpassningen i stället hade tillåtits ske genom öppen arbetslöshet. Den konjunkturella utvecklings- bilden kom å andra sidan att ge strukturella effekter. Den överkapacitet som blev följden av överbryggningspolitiken, osäkerheten beträffande energiprisernas framtida utveckling samt den vikande exportefterfrågan och en dålig vinstutveckling kom att medföra en markant nedgång i in- dustrins investeringar under senare hälften av 1970-talet. Dessutom kom bl. a. den låga ekonomiska aktiviteten att påverka arbetskraftens rörlig- het negativt.

Den långsiktiga utvecklingsbilden innehåller komponenter av mera strukturell karaktär, som i större eller mindre utsträckning är gemen- samma för de flesta av Västeuropas industriländer. Sålunda börjar många av de faktorer som varit drivkraften bakom den exceptionellt snabba ekonomiska tillväxten under 1950- och 1960-talen nu att ebba ut. Under l950—talet innebar det europeiska återuppbyggnadsarbetet ef- ter kriget i kombination med teknologigapet mellan Europa och Förenta staterna betydande utrymme för produktivitetsvinster i Europa. Denna utveckling fick hjälp av återupprättandet av en relativt fri handel och fria kapitalrörelser. Först omkring 1970 nådde världshandeln med in- dustrivaror samma omfattning i förhållande till världsproduktionen som rådde strax före utbrottet av det*första världskriget.

Den snabba industrialiseringen, som var en viktig drivkraft i produk— tivitetsutvecklingen, underlättades också av att det vid slutet av andra världskriget fanns en betydande arbetskraftsreserv i jordbruket som

' Yngve Åberg: ”Pro- duktivitetsutvecklingen i Svensk industri under åren 1953—1976”. (Prel. version 1979.)

kunde föras över till industrisektorn. En ytterligare faktor som gynn— samt påverkade tillväxtmöjlighetema under efterkrigstiden är de ända fram till 1970-talet kraftigt sjunkande relativpriserna på energi. Denna utveckling hjälpte till att driva på utvecklingen mot att ersätta arbets- kraft med kapital i storskalig och relativt energikrävande produktion.

Samtliga dessa faktorer innebar extremt gynnsamma förutsättningar för industriell utveckling och snabb ekonomisk tillväxt under de första decennierna efter andra världskriget. Flera av dem har emellertid nu för- svagats eller helt upphört att verka vilket också har påverkat 1970—talets utveckling. Om inte andra tillväxtskapande faktorer träder i stället finns det mycket som talar för att tillväxten under 1980-talet kommer att följa 1970-talets mönster.

I ett historiskt material är det i princip möjligt att statistiskt undersö- ka vilka samband som existerat mellan produktivitetstillväxt, kapacitets- utnyttjande och kapitalbildning. Man brukar därvid erhålla en restfak— tor, ibland benämnd teknikfaktorn, som grovt sett kan sägas fånga upp vissa långsiktiga strukturella drag i utvecklingen. Bland dessa kan bl. a. nämnas introduktion av ny teknik, effekterna av förbättrad utbildning, effektivare organisation av produktionen, som t. ex. en sektorsamman- sättning i bättre samklang med den internationella arbetsfördelningen.

I en särskild studie har i linje härmed en komponentuppdelning av in- dustriproduktivitetens tillväxt under tiden 1953—1976 utförts.' Tabell 3.5 är hämtad från denna undersökning. Av tabellen framgår att indu- striproduktivitetens tillväxt successivt ökade fram till början av 1970-ta- let. Uppgången mellan femårsperioderna 1953—1958 och 1959—1964 sy- nes därvid nästan helt förklaras av en ökning i teknikfaktorns bidrag medan den ytterligare acceleration som skedde under perioden 1965—1970 till största delen förklaras av en ökning i bidraget från kapi- talbildningen. Man skulle kunna tolka dessa resultat så att de tidigare omnämnda strukturella faktorerna kom att lyfta upp produktivitetstill- växten med över en procentenhet under 1960-talet.

Vidare kan konstateras att teknikfaktorns bidrag låg kvar på en hög nivå under 1970-talets första hälft trots att produktivitetstillväxten mer än halverades från en tillväxt på 6,5 % per år under perioden 1965—1970 till 3,1 % per år under perioden 1971—1976. Denna nedgång förklaras i stället av en minskning i kapitalbildningens bidrag tillsammans med ett negativt bidrag från kapacitetsutnyttjandefaktorn.

Tabell 3.5 Komponentuppdelning av industriproduktivitetens tillväxt Årlig procentuell förändring

&

Bidrag från 1953— 1959— 1965— 1971— 1958 1964 1970 1976 & Kapitalintensitet 1,4 1,4 2,3 1,7 Kapacitetsutnyttjande 0,5 0,6 1,0 — 1,6 Teknikfaktor 2,2 3,4 3,2 3,0 Produktivitet 4,1 5,4 6,5 3,1

Tabell 3.6 Industriproduktivitetens utveckling 1970—l979 Årlig procentuell förändring

l970—l974 l974—1977 1977—l979 1970—l979 5,3 — 0,6 5,7 3,4

Tabell 3.7 Industrins kapitalbildning 1960—l979 Årlig procentuell förändring

l960— 1965— l970— l 974— 1965 1970 l974 l979 Investeringarnas årliga tillväxt 4,2 3,9 6,3 — 7,3 Kapitalstockens årliga tillväxt 5,3 4,8 4,4 3,9 Investeringamas andel av slutårets kapitalstock (procent) 6,7 6,3 6,8 3,8 ___—___I/

Att nedgången i huvudsak förklaras av konjunkturella faktorer och variationer i kapacitetsutnyttjandet understryks ytterligare av en jämfö- relse av industriproduktivitetens utveckling under åren före och efter 01- jekrisen 1973/ 1974.

En sådan jämförelse sker i tabell 3.6 som visar hur nedgången under "krisen” l974—1977 motsvaras av en kraftig återhämtning under hög- konjunkturåren 1977—l979. De mera långsiktiga effekter som överbrygg— ningspolitiken kommer att få på produktivitetstillväxten genom den minskade kapitalbildningen kommer emellertid inte till uttryck i denna tabell. Produktivitetsvariationema förklaras av variationer i kapacitets- utnyttjandet och är i stort sett oberoende av teknikfaktor och kapitalin- tensitet.

Som bakgrund till en framtidsbedömning är det emellertid av vikt att beakta utvecklingen av kapitalbildningen. Dess betydelse för industri- produktivitetens acceleration under andra hälften av l960-talet framgår av tabell 3.5. Som redan påpekats förstärks kapitalbildningens betydelse på längre sikt av att den teknologiska utvecklingen i mycket hög grad är bunden till nya investeringar. En konsekvens av det låga resursutnytt— jandet som rått inom svensk industri under senare hälften av l970-talet har varit minskande investeringar. Denna utveckling, som belyses av ta- bell 3.7, har förstärkts av en dålig vinstsituation. Fram till år 1979 har sålunda industriinvesteringamas andel av industrins kapitalstock mins- kat till 3,8 % från att under perioden l960—l974 ha legat tämligen kon- stant kring ca 6,5 %. _

thtoinvesteringarnas andel av kapitalstocken utgör defintionsmäs- sigt kapitalstockens procentuella tillväxt. Därför kan man se att vid en oförändrad avskrivningstakt så bäddar den investeringsnivå som rådde inom industrin vid slutet av 1970-talet för en minskning av tillväxten i industrins kapitalstock med ca 3 procentenheter i förhållande till tidiga- re. Om inte industriinvesteringama börjar växa skulle sålunda kapitals- tockstillväxten inom industrin under 1980-talet kunna komma att falla under l % per år.

Tabell 3.8 Produktivitet och investeringar inom näringslivet exkl. industri och bo- stadstjänster 1965—l979 Årlig procentuell produk- Bruttoinvesteringar i procent tivitetstillväxt av förädlingsvärde i slutåret I965— I 970 4,0 18,3 l970— I 979 3,5 20,4

Tabell 3.9 Industriproduktivitetens tillväxt l979—1990. Alternativ [ Årlig procentuell förändring

Bidrag från l953— 1979— 1985— l976 1985 1990 Kapltalmtcnsrtet 1,7 0,9 1,0 Kapacitetsutnyttjande 0,1 0,3 0 Tcknikfaktor 3,0 3,0 3,0 Produktivitet 4,8 4,2 4,0

På samma sätt som när det gäller industrin har produktivitetstillväx- ten inom övrigt näringsliv dämpats mellan l970—talet och slutet av 1960- talet även om dämpningen är mindre än för industrisektorn. Som fram- går av tabell 3.8 uppgick övrigsektoms produktivitetstillväxt till i ge- nomsnitt 4 % per år under perioden 1965—1970 och till 3,5 % under pe- rioden l970—l979. Under 1970-talet har sålunda den tjänstedominerade övrigsektorn haft en produktivitetstillväxt som varit nästan lika snabb som inom industrin. Som jämförelse kan nämnas att under perioden 1965—1970 låg den årliga produktivitetstillväxten ca l l/ 2 procentenhet högre inom industrin än inom den övriga delen av näringslivet. Utjäm- ningen av produktivitetstillväxten mellan industri och övrigt näringsliv under l970-talet sammanhänger med att övrigsektorn i mycket mindre grad än industrisektorn kom att drabbas av lågt kapacitetsutnyttjande under den internationella lågkonjunkturen i 1970-talets mitt. Av tabell 3.8 framgår också att övrigsektoms investeringskvot hållits uppe och till och med ökat under 1970-talet. Till en del kan också detta förklaras av ett högt kapacitetsutnyttjande men även av att tillgången till lönsamma investeringsobjekt varit större inom tjänstesektorema än inom industrin. Inte minst gäller detta möjligheten till lönsamma rationaliseringar ge- nom ökad användning av ADB.

3.3.3. Utvecklingen under 1980-talet

I långtidsutredningens alterantiv I antas en utveckling som återför svensk ekonomi till balans genom bl. a. en export- och investeringsledd tillväxt. En förutsättning bakom detta alternativ är en återhållsam kost- nadsutveckling och en relativt begränsad tillväxt i både den privata och den offentliga konsumtionen. Under perioden 1979—1990 antas indu- strins investeringar växa med ca 8 % per år i genomsnitt.

Tabell 3.10 Produktivitet och investeringar inom näringslivet exkl. industri och bo- stadstjänster 1970—1990. Alternativ 1

Årlig procentuell produk- Bruttoinvesteringar i procent

tivitetstillväxt av förädlingsvärde i slutåret 1970—l979 3,5 20,4 1979—1985 3,3 22,8 1985—1990 2,7 20,5

Industrins produktivitetsutveckling i alternativ 1 redovisas i tabell 3.9 uppdelad på olika förklaringsfaktorer. Utgångspunkt för den kalkyl som där presenteras är att teknikfaktorn fortsatt kommer att ge samma bi- drag som genomsnittet för perioden l953—l976. I enlighet med den tidi- gare diskussionen i detta avsnitt implicerar detta antagande bl. a. en fortsatt snabb strukturomvandling och anpassning till nya villkor för in- ternationell arbetsfördelning och konkurrens.

För 1980-talet som helhet antas industriproduktivitetens tillväxt upp— gå till något mer än 4 % per år i genomsnitt. För att åstadkomma denna produktivitetstillväxt krävs ett samtidigt avvecklande av utgångslägets måttliga kapacitetsreserv och en snabb investeringstillväxt. Under peri- oden l979—1985 beräknas sålunda kapacitetsutnyttjandefaktom bidra med 0,3 % per år till produktivitetstillväxten. Kapitalintensiteten beräk- nas bidra med 0,9 % per år i genomsnitt. Detta är betydligt mindre än under perioden 1953—1976. Nedgången i industriproduktivitetens till- växt mellan första och andra delen av 1980—talet sker trots ett ökande bi- drag från kapitalbildningen och förklaras av att produktivitetsreserven av outnyttjad kapacitet beräknas vara uttömd vid 1980-talets mitt.

Produktivitetstillväxten inom det övriga näringslivet beräknas i alter- nativ l ske i obetydligt långsammare takt fram till år 1985 än under 1970-talet. Som framgår av tabell 3.10 beräknas detta kräva en fortsatt ökning av investeringskvoten inom näringslivssektorerna utanför indu- strisektorn. Detta förklaras till stor del av ett förväntat införande av ny teknik i tjänstesektorema (se kap. 8). Under senare delen av 1980-talet beräknas produktivitetstillväxten inom det övriga näringslivet bromsas upp och investeringskvoten återgå till den andel på ca 20 % av föräd- lingsvärdet som rådde under 1970-talet. Uppbromsningen av produkti— vitetstillväxten inom övrigsektorn under 1980-talets senare del förklaras främst av att de arbetskraftsbesparande effekterna av datoriseringen in- om tjänstesektorema börjar ebba ut. Detta förklarar samtidigt de min- skade investeringsbehoven inom denna del av näringslivet.

För att utvecklingen i alternativ 1 verkligen skall uppnås krävs förut- om den kraftiga ökningen av industrins investeringar att teknikfaktorn totalt sett ger samma bidrag som under 1970-talet. Konkret betyder det- ta en fortsatt snabb teknologisk utveckling; fortsatt snabb rationalise- ring och strukturomvandling samt en fortgående anpassning av vår nä- ringsstruktur till de ständigt föränderliga förutsättningarna för den in- ternationella arbetsfördelningen. Under 1970—talet minskade arbets- kraftsutbudet i timmar med 0,8 % per är, främst som en konsekvens av en utökad ledighetslagstiftning. Under förutsättning av oförändrad am-

bitionsnivå på detta område kommer minskningstakten i arbetskrafts- utbudet att dämpas betydligt under 1980-talet. Enligt diskussionen i fö- regående avsnitt skulle den genomsnittliga minskningstakten för hela 1980—talet uppgå till 0,1 a 0,2 % per år. Hela minskningen skulle falla på andra delen av 1980-talet med en svag ökning fram till 1985 och därefter en minskning med 0,4 % per år.

Sammantagna betyder gjorda antaganden för produktivitet och sys- selsättning i alternativ 1 att den potentiella BNP-tillväxten skulle uppgå till 2,5 % per år i genomsnitt under perioden 1979—1985 och till 2,0 % per år under perioden 1985—1990. När det gäller skillnaden i BNst tillväxt på I/ 2 procentenhet per år mellan 1980-talets första och andra hälft måste understrykas att inga förutsättningar gjorts om någon ”struktu— rell” förskjutning nedåt av produktivitetstillväxten. Tvärtom förutsätter kalkylen att ett ökande bidrag från kapitalintensiteten kan skapas både via växande investeringar och via ett fortsatt frigörande av arbetskrafts- resurser från industrisektorn under senare delen av 1980—talet. Förkla- ringen till den långsammare tillväxten under senare delen av 1980-talet ligger främst i arbetskraftsutbudets utveckling och i det faktum att ut- gångslägets kapacitetsreserv antas uttömd fram till 1985.

Alternativ 2 har konstruerats bl. a. för att visa på konsekvenserna av att den för svenska ekonomin nödvändiga anpassningen skjuts upp till senare delen av 1980—talet. Första delen av 1980-talet präglas av fortsatt minskande industriinvesteringar, en vidgning av kapacitetsgapet och en ökande arbetslöshet. Fram till 1985 beräknas industriinvesteringarna minska med närmare 2% per år. Detta minskar kapitalbildningens bi- drag till industrins produktivitetstillväxt till ca hälften av vad som upp- nås i alternativ l. Alternativ 2 präglas också av inflationistisk utveckling och en relativ kostnadsförsämring. Denna utveckling medför förlust av marknadsandelar och en mycket svag exportökning samtidigt som im- porten ökar kraftigt. I denna situation kan, av hänsyn till bytesbalanssi- tuationen, inte konsumtionen tillåtas öka tillräckligt snabbt för att er- sätta bortfallet av export- och investeringsvaruefterfrågan. I stället för att förbättras så försämras kapacitetsutnyttjandesituationen under förs- ta delen av 1980-talet. Härigenom antas produktivitetstillväxten inom industrin begränsas till ca 3 % per år i genomsnitt under perioden 1979—1985.

En sammanfattande kalkyl för resurstillväxten i alternativ 2 presente- ras i tabell 3.l l. Bidraget från teknikfaktorn till den samlade produktivi- tetstillväxten förutsätts vara detsamma som i alternativ ]. En minskning av den årliga produktivitetstillväxten under första hälften av 80-talet från i genomsnitt 2,4 % per åri alternativ 1 till 1,6 % per år i alternativ 2 förklaras helt av en fortgående försämring av kapacitetsutnyttjandet. Samtidigt försämras även sysselsättningsläget. Uttryckt i timmar min- skar sysselsättningen med i genomsnitt 0,3 % per år i alternativ 2 jämfört med en liten ökning i alternativ ]. Resultatet blir att BNP-tillväxten be- gränsas till i genomsnitt 1,3 % per år fram till 1985 i alternativ 2.

Såsom ovan framhållits har alternativ 2 konstruerats som ett alterna- tiv där den för svensk ekonomi nödvändiga anpassningen skjuts upp till senare delen av 1980-talet. De problem som är förknippade med en så-

Tabell 3.11 BNP-tillväxten 1970—1990 uppdelad på komponenter Årlig procentuell förändring ___—,,,— Bidrag från 1970— Alternativ 1 Alternativ 2

1979 1979— l985— 1979— 1985— 1985 1990 1985 1990

______________/ Kapitalintensitet 1,4 0,7 0,8 0,7 0,6 Utnyttjandegrad — 0,2 0,1 0 — 0,7 0,2 Tcknikfaktor 1,6 1,6 1,6 1,6 1,6 _;_______—-

Produktivitet 2,8 2,4 2,4 1,6 2,4

Sysselsättning — 0,8 0,1 — 0,4 — 0,3 0,1 ____/

BNP-tillväxt 2,0 2,5 2,0 1,3 2,5

_I/

dan politik diskuteras i kapitel 12 om utvecklingen på längre sikt. Här redovisas endast produktivitetskalkylen. Som framgår av tabell 3.1 l uppnås en förhållandevis snabb produktivitetstillväxt fram till 1990 un- der förutsättning att delar av den kapacitetsreserv som ackumuleras un- der första delen av l980-talet åter kan aktiveras under 1980-talets senare del. Om den försenade anpassningen under perioden 1985—1990 i alter- nativ 2 också förmår återföra ekonomin till full sysselsättning fram till år 1990 skulle den totala sysselsättningen i timmar kunna öka med 0,1 % per år mellan åren 1985 och 1990. BNP-tillväxten under senare delen av l980-talet skulle på så sätt kunna bli 2,5 % per år i alternativ 2. Det mås- te emellertid då understrykas att ca l/ 2 procentenhet av denna tillväxt skulle åstadkommas genom ett inhämtande av den tillväxtpotential som antas förlorad under perioden 1979—1985.

Avslutningsvis bör framhållas att i båda alternativen lämnar kapital- intensitetens tillväxt ett betydligt mindre bidrag till produktivitetstill- växten under 1980-talet än vad som registrerats för 1970-talet. En för- klaring är den uppbromsning av den totala kapitalstockens tillväxt som följer av den låga investeringsnivån i utgångsläget. En ytterligare an— ledning är att arbetskraftstillgången i timmar inte förväntas minska lika snabbt under 1980-talet som skedde under 1970-talet vilket innebär att tillväxten i kapitalutrustningen per sysselsatt dämpas. Beträffande kapi- talbildningens bidrag kan en del av den skillnad, som noteras mellan al- ternativen under perioden 1985—1990, hänföras till industriinvestering- arna. I alternativ 2 ligger industrins investeringsvolym 1985 ca 40 % läg- re än i alternativ 1.

4 Bytesbalans och utrikeshandel

Den ekonomiska politiken under 1970-talets första år var i hög grad in- riktad på att eliminera det bytesbalansunderskott som uppkommit vid slutet av l960-ta1et. Detta bidrog till den kraftiga förbättringen av bytes- balansen l97l—l973, se diagram 4.1. Turistnettots utveckling samt det ökande underskottet i transfereringsbalansen — främst till följd av ökat bistånd till utvecklingsländema — innebar ett successivt ökat valutautflö- de. Dessa underskott motvägdes dock av en gynnsam utveckling av tjänstehandeln i övrigt samt överskott i varuhandeln. Prishöjningarna på olja och andra råvaror i vår import 1973 och l974 medförde emellertid en drastisk omsvängning i externbalansen från ett överskott på ca 6 200 milj. kr 1973 till ett underskott på ca 2 400 milj. kr 1974. Detta skedde trots en stark tillväxt i exportvolymen.

Den internationella lågkonjunkturen efter oljekrisen 1973—l974 möt- tes i Sverige — till skillnad från i flertalet övriga OECD-länder — med en s. k. överbryggningspolitik som innebar stimulans av inhemsk efterfrå- gan i syfte att upprätthålla den fulla sysselsättningen. Kostnadsökning— arna för svensk industri kom till följd av bl. a. efterfrågeutvecklingen på arbetsmarknaden att bli väsentligt högre än i omvärlden. Som följd här- av tappade den utlandskonkurrerande sektorn marknadsandelar på så- väl exportmarknaderna som hemmamarknaden under 1975 t. o. m. 1977. Också den låga investeringsaktiviteten i omvärlden bidrog till den ogynnsamma utvecklingen av Sveriges export. Detta ledde till en ytterli- gare försämring av bytesbalansen. Underskotten kom att uppgå till ca 7 100 milj. kr 1976 och ca 9 500 milj. kr 1977.

Devalveringarna l976 och 1977 i kombination med den låga kost- nadsökningen 1978 lade grunden för en gynnsammare exportutveckling. En avveckling av under tidigare år uppbyggda lager kom igång. I för- ening med uppsvinget i den internationella konjunkturen under 1978 medförde detta en kraftig ökning av exportintäkterna 1977—1978. Om- läggningen till en restriktiv politik under senare delen av 1977 bidrog till att importvolymen samtidigt minskade kraftigt. Sammantaget innebar detta att bytesbalansen l978 uppvisade endast ett obetydligt underskott.

Under 1979 svängde bytesbalansens saldo ånyo mycket kraftigt, nu i negativ riktning, trots en fortsatt gynnsam exportutveckling. Den snab- ba ökningstakten i den inhemska efterfrågan medförde emellertid en

Diagram 4.1 Bytesba- lans, utlandstillgångar samt räntebetalningar

I 9 70—1 979. A nde! av BNP, löpande priser.

'.. Tillgångar, netto

__ Räntor och ut- delningarmetto

Bytesba lans

Anm. Uppgifter om utlandstillgångar för år före 1974 har ej varit tillgängliga. Källa: Riksbanken och statistiska centralbyrån.

kraftig uppgång i importvolymen. Också importprisema ökade kraftigt 1979, främst gällde detta oljepriserna. Handelsbalansen kom härigenom att uppvisa ett underskott på ca 5 800 milj. kr 1979. Det kraftiga omsla- get från 1978 förklaras till övervägande del av volymutvecklingen inom handeln. Till detta kom effekterna av det försämrade bytesförhållandet. Delvis motverkades effekterna av oljeprisstegringarna av höjda export- priser. De samlade terms—of-tradeförlusterna stannade enligt nationalrä- kenskapernas beräkningsmetoder vid ca 3 % l979. Tjänstebalansen — med hänsynstagande till korrigeringar för tidigare icke registrerad tjäns- teexport enligt resultaten av betalningsbalansdelegationens undersök- ningar — gav ett underskott på drygt 600 milj. kr. Eftersom transfere- ringsbalansen samtidigt visade ett underskott på ca 4 800 milj. kr in- nebar detta att bytesbalansunderskottet 1979 kom att uppgå till ca

' 11 200 milj. kr.

Enligt de beräkningar som redovisas i regeringens sparplan i oktober 1980 väntas importen öka betydligt i värde också 1980. Till större delen förklaras detta av de kraftigt ökade kostnaderna för oljeimporten. Pris- förändringama 1978—1980 för råolja och oljeprodukter beräknas för- sämra handelsbalansen med ca 15 miljarder kr sedan hänsyn tagits till reexporten. De bedömningar som görs av exportens pris- och volymut- veckling innebär en klart långsammare ökning av exportvärdet. Sam- mantaget innebär dessa bedömningar en ökning av underskottet i han- delsbalansen till ca 12,1 miljarder kr 1980. Utvecklingen av tjänsteutby- tet med utlandet i förening med en fortsatt kraftig försämring av trans- fereringsnettot — vilket till stor del förklaras av de ökade räntekostnader- na för den snabbt stigande utlandsskulden — innebär att bytesbalansen väntas uppvisa ett underskott på ca 21 500 milj. kr 1980, vilket motsva- rar ca 4,2 % av BNP i löpande priser. Detta svarar mot drygt 6,5 % av OECD-områdets samlade bytesbalansunderskott. Som framgår av tabell 2.3 i kap. 2 uppgår Sveriges andel av OECD-områdets totalproduktion till ca 1,5 %.

Den strukturella obalans i Sveriges transaktioner med omvärlden som uppkom i samband med oljekrisen 1973—1974 har under de senaste åren förvärrats kraftigt. Som anges ovan beräknas underskottet 1980 uppgå till 21 500 milj. kr, vilket motsvarar ca 4,2 % av BNP. En central förut— sättning i LU:s alternativ 1 är att politiken får en sådan inriktning att bytesbalansunderskottet kan nedbringas till ca 2 % av BNP eller drygt 16 miljarder kr i löpande priser 1985. För att en sådan utveckling skall vara möjlig vid bibehållen full sysselsättning krävs bl. a. att relativpriset för Sveriges export sänks. Detta är ett nödvändigt villkor för en snabb exporttillväxt samtidigt som importen hålls tillbaka.

I LU:s alternativ 2 belyses konsekvenserna av en ekonomisk utveck- ling ungefär i enlighet med de tendenser som varit gällande under 1970- talets senare del. Sveriges relativpriser (exkl. olja) gentemot omvärlden förutsätts öka med i genomsnitt 1,5 % per år 1979—1985 samtidigt som privat och offentlig konsumtion fortsätter att växa relativt snabbt. Un- der dessa förutsättningar kan exporten väntas öka endast långsamt sam- tidigt som importen ökar snabbt. Detta medför att bytesbalansunder- skotten ökar kraftigt under prognosperioden. Enligt kalkylerna för detta alternativ kan underskottet, uttryckt i löpande priser, väntas uppgå till ca 59 miljarder kr 1985, vilket skulle motsvara ca 6,5 % av BNP detta år.

Underskottet på transfereringsbalansen kan i båda alternativen vän- tas öka betydligt, främst som följd av ökande räntekostnader på grund av en snabbt stigande utlandsskuld. Alternativ 2 skulle medföra en sär- skilt kraftig tillväxt i ränteutgiftema. För att motväga den fortsatta för- sämringen av transfereringsnettot och åstadkomma en minskning av by- tesbalansunderskottet i enlighet med de förutsättningar som gäller i al- ternativ ] krävs att varu- och tjänsteutbytet med utlandet ger ett över- skott på ca 8 300 milj. kr 1985, se tabell 4.1. I absoluta tal förutsätter så- ledes denna kalkyl att nettot av varu- och tjänstehandeln förbättras med

Tabell 4.1 Bytesbalansens utveckling 1970—1985 Milj. kr, löpande priser

1970 1974 1979 1985 Alt. 1 Alt. 2

Handelsbalans —1 441 —4 728 —5 768 —2 600 —22 200 Tjänstenetto 522 2 785 —616 10 900 —3 800 Summa varor och

tjänster, netto —919 —1 943 —6 384 8 300 —26 000 Transfereringar,

netto —448 —497 —4 811 —24 500 —33 000 Bytesbalans —1 367 -2 440 —11 195 —16 200 —59 000

Anm. Handels- och tjänstebalans redovisas i tabellen enligt den fördelning på varu- och tjänstetransaktioner av nationalräkenskapernas uppgifter som används i LU:s beräkningar. Detta innebär att fördelningen på varu- och tjänstebalans av nettot av det totala varu- och tjänsteutbytet skiljer sig från de uppgifter som re- dovisas av riksbanken. » Källa: Statistiska centralbyrån. Prognoser enligt ekonomidepartementet.

närmare 15 miljarder kr under prognosperioden. En utveckling i enlig- het med alternativ 2 skulle innebära att underskottet i varu- och tjänste-

handeln ökade från l,4 % av BNP 1979 till ca 2,8 % av BNP år 1985. I alternativ ] beräknas varuexporten öka med 6,0 % per år under peri— oden l979—1985 samtidigt som importen väntas öka förhållandevis lång- samt eller med 3,9 % per år. Handelsbalansens underskott skulle därmed begränsas till ca 2 600 milj. kri löpande priser 1985.

Alternativ 2 skulle innebära en förhållandevis långsam ökning av va- ruexporten, i genomsnitt 2,3 % per år 1979—1985. Importen däremot kan mot bakgrund av de förutsättningar om relativprisemas och den privata konsumtionens utveckling som görs i detta alternativ väntas öka klart snabbare, eller med 3,7 % per år. Underskotten på handelsbalansen kan enligt kalkylerna för detta alternativ väntas öka till ca 22 200 milj. kr 1985.

I alternativ ] väntas relativprisutvecklingen gentemot utlandet även möjliggöra en gynnsam utveckling för tjänstesektorernas export samti- digt som importen volymmässigt hålls tillbaka. Uttryckt i löpande priser kan vid en utveckling enligt detta alternativ en påtaglig förbättring av tjänstebalansens saldo väntas, se tabell 4.1. I alternativ 2 anger beräk- ningarna en kraftig ökning av underskotten i tjänstebalansen.

Sverige hade 1974 en nettofordran på utlandet på ca 14 miljarder kr, vilket motsvarade drygt 5 % av BNP. Bytesbalansutveeklingen under de därefter följande åren har inneburit att Sverige fått en allt större netto- skuld till utlandet. Vid utgången av 1979 uppgick den till ca 26 miljarder kr. vilket motsvarade ca 5,7 % av BNP. Den beräknade bytesbalansut- vecklingen under 1980 innebär att nettoskulden ökar till ca 48 miljarder kr vid slutet av detta år, motsvarande ca 9,2 % av BNP.

Omsvängningen i Sveriges nettoskuldsättning på utlandet har innebu- rit att nettot av räntor och utdelningar visat kraftigt ökande underskott under 1970-talets senare del, se tabell 4.2. Där framgår också räntebe- 1astningen i relation till BNP och export. I alternativ 2 ökar utlandsskul— den till ca 253 miljarder kr 1985. vilket motsvarar ca 28 % av BNP. Un- derskottet i räntebetalningarna skulle vid en sådan utveckling öka myc-

Tabell 4.2 Bytesbalans, utlandstillgångar och räntebetalningar l974—1985 Milj. kr, löpandepriser

& 1974 1979 1985

Alt. ] Alt. 2

Bytesbalans, milj. kr —2 440 —1 1 195 —16 200 —59 000 % av BNP —O,9 —2,5 —2,0 —6,5 % av exporten —3,0 —8,1 —5,5 —22,2 Utlandstillgångar, netto, milj. kr 13 800 —26 100 —146 000 —253 000 % av BNP 5,4 —5,7 —]7,9 —27,7 % av exporten 16,7 —1 9,0 —50,0 —95,0 Räntor och utdelningar, netto, milj. kr —64 —3 378 —18 900 —26 800 % av BNP —0,0 —O,7 —2,3 —2,9 % av exporten —0,0 —2,5 —6,5 —10,1 & Källa: Sveriges riksbank. Prognoser enligt ekonomidepartementet.

ket kraftigt; enligt våra beräkningar skulle vid en utveckling enligt alter- nativ 2 ca 10 % av exporten åtgå för att finansiera ränteutgiftema till ut- landet 1985. Även vid den förbättring av Sveriges externbalans som för- utsätts i LU:s alternativ 1 kommer Sveriges nettoskuldsättning i utlan- det fortsätta att öka kraftigt, enligt LU:s beräkningar till ca 18 % av BNP i löpande priser 1985.

En politik som medför fortsatt ökande underskott i bytesbalansen är förenad med stora risker. Underskotten måste täckas genom utländsk upplåning. Upplåningsmarknaderna har klara begränsningar både vad beträffar storleken på varje län och och hur ofta en låntagare kan kom- ma tillbaka. Investerarna vill också ha en viss spridning på sin utlåning. Detta sätter gränser för Sveriges upplåningsmöjligheter. Härtill kommer att osäkerhet om t. ex. den framtida ränte- och växelkursutvecklingen kan leda till att vissa marknader stängs i tider av oro i den internatio- nella ekonomin.

Sårbarheten för chocker i den internationella ekonomin av den typ som inträffade 1973/74 och 1979/80 är särskilt stor för ett land som Sverige med dess stora utlandsberoende. I ett utgångsläge med stort strukturellt underskott i bytesbalansen och en betydande utlandsskuld blir det omöjligt att möta en internationell konjunkturnedgång med ef- terfrågestimulanser i syfte att upprätthålla full sysselsättning utan att underskotten drastiskt ökar. Handlingsfriheten i den ekonomiska politi- ken begränsas härigenom. Erfarenheten visar också att stora löpande underskott och stor skuldsättning även för industriländer kan leda till att utländska långivare ställer krav på den ekonomiska politikens ut- formning.

Sveriges nettoskuld till utlandet vid slutet av 1980 kan beräknas upp- gå till ca 48 miljarder kr. Även vid en politik som bryter de senaste årens tendens till kraftigt ökande bytesbalansunderskott kan som framgår av framställningen ovan en fortsatt ökning av den ackumulerande utlands- skulden förutses under 1980-talets första hälft. Bytesbalansunderskotten utgör inteckningar i utrymmet för framtida standardstegringar. Ränte- kostnaderna för utlandsupplåningen har de senaste åren ökat snabbt och beräknas 1980 uppgå till ca 5 600 milj. kr, vilket motsvarar 1,1 % av BNP. Den skuldökning till utlandet som fortsatta bytesbalansunder- skott av nuvarande storleksordning skulle dra med sig innebär betydligt ökade räntekostnader för utlandsupplåningen även i reala termer.

Fram till början av 1970-talet utvecklades export- och importpriser för- hållandevis likartat, dvs. Sveriges bytesförhållande gentemot utlandet el- ler terms-of—trade, förändrades inte nämnvärt. Därefter har för Sveriges del ökningstakterna för export- och importprisema skilt sig påtagligt under enskilda år. Detta framgår av diagram 4.2.

Prishöjningarna på råvaror i internationell handel 1973—l974, främst olja, medförde en betydligt snabbare ökning av importprisema än av ex- portpriserna. I samband med kostnadskrisen l975—l976 översteg pris-

Diagram 4.2 Sveriges export och import. Priser samt terms-of—trade

I 965—1979. Index 1970 = 100.

höjningarna på svenska exportprodukter betydligt prisstegringstakten för importen. Devalveringama 1977 medförde därefter att importpriser- nas ökningstakt under 1977 och 1978 kom att klart överstiga prissteg- ringen för vår export. 1979 steg oljepriserna åter kraftigt. Sveriges terms— of-trade gick därmed ned ytterligare trots att relativpriset för den svens- ka färdigvaruexporten ökade med ca 3 % detta år.

Totalt ökade under perioden 1974—1979 relativpriset för den svenska färdigvaruexporten med i genomsnitt 2,5 % per år. Råoljepriset samt pri- serna för oljeprodukter ökade samtidigt med i genomsnitt 14,7 % per år.

Index

_ ___. Exportpriser

_ Importpriser

1oo ”___.

_o-o-o _o—._,, *. cr.-'s. 96 ' ' X Terms-of- ! ,i 's trade 94 l_ _l 's l.! 'x 92 . x 90 'x_ x. 88

Detta medförde en kraftig nedgång i relativpriset för handeln med råva— rubetonade produkter. Sammantaget innebar detta att Sveriges terms- of—trade gick ned med i genomsnitt 0,7 % per år 1974—1979.

Utgångspunkt för bedömningarna av de svenska importprisernas ut- veckling 1979—1985 har varit förutsättningarna beträffande världshan- delns prisutveckling (se kapitel 2). Priserna för svensk import av olika kategorier av varor har antagits öka i samma takt som priserna för mot- svarande varor i den internationella handeln. Vid översättning från va- rugrupper till LU:s sektorsystem har följande principer tillämpats. Im- portpriserna för jord- och skogsbruksprodukter har antagits följa den in- ternationella prisutvecklingen för jordbruksvaror. Prisutvecklingen för råolja och övriga mineraler har bestämts med utgångspunkt i antagande- na om den internationella prisutvecklingen för dessa varukategorier. Prisutvecklingen för extraktiv industri totalt har därefter beräknats ge- nom att sammanväga prisantagandena för råolja och övriga mineraler med resp. varukategoris andel av importen i sektorn som vikt. Import- prisutvecklingen för sektorn petroleum- och kolindustri har beräknats genom sammanvägning av prisantagandena för enskilda typer av pro- dukter. Priset för importen till övriga varuproducerande sektorer har an- tagits utvecklas i takt med den internationella prisnivån för f ärdigvaror.

De antaganden som här gjorts beträffande den internationella prisut- vecklingen för enskilda varugrupper inkl. tjänster ger sammantaget en prisstegring för den svenska importen på 8,4 % per år 1979—1985, se ta- bell 4.3.

Exportprisernas utveckling 1979—1985 har bestämts med utgångspunkt i antagandena om utvecklingen av världsmarknadsprisema och de förut- sättningar om de svenska priserna i förhållande till de internationella för de olika sektorerna som görs i resp. alternativ.

För att få till stånd en efterfrågeutveckling för svensk export som är förenlig med den i alternativ 1 förutsatta minskningen av bytesbalans— underskottet krävs att priset för svensk export (exkl. trä, massa och pap- per) 1979—1985 ökar 1,0 % långsammare varje år än den genomsnittliga prisnivån för motsvarande varugrupper i internationell handel.

I alternativ 2 antas liksom l974—l979 den svenska pris— och kostnads- utvecklingen bli klart snabbare än den i omvärlden. Prisnivån för varor och tjänster (exkl. trä, massa och papper) som är priskänsliga antas som följd härav öka 1,5 % snabbare varje år 1979—1985 än prisnivån för mot- svarande importvaror. Innefattas samtliga varor och tjänster i utrikes- handeln innebär förutsättningarna i detta alternativ en uppgång i Sveri— ges terms-of—trade motsvarande 0,9 % per år 1979—1985.

För de produkter som exporteras av sektorerna jordbruk, skogsbruk, skyddad livsmedelsindustri samt petroleum- och kolindustri antas pri- serna vara bestämda av den internationella prisutvecklingen. Exportpri- serna för dessa sektorer antas således följa förändringarna i världsmark- nadsprisema, se tabell 4.3. Den skillnad mellan export- och importpriser som föreligger för petroleum- och kolindustrin beror på den skilda strukturen för exporten resp. importen i de båda alternativen.

Mot bakgrund av skogsindustrins stora betydelse för den svenska ex- portutvecklingen har här mer ingående överväganden gjorts än i pris-

Tabell 4.3 Export- och importprisemas utveckling l979—1985 Årlig procentuell förändring

Sektor Exportpriser Import-

Alt. 1 Alt. 2 pm" Jordbruk och skogsbruk 6,4 6,4 6,4 Extraktiv industri 8,0 10,6 14,4” därav: olja — — 15,9 mineraler exkl. järnmalm 8,0 10,6 9,0 järnmalm 8,0 10,6 — Skyddad livsmedelsindustri och varv 6,9 6,9 6,9 Trä-, massa- och pappersindustri 8,5 10,1 7,1 Petroleum- och kolindustri 17,0 17,0 17,2 El-, gas-, värme- och vattenverk 17,0 17,0 6,9 Övriga varuproducerande sektorer 5,9 8,5 6,9 Varor totalt 7,0 9,3 8,5 Tjänster totalt 6,7 9,4 7,8 Totalt 6,9 9,3 8,4

"Det i tabellen angivna värdet för prisutvecklingen för importen till sektor 3 avser LU:s alternativ 1. På grund av vikteffekter blir importprisutvecklingen något läg- re, l3,8 % per år 1979—1985, i alternativ 2.

prognoserna för flertalet övriga branscher. Prisutvecklingen på skogsin- dustrins produkter varierar starkt med konjunkturcyklerna. Toppen i en sådan cykel torde ha nåtts under 1980 efter det att världsmarknadspriset för trä, massa och papper mellan 1979 och 1980 ökat med ca 18 %. För- utsatt att konjunkturcyklema även framledes har en längd på ca 5 år kan 1985 antas befinna sig i samma fas av konjunkturförloppet som 1980. Mellan dessa år kan prisutvecklingen för trä-, massa- och pappers- produkter antas nära ansluta till den allmänna prisutvecklingen för va- ror i världshandeln.

Skogsindustrins expansionsmöjligheter begränsas av bristen på råva- ra. En exporttillväxt högre än 4,5 % är enligt de överväganden som gjorts i LU inte möjlig. Studier av skogsindustriprodukternas priskäns- lighet anger att en relativprissänkning på 0,3 procentenheter per år 1980—1985, givet prisutvecklingen 1979—1980, medför en exporttillväxt som innebär att branschen når sitt kapacitetstak. Det ytterligare ut- rymme för prissänkningar, som kostnadsutvecklingen enligt förutsätt- ningarna för LU:s alternativ 1 skapar, antas utnyttjas för förbättringar av vinstmarginalen. Sammantaget för perioden 1979—1985 innebär dessa överväganden att skogsindustrins exportpriser antagits öka med i ge- nomsnitt 8,5 % per år. I LU:s alternativ 2 antas skogsindustrins export- priser 1980—1985 följa relativprishöjningen för färdigvaror. Givet prisut- vecklingen 1979—1980 innebär detta alternativ en genomsnittlig prisök- 4 ning för exporten från skogsindustrin på i genomsnitt 10,1 % per år 1979—1985.

För övriga varuproducerande sektorer samt tjänstesektorema innebär förutsättningarna i LU:s alternativ 1 att de svenska exportpriserna ge- nomsnittligt sett ökar 1,0 % långsammare varje år 1979—1985 än mot- svarande importpriser. Förutsättningen i alternativ 2 innebär en årlig prisstegringstakt för exporten från dessaesektorer som i genomsnitt över- stiger motsvarande importpriser med 1,5 % år 1979—1985.

4.4. Varuhandeln

Från början av 1960-talet fram t.o.m. 1974 ökade importen ungefär dubbelt så snabbt som BNP i volym, dvs. importelasticiteten med av- seende på BNP:s ökning var ungefär 2. Den förhållandevis höga import- tillväxten var till betydande del en återspegling av den under efterkrigs- tiden snabbt ökande internationella arbetsfördelningen som bl. a. tog sig uttryck i att en allt större andel av vår totala förbrukning importerades samtidigt som exporten ökade i snabb takt. Importens andel av den to- tala tillförseln steg från 15 % 1950 till ca 25 % 1974.

Den framtida utvecklingen — analysmetoder och förutsättningar

Jämfört med tidigare långtidsutredningar skiljer sig den metod som an- vänts i LU 80 på så sätt att importen denna gång beräknats med hjälp av importfunktioner, vilka förutom sambanden mellan importen till en sektor och olika efterfrågekomponenter, även fångar upp effekterna av relativprisförändringar visavi utlandet. Ekvationema har skattats för var och en av de importkonkurrerande sektorerna. Förklarande faktorer i dessa ekvationer är relativa importpriser, dvs. förhållandet mellan im- portpriset och det inhemska priset för resp. varugrupp, kapacitetsutnytt- jande samt en trendfaktor. Som beroende variabel har importens andel av förbrukningen av resp. varugrupp använts. Det efterfrågemått, som importen satts i relation till, har erhållits genom sammanvägning av de olika efterfrågekomponenterna med hänsyn till deras importinnehåll. Detta vägningsförfarande är avsett att korrigera för att olika efterfråge- komponenter av andra skäl än de, som de beroende variablerna kan fånga upp, har olika importinnehåll. En närmare redogörelse för skatt- ningsmetodiken ges i konjunkturinstitutets export- och importstudie för LU 80.

Resultaten av skattningarna tyder på att priskänsligheten hos de för internationell konkurrens utsatta varorna skulle vara lägre i importen än

i exporten. Sammantaget uppgår importpriselasticiteten, enligt resulta- ten av ekvationsskattningama till ca —1,0, varav —0,4 faller ut samma år som en relativprisförskjutning äger rum, —0,5 året därefter och —0,1 det tredje året efter en relativprisförändring. En ökning av de inhemska pri- serna med en procent i förhållande till importprisema på importkonkur— rerande varor skulle alltså, enligt dessa resultat, ge upphov till en ökning av importvolymen med ungefär en procent inom loppet av tre år.

Importen I 979—1985 Varuimporten 1979—1985 har på basis av ovan angivna förutsättningar beräknats öka med 3,8 % i alternativ 1 och 3,7 % per år i alternativ 2, se tabell 4.7. BNP-tillväxten i de två alternativen uppgår till 2,5 % resp. 1,3 % per år. Den förhållandevis låga ökningstakten för importen rela- tivt till BNP-tillväxten i alternativ 1 förklaras dels av den låga ökning av den privata konsumtionen som förutsatts, dels av att den antagna rela- tivprisutvecklingen skulle innebära en successiv fördyring av importen relativt till hemmaproducerade varor. Den långsiktiga tendensen till ökad importandel skulle fortsätta, om än i långsammare takt än under 1960- och 1970-talen. Beräkningarna i alternativ 2 anger en i förhållande till BNP:s tillväxttakt mycket snabbt importökning. Den förhållandevis snabba ökning av den privata konsumtionen som förutsatts i detta alter- nativ är en förklaring till detta resultat. En annan förklaring är att ett realiserande av den i alternativ 2 förutsatta relativprisutvecklingen skul- le ogynnsamt påverka den svenska industrins konkurrensläge gentemot omvärlden och därmed driva upp importen. Importandelen av den tota- la förbrukningen i landet skulle i detta alternativ öka kraftigt.

Importen av petroleumprodukter minskade 1974—1979 med i genom- snitt 4,l % per år i volym. En väsentlig förklaring till denna utveckling är utbyggnaden av den inhemska raffinaderikapaciteten vid mitten av 1970-talet. Den ökade självförsörjningsgraden för oljeprodukter förkla- rar i sin tur till stor del förhållandet att importen till sektorn extraktiv industri, vilken främst består av råolja, samtidigt ökade förhållandevis kraftigt, eller med 7,6 % per år. För prognosperioden 1979—1985 förut- sätts en fortsatt, om än avsaktande, nedgång i importen av petroleum— produkter. Importen av råolja förutsätts öka påtagligt långsammare l979—1985 än under perioden 1974—1979. De angivna utvecklingsten- denserna för oljeimporten förklaras väsentligen av dels de kraftiga be- sparingseffekter i fråga om energianvändningen, dels den övergång från oljeprodukter till alternativa, inhemska energislag, som förutsätts i LU:s kalkyler. Speciellt markerad är denna utveckling i alternativ 1. De er- hållna resultaten förklaras också av att importen av petroleumprodukter blev osedvanligt stor 1979 till följd av en kraftig lageruppbyggnad.

Uttryckt i volymtermer innebär LU:s kalkyler en nedgång i förbruk- ningen av oljeprodukter, som ju helt — direkt eller indirekt i form av rå- olja för inhemsk raffinering — importeras, minskar med 1,9 % per år 1979—1985 i alternativ 1 och med 1,5 % per år i alternativ 2. Oljeimpor- ten svarade 1979 för ca 17 % av det totala importvärdet 1980. Till följd av den i LU förutsatta relativprisutvecklingen beräknas denna andel sti- ga till drygt 20 % 1985, trots den volymmässiga nedgången.

Tabell 4.7 Varuimport per sektor 1965—1985 1975 års priser

& Sektor Milj. kr Årlig procentuell förändring 1

1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 i 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2

& Jordbruk och fiske 2 673 4,0 0,7 — 1,2 1,1 3,3 Skogsbruk 470 3,7 23,6 13,1 6,3 2,5 Extraktiv industri 7 497 13,9 —1 ,8 7,9 4,1 3,5 Skyddad livsmedelsindustri ] 334 5,1 —0,6 — 1,8 5,5 7,2 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 3 170 6,4 3,0 3,4 2,3 2,8 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 594 6,9 5,1 0,2 5,2 6,5 Textil- och beklädnads-

industri 7 329 8,7 3,6 4,1 3,8 4,7 Trä-, massa- och pappers-

industri 2 471 10,9 8,9 5,2 5,4 4,9 Grafisk industri 532 1 1,7 1,3 9,0 4,2 7,7 Gummivaruindustri ] 066 8,6 11,3 1,8 1 1,2 8,2 Kemisk industri 10 168 12,2 10,5 0,8 3,3 3,1 Petroleum- och kolindustri 7 690 4,3 0,0 — 4,1 —3,9 —2,9 Jord- och stenindustri 1 413 5,4 5,5 1,9 6,7 7,9 Järn-, stål- och metallverk 5 456 4,1 5,3 — 3,0 3,8 —O,5 Verkstadsindustri exkl. varv 30 020 6,9 6,9 3,1 5,2 5,2 Varv 1 296 —4,5 29,7 —14,0 3,4 3,1 Övrig tillverkningsindustri 960 6,1 8,3 3,0 4,3 5,1 El-, gas-, värrne- och vatten-

verk 219 23,9 11,8 — 8,0 —0,8 1,6 Byggnadsverksamhet 0 . . . . . . . . . .

Summa varor 84 354 7,0 5,3 1,4 3,8 3,7

RN—

Importen av textilier, kläder, skor m. m. beräknas under prognosperio- den öka med 3,8 % per år i alternativ 1 och 4,7 % per år i alternativ 2. Den betydande skillnaden i importtillväxten mellan de två alternativen förklaras väsentligen av de antaganden om dels den privata konsumtio- nens utveckling, dels relativprisutvecklingen som görs i resp. alternativ. Importens andel av den totala inhemska efterfrågan utgjorde 1979 ca 60 %. En förstärkning av den svenska textilindustrins konkurrenskraft genom en relativprisutveckling i enlighet med de förutsättningar som görs i alternativ 1 skulle möjliggöra en viss ökning av hemmamarknads- andelen. Skulle i stället den i alternativ 2 förutsatta relativprisutveck- lingen realiseras kan en fortsatt ökning av importandelen förutses.

Importen av verkstadsprodukter, vilken består av bilar, maskiner, mo— ' torer, hushållsapparater, verktyg m. m., svarade 1979 för drygt 30 % av den totala importen. Mellan 1974 och 1979 ökade importen av verk- stadsprodukter sakta, i genomsnitt med 3,1 % per år. Importandelen steg som följd härav endast obetydligt under denna period. I LU:s kalkyler för utvecklingen l979—1985 erhålls en betydligt högre tillväxttakt för im- porten av verkstadsprodukter, 5,2 % i båda huvudalternativen. Den för- hållandevis snabba ökning av verkstadsproduktionen — inte minst som följd av exportkraven — samt den relativt snabba tillväxt av näringslivets

investeringar som förutsätts i alternativ 1, tenderar att dra upp importen till sektorn. Denna tendens motverkas dock av den antagna relativpris- utvecklingen samt av den privata konsumtionens utvecklingstakt. De motsatta argumenten förklarar resultatet beträffande verkstadsimporten i alternativ 2.

Importen av järn-, stål- och metallvaror minskade 1974—1979 med i ge- nomsnitt 3,0 % per år. Större delen av importen bestäms av behoven av insatsvaror i järn-, stål- och metallverken samt i verkstadsindustrin.

En utveckling efter de linjer som anges i LU:s alternativ 1 skulle in- nebära en förhållandevis snabb produktionsutveckling i dessa sektorer, främst som följd av de antaganden om investerings- och exportutveck- lingen som görs i detta alternativ. Den förmånliga relativprisutveckling- en innebär dock att importökningen begränsas till 3,8 % per år 1979—1985. Tendensen under 1970-talet till ökad importandel skulle en- ligt detta alternativ brytas. Enligt kalkylerna för LUzs alternativ 2 min- skar importen av järn-, stål- och metallvaror med 0,5 % per år 1979—1985, främst till följd av den svaga utvecklingen av investeringar- na.

4.4.1. Varuexporten Tillbakablick på utvecklingen

Sveriges varuexportvolym ökade under 1970-talet med 3,8 % per år. Till- växttakten för exporten blev därmed klart lägre än under 1960-talet då exportvolymen steg med ca 8 % årligen.

Sveriges varuexport är i hög grad inriktad på insats- och investerings- varor. I synnerhet investeringsvarorna har en klart större andel i den svenska exporten än i världshandeln totalt. Insatsvarorna svarade 1979 för ca 54 % och investeringsvarorna för ca 28 % av den svenska varuex- porten. Konsumtionsvarorna utgör en förhållandevis liten andel av den svenska exporten — ca 18 % l979. Exporten av konsumtionsvaror har emellertid ökat avsevärt snabbare än insats— och investeringsvaruexpor- ten under l960- och 1970-talen. Från 1965 till 1979 ökade exporten av konsumtionsvaror med ca 15 % per år i volym medan investerings- och insatsvaruexporten steg med 9 resp. 8 % per år.

Efter 1974 har den svenska varuexporten utvecklats relativt svagt. Detta sammanhänger dels med den svaga marknadsutvecklingen, dels med den ogynnsamma utvecklingen av den svenska konkurrenskraften. Bortsett från jordbruks- och petroleumprodukter samt fartyg expande- rade marknaden för Sveriges varuexport, uttryckt såsom länder- och varusammansättningskorrigerad import från de 13 viktigaste avnämar- ländema, med omkring 5 % per år 1974—1979. Motsvarande ökningstal perioderna 1964—1969 och 1969—1974 uppgick till ca 10 resp. ca 7 % per år. Den ogynnsamma utvecklingen av konkurrenskraften förklaras främst av att de svenska relativa exportpriserna steg mycket kraftigt 1974—1976. Från 1976 till 1978 sjönk relativpriserna tillbaka. De äter- gick dock inte helt till de nivåer som rätt före 1974. Till dessa förbätt- ringar i konkurrensläget bidrog i hög grad devalveringarna av den svens- ka kronan under 1976 och 1977. År 1979 steg de svenska relativpriserna åter med ca 3 procent.

De svenska marknadsandelarna sjönk dramatiskt från 1974 till 1976. Nedgången fortsatte, om än i lägre takt, 1977. Under 1978 vände ut- vecklingen och den svenska exporten ökade sina marknadsandelar. An- delsökningen innebar att inemot 1/5 av de från 1974 till 1977 förlorade andelarna återtogs. Från 1978 till 1979 förändrades marknadsandelarna inte nämnvärt. De stora marknadsandelsförlusterna l974—1976 torde, förutom av relativprisutvecklingen, kunna förklaras av en kraftig upp- gång i det svenska relativa efterfrågetrycket från 1973 till 1975. Det är vidare möjligt att andra länder har knappat in på ett tidigare svenskt _kvalitetsförsprång på många produkter. Detta kan i så fall ha utövat

dels en direkt negativ effekt på den svenska marknadsandelsutveckling- en, dels en indirekt inverkan via de relativa exportpriserna, vilka under sådana omständigheter torde ha fått större betydelse som konkurrens- faktor.

Marknadsandelseffekterna av relativprissänkningarna 1976—1978 blev något mindre än vad man kunnat vänta med ledning av olika studier av

1Svensk export och im- port av varor 1979— 1985. Publiceras som bi- laga till LU 80 under vå- ren 1981.

samband mellan pris- och volymutveckling för exporten. Ett försämrat svenskt konkurrensläge vad avser produkternas kvalitet kan ha bidragit till detta.

Den framtida utvecklingen — analysmetoder och förutsättningar

Bedömningarna av varuexportens utveckling under första hälften av 1980-talet har gjorts med utgångspunkt i en vid konjunkturinstitutet ut- förd studie över avsättningsmöjligheterna för svensk export.l De meto- der som där använts liknar i mycket dem som användes i samband med 1978 års långtidsutredning. Studien består av dels en analys av varuex- porten uppdelad i konsumtionsvaror och investeringsvaror, dels särskil- da analyser rörande utvecklingen för vissa varugrupper sektorvis. Den aggregerade studien omfattar den totala varuexporten med undantag av fartyg, jordbruksvaror och petroleumprodukter. Analysen av efterfrågan för den svenska exporten har i denna studie skett i två steg. I det första har de olika länderna och ländergruppemas totala importefterfrågan be- stämts. I det andra steget har Sveriges andel av denna import fastställts.

De prognoser för Sveriges export av konsumtions-, insats- resp. inves- teringsvaror 1979—1985, som framkommit med denna ansats, har här- efter översatts till exportprognoser för LU:s sektorer. Detta har skett ge- nom att man först delat upp resp. sektor efter dess innehåll av konsum- tions-, insats- resp. investeringsvaror och därefter vägt samman pro- gnoserna för de relevanta huvudgrupperna med deras andelar i resp. sektor. I den sektorinriktade specialanalysen har den ur exportsynvinkel viktiga skogsindustrin, järn- och stålindustrin samt malmexporten stu- derats. Analysmetoderna har här anpassats efter resp. sektors konkur- rensförhållanden, etc. De resultat som framkommit ur dessa studier har varit avgörande för de prognoser som slutligen fastställts för dessa sek- torer.

De ekvationer som skattats avseende importen i omvärlden resp. de svenska marknadsandelarna för olika varugrupper i olika länder i an- vändningsområdesstudien har i princip haft samma utformning som i LU 78. Ekvationerna för de svenska marknadsandelarna har emellertid estimerats om och skattningsperioden har förlängts så att den nu omfat- tar utvecklingen t. o. m. 1978. Vad gäller exporten av investeringsvaror uppgår enligt skattningen den sammanvägda priselasticiteten till —l,44. För insatsvarorna uppgår enligt skattningarna priselasticiteten till —1 ,68. För konsumtionsvarorna har motsvarande elasticitet beräknats till —2,23. Den sammanvägda priselasticiteten för de tre varugruppema blir —1,72.

Jämfört med tidigare skattningar innebär dessa resultat att klart högre priselasticiteter erhålls för insatsvarorna och framför allt för investe- ringsvarorna genom förlängningen av estimationsperioden med de av starka relativprisförskjutningar präglade åren 1975—1978. De högre vär- den för elasticiteterna som nu erhållits skulle kunna tolkas så att de stora prisökningarna, både absolut och relativt andra länder för svenska exportvaror efter 1974, ökat prismedvetandet hos kunderna och att fak- torer såsom hög varukvalitet, säkra, snabba leveranser etc. inte längre

ställer prisfaktorn i skymundan som konkurrensfaktor. Det kan vidare förhålla sig så att andra länder under senare år har knappat in på ett svenskt kvalitetsförsprång. Priset torde i så fall ha ökat i vikt som kon- kurrensfaktor. Under sådana förhållanden blir också den registrerade priselasticiteten större.

Vad gäller priseffektens fördelning över tiden tyder de erhållna resul- taten på att huvuddelen av prisreaktionen infaller under det första året efter en prisförändring. Ingen nämnvärd effekt kvarstår det tredje året efter en relativprisförändring.

Exporten I 979—] 985 De förutsättningar om den internationella utvecklingen och utveckling- en av Sveriges relativa exportpriser som anges ovan utmynnar i en till- växt för den svenska varuexporten (exkl. fartyg, jordbruks- och petrole- umprodukter) från 1979 till 1985 uppgående till 6,8 % i huvudalternati- vet 1 och 3,3 % per år i huvudalternativ 2 (jfr tabell 4.4). Inkluderas mot- svarande prognoser för fartyg, jordbruks- och petroleumprodukter be- räknas tillväxttakten bli 6,0 % resp. 2,3 % per år i de två alternativen. Den ökning av den svenska konkurrenskraften som den i alternativ 1 förutsatta relativprisutvecklingen skulle innebära, skulle således möjlig- göra en jämfört med den svaga utvecklingen 1974—l979 mycket kraftig expansion av exporten. Skulle å andra sidan en relativprisutveckling i linje med den i alternativ 2 förutsatta utvecklingen realiseras, skulle den svenska exporten l979—1985 öka endast något snabbare än under peri- oden 1974—l979. En utveckling i enlighet med alternativ 1 skulle innebä- ra att en genomsnittlig andelsökning för Sveriges export i avnämarlän- dernas import i storleksordningen 1 1/ 2 % per år 1979—1985, medan al- ternativ 2 skulle innebära andelsförluster motsvarande ca 2 % per år un- der samma period, vilket ungefär motsvarar förlusterna under perioden 1974—1979.

Exporten av konsumtionsvaror till OECD-området har beräknats öka med drygt 11 % per år 1979—1985 i alternativ 1, varav drygt hälften skul- le utgöras av andelsvinster, se tabell 4.5. Den i alternativ 2 förutsatta relativprisutvecklingen skulle resultera i andelsförluster motsvarande drygt 1 % per år och en betydligt svagare exportökning, 5,1 % per år. Andelseffekternas bidrag till exportutvecklingen för insats- resp. inves- teringsvaror i alternativ 1 är klart mindre. Totalt har exporten för dessa varugrupper beräknats öka med 5,8 % och 5,5 % per år i huvudalternativ ]. Den i alternativ 2 förutsatta relativprisutvecklingen skulle däremot re- sultera i förhållandevis stora andelsförluster och till följd härav en ex- portutveckling som ligger-klart under marknadstillväxten.

Prognoserna för den svenska varuexporten fördelad på LU:s sektorer framgår av tabell 4.6. Exporten av jordbruks- och skogsbruksprodukter samt varor från den icke konkurrensutsatta Iivsmedelsindustrin bestäms i huvudsak av tillfälliga produktionsöverskott i den inhemska produktio- nen. Exporten av jordbruksprodukter l979—1985 antas i båda huvud- alternativen minska något från 1979 års höga nivå. Den icke konkur- rensutsatta livsmedelsindustrins export har bedömts öka med ca 1,7 %

Tabell 4.4 Sveriges export exkl. fartyg, jordbruks- och petroleumprodukter för- delad på ländergrupper l979—1985 Årli g procentuell volymförändring

Marknad" Marknadsandel Svensk export Alt. 1 Alt. 2 Alt. ] Alt. 2

13 OECD-länder'” 5,0 1,6 —2,0 6,6 2,9 Övriga OECD—länder 5,1 1,6 —1,6 6,7 3,4 Statshandelsländer 4,5 1,5 —2,0 6,0 2,4 OPEC-stater 14,0 0,9 —2,1 15,1 1 1,6 U-länder (exkl. OPEC-stater) 4,5 0,8 —2,2 5,4 2,2 Totalt 5,4 1,3 —2,0 6,8 3,3

" Med ”marknad" avses här importförändringarna i de olika länderna samman- vägda med ländernas andelar i svensk export. Med ”marknadsandel” avses den svenska exportens andel av ländernas import.

” Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Österrike, Förenta staterna, Japan, Cana- da. Källa: Konjukturinstitutet.

Tabell 4.5 Sveriges export av insatsvaror, konsumtionsvaror och investeringsvaror till OECD-området” 1960—1985

Årlig procentuell volymförändring

1960— 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1965 1970 1974 1979

Alt. 1 Alt. 2 Konsumtionsvaror Marknad 10,4 10,2 7,9 7,3 5,4 5,4 Andel 7,4 4,1 5,0 —2,0 6,0 —l ,2 Svensk export 18,6 14,7 13,3 5,2 11,2 5,1 lnsatsvaror Marknad 8,4 10,7 6,1 3,5 4,9 4,9 Andel — 1 ,2 0,2 0,2 —6,7 0,9 —2,1 Svensk export 7,1 10,9 6,3 —3,4 5,8 2,6 Investeringsvaror Marknad 7,4 9,7 9,8 1,0 5,0 5,0 Andel 3,2 —1,5 —0,2 —3,1 0,5 —2,9 Svensk export 10,8 8,0 9,6 —2,1 5,5 2,0

" Utom Australien, Nya Zeeland, Grekland, Irland, Island, Portugal, Spanien och Turkiet. bBeräkning på grundval av delvis preliminära data för 1979. Källa: Konjunkturinstitutet.

.per år 1979—1985. Den nedgång i exporten från skogsbruket som förut— ses förklaras av att bristen på skogsråvaror inom landet förväntas bestå.

Den svenska exporten av järnmalm sjönk kraftigt 1975 och var fort- satt låg t. o. m. 1978. En återhämtning till mer normal nivå skedde 1979 men exporten var ändå klart lägre än 1974. Orsakerna till den svaga ut- vecklingen är främst nedgången i stålproduktionen i Västeuropa samt

den hårda konkurrensen från främst Brasilien, som ökat sin andel av Västeuropas import från 13 % år 1970 till 25 % år 1979. Under förutsätt— ning att stålproduktionen i Västeuropa ökar med 2,0 % per år har den svenska järnmalmsexporten beräknats öka med 2,7 % per år enligt alter- nativ ] och med 1,5 % per år enligt alternativ 2.

Den del av den svenska exporten av textilvaror som består av färdiga kläder är utsatt för en mycket stark konkurrens från vissa u-länder med väsentligt lägre arbetskraftskostnader. Genom en fortsatt satsning på specialiserade produkter har en viss ökning av exporten bedömts vara möjlig. När det gäller insatsvaror i textilindustrin — garn, vävnader etc. — vilka f. n. utgör mer än hälften av textilvaruexporten, är sannolikt låglö- neländemas kostnadsfördelar något mindre utslagsgivande eftersom produktionen av sådana varor inte är fullt lika arbetsintcnsiv. Ökningen av exportvolymen för textilvaror totalt har beräknats kunna uppgå till 7,0 % per år 1979—1985 i alternativ 1. I alternativ 2 skulle den förutsatta ogynnsamma relativprisutvecklingen visavi utlandet innebära att textil- varuexportens ökningstakt begränsas till 1,4 % per år 1979—1985, dvs. något lägre ökningstakt än under perioden 1974—1979.

Konsumtionen av papper och papp i de för Sverige viktigare avnämar- länderna har under 1960- och 1970-talen visat en sjunkande ökningstakt med avseende på BNP-tillväxten. Till viss del kan detta förklaras med den uppgång i pappersprisema som kom till stånd 1973—1974. Därut- över synes en viss mättnad ha nåtts till följd av bl. a. förändrad förpack- ningsteknik. För prognosperioden har förutsatts att papperets pris i för- hållande till den allmänna prisnivån blir i stort sett oförändrat jämfört med 1979 medan övriga faktorer antas fortsätta att verka, om än i mind- re grad. Med i de flesta fall mer eller mindre trendmässigt ökande im- portandelar antas importtillväxten för papper och papp i avnämarlän- derna bli ca 4,3 % per år 1979—1985.

Förbrukningen av pappersmassa per ton producerat papper har i många länder visat en sjunkande tendens. Det främsta skälet härtill är en ökad användning av returpapper och andra material, t. ex. lera, vid papperstillverkningcn. För prognosperioden har antagits att dessa ten- denser fortsätter att verka. På grund av bl. a. de konkurrensfördelar som ligger i integrerad massa- och papperstillverkning har pappersproduk- tionen vuxit långsammare i länder vilkas massaförbrukning huvudsakli- gen tillgodoses genom import. Detta har lett till att man i dessa länder ökat importen av papper snabbare än importen av massa. Papperspro- duktionen i avnämarländema förutsätts därför öka långsammare än konsumtionen, vilket tillsammans med tidigare redovisade effekter ger en prognos för massaimportens ökning på 1,7 % per år 1979—1985.

Förbrukningen av sågat barrträ går i huvudsak, direkt eller indirekt, till byggnadsverksamheten. För träförbrukningen anger skattningarna tämligen låga elasticiteter med avseende på byggnadsinvesteringar sam- tidigt som priset på trä relativt andra byggnadsmaterial visat sig ha be- tydelse. Med ett antagande om oförändrat relativpris på trä och om im- port enligt det historiska mönstret, så antas den sammanlagda import- tillväxten bli 1,7 % per år 1979—1985.

Ovanstående prognoser ger sammanvägt för gruppen trä, massa och

papper en importökning på 3 % per år i Västeuropa. Till detta kommer övriga produkter vilka 1979 utgjorde ca 15 % av exportvärdet för skogsindustriprodukter, en andel som trendmässigt ökat. Totalt förutses Sveriges exportmarknader för skogsindustriprodukter växa med 3,6 % per år i Västeuropa och med 4 % per år inberäknat övriga länder.

Marknadsandelsutvecklingen för skogsprodukter avgörs till största delen av kostnadsläget i Sverige visavi konkurrentländerna. Om alterna— tiv 2 förverkligas torde marknadsandelsförluster komma till stånd. Ex- porten beräknas öka med 0,3 % per år i detta alternativ. I huvudalterna- tiv 1 kan marknadsandelar antas möjliga att vinna. En övre gräns för ex- porttillväxten sätts emellertid av tillgången på Skogsråvara. Om avverk- ningsvolymen 75 milj. m3 per år — vilken satts som tak för det framtida skogsuttaget — inte skall överskridas, får exporten öka med högst 4,5 % per år.

De kemiska produkterna hörde under 1960-talet till den mest expansi- va delen av den svenska varuexporten. Sålunda ökade exporten volym- mässigt från 1960 till 1970 med ca 14 % per år. Under 1970-talet har ex- portens förändringstakt legat närmare den totala varuexportens utveck- ling, dvs. knappt 5 %. Kalkylerna för 1980-talets första hälft innebär fortsatt gynnsamma marknadsförhållanden för export av kemiska pro— dukter från Sverige. Den faktiska exportutvecklingen blir dock i hög grad beroende av relativprisutvecklingen gentemot utlandet. I alternativ 1 ökar exporten med 9,0 % per år 1979—1985 och i alternativ 2 med 4,1 % per år.

Exporten av petroleumprodukter bestäms till stor del från utbudssidan och uppstår främst genom att dotterbolag till vissa större oljekoncemer för över överskottsproduktion som uppkommer på den svenska markna- den till dotterbolag i andra länder. På basis av bl. a. branschbedömning- ar har här exporten schablonmässigt förutsatts öka med 1,6 % per år 1979—1985 i båda huvudalternativen.

Den svenska exporten av järn och stål har analyserats med avseende på marknaderna i Västeuropa och Nordamerika. Stålkonsumtionen har i de flesta av dessa länder tenderat att falla i relation till BNP. Detta har delvis konjunkturella orsaker. Viktiga faktorer är t. ex. investeringsned- gången i industriländerna under 1970-talet och varvsindustrins problem. En mer långsiktig nedgång synes dessutom ha förelegat i många för Sve- rige viktiga länder. En viss återhämtning av Stålkonsumtionen kan emel- lertid väntas under prognosperioden.

Importen av stål till Västeuropa och Nordamerika har delats upp i specialstål och handelsstål. Denna indelning motiveras dels av skillnader i konkurrenssituationen, dels av att Sverige har en avsevärt större andel specialstål i exporten än konkurrentländerna. Historiskt har importen av specialstål ökat snabbast och 1979—1985 förutses ökningar på 2,5 % per år av marknaden för handelsstål och med 4,4 % per år för special- stålmarknaden. Konkurrensen på den internationella stålmarknaden är f. n. hård med betydande överkapacitet i många länder. Med de förut- sättningar om relativprisutvecklingen som görs i alternativ 1 har emel- lertid den svenska exporten beräknats öka med 4,3 % per år för handels- stål och med 6,6 % för specialstål. Prognoserna enligt alternativ 2 in—

Tabell 4.6 Varuexport per sektor 1965—1985 1975 års priser

Sektor Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Jordbruk och fiske 1 263 —5,8 12,0 5,6 —0,6 —0,6 Skogsbruk 139 13,0 —15,1 —13,7 —2,3 —2,3 Extraktiv industri 3 053 2,9 7,1 — 1,4 2,7 1,5 Skyddad livsmedelsindustri 806 3,0 — 1,8 2,4 1,7 1,7 Konkurensutsatt livsmedels-

industri 820 4,4 8,9 7,8 3,6 0,8 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 76 7,5 14,1 — 0,5 2,3 0,0 Textil- och beklädnads-

industri 2 470 14,6 7,6 1,6 7,0 1,4 Trä-, massa- och pappers-

industri 21 475 5,8 6,4 0,2 4,5 0,3 Grafisk industri 468 10,9 13,4 6,4 9,9 5,8 Gummivaruindustri 634 9,4 10,2 — 2,0 8,9 4,0 Kemisk industri 6 121 13,9 9,3 5,3 9,0 4,1 Petroleum- och kolindustri 1 758 25,9 — 8,1 12,4 1,6 1,6 Jord- och stenindustri 965 6,8 , 10,1 4,2 6,1 2,4 Järn-, stål- och metallverk 8 501 8,6 8,0 2,7 5,5 2,1 Verkstadsindustri exkl. varv 38 845 11,7 8,4 3,5 7,5 3,6 Varv 2 528 —5,1 5,0 —10,7 —8,4 —8,4 Övrig tillverkningsindustri 454 11,5 13,4 — 1,4 9,3 5,4 El-, gas-, värme- och vatten-

verk 183 —3,8 10,6 4,8 0,0 19,8 Byggnadsverksamhet 0 . . . . . . . . . .

Summa varor 90 559 7,7 7,2 2,0 6,0 2,3

nebär 0,5 % ökning per år för handelsstål och 2,6 % ökning per år för specialstål 1979—1985.

Av exporten av verkstadsprodukter utgörs drygt häften av investe- ringsvaror. Exporten från verkstadssektorn är därmed i hög grad känslig för investeringsutvecklingen i våra avnämarländer, bland vilka de övriga nordiska länderna samt de övriga västeuropeiska länderna är de klart viktigaste. Exporten av verkstadsprodukter, vilka 1979 utgjorde ca 45 % av den totala varuexporten, ökade under 1960-talet snabbare än den öv- riga varuexporten. Under 1970-talet har denna tendens försvagats och verkstadsexportens relativa förändringstakt har minskat. Om den i alter- nativ l förutsatta relativprisutvecklingen realiseras, skulle dock denna tendens kunna brytas och en exportökning för verkstadsindustrin på 7,5 % per år 1979—1985 vara möjlig. En utveckling av vår konkurrenssi- tuation gentemot omvärlden enligt den förutsättning som görs i alterna- tiv 2 skulle i stället innebära att 1970-talets svaga utveckling i stort sett består. Ökningstakten för verkstadsexporten har i detta alternativ be- räknats till 3,6 % per år 1979—1985. I båda kalkylerna påverkas förut- sättningarna för exportökning ogynnsamt av den förutsatta svaga in- vesteringsutvecklingen i våra viktigaste avnämarländer.

Exporten av fartyg har i volym räknat ungefärligen halverats från 1976 till 1979. Detta kan föras tillbaka på såväl en svag efterfrågan som en försämrad svensk konkurrenskraft, i synnerhet gentemot länderi syd- ostasien men även i förhållande till europeiska varvsnationer. En för- bättring av balansen mellan varvskapacitet och fartygsefterfrågan i värl- den har kommit till stånd under de senaste åren. Efterfrågan på fartyg bedöms emellertid väsentligt komma att understiga varvskapaciteten under flera år framöver. En orsak till detta är att sjötransporterna av rå- olja väntas öka mycket långsamt. De svenska varven torde även fram- ledes få svårt att hävda sig i den internationella varvskonkurrensen. Ex- porten av nya fartyg blir därmed i hög grad avhängig av i vilken ut- sträckning statliga stödåtgärder kommer att utgå till de svenska varven. Med utgångspunkt i Svenska Varvs långtidsplan har i LU exporten av fartyg förutsatts minska med 8,4 % per år 1979—1985 i båda huvudalter- nativen.

4.5. Tjänstehandeln

Den statistiska bilden över tjänstenettots utveckling har under en lång följd av år visat på successivt stigande underskott. Betalningsbalansdele- gationens undersökningar har emellertid bekräftat att en betydande un- derskattning av tjänsteexporten förelegat i den tidigare betalningsba- 1ansstatistiken. På grundval av dessa undersökningar har SCB i de hös- ten 1980 redovisade nationalräkenskaperna infört betydande revidering- ar i den tidigare statistiken över tjänstehandeln, främst då vad gäller ex- porten.

Den reviderade statistiken visar en mycket snabb volymökning av tjänsteexporten 1970—1974, se tabell 4.8. Tjänsteimporten ökade lång- sammare under denna period, 3,0 % per år. Prisökningama för tjänste- exporten var samtidigt långsammare än för tjänsteimporten, dvs. Sveri- ges relativpriser i tjänstehandeln sjönk. Volymeffektema övervägde dock priseffektema, varför tjänstenettot uttryckt i löpande priser för- bättrades med totalt ca 2 300 milj. kr mellan 1970 och 1974.

Åren 1974—1979 ökade enligt den reviderade statistiken tjänsteexpor- ten endast långsamt i volym, i genomsnitt 2,3 % per år, samtidigt som tjänsteimporten ökade med 4,4 % per år. Prisstegringarna för tjänsteim- porten var emellertid betydligt snabbare än för exporten. Sammantaget innebar pris- och volymförändringarna en omsvängning av tjänstenettot med ca 3 400 milj. kr till ett underskott på ca 600 milj. kr 1979.

LU:s prognoser över tjänstehandelns utveckling l979—1985 bygger på en inom riksbanken utförd studie.' I denna har känsligheten för pris— och inkomstförändringar för exporten respektive importen av turisttjäns- ter samt övriga tjänster skattats. Resultaten anger en betydande pris- känslighet för främst importen men också exporten av turisttjänster. Skattningarna för transaktioner som förs till posten övriga tjänster an-

' Tjänste- och transfere- ringsbalansen 1979— 1985. Publiceras som bi- laga till LU 80 under vå- ren 1981.

' De ovan angivna skattningarna för turist- tjänster samt övriga tjänster bygger på de de- finitioner som riksban- ken använder. LU:s kal- kyler för tjänstesektorer- nas utveckling bygger på nationalräkenskapernas definitioner. Vissa olik- heter mellan riksban- kens och nationalräken- skapernas uppgifter fö- religger. Hänsyn härtill har tagits vid de beräk- ningar som redovisas i texten ovan. Se även an- märkning till tabell 4.8.

ger en klart lägre priskänslighet. Resultaten anger vidare en viss känslig- het för inkomstförändringar, såtillvida att en given relativ inkomstför- ändring kan förväntas ge upphov till en något större relativ förändringi exporten respektive importen. De skattade sambanden har, tillsammans med LU:s antaganden om inkomst- och prisutvecklingen i Sverige och andra länder, legat till grund för prognoserna över exporten och impor- ten av turisttjänster och gruppen övriga tjänstenl Bedömningarna av samfärdselns export- och importutveckling har däremot baserats på re- sultat från den särskilda studie som utförts för sektorn.

I alternativ 1 har samfärdselsektorns export förutsatts öka med 1 % per år 1979—1985, vilket kan jämföras med en volymminskning med i ge- nomsnitt 1,8 % per år 1974—1979. Omsvängningen i exportutvecklingen förklaras väsentligen av de antaganden som gjorts av sjöfartens utveck- ling. Under 1970-talets senare hälft minskade sjöfartens exportvolym till följd av främst den ogynnsamma internationella marknadsutvecklingen, vilket bl. a. föranledde betydande utförsäljningar av fartyg. Under pro- gnosperioden antas sjöfartsexporten öka till följd av bl a. ett bättre ut- nyttjande av tonnaget. En utveckling enligt alternativ 2 skulle innebära mycket ogynnsamma betingelser för exporten av samfärdseltjänster. Denna har i det senare alternativet schablonmässigt antagits minska med i genomsnitt 4 % per år under prognosperioden, främst till följd av en nedgång i handelsflottans storlek och förtjänstförmåga.

Export och import som räknas till LU-sektorerna varuhandel och övri- ga tjänster innefattar bl. a. administration, entreprenadarbeten, provisio- ner. Såväl exporten som importen av dessa tjänster ökade snabbt under 1970—talet. Byggsektorns intemationalisering är en förklaring till denna utveckling. Mellan 1969 och 1979 ungefär åttadubblades de svenska byggföretagens utlandsproduktion och motsvarade 1979 ca 6 % av bygg- nadsindustrins produktion i Sverige mot 1 % 1969. Värdet av den pro- duktion som byggföretagen utförde utomlands uppgick 1979 till ca 4 000 milj. kr.

Utifrån den förutsättning som görs om relatinriserna i alternativ 1 kan en förhållandevis kraftig tillväxt, 15,8 % per år, påräknas för den ex- port som räknas till övriga tjänster. En utveckling i enlighet med alter- nativ 2 skulle innebära en långsammare exporttillväxt för denna sektor, enligt kalkylerna 11,5 % per år 1979—1985. Importvolymen för sektorn beräknas öka med 6,3 % per år 1979—1985 i alternativ 1 och 6,0 % per år i alternativ 2.

Mot bakgrund av det begränsade utrymmet för ökning av den privata konsumtionen och den förutsatta relativprisutvecklingen i alternativ 1 har importen av turisttjänster förutsatts minska med i genomsnitt 4,7 % per år 1979—1985. Relativprisutvecklingen antas möjliggöra en relativt gynnsam utveckling av exporten av turisttjänster, 7,0 % per år i volym, 1979—1985. Ett realiserande av LU:s alternativ 2 kan däremot väntas in- nebära en ökning av importen av turisttjänster med 4,7 % per år under prognosperioden. Den höga ökningstakten för den privata konsumtio- nen i förening med den förutsatta höjningen av Sveriges relativa pris- och kostnadsläge i detta alternativ förklarar detta resultat. Antagandet om relativpriset innebär samtidigt att exporten av turisttjänster kan vän-

tas öka obetydligt, enligt våra beräkningar med endast 0,2 % per år l979—l985.

Sammanfattningsvis kan vid en utveckling i enlighet med förutsätt- ningarna för LU:s alternativ 1 ett, jämfört med tidigare tendenser, brott väntas i volymutvecklingen för tjänsteimporten. Både den långsamma ökningen av den privata konsumtionen och den relativprisutveckling som förutsätts i detta alternativ talar härför. Enligt de beräkningar som utförts kan tjänsteimporten totalt väntas minska med 0,6 % per år 1979—1985 i detta alternativ, se tabell 4.8. Tjänsteexporten ökar med 6,5 % per år i volym l979—1985, dvs. snabbare än ökningstakten l974—l979. Ett realiserande av LU:s alternativ 2 skulle däremot innebä- ra en väsentligt annorlunda utveckling för tjänstehandeln. Tjänsteim- porten skulle under de gjorde förutsättningarna öka snabbt, enligt LU:s kalkyler med i genomsnitt 4,3 % per år 1979—1985, dvs. lika snabbt som under perioden 1974—1979. Tjänsteexporten däremot skulle öka relativt sakta, enligt våra beräkningar med i genomsnitt 1,7 % per år i volym, vä- sentligen som följd av den relativprishöjning som förutsatts i detta alter- nativ.

De antaganden som görs om relativprisemas utveckling i alternativ 1 innebär att förbättringen av tjänstebalansen blir något mindre påtaglig i löpande priser än i volymtermer. Även uttryckt i löpande priser kan dock tjänstebalansen vid en utveckling enligt detta alternativ väntas ge ett betydande överskott 1985. Ett realiserande av LU:s alternativ 2 skul- le däremot innebära att denna försämring av tjänstebalansen fortsatte. Totalt skulle tjänstenettot, beräknat enligt nationalräkenskapernas defi- nitioner. enligt alternativ 1 visa ett överskott på ca 10 900 milj. kr 1985 jämfört med ett underskott på ca 3 800 milj. kr enligt alternativ 2.

4.6. Transfereringarna

Underskottet i transfereringarna till och från utlandet har som fram- hålls ovan ökat kraftigt under de senaste 10—15 åren. Enligt nationalrä- kenskaperna svarade transfereringarna för drygt 40 % av det totala by- tesbalansunderskottet l979.

Kalkylerna för transfereringsnettots utveckling l979—1985 redovisas i tabell 4.9. Under posten löner m. m. registreras betalningar till i svenska företag anställd personal med placering i utlandet resp. utländska före- tags anställda i Sverige. En trendframskrivning av bruttoströmmarna ger ett överskott för löner m. m. på ca 300 milj. kr 1985 i båda alternativen.

Räntebetalningar och utdelningar till och från utlandet gav 1979 ett un— derskott på ca 3 400 milj. kr. Beräkningarna av räntenettot 1985 bygger på särskilda kalkyler över utvecklingen för inkomster och utgifter av till- gångar och fordringar på utlandet under prognosperioden. Sveriges ut- landstillgångar och skulder i utlandet beräknas ha uppgått till ca 84 000 resp. ca 110000 milj. kr vid slutet av 1979. Utlandstillgångarna antas i enlighet med riksbankens tjänste- och transfereringsstudie öka med 5 % per år i nominella termer. Den statistiskt redovisade avkastningen på Sveriges utlandstillgångar är mycket låg. För 1985 har avkastningen på utlandstillgångarna antagits uppgå till 6 %.

Tabell 4.8 Export och import av tjänster 1970—1985 1975 års priser Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1970—1974 1974—1979 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 Export Varuhandel 1 265 15,0 3,9 7,5 4,0 Samfärdsel 7 377 7,3 —1,8 1,0 —4,0 Bostadsförvaltning 0 . . . . . . . . Privata tjänster 2 919 21,2 12,7 15,8 1 1,5 Utländska turisttjänster 2 130 6,2 7,0 7,0 0,2 Summa export 13 691 9,1 2,3 6,5 1,7 Import Varuhandel 1 217 12,5 —0,9 1,0 1,5 Samfärdsel 3 172 ' 2,0 6,1 —2,5 3,0 Bostadsförvaltning 0 . . . . . . . . Privata tjänster 2 767 8,5 9,1 6,3 6,0 Utländska turisttjänster 5 111 —0,4 2,7 —4,7 4,7 Summa import 12 266 3,0 4,4 —0,6 4,3

Anm.: Tabelluppgiftema bygger på nationalräkenskapernas definitioner. Pro- gnoserna för LU :s sektor 24, turism, baseras på resultaten för turisttjänster i riks- bankens studie. I riksbankens och nationalbudgetens resenetto ingår enbart up- pehållskostnader. Till turisttjänster i nationalräkenskaperna och i LU räknas för- utom resekostnader och andra utgifter i samband med turism också utgifter för diplomatisk representation, sjöfolkslöner i utländsk valuta och matkostnader för ombordanställda. Övriga tjänster enligt riksbankens och nationalbudgetens defi- nition svarar grovt sett mot export och import i LU:s sektorer 20, varuhandel, och 23, privata tjänster. LU:s prognoser för dessa sektorer har beräknats med ut- gångspunkt i de resultat som framkommit för övriga tjänster i riksbankens studie.

Sveriges nettoutlandsskuld förutsätts öka i takt med bytesbalansun- derskottens utveckling enligt LU:s två huvudalternativ. Särskilda an- taganden om tidsprofilen för underskottens utveckling under prognos- perioden har därvid gjorts. För åren 1980 och 1981 baseras beräkningar— na på den prognos för bytesbalansutfallet dessa år som redovisades i re- geringens sparplan hösten 1980. Mellan 1981 och 1985 har antagits en linjär utveckling till det bytesbalansutfall 1985 som erhålls i resp. alter- nativ. Vid beräkningen av ränteutgiftema har den effektiva räntan, dvs. räntesatsen med hänsyn tagen till emissionsvillkor etc. för nyupptagna och omsatta utlandslån 1979—1985, antagits uppgå till 10 % i båda alter- nativen. Den genomsnittliga inflationstakten för OECD-området har förutsatts uppgå till 8,1 % per år 1979—1985 (jfr kapitel 2). Antagandet om räntesatsen på denna upplåning svarar således mot ett avkastnings- krav på l,9 % från långivarnas sida under prognosperioden. Enligt de kalkyler som utförts med utgångspunkt i de angivna förutsättningarna uppgår utgifterna för räntor och utdelningar till utlandet till 25 600 milj. kr 1985 enligt alternativ 1 och 33 500 milj. kr enligt alternativ 2. Med de gjorda kalkylerna över intäktssidans utveckling svarar detta mot ett net— to av räntor och utdelningar på ca 19 000 milj. kr och ca 26 800 milj. kr i resp. alternativ.

Vid beräkningen av u-Iandsbiståndet har det nuvarande enprocents- målet antagits ligga kvar 1985. I enlighet med det förslag som redovisats i regeringens sparplan hösten 1980 antas dock fortsättningsvis bruttona- tionalinkomsten (BNI) utgöra bas för fastställandet av biståndsanslagen till skillnad från som tidigare BNP. Den tillgängliga biståndsramen an- tas utnyttjas fullt. Tidigare under 1970-talet understeg de faktiska ut- betalningarna för biståndsverksamheten regelmässigt de belopp som sat- tes av för detta ändamål. Inga biståndskrediter till enskilda länder och internationella biståndsorgan antas ges l985.' Enligt dessa förutsätt- ningar kommer biståndsramen att uppgå till ca 7 800 milj. kr 1985 enligt alternativ 1 och 8 300 milj. kr enligt alternativ 2.

Underskottet i betalningarna för licenser, royalties och patent har ökat snabbt under 1970—talet. Denna utveckling återspeglar den växande be- tydelsen av internationellt utbyte av tekniskt kunnande. Transaktioner- na på detta område är emellertid mycket ofullständigt belysta i statisti- ken. Underskottet på denna post 1985, 400 milj. kr enligt alternativ 1 och 500 milj. kr enligt alternativ 2, har beräknats inom ramen för den särskilda transfereringsstudien.

Under posten övriga transfereringar redovisas bl. a. försäkringspre- mier, privat u-landsbistånd och privata transfereringar till släktingar i utlandet. På basis av analyser av utvecklingen för enskilda delposter har övriga transfereringar beräknats ge ett underskott på ca 4 600 milj. kr 1985 i båda alternativen.

Korrigeringsposten på transfereringsbalansen har i SCB:s hösten 1980 reviderade nationalräkenskaper åsatts värdet 3 896 milj. kr 1979. Posten speglar transfereringar som inte fångas upp i den officiella statistiken. Korrigeringsposten har schablonmässigt antagits öka med 10 % per år 1979—1985 i nominella termer i båda alternativen.

Sammantaget innebär beräkningarna att underskottet på transfere- ringsbalansen ökar från 4 81 1 milj. kr 1979 till ca 24 500 milj. kr i alter- nativ 1 och 33 000 milj. kr i alternativ 2. Kalkylerna över transferering- arnas utveckling 1979—1985 sammanfattas i tabell 4.9 nedan.

Tabell 4.9 Transfereringsnettot 1970—1985 Milj. kr, löpande priser

1970 1974 1979 1985 Alt. 1 Alt. 2 Löner m. m. —36 23 182 300 300 Räntor och utdelningar 85 —64 -3 378 —18 900 —26 800 Licenser, royalties, patent —l49 —337 —390 —400 —500 U-landsbistånd (exkl. biståndskrediter) —535 —1 296 —3 638 —7 800 —8 300 Övriga transfereringar —213 —745 —1 483 —4 600 —4 600 Korrigeringspost 400 1 972 3 896 6 900 6 900 Summa transfereringar —448 —447 —4 811 —24 500 —33 000

Källa: Riksbanken och statistiska centralbyrån. Prognoser enligt ekonomidepar- tementet.

' Sådana krediter skall i princip rymmas inom biståndsramen. I betal— ningsbalansstatistiken redovisas emellertid så- dana krediter under ka- pitalbalansen och de på- verkar således inte by- tesbalansen.

5 Utvecklingen av privat konsumtion och andra välfärdsaspekter

Ett samhälles materiella välfärd brukar mätas i termer av invånarnas konsumtionsstandard, dvs. konsumtionen av varor och tjänster. I vårt land kan denna konsumtion i sin tur indelas i två huvudgrupper. Den ena utgörs av den konsumtion som förmedlas via det ordinarie mark- nadssystemet och där varor och tjänster betalas till rådande marknads- priser. Denna del benämns privat konsumtion och utgjorde 64 % av den totala konsumtionen 1979.

Den andra delen utgörs av offentlig konsumtion och består nästan en- bart av tjänster. Produktionen av dessa tjänster finansieras huvudsakli- gen med skattemedel och sker i offentlig regi. Vid själva konsumtions- tillfället uttas ingen eller mycket låg avgift av konsumenterna och i sta- tistiken uppskattas värdet av den offentliga konsumtionen med produk- tionskostnaderna exkl. dessa avgiftsintäkter.

En del av de offentliga tjänsterna är till sin karaktär kollektiva nyttig- heter och torde endast undantagsvis kunna marknadsföras på vanligt sätt. t. ex. försvar, vägväsen och polisväsende. I dag utgörs emellertid merparten av tjänster som till sin natur är privata nyttigheter, vilket be- tyder att konsumenternas efterfrågan på dem i allt väsentligt styrs av samma f aktorer, som styr efterfrågan på de varor och tjänster vilka ingår i den privata konsumtionen. Det betyder bl. a. att priset spelar en vä- sentlig roll för hur stor efterfrågan blir. Eftersom det pris som vid kon— sumtionen betalas för de offentliga tjänsterna som regel är noll eller näs— tan noll blir också den manifesterade efterfrågan stor och i princip obe- roende av de enskilda konsumenternas disponibla inkomst och övriga behov. Detta oberoende har utgjort ett av de grundläggande motiven för att en rad tjänster inlemmats i det offentliga tjänsteutbudet. Genom po- litiska beslut har konsumentpriserna för dessa nyttigheter satts i närhe- ten av noll samtidigt som det offentliga åtagit sig att svara för utbudet. Självfallet har den manifesterade efterfrågan skjutit i höjden och myn— digheterna har haft svårt att öka utbudet i samma takt.

Dessa starka drivkrafter bakom expansionen av den offentliga kon- sumtionen är viktiga att ha i minnet vid en jämförelse mellan utveckling- en av denna och tillväxten i den privata konsumtionsstandarden. Under 1960-talet växte den totala konsumtionsvolymen per capita med i ge-

nomsnitt 4,3 % per år. Tillväxten av den offentliga konsumtionen per ca- pita var samtidigt nästan 5 % per år medan den privata konsumtionen per capita ökade med något under 3 % per år. Under 1970-talet har den genomsnittliga tillväxten i total konsumtion per capita varit 2,4 % per år medan den offentliga konsumtionsdelen har växt med 3 % per år och den privata konsumtionsdelen med 1,7 % per år. Speciellt accentuerad har skillnaden i privat och offentlig konsumtionstillväxt varit under sista hälften av 1970-talet. Medan den totala konsumtionen per capita fort— satte att växa i ungefär samma takt som under decenniets första hälft — ca 2.5 % per år — sjönk tillväxten av den privata konsumtionen per capi- ta till 1,3 % per år. Den offentliga konsumtionen per capita växte sam- tidigt med 3,5 % per år.

I det följande ges en mer detaljerad beskrivning av konsumtionsut- vecklingen. Föreliggande kapitel koncentreras till den privata konsum- tionen. Dessutom behandlas en del andra välfärdsaspekter, som inte lå- ter sig mätas i gängse konsumtionstermer. Den offentliga konsumtio- nens utveckling behandlas i det därpå följande kapitlet om den offentli- ga sektorns produktion och resursförbrukning.

Mellan 1965 och 1979 uppgick volymtillväxten i den privata konsumtio- nen till i genomsnitt 2,4 % per år. Trenden var dock avtagande, vilket framgår av tabell 5.1. Under de tre perioderna 1965—1970, 1970—1974 och 1974—1979 var tillväxttakten i genomsnitt 3,0, 2,5 respektive 1,6 % per år.

Konsumtionens fördelning på olika varugrupper förändras kontinuer- ligt. Under den senaste femårsperioden har den snabbast växande varu- gruppen varit fritidsartiklar, såsom radio- och TV-apparater, cyklar, sportartiklar, leksaker, fritidsbåtar och liknande. Tillväxttakten för den- na varugrupp uppgick till inte mindre än 8,4 % per år mellan 1965 och 1979. Andra varugrupper med snabb tillväxt under samma period var möbler och s. k. kulturella tjänster, dvs. radio- och TV-licenser, under- hållning samt lotterier, tips och liknande. Konsumtionen av tjänster ha- de däremot överlag en svag tillväxt.

En stor del av de förändringar i konsumtionsmönstret, som den ovan beskrivna utvecklingen ger uttryck för, kan förklaras av inkomst- och prisförändringar. Den låga inkomstelasticiteten för livsmedel förklarar sålunda nästan helt den svaga volymutvecklingen för dessa varor. Den snabba inkomstutvecklingen under 1960-talet och delar av 1970-talet möjliggjorde däremot på grund av höga inkomstelasticiteter en snabb tillväxt av varor som t. ex. kläder, möbler och fritidsartiklar. För andra varugrupper har förändringar i relativpriset spelat en mer avgörande roll. Huvuddelen av den svaga tillväxten i konsumtionen av tjänster för- klaras dels av att relativpriset stigit snabbt, dels av att tjänster blivit dy- rare i förhållande till annan konsumtion. Det omvända förhållandet, dvs. snabb tillväxt på grund av sjunkande relativpris, gäller för bekläd- nadsvaror och vissa varaktiga varor.

Tabell 5.1 Privata konsumtionens utveckling i de tio huvudvarugruppema 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Andel Årlig procentuell förändring

'979 Prom" 1965— 1970— 19% 1970 1974 1979

Livsmedel 30 638 19 1,4 0,5 1,6 Drycker och tobak 1 1 792 7 4,1 1,7 —O,2 Beklädnadsartiklar 14 316 9 1,8 4,2 3,9 Kulturella varor och tjänster 8 298 5 4,1 6,7 3,6 Hygien och sjukvård 4 648 3 —3,9 —0,9 0,0 Bostadstjänster 37 935 23 3,5 2,6 2,7 Transporter 19 138 12 2,7 3,0 1,2 Fritidsartiklar 9 257 6 12,1 11,9 2,3 Möbler och heminredningsartiklar l 1 831 7 5,6 4,4 0,2 Övriga varor och tjänster 15 208 9 4,1 —1,3 —0,4 Total privat konsumtion 163 061 100 3,0 2,5 1,6

l979-1985

Alt. 1 Alt. 2 0,5 1,1 0,1 0,9 1,2 1,9 2,9 3,0 —0,4 0,5 1,8 1,8 —l,4 0,3 2,7 3,8 —0,6 1,5 —2,0 1,2 0,6 1,5

________________._—_————————

Vid sidan av inkomst- och prisförändringar har självfallet också andra faktorer haft stor betydelse för förändringarna i konsumtionsmönstret. Som exempel på sådana faktorer kan nämnas mellanölets införande, in- förandet av kontrollbesiktningen av bilar, utbyggnaden av TV-nätet och introduktionen av färg-TV. Bostadskonsumtionen har till övervägande delen bestämts av hyresregleringen och bostadsbyggandets omfattning. Den har med andra ord mer bestämts av utbudet än av efterfrågan.

Prognoserna över den privata konsumtionens utveckling har utförts i två steg. I det första steget har undersökts hur den totala privata konsumtio- nen fördelas på tio huvudgrupper. I ett andra steg har sedan studerats hur fördelningen sker inom respektive huvudgrupp.

Analysen har genomförts med ett ekonometriskt modellsystem, som integrerats med övriga delar av LU:s modellsystem. De använda model- lerna är efterfrågemodeller vilka härletts ur konsumtionsteorin. Detta innebär att konsumtionsutvecklingen förklaras med hjälp av inkomst— och prisförändringar. Genom att utgå från utgifter per capita har hän- syn även tagits till befolkningsutvecklingen.

För prognosen över konsumtionen i de tio huvudgrupperna har an- vänts ett s. k. linjärt utgiftssystem med vaneberoende.l Inom de tio hu- vudgrupperna har i de flesta fall speciellt estimerade efterfrågefunktio— ner utnyttjats.2 Den använda varugruppsindelningen återges i tabell 5.2.

Den allmänt svaga konsumtionsutvecklingen i alternativ 1, där kon- sumtionsökningen begränsas till 0,6 % per år, innebär att den tjänstedo- minerade övrigvarugruppen får en negativ tillväxt liksom även varu- gruppema transporter, möbler samt hygien och sjukvård. De mest ex- pansiva grupperna i detta alternativ blir fritidsartiklar samt kulturella varor och tjänster.

' För en redogörelse av det linjära utgiftssyste- met se C. J. Dahlman och A. Klevmarken, Den privata konsumtio- nen 1931—1975. Indu- striens Utredningsinsti- tut. Stockholm 1971. 2 För en närmare be- skrivning av modellsy- stemet se L. Flood och A. Klevmarken. Pro- gnosmodeller för för- delning av den totala privata konsumtionen på 65 varugrupper. Sta— tistiska institutionen, Göteborgs universitet. Göteborg 1980.

Tabell 5.2 Privata konsumtionens varugruppsindelning på huvudgrupps- och delgruppsnivå i LU-modellen

Huvudgrupp Delgruppcr Huvudgrupp Delgruppcr NR-kod Innehåll NR-kod Innehåll 1 Livsmedel ] 1 100 Bröd och andra spann- 7 Transporter 61 100 Nyinköp av bilar målsprodukter 61200 Övriga transportmedel

1 1200 Kött 62100 Reservdelar och tillbehör 1 1300 Fisk 62200 Bensin, olja och smörjmedel 1 1400 Mjölk, ost och ägg 62300 Garage, billeasing, kör— 1 1500 Oljor och fetter skola, bilbesiktning 1 1600 Frukt och grönsaker 63000 Köpta transporttjänster ] 1700 fotans OCh andra rot- 8 Fritids- 71100 Radio, TV och grammofoner

rukter . . .

| 1800 Socker art1klar 71200 Fotograhsk utrustning,.båtar 1 1910 Kaffe te och kakao OCh. andr? ”Öm varaknga 11920 Konfektyrer m m fmldsamklaf

' ' 71300 Andra icke varaktiga 2 Drycker och 12000 Alkoholfria drycker fritidsartiklar tobak 13000 Alkoholhaltiga drycker 71400 Reparation, drift och under- 14000 Tobak håll av fritidsartiklar 3 Beklädnads- 21 100 Beklädnadsartiklar andra 9 Möbler och 41 100 Möbler, varor för fast monte- artiklar än skodon hemin- ring, mattor och andra golvbe-

21200 Reparation av beklädnads- rednings- läggningsmaterial artiklar andra än skodon artiklar 42100 Hushållstextilier och andra

22100 Skodon _ inredningsartiklar

22200 Repar ation av skodon 43100 Spisar, kaminer, kylskåp. 4 Kulturella 72000 Kulturella tjänster (foto- tvättmaskiner OCh l1knande varor och service. radio- och TV- storr elvare akt1ga hUShåHS' — - mven ar1 r ”amt" Egggiigljgiifgigjgd 43200 Reparation av hushålls- veterinärtjänster) apparater

73000 Böcker. tidningar och 44100 Glasvaror, bords— OCh hus- tidskrifter hållsartrklar

74000. Privat utbildning 45100 lljörtllxplkningsartiklar för

us ä 5 Sååeågåw 81100 ngåoertaåbeten, skonhets 10 Övriga varor 45200 Hushållstjänster

81200 Kroppsvårdsartiklar och tjänster 46000 Arbetshjalp 1 hemmet 51000 Medicinska och farmaceu- 64000 POS! OCh tele. tiska produkter 82100 J låVflfl', ur, ringar och

52000 Tera eutisk utrustnin a e 5 enar . ,

53000. Tjänster av läkare. skå- 82200 Andra personliga art1klar terskor och liknande 82300 San- och ntarttklar samt yrkesutövare kontorsmateriel

83100 Utg1fter for restaurang- och 6 Bostads- 31000 Bostad inkl. vattenavgifter kafébesök tjänster 32100 Elström 83200 Utgifter för hotelltjänster

32200 Gas 85000 Finansiella tjänster 32300 Flytande bränslen 86000 Andra tjänster 32400 Annat bränsle 90000 Uppehållskostnaderi utlandet 32500 Ånga och i Sverige. netto

I det mer konsumtionsexpansiva alternativ 2, där konsumtionsök- ningen uppgår till 1,5 % per år, får alla huvudvarugrupper en positiv ut- veckling. Varugruppen transporter får dock en mycket svag eller när- mast stagnerande utveckling. Fortfarande är fritidsartiklar samt kultu- rella varor och tjänster de mest expansiva varugrupperna.

Utvecklingen för olika varugrupper

Varugruppen livsmedel svarade 1979 för 19 % av den totala privata kon- sumtionen. Konsumtionsandelen för livsmedel var därmed den näst största — endast bostadstjänster hade en större andel. Andelen har dock trendmässigt sjunkit sedan 1965, då den låg vid närmare 22 %.

Livsmedelsgruppen består i LU:s beräkningssystem av 10 olika del- grupper. Den största av dessa är köttvaror med nästan 24 % av hela gruppens konsumtion 1979. Delgrupperna bröd, mjölk, ost och ägg samt frukt och grönsaker svarade var och en för omkring 15 %.Konsumtions- andelen för kött minskade svagt under 1960-talet. Efter 1973, då statliga subventioner infördes, ökade den återför att sedan minska under de all— ra sista åren på 1970-talet.

Volymtillväxten för livsmedelskonsumtionen var svag under hela peri- oden 1965—1979. Ökningstakten uppgick i genomsnitt till drygt 1 % per år, vilket var betydligt lägre än genomsnittet för den totala konsumtio- nen. Den snabbaste volymtillväxten bland delgrupperna svarade kon- fektyrer för. Även mjölk, ost och ägg hade en volymökning som låg över genomsnittet för hela gruppen.

Såväl inkomst- som priselasticiteten för livsmedelsvaror är relativt låg, vilket beror på att de flesta av dessa varor har karaktären av nödvändig- hetsvaror. Den låga inkomstelasticiteten kan ses som en förklaring till den svaga volymutvecklingen. Relativpriset för livsmedel tenderade att öka i början av 1970-talet. Efter 1973 har dock relativpriset sjunkit på grund av införandet av de ovan nämnda statliga prissubventionerna på vissa baslivsmedel såsom kött och mejerivaror.

Mot bakgrund av bl.a. den angivna inkomstelasticiteten beräknas prognosperiodens konsumtionstillväxt i varugruppen bli relativt svag. I alternativ 1 förutses sålunda konsumtionsvolymen öka med 0,5 % per år mellan 1979 och 1985, medan den i alternativ 2 förutses öka med 1,1 % per år. Bland delgrupper med en relativt stark konsumtionstillväxt märks konfektyrer, och fisk, men även mjölk, ost och ägg, kött samt frukt och grönsaker får en tillväxt som är snabbare än genomsnittet i gruppen. Däremo. minskar konsumtionsvolymen för socker, oljor och fetter samt bröd. Detta utvecklingsmönster gäller för båda alternativen.

Konsumtionen av drycker och tobak utgjorde ca 7 % av den totala konsumtionen 1979. Den största delgruppen är alkohol, vars andel av gruppens konsumtion steg från omkring 53 % år 1965 till omkring 58 % i slutet av 1970-talet. Motsvarande andel för tobak sjönk däremot under samma period från omkring 36 % till omkring 33 %.

Volymtillväxten för drycker och tobak uppgick i genomsnitt under tidsperioden 1965—1979 till 1,9 % per år. Ökningen var snabbast under andra hälften av 1960-talet då den uppgick till i genomsnitt 4,1 % per år mot endast 0,6 % per år under 1970-talet.

Varugruppens relativpris, vilket huvudsakligen bestäms av den statli- ga skattepolitiken, var i det närmaste konstant under perioden 1965—1979. För tobak fanns dock en tendens till sjunkande relativpriser under senare delen av 1970-talet. Att döma av de skattade elasticiteterna tycks efterfrågan på alkohol- och tobaksvaror vara relativt okänslig för prisförändringar. Inkomstelasticiteterna tyder emellertid på att alkohol-

konsumtionen är mycket känslig för inkomstförändringar, medan där- emot tobakskonsumtionen är förhållandevis okänslig härför. Den svaga inkomstutvecklingen under 1970-talet skulle därmed kunna vara en för- klaring till den svaga volymutvecklingen i alkoholkonsumtionen. När ! det gäller tobakskonsumtionens svaga utveckling torde andra faktorer | såsom ökad upplysning och den därav ökade insikten om rökningens * skadeverkningar ha spelat en avgörande roll. 1

Fram till 1985 förutses relativpriset stiga för de varor som ingår i 1 gruppen. Detta gäller i båda prognosaltemativen. Konsumtionstillväxt- 1 en blir på grund härav och på grund av den svaga inkomstutvecklingen mycket låg i alternativ 1, 0,1 % per år i genomsnitt 1979—1985. I alterna- j tiv 2 beräknas tillväxttakten uppgå till 0,9 % per år under prognosperio- % den. I alternativ ] beräknas alkoholkonsumtionen öka med 0,5 % per år mellan 1979 och 1985, medan den i det mer inkomstexpansiva alternativ 2 beräknas öka med närmare 2 % per år. Tobakskonsumtionen beräknas * minska med 0,7 % per år i båda alternativen. J

Beklädnadsartiklar svarade 1979_ för ca 9 % av den totala privata kon- * sumtionen. Vid början av 1970-talet låg andelen omkring 8 %. Den största delgruppen är kläder och tyger, som 1979 svarade för drygt 80 % av konsumtionen i gruppen. Resten föll i huvudsak på konsumtionen av skor.

Volymtillväxten för hela varugruppen låg över genomsnittet för den totala konsumtionen under perioden 1965—1979. Mellan 1965 och 1970 var dock volymtillväxten för beklädnadsvaror och skor lägre än genom— ! snittet för den totala konsumtionen. Det var således under 1970-talet — . och i synnerhet under dess andra hälft — som konsumtionen i varugrup- | pen ökade speciellt snabbt. Mellan 1974 och 1979, då den totala kon- ] sumtionen ökade med 1,6 % per år, ökade konsumtionen av beklädnads- varor och skor med nästan 4 % per år. Ökningstakten har genomgående varit något högre för beklädnadsartiklar än för skor.

Prisutvecklingen torde förklara en stor del av den snabba volymut- vecklingen under 1970-talet. Relativpriset för varugruppen var under he- la tidsperioden 1965—1979 starkt sjunkande. Detta torde i sin tur kunna förklaras med den snabbt växande lågprisimporten. Eftersom priskäns- ligheten för de varor som ingår i denna grupp är ganska stor, får sjun- kande relativpriser ett förhållandevis kraftigt genomslag i volymtillväx- ten. Inkomstelasticiteten för varugruppen är dessutom mycket stor, vil- ket torde förklara den förhållandevis svaga volymutvecklingen vid 1970- talets början, då inkomstutvecklingen var svag. Den snabba inkomst— utvecklingen omkring mitten av 1970-talet resulterade på motsvarande sätt i en mycket snabb konsumtionsutveckling för denna varugrupp. '

Den historiska trenden med sjunkande relativpris antas fortsätta un- der prognosperioden. Beklädnadsartiklar och skor kommer härigenom — trots en svag inkomstutveckling — att få en snabbare volymutveckling än genomsnittet för den totala konsumtionen. Tillväxttakten beräknas upp- gå till 1,2 % per år i alternativ 1 och 1,9 % per år i alternativ 2. Konsum- tionen av beklädnadsvaror ökar i de två alternativen med 1,7 respektive 2,4 % per år. Konsumtionen av skor minskar däremot i alternativ 1 med 1,3 % per år och med 0,5 % per år i alternativ 2.

Konsumtionsgruppen kulturella varor och tjänster, vilken svarade för drygt 5 % av den totala konsumtionen 1979, består av tre delgrupper. Den största av dessa är kulturella tjänster, till vilken räknas fotoservice, radio- och TV-licenser, lotterier, tips, underhållning och sport. Omkring 1 60 % av de totala konsumtionsutgifterna i gruppen hänfördes 1979 till I denna delgrupp. Den andra delgruppen — böcker, tidningar och tidskrif-

ter — svarade samma år för drygt 35 % av gruppens totala konsumtion. Resterande del hänförde sig till den tredje delgruppen — privat utbild- nmg.

Volymtillväxten för varugruppen som helhet var snabb från 1965 till 1979 — 4,6 % per år jämfört med endast 2,4 % per år för den totala kon- sumtionen. Tillväxten var ännu snabbare under perioden 1970—1974, då ökningstakten låg på 6,7 % per år. Den snabbaste tillväxten hade del- gruppen kulturella tjänster, som under denna period ökade med 13,3 % per år. Delgruppen böcker, tidningar och tidskrifter hade däremot en mycket svag tillväxttakt, endast 1,5 % per år i genomsnitt 1965—1979. Under 1970—talets senare hälft minskade konsumtionsvolymen för den- na delgrupp.

Hela gruppen karakteriseras av mycket låga inkomst- och priselastici- teter. Relativpriset för gruppen steg trendmässigt fram till 1972, men vi- sade därefter en fallande trend. Denna prisutveckling har uppstått på grund av ökande statliga subventioner till såväl tidnings- och bokutgiv- ningen som en del av underhållningsverksamheten. Prisutvecklingen sy- nes dock ha spelat en liten roll för konsumtionsvolymens utveckling. In- te heller inkomstutvecklingen torde på något avgörande sätt ha påverkat volymutvecklingen. Den ökade fritiden har däremot sannolikt varit en viktig orsak till den snabba utvecklingen i denna varugrupp.

Den historiskt sett snabba tillväxten i gruppen förutses fortsätta un- der den närmaste femårsperioden. Visserligen sjunker tillväxttakten jämfört med utvecklingen under 1970-talet, men sett i relation till den totala konsumtionstillväxten är denna varugrupp en av de mest expansi- va. I både alternativ 1 och 2 förutses en tillväxttakt på omkring 3 % per år. Den största delgruppen — kulturella tjänster — beräknas öka med drygt 3,0 % per år 1979—1985 i båda alternativen, medan delgruppen böcker och tidningar beräknas öka med 2,5 % per år i båda alternativen.

Till gruppen hygien och sjukvård räknas frisörarbeten, kroppsvårds- artiklar, läkemedel, terapeutisk utrustning samt läkartjänster. Konsum- tionsandelen för denna grupp låg 1979 på knappt 3 %. Den största del- gruppen är kroppsvårdsartiklar, vilka 1979 svarade för knappt 35 % av den totala konsumtionen i gruppen. Den näst största delgruppen — lä- kartjänster — svarade för omkring 23 %.

Konsumtionen av varor och tjänster i gruppen hygien och sjukvård minskade i volym mellan 1965 och 1979 med 1,7 % per år. Delgrupperna f risörarbeten, läkemedel och läkartjänster har samtliga haft en volym- minskning under denna period. Delgrupperna läkemedel och läkartjäns- ter består till stor del av konsumtion som subventioneras via försäk- ringskassorna. Under 1970—talet har ett flertal reformer genomförts in- om områdena sjukvård, läkemedel och tandvård. Dessa reformer har haft stor betydelse för volymutvecklingen i de berörda delgrupperna.

Tandvårdsreformens genomförande 1975 innebar exempelvis att kon- sumtionen 1974 — året före reformen — minskade mycket kraftigt i del- gruppen läkartjänster för att under 1975 och 1976 i stället öka mycket snabbt.

Relativpriset för gruppen som helhet ökade fram till början av 1970— talet, men har därefter uppvisat en sjunkande trend. För frisörarbeten ökade relativpriset kraftigt under hela perioden, medan relativpriset för läkartjänster efter att ha ökat på 1960-talet och i början av 1970-talet stabiliserades under andra hälften av 1970-talet, bl. a. beroende på de ovan nämnda prissubventionerna. Efterfrågans känslighet för inkomst— förändringar är förhållandevis liten.

Konsumtionsutvecklingen i varugruppen som helhet beräknas i båda alternativen stagnera under prognosperioden. I alternativ 1 förutses en fortsatt uppgång i relativpriset, vilket resulterar i en svagt negativ vo- lymtillväxt. I alternativ 2 beräknas relativpriset vara oförändrat med en svagt positiv utveckling som följd. De subventionerade delgrupperna — läkemedel och läkartjänster — beräknas minska med drygt 2 % per år mellan 1979 och 1985 i alternativ 1 och med drygt 1 % per åri alternativ 2.

För bostadstjänsterna ökade konsumtionsandelen från 21 % år 1965 till 23 % år 1979. Under slutet av 1970-talet ökade andelen snabbare än tidigare. Dessa andelsökningar förklaras huvudsakligen av att bostads- tjänster är en s. k. nödvändighetsvara. När inkomstutvecklingen stagne- rar eller sjunker såsom skett under slutet av 1970-talet tenderar andelen att öka. Den största delgruppen är hyror inkl. vattenavgifter med om- kring 82 % av den totala konsumtionen i gruppen. För delgruppen elav- gifter låg andelen 1979 vid omkring 9 % och för eldningsoljor vid om— kring 6 %.

Volymtillväxten för hela gruppen uppgick till omkring 3 % per år un- der perioden 1965—1979. Konsumtionen av bostadstjänster har således växt snabbare än den totala konsumtionen. Tillväxttakten i delgruppen bostad inkl. vattenavgifter låg betydligt under genomsnittet i gruppen. Den delgrupp som växt snabbast är elavgifter, för vilken tillväxttakten mellan 1965 och 1979 låg på drygt 8 % per år. Konsumtionen av eld- ningsoljor ökade fram till 1973, men har därefter sjunkit med i genom- snitt 5,2 % per år till följd av kraftiga relativprisökningar.

Relativpriset för bostadstjänster uppvisade under perioden 1965—1979 en svagt stigande trend. Under slutet av 1970-talet har dock relativpriset varit i stort sett konstant. En viktig orsak till den senare utvecklingen torde vara det nya bostadsfinansieringssystem som infördes 1975. Ge- nom räntesubventioner och bostadsbidrag har de under slutet av 1970- talet snabbt stigande byggnadskostnaderna förhindrats att helt slå ige- nom på hyrorna.

Relativpriset för både el och för olja sjönk kontinuerligt under 1960- talet och början av 1970-talet. Från och med 1974 har dock relativpriser- na för båda dessa nyttigheter stigit. För oljans del steg relativpriserna språngartat på grund av särskilt kraftiga höjningar åren 1974 och 1979. Dessa relativprisförskjutningar har lett till en substitution av olja med el, vilket återspeglas i den snabbare tillväxttakten för elkonsumtionen.

Tillväxten för hela gruppen bostadstjänster förutses under prognospe- rioden öka med 1,8 % per år i båda alternativen. Även i fortsättningen beräknas således konsumtionen av bostadstjänster växa snabbare än den totala konsumtionen. Inom gruppen, som är den volymmässigt största av huvudgrupperna, finns emellertid delgrupper med mycket varierande utveckling. För delgruppen bostad inkl. vatten beräknas tillväxttakten uppgå till omkring 2,3 % per år i alternativ 1 och till omkring 2,1 % per år i alternativ 2. Den substitution av olja med el som ägt rum under se- nare delen av 1970-talet när det gäller bostadsuppvärmning kommer att fortsätta i ökande takt under första delen av 1980-talet. För olja förutses en volymminskning med mellan 6 och 7 % per år i båda alternativen, medan elkonsumtionen förväntas öka med omkring 2,5 % per år i alter- nativ 1 och med omkring 1 % per åri alternativ 2.

En stor del av förändringarna i efterfrågan på bostadstjänster för- klaras av befolkningsutvecklingen samt åldersförskjutningar. Den dämpning av bostadsefterfrågans tillväxt som förutses skall ses mot bak- grund av att befolkningsökningen blir väsentligt lägre under 1980-talet än under 1970-talet (för en närmare diskussion av bostadssektorns ut- veckling hänvisas till avsnitt 8.7).

Varugruppen transporter svarade för 12 % av den totala konsumtionen 1979. Den största delgruppen är hushållens inköp av nya bilar. Vid mit- ten av 1960-talet utgjorde dessa ca 37 % av hela gruppens konsumtion. Under 1970-talet låg denna andel omkring 30 % med vissa variationer under enskilda år. År 1979 sjönk den dock kraftigt till knappt 23 %. Även andelen för köpta transporttjänster sjönk trendmässigt under 1960- och 1970-talen. År 1979 låg andelen för köpta transporttjänster vid omkring 20 % av hela gruppens konsumtion. En delgrupp, för vilken konsumtionsandelen ökat kraftigt, är drivmedel. Vid mitten av 1960-ta- let låg denna andel vid omkring 15 % och vid slutet av 1970 vid omkring 23 %. Delgruppen reservdelar och tillbehör var 1979 ungefär lika stor som delgruppen drivmedel.

Volymtillväxten för varugruppen transporter låg i genomsnitt 1965—1979 på 2,2 % per år, vilket var något lägre än för den totala kon- sumtionen. Under 1960-talet var tillväxten mycket snabb under vissa en- skilda år — upp mot 10—11 % per år — men också negativ under två är, nämligen under 1966 och 1967. Detta berodde på bilbesiktningens in- förande 1965. Före bilbesiktningens införande hade de äldsta delarna av bilbeståndet ersatts varefter bilbeståndet under några år inte behövde förnyas i lika snabb takt som normalt. Under 1970-talet har öknings- takten minskat. Mellan 1974 och 1979 uppgick den till 1,2 % per år.

Relativpriset för hela varugruppen var i stort sett oförändrat mellan 1965 och 1979. En svag tendens till en ökning i relativpriset kan dock iakttas under de allra sista åren på 1970-talet. Den delgrupp för vilken relativpriset ökat snabbast är reservdelar, medan relativpriset för såväl nyinköpta bilar som för drivmedel ökat långsamt.

I alternativ 1 beräknas den uppgång i relativpriset som kunde iakttas mot slutet av 1970-talet fortsätta, medan relativpriset i alternativ 2 be- döms vara i stort sett oförändrat. Delvis som ett resultat härav sjunker konsumtionsvolymen mellan 1979 och 1985 med drygt 1 % per år i alter- nativ 1, medan den i alternativ 2 stagnerar.

Prognosen för nyinköpen av bilar, den största av delgrupperna, styrs i första hand av den förväntade inkomstutvecklingen. I alternativ ] be- döms således hushållens bilinköp minska med 1,6 % per år, medan en volymökning på 1,4 % per år förutses i alternativ 2. Vad dessa öknings- takter innebär för personbilbeståndets utveckling fram till 1985 är mera svårbedömt. Detta bestäms dels av antalet nyregistrerade bilar, dels av antalet skrotade och tillfälligt avregistrerade bilar. Utvecklingen av an- talet nyregistrerade bilar bestäms inte enbart av de ovan nämnda voly- mutvecklingstakterna för inköpen av nya bilar. En relativt stor andel av nybilsköpen görs av företagssektorn och medräknas inte i den privata konsumtionen. Skrotningens omfattning varierar tidvis starkt beroende på bl. a. inköpens storlek och bilbeståndets åldersfördelning. Antalet tillfälligt avregistrerade bilar har under senare delen av 1970-talet tende- rat att öka, vilket bl. a. beror på att kostnaderna för användningen av bi- len har ökat i relation till inkomsten samt på att bilhandeln fått allt stör- re lager av begagnade bilar. Totalt sett — och med hänsyn tagen även till företagssektorns nybilsköp — kan dock antalet personbilar i trafik grovt uppskattas till mellan 3,1 och 3,4 miljoner 1985, vilket innebär en svag ökning från 1979 års nivå på omkring 3 miljoner bilar.

Konsumtionsandelen för varugruppen fritidsartiklar ökade kraftigt mellan 1965 och 1979 — från 2,5 % till 5,7 %. I gruppen ingår en rad olika artiklar såsom radio— och TV-apparater, cyklar, mopeder, sportartiklar, leksaker, fotoutrustning och fritidsbåtar. På delgruppsnivå urskiljes två större grupper av artiklar, nämligen radio— och TV—apparater samt grup- pen fotoartiklar, fritidsbåtar och andra varaktiga fritidsvaror. Den förs- ta av dessa delgrupper — radio- och TV-apparater — svarade 1965 för drygt 17 % av hela gruppens konsumtion. Fram till 1979 steg denna an- del till drygt 26 %.

Av ovanstående inses att volymtillväxten varit mycket snabb i denna varugmpp. Totalt sett ökade konsumtionen med 8,4 % per år 1965—l 979, vilket kan jämföras med 2,4 % per år för den totala konsumtionen. Ök- ningstakten för radio- och TV-apparater uppgick till 11,7 % per år. Från 1965 till 1974 låg ökningstakten för dessa varor på omkring 15 % per år. En starkt bidragande orsak till denna snabba utveckling är introduktio- nen av färg-TV.

Konsumtionen är såväl inkomst- som priselastisk. En av förklaringar- na till den starka konsumtionstillväxten under l960— och 1970-talen tor- de således vara relativprisets utveckling. Under hela perioden 1965—1979 har en mycket kraftig relativprissänkning ägt rum. I genomsnitt uppgick den till 2,7 % per år. För radio- och TV-apparater uppgick den till 7,4 % per år. Takten i relativprisets nedgång har dock avtagit under senare år.

I både alternativ 1 och 2 beräknas den snabba relativprissänkningen under 1960- och 1970-talen fortsätta. Trots den svaga inkomstutveck- lingen i alternativ 1 ökar konsumtionsvolymen med närmare 3 % per år mellan 1979 och 1985. Den snabbare inkomstutvecklingeni alternativ 2 möjliggör en volymtillväxt på närmare 4 % per år. Fritidsartiklar tillhör därmed den mest expansiva konsumtionsvarugruppen. Detta gäller i speciellt hög grad i alternativ 2. Samtliga delgrupper beräknas i båda al- ternativen få en positiv utveckling under prognosperioden. Den snab-

baste konsumtionstillväxten beräknas ske för radio- och TV-apparater, som i alternativ 1 ökar med över 5 % per år och i alternativ 2 med över 6 % per år. .

Varugruppen möbler och heminredningsartiklar svarade under 1970-ta- let för mellan 7 och 8 % av den totala konsumtionen. Den största del- gruppen var möbler med omkring 47 % av hela gruppens konsumtion.

Volymtillväxten för gruppen som helhet var 1965—1979 drygt 3 % per år. Tillväxttakten har haft en sjunkande trend — mellan 1974 och 1979 uppgick den till endast 0,2 % per år.

Konsumtionen i denna varugrupp är både pris- och inkomstelastisk. Relativpriset sjönk under 1960-talet, men har under 1970-talet stigit. Detta tillsammans med den svaga inkomstutvecklingen torde i hög grad ha bidragit till den svaga konsumtionsutvecklingen under 1970-talet. Även andra faktorer spelar dock en avgörande roll för volymutveckling- en i gruppen. Som exempel på sådana faktorer kan hushållsbildningen nämnas.

Även i denna varugrupp spelar således pris- och inkomstutvecklingen under prognosperioden en avgörande roll för den prognostiserade vo- lymutvecklingen. I alternativ ] beräknas konsumtionsvolymen i varu- gruppen utveckla sig svagt negativt fram till 1985. De två dominerande delgrupperna — möbler och textilier — får en svagt positiv utveckling, me- dan s. k. vita varor (spisar, kylskåp m. m.) och husgerådsartiklar beräk- nas minska med drygt 3 % per år. I alternativ 2 möjliggör däremot in- komstutvecklingen en volymtillväxt på 1,5 % per år fram till 1985. För möbler och textilier innebär detta en tillväxt på ca 2,5 % per år, medan minskningen för de övriga delgrupperna begränsas något i jämförelse med alternativ 1.

Gruppen övriga varor och tjänster omfattar huvudsakligen olika typer av tjänster. Bland de viktigaste är post- och teletjänster, hushållstjänster av olika slag, hotell- och restaurangtjänster samt nettot av turisttjänst- strömmarna mellan Sverige och utlandet. Konsumtionsandelen i grup- pen som helhet uppgick 1979 till 9,3 %. Den största andelen har res- taurangtjänsterna svarat för. Andelen har dock varit sjunkande -— från 34 % av gruppens totala konsumtion 1965 till 27 % år 1979. För post- och teletjänsterna ökade däremot andelen under samma period från 10 till 18 %. Turisttjänsterna, netto, svarade 1972 för närmare 25 % av hela gruppens konsumtion, men hade 1979 sjunkit till knappt 20 %.

För perioden 1965—1979 har volymtillväxten i hela gruppen varit i ge- nomsnitt 0,9 % per år. Under 1970-talet var volymutvecklingen i det närmaste konstant. De mest expansiva delgrupperna har varit post- och teletjänster, samt turisttjänster med 5 resp. 4 % i årlig tillväxttakt mellan 1965 och 1979. Relativpriset i gruppen har haft den snabbast stigande trenden bland alla huvudgrupper. Snabbast har priserna ökat för hus- hållstjänster, vilka av denna anledning minskat mycket snabbt i volym — med ca 5 % per år.

I alternativ 1 minskar konsumtionsvolymen i gruppen med 2 % per år under prognosperioden. Detta beror främst på att nettot av turisttjänst- strömmarna mellan Sverige och utlandet minskar kraftigt. Dessa för- ändringar är ett resultat av att kostnadsrelationen mellan Sverige och ut-

* Inkomst- och välfärds- fördelning. Bilaga till LU 80. Publiceras i bör- jan av 1981.

landet utvecklas gynnsamt sett ur svensk synvinkel, vilket leder till att svenska turistutgif ter i utlandet minskar samtidigt som utländska turis- tutgifter i Sverige ökar. Detta får i sin tur effekter på konsumtionsut- vecklingen i hotell- och restaurangbranschen, som i detta alternativ ökar efter att under hela 1970-talet ha minskat. Andra tjänster såsom t. ex. fi- nansiella tjänster och hushållstjänster minskar däremot — dock inte post— och teletjänster som ökar med närmare 3 % per år.

I alternativ 2 ökar konsumtionsvolymen för övrigvarugruppen med drygt 1 % per år 1979—1985. Nettot av turisttjänstströmmarna ökari det- ta alternativ, vilket innebär att svenskarnas turistutgifter i utlandet ex- panderar samtidigt som en ökad turism i Sverige uteblir. Förklaringen återfinns liksom i alternativ 1 huvudsakligen i utvecklingen av kostnads- relationen mellan Sverige och utlandet, vilken för svensk del utvecklas ofördelaktigt i detta alternativ. Konsumtionsutvecklingen 1 hotell- och restaurangbranschen minskar delvis som en följd av detta. I övrigt är mönstret i stort sett detsamma som i alternativ 1.

I detta avsnitt studeras fördelningen av den privata konsumtionen på olika grupper i samhället liksom fördelningen av de resurser som gör denna konsumtion möjlig: inkomster och förmögenheter. Dessutom stu- deras hur några icke-materiella välfärdskomponenter är fördelade mel- lan personer av olika kön, olika åldersgrupper, olika hushållstyper och olika socioekonomiska grupper. Framställningen baseras i huvudsak på en redogörelse för inkomst- och välfärdsfördelningen, som publiceras som bilaga till LU 80.'

Den privata konsumtionsstandardens fördelning

Hur den privata konsumtionen fördelar sig på olika typer av hushåll be- lyses i SCB:s hushållsbudgetundersökningar. Den senaste genomfördes 1978. Därav kan bl. a. utläsas att konsumtionen nära samvarierar med antalet personer i hushållet. Detta framgår i övre delen av tabell 5.3. Konsumtionen per person uppvisar sålunda ett betydligt jämnare möns- ter än konsumtionen per hushåll för olika hushållstyper. Likväl är kon- sumtionen per person i hushåll med barn under 18 år klart lägre i ge- nomsnitt än konsumtionen i barnlösa hushåll. Detta gäller såväl om hus- hållsföreståndaren är ensamstående som om denne är samboende. Vida- re är konsumtionen per person bland de barnlösa hushållen mindre för samboende än för ensamstående. I den sistnämnda kategorin har män- nen genomsnittligt större konsumtion än kvinnorna. Skillnaden var 1978 drygt 4 000 kr.

Också vid en jämförelse mellan olika socioekonomiska grupper fram- står den genomsnittliga konsumtionen per person som jämnt fördelad, vilket framgår av nedre delen av tabell 5.3. Endast gruppen tjänsteman- nahushåll har högre konsumtion per person än genomsnittet. Inom den- na kategori torde också spridningen vara större än inom övriga socio-

Tabell 5.3 Privat konsumtion efter hushållstyp och socioekonomisk grupp 1978

Antal Total privat konsumtion

21111 äl)?! al) Per hushåll Per person tkr tkr Ensamstående 1 294 37 33 — utan barn 1 168 35 35 — med barn 126 55 23 Samboende 1 807 70 25 — utan barn 951 57 29 _ med barn 856 84 22 Övriga hushåll 396 79 24 Samtliga hushåll 3 496 59 26 — utan barn 2 515 50 29 — med barn 982 80 22 Arbetare 1 268 62 24 Tjänstemän ] 194 70 29 Företagare 219 70 23 Pensionärer 780 34 23 Övriga ej förvärvsarbetande 37 39 27

Anm. Med hushåll avses i detta sammanhang personer med gemensam bostad och gemensamt kosthåll. Med barn avses barn under 18 år. För definitioner av de socioekonomiska grupperna hänvisas till LU-bilagan om välfärdsfördelningen. Källa: l—Iushållsbudgetundersökningen l978.

ekonomiska grupper. Lantbrukarhushållens konsumtion registreras som låg, till stor del beroende på låga kostnader för bostad, energi, transpor- ter m. m. samt på att inte all konsumtion inom självhushållets ram ingår i statistiken.

En dominerande del av hushållens konsumtionsutgifter hänför sig till bostadskonsumtionen. Bostadsstandarden har också förbättrats kraftigt under efterkrigstiden. År 1975 bodde drygt 50 % av den vuxna befolk- ningen (16—74 år) i småhus. Denna andel torde sedan dess ha ökat. Små— husboendet var mest omfattande i åldrarna 35—44 är (ca 60 %) och var särskilt vanligt bland de samboende med 2 eller flera barn (ca 70 %). Bland ensamstående var andelen mindre än 25 %. Från 1945 till 1975 ökade den genomsnittliga lägenhetsstorleken med 25 %. Genom den ökade lägenhetsstorleken har andelen trångbodda minskat kraftigt och låg 1975 under 10 %.' Samboende barnfamiljer är mest trångbodda, me- dan samboende utan barn samt ensamstående, såväl med som utan barn, i mycket liten utsträckning är trångbodda. Samtidigt med att bo- städerna blivit större har också utrustningsstandarden förbättrats. I mit- ten av 1970-talet bodde ca 95 % av den vuxna befolkningen i åldern 16—74 år i en modern bostad. Därmed menas bostad med vattenledning och avlopp i lägenheten, centralvärme, WC samt eget bad eller dusch- rum. År 1960 var motsvarande andel knappt 60 %. Endast ca 18 % hade dock 1975 tillgång till fullständig extrautrustning i form av diskmaskin, tvättmaskin och frys.

Under LU:s prognosperiod kan den historiskt noterade utjämningen

' Med trångboddhet av- ses att bostaden bebos av mer än 2 personer per rum, kök och vardags- rum oräknade.

av boendestandarden förutses fortsätta. Snabbast kan detta förväntas ske i alternativ 1, där nyproduktionen av bostäder är högre än i alterna- tiv 2. I båda utvecklingsalternativen ökar ombyggnadsinvesteringarna snabbare än tidigare, vilket märkbart torde höja boendestandarden i det redan befintliga bostadsbeståndet.

Inkomst- och förmögenhetsfördelning

Ett hushålls konsumtionsmöjligheter avgörs främst av hushållets löpan- de inkomster. Inkomstfördelningen är därför av stor betydelse för kon- sumtionsfördelningen. Innehav av förmögenhet ger därtill potentiella möjligheter till konsumtion.

De resurser som kan användas för konsumtion vid oförändrad för- mögenhet utgörs av den disponibla inkomsten. En översikt över inkoms- ternas storlek och fördelning på olika inkomstslag 1977 ges i tabell 5.4. Ett vanligt sammanfattande mått på inkomstskillnadernas storlek är den maximala utjämningsprocenten. Denna anger hur stor procentuell del av hela inkomstsumman som måste omfördelas från de hushåll som har inkomster över medelinkomsten till dem som har inkomster under me- delinkomsten för att alla skall få lika inkomst. Under perioden 1975—1977 var den maximala utjämningsprocenten tämligen oförändrad för de disponibla inkomsterna bland hushållen i Sverige, ca 24 %. Upp- gifter för senare år än 1977 saknas när detta skrivs.

Som framgår av tabell 5.4 leder transfereringarna till en kraftig om- fördelning i utjämnande riktning av de konsumtionsmöjligheter som faktorinkomsterna skapar. För hushåll med faktorinkomster under 30 000 kr ökar därmed konsumtionsmöjligheterna kraftigt. Av ojämför-

Tabell 5.4 Inkomststruktur för samtliga hushåll efter faktorinkomst 1977 Genomsnitti 1 OOO-tal kronor

&

Inkomstklass, tkr & —10 10—30 30—50 50—80 80—100 100— Samtliga

Antal hushåll (1 OOO-tal) 1 119,4 566,6 661,0 849,9 390,5 626,8 4 214,2 Procentuell fördelning 26,6 13,4 15,7 20,2 9,3 14,9 100,0 Lön 0,8 13,4 37,0 56,5 77,6 1 16,6 43,7 Företagarinkomst —0,2 1,2 2,1 3,2 4,4 8,3 2,7 Övr. faktorinkomst 1,7 4,4 2,3 4,6 7,6 14,7 5,2 Faktorinkomst 2,4 19,1 41,4 64,3 89,6 [39,6 51,7 Erhållna transfereringar 23,7 18,2 9,3 10,2 8,7 7,2 14,2

därav pensioner och livräntor 19,8 12,0 3,5 3,5 1,2 1,7 8,5 Utbetalda transfereringar 3,7 7,7 13,5 22,4 28,7 51,2 18,9

därav skatter 3,4 7,6 13,3 22,2 28,5 50,9 18,7 Disponibel inkomst 22,5 29,9 37,5 52,3 69,8 96,2 47,2 Procentuell fördelning av total

disponibel inkomst 12,7 8,5 12,5 22,3 13,7 30,3 100,0

.. . ' _ _ _ _ _ _ ' Kalla: SCB:s rnkomstfördelningsundersökning.

ligt störst betydelse är här den omfördelning som äger rum till pensio- närshushållen. För hushåll med faktorinkomster över 30 000 kr medför transfereringarna antingen oförändrade eller minskade konsumtions- möjligheter i och med ökande skatter. De flesta hushåll är, oberoende av inkomstnivå, föremål för både positiva och negativa transfereringar.

Hushåll utan barn har genomgående lägre disponibel inkomst än barnfamiljerna. Detta framgår av tabell 5.5 3. De disponibla inkomster- na är dock relativt jämnt fördelade mellan barnhushåll och barnlösa hushåll om man mäter per konsumtionsenhet, dvs. tar hänsyn till att konsumtionen hos två vuxna i ett hushåll är mindre än hos två vuxna ensamstående etc. Detta mått redovisas i tabell 5.5 b. Samboende har genomgående högre disponibel inkomst per hushåll än ensamstående. Även i detta avseende är fördelningen jämnare om man räknar per kon- sumtionsenhet, och de återstående inkomstskillnaderna beror främst på olika antal förvärvsarbetande i resp. hushållstyp. Dock sjunker de sam— boendes inkomst per konsumtionsenhet vid ökande antal barn, medan de ensamståendes är relativt opåverkad av barnantalet.

Inkomststatistiken ger vid handen att företagarhushåll har lägre dis- ponibel inkomst än löntagarhushåll. I synnerhet lantbrukarhushåll har låg disponibel inkomst. Det är dock sannolikt att inkomstuppgifterna för företagare och löntagare inte är jämförbara i den nuvarande in- komststatistiken. De beräknas utifrån alltför olika premisser.

Förekomsten av förvärvsarbete har en avgörande betydelse för in— komstfördelningen. Ökningen av de relativa AK-talen och utjämningen mellan könen, som beskrivits i kapitel 3, har medfört en utjämning av inkomsterna. Innehavet av förvärvsarbete är därtill en viktig välfärds- komponent genom den personliga tillfredsställelse det kan ge.

För LU:s prognosperiod förutses i båda utvecklingsalternativen en fortsatt utjämning av förvärvsfrekvenserna, vilket i sig talar för en fort— satt inkomstutjämning. Några avgörande förändringar i transfererings- systemet, som skulle kunna motverka en sådan utveckling, förväntas in- te heller. Däremot är det uppenbart att en utveckling enligt alternativ 2, med stor öppen arbetslöshet vid slutet av prognosperioden, även torde få ogynnsamma effekter på inkomst- och välfärdsfördelningen.

Innehav av förmögenhet är av betydelse för konsumtionsmöjligheterna dels genom den avkastning som förmögenheten ger, dels genom de po- tentiella konsumtionsmöjligheter som kan fås om kapitalet förbrukas. Förmögenhetsfördelningen har därför betydelse för fördelningen av konsumtionsmöjligheterna.

De svenska hushållen deklarerade i slutet av 1975 för tillgångar till ett taxeringsvärde om sammanlagt ca 350 miljarder kr. Om fastigheterna värderas till marknadspris i stället för taxeringsvärde och om hänsyn vi- dare tas till att vissa tillgångsslag är ofullständigt redovisade i deklara- tionerna, ökar värdet av bruttoförmögenheterna till ca 570 miljarder kr. Vid samma tidpunkt uppgick hushållens skulder till ca 150 miljarder kr och nettoförmögenheten, efter hänsyn till marknadsvärde och underdek- laration, således till ca 420 miljarder kr. Fastigheter är det särklassigt viktigaste tillgångsslaget och uppgick 1975 till ca 2/ 3 av de marknads- värderade bruttoförmögenheterna. Banktillgodohavanden motsvarade

Tabell 5.5a Disponibel inkomst efter hushållstyp och socioekonomisk grupp 1977 Genomsnitt i 1 OOO-tal kronor

Ingen för- 1 förvärvs- 2 förvärvs- Samt- värvsarbe- arbetande arbetande liga tande Ensamstående 20 34 - 29 — utan barn 20 32 - 27 — med barn 36 51 ' 49 Samboende 40 60 79 69 — utan barn 40 55 76 60 — med barn 42 66 82 78 Samtliga hushåll 26 41 79 48 — utan barn 25 36 76 39 — med barn 36 60 82 73 Arbetare 50 Tjänstemän 67 Företagare 47 Övriga förvärvsar- betande 38 Ej förvärvsarbetande 26

Tabell 5.5b Beräknad disponibel inkomst per konsumtionsenhet efter hushållstyp 1977 Genomsnitt i l OOO-tal kronor

Ingen för- 1 förvärvs- 2 förvärvs- Samt- värvsarbe- arbetande arbetande liga tande Ensamstående 20 32 - 28 — utan barn 20 32 - 27 — med barn 22 33 - 32 Samboende 23 30 38 34 — utan barn 24 32 44 35 — med barn 18 27 35 33 Samtliga hushåll 21 31 38 32 — utan barn 21 32 44 31 — med barn 21 29 35 33

Anm. Med hushåll avses i detta sammanhang en vuxen eller två sammanboende vuxna. Uppgifterna i denna tabell är därmed inte jämförbara med dem i tabell 5.3. Tabellerna avser vidare skilda år. Med barn avses barn under 18 år. För defi- nitioner av de socioekonomiska grupperna hänvisas till LU-bilagan om väl- färdsfördelningen. Källa: SCB:s inkomstfördelningsundersökning samt bearbetningar inom ekono- midepartementet.

ca 14 %, fordringar och övriga tillgångar knappt 10 %. Dessa andelar har i vissa fall genomgått stora förändringar sedan 1945. Hyresfastigheter och aktier har minskat sina andelar. Andelen egnahem och fritidshus har däremot ökat mycket snabbt under perioden från ca 17 % till ca 45 %. Banktillgodohavandenas andel av bruttoförmögenheterna har va- rit relativt konstant. Likaså har skuldernas andel av bruttotillgångarna varit påfallande stabil.

Tabell 5.6 Förmögenhetsfördelningen l975 Procentuell andel av total förmögenhet, värderad till marknadspris, deklarerad av de 0,1—20,0 procent rikaste hushållen

Andel rikaste Andel av total hushållen % Nettoförmögenhet % Bruttoförmögenhet % 0,1 6 6 0.2 8 8,5 0,5 12,5 13 1,0 17 17 2,0 24 24 5,0 38 37 10,0 54 52 20,0 75 71 Källa: SOU 197919, Den svenska förmögenhetsfördelningens utveckling.

Förmögenhetsfördelningen 1975 var mycket ojämnare än fördel- ningen av andra ekonomiska resurser. Medan de 10 % rikaste hushållen ägde ca 55 % av totalförmögenheterna, uppbar exempelvis de 10 % högs- ta inkomsttagarna enbart omkring 20 % av hushållens sammanlagda dis- ponibla inkomster. I tabell 5.6 redovisas några uppgifter om förmögen- hetsfördelningen 1975. Även om förmögenhetsfördelningen detta år be- tecknas som mycket ojämn jämfört med inkomstfördelningen, har det skett en mycket kraftig utjämning av de taxerade nettoförmögenheterna under perioden 1920—1975. De rikaste hushållens andel av den deklare- rade totala nettoförmögenheten har sjunkit mycket starkt. Ett annat ty— piskt drag i utvecklingen har varit den starka ökningen av andelen hus- håll som deklarerat ett förmögenhetsinnehav. År 1920 uppgav sig 1/5 av hushållen äga tillgångar jämfört med 3/4 år 1975. Bland de mindre för- mögenheterna dominerar tillgångar i egnahem, medan aktier och hyres- fastigheter spelar en viktigare roll i de största förmögenheterna. Skulder- nas andel av bruttotillgångarna är störst vid de lägsta och högsta för- mögenhetsskikten, medan den är lägst i skikten omkring skatteplikts- gränsen (200 000 kr 1975).

J ämnheten i förmögenhetsfördelningen är i hög grad beroende av vil- ket förmögenhetsbegrepp som används. I detta avsnitt har redovisats ett förmögenhetsbegrepp som bygger på tämligen likvida tillgångar vilka kan överföras till annan person. Skulle även pensionstillgångar och s. k. egentillgångar (t. ex. utbildning, arbetskapacitet) ha medräknats i för- mögenhetsbegreppet, hade förmögenhetsfördelningen blivit avsevärt jämnare.

Yttre mil/"ö

Välfärden har alltmer kommit att bli beroende av tillgång till god miljö i takt med att de grundläggande materiella behoven tillgodosetts. En kon- centration av människor till tätorter har ökat belastningen på den yttre miljön. 1 och med att kunskaperna om föroreningars miljöeffekter för- bättrats och blivit mer Spridda har uppmärksamheten på miljöfaktorer kommit att öka.

Inom näringslivet har insatserna för det tekniska miljöskyddet ökat snabbt. Viktiga förutsättningar för den snabba ökningen har varit till- komsten av lagstiftning och statliga bidrag i ett inledningsskede. Miljö- skyddsinvesteringarnas volym var under 1970-talet omkring tio gånger större än under årtiondet dessförinnan. Miljöskyddets andel av de sam- lade investeringarna inom industrin beräknas för 1970-talet ha uppgått till 3—4 %. Då genomfördes en rad basinvesteringar på miljöskyddsom— rådet.

Åtgärder för att förbättra miljön behöver emellertid inte bara avse in- vesteringar. Genom t. ex. produktkontroll kan förbud mot vissa ämnen eller bestämmelser om högsta tillåtna halter av vissa ämnen införas. Därigenom kan kostnadsökningar uppstå i produktionen. Ett exempel är att högsta tillåtna svavelhalter i eldningsoljor — i syfte att hindra för- surning av mark och vatten — medför merkostnader för energiförsörj- ningen.

Enligt naturvårdsverket beräknas de samlade årliga investeringarna i tekniska miljöskyddsåtgärder under perioden 1980—1985 uppgå till ca 1 000 milj. kr i 1975 års priser. Detta framgår av tabell 5.7. Miljöskydds- investeringarna inom industrin beräknas uppgå till ca 400 milj. kr, vilket motsvarar lika stor andel av industrins samlade investeringar enligt LU:s alternativ 1 som under 1970-talet.

Inkl. andra insatser inom miljövårdsområdet (tekniskt miljöskydd, naturskydd, återställande av natur, rekreation och friluftsliv) beräknas de årliga investeringarna sammanlagt uppgå till 1 100 milj. kr. Detta

motsvarar ca 1,5 % av de totala beräknade investeringarna i den svenska ekonomin under perioden.

Tabell 5.7 Beräknade investeringar i miljövårdsåtgärder under åren 1979—1985 enligt naturvårdsverket Milj. kr, 1975 års priser

Verksamhet 1979 Genomsnitt per år 1980—1985 Tekniskt miljöskydd Industri 347 428 El- och värmeverk 30 71 Kommunal avloppsvattenrening 200 200 Behandling av hushållsavfall 1 15 1 15 Behandling av miljöfarligt avfall, Oljeskydd 50 50 Bullerskydd 3 3 Trafikbullcråtgärder 100 Bilavgasåtgärder 12 12 757 980 Naturskydd Markköp, intrångscrsättning. vård 35 35 Återställande av natur Sjörestaurering, kalkning m. m. 30 30 Rekreation, friluftsliv Friluftsanläggningar 55 35 Summa 877 1 080

Källa: Miljövårdskostnader 1979—1985. Ds Jo 1980:12.

Insatserna i miljövård beräknas därmed av naturvårdsverket bli unge- fär lika stora per år under första hälften av 1980-talet som under 1970-talet. Däremot kommer inriktningen av miljövårdsinsatserna på 1980—talet successivt att ändras och i större utsträckning avse långsiktiga och irreversibla miljöproblem.

A rbetsmiljö

I SCB:s levnadsnivåundersökningar mäts arbetsmiljön genom att inter- vjupersonerna själva får beskriva sina arbetsmiljöer utifrån ett antal frå— gor om den fysiska och psykiska arbetsmiljön. Över 60 % av den för- värvsarbetande befolkningen, ca 2,5 miljoner personer, beskriver sitt ar- bete som fysiskt ansträngande i något avseende. Det kan gälla före— komst av tunga lyft. upprepade och ensidiga arbetsrörelser, olämpliga arbetsställningar, kraftiga skakningar eller vibrationer eller att man dag- ligen blir svettig av kroppsansträngning. Andelen är lika hög för båda könen. Hela 80 % av ungdomarna uppger sig ha ett fysiskt ansträngande arbete. Också bland de flesta arbetarkategorier och bland lantbrukare är andelarna över 80 %. Endast 28 % av de högre tjänstemännen beskriver sitt arbete som fysiskt ansträngande.

Bland övriga arbetsmiljöaspekter kan nämnas att drygt 10 % av de sysselsatta uppger sig bli utsatta för ett konstant öronbedövande buller på sitt arbete. Situationen är härvidlag värst för männen. Återigen är det arbetarkategorierna som i detta avseende utsätts för störst påfrestningar. 1/ 4 av männen bland arbetarna har en bullrig arbetsmiljö.

] SCB:s levnadsnivåundersökningar mäter man vidare olika aspekter på den psykosociala arbetsmiljön. Intervjupersonerna beskriver vilken psykisk belastning de utsätts för i arbetet samt vilket inflytande och vil- ken frihet de har i sitt arbete. I undersökningen för 1978 beskrev 10 % av de sysselsatta sina arbeten som både jäktiga och enformiga. Bland vissa av arbetarkategorierna är andelen ungefär dubbelt så hög. Tjänstemän, lantbrukare och övriga företagare beskriver däremot mera sällan sina ar- beten som både jäktiga och enformiga. Högre tjänstemän uppger dock of ta att deras arbeten är jäktiga utan att för den skull vara enformiga.

I tabell 5.8 redovisas några uppgifter om vilket inflytande över arbets- tempo och arbetstidens förläggning som olika kategorier anser sig ha. Kvinnor har i större utsträckning än män sådana arbeten där inflytandet över arbetstempot uppfattas som obefintligt. Beträffande arbetstidens förläggning är skillnaderna mellan könen dock små.

Att med anspråk på någon större grad av precision uttala sig om pro- gnosperiodens utveckling i arbetsmiljöhänseende är naturligtvis svårt. Det kan emellertid konstateras att när det gäller den del av arbetsmiljön som avser medinflytande och medbestämmande befinner sig svenskt ar- betsliv f.n. mitt uppe i en utvecklingsprocess. De mera definitiva for- merna för denna verksamhet kan förväntas bli etablerade under prog- nosperioden. Vidare visar erfarenheten att utrymmet för satsningar på en förbättrad arbetsmiljö ökar i ett klimat med allmänt hög investerings— aktivitet och god tillväxt i näringslivet. Mot denna bakgrund torde för- utsättningarna för en fortsatt förbättring av arbetsmiljöerna vara större i alternativ 1 än i alternativ 2.

Tabell 5.8 Grad av inflytande för anställda på arbetstempo och arbetstidens förläggning 1977 Procent Arbetstempo Förläggning av arbetstid Inget Visst Stort Inget Visst Stort inflytande inflytande inflytande inflytande inflytande inflytande 16—24 år 10,9 38,5 50,6 66,7 22,8 10,5 25—34 år 9,3 28,4 62,3 51,3 30,9 17,8 35—44 år 9,1 29,0 61,9 57,3 25,5 17,1 45—54 år 1 1,3 32,1 56,5 61,6 25,1 13,3 55—64 år 1 1,8 30,3 57,8 62,2 23,2 14,5 65—74 år 5,1 19,3 75,6 35,4 26,3 38,3 Samtliga 10,2 31,1 58,7 58,4 26,2 15,4 därav män 8,5 27,8 63,7 58,1 25,8 16,1 kvinnor 12,2 34,8 53,0 58,7 26,7 14,6 Arbetare 13,8 36,8 49,4 69,3 19,9 10,8 Tjänstemän 5,5 23,7 70,7 44,2 34,4 21 ,4 Källa: SCB:s levnadsnivåundersökning.

Hälsa

Hälsa är ett mångfasetterat och svårmätbart välfärdsbegrepp. Ett van- ligt sätt att mäta hälsotillståndet i en befolkning är att studera utveck- lingen och nivån hos dödligheten. Detta har redan beskrivits i kapitel 3. Satnbandet mellan dödlighet och sjuklighet (den negativa motsvarighe- ten till hälsa) kan dock variera över tiden, bl. a. till följd av medicinska framsteg. I SCB:s levnadsnivåundersökningar kartläggs hälsotillståndet på grundval av intervjupersonernas egna redogörelser. Denna mätteknik ger erfarenhetsmässigt upphov till underrapportering av sjukdomstill- stånd. men åtminstone förekomsten av allvarligare sjukdomar blir på detta sätt någorlunda väl kartlagd.

Ca 40 % av den vuxna befolkningen hade 1977 en eller flera långvari- ga sjukdomar. Andelen var något högre bland kvinnor än bland män. För 10 % medförde sjukdomstillståndet att arbetsförmågan blev i hög giad nedsatt. I detta avseende var könsfördelningen jämnare, men varia- tionerna mellan olika åldrar var mycket stor. I åldersgruppen 16—24 år hade 2 % nedsatt arbetsförmåga, medan andelen var omkring tio gånger större i åldersgruppen 55—64 år. Också mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande var skillnaderna stora. Av de förvärvsarbetande hade 5 % i hög grad nedsatt arbetsförmåga, medan andelen var 22 % bland de icke förvärvsarbetande, där många människor med dålig hälsa ingår. såsom ålderspensionärer, förtidspensionärer och långvarigt ar- betslösa. Efter standardisering för köns- och ålderssammansättning kan noteras att tjänstemän har den relativt sett bästa hälsosituationen och arbetare förhållandevis sämre hälsoläge. Hälsotillståndet hos företagare är något sämre än hos tjänstemannagrupperna.

Befolkningens hälsotillstånd är beroende av en lång rad faktorer, så- som t.ex. boende- och arbetsmiljö samt naturligtvis vårdapparatens kvalitet, kapacitet och tillgänglighet. Härvid inkluderas i vårdapparaten

inte enbart den rena sjukvården utan även centrala områden inom so- cialvården. Dessa områden har under 1960— och 1970—talen känneteck- nats av en omfattande utbyggnad, och tjänsterna tillhandahålls i de fles- ta fall till en ringa kostnad för den enskilde patienten. Tillgängligheten måste således ur denna synvinkel betraktas som god. Några avgörande förändringar härvidlag förutses inte under prognosperioden. I alternativ 1 är visserligen utrymmet för en fortsatt utbyggnad begränsat, men bland de prioriterade områdena återfinns bl. a. äldrevård och barndag- vård. I alternativ 2 förutsätts en utbyggnad ske i ungefär samma takt som tidigare. En mera detaljerad redogörelse för prognosperiodens ut- veckling i dessa avseenden återfinns i kapitel 6.

Utbildning och kunskaper

År 1978 hade 37 % av den vuxna befolkningen högst åttaårig förgymna- sial utbildning, 15 % hade någon eftergymnasial utbildning och ca 6 % hade sådan eftergymnasial utbildning som är längre än två år. Till följd av utbildningssystemets snabba tillväxt förelåg stora utbildningsskillna- der mellan yngre och äldre. I åldersgruppen 25—34 år hade nästan 26 % eftergymnasial utbildning mot endast 6 % av dem i åldersgruppen 65—74 år. Också i de yngre åldersklasserna finns det ett mycket starkt samband mellan den egna utbildningsnivån och föräldrarnas.

Med hänsyn till de stora ålderskillnaderna i utbildningsnivå har det reguljära skolsystemet kompletterats med satsningar på vuxenutbild- ning. Totalt hade 35 % av den vuxna befolkningen deltagit i någon form av studier (inkl. hobbykurser m. ut.) under 1977/ 1978. Därav avsåg ungefär 1/3 kurser som arrangerats av studieförbund, och nära nog lika mycket kurser som arrangerats av arbetsgivare, fackföreningar eller AMS. Den kommunala vuxenutbildningen samt universitet och högsko- lor svarade vardera för knappt 5 %. Studiedeltagandet varierar mellan olika socioekonomiska grupper. Andelen studiedeltagare är större bland personer som redan har en hög utbildningsnivå. Studiedeltagandet var ca 30 % bland dem med enbart förgymnasial utbildning och 55 % bland dem med eftergymnasial utbildning. Det finns sålunda en viss risk för att vuxenutbildningen i praktiken förstärker utbildningsskillnader mel- lan olika befolkningsgrupper.

Utbildningen torde i sig ge begränsade välfärdseffekter. Det som är av betydelse för välfärden är de kunskaper och färdigheter som utbild- ningen kan ge upphov till. Att mäta och statistiskt beskriva fördelningen av kunskaper och färdigheter i befolkningen är mycket svårt. I SCB:s levnadsnivåundersökningar har kunskapsbeskrivningen hittills koncen- trerats till enklare mått på språklig färdighet i form av frågor avseende förståelsen av vissa främmande ord som ofta ingår i nyhetsmedde— landen i massmedia. Ordförståelsen har visat sig vara sämst i de yngsta och de äldsta åldersgrupperna. Förutom skolutbildningen har också vuxenlivets erfarenheter betydelse för ordförståelsen. Denna tycks för övrigt också vara beroende av uppväxtmiljön, dvs. föräldrarnas skolut- bildning. Det har vidare visat sig att ordförståelsen hänger samman med samboendepartnerns utbildningsnivå.

Kvantitativt sett har Sverige ett av världens mest utvecklade utbild- ningsystem. Den kvalitativa utvecklingen är emellertid också viktig. Till följd av förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt (se kapitel 9) har kraven på adekvat utbildning successivt förändrats under 1970-talet. Kvali tetsbrister i utbildningen kan ge upphov till negativa välfärdseffek— ter för i första hand de berörda generationerna. På något längre sikt kan en sådan utveckling också påverka effektiviteten och nyskapandet inom näringslivet samt därigenom tillväxten i den totala materiella välfärden.

6 Den offentliga sektorns resursförbrukning och produktion

Under de två första efterkrigsdecenniema växte den svenska produktio- nen mycket snabbt. Den starka resurstillväxten gjorde det möjligt att i snabb takt bygga ut den offentliga sektorn. Som visas i nedanstående sammanställning fortsatte den offentliga sektorns expansion också un- der 1970-talet trots en väsentligt svagare BNP-tillväxt.

Årlig procentuell volymförändring

1950—1960 1960—1970 1970—1979

Bruttonationalprodukt 3,3 4,4 2,0 Offentligt konsumtion 4,2 5,7 3,3

För att lösa de långsiktiga balansproblemen måste den offentliga sek- torns ökningstakt dämpas avsevärt under de kommande åren. Orsaker— na till detta behandlas på andra ställen i detta betänkande. Huvuddelen av föreliggande kapitel ägnas åt att konkretisera innebörden av en sådan utveckling. Framställningen koncentreras därvid till statens och kom- munernas resursförbrukning och tjänsteproduktion. De finansierings- krav som följer av denna utveckling och av sektorns omfattande finansi- ella transaktioner i form av inkomstöverföringar m. m. behandlas i kapi- tel 11.

I avsnitt 6.2 diskuteras den offentliga sektorns roll i samhällsekono- min samt den historiska utvecklingen i sektorn sedan 1965. I detta av— snitt behandlas också sektorns struktur. Huvudparten av kapitlet (av- snitt 6.3) ägnas åt den offentliga konsumtionen. I analysen har stor vikt lagts vid att för statlig och kommunal konsumtion precisera det ut- rymme som redan är intecknat av olika åtaganden. Uppbyggnad och en översikt av huvudresultaten i dessa s. k. baskalkyler anges i avnsitt 6.3.2.

Den offentliga konsumtionens utveckling enligt LU:s alternativ 1 dis- kuteras i avsnitt 6.3.3. I detta alternativ måste den offentliga konsumtio- nens ökningstakt dämpas avsevärt jämfört med tidigare år till en nivå som i vissa fall understiger baskalkylemas nivåer. Det är angeläget att belysa i vilken utsträckning alternativet kräver en omprövning av redan fattade beslut eller en sänkning av ambitionsnivån i offentlig sektor. I avsnittet görs därför en detaljerad redovisning av baskalkylen som sedan konfronteras med utvecklingen i alternativ 1.

Enligt förutsättningarna för LU:s alternativ 2 lyckas det inte att bromsa den offentliga sektorns tillväxt. Den offentliga konsumtionen förutsätts i detta fall öka enligt 1970-talets trender. En sådan utveckling behandlas i avsnitt 6.3.4.

Motsvarande bedömningar för de offentliga investeringamas utveck- ling görs i avsnitt 6.4.

Med offentlig sektor avses i långtidsutredningarna statliga och kommu— nala myndigheter. De affärsdrivande verken och de offentligt ägda bola- gen hänförs däremot till det privata näringslivet.

De offentliga myndigheternas verksamhet registreras i nationalräken- skaperna som offentlig tjänsteproduktion. En del av dessa tjänster kon- sumeras kollektivt. Det gäller sådana odelbara tjänster som försvar, po- lis osv. En stor och växande del av tjänsterna är emellertid av s. k. privat natur, vars konsumtion kan hänföras till den enskilda individen. Exem- pel härpå är utbildning, sjukvårdstjänster, barnomsorg, äldreservice osv. Orsaken till att även dessa tjänster förs till offentlig konsumtion är att man inte tar ut marknadspriser för tjänsterna utan finansierar konsum- tionen med skattemedel. För endast en mindre del av de offentligt pro- ducerade tjänsterna tar man ut marknadsmässiga avgifter och den delen redovisas som privat konsumtion.

Den offentliga sektorns ökande betydelse kan belysas genom att ange den offentliga konsumtionens och de offentliga investeringamas andel av BNP. I tabell 6.1 görs detta i 1975 års priser. Av tabellen framgår att andelsökningen 1965—1979 faller helt på den kommunala konsumtionen. Den statliga konsumtionens och de offentliga investeringamas andel av BNP har t. o. m. minskat något. Bilden blir dock en annan om beräk- ningen görs i löpande priser. Detta framgår av tablån nedan.

Andel av BNP (löpande priser) 1965 1970 1974 1979

Statlig konsumtion 8,7 8,3 8,3 9,2 Kommunal konsumtion 8,9 13,5 15,3 19,9 Summa offentlig konsumtion 17,6 21 ,8 23,6 29,1

Redovisningen i löpande priser ger för den offentliga konsumtionen en mer än dubbelt så stor andelsökning 1965—1979 än när andelen be- räknats i fasta priser. För de offentliga investeringarna erhålls dock ock- så i löpande priser en sjunkande andel.

För summa offentlig konsumtion och offentliga investeringar uppgick andelsökningen 1965—1979 till 10,7 procentenheter, räknat i löpande pri— ser. Motsvarande ökning i fasta priser var endast knappt hälften så stor, 4,6 procentenheter. Av andelsökningen i löpande priser beror således närmare hälften på att den offentliga sektorns volymmässiga tillväxt har

Tabell 6.1 Den offentliga konsumtionens och de offentliga investeringamas an- delar av BNP 1965—l979 1975 års priser ”___—___- 1965 1970 1974 1979 Statlig konsumtion 9,6 8,7 8,2 8,5 Kommunal konsumtion 12,0 15,0 15,4 18,1 Summa offentlig konsumtion 21,6 23,7 23,6 26,6 Statliga investeringar 1,2 1,1 1,0 1,0 Kommunala investeringar 2,5 3,5 _2,3 . 2,3 Summa offentliga investeringar 3,7 4,6 3,3 3,3 Summa offentlig konsumtion och investeringar 25,3 28,3 26,9 29,9

Anm. Andelarna för 1965 är beräknade på icke reviderad NR-statistik. Källa: Statistiska centralbyrån.

varit snabbare än BNP:s och den andra hälften på att den offentliga sektorn har haft en ogynnsammare prisutveckling än landets totalpro- duktion. Denna relativa fördyring av den offentliga verksamheten kan hänföras till konsumtionsutgif terna och i särskilt hög grad till den kom- munala konsumtionen. Sålunda ökade implicitprisindex för den kom- munala konsumtionen 1965—1979 med 10,5 % per år. För statlig kon- sumtion var motsvarande prisstegring 8,8 % per år, för privat konsum- tion 7,4 % per år och för BNP 7,6 % per år.

En av orsakerna till den för offentlig tjänsteproduktion oförmånliga prisutvecklingen är att enligt nationalräkenskapernas redovisningsprin- ciper beräknas ingen produktivitetsstegring ske i offentlig verksamhet. Såväl offentlig produktion som konsumtion mäts i nationalräkenskaper- na via kostnaderna eftersom marknadsprisbildning i stort sett saknas för offentliga tjänster. Något driftöverskott kan därför inte registreras och eventuella produktivitetsförändringar kan inte beräknas. Detta innebär sannolikt att den volymmässiga utvecklingen i den offentliga tjänstepro- duktionen underskattas. Därmed skulle också den relativa prisstegring- en för dessa tjänster bli överskattad.

En annan förklaring till uppgången av den offentliga sektorns rela- tivpriser sammanhänger med den höga löneandelen i denna verksamhet. Av kommunernas bruttokostnader för sin tjänsteproduktion faller ca 70 % på löner och arbetsgivaravgifter, räknat i löpande priser. För staten är motsvarande andel ca 60 % och för den privata delen av näringslivet ca 30 %. Eftersom lönenivån i samhället har stigit snabbare än den all— männa prisnivån, har också de totala produktionskostnadema kommit att öka snabbare i den offentliga sektorn än i det privata näringslivet. Under en lång följd av år har denna effekt ytterligare förstärkts av sats- ningen på låglönegruppema som utgör en betydande del av de offentligt anställda.

Som framgår av tabell 6.1 tog den offentliga sektorn 1979 i anspråk ca 30 % av landets totala produktion.Samtidigt bidrog sektorn också till uppkomsten av denna produktion. Statens och kommunernas roll som producenter är dock mera begränsad än deras resursanvändning. I ne-

danstående sammanställning visas den offentliga sektorns produktions— andelar av BNP.

Förädlingsvärdets andel av BNP 1965 1970 1974 1979

Staten 5,6 4,9 4,9 5,1 Kommunerna 9,4 1 1,8 12,4 14,2 Summa 15,0 16,7 17,3 19,3

I detta fall betraktar man den offentliga sektorn från produktions- sidan. Den offentliga sektorn bidrog således 1979 med närmare 20 % av landets samlade produktion.

Den offentliga sysselsättningens andel av den totala sysselsättningen framgår av tabell 6.2. Som synes har den offentliga sysselsättningens an— del mer än fördubblats under perioden 1965—1979. Att andelsökningen här blir större beror på att den totala sysselsättningen i landet har ökat betydligt långsammare än BNP.

I absoluta tal har utvecklingen inneburit att den offentliga sysselsätt- ningen har ökat från ca 530000 personer 1965 till ca 1 210000 per- soner 1979. Den kommunala sysselsättningen har under samma tid ökat från ca 340 000 till ca 940 000 personer. För staten är motsvarande tal 190 000 resp. 270 000 personer.

Det bör observeras att dessa sysselsättningstal avser endast hos of— fentliga myndigheter anställd personal. Den offentliga verksamheten in- nefattar emellertid också betydande inköp från andra sektorer, varför den offentliga verksamheten indirekt svarar för en del av sysselsätt- ningen därstädes.

Tabell 6.2 Den offentliga sysselsättningens andel av den totala sysselsättningen 1965-1979

Andel (%) av landets totala sysselsättning

1965 1970 1974 1979 x_— I antal timmar Staten 5,0 5,1 5,8 6,6 Kommunerna 7,6 12,5 15,1 19,1 Summa 12,6 17,6 20,9 25,7

I antal sysselsatta Staten 5,2 5,1 5,8 6,6 Kommunerna 9,0 14,5 17,9 22,6 Summa 14,2 19,6 23,7 29,2 & Källa: Statistiska centralbyrån.

6.2.2. Sektorindelning, kostnads- och sysselsättningsstruktur

Det offentliga produktionsvärdets uppbyggnad framgår av nedanståen- de sammanställning av olika kostnadskomponenter. Som syns täcks en- dast en mindre del av sektorns produktionskostnader av intäkter från försäljningen. Huvudparten av produktionen finansieras med skatteme- del och utgör offentlig konsumtion. Omkring 70 % av det totala pro- duktionsvärdet består av sektorns egen produktion, medan ca 30 % avser varor och tjänster som producerats i andra sektorer. Andelen produkter från andra sektorer blir ännu större om man tar hänsyn till att också de offentliga investeringarna framställs i det privata näringslivet. Av sek- torns eget förädlingsvärde faller huvuddelen på lönekostnader. Resten avser kapitalets bidrag, en beräknad post som avser förslitningen av det offentliga kapitalet. Milj. kr i Procent av 1975 års produktions- priser värdet 1979

1 Löner och arbetsgivaravgif ter 57 200 66,5 2 Kapitalförslitning 3 100 3,6

3 Förädlingsvärde (1 + 2) 60 300 70,1 4 Förbrukning av varor och tjänster från andra sektorer 25 700 29,9 5 Produktionsvärde (3 + 4) 86 000 100,0 6 Försäljning till andra sektorer 3 000 3,5

7 Offentlig konsumtion (5 ./ . 6) 83 000 96,5

Den offentliga konsumtionens fördelning på delområden anges i ta- bell 6.3. Uppdelningen på delsektorer utgår från konsumtionens ända- målsinriktning. Som visas i tabellen avser mer än 1/3 av den statliga

Tabell 6.3 Den offentliga konsumtionens och sysselsättningens fördelning på olika ändamål 1979

___________—___———_—

Staten Kommunerna

Konsumtion Sysselsätt- Konsumtion Sysselsätt- —.——',.— ning (tim.), —.——'.—— ning (tim.),

.Mll-l' kr Fordel- fördelning Mill" kr Fordel- fördelning

1 1975 ning i % i 1975 mng i % års i % års i %

priser priser _____________—______—_— Försvar 9 700 36,7 18,8 — — — Rättsväsen 3 300 12,7 16,8 700 1,2 0,9 Utbildning 2 800 10,5 12,8 14 700 26,0 21,0 Hälso— och sjukvård 1 000 4,0 6,5 20 900 37,0 40,0 Socialvård 3 000 11,4 13,0 9 900 17,4 27,4 Väg- och gatuväsen 800 2,9 2,5 900 1,6 1,5 Övriga tjänster 5 800 21,8 29,6 9 500 16,8 9,2

Totalt 26 400 100,0 100,0 56 600 100,0 100,0

___—_______.___———-————

Källa: Statistiska centralbyrån och ekonomidepartementets beräkningar.

konsumtionen försvarsändamål. Av den kommunala konsumtionen fal- ler sammanlagt ca 80 % på utbildning, hälso- och sjukvård samt social- vård.

I tabellen anges också den offentliga sysselsättningens fördelning. Denna skiljer sig på några områden ganska märkbart från konsumtions— fördelningen. Inom statlig verksamhet har försvaret en väsentligt lägre sysselsättningsandel än andelen för konsumtion. Orsaken till detta är att i försvaret utgör förbrukning av varor och tjänster från andra sektorer (huvudsakligen krigsmateriel) 64 % av produktionsvärdet mot endast 28 % som genomsnitt för andra statliga delområden. I kommunerna är sysselsättningsandelarna högre för hälso- och sjukvård och för social- vård än motsvarande konsumtionsandelar. Båda dessa områden är per- sonalintensiva med stort inslag av lågavlönad arbetskraft.

För den offentliga konsumtionen innebar framför allt perioden 1965—1970 ett mycket intensivt utbyggnadsskede. Den relativt kraftiga BNP-ökningen under denna tid, närmare 4 % per år, gjorde det möjligt att öka resurstilldelningen till stat och kommuner för att i snabb takt bygga ut samhällsservicen på en rad områden. Som visas i nedanstående sammanställning svarade den kommunala konsumtionen för huvudpar- ten av denna expansion.

Årlig procentuell volymförändring 1965—1970 1970—l974 l974—l979

Statlig konsumtion 1,6 1,2 2,1 Kommunal konsumtion 8,9 3,4 4,7 Summa offentlig konsumtion 5,9 2,6 3,9

I tabell 6.4 anges volymutvecklingen inom olika statliga och kommu- nala konsumtionsändamål. Av tabellen framgår att perioden 1965—1970 framför allt kännetecknades av mycket kraftiga utbyggnader inom den kommunala hälso— och sjukvården och socialvården samt inom kommu- nal utbildning (skolväsendet).

Under 1970-talet blev den kommunala konsumtionstillväxten lägre än under 1960-talet men den fortsatte i en takt som väsentligen översteg tillväxttakten för landets totala produktion. I diagram 6.1 visas årliga procentuella förändringar i statlig och kommunal konsumtion sedan 1965. Som framgår av diagrammet har den statliga konsumtionens för- ändringar varierat relativt kraftigt från år till år. Detta sammanhänger i stor utsträckning med den ojämna utvecklingen i inköpen av försvars— materiel som väger tungt i den statliga konsumtionen. I den kommunala konsumtionen har förändringarna varit mera enhetliga under olika del- perioder. Den kommunala tillväxttakten var förhållandevis måttlig un- der åren 1971—1973, men har sedan dess åter ökat.

Procent Statlig konsumtion

Procent Kommunal konsumtion

10

6 4 2 llll | | 0

1966 1970 1975 1979 År

Bakom de senaste årens åter höjda tillväxttakter för den kommunala konsumtionen ligger bl. a. satsningen på barnomsorgen i enlighet med överenskommelsen mellan regeringen och Kommunförbundet l975. Också utbyggnaden av långtidssjukvården har skett i enlighet med den centrala statsmaktens intentioner.

6.3.2. Baskalkyl för I 979—1985

I LU:s alternativ 1 framkommer det utrymme för offentlig konsumtion som står till buds om vi skall kunna lösa våra balansproblem. När det sedan gäller att bedöma detta offentliga konsumtionsutrymme är det av stort intresse att se vilken konsumtionsökning som redan är intecknad som följd av befolkningsförändringar och tidigare beslutade reformer. I detta syfte utarbetas baskalkyler för såväl statlig som kommunal kon- sumtion. Baskalkylens uppgift är således att ge en hållpunkt eller jämfö— relsenorm för kalkylerna i LU över den offentliga sektorns tillväxt. För att denna uppgift skall fyllas bör kalkylens innebörd vara klar och jäm- förelsenormen te sig relevant och meningsfull.

I LU 78 definierades baskalkylen på följande sätt. ”I baskalkylen kvantifieras sådana förändringar som följer dels av redan fattade poli— tiska beslut och åtaganden, dels av förskjutningar i befolkningens ål- dersstruktur i kombination med kravet på oförändrad standard för de offentliga tjänsterna. Baskalkylen skall således uttrycka den utveckling av den offentliga konsumtionen som inte kan underskridas utan att vissa politiska åtaganden omprövas och/eller den nuvarande standarden i tjänsteutbudet sänks.”

Diagram 6.1 Offentlig konsumtion 1965—1979. Årliga procentuella volymförändringar I 965-1 979.

Källa: Statistiska cen- tralbyrån.

Det påpekades vidare att man inte bör betrakta baskalkylen som en ”miniminivå” för den offentliga konsumtionen. Var en sådan minimini- vå kan ligga beror bl. a. på utvecklingen i övriga delar av ekonomin. Den allmänna ekonomiska utvecklingen kan ställa sådana krav på den eko— nomiska politiken att gjorda åtaganden får omprövas.

Vid användningen av baskalkylen som jämförelsenorm bör man också observera den osäkerhet som beräkningar av detta slag med nödvändig- het är behäftade med. Att på ett fullständigt säkert sätt mäta befolk- ningsförändringarnas inverkan på efterfrågan låter sig inte göras, bl. a. då de regionala omflyttningamas effekt är svår att uppskatta. Det är vi- dare ofta svårt att översätta olika beslutade reformer i exakta konsum- tionstermer.

I LU 75 innehöll baskalkylen också ett schablonmässigt beräknat till- lägg för viss standardföljsamhet för de offentliga tjänsterna. I LU 78 gjordes inget sådant tillägg, vilket kritiserades av några remissinstanser. På den punkten kan sägas att de nu i baskalkylen ingående komponen— terna gällande kravet på oförändrad kvalitet och effekterna av politiska beslut är av sådan art att de principiellt kan entydigt kvantifieras och därför kan användas som en fast jämförelsenorm. Kravet på standard- följsamhet är däremot definitionsmässigt betingat av utvecklingen i pri- vat sektor och kan därför inte ligga som grund för en fast jämförelse- norm. Olika utvecklingstakter i privat konsumtion borde ifall detta ele- ment ingår förskjuta baskalkylen. Dessa principiella invändningar samt

Tabell 6.4 Offentlig konsumtionsutveckling inom olika ändamål 1965—1979 samt baskalkyl för 1979—1985 1975 års priser ___—___ l979 Årlig procentuell förändring Mllj' kr 1965—1970 1970—1974 1974—1979 1979—1985 Baskalkyl ___—_a Statlig konsumtion Försvar 9 700 —0,2 —1,0 1,0 0,2 Rättsväsen 3 300 3,5 2,0 1,6 —0,1 Utbildning 2 800 2,7 1,3 2,4 0,3 Hälso- och sjukvård ] OOO —l6,5 2,5 2,9 —0,3 Socialvård 3 000 10,5 7,6 7,8 0,0 Väg- och gatuväsen 800 2,6 3,2 0,5 —0,3 Övriga tjänster 5 800 4,5 2,3 2,0 —2,6 & Totalt 26 400 1,6 1,2 2,1 —0,5 Kommunal konsumtion Rättsväsen 700 3, 1 2,0 0,6 l ,5 Utbildning 14 700 8,9 1,2 3,2 1,7 Hälso- och sjukvård 20 900 10,7 2,5 5,6 2,1 Socialvård 9 900 15,9 6,0 6,5 5,0 Väg- och gatuvåsen 900 0,4 6,3 —6,2 0,0 Övriga tjänster 9 500 2,2 6,6 5,3 0,4 & Totalt 56 600 8,9 3,4 4,7 2,2 & Källa: Statistiska centralbyrån och ekonomidepartementets beräkningar.

att varje försök till kvantifiering nödvändigtvis måste bygga på ganska godtyckliga bedömningar gör att det också i LU 80 valts att arbeta med en ”ren” baskalkyl utan sådana tillägg.

Baskalkyl för statlig konsumtion

För statens del bygger baskalkylen på den beräknade utgiftsutveckling— en i den statliga långtidsbudgeten för perioden 1980/81—1984/ 85 (prop. 1979/80:150, bilaga 2.1). I långtidsbudgeten kartläggs de statsfinansiella konsekvenserna på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åta- ganden. Inga försök görs att förutse vilka nya beslut som kan komma att fattas under perioden eller effekterna av dessa. Långtidsbudgeten preci- serar enbart omfattningen av de resurser som krävs för att av statsmak- terna fastställda mål skall kunna uppfyllas och gjorda åtaganden infrias. Långtidsbudgetens syfte överrensstämmer således väl med baskalkylens intentioner.

Det bör dock påpekas att långtidsbudgeten vad avser statliga kon- sumtionsutgifter i huvudsak tar hänsyn enbart till fattade beslut. Detta beror på att huvuddelen av den statliga konsumtionen avser kollektiva nyttigheter som försvar, rättsväsen, förvaltning osv. Sådan konsumtion kan inte hänföras till enskilda individer som mottagare varför befolk- ningsförändn'ngarna inte behöver beaktas.

Enligt beräkningarna i långtidsbudgeten skulle de samlade statliga konsumtionsutgif terna ligga stilla under perioden 1980/81—1984/ 85 räk- nat i oförändrad pris- och lönenivå. Vid omräkningen till löpande priser förutsätts emellertid i långtidsbudgeten att den del av statlig sektor som utgörs av egentlig förvaltning kan upprätthålla en oförändrad verk- samhetsnivå med 2 % lägre anslagsökning varje år än vad full pris- och lönekompensation skulle ge. För den egentliga förvaltningens del in- nebär det i realiteten en lägre efterfrågan på produktionsresurser än vad som anges i långtidsbudgetens volymberåkningar. I baskalkylen har vi räknat med denna lägre volymutveckling.

Utifrån detta material har en baskalkyl för statlig konsumtion be- räknats avseende perioden 1979—1985. Denna kalkyl ger en genomsnitt- lig minskning av den statliga konsumtionen med 0,5 % per år. För det tyngst vägande konsumtionsområdet försvar ger baskalkylen dock en ökning med 0,2 % årligen. Detta sammanhänger med att försvarets ma- terielinköp — och därmed också konsumtionsutgifterna — var lägre ut- gångsåret 1979 än normalt. Baskalkylen förutsätter för försvarets del oförändrade resursramar i förhållande till det nu gällande försvarsbe- slutet, och uppgången fram till 1985 innebär således enbart att konsum- tionen återgår till denna nivå. För utbildning anger baskalkylen en ök- ning med 0,3 % per år. För övriga ändamål visar baskalkylen oförändrad konsumtion eller vissa nedgångar. Minskningen är störst för övriga tjänster — huvudsakligen förvaltning — där den uppgår till 2,6 % årligen.

Baskalkylen för olika delområden sammanfattas i tabell 6.4.

' Kommunal Ekono- miska Arbetsgruppen KEA består av represen- tanter för regeringskans— liet och kommunförbun- dens kanslier.

Baskalkyl för kommunal konsumtion

Som tidigare visats har den under senare år växande debatten om be- hovet av att begränsa den kommunala tillväxten ännu inte satt några av- läsbara spår i statistiken över de faktiska utfallen fram till 1979. I LU:s alternativ 1 förutsätts emellertid att den kommunala expansionstakten kommer att brytas under de närmast framförliggande åren. Mot denna bakgrund är det synnerligen viktigt att granska bindningarna i den kom- munala utvecklingen. Baskalkylen för kommunal konsumtion kommer därför att spela en central roll vid den fortsatta diskussionen av den kommunala utvecklingen.

Några sammanställningar liknande den statliga långtidsbudgeten finns inte för den kommunala sektorn. Beräkningarna av konsumtions- utvecklingen i enlighet med baskalkylens definition har därför utförts inom LU.

I de två senaste långtidsutredningarna baserades baskalkylen för den kommunala sektorn huvudsakligen på beräkningar av de befolknings- mässiga konsekvenserna. Hänsyn till av statsmakterna gjorda reformbe- slut och andra ålägganden kunde endast tas beträffande barnomsorgens och långtidssjukvårdens utbyggnad.

I den nu utarbetade baskalkylen har beräkningsmetoden grundligt re- viderats och förbättrats genom mer djupgående undersökningar av de faktorer som styr de kommunala konsumtionsutgiftemas utveckling. Detta arbete har i stor utsträckning bedrivits inom en särskild arbets- grupp om kommunernas ekonomi, KEA.'

KEA har utarbetat en rapport om den kommunala sektorns volymut- veckling 1981—1983, vilken bl. a. legat till grund för överläggningar mel— lan regeringen och kommunförbunden under våren 1980. I rapporten presenteras kalkyler över dels vilket konsumtionsutrymme som är in- tecknat av befolkningsförändringar och redan fattade beslut, dels effek— terna av alternativa utbyggnadstakter för olika kommunala verksamhe- ter. En sammanfattning av rapporten finns i den tidigare nämnda statli- ga långtidsbudgeten, och den kommenteras vidare i regeringens revide- rade budgetförslag 1980/81 (prop. l979/ 80: 150, bilaga 2).

I sin rapport understryker KEA att en rad faktorer inte har kunnat beaktas i kalkylerna. Arbetsmiljölagstiftningen är ett exempel på en så- dan svårkvantifierbar faktor som har inneburit krav på större personal- täthet för att lagens föreskrifter om arbetstidens förläggning, arbetspas- sens längd m. ni. skall kunna uppfyllas. Detta gäller bl. a. inom sjukvår- den där större delen av tiden är schemalagd. En annan sådan faktor är den geografiska rörligheten, vilken kunnat beaktas endast i kalkylerna för grundskolan. KEA påpekar vidare att den ökande andelen äldre i be- ' folkningen medför inte bara att antalet vårddagar ökar utan kan även * leda till att den erforderliga resursinsatsen per vårddag ökar. Detta gäl- , ler för samtliga delar av sjukvården och har inte beaktats i kalkylerna.

LU: s baskalkyl för den kommunala konsumtionen bygger på KEA: s ovannämnda rapport och motsvarande beräkningar för de år som inte täckts av KEA. Totalt anges i baskalkylen den kommunala konsumtio- nen öka med 2 2 % per år 1979—1985. Den primärkommunala konsum—

tionsökningen har beräknats till 2,3 % per år och den landstingskommu- nala till 2,0 % per år.

Stora delar av den kommunala verksamheten kännetecknas av en långt gående statlig styrning. Detta sker bl. a. i form av att kommunerna åläggs ansvaret för en viss samhällsuppgift, att statliga myndigheter ut- färdar detaljerade föreskrifter och normer för verksamheten, fastställer standarden osv. 1 stor utsträckning sker styrningen via specialdestinera- de statsbidrag för vilkas erhållande särskilda villkor fastställs.

För den fortsatta analysen är det av intresse att försöka särskilja hur stor del av baskalkylens konsumtionsökning som betingas av statliga åt- gärder, av kommunernas egna beslut resp. av befolkningsutvecklingen. En sådan uppdelning visar att ungefär hälften (ca ] procentenhet årli— gen) av baskalkylens ökning kan hänföras till befolkningsförändringar, medan den andra hälften är en följd av olika politiska beslut och åtagan- den. Endast statliga beslut har kunnat tas med i baskalkylen. Gräns- dragningen är dock här svävande. Sålunda har utbyggnadstakten på de av staten prioriterade områdena (barnomsorg och långtidssjukvård) samt avseende vissa ålägganden (folktandvård och omsorgen om psy- kiskt utvecklingsstörda) i baskalkylberäkningarna tagits från kommu- nernas långtidsplaner.

Som framgått spelar de statliga besluten en betydande roll för den kommunala baskalkylen. Eftersom endast kända beslut kan beaktas vi— sar baskalkylen större ökningar under de närmaste åren då besluten ge- nomförs än mot kalkylperiodens slut. Det framgår av diagram 6.2 där den kommunala baskalkylens tidsprofil visas.

Baskalkylen för kommunal konsumtion sammanfattas i tabell 6.4. En- ligt denna uppgår den redan intecknade konsumtionsökningen inom kommunal utbildning till 1,7 % per år 1979—1985. Förutom elevutveck- lingen har på detta område hänsyn tagits till genomförandet av ny lä- roplan för grundskolan och SIA-reformen (samlad skoldag) samt till den av arbetsmarknadsskäl betingade högre intagningen till gymnasieskolan.

För hälso- och sjukvård anges den årliga konsumtionsökningen till 2,1 %. Förutom effekterna av befolkningsförändringar ingår i denna kal- kyl långtidssjukvårdens, folktandvårdens och omsorgsverksamhetens ut- byggnad i enlighet med landstingens planer.

Diagram 6.2 Baskalkyl för kommunal konsum- o tion 1979—1985. Årlig 1980 1981 1 982 1983 1 984 1985 År procentuell förändring.

Den kommunala socialvården står enligt baskalkylen för den största volymökningen, 5,0 % per år 1979—1985. För barnomsorgen har inga nya utbyggnadsbeslut tagits för åren efter 1980. I baskalkylen förutsätts dock att utbyggnaden fortsätter i enlighet med kommunernas planer, vilket innebär en avsaktning i förhållande till överenskommelsen avseen- de 1976—1980.

På övriga delområden har kalkylerna gjorts utifrån befolkningsför- ändringar, och baskalkylen visar därför endast begränsade ökningar.

För baskalkylens förutsättningar på olika delområden redogörs när- mare i avsnitt 6.3.3 i samband med diskussionen om den kommunala konsumtionens utveckling enligt alternativ 1.

6.3.3. Utvecklingen enligt alternativ 1

Som tidigare nämnts löses i LU:s beräkningar den offentliga konsumtio- nen ut som det utrymme som kvarstår när alla andra reala resursanspråk tillgodosetts i enlighet med de underliggande antagandena och de för samhällsekonomin uppställda målen. De tillväxttakter för den offentliga konsumtionen som anges i LU:s båda huvudalternativ är således helt betingade av förutsättningarna för nämnda scenarier. Dessa förutsätt- ningar preciseras på andra ställen i detta betänkande.

I alternativ 1 har utrymmet för den offentliga konsumtionens ökning l979—1985 beräknats till 0,9 % per år. De krav som i detta alternativ ställs för att lösa de långsiktiga balansbristerna i ekonomin medger såle- des endast en ytterst begränsad ökning av den offentliga konsumtionen. Den angivna ökningstakten är inte bara låg i en historisk jämförelse utan ligger dessutom något lägre än vad enligt baskalkylen redan är in- tecknat av fattade beslut och av kravet på oförändrad standard. Sam- manvägt ger nämligen baskalkylen för stat och kommuner en konsum- tionsökning på 1,4 % per år.

Realiserandet av en sådan utveckling ställer stora krav på den statliga och kommunala politiken. Något utrymme för nya utgiftsökningar finns inte i detta alternativ, och i vissa fall kan man tvingas till ompriorite- ringar mellan redan existerande verksamheter. Inte minst krävs det här ett nytänkande bland politiska beslutsfattare. Även om svårigheterna vid denna politik inte får underskattas, är dock vägen fullt framkomlig och innebär ingalunda någon neddragning av den offentliga konsum- tionsstandarden. I det följande försöker vi konkretisera vad alternativet innebär för olika delar av offentlig konsumtion.

Statlig konsumtion 1979—1985

Det i alternativ ] beräknade utrymmet innebär en minskning av den statliga konsumtionen i samma takt som enligt baskalkylen, dvs. med 0,5 % per år 1979—1985. En sådan utveckling står i överensstämmelse med av statsmakterna redan uppvisade intentioner om återhållsamhet. Arbetet med att begränsa utgiftstillväxten har redan inletts hos statliga myndigheter, och regeringen har aviserat en mycket restriktiv budgetbe- handling för de kommande åren. En viss neddragning av den statliga

konsumtionen är således helt i linje med den aktuella inriktningen för statens politik.

1 tabell 6.4 angavs baskalkylens konsumtionsförändringar för olika delområden. Det förhållandet att utrymmet för statlig konsumtion över- ensstämmer med baskalkylen får dock inte tolkas så att baskalkylen ut- gör en prognos över den ändamålsvisa utvecklingen, förutsatt att den statliga konsumtionen hålls i den givna ramen. Baskalkylen uttrycker endast vilka konsumtionsförändringar på olika delområden som följer av redan fattade beslut. Realiserandet av alternativ 1 kan mycket väl ske med en annorlunda konsumtionsfördelning. I detta fall krävs dock att nya utgiftsåtaganden balanseras av motsvarande neddragningar på and- ra håll.

Mot denna bakgrund är det motiverat att något närmare diskutera vad som inryms i baskalkylen och vad som således måste omprövas ifall vissa utbyggnadsbehov aktualiseras. I detta syfte görs här en kortfattad genomgång av de olika delområdena.

I det största av de statliga konsumtionsområdena — försvaret — ingår förutom det militära försvaret civilförsvar och ekonomiskt försvar. För- svarsutgiftemas utveckling regleras genom långsiktiga försvarsbeslut. Även om kostnadsutvecklingen hålls inom en över en tidsperiod oför— ändrad ram kan kostnaderna variera mellan enskilda år. Sådana vari- ationer hänför sig huvudsakligen till inköp av försvarsanläggningar och krigsmateriel. Dessa inköp — som ibland tidigare- eller senareläggs av konjunkturpolitiska skäl — låg 1979 på en förhållandevis låg nivå.

Sett över en längre tidsperiod har en viss förskjutning ägt rum i för- svarskostnademas sammansättning, innebärande en nedgång i arbets- kraftskostnadernas andel. Bakom denna förskjutning ligger en strävan att inom den givna ramen skapa ett ökat utrymme för materielanskaff- ning. I detta syfte har överbefälhavaren fått regeringens uppdrag att minska antalet sysselsatta. Minskningen har sedan 1972 uppgått till ca 600 personer per år och planeras fortsätta i ungefär samma takt fram till 1985. F. 11. sysselsätts inom försvaret närmare 50 000 anställda.

Det senaste försvarsbeslutet togs av riksdagen 1977 och avsåg peri- oden fram t. o. m. budgetåret 1981/ 82. Nästa försvarsbeslut avses fattas under våren 1982 och gälla för perioden 1982/ 83—1986/ 87. I awaktan på detta beslut har i långtidsbudgeten för budgetåren 1982/ 83—1984/ 85 förutsatts oförändrade ramar i förhållande till 1977 års försvarsbeslut. LU:s baskalkyl för försvaret utgår från denna oförändrade nivå. Åter- gången från det låga utgångsläget 1979 till den förutsatta normalnivån 1985 innebär enligt baskalkylen en ökning av försvarskonsumtionen med 0,2 % årligen.

Till ändamålsgruppen rättsväsen hör verksamheten vid polisen, åkla- garväsendet, domstolarna samt kriminalvården. Under senare år har po- lisen förstärkts kraftigt. Sålunda ökade antalet tjänster under budget- åren 1973/74—1978/79 med ca 2 800. För de närmaste åren har i enlig- het med långtidsbudgettekniken medel inte beräknats för några ytterli- gare personalförstärkningar. Detta gäller även domstolarna, där dock rättshjälpskostnadema har stigit snabbt under senare år. Kriminalvår- dens inriktning styrs av det principbeslut om kriminalvårdens framtida

utformning som fattades av 1973 års riksdag. I enlighet med beslutet räknas i långtidsbudgeten med en viss förnyelse av kriminalvårdens an- staltsbestånd, vilket dock endast i mindre utsträckning påverkar kon- sumtionsutgifterna. För hela ändamålsgruppen rättsväsen anger baskal- kylen i stort sett oförändrad konsumtionsuivå.

Ändamålsgruppen utbildning omfattar för statens del den högre ut- bildningen och forskningen. Under den senaste femårsperioden ökade statens konsumtionsutgifter inom utbildningsområdet med 2,4 % per år, beroende bl. a. på ökad tillströmning till högskolan genom ändrade be- hörighetsregler och etableringen av högskoleutbildning på nya orter. Några sådana förändringar ingår inte i baskalkylen. Hänsyn har i be- räkningarna tagits endast till beslutade ökningar av antalet intagnings- platser på vissa utbildningslinjer inom högskoleutbildningen, till utbygg- naden av lärarutbildningen samt till förstatligande av vissa mindre ut— bildningsgrenar. Totalt uppgår baskalkylens ökning av den statliga ut- bildningskonsumtionen till 0,3 % per år.

Av övriga statliga åndamålsområden torde endast socialvård och övri- ga tjänster behöva kommenteras. Socialvårdens starka ökning under tidi- gare år, närmare 8 % per år under perioden 1974—1979, beror i första hand på utbyggander av de allmänna försäkringskassornas verksamhet. För dessa har i baskalkylen antagits en oförändrad konsumtionsuivå. Ändamålsgruppen övriga tjänster omfattar i huvudsak statens allmänna förvaltning. Dessutom ingår kultur och rekreation samt vissa ekonomis- ka tjänster. Baskalkylens konsumtionsminskning, 2,6 % per år, är till större delen ett uttryck för den tidigare nämnda neddragningen av sta- tens förvaltningskostnader.

Kommunal konsumtion ] 979—1985

Det krav som realiserandet av LU:s alternativ 1 ställer på Sveriges eko- nomi innebär att utrymmet för konsumtionsökningar blir mycket be- gränsat. För den kommunala konsumtionen medges sålunda endast en ökning med genomsnittligt 1,5 % per år 1979—1985, vilket motsvarar 1,0 % per år fr. o. m. 1980.

I baskalkylen har den redan intecknade kommunala konsumtionsök- ningen beräknats till 2,2 % per år. Denna ökning kan delas upp i två de- lar. För det första en del motsvarande ca 1 % per år som krävs för att den kommunala konsumtionsstandarden skall upprätthållas på oför- ändrad nivå. Denna ökning betingas av förändringar i befolkningsstruk- turen, där det ökande inslaget av äldre personer väger tungt. Resten av baskalkylens ökning hänför sig till olika utbyggnader. Statsmakternas intentioner för fortsatt utbyggnad är emellertid endast undantagsvis an- givna i kvantifierbara mått. På stora delområden (barnomsorgen och vissa grenar av hälso- och sjukvården) har man i brist på beslut eller överenskommelser i baskalkylen utgått ifrån de ökningstal som anges i kommunernas egen planering. Detta får ses som en markering av att ut- byggnaden på området i fråga prioriterats av statsmakterna. Detta be- tyder dock inte att man redan beslutat höja konsumtionen i den omfatt- ning som anges i kalkylen.

LU har inte sett det som sin uppgift att försöka förutse fördelningen av det kommunala konsumtionsutrymmet på ändamål. För LU:s över- gripande beräkningar är också frågan om den exakta ändamålsfördel- ningen av endast marginell betydelse eftersom det snäva utrymmet vid ett realiserande av alternativ 1 gör att avvikelserna från baskalkylens fördelning inte kan bli så stora att kalkylerna märkbart påverkas. Någon ändamålsfördelning av den kommunala konsumtionen i alternativ 1 ges därför inte.

Däremot är det av intresse att närmare redogöra för baskalkylens oli- ka förutsättningar. Härigenom preciseras de byggstenar som politikerna har att arbeta med när det gäller att fördela de tillgängliga resurserna. Förutom de förändringar som anges i baskalkylen presenteras också ef- fekterna av några andra utbyggnadsalternativ inom olika verksamhets- grenar med varierande grad av bindningar. Ett genomförande av dessa program skulle dock enligt förutsättningarna i alternativ 1 kräva att motsvarande neddragningar görs på andra konsumtionsområden.

Som tidigare nämnts har den kommunala baskalkylen beräknats en- ligt samma metod som användes av KEA. Beräkningsmetoden för pri- märkommuner resp. landsting har varit delvis olika. Detta samman- hänger med att utvecklingen inom flera av de tunga primärkommunala verksamhetsområdena direkt påverkas av statliga beslut eller av träffade överenskommelser mellan staten och kommunerna. Vid utformningen av olika utbyggnadsalternativ för primärkommunerna har dock förut- sättningarna måst preciseras efter en relativt fri bedömning. Effekterna av olika landstingskommunala utbyggnadSprogram har däremot beräk- - nats utifrån de förändringstal som redovisas i landstingens långtidspla- ner.

I det följande behandlas därför baskalkyler för primärkommuner resp. landsting var för sig. Det måste påpekas att även om förändrings- talen uttrycks mycket detaljerat måste de bedömas utifrån den osäkerhet som inryms i antagandena.

Primärkommuner. Av baskalkylens ökning av den primärkommunala konsumtionen på 2,3 % per år 1979—1985 svarar delområdet utbildning för ca 0,6 procentenheter. Till utgångspunkt för beräkningarna för grundskolan har legat dels skolöverstyrelsens bedömning av elevutveck- 1ingen och antaganden om grundskolans organisation, dels uppgifter från Svenska kommunförbundet om kommunernas skolkostnader. Här- utöver har kommunförbundet försökt uppskatta den volymmässiga ex- pansion som erfarenhetsmässigt sker och som till största delen sannolikt förklaras av befolkningsomflyttningar.

Elevunderlaget i grundskolan minskar successivt under prognosperio- den från 1 051 000 ungdomar i åldern 7—15 år 1979 till 957 000 år 1985, en minskning med 1,5 % per år. Detta avspeglas också i beräkningarna över grundskolans utveckling, som beräknats bidra med endast 0,1 pro- centenhet till den primärkommunala volymökningen. Härvid har hän- syn tagits även till de förändringar som grundskolans nya läroplan in- nebär.

Riksdagen har beslutat att samlad skoldag skall införas i grundskolan med början läsåret l978/ 79. Det ankommer på vederbörande kommun

att besluta om i vilken takt införandet skall ske. I baskalkylen har förut- satts att reformen är genomförd läsåret 1984/ 85. Den beräknade effek- ten på primärkommunemas totala konsumtionsvolym är dock mycket liten, endast 0,03 procentenheter årligen. Detta beror på att kommuner- na i betydande utsträckning antagits kunna använda befintlig personal för att leda aktiviteter inom den samlade skoldagen. Det bör dock starkt betonas att underlaget för beräkningar av kostnaderna för samlad skol- dag är mycket bristfälligt.

För gymnasieskolan är sambandet mellan befolkningsunderlag och antalet studerande inte lika självklart som för grundskolan. Den över- vägande delen av ungdomarna genomgår dock numera gymnasieskole- utbildning, vilket gör att även gymnasieskolans kapacitet i stort sett är beroende av åldersgruppemas storlek.

Åldersgruppen 16—18 år när ett maximum 1982 och kommer därefter att minska i antal. En intagning till gymnasieskolan med 100 % av an- talet lö-åringar beräknas bidra till den primärkommunala konsumtions- ökningen med 0,3 procentenheter. Denna ökning betingas således av be- folkningsförändringar. I baskalkylen har man i enlighet med riksdags- beslutet våren 1980 därutöver räknat med att dimensioneringen av gym- nasieskolan utvidgas till att motsvara en intagning med 108 % av antalet l6-åringar. Den ökade dimensioneringen är en av åtgärderna mot ung- domsarbetslösheten genom att ge fler ungdomarsom tidigare avbrutit sin skolgång möjlighet för vidare studier. Härigenom höjs baskalkylens konsumtionsvolym med ytterligare ca 0,2 procentenheter.

För Specialkurser som är kortare än ett år eller fordrar tidigare gym- nasial utbildning eller viss ålder har i baskalkylen räknats med ca 30 000 årselevplatser, dvs. oförändrat antal.

Kommunal vuxenutbildning omfattar utbildning enligt läroplanerna för grundskolans högstadium och för gymnasieskolan. I baskalkylen har man räknat med oförändrad dimensionering av denna utbildning. Där- emot förutsätts en viss ökning av den utbildning som är avsedd för vux- na som saknar grundläggande kunskaper i läsning, skrivning eller mate- matik. Vuxenutbildningens bidrag till den primärkommunala konsum- tionsökningen blir i detta fall endast 0,02 procentenheter.

Utbildningens andel av det intecknade resursutrymmet enligt den pri- märkommunala baskalkylen kan sammanfattas enligt följande. &

Procent- ' enheter

& G 0,1 rundskola inkl. ny läroplan Grundskola, genomförande av samlad skoldag 0,03 Gymnasieskola, intagning av 100 % av 16-å1ingar 0,3 Gymnasieskola, intagning av 108 % av 16-åringar 0,2 Vuxenutbildning 0,02

Summa baskalkyl för utbildning 0,6— & Medan reformerna på skolområdet i hög grad styrs av statsmakternas beslut är dimensioneringen av vuxenutbildningen en kommunal angelä- genhet. Skulle kommunerna höja denna utbildning med t. ex. 5 % per år

beräknas detta höja den primärkommunala konsumtionsvolymen med 0,06 procentenheter årligen.

Till kommunal barnomsorg förs daghem, fritidshem, familjedaghem, deltidsförskola samt hem- och bamvårdarverksamhet. I överenskommel- sen mellan regeringen och Svenska kommunförbundet hösten 1975 och därpå följande riksdagsbeslutet våren 1976 fastställdes en plan för barnomsorgens utbyggnad. Enligt denna skulle 100 000 nya daghems- platser och 50 000 platser på fritidshem tas i drift under perioden 1977—1981. Därjämte förutsattes en utbyggnad av farniljedaghemmen enligt den bedömning som görs lokalt i varje kommun.

Det står nu klart att den i överenskommelsen fastställda utbyggnaden inte helt hinner realiseras till slutet av 1981. I baskalkylen har därför valts att den 1975 träffade överenskommelsen skall vara helt infriad 1982. Därefter skulle antalet platser vara oförändrat. I detta fall skulle den förhållandevis starka utbyggnaden under kalkylperiodens första hälft höja den primärkommunala konsumtionsnivån, sett över hela peri- oden 1979—1985, med genomsnittligt 0,8 procentenheter. Antagandet om oförändrat antal platser överensstämmer visserligen med baskalky- lens princip, eftersom ingen ny överenskommelse om fortsatt utbyggnad har träffats. Kommunerna planerar emellertid en fortsatt utbyggnad. Vi har därför valt att i baskalkylen räkna med att barnomsorgens utbygg- nad kommer att fortsätta i den takt som angetts i kommunernas planer under våren 1979 avseende åren fram till 1983. För åren 1984 och 1985 har i beräkningarna antagits samma utveckling som under det sista året av kommunernas planperiod.

Antalet platser på daghem resp. familjedaghem skulle i detta fall för- ändras enligt följande.

1980 1981 1982 1983 1984 1985

__________________-——————— Daghem +19200 +17400 +15 800 +9700 +9700 +9700 Familjedaghem + 3 000 + 2 500 + 1 700 + 1 600 +1 600 +1 600

Som syns innebär antagandet att utbyggnadstakten i stort sett halveras under periodens tre sista år jämfört med den nuvarande ut- byggnaden. Totalt skulle antalet platser på daghem och familjedaghem därmed öka från ca 200 000 under 1979 till ca 300 000 under 1985, en ökning med närmare 7 % per år. För barn i åldern 0—6 år skulle platstill- gången härigenom stiga från 0,28 till 0,44 platser per barn.

Detta antagande om fortsatt utbyggnad höjer barnomsorgens bidrag till den primärkommunala konsumtionsnivån från 0,8 procentenheter (ingen utbyggnad efter 1982) till 1,1 procentenheter (baskalkylens an- tagande).

Till ändamålet socialvård hör också äldreservice, dvs. ålderdomshem, social hemhjälp och färdtjänst m. m. För denna delgrupp har kostnader- na skrivits fram med befolkningsutvecklingen i åldersgruppen 65 år och äldre (för färdtjänst 70 år och äldre), varvid hänsyn tagits till olika ål- dersgruppers faktiska utnyttjande av den kommunala servicen. Ök- ningen i antalet äldre personer har beräknats höja den primärkommuna- la konsumtionen med 0,3 procentenheter per år 1979—1985. Några be- räkningar utgående från alternativa utbyggnadstakter har inte utförts.

Tabell 6.5 Baskalkyl för primärkommuner l979—1985

1979 Årlig Bidrag till årlig procen- Milj. kr procentuell tuell volymförändringi i 1975 volymför- primärkommunal konsumtion års Pm" andnng Till följd av Totalt Befolk- Utbyggnader nings- utöver befolk- föränd— ningsföränd- ring ring Utbildning 14 000 1,7 0,4 0,2 0,6 Grundskola 10 400 0,4 0,1 — 0,1 Gymnasieskola 3 300 5,0 0,3 0,2 0,5 Hälso— och sjukvård 3 000 2,1 0,1 0,1 0,2 Socialvård 9 600 5,1 0,3 1,1 1,4 Barnomsorg 4 200 8,5 — 1,1 1,1 1975 års överenskommelse . 6,0 — 0,8 0,8 Fortsatt utbyggnad enligt planer . 8,5 — 0,3 0,3 Äldreservice 4 000 2,4 0,3 — 0,3 Övriga ändamål 10 200 0,4 0,1 — 0,1

&

Baskalkylen totalt 36 800 2,3 0,9 1,4 2,3 &

För övriga ändamål har baskalkylen för primärkommunernas del be- räknats huvudsakligen utifrån totalbefolkningens ökningstakt. För brandförsvaret har dessutom hänsyn tagits till den avtalsmässiga arbets— tidsförkortningen 1981. För primärkommunal hälso- och sjukvård har utvecklingstakten förutsatts bli densamma som för hälso- och sjukvår- den under landsting (se nedan). Vidare har den allmänna förvaltningens utveckling knutits till den kommunala verksamhetens totala omfattning. Ökningen har dock inte förmodats bli lika snabb som för den totala verksamheten, eftersom stora delar av förvaltningen i de snabbast väx- ande grenarna redovisas under resp. ändamålsområde (socialförvalt- ningen under socialvård osv.). Baskalkylens framskrivning har därför gjorts under det beräkningstekniska antagandet att allmän förvaltning ökar med medeltalet för den kommunala verksamhetens totala ökning och totalbefolkningens ökning. Effekten av dessa beräknade förändring- ar i gruppen övriga ändamål på den kommunala konsumtionens vo- lymökning uppgår till 0,1 procentenhet per år.

Baskalkylen för primärkommuner sammanfattas i tabell 6.5 Landsting. Den landstingskommunala verksamheten domineras av hälso- och sjukvården, som 1979 svarade för 90 % av landstingens totala konsumtion. Den följande diskussionen koncentreras därför till detta ändamål.

Utgångspunkten för baskalkylen är en beräkning i vilken endast de av befolkningsförändringarna betingade effekterna beaktas. Denna åter- speglar en oförändrad vårdkonsumtion per invånare i olika åldrar. Som framgår av tabell 6.6 skulle i detta fall den landstingskommunala hälso- och sjukvårdskonsumtionen behöva öka med 0,9 % per år. De utbyggna- der som anges i tabellen är beräknade utöver det av befolkningsför- ändringar betingade behovet och innebär således höjd konsumtionsstan- dard per invånare.

I den senaste överenskommelsen mellan socialdepartementet och Landstingsförbundet om vissa ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen under 1980—1981 åtog sig Landstingsförbundet att verka för att sjukvårdshuvudmännen genomför en utbyggnad av långtidssjukvården i enlighet med planerna, dvs. med minst 2 000 vård- platser per är t. o. m. 1981. För åren därefter finns ingen överenskom- melse. Genom den överenskomna utbyggnaden har landstingens totala konsumtion beräknats höjas med 0,6 procentenheter per år under 1979—1982 eller med 0,3 procentenheter per år sett över hela perioden 1979—1985.

Liksom vid behandlingen av barnomsorgen har dock i baskalkylen förutsatts en fortsatt utbyggnad. I landstingens planer enligt LKELP 80 anges långtidssjukvårdens utbyggnad till drygt 2 000 platser per år 1980—1984. Samma utbyggnad har i baskalkylen förutsatts för 1985. Ef- fekten på den totala landstingskommunala konsumtionen av denna fort— satta utbyggnad har beräknats till 0,3 procentenheter per år 1979—1985. Den överenskomna och här förutsatta utbyggnaden höjer således lands- tingens sammantagna konsumtion med 0,6 procentenheter per år utöver den utbyggnad som redan förutsatts till följd av befolkningsutveckling- en. I dessa beräkningar har långtidssjukvård lagts samman med hem- sjukvård eftersom denna senare vårdform i huvudsak riktar sig till sam- ma befolkningsgrupper som långtidssjukvården och utgör ett komple- ment till denna.

Enligt lagen om folktandvård, som riksdagen fastställde i december 1979, skall landstingen fr. o. m. 1981 erbjuda samtliga invånare mellan 0 och 19 år årligen återkommande avgiftsfri tandvård. Socialstyrelsen skall dock kunna ge dispens från vårdskyldigheten där resurser saknas att tillgodose tandvårdsbehovet. Några uppskattningar om vilket resurs- behov denna reform leder till föreligger inte. I baskalkylen har därför valts att också här utgå från landstingens planer. Effekten av dessa har beräknats till 0,1 procentenhet per år av den landstingskommunala kon- sumtionen.

Landstingens ansvar vad gäller omsorgen om psykiskt utvecklings- störda regleras genom omsorgslagen. Verksamheten har kartlagts av den s. k. omsorgskommittén. Kartläggningen tyder enligt kommittén på att det krävs en kraftig utbyggnad inom området om lagen skall kunna upp- fyllas. Det anges dock inte hur stark utbyggnad som är erforderlig. Den volymökning som landstingen själva planerar motsvarar en total kon- sumtionsökning på 0,2 procentenheter per år.

Totalt skulle landstingens konsumtionsvolym till följd av ovannämn- da utbyggnader inom hälso- och sjukvården öka med 1,9 % per år 1979—1985. Tillsammans med vissa ökningar inom andra verksamhets- grenar ger baskalkylen för landstingen en årlig genomsnittlig öknings- takt på 2,0 % under prognosperioden.

Enligt LKELP 80 planerar landstingen också att bygga ut den öppna hälso- och sjukvården. Den planerade ökningen anges till 4,6 % per år. I baskalkylen ingår en årlig ökning på 0,6 %. Som framgår av tabell 6.6 skulle den planerade satsningen på öppen vård höja landstingens kon- sumtion med ytterligare 0,7 procentenheter per år. Motsvarande effekt

Tabell 6.6 Baskalkyl för landsting samt planer för 1979—1985

_N-

1979 Årlig Bidrag till årlig procen- Milj. kr procentuell tuell volymförändringi i 1975 volymför- landstingskommunal konsumtion års pm" and'mg Till följd av Totalt Befolk- Utbyggnader nings- utöver befolk- föränd- ningsföränd- ring ring Hälso- och sjukvård 17 900 2,1 0,9 1,0 1,9 Sluten vård exkl. långtidssjukvård 8 100 1,1 0,5 — 0,5 Långtidssjukvård 4 000 4,8 0,4 0,6 1,0 Utbyggnad t. o. m. 1981 . 2,9 0,4 0,3 0,7 Fortsatt utbyggnad enligt planer . 4,8 — 0,3 0,3 Öppen vård exkl. folktandvård 3 400 0,6 0,1 — 0,1 Folktandvård, utbyggnad enligt planer 800 2,9 —0,1 0,2 0,1 Omsorgsverksamhet, utbyggnad enligt planer 1 600 2,7 — 0,2 0,2 Övriga ändamål 1 900 1,3 0,1 — 0,1 Baskalkylen totalt 19 800 2,0 1,0 1,0 2,0 Andra utbyggnader enligt planera Sluten hälso- och sjukvård exkl. långtidssjukvård 8 100 1,4 — 0,1 0,1 Öppen hälso- och sjukvård exkl. folktandvård 3 400 4,6 — 0,7 0,7 Övriga ändamål 1 900 2,7 — 0,1 0,1 Landstingens planer totalt 19 800 2,9 1,0 1,9 2,9

Bidragen till total volymförändring avser utbyggnader utöver dessa som enligt baskalkylen betingas av be- folkningsförändringar.

av några andra planerade utbyggnader uppgår till 0,2 procentenheter år- ligen. Totalt uppgår således den av landstingen planerade konsumtions- ökningen till 2,9 % per år 1979—1985.

Sammanfattning

Den ekonomiska utvecklingen enligt LU:s alternativ ] kännetecknas av en kraftig uppbromsning av den offentliga konsumtionens tillväxt. Det resursutrymme som i detta alternativ finns till förfogande medger en ök- ning av den offentliga konsumtionsvolymen med endast 0,9 % per år 1979—1985, att jämföra med 3,9 % per år 1974—1979. Den statliga kon- sumtionen beräknas i alternativet minska med 0,5 % årligen, medan den 1974—1979 ökade med 2,1 %per år. För den kommunala konsumtionen är trendbrottet ännu mera drastiskt: 1,5 % per år 1979—1985 mot 4,7 % per år 1974—1979.

Den i alternativ 1 angivna utvecklingen för statlig konsumtion över- ensstämmer med baskalkylen. I denna ingår de resurskrav som inteck- nats av redan fattade beslut. För att kunna ta nya utbyggnadsbeslut är det därför i alternativ 1 nödvändigt att genomföra motsvarande ned-

skärningar på andra verksamhetsområden. Realiserandet av en sådan utveckling ligger dock helt i linje med statsmakternas intentioner och har redan inletts.

För kommunernas del är bilden mera problemfylld. Det beräknade konsumtionsutrymmet ligger här lägre än vad som anges i baskalkylen. Om man emellertid delar upp baskalkylen på en befolkningskomponent och en reformdel, finner man att utrymmet räcker för sådana utbyggna- der som nödvändiggörs av befolkningsutvecklingen tillsammans med kravet på oförändrad standard per invånare i olika mottagarkategorier. Däremot räcker inte utrymmet för sådana utbyggnader som tagits med i baskalkylen som markering av statsmakternas prioriteringar. Här ingår kommunernas planer i baskalkylen. För att kunna genomföra alternativ 1 krävs antingen att dessa planer omprövas eller att motsvarande in- skränkningar görs i andra verksamheters tillväxt.

En ytterligare svårighet ligger i den höga tillväxttakten i LU-peri- odens början. Den kommunala konsumtionen beräknas 1980 öka med 4,0 %. Detta gör att det för perioden 1980—1985 återstår endast ett ut- rymme på 1,0 % per år. Att realisera en så låg tillväxttakt kommer utan tvivel att kräva kraftfulla åtgärder både av statsmakterna och av de kommunala beslutsfattarna.

Det bör slutligen observeras att även vid denna ytterst begränsade till- växt av den offentliga konsumtionen beräknas sektorns sysselsättning öka med 180 000 personer 1979—l985. Hela denna ökning faller på kom- munerna, medan den statliga sysselsättningen beräknas vara i stort sett oförändrad. Den offentliga sektorn svarar i alternativ 1 för närmare 75 % av den totala sysselsättningsökningen i landet l979—l985.

6.3.4 Utvecklingen enligt alternativ 2

En av de viktigaste förutsättningarna för en utveckling i linje med LU:s alternativ 1 är att nödvändiga åtgärder vidtas för att begränsa den kom- munala expansionen. I alternativ 2 förutsätts däremot att sådana åtgär- der inte kommer till stånd. Vilka konsekvenser detta får för landets eko- nomi diskuteras på andra ställen i denna utredning. I föreliggande av- snitt behandlas endast den offentliga sektorns utveckling i detta per- spektiv.

För statens del förutsätts i alternativ 2 att konsumtionsutgifterna hålls oförändrade 1979—1985. Den neddragning av verksamheten som förut- satts i alternativ 1 kommer i detta fall inte att ske. Men även denna ut- veckling förutsätter en hård restriktivitet med nya utgiftsåtaganden ef- tersom utrymmet utöver baskalkylen är begränsat till endast 0,5 % årli- gen. Att man i alternativ 2 utgår ifrån att en sådan begränsning i kon- sumtionsutvecklingen blir möjlig för staten men inte för kommunerna beror på att statsmakterna här via anslagsgivningen förfogar över en ef- fektiv styrmekanism. Den statliga verksamheten har vidare sin tyngd- punkt lagd på kollektiva nyttigheter (försvar, polis, förvaltning osv.), på vilka det inte ställs lika höga utbyggnadskrav från allmänheten som be- träffande t. ex. kommunala vårdområden.

Diagram 6.3 Långtids- utredningarnas bedöm- ningar av den kommuna- la konsumtionen och fak- tisk utveckling

Enligt förutsättningarna för alternativ 2 kommer däremot den kom- munala konsumtionen att fortsätta växa i stort sett enligt 1970-talets trender. Hänsyn har emellertid tagits till den hittills uppvisade effekten av överläggningarna mellan stat och kommuner, vilka väntas fortsätta. I beräkningarna har ökningstakten mot denna bakgrund satts till 3,8 % per år 1979—1985. Detta innebär en mindre avsaktning i förhållande till 1970—1979, då den kommunala konsumtionen steg med i genomsnitt 4,1 % per år. Under den senaste femårsperioden 1974—1979 var den kommunala volymökningen ännu större, 4,7 % per år. Altemativets för— utsättning innebär således en försiktig avsaktning i förhållande till de se— naste årens expansionskraft. Som framgår av diagram 6.1 (i avsnitt 6.3.1) har den kommunala konsumtionstillväxten endast under tre år se- dan 1965 (åren 1971—1973) understigit den nivå som i detta alternativ förutsatts i medeltal gälla för hela sexårsperioden 1979—1985.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att erinra om hur olika långtidsutredningar under 1970-talet bedömt den kommunala utveck- lingen. Detta visas i diagram 6.3. Som syns var det endast LU 70 som överskattat den kommunala expansionen. Denna kalkyl byggde huvud- sakligen på trendframskrivningar, varvid man inte kunde förutse den tillfälliga avmattningen under åren 1971—1973.

I LU 75 angavs utrymmet för den kommunala konsumtionsvolymens ökning 1975—1980 till 1,9 % per år i det privatexpansiva alternativet ]

Index: 1970 = 100 Index

160

150

140

130

120

110

1970 1975 1980 År

och till 3,4 % per år i det offentligtexpansiva alternativet 2. Den totala produktionsökningen beräknades i dessa alternativ till 3,2 % resp. 2,9 % årligen.

Den faktiska utvecklingen för 1975—1979 visar en ökning av den kom- munala konsumtionen med 4,7 % per år. Att ökningen således kom att kraftigt överskrida det utrymme som angavs vara förenligt med de sam- hällsekonomiska målen betingas inte av att utrymmet blev större än vad som uppskattades av LU 75. Förhållandet var det motsatta — BNP:s ök- ning 1975—1979 stannade vid genomsnittligt 1,1 % per år. Medan LU 75 räknade med att av den totala årliga produktionstillväxten skulle i de två utvecklingsalternativen ca 9 % respektive 19 % användas till att öka den kommunala konsumtionen, blev utfallet att kommunerna tog i an- språk hela 69 % av den tillgängliga produktionsökningen.

I LU 78 beräknades utrymmet för den kommunala konsumtionens ökning 1977—1983 till 2,8 % årligen. För de tre första åren av denna peri- od beräknas utfallet bli 4,2 % per år. Inte heller under denna period kun- de den snabbare kommunala konsumtionstillväxten försvaras med ett ökat utrymme. Den totala produktionsökningen under dessa tre år be- räknas nu till 2,7 % årligen mot 3,7 % per år enligt LU 78:s kalkyler, som bildade underlag för beräkningarna av det kommunala konsumtions- utrymmet.

Det kan vidare erinras om att den kommunalekonomiska utredningen (KEU) underströk i sitt 1977 publicerade slutbetänkande (SOU 1977: 78) vikten av att begränsa volymökningen för kommunala konsumtions- utgifter. Utredningens överväganden grundades på kalkylerna i LU 75 över det samhällsekonomiska utrymmet och på analyser om de höjda skattekrav som en fortsatt volymexpansion skulle leda till. Nödvändig- heten av att kraftigt dämpa de kommunala utgiftemas ökningstakt un- derströks också i den proposition som behandlade KEU:s överväganden (prop. 1978/ 79:95). I denna anslöt sig regeringen till KEU:s förslag att försöka nå detta mål via frivilliga överenskommelser med kommunför- bunden.

Sådana överenskommelser mellan regeringen och kommunförbunden — Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet — träffades vid flera tillfällen under 1970-talet. Ambitionema i de tidigare överenskom- melserna var främst att hålla nere ökningar i de kommunala skattesat- serna. För 1973 och 1974 uppnåddes också detta mål (de begränsade konsumtionsökningarna dessa år framgår av diagram 6.1). Under 1976, 1977 och 1978 genomfördes däremot, trots överenskommelser, kraftiga kommunalskattehöjningar beroende bl. a. på en snabb utbyggnad av den kommunala verksamheten.

I överenskommelsen avseende 1979 och 1980 togs för första gången den kommunala volymutvecklingen in i bilden. Parterna enades härvid om en preciserad riktpunkt för den kommunala konsumtionens volym- utveckling, nämligen 3 % per år. Överenskommelsen godkändes i riksda- gen av de fyra största partierna och hade således en bred parlamenta- risk förankring.

Trots breda diskussioner och en i en stort sett enig uppfattning om be- hovet att begränsa den kommunala tillväxten har dessa strävanden hit-

' All redovisning sker, liksom i fråga om den offentliga konsumtio- nen, i 1975 års priser. Det erinras vidare om att med offentliga in- vesteringar avses ge- nomgående de statliga och kommunala myn- digheternas investering- ar. Affärsverk och of- fentligt ägda aktiebolag ingår således inte i den- na redovisning.

tills inte varit framgångsrika. Något försök att förklara detta skall inte göras här. Vi kan bara påpeka att också staten härvid spelat en fram— trädande roll genom olika krav, normer och ålägganden. En betydande del av den kommunala verksamheten styrs sålunda av staten, som inte alltid lyckats bedöma kostnadskonsekvenserna för olika åtgärder. Där- till kommer kommunalpolitikemas strävan för egna utbyggnader. Kom- munernas fria beskattningsrätt har inte satt några större hinder härför.

Mot denna bakgrund ter sig den i alternativ 2 förutsatta ökningstak- ten för kommunal konsumtion på 3,8 % per år inte som anmärknings- värt hög, även om enigheten är stor att denna tillväxt inte är förenlig med de samhällsekonomiska balansmålen.

Vid denna kommunala tillväxt kommer olika verksamheter att byggas ut utöver vad som angetts i baskalkylen. Utbyggnaden blir t. o. m. större än vad som indikeras i kommunernas egna långtidsplaner. Dessa har emellertid alltid tenderat att underskatta den faktiska expansionen. Så- lunda angavs den av kommunerna planerade konsumtionsökningen 1975—1980 till 2,6 % per år, medan utfallet beräknats till 4,5 % per år. För perioden 1977—1983 angavs den planerade ökningstakten till 3,5 % per år, vilket ligger klart under de senaste årens faktiska utveckling. De nu aktuella planerna för första hälften av 1980-talet visar för landsting- en en ökning på 2,9 % per år och för primärkommunerna på 2,2 % per år. Särskilt den sistnämnda ökningen kan förefalla oväntat låg, men samma ökningstakt angavs också vid föregående planeringstillfälle av- seende 1978—1982.

Liksom i fråga om alternativ 1 presenteras här ingen bedömning av hur fördelningen på olika konsumtionsändamål kan väntas bli. Spelrum- met för olika fördelningar blir i detta fall större än i fråga om alternativ 1, i vilket fördelningsmönstret kunde väntas ganska nära anknyta till baskalkylen.

En ökning av den kommunala konsumtionen med 3,8 % per år har be- räknats leda till att antalet kommunalt anställda ökar med sammanlagt närmare 300000 personer 1979—1985. Som jämförelse kan nämnas att den totala sysselsättningen i landet i detta alternativ beräknats öka med ca 140 000 personer. I alternativ 2 absorberar kommunerna således hela sysselsättningsökningen, vartill kommer att ca 160 000 personer måste överföras till kommunerna från andra sektorer. Bara denna information torde vara tillräcklig för att belysa effekterna på samhällsekonomin av en fortsatt kommunal expansion av den aktuella storleksordningen.

6.4 Offentliga investeringar 6.4.1 Utvecklingen under tidigare år

De offentliga investeringarna uppgick 1979 till drygt 10 300 milj. kr, vil- ket motsvarar 3,3 % av BNP.1 Som tidigare visats i tabell 6.1 (i avsnitt 6.2.1) har de offentliga investeringamas andel av BNP minskat under 1970-talet.

Utvecklingen har inte varit enhetlig för statliga resp. kommunala in- vesteringar. Detta framgår av diagram 6.4. De statliga investeringarna

har legat på en förhållandevis oförändrad nivå alltsedan 1965. De kom- munala investeringarna steg däremot kraftigt, 11,0 % per år 1965—1970, varefter följde en nedgång med i genomsnitt 7,5 % per år fram till 1974. Därefter har investeringsnivån lyfts något, men den låg l979 fortfarande 23 % under tOppnivån 1970. Även inom olika ändamålsgrupper finner man för de statliga investe- ringarna med endast två undantag mycket små variationer. Det statliga vägbyggandet, som svarar för drygt 40 % av de statliga investeringarna, sjönk under första hälften av 1970-talet och låg 1977 ca 25 % under 1970 års nivå. Därefter har en viss återhämtning ägt rum. En motsatt utveck- ling visar investeringarna i gruppen övriga tjänster (huvudsakligen all— män förvaltning). Dessa investeringar steg 1970—1977 med inte mindre än 150 %. Stegringen har dock upphört under 1978 och 1979 och för- bytts i en mindre nedgång. De kommunala investeringarna steg under andra hälften av 1960-talet inom samtliga ändamålsgrupper. Också nedgången i början av 1970-ta- let var enhetlig, även om styrkan i investeringsomslaget varierade kraf- tigt. Nedgången var kraftigast för skolinvesteringama, som sjönk med 44 % under perioden 1970—1975. Inom hälso- och sjukvård, socialvård och övriga tjänster var minskningen genomgående lägre. På alla ovan- nämnda områden har sedan en stabilisering eller mindre återhämtning ägt rum. Skolinvesteringarna låg dock ännu 1979 ca 30 % lägre än 1970. Endast socialvårdens investeringar låg l979 högre än 1970, i detta fall flagrflm 6i4 Offentliga till följd av det kraftigt ökade daghemsbyggandet efter 1976. Det enda '" omv" "mg” _ område där investeringar sjunkit oavbrutet sedan 1970 är det kommuna- 1965—1979 samt LU'S al-

_ ternativa kalkyler la väg- och gatubyggandet, där nedgången 1970—l979 uppgår till totalt 1979—l985. Miljarder kr

35 %. i 1975 års priser. Miljarder kr 10 Alt.? Komm | _" una a ”___, ",

Statliga

N--——-----__ _.

Alt. 1 = Alt. 2

1965 1970 1975 1980 1985

Anm.: Brottet i kurvorna 1970 beror på en statistikrevision, vilken utförts endast för 1970-talet.

6.4.2 Kalkyler för 1979—1985

Utgångspunkten för LU:s bedömningar av de offentliga investeringar- nas framtida utveckling är de kalkyler över konsumtionsutvecklingen för vilka redogjorts tidigare i detta kapitel. Syftet är att försöka bestämma vilka investeringar som behövs för att en viss produktion av offentliga tjänster, och därmed konsumtion, skall komma till stånd. En strävan är således att nå konsistens mellan bedömningarna av konsumtions- och investeringsutveckling.

Dessa samband är dock komplicerade och svåra att härleda ur det till- gängliga statistiska materialet. Våra investeringskalkyler har därför ba- serats i huvudsak på fristående beräkningar och expertbedömningar ut- ifrån den tidigare utvecklingen samt kända behov och utbyggnadspla- ner.

För den statliga konsumtionen har i LU:s båda alternativ förutsatts en mycket återhållsam utveckling. Några större utbyggnadsbehov på in- vesteringssidan torde i dessa fall inte föreligga. Återhållsamheten med de statliga utgifterna bör sätta sin prägel också på investeringsverksam- heten. LU har därför bedömt att de statliga investeringarna kommer att minska med i genomsnitt 2 % per år 1979—1985 i de båda alternativen. Denna utveckling har ritats in på diagram 6.4.

För de avsevärt större kommunala investeringarna tyder bedömning- arna däremot på att investeringsnivån måste höjas något för att möjlig- göra den förutsatta konsumtionsutvecklingen Detta gäller även i alter- nativ 1 med dess begränsade konsumtionsökning. Även om neddrag- ningen av investeringarna från 1970 års höga nivå på flera områden kan betraktas som en anpassning till mera ”normala” förhållanden efter det exceptionellt snabba utbyggnadsskedet 1965—1970, tyder bedömningar- na på att investeringarna under senare år blivit något eftersatta i förhål- lande till den snabba ökningen av produktionen. Detta anges i särskilt hög grad gälla ombyggnadsinvesteringarna. Ef tersatta utbyggnadsbehov anmäls också beträffande skolinvesteringar. Härtill kommer att utbygg- naden av långtidssjukvården förutsatts fortsätta i oförminskad takt även i alternativ 1. För barnomsorgen räknas dock i detta alternativ med av— saktande utbyggnad.

Investeringskra'v förutses vidare beträffande kommunernas miljö- skyddsåtgärder. Miljöskyddet inom kommunerna domineras av av- loppsvattenreningen och avfallsbehandlingen med kostnader kring 350 milj. kr per år i genomsnitt 1980—1985. Dessa verksamheter hör till nä- ringslivet och behandlas i kapitel 8. De kommunala myndigheternas verksamhet omfattar åtgärder mot trafikbuller samt bullerskydd vid flygplatser och skjutfält, naturskydd, rekreation, friluftsliv osv. Förut— satt att strängare normer mot buller läggs fast skulle de årliga investe- ringskostnadema i samband med åtgärderna mot bullret kunna uppgå till i runt tal 100 milj. kr enligt statens naturvårdsverk. Det motsvarar drygt 1 % av kommunernas totala investeringar.

Också kommunernas egna investeringsplaner tyder på en viss upp— gång under de närmaste åren. I alternativ 1 har därför räknats med att de kommunala investeringarna kommer att öka med i genomsnitt 1 %

per år under perioden 1979—1985. I alternativ 2, med dess betydligt snabbare konsumtionsutveckling, har investeringsuppgången beräknats till 3 % per år (diagram 6.4).

7. Industrin

7.1. Inledning

För svensk industri var 1970-talet ett krisdecennium. Av diagram 7.1 framgår att tillväxten var hög och stabil under både 1950- och 1960-ta- len. I synnerhet 1960-talet framstår som ett exeptionellt tillväxtdecen- nium, medan tillväxten under 1970-talet är låg och ojämn.

Frågan om varför l950- och 1960-talens brant stigande tillväxttrend övergick i stagnation under 1970-talet har diskuterats livligt under sena- re år. Föreliggande kapitel inleds i avsnitt 7.2 med ett försök till sam- manfattning av denna diskussion. Härvid behandlas först några av de mest betydelsefulla inslagen i l950- och 1960-talens industriutveckling. Därefter tas några av 1970-talets mest framträdande problem upp till diskussion: dels kostnadskrisen, dels 1970-talets branschkriser.

I avsnitt 7.3 sammanfattas de bedömningar av industribranschemas utveckling 1979—1985 som långtidsutredningen arbetat med. Kapitlet avslutas därefter med en genomgång bransch för brahsch av utveckling- en 1979—1985. Dessa branschbedömningar har utarbetats i samarbete med Statens Industriverk.

7.2. Den industriella utvecklingen under efterkrigstiden 7.2.1 Utvecklingen under 1950- och ! 960-ta1en

Industriutvecklingen under 1950-talet och i synnerhet 1960-talet känne- tecknades av mycket snabb produktivitetstillväxt, se diagram 7.2. Till detta bidrog investeringsutvecklingen och en mycket snabb strukturom- vandlingstakt. Föråldrat och/eller ekonomiskt ineffektivt kapital slogs ut i mycket hög takt. Härtill kom att rationaliserings- och effektivise- ringsverksamheten i den kvarvarande produktionen var omfattande. Re- sultatet blev att svensk industri speciellt under 1960-talet kunde uppnå" en betydligt snabbare produktivitetsökning än vad som betingades av investeringstillväxten och den därmed sammanhängande tekniska ut- vecklingen.

Detta var möjligt därför att det i Sverige under 1950-talet och början av 1960-talet fanns en betydande potential för omstrukturering och ra- tionalisering. 1930-talets utveckling, följd av avspärrning under kriget och den svaga importkonkurrensen under åren omedelbart därefter, ha-

Diagram 7.1 Förädlings-

värdets utveckling inom industrin under 1950-, 1960- och 1970-talen. Fasta priser. I ndex=1 00 för 1950, 1960 och 1 970. Linjär-logaritmisk skala.

SOU 1980:52 Index 170 1960—talet 160 150 140 . 1950—talet

130

120

110 1970-talet

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Tid

de gjort den svenska industrin mycket diversifierad vid slutet av 1940- talet och början av 1950-talet. När den internationella handeln sköt fart vid slutet av 1950-talet och början av 1960-talet utgjorde denna starka diversifiering i sig en betydande tillväxtpotential i den meningen att ett bättre utnyttjande av den svenska industrins komparativa fördelar kun- de leda till omfattande produktivitetsvinster. Av stor vikt för den senare utvecklingen var också att möjligheterna till rationaliseringar i de enskil— da företagen var mycket stora. Detta sammanhängde med det skyddade klimat som industrin levde i under åren omedelbart efter kriget. Även här fanns alltså en betydande potential för produktivitetsstegringar.

Två faktorer kom på ett avgörande sätt att leda till att denna potential togs i anspråk.

Den första faktorn var en positiv internationell utveckling. Under 1950-talet och början av 1960-talet inträffade ett antal grundläggande förändringar i konkurrensbetingelsema. De successiva tullavvecklingar- na ledde till ett allmänt sett friare och mindre reglerat handelsutbyte mellan länderna. Genom transportteknikens utveckling kunde bättre och billigare kommunikationer införas. Dessa faktorer hade en allmänt stimulerande inverkan på världshandeln som växte mycket snabbt under 1950- och 1960-talen.

Den andra faktorn av betydelse för realiserandet av den existerande strukturomvandlingspotentialen inom svensk industri var utformningen av den övergripande ekonomisk-politiska strategin. Grundstenen i den- na strategi var den s. k. Rehnska modellen. I korthet innebar denna att stabil prisnivå skulle uppnås genom en allmänt stram efterfrågepolitik baserad på köpkraftsindragning genom indirekta skatter. Om löntagar-

Index 400 350 300 250 200 1 7 5 1 50 1 25 Diagram 7.2 A rbetspro- duktivitetens utveckling inom industrin 1 950—1 979. Index 100 I950=100. Linjär-loga- 1950 54 58 62 66 70 74 78 ritmisk skala.

organisationerna samtidigt genom den solidariska lönepolitiken pressa- de upp lönenivån likformigt i samtliga företag inom en bransch skulle företagens vinstmarginaler krympas. De minst produktiva företagen i olika branscher kom därmed att slås ut. För att den fulla sysselsätt- ningen skulle kunna upprätthållas krävdes att de som friställts kunde beredas sysselsättning inom de kvarvarande mer produktiva företagen. I syfte att underlätta omplaceringen av friställd arbetskraft byggdes de ar- betsmarknadspolitiska resurserna ut i form av flyttningsbidrag, arbets- förmedling osv. På detta sätt kunde prisnivån hållas stabil, den fulla sys- selsättningen upprätthållas och en kontinuerlig omallokering ske av re- surserna från lågproduktiv till högproduktiv produktion.

Sammanfattningsvis finns således mycket som talar för att den snab- ba industriella tillväxten i Sverige under 1950-talet och en stor del av 1960-talet ytterst betingades av tillgången till en inte obetydlig produkti- vitetspotential. Genom en kombination av dels utvecklingen på världs- marknaden, dels den inhemska ekonomiska politiken kunde denna po- tential realiseras under en lång följd av år.

Det finns dock långsiktiga risker förknippade med en tillväxt baserad på dessa förutsättningar. En investeringsutveckling som i första hand är inriktad på att höja produktivitetstillväxten inom de i strukturomvand- lingsproeessen överlevande företagen innebär stora risker för att lång- siktiga framtidsinriktade investeringar eftersätts. Om detta inträffar kommer så småningom utslagningstakten att överstiga fömyelsetakten. Industrin förmår inte längre att skapa nya arbetstillfällen i den takt som olönsamma produktionsenheter slås ut. Industrisektorns storlek minskar successivt och problemen med den yttre balansen hotar att bli beståen- de.

Diagram 7.3 S ysselsätt- ningens utveckling inom industrin 1950—1979.

A ntal arbetade timmar. Index 1950=100. Linjär- Iogarilmisk skala.

' Pehr Wissén: Struk- turomvandling och till— växt i svensk industri

under efterkrigstiden. Ds E l980:5.

Index

105

1 00 95

90

85

80

75

Å_f_"—Y_1—'_1j_r_|åå_r_r—1m—r—r—|—|—1v—r—|—|-—|—r——|—|j—|——,—— 1950 54 58 62 66 70 74 78 År

Utförda studier' tyder på att svensk industri fram till senare delen av 1960-talet befann sig i en utveckling liknande den som skisserats ovan. Av diagram 7.3, som visar sysselsättningsutvecklingen inom industrin under efterkrigstiden mätt i antal arbetade timmar, framgår att industri- sysselsättningen varit nästan konstant fram till mitten av 1960-talet, men att den därefter successivt blivit allt mindre. Lågkonjunkturen 1967—1968 kan ses som en vändpunkt. Utslagningen i industrisektorn var då mycket stor och den totala sysselsättningsnivån i landet kunde upprätthållas endast genom en kraftig tillväxt i den offentliga sektorn. Därmed tenderade också situationen med en för liten industrisektor att permanentas.

Även om det är svårt att i detalj belägga förloppet finns mycket som talar för att den tillväxtpotential för svensk industri, som möjliggjorde den snabba tillväxten under 1950— och 1960-talen, var på väg att ut- tömmas mot slutet av 1960-talet. Trots detta fortsatte löneutvecklingen att öka i samma snabba takt under 1970-talet, vilket pressade företagen att öka takten i strukturomvandlingen. Eftersom investeringstillväxten inte ökade fick detta ökad utslagning och minskad industrisysselsättning som oundviklig konsekvens.

Till denna problembild kom under 1970-talet den akuta kostnadskri- sen 1975—1976 och branschkriserna. Dessa faktorer tillsammans gav oss en mycket svag industriutveckling under 1970-talet.

7.2.2. Utvecklingen under 1970-talet

Man kan i efterhand konstatera att vi under 1970-talet inte lyckades åstadkomma den nödvändiga anpassningen. Vi har redan sett att 1970— talet kom att ge oss en betydligt svagare utveckling än l950- och 1960- talen. Även i ett internationellt perspektiv framstår 1970-talets svenska utveckling som svag, vilket framgår av den övre figuren i diagram 7.4. Visserligen innebar åren omkring 1970-talets mitt också betydande pro- blem utomlands. Den stora skillnaden var emellertid att konjunktumed- gången utomlands blev ganska kortvarig — redan 1975 vände konjunktu- ren uppåt igen — medan nedgången i Sverige fortsatte under flera år. En avgörande förklaring till Stagnationen i den svenska industriutveckling- en under dessa år återfinns i den svenska kostnadsutvecklingen, vilket framgår av den undre figuren i diagram 7.4.

Kostnadskrisen

Av diagram 7.4 framgår att den svenska industriproduktionen under 1970-talet har varit mycket ojämn — perioder med relativt snabb tillväxt har vid två tillfällen följts av perioder med stagnerande eller minskande produktion.

Den första av dessa nedgångsperioder inträffade 1971 och 1972. En viktig orsak till denna nedgång var den restriktiva ekonomiska politik som fördes vid denna tid av omsorg om bytesbalansen. Nedgången blev dock förhållandevis kortvarig. Redan 1973 ökade produktionen igen med ungefär samma hastighet som under 1960-talet.

Den andra nedgångsperioden tog sin början under 1974 och blev be- tydligt djupare och långvarigare än den första. Det som utlöste denna nedgångsperiod vad den mycket djupa internationella konjunktumed- gång som påbörjades under 1974. Den framgår mycket klart av diagram 7.4. För Sveriges del kom emellertid 1974 att bli ett utpräglat högkon- junkturår. De mycket kraftiga råvaruprisstegringar som inträffade under 1974 gav utslag i form av stora vinstökningar i de råvarubaserade in- dustribranscherna som t. ex. järn- och stålindustrin samt skogsindustrin. Lönekostnaderna i det svenska näringslivet steg under 1974 med om— kring 16 %.

Mellan 1974 och 1975 fortsatte de svenska lönekostnaderna att stiga. Ökningstakten låg nu på över 20 %. På grund av sjunkande produktivi- tet steg arbetskraftskostnaden per producerad enhet i ännu högre takt. Samtidigt härmed stabiliserades kostnadsutvecklingen utomlands, vilket fick till följd att den svenska industrins relativpriset steg mycket kraftigt mellan 1974 och 1975, se diagram 7.4. Detta resulterade i en minskad in- ternationell efterfrågan på svenska produkter. Det svenska näringslivets vinster minskade i snabb takt.

Den starka försvagningen av den internationella konkurrenskraften inom svensk industri fick dock inte något direkt genomslag i sysselsätt- ning och konsumtion i Sverige under 1975. Till detta bidrog den s.k. överbryggningspolitiken, vilken hade inletts under 1974. Syftet med den- na politik var att genom konsumtionsstimulanser, lagersubventioner och

Diagram 7.4 Industri- produktionens utveckling i Sverige och i OECD- Iänderna 1970—1 979 samt utvecklingen av re— lativpriset för Sveriges export till OECD-länder- na ] 970—1 979.

130_ Industriproduktionen Index 1975=100 Källa: OECD

125

120 De små OECD- Iänderna utom 1 15 Sverige

110- De sju stora OECD- 105 länderna

100

95 ' I 90 ./ ' / I , ”I... Sverige " %» 85 /"

Relativpris 1154 Index 1970=100

Källa: Kl

110'

105-

1001

95:

1970 72 74 76 78

investeringsstöd motverka effekterna av den internationella lågkonjunk- turen och hålla sysselsättningen uppe på fortsatt hög nivå. Den kost- nadsanpassning som hade varit naturlig i en situation som denna ute- blev därför. Samtidigt sjönk företagens vinster dramatiskt. Detta i förening med den svaga efterfrågeutvecklingen ledde till att investeringarna sjönk. Nedgången i den svenska industriproduktionen avbröts först mot slu-

tet av 1977, sedan den nödvändiga kostnadsanpassningen åstadkommits gencm 1977 års devalveringar. Härtill bidrog också de återhållsamma löneavtalen 1978. Därefter har tillväxten i den svenska industriproduk— tionen följt eller till och med varit något högre än omvärldens, se dia- gram 7.4. Härigenom har det varit möjligt att återta åtminstone en liten del av det som förlorats.

Branschkriserna

Den allmänna kostnadskris som drabbade svensk ekonomi vid 1970-ta- lets mitt blottlade djupgående strukturproblem som under en längre pe- riod varit latenta inom vissa nyckelbranscher.

Gemensamt för kriserna i dessa branscher är att konkurrensbetingel- serna för svensk produktion på ett fundamentalt sätt har försämrats ge- nom att en rad nya producentländer med förmånligare produktionsför- utsättning successivt under 1970-talet har etablerat sig på världsmarkna- den. Det är framför allt inom två produktionsområden som en sådan förskjutning av de långsiktiga konkurrenspositionerna har ägt rum. Det första utgörs av de råvaruproducerande industrisektorerna gruv- och Skogsindustri och det andra av vissa delar inom tillverkningsindustri, järn- och stålindustri samt varvsindustri.

De råvaruproducerande branscherna gruvor och Skogsindustri. Produk- tionsförutsättningarna för framställning av råvaror av olika slag bestäms till övervägande delen av rent fysiska och biologiska faktorer. För gruv- industrins del t. ex. av en malmkropps renhet, djup i marken osv. För skogens del t. ex. klimat och markens beskaffenhet. I dessa avseenden har både svensk gruvproduktion och svensk skogsproduktion efter hand kommit i ett alltmer oförmånligt läge till föjd av att råvaruproduktion med bättre naturliga förutsättningar kommit igång på olika håll i värl- den under 1970-talet.

Den svenska gruvindustrin domineras av järnmalmsproduktion. Ännu vid 1960-talets mitt var den en av de största i världen, men har mått som andel av världsexporten sjunkit till en betydligt blygsammare nivå. De största leverantörerna av järnmalm till världsmarknaden är i dag Au- stralien, Brasilien och Indien. Denna utveckling har i huvudsak två orsa- ker.

Vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet öppnades ett antal stora järnmalmsgruvor i Australien och Brasilien. I båda dessa gruvom- råden kan järnmalmen brytas i dagbrott, medan gruvbrytningen vid de svenska norrlandsgruvoma tvingats ner på allt större djup. Samtidigt har den transportkostnadsfördel som Sverige har genom närheten till den stora europeiska marknaden till stor del försvunnit. Transportkost- nadema per ton malm har nämligen sjunkit kraftigt under 1970-talet dels genom utnyttjande av allt större fartyg, dels också genom ett ton- nageöverskott i världens rederinäringar.

Inom skogssektorn har en liknande utveckling som den inom gruv- brytningen ägt rum under senare år. De biologiskt bestämda betingelser- na för svensk skogsproduktion har relativt produktionsbetingelsema i andra skogsproducerande länder kraftigt försämrats. Medan tillväxt-

cykeln i genomsnitt för svensk skog uppgår till omrking 85 år, är mot— svarande tid i t. ex. södra Förenta staterna omkring 25—30 år och i syd— östra Canada omkring 65 år. I många av de skogsområden som under de allra senaste åren börjat exploateras i Latinamerika, Västafrika och de— lar av Asien är skogens tillväxthastighet ännu snabbare. Om det dess— utom beaktas att den svenska skogens tillgänglighet ofta är mycket säm— re än i andra konkurrerande länder är det lätt att inse att priset på svensk Skogsråvara till stor del inte är internationellt konkurrenskraftigt.

Den internationella handeln med Skogsråvara är emellertid obetydlig på grund av de höga transportkostnaderna. Det mesta av skogsbrukets produktion vidareförädlas därför på ett eller annat sätt inom länderna. Den största delen av svensk skogsproduktion vidareförädlas till pap- persmassa och papper. I dessa förädlingsled har svensk industri lyckats ta igen en stor del av kostnadsdifferenserna för råvaran genom en mo- dern produktionsteknik. Den svenska massa- och pappersproduktionen är i hög grad inriktad på export till den europeiska marknaden, till vil— ken Sverige jämfört med de stora utomeuropeiska producenterna har be- tydande transportkostnadsfördelar.

Till bilden av den svenska skogsindustrins produktionsförutsättningar hör också problemen med att erhålla Skogsråvara i tillräcklig mängd från det svenska skogsbruket. Under senare delen av 1970-talet har av— verkningsnivån inom skogsbruket varit för låg i förhållande till skogs- industrins produktionskapacitet. Flera faktorer spelar här in, men en av de viktigaste sammanhänger med prisutvecklingen på Skogsråvara. För en utförligare diskussion av detta problem hänvisas till avsnitt 8.3, Skogsbruk.

Järn- och stålindustrin samt varvsindustrin. För järn- och stålindustrin liksom för varvsindustrin fick utvecklingen under 1970-talets senare hälft ett mycket mer dramatiskt förlopp än för de råvaruproducerande sektorerna. Denna skillnad berodde på att oljekrisen 1973—1974 fick ett kraftigt och omedelbart genomslag i varvsindustrin och i järn- och stål— industrin. Mot slutet av 1960-talet och början av l970-talet fanns tydliga tendenser till en internationell överetablering inom båda dessa bran- scher. När efterfrågan på tankfartyg föll mycket kraftigt under åren när- mast efter oljekrisen 1973—l974 framkom överkapaciteten inom den in- ternationella varvsindustrin på ett mycket påtagligt sätt. Den svenska varvsindustrin, som specialiserat sig på just bl. a. tankfartyg, drabbades speciellt hårt. Nedgången inom varvsindustrin fick dessutom betydande återverkningar inom stålindustrin, eftersom en stor del av produktionen inom denna bransch levereras som insatsvara till varvsindustrin.

Även om sålunda den direkt krisartade utvecklingen inom dessa bran- scher under 1970-talets senare hälft till största delen kan hänföras till den internationella överkapacitet som tenderade att uppstå mot slutet av 1960-talet och början av 1970-talet samt till efterfrågebortfallet på världsmarknaden efter oljekrisen 1973—l974, kan också vissa mer lång- siktiga förskjutningar av konkurrensbetingelserna på världsmarknaden iakttas. Den traditionella arbetsfördelningen i det internationella pro- duktionssystemet karaktäriserades länge av kapitalintensiv produktion i industriländerna och arbetskraftsintensiv produktion i utvecklingslän-

derna. Detta mönster har under den senaste tioårsperioden alltmer bru— tits sönder. För svensk del har dessa förändringar hittills tydligast kom- mit till uttryck inom järn- och stålindustrin samt varvsindustrin.

Den främsta förutsättningen för en konkurrenskraftig järn— och stål- produktion har länge varit en tekniskt högstående produktionsapparat och en produktionsvolym som är tillräcklig för att ta till vara stordrifts- fördelarna. Det teknologiska försprång som industriländerna har fram- för utvecklingsländerna har emellertid efter hand kommit att spela en allt mindre roll. Teknologiskt kunnande har under senare år i ökande ut- sträckning kommit att exporteras genom försäljning av nyckelfärdiga produktionsanläggningar eller genom den snabbt växande marknaden för industriell konsultverksamhet. När framställningen av järn- och stål- produkter på detta sätt rent tekniskt kan ske på jämställd basis mellan industriländer och utvecklingsländer kommer andra faktorer att vara av- görande för vilken produktion som kommer att vara mest konkurrens- kraftig. En sådan avgörande faktor är lönekostnaderna.

Inom varvsindustrin har den ovan beskrivna utvecklingen varit ännu mer påtaglig för svensk del. Svensk varvsindustri var länge marknads- ledande i produktionen av stora serietillverkade fartyg. I dag har denna typ av produktion till övervägande delen övertagits av låglöneländer. Detta har varit möjligt därför att den erforderliga teknologin har varit lätt att överföra och kopiera.

7.2.3. Sammanfattning

Frågan om varför l950— och 1960—talens expansiva industriutveckling övergick i stagnation under 1970-talet kan som framgår av ovanstående redogörelse inte ges ett enkelt svar. En serie av faktorer, varav en del unika för Sverige, utlöste en akut kris inom den sektor av svensk ekono- mi som konkurrerar på världsmarknaden. Kostnadskrisen l975—l976 förklarar en stor del av den svaga allmänna industriutvecklingen i Sveri- ge omkring l970—talets mitt. Andra mer internationellt betingade struk- turproblem ledde till en mer krisartad utveckling inom vissa branscher.

Som framgick av diskussionen i avsnitt 7.2.1 kan 1970-talets utveck- ling också förklaras med utgångspunkt i utvecklingsförloppet under l950— och 1960-talen. Genom att utnyttja den rationaliseringspotential som fanns inom svensk industri efter kriget kunde företagen uppnå en god lönsamhet. I dag är denna potential uttömd och krisen träffar svensk industri med full kraft.

7.3. Industriutvecklingen i de två alternativen 7.3.1 Strukturutvecklingen

Industrin spelar en avgörande roll för möjligheten att uppnå den utveck- ling tillbaks mot extern balans i svensk ekonomi som skisseras i alterna- tiv ll. En ekonomisk utveckling i enlighet med alternativ 2 medför där- emot att svensk industri kommer att befinna sig i en mycket ogynnsam situation l985.

För att bedöma den industriella utvecklingen i de båda alternativen måste man ha en uppfattning om den långsiktigt önskvärda omvand- lingen av industristrukturen. Man kan då konstatera, såsom gjordes i fö- regående avsnitt, att 1970-talets ogynnsamma industriutveckling inte bara berodde på den s. k. kostnadskrisen utan även på mer grundläggan- de strukturella obalanser i den svenska industrin. Dessa strukturella obalanser uppstod givetvis inte plötsligt, men blottlades av den lågkon- junktur som följde på oljekrisen 1974—1975. De bakomliggande fakto- rerna måste sökas i grundläggande förändringar i konkurrensläget för vissa delar av svensk industri. Därvid framgår att stora delar av bl. a. den råvarubaserade svenska industrin fått ändrade konkurrensbetingel- ser under 1970-talet.

Den svenska industrins — liksom andra industriländers — konkurrens- fördelar borde bestå i att utnyttja immateriellt kunskapskapital i kombi- nation med realkapital. Motivet härför är givetvis att länder på vår ut- vecklingsnivå har förhållandevis god tillgång på välutbildad arbetskraft och teknisk kunskap. Produktion som kräver mycket av tekniskt kun- nande och yrkeskunnig personal återfinns i de flesta industribranscher, men förekommer i speciellt hög grad inom vissa branscher och tillverk- ningsprocesser. Den kemiska industrin liksom maskinindustrin är speci- ellt teknikerintensiva och yrkesarbetarintensiva. Även elektroindustrin är förhållandevis teknikerintensiv. Det bör således vara främst inom dessa delar som den svenska industrin har konkurrensfördelar och där den framtida expansionen bör äga rum.

Mot denna bakgrund kan skillnaderna mellan LU:s båda alternativ vad avser industrin beskrivas i termer av i vad mån som utvecklingen fram till 1985 tillåter förändringar i riktning mot en långsiktigt mer önskvärd industristruktur. Man kan därvid konstatera att en utveckling enligt alternativ 2 medför en liten minskning i den andel av industrins förädlingsvärde som kommer från de huvudsakligen konsumtionsvaru- producerande branscherna, en ökning av skogsindustrins andel, en liten minskning i andelen för gruvor och järn- och stålindustri samt en liten andelsökning för verkstadsindustri (exkl. varv), allt jämfört med l979. Detta framgår av tabell 7.1 och innebär en mycket långsam förändring av industrins struktur. Om man mäter prognOSperiodens förändringar med sysselsättningens fördelning över branscher framstår detta alterna- tiv som starkt strukturbevarande.

I alternativ 1 ges däremot förutsättningar för en snabbare omvandling av industristrukturen. Detta hinner visserligen inte avspegla sig särskilt mycket i siffrorna för produktions- och sysselsättningsandelar, men det kan konstateras att de huvudsakligen konsumtionsvaruproducerande sektorerna avsevärt minskar sin andel av produktionen under prognos- perioden. Skogsindustrin ökar sin andel något, den kemiska industrin li- kaså, medan verkstadsindustrin väsentligt ökar sin andel av produktion och sysselsättning jämfört med 1979.

Den i alternativ 1 förutsedda omstrukturering i en riktning som, sett från långsiktig konkurrenssynpunkt, är gynnsam för svensk industri åstadkoms främst genom efterfrågesidans utveckling. Denna åstadkoms i sin tur främst genom den kostnadsanpassning som den ekonomiska

Tabell 7.1 Industribranschemas andelar av förädlingsvärdet (A), antalet arbetade timmar (B) och bruttoinveste- ringama (C) 1979 samt 1985 enligt alternativ 1 och 2 Promille 1979 1985 Alt. 1 Alt. 2 A B C A B C A B C Extraktiv industri 25 16 37 21 14 24 21 15 36 Skyddad livsmedelsindustri 63 56 73 52 54 55 63 61 97 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 27 22 29 23 18 21 28 20 30 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 13 8 16 10 6 9 12 7 17 Textil- och beklädnads-

industri 38 50 26 26 32 19 28 37 23 Trä-, massa- och pappers-

industri 184 158 203 190 151 226 194 159 202 Grafisk industri 60 63 47 46 57 31 53 60 54 Gummivaruindustri 1 1 12 7 9 9 1 l 9 10 8 Kemisk industri 73 56 1 19 85 66 107 80 63 104 Petroleum- och kolindustri 5 4 12 4 3 15 4 3 27 Jord- och stenindustri 31 31 48 28 26 50 28 29 43 Jam-,stål- och metallverk 52 66 76 52 65 64 51 67 66 Verkstadsindustri exkl. varv 394 418 293 440 476 356 415 448 272 Varvsindustri 19 32 8 9 17 10 9 15 18 Övrig tillverkningsindustri 7 8 4 6 6 3 6 6 3 Hela industrin 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000 1000

politiken och löneutvecklingen förutsätts ge samt genom den omfördel- ning av den inhemska resursanvändningen från konsumtion till investe- ring som samtidigt sker i detta alternativ (se nedan).

Det är i investeringsutvecklingen som, sett från strukturanpassnings- synpunkt, den mest uppenbara skillnaden mellan de båda alternativen ligger. Den strukturkonserverande karaktären hos alternativ 2 syns bäst däri att gruv- och skogsindustrins andelar av de totala industriinveste- ringarna förblir i stort sett oförändrade under prognosperioden samti- digt som de konsumtionsvaruproducerande sektorerna ökar sina andelar medan kemisk industri och verkstadsindustri får vidkännas minskningar i investeringsandelen. En sådan utveckling ligger inte i linje med de långsiktiga konkurrensfördelarna för svensk industri.

Med de förutsättningar som genererar alternativ 1 kommer däremot en påtaglig förnyelse av produktionskapitalet att ske. Av den ökning av investeringarna som där beräknas ske kommer en stor del att användas till förnyelse av sådana delar av industrin som har goda långsiktiga ut- vecklingsmöjligheter. Av de totala investeringarna 1985 kommer drygt 35 % att ske i verkstadsindustrin (exkl. varv) jämfört med knappt 30 % år 1979. Gruv- och stålindustri får däremot liksom de konsumtions- varuproducerande sektorerna mindre andelar av industriinvesteringarna 1 985.

' Se avsnitt 4.3.2.

7.3.2. Internationell efterfrågan på svensk industris export

Den dominerande marknaden för svensk industris export utgörs av de högindustrialiserade OECD-länderna.1 Denna marknad, dvs. dessa län- ders import vägd med respektive lands andel av den svenska exporten, beräknas växa med ca 5 % per år fram till 1985.

Det avgörande för den svenska exportens utveckling är emellertid i vilken mån man lyckas försvara eller t.o.m. förbättra sina marknads- positioner. Detta beror i sin tur bl. a. på den svenska relativprisutveck- lingen. I alternativ 1 minskar de svenska relativpriserna med ca 1 % per åri genomsnitt medan de i alternativ 2 ökar med ca 1,5 % per år. Denna skillnad i relativprisutvecklingen får en kraftig effekt på utvecklingen av industrins export. Exportvolymen växer med 6,1 % per år i alternativ 1 och med 2,3 % per år i alternativ 2. Skillnaden blir emellertid ännu stör— re för vissa branscher, vilket framgår av tabell 7.2. Där framgår vidare, att i alternativ 1 växer exporten från den kemiska industrin och från verkstadsindustrin med 9,0 respektive 7,5 % per år under prognosperio-' den. Ser vi till basindustrierna bedöms exportmöjligheterna för järn- och stålindustrin som relativt goda i alternativ ]. Dess export växer med 5,5 % per år, vilket innebär att dess andel av exporten minskar mycket litet under prognosperioden. Däremot minskar de andra traditionella exportbranscherna — skogsindustrin och gruvindustrin — sina exportan- delar betydligt snabbare. Detta mönster förändras inte i alternativ 2. Ex- porten från alla de viktiga exportbranscherna växer visserligen långsam-

Tabell 7.2 Export från olika industribranscher 1965—1985 1975 års priser Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Extraktiv industri 3 053 2,9 7,1 — 1,4 2,7 1,5 Skyddad livsmedelsindustri 806 3,0 —l ,8 2,4 1,7 1,7 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 820 4,4 8,9 7,8 3,6 0,8 Dryckesvaru- och tobaks-

industn' 76 7,5 14,1 — 0,5 2,3 0,0 Textil- och beklädnads-

industri 2 470 14,6 7,6 1,6 7,0 1,4 Trä-, massa- och pappers-

industri 21 475 5,8 6,4 0,2 4,5 0,3 Grafisk industri 468 10,9 13,4 6,4 9,9 5,8 Gummivaruindustri 634 9,4 10,2 — 2,0 8,9 4,0 Kemisk industri 6 121 13,9 9,3 5,3 9,0 4,1 Petroleum- och kolindustri ] 758 25,9 —8,1 12,4 1,6 1,6 Jord- och stenindustri 965 6,8 10,1 4,2 6,1 2,4 ' Järn, stål- och metallverk 8 501 8,6 8,0 2,7 5,5 2,1 Verkstadsindustri exkl. varv 38 845 11,7 8,4 3,5 7,5 3,6 Varvsindustri 2 528 —5,1 5,0 —10,7 —8,4 —8,4 Övrig tillverkningsindustri 454 11,5 13,4 — 1,4 9,3 5,4 Hela industrin 88 974 7,9 7,2 1,9 6,1 2,3

xx—

mare, men även i detta alternativ växer exporten från den kemiska in- dustrin och verkstadsindustrin relativt snabbt.

7.3.3 Den inhemska efterfrågeutvecklingen Den inhemska ef terfrågeutvecklingen skiljer sig också kraftigt mellan al- ternativen. Skillnaderna ligger främst i efterfrågestrukturen. Utveckling- en i alternativ 2 innebär en fortsatt relativt kraftig tillväxt i privat och offentlig konsumtion,medan investeringarna växer långsamt. l alternativ 1 är förhållandet omvänt. En annan avgörande skillnad mellan alternativen ligger i utvecklingen av den internationella konkurrensförmågan. Denna har stor betydelse såväl på export- som på importsidan. Den relativprisförbättring som förutsätts i alternativ 1 gör det möjligt för de svenska företagen att häv- da sig bättre i konkurrensen med importen. Trots att den totala efter- frågan växer betydligt snabbare i alternativ 1 än i alternativ 2 växer im- porten endast obetydligt snabbare i alternativ 1. Undantag från det all- männa mönstret utgör den skyddade och den konkurrensutsatta livsme- delsindustrin. Detta beror dels på att dessa branscher huvudsakligen producerar varor för privat konsumtion som ju växer snabbare i alterna- tiv 2. Dels beror det på att de är relativt väl skyddade, i det senare fallet trots namnet, från importkonkurrens.

7.3.4 Produktion Produktionstillväxten blir i det exportledda expansionsalternativet l nå- got större än under den första hälften av 1970-talet. Detta framgår av tabell 7.3 och diagram 7.5. Kontrasten blir naturligtvis ännu större om man jämför med utvecklingen 1974—1979, då industriproduktionen t. o. m. minskade. Även den blygsamma tillväxttakten i alternativ 2 framstår mot denna bakgrund som expansiv. Det bör i detta samman- hang framhållas att företagens egna förväntningar enligt 1980 års DIS- enkät ligger mer i linje med utvecklingen i alternativ 1. Det senare fram- går av tabell 7.4. Vid en jämförelse mellan produktionsförändringarna i de olika bran- scherna i alternativ 1 finner man att exportutvecklingen i stor utsträck- ning slår igenom. Produktionen i verkstadsindustrin och den kemiska in- dustrin växer snabbast. Även järn- och stålindustrin växer kraftigt. Det- ta är en följd av den ökade konkurrenskraften på exportmarknaden och den stora efterfrågan från verkstadsindustrin på insatsvaror från järn- och stålindustrin. Trots den snabba tillväxten för hela industrin i alter- nativ 1 minskar dock textil- och beklädnadsindustrin liksom även dryc- kesvaru- och tobaksindustrin på grund av en stagnerande inhemsk kon- sumtionsutveckling. I alternativ 2 blir tillväxttakten lägre för alla branscher utom för livs- medelsbranschema. De branscher som påverkas mest av de ändrade för- utsättningarna är de exportorienterade branscher som också är beroende av den inhemska industrins efterfrågan på insatsvaror. Den kemiska in- dustrin, verkstadsindustrin, samt järn- och stålindustrin får alla tillväxt-

Tabell 7.3 Förädlingsvärde (till faktorpris) inom olika industribranscher 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2

Extraktiv industri 1 845 4,7 4,9 —7,7 1,7 — 1,6 Skyddad livsmedelsindustri 4 652 1,0 —0,9 0,8 1,2 1,3 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 2 024 6,0 1,8 —O,6 1,8 1,7 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 949 6,8 —0,8 —0,5 — 0,2 0,1 Textil- och beklädnads-

industri 2 795 0,7 —O,8 —5,4 — 1,8 — 3,7 Trä-, massa- och pappers-

industri 13 652 5,2 3,9 —1,5 5,0 2,0 Grafisk industri 4 436 2,1 —O,6 1,7 0,0 — 0,8 Gummivaruindustri 820 6,7 2,0 —3,3 0,2 — 2,1 Kemisk industri 5 410 9,1 8,0 1,0 7,1 2,7 Petroleum- och kolindustri 334 7,0 —3,4 0,5 0,4 — 0,3 Jord- och stenindustri 2 313 3,9 —O,7 —3,2 2,7 — 0,8 Järn-, stål- och metallverk 3 824 5,4 4,0 —3,6 4,8 0,9 Verkstadsindustri exkl. varv 29 190 6,6 5,1 0,2 6,5 2,1 Varvsindustri ] 400 5,8 6,2 —7,9 — 7,6 —1 1,0 Övrig tillverkningsindustri 517 8,0 2,8 2,7 0,6 — 2,7 Hela industrin 74 162 5,1 3,5 —1,0 4,5 1,2

Tabell 7.4 Produktionens saluvärde samt antal anställda enligt företagens förvänt- ningar redovisade i DIS-enkätema 1980

Årlig procentuell förändring

& Saluvärde Antal anställda 1979—1984 l979—1984 &

Extraktiv industri 3,7 —l ,6 Skyddad livsmedelsindustri 3,0 . . Konkurrensutsatt livsmedelsindustri 3,4 —O,l Dryckesvaru- och tobaksindustri 0,7 . . Textil- och beklädnadsindustri 3,8 0,3 Trä-, massa- och pappersindustri 3,5 —0,5 Grafisk industri 3,1 0,1 Gummivaruindustri 3,4 . . Kemisk industri 6,6 . . Petroleum- och kolindustri 1,5 0,3 Jord- och stenindustri 4,3 —0,3 J ärm-, stål- och metallverk 4,4 0,0 Verkstadsindustri exkl. varv 4,9 0,8 Varvsindustri 1,2 —1,5 Övrig tillverkningsindustri 3,4 1,3 Hela industrin 4,1 0,3

takter som blir betydligt lägre i detta alternativ än i alternativ 1. Skillna- den blir något mindre för skogsindustrin, vilket huvudsakligen beror på att råvarurestriktionen — trots ett högt virkesuttag — verkar begränsande i alternativ ]. Andelsförskjutningen till förmån för framtidsbranschema

verkstadsindustrin och den kemiska industrin blir för båda branscherna bara omkring hälften så stor i alternativ 2 som i alternativ 1.

7.3.5 Investeringar Prognosperiodens industriella investeringstillväxt kommer i alternativ 1 att vara betydligt snabbare än under 1970-talet, medan den i alternativ 2 kommer att minska i ungefär samma takt som under 1970-talet. Investe- ringarnas andel av förädlingsvärdet ökar därmed i alternativ 1 — dock utan att nå upp till de nivåer som gällde för 1960-talet eller början av 1970-talet, vilket framgår av diagram 7.6. I alternativ 2 fortsätter där- emot investeringskvoten att minska. Det mindre kapacitetsgap som enligt SCB:s kapacitetsenkäter förelåg 1979 skulle kunna utnyttjas under perioden om produktionen växer en- ligt alternativ 1. Detta minskar följaktligen investeringsbehovet. De stör- sta kapacitetsgapen återfinns i gruvindustrin, den kemiska industrin och - om än i mindre omfattning — i verkstadsindustrin. Den viktigaste förklaringen till att den relativt stora produktionsök- ningen i alternativ 1 är förenlig med den historiskt sett blygsamma nivån på investeringskvoten är emellertid den förändrade produktionsstruktu- ren. De branscher som är expansiva i detta utvecklingsalternativ har en Diagram 7-5 FörädlingS- relativt låg kapitalintensitet, medan kapitalintensiva basindustrier nu Yä'de's,"""k”"gi"0m industrin 1963-1 985.

stagnerar. . _ . _ _ . . . Fasta priser. Index Skillnaden mellan de båda altematrven är väsenthgt mindre 1 rnveste- 1963=100. LinjärJoga-

rings- än i produktionstermer. Mönstret är dock i stort sett detsamma ritmisk skala.

Index Alternativ 1 II

I __o'

_ . &CO'Ö Alternativ 2

med stora skillnader för verkstadsindustrin, den kemiska industrin och järn- och stålindustrin, medan skillnaderna för t. ex. livsmedelsindustri- erna är mycket små.

Tabell 7.5 Bruttoinvesteringar i byggnader och maskiner inom olika industribran- scher 1965—1985 1975 års priser Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— l974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 Extraktiv industri 360 0,2 6,1 — 7,8 0,0 —2,3 Skyddad livsmedelsindustri 707 3,4 —1,0 4,9 3,0 3,0 Konkurrensutsatt livsmedels- industri 280 2,5 —4,6 — 0,7 2,5 —1,1 Dryckesvaru- och tobaks- industri 154 10,6 —2,8 — 7,6 —I,0 —1,0 Textil- och beklädnads- industri 253 —7,1 3,2 — 6,8 2,0 —4,0 Trä-, massa- och pappers- , industri 1 951 6,9 11,0 —11,6 10,0 —I,8 Grafisk industri 455 4,5 —6,8 3,3 0,5 0,5 Gummivaruindustri 72 4,8 —7,9 —15,3 15,1 —1,2 Kemisk industri 1 148 7,0 —0,6 5,3 6,0 —3,9 Petroleum- och kolindustri 111 —7,3 79,5 —28,2 13,0 13,0 Jord- och stenindustri 467 —7,2 3,2 — 0,8 8,5 —3,7 J äm-, stål- och metallverk 733 2,7 —2,6 — 9,6 5,0 —4,0 _ Verkstadsindustri exkl. varv 2 827 5,7 5,4 — 5,9 11,5 —3,0 Diagram 7—6 meste—_ Varvsindustri 81 11,9 78,5 —37,9 11,2 11,2 rmgskvotens (investering- Övrig tillverkningsindustri 34 —2,7 11,1 —l4,2 4,0 —2,1 "'/f”.'äd1.'"gs”4'de) "f" Hela industrin 9 633 3,9 6,3 _ 7,3 8,0 —l,8 veckling inom industrin 1 963—1 985. Procent 20 1 9 18 ' 1 7 Alternativ 1 16 / 15 / / 14 / / / 13 ( N 12 * x N 1r1 & * Alternativ 2 10

1963 65 67 69 71 73 75 77 79 85 År Anm. Brottet i kurvan 1970 beror på en statistikrevision, vilken utförts endast för 1 970—talet.

Vid beräkningar av erforderliga investeringar inom industrin tar LU också hänsyn till investeringar i miljövårdande syfte. Normalt innebär miljövårdskraven att investeringskostnaderna ökar utan att motsvaran- de ökning av produktionen sker. Eftersom ny produktionsteknik emel- lertid ofta har egenskapen att vara både mer produktiv och bättre ur miljösynpunkt kan det vara svårt att entydigt ange de investeringar som ,skall hänföras till miljöskydd.

För prognosperioden beräknas i alternativ 1 miljöskyddsåtgärder in- om industrin kräva årliga investeringar av storleksordningen 3 a 4 % av de totala industriinvesteringarna.' Skogsindustrin svarar för ca 40% härav och av branschens investeringar skulle därmed i genomsnitt ca 7 % avse miljöskydd. Andra betydande miljöskyddsinvesteringar förut- ses i kemiska industrin, järn- och stålindustrin samt i jord- och stenindu-'

strin. Med en allmän investeringsutveckling enligt alternativ 2 är det tro- ligt att också miljöskyddsinvesteringarna blir lägre mot slutet av peri- oden. För de närmaste åren bestäms emellertid de angivna miljöskydds- investeringarna till stor del av beslut som redan fattats.

7.3.6. Produktivitet

De skilda förutsättningar som gäller för de båda utvecklingsalternativen ger, som framgått ovan, mycket olika tillväxtmöjligheter för industri- produktionen. Produktiviteten påverkas kraftigt av såväl denna skillnad i produktionsutveckling som av skillnaden i investeringsnivå. Sålunda

Tabell 7.6 Produktiviteten inom olika industribranscher 1965—1985 Förädlingsvärde per arbetstimme. Årlig procentuell förändring

1965- 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Extraktiv industri 9,1 6,4 —3,9 3,6 1,0 Skyddad livsmedelsindustri 3,6 3,8 2,7 1,6 1,7 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 7,3 4,5 0,0 4,8 4,9 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 1 1,7 6,1 2,9 3,8 4,0 Textil- och beklädnads-

industri 8,2 6,7 3,0 5,8 3,0 Trä-, massa- och pappers-

industri 7,4 5,5 1,2 5,6 3,7 Grafisk industri 3,3 1,6 3,8 1,6 1,7 Gummivaruindustri 6,8 4,9 4,2 5,0 3,0 Kemisk industri 6,0 7,7 2,3 3,9 2,4 Petroleum- och kolindustri 16,5 0,9 —6,5 3,6 3,7 Jord- och stenindustri 7,2 5,6 2,1 5,3 2,5 Järn-, stål- och metallverk 7,3 5,4 0,1 4,8 2,5 Verkstadsindustri exkl. varv 6,9 5,6 2,1 3,9 2,7 Varvsindustri 10,0 2,9 —2,8 2,6 2,7 Övrig tillverkningsindustri 13,6 4,6 6,6 6,6 4,0 Hela industrin 7,0 5,3 1,8 4,2 3,0

' Enligt bedömningi "Miljövårdskostnader 1979—1985". Underlags- material till LU 80. Ds Jo 1980:12.

finner man vid en jämförelse mellan utvecklingen 1970—1974 respektive 1974—1979 att skillnaden i produktionstillväxten motsvaras av en nästan lika stor skillnad i produktivitetsutvecklingen. Detta framgår av tabell 7.6. En viktig förklaring är att det erfarenhetsmässigt är betydligt lättare att öka produktiviteten genom en ökning av produktionsvolymen än ge- nom en minskning av sysselsättningen.

För prognosperioden avspeglas dessa förhållanden i en skillnad i total årlig produktivitetstillväxt på 1,2 procentenheter mellan alternativen. Motsvarande skillnad i förädlingsvärdetillväxten är 3,3 procentenheter. De flesta hemmamarknadsorienterade branscherna blir inte påverkade alls i produktivitetshänseende av de skilda förutsättningarna. Effekten på produktionen och investeringarna blir, som framgått ovan, inte heller så stora för dessa. Bland branscherna med de största produktivitetsskill— naderna återfinns dock både exportinriktade (kemisk industri), import- konkurrerande (tekoindustrin) samt hemmamarknadsorienterade (jord- och stenvaruindustrin) branscher. I det senare fallet beror skillnaden bl. a. på att byggvaruefterfrågan utvecklas olika i de två alternativen.

7.3.7. Sysselsättning

Industrisysselsättningen, räknat i antal sysselsatta personer, har sedan mitten av 1960-talet följt en relativt jämn långsiktig trend. Detta fram— går av diagram 7.7 och tabell 7.7. Utvecklingen i alternativ 1 innebär ett klart trendbrott, medan utvecklingen i alternativ 2 i stort sett ansluter

Tabell 7.7 Antal sysselsatta inom olika industribranscher 1965—1985

1 000- Årlig procentuell förändring Slssel- 1965— 1970— 1974— 1979—1985 satta 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2 1979 Extraktiv industri 16,3 —2,9 —I,2 —1,6 —l,0 — 1,6 Skyddad livsmedelsindustri 53,0 —0,3 —2,9 —O,2 0,4 0,3 Konkurrensutsatt livsmedels- industri 21,8 —1,0 —0,5 1,0 —2,1 — 2,4 Dryckesvaru- och tobaks- industri 6,8 —3,6 —5,9 —2,5 —3,2 — 3,0 Textil- och beklädnads- industri 50,9 —5,1 —8,2 —6,8 —6,4 — 6,0 Trä—, massa- och pappers- ' industri 156,6 —0,2 0,3 —0,8 0,3 — 0,7 Grafisk industri 59,7 —O,7 —l,4 —0,5 —0,6 — 1,7 Gummivaruindustri 12,1 1,8 —l,2 —5,1 —3,8 — 4,2 Kemisk industri 54,5 3,1 1,4 0,2 3,9 1,1 Petroleum- och kolindustri 3,4 —6,0 —l ,0 7,2 —2,5 — 3,0 Jord- och stenindustri 30,1 —3,3 —4,1 —3,7 —l,7 — 2,3 Järn-, stål- och metallverk 64,8 —l,5 0,9 —l,6 0,7 — 0,7 Verkstadsindustri exkl. varv 401,4 0,9 1,4 —0,8 3,2 0,2 Varvsindustri 29,2 —2,6 5,2 —4,6 —9,3 —12,5 Övrig tillverkningsindustri 7,5 —l,5 —2,0 —4,2 —4,8 — 5,8 Hela industrin 968,1 —O,6 —O,4 —1,4 1,0 — 0,9

1 OOO-tal

Alt ' 1 0 ernativ I

930 S &

920 Alturnuliv 2 xs s

1963 65 67 69 71 73 75 77 79 19 ö

till denna långsiktiga trend. Nivåskillnaden 1985 mellan alternativen Diagram 7.7Sysselsätt- motsvarar ca 113 000 industriarbetstillfällen. Båda alternativen innebär "inge" """” industri" 1 963—1 985. Antal syssel- satta, 1000—tal. omfördelningar mellan branscherna.

I alternativ 1 ökar den totala industrisysselsättningen med 1 % per år mellan 1979 och 1985, vilket innebär ett nettotillskott av drygt 60 000 arbetstillfällen. De flesta av dessa arbetstillfällen tillkommer inom verk- stadsindustrin och den kemiska industrin. Enbart inom dessa två bran- scher beräknas närmare 100000 nya arbetstillfällen tillskapas under prognosperioden. Inom andra branscher — främst inom varvsindustrin och textil- och beklädnadsindustrin - försvinner i stället ett stort antal arbetstillfällen. För industrin som helhet innebär denna utveckling inte endast att ett stort antal nya arbetstillfällen skapas, utan också att en omfattande anpassning'till vad som kan bedömas som den långsiktigt önskvärda industristrukturen kommer till stånd.

I alternativ 2 beräknas närmare 53 000 arbetstillfällen försvinna inom industrin fram till 1985. Detta beror främst på att den takt med vilken de expansiva branscherna — verkstadsindustri och kemisk industri — för- mår skapa nya arbetstillfällen är betydligt lägre än i alternativ 1. Totalt sett skapas endast omkring 10 000 nya arbetstillfällen i detta alternativ, medan närmare 63 000 arbetstillfällen försvinner. De största nedskär- ningarna inträffar inom varvsindustrin och textil- och beklädnadsindu-

strin, men även inom skogsindustrin, den grafiska industrin Och jord- och stenindustrin blir sysselsättningsnedgången betydande.

Sysselsättningen mätt i antal arbetade timmar redovisas i tabell 7.8. Sysselsättningsutvecklingen mätt på detta sätt skiljer sig från utveckling- en i antal sysselsatta personer beroende på arbetstidsförkortningar, så- som t. ex. ökad semester, kortare arbetsdag, ökad frånvaro på grund av sjukdom, studier, vård av barn och liknande. Detta gäller både den historiska utvecklingen och den prognostiserade utvecklingen.

7.3.8. Sammanfattning

Det har av ovanstående framgått att alternativ 1 innebär en strukturom- vandling inom industrin som leder till att svensk industri vid mitten av 1980-talet befinner sig i en avsevärt mer gynnsam situation än i dag.

I alternativet sker en viss lönsamhetsförbättring i industrin (se kapitel 10 och 11). Det finns emellertid inga garantier för att denna lönsamhets- förbättring utgör ett tillräckligt incitament för industriföretagen att sat- sa på investeringar inom långsiktigt lönsamma enheter. Det torde därför behövas kompletterande insatser av industripolitisk natur för att främja den långsiktigt önskvärda strukturomvandlingen.

Ytterligare faktorer som kan verka hämmande på expansionsmöjlig- heterna är knutna till arbetskraften. Det är väl belagt att det skett en minskning av den totala arbetskraftsrörligheten i samhället sedan lång tid tillbaka (under slutet av 1960-talet och hela 1970-talet). I 1978 års långtidsutredning gjordes en genomgång av dessa faktorer, varvid fram-

Tabell 7.8 Antal arbetade timmar inom olika industribranscher 1965—1985

Milj. Årlig procentuell förändring 21573 1965— l970— 1974_ 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Extraktiv industri 23,97 —4,0 —1,4 —3,9 —1,8 — 2,6 Skyddad livsmedelsindustri 83,61 —2,5 —4,6 —I,9 —0,4 — 0,4 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 32,82 —1,2 —2,5 —0,6 —2,9 — 3,1 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 11,24 —4,4 —6,5 —3,3 —3,9 — 3,7 Textil- och beklädnads-

industri 74,37 —6,9 —6,9 —8,2 —7,2 — 6,5 Trä-, massa- och pappers-

industri 235,36 —2,1 —1,5 —2,7 —0,5 — 1,6 Grafisk industri 93,78 —1,1 —2,2 —2,0 —1,5 — 2,4 Gummivaruindustri 17,40 —0,1 —2,7 —7,2 —4,5 — 5,0 Kemisk industri 82,82 2,9 0,3 —1,2 3,1 0,3 Petroleum- och kolindustri 5,49 —8,2 —4,3 7,5 —3,1 — 3,9 Jord- och stenindustri 46,40 —3,1 —6,0 —5,2 —2,4 — 3,2 Järn-, stål- och metallverk 98,66 —1,8 —1,3 —3,6 0,0 — 1,6 Verkstadsindustri exkl. varv 622,63 —0,2 —0,5 —l,9 2,4 — 0,6 Varvsindustri 47,62 —3,8 3,2 —5,2 —9,9 —l3,3 Övrig tillverkningsindustri 11,80 —5,0 —1,7 —3,7 —5,6 — 6,5 Hela industrin 1487,96 —l,8 —l,8 —2,8 0,2 — 1,7

för allt de ökade ambitionerna på regionalpolitikens område, vissa so- cio-ekonomiska förändringar och lagstiftningen på arbetslivets område betonades. Där drogs också slutsatsen att möjligheterna att genom ar- betskraftsomflyttningar realisera latenta produktivitetsvinster i före- tagen har minskat.

Det finns emellertid möjligheter att på olika sätt påverka möjligheter- na för expanderande företag att rekrytera arbetskraft. Olika åtgärder riktade till individer eller företag kan tänkas: generösa flyttningsbidrag, mer legotillverkning, individanpassade arbetstider och löneförmåner för att bara nämna några. Även yrkesutbildningen bör uppmärksammas särskilt.

1 det industriexpansiva alternativ 1 torde därför olika åtgärder behöva sättas in som komplement till den generella ekonomiska politiken för att undanröja expansionshinder av det slag som här berörts.

7.4. Branschbedömningar

I detta avsnitt görs en genomgång av utvecklingsförutsättningarna bransch för bransch. Det till buds stående textutrymmet medger inte nå- gon detaljerad beskrivning av de enskilda branschernas struktur och ut- veckling. Framställningen har i stället koncentrerats till huvuddragen i existerande problem och möjligheter.

Extraktiv industri

Den extraktiva industrin, som i huvudsak består av gruvindustri, är en relativt liten bransch i Sverige med knappt 2 % av hela industrins sys- selsättning och förädlingsvärde. På de orter där gruvorna ligger svarar emellertid gruvindustrin ofta för huvuddelen av industrisysselsätt- ningen. Samtidigt är exportberoendet mycket starkt: ca hälften av mal- men exporteras och återstoden används huvudsakligen som insats inom jäm— och stålindustrin, som i sin tur exporterar en dryg tredjedel av sin produktion.

Lönsamheten i gruvindustrin har successivt försämrats ända sedan början av 1950—talet. På grund av det mycket goda utgångsläget var lön- samheten dock fortfarande relativt god under 1970-talets första år. Den av stålkrisen betingade lönsamhetsförsämringen 1975—1977 blev dock snabb och djup. Därefter har en återhämtning skett, men lönsamheten var ännu 1979 så låg att branschen i genomsnitt inte förmådde generera positiva nettovinster. Fortsatt drift kräver därför ökad lönsamhet. En sådan skulle kunna möjliggöras genom en uppgång av kapacitetsutnytt- jandet, som ännu 1979 får betecknas som lågt. Detta kan ske antingen genom fortsatt produktionsökning eller genom nedläggning av nu olön- samma gruvor.

Järnmalmsgruvorna, som svarar för nära två tredjedelar av gruvindu- strins produktion och sysselsättning, har under en följd av år fått vid- kännas ett hårdare konkurrensklimat. Mellan 1950 och 1975 minskade

Sveriges andel av världens totala järnmalmsexport från ca 40% tillca 5 %. Visserligen ökade den svenska järnmalmsexporten under perioden, men denna ökning var blygsam i jämförelse med ökningen av den totala världsexporten.

Sveriges starkt minskade roll som järnmalmsexportör förklaras till större delen av långsiktiga förändringar av bestående natur. Kostnaden för gruvbrytning är betydligt högre i Sverige än i flertalet konkurrentlän- der, till stor del beroende på den höga andelen underjordsbrytning i Sve- rige. De nya gruvprojekt i Brasilien och Afrika som kan komma att sät- tas igång under det närmaste decenniet väntas ha klart lägre kostnader än högkostnadsgruvorna i dag. Samtidigt kan de svenska gruvorna för- väntas få högre brytningskostnader när man i framtiden tvingas ned på större djup. Den konkurrensfördel som den svenska gruvindustrin tidi- gare haft genom sin närhet till avsättningsmarknaderna i Västeuropa har nu till stor del gått förlorad genom sänkningen av kostnaderna för sjöfrakt. I framtiden kan dock dessa kostnader förväntas öka igen ge- nom höjda oljepriser.

Den höga fosforhalten i stora delar av de svenska malmema är också ett problem. Nästan alla stålverk har numera gått över till produktions- processer som kräver lågfosformalmer. Även högfosformalmer är dock möjliga att använda efter nedmalmning, avfosforisering och vidareför- ädling till kulsinter (pellets). Denna vidareförädling höjer givetvis kost- naderna, men användningen av kulsinter förbättrar samtidigt effektivi- teten vid masugnarna. Kulsinter är dock en mycket konjunkturkänslig produkt. Vid nedgång i efterfrågan drabbas av olika skäl kulsintermark- naden först.

Produktionsförutsättningarna vid de svenska järnmalmsgruvorna är, genom det försämrade konkurrensläget gentemot utlandet, i särskilt hög grad beroende av den internationella — och då i första hand den väst- europeiska — marknadsutvecklingen för järn och stål. Denna samman- hänger i sin tur självklart med den allmänna ekonomiska utvecklingen i dessa länder.

Utvecklingsbetingelserna är mycket olika för de norrländska och de mellansvenska gruvorna. De mellansvenska jämmalsgruvoma har under lång tid haft en mycket lägre lönsamhetsnivå än gruvorna i norra Sveri- ge. Vidare har de mellansvenska gruvorna sin huvudsakliga marknad i den svenska stålindustrin, och är därför direkt beroende av utvecklingen inom denna problembransch. Enligt SSAB:s strukturplan skulle 1985 endast fem järnmalmsgruvor finnas kvar i Mellansverige. Överlevnads- möjlighetema för vissa av de nedläggningshotade gruvorna påverkas dock även av andra faktorer. Bl. a. kan nämnas möjligheterna till prisök- ningar på vissa av de metaller/ mineraler som vid sidan av järn ingår i de mellansvenska malmema. Vid fortsatt brytning skulle järnet då slippa att bära de fulla framställningskostnaderna.

Ickejärnmalmsgruvorna har under 1970-talet haft en väsentligt mera positiv utveckling än järnmalmsgruvorna. Tillväxten har varit snabb, till stor del beroende på den 1968 öppnade koppargruvan Aitik i Gällivare. Utvecklingsbetingelserna förefaller även i framtiden vara ljusare än för järnmalmen. Detta beror dels på en långsiktigt mer positiv marknads-

utveckling för koppar, dels på att konkurrensförhållandet mellan sven- ska och utländska gruvor är mindre ogynnsamt. Härtill kommer att de starka, ofta spekulativa prisvariationerna för metallerna tidvis har med- fört stora lönsamhetsförbättringar. Inslaget av guld och silver i flera av sulfidmalmsgruvorna har av samma skäl stor betydelse för lönsamheten.

.Den framtida utvecklingen för branschen som helhet skiljer sig åt mel- lan LU:s två utvecklingsalternativ för perioden 1979—1985. I alternativ 1 förutses en svag produktionstillväxt, medan alternativ 2 kännetecknas av en svag produktionsminskning. Dessa skillnader avspeglar sig ock- så i investeringsutvecklingen. Medan investeringsvolymen i alternativ 1 hålls uppe vid basårets nivå, minskar den i alternativ 2 med drygt 2 % per år. Den huvudsakliga förklaringen till dessa skillnader återfinns på efterfrågesidan. Dels väntas exporten växa något snabbare i alternativ 1 på grund av den gynnsammare kostnadsutvecklingen i detta alternativ. Dels kommer den inhemska efterfrågeexpansionen att bli mer betydan- de i alternativ 1 eftersom järn- och stålindustrin i detta alternativ beräk- nas växa relativt kraftigt. Branschemas sysselsättning förutses minska i båda alternativen — snabbast dock i alternativ 2.

Livsmedelsbranscherna

Livsmedelsbranscherna uppdelas i LU:s analyser i skyddad resp. kon- kurrensutsatt livsmedelsindustri samt dryckesvaru- och tobaksindustri. Sysselsättningen i livsmedelsindustrin fördelar sig med ungefär 65 % i den skyddade industrin, 25 % i den konkurrensutsatta och 10 % i dryc- kesvaru- och tobaksindustrin.

Livsmedel i allmänhet karakteriseras av relativ okänslighet för in- komstförändringar. Detta innebär att konsumtionen av livsmedel inte i samma utsträckning som andra varor ökar när inkomsten ökar. Livsme- delskonsumtionens andel av den totala privata konsumtionen har sålun- da kontinuerligt minskat. Ett uttryck för detta är att produktionen i bå- de den skyddade och den konkurrensutsatta livsmedelsindustrin växer med omkring 1,5 % per år i båda utvecklingsalternativen trots att till- växten i den privata konsumtionen är olika. Livsmedelskonsumtionen utgjorde 1979 knappt en femtedel av den totala privata konsumtionen.

Som helhet betraktad tillhör livsmedelsindustrin de måst hemma- marknadsorienterade industrierna. År 1979 utgjorde exportens andel av produktionen 3 % i den skyddade livsmedelsindustrin, 7 % i den kon- kurrensutsatta samt mindre än 1 % i dryckesvaru- och tobaksindustrin. Exporten i den skyddade delen fungerar vanligtvis som en regulator åt den inhemska marknaden genom att överskott eller underskott av vissa varor exporteras respektive importeras.

I livsmedelsindustrin har strukturomvandlingen varit betydande se- dan början av 1960-talet. Den skyddade delen kännetecknas av att sys- selsättningen vid de minsta arbetsställena — med mindre än fem anställ- da — minskat, medan antalet anställda vid större arbetsställen liksom branschens förädlingsvärde varit i stort sett oförändrat. Antalet arbets- ställen har under perioden halverats. Även inom dryckesvaru- och to- baksindustrin har antalet tillverkningsenheter minskat kraftigt. Struk-

turomvandlingen kan antas komma att fortgå med nedläggning av ar- betsställen och sysselsättningsminskning, speciellt inom bageriindustri, fisk- och konservindustri samt malt- och läskedryckindustri. Produktivi- tetstillväxten under prognosperioden antas därför i båda utvecklings- alternativen bli betydande för den konkurrensutsatta livsmedelsindu- strin och för dryckesvaru- och tobaksindustrin. Detta får effekter för sysselsättningen, speciellt i den sistnämnda branschen där sysselsätt- ningen i båda alternativen minskar med omkring 3 % per år under prog- nosperioden. Däremot erhålls en viss sysselsättningsökning i den skyd- dade livsmedelsindustrin på grund av dess låga produktivitetstillväxt, som under prognosperioden bedömts uppgå till drygt 1,5 % per år i båda alternativen.

Lönsamheten i livsmedelsindustrin har varit god, speciellt under 1960-talets sista år och under första hälften av 1970-talet. Lönsamhets- försämringen under lågkonjunkturen efter 1974 är inte heller lika ut- talad för livsmedelsindustrin.

Realkapitalstrukturen och investeringsutvecklingen skiljer sig för de i livsmedelsindustrin ingående branscherna. Den högsta kapitalkvoten — dvs. relationen mellan realkapitalstock och förädlingsvärde — har dryc- kesvaru- och tobaksindustrin. Kapitalkvoten i denna bransch har ökat något under första" hälften av 1970-talet. Investeringsnivån steg kraftigt i slutet av 1960-talet i samband med mellanölets införande. Efter 1970 har investeringsnivån fallit kraftigt. Trots en snabb strukturrationalise- ring med kraftigt minskad sysselsättning kvarstår en betydande över- kapacitet i form av både undersysselsatt arbetskraft och outnyttjad ma- skinkapacitet.

Det är mot denna bakgrund som prognosperiodens investeringsut- veckling skall ses. För dryckesvaru- och tobaksindustrin förutses i båda utvecklingsalternativen en minskning av den årliga investeringsvolymen om ca 1 % per år. Inom den skyddade livsmedelsindustrin, som under 1970-talet kännetecknats av stigande investeringsnivå och kapitalkvot, förväntas i båda alternativen dessa tendenser bestå. I den konkurrensut- satta livsmedelsindustrin bedöms 1970-talets sjunkande investerings- utveckling fortsätta i alternativ 2. I alternativ 1, där ett gynnsammare kostnadsläge ger branschen möjligheter att konkurrera med importen, beräknas investeringarna växa med 2,5 % per år.

Textil— och beklädnadsindustri

Textil- och beklädnadsindustri har sedan länge präglats av hård import- konkurrens, stagnerande och de senaste åren krympande produktion samt en stark sysselsättningsnedgång. Importen av tekoprodukter (inkl. lädervaror och skor) har mer än fördubblats sedan början av 1960-talet, och importen svarar nu för drygt 50 % av den privata konsumtionen av textilvaror, kläder och skor.

Importen är för textil- och beklädnadsindustrin sålunda av större be- tydelse än för någon annan industribransch. Detta förhållande samman- hänger med branschens karaktär och med dess roll i industrialiserings— processen som sådan. Produktemas användningsområde är givet och

oförändrat sedan århundraden, och produktionstekniken är enkel och välkänd, åtminstone för beklädnadsindustrin. Textilindustrin är visserli— gen relativt kapitalintensiv och har under efterkrigstiden genomgått en snabb teknisk utveckling. Teknologin är emellertid i hög grad bunden till kapitalutrustningen och är därmed internationellt rörlig. Det kun- nande som behövs för att tillämpa denna teknologi är också klart min- dre för textilindustrin än för industrin i genomsnitt.'

Av dessa skäl har utvecklingsländema och låglöneländerna betydande komparativa fördelar vid produktion av i synnerhet beklädnads- men även av textilvaror. Importandelen har också ökat mycket snabbare för beklädnads- än för textilvaror. För textilvaror är vår import fortfarande i relativt hög grad dominerad av industriländerna.

Efterfrågan på tekoindustrins produkter sammanhänger direkt med utvecklingen av den privata konsumtionen, som är det helt dominerande användningsområdet för dessa varor. Prognosperiodens skillnader i till- växten av den privata konsumtionen mellan de två utvecklingsalternati- ven får naturligtvis stor betydelse för efterfrågan på tekoprodukter. Det får också prisutvecklingen för dessa produkter, vilken länge varit betyd- ligt långsammare än för andra varor. Den stadiga sänkningen av relativ- priset har inneburit en stimulans av konsumtionen. Denna trend antas fortsätta under prognosperioden, vilket medför att konsumtionen av te- koprodukter växer snabbare än den totala privata konsumtionen — med ca 1 % per åri alternativ 1 och med 2 % per år i alternativ 2.

Det sjunkande relativpriset är naturligtvis en följd av den ökade låg- prisimporten, som samtidigt inneburit stora vinster för konsumenterna och ökade svårigheter för de svenska tekoföretagen. Denna trend fort- sätter i alternativ 2. Eftersom relativpriset på svenska tekoprodukter av kostnadsskäl förutses bli betydligt gynnsammare i alternativ ] lyckas de inhemska producenterna klara importkonkurrensen bättre i detta alter- nativ, vilket dock inte uppväger den totala nedgången i inhemsk efter- frågan.

Den våxande importandelen har i hög grad lett till nedläggningar av olönsamma produktionsenheter. Antalet sysselsatta i tekoindustrin har under den senaste femtonårsperioden minskat med över 80 000 perso- ner, från 132 000 år 1965 till 51 000 år 1979. För att motverka en alltför snabb avveckling har branschen sedan början av 1970-talet erhållit statsstöd. Sysselsättningsminskningen beräknas i båda utvecklingssalter- - nativen uppgå till omkring 6 % per år. Bakom denna sysselsättnings- utveckling ligger — förutom den angivna produktionsutvecklingen — en fortsatt stark ökning av produktiviteten.

Trä-, massa- och pappersindustri

Trä-, massa- och pappersindustrin (skogsindustrin) är tillsammans med verkstadsindustrin Sveriges främsta exportbransch. Cirka 50 % av pro- duktionen exporteras. Den svenska exportens möjligheter att hävda sig beror till stor del på prisutvecklingen relativt konkurrentländerna. Un- der prognosperioden bedöms Canada och Förenta staterna vara de främsta konkurrenterna. Faktorer som påverkar konkurrenssituationen

' Källa: Märtha Josefs- son: Den internationella arbetsfördelningen. En jämförelse mellan för- ändringar inom stål- industrin och textil- industrin. Bilaga till SOU l977:16.

' Fast mått under bark. 2 Skogskubikmeter.

är råvaruprisernas utveckling, dollarkursens utveckling samt den nord— amerikanska skogsindustrins avsättningsmöjligheter på hemmamarkna- den. Den främsta nordamerikanska konkurrensfördelen gentemot den svenska skogsindustrin är väsentligt lägre råvarukostnader. Till de sven- ska konkurrensfördelarna kan räknas närheten till den huvudsakliga av- sättningsmarknaden i Västeuropa, en modern och i energi- och miljö- hänseende effektiv produktionsapparat, samt växande fördelar av tull- awecklingen inom ramen för frihandelsavtalet med EG.

En ökning av exporten från 1979 års nivå beräknas under prognospe- rioden vara möjlig i alternativ 1 på grund av svagt sjunkande rela- tivpriser. Exportens tillväxt blir i detta alternativ 4,5 % per år. I alterna- tiv 2 stagnerar däremot exporten, till en del beroende på förutsatta be- gränsningar i virkesavverkningarna (se avsnitt 8.2). Skogsindustrins an- del av Sveriges export minskar i båda fallen.

I båda alternativen kräver den förutsedda exportökningen en fortsatt produktionstillväxt. Det viktigaste hindret för en ökning av produktio- nen inom skogsindustrin är möjligheten att skaffa råvara till priser som möjliggör konkurrens på världsmarknaden. Virkesförbrukningen inom industrin har de senaste åren legat på en nivå runt 50 milj. m3fub' efter att 1974 ha varit över 60 milj. m3fub. Mellan 1973 och 1977 steg virkes- priserna snabbt på grund av högkonjunkturen och den därav följande kapacitetsutbyggnaden som medförde ett efterfrågeöverskott på råva— ran. De höga råvarukostnadema har medfört att den svenska skogsindu- strin under senare år har förlorat marknadsandelar på världsmarknaden, vilket är en av anledningarna till den låga Virkesförbrukningen de senas- te åren. En annan anledning är att awerkningsrestriktionerna har skärpts efter 1974 års höga avverkningsnivå som inte ansågs kunna up- pehållas under en längre period.

Våren 1979 fastlade riksdagen riktlinjer för den framtida skogspoliti- ken. Enligt beslut bör utgångspunkten vara att åstadkomma en avverk- ning av ca 75 milj. m3sk,i vilket ungefärligen motsvarar den årliga till- växten. Denna avverkningsnivå möjliggör en råvaruförbrukning för skogsindustrin på ca 59 milj. m3fub, vilket motsvarar ett närmare nittio- procentigt utnyttjande av produktionskapaciteten. Denna nivå förut- sätts vara ett genomsnitt över konjunkturcyklerna. Vid högkonjunktur kan således awerkningsnivån tillåtas stiga ytterligare.

Även om virkestillgången totalt sett sålunda förefaller att medge ett högt kapacitetsutnyttjande i skogsindustrin, bidrar flera faktorer till att göra råvarusituationen osäker. Förekomsten av en regional obalans samt obalans mellan barrträ och lövträ kan leda till att underskott på barrträ uppstår. Underskottet blir på grund av den regionala obalansen mest kännbart i södra och mellersta Sverige. Särskilt drabbar detta Sågverks- industrin som är beroende av barrträ, men även massaindustrin påver- kas eftersom den har sin största konkurrenskraft på barrvedsmassa.

En osäkerhetsfaktor är också huruvida den antagna avverkningsnivån kan uppnås. Den avverkningsökning som måste komma till stånd faller nämligen till största delen på de privata skogsägarna. Skatteeffekterna samt effekter av förändringar i ägandestrukturen kan emellertid ha bi- dragit till en minskad benägenhet att avverka för denna grupp. För en

utförligare diskussion av dessa problem hänvisas till analysen av skogs- brukets utveckling i avsnitt 8.2.

Även på returpapperssidan råder brist på råvara. Pappersindustrins kapacitet för användning av returpapper har på senare år byggts ut kraf- tigt medan den förutsedda ökningen av insamlingen — främst ifrån hus- hållen — inte kommit till stånd. Returpapperets andel av fiberförbruk- ningen uppgick 1979 till 10 % jämfört med knappt 6 % år 1970. Retur- pappersbehovet har tillfredsställts genom en kraftigt ökande import.

Det begränsade råvaruutbudet har i LU förutsatts leda till en strävan till expansion genom ökad grad av vidareförädling. Detta kan uppnås dels genom teknisk utveckling, dels genom marknadsmässiga föränd- ringar.

Genom installation av ny teknik kan virkesutnyttjandet förbättras in- om trävaruindustrin. Inom massaindustrin kan produktionen i högre grad inriktas på råvarusnåla processer, s. k. mekanisk eller termomeka- nisk produktion. En viss ökning av returpappersanvändningen inom massaindustrin kan också förutses även om det för närvarande verkar att vara brist på returpapper.

Den marknadsmässigt betingade ökningen av förädlingsgraden kan uppnås genom en övergång från export av avsalumassa till export av in- hemskt producerat papper. En sådan ökning av integrationsgraden inom svensk massa— och pappersindustri pågår redan sedan några år tillbaka. Vidare förefaller det att finnas möjligheter till en förskjutning av pap- persproduktionen mot mer högvärdiga produkter.

Den tidigare återgivna exportutvecklingen under prognosperioden kommer att bli avgörande för produktionsutvecklingen. Givet att skogs- industrins försörjning med råvaror kan tillgodoses och en ökad föräd— lingsgrad beräknas en årlig tillväxt av förädlingsvärdet med 5 % upp- komma i alternativ 1. Med den svagare exportutvecklingen i alternativ 2 begränsas förädlingsvärdets tillväxt till 2 % per år. För att den snabba produktionsökning som förutses i alternativ 1 skall kunna uppnås ford- ras dock att den existerande produktionsapparaten förnyas och byggs ut. Investeringsvolymen antas därför öka med 10 % per år i alternativ 1, medan den i alternativ 2 minskar med nästan 2 % per år. Genom en gynnsam produktivitetsutveckling förutses produktionsökningen i alter- nativ 1 kunna genomföras med i stort sett oförändrad sysselsättning. Produktivitetstillväxten i alternativ 2 är visserligen lägre än i alternativ 1 men ändå tillräckligt hög i förhållande till produktionstillväxten för att leda till en sysselsättningsminskning med närmare 1 % per år.

Grafisk industri

Ungefär 40 % av de grafiska produkterna används som insatsvaror, lika mycket till privat konsumtion och ca 20 % till offentlig konsumtion. Ingen annan bransch har tillnärmelsevis så hög andel leveranser till of- fentlig konsumtion.

Prognosperiodens låga tillväxttakt i privat och offentlig konsumtion leder i alternativ 1 till en stagnation i den grafiska industrins produk— tionsutveckling. Trots den högre konsumtionstillväxten i alternativ 2,

minskar produktionen i detta alternativ med närmare 1 % per år. Detta beror huvudsakligen på den svagare efterfrågan på insatsvaror från övri— ga näringslivet.

Under 1960-talet inleddes en teknisk omformning av den grafiska in- dustrin. Då infördes den nya tekniken i tryckerierna och reproavdel- ningarna, vilket innebar en övergång från högtryck och klichérepro till offsettekniken. Fotosättningens genombrott och den fortsatta avveck- lingen av högtryckstekniken under 1970-talet har dock betytt mer. Sam- tidigt med övergången till ny teknik sker också kontinuerliga förbätt- ringar inom respektive produktionsmetod. Speciellt kan nämnas datori- sering av processerna.

Trots den omfattande tekniska förändringen har sysselsättnings- minskningen i jämförelse med många andra branscher varit måttlig. Detta förväntas även gälla i alternativ 1, där sysselsättningen minskar med endast 0,6 % per år. I alternativ 2 beräknas däremot sysselsätt- ningen minska med närmare 2 % per år fram till 1985.

Lönsamheten har under första hälften av 1970-talet varit stabil. Bi- dragande till detta är det stöd till dagspressen som infördes 1971. Den grafiska industrin har i lägre utsträckning än andra branscher outnyttjad kapacitet i nuläget. Mot denna bakgrund har investeringarna, trots den svaga produktionsutvecklingen, beräknats öka något under perioden fram till 1985. Detta gäller båda utvecklingsalternativen. Den beräknade ökningstakten är emellertid så måttlig som 0,5 % per år.

Gummivaruindustri

Gummivaruindustrins huvudsakliga produktion utgörs av bildäck och industrigummi. Omkring en femtedel av tillförseln går till privat kon— sumtion. Huvuddelen används som insatsvaror. Knappt 50 % av tillför- seln utgörs av import.

Under 1970-talet har däcktillverkningen minskat kraftigt. En över- gång från diagonaldäck till radialdäck, vilka har betydligt längre livs- längd, har minskat ersättningsefterfrågan avsevärt. Konkurrensen inom däcktillverkningen kommer även i framtiden att vara hård. De viktigaste konkurrentländema har betydande överkapacitet, vilket leder till att fö- retagen där försöker effektivisera däckproduktionen. Denna importkon— kurrens kommer huvudsakligen från de västeuropeiska länderna. Om den tekniska utvecklingen inom däcktillverkningen — vilken hittills varit snabb — avsaktar, finns också risk för en tilltagande konkurrens från låg- löneländer.

Industrigummiproduktema används huvudsakligen som komponenter och halvfabrikat inom den övriga industrin, företrädesvis inom verk- stadsindustrin. Efterfrågan på industrigummi kan därför antas utvecklas i samma takt som verkstadsindustrins produktion. En konsekvens av den ovan nämnda internationella överkapaciteten vid däcktillverk- ningen är att företagen försöker hitta ersättningsprodukter. Detta kan leda till att konkurrensen blir hårdare även för industrigummiprodukter.

Utvecklingsförutsättningama kan för den svenska produktionen inom industrigummi trots detta antas vara goda. Detta beror dels på den tek-

nologiska erfarenhet som finns, dels på att en stor del av industrins gummiprodukter utgörs av specialbeställda komponenter till andra in- dustriprodukter. För producenterna av dessa produkter är närheten till underleverantörer av värde. Den internationella konkurrensen blir där- för inte så kännbar.

I alternativ ] beräknas produktionen stagnera, trots att den inhemska efterfrågan på insatsvaror växer kraftigt och trots att de prismässiga ex- portbetingelserna är förmånliga. Detta beror främst på att importen av bildäck förväntas tränga ut inhemsk produktion. Samtidigt förväntas dock exporten av industrigummiprodukter öka och för att uppnå denna utveckling krävs en kraftig investeringsuppgång. Parallellt härmed be- döms produktiviteten växa relativt snabbt, varför produktionsökningen inte motsvaras av en ökad sysselsättning.

I alternativ 2 är såväl de prismässiga exportbetingelserna som den in- hemska efterfrågeutvecklingen mera ogymmsam. Exporttillväxten be- räknas stanna vid ca 4 % per år i genomsnitt under prognosperioden, medan den inhemska efterfrågan stagnerar. Resultatet blir en produk— tionsminskning med ca 2 % per år. Investeringsvolymen minskar svagt, medan sysselsättningen minskar med över 4 % per år.

Kemisk industri

Kemisk industri och plastvaruindustri har tillhört de mest expansiva in- dustribranschema under 1960- och 1970-talen. Inom den kemiska in— dustrin har skett en kraftig utbyggnad av kapaciteten framför allt när det gäller produktion av organiska baskemikalier och basplaster. Även plastvarutillverkningen har expanderat starkt under de senaste decenni- erna på grund av att plaster ersatt andra material inom flera använd- ningsområden.

Framför allt insatsvaruefterfrågans utveckling är av strategisk bety- delse för produktionen i branschen. Men även utvecklingen av den pri- vata konsumtionen och exporten har stor inverkan på den framtida till- växten. Jämfört med den inhemska efterfrågan är exportens betydelse för produktionens utveckling större än vad dess andel av användningen anger. En given ökning av exportefterfrågan ger nämligen upphov till en större ökning av förädlingsvärdet än en motsvarande ökning av inhemsk efterfrågan. En relativt stor del av ökningen i inhemsk efterfrågan ger ju upphov till ökad import. Exporten kommer därför att till stor del vara avgörande för branschens expansion under prognosperioden.

Speciellt gäller detta om tillväxten i den svenska industrin även fort- sättningsvis kommer att bli dämpad. En fortsatt nedgång i den inhem- ska användningens tillväxt torde emellertid även kunna hänföras till strukturella faktorer. Sålunda förklaras t. ex. den snabba historiska till- växten inom plastvaruindustrin av att det skett en omfattande material- substitution. Åtminstone när det gäller konsumtionsvaror och förpack- ningar torde dessa möjligheter i stort sett vara uttömda. Å andra sidan bör det finnas möjligheter att öka användningen av plaster i industri- produktionen i exempelvis bilar och maskinelement. Den materialsub- stitution som tidigare ägt rum underlättades av den relativprissänkning

på basplaster som fortgick under 1960-talet och de första åren av 1970- talet. Men eftersom olja används som både råvara och bränsle vid fram- ställning av polymerer, dvs. plaster, syntetfibrer, syntetgummi m.m., har oljepriset stor inverkan på produktionskostnadema. Under senare delen av 1970-talet steg därför priserna kraftigt på basplaster och plast- halvfabrikat till följd av oljeprishöjningarna. Priserna har emellertid även stigit kraftigt på andra materialgrupper såsom sågade och hyvlade trävaror, stål, aluminium m.fl. Orsaken är att många material, såsom t. ex. de båda senare, för sin framställning är mycket energikrävande, varför oljeprisernas genomslag på produktionskostnaderna kan bli stör- re än för plasterna.

Även inom byggnadsindustrin har plastmaterial, såsom plattor, duk och rör, kommit till användning i betydande omfattning. Nedgången i byggnadsverksamheten under 1970-talet har emellertid dämpat denna efterfrågan. Samtidigt har det uppenbarats vissa hälsorisker vid använd— ning av plastmaterial i inredningar, vilket begränsar användningsmöjlig- heterna i framtiden.

Det är mot denna bakgrund som prognosperiodens produktionsut- veckling skall ses. I alternativ 1, där såväl den totala inhemska industri- produktionen som byggandet expanderar kraftigt, beräknas produktio- nen i kemisk industri öka med drygt 7 % per år. Till en del förklaras den höga tillväxten av den relativt snabba tillväxten i inhemsk efterfrågan. Huvudsakligen står dock förklaringen att finna i en gynnsam prisutveck— ling och en korresponderande snabb ökning av exportvolymen, som i detta alternativ beräknas växa med 9 % per år. I alternativ 2, där samt- liga tillväxtbetingelser utvecklas betydligt mera ogynnsamt, beräknas produktionen öka med knappt 3 % per år under prognosperioden. Det medför en svag sysselsättningsökning i detta alternativ. Vid den mer gynnsamma utvecklingen i alternativ ] beräknas däremot sysselsätt- ningen öka med nästan 4 % per år fram till 1985.

Den starka och i huvudsak exportbetingade tillväxten i alternativ 1 skall ses mot bakgrunden av att den kemiska industrin tillhör de bran- scher där Sverige bedöms ha komparativa fördelar. I flera välutvecklade industriländer, t. ex. Förenta staterna, Storbritannien och Nederländer- na, svarar branschen för en avsevärt större andel av industriproduktio- nen än i Sverige. Kemisk industri och plastvaruindustri är emellertid sammansatta av många olikartade verksamhetsgrenar, som sinsemellan skiljer sig mycket starkt åt när det gäller produktionsteknik. Man kan således inte hävda att Sverige generellt har komparativa fördelar i pro- duktionen av kemiska produkter och plastvaror. Däremot torde detta gälla för vissa verksarnhetsgrenar.

Man utgår i allmänhet ifrån att Sverige har klara fördelar i produk- tion som är tekniskt avancerad och kräver högt utbildad arbetskraft. Däremot torde svensk industri knappast ha några fördelar i produktion som är speciellt kapitalintensiv. Utifrån denna tumregel bör t. ex. läke- medelsindustri och färgindustri vara långsiktigt konkurrenskraftiga, me- dan viss tveksamhet kan råda för framställning av vissa tunga organiska baskemikalier. Den expansion av exporten som skett inom kemisk in- dustri och plastvaruindustri förklaras sålunda inte enbart av att bran-

schens produktionsteknik generellt är väl anpassad till de faktorprisrela— tioner som råder i Sverige. Branschen har även gynnats av att den in- ternationella efterfrågan växt kraftigt. Framför allt ökade världsmark- nadsefterfrågan på baskemikalier mycket starkt under 1960-talet, vilket gav upphov till en kraftig utbyggnad av produktionskapaciteten i värl- den. Efterfrågan på dessa produkter kommer dock sannolikt att öka i långsammare takt i framtiden, med risk för att det kan uppkomma en bestående överskottskapacitet internationellt. Detta framgår särskilt om man beaktar att nya konkurrenter kan göra sig gällande, framför allt östländerna och arabländerna. Exportutsikterna för baskemikalier och basplaster ter sig således inte alltför ljusa. För läkemedel och specialke- mikalier torde emellertid exportmöjlighetema vara desto gynnsammare, under förutsättning att man även i framtiden är framgångsrik när det gäller produktutveckling och marknadsföring. Det är inom dessa mark- nadsområden som den framtida exporttillväxten framför allt förväntas äga rum.

Lönsamhet i kemisk industri har sedan början av 1960-talet överstigit industrigenomsnittet. För att den expansiva utvecklingen i alternativ 1 skall vara möjlig krävs stora investeringar. Investeringsvolymen beräk- nas i detta utvecklingsalternativ öka med 6 % per år under prognospe- rioden. Det skall jämföras med att i alternativ 2 bedöms produktionstill- växten kunna genomföras trots en minskning i den årliga investerings- volymen.

Petroleum- och kolindustri

Petroleumraffinaderierna, 6 till antalet, svarar för den övervägande de- len av förädlingsvärdet inom branschen. Antalet sysselsatta är dock ung- efär detsamma — ca 1 500 — i raffinaderierna som i återstoden av bran- schen, som består av smörjmedels-, asfalts- och kolproduktindustri. To- talt svarar petroleum- och kolindustrin för knappt 5 % av den svenska industrins förädlingsvärde.

Produktionstillväxten i branschen har varit snabb genom den starka utbyggnaden av raffinaderikapaciteten. Lönsamheten har dock varit låg, på grund av att utbyggnaden av den internationella raffinaderikapacite- ten under 1970-talet medförde överskottskapacitet, speciellt i Västeuro- pa. Genom prisstegringar under senare delen av 1978 och 1979 har in- hemskt raffinerade oljeprodukter dock åter blivit kostnadsmässigt kon- kurrenskraftiga.

De i LU gjorda produktionsprognoserna bygger på att en viss kapaci- tetsökning erhålls genom den redan påbörjade utbyggnaden av Scanraff . Någon ytterligare utbyggnad förutsätts dock inte ske under prognospe- rioden.

Jord- och stenindustri

Jord- och stenindustrins produktion används till helt övervägande del som insats i produktionssystemet, främst i den inhemska byggnads- verksamheten. Den starka bindningen till hemmamarknaden samman-

hänger med tranSportkostnadernas betydelse för denna typ av produk— ter. Exporten från sektorn har visserligen vuxit snabbt — snabbare än den totala industrivaruexporten — men är fortfarande relativt liten.

Produktionen inom jord- och stenindustrin ökade starkt i början av 1960-talet, men har sedan stagnerat och t. o. m. minskat. Utvecklingen sammanhänger i hög grad med byggnadsverksamheten. Bostadsbyggan- det och näringslivets investeringar har därvid ungefär samma vikt; de svarar vardera för drygt en tredjedel av det totala byggandet i landet. Återstoden, ca 25 %, utgörs av de offentliga myndigheternas byggnads- investeringar.

Den omsvängning i bostadsbyggandet som inleddes 1972 har haft en speciell betydelse, dels därför att nedgången varit stor, dels därför att den samtidigt inneburit en tämligen drastisk krympning av byggandet av flerfamiljshus. Den ökade andelen småhusbyggande har medfört att efterfrågan på byggmaterial har ändrat inriktning mot mera trä, spån”- skivor och plywood och från material tillverkat inom jord- och stenin- dustrin. Samtidigt har dock efterfrågan på isolermaterial ökat kraftigt genom den starka ökningen av energipriserna, vilket gynnat jord- och stenindustrin.

Byggandets utveckling blir till stor del avgörande för jord- och sten-

. industrin även i framtiden. I alternativ 1, där byggandet växer, förutses

en viss ökning i branschensproduktionsvolym. Investeringsvolymen för- utses dock växa snabbare. På grund av produktivitetsutvecklingen för- väntas emellertid sysselsättningen minska. I alternativ 2 beräknas där- emot inte endast sysselsättningen utan även produktions- och investe- ringsvolymerna minska.

J örn-, stål— och metallverk

Under perioden 1950—1970 ökade produktionen inom svensk järn- och stålindustri mycket starkt. Den snabba utbyggnaden hade sin bakgrund i en gynnsam vinstutveckling under 1950-talet, som gav förutsättningar för stora investeringar åren omkring 1960. Lönsamheten har emellertid under 1970-talet varit otillfredsställande. Trots detta fortsatte produk- tionen att öka fram till mitten av 1970-talet. Den internationella stålkri- sen medförda sedan ett produktionsbortfall på ca 25 % fram till 1977, stora prisfall och en ytterligare lönsamhetsförsämring. Därefter har en viss återhämtning skett. Exporten har ökat och de tidigare rekordstora lagren har minskat.

Tillsammans med de prisökningar som samtidigt ägt rum har detta fram till 1979 medfört en viss förbättring av den låga lönsamheten. Ka- pacitetsutnyttjandet har höjts betydligt. Branschen befinner sig emeller- tid fortfarande långt från den lönsamhetsnivå som krävs för att ge posi- tiva nettovinster. Den konjunkturth betingade förbättring som väntas ske 1980 torde inte heller vara tillräcklig för att uppnå detta mål.

Orsakerna till den svenska stålindustrins svåra läge är delvis konjunk- turbetingade, men står också att finna i mer långsiktiga, strukturella för- ändringar. En viktig konjunkturfaktor var den starka nedgången av in- vesteringsverksarnheten i både Sverige och utlandet vid mitten av 1970-

talet. Denna kom att särskilt hårt drabba den svenska specialstålindu- strin, vars produkter huvudsakligen används för tillverkning av investe- ringsvaror. Även den extrema svenska kostnadsökningen under åren 1975—1976 kan betecknas som konjunkturbetingad. Denna kom — mot bakgrund av den redan tidigare svaga lönsamheten — att medföra för- I sämrad konkurrenskraft och förlorade marknadsandelar på både ex- port- och hemmamarknaden. För handelsstålindustrin torde förlusten på exportmarknaden vara svår att återvinna. Den successivt skärpta in- ternationella konkurrensen på marknaden för handelsstål fick här ett definitivt genomslag på grund av faktorer som närmast var av konjunk- turell art.

Av de mer strukturellt betingade förhållandena kan nämnas den ytter- ligt långtgående neddragningen av industriländernas varvsproduktion, som troligen kommer att bli bestående, i varje fall under första delen av 1980-talet. De svenska varvens stålförbrukning minskade under 1979 för femte året i följd. De svenska stålverken har också, i högre grad än stål- verken i andra länder, inriktat sina leveranser mot just varvsindustrin.

En viktig strukturförändring ligger, som nämnts, i den hårdnande konkurrensen från nya stålproducenter i bl. a. utvecklingsländerna. Un- der perioden 1974-1978, då stålproduktionen minskade kraftigt i hela den industrialiserade världen, ökade råstålsproduktionen med 49 % i ut- vecklingsländerna, med 19 % i Kina och med 14 % i statshandelsländer- na. Ökningen av stålproduktionen i dessa länder är emellertid i första hand avsedd för de snabbt växande inhemska marknaderna. Marknads- tillväxten har i själva verket där varit så snabb att dessa länder kommit att spela en viss roll som marknad för de svenska stålföretagen. På sina egna marknader — och i synnerhet vad gäller handelsstål — torde dessa länder dock ha betydande konkurrensfördelar i form av låga transport- kostnader för såväl råvaror som färdigvaror, moderna storskaliga an- läggningar och låga lönekostnader. Vissa omständigheter, bl. a. betydel- 'sen av arbetskraften, kan fördröja men knappast förhindra en fortsatt snabb expansion av stålindustrin i utvecklingsländerna.

Man har därför anledning att vänta en successiv höjning av självför- sörjningsgraden för stål i vissa länder. Detta behöver emellertid inte ute- sluta ett ökat importbehov, om marknadstillväxten är tillräckligt stark. Det faktum att den svenska stålexporten i hög grad består av kvalificera- de specialstålprodukter gör att de svenska inbrytningama på dessa marknader inte behöver betraktas som något snabbt övergående feno- men.

Specialstål har, som framgår av namnet, en mera specifik användning än handelsstål. Som handelsstål räknas stål med låg kolhalt och ingen el- ler obetydlig halt av legeringsämnen. Genomsnittspriset per ton är unge- fär tre gånger högre för specialstål än för handelsstål. I de flesta länder utgör produktionen av handelsstål den helt övervägande delen av den totala stålproduktionen. Sverige har, i jämförelse härmed, en mycket — hög andel specialstål. Den svenska stålexporten domineras av special- stål. Denna del av branschen har också huvuddelen av sysselsättningen. 1 H an delsstålin dustrin

Mot bakgrund av den dramatiska lönsamhetsförsämringen inom stål- inför 1980_ta]et, SOU industrin tillsattes 1976 två utredningar, handelsstålutredningen' och 1977:15, 16.

' 1977 års Specialstålut- redning, DsI l977:3

specialstålutredningen.' Handelsstålutredningen kom att bana väg för samgåendet mellan Sveriges tre stora handelsstålverk — Domnarvets järnverk, Norrbottens järnverk och Oxelösunds järnverk — som 1978 uppgick i det nya bolaget Svenskt Stål AB (SSAB). SSAB:s marknads- strategi innebär — i konsekvens med handelsstålutredningens slutsatser — en klar inriktning på hemmamarknaden, där ett effektivt distributions- och servicesystem skall möjliggöra höga marknadsandelar. SSAB:s strukturplan innebär vidare betydande investeringar och en koncentra- tion av produktionen till så få enheter som möjligt för att uppnå stor- drifts- och samordningsfördelar samt ett högt kapacitetsutnyttjande. Syftet är att uppnå lönsamhet 1983. Strukturplanen möjliggörs bl a. ge- nom en mycket betydande finansiell medverkan från staten.

Även specialstålindustrin fick under mitten av 1970- talet vidkännas hårdare konkurrens, sannolikt på grund av att överkapaciteten för han- delsstål fått flera av handelsstålverken världen över att ge sig in på spe- cialstålmarknaden. Specialstålutredningens bedömning var emellertid att den svenska specialstålindustrin på lång sikt mycket väl bör kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Detta kräver dock att de svenska företagen satsar på både specialprodukter med begränsad vo- lym och kvalificerade standardprodukter i stora volymer. För att ta till- vara stordriftsfördelarna krävs därvid en betydande omstrukturering och ökad koncentration inom specialstålindustrin. En ökad satsning på specialprodukter kräver dessutom ökade insatser vad gäller forskning och utveckling, finansiering och marknadsföring. Även detta skulle mo- tivera en ökad koncentration inom specialstålindustrin.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts har i LU:s bedömningar förut- satts en fortsatt expansion inom den svenska specialstålindustrin. Mest markant är denna i alternativ 1, där den gynnsamma kostnadsutveck- lingen medför förstärkt internationell konkurrenskraft och en exporttill- växt om i genomsnitt drygt 5 % per år under prognosperioden. I detta alternativ växer också den inhemska efterfrågan kraftigt och branschens totala produktion beräknas likaledes öka med ca 5 % per år. Sysselsätt— ningen beräknas öka svagt. För att realisera produktionsutvecklingen krävs en relativt kraftig tillväxt i investeringarna.

I alternativ 2 är branschens tillväxtmöjligheter sämre. Med en ogynn- sammare kostnadsutveckling växer exporten långsammare. På grund av den allmänt sett svaga tillväxten i svensk industri, som präglar detta al- ternativ, utvecklas även efterfrågan på hemmamarknaden ogynnsamt. Produktionsökningen beräknas därför begränsa sig till omkring 1 % per år under perioden 1979—1985. Investeringsverksamheten minskar med ca 4 % per år samtidigt som sysselsättningen minskar med närmare 1 % per år.

Verkstadsindustri, exkl. varv

Verkstadsindustrin (exkl. varv) svarade vid slutet av 1970-talet för ca 40 % av den totala industriproduktionen och exporten jämfört med ca 30 % vid decenniets början. Verkstadsindustrin har således svarat för en allt större del av den svenska industriproduktionen.

Även internationellt sett svarar den svenska verkstadsindustrin för en relativt hög andel av landets totala industriproduktion. Under perioden 1965—1975 har endast verkstadsindustriema i Förenta staterna, Japan, Storbritannien och Tjeckoslovakien svarat för en ungefär lika stor andel av deras totala industriproduktion. Vid en sådan jämförelse framgår också att en relativt stor del av de totala industriinvesteringarna i Sveri- ge gått till just verkstadsindustrin. Under perioden 1965—1975 är det bara i Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna och Singapore som investeringarna inom verkstadsindustrin svarat för en större eller li- ka stor andel.

Verkstadsindustrin har haft en snabbare produktionsutveckling än in- dustrin i övrigt. Detta sammanhänger med att man trots en viss nedgång kunnat hävda sin lönsamhet bättre än andra branscher. I och för sig har naturligtvis lönsamheten inom branschen varierat med konjunkturen. Särskilt markant försvagades den under den senaste lågkonjunkturen. Den har dock varierat betydligt mindre än i basindustrier såsom massa- och pappersindustrin och stålindustrin.

Parallellt med en snabb tillväxt har också utrikeshandelsberoendet ökat kraftigt. Samtidigt som exportens andel av produktionen ökat un- der efterkrigstiden har branschens andel av hemmamarknaden minskat. Detta är ett utslag av den ökade specialiseringen inom branschen. Till bilden hör också att den ökade intemationaliseringen inneburit en kraf- tig ökning av utlandsinvesteringarna sedan början av 1960-talet.

Verkstadsindustrin brukar i första hand delas in i fem olika delbran- scher enligt tabell 7.9.

Som framgår av tabellen är maskinindustrin den största delbranschen' med nära 128 000 anställda. Metallvaru-, elektro— och transportmedels- industrierna är ungefär lika stora med vardera drygt 20 % av verkstads- industrins produktion och sysselsättning.

Till metallvaruindustrin, som är en mycket heterogen bransch ur både efterfråge- och produktionssynpunkt, har drygt 6 % av den svenska in- dustrins investeringar och produktion gått under perioden 1965—1975.

Gemensamt för branschens varor är att de framställs genom olika slags bearbetningar av metallhalvfabrikat. Den svenska metallvaruindu- strin är relativt hemmamarknadsinriktad jämfört med övrig verkstadsin- dustri. Huvuddelen av metallvaruindustrins produkter används som in— satsvaror inom näringslivet. Utvecklingen för branschen är därför i hög grad beroende av hur övriga sektorer inom näringslivet utvecklas, främst då byggnads- och övrig verkstadsindustri.

Även maskinindustrin är relativt heterogen till sin karaktär. Under pe- rioden 1965—1975 svarade branschen för ca 13 % av den svenska tillverk- ningsindustrins samlade förädlingsvärde, vilket är en mycket hög andel internationellt sett. Ungefär 60 % av maskinindustrins produktion går på export, vilket motsvarar drygt 15 % av den totala industrivaruexpor- ten. Cirka hälften av produktionen utgörs av investeringsvaror. Utveck- lingen för branschen är således starkt avhängig av investeringsaktivite- ten såväl hemma som utomlands. Den sjunkande investeringsaktiviteten under senare delen av 1970-talet har ofta haft en starkt negativ effekt på maskinindustrins utveckling. Under perioden 1974—1978 sjönk produk- tionen inom branschen med över 3 % per år.

Elektroindustrin är en relativt ung och expansiv bransch. Sedan mitten av 1960-talet har branschen varit den mest expansiva delbranschen inom verkstadsindustrin. Motsvarande utveckling för elektroindustrin kan även ses i andra länder.

Drygt hälften av produktionen inom elektroindustrin består av tele- produkter, som också är den mest expansiva produktgruppen. De svarar för ca 60 % av branschens export. Totalt exporteras ungefär hälften av elektroindustrins produktion. Utvecklingen på den internationella marknaden är således av stor betydelse för branschens utveckling och flera länder utanför OECD har under senare år blivit allt viktigare marknader.

Transportmedelsindustri (exkl. varv) svarade vid slutet av 1970-talet för knappt en fjärdedel av produktionen och sysselsättningen inom verk- stadsindustrin. Det dominerande tillverkningsområdet år bilindustrin som svarar för drygt 75 % av produktionen. Flygplansindustrin svarar för ungefär 15 % av branschens produktion.

Transportmedelsindustrin, och i synnerhet bilindustrin, har tillhört de mer expansiva branscherna. Detta har resulterat i en ökande andel av industrisysselsättningen. Under 1970-talet har emellertid den snabba ex- pansionen avstannat.

Med hänsyn till att närmare hälften av produktionen inom transport- medelsindustrin exporteras är förändringarna i utlandsefterfrågan av stor betydelse för branschens utveckling. Detta gäller särskilt för bilin- dustrin, som svarar för ca 95 % av branschens totala export.

För personbilar kommer marknaden troligen att försvagas inom de industrialiserade länderna dit huvuddelen av den svenska exporten av personbilar går. Inom utvecklingsländema kan man däremot vänta sig en ökad efterfrågan, särskilt på tyngre fordon, men också på personbi- lar. Med hänsyn till att man också kan vänta sig en fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken inom de industrialiserade länderna kan en fortsatt god marknad för lastbilar och bussar förutses. Hur den avtagande efter- frågeutvecklingen på personbilar kommer att påverka efterfrågan på svenska personbilar är svårare att bedöma med hänsyn till att både Vol-

Tabell 7.9 Verkstadsindustrins (exkl. varv) sammansättning l979 & Delbransch Anställda Förädlingsvärde i löpande priser Antal Andel, % Milj. kr Andel, % 1979 &— Metallvaruindustri 87 400 22 9 300 22 Maskinindustri 127 700 32 13 700 32 Elektroindustri 85 200 21 8 600 20 Transportmedels- industri (exkl. varv) 91 200 23 10 400 24 Industri för instrument, foto, optik och ur 9 900 2 900 2

Totalt 401 400 100 42 900 100 &

vo och Saab har specialiserat sig på ett mindre segment av marknaden. Det förefaller dock troligt att efterfrågan kommer att vridas över mot mindre och enklare bilar. En sådan utveckling skulle göra att Volvo och Saab med nuvarande produktionsinriktning skulle kunna få svårigheter att hävda sig på personbilsmarknaden.

Den sista delbranschen, industri för instrument, foto, optik och ur, sva- rar endast för ca 2—3 % av verkstadsindustrins produktion och syssel- sättning, varför branschen har en relativt liten betydelse för verkstadsin- dustrins utveckling.

Sedan den senaste investeringstoppen 1974—1975, då en betydande föryngring av verkstadsindustrins kapitalstock ägde rum, har investe- ringarna legat på en mycket låg nivå. Studier av hur verkstadsindustrins lönsamhetsstruktur utvecklats under 1970-talet visar också på att en stor del av branschens anläggningar saknar förutsättningar att på längre sikt generera tillräckligt med medel för sin förnyelse. Bland de delar som sär- skilt märks är maskinindustrin. Maskinindustrin har i jämförelse med övriga delar av verkstadsindustrin en särskilt ogynnsam lönsamhets- struktur samtidigt som den enligt olika bedömningar är just den del av verkstadsindustrin som har de bästa utvecklingsförutsättningarna på 11- tet längre sikt. Den bedömningen grundas framför allt på det faktum att maskinindustrin levererar sådana varor som efterfrågas i särskilt hög grad av länder som nu bygger upp sin industri i snabb takt. Vid en in- ternationell jämförelse tyckes det emellertid som om Sverige på detta område håller på att sacka efter övriga industriländer, som under senare år bedrivit en mer framgångsrik försäljning på framför allt de nya in- dustriländerna. Utvecklingsförutsättningarna för denna potentiellt ex- pansiva del av verkstadsindustrin är således i hög grad avhängig av kost- nadsbildens — och därmed den prismässiga konkurrensförmågans — ut- veckling.

Elektroindustrin, eller snarare vissa delar av denna, torde ha gynn- samma utvecklingsförutsättningar. Vissa större svenska företag har lyckats väl i den internationella marknadsföringen av sin speciella kom- petens. Det gäller på exempelvis telekommunikationsområdet.

Även transportmedelsindustri (exkl. varv) torde kunna hävda sig väl, i synnerhet lastvagnstillverkningen. På detta område har svenska företag f. n. en relativt gynnsam position.—

Sammanfattningsvis kan konstateras att verkstadsindustrin tillsam— mans med den kemiska industrin har de största utvecklingsmöjligheter- na av alla industribranscher. För att dessa skall kunna tillvaratas krävs att relativprisutvecklingen blir gynnsam i förhållande till utländska kon- kurrenter samt att investeringar och kapitalbildning utvecklas på ett gynnsamt sätt. I alternativ 1 är båda dessa förutsättningar uppfyllda. In- dustriinvesteringarna växer i detta alternativ med över 11 % per år, vil- ket är betydligt snabbare än genomsnittet för industrin. Med den kost- nadsbaserade relativprisförbättring som uppkommer i detta alternativ skapas förutsättningar för en exporttillväxt på 7,5 % per år. Den ökade exportefterfrågan tillsammans med ökad inhemsk efterfrågan leder till att förädlingsvärdet kan växa med 6,5 % per år. Sysselsättningen ökar med över 3 % per år.

Den uppbyggnad och expansion av branschen som förutses i alterna- tiv 1 kommer inte till stånd i alternativ 2. Exportutvecklingen blir betyd- ligt svagare — knappt 4 % per år — vilket tillsammans med en svagare in— hemsk efterfrågeutveckling leder till att förädlingsvärdet ökar med en- dast 2,1 % per år. Sysselsättningen stagnerar och investeringarna sjunker i detta alternativ med omkring 3 % per år.

Varvsindustri

Utvecklingen inom varvsindustrin har alltsedan mitten av 1970-talet präglats av den internationella varvs- och sjöfartskrisen. Den utlöstes av oljeprishöjningarna 1973—1974 och förstärktes av en föregående, omfat- tande överspekulation i stort tankertonnage. I motsats till den stadiga expansionen av oljefraktvolymen under perioden 1965—1973 med i ge— nomsnitt 17 % per år har världshandeln med olja praktiskt taget stagne- rat sedan 1973. Överskottskapaciteten av stort tankertonnage blev där- för betydande och förstärktes av fortsatta nytillskott ända fram till 1977.

För varven blev de omedelbara effekterna av oljekrisen mindre dra- matiska än för sjöfartsnäringen. Orderingången upphörde visserligen helt vad beträffar större bulktonnage, men den abnormt stora order- stocken medgav att en hög produktionsnivå kunde upprätthållas ännu under 1977. Därefter har emellertid genomförts — snabbare än väntat — en betydande nedtrappning av den internationella produktionsvolymen. I Sverige orienterades varvspolitiken förhållandevis tidigt mot kapaci- tetsnedskärning. I samma riktning gick utvecklingen i Japan (med stor snabbhet) och i flertalet varvsländer i Västeuropa (med viss eftersläp- ning). Den totala volymen färdigställt tonnage demonstrerar denna ut- veckling. År 1979 uppgick den till ca 14 miljoner kbrt (kompenserade bruttoton), vilket skall jämföras med toppnivån om ca 21 miljoner kbrt under 1975 och 1976.

Även på efterfrågesidan har under de allra senaste åren skett en ut- veckling mot bättre balans. Sålunda har större delen av det upplagda tankertonnaget efter viss utskrotning åter kunnat tas i bruk, dock under förhållanden som innebär en betydande effektivitetssänkning och till alltjämt låga fraktsatser. Dessutom har tillskottet av nya order något förbättrats, från ca 11 miljoner kbrt under bottenåret 1978 till 14 miljo- ner kbrt för 1979. En aktuell efterfrågestudie (framlagd i juni 1980 av den europeiska varvsorganisationen AWES) räknar också med en fort— satt orderingång i storleksordningen 14—16 miljoner kbrt per år fram till mitten av 1980-talet. Härvid förutses en mera påtaglig ökning först un- der decenniets andra hälft när återanskaffningsbehovet för stort bulk- tonnage gör sig gällande. Situationen på fartygsmarknaden förblir emel- lertid — trots den nu uppnådda globala balansen — krisartad med ringa efterfrågan på bulkfartyg, pressade priser och fortsatt hård konkurrens. Väsentliga anpassningsproblem kvarstår, såsom den pågående omför- delningen till de nya varvsländemas fördel och — främst i Västeuropa — de strukturella konsekvenserna av den lägre produktionsnivån. Till pro- blemen hör även den höga subventionsnivån i flertalet varvsländer, bl. a. därför att stödet tenderar att reservera inhemska fartygsorder för de eg— na varven.

Den svenska varvsindustrins produktion och sysselsättning har mins- kat starkt sedan toppåren 1974 och 1975, då endast Japan och För- bundsrepubliken Tyskland hade en större fartygsproduktion. Från stor- leksordningen 1 miljon kbrt under perioden 1974—1976 har volymen fär- digställda fartyg sjunkit till 505 000 kbrt för 1978 och 490 000 kbrt för 1979, dvs. till mindre än hälften. Även sysselsättningen har minskat kraftigt, dock inte lika snabbt som produktionen. Räknat i kbrt är nu- mera även fartygsproduktionen i Norge, Storbritannien och Spanien större än den svenska. Den kraftiga bantningen av varvsindustrin har i Sverige omfattats av betydande samhällsåtgärder som bl. a. inneburit att samtliga större varv blivit helstatliga. Totalt torde de statliga insatserna för beställarstöd, avveckling (Eriksberg) och omställning, inkl. täckande av valuta- och produktionsförluster, vara långt större än i något annat land.

De svenska varvens djupa kris kan inte lösas isolerad från den övriga världens. Anpassningskraven är också mera omfattande än för flertalet andra varvsländer. Det beror dels på de svenska varvens tidigare höga exportkvot (70 a 80 % före första oljekrisen), dels på deras starka speci- alisering på större tankfartyg. Enbart en bantning av produktionsvoly- men förslår sålunda ej. En väsentlig kostnadsnackdel — i dag uppskattad till storleksordningen 25 % för större bulkfartyg jämfört med Japan, Sydkorea och flertalet nya varvsländer — innebär att framtida markna- der måste sökas för nya fartygstyper och alternativa produkter (t. ex. ”offshore”), för vilka kostnadsnackdelen men även produktionserfaren- heten är mindre. Den i LU gjorda framskrivningen ligger i linje med den av Svenska Varvs styrelse i januari 1980 fastställda strukturplan för kon- cernen, vilken även låg till grund för regeringens proposition i mars 1980 om fortsatt stöd till varvens omställning. Vid volymberäkningen har an- tagits att den sedan 1975 fallande produktivitetstrenden kan vändas. Bl. a. torde detta förutsätta att den koncentration av produktionsresur- ser och penetrering av nya marknader som Strukturplanen räknar med går snabbare än i övriga västeuropeiska varvsländer, som söker lösa sina varvsproblem på väsentligen samma sätt som Sverige.

I de två huvudalternativen har produktionen beräknats minska med ca 8 respektive 11 % per år under perioden 1979—1985. I kombination med den ovan omtalade produktivitetsutvecklingen beräknas detta leda till en sysselsättningsminskning om ca 9 respektive 12 % per år under prognosperioden.

8. Utvecklingen i övriga privata näringslivssektorer

I detta kapitel behandlas de näringslivssektorer som inte tillhör den egentliga industrin. Det är sektorerna jord— och skogsbruk, energiför- sörjning, byggnadsverksamhet samt de privata tjänstesektorema varu- handel, samfärdsel, bostäder och övriga privata tjänster. För flertalet av de nämnda sektorerna finns särskilda sektorstudier som underlag för de bedömningar som görs i LU. En närmare redovisning av varje enskild sektors utveckling ges i avsnitten 8.2—8.9. I avsnitt 8.1 nedan ges en all- män översikt av sektorernas utveckling. Denna redovisas dessutom i ta- bellform i del III av betänkandet.

8.1. Allmän översikt

Produktion. De nämnda sektorernas andel av BNP var 1979 ca 50 %. I samtliga dessa sektorer — med undantag av byggnadsverksamhet och bo- stadssektorn — används mer än hälften av bruttoproduktionen som in- satser i näringslivet. Det innebär att produktionsutvecklingen i andra sektorer i hög grad blir avgörande för respektive sektors produktions- och sysselsättningsutveckling. I skogsbruket utgör t. ex. nästan hela bruttoproduktionen råvara till skogsindustrin. Inom samfärdsel och öv- riga privata tjänster utgör insatsleveranserna ca 2/ 3 av produktionsvär- det. I byggnadsverksamhet och i bostadssektorn är det å andra sidan ut- vecklingen av investeringar respektive privat konsumtion som blir av- görande för produktionsutvecklingen. Produktionen i bostadssektorn motsvarar f. ö. just bostadskonsumtionen.

Beträffande utvecklingen fram till 1985 för de areella näringarna — dvs. jord— och skogsbruk — väntas trenden mot en långsiktigt minskad andel av totalproduktionen fortsätta. Olika förutsättningar för skogsav- verkningarna och skogsindustriexportens tillväxt medför dock att pro- duktionsutvecklingen i skogsbruket är klart mer expansiv i alternativ 1 än i alternativ 2.

Produktionen i byggnadsverksamheten bestäms främst av investering- ar i bostäder, industribyggnader, vägar, anläggningar m. rn. Till följd av den allmänt sett högre investeringsaktiviteten förutses produktionen öka snabbare i alternativ 1 än i alternativ 2.

Produktionen i sektorn el-, gas-, värme- och vattenverk beräknas un- der prognOSperioden öka med ca 5 % per år i båda utvecklingsaltemati-

ven. Denna produktionsökning motsvarar i stort sett redan existerande utbyggnadsplaner. Dessa domineras av kärnkraftsprogrammet.

Den allmänna produktionsutvecklingen förklarar som nämnts mycket av de skillnader mellan de båda huvudalternativen som framkommer i de privata tjänstesektorernas produktionstillväxt. Även tjänsteexporten har betydelse härvidlag. I samfärdselsektom utgjorde exporten — främst sjöfartsintäkter — nära 1/4 av bruttoproduktionen l979. Samfärdselsek- torns export beräknas i alternativ 1 öka med 1 % per år. Förutsättningen i alternativ 2 om försämrad konkurrenskraft medför också försämrade konkurrensmöjligheter för den svenska handelsflottan, varför sektorns export utvecklas mer ogynnsamt i detta alternativ. Annan tjänsteexport beräknas, liksom under senare år, öka relativt snabbt. Till denna export räknas byggentreprenader utomlands, provisioner rn. ni. (se avsnitt 4.5).

Förädlingsvärde Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— l974— 1979LI985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Jord- och skogsbruk _

(LU-sektor 1,2) 11 967 —0,7 2,1 —2,8 1,7 —0,1 Energiproduktion och

byggnadsverksamhet

(LU-sektor 18,19) 26 802 3,1 0,7 2,1 2,9 1,6 Privat tjänsteproduktion

(LU-sektor 20—23) 106 332 2,9 3,3 1,7 2,3 1,0

Sysselsättning. I de berörda sektorerna sysselsattes 1 960 000 personer 1979, vilket motsvarade 47 % av samtliga sysselsatta. Inom jord- och skogsbruk har sysselsättningen mer än halverats sedan början av 1960- talet. Inom byggnadsverksamheten steg antalet sysselsatta starkt fram till 1969, varefter det sjunkit successivt ned till 1960 års nivå. Inom de privata tjänstenäringama har en långsam sysselsättningsexpansion skett under hela perioden 1960—1979.

Som andelar av totala antalet sysselsatta framgår utvecklingen för jord- och skogsbruk än tydligare. Andelen har sjunkit från 16 % år 1960 till 6 % år 1979. Fram till 1985 väntas den sjunka ytterligare. Den priva- ta tjänstesektorns andel av totalsysselsättningen har varit nästan oför- ändrad 1960—1979. Andelen väntas dock falla tillbaka något fram till 1985.

Antal syssel- Procentandelar av totala antalet satta personer sysselsatta personer 1979 1960 1970 1979 1985 Alt. 1 Alt. 2 Jord- och skogsbruk (LU-sektor 1,2) 239 000 16,3 8,5 5,8 4,8 4,6 Energiproduktion och byggnadsverksamhet (LU-sektor 18,19) 331 000 9,2 10,3 8,0 7,5 7,4 Privat tjänsteproduktion (LU-sektor 20—23) 1 386 000 32,9 34,4 33,6 32,5 31,1

Investeringar. Investeringarna i de angivna sektorerna utgjorde 66 % av I samtliga investeringar 1979. Enbart bostadssektorn svarade för ca 25 %. Sammantaget väntas investeringarna öka fram till 1985 med drygt 3 % . per år i alternativ 1 och med knappt 2 % per år i alternativ 2. Det är vä- sentligt mindre skillnader mellan alternativen än vad som är fallet för industrin.

Vid bedömningen av investeringsutvecklingen har det funnits olika utgångspunkter. En har varit de bedömningar som finns i sektorstudier- na. en annan beräkningar av relationer mellan kapital och produktion. l bostadssektorn har investeringskraven bestämts från efterfrågesidan. En ytterligare faktor har varit de beräknade miljövårdsinvesteringarna som naturvårdsverket bedömt bör komma till stånd fram till 1985 (se avsnitt 5.3). Investeringar Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— 1979 — 1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 Jord- och skogsbruk (LU-sektor 1,2) 3 175 —0,4 9,7 2,6 3,2 2,4 Energiproduktion och byggnadsverksamhet (LU-sektor 18,19) 5 881 3,6 2,2 —3,2 2,1 1,8 Privat tjänsteproduktion (LU-sektor 20—23) 30 368 2,2 1,6 2,4 3,5 1,8

8.2. Jordbruk, trädgårdsodling och fiske

Sektorn består av tre delsektorer: egentligt jordbruk, trädgårdsodling samt fiske. I det följande behandlas dessa i angiven ordning. Därefter sammanfattas sektorns utveckling och de utförda modellberäkningama.

8.2. l Jordbruk

Jordbrukssektorns verksamhet betingas i betydligt högre grad än andra näringars av statliga riktlinjer och åtgärder. Riksdagen har vid tre till- fällen under efterkrigstiden — 1947, 1967 och 1977 — fastställt målsätt- ningarna för sektorns verksamhet. I det senaste beslutet om riktlinjer för jordbrukspolitiken som fattades 1977 angavs — liksom i tidigare beslut — mål för såväl jordbruksproduktion och effektivitet som för jordbrukar- nas inkomster. Härvid har produktionsmålet omformulerats till att gälla delmål för åkerareal, mjölkproduktion och driftsinriktning i övrigt. Be- träffande åkerarealen har riksdagen beslutat att den brukningsvärda jorden skall utnyttjas för jordbruksproduktionen, vilket innebär ett bi- behållande av ungefär nuvarande åkerareal. Vidare bör mjölkproduktio- nen ungefär motsvara den inhemska konsumtionen av mjölk och mjölk- produkter.

* ”Jordbruk, trädgårds- odling och fiske. Sektor- beskrivningar och fram- tidsbedömningar till 1980 års långtidsutred- ning”. Ds Jo 19803.

Underlag för bedömningarna av sektorns utveckling har tagits fram av jordbruksdepartementet.l I bedömningarna har förutsatts att nuva- rande jordbrukspolitiska mål och medel blir i stort sett oförändrade. Vi- dare har antagits att några stora förändringar i nuvarande principer för prisregleringen på jordbruksprodukter inte sker. Beräkningarna har ock- så gjorts med utgångspunkt i gällande bestämmelser för användning av t.ex. bekämpningsmedel i jordbruket. Den kommitté som skall bedöma konsekvenserna på miljö, produktion, sysselsättning m.m. av en mins- kad användning av olika kemiska preparat i jord- och skogsbruket vän- tas presentera sina resultat om något år.

Prognosen för det egentliga jordbrukets produktion har tagit sin ut- gångspunkt i riktlinjerna för åkerarealens och mjölkproduktionens stor- lek samt antaganden om en förbättrad avkastning inom vegetabilie- och animalicproduktionen. Den totala åkerarealen ger en ram för produktio- nen av såväl vegetabilier som animalier. I hög grad styr animaliepro- duktionen i sin tur åkermarkens användning, eftersom ca 70% av arealen används för odling av olika foderväxter.

År 1985 beräknas åkerarealen omfatta 2 950000ha. Prognosen in- nebär en uppbromsning av nedläggningstakten till ca 3 000 ha om året. Det skall jämföras med att det under 1960-talet lades ned i genomsnitt 30 000 ha årligen och under första hälften av 1970-talet 10 000 ha per år. Dessa nedläggningar berörde främst skogslänen.

Utvecklingen av åkerarealens fördelning på brukningsenheter av olika storlek åskådliggörs i diagram 8.1. Där framgår att förskjutningen av åkerarealen till större brukningsenheter väntas fortgå under de närmaste åren, men inte lika snabbt som tidigare. Fram till 1985 antas en årlig nedgång med 2 500 brukningsenheter. Antalet brukningsenheter med mer än 2 ha åker skulle därmed uppgå till 106 000 år 1985. Det innebär en medelareal per företag av 27,8 ha. Motsvarande tal uppgick 1961 till 14,2 ha och 1978 till 24 ha.

Ungefär 1/3 av den totala åkerarealen utgörs av vallodling, varav hu- vuddelen slåttervall. Vallodlingen sammanhänger direkt med mjölk— och köttproduktionen eftersom någon nämnvärd handel med grovfoder inte förekommer. Enskilda jordbrukare odlar i allmänhet sitt eget behov av grovfoder. Inom vallodlingen har en avkastningsökning om 20 kg per ha och år antagits. Med utgångspunkt såväl häri som i det prognostiserade grovfoderbehovet har vallarealen beräknats uppgå till ca 880000 ha 1985. Den sålunda beräknade utvecklingen innebär en fortsatt nedgång i vallodlingsarealen.

Den minskade vallodlingen har gett möjlighet att inom ramen för den givna åkerarealen öka spannmålsodlingen. Genom ökad tillförsel av växtnäring, förbättrat växtskydd och växtförädling har hektaravkast- ningen kunnat öka i snabb takt, med 1,5—2% per år under l960- och 1970-talen. I fortsättningen förväntas avkastningsökningen inte bli lika stor, bl.a. på grund av att ökade gödselgivor inte längre ger lika goda re- sultat. Vidare har kostnaderna för handelsgödsel stigit snabbt. I sektor- studien bedöms därför gödselmängden per ha inte öka utöver nuvarande nivå. Den ökade hektaravkastningen torde begränsas till ca 20 kg per år, ca 1% per år. Mot bakgrund härav beräknas spannmålsproduktionen vid

>50 ha Brukningsenheter _ 1000-tal 30 50 ha Areal 10 000 ha 20—30 ha .; i”: ;; w—zo ha 35- ( "( (u ( "( cu ( "( 3 2—10 ha 30 2 = -- mm ? E ä ” ' man m m . .5. & å ". m ' -._ m m '. m m 10 ':'M""' ..... m ''''' ”___ "” & = . m ' = '.. m 5 = ' ..... Diagram 8.1 Utveckling- : E _" '- en av antalet bruknings- = E % _=_ enheteriolika stor/eks- ! E g = 5 grupper samt dessas an— 1961 1970 1978 1985 de! av den lota/r brukade

(prognos) arealen.

normalskörd 1985 ge ett överskott som uppgår till ca 1,3—1,4 miljoner ton, varav huvuddelen brödsäd. Brödsädsproduktionen blir därmed ungefär dubbelt så stor som den inhemska efterfrågan.

Sockerbetsodlingens omfattning fastställs av statsmakterna. År 1979 var arealen 51 500 ha och importen av socker motsvarade 12,5% av den inhemska förbrukningen. Samma areal har antagits för 1985. Det bör emellertid framhållas att f.n. utreds hela sockernäringens inriktning och omfattning.

Under 1970-talet har stigande producentpriser på mjölk givit bättre lönsamhet i mjölkproduktionen varvid den ökat efter en nedgång under 1960-talet. Det framgår av diagram 8.2.

Sektorstudien räknar med att en mjölkproduktion på 3 450 milj. kg 1985 skall kunna avsättas inom landet även om ökade producentpriser får slå igenom på konsumentpriset. Mjölkproduktionen 1985 antas där- med bli ca 150 milj. kg större än 1978 och endast något större än 1979.

Av diagram 8.2 framgår att den genomsnittliga avkastningen per ko stigit snabbt. 1978 uppgick den till 5 100 kg, en ökning med 2 000 kg på 20 år. Detta är en följd av att lågavkastande kor slaktats ut och av att utfodringen och avelsmaterialet förbättrats. År 1985 beräknas avkast-

Tabell 8.1 Åkerarealens användning och avkastning 1965—1985

Genomsnitt per år Användning, 1 000 ha Avkastning, milj. kg 1965— 1975— 1985 1965— 1975— 1985 1969 1978 1969 1978 Spannmål 1 507 1 655 1 655 4 197 5 436 6 242 därav brödsäd 313 448 450 1 108 1 854 2 000 fodersäd 1 194 1 207 1 205 3 089 3 582 4 242

Vall 1 197 931 880 . . . . . . därav slåttervall 933 714 677 3 501" 2 800” 2 700" Balj- och oljeväxter 102 165 175 21 1” 330 422 Potatis 68 45 45 1 328 1 127 1 305 Sockerbetor 41 53 51 1 605 2 129 2 244 Övrigt 25 27 28 Träda och obrukad mark 159 101 85

Total areal 3 099 2 977 2 950

" Avser första skörden hö. " Exkl. baljväxter.

ningen ha ökat till 5 650 kg i genomsnitt. Antalet mjölkkor skulle där- D" med behöva uppgå till 610 000 år 1985, en nedgång med ca 40 000 från ”$'”" 8'2 dekpm' 1978. Antalet köttkor beräknas däremot öka med ca 30 000 till 100 000. duktronens och koanra- , . . .. .. - Subventionenng av priset på fläsk- och notkott har stimulerat kon-

lets utveckling . . . 1965—1985. sumtionen härav. Den överskottsproduktion som tldigare fanns av nöt-

åiifrgg ulätslån kg/ ko 1000-tal mjölkkor

Avkastning 4 500 Per ko

Totalproduktion

1965/66 1970/71 1975/76 1978/79 1985 År

kött har förbytts i ett nettoimportbehov. I sektorstudien antas en unge- fär oförändrad nötköttsproduktion fram till 1985. Eftersom antalet mjölkkor bedöms vara lägre 1985 än 1979 fordras ett ökat antal köttdjur för att köttproduktionen skall kunna upprätthållas.

En successiv förskjutning mot fläskproduktion har skett sedan början av 1960-talet. Den har under de senaste åren varit ungefär dubbelt så stor som nötköttsproduktionen. Uppgången i fläskproduktionen förkla- ras såväl av ökad djurhållning som av framsteg inom aveln och utfod- ringstekniken. Snabbare slaktsvinstillväxt har uppnåtts samtidigt som besättningarna blivit allt större.

Den överskottsproduktion av fläsk om ca 10% som uppkommit väntas bestå under prognosperioden. För att styra flåskproduktionen besluta- des 1980 om ett system med differentierade pristillägg som fördelas så att mindre producenter får ett högre pristillägg än de större producen— terna (med fler än 2 000 slaktsvin per år). Syftet är att främja fläskpro- duktion vid familjejordbruk.

Den angivna produktionsutvecklingen baseras i de flesta fallen på an— taganden om den framtida konsumtionen. Utgångspunkt har varit en prognos för konsumtionen per capita av olika jordbruksprodukter samt LU:s befolkningsprognos. Konsumtionen av olika produkter är själv- fallet starkt beroende av livsmedelssubventionernas storlek. Subventio- nerna beräknas t.ex. för konsumtionsmjölk och nötkött ha ökat kon- sumtionen med 5—10% jämfört med om inga subventioner utgått. För andra varor är skillnaderna mindre. Vid beräkningarna av konsumtio- nen har visserligen förutsatts att producentprishöjningar skall få åter- verka på konsumentpriset, men några större förändringar av de subven- tionsbelopp som utgick under första halvåret 1980 har inte förutsatts ske enligt sektorstudien. Om emellertid livsmedelssubventionerna skärs ned för att minska statsutgifterna ändras givetvis såväl konsumtions- som produktionsprognoserna för olika varor. 1 juli 1980 ökade livsmedels- subventionerna med ca 770 milj. kr räknat för helt år till totalt 4 500 milj. kr. Som ett led i regeringens ansträngningar att reducera budgetun- derskottet har föreslagits att de totala livsmedelssubventionerna skall skäras ned successivt med 550 milj. kr med början 1981. Konsumtions- mjölken berörs dock inte av nedskärningen.

Sysselsättning. produktivitet och investeringar. Uppgifter om sysselsätt— ningen i jordbruket och framför allt om antalet arbetade timmar är täm-

Tabell 8.2 Produktion av vissa animalier 1965—1985

Milj. kg Genomsnitt per år 1965— 1970— 1975— 1985 1969 1974 1978 Mjölk 3 450 2 990 3 240 3 450 Nötkött 161 140 147 148 Fläskkött 234 262 297 336 Ifjäderfäkött 23 31 40 45 Agg 99 104 108 1 10

ligen osäkra. Det beror bl.a. på att jordbruk ofta bedrivs i kombination med skogsbruk, att det förekommer omfattande säsongarbete och att fa- miljemedlemmar hjälper till i jordbruket. Jordbruket bedrivs också många gånger på deltid.

Enligt lantbrukets företagsregister (som avser förhållandena i juni resp. år) fanns det 134 000 företagare 1979 vid företag med mer än 2 ha åker. Antalet sysselsatta var 260 000, varav 217 000 stadigvarande. Un- der perioden 1972—1979 har sysselsättningen minskat med i genomsnitt 25% per år för den stadigvarande och med 5,6% per år för den tillfälligt sysselsatta arbetskraften. För totala sysselsättningen har nedgången va— rit drygt 3% per år. Fram till 1985 väntas antalet sysselsatta enligt sek- torstudien minska i ungefär samma takt som under 1970—talet, dvs. med 3 a 4% per år i genomsnitt.

Beräkningar av produktiviteten inom jordbruket får bedömas mot bakgrund av vad som ovan sagts om osäkerheten i mätningen av arbets- volymen. De årliga produktivitetsökningarna verkar emellertid att ha varit stora, ca 8% under 1960-talet och ca S% under 1970—talet. Jord- brukets rationalisering fortsätter. Effekterna i form av ökad produktivi- tet syncs inte minska under prognosperioden. Produktivitetsökningen har beräknats till 4,5% per år. Förädlingsvärdet har antagits stiga med 1% och sysselsättningen minska med 3,5% per år.

Jordbrukets möjligheter till fortsatta rationaliseringar är bl.a. beroen- de av investeringsaktiviteten. I början av 1970-talet sköt investeringar i ekonomibyggnader fart. Under 1970-talets sista år synes emellertid ex— pansionen ha bromsats upp. Den förväntade nedgången i djurhållningen kombinerad med en fortsatt strukturförändring inom animalieproduk- tioncn ger en prognos om i stort sett oförändrade byggnadsinvesteringar till 1985.

Maskinerna svarar för den största delen av investeringarna. Maskin- invcstcringarna i jordbruket nära nog fördubblades vid mitten av 1970- talct. Det hade flera orsaker. Bl.a. kan nämnas att ett speciellt investe- ringsavdrag (i vissa fall bidrag) medgavs vid maskinköp från hösten 1975 samt att rekordskörden 1974 och goda virkespriser höjde lönsam— heten i jordbruksföretagen. Efter den starka nedgången i investeringarna under några år är det sannolikt att volymen — bl.a. till följd av ersätt- ningsinvesteringar — ökar något fram till 1985.

8.2.2. Trädgårdsnäringen

Till jordbrukssektorn räknas även trädgårdsnäringen. Trädgårdsodling sker främst i södra Sverige, men även i norra Sverige förekommer viss produktion. Frilandsarealen uppgick 1978 till ca 14000 ha. Odlingen under glas uppgick till 420 ha. Av det totala produktionsvärdet på ca 1,1 miljarder kr i löpande priser utgörs drygt hälften av prydnadsväxter, ca 1/3 av köksväxter och resten av frukt och bär. Ca 17 000 personer är sta- digvarande sysselsatta, vartill kommer ca 1 1 000 tillfälligt sysselsatta.

Av de produkter som kan odlas kommersiellt i Sverige svarar den in- hemska produktionen för ungefär halva marknaden sett över hela året. Importandelen har emellertid ökat. Särskilt växthusföretagens konkur-

rensförmåga har försämrats under senare år, bl.a. till följd av ökade uppvärmningskostnader på grund av de höjda oljepriserna. Ett tillfälligt stöd utgick 1977—1979 till vissa växthusföretag för omställning till sådan produktion som på längre sikt kunde bedömas ha de bästa konkurrens- möjligheterna.

Den inhemska efterfrågan på trådgårdsprodukter väntas öka. Kon- sumenternas krav på färska produkter talar för att en viss inhemsk pro- duktion kommer att kunna vara konkurrenskraf tig även i fortsättningen. Den svenska trädgårdsproduktionens framtida omfattning och inrikt- ning blir emellertid i hög grad avhängig av gränsskyddets utformning. Till skydd mot s.k. lågprisimport höjdes under den svenska odlingssä- songen tullen på bl.a. slanggurka och tomater den 1 juli 1980. Även för många andra produkter finns gränsskydd.

8.2.3. Fiske

I sektorn ingår förutom det egentliga jordbruket och trädgårdsnäringen också fisket. Enligt de 5. k. fiskeriinventeringarna som görs vart tredje år fanns 1979 ca 4400 yrkesfiskare. Därtill kom 1 800 binäringsfiskare. Sysselsättningen hade därmed efter en oavbruten snabb nedgång efter andra världskriget ökat med 200 personer sedan 1976. Genom nyrekry- tering har också en viss föryngring av fiskarkåren skett under senare år.

Fisket efter saltvattensfisk svarar för ca 85 % av fångstvärdet. Domi- nerande fiskslag är sill och torsk. Avsättningsproblem samt minskade sillfångster på grund av överfiskning medförde att många fiskeriföretag fick avvecklas från mitten av 1960-talet. Under de sista åren av 1970-ta- let ökade sillfångsterna igen. Sillfångsterna uppgick 1978 och 1979 till 108 000 resp. 122 000 ton, varav västkustfisket svarade för ca hälften. Det skall jämföras med att det l974—1976 fångades ca 80 000 ton per år.

Bakom den redovisade uppgången ligger bl.a. att förutsättningarna för svenskt fiske förbättrades 1978 när den svenska fiskegränsen utvid- gades i Östersjön och Skagerack. En annan viktig faktor är sillfiskestop- pet i Nordsjön från 1977, vilket inneburit bättre priser på den svensk- fångade sillen.

Efterfrågan på fiskprodukter är relativt stabil på kort sikt. Priserna på fisk blir därmed känsliga för variationer i utbudet. De ökade fångsterna av sill och torsk under 1979 har t. ex. medfört sänkta kilopriser. När den nuvarande fiskeripolitiken lades fast l978 beslöts att fisket borde inrik- tas mot minskat sillfiske och ökat torskfiske för att därigenom bli mind- re beroende av exportmarknaden med dess starkt skiftande priser. Vida— re beslöts att ett nytt prisregleringssystem skulle införas. Avsikten är att ett s. k. normprissystem skall tillämpas från 1981. Normpriser och normkvantiteter för olika fiskslag skall fastställas av statsmakterna efter överläggningar med bl. a. fiskets organisationer. Om fiskarnas ersättning understiger normpriset skall pristillägg kunna utgå.

Utvecklingen för fisket till mitten av 1980-talet beror bl. a. på avsätt- ningsmöjligheter och fisketillgång. Det är snarare efterfrågan än till- gången på fisk som f. n. begränsar det svenska fiskets omfattning. Den svenska konsumtionen av färsk saltvattenfisk har halverats de senaste 20

Tabell 8.3 Fångster av saltvattenfisk 1970—1985 1 000 kg 1970 1975 1979 1985 Sill/strömming 89 600 80 500 122 000 89 000 Torskfisk 35 500 27 000 7.7 000 30 000 Foderfisk 138 700 78 000 27 000 40 000 Kokräka 1 600 1200 900 1 300 Båräka 1 100 800 700 600 Ovrigt 14700 13000 14000 12800 Summa 281 100 200 600 191 600 173 700

Anm. Råräkan är yngre och mindre än kokräkan.

åren. Från 1981 kommer sannolikt ett kvoterat sillfiske i Nordsjön att tillåtas. vilket troligen medför försämrade priser för den svenska sillen på exportmarknaderna.

Av tabell 8.3 framgår fångsterna av saltvattenfisk. För 1985 antas att sillfångsterna begränsas till det genomsnittliga uttaget under 1970-talet, att torskfisket sker i enlighet med fiskeripolitikens intentioner och att f oderf iskvolymen åter ökar efter en snabb minskning under 1970-talet.

Vissa svårigheter beräknas uppstå att sysselsätta hela den befintliga flottan fullt ut de närmaste åren. Investeringsutvecklingen väntas där- med bli relativt svag inom fisket. Främst torde det röra sig om ombygg- nader för att modernisera fiskefartygen.

En viss modernisering och en i stort sett oförändrad fångstvolym fram till 1985 leder till att sysselsättningen sannolikt minskar något. I sektor- studien beräknas att ca 4 000 yrkesfiskare skall vara sysselsatta l985.

8.2.4. Sanmzanfattning av kalkylerna

Av de tre behandlade delsektorerna är det egentliga jordbruket störst med ca 85 % av förädlingsvärdet, därnäst kommer trädgårdsodlingen med ca 8 % och sist fisket med ca 3 % av förädlingsvärdet. Jordbruks- produktionen har ökat svagt under 1970-talet. Produktionen av mjölk och kött har stimulerats av livsmedelssubventionerna. Då mjölk- och köttproduktionen svarar för större delen av jordbrukets produktionsvär- de blir livsmedelssubventionernas storlek och inriktning av central be- tydelse för jordbrukets och därmed hela sektorns fortsatta utveckling. Beräkningarna har dock som nämnts utgått från att några stora föränd- ringar inte sker av de subventionsbelopp som utgick under första halv- året 1980.

I tabell 8.4 redovisas en sammanställning av sektorns utveckling 1965—1985. För prognosperioden har de förutsättningar som angavs i sektorstudien utnyttjats. ljust denna sektor har produktivitets- och in- vesteringsutvecklingen antagits bli densamma i alternativ 1 och 2. bl. a. till följd av att produktionens inriktning och omfattning i så hög grad styrs av statsmakternas beslut. Utvecklingen av produktion och syssel- sättning skiljer sig dock något åt i de båda alternativen. I alternativ 1 krävs en något större produktion p. g. a. att importen av jordbrukspro-

Tabell 8.4 Sammanfattning av kalkylerna 1975 års priser

_____f______'———————

Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— Modellkalkyl 1970 1974 1979 1979—1985 Alt 1 Alt 2 Produktionsvärde 13 081 0,5 . . . . 0.9 0,5 Förädlingsvärde 6 382 —l,0 4,1 —0,7 —0,2 —0,7 Produktivitet (kr/tim.) 25,33 7,5 8,8 3,3 4,5 4,5 Sysselsättning (milj. tim.) 251,97 —7,9 —4,4 —3,9 —4,5 —5,0 Investeringar 2 454 —1,7 12,1 3,8 2,3 2,3 — byggnader 694 4,4 13,0 5,6 0,5 0,5 — maskiner 1 760 -2,9 11,9 3,1 2,9 2,9

___—”___!

Anm. 1 maskininvesteringarna ingår förändring i kreaturskapitalet.

dukter förutsätts bli något mindre än i alternativ 2. Med en högre privat konsumtion i alternativ 2 krävs å andra sidan en något större produk- tion för detta ändamål. Sammantaget blir produktionen 1985 ca 2 % högre i alternativ 1 än i alternativ 2.

Sysselsättningen i timmar minskar enligt modellkalkylerna i alternativ 1 med 4,5 % per år. Det är samma minskning som anges i sektorstudien. I antal sysselsatta personer beräknas nedgången bli något långsammare, 3.7 % per år. I alternativ 2 blir sysselsättningsminskningen 0,5 procent- enheter snabbare per år.

8.3. Skogsbruk 8.3.1 Allmänna utgångspunkter och problembild'

Skogsbrukets viktigaste uppgift är att leverera sågtimmer och massaved till skogsindustrin. Drygt 90% av awerkningsvolymen används där som råvara. I takt med stigande energipriser har också skogens roll som ener- giproducent uppmärksammats. F.n. utgör dock brännveden endast 3—49? av den totala förbrukningen.

Skogsindustrins virkesförbrukning har successivt ökat fram till mitten av 1970-talet. År 1974 förbrukades den hittills största kvantiteten, 61 miljoner m3 fub (fast mått under bark). Den virkesförbrukande kapaci- teten har sedan 1975 i stort sett varit oförändrad. I början av 1980 skulle 100 procents kapacitetsutnyttjande kräva en förbrukning på ca 64 miljo- ner 1113 fub. Det skulle motsvara en bruttoavverkning på ca 80 miljoner m3 sk (skogskubikmeter).

Under senare delen av 1970-talet har frågan kring skogsindustrins vir— kesförsörjning åter aktualiserats. Skogsindustrins produktion har be- gränsats av råvarutillgången. Åren 1979 och 1980 hade en virkestillförsel motsvarande en årlig bruttoavverkning på 75—80 miljoner m3sk krävts för att industrin skulle ha kunnat utnyttja kapacitet och marknadsläge. I

' För långtidsutred- ningens bedömningar av skogsbrukets utveckling har två sektorstudier ut- arbetats. Skogsstyrelsens prognosavdelning ger en övergripande bild av nu- läge och utvecklings- tendenser. I en studie från Forskningsstiftel- sen Skogsarbeten be- handlas mer ingående frågor kring produktivi- tet, kostnader och lön- samhet i skogsbruket. Sektorstudiema är pub- licerade som bilaga till LU 80. Skogbruket Ds E l980z4.

Milj. m3 sk 90 Tillväxt 80 ' __________ I, I I, 70 zl, ,/ L':—-—"'""__- 60 50 År 1960 65 1970 75 1979 1985 Anm. Tillväxt på all mark, även sådan som inte klassas som skogsmark. Den för avverkning tillgängli- ga tillväxten beräknas till 75 milj. m3 sk. Awerkningsnivån år 1979 är hämtad från sektorstudien. Se- nare preliminära beräkningar pekar på att nivån för år1979 var ca 59 milj. m3 sk. Diagram 8.3 Tillväxt stället beräknas avverkningarna ha stannat vid knappt 60 miljoner m3sk 00" ÖFWMWE'kning- i genomsnitt. Mellanskillnaden har till en del täckts genom lageravveck-

ling och ökad import. Den importerade råvaran är emellertid dyrare än den inhemska.

Endast under några högkonjunkturår i början av 1970-talet har av- verkningarna legat i nivå med den bedömda årliga tillväxten. Enligt de riktlinjer för skogspolitiken som riksdagen fastställt bör en bruttoav— verkning på ca 75 miljoner m3sk vara långsiktigt möjlig. Utvecklingen framgår av diagram 8.3. Där framgår också de två alternativ för avverk- ningarna till 1985 som bildat en utgångspunkt för sektorstudiernas be- dömning av skogsbrukets utveckling.

Bilden av de låga awerkningarna nyanseras om man beaktar träd- slagssammansättning, olika regioner, åldersfördelningen i skogsbestån- det och kostnadsutvecklingen. För landet som helhet råder ett överskott på lövvirke. Bristen på barrvirke är markerad i Sydsverige sett i relation till industrikapaciteten där. Skogens åldersfördelning är ojämn. Ett un- derskott finns på skog i åldern 21—60 år som ännu inte är mogen att slutavverkas. Äldre skog har en motsvarande större andel av beståndet. Snabbt stigande kostnader under 1970-talet har medfört att många gall- ringshuggningar på kort sikt varit förlustbringande.

De otillräckliga avverkningarna vid slutet av 1970-talet kan främst tillskrivas det enskilt ägda skogsbruket (fysiska personer och dödsbon). Detta utgör hälften av landets skogsmark och är i huvudsak beläget i Syd- och Mellansverige där betingelserna för skogsbruk är gynnsam— mast. Drygt hälften av tillväxten sker på de arealer som ägs av enskilda.

I diagram 8.4 jämförs de anmälningar om slutavverkning som de två senaste budgetåren kommit in till skogsvårdsmyndigheterna med det

långsiktigt möjliga uttaget enligt Skogsstyrelsens bedömningar. Att den långsiktiga avverkningsnivån ligger lägst för domänverket och högst för det enskilda skogsbruket beror på att domänverkets skogsmarker är koncentrerade till norra och de enskilt ägda skogsmarkerna till södra Sverige.

Det framgår att anmälningarna från det enskilda skogsbruket endast uppgår till ca hälften av den möjliga slutawerkningsnivån. Diagrammet överdriver dock i någon mån den låga awerkningsbenägenheten. Hyg- gesarealen är i genomsnitt mindre i det enskilda skogsbruket, 2—3 ha mot 15—20 ha i domänverkets och bolagens skogar. Eftersom hyggesan- mälan måste göras endast när arealen uppgår till minst 0,5 ha torde det enskilda skogsbruket bli underrepresenterat i statistiken. Vidare bör no- teras att av gallringsvolymerna kommer regelmässigt inemot 2/ 3 från det enskilda skogsbruket. Man kan också jämföra de totalt avverkade volymerna enligt riksskogstaxeringama (slutavverkning + gallring) med den långsiktigt möjliga nivån, som bedöms vara ca 40 milj. m3sk för det enskilda skogsbruket. I relation till denna nivå har de avverkade volymerna legat på 70—80% under senare år.

Det låga virkesutbudet från det enskilda skogsbruket under senare år sammanhänger med en rad faktorer. Hit kan räknas en förändrad ägar- Diagram 8. 4 Anmälda struktur (nära hälften av ägarna till rena skogsfastigheter bor inte på slutavverkningar för olika fastigheten), effekter av höga marginalskatter och inflation (om skogsin- ägare.

Anmäld resp lång- siktigt möjlig slut- awerkning, procent

av skogsmarksarealen. . . .. . Långstktlgt mojligt uttag

Anmälningar (genomsnitt för 1978/79 och 1979/80

Privatskog

Andel av skogsmarksarealen

komsten är inkomster på marginalen så lönar det sig oftast bättre att lå- ta skogen stå kvar), kostnadsläget (gallringshuggningar har haft dålig lönsamhet på kort sikt) samt skärpta miljövårdskrav (återväxten efter slutavverkning har försvårats av att tillräckligt effektivt skydd mot in- sektsskador inte kunnat användas under andra hälften av 1970-talet). Det förhållandet att virkespriserna sjönk 1977 och 1978 samtidigt som kostnaderna i skogsbruket fortsatte att stiga har också haft stor betydel- se.

Vidare är fastighetsstrukturen ofta bristfällig, vilket försvårar en ra- tionell skogsdrift. 16% av fastigheterna hade 1976 en skogsmarksareal mindre än 5 ha. Flera undersökningar visar på en lägre brukningsinten- sitet på de mycket små fastigheterna. Genom förvärv och försäljningar av fastigheter försöker lantbruksnämnderna uppnå en förbättrad struk- tur. Man har t.ex. funnit att i Bergslagen bör mellan 20 % och 45 % av skogsmarksarealen omarronderas av de nämnda skälen.

I den nya skogsvårdslagen som gäller från 1980 föreskrivs att slutav- verkning skall ske så att en jämn åldersfördelning främjas på varje bruk- ningsenhet. Ransonering av den äldre avverkningsmogna skogen ses som ett viktigt medel för ett långsiktigt och uthålligt skogsbruk. Vidare anges lägsta slutavverkningsåldrar i syfte att få ett jämnt skogsbestånd och hög virkesavkastning. På grund av den ojämna åldersstrukturen kommer domänverkets avverkningar successivt att minska i södra Sveri- ge fram till mitten av 1980-talet. Vidare övervägs, enligt verkets flerårs— plan 1980—1984, ett minskat uttag inom vissa områden i norra Sverige. Någon ökad awerkning under 1980-talet torde inte heller vara möjlig i bolagsskogarna med hänsyn till de nämnda restriktionerna.

Importen av rundvirke har som mest varit ca 3 miljoner m3 fub under senare delen av 1970-talet. Det motsvarar 5—6% av förbrukningen. Någ- ra möjligheter att regelbundet skaffa större mängder till konkurrenskraf- tiga priser torde inte finnas. För att skogsindustrin i fortsättningen skall kunna behålla en kapacitet med en över konjunkturcykeln genomsnittlig virkesförbrukning i nivå med den långsiktigt möjliga avverkningsnivån krävs således att avverkningarna i det enskilda skogsbruket ökar.

För att söka öka avverkningen i det goda marknadsläge som skogs- industrin befann sig i 1979 och 1980 har riksdagen beslutat om vissa till- fälliga stimulansåtgärder för det enskilda skogsbruket. Vidare genom- fördes 1980 en teknisk omläggning av skogsbeskattningen i syfte att för- enkla reglerna. Den s.k. virkesförsörjningsutredningen tillsattes 1979. I dess uppdrag ingår att göra en allsidig översyn av reglerna för skogsbe— skattning. Utredningens förslag väntas inom något år.

Av betydelse för den totala avverkningsnivåns storlek är vidare att skogsbrukets lönsamhet varierar avsevärt mellan olika landsdelar och mellan olika avverkningsformer. I södra Sverige är lönsamheten bäst. En större konkurrens om virket och därmed högre prisnivå är ett skäl, ett annat de allmänt bättre produktionsförutsättningarna. I norra Sverige blir framför allt transportkostnaderna större. Lönsamheten är som nämnts också beroende av huggningsformen. Gallringar ger en genom- snittligt lägre lönsamhet än slutavverkningarna. Förhållandena illustre- ras i diagram 8.5 som visar hur Virkesvärde och kostnader för drivning

NORRA SVERIGE MELLERSTA SVERIGE SÖDRA SVERIGE K__"/L"_3_$_|S Slutawerkning GaIIring Slutawerkning GaIIring Slutawerkning Gallring

160 '

.. " I. I " _A_ * A *

__ E' " Ha .. Ha

_. * *S

80

.. S... !! ' E!.-

40

17 19 21 23 25 12 14 16 1817 19 21 23 25 12 14 16 1817 19 21 23 25 12 14 16 186m

_— Virkesvärde ___ __ Drivningskostnader

Diagram 8.5 Virkesvärde och drivningskostnader över diameter i brösthöjd för slutavverkning och gallring samt olika landsdelar.

' m3f = kubikmeter fast mått biomassa.

2 Förutsättningama för ökad eldning med ved har belysts av Skogssty- relsen och SIND i "Ökad eldning med Skogsråvara." (SIND PM 198012).

(huggning + terrängtransport) varierar för slutavverkning och gallring och för olika dimensioner. Beräkningarna baseras på de pris- och kost- nadsrelationer som gällde 1979.

Som framgår av diagrammet gav gallringama mycket lägre täcknings- bidrag än slutavverkningarna. Det var direkt olönsamt (på kort sikt) att gallra klenare dimensioner än ca 14 cm. Vid slutavverkning erhölls dock ett positivt täckningsbidrag för samtliga aktuella dimensioner.

Även inom andra delar av skogsbruket förekommer lönsamhetspro- blem. Lövslybekämpning med kemiska medel förbjöds tillfälligt säsong- en 1980 i avvaktan på att utredningen om användningen av kemiska me- del i jord- och skogsbruket skulle komma med en redovisning av effek- terna på miljö m.m. Röjningen av plant- och ungskogar har varit efter- satt under en följd av år. För närvarande finns röjningsbehov på ca 2 miljoner ha, vilket motsvarar 7—8 års normal röjning. Där kemisk lövsly— bekämpning kan utföras från luften ( l5—20% av röjningsarealen) be- räknades den 1979 kosta ca 300 kr per ha, vilket kan jämföras med kost- naden I OOO—I 200 kr per ha för manuell eller motormanuell röjning.

8.3.2. Skogsråvara för eldning

Ett viktigt inslag i den allmänna problembilden är att skogens roll som energiproducent uppmärksammats i takt med att oljepriserna har stigit. Fram till mitten av 1970-talet minskade successivt användningen av ved som bränsle. Då nåddes en miniminivå som kan uppskattas till l—l,5 miljoner m3f per år.' År 1979 hade den enskilda vedeldningen ökat till drygt 4 miljoner m3f per år. Enligt Skogsstyrelsens uppskattningar skulle hushållsförbrukningen maximalt kunna fördubblas till omkring 9 miljo- ner m3f per år vid slutet av I980-talet. År 1985 skulle förbrukningen kunna uppgå till 6—7 miljoner m3f. Storförbrukarnas (skolor, sjukhus, regementen, fjärrvärmeverk, industrier m.fl.) möjligheter att elda med ved har av SIND uppskattats till lika mycket 1985.2

Tillgång på ved för eldning består dels av det överskott på lövved som inte förbrukas av skogsindustrin, dels av de delar av träden som normalt inte utnyttjas. Vid avverkningarna i dag tas endast stammen tillvara för industriellt bruk. Stammen utgör 60—65 % av trädets biomassa. Totalt beräknas resterna efter awerkning och röjning uppgå till ca 45 miljoner m3f. Omkring 17 miljoner m3f skulle vara praktiskt möjligt att tillvarata genom anpassning av avverkningarna.

Den ved som eldas består mest av sådana marginalkvantiteter som är för dyra för skogsindustrin att ta hand om. Om tekniken utvecklas ytter- ligare kan det emellertid bli lönsamt att ta tillvara större mängder ved för eldning. Med nuvarande pris— och kostnadsrelationer bedöms 3—4 miljoner m3f vara lönsamt att ta tillvara. Vid en ökad anpassning av tek- niken skulle volymen kunna bli drygt 10 miljoner m3f. Ca hälften av brännveden skulle då utgöras av hyggesavfall som blir billigast att ta till- vara. Dyrast blir stubbveden. Den beräknade tillgången och efterfrågan på energived vid mitten av 1980-talet kan sammanfattas enligt följande tablå.

Tillgång miljoner me Lövvedsöverskott 5,3—6,9 Energivirke 5,3 Summa lO,6—I2,2 Efterfrågan miljoner me Småskalig förbrukning 6—7 Storskalig förbrukning 7 Summa 13—14

Uppskattningarna tyder på att efterfrågan skulle kunna överstiga till— gången vid mitten av 1980-talet. Då har ändå förutsatts att teknik och kostnader utvecklas gynnsamt så att väsentligt större mängder kan tas ut. Det bedömda efterfrågeöverskottet vid mitten av 1980-talet leder till farhågor för att delar av skogsindustrin skall få försörjningssvårigheter. Mot denna bakgrund skall länsvisa bedömningar göras över tillgång och efterfrågan på ved för eldning i samband med länsplaneringen 1980.

En ökad konkurrens om vedråvaran kan således uppstå under 1980— talet. Kan man lösa de tekniska och organisatoriska problemen finns det dock enligt Skogsstyrelsen skäl att se positivt på denna utveckling om den leder till ökad aktivitet i skogsbruket. Genom exempelvis ökad röj- ning och gallring skapas bättre betingelser för produktion av värdefull industriråvara.

Energipriset får ökad betydelse för fördelningen av vedråvaran. Sett i ett längre perspektiv bör veden från samhällsekonomisk synpunkt för- brukas av den som har bästa betalningsförmågan, förutsatt att inte skat- ter ger upphov till en felaktig fördelning. På kortare sikt kan emellertid även andra överväganden behöva göras.

8.3.3. Långtidsutredningens beräkningar

Ett av de centrala antagandena i LU 80 är att skogsindustrins tillväxt- möjligheter i alternativ 2 begränsas av att avverkningarna i skogsbruket inte kan höjas nämnvärt över 1979 års nivå. I alternativ ] begränsas skogsindustrins tillväxt å andra sidan av hänsynen till de långsiktiga av- verkningsmöjligheterna. Beräkningarna av skogsbrukets utveckling har därför tagit som utgångspunkt två skilda avverkningsnivåer l985. Alternativ 1 innebär en avverkningsnivå i skogsbruket som svarar mot de riktlinjer för skogspolitiken som antogs av riksdagen 1979. Under pe— rioden I979—l985 kommer awerkningarna i detta alternativ att öka suc- cessivt till 75 miljoner m3sk. Alternativ 2 innebär däremot att avverk- ningarna 1979—1985 ligger kvar ungefär på 1979 års nivå, dvs. omkring 60 miljoner m3sk eller l5—20 % under det långsiktigt möjliga uttaget. Med dessa allmänna förutsättningar som grund har avverkningarnas fördelning på bl. a. huggningsformer och regioner preciserats av skogs- styrelsen och Forskningsstiftelsen Skogsarbeten i samråd. En samman- 1 S .

. . . . . ektorstudiens alter- fattmng av alternativens avverkningar ges 1 tabell 8.5. Utlfrån bl.a. nativ Aoch alternativB dessa grundförutsättningar har i sektorstudierna beräkningar gjorts av motsvarar LU:s alterna- investeringskrav, produktivitetsutveckling samt konsekvenser för syssel— tiv 1 resp. alternativ 2. sättning. I det följande ges en redosivnings härav.1

1 Andelen sågtimmeri awerkningarna påver- kar relativt starkt det produktivitetsmått som används i nationalrä- kenskaperna (kr./ tim.). Det beror på att sågtim- mer är värdefullare än annat virke.

Tabell 8.5 Avverkning i alternativ 1 och 2 Miljoner m3sk

l979 1985 Alt. ] Alt. 2 Bruttoavverkning 62 75 65 Nettoavverkning 60,5 73,5 63,5 varav slutavverkning 43,8 55,0 46,I gallring I6,7 18,5 I7,4

Källa: Skogsbruket Ds E l980:4.

Investeringar. I skogsbrukets investeringar ingår vägar, maskiner och vissa skogsvårdsåtgärder.

Med nuvarande investeringstakt på vägsidan beräknas 75—80 % av landets skogsmarksareal kunna ligga inom 1 km från väg l985. I ett hög- re alternativ för investeringarna skulle framför allt vägnätets standard kunna förbättras.

Maskininvesteringarna bedöms behöva vara ungefär dubbelt så stora 1985 i alternativ I som under 1979. I alternativ 2 krävs inte riktigt lika snabb investeringsökning. Beräkningarna redovisas i detalj i sektorstu- dien med fördelning på maskintyper, system m. m. Bedömningarna skall ses mot bakgrund av att maskininvesteringarna var osedvanligt låga 1977—1979 till följd av den svaga skogskonjunkturen. Huvuddelen av det ökade investeringsbehovet hänförs till avverkningsarbetet, främst för in- köp av s. k. skördare. Vid en optimistisk bedömning av mekaniserings- takten skulle, enligt sektorstudien, skördarna svara för omkring l/ 3 av skogsbrukets maskininvesteringar i såväl alternativ 1 som alternativ 2.

Produktivitet. Genom bl.a. en snabb mekanisering av olika arbets— moment steg produktiviteten mycket snabbt under 1960-talet och en bit in på 1970-talet — med 6 a 8 % per år. Sysselsättningen sjönk i ungefär samma takt. Den lugnare produktivitetsutvecklingen under andra hälf- ten av 1970-talet kan till en del sammanhänga med att vissa grundläg- gande förutsättningar för skogsbruket ändrats. Fram till början av 1970- talet skedde en övergång i avverkningarna från gallring till slutawerk- ning. De senare ger regelmässigt större förädlingsvärde per arbetstimme. Därefter har avverkningarna måst styras över mot mer arbetskrävande bestånd eller bestånd som inte gett lika goda virkesmängder.l

Produktivitetsutvecklingen l979—1985 blir beroende av flera olika faktorer. Mängden skogsvårdsarbete och hur det fördelas på underhåll och investeringar är en av dessa faktorer. En annan — och viktigare — är bedömningen av hur snabbt utvecklingen mot mer produktiva metoder inom avverknings- och skogsvårdsarbete kan gå.

Både i slutavverkning och gallring väntas härvidlag en utveckling av teknik och arbetsmetoder ge fortsatta produktivitetsvinster. Med en snabb introduktion av skördare i norra och mellersta Sverige skulle nära hälften av slutavverkningen i dessa områden kunna ske med denna tek- nik vid mitten av 1980-talet. Avverkningskapaciteten för skördare är nu 5—6 gånger högre per dagsverke än för motormanuell metod (man med

motorsåg). Skillnaden väntas stiga ytterligare. Ca l/3 av slutavverkning- arna sker nu med motormanuell metod. Vid gallring är andelen drygt hälften.

Mot bl. a. denna bakgrund bedömer sektorstudien att det inom stor- skogsbruket är möjligt att öka prestationerna med ca 4 % per år i slutav- verkning, ca 3 % per år i gallring och ca 4 % per år i skogsodling, sett som ett genomsnitt för landet. Förutsättningarna skiljer sig emellertid åt för olika landsdelar. Det bör också tilläggas att mekaniseringen i awerk- ningsarbctet i viss mån styrs av dagsverksbehovet i skogsvården. Ett problem för skogsbruket är variationerna mellan olika säsonger. En snabbare mekanisering av avverkningsarbetet skulle förstärka säsong- svängningarna i arbetskraftsbehovet. Den totala produktiviteten blir därmed i hög grad avhängig av mekaniseringstakten i skogsvårdsarbetet, som kräver mycket arbetskraft under korta säsonger.

Prestationsökningen beräknas bli ca 2,5 % i alternativ I och ca I,5 % i alternativ 2 vid en sammanvägning av alla arbeten i skogsbruket. Den ökade mekaniseringen väntas inte kunna ge lika stora bidrag som tidiga- re. Nästa mekaniseringsvåg kommer sannolikt först när mekaniserad skogsodling kan införas i stor skala. Det torde emellertid knappast ske under 1980-talet.

Sysselsättningen mätt i dagsverken beräknas med de förutsättningar som valts öka 1979—1985 i alternativ 1 med ca I % per år men sjunka i alternativ 2 med ca I % per år. Att den snabba sysselsättningsminsk- ningen därmed upphör är en konsekvens bl. a. av att de arbetsintensiva skogsvårdsarbetena och övrigt arbete förutsatts få den intensitet som be- hövs för att upprätthålla den långsiktiga skogsproduktionen vid ca 75 miljoner m3sk. Det skulle kräva att 25—30 % av dagsverkena ägnas åt dessa arbeten. Om så inte blir fallet kommer sysselsättningen att sjunka snabbare.

I tabell 8:6 redovisas i sammandrag Skogsstyrelsens beräkningar av sysselsättningen 1979 och l985. För en mer detaljerad redovisning på olika arbeten m. m. hänvisas till bilagan.

Tabell 8.6 Sysselsättning uppdelad på landsdelar 1000- tal dagsverken

Region l979 l985

Alt. 1 Alt. 2 Norra Sverige 2 565 2 478 2 413 Mellersta Sverige 2 870 2 783 2 663 Södra Sverige 3 404 3 993 3 355 Summa 8 839 9 253 8 431

Källa: Skogsbruket Ds E l980z4.

8.3.4. Sammanfattning

Sektorstudiens beräkningar har som nämnts haft som utgångspunkt två olika avverkningsnivåer 1985. Den produktivitets- och investeringsbe- dömning som framkommer ur sektorstudien har använts som indata till modellkalkylerna. Utvecklingen av det produktivitetsmått som används i modellkalkylerna (kr/ tim.) kan skilja sig något från utvecklingen av det gängse måttet i skogsbruket, dagsverken per 100 m3sk, beroende på t. ex. sortimentsförskjutningar.

I alternativ 1 erhålls även i modellkalkylerna ett produktionsvärde 1985 som motsvarar en bruttoavverkning av ca 75 miljoner m3sk. Där- vid har också beaktats att förbrukningen för eldning ökar. Sysselsätt- ningen i timmar minskar med I % per år, dvs. i samma takt som antalet dagsverken beräknades minska i sektorstudien. Att avverkningarna i slu- tet av prognosperioden när 75 miljoner m3 sk innebär således att det un- der perioden avverkas i genomsnitt mindre än vad som är långsiktigt möjligt. Av samhällsekonomiska skäl skulle det vara önskvärt med en högre awerkning med hänsyn främst till det stora exportkrav på det svenska näringslivet som framkommer ur modellkalkylerna, men också med hänsyn till sysselsättningen i skogslänen. Alternativ I får dock an- ses innebära en relativt optimistisk awerkningsprognos i detta tidsper— spektiv om man beaktar de faktorer som f. n. styr virkesutbudet.

I alternativ 2 motsvarar produktionsvärdet enligt kalkylerna en brut- toawerkning av drygt 60 milj. m3 sk. Sysselsättningen i timmar sjunkeri samma takt som i sektorstudien, dvs. med 1 % per år.Den regionala upp- delning som gjorts i sektorstudien pekar på att sysselsättningstillfällen vid en svagare utveckling försvinner främst i norra och mellersta Sverige. Om skogsvårdsarbetena inte blir lika omfattande i en situation med sämre lönsamhet så sjunker sysselsättningen snabbare. Kalkylerna sammanfattas i tabell 8.7.

Tabell 8.7 Sammanfattning av kalkylerna. 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

"979 _ 1965— l970— 1971; 1979—1985

1970 1974 1979 _— Alt. 1 Alt. 2

& Produktionsvärde 8 242 0,3 . . . . 3,5 0,5 Förädlingsvärde 5 585 —0,5 0,4 —4,9 3,7 0,6 Produktivitet (kr/ tim.) 70,57 7,9 7,3 —1,1 2,6 1,5 Sysselsättning (milj. tim.) 79,13 —7,8 —6,5 —3,9 1,1 —1,0 Investeringar 721 2,7 4,4 —l ,0 6,3 2,9 —vägar 97 —5,3 —3,6 2,0 6,8 —2,4 —maskiner 274 6,2 2,9 —7,4 1 1,8 7,1 —skogsvård 350 2,4 10,5 5,5 0,4 0,4 E_—

8.4. Byggnadsverksamhet

Underlaget för LU:s bedömningar av byggsektorns utveckling har ut- arbetats av Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF).l

8.4.1. Bakgrund och problembild

Byggproduktionen steg mycket snabbt under l950- och 1960-talen då den ökade med i genomsnitt 4—5 % om året. Bakom den expansiva ut- vecklingen låg bl. a. ambitionen att bygga bort 1950-talets bostadsbrist, vilket medförde att bostadsproduktionen steg från 44 000 lägenheter är 1950 till I 10 000 år 1970. Även industri- och anläggningsbyggande öka- de starkt under 20-årsperioden. Det sammanhängde med den relativt snabba ekonomiska tillväxten under denna tid. Byggandet var också i sig en pådrivande faktor för produktionsutvecklingen inom andra sekto- rer, bl. a. inom industrin där nästan 20 %»av de producerade varorna di- ' rekt eller indirekt gick till byggsektorn.

Vid början av 1970-talet stagnerade byggandet samtidigt som inrikt- ningen förändrades på ett genomgripande sätt. Det successivt minskade bostadsbyggandet kompenserades emellertid under första hälften av 1970-talet av ökat industribyggande och därefter av en starkt ökad om- byggnads- och reparationsverksamhet. Därigenom kom produktions- volymen att i stort sett ligga kvar på oförändrad nivå under hela 1970- talet. Byggnadsproduktionens fördelning på olika slags byggande fram- går av tabell 8.8. Där framgår att ungefär 1/3 av byggnadsproduktionen avsåg bostadssektorn (ny- och ombyggnader samt reparationer); ett för- hållande som varit likartat under hela 1970-talet.

Branschens sysselsättningsutveckling de senaste 20 åren framgår av diagram 8.6. Som mest var 374 000 personer sysselsatta 1969. Nedgång- en under 1970-talet, som varit drygt 2 %per år i genomsnitt, har till en del motverkats av den ökade reparations- och ombyggnadsverksamhe- ten. Denna är arbetsintensivare än vad nybyggandet är. De största bygg- företagen har också delvis kunnat kompensera den vikande efterfrågan i

Tabell 8.8 Byggproduktionens utveckling 1970—l979

Milj. kr Årlig procentuell förändring, 1979, 1975 års priser 'OPande 1970—1975 1979979 priser Totalt byggande 69 800 —O,5 0,5 därav: reparationer och ombyggnader 24 100 2,5 4,0 Nybyggande totalt 45 700 —l,5 —l,5 därav: bostäder 15 400 —4,0 —l,5 övriga hus 14 900 —4,0 3,5 industri 3 500 7,0 —15,5 vägar och anläggningar 11 900 —l,O —2,5 Källa: SBEF.

' Sektorstudien finns publicerad som bilaga till LU 80. ”Byggnads- och anläggningsindu- strin”.

Diagram 8.6 Antal sys- selsatta inom byggnads- verksamhet 1960—1979.

Källa: SCB, national- räkenskaperna.

Sverige med ökat byggande utomlands. De 15 största företagen ökade under perioden 1969—1979 antalet anställda utomlands från 400 till 2 200. År 1979 uppgick värdet av utlandsbyggandet till ca 4 miljarder kr i löpande priser, vilket motsvarade ca 6 %av den totala produktionen.

Sysselsättningsnedgången har inte lett till någon större arbetslöshet i branschen. Den tidigare höga medelåldern hos byggnadsarbetarna har gett en relativt hög naturlig avgång samtidigt som nyrekryteringen varit liten. Dessutom har en stor del av den övertaliga arbetskraften sugits upp av andra näringar. Under 1970-talet har det t. o. m. vid flera tillfäl- len rått brist på byggnadsarbetare inom vissa fack. Åren 1979 och 1980 var det just bristen på byggnadsarbetare i vissa delar av landet som ut- gjorde det största hindret för att öka byggproduktionen. Bristen var ac- centuerad i storstadsområden samtidigt som arbetslösheten bland bygg- nadsarbetare var relativt hög i norra Sverige. Arbetslösheten inom bygg- arbetarkåren under vintern och våren 1980 var emellertid den lägsta som registrerats under efterkrigstiden.

Byggnadsarbetarkårens relativa storlek skiljer sig åt mellan olika delar av landet, vilken följande tablå antyder. I huvudsak gäller att bristen på arbetskraft är störst i de delar av landet där byggnadsarbetamas andel av befolkningen är minst. Med en otillräcklig rörlighet på arbetsmarkna- den riskerar denna obalans att kvarstå över en längre tid och hindra en ökad produktion.

Antal sysselsatta

35000

300 00

1960 1965 1970 1975 1980

Byggnadsarbetare Andel av totala Andel av to- Arbetslöshet per 1 000 invån. antalet byggnads- talt byggande ikassorna arbetare l979, % l979 (prel.) nov. 1979, % Storstadslänen 12 34 32 1,1 Norrlandslänen 18 20 19 , Övriga län 12 46 49 2,7

8.4.2. Produktion och produktivitet

Produktiviteten i byggandet är känslig för såväl volymen som inrikt- ningen av produktionen. Fördelningen på småhus, flerbostadshus, an- läggningar etc. och i vilken mån produktionen består av nybyggande, ombyggnad respektive reparation spelar således — vid sidan av den tota- la volymutvecklingen — en avsevärd roll för produktivitetens utveckling.

Den totala byggproduktionen har i LU:s alternativ ] beräknats öka med ca 1.8 %per år. Bakom denna tillväxt ligger en ökad investerings- aktivitet i bostadssektorn och i industrin. Industrins byggnadsinveste- ringar har bedömts behöva öka med 8 %per år i detta alternativ. I bo- stadssektorn hänförs ökningen till en ökad ombyggnads— och repara- tionsverksamhet. Investeringarna i nya bostäder beräknas emellertid lig- ga kvar på ungefär samma nivå som 1979. Även produktionen i anlägg— ningssektorn väntas öka, där bl. a. den fortsatta utbyggnaden av kärn- kraften i Forsmark och Oskarshamn väger tungt. I just denna del är det dock ingen skillnad mellan alternativen. För övrigt husbyggandes del har en dämpning av ökningstakten förutsetts ske inom stat och kommun på grund av den strävan att dämpa den offentliga sektorns expansion som ligger i detta alternativ. Sammantaget beräknas byggnadsinveste- ringarna öka med 1,5 %per år 1979—1985 i alternativ 1.

l alternativ 2 beräknas byggproduktionen öka med 0,6 % per år 1979—1985 och de totala byggnadsinvesteringarna med 0,3 % per år. In- dustrins byggnadsinvesteringar sjunker med knappt 2 %per år. Trots att investeringarna i nya bostäder sjunker beräknas ändå produktionen i bostadssektorn öka med 1,9 %per år till följd av ökad ombyggnads- och reparationsverksamhet. Den offentliga sektorns byggnadsinvesteringar växer däremot snabbare i alternativ 2, med 1,6 % per år medan de ligger kvar på oförändrad nivå i alternativ 1.

I båda alternativen bedöms således en expansion ske av reparations-. underhålls- och ombyggnadsarbete i bostadssektorn i och med att den successivt ökande kapitalstocken ger ett allt högre reparations- och un- derhållsbehov. Behovet förstärks av att miljonprogrammets bostäder byggda under senare delen av 1960-talet nu i ökad omfattning kommer att behöva repareras och underhållas.

Under expansionen på 1960-talet blev byggandet alltmer materialin- tensivt. Arbetsmoment flyttades från byggarbetsplatsen till industrin, och arbetsbesparande monteringssystem infördes. Under 1970-talet har framför allt den minskade objektstorleken i flerbostadsbyggandet och det ökade småhusbyggandet inneburit att det traditionella platsbyggan- det ökat sin andel. Det här förhållandet avspeglas i byggnadssektorns förädlingsvärdeandel, som sjönk något under 1960-talet men åter steg

under 1970-talet. Enligt sektorstudien torde andelen bli i stort sett oför- ändrad de närmaste åren.

Produktivitetsutvecklingen för byggandets olika delar framgår av ta- bell 8.9. Den svaga produktivitetsu(vecklingen i flerbostadshusbyggande och i industribyggande under senare delen av 1970-talet sammanhängde med den sjunkande byggvolymen. Industrins byggnadsinvesteringar nådde en toppnivå 1975 och sjönk därefter till ca hälften av denna nivå fram till 1979. Det ledde till ett sämre utnyttjande av de fasta produk- tionsresurserna. Vidare minskade objektstorlekarna i byggandets olika delar, vilket i allmänhet ledde till att arbetstidsåtgången ökade på ar- betsplatserna. Den mindre marknaden för flerbostadshus kan ha med— fört minskade motiv för byggföretagen att utveckla metoder för detta byggande.

Den ökade ombyggnads- och reparationsverksamheten torde ha in- neburi t att produktivitetsutvecklingen inom denna del av byggandet har överskattats under 1970-talets senare del. Värdet av dessa arbeten räk- nas till byggproduktionen i den mån det fångas upp av statistiken (t. ex. viss lånestatistik), men motsvarande sysselsättning registreras inte i sam- ma utsträckning. En stor del av de mindre byggnadsarbetena utförs av hushållen själva, ofta på den s. k. svarta marknaden. Därmed torde ock- så den sammanvägda produktivitetsutvecklingen l975—l979, såsom den framkommer i tabell 8.9 i viss mån vara överskattad.

Den produktionsökning som sektorstudien räknat med i alternativ 1 ger en gynnsam produktivitetsutveckling l979—l985. Inom flerbostads- byggande och industribyggande räknar sektorstudien med att produkti- viteten skall kunna öka med ca 5 % per år. Inom övrigt husbyggande väntas produktiviteten stiga med 2,5 ä 3 % per år.

Som nämnts väntas ombyggnads-, reparations- och underhållsarbeten öka i omfattning. Dessa arbeten är mer sysselsättningsintensiva än ny-

Tabell 8.9 Bruttoproduktion per arbetad timme Årlig procentuell förändring

1971— 1975— 1979—1985 1975 1979 Alt. 1 Alt. 2 Flerfamiljshus 5,4 —3,4 5,0 2,4 Småhus 5,4 1,5 2,5 1.9 ___ Summa bostäder 5,4 —0,8 3,6 2,0 Övriga hus 6,2 3,0 3,0 2,3 Industri 6,7 0,4 5,0 1,5 Anläggningar 4,3 3,5 2,5 2,0 Summa nybyggnad 5,4 2,7 3,0 2,0 Ombyggnad, reparation och underhåll 3,0” 5,6" 3,2 2,6 Total byggproduktion per arbe- tad timme inkl. tjänstemän 3,1 3,1 3,0 2,2 & ” Produktiviteten residualt bestämd. Källa: SBEF.

byggande. Med beaktande härav beräknas den sammanvägda arbets- produktivitetens tillväxttakt i alternativ 1 för perioden 1979—1985 uppgå till 3 % per år. Den blir därmed densamma som under perioden 1975—1979. I och med att utvecklingen under den sistnämnda perioden torde vara överskattad innebär den förutsedda utvecklingen i realiteten en något förbättrad utveckling av arbetsproduktiviteten under prognos- 1 perioden.

Med den långsammare tillväxten i byggproduktionen som förväntas i alternativ 2 blir den sammanvägda produktivitetstillväxten lägre än i al- ternativ l. Mindre möjligheter ges att utnyttja kapaciteten rationellt. Vi- dare torde den lägre aktivitetsnivån medföra ett sämre ”innovations- i klimat”, vilket på litet längre sikt kan ge ännu större skillnader i pro- i duktiviteten.

8.4.3. Investeringar

Den ökade byggproduktionen under l950- och 1960-talen kom att verka kraftigt pådrivande på mekaniseringen och den tekniska utvecklingen inom byggandet. En påtaglig innovation i byggprocessen under denna tid var t. ex. byggkranarnas införande på arbetsplatserna i slutet av 1950-talet och i början av 1960—talet. Trots den stagnerande byggpro- duktionen under 1970-talet fortsatte mekaniseringen i byggandet.

Byggnadsverksamhetens egna investeringar domineras av maskinin- vesteringar. Enligt nationalräkenskaperna ökade maskinkapitalet under 1970-talet med ca 2 %per år i genomsnitt. Samtidigt minskade antalet arbetade timmar med ca 3 %om året i genomsnitt. Produktionen har så- ledes till stor del genom en ökad kapitalmängd per timme kunnat upp- rätthållas vid ungefär oförändrad nivå, trots att sysselsättningen min- skat. Detta framgår av diagram 8.7.

Skärpta arbetsmiljökrav har under senare år gjort en stor del av ma- skinparken tekniskt föråldrad. En fortsatt produktionsökning inom re- parations- och ombyggnadssektorn väntas dessutom öka behovet av nya typer av mindre ”universalmaskiner” lämpliga för mindre byggnads- arbeten. Svårigheter att rekrytera tillräckligt med byggarbetskraft på- verkar också mekaniseringen.

Mot denna bakgrund och under de marknadsförutsättningar som an- givits för alternativ ] beräknas maskininvesteringarna l979—1985 be- höva öka med drygt 2 %per år. Med den något svagare byggutveckling— en i alternativ 2 och med en likartad produktionssammansättning som 1979 förutses ett ungefär oförändrat investeringsbehov.

Vid investeringsbedömningarna bör också beaktas att det har blivit vanligare att hyra in maskiner för speciella objekt. 1970-talets stagne- rande byggande har i många företag medfört att man vill undvika att binda finansiella resurser i realkapital. Osäkerhet om den långsiktiga ut- vecklingen medför sannolikt större benägenhet att hyra in maskiner vid tillfälliga marknadsuppgångar. De beräknade investeringsökningama i byggnadsverksamheten kan därför överskatta branschens egna maskin— investeringar något, om en större andel av investeringarna sker hos ut- hyrningsföretagen i stället.

Diagram 8. 7 Maskinka- pita/, förädlingsvärde och Sysselsättning 1970— 1 979.

Källa: SCB. nationalrä- kenskaperna.

130 Index 1970 = 100 120 Maskinkapital ,.,_/ s,x /'/ ./. & .,-_od 110 ' . _, I & ,,, i ”'

Förädlingsvärde

100

90

80

* _ Sysselsättning (timmar)

70 1970 72 74 76 78 79

Branschens egna byggnadsinvesteringar avser byggande av kontors- hus, anskaffande av personalbodar m. m. Byggnadsinvesteringarna, som har en relativt liten volym, väntas minskai båda alternativen.

8.4.4. Sammanfattning

Resultaten av LU:s bedömningar redovisas i tabell 8.10. De gjorda upp- skattningarna av produktivitetsutveckling och av investeringsutveckling i byggsektorn själv har redovisats ovan. Huvuddelen av byggsektorns produktion avser investeringar. Produktionen bestäms därmed till störs- ta delen av de antaganden om byggnadsinvesteringarnas utveckling som görs i övriga delar av ekonomin. Därtill kommer den byggnadsproduk- tion som avser reparationer och underhåll.

I alternativ 1 uppgår den beräknade bruttoproduktionsökningeni sek- torn till 1.9 %per år. Det är en något lägre tillväxt än den som sektorstu- dien haft som utgångspunkt vid beräkning av bl. a. produktivitetsut- vecklingen. Produktivitetsökningen har därför justerats ned något i det- ta alternativ jämfört med sektorstudien. Hänsyn har också tagits att för- ädlingsvärdet, dvs. bidraget till BNP, ökar något snabbare. Det innne- bär att förädlingsvärdeandelen i sektorn bedömts öka under perioden.

Tabell 8.10 Sammanfattning av kalkylerna 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985

1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Produktionsvärde 48 574 3,6 . . . . 1,8 0,6 Förädlingsvärde 19 770 2,9 —0,6 1,1 2,0 0,6 Produktivitet, ( kr./tim.) 42,00 3,4 4,1 3,5 2,9 2,2 Sysselsättning, ( milj. tim.) 470,72 —0,5 —4,5 —2,3 —0,9 —l,6 Investeringar I 184 0,4 —l,5 —0,4 0,2 —l,5 — byggnader 266 —7,9 0,2 1 1,1 —9,8 —1 1,3 — maskiner 918 1,8 —l,7 -2,6 2,3 0,6

En anledning härtill är att LU — med utgångspunkt i sektorstudiens bedömning om en oförändrad förådlingsvärdeandel 1979—1985 och i en- lighet med den allmänt ökade energibesparing som präglar detta utveck- lingsalternativ — räknat med att det även i byggnadsverksamheten skall gå åt relativt sett mindre energi 1985 än 1979 i förhållande till brutto- produktionen. I alternativ 2 beräknas inte motsvarande energibesparing komma till stånd. Av det skälet utvecklas bruttoproduktion och föräd- lingsvärdei samma takt, eller med 0,6 %per år 1979—1985.

Den återgivna produktivitets- och produktionsutvecklingen medför att sysselsättningen mätt i timmar sjunker med 0,9 %per år i alternativ 1 och med 1,6 % per år i alternativ 2. Medelarbetstiden per sysselsatt har av SCB beräknats minska under perioden 1979—1985 i båda alternati- ven, främst beroende på en antagen ökning av antalet sysselsatta kvin- nor. se avsnitt 3.2. Det innebär att antalet sysselsatta personer blir oför- ändrat i alternativ 1, medan antalet sjunker med 2 000 per år i alterna- tiv 2.

8.5. Varuhandel

Distributionen utgör en länk mellan produktionen och användningen av varor. För de allra flesta varor är det särskilda företag som utför distri- butionsarbetet. I detta ingår transporttjänster men också marknadsfö— ring och administration m.m. Distributionsarbetet kan ske i flera led, och man brukar indela varuhandeln i detaljhandel och partihandel. De- taljhandeln är den del som handhar försäljningen av varor till hushåll, medan partihandeln säljer varor till företag (inkl. detaljhandel). Sam— mantaget bidrog varuhandeln 1979 med drygt 10 % av BNP. Förädlings- värdet var ungefär lika stort i partihandeln som i detaljhandeln. Syssel- sättningen fördelades något ojämnare och uppgick till nära 200 000 per- soner i partihandeln och drygt 325 000 personer i detaljhandeln. De sys- selsatta i detaljhandeln var till 2/ 3 kvinnor och till nära hälften deltids- arbetande. I partihandeln var dessa andelar mer likartade dem i övriga näringslivet. '

' Framställningen i det- ta avsnitt baseras i hu- vudsak på en sektorstu- die för varuhandeln, ut- förd av Handelns ut- redningsinstitut (HUI) som publiceras som bila- ga till LU.

Tabell 8.11 Detaljhandelns sammansättning 1979 Löpande priser

Omsättning Fördelning Milj. kr %

Varuhushandel 18 530 13,5 Dagligvaruhandel 45 173 32,9 därav: livsmedelshandel 37 637 27,4 Fackhandel 30 778 22,4 Summa egentlig detaljhandel 94 481 68,9 Bil- och drivmedelshandelfl 31 317 22,8 Apoteks— och systemvaruhandel 11 338 8,3 Total detaljhandel 137 136 100,0

" Inkl. reparationer och underhåll av bilar. Källa: SCB:s omsättningsstatistik.

8.5.1. Detaljhandeln

I tabell 8.1 ] ges en översikt över de branscher som ingår i detaljhandeln.

Utvecklingen i detaljhandeln sammanhänger dels med effektiviteten i enskilda företag, dels med hur branschens struktur förändras. Effektivi- teten har tidigare kunnat höjas främst genom tillämpning av självbetjä- ningssystem och moderna marknadsföringsmetoder. Självbetjäningen är nu praktiskt taget helt genomförd i dagligvaruhandeln och varuhushan- deln, och möjligheterna till ytterligare utbredning i fackhandeln är be- gränsade. För framtiden väntas rationaliseringar huvudsakligen ske in- om transport- och förpackningssystem samt genom datorisering av ar- betsrutinerna inom detaljhandelsföretagen.

Strukturomvandlingen var snabbast under 1960-talet med bl. a. en re- kordstor nedläggning av livsmedelsbutiker samtidigt som självbetjä- ningssystemet slog igenom och varuhusen expanderade kraftigt. Denna process saktade av under 1970-talet, då den svaga efterfrågeökningen gjorde företagen mindre benägna att satsa på utvidgningar. Antalet för- säljningsställen fortsatte dock att sjunka under 1970-talet. Minskningen var särskilt stor inom dagligvaruhandeln och varuhushandeln, där an- talet försäljningsställen under perioden minskade med 1/4. Inom dag- , ligvaruhandeln uppgick nedläggningarna under 1970-talet till i genom- snitt 665 enheter per år, medan nyetableringarna blott uppgick till 157 butiker per år. De nyetablerade butikerna var i gengäld avsevärt större än de nedlagda. I tabell 8.12 redovisas sammansättningen av butiksbe- ståndet i dagligvaruhandeln 1978.

En drivkraft i strukturomvandlingen har varit möjligheterna att vinna stordriftsfördelar. Det förefaller emellertid som om dessa möjligheter nu börjar bli uttömda. De allra största detaljhandelsföretagen fick sålunda vidkännas en viss minskad omsättningsandel under andra hälften av 1970-talet. Till följd av utvecklingen mot stordrift har butiksnätet blivit glesare, vilket skapat utrymme för även mindre butiker med lokalisering nära konsumenterna. Ett karakteristiskt drag i 1970-talets utveckling var

Tabell 8.12 Butikstyper inom dagligvaruhandeln 1978

Antal Andel av Förändring av butiker omsättningen omsättnings- % andelen l974—l978 procentenheter Stormarknader 38 4,9 0,8 Övriga varuhus 308 15,3 -—0,5 Dagligvarumarknader 23 1,4 —0,6 I—Iallbutiker 404 1 1,1 0,8 Ovriga storlivsbutiker 804 24,8 2,4 Summa storlivsbutiker ] 577 57,5 2,9 Servicebutiker ] 143” 5,4 3,9 Övriga dagligvarubutiker 6 880 37,1 —6,4 Totalt 9 600 100,0 0

” Inkl. 410 trafikbutiker. Anm. För definitioner, se HUlzs sektorstudie.

framväxten av de 5. k. servicebutikema, vilka lokaliserats nära bostads- områden och trafikleder och vilka har ett begränsat sortiment av pro- dukter med hög omsättningshastighet. Servicebutikernas andel av om- sättningen i dagligvaruhandeln är dock fortfarande begränsad och det är de stora butikerna som dominerar. Hos de flesta branscherna i detalj- handeln har varusortimentet kommit att breddas så att numera även be— tydande delar branschfrämmande produkter ingår, t. ex. kemisk—teknis- ka varor i livsmedelsbutikernas sortiment. Genom samarbete i kedje— bildningar har även medelstora och självständiga butiksenheter kunnat tillgodogöra sig stordriftsfördelar, framför allt på inköpssidan och inom det administrativa området.

Lönsamheten i detaljhandeln är starkt beroende av omsättningens storlek. Endast i stormarknadernas och varuhusens dagligvaruavdel- ningar samt stora hallbutiker med en omsättning över 15 milj. kr är lön- samheten genomsnittligt sett positiv. De mindre butikerna, som antals- mässigt utgör över 90 % av butikerna i dagligvaruhandeln, skulle i ge- nomsnitt inte ge något överskott om marknadsmässig ägarlön och ränta på eget kapital medräknas bland kostnaderna. Även bland dessa butiker förekommer dock givetvis stora skillnader.

Inom fackhandeln har tendenserna till stordrift varit avsevärt svagare än inom dagligvaruhandeln. Strukturomvandlingen inom fackhandeln har därmed haft en något annorlunda karaktär. Nyetableringama mot- svarade ungefär nedläggningarna, och antalet butiker förblev således relativt oförändrat under 1970-talet. Även inom delar av fackhandeln förekommer kedjebildningar.

Ungefär 2/ 3 av den privata konsumtionen avser varor som säljs ge- nom detaljhandeln. Genom att t. ex. bostadskonsumtionen är relativt stabil, utsätts detaljhandelns försäljning för större konjunkturfluktuatio- ner än den totala privata konsumtionen. Det förekommer dock stora skillnader i utvecklingstakt och konjunkturvariationer mellan olika va- rugrupper. Livsmedelsförsäljningen är mest stabil, medan varor för fri-

tidsbruk har fluktuerat kraftigt kring en snabbt ökande trend. Detalj- handelns försäljning varierar inte bara med konjunkturen utan kan skil- ja sig kraftigt mellan olika månader, mellan olika veckodagar och mellan olika tidpunkter på dagen. Dessa belastningsvariationer försvårar ett högt kapacitetsutnyttjande, eftersom det i många fall är svårt att an- passa f aktorinsatserna till försäljningsvariationerna.

Med den uppbromsning som förutses för den privata konsumtionens ökningstakt under perioden 1979—1985 måste den genomsnittliga till— växten i detaljhandelns omsättning bedömas bli mycket svag. I första hand gäller detta alternativ 1. Sannolikt kommer omsättningen mellan enskilda år under perioden att minska. Stora volymvariationer i detalj- handeln kan medföra likviditetskriser för en de] företag. Inom de bran- scher som är mest konjunkturkänsliga, t. ex. de som säljer varaktiga va- ror, kan man vänta sig en utslagning av företag. Även inom dagligvaru- handeln kan en omstrukturering väntas i riktning mot ökad andel låg- service- och lågprisbutiker. Utvecklingen av konsumenternas inköpsva- nor kan väntas ge underlag för en fortsatt tillväxt av servicebutikerna, förutsatt att några inskränkningar i affärstidslagstiftningen inte görs.

8.5.2. Partihandeln

I partihandeln ingår all försäljning till detaljhandeln samt alla leveranser av insatsvaror och investeringsvaror till näringslivet. Också all import- verksamhet innefattas i begreppet partihandel. All försäljning sker emel- lertid inte genom företag som har grossistfunktionen som huvudsaklig verksamhet. År 1978 fanns det drygt 18 000 partihandelsföretag i landet. Antalet hade ökat med 13 % från 1971. Av samtliga partihandelsföretag har hela 30 % inte någon anställd personal och ytterligare 40 % mindre än 5 anställda. I tabell 8.13 redovisas partihandelns försäljning på olika varugrupper.

Partihandeln är en heterogen näringsgren. Vissa verksamhetsgrenar, t. ex. försäljning av insatsvaror till industrin liksom distribution av dag-

Tabell 8.13 Partihandelns sammansättning 1979 Andel av omsättningen i procent

Producentvaror

Råvaror och halvfabrikat 19

Maskiner, verktyg, apparater _12_ 31

Konsumentvaror Dagligvaror 24 Urvalsvaror & 39

Blandad användning Transportmedel 7 Bränsle och drivmedel & 30 Totalt 100

Källa: SCB Partihandelns försäljning i företag med fler än 19 anställda.

ligvaror till detaljhandelsblocken, förutsätter vanligen hantering i stora kvantiteter. Specialinriktade aktiviteter, agenturverksamhet m.m. krä- ver däremot inte nödvändigtvis storskaliga operationer för att vara kon- kurrenskraftiga. Den lokala marknadsbevakningen är ett viktigt kon- kurrensmedel inom branscher där huvuddelen av omsättningen går till mindre företag, t. ex. detaljhandel, hantverk, byggmästare etc. Vissa fak— torer som gynnar storföretagsamheten kan dock väntas få ökad tyngd i framtiden. I den hårdnande konkurrensen behövs t. ex. expertis för marknadsföring samt inköp på den internationella marknaden.

Under 1970—talet har många partihandelsföretag breddat sitt sorti- ment och kommit att överta funktioner som tidigare utfördes i andra led i kedjan mellan producent och konsument, t. ex. paketering och pris- märkning. I vissa fall har funktionsöverflyttningen uppkommit genom att detaljhandelskedjor integrerat bakåt och i egen regi utför partihan- delns funktioner, vilket minskat utrymmet för fristående grossister. Ex- empel på funktionsöverflyttningar finns också inom producentvarusek- torn. Varuhandelsföretagen spelar vidare en allt större roll som informa- törer vad avser industrins marknadsföring.

Också organisatoriskt har strukturomvandlingen i partihandeln fort- satt under 1970-talet, framför allt genom fusioner och företagsförvärv. Den mest uppmärksammade fusionen under decenniet var bildandet av dagligvarublocket DAGAB. En drivande faktor bakom partihandelns strukturomvandling har varit att existerande grossistföretag varit för små för att kunna åstadkomma de kapitalresurser som krävts för inves- teringar såväl i egna anläggningar som i utbyggnader i återförsäljarledet. Inom de mera specialiserade delarna av partihandeln har stordriftsför- delarna dock varit mindre påtagliga. Kundföretagens struktur utgör ofta en begränsande faktor vad gäller storskaligheten i partihandelsledet. Ge— nom prisdifferentiering strävar många partihandelsföretag efter att öka den genomsnittliga orderstorleken från kunderna. Ett annat exempel på rationaliseringsåtgärder är införandet av s. k. snabbgross (cash and car- ry) som förekommer inom flera branscher och som innebär en förenk— ling av grossistens varuhantering. Ytterligare mekaniseringar av varu- hantcringen kan väntas. Den hittillsvarande utvecklingen har inneburit att det i dag ofta är kontorsrutinerna (inköp, försäljning, administra— tion) som svarar för de största kostnaderna i partihandelsföretagen. En ökad tillämpning av ADB-teknik är därför trolig de närmaste åren.

8.5.3. Investeringar

Under 1970-talet fluktuerade bruttoinvesteringarna i byggnader och an- läggningar runt en relativt konstant nivå. Maskininvesteringarna ökade däremot kraftigt efter 1971. Ökningen var snabbast i detaljhandeln. Be- hovet av rationaliseringar kommer att bli fortsatt stort under 1980-talet. Traditionella vägar är i stort sett uttömda och nya metoder måste därför tillgripas. För att kunna hålla en rimlig utveckling av löner och lönsam— het i branschen ter det sig oundgängligt att de möjligheter som datatek- niken ger också tas i anspråk.

För partihandelns del är det främst de administrativa rutinerna som är särskilt arbetskrävande och som ännu inte automatiserats i större om- fattning. På detaljhandelssidan, företrädesvis inom varuhussektom, dag- ligvaruhandeln samt vissa delar av fackhandeln, utgör beställningsarbe— tet, prismärkningen och kassarutinerna de mest arbetsintensiva momen- ten i verksamheten.

Redan i dag finns det tekniska lösningar till datoriserade informa- tions— och kommunikationssystem i varuhandelns olika led. Dessa kan ge avsevärda effektivitetsförbättringar i relationerna mellan fabrikanter och grossister, mellan grossister och detaljister respektive mellan de- taljister och konsumenter. Ett exempel avseende det sistnämnda ledet är det 5. k. EAN-systemet. Integrerade system för hela varuflödet mellan producent och konsument skulle ytterligare öka effektiviteten. Erfaren- heten visar dock att en mera allmän tillämpning av sådana system kan ske först efter en ganska lång introduktionstid. Begränsningarna består framför allt i organisatoriska problem vid en snabb teknisk utveckling. Effekterna på varuhandelns produktivitet under den medelsiktiga perio— den har därför bedömts bli relativt små.

8.5.4. Långtidsutredningens beräkningar

För perioden 1979—1985 bedöms investeringarna i alternativ 1 öka något långsammare än i den snabba takt som uppnåddes under andra hälften av 1970-talet. En återhållande faktor för tillväxten är den svaga lönsam- heten i branschen som gör de finansiella resurserna knappa. Särskilt markant är detta i alternativ 2 med dess svaga utveckling för partihan- deln, där ökningstakten för investeringarna antagits bli ytterligare lägre. De historiska ökningstalen och prognoserna sammanfattas i tabell 8.14.

Tabell 8.14 Varuhandeln 1965—1985 1975 års priser

% Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 &_ Förädlingsvärde 29 772 4,2 2,8 1,1 2,7 " 1,9 Sysselsättning, antal 525 700 1,1 0,4 0,5 0,6 —0,3 milj. tim. 818,43 0,1 —O,4 —0,7 —0,2 —0,9 Produktivitet, kr/ tim. 36,38” 4,1 3,2 1,8 2,9 2,8 därav: partihandel 40,85b . . 2,6 —0,6 2,2 1,2 detaljhandel 32,85!” . . 3,2 3,5 3,0 4,0 Omsättning — partihandel 150 377 4,1 2,5 0,3 2,2 1,2 — detaljhandel 86 7546 2,8 2,2 1,4 0,3 1,4 Bruttoinvesteringar 4 107 0,2 1,1 8,1 8,0 6,5 därav: byggn./anläggn. 845 —l,8 —6,6 —l,6 2,2 0,0

mask./ invent. 3 262 1,8 6,4 11,8 9,3 7,9 M— " Förädlingsvärde till faktorpris per arbetstimme. b Förädlingsvärde till producentpris per arbetstimme. ” Exkl. 2 546 milj. kr avseende bilreparationer inom detaljhandelsföretag.

Produktiviteten påverkas förutom av kapitalstockens sammansättning och tillväxt även av tillväxten i produktionsvolymen. För detaljhandelns vidkommande saknas empiriska erfarenheter av produktionstillväxten under så långa perioder med låg tillväxt i den privata konsumtionen som förutses i alternativ 1. Den prognos om 0,3 % årlig ökning av detaljhan- delns omsättning som gjorts i detta alternativ är därför osäker. Under 1970-talet ökade detaljhandelns omsättning med 1,8 % per år. Samtidigt steg produktiviteten med i genomsnitt 3,4 % per år. Sannolikt spelade funktionsöverflyttningar från detaljhandeln till partihandelsledet en vä- sentlig roll för denna relativt snabba produktivitetstillväxt. För prognos- perioden har detaljhandelns produktivitet i alternativ 1 antagits stiga med 3,0 % per år. Vid den beräknade tillväxten i förädlingsvärdet om 1,4 % per år minskar timsysselsättningen årligen med 1,6 %. Antalsmäs- sigt motsvarar detta en minskning med ca 15 000 personer i detaljhan— deln.

Utvecklingen i partihandeln blir i alternativ 1 mer gynnsam under pe- rioden 1979—1985 än under 1970-talets senare hälft. Partihandelsföre— tagens omsättning bedöms stiga med 2,2 % per år jämfört med nära nog stagnation från 1974 till 1979. En väsentlig förbättring av produktivi- tetsutvecklingen kan därvid också förutses efter den nedgång som kunde registreras för perioden 1974—1979. Sannolikt drogs den uppmätta pro- duktiviteten ner av de nämnda funktionsöverflyttningarna till partihan- deln. För prognosperioden antas produktiviteten stiga med 2,2 % per år. Partihandelns förädlingsvärde beräknas öka med 3,9 % per år, innebä- rande en genomsnittlig sysselsättningsökning med 1,7 % per år. Antalet sysselsatta i partihandeln skulle därmed öka med drygt 30 000 personer fram till 1985.

Sammantaget för varuhandelssektom innebär de gjorda bedömning- arna att produktiviteten under perioden 1979L1985 enligt alternativ 1 väntas stiga med 2,9 % per år. Mätt i timmar väntas sysselsättningen minska svagt, vilket mätt i antal personer beräknas innebära en ökning med totalt ca 18 000 personer, eller 0,6 % om året, fram till 1985.

I alternativ 2 är det i stället detaljhandeln som har de gynnsammare produktionsförutsättningama. Produktiviteten bedöms i detta alternativ kunna öka med 4,0 % om året i detaljhandeln, medan ökningstakten i partihandeln reduceras till 1,2 % per år. För hela varuhandelssektorn in— nebär dessa bedömningar en genomsnittlig produktivitetstillväxt om 2.8 % per år under prognosperioden. Vid den beräknade produktionstill- växten minskar sysselsättningen mätt i timmar med 0,9 % per år. Antalet sysselsatta minskar enligt beräkningarna med närmare 10 000 personer. Såväl inom partihandeln som inom detaljhandeln blir sysselsättningen 1985 mindre än i alternativ 1.

8.6. Samfärdsel

Till samfärdselsektom räknas transporter samt post- och telekommuni— kationer. Sektorn hade 1979 ca 290000 sysselsatta, vilket var 7 % av samtliga sysselsatta. Den redogörelse för samfärdselsektoms utveckling

' Bilaga 8 till transport- rådets anslagsframställ- ning för 1981/82. (Även som särtryck, Transport- rådet 1980z3).

som ges här bygger i stor utsträckning på planer och material som in- samlats och bearbetats i samarbete med kommunikationsdepartementet. Därutöver har transportrådet i samband med anslagsframställningen för 1981/82 redovisat en prognos för transportutvecklingen under 1980-ta- let.l

De bedömningar av utvecklingen för olika trafikmedel, som redovisas i avsnitten 8.6.1—8.6.4 nedan, baseras på de nämnda underlagsmateria— len och avser i huvudsak den utveckling som förutses om de yttre förut- sättningarna enligt alternativ 1 föreligger. I avsnitt 8.6.5 återges LU:s beräkningar och i detta sammanhang presenteras också utvecklingsbil- den enligt alternativ 2.

8.6.1. Person- och godstransporter Persontransporter

Persontransporterna har haft en snabb tillväxt under efterkrigstiden — 4 a 5 % per år — men under 1970-talet har tillväxten dämpats till ca 2 % per år. Räknat per invånare har resandet ökat under 1970-talet från ca 850 mil till ca 1 000 mil per år. Enligt den resvaneundersökning som gjordes 1978 utgjorde arbetsresorna 21 %, tjänsteresorna 15 %, servicere- sorna 1 1 % och övriga resor — främst fritidsresor — 52 % av totala antalet personkilometer. En betydande del av bilresorna har samband med ar- betet och kan därmed inte hänföras till den privata konsumtionen.

Totalt svarar resor på fritiden för ca 50 % av bilarnas transportarbete. Vid en svagare konsumtionsutveckling och höjda drivmedelspriser är det möjligt att fritidsresandet påverkas mer än annat resande. Det talar för en relativt långsam ökning av bilarnas transportarbete framöver. Trans- portarbetet med personbil kan därmed sammantaget beräknas öka med högst ca 1 % per år fram till 1985. För en diskussion om bilbeståndets utveckling till 1985 hänvisas till kapitel 5 om den privata konsumtionens utveckling.

Den framtida omfattningen av busstrafiken beror till stor del på vilka effekter det ändrade huvudmannaskapet för regional och lokal trafik får. Primär- och landstingskommuner blir gemensamt ansvariga för den- na trafik senast från den 1 juni 1981 (i Göteborgs och Bohus län, Älvs- borgs län och Hallands län från den 1 juli 1983). I de län där huvud- mannaskapet redan ändrats har förändringarna lett till enhetliga och re- lativt sett lägre taxor, utökat linjenät och ökad turtäthet, vilket i sin tur medfört ett ökat transportarbete.

Någon ökad total subvention av trafiken förutses visserligen inte i al- ternativ 1 men införandet av mer enhetliga taxor och stigande bensinpri- ser talar för att busstrafiken kan bli mer attraktiv framöver.

Sedan SJ införde lågpriser i mitten av 1979 har antalet personkilome- ter på järnvägarna ökat med omkring 30 %. Ökningen berör alla av- stånd. Beläggningen på SJ:s persontåg är nu den högsta sedan 1943. En undersökning SJ gjort visar att av de nytillkomna resenärerna skulle — om inte lågpriset funnits — 70 % åkt bil, 15 % åkt buss eller flyg och 15 % skulle inte åkt alls. Persontrafiken på järnväg väntas fortsätta att öka under 1980-talet.

Persontransportarbetet i inrikes sjöfart avser främst trafiken till och från Gotland. På grund av ökad kapacitet hos färjorna kan en ökning förväntas fram till 1985.

Under 1970-talet har det inrikes transportarbetet med flyg mer än för- dubblats. Ökningen härrör främst från utökad turtäthet på tidigare etablerade linjer. Införandet av lågprisflyg hösten 1978 medförde att an- talet passagerare ökade med ca 30 %.

Den framtida utvecklingen av flygtrafiken påverkas bl. a. av möjlighe- terna att öka beläggningen i flygplanen och att utveckla miljövänliga flygplan med högre prestanda. Frågan om inrikesflygets lokalisering i Stockholmsregionen blir i hög grad avgörande för möjligheterna att kon- kurrera med andra transportmedel på sträckor upp till 40—50 mil. Ök- ningen av transportarbetet bedöms bli något långsammare än under slu- tet av 1970-talet.

I tabell 8.15 sammanfattas bedömningarna av persontransportutveck- lingen.

Godstransporter

Under 1970-talet har det skett en förskjutning mellan olika transportme- del i det inrikes godstransportarbetet. Sjötransportema (inkl. flottning) har tappat marknadsandelar till landtransporterna, och inom landtrans- porterna har i sin tur lastbilen tagit marknadsandelar från järnvägen, även på mycket långa avstånd. De genomsnittliga transportavstånden för lastbilarna har därigenom ökat med ca 50 %.

Lastbilstrafiken svarade 1979 för nästan hälften av det samlade gods- transportarbetet, vilket framgår av tabell 8.16.

Med utgångspunkt i den produktionsutveckling som ges i alternativ 1 kan lastbilarnas transportarbete beräknas öka med ca 2 % per år fram till 1985 vid oförändrade marknadsandelar.

1974 utfördes det hittills största godstransportarbetet på järnväg, 19,6 miljarder tonkm. 1975—1978 sjönk transportarbetet med omkring 8 % per är, främst till följd av minskade transporter av lapplandsmalm, som normalt svarar för omkring 1/4 av godstransportarbetet. Under 1979

Tabell 8.15 Inrikes persontransportarbete 1960—1985 Miljarder personkilometer

1960 1970 1979 1985

Personbil 33,2 56,3 65,5 66—68 Buss 3,3 6,1 7,4 9—10 Spårväg och tunnelbana 0,9 1,1 1,5 1,5 Järnväg 5,2 4,7 6,2 6—8 Sjöfart 0,1 0,1 0,2 0,2 Luftfart 0,2 0,6 1,4 1,5—2 Summa 42,9 68,9 82,2 84—90 därav kollektivtrafik 9,7 12,6 16,7 18—22

Källa: Kommunikationsdepartementet.

ökade transportarbetet något igen. Godstrafiken på järnväg är starkt be- roende av basindustrierna. 1979 avsåg nära 70 % av transportarbetet på SJ transporter av malm, järn, stål och skogsprodukter. (SJ svarar för 95 % av transportarbetet på järnväg.)

Med utgångspunkt i den utveckling av produktion och utrikeshandel som ges i alternativ 1 beräknas transportarbetet öka till mellan 19 och 22 miljarder tonkm till 1985.

De inrikes sjötransporterna bedrevs tidigare i stor utsträckning av små kustfartyg. Numera består sjöfarten av modernt, större och ofta speciali- serat tonnage. Tillkomsten av Scanraff i Lysekil medförde att transpor- terna ökade markant 1976 och 1977. Huvuddelen av de inrikes fartygs- transportema består av petroleumprodukter och bulkgods.

Det framtida transportarbetet påverkas bl. a. av hur oljeförbruk- ningen utvecklas. Även en koncentration av tillverkningen av byggnads- material — främst cement — påverkar transportarbetet. Inrikessjöfartens konkurrenssituation kan försvåras för sådana varor som medför ökade krav på snabba transporter. Stigande energipriser kan dock medföra att sjötransporterna ökar sin andel av transporter av vissa varuslag. Sam- mantaget förväntas sjöfartens transportarbete bli oförändrat eller något minskande under 1980-talet.

Flottningen har under 1970-talet minskat till ungefär hälften. Fram till 1985 är ytterligare reduceringar av såväl havs- som älvflottningen sanno- lika.

8.6.2 Investeringar m. m.

De investeringsuppgifter som redovisas i det följande bygger i många fall direkt på myndigheternas planer. Då regering och riksdag i stor ut- sträckning styr investeringsverksamheten genom anslag blir den faktiska utvecklingen beroende av de statsfinansiella överväganden som görs och den resursfördelningspolitik i övrigt som kommer att föras. Investeringar i vägar och gator räknas egentligen inte till samfärdsel- sektorn i LU:s modellsystem utan till den offentliga sektorns investe- ringar. Vissa vägar kan ingå i en annan sektor, exempelvis skogsbilvägar som räknas till skogsbrukets investeringar. Eftersom våginvesteringama hör samman med transporterna är det lämpligt att behandla dem här. Ansvaret för väghållningen är fördelat på stat, kommuner och enskil- da. Av sammanlagt omkring 40 000 mil väg var staten 1979 väghållare

Tabell 8.16 Inrikes godstransporter 1960—1985

Miljarder godstonkilometer 1960 1970 1979 1985 Lastbil 6,8 21,0 24,5 25—28 Järnväg 10,9 17,3 17,3 19—22 Fartyg 2,2 6,9 10,1 9— 10 Flottning 3,5 2,2 1,1 0,7 Summa . 23,4 47,4 53,0 54—61

Källa: Kommunikationsdepartementet.

för ca 10 000, kommunerna för ca 2 600 och enskilda för 27 500 mil. Statsbidrag utgår till ca 9 000 mil kommunala eller enskilda vägar.

De ordinarie anslagen till vägbyggande har successivt sjunkit under hela 1970-talet i fasta priser. Inräknas beredskapsmedel och andra kon- junkturpolitiska medel har anslagen under 1978 och 1979 varit ungefär lika stora som i början av 1970-talet.

Enligt vägverkets bedömning blir de sammanlagda investeringarna i vägnätet av storleksordningen 1,6 miljarder kr per år i 1975 års priser från 1980 till 1985, varav 60 % i statsvägama. Det motsvarar en nedgång med 500—600 milj. kr jämfört med nivån 1977—1979.

Vid slutet av 1979 fanns 180 000 lastbilar, varav 43 000 i yrkesmässig trafik. Drygt hälften av bilarna hade en totalvikt understigande 3,5 ton. Med utgångspunkt i dels transportvolym, dels behovet av att förnya vagnparken kan investeringarna i lastbilar för yrkesmässig trafik beräk- nas öka med ca 4 % per år i alternativ 1 och sjunka svagt i alternativ 2. Den allt vanligare containerhanteringen kräver investeringar i såväl bi- lar som terminaler.

Den nya organisationen av den lokala och regionala busstrafiken be- döms kräva en viss förnyelse och utökning av bussparken. F. 11. finns ca 10 000 bussar i yrkesmässig trafik.

Taxi har fått en ökad roll i den kollektiva trafikförsörjningen där nu hälften av alla taxiresor görs. Det gäller färdtjänst, Skolskjutsar, komp- letteringstrafik i glesbygden m. rn. Ett stort problem är att den stora va- riationen i utnyttjandet av taxis kapacitet försvårar ett effektivt utnytt- jande av bilparken. F.n. finns ca 10 000 taxibilar. Genom ett beslut i riksdagen 1980 öppnades möjligheter till nya företagsformer rn. m. i syf- te att öka effektiviteten inom taxinäringen. Investeringarna, som domi- neras av bilarna, beräknas öka något. Nya system för beställning och trafikledning kan komma att introduceras.

Enbart inom den spårbundna lokaltrafiken i Stockholmsområdet be- räknas 100—200 milj. kr per år investeras till 1985. Ytterligare ca 80 milj. kr torde investeras per år vid mitten av 1980-talet om en ny bangren av tunnelbanan byggs ut.

I syfte att komma till rätta med de växande underskotten i SJ:s verk- samhet har regeringen i den s.k. besparingspropositionen hösten 1980 lagt förslag om en strukturplan för SJ. Vid sidan av rationaliseringar och taxesättning betonas investeringarna som ett viktigt medel att få SJ lön- samt.

SJ:s investeringar — som nästan helt finansieras över statsbudgeten — har ökat med ca 10 % per år under andra hälften av 1970-talet och upp- gick 1979 till drygt 800 milj. kri 1975 års priser.1 Av lönsamhetsskäl har investeringarna koncentrerats till affärsbanenätet. Enligt SJ finns myc- ket stora investeringsbehov under 1980-talet. De kapacitetsproblem som uppstått efter lågprissatsningen har till en del klarats genom inhyrning av utländska vagnar men på längre sikt måste fler egna vagnar anskaf— 1_ Med det f_l'ån 1989/81 fas. Av SJ :s drygt 2 000 person- och motorvagnar är 40 % mer än 30 år tillämpade investerings-

gamla. Även fler och modernare lok och godsvagnar bör anskaffas enligt 2221-88 åfäzglåget

SJ . 1975 års priser.

I Strukturplanen föreslår regeringen att SJ i sin planering skall räkna med att investeringsvolymen ökar med 5 % per år fram till mitten av 1980- talet. SJ:s resurser bör koncentreras till de mest lönsamma investe— ringarna.

Det finns inga planer på nya statliga flyg)/utser för reguljär trafik. Ut— byggnader av regionala och lokala flygplatser väntas också bli lägre än under 1970—talet. När ställning tagits till flygplatsfrågan i Stockholms- regionen uppstår investeringsbehov för inrikesflyget på Bromma eller Arlanda. Därutöver föreligger behov av ökad terminalkapacitet vid ett antal flygplatser för att klara den ökade passagerartillströmningen.

Under 1970-talet introducerades en ny flygplansgeneration av typ ”wide-body” med plats för 250—390 passagerare. I interkontinental tra- fik har SAS satt in 11 sådana flygplan (DC 10, Boeing 747 och Airbus). SAS avser att efter hand sätta in flygplan av denna storleksordning på delar av Europanätet. Från andra hälften av 1980-talet förutses ett suc— cessivt utbyte av den nu dominerande DC 9:an mot ett plan med något större kapacitet.

Linjeflygs investeringar i flygplan blir beroende av hur flygplatsfrågan i Stockholmsregionen löses. Om Linjeflyg stannar på Bromma påskyn- das utbytet av de nuvarande F 28-planen (13 st.).

Enligt luftfartsverkets bedömning uppgår de samlade investeringarna i flygsektorn under perioden 1979—1985 till ca 2,4 miljarder kr i 1975 års priser. Investeringarna i flygplan skulle uppgå till storleksordningen ] miljard kr under perioden; investeringarna i flygplatser till ungefär lika mycket. Flygplatsinvesteringarna avser då till stor del investeringar för den reguljära inrikestrafiken i Stockholmsregionen.

8.6.3 Sjöfart De kraftiga prisökningarna på råolja har under den senaste femårsperio- den bidragit till en nedgång och stagnation i efterfrågan på sjötranspor- ter. Samtidigt har världshandelsflottans kapacitet ökat från drygt 340 miljoner bruttoregisterton (brt.) 1975 till drygt 400 milj. brt. 1979. Detta har under de senaste åren resulterat i ett tonnageöverskott som kraftigt minskat lönsamheten i sjöfarten. Mer omfattande uppläggningar av ton- nage inleddes 1975 och nådde sin kulmen 1978, då ca 7 % av det sam- lade världstonnaget var upplagt. Sedan dess har uppläggningama min- skat.

Utsiktema för fraktmarknaden är f. n. svåra att överblicka. De hastig- hetsnedsättningar som började tillämpas när frakterna var låga är vid nuvarande höga bunkerpriser ekonomiskt fördelaktiga även vid betyd- ligt högre fraktnivåer. Vissa delar av det tonnage som fortfarande är upplagt torde också vara föråldrat och inte komma att sättas i trafik igen. Även det förhållandet att masslastflottan inte längre ökar kan på- verka sjöfartsnäringen i positiv riktning.

Mot dessa positiva tendenser skall ställas dels osäkerheten om den framtida oljeförsörjningen och den inverkan de stigande oljepriserna kan få på fraktmarknaden, dels de problem som sammanhänger med den fortfarande överdimensionerade varvsindustrin.

När det gäller att bedöma de långsiktiga förutsättningarna för den svenska handelsflottan tillkommer ytterligare ett antal faktorer. Till dessa hör frågan om den svenska sjöfartsnäringens relativa kostnadsläge och hur utvecklingen inom den internationella sjöfartspolitiken kommer att påverka den svenska sjöfartens möjligheter att behålla sina mark- nadsandelar och bedriva verksamheten med lönsamhet.

Den svenska handelsflottan omfattade vid årsskiftet 1979/ 80 ca 500 fartyg på över 100 brt. med ett sammanlagt tonnage av drygt 4,3 milj. brt. Jämfört med 1975 innebär detta att handelsflottan minskat med ca 100 fartyg och med ca 3,4 milj. brt. De senaste årens kraftiga minskning av handelsflottan har nu bromsats upp. En fortsatt minskning av antalet fartyg i den svenska handelsflottan synes dock vara ofrånkomlig fram till 1985, om den svenska rederinäringen genom rationaliseringar skall kunna upprätthålla sin lönsamhet. Däremot förutses en kraftig ökning av antalet produkttankfartyg; dels på grund av utbyggnaden vid svenska raffinaderier, dels på grund av ändrade förutsättningar för oljetranspor- ter till de svenska raffinaderierna. Det sammanlagda värdet av den sven- ska handelsflottan beräknas minska mindre än tonnnaget mellan 1979 och 1985.

Bruttoinvesteringarna i handelsflottan, som för 1979 och 1980 beräk- nas till 2,6 resp. 1,4 miljarder kr i 1975 års priser enligt nationalräken- skaperna, antas under vart och ett av åren 1981—1985 uppgå till omkring 1,6 miljarder kr. Nettoinvesteringarna, dvs. investeringarna efter avdrag för försäljning av fartyg och kapitalförslitning, kan vissa år bli negativa.

Inom sjöfartsverket har en perspektivplan för det framtida hamnvä- sendet utarbetats. Enligt verkets bedömningar blir investeringarna i hamnar fram till 1985 av ungefär nuvarande omfattning, dvs. 200—300 milj. kr per år i 1975 års priser. Kostnaderna för en eventuell kolhamn har därvid inte inräknats.

8.6.4. Post- och telekommunikation

Postverket. Brevförsändelserna'ökade under 1970-talet med omkring 3 % per år. Mass- och gruppkorsbanden och direktreklamen har under sam- ma tid ökat något snabbare — med omkring 6 % per år — medan volymen i tidningsdistributionen varit i stort sett konstant.

Under 1980-talet väntas brevvolymen — som nu svarar för 1/3 av postverkets intäkter — öka i långsammare takt än tidigare, främst till följd av ökade kostnader för postdistribution jämfört med t. ex. tele- kommunikationer som sannolikt kommer att kunna ersätta delar av den traditionella brevbefordran framöver. Även distributionen av mass- och gruppkorsband väntas öka långsammare än under 1970-talet. Nya for- mer för betalningsförmedling kan komma att minska postkontorens roll.

Omkring 80 % av postverkets kostnader är personalkostnader. Kost- nadsutvecklingen möts genom anpassning av betjäningskapaciteten och rationaliseringar. T. ex. införs maskinella brevsorteringsanläggningar, postkassamaskiner och mekaniska paketsorteringsanläggningar. Ett nytt klassificeringssystem för brevpost kan komma att införas under 1980-ta-

let. Systemet skulle innebära att kunderna kan välja mellan olika be- fordringshastigheter och därmed olika prisnivåer.

Exempel på nya tjänster som håller på att introduceras är social ser- vice genom brevbärarna, vidgat samarbete med PK-banken, budbilar, värdetransportsservice.

Postverket bedömer att antalet anställda kommer att öka från 46 700 år 1979 till 48 500 år 1985. Investeringsbehovet uppgår till i genomsnitt ca 150 milj. kri 1975 års priser.

Televerket har haft en snabb expansion. Telefonrörelsen svarar för ca 85 % av intäkterna, men vissa andra verksamheter — text- och datakom- munikation samt larmrörelsen — expanderar snabbt.

Under perioden 1960—1980 ökade antalet telefonapparater med 4 a 5 % per år till 6,4 miljoner, vilket motsvarar 772 st. per 1 000 invånare. En lika snabb ökning förväntas fram till 1985. Ett nytt taxesystem med tidsdifferentierade taxor för såväl kortväga samtal som rikssamtal införs under 1982. .

Den tekniska utvecklingen inom telekommunikationsområdet går mycket snabbt. I det följande anges några av de nya tjänster som kom- mer att kunna erbjudas under 1980-talet.

Telextjänsten moderniseras genom införandet av elektroniska telexap- parater och telexstationer. Därigenom kan t. ex. meddelandelagring med automatisk vidaresändning och automatisk gruppskrivning utföras. Un— der 1980 och 1981 introduceras Telefax och Teletex. Med Telefax kan nätet utnyttjas för överföring av text och bilder. Med Teletex kan text- överföringen ske väsentligt snabbare än med telex.

Hittills har mestadels det vanliga telefonnätet använts för överföring av data. Eftersom datakommunikationerna expanderar mycket snabbt har ett allmänt datanät börjat byggas upp som bättre uppfyller de krav som ställs. Televerket räknar med att ha anslutningsmöjlighet för 25 000 datautrustningar l985.

Beträffande investeringarna så domineras även de av telefonrörelsen. Det elektroniska AXE-systemet kommer att successivt ersätta äldre sy- stem i telefonstationema. Därigenom ökas kapaciteten samtidigt som också underhållskostnadema minskar. Under 1980 har de första AXE- stationema tagits i bruk i Stockholms- och Göteborgsområdena.

Televerkets investeringar uppgick 1979 till ca 2 miljarder kri 1975 års priser. Televerket räknar med att investeringarna ökar med ca 100 milj. kr om året fram till 1985. I ett regeringsförslag hösten 1980 föreslås tele- verket få möjligheter att finansiera sina investeringar i vissa abonnent- utrustningar med rörlig kredit för att underlätta investeringsverksamhe- ten.

Televerket hade 1979 43 000 anställda och räknar med att sysselsätt- ningen fram till 1985 skall minska med ca 1 500 personer.

8.6.5. Långtidsutredningens beräkningar

Med utgångspunkt i de planer rn. in. som utgjort underlag för LU:s be- dömningar beräknas i alternativ 1 produktiviteten i hela sektorn öka med ca 3 % per år 1979—1985. Den svagare industriutvecklingen — sär- skilt i några transporttunga branscher — samt den lägre utrikeshandeln i

Tabell 8.17 Samfärdselsektoms utveckling 1965—1985 Milj. kr i 1975 års priser

Värde Årlig procentuell förändring 1979 1965— l970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2

Förädlingsvärde 20 547 2,1 5,7 0,8 1,2 —2,1 Produktivitet,

(kr./ tim.) 44,78 1,8 6,6 0,8 3,1 2,6 Sysselsättning,

(milj. tim.) 458,8 0,3 —0,8 0,0 —1,8 —4,5 Investeringar 6 289 2,6 8,2 —l,6 3,4 0,8

därav: byggnader . och anläggningar 1 752 —3,6 0,0 —0,2 5,5 3,7 maskiner 4 537 6,3 12,0 —2,1 2,5 —0,4

alternativ 2 medför att framför allt produktivitets- och produktionsut- vecklingen blir avsevärt svagare. Enligt LU:s kalkyler ökar produktio- nen med drygt 1 % per år i alternativ 1 medan den minskar med 2 % per år i alternativ 2.

De totala investeringarna i samfärdselsektom var 1979 6 300 milj. kri 1975 års priser. Den ojämna investeringsutvecklingen under 1970-talet kan främst hänföras till sjöfartsinvesteringarna, som var de högsta nå- gonsin 1974. Till 1985 bedöms att det krävs en ökning med ca 1 400 milj. kr i alternativ 1, dvs. i genomsnitt 3,4 % per år för att den beräknade produktionen i sektorn skall kunna realiseras. I alternativ 2 ökar investe- ringarna mindre, med 300 milj. kr till 1985, beroende främst på lägre in- vesteringar i sjöfarten och lastbilsåkeriema.

År 1979 var antalet sysselsatta i sektorn 290 000. I alternativ 1 beräk- nas sysselsättningen minska till 274 000 personer 1985 och i alternativ 2 till 230 000 personer. Den beräknade kraftiga sysselsättningsminsk- ningen i alternativ 2 förutsätter att den vikande efterfrågan på trans- porttjänster och därmed minskande produktionen slår igenom i form av ökad friställning av arbetskraft. Under andra hälften av 1970-talet mot- svarades inte den vikande produktionstillväxten av en minskad syssel- sättning, vilket fick till följd en kraftigt försämrad"produktivitetsutveck- ling. Bl. a. mot bakgrund härav har lönsamheten försämrats. Företagens finansiella möjligheter att av egen kraft i tider med vikande efterfrågan hålla sysselsättningen uppe torde därför ha uttömts. Beräkningarna sammanfattas i tabell 8.17.

8.7. Bostäder

Till bostadssektorn räknas permanenta bostäder och fritidsbostäder. Bostäderna ställer stora anspråk på investeringsresurser. År 1979 utgjor- de bostadsinvesteringama 25 % av samtliga investeringar. Bostadsutgif- ternas andel av den privata konsumtionen var 23 %.

Diagram 8.8 Investe- ringar och underhåll i permanenta bostäder 1 970—1 979.

Milj. kr

",-N ".. ...-t'"

I detta avsnitt redovisas först några bedömningar av bostadsbygg- nadsbehovet fram till 1985. En viktig utgångspunkt därvid är att om- byggnader och underhåll av olika skäl bör öka. Ur bedömningarna av nyproduktion och ombyggnad härleds sedan investeringskraven i sek- torn.

8.7.1. Bakgrund

Under perioden 1965—1974 byggdes det 1 miljon nya bostäder. Efter 1970, då 1 10 000 lägenheter byggdes, sjönk produktionen successivt till omkring 55 000 per år under perioden 1976—1979. Till följd av bostäder- nas livslängd utgör den årliga nyproduktionen en liten andel av det tota- la bostadsbeståndet. År 1979 var den 1,5 %. Nettotillskottet av lägenhe- ter bestäms emellertid inte bara av antalet nyproducerade lägenheter. Även avgången av bostäder genom rivning, kontorisering, hopslagning, övergång till fritidshus m. rn. har betydelse. Avgången har minskat från 35 000—40 000 lägenheter per år under 1960-talet till ca 20 000 per år un- der l970-talet. Det innebär att även med en så kraftig omsvängning av bostadsbyggandet som skett under 1970-talet så har bostadsbeståndet ökat med ca 150000 lägenheter från 1975 till 1979. Vid slutet av 1979 fanns enligt bostadsstyrelsen nära 3,7 miljoner bostadslägenheter. An- talet lägenheter per 1 000 invånare var 1975 högre än i något annat land, nämligen 430. År 1979 hade talet stigit till omkring 445.

I diagram 8.8 redovisas utvecklingen av investeringar samt reparatio- ner och underhåll för permanenta bostäder under 1970-talet. Av dia-

...u.....on--..,._. S:a ny- och ombyggnads- . investeringar

X

_ _ _ _ _ _ _ _ S_za nybyg nadsinveste—

——- ringar (sm hus + fler- / bostadshus)

Reparation och underhåll

ombyggnadsinvesteringar

Nybyggnadsinvesteringar (flerbostadshus)

grammet framgår att den totala investeringsvolymen — dvs. inräknat bå— de ny- och ombyggnader — låg på ungefär samma nivå vid slutet av 1970-talet som vid början av decenniet. Det sammanhängde dels med att småhusandelen i nyproduktionen mer än fördubblades, dels med att ombyggnadsinvesteringarna ökade starkt. Bostadskapitalstocken, dvs. värdet av samtliga bostäder, har därmed fortsatt att öka relativt snabbt även efter 1975, med nära 2 % per år. Även den ökade underhållsverk- samheten har haft betydelse därvidlag.

8.7.2. Beräkningar av bostadsbyggnadsbehovet Prognos enligt hushållskvotmetoden

För bedömningar av bostadsbyggande m. 111. under 1980-talet har bo- stadsstyrelsen för långtidsutredningens räkning gjort beräkningar av be- hovet uttryckt i antal lägenheter.l

Med hänsyn till långsiktigheten i bostadsinvesteringarna är det natur- ligt att överväganden kring dessa sätts in i ett längre tidsperspektiv. En viktig utgångspunkt för bostadsstyrelsen har varit folk- och bostads- räkningarna 1960—1975 och de tendenser för hushållsbildning m. in. som ges av dem. Förhållandena 1975 ger därför en startpunkt för utveckling- en under prognosperioden, som sträcker sig fram till 1990 i bostadssty- relsens bedömning.

Nybyggnadsbehovet i antal lägenheter bestäms av tre faktorer; ök— ningen av antalet bostadshushåll, förändringar av beståndets utnyttjan- de och behovet av att ersätta lägenheter som avgår ur beståndet. (An- talet bostadshushåll bestäms i sin tur i viss mån av ekonomiska fakto- rer.) En viktig avgångsfaktor är att antalet lägenheter minskar vid om- byggnader på grund av sammanslagningar. Samtidigt innebär ombygg- nad och upprustning i stället för rivning att nybyggnadsbehovet mins- kar. Ombyggnaderna och nybyggnadsbehovet kan därför inte bedömas oberoende av varandra.

Antalet hushåll väntas till följd av befolknings- och åldersförändring- ar öka med omkring 14 000 per år i genomsnitt för hela perioden 1976—1990 enligt bostadsstyrelsens bedömning.2 På grund av att en fort- satt ökning antas av det relativa antalet personer med eget hushåll i oli- ka befolkningsgrupper — dvs. en ökning av hushållskvoterna — blir dock tillväxten i antalet hushåll avsevärt större, i genomsnitt 34000 per år. Ökningen väntas bli störst den första femårsperioden och sedan avta.

Benägenheten att ha eget hushåll har tidigare ökat främst för unga och äldre personer. Yngre personer — särskilt kvinnor — bor oftare än förr i egen lägenhet i stället för att vara inneboende eller bo kvar i för- äldrahemmet. För äldre människor med låga inkomster har ett förbätt- rat ekonomiskt stöd gjort det möjligt att bo kvar i egna lägenheter. De antaganden bostadsstyrelsen gjort innebär att hushållsbildningen i res- pektive åldersgrupp kommer att öka i ungefär samma takt som under 1960— och början av 1970-talet, en period då hushållsbildningen stimule- rades av stigande realinkomster och av att bostadsbristen byggdes bort. Antalet hushåll med en eller två medlemmar beräknas öka starkt även

1 En sammanfattning av bostadsstyrelsens be- räkningar har redovisats ibilaga 8 till verkets an- slagsframställning för budgetåret 1981/ 82. 2 Beräkningarna grun- das på SCB:s befolk- ningsprognos från 1978 med en nettoimrnigra- tion på 10 000 personer per år. För LU 80 har SCB gjort en ny befolk- ningsprognos. För 1980- talet blir skillnaderna in- te av någon större be- tydelse för bostadsefter— frågan.

framdeles, medan hushållen med tre eller fler personer minskar. Av de nya hushållen som bildas enligt den gjorda framskrivningen svarar en- bart de två grupperna ensamboende under 30 år respektive över 64 år tillsammans för ca 60 %. Det leder till slutsatsen att det i första hand bör byggas fler små lägenheter.

Utöver det nybyggnadsbehov som hushållsbildningen medför krävs också ersättningsproduktion för avgången. Avgången var under 1960-ta- let och de första åren av 1970-talet 35 000—40 000 per år. Under senare delen av 1970-talet beräknas avgången ha begränsats till knappt 20 000 lägenheter per år. Avgången har flera orsaker. Sålunda överges t. ex. småhus i glesbygder eller omvandlas till fritidshus. Tvåfamiljshus blir enfamiljshus. F. 11. beräknas avgången av småhus till ca 10 000 per år. I flerbostadshus sker avgång genom sammanslagning av lägenheter vid ombyggnad, kontorisering och rivning. Rivningen av flerbostadshus har minskat under 1970-talet. Sedan 1975 har ca 4 000 lägenheter rivits om året. Ett ökat hänsynstagande till befintliga bostadsmiljöer kan tala för en relativt låg rivningstakt under 1980-talet.

År 1980 fanns det drygt 300 000 omoderna och halvmoderna lägenhe- ter. Att modernisera eller ersätta dessa lägenheter är ett viktigt bostads- politiskt mål. Även i det moderna beståndet av flerbostadshus ökar be- hovet av ombyggnad av flera skäl. Från bostadssocial synpunkt finns ett behov av att förbättra förutsättningarna för äldre människor att bo kvar i vanliga bostadslägenheter. I vissa delar av beståndet, särskilt i hus från 1930—1950-talen, är vidare andelen smålägenheter mycket stor. Om bo- stadsbeståndet inte förändras genom sammanslagning av lägenheter, kompletterande nybyggnad eller tillbyggnad av befintliga hus, minskar möjligheterna att motverka en ensidig hushålls- och befolkningssam- mansättning i områden med flerbostadshus.

På kort sikt kan behovet av att slå ihop smålägenheter emellertid stå i konflikt med önskemålet att göra det lättare för äldre människor att bo kvar. Mera genomgripande förändringar av beståndet måste därför ses på mycket lång sikt.

De antaganden som bostadsstyrelsen gjort om lägenhetsavgången sammanfattas i tabell 8.18. Den större avgången i flerbostadshus mot slutet av 1980-talet speglar en ökad ambition att bygga om även delar av det moderna beståndet.

Tabell 8.18 Avgång av bostadslägenheter 1976—1990 enligt bostadsstyrelsens

bedömning

x_— Avgång, genomsnittligt antal lägenheter per år

1976—1980 1981—1985 1986—1990 & Avgång i flerbostadshus därav: rivning, kontorisering o. d. 4 600 4 000 5 000 sammanslagning av lägenheter eller annan ombyggnad 3 400 5 000 11 000 Småhus 10 000 10 000 10 000 Totalt 18 000 19 000 26 000

Källa: Bostadsstyrelsen.

I diagram 8.9 illustreras utvecklingen 1961—1990. Staplarna visar årli- ga genomsnitt för olika femårsperioder av hushållsbildning, avgång och bostadsbyggande. Beträffande prognosen för hushållsbildningen 1976—1990 har som nämnts hushållskvoterna skrivits fram för hela fem- tonårsperioden på basis av utvecklingen 1960—1975. Att de årliga till- skotten av hushåll blir allt mindre beror således på svagare befolknings- förändringar i övrigt.

Som framgår av diagram 8.9 motiverades det höga bostadsbyggandet 1960—1975 av en stark tillväxt av antalet hushåll, 39 000 per år 1961— 1965 och därefter 54 000 per år. Avgången var också relativt stor under 1960-talet, 30 000—40 000 per år. Under perioden 1971—1975 låg nypro— duktionen varje år ca 15 000 över det produktionsbehov som framkom som summan av hushållsbildning och avgång. Vid de bedömningar av bostadsbyggnadsbehovet som gjordes av boendeutredningarna under första hälften av 1970-talet beräknades avgången bli 45 000-50 000 per år. Den ökade tillgången på lägenheter innebar att lägenhetsreserven ökade med 25 000 lägenheter från 1970 till 1975 och att vissa hushåll skaffade två bostäder. Dessa s. k. upplåtna lägenheter utan mantalsskri- ven boende ökade med 9 000 per år. Det var ofta fråga om centralt be- lägna lägenheter som användes t. ex. vid studier utanför hemorten, för tillfälliga övernattningar m. m. Det förekom också att hushåll som inte

Diagram 8.9 Nyproduk- 1000-t3' tion, avgång och hushålls- 100 bildning 1960—1990.

Genomsnitt per år.

' a .. s | % s s S S S .. a s s _ % % & % Övrlga upplåtna lgh 5 X X '# _ o % ä % & Avgång & ' E N Hush llsökning % å 25 & . Egillålcvnilågåäändringar

[] Nyproduktion

1961— 1966- 1971— 1976— 1981— 1986— 1965 1970 1975 1980 1985 1990 (prel.) (prognos) (prognos)

kunde finna en tillräckligt stor lägenhet inom ett område skaffade två lä- genheter nära varandra.

Även om uthyrningssvårigheter uppträdde vid mitten av 1970-talet kan bostadsmarknaden knappast sägas ha karakteriserats av överskott på lägenheter totalt sett. Lägenhetsreserven (till uthyrning lediga) var 55000 år 1975 enligt folk- och bostadsräkningen, vilket motsvarade 1,6 % av totala beståndet. En lägenhetsreserv på l ä 2 % bedöms i all- mänhet vara nödvändig för att en önskvärd geografisk rörlighet på ar- betsmarknaden skall kunna upprätthållas. Problemet 1975 var snarare att de lediga lägenheterna var alltför koncentrerade till vissa kommuner eller bostadsområden.

För prognosperioden beräknas hushållsbildningen avta successivt trots den antagna ökningen av hushållskvoterna. Nedgången beror dels av befolkningsutvecklingen, dels av att hushållskvoterna successivt når mättnadsvärden i vissa åldrar.

Med de antaganden som gjorts om en fortsatt relativt hög hushålls- bildning och en större avgång av lägenheter under andra hälften av 1980-talet blir bostadsbyggnadsbehovet enligt bostadsstyrelsen 53 000— 55 000 lägenheter per år under 1980-talet. Med hänsyn till den brist på lägenheter som uppkommit mot slutet av 1970-talet skulle nivån behöva öka något. Enligt bostadsstyrelsen synes det därför rimligt att i genom- snitt ca 60 000 lägenheter byggs 1981—l985. En starkare ökning av ny— produktionen framstår som tvivelaktig i ett längre tidsperspektiv, då det skulle kunna medföra behov av en kraftig neddragning av byggandet se- nare.

Prognos med hänsyn till inkomst- och prisutveckling

En framskrivning av hushållskvoterna koncentreras på de demografiska faktorernas betydelse för bostadsbyggnadsbehovet. Hushållsbildningen kan emellertid också vara beroende av ekonomiska faktorer. Exempelvis torde den relativt snabba inkomstutvecklingen 1960—1975 ha stimulerat hushållsbildningen. Effekterna av förändrade inkomster och relativpri- ser på bostäder har kunnat beaktas endast i implicit form av bostads- styrelsen vid framskrivning av hushållskvoterna. Med hänsyn till den förväntade svagare inkomstutvecklingen för hushållen är det nödvändigt att mer explicit försöka beakta de ekonomiska faktorernas betydelse för bostadsefterfrågan.

I första hand kan en svagare inkomstökning och stigande relativpriser på bostäder antas medföra att krav på utrymme och högre kvalitet i lä- genheterna växer långsammare än tidigare. Men även hushållsbild- ningen och efterfrågetillväxten i antal lägenheter kan komma att däm- pas. Efterfrågan på lägenheter från ungdomar kan påverkas relativt starkt. De kan bo kvar längre i föräldrahemmet eller välja att dela lägen- het. Som exempel kan nämnas att om en procentenhet färre ungdomar i åldern 16—24 år efterfrågar egen lägenhet minskar efterfrågan med 10 000 lägenheter.

En modell som beaktar dessa faktorer och som tämligen väl kunnat förklara antalet efterfrågade bostäder under efterkrigstiden har använts

vid IUI:s långtidsbedömningar.' Den baseras på samband mellan bo- stadsefterfrågan och befolkningens storlek, individernas disponibla re- alinkomster, boendets relativpris efter hänsyn till bostadsbidrag samt befolkningens åldersfördelning. Användandet av denna modell gör det sålunda möjligt att med skilda antaganden om inkomstutveckling och relativpris på bostäder göra överslagsmässiga kalkyler för bostadsefter- frågan 1979—1985. Några säkra slutsatser om bostadsefterfrågans ut- veckling kan man dock inte dra.

Vid dessa kalkyler har följande värden på pris- och inkomstberoende använts. Inkomstelasticiteten har beräknats till 0,28 och priselasticiteten till 0,14. Det innebär att när inkomsten per capita ökar med 1 % så ökar bostadsefterfrågan med 0,28 % och när bostädernas relativpris ökar med 1 % så minskar bostadsefterfrågan med 0,14 %.

I LU:s alternativ 1 ökar den disponibla inkomsten per capita med 0,43 % per år och i alternativ 2 med 1,35 % per år (se kapitel 11). Dessa tal utgör ett genomsnitt för befolkningen. Att pensionärernas inkomster beräknas öka något snabbare torde dock ha en viss betydelse för inrikt- ningen av lägenhetsefterfrågan. Utvecklingen av drifts-, bränsle- och un- derhållskostnader samt byggkostnader medför en viss relativprisstegring för boendet fram till 1985. I alternativ 1 har relativpriset antagits öka med ca 0,5 % per år. I alternativ 2 har relativprisutvecklingen antagits bli ytterligare något ogynnsammare. Det beror bl. a. på ännu snabbare tillväxt av drifts-, underhålls- och byggkostnader samt att höjda bräns- lepriser får större genomslag. I alternativ 2 förutsätts inte en lika omfat- tande energibesparing som i alternativ ] komma till stånd.

Bostadsefterfrågans förändring l979—1985 erhålls genom att utgå från den faktiska efterfrågan vid rådande priser 1979 och applicera de angivna elasticiteterna och tillväxttakterna i modellsambanden. Hänsyn måste härvid tas också till det faktiska bostadsmarknadsläget under 1979. Bostadsstyrelsens uppgifter om tomma lägenheter är ett ofta an- vänt mått härpå. År 1979 fanns totalt ca 11 000 tomma lägenheter i de statsbelånade flerbostadshusen, ca halva antalet mot 1975.2 Bilden är dock inte helt entydig, det finns kommuner där antalet tomma lägenhe- ter ökat. Vad som främst inträffat är att Storstockholm, som ännu 1976 hade 6 500 tomma lägenheter, inte har några tomma lägenheter alls. En klar bostadsbrist är för handen i Stockholm, på Gotland och i vissa cen- tralorter, främst i Norrlandslänen. I många län tycks det vara brist på lägenheter i en eller två orter medan andra orter har växande överskott. Det finns också län där det är ett generellt överskott på lägenheter.

I tabell 8.19 sammanfattas resultaten av beräkningarna av nybygg- nadsbehoven i de båda huvudalternativen som gjorts med den angivna efterfrågemodellen och med de angivna förutsättningarna. I tabellen har också korrigerats för att modellen för perioden 1979—1985 något under- skattar den ef terfrågeökning som bestäms av befolknings— och åldersför- ändringarna.3 Beräkningarna anger att efterfrågan på bostäder ökar med 17 000 per år i alternativ 1 och med drygt 20 000 i alternativ 2, dvs. endast 2 000 respektive 6 000 utöver den ökning som ges av befolknings- och åldersförändringama. Därutöver behöver dock bostäder byggas för att öka lägenhetsreserven, för att minska bostadsbristen och för att kom-

' Se IUI:s långtidsbe- dömning 1976, kapitel 6 och bilaga 4, samt del II av specialstudier till IUI:s långtidsbedöm- ning 1979.

2 Jämfört med FoB vi- sade denna serie ungefär hälften så många tomma lägenheter 1975.

3 Den av befolknings- och åldersförändringar bestämda ökningen av antalet efterfrågade lä- genheter blir ca 15 000 per år (= ökning av an- talet hushåll).

Tabell 8.19 Prognos över årligt bostadsbyggnadsbehov 1979—1985 med hänsyn till inkomst- och prisutveckling Antal lägenheter

Alternativ 1 Alternativ 2 Efterfrågeökning 17 000 21 000 Lägenhetsreserv" 3 000 0 Minskat efterfrågeöverskottb 5 000 5 000 Avgång” 25 000 19 000 Nybyggnadsbehov 50 000 45 000

” En lägenhetsreserv motsvarande ca 1 % 1985 i alternativ 1 och 0,5 % i alterna- tiv 2. b Samma antal som i bostadsstyrelsens bedömning. CI det mer expansiva alternativ 1 har avgången räknats upp med 6 000 per år jämfört med bostadsstyrelsens bedömning till följd av en större geografisk rörlig- het.

pensera avgången. I alternativ 1 har avgången — med hänsyn till den större geografiska rörlighet som ligger i detta alternativ (se kapitel 9) — räknats upp med 6 000 per år jämfört med vad bostadsstyrelsen har an— givit härvidlag.

Den snabbare inkomstutvecklingen i alternativ 2 ger således en något större efterfrågeökning än i alternativ 1 trots den oförmånligare utveck- lingen av boendekostnadema. Det totala nybyggnadsbehovet blir dock lägre i alternativ 2 till följd av att lägenhetsreserven inte ökar och av att avgångsantagandet ligger på en lägre nivå.

Den nu använda metoden ger en nybyggnadsnivå som ligger 10— 15 000 lägre än bostadsstyrelsens bedömning. Det beror främst på att inkomstutvecklingen under 1980-talet bedöms bli klart ogynnsammare än under l960- och 1970-talen.

8.7.3. Långtidsutredningens beräkningar

Åren 1976—1979 färdigställdes ca 55000 lägenheter per år, varav ca 40 000 småhus. År 1980 beräknas antalet bli ca 53 000. I föregående av- snitt har bostadsbyggnadsbehovet bedömts ligga någonstans mellan 45 000 och 60 000 lägenheter per år fram till 1985. Med hänsyn dels till dessa'kalkyler, dels till den ökning av ombyggnads- och reparations- verksamheten som av många skäl anses nödvändig och dels till de in- vesteringskrav som bör tillgodoses också i andra samhällssektorer har LU i alternativ 1 räknat med en investeringsnivå som motsvarar en ny- produktion 1985 på ca 50 000 lägenheter. I alternativ 2 har LU räknat med att bostadsbyggandet sjunker successivt till ca 45 000 lägenheter l985. Långtidsutredningens förutsättningar ligger härmed i båda alter— nativen inom det intervall som anges av de två skilda metoderna. Det bör emellertid betonas att nyproduktionen inte kan ses isolerat från om- byggnaderna.

Vilka investeringskrav den sålunda framräknade nyproduktionen stäl- ler kan beräknas under vissa antaganden om produktionskostnadema

och fördelningen mellan småhus och flerfamiljhus. Den fastprisberäkna- de produktionskostnaden per lägenhet ökade under 1970-talet till följd av bl. a. ökade ytor, normer för energibesparing, handikappanpassning samt utrustning i övrigt. Med hänsyn främst till behovet av något mind- re lägenheter i nyproduktionen bedöms produktionskostnaden i fasta priser bli ungefär oförändrad l979—1985. Med de förutsättningar som gjorts beträffande lägenhetsstorlek m. ni. kan investeringskostnaden för en lägenhet i flerbostadshus beräknas motsvara ca 70 % av småhusinves— teringen. Det beror helt på att flerbostadslägenheter har en mindre ge- nomsnittlig bostadsyta. Enligt den s.k. låneobjektsstatistiken var pro- duktionskostnaden per m2 bostadsyta 1979 något högre i flerbostadshu- sen än i småhusen. I alternativ 1 har kalkylerats med en investeringsnivå som motsvarar att 30 000 småhus och 20000 lägenheter i flerbostadshus byggs 1985. Det skulle innebära en relativt stor nedgång av småhusbyggandet från 1979 års nivå. Stagnerande realinkomster och ett vikande antal stora hushåll kan ge kraftiga utslag i småhusefterfrågan.l Vidare är det troligt att ökade kostnader för småhusboende och den skärpta beskattningen på realisationsvinster vid småhusförsäljning kan komma att dämpa små- husefterfrågan något. Inom samma totala investeringsutrymme skulle t. ex. 25 000 småhus och 27000 lägenheter eller 35000 småhus och 13 000 lägenheter kunna byggas, dvs. sammanlagt 48 000—52 000 lägen- heter. I alternativ 2 har investeringskravet beräknats utifrån fördel- ningen 30 000 småhus och 15 000 lägenheter i flerbostadshus. Flerbo- stadshusbyggandet skulle därvid ligga kvar på ungefär samma nivå som under de senaste åren. Av de totala ombyggnadsinvesteringarna utgjorde energibesparande åt- gärder en fjärdedel 1979. År 1978 antog riksdagen ett beslut om en tio- årig energisparplan. Målsättningen var att energiförbrukningen, genom energibesparande åtgärder av olika slag, skulle kunna reduceras med ca 20 % i det befintliga bostadsbeståndet. Inom det befintliga bostadsbeståndet finns den största sparpotentia- len. LU har i alternativ 1 räknat med att de energibesparande investe— ringarna i bostäderna blir av den omfattning som bedöms krävas för att realisera energisparplanens målsättningar. Det innebär att energiinveste' ringarna i bostadsbeståndet blir något mer än dubbelt så stora 1985 som 1979. En stor del av investeringarna beräknas bli genomförda genom att statsmakterna för en sådan politik att incitamenten föreligger även utan statliga stöd. I alternativ 2 antas de energibesparande investeringarna öka något mindre bl. a. till följd av att relativpriset på energi ökar lång- sammare än i alternativ 1. En bidragande orsak är också att den totala investeringsaktiviteten är mindre i detta alternativ, vilket ger färre till- fällen till energibesparande åtgärder i samband med att andra åtgärder UtfÖfS- ' Se t. ex. Hårsman, B, Under andra hälften av 1970-talet byggdes årligen 12 000 lägenheter Snickars, F: 130.513?»- om i flerbostadshus. Under 1980-talet beräknas hela det kvarvarande eftirfrågans mnktmngk beståndet av omoderna och halvmoderna lägenheter, 175 000 lägenhe- gåexgäglks—tgåääns' ter, bh moderruserat eller ersatt. Ombyggnadstakten skulle behöva öka läns landsting, Region- till 14 000 lägenheter per år under 1980-talet. Aven i det moderna be- planekontoret, 1980).

ståndet av flerbostadshus kan vissa ombyggnader behöva göras, bl. a. för att öka tillgängligheten för äldre och handikappade. En ökad om— byggnadstakt i det något nyare beståndet av flerbostadshus kan också uppkomma på grund av att det finns ett stort eftersatt underhåll som in- te kan lösas på annat sätt än genom ombyggnad.

Sammantaget innebär bostadsstyrelsens bedömningar att ombygg- nadsverksamheten av dessa skäl behöver vara i genomsnitt 20—25 % stör- re 1981—1985 än 1979. LU har i enlighet därmed kalkylerat med en suc- cessiv ökning så att den 1985 ligger 40 % över 1979 års nivå i alternativ ]. Även underhållet av bostäderna behöver öka snabbt. I alternativ 2 kommer ombyggnaderna inte att få lika stor omfattning.

Fritids/tusen ingår också i bostadssektorn. En inventering av lantmäte- riverket 1975 visade att det då fanns 590000 fritidshus. Antalet hade ökat med 18 000 per år sedan 1970. En statlig kommitté belyser f. n. frå- gor rörande fritidsboendets framtida utveckling. Utan att således ha kunnat ta del av kommitténs slutsatser men med hänsyn till den förvän- tade svaga inkomstutvecklingen räknar LU med att investeringarna i fri— tidshus skall minska något framöver.

8.7.4. Sammanfattning

De redovisade beräkningarna visar att det inte med någon större grad av säkerhet går att bestämma den framtida bostadsefterfrågan eller de fak- torer som styr denna. Viktiga utgångspunkter är dock antaganden om befolkningsutvecklingen samt inkomst- och prisutvecklingen. Samtliga dessa faktorer pekar i samma riktning beträffande bostadsefterfrågan, nämligen att den kommer att utvecklas svagare än hittills. Som exempel på den svagare befolkningsutvecklingen kan man peka på hur den årliga ökningen av personer i åldersgruppen 18 år och däröver förändras jäm— fört med l960- och 1970-talen.

1960-talet 1970-talet 1980-talet

59 400 30 700 ca 15 000

Enligt bostadsstyrelsens beräkningar med den s. k. hushållskvotmeto- den bör omkring 60 000 lägenheter produceras per år 1981—1985, varav ca 5 000 för att reducera den bostadsbrist som finns i utgångsläget. För perioden 1986—1990 kan nyproduktionen sänkas något. Beräkningar i LU, där hänsyn tagits också till inkomst- och prisutvecklingen under prognosperioden, pekar på ett mindre behov av ' nya bostäder, 45 000—50 000 per år.

LU har kalkylerat med en nyproduktion 1980—1985 på ca 50 Off) lä- genheter per år i alternativ 1 och med en successiv nedgång till 45 000 lägenheter 1985 i alternativ 2. Men då förutsätts i alternativ 1 att bo- stadsbyggandet successivt ökar i regioner med bostadsbrist till en sådan nivå att arbetskraf tens geografiska rörlighet inte skall hindras av brist på bostäder. Det innebär således att det byggs relativt mycket i de reg;oner där det i dag är bostadsbrist.

Tabell 8.20 Investeringar och underhåll 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2 Nybyggnadsinvesteringar 9 691 2,4 — 3,5 —2,4 —l,3 —2,7 därav: småhus 7 411 5,1 9,7 —l,5 —3,3 —3,3 flerbostadshus 2 280 0,6 —1 8,7 —5,7 4,0 -—0,9 Ombyggnadsinvesteringar 3 176 —9,3 5,8 23,2 8,4 6,0 Summa investeringar i permanenta bostäder 12 867 1,3 — 2,5 1,3 1,5 —O,2 Underhåll av perma- nenta bostäder 5 029 5,8 2,9 3,3 6,6 6,3 Fritidshusinvesteringar 1 694 1,3 8,2 —0,1 —3,1 —0,9

Ombyggnader och underhåll har också förutsatts öka relativt snabbt. De sammanlagda investeringskraven i permanenta bostäder ökar där- med i alternativ 1 med 1,5 % per år. I alternativ 2 blir investeringarna ungefär oförändrade. Inom samma givna investeringsvolym skulle an- talet lägenheter i nyproduktionen kunna bli inemot 60 000 med en an- nan fördelning mellan småhus och flerbostadshus och med en mindre ökning av ombyggnaderna än den som LU räknat med. Summerar man investeringar och underhåll i sektorn beräknas deras andel av BNP öka något fram till 1985. Det medför bl. a. att bostadskonsumtionen liksom tidigare växer snabbare än den totala privata konsumtionen (se kapitel 5).

Om prognosperiodens befolkningsutveckling, inkomster, priser och geografiska rörlighet inte drastiskt awiker från den i LU förutsatta, är det sannolikt att det långsiktiga bostadsbyggnadsbehovet snarare ligger under än över 50 000 lägenheter per år.

Investeringsutvecklingen i bostadssektorn framgår av tabell 8.20. Det ' är framför allt den ökande ombyggnadsverksamheten som svarar för in- vesteringsökningen. Nybyggnadsinvesteringarna utvecklas svagare.

8.8. Privata tjänster

I LU:s sektorsystem finns fyra sektorer för privat tjänsteproduktion. Varuhandeln, samfärdseln och bostadsförvaltningen har beskrivits i tidi- gare avsnitt. Den övriga tjänsteproduktionen sammanförs till en sektor, som därför är tämligen heterogen. De verksamheter som ingår i sektorn och sysselsättningen i dessa framgår av tabell 8.21. Totalt svarade sek- torn 1979 för ca 13 % av sysselsättningen i hela ekonomin och knappt 12 % av BNP.

Tjänsteproduktionens volym är svår att mäta. Mätsvårigheterna be- står i att uppskatta om prisförändringar beror på ändrad kvalitet hos tjänsterna eller inte. Detta gör det också svårt att uppskatta produktivi- teten. I nationalräkenskaperna görs för flera branscher schablonmässiga

Tabell 8.21 Sysselsättning i sektorn privata tjänster Antal sysselsatta

SNR Bransch l OOO-tal Årlig procentuell 1979 förändring 1970—1979 6300 Hotell och restaurang 68 —0,7 81 10 Banker och andra finansinstitut 51 1,8 8210 Försäkringsbolag 22 1,3 8400 Fastighetsförvaltning exkl. bostäder" . . . 8500 Uppdragsverksamhet, maskinuthyr- ning 104 3,2 9200 Renhållning och städning 38 3,5 9330 Undervisning och forskning 36 4,5 9340 Hälso- och sjukvård 35 2,8 9350 Socialvård 5 0,4 9360 Intresseorganisationer m. m. 29 2,4 9400 Rekreation, kulturell service 38 2,6 951 ] Reparationer av hushållsvaror 8 0,8 9513 Bil- och cykelreparationer 32 —6,1 9520 Tvätterier, frisörer m. fl. 48 _2,3 9530 Arbetshjålp i hemmet 22 —9,0 Sektorn Privata tjänster 535 0,2

" Sysselsättningen redovisas i SNR 8300 Bostadsförvaltning som ingår i LU-sek- torn med samma beteckning. Anm.: I tabellen ingår endast näringslivets verksamhet inom hälso- och sjukvård m. m. — den offentliga sysselsättningen är avsevärt större. Källa: SCB, nationalräkenskaperna.

antaganden om produktivitetsutvecklingen, t. ex. för banker där pro— duktionsvärdet antas öka 2 procentenheter snabbare per år än syssel- sättningen. Såvitt man vet ökar produktiviteten oftast långsammare i tjänsteproduktionen än i varuproduktionen, varför tjänster tenderar att bli relativt sett dyrare än varor. Detta förhållande ger incitament till substitution av tjänster mot varor i de fall där egenproduktion av tjäns- terna är möjlig. Detta är särskilt påtagligt för hushållstjänster, exempel— vis köp av tvättmaskiner i stället för köp av tvåttjänster, men sådan sub- stitution förekommer också i företagens löpande förbrukning. Tjänster- nas relativa fördyring ger vidare incitament till uppkomsten av sådan tjänsteproduktion som inte registreras i statistiken, antingen som byten av tjänster eller 5. k. svart tjänsteproduktion.

8.8.1. Produktionsstrukturen

Nära 2/ 3 av bruttoproduktionsvärdet i den privata tjänstesektorn avser insatser till näringslivet och den offentliga sektorn. Den andelen tende- rar också att öka. (Ca 20 % avser insatser inom den egna sektorn, dvs. mellan privata tjänsteföretag.)

Den privata konsumtionens andel av sektorns produktion uppgår till knappt 1/ 3. Andelen varierar kraftigt mellan de olika branscherna i sek- torn. Minst betydelse har den privata konsumtionen i bank och försäk-

ring, fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet. I övriga branscher, som svarar för 2/ 3 av sektorns sysselsättning, avser i genomsnitt likaså 2/ 3 av bruttoproduktionsvärdet sådana tjänster som utförs för hushål- lens privata konsumtion. Utvecklingen av den privata konsumtionen har således stor betydelse för sysselsättningsutvecklingen i sektorn. I genom- snitt för hela 1970-talet ökade tjänstekonsumtionen i ungefär samma takt som hela den privata konsumtionen, eller med 1,6 % per år. Kon- sumtionen av kulturella tjänster, t'eparations- och underhållstjänster samt privat utbildning, som utgör drygt hälften av den privata konsum- tionen i sektorn, ökade särskilt snabbt under 1970-talet. Volymminsk- ningar skedde för hemhjälp, restaurang- och kafébesök samt hår- och skönhetsvård, dvs. tjänster som relativt lätt kan utföras i egen produk- tion.

Exporten av privata tjänster växte snabbt under 1970-talet. År 1979 uppgick exportvärdet till 3,8 miljarder kr i löpande priser, motsvarande 2,8 % av landets totala export. Denna andel hade ökat under 1970-talet. Nära 90 % av den privata tjänsteexporten utgörs av entreprenader, byggkonsulttjänster och annan teknisk uppdragsverksamhet i utlandet. Entreprenaderna ökade särskilt snabbt och volymen mer än tredubbla- des från 1974 till 1979. Importen av privata tjänster var 1979 något stör— re än exporten mätt i löpande priser. Även importen domineras av en- treprenader, varav en del avser kostnader i utlandet för den svenska en- treprenadexporten.

Den privata sektorns samlade förädlingsvärde i fasta priser steg under 1970-talet med 2,5 % per år. Konjunkturvariationerna var mindre än för t. ex. industriproduktionen. Sysselsättningen mätt i timmar sjönk under samma period med 0,9 % per år medan antalet sysselsatta steg med nära 10 000 personer.

8.8.2. Utvecklingen iskila'a branscher

Hotel/branschen kännetecknades av en stark kapacitetsökning under första hälften av 1970-talet, då ett antal storhotell, främst motorhotell, byggdes. Trots en samtidig nedläggning av småhotell ökade antalet rum från 38 000 till 58 000 under perioden 1972—1979.

Samtidigt med att hotellens rumskapacitet ökade, sjönk den genom- snittliga rumsbeläggningen, från 65 % till 58 % under perioden 1970— 1979. Detta har självfallet accentuerat branschens lönsamhetsproblem. Till detta har också bidragit de kraftiga säsongsvängningama i rumsbe- läggningen. Sommarmånadema har regelmässigt låg beläggning och höstmånadema hög beläggning. Framför allt de stora tätortshotellen och motorhotellen har specialiserat sig på tjänsteresande och konferens- deltagare som sina viktigaste kundgrupper, medan turister numera kom- mer i andra hand. Uppskattningsvis 35 % av hotellens intäkter härrör från konferensverksamhet. Konkurrensen är dock relativt hård, också från anläggningar i andra branscher, såsom interna kursgårdar, passage- rarfartyg i färjetrafik, utländska charterresor m. 111. Av alla konferenser förläggs ca 50 % till arrangörernas egna lokaler.

Även i restaurangbranschen återfinns en tendens till specialisering. Till

skillnad från hotellen har satsningarna emellertid inte avsett större pro- duktionsenheter. Mer än 3/ 4 av restaurangerna har färre än 5 anställda.

Kedjebildningar är vanliga i såväl hotell- som restaurangbranschen. Sammantaget svarar de för nära hälften av omsättningen. I genomsnitt är produktionsenheterna större inom kedjebildningarna.

Hotell- och restaurangbranschen kännetecknas av en viss överetable- ring totalt sett. Den svaga efterfrågan har försvagat lönsamheten, och investeringstillväxten dämpades mot slutet av 1970-talet. Möjligheterna att rationalisera produktionen är förhållandevis små, även om punktin- satser givit god avkastning. I stor utsträckning har dessa inriktats på att kompensera relativprisökningarna med förenklingar av serviceutbudet. Andelen deltidsarbetande har ökat i branschen, vilket varit ett annat sätt att dämpa kostnadsökningarna vid den svaga efterfrågan. Sedan mitten av 1960-talet har sysselsättningen mätt i timmar minskat med 1/4 och antalet sysselsatta sjunkit med inemot 10 000 personer. För ho- tellen var nedgången mest markerad i slutet av 1960-talet, medan res- taurangsysselsättningen minskat under de senaste åren.

För perioden 1979—1985 förutses i alternativ 1 en mer positiv efter— frågeutveckling än tidigare i och med att turistnettot mot utlandet för- bättras. De mindre enheterna inom hotell- och restaurangbranschen tor- de dock sannolikt ha en otillräcklig potential för rationaliseringar för att en fortsatt utslagning av mindre enheter skall kunna undvikas under 1980—talet. Inom restaurangnäringen finns skäl att räkna med att också många nya företag tillkommer. I alternativ 2 uteblir förbättringen av tu- ristnettot, och den efterfrågan som riktas mot hotell- och restaurangsek- torn väntas då bli svag. För branschen som helhet beräknas produktivi- tetsutvecklingen bli mycket långsam — från 1970 till 1979 skedde över huvud taget ingen tillväxt i produktiviteten — och investeringarna ligga på en lägre nivå än under 1970-talet.

I banknäringen ingår förutom affärs—, spar- och föreningsbanker även hypoteksinstitut, kreditbolag, finansbolag, investmentbolag, girocentra- ler m. fl. Under 1970—talet steg sysselsättningen med ca 7 500 personer.

Antalet bankkontor minskade kraftigt under det föregående decenni- et. Framför allt var det sparbankerna som rationaliserade kontorsstruk- turen och minskade antalet kontor med drygt 1/4 från 1967 till 1977. Bankernas produktion rationaliserades i snabb takt genom datorisering. Denna omfattade bl. a. intern redovisning, kassaarbete, installation av uttagsautomater, betalningsförmedling och utlandstransaktioner. Dato- riseringen möjliggjorde en snabb ökning av transaktionsvolymen. Inför 1980-talet är det sannolikt att volymexpansionen kan fortsätta. Liberali- seringen av kapitaltäckningsreglerna har skapat ett utrymme för en så- dan expansion, som dock kan komma att bromsas om inflationen ger upphov till räntabilitetsproblem i bankerna. Tillväxten kan väntas bli särskilt snabb på betalningsförmedlingsområdet och i utlandsrörelsen. Avvecklingen av den nuvarande kontorsetableringskontrollen väntas in- te föranleda någon ändring i den nuvarande tendensen till minskning av antalet bankkontor. Den fortgående tekniska utvecklingen på dataområ- det bedöms leda till ett fortlöpande utbyte av bankernas utrustning, och investeringarna i sektorn beräknas därför öka i minst samma takt som under 1970-talet, 8 % per år.

Som nämnts redovisas finansbolagens verksamhet i statistiken för banksektorn, men deras investeringar i leasingobjekt redovisas i bransch SNR 8500, maskinuthyrningsrörelse. Denna uppdelning ger upphov till stora redovisade ”internleveranser” inom den privata tjänstesektorn. Den finansiella leasingen omfattar ungefär 1/3 av de totala maskinin- vesteringarna i den privata tjänstesektorn. Ökningen har varit utom— ordentligt snabb under 1970-talet; från 1973 till 1979 var den genom- snittliga ökningstakten 35 % per år. Av kunderna är nästan hälften in- dustriföretag, och nära 80 % är företag med färre än 50 anställda. I för- hållande till den totala utbyggnaden av maskinkapitalet i de varu- och kraftproducerande företagen ökade den finansiella leasingen från 0,5 % 1973 till 4,5 % 1979. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande andel i Förenta staterna är ungefär fyra gånger så hög. Bakom den snabba till- växten av den finansiella leasingen ligger flera faktorer, bl. a. de förhål- landevis gynnsamma effekterna på företagens soliditet jämfört med lå- nefinansierade investeringar. Vidare är den tekniska utvecklingen för vissa typer av maskinutrustning så snabb, att många företag föredrar att upprätthålla flexibiliteten genom att år för år leasa den modernaste ut- rustningen framför att binda upp sig vid egen utrustning som måste an- vändas under längre tid. Finansbolagen kan också arrangera leasing av svenska varor för kunderi utlandet, s. k. exportleasing. Denna gren före- faller ha ökat särskilt snabbt.

Det finns anledning att räkna med en fortsatt stor marknadspotential för finansiell leasing. Ökningstakten torde dock avta något efter intro- duktionsfasen. I denna riktning verkar också införandet av kreditpoli- tiska instrument som kan komma att tillämpas på finansbolagen. Efter- som såväl näringslivets investeringar som exporten under perioden 1979—1985 beräknas öka snabbare enligt alternativ ] än som skedde 1974—l979, antas ökningstakten för finansbolagens investeringar i lea- singobjekt i stort kunna upprätthållas. I alternativ 2 finns skäl att räkna med en något långsammare ökningstakt.

Sysselsättningen i de privata försäkringsbolagen ökade något långsam- mare än banksysselsättningen under 1970-talet. Inom sakförsäkrings- området följde utvecklingen den relativt långsamma ökningstakten i hushållsbildningen. Bolagen har nu en hög marknadstäckning för hem- försäkring. Datoriseringen av administrationen är i stor utsträckning ge- nomförd. Kapitalförsäkringarna ökade snabbare under 1970-talet som komplement till det allmänna försäkringsskyddet och olika tjänstepen- sionssystem. Rådgivningen och försäljningen av kapitalförsäkringar är personalintensiv och svår att rationalisera. Också försäkringsbolagens verksamhet i utlandet expanderade under 1970-talet, en utveckling som väntas fortsätta under prognosperioden.

Branschen fastighetsförvaltning exkl. bostäder var tidigare funktionellt avgränsad i statistiken och framkom som ett slags hjälpkonto för att re- dovisa kostnader för hyrda lokaler. Vid revisionen av nationalräkenska- perna hösten 1980 infördes en institutionell definition av branschen, så att numera endast företag som huvudsakligen ägnar sig åt uthyrning av lokaler ingår. Genom omläggningen reducerades förädlingsvärdet i branschen med ca 80 %. Investeringarna i branschen motsvarar ca 2/3

av hela den privata tjänstesektoms byggnadsinvesteringar. De avser så gott som helt byggnader som används i andra branscher. Investeringar- na i fastighetsförvaltningsbranschen ökade med ca 2,5 % per år under 1970-talet, medan de totala byggnadsinvesteringarna (exkl. bostäder) gick ned. Också under 1980-talet väntas investeringarna i lokaler för ut- hyrning öka snabbare än de totala byggnadsinvesteringarna.

Branschen uppdragsverksamhet inrymmer en heterogen samling del- branscher inom teknisk och administrativ konsulting, exempelvis bygg- konsulter, arkitektkontor, bokföringsbyråer, dataspecialister, reklamby— råer, organisationskonsulter m. fl. Många företag i branschen är små. En hårdnande konkurrens från såväl utländska konsultföretag som före- tagskunderna själva (som utreder i egen regi) gör branschens framtids- utsikter riskfyllda. För exporten, som 1979 kan uppskattas till omkring 15 % av branschens produktionsvärde, förutses dock en expanderande marknad.

Branschen renhållning och städning fick en något vikande produktion mot slutet av 1970-talet. Genom mekanisering av tjänsterna torde dock relativprisökningarna kunna begränsas och avsättningen åter öka. Till- växten för den privata delen av hälso- och sjukvården under 1970-talet till stor del bestod i en utbyggnad av företagshälsovården. Vid en dämp- ning av ökningstakten för den offentliga sjukvården under 1980-talet vidgas utrymmet för privat verksamhet inom detta område. Branschen rekreation och kulturell service, som inrymmer museer, teatrar, konstnär- lig verksamhet m. fl., har till stora delar åtnjutit offentliga subventioner. I dessa delar förutses en något dämpad utveckling, medan lotteriverk- samhet etc. kan antas fortsätta att öka snabbt under 1980-talet. Tvätteri— er och andra personliga serviceaktiviteter kan väntas fortsätta sin kräft- gång fram till 1985 i takt med en ökad användning av engångsmaterial inom t. ex. sjukvården och en ökad egenproduktion av personliga tjäns- ter.

Bilreparatioiisverkstäderna var den bransch inom den privata tjänste- sektorn som uppvisade snabbast produktivitetstillväxt under 1970-talet, 5.5 % per år i genomsnitt. Sedan vissa delar av de bilreparationer som utförs vid bensinstationer överförts till varuhandeln i samband med re- visionen av nationalräkenskaperna, ingår i branschen främst märkes— verkstäder och fristående bilreparationsverkstäder.

Av verkstädernas produktion avser drygt hälften tjänster för privat konsumtion. Produktionen för insatser i näringslivet domineras natur- ligt nog av arbeten för samfärdselsektom. Utvecklingen av antalet bilar har stagnerat sedan 1976, då nyregistreringarna nådde en topp. Den sjunkande nyregistreringen har medfört att antalet äldre bilar i bilbe- ståndet ökat. Detta kunde förväntas ha bidragit till ett ökat behov av re- parationer och underhåll. Samtidigt har emellertid de genomsnittliga körsträckorna minskat som följd av höjda bränslepriser och aktivare priskonkurrens från alternativa transportmedel.

Produktionen inom den renodlade reparationsbranschen sjönk kraf- tigt i början av 1970-talet, när bensinstationerna ökade sin andel, och har därefter stigit med ca 1.5 % per år. Även sysselsättningen föll dras- tiskt från 1970 till 1974 och har sedan gått ned med drygt 3 % per år.

Produktiviteten steg relativt jämnt under hela decenniet. En viss avmatt- ning kunde dock märkas mot slutet av 1970-talet. En förklaring är att beläggningsgraden sjunkit. Man kan anta att egenproduktion och svart produktion ökat i omfattning under 1970—talet, och i konkurrensen med dessa har de etablerade reparationsverkstäderna en prisnackdel. De har tidvis också haft svårt att rekrytera yrkesutbildad arbetskraft, och per- sonalomsättningen i branschen är allmänt sett ganska hög. Nära hälften av de sysselsatta är tjänstemän (inkl. arbetsledare). Rationaliserings— möjligheterna har bäst kunnat tas till vara av märkesverkstäderna, där förutsättningarna för standardisering av arbetsmomenten är störst. En arbetsbesparande metod som kunnat utnyttjas allmänt i branschen är att i högre grad använda reservdelar i stället för att reparera förslitna de— lar. Reservdelsförsäljningen har sålunda ökat snabbare än den totala omsättningen i branschen. Till en del kan detta också avspegla en ökad grad av egenproduktion och svarta reparationer. Reservdelarna härtill köps i betydande utsträckning i de etablerade verkstäderna.

Med den måttliga ökning av den privata konsumtionen som förutses i alternativ 1 kan inköpen av nya bilar väntas ligga kvar på en låg nivå och ge förutsättningar för ett ökat behov av reparationer och underhåll av bilarna. Hur mycket därav som kommer att riktas mot den etablerade verkstadssektorn är dock ovisst. l alternativ 2 kan förutses en uppgång i nyregisteringarna och sålunda en mera dämpad tillväxt i reparations- behovet. I branschen finns som nämnts en viss överkapacitet på kapital- sidan, medan brist råder på arbetskraft. En produktionsökning torde därför inte möjliggöra större ökningar av arbetsproduktiviteten än som skedde under 1970-talets senare del.

8.8.3. Långtidsutredningens beräkningar

l tabell 8.22 sammanfattas den historiska utvecklingen och beräknings- resultaten enligt de två alternativen för perioden 1979—1985 för hela sek- torn privata tjänster.

Enligt alternativ ] stiger sektorns förädlingsvärde med 3,5 % per år under prognosperioden. Detta är någon procentenhet snabbare än den

Tabell 8.22 Privata tjänster 1965-1985 1975 års priser

___________.____—_-_———

Milj. kr Årlig procentuell förändring

'979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2

Förädlingsvärde 32 365 2,4 2,4 2,5 3,5 2,2 Sysselsättning, antal 535 400 1,1 —0,3 0,6 1,0 0,3 milj. tim. 765,42 —0,1 —1,7 —0,3 0,5 —0,4 Produktivitet, kr/ tim. 42,28 2,5 4,2 2,8 3,1 2,6 Privat konsumtion 19 717 2,6 2,0 1,2 0,5 0,4 EXport 2 919 9,7 21,2 12,7 15,8 11,5 Bruttoinvesteringar 5 370 9,5 4,5 8,6 5,9 4,0 därav: byggn./anläggn. 2 1 10 11,7 0,5 2,6 0,5 —0,4

mask./invent. 3 260 6,8 10,1 13,8 8,7 6,4

______________——-

genomsnittliga ökningstakten under 1970-talet, v11ket framför allt sam- manhänger med att behovet av insatsleveranser till näringslivet stiger. Den privata konsumtionen av sektorns tjänster ökar samtidigt mycket långsamt, eller i samma takt som hela den privata konsumtionen. Jäm- fört mcd 1970-talet blir ökningstakten fram till 1985 mindre än hälften, eller ca 0,5 % per år. Exporten, däremot, beräknas kunna stiga i ungefär samma snabba takt som på 1970—talet. Då kunde den höga tillväxten förklaras av att utgångsnivån vid decenniets början var låg, knappt 750 milj. kr, men under 1980-talet tillkommer att särskilda satsningar på denna typ av export kommer att göras.

Den registrerade produktiviteten i sektorn privata tjänster är till stor del ett utslag av beräkningstekniska konventioner i statistiken för flera av de ingående branscherna. I genomsnitt redovisas en ökning av pro— duktiviteten med 3,4 % per år under 1970-talet. Med utgångspunkt från att ökningstakten avtog något i slutet av 1970-talet i de branscher där produktiviteten faktiskt mäts har genomsnittet för perioden 1979—1985 antagits bli 3,1 % per år. Därmed ökar sysselsättningen mätt i timmar med 0,5 % per år, vilket beräknas motsvara en ökning av antalet syssel- satta med närmare 35 000 personer under perioden.

Investeringarna beräknas öka något långsammare än under 1970-ta- let, framför allt genom att den mycket snabba ökningstakten för investe- ringarna i finansiella leasingobjekt väntas bli något dämpad.

Enligt alternativ 2 beräknas tillväxten i sektorns produktion bli av- sevärt långsammare. Förädlingsvärdet ökar sålunda med endast 2,2 % per år under perioden 1979—1985 enligt detta alternativ. Trots att den privata konsumtionen totalt sett ökar något snabbare än i alternativ 1, blir efterfrågan på privata tjänster något mindre i alternativ 2, beroende på att omsvängningen av turistnettot mot utlandet helt uteblir. Vid den ofördelaktigare utveckling av det relativa kostnadsläget som förutses i alternativ 2 dämpas också tillväxten av den privata tjänsteexporten. För- utsättningarna för en produktivitetstillväxt i takt med utvecklingen en- ligt alternativ ] urholkas av de sämre avsättningsmöjligheterna, men också sysselsättningen kan väntas bli drabbad och minska med 0,4 % per år mätt i timmar. Antalet sysselsatta beräknas likväl öka, men med mindre än 10 000 personer fram till 1985. Jämfört med alternativ 1 be- döms investeringarna bli mindre, såväl när det gäller realkapital som an- vänds i branschens egen produktion som när det gäller leasingobjekt.

8.9. Energiförsörjningen 8.9.1 Bakgrund

Fram till början av 1970-talet karakteriserades den ekonomiska utveck- lingen av en snabb och stabil tillväxt. Detta medförde en kraftig ökning av energianvändningenlnom industrin bidrog en teknisk utveckling un- derstödd av en förmånlig prisutveckling på energi i förhållande till and- ra insatsfaktorer verksamt till detta. Den materiella standardutveckling- en innebar också en allt energiintensivare konsumtion bland hushållen, som bl. a. tog sig uttryck i en ökad personbilsanvändning.

Den snabba ökningen av energiförbrukningen under dessa år åtfölj- des av en övergång från fasta till flytande bränslen. I mitten av 1950-ta- let svarade oljan för ca 45 % av den totala energitillförseln. År 1973 hade dess andel stigit till ca 73 %. I motsvarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

Sedan 1973 har utvecklingen i energisektorn präglats av språngvisa höjningar av priserna på råolja.

Dessa prishöjningar slog relativt snabbt igenom på priset på färdiga petroleumprodukter. Särskilt dramatiska prisstegringar har kunnat note- ras på den s. k. spotmarknaden där tillfälliga och lokala överskott om- sätts. Eftersom Sverige tidvis skaffat mer än 30 % av sina färdigproduk- ter från denna marknad har dessa priser haft ett stort inflytande på pris— utvecklingen för våra oljeprodukter.

Våra totala importkostnader för oljeprodukter har stigit mycket kraf- tigt sedan l973. De uppgick 1979 till 25 miljarder kr, vilket kan jämföras med 5 miljarder kr 1973. Under motsvarande period var importvolymen praktiskt taget oförändrad, vilket innebär att det genomsnittliga an- skaffningspriset femdubblades 1973—l979.

Mot denna bakgrund har det statliga engagemanget på energiområdet ökat. Till en början berörde energipolitiken i huvudsak endast den kortsiktiga försörjningsberedskapen samt villkoren för produktion och distribution av elektricitet. Efter hand har energipolitiken vidgats till att även omfatta användningen av energi. Ett uttryck för detta är de statliga satsningarna på hushållning med energi.

Utöver dessa åtgärder har också betydande statliga medel anslagits till energiforskningen. Resultaten av den gångna treårsperioden samt förslag för de kommande tre åren har nyligen redovisats av delegationen för energiforskning. Dessutom har oljeersättningsdelegationen lagt fram ett handlingSprogram i november 1980.

De kalkyler över energiförsörjningen som här presenteras baserar sig på ett underlagsmaterial från SIND.l Industriverkets energistudie grun- dar sig på samma förutsättningar som LU 80. LU 80 har å andra sidan utnyttjat SlND:s bedömningar i sina kalkyler. Det har i första hand gällt utvecklingen av den specifika åtgången av energi i olika sektorer av näringslivet. Dessutom har konsistensprövningar genomförts för bl. a. privat konsumtion av energi och total import av energiråvaror.

Tabell 8.23 Realpriser på energi i konsumentledet 1965—1979 Årlig procentuell förändring

___—___!

1965—1973 1973—1979

Tjock eldningsolja (eo 4 NS) 1,6 16,3 Högspänd el —3,6 5,8 Villaolja (eo ]) —1,4 5,2 Villaolja (eol) 1,9 13,9 Hushållsel —3,2 4,1

Anm.: Omräkning till reala priser har skett med KPI för samtliga energislag. Högspänd el exkluderar elskatt. ! Energi på 80-talet, Källor: Statistiska centralbyrån och svenska elverksföreningen. SIND 1980:17.

8.9.2. Energianvändningen

Energianvändningen redovisas normalt uppdelad på tre sektorer — in- dustri-, transport- och övrigsektorn. Dessa tre huvudsektorer är i sin tur uppdelade på ett sätt som relativt väl ansluter sig till LU:s sektorindel- ning. Totalt byggs industriverkets prognoser upp genom analyser av ett 30—tal delsektorer.

Innan en närmare redovisning av energianvändningsprognoserna görs kan det vara skäl att något uppehålla sig vid de realprishöjningar på energi som inträffat sedan 1973. Utvecklingen under de närmast före- gående åren berörs också för jämförelsens skull. I tabell 8.23 har sålun— da prisdata ställts samman för några oljekvaliteter samt el — allt mått som priset hos den slutliga konsumenten i reala termer.

Av tabellen framgår att realpriserna på oljeprodukter var relativt oförändrade från 1965 till 1973 medan elpriserna föll med drygt 3 % per år. Under perioden 1973—1979 har kraftiga realprishöjningar inträffat för eldningsoljoma, medan däremot prisstegringarna på motorbensin varit mer måttliga. Elprishöjningarna har inte heller varit lika snabba som för eldningsoljorna, vilket sammanhänger med den relativt ringa andelen oljebaserad kraftproduktion samt de långa kontraktstiderna mellan råkraftleverantör och storkonsumenter.

De observerade relativprisförändringama kan förväntas utlösa an- passningsåtgärder av olika slag — en insatsfaktor sparas eller byts mot en annan. Vissa åtgärder kan enkelt genomföras medan andra tar lång tid och är förbundna med investeringar.

Några säkra uppskattningar av hur stor energipriskänsligheten är finns varken för industrins eller hushållens del. Tillgängligt material ty- der dock på att priskänsligheten är liten på kort sikt men växer efter hand som tiden för anpassning ökar.

Ett skäl för den observerade trögheten är givetvis att energianvänd- ningen är starkt förbunden med existerande kapitalutrustning. Det blir härigenom kostsamt att snabbt ställa om energiförbrukningen.

Man finner att energiinsatsen i industriproduktionen fallit något snabbare efter 1973 än under åren närmast dessförinnan. En slutsats sy- nes uppenbar, nämligen att prishöjningama på energi slagit igenom på förbrukningen.

De relativprisförskjutningar som beskrivs i tabell 8.23 har också bi— dragit till en förskjutning i användningen mellan olika energislag. Dessa förhållanden framgår av följande tablå.

Energianvändningen fördelad efter energislag och bransch 1973 och 1979 Procentuella andelar

&—

1973 1979 El Olja Övrigt El Olja Övrigt

& 29,9 48,4

Träförädlingsindustri 19,3 38,3 42,4 21,7 Jord- och stenindustri 9,6 77,0 13,4 1 1,4 64,1 24,5

Järn- och metallverk 24,4 36,1 39,5 25,4 31,2 43,3 Verkstadsindustri 29,2 68,2 2,6 30,7 67,6 1,7 Övriga branscher 33,4 61,5 5,1 35,5 59,4 5,1 Summa industri 24,2 50,0 25,8 26,6 44,1 29,3 ___—__hx.

Tablån visar att elandelen genomgående har ökat från 1973 till 1979. I vissa energitunga branscher har en inte obetydlig övergång från olja till övriga bränslen ägt rum. Inom träförädlingsindustrin är det bl. a. en följd av en fortgående ökning av sulfat- i stället för sulfitmassaframställ- ning, vilket möjliggör att avfallslutar kan nyttiggöras som bränsle i stör- re utsträckning. Inom jord- och stenindustrin kan den observerade ut- vecklingen återföras på ett byte av produktionsmetod i cementtillverk— ningen som bl. a. innebär att olja ersätts med kol.

Industrin Enligt LU:s kalkyler ökar industrins bruttoproduktion i alternativ 1 med 3,6 % per år 1979—1985. Härigenom förbättras resursutnyttjandet inom industrin, vilket medför en betydande höjning av investeringsakti- viteten. Samtidigt sker också en förskjutning i produktionstillväxten mellan olika branscher mot en ökad andel för de energiintensiva.

Förutom dessa faktorer påverkas den framtida energianvändningen inom industrin av att de kraftiga oljeprishöjningarna 1979—1980 succes- sivt kommer att slå igenom. Härtill kommer att utredningen förutsatt en fortsatt stegring av realpriset på olja med i genomsnitt 2 % per år under perioden 1980—1985. En ökad strävan efter hushållning samt en fortsatt övergång till el och fasta bränslen bedöms av industriverket bli en direkt konsekvens av detta.

Framför allt bedöms denna strävan kunna realiseras i alternativ 1, där investeringsaktiviteten är hög och medger införandet av ny teknik. Ener- gieffektiviteten förväntas därför kunna öka relativt snabbt i detta alter- nativ och med de i övrigt redovisade förutsättningarna kommer den to- tala energianvändningen inom industrin att öka med 3,4 % per år 1979—1985. Oljeanvändningen bedöms öka med 1,5 %.

l alternativ 2, där bruttoproduktionstillväxten endast uppgår till 0,8 % per år, inskränker sig ökningen av energianvändningen till 1 % per år, medan oljeanvändningen kan väntas minska. Vid denna låga produk- tionstillväxt beräknas investeringsverksamheten stagnera, varför för- bättringen av energieffektiviteten inte går lika snabbt som i alternativ 1.

Transportsektorn

Transportsektorn omfattar allt transportarbete i samhället utanför jord- bruket. Sålunda innefattas här biltransporter, flygtrafik, jårn- och spår- vägar. busstrafik samt inrikes sjötrafik. Av den totala energiförbruk- ningen i sektorn avser ca 70 % persontransporter — i huvudsak privatbi- lismen.

Utvecklingen för privatbilismen blir därmed av avgörande betydelse för hur energianvändningen kan komma att te sig framöver. Under ef- terkrigstiden har antalet personbilar ökat mycket kraftigt, vilket lett till en mycket snabb ökning av drivmedelsanvändningen. Förbrukningen av motorbensin har ökat med 4,5 % per år sedan 1960 samtidigt som per- sonbilsparken ökat från 1,2 till 3,0 miljoner.

Sedan några år tillbaka har tillväxten i antalet bilar upphört beroende

på en stark nedgång i nyinköpen av bilar. Skälen till denna utveckling är troligen både höjda realpriser på motorbensin och en begränsad ökning av hushållens disponibla inkomster sedan början av 1970-talet. Enligt de förutsättningar som legat till grund för prognoserna till 1985 fortsätter priserna på motorbensin att öka realt samtidigt som utrymmet för in- komsthöjningar kommer att vara mycket litet. Personbilsbeståndets storlek kommer i båda utvecklingsalternativen att öka mycket svagt från 1979 till 1985 (se kapitel 5).

LU räknar med en viss förskjutning från personbilsåkande till järn- vägs- och flygresande. Av detta följer att användningen av motorbensin kommer att minska till 1985. En minskning av bensinåtgången per for- don har därvid också antagits komma till stånd — dels beroende på den tekniska utvecklingen, dels beroende på att hushållen kan förväntas sän- ka den årliga körsträckan som en följd av de höjda bensinpriserna.

Godstransportarbetet, som ökade i samband med den industriella ex- pansionen och det snabba bostadsbyggandet, har minskat under senare år. Den återgång till en snabbare ekonomisk aktivitet som väntas ske i alternativ 1 medför att energiförbrukningen för detta ändamål förutses öka till 1985. En ökad andel för godstransporter på järnväg har därvid antagits.

Den totala energianvändningen för transportändamål förutses med dessa förutsättningar i alternativ ] stiga måttligt l979—l985. En min- skande användning för persontransporter uppvägs av en ökning för godstransporter.

Enligt industriverkets bedömning ökar den totala energianvändningen för transportändamål lika svagt i alternativ 2 somi alternativ ]. Fördel- ningen på person- respektive godstransporter skiljer sig dock från alter- nativ ]. Den privata konsumtionen ökar snabbare i alternativ 2, medan motsatsen gäller för tillväxten i industriproduktionen. En omkastning i förbrukningsmönstret jämfört med alternativ 1 blir följden av detta.

Övrigsektorn

Inom den s.k. övrigsektorn samlas all energiförbrukning för uppvärm— ning (exkl. industrin) samt energianvändningen inom de varuproduce- rande näringarna utanför industrin och de privata och offentliga tjänste- sektorerna. Ca 2/ 3 av energianvändningen i sektorn kan hänföras till bostadssektorn. Av stor betydelse blir sålunda vilka antaganden som görs om bostadsbeståndets utveckling liksom om omfattningen av ener- gihushållningen.

Bostadsbeståndets fördelning efter lägenhetstyp och uppvärmnings— form redovisas i följande sammanställning.

Enligt de beräkningar som redovisas i avsnitt 8.7 kommer bostads- beståndet att uppgå till ca 3,84 miljoner lägenheter 1985 i alternativ 1 och ca 3,85 miljoner lägenheter i alternativ 2.

Denna förutsättning behöver också kompletteras med antaganden om hur nyproduktionen fördelar sig på olika uppvärmningsformer. Dess— utom påverkas kalkylerna i hög grad avi vilken takt som konverteringar sker mellan olika uppvärmningsformeri det befintliga beståndet.

Bostadsbeståndet fördelat efter lägenhetstyp och uppvärmningsform 1979 och 1985 Procentandelar 1979 1985 Alt. 1 och 2 Småhus, totalt 43 45 därav: elvärme 13 17 fjärrvärme 2 3 övrig uppvärmning 28 25 Flerbostadshus, totalt 57 55 därav: elvärme 2 2 fjärrvärme 23 30 övrig uppvärmning 32 23 Totalt 100 100 därav: elvärme 15 19 fjärrvärme 25 33 övrig uppvärmning 60 48

En ökad anslutning till uppvärmning med el och fjärrvärme har skett under 1970-talet både i nyproduktionen och genom konvertering. An- delen oljeuppvärmda bostadsfastigheter har därigenom minskat succes- sivt. F. n. uppvärms ca 60 % av hela bostadsbeståndet med olja.

För utvecklingen fram till 1985 har antagits att en fortsatt ökning av andelen el- och fjärrvärmeanslutna bostäder sker. Som framgår av ta- blån skulle andelen övrig uppvärmning dvs. olja minska till strax under 50 %. En fortsatt minskning av oljeuppvärmningen förefaller av flera skäl trolig. Det har bl. a. antagits att oljeprodukter kommer att få en oförmånligare prisutveckling än el och fjärrvärme. Dessutom torde osä- kerheten om villkoren för den framtida oljeförsörjningen leda till att flexiblare uppvärmningssystem väljes — en tendens som redan kunnat skönjas de senaste åren. Möjligheterna till en ökad övergång från olje- till elanvändning har bl. a. påvisats av den s. k. elanvändningskommit- tén i dess betänkande El och Olja Ds l l980:22.

När det gäller utvecklingen av energiförbrukningen per lägenhet pe- kar tillgänglig information på att den steg fram till 1977 för att därefter falla. Den specifika energiåtgången har bl. a. påverkats av den bygg- norm som antogs 1975 och kompletterades 1977. Dessutom har energi- användningen i det befintliga bostadsbeståndet påverkats av de åtgärder som ingår i den s. k. energisparplanen.

Vid sidan av de statliga åtgärder som här angivits har också de snabba prisstegringarna på energi haft stor betydelse för utvecklingen. De myc— ket kraftiga prishöjningar som inträffade för bl. a. villaolja 1979 har gjort många besparingsåtgärder lönsamma. De kan beräknas komma att realiseras i betydande utsträckning under de närmaste åren.

I prognosen för 1985 räknar industriverket med att den genomsnittli- ga specifika energiförbrukningen i bostadsbeståndet kommer att minska med ca 3 % per år i alternativ 1. Härvid förutsätts att statsmakterna kommer att föra en sådan politik att de energibesparingar som antagits bli uppnådda i den s. k. Sparplanen realiseras. Detta kräver i sin tur att bostadssektorns årliga investeringar i energibesparingar mer än för-

Tabell 8.24 Slutlig energianvändning 1965—1985 Årlig procentuell förändring

1965— 1973— 197919?”

1973 1979 Alt. ] Alt. 2 Industri 3,4 —0,6 3,4 1,0 därav olja 3,9 —3,3 1,5 —1,0 Transporter 3,5 2,5 0,6 0,3 därav olja 3,7 2,6 0,6 0,3 Övrigt 3,7 1,3 —2,1 —1,3 därav olja 3,7 —0,2 —5,1 —3,9 Totalt 3,5 0,7 0,6 —0,1 därav olja 3,8 —0,3 —l,8 —2,0

dubblas under prognosperioden. I alternativ 2 realiseras inte sparpla- nens intentioner fullt ut och motsvarande minskning uppgår till ca 2 % per år.

Sammantaget beräknas energianvändningen i bostadssektorn minska med knappt 3 % per år 1979—1985 i alternativ 1. Användningen av el och fjärrvärme förutses stiga medan oljeanvändningen minskar med 6 a 7 % per år vilket kan översättas till en inbesparing av oljeprodukter med 2 milj. m3 från 1979 till 1985.

Adderas till energiförbrukningen i bostäder även energianvändningen i lokaler, jordbruk m. m. visar industriverkets kalkyler på en minskning med ca 2 % per år 1979—1985 för övrigsektorn som helhet i alternativ 1. Detta är ett klart omslag i utvecklingen jämfört med tidigare år. I alter- nativ 2 uppgår minskningen till drygt 1 % per år.

Det bör i detta sammanhang observeras att 1979 var ett exceptionellt är; dels ledde den kyliga väderleken till ett stort uppvärmningsbehov, dels ledde de fortlöpande prisstegringarna till en spekulativ lagerpåfyll- nad. Om dessa faktorer överslagsmässigt beaktas blir den beräknade år- liga minskningen av energiförbrukningen i övrigsektorn i stället ca 1 % lägre.

Den totala energiförbrukningen redovisas i tabell 8.24. Där framgår att SIND räknar med en ökning om ca 0,6 % per år 1979—1985 i alterna- tiv 1. Oljeförbrukningen minskar med knappt 2 % medan elanvänd- ningen väntas fortsätta att stiga. I alternativ 2 förutses totalt sett en stagnerande energiförbrukning på 1979 års nivå.

För att få ett mått på hur energieffektiviteten förändrat sig i ekono- min som helhet har i följande tablå uppgifter ställts samman över ener- gianvändning resp. bruttonationalprodukt (BNP). Differensen mellan de årsvisa förändringarna för energianvändning och BNP ger en indika- tion om hur mängden insatt energi har förhållit sig till det totala pro— duktionsresultatet i ekonomin.

Av följande tablå kan utläsas att energiförbrukningen — både totalt och för olja — ökade snabbare än BNP fram till 1973. Efter 1973 har en omsvängning skett så att energiinsatsen, särskilt av oljeprodukter, mins- kat i förhållande till produktionen. Enligt industriverkets kalkyler fort- sätter denna utveckling i ännu snabbare takt efter 1979.

Årlig procentuell förändring

1965— 1973— 1979—1985 1973 1979 Alt. ! Alt. 2 ___?__'________————— (1) Total energianvändning 3,5 0,7 0,6 —0,1 (2) Därav oljeprodukter 3,8 —0,4 —1,8 —2,0 (3) BNP 3,3 1,8 2,5 1,3 (1) ./.(3) 0,2 —1,1 —1,9 —1,4 (2) ./.(3) 0,5 —2,2 —4,3 —3,3 ___/___,—

8.9.3 Produktion och tillförsel av energi Det försörjningssystem som knyter an till de redovisade användnings- beråkningarna sammanfattas i tabell 8.25. Den totala tillförseln har för- delats på de mest centrala energislagen. I det i energiproduktionssam- manhang tämligen korta tidsperspektiv som LU arbetar med kan det finnas skäl att särskilt påminna om de begränsade möjligheter att ändra tillförsel/produktionsssystemet som föreligger. I det följande kommen- teras några av de mest centrala antaganden som varit nödvändiga i arbe- tet. Utbyggnaden av produktionskapaciteten i elsystemet ansluter sig helt till de planer och beslut som var kända hösten 1980. Det betyder att kärnkraftsproduktionen följer det energipolitiska beslut som riksdagen fattade våren 1980. För dessa kalkyler innebär det att 10 kärnkrafts— block antas vara i drift 1985. Produktionen av kämkraftsbaserad el sti- ger därmed från ca 20 TWh 1979 till 44TWh 1985. Utöver detta kan också vissa marginella tillskott från en fortsatt utbyggnad av vattenkraf- ten tillföras kraftsystemet. Bedömningarna av elefterfrågan leder i alternativ 1 till att värmekraf- ten endast behöver tas i anspråk i begränsad utsträckning bl. a. för kort- tidsreglering. I alternativ 2 blir enligt industriverkets bedömningar elan- vändningen ca 10 TWh lägre än i alternativ 1. Vid en sådan utveckling uppkommer under 1980-talets första hälft ett temporärt överskott av produktionskapacitet i elsektorn som i dessa kalkyler antagits medföra en ökad elexport. Den av regeringen tillsatta elanvändningskommittén har nyligen i sitt betänkande (El och olja, Dsl l980z22) lagt fram detal- jerade förslag om hur denna överskottssituation skall utnyttjas.

Tabell 8.25 Totalt tillförd energi 1973—1985 PJ _______________———-—— 1973 1979 1985 Alt. 1 Alt. 2 ___—___! Vatten- och kärnkraft 223 295 399 399 Nettoimport av el 3 4 0 —15 Inhemska bränslen” 138 165 191 185 Kol- och koks 70 75 105 90 Petroleumprodukter 1 157 1 166 1 075 1 039 Totalt tillförd energi 1 591 1 705 1 770 1 698 ___—###

” Inkl. spillvärmeleveranser.

Inhemska bränslen svarade 1979 för ca 10 % av den totala energitill- förseln. Huvuddelen hänför sig till industrins egen användning av av- fallslutar. En viss användning av brännved hos hushållen ingår också i kalkylerna även om omfattningen av denna är mycket svårt att beräkna. Fram till 1985 beräknas användningen av inhemska bränslen öka. Det gäller inom såväl hushållssektorn som industrin. För industrins del har förutsatts att främst massa- och pappersindustrin kommer att ersätta vissa oljekvantiteter med flis. Även som bränsle i fjärrvärmesystemet förutses ett ökat utnyttjande av flis under prognosperioden. (Se avsnitt 8.3.2.)

Tillförseln av kol och koks hänför sig för närvarande så gott som en- bart till den användning som järn- och stålindustrin resp. cementindu- strin behöver för processändamål. För de närmaste åren föreligger pla- ner på en ökad kolanvändning för främst värmeproduktion i hetvatten- centraler och värmeverk. Verkställandet av dessa planer försvåras av ovissheten beträffande miljövårdskraven. P. g. a. långa byggnadstider kan man inte räkna med någon större ökning av kolanvändningen fram till 1985.

Bakom den utveckling som redovisas i tabell 8.25 ligger en viss ökning av kolanvändningen inom industrin som ersättning för olja samt ett an- tagande om att ett fjärrvärmeverk och en hetvattencentral kommer att utnyttja kol i sin värmeproduktion. Om nödvändiga förutsättningar ska- pas — bl. a. när det gäller miljöproblemens lösande — kan kolanvänd- ningen öka snabbare än vad som här angivits.

Enligt industriverkets beräkningar skulle leveranserna av oljeproduk- ter som en konsekvens av den redovisade utvecklingen för övriga energi- slag minska från 1979 till 1985. Minskningen i alternativ 1 blir ca 1,5 % per år och i alternativ 2 ca 2 % per år. Minskningen ligger till allra stör— sta delen på eldningsoljor medan däremot de lätta oljekvaliteterna som bensin— och dieselprodukter ligger kvar på en oförändrad nivå 1979— 1985. Omräknat till ekvivalenta oljeton motsvarar detta en reduktion av leveranserna av oljeprodukter på mellan 2,5 och 3,3 miljoner ton för pe- rioden som helhet.

Oljeandelen i den totala energiförsörjningen skulle härmed minska från 68 % år 1979 till 61 % år 1985. Oljan ersätts genom en betydande ökning av mängden av kärnkraftsproducerad el samt i någon mån också av en ökad tillförsel av fasta bränslen. En vidgad försörjningsbas kom- mer sålunda successivt till stånd under 1980—talets första hälft. Oljans dominerande roll kvarstår dock i allt väsentligt.

Investeringar inom el— och värmeverk

Som redan framhållits är ledtiderna för investeringar i el- och värmesek- torn mycket långa. Det betyder att de investeringar som kommer att ske 1979—1985 till stor del är en konsekvens av beslut som redan fattats un- der 1970-talet.

När det gäller elsystemet utgår beräkningarna, som tidigare nämnts, från att 10 kämkraftsblock kommer att vara i drift 1985. Investeringar— na för dessa är dock nedlagda till den alldeles övervägande delen före

1979. Det som tillkommer fram till 1985 är investeringar i block 11 och merparten av investeringskostnaden för block 12. Elproduktionen i dessa block ligger dock efter 1985. Beträffande fjärrvärmeförsörjningen har förutsatts vissa nytillskott från kraftvärmeverk; huvuddelen av det ökade värmebehovet kommer emellertid att tillgodoses med en utbyggnad av hetvattencentraler. Med dessa förutsättningar beräknas investeringarna i produktions- och distributionsanläggningar öka med 2,6 % per år 1979—1985 i båda utvecklingsalternativen.

9. Arbetsmarknaden

Detta kapitel om arbetsmarknadens utveckling är indelat i tre avsnitt. 1 det första avsnittet diskuteras arbetsmarknadens funktionssätt under 1970-talet med särskild tonvikt på uppkomna tendenser till avtagande rörlighet mellan olika delar av arbetsmarknaden. Sysselsättningens för- delning på olika sektorer 1985 enligt de båda alternativen redovisas i av- snitt 92. I det avslutande avsnittet behandlas det regionala perspektivet och de krav på geografisk rörlighet som utvecklingen under prognospe- rioden ställer.

9.1. Arbetsmarknadens funktionssätt 9.1.1 Inledning

Från 1970 till 1979 ökade sysselsättningen med ca 270 000 personer eller med drygt 0,7 % om året i genomsnitt. Som beskrivits i kapitel 3 ledde sysselsättningsökningen dock inte till en ökad arbetsinsats mätt i tim- mar. Till följd av ökad frånvaro och kortare medelarbetstid sjönk den totala timvolymen med ca 0,7 % per år under 1970-talet.

Parallellt med ökningen av den totala sysselsättningen kom ett växan- de antal personer att möta svårigheter att få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden, liksom många företag kom att få det svårare att till- f redsställa sin arbetskraftsefterfrågan. Det skedde i detta avseende grundläggande förskjutningar i arbetsmarknadens funktionssätt under 1970-talet. Utvecklingen gick mot längre och stabilare anställningsför- hållanden, vilket ledde till en långsiktigare bindning av arbetskraften till arbetsgivarna. Färre slutar numera frivilligt sina anställningar och den öppna arbetsmarknaden har alltmer begränsats till att omfatta dem som ny- resp. återinträder på arbetsmarknaden eller slås ut vid driftsin- skränkningar etc. Detta har medfört tendenser till ökad sortering av ar- betstagarna efter konkurrensförmåga. De som inte klarar inträdesprovet på arbetsmarknaden löper stor risk att bli permanent utan jobb och de som tvingas lämna en anställning får det svårare att finna en ny. Bildligt kan man tala om högre murar runt den reguljära arbetsmarknaden. Ge- nom bindningarna av arbetskraften har det samtidigt uppkommit en ”inlåsning” av arbetskraften i befintliga företag, så att expansiva företag mött växande svårigheter att nyrekrytera.

Denna utveckling har haft sitt stöd i den arbetsrättsliga lagstiftningen

och i arbetsmarknadspolitikens inriktning under 1970—talet. Båda dessa har haft inslag som betonat anställningstryggheten och inneburit en strävan att åstadkomma likartade villkor i detta avseende över hela ar- betsmarknaden. Som en följd härav har arbetskraftskostnaden alltmer fått karaktären av en fast kostnad för företagen, vilket ökat deras krav på arbetskraften vid nyanställningar. Utvecklingen har lett till att allt fler personer kommit att befinna sig utan stabil sysselsättning på den re- guljära arbetsmarknaden. De högre murarna runt denna arbetsmarknad har gjort dem mer svårplacerade och framkallat ökade arbetsmarknads- politiska satsningar. Dessa har syftat till att dels påverka arbetskrafts- utbudets egenskaper för att underlätta anställningar på den öppna ar-

1000-tal personer

250 200 Arbetslösa AKU 150 I I, I I ,, Beredskaps- l/x , arbeten 100 & I N o' V .o' / ll '...'ooooo'... & , o'... Arbetsmark- F ,0' nadsutbildningll I .' .. 50 , o... . ., I, ,!'... 'no-n'_'_ _ ,,_ .... '|'. Diagram 9.1 Arbetslös- " ."”,o' .”,a' Skyddat het och arbetsmarknads— ....." 'o' arbete mm?) '.

politiska åtgärder. Antal berörda personer, årsge- nomsnitt.

Källa: AMS arbets— 1953 79 75 79 År marknadssmmuk OCh 1) Exkl. utbildning vid permitteringshot. SCB-5 arbetskraftsun- 2) Skyddat arbete och hemarbetseentraler, arbetsprövning/arbetsträning, halv- dersökmngar. skyddat arbete samt arkivarbete och musikerhjälp.

betsmarknaden, dels skapa eller vidmakthålla en arbetskraftsefterfrågan som är anpassad till utbudet. Den största delen av utgifterna för arbets- marknadspolitiken har avsett efterfrågepåverkande åtgärder, särskilt un- der lågkonjunkturår. En markerad tendens är här ökningen av de före- tagsinriktade åtgärderna för att förhindra ofrivilliga avgångar, t. ex. i form av lagerstöd, subventioner vid utbildning inom företagen och sär- skilda sysselsättningsstöd. Strävandena att bevara existerade arbetstill- fällen har underbyggts också med insatser inom industri- och regional- politiken.

Antalet personer som berörts av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder- na har trendmässigt ökat snabbt under 1970-talet. Det framgår av dia- gram 9,1. Fyra år av tio under decenniet ökade antalet berörda personer samtidigt som den öppna arbetslösheten gick ned. Bara två år av tio minskade de arbetsmarknadspolitiska insatserna i omfattning. Mellan 1970 och 1979 mer än fördubblades antalet personer i sådana åtgärder till ca 150 000. Mått i förhållande till arbetskraften skedde en uppgång från ca 1.8 till ca 3,5 %. Den öppna arbetslösheten ökade samtidigt från 1,5 till 2,1 % av arbetskraften.

9.1.2. Balansen på arbetsmarknaden

De nämnda segregationstendenserna kan vara en förklaring till att ar- betslösheten alltsedan 1960-talet tenderat att ligga successivt högre ock- så i högkonjunkturlägen. Den öppna arbetslösheten är emellertid ett ofullständigt mått på det arbetskraftsutbud som inte funnit sysselsätt- ning på den öppna arbetsmarknaden. Hänsyn måste också tas till att många arbetslösa bereds tillfällig sysselsättning i arbetsmarknadspoliti- ska åtgärder. Summan av öppen arbetslöshet och antalet personer i be- redskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning (exkl. företagsutbild- ning) steg från 1970 till 1979 med 84 000 personer.l

Oavsett vilket mått som används på antalet personer som står till ar- betsmarknadens förfogande utan att finna stadig sysselsättning kan en trendmässig ökning sålunda konstateras ha skett under förra decenniet. Vad avser den öppna arbetslösheten kan den intressanta iakttagelsen gö- ras att ökningen är en följd av längre arbetslöshetstider, medan antalet arbetslöshetstillfällen sjunkit. Det framgår av diagram 9.2. Dessa ten- denser gäller båda könen och i stort sett vare sig man ser till olika åldrar, olika regioner eller olika näringsgrenar. Samtidigt minskade antalet ar- betslöshetstillfällen per drabbad individ under 1970-talet, och i genom- snitt berörs idag ungefär lika många personer per år av arbetslöshet som för tio år sedan.

' Det kan finnas skäl att inkludera också en del av antalet personer i skyddad sysselsättning i denna summa, nämligen till den del den skyddade sysselsätt- ningen anordnats som en direkt följd av utslagningen på arbetsmarknaden. Del- vis syftar dessa åtgärder till en rehabilitering av de berörda personerna för senare anställning på den öppna arbetsmarknaden. På samma sätt kan en betydande del av förtidspensioneringen ses som en följd av utvecklingen på arbetsmarknaden. Å andra sidan är det oklart i vilken utsträckning dessa grupper verkligen kan antas ingå i ett potentiellt arbetskraftsutbud. Analysen påverkas inte nämnvärt av hur det icke sysselsatta arbetskraftsutbudet definieras; utvecklingstendensema är lik- artade för samtliga här nämnda kategorier.

Procent Relativ arbetslöshet, årsgenomsnitt

2,5

2,0

1,0

0,5

1962 65 70 75 79 År

Promille Relativt inflöde per vecka, årsgenomsnitt

3,0 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5

1962 65 70 75 79 År

Veckor Arbetslöshetstid, årsgenomsnitt

15

10

Diagram 9.2 A rbetslös- het, inflöde och varaktig- het.

Källa: SCB:s arbets-

kraftsundersökningar

och SOU l978:60, sid

175. 1962 65 70 75 79 År

1000-tal , . ., . J Kvarstaende lediga platser, arsgenomsnitt 60

50—l

40

30—1

ml

10

1962 65 70 75 79 År

1 OOO-tal

Nyanmälda lediga platser per månad, årsgenomsnitt

100

90

80

70

60

50

1962 65 70 75 79 År

Veckor

Vakanstider, årsgenomsnitt

1962 65 70 75 79 Är

Diagram 9.3 Vakanser, inflöde och liggtid. Källa: SCB:s arbets- kraftsundersökningar och SOU 1978:60, sid 175.

Trots en likhet i utvecklingsmönster kvarstår stora skillnader i nivå mellan olika kategorier, t. ex. ungdom och äldre. Ungdomar, som comi- nerar bland de nyinträdande på arbetsmarknaden, drabbas väsentligt oftare av arbetslöshet, i gengäld avser denna dock kortare tider. Arbets- lösheten bland kvinnor kännetecknas av samma förhållanden. Industri- anställda drabbas ungefär lika ofta som offentliganställda av arbetslös- het, men arbctslöshetsliderna för dem som friställs från industrin år vä- sentligt längre och har ökat under 1970-talet. De kortare arbetslöshets- tiderna inom den offentliga sektorn är framför allt en följd av den snab- ba sysselsättningsexpansionen där och kan inte tolkas som ett tecken på högre grad av rörlighet än inom näringslivet.

Också arbetsmarknadens efterfrågesida har kännetecknats av er. lik- nande utveckling. Detta visas i diagram 9.3. Antalet nyanmälda lediga platser har kraftigt minskat under perioden, medan det kommit att ta allt längre tid att besätta de lediga platserna. Beståndet av antalet kvar- stående lediga platser visar dock inte någon trendmässig förändring se- dan början av 1960-talet, trots att allmän platsanmälan successivt in- förts i olika län under de senaste åren. Att detta inte syns i statisriken antyder att det finns en sjunkande underliggande trend.

Det är i detta sammanhang av intresse att ställa den observerade ut- vecklingen av antalet öppet och dolt arbetslösa mot utvecklingen av an- talet vakanser. Detta sker i diagram 9.4. Som diagrammet visar har en successiv förskjutning skett i denna relation, framför allt på grund av de högre nivåerna för de arbetsmarknadspolitiska insatserna under 1970- talet jämfört med 1960-talet. Ett givet antal vakanser har kommit att bli förknippat med fler personer som står till arbetsmarknadens förfogande utan att få jobb. Denna obalans är en indikator på att arbetsmarknaden kommit att fungera sämre när det gäller att passa ihop utbud och efter- frågan på arbetskraft.

..,,_.,.

9.1.3. Rörligheten på arbetsmarknaden

Den beskrivna obalansen är ett tecken på sämre flexibilitet på arbets- marknaden. Bilden är emellertid sammansatt, och det finns fler inc'ika- torer på flexibiliteten och anpassningsförmågan, vilka nyanserat be- skrivningen av utvecklingen under 1970-talet. Vi skall här fästa särskilt avseende vid olika aspekter av rörligheten på arbetsmarknaden. Med rå- dande lönestruktur är arbetskraftens rörlighet den viktigaste jämv;kts- skapande mekanismen på arbetsmarknaden. *.

Rörligheten in i och ut ur arbetskraften Enligt AKU tillhörde i genomsnitt nära 4,3 miljoner personer arbets— kraften (som sysselsatta och arbetslösa) 1979. Detta är ett genomsnitt av 3,8 miljoner som tillhörde arbetskraften hela året och ca 850000 som gjorde det under någon del av året. Nära 1/5 av dem som någon gång tillhörde arbetskraften inträdde och/ eller lämnade således arbetskraften under året. Rörligheten i detta avseende var alltså betydande, även om

U+AMS % av AK

0,5 1,0 1,5 2,0 V, % av AK

Anm.1. U+AMS avser summan av antal arbetslösa enligt AKU och antal per- soner i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och skyddat arbete m.m.

Anm. 2. Under 1970-talet har successivt införts allmän Blatsanmälan, vilket höjt antalet vakanser mot periodens slut. Vid likartad statisti insamlin smetod skulle punktsvärmens övre del lig a något till vänster. Detta kullkastar ock inte slut— satsen att en förskjutning 5 ett av relationen mellan arbetslöshet och vakanser.

den s. k. delårsarbetskraften minskade under 1970-talet, såväl i förhål- lande till hela årsarbetskraften som i absoluta tal. Detta framgår av dia- gram 9.5. En väsentlig förklaring till de stigande relativa arbetskrafts- talen under decenniet är att allt fler fått en fastare anknytning till ar- betsmarknaden och kommit att tillhöra arbetskraften hela året. Framför allt ger kvinnornas inträde på arbetsmarknaden utslag i dessa tal: Den kvinnliga helårsarbetskraften ökade med 479 000 personer mellan 1969 och 1979, medan den kvinnliga delårsarbetskraften minskade med 147 000 personer.

Delårsarbetskraften har således minskat under 1970-talet, vilket i sig skulle kunna tänkas bidra till en minskad rörlighet. Långt ifrån samtliga personer i delårsarbetskraften är dock lättrörliga i den meningen att de saknar anknytning till särskilda typer av arbetsplatser, regioner etc. och sålunda kunde vara strategiska som arbetskraftsresurs vid strukturför-

Diagram 9.4 Öppen ar- betslöshet och arbets- marknadspolitiska åt- gärder jämfört med va- kanser 1965—] 979. Pro— cent av arbetskraften, årsgenomsnitt.

Källa: SCB:s arbets-

kraftsundersökningar och AMS arbetmark- nadsstatistik.

Diagram 9.5 Helårs— och delårsarbetskraften.

Källa: AKU februariun- dersökningarna.

ändringar i ekonomin. Delårsarbetskraften bestod 1979 till ca 40 % av personer med en mediantid i arbetskraften på 10 veckor. Huvuddelen av dessa utgörs av feriearbetande skolungdomar och kan således ställa sin arbetskraft till förfogande endast under en preciserad och väl avgränsad tid under året. Gruppen tenderar dessutom att vara geografiskt bunden. Vidare utgjordes drygt 15 % av pensionärer och emigranter, vilka slutgil- tigt lämnade arbetskraften. Endast resten, knappt 45 % av delårsarbets- kraften, utgjordes av grupper med en större flexibilitet i ovan nämnda avseenden. Av betydelse för rörlighetens utveckling under 1970—talet är att bakom delårsarbetskraftens minskning ligger en relativt kraftig minskning av just denna grupp.

Rörligheten inom arbetskraften

Det finns givetvis en rörlighet också bland de personer som befinner sig i arbetskraften. Dels förekommer årliga flöden mellan sysselsatta och ar- betslösa, dels byter sysselsatta arbetsgivare eller arbetsuppgifter utan mellanliggande arbetslöshet. Det finns statistik som belyser denna typ av rörlighet sedan mitten av 1960-talet.

Antalet personer som blivit arbetslösa någon gång under ett år har fluktuerat kraftigt med konjunkturläget, men trendmässigt inte visat nå- gon nämnvärd förändring under 1970—talet. År 1979 var det ca 320 000 personer, motsvarande 6,9 % av hela årsarbetskraften. Den genomsnitt-

Milj. personer

Delårsarbetskraften

Helårsarbetskraften

1967 70 75 79 År

liga arbetslösheten detta år uppgick till 88 000 personer, 2,1 % av den ge- nomsnittliga arbetskraften.

En negativ trend finns det emellertid, som framgår av diagram 9.6, i den andel av de sysselsatta som byter arbetsgivare under ett år (rörlig- hetskvoten). Totalt bytte 505 000 personer arbetsgivare under 1979, motsvarande en rörlighetskvot om 10,9 %. Den trendmässiga nedgången var 2,7 procentenheter sedan 1966. Det är framför allt en minskad rör- lighet hos männen som ligger bakom denna utveckling, medan kvinnor- nas rörlighetskvot legat ungefär oförändrad.

Denna minskade externa rörlighet är till stor del en följd av att antalet sysselsatta i delårsarbetskraften gått ned. Det är nämligen ungefär dub- belt så vanligt att dessa har mer än en arbetsgivare under ett år än att de sysselsatta i helårsarbetskraften har det. Dessutom har rörlighetskvoten sjunkit något i delårsarbetskraften, medan helårsarbetskraftens rörlig- hetskvot hållit sig relativt oförändrad (bortsett från konjunkturvariatio- ner).

Inte oväntat är det de yngre åldersgrupperna som gör de flesta arbets- givarbytena. För ungdomar i åldrarna 16—19 år och 20—24 år var rörlig- hetskvoten 25 respektive 20 % år 1979, medan blott 3 % av de sysselsatta i åldrarna 55—64 år bytte arbetsgivare under året. Tendensen till mins- kad rörlighet gäller fråmst de äldre arbetstagarna. Bland olika yrkes- grupper uppvisar byggnadsarbetare den högsta rörlighetskvoten, medan rörligheten inom typiska tjänstemannayrken, såsom administrativt, ka- meralt och kontorstekniskt arbete, låg under genomsnittet. Tillverk- ningsarbetare hade 1979 en nära nog genomsnittlig rörlighetskvot, men nivån är i hög grad avhängig konjunkturläget. Den allmänna tendensen till trendmässigt fallande rörlighetskvot gäller samtliga yrkesgrupper.

Den externa rörligheten är starkt kopplad till den allmänna efterfrå- gan på arbetskraft. Ju fler platser som ledigförklaras, desto större är möjligheterna för dem som önskar byta arbete att förverkliga sina

Procent

15

Trend 1966—79

10

1966 70 75 79 År Anm.: För 1969 och 1971 saknas observationer.

Diagram 9.6 Antal ar- betsgivarbyten i pro- cent av antal syssel— satta ( rörlighetskvoten ).

Källa: AMS Meddelan- de från utredningsenhe- ten l979z25.

Procent

45

40

35

30

25

20

15

1l

Diagram 9. 7 På egen be— 5 gäran avgångna industri- arbetare resp. industri— tjänstemän i procent av antalet anställda.

Källa: SCB:s företags— statistik.

65

_ Arbetare

___ __ Tjänstemän

70

75

79 År

önskemål. Detta samband är dock dubbelriktat, eftersom de allra flesta arbetsgivarbytare som besätter en ledig plats lämnar en ny ledig plats ef— ter sig. Man har konstaterat att varje l OOO-tals ökning av antalet nyan- mälda vakanser är kopplad till en ökning av antalet arbetsgivarbyten med ca 3 500. Denna relation har varit anmärkningsvärt stabil under den undersökta perioden sedan 1966. Den långsammare tillväxt och av— tagande arbetskraftsefterfrågan som inträtt under 1970-talet har således haft multiplikativa effekter på nedgången i den externa rörligheten.

Viktigt för bedömningen av rörlighetsbenägenheten är distinktionen mellan frivillig och påtvingad rörlighet. Gränsen mellan dessa begrepp är flytande, varför slutsatser får dras med försiktighet. Mycket tyder dock på att den påtvingade rörligheten ökat under 1970-talet som en följd av att den svaga arbetskraftsefterfrågan medfört friställningar i samband med driftsinskränkningar. I viss mån kan de senaste årens ar- betsmarknads- och näringspolitiska satsningar för att stödja sysselsätt- ningen i krisdrabbade företag ha hållit tillbaka den påtvingade rörlighe- ten. Men nedgången i den frivilliga rörligheten synes vara större än minskningen av den totala externa rörligheten, varför den påtvingade rörligheten likväl måste bedömas ha ökat.

Ett mått på den frivilliga rörligheten är andelen på egen begäran av- gångna industrianställda. Enligt diagram 9.7 har nedgången härav varit starkare än för den externa rörligheten enligt diagram 9.6. Minskningen har varit mest markerad för arbetarna, men personalomsättningen är fortfarande på en högre nivå på arbetarsidan än på tjänstemannasidan.

En intressant fråga är i vad mån den minskade externa rörligheten er- satts av en ökad intern rörlighet inom företagen. Tyvärr finns statistik för den interna rörligheten endast fr. o. m. 1975. Ur detta material kan inte utläsas någon större ökning med undantag för 1979 då antalet in- terna arbetsplatsbyten steg med ca 40 %. Det året ökade även den exter— na rörligheten kraftigt. Även l979 låg emellertid den interna rörlighets- kvoten så pass lågt som kring 4 % av antalet sysselsatta. Sammanlagt bytte då l90 000 personer arbetsplats inom sitt eget företag. Den interna rörligheten spelar alltså en kvantitativt underordnad roll jämfört med den externa.

Geografisk rörlighet

En del av arbetsgivarbytena är förknippade med byte av bostads- och arbetsort. Tyvärr är det inte möjligt att i flyttningsstatistiken urskilja de flyttningar inom landet som är arbetsmarknadsbetingade. Flyttningar över länsgräns kan emellertid antas vara arbetsmarknadsbetingade till största delen även om där ingår också medföljande familjemedlemmar. Utvecklingen under l960- och 1970-talen framgår av diagram 9.8. Fram till mitten av 1970—talet fluktuerade flyttningarna runt en relativt konstant nivå, strax under 200 000 per år. De årliga variationerna under denna period hänger förvånansvärt väl samman med förändringarna i arbetskraftsefterfrågan, mått som beståndet av lediga platser (jämför diagram 9.3). Till skillnad från utvecklingen av det totala antalet arbets- givarbyten är dock samvariationen med inflödet av lediga platser mind-

Diagram 9.8 Inrikes flyttningar över länsgräns

Källa: SOS Befolknings— förändringar

1000-tal personer

200

150

1961 65 70 75 79 År

re uttalad för den geografiska rörligheten. Under andra hälften av 1970- talet bröts också samvariationen mellan geografiska flyttningar och va- kansbeståndet i och med att antalet flyttningar sjönk väsentligt snabba— re än antalet kvarstående lediga platser. Denna utveckling är svårför- klarlig också om man tar hänsyn till den regionala fördelningen av efter- frågeutvecklingen på delarbetsmarknaderna, mätt som skillnaden mel— lan vakanser och arbetslösa i de 24 länen.

Till bilden av den minskade geografiska rörligheten hör vidare att det skett stora förändringar i nettoflyttningsmönstret mellan l960- och 1970-talen. Nettoinflyttningen till storstadslänen ersattes av en nettout- flyttning och vice versa för skogslänen. Detta framgår av diagram 9.9. Nettoströmmarna mellan de tre områdena minskade samtidigt också i storlek. En faktor bakom denna utveckling är att efterfrågeöverskotten på arbetskraft i storstadslänen minskade. Samtidigt ökade visserligen ut- budsöverskotten i skogslänen, vilket kunde ha givit upphov till ett för- stärkt utflyttningstryck. Detta kom emellertid inte till stånd eftersom ar— betsmarknadspolitiska åtgärder sattes in med stor styrka i skogslänen. Även förtidspensioneringarna ökade. Kombinationen av svag arbets— kraftsefterfrågan i de tidigare expansiva storstadslänen och möjligheter- na för de arbetslösa i skogslänen att inplaceras i arbetsmarknadspolitis— ka åtgärder verkade därför sannolikt dämpande på flyttningsbenägenhe- ten. Dessa tendenser på arbetsmarknaden förstärktes successivt under 1970—talet, nettoflyttningsmönstret stabiliserades och bruttoflyttningar- na avtog mot slutet av decenniet, vilket antyder att också flyttnings- benägenheten verkligen avtog.

1000-tal

30 _— Storstadslän

I.... "oo-oo Övriga län

_ —— —- Skogslän

9.1.4 Faktorer bakom den minskade rörligheten Rörligheten på arbetsmarknaden har alltså avtagit under 1970-talet. Vis- serligen uppvisar skilda mått på rörligheten något olika utvecklingsför- lopp men huvudriktningen är ändå klar. Parallellt med att rörligheten gått ned har de s.k. marginalgrupperna på arbetsmarknaden fått det svårare att ordna permanent och stabil sysselsättning. Detta represente- rar i sig en samhällsekonomisk effektivitetsförlust, även om många av de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna kan ha förbättrat förutsätt— ningarna för senare sysselsättning hos de individer som berörts av dem. Minskad rörlighet och ökad strukturarbetslöshet har inte bara uppträtt samtidigt, utan det finns också ett orsakssamband mellan dem. Segrega- tionstendenserna på arbetsmarknaden har gjort att det är de med sva- gast ställning på hemmaarbetsmarknaderna som tvingats flytta. Dessa löper ofta stora risker att få en svag ställning också på den nya arbets- marknaden, och de genomsnittliga riskerna för att en flyttning inte skall leda till förbättrad sysselsättningsstatus har därmed ökat. Riskerna skul- le ha minskat och rörligheten blivit samhällsekonomiskt mer effektiv om de med starkast ställning på arbetsmarknaden deltagit i den. Som nämnts är det dock den frivilliga rörligheten som avtagit.

Utvecklingen under 1970-talet mot ökad stabilitet i de enskilda an-

Diagram 9. 9 Inrikes

flyttningsnetton 1 961—1 979.

Källa. SOS Befolknings- förändringar

ställningsförhållandena har varit av stort värde för de företag och an- ställda som åtnjutit stabil sysselsättning på en väl avvägd nivå. Samti- digt har det skett förändringar i såväl institutionella förhållanden som incitament och attityder till hur anpassningsbördan skall fördelas mel— lan företagen, de anställda och staten. —

Till de institutionella förändringarna som särskilt rör industrisektorn hör att en fortlöpande teknisk utveckling ställer successivt större kompe- tenskrav på dem som skall nyanställas. I ett läge med låg rörlighet bland de sysselsatta blir det ny- och återinträdande på arbetsmarknaden. dvs. personer utan utpräglad yrkeserfarenhet, som utgör företagens rekryte- ringsbas. De relativt enkla inträdesjobb som tidigare fanns för nybörjare på arbetsmarknaden utan utbildning har i stor utsträckning rationalise- rats bort. Företagen måste därför satsa på intern utbildning av de ny- anställda, och för att åtnjuta avkastningen av denna satsning har före- tagen ett intresse av långsiktiga anställningsförhållanden samtidigt som granskningen av de arbetssökande blir hårdare.

Ett annat exempel på institutionella begränsningar är den lS-årsgräns som tillämpas för skiftarbete och vid anställning inom sjukvården. Såda- na faktorer har bidragit till att det i dag inte finns tillräckligt med ar— betstillfällen som är anpassade för ungdomar som kommer direkt från grundskolan.

De attityder som styr beteendet på arbetsmarknaden kan i brist på någorlunda heltäckande empiriskt underlag här blott exemplifieras med några typiska utvecklingstendenser under de senaste åren. Ett allmänt intryck är att attityden till geografisk rörlighet kraftigt förändrats under 1970-talet. Så t. ex. ställs större förväntningar på samhället att ingripa vid regionala brister på arbetstillfällen, den ökade frekvensen dubbelar- betande hushåll försvårar flyttningar genom att två måste finna jobb på inflyttningsortema m. m.

En annan tendens, vars omfattning likaså är svår att bedöma, är att beredvilligheten för arbetslösa att acceptera erbjudna arbetstillfällen av- tagit. Sådana attityder har sannolikt förstärkts av en liberalare tillämp- ning hos arbetsförmedlingama av reglerna för arbetslöshetsunderstöd. Därmed skulle de arbetssökandes krav och önskemål respekteras mer än tidigare, också i sådana fall där lediga platser finns på orten. Också ut- vecklingen av de ekonomiska incitamenten kan ha spelat en roll för den- na beredvillighet. År 1970 hade ungefär varannan arbetslös ersättning från arbetslöshetskassa. Under loppet av decenniet ökade andelen, så att nu ungefär 3/4 av de arbetslösa har antingen ersättning från arbetslös- hetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd.

Klarast synes attitydförändringarna ha kommit till uttryck när det gäller inställningen till arbete inom industrin. I särskilt hög grad före- faller detta gälla ungdomar. Enligt en undersökning som utförts av Stu- dieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS)' är det t. o. ni. så, att ung- domar föredrar beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning fram- för fast anställning inom industrin. Inom arbetsmarknadsutbildningen har det också visat sig svårt att besätta platserna i kurser för utbildning

! SNS Konjunkturråds till tillverkningsyrken. rapport 1979—80, sid. 73. Vakanstiderna har stigit mer för industrin än för övriga näringsgre-

nar. Detta är i sig en klar antydan om att industrin fått det svårare än andra näringsgrenar att rekrytera arbetskraft. Möjligen skulle man ock- så vänta sig att bristen på yrkesutbildad arbetskraft inom industrin hade accentuerats under 1970-talet. En sammanställning av konjunkturbaro- metrarnas mätning av detta under det senaste decenniet antyder dock inte någon trendmässig förändring. En orsak till detta är säkerligen att industrins totala arbetskraftsbehov minskat till följd av den stagnerande produktionen. Detta exemplifieras av att industriproduktionen l980 lig- ger endast obetydligt över 1974 års nivå. Samtidigt är bristen på yrkesut- bildad arbetskraft som den mäts i konjunkturbarometrarna ungefär lika stor l980 som den var l974.

9.2. Sysselsättningens utveckling

Den utveckling mot ökade bindningar och minskad rörlighet på arbets- marknaden som beskrivits i föregående avsnitt begränsar möjligheterna till strukturomvandling i ekonomin. Det är därför angeläget att studera vilka krav på rörlighet mellan näringsgrenssektorer och regioner som krävs under prognosperioden för att sysselsättningsstrukturen enligt LU:s modellberäkningar skall förverkligas och att bedöma huruvida det är realistiskt att tro att dessa krav kan uppfyllas. I detta avsnitt görs en sådan avstämning av sysselsättningens fördelning på näringsgrenssekto- rer. I avsnitt 9.3 görs motsvarande avstämning när det gäller fördel— ningen på regioner.

Beräkning av antalet sysselsatta Den sysselsättning som beräknas för de olika sektorerna i LU-modellen bestäms av efterfrågan på arbetskraft. Kalkylen baseras sålunda på ut— vecklingen av produktion och produktivitet i var och en av sektorerna. Den totala sysselsättningen överensstämmer i alternativ 1 med det prog- noserade utbudet av arbetskraft (bortsett från en viss friktionsarbetslös- hct). I alternativ 2 förslår inte arbetskraftsefterfrågan till att ge full sys- selsättning. Utbudet antas i beräkningarna inte påverkas av att efter- frågan blir lägre, och en betydande arbetslöshet förutses därför i detta alternativ. Sysselsättningen påverkas endast i den mån de arbetslösa pla- ceras i t. ex. beredskapsarbeten.

I LU:s modellsystem är beräkningsresultaten avseende sysselsätt- ningen uttryckta i timmar. Vid omräkningen från timmar till antal per- soner tas hänsyn till fördelningen mellan män och kvinnor och till ge- nomsnittlig årsarbetstid för respektive kön i varje sektor. Den ökade kvinnliga sysselsättningen under 1970-talet har slagit igenom i en ökad andel kvinnor i flertalet sektorer. Endast i sektorn privata tjänster (inkl. bostadsförvaltning) har andelen kvinnor sjunkit mera markant. År l979 var kvinnoandelen lägst inom sektorn byggnadsverksamhet (9 %) och högst inom den kommunala socialvården (93 %). Den genomsnittliga årsarbetstiden sjönk mer för kvinnor än för män under 1970—talet. Det

berodde på att den kvinnliga frånvaron steg snabbare än den manliga och att deltidsarbete fortsatte att bli vanligare bland kvinnor än bland män. År l979 var kvinnornas genomsnittliga årsarbetstid knappt 75 % av männens. I näringsgrenar med hög kvinnlig sysselsättning var där- med den genomsnittliga årsarbetstiden kortare än i mansdominerade sektorer. Mellan t. ex den offentliga sektorn och industrin var skillnaden l979 ca 17 % av årsarbetstiden i industrin.

För utvecklingen under prognosperioden antas i alternativ ] andelar— na för den kvinnliga sysselsättningen i de olika sektorerna utvecklas en- ligt de observerade tendenserna från 1970-talet. Detta ger mycket god överensstämmelse med arbetskraftsutbudets beräknade sammansättning av män och kvinnor (se kapitel 3). I alternativ 2, där den totala arbets- kraftsefterfrågan är lägre, blir sysselsättningsutvecklingen svagare i de sektorer som domineras av män. Samtidigt beräknas sysselsättnings- utvecklingen i de kvinnodominerade sektorerna bli starkare än vad ut- budet av kvinnor beräknas växa. I alternativ 2 måste således de rådande utvecklingstendenserna för könsfördelningen inom olika delar av nä- ringslivet förändras för att jämvikt mellan arbetskraftsutbud och syssel- sättning skall säkerställas. Konkret innebär detta bl. a. att den manliga sysselsättningen i den offentliga sektorn måste öka mer än i alternativ 1. För kvinnornas del innebär alternativ 2 fler sysselsättningstillfällen i den offentliga sektorn än alternativ 1, men den kvinnliga industrisysselsätt— ningen sjunker — liksom den manliga — fram till 1985. Den manliga och kvinnliga sysselsättningen i olika näringsgrenar framgår av diagram 9.10.

Den genomsnittliga årsarbetstiden beräknas i båda alternativen följa 1970-talets utvecklingstendenser med undantag för att någon allmän ar- betstidsförkortning eller semesterförlängning inte antas samt att den kvinnliga frånvaron förväntas öka något långsammare (se kapitel 3).

Den historiska utvecklingen

Under perioden l970—l979 steg den totala sysselsättningen med i ge- nomsnitt ca 30000 personer per år. I den offentliga sektorn var ök- ningen ca 50 000 per år. Sysselsättningen i det privata näringslivet min- skade således med ca 20 000 personer per år. Jämfört med utvecklingen under andra hälften av 1960-talet var detta en något snabbare omför— delning mellan privat och offentlig sektor, och utvecklingen accelererade under loppet av 1970-talet.

I tabell 9.1 redovisas sysselsättningsutvecklingen sedan mitten av 1960—talet inom olika näringsgrenar tillsammans med beräkningsresulta- ten avseende sysselsättningen l985 enligt LU:s båda huvudalternativ. Förskjutningarna mellan olika huvudgruppers andelar av den totala sys- selsättningen illustreras i diagram 9.1 ].

Sysselsättningen i de varuproducerande sektorerna hade fram till 1979 sjunkit till 37 % av den totala sysselsättningen. År 1970 var andelen 46 %. Den privata tjänstesektorn svarade under hela 1970-talet för unge- fär 1/3 av den totala sysselsättningen, medan den offentliga sektorn ökade sin andel från 20 till 29 %.

1 OOO-tal 800 700 600 500 400 300 200 1 00 SOU l980:52 1—2 3—17 Industri Jord— och skogsbruk 20—23 Privata tiänstesektorer 18—19 Kraftverk och byggnadsverksamhet

519701979 |] 138?

och 2

A rbetsmarknaden 3 87 Diagram 9.10 Antal sys- selsatta man och kvinnor i olika näringsgrensgrup— per 1970, 1979 och 1985. Källa: SCB, prognosinstitutet.

Tabell 9.1 Antal sysselsatta i olika näringsgrenar 1965—1985

1965 1970 1974 1979 1985 prognos Alt. 1 Alt. 2 Jordbruk och fiske 344 200 245 400 209 400 182 600 145 900 141 200 Skogsbruk 106 100 82 200 62 900 55 900 62 400 55 900 Industri 1 088 700 1 054 900 1 040 100 968 100 1 028 500 915 400 El-, gas-, värme— och vattenverk 27 800 27 900 29 500 31 900 31 200 29 600 Byggnadsverksamhet 359 500 369 600 331 600 298 700 296 400 287 200 Summa varu- och kraft- produktion ] 926 300 1 780 000 1 673 500 1 537 200 1 564 400 1 429 300 Varuhandel 478 900 506 100 513 600 525 700 543 500 516 200 Samfärdsel 253 500 262 100 278 800 290 800 274 300 230 800 Privata tjänster (inkl. bostadsförvaltning) 526 800 559 400 552 000 569 900 605 100 579 500 Offentlig sektor 529 300 756 200 945 800 1 208 300 1 388 200 1 515 200 Summa tjänste- produktion 1 788 500 2 083 800 2 290 200 2 594 700 2 811 100 2 841 700 Totalt 3 714 800 3 863 800 3 963 700 4131 900 4 375 500 4 271000 därav: Näringslivet 3 185 500 3 107 600 3 017 900 2 923 600 2 987 300 2 755 800 Staten 193 700 195 900 231 100 274 000 274 100 284 900 Kommunerna 335 600 560 300 714 700 934 300 1 114 100 1 230 300 Anm. Offentliga sektorn omfattar endast offentliga myndigheter. Offentligt ägda bolag och affärsverk ingår i näringshvet. Källa: SCB, nationalräkenskaperna och prognosinstitutet.

Procent 100

Offentliga tjänster

Privata tjänster 2 50 Övr. varuprod. 1 2

Diagram 9.11 S yssel- 1 sättnin gens förde/nin g på 2 närin gs grens grupper 1 965—1 985. Källa: SCB, nationalrä- kenskaperna och 1965 1970 1974 1979 1985 prognosinstitutet. alt. 1 och 2

Utvecklingen ] 979—1 985

Under prognosperioden fram till 1985 ökar antalet sysselsatta i alterna- tiv 1 snabbare än under 1970-talet, eller med i genomsnitt ca 40 000 per- soner pcr år. Detta tillskott fördelas dock väsentligt annorlunda än vad som gällt under perioden 1970—1979. Näringslivets sysselsättning beräk- nas behöva öka med 10 000 personer per år, och omsvängningen blir särskilt kraftig i de varuproducerande sektorerna. Den statliga syssel- sättningen blir i stort sett oförändrad. Den kommunala sysselsättnings- tillväxten blir således ca 30 000 personer per år.

I alternativ 2 råder inte full sysselsättning 1985. Vid den långsammare produktionsökning som förutses i detta alternativ beräknas arbetskrafts- efterfrågan öka med endast ca 23 000 personer per år. Visserligen accele- rerar omfattningen av den offentliga sektorn i absoluta tal så att tillväxt- en blir ca 50 000 personer per år, men näringslivets förmåga att upprätt- hålla sin sysselsättning blir kraftigt försvagad, och sysselsättningen i den privata delen av ekonomin väntas därför sjunka med hela 28 000 per- soner per år fram till 1985. Till skillnad från utvecklingen under 1970- talet drabbas även den privata tjänsteproduktionen av sysselsättnings- minskningar. vilket för denna del av näringslivet innebär en nästan dub- belt så stor omsvängning i utvecklingen som för de varuproducerande sektorerna.

Krympningen av jordbrukssektorn var mycket snabb i slutet av 1960- talet. då nära 20000 personer per år lämnade den näringen. Under 1970-talet bromsades den utvecklingen successivt upp, och under prog- nosperioden väntas avgången komma att stabiliseras på nivån 6 a 7 000 personer per år. Också i skogsbruket förutses en stabilisering av syssel- sättningsnivån efter en utveckling under 1970-talet som påminner om jordbrukets. Sysselsättningen i byggnadssektorn väntas fortsätta att min- ska, men i väsentligt lägre takt än den nedgång med i genomsnitt 8 000 personer per år som skedde från 1970 till 1979. I samtliga de nämnda sektorerna förutses något större sysselsättningsminskning i alternativ 2 än i alternativ 1, men skillnaderna i antal personer är relativt små.

För industrin är skillnaden mellan alternativen väsentligt större. I al- ternativ 1 medger den beräknade produktionsökningen en tillväxt av in- dustrisysselsättningen med i genomsnitt ca 10 000 personer per år under prognosperioden, vilket är ett markant trendbrott i förhållande till ut- vecklingen sedan mitten av 1960-talet. Omsvängningen är särskilt stor i jämförelse med utvecklingen under senare delen av 1970-talet, då in- dustrisektorn krympte med över 14 000 personer per år. Möjligheten att få till stånd en ökad industrisysselsättning enligt detta alternativ under prognosperioden diskuteras utförligare nedan. I alternativ 2 fortsätter industrisysselsättningen att minska i ungefär den takt som i genomsnitt gällt för 1970—talet som helhet.

För den privata tjänsteproduktionen innebär alternativ 1 en fortsatt sysselsättningsökning av ungefär samma storlek som tillväxten under 1970-talet, drygt 6 000 personer per år. Endast i samfärdselsektom för- utses en sysselsättningsminskning. I alternativ 2, däremot, sker, till skill- nad från utvecklingen under både 1960- och 1970-talet, en minskning av

Diagram 9.12 Syssel— sättningen inom industrin 1 960—1 985.

Källa: SCB, nationalrä- kenskaperna och prognosinstitutet.

sysselsättningen med inte mindre än ca 10 000 personer per år. Huvud— orsaken till denna kraftigt försvagade utveckling är att såväl insatsleve- ranserna till näringslivet som exporten, främst sjöfartsexporten, går en betydligt mer negativ utveckling till mötes i detta alternativ.

Industrins rekrytering

Utvecklingen av industrisysselsättningen sedan 1960-talet illustreras i diagram 9.12. Där framgår att industrisysselsättningen minskade under tre perioder, nämligen i konjunkturnedgångarna 1966—1968, 1971—1972 och 1977—1978. I konjunkturuppgången efter den första nedgången åter- hämtades endast hälften av den tidigare sysselsättningsminskningen, och industrisektorn krympte således mellan konjunkturtopparna 1965 och 1970 med ca 3 % mätt i antal sysselsatta. I den nästföljande kon- junkturcykeln kunde industrisysselsättningen i stort sett upprätthållas mcllan konjunkturtopparna 1970 och 1975. När konjunkturen ånyo vek 1975—1976 stimulerades industrisysselsättningen med lagerstöd etc., var- för effekterna på sysselsättningen fördröjdes. Effekterna blev emellertid desto större 1977 och 1978 i den av överbryggningspolitikens sviter för- längda inhemska konjunkturnedgången. Återhämtningen 1980 blev mycket svagi förhållande till tidigare konjunkturuppgångar, blott något tusental personer. Mellan konjunkturtopparna 1975 och 1980 minskade härigenom industrins arbetsstyrka med nästan 8 %.

Utvecklingen enligt alternativ 1 innebär att industrisysselsättningen 1985 kommer att uppgå till en nivå som är ca 2 % lägre än 1975. Denna till synes beskedliga återhämtning innebär likväl en ökning av antalet

1 OOO-tal

1100

1 050

1 000

950

900

1960 65 70 74 79 85 År

sysselsatta med ca 60000 personer. Det är en uppgång som markant bryter mot vad som varit möjligt under de två senaste decennierna.

En första förutsättning för att detta trendbrott skall komma till stånd vid given utveckling av de totalt tillgängliga arbetskraftsresurserna är att arbetskraftsefterfrågan i andra delar av ekonomin begränsas. Som nämnts ovan krävs sålunda vid givna förutsättningar om årsarbetstidens utveckling att den offentliga sektorns sysselsättningsökning begränsas till ca 30 000 personer per år under prognosperioden. Endast om så sker, räcker arbetskraftsresurserna till den angivna sysselsättningsökningen i industrin.

En andra förutsättning för sysselsättningsprognosen i alternativ 1 är att tillräckligt många personer i det disponibla arbetskraftsutbudet sö- ker sig till industrisektorn. Som nämnts i avsnitt 9.1 har just denna sek— tor haft särskilda svårigheter att rekrytera arbetskraft. Man kan anta att anställningsvillkoren i industrin inte anses vara konkurrenskraftiga i förhållande till vad som, åtminstone hittills, kunnat erbjudas i andra näringar. Till industrins nackdel gäller därvid att den erbjudit otillräck- lig kompensation för det högre risktagande som oundgängligen är för- knippat med anställning i den utlandskonkurrerande sektorn. Bland an- ställningsvillkoren är inte bara relativlönen av betydelse utan också de arbetstider som kan erbjudas. Organiserandet av deltidstjänster inom den offentliga sektorn har väsentligt underlättat rekryteringen av kvinn- lig arbetskraft. Av den erforderliga sysselsättningsökningen i industrin i alternativ 1 beräknas mer än hälften avse kvinnor. Redan under 1970— talet kunde den kvinnliga sysselsättningen inom industrin vidmakthållas bättre än den manliga, men det skedde inom ramen för en sjunkande sysselsättning. När nu den kvinnliga industrisysselsättningen behöver öka, kommer särskilda åtgärder att krävas för att öka intresset härför. Även männen väntas för övrigt öka sitt intresse för deltidsarbete under prognosperioden.

En förbättrad rörlighet på arbetsmarknaden skulle också underlätta industrins rekrytering. Om arbetsmarknaden vore tillräckligt flexibel så att det där kunde finnas ett varierat utbud av lediga platser, skulle riskerna minska med att söka anställning i hotade industribranscher. Också i geografiskt hänseende krävs en större rörlighet för att underlätta industrins möjligheter att rekrytera. Detta förhållande belyses i nästa avsnitt.

9.3. Den regionala sysselsättningsutvecklingen

9.3.1 Inledning Under 1970-talet minskade förskjutningarna i befolkningens regionala fördelning jämfört med förhållandena under 1960-talet. Den kraftiga nettoutflyttningen från skogslänen på ca 10 000 personer per år under 1960-talet ersattes av en nettoinflyttning. Storstadslänen, som under

1960—talet hade den jämfört med övriga regioner snabbaste befolknings- tillväxten. hade under 1970—talet en dämpad utveckling. Stockholms län har dock under de senaste åren återigen uppvisat flyttningsvinster till följd av bl. a. ökad nettoinvandring från utlandet.

Även inom länen har det i flertalet fall skett en omsvängning i befolk- ningsutvecklingen. Detta har särskilt gällt länen utanför stödområdet, där folkmängden i regionala centra och kommuncentra genomsnittligt sett utvecklats lika snabbt som befolkningen i primära centra. Regionala centra inom stödområdet uppvisar fortfarande en vikande folkmängd. Även här har dock en stabilisering skett jämfört med 1960-talet. Ned— gången i glesbygdens befolkning har fortsatt under 1970-talet om än i väsentligt lägre takt än under föregående decennium. Den under 1970— talet ökade stabiliteten i den inomregionala befolkningsfördelningen sammanhänger bl. a. med en kraftigt ökad arbetspendling.

De större orternas tillväxt under 1960—talet hängde i hög grad sam- man med tjänstenäringarnas expansion. Ökningarna för dessa har under 1970—talet fördelats betydligt jämnare mellan olika typer av orter än un— der 1960—ta1et. Sysselsättningen inom industrin samt byggnadssektorn i storstadslänen har minskat sedan 1960-talets mitt.

] det följande redovisas beräkningar av den regionala sysselsättnings— utvecklingen 1979—1985 som utförts med utgångspunkt i LU:s två hu- vudalternativ. Dessutom har fristående beräkningar utförts för arbets- kraftsresursemas utveckling i olika regioner. Genom att ställa dessa två beräkningar mot varandra erhålls ett underlag för bedömning av huruvi- da LU:s resultat kan realiseras med hänsyn till trögheter i olika omställ- ningsprocesser som betingas av rumsliga faktorer. Analysen av realis- men i LU:s kalkyler utifrån rumsliga aspekter är särskilt angelägen i fall då kalkylerna förutsätter ett påtagligt trendbrott i samhällsutvecklingen jämfört med tidigare trender. Beräkningarna anger också vilken regional utveckling som impliceras av LU:s resultat för sektorernas utveckling på nationell nivå samt antaganden om förskjutningar i sektorernas reg- ionala fördelning. Härigenom erhålls bl. a. ett underlag för bedömning av vilka regional- och arbetsmarknadspolitiska insatser som skulle krä- vas för att skapa balans på de regionala arbetsmarknaderna.

Vidare görs här en jämförelse med de prognoser för sysselsättnings- utvecklingen som redovisats i den nyligen avslutade länsplanerings- omgången —1änsplanering 1980 (LP 80).

Landets län har i dessa analyser indelats i 8 riksområden enligt följan- de tablå.

Landets indelning i riksområden

Län Riksområde AB Stockholm CDETU Östra Mellansverige FGHI Sydostsverige KLM Sydsverige NOPR Västsverige SWX Norra Mellansverige YZ Nedre Norrland AC, BD Övre Norrland

9.3.2. Regional fördelning av LU:s sysselsättningskalkyler

De resultat för sysselsättningsutvecklingen inom olika sektorer som er- hålls i LU:s två huvudalternativ har fördelats på regioner med hjälp av en vidareutvecklad variant av den modell som användes vid motsvaran- de kalkyler i LU 78.' Den principiella utgångspunkten i denna metod är att sektorerna kan indelas i två grupper beroende på de faktorer som på- verkar efterfrågan på arbetskraft. Den första gruppen utgörs av sektorer vars sysselsättningsutveckling i en region antas bestämmas av den natio- nella utvecklingen samt förskjutningarna i regionens andelar av denna, s. k. basnäringar med nationell och internationell marknad för sina pro- dukter. Den andra gruppen utgörs av sektorer vars sysselsättningsut- veckling i en region antas vara bestämd av den totala sysselsättnings- el- ler befolkningsutvecklingen i samma region, 5. k. servicenäringar med i huvudsak lokal marknad. LU-sektorerna har förts till endera av dessa två grupper. Jord- och skogsbruk, de olika industribranscherna och par- tihandel är exempel på verksamheter som i modellen förts till basnäring- arna. Byggnadsverksamhet, detaljhandel, undervisning och forskning, hälso- och sjukvård samt socialvård är exempel på verksamheter som räknats till servicenäringarna.

I ett första beräkningssteg har framskrivningar gjorts av regionernas andelar av sysselsättningen inom de olika basnäringarna med hjälp av tidsserieanalyser. Sedan prognoserna för basnäringarna brutits ned re- gionalt har sysselsättningen inom servicenäringarna beräknats genom tillämpning av s.k. servicekvoter. Dessa relaterar andelen av de syssel- satta som arbetar i en viss serviceverksamhet i en viss region till mot- svarande andel på nationell nivå och kan ses som mått på regional spe- cialisering. Även servicekvoterna har beräknats i en särskild framskriv- ningsmodell. Sysselsättningsutvecklingen i regionerna bestäms således med denna prognosteknik — förutom av de förändringar som betingas av sektorutvecklingen på nationell nivå och som är den regionala analysens utgångspunkt — av såväl förskjutningar i regionernas andelar av basnä- ringarnas sysselsättning enligt den historiska trenden som multiplikator- effekter på servicesysselsättningen av förändringar i basnäringarnas sys- selsättning.

De regionala framskrivningarna bygger på uppgifter från arbets- kraftsundersökningarna (AKU) för perioden 1970—1979. I kalkylerna har även hänsyn tagits till den förutsatta pendlingen mellan riksområ- den 1985. Det bör särskilt observeras att prognoserna för regionernas andelar av basnäringarna och för servicekvoterna är desamma för de bå- da LU-alternativ som behandlas nedan. Skälet för detta är att progno- serna avser den regionala fördelningen av bestämda totalnivåer för lan- det som helhet. Skillnaden vad gäller arbetskraftsefterfrågan som fram- kommer mellan alternativen har således primärt samband med bransch- förskjutningar på riksnivå.

Utvecklingen av antalet sysselsatta i olika riksområden enligt dels den regionala fördelningen av sektorberäkningarna för LU:s två huvudalter— nativ, dels länsplaneringen 1980 redovisas i tabell 9.2.

Ett förverkligande av LU:s alternativ 1 skulle, som framgår av tabel-

1 En mer utförlig re- dogörelse för beräk- ningsmodellen och det statistiska material som ligger till grund för be- räkningarna ges i en sär- skild promemoria, Re- gional nedbrytning av LU 80 samt jämförelser med länsplanering 1980, utarbetad av tekn. dr Folke Snickars.

len, för flertalet riksområden innebära att antalet sysselsatta ökar klart snabbare än under perioden 1974—1979. En särskilt snabb expansion skulle erhållas i Stockholm samt Östra Mellansverige. Dessa delar av landet skulle få en större andel av sysselsättningen 1985 än de hade 1979. Sysselsättningsutvecklingen skulle enligt denna kalkyl bli svagare i Norra Mellansverige och Norrland än under perioden l974—l 979.

En utveckling i enlighet med LU:s alternativ 2 skulle innebära en viss minskning av sysselsättningen i Norra Mellansverige och en mye- ket långsam ökning av antalet sysselsatta i Sydostverige. Sysselsätt- ningen i Nedre och Övre Norrland skulle dock öka endast något lång- sammare än enligt alternativ 1. För övriga riksområden och för riket som helhet skulle ett realiserande av alternativ 2 innebära att den årliga ökningen av antalet sysselsatta blir grovt sett endast hälften så stor som enligt alternativ 1. I Stockholms län och Östra Mellansverige skulle dock tillväxten även enligt detta alternativ bli snabbare än under 1970-talets senare del.

Ökningen av antalet sysselsatta i riket som helhet l979—1985 enligt bearbetningarna av länsplaneringens prognoser och LU:s alternativ 2 överensstämmer. Även på riksområdesnivå ligger kalkylerna vad gäller den totala sysselsättningsutvecklingen i en del fall tämligen nära var- andra. Länsplaneringens material anger dock en snabbare ökning av an—

Tabell 9.2 Sysselsättningsutvecklingen i olika riksområden 1970—1979 och 1979—1985 enligt den regionala för- delningen av LU-kalkylen samt Iänsplanering 1980

Riks- Antal Genomsnittlig årlig förändring av antalet sysselsatta &

område Siff? 1970— 197+ 1979—1985 1979 1974 1979 Enligt långtidsutredningen Enligt Alt. 1 Alt. 2 ääälmmg

AB 830000 +4500 +7700 +11300 +9700 +9700 CDETU 697000 +7700 +4500 +10400 +6600 +4500 FGHI 373 000 —2 200 + 2 200 + 2 700 + 300 + 1 200 KLM 578000 +5000 +3500 +4700 +2600 +4300 NOPR 807000 +8300 +6100 +7200 +2400 +3700 swx 411000 _| 300 +4500 +l700 —600 +1100 YZ 192000 +700 +1300 +1000 +500 +300 AC, BD 244000 +2300 +3800 +1600 +] 700 —500 Riket 4132000 +25000 +33 600 +40600 +23 200 +24 300 x

direkt uppmätta. Även uppgifterna om sysselsättningsutveeklingen enligt länsplaneringen har omräknats till nationalräkenskapernas definition för varje sektor individuellt. Dessa omräkningar har skett med hjälp av re- lationstal som anger förhållandet mellan antalet sysselsatta i resp. sektor 1975 enligt nationalräkenskaperna och antalet sysselsatta enligt folk- och bostadsräkningen l975.

Angivna sysselsättningstal enligt de regionala fördelningarna av LU:s två huvudalternativ kan ses som mått på den potentionella utvecklingen av nya arbetstillfällen i olika delar av landet. Hänsyn har härvid inte tagits till eventuella svårigheter att besätta dessa arbetsplatser. Sysselsättningsprognosema enli

talet sysselsatta i Sydsverige, Västsverige och Norra Mellansverige samt en ogynnsammare utveckling för Nedre och Övre Norrland än LU:s al- ternativ 2. De regionala avvikelserna mellan LU:s resultat för detta al- ternativ och beräkningarna på grundval av länsplaneringens prognoser sammanhänger främst med de skilda resultaten vad gäller den bransch- visa sysselsättningsutvecklingen på riksnivå. Länsplaneringen förutsät- ter en väsentligt långsammare utveckling av sysselsättningen i den of- fentliga sektorn än i LU:s alternativ 2. För samtliga övriga delar av nä- ringslivet förutsätter länsplaneringen en snabbare tillväxt. Skillnaden är särskilt stor för tillverkningsindustri och samfärdsel. Förhållandet att länsplaneringens prognoser visar en mindre gynnsam utveckling för Norrland än den regionala fördelningen av LU:s alternativ 2 förklaras i första hand av de nämnda olikheterna vad gäller bedömningarna av nä— ringsgrenarnas utveckling.

9.3.3. Regionala arbetskraftsberäkningar

Fristående beräkningar har utförts över arbetskraftsresursemas utveck- ling i olika riksområden. På nationell nivå överensstämmer dessa med den i kapitel 3 beskrivna arbetskraftskalkylen. Tre olika antaganden be- träffande det framtida flyttningsmönstret har därvid lagts till grund för beräkningarna. I ett beräkningsalternativ har befolkningen skrivits fram under förutsättning att ingen nettoflyttning sker mellan regionerna. I ett andra alternativ har förutsatts att omflyttningen inom landet följer sam- ma mönster som under perioden 1968—1974 och i ett tredje alternativ har flyttningsmönstret 1973—l979 antagits gälla även perioden 1979— l985. I samtliga prognoser har hänsyn tagits till den sysselsättning som nettoimmigrationen från utlandet under perioden 1979—1985 kan väntas ge upphov till. Fruktsamhetstal och dödstal har i de tre prognoserna an- tagits utvecklas på samma sätt i varje region som i motsvarande prognos för riket.

Med utgångspunkt i dessa befolkningsprognoser har i nästa steg an- talet personer i arbetskraften i varje region beräknats. De relativa AK- talen för var och en av de analyserade befolkningsgrupperna i varje re- gion har skrivits fram med utgångspunkt i analyser av den historiska ut- vecklingen i regionerna. De högsta värden som de relativa AK-talen be- dömts kunna uppnå har fastställts. I de fall de först beräknade prognos- värdena för de relativa AK-talen överskrider dessa regionala maxima har i stället de fastställda högsta värdena använts i beräkningarna. Vissa schablonjusteringar av de beräknade regionala arbetskraftstalen har därefter gjorts för att få överensstämmelse med motsvarande nationella kalkyler. Vidare har antaganden gjorts beträffande den relativa arbets- lösheten i varje region. Hänsyn har därvid tagits till registrerade sam- band mellan ålder occh arbetslöshet. I övrigt förutsätter kalkylerna att den relativa arbetslösheten i riksområdena är i stort sett densamma 1985 som 1979. Det statistiska material som utgjort utgångspunkt för kalky- lerna innebär att hänsyn tagits till pendlingen mellan riksområdena vid beräkning av arbetskraftsresurserna.

Den i LU förutsatta nettoimmigrationen har fördelats på riksområde— na i enlighet med den regionala fördelningen av antalet nettoimmigran- ter i befolkningen 1977—l979. Vid beräkning av den sysselsättning som nettoimmigrationen väntas ge upphov till har immigranterna förutsatts ha samma relativa arbetskraftstal och arbetslöshetstal som övriga be- folkningen i motsvarande åldersgrupp och kön.

Tillsammans resulterar dessa kalkyler i tre beräkningar över tillgång- en på arbetskraft mätt i antalet sysselsatta per region l985. Resultaten av arbetskraftsberäkningarna redovisas i tabell 9.3. Den totala ökningen av arbetskraftsresurserna i riket som helhet l979—1985 uppgår till 244 000 i samtliga tre alternativ. Vid en beräkning av arbetskrafts- resursemas utveckling i olika riksområden under förutsättning att ingen inrikes nettoomflyttning sker, skulle, som framgår av tabellen, de krafti- gaste tillskotten uttryckt i antalet personer ske i Västsverige, Östra Mel- lansverige samt Stockholms län. Uttryckt i relativa termer skulle ök- ningen bli kraftigast i Övre Norrland, Östra Mellansverige samt Väst— sverige, medan Nedre Norrland, Sydsverige och Norra Mellansverige skulle få en relativt långsam ökning av arbetskraftsresurserna.

För respektive riksområde har även beräknats den nettoflyttning som skulle uppstå, i förhållande till den renodlade befolkningsfram- skrivningen om prognosperioden kännetecknades av samma flyttnings- mönster som 1973—1979 resp. 1968—l974. Med samma flyttningsmönster som perioden 1973—1979 skulle prognosperiodens totala nettoflyttning uppgå till i 10 400 personer. Appliceras flyttningsmönstret från 1968— ] 974 — då den mellanregionala rörligheten var större — på prognos- perioden, skulle den totala nettoflyttningen uppgå till 1—32 300. De på detta sätt framräknade flyttningstalen äger relevans enbart som jäm- förelsenormer. I det följande kommer de att ställas mot de faktiska tota— la nettoflyttningskrav som kan komma att ställas i de olika utvecklings- alternativen för att uppnå balans på de regionala arbetsmarknaderna.

Tabell 9.3 Arbetskraftsresurseri olika riksområden under skilda förutsättningar beträffande flyttningsmönstret l979—l985

Riks- Antal sys- Arbetskraftsresurser 1985 område selsatta beräknat under förutsättning av 1979 Ingen in- Nettoom— Nettoom- rikes netto- flyttning flyttning omflyttning enligt enligt mönstret mönstret 1973—1979 1968—1974 (1) (2) (3) x AB 830 000 876 000 874 100 876 900 CDETU 697 000 748 300 744 400 747 600 FGHI 373 000 397 000 392 200 391 600 KLM 578 000 604 700 605 100 617 900 NDPR 807 000 863 600 868 200 881 800 SWX 41 l 000 429 000 433 800 420 600 YZ 192 000 196 500 196 800 190 200 AC, BD 244 000 260 500 260 800 248 900

_ x Riket 4 375 500 4 375 500 4 375 500

9.3.4. Regionala obalanser 1985

Resultaten av fördelningen på riksområden av sysselsättningsutveck— lingen enligt LU:s två huvudalternativ samt arbetskraftskalkylen enligt förutsättningen att ingen nettoflyttning sker mellan riksområdena re- dovisas i tabell 9.4. Skillnaden mellan sysselsättningsberäkningama en- ligt de två alternativen och arbetskraftsberäkningama kan ses som ut- tryck för de gap eller obalanser på de regionala arbetsmarknaderna som kan uppkomma under prognosperioden.

Enligt här utförda kalkyler skulle en utveckling i enlighet med LU:s alternativ 1 innebära efterfrågeöverskott i Stockholm, Östra Mellansve- rige och Nedre Norrland. I antalstermer är efterfrågeöverskotten särskilt stora för Stockholm och Östra Mellansverige. Arbetsmarknaden i Syd- sverige skulle enligt kalkylerna vara i balans. För övriga riksområden anger kalkylerna potentiella utbudsöverskott. Detta är särskilt stort för Västsverige. De utbudsöverskott som erhålls för Sydostsverige, Norra Mellansverige och Övre Norrland är lika stora i antalstermer men rela— tivt sett störst för Övre Norrland. För Sydsverige och Nedre Norrland liksom kanske för Sydostsverige och Norra Mellansverige kan kalkylre- sultaten sågas antyda en i stort sett balanserad arbetsmarknad. För övri- ga riksområden kan awikelserna mellan kalkylerna sägas vara av sådan storlek att de kan anses ligga utanför den marginal som ges av osäker- heten i själva beräkningsmetodiken. För dessa riksområden kan skillna- derna mellan kalkylerna ses som obalanser på arbetsmarknaderna vid slutet av prognOSperioden, som således påvisar behovet av nettoomflytt- ningar vid sidan av eventuella anpassningar via ändrade förvärvsgrader och förändringar i arbetskraftsefterfrågans geografiska fördelning.

Det summerade behovet av nettoutflyttningar/nettoinflyttningar un- der prognosperioden, förutsatt att beräknade obalanser elimineras ge- nom anpassningar på de regionala arbetsmarknademas utbudssida en- bart, uppgår i alternativ 1 till i 35 000 personer. Detta skall jämföras med de summerade nettoflyttningstal som erhålles vid applicering av historiska flyttningsmönster på prognosperiodens utveckling. Vid en så- dan jämförelse framkommer att den totala nettoflyttning, som ett rea- liserande av alternativ 1 förustätter, är betydligt större än den netto- flyttning som erhålls vid en applicering av flyttningsmönstret från 1973—1979. Den erforderliga nettoflyttningen är lika stor som den vilken erhålls vid en applicering av flyttningsmönstret från 1968—1974. Av det- ta kan slutsatsen dras att ett realiserande av alternativ 1 kan komma att kräva en nettoflyttning av ungefär samma omfattning som den under perioden 1968—1974, ehuru med ett annorlunda flyttningsmönster såvi- da det hittillsvarande mönstret vad gäller den geografiska fördelningen av nya arbetstillfällen inte kraftigt förändras . Detta skulle i sin tur krä- va en geografisk rörlighet på arbetsmarknaden som är avsevärt större än den, vilken registrerats under senare hälften av 1970-talet.

En utveckling i linje med de förutsättningar om arbetskraftsutveek— lingen, etc. som görs i LU:s alternativ 2 skulle enligt de beräkningar som sammanfattas i tabell 9.4 innebära en mycket stor arbetslöshet i samtli- ga riksområden med undantag för Stockholms län. I relativa termer

skulle den största arbetslösheten uppstå i Sydostsverige, Västsverige och Övre Norrland. Arbetslösheten i Västsverige skulle bli mer än dubbelt så hög som den riksgenomsnittliga arbetslösheten enligt detta alternativ. Den förhållandevis gynnsamma arbetsmarknadssituation som fram- kommer för Norrland sammanhänger med den kraftigt ökade sysselsätt— ningen inom den offentliga sektorn i detta alternativ. Detta tenderar att gynna områden med stark tillväxt i offentlig tjänsteproduktion under 1970-talet.

Stora svårigheter föreligger att bedöma vilka regionala anpassningar i form av flyttning, ändrat pendlingsmönster etc. en arbetsmarknadsut- veckling i landets olika delar i linje med de resultat som framkommer i beräkningarna för LU:s alternativ 2 skulle innebära. En slutsats är att den kraftigt ökade obalansen i den nationella ekonomin, som en utveck- ling enligt detta alternativ innebär, skulle kunna ge upphov till mindre regionala obalanser, såvida anpassningarna kommer till stånd genom en allmän minskning av arbetskraftsutbudet dvs. svagare tillväxt i förvärvs- graderna.

En utveckling enligt LU:s alternativ 1 skulle innebära ett betydande efterfrågeöverskott i Stockholms län till följd av snabb expansion inom främst offentliga verksamheter men också inom industrin. Enligt be— räkningarna skulle i grova tal ca en fjärdedel av den totala sysselsätt- ningsökningen inom industrin i landet enligt detta alternativ ske i Stock- holm. De i utgångsläget mycket höga förvärvsfrekvensema i länet in- nebär att obalansen främst skulle behöva lösas genom inflyttning, såvi- da inte en avlänkning av efterfrågetillväxten sker genom t. ex. regional- politiska insatser. Resultaten av beräkningarna anger således att risk för konflikter kan föreligga mellan krav som följer av en politik som syftar till att återställa den ekonomiska balansen i riket och regionala balans- mål.

Även vid en utveckling enligt LU:s alternativ 2 skulle en förhållande- vis stor andel av den totala sysselsättningen inom offentliga sektorn falla

Tabell 9.4 Antal sysselsatta per riksområde l979—l985 enligt den regionala fördelningen av LU:s sektorberäk- ningar jämfört med arbetskraftsresurser (exkl. inrikes nettoomflyttningar) enligt fristående kalkyler Riksområde Antal sysselsatta Arbets- Differens 1985 mellan ,

. ' ' '. ' krafts- den regionala fördelningen 1979 få? fägåtåågåilg resurser av LU:s sektorberäkningar LU:s kalkyler 1985 och arbetskraftskalkylerna . » Alt.l Alt.2 Alt. ] Alt.2 (1) (2) (3) (1)—(3) (2H3) AB 830 000 898 000 888 000 876 000 22 000 12 000 CDETU 697 000 760 000 736 000 748 000 12 000 —12 000 FGHI 373 000 390 000 375 000 397 000 —7 000 —22 000 KLM 578 000 605 000 593 000 605 000 0 —12 000 NOPR 807 000 850 000 822 000 864 000 —14 000 —42 000 SWX 411 000 422 000 408 000 429 000 —7 000 —21 000 YZ 192000 198000 195000 197000 1000 —2000

AC, BD 244 000 253 000 254 000 260 000 —7 000 —6 000 Riket 4132000 4376000 4271000 4376000 0 —105000 K

på Stockholmsregionen. Trots den generellt sett svaga utvecklingen in- om övriga sektorer skulle en utveckling enligt detta alternativ innebära ett klart efterfrågeöverskott 1985 på arbetsmarknaden i regionen. Stock- holmsregionen framstår i beräkningarna som en stabil tillväxtregion vid alternativa nationella utvecklingslinjer.

För Östra Mellansverige anger kalkylerna för 1985 ett betydande ef- terfrågeöverskott i alternativ 1 och ett klart utbudsöverskott för alterna- tiv 2. I relativa termer erhåller Östra Mellansverige den snabbaste syssel- sättningstillväxten av samtliga riksområden i alternativ 1. Tillväxttakten är väsentligt lägre i det offentligtexpansiva alternativ 2.

Beräkningarna för alternativ 1 anger en snabbare ökning av antalet arbetstillfällen i Sydostsverige 1979—1985 än under perioden 1974— 1979. Denna motsvaras av en ännu större arbetskraftsökning, varför ar- betsmarknaden i regionen enligt detta alternativ uppvisar ett visst po- tentiellt utbudsöverskott 1985. Detta accentueras kraftigt i alternativ 2 till följd av nedgången i industrisysselsättningen.

Sysselsättningsutvecklingen i Sydsverige under senare hälften av 1970- talet har präglats av en viss dämpning. En utveckling i enlighet med al- ternativ 1 skulle innebära att ökningstalen för sysselsättningen ånyo ökade. Kalkylerna i detta alternativ anger en balanserad arbetsmarknad 1985. Ett realiserande av LU:s alternativ 2 skulle innebära att den be- räknade nettoökningen av antalet nya arbetstillfällen i stort sett halveras jämfört med alternativ 1.

I en utveckling enligt alternativ 1 skulle den successiva nedgång av tillväxten i antalet arbetstillfällen i Västsverige som ägde rum under 1970-talet dämpas under prognosperioden. Den ökning av sysselsätt- ningen inom industrin som framkommer i kalkylerna motsvaras av en li- ka stor nedgång inom andra delar av näringslivet. Den offentliga sek- torn kan således sägas svara för den nettoökning av sysselsättningen i regionen som framkommer i kalkylerna. Kalkylresultaten för detta alter- nativ anger ett betydande utbudsöverskott i regionen 1985 trots en gynnsam sysselsättningsutveckling i landet som helhet. Till större delen förklaras detta resultat av den snabba ökning av regionens arbetskrafts- utbud, som förutses för prognosperioden.

LU:s alternativ 2 skulle innebära en ogynnsam arbetsmarknadssitua- tion i Västsverige. I grova termer skulle regionen kunna komma att sva- ra för en fjärdedel av den totala arbetslösheten i landet enligt detta alter- nativ. Antalet arbetstillfällen inom näringslivet skulle minska med ca 6 000 per år, dvs. endast något mindre än den beräknade sysselsättnings- ökningen inom de offentliga verksamheterna. Den potentiella arbetslös- het som framkommer i detta alternativ förklaras till stor del av den pro- gnoserade utvecklingen på arbetsmarknadens utbudssida.

Under perioden 1974—1979 ökade antalet arbetstillfällen i Norra Mel- lansverige med i genomsnitt ca 4 500 per år. En lägre ökningstakt, ca 1 700 nya arbetstillfällen per år, framkommer i sysselsättningskalkylema för alternativ 1. Nedgången i sysselsättningen inom industrin i regionen under 1970-talet beräknas fortsätta under prognosperioden trots en ökad industrisysselsättning på nationell nivå. Hela nettoökningen av an- talet arbetstillfällen i regionen kan förklaras av utvecklingen av de of-

fentliga verksamheterna. En befolkningsframskrivning under förutsätt- ning att ingen nettoflyttning sker över regiongränserna under prognos- perioden skulle enligt kalkylresultaten innebära ett potentiellt utbuds- överskott om ca 7 000 arbetstillfällen 1985. Ett realiserande av LU:s al- ternativ 2 skulle innebära att nettoökningen av nya arbetstillfällen för- bytts i en minskning. Ett betydande utbudsöverskott på arbetsmarkna- den i regionen skulle uppstå fram till 1985.

Enligt LU:s alternativ 1 kan antalet arbetstillfällen i Nedre Norrland väntas öka med ca 1 000 per år 1979—1985, dvs. ungefär lika snabbt som under perioden 1974—1979. Den offentliga sektorn och i viss mån in- dustrin svarar för nästan hela denna ökning. En utveckling i enlighet med LU:s alternativ 2 innebär att sysselsättningstillväxten halverades jämfört med alternativ 1. Under förutsättning att ingen nettoinflyttning sker, skulle enligt beräkningarna ett visst efterfrågeöverskott föreligga på arbetsmarknaden 1985 i alternativ 1 och ett visst utbudsöverskott i alternativ 2.

Sysselsättningen i Övre Norrland ökade 1974—1979 med i genomsnitt ca 1,6 % per år, dvs. klart snabbare än i övriga delar av landet. I absoluta tal innebar detta en ökning med i genomsnitt 3 800 arbetstillfällen per år. Arbetskraftsresursernas tillväxt innebar emellertid att en jämfört med övriga riksområden betydande arbetslöshet kom att kvarstå under hela denna period. En utveckling i enlighet med LU:s alternativ 1 skul- le innebära att ökningen av antalet nya arbetstillfällen ungefär halvera- des till ca 1 600 per år 1979—1985. Om LU:s alternativ 2 realiserades skulle sysselsättningstillväxten i regionen bli ungefär densamma eller ca 1 700 per år under prognosperioden. Den kalkyl över arbetskraftsresur— semas utveckling som gjorts under förutsättning att ingen nettoflyttning sker skulle innebära en ökad arbetslöshet i regionen i båda alternativen. Beräkningar på grundval av länsplaneringens material anger en minsk- ning av sysselsättningen med i genomsnitt ca 500 personer per år 1979—1985, således en väsentligt annorlunda bild än den som framkom- mer vid den regionala fördelningen av LU:s sysselsättningsutveckling.

10. Pris-, löne- och vinstutvecklingen

För att den reala utveckling som behandlats i tidigare avsnitt skall kun— na förverkligas ställs bestämda krav på pris-, löne- och vinstutveckling- en. Vilka dessa krav är, har beräknats med hjälp av en enkel modell över pris- och lönebildningen. Kalkylerna visar bl. a. att utrymmet för reallö- neökningar är mycket begränsat. Mot denna bakgrund behandlas i ka- pitlets senare del, vilka problgm som stabiliseringspolitiken kommer att ställas inför under perioden 1979—1985 om den reala utvecklingen skall kunna förverkligas.

10.1. Utvecklingen under 1970-talet

Den svenska pris- och kostnadsutvecklingen under 1970-talet känne- tecknas i ett historiskt perspektiv av ovanligt stora fluktuationer i för- hållande till utlandet. Med undantag för Koreainflationen finns under 1950- och 1960-talen inga motsvarigheter till dessa snabba svängningar i priser, löner och vinster.

Schematiskt kan man tala om fyra olika faser i den svenska pris- och kostnadsutvecklingen under 1970-talet. Detta belyses av tabell 10.1. Un- der den första fasen 1971—1972 låg de svenska lönekostnadsökningarna kvar på en hög nivå trots att den internationella inflationen kulminerat redan 1970. Orsaken var framför allt de avtalsmässiga lönehöjningar som förhandlats fram i treårsavtalet för 1971—1973. Som framgår av dia- gram 10.1 steg de svenska exportpriserna något i förhållande till kon- kurrenternas 1971—1972. Denna relativa prisuppgång återspeglas även i en volymmässig nedgång av exportens marknadsandel samt en mindre sammanpressning av vinstandelen i näringslivet.

Den andra fasen 1973—1974 kännetecknas av den snabba internatio- nella inflationen orsakad av den kraftiga konjunkturuppgången samt ol- jeprishöjningarna. Som framgår av tabell 10.1 släpade lönekostnadssteg- ringarna efter exportprisstegringarna. Med viss fördröjning växte mark- nadsandelarna för svensk export under 1974. Framför allt kom dock förbättringen i kostnadsläget till uttryck i en kraftig ökning av vinst- andelen i den konkurrensutsatta sektorn. Som följd härav hölls investe- ringsaktiviteten uppe på en hög nivå.

Under den tredje fasen 1975—1976 då världsinflationen redan kulmi- nerat sköt lönekostnadsökningarna i Sverige fart och blev betydligt kraf- tigare än utomlands. Lönekostnadema i det svenska näringslivet växte

Diagram 10.1 Mark- nadsandelar och relativa priser för Sveriges export av bearbetade varor till OECD Jänderna 1 970—1 980. Sdsongrensa- de halvårdsdata. Index I 970: I 00.

Källa: Konjunkturinsti- tutet.

Marknadsandel,

115

Relativpris

110

105

100

95

1970 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80

med ca 40 % under 1975 och 1976. Produktivitetstillväxten upphörde under samma period som en följd av att företagen stimulerades att be- hålla mer arbetskraft än vad de behövde. Samtidigt stabiliserades kost- nadsutvecklingen i konkurrentländema på världsmarknaden. Resultatet blev en försämring av de svenska relativpriserna med ca 15 %, vilket i sin tur ledde till en volymmässig förlust av andelar på exportmarknaderna med inemot 20 % (se diagram 10.1). De relativa kostnadsökningama medförde också att vinstandelen i den konkurrensutsatta sektorn min- skade till en historiskt sett mycket låg nivå.

Den fjärde fasen 1977—1979 kännetecknades av en förbättring av pris- och kostnadsläget. Under 1977 bestod visserligen det ogynnsamma kost- nadsläget, då kostnadsökningama i Sverige ungefär motsvarade kon- kurrentländernas. Men under 1978—1979 kom effekterna av devalvering- arna, övergången från bindningen till D-marken till en fast växelkurs gentemot en valutakorg och ett förhållandevis återhållsamt löneavtal med uteblivna kompensationskrav att bidra till en förbättring av de re- lativa exportpriserna med ca 12 %. En viss återhämtning av tidigare för- lorade marknadsandelar kom även till stånd. Som framgår av diagram 10.1 hade emellertid inte relativpriset eller marknadsandelarna vid slutet av 1979 återtagit den nivå som var rådande före kostnadskrisen l975—1976. Även vinstandelen förbättrades från den extremt låga nivån 1977, men den nådde under 1979 endast upp till den nivå som rådde un— der lågkonjunkturen 1971—1972.

Flera faktorer samverkade till att kostnadskrisen uppstod. En första faktor var den felbedömning som gjordes av den internationella inflatio- nens utveckling. Den internationella prisstegringen 1973—l974 ledde till den snabbaste vinstuppgången i svensk industri sedan början av 1950-

talet. Hastigheten i vinstuppgången drev fram lönekrav som senare visa- de sig komma att överstiga det samhällsekonomiska utrymmet. Den ovanligt djupa recession i världsekonomin som följde efter oljekrisen 1973—1974 dämpade snabbt den internationella inflationen. Utrymmet för löneökningar blev därmed betydligt lägre än vad som förutsattes vid avtalsförhandlingarna. Denna felbedömning samt den offentliga sek- torns löneledande roll i samband med tvåårsavtalet 1975—1976 gjorde det omöjligt att korrigera löneutvecklingen när det stod klart att den in- ternationella prisstegringstakten föll.

Ett annat skäl till att lönekostnadsökningarna kom att överstiga om- världens var skillnaden i konjunkturläge och ekonomisk politik mellan Sverige och omvärlden i början av 1975 då tvåårsavtalet slöts. I syfte att hålla den svenska konjunkturen uppe bedrevs en expansiv ekonomisk politik, som skulle överbrygga vad de flesta bedömde vara en kortvarig internationell lågkonjunktur. Resultatet blev markant högre lönehöj- ningar i Sverige än i omvärlden samt en urholkning av den internatio- nella konkurrenskraften.

De höjningar av arbetsgivaravgifterna och socialförsäkringsavgifterna på totalt ca 12 % som genomfördes l975—1977 bidrog till att göra de to- tala lönekostnadsstegringarna större. Samtidigt apprecierades den sven- ska kronans effektiva kurs med ca 8 % till följd av bindningen till D- marken i den s. k. valutaormen. Detta skedde efter det att löneavtalen slutits och var inte förutsett vid avtalstillfället. Den minskning av ex- port- och importprisstegringarna i svensk valuta som blev följden av uppvärderingen av kronan kompenserades därför inte av motsvarande lägre lönekostnadsökningar.

Tabell 10.1 Utvecklingen av priser, löner och vinster 1970—1979

______________——-—-———

1970— 1971— 1972— 1973— l974— 1975— 1976— l977— 1978— 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Exportpriser, årlig

procentuell förändring 4,7 2,5 10,5 26,0 14,6 6,3 5,5 6,2 11,0 Importpriser, årlig procentuell förändring 5,1 1,9 12,5 35,7 5,0 6,4 1 1,2 10,1 14,4 Terms-of-trade, årlig

procentuell förändring —0,4 0,6 —1,7 —7,2 9,1 —0,1 —5,2 —3,6 —3,0 Lönekostnad per

arbetstimme i

privata näringslivet, årlig procentuell förändring 10,5 12,2 9,0 17,2 19,8 18,7 11,5 13,1 8,5 Konsumentpriser, årlig procentuell förändring 8,1 6,5 7,4 9,9 10,8 1 1,0 10,6 11,2 7,3

Vinstandel i det privata näringslivet, procent av förädlingsvärdet (genomsnitt för de två angivna åren) 22,2 21 ,8 22,6 24,5 23,6 20,2 16,9 16,3 18,8

Källa: Statistiska centralbyrån.

' Se L. Calmfors, Löne- bildning, internationell konkurrenskraft och ekonomisk politik, Vä- gar till ökad välfärd, bi- laga 3, Ds Ju 1979: 1. 2 EPO-modellen finns beskriven i G. Edgren, K-O Faxén och C-E. Odhner, Lönebildning och samhällsekonomi, Stockholm 1970.

Sammantaget bidrog de faktorer som nämnts till ett försämrat relativt kostnadsläge gentemot konkurrentländema samt förluster av marknads- andelar. Vinsterna sjönk till ett historiskt bottenläge medan sysselsätt- ning och inhemsk efterfrågan hölls uppe genom en expansiv ekonomisk politik.

Erfarenheterna av 1970-talets kostnadsproblem för svensk industri vi- sar tydligt på nödvändigheten av att kostnadsnivån och kostnadsutveck- lingen inte avviker markant från den i våra konkurrentländer.' Det står också klart att när den ekonomiska politiken är restriktiv i vår omvärld samtidigt som den inhemska stabiliseringspolitiken år expansiv är ri- skerna mycket stora att olikheter i pris- och kostnadsutvecklingen upp- står, som försämrar konkurrenskraften. De relativa kostnadernas samt relativprisemas utveckling hänger intimt samman med det relativa kapa- citetsutnyttjandet hemma och utomlands. Vid ingången av planeringsperioden 1979—1985 kvarstår flera balans- brister på pris— och lönebildningens område. Näringslivets konkurrens- kraft har inte återställts efter kostnadskrisen. Svenska företag har endast i begränsad utsträckning återvunnit tidigare förlorade marknadsandelar på export— och hemmamarknaderna. Vinstandelen i näringslivet ligger ännu markant lägre än genomsnittet för 1970—1974. Företagens soliditet har trendmässigt försämrats och är på en historiskt sett mycket låg nivå. Sammantaget medför dessa faktorer att tillräckliga investeringsincita- ment inte skapas.

10.2. Kalkylernas uppläggning

Utvecklingen av priser, löner och vinster prognostiseras med hjälp av en modell som hämtat sina grundläggande beståndsledar från den s.k. EPO—modellen.2

Enligt EFG-modellen bestäms den långsiktiga huvudkursen för den inhemska prisutvecklingen av de internationella prisstegringarna och skillnaderna i produktivitetstillväxt mellan den sektor som är utsatt för utländsk konkurrens och den sektor som är skyddad för utländsk kon- kurrens. Utländska prisimpulser antas sprida sig till den inhemska eko— nomin via lönebildningen som styrs av det utrymme för löneökningar i den konkurrensutsatta sektorn som skapas av internationella prissteg- ringar och produktivitetsökningar. Ett huvudantagande i modellen är att löneökningarna i den konkurrensutsatta sektorn skall följa detta ut- rymme, så att löne- och vinstandelarna håller sig i stort sett konstanta. Modellen utgår ifrån att man startar i en situation med konkurrenskraf- tiga priser på svenska export- och importkonkurrerande produkter och med vinstandelar som medger ökade produktions-, sysselsättnings- och investeringsvolymer i de båda sektorerna. När detta gäller kommer en pris— och löneutveckling enligt EFG-modellens huvudkurs att garantera den internationella konkurrenskraften och en önskad tillväxt.

EPO-modellen i sin ursprungliga form kan inte användas för att be- stämma löneutrymmet och inflationstakten i den svenska ekonomin un-

der den kommande sexårsperioden eftersom utgångsläget präglas av att det råder flera obalanser.

För det första är vinstläget för lågt för att åstadkomma den investe- ringsvolym som krävs för att det uppställda tillväxtmålet skall klaras. Det går inte att starta kalkylen ett år med en alltför liten Vinstandel och sedan beräkna utrymmet för lönekostnadsökningar som summan av pris- och produktivitetsökningar under prognosperioden. En nedjuste- ring av löneutrymmet måste därför ske med hänsyn till kravet på en vinstandelsökning.

För det andra måste hänsyn tas till det rådande prisläget på svensk- producerade varor samt deras relation till de internationella priserna. Kostnadskrisen åren 1975—1976 påvisade hur kostnadsstegringar tvinga- de upp svenska exportpriser och importkonkurrerande priser i förhål- lande till de utländska konkurrenternas med förluster av marknadsande— lar som resultat. Beräkningar av utrymmet för lönekostnadsökningarna mäste utgå från de internationella prisökningarna, som är utifrån givna, men ta hänsyn till att svenska priser måste stiga långsammare än i kon- kurrentländema för att generera den export- och importutveckling som uppfyller vårt bytesbalansmål. Företagen i den konkurrensutsatta sek- torn antas sålunda kunna påverka sina priser och därmed också sina marknadsandelar såväl på den internationella marknaden som i kon- kurrens med importen på hemmamarknaden. Prisökningstakten på den konkurrensutsatta sektorns produkter blir därmed, vid rådande växel- kurs, beroende av den inhemska kostnads— och efterfrågeutvecklingen.

För det tredje är det viktigt att lönekostnaderna ökar i sådan takt att produktionskapaciteten i den konkurrensutsatta sektorn kan ges möjlig- het att växa så att bytesbalansen förbättras i den utsträckning som för- utsatts i de reala kalkylerna. Den produktivitetstillväxt man antar är den som bedöms kunna äga rum vid en tillräcklig storlek på den konkurrens- utsatta sektorn. Produktivitetstillväxten är delvis betingad av lönekost- nadsökningarna. I den mån alltför höga lönekostnadsökningar slår ut lågproduktiva företag i den konkurrensutsatta sektorn kan man få en snabb produktivitetstillväxt till följd av att sektorn krymper. Även om det i efterhand skulle visa sig att vinstandelen ökat kan en sådan utveck- ling tvinga f ram en så stor krympning av den konkurrensutsatta sektorn att en förbättrad bytesbalans knappast kan uppnås vid en tillfredsstäl- lande sysselsättningsnivå.

Mot denna bakgrund har pris- och löneprognoserna i föreliggande långtdsutredning utförts med en modell som i flera avseenden modifi- erar den renodlade EFO-ansatsen.' Det innebär bl. a. att de konkur- rensutsatta företagen själva antas kunna påverka sina relativpriser. I modellen är det möjligt att analysera de prismässiga och reala konsek- venser för export- och importutvecklingen som följer om t. ex. de sven- ska företagen genom en återhållsam inhemsk kostnads- och prisutveck- ling fjrbättrar sin internationella konkurrenskraft. Vidare har förutsätt- '_En detaljerad beskriv- ningarna om oförändrade vinst— och löneandelar frångåtts. Orsaker här- "äggläggåggsgfllgfl'åå till stir att finna 1 utgångslägets låga vmstnivåer samt de krav. på fram- Rdodellutvecklingsarbele tida avkastning inom näringslivet som ställs för att prognosperiodens in- och finansiella kalkyleri vesteringar och produktivitetstillväxt skall kunna realiseras. LU l978.

10.3. Prognosperiodens utveckling av priser, löner och vinster

Den i kalkylerna framräknade pris- och löneutvecklingen för prognospe- rioden 1979—1985 är direkt beroende av de antaganden som görs an- gående utvecklingen av internationella priser, produktiviteten, vinster samt kraven på svensk relativprisanpassning.

Den internationella prisutvecklingen antas under prognosperioden vara densamma i de båda huvudalternativen. Produktivitetstillväxten och vinstutvecklingen är mer gynnsam i alternativ 1 och liknar den ut- veckling vi hade under 1970-talets första hälft. I alternativ 2 präglas vinst- och produktivitetsutvecklingen under prognosperioden av den svaga utveckling som gällt under 1970-talets senare del. För att realise- ras kräver den reala utvecklingen i alternativ 1 att våra internationella prisrelationer förbättras under prognosperioden. Priserna på svenska ex- portprodukter samt importkonkurrerande varor och tjänster måste stiga i långsammare takt än världsmarknadsprisema för att den internatio- nella konkurrenskraf ten skall kunna förbättras och de prognoserade rea- la export- och importvolymerna kunna förverkligas. Detta ställer sålun- da krav på en motsvarande återhållsamhet i den inhemska kostnads- och prisutvecklingen. I alternativ 2 antas inte denna återhållsamhet kunna förvekligas, vilket leder till att de svenska relativpriserna kommer att försämras under prognosperioden. Bytesbalansens utveckling blir under dessa förhållanden markant sämre.

10.3.1. Utvecklingen av priser, löner och vinster i den konkurrensutsatta sektorn

De senaste årens utveckling har visat att det finns ett starkt samband mellan svenska relativpriser och förändringar i de svenska marknads- andelarna på export- och på hemmamarknaden. På basis av erfarenhe- terna från perioden 1965—1978 har, såsom närmare redovisas i kapitel 5, priselasticiteten för exporten av varor och tjänster uppskattats till —1,5 samt för importen till —0,9.

Prisstegringstakten i den internationella handeln avgörs i hög grad av den allmänna inflationsutvecklingen i industriländerna. Bedömningar av den internationella prisutvecklingen för olika varugrupper redovisas närmare i kap. 2. För världshandeln totalt innebär dessa bedömningar att prisstegringstakten beräknas uppgå till 8,4 % per år under perioden 1979—1985.

En förutsättning i LU:s överväganden beträffande den ekonomiska utvecklingen 1979—1985 enligt alternativ 1 är att Sverige genom en i för- hållande till omvärlden långsam kostnadsutveckling skall kunna vinna marknadsandelar utomlands och hemma samt få en gynnsam exportut- veckling och en dämpad importutveckling. Priset på svensk export av så- dana varor och tjänster där marknaden är priskänslig och inte utbudsre- striktioner begränsar exporten måste då öka i genomsnitt 1,0 % lång- sammare varje år under perioden 1979—1985 än priserna för motsvaran- de varor i världshandeln. Innefattas samtliga varor och tjänster i expor-

ten innebär förutsättningarna att priset på svensk export ökar 0,8 % långsammare per år än priserna för de varor och tjänster som exporten konkurrerar med.

De reala kalkylerna förutsätter även att prisutvecklingen på import- konkurrerande produkter ökar i genomsnitt 1,0 % långsammare per år 1979—1985 än priserna för motsvarande importvaror. Priserna för svensk import av olika kategorier av varor har antagits öka i samma takt som priserna för motsvarande varor i den internationella handeln (se kap. 4).

Rclativpriserna för den konkurrensutsatta sektorns produkter antas därmed i alternativ ] förbättras med 0,8 % per år. Detta är liktydigt med att terms—of—trade, dvs. förhållandet mellan export- och importpriser (exkl. olja) försämras i motsvarande grad. Inkluderas även oljan i im- portprisema uppgår Sveriges totala' terms-of-trade-försämring, som framgår av tabell 10.2, till 1,5 % per år under perioden 1979—1985.

Den genomsnittliga tillväxttakten 1979—1985 för världsmarknadspri- sema beräknas uppgå till 8,4 % per år. Prisutvecklingen i den konkur— rensutsatta sektorn måste sålunda i alternativ 1 begränsas till 6,9 % per år.

I alternativ 2 med växande bytesbalansunderskott försämras de sven- ska relativpriserna (exkl. olja) med 1,5 % per är samtidigt som terms-of- trade (inkl. olja) förbättras med 0,8 % per år. Priserna i den konkurren- sutsatta sektorn stiger därmed med 9,2 % per år.

1 tabell 10.2 anges de genomsnittliga prisutvecklingstakterna för ex- porten och importen samt förändringen i terms—of—trade, dels historiskt under 1970-talet, dels för perioden 1979—1985 i de båda alternativen. De genomsnittliga prisökningstakterna för perioden 1979—1985 uppgår så- lunda i alternativ 1 till 6,9 % per år för exporten och 8,4 % per år för im- porten. I alternativ 2 beräknas exportpriserna stiga med 9,2 % per år samt importprisema med 8,4 % per år.

För att få till stånd den investeringsökning inom industrin på 8 % per år under perioden 1979—1985 som förutsätts i alternativ 1 krävs en höj- ning av företagens vinstnivå och soliditet. Enligt de kalkyler som redovi- sas i avsnitt 1 1.2 bedöms det vara nödvändigt att återföra bruttovinstan- delen samt soliditeten till den genomsnittliga nivån för åren 1970—1974. En tillfredsställande soliditet krävs för att företagen skall våga ta de fi- nansiella risker som stora investeringar innebär. De senaste årens erfa- renheter visar att företagens investeringsbenägenhet minskat till följd av de senaste årens chocker. Detta talar för att en vinstökning krävs för att kompensera de långsiktiga effekter på produktionskapaciteten som ska-

Tabell 10.2 Utvecklingen av export- och importpriser samt terms-of-trade 1970—1985 Årlig procentuell förändring

l970— 1971— 1972— 1973— 197+ 197; 1976— 1977— ma 1979—1985 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 ——Alt ] Ah 2

Exportpriser 4,7 2,5 10,5 26,0 14,6 6,3 5,5 6,2 1 1,0 6,9 9,2 Importpriser 5,1 1,9 12,5 35,7 5,0 6,4 11,2 10,1 14,4 8,4 8,4 Terms-of-trade —0,4 0,6 — l ,7 —7,2 9,1 —0,1 -5,2 —3,6 —3,0 —1,5 0,8

Tabell 10.3 Utvecklingen av löne—, kapitalförslimings- och nettovinstandelar i den konkurrensutsatta sektorn 1970—1985 Procentuell andel av förädlingsvärdet

1985

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 Alt.] Alt.2

___—___—

Löneandel (löner inkl. kollektiva avgifter)

Kapitalför- slitnings- andel

Nettovinst- andel

74,5 76,2 78,7 73,4 68,0 74,6 81,8 84,7 83,2 75,9 73,3 80,0

8,5 9,0 9,3 9,0 8,6 9,5 10,2 11,4 12,0 11,2 11,1 11,1

17,0 14,8 12,0 17,6 23,5 15,9 8,1 3,8 4,8 12,9 15,6 8,9

pats av kostnadskrisen och branchkriserna. Det är också från soliditets- synpunkt nödvändigt att de mycket låga vinsterna under senare delen av 1970-talet kompenseras av bättre lönsamhet under ett antal år.

Som framgår av tabell 10.3 krävs i alternativ 1 att nettodriftsöverskot- tets andel av förädlingsvärdet höjs från 12,9 % 1979 till 15,6 % l985. Bruttovinstandelen, dvs. summan av nettodriftsöverskottets och kapital- förslitningens andelar av förädlingsvärdet, förutsätts öka från 24,1 % till 26,7 %. Detta innebär att löneandelen under samma period faller från 75,9 % till 73,3 %, dvs. den genomsnittliga nivå som gällde under peri- oden 1970—1974.

I alternativ 2, med lägre investeringstillväxt, antas bruttovinstandelen fortsätta att falla från 24,1 % 1979 till 20,0 % 1985, vilket motsvarar ge- nomsnittet för perioden 1975-1979. Den korresponderande utveckling- en av löneandelen innebär en ökning från 75,9 % till 80,0 %.

Utifrån antagandena om produktivitetsutvecklingen, relativprisför- ändringarna och bruttovinstandelens utveckling beräknas timlönekost- naderna i den konkurrensutsatta sektorn kunna öka under perioden 1979—1985 med 9,2 % per åri alternativ 1 samt 12,5 % per år i alternativ 2. Detta redovisas i tabell 10.4. Lönekostnadema inkluderar förutom de egentliga lönerna även kollektiva avgifter. I kalkylerna har beaktats dels den höjning av ATP-avgiften med 0,21 % per år, som vid prognostillfäl- let var beslutad, dels en höjning av sjukförsäkringsavgiften med 0,23 % per år, vilken krävs för att sjukförsäkringens utgifter skall finansieras. Därutöver växer de tillräknade pensionsavgifterna, bl. a. till ITP, trend- mässigt med ett belopp som motsvarar ca 0,2 % per år. Den nominella kontanta timlönen i den konkurrensutsatta sektorn beräknas sålunda öka med 8,5 % per åri alternativ 1 och med 11,8 % per år i alternativ 2, Skillnaden mellan dessa båda lönetillväxttakter innebär, vid givna förut- sättningar, att konkurrenskraften och bytesbalansunderskottets andel av

BNP kommer att förbättras i det förra fallet medan de försämras i det senare.

Tabell 10.4 Utvecklingen av arbetsproduktivitet, löner och priser i den konkurrensutsatta sektorn 1970—1985 Årlig procentuell förändring

1970— 1971— 1972— 1973— 1974— 1975— 1976— 1977— l978— & 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 Alt.l Alt.2

# Arbetsprodukti-

vitet 5,4 5,1 7,8 3,3 —0,8 1,2 —1,4 3,8 7,2 4,2 3,0 Löner inkl.

kollektiva avgifter per arbetstimme 11,5 14,6 9,3 17,2 19,3 20,1 9,6 12,0 8,7 9,2 12,5 Priser på den

konkurrensut- satta sektorns produkter 2,8 4,2 8,6 23,7 10,6 9,2 8,5 7,9 11,6 6,9 9,2 _________________________——————

10.3.2. Utvecklingen av priser, löner och vinster i den skyddade sektorn

Den konkurrensutsatta sektorn antas vara löneledande och bestämmer därmed löneutvecklingen i den skyddade sektorn. Med utgångspunkt i denna löneutveckling har prisutvecklingen för den skyddade sektorns produkter bestämts från kostnadssidan. Detta innebär att den givna lö- neutvecklingen, den reala prognosens produktivitetsutveckling samt för- utsättningar angående bruttovinstandelens utveckling har bestämt pris- ökningstakten i den skyddade sektorn. .

Som framgår av tabell 10.5 antas bruttovinstandelen under prognos- perioden 1979—1985 stiga från 40,5 % till 40,8 % i alternativ 1 och falla till 39,2 % i alternativ 2. Vinstandelens utveckling i de båda alternativen följer av de antaganden som gjorts om räntabilitetens och soliditetens samband med investeringsutveckligen i de reala kalkylerna. (Se avsnitt 11.2)

På grundval av dessa uppgifter samt de reala förutsättningarna för produktivitetstillväxten kan den årliga prisökningstakten i den skyddade sektorn, såsom anges i tabell 10.6, beräknas uppgå till 6,8 % per år i al- ternativ 1 samt 9,6 % per år i alternativ 2.

Tabell 10.5 Utvecklingen av löne-, kapitalförslitnings— och nettovinstandelar i den skyddade sektorn 1970-1985 Procentuell andel av förädlingsvärdet

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 19791985 Alt.l Alt.2

__f Löneandel (löner inkl. kollektiva avgifter) 60,7 59,5 59,2 57,8 58,4 59,3 61,1 62,5 61,4 59,6 59,2 60,8 Kapitalför- slitnings- andel 14,1 14,1 14,3 14,8 15,4 14,9 14,9 15,7 15,6 15,7 15,6 15,6 Nettovinst- andel 25,2 26,5 26,5 27,5 26,2 25,8 24,0 21,8 23,0 24,8 25,2 23,6

Tabell [0.6 Utvecklingen av arbetsproduktivitet, löner och priseri den skyddade sektorn 1970—1985 Årlig procentuell förändring &

1970— 1971— 1972— 1973— l974— 1975— 1976— l977— l978— & 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 Alt.l Alt.2

Arbetsproduktivitet 4,4 5,9 4,1 5,2 1,3 1,5 1,6 5,0 2,9 3,1 2,8 Löner inkl. kollek- tiva avgifter per arbetstimme 9,8 10,7 8,7 16,8 20,4 18,0 13,3 14,3 8,5 9,2 12,5 Priser på den

skyddade sektorns produkter 6,4 5,9 9,1 13,1 12,6 12,4 9,2 10,8 8,8 6,8 9,6

10.3.3. Prisutvecklingen för olika grupper av varor och tjänster samt försörjningsbalansens utveckling i löpande priser

De ovan angivna pris- och löneutvecklingstaktema har legat till grund för beräkningar av prisutvecklingen inom privat konsumtion, offentlig konsumtion och investeringar. Prognosresultaten anges i tabell 10.7 till- sammans med volymutvecklingen för motsvarande komponenter. I ta- bellen kan därmed även anges försörjningsbalansens utveckling i löpan- de priser för de båda alternativen under perioden 1979—1985.

10.4. Förutsättningar för en dämpad pris- och löneutveckling

De ovan beskrivna modellresultaten anger huvudkursen för prisernas och lönernas utveckling under planeringsperioden. Tillväxttakterna för priser och löner måste genomsnittligt hålla sig på angivna nivåer för att de tillväxt- och bytesbalansmål som anges i alternativ 1 skall kunna upp- nås. Risken är annars stor att man glider över i en utveckling som mer liknar alternativ 2 med högre pris- och lönestegringstakter som försäm- rar konkurrenskraf ten.

Lönebildningen spelar sålunda en central roll i det utvecklingsförlopp för alternativ 1 som beskrivits ovan. För att åstadkomma en löneutveck— ling som följer huvudkursen ställs bestämda krav på stabiliseringspoliti- kens utformning. Erfarenheterna visar att stabiliseringspolitiken i läng- den inte, utan stora anpassningskostnader, kan bemästra de problem som uppkommer till följd av att lönekostnaderna skjuter över det ut- rymme som samhällsekonomiskt finns tillgängligt. Den ekonomiska po— litiken bör därför inriktas på att förhindra att sådana kostnadsstöming- ar uppstår. I detta sammanhang diskuteras i det följande ett antal fakto- rer som påverkar pris- och lönebildningen.

10.4.1. Reallöneutrymmet

Löneökningsutrymmet i alternativ 1 begränsas, som nämnts, av att före- tagsvinsterna måste normaliseras för att tillräckliga investeringsincita- ment skall skapas samt av att kostnadsutvecklingen måste vara lägre än omvärldens för att bytesbalansmålet skall uppnås.

Miljkr, löpande priser Årlig genomsnittlig Årlig genomsnittlig prisstegring, ————,———'—_ volymökning, % per år % per år, '979 1985 1979—1985 1979—1985

Alt. 1 Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2 Alt_ 1 Alt. 2

”i!/”f,—

Privat konsumtion 239 041 400 724 474 390 0,6 1,5 8,4 10,5 Statlig konsumtion 41 860 66 473 79 585 —0,5 0,0 8,6 11,3 Kommunal konsumtion 90 622 164 656 222 003 1,5 3,8 8,8 1 1,9 Bruttoinvestering 89 012 167 108 158 367 3,6 1,2 7,2 8,7 därav: Permanenta bostäder 22 748 36 737 36 614 1,5 —0,2 6,7 8,3 Statliga myndigheter 4 639 6 253 6 778 —2,0 —2,0 7,2 8,7 Kommunala myndigheter 10 463 17 380 21 285 1,0 3,0 7,7 9,3 Övriga 51 162 106 737 93 690 5,2 1,6 7,4 8,9 Lagerförändring 1 856 9 381 5 940 — — Export 137 665 292 043 266 602 6,0 2,2 6,9 9,2 Total efterfrågan 600 056 1 100 386 1 206 886 2,7 1,9 7,7 10,3 Import 144 049 283 786 292 603 3,3 3,8 8,4 8,4 BNP, mottagarpris 456 007 816 600 914 284 2,5 1,3 7,5 10,8

En sänkning av löneandelen i hela näringslivet från 69,4 % av närings- livets förädlingsvärde till faktorpris 1979 till 67,7 % 1985 i alternativ 1 innebär att de årliga lönekostnadsstegringarna måste hållas ca 0,4 pro- centenheter lägre än den privata produktionens värdetillväxt.

Den relativa höjningen av importprisema i förhållande till exportpri- serna motsvarar ca 0,5 % per år av reallönerna.

Som framgår av de tidigare redovisade kalkylerna, vilka återges i ta- bell 10.8, beräknas lönekostnaderna inkl. kollektiva avgifter för hela lön- tagarkollektivet kunna stiga med 9,3 % per år om en utveckling enligt alternativ 1 skall kunna förverkligas. Därav är ca 0,7 % per år intecknat bl. a. av höjda ATP- och sjukförsäkringsavgif ter, och löneökningen exkl. kollektiva avgifter uppgår således till 8,6 % per år. Konsumentprissteg- ringen beräknas till 8,4 % per år, varför reallönen före skatt kan beräk- nas öka med 0,2 % per år. För att den reala utvecklingen skall kunna förverkligas måste skatterna sänkas så att reallönesumman efter skatt för löntagarkollektivet ökar med 0,4 % per år under perioden. Antalet sysselsatta beräknas öka med 1 % per är, varför reallönen per sysselsatt sjunker med 0,6 % per år.

Det negativa reallöneutrymmet framkommer även om en avräkning görs från den totala privata konsumtionstillväxten. I reala termer beräk- nas den privata konsumtionen växa med 0,6 % per år. Som framgår av diagram 10.2 motsvarar detta 5,8 miljarder kr i 1975 års priser för hela perioden 1979—1985. Av denna ökning intecknar pensionärerna 2,9 mil- jarder kr samt övriga transfereringsmottagare och kapital— och företag- sinkomsttagare 0,9 miljarder kr. För löntagarna blir därmed konsum— tionsutrymmet 2,0 miljarder kr. Detta svarar mot en reallöneökning ef- ter skatt på 0,4 % per år för hela löntagarkollektivet.

För att åstadkomma oförändrad reallön per sysselsatt l979—1985 krävs att ett realekonomiskt utrymme om ca 3 miljarder kr skapas för en

Tabell 10.8 Reallöneökning före och efter skatt 1979—1985 Årlig procentuell förändring & l979—1985”

& Alt. 1 Alt. 2 Lön inkl. kollektiva avgifter 9,3 12,3 Lön exkl. kollektiva avgifter 8,6 1 1,6 Pris privat konsumtion 8,4 10,5 Reallöneökning före skatt 0,2 1,0 Reallöneökning efter skatt 0,4 1,1 Reallöneökning efter skatt per sysselsatt —0,6 0 5

& ”De små skillnaderna i utvecklingstakt mellan löntagarkollektivet i dess helhet och K-sektoms timlön beror dels på vikteffekter, dvs. förskjutningar mellan olika grupper i lönetagarkollektivet, dels i alternativ 2 på att den totala timvolymen av-

tar.

ökad privat konsumtion. Vid ett bibehållet bytesbalansmål 1985, enligt alternativ 1, skulle därmed den kommunala konsumtionen behöva sän- kas med ca 4 miljarder kr i fasta priser eller växa ca 1,2 % långsammare Diagram 10.2 Fördel- per år. Detta innebär att den kommunala konsumtionens tillväxt skulle "ing _” de" Privata ko"— begränsas till 0,3 % per år 1979—1985. Om man räknar av den kommu- sunmmens ökn'"g . 1970—] 985. Genomsnitt- nala konsumtionsökningen under 1980, som beräknas till ca 4,0 %, in- lig årlig tillväxt i pmm” nebär detta att den kommande konsumtionstillväxten begränsas till Miljarder kr, 1975 års —0,4 % per år 1980—1985. priser. Totalt Pensionärer Övriga Övriga Löntagare transfe- inkomster reringar (Kapital m.m.)

30 1970—1979

25 20

15

10

Alternativ 1 1979—1985

Alternativ 2 1979—1985

15

10

Med de förutsättningar som ligger bakom kalkylerna kan sålunda inte en oförändrad reallön efter skatt uppnås för den aktiva befolkningen. Stora krav kommer därmed att ställas på stabiliseringspolitiken samt på arbetsmarknadens parter i en situation när reallönerna måste falla och vinstandelen höjas under planeringsperioden. Det finns betydande ris- ker för kompensatoriska lönekrav som höjer inflationstakten och gör det omöjligt att nå de balansmål som förutsatts i de reala kalkylerna.

Med ett negativt utrymme för reallöneökningar kommer möjligheter- na till låglönesatsningar att vara begränsade. För att vissa grupper skall få det relativt bättre måste andra få en sänkning av reallönen utöver vad som genomsnittligt förutsatts i kalkylen. Även av denna anledning är ri- sken för kompensatoriska och inflationsdrivande lönekrav betydande.

Under l950- och 1960-talen har avtalsrörelserna följt ett mönster där industrin varit löneledande. Andra sektorer, bl. a. den offentliga, har följt efter och inriktat sig på att upprätthålla en fast relation till lönerna i industrin. Den offentliga sektorns snabba expansion har emellertid medfört att denna under 1970-talet fått en alltmer ledande roll och kom- mit att styra lönebildningen i hela ekonomin. I en situation med ett ne- gativt utrymme för reallöneökningar är emellertid risken stor att den of- fentliga sektorn inte upplever de restriktioner som finns i den konkur- rensutsatta sektorn, utan i stället försöker driva igenom reallönesteg- ringar. Risken finns därmed att den offentliga sektorn blir löneledande på ett sätt som verkar inflationsdrivande från kostnadssidan. I så fall blir också löneökningarna i den konkurrensutsatta sektorn större än det tillgängliga utrymmet, och resultatet blir en försämrad konkurrenskraft. För att alternativet ] skall förverkligas krävs sålunda att den konkur- rensutsatta delen av näringslivet blir löneledande under perioden, så att konkurrenskraf ten mot utlandet blir bestämmande för lönesättningen.

Som framgår av tabell 10.8 beräknas reallönen efter skatt i alternativ 2 kunna stiga med 1,1 % per år under perioden 1979—1985. Detta är i lin- je med den historiska utvecklingen. Under perioden 1974—1980 ökade reallönen efter skatt med i genomsnitt 0,9 % per år. Det reala löneök- ningsutrymmet skapas emellertid i detta fall till priset av sänkta investe- ringar, växande bytesbalansunderskott och ökad utlandsupplåning.

10.4.2. Efterfrågeutvecklingen

Kostnadsutvecklingen hänger nära samman med det faktiska och för- väntade sysselsättnings- och efterfrågeläget. Löneglidning, avtalsmässi- ga lönehöjningar samt produktivitetstillväxt påverkas av efterfrågeläget på arbetsmarknaden. I diagram 10.3 visas för perioden 1970—1979 sam- bandet mellan lönekostnadsökningar per producerad enhet och efter- frågeläget på arbetsmarknaden. Det framgår att lönekostnaden per pro- ducerad enhet historiskt sett har ökat när efterfrågan på arbetskraft är hög, dvs. när differensen mellan antalet arbetslösa och vakanta platser är låg. Ju större arbetskraftsefterfrågan är, desto fler är antalet lediga platser och desto färre antalet arbetslösa. En expansiv politik, med åt- följande högt efterfrågetryck på arbetsmarknaden, kan därmed ge upp- hov till höga lönekostnadsökningar som kan överstiga det samhällseko-

nomiska utrymmet. Erfarenheterna från den s.k. överbryggningspoliti- ken l974—l975 påvisar också att vi genom att föra en mer expansiv poli- tik än vår omvärld riskerar att konkurrenskraften försämras. Ett högt ef- terfrågetryck kan medföra en betydande löneglidning som kan rubba etablerade lönerelationer mellan olika grupper och ge upphov till kom- pensationskrav.

Ett högt efterfrågetryck på de inhemska varu- och tjänstemarknader- na kan också leda till att den förutsatta relativprisanpassningen inte kommer till stånd. Företagen i den konkurrensutsatta sektorn kan på grund av den starka hemmaefterfrågan finna det lönsamt att höja priser- na på export- och importkonkurrerande produkter varvid marknads- andelarna inte återhämtas i den omfattning som förutsatts i de reala kal- kylerna.

l970-talets erfarenheter har även visat att löneökningarna inte endast beror på arbetsmarknadsläget utan även på arbetsmarknadens förvänt- ningar om prisutvecklingen. Löntagarna försöker i förväg kompensera

Lönekostnadsstegring per enhet, procent

25

20

15

10

Antal arbetslösa

minus vakanser (1 OOO-tal)

25' 50' 75'

Diagram 10.3 Samban- det mellan lönekostnads- stegring per enhet och ar-

betsmarknadsläget I 97 0—1 979.

Källa: Statistiska cen-

tralbyrån, Lönekostnad per producerad enhet, AKU och AMS, Antalet arbetslösa minus antalet vakanta platser.

sig för väntade höjningar av levnadskostnaderna. Arbetsgivarnas mot- ståndskraf t mot lönekrav dämpas, när man förväntar sig kunna höja pri- serna i motsvarande utsträckning som lönerna. Sålunda sluts avtal om högre löneökningar, vid ett givet arbetsmarknadsläge, ju större prissteg- ringar som förväntas. Prisstegringsförväntningarna påverkas emellertid av den ekonomiska politikens utformning. En relativt stram efterfråge- politik kan utgöra en signal till arbetsmarknadens parter att dämpa de egna prisstegringsförväntningarna, vilket kan möjliggöra ett lägre avtals- utfall.

lO.4.3 Skatter och inflation

Fram till mitten av 1970-talet vägleddes den ekonomiska politiken i hög grad av uppfattningen att skattehöjningar verkar inflationsdämpande. Genom att reducera den privata efterfrågan via skattehöjningar dämpas tendenserna till efterfrågeinflation.

Erfarenheterna under 1970-talet har emellertid visat att skattehöj- ningar kan ge upphov till inflationsdrivande effekter från kostnadssidan när skattehöjningar i olika utsträckning övervältras på priser och löner. Man brukar tala om ”tax-push” inflation. En utgångspunkt för detta synsätt är hypotesen att förändringar i reallönen efter skatt utgör basen för hushållens och deras organisationers agerande. En höjning av en skatt leder därmed till krav på ökad lön före skatt. Detta kan utlösa en inflationsprocess som i grunden är ett resultat av inkonsistenta krav mellan den privata och den offentliga sektorn. Löntagarna inom den of- fentliga sektorn kan t. ex. kräva kompensation för skattehöjningar som just är avsedda att finansiera löneökningar inom denna sektor.

Skatteinflation av detta slag kan belysas med hjälp av diagam 10.4, som visar hur löneökningarna under l960- och 1970-talen har samvari- erat med förändringar i de skatter som faller på löneinkomsterna. I den övre delen av diagrammet beskriver kurvan A företagens årliga kost- nadsökning per arbetad timme för en industriarbetare (dvs. inkl. kollek- tiva avgifter), medan kurvorna B och C anger den procentuella förän- dringen av den till industriarbetaren utbetalade nominella timlönen re- spektive årlig ökning i den reala timlönen efter skatt. I diagrammets nedre del redovisas för samma period den årliga procentuella förän- dringen i den skatt som belastar industriarbetarens lön. Skattebördan har beräknats dels som förändringen i kvoten mellan summan av direkta och indirekta skatter och den egentliga lönen, dels som förändringen i löneskatternas andel av den egentliga lönen. Diagrammet kan tolkas som att löntagarna försökt kompensera sig för de skattehöjningar som genomförts. De är de indirekta och direkta skatterna samt löneskatterna höjts har de nominella löne- resp. lönekostnadsökningarna pressats upp och viceversa.

Av diagrammet framgår även att relativt stora nominella löneökning-

. ar medfört begränsade realinkomstökningar efter skatt. Detta kan för- klaras av det progressiva skattesystemet, som därmed får en inflations— drivande verkan från kostnadssidan. För att åstadkomma realinkomst- ökningar efter skatt tvingas löntagarorganisationerna driva igenom myc- ket stora löneökningar.

Procent Diagram 10.4 Löneök- ning samt skatteföränd- 25 ring 1964—1979.

A = Total arbetskraftskostnad per timme, nominellt. B = Mottagen lön per timme (dvs exkl. ar- _a

betsgivaravgifter men före inkomstskatt), .: nominellt _. 20 C = Reallön efter skatt per timme1 :-

15

10

Förändring av indirekt och direkt skatt

Förändring av arbetsgivaravgifter

65 70 75 År —2

1 Beräkningarna av reallön efter skatt är gjorda med hjälp av IUI :s TAX-modell. Se U. Jakobsson och G. Normann, lnkomstbeskattningen i den ekonomiska politiken, IUI 1974.

' Se Public Expenditure Trends, OECD 1978.

2 Undersökningen har utförts vid Industriens Utredningsinstitut under ledning av fil. dr Göran Norman.

Under perioden 1973—l978 har därför återkommande skatteföränd- ringar använts för att tillföra löntagarna köpkraft. Den personliga in- komstskatten har sänkts i syfte att dämpa kraven på kontantlönesteg- ringar. Skattesänkningarna har finansierats genom höjda arbetsgivar- och socialförsäkringsavgifter. Syftet med dessa omläggningar av skatte- systemet har varit att tillföra löntagarna köpkraftstillskott utan att in— flationistiska och konkurrensförsämrande lönestegringar skulle uppstå.

Erfarenheterna från de 5. k. Hagaöverenskommelsema l975—1977 vi- sar att skatteomläggningama bidragit till att höja de disponibla in— komsterna genom att minska inkomstskattesystemets marginaleffekter. Man kan emellertid konstatera, att lönekostnadsökningarna dessa år blev högre än det utrymme som samhällsekonomiskt fanns tillgängligt.

Förekomsten av ”tax-push" inflation i den svenska ekonomin belyses även av undersökningar gjorda vid OECD' samt av en empirisk studie som utförts på ekonomidepartementets uppdrag.2 Resultaten från båda undersökningarna ger stöd för hypotesen att löneutvecklingen influeras av den skattepolitiska utvecklingen.

Den hypotes som testats i den senare undersökningen innebär att lön- tagarna inför en lönerörelse formulerar ett mål för löneutvecklingen, vil- ket baseras på förväntningar om utvecklingen av inflationstakt och skat- teuttag. Målet antas bero på hur faktiskt real inkomst efter skatt tidigare utvecklats i förhållande till en ”önskad” utveckling. Den önskade ök- ningstakten kan uppfattas som den man vant sig vid under några tidiga- re år. Om ett gap mellan önskad och faktisk utveckling registreras för en gången period kommer enligt hypotesen organisationen att söka sluta en del av detta gap i den förestående lönerörelsen.

Undersökningsresultaten tyder sammanfattningsvis på att förvänt— ningarna om ökat skatteuttag höjer lönekraven samt att en historiskt ogynnsam utveckling i real inkomst efter skatt även verkar skärpande på lönekraven.

Vad gäller frågan om man med paketlösningar av typen Hagaöverens- kommelser kan undvika eller reducera inflationsdrivande effekter så implicerar resultaten att detta kan vara möjligt så länge som den önska- de tillväxten i real inkomst efter skatt upprätthålls. Vad som i dagsläget försvårar uppnåendet av gynnsamma resultat via denna teknik är att det saknas utrymmme för ökningar i de yrkesaktiva gruppernas reala in- komster efter skatt, om angelägna balansmål skall kunna uppnås i den svenska ekonomin.

10.4.4. Revalveringspolitik

För att förverkliga den reala utveckling som beskrivits i LU:s alternativ ] krävs att löneökningarna håller sig inom det utrymme som tidigare an- givits. Detta löneutrymme har beräknats med en förutsättning om oför— ändrad växelkurs. '

Eftersom reallönen per sysselsatt måste falla med totalt närmare 4 % under prioden l979—1985 samt med ca 5 % 1980—1985 kan man ställa sig frågan om inte samma reallönesänkning skulle kunna åstadkommas vid en lägre nominell löne— och prisstegringstakt. Detta förutsätter emel-

lertid att den svenska kronan kontinuerligt revalveras så att utifrån kommande inflation hindras sprida sig i landet.

Det har också i olika sammanhang framförts förslag om en revalve- ring av kronan, som innebär att samma reallöneutveckling skulle kunna realiseras vid lägre nominella pris— och lönestegringstakter. En revalve- ring som får fullständigt genomslag på export- och importprisema sän- ker deras tillväxttakt i inhemsk valuta och lämnar terms-of-trade oför- ändrat. Prisutvecklingen för privat konsumtion blir därmed lägre. Om även de nominella löneökningarna dämpas i samma grad, påverkas inte reallönen eller företagens vinstläge. Den reala utveckling som förutsätts i alternativ 1 skulle därmed inte komma att rubbas.

En förutsättning för att en revalveringspolitik skall kunna fungera är att regering och riksbank på förhand deklarerar vilken valutapolitik som kommer att föras, så att arbetsmarknadens parter har full kunskap och kan bedöma vilket utrymme för lönehöjningar som finns tillgängligt.

Det är emellertid förenat med flera svårigheter att genomföra en framgångsrik revalveringspolitik med de balansbrister som i utgångs- läget råder i svensk ekonomi.

För det första är svenska företags relativa kostnadssituation, vinstnivå och soliditet inte återställd efter den senaste kostnadskrisen 1975—1976. Det är därför mycket riskfyllt att pröva med åtgärder som eventuellt återigen kan försämra konkurrenskraften och hindra en återgång till en mer normal vinstnivå.

En osäkerhet i detta sammanhang gäller t. ex. hur mycket löntagarna skulle vara villiga att räkna av på lönekraven vid en revalvering. För att inte revalveringen skall skada industrins lönsamhet och konkurrens— kraft, måste lönehöjningarna sänkas lika mycket som löneutrymmet minskas, dvs. med hela revalveringens storlek. Om inte fullständig av- räkning sker mot lönerna, och konkurrenskraften därmed skadas, är det inte lätt att i efterhand korrigera detta med andra åtgärder, såsom en sänkt löneskatt. Sådana korrigerande åtgärder kan ge den ekonomiska politiken en alltför expansiv inriktning.

Utgångsläget för en revalvering var 1973 i flera avseenden mycket mer gynnsamt. Den internationella inflationen var väsentligt högre än den svenska, och exportindustrin gjorde goda vinster. En revalvering kunde då ha avskärmat oss från de internationella inflationsimpulserna utan att man riskerade skadeverkningar på vinstnivån, som då snarare be- dömdes vara ett hinder för en lugn lönebildning.

Löntagarorganisationema kan också få det svårt att i samband med en revalvering minska de nominella löneökningskraven i samband med avtalsförhandlingar under en på förhand bestämd miniminivå. Troligen finns en sådan nivå, vilken man inte kan komma under oavsett hur låga prisstegringarna blir. En orsak till detta kan vara att löntagarna lider av s. k. ”penningillusion”, dvs. en given reallöneökning anses vara mer värd ju högre den nominella löneökningen blir. Ett annat och kanske viktiga- re skäl torde vara att låglönesatsningar samt olika tekniska avtalskon- struktioner sätter ett golv för de nominella löneökningarna. En revalve- ring kan sålunda hindras av att det inte är möjligt att pressa ner det no- minella utrymmet för avtalsenliga lönehöjningar under en viss nivå även

om sådana lägre kontantlönehöjningar skulle ge samma reallöneföränd- ring efter skatt. En del av utrymmet för lönekostnadsstegringar år i al- ternativ 1 intecknad av beslutade och tvingande höjningar av löneskat- ten (ATP-avgiften plus sjukförsäkringsavgiften höjs totalt 0,7 % per år). Lägger man därtill en löneglidning som i genomsnitt uppgått till hälften av de egentliga löneökningarna, återstår i alternativ 1, utan en revalve- ring, ca 4 % per år till avtalsenliga lönehöjningar.

Det fundamentala problemet med en revalveringspolitik torde emel- lertid vara svårigheterna att göra en revalvering trovärdig på valuta- marknaderna. LU:s alternativ 1 innebär att hittillsvarande tendenser på bytesbalanssidan bryts och vänds till en utveckling mot minskade un- derskott, men fortfarande kommer emellertid ett betydande bytesbalan- sunderskott att kvarstå 1985. Om en revalveringspolitik mot denna bak- grund skulle betraktas som orealistisk, kan en destabiliserande spekula- tion uppstå som starkt försvårar eller rent av omöjliggör revalveringar- na. Det är möjligt att en revalveringspolitik, för att bli trovärdig, måste kombineras med en ännu starkare återhållsamhet av den inhemska för- brukningen, och då speciellt den offentliga, så att bytesbalansjämvikt uppnås snabbare än vad som bedöms vara möjligt i alternativ 1. När väl det relativa kostnadsläget och externbalansen förbättrats kan det bli möjligt att föra en aktiv växelkurspolitik som avskärmat oss från den in- ternationella inflationen.

11. Den finansiella utvecklingen

I detta kapitel behandlas den finansiella utvecklingen inom olika delar av vår ekonomi dels historiskt sett dels under planeringsperioden 1979—1985. För att den reala utveckling som beskrivits i tidigare kapitel skall kunna komma till stånd krävs att olika finansiella storheter såsom vinster, löner, transfereringar, skatter m. m. utvecklas på ett sådant sätt att de möjliggör och motiverar det beteende hos företag och hushåll, som den reala utvecklingen förutsätter. Företagens vinster och soliditet måste t. ex. utvecklas så att det skapas investeringar i en sådan omfatt- ning som krävs enligt de reala kalkylerna. Hushållens disponibla in- komster måste utvecklas i en sådan takt att dessa, vid givet antagande om sparkvoten, svarar mot den privata konsumtionsutveckling som framkommer ur de reala kalkylerna. Vissa skatteförändringar kan t. ex. behöva genomföras för att hushållens disponibla inkomstutveckling skall gå ihop med det privata konsumtionsutrymmet.

De skatter och avgifter som flyter in till den offentliga sektorn ger till- sammans med utgiftsutvecklingen sektorns finansiella sparande. Till- sammans med övriga sektorers finansiella sparande framkommer en s. k. sparbalans för ekonomin. Denna anger det erforderliga nettoflödet av fi- nansiellt kapital mellan sektorerna och är därmed en viktig utgångs- punkt för den kreditmarknadsanalys som avslutar kapitlet. Den offentli- ga sektorns underskott måste t. ex. finansieras på ett sådant sätt att det inte medför en likviditetsökning i ekonomin som leder till inflation.

1 1.1 Den finansiella utvecklingen i sammandrag

I tabell 11.1 visas sparbalansen för ekonomin, varvid olika sektorers bruttosparande, investeringar och finansiella sparande uttryckts i pro- cent av BNP. En sektors bruttOSparande är vad som återstår när löpan- de konsumtionsutgifter dragits ifrån den totala disponibla inkomsten. Detta bruttosparande kan användas till bruttoinvestering eller till ut- låning till andra sektorer. Det finansiella sparandet i en sektor är skill- naden mellan bruttosparande och bruttoinvestering (inkl. lagerinveste- ring). Det finansiella sparandet visar därmed vilka sektorer, som har fi- nansiella överskott, dvs. lånar ut till andra sektorer och vilka som har underskott, dvs. måste tillföras kapital från andra sektorer.

Tabell 11.1 Bruttosparande, bruttoinvesteringar samt finansieut sparande 1970—1985 Procent av BNP, löpande priser &

1970— 1975— 1979 1985

1974 1979 Al—_t. l Alt. 2 & Bruttosparande Stat 1,8 —1,2 —5,5 —3,4 —8,7 Kommun 3,5 2,9 3,8 3,0 3,3 Socialförsäkr. sektor 4,4 3,9 3,5 2,9 2,3 Bostäder 2,4 2,5 2,7 2,6 2,6 Hushåll 2,9 3,0 3,2 3,0 3,1 Icke-finansiella företag 6,8 5,1 5,5 5,7 3,2 Finansiella företag 2,1 3,4 4,4 5,7 5,7

Summa 23,8 19,6 17,5 19,6 1 1,5 Bruttoinvesleringar

(inkl lager) Stat 1,3 1,1 1,2 0,8 0,8 Kommun 4,3 3, 3,1 3,0 3,3 Socialförsäkr. sektor — — — — — Bostäder 5,7 4,9 5,6 5,0 4,5 Hushåll 1,3 1,7 1,6 1,7 1,4 Icke-finansiella företag 10,1 10,0 8,1 10,8 7,8 Finansiella företag 0,3 0,3 0,4 0,3 0,3

Summa 23,1 21,1 19,9 21,6 18,0 Finansiellt sparande Stat 0,5 —2,4 —6,8 —4,1 —9,5 Kommun —0,9 —0,3 0,7 — — Socialförsäkr. sektor 4,4 3,9 3,5 2,9 2,3 Bostäder —3,4 —2,4 —2,9 -2,4 — l ,9 Hushåll 1,5 1,4 1,6 1,3 1,8 Icke-finansiella företag —3,4 —4,9 —2,6 —5,1 —4,6 Finansiella företag 1,8 3,1 4,0 5,4 5,5

Summa 0,6 —l,5 —2,5 —2,0 —6,4 & Källa: Statistiska centralbyrån.

I en ekonomi utan utrikeshandel är summan av alla sektorers finan- siella sparande lika med noll. Vad som lånas upp i en sektor lånas ju ut av någon annan. I en ekonomi med utrikeshandel blir det totala finansi- ella sparandet lika med bytesbalansens saldo. Ett underskott i bytesba- lansen innebär att landets totala bruttosparande inte räckt för att fi- nansiera investeringarna, utan landet har måst låna i utlandet. Ett över- skott i bytesbalansen betyder att bruttosparandet inte bara finansierat de inhemska investeringarna, utan att landet också lånat ut pengar till utlandet.

Diagram ll.l visar utvecklingen av det finansiella sparandet i privat och offentlig sektor samt bytesbalanssaldot, allt uttryckt i procent av BNP. Bostäder har hänförts till den offentliga sektorn, som i övrigt be- står av staten, kommunerna och socialförsäkringssektom. Den privata

sektorn utgörs av hushålls- och företagssektorerna. Ett av den ekonomis- ka politikens mål är att vid ett givet finansiellt sparande i den privata sektorn hålla den offentliga sektorns finansiella sparande på en nivå som — åtminstone över konjunkturcykeln — ger balans i utrikeshandeln. Alternativt kan bytesbalansmålet nås genom att staten med hjälp av oli- ka åtgärder söker påverka det finansiella sparandet i den privata sek- torn. Under perioden 1970—1975 kunde statsmakterna i huvudsak uppfylla

bytesbalansmålet. Inte något av åren översteg bytesbalansunderskottet ] % av BNP och genomsnittligt sett förelåg ett visst överskott. Efter 1975 har emellertid — med undantag av 1978 — bytesbalansunderskott på

mer än 2 % av BNP noterats. Grunderna till denna utveckling står att finna i de balansbrister som

drabbat ekonomin under 1970-talet, framförallt i samband med över- bryggningspolitiken och kostnadskrisen 1975—1976 samt genom oljepris-

Procent av BNP

4 Privat sektor

Diagram 11.1 Finansi- ellt sparande i privat och offentlig sektor 1 970—1 985. Procent av BNP.

Källa: Nationalräken- skaperna.

...—==. -..--...-....--...-.

Totalt l=bytesbalansen1

höjningarna 1973—1974 och 1979—1980. Under kostnadskrisens år ökade den offentliga sektorns finansiella sparande främst genom att de offent- liga inkomsterna växte snabbt. Detta kan förklaras av den höga real- löne- och konsumtionstillväxten, som utlöstes av löneexplosionen samt av att skattesatserna höjdes. Den privata sektorns finansiella sparande sjönk emellertid drastiskt under samma period och i högre grad än vad den offentliga sektorn ökade sitt sparande. Det negativa finansiella spa- randet i den privata sektorn berodde främst på att vinstnivån föll i före- tagsektorn i samband med kostnadskrisen.

Under 1977—1979 skedde en omkastning i den finansiella sparfördel- ningen mellan privat och offentlig sektor, vilket framgår av diagram 1 1.1. Åren 1978—1979 förelåg betydande finansiella Sparöverskott i den privata sektorn medan den offentliga sektorn uppvisade underskott. In- om den privata sektorn förklaras detta främst av ökningen av det finan- siella sparandet inom företagssektorn. Efter 1977 började företagen för- bättra sin vinstsituation. Eftersom denna vinstuppgång skedde vid en låg investeringsnivå kom den att slå ut i en kraftig förbättring av före- tagens finansiella sparande. Härtill kom att det finansiella sparandet i hushållssektorn steg. Inom den offentliga sektorn var utvecklingen den rakt motsatta. Den kraftiga nedgången i offentligt sparande förorsaka- des av det starkt växande statliga budgetunderskottet. Staten har såle- des, för att hålla uppe sysselsättningen, motverkat nedgången i nettoef- terfrågan från utlandet, som det växande bytesbalansunderskottet av- Speglar, samt den privata sektorns minskade investeringar genom att öka sin egen efterfrågan, varvid budgetunderskottet ökat.

De förändringar i det finansiella sparandet som här beskrivits aVSpeg- lar vissa av balansbristerna i den svenska ekonomin vid ingången av pla- neringsperioden. Dessa kan sammanfattas i följande punkter. El Den svenska ekonomins totala sparande är för lågt vilket är detsam- ma som att underskottet i bytesbalansen är för stort. El Den privata sektorns finansiella sparande är högt främst till följd av en låg investeringsaktivitet. Den privata sektorns bruttoinvesteringar som andel av BNP har sjunkit från 1 1,8 % 1970—1974 till 10,0 % 1979. Under samma period har den privata sektorns bruttosparande som andel av BNP ökat från 11,7 % till 13,0 %. I] Den offentliga sektorns finansiella sparande är lågt som en följd av att den offentliga utgiftstillväxten varit hög. För att minska den totala sparandebristen (dvs. bytesbalansunderskot- tet) samt sparandebristen i den offentliga sektorn (dvs. främst det statli- ga budgetunderskottet) vid ett bibehållande av full sysselsättning, måste den privata sektorns investeringar och exporten öka och motverka det efterfrågebortfall, som en förbättring i den offentliga sektorns finansiel- la sparande medför.

Kalkylerna för 1985 över den finansiella utvecklingen har gjorts dels utifrån de reala kalkylerna, dels utifrån beräkningarna av priser och lö- ner, som redovisats i föregående kapitel. Den privata sektorns finansiel- la sparandeöverskott beräknas i båda huvudalternativen sjunka något från den höga nivån 1979 (se diagram 1 1.1). Som framgår närmare av ta-

bell ] 1.1 är nedgången hänförbar till ett starkt växande finansiellt sparunderskott i de icke-finansiella företagen (företagssektorn exkl. ban- ker, försäkrings- och finansbolag). Detta innebär för alternativ 1 att ök- ningen i invcsteringsutgifterna är väsentligt större än den ökning i brut- tosparandet som den ökade lönsamheten medför. I alternativ 2 är de icke-finansiella företagens bruttosparande nästan oförändrat och sjun- ker om det uttrycks som andel av BNP. Eftersom investeringarna beräk- nas bli i ungefär motsvarande mån lägre jämfört med alternativ 1, blir det finansiella sparandet emellertid ungefär lika stort i de båda alternati- ven. De finansiella företagen har, i motsats till de icke-finansiella, en starkt positiv sparandeutveckling enligt båda kalkylalternativen. Detta sammanhänger främst med att ränteintäkterna (netto) stiger kraftigt, i beaktande av de finansiella företagens stora nettoutlåning i utgångslä- get.

Den offentliga sektorns finansiella sparande blir, i motsats till den privata sektorns, starkt olikartat i de två alternativa kalkylerna för 1985. I alternativ 2, med fortsatt växande statligt budgetunderskott, utgör det finansiella sparunderskottet för den totala offentliga sektorn, som fram- går av diagram 111, en avsevärt större andel av BNP än under 1979. I alternativ 1, där en minskning i det statliga utgiftsöverskottet inberäk- nas, blir den offentliga sektorns finansiella underskott något förminskat, uttryckt som andel av BNP, men fortfarande av betydande storlek. För bytesbalansen innebär kalkylerna därmed, i alternativ 1, att underskot- tet, mätt i procent av BNP, endast obetydligt kan minskas i förhållande till 1979. 1 alternativ 2 sker i stället mer än en fördubbling av bytesba- lansunderskottets andel av BNP.

I de närmast följande avsnitten görs en mer detaljerad genomgång av den finansiella utvecklingen under perioden 1979—1985 i var och en av de i tabell 1 1.1 redovisade sektorerna. Beräkningarna har utförts med ett finansiellt modellsystem som integrerats med övriga LU-modeller.l Hänsyn har härvid tagits till de revideringar och omläggningar av statis- tiken, som genomförts vid SCB under hösten 1980 och som berör såväl den historiska utvecklingen som prognosperiodens utveckling.

11.2. Den finansiella utvecklingen i företagssektorn

I detta avsnitt behandlas företagssektorns (bolagssektorns) lönsamhet och finansiella utveckling.2 Företagen uppdelas på finansiella och icke finansiella företag. Därefter koncentreras uppmärksamheten på indu- strin. lndustriinvesteringarnas beroende av lönsamhets- och produk- tionsförväntningar diskuteras. En särskild finansiell kalkyl för industrin visas slutligen, vari industrins behov av nyemitterat ägarkapital ges spe- ciell uppmärksamhet.

11.2.1. Företagssektorns finansiella sparande

Företagssektorn uppdelas på två delsektorer, de finansiella företagen (banker. försäkrings— och finansbolag, m. fl.) samt de icke-finansiella fö- retagen (övriga företag, dvs. industri-, byggnads-, handelsföretag etc.).

1 En närmare beskriv- ning av den finansiella modellen finns i Ds E 197926 Modellutveck- lingsarbete och finansi- ella kalkyler i LU 78.

2 En mer utförlig analys av företagens vinstut- veckling under 1970-ta- let kommer att publice- ras i en bilaga till LU 80.

Dessa båda sektorer har haft en sins emellan mycket olikartad finansiell utveckling under 1970-talet.

För de finansiella företagen har utvecklingen varit mycket positiv un- der 1970-ta1et. Sektorns disponibla inkomster (lika med bruttosparande, eftersom företag definitionsmässigt inte konsumerar) har vuxit från en nivå på ca 3 miljarder kr vid 1970-talets början till ca 20 miljarder kr 1979. De reala investeringarna i de finansiella företagen är mycket små, varför deras finansiella sparande (se diagram 11.2) endast är obetydligt lägre än bruttosparandet. Sektorn har följaktligen uppvisat ett starkt växande finansiellt Sparöverskott under 1970-talet. År 1979 uppgick det till drygt 18 miljarder kr.

Den främsta faktorn bakom denna utveckling har varit att ränteintäk- terna ökat mycket kraftigt, sammanhängande bl. a. med det allt högre ränteläget. Det privata kollektiva försäkringssparandet, som hänförs till den finansiella företagssektorn, har vidare uppgått till mycket betydan- de belopp under senare år.

Fram till 1985 har de finansiella företagens bruttosparande och fi- nansiella sparande i de båda alternativen beräknats växa ytterligare, så- som framgår av diagram 11.2. År 1985 beräknas det finansiella sparan- det uppgå till 44 resp 50 miljarder kr. Bakom kalkylerna ligger bl. a. ett antagande om en genomsnittlig räntenivå på 10 % 1985. Att ökningen i det finansiella sparandet blir så kraftig beror bl. a. på att sektorns netto— utlåning är så stor i utgångsläget och att ränteinkomstema därför kom- mer att bli betydande framöver. I de icke-finansiella företagen har den finansiella utvecklingen under 1970-talet varit helt annorlunda och under senare år utgjort ett av de centrala balansproblemen i den svenska ekonomin.

I diagram 1 1.2 visas hur de icke-finansiella företagens bruttosparande och finansiella sparande utvecklats under 1970-talet. Bruttosparandet består för de icke-finansiella företagens del främst av de i företagen kvarhållna vinstmedlen samt av avskrivningar och utgör det belopp som företagen har disponibelt för bruttoinvesteringar (inkl. lagerinvestering- ar).

Efter den dramatiska nedgången fram till och med 1976 har en viss förbättring av de icke-finansiella företagens finansiella läge ägt rum. Det finansiella sparunderskottet minskade sålunda påtagligt mellan 1976 och 1978 beroende på att investeringsutgifterna sjönk. Inte minst med- verkade omslaget i lagerinvesteringama till detta resultat. Under 1979 ökade emellertid behovet av kapital för såväl fasta investeringar som la- gerinvesteringar. Trots att en återhämtning av lönsamheten och en be- tydande ökning av bruttosparandet ägde rum 1978—1979 kom därför det finansiella sparandet 1979 att åter försvagas något räknat från 1978. Sparunderskottet beräknas 1979 ha uppgått till närmare 12 miljarder kr.

Trots förbättringen är företagens finansiella läge fortfarande ett pro- blem för den ekonomiska politiken under de närmaste åren. Det finan- siella sparunderskottet har kunnat minskas främst genom att företagens fasta bruttoinvesteringar minskat kraftigt i volym. Redan en oförändrad investeringsvolym under 1979, räknat från 1975, skulle ha medfört att kapitalbehovet varit mer än 10 miljarder kr större, jämfört med det fak- tiska utfallet under 1979.

Milj. kr., 4 löpande priser a FINANSIELLA FÖRETAG

60 Alt. 2

50 "0'

.'/'l, Alt. 1 40 _,0/ I,

I I '.0,/ 30 "I/, /' J'

20

Finansiellt sparande

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79

b ICKE-FINANSIELLA FÖRETAG

50 & Alt.1 & ' 40 ,,», " ' 30 ", ..... Alt 2 Bruttosparande åt.---oo-""'"""”

_30 Finansiellt sparande x'»— '.

% 740 %.. Alt.1 Alt.2 —50 70 7172 73 74 75 76 77 78 79' '85'

Anm.: Bostäder har hänförts till den offentliga sektorn. Diagram 11.2 Bruttospa-

. .. . . . .. rande och finansiellt spa- Som framgår av diagram 11.2 beraknas de icke-finansrella foretagens rande ,. företa g” ekt om

bruttosparande i alternativ 1 öka l979—1985. En faktor som begränsar 1970-1985. Milj. kr, lö- ökningen är att ränteutbetalningarna ökar kraftigt. Investeringsök- pande priser. ningen är i detta alternativ stark och det finansiella sparunderskottet Källa: SCB, Nationalrå- 1985 blir härigenom mycket stort, över 40 miljarder kr. I alternativ 2 blir kenskaperna.

' Skuldsättningsgraden är kvoten mellan ett fö- retags skulder och egna kapital och soliditeten är kvoten mellan ett före- tags eget kapital och to- tala kapital (summan av skulder och eget kapi- tal).

bruttosparandets ökning relativt obetydlig. Härigenom blir, trots de av- sevärt lägre investeringsutgifterna, det finansiella sparunderskottet ungefär lika stort som i alternativ 1.

1 1.2.2 Investeringar, lönsamhet och soliditet I diagram 11.3 åskådliggörs utvecklingen av industrins bruttoinveste- ringar tillsammans med dels industrins räntabilitet (enligt företagsredo— visningarna) dels industrins resursutnyttjande (enligt konjunkturbaro— metern). Resursutnyttjandet och räntabiliteten förändras som synes gan- ska parallellt. En viss tidseftersläpning kan skönjas i investeringamas reaktion. Den starka ökningen i investeringarna 1980 kan sålunda ses som en något förskjuten reaktion på återhämtningen av lönsamheten och resursutnyttjandet under 1979. Också vid konjunkturnedgången ef- ter 1974 kunde ett liknande något tidsförskjutet mönster observeras.

Lönsamheten har också betydelse för investeringsutvecklingen genom att de finansiella restriktionerna för utvecklingen påverkas. För att före- tagen skall expandera krävs att investeringarna finansieras med en viss minimiandel eget kapital.

Anledningen till att företagen inte i längden kar: finansiera investe- ringarna med en stor andel lånat kapital är främst att den ökade skuld- sättningsgraden — dvs. den sjunkande soliditetenl — ökar de förluster ägarna måste bära i händelse av att verksamheten inte skulle gå ihop. De som lånat ut pengar skall ju ha tillbaka dem och få ut sin avkastning, räntan, under i princip alla omständigheter. Om förräntningen av det to- tala företagskapitalet råkar bli lägre än räntesatsen på lånen, kommer förräntningen av ägarkapitalet (efter att skuldräntoma betalats) att bli sämre ju mer skuldsatt företaget är. Detta är det s. k. hävstångssamban- det. Den ökande s. k. finansiella risk som följer av ökad skuldsättning kan antas spela olika stor roll för olika typer av företag. Ett företag med god förväntad lönsamhet och med stabila avsättnings- och kostnads— förhållanden — med liten s. k. rörelserisk — kan i själva verket ha anled- ning att välja en hög skuldsättningsgrad. Här verkar hävstångssamban- det i den andra riktningen: ju högre skuldsättning desto bättre för- räntning på ägarkapitalet om förräntningen på det totala kapitalet över- stiger låneräntan. Ett företag som är konjunkturkänsligt, eller där stor osäkerhet råder om den framtida avsättnings- och prisutvecklingen, be- höver däremot ha en så pass låg skuldsättningsgrad — god soliditet — att inte risken för avsevärda förluster på ägarkapitalet blir alltför stor.

Parallellt med att soliditeten sjunkit under 1970-talet har företagan- dets risker ökat i många avseenden. Osäkerheten om efterfrågeutveck- lingen, om prisutvecklingen på olika varor och om försörjningen med energi och råvaror är större nu än på 1960-talet. Med de väsentligt högre investeringar som en ekonomisk utveckling i enlighet med alternativet ] förutsätter krävs därför att nedgången i soliditeten hejdas och helst bringas att öka, vilket i sin tur gör en ytterligare förstärkning av lönsam- heten nödvändig.

Procent Procent 14 Bokföringsmässig räntabilitet 12 15 » (högra skalan) I & 14 , x 10 13 8 I, 12 , 6 s sl 1 1 4 10 Bruttoinvestering ' 2 i procent av real- '! kapitalstock , 0 9 (vänstra skalan) ; I 8 —2 7 —4 14 60 x Kapacitets— utnyttjande 50 '3 (högra skalan) 12 40 I 1 1 [ 30 I, 10 ' 20 i I, 9 Bruttoinvestering '! 10 i procent av real- ' kapitalstock 8 (vänstra skalan) 7 ' ' ' | ' ' | I l l . . 73 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 Diagram I 1.3 Industrins räntabilitet, resursutnytt- Anm: Realkapitalstocken i fasta priser har beräknats under antagande om 20 jQNde OCh bruttomveste- års li/slängd hos investeringarna. ringar 1970-1980.

11.2.3 Industrins finansiering Industriföretagens kapitalbehov påverkas av den reala expansionstakten och av prisstegringstakten. Ökad tillväxt i industriproduktionen ökar den beiövliga kapitalvolymen. Höjda priser ökar de nominella belopp som måste bindas i maskiner, anläggningar, lager, fordringar, etc. En be-

Tabell 11.2 Industrins kapitalstruktur 1970—1985 Miljarder kr”

1985 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 Alt.] Alt. lb Alt.2 ] Materiellt kapital” 52,7 55,5 57,5 61,2 74,0 89,1 97,1 104,6 105,0 lll,0 220,0 220,0 194,5 2 Finansiellt kapital 45,4 47,8 53,7 63,1 73,5 84,9 86,3 105,3 113,6 128,8 255,3 255,3 258,3 3 Totalt kapital 98,1 103,3 lll,2 124,3 147,5 174,0 183,4 209,9 218,6 239,8 475,3 475,3 452,8 4 Eget kapital 30,3 30,8 32,4 35,1 41,0 47,6 51,5 56,5 57,1 64,0 140,3 126,0 106,7 5 Skulder 67,8 72,5 78,8 89,2 106,5 126,4 131,9 153,4 161,5 175,8 335,0 349,3 346,7 6 Finanskvot (%) (2/1) 86 86 93 103 99 95 89 101 108 116 116 116 133

7 Soliditet (%) (4/ 3) 30,9 29,8 29,1 28,3 27,8 27,3 26,7”! 26,94 26,3 26,7 29,5 26,5 23,5

” Avser privata industriföretag med mer än 20 anställda, 1970—1976 avser privata homogena företag och 1977—1979 avser ej privata homogena företag. " Alternativ 1 med konstant soliditet.

f Materieut kapital omfattar varulager inkl. avverkningsrätter, maskiner och inventarier, fastigheter och pågående nyanläggningar (avser bokföringsmässiga värden). Finansith kapital omfattar alla finansiella tillgångar oavsett om de ger avkastning eller ej.

dAtt soliditeten ökar mellan 1976 och 1977 beror på att Götaverken blev statligt 1977 och därmed lyfts ut ur statistiken. Hade Götaverken inkluderats 1977 hade soliditeten fallit med 1,2 procentenheter.

dömning av det framtida kapitalbehovet måste därför utgå från anta- ganden om tillväxten i industriföretagens materiella och finansiella kapi— tal.

Ett växande kapitalbehov kan tillgodoses dels genom en ökning av det egna kapitalet — riskkapitalet — dels genom en ökning i skulderna. Det egna kapitalet kan i sin tur ökas genom internt genererande vinstmedel som kvarhålls i företagen och genom nyemission.

Utvecklingen i industrins kapitalstruktur under perioden 1970—1979 återges i tabell 1 1.2. Där framgår att företagens finansiella kapital under 1970-talet vuxit snabbare än det materiella kapitalet, dvs. finanskvoten har ökat. En förklaring till detta är bl. a. att finansiella tillgångar gett högre avkastning än investeringar i maskiner och anläggningar. Under prognosperioden antas finanskvoten bli oförändrad i alternativ 1. Den ökade räntabiliteten på reala investeringar antas medföra att det mate- riella och finansiella kapitalet växer i samma takt. I alternativ 2, med fallande räntabilitet, antas däremot tillväxten i det finansiella kapitalet fortsätta som under 1970-talet, vilket resulterar i en fortsatt ökning av finanskvoten.

Utvecklingen under 1970-talet av räntabilitet efter skatt, kapitaltill- växt och soliditet i privata identiska industriföretag redovisas i tabell 11.3. För denna period har avkastningen på eget kapital i kombination med emissioner och utdelningar endast under ett år (1979) medfört att soliditeten ökat. Övriga år har skulderna ökat procentuellt lika snabbt eller snabbare än företagens egna kapital. Detta har medfört en solidi- tetsförsämring på i genomsnitt 0,7 procentenheter per år.

Även den justerade soliditeten, som erhålls genom att de materiella anläggningstillgångarna värderas till återanskaffningsvärden, har fallit kraftigt under perioden. Den justerade soliditeten tar hänsyn till den dolda förmögenhetsökning som uppstår i inflationstider och som delvis kompenserar skuldökningen. Nedgången i den justerade soliditeten är därför något mindre än nedgången i den redovisade soliditeten.

Av tabell 11.3 framgår att de årliga fondemissionerna i genomsnitt uppgått till knappt 2 % av det egna kapitalet och investeringsfondsut- nyttjandet till 1,5 % av det egna kapitalet. Utdelningarna uppvisar, med hänsyn till den kraftigt varierande räntabiliteten, en påfallande stabil re- lation till det egna kapitalet (drygt 3 %).

I tabellen redovisas beräkningar av hur stora nyenrissionsbehoven blir 1979—1985 uttryckta som andel av det egna kapitalet.

Det totala kapitalet i industriföretagen antas växa i samma takt som den konkurrensutsatta sektorns industriproduktion i löpande priser, dvs. med 12,0 % årligen i alternativ 1 och med 11,1 % i alternativ 2. Un- der perioden 1970-1979 ökade det totala kapitalet i industrin med 10,5 % per år jämfört med 10,6 % årlig ökningstakt för industriproduk- tionen.

Den genomsnittliga räntabiliteten på det egna kapitalet efter skatt an— tas bli 12 % i alternativ 1 och 9,7 % i alternativ 2. Dessa räntabilitetsni— våer svarar mot de genomsnittliga nettodriftsöverskottsandelarna i de bägge alternativen. 1985 års nettodriftsöverskottsandel på 15,6 % samt 8,9 % i respektive alternativ motsvarar en avkastning efter skatt på knappt 13 % i alternativ 1 och 8,3 % i alternativ 2.

Utdelningarna antas uppgå till 3,5 % av det egna kapitalet. Fond- emissioner och utnyttjande av investeringsfonder antas sammantaget. öka det egna kapitalet med 0,3 % per år, vilket motsvarar genomsnittet för 1970-talet. För att underlätta den investeringsuppgång som förut— sätts i alternativ ] antas soliditeten stiga med 1/ 2 procentenhet per år till 29,5 % 1985. Denna soliditetsnivå svarar mot genomsnittet under första hälften av 1970—talet. För att belysa känsligheten i kalkylerna be- räknas även nyemissionskraven i alternativ 1 när soliditeten är oföränd— rad.

I alternativ 2 förutsätts den fallande vinstnivån omöjliggöra att det egna kapitalet växer i takt med skulderna. När lönsamheten faller mins- kar också möjligheten att få kapitaltillskott utifrån. Därför antas solidi- teten falla med l/2 % per år till 23,5 % 1985.

Med dessa antaganden är det möjligt att beräkna ett teoretiskt behov av riskkapitaltillskott utifrån. Hur dessa nyemissionskrav utvecklas över

Tabell 11.3 Privata industriföretags räntabilitet, kapitaltillväxt och soliditetsutveckling 1970—DSS" År Rx't U/E— If/E + Fe/E + Ne/E = E' rQ Förändringi soliditet, pro- centenheter 1970 8 3,4 1 1,8 0,4 6 11 —1,5 1971 7 3,3 1 0,5 0,6 4 9 —1,4 1972 8 3,4 1 0,4 1,2 6 8 —0,7 1973 14 3,3 1 1,5 0,6 12 12 0,0 1974 18 3,4 1 2,0 2,1 18 20 07 1975 12 3,3 2 3,9 2,3 14 17 07 1976 11 3,3 2 2,6 3,0 11 12 —0,5 1977 3,3 3,4 2 2,2 0,9 1 7 —1,5 1978 4,8 3,1 1 1,5 1,4 3 6 —0,7 1979 11,6 3,7 1 1,2 3,4'1 11 10 0,3 l979—1985 (Alt. 1) 12,0 3,5 1,5 1,8 5,2 14,0 12,0 0,5? l979—1985 (Alt. 1) 12,0 3,5 1,5 1,8 3,2 12,0 12,0 00

1 5 1 8

1979—1985 (Alt, 2) 9,7 3,5 , , 2,4 8,9 11,1 —0,5€ & ”Tabellen avser privata identiska industriföretag. En soliditetsförsämring uppstår om det egna kapitalet växer långsammare än skulderna. Förändringen i det egna kapitalet kan beräknas på följande sätt. E' = R;: U/E— If/E + Fe/E + Ne/E där E = procentuell förändring av eget kapital under året

RE = räntabilitet på eget kapital vid årets början efter beräknad skatt och extraordinärt netto (inkl. la- gerprisvinster) E = eget kapital och hälften av Obeskattade reserver vid årets början U = utdelning till aktieägarna If = investeringsfondsutnyttjande' Fe = fondemissioner mot uppskrivning av anläggningstillgångarl

Ne = nyemissioner

ringsfondsutnyttjande för avskrivningar samt av fondemissioner mot uppskrivning av anläggningstillgångar. Investeringsfondsutnyttjande minskar rent tekniskt det egna kapitalet och fondemissioner ”ökar” det egna kapitalet. " Inklusive lagerprisvinster. ”T = procentuell förändring av totalt kapital under året. (11 denna siffra inkluderas 500 milj. kr till Södra Skogsägarna från staten. Exkluderas detta tillskott återstår 2,3 procent. 9 Avser årlig förändring.

tiden belyses i diagram ll.4. Som där framgår krävs i alternativ 1 ett nyemissionsbelopp på drygt 3 miljarder kr i början av perioden och 4,5 miljarder kr i slutet av perioden (i fasta priser) för att soliditeten succes— sivt skall kunna stiga vid den givna expansionstakten och vinstnivån. I genomsnitt motsvarar detta ett tillskott av riskkapital utifrån på knappt 4 miljarder kr. Om soliditeten däremot är konstant under perioden re- duceras nyemissionskraven till i genomsnitt drygt 2 miljarder kr per år.

Nyemissionskraven kan också uttryckas i procent av det egna kapita— let som i tabell 1 1.3. Om soliditeten är konstant i alternativ [ växer både det totala och det egna kapitalet med 12 % nominellt per år. De årliga utdelningarna minskar det egna kapitalet med 3.5 % per år, medan fondemissionerna och investeringsfondsutnyttjandet ökar det egna kapi— talet med 0.3 % per år. Nyemissionsbehovet blir därmed 3,2 % av det eg- na kapitalet, dvs. 2,3 miljarder kr per år i genomsnitt. Skall soliditeten öka måste det egna kapitalet växa snabbare än det totala kapitalet. Där— med krävs att det egna kapitalet ökar med 14 % årligen, vilket gör att nyemissionskravet stiger till 5,2 % av eget kapital, dvs. till i genomsnitt 3,9 miljarder kr per år.

I alternativ 2 blir nyemissionskraven lägre eller i genomsnitt knappt 1,5 miljarder kr per år i fasta priser om soliditeten faller med l/2 pro- centenhet per år. Detta nyemissionsbehov motsvarar, som framgår av tabell 1 1.3, 2,4 % av det egna kapitalet.

Nyemissionerna i den privata industrin har under 1970-talet i genom- snitt ökat det egna kapitalet med ca 1,5 % per år. Under första hälften av 1980-talet krävs sålunda avsevärt större nyemissionvolymer. Nytill— skott av storleksordningen 3—5 % av det egna kapitalet måste tillföras in— dustriföretagen utifrån för att soliditeten skall vara konstant eller stiga i alternativ 1. I jämförelse med 1970—talet innebär detta 2—3 gånger större nyemissionsvolymer som andel av eget kapital. En högre vinstnivå skulle minska nyemissionskraven samtidigt som kapitalplaeeringar i företagen blir mer attraktiva. Det behövs dock en mycket hög vinstnivå under en följd av år för att företagen enbart den vägen skall få fram tillräckligt med riskkapital. Endast om vinsterna under de närmaste fem åren i ge- nomsnitt låg på 1974 års nivå skulle företagen klara det nämnda solidi- tetslyf tet utan nyemissioner.

Om industriföretagen inte kan öka det egna kapitalet är alternativen att antingen sänka expansionstakten eller sänka soliditeten. Att genom sänkt soliditet åstadkomma den industriella expansion som förutsätts i alternativ ] ter sig inte realistiskt. Om inte industrin kan öka det egna kapitalet i tillräcklig omfattning är risken därför stor att den industriella expansionen uteblir. Även om de presenterade kalkylerna inrymmer en del osäkra antaganden torde det stå klart att en industriell tillväxt under 1980-talet förutsätter historiskt sett mycket stora tillskott av riskkapital.

Företagen måste därför ges ökade möjligheter att dra till sig riskkapi- tal genom nyemissioner. Frågan är då om det finns placerare som kan ställa dessa belopp till aktiemarknadens förfogande. En viktig placerar- kategori utgörs av hushållen, vars finansiella tillgångar uppgår till över 300 miljarder kr enligt tabell 11.8. Det betyder att endast en liten över- föring av hushållens finansiella tillgångar till aktier kan ge ett stort till- skott till företagens riskkapitalförsörjning.

Räntabilitet på eget kapital efter skatt

%

% Finanskvot för privata industriföretag 140 Alt. 2 _- 130 _-—_--__-- 110 Alt. 1

Nyemissioner för privata identiska industriföretag i miljarder kr, Miljarder kr för 1979—1985 i 1980 års priser

Alt. 1 höjd soliditet

Alt. 2 sänkt soliditet

70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 85

Diagram 11.4 Räntabili- tet, finanskvot samt nye- missioner inom industrin 1 970—1 985.

11.3 Hushållssektorns inkomster, skatter och sparande

Till hushållssektorn räknas löntagarhushåll, ideella organisationer samt hushåll som äger personliga företag (t ex jordbrukare). Den Statistikom- läggning som SCB nyligen genomfört påverkar i hög grad hushållssek- torn. Som konsekvens av dessa omläggningar har bl. a hushållens kon- sumtion i fasta priser ökat med ca 5,5 % l979.

Ökningen i hushållens konsumtion beror dels på att man reviderat upp värdet av bostadskonsumtionen i egnahemmen, dels på att man följt hushållsbudgetundersökningens uppskattningar av den privata konsumtionen. Till viss del motverkas detta av att hushållens konsum- tion av läkemedel, läkar- och tandläkartjänster beräknas till de priser som hushållen faktiskt betalar i stället för som tidigare till försäljnings- priser plus subventioner. På inkomstsidan motsvaras dessa förändringar dels av en ökning av driftsöverskottet i egnahemmen, dels av en in- komststatistisk diskrepans som man infört för att få hushållens inkoms- ter att bli lika med summan av hushållens konsumtion och sparande.

Tabell ll.4 Hushållssektorns finansiella konto 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring, 1975 års priser" 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. ] Alt. 2 1979 Alt. ] Alt. 2 l Faktorinkomster 329 513 561 849 655 319 2,5 0,9 1,5 Kapitalförslitning 4 762 8 370 8 930 2,5 2,5 2,2 Driftöverskott, netto 25 482 42 097 47 184 —2,4 0,3 0,3 Löner och kollektiva avg. 299 269 Sl ] 382 599 205 3,1 0,9 1,6 2 lnkomstomfördelning —76 035 —l36 903 —152 254 4,2 1,8 l,6 Indirekta skatter — — — — — — Subventioner — — — — — — Direkta skatter —99 494 —160 183 —193 910 3,7 —0,1 1,2 Transfereringar, netto 4 426 —2 445 11 833 —O,9 — — Kapital- och företagar- inkomster, netto 19 033 25 725 29 823 3,1 —3,0 —2,7 3 Disponibelt ( 1 +2) 253 478 424 946 503 065 2,1 0,6 1,5 4 Slutlig efterfrågan 243 875 410 666 482 772 2,1 0,7 1,5 Konsumtion 239 041 400 724 474 390 2,0 0,6 1,5 Bruttoinvestering 4 704 9 942 8 382 —l,2 5,7 1,3 Lagerinvestering 130 — — - - — 5 Nettoköp av mark och fastigheter 2 259 3 655 4 101 6,8 0,0 0,0 6 Finansiellt sparande 7 344 10 625 16 192 0,3 —O,2 5,0

” Kapitalförslitning och investering deflateras med investeringsprisindex, övriga poster med prisindex för pri- vat konsumtion.

Denna inkomststatistiska diskrepans, som bl. a. kan bestå av underrap- portering av inkomster från personliga företag och av ej deklarerade sidoinkomster för övriga inkomsttagare, har vuxit betydligt snabbare än BNP eller från ca 6 miljarder kr i början av 1970-talet till 16,5 miljarder kr 1979. I den utsträckning detta är ett mått på den s. k. svarta sektorns utveckling är det en oroväckande snabb ökning.

Den finansiella utvecklingen i hushållssektorn återges i tabell 11.4. Prognosperiodens utveckling av de olika posterna har framräknats på följande sätt. För faktorinkomsterna gäller att utvecklingen av hushål- lens löner inkl. kollektiva avgifter direkt följer från de tidigare presente- rade pris-, löne- och vinstkalkylerna. Kapitalförslitningen antas utgöra en konstant andel av den totala privata kapitalförslitningen. Den del av driftsöverskottet som ej är inkomststatistisk residual antas minska trendmässigt i reala termer medan den inkomststatistiska residualen för- utsätts öka i samma takt som BNP. Även utvecklingen av den slutliga efterfrågans komponenter följer av tidigare redovisade prognoser.

BruttOSparkvoten anger hur stor del av den disponibla inkomsten som inte går till konsumtion. Med ett givet antagande om sparkvoten 1985 1 kan man således bestämma hur stor den disponibla inkomsten skulle be- höva vara för att ge den beräknade konsumtionen. Utifrån den sålunda beräknade disponibla inkomsten och hushållens faktorinkomster fram- kommer det behövliga totala nettot av hushållens inkomstomfördel- ningsposter. De enskilda inkomstomfördelningsposterna har med un- dantag av den direkta beskattningen framräknats var för sig. Genom att såväl övriga inkomstomfördelningsposter som den totala inkomstomför- delningen redan framräknats, framkommer hushållens beskattning som 2 en residual. Den sålunda bestämda beskattningen är den som krävs för ! att den i övrigt prognostiserade utvecklingen av inkomster, slutlig efter- frågan och sparande skall kunna realiseras.

1 1.3.1 Hushållens kapital- och företagarinkomster

Av tabell 11.5 framgår att hushållens ränte- och utdelningsnetto 1979 var negativt, och uppgick till 4 miljarder kr. Sedan 1975 har denna post

Tabell 11.5 Hushållssektorns kapital- och företagarinkomster 1979—1985 & .

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring 1975 års priser 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2

&

Räntor, utdelningar,

arrenden, netto —4 238 —1 1 100 —l 1 100 — 8,4 6,3 Driftöverskott i bostäder 18 771 28 740 31 872 3,2 1,0 1,1 Inkomststatistisk residual 4 500 8 084 9 051 — 1,8 2,7 Saldo 19 033 25 725 29 823 3,1 —3,0 —2,4 &

utvecklats mycket ogynnsamt, huvudsakligen till följd av en ökande dif- ferens mellan de räntor som hushållen i genomsnitt betalar för sin upp— låning OCh de räntor som hushållen erhåller vid utlåning. En bidragande orsak till denna utveckling är att skattesystemet och den höga inflatio- nen gjort hushållen relativt ränteokänsliga vid upplåning samtidigt som kreditrestriktionerna i viss utsträckning tvingat hushållen att välja låne- möjligheter med hög ränta. Perioden 1979—1985 kan förväntas likna pe- rioden 1975—1979 när det gäller utvecklingen av ränteläge, kreditrestrik- tioner och hushållens finansiella sparande. Relativt schablonmässigt har hushållens ränte- och utdelningsnetto därför antagits utveckla sig enligt trenden 1975—1979 även under prognosperioden 1979—1985. Den stora inkomstposten bland hushållens kapital- och företagarinkomster utgörs av driftsöverskottet i de av hushållen ägda bostäderna. Denna post an- tages utgöra en konstant andel av bostadsbeståndet. Som inkomstpost ingår även en del av den inkomststatistiska restposten. Schablonmässigt antas denna öka i samma takt som BNP i löpande pris.

11.3.2 Hushållens transfereringar

Av tabell 1 1.6 framgår att de för hushållen helt dominerande transfere— ringsposterna på inkomstsidan utgörs av transfereringarna från stat och

Tabell 11.6 Hushållssektorns transfereringar 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring, 1975 års priser 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 Inkomster Utbetalda pensioner inkl. KBT 53 282 94 330 117 321 7,6 1,5 3,3 Övriga trans- fereringar från socialförsäk- "ringssektorn 17 032 29 183 36 872 11,3 1,0 3,0 Ovriga transfe- reringar från stat och kommun 19 509 33 880 44 287 5,6 1,2 3,8 Utg1fter Socialförsäk- ringsavgifter 62 578 116 376 136 339 9,0 2,3 3,1 Pensions- avgifter 20 493 40 104 45 834 6,3 3,2 3,5 Övriga utgifter, netto” 2 326 3 357 4 475 16,0 —1,9 1,0 Saldo 4 426 —2 445 11 833 —O,9 — —

” Innehåller nominella avgifter till kommunerna, arvs- och gåvoskatt, betalda in- vesteringsbidrag, netto, skadeförsäkringsnetto och övriga transfereringar netto.

socialförsäkringssektorn samt på utgiftssidan av socialförsäkrings— och pensionsavgif ter. De senare motsvarar de kollektiva avgifter som enligt nationalräkenskapspraxis inräknas bland faktorinkomsterna.

Under prognosperioden har socialförsäkringsavgifterna förutsatts föl- ja lönesummans tillväxt, varvid hänsyn tagits dels till en redan beslutad höjning av ATP-avgiften från 1 1,75 till 13,0 procent, dels till en höjning av sjukförsäkringsavgiften från 10,6 till 12,0 procent, vilken krävs för att sjukförsäkringens inkomster och utgifter skall balansera. Den andra stora utgiftsposten, tillräknade pensionsavgifter, beräknas växa ca 2 % per är snabbare än de nominella lönerna. Utvecklingen följer därmed samma mönster som under tidigare perioder. Övriga utgiftsposter har framskrivits relativt schablonmässigt.

Transfereringarnas inkomstsida består dels av pensioner från före- tagen och transfereringar från den offentliga sektorn, dels av en liten post schablonframskrivna övriga transfereringar. Företagens pensions- utbetalningar har framskrivits med en trendmässig real ökning på 1,8 % per år. Den offentliga sektorns transfereringar till hushållen har i alter- nativ 1 beräknats med utgångspunkt i den prognostiserade befolknings- utvecklingen samt gjorda politiska åtaganden. Häri inbegripes sparpla- nens effekter.' I detta sammanhang beaktas även de effekter som för- ändringarna i regelsystemet för priskompensationen har efter budgetåret 198 l / 82. Underlaget för dessa beräkningar har givits av riksförsäkrings- verket och budgetdepartementet. I alternativ 2 har antagits att bespa— ringsåtgärderna inte kommer till stånd och att transfereringarna därför ökar enligt historiska trender.

Huvudresultaten för de offentliga transfereringarna redovisas i tabell 1 1.7 med uppdelning på utbetalande sektorer. Uttryckt i fasta priser be- räknas de totala transfereringarna till hushållen öka med 1,3 % per år i alternativ 1. Detta är en markant lägre ökningstakt än under 1970-talet, vilket förklaras av den mycket omfattande reformverksamhet som då ägde rum samt av den övergång från Obeskattade till beskattade bidrags- former som genomfördes. Dessutom bidrar sparplanen genom att sänka tillväxttakten med uppskattningsvis 1,5 % per år. I alternativ 2 beräknas

Tabell 11.7 Offentliga sektorns transfereringar till hushållen 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring, 1975 års priser 1979 1985 1970— l97$l985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 & Transferenngar från stat 44 099 67 815 88 959 5,6 —0,8 1,8 Transfereringar från kommun 7 878 14 815 16 623 4,7 2,5 2,5 Transfereringar ' Se regeringens pro- från socialförsäk- posrtion l980/ 81: 20 Be- ringssektor 32 104 64423 81 298 13,6 3,7 5,7 Spam” 1 ””verk" Totalt 84 081 147 053 186 880 7,9 1,3 3,4

samheten, m. m.

transfereringarna till hushållen öka med 3,4 % per år huvudsakligen till följd av högre pensionsutbetalningar, genom att besparingarna inte kommer till stånd, samt till följd av större utbetalningar av arbetsmark- nadsutbildningsbidrag och arbetslöshetsförsäkring. De senare är ett re— sultat av att arbetslösheten förutsätts bli högre i alternativ 2.

1 1.3.3 H ushållssparandets utveckling Hushållens sparande kan ske antingen i real form, till exempelvis köp av småhus, eller i finansiell form genom placeringar i bank, aktier, obliga- tioner m. m. Det finns ett samband mellan sparformema bl. a. genom att hushållens reala sparande ofta finansieras genom nyutlåning från kreditmarknaden, som i sin tur minskar det finansiella sparandet.

l LU betraktas hushållssektoms nettosparande exklusive egna före- tagares bruttoinvesteringar, lagerinvesteringar och nettoköp av fastighe- ter, mark etc. som ett finansiellt sparande (se tabell 11.4). Hushållens reala nettOSparande i små- och fritidshus bokförs som ett realt sparande i bostadssektorn medan de utgör ett finansiellt sparande i hushållssek— torn. I stället redovisas hushållens investeringar i små- och fritidshus i bostadssektorn. I detta avsnitt betraktas dock hushållens köp av små- och fritidshus som ett realt sparande (se tabell 11.8).

Skillnaden mellan det gamla och nya sparandet

Skillnaden mellan nettosparandets andel av den disponibla inkomsten före respektive efter SCB:s statistikomläggning framgår av diagram 11.5. Som synes innebär den nya statistiken att sparkvotens ökning un- der 1970-talet helt försvinner. Hushållens nettosparkvot ändras från 9,6 % till 3,9 % år 1979. Anledningen till denna minskning i hushålls- sparandet är dels att vissa definitionsförändringar vidtagits, dels att den reviderade statistiken påvisar en faktisk sparandeminskning i förhållan— de till vad man tidigare trott.

Hushållens totala sparande definierades i den tidigare statistiken som skillnaden mellan hushållssektoms disponibla inkomster, enligt in- komst- och transfereringsberäkningarna och dess konsumtion. I de reala räkenskaperna erhölls det finansiella sparandet som det totala nettospa- randet minus hushållens investeringar i små- och fritidshus. I de revide— rade nationalräkenskaperna bestäms hushållssparandet genom att det från finansräkenskaperna erhållna finansiella sparandet adderas till hus- hållens reala investeringar. Hade denna beräkningsteknik använts i den tidigare statistiken skulle sparkvoten ha varit ca 1,7 procentenheter lägre under de sista åren på 1970-talet.

Den kvantitativt viktigaste skillnaden mellan den gamla och den nya statistiken är att hushållens kollektiva försäkringssparande, STP och ITP, flyttats från hushållen till finansiella företag. Denna omdefiniering av sparandet förklarar mer än hälften av den finansiella ”sparande- minskning” som enligt finansräkenskaperna skett under 1970-talet. Qm- läggningen innebär en nedgång i sparkvoten med ca 1 procentenhet i början av 1970-talet och 2,5 — 3 procentenheter under slutet av 1970—ta- let.

Tabell 11.8 Hushållssektorns sparande 1970—l979 Milj. kr, löpande priser, procentuella andelar

1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979

Disponibel inkomst 93 697 101 547 109 446 122 861 142 181 162 194 183 965 203 414 226 114 248 716 Nettosparande 3 138 3 884 1 745 4 270 6 597 7 009 4 521 6 614 8 954 9 675 Nettosparkvot (2/1), % 3,3 3,8 1,6 3,5 4,6 4,3 2,5 3,3 4,0 3,9 Bruttosparkvot, %" 5,1 5,6 3,3 5,2 6,5 6,2 4,3 5,1 5,8 5,7 Finansiellt sparande enl. FiR 307 792 —— 2 613 — 1 711 140 4 — 4 516 — 2 198 — 538 — 2 116 Finansiellt sparande” enl.

realräkenskaperna 458 949 — 2421 — 1 674 252 — 126 — 4 523 — 2 469 — 479 — 1 783 Realt sparande/7 2 680 2 935 4 166 5 944 6 345 7 135 9 044 9 083 9 433 1 1 458 Finansiell sparkvot (6/1), % 0,5 0,9 — 2,2 — 1,4 0,2 — 0,1 — 2,5 — 1,2 — 0,2 — 0,7 Real sparkvot (7/1), % 2,8 2,9 3,8 4,8 4,5 4,4 4,9 4,5 4,2 4,6

v—NMVWO 7 8 9

” Bruttosparkvoten erhålls genom att kapitalförslitningen i hushållssektorn (exkl. små- och fritidshusens kaitalförslitning) läggs till nettospa- randet och disponibel inkomst.

" Finansiellt (rad 6) och realt sparande (rad 7) = nettosparande (rad 2).

Förutom dessa tekniska omläggningar av statistiken har också en fak- tisk sparandeminskning skett i den bemärkelsen att finansräkenskaper- nas revidering av övriga sektorer — staten, icke-finansiella företag, ut- landet ete. — medfört att hushållssektoms finansiella sparande minskat, vilket dragit ner sparkvoten med mellan 0,5 och 2,5 procentenheter un— der slutet av 1970-talet. Det reala sparandet är i stort sett oförändrat i de reviderade nationalräkenskaperna.

Sparkvotens och sparkomponenternas utveckling under 1970-talet

Av diagram 1 1.5 framgår hur hushållens nettosparande utvecklats under 1970-talet. Sparkvoten, dvs. hushållens nettosparande i förhållande till den disponibla inkomsten, har även delats upp i real och finansiell sparkvot. Som framgår har den reala sparkvoten varit mycket stabil. Ef— ter 1972 har den pendlat runt ca 4,5 procentenheter, varav ca 80 % ut- gjort nettoinvesteringar i små- och fritidshus. Den finansiella sparkvoten har däremot flukturerat betydligt. Det finansiella sparandet har varit positivt endast under åren 1970, 1971 och 1974.

! 7€——_ Finansiell År

Gamla netto- sparkvoten

Nya netto- sparkvoten

Procentuell förändring av real disponi- bel inkomst

År

/ / x / Real sparkvot Nettosparkvot

sparkvot

Diagram 11.5 Sparkvo— tens utveckling 1970—1 97 9.

Tabell 11.9 Hushållssektorns finansiella tillgångar och skulder 1971—1979 Miljarder kr

&

Årlig förändring Stockvärden Procentuell andel

1979 av finansiella 1971 1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 1979 tillgångar 1979

%—

Finansiella tillgångar

Sedlar och mynt . . . . . . . . . . . . 2,0 2,4 2,9 26,6 8 Banktillgodohavanden . . . . . . . . . . . . 11,6 14,6 16,3 160,9 51

Delsumma 10,1 8,5 9,5 10,2 14,8 10,5 13,6 17,0 19,2 187,5 59

Börsnoterade aktier” —0,2 —0,1 —O,3 —0,1 0,7 1,2 —0,6 —0,4 —0,4 29,9 9 Ej börsnoterade

aktier" —0,6 —O,4 —0,6 —1,9 —1,7 — l ,2 0 —0,6 —1,7 Premie- och spar-

obligationer 0,1 0,7 1,4 2,0 2,2 3,0 3,0 3,7 5,2 27,1 Övriga obligationer” —O,1 0,4 0,1 0 1,3 0 0,7 1,1 0,2 8,3 Individuella för-

säkringar 1,4 1,6 1,8 2,1 2,3 2,2 2,0 2,3 2,9 38,9 12 Övriga finansiella '

tillgångar, netto” 0,2 —0,7 1,4 6,1 —0,6 —0,4 —O,3 3,3 3,5 26,8 8

Summa finansiella tillgångar 10,9 10,0 13,3 18,4 19,0 15,3 18,4 26,4 28,9 318,5 100

Om

Finansiella skulder

Byggnadskrediter 0,2 1,3 0,6 0,9 0,5 1,4 1,4 0,5 2,0 17,9 Andra krediter 9,9 1 1,3 14,4 17,4 18,5 18,4 19,2 26,4 29,0 225,2 Summa krediter 10,1 12,6 15,0 18,3 19,0 19,8 20,6 26,9 31,0 243,1 76 Finansiellt sparande 0,8 —2,6 —l ,7 0,1 0 —4,5 —2,2 —0,5 —2,1 75,4

%

” Dessa poster är huvudsakligen residualt bestämda, dvs. de framkommer som ett netto av de övriga sektorernas explicit beräknade poster.

I tabell 1 1.9 återges finansräkenskapemas bild av hur hushållens Spa- rande, fördelat på olika sparkomponenter, utvecklats under senare år.

Dessa siffror visar att ca 60—70 % av den årliga finansiella tillgångsök- ningen fr. o. m. 1973 placerats i sedlar och banktillgodohavanden. Trots en negativ real avkastning på banktillgodohavanden har hushållen valt att placera den övervägande delen av sina finansiella tillgångar på bank. Detta förklaras troligen av att hushållen önskar att hålla en viss propor- tion av sina inkomster i form av bankinlåning, beroende på transak- tions-, likviditets- och försiktighetsmotiv. En viss trendmässig nedgång av banktillgodohavanden i förhållande till disponibel inkomst har dock skett under 1970-talet.

Vid sidan av bankinlåning har obligationssparandet varit den vikti- gaste finansiella sparformen under 1970-talet. Obligationernas andel av hushållens finansiella tillgångar har stigit från 5 % till 11 %. Hushållens obligationssparande domineras helt av placeringar i premie- och sparob— ligationer. Den snabba ökningen i innehavet av premie- och sparobliga- tioner torde bero på att avkastningen efter skatt på detta sparande fram- stått som mycket konkurrenskraftigt i förhållande till alternativa finan- siella sparformer.

De börsnoterade aktiernas procentuella andel av tillgångarna har fal- lit från 15 % till 9 % under 1970-talet. Hushållen har under samtliga år, utom de stora nyemissionsåren 1975—1976, varit nettosäljare av börsno- terade aktier. En förklaring till att hushållen i ökad utsträckning lämnat aktiemarknaden är den under 1970-talet starkt försämrade avkast- ningen.

Sammanfattningsvis har alltså hushållen under 1970-talet i stor ut- sträckning valt att spara i småhus och obligationer. Små- och fritids- husplaceringar har även efter skatt givit en positiv real avkastning under 1970-talet. Småhusinvesteringar utgör inget egentligt ”nettosparande” eftersom huvuddelen av investeringen sker genom upplåning på kredit- marknaden, vilken följaktligen minskar det finansiella sparandet. För både småhus- och premieobligationssparandet gäller att hushållen ge- nom låne- och ränteavdragsmöjligheterna kan förbättra den privateko- nomiska lönsamheten.

1 tabell 11.9 framgår även hur hushållens finansiella skulder utveck- lats. Dessa har som synes stigit snabbare än de finansiella tillgångarna, vilket resulterat i ett negativt finansiellt sparande. Skuldernas andel av de finansiella tillgångarna har ökat från 54 % 1971 till 76 % l979.

Sparkvotens bestämningsfaktorer och utveckling fram till 1985

En viktig fråga i ett medelfristigt perspektiv är huruvida sparkvoten kan förväntas ligga kvar på den nuvarande nivån under prognosperioden. Sparkvotens storlek är av stor betydelse för det nödvändiga skatteutta- gets omfattning. En högre sparkvot innebär att en given konsumtions- utveckling kan uppnås med ett lägre skatteuttag.

Hushållen tycks eftersträva att hålla en jämn konsumtionsstandard över tiden. Sparandet kan i detta sammanhang ses som en ”buffert”. Överstiger den faktiska disponibla inkomsten den förväntade ökar spa-

randet och vice versa. På kortare sikt kan därmed sparandet sägas vara konjunkturmässigt stabiliserande.

Sparkvotens utveckling under 1970-talet har även, som framgår av diagram 11.5, verkat stabiliserande 1973—1976, dvs. sparkvoten ökade när den reala disponibla inkomsten ökade 1973 och 1974 och föll när in- komsttillväxten avtog 1975 och 1976.

I debatten under senare år har ofta framförts att osäkerheten vad be- träffar utsikter till framtida inkomster m. m. skulle påverka hushålls- sparandet. Vissa empiriska studier, där osäkerheten operationaliserats med bl. a. inflationstakten, visar att denna haft ett positivt inflytande på sparkvoten. En annan kompletterande förklaring till att hushållen, trots negativ realränta, ökat sparandet vid hög inflationstakt är hushållens strävan att bibehålla de finansiella tillgångamas realvärde, den s.k. realbalanseffekten. Om finansiella tillgångar såsom kassa- och banktill— godohavanden hålls i en viss proportion till inkomsten beroende på transaktions-, likviditets- och osäkerhetsmotiv, leder en ökad inflation till ett högre sparande därför att hushållen vill vidmakthålla denna re- lation.

I båda alternativen förväntas en långsammare utveckling av real dis- ponibel inkomst än under 1970—talet. Detta talar för en mindre nedgång i sparkvoten.

Under prognosperioden förutses även en sänkt inflationstakt vilket genom realbalanseffekten bör verka dämpande på sparkvoten.

Tillgången på kredit medför en omfördelning i tiden mellan sparande och konsumtion. En restriktiv kreditpolitik bör därför medföra att spa- randet ökar och vice versa. Den relativt strama kreditsituation som för- utses i alternativ ] antas motverka tendensen till sänkt sparkvot som föl- jer av sänkningen i inflationstakt och den lägre tillväxten i disponibel in- komst. I alternativ ] förutsätts därför att sparkvoten är oförändrad un- der perioden.

Även i alternativ 2 antas sparkvoten bli oförändrad, vilket motiveras av att tillväxttakten i real disponibel inkomst bibehålles på samma nivå som under den senaste femårsperioden. I detta alternativ förutses dess- utom en ökning i arbetslösheten, vilket kan öka hushållens osäkerhet vad beträffar den förväntade inkomsten. Denna osäkerhet motverkar tendensen till sänkning av sparkvoten som den något lägre inflations- takten medför.

1 1.3.4 Den direkta beskattningen av hushållen

I föregående avsnitt angavs skäl för att i båda alternativen anta en i för- hållande till utgångsläget oförändrad sparkvot under planeringsperio- den. Bruttosparkvoten uppgick år 1979 till 5,7 %. Med ledning härav är det möjligt att beräkna det skattekrav som faller på hushållen för att ge- nerera den konsumtionstillväxt som förutsätts i de båda alternativen. Av tabell 11.10 framgår att det direkta skattekravet på hushållen år 1985 uppgår till 160 miljarder kri alternativ 1 samt 193 miljarder kri alterna- tiv 2. Beräkningar av skatteuttagets storlek är 1985 med 1979 års skatte- regler visar att under i övrigt givna förhållanden skulle det direkta be-

Tabell 11.10 Hushållens Skattekvot 1979—1985 Milj. kr, löpande pris

1979 1985 Alt. 1 Alt. 2

1 Direkt skattekrav på hushållen 99 494 160 183 193 910 2 Direkta skatter från hushållen 1979 års skatteregler 99 494 169 889 206 481 3 Skattesänkningskrav O 9 706 12 571 4 BNP 456 007 816 600 914 284 5 Skattekvot % (1/4) 21,8 20,5 21 ,2

skattningsuttaget, dvs. summan av statlig och kommunal skatt, uppgå till 170 miljarder kr i alternativ 1 och 206 miljarder kr i alternativ 2. Be— räkningarna visar således att skatteautomatiken ökar de direkta skatte- intäkterna med 70 miljarder kr i alternativ 1 samt med 107 miljarder kri alternativ 2. Som följd härav föreligger ett Skattesänkningskrav på 10 miljarder kr i alternativ 1 och 13 miljarder kr i alternativ 2. Kommunal- skattesatsen är oförändrad i alternativ 1 men höjs med ca 2 kr i alterna- tiv 2, vilket medför ökade kommunalskatteintäkter på ca 9 miljarder kr. De statliga skattesatserna enligt 1979 års regler kan således sänkas med ett belopp motsvarande 10 miljarder kr i alternativ 1 resp. 22 miljarder kr i alternativ 2. Därmed blir inkomstutvecklingen förenlig med den reala konsumtionsutveckling som förutsätts i de båda alternativen. Det bör påpekas att skattesänkningskravet, i sin egenskap av restpost, samlar upp alla prognosfel för inkomster, utgifter och direkt skatt enligt auto- matiken. Små procentuella fel ger stora utslag i skattesänkningskravet. Bland hushållens inkomstposter är särskilt den ”svarta sektorn” och ka- pitalinkomsterna svåra att prognostisera.

Skattekvoten, definierad som hushållens direkta skatter som andel av BNP, uppgick år 1979 till 21,8 %. Som framgår sänks skattekvoten till 20,5 % i alternativ 1 samt till 21,2 % i alternativ 2.

1 1.3.5 Fördelningen av hushållens konsumtionsutrymme mellan pensionärer, övriga transfereringsmottagare och löntagare

I svensk ekonomi har sedan ett antal år tillbaka pågått en kraftig in- komstomfördelning dels från den yrkesverksamma delen av befolk- ningen till pensionärerna, dels inom den yrkesverksamma delen av be- folkningen. För pensionärerna har både en ökning av antalet pensio- närer per yrkesverksam och en ökning av pensionärernas per capita-in- komst orsakat denna omfördelning. För omfördelningen inom den yr— kesverksamma delen av befolkningen svarar i stor utsträckning en skat- tefinansierad utbyggnad av olika transfereringar till hushållen.

Under 1970-talet har pensionärernas reala disponibla inkomst och konsumtion uppvisat en mycket kraftig real tillväxt, som i genomsnitt uppgått till 7,6 % per år. Samtidigt har det, som framgår av tabell 11.11, även funnits ett realt utrymme för konsumtionsökningar inom den yr- kesverksamma delen av befolkningen av storleksordningen l % per år.

Tabell 11.11 Den privata konsumtionens fördelning mellan pensioner och övriga inkomster 1970—1985 1975 års priser

Miljarder kr Årlig procentuell förändring

1970 1979 1985 1970— 1979—1985

Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2

K— Pensionärer" 15,6 30,1 32,9 36,4 7,6 1,5 3,3 Ovriga 120,8 133,1 135,9 141,9 1,1 0,3 1,1 Total privat konsumtion 136,4 163,1 168,8 178,3 2,0 0,6 1,5 &

” l beräkningarna har pensionskommitténs betänkande lagts som grund för upp skattningen av pensionärernas konsumtion 1979. Vidare har antagits att pensio- närernas konsumtion ökar i samma takt som deras realt distronibla pensionsin- komster.

Orsaken härtill är dels att pensionärernas konsumtion 1970 utgjorde en relativt liten andel av den totala privata konsumtionen, dels att tillväxt- en i den privata konsumtionen var relativt hög under 1970-talet eller i genomsnitt ca 2 % per år.

I alternativet 1 med dess mycket låga privata konsumtionstillväxt, kommer fördelningsproblemen mellan pensionärer och yrkesverksamma att bli mycket mer accentuerade. Trots att sparpaketet rriedför att pen— sionärernas disponibla inkomster och konsumtion bara växer realt med 1,5 % per år, kommer de yrkesverksammas konsumtion att kunna öka med endast 0,3 % per år 1979—1985. Eftersom antalet yrkesverksamma ökar med ca 1 % per år blir utvecklingen av per capita-konsumtionen ne— gativ för denna grupp. Utav den privata konsumtionstillväxten på 0,6 % per år under perioden 1979—1985 kommer sålunda pensionärskollektivet att inteckna 0,3 % per år. I alternativet 2, med dess snabbare konsum- tionstillväxt, blir fördelningsproblemen inte lika kritiska, trots att pen- sionärernas konsumtion beräknas växa dubbelt så snabbt som i alterna- tiv 1 genom att en fullständig priskompensation antas ske.

En uppdelning av konsumtionen på pensionärer och övriga är möjlig att genomföra eftersom det rör sig om två klart avgränsade grupper. När det gäller inkomstomfördelningen inom den yrkesverksamma delen av befolkningen kan man inte på samma enkla sätt urskilja en grupp som är transfereringsmottagare och en annan som inte är det, eftersom näs- tan alla löntagare tar emot någon typ av transfereringar. Däremot kan man tala om att en viss del av den privata konsumtionen är finansierad av transfereringar och en annan del med löneinkomster samt kapital- och företagarinkomster. I tabell 11.12 redovisas en sådan uppdelning. Där framgår att den privata konsumtionsstandarden för icke transfere- ringsmottagare beräknas växa i alternativ 1 med endast 0,2 % per år un- der perioden 1979—1985. Utav den totala ökningen i den privata kon- sumtionen på 0,6 % per år intecknar den transfereringsfinansierade kon- sumtionen 0,5 % per år.

Tabell 11.12 Den privata konsumtionens fördelning mellan transfereringar och öv- riga inkomster 1970—1985 1975 års priser Miljarder kr Årlig procentuell förändring 1970 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 Transfererings- _finansierad" 27,2 47,3 51,7 57,5 6,3 1,5 3,3 Ovrigt 107,2 115,8 117,1 120,8 0,9 0,2 0,7 Total privat konsumtion 136,4 163,1 168,8 178,3 2,0 0,6 1,5

” Vid beräkningen har för 1979—1985 antagits att sparkvoten för alla inkomster är densamma, 5,7 %. För pensionärer har skattesatsen beräknats 1979 så att pensio- närernas konsumtion överensstämmer med uppskattningen för 1979. För övriga skattebelagda inkomster har erlagts samma skattesats 1979. Dessa skattesatser har redan tillämpats för 1985 med skattesänkningar schablonmässigt utfördelade i proportion till den skatt varje inkomstslag beräknas bära.

1 1.3.6 Realinkomst efter skatt för hushållen

I tabell 1 1.13 redovisas utvecklingen av olika typer av hushållsinkomster räknade realt efter skatt. Beräkningarna är gjorda på basis av relativt schablonmässiga antaganden om skatteuttaget, vilket även redovisas i tabellen. Som framgår har de reala löneinkomstema ökat med 0,9 % per år under 1970-talet medan kapital- och företagarinkomstema under samma period ökat med 0,3 % per år. En helt annan utveckling uppvisar pensions— samt övriga transfereringsinkomster som vuxit med 7,6 % resp. 4,5 % per år.

Tabell 11.13 Realinkomst efter skatt för hushållen l979—1985" 1975 års priser

Procentuell förändring per år

1970—1979 1979—1985

Alt. 1 Alt. 2

Pensioner 7,6 1,5 3,3 Övriga transfereringar 4,5 1,4 3,4 Kapital— och företagarinkomsterb 0,3 —0,3 -0,3 Löner 0,9 0,4 1,1 Disponibel inkomst 2,1 0,6 1,5 Pensioner per capita 5,8 0,5 2,3 Löner per sysselsatt 0,1 —0,6 0,5

” Beräkningarna är gjorda på basis av relativt schablonmässiga antaganden om beskattningen av olika typer av inkomstslag. Sålunda har antagits att samma skatt på alla inkomstslag utom pensioner vars skattesats bestämts så att pensio- närerna 1979 har en disponibel inkomst på 31,8 miljarder kr i 1975 års priser. " Denna post består av räntor, utdelningar, arrenden, driftsöverskott i bostäder, inkomststatistisk residual samt nettodriftsöverskott och kapitalförslitning för egenföretagare.

Under 1970—talet har antalet löntagare ökat med 0,8 % per år. Den 0,9-procentiga ökningen av reallönesumman efter skatt för löntagarkol- lektivet har därmed medfört en reallöneökning per sysselsatt om 0,1 % per år. Även antalet pensionärer har under 1970-talet vuxit med ca 1,8 % per är bl. a. på grund av pensionsålderns sänkning år 1976. Den genom- snittliga inkomstökningen per pensionär uppgår inte desto mindre till ca 5,8 % per år. Realinkomsten efter skatt för samtliga inkomsttagare inom hushållskollektivet har ökat med 2,1 % per år.

Under planeringsperioden l979—1985 förutses i alternativ 1 en tillväxt av pensioner per capita om ca 0,5 % per år, vilket är en kraftig neddrag- ning i förhållande till 1970-talets utveckling. I alternativ 1 ger den lägre tillväxten av reallönen efter skatt en minskning av reallönen per syssel— satt med 0,6 % per år. I alternativ 2 med dess större konsumtionsutrym- me ökar lönen per sysselsatt årligen med 0,5 % och pensionerna med 2,3 % per capita.

11.4 Statens inkomster, utgifter och sparande

Den statliga sektorn har påverkats av SCB:s statistikomläggning huvud- sakligen genom att vissa socialförsäkringar utan självständiga finansiella beslut överförts till staten. Den mest betydelsefulla av dessa är folkpen— sionen.

1 1.4.1 Statens inkomster

Den största inkomstposten för staten är de indirekta skatterna. I tabell 1 1.14 redovisas de indirekta skatternas uppdelning och utveckling i hu- vudalternativen 1 och 2. I kalkylerna har hänsyn tagits till de moms- och punktskattehöjningar som beslutats under 1979 och 1980.

Andra stora inkomstposter för staten är de direkta skatterna och de socialförsäkringsavgifter som förs till staten (se tabell 11.15). Intäkterna från socialförsäkringsavgiftema antas växa i ungefär samma takt som lönesumman medan de statliga direkta skatternas utveckling framför allt bestäms av skattekravet på hushållen.

Skattekravet på hushållen resulterar i alternativ 1 i en real minskning av statens direkta skatter med 2,6 % per år. Automatiken i skattesyste-

Tabell 11.14 Indirekta skatter l979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring, 1975 års priser 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 &_ Moms 30 950 64 332 76 159 7,0 4,3 5,2 Löneskatter 6 010 9 203 11 205 11,1 —0,9 0,4 Punktskatter, tullar m. m. 23 174 56 170 61 086 —1,4 7,0 6,4 Totalt 60 134 129 705 148 450 2,9 4,9 5,3

___—___—

Tabell 11.15 Statens inkomster 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell tillväxt, 1975 års priser 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 l979 Alt. 1 Alt. 2 Direkta skatter 35 635 49 143 50 702 —0,9 —2,6 —3,9 Indirekta skatter 60 134 129 705 148 450 2,9 4,9 5,3 Socialförsäkringsavgifter 20 445 35 752 41 886 13,8 1,3 2,0 Övriga inkomster 13 063 23 013 24 824 4,3 1,4 0,5 Totalt" 129 277 237 613 265 862 2,9 2,1 2,1

" Enligt nationalräkenskapsdefinition.

met ger i detta alternativ en ökning med 0,4 % per år. I alternativ 2 med dess högre reallöneutveckling ger automatiken en real ökning av den di— rekta skatten med 1,2 % per år. Skattekravet på hushållen medger inte högre statlig direkt skatt än att det leder till en real minskning av den statliga direkta skatten med 3,9 % per år.

Socialförsäkringsavgifterna till staten har under 1970—talet realt ökat med 13,8 % per år. Det huvudsakliga skälet till den snabba historiska ökningen har varit den kraftiga ökningen av folkpensionsavgiften som genomförts under 1970-talet. Prognosens lägre reala tillväxt, ca 1,3 % per år 1979-1985, i alternativ 1 baserar sig på ett antagande om oför- ändrade avgiftssatser. I alternativ 2 med dessa högre reallönetillväxt ökar intäkterna från socialförsäkringsavgifterna realt med 2,0 % per år.

1 1.4.2 Statens utgifter Som framgår av tabell 11.16 växte statens utgifter under perioden 1970—1979 realt med 5,7 % per år. Särskilt snabbt ökade subventioner, räntor och transfereringar. Subventionernas utveckling anges i tabell 11.17 och transfereringarnas i tabell 11.18. Räntebetalningamas höga reala tillväxttakt är en konsekvens av den snabba statsskuldökningen som orsakats av de stora budgetunderskotten efter 1976.

För perioden 1979—1985 förutses i alternativ 1 en kraftig uppbroms- ning av de statliga utgifternas ökningstakt till 0,5 per år realt. Bland or- sakerna till denna kan nämnas en real nedgång av subventionerna med 8,2 % per år, och en uppbromsning av transfereringarnas tillväxttakt till 0,7 % per år. Räntorna däremot växer t. o. m. snabbare under prognos- perioden än under 1970—talet eller med 15,9 % per år realt.

I alternativ 2 blir uppbromsningen av statens utgifter mindre markant dels som följd av att ränteutgiftema växer snabbare i detta alternativ, då budgetunderskottet ökar sin andel av BNP, dels som följd av att transfe- reringarna till hushållen och socialförsäkringssektorn ökar snabbare. Dessutom antas staten täcka det underskott i arbetslöshetskassorna, som orsakas av den högre arbetslösheten.

' Besparingari stats- verksamheten m. m. Re- geringens proposition 1980/81:20.

2 Pensionernas basbe- lopp beräknas på basis av ett prisindex som an— tar oförändrade punkt- skatter, oljepriser och subventioner.

SOU 1980:52 Tabell 11.16 Statens utgifter l979—1985 Milj. kr, löpande priser Årlig proceniuell tillväxt, 1975 års priser” 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 Subventioner 18 363 17 836 18 629 19,0 —8,2 —9,2 Transfereringar 86 009 144 675 198 497 6,3 0,7 4,1 Konsumtion och investeringar!” 45 398 68 305 81 074 1,7 —0,6 —0,2 Räntor 10 315 40 431 54 277 10,9 15,9 19,4 Summa exkl. utlåning 160 085 271 247 352 477 6,2 0,8 3,3 Utlåning och övriga finansiella transaktioner 1 1 120 14 504 14 529 0,8 —3,5 —5,3 Summa utgifter” 171 205 285 751 367 006 5,7 0,5 2,8

" Deflatering med prisindex för privat konsumtion. " Deflaterade med prisindex för statlig konsumtion resp. statlig investering. ” Enligt nationalräkenskapsdefinition.

Vad beträffar subventionerna förklaras den mycket kraftiga upp- bromsningen av deras ökningstakt dels av sparpaketets effekter1 på framför allt ränte- och livsmedelssubventioner, dels av ett antagande om en kraftig neddragning av de industripolitiskt motiverade subventioner- na.

Uppbromsningen av transfereringarna till hushållen i alternativ 1 or- sakas dels av att inga reformer, jämförbara med de som genomfördes under 1970-talet, planeras under perioden 1979—1985, dels av sparpake- tets effekter på pensionerna.2 Således antas bidragsbeloppen, om inte hänsyn tas till sparpaketets effekter, vara realt oförändrade under peri- oden och eventuella volymförändringar beror på demografiska faktorer eller ökat utnyttjande av förmåner. Sparpaketets effekter svarar för ung- efär 1,5 % av uppbromsningen av transfereringarnas reala tillväxttakt. I alternativ 2 antas samma reformstopp som i alternativ 1. Den högre vo-

Tabell 11.17 Statliga subventioner 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring, 1975 års priser 1979 1985 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2 Industripolitiska subventioner 6 900 2 308 2 308 —23,1 —24,6 Räntesubventioner 3 610 7 300 7 300 3,8 1,8 Livsmedelssubventioner 3 570 3 750 3 750 —6,9 —8,7 Övriga subventioner 4 283 4 478 5 271 —7,0 —6,3 Totala subventioner 18 363 17 836 18 629 —8,2 —9,2

___—___

lymtillväxtcn orsakas dels av att sparpaketets förslag angående pensio- nerna cj antas bli genomfört, dels av att den högre arbetslösheten ökar statens bidrag till arbetsmarknadsutbildning och kontant arbetslöshets— understöd.

Invcstcringsbidragen till kommunerna antas realt oförändrade medan investeringsbidragen till företagen antas bli neddragna till noll. Driftsbi- dragen till kommunerna följer i stort sett den kommunala konsumtions- utvecklingen i alternativet 1. Därmed ökar driftsbidragsandelen från ca 32 % 1979 till ca 33 % 1985. Driftsbidragen i alternativ 2 antas följa 1970—talets trend, vilket innebär att dessa utgör en växande andel av kommunernas totala utgifter. Driftsbidragsandelen ökar därmed till ca 36 % 1985.

Den statliga konsumtionen minskar realt i alternativ 1 med 0,5 % per år under prognosperioden medan den är oförändrad i alternativ 2. Detta är en kraftig uppbromsning i förhållande till perioden 1970—1979 då ök- ningen var 1,7 % per år. Även de statliga investeringamas tillväxttakt minskas markant i båda alternativen. Under perioden 1979—1985 beräk- nas de statliga investeringarna minska 2 % per år, vilket kan jämföras med tillväxten 1970—1979 som uppgick till 1,2 % per år. Prisutvecklingen för den statliga konsumtionen beräknas till 8,6 % per år i alternativ 1 och till ca 1 1,3 % per år i alternativ 2.

Utgiftsräntorna växer från 10,3 miljarder kr 1979 till 40,4 miljarder kr 1985 i alternativ 1. I denna kalkyl har antagits en nyupplåningsränta på 10 % samt att statens budgetsaldo till och med 1980 följer den prognos som ges i den reviderade nationalbudgeten. Samma antaganden leder i alternativ 2 till att statens utgiftsräntor växer till 54,3 miljarder kr 1985. Statens utlåning och andra finansiella transaktioner av samma karaktär 3 antas följa den prognos som angavs i långtidsbudgeten 1980.

Tabell 11.18 Statens transfereringar l979—1985

* Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell * förändring, 1975 års priser 1979 1985 1970—— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 Till hushåll 44 099 67 815 88 959 5,6 —0,8 1,8 Till företag investerings- bidrag netto 1 134 Till kommuner 32 916 59 153 85 674 6,1 1,8 6,2 — investeringsbidrag 2 715 4 393 4 929 —2,4 0,0 0,0 — driftsbidrag netto 30 201 54 760 80 745 7,4 1,9 6,7 Till socialför- säkringssektorn 3 803 9 541 14 721 6,4 7,7 13,4 Till utlandet m. m. 4 057 8 166 9 143 13,3 3,7 3,7 Summa 86 009 144 675 198 497 6,3 0,7 4,1 Driftbidrag som 1 1 1 1 andel av kommunal

konsumtion 32,3 33,2 36,4

' Långtidsbudgeten 1980. Bilaga till prop 1979/ 80: 150

1 1.4.3 Statens budgetunderskott

De budgetunderskott som dessa kalkyler resulterar i anges i tabell 11.19. I alternativ 1 uppnås i stort sett den målsättning som formuleratsi sam- band med besparingspropositionen, nämligen att fr. o. m. 1980 ned- bringa budgetunderskottet som andel av BNP med ca 1 % per år. I alter- nativet 2 växer emellertid budgetunderskottets andel av BNP fnm till 1985.

Statsskuldräntornas andel av BNP växer kraftigt i bägge alternativen. En stor del av budgetunderskottet kan 1985 hänföras till räntorna. I al— ternativ 1 uppgår budgetunderskottet exkl. räntor endast till ca 1,8 % av BNP.

I den senaste långtidsbudgeten beräknades ett budgetunderskott 1984/85 på ca 75 miljarder kr.' I alternativ [ beräknas budgetunder- skottet år 1985 uppgå till ca 55 miljarder kr. Skälen till differensen kan i stort förklaras med följande poster.

Miljarder kr 1985

Effekt av indirekta skattehöjningar + 15 Effekt av sparpaketet + 10 Lägre räntor p. g. a. bättre budgetsaldo + 5 Direktskattesänkning - 10

20

För det första räknar inte långtidsbudgeten (LB) med de moms- och punktskattehöjningar som beslutats under 1980. För det andra tar inte LB hänsyn till sparpaketet, som förbättrar budgetsaldot 1985 med ca 10 miljarder kr. För det tredje innebär LU:s kalkyler, med mindre budge- tunderskott, att räntebelastningen blir ca 5 miljarder kr lägre. Slutligen sänks den direkta statliga skatten i LU:s kalkyler med 10 miljarder kr.

Ovanstående jämförelse är svår att göra mer exakt. LB bygger på en budgetanknuten redovisning, medan LU:s kalkyler baseras på de revide- rade nationalräkenskaperna. Dessutom skiljer sig LB:s antaganden be- träffande lönesummans och prisernas utveckling från dem som ligger till grund för LU-kalkylerna. Slutligen utgår LB i sina beräkningar från en ofullständig priskompensation av vissa punktskatter och transfereringar.

Tabell 11.19 Budgetunderskottet 1979—1985 Milj. kr, löpande priser

1979 1980" 1985 Alt. 1 Alt. 2 Budgetunderskottb 45 490 55 000 55 139 108 144 Procentuell andel av BNP 10,0 10,6 6,7 11,8 Budgetunderskott exkl. räntor 35 175 38 660 14 708 53 867 Procentuell andel av BNP 7,7 7,5 1,8 5,9 Statsskuldf 175 000 220 000 506 000 639 000 Procentuell andel av BNP 38,4 42,5 61,9 69,9 BNP 456000 518000 817000 914000

” Prognos.

”Enligt nationalbudgetdefinitioner. För 1985 antages schalonmässigt att under- skottet enligt nationalbudgetdefinitioner överstiger nationalräkenskapernas bud— getunderskott med 7 000 milj. kr.

11.5 Kommunernas inkomster och utgifter

Den kommunala sektorn innefattar kommunala myndigheter och affärs- verk. I kommunala myndigheter inkluderas både primärkommuner och landsting.

] 1.5.1 Kommunernas inkomster

Kommunernas inkomstutveckling anges i tabellen 11.20. Som framgår ökade kommunernas direkta skatter realt med 6,7 % per år under perio- den 1970—1979. Detta är en konsekvens av ett snabbt ökande skatteun- derlag och en ökning av den kommunala medelutdebiteringen från 21: 00 kr till 29:09 kr. I kalkylerna bestäms kommunalskatten 1985 resi- dualt, när övriga utgifter och inkomster är bestämda, så att kommuner- nas finansiella sparande blir noll. Detta leder i alternativ 1 till en oför- ändrad medelutdebitering, vilket motsvarar en real ökning av kommu— nalskatteintäkterna med 0,9 % per år. I alternativ 2 däremot krävs en skattehöjning med ca 2 kr till 31:30 kr och en real ökning av kommuner- nas direkta skatter med 3,1 % per år.

De statliga transfereringarna till kommunerna uppdelas i driftsbidrag och investeringsbidrag. Investeringsbidragen antas realt oförändrade mellan 1979 och 1985 i de bägge alternativen. Vad beträffar driftsbidra— gen består de dels av allmänna, dels av speciella bidrag. De allmänna statsbidragen har realt antagits utveckla sig enligt den prognos som an- ges i långtidsbudgeten 1980. De speciella statsbidragens reala utveckling beror, vid gällande regler på volymutvecklingen inom de områden bidra- gen avser att stödja. Vid beräkningen av de speciella statsbidragens reala utveckling i alternativ 1 har den kommunala konsumtionsutvecklingen lagts till grund. I detta alternativ har omräkningen av driftsbidragen till löpande priser skett med prisindex för kommunal konsumtion, som un— der planeringsperioden beräknas öka med 8,8 % per år. I alternativ 2 ut- går kalkylerna från att driftsbidragens andel av kommunernas totala ut- gifter kommer att öka i samma takt som under 1970-talet. Prisindex för

kommunal konsumtion beräknas i detta alternativ växa med 1 1,9 % per år.

Tabell 11.20 Kommunernas totala inkomster l979—1985

Milj. kr, löpande priser Reala tillväxttakter” Procent per år 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2

Direkta skatter 68 942 1 18 040 150 208 6.7 0,9 3,1 Statliga drift- och investerings- bidrag 32 916 59 153 85 674 6,1 1,8 6,2 Ovriga inkomster 19 552 37 751 44 388 4,8 3,0 3,8 Summa 121 410 214 944 280 270 6,2 1,5 4,1 Övriga inkomster/ totala inkomster, % 16 17 16

” Deflaterade med prisindex för privat konsumtion.

Kommunernas övriga inkomster antas öka realt med 3,0 % per år i al- ternativ ] och med 3,8 % per år i alternativ 2. Under perioden 1970— 1979 var den reala tillväxten 4,8 % per år.

Kommunernas totala inkomster ökade 1970—l979 realt med 6,2 % per år. I alternativ 1 krävs en real ökning av inkomsterna med 1,5 % per år samt i alternativ 2 med 4,1 % per år för att utgifter och inkomster skall balansera 1985 i resp. alternativ.

1 1.5.2 Kommunernas utgifter

Kommunernas totala utgifter var 1979 ca 118 miljarder kr, vilket fram- går av tabell 11.21. Utav dessa utgifter utgjorde 77 % kommunal kon- sumtion och 12 % kommunala investeringar. Till skillnad från vad som gäller för staten och socialförsäkringssektorn ställer alltså kommunernas utgifter till stor del direkta krav på reala resurser. Av de övriga utgifter- na var 1979 58 % transfereringar till hushållen och 21 % subventioner huvudsakligen till lokaltrafikföretag. Resten utgjordes av kapital— och företagarinkomster och övriga transfereringar.

Kommunernas konsumtion har uppvisat en mycket hög volymtillväxt under perioden 1970—1979, eller 4,1 % per år i genomsnitt. Den kommu- nala konsumtionsökningen dämpas mycket kraftigt i alternativ 1 till 1,5 % per år i genomsnitt 1979—1985. I alternativ 2 fortsätter kommuner- nas konsumtionstillväxt i ungefär samma takt som under 1970-talet eller med 3,8 % per år. Den antagna prisutvecklingen för den kommunala konsumtionen överensstämmer i stort med löneutvecklingen och år 8,8 % per år i alternativ 1 och 11,9 % per år i alternativ 2. Kommunala myndigheters och affärsverks investeringar uppvisar en volymminskning på 2,9 % per år 1970—1979. Denna trend bryts såväl i alternativ 1 som 2 med volymtillväxter på 1,0 % resp. 3,0 % per år för perioden 1979—1985.

Posten övriga utgifter, som inkluderar subventioner, kapital- och före- tagarinkomster, transfereringar till hushållen och övriga transfereringar netto, ökade realt med 7,0 % per år 1970—1979. I alternativen ] och 2 minskar tillväxttakten till ca 2,0 % per år 1979—1985.

Sammanfattningsvis leder den inkomst- och utgiftsutveckling som förutses i de bägge alternativen till att kommunernas finansiella sparan— de försämras från ca 3,1 miljarder kr 1979 till 0 år 1985.

Tabell 11.21 Kommunernas totala utgifter 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Reala tillväxttakter” Procent per år 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2

Konsumtion 90 622 164 656 222 003 4,1 1,5 3,8 Investeringar 13 945 24 766 30 176 —2,9 1,0 3,0 Ovriga utgifter 13 658 25 520 28 090 7,0 2,4 2,1 Totalt 1 18 225 214 942 280 269 4,9 2,0 4,5 ” Övriga utgifter och totalt deflaterad med prisindex för privat konsumtion. Kon— sumtion och investeringar deflaterade med respektive prisindex.

m.mk—ravmej ... __... _ .

Tabell 11.22 Bostadssektorns finansiella konto 1970—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell tillväxt, 1975 års priser 1970 1979 1985 1970— l979L1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2

Faktorinkomster 12 382 35 908 62 970 69 830 3,1 1,4 1,2 Kapitalförslitning 3 998 12 293 21 557 23 906 3,7 1,4 1,2 Nettodriftöverskott 8 384 23 615 41 413 45 924 2,7 1,4 1,2 Inkomstomfördelning — 8 384 —23 615 —41 413 —45 924 2,7 1,4 1,2 Kapital— och företagsinkomster — 8 384 —23 615 —41 413 —45 924 2,7 1,4 1,2 Disponibelt 3 998 12 293 21 557 23 906 3,7 1,4 1,2 Slut/i g efterfrågan” 10 488 25 429 40 953 41 207 —0,3 1,0 —0,3 Bruttoinvesteringl 10 488 25 429 40 953 41 207 —0,3 1,0 —0,3 Finansiellt sparande — 6 490 —13 136 —19 396 —17 301 —1,0 —1,5 —5,2

" Deflaterad med prisindex för bostadsinvesteringar.

11.6 Bostadssektorns finansiella utveckling

Bostadssektorn är en statistisk konstruktion i vilken kapitalförslitning, driftsöverskott och investeringar, som hänförs till permanenta bostäder och fritidshus, samlats under en rubrik. Sektorns nettodriftsöverskott slussas i sin helhet i form av kapital- och företagarinkomster över till de institutionella sektorer som äger bostäderna, i första hand hushåll, före- tag och kommuner. Det finansiella sparandet i bostadssektorn blir där- med lika med nettoinvesteringarna i permanenta bostäder och fritids- hus. Kontots utveckling under perioden 1979—1985 anges för bägge al- ternativen i tabell 11.22. Det finansiella sparandet bestäms i stor ut— sträckning av bruttoinvesteringarnas utveckling. Skillnaden i kapital- stockutveckling mellan alternativen påverkar i begränsad utsträckning det finansiella sparandet i bostadssektorn.

11.7 Socialförsäkringssektorns inkomster, utgifter och sparande

Till socialförsäkringssektorn förs sådana socialförsäkringar i den offent- liga sektorn som bygger på fonderade system där självständiga finansiel— la beslut kan fattas beträffande t.ex. placering av fonderade medel (ATP, sjukförsäkring och arbetslöshetskassorna). Socialförsäkringssektorns finansiella konto redovisas i tabell 11.23. Av tabellen framgår att sektorns finansiella sparande minskar med ca 1 % per år i alternativ 1 medan det försämras med ca 5 % per år i alter- nativ 2 till följd av de högre pensions- och arbetslöshetsbetalningarna. Under 1970-talet har det finansiella sparandet varit realt oförändrat.

Tabell 11.23 Socialförsäkringssektorns finansiella konto 1979—1985

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring,

1975 års priser 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2 1 Faktor-inkomster 18 34 37 5.6 2,6 2,1

Kapitalförslitning 18 34 37 5,6 2,6 2,6

Driftövcrskott — — — — — —

Löner inkl kollektiva

avgifter — — — — —- —

Inkomsromföl'zlelning 17 755 28 226 26 465 0,7 —0,3 —3,2

Indirekta skatter — — — — — —

Subventioner — 3 548 — 9 624 —1 1 122 9,8 9,0 9,5

Direkta skatter — — — — — —

Transfereringar. netto 9 582 14 648 15 040 — 3,3 —0,9 —2,4 Kapital- och före- tagarinkomster, netto 11 721 23 202 22 546 9,8 —0,1 1,0

Disponibelt (1 + 2) 17 773 28 260 26 502 0,8 —-0,1 —3,2

Slut/i g efterfrågan 1 997 4 422 5 289 10,9 5,4 6,5 Konsumtion ] 961 4 374 5 237 11,1 5,5 6,6 Investering 36 48 52 4,5 —3,2 —3,7

Lagerinvestering — — — — — —

Nettoköp av mark och

fastigheter — — — — — — 6 Finansiellt sparande 15 776 23 838 21 213 0,0 —1,1 —4,9

Förutsättningar för att denna utveckling skall realiseras är dels att ATP-avgiften höjs från 1 1,75 till 13,0 %. vilket redan är beslutat, dels att sjukförsäkringsavgiften höjs från 10,6 % till 12,0 %. Därmed finansieras sjukförsäkringen av avgifter samt av statens 15-proeentiga bidrag. Vida— re förutsätts i alternativ 1 men inte i alternativ 2 att sparplanens förslag om justering av indexregleringen för ATP-pensioner genomförs.

AP-fondens inkomster. utgifter och sparande redovisas översiktligt i tabell 1 1.24. Av tabellen framgår att det finansiella Sparandet i AP-fon- den minskar med ca 1 % per år i alternativ 1 medan försämras med drygt 5 % per år i alternativ 2. Under perioden 1970—1979 var det fi- nansiella sparandet realt oförändrat. För enskilda poster föreligger be- tydande skillnader mellan utveckligen 1970—1979 och 1979—1985. Både ränte- och utdelningsinkomster och utbetalade pensioner får en avsevärt lägre ökningstakt under perioden 1979—1985 än under perioden 1970—1979. Den långsammare tillväxten för AP-fonden leder naturligt nog också till en lägre ökningstakt för räntorna. När det gäller pensions— medlen är den lägre ökningstakten till stor del en konsekvens av att an- talet pensioärer med ATP inte längre växer så snabbt. Sparplanens ef- fekt på indexering bidrar också till att sänka ökningstakten 1970—1979 med ca 2 % per år i alternativ 1. I alternativ 2 ökar pensionsutbetalning—

arna snabbare då sparplanens förslag om en justering av indexreglering- en av ATP inte antas bli genomförd.

Tabell 11.24 AP-fondens inkomster och utgifter l979—1985 ___/f,,—

Milj. kr, löpande priser Årlig procentuell förändring, 1975 års priser 1979 1985 1970— 1979—1985 Alt. 1 Alt. 2 1979 Alt. 1 Alt. 2

Inkomster ATP-avgifter 19 342 36 814 43 145 4,1 2,4 3,5 Proeentuellt uttag 11,75 13,00 13,00 Räntor och utdelningar, netto 11 472 22 877 21 893 9,9 3,6 0,8 Utgifter Pensionsmedel 15 077 35 240 44 425 21,7 6,3 8,4 Administration m m 236 512 610 4,2 5,0 6,1 Finansiellt sparande 15 501 23 939 20 003 — 0,1 —0,8 —5,5 AP-fondens storlek" 148 255 286 295 257 018 6,4 3,0 —0,8

___—f

" Vid slutet av året. Källa: AP-fondens årsredovisning 1979.

AP-fondens storlek ökar i reala termer med ca 3 % per åri alternativ 1 och minskar med ca 1 % per år i alternativ 2. AP-fondens styrka, dvs. det antal år pensionsutbetalningar som fonden kan finansiera utan av- giftSpåfyllning sjunker från 9,8 1979 till 8,1 1985 i alternativ 1 och till 5,8 i alternativ 2.

11.8 Sparbalansens och skatteuttagets utveckling

I tabell 1 1.25 och 1 1.26 har den ovan beräknade sektorvisa utvecklingen i alternativ 1 resp. 2 sammanfattatsi en sparbalans för år 1985. Sekto- rernas sektorkolumner överensstämmer med dem som presenterats ovan. och i tabellens högermarginal har de enskilda posterna summerats över alla sektorer. Summan av faktorinkomsterna uttrycker BNP mätt till faktorpris. Adderas härtill summan av i tabellen angivna indirekta skatter och subventioner erhålles definitionsmässigt BNP mätt till mark- nadspris. Även posterna på försörjningsbalansens användningssida kan identifieras i tabellens summakolumn. Summan av försörjningsbalan- sens privata och offentliga konsumtion är sålunda identisk med den i ta- bellen angivna totala konsumtionen. Motsvarande identitet gäller be- träffande bruttoinvesteringar och lagerinvesteringar.

Summan av de enskilda sektorernas finansiella sparande skall defini- tionsmässigt överensstämma med bytesbalansens saldo i de båda alter- nativen. Det totala sparunderskottet om 16 miljarder kr i alternativ 1 samt 59 miljarder kr i alternativ 2 uppfyller detta konsistenskrav.

Det totala skatteuttagets utveckling i de båda alternativen belyses i ta- bell 11.27. Skatteuttaget uppgick 1979 till 50,1 % av BNP. Motsvarande skatteuttag beräknas år 1985 utgöra 50,9 % av BNP i alternativ 1 och 53,4 % i alternativ 2. Mätt som andel av BNP beräknas sålunda de totala skatterna under perioden 1979—1985 öka med 0,8 procentenheter i alter- nativ 1 samt med 2,3 procentenheter i alternativ 2.

Tabell 11.25 Inkomstbildning och finansieut sparande 1985. Alternativ ] Milj. kr, löpande priser

Staten Kommunerna Socialför- Hushåll Bostäder Finansiella Icke Summa såkrings- företag finansiella

sektorn företag x—

] Faktorinkomster 2 195 12 968 34 561 849 62 970 — 3 801 82 008 718 222

Kapitalförslitning 1 980 7 969 34 8 370 21 557 642 46 575 87 127 Driftsöverskott 215 4 999 — 42 097 41 413 — 4 443 35 433 119 713 Löner och kollektiva avgifter — — — 51 1 382 — — — 51 1 382

2 Inkomstomfo'rdelning 32 475 176 455 28 226 —136 903 —41 413 50 183 —35 157 73 867

Indirekta skatter 129 705 2 372 — — — — — 132 077 Subventioner — 17 836 — 6 239 —9 624 — — — — 33 699 Direkta skatter 49 143 118 040 — —160 183 — 1 307 — 5 693 — Transfereringar, netto —102 173 63 749 14 648 — 2 445 — l 1 976 9 042 — 5 203 Kapital- och företagarinkomster — 26 363 —1 467 23 202 25 725 —41 413 39 514 —38 505 — 19 307 3 Disponibelt ( 1 + 2) 34 670 189 423 28 260 424 946 21 557 46 382 46 851 792 090

4 Slutlig efterfrågan 68 305 189 423 4 422 410 666 40 953 1 364 93 210 808 343 Konsumtion 62 099 164 656 4 374 400 724 — — — 631 854 Bruttoinvestering 6 206 24 766 48 9 942 40 953 1 364 83 829 167 108 Lagerinvestering — — — — — — 9 381 9 381

5 Netto av mark och fastigheter 204 81 — 3 655 — 849 — 4 789 ——

6 Finansiellt sparande (3—4—5) — 33 839 —81 23 838 10 625 —19 396 44 169 —41 570 — 16 253 KR

_ mamma.—haf"? m... ”__er

au.=fm_a.q__ _ . _ ... . _

Tabell 11.26 Inkomstbildning och finansiellt sparande l985. Alternativ 2 Milj. kr, löpande priser

Staten Kommunerna Socialför- Hushåll Bostäder Finansiella Icke Summa säkrings- företag finansiella företag företag

____________________.___——————————

] Faktorinkomster 2 406 14 388 37 655 319 69 830 — 3 960 62 191 800 213 Kapitalförslitning 2 165 8 779 37 8 930 23 906 673 48 798 93 288 Driftsöverskott 241 5 609 — 47 184 45 924 — 4 632 13 393 107 720

Löner och kollektiva avgifter — — — 599 205 — — 599 205

2 Inkomstomfördelning —7 948 237 790 26 465 —152 254 —45 924 56 277 —33 337 81 071 Indirekta skatter 148 450 2 372 — —- — — 150 822 Subventioner — 18 629 — 7 000 —11 122 — — — — 36 751 Direkta skatter 50 702 150 208 — —193 910 — — 1 307 — 5 693 — Transfereringar, netto —148 702 93 678 15 040 — 11 833 — 12 885 9 564 — 5 700 Kapital- och företagarinkomster — 39 770 — 1 467 22 546 29 823 —45 924 44 699 —37 208 — 27 300

3 Disponibelt (1 + 2) —5 541 252 179 26 502 503 065 23 906 52 318 28 854 881 284 4 Slutlig efterfrågan 81 074 252 179 5 289 482 772 41 207 1 485 76 279 940 284 Konsumtion 74 348 222 003 5 237 474 390 — — — 775 977 Bruttoinvestering 6 726 30 176 52 8 382 41 207 1 485 70 339 158 367 Lagerinvestering — - — — - 5 940 5 940 5 Netto av mark och fastigheter 229 91 — 4 101 — 953 — 5 374 — 6 Finansiellt sparande (3—4—5) — 86 844 — 91 21 213 16 192 —17 301 49 879 —42 051 — 59 000

_________________;_———————

Tabell 11.27 Skatteuttagets utveckling 1979—1985 Milj. kr, löpande priser, andel av BNP till marknadspris

1979 1985 Alt. ] Alt. 2

1 Direkt skatt 104 577 167 183 200 910 statlig 35 635 49 143 50 702 kommunal 68 942 1 18 040 150 208 andel av BNP (1/4) 22,9 20,5 22,0 2 Löneskatt 68 588 125 939 147 544 andel av BNP (2/4) 15,0 15,4 16,1 3 Indirekt skatt 55 823 122 514 139 617 moms 30 950 64 332 76 159 övr. indirekta skatter 24 873 58 182 63 458 andel av BNP (3/4) 12,2 15,0 15,3 4 BNP 456 007 816 600 914 284 5 Total Skattekvot (1 + 2 + 3/4) 50,] 50,9 53,4 &

I ett historiskt perspektiv innebär detta en kraftig uppbromsning av skattetryckets utveckling. Under perioden 1965—1979 har den totala skattekvoten växt med i genomsnitt 1,3 procentenheter per år. Som framgår av tabellen sänks de direkta skatternas andel av BNP under pe- rioden medan de indirekta skatternas samt löneskatternas andel av BNP ökar. För statens del täcks skattebehovet av den automatiska intäktsök- ning som följer vid oförändrade skatteregler. Det blir i båda alternativen möjligt att sänka statsskatten. För kommunernas del krävs en höjning av skatteuttaget i alternativ 2 medan kommunalskattesatsen kan bibe- hållas oförändrad i alternativ 1. I båda alternativen höjs löneskatten som följd av höjningen av ATP- och sjukförsäkringsavgifterna. Snabbast ökar de indirekta skatternas andel av BNP då kalkylerna tar hänsyn till den momshöjning samt de punktskattehöjningar som genomförts 1980. Vidare förutsätter kalkylerna att de nominella punktskatterna hålls realt oförändrade.

11.9 Likviditetsutvecklingen samt finansieringen av statens budgetunderskott 11.9.1 Penningmängden och likviditetsnivån i ekonomin

Penningmängden definieras som summan av allmänhetens (hushållens, företagens och kommunernas) banktillgodohavanden och innehav av sedlar och mynt. Sedan början av 1960-talet har penningmängden ökat med ca 10 % per år eller med ca 200 miljarder kr till 258 miljarder kr 1979. Penningmängden påverkas av faktorer på både utbuds- och efter- frågesidan.

Penningutbudet

De faktorer som ligger bakom utbudsökningen av pengar är huvudsakli- gen finansieringen av statens budgetunderskott och bankernas kreditgiv- ning. Budgetunderskottets finansiering i riksbanken och utlandet kan

.mmmm—MMt Mary.-_ -.

Tabell 11.28 Statens upplåning i riksbanken och utlandet 1970—1979 Årsmedeltal

1970—1976 1977—1979 Miljarder kr: 2 11 i % av budgetunderskottet: 29 36 i % av penningmängdens ökning: 15 45

sägas vara den främsta förklaringen till den trendmässiga ökningen av penningutbudet, medan verkningarna av likviditets- och kassakrav, ut— låningstak och liknande kreditpolitik närmast förklarar svängningarna kring trenden.

Under åren 1970—1976 finansierade staten ca 70 % av budgetunder- skottet på den svenska kreditmarknaden. Resterande 30 % lånades upp i riksbanken och utlandet, vilket medförde ett årligt tillskott av likvida medel i banksystemet på ca 2 miljarder kr i genomsnitt. Under 1977—1979 steg andelen riksbanks- och utlandslån till i medeltal 36 % samtidigt som budgetunderskottet ökade till en femdubbelt högre nivå. Effekten blev en årlig likviditetsinjektion i ekonomin från statens sida på ca 1 1 miljarder kr (tabell 1 1.28).

Efterfrågan på pengar

Om man ställer penningmängden i relation till BNP får man ett mått på den reala likviditetsnivån i ekonomin. Likviditeten uppvisar en långsik- tigt fallande trend (se diagram 1 1.6).

Diagrammet kan tolkas så att efterfrågan på pengar sjunker i förhål- lande till BNP. Efter hand som rationaliseringar, bl.a. med elektroni- kens hjälp, införs i betalningsrutinerna och innovationer av typen betal- och kreditkort vinner marknad behöver allmänheten hålla en relativt sett allt mindre del av sina tillgångar i form av sedlar och banktillgodo- havanden.

Procent Procent

"Jämviktskvot" Faktisk kvot

Trenden = 63.7 - 0,42 T1960= o

Diagram 11.6 Real lik- viditetskvot 1965—I 985. Penningmängden i pro- cent av BNP.

Sammansättningen av BNP spelar sannolikt också stor roll för pen— ningefterfrågan. När tjänstesektorn ökar relativt varuproduktionen sker en relativ minskning av kapitalbindning i lager och investeringsvaror och i de genomsnittliga transaktionsvärdena.

Penningmängdsnormen fram till 1985

För att undvika riskerna för inflation, bytesbalansförsämring och valu- tautflöde med en överlikvidisering av ekonomin, har den erforderliga ökningen av penningutbudet beräknats med utgångspunkt i efterfrågan på pengar på längre sikt. Det trendmässiga värdet för efterfrågan på real likviditet 1985 är 53,3 % enligt diagram 11.6. Med hänsyn till den osä- kerhet som ligger i beräkningen har samma kvot fått gälla för båda hu- vudalternativen.

Normen för den långsiktiga penningpolitiken skulle då bli att öka ut- budet av pengar i den takt som behövs för att tillgodose den långsiktiga efterfrågan på real likviditet. Det innebär en ökning av penningmäng- den med i genomsnitt 9 resp. 11 % per år i de båda alternativen (tabell 1 1.29).

1 1.9.2 Finansieringen av statens budgetunderskott

Statens budgetunderskott har beräknats till 55 och 108 miljarder kr 1985 för alternativ 1 resp. 2. Upplåningen för att täcka underskottet kan dels ske i kreditinstituten och hos allmänheten. Någon förändring av den to- tala penningmängden sker inte med denna form av finansiering. Dels sker statens upplåning i riksbanken och i utlandet. När staten betalar ut medlen ökar penningmängden genom att allmänheten sätter in pengar- na i bankerna.

Bankernas utlåning av medlen skapar sedan i sin tur en ut- och inlå- ningsexpansion i ekonomin som medför en fortsatt ökning av penning- mängden.

Tabell 11.29 Penningmängdsnorm 1979—1985 x_—

Faktisk Planerad Genomsnittlig 1979 1985 ökning i %

per år 1 979— 1 985

Alt.l Alt.2 Alt.1 Alt.2

1 Penningmängd, årsmedeltal, miljarder kr. 258 435 487 9 l l 2 Ökning från föregående år, miljarder kr. 33 36 49 3 Real likviditetskvot, % (1/4) 56,6 53,3 53,3

Minnesposter

4 BNP i löpande marknadspris miljarder kr. 456 817 914 10,0 1 1,7 5 Inflation (BNP-deflatom) 7,2 10,3 6 BNP:s volymökning 2,6 1,3 &

Tabell 11.30 Tillskottet av likvida medel i banksystemet 1985

Miljarder kr

Alt. 1 Alt. 2 Statens upplåning i riksbanken/ utlandet 22 65 Valutautflöde ur privata sektorn 10 49 Kvarstående likviditetstillskott 12 16

Upplåningen i riksbanken och utlandet Det är således finansieringen av budgetunderskottet i riksbanken och/eller i utlandet som medför likviditetsökningar i ekonomin. Med hänsyn till den i föregående avsnitt beräknade normen för ökningen i penningmängden blir den del av budgetunderskottet som får finansieras i riksbanken och utlandet given.

Penningmängden påverkas emellertid också av den privata sektorns utlandstransaktioner. Ett valutautflöde ur den privata sektorn medför en likviditetsavtappning, som minskar basen för bankernas ut- och in- låning.

I altemativ l beräknas utflödet p. g. a. bytesbalansunderskottet 1985 till 16 miljarder kr. Företagen antas dock bidra till finansieringen genom egen utlandsupplåning som begränsar valutautflödet ur den privata sek- torn till 10 miljarder kr netto. Nettoflödet måste kompenseras genom att staten lånar motsvarande belopp i utlandet, dels för att penningåtstram- ningen inte skall bli hårdare än planerat, dels för att hålla valutareserven intakt. Den statliga utlandsupplåningen har i alternativ 1 beräknats till 15 miljarder kr. Det medger också en uppbyggnad av valutareserven med 5 miljarder kr i takt med importökningen.

I alternativ 2 uppgår bytesbalansunderskottet till 59 miljarder kr. Fö- retagen har här schablonmässigt antagits bidra med en nettoupplåning på 10 miljarder kr till bytesbalansens finansiering. Kravet på staten att låna utomlands blir med denna kalkyl 55 miljarder kr — en betydande ökning i fast penningvärde jämfört med 1980.

Skillnaden mellan statens upplåning i riksbanken och utlandet å ena sidan och det beräknade valutautflödet ur den privata sektorn å den andra sidan utgör således nettotillskottet av likvida medel i banksyste- met. Detta visas i tabell 11.30.

Statens upplåning i bankerna Bankernas bidrag till finansieringen av statens budgetunderskott beror i hög grad på kreditpolitiken. Vid givet tillskott av likvida medel i bank- systemet från statsbudgeten och utlandstransaktionema kommer kredit- politiken att avgöra kreditexpansionen och därmed bankernas place— ringsförmåga. Riksbankens likviditetskrav på bankerna innebär att en bestämd del av deras inlåning och övriga kapital placeras i stats- och bo- stadsobligationer. En likviditetskvot på nuvarande nivå (ca 40 %) antas bli gällande under perioden fram till 1985.

Tabell 11.31 Bankernas köp av statspapper 1985 Miljarder kr

Alt. 1 Alt. 2 Bankernas inlåningsökning 1985 32 43 Bankernas statspapperköp 8 11 Statspapperköp i % av inlåningsökningen 25 26

Av intresse i detta sammanhang är hur stor andel av kvoten som kom- mer att fyllas med statspapper resp. bostadsobligationer. De senare ut- gör nu ca 35 % av totala obligationsinnehavet i bankerna. Andelen be- döms snarast komma att minska med hänsyn till att bostadsbyggandets nivå sänks i förhållande till den historiska utvecklingen. Detta betyder att minst 65 % av köpen skulle bestå av statspapper (se tabell 11.31).

Upplåningen i kapitalmarknadsinstituten

AP-fondens kapitaltillväxt är lika med dess finansiella sparande, som tillsammans med de övriga mindre betydande delarna av socialförsäk- ringssektorn, beräknas bli 24 resp. 20 miljarder kr i alternativ 1 resp. 2.

Försäkringsbolagens tillväxt har legat i nivå med kreditmarknadens totala ökning, dvs. inemot 20 % per år i löpande priser. I överensstäm- melse med antagandena om en lägre total kredittillväxt antas även för- säkringsbolagen öka något långsammare än under 1970-talet. I kalkyler- na har tillväxten satts till 15 %. Detta innebär en ökning av det för pla- ceringar tillgängliga kapitalet med 28 miljarder kr 1985.

AP-fondens och försäkringbolagens placeringar i statsobligationer och bostadsobligationer bestäms av kapitaltillväxten i instituten och riksbankens föreskrifter om placeringarna. Under de senaste åren har placeringskraven höjts, innebärande att ca 35 % av tillväxten avsätts för 1 placeringar i statspapper.

Under planperioden antas liksom hittills att kapitalmarknadsinstitu- tens val mellan stats- och bostadsobligationer inom det givna kravet be- stäms i årliga överenskommelser med riksbanken. LU-kalkylema visar ' att bostadssektorns anspråk på lånemarknaden faller tillbaka relativt sett. I alternativ 1 kommer därför den tillgängliga placeringskapaciteten i kapitalmarknadsinstituten att vara större än tidigare i förhållande till placeringskraven. I alternativ 2 däremot behövs fortsatt höga bidrag från kapitalmarknadsinstituten till budgetunderskottets finansiering. Kapitalmarknadsinstitutens placeringskapacitet 1985 framgår av tabell

nu... _ - mm—mam 1.1 ...”; ...—( c...-ia

] 1.32. Tabell 11.32 Kapitalmarknadsinstitutens placeringskapacitet 1985 Miljarder kr

Alt. 1 Alt. 2 AP-fonden 24 20 Försäkringsbolagen 28 28 S:a placeringskapacitet 52 48 1 Statens krav i miljarder kr. 15 17 ; Statens krav i % i av placeringskapaciteten 29 35 1

Tabell 11.33 Statens upplåning hos allmänheten (hushållen) Miljarder kr

Alt. ] Alt. 2 Hushållens totala finansiella placeringar 48 54 Statens upplåning 10 15 Statens upplåning i % 21 28

Upplåningen hos allmänheten Statens upplåning hos allmänheten redovisas i tabell 11.33. I praktiken är det endast hushållen som hittills köpt statspapper och då i form av premieobligationer och sparobligationer. I alternativ 1 har 10 miljarder kr eller knappt 20 % av statens lånebehov beräknats kunna bli tillgodo- sett genom upplåning hos allmänheten. Andelen är ungefär lika stor som genomsnittet för hela 1970—talet. Det torde därför inte vålla några större problem att verkställa avsedd upplåning hos allmänheten enligt alterna- tiv l.

] alternativ 2 behövs en i absoluta tal 50 % större upplåning hos all- mänheten. Statspappersinnehavet hos allmänheten skulle därför öka mycket snabbt i relation till inkomsterna och övriga tillgångar. Risken härmed är att ett stort och växande statspappersinnehav hos allmänhe— ten kan utlösa svårbedömda effekter på räntan, konsumtionsefterfrågan etc.

Sammanfattningsvis underlättas finansieringen av budgetunderskottet i alternativ 1 av att underskottet sjunker realt sett. Med hjälp av en stram penningpolitik kan statens utlandsupplåning minskas och upp- låningskrav på den inhemska marknaden i viss mån skiftas från kredi-

Tabell 11.34 Finansieringen av statens budgetunderskott 1985 Miljarder kr

Statens nettoupplåningi Alt. 1 Alt. 2 Riksbanken 7 10 Utlandet 15 55 Bankerna 8 11 Kapitalmarknadsinstituten 15 17 Allmänheten 10 15 Summa budgetunderskott 55 108 Minnesposter Bankinlåning 32 43 _Ökning sedelmängd 4 6 Ökning penningmängd 36 49 Penningmängd 435 487. Bytesbalansen —16 —59 Privata sektorns nettoupplåning i utlandet 6 10 Summa valutaflöde netto ur privata sektorn —10 —49 BNP löpande marknadspris 817 914 Ökning av valutareserven 5 6

tinstituten till allmänheten. I alternativ 2 uppkommer däremot betydan- de problem — sannolikt efter bara en kort tid in på planperioden. Det gäller först och främst statens utlandsupplåning som fortsätter att öka från den nuvarande mycket höga nivån men även den starka ökningen av Upplåningen hos allmänheten som blir nödvändig i detta alternativ, kan möta svårigheter att få till stånd utan negativa sidoeffekter. Villko- ren på statens upplåning hos allmänheten måste vara marknadsmässigt anpassade till skatteförhållandena. Det innebär att marknaden för fi- nansiella placeringar med god avkastning breddas. Sparviljan främjas men risken är samtidigt att kapital som annars skulle användas för reala investeringar, på olika vägar dras över till denna finansiella marknad, om investeringsavkastningen inte medges stiga tillräckligt. Budgetunderskottets finansiering sammanfattas i tabell 11.34. En ut- förlig analys av kreditmarknadens utveckling ges i en särskild bilaga till Långtidsutredningen.

_ .

min (am:-am .

12. Utvecklingen på längre sikt

12.1. Inledning

De svenska långtidsutredningarna behandlar främst den ekonomiska ut— vecklingen i ett perspektiv som sträcker sig 5 a 6 år framåt i tiden. Den- na tidsperiod är tillräckligt lång för att täcka en konjunkturcykel, vilket möjliggör en diskussion av resursfördelningsproblemen relativt oberoen- de av konjunkturella faktorer. En analys av utvecklingstendenser i ett perspektiv som sträcker sig bortom långtidsutredningarnas traditionella femårsperspektiv tilldrar sig samtidigt ett allt större intresse bl. a mot bakgrund av energiplaneringens och den regionala planeringens långsik- tiga karaktär. I det läge som svensk ekonomi för närvarande befinner sig krävs dessutom en analys av de mera långsiktiga utvecklingstendenserna mot bakgrund av att bytesbalansproblemen är så stora att det torde krä- vas minst en tioårsperiod för att återskapa balansen.

Detaljerade kalkyler för utvecklingen på längre sikt publicerades förs- ta gängen i 1975 års långtidsutredning. Sedan dess har den ekonometris- ka modell som ligger bakom beräkningarna (LEMMA) successivt för- bättrats och ambitionen i fråga om den numeriska precisionen höjts. Det modellutvecklingsarbete som skett kommer att presenteras i en sär- skild bilaga till LU 80.

Detaljerade kalkyler för utvecklingen på längre sikt har endast ge- nomförts för alternativ 1. Det har inte ansetts meningsfullt att för alter- nativ 2 utarbeta någon disaggregerad utvecklingsbild gällande perioden efter 1985. Anledningen härtill är att den instabilitet som ligger i detta utvecklingsförlopp inte gör det meningsfullt att i dess förlängning ge- nomföra detaljerade sektoranalyser för 1980-talets andra hälft. Likväl har det befunnits belysande att på en mer aggregerad nivå analysera vil- ka krav som skulle ställas på utvecklingen 1985—1990 om alternativ 2 verkligen fullföljdes fram till 1985 och man därefter ändå försöker upp- nå balans fram till 1990. Den utvecklingsbild för 1985-1990 som därvid framkommer presenteras i avsnitt 12.3. Där jämförs den också med den aggregerade utvecklingsbild för 1985—1990 som erhålls vid ett fullföljan- de av alternativ 1. Dessförinnan presenteras nedan den disaggregerade långsiktiga utvecklingsbilden för alternativ ].

12.2. Utvecklingen fram till 1990 i alternativ ] 12.2.1 Bakgrund och förutsättningar

Alternativ 1 skall inte i första hand betraktas som en prognos för den mest sannolika utvecklingen för svensk ekonomi under 1980-talet utan snarare som ett exempel på ett program för att i viktiga avseenden åter- skapa balansen i ekonomin. Sannolikheten för att denna utvecklingsbild skall komma att förverkligas blir bl. a. beroende av den internationella utvecklingen samt av den ekonomiska politikens inriktning.

Alternativet kännetecknas bl. a. av att de löpande utlandstransaktio- nerna bringas i jämvikt fram till 1990 samtidigt som investeringskvoten återställs till den nivå på ca 20 % av det samlade produktionsresultatet som rådde vid 1970-talets mitt. Lärdomama från konjunkturuppgången l978/ l979 tyder på att en investeringsökning inom näringslivet är en förutsättning för att svenskt näringsliv skall kunna möta den växande exportefterfrågan som krävs för att återställa den yttre balansen.

Den internationella bakgrunden till LU:s bedömningar för utveck- lingen under 1980-talets första hälft har utförligt behandlats i kapitel 2 ovan. Den internationella utveckling som faktiskt kommer att förverk- ligas under denna period kommer att få konsekvenser även på längre sikt. Vid en snar återgång till fullt kapacitetsutnyttjande och balanserad tillväxt i världsekonomin kommer den långsiktiga resurstillväxten att bli bestämmande för den fortsatta tillväxten. Vid en långsammare anpass- ning till balanserad tillväxt kommer efterfrågeutvecklingen snarare än resurstillväxten att bli avgörande för världsekonomins tillväxt även un- der senare delen av 1980-talet.

En samlad bedömning av de internationella utvecklingstendenserna på längre sikt är naturligtvis mycket svår att göra. I kalkylen har vi ut- gått från att marknadstillväxten för svensk export i genomsnitt kommer att ligga något under 5 % per år under 1980-talets senare hälft. Mycket talar nämligen för en viss uppbromsning av världshandelstillväxten, åt- minstone vad gäller industriländerna. Enligt diskussionen ovan kan grovt sett två fall inträffa. Antingen återvänder världsekonomin till en balanserad tillväxt, bestämd av resurstillväxten, eller så fortsätter stag- nationen bortom 1985. I det senare fallet kan tilltagande protektionistis- ka tendenser komma att dämpa världshandelns tillväxt. Också i det för- ra fallet finns tecken som tyder på en försvagning. Tillgängliga interna- tionella studier pekar på att också den trendmässiga tillväxten i industri- länderna håller på att bromsas upp genom minskad tillgång på arbets- kraft efter 1985. Denna tendens till långsammare tillväxt under 1980-ta- lets senare hälft förstärks dessutom i många länder av den låga investe- ringsaktiviteten under senare delen av 1970-talet.

Sedan 1970-talets mitt har inflationsutvecklingen och oljeprisernas ut- veckling spelat en avgörande roll för industriländernas ekonomiska ut- veckling. De genomsnittliga svenska importpriserna förutsätts under pe- rioden 1979—1990 öka med ca 7 % per år. De nominella oljepriserna an- tas öka med 12,5 % per år under samma period. Detta betyder en real- prisstegring på oljeprodukter på ca 2 % per år under perioden 1980—1990. Ett annat viktigt antagande gäller räntan på den utländska

n. i...-...... -.».Åmn-M.- -..

U_n—a_n. ;. ...i. ;»

ä,.fv .-—- .

Tabell 12.1 Bruttonationalproduktens tillväxt 1970—1990. Bidrag från olika kom- ponenter Årlig procentuell förändring

l970— ] 979— 1 979 1990 Kapitalintensitet 1,4 0,8 U tnyttj andegrad —0,2 0.1 Tcknikfaktor l ,6 1,6 Produktivitet 2,8 2,5 Sysselsättning —0,8 —0,2 BNP 2,0 2,3

______________f_——_——————

upplåningen. Vi har förutsatt en lO-procentig nominalränta på nyupplå- ningen. Genom en lägre avkastning på de svenska fordringarna utom- lands måste emellertid räntan på nettoskuldstocken sättas högre. Den har satts till 14 %, vilket är samma värde som har beräknats gälla för pe- rioden 1979—l985.

Förutsättningarna för den svenska produktionskapacitetens tillväxt har utförligt diskuterats i kapitel 3. I tabell 12.1 sammanfattas denna diskussion. En grundläggande förutsättning bakom kalkylen i alternativ 1 är att teknikfaktorn fortsatt ger samma bidrag under 1980-talet som hittills under 1970-talet. Detta innebär bl. a. krav på fortsatt struktur- omvandling och anpassning av näringsstrukturen till fortgående för— ändringar i den internationella arbetsfördelningen. Under 1970-talet äg- de en snabb ökning rum av kapitalinsatsen per arbetstimme, den s.k. kapitalintensiteten. Till denna ökning bidrog både den snabba investe- ringstillväxten under senare delen av 1960-talet och 1970-talets fort- gående arbetstidsförkortning. Det låga kapacitetsutnyttjandet inom in- dustrin under 1970-talets senare del gav emellertid samtidigt ett negativt tillskott till produktivitetstillväxten. För hela ekonomin uppgick pro- duktivitetstillväxten till 2.8 % per år under perioden 1970—1979. Genom att sysselsättningen i timmar minskade med i genomsnitt 0,8 % per år under samma period kom bruttonationalproduktens tillväxt att stanna vid i genomsnitt 2 % per år 1970—1979.

Under 1980-talet beräknas produktivitetstillväxten genomsnittligt lig- ga 3/ 10 procentenheter lägre än under 1970-talet. Denna nedgång för- klaras hclt av ett minskat bidrag från kapitalbildningen. Medan kapital- bildningen inklusive utnyttjandeeffekter bidrog med 1.2 % per år under perioden 1971Ll979 beräknas motsvarande bidrag stanna vid 0,9 % per år under perioden 1979—1990. Förklaringen till denna nedgång är dels den låga investeringsaktiviteten under senare delen av 1970-talet, dels den dämpning i sysselsättningsminskningen i timmar som förutsätts i kalkylen. Båda dessa faktorer bidrar till att kapitalutrustningen per ar- betstimme beräknas öka långsammare under 1980—talet än under 1970- talet. Dämpningen av sysselsättningsminskningen från 0,8 % per år un- der l970-talet till 0,2 % per år under 1980-talet innebär emellertid sam- tidigt att den potentiella BNP-tillväxten beräknas kunna uppgå till 2,3 % per år under perioden 1979—1980.

12.2.2. Den makroekonomiska utvecklingen

För att balansen i den svenska ekonomin skall kunna återställas måste merparten av BNP-tillväxten under 1980-talet gå till sparande i vid me- ning. Investeringarna måste öka något snabbare än BNP samtidigt som bytesbalansen för varor och tjänster kontinuerligt måste förbättras för att betala för bl. a. u-landsbistånd, ökande reala kostnader för oljeim- porten samt växande räntebetalningar på utlandsskulden.

l tabell 12.2 redovisas den volymmässiga resurstillväxten och resur- sanvändningen under perioden 1960—1990. Om vi betraktar perioden 19691979 kan vi konstatera att BNP och den totala konsumtionen öka- de i ungefär samma takt, nämligen med 3,3 % per år i genomsnitt. De totala investeringarna växte något långsammare, men samtidigt ökade den volymmässiga exporten snabbare än den volymmässiga importen. Räknat i fasta priser var sparkvoten i ekonomin således konstant sett över perioden 1960—1979 som helhet.

Förklaringen till att de ekonomiska Obalanserna ändå uppkommit lig- ger i prisutvecklingen på export- och importvaror. Obalansen i våra ut- rikesaffärer förklaras i huvudsak av, att ända sedan mitten av 1970-talet priset på vår oljeimport har ökat avsevärt snabbare än priset på våra ex- portvaror. För att betala mellanskillnaden har vi lånat utomlands och sänkt investeringskvoten. Därmed har vi skjutit anpassningen på fram- tiden.

De krav på anpassning som ställs under 1980—talet för att återställa balansen innebär för det första att vi genom räntor på utlandslånen måste betala för redan inträffade realprisstegringar på olja. Till detta kommer kostnaderna för en beräknad fortsatt realprisstegring på olje- produkter om 2 % per år. En anpassning vid full sysselsättning kan en- dast ske genom en kombination av ökade exportansträngningar och en substitution av import med inhemsk produktion. I båda fallen krävs en ökad inhemsk produktionskapacitet. Denna ställer krav på en investe- ringstillväxt inom näringslivet av ungefär samma storleksordning som under 1960-talet. Genom att investeringskraven från bostadssektorn och den offentliga sektorn hålls nere ställs dock betydligt mindre anspråk på de totala investeringamas tillväxt. Enligt kalkylerna måste de totala in- vesteringarna öka med 2,9 % per år under perioden 1979—1990, dvs. : 6/ 10 procent snabbare än BNP. i

Trots en snabbare BNP-tillväxt under 1980-talet än under 1970-talet 1 är den volymmässiga importtillväxten endast obetydligt snabbare än un- " der 1970-talet. Samtidigt krävs att exporten volymmässigt ökar något snabbare än den marknadsmässiga tillväxt som förutsatts. För att åstad- komma denna förbättring av utrikeshandelns varu- och tjänstebalans krävs att den svenska prisnivån mätt i utländsk valuta ökar långsamma- ; re än världsmarknadsprisema. Detta leder emellertid samtidigt till en ' försämring av vårt bytesförhållande som adderas till den försämring som orsakas av realprisstegringen på oljeprodukter. Detta accentuerar i sin tur kravet på den volymmässiga anpassningen i varu- och tjänsteba— lansen.

Modellkalkylen pekar mot en årlig genomsnittlig försämring av bytes-

—-=m=.-—.

Tabell 12.2 Försörjningsbalans 1960—1990 Årlig procentuell förändring, 1975 års priser

1960— 1960— 1970— 1979— 1979 1970 1979 1990

BN P 3,3 4,5 2,0 2,3 Privat konsumtion 2,8 3,6 2,0 0,8 Offentlig konsumtion 4,6 5,7 3,3 0,9 Total konsumtion 3.3 4,2 2,4 0,9 Näringslivsinvesteringar 3,1 4,3 1,7 4,2 Bostadsinvesteringar 2,4 4,9 —0,4 1,0 Offentliga investeringar 3,8 8,8 —l,8 0,5 Totala investeringar 3,0 5,2 0,5 2,9 Export 6,1 7,6 4,4 5,4 Import 5,4 7,3 3,2 3,3

förhållandet på 1 % per år under perioden 1979—1990. Ungefär hälften av detta är en följd av de förutsatta realprisstegringarna på oljeimpor- ten. Resten är den kostnadsanpassning som krävs för att öka svenskt nä- ringslivs marknadsandelar på hemmaplan och på exportmarknaderna. Den totala exporten beräknas i kalkylen öka med i genomsnitt 5,4 % per år och den totala importen med 3,3 % per år under perioden 1979—1990.

Sedan realkapitalbildningen och externbalansen intecknat den andel av resurstillväxten som krävs för att återskapa balansen i ekonomin återstår ett utrymme för att öka konsumtionsstandarden. Totalt sett uppgår detta utrymme i modellberäkningen till 0,9 % per år. I beräk- ningarna har valts att fördela utrymmet ungefär jämnt mellan privat och offentlig konsumtionsökning.

Om balansen i den svenska ekonomin skall återställas fram till 1990 måste sålunda såväl privat som offentlig konsumtionsökning begränsas till något mindre än 1 % per år. För den privata konsumtionen betyder detta en ökningstakt som är mindre än hälften av ökningstakten i de to- tala inkomsterna i samhället (BNP). Som ovan påpekats utvecklades dessa storheter i det närmaste parallellt under perioden 1960—1979. Det är uppenbart att en begränsning av konsumtionsutrymmets tillväxt av den omfattning som kalkylresultaten för 1980-talet här anger kommer att ställa den ekonomiska politiken inför betydande problem. Stora grupper i samhället måste räkna med oförändrad eller sänkt real stan- dard. Samtidigt måste arbetskraf tens rörlighet ligga på en hög nivå, vil- ket framgår av de sektorresultat som presenteras i nästa avsnitt. (Jfr. ta— bell 12.3)

12.2.3 Utvecklingen inom enskilda sektorer Långtidsutredningens kalkyler på lång och medellång sikt har många ge- mensamma element. Sektorindelningen är med få undantag densamma. Avvikelserna gäller främst en aggregering av livsmedelsindustrin samt LU-sektorerna privata tjänster och utländska turisttjänster. Dessutom

' I nuvarande version utgör långsiktsmodel- lens energisektor en agg- regering av EMMA-sek— torerna 12 och 18, dvs. olje— och elsektorema. Till denna energisektor förs också hela importen av energiråvaror. I den medelfristiga modellen förs importen av råolja till sektor 3 (Extraktiv industri).

särskiljscn speciell energisektor i de långsiktiga kalkylerna.l I båda kal- kylerna utnyttjas samma statistiska bas.

Den mest betydande skillnaden mellan kalkylerna ligger i stället i till- gången på detaljerad information om framtiden. På medellång sikt finns en mängd information på sektornivå om investeringsbehov, produktivi- tetsutveckling etc. Kalkylerna i det medelsiktiga perspektivet tjänar där- för bl. a. syftet att konsistenspröva befintliga sektorplaner och att från dessa bygga upp en samlad bild av den makroekonomiska utvecklingen. ] det längre perspektivet saknas i de flesta fall sådan detaljerad informa- tion pä sektornivå. Syftet med den långsiktiga analysen blir därför sna- rast att skapa sådan information och ställa den i relation till en konsist- ent helhetsbild.

Osäkerheten ökar emellertid nrä tidsperspektivet förlängs. Varje lång— siktskalkyl måste därför samtidigt betraktas som ett räkneexempel. Dess största förtjänst är att de olika delarna av kalkylen hänger samman.

Jordbruk

Bruttoproduktionens tillväxt inom jordbruket beräknas dämpas från ca 2 % per år under 1970-talet till ca 1 % per år under 1980-talet. Denna dämpning förklaras främst av den långsammare privata konsumtions- tillväxten under 1980-talet. Bidragande faktorer är också en ökad im- porttillväxt och en viss minskning av exportvolymen i förhållande till 1979 års höga nivå. Sysselsättningen under 1980-talet inom jordbruket beräknas — mätt i timmar — minska i ungefär samma takt som under 1970-talet. dvs. med ca 4 % per år. Jordbrukets andel av ekonomins tota- la investeringar beräknas minska något i förhållande till andelen l979. Andelen 1990 beräknas ligga någonstans mellan 1970 och 1979 års vär- den.

Skogsbruk

Bruttoproduktionen inom skogsbruket minskade under 1970-talet med ca 2 % per år. För 1980-talet beräknas en motsvarande ökning kunna ske. Avverkningsnivån 1990 beräknas därigenom komma upp i ungefär samma nivå som i början av 1970-talet. Under 1970-talet skedde en kraftig minskning av exporten av Skogsråvara, och importen ökade snabbt. Under 1980—talet förutsätts handelsutbytet av Skogsråvara stabi- liseras. Exporten minskar betydligt långsammare samtidigt som endast en begränsad ökning sker av importen.

Under 1970-talet minskade sysselsättningen inom skogsbruket (mätt i timmar) med 5 % per år i genomsnitt. Under 1980-talet beräknas minsk- ningstakten dämpas till ca 1 % per år. Skogsbrukets andel av ekonomins totala investeringar beräknas fortsätta att öka.

Gruvor

Den svenska gruvindustrin är starkt exportberoende. Ungefär hälften av malmen exporteras, och återstoden används huvudsakligen som insats

kanal:-:'(.anu—n-n . -

inom järn- och stålindustrin. Järnmalmsgruvoma svarar för nära 2/ 3 av branschens totala produktion och sysselsättning.

Under 1970-talet minskade bruttoproduktionen inom gruvindustrin med i genomsnitt 1,5 % per är, främst som en konsekvens av en förlust av marknadsandelar både hemma och utomlands. Till nedgången bidrog även stagnationen inom järn- och stålindustrin. Sveriges minskade roll som järnmalmsexportör förklaras till större delen av långsiktiga föränd- ringar av bestående natur. Under 1980—talet blir framför allt konkurren- sen från nya gruvprojekt i Brasilien och Afrika betydande.

Icke-järnmalmsgruvorna har under 1970-talet haft en bättre utveck- ling än järnmalmsgruvorna. Utvecklingsbetingelserna för dessa förefal- ler även i framtiden vara ljusare än för järnmalmen. Detta beror dels på en långsiktigt mera gynnsam marknadsutveckling, dels på ett stort inslag av guld och silver i flera av dessa malmer.

Under 1980-talet beräknas bruttoproduktionen inom gruvsektorn kunna öka med ca 0,5 % per år i genomsnitt. Förutom ett ökande inslag av icke järnmalmsbrytning förklaras detta av en beräknad expansion in- om den inhemska stålindustrin. Gruvsektorns exporttillväxt förutsätts att ytterligare dämpas samtidigt som importen ökar snabbt. Gruvsek- torns andel av de totala investeringarna antas öka något under 1980-ta- let samtidigt som sysselsättningsminskningen — mätt i timmar — accele- reras från 2,8 % per år under 1970-talet till ca 3,5 % per år i genomsnitt under 1980-talet.

Tillverkningsindustri

Den svenska tillverkningsindustrin domineras produktionsmässigt av verkstadsindustrin (32,7 %), livsmedelsindustrin (19,5 %), skogsindustrin (18.6 %), järn- och stålindustrin (7,2 %) och kemisk industri (6,8 %). Till-

Tabell 12.3 Bruttoproduktion och sysselsättning 1970—1990 Årlig procentuell förändring, 1975 års priser __________________.__———————

Bruttoproduktion Sysselsättning

l970— l979— l970— l979— l979 1990 1979 1990

__________________—-_————

Jordbruk 2,0 0,9 —4,1 —4,0 Skogsbruk —2,3 2,1 —5,0 —l ,0 Gruvor —l ,5 0,6 —2,8 —3 ,6 Tillverkningsindustri 1,3 2,9 —2,3 —0,7 — Livsmedelsindustri 1,0 l,l —2,9 —2,3 — Skogsindustri 1,7 2,9 —2,l —l ,2 — Järn- och stålindustri —0,1 3,3 —2,6 —2,l — Verkstadsindustri 2,5 4,4 —l ,2 1,0 — Kemisk industri 4,0 4,8 —0,6 1,9 Byggnadsverksamhet 0,2 1,8 —3 ,3 —l ,4 Handel, samfärdsel och privata tjänster 2,4 2,6 —0,7 —O,2 Energiproduktion 5,3 3,0 0,5 0 Bostadsförvaltning 2,8 1,8 0,5 0 Offentliga tjänster 3,4 0,9 3,6 1,3

___—___,-

Hela ekonomin 2,0 2,4 —0,7 —O,2

sammans svarade dessa branscher för ca 85 % av den totala tillverk- ningsindustrins bruttoproduktion 1979. Samtliga med undantag av livs- medelsindustrin arbetar under stark utländsk konkurrens.

Utvecklingen inom livsmedelsindustrin beräknas under 1980-talet fort- gå ungefär som under 1970—talet. Bruttoproduktionen beräknas öka med ca 1 % per år, sysselsättningen i timmar beräknas minska med ca 2,5 % per år, och sektorns andel av ekonomins totala investeringar fortsätter enligt modellkalkylen att minska fram till l990.

Bruttoproduktionen inom skogsindustrin ökade under 1970-talet med 1,7 % per åri genomsnitt. Under 1980—talet förutsätts ökningstakten lig- ga runt 3 % per år. Denna acceleration av produktionstillväxten är främst avhängig av exportens tillväxt, som antas öka från ca 3 % per år under 1970—talet till ca 4 % per år under 1980-talet. Importens tillväxt dämpas samtidigt från i genomsnitt 6,8 % per år under 1970-talet till 5,4 % under 1980-talet. En förutsättning för att denna utveckling skall komma till stånd är en allmän relativ kostnadsförbättring för svensk in- dustri.

Det viktigaste hindret för skogsindustrins expansion på längre sikt är emellertid inte marknadstillväxten utan tillgången på Skogsråvara. Mo- dellkalkylen bygger på förutsättningen av en ökad förädlingsgrad som på marginalen minskar skogsindustrins råvaruåtgång. En sådan utveck- ling kräver en fortsatt ökning av integrationsgraden inorn pappers— och massaindustrin. Dessutom krävs en ökad övergång till den råvarusnålare s. k. termomekaniska metoden för massaframställning.

För att den förutsatta utvecklingen inom skogsindustrin skall komma till stånd krävs därför en betydande strukturomvandling inom bran- schen. En konsekvens härav är att investeringsandelen inom sektorn i det närmaste beräknas fördubblas mellan åren 1979 och 1990. Samtidigt beräknas takten i sysselsättningsminskningen — mätt i timmar — gå ner från 2,1 % per år under 1970-talet till 1,2 % under 1980-talet.

Inom järn- och stålindustrin är bruttoproduktionsvärdet ungefär lika stort som värdet av hemmamarknadsförbrukningen. Denna domineras av varven och av verkstadsindustrin. Ungefär hälften av branschens pro- duktion omsätts emellertid samtidigt i internationell handel. Specialise- ringsgraden är med andra ord hög. Tendensen går mot en växande andel specialstål i den svenska produktionen, medan handelsstålet i ökad ut- sträckning importeras.

Under l970-talet stagnerade bruttoproduktionen inom järn- och stå- lindustrin. Delvis berodde detta på en konjunkturbetingad nedgång av investeringsverksamheten i både Sverige och utlandet. Av mera struktu- rellt betingade faktorer är industriländernas minskade varvsproduktion den främsta orsaken. Under 1980-talet beräknas järn- och stålindustrin kunna öka sin produktion med något över 3 % per år i genomsnitt. Främst är detta en följd av en beräknad expansion inom verkstads- industrin. Specialiseringen inom branschen förutsätts fortsätta med ökad importkonkurrens på handelsstålsidan. Såväl importen som expor- ten inom sektorn beräknas öka med något mindre än 4 % per år. Kravet på strukturrationalisering inom branschen är stort. Investeringsandelen inom järn- och stålindustrin beräknas därför behöva öka kraftigt fram

I

...g...5_.--m>.=.c_—i.-—l—-_. ....mmu—uuj—rAMh )m—t _.

rar—

till 1990. Samtidigt visar kalkylerna på en sysselsättningsminskning (mätt i timmar) under l980-talet med ca 2 % per år. Detta är något lång- sammare än under 1970—talet.

Verkstadsindustrin utgör den största branschen inom tillverknings- industrin. Under l970-talet ökade bruttoproduktionen med 2,5 % per år. Detta var en kraftig nedgång jämfört med 1960-talets senare hälft då verkstadsindustrin ökade sin produktion med ca 6 % per år. Huvuddelen av nedgången torde kunna förklaras av den konjunkturbetingade ned- gången i industrins investeringar både i Sverige och utomlands. Bilden innehåller emellertid också strukturella drag av mera långsiktig karak— tär. En sådan viktig faktor är den internationellt vikande personbils- marknaden.

Under l980-talet anger modellkalkylen en bruttoproduktionstillväxt för verkstadsindustrin på 4,4 % per år. Accelerationen i förhållande till l970-talet förklaras delvis av den ökade investeringsaktivitet som förut- sätts i den svenska ekonomin. Till detta kommer ett antagande om en ökning av exporttillväxten inom sektorn från 5,6 % per år under 1970- talet till ca 7 % per år under 1980-talet. För att åstadkomma denna öka- de exporttillväxt krävs inte bara en förmånlig svensk kostnadsutveckling utan också en omställning mot nya produkter och nya marknader.

l kalkylen räknas med betydande investeringsansträngningar och en ökad sySSelsättning inom verkstadsindustrin under 1980-talet. Syssel- sättningen i timmar beräknas öka med ca 1 % per år jämfört med en ungefär lika stor minskning under l970—talet, då också sektorns andel av ekonomins investeringar minskade. Under 1980-talet beräknas i stället en fördubbling av verkstadsindustrins investeringsandel.

Den kemiska industrin, som också inkluderar plastvaruindustrin, var under 1970-talet den i särklass mest expansiva grenen inorn tillverk- ningsindustrin. Medan ökningstakten för bruttoproduktionen inom till- verkningsindustrin som helhet uppgick till ca 1,5 % per år under peri- oden 1970—l979 ökade bruttoproduktionen inom den kemiska industrin med 4 % per år.

Den kemiska industrin är relativt importberoende. Direktimporten till sektorn uppgår till ca l/ 3 av den totala tillförseln. Utrikeshandelsbe- roendet på exportsidan är något mindre. Av den totala tillförseln till sektorn går ca 3/4 till hemmamarknaden och ca l/4 till export.

Under 1980-talet räknar vi i alternativ 1 med en mer än dubbelt så snabb tillväxt inom svensk industri totalt sett som under 1970-talet. Bruttoproduktionstillväxten inom hela industrin beräknas öka med ca 3 % per år i genomsnitt. För den kemiska industrin leder detta till att takten i tillförseln måste öka i förhållande till 1970-talet. Den relativa kostnadsförbättring som förutsätts i alternativet leder samtidigt till att importtillväxten hålls tillbaka och exporten stimuleras. Importtillväxten beräknas dämpas från 5 % per år under 1970-talet till 3 % per år under 1980-talet, och exportens tillväxt beräknas öka från ca 7 % per år till 8 % per år.

Sammantagna innebär dessa effekter att bruttoproduktionen inom den kemiska industrin beräknas öka med något mindre än 5 % per år under 1980-talet jämfört med 4% under 1970-talet. Sysselsättningen

(mätt i timmar) inom branschen antas behöva öka med i genomsnitt 2 % per är samtidigt som sektorns andel av de totala investeringarna fort- sätter att växa. Inom den kemiska industrin accentueras investerings- kraven av de miljökrav som måste ställas vid en fortsatt snabb expan- sion.

Bland de industribranscher vars utveckling inte explicit anges i tabel- lerna 12.3—12.5 kommenteras några nedan.

1970—talets utveckling inom byggnadsverksamheten innebar en pro- duktionsmässig kontraktion inom jord- och stenindustrin. Bruttoproduk- tionen inom denna sektor minskade med ca 2 % per år och sysselsätt- ningen i timmar med 5,5 %. Den mera positiva utvecklingen av byggan- det under 1980—talet (se nedan) innebär en mera positiv utveckling inom jord— och stenindustrin. Bruttoproduktionen under 1980-talet beräknas öka med ca 2 % per år. Sysselsättningen i sektorn, räknat i timmar, be— räknas minska med ca 4 % per år. Jord— och stenindustrins andel av eko— nomins totala investeringar beräknas ligga kvar på samma nivå som 1979.

Branscher med minskande produktion under 1980—talet beräknas fort— satt bli tekoindustrin, gummivaruindustri och varvsindustri. Tillsammans svarar dessa branscher för ca 10 % av den totala industrisysselsättningen i timmar. Vid 1980—talets slut beräknas denna andel ha minskat till lite mer än 5 %.

Kontraktionen inom de ovan nämnda branscherna är en fortsättning av en anpassningsprocess till förändrade villkor för den internationella arbetsfördelningen, som inleddes redan under 1970-talet. Denna anpass- ningsprocess har enligt kalkylresultaten mognat ut i varierande grad in— om de tre branscherna. Inom tekoindustrin sker en viss uppbromsning under 1980-talet av takten i produktions- och sysselsättningsnedgången. Produktionens minskningstakt inom tekoindustrin gå ner från ca 3,5 % per år under 1970-talet till ca 2 % per år uner 1980-talet samtidigt som sysselsättningsminskningen dämpas från närmare 8 % per år till 5,5 % per år.

Inom gummivaruindustrin och varvsindustrin beräknas sysselsättnings- minskningen däremot bli snabbare under 1980-talet än under 1970-talet. Inom varvsnäringen beräknas sysselsättningen minska med ca 6 % per år i genomsnitt under 1980-talet och inom gummivaruindustrin med ca 7 % per år (mätt i timmar).

Byggnadsverksamhet

Under l970-talet stagnerade produktionen inom svenskt byggande och sysselsättningen i timmar minskade med i genomsnitt ca 3,5 % per år. Bakgrunden till denna utveckling var den långsamma tillväxten i ekono- mins investeringar.

En av de grundläggande förutsättningarna bakom alternativ 1 är en relativt snabb investeringstillväxt i den svenska ekonomin under 1980- talet. För byggnadsverksamheten innebär detta att bruttoproduktionen beräknas öka med l,8 % per år och att sysselsättningen i timmar beräk-

M * —mu—F *» ..

Tabell [2.4 Export och import 1970—1990 Årlig procentuell förändring, 1975 års priser

__________________————————

Export Import

l970— l979— 1970— 1979— l979 1990 l979 1990

_________________—_————

Jordbruk 8,4 —0,3 —0,3 l,7 Skogsbruk —l4,3 —l,3 17,6 5,3 Gruvor 2,3 1,4 . . 6,4 Tillverkningsi ndustri 4,4 5,6 4, l 4,3 — Livsmedelsindustri 3,8 2,2 1,7 4,5 — Skogsindustri 2,9 3,9 6,8 5,4 — Järn- och stålindustri 5,0 3,8 0,6 3,7 — Verkstadsindustri 5,6 6,9 4,8 4,9 — Kemisk industri 7,1 8,0 5,0 3,0 Handel, samfärdsel och privata tjänster 5,2 5,7 3,7 l,8 Energiproduktion ll,2 9,5 . . —l,5

Hela ekonomin 4,4 5,4 3,2 3,3

nas minska med knappt 1,5 % per år i genomsnitt. Sektorns andel av ekonomins totala investeringar beräknas vara i stort sett oförändrad mellan 1979 och 1990.

Tjänsteproduktionen

De tre tjänstesektorema varuhandel, samfärdsel och privata tjänster sva- rar för närvarande för ca l/ 3 av den totala sysselsättningen och för ca l/ 4 av den totala produktionen och de totala investeringarna. I fråga om den totala export- och importvolymen är andelen lägre. Andelen för bå- da dessa variabler ligger för närvarande något över 10 %.

Under 1970-talet ökade tjänsteexporten betydligt snabbare än genom- snittet för industrin samtidigt som tjänsteimportens ökningstakt låg ungefär i nivå med industrigenomsnittet. Tjänstesektorernas bidrag till varu- och tjänstebalansen förbättrades således under 1970-talet. Fram- för allt gällde detta sektorn privata tjänster, där exportens årliga volym- tillväxt låg på ca 1 l % samtidigt som importtillväxten begränsades till ca 3,5 %. Ett förbättrat turistnetto och en expansiv svensk entreprenad- verksamhet utomlands ligger bakom dessa siffror. Denna utveckling på tjänstesidan beräknas i alternativ 1 fortsätta under l980-talet, under— stödd av ett förbättrat relativt kostnadsläge.

Exporten av privata tjänster beräknas öka med 9,5 % per år under 1980-talet samtidigt som importtillväxten beräknas minska från i ge- nomsnitt 3,4 per år under 1970-talet till ca 2,5 % per år under 1980-talet. Trots en minskad takt i den inhemska efterfrågan beräknas bruttopro- duktionstillväxten öka från 2,8 % per år under 1970-talet till något över 3 % per år under 1980—talet. Detta beräknas kräva att sysselsättningen ökar med ca 0,5 % per år (mätt i timmar). Investeringsandelen, däremot, minskar något fram till 1990 jämfört med 1979.

Även inom varuhandeln beräknas produktionstillväxten accelerera un- der l980-talet, och nedgången i sysselsättning dämpas. Inom samfärdsel-

' SlND:s energiprognos.

sektorn, däremot, dämpas produktionstillväxten, och nedgången i syssel- sättning ökar. En bidragande orsak till denna utveckling inom samfärd- seln är att kombinationen av ökade energipriser och ett minskat ut- rymme för privat konsumtionsökning verkar dämpande på den privata konsumtionen av samfärdseltjänster. Enligt kalkylerna beräknas denna konsumtion minska med 0,8 % per år under 1980-talet.

Energiproduktionen

Det bör understrykas att den använda analysmodellen inte är en energi- modell, även om en utvecklingsbild för en aggregerad energisektor fram- kommer som ett beräkningstekniskt resultat. Liksom tidigare har på denna punkt ett samarbete ägt rum med statens industriverks energi- byrå. Med utgångspunkt i preliminära siffror i långsiktskalkylen har energibehoven räknats fram sektor för sektor uppdelade på olika energi- slag. Dessa resultat redovisas på annat håll.1

För den aggregerade energisektorn i LEMMA-modellen pekar kalky- lerna på en bruttoproduktionstillväxt under 1980-talet som är långsam- mare än under 1970-talet. Bl. a. innebär de höjda relativpriserna på energi att den privata konsumtionen inom sektorn (uppvärmning och drivmedel) minskar. I kombination med en god tillgång på elektrisk energi innebär detta att den volymmässiga importen av oljeprodukter beräknas kunna minska med något mer än 10 % sett över 1980—talet som helhet. De totala investeringarna i energiproduktion beräknas behålla sin andel av ekonomins totala investeringar.

Tabell [2.5 Investeringsutvecklingen 1970—1990 Procentuella andelar, 1975 års priser R_—

l970 1979 l990 Jordbruk 2,3 4,1 3,1 Skogsbruk 1,1 1,2 1,9 Gruvor 0,8 0,6 0,8 Tillverkningsindustri 18,6 l 5,4 26,1 — Livsmedelsindustri 2,1 1,9 1,7 — Skogsindustri 4,2 3,3 6,1 — Järn- och stålindustri 2,4 1,2 3,l — Verkstadsindustri 5,5 4,8 9,5 — Kemisk industri 1,6 l,9 3,2 Byggnadsverksamhet 2,3 2,0 2,0 Handel, samfärdsel och privata tjänster 18,7 26,6 24,9 Energiproduktion 9,0 8,1 7,8 Bostadsförvaltning 25,8 24,6 20,0 Offentliga tjänster 21,4 17,4 l3,4

Hela ekonomin 100 100 100

12.3. Två makroekonomiska perspektiv för utvecklingen 1985—1990

l2.3.l Bakgrund och förutsättningar

Alternativ ] för utvecklingen fram till år 1990 innebär en väg som, via en återhållsam kostnadsutveckling och en begränsad konsumtionstill- växt. återför Sveriges ekonomi till balans mot 1980—talets slut. Om emel- lertid utvecklingen fram till 1985 kommer att följa alternativ 2 förhind- ras i praktiken möjligheterna att nå balans under 1980-talet. I detta av- snitt redovisas konsekvenserna för utvecklingen under perioden 1985—1990 av en utveckling under 1980—talets första hälft i enlighet med alternativ l respektive alternativ 2.

l alternativ I har utvecklingen för perioden l985—l990 erhållits ge- nom en avräkning av den medelfristiga kalkylen. Ett sådant förfarings- sätt kan anses tillåtet mot bakgrund av den kontinuitet i anpassningen som för hela 1980-talet ligger i detta alternativ.1 I alternativ 2 har en an- nan metod måst väljas. Med utgångspunkt i det beräknade läget år 1985 enligt alternativ 2 har en makrokalkyl genomförts med hjälp av en agg- regerad version av LEMMA-modellen. Förutsättningama beträffande importpriser och räntan på utlandsskulden är desamma i båda altemati- ven sett över l980-talet som helhet.

Det måste understrykas att kalkylen för alternativ 2 under perioden 1985—1990 är ett i hög grad konstruerat räkneexempel. Avsikten med denna räkenövning är att ge en grov uppskattning av den samhällseko- nomiska kostnaden av att anpassningen mot jämvikt inte påbörjas ome- delbart utan skjuts upp ytterligare ca 5 år.

Produktivitets- och produktionskalkylen i båda alternativen har ut- förligt behandlats i kapitel 3 ovan. I alternativ 1 förutsätts produktivi- tetstillväxten vara oförändrad mellan l980-talets båda delar. Genom variationer i tillgången på arbetskraft minskar dock den genomsnittliga BNP-tillväxten i alternativ l från 2,5 % per år under perioden l979—1985 till 2 % per år mellan 1985 och 1990. I alternativ 2 antas produktivitets— och produktionstillväxten under perioden 1979—1985 begränsas av ett tilltagande underutnyttjande av produktionsresurserna. Under 1980-ta- lets första hälft beräknas härigenom BNP endast öka med 1,3 % per år. Större delen av dessa lediga resurser antas kunna aktiveras under 1980- talets senare hälft. Härigenom beräknas BNP-tillväxten i alternativ 2 kunna uppgå till 2,5 % per år mellan 1985 och l990.

12.3.2. Försörjningsbalansens utveckling 1985—1990 Alternativ 1

Trots att bruttonationaproduktens tillväxt bromsas upp under 1980-ta—

lets senare hälft kan konsumtionen i alternativ 1 tillåtas öka snabbare ] _

under perioden 1985—1990 än under den första delen av 1980-talet. Det- Dä” förtjänar Påpekas ta framgår av siffrorna i tabell 12.6 nedan. Investeringstillväxten planar Ziiäzglngnsäzäväfnde ut och följer produktionstillväxten. Samtidigt planar exportens tillväxt sektor visar en kontinu-

ut mot marknadstillväxten under 1980-talets senare hälft. Någon ytterli- erlig bild.

Tabell 12.6 Försörjningsbalansens utveckling i alternativ 1 och 2 Årlig procentuell förändring, 1975 års priser

___—__ 1979—1990 1979—1985 1985—1990

Alt.l Alt.2 Alt.l Alt.2 Alt.] Alt.2 BNP 2,3 1,8 2,5 l,3 2,0 2,5 Privat konsumtion 0,8 —0,4 0,6 l,5 1,2 —2,5 Offentlig konsumtion 0,9 0,9 0,9 2,7 l,0 —l,2 Total konsumtion 0,9 0,1 0,7 1,9 1,1 —2,0 Näringslivsinvesteringar 4,2 4,2 5,5 1,8 2,6 7,2 Bostadsinvesteringar 1,0 1,0 1,5 —0,3 0,9 2,6 Offentliga investeringar 0,5 0,5 0,1 1,5 1,0 —0,8 Totala investeringar 2,9 2,9 3,6 l,2 2,0 4,9 Export 5,4 4,7 6,0 2,2 4,7 7,8 Import 3,3 2,1 3,3 3,8 3,3 0,1

gare svensk kostnadsanpassning förutsätts inte efter år 1985. Tillsam— mans med en snabbare privat konsumtionstillväxt under senare delen av 1980-talet leder detta till att importtillväxten, trots den långsammare BNP-tillväxten, fortgår i ungefär samma takt under perioden 1985—1990 , som under l980-talets första del. l

480. Utveckling på längre sikt sou 1980:52 1 t i

Alternativ 2

av 1980-talet visar hur svårt det blir att återskapa balansen i den svenska ekonomin om marschen mot jämvikt inte inleds under 1980-talets första år.

Även i alternativ 2 förutsätts kalkylmässigt att bytesbalansen når jäm- vikt fram till 1990. För att åstadkomma en anpassning från den obalans som i detta alternativ beräknas råda vid 1980-talets mitt krävs en volym- mässig ökning av exporten med 7,8 % per år fram till 1990 samtidigt som importen måste förbli i stort sett oförändrad. För att uppnå denna utveckling krävs en kraftig anpassning av den svenska exportindustrins t' kostnader och priser i förhållande till de internationella konkurrenter- i nas. Det är svårt att se hur en sådan anpassning skulle kunna ske utan ; växelkursjusteringar. ?

De totala investeringarna förutsätts i alternativ 2 öka med ca 5 % per " år mellan 1985 och 1990. Härigenom uppnås samma investeringsnivå 1990 som i alternativ l. De två alternativen har därmed gjorts likvärdiga med avseende på realkapitalbildningen. De ökade anpassningskostna- derna i alternativ 2 kan på så sätt uppskattas genom skillnaderna mellan alternativen i fråga om konsumtionens och utlandsskuldens utveckling fram till 1990.

För att ytterligare öka jämförbarheten mellan alternativen har även den offentliga konsumtionsnivån vid 1980-talets slut likställts i de båda alternativen. Detta innebär att den offentliga konsumtionen måste minska med l,2 % per år under 1980-talets senare hälft. Denna kon-

i Den utvecklingsbild som presenteras för alternativ 2 under senare delen 1 2 !

sumtionsminskning är emellertid inte tillräcklig för att skapa utrymme för den förbättring av sparandebalansen som krävs. Även den privata konsumtionen måste minska. Mellan åren 1985 och 1990 uppgår den ge- nomsnittliga minskningstakten i den privata konsumtionen till 2,5 % per år.

Sett över perioden 1979—1990 som helhet är det totala konsumtions- utrymmet i stort sett konstant i alternativ 2. Detta skall jämföras med en årlig genomsnittlig tillväxt på ca 1 % i alternativ 1. Vid slutet av 1980— talet är den privata konsumtionsvolymen ca 4 % lägre i alternativ 2 än i alternativ 1. Detta utgör en del av kostnaden för den uppskjutna anpass- ningen i alternativ 2. En annan del utgörs av en ökad utländsk upplå- ning.

l2.3.3 Utlandsskuld och räntebetalningar

Såsom framhållits förutsätts i båda alternativen balansen i de löpande utlandstransaktionerna vara återställd 1990. Som framgår av tabell 12.7 skiljer sig emellertid alternativen åt i fråga om den utländska nettoskul- dens storlek och därigenom också när det gäller de ränteutgifter som kommer att belasta 1990-talet.

Alternativ I I alternativ 1 ökar den utländska nettoskuldsättningen från beräknade ca l50 miljarder kr vid 1980—talets mitt till ca 200 miljarder kr 1990. Mätt som inteckning i de reala resurserna minskar emellertid skuldbör- dan under 1980-talets senare hälft. År 1985 beräknas nettoskuldstocken motsvara 17,9 % av BNP:s värde och 50 % av exportvärdet. År 1990 be— räknas motsvarande andelar var 16,3 % respektive 40,7 %. Räntenettots inteckning i bruttonationalproduktens värde är samtidigt oförändrat 2,3 % under hela senare delen av 1980—talet.

Tabell 12.7 Bytesbalans, utlandsskuld och räntebetalningar 1979-1990 Miljarder kronor, löpande priser

”_j

___/_—

1979 1985 l990

Alt. I Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2

Bytesbalans, miljarder kr —l l,2 —16,2 —59,0 0 0

% av BNP —2,5 -2,0 —6,5 0 0 % av exporten —8,1 —5,5 —22,2 0 O Nettoskuld, miljarder kr 26,1 l46,0 253,0 193,0 420,0 %av BNP 5,7 17,9 27,7 16,3 37,0 % av exporten 19,0 50,0 95,0 40,7 90,3 Räntenetto, miljarder kr —3,4 —l8,9 —26,8 —27,0 —58,8 % av BNP —0,7 —2,3 —2,9 —2,3 —5 2 %av exporten —2,5 —6,5 —lO,l —5,7 42,6 ___________————————

Alternativ 2

I alternativ 2 beräknas de utländska nettofordn'ngarna på Sverige uppgå till 420 miljarder kr vid slutet av 1980-talet. Mellan åren 1985 och 1990 beräknas skuldbördans inteckning i bruttonationalproduktens värde öka från ca 27 % till 37 %. Vid 1980-talets slut beräknas räntorna på utlands- skulden ha ökat från mindre än 1 % av BNP:s värde 1979 till över 5 % 1990.

En utveckling i enlighet med alternativ 2 innebär således dels att den privata konsumtionen under 1980-talet måste begränsas med ca 4 % jämfört med en utveckling enligt alternativ ], dels att 1990-talets utveck- ling belastas med räntekostnader som är mer än dubbelt så stora som i alternativ ].

12.4 Avslutning

Problemen i den svenska ekonomin är så allvarliga att vi även i en rela- tivt optimistisk kalkyl måste räkna med att hela 1980-talet har löpt till ända innan balansen kan återställas. Omkring 1990 kan vi i bästa fall räkna med att ha nått balans i de löpande utrikesbetalningarna. Efter- dyningar av kriser kommer emellertid även under gynnsamma omstän— digheter att märkas under 1990-talet i form av räntor och amorteringar på utlandsskulden.

Vägen till balans är svår och kräver uppoffringar av alla grupper i samhället. Som kalkylerna i avsnitt 12.3 visar blir emellertid anpass— ningen svårare ju längre den skjuts upp. Dessutom undergråvs förutsätt- ningarna för en gynnsam ekonomisk utveckling under 1990-talet av att den nödvändiga anpassningen skjuts framåt i tiden. Man torde till och med kunna påstå att om anpassningen inte kommer till stånd tämligen skyndsamt så blir det i praktiken omöjligt att återskapa balansen fram till 1990.

En utveckling i enlighet med alternativ 1 är svår att genomföra, men svårigheterna ärinte oöverstigliga. En första svårighet gäller att begrän- sa konsumtionens tillväxt till mindre än 1 % per år utan att detta utlöser fördelningspolitiska spänningar som driver upp inflationstakten. En i andra svårighet är att skapa incitament för växande investeringar och förnyelse av kapitalutrustningen. En tredje svårighet, slutligen, är att ka- nalisera merparten av produktionsökningen till exporten och samtidigt begränsa importens tillväxt.

De nämnda kraven hänger samman. Om inte förväntningarna om standardförbättringar när det gäller både privat och offentlig konsum- tion anpassas till den ram som ges av resurstillväxten, blir resultatet en inflationistisk utveckling med en relativ kostnadsförsämring som följd. Denna håller tillbaka exporttillväxten och accelererar importökningen. Detta lederi sin tur till en fortgående försämring av bytesbalanssituatio- ' nen. I ett sådant klimat blir det svårt att få igång näringslivets investe- ringar. Produktivitetstillväxten dämpas och den relativa kostnadsför—

-:... .u— ,,.”

___.mzw

sämringen accentueras. En kedjereaktion startar som för utvecklingen i alternativ 2:s riktning.

Om politiken sålunda misslyckas under 1980-talets första hälft, blir de anpassningsproblem som faller på perioden efter 1985 så svåra att det är tveksamt om de över huvud taget går att hantera. Det är svårt att före— ställa sig hur svensk ekonomi under en femårsperiod skall kunna uppnå en BNP-tillväxt på 2,5 % per år samtidigt som konsumtionsstandarden minskar med 2 % per år. För att externbalansen skall kunna klaras krävs dessutom förmodligen en justering nedåt i den svenska kronans värde. Inflationstryeket ökar sålunda både från efterfråge- och kostnadssidan och utgör ett grundläggande hot mot möjligheterna att förverkliga en anpassning fram till 1990 i alternativ 2. Inflationstendenserna i detta al- ternativ förstärks dessutom genom den relativt snabba tillväxten av den offentliga konsumtionen under perioden 1979—1985. Kvardröjande in- flationsspänningar torde uppstå oavsett om skatterna höjs för att finan- siera denna konsumtionsökning eller om finansieringen sker genom ökad upplåning. I det senare fallet sker en likviditetsuppladdning inför senare delen av 1980-talet som kan göra det omöjligt att hålla tillbaka den privata konsumtionstillväxten efter 1985.

Appendix 1 LU 78 och den faktiska utvecklingen

Den senast föregående officiella bedömningen av den svenska ekono- mins utveckling på medellång sikt gjordes i 1978 års långtidsutredningl (LU 78) och omfattade perioden 1977—1983. Publiceringen av LU 80 sker således i mitten av denna kalkylperiod. Definitiv statistik för att be- lysa den faktiska utvecklingen finns emellertid endast för de två första åren 1978 och 1979. Avseende utvecklingen under 1980 har i den följan- de avstämningen i viss utsträckning använts de preliminära bedömning- ar som gjorts under hösten detta år i samband med framläggandet av re- geringens s. k. besparingsproposition.2

En avstämning av LU:s kalkyler är förknippad med stora problem av teoretisk och statistisk art. Speciellt gäller detta när avstämningen skall omfatta endast en del av kalkylperioden. Orsaken till detta är att LU:s kalkyler avser den trendmässiga utvecklingen på medellång sikt utan hänsyn till konjunkturmässiga variationer. Härtill kommer i fråga om den nu aktuella avstämningen att nationalräkenskaperna nyligen har undergått avsevärda revideringar. Dessa beror dels på att ny primärin- formation har erhållits, dels på att vissa definitions- och klassificerings- ändringar genomförts.

De viktigaste revideringama avser den privata konsumtionen, vars ni- vå höjts med 12 miljarder kr som följd av resultaten av 1978 års hus- hållsbudgetundersökning samt förändrade beräkningar vad avser egna- hemsposten i bostadskonsumtionen. Vidare har med anledning av be- talningsbalansdelegationens undersökningar exporten av tjänster revide- rats upp med närmare 4 miljarder kr och transfereringsnettot med drygt 4 miljarder kr. Sammantaget innebär de nya beräkningarna att BNP, be— räknad från användningssidan, anges l979 ligga ca 20 miljarder kr högre än vad som tidigare redovisats.

Revideringarna har genomförts för 1970-talet. Enligt de äldre natio— nalräkenskaperna skulle BNP, mätt i fasta priser, ha vuxit med 1,6 % i genomsnitt per år under perioden 1970—1979. De nya beräkningarna ty- der på en tillväxt om ca 2 % per år. För enskilda år är revideringama större.

Också BNP beräknad från inkomstsidan har reviderats, bl. a. genom utnyttjandet av den s.k. finansstatistiken. Vidare har vissa metodom- läggningar gjorts, varigenom bl. a. hushållens sparkvot har sänkts kraf- tigt. Mätt i löpande priser anges hushållssparandet nu ha stigit från 3 miljarder kr 1970 till 9,5 miljarder kr 1979, ej 24 miljarder kr som de äld- re nationalräkenskaperna angav.

* Långtidsutredningen |_978, SOU l978278. * Prop. 1980/81:20.

Som framgått är dessa revideringar av sådan omfattning att en jämfö- relse av kalkylerna i LU 78, vilka baserats på gammal statistik, med ut- fallet enligt de reviderade nationalräkenskaperna inte är helt rättvisan— de. Den följande avstämningen begränsas till en kortfattad kvalitativ re- dogörelse för vissa huvuddrag i utvecklingen fram till 1980. Vidare visas i tabellform utvecklingen för de viktigaste posterna i försörjningsbalan- sen samt för förädlingsvärdet inom olika näringsgrenar.

Utgångsåret för analysen i LU 78 präglades av ett betydande kapaci- tetsgap i näringslivet, obalans i utrikeshandeln och ett sedan 1975 suc- cessivt försvagat internationellt konkurrensläge. Utredningens huvud- alternativ angav en utvecklingsväg i vilket det prismässiga konkurrenslä- get återställdes, den externa balansen förbättrades och fullt kapacitets- utnyttjande i näringslivet kunde uppnås fram till 1983.

Förbättringen i den externa balansen förutsattes ske genom en kraftig uppgång i exporten, medan importökningar skulle hållas tillbaka. Detta krävde att de svenska relativpriserna skulle sänkas. Som en avgörande förutsättning härför angavs dels en återhållsam inhemsk kostnadsut- veckling, dels den relativt kraftiga produktivitetsstegring som kunde rea- liseras om utgångslägets outnyttjade produktionskapacitet togs i fullt anspråk.

Bedömningen av den möjliga produktivitetsstegringen baserades på det dubbelriktade samband mellan efterfrågan och produktionsvolym som förelåg på grund av den stora produktivitetsreserven i det svenska näringslivet. Sänkta relativpriser skulle ge ökad försäljningsvolym som i sin tur skulle möjliggöra stigande produktion och, på grund av befintliga kapacitetsreserver, ökad produktivitet. Produktivitetsökningen skulle ge ytterligare sänkta relativa priser. Efter hand som kapacitetsgapet slöts skulle lönsamheten förbättras och investeringsaktiviteten åter komma igång.

Ett sådant händelseförlopp byggde på förutsättningen att om väl pro- duktivitetsökningen kom igång skulle i ekonomin inbyggda faktorer leda till att den fortsatte. Det var emellertid uppenbart att det krävdes en kraftig inledande förändring av de svenska företagens relativa priser för att processen skulle starta. Devalveringama under 1977 förutsattes ut- göra en sådan startpunkt.

Utvecklingen närmast efter 1977 låg i långa stycken i linje med LU 78:s huvudalternativ. Inte minst tack vare det måttfulla tvåårsavtalet för 1978 och 1979 fick devalveringen den åsyftade effekten. De svenska fö- retagens konkurrensförmåga återhämtades påtagligt under loppet av 1978, och i takt med den internationella konjunkturförbättringen vände utvecklingen. Industriproduktionen ökade ånyo. Såsom väntat ökade produktiviteten snabbt i takt med att kapacitetsgapet slöts, vilket ytterli- gare förstärkte konkurrenskraf ten.

Under loppet av 1978 och fram till händelserna på oljemarknaden un— der sommaren 1979 följde sålunda den faktiska utvecklingen tämligen väl den i LU utstakade vägen. Bl. a. på grund av utgångslägets stora ka- pacitetsreserv fortsatte emellertid investeringarna att sjunka även 1978. Ett annat undantag utgjordes av att den offentliga konsumtionstillväx- ten — främst den kommunala — fortsatte att ligga för högt i förhållande

”nama-.z— a_n-Mirmw . T m Mrf.w _a".

till den givna resursramen och därmed inkräktade på utrymmet för den privata konsumtionstillväxten. Dessutom visade utvecklingen på arbets- marknaden att den i LU 78 förutsatta flexibiliteten inte förelåg. Flask- halsproblem uppträdde i ett relativt tidigt stadium av den ekonomiska uppgången.

Återhämtningen i ekonomin kunde således inte komma till stånd i den utsträckning som förutsattes i LU 78. Det visade sig bl. a. inte möj- ligt att via de sänkta relativpriserna återvinna förlorade marknadsande- lar i den utsträckning som förutsatts. Härtill kom att balansbristen i Sveriges utrikesbetalningar ytterligare förvärrades genom de kraftiga ol— jeprisstegringarna 1979 och 1980.

I enlighet med utgångspunkterna för kalkylerna i LU 78 förutsattes underskottet i bytesbalansen förbättras från 13 miljarder kr 1977 till 5 miljarder kr 1983 (i löpande priser). En kraftig förbättring ägde också rum under 1978, men efter den senaste oljeprischocken beräknas under- skottet nu uppgå till 21 miljarder kr 1980. Det är i första hand i fråga om denna balansbrist som den faktiska utvecklingen avvikit från kalky- lerna i LU 78.

I tabell A [ anges försörjningsbalansens utveckling 1977—1980. Som framgår har den totala produktionens tillväxttakt varit långsammare 1977—1980 än vad som förutsattes i LU 78 för perioden 1977-1983 i me- deltal. Denna långsammare resurstillväxt har i första hand resulterat i att den förutsatta investeringsökningen uteblivit. Särskilt orogivande är denna utveckling för industriinvesteringarnas del. Dessa minskade l978

Tabell A 1 Försörjningsbalansens utveckling 1977—1980. Kalkyler i LU 78 och ut- fall 1975 års priser

_________———————_

1977. Årlig procentuell Milj. kr volymförändring

1977—1983 1977—1980 enligt LU 78 prel. utfall

___—__HF—

Privat konsumtion 160 200 1,8 0,9 Offentlig konsumtion 77 500 2,2 3,4 Statlig konsumtion 25 500 0,9 1,7 Kommunal konsumtion 52 000 2,8 4,2 Summa konsumtion 237 700 2,0 1,8 Privata bruttoinvesteringar 40 500 2,9 —1,6 Industriinvesteringar 11 900 4,7 —2,0 Offentliga bruttoinvesteringar 10 300 1,1 2,0 Bostadsinvesteringar 10 800 4,1 4,5 Summa bruttoinvesteringar 61 600 2,8 0,1 Lagerförändring —2 400 . Export av varor och tjänster 89 500 7,9 7,9" Import av varor och tjänster 90 000 4,0 3,6" BNP 296 400 3,7 . 2,7

______________.___——————-

"Avser utvecklingen 1977—l979.

med 22 %, vilket inte uppvägts av den beräknade uppgången 1980 på 16 %. Den totala konsumtionen har, trots det snävare utrymmet, utveck- lats i stort sett enligt LU:s kalkyler. Den avsevärt starkare ökningen för framför allt kommunal konsumtion har dock inskränkt på den privata konsumtionens tillväxt.

Produktionsutvecklingen inom olika näringsgrenar anges i tabell A 2. Som framgår har produktionen under de två första åren av LU:s kalkyl- period ökat väsentligt långsammare i de varu— och kraftproducerande sektorerna än vad som förutsattes av LU 78. I tjänsteproduktionen har förhållandet varit det motsatta.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den faktiska utvecklingen hittills — trots många positiva inslag under periodens början — i många avseenden har avvikit från den bana som utstakades i LU 78 och som på längre sikt skulle leda till en lösning av Sveriges balansproblem. Den förstärkning av industrisektorn som var en viktig förutsättning härför har inte kommit till stånd. Den offentliga sektorn har fortsatt att expan— dera och tagit ett i förhållande till resurstillväxten alltför stort utrymme. Utvecklingen har vidare lett till en ytterligare försämring av bytesbalan- sen. Härtill har i avgörande utsträckning de kraftiga oljeprisstegringarna l979—1980 bidragit. Dessa förutsågs inte i LU 78.

Tabell A 2 F örädlingsvärdets utveckling 1977—l979. Kalkyler i LU 78 och utfall Årlig procentuell volymförändring

&

1977—1983 1977—1979 enl. LU 78 prel. utfall

R— Jordbruk och fiske 0,6 2,9 Skogsbruk 4,5 1,3 Industri 6,6 2,0 El-, gas-, värme- och vattenverk 6,0 4,2 Byggnadsverksamhet l ,6 2,0 Summa 5,4 2,2 Varuhandel 2,1 0,8 Samfärdsel 1,4 3,4 Bostadsförvaltning 1,1 2,3 Privata tjänster 3,0 2,1 Offentliga tjänster 2,4 3,4 Summa 2,2 2,5 Totalt ” 3,7 2,4

___—

Appendix 2 Viktigare källor för 1980 års långtidsutredning

LU:s beräkningar tar i hög grad sin utgångspunkt i nationalräkenska- perna. För perioden 1963—1970 har den version som publicerats i SM N 1979:7.4 jämte underlagsmaterial använts och för perioden 1970-1979 SM N 1980:4.4. Utredningen bygger i övrigt på en stor mängd material och informationer från myndigheter, företag, organisationer och enskil- da personer. Här redovisas endast viktigare källor som direkt åberopas i betänkandet. Ej publicerat material som redovisas nedan finns som regel tillgängligt på ekonomidepartementet.

Avsnitt i del 11 Källor 2 Den internationella l. Publikationer och underlagsmaterial från utvecklingen främst OECD, ECE, Världsbanken och IMF 3 Produktionskapacite- l. Befolkningsprognos för riket 1980—2025. tens utveckling Information i prognosfrågor. IPF 1980: 6, SCB

2. Arbetskraftsresurserna l979—2000. In- formation i prognosfrågor, SCB 4 Bytesbalans och ut- 1. Svensk export och import av varor rikeshandel l979—1985. Bilaga till LU 80. Utarbetad av Lennart Lindström, Kl 2. Tjänste- och transfereringsbalansen l979—l985. Bilaga till LU 80. Utarbetad av Alek Markowski, Riksbanken 5 Utvecklingen av pri- 1. Prognosmodell för privat konsumtion. vat konsumtion och Bilaga till LU 80. Utarbetad av Anders andra välfärdsaspek- Klevmarken, Göteborgs universitet ter 2. Inkomst- och välfärdsfördelning. Bilaga till LU 80. Utarbetad av Staffan Wahl- ström, SCB

3. Miljövårdskostnader 1979—1985. Under- lagsmaterial till LU 80. Ds Jo 1980: 12 6 Den offentliga sek- 1. Långtidsbudget för perioden 1980/81 torns resursförbruk— —1 984/ 85. Prop. 1979/ 80: 150 bilaga 2.1 ning och produktion 2. Kommunal ekonomisk långtidsplanering l979—1983 (KELP 79—83), enkät utförd av bostadsstyrelsen och SCB

3. Landstingens planer 1980—1984 (LKELP 80). Landstingsförbundet och socialsty- relsen 7 Industrin l. Statens industriverks höstrapport 1979 och 1980, SIND 1979le och 1980:12 2. Strukturomvandling och tillväxt i svensk

industri under efterkrigstiden. Bilaga till LU 80. Utarbetad av Pehr Wissén. Ds E l980:5 8.2 Jordbruk, trädgårds— ]. Jordbruk, trädgårdsodling och fiske (Ds odling och fiske Jo l980:3). Expertstudie utförd inom ra-

men för lantbruksekonomiska samar- betsnämndens sektorgrupps verksamhet 8.3 Skogbruk ]. Skogsbruket. Bilaga till LU 80. Ds E 1980:4. Utarbetad av Skogsstyrelsen och Forskningsstiftelsen Skogsarbeten 8.4 Byggnadsverksamhet ]. Byggnads— och anläggningsindustrin. Bi- laga till LU 80. Utförd av Svenska bygg- nadsentreprenörföreningen 8.5 Varuhandel ]. Varuhandeln. Bilaga till LU 80. Utarbe— tad av Handelns Forskningsinstitut och AB Handelns Utredningsinstitut 8.6 Samfärdsel l. Planer för vissa delsektorer insamlade i samarbete med kommunikationsdepar— tementet (stenciler) 2. Promemoria utarbetad inom kommuni- kationsdepartementet för LU 80 (stencil) 8.7 Bostäder l. SCB:s kapitalstocksberäkningar för bo- städer 2. PM utarbetad inom bostadsstyrelsen för LU 80. (Sammanfattning i bilaga 8 till styrelsens anslagsframställning för 1981/ 82.) 8.8 Privata tjänster 1. Den privata tjänstesektorn. PM utförd av Jens Albråten 8.9 Energiförsörjningen ]. Energi på 80-talet. SIND 1980: 17 9.1Arbetsmarknadens l. Tilläggsfrågor till arbetskraftsundersök- funktionssätt ningarna (AKU) i februari, löpande år. Sammanställning i AMS Meddelande från utredningsenheten 197925 2. Arbetsmarknadspolitik i förändring. Be- tänkande avgivet av expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknads- frågor (EFA). SOU l978:60. 9.3 Den regionala syssel- l. Regional nedbrytning av LU 80 samt sättningsutvecklingen jämförelser med länsplanering 1980. PM utarbetad av tekn. dr Folke Snickars 10 Pris—, löne- och vinst- l. Besparingar i statsverksamheten m.m. utveckling Regeringens proposition 1980/81:20

11 Den finansiella ut- 1. vecklingen 2.

12 Utvecklingen på läng- 1. re sikt

Skatter och inflation. PM utarbetad av fil. dr Göran Normann, IUI Långtidsbudgeten 1980/81—1984/85. Prop. 1979/80:150, bilaga 2.1 Besparingar i statsverksamheten m. m. Regeringens proposition 1980/ 81 :20. . Transfereringar till hushållen, prognos i

fast penningvärde 1979—l985. PM ut- arbetad av Tor Eriksen, Riksförsäkrings— verket. Företagens finansiella utveckling. Bilaga till LU 80. Utarbetad av Hans Olsson, SIND Kredit- och kapitalmarknadens utveck- ling. Bilaga till LU 80. Utarbetad av Bengt Wahlstedt, ekonomidepartemen- tet Hushållssparandets utveckling och be- stämningsfaktorer. Bilaga till Lönspar- delegationen. Utarbetad av Arne Björhn, ekonomidepartementet. Utvecklingen på längre sikt. Bilaga till LU 80 utarbetad av Ekon. dr Tomas Restad

Del III

Sammanfattning i tabellform

Tabell [ Sektorindelning och sektordefinitioner i LU-modellen

___—___,

Sektor SNI" SNR” Jordbruk och fiske 11, 13 1100,1300 Skogsbruk 12 1200 Extraktiv industri 2 2000 Skyddad livsmedelsindustri 31 ] 1/2,31 16/ 8 31 1 1 Konkurrensutsatt livsmedels-

industri 3113/5,3119,3121/2 3112 Dryckesvaru- och tobaksindustri 313/ 4 3120 Textil- och beklädnadsindustri 32 3200 Trä-, massa— och pappersindustri 33,341 3410,3420 Grafisk industri 342 3430 Gummivaruindustri 355 3510 Kemisk industri 351 /2 3520 Petroleum- och kolindustri 353/ 4 3530 Jord- och stenindustri 36 3600 Järn-, stål- och metallverk 37 3700 Verkstadsindustri exkl. varv 38./ .3841 3800./ .3843 Varv 3841 3843 Övrig tillverkningsindustri 39 3900 El-, gas-, värme- och vattenverk 4 4000 Byggnadsverksamhet 5 5000 Varuhandel 61/ 2 6100 Samfärdsel 7 7000 Bostadsförvaltning 83101 8300 Privata tjänster 63,81,82 6300,8100,

83102,83103, 8200,8400,8500, 832/ 3,9 9000

Utländska turisttjänster — — ____________——-————————

" Standard för svensk näringsgrensindelning. " Kod för svenska nationalräkenskapernas ADB-system.

Tabell 2 Bruttonationalproduktens utveckling i OECD-området 1965—1979 samt prognos för utvecklingen 1979—1985 _2— Land/ Ländergrupp Andel av Årlig procentuell volymförändring

OECD-områ- dets totala BNP 1965— 1973— 1979— Därav (%),, 1973 1979 1985 __]97? 1980— 1980 1985

X_— Förenta staterna 34,6 3,7 2,4 2,2 —l,0 2,8 Japan 15,0 10,7 4,1 5,0 5,5 4,9 Förbundsrepubliken

Tyskland 1 1,2 4,3 2,4 2,8 2,0 3,0 Frankrike 8,4 5,4 3,0 3,1 2,0 3,3 Storbritannien 5,8 3,1 1,1 1,3 _2,3 2,0 Italien 4,7 5,2 2,6 3,3 3,5 3,3 Canada 3,3 5,5 3,3 2,7 0,3 3,2 De sju stora länderna 83,0 4,8 2,8 2,9 1,0 3,3 Danmark 1,0 4,3 2,0 2,1 —0,5 2,6 Finland 0,6 5,2 2,3 3,6 6,0 3,1 Norge 0,7 4,6 4,3 3,2 4,5 2,9 Sverige 1,5 3,2 1,9 2,5b 2,7 2,5 Norden 3,8 3,9 2,4 2,7 2,7 2,7 Belgien 1,6 5,1 2,5 2,5 1,5 2,7 Nederländerna 2,2 5, 1 2,4 2,2 0,3 2,6 Schweiz 1 ,4 3,9 —0,7 1,8 1,0 2,0 Österrike 1,0 5,4 3,2 3,0 1,8 3,2 Övriga OECD-länder 7,0 5,5 2,5 2,7 1,8 2,9 OECD Europa 44,9 4,7 2,4 2,6 1,5 2,9 OECD totalt 100,0 4,9 2,7 2,9 1,3 3,2

___— ” 1979 års priser och växelkurser.

b BNP-tillväxt för Sverige enligt alternativ 1. Källa: National Accounts of OECD Countries, OECD. Paris 1979. Prognoser en- ligt ekonomidepartementet.

Tabell 3 Försörjningsbalansens utveckling 1965—1985 ___—f Milj. kr, Milj. kr, Årlig procentuell volymförändring

.. ______________ lopande 19755” 1965— 1970— 1974 1979—1985

priser priser 1979 1979 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 _P/f 1 Privat konsumtion 239 041 163 055 3,0 2,5 1,6 0,6 1,5 2 Offentlig konsumtion 132 482 82 977 5,9 2,6 3,9 0,9 2,7 Statlig 41 860 26 430 1,6 1,2 2,1 — 0,5 0,0 Kommunal 90 622 56 547 8,9 3,4 4,7 1,5 3,8 3 Total konsumtion (1 + 2) 371 523 246 032 3,9 2,5 2,4 0,7 1,9 4 Bruttoinvestering, totalt 89 012 59 391 3,6 1,7 — 0,4 3,6 1,2 Bostäder 22 748 12 867 1,3 —2,6 1,3 1,5 — 0,2 Offentlig” 15 102 10 334 7,8 —5,2 1,1 0,1 1,6 Stat 4 639 3 257 — 0,1 1,1 1,3 — 2,0 —2,0 Kommun 10 463 7 077 11,0 —7,5 1,0 1,0 3,0 Privat 51 162 36 190 3,3 5,6 —1,3 5,2 1,6 Industri 14 076 9 633 3,9 6,3 —7,3 8,0 —1,8 5 Lagerförändringb 1 856 —541 (1 237) (—2 215) (-6 844) (3 222) (-2 036) 6 Inhemsk resursför- brukning (3 + 4+ 5) 462 391 304 882 3,8 2,0 1,3 1,5 1,8 7 Summa kapitalbild- ning (4+ 5 + 8—9) 84 484 66 480 3,5 3,5 —1,8 8,3 —1,0 8 Export av varor och tjänster 137 665 104 250 7,6 7,4 2,0 6,0 2,2 9 Import av varor och tjänster 144 049 96 621 7,6 5,0 1,7 3,3 3,8 10 BNP€ 456 007 312 512 3,8 2,7 1,4 2,5 1,3

” Med offentliga investeringar avses endast offentliga myndigheters investeringar. Investeringar gjorda av offentliga affärsverk och aktiebolag ingår i privata investeringar ** Förändring i milj. kr. 6 Till mottagarpris.

Tabell 4 Resursemas fördelning 1965—1985 Procent av BNP

&

1965 1970 1974 1979 1985 Alt. 1 Alt. 2

& A 1975 års priser

1 Privat konsumtion 54,0 52,1 51,5 52,2 46,5 52,7 2 Offentlig konsumtion 21 ,6 23,7 23,6 26,6 24,1 28,8 3 Total konsumtion (1 + 2) 75,6 75,8 75,1 78,8 70,6 81,5 4 Bruttoinvestering, totalt 21,9 21 ,6 20,7 19,0 20,2 18,9 Bostäder 5,8 5,1 4,1 4,1 3,8 3,8 Offentlig” 3,7 4,6 3,3 3,3 2,9 3,3 Privat 12,4 11,9 13,3 11,6 13,5 11,8 5 Lagerförändring 3,0 3,3 2,2 41,2 0,7 0,2 6 Bytesbalansens saldo” —0,5 —0,7 2,0 2,4 8,5 —0,6 7 Summa kapitalbildning (4 + 5 + 6) 24,4 24,2 24,9 21 ,2 29,4 18,5 8 BNPC 100 100 100 100 100 100 B Löpande priser ] Privat konsumtion 56,3 53,3 53,3 52,4 49,1 51,9 2 Offentlig konsumtion 17,6 21 ,8 23,6 29,1 28,3 33,0 3 Total konsumtion ( 1 + 2) 73,9 75,1 76,9 81,5 77,4 84,9 4 Bruttoinvestering, totalt 24,1 22,3 21,4 19,5 20,5 17,3 Bostäder 6,8 5,7 4,3 5,0 4,5 4,0 Offentlig” 4,1 4,9 3,5 3,3 2,9 3,1 Privat 13,2 11,7 13,6 11,2 13,1 10,2 5 Lagerförändring 2,8 3,1 2,4 0,4 1 ,1 0,6 6 Bytesbalansens saldo” —0,8 —0,5 —0,7 —1,4 1,0 —2,8 7 Summa kapitalbildning (4+5+6) 26,1 24,9 23,1 18,5 22,6 15,1 8 BNP” 100 100 100 100 100 100 M___ __ " Med offentliga investeringar avses endast offentliga myndigheters investeringar. Investeringar gjorda av offentliga affärsverk och aktiebolag ingår i privata inves- teringar. " Skillnaden mellan export och import av varor och tjänster.

” Till mottagarpris.

Tabell 5 Konsumtion och investering inom privat och offentlig sektor 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring l979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 Privat sektor 199 245 3,0 3,0 1,1 1,5 1,5 Konsumtion 163 055 3,0 2,5 1,6 0,6 1,5 Bruttoinvestering” 36 190 3,3 5,6 —1,3 5,2 1,6 Statlig sektor 29 687 1,4 1,2 2,2 —0,6 —O,2 Konsumtion 26 430 1,6 1,2 2,1 —0,5 0,0 Bruttoinvestering” 3 257 —0,1 1,1 1,3 —2,0 —2,0 Kommunal sektor 63 624 9,2 1,6 4,3 1,4 3,7 Konsumtion 56 547 8,9 3,4 4,7 1,5 3,8 Bruttoinvestering” 7 077 1 1,0 —7,5 1,0 1,0 3,0 ' Total offentlig sektor 93 31 1 6,2 1,4 3,5 0,8 2,6 Konsumtion 82 977 5,9 2,6 3,9 0,9 2,7 Bruttoinvestering" 10 334 7,8 —5,2 1,1 0,1 1,6 Bostadsbyggande 12 867 1,3 —2,6 1,3 1,5 —0,2 Offentlig sektor + bostadsbyggande 106 178 5,3 0,9 3,2 0,9 2,2

” Exkl. bostadsbyggande.

Tabell 6 Privat konsumtion inom olika huvudvarugrupper 1965—1985 1975 års priser

___—___—__——_—_—

Milj. kr Årlig procentuell förändring

___—___—______———_———

1979 1965— 1970— l974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2

Livsmedel 30 638 1,4 0,5 1,6 0,5 1,1 Drycker och tobak l 1 792 4,1 1,7 —0,2 0,1 0,9 Beklädnadsartiklar 14 316 1,8 4,2 3,9 1,2 1,9 Kulturella varor

och tjänster 8 298 4,1 6,7 3,6 2,9 3,0 Hygien och sjukvård 4 648 —3,9 —0,9 0,0 —0,4 0,5 Bostadstjänster 37 935 3,5 2,6 2,7 1,8 1,8 Transporter 19 138 2,7 3,0 1,2 —1,4 0,3 Fritidsartiklar 9 257 12,1 1 1,9 2,3 2,7 3,8 Möbler och heminred-

ningsartiklar 11 831 5,6 4,4 0,2 —0,6 1,5 Övriga varor och

tjänster 15 208 4,1 —1,3 —0,4 —2,0 1,2

Totalt 163 061 3,1 2,5 1,6 0,6 1,5

___—_____————_—_

Tabell 7 Bruttoinvesteringar inom olika näringsgrenar 1965—1985 1975 års priser

R_— Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— l970— l974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 & Jordbruk och fiske 2 454 —1,7 12,1 3,8 2,3 2,3 Skogsbruk 721 2,7 4,4 —1,0 6,3 2,9 Industri 9 633 3,9 6,3 —7,3 8,0 —l,8 El-, gas-, värme- och vattenverk 4 697 4,7 3,1 —3,9 2,6 2,6 Byggnadsverksamhet 1 184 0,4 —1,5 —0,4 0,2 —1,5 Summa varu- och kraftproduktion 18 689 3,3 5,4 —4,7 5,5 0,2 Varuhandel 4 107 0,2 1,1 8,1 8,0 6,5 Samfärdsel 6 289 2,6 8,2 —l ,6 3,4 0,8 Bostadsförvaltning 14 602 1,3 —l ,5 1,2 1,0 —0,3 Privata tjänster 5 370 9,5 4,5 8,6 5,9 4,0 Offentliga tjänster 10 334 7,8 —5,2 1,1 0,1 1,6 ___— Summa tjänste- produktion 40 702 3,8 —0,4 2,1 2,7 1,7 Totalt 59 391 3,6 1,7 —0,4 3,6 1,2

x—

Tabe118 Bruttoinvesteringarnas fördelning 1965—1985 Procent av totala bruttoinvesteringar, 1975 års priser

& 1965 1970 1974 1979 1985

Alt. 1 Alt. 2 E_—

Jordbruk och fiske 3,2 2,3 3,4 4,1 3,8 4,4 Skogsbruk 1,2 1,1 1,2 1,2 1,4 1,3 Industri 19,2 19,4 23,2 16,3 20,8 13,5 El-, gas-, värme- och

vattenverk 8,5 8,9 9,5 7,9 7,5 8,6 Byggnadsverksamhet 3,0 2,3 2,0 2,0 1,6 l,7

& Summa varu- och

kraftproduktion 35,1 34,0 39,3 31,5 35,1 29,5 Varuhandel 5,8 4,7 4,6 6,9 8,9 9,4 Samfärdsel 9,3 8,8 1 1,2 10,6 10,5 10,3 Bostadsförvaltning 28,8 25,8 22,8 24,6 21,1 22,5 Privata tjänster 4,1 5,3 5,9 9,0 10,3 10,6 Offentliga tjänster 16,9 21,4 16,2 17,4 14,1 17,7

& Summa tjänste- produktion 64,9 66,0 60,7 68,5 64,9 70,5 Totalt 100 100 100 100 100 100 &

Tabell 9 Byggnadsinvesteringar inom olika näringsgrenar 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 ___—_,__________—P——— Jordbruk och fiske 694 4,4 13,0 5,6 0,5 0,5 Skogsbruk 97 —5,3 —3,6 2,0 6,8 — 2,4 Industri 2 216 4,8 4,9 —10,3 7,8 — 1,8 El-, gas-, värme- och vattenverk 3 278 4,1 2,1 — 4,7 0,4 0,4 Byggnadsverksamhet 266 -7,9 0,2 1 1,1 —9,8 —1 1,3 Summa varu- och kraftproduktion 6 551 3,8 3,7 — 5,7 3,0 — 0,8 Varuhandel 845 —1,8 —6,6 — 1,6 2,2 0,0 Samfärdsel 1 752 -3,6 0,0 — 0,2 5,5 3,7 Bostadsförvaltning 14 561 1,3 —1,5 1,1 1,1 — 0,3 Privata tjänster 2 110 11,7 0,5 2,6 0,6 — 0,4 Offentliga tjänster 8 213 7,4 -S,6 0,3 0,1 1,6 Summa tjänste- produktion 27 481 3,2 —2,8 0,8 1,1 0,6 Totalt 34 032 3,3 —1,4 — 0,7 1,5 0,3 ____________f___———————

Tabell 10 Maskininvesteringar m. m. inom olika näringsgrenar 1965—1985 1975 års priser ________________———— Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 ___—f_— Jordbruk och fiske 1 760 —2,9 11,9 3,1 2,9 2,9 Skogsbruk 624 4,8 5,7 —1,4 6,2 3 ,6 Industri 7 417 3,5 6,8 —6,3 8,0 —1,7 El-, gas-, värme— och vattenverk 1 419 6,9 6,0 —1,8 7,0 7,0 Byggnadsverksamhet 91 8 1,8 —1,7 —2,6 2,3 0,6 Summa varu- och kraftproduktion 12 138 3,0 6,4 —4,2 6,8 0,7 Varuhandel 3 262 1,8 6,4 11,8 9,3 7,9 Samfärdsel 4 537 6,3 12,0 -2,1 2,5 —0,4 Bostadsförvaltning 41 32,0 7,5 15,4 0,0 0,0 Privata tjänster 3 260 6,8 10,1 13,8 8,7 6,4 Offentliga tjänster 2 121 10,6 -3,2 4,7 0,1 1,6 Summa tjänste- produktion 13 221 6,2 7,4 5,1 5,6 3,9 Totalt 25 359 4,2 6,8 0,0 6,2 2,4 ___/_,—

Anm.: I jordbrukets maskininvesteringar ingår investeringar i såväl avelsdjur som dikning. I Skogsbrukets maskininvesteringar ingår investeringar i skogsvårdande åtgärder.

Tabell ll Export från olika näringsgrenar 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— l974— 1979L1985

1970 1974 1 979

Alt. ] Alt. 2 Jordbruk och fiske 1 263 —5,8 12,0 5,6 —0,6 —0,6

Skogsbruk 139 13,0 —15,1 —13,7 —2,3 —2,3 Industri 88 974 7,9 7,2 1,9 6,1 2,3 El-, gas-, värme- och

vattenverk 183 —3,8 10,6 4,8 0,0 19,8

Byggnadsverksamhet — . . . . . &

Summa varu- och

kraftproduktion 90 559 7,7 7,2 2,0 6,0 2,3 Varuhandel ] 265 —6,6 15,0 3,9 7,5 4,0 Samfärdsel 7 377 7,3 7,3 — 1,8 1,0 —4,0 Bostadsförvaltning _ - - - — ' Privata tjänster 2 919 9,7 21,2 12,7 15,8 11,5 Utländska turist-

tjänster 2 130 3,7 6,2 7,0 7,0 0,2 & Summa tjänste- produktion 13 691 6,6 9,1 2,2 6,5 1,7

Totalt 104 250 7,6 7,4 2,0 6,0 2,2 &

Tabell 12 Importen av varor och tjänster fördelad efter produktionssektorer 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring & 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985

1 970 1 974 1 979

Alt. 1 Alt. 2 Jordbruk och fiske 2 673 4,0 0,7 —l ,2 1,1 3,3 Skogsbruk 470 3,7 23,6 13,1 6,3 2,5 Industri 80 993 7,1 5,5 1,5 3,9 3,7 El-, gas—, värme- och

vattenverk 219 23,9 1 1,8 —8,0 —0,8 1,6

Byggnadsverksamhet — ' ' ' ' &

Summa varu- och

kraftproduktion 84 355 7,0 5,3 1,4 3,8 3,7 Varuhandel 1 217 7,5 12,5 —0,9 1,0 1,5 Samfärdsel 3 172 17,0 2,0 6,1 —2,5 3,0 Bostadsförvaltning — - - ' — - Privata tjänster 2 767 13,4 8,5 9,1 6,3 6,0 Utländska turist-

tjänster 5 111 11,2 —0,4 2,7 —4,7 4,7 . & Summa tjänste- produktion 12 266 12,4 2,9 4,4 —0,6 4,3 Totalt 96 621 7,6 5,0 1,7 3,3 3,8 x

Tabell 13 Förädlingsvärde (till faktorpris) inom olika näringsgrenar 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

l979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 Jordbruk och fiske 6 382 ——1,0 4,1 —0,7 —O,2 —0,7 Skogsbruk 5 585 —0,5 0,4 —4,9 3,7 0,6 Industri 74 162 5,1 3,5 —l,0 4,5 1,2 El-, gas-, värme- och vattenverk 7 032 3,7 6,2 5,0 5,4 4,3 Byggnadsverksamhet 19 770 2,9 —0,6 1,1 2,0 0,6 Summa varu- och kraftproduktion 112 931 3,9 2,7 —0,5 3,8 1,2 Varuhandel 29 772 4,2 2,8 1,1 2,7 1,9 Samfärdsel 20 547 2,1 5,7 0,8 1,2 -2,1 Bostadsförvaltning 23 648 2,6 3,3 2,1 1,0 0,7 Privata tjänster 32 365 2,4 2,4 2,5 3,6 2,2 Offentliga tjänster 58 488 6,1 3,5 3,7 1,0 2,9 Summa tjänste- produktion 164 820 3,9 3,4 2,4 1,8 1,7 Totalt 277 751 3,9 3,1 1,1 2,7 1,5

Tabell 14 Näringsgrenarnas andelar av den totala produktionen 1965—1985 Procent av BNP till faktorpris, 1975 års priser ___—__________———_—I

1965 1970 1974 1979 1985 Alt. ] Alt. 2

___—__________——— Jordbruk och fiske 3,1 2,4 2,5 2,3 1,9 2,0 Skogsbruk 3,7 3,0 2,7 2,0 2,1 1,9 Industri 28,9 29,2 29,7 26,7 29,7 26,2 El-, gas-, värme— och vattenverk 1,8 1,9 2,1 2,5 3,0 3,0 Byggnadsverksamhet 8,2 8,3 7,1 7,1 6,8 6,7 Summa varu- och kraftproduktion 45,7 44,8 44,1 40,6 43,5 39,8 Varuhandel 9,7 10,9 10,8 10,7 10,7 1 1,0 Samfärdsel 5,8 6,8 7,5 7,4 6,8 6,0 Bostadsförvaltning 7,7 8,0 8,1 8,5 7,7 8,1 Privata tjänster 14,2 1 1,2 10,9 11,7 12,3 12,2 Offentliga tjänster 16,9 18,3 18,6 21,1 19,0 22,9 Summa tjänste- produktion 54,3 55,2 55,9 59,4 56,5 60,2

Totalt 100 100 100 100 100 100

___—___?

Tabell 15 Antal arbetstimmar inom olika näringsgrenar 1965—1985 &_

Milj. tim. Andeli Årlig procentuell förändring & 1979 pågåent 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 Jordbruk och fiske 251,97 4,2 —7,9 —4,4 —3,9 -—4,5 —5,0 Skogsbruk 79,13 1,3 —7,8 —6,5 —3,9 1,1 —1,0 Industri ] 487,96 24,9 —l,8 —l,8 —2,8 0,2 —l,7 El-, gas-, värme- och vattenverk 57,31 1 ,0 —0,6 0,3 0,4 —0,9 —2,1 Byggnadsverksamhet 470,72 7,9 —0,5 —4,5 —2,3 —O,9 —1,6 Summa varu- och kraftproduktion 2 347,10 39,3 —2,6 —2,8 —2,8 —O,4 —2,0 Varuhandel 818,43 13,7 0,1 4,4 4,7 —0,2 4,9 Samfärdsel 458,82 7,7 0,3 -—O,8 0,0 —1,8 —4,5 Bostadsförvaltning 43,5 1 0,8 0,7 0,0 0,9 —O,2 —0,4 Privata tjänster 765,42 12,8 ——0,1 —1,7 —O,3 0,5 —0,4 Offentliga tjänster” 1 535,79 25,7 6,1 3,5 3,7 1,2 3,2 & Summa tjänste- produktion 3 621,98 60,7 1,9 0,6 1,2 0,4 0,7 Totalt 5 969,08 100 —0,5 —l,0 —O,5 0,1 —0,3 & Exkl. värnpliktiga.

Tabell 16 Antal sysselsatta inom olika näringsgrenar 1965—1985

________________________________________________________

1 OOO—tal Årlig procentuell förändring [979 1965- 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979

Alt. 1 Alt. 2

& Jordbruk och fiske 182,6 —6,5 —3,9 —2,7 —3,7 —4,2 Skogsbruk 55,9 —5,0 —6,5 —2,3 1,8 0,0 Industri 968,1 —0,6 —0,4 —1,4 1,0 —0,9 El-, gas-, värme- och vattenverk 31,9 0,1 1,4 1,6 —O,4 —1,3 Byggnadsverksamhet 298,7 0,6 —2,7 —2,1 —0,1 —0,7 & Summa varu- och kraftproduktion 1 537,2 —1,6 —1,5 —1,7 0,3 —1,2 Varuhandel 525,7 1,1 0,4 0,5 0,6 —0,3 Samfärdsel 290,8 0,7 1,6 0,8 —1,0 —3,8 Bostadsförvaltning 34,5 2,6 —0,1 0,8 0,6 0,5 Privata tjänster 535,4 1,1 —0,3 0,6 1,0 0,3 Offentliga tjänster” 1 208,3 7,4 5,8 5,0 2,3 3,8 &_ Summa tjänste- produktion 2 594,7 3,1 2,4 2,5 1,3 1,5 Totalt 4 131,9 0,8 0,6 0,8 1,0 0 6 & ” Exkl. värnpliktiga.

Tabell 17 Produktiviteten inom olika näringsgrenar 1965—1985 Förädlingsvärde per arbetstimme. Årlig procentuell förändring

1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979

Alt. 1 Alt. 2 ___—________/ Jordbruk och fiske 7,5 8,8 3,3 4,5 4,5 Skogsbruk 7,9 7,3 —1 ,1 2,6 1,5 Industri 7,0 5,3 1,8 4,2 3,0 El-, gas-, värme- och

vattenverk 4,3 5,9 4,6 6,4 6,5 Byggnadsverksamhet LMM Summa varu- och kraftproduktion 6,7 5,6 2,3 4,3 3,2 Varuhandel 4,1 3 ,2 1,8 2,9 2,8 Samfärdsel 1,8 6,6 0,8 3,1 2,6 Bostadsförvaltning 2,0 3,3 1,2 1,1 1,0 Privata tjänster 2,5 4,2 2,8 3,1 2,6 Offentliga tjänster 0,0 —0,1 0,0 —0,3 —0,3 Summa tjänsteproduktion 2,0 2,8 1,1 1,5 1,1 Totalt 4,4 4,1 1,6 2,6 1,9 ___/___—

Tabell 18 Bruttoinvesteringar inom olika industribranscher 1965—1985 1975 års priser

Milj. kr Årlig procentuell förändring

___/___— 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 Extraktiv industri 360 0,2 6,1 — 7,8 0,0 —2,3 Skyddad livsmedelsindustri 707 3,4 —1,0 4,9 3,0 3,0 Konkurrensutsattlivsmedelsindustri 280 2,5 —4,6 — 0,7 2,5 —l,l Dryckesvaru- och tobaksindustri 154 10,6 —2,8 — 7,6 —1,0 —1,0 Textil- och beklädnadsindustri 253 —7,1 3,2 — 6,8 2,0 —4,0 Trä-, massa- och pappersindustri 1 951 6,9 11,0 —11,6 10,0 —1,8 Grafisk industri 455 4,5 —6,8 3,3 0,5 0,5 Gummivaruindustri 72 4,8 —7,9 —15,3 15,1 —1,2 Kemisk industri ] 148 7,0 —0,6 5,3 6,0 —3,9 Petroleum- och kolindustri 111 —7,3 79,5 —28,2 13,0 13,0 Jord- och stenindustri 467 —7,2 3,2 — 0,8 8,5 —3,7 J ärn-, stål- och metallverk 733 2,7 —2,6 — 9,6 5,0 —4,0 Verkstadsindustri exkl. varv 2 827 5,7 5,4 — 5,9 11,5 -3,0 Varv 81 11,9 78,5 —37,9 11,2 11,2 övrig tillverkningsindustri 34 _2,7 11,1 —14,2 4,0 —2,1 ,,,—__—

Totalt 9 633 3,9 6,3 - 7,3 8,0 —l,8

__________________;-———————

Tabell 19 Export från olika industribranscher 1965—1985 1975 års priser &

Milj. kr Årlig procentuell förändring

& 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985

1 970 1 974 1 979

Alt. 1 Alt. 2 & Ex 3 053 2,9 7,1 —1,4 2,7 1,5 traktiv industri Skyddad livsmedelsindustri 806 3,0 —1,8 2,4 1,7 1,7 Konkurrensutsatt livs-

medelsindustri 820 4,4 8,9 7,8 3,6 0,8 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 76 7,5 14,1 —0,5 2,3 0,0 Textil- och beklädnads-

industri 2 470 14,6 7,6 1,6 7,0 1,4 . Trä-, massa- och pappers-

industri 21 475 5,8 6,4 0,2 4,5 0,3 Grafisk industri 468 10,9 13,4 6,4 9,9 5,8 Gummivaruindustri 634 9,4 10,2 —2,0 8,9 4,0 Kemisk industri 6 121 13,9 9,3 5,3 9,0 4,1 Petroleum- och kolindustri ] 758 25,9 —8,1 12,4 1,6 1,6 Jord- och stenindustri 965 6,8 10,1 4,2 6,1 2,4 Järn-, stål- och metallverk 8 501 8,6 8,0 2,7 5,5 2,1 Verkstadsindustri exkl.

varv 38 845 11,7 8,4 3,5 7,5 3,6 Varv 2 528 —5,1 5,0 —10,7 —8,4 —8,4 Övrig tillverkningsindustri 454 1 1,5 13,4 —1,4 9,3 5,4 &

Totalt 88 974 7,9 7,2 1,9 6,1 2,3 ' xx

Tabell 20 Förädlingsvärde (till faktorpris) inom olika industribrancher 1965-1985 1975 års priser ___________.4————— Milj. kr Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. ] Alt. 2 ____________,—— Extraktiv industri 1 845 4,7 4,9 —7,7 1,7 —1,6 Skyddad livsmedelsindustri 4 652 1,0 —0,9 0,8 1,2 1,3 Konkurrensutsatt livs- medelsindustri 2 024 6,0 1,8 —0,6 1,8 1,7 Dryckesvaru- och tobaks- industri 949 6,8 —0,8 -0,5 —0,2 0,1 Textil- och beklädnads- industri 2 795 0,7 —0,8 —5,4 —1,8 —3,7 Trä-, massa- och pappers- industri 13 652 5,2 3,9 —1,5 5,0 2,0 Grafisk industri 4 436 2,1 —-0,6 1,7 0,0 —0,8 Gummivaruindustri 820 6,7 2,0 —3,3 0,2 —2,1 Kemisk industri 5 410 9,1 8,0 1,0 7,1 2,7 Petroleum- och kolindustri 334 7,0 —3,4 0,5 0,4 —0,3 Jord- och stenindustri 2 313 3,9 —0,7 —3,2 2,7 —0,8 J ärn-, stål- och metallverk 3 824 5,4 4,0 —3,6 4,8 0,9 Verkstadsindustri exkl. varv 29 190 6,6 5,1 0,2 6,5 2,1 Varv 1 400 5,8 6,2 -7,9 -7,6 —11,0 Övrig tillverkningsindustri 517 8,0 2,8 2,7 0,6 —2,7 Totalt 74 162 5,1 3,5 —1,0 4,5 1,2 _______________———————-—-

Tabell 21 Antal arbetstimmar inom olika industribranscher 1965—1985 ___—___________—————————

Milj. tim. Årlig procentuell förändring

1979 1965— 1970— l974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. 1 Alt. 2 ___/__— Extraktiv industri 23,97 —4,0 — 1 ,4 —3,9 — 1 ,8 —2,6 Skyddad livsmedelsindustri 83,61 —2,5 —4,6 —1,9 —0,4 —0,4 Konkurrensutsatt livs-

medelsindustri 32,82 —1,2 —2,5 —0,6 —2,9 —3,1 Dryckesvaru- och tobaks-

industri 1 1,24 4,4 —6,5 —3,3 —3,9 —3,7 Textil- och beklädnads-

industri 74,37 —6,9 -6,9 —8,2 —7,2 —6,5 Trä-, massa- och pappers-

industri 235,36 —2,1 —1,5 —2,7 —0,5 — l ,6 Grafisk industri 93 ,78 —1 , 1 —2,2 —2,0 — 1 ,5 —2,4 Gummivaruindustri 17,40 —0,1 —2,7 —7,2 —4,5 _5,0 Kemisk industri 82,82 2,9 0,3 —1,2 3,1 0,3 Petroleum- och kolindustri 5,49 -8,2 —4,3 7,5 -3,1 —3,9 Jord- och stenindustri 46,40 —3,1 —6,0 —5,2 —2,4 _3,2 Järn-, stäl— och metallverk 98,66 —1,8 —1,3 —3,6 0,0 _1,6 Verkstadsindustri exkl.

varv 622,63 —0,2 —-0,5 —1,9 2,4 —0,6 Varv 47,62 —3,8 3,2 —5,2 —9,9 —13,3 Övrig tillverkningsindustri 1 1,80 —5,0 —1,7 —3,7 —5,6 —6,5

______——-———

Totalt 1 487,96 —1,8 —1,8 —2,8 0,2 —1,7

___—j_,

Tabell 22 Antal sysselsatta inom olika industribranscher 1965—1985

&

l OOO-tal Årlig procentuell förändring 1979 1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. Alt. 2 & Extraktiv industri 16,3 —2,9 —1,2 —1,6 —1,0 —1,6 Skyddad livsmedelsindustri 53,0 —0,3 —2,9 —0,2 0,4 0,3 Konkurrensutsatt livs- medelsindustri 21,8 — l ,0 —0,5 1,0 —2,1 —2,4 Dryckesvaru- och tobaks- industri 6,8 —3,6 —5,9 —2,5 —3,2 —3,0 Textil- och beklädnads- industri 50,9 —5,1 —8,2 —6,8 —6,4 —6,0 Trä-, massa och pappers- industri 156,6 —0,2 0,3 —0,8 0,3 —0,7 Grafisk industri 59,7 —0,7 —1,4 —0,5 —O,6 —1,7 Gummivaruindustri 12,1 1,8 —1,2 —5,1 —3 ,8 —4,2 Kemisk industri 54,5 3,1 1,4 0,2 3,9 1,1 Petroleum- och kolindustri 3,4 —6,0 —1,0 7,2 —2,5 —3,0 Jord- och stenindustri 30,1 —3,3 —4,1 —3,7 —1,7 —2,3 J äm-, stål- och metallverk 64,8 —1,5 0,9 —1,6 0,7 —0,7 Verkstadsindustri exkl. varv 401,4 0,9 1,4 —0,8 3,2 0,2 Varv 29,2 —2,6 5,2 —4,6 —9,3 —12,5 Övrig tillverkningsindustri 7,5 —1,5 —2,0 —4,2 —4,8 —5,8 Totalt 968,1 —0,6 —0,4 —1,4 1,0 —O,9 &

Tabell 23 Produktiviteten inom olika industribranscher 1965—1985

Förädlingsvärde per arbetstimme. Årlig procentuell förändring &

1965— 1970— 1974— 1979—1985 1970 1974 1979 Alt. Alt. 2 Extraktiv industri 9,1 6,4 —3,9 3,6 1,0 Skyddad livsmedelsindustri 3,6 3,8 2,7 1,6 1,7 Konkurrensutsatt livsmedelsindustri 7,3 4,5 0,0 4,8 4,9 Dryckesvaru- och tobaksindustri 11,7 6,1 2,9 3,8 4,0 Textil- och beklädnadsindustri 8,2 6,7 3,0 5,8 3,0 Trä-, massa- och pappersindustri 7,4 5,5 1,2 5,6 3,7 Grafisk industri 3,3 1,6 3,8 1,6 1,7 Gummivaruindustri 6,8 4,9 4,2 5,0 3,0 Kemisk industri 6,0 7,7 2,3 3,9 2,4 Petroleum- och kolindustri 16,5 0,9 —6,5 3,6 3,7 Jord- och stenindustri 7,2 5,6 2,1 5,3 2,5 Järn-, stål- och metallverk 7,3 5,4 0,1 4,8 2,5 Verkstadsindustri exkl. varv 6,9 5,6 2,1 3,9 2,7 Varv 10,0 2,9 —2,8 2,6 2,7 Övrig tillverkningsindustri 13,6 - 4,6 6,6 6,6 4,0 Totalt 7,0 5,3 1,8 4,2 3,0

aa_—

Tabell 24 Inkomstbildning och finansiellt sparande 1979 Milj. kr, löpande priser

Staten Kommu- Socialför- Hushåll Bostäder Finansiella Icke finan- Summa nema säkrings— företag siella sektorn företag

___—________________________————————#——————

1. Faktorinkomster 1 261 7 367 18 329 513 35 908 —3 319 48 337 419 085 Kapitalförslitning 1 128 4 277 18 4 762 12 293 456 26 359 49 293 Driftövcrskott 133 3090 — 25 482 23 615 —3 775 21 978 70 523 Löner och kollektiva avgifter — - — 299 269 — — — 299 269

2. Inkomstomfördelning 13 329 100 385 17 755 —76 035 —23 615 23 285 —22 993 32 111

Indirekta skatter 60 134 1 699 — — — — — 61 833 Subventioner —18 363 —2 878 —3 548 — — — —24 789 Direkta skatter 35 635 68 942 - —99 494 — —918 —-4 126 39 Transfereringar, netto —61 032 33 639 9 582 4 426 — 4 214 5 308 —3 863 Kapital- och företagarinkomster -3 045 —1 017 11 721 19 033 —23 615 19 989 —24 175 —1 109

3. Disponibelt (1 + 2) 14 590 107 752 17 773 253 478 12 293 19 966 25 344 451 196

4. Slutlig efterfrågan 45 398 104 567 1 997 243 875 25 429 1 077 40 048 462 391 Konsumtion 39 899 90 622 1 961 239 041 — — — 371 523 Bruttoinvestering 4 603 13 945 36 4 704 25 429 1 077 39 218 89 012

Lagerinvestering 896 — — 130 — 830 1 856 5. Netto av mark och fastigheter 126 50 — 2 259 — 525 —2 960 — 6. Finansiellt sparande (3—4—5) —30 934 3 135 15 776 7 344 —13 136 18 364 —11 744 —11 195

Tabell 25 Inkomstbildning och finansith sparande 1985. Alternativ 1 Milj. kr, löpande priser

Bostäder Finansiella Icke finan- Summa nema säknngs— företag siella

1. Faktorinkomster 2 195 12 968 34 561 849 62 970 —3 801 82 008 718 222 Kapitalförslitning 1 980 7 969 34 8 370 21 557 642 46 575 87 127 Driftövcrskott 215 4 999 — 42 097 41 413 -—4 443 35 433 119 713 Löner och kollektiva avgifter — — — 511 382 — — — 511 382

2. Inkomtomfördelning 32 475 176 455 28 226 —136 903 —41 413 50 183 —35 157 73 867

Indirekta skatter 129 705 2 372 — — — — — 132 077 Subventioner —.17 836 —6 239 —9 624 — — — — —33 699 Direkta skatter 49 143 118 040 — —160 183 — —1 307 —5 693 — Transfereringar, netto —102 173 63 749 14 648 —2 445 — l 1 976 9 042 —5 203 Kapital- och företagarinkomster —26 363 —1 467 23 202 25 725 —41 413 39 514 —38 505 —19 307 3. Disponibelt (1 + 2) 34 670 189 423 28 260 424 946 21 557 46 382 46 851 792 090 4. Slutlig efterfrågan 68 305 189 423 4 422 410 666 40 953 1 364 93 210 808 343

Konsumtion 62 099 164 656 4 374 400 724 631 854

Bruttoinvestering 6 206 24 766 48 9 942 40 953 1 364 83 829 167 108 Lagerinvestering — — _ — 9 381 9 381 5. Netto av mark och fastigheter 204 81 — 3 655 — 849 —4 789 —

. Finansiellt sparande (3—4—5) 10 625 —19 396 44 169 —41 570 —16 253

Tabell 26 Inkomstbildning och finansiellt sparande 1985. Alternativ 2 Milj. kr, löpande priser _________________________——_———— Staten Kommu- Socialför— Hushåll Bostäder Finansiella Icke finan- Summa nema säkrings— företag siella sektorn företag

____________________________-———————————

1. Faktorinkomster 2 406 14 388 37 655 319 69 830 —3 960 62 191 800 213 Kapitalförslitning 2 165 8 779 37 8 930 23 906 673 48 798 93 288 Driftövcrskott 241 5 609 — 47 184 45 924 —4 632 13 393 107 720 Löner och kollektiva avgifter - — 599 205 — — 599 205

2. Inkomstomfärdelm'ng - 7 948 237 790 26 465 —-152 254 —45 924 56 277 —33 337 81 071 Indirekta skatter 148 450 2 372 — — 150 822 Subventioner —18 629 —7 000 —11 122 — — — —36 751 Direkta skatter 50 702 150 208 — -193 910 — —1 307 —-5 693 — Transfereringar, netto —148 702 93 678 15 040 11 833 — 12 885 9 564 —5 700 Kapital- och företagarinkomster —39 770 —1 467 22 546 29 823 —45 924 44 699 —37 208 —27 300

3. Disponibelt (1 +2) —5 541 252 172 26 502 503 065 23 906 52 318 28 854 881 284 4. Slutlig efterfrågan * 81 074 252 172 5 289 482 772 41 207 1 485 76 279 940 284 Konsumtion 74 348 222 003 5 237 474 390 — — — 775 977 Bruttoinvestering 6 726 30 176 52 8 382 41 207 1 485 70 339 158 367 Lagerinvestering — — — — 5 940 5 940 5. Netto av mark och fastigheter 229 91 — 4 101 — 953 -5 374 —

6. Finansiellt sparande (3—4—5) —86 844 —91 21 213 16 192 —17 301 49 879 —42 051 —59 000

/

Statens offentliga utredningar 1980

Kronologisk förteckning

Fjorton dagars fängelse. Ju. Skolforskning och skolutveckling. U. Lärare i högskolan. U. Preskriptionshinder vid skattebrott. B. Förenklad skoladministration. U. Offentlig verksamhet och regional välfärd. I. Kompensation för förvandlingsstraffet. Ju. Privatlivets fred. Ju. Övergång till fasta bränslen. i.

10. Ökad kommunal självstyrelse. Kn. 11. Vildsvin i Sverige. Jo. 12. Mineralpolitik. !. 13. Lönar det sig att tillsätta fluor i dricksvattnet? S. 14 Kärnkraftens avfall. I. 15. Läromedlen i skolan. U. 16. Vissa frågor rörande flerhandikappada. S. 17. Datateknik och industripolitik. !. 18. Att vara skolledare. U. 19. Fler kvinnor som skolledare. U. 20. Jämställdhet i statsförvaltningen. B. 21. Hem och skola. U. 22. Utbyggnad av yrkesmedicinen. A. 23. Statligt kunnande till salu. B. 24. Bättre miljöinformation. Jo. 25. Studiestöd. U. 26. Mot bättre vetande. U. 27. Barn och vuxna. S. 28. Massmediekoncentration. Ju 29. Vilt och trafik. Jo. 30. Den sociala selektionen till gymnasiestadiet. U. 31. Offentlighetsprincipen och ADB. Ju. 32. Stödet till dagspressen. U. 33. Svensk Iäkemedelsindustri. I. 34. Handikappad—intagrerad-normaliserad—utvärderad. U. 35. Energi i utveckling. EFUD 81. I. 36. Arbetskooperation. |. 37. Ny järnvägslagstiftning ll. Ju. 38. Utbildning för uppdrag i u-Iand. UD. 39. Vattenplanering. Jo. 40. Vattenplanering. Exempel och bilagor. Jo. 41. Olja för kristid. H. 42. Arbetstagares uppfinningar. Ju. 43. Program för energihushållning i befintlig bebyggelse. Bo. 44. Bidrag till kvinnoorganisationer. Kn. 45. Översyn av vallagen 2. Ju. 46. Högskolan i FoU-samverkan. U. 47. Samspel för balanserad utveckling i glesbygd. I. 48. | livets slutskede. Transplantationskirurgiska frågor. S. 49. Tomträtt. Ju. 50. Personal-utveckling-vard—planering. U. 51. Valutareglering och ekonomisk politik. E. 52. Långtidsutredningen 1980. Huvudrapport. E.

PPHPS—"PPNT'

Statens offentliga utredningar 1980

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Bostadsdepartementet

Fjorton dagars fängelse. [1] Program för enarglhushållning i befintlig bebyggelse. [43] Kompensation för förvandlingsstraffet. [7] , Pfivat'ivefs fred- 181 lndustrldepartementet Massmediekoncentration. [28] Offentlig verksamhet och regional välfärd. [6] Offentlighetsprincipen och ADB. [31] Ö

.. . . ver än till fasta bränslen. 9 Ny jarnvagslagsttftntng ||. [37] Mlnegalpgolltlk. [12] [ ] Arbetstagares uppfinningar. [42] Kärnkraftens avfall. [14]

Oversvn av vallagen 2' (451 Datateknik och industripolitik. [17] Tomträtt. [49] Svensk läkemedelslndustri. [33] Energi l utveckling EFUD 81. [35] Utl'ikGSd””name"tet Arbetskooperatlon. [36] Utbildning för uppdrag i u-land. [38] Samspel för balanserad utveckling i glesbygd. [47] Socialdepartementet Kommundepartementet Lönar det sig att tillsätta fluor i dricksvattnet? [13] Ökad kommunal självstyrelse. [10] Vissa frågor rörande flerhandikappade. [16] Bidrag till kvinnoorganisatloner. [44] Barn och vuxna. [27] I livets slutskede. Transplantationskirurgiska frågor. [48]

Ekonomidepartementet

Valutareglering och ekonomisk politik. [51] Långtidsutredningen 1980. Huvudrapport. [52]

Budgetdepartementet

Preskriptionshinder vid skattebrott. [4] Jämställdhet i stetsförvaltningen. [20] Statligt kunnande till salu. [23]

Utbildningsdepartementat

Skolforskning och skolutveckling. [2] Lärare i högskolan. [3] Förenklad skoladministration. [5] Läromedlen i skolan. [15] Utredningen om kvinnliga skolledare. 1. Att vara skolledare. [18] 2. Fler kvinnor som skolledare. [19] Hem och skola. [211 Studiestöd. [25] Mot bättre vetande. [26] Den sociala selektionen till gymnasiestadiet. [30] Stödet till dagspressen. [32] Handikappad—integrerad—normaliserad—utvärdered. [34] Högskolan i FoU-samverkan. (46) Persona|-utveckling-vård-plenering. (50)

Jordbruksdepartementet

Jakt- och viltvårdsberedningen. 1. Vildsvin | Sverige. [11] 2. Vilt och trafik. [29] Bättre miljöinformation. [24] Vattenplaneringsutredningon. 1. Vattenplanering. [39]

2. Vattenplenering. Exempel och bilagor. [40]

Handelsdepartementet Olja för kristid. [41]

Arbetsmarknadsdepartementet Utbyggnad ev yrkesmedicinen. [22]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

'] t'] ' EM leCl'FÖrlag ' ISBN 91-38r-05961-4