om besparingar i statsverksamheten, m.m.

Prop. 1980/81: 20

Regeringens proposition

1980/81: 20

om besparingar i statsverksamheten, m. m.;

beslutad den 2 oktober 1980.

Regeringen förelägzer riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag

av regeringsprotokoll för de åtgärder eller de ändamål som framgår av

föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen redovisas olika förslag till besparingar o. dyl. inom statliga och statsunderstödda verksamheter. Dessa besparingsförslag beräknas medföra en direkt förstärkning av statsfinanserna med ca 6,1 miljarder kr.

räknat som en helärseffekt. Härtill kommer effekter av minskade kostna-

der för statsskuldräntor.

De besparingsåtgärder som nu föreslås kommer i allmänhet att få full effekt först under budgetåret 1981/82. eller i vissa fall under kalenderåret 1982. I några fall föreslås dock förändringar redan under innevarande budgetär. I vissa fall innebär förslagen förändringar av gällande regelsystem som innebär att besparingseffekten växer i betydelse under de föl-

jande budgetåren.

I propositionen ges en redogörelse för den ekonomisk-politiska bakgrunden till besparingsåtgärderna och de krav som kommer att ställas på den svenska ckonomin för att på sikt få till stånd en balanserad utveckling. Vidare ges i propositionen en redogörelse för budgetpolitiken och hur

föreslagna åtgärder infogas i denna. De olika besparingsåtgärder som tas

upp i propositionen faller delvis inom regeringens eget kompetensområde. Dessa redovisas för att ge en fullständigare bild av inriktningen av regeringens åtgärder. Andra besparingsåtgärder föreläggs riksdagen för pröv-

ning av sakfrågorna. Vidare presenteras ett antal frågor där riktlinjer för

fortsatta besparingssträvanden underställs riksdagen.

(Riksdagen I980/81.-1 saml. Nr 20

Kartong: S. 2, rad 11 Utgår: Holm, Andersson,

Prop. 1980/81: 20 ro

Utdrag

PROTOKOLL vid regeringssammanträde

1980-10-02

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman, Wikström. Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark. Burenstam Einder. Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsministern samt statsråden Ullsten, Bohman, Wik-

ström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam

Linder, Johansson, Wirtén, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

Statsministern anför:

I Inledning

Levnadsstandarden i Sverige är en av de högsta i världen men den upprätthålls idag till väsentlig del genom stor utlandsupplåning. Vi konsumerar — privat och genom offentlig konsumtion — mer än vi producerar. Skillnaden uppgår till närmare 500 kr. i månaden per hushåll.

Denna utveckling måste brytas. Det kräver insatser av regering och riksdag, kommuner och landsting och av arbetsmarknadens parter. Vi

måste kort sagt vara beredda att anpassa vår totala konsumtion till det

utrymme som kan skapas genom ökad produktion.

Den uppgiften måste angripas på två sätt. Vi mäste vara återhållsamma med att öka vår konsumtion. Vi måste avsätta mer av varje års resurstill-

växt till sparande för investeringar. Endast genom att på det sättet satsa på framtiden kan vi lägga en säker grund för fortsatt välfärd och tryggad sysselsättning. Vi skall arbeta oss ut ur dagens problem.

Klyftan mellan konsumtion och produktion kommer till synes i våra

utrikesaffärer, bytesbalansen, där man för 1980 måste räkna med ett un-

derskott om ca 22 miljarder kr. Detta täcker vi genom utlandslån. Ett annat uttryck för obalansen är underskottet i statens budget. För innevarande budgetår beräknas underskottet där uppgå till ca 50 miljarder kr. Huvudde-

Prop. 1980/81: 20 3

len av detta speglar det förhållandet att vi gemensamt tar ut förmåner, tjänster och service av det allmänna utan att helt ha täckning för vad det kostar.

Skall vi kunna anpassa vår totala konsumtion till det utrymme som finns tillgängligt genom vårt gemensamma arbete, det totala produktionsresultatet i samhället, är det viktigt att produktionen växer och hushållssparandet

ligger på en hög nivå. Men detta är inte tillräckligt. Också budgetunderskottet måste minskas. Av vårt totala produktionsresultat går redan hälf-

ten till statliga och kommunala skatter och till avgifter för vårt sociala trygghetssystem. Därigenom är möjligheterna att genom ytterligare skattehöjningar minska budgetunderskottet mycket begränsade. Uppgiften blir i första hand att i stället granska utgiftssidan i statens verksamhet. Samma villkor gäller för den kommunala verksamheten.

I en proposition bör nu regeringen redovisa förslag till besparingar. som

förstärker statsfinanserna med 6,4 miljarder kr. i förhållande till vad som redovisades i långtidsbudgeten i våras. Budgetarbetet måste ha en klar sparsamhetsinriktning också under kommande år.

I ett åtstramningsläge är det särskilt viktigt att upprätthålla en socialt medveten fördelningspolitik.

mest utsatta grupperna skyddas. I vissa fall har inga ingrepp alls gjorts, t.ex. när det gäller de handikappade. I andra fall, när generella ingrepp

blivit ofrånkomliga, har de sämst ställda fått kompensation.

Barnbidragen räknades upp när mervärdeskatten höjdes. När inflations-

skyddet i pensionssystemet föreslås rensat från kommande oljeprisstegringar och höjda indirekta skatter är det avsikten att samtidigt föreslå

fortsatt särskilt stöd till dem som bara har folkpension eller liten ATP.

Andra exempel på denna medvetna fördelningspolitik är att de höjda avgifterna vid läkarbesök och medicinuttag kombineras med ett samtidigt införande av högkostnadsskydd för de mest utsatta grupperna. Ersättningen vid arbetslöshet kommer att höjas.

När regeringen funnit det nödvändigt att rensa den index som avgör pensionernas storlek från kommande oljeprishöjningar och höjda indirekta

tionsskyddet av skatteskalan. Riksdagen kommer vidare att föreläggas en

proposition om skärpt beskattning av realisationsvinster i syfte att bl.a.

motverka spekulationsaffärer med fastigheter. Vidare skall förslag läggas fram om en lag mot skatteftykt. På detta sätt ges de samlade åtgärderna en fördelningspolitisk inriktning. som bygger på solidaritet med de svagaste i samhället och en fördelning efter bärkraft av åtstramningens bördor.

Det sägs ofta i debatten att felet med den svenska ekonomin inte är att den offentliga sektorn är för stor utan att den utlandskonkurrerande sektorn — i första hand industrin — är för liten. Jag vill gärna instämma i detta. Utvecklingen inom den ena sektorn är emellertid beroende av utveckling-

Prop. 1980/81: 20 4

en i den andra. Men jag vill då samtidigt framhålla, att ett villkor för näringslivssektorns tillväxt är en offentlig sektor som inte expanderar i samma takt som vi varit vana vid sedan många år. När den totala resurstillväxten tenderar att sjunka både internationellt och i vårt land blir en kombination av industriell tillväxt och minskat beroende av dyr, importcerad olja nödvändig.

Regeringens besparingsförslag inom den offentliga verksamheten avser att bereda utrymme för de investeringar och den produktionsökning inom den utlandskonkurrerande sektorn, som är en förutsättning för tryggad sysselsättning och välfärd i vårt framtidssamhälle. Besparingsförslagen åtföljs av förslag till åtgärder som stimulerar till investeringar och andra offensiva insatser i vårt näringsliv.

Men inga stimulansåtgärder kommer att vara tillräckliga för att rätta till bytesbalansen om vi inte samtidigt förmår hålla kostnadsutvecklingen inom sådana gränser att den möjliggör de sänkningar av våra relativa priser som är nödvändiga för att återvinna förlorade marknadsandelar och erövra nya marknader. Också ur denna synvinkel är det angeläget att budgetunderskottet kan minskas. Ett stort budgetunderskott är inflationsdrivande. Stora budgetunderskott och omfattande utlandsuppläning pressar likaså upp räntan.

Det är för att hålla nere inflationen och öka konkurrenskraften, som vi måste ta lärdom av erfarenheterna från den förra oljekrisen. När priset på importerad olja stiger i förhållande till det pris vi kan få för våra egna exportprodukter, måste vi exportera mera varor och tjänster för att betala samma eller till och med en något minskande mängd olja. I motsvarande mån finns det mindre varor och tjänster tillgängliga för att svara mot vår egen förbrukning. Därför måste vi anpassa våra inkomster till den nivån. Annars riskerar vi att inflationen ökar, investeringarna minskar och oljeefterfrågan på sikt skapar förutsättningar för en ny oljekris.

Arbetsmarknadens parter har ett stort eget ansvar för kostnadsutvecklingen. I syfte att underlätta den kommande avtalsrörelsen har regeringen tagit upp överläggningar med arbetsmarknadens huvudorganisationer. Det nuvarande stora underskottet i vår bytesbalans och statens budgetunderskott tillåter inte ett totalt sett sänkt skatteuttag. Däremot kommer höstriksdagen att föreläggas förslag om skatteomläggningar, som kan underlätta den kommande avtalsrörelsen.

Det finns inga genvägar till ekonomisk stabilitet och balans gentemot utlandet. Ett land som Sverige, som i så hög grad bygger sitt välstånd på ctt fritt internationellt varuutbyte, kan inte lösa sina problem genom importrestriktioner och på det sättet lasta över svårigheterna på sina handelspartners.

Ansträngningarna att vinna marknadsandelar på exporten genom förstärkt konkurrenskraft måste förenas med en strävan att vinna tillbaka vad svenska tillverkare förlorat på hemmamarknaden. Många företag, inte

Prop. 1980/81: 20 5

minst underleverantörer inom verkstadsindustrin. slogs ut under 1975-76 års kostnadskris. Det har bl. a. lett till att importinnehåltet i våra exportvaror har ökat, något som i sin tur ytterligare minskat möjligheterna att

genom export återställa den externa balansen. Detta kräver inte minst att

vi stimulerar kunskapsuppbyggnad och nyetablering. en viktig uppgift för

statsmakterna.

Energiförsörjningen utgör i detta sammanhang likaledes ett mycket viktigt område. De dramatiskt ökade oljepriserna har genom vårt höga oljeberoende skapat stora problem för vår ckonomi. Men höjda cnergipriser erbjuder samtidigt starka privat- och företagsekonomiska motiv för att hushålla och spara bättre. Det medför att bidragsdelen i det statliga energi- ' sparstödet i princip kan avvecklas både inom bostads- och industrisekto-

rerna. Försörjningen med lånekapital kommer samtidigt att förbättras. För

detta ändamål avser regeringen senare bl.a. att föreslå att en oljeersätt-

ningsfond inrättas. Bidragen reserveras i fortsättningen för stöd till utveckling av prototyper och demonstrationsanläggningar och till utvidgad forskning. De höjda oljepriserna har också ökat de Kommerstelta förutsättningarna för användning av inhemska bränslen som ved, torv och flis. En snabb introduktion av inhemska och förnybara bränslen ger inte bara positiv

effekt på vår handelsbalans. Man får också ökade sysselsättningstillfällen i

de delar av landet, där tillgången på arbete är begränsad. Både från

regionalpolitisk och samhällsekonomisk synpunkt är en sådan satsning angelägen.

Sysselsättningen är i dagsläget högre än någon gång tidigare. Vid internationell jämförelse har Sverige lyckats utomordentligt väl i kampen mot arbetslösheten. För att även i framtiden kunna bevara en hög sysselsättning måste vi återställa balansen i ekonomin. Erfarenheterna från vår omvärld visar detta. Endast de länder, som kunnat upprätthålla långsiktig balans gentemot utlandet och en läg inflationstakt genom att bevara ett

konkurrenskraftigt kostnadsläge. har förmått att hälla arbetslösheten nere på den nivå som vi har i Sverige.

Långsammare tillväxt i industriländerna under 1980-talet och den förestående internationella konjunkturnedgången kan dock skapa problem för

sysselsättningen. Vårt land har utvecklat en i internationellt perspektiv mycket ambitiös arbetsmarknadspolitik, industripolitik och regionalpoli-

tik. vars alla resurser regeringen är beredd att snabbt sätta in vid behov.

Det behövs mer än 100000 nya jobb inom den utlandskonkurrerande

sektorn i svenskt näringsliv för att den skall bli stor nog att betala vår import. En svårighet ligger i att alltför få idag vill ta arbete i industrin. En

viktig uppgift är därför att genom förbättrad yrkesutbildning. undertättad

övergång mellan skola och arbetsliv, breddning av kvinnornas arbetsmarknad, förstärkta ekonomiska incitament och — sist men inte minst — attityd-

Prop. 1980/81: 20 6

förändringar öka intresset för industriarbete. Bara därigenom är det möjligt

att åstadkomma den kapacitetsökning i näringslivet, av vilken i sista hand

också den offentliga sektorns utveckling är beroende. Sverige är ingalunda ensamt om sina balansproblem. Liknande svårigheter plågar de flesta andra industriländer. Alla dessa länder kommer under

1980-talet att möta djupgående krav på omställningar: ingen vill. när allt kommer omkring, varaktigt leva på kommande generationers välfärd.

Överallt i industrivärlden erfar man nu hur lätt det varit för arbetsmarknadsparterna samt för stat och kommun att fördela det överskott som skapats genom en snabb industriell tillväxt, och hur mycket svårare det är att anpassa sig till snävare ekonomiska ramar.

Då ställs solidariteten på prov. Där har vi svenskar, genom vår grundläg-

gande värdegemenskap, en stor fördel. Jag vill understryka att solidariteten nu kommer att prövas hårdare än tidigare: det gäller intresscorganisationernas förmåga att se till hela samhällets bästa, de ekonomiskt bättre ställdas solidaritet med svagare grupper och de politiska partiernas förmå-

ga att avstå från orealistiska överbud.

Prop. 1980/81: 20 7

Chefen för ekonomidepartementet, statsrådet Bohman, anför:

2¶Den ekonomiska politiken

2.1 Den allmänna bakgrunden

Under 1950- och 1960-talen präglades den svenska samhällsekonomin av snabb ekonomisk tillväxt. Standarden steg år efter år. Vär exportindustri

hävdade sig väl på de internationella marknaderna. Den fortgående Jibera-

liseringen av den internationella handeln medförde stora fördelar för vårt

tand. Vi befäste vär position som ett av världens rikaste länder.

Till välståndsutvecklingen medverkade flera olika företeelser. Efter andra världskrigets slut hade Sverige en oförstörd produktionsapparat. Vi förfogade över varor som omvärlden efterfrågade — malm, stål och skogsprodukter. Vi hade en tekniskt kvalificerad och väl utvecklad verkstadsin-

dustri. Vi hade genom vattenkraften god tillgång till billig energi.

växte fram. Vi byggde undan för undan ut den offentliga sektorn och kunde därmed erbjuda medborgarna ett rikt utbud av offentlig service främst på

sjukvårdens, åldringsvårdens och utbildningens områden. Vårt socialför-

säkringssystem vävde ett finmaskigt nät för att ge medborgarna trygghet i livets olika skiften. På arbetsmarknaden kunde konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare i allmänhet lösas genom centrala förhandlingar. Få länder har i så hög grad som Sverige varit förskonade från uppslitande arbetsmarknadskonflikter.

under 1970-talet. Den ekonomiska tillväxten gick långsammare. De kraftigt höjda oljepriserna skapade stora underskott i vår bytesbalans. Inflationstakten ökade. Svensk industri mötte växande svårigheter i den internationella handeln. Utvecklingen ledde till att vi fick en i förhållande till vår import otillräcklig produktionskapacitet.

Till betydande del sammanhängde givetvis dessa problem med utvecklingen i vår omvärld. De höjda oljepriserna drabbade samtliga industriländer och medverkade till ökad ekonomisk instabilitet och lägre tillväxt i flertalet länder. Världshandeln utvecklades långsammare än tidigare.

På en rad punkter var emellertid utvecklingen i Sverige under 1970-talet mindre gynnsam än i flertalet jämförbara länder. Den totala produktions-

tillväxten blev, som framgår av nedanstående tablå, blott något mer än

hälften av OECD-genomsnittet. Detsamma gäller exportutvecklingen. Särskilt svag blev industriproduktionens tillväxt. Flera av vära traditionellt

viktigaste industribranscher drabbades mycket hårt av den dåliga interna-

tionella utvecklingen under 1970-talet.

Prop. 1980/81: 20 8

En jämförelse mellan Sverige och OECD under 1970-talet

Årlig procentuell tillväxt av

Grundorsakerna till den svaga svenska utvecklingen under 1970-talet måste sökas inom landets gränser. De kraftiga balansbrister vi nu har förstärktes som en följd av överbryggningspolitiken 1975 och 1976. Den totala konsumtionen, offentlig såväl som privat, ökade då långt snabbare än vår produktionskapacitet och det gap som då uppstod har därefter bestått. Detta belyses av diagram I som anger utvecklingen av vår bruttonationalinkomst (BNI och den totala konsumtionen under 1970talet. De synliga tecknen på detta gap är vårt bytesbalansunderskott som nu kan beräknas uppgå till 4,5 76 av BNP samt våra låga investeringar.

Det är således summan av privat och offentlig konsumtion som blivit för stor i relation till vår produktion. Totalt har den privata konsumtionen ökat

Diagram 1. BNI och total konsumtion 1970-1980 1975 års priser, index: 1970=100

= Total konsumtion

”

S

1201 or 7

/

1107 z BNI

pp

100]

90 L

| HE Ko AA HA [fr a

1970 1972 1974 1976 1978 1980

Prop. 1980/81: 20 9

Diagram 2. De offentliga utgifternas andel av BNP Löpande priser

med 24 per år under 1970-talet. Även den privata konsumtionen har

emellertid drivits fram av en snabb ökning av de offentliga utgifterna.

Medan reallönerna efter skatt endast ökat långsamt har nämligen den dei

av den privata konsumtionen som finansierats via de offentliga budgeter-

na, således pensioner och olika former av bidrag, ökat snabbt.

Av diagram 2 framgår hur de offentliga utgifterna i förhållande till BNP utvecklats under de senaste 15 åren. 1965 uppgick de till något mer än 1/3

av BNP. 1970 hade andelen stigit till 43 §c och 1980 motsvarar de offentligt finansierade utgifterna inte mindre än 2/3 av BNP. Under 1970-talet ökade

de offentliga utgifterna i reala termer med ungefär 6 7:1 genomsnitt varje år

under det att BNP-tillväxten stannade vid blott 29z. Detta innebär att

tillväxten i de offentliga utgifterna under 1970-talet tog i anspråk mer än hela BNP-tillväxten. Härav följer i sin tur att reallönerna endast kunnat uppehållas till priset av växande skuldsättning i utlandet.

Det finns allmänt sett ett samband mellan de offentliga utgifternas andel av BNP och en nations utvecklingsstadium. I de industrialiserade länderna är således andelen regelmässigt väsentligt högre än I andra delar av värl-

den. Inom i-länderna är dock variationerna stora. Som framgår av den detaljerade redogörelsen som chefen för budgetdepartementet senare kom-

Prop. 1980/81: 20 10

Diagram 3. Industrins (1) och kommunernas (K) andel av total sysselsättning (ant. timmar)

AY

30 L 29,1 ; 27,9

I 25,1 I

I

20 É 19,4

15,9 K

12 ,3 K

10 FE K

1970 1975 1979

mer att lämna finner man vid internationell jämförelse att Sverige inte endast har den högsta andelen för offentliga utgifter utan att denna andel också ökat snabbare än i något annat land. De vikigaste faktorerna bakom denna utveckling har varit följande.

1. Kommunernas konsumtionstillväxt låg under hela 1970-talet omkring

eller över 422 varje år. Den genomsnittliga siffran är 4.795 om året.

Tillväxttakten belyses också av den snabba ökningen av antalet anställda.

Medan sysselsättningen inom industrin minskade under 1970-talet med nära 100000 personer, uppgick ökningen i den kommunala sektorn till mer

än 400000 personer. Som framgår av diagram 3 minskade som en följd

härav industrins andel av antalet arbetade timmar dramatiskt. 2. Antalet ålderspensionärer ökade under 1970-talet med nära 45. I huvudsak beror detta på rent demografiska faktorer. men 1976 års sänk-

ning av pensionsåldern lämnade också sitt bidrag. Av fördelningspolitiska

skäl ökades också pensionsbeloppen. Slutresultatet blev en tillväxt av

pensionsutgifterna med i genomsnitt ca 86 per år i reala termer.

3. Också övriga inkomstöverföringar till hushållen undergick en betydande ökning. Regler för förtidspensionering och sjukförsäkring. lagstftning om ledighet av olika slag samt en ambitiös arbetsmarknadspolitik påverkade produktions- och produktivitetsutvecklingen och bidrog till att

antalet personer som får sin huvudsakliga inkomst genom överföringar

Prop. 1980/81: 20 uu

från staten eller socialförsäkringssektorn ökade kraftigt. Inkomstöverföringar (andra än pensioner) ökade med ca 8246 per år i reala termer. 4. För att hålla uppe sysselsättningen under den senaste lågkonjunkturen, hålla kvar yrkesutbildad arbetskraft i företagen och åstadkomma en

smidig strukturomvandling gjordes vidare betydande industri- och arbetsmarknadspolitiska satsningar.

Det säger sig självt att denna utveckling som innebär att de offentliga

utgifterna stiger snabbare än hela tillväxten av BNP inte kan fortsätta. För att finansiera de växande offentliga utgifterna har en fortlöpande

höjning av skattetrycket erfordrats. Enbart mellan 1970 och 1977 ökade den s.k. skattekvoten — dvs. de totala skatterna i förhållande till BNP — från 41 till över 536. För 1979 kan skattekvoten uppskattas till 52,9 92. Trots detta har den offentliga sektorns inkomster inte kunnat hålla jämna

steg med utgifterna. Sparandet inom den offentliga sektorn har successivt minskat och det statliga budgetunderskottet har ökat snabbt. Underskottet i den statliga budgeten har nu blivit så stort att stabiliteten i vår ekonomi allvarligt hotas. Ett underskott av den storlek vi nu har och kan tvingas leva med under de närmaste åren lägger en tung börda på

kreditpolitiken. Om en kraftig och inflationsdrivande likviditetsökning skall kunna förhindras. måste underskotten i största möjliga utsträckning finansieras utanför banksystemet. Detta — liksom vårt stora bytesbalansunderskott — framtvingar ett högre ränteläge än vad som annars vore behövligt. I sin tur försvårar detta cn nödvändig utbyggnad av den konkur-

rensutsatta sektorn.

Hushållens realinkomster efter skatt har under 1970-talet kunnat hållas uppe genom inkomstöverföringar vilka medverkat till att öka på påfrestningarna på statsbudgeten. En fortsatt utveckling med kraftigt stigande

budgetunderskott kan emellertid, som redan framhållits. inte längre fort-

sätta. Om den ekonomiska politiken skulle inriktas på att i första hand genom ytterligare skatteskärpningar få ned budgetunderskottet skulle detta medföra kraftigt sänkta reallöner efter skatt. Den hittillsvarande trenden när det gäller den offentliga utgiftsökningen är enbart av detta skäl inte förenlig med långsiktigt stabil ekonomisk utveckling. Därför måste budgetunderskottet angripas genom en stram utgiftspolitik och med åtgärder i syfte att förstärka den konkurrensutsatta sektorn.

Det stigande skattetrycket har under 1970-talet tett till allvarliga problem. Det nuvarande skattesystemet är inte heller anpassat till en hög

prisstegringstakt. Vi möter i vårt dagliga liv exempel på hur de höga

marginalskatterna motverkar en ändamålsenlig användning av våra till-

gångar. Den grå eller svarta sektorn i ekonomin befinner sig i tillväxt. Ett

skattesystem som ursprungligen utformats i syfte att åstadkomma en omfördelning från de starka till de svaga i samhället har i ökande grad kommit

att leda till en omfördelning från personer som inte vill eller kan utnyttja

skattesystemet till sin fördel till dem som drar nytta av sådana möjligheter.

Prop. 1980/81: 20 12

Även om kontrollsystemet har utbyggts och kommer att ytterligare förstär-

kas, har medborgarnas anpassning till skattetrycket fått sådan karaktär

och omfattning, att utvecklingen inte torde kunna stävjas enbart genom

nya kontrollåtgärder. Av rättviseskäl och med hänsyn till produktiviteten i

hela samhällsekonomin måste skattesystemet förbättras och marginalskat-

terna sänkas.

Expansionen av de offentliga utgifterna har bidragit till att driva fram en

snabb pris- och kostnadsutveckling i Sverige. En hög inflationstakt har i

sig negativa verkningar på samhällsekonomins funktionssätt och av fördel-

ningspolitisk natur. Därtill kommer de svåra stabiliseringspolitiska problem som skapas av en snabb pris- och kostnadsökning. Detta illustreras av utvecklingen 1975 och 1976 då Sverige till skillnad från de flesta andra

länder bedrev en mycket expansiv ekonomisk politik.

Dessa år steg arbetskraftskostnaderna per timme i den svenska industrin

med ca 12761 jämförelse med OECD-länderna i övrigt. Produktions- och

produktivitetsutvecklingen försvagades. Arbetskraftskostnaderna per producerad enhet steg med inte mindre än 2092 mer än i omvärlden.

Den ogynnsamma kostnadsutvecklingen och motsvarande prishöjningar på svenska produkter ledde till att vår industri förlorade andelar av världs-

handeln. Både på export- och hemmamarknaderna uppkom andelsförlus-

ter. Den sjunkande efterfrågan på våra industrivaror motsvarades av en

nedgång i industriproduktionen fr.o.m. 1975 och fram till slutet av 1977.

Industriproduktionen sjönk under dessa år med 7 Zz.

Våra balansproblem har allvarligt skärpts till följd av de kraftiga oljepris-

höjningarna. Den fortskridande ekonomiska tillväxten under 1950- och

1960-talen gjorde Sverige allt mer beroende av importerade bränslen. När vårt land liksom övriga industrinationer drabbades av de kraftiga oljeprishöjningarna i slutet av 1973, var Sverige en av världens mest oljeberoende stater. Medan kostnaderna för vår oljeimport 1972 motsvarade 1,92 av BNP, hade siffran två år scnare stigit till nära 596. Under förra året och i början av detta år steg oljepriserna återigen kraftigt. För 1980 beräknas

oljeimporten motsvara inte mindre än 6,3 Z av vår samlade produktion.

Den fundamentala bristen på balans i vår ekonomi och den akuta krisen inom vårt näringsliv framtvingade betydande justeringar av den svenska

kronan under 1977 och en åtstramning av den ekonomiska politiken. Därmed skapades förutsättningar för en återhämtning fr. o. m. slutet av 1978.

Industrins konkurrenskraft förstärktes och produktionen ökade. Handelsbalansen förbättrades och inflationens tidigare höga stegringstakt gick snabbt ner. Återhämtningen blev emellertid i vissa hänseenden icke desto mindre en besvikelse. Även om svenska företag icke längre förlorade andelar utomlands och på hemmamarknaden, återvann de endast i ringa utsträckning tidigare förlorade marknadsandelar. Innevarande år överstiger vår industriproduktion blott marginellt produktionen under föregående högkonjuktur 1974—1975. Under ett decennium då vi skulle behövt

Prop. 1980/81: 20 13

bygga ut vår industri har den istället minskat sin andel av produktion och sysselsättning. Denna tendens har vi inte lyckats bryta under den nu avslutade konjunkturuppgången.

Sammanfattningsvis har tendenserna under 1970-talet drivit fram krattiga balansbrister i vår ekonomi. Vi har ett oacceptabelt underskott i vår

bytesbalans liksom i den statliga budgeten. Våra offentliga utgifter växer

för snabbt. Vår industrisektor är för liten och våra investeringar är för låga. Dessa balansbrister måste hävas.

Ju längre de erforderliga åtgärderna skjuts på framtiden, desto svårare

kommer våra problem att bli. Detta beror bl. a. på att vår skuld till utlandet

successivt ökar vilket medför en snabbt ökande räntebörda. som begränsar

vår konjukturpolitiska handlingsfrihet. Om kraftfulla åtgärer genomförs,

har vi dock goda möjligheter att lägga en ny fast grund för fortsatt

välståndsutveckling. Utan sådana åtgärder kan vi däremot få en utveck-

ling, som det blir allt svårare att få under kontroll. Detta belyses av att de offentliga utgifternas andel av den totala produktionen växt så snabbt, att vid hittillsvarande tendenser redan mot slutet av 1980-talet nära nog hela BNP skulle erfordras för att täcka de offentliga utgifterna. Självfallet kommer detta inte att inträffa. Bryts inte utvecklingen nu genom planerade åtgärder, kommer den att brytas senare genom att en stark försämring av

våra ekonomiska förutsättningar ställer krav på mycket drastiska åtgärder.

Det är mot den bakgrund jag här tecknat som regeringen idag framlägger sitt besparingsprogram. Det innebär en omfattande begränsning av de

statliga utgifterna i förhållande till långtidsbudgeten. Programmet måste följas av ytterligare åtgärder på den statliga sidan. Även den kommunala

utgiftstakten måste begränsas. Inom den kommunala sektorn återfinnes

större delen av den offentliga konsumtionen. Omkring 1/4 av vår samlade produktion tas i anspråk av våra kommuner.

Eftersom det för balans krävs att den totala inhemska konsumtionens ökning begränsas, måste den offentliga sektorn ta sin del, om inte bördan på den privata konsumtionen skall bli alltför stor.

Anpassningsprocessen underlättas givetvis om den kan ske inom ramen för stigande produktion. Den utlandskonkurrerande sektorn måste vitaliseras för att hindra att uppbromsningen av den inhemska efterfrågan leder

till stora påfrestningar på vår sysselsättning. Det är bl.a. därför som en

omläggning måste komma till stånd inom det skattepolitiska området och

ekonomins funktionsförmåga förstärkas i olika avseenden. Vi måste bättre

än vad nu är fallet ta tillvara de obestridligen goda betingelser som vi har I våra naturtillgångar, i en tekniskt kvalificerad industri. i mänsklig arbetslust och initiativförmåga och i en nedärvd strävan att i samförstånd komma

till rätta med nationens svårigheter.

Innan jag redogör för olika åtgärder ägnade att förstärka förutsättningarna i dessa hänseenden övergår jag att mera i detalj beskriva den internationella konjukturutvecklingen och den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1980.

Prop. 1980/81: 20 14

2.2 Det internationella läget

I den bild av den internationella konjunkturutvecklingen som tecknades i årets reviderade finansplan var det mest markanta inslaget den annalkande lågkonjunkturen. Den hade visserligen fördröjts av en oväntat stark efterfrågan under 1979 och början av 1980, men förutsattes komma till tydligt uttryck under sommarhalvåret. Därefter skulle följa ett svagt andra

halvår med negativ tillväxt i OECD-området. De konjunkturdata som nu

föreligger bekräftar i allt väsentligt denna bild. Nedgången i aktiviteten blev — när den väl inträffade under andra kvartalet — starkare än väntat. Detta gäller i synnerhet utvecklingen i Förenta staterna. För helåret 1980 torde OECD-ländernas tillväxt komma att svara mot den i den reviderade

finansplanen angivna siffran, dvs. ca 12.

Nu aktuella bedömningar tyder på att konjunkturen kommer att plana ut i Förenta staterna under andra halvåret 1980 och vända uppåt kring årsskiftet. De europeiska ekonomierna synes släpa efter med ett eller två kvartal. Nedgångsfasen torde där inträffa under hösten och en stabilisering ske under första halvåret 1981. Under andra halvåret 1981 skulle aktiviteten i OECD-området mera allmänt stabiliseras och börja expandera. Mycket tyder emellertid på att återhämtningen blir svagare än vad som är normalt i denna fas av konjukturcykeln. Med den väntade svaga tillväxten under

första halvåret 1981, beräknas BNP-ökningen under helåret 1981 stanna vid 1-11/24.

Vid en bedömning av de fortsatta tillväxtutsikterna spelar inflationen en

avgörande roll. Inflationsbekämpningen ges högsta prioritet i de tongivan-

de ländernas ekonomiska politik. Därför kan, som ett positivt inslag i en annars tämligen dyster bild. noteras att inflationstakten bromsats in påtagligt under de senaste månaderna. Mellan april och juli har ökningen av konsumentprisindex i de sju största OECD-länderna avtagit från 13.92 till

11,8 22 på tolvmånadersbasis. Delvis kan detta förklaras av tillfälliga faktorer. En så viktig drivkraft för inflationsprocessen som lönerna har emeller-

tid under perioden efter den senaste oljeprischocken uppvisat en klart återhållsam utveckling. I de större OECD-länderna har de nominella löneökningarna legat på eller under konsumentprisernas ökningstakt.

En kvarstående riskfaktor för inflationen och hela konjunkturförloppet utgör oljeprisernas utveckling. Ekonomiska faktorer — den låga aktivitetsnivån I världsekonomin samt de vältyllda lagren hos oljekonsumenterna —

talar för oförändrade eller t.o.m. temporärt fallande reala priser på olja

under resten av året och 1981. Eftersom även politiska faktorer i hög grad

spelar in vid oljeprissättningen, kvarstår dock en betydande osäkerhet

beträffande den fortsatta prisutvecklingen. Utvecklingen i Mellanöstern under de senaste veckorna har än en gång understrukit den osäkerhet som vidlåder alla prognoser om oljetillförsel och oljepriser. Ett avbrott i oljetill-

förseln från Gulfstaterna skulle få mycket allvarliga återverkningar. En

Prop. 1980/81: 20 15

negativ faktor för inflationsutsikterna är vidare de amerikanska livsmedelsprisernas starka uppgång under den senaste tiden. De kommer att slå igenom i konsumentledet och driva upp inftlationstakten. För övriga råvaror är en lugn utveckling att förutse, så länge lågkonjunkturen varar. Sammanfattningsvis bedöms en inbromsning av inflattonstakten komma

till stånd från 1292 1980 till 922 1981.

Den ckonomiska politiken i de större länderna är nu mycket restriktiv och tar sig främst uttryck i en stram penningpolitik. Politiken syftar i första hand till att förhindra att oljeprishöjningarna föranleder kompensatoriska löne- och prisökningar. Den bygger vidare på övertygelsen att en stabil

framtida tillväxt är omöjlig om inte inflationstakten nedbringas, inte minst

anses näringslivets investeringsbenägenhet vara beroende härav. Erfarenheterna från inflationsvågen under uppgången 1978/1979 anses också tyda på att den lediga kapaciteten i ekonomierna — den höga arbetslösheten till trots — är så begränsad att en försiktig ckonomisk politik är nödvändig. Så länge inte mera påtagliga resultat vunnits i kampen mot inflationen finns därför ingen grund att anta att den hittillsvarande politiken skulle läggas

om.

De mindre länderna har som grupp. genom oljeprishöjningen och sin bristande konkurrenskraft. drabbats av mycket stora bytesbalansunderskott. För 1981 förutses att de stora OECD-länderna sammantagna kommer att vara i balans medan de mindre OECD-länderna kommer att få bära hela OECD:s underskott på i storleksordningen 25 miljarder dollar. Underskottet kommer tillsammans med inflationsutvecklingen att starkt begränså handlingsfriheten för den ekonomiska politiken i flertalet av de mindre länderna.

Den väntade svaga tillväxten under 1981 kommer att bäras upp av en svag men fortsatt posiliv utveckling för den privata konsumtionen när inflationen bromsas in. Den offentliga efterfrågan kommer i flertalet länder att tillåtas expandera endast långsamt.

Näringslivsinvesteringarna väntas minska men till följd av löneutvecklingen som i stor utsträckning varit långsammare än inflationen, företagens relativt goda finansiella situation, samt behovet av energisparande investeringar torde nedgången inte bli tillnärmelsevis lika stark som under förra

lågkonjunkturen.

Den internationella lagercykeln är f.n. inne i en negativ fas och bidrar därmed till efterfrågebortfallet under innevarande halvår. Lagerhållningen vid början av denna lågkonjunktur bedöms allmänt ha varit lägre än under 1973/1974. Anpassningen av lagernivåerna beräknas vara avslutad under

hösten 1980 i Förenta staterna och under vären 19811 Västeuropa.

Utrikeshandeln väntas under 1981 fortsätta att ge ett posituivt bidrag till

BNP-tillväxten, främst p. g. a. att exporten ökar från OECD-länderna till

OPEC-staterna. Samtidigt förblir importen till OECD fortsatt svag.

Den svaga produktionsökningen i området kommer att leda till en ytterli-

Prop. 1980/81: 20 16

gare försämring av sysselsältningssituationen. Den genomsnittliga arbets-

lösheten i OECD-området beräkas stiga från ca 20 milj. arbetslösa vid

ingången av 1980 till 23 milj. under 1981.

Här givna prognoser är behäftade med en rad osäkerheter. som merendels pekar i negativ riktning. Först och främst har såväl den underliggande konjunkturutvecklingen som den restriktiva politiken i de större länderna synkroniserats mer än vad som allmänt antogs i början av året. Då det

inbördes beroendet OECD-länderna emellan är stort och då politiken

huvudsakligen inriktas på en restriktiv penningpolitik, vars effekter är

svåra att bedöma, finns risk för att efterfrågeminskningen blir starkare än

vad som här antagits. Andra osäkerhetsfaktorer är förutom oljepriserna

utvecklingen av efterfrågan från länder utanför OECD-området. Världs-

handelns tillväxt väntas bromsas in kraftigt från 77: 1979 till 3—4 "7: 1980 och 1981. I-ländernas och de icke-oljeproducerande ländernas importtill-

växt kommer att bli svag. Expansionen av världshandeln bärs upp av en

stark importökning i de oljeproducerande länderna.

Aktiviteten i Förenta staternas ekonomi sjönk mycket kraftigt under andra kvartalet i år. Under sommaren har ett antal tecken på återhämtning noterats. Med den nuvarande höga inflationstakten på omkring 1057 och med de uppsatta restriktiva målen för penningmängdens tillväxt tyder emellertid allt på att aktiviteten förblir svag under andra halvåret 1980. En

försiktig återhämtning förutsätts äga rum första halvåret 1981. Konsumentprisökningarna förväntas avsakta fråm till mitten av 1981. då de kan komma att ligga 104 över 1980 års nivå.

I Japan har den inhemska efterfrågan ersatts av exporten som drivande kraft till den ekonomiska aktiviteten. Under den kommande tolvmånadersperioden väntas såväl export som offentliga investeringar öka. medan den privata konsumtionen förutses ytterligare försvagas under hösten för att därefter stiga under första halvåret 1981. För de privata investeringarna väntas en fortsatt avmattning under hela perioden. En nedgång i den ekonomiska aktiviteten under andra halvåret 1980 väntas följas av en

återhämtning redan första halvåret 1981.

Trenden mot minskad ekonomisk aktiviet i Förbundsrepubliken Tyskland väntas bestå under hösten för att brytas under första halvåret 1981.

Både de privata investeringarna och den privata konsumtionen försvagas

under andra halvåret 1980. Försvagningen väntas fortgå för de privata

investeringarna under första halvåret [981 medan hushällens efterfrågan

stärks bl. a. beroende på utlovade skattesänkningar. Den vikande ökningstendensen för konsumentpriserna antas bestå in i 1981.

För Storbritannien förutses en fortsatt svag utveckling fram till mitten av 1981. Industriinvesteringarna och industriproduktionen kommer att

ytterligare sakta av. Den svaga inhemska efterfrågan och oljeinkomsterna

väntas dock leda till ett bytesbalansöverskott 1981. Den förda politiken

kan också väntas leda till en sänkning av inflationstakten. samtidigt som

arbetslösheten ligger kvar på en mycket hög nivå.

Prop. 1980/81: 20 17

Den totala produktionstillväxten har varit väl hävdad i såväl Norge som Finland under året. BNP beräknas öka med ca 4,5 Se resp. nästan 7 1980. Även om takten väntas avta i båda länderna nästa år, kommer BNPtillväxten att väsentligt överstiga den för OECD genomsnittliga. I Norge antas den vikande utlandsefterfrågan i ökande grad kompenseras av en stark inhemsk efterfrågan. Den finska ekonomin kännetecknas f.n. av högt kapacitetsutnyttjande och snabb tillväxt av såväl inhemsk efterfrågan som export. De ekonomisk-politiska åtstramningspaketen i Danmark 1979 och 1980 har lett till en kraftigt minskad efterfrågan. Totalproduktionen förutses minska 1980 trots en relativt stark exportutveckling och väntas inte heller visa någon tillväxt 1981.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och länderområden 1980—1981 Årlig procentuell volymförändring

Förbundsrepubliken

2.3 Konjunkturutvecklingen och den ekonomiska politiken under 1980

Regeringen har i finansplanerna under 1980 ingående diskuterat de balansproblem som präglar den svenska ekonomin men också samtidigt pekat ut huvuddragen i den politik som på sikt kan föra vårt land ut ur svårigheterna. Det råder bred cnighet om att en lugn löneutveckling är nödvändig för återställd balans. Den ekonomiska politiken inriktades därför på att nå en låg löneökning 1980. När regeringen för ungefär ett är sedan utformade sitt förslag till sänkt direkt inkomstbeskattning var syftet att underlätta årets avtalsförhandlingar. Dels garanterade indexregleringen att endast reala, inte nominella, inkomstökningar skulle leda till höjd skatt, dels sänktes marginalskatterna med ca 2,5 miljarder kr. med tyngdpunkten på de inkomstlägen där det stora antalet löntagare befinner sig. För en inkomsttagare med en bruttoinkomst på 60000 kr. och genomsnittlig kommunalskatt betydde detta att skatten sänktes vid årsskiftet med ca 1400 kr.. vilket motsvarade en höjning av nettolönen med 3 44.

Ytterligare åtgärder vidtogs i mars. Regeringen åtog sig då att föreslå riksdagen en ytterligare lättnad av inkomstskatten om närmare I miljard kr. i skiktet 40000--80 000 kr. Därtill skulle den kompensation till jordbru- 2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20

Prop. 1980/81: 20 18

ket som enligt jordbruksavtalet utgår per den 1 juli bekostas med budgetmedel och inte genom höjda priser i konsumentledet. Vidare skulle ett allmänt prisstopp råda till årets slut. Allt byggde på förutsättningen att de

nya avtalen träffades på i stort sett oförändrade villkor.

Det kan i efterhand konstateras att avtalen, i kombination med de

finanspolitiska åtgärder som krävdes för att få slut på storkonflikten,

medförde en betydande ökning av efterfrågan under 1980. Vi fick inte

heller en nödvändig förbättring av vär konkurrenskraft.

Den bedömning av industriländernas ekonomiska utveckling under den närmaste 12-månadersperioden som OECD-sekretariatet presenterade un-

der sommaren utvisade att den inhemska efterfrågan i Sverige skulle stiga väsentligt mer än vad som var fallet i andra OECD-länder. Allvarliga varningssignaler kom också via handelsbalansen som under de första sju

månaderna medförde ett underskott på närmare 7 miljarder kr. Valutaflödet under första halvåret uppgick vidare till inte mindre än 11 miljarder kr. Även om detta delvis var en följd av konflikten stod det under sommaren klart att den inhemska efterfrågan var alltför hög och att situationen riskerade att förvärras under hösten om inte efterfrågedämpande åtgärder

vidtogs. Sådana åtgärder framstod också som motiverade mot bakgrund av

det närmast överhettade läget inom vissa deltar av arbetsmarknaden.

En ytterligare faktor som visade på ett behov av åtstramning var inflationstakten. I augusti i år låg den på 12,5 Z jämfört med ett år tidigare.

Inflationen förorsakades av den höga efterfrågenivån och den inhemska kostnadsutvecklingen i kombination med genomslaget av 1979 och 1980 års oljeprisstegringar. Sedan årsskiftet 1978/79 har de i konsumentprisindex ingående oljepriserna höjt inflationstakten med 4 procentenheter. Härtill kommer att de bl. a. av hänsyn till den internationella ränteutvecklingen nödvändiga diskontohöjningarna påverkat prisindex med närmare 1,5 procentenheter. Den sänkning av ränteläget i utlandet som skett under senare tid har inte kunnat tillåtas slå igenom i en motsvarande räntesänkning i Sverige p. g. a. budget- och bytesbalansunderskotten.

Under sommaren fanns således flera tecken som klart angav behov av en

åtstramning. Regeringen beslutade därför i augusti att föreslå riksdagen att höja momsen samt vissa punktskatter. Skattehöjningarna motsvarade ungefär 1,50 av den totala inhemska efterfrågan räknat på helårsbasis eller 2,52 av hushållens inkomster. Skattehöjningarna medför att konsumentprisindex på kort sikt höjs med ca 2,52. På längre sikt påverkar

emellertid efterfrågedämpningen inflationstakten positivt.

Sysselsättningen har hittills i år ökat med bortåt 70000 personer över fjolårsnivån. Huvuddelen härav avser den offentliga sektorn, i första hand kommunerna. Endast ca 5000 personer beräknas falla på industrin. Den erforderliga ökningen av den konkurrensutsatta sektorns kapacitet har inte

kommit till stånd i tillräckligt snabb takt. Även om industriinvesteringarna under åren 1979 och 1980 sammantagna ökat med ca 2096 är nivån ändå otillräcklig.

Prop. 1980/81: 20 19

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden har självfallet starkt

påverkat våra möjligheter att uppnå en balanserad ekonomi. I flera steg ökade under 1979 de oljeproducerande OPEC-ländernas genomsnittliga

exportpris för råolja från ca 13 % per fat till ca 23 % per fat vid utgången av året. Även under 1980 steg oljepriset och uppgår f.n. till ca 33 % per fat.

Kostnadsökningen för den svenska oljeimporten sedan 1978 kan beräknas till ca 18 miljarder kr. Oljeprisstegeringarna försämrade, som framgår av följande tablå, handelsbalansen med 15 miljarder kr. mellan 1978 och 1980, sedan hänsyn tagits till reexport av oljeprodukter.

Förändring av handelsbalansen 1978—1980 Miljarder kr., avrundade siffror

Pris- Volym- Summa

föränd- föränd-

Till en del har oljeprisstegringarna motverkats av att priserna på vår

egen export också höjts. Detta medförde en förbättring av handelsbalansen

med 7 miljarder kr. Ett sådant kortsiktigt tillskott till vår handelsbalans är

dock inte så förmånligt som man i förstone skulle kunna tro. Prisstegring-

arna på råvaror är nämligen utpräglat konjunkturberoende och prisstegringarna på bearbetade varor motverkar möjligheterna att vinna marknads-

andelar och därmed lägga grunden till en varaktig exportökning. Volym-

mässigt har importen ökat 9 miljarder kr. mer än exporten. Såväl den

relativt snabba importtillväxten som den långsamma exportökningen sammanhänger med att vi inte kan upprätthålla våra marknadsandelar vid stigande relativa priser på bearbetade varor. För råvarorna har också kapacitetsbegränsningarna spelat en inte oväsentlig roll.

Det som nu sagts om relativ prisstegring avser i första hand 1979. För

1980 är det mycket svårt att med säkerhet uttala sig em pris- och volymut-

vecklingen inom utrikeshandeln, särskilt vad gäller exporten. Statistiken

har påverkats av konflikterna på arbetsmarknaden. Hamnkonflikten torde

i första hand ha drabbat exportvaror med ett lågt pris per viktsenhet,

medan andra transportsätt där varorna har ett högre pris per viktsenhet inte drabbats i samma grad. Detta har medfört en förskjutning i exportens

sammansättning i riktning mot varor med högre priser. Denna förskjutning redovisas I utrikeshandelsstatistiken som en prisstegring. Om man istället studerar utvecklingen av den månatliga index som bygger på ett urval av representantvaror finner man inte samma tendens till relativ prisstegring

för vår export. Om man tar hänsyn till att utrikeshandelsstatistiken således

överskattar prisstegringen och i motsvarande mån underskattar volymök-

Prop. 1980/81: 20 20

ningen kan exporten i år beräknas ligga kvar på 1979 års nivå. Detta är en

betydligt sämre exportutveckling än vad jag räknade med så sent som i proposition 1980 U: 1. Förklaringen ligger i att den internationella efterfrågetillväxten nu synes svagare under andra halvåret och att möjligheterna

att återta de exportförluster vi gjorde under konflikterna nu bedöms som

mindre. - | | |

I konjunkturbarometern från september har exportföretagen redovisat

en avsevärd försämring av cxportorderingången sedan föregående enkät-

tillfälle i juni samt förväntningar för det fjärde kvartalet som är inställda på

en fortsatt nedgång i exportorderna.

En oförändrad total exportvolym innebär att vi torde ha förlorat mark-

nadsandelar motsvarande någon procent av exporten av bearbetade varor. Relativprisstegringen skulle då ha varit av ungefär samma omfattning.

Jag vill i sammanhanget erinra om att statistiska centralbyrån nyligen

har publicerat nya nationalräkenskaper för perioden 1970—1979, vilka i vissa avseenden innebär betydande revideringar av den tidigare statisti-

ken. I görligaste mån har detta beaktats. Jag vill framhålla att även de

reviderade beräkningarna är förknippade med betydande osäkerhet.

En viss osäkerhet råder även om vilken den faktiska importvolymen beräknas bli i år. Här har en ökning med 2,5 4 förutsatts vid en antagen ökning av den inhemska efterfrågan om 3,96. Jag förutsätter då en något högre importbenägenhet i ekonomin än konjunkturinstitutet räknar med. Eftersom importvolymen ökar snabbare än exportvolymen blir utrikeshandelssektorns nettobidrag till produktionen negativt, ca -0,7% av BNP.

Lagerutvecklingen är också ovanligt svår att bedöma. Enligt tillgänglig lagerstatistik skulle lagren inom näringslivet ha ökat med ett par miljarder

kr. i fasta priser under första halvåret i år. Det är emellertid svårt att

exempelvis i konjunkturbarometern finna något stöd för detta. Konjunkturinstitutet räknar med att företagen kommer att tvingas till en ofrivillig

lageruppbyggnad vid en försvagad efterfrågan under andra halvåret. Det förefaller inte troligt att det hittills i år skulle ha ägt rum någon mer

omfattande lageruppbyggnad. Mot bakgrund av företagens erfarenheter av de problem som lageruppbyggnaden under överbryggningsåren medförde finns det anledning förmoda att företagen kommer att vara försiktiga när det gäller att producera på lager när efterfrågan avtar. Jag räknar därför med en något lägre lageruppbyggnad än konjunkturinstitutet gör.

Importpriserna ökar snabbare än exportpriserna, 149 mot 11.32, vil-

ket innebär att bytesförhållandet försämras med 2,4. Underskottet i handelsbalansen uppgick t. o. m. augusti till drygt 8,5 miljarder kr. För hela

1980 torde underskottet komma att uppgå till ca 12 miljarder kr. Det

innebär att underskottet skulle uppgå till ca 900 milj. kr., per månad för

perioden september- december mot 1.1 miljarder kr. i genomsnitt t.o.m.

augusti. Konjunkturinstitutet räknar dock med ett något gynnsammare utfall under dessa månader. Bytesbalansunderskottet skulle enligt mina

Prop. 1980/81: 20 21

beräkningar uppgå till närmare 22 miljarder kr., vilket innebär en fördubb-

ling i jämförelse med 1979. Underskottet uppgår därmed till ca 4,54 av

BNP. Räntenettot ökar nu snabbt och beräknas i år uppgå till 5,6 miljarder kr, en ökning med drygt 2 miljarder kr på ett år.

Den privata konsumtionen har av konjunkturinstitutet beräknats öka

med 1 i år. Detta är en något lägre ökning än vad jag räknade med i

propositionen 1980 U: 1. Med hänsyn tagen till att konsumtionen synes ha minskat under första halvåret innebär det en kraftig uppgång mellan första och andra halvåren. Man bör härvid observera att hushållens disponibla inkomster torde öka med 2 Zi år vilket är mera än vad som tidigare ansetts

troligt.

Den kommunala konsumtionen beräknas öka ungefär i den takt som

tillgängligt material tidigare pekat på. ca 496. Det förefaller emellertid som

om den statliga konsumtionen skulle öka oväntat snabbt, 1.592. Det synes vara fråga om både en ökning av den statliga sysselsättningen och förbrukningen. Den totala offentliga konsumtionen ökar därvid med 3.226 och de

totala offentliga utgifterna med realt sett ca 4,5 2.

Bostadsinvesteringarna beräknas minska med 476. Detta är en kraftig

nedrevidering i jämförelse med tidigare bedömningar. Antalet påbörjade

lägenheter förutses dock inte bli mindre. konjunkturinstitutet räknar med

ca 50000 lägenheter i år. Förklaringen till investeringsnedgången är i stället att nyare statistik baserad på s.k. låneunderlagshandlingar, tyder på att investeringskostnaden per lägenhet blir lägre än vad som tidigare ansetts troligt. Den trendmässiga ökningen vad avser lägenhetsytor, utrustning m.m. synes nu ha brutits. Därmed blir också de totala bostadsinvestering-

arna lägre.

Den totala produktionen, BNP, väntas öka med 2,7 7: under 1980. Detta ansluter i stora drag till den bedömning som gjordes i samband med att förslaget om höjning av mervärdeskatten och vissa punktskatter lades fram. BNP korrigerat bl. a. för förändringar i bytesförhållundet utgör bruttonationalinkomsten, BNI. Denna ökar i år med drygt 296. Den inhemska efterfrågan har dock ökat mer än så, vilket skett till priset av en försämrad bytesbalans.

Prop. 1980/81: 20 22

Appendix

Revideringar i nationalräkenskaperna

Nationalräkenskaperna har sedan den reviderade finansplanen undergått avsevärda revideringar. Dessa beror dels på att ny primärinformation har erhållits, de!s på att statistiska centralbyrån, som svarar för nationalräkenskaperna, genomfört vissa definitions- och klassificeringsändringar. Det bör starkt understrykas att även dessa nya beräkningar är behäftade med stor osäkerhet. Ytterligare revideringar kan komma att ske när materialet har analyserats mer ingående. De viktigare revideringarna av BNP beräknad från användningssidan är följande.

I. Översyn och avstämning av konsumtionsberäkningarna med ledning av den nya hushållsbudgetundersökningen 1978.

bt . Ändrade principer för egnahemsberäkningarna. . Revidering av beräkningarna för offentliga sektorn. BR . Revidering av beräkningarna för bruttoinvesteringar och lager.

'n . Översyn av prisdeflateringen av utrikeshandeln. För vissa bearbetade varor -ersätts enhetsprisindex (pris per kilo eller styck) med en speciellt konstruerad index.

6. Inarbetning av betalningsbalansdelegationens undersökningsresultat i statistiken för import och export av tjänster.

Följande tablå visar de nivåförändringar för olika poster som de nya beräkningarna leder till för 1979. Den privata konsumtionens nivå har höjts med 12 miljarder kr. som följd av resultaten av 1978 års hushållsbudgetundersökning (HBU) samt förändrade beräkningar vad avser egnahemsposten. Den senare punkten innebär att bostadskonsumtionen för egna hem nu bestäms med utgångspunkt i hyresvärdet för hyreslägenheter men med beaktande av kvalitetsskillnader.

Försörjningsbalans 1979 (prel. ) Milj. kr., löpande priser

Enligt nationalräkenskaperna

våren 1980 — sept. 1980 Differens

Statliga bruttoinvesteringar

exkl. bostäder 13 708 14054 + 346

Kommunala bruttoinvesteringar

Prop. 1980/81: 20 | 23

Betalningsbalansdelegationens undersökningar ger anledning att revidera upp exporten av tjänster med närmare 4 miljarder kr. och transfereringsnettot med drygt 4 miljarder kr. Sammantaget innebär de nya beräkningar-

na att BNP-nivån 1979 bör ligga ca 20 miljarder kr. högre än vad som tidigare redovisats.

De nya beräkningarna innebär även att bl.a, BNP justeras upp också för

tidigare år under 1970-talet. Enligt de äldre nationalräkenskaperna skulle

BNP ha vuxit med 1,62 i genomsnitt per år under perioden 1970 — 1979. De nya beräkningarna tyder på en tillväxt om ca 24 per år. För enskilda år är revideringarna större.

BNP beräknas även genom summering av produktionen sektorvis, BNP

från produktionssidan. Här har bl.a. skett en översyn av beräkningarna för småindustrin. Vidare har revideringar gjorts av beräkningarna för byggnadssektorn där det är känt att svårigheterna att uppskatta den faktiska

produktionen är betydande.

BNP beräknad från inkomstsidan har reviderats bl.a. genom utnyttjandet av den s.k. finansstatistiken. Vidare har metodomläggningar skett som innebär att kollektivt pensionssparande inom SPP inte längre räknas som hushållssparande, utan i stället redovisas inom kategorin finansiella institutioner. De nämnda typerna av pensionssparande kommer därmed t nationalräkenskaperna att behandlas analogt med ATP-avgifterna. Denna metodomläggning innebär en sänkning av hushållens sparkvot med 3 procent-

enheter 1978. Tidigare beräknades det totala hushållssparandet som en restpost som kom fram vid jämförelse mellan inkomststatistik och kon-

sumtion enligt omsättningsstatistik. I de nya beräkningarna utnyttjas de uppgifter om hushållssparandet som finns i finansstatistiken och som byg-

ger på kreditmarknadsstatistik. Dessa uppgifter anger att sparandet skulle

ha stigit från drygt 3 miljarder kr. 1970 till 9,5 miljarder kr 1979, ej 24 miljarder kr. som de äldre nationalräkenskaperna angav. Sparandet beräk-

nat på detta sätt tillsammans med konsumtionen enligt de nya beräkningar-

na överstiger emellertid inkomsterna så som dessa framgår av inkomststatistiken. Denna skillnad uppgår till ca 16 miljarder kr. och är dels ett uttryck för osäkerhet i beräkningarna för de olika delarna, dels för att inkomststatistiken inte återspeglar den s.k. dolda sektorn.

Prop. 1980/81: 20 24

2.4¶Den ekonomiska politikens mål och medel

Jag har inledningsvis redogjort för de grundläggande orsakerna till att den svenska ekonomin befinner sig i ett utsatt läge och präglas av ett antal

besvärande balansbrister. De försvårar för oss att uppnå de grundläggande målen för den ekononomiska politiken: god tillväxt. full sysselsättning, låg

inflation, rättvis inkomstfördelning och regional balans.

Jag vill särskilt stryka under de problem det stora bytesbalansunderskot-

tet ställer oss inför: = Det ökar vår känslighet för utifrån kommande konjunktursvängningar

och begränsar våra möjligheter att kompensera en svag utländsk efterfrågan med generell inhemsk stimulans.

— I kombination med underskottet i statsbudgeten medför bytesbalans-

bristen att den räntepolitiska handlingsfriheten begränsas. Sverige tvingas hålla en högre räntenivå än som annars skulle ha behövts. Därmed häm-

mas investeringarna och försvåras den utbyggnad av produktionsappara-

ten som fordras för att trygga framtida sysselsättning och välfärd.

— Eftersom vårt bytesbalansunderskott avspeglar en hög konsumtion och inte en hög investeringsnivå läggs en snabbt växande förräntnings-

börda på framtida generationer.

— Bytesbalansunderskottet försvårar eller omöjliggör för oss att genom

en aktiv växelkurspolitik dämpa utifrån kommande inflationsimpulser. Underskottet i våra utrikesbetalningar medför således allvarliga följder för prisstabilitet och sysselsättning både på kort och lång sikt. Det måste

därför vara en primär uppgift för den ekonomiska politiken att reducera underskottet.

Strategin måste härvid vara att skapa förutsättningar för en exportledd

tillväxt och för att svensk industri skall öka sina andelar på hemmamarkna-

den. Det svenska näringslivets konkurrenskraft och produktionskapacitet måste med andra ord snabbt förstärkas. Annars kan vi omöjligen få ner bytesbalansunderskottet och samtidigt bevara en hög sysselsättning. Det torde emellertid vara orealistiskt att söka åstadkomma den nödvändiga

förbättringen i bytesbalansen enbart genom marknadsandelsvinster. Dessa ansträngningar måste dock kompletteras med en målmedveten energipoli-

tik som succesivt minskar vårt beroende av fossila bränslen och därmed

även vår importnota.

Den internationella konjunkturutveckling som nu kan förutses gör det självfallet svårare att ästadkomma den nödvändiga förbättringen av vår internationella konkurrenskraft. Den ställer krav på såväl statsmakterna

som på arbetsmarknadens parter och kommunerna. Det är statsmakternas uppgift att föra en sådan finans- och kreditpolitik att den samhällsekono-

miska balansen främjas och parterna på arbetsmarknaden får rimliga reala förutsättningar för sina förhandlingar. Parterna mäste å sin sida ta hänsyn till det begränsade reala utrymme som står till förfogande om de långsiktiga

Prop. 1980/81: 20 25

målen för den ekonomiska politiken skall kunna nås. Företagen mäste i sin prispolitik dra nytta av de konkurrensfördelar som en låg kostnadsökning

kan ge. Kommunerna måste hålla sin expansion inom de ramar som sätts av att den utlandskonkurrerande sektorn måste disponera en ökad andel av våra resurser. Det kräver i sin tur självfallet att regering och riksdag

begränsar sina krav på den kommunala verksamhetens omfattning.

En nödvändig förutsättning för att statsmakterna, kommunerna och

parterna på arbetsmarknaden skall handla i samförstånd till gagn för hela

samhällsekonomin är givetvis en bred information om vårt ckonomiska

läge, om hur åtgärder inom olika sektorer påverkar varandra och om

konsekvenserna i framtiden om inte åtgärder vidtas. Regeringen har mot denna bakgrund i mitten av september inlett en serie överläggningar med representanter för arbetsmarknadens parter samt med företrädare för kommun: och landstingsförbundens styrelser.

Genom de skatte- och avgiftshöjningar som nyligen på förslag av regeringen beslutats av riksdagen (prop. 1980 U:1, FiU 1980 U:1) sker en

påtaglig indragning av köpkraft. Den har till syfte dels att reducera under-

skottet i våra utrikesbetalningar och hålla tillbaka valutautflödet, dels att förhindra att efterfrågetrycket i den svenska ekonomin blir alltför stort i

förhållande till vår omvärld. Därmed motverkas en utveckling parallell med den som inträffade under 1975 och 1976, då vårt höga interna relativa

efterfrågetryck ledde till en allvarlig kostnadskris.

De nämnda åtgärderna är emellertid endast en del av en politik som syftar till att långsiktigt återställa balansen i den svenska ekonomin. Därutöver måste en kombination av åtgärder vidtas:

— besparingar på den statliga budgeten

— dämpning av den kommunala expansionen — tryggande av näringslivets kapitalförsörjning och åtgärder för att öka

industrins investeringar — förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt — minskat oljeberoende

— kreditpolitiska åtgärder för att begränsa likviditetstillväxten

Åtgärderna har, genom att skapa förutsättningar för att ekonomin skall fungera bättre, en utpräglat offensiv karaktär. Icke minst gäller detta själva

sparplanen som genom sin inverkan på parternas förhandlingsutrymme, på budgetunderskottet och skattetrycket, och genom sin inriktning på sparande och hushållning, skapar förutsättningar för att vitalisera samhällsekonomin. De åtgärder som nu vidtas måste fullföljas med ytterligare åtgärder

under kommande år, präglade av insikten om att den inhemska konsum-

tionen, privat såväl som offentlig, måste hållas tillbaka, att investeringar och produktion måste stimuleras och att ekonomins funktionsduglighet behöver förbättras.

De balansbrister vi brottas med är av djupgående natur och har sina

Prop. 1980/81: 20 26

rötter långt tillbaka i tiden. De hotar de grundläggande målen för den

ekonomiska politiken och måste utan dröjsmål angripas. Jag vill i detta

sammanhang varna för att låta det förhållandet att vi nu står inför en svag

internationell konjunkturutveckling utgöra motiv för att uppskjuta de strukturellt motiverade åtgärderna.

Skulle t. ex. besparingspaketet urholkas eller den kommunala expansio-

nen bli alltför snabb, kommer alla de fundamentala problem som förorsa-

kas av att de offentliga utgifterna växer alltför snabbt att förvärras. Problemet kan uttryckas på följande sätt. BNP uppgår 1980 till ca 515 miljarder

kr. Vid en tillväxt om 1,5 Zz 1981 skulle BNP i fasta priser öka med ca 8 miljarder kr. De offentliga utgifterna uppgår till ca 335 miljarder kr. eller ungefär 2/3 av BNP. Skulle de öka i samma takt som under 1970-talet, ca 6,5, skulle detta kräva 22 miljarder kr., dvs. mer än hela BNP-tillväxten. Det är uppenbart att denna trend måste brytas.

Den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet utgör omistliga delar av vår välfärd och fyller viktiga behov för människorna. Det är just

för att göra det möjligt för samhällsekonomin att bära upp en offentlig

sektor som dess tillväxt måste hålla sig inom ramen för vad som är samhällsekonomiskt försvarbart. Skulle så icke ske kommer de svagaste

grupperna i samhället att drabbas hårdast.

Om vi inte nu vidtar de åtgärder som behövs kommer de framtida uppoffringar som krävs för att komma ur krisen att bli större. Det finns

många exempel från vår omvärld på att man inte i tid beaktat den varnings-

signal som ett snabbt stigande bytesbalansunderskott innebär och underlåtit att vidta nödvändiga strukturella anpassningsåtgärder. Efter ett uppehållande försvar har resultatet blivit att arbetslösheten ökat dramatiskt. inflationen förvärrats och de fördelningsmässiga motsättningarna skärpts.

Den internationella konjunkturen kommer enligt de bedömningar som nu kan göras att utvecklas svagt under 1981. Den totala tillväxten i OECD-

området beräknas uppgå till ca I. Av flera skäl — förmånligare lagersi-

tuation, betydande investeringsbehov bl.a. i energibesparande syfte och starkare finansiell ställning hos företagen — torde dock konjunkturnedgån-

gen denna gång bli både kortare och mindre djup än etter den första

oljechocken. Därmed skulle förutsättningar föreligga för en mer positiv internationell utveckling under 1982. Den svenska konjunkturutvecklingen

ligger tidsmässigt alltid något efter den internationella p.g.a. den sammansältning som vår export har med sitt relativt tunga inslag av investerings-

varor. Detta innebär att någon mer påtaglig internationell draghjälp i den svenska konjunkturen knappast kan påräknas förrän tidigast under loppet

av 1982. -

Det är då att märka att denna bedömning baseras på ett antagande om i stort sett oförändrat realpris på olja. De senaste veckornas utveckling har

än en gång understrukit hur lätt såväl prisbilden som tillförseln på olje-

marknaden kan rubbas av krig eller andra oroligheter i Mellanöstern.

Prop. 1980/81: 20 27

Skulle den nu pågående krisen medföra att oljeflödet varaktigt minskar,

tiv riktning.

Det är utomordentligt viktigt att vi nu vidtar de strukturella förändringar som behövs i den svenska ekonomin så att vi kan haka på och till fullo utnyttja den internationella konjunkturuppgången när den väl kommer. I den reviderade finansplanen framhöll jag att industrins utveckling under 1979 och 1980 delvis blev en besvikelse. Det traditionella mönstret för konjunkturcyklarna har varit att industrisysselsättningen gått ned i lågkonjunkturer och ökat kraftigt i högkonjunkturer. Ökningen under konjunkturcykelns uppsvingsfas har legat i storleksordningen 60 å 70000 sysselsatta. Uppgången under 1979 och 1980 begränsades till 10000 sysselsatta.

För att kunna bygga ut vår industrisektor måste vi bryta den nedåtgående trend för industrisysselsättningen som vi haft ända sedan mitten av 1960-talet. Det innebär att vi måste skapa sådana betingelser för industrin att sysselsättningsnedgången dämpas i lågkonjunkturerna och, framför allt, att vi i konjunkturuppsvinget får en uppgång som ligger klart över den ökning som varit vanlig under efterkrigstiden. För att vid nästa konjunkturuppgång undvika en upprepning av de senaste årens otillräckliga utveckling av vår industrisektor måste vi redan under lågkonjunkturen beslutsamt genomföra de strukturella förändringar som behövs för att den svenska ekonomin i framtiden skall fungera tillfredsställande.

Härvid spelar utvecklingen av den kommunala sektorn en central roll. Så länge kommunerna tar en alltför stor del av resurstillväxten i anspråk kan den uppgång som krävs i industrisysselsättningen cj komma till stånd. Om inte den kommunala konsumtionsökningen kan bromsas upp, återstår därför ingen annan väg att förbättra bytesbalansen än genom cn mycket hård åtstramningspolitik — med ty åtföljande kraftig uppgång i arbetslösheten — som åstadkommer den nödvändiga förbättringen genom att hälla nere importen.

De närmaste åren kommer att bli mödosamma. Den internationella konjunkturen blir sannolikt svag samtidigt som vär bytesbalanssituation i kombination med underskottet i statsbudgeten gör det omöjligt att generellt stimulera den inhemska efterfrågan. I vad mån vi skall kunna undgå en uppgång i arbetslösheten beror, förutom på den internationella konjunkturutvecklingen, på hur snabbt vi förmår att ställa om vår ekonomi till de krav som reses. Klart är att utvecklingen kommer att ställa stora fordringar på arbetsmarknads- och regionalpolitiken och på en flexibel och väl fungerande arbetsmarknad.

För att återställa balansen i den svenska ekonomin krävs också att kostnadsutvecklingen medger cen förbättring av vår internationella konkurrenskraft. Ju lägre kostnadsutvecklingen blir desto mindre blir påfrestningarna på arbetsmarknaden och desto bättre grund lägger vi för att kunna dra nytta av ett kommande internationellt konjunkturuppsving.

Prop. 1980/81: 20 28

Den dämpning av ökningstakten som måste ske ifråga om både privat

och offentlig konsumtion måste givetvis också ses i ljuset av att startpunkten utgörs av en levnadsstandard som är en av de högsta och mest jämnt fördelade i världen. De uppoffringar som krävs är inte särskilt dramatiska

sedda i ett internationellt perspektiv. Till bilden hör också att ju snabbare vi vidtar de åtgärder som behövs för att återställa balansen i vår ekonomi

desto snabbare kan vi lägga en grund för äterupptagen standardtillväxt.

Den ekonomiska politiken måste självfallet alltid fortlöpande anpassas till den internationella konjunkturutvecklingen. De ingrepp som detta kan

påkalla bör emellertid ske i form av generella finanspolitiska eller kreditpo-

litiska åtgärder och inte genom att ansträngningarna att angripa de struktu-

rella problemen i vår ekonomi dämpas eller skjuts upp.

2.4.1 Besparingar på statsbudgeten

De besparingsåtgärder för vilka statsrådet och chefen för budgetdepartementet senare idag kommer att redogöra innebär att statsfinanserna direkt förstärks med 6,1 miljarder kr. räknat som helårseffekt. Härtill kommer effekten på statsskuldsräntorna. Av besparingarna avser ca 3.9 miljarder

transfereringar och avgiftshöjningar som direkt berör hushållen. Genom

besparingar inom den statliga sektorn och genom minskade bidrag till kommunerna minskar den offentliga konsumtionen med ca 1,3 miljarder kr. Resterande ca 0,9 miljarder avser offentliga investeringar, transfereringar till företag, utlandet m. m. Sett i relation till budgetens totala omslut-

ning blir utgifterna ca 3 Z lägre än vad de annars skulle ha blivit.

Vägledande vid utformningen av besparingarna har varit att skydda de mest utsatta grupperna och att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt. De avgiftshöjningar som genomförs för läkarbesök och inköp av

medicin i kombination med högkostnadsskyddet utgör exempel härpå.

Inom ramen för totalt sett sänkta kostnader för statsverket, ökar kostnaderna för den som är sjuk en celler ett fåtal gånger per år under det att familjer med hög sjukfrekvens får sänkta utgifter.

Behovet att förbätta ekonomins funktionsförmåga innebär att skatte-

och bidragsregler i ökad utsträckning måste utformas så att de uppmuntrar

de enskilda människorna att handla på ett sätt som är positivt för samhällsekonomin i stort. Som exempel kan nämnas de nya reglerna för delpension

som ökar benägenheten att fortsätta att på heltid göra produktiva insatser.

En annan utgångspunkt har varit att dämpa den automatik som legat

bakom den ständigt fortgående ökningen i statsutgifterna. Som exempel kan nämnas de nya reglerna för beräkning av det basbelopp som ligger till grund för pensionsutvecklingen. De principer som hittills tillämpats vid uppräkning av basbeloppet har

inneburit att förmånerna höjts även som följd av bl.a. importprisstegringarna på olja. Vi kan emellertid inte som nation kompensera en dyrare oljeimport genom att höja löner eller andra förmåner. När indirekta skatter

Prop. 1980/81: 20 29

höjs i syfte att påverka den totala efterfrågan eller förbrukningen av vissa varor höjs även då de till basbeloppet knutna transfereringarna. Därmed måste åtstramningen för övriga kategorier göras så mycket hårdare. Dessa beräkningsprinciper bör ändras så att varken förändringar i energipriser eller i indirekta skatter höjer basbeloppet. Motsvarande ändringar vid beräkning av basenheten som bestämmer skatteskalorna kommer scnare att föreslås av chefen för budgetdepartementet.

2.4.2 Kommunerna

Kommunerna svarar för ungefär 2/3 av den offentliga verksamheten. De har också under senare hälften av 1970-talet tagit i anspråk ungefär 90 2 av den totala offentliga konsumtionsökningen.

Kommunernas ökade konsumtion har medfört att sysselsättningen i den kommunala sektorn har ökat med mer än 30 22 ciler ca 220000 personer under den senaste femårsperioden. Detta motsvarar hela nettotillskottet av arbetskraft till arbetsmarknaden. Om den kommunala verksamheten byggs ut i samma takt som under de senaste ären, kommer detta att medföra att åtgärder för att få till stånd den nödvändiga ökningen av industrisysselsättningen blir verkningslösa. En fortsatt snabb utbyggnad av den kommunala sektorn skulle också medföra en press uppåt på de kommunalanställdas relativa löneläge vilket skulle försämra industrins möjligheter att utan kraftig löneglidning attrahera behövlig arbetskraft.

Det förtjänar påpekas att en ökning av antalet sysselsatta i den kommunala sektorn med 5 96 1975 innebar 35 000 personer. 1981 innebär samma procentuella ökningstakt 50000 personer. En sjunkande ökningstakt är således nödvändig enbart för att hålla ökningen i absoluta tal konstant. För att dämpa sysselsättningsökningen krävs en ännu starkare neddragning av den kommunala konsumtionsökningen.

Om den kommunala expansionen sker i sådan takt att skattehöjningar blir nödvändiga, kommer detta dessutom att ytterligare begränsa det utrymme som står till förfogande för privat konsumtion. Därmed försvåras kommande avtalsuppgörelser och risken ökar för att den behövliga förbättringen av vår internationella konkurrenskraft uteblir. Vägen mot extern balans och lägre inflationstakt blir längre och svårare.

Riksdagen beslutade tidigare i år att begränsa ökningen av de statliga bidragen till kommunerna 1981. Bland de besparingar som ingår i regeringens sparplan återfinns också begränsningar av flera specialdestinerade statsbidrag. Därigenom minskar det finansiella utrymmet för ökning av den kommunala konsumtionen. Höjningen av mervärdeskatten påverkar också kommunerna.

Den statistik som nu finns att tillgå om den kommunala konsumtionsutvecklingen under senare år är oroande. Enligt preliminära uppgifter steg ökningstakten från 3,9 96 1978 till 4,7 Zc 1979. För 1980 kan ökningen beräknas till 4.0 22.

Prop. 1980/81: 20 30

I årets kompletteringsproposition konstaterades att det samhällsekono-

miska utrymmet för ökning av den kommunala konsumtionen skulle uppgå till högst 3 Zz 1981 och högst 2 1/2 2 åren därefter. Sedan dessa beräkning-

ar gjordes har emellertid förutsättningarna i viktiga avseenden förändrats. BI. a. blev löneökningarna 1980 större än de antaganden som låg till grund för beräkningarna. Vidare har underskottet i vår utrikeshandel ökat ytterli-

gare liksom räntekostnaderna för utlandsskulden. Utrymmet för kommu-

nal konsumtionsökning är därför väsentligt lägre än vad som tidigare antagits. Ytterligare underlag för att bedöma den möjliga expansionstakten

under de kommande åren kommer att redovisas i den långtidsutredning som beräknas bli offentlig i slutet av november. Det kommunala budgetarbetet för 1981 pågår f.n. och det är för tidigt att nu med säkerhet ange hur stor ökningen av den kommunala konsumtionen kommer att bli. Enligt

kommunförbundens prognos blir ökningen ca 3 4: 1981 medan konjunkturinstitutet förutser en ökningstakt om 3,5 26. Jag har med hänsyn till föreliggande osäkerhet tills vidare ansett mig böra lägga den av kommunförbun-

den angivna ökningstakten 324 till grund för försörjningsbalansens beräk-

ningar.

På grundval av det ytterligare material rörande den kommunala konsumtionen som senare kommer att stå till förfogande kommer regeringen att

senast i den kommande budgetpropositionen redovisa vilka ytterligare åtgärder som eventuellt kan bli nödvändiga för att hålla den kommunala

konsumtionsökningen inom ramen för våra reala resurser.

Vi står nu inför en avmattning på arbetsmarknaden. Denna måste emellertid mötas genom en aktiv arbetsmarknadspolitik — jag återkommer härtill i det följande — och inte genom en fortsatt snabb expansion av den kommunala sektorn. Av de skäl som jag tidigare angivit. bl. a. inverkan på den relativa lönestrukturen i den svenska ekonomin och det förhållandet att avtalsförhandlingarna ytterligare kompliceras för den händelse kommunalskatten fortsätter att stiga snabbt, måste den kommunala konsumtionsökningen bromsas. Det är härvid att märka att erfarenheten med all önskvärd tydlighet demonstrerat att en uppbromsning av den kommunala konsumtionsökningen tar tid. Om uppbromsningen inte sker tillräcklig snabbt riskerar vi att industrin vid nästa konjunkturuppgång på samma sätt som under 1979 och 1980 inte kan täcka sitt rekryteringsbehov, vilket skulle innebära att vi än en gång missar möjligheterna att haka på den internatio-

nella konjunkturuppgång som alltid följer på en svagare konjunkturfas.

Jag vill i detta sammanhang också understryka att den åtstramning som krävs i den kommunala sektorn inte innebär annat än att ökningstakten måste minska. Det är således inte fråga om någon krympning av den totala kommunala aktiviteten, även om en sådan givetvis kan vara motiverad för enskilda sektorer, utan endast om att ökningstakten måste hålla sig inom ramen för vad som är samhällsekonomiskt försvarbart.

Den kommunala utgiftsexpansionen beror till en betydande del på stat-

Prop. 1980/81: 20 31

liga beslut och åtgärder. En minskad statlig reglering av den kommunala verksamheten skapar förutsättningar såväl för ökad effektivitet i den offentliga förvaltningen som för samhällsekonomiska besparingar. Regeringen har därför tillsatt en särskild grupp. stat och kommungruppen (Dir. Kn 1980:03),. för att pröva vilka begränsningar som bör genomföras i den statliga normgivningen. Arbetsgruppen överväger bl. a. standardkrav, tillsynsmyndigheternas roll och möjligheterna att decentralisera olika frågor, m.m. Avsikten är att gruppen, i vilken ingår representanter från kommuner och landstingskommuner, skall arbeta skyndsamt och successivt avlämna förslag till kostnadssänkande förändringar.

Enligt de bedömningar som gjordes i augusti skulle den kommunala utdebiteringen komma att höjas med ca 40 öre 1981. Sedan dess har prognoserna för skatteunderlaget justerats upp och ytterligare uppjuste-

ringar är inte osannolika. Jag förutsätter att kommunerna bl. a. mot denna

bakgrund kraftfullt verkar för att utdebiteringshöjningarna begränsas avsevärt. |

Jag vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på den kommunala likviditetsutvecklingen. Kommunernas inlåning i bankerna uppgick i juli 1980 till drygt 23 miljarder kr... motsvarande ca 10 Z: av den totala inlåningen i banksystemet. I mitten av 1970-talet uppgick motsvarande inlåning till drygt 7 miljarder kr. motsvarande ca 5 4.

Den kommunala sektorns likviditet förutses dock minska något under

1981. Delvis är detta en följd av de åtgärder (prop. 1980/81:16) som

vidtagits för att stimulera till fyllnadsinbetalning av kvarstående arbetsgi-

varavgifter. Genom beslut av regeringen i september 1980 har det dessutom blivit möjligt att utnyttja information från källskatteuppbörden för att bättre beräkna de preliminära avgifterna.

2.4.3 Näringslivets investeringar och försörjningen med riskvilligt kapital

Jag har tidigare understrukit att en primär uppgift för den ekonomiska politiken är att reducera underskottet i bytesbalansen. Detta måste ske genom att näringslivets konkurrenskraft och produktionskapacitet förstärks. Den konkurrensutsatta sektorns investeringsutveckling är därvid en faktor av avgörande betydelse. Investeringsnivån måste under en följd av är ligga på en väsentligt högre nivå än för närvarande. Även om

industrins investeringsökning i år beräknas bli 15 4 så är nivån för låg sedd ur långsiktig synpunkt, Jag vill erinra om att under åren efter 1975-1976

års kostnadskris föll industriinvesteringarna med över 30 4.

För att den nödvändiga investeringsutvecklingen skall komma till stånd mäste en rad förutsättningar föreligga. För det första måste företagens

konkurrenskraft vara sådan att det finns tillräckligt många lönsamma in-

vesteringsprojekt. Avkastningen på investerat kapital har varit mycket

svag under de senaste åren. Den reala avkastningen på det totala kapitalet

har varit negativ varje år efter 1973. Den reala avkastningen på det egna

Prop. 1980/81: 20 32

kapitalet — riskkapitalet — har varit negativ samtliga år efter 1974. Denna krisartade utveckling av industrins lönsamhet synes inte vara överstånden. Ännu 1980 har lönsamheten inte nått upp till genomsnittet för perioden 1969— 1973. Än mindre har företagen kunnat kompensera sig för de tidigare

dåliga åren.

En andra förutsättning för en positiv investeringsutveckling är att det finns resurser för näringslivet att tillgå i form av kapital och arbetskraft.

Den dämpning av den offentliga utgiftstakten som besparingsprogrammet

åstadkommer syftar bl. a. till att frigöra resurser för den konkurrensutsatta sektorn. Vad som ytterligare krävs om näringslivets behov av arbetskraft och investeringskrediter skall kunna tillgodoses, återkommer jag scnare

till. En tredje förutsättning är att den fortgående försämringen av företagens

risksituation stoppas genom att soliditeten, dvs. förhållandet mellan det

egna och det totala kapitalet, förbättras. Under 1970-talet har soliditeten i

industriföretagen fallit från 34 till 26 Z. Med hög skuldsättningsgrad blir variationerna i avkastningen på det egna kapitalet kraftigare. Detta medför att företagen får svårare att möta konjunktursvängningar och strukturella

störningar. Vidare försvagas förmågan att finansiera investeringar såväl

med lån som genom anskaffning av riskkapital utifrån.

Större delen av svenskt näringsliv befinner sig i ett läge där en fortsatt sänkning av soliditeten inte är möjlig om den från samhällsekonomiska

synpunkter behövliga expansionen skall kunna åstadkommas. En förbättring av soliditeten kan i princip åstadkommas antingen genom

att lönsamheten höjs, varvid de ökade vinsterna kvarhålls i rörelsen, eller genom att företagen drar till sig nytt riskvilligt kapital genom nycmissioner. Det är inte vare sig en framkomhig eller Jämplig väg att genom

enbart cn höjning av lönsamheten förbättra soliditeten. Nytt riskvilligt kapital behöver således skjutas till.

Under senare år har statsmakterna vidtagit ett antal åtgärder för att underlätta företagens försörjning med nytt riskkapital. Anell-lagstiftningen har förändrats så att företagen vid beskattning i ökad utsträckning får dra av utdelningen på nycmitterat kapital. Skattebördan har lättats på mindre och medelstora företag. Fjärde AP-fonden har också tillförts ökade re-

surser. Det enskilda aktiesparandet har stimulerats genom att det avdrag på skatten som får göras i det s.k. skattefondsparandet höjts från 20 till

30 6. Utvecklingen har emellertid visat att dessa åtgärder inte varit till-

räckliga.

För att ytterligare förstärka företagens möjligheter att dra till sig riskvil-

ligt kapital kommer flera förslag till åtgärder att läggas fram under hösten av mig och chefen för budgetdepartementet. Åtgärderna avser för det första en lindring av dubbelbeskattningen av utdelade vinster, för det

andra stimulanser för anställda att spara i aktier i det egna företaget och för det tredje ett resurstillskott till fjärde AP-fonden.

Prop. 1980/81: 20 33

I vårt land, till skillnad från många andra industriländer, är företagens

vinster föremål för en dubbelbeskattning. Vinsterna beskattas först hos

bolagen och därefter hos aktieägarna när de delas ut. Detta har lett till

olyckliga snedvridningar i två avseenden. För det första har företagens förräntningskrav före skatt på det riskvilliga kapitalet drivits upp mycket högt. Detta har hämmat investeringarna och företagens möjligheter att dra till sig nytt riskvilligt kapital. För det andra har den enskilde spararen

beskattats betydligt hårdare för aktiesparande än för sparande i alterna- '

tiva, ur samhällets synpunkt mindre angelägna placeringar.

De nuvarande skattereglernas utformning har i hög grad bidragit till att hushållen under 1970-talet minskat sin andel av den totala aktiestocken i börsnoterade företag till för närvarande 40 §£. Genom en lindring av dubbelbeskattningen på aktieutdelningar kan de snedvridningar som jag redogjort för minskas och en omfördelning till en ur samhällsekonomisk synpunkt bättre inriktning av sparandet uppnås.

Mot denna bakgrund gav regeringen i våras kapitalvinstkommittén i uppdrag att framlägga förslag om provisoriska lättnader i dubbelbeskattningen, som kan tillämpas fr. o. m. inkomståret 1981. Kommitténs förslag har remissbehandlats och som jag tidigare nämnt kommer förslag i frågan att läggas fram senare i höst. |

De årliga statsfinansiella kostnaderna för att minska dubbelbeskattning-

en av aktieutdelningar i enlighet med kommitténs huvudalternativ uppgår

till 200-225 milj. kr. Beloppet understiger betydligt vad skärpningen av reavinstskatten på fastigheter inbringar när denna tillämpas fullt ut. Kost-

naderna måste ses i relation till åtgärdernas samhällsekonomiska betydelse. Syftet med lättnaderna i dubbelbeskattningen är ju att främja försörjningen med det riskkapital som krävs för att säkerställa industrins expansion samt trygga den fulla sysselsättningen. En förskjutning av sparincitamenten från fastigheter till kapitalbildning i näringslivet kan förväntas medföra en omfördelning i hushållens sparande. Redan en ringa omflyttning av sparkapitalet från fastigheter till aktier skulle medföra en betydlig förstärkning av näringslivets tillgång till riskkapital.

De möjligheter till s.k. skattefondsparande som öppnades för nägra är sedan vänder sig till sådana löntagare som är intresserade av aktiesparande i allmänhet. Systemet står däremot inte öppet för anställda som främst vill spara i aktier i det företag där de arbetar. Det torde finnas ett intresse bland åtskilliga anställda att spara i det egna företagets aktier. De nuvarande

föreslå regeringen att förelägga riksdagen ett förslag som syftar till att bereda anställda som vill spara i företagets aktier samma skatteförmåner som gäller för skattefondsparande i allmänhet. Åtgärderna har därmed givits en inriktning som ger de största incitamenten till risksparande i hushåll med normala sparmöjligheter.

För att ytterligare stödja näringslivets utveckling genom att öka tillgång- 3 Riksdagen [980/81. I saml. Nr 20

Prop. 1980/81: 20 34

en på riskvilligt kapital bör fjärde AP-fondens placeringsförmåga utökas. Trots de höjningar av fjärde fondens grundkapital som genomfördes 1976 och 1978 har fondens realvärde sjunkit, vilket avspeglar den allmänt låga avkastningen på aktieplaceringar. Fondens nettoplaceringskapacitet har samtidigt miskat.

Enligt vad jag inhämtat beräknar fjärde fondstyrelsen att det finns behov av kapitaltillskott med 150 milj. kr. per år under 1981, 1982, 1984 och 1985, dvs. med totalt 600 milj. kr. under perioden 1981—1985. Jag avser därför att senare lägga fram förslag om att fondens rambelopp höjs från I 250 milj. kr. till 1850 milj. kr. Tillskottet, som successivt ställs till fondens förfogande, bör I första hand utnyttjas för aktieförvärv i samband med nyemissioner och då även i företag som inte är börsnoterade. Dessa företag spelar en betydande roll i näringslivets tillväxtprocess. men möter idag ofta svårigheter att dra till sig riskvilligt kapital.

Efter samråd med chefen för socialdepartemenetet avser jag att i samband med att förslag läggs fram om en höjning av fjärde delfondens placeringskapacitet också föreslå att den fjärde fondstyrelsen utökas med en ledamot som skall representera arbetsgivarsidan i de mindre och medelstora företagen.

De små och medetstora företagen svarar för en betydande del av produktionen och sysselsättningen i vårt land. De har visat stor förmåga till förnyelse och anpassning och har på många sätt avgörande betydelse för den regionala utvecklingen. En förutsättning för att öka slagkraften hos vår utlandskonkurrerande sektor är att dessa företag får möjlighet att utvecklas och fortleva. Icke minst torde möjligheterna för svensk industri att förbättra sin ställning på hemmamarknaden vara avhängiga av att de små och medelstora företagen förmår hävda sin ställning.

På senare år har mot denna bakgrund flera åtgärder vidtagits för att undanröja vissa ur rättvise- och effektivitetssynpunkt icke önskvärda kon-

ar genomförts för att mildra effekterna av s.k. faktisk sambeskattning. Vidare har spärregler införts som minskar ägarens behov av att ta ut medel ur företaget för att betala förmögenhets- och arvsskatter för det i företaget arbetande kapitalet. Möjligheterna att få anstånd med inbetalning av arvsoch gåvoskatt har också ökat.

De gjorda förändringarna har dock till stor del provisorisk karaktär. En särskild kommitté, företagsskattekommittén (Dir. 1979: 106). har i uppdrag att överväga förändringar av mer permanent art så att kapitalbeskattningsreglerna inte försvårar familjeföretagens fortsatta drift och tillväxt. Kommittén överväger också hur man kan underlätta för anställda eller utomstående att helt eller delvis överta familjeföretag där ägarna t. ex. i samband med generationsskifte inte längre vill driva verksamheten vidare. Kommittén behandlar också möjligheterna att genom ändrade skatteregler underlätta familjeföretagens försörjning med riskvilligt kapital. Regeringen kom-

Prop. 1980/81: 20 35

mer senare att få ta ställning till förslag i dessa och andra frågor som berör de små och medelstora företagen.

Chefen för budgetdepartementet avser att föreslå regeringen au förelägga riksdagen förslag om skärpning av reglerna för beskattning av realisationsvinster vid fastighetsförsäljning. Nuvarande regler medför att fastighetsägare på grund av inflationens effekter vid belåning kan göra stora vinster som lämnas helt obeskattade vid försäljning. De nya skattereglerna

som föreslås träda i kraft vid ingången av 1981 leder till att realisationsvins-

ter från fastighetsförsäljning kommer att tas till beskattning i betydligt större utsträckning än hittills.

Därmed kommer även den förväntade avkastningen vid fastighetsplace-

ringar att sänkas i förhållande till andra placeringar. De förestående höj-

ningarna av taxeringsvärdena på fastigheter verkar också i samma rikt-

ning. På samma sätt verkar de åtgärder till skärpt realisationsvinstskatt på

vissa former av värdebeständigt lösöre, såsom diamanter och guldjetonger, som nu övervägs inom regeringskansliet. Tillsammans bör dessa

åtgärder bidra till att motverka de krafter som annars leder till en snedför-

delning av sparandet.

De nu redovisade åtgärderna är till sin natur långsiktiga, även om icke oväsentliga effekter kan uppkomma inom cn relativt snar framtid. För att den väntade konjunkturavmattningen i minsta möjliga utsträckning skall drabba den helt nödvändiga investeringsexpansionen inom den konkurrensutsatta sektorn behöver de kompletteras med andra åtgärder. Rege-

ringen kommer därför att föreläggas förslag om fortsatt frisläpp av inves-

teringsfonderna under 1981. Dessa fonder har i princip varit frisläppta under hela 1970-talet. Med hänsyn till behovet att i första hand öka den konkurrensutsatta sektorns investeringar kommer frisläppet att begränsas till investeringar inom denna sektor. De totala avsättningarna till investeringsfonder uppgår f.n. till drygt 7 miljarder kr. Åtminstone hälften härav torde falla på den konkurrensutsatta sektorn.

Genom lagstiftning i år infördes en obligatorisk skyldighet för företag att betala in 2597 av årsvinsten före skatt till räntelösa s.k. vinstkonton i riksbanken. Den obligatoriska inbetalningsskyldigheten omfattar endast företag vars årsvinst överstiger I milj. kr. Vilken omfattning avsättningen till dessa fonder kan få kan ej bedömas f.n. Det är angeläget att de belopp som avsätts till vinstfonder kommer till användning i form av investering-

ar. Avsikten är därför att de skall frisläppas för utnyttjande under 1981.

Under 1975—1979 fanns, med något olika utformning. möjligheter till ett särskilt investeringsavdrag för anskaffning av maskiner och inventarier. Hösten 1978 infördes även möjligheter till ett avdrag för investeringar i byggnader. Regeringen kommer inom kort att föreslå riksdagen att medge investeringsavdrag för maskiner, inventarier och byggnader.

Under de senaste tre åren har ett system med avdrag för forsknings- och

utvecklingsutgifter varit i kraft. Denna försöksverksamhet har varit före-

Prop. 1980/81: 20 36

mål för utredning. Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för industridepartementet att senare lägga fram förslag angående statligt stöd till teknisk forskning och utveckling. I avvaktan på detta förslag är avsikten att de nuvarande reglerna skall förlängas så att de kommer att gälla även under 1981.

2.4.4 Arbetsmarknadspolitik och industripolitik

Kravet att förbättra bytesbalansen kommer att stå i förgrunden för den ekonomiska politiken under de närmaste åren. Detta måste förenas med en fortsatt hög ambitionsnivå ifråga om sysselsättningen. Det är självklart att skall ett högt efterfrågetryck på arbetsmarknaden kunna förenas med en lugnare kostnadsutveckling än i omvärlden, måste arbetsmarknaden i Sverige kännetecknas av färre flaskhalsar, mindre löneglidningstendenser och högre flexibilitet än i våra konkurrentländer. Arbetsmarknadens funktionssätt måste därför förbättras. Om så inte sker. undermineras förutsättningarna för den fulla sysselsättningen.

Ett viktigt syfte med den i augusti föreslagna köpkraftsindragningen var att dämpa det relativa efterfrågetrycket i Sverige och därmed motverka uppkomsten av en ny kostnadskris. Syftet var således att lägga en långsiktigt trygg bas för sysselsättningen. När det gäller utvecklingen under 1980 och 1981 förutser konjunkturinstitutet en svag arbetsmarknad. Som jag tidigare nämnt finns det anledning förmoda att vi inte förrän under senare delen av 1982 kan få en mer påtaglig draghjälp av den internationella konjunkturen. På grund av riskerna för en oförmånlig kostnadsutveckling och av hänsyn till vår bytesbalansmässiga och statsfinansiella situation kan avmattningen ej mötas med en generelt efterfrågestimulerande politik av den typ som fördes efter den första oljechocken.

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet vill jag understryka, att de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan bli aktuella måste ges en sådan utformning att de inte äventyrar den samhällsekonomiska balansen på längre sikt. Det innebär att tyngdpunkten läggs vid arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom platsförmedling, beredskapsarbeten, utbildning m.m. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas arbetsmarknadsutbildningens möjligheter att bidra till en ökad tillgång på arbetskraft inom den konkurrensutsatta sektorn.

De regionalpolitiska ambitionerna kommer att bibehållas på en hög nivå. Det är självfallet önskvärt att en utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn kan lokaliseras till områden med arbetslöshet. Därigenom ästadkommes en bättre regional balans och dessutom motverkas de kostnadsuppdrivande effekter som en industriell expansion kan medföra, om den äger rum i områden med brist på arbetskraft. Det på senare är kraftigt förstärkta regionalpolitiska stödet spelar härvid en viktig roll.

Behovet av en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden understryks av de

Prop. 1980/81: 20 37

svårigheter som industrin haft att rekrytera arbetskraft under 1979 och

1980. Enligt konjunkturbarometern från juni 1980 — då den nuvarande

konjunkturcykeln låg nära sin topp — uppgav således hälften av de tilltrå-

gade företagen inom verkstadsindustrin att det förelåg brist på yrkesarbetare. Knappt en tredjedel av företagen uppgav att de hade brist på andra kategorier anställda.

Förhållandena på arbetsmarknaden utgör en viktig förklaring till att ihndustriproduktionen under 1980 års konjunkturtopp inte kommer att nå upp till mer än 1974 års nivå. Det är uppenbart att om vi inte skapar

arbetsmarknadsmässiga förutsättningar för en ökad industriproduktion kommer vi inte att lyckas i vår strävan att genom att bygga ut den utlandskonkurrerande sektorn nå balans i utrikeshandeln. Alternativet blir då att

genom en hård åtstramningspolitik — med ty åtföljande uppgång i arbets-

lösheten — minska importen.

Under 1970-talet har en mängd nya lagar tillkommit i syfte att stärka löntagarnas ställning på arbetsmarknaden, öka anställningsskyddet och

öppna möjligheter till ledighet för olika ändamål. Det gäller bl.a. medbe-

stämmandelagen, förtroendemannalagen, lagen om anställningsskydd, jämställdhetslagen, föräldraledigheten, nya semesterlagen, studieledighetslagen, STA-ledighetslagen, lagen om svenskundervisning, delpensions-

lagen m. fl.

Dessa lagar utgör en viktig länk i reformarbetet på arbetsrättens område och har bl. a. bidraget till att begränsa antalet uppsägningar och permitteringar. Allt eftersom erfarenheter nu vinns av lagarnas funktionssätt och effekter sker en översyn av lagstiftningen. En väl fungerande arbetsmark-

nad ligger i allas — och icke minst i löntagarnas — intresse. Sålunda är bl. a.

medbestämmandelagen, anställningsskyddslagen och secmesterlagen föremål för utredning. Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet anmäler kommer nu en motsvarande översyn att göras av ledighetslagarna. Syftet

med det pågående utredningsarbetet är bl. a. att förbättra samspelet mellan

olika lagar och därmed arbetsmarknadens funktionssätt utan att för den skull rubba lagstiftningens grundläggande inriktning. Enligt vad jag inhäm-

tat kommer chefen för arbetsmarknadsdepartementet att framlägga förslag i dessa frågor under 1981.

Oljeprischocken 1973-1974 och den därpå följande utvecklingen medförde tidigare osedda behov av industripolitiska stödåtgärder. Totalt kan den statsfinansiella kostnaden för sådana åtgärder under 1976— 1980 beräknas till inte mindre än 26 miljarder kr. Härtill kommer utställda garantier till mycket betydande belopp. Syftet med statens insatser har varit att göra det möjligt för nedläggningshotade företag, som ofta haft en sysselsättningsmässigt central ställning på sin ort eller inom en region, att i socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning till ändrade prisoch konkurrensförhållanden på världsmarknaden. I andra fall har insatserna syftat till att bevara industriell kapacitet som kunde väntas ha långsiktig

konkurrenskraft.

Prop. 1980/81: 20 38

Samtidigt som ökade erfarenheter nu föreligger om näringslivets sätt att reagera på olika stödåtgärder, har de finansiella resurserna för sådana

insatser minskat genom den samhällsekonomiska utvecklingen. Stödin-

satser för krisdrabbade industrier måste vägas mot effekter i form av ökad budgetbelastning. Ökande budgetunderskott medför, via likviditetsska-

pande effekter på kreditmarknaden, risker för ökad inflation och därmed

sämre konkurrenskraft.

Mot en stramare politik i fråga om stödinsatser till individuella företag svara offensiva insatser för att förnya och bygga ut vår industri. Jag har

tidigare påpekat att den ekonomiska politikens uppläggning just syftar till att främja den utlandskonkurrerande sektorn. De skatteförändringar som föreslås har samma syfte. Härtill kommer ett antal åtgärder av mer selektiv

karaktär.

Av grundläggande betydelse för den industriella förnyelsen är forskning och utveckling. Samhällets stöd för dessa ändamål kanaliseras bl. a. genom STU, Fonden för industriell utveckling och de regionala utvecklingsfon-

derna. Förslag till nytt 3-årsprogram för STU kommer att framläggas under

våren 1981.

Inom regeringskansliet övervägs nu vidare ytterligare kapitaltillskott till Fonden för industriell utveckling. Reglerna för de regionala utvecklings-

fonderna avseende s.k. produkiutvecklingslän ses också över för att göra

denna lånetyp mer attraktiv. Vidare kommer under våren 1981 ett förslag om ett nytt energiforskningsprogram att föreläggas riksdagen.

Det nuvarande statliga exportkreditfinansieringssystemet, det s.k.

SEK-systemet, gällde t.o.m. 1980-06-30. Avsikten är att riksdagen skall föreläggas förslag att systemet skall förlängas, med de revideringar som

kan föranledas av nu pågående utredningsarbete.

Genom en utökning av de regionala utvecklingsfondernas rätt att lämna

kreditgarantier kan dessas utlåningskapacitet hållas på oförändrat hög nivå utan nya budgetmedel. Förslag härom kommer att föreläggas riksdagen i

budgetpropositionen.

2.4.5 Åtgärder för att minska oljeberoendet

Under 1979 och 1980 har de internationella oljepriserna höjts med ca 13096 i nominella tal. Denna andra dramatiska oljeprishöjning under 1970-

talet har lett till snabbare inflation, ökad obalans i det internationella betalningsmönstret samt inbromsning av tillväxten i världsekonomin. Hur

labil den internationella oljeförsörjningen är, illustreras väl av de senaste

veckornas händelser. Till följd av fallande ekonomisk aktivitet och hög

lagerhållning i de oljeimporterande länderna, tenderade oljemarknaden

under sensommaren att försvagas, och en period av stagnerande eller

t.o.m. fallade reala oljepriser föreföll sannolik. Kriget mellan Irak och Iran har emellertid ånyo skapat stor osäkerhet kring det närmaste årets oljetllförsel.

Prop. 1980/81: 20 39

Vårt stora oljeberoende — 707 av vår energiförbrukning baseras på

fossila bränslen — gör oss mycket känsliga för störningar på oljemarknaden. Den snabbt stigande oljenotan utgör en betydande belastning för vår bytesbalans. Oljepriserna har också stor inverkan på vår inflationstakt. Mot denna bakgrund är det en utomordentligt viktig uppgift för statsmakterna att minska vårt stora oljeberoende.

Härvid spelar prisutvecklingen en viktig roll. Statsmaktena har under 1980 vid två tillfällen höjt skatterna på olja och oljeprodukter. Vid det

senaste tillfället höjdes skatten på bensin med 25 öre/liter (varav 5 öre beredskapsavegift) och eldningsolja med 65 kr/m” (varav 15 kr. beredskapsavgift). Genom att successivt höja det inhemska realpriset på olja åstad-

koms en bättre hushållning samtidigt som åtgärder för att ersätta olja med andra energislag stimuleras. Som ett led i en långsiktig energipolitik bör

realprisutvecklingen för konsumenterna av olja och bensin utvecklas så jämnt som möjligt över tiden. Snabba prisförändringar bör undvikas efter-

som de medför ökad osäkerhet vid investeringsbeslut och stigande infla-

tionstakt. Denna aktiva prispolitik för att minska vårt oljeberoende över-

ensstämmer med de rekommendationer som såväl det internationella ener-

giorganet IEA, som OECD har utformat till sina medlemständer. Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för industridepartementet

inom kort att lägga fram förslag om inrättande av en oljeersättningsfond som är ägnad att nedbringa vårt oljeberoende. Fonden skall byggas upp med avgifter och användas för att stödja investeringar i energiteknik samt utveckling av prototyper och demonstrationsanläggningar på energiområ-

det. Ytterligare energipolitiska åtgärder kommer att föreslås under våren 1981.

2.4.6 Kreditpolitiken

Kreditpolitiken som började stramas åt vid halvårsskiftet 1979 har därefter successivt skärpts. I juni i år höjdes likviditetskravet på bankerna med 2 procentenheter för att begränsa ökningen av bankernas totala övrigutlåning exkl. vad som refinansieras i utlandet till 696 under loppet av 1980.

Ökningstakten i bankernas kreditgivning till hushållen, som sänkts från

1692 per år vid halvårsskiftet 1979 till 822 per år vid halvårsskiftet 1980, kommer därvid att sänkas ytterligare. Detta verkar dämpande på den privata konsumtionsutvecklingen. I samma riktning verkar den förkortning av amorteringstiden på bilar till 18 månader som genomfördes den 10

januari 1980. En ytterligare begränsning av den privata konsumtionen kommer också till stånd genom det åtagande som kontokortsföretagen

betalningsvillkor så att första amorteringen på föregående månads köp höjs till 25 92 av inköpsbeloppet.

Prop. 1980/81: 20 40

Inom ramen för den strama kreditpolitiken har bankerna kunnat öka sin inhemska kreditgivning till företagssektorn retativt starkt. Den årliga ök-

ningstakten uppgick vid halvårsskiftet 1980 till 17 22 jämfört med 1472 vid halvårsskiftet 1979. För industrin är motsvarande tal 2276 resp. 149.

Detta förhållande samt företagens relativt goda likviditetsläge och deras möjligheter att disponera utlandskrediter talar enligt min mening för att kreditåtstramningen hittills inte har haft några nämnvärda negativa effek-

ter på investeringsutvecklingen.

I syfte att stimulera till kapitalimport inom den privata sektorn har det

svenska ränteläget inte kunnat anpassas till den något nedåtgående inter-

nationella ränteutvecklingen. Diskontot har inte förändrats sedan i januari

1980, då det höjdes till 1096. Differensen mellan den korta och långa räntenivån vidgades i augusti. då den länga räntan på stats- och bostadsob-

ligationer höjdes med en procentenhet till 12,5 2. Därigenom ökar möjlig-

heterna att få till stånd en långfristig finansiering av statsskulden samtidigt

som utvidgningen av bostadsobligationer underlättas. Sedan april har rän-

tesättningen på industriobligationer och andra oprioriterade obligationer blivit friare och kunnat bättre anpassas till marknadsläget. Den räntenivå som utbildats för sådana obligationer avses inte bli påverkad av den höjning av den långa stats- och bostadsobligationsräntan som genomfördes i augusti. Statsskuldspolitiken har tiksom under 1979 inriktats på att placera så

stor del av statsskulden som möjligt hos allmänheten. Under sommaren utgavs ett extra sparlån som drog in närmare 1 miljard kr. från marknaden.

För att det ordinarie sparlånet under förvintern skall ge så stor likviditets-

indragande effekt som möjligt Kommer teckningstiden att förlängas jämfört med tidigare lån.

Med denna inriktning av statsskuldspolitiken i kombination med en dämpning av bankernas kreditgivning räknar jag nu med att tikviditetstillväxten i ekonomin, uttryckt i penningmängdens ökning, skall begränsas till

ca 896 under 1980. Detta är väsentligt mindre än de 11-139£ som jag

räknade med i den reviderade finansplanen. Skillnaden sammanhänger dels med den stramare kreditpolitik som jag nyss redogjort för, dels med det lägre budgetunderskott som jag nu räknar med. En bidragande orsak är även det större valutautflöde som nu förutses inom den privata sektorn till

följd av det växande bytesbalansunderskottet. Därigenom dräneras företagens likviditet. Stora bytesbalansunderskott utgör självfallet ej någon långsiktigt hållbar metod för att hålla tillbaka likviditetstillväxten i ekonomin. Till följd av obalansen i den svenska ekonomin kommer kreditpolitiken att ställas inför stora krav såväl under återstoden av 1980 som under 1981.

De statliga budgetunderskotten ger upphov till en betydande likvidisering av ekonomin samtidigt som bytesbalansunderskottet för med sig ett stort

valutautflöde. För att dämpa likvidiseringen av ekonomin och samtidigt

stimulera den privata sektorn kapitalimport måste den inhemska kreditpo-

Prop. 1980/81: 20 41

litiken vara stram och ränteläget relattvt högt. Trots denna huvudinriktning av kreditpolitiken måste den konkurrensutsatta sektorns kreditefterfrägan bl.a. för investeringsändamål tillgodoses. Detta är en förutsättning för att vi skall kunna bygga ut vår exportkapacitet och vår hemmamarknadsindustri för att därmed på sikt komma till rätta med våra bytesbalansproblem. Det är därför också angeläget. att ränteläget inte drivs upp alltför högt. Regeringens förslag om besparingar på statsbudgeten och om höjning av mervärdeskatten innebär en finanspolitisk åtstramning, vilken enligt min mening är nödvändig om en rimlig utveckling på kreditmarknaden under 1981 skall kunna säkerställas.

Den närmare utformningen av kreditpolitiken under 1981 kan självfallet inte anges nu. Klart står emellertid att fortsatta ansträngningar måste göras att öka statens inhemska upplåning utanför bankerna, dvs. i första hand hos kapitalmarknadsinstituten och hushållen. Med en sådan statsskuldspolitik och med en stram kreditpolitik räknar jag med att penningmängdtillväxten under 1981 skall bli relativt begränsad.

2.5 Den ekonomiska utvecklingen 1981

Den internationella bakgrund som jag tidigare skildrat visar att de tongivande industriländerna kommer att föra en mycket restriktiv ekonomisk politik till inflationstakten dämpats påtagligt. Om inte ytterligare oljeprisstegringar på nytt driver upp inflationen förefaller möjligheterna dock relativt goda att den internationella prisstegringstakten avtar under loppet av nästa år. Därmed skulle den återhämtning som förutsatts ske i Förenta staterna under 1981 också kunna följas av en uppgång i produktionstillväxten i övriga OECD-länder under senare delen av 1981 och under 1982. Trots att återverkningarna från 1979 och 1980 års oljeprisstegringar på tillväxt och sysselsättning tycks bli mindre än effekterna av den förra oljekrisen blir produktionstillväxten mycket blygsam under 1981 eller ca 1960 inom OECD-området. För världshandeln har jag räknat med en tillväxt om ca 396.

Kostnadsutvecklingen under innevarande år medförde ingen förbättring av de svenska företagens konkurrenskraft och därmed inte heller några marknadsandelsvinster. Det är emellertid viktigt att vi snarast börjar avveckla bytesbalansunderskottet. Om konkurrenskraften förbättras kan vår export åtminstone följa världshandelns tillväxt och grunden bör läggas för marknadsandelsvinster under den följande konjunkturuppgången.

Den svaga tillväxten i omvärlden sätter dock gränser för hur snabbt vår export kan öka. Med hänsyn till att råvaruexporten med all sannolikhet "kommer att falla i volym kan vår totala export beräknas öka med drygt 1,52 1981. Det är därför av så mycket större betydelse att det svenska näringslivet kan vinna marknadsandelar också på hemmamarknaden. Tidigare erfarenheter visar att för att detta skall vara möjligt måste både

Prop. 1980/81: 20 42

kostnadsökningarna och den inhemska efterfrågetillväxten vara långsamma. Med en alltför snabbt expanderande hemmamarknad invaggas företagen i en falsk känsla av att ansträngningar för att både kostnadsmäs-

sigt och genom exempelvis marknadsföringsinsatser hävda sig inte är så

nödvändiga.

Det är heller inte ovänsentligt vilka delar av den inhemska efterfrågan

som ökar. Enligt den tolkning som konjunkturinstitutet gjort av den senas-

te investeringsenkäten skulle industriinvesteringarna ligga kvar på 1980 års

nivå. De investeringsstimulerande åtgärderna som jag tidigare talat om och som kommer att sättas i kraft under 1981 gör att jag finner anledning räkna med en viss investeringsuppgång. Detta gäller i första hand industrin men även andra delar av näringslivet. Investeringsfondfrisläppet är begränsat till den konkurrensutsatta sektorn. Härigenom uppnås en inriktning av resursernas användning mot sådan verksamhet som kan bidra till att förbättra bytesbalansen. Jag räknar med att industriinvesteringarna skall öka

med ca 796 och investeringarna i det övriga näringslivet med knappt 4.

När det gäller bostadsbyggandet tyder nu tillgänglig statistik på att den snabba ökningen i ytstorlek och utrustningsstandard brutits under senare är. Detta innebär att ett givet antal lägenheter kan produceras med en lägre

insats av resurser vilket är positivt ur bostadspolitisk synpunkt. Volym-

mässigt beräknas bostadsinvesteringarna sjunka något 1981 men igångsättningen av nya lägenheter väntas ligga kvar på 1980 års nivå. Trots att igångsättningen av nya lägenheter beräknas ligga kvar på 1980 års nivå kan detta ske vid en sjunkande investeringsnivå i fasta priser.

Förändringar i den privata konsumtionen har visat sig ha kraftiga och snabba återverkningar på importen. Särskilt gäller detta när kapacitetsutnyttjandet i ekonomin är högt. Detta var en anledning till att åtstram-

ningsåtgärderna under andra halvåret 1980 inriktades mot den privata

konsumtionen. Bytesbalansläget tillåter ingen ökning av den privata kon-

sumtionen nästa år. De inkomster som bestär av pensioner och bidrag av

olika slag ökar något 1981. även efter det att hänsyn tagits till besparingspaketet. Detta medför att en viss försämring av reallönerna inte torde kunna undvikas. Skulle kraftiga lönekostnadsökningar trots detta drivas fram blir följden bara att temporär lättnad köps till priset av en ännu sämre reallöneutveckling längre fram. Kraftiga kostnadsökningar försämrar för-

utsättningarna för näringslivet och sedd över några år blir reallöneutveck-

lingen sämre än vad som hade varit nödvändigt.

Prisgenomslaget från stora kostnadsökningar torde f.ö. göra det svårt

att ens kortsiktigt behålla de reallöneförbättringar som höga löneökningar

skulle ge på papperet.

Konjunkturinstitutet räknar i sin höstrapport med två alternativ för

löner, priser och konsumtion. Det lägre alternativet höjer lönekostnaderna per timme med ca 7Z:. Eftersom vissa delar av 1980 års avtal faller ut i sin

helhet först under 1981 kommer den angivna kostnadsökningen till stånd

Prop. 1980/81: 20 43

även om de nya avtalen för 1981 innebär i stort sett oförändrade löneni-

våer. Det högre alternativet innebär en lönekostnadsökning på ca 10,5 26

per timme, vilket är klart över vad som kan påräknas i våra konkurrent-

länder. |

Sedan hänsyn tagits till att de besparingar som föreslås i denna proposition bidrar till att hålla tillbaka de totala disponibla inkomsterna kan man

förutse att dessa i det lägre alternativet minskar med ca 1/4 procentenhet

under 1981. Mot denna bakgrund har jag räknat med ungefär oförändrad

konsumtionsnivå. Jag har tidigare redovisat den oväntat höga tillväxten av den statliga

konsumtionen under 1979 och 1980 som den av statistiska centralbyrån framtagna statistiken tyder på. Med hänsyn tagen till spärplanen beräknas statens egen konsumtion 1981 öka med 0,1 76. När det gäller den kommunala konsumtionen har jag tidigare redovisat att jag tills vidare arsett mig

böra lägga den av kommunförbunden angivna ökningstakten 3 Z till grund

för försörjningsbalansens beräkningar.

Om de stora industriländerna för en så stram politik att de internationeHa prisstegringarna stannar vid 672 1981 torde förutsättningar föreligga för att i konjunkturinstitutets lägre kostnadsalternativ hålla våra exportpriser oförändrade i internationell jämförelse.

Osäkerheten ifråga om den internationella prisutvecklingen är emellertid stor och man kan inte utesluta att framgångarna i kampen mot den internationella inflationen fördröjs. Skulle de internationella prisstegringarna bli högre än som här antagits är det ändå angeläget att den svenska kostnadsökningen stannar vid vad som följer av det lägre lönekostnadsalternativet.

Det utrymme som en snabbare internationell inflation skapar måste utnytt-

jas för att förstärka vår konkurrenskraft inför kommande år. Om de internationella priserna inte avtar i styrka så snabbt som antagits är riskerna nämligen avsevärda att den restriktiva politiken i vår omvärld kommer att förlängas och kanske också tillta i styrka. Skulle detta inträffa blir kraven på vår konkurrenskraft och industriella kapacitet än större.

De utvecklingstal för olika deltar av den svenska ekonomin som jag här angivit ieder till att den inhemska efterfrågan totalt ökar med drygt 0.5 2. Importen torde vara oförändrad eller minska svagt. Den långsamma importutvecklingen sammanhänger bl. a. med att lageruppbyggnaden av råvaror och insatsvaror som har ctt högt importinnehåll, blir påtagligt lägre 1981. Vid den antagna anpassningen av våra exportpriser som är möjlig vid en låg kostnadsökning skulle förhållandet mellan export- och importpriser

sjunka med ca 196. Detta beror bl.a. på att priset på de råvaror vi

exporterar beräknas öka långsammare än priset på importerade råvaror.

Kombinationen av en långsammare internationell prisökning och en mer dämpad inhemsk kostnadsökning medför en påtaglig avsaktning av infta-

tionstakten. Vid det lägre kostnadsalternativet torde ökningen av konsumentprisindex från slutet av 1980 till slutet av 1981 stanna vid 76. Hänsyn

Prop. 1980/81: 20 44

Tabell 2. Försörjningsbalans 1979—1981

Miljar- ProcentueH volymförändring der kr. 1975 års priser

löpande 1980 1981 priser

Tillgång

Efterfrågan

! Förändring i procent av föregående års BNP.

har härvid tagits till att besparingsåtgärderna på kort sikt höjer prisstegringstakten med ca 3/4 procentenheter. På längre sikt har den efterfråge-

dämpning som besparingsåtgärderna innebär en bromsande effekt på infla-

tionstakten. Vid den högre lönekostnadsökningen torde inflationstakten bli åtminstone ett par procentenheter större. Prisökningen mellan årsgenomsnitten kan beräknas bli mera än 7 §t eller 8.5—-9 56. Detta är i underkant av

prognosen för konsumentprisstegringarna I genomsnitt för OECD-områ-

det. Skulle det högre lönekostnadsalternativet förverkligas kommer pris-

stegringstakten att ligga klart över OECD-genomsnittet. Totalproduktionen, BNP. beräknas i år öka med 2 3/4 22. För 1981 torde

BNP-tillväxten stanna vid drygt 1,57.

Underskottet i bytesbalansen beräknas trots den långsamma interna eftertrågeökningen 1981 uppgå till mer än 23 miljarder kr., vilket innebär "en försämring på 1—2 miljarder kr. Försämringen skulle dock ha blivit avsevärt större utan de åtgärder som beslutats av den urtima riksdagen och som föreslås i denna proposition. Förklaringen till att underskottet ökar är dels att bl.a. räntebetalningarna på uttandsskulden snabbt ökar, dels att

importpriserna ökar snabbare än exportpriserna. Med en sådan situation för den yttre balansen finns det inget utrymme att höja kapacitetsutnyttjan-

det och minska arbetslösheten genom en generell stimulans av den inhems-

ka efterfrågan.

Prop. 1980/81: 20 45

Tabell 3. Bytesbalans 1980— 1981

Milj. kr., löpande priser

Den möjlighet som finns att förbättra sysselsättningsläget ligger, som jag

tidigare utvecklat, i att den utlandskonkurrerande sektorn kan expandera.

En sådan utveckling och en aktiv arbetsmarknadspolitik kan avsevärt bromsa försvagningen av arbetsmarknadsläget. Bytesbalansläget och de restriktioner som budgetunderskottet sätter för den finanspolitiska handlingsfriheten medför likväl risk för en viss ökning av arbetslösheten. En

omstrukturering i den riktning som angivits kan emellertid både reducera

omfattningen av den arbetslöshet som inte kan undvikas och avsevärt förkorta den tid som arbetsmarknaden kommer att vara svag. Redan mot

slutet av 1981 och under 1982 kan det bli fråga om en återhämtning.

Skulle det högre kostnadsalternativet bli verklighet torde bytesbalanslä-

get de närmaste åren bli sämre än i det lägre alternativet. En sådan

utveckling är helt oacceptabel, bl.a. därför att den skulle medföra en uppgång av arbetslösheten.

Konjunkturinstitutet har mot bakgrund bl. a. av den svaga internationel-

la konjunkturutveckling som nu kan förutses räknat med en uppgång i arbetslösheten till ca 3,5 Z vilket kan beräknas motsvara en ökning med ca 70000 personer. Med hänsyn bl.a. till de investeringsfrämjande åtgärder som föresläs och till att regeringen håller en hög arbetsmarknadspolitisk beredskap bör uppgången i arbetslösheten bli avsevärt lägre.

2.6 Avslutning

Jag har i det föregående tecknat bakgrunden till de balansproblem som under 1970-talet kommit att prägla den svenska samhällsekonomin. Den inhemska efterfrågan har under en följd av år ökal långt snabbare än tillväxten av våra resurser. Den offentliga sektorn har tagit i anspråk en stigande andel av våra tillgångar i arbetskraft och kapital. Industrisyssel- : sättningen har minskat medan den offentliga sysselsättningen snabbt ökat. Den privata och offentliga konsumtionen har stigit och Sverige har fått en i förhällande till importutvecklingen otillräcklig produktionskapacitet. Det underskott som till följd härav uppkommit i vår bytesbalans har ökat till följd av de kraftigt höjda oljepriserna. Problemen förvärrades genom den

Prop. 1980/81: 20 46

ogynnsamma kostnadsutvecklingen 1975 och 1976. Den svenska exportindustrins internationella konkurrenskraft försämrades och betydande marknadsandelsförluster gjordes. De åtgärder som vidtogs i anledning härav har. bl.a. till följd av nya oljeprishöjningar, inte i full utsträckning lett till återställd konkurrensförmåga och återvunna marknadsandelar.

Utvecklingen måste brytas, underskottet i bytesbalansen nedbringas

och jämvikten i ekonomin på sikt återställas. Detta kan åstadkommas

genom att exporten ökar snabbare än importen. En grundläggande förut-

sättning härför är att vi förfogar över våra inhemska tillgångar på sådant sätt, att konsumtionen inte ökar snabbare än produktionen. att exportindustrins och de importkonkurrerande företagens konkurrensläge i förhål-

lande till omvärlden förbättras samt att industriinvesteringarna och industrisysselsättningen ökar.

En betydande del av de kommande årens produktionstillväxt måste tas i

anspråk för ökad export, fortsatta industriinvesteringar och förbättrad

bytesbalans. Utrymmet för privat konsumtion och reallöneutveckling kommer att bli beroende av i vilken mån den offentliga konsumtionen och

utgiftsökningen kan begränsas. Gynnsamma förutsättningar måste skapas för produktiva insatser och ekonomisk tillväxt. Genom ett målmedvetet saneringsarbete måste styrkan i samhällsekonomin återställas och en ny

fast grund läggas för fortsatt välfärd och sysselsättning. De förslag till besparingar och åtgärder för att förbättra den svenska samhällsekonomins funktionsduglighet som regeringen nu föreslår, skall ses i detta perspektiv. De utgör ett betydelsefullt ted i en offensiv ekonomisk-politisk strategi.

— Genom besparingar i statsbudgeten skall statsutgifternas ökning hållas nere och inkomstförstärkningar hållas inom gränserna för vad den ckonomiska tillväxten medger.

— Den kommunala utgiftsexpansionen måste dämpas.

— Fortsatta insatser görs för att förbättra vårt skattesystem och stimulera till arbete, initiativ, företagande och sparande.

- Åtgärder sätts in för att trygga näringslivets försörjning med risk villigt kapital och för att främja dess investeringar. Endast om den utlandskonkurrerande sektorn byggs ut kan sysselsättningen långsiktigt tryggas inom de olika samhällssektorerna.

—- Arbetsmarknadens funktionssätt förbättras bl.a. i syfte att tillvarata

arbetskraftsresurserna och öka produktiviteten i företagen.

— Oljeberoendet minskas genom fortsatt sparsamhet med energi och

utveckling av alternativa energikällor.

— En stram kreditpolitik upprätthålls samtidigt som industrisektorns

kreditefterfrågan för bl.a. investeringsändamål tillgodoses. Genom en

successiv minskning av det statliga budgetunderskottet begränsas det stat-

liga upplåningsbehovet.

Om det ekonomiskt-politiska saneringsarbetet skjuts på framtiden, blir resultatet ökad obalans i vår ekonomi. Ju längre de nödvändiga åtgärderna

Prop. 1980/81: 20 47

får anstå, desto större blir de problem som till sist måste lösas. Desto större blir de uppoffringar för folkhushållet som då blir nödvändiga.

En avgörande förutsättning för framgång är allmän insikt om arten och vidden av våra ekonomiska problem och förståelse för de åtgärder som fordras för att vända utvecklingen i positiv riktning. Företrädare för statsmakterna måste informera medborgarna och teckna en realistisk bild av det läge vårt land befinner sig i. Beslut inte minst på utgiftspolitikens område måste utformas på ett sådant sätt. att de grupper i vårt samhälle som har det sämst inte drabbas. Det ekonomiskt-politiska arbetet att återställa den samhällsekonomiska balansen är också angeläget därför att utan en stark samhällsekonomi kan vi inte i längden garantera social välfärd. En stark samhällsekonomi är också ett grundläggande villkor för den fulla sysselsättningen som utgjort och alltjämt utgör ett centralt mål för det politiska arbetet i vårt land.

Prop. 1980/81: 20 48

Chefen för budgetdepartementet, statsrådet Wirtén, anför:

3¶Budpgetpolitiken

3.1 Den offentliga sektorns tillväxt och budgetunderskottet

De offentliga utgifterna har under de senaste årtiondena vuxit snabbt i

hela västvärlden. Tillväxten har trendmässigt varit högre än inom övriga

delar av ekonomin. I Sverige har således de offentliga utgifterna ökat sin andel av BNP från ca en tredjedel i början av 1960-talet till närmare två tredjedelar i dag. En viktig förklaring härtill är att en allt större andel av

efterfrågan med stigande inkomster riktats mot sådana tjänster som utbild-

ning, sjukvård och social service. Denna tjänsteproduktion har vuxit snabbt i alla industriländer, oavsett hur den fördelats mellan privat och offentlig sektor. I Sverige, liksom i flera andra länder, har det allmänna på dessa områden svarat för huvuddelen av produktionen. Detta är givetvis ingen slump utan framför allt ett uttryck för fördelningspolitiska ambitioner. Även transfereringarna som svarar för en växande andel av de offentliga utgifterna har ett uppenbart fördelningspolitiskt syfte. Även om den offentliga tillväxten således i första hand måste förklaras av grundläggande

politiska ambitioner kan utgiftsutvecklingen beskrivas också från andra

utgångspunkter. Sedan beslut om reformer av olika slag väl fattats finns det flera faktorer som utan nya politiska beslut driver upp utgifterna.

En viktig faktor är den automatik som styr många utgiftsanslag. Utgifterna utvecklas i många fall oberoende av resurstillväxten i samhället. Styrande blir i stället andra faktorer såsom den allmänna prisstegringstak-

ningar i befolkningens åldersstruktur. Den sistnämnda faktorn förklarar en icke obetydlig del av utgiftsutvecklingen i Sverige eftersom andelen ålderspensionärer i totalbefolkningen har ökat och fortsätter att öka.

Även den snabba kostnadsstegringen inom offentlig sektor i jämförelse med den övriga ekonomin driver på utgiftsutvecklingen. Den offentliga sektorn, som ju 1 mycket stor utsträckning är tjänsteproducerande, har jämfört med tillverkningsindustrin mindre möjligheter att hålla tillbaka kostnadsstegringar genom produktivitetsförbättringar.

Under en följd av år har kostnaderna för produktion av offentliga varor och tjänster stigit betydligt snabbare än den s.k. BNP-deflatorn, dvs.

prisindex för totalproduktionen. Ser man t.ex. på perioden 1963-1978 ökade kostnadsnivån inom den offentliga verksamheten med ca 21096, medan ökningen av BNP-deflatorn uppgick till ca 140 70. Denna utveckling

återspeglar säkerligen till en del en stigande kvalitet i tjänsteproduktionen.

Konsekvensen blir likväl att det krävs ett stigande skattetryck för att finansiera den offentliga verksamheten även om denna i volym räknat inte

växer I snabbare takt än totalproduktionen..

Prop. 1980/81: 20 49

En jämförelse av den offentliga sektorn i olika tänder försvåras av en rad

gränsdragnings- och definitionsproblem. Som jag nyss påpekat kan samma

typ av tjänster i vissa länder ligga inom den offentliga sektorn medan den i andra räknas till den privata sektorn. Detta förklarar till viss del de bety-

dande skillnader som föreligger mellan länderna såväl när det gäller till-

växttakten i de offentliga utgifterna som deras absoluta nivå. Trots dessa

metodproblem kan en översiktlig jämförelse vara av intresse.

Ett mått på expansionsbenägenheten inom den offentliga sektorn erhålls om utgiftsökningen ställs i relation till den totala tillväxten i ekonomin.

Jämför man OECD-länderna i detta avseende under de senaste 20 åren.

finner man att Sverige tillsammans med Danmark hamnar i en särställning.

Tillväxten av de offentliga utgifterna har här varit avsevärt snabbare än

ökningen av de totala resurserna. Med tanke på transfereringarnas stora andel av de offentliga utgifterna i Sverige och den snabba ökningen av

dessa under senare år hade man kunnat vänta att dessa skulte utgöra den

främsta förklaringen till vår särställning. Så är emellertid inte fallet. Även

om man enbart ser till den offentliga konsumtionen har vi den högsta

relativa utgiftsökningen. |

Den höga relativa tillväxttakten i våra offentliga utgifter har lett till att dessa som andet av totalproduktionen ligger högre än i andra industriländer. Som cn följd härav är också det svenska skattetrycket bland de högsta i världen. Vid sidan av Sverige har även de andra skandinaviska länderna, liksom flera av de övriga mindre industriländerna, ett högt skattetryck och stora offentliga utgifter i förhållande till totalproduktionen. De stora industriländerna däremot, och i synnerhet de utomeuropeiska, har en betydligt lägre offentlig utgiftsnivå. Dessutom kan man notera tendenser till en

divergerande utveckling i detta avseende mellan de stora och de små

industriländerna.

Ser man till utvecklingen av olika utgiftskategorier i skilda länder, tramkommer vissa allmänna drag. Sålunda ökar transfereringarna genomgående mycket kraftigt. I några länder — Nederländerna, Sverige, Norge och Frankrike — utgör de nu 25 å 3027 av BNP. Utvecklingen av den offentliga konsumtionen är mer dämpad. Sedan 1960 har den uttryckt som andel av BNP endast stigit med någon procentenhet i genomsnitt för OECD-omrädet och uppgår nu till drygt 1772. Skillnaden är dock betydande mellan länderna. En hög tillväxt i de mindre industriländerna kontrasterar mot en faliande BNP-andel för den offentliga konsumtionen i Förenta staterna.

De allmänna internationella utvecklingstendenserna för de offentliga utgifterna är sålunda desamma som i Sverige. Också i värt land ökar

transfereringarna avsevärt snabbare än den offentliga konsumtionen. De

har i stort sett fördubblat sin andel av BNP under de senaste tio åren. Den övervägande delen av transfereringarna går till hushållen. Dessa transfe-

reringars stora inkomstpolitiska betydelse framgår av att omkring en fjärdedel av hushållens inkomster före skatt utgörs av inkomstöverföringar 4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20 |

Prop. 1980/81: 20 50

från den offentliga sektorn. Redan följsamheten till prisutvecklingen leder

till en snabb expansion i nominella termer. Men även den reala tillväxten

har uppgått till nära 107: årligen under 1970-talet. Det bör framhållas att

omläggningen 1974 från obeskattade till beskattade bidrag inom sjukförsäkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken innebar kraftiga engångshöjningar för att bidragsnettot efter skatt ej skulle minska för mottagarna. Även transfereringar till andra grupper än hushållen har ökat starkt. De omfattande industripolitiska stödåtgärder i samband med kostnadskrisen

under senare delen av 1970-talet har inneburit att transfereringarna till företagssektorn vuxit kraftigt. En annan transfereringspost som ökat snabbt är det internationella utvecklingsbiståndet.

Den offentliga konsumtionen har sedan början av 1960-talet stigit snabbare I Sverige än i flertalet övriga industriländer. Detta förklaras nästan

helt av expansionen inom den kommunala sektorn. Statens utgifter för

konsumtionsändamål har ökat endast långsamt uttryckt som andel av BNP. Förskjutningen mellan staten och kommunsektorn framstår klart om man betraktar utvecklingen sedan 1963. Då svarade staten inkl. socialförsäkringssektorn för 4892 av de offentliga konsumtionsutgifterna och kom-

munsektorn för återstoden. Sedan dess har den statliga andelen successivt

sjunkit och uppgår i nuläget endast till ca 3072. Vissa förändringar av

huvudmannaskap har ägt rum under denna period. Detta faktum påverkar emellertid ej annat än i marginell utsträckning den förskjutning som skett. Den kraftiga tillväxten av den kommunala sektorn får omfattande konse-

kvenser när det gäller förutsättningarna för den ekonomiska politiken.

Den offentliga konsumtionen uppdelad efter utgiftsändamål åren 1963 och 1977!

Socialvård inkl. social-

försäkr. 8.0 15.8 204 8.3 Bostadspolitik och sam-

Offentlig konsumtion-

totalt 100,0 t00.0 7 42

Källa: Nationalräkenskaperna

Märk: Volymutvecklingen har erhållits via deflatering med prisindex för offentlig konsumtion. Deflatering

med BNP-deflatorn ger högre reala tillväxttal. ! Valet av jämförelseår har betingats av tillgången på statistik. Revideringar kan komma att ske till följd av de

ändringar som SCB nu företar i nationalräkenskaperna.

Prop. 1980/81: 20 51

Kommunernas höga grad av självstyrelse medför att en stor del av den

totala offentliga utgiftsutvecklingen äger rum utanför statsmakternas ome-

delbara kontroll. Tillväxten i de kommunala utgifterna kan emellertid längt

ifrån betraktas som autonom. En viktig förklaringsfaktor är de uppgifter som staten ålagt kommunerna. Den snabbaste efterfrågeutvecklingen inom

den offentliga konsumtionen har skett inom de områden där kommunerna

har huvudansvaret. Exempel på detta är sjukvården och socialvården. Flera av de utgiftskategorier som uppvisar en långsam utveckling, som t.ex. försvarskostnaderna, finns huvudsakligen inom den statliga sektorn.

Den expansion av de offentliga utgifterna som jag här beskrivit har under senare tid inneburit ökande problem. Under 1960-talet med dess snabba ekonomiska tillväxt kunde de offentliga utgifterna ökas kraftigt utan att

tillväxtutrymmet för den privata sektorn kom att upplevas som alltför

begränsat. I dagens läge är förutsättningarna för de offentliga utgifternas utveckling avsevärt förändrade. Vid en expansionstakt på 6—7 4 i fasta priser, dvs. den som registrerats under de senaste 15 åren, krävs en tillväxt i hela ekonomin på mellan 4 och 594 bara för att möta de offentliga utgifternas utveckling. Detta är en väsentligt högre tillväxttakt än vad vi

har anledning att räkna med för de närmaste åren.

Det faktum att de offentliga utgifterna kommit att motsvara en allt större

del av BNP avspeglas också i ett ökat skattetryck. Under de senaste åren

har vi kunnat registrera flera negativa verkningar av det höga och stigande

skattetrycket. Till dessa hör bl.a. den negativa inverkan på individernas

ihcitament till arbete och företagsamhet och svårigheterna för arbetsmark-

nadens parter att sluta löncavtal på rimliga nominella nivåer som både ger

reala löneförbättringar efter skatt och som är förenliga med samhällsekonomisk balans. Den växande skattetrötthet som man på olika håll kan se

tecken på, innebär en ökande svårighet att finansiera en fortgående snabb

utgiftsutveckling inom den offentliga sektorn.

Trots stigande skattetryck har den offentliga sektorns inkomster inte ökat i takt med utgifterna. Främst gäller detta de statliga inkomsterna.

Regeringens bedömning har varit att de ytterligare skattehöjningar som

skulle ha krävts för att fullt ut finansiera de stigande statsutgifterna under senare delen av 1970-talet ej hade kunnat genomföras utan allvarliga effekter på sysselsättning och produktion. Resultatet av de skilda utvecklingstendenserna för statens inkomster och utgifter har blivit ett snabbt växande budgetunderskott.

Även detta är en erfarenhet som Sverige delar med det övervägande flertalet av OECD:s medlemsländer. Den allmänna försvagningen av den offentliga sektorns finansiella ställning i industriländerna sammanhänger i

hög grad med den djupa internationella lågkonjunkturen 1974-1975 efter

oljekrisen och den svaga återhämtningen sedan dess. De offentliga budgetunderskotten nådde i allmänhet sin största omfattning 1975. Den utbredda

lågkonjunkturen innebar ett avsevärt bortfall av skatteintäkter. samtidigt

Prop. 1980/81: 20 'n to

Statsutgifternas och statsinkomsternas reala utveckling budgetåren 1964/65—1979/80

(Miljarder kr.. 1975 års priser)

Budget-

under-

skött 1104

1004

DH

Uratter

SU 4

Inkomster

hll 3

and

T ”=T TT T” T TT” TOT T T T TS T T T 1

ILE SN IVOR 6 I 90S 69 1970 | [YI a IKE SRA 9767 I978 70

som utgifterna för framför allt arbetsmarknadspolitiken steg kraftigt. I

många länder nåddes nivåer på budgetunderskotten i relation till BNP som aldrig tidigare förekommit. Utvecklingen var något skiljaktig mellan de

större och de mindre industriländerna. De senare sökte i större utsträck-

ning hålla uppe aktivitetsnivån med hjälp av en efterfrågestödjande ekonomisk politik. Detta motverkade på kort sikt en försvagning av budgetbalansen.

Prop. 1980/81: 20 53

Den återhämtning av den internationella konjunkturen som ägde rum 1976 ledde till att budgétunderskotten minskade allmänt sett. Det faktum

att återhämtningen sedan kom av sig, så att aktivitetsnivån i flertalet länder

kom alt ligga kvar under fullt kapacitetsutnyttjande, medförde emellertid att minskningen av budgetunderskotten bromsades upp. Det har beräknats

att skatteintäkterna i OECD-området 1978 skulle ha varit ca 1052 högre om

fullt kapacitetsutnyttjande varit rådande. Den kvardröjande höga internationella prisstegringstakten alltsedan oljekrisen 1973 har dessutom inneburit att den ekonomiska politiken efter hand alltmer inriktats på inflationsbekämpning. I detta sammanhang har i flera länder ökad uppmärksamhet riktats mot åtgärder för att minska de otfentliga budgetunderskotten.

Saldo för staten och socialförsäkringssektorn i vissa länder 1979! fe av BNP

! Socialtörsäkringssektorn är inräknad utom för Frankrike. Belgien och Nederländerna "Sedan 1977 belastar även den kommunala sektorns underskott den statliga budgelen Källa: IMF, World Economic Outlook. maj 1980

Också den svenska budgetutvecklingen har påverkats starkt av den svaga konjunkturutvecklingen under 1970-talet. Emellertid kan man konstatera en klar fasförskjutning i förhållande till flertalet övriga länder. Detta var i stor utsträckning en följd av den s.k. överbryggningspolitiken som fördes I Sverige i mitten av 1970-talet. De finanspolitiska åtgärder som

då vidtogs för att hålla uppe efterfrågan innebar visserligen budgetmässiga

kostnader, men den högre aktivitetsnivån medförde i sig att statens inkomster under en tid ökade kraftigt.

Det högre efterfrågetrycket i den svenska ckonomin förde också med sig

kraftiga löneökningar åren 1974-1976. Detta ledde till en avsevärd men tillfällig förstärkning av den statliga budgetställningen. Systemet för utbetalning av kommunalskattemedel accentuerade denna förstärkning. Lönehöjningarna slog omedelbart igenom på löntagarnas preliminärskatteinbetalningar. Den stora ökningen av det kommunala skatteunderlaget påverkade emellertid statens utbetalningar till kommunsektorn först med två års eftersläpning. Härigenom kom förstärkningen av statsbudgetens inkomst-

sida att falla främst på budgetåren 1975/76 och 1976/77. Effekterna av de

Prop. 1980/81: 20 54

ökade utbetalningarna av kommunalskattemedel fick däremot sin tyngd-

punkt först fr.o.m. budgetåret 1977/78.

De kraftiga lönekostnadsökningarna vid mitten av 1970-talet ledde fram till den kostnadskris som blev uppenbar i den svenska ekonomin under

1976. Försvagningen av vår internationella konkurrenskraft ledde till en

drastisk försämring av externbalansen. De åtgärder som vidtogs under

1977 syftade till att återställa rimliga kostnadsrelationer. Samtidigt innebar

de en betydande åtstramning av den inhemska efterfrågan. Den längsammare inkomstutvecklingen ledde till en försvagning av statens skattein-

täkter. För att undvika allvarliga konsekvenser på sysselsättningen blev det samtidigt nödvändigt att vidta omfattande åtgärder främst på det arbetsmarknads- och industripolitiska området. Detta bidrog ytterligare till

en försämring av budgetsaldot.

Det statliga budgetsaldots utveckling i Sverige budgetären 1974/75—1979/80 (Milj. kr.. löpande priser)

Förutom den allmänna svaga konjunkturutvecklingen vill jag nämna ytterligare några faktorer som medverkat till försämringen av de statliga finanserna. Som jag tidigare berört har det bedömts olämpligt att öka det totala skattetrycket mer än som skett. Staten har genom sänkningar av den statliga inkomstskatten sökt kompensera inkomsttagarna för den successiva höjning av kommunalskatten som ägt rum. Vidare har den kommunala expansionen i hög grad finansierats genom ökade statsbidrag. Dessutom har den allmänna arbetsgivaravgiften slopats för att kompensera ökningen av socialförsäkringsavgifterna. Svårigheterna att finansiera de offentliga

utgifterna har därmed helt kommit att avspeglas i det statliga budgetunderskottet.

Sammanfattningsvis är min syn på budgetutvecklingen under 1970-talet

denna. En successiv försvagning har skett under hela perioden till följd av att utgifterna ökat i snabbare takt än inkomsterna. Det har lett till ett trendmässigt ökande budgetunderskott. Under slutet av 1970-talet har budgeten ytterligare försvagats som en följd av kostnadskrisen 1975—1976. Vissa uppskattningar tyder på att budgetunderskottet i dag till ca 3/4 kan

sägas motsvara en fortsättning av den förstnämnda trendmässiga utveck-

lingen och till ca 1/4 orsakats av bl. a. de arbetsmarknads- och industripolitiska åtgärder. som vidtagits efter kostnadskrisen. Budgetutvecklingen under 1970-talet har lett till en besvärlig situation vid ingången av 1980-talet. Man kan därför ställa frågan vilka alternativa

Prop. 1980/81: 20 AA 'n

budgetpolitiska vägar som hade varit möjliga. Ett alternativ som framförts från olika håll har gått ut på att man genom fortsatta kraftiga skattehöjningar skulle ha hållit nere underskottet. Konkret har förslag väckts om höjda arbetsgivaravgifter, införande av en s.k. allmän produktionsfaktorskatt och höjda inkomstskatter, främst genom slopande av inflationsskyddet i inkomstskatteskalan. Jag har redan redovisat de betänkligheter man på mycket goda grunder bör hysa mot en sådan politik. Ytterligare skattehöjningar under slutet av 1970-talet skultie ha fått en negativ inverkan på kostnadsutvecklingen och konkurrenskraften inom näringslivet. I den mån höjda arbetsgivaravgifter, vilket framstått som huvudalternativet, inte fullt ut och snabbt kan övervältras på löntagarna, försämras konkurrensförmå-

gan direkt. Samtidigt är det uppenbart att en sådan övervältring är vansklig

att åstadkomma när förhandlingsutrymmet för arbetsmarknadens parter redan förut varit starkt begränsat. Ett slopande av skatteskalans inflations-

skydd. med åtföljande höjda marginalskatter, skulle likaledes försvåra

möjligheterna att få till stånd löneavtal som är förenliga med samhällsekonomisk balans.

Min bedömning är säledes att ytterligare skattehöjningar inte skulle ha varit något fruktbart sätt att minska budgetunderskottet. Däremot framstår det nu som klart att utgiftsutvecklingen har varit för snabb under 1970-

talet. Som framgått av den föregående redogörelsen har också Sverige

härvidlag avvikit från den internationella utvecklingen. Jag har tidigare berört orsakerna till detta, bl.a. automatiken i utgiftsökningen och de omfattande åtgärder som vidtagits för att parera effekterna av kostnadskrisen. Till detta kommer att den tillfälliga förstärkningen av statsbudgeten under 1975/76 bidrog till att dölja den trendmässiga utvecklingen mot ett ökat strukturellt budgetunderskott. Detta minskade incitamentet att dra ned på utgiftsutvecklingen. I synnerhet finns det skäl betona att mer kraftfulla åtgärder för att minska den kommunala expansionstakten borde ha satts in tidigare. Försöken att genom överenskommelser med kommunförbunden uppnå den önskade uppbromsningen har visat sig otillräckliga. En uppstramning av statsmakternas politik vad gäller den kommunalekonomiska utvecklingen har kommit till stånd först under senare tid. Jag

återkommer strax till dessa frågor.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att den grundläggande oba-

lansen i 1970-talets budgetutveckling beror på att de offentliga utgifterna långsiktigt och trendmässigt stigit alltför snabbt i förhållande till tillväxten av de totala resurserna i samhället. En sådan utveckling måste vändas

successivt och med beaktande av de sociala konsekvenserna och effekterna på den samhällsekonomiska stabiliteten.

3.2 Budgetunderskottets problem

Den nuvarande ökningstakten av de offentliga utgifterna och budgetunderskottet är ett hot mot den ekonomiska balansen. De negativa effekterna

Prop. 1980/81: 20 56

för medborgarna av snabbt ökade otfentliga utgifter och ökat budgetunderskolt är mer indirekta än t.ex. nedskärningar av offentlig service och transfereringar eller av skattehöjningar. Det finns därför skäl att något beröra dessa. |

Med den ekonomiska tillväxttakt vi nu kan räkna med skulle en fortsatt

expansion av den offentliga konsumtionen oundvikligen komma att gå ut

över utrymmet för den privata konsumtionen och för näringslivets investeringar. Om vi skall kunna trygga sysselsättningen, nå en god tillväxt och på sikt få balans i våra utrikesbetalningar måste emellertid investeringarna öka kraftigt. En alltför stark begränsning av utrymmet för den privata

konsumtionen innebär också betydande svårigheter. Vid de betingelser för

den svenska ekonomin som förutses gälla under första hälften av 1980-talet

blir utrymmet för ökningar av den privata konsumtionen under alla förhål-

landen mycket begränsat. Det utrymme som kan finnas är dessutom redan intecknat av pensionärerna. Skulle tillväxten i den privata konsumtionen ytterligare dras ned. riskerar detta att gå ut över konsumtionsutvecklingen

för de yrkesverksamma grupperna. En sådan utveckling under en följd av år kan knappast äga rum utan allvarliga friktioner i samhället.

De höga krav som ställs på utvecklingen av näringslivets investeringar, i kombination med strävan att bevara en rimlig nivå för den privata konsumtionen innebär avsevärda restriktioner för möjligheterna att öka den offentliga resursförbrukningen. En mycket kraftig uppbromsning av den offent-

liga sektorns expansion är alltså nödvändig. Det är uppenbart att den inte

kan ske utan att också angelägna utgiftsområden drabbas. Det är emellertid helt nödvändigt att nu anpassa utbyggnaden till resurstillväxten. Under hösten kommer en ny långtidsutredning att redovisas. Jag får anledning att i anslutning till denna senare återkomma till de långsiktiga perspektiven och de förutsättningar dessa innebär för olika sektorer.

Svårigheterna att inom ramen för samhällsekonomisk balans skapa utrymme för en expansion av de offentliga utgifterna illustreras av det snabbt växande budgetunderskottet. Som-jag tidigare påpekat har det under 1970-

talet blivit allt svårare att finansiera den snabba offentliga utgiftstillväxten.

Det har under i vart fall hela 1970-talet avspeglats I ett ökande budgetunderskott. De negativa effekterna härav framträder nu allt klarare.

Jag vill först beröra sambandet mellan budgetunderskottet och bytesba-

lansunderskottet. |

Bytesbalansunderskottet är ett uttryck för att vi i Sverige förbrukar mer

än vi producerar, eller, annorlunda uttryckt, att det totala inhemska spa-

randet är för lågt. Det totala underskottet i det finansiella sparandet för

hushållen, bostadssektorn, näringslivet och den offentliga sektorn motsvaras definitionsmässigt av underskottet i bytesbalansen. Det skall här påpe-

kas att underskottet i den offentliga sektorns sparande är mindre än stats-

budgetens underskott. En del av statens verksamhet består av utlåning för

olika ändamål. Dessutom uppvisar socialförsäkringssektorn ett stort över-

Prop. 1980/81: 20 . 57

skott. Vidare har kommunsektorn under senare år haft ett positivt finansiellt sparande. Totalt hade den offentliga sektorn är 1979 ett sparandeunderskott på ca 17 miljarder kr. Detta innebar en drastisk försämring från ett

underskott på ca 5 miljarder kr. år 1978 och överskott under åren dessför-

innan. Försämringen i bytesbalansen har skett parallellt med försämringen i statens finanser. Den överkonsumtion som avspeglas i bytesbalansunderskottet måste alltsä till stor del förklaras av den snabba konsumtionsutveckling som hänger samman med den offentliga utgiftsutvecklingen. Det gäller såväl den offentliga konsumtionsökningen som den privata konsumtion som möjliggjorts genom ökade transfereringar. Totalt sett måste det inhemska sparandet ökas om bytesbalansens underskott skall kunna avvecklas. Att hejda försämringen av statens finanser är ett nödvändigt steg i denna riktning.

Det strukturella underskottet i bytesbalansen kan givetvis inte elimineras alltför snabbt, eftersom det skulle få oacceptabla negativa effekter på produktion och sysselsättning. Det är dock viktigt att bytesbalansunderskottet och den utlandsupplåning som den tvingar oss till kan begränsas.

Utlandsupplåningen kan betraktas som samhällsekonomiskt lönsam en-

dast om den direkt eller indirekt möjliggör en verksamhet med högre avkastning än räntorna på utlandsskulden. Oavsett om staten, kommunerna eller näringslivet står som låntagare innebär den utländska skuldsätt-

ningen i annat fall en realekonomisk börda — en inteckning i vårt framtida välstånd. På sikt innebär utlandsupplåningen dessutom att handlingsfrihe-

ten för den ekonomiska politiken begränsas.

Det finns anledning att understryka att en fortgående negativ utveckling av budgetunderskottet också av andra skäl medför att den ekonomiskpolitiska handlingsfriheten minskar. För att säkerställa att de centrala målen för den ckonomiska politiken uppnås är det nödvändigt att en aktiv finanspolitik kan föras. Statens utgifter och skatteinkomster måste kunna varieras för att > otverka konjunktursvängningar. Ett växande strukturellt budgetunderskott minskar möjligheterna att bedriva en sådan flexibel finanspolitik.

För att finansiera budgetunderskottet måste staten ta i anspråk en växande del av den organiserade penning- och kapitalmarknaden. Det sker i dag genom en kombination av regleringar, t.ex. likviditetskvoter och placeringsplikt, och höga räntor på statspapper. Vid en hög kreditefterfrågan i samhället blir effekten att andra låntagare trängs ut från marknaden. Samtidigt stimuleras tillväxten av den gråa kreditmarknaden till vilken dessa låntagare alltså hänvisas. Om man inte lyckas neutralisera den

likviditetspåspädande effekt, som budgetunderskottet i sig ger upphov till,

så blir det svårt att förhindra ett betydande valutautflöde eller att penning-

mängden ökar i en takt som omöjliggör varje försök att hålla tillbaka

inflationsutvecklingen.

Jag vill vidare peka på alt problemen med budgetunderskottet förstärks

Prop. 1980/81: 20 'n 2

av räntebetalningarna på statsskulden. Så länge budgeten visar underskott. även om underskottet i sig minskar. ökar statsskulden och därmed räntebetalningarna. Den accelererande utvecklingen av statsskuldräntorna försvårar därmed möjligheterna att begränsa underskottet och skärper ytterli-

gare kraven på åtstramning på budgetens utgiltssida. Det jag nu anfört belyser de skadeverkningar på ekonomin som uppstår i

samband med ett strukturellt budgetunderskott. Det torde stå klart att

dessa problem inom en nära framtid kommer att bli alltmer påtagliga om

inte kraftfulla åtgärder vidtas för att bryta den negativa utvecklingen av statens finanser.

3.3 Allmänna utgångspunkter för budgetpolitiken

Utvecklingen av den offentliga sektorn har varit av avgörande betydelse

för framväxten av vårt moderna välfärdssamhälle. Ingen torde i dag förne-

ka den stora betydelse som en väl utbyggd sjuk- och äldringsvård. en skola

öppen för alla oavsett inkomstnivå. ökad tillgång till barnomsorg m. m. har

haft för välståndsutvecklingen. Det är angeläget att markera en sådan i

grunden positiv syn på den offentliga sektorns roll för medborgarnas

välfärd när vi nu står inför en nödvändig uppbromsning av tillväxttakten i

denna del av vår ekonomi. I den situation vi nu befinner oss i är det viktigt

att vi beslutsamt slår vakt om det som är väsentligt för människorna

samtidigt som vi är beredda att ompröva sådant som kan anses ha lägre

prioritet.

I de riktlinjer för budgetpolitiken som redovisades för riksdagen i kompletteringspropositionen våren 1980 fastslogs att det statliga budgetunderskottet kraftigt måste nedbringas som ett led i en politik som syftar till lägre inflation och minskat bytesbalansunderskott. Mälsättningen bör vara att budgetunderskottet som andel av bruttonationalprodukten under peri-

oden fram t.o.m. budgetåret 1984/85 minskas med minst en procentenhet per är. För budgetåret 1981/82 anges målet vara att inte ytterligare öka

underskottet i nominella termer. Vid en jämförelse mellan den då redovisade budgetprognosen för budgetåret 1980/81 och kalkylen för budgetåret 1981/82 i långtidsbudgeten förutsatte detta en budgetförstärkning med ca 7

miljarder kr.

I kompletteringspropositionen framhöll min företrädare att skattetrycket

nu nätt en sådan nivå att det inte kan höjas väsentligt mer. Budgetförstärkningen borde därför i huvudsak åstadkommas genom nedskärningar på

budgetens utgiftssida. Följande utgångspunkter angavs mot denna bakgrund för den fortsatta budgetpolitiken:

— För att den offentliga konsumtionsökningen skall kunna dämpas pätag-

ligt krävs en kraftig uppbromsning av expansionen inom den kommuna-

la sektorn.

Prop. 1980/81: 20 59

— För att den statliga utgiftstillväxten skall kunna begränsas i någon större

omfattning mäste transfereringarna till hushåll och kommuner bli berör-

da. —- Utrymmet för skattehöjningar är begränsat. I vilken utsträckning skat-

tehöjningar likväl blir ofrånkomliga beror bl.a. på i vilken omfattning

utgiftsbegränsningar kan genomföras. — Begränsningar i de statliga transfereringarnas automatiska tillväxt mås-

te övervägas med hänsyn till fördelningspolitiska effekter. Kraven på

en socialt inriktad fördelningspolitik framstår som särskilt viktiga då

den ekonomiska situationen kräver en allmän återhållsamhet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande över kompletteringspropositionen (FiU 1979/80:40) framhåller finansutskottet att det är en utomordentligt svår uppgift vi står inför när det gäller att förverkliga det angivna budgetpolitiska målet. Det kommer att innebära omprövningar i en utsträckning som vi inte tidigare har upplevt. Utskottet är emellertid av den meningen att den av regeringen anvisade vägen måste beträdas och att det måste ske utan vidare dröjsmål. Tyngdpunkten i åtgärderna måste även enligt utskottets uppfattning ligga på besparingar. De begränsningar, nedskärningar och omprövningar som därvid förestär är av en sådan storleksordning att knappast några utgiftsområden kan undantas. Besparingsåtgärderna kommer att påverka den statliga verksamheten och de statliga inkomstöverföringarna på ett genomgripande sätt. Förändringar i den här storleksordningen tar tid att genomföra.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att det totala skatte-

trycket nått en sådan nivå att ytterligare höjningar bör undvikas. Skall

budgetunderskottet reduceras så kraftigt som det här är fråga om blir det enligt utskottets mening dock nödvändigt att även anlita budgetens inkomstsida. Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet de mål i fråga om budgetpolitiken under kommande är som anges i propositionen.

Jag har i det föregående redovisat de allvarliga konsekvenserna för vår ekonomi om inte medvetna och kraftfulla åtgärder i syfte att begränsa budgetunderskottet sätts in. De bedömningar regeringen redovisade i kompletteringspropositionen och som riksdagen anslutit sig till har alltfort full bärkraft.

Jag övergår nu till att redovisa de utgångspunkter i övrigt som regeringen har för det besparingsprogram som nu föreläggs riksdagen. Dessa utgångspunkter har giltighet även för de bugdetpolitiska riktlinjer på längre sikt som jag senare återkommer till.

En första utgångspunkt är att besparingsbehoven är av sådan omfattning att inget område ensamt kan svara för den nödvändiga åtstramningen. Besparingsansträngningarna måste i stället ges stor bredd och täcka alla utgiftsslag och departement. Ett stort antal mindre besparingar kan tillsammans ge betydande belopp. Samtidigt måste särskild uppmärksamhet äg-

nas åt de tungt vägande utgiftsområdena, dvs. i praktiken åt transferering-

Prop. 1980/81: 20 60

arna till hushåll. kommuner, företag och organisationer. En sådan upplägg-

ning karakteriserar också det besparingsprogram som nu redovisas.

En andra utgångspunkt är att besparingsåtgärderna med nödvändighet måste drabba hela folkhushället och således påverka levnadsvillkoren för

stora grupper i samhället. Om tillräckliga budgeteffekter skall kunna nås är

det alltså nödvändigt att göra vissa begränsningar av kostnadskrävande

generella subventioner, säsom livsmedelssubventioner och räntebidrag.

Samtidigt står det klart, att besparingsätgärderna inte får drabba de grup-

per som är mest utsatta i samhället. De insatser som görs över budgeten i

fördelningspolitiskt syfte mäste i än högre grad koncentreras till de mest

behövande. Ett exempel på en sådan insats i besparingsprogrammet är det högkostnadsskydd vid inköp av läkemedel som föreslås. Som jag nyss

angett är behovet av besparingar av sådan storlek, att det inte kan undvikas att de drabbar sådant som tidigare framstått som viktigt och ibland på ett kännbart sätt. Det är å andra sidan ett rimligt krav att begränsningar i statsutgifterna i så stor utsträckning som möjligt sätts in på ett sådant sätt att medborgarna får möjlighet att anpassa sig till nya förutsättningar. Arbetet måste därför bedrivas stegvis i ett långsiktigt perspektiv.

Det är vidare väsentligt att de oundvikliga besparingarna vägs ihop i ett sammanhållet program med en medveten profil. Endast härigenom möjlig-

görs en samlad avvägning mellan å ena sidan vad som krävs från allmän-

ekonomiska och budgetpolitiska utgångspunkter och å andra sidan vad

som är skäligt med hänsyn till syftet med de aktuella utgiftsprogrammen. En tredje utgångspunkt är att åtgärder måste vidtas för att begränsa den

eljest automatiska tillväxten av olika utgifter. Jag avser här åtgärder som visserligen till en början ger relativt begränsade besparingar men som genom att de påverkar utgiftstrenden på längre sikt kan ge stora effekter. Ett exempel på denna typ av ingrepp är den ändring av reglerna för statsbidrag till kommunal färdtjänst som chefen för socialdepartementet kommer att föreslå i särskild ordning. Den syftar till att begränsa tillväxten i bidragen främst till kommuner som redan har en väl utvecklad färdtjänstservice. Det nu aktuella besparingsprogrammet innehåller också åtgärder

som syftar till att på sikt begränsa utgifternas tillväxt. Jag tänker då främst på förslagen till ändringar av gällande regler för indexuppräkning av tunga komponenter i budgeten. främst folkpensionerna. De ändrade indexreg-

lerna blir också tillämpliga på ATP-pensioner, delpensioner, bidragsförskott. studiemedel m. m.

En annan åtgärd som kan ha utgiftsdämpande ettekter är en höjning av

avgifter av olika slag. Avgifter spelar på många enskilda områden en stor roll när det gäller att finansiera statlig verksamhet. Avgifter har också en viktig styreffekt genom att de bidrar till en bättre hushållning och till ett ökat kostnadsmedvetande. I besparingsprogrammet föreslås ett flertal höj-

ningar av befintliga avgifter och en till nya områden utvidgad avgiftsbe-

läggning.

Prop. 1980/81: 20 61

En fjärde utgångspunkt är att målmedvetna insatser måste göras för att

genom förenklingar i olika regelsystem och i myndigheternas handläggning

av olika typer av ärenden åstadkomma både besparingar i myndigheternas förvaltningskostnader och enklare former för de enskilda medborgarnas kontakter med myndigheterna. Ett betydande antal åtgärder med denna syftning har redan vidtagits. Jag vill här erinra om förslagen i den s.k. anti-

byråkratipropositionen (prop. 1978/79: 111). Arbetet inom delegationen för företagens uppgiftslämnande bör också nämnas i detta sammanhang. Dele-

gationen kommer enligt vad jag erfarit att inom kort avlämna sitt slutbetän-

kande. Inom kommundepartementet har nyligen tillsatts en arbetsgrupp

med uppgift bl.a. att begränsa sådan statlig normgivning och annan tillsynsverksamhet som medför ökade kostnader för kommuner och landstingskommuner. I gruppen ingår företrädare för regeringskansliet och de

båda kommunförbunden. På grundval av statskontrollkommitténs förslag kommer inom kort chefen för kommundepartementet att föreslå regeringen åtgärder som innebär sådana förenklingar i kontakterna mellan statliga

och kommunala organ samt mellan allmänheten och myndigheterna som

medför besparingar i både den kommunala och statliga verksamheten.

Förenklingar av myndigheternas arbete, decentralisering och åtgärder

mot krångel och onödig byråkrati ägnas sålunda stor uppmärksamhet. Dessa frågor kommer framgent att få ökad betydelse. I besparingsprogrammet ingår förslag till ytterligare åtgärder. Inom området för den statliga personalpolitiken och personaladministrationen föreslås t.ex. en rad

administrativa förenklingar. De rutiner som i dag tillämpas för myndighe-

med arbetsgivarinträde kan göras enklare genom att man uttnyttjar de uppgifter och beräkningar som finns inom det av myndigheterna utnyttjade

systemet för löneuträkning o. dyl. Vidare pågår ett arbete i syfte att förenk-

la beräkningsunderlaget för socialavgifterna.

En femte utgångspunkt är vidare att framtagandet av besparingsprogram

ytterst är en politisk fråga. Det är sålunda inte möjligt att enbart med

budgettekniska hjälpmedel lösa problem kring en alltför snabbt växande offentlig sektor. Detta hindrar naturligtvis inte att det är av stor vikt att planerings- och budgeteringsrutiner anpassas och utnyttjas i besparingssyfte. För att få ett effektivt besparingsarbete till stånd måste insatser vidtas I syfte att förbättra underlaget för politiska beslut. I detta syfte har vissa s.k. översynsprojekt initierats av regeringen. Som jag senare återkommer till föreslås att ett antal ytterligare sådana projekt startas. Det är också av stor vikt att utnyttja kommittéväsendet för besparingsfrämjande

insatser.

En sjätte utgångspunkt är att besparingarna skall användas för att be-

gränsa underskotten i den statliga budgeten. Vissa delar av besparingspro-

närerna och förslagen om ändringar av bostadsbidragen, innebär att kom-

Prop. 1980/81: 20 62

munernas utgifter minskar. Till följd härav föreslås vissa minskningar av statsbidragen på aktuella områden, Vissa av besparingsförslagen inom

socialdepartementets verksaumhetsomräden berör socialförsäkringsscktorn. Dessa besparingar bör i sin helhet tillgodoföras statsbudgeten. Åtgär-

der i detta syfte föreslås.

En sjunde utgångspunkt är alt besparingarna inte riktas mot sådana

omräden vars utveckling är av betydelse för återställandet av den sam-

hällsekonomiska balansen. Det gäller såväl åtgärder som är ägnade att

förbättra konkurrenskraften, t.ex. satsningar på teknisk forskning och utveckling, som åtgärder som syftar till att säkerställa efterlevnaden av

skattelagstiftningen, t.ex. skattekontrollen. En åttonde utgångspunkt är slutligen att det inte finns förutsättningar att

föra fram egentliga nya reformförslag i 1981 års budgetproposition. I huvudsak gällde detta även 1980 års budgetproposition men kraven på återhållsamhet får denna gång ställas än högre. De begränsade insatsområden som likväl kan komma i fråga bör i första hand vara sådana som kan bidraga till att långsiktigt komma tillrätta med balansbristerna i den svenska ekonomin. För att sådana insatser skall kunna beredas utrymme i

budgeten måste de finansieras genom inkomstförstärkningar eller ytterliga-

re besparingar. Denna utgångspunkt för regeringens budgetarbete redovisades av min företrädare i kompletteringspropositionen och föranledde ingen erinran från riksdagens sida. De anslagsframställningar för budget-

året 1981/82 som nu framlagts återspeglar i många fall det kärva statsfinansiella läge vi befinner oss 1. Det torde likväl bli nödvändigt med ytterligare

nedskärningar om regeringens intentioner skall kunna uppfyllas.

I besparingsarbetet spelar utredningsväsendet en avgörande roll. Jag vill

erinra om de tilläggsdirektiv som utgått till samtliga kommittéer och sär-

skilda utredare. Av direktiven framgår bl. a. att alla förslag som kommit-

téerna lägger fram skall kunna finansieras genom besparingar och omför-

delningar inom det område förslagen avser. Beträffande de utredningar som i sina betänkanden av tidsskäl inte hunnit beakta dessa direktiv kommer regeringen att uppmana remissinstanserna att vid sin bedömning beakta dem. Vad gäller frågan om tillsättande av nya kommittéer som kan

antas leda till ökade statsutgifter tillämpas en mycket restriktiv linje. Jag vill avslutningsvis ånyo understryka, att knappast något utgiftsom-

råde kan undantas då de besparingar skall genomföras som krävs för att

begränsa underskottet i statsbudgeten. Detta måste naturligtvis beaktas också när det gäller de statliga lönekostnaderna. Lönesumman inom den

sektor som regleras genom statliga avtal uppgår till ca 35 miljarder kr.

Det är angeläget att statlig och statligt finansierad verksamhet under

löpande budgetår bedrivs inom de ekonomiska ramar, som statsmakterna

angett vid sin budgetprövning. Med hänsyn till de stora besparingsan-

strängningar som nu mäste göras är det nödvändigt att tillse att anvisade belopp inte överskrids.

Prop. 1980/81: 20 63

För myndighetsanslag och liknande anslag kommer i princip inga överskridanden att medges under löpande budgetär. Myndigheterna måste

noga och fortlöpande följa medelsförbrukningen. Om myndigheten finner, att ett anvisat anslag måste komma att överskridas bör det redovisas i en framställning till regeringen senast den I februari budgetåret i fråga.

Nya löneavtal kan förändra de förutsättningar som gällt vid budgetpröv-

ningen. Affärsverk och uppdragsmyndigheter finansierar sina lönekostnader via taxor och avgifter. Andra stalsmyndigheter kompenseras nor-

malt för de kostnader som nya avtal medför. Genom att kunna påräkna kompensation för effekterna av träffade avtal befinner sig statliga myndigheter och deras tjänstemän i en förmånligare situation än vad som gäller på den privata arbetsmarknaden, i synnerhet då inom den konkurrensutsatta

sektorn. På den del av arbetsmarknaden som är utsatt för internationell konkurrens finns en direkt koppling mellan träffade löneavtal. konkurrens-

förmåga och möjlighet att bereda stabil sysselsättning.

Mot bakgrund av att de statliga lönekostnaderna mäste begränsas anser jag det inte självklart att myndigheterna i framtiden med samma automatik som hittills ges full kompensation för träffade löneavtal alldeles oavsett

avtalens materiella innehåll. Kraftigt ökade lönekostnader måste kompen-

seras också i andra former. Jag avser då närmast besparingsåtgärder eller inkomstförstärkningar, som går längre än vad som annars varit erforder-

ligt. Kompenseras inte oförutsedda och otrånkomliga kostnadsökningar på detta sätt, så är det självfallet inte möjligt att åstadkomma den minskning

av det statliga budgetunderskottet. vars nödvändighet jag tidigare understrukit. Utbildningsinsatser är ett viktigt instrument för att få en effektiv

och mindre kostnadskrävande administration. Statens institut för personaladministration och personalutbildning bör här kunna spela en viktig

roll.

Avslutningsvis vill jag framhälla att en genomgående strävan i arbetet med besparingspropositionen har varit att utforma förslagen på sädant sätt

att de direkta sysselsättningsmässiga konsekvenserna så långt möjligt be-

gränsas. Den höga ambitionsnivån inom arbetsmarknadspolitiken ligger

sålunda fast.

I den mån förslagen i besparingspropositionen kommer att leda till minskat behov av arbetstagare inom den statliga sektorn kommer för

sådana situationer sedvanliga åtgärder i fråga. Det innebär bl. a. att aktiva

omplaceringsåtgärder kommer att vidtas. Möjligheterna att bedriva en effektiv omplaceringsverksamhet har ökat i och med att statens arbetsmarknadsnämnd inrättades den I juli 1979. För att omplaceringsverksamheten skall kunna bedrivas effektivt krävs dock aut myndigheterna redan i

ett tidigt planeringsskede har samråd med arbetsmarknadsnämnden om åtgärder som kan leda till omplaceringsbehov. Statsrädet Johansson äter-

kommer i 1981 års budgetproposition om de personalpolitiska åtgärdernas närmare utformning.

Prop. 1980/81: 20 64

3.4 Besparingsprogrammet

Jag övergår nu till att presentera omfattningen och den huvudsakliga inriktningen av det besparingsprogram som nu föreläggs riksdagen. Resp. föredragande kommer senare i de departementsvisa bilagorna till propositionen att lämna en mer detaljerad redovisning av besparingsförslagen. Efter genomgången av det nu aktuella besparingsprogrammet kommer jag att behandla frågan om besparingsprogrammets effekter för berörda grupper i samhället. Jag kommer vidare att lämna en kort redogörelse för de översynsprojekt som regeringen beslutat om i syfte att skapa underlag för senare beslut om ytterligare besparingar.

En sammanfattning av besparingsprogrammets omfattning i milj. kr. inkl. effekten på statsskuldräntorna till följd av den totala saldoförbätt-

ringen 1980/81 jämfört med statsbudgeten lämnas i den följande samman-

ställningen. Redovisningen avser här helårseffekterna och oavsett om de gäller statsbudgeten eller socialförsäkringssektorn. Jag återkommer senare till effekterna för innevarande och nästa budgetår. .

Ändrade taxor och avgifter inom justitiedepartementets område beräknas ge ett tillskott till statsbudgeten på ca 100 milj. kr. Huvuddelen av de

ökade inkomsterna härrör från höjda avgifter i lagfarts- och inteckningsärenden. Vidare föreslås ändringar i rättshjälpslagstiftningen och en höj-

ning av vapenavgiften. Investeringarna i polishus och byggnader för kriminalvården begränsas. Det beräknas medföra en besparing i storleksordningen 25 milj. kr.

Inom utrikesdepartementets område föreslås. inom ramen för enprocentmålet för det internationella utvecklingssamarbetet (biståndet), förändringar som tillsammans innebär att belastningen på statsbudgeten minskar reed 100 milj. kr. För utrikesförvaltningen föreslås besparingar om sammanlagt 8 milj. kr. Besparingarna avser främst indragning av utlandsmyndigheter samt utökad avgiftsbeläggning av kommersiella tjänster.

Inom försvarsdepartementets område föreslås besparingar på 300 milj. kr. Besparingarna skall göras så att de inte får negativa konsekvenser för vårt försvars beredskap och styrka. De bör mot denna bakgrund främst inriktas mot byggnadsverksamheten och ytterligare rationaliseringar inom området ledning och förbandsverksamhet.

Inom socialdepartementets område föreslås besparingar till ett sammanlagt belopp av närmare 1100 milj. kr. Besparingarna avser delpensioner, tandvård, sjukvård och läkemedel m. m. Härtill kommer besparingar till följd av den under ckonomidepartementets område föreslagna omläggningen av beräkningsunderlaget för fastställande av basbelopp m. m.

I systemet för kommunalt bostadstillägg till folkpensionärer föreslås en sänkning av de inkomstgränser där bidraget börjar trappas av.

Den del av inkomstbortfallet som ersätts av den allmänna försäkringen vid delpensionering föreslås sänkt från 65 till 50.

Beträffande tandvårdsförsäkringen föreslås att kostnaden för ädla me-

Prop. 1980/81: 20

varav

Kommunalt bostadstillägg

till pensionärer (180) Delpension (050) Sjukvärd och tandvård (695) Kommunikationsdepartementet 399

varav

Statens järnvägar (300)

Ekonomidepurtementet SIO

varav Andrade principer för fastställande

varav Skolväsendet inkl. kommunal

vuxenutbildning (294) Högskolan inkl. studiemedel (112) Studiecirklar (130)

Jordbruksdepartementet 809 varav

varav Bostadsbidrag (255)

Räntebidrag (600) Kommunala markförvärvslän (100) Energisparstöd I befintlig bebyggelse (300) Industridepartementet 391

varav

taller och annat material som används vid tandtekniskt arbete skall ersättas enligt samma regler som gäller för tandvårdskostnader i övrigt. Detta innebär att ersättningsnivån sänks från 10077 till 50 2, i vissa fall 75 7.

Karensbeloppet vid ersättning för sjukresa föreslås höjt från 13 kr. till 30 kr. (från 21 kr. till 38 kr. vid tandvård). Egenavgifter för inköp av läkeme-

del föreslås höjd från 25 till maximalt 40 kr. För att skydda de mest utsatta

S Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20

Prop. 1980/81: 20 66

grupperna föreslås införandet av ett s.k. högkostnadsskydd för vård- och läkemedelskostnader. Frågan om patientavgilterna i den öppna vården kommer att behandlas i samband med de förestående överläggningarna mellan staten och Landstingsförbundet om sjukförsäkringens ersättningar efter år 1981. Därvid bör de föreslagna avgiftsreglerna vid täkemedelsinköp vara vägledande för justeringen av patientavgifterna i den öppna

vården. Beträffande vårdavgifter vid långtidssjukvård utförsäkrade patienter ut-

talas att det är önskvärt att nå fram till en minskning av nuvarande

skillnader i avgifter för äldre vid långtidssjukvård jämfört med vistelse inom primärkommunal åldringsvård.

Inom kommunikationsdepartementets område läggs förslag om en strukturplan för statens järnvägar. Planen innebär att SJ:s underskott bör vara avvecklat inom en fyramänadersperiod. Målmedvetna satsningar skall göras på rationaliseringar bl.a. av styckegodshanteringen, lönsamma investeringar och en aktiv prispolitik. För budgetåret 1981/82 förväntas en förbättrad lönsamhet och därmed en direkt budgetavlastning på drygt 300 milj. kr.

För vägväsendet föreslås olika åtgärder för att hålla nere kostnaderna.

Besparingseffekterna på sikt blir betydande. För budgetåret 1981/82 beräk-

nas besparingseffekterna till ca 65 milj. kr.

För sjöfartsområdet föreslås en översyn av den framtida inriktningen av isbrytarverksamheten. F.n. finns under normalförhållanden en viss överkapacitet på isbrytarresurser. Mot den bakgrunden föreslås att en av de äldre isbrytarna tas ur: verksamhet kommande vintersäsong. Besparingen

på drift- och underhållssidan beräknas till ca 5 milj. kr.

Vidare föreslås att bidraget till sjöfolkets fria hemresor avvecklas under en tvåårsperiod. Besparingen uppgår till 9 milj. kr. budgetåret 1981/82.

För tjänstebrevsberättigad post föreslås åtgärder som leder till en rationellare posthantering. Vidare föreslås att frankeringsfrihet för enskilda endast skall tillämpas då det klart bidrar till enklare administration hos myndigheterna samt att tjänstebrevsrätten för icke statliga organ avvecklas. Vid ett fullt genomförande av de nämnda åtgärderna kan besparingen för statens del beräknas till närmare drygt 100 milj. kr. För budgetåret

1981/82 har besparingen beräknats till ca 20 milj. kr.

Inom ekonomidepartementets område föreslås ändrade riktlinjer för beräkningsunderlaget vid fastställande av basbelopp m.m. Basbeloppsberäkningen skall enligt förslaget baseras på utvecklingen av en prisindex i

vilken bortses från indirekta skatter, tullar och avgifter, men där tillägg görs för subventioner. Därutöver bortses från förändringar i energipriser

efter oktober 1980. Förändringarna påverkar folkpensioner, ATP, delpen-

sioner, bidragsförskott. studiemedel m.m. De totala bruttobesparingarna för helår kan uppskattas till 700-800 milj. kr. Vissa av de ifrågavarande

förmånerna är beskattningsbara och nettoeffekten av åtgärden blir därför

Prop. 1980/81: 20 67

något lägre. Jag återkommer senare med förslag om att motsvarande

justering bör göras för basenheten i skattesystemet.

Vidare föreslås besparingar på sammanlagt 10 milj. kr. avseende statis-

tiska centralbyrån. de statliga informationsinsatserna om lönsparande samt tillverkningen av enkronasmynt.

Inom hudgetdepartementets område föresläs att skatlteutjämnningsbi-

dragen till kyrkliga kommuner som enligt nuvarande regler beräknas utgå

med ca 145 milj. kr. reduceras till ca 84 milj. kr. år 1982.

Vidare föreslås att vissa ombyggnadsarbeten i de södra Klara-kvarteren i Stockholm för regeringskansliets räkning inte kommer till utförande som planerats under åren 1981— 1984 utan först vid ett senare tillfälle. Ombygg-

naderna beräknas kosta ca 260 milj. kr. totalt.

Inom området för den statliga personalpolitiken och personaladministrationen föreslås en rad administrativa förenklingar. Förenklingarna kan enligt statens löne- och pensionsverk medföra besparingar om ca 65 milj. kr., varav huvuddelen falter på de allmänna försäkringskassorna — 55 milj. kr. — och 10 milj. kr. på myndigheterna. Övriga besparingar som sammanlagt uppgår till 19 milj. kr. avser bl.a. avgiltssättningen av de administrationskostnader som affärsverken orsakar statens löne- och pensionsverk.

Vidare föreslås att det driftbidrag om f.n. 3 milj. kr. som utgår till statens institut för personaladministration och personalutbildning minskas med I milj. kr. till budgetåret 1981/82 för att sedan upphöra. Inom utbildningsdepartementets område föreslås åtgärder som kommer

att leda till en besparing för budgetåret 1981/82 på ca 730 milj. kr. Tyngd-

punkten utgörs av en tvåprocentig minskning av statsbidragen till driften av grund- och gymnasieskolor. Viss del av detta belopp föreslås återgå till

kommuner med särskilda behov. Besparingen uppgår därmed netto till omkring 222 milj. kr.

Bidraget till studiecirkelverksamheten föresläs minska med 130 milj. kr. 70 milj. kr. av vuxenutbildningsverksamheten föreslås finansiera även andra ändamäl än vuxenstudiestöden och administration av dessa. En reduktion av dagspresstödet föreslås genom en sänkning av samdistributionsrabatter och produktionsbidrag med totalt 30 milj. kr. Dessutom före-

slås en besparing på 15 milj. kr. på stödet till organisationstidskrifterna.

Den planerade utflyttningen av utbildningsradion till Tyresö genomförs inte. Besparingseffekten för budgetåret 1981/82 beräknas till ca 75 milj. kr.

På högskoleområdet föreslås en besparing om ca 77 milj. kr., varav

merparten åstadkoms genom en minskning av antalet utbildningsplatser samt genom en förändring av speciallärarutbildningen. Som en följd av

besparingarna inom högskolan minskar utbetalningarna av studiemedel

med ca 35 milj. kr. Övriga besparingar inom utbildningshuvudtiteln uppgår

till sammanlagt ca 78 milj. kr. Bl.a. föreslås en minskning av stödet till de

centrala ungdomsorganisationerna och nedläggning av filmrädet.

Inom jordbruksdepartementets område föreslås besparingar i första

Prop. 1980/81: 20 68

hand på jordbruksprisregleringens område. Genom cen nedtrappning av

livsmedelssubventionerna med 250 milj. kr. den 1 januari 1981 och med ytterligare 300 milj. kr. den 1 januari 1982 beräknas en besparing med 550

milj. kr. per år fr. o. m. år 1982. Besparingen för budgetåret 1981/82 beräk-

nas bli 400 milj. kr. Konsumtionsmjölken berörs inte av den föreslagna nedtrappningen av livsmedelssubventionerna. Inom jordbruksprisregleringen föreslås vidare att den s.k. prisstoppsersättningen på vissa livsmedel slopas till följd av slopandet av prisstoppet på baslivsmedel och att en ändrad finansiering övervägs för prisutjämningen till viss livsmedelsindustri. Besparingseffekten härav beräknas uppgå till sammanlagt ca 160 milj. kr. Övriga förslag till besparingar inom jordbruksdepartementets område uppgår till närmare [00 milj. kr. Därav utgörs ca 50 milj. kr. av slopande av generella bidrag till kommunala avloppsreningsverk och av-

fallshantering. Återstående besparingar avser bl.a. minskat bidrag till

skördeskadefonden och minskade bidrag på skogsbrukets område.

Inom handelsdepartementets område planeras besparingar på samman-

lagt ca 80 milj. kr. De totala besparingarna fördelar sig på ca 60 milj. kr. avseende investeringar för det ekonomiska försvaret och ca 20 milj. kr. fördelade på anslagen för stöd till svensk projektexport. kommerskollegium, patent- och registreringsverket, statens pris- och kartellnämnd. konsumentverket. allmänna reklamationsnämnden och tullverket. Av dessa besparingar hänför sig ca 7 milj. kr. till ökade avgifter och resten till minskade utgifter.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område föreslås besparingar på

130 milj. kr. Den största besparingen på ca 110 milj. kr. är slopande av

stimulansbidraget i arbetsmarknadsutbildningen. För vissa grupper slopas

bidraget redan den I januari 1981 och för andra i samband med en justering av dagpenningklasserna.

Inom bostadsdepartementets område aviseras åtgärder för att begränsa

ökningen av bostadssubventionerna. De åtgärder som föreslås i bespa-

ringspropositionen berör såväl räntebidrags- som bostadsbidragssystemen. I räntebidragssystemet föreslås ändringar av bidragsreglerna som ger en sammanlagd besparingseffekt på 600 milj. kr. jämfört med ett oförändrat regelsystem. Inom bostadsbidragssystemet förslås en sänkning av inkomstgränsen för ensamstående utan barn. Vidare föreslås en ändring av

inkomstprövningsreglerna, så att även studiemedel beaktas vid prövning-

en. Föreskrifterna för beräkningen av bidragsgrundande boendekostnad för småhusägare ändras så att posten för avskrivningar inte längre skall

ingå. Genom dessa ändringar uppnås en total besparing på ca 255 milj. kr. De statliga lånen till kommunala markförvärv föreslås bli avvecklade.

Inga beslut om nya lån bör meddelas efter den 30 juni 1981. Härigenom görs en besparing på ca 100 milj. kr.

En proposition om nya regler för statligt stöd till energisparande avses lämnas till riksdagen under våren 1981. Enligt regeringens preliminära

bedömning kan besparingar på ca 300 milj. kr. göras.

Prop. 1980/81: 20 69

Inom bostadsdepartementets område föreslås slutligen att de statliga

bidragen till kommunal översiktlig planering skall avvecklas.

Inom industridepartementets område föreslås att inget ytterligare kapitaltiliskott ges till de regionala utvecklingsfonderna. Däremot vidgas fondernas rätt att ställa ut garantier. Besparingen på statsbudgeten uppgår till

125 milj. kr. Till energihushällning inom näringslivet finns för innevarande budgetår

anvisat ett anslag om 225 milj. kr. Från anslaget lämnas bidrag till omställningsåtgärder i näringslivets befintliga byggnader och processer. Genom de senaste årens oljeprishöjningar har företagen fätt incitament att genomföra sådana investeringar utan särskilda bidrag. Statliga bidrag till

energibesparande atgärder i näringslivets byggnader och processer bör därför inte utgå efter utgången av är 1980. Från anslaget utgår även stöd till

prototyper och demonstrationsanläggningar. Förslag om att inrätta en

avgiftsfinansierad fond för bl. a. investeringar i teknik som kan ersätta olja

kommer att läggas fram inom kort. Stöd ull prototyper och demonstra-

tionsanläggningar bör fortsättningsvis lämnas från den nya fonden.

Inom industridepartementets område genomförs vidare ett antal mindre besparingar som sammanlagt uppgår till 35 milj. kr. De berör uranprospekteringen vid statens geologiska undersökning. åtgärder i etableringsfrämjande syfte, åtgärder i glesbygder. statens industriverk, informationssystemet företag — samhälle, sprängämnesinspektionen samt branschfrämjande

åtgärder.

Inom kommundepartementets område föreslås en översyn av planeringsfunktionen vid länsstyrelserna och en höjning av exekutionsavgifterna vid kronofogdemyndigheterna. Besparingarna beräknas till 35 milj.

kr. för budgetåret 1981/82. Jag övergår nu till frågan hur besparingsprogrammet påverkar hushål-

lens ekonomi. Helårseffekten av de i programmet föreslagna besparingarna uppgår exkl. effekten på statsskuldräntorna till ca 6,1 miljarder kr.

Drygt 1.1 miljarder kr. av detta belopp avser besparingar som inte primärt påverkar hushållen. Exempel på sådana besparingar är minskningen av försvarsutgifterna. nedläggningen av utlandsmyndigheter inom utrikesförvaltningen. de föreslagna nya principerna för beräkning av medelsramen för internationellt utvecklingssamarbete samt de föreslagna rationaliseringarna inom statens järnvägar, vägväsendet m. fl. områden.

Ytterligare drygt 1,1 miljarder kr. avser besparingsåtgärder som riktar sig mot kommunsektorn, organisationer och företag. Som exempel på dessa besparingar kan nämnas de ändrade reglerna för utbetalning av statsbidrag till grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, avvecklingen av lån till kommunala markförvärv. minskningen av skatteutjämningsbidraget till församlingarna, minskningen av stödet till dagspress och orgamsationstidskrifter, avvecklingen av bidraget till rederierna för sjöfolkets fria resor samt avvecklingen av bidraget för energibe-

Prop. 1980/81: 20 70

sparande åtgärder inom näringslivet. Mot bakgrund av möjligheterna att rationalisera och förbilliga berörda verksamheter förutsätts att dessa besparingar i allt väsentligt inte vältras över på hushållen.

Återstående del av besparingsprogrammet som uppgår till ca 3.9 miljarder kr. påverkar på olika sätt hushållens ekonomi.

Av det nämnda beloppet avser drygt 1,5 miljarder kr. ett stor antal besparingsposter som påverkar hushållens ekonomi endast i den mån de efterfrågar den aktuella typen av samhällsservice. Hit hör främst taxehöjningar inom SJ. ökade avgifter för vapenlicenserna, pass. lagfarts- och inteckningsärenden m.m. på justitiedepartementets område samt ökade avgifter för läkemedel, sjukvård m.m. Vidare kan nämnas de föreslagna ändringarna 1 rättshjälpslagen samt den föreslagna minskningen av bidragen till studiecirklar. Olika hushåll påverkas på olika sätt av dessa besparingsåtgärder. Enligt en ren per capita-beräkning blir effekterna av besparingsåtgärderna knappt 200 kr. per individ och år. Vissa av de föreslagna taxe- och avgiftshöjningarna, nämligen avgiftshöjningarna på receptbelagda läkemedel och på patientavgifterna i öppen vård, skulle emellertid för ett litet antal hushåll kunna ge effekter som inte står i överensstämmelse med rimliga krav på en socialt inriktad fördelningspolitik. För att motverka dessa ogynnsamma effekter föreslås ett gemensamt högkostnadsskydd för inköp av läkemedel och besök i öppen vård.

Drygt 2,4 miljarder kr. avser slutligen besparingsåtgärder som påverkar stora gruppers disponibla inkomst. Av dessa besparingsåtgärder är de ändrade principerna för fastställandet av basbelopp m. m., den successiva neddragningen av livsmedelssubventionerna. regeländringar avscende bostadsbidragen och de kommunala bostadstilläggen samt minskningen av räntebidragen de tyngst vägande: Jag har tidigare redovisat huvuddragen i dessa besparimgar.

Nedtrappningen av livsmedelssub-entionerna beräknas med den angivna inriktningen öka levnadsomkostnaderna för t.ex. en tvåbarnsfamilj med ca 20 kr. per månad.

För bostadsbidragen och för de kommunala bostadstilläggen föreslås

milj. kr.

I syfte att begränsa bostadsbidragen till att endast täcka verkliga utgifter för bostadskonsumtionen kommer regeringen att besluta att någon avskrivningspost inte längre skall medtas när den bidragsgrundande bostadskostnaden fastställs. Bostadsbidraget påverkas endast i den mån bidragsgrundande bostadskostnaden inkl. avskrivningsposten ligger på eller under den övre hyresgränsen. Åtgärden kommer således att i första hand påverka hushåll som i utgångsläget har förhållandevis låg boendekostnad.

Vidare föreslås inom bostadsbidragssystemet vissa åtgärder för att utjämna olikheterna i ekonomisk bärkraft mellan hushållen. Dessa åtgärder avser ensamstående utan barn och studerandehushåll.

Prop. 1980/81: 20 71

De nuvarande inkomstprövningsreglerna för de kommunala bostadstill-

läggen innebär att de inte börjar reduceras förrän inkomsten överstiger

folkpension inkl. pensionstillskott jämte ett belopp på 2000 kr. per år för ensamstående och 3000 kr. för makar tillsammans. Denna inkomstgräns föreslås sänkt med I 000 kr. för ensamstående och med 1500 kr. för makar.

Huvuddelen av de hushåll som berörs får KBT sänkt med 25 kr. resp. 40

kr. per manad.

Räntebidragen föreslås totalt minska med 600 milj. kr. Ändrade regler

för beräkning av räntebidrag samt effekterna härav kommer att redovisas i den proposition om nya villabeskattningsregler som regeringen inom kort kommer att lägga fråm.

Min redovisning ger vid handen att de föreslagna besparingsåtgärderna endast i förhållandevis begränsad omfattning påverkar hushållens disponibla inkomster. Besparingsförslagen har vidare — som framgått av redovisningen — utformats så att de svagaste hushållen skyddas. Jag vill i sammanhanget också nämna att en höjning av pensionstillskotten liksom

höjda dagpenningklasser aviseras i propositionen. Syftet härmed är att förbättra situationen för ett par av de inkomstsvaga grupperna. Förutsatt att budgetunderskottet skall reduceras är alternativet till be-

sparingar skattehöjningar. Om man för olika hushållstyper jämför effekterna av skattehöjningar med effekterna av sparprogrammet finner man att skillnaderna är mycket små. Som jag tidigare redovisat ger emellertid skattehöjningar en rad negativa effekter som bl.a. påverkar tillväxten i ekonomin och därmed förutsättningarna att i ett längre perspektiv skydda

de svaga grupperna. Som jag därvid framhållit är alltså besparingsinsatser i

huvudsak att föredra framför ytterligare skattehöjningar.

En förbättring av statens finanser mäste. som framgätt i annat samman-

hang, ses i ett långsiktigt perspektiv. Fortlöpande insatser för att ästad-

komma besparingar i statlig och statligt finansierad verksamhet kommer att krävas under en följd av år. Besparingen innebär omprövning och omprioritering av gjorda åtaganden och förutsätter i regel ett visst utredningsarbete. s.k. översyn, för att få fram nödvändigt informationsunderlag. Min företrädare redogjorde i Kompletteringspropositionen (prop. 1979/ 80:150 bil. 2. s. 47—52) för ett antal översynsprojekt som regeringen beslutat att initiera. Jag vill nu översiktligt redovisa de ytterligare översynsprojekt som resp. statsråd senare kommer att anmäla.

Inom justitiedepartementets område kommer möjligheterna att göra ytterligare besparingar inom rättshjälpen utöver de som anges i propositio-

nen att utredas. Denna översyn kommer att avse bl.a. rättshjälpens om-

fattning, den enskildes ekonomiska medverkan och utvecklingen av biträ-

desersättningarna. Vidare kommer en organisatorisk översyn att göras av

rikspolisstyrelsen med sikte på att minska personalbehovet enligt de riktlinjer som polisutredningen angett.

Inom försvarsdepartementets område kommer de besparingsåtgärder att

Prop. 1980/81: 20 72

kartläggas som ligger i samverkan mellan försvaret och övriga samhällssektorer. Vidare kommer försvarets materielverk att ses över i syfte att

göra detta mindre kostnadskrävande.

Inom kommunikationsdepartementets område kommer verksamheten

inom statens vägverk att ses över. Inom verket pågår redan — på initiativ

av verket — en översyn av verkets organisation, personalbehov m. m. på central. regional och lokal nivå. Även en del av verkets regionala byggorganisation. de norra byggdistrikten, ses över. Regeringen har vidare upp-

dragit åt vägverket att i samråd med trafiksäkerhetsverket och statens väg-

och trafikinstitut utreda och genomföra åtgärder som minskar beläggningsslitaget på vägarna till följd av användningen av dubbade däck. Regeringen har därutöver uppdragit åt vägverket att utreda möjligheterna att minska kostnaderna i den statliga färjeverksamheten. Inom samma depar-

tements område kommer sjöfartsverket inom kort att få I uppdrag att

undersöka möjligheterna att få till stånd ett effektivare utnyttjande av isbrytarna. Vidare kommer inom postverkets område tjänstebrevsrätten

och reglerna för frankeringsfrihet att ses över.

Inom budgetdepartementets område kommer behovet av verksamheten inom nämnden för samhällsinformation att prövas. De olika myndigheternas egen kompetens på informationsområdet har successivt byggts ut. En avveckling av nämnden bör därför övervägas. Eventuella kvarstående behov av insatser för samordning och rådgivning liksom utgivningen av tidningen Från Riksdag & Departement torde kunna förläggas till en annan

befintlig myndighet.

Inom utbildningsdepartementets område kommer de regler som styr utbetalningen av statsbidrag till gymnasieskolan att ses över i syfte att

åstadkomma en effektivare kostnadskontrot.

Inom handelsdepartementets område kommer konswmentverkers verk-

samhet att beröras av översynsarbete. Vissa besparingar avseende verket

presenteras I propositionen. Härutöver kommer möjligheterna att åstadkomma ytterligare besparingar efter budgetåret 1981/82 att utredas.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område bör det vara möjligt att ytterligare effektivisera arbersmarknadsverkets administration och organisation. Flera utredningar — både sådana som utförts av verket och sådana

som utförts av utomstående, bl. a. riksrevisionsverket och riksdagens revi-

sorer — har redan gjorts eller pågår i detta syfte. Resultatet av detta arbete kommer delvis att presenteras I den kommande budgetpropositionen. I syfte att intensifiera dessa ansträngningar kommer dessutom att tillkallas en kommitté för att utreda arbetsmarknadsstyrelsens framtida ansvarsområde och organisation. Enligt vad jag erfarit avser chefen för arbetsmark-

nadsdepartementet att senast i samband med den sysselsättningspolitiska

propositionen återkomma i detta ärende. Avsikten med denna översyn bör vara att åstadkomma ett ännu effektivare utnyttjande av resurserna inom arbetsmarknadspolitikens område.

Prop. 1980/81: 20 73

Inom kommundepartementets område, slutligen, avses en översyn ske

av olika planeringsformer som bedrivs av länsstyrelser, kommuner och

landstingskommuner. Syftet är att få till stånd en rationalisering och en

bättre samordning av planeringen. Länsstyrelsernas insatser bör anpassas till den kompetens som finns uppbyggd i de olika kommunerna. Målet är att redan budgetåret 1981/82 göra besparingar på länsstyrelserna med 5

milj. kr.

Det uktuella budgetläget

Statsinkomsternas utveckling styrs i hög grad av de antaganden som

görs om den framtida löneutvecklingen. När kompletteringspropositionen

presenterades i våras fanns ännu inga centrala avtal om lönerna för är 1980. Löneavtalen blev dock klara i sådan tid att effekterna härav kunde beaktas av riksdagen vid fastställandet av statsbudgeten för budgetåret

1980/81. Till följd härav justerades statsinkomsterna för detta budgetår upp med 7 miljarder kr. i förhållande till beräkningarna i propositionen till 155,5 miljarder kr. Därvid beaktades också den tillfälliga skattereduktionen på

ca 900 miljoner kr. På utgiftssidan har den av riksdagen fastställda stats-

budgeten en omslutning om 209.3 miljarder kr. vilket är 3 miljarder kr. mer

än i beräkningen i kompletteringspropositionen. Skillnaden förklaras av

utgifter som har samband med löneavtalen. Riksdagen har sålunda beaktat att kostnaderna för statliga löner. utgifter för vissa andra löne- och prisberoende anslag samt kostnaderna för livsmedelssubventioner blir högre än

vad som beräknats i det reviderade budgetförslaget. Sammanfattningsvis

innebär detta att underskottet i statsbudgeten för budgetåret [980/81 tas upp till 53,8 miljarder kr.

Riksdagen har tidigare i höst beslutat om höjning av mervärdeskatten och vissa punktskatter. Det förslag till besparingar i statsverksamheten som jag nyss Översiktligt presenterat leder inte bara till besparingar under

budgetåret 1981/82 och framåt utan ger därtill en viss budgetförstärkning

redan under innevarande budgetår. Mot bakgrund härav vill jag i korthet redovisa min aktuella bedömning av budgetutvecklingen under innevarande och nästa budgetår.

Enligt vad jag erfarit kommer konjunkturinstitutet i sin höstrapport att beräkningsmässigt använda två alternativ för löneutvecklingen för år 1981. Det lägre av alternativen förutsätter i princip en prolongering av nuvarande avtal. Viss löneglidning inräknas dock. I det högre alternativet förutsätts utöver löneglidning viss löneökning till följd av nya avtal. Jag kommer i det följande att kort redovisa effekterna på statsbudgten av båda alternativen. För är 1982 ansluter löneutvecklingen till de schablonmässiga förutsätt-

ningar som angavs i vårens långtidsbudget. Jag vill i detta sammanhang peka på de effekter som en mellan åren starkt varierande löncutveckling

får på statsbudgeten. Till följd av systemet för kommunalskatteutbetal-

ningarna leder en snabbare löneutveckling under ett visst år än under de

Prop. 1980/81: 20 74

bakomliggande åren till att inkomstskatten ökar snabbare än löneutvecklingen. Om löneutvecklingen därefter blir långsammare kommer den stat-

liga inkomstskatten kassamässigt att öka än längsammare beroende på att

statsskatten förenklat uttryckt utgör nettot av totalt inflytande inkomstskatter minskat med utbetalningarna av kommunalskattemedel.

En snabb uppbromsning av löneutvecklingen såsom i konjukturinstitu-

tets lägre alternativ, ger därför kortsiktigt ett sämre budgetutfall än det

högre alternativet där löneutvecklingen över ären är något jämnare. Det högre alternativet med den jämnare löneutvecklingen mellan ären åter-

speglar därmed bättre den statsfinansiellt långsiktiga effekten.

Statsbudgetens saldo för innevarande budgetår

Med nyss angivna förutsättningar beräknar jag att inkomsterna för budgetåret 1980/81 med det lägre alternativet för löneutvecklingen bör räknas

upp med ca 5 miljarder kr. jämfört med nivän i statsbudgeten. Motsvaran-

de i det högre alternativet blir inemot 8 miljarder kr. Viss del av ökningen — 1,5 miljarder kr. — är dock hänförbar till tekniska faktorer som samman-

hänger med att vissa punktskattehöjningar i statsbudgeten beaktades i anslaget till oförutsedda utgifter på budgetens utgiftssida. Ca 0,3 miljarder kr. av inkomstuppräkningen sammanhänger med de besparingsätgärder som nu framläggs. Resterande del av ökningen är främst hänförbar till

beslutet om höjning av mervärdeskatten samt i det högre alternativet ökade intäkter från inkomstskatten. Utgifterna för innevarande budgetår förutses nu bli ca 212 resp. 213

miljarder kr. Ökningen jämfört med statsbudgeten — strax under resp.

strax över 3 miljarder kr. i de båda alternativen — beror dels på den

tidigare nämnda omföringen av punktskatterna dels på att utgilterna för vissa prisberoende anslag m. m. nu beräknas bli högre än vad som angavs i statsbudgeten. De ökade kostnaderna är främst hänförbara till räntor på statsskulden samt folkpensioner. De nu aktuella förslagen till besparingar

ger en minskning av statsutgifterna med ca 0.5 miljarder kr. redan för

innevarande budgetår, vilken jag avräknat i de belopp jag nyss angav. Jag vill i detta sammanhang även nämna att ersättningarna till kraftbolagen för kostnader orsakade av den uppskjutna laddningen av vissa kärnkraftsaggregat för innevarande budgetår beräknas nu bli nagot mindre än vad som

tidigare beräknats. Kostnaderna kommer i stället att skjutas framåt i tiden och höja utgifterna för päföljande budgetär. Denna minskning för inneva-

rande budgetår motverkas dock av att jag nu förutser att kostnaderna för vissa andra utgifter. som beaktades vid beräkningen av oförutsedda utgifter. torde bli högre.

Sammanfattningsvis innebär min nuvarande bedömning att underskottet

i statsbudgeten med det lägre lönealternativet skulle bli S1-å 52 miljarder

kr. I alternativet med en något snabbare utveckling av lönesumman kan

budgetsaldot beräknas ull strax över 49 miljarder kr.

Prop. 1980/81: 20 - 75

I riksrevisionsverkets nyligen publicerade budgetprognos nr I beräknas budgetunderskottet till 49.7 miljarder kr. Mina kalkyler ligger således väl i linje med verkets beräkningar.

Reviderad längtidsbudgetberäkning för budgetåret 1981182

Min beräkning av budgetläget för budgetåret 1981/82 utgår i huvudsak

[rån vårens långtidsbudgetberäkning. Med de justeringar av förutsättningarna vad gäller räntenivån som nu gjorts skulle det saldo som beräknades i

miljarder kr. till ca 68 miljarder kr. I den reviderade beräkning jag nu

kommer att presentera beaktar jag därutöver effekterna av beslut och

förslag som framkommit efter presentationen av långtidsbudgeten. Utöver det nya löneavtalet kommer jag sälunda att beakta dels de beslutade skattehöjningarna dels de besparingsförslag som nu är aktuella.

Statsinkomsterna kan nu uppskattas till 164 miljarder kr. i alternativet med lägre löneökning och tll 173 miljarder kr. i alternativet med en

snabbare löneutveckling. Detta innebär en uppräkning med Hå 12 resp. 20

å 21 miljarder kr. jämfört med långtidsbudgeten. I beräkningarna till läng-

tidsbudgeten förutsattes dock att nya beslut om punktskattehöjningar skulle komma att inbringa sammanlagt 2.5 miljarder kr. Dessa beaktades i

beräkningen på budgetens utgiftssida. Den egentliga budgetförstärkning

som de ökade statsinkomsterna ger jämfört med längtidsbudgetberäkningen begränsas säledes till ca 9 resp. 18 miljarder kr. Uppräkningen är främst

en följd av de nya avtalen samt de under hösten beslutade tidigare inte

beaktade skattehöjningarna. De besparingsåtgärder som nu vidtas kan beräknas svara för ca en halv miljard av uppräkningen av inkomsterna

under 1981/82.

Det bör i detta sammanhang understrykas att beräkningen av inkomsternå f.n. är behäftad med stor osäkerhet. Detta gäller främst inkomstskatten. Ewt bättre underlag kommer att föreligga när riksrevisionsverkets inkomstberäkning föreligger i december. Det kan inte uteslutas att inkomstprognosen därvid kommer att uppjusteras.

Utgifterna för budgetåret 1981/82 kan inklusive föreslagna besparingsätgärder uppskattas till inemot 224 miljarder kr. i alternativ med den lägre löneutvecklingen. I det högre alternativet ökar kostnaderna för vissa prisoch lönekänsliga anslag mera vilket ger en total utgiftsnivå på ca 227 miljarder kr. I mina beräkningar utgår jag i huvudsak från långtidsbudgetkalkylen justerad med hänsyn till nu aktuella pris- och löneantaganden samt till den högre räntenivå som jag nyss nämnde. Dessutom har beaktats följdeffekterna för 1981/82 av de beslut som tagits om höjning av livsmedelssubventioner och barnbidrag. Besparingsprogrammet beräknas medföra en minskning av statsbudgetens utgifter med ca 5.1 miljarder kr. och

som jag tidigare har nämnt en ökning av inkomsterna med en halv miljard

kr. Avvikelsen mot den beräknade helårseffekten av besparingsåtgär-

Prop. 1980/81: 20 76

derna, som jag inledningsvis presenterade, beror på dels att vissa av

åtgärderna inte får fullt genomslag under budgetåret 1981/82 dels att vissa av besparingarna inom socialförsäkringssektorn inte har tillförts statsbudgeten.

Mina beräkningar av inkomster och utgifter för budgetåret 1981/82 resulterar sålunda trots nu aktuella besparingsåtgärder i ett underskott om strax

under 60 miljarder kr. i alternativet med den lägre löneutvecklingen. Kal-

kylerna baserade på det högre löneantagande som konjunkturinstitutet tagit fram resulterar i ett budgetsaldo på inemot 54 miljarder kr. Jag vill dock ånyo starkt understryka den osäkerhet som föreligger i beräkningar-

na på detta stadium. Inkomstprognosen har sålunda endast i mycket be-

gränsad utsträckning kunnat baseras på aktuellt utfallsmaterial. Även ut- -'

giftsbedömningen är i nuvarande skede av pågående budgetarbete mycket

schablonmässig.

De övriga åtgärder som kan föranledas av budgetutvecklingen och den konjunkturpolitiska situationen får jag anledning att senare återkomma till bl.a. i 1981 års budgetproposition.

3.5 Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt Behovet av att se över och begränsa den offentliga utgiftsexpansionen har på senare år blivit aktuellt inte enbart i Sverige utan även i flertalet

andra OECD-länder. De ckonomisk-politiska problem som flertalet av dessa länder står inför har påverkat förutsättningarna för den budgetpoli-

tiska beslutsprocessen och ställer krav på institutionella och metodmässiga förändringar. Under 1960-talets starka ekonomiska tillväxt var i stor ut-

sträckning de offentliga budgetarnas roll att rationellt fördela ett växande tillskott. Det var därför naturligt att metodutveckling och metoddebatt konCtentrerades till rationella system för resursfördelning. En rad nya metodiska grepp som programbudgetering, kostnads-, intäkts- och operationsanalys började under denna tid att tillämpas i budgetprocessen i olika länder.

Under senare delen av 1970-talet avtog i flertalet OECD-länder den ekonomiska tillväxten samtidigt som utgiftstrycket inom offentlig sektor fortsatte och i många fall t.o.m. ökade i styrka. Som jag tidigare redovisat

uppstod ett växande gap mellan offentliga inkomster och utgifter. Som en följd härav gavs mot slutet av 1970-talet i allmänhet högsta prioritet ät förstärkt utgiftskontroll. hårdare prövning av nya åtaganden och begränsningar av de totala utgifterna. Därmed har diskussionen kring den budgetpolitiska beslutsprocessen kommit att kretsa kring möjligheterna att ut-

nyttja budgeteringssystemen i restriktivt syfte. Man har också börjat söka efter enklare och mera handfasta åtgärder i syfte ati nå en effektivare

utgiftskontroll. En sådan ansats som tillämpas i flera länder — däribland

Canada, Nya Zeeland, Storbritannien. Österrike, Finland och Nederlän-

Prop. 1980/81: 20 77

derna — är att med hjälp av tämligen grova schablonmetoder åstadkomma snabba besparingar. Som exempel på sådana metoder kan nämnas utgiftstak, frysningar av utgiftsnivåer, styrning av kassamässiga utbetalningar

och politiskt beslutade procentuella neddragningar av utgiftsnivån på större ändamålsområden.

En annan ansats som prövas i flera länder är att utifrån politiskt

övergripande utgångspunkter identifiera lämpliga besparingsområden och

att därefter i tillämpliga delar utnyttja mera avancerade metoder för direkta besparingsinsatser. De s.k. översynsprojekt som nu påbörjats i vårt land kan hänföras till denna teknik. Att döma av andra länders erfarenheter torde det stå klart att längsiktiga besparingsbehov kräver en inriktning av detta slag. En förutsättning är dock att en pohtisk vilja föreligger att utnyttja det material som sådana översyner föranleder.

Besparingsprogram har under det senaste året lagts fram i flera västländer med regeringar av olika politisk färg, bl.a. i Danmark, Finland,

Nederländerna, Storbritannien och Österrike. Den danska sparplanen för

år 1981 uppgår till 8 miljarder danska kronor, vilket motsvarar knappt 25 av BNP. Härav faller 3,5 miljarder på kommunerna. I Nederländernas fall gäller som riktmärke att budgetunderskottet högst får uppgå till 5,57 av

BNP.

Även om institutionella och politiska skillnader finns mellan de olika länderna föreligger vissa likheter vad gäller besparingsprogrammens inrikt-

ning. I ett flertal länder har indexbindningar av anslag och indexkopplingar

i transfereringssystemen inneburit att avsevärda delar av budgetarna kommit att bli svåra att kontrollera. HF flera fall innehåller därför besparingsprogrammen ätgärder för att se över indexregler. Detta gäller t.ex. Nederländerna där indexeringar används t särskilt hög grad.

Transfereringsutgifterna utgör i flera länder liksom i Sverige de tyngst

vägande posterna I den statliga budgeten. Eftersom de största besparingsmöjligheterna bedömts föreligga inom detta område har besparingsan-

strängningarna koncentrerats dit. I Danmark har t.ex. den skattepliktiga inkomsten ersatts med den s.k. socialinkomsten som beräkningsgrund för bl.a. foölkpensioner och bostadsbidrag. Socialinkomstbegreppet tar hänsyn till den enskildes förmögenhet, pensionsförsäkringar m. m. I Danmark har vidare barnbidragen differentierats med hänsyn till inkomsten.

Ett annat område som i Västeuropa kommit att tilldra sig stort intresse är relationerna mellan staten och kommunerna. I Danmark har t. ex. staten

och kommunerna träffat en överenskommelse om en ökning med högst 292

av de kommunala utgifterna åren 1980— 1981.

Ett genomgående inslag har vidare varit alt se över relationen mellan avgifter från enskilda och statliga subventioner för olika offentliga tjänster. I flera länder — däribland Danmark, Storbritannien och Nederländerna — har förslag om ökade avgifter lagts fram. Slutligen har projekt för att se över den statliga förvaltningen satts igång i flera länder.

Prop. 1980/81: 20 78

I de internationella diskussionerna kring möjligheterna att begränsa utgiftstillväxten i de offentliga budgetarna framhålls ofta att man måste låta begränsningarna avse samtliga utgiftskomponenter. Även ett antal mindre besparingar kan tillsammans ge betydande effekter. Detta får naturligtvis inte hindra att speciellt intresse ägnas de utgiftsposter där de största besparingarna kan göras.

Som framgått av vad jag nu anfört är det inte bara i Sverige som behov

uppstått att se över den offentliga utgiftstillväxten och vidta åtgärder i syfte att begränsa expansionen. Vi har anledning att uppmärksamt följa de ansträngningar som på skilda håll görs för att bringa den statsfinansiella

utvecklingen under kontroll. Samtidigt vill jag understryka att erfarenheter

och ekonomiska förhållanden i vår omvärld inte okritiskt kan översättas till svenska förhållanden.

Det är självklart att en omläggning av utgiftspolitiken av den karaktär och den storleksordning som nu är aktuell för vårt vidkommande tar tid att

genomföra och på många håll kan komma att upplevas som problematisk.

Den nödvändiga omläggningen torde emellertid underlättas av en ökad allmän insikt om den svåra ekonomiska situation vi befinner oss i. Insatser som bidrar till detta är därför viktiga. Det är dock ofrånkomligt att omläggningen kommer att ställa stora krav på den politiska beslutsprocessen och nödvändiggöra att samtliga nivåer inom statsförvaltningen engageras.

Det är mot denna bakgrund som det nu enligt min mening är viktigt att klargöra vissa förutsättningar och riktlinjer för den framtida utgiftspolitiken. — Det besparingsprogram som föreläggs riksdagen med denna proposition

får inte ses som en engångsinsats. Arbetet med att finna medel att

dämpa statsutgifterna måste omgående föras vidare. —- Om de av statsmakterna angivna besparingsmålen skall kunna reali-

seras måste arbetet med att finna och ta till vara sparmöjligheter bedri-

vas planmässigt och i ett långsiktigt perspektiv. —- Att identifiera besparingsmöjligheter och att genomföra besparingspro-

jekt kommer sannolikt att successivt bli svårare. Det beror på att besparingar, utom i de enklaste fallen, mäste föregås av relativt ingåen-

de utredningar. Därför krävs en ökad framförhållning i besparingsarbe-

tel. |

— Besparingsåtgärderna måste avvägas med hänsyn till effekterna på den

samhällsekonomiska utvecklingen och ses i ett fördelningspolitiskt

sammanhang.

När det gäller att i kvantitativa tal ange målsättningar för de framtida förbättringarna av budgetsaldot måste t. v. 1980 års Jäångtidsbudget och de slutsatser statsmakterna dragit av denna bilda utgångspunkten. Ett genomförande av den fastställda målsättningen om en budgetförstärkning på minst I 2£ av bruttonationalprodukten per år skulle innebära att budgetunderskottet genom successiva politiska beslut årligen skulle nedbringas med

Prop. 1980/81: 20 79

belopp som motsvarar det nu aktuella besparingsprogrammet. väsentligen

genom besparingar på budgetens utgiftssida. Någon slutlig ståndpunkt till det lämpliga besparingsbeloppet för budgetåret 1982/83 kan inte tas nu. Jag anser det nödvändigt att bl. a. avvakta resultaten av den långtidsutredning

som nu håller på att slutföras och av 1981 års längtidsbudget. Självfallet måste också besluten om besparingar anpassas till den aktuella konjunkturbedömningen. I en slutlig avvägning är det också nödvändigt att väga

behovet av besparingar mot möjligheterna till inkomstförstärkningar.

Samtidigt är det enligt min mening angeläget att I god tid fastlägga en

riktpunkt för besparingsarbetet. ett sparmål, för att ge erforderlig stadga i det planerings- och utredningsarbete som nu förestår. Jag vill i anslutning

till detta framhålla att det erfarenhetsmässigt finns en tendens att över-

skatta storleken på de reella besparingarna. Resultatet av vidtagna besparingsåtgärder har också en tendens att många gånger falla ut senare i tiden

än beräknat. Det är därför viktigt att inte sätta upp en för läg riktpunkt.

Besparingsansträngningarna måste enligt min mening nu föras vidare på

in som ett viktigt inslag i budgetprocessen. Det är nämligen endast genom budgetprocessen som statsmakterna har möjlighet att få en samlad bild av

anspråken på medel för olika ändamäl. Då bör också behovet av besparing-

ar slutligt avgöras. Om beslutsprocessen inte hålls samman på detta sätt finns risk för att effekterna av beslutade besparingar urholkas av senare beslut.

Jag räknar med att det skall bli möjligt att med utgångspunkt i politiskt fastställda planeringsramar under hösten successivt päbörja utredningsarbete och översynsprojekt i syfte att få fram underlag för senare slutliga beslut om konkreta besparingar. Ett systematiskt översyns- och ompröv-

ningsarbete måste alltså nu inledas.

Ett viktigt inslag i översynsarbetet mäste bli att på ett konstruktivt sätt

ta till vara de uppslag och idéer till omprövningar och besparingar som

finns i den statliga förvaltningen. Myndigheterna bör bl. a. få tillfälle att lämna underlag för att bedöma behovet av olika aktiviteter inom deras resp. ansvarsområde och ange förutsättningarna för att bedriva dem med

lägre ambitionsnivå än f. n. eller i vissa fall avveckla dem. De har ett viktigt

ansvar för att noga följa och utvärdera effekterna av de ätgärder de vidtar och de regelsystem de har att administrera och hålla statsmakterna underrättade härom. Jag har all anledning att räkna med att myndigheterna

konstruktivt och effektivt kommer att medverka med att lämna underlag och ge förslag till omprövningar på det sätt jag nu angivit. Det är också

nödvändigt att myndigheterna i högre grad än hittills inriktar sitt planerings- och budgetarbete utifrån förutsättningen om oförändrad eller mins-

kad resurstilldelning och med syfte att identifiera och lämna förslag till

omprövningar. Jag avser att senare föreslå regeringen att utfärda föreskrifter i detta syfte. Jag vill också nämna att den nya versionen av budgethand-

Prop. 1980/81: 20 80

boken med allmänna riktlinjer för myndigheternas anslagsframställningar omarbetats i samma riktning.

Myndigheterna har också ett viktigt ansvar för att fattade beslut om förändringar och besparingar genomförs så att avsedda effekter uppnås.

Behovet av lojal medverkan från myndigheternas sida kommer här att vara

stort.

Jag har tidigare redovisat att regeringen avser att tillämpa en mycket restriktiv linje när det gäller att tillsätta nya kommittéer som kan antas

komma med förslag till ökade statsutgifter. Det är enligt min mening

nödvändigt att utredningsväsendet i ökad utsträckning inriktas mot och

utnyttjas för att ta fram förslag om hur statlig och statsunderstödd verksamhet kan bedrivas till lägre kostnader än nu. Det bör i fortsättningen i princip uppdras åt varje nytillsatt utredning att inom sitt område ta fram alternativ med denna innebörd. Det blir enligt min mening också naturligt att i ökad utsträckning utnyttja

de kvalificerade utredningsresurser som finns i riksrevisionsverket och

statskontoret för alt ta fram underlag för beslut om omprövning av olika

verksamheter i besparingssyfte. Jag vill i detta sammanhang erinra om att min företrädare konstaterade i prop. 1979/80: 124 om den centrala organisationen för rationalisering och ADB i statsförvaltningen att resurserna för rationalisering och administrativ utveckling i ökad grad torde få användas för att utreda och genomföra omfördelning av resurser inom och mellan

olika verksamhetsområden liksom också minskad resursförbrukning för

ett antal verksamheter.

Jag anser det vidare väsentligt att underlaget för det fortsatta besparings-

arbetet kan vidgas genom ett mera förutsättningslöst och fritt utredningsarbete kring olika problem. Härigenom räknar jag med att nya idéer och

uppslag till omprövningar och besparingar kan komma fram. Jag vill här

erinra om att en särskild utredningsman tillkallats med uppgift att överväga

formerna för vidgade insatser på detta område.

Stor uppmärksamhet kommer i det fortsatta besparingsarbetet att ägnas den statliga förvaltningens sätt att arbeta och ätgärder vidtas i syfte att motverka onödig byråkratt. Jag vill dock i detta sammanhang erinra om att några stora belopp knappast kan insparas genom sådana åtgärder med tanke på den begränsade andel av de statliga utgifterna som utgörs av rena förvaltningskostnader. Av rationaliserings- och effektiviseringsskäl är det

likväl av stor vikt att fortsatta insatser vidtas inom detta område. Ett led i

dessa ansträngningar utgör tillämpandet av det s.k. huvudförslaget vad

gäller statliga konsumtionsutgifter. Härmed avses att regeringen i sina medelsberäkningar förutsätter en viss årlig produktivitetstörbättring. Som jag tidigare redovisat aviseras också i denna proposition några s.k. översynsprojekt vilka berör möjligheterna att begränsa bl.a. förvaltningskost-

naderna.

Om väsentliga besparingar skall uppnås inom själva statsförvaltningen

Prop. 1980/81: 20 81

måste dock enligt min mening ändringar i de lagar och regler som styr verksamheten övervägas. Det kan som exempel nämnas att väsentliga minskningar av förvaltningskostnaderna inom socialförsäkringssystemen

knappast kan uppnås om inte förenklingar och schabloniseringar i de olika

förmånssystemen åstadkommes.

Möjligheterna till kostnadssänkningar och besparingar genom decentralisering måste självfallet tas till vara i detta sammanhang. Jag vill här

erinra om att regeringen med stöd av riksdagens uttalanden inrättat en

delegation inom regeringskansliet för decentralisering av statlig verksamhet. Delegationen skall verka som ett samordnande organ för decentrali-

sering av statlig verksamhet. Den offentliga förvaltningen har vuxit kraftigt under hela 1970-talet. Antalet statsanställda har ökat under denna tid även om cen viss dämpning har skett under senare år. Jag anser det angeläget att

fortsatta åtgärder för decentralisering vidtas i syfte att bidra till regional

utveckling och åstadkomma besparingar på statsbudgeten.

Den inriktning av utgiftspolitiken som jag nu redovisat innebär att ett betydande antal projekt som syftar till översyn och omprioritering av pågående verksamheter kommer att sättas igång utöver dem som redan påbörjats. Min företrädare har i vårens kompletteringsproposition (prop.

1979/80: 150) redovisat sin allmänna syn på dessa frågor. Jag vill härutöver betona att ett långsiktigt och väl planerat besparingsarbete kräver en successiv uppföljning av de olika insatser som initieras. Påbörjade översynsprojekt bör därför sammanställas 1 översynsprogram. Det är min av-

sikt att göra en redovisning härav i budgetpropositionen. Härigenom möj-

liggörs för riksdagen och cen bredare allmänhet att löpande följa arbetet.

Jag avser vidare att i samband med vårens långtidsbudget återkomma till bur besparingsarbetet sammanfaller med de långsiktiga budgetpolitiska

perspektiv som då avtecknar sig.

Jag är väl medveten om att genomförandet av ett längsiktigt besparingsprogram av den omfattning som det nu är fråga om i en del fall kommer att

uppfattas som smärtsamt och kommer att ställa kräv på solidaritet mellan

olika grupper i vårt samhälle. Det bör därför vara en strävan att utifrän det allmänt konstaterade behovet av att begränsa statsutgifternas tillväxt också söka nå bredast möjliga samling kring de konkreta besparingsåtgärderna. Om det skall vara möjligt att sanera statsfinanserna är det emellertid

ofrånkomligt att gå vidare på den väg som inleds med det besparingspro-

gram som nu redovisas. Detta är en avgörande förutsättning för att vi på ett

planmässigt sätt skall kunna äterställa balansen i vär ckonomi och skapa

grunden för en stabil utveckling i framtiden.

6 Riksdagen [980:8E.1 saml. Nr 20.

Prop. 1980/81: 20 82

3.6 Skattepolitiska riktlinjer Vissa utgångspunkter

Redan i min diskusston av den offentliga sektorns ullväxt (avsnitt 3.1) nämnde jag att det svenska skattetrycket är bland de högsta i världen. Jag

kan belysa detta med ett siffermaterial som sammanställts och publicerats

av OECD-sekretariatet.

Totala skatter och socialförsäkringsavgifter som procent av BNP i olika länder, 1965—1979

Land 1965 1970 1975 1976 1977 1978 prel. 1979

Källa: Revenue Statistics of OECD Member Countries, 1965-1979 Anm. De siffror som OECD anger för Sveriges del avviker något från sifferuppgifterna i årets kompletteringsproposition. Orsaken är att de använda definitionerna på några punkter är skiljaktiga.

Det samlade skatteuttaget i Sverige motsvarar alltså drygt halva BNP. Av detta utgörs därvid mer än hälften av indirekta skatter och arbetsgivaravgifter. Den direkta skatten på inkomst och förmögenhet svarar alltså för något mindre än halva det totala skattcuttaget, eller ca 2446 av BNP. Den dominerande delen av detta utgörs i sin tur av den kommunala inkomstskatten, som motsvarar ca 1726 av BNP och utgör nära en tredjedel av alla skatter och avgifter. Den statliga progressiva inkomstskatten motsvarar som jämförelse endast ca 6,5 96 av BNP och omkring 1292 av det totala uttaget.

Den statliga inkomstskattens förhållandevis ringa bidrag till de offentliga inkomsterna hänger givetvis samman med de successiva sänkningar av den statliga skatten som har genomförts under 1970-talet. Den statliga inkomstskatteskalan har därigenom i väsentlig utsträckning kommit att ändra karaktär. Inkomståret 1971. det första då inte längre kommunalskatteavdrag fanns, utgjorde den lägsta skattesatsen i statsskatteskalan 109 och den högsta 5496. Då den kommunala medelskattesatsen för året uppgick till 22,576 varierade alltså marginalskatten från 32.556 till 76,50. För inkomståret 1980 spänner statsskatteskalan från I till 5822 och med en kommunal medeilskattesats om 2992 varierar den sammanlagda marginalskatten från 3092 till 85 Z (reducerat från 87 Z& genom den marginalskattespärr som tillämpas första gången i är). Det kan alltså konstateras att den lägsta skattesatsen faktiskt är lägre i år än den var för tio år sedan trots att

Prop. 1980/81: 20 83

kommunalskatten stigit kraftigt under tiden. Då utgjordes den dock till nära en tredjedel av statsskatt medan den nu praktiskt taget enbart är ett uttryck för den kommunala beskattningen. Eftersom den högsta skattesatsen samtidigt har höjts, kan det konstateras att den inkomstutjämnande funktionen hos den statliga inkomstskatten starkt har renodlats.

Jag har nämnt i det föregående att min företrädare i årets komplette-

ringsproposition framhöll att fortsatta väsentliga ökningar av skatteuttaget skulle föra med sig starkt negativa effekter. Som finansutskottet anfört är

det i besparingssammanhanget givetvis ändå nödvändigt att pröva också

möjligheten till inkomstförstärkningar. Jag vill emellertid understryka att skattehöjningar som kan ge någon mer betydande förstärkning av statsbud-

geten måste komma att falla till största delen på de breda skikten av

inkomsttagare: i detta avseende är de knappast mindre kännbara än minskningar av de tunga utgiftsposterna. För att illustrera i hur hög grad skatte-

basen utgörs av ”normala inkomster” kan siffror från 1979 års taxering — alitså avseende inkomståret 1978 — användas. Då fördelade sig de sam-

manräknade inkomsterna, dvs. inkomsterna före alla underskottsavdrag och andra allmänna avdrag, på följande sätt:

Fyra femtedelar av all inkomst — före avdrag — fanns alltså i inkomstskikten upp till 50000 kr. sammanräknad inkomst. Inkomstdelarna över

90000 kr. motsvarade mindre än 592 av den totala sammanräknade in-

komsten.

Inflationsskyddet och skatteskalans utformning

Kombinationen av stark progressivitet I inkomstskatteskalan och infla-

tion gör att åtgärder i fråga om inkomstskatten får central betydelse för avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden. Regeringen har redan inlett överläggningar med arbetsmarknadsparterna. I avvaktan på att dessa slutförs och underlag för en samlad bedömning föreligger kan f. n. endast vissa

mer allmänna riktlinjer redovisas.

Principen om att skatteskalan skall vara inflationsskyddad ligger fast. Skatteuttaget och dess fördelning skall bestämmas genom beslut av riksda-

Prop. 1980/81: 20 84

gen, inte av inflationstaktens variationer. En automatisk indexuppräkning av skiktgränserna i skatteskalan bör därför ske. men samtidigt är det givet att regering och riksdag varje är har ansvaret för att pröva om skatteuttaget

ringar kan vara motiverade t.ex. kortsiktigt just för att påverka förutsätt-

ningarna för en avtalsrörelse eller som steg i en mer långsiktig förskjutning

av skatteuttaget från direkt ull indirekt skatt.

Chefen för ekonomidepartementet redovisar denna dug skäl som motiverar ett byte av index för uppräkningen av pensioner m. fl. sociala förmåner. Syftet är att kompensation inte längre skall ges automatiskt för höjda energipriser eller för köpkraftspäverkan som statsmakterna fattar beslut

om genom att ändra indirekta skatter och subventioner. Bl. a. med hänsyn

till att statsmakterna har möjlighet till en ärlig omprövning av inkomstskatteskalan kan det visserligen hävdas att skälen för ett motsvarande indexbyte i detta sammanhang är svagare, men övervägande skäl talar likväl för att så sker. Basenheterna i lagen om statlig inkomstskatt bör säledes i

fortsättningen anknytas till samma justerade index som basbeloppet enligt

lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Det nya indexet kommer att påverka basenhetens storlek först fr. 0. m. inkomståret 1982. Redan för år 1981 är emellertid särskilda överväganden

påkallade. Inflationsskyddet innebär i princip att skatteuttaget. i procent av inkomsten. bibehålls på en given nivå så länge inkomstens realvärde

ligger fast. dvs. så länge inkomsten stiger just i takt med inflationen. Om inkomsten stiger fortare. dvs. ökar realt. blir däremot skatteuttaget större

och omvänt blir det mindre om inkomsten realt sjunker. Det nu sagda gäller också för inkomstskatteunderlaget som helhet: så länge inkomsterna i allmänhet utvecklas parallellt med inflationen bibehålls det samlade uttaget av inkomstskatt konstant som andel av underlaget. Stiger realinkomsterna i allmänhet leder progressionen till ett höjt skatteuttag och sjunker de minskar också skatteuttaget. Under de tre år som inflationsskyddet nu funnits. så är det den senare utvecklingen som dominerat, dvs. skatteuttaget som andel av inkomsterna har minskat. Delvis som följd av de utifrån kommande oljeprishöjningarna, men delvis också som följd av att möjliga inkomstförbättringar tagits ut i form av ökade transtfereringar och marginalskattelättnader. har de aktiva gruppernas bruttorinkomster genomsnitt-

ligt ökat mindre än som motsvarar inflationen under samma period. Enligt gällande regler har basenheten för år 1981 fastställts till 6 500 kr.. en ökning från 5 800 kr. för innevarande år. Mot den skisserade bakgrun-

den bör emellertid beslut fattas om en mer begränsad uppräkning. Beslut i

denna tråga bör emellertid inte fattas förrän senare. när bl. a. överläggning-

ar med arbetsmarknadens parter som jag tidigare nämnt har slutförts. Den basenhet som på detta sätt kommer att fastställas genom särskilt beslut för är 1981 kommer sedan att bilda utgångspunkten för den framtida uppräkningen för år 1982 och senare.

Prop. 1980/81: 20 85

Jag har hittills uppehållit mig vid frågor som rör skatteskalans grund-

stomme. På samma sätt som skett under de senaste åren bör emellertid också sänkningar göras av marginalskattesatserna i vissa inkomstlägen. Jag vill också erinra om den tillfälliga höjning av den särskilda skattereduktionen som ingick i regeringens proposition om åtgärder för att underlätta nya löneavtal (prop. 1979/80:181). Avsikten är att på lämpligt sätt ta

hänsyn till dess effekt också i fortsättningen. Även i dessa frågor bör

emellertid konkreta beslut anstå i avvaktan på de överläggningar jag nyss

nämnt.

Underskottsuvdrag och ränteavdrag

Av största vikt för beskattningens resultat är inte bara skatteskalans utformning, utan också reglerna om vilken inkomst som skall beskattas. Särskilt vill jag här peka på frågan om rätten till avdrag för underskott i en förvärvskälla från andra inkomster och frågan om de snabbt växande avdragen för gäldräntor på lån som inte är nedlagda i någon näringsverk-

samhet. För att utreda frågan om underskottsavdragen har en särskild kommitté tillkallats. Enligt direktiven (Dir. 1980:11) skall denna inledningsvis kartlägga underskottsavdragen och de faktorer som hgger bakom

dem. Arbetet skall sedan inriktas på att pröva olika sätt att hindra ett

otillbörligt utnyttjande av dessa avdrag.

I direktiven pekas på flera olika situationer där underskottsavdrag kan te

sig problematiska. Bl.a. nämns där sådana underskott som är rent skattemässiga, dvs. där verksamheten reellt sett går med vinst men där skatte-

reglerna i stimulanssyfte medger avdrag som går utöver de strikt företagsekonomiska. Också skattesystemets bristande symmetri, som innebär atl

det är möjligt att få fullt avdrag för räntor på lån som används för att köpa tillgångar vilkas avkastning kommer fram som lågt beskattad eller helt obe-

skattad värdestegring, nämns som en sädan problematisk punkt. Vidare skall utredningen pröva möjligheten att komma till rätta med de svårigheter som de s.k. hobbyrörelserna vållar. Nära anknytning har också frägan om den i dag obegränsade rätten till avdrag för ränta på län för att finansi-

era privata konsumtionsutgifter.

Kommittén om underskottsavdrag har en omfattande uppgift som berör en rad viktiga avvägningar mellan olika önskemål som skattesystemet skall

tillgodose. Det är endast i undantagsfall så att alla skäl talar för en reform

önskvärda. Underskottsavdragen växer allt mer och ger i vissa fall — jag syftar här bl.a. på de s.k. nolltaxeringarna — resultat som allvarligt hotar människornas tilltro till skattesystemet. På ett par viktiga punkter har också lagstiftning redan genomförts som fr.o.m. innevarande är starkt begränsar utrymmet för underskottsavdrag. Genom riksdagsbeslut i slutet

av år 1979 (prop. 1978/79:209, SkU 1979/80: 11, rskr. 1979/80:42,. SFS

1979: 1017) har nämligen rätten till omedelbart reparationsavdrag vid om-

Prop. 1980/81: 20 86

byggnad av flerfamiljshus beskurits, dels i det fall då ombyggnaden finansi-

eras med statliga bostadslån. dels allmänt när ombyggnaden avser ett s. k. andelshus oavsett hur finansieringen sker.

En mycket stor del av underskottsavdragen beror på att avdrag för

gäldränta görs med belopp som överstiger intäkterna i den aktuella för-

värvskällan. Det har många gånger påtalats hur de nuvarande beskatt-

ningsreglerna för räntor och andra kapitalinkomster vid inflation leder till en allvarlig snedvridning.

Även mycket höga låneräntor ger efter skatt en realt sett negativ lånekostnad samtidigt som spararnas avkastning efter skatt kommer att ligga långt under inflationstakten. För att förbättra spararnas situation har vissa

åtgärder vidtagits i form av skattefrihet helt eller delvis för viss avkastning:

sparavdrag, värdesäkert lönsparande. sparobligationer. Mot låntagarnas obegränsade avdragsrätt har däremot hittills inga åtgärder riktats. I annat sammanhang — lagrådsremissen den I1 september 1980 med förslag till ändrade regler för beskattning av realisationsvinst vid fastighetsavyttring

— har jag något diskuterat detta problem. Jag anförde där bl. a. följande:

Kombinationen av full indexuppräkning vid realisationsvinstbeskattningen och en obegränsad avdragsrätt för låneräntor vid den löpande beskattningen bildar vid inflation en mekanism för omvandling av löpande

inkomster till kapitalvinster som måste beaktas för att inte skatteförmågeprincipen allvarligt skall urholkas.

En lösning på problemet kan teoretiskt sökas på två olika vägar. En

möjlighet är att begränsa indexuppräkningen så att den i princip omfattar

bara det egna kapital som fastighetsägaren har lagt ner i fastigheten. Den andra utvägen skulle vara att gå över till en real beskattning även av låneräntorna. Detta skulle innebära att den del av räntan som utgör kom-

pensation till långivaren för minskningen i lånets realvärde behandlades

som en för fastighetsägaren inte avdragsgill — och för långivaren skattefri — amortering. Med ett sådant system skulle det vara helt korrekt att vid realisationsvinstbeskattningen alltjämt medge full indexuppräkning. dvs.

att räkna upp även det lånade kapitalet.

I och för sig kan på allmänna skattetekniska grunder goda skäl anföras för att en reform som rör den löpande beskattningen skulle vara att föredra

framför åtgärder som leder till att större vikt läggs vid engängsbeskattning-

en av de vinster som framkommer vid en försäljning. Realisationsvinstbe-

skattningen medför svårigheter att på ett rättvist sätt tillämpa skatteskalans progressivilet samtidigt som de stora belopp som kan stå på spel

skapar frestelser till skatteundandragande åtgärder. En realisationsvinst-

beskattning ger också upphov till vissa inlåsningseffekter, även om man

vid fastighetsbeskattningen har sökt mildra dessa genom de uppskovsregler som har införts. Som framhölls i årets budgetproposition kan dock frågan om fastighetsägarnas rätt till avdrag för låneräntor inte ses som ett isolerat skattepolitiskt problem. För många hushåll är med dagens förhål-

landen i övrigt en bibehållen uvdragsrätt en absolut förutsättning för att de

skall kunna klara sina ärliga boendekostnader. En principiell reform av avdragsrätten för småhusräntor o.d. kan därför tänkas endast i ett större sammanhang där man beaktar övergripande skatte- och bostadspolitiska

Prop. 1980/81: 20 87

synpunkter. Åt realbeskattningsutredningen (B 1978:07) har uppdragits att undersöka möjligheterna att gå över till en real beskattning av bl.a. låne-

räntor och andra kapitalinkomster. Därvid skall bl.a. verkningarna för

bostadsmarknaden belysas. Först när utredningen har redovisat resultatet av sitt arbete finns det förutsättningar att bedöma om detta kan vara en framkomlig väg.

De lån som verkligen används för att finansiera investeringar i den egna bostaden står, som jag framhållit, i en viss särställning i sammanhanget. Men för andra tån, som t. ex. används för att finansiera köp av kapitalvaror

eller annan privat konsumtion eller för placeringar i improduktiva men lågt

beskattade tillgångar, är den fulla ränteavdragsrätten mer problematisk. Inte minst besvärande är att hushållen till följd av de höga marginalskatterna visar en betydande okänslighet för räntenivåns höjd. vilket avsevärt försvårar kreditpolitiken. För många hushåll kan det framstå som attrak-

tivt att låna för ändamål av angivet slag även till räntesatser som ligger

långt utöver vad företag kan betala för att finansiera produktiva investe-

ringar.

I debatten har mot denna bakgrund framförts olika förslag om att be-

gränsa avdragsrätten för räntor, med eller utan en samtidig lättnad i fråga om beskattningen av kapitalinkomster. Det stora problemet i samband

med dessa förslag är emellertid huruvida det är möjligt att i det praktiska taxeringsarbetet tillämpa sådana begränsningar på ett rättvist sätt. Eftersom förslagen i allmänhet förutsätter att räntor på lån nedlagda i vissa

förvärvskällor fortfarande skall kunna dras av fullt, är det viktigt att veta om det också i praktiken kan redas ut på ett tillfredsställande sätt vilka lån

som är av vilket slag. Uppgiften att pröva detta har lagts på den förut nämnda kommittén om underskottsavdrag. Det krävs också allmänt sett en betydligt säkrare kontroll av ränteavdragen än vad som i dag är möjligt. Jag kan här nämna att det inom riksskatteverket pågår arbete med förslag som rör såväl frågan om skyldighet för banker m. fl. att lämna kontrolluppgift om räntor och förmögenhetsbehållning som frågan om skyldighet för den enskilde att i deklarationen specificera ränteavdrag och att ange till vem

utbetalningarna gått. Enligt vad jag erfarit är arbetet långt hunnet och

kommer att redovisas inom kort. Jag återkommer i det följande till detta.

I avvaktan på att förutsättningarna för att upprätthålla en rättvis be-

gränsning av räntcavdragen sålunda skall klarläggas anser jag det inte möjligt att nu ta ställning till frågan. Jag vill också erinra om att en av anledningarna till att de totala ränteavdragsbeloppen ökat kraftigt under senare tid är den höjning av räntesatserna som skett. Hela ökningen är alltså inte ett uttryck för ökad uppläning hos hushållen. Likväl utgör ränteavdragens snabba ökning ett allvarligt problem och åtgärder mot

den som behövs kan komma så snart som möjligt.

Prop. 1980/81: 20 88

Åtgärder med anledning av höjda taxeringsvärden

Jag avser att inom kort återkomma med förslag för att anpassa olika skatteregler till den kraftiga höjning av taxceringsvärdena på fastigheter som kommer att ske år 1981. Av central betydelse är givetvis frågan om ny s.k. villaschablon. där beredning av förslag från 1976 års fastighetstaxeringskommitté f. n. pågär i regeringskansliet. Även frågan om den kommu-

nala garantibeskattningens utformning vägs därvid in. Vidare bör en uppräkning ske av skiktgränserna i skalorna för förmögenhetsskatten och

arvs- och gåvoskatten. Reglerna om förmögenhetsprövningen av folkpensionärers rätt till extra avdrag vid inkomstbeskattningen resp. till kommunalt bostadstillägg bör också justeras. Riktmärket för dessa och andra åtgärder som jag inte har nämnt särskilt här är att höjningen av taxeringsvärdena inte fär tillåtas få socialt oacceptabla verkningar för människorna.

Samtidigt vill jag framhålla att detta givetvis inte är liktydigt med att över huvud taget inga skatteökningar får ske. Den kraftiga höjningen av taxe-

ringsvärdena återspeglar en faktisk ökning av fastighetsvärdena och därmed av fastighetsägarnas förmögenhetstillgångar och rättvisan kräver att

denna till någon det får slå igenom.

Jag vill i sammanhanget också konstatera att det numera torde stå helt klart att det inte gärna är möjligt att fortsättningsvis arbeta med sä långa perioder som fem eller sex år mellan de tidpunkter då de höjda fastighetsvärdena får påverka beskattningen. Med nuvarande ordning blir sprången alltför stora eftersom en stor eftersläpning hunnit uppstå. vilket också

försvårar avvägningarna inom det bostadspolitiska området. 1976 års fas-

tighetstaxeringskommitté (Fi 1976:05) har I uppdrag att studera frågan om s.k. rullande fastighetstaxering och dess redovisning kan enligt vad jag erfarit väntas omkring årsskiftet. En närmare diskussion av ämnet bör därför anstå i avvaktan på utredningsmaterialet, men jag kan redan nu konstatera att om en justering av taxeringsvärdena med tätare intervall än f.n. inte skulle anses vara möjlig, så får i stället andra åtgärder prövas.

Kapitalbeskattningen

Det har i flera sammanhang konstaterats att de nuvarande reglerna för

kapitalbeskattning — löpande inkomstbeskattning, realisationsvinstbeskattning och förmögenhetsbeskattning — leder till stora orättvisor och

samhällsekonomiska snedvridningar. Sparare som placerat i bank eller aktier missgynnas, medan placeringar i fastigheter och vissa s.k. alternativa placeringsformer (diamanter, guldjetonger m. m.) framstår som skattemässigt mycket gynnade. Indirekt blir produktiva investeringar satta i strykklass medan finansiella och spekulativa investeringar ofta kan locka med betydligt högre effektiv avkastning efter skatt.

En betydande del i förklaringen till kapitalbeskattningens nuvarande snedvridande effekter ligger i att skattereglerna med få undantag inte är

anpassade till en inflationssituation. I skattedebatten har olika förslag förts

Prop. 1980/81: 20 89

fram om hur en mer genomgripande sådan anpassning skulle kunna ske genom en större reform av skattesystemet. Som jag redan har nämnt har

realbeskatltningsutredningen i uppdrag att studera en av dessa möjligheter.

nämligen en systematisk tillämpning av reala principer för inkomstberäkningen. Även utgiftsbeskattningens möjligheter att ge en lösning bl.a. på kapitalbeskattningsproblemen har kommit att uppmärksammas och jag

avser att ta initiativ till ett fortsatt utredningsarbete på detta område.

1 avvaktan på eventuella mer genomgripande ändringar framstår emel-

lertid punktvisa reformer som nödvändiga i syfte att minska de snedvridande effekterna. Förslag om en första sådan åtgärd har också framlagts i

den redan berörda lagrådsremissen om ändrade regler för beskattning av realisationsvinst vid fastighetsavyttring. Bakgrunden till detta har jag nyss redovisat i det återgivna avsnittet ur lagrådsremissen. I sin centrala del

innebär förslaget att indexuppräkningen av anskaffningsvärdet skall be-

gränsas under innehavstidens början. när andelen lånat kapital regelmässigt är stor. Av praktiska skäl sker denna begränsning så att indexuppräkning helt vägras under fyra år, varefter full uppräkning medges med

hänsyn till prisutvecklingen från det fjärde året efter anskaffningsåret.

Förslaget kommer därigenom också att ge en särskilt stor skärpning i fråga om korta, spekulativa fastighetsinnehav. För att inte personer som av olika skäl måste byta bostad efter en kort tids innehav skall drabbas oskäligt

genom denna konstruktion föreslås samtidigt regler om tillgodoräknande

av tidigare innehavstid vid försäljning av den nya fastigheten.

När lagrådsgranskningen av detta förslag är avslutad avses en proposi-

tion föreläggas riksdagen och avsikten är att de nya reglerna — med vissa övergångsbestämmelser som gör att skärpningen inträder successivt —

skall tillämpas på fastighetsförsäljningar efter utgången av år 1980. I detta

sammanhang vill jag också nämna att det är min avsikt att inom kort ta initiativ till en utvärdering av det system för uppskov med realisationsvinstbeskattningen som finns för de fall då fråga är om försäljning av

egnahem eller jordbruksfastighet där ägaren varit bosatt och denne anskaf-

far en ersättningsfastighet inom viss tid. En sådan utvärdering har önskats av riksdagen (SKU 1979/80: 22) och är nu så mycket mer motiverad som de nya reglerna om tillgodoräknande i vissa fall av tidigare innehavstid också bör fogas in i ett fast administrativt system.

Förslag om den tekniska utformningen av åtgärder för att stimulera aktiesparandet har lagts fram av kapitalvinstkommittén (B 1979:05) i ett delbetänkande (Ds B 1980: 11) Stimulans av aktiesparandet. Kommittén,

som ursprungligen tillkallades för att göra en i huvudsak teknisk översyn av aktievinstbeskattningen, fick i början av innevarande år tilläggsdirektiv (Dir. 1980: 10). Enligt dessa skall kommittén pröva åtgärder för att lindra

beskattningen av aktiebolagens utdelade vinster. Eftersom denna uppgift

bedömdes vara tämligen omfattande och tidskrävande ingick det i uppdra-

get också att med förtur utarbeta förslag till provisoriska åtgärder för att

stimulera aktiesparandet. 7 Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 20

Prop. 1980/81: 20 90

Kommittén redovisar i betänkandet två modeller som båda bedöms vara lämpade att ligga till grund för provisoriska sttmulansätgärder. Gemensamt för modellerna är att de innebär att fysiska personer som mottar utdelning från börsnoterade företag medges en skattereduktion med viss del av utdelningsbeloppet. Principiellt kan man säga att aktieägarna därigenom tillgodoräknas en del av den skatt som bolagen erlagt för de vinstmedel som delas ut. Den ena modellen är uppbyggd för att till sina verkningar efterlikna de s.k. avräkningssystem som successivt införts i de flesta EGländer och skattereduktionens procentuella storlek beror där på akticägarens marginalskattesats — ju högre marginalskattesatsen är, desto lägre blir den procentsats varmed skattereduktion skall medges. I den andra modellen, som är mer schablonmässigt utformad, bestäms skattereduktionens procentsats endast av utdelningsinkomstens storlek — med ökande utdelningsbelopp avträppas skattereduktionens storlek. Utöver dessa modeller pekar kommittén också på att en ökning av schablonavdraget vid försäljning av aktier som innehafts mer än två år kan vara en lämplig

stimulansåtgärd.

Kapitalvinstkommittén fortsätter nu sitt arbete med att utarbeta ett mer permanent system för lättnader i utdelningsbeskattningen. Remissbehandlingen av betänkandet om de provisoriska åtgärderna har i huvudsak avslutats och beredningen av ärendet pågär i regeringskansliet. Det är ännu för tidigt att dra några definitiva slutsatser, men jag vill betona att jag anser det mycket angeläget att åtgärder för att stimulera aktiesparandet genomförs skyndsamt. Samtidigt är det önskvärt att nya regler ges en inriktning som möjliggör att de smidigt kan avlösas av ett mer permanent system. Det är min avsikt att inom kort redovisa mina överväganden och lägga fram konkreta förslag. Jag vill i sammanhanget också erinra om att chefen för ekonomidepartementet tidigare i dag har diskuterat frågan om näringslivets försörjning med riskkapital och därvid aviserat vissa förslag.

I kapitalvinstkommitténs ursprungliga uppdrag ingår också att lämna förslag om utformningen av en i tiden obegränsad realisationsvinstbeskattning av bostadsrätter. När nu regeringens förslag till nya regler i fråga om fastigheterna föreligger kan man räkna med att kommittén med förtur kommer att redovisa sina överväganden om bostadsrätterna i ett delbetän-

kande. Jag räknar därför med att under år 1981 kunna återkomma med

förslag till ny lagstiftning på denna punkt.

Under senare tid har den skattemässiga behandlingen av vissa s.k.

alternativa placeringar kommit att ifrågasättas allt mer. Begreppet avser

därvid olika tillgångar som i varierande utsträckning tjänar som penning-

placering i syfte att göra värdestegringsvinster och som därigenom kan framstå som alternativ till värdepapper eller fastigheter. I första hand brukar därvid sådana lösören som diamanter och guldjetonger nämnas. Den skattemässiga förmånsbehandlingen ligger därvid främst I att värdestegringsvinster blir helt skattefria om innehavet varat fem år eller längre

Prop. 1980/81: 20 91

och i andra hand i att tillgångar av detta slag i allmänhet inte behöver

redovisas vid förmögenhetsbeskattningen.

Rcealisationsvinstkommittén föreslog redan år 1975 i sitt betänkande

(SOU 1975:53) Beskattning av realisationsvinster att en i tiden obegränsad

realisationsvinstbeskattning skulle införas för denna kategori av lösöre. dvs. ting som inte normalt förlorar i värde genom användning. Förslaget ledde dock aldrig till lagstiftning eftersom möjligheterna till kontroll av

bestämmelsernas efterlevnad ansägs alltför små. Jag delar i och för sig

uppfattningen att kontrollsvärigheterna innebär ett argument mot realisationsvinstkommitténs förslag. Å andra sidan är det tydligt att vissa av

dessa s.k. alternativa placeringar numera marknadsförs helt reguljärt just som alternativ till aktiesparande och att därvid den förmänliga skattebehandlingen blir ett avgörande argument. Det är enligt min mening svårt att i

möjligheterna att skärpa beskattningen av dessa spekulativa placeringar.

En annan plaåceringsform som delvis kommit att utnyttjas i ett spekula-

tivt sammanhang är premicobligationerna. Jag syftar här på ett förfarande

som tillämpas av vissa skattskyldiga som har skattepliktiga realisations-

vinster, t. ex. efter en avyttring av en fastighet. Det har då på sina håll satts

i system att köpa stora mängder premieobligationer kort före en dragning

och att sälja dem kort därefter. Med nuvarande regler blir den kursförlust

som därvid uppstår till 100 § avdragsgill mot den föreliggande realisationsvinsten, medan de utfallande vinsterna på premicobligationerna inte

utgör skattepliktig inkomst. Det kan enligt min mening starkt ifrågasättas om ett sädant utnyttjunde bör accepteras. Premieobligationerna har till-

kommit för att utgöra en form för statlig upplåning riktad speciellt till småsparare och det är ägnat att inge olust om de utvecklas till spekulationsobjekt. I lämpligt sammanhang bör därför frågan om ändrade regler på denna punkt tas upp. |

Skatteundandragandet och skattesystemers utformning

Det ligger i sakens natur all det är svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om de totala skattebelopp som undandras genom olika former av skatteflykt och skattefusk. Det råder knappast något tvivel om att skatteundandragandet har ökat betydligt i omfattning under det senaste årtiondet. I dag

utgör det ett allvarligt problem. som det krävs fortlöpande och kraftfulla

åtgärder från det allmännas sida för att komma till rätta med.

Jag återkommer strax till konkreta frågor om förstärkta och förbättrade

kontrollåtgärder, effektiviserad indrivningsverksamhet osv. Först vill jag

emellertid peka på nägra mer allmänna förhållanden som måste beaktas i

sammanhanget.

En sådan sak är sambandet mellan skatteuttagets höjd och skatteundan-

dragandets omfattning. Ju högre skattesatserna blir, desto större skattebe-

Kartong: S. 102, de två sista raderna Utgår: Holm. Andersson,

Prop. 1980/81: 20 92

lopp motsvarar varje undanhållen intäkt och varje på falska grunder medgivet avdrag. Med stigande skatteuttag ökar alltså ” vinsten” för den illojale

och frestelsen för den ännu lojale. Enligt min mening kan det knappast betvivlas att det här finns en gräns, utöver vilken statsmakterna inte kan gå

utan att på ett avgörande sätt undergräva människornas lojalitet mot skattesystemet. Jag vill betona att detta inte innebär att det finns något visst exakt procenttal som utgör det högsta skatteuttag människorna accepterar. Vad som är acceptabelt och inte acceptabelt kan också förändras över

tiden. Det är en viktig uppgift att för medborgarna klarlägga sambandet

mellan å ena sidan önskemålen om en omfattande offentlig service och ett socialt trygghetssystem och å andra sidan de krav som finansieringen av detta ställer. Men enligt min mening är det nu tydligt att den snabba höjning av de samlade marginaleffekterna av skatter och avgifter som ägt rum under 1970-talet fört till en situation där stora grupper av inkomsttagare anser att de får för litet ekonomiskt utbyte av sina extra arbetsinsatser och där sökandet efter olika möjligheter till skattefria inkomster har fått en omfattning som leder till allvarliga samhällsekonomiska snedvridningar.

Vad jag nu sagt innebär inte att jag menar att skatteundandragandet som problem försvinner om marginalskatterna blir lägre. Det samlade skatteuttaget I Sverige är högt och för den skrupelfrie kommer det alltid att finnas ”vinster” att göra på att hålla sina transaktioner utanför skattemyndigheternas kännedom. Men det är min bestämda uppfattning att en sänkning av

marginalskattesatserna från dagens höga nivåer är nödvändig för att undvi-

ka att problemen snabbt skall förvärras. Att möta dem enbart med utökad kontroll och skärpta straff är inte en framkomlig väg.

Ett annat förhållande som jag vill erinra om i detta sammanhang rör skatteflykten som speciellt problem. Utgångspunkten för skattelagstiftningen måste givetvis alltid vara strävan att ge de materiella skattebestämmelserna en sådan utformning att de täcker alla avsedda fall och så klart som möjligt preciserar vilka skattekonsekvenser de skall medföra. Ertfarenheten visar emellertid att det för personer med god insikt i skattesystemets grunder och regelverkets uppbyggnad ofta är möjligt att finna möjligheter till kringgående transaktioner genom att konstruera nya förfaranden

som inte är uttryckligen täckta i lagen. Mot denna bakgrund har under

senare år debatten intensifierats om möjligheten att komplettera de materi-

ella skattebestämmelserna med en allmän regel riktad just mot kringgåen-

detransaktionerna. Jag kan erinra om att ett förslag till allmän skatte-

flyktsklausul framlades av en expertgrupp inom företagsskatteberedningen

i betänkandet (SOU 1975: 77) Allmän skattefiyktsklausul. Efter remissbehandlingen av detta överarbetades förslaget inom budgetdepartementet

och promemorian (Ds B 1978:6) Lag mot skatteflykt utarbetades. Även

denna promemoria har remissbehandlats. Ett förslag till lag mot skatteflykt

har därefter upprättats och remitterats till lagrådet och efter ytterligare

beredning i regeringskansliet har nu en proposition i ämnet utarbetats inom

budgetdepartementet.

Prop. 1980/81: 20 93

Jag kommer att anmäla denna fråga senare i dag. Jag vill emellertid

redan nu framhålla följande. Propositionen bygger i allt väsentligt på det förslag som under år 1979

granskades av lagrådet. Den föreslagna lagstiftningen innehåller sålunda en generalklausul som riktar sig mot den form av skatteundandragande som brukar kallas kringgående av skattelag. I den föreslagna lagen preciseras när ett sådant kringgående skall anses föreligga och vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en kringgåendetransaktion skall

underkännas i skattehänseende. Propositionen innehåller i likhet med lagrådsremissen också förslag till åtgärder för att stärka rättssäkerheten i

samband med tillämpningen av klausulen. Propositionen går på denna

punkt längre än lagrådsremissen. Det föreslås sålunda att lagstiftningen

tidsbegränsas. Den skall gälla i fråga om rättshandlingar som företas under åren 1981-1985. Avsikten är att den praktiska tillämpningen av generalklausulen skall utvärderas från rättssäkerhetssynpunkter mot slutet av femårsperioden och att lagstiftningen därvid skall övervägas på nytt.

Förbättrad kontroll av uppdragsinkomster och räntor

Jag har nyss framhållit att problemen med skattecundandragandet inte kan lösas enbart med mer kontroll. Likväl är det klart att en fortlöpande

effektivisering av skattekontrollen och anpassning av dess former till ändrade förutsättningar är nödvändig. Inte minst det sistnämnda är viktigt och

jag skall strax ta upp nägra punkter där den ekonomiska utvecklingen lett till att en större vikt måste läggas vid kontrollmöjligheterna än som hittills varit fallet. Samtidigt vill jag dock erinra om vad Jag sagt om behovet av att också förenkla de materiella skattebestämmelserna på olika områden bl. a. just i syfte att minska kraven på kontrollinsatser.

Ett fenomen som blivit allt mer besvärande är det skatteundandragande som sker genom olika former av utnyttjande av s.k. grå arbetskraft. Formerna för detta kan variera. men grundproblemet är att det rör sig om uppdragsförhållanden där uppdragsgivaren underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och avgiftslagstiltningen, vilket i sin tur ger uppdragstagaren möjlighet att med obetydlig upptäcktsrisk undandra inkomsten från beskattning. Inte sällan försvåras skattekontrollen av att parterna utåt gör gällande att det är fråga om ett verkligt entreprenörsförhållande och att således över huvud taget ingen skyldighet föreligger att

automatiskt lämna några uppgifter till skattemyndigheterna.

De uppdragsersättningar som undandras beskattning genom utnyttjan-

det av grå arbetskraft uppgår till avsevärda belopp. Svårigheter i konkur-

renshänscende uppstår också för de seriösa företagarna genom dessa illojala förfaranden. Enligt min mening är det nu nödvändigt att pröva nya vägar att angripa problemet. Förslag om särskild lagstiftning har lagts fram i en inom budgetdepartementet utarbetad promemoria (Ds B 1980: 10) Den grå arbetskraften och skattekontrollen. Promemorian remissbehandlas

Prop. 1980/81: 20 94

f.n. och jag räknar med att kunna återkomma till dessa frågor under år 1981.

Ett annat område där den ekonomiska utvecklingen medfört att ett

förbättrat kontrollsystem framstår som nödvändigt är räntebetalningarna. Som jag tidigare nämnt kommer inom kort en utredningsgrupp inom riksskatteverket att lägga fram förslag om en förstärkt kontroll just på denna punkt. Erfarenheterna, bl.a. från vissa kontrollaktioner. har visat att möjligheterna att kontrollera att ränteinkomster deklareras korrekt är bristfälliga och att de belopp som härigenom undandras beskattning är betydande.

Med den allt större omfattning ränteavdragen kommit att få är det också

viktigt att få en bättre möjlighet att bedöma grunden för dessa avdragsyr-

kanden och att stämma av yrkade avdrag mot deklarerade intäkter. t.ex. i fråga om lån mellan privatpersoner. En skyldighet för banker m.fl. att lämna kontrolluppgift på utbetalda räntor och för enskilda att i självdeklarationen särskilt ange räntemottagare bör enligt min mening effektivt kunna bidra till att motverka skatteundandragande inom detta område.

Mervärdeskattekontrollen

' Mervärdeskatteutredningen har i sitt femte delbetänkande. (Ds B 1980: 6) Mervärdeskattekontrollen m. m., behandlat skattekontrollen. Betänkandet remissbehandlas f.n. I betänkandet föreslår utredningen en skärpt registreringskontroll, vilket har väsentlig betydelse för de åtgärder mot den grå arbetskraften som jag nyss har berört. Utredningen föreslår också att en planenlig kontroll av de skattskyldigas redovisningar genomförs. Formerna för kontrollen fär anpassas efter företagens storlek, verksamhetens art. m.m.

Skattskytdiga som har inkomst av jordbruksfastighet och en årsomsält-

ning om högst 100000 kr. bör enligt utredningen få foga en särskild uppgitt

om den mervärdeskatt som skall redovisas för beskattningsåret till sin självdeklaration. Uppgifterna stäms av i taxeringsnämnden och kan sedan på maskinell väg kontrolleras mot inbetald mervärdeskatt.

Flertalet övriga skattskyldiga kan bli föremål för en jämförande granskning direkt på grundval av mervärdeskattedeklarationerna och inkomstdeklarationen. Utredningen föreslår ett särskilt system som utan resursför-

stärkning säkerställer den informationsöverföring som behövs för den

jämförande granskningen.

För skattskyldiga med mer komplicerade förhållanden. t.ex. de största företagen, är en jämförande granskning inte meningsfull. Utredningen föreslår att dessa företag i stället görs till föremål för regelbunden revision

för femårsperioder.

Utöver den planenliga kontrollen får särskilda insatser göras i vissa situationer. Även den planenliga kontrollen kan ge anledning till en fördju-

pad utredning. Negativa deklarationer kräver särskild uppmärksamhet. Skattere vision torde också, enligt utredningen, vara det enda hjälpmedlet

mot falska deklarationer och andra falsarier. Offentliga myndigheter bör i sin roll som uppdragsgivare lägga särskild vikt vid att endast anlita företag mot vilka anmärkningar i detta hänseende ej kan riktas.

Jag bedömer det som angeläget att kontrollen av mervärdeskatten kan förstärkas. Det är min avsikt att redovisa ställningstagandet till utredningens förslag i sädan tid att en proposition kan föreläggas 1980/81 års riksmöte.

Skattekontrollen i övrigt

Den nya taxeringsorganisationen i första instans, det s.k. RS-systemet,

är nu inne på sitt andra år. En viktig målsättning med systemet har varit att

inrikta gransknings- och kontrollresurserna på de svårkontrollerade deklarationerna. Det skall ske bl.a. genom ett ökat ADB-stöd vid granskningen och utvidgad taxeringsrevision.

Det är ännu för tidigt att göra en helhetsbedömning av det nya systemet. Man kan emellertid konstatera att de inkörningsproblem på ADB-sidan som uppstod under det första äret i stort sett har kunnat elimineras till årets taxering. ADB-stödet har otvivelaktigt medfört att resurser kunnat frigöras från det rutinmässiga granskningsarbetet och i stället inriktas på en mera ingående kontroll av de svårkontrollerade deklarationerna. Samtidigt står det dock klart att man inte heller i är kommer att kunna företa

taxeringsrevisioner i planerad omfattning. Det beror till en del på att man

har varit tvungen att dra ned på takten i den personella utbyggnaden av granskningsorganisationen för att hinna med utbildningen av personalen. Granskningsrutinerna är inte heller ännu helt inarbetade.

Enligt min mening är det ytterst angeläget att taxeringsrevisionerna verkligen får avsedd effektivitet. Jag avser att återkomma till denna fraga så snart resultatet föreligger av den utvärdering av RS-systemets tillämpning de två första ären som pågår inom riksskatteverket och budgetdepartementet.

Jag skall här också något beröra frågan om uppgiftsutbytet mellan myn-

digheter på skatteområdet. Det är sålunda enligt min mening angeläget

bl.a. från kontrollsynpunkt att man inom skatteförvaltningen tar till vara möjligheterna att utbyta information mellan de olika verksamhetsgrenarna. Härigenom skapas förutsättningar för en samordning och effektivisering av kontrollinsatserna. Min företrädare har behandlat dessa frågor från sekretess- och integritetssynpunkter i prop. 1979/80: 146 med förslag till skatte-

registerlag. Han ansåg därvid bl.a. att ett sådant uppgiftsutbyte inte bör

innebära några betänkligheter från integritetssynpunkt och uttalade att det avgörande för om en uppgift skall lämnas från en skattemyndighet till en annan bör vara att uppgiften behövs för den mottagande myndighetens verksamhet. Jag delar denna uppfattning och avser att senare i höst återkomma med förslag till en reglering av uppgiftsutbytet mellan skattemyndigheter som är anpassad till den nya sekretesslagen. Det kan här nämnas

Prop. 1980/81: 20 96

att riksdagen tidigare i är på förslag av regeringen har beslutat om ett ökat uppgiftsutlämnande från tullmyndigheterna till riksskatteverket och länsstyrelserna i syfte att förbättra kontrollen i fråga om mervärdebeskattningen (prop. 1979/80: 108. SKU 55, rskr 352, SFS 1980: 450).

Även mellan myndigheter som handhar olika verksamhetsområden mås-

te ett upppgiftsutbyte för kontrolländamål i vissa fall kunna ske. Jag vill i

detta sammanhang erinra om att regeringen under år 1978 beslutade om att riksförsäkringsverket under åren 1979 och 1980 skulle lämna kommunerna

uppgifter på ADB-medium om sjukpenninggrundande inkomst för kontroll

av bostadsbidrag. Kontrollaktionen har lett till ett stort antal ändringsbeslut i fråga om bostadsbidrag. Regeringen har nyligen beslutat att uppgifter

skall få lämnas ut även under åren 1981 och 1982.

Inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som bl. a. arbetar med en översyn av lagstiftningen mot organiserad brottslighet, finns en särskild arbetsgrupp för skattefrågor. Denna arbetsgrupp har nyligen till budgetdepartementet avlämnat förslag till lagstiftning som rör kontrollproblemen i samband med utlandstransaktioner. Det syftar till att motverka internationella skatteundandraganden genom att att skärpa bevisbördan för den skattskyldige i sådana skattefrågor och genom att öka kravet på hans medverkan i utredningar I ärenden med utländsk anknytning. Förslaget kommer att remissbehandlas under hösten och jag räknar med att kunna ta ställning till det i början av nästa år.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att Sverige tar aktiv del i det internationella arbetet mot skatteflykt. Jag vill särskilt framhålla de överläggningar som pågår för att utvidga det nordiska handräckningsavtalet till att gälla också punktskatter och den nordiska framställningen till EG för att binda samman det system för handräckning som gäller i Norden med EG-ländernas motsvarande system. Även Europarådets planer på att skapå ett europeiskt avtal för handräckning i skatteärenden är här av intresse. Det finns enligt min uppfattning anledning att förmoda att dessa internationella initiativ inom en snar framtid kommer att kunna bidra till ett väsentligt bättre samarbete mellan länderna för att motverka den internationella skatteflykten.

Uppbördssystemet

RS-systemet innefattar också en reform av uppbördsförfarandet. Den

nya ordningen genomförs successivt med början under innevarande är. Den innebär en rationalisering av rutinerna för inbetalning och redovisning av skatt. Den innefattar också förbättrade möjligheter att kontrollera att arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter i fråga om källskatteuppbörden. Bl. a. skall kontroller även på detta område i högre grad än f.n. ske genom revisioner. Enligt min mening bör även denna reform verksamt kunna bidra till att förhindra skatteundandragande.

För skattskyldiga som har att erlägga egenavgifter för inkomst av rörelse

Prop. 1980/81: 20 97

eller jordbruksfastighet är uppbörden av dessa avgifter samordnad med skatteuppbörden. För motsvarande arbetsgivaravgifter finns däremot ett särskilt uppbördssystem som handhas av riksförsäkringsverket (RFV). Möjligheterna till samordning av de två uppbördsförfarandena är av största intresse när det gäller att motverka olika former av skatte- och avgiftsun-

område.

De olika arbetsgivaravgifterna motsvarar tillsammans f. n. drygt 30 9c av företagens lönesumma. Med undantag för arbetsgivaravgiften till försäkringen för tilläggspension (ATP) beräknas avgifterna i princip på hela lönen inkl. vissa angivna naturaförmåner. Vid beräkning av underlaget för ATPavgiften görs dels ett basbeloppsavdrag, dels ett maximeringsavdrag från den totala lönesumman. Uppbörden av preliminära arbetsgivaravgifter är f.n. ordnad på i princip samma sätt som uppbörden av B-skatt, dvs. den sker genom et debiteringsförfarande. Till grundval för detta ligger därvid ett två år gammalt löneunderlag. vilket innebär att det trots en uppräkning med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen uppstår en betydande

eftersläpning och därmed en ränteförlust för staten.

I den reviderade finansplanen tprop. 1979/80: 150 bil. I) framhölls att den preliminära arbetsgivaravgiften på längre sikt bör kunna knytas till den lönesumma som redovisas I samband med källskatteredovisningen. dvs. lönesumman för den löpande perioden. På så sätt skulle man kunna samordna uppbörden av arbetsgivaravgifter och källskatter och samtidigt eliminera eftersläpningen i uppbörden av arbetsgivaravgifterna. Detta förutsätter dock förenklade regler för beräkningen av underlaget för arbetsgivaravgifterna. Chefen för socialdepartementet kommer senare 1 dag att ytterligare behandla denna fråga.

Från de synpunkter som här är aktuella är det uppenbart att en enhetlig. socialavgift och en samordnad uppbörd skulle ha många fördelar. Avgiftsuppbörden skulle, som DEMA-utredningen (RFV:s utredning angående decentralisering av manuella funktioner inom arbetsgivarsystemet; Rapport mars 1978) har föreslagit. kunna föras över från RFV till de lokala skattemyndigheterna. Företagens uppgiftslämnande skulle minska. En mer samordnad kontroll av arbetsgivaravgifter och källskatter skulle bli möjlig. Det kan i sammanhanget nämnas att åtgärder har vidtagits i syfte

att förbättra den nuvarande kontrotlen på detta område. Bl. a. har regering-

en nyligen gett RFV tillstånd att ta del av uppgifter som finns i skattedatabasen om bl. a. lönesummor enligt uppbördsdeklarationen. Uppgifterna är

avsedda att användas för kontroll av debiterade preliminära arbetsgivarav- . gifter för år 1980.

Regeringen har nyligen beslutat lägga fram en proposition för riksdagen med förslag om att höja procentsatserna för den särskilda avgiften vid uppbörd av kvarstående arbetsgivaravgifter (prop. 1980/81: 16). Detta förslag, som också aviserades i den reviderade finansplancen, har till syfte att

Prop. 1980/81: 20 98

stimulera arbetsgivare, som på grund av nuvarande system kommit at debiteras en avsevärt för låg preliminäravgift, till fyllnadsinbetalning. Det

har nämligen kunnat konstateras att den särskilda avgiften med dagens

procentsatser kommit att framstå som en alltför begränsad sanktion för de kategorier av arbetsgivare för vilka det inte innebär någon merbelastning att avgiften inte är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Jag räknar med att den föreslagna höjningen skall leda till en minskning av statens ränteförlus-

ter på denna punkt.

Indrivningsverksamheten

Under senare är har genomförts en rad reformer som bl. a. syftar till att

förhindra skatteundandragande på indrivningsstadiet. Ett exempel är be-

talningssäkringslagen (1978: 880). Den ger kronofogdemyndigheten möjlighet att ta egendom i anspråk för att säkra betalningen av fordringar på skatt. tull och avgift. Ett annat exempel är den möjlighet som har öppnats i

konkurslagen att förbjuda en person att driva näringsverksamhet. bl. a. om

personen grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

1 fråga om indrivningsverksamheten vill jag vidare erinra om att det

sedan år 1975 pågår en försöksverksamhet med ett datorbaserat redovisningssystem för exekutionsväsendet (REX-projektet). I nuläget handläggs nära hälften av det totala restförda beloppet inom REX-systemet. Nyligen har regeringen tillsatt en särskild utredare för att utvärdera systemet och

utreda frågan om hur ett ADB-system för exekutionsväsendet bör utfor-

mas för framtiden (Dir. 1980:29). Utredaren skall komma med förslag till

regeringen senast vären 1981.

Erfarenheterna av REX-systemet har enligt vad jag erfarit varit mycket positiva. REX har medfört lättnader i registerhanteringen hos kronofogdemyndigheterna och man har klart kunnat hänföra förbättringar i indrivningsresultatet. inte minst i storstäderna, till REX-systemet. Jag ser det som angeläget att ADB-stödet i indrivningsverksamheten ytterligare utvecklas för att underlätta kronofogdemyndigheternas arbete. I avvaktan på utredningsmannens förslag vill jag dock inte f.n. ta ställning till utftormningen av ett framtida datasystem.

Inom regeringskansliet utreds f.n. möjligheten att införa ett allmänt avräkningsförfarande vid återbetalning av skatt och allmänna uvgifter. Staten har i skatte- och avgiftsförfattningarna inte tillerkänts någon allmän

rätt att vid sådana återbetalningar räkna av de fordringar som staten kan ha

på mottagaren. Avräkning medges endast mellan skatter och avgifter som är av samma eller liknande slag. Med tanke på hur integrerade nuvarande skatte- och avgiftssystem är. anser jag det inte vara konsekvent att upprätthålla denna ordning. En vidgning av avräkningsmöjligheterna skulle

vidare medföra en betydande effektivisering av kronotogdemyndigheternas indrivningsverksamhet och också ge administrativa rationaliseringsvinster. Det kan här också framhållas att ett väl utvecklat datasystem

Prop. 1980/81: 20 99

givetvis måste ses som en nödvändig förutsättning för ett effektivt utnyttjande av ett allmänt avräkningsförfarande. Utredningen om utformningen av avräkningsförfarandet kan förväntas vara slutförd inom kort och jag återkommer därför inom en nära framtid med lagstiftningsförslag.

Bestämmelser om indrivning av skatter och avgifter finns i de olika skatte- och avgiftsförfattningarna. Dessa bestämmelser har under årens

lopp tillkommit utan tillräcklig inbördes samordning. Detta har medfört att

handläggningsformerna blivit olika för olika typer av skatter och avgifter.

vilket givetvis försvårar kronofogdarnas arbete. Det är därför enligt min mening nödvändigt att se äver bestämmelserna om indrivning av skatter

och avgifter i syfte att så långt möjligt skapa ett enhetligt system. Detta bör ske inom ramen för en särskild utredning. Jag avser att ta initiativ till en sädan utredning inom kort.

En oproportionerligt stor del av kronofogdemyndigheternas resurser används för verkställighet av s.k. enskilda mål med små fordringsbelopp. Riksrevisionsverket har beräknat att år 1978 användes ca 357 av kronofogdemyndigheternas resurser för handläggning av enskilda mål medan antalet sådana mål utgjorde endast ca 174 av samtliga under året inkomna. Det har också skett en markant ökning av de skatte- och avgiftsfordringar som ligger oredovisade hos kronofogdemyndigheterna. vilket enligt min mening motiverar att särskilda åtgärder nu vidtas för att främja indrivningen av de allmänna målen. Chefen för kommundeparte-

mentet kommer senare i dag att redovisa förslag i detta syfte och jag avser

att i direktiven för den nyssnämnda utredningen ta upp frågan för ytterligare överväganden.

I skilda sammanhang har framhållits kronofogdemyndigheternas cen-

trala roll vid bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. I årets

budgetwproposition har aänslagits särskilda medel för denna verksamhet (prop. 1979/80: 100 bil. 18) i Stockholm och Malmö. Nyligen har dessa medel ställts till resp. kronofogdemyndighets förfogande. varvid framhållits att särskild utvärdering av den brottsbekämpande verksamheten skall ske i samband med myndigheternas anslagsframställningar nästa är. Jag anser denna del av kronofogdemyndigheternas arbete som mycket viktig och jag vill särskilt framhälla betydelsen av att verksamheten bedrivs i intimt samarbete med skatte-. polis- och äklagarmyndigheter.

3.7 Den kommunala ekonomin

Min företrädare har i årets kompletteringsproposition redovisat riktlinjer

för den kommunalekonomiska utvecklingen. Kommunerna befinner sig just nu i slutskedet av sitt budgetarbete. Det finns därför inte anledning att

i detta sammanhang redovisa nägra nya riktlinjer för kommunalekonomin.

Jag får anledning att senare under innevarande riksmöte återkomma till

den kommunala utvecklingen på längre sikt. Jag vill här endast i all korthet beröra vissa aspekter på kommunernas ekonomi.

Prop. 1980/81: 20 100

Den långtgående decentralisering av samhällsuppgifter som kännetecknar det svenska samhället har inneburit att allt fler angelägna uppgifter har anförtrotts kommuner och landstingskommuner. Dessa har genom sin närhet till medborgarna kunnat anpassa verksamheten till de lokala förhållandena. Denna utveckling att låta de lokala och regionala självstyrelscorganen vara huvudmän för ctt allt större antal uppgifter har lett till att den kommunala sektorns omfattning kommit att bli alltmer betydelsefull för den samhällsekonomiska utvecklingen. Det faktum att den kommunala sektorns konsumtion och investeringar nu sammantaget tar i anspråk nära en fjärdedel av BNP och utgör två tredjedelar av den offentliga sektorn innebär att utvecklingen inom kommuner och landstingskommuner får en avgörande betydelse för den samhällsekonomiska balansen.

Jag har tidigare konstaterat att utrymmet för offentlig konsumtionsökning är starkt begränsat under de närmaste åren. I den statliga sektorn har en kraftig uppbromsning redan ägt rum medan kommunerna i slutet av 1970-talet fortsatt att expandera i snabb takt. Det är nödvändigt att nu även den kommunala ökningstakten avsevärt kan dämpas.

Som jag redan påpekat behandlades i årets kompletteringsproposition den kommunala volymutvecklingen för de närmaste åren ingående. Det angavs där att det samhällsekonomiska utrymmet för ökning av den kom-

munala konsumtionen de närmaste åren skulle uppgå till högst ca 39: år

1981 och ca 2,57 per år för åren därefter. Efter en ingående analys av

redan fattade beslut, kommunernas planer-.m. m. inom olika verksamhets-

områden och med angivande av olika långtgående åtgärder för att dämpa

den kommunala volymutvecklingen gjordes bedömningen att denna ändå riskerade att öka med ca 3,5 år 1981. En sådan utveckling bedömdes i första hand gå ut över den privata konsumtionen. Enligt de mycket preliminära uppgifter som nu föreligger innan de kommunala budgetarna är fastställda finns det förutsättningar för att den faktiska ökningen för år 1981 kommer att understiga angivna 3,5 2: och att en viss uppbromsning av

expansionstakten således skulle ha kommit till stånd. De förutsättningar på

vilka bedömningen i kompletteringspropositionen grundades har emellertid i väsentliga avseenden ändrats, bl.a. efter årets avtalsrörelse. I det

fortsatta budgetarbetet är det därför angeläget att kommunerna och lands-

tingskommunerna söker realisera en ännu lägre volymökning än de ca 37: som tillgängliga budgetuppgifter nu pekar på.

Jag vill framhålla detta också som utrymmet för kommunal expansion under åren framöver sannolikt kommer att visa sig vara väsentligt mindre

än vad som tidigare bedömts vara rimligt. Det pågående arbetet med nästa långtidsutredning indikerar enligt vad jag erfarit att så är fallet. När resultatet av 1980 års längtidsutredning föreligger finns anledning återkomma till denna fråga. Jag vill dock redan nu något beröra vilka möjligheter stats-

makterna har att påverka den kommunala utgiftsutvecklingen.

Under 1970-talet har vid flera tillfällen träffats frivilliga överenskom-

Prop. 1980/81: 20 101

melser mellan regeringen och företrädare för kommuner och landstingskommuner i första hand om begränsning av skattehöjningar men i de

senaste överenskommelserna också om den kommunala volymutvecklingen. Erfarenheten visar att dessa överenskommelser endast haft begränsat inflytande på den kommunala utvecklingen. Utfallet har under åren 1978—

1980 väsentligt avvikit från vad som överenskommits. Till stor del torde detta bero på kommunförbundens begränsade möjligheter att påverka de

enskilda kommunerna och landstingskommunerna. Förbundens rekommendationer utgör bara en av många faktorer som skall vägas in när kommunerna fastställer sina budgetar. Det är uppenbart att andra faktorer under senare år kommit att väga tyngre i de enskilda kommunernas överväganden. Samtidigt har nya kommunala utgifter föranletts av statliga beslut. Sammantaget har detta lett till större skattehöjningar resp. snab-

bare volymökning än vad som överenskommits mellan regeringen och

förbunden. Regeringen har mot den bakgrunden funnit att även andra åtgärder krävs för att dämpa den kommunala expansionen. Jag anser det emellertid vara synnerligen värdefullt att även fortsättningsvis vid överläggningar med företrädare för kommunsektorn kunna diskutera den kom-

munala sektorns utveckling och de åtgärder som kan vara nödvändiga för att uppnå en samhällsekonomiskt acceptabel utvecklingstakt. Sådana

överläggningar bör vara ett regelbundet återkommande inslag vid bered-

ning av frågor som rör den kommunala ekonomin. Nu senast har överlägg-

ningar ägt rum i början av innevarande höst om bl.a. effekterna på kommunsektorn av de förslag som framläggs i denna proposition.

Jag anser att en viktig utgångspunkt för statens åtgärder bör vara att så långt möjligt överlåta åt kommunerna att göra de nödvändiga avvägningarna mellan olika verksamhetsområden. Statsmakternas åtgärder bör således

i första hand inriktas på att påverka det totala finansiella utrymme som står

till kommunernas förfogande. Det är av största betydelse att statens kost-

nadsdrivande detaljreglering av olika verksamheter så långt möjligt upp-

hör. Jag vill här erinra om den särskilda arbetsgrupp inom kommundepartementet som har till uppgift att rensa ut sådana statliga normer etc. som är kostnadsdrivande. En viktig utgångspunkt för denna översyn bör vara den allmänna kompetens som enligt kommunallagen tilldelats kommunerna. Kompletterande detaljreglering bör i princip förekomma endast när särskilt starka skäl härför kan åberopas.

Våren 1980 beslutade riksdagen (prop. 1979/80: 90, FiU 1979/80:25, rskr 1979/80: 287) om åtgärder för att dämpa den kommunala sektorns öknings-

takt år 1981. Dessa åtgärder innebar att det finansiella utrymmet reducerades genom att vissa specialdestinerade statsbidrag slopades samtidigt som skatteutjämningsreformens genomförande fördelades över tre i stället för

två år. Vissa av de åtgärder som jag tidigare har berört och som resp.

statsråd senare i detalj kommer att redovisa har motsvarande effekter för det finansiella utrymmet för år 1981 och därefter. De av den urtima riksda-

Prop. 1980/81: 20 102

gen nyligen beslutade åtgärderna får också effekter på det finansiella utrymmet inom den kommunala sektorn. Jag vill starkt betona vikten av att kommunerna och landstingskommunerna inte genom höjda skattesatser eller ökad upplåning kompenserar det inkomstbortfall och de ökade kostnader som blir resultatet av dessa åtgärder. eller av en eventuellt något långsammare utveckling av det kommunala skatteunderlaget. I stället måste det leda till omprövning och omprioritering i enlighet med de riktlinjer som drogs upp för den kommunala ekonomin i årets kompletteringsproposition. De uppgifter som nu föreligger om skattehöjningar för är 1981 tyder på ökningar av en storleksordning som, om de genomförs, kan försvåra en rimlig avtalsuppgörelse under nästa år. Det är alltså av största vikt att budgetarbetet i kommuner och landstingskommuner nu bedrivs så att skattehöjningarna kan begränsas ytterligare.

Jag vill med vad jag här har anfört understryka betydelsen av en fortsatt och snabbare uppbromsning av tillväxten i kommunernas och landstingskommunernas verksamhet. Enligt min mening måste vi för de närmaste åren inta en helt annan attityd till hur ofika behov skall kunna tillgodoses inom ramen för de ytterst begränsade resurser som står till buds. Det senaste året har också en sädan omsvängning kommit till uttryck i statsmakternas hållning till den kommunala sektorn. I såväl kompletteringspropositionen som vid riksdagens ställningstagande till denna och till propositionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1981 uttalas entydigt att staten måste avstå från att lägga på kommuner och landstingskommuner nya uppgifter och att staten måste befria kommunerna och landstingskommunerna från vissa av de åtaganden och uppgörelser som gäller. Riksdagen har för sin del särskilt framhållit att det inte kan uteslutas att redan fattade reformbeslut kan behöva omprövas för att nå den erforderliga dämpningen av den kommunala utgiftsökningen. Jag vill här nämna att på skolans område kommer statsrådet Mogård senare denna dag föreslå att en tidigare beslutad utökning av förstärkningsresursen I grundskolan ej genomförs.

Jag vill avslutningsvis framhälla att det faller ett mycket stort ansvar på de enskilda kommunerna och landstingskommunerna att anpassa sin verksamhet till de samhällsekonomiska förutsättningarna. Staten måste givetvis medverka härtill. bl.a. genom att avstå från att lägga på nya uppgifter på kommunerna och genom att ompröva bäde vissa tidigare givna uppgifter och kostnadsdrivande normer. Kan inte resultat uppnås genom dessa åtgärder kommer statsmakterna att tvingas till mer långtgående ingrepp. Den närmaste tiden kommer att utvisa om sådana åtgärder blir nödvändiga för att anpassa volymutvecklingen till de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell. Petri och Eliasson utvecklar

Prop. 1980/81: 20 103

härefter närmare de frågor om besparingar m. m. som hör till vederböran-

des ansvarsområde. Anförundena redovisas i underprotokollen för resp.

departement,

Statsministern avslutar:

4¶Hemställan

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen I cen gemensam proposition

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag och övriga

föredraganden har anfört om nödvändigheten av att genomföra

olika besparingar i statsverksamheten och om inriktningen av de

föreslagna besparingarna. m. m..

dels förelägger riksdagen vad de olika föredragandena har anfört för

de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

5¶Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder eller de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1—14.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 1 J ustitiedepartementets verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 1

Bilaga I

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Winberg såvitt avser inledningen och punkterna

1—7; statsrådet Petri såvitt avser punkten 8

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM JUSTITIEDEPARTEMENTETS VERK- SAMHETSOMRÅDE

Inledning

Från justitiedepartementets huvudtitel på statsbudgeten bekostas polisoch åklagarväsendet, de allmänna domstolarna. de allmänna förvaltnings-.

domstolarna, bostadsdomstolen, hyres- och arrendenämnderna, rättshjälpsnämnderna, de allmänna advokatbyråerna och domstolsverket, kri-

minalvården och brottsförebyggande rådet. Inom departementets område faller också justitiekanslern, fideikommissnämnden. datainspektionen.

centralnämnden för fastighetsdata, bokföringsnämnden och brottsskadenämnden.

Som budgetministern tidigare har anfört är en systematisk översyn och omprövning av pågående verksamheter ett väsentligt och naturligt inslag i

det långsiktiga arbetet med att förbättra statens finanser. I en del fall bör

detta arbete göras genom särskilda projekt. Ett sådant projekt som avser kriminalvårdsstyrelsen genomförs f.n. Ewu förslag till omorganisation av

brottsförebyggande rådet har nyligen lagts fram av en särskild utredning.

Inom kort görs en översyn av rikspolisstyrelsen. Även när det gäller rättshjälpen bör en översyn ske. I detta sammanhang vill jag nämna att jag avser att senare för regeringen anmäla frågan om en uppföljning av 1975 års reform av domstolsadministrationen.,

I budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100 bil. 7 sid. 230 —316) har regeringen föreslagit att civilförsvarets ordnings- och bevakningsenheter delvis överförs till polisväsendet. Riksdagen har godkänt de riktlinjer som regeringen har föreslagit (FöÖU 1979/80:13. rskr 1979/80:316). Frågan om reformens genomförande övervägs nu i regerirgskansliet. Några kostnader

för reformen väntas inte bli aktuella för polisväsendet under de närmaste åren.

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. I

Prop. 1980/81: 20 tv

Taxorna och avgifterna inom justitiedepartementetsområde ses över fortlöpande. En särskild genomgång har nu gjorts. Den har lett till att en

del taxor och avgilter som rör justitiedepartementets område höjs. Jag vilt framhålla att vissa verksamheter inom justitiedepartementets

ansvarsområde är av den karaktären att begränsningar inte kan komma i fråga nu. Verksamhet som är av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet måste fortsätta. I fråga om den brottsbekämpande verksamheten är insatserna mot den organiserade och den ekonomiska brottslighe-

ten liksom mot narkotika- och våldsbrottsligheten särskilt viktiga. Kampen

mot den ekonomiska brottsligheten måste ges hög prioritet med hänsyn till dess skadeverkningar. inte minst i fråga om samhällsekonomin.

De förslag om besparingar m.m. inom justitiedepartementets område

som bör tas upp I detta sammanhang behandlas i det följande. Vidare redovisas en del frågor om taxehöjningar m.m. Redovisningen ansluter till litteraindelningen i departementets huvudtitel. Besparingseffekten av de åtgärder som redovisas i det följande beräknas till minst 140 milj. kr för budgetäret 1981/82.

Polisväsendet [1] Ändrade taxor och avgifter. Fuxan för polisbevakning på enskild bekostnud ändrades senast den I juli 1977. Jag avser att föreslå regeringen att

taxan räknas upp med hänsyn till kostnadsutvecklingen. Höjningen som bör genomföras med verkan fr.o.m, den I januari 1981 beräknas medföra

alt statens kostnader för sådan polisbevakning kommer utt täckas. Höjningen torde ge ett tillskott till statsbudgeten av drygt 700.000 kr. om året.

Avgifterna för pass ändrades senast den 1 juli 1979, Jag avser att föreslå regeringen att även dessa avgifter av samma skäl höjs fr.o.m. den I januari 1981. Höjningen beräknas ge drygt ätta miljoner kr. om året.

Gällande principer för att fastställa expeditionsavgifter i ärenden som avser tillstånd. godkännande, dispens eter annars en särskild rättighet bygger på grundtanken att den enskilde skall betala kostnaden för ärendets

handläggning, lät vara att åtskilliga undantag från denna princip har gjorts

av bl.a. praktiska och sociala skäl (prop. 1964:75 s. 310-312, BevU 1964:42, rskr 1964:167). I prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. har jag föreslagit att en sådan princip skall

tillämpas i fråga om en del särskilda avgifter inom polisväsendet. Det

behövs emellertid en allmän översyn av avgiftssättningen i s.k. polismyndighetsärenden. Jag avser att återkomma till denna fråga i ett senare sammanhang. I det följande tar jag emellertid upp en grupp av ärenden av detta slag som tillhör de största och mest arbetskrävande inom polisväsen-

det, nämligen vapenärendena. De grundläggande reglerna om förutsättningarna för att få förvärva och inneha skjutvapen samt om handläggning av vapenärenden finns i vapenla-

Prop. 1980/81: 20 3

gen (1973:1176). Närmare bestämmelser finns i vapenkungörelsen

(1974:123) och i de föreskrifter som rikspolisstyrelsen har utfärdat i ämnet.

I frågor om tillstånd eller återkallelse enligt vapenlagen görs utredningar hos de lokala 'polismyndigheterna. I tillståndsärenden prövas bl.a. den allmänna lämpligheten hos sökanden, skjutskickligheten liksom sökandens behov av vapnet, varvid särskilt beaktas om sökanden uppger sig ha behov av vapnet för exempelvis jakt, fiske, mälskjutning eller personligt skydd eller om fråga är om vapensamling, ärvda vapen eller vapen hos en sammanslutning. Ett återkallelseärende kan bli aktuellt bl.a. om polismyndigheten får meddelande om att en vapeninnehavare har dömts för ett brott mot vapenlagen eller ett brott vid vilket skjutvapnet har använts.

Enligt 47§ vapenlagen skall den lokala polismyndigheten föra register över tillståndspliktiga vapeninnehav liksom över beslut som myndigheten har meddelat enligt vapenlagen. Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter skall varje polismyndighet föra dels ett namnregister, dels ett register över vapnens tillverkningsnummer och dels register över meddelade tillstånd till handel med vapen, vapenreparation resp. införsel av skjutvapen och ammunition. Samtliga register förs manuellt.

Polismyndigheten är också skyldig att lämna uppgift till folkbokföringsmyndigheten om vilka personer som förekommer i vapenregister. När en sådan person flyttar, ändrar namn, avlider, utvandrar eller förs över till ett s.k. obefintlighetsregister underrättas polismyndigheten av folkbokföringsmyndigheten (53 § vapenkungörelsen).

För att belysa omfattningen av ärendehanteringen enligt vapenlagen hos polismyndigheterna kan följande siffor redovisas. Antalet registrerade skjutvapen har för hela landet beräknats uppgå till ca 1,7 milj. Denna sitfra omfattar inte vapen som tillhör staten, eftersom staten inte är underkastad föreskrifterna i vapenlagen, liksom inte heller vapen som av staten har överlämnats till vissa tjänstemän, sammanslutningar och företag (45 och 4688 vapenlagen). Antalet tillständshavare uppgår f.n. till ca 700.000. På grundval av mätningar som har företagits i vissa polisdistrikt kan det årliga antalet ansökningar om tillstånd att inneha vapen eller att förvärva ammunition uppskattas till ca 110.000. Antalet underrättelser från folkbokföringsmyndigheterna till polismyndigheterna har beräknats till ca 175.000 om året och antalet aviseringar i motsatt riktning till ca 75.000 om året. Enligt en försiktig uppskattning kan antalet slagningar 1 vapenregistret för kontroll av om tillstånd bör omprövas på grund av brottsanmälningar ce. d.

beräknas till ca 50.000 om året.

Som framgår av de nu redovisade siffrorna medför hanteringen av vapenärenden en betydande arbetsbelastning för polisväsendet. F.n. beräknas denna arbetsbelastning motsvara ca 170 årsarbetskrafter för den lokala

polisorganisationen. Kostnaderna är av storleksordningen 25-30 milj. kr.

per år. Även för länsstyrelsernas del kräver hanteringen av vapenfrägor en stor arbetsinsats. tl Riksdagen 198081. 1 saml. Nr 20. Bil. 1

Prop. 1980/81: 20 4

Någon ersättning från enskilda för den förhållandevis omfattande hante-

ringen av vapenärendena utgår inte utöver de expeditionsavgifter som tas

ut för själva tillståndsbevisen. Expeditionsavgiften för ett tillstånd att inneha vapen utgör i dag 40 kr.

Avgiften bestämdes till detta belopp med verkan fr. o. m. den I juli 1976.

Enligt min mening talar starka skäl för att man inför en ordning som

innebär att staten i större utsträckning än f.n. gottgörs för sina kostnader

för ärendehantering och registerhållning i fråga om vapen. I väntan på en

närmare Översyn av denna fråga avser jag att föreslå regeringen att avgiften höjs från 40 kr. till i regel 250 kr. med verkan fr.o.m. den I januari 1981. En sädan höjning beräknas medföra ett tillskott till statsbudgeten av storleksordningen 21 milj. kr per år.

[2] Investeringar i polishus m.m. Byggnadsstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen har anmält behov av omfattande byggnadsinvesteringar för polisvä-

sendet och kriminalvården under de närmaste åren. Mot bakgrund av det

rädande ekonomiska läget bör enligt min mening de redovisade behoven

som bedöms oundgängligen nödvändiga för verksamheten kan komma i

fråga. Jag vill dock betona att detta inte bör hindra planeringen av projekt

som kan ingå i den s.k. investeringsreserven och som skall kunna utföras när så är lämpligt med hänsyn till sysselsättningsläget. Jag räknar med att detta medför en besparing av minst 25 milj. kr. i förhållande till långtidsbudgeten.

Statskontoret har i skrivelse till regeringen den 19 februari 1980 begärt att få anskaffa terminalutrustning till polisväsendet för sammanlagt ca 7

milj. kr. I nuvarande ekonomiska lige måste emellertid anskatfningen

begränsas till vad som oundgängligen är nödvändigt. Jag avser att åter-

komma med ett förslag i frågan senare.

[31 Översyn av rikspolisstyrelsen. I prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter,

utbildning och organisation m.m. har regeringen på min föredragning

föreslagit ingripande förändringar i polisväsendets organisation. Proposi-

tionen grundar sig på 1975 års polisutrednings betänkande (SOU 1979:6)

Polisen. Bl.a. föreslås i propositionen decentralisering i fråga om resursfördelning, ADB. utbildning och tjänstetillsättning. Det praktiska genomförandet av de reformer som föreslås skall enligt propositionen anförtros åt en till justitiedepartementet knuten polisberedning, som avses bli utlkallad

så snart riksdagen har fattat principbeslut med anledning av propositionen.

I propositionen har jag konstaterat att ett genomförande av de framlagda förslagen kommer att leda till ett minskat behov av personal vid rikspolisstyrelsen. Jag har därför förordat att rikspolisstyrelsen blir föremäl för en

organisatorisk översyn av den kommande polisberedningen med sikte på

ett minskat personalbehov enligt de närmare riktlinjer som har angetts av

Prop. 1980/81: 20 5

polisutredningen. Det är min avsikt att föreslå regeringen att polisberedningen skall få till uppgift att behandla denna fråga med förtur. Som

exempel! på områden där särskilda krav kommer att ställas på polisväsen-

dets centrala förvaltningsorgan i framtiden har jag i propositionen framhållit bekämpandet av den organiserade och ckonomiska brottsligheten.

Domstolsväsendet m. m. [4] Taxor och avgifter. Regeringen har genom beslut den 4 och 11 september 1980 beslutat höja avgifterna i lagfarts- och inteckningsärenden samt

ansökningsavgifterna i mål hos domstol.

Höjningarna baseras på de undersökningar som stämpelskatteutredningen har redovisat i betänkandet (Ds B 1980:7) Avgfter vid tingsrätt m. m. Höjningarna beräknas medföra ett tillskott av omkring 70 miljoner kr. i statsbudgeten.

Kriminalvården [5] Byggnadsarbeten för kriminalvården. Som jag har nämnt vid min anmälan av punkt 2 bör en omprövning ske av behovet av nya lokaler för

kriminalvården. Som jag där har framhållit bör utgångspunkten vara att

endast lokalförändringar som bedöms oundgängligen nödvändiga för verksamheten kan komma i fråga. Vad jag där har sagt om den s.k. investeringsreserven gäller även kriminalvärden.

Rättshjälp [6] Rättshjälps- och rådgivningsavgifter m.m. Rättshjälp utgår enligt rättshjälpslagen (1972:429) i fyra skilda former. nämligen som allmän rättshjälp. rättshjälp åt misstänkt i brottmäl, rättshjälp genom offentligt biträde samt

rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp skall utgå i annan form. Det är därvid utan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om det är fråga om en angelägenhet som inte handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks främst att allmän rättshjälp inte får lämnas. om den rättssökandes beräknade årsinkomst överstiger ett gräns-

belopp, som motsvarar åtta gånger basbeloppet för oktober året innan

rättshjälp begärs. Gränsbeloppet utgjorde vid rättshjälpsreformens ikraft-

trädande den I juli 1973 58 400 kr. men är för 1980 I 11200 kr. Beloppet kan

ökas om den som söker rättshjälp har underhållsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet. Den allmänna rättshjälpen innebär att staten betalar

Prop. 1980/81: 20 Ö

kostnaderna i ärendet. Den rättssökande skall efter förmåga själv bidra till kostnaderna (rättshjälpsavgilO. Den viktigaste ersättningsgilla kostnaden är kostnaden för biträde.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål, som också betalas av allmänna me-

del, utgår dels som rätt till offentlig försvarare, dels som annan rättshjälp ät

misstänkt i brottmål (bl.a. rätt till ersättning för kostnad för bevisning). I

fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i rättegångsbal-

ken. Den misstänktes eller tilltalades ekonomi saknar betydelse för frågan

om rätt till försvarare. Däremot kan annan rättshjälp åt misstänkt i brott-

mål förekomma bara för tilltalade som hör till de ekonomiskt sämre ställda inkomstgrupperna. Vid rättshjälp åt misstänkt i brottmäl utgår ej någon rättshjälpsavgift. Däremot kan den tilltalade. om han fälls till ansvar.

förpliktas att betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare och annan

rättshjälp, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för den rättshjälpsavgift som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade kunnat meddelas i målet (jtr 31 kap. I 8 rättegängsbalken).

Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen särskilt angivna administrativa ärenden. som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten. I huvudsak rör det sig om mål och

ärenden inom den psykiatriska sjukvärden, nykterhetsvården. barnavården och kriminalvärden samt på utlänningslagstiftningens område. Offent-

ligt biträde förordnas efter särskild behovsprövning. Den enskildes ekono-

mi saknar betydelse för frågan om rätt till biträde. Ersättning till offentligt

biträde utgår av allmänna medel. Någon återbetalningsskyldighet kan inte förekomma.

Rättshjälp kan slutligen utgå i form av rådgivning. Den rättshjälpsfor-

men omfattar rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägen-

het under högst en timme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och meddelas av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Den sker mot en i lagen bestämd räådgivningsavgift. Denna är avsedd att täcka kostnaderna för rådgivningen men kan sättas ned eller efterges. Det all-

männa betalar kostnaderna för rådgivningen till den del de ej täcks av

avgifterna.

Rättshjälpsreformen 1973 innebar en upprustning av samhällets rättshjälp och ett förbättrat rättsskydd för stora grupper av medborgare. Även efter reformen har ändringar gjorts i lagstiftningen i syfte att stärka rättsskyddet och att effektivisera rättshjälpen. Omfattande ändringar gjordes senast genom lag 1979:240, vilken trädde i kraft den 1 januari 1980.

Det allmännas utgifter för rättshjälpen har under senare år kraftigt ökat. De huvudsakliga kostnaderna budgetärsvis i milj. kr. framgår av följande uppställning.

Prop. 1980/81: 20 7

73/74 TATS TS FOT TNHTR TRI 7980. Rädgivning 0,5 0,9 1.0 1.2 1.5 1.7 1,97 Allmän rättshjälp 19.7 SKA 79,2 90.5 102,9 113,8 135,8, Rättshjälp åt i misstänkt i brottmäl 30,1 34,5 38.9 42,5 49,8 53.6 SRB Rättshjälp genom offentligt biträde 02 04 1.0 21 37 73 79 Aldre rättshjälpsformer 11.8 4,5 3.2 1,2 1,0 1.1 2.8 Summa 62.3 98.9 123,3 137,5 158,9 177,5 2072

Siffrorna avser bruttobelastning. Erfarenhelsmässigt återgår viss del av kostnaderna till statsverket genom fullgörande av ålagd återbetalningsskyl-

dighet. Budgetåret 1979/80 återgick ca 9 milj. kr.

Kostnadsutvecklingen inom rättshjälpen är sådan att det i det rådande statsfinansiella läget är påkallat att göra en allmän översyn av det allmän-

nas åtaganden inom rättshjälpssystemet. Även i övrigt finns det anledning

att se över rättshjälpssystemet. se JuU 1978/79:30. Vid översynen bör

undersökas vilka ingrepp i rättshjälpslagstiftningen som kan öka effektivi-

teten och ästadkomma besparingar utan alt den grundläggande målsättningen för rättshjälpssystemet förloras ur sikte, nämligen att garantera den enskilde möjlighet att tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation. Bl.a. bör översynen inriktas på förutsältningarna för beviljande av rättshjälp och rättshjälpsförmånernas omfattning. Jag

avser att inom justitiedepartementet sätta igång ett sådant översynsarbete.

Vid sidan av det mera långsiktiga arbetet bör det finnas möjlighet att redan nu vidta vissa ändringar i rättshjälpssystemet. Vad jag syftar på är

nivån för rättshjälpsavgifter och rådgivningsavgifter. Mot bakgrund av

kostnadsutvecklingen inom rättshjälpen är det påkallat med en viss höjning av dessa avgifter för att minska den statliga subventioneringen av systemet. Ändringarna kan genomföras utan att resultatet av det mera långsiktiga översynsarbetet avvaktas.

I blickpunkten kommer också kostnaderna för arvoden tull biträden och offentliga försvarare. Varje besparing i denna del kan innebära betydande vinster för staten, då arvodena representerar inte mindre än 954 av de totala rättshjälpskostnaderna.

Domstolsverket har tidigare i en anslagsframställning pekat på att belastningen på rättshbjälpsanslaget har ökat i en omfattning som inte kan förklaras enbart av volymökning eller uppräkning av ersättningsniväerna. Denna ökning. som domstolsverket kallat taxeglidning, kan enligt verket knappast förklaras på annat sätt än att tidsdebiteringen ökat i mål och ärenden som inte är taxebundna.

Jag vill med anledning härav framhålla att jag finner det angeläget att de domstolar och andra myndigheter som har att besluta om olika ersättningar noggrant prövar storleken på de ersättningar som betalas ut. Jag avser att i

Prop. 1980/81: 20 8

ett senare sammanhang återkomma till de problem som hänger samman med den taxeglidning som domstolsverket har pekat på.

Rättshjälpsavgifter

Som jag redan har antytt är den som beviljats allmän rättshjälp skyldig att efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har konstruerats som ett system med maximibelopp. Maximibeloppets

storlek motsvarar den rättssökandes betalningsförmåga. dvs. vad han högst kan betala. När allmän rättshjälp beviljas skall det samtidigt fastställas ett maximibelopp i den rättsliga angelägenheten.

Den. lägsta rättshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår till I 4 av det

aktuella basbeloppet jämnat till närmast lägre tiotal kronor. eller f.n. 130

kr. Grundavgiften utgår för dem vars årsinkomst inte överstiger ett belopp

som motsvarar tre gånger basbeloppet. När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre men inte åtta basbelopp har rättshjälpsavgiftssystemet utformats så att maximibeloppet utgör en viss kvotdel av skillna-

den mellan den rättssökandes beräknade årsinkomst och tre basbelopp.

Avgilten är dock alltid lägst 192 av basbeloppet. Systemet har gjorts progressivt genom att olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugondel av den del av den rättssökandes inkomst som överstiger tre men inte fem gänger basbeloppet, en

femtondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men

inte sju gänger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet. Bidrar den rättssökande i väsentlig

omfattning till annans underhåll. höjs de nämnda beloppsgränserna med

vad som motsvarar ett halvt basbelopp för varje underhällsberättigad. Förekomsten av större förmögenhetsinnehav eller tyngande skuldsättning

skall beaktas då ärsinkomsten beräknas.

För de rättssökande vars årsinkomst inte överstiger tre basbelopp kan rättshjälpsavgilten sättas ned. om särskilda skäl föreligger. Domstolsverket har meddelat anvisningar när det gäller nedsättning av grundavgiften. Enligt dessa bör grundavgiften nedsättas till 0 när den rättssökande saknar inkomst. Detta bör vidare ske för rättssökande som, utöver folkpension. bara uppbär penstonstillskott och kommunalt bostadstillägg till folkpension liksom för annan som har t huvudsak samma ekonomiska villkor. Skall nedsättning inte ske till 0, bör avgiften i allmänhet sättas ned till hälften. Nedsättning bör inte komma i fråga om den beräknade årsinkomsten överstiger 30000 kr.

Under beredningen av detta ärende har företagits en undersökning av ett

urval rättshjälpsärenden från 1979 som har anhängiggjorts vid rättshjälps-

nämnden i Jönköping för att belysa storleken av utgående'rättshjälpsavgifter och rådande praxis vad gäller avgiftsnedsättning. Den verkställda undersökningen ger vid handen att i närmare 40 <& av alla ärenden sätts

Prop. 1980/81: 20 9

rättshjälpsavgiften ned. I ungefär 5/6 av dessa fall sätts avgiften ned ull 0. Undersökningen visar också att i de fall avgift utgår denna i det helt övervägande antalet ärenden fastställs till grundavgiften eller till belopp som endast överstiger grundavgiften med något hundratal kronor.

Vad sålunda framkommit torde vara representativt för rättshjälpsärenden i allmänhet. Undersökningsresultaten stämmer också väl överens med de resultat som lades fram av rättshjälpsutredningen (Ju 1975:07) i dess betänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet.

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen för den allmänna rättshjälpen och till det nuvarande statsfinansiella läget måste frågan ställas om det är rimligt att det allmänna subventionerar rättshjälpen i den omfattning som nu sker. Det är enligt min mening ställt utom tvivel att det finns utrymme för en viss höjning av avgiftsuttaget. I mänga av de fall där i dag nedsättning sker eller där endast grundavgiften betalas torde det vara möjligt för den rättssökande att uppbringa erforderliga medel att betala en ojämkad

och i viss utsträckning förhöjd grundavgift. Jag tänker då bl. a. på folkpensionärer med pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg. Även många andra som i dag helt eller delvis är befriade från avgift eller bara betalar en läg avgift torde i större omfattning än f.n. kunna bidra till rättshjälpskost-

naderna. Jag anser alltså att grundavgiften kan tas ut i lägre inkomstlägen än vad fallet är i dag och att grundavgiften också kan höjas. Vidare bör vid

avgiltsuttag över grundavgilten en justering ske av kvotdelarna och av

beloppsgränserna så att en skärpning av progressiviteten uppnäs.

Sammanfattningsvis förordar jag att grundavgitften bestäms tull I 1/26 av basbeloppet samt förbehålls den grupp av personer. vars beräknade

årsinkomst är högst två basbelopp. Maximibeloppet bör — med bibehäl-

lande av den nuvarande reservationen att beloppet alltid är lägst ett belopp som motsvarar grundavgiften — I övrigt utgöra en tjugofemtedel av den del av den rättssökandes inkomst som öÖverstiger två men inte tre gånger basbeloppet. en tjugondel av den det av inkomsten som överstiger tre men inte fyra gånger basbeloppet. en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet. en femtedet av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta

gånger basbeloppet.

En särskild fråga är om det liksom nu skall finnas möjlighet till nedsättning av rättshjälpsavgiften. Även om den föreslagna grundavgiften för det stora flertalet inte torde innebära något problem kan det enligt min mening

inte uteslutas att en rättssökande i vissa fall kan ha svårigheter att betala

grundavgiften. Det gäller naturligtvis i första hand personer som helt saknar inkomst. t.ex. hemmamakar, barn och studerande som inte är

förvärvsarbetande. men även sådana som har mycket begränsade inkoms-

ter, t.ex. arbetslösa som bara har kontant arbetsmarknadsstöd. Det bör

Prop. 1980/81: 20 10

därför finnas en möjlighet till nedsättning av grundavgiften. För att ned-

sättning skall få ske bör emellertid den rättssökandes årsinkomst inte få

överstiga ett basbelopp eHer något däröver. Det får liksom hittills ankom-

ma på domstolsverket att meddela anvisningar till ledning för rättstillämpningen.

De föreslagna bestämmelserna om rättshjälpsavgift bör träda i kraft den

Hjanuari 1981. Äldre regler bör fortfarande gälla i rättshjälpsärenden i vilka

allmän rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande.

Rådgivningsavgifter

Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en halv procent av det aktuella basbeloppet för varje påbörjad tidsperiod om 15 minuter. En

utgångspunkt när avgiftsnivån bestämts har varit att man så långt möjligt

skall undvika subvention av rådgivningen. Man har låtit timkostnadsnormen — dvs. den av domstolsverket fastställda norm efter vilken biträde i vissa äktenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad timme,

f.n. 270 kr. — vara vägledande för nivån. Med dessa utgängspunkter har

avgiften satts i relation till basbeloppet och tidsåtgången. Det samman-

lagda avgiftsbeloppet för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal

kronor.

Avgiften får nedsättas eller efterges om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller eftergivits utgår som redan antytts ersättning av allmänna medel till den som meddelat rådgivningen. Domstolsverket har

meddelat anvisningar om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiften. Dessa bygger på samma principer som de som gäller för rättshjälpsavgif-

terna. För det fall att rådgivningen tar längre tid än 30 minuter och rådgivningsavgiften därför överstiger grundavgiften vid allmän rättshjälp. I 96 av basbeloppet. bör vidare enligt uttalanden i förarbetena parallellitet mellan rädgivning och allmän rättshjälp eftersträvas genom att avgiften i förekom-

mande fall sätts ned till ett belopp som svarar mot den rättshjälpsavgift

som skulle ha utgått om allmän rättshjälp hade meddelats.

Av de undersökningar som jag tidigare nämnt framgår att avgiften ned-

sätts eller efterges i ca 60 % av alla rådgivningar. Uppskattningsvis efterges avgiften i 9 av 10 av dessa fall. Det allmänna lämnar alltså även när det

gäller rådgivningarna betydande subventioner. På samma sätt som när det gäller rättshjälpsavgifterna måste frågan ställas om det är rimligt att staten i

nuvarande ekonomiska läge tar på sig en så långtgående subventions-

börda som nu är fallet. I mänga av fallen torde den rättssökande ha goda

möjligheter att betala den föreskrivna avgiften. särskilt när det gäller

kortare rådgivning. Att helt slopa möjligheten till nedsättning eller eftergift är å andra sidan inte lämpligt. I speciella situationer, t.ex. sådana som jag tidigare angav när frågan om nedsättning av rättshjälpsavgiften berördes, bör det fortfarande finnas möjligheter att avvika från den avgift som eljest

skulle ha utgått. Med hänsyn till sambandet mellan allmän rättshjälp och

Prop. 1980/81: 20 lt

rådgivning är det självfallet också väsentligt att parallellitet alltjämt får

råda mellan dessa rättshjälpsformer. En nedsättningsmöjlighet bör alltså finnas kvar och utformas i enlighet med vad som gäller för rättshjälpsavgif-

ten. Även i övrigt bör eftersträvas parallellitet mellan allmän rättshjälp och rådgivning. Parallelliteten bör lagtekniskt ästadkommas genom att nedsättningsregeln vid rådgivning anknyts till reglerna om maximibeloppet för allmän rättshjälp. Därvid behöver inte den nuvarande möjligheten till eftergift nämnas särskilt. En sådan möjlighet kommer alltjämt att finnas genom anknytningen till maximibeloppsreglerna.

Liksom när det gäller rättshjälpsavgifterna bör de nya reglerna om rådgivningsavgift träda i kraft den I januari 1981.

Besparingseffekter

Det höjda uttaget av avgifter kan beräknas medföra en besparing av omkring 18 milj. kr på anslaget Rättshjälpskostnader. En viss reduktion av beloppet kan dock komma att ske på grund av möjligheterna till nedsättning. En besparing sker också genom att återbetalningsskyldighet i brott-

mål enligt 31 kap. 1§ rättegångsbalken genom återbetalningsreglernas an-

knytning till rättshjälpsavgiftssystemet kommer att åläggas dömda perso-

ner till högre belopp än f. n. Den totala besparingseffekten därav är svår att

beräkna utan närmare undersökningar. Uppskattningsvis rör det sig om ett belopp mellan 1/2 och I milj. kr. Även för återbetalningsskyldigheten i tvistemål får de ändrade reglerna om rättshjälpsavgift den effekten att statsverkets inkomster ökar. Ökningen får dock antas vara marginell.

Den sammanlagda besparingen under anslaget Rättshjälpskostnader beräknas till omkring 16 milj. kr. per år.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429). Förslaget bör fogas tll protokollet i detta ärende som bilaga I.1. De föreslagna ändringarna är enligt min mening av sådan beskaffenhet att lagrädets hörande kan underlåtas.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429).

Övriga myndigheter

[7] Avgifter för datainspektionens verksamhet. Datainspektionen har som

centrat förvaltningsmyndighet att pröva frågor om tillstånd samt utöva tillsyn enligt datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182).

Datainspektionen leds av en styrelse. Chef för inspektionen är en gence-

raldirektör. Inom inspektionen finns en enhet för tillståndsärenden, en

Prop. 1980/81: 20 12

enhet för tillsynsärenden samt ett sekretariat för information och administrativa uppgifter.

Tillståndsverksamheten innefattar tillständsprövning enligt datalagen,

kreditupplysningslagen och inkassolagen samt prövning av anmälnings-

ärenden som avses I I 8 andra stycket datakungörelse (1973:291). Tillsynsverksamheten omfattar tillsyn enligt de tre nämnda lagarna. Informations-

programmet omfattar information om främst innebörden av de tre nämnda

lagarna till de registeransvariga, allmänheten och utlandet.

Enligt kungörelsen (1973:1209) om avgift hos datainspektionen skall

avgift utgå för handläggning av ansökan eller anmälan som avses i 1§ datakungörelsen (1973:29D), 15 kreditupplysningskungörelsen (1974:326) och 18 inkassokungörelsen (1974:327) samt av ansökan om medgivande enligt 118 datalagen (1973:289). Riksdagen har bemyndigat regeringen att

besluta föreskrifter om de avgifter som har nämnts nu (prop. 1975:8, KU

1975:10, rskr 1975:62 och prop. 1977/78:100 bil. 5. KU 1977/78:26. rskr

[977/78:166). De aktuella avgifterna är avsedda att i princip ge täckning för datainspektionens tillståndsverksamhet. Avgiften tas ut med visst belopp för

varje påbörjad handläggningstimme. Föreligger särskilda skäl får avgiften sättas ned eller efterges.

I prop. 1978/79:100 bil. 5 s. 22 angav min företrädare att han kommit till den uppfattningen att kostnaderna för datainspektionens verksamhet i dess

helhet borde täckas genom avgifter. För att uppnä detta borde det nuva-

rande avgiftssystemet ersättas med ett nytt. där avgiftens storlek bestäm-

des så att datainspektionens årliga kostnader för programmen tillstånd. tillsyn och information täcktes.

Riksdagen har bemyndigat regeringen att besluta om ett nytt system för avgifter för handläggning vid datainspektionen. Riksdagen har i sitt beslut angett grunderna för det nya systemet (prop. 1978/79:100. bil. 5. KU 1978/

79:22. rskr 1978/79:185).

I beslut den 2 maj 1979 uppdrog regeringen ät datainpektionen att. efter samräd med riksrevisions- verket. utreda och till regeringen komma in med förslag om hur det nu angivna avgiftssystemet närmare borde utformas.

Datainspektionen har i en skrivelse och promemoria den 23 april 1980

redovisat uppdraget. I promemorian diskuterar datainspektionen fördelar

och nackdelar med olika system för avgifter hos inspektionen. Inspektio-

nen anför i skrivelsen att den inte kunnat finna någon acceptabel avgifts-

modell. Inspektionen avråder frän att ett avgiftssystem i enlighet med det

ovan nämnda uppdraget införs.

Ärendet har därefter beretts vidare inom justitiedepartementet. Jag har därvid kommit fram till att ett system för avgifter för handläggning hos datainspektionen bör införas enligt i huvudsak de tidigare angivna grunder-

na.

För det stora antal ärenden som handläggs enligt det s.k. förenklade

Prop. 1980/81: 20 13

förfarandet bör man således behålla den nuvarande ordningen med en

engångsavgift, som tas ut i samband med att tillstånd ges. För övriga ärenden bör årliga avgifter tas ut av dem som har ett tillstånd eller har gjort

en anmälan. Dessa årliga avgifter bör bestämmas enligt schabloner som

innebär att ärendena delas in i några få avgiftsklasser. Klasserna bör

innefatta ärenden enligt 1. datalagen, 2. kreditupplysningslagen. 3. inkassolagen, 4. kreditupplysningslagen och datalagen samt 5. inkassolagen och datalagen. Inom varje klass bör finnas två avgiftsschabloner. en för normala ärenden och en för ärenden som ställer särskilt stora krav på datainspektionens resurser.

Beslut om avgifter fattas av datainspektionen. Inspektionen bör därvid kunna ges möjlighet att. om det föreligger särskilda skäl, nedsätta eller efterge avgiften. Regelsystemet bör vidare innefatta en möjlighet för inspektionen att vid synnerliga skäl besluta om en högre avgift än schablonbeloppet. Denna regel bör kunna utnyttjas bl.a. vid eventuella försök att kringgå systemet. Inspektionen bör dessutom vid ändrade förhållanden kunna besluta om avgift efter en högre eller lägre schablon för ett visst ärende.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att bemyndiga regeringen att besluta om avgilter för handläggningen

vid datainspektionen 1 enlighet med vad jag har förordat i det

föregående.

[8] Underrättelse enligt 10 § datalagen m. m. Skyddet för den registrerades personliga integritet vid personregistrering med hjälp av ADB regleras i

datalagen. Lagen innebär bl. a. att personregister i princip inte får inrättas

eller föras utan tillstånd av datainspektionen. I 108 datalagen finns föreskrifter som ålägger den registeransvarige en långtgående underrättelseskyldighet i förhållande till allmänheten. Innebörden i denna för integritetsskyddet grundläggande bestämmelse är följande.

Enligt paragrafens första stycke skall den som är registeransvarig på begäran av en enskild person så snart det kan ske underrätta denne antingen om innehållet i personuppgifter som ingår i personregistret och innefattar upplysning om honom eller om att nägra sådana uppgifter inte förekommer i registret. Om en sådan underrättelse har lämnats, behöver någon ny underrättelse inte lämnas till samme registrerade förrän 12 månader därefter.

Av paragrafens andra stycke följer att en underrättelse enligt första stycket skall lämnas utan kostnad för den registrerade. Datainspektionen får dock i fråga om visst slag av personuppgifter medge att en avgift tas ut.

Särskilda skäl måste föreligga för att inspektionen skall få lämna ett sådant

medgivande. I lagens förarbeten har framhållits att dispensmöjligheten skall utövas med försiktighet (prop. 1973:33 s. 138).

Prop. 1980/81: 20 14

I tredje stycket föreskrivs att underrättelseskyldigheten inte gäller, om uppgifterna enligt gällande sekretessbestämmelser inte får lämnas ut till

den enskilde. Paragrafens fjärde stycke, slutligen, innehåller en undantags-

regel som saknar betydelse i detta sammanhang.

Bestämmelsen i 108 datalagen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring våren 1979 (prop. 1978/79:109. KU 1978/79:37, tskr 1978/ 79:360. SFS 1979:334). I lagstiftningsärendet uppmärksammades att det finns företag som genom annonser i pressen erbjuder sig att mot ersättning (f.n. ca 25—50 kr.) begära underrättelser enligt 108 datalagen åt personer som vänder sig till företaget. Föredraganden fann (prop. s. 25) att detta kunde uppfattas som ett otillbörligt sätt att slå mynt av regler som värnar om enskildas integritet. Enligt hans mening kunde man emellertid inte

förmena den enskilde att genom ombud utöva sin rätt enligt paragrafen.

Om det i framtiden skulle uppkomma behov av att ingripa mot företeelsen. fick övervägas vilka åtgärder som lämpligen borde vidtas.

Datainspektionen har till de aktuella företagen lämnat allmänna råd hur verksamheten bör bedrivas. Inspektionen har vidare i skrivelse till konsumentverket den 27 februari 1980 begärt att verket skall ingripa för att bringa ombudsföretagens marknadsföring i bättre överensstämmelse med datalagens intentioner. Datainspektionen har därvid påtalat att företagen i annonserna inte upplyser om att själva underrättelserna är avgiftsfria.

Enligt uppgifter som har lämnats av datainspektionen och som har redovisats i betänkandet (SOU 1978:54) Personregister — Datorer — Integritet (s. 216) har möjligheten att begära underrättelse enligt 10 § datalagen utnyttjats i varierande omfattning. Under de första åren efter datalagens ikraftträdande fick statistiska centralbyrån förfrågningar från ca 25000 personer, riksförsäkringsverket från ca 8000, arbetsmarknadsverket från ca 6500, länsstyrelserna från ca 20000 och Datema AB från ca 5000

personer.

Den nuvarande omfattningen av framställningar enligt 10§ datalagen är svår att uppskatta med någon större säkerhet. Det står emellertid klart att ett mycket stort antal framställningar sker i form av massbeställningar via ombudsföretag. Från statistiska centralbyrån har följande uppgifter inhämtats angående förfrågningarna hos centralbyrån.

Budgetar Antal förfrågningar 1974/75 ca 28000 1975/76 ca 21500 1976/77 ca 9000 1977/78 ca 6150 1978/79 ca 9600 1979/80 20146

Byrån har vidare uppgett att ombudsföretagen med ett undantag startat sin verksamhet under budgetåret 1979/80. Av förfrågningarna under detta

Prop. 1980/81: 20 15

budgetår härrörde 14 163 från företag, medan 5983 framställdes på annat sätt. Kostnaderna för att besvara förfrågningarna uppgick under samma

budgetår till ca 2,5 milj. kr.

En underhandsförfrågan i augusti 1980 till några andra myndigheter har gett följande resultat.

Centrala studiestödsnämnden får ca 25000 framställningar per år. Av dessa härrör 95 procent från ombudsföretag. Av framställningarna besva-

ras 5000 med registerutdrag. Återstoden avser personer som inte förekommer i myndighetens register.

Rikspolisstyrelsen fick 15 900 framställningar under budgetåret 1979/80.

Av dessa härrör 90 procent från ombudsföretag. Kostnaderna per framställning beräknas till 12—15 kr.

Riksskatteverket rapporterar 17600 framställningar under tiden den 15 januari—den 30 april 1980 och 7 000 under tiden den I maj— den 22 augusti 1980. Ca 80—85 procent av dessa härrör från ombudsföretagen.

Datainspektionen har under hand uppgett att andelen förfrågningar hos några större myndigheter via ombudsföretag under första halväret 1980

utgjorde ca 75 procent av det totala antalet samt att antalet förfrågningar som har gjorts direkt av enskilda personer varit i stort sett konstant alltsedan datalagen trädde i kraft. För egen del vill jag anföra följande.

Som har framhållits i olika sammanhang är regeln i 108 datalagen en av de viktigaste bestämmelserna i denna lag. Det är av stor betydelse från

integritetssynpunkt att den enskilde har rätt till insyn i de aktuella person-

registren såvitt gäller uppgifter om honom själv. Samtidigt står det klart att insynsrätten medför betydande kostnader för de registeransvariga. Eftersom registren i stor utsträckning förs i statens eller kommunernas verksamhet, drabbar merparten av dessa kostnader det allmänna. Jag anser att det är angeläget att insynsrätten utnyttjas i endast sådana fall där den registrerade verkligen har ctt intresse av att få uppgifterna. Så kan knappast alltid vara fallet vid de massbeställningar som f.n. utförs via ombudsföretagen. Beställningar av detta slag har inte i första hand sin grund i en önskan från den enskilde om att få uppgifter om sig själv ur ett visst eller vissa register utan är snarare en konsekvens av ombudsföretagens sätt att arbeta. Sådana beställningar bör därför undvikas.

En möjlighet vore att mera generellt medge den registeransvarige att ta ut en avgift för underrättelser enligt 10§ datalagen. Enligt min mening bör man emellertid undvika en sådan lösning. som från flera synpunkter är

oläglig. En förbättring av förhållandena bör emellertid kunna ästadkommas redan genom att det i bestämmelsen ställs upp ett krav på att en

begäran om underrättelse skall framställas skriftligen och vara egenhändigt undertecknad av den enskilde. En sådan föreskrift förutsätter att den

enskilde själv tar ställning till framställningens omfattning. Effekten torde

bli att slentrianmässiga beställningar undviks. Härigenom bör inte obetyd-

Prop. 1980/81: 20 16

liga kostnadsbesparingar kunna åstadkommas både inom den offentliga och den privata sektorn. Ä andra sidan kan det nya kravet inte i realiteten

sägas försvaga de registrerades kontrollmöjligheter; tvärtom kan det från integritetsskyddssynpunkt anses vara en fördel att den registrerade måste

göra en personlig hänvändelse för att uppgifter om honom skall lämnas ut från registret.

Jag anser emellertid att de problem som är förknippade med tillämpningen av 108 datalagen bör undersökas närmare än vad som kunnat ske nu. lämpligen inom ramen för det arbete som bedrivs av datalagstiftningskommitten (Ju 1976:05) (DALK).

Rörande den närmare innebörden av den föreslagna ändringen vill jag framhålla att det i paragrafen uppställda formkravet innebär att den enskil-

de själv måste skriva under sin framställning till vederbörande registeran-

svarige. En handling till vilken namnunderskriften har överförts genom t.ex. fotokopiering eller som utgörs av en kopia av framställningen — med eller utan vidimering — är alltså inte att anse som egenhändigt undertecknad.

En annan sak är att det givetvis står den registeransvarige fritt att efterkomma en begäran om underrättelse oavsett på vilket sätt den har framställts. Föreskriften hindrar inte att den enskilde, sedan han skrivit under en begäran om underrättelse, låter ett ombud vidarebefordra den till den registeransvarige.

I klarhetens intresse vill jag tillägga att föreskrifterna i 108 datalagen givetvis inte innebär någon inskränkning i offentlighetsprincipen (fr prop. 1973:33 s. 139). I den mån ett personregister är att anse som en allmän

handling står det alltså den enskilde fritt att ta del av uppgilterna i registret

enligt bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, givetvis med de begränsningar som kan följa av gällande sekretessbestämmelser. Om den registrerade vill betala föreskriven expeditionsavgift för att få utskrift av personuppgifter om sig själv, är myndigheten i princip skyldig att efterkomma hans begäran när helst den görs och även om den inte sker

skriftligen. Myndigheten är också skyldig att tillhandahålla uppgifterna på stället (2 kap. 12 och 1388 tryckfrihetsförordningen).

Lagändringen bör träda i kraft den I januari 1981.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289). Förslaget bör

fogas till protokollet i detta ärende som biluga 1.2.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen

att anta förslaget till lag om ändring t datalagen (1973:289).

Prop. 1980/81: 20 17

Bilaga 1.1

Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Härigenom föreskrivs att 12 och 47 §§ rättshjälpslagen (1972:429)! skall

ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

P 8

Överstiger ej den rättssökandes Överstiger ej den rättssökandes

beräknade årsinkomst ett gränsbe- beräknade årsinkomst ett gränsbelopp som motsvarar tre gånger det lopp som motsvarar fvå gånger det

basbelopp som anges i 6 8 första basbelopp som anges i 6 § första

stycket. utgör maximibeloppet för stycket, utgör maximibeloppet för

rättshjälpsavgiften en hundradel av rättshjälpsavgiften ex och en halv basbeloppet. jämnad till närmast procent av basbeloppet, jämnad till lägre tiotal kronor. Maximibeloppet närmast lägre tiotal kronor. Maxi-

får nedsättas om särskilda skäl fö- mibeloppet får nedsättas om sär-

religger. skilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som Är inkomsten högre än som

anges i första stycket, utgör maxi- anges I första stycket, utgör maximibeloppet för rättshjälpsavgiften mibeloppet för rättshjälpsavgiften

en tjugondel av den del av den cn tjugofemtedel av den det av rältssökandes inkomst som öÖver- den rättssökandes inkomst som

stiger tre men ej fem gånger basbe- överstiger två men ej tre gånger

loppet, basbeloppet.

en femtondel av den del av in- en ftjugondel av den del av in-

komsten som överstiger fem men ej komsten som överstiger tre men ej sex gånger basbeloppet.

fyra gånger basbeloppet.

en tiondel av den del av inkoms- en femtondel av den del av inten som överstiger sex men ej sju komsten som överstiger fyra men ej

gånger basbeloppet, fem gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som Över- en tiondel av den del av inkomsstiger sju men ej åtta gånger basbe- ten som överstiger fem men ej sex

loppet. gånger basbeloppet.

en femtedel av den del av in-

komsten som överstiger sex men ej

sju gånger basbeloppet.

hälften av den inkomst som över-

stiger sju men ej åttu gånger hasbe-

loppet.

Vid tillämpning av andra stycket Vid tillämpning av andra stycket jakttages att inkomsten jämnas till iakttages att inkomsten jämnas till

närmast lägre tusental kronor, att närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas till närmast maximibeloppet jämnas till närmast

lägre tiotal kronor och att lägsta lägre tiotal kronor och att lägsta

maximibelopp utgör en hundradel maximibelopp utgör en och en halv av basbeloppet, jämnad till närmast procent av basbeloppet, jämnad till lägre tiotal kronor. närmast lägre tiotal kronor. ! Lagen omtryckt 1979: 240.

Prop. 1980/81: 20

47 8

Rådgivning sker mot en avgift Rädgivning sker mot en avgift

som motsvarar en halv procent av som motsvarar en halv procent av

det basbelopp som anges i 6 § förs- det basbelopp som anges i 6 8 förs-

ta stycket för varje påbörjad tidspe- ta stycket för varje påbörjad tidspe-

riod om 15 minuter. Avgiften för riod om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast rädgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får lägre tiotal kronor. Avgiften fär nedsättas eller efterges, om särskil- nedsättas så att den ej överstiger

da skäl föreligger. För vad som det maximibelopp för rättshjälps-

nedsatts eller eftergivits utgår er- avgiften som skulle ha fastställts sättning av allmänna medel till den om allmän rättshjälp hade bevilsom meddelat rådgivning. jats. För vad som -nedsatts utgår

ersättning av allmänna medet till

den som meddelat rådgivning. Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgiv-

ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av

rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgift.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

AÅldre bestämmelser gäller alltjämt i rättshjälpsärenden där allmän

rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande.

Prop. 1980/81: 20 19

Bilaga 1.2

Förslag till Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs att 10 § datalagen (1973:289)' skall ha nedan

angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

10 §

Den registeransvarige skall på Den registeransvarige skall på begäran av enskild så snart det kan begäran av enskild så snart det kan

ske underrätta denne antingen om ske underrätta denne antingen om

innehållet i personuppgift som ingär innehållet i personuppgift som ingår i personregistret och innefattar i personregistret och innefattar

upplysning om honom eller om att upplysning om honom eller om att

sådan uppgift ej förekommer i re- sådan uppgift cj förekommer i registret. Har sådan underrättelse gistret. Sådun begäran skall fram-

lämnats. behöver ny underrättelse ställas skriftligen och vara egenicke lämnas till samme enskilde händigt undertecknad av den enförrän tolv månader därefter. skilde. Har underrättelse lämnats.

behöver nv underrättelse icke läm-

nas till samme enskilde förrän tolv

månader därefter.

Underrättelse enligt första stycket skall lämnas utan kostnad för den

enskilde. Föreligger särskilda skäl, får dock datainspektionen i fråga om

visst slag av personuppgifter eller i fråga om underrättelse om att person-

uppgift som enskild ej förekommer i registret medge att avgift tages ut.

Första stycket gäller icke uppgift som enligt lag eller annan författning eller enligt myndighets beslut som meddelats med stöd av författning ej får lämnas ut till den registrerade.

Första stycket gäller icke heller. om det i fråga om visst slag av person-

uppgifter är uppenbart att underrättelse kan underlätas på grund av att det

inte föreligger någon risk för otillbörligt intrång i registrerads personliga integritet. Underrättelse får dock undertåtas endast efter medgivande från datainspektionen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

| Lagen omtryckt 1979: 334.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 2

RENEE

Utrikesdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 |

Bilaga 2

Utdrag

UTRIKESDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Ullsten

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM UTRIKESDEPARTEMENTETS VERK- SAMHETSOMRÅDE

Inledning

I det följande kommer jag att presentera förslag till besparingar inom

utrikesdepartementets verksamhetsområde som sammantaget uppgår till

108 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Vad gäller det internationella ut-

vecklingssamarbetet föreslår jag ändringar som — inom ramen för enpro-

centmålet — innebär att belastningen på statsbudgeten minskar med 100 milj. kr. Resterande 8 milj. kr. hänför sig till besparingsåtgärder inom utrikesförvaltningens område.

Utrikesdepartementet m. m.

Organisatoriska åtgärder

I enlighet med vad jag redovisat i bil. 6 till prop. 1979/80: 100 har under senare år en systematisk omfördelning av personalresurser skett för att tillgodose behov av förstärkningar inom de delar av utrikesförvaltningen som expanderat. Vidare har där så bedömts möjligt arbetsuppgifter överförts från utsänd till lokalanställd personal. Dessa tillvägagångssätt har

varit effektiva när det gäller att undgå krav på nytillskott av resurser. Jag har för avsikt att även fortsättningsvis utnyttja de möjligheter som på detta vis står till buds. En besparingseffekt uppnås också genom överföring av

tjänster från utlandsmyndigheterna till departementet, inte minst till dess beredskapsstyrka. Därigenom underlättas departementets möjligheter att bistå utlandsmyndigheter och enheter med tillfälliga förstärkningar i samband med semestrar, särskilda arbetstoppar etc. Dylika arrangemang för tillfälliga förstärkningar i trängda lägen är en förutsättning för att enheterna i departementet och utlandsmyndigheterna skall kunna ha en minimal 1 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 2

2 Prop. 1980/81: 20

bemanning. Från både statsfinansiell och långsiktig personalpolitisk syn-

punkt är det mera fördelaktigt att reserven för dylika förstärkningar är

placerad i Sverige än på fältet. En undersökning har påbörjats för att utröna vilka utlandsmyndigheter

som skall dras in eller minskas. Förberedelsetiden har emellertid varit för kort för att nu slutligt lägga fast vilka utlandsmyndigheter som skall omfattas av åtgärderna. Jag avser att föreslå regeringen att 3—5 utlandsmyndig-

heter berörs. Jag återkommer till frågan i 1981 års budgetproposition.

Den sammanlagda besparingseffekten härav beräknas till 4 milj. kr. Nedläggning eller minskning av vissa myndigheter innebär en besparing bl.a. genom att de dyrare utsända tjänsterna förs över till departementet eller förs över stat i avvaktan på förestående pensioneringar. Samtidigt minskar kringkostnaderna för utsända tjänster. Självklart kan inte de före-

slagna nedskärningarna ske utan vissa svårigheter. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att i ovan nämnda undersökning ingår en bedömning huruvida bevakning på vissa platser kan ske från nyinrättade olönade

konsulat eller från närliggande lönade utlandsmyndigheter.

Jag föreslår vidare att chefsfunktionen på ambassaderna i Colombo,

Gaborone och Vientiane (där chefspost avses inrättas genom omdispone-

ring) på sikt sammanförs med funktionen som chef för biståndskontoret. Verksamheten på dessa ambassader domineras av arbete med det internationella utvecklingssamarbetet. Jag bedömer besparingseffekten till

900 000 kr.

Slutligen föreslår jag att det lönade konsulatet i Santa Cruz de Tenerife dras in, vilket medför en besparing om 300000 kr.

Övrig information om Sverige i utlandet

Under tredje huvudtitelns anslag D 3. Övrig information om Sverige i utlandet finansieras sådant informations- och erfarenhetsutbyte med utlandet som sker i utrikesdepartementets regi samt bidrag till Svensk-internationella pressbyrån och Ingenjörsvetenskapsakademien. Jag föreslår att den del av anslaget som avser samordnad informationsverksamhet under

budgetåret 1981/82 bibehålls vid samma nominella nivå som under innevarande budgetår. Jag beräknar att åtgärden motsvarar en besparing om

900000 kr.

Övriga åtgärder

Utrikesdepartementet har under senare år successivt byggt upp ett sy-

stem med avgiftsbelagd kommersiell verksamhet vid ambassaderna i

Athen, Bagdad, Buenos Aires. Lagos, Moskva, Peking, Rom, Singapore och Washington.

Jag föreslår att den avgiftsbelagda verksamheten införs vid ytterligare några ambassader. Detta beräknas innebära ökade intäkter för statsverket

om 1,7 milj. kr. under budgetåret 1981/82. :

Den översyn över de löpande utgifterna i utrikesdepartementet som jag

Prop. 1980/81: 20 3

har låtit utföra har givit vid handen att departementets representation i

samband med utländska besök i Stockholm kan minskas. Jag beräknar att

detta innebär en besparing om 100 000 kr.

Vidare förutser jag vissa besparingsmöjligheter när det gäller ombyggnadsarbeten för ambassaden i Peking.

Slutligen överväger jag ytterligare besparingsmöjligheter inom utrikes-

förvaltningens område. Häribland vill jag nämna höjda avgifter för den del av verksamheten vid utlandsmyndigheterna som utgörs av tjänster till allmänheten, t. ex. vad gäller arvsärenden. Jag avser återkomma till dessa

frågor i annat sammanhang.

Ovan beloppsmässigt specificerade förslag till besparingar och avgiftshöjningar uppgår till ca 8 milj. kr. under budgetåret 1981/82.

Under hänvisning till vad jag i detta sammanhang anfört hemställer jag

att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det föregående om besparingar inom utrikesförvaltningens område.

Internationellt utvecklingssamarbete

I OECD:s statistik över västländernas biståndsutbetalningar under år

1979 ligger Sverige högst med 0,94 26 av BNP. Närmast följer Nederländerna och Norge på 0,93 2Z& och Danmark med 0,75 7. Av samtliga OECDländer är det endast dessa fyra som uppnått det av FN fastlagda 0,7-

procentmålet. Genomsnittet för DAC-länderna låg år 1979 på 0,34 246 av

BNP, vilket är något lägre än under år 1978. (FN:s 0,7 procentmäl avser

faktiska utbetalningar, medan det svenska enprocentmålet avser bistånds-

anslagen). .

Västländernas ekonomiska problem kan inte lösas utan ett vidgat och

fördjupat internationellt ekonomiskt samarbete. Ett generöst och långsik-

tigt bistånd är inte bara en. moralisk skyldighet och ett uttryck för vår solidaritet med u-länderna i deras utvecklingsansträngningar, utan också — tillsammans med andra resursöverföringar — ett led i ansträngningarna att stimulera världsekonomin.

OECD-ländernas ekonomier skulle drabbas hårt om u-länderna, på grund av otillräckligt bistånd och svåra bytesbalansproblem, tvingades

skära ned den för utvecklingsansträngningarna helt nödvändiga importen.

En sådan nedskärning av importen skulle särskilt hårt drabba jordens allra fattigaste länder, för vilka det inte finns något reellt alternativ till gåvobistånd. I jordens stora fattigbälten — i södra Asicn och i Afrika söder om

Sahara — är ett ökat bistånd en fråga om stora befolkningsgruppers överlevnad. .

Mot denna bakgrund anser jag det viktigt att Sverige. trots svåra ekono-

Prop. 1980/81: 20 4

miska problem, inte viker från sitt biståndsansvar utan fortsätter ett gene-

röst, långsiktigt och flexibelt biståndssamarbete. Enprocentmålet ligger fast.

För budgetåret 1980/81 har riksdagen beslutat om en ökning av bistånds-

anslagen med 600 milj. kr.. eller 13.5 Z jämfört med budgetåret 1979/80.

För budgetåret 1981/82 föreslår jag förändringar, som tillsammans innebär att belastningen på statsbudgeten minskar med 100 milj. kr. i förhållan-

de till en anslagsnivå motsvarande samma andel av bruttonationalprodukten som under budgetåret 1980/81.

Åtgärderna bör vidtas enligt följande:

Beräkningsgrunden

Enligt beslut av riksdagen (prop. 1975: 1, bil. 5) skall biståndsramen för

ett visst budgetår baseras på den BNP-prognos, som görs för det kalen-

derår under vilket förslaget framläggs. Ramen för budgetåret 1981/82 skall alltså beräknas på BNP-prognosen för kalenderåret 1981. | För att få ett mått på landets samlade ckonomiska utveckling används

traditionellt den beräkning av bruttonationalprodukten (BNP) som ingår i

nåationalräkenskaperna. BNP motsvarar värdet av alla de varor och tjänster som produceras i landet under ett år. För beräkning av biståndsramen .

används i Sverige BNP till marknadspris. dvs. värdet av landets totala produktion uttryckt i löpande priser.

BNP-beräkningarna har dock en avgörande svaghet: de tar inte hänsyn till nettot av löner. räntor och andra kapitaltransaktioner med utlandet. Med Sveriges idag höga utlandsupplåning och därav följande höga räntekostnader, är BNP inte längre ett rättvisande mått på den svenska ekono-

mins bärkraft. Statistiska centralbyrån kommer i nationalräkenskaperna att införa begreppet bruttonationalinkomst (BNI). Bruttonationalinkomsten till marknadspris definieras som BNP plus den s.k. nettofaktorintäkten från utlan-

det. dvs. nettot av löner, räntor och andra kapitaltransaktioner med utlandet. Omfattningen av räntebetalningarna på den svenska statsskulden gör

att nettofaktorintäkten är negativ, varför BNI är något lägre än BNP.

Då BNI tar hänsyn till de stora räntebetalningarna till utlandet är detta mått mer rättvisande än BNP när det gäller tandets verkliga ckonomiska

styrka. Jag föreslår därför att biståndsramen för budgetåret 1981/82 liksom

tidigare beräknas till något mera än I procent och att denna andel beräknas

på bruttonationalinkomsten för kalenderåret 1981.

Med tanke på att bruttonationalinkomsten ännu inte integrerats i nationalräkenskaperna, är det idag inte möjligt att ge någon mer exakt prognos

över BNI och BNP för år 1981. Att beräkna ramen för biståndsanslagen på

BNI i stället för på BNP torde dock komma att innebära en minskning av

belastningen på statsbudgeten i storleksordningen 60 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Prop. 1980/81: 20 5

Biståndsramens innehåll Utöver de ordinarie biståndsanslagen under utrikesdepartementets huvudtitel (littera C. Internationellt utvecklingssamarbete) finns i statsbudgeten en rad andra utgifter som f.n. belastar andra huvudtitlar. men som i verkligheten avser u-lands- och biståndsverksamhet. För att ge en korrekt bild av Sveriges kostnader för det internationella utvecklingssamarbetet bör dessa utgifter redovisas i anslutning till biståndsanslagen och avräknas mot biståndsramen. Det gäller följande verksamheter och anslag: — Biståndets administrativa kostnader, främst utgifter avseende löner, reseersättningar m. m. för utrikesdepartementets avdelning för internationellt utvecklingssamarbete och utlandsmyndigheternas arbete med

biståndsfrågor, vilka belastar anslaget A.1 Utrikesförvaltningen under

utrikesdepartementets huvudtitel, samt vissa kostnader som idag finansieras ur utbildningsdepartementets huvudtitel för svenska skolor avsedda för barn till svenska biståndsarbetare. En sehablonsumma för administrativa kostnader — ca 15 milj. kr. — avräknas under innevarande budgetår från biståndsramen. Schablonen har dock inte svarat mot den verkliga kostnaden och bör höjas till 38 milj. kr., vilket medför en minskad belastning på statsbudgeten med 23 milj. kr. = Den del av Sveriges bidrag till den nyligen beslutade Gemensamma

Fonden för lagring av råvaror som under kommande budgetår avses

belasta handelsdepartementets huvudtitel. Huvuddelen av Sveriges bidrag belastar under innevarande budgetår biståndsanslagen. Om Sveriges hela bidrag till Gemensamma Fonden finansieras ur biståndsanslagen minskar statsverkets samlade utgifter med ca 3 milj. kr. — Den del av Sveriges reguljära bidrag till FN samt till vissa av FN:s Jfuckorgan, som enligt nuvarande regler får redovisas som bistånd i OECD:s biståndsstatistik, uppgick kalenderåret 1979 till ca 9 milj. kr. För budgetåret 1981/82 bör dessa kostnader avräknas mot biståndsra-

men.

—- Därutöver föreslår jag att Sveriges kostnader för överföring till Sverige av flyktingar från u-länderna avräknas från biståndsramen. Dessa utgifter, som budgetåret 1980/81 beräknas till ca 5 milj. kr.. belastar f.n. arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel.

Jag bedömer att den totala belastningen för statsverket kommer att minska med ca 100 milj. kr. under budgetåret 1981/82 till följd av ovan

föreslagna åtgärder inom det internationella utvecklingssamarbetets områ-

de. Under hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att | godkänna de riktlinjer som jag har förordat i det föregående.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

> Bilaga3 | :

Försvarsdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 |

Bilaga 3

Utdrag

FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

Vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Krönmark

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM FÖRSVARSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÄDE

Inledning

Chefen för budgetdepartementet har tidigare denna dag redovisat bakgrunden till och inriktning av besparingsarbetet inom statsverksamheten. I det följande redovisas förslag till riktlinjer för besparingar inom försvarsdepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1981/82 samt vissa nya Ööversynsprojekt.

[1] Besparingar inom försvarsdepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1981/82

Bakgrund

Enligt 1977 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74 bil. I s. 138, FöU 1976/ 77:13, rskr 1976/77: 311) skall utgiftsramarna för det militära försvaret och för civilförsvaret kompenseras för den allmänna prisutvecklingen enligt nettoprisindex (NPI). I enlighet härmed har regeringen (prop. 1979/80: 100 bil. 7 s. 86) begärt riksdagens bemyndiganden att justera utgiftsramarna för

budgetåret 1980/81 med hänsyn till prisutvecklingen enligt NPI. Riksdagen

(FöÖU 1979/80: 13, rskr 1979/80:316) har lämnat de begärda bemyndigandena.

Anslagen inom utgiftsramarna för det militära försvaret och för civilförsvaret är för budgetäret 1980/81 beräknade i prisläget februari 1979. Prisregleringen är avsedd att täcka pris- och löneökningar från februari 1979 till medelprisläget för budgetåret 1980/81. I prop. 1979/80: 100 (bil. 7 s. 83, 94,

279 och 324) bedömdes pris- och löneökningarna svara mot ca 2 100 milj.

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 3

Prop. 1980/81: 20 [a

kr. för det militära försvaret och ca 55 milj. kr. för civilförsvaret. Dessa belopp har i statsbudgeten tagits upp under fjärde huvudtitelns anslag AS. Reglering av prisstegringar för det militära försvaret och G 4. Reglering av prisstegringar för civilförsvaret.

Regeringen (prop. 1979/80: 100 bil. 7 s. 77) har föreslagit en planeringsram för det militära försvaret för perioden 1980/81—-1984/85 som svarar mot planeringsramen enligt 1977 ärs försvarsbeslut. Riksdagen (FöU 1979/ 80:19, rskr 1979/80:326) har beslutat om &n planeringsram som är ca 2 miljarder kr. lägre. Regeringen (prop. 1980/81:4) har därefter återkommit till riksdagen och föreslagit en planeringsram som svarar mot 1977 ärs försvarsbeslut.

Nästa försvarsbeslut avses fattas under våren 1982 och gälla för perioden 1982/83—-1986/87. Beslutet förbereds bl.a. genom att 1978 års försvarskommitté prövar de olika totalförsvarsgrenarnas utveckling efter år 1982.

Föredraganden

Den statsfinansiella situation som chefen för budgetdepartementet tidigare denna dag har redovisat nödvändiggör enligt min mening besparingsåtgärder inom fjärde huvudtiteln. Jag förordar därför att utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1981/82 begränsas med totalt 300 milj. kr.

Åtgärderna skall genomföras så att de inte får negativa konsekvenser för vårt försvars beredskap och styrka. Besparingarna bör mot denna bakgrund inriktas mot byggnadsverksamheten och mot ytterligare rationaliseringar inom området ledning och förbandsverksamhet.

Jag kommer inför 1981 års budgetproposition att till regeringen anmäla förslag beträffande besparingarnas fördelning mellan å ena sidan det militära försvaret och civilförsvaret, å andra sidan övrig verksamhet inom fjärde huvudtiteln.

Jag räknar vidare med att regeringen i budgetpropositionen liksom tidigare år kommer att dels föreslå riksdagen utgiftsramar för det militära försvaret och för civilförsvaret som svarar mot 1977 års försvarsbeslut. dels begära bemyndiganden av riksdagen att justera utgiftsramarna med hänsyn till prisutvecklingen enligt NPI. Dessa bemyndiganden bör enligt min mening kunna utnyttjas så, att utgifterna för det militära försvaret och för civilförsvaret begränsas enligt vad jag här har anfört. Jag ser det som en fördel att tekniken med sådana bemyndiganden gör det möjligt för riksdagen att besluta om besparingarnas storlek utan att därigenom långt i förväg ange i detalj inom vilka områden som de skall förverkligas.

Jag räknar med att återkomma till regeringen i dessa frågor vid min anmälan till 1981 års budgetproposition.

Prop. 1980/81: 20 3

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för besparingar inom försvarsdepartemen-

tets verksamhetsområde för budgetåret 1981/82 som jag har redovisat.

[2] Översynsprojekt. Vid sidan om arbetet med nästa försvarsbeslut bedrivs ett omfattande arbete som syftar till att möjliggöra besparingar inom

försvarsdepartementets verksamhetsområde. Som exempel vill jag peka på det arbete som inom kommittéväsendet bedrivs av 1979 års militära flygindustrikommitté och 1979 ärs materielanskatffningskommitté samt på

den ständigt pågående rationaliseringsverksamheten under medverkan av försvarets rationaliseringsinstitut. Personalminskningen inom försvaret under tioårsperioden från år 1972 och fram till nästa försvarsbeslut bedöms bli omkring 5 000 personer eller drygt tio procent. I försvarets planering är således en avsevärd besparing genom rationalisering förutsatt. Jag vill här anmäla att jag avser alt ta initiativ till ytterligare översynsprojekt som syftar till besparingar inom försvarsdepartementets verksamhetsområde och som kan medföra besparingar även inom andra områden.

Överbefälhavaren har i olika sammanhang förespråkat en ökad integre-

ring av civil och militär verksamhet. I sin perspektivplan del 2 (ÖB 80) har

han bl. a. anfört följande:

”Grunden för försvarsmaktens verksamhet i krig utgörs av samhället i sin helhet. Därvid bör den principen gälla att myndigheter och organisationer som svarar för en viss verksamhet i fred även skall svara för denna i krig om verksamheten då skall fortgå.

Försvarsmakten utgör en del av samhället. Samhällets resurser bör utnyttjas på mest rationella sätt. Därför bör samutnyttjande ske på så många områden som möjligt även i fred. Speciella militära resurser bör cj

organiseras om motsvarande civila resurser finns. Omvänt bör militära

resurser i ökad omfattning kunna utnyttjas för civila ändamål i fred.”

Som exempel på områden där ökat samutnyttjande av resurser bör vara möjligt nämner överbefälhavaren

räddningstjänst, sjuktransporter och sjukvårdsberedskap, främst i fråga

om helikoptrar. havsövervakning, kustbevakning m. m., utveckling, utprovning, anskaffning och underhåll av materiel,

— projektering. utförande och underhåll av byggnader,

katastrofberedskap för röjning, byggnad av broar och vägar m. m.

Jag delar överbefälhavarens uppfattning att ett ökat samutnyttjande av resurser mellan försvaret och det övriga samhället bör eftersträvas. De

Prop. 1980/81: 20 4

exempel på områden som överbefälhavaren har gett är enligt min mening

väl valda och listan på intressanta områden kan göras längre.

Vissa av de områden som överbefälhavaren anger som cxempel har redan varit eller är föremål för utredning. Så har sjöövervakningskommit-

tén (H 1977:05) i sitt betänkande (Ds H 1980: I) lämnat förslag ull samord-

ning av övervakningen och räddningstjänsten till sjöss. Ett resultat av kommitténs arbete är de försök som avses genomföras i Malmö med en för

marinen, sjöfartsverket och tullverket gemensam informationscentral för

sjöövervakning. Vidare arbetar bl.a. räddningstjänstkommittén (Kn

1979:01) med sådana frågor som överbefälhavaren tar upp. Enligt min mening bör pågående försök och utredningar inom dessa områden avvak-

tas och behandlas innan ytterligare initiativ tas.

Det finns emellertid flera områden för samordning mellan försvaret och övriga delar av samhället som inte ägnas den uppmärksamhet som de enligt min mening förtjänar. Dessa områden berör inte bara det militära försvaret utan också i vissa fall övriga totalförsvarsgrenar.

Efter samräd med budgetministern vill jag anmäla att jag avser att låta kartlägga de besparingsmöjligheter som finns inom området samverkan mellan försvaret och övriga samhällssektorer. Jag räknar med att denna kartläggning kan ge underlag såväl för direkta regeringsbeslut inom olika områden som för kommittéuppdrag. Kartläggningen bör kunna genomföras med inriktning mot nästa försvarsbeslut.

Inom försvarsmakten uppgår kostnaderna för underhåll av materiel till ungefär 1300 milj. kr. per är. Under de senaste ären har kostnaderna för materielunderhåll utvecklats ogynnsamt. Detta har bl.a. lett till att flera utredningar har initierats av såväl regeringen som försvarets myndigheter.

De flesta av utredningarna behandlar emellertid begränsade problem.

Mot bakgrund av de statsfinansiella och försvarsekonomiska förhållandena är det enligt min mening angeläget att kostnaderna för försvarets materielunderhätl nedbringas. Jag vill därför anmäla att jag anser det lämpligt att låta se över dels vilka principer som skall vara grundläggande

för försvarets framtida underhåll av materiel i fred och krig, dels hur

underhållsområdet bör dimensioneras och organiseras.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om översynsprojekt.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 | Bilaga 4

Socialdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 I

Bilaga 4

Utdrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Söder

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM SOCIALDEPARTEMENTETS VERK- SAMHETSOMRÄDE

Inledning Från socialdepartementets huvudtitel på statsbudgeten bekostas främst

olika sociala trygghetsanordningar som skall ge värd och service samt ekonomisk trygghet åt medborgarna. Dessa samhällsinsatser riktar sig

främst till barnfamiljer, åldringar, sjuka och handikappade. Det kan självfallet inte komma i fråga att i besparingssyfte vidta några åtgärder som skulle kunna äventyra vård och ekonomisk trygghet för dessa grupper. De åtgärder inom socialdepartementets verksamhetsområde som omnämnts

av chefen för budgetdepartementet tidigare denna dag och som jag skall

redovisa närmare i det följande tar sikte på att medverka till en viss

uppbromsning av kostnadsökningarna för staten och den allmänna försäk-

ringen utan att leda till försämringar av de grundläggande trygghetsanordningarna. Särskilt väsentligt är att skydda de mest utsatta grupperna. Det är mot denna bakgrund man skall se det förslag jag i det följande aviserar om skydd mot höga läkemedels- och sjukvärdskostnader. För att särskilt värna om de pensionärer som har enbart folkpension och pensionstillskott kommer jag senare att återkomma med förslag om förbättring av penstonstillskotten.

[!| Ändring av beräkningsunderlaget för basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, Beräkningen av penstonsbelopp och andra förmåner m. m. enligt tagen om allmän försäkring görs med ledning av ett basbelopp.

Detta basbelopp fastställs av regeringen för varje månad på grundval av konsumentprisindex två månader före den månad basbeloppet skall gälla.

Basbeloppet utgör 4000 kr. multiplicerat med det tal som anger förhållan-

det mellan det allmänna prisläget (konsumentprisindex) under andra måna- VP Riksdagen I980/81. I saml. Nr 20, Bil. 4

Prop. 1980/81: 20 2

den före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957. Basbeloppet förändras när detta jämförelsetal har ökat eller minskat med minst 347 sedan närmast föregående förändring av basbeloppet skedde. Basbeloppet för oktober 1980 har fastställts till 15400 kr. Detta belopp har varit

oförändrat sedan juli 1980.

Chefen för cekonomidepartementet redovisar denna dag motiv och riktlinjer för ändrade beräkningsgrunder för fastställande av basbeloppet. De nya beräkningsgrunderna innebär i huvudsak följande. Liksom f.n. skall

ningen skall dock i fortsättningen bortses från indirekta skatter, tullar och

avgifter men tillägg göras för subventioner. Avgränsningen av indirekta skatter, tullar. avgifter och subventioner skall göras 1 enighet med de grunder statistiska centralbyrån tillämpar vid beräkning av det s.k. nettoprisindex. Dessutom skall vid beräkningen av jämförelsetalet bortses från direkt inverkan på prisläget av ändrade energipriser. De energipriser. som f.n. ingår i konsumentprisindex avser fjärrvärme, eldningsolja, hushållsgas. elström och bensin.

De nya reglerna avses att uillämpas första gängen vid fastställande av

basbeloppet för januari månad 19814. Det innebär att basbeloppet fastställs

t.o.m. december 1980 enligt nuvarande regler. dvs. t.o.m. prisläget för oktober 1980. För november månad beräknas prisindex med tillämpning av de nya reglerna som underlag för fastställande av basbeloppet för januari 1981. Därefter följer basbeloppet det nya index och ändras hiksom hutills när indexen stigit med 3 7& sedan föregående basbeloppsändring.

Vad jag här har anfört föranleder ändring av I kap. 6§ lagen om allmän försäkring. Ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lagändring bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.1.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om ändring I lagen (1962:381) om

allmän försäkring.

[2] Ändring av reglerna för kommunalt bostadstillägg till folkpension. Kom-

munalt bostadstillägg tull folkpension (KBT) har införts i samtliga kom-

muner och kan utgå till den som är mantalsskriven i kommunen och uppbär

folkpension i form av ålderspension. förtidspension, änkepension eller hustrutillägg. Kommunerna bestämmer själva om KBT skall utgå och vilka grunder som skall gälla. Reglerna för inkomstprövningen är dock fastlagda I lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg ull folkpension, som också bemyndigar regeringen eller riksförsäkringsverket att fastställa grunder för beräkningen av bostadskostnaderna. Inkomstprövningsreglerna innebär i huvudsak att bostadstillägget minskas med en tredjedel av den inkomst som överstiger folkpensionen (inkl. pensionstill-

skott) jämte ett belopp på 2000 kr. per år för ensamstående och I 500 kr.

för var och en av makarna.

Prop. 1980/81: 20 3

Av de ca 810000 folkpensionärer som f.n. har KBT beräknas ca 6556 få reducerat bostadstillägg, medan 35 4 får oreducerat tillägg.

KBT administreras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna och betalas ut samtidigt med folkpensionen.

Fr.o.m. den I januari 1980 beviljas statsbidrag vill kommunernas kostnader för KBT. Statsbidrag medges under förutsättning att KBT täcker minst 8056 av bostadskostnaden upp till en övre hyresgräns som är densamma som gäller för statskommunala bostadsbidrag. För år 1980 innebär det en bostadskostnad av 700 kr./mån. för ensamstäende pensionär och

800 kr./mån. för makar. I enlighet med förslag I årets budgetproposition

höjs den övre hyresgränsen för statsbidrag till 750 kr./män. för ensamstäende och 850 kr./mån. för makar den I januari 1981.

Statsbidrag utgår med 43 av kommunernas kostnader för KBT upp till nämnda bostadskostnader per månad. Kommunerna har självfallet möjlighet att medge KBT även för bostadskostnader som överstiger dessa ni-

våer. För är 1980 har de totala kostnaderna för KBT beräknats till 3 510

milj. kr. Härav beräknas statsbidrag utgå med ca I 370 milj. kr.

Inkomstprövningsreglerna för KBT skiljer sig från reglerna för de stats-

kommunala bostadsbidragen (SKBB) bl. a. genom att inkomstgränsen som

nyss har nämnts, genom lag är knuten till folkpensionens utveckling inkl.

ett belopp på 2000 kr. för ensamstående och 3000 kr. för makar tillsammans. Genom basbeloppsförändringarna justeras dessa inkomstgränser

upp automatiskt. Inom SKBB-systemet fastställer däremot statsmakterna

årligen vissa beloppsgränser för inkomstprövningen. Den för år 1981 fast-

ställda gränsen för när inkomsten för ensamstående utan barn börjar redu-

cera utgående SKBB har varit oförändrad sedan år 1978. Under samma tid

har motsvarande inkomstgräns för KBT genom folkpenstonens och pensionstillskottens utveckling i realiteten höjts med över 6000 kr. för en ensam pensionär. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att anmäla sin avsikt att i 1981 års budgetproposition föreslå att inkomstgränsen i SKBB-systemet skall differentieras med avseende på om hushället består av en person eller av makar. att differentieringen bör göras genom att inkomstgränsen för ensamstående utan barn sänks samt att ändringen bör träda i kraft den I januari 1982.

Den pågående utbyggnaden av pensionstillskotten är av central betydelse när det gäller att i den takt våra resurser medger förbättra pensionärernas grundläggande ekonomiska trygghet. Det är emellertid inte självklart

att utbyggnaden av pensionstillskotten och de indexmässiga pensionshöj-

ningarna skall leda till automatiska höjningar av den reella gränsen för inkomstprövningen av KBT. Mot bakgrund av att inkomstgränsen inom SKBB-systemet som nämnts legat stilla under flera år och nu föreslås sänkas för de ensamstäendes del. medan motsvarande inkomstgräns för KBT i realiteten har höjts avsevärt, finns det anledning att ompröva inkomstprövningsreglerna. Här bör också beaktas den ytterligare höjning

Prop. 1980/81: 20 4

av pensionstillskotten som sker nästa är samt vad jag tidigare denna dag har nämnt om förbättring av pensionstillskotten.

I avvaktan på resultatet av den översyn av de olika bostadsstöden som pågår bör ändringen i KBT-reglerna nu begränsas till en justering av beloppsgränsen för inkomster utöver folkpension och pensionstillskott. Mot bakgrund av vad jag här har anfört föreslår jag att inkomstprövningsreglerna för hustrutillägg och KBT ändras så att gränsen för inkomst

utöver folkpension och pensionstillskott för ensamstående sänks från f.n.

2000 kr. till 1000 kr. och från f.n. I 500 kr. till 750 kr. för var och en av makar. Ändringen innebär att den som utöver folkpension och pensionstillskott har inkomster över nämnda belopp får en minskning av KBT-beloppet med högst 333 kr. per är jämfört med nuvarande regler. De ändrade inkomstprövningsreglerna bör träda i kraft den I juli 1981.

Vad jag här har anfört föranleder ändring av 4 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lagändring bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.2.

De ändrade inkomstprövningsreglerna beräknas motsvara cn begräns-

ning av KBT-kostnaderna med totalt ca 180 milj. kr. per är. Som chefen för

budgetdepartementet har anfört bör denna besparing, liksom den besparing som senare denna dag kommer att föreslås inom SKB B-systemet. i sin helhet tillföras statsbudgeten. Detta bör ske genom att procentsatsen för statsbidraget till KBT och SKBB ändras från 4354 till 38: den I juli 1981. De ändrade bidragsreglerna kommer att påverka utbetalningen av statsbi-

räkningen i budgetpropositionen för budgetåret [981/82.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

I. antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustru-

tillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension.

2. godkänna de av mig förordade ändringarna I statsbidragsreglerna

för kommunalt bostadstillägg till folkpension.

[3] Ändrad kompensationsnivä inom delpensionsförsäkringen. Delpensionsförsäkringen för arbetstagare trädde i kraft den 1 juli 1976. Fr.om. den I januari 1980 har möjligheten att få delpension utsträckts till att omfatta I princip alla förvärvsarbetande, dvs, även egna företagare och

uppdragstagare. De förvärvsarbetande i åldrarna mellan 60 och 65 år har

genom denna pensionsform ekonomisk möjlighet att minska sin arbetsinsats genom att övergå till deltidsarbete i kombination med delpension.

För att delpension skall utgå krävs enligt huvudregeln att den försäkrade

har haft ATP-grundande inkomst under summanlagt minst tio år fr.o.m. 45 ärs ålder. Vidare krävs att den försäkrade förvärvsarbetat under fem av de senaste tolv månaderna före övergången till delpension. Arbetstiden för

anställda skall minskas med minst 5 timmar i veckan. Egna företagare

Prop. 1980/81: 20 "Nn

måste reducera sin arbetstid med I genomsnitt minst hälften och därefter förvärsarbeta i genomsnitt minst 17 timmar i veckan.

Delpensionen till anställda motsvarar 65 §c av inkomstbortfallet. dock högst av skillnaden mellan den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst före och efter arbetstidsminskningen. För bl.a. egna företagare utgör det s.k. pensionsunderlaget hälften av den genomsnittliga förvärvsinkomsten

för de tre närmaste åren före arbetstidsminskningen, till den det inkomsten

ligger under 7,5 basbelopp. Delpensionen är ATP-grundande och reducerar inte älderspensionen från 65 års ålder från folkpensioneringen och

ATP. Antalet delpensionärer har sedan reformens tillkomst ökat kontinuerligt.

Under vart och ett av budgetåren 1976/77—1979/80 har den genomsnittliga

månatliga ökningen varit ca 1890, 1050, 640 resp. 770 pensionstagare.

Antalet delpensionärer var i augusti 1980 56500. varav 1400 egenföreta-

gare.

I takt med ökningen av antalet delpensionärer har också antalet upphörda delpensioner ökat successivt. T. om. juli 1980 hade drygt 31600 pensionsfal! avslutats, i normalfallet p.g.a. att ålderspension börjat utgå från

65 års ålder. Detta innebär att delpensioneringen från juli 1976 t.o.m. augusti 1980 har omfattat totalt drygt 89000 personer.

I takt med att antalet delpensionärer successivt ökat har kostnaderna också ökat. Under budgetäret 1976/77 utbetalades 243 milj. kr. i delpension, 1977/78 565 milj. kr., 1978/79 791 milj. kr. och budgetäret 1979/80

1029 milj. kr. Även för tiden därefter torde kostnadsökningarna fortsätta

vid oförändrade regler.

Delpensionsförsäkringen finansieras genom en arbetsgivaravgift. som den I januari i är höjdes från 0,25 7 till 0.50 22 av det avgiftsunderlag som gäller för socialförsäkringsavgitfterna till sjukförsäkringen m.m. Avgilten tillförs en särskild fond. De egna företagarnas delpensionsförsäkring bekostas fr. o. m. år 1980 av en egenavgift. vilken motsvarar den arbetsgivaravgift som erläggs för anställda.

Influtna avgifter har före avgiftshöjningen den I januari 1980 inte förmått täcka de löpande utbetalningarna av delpensionen. Underskottet finansieras genom att medel från statsbudgetens inkomstsida tillfälligt överförs till fonden för delpensionsförsäkringen. Delpensionsfondens ackumulerade underskott uppgick vid utgången av andra kvartalet 1980 vill 473 milj. kr. Den högre avgift som nu gäller avses ge full kostnadstäckning för de löpande pensionsutbetalningarna och därutöver lämna en successiv täckning av delpensionsfondens skuld till statsverket som uppkommit under

senare år.

Delpensionsreformen har kommit att utgöra ett viktigt inslag I pensionssystemet. En allt större grupp förvärvsarbetande har trappat ner sin arbetsinsats de sista yrkesverksamma åren före övergången till ålderspension. F.n. beräknas ca 24 27 av antalet förvärvsarbetande i de för delpen- TI —- Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20 Bil. 4

Prop. 1980/81: 20 6

sion aktuella åldrarna uppbära delpension. En fortsatt ökning är att vänta främst med hänsyn till att reformen för egna företagare endast varit i kraft sedan den I januari i år.

Regeringen gav den 20 december 1979 rikstörsäkringsverket i uppdrag att lämna en redovisning av erfarenheterna av reglerna för delpension bl. a. med avseende på förmånsnivån och kontrollfunktionerna.

Som chefen för budgetdepartementet anfört tidigare denna dag är det i det rådande ekonomiska läget och med hänsyn ull de fortgående kostnads-

ökningarna inom delpensionssystemet nödvändigt att nu ompröva förmånsnivän inom delpensioneringen.

Vägledande för ställningstagandet att delpension skall utgå med 65 7 av det inkomstbortfall som uppstår vid övergängen till deltidsarbete var att

delpensionen ä ena sidan skulle täcka en så stor del av inkomstbortfallet vid en övergång till deltidsarbete att en sådan övergång stimuleras. och å

andra sidan att den behållna inkomsten vid heltidsarbete är så mycket större att det fortfarande framstår som lönsamt att heltidsarbeta. Den

disponibla inkomsten vid en kombination av deltidsarbete och delpension

förutsägs bli 85—90 2 av den föregående inkomsten vid heltidsarbete.

Utvecklingen av reformen under de första fyra åren kan nu avläsas. Därvid kan bl.a. noteras att industriarbetarlönen mellan åren 1976 och 1979 ökade med I genomsnitt 24 Ye. Motsvarande ökning av basbeloppet och därmed delpensionsbeloppen var 32 Z. Detta innebär således att den som varit delpensionär under nämnda tid genom delpensionens anknytning till basbeloppet haft en relativt sett bättre inkomstutveckling än den heltidsarbetande.

Mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen finns det anledning att sätta ifråga om det framstår som tillräckligt lönsamt att utföra heltidsarbete i Jämförelse med delpension. En nägot lägre kompensationsnivå inom delpensioneringen skulle ge en klarare motivering för fortsatt heltidsarbete utan att syftet med delpensioneringen därmed behöver äventyras. Även med en sänkning av pensionsnivan till 50 4 av inkomstbortfallet bör den sammantagna värderingen av den minskade arbetstiden och det totala ekonomiska utbytet av återstående arbetsinkomst och delpension göra

delpensionen till ett realistiskt alternativ för den som har behov av att

trappa ner sin arbetsinsats. Med en sådan ändring skulle kompensationsnivän mätt i disponibel inkomst för en industriarbetare med genomsnittsinkomst motsvara drygt 80 £z av den föregående inkomsten vid nedtrappning till halvtidsarbete. Därmed ges ett fortsatt starkt ekonomiskt stöd till den

som har behov av att minska sin arbetsinsats under de sista yrkesverksamma ären. Jag föreslår därför att pensionsnivän sänks från nuvarande 65 § till

50 7 av det inkomstbortfall som uppstår vid övergången till deltidsarbete. Den ändrade förmånsnivån bör gälla fr.o.m. den I januari 1981. De nuva-

rande reglerna bör gälla även därefter för dem som har rätt till delpension

Prop. 1980/81: 20 7

för december månad 1980, förutsatt att delpensionen grundar sig på en ansökan som kommit in före den I december 1980. För dessa personer bör

de äldre reglerna gälla även när det blir fräga om omprövning av delpenstonen.

De kostnadsförändringar för delpensionssystemet som blir följden av en ändrad kompensationsnivå är svåra att beräkna. Det synes emellertid rimligt att anta att den hittillsvarande ökningen av antalet delpensionärer kommer att bromsas upp. Antalet delpensionärer i slutet av 1980 kan uppskattas till omkring 60000. Om antalet nytillkommande delpensionärer efter den I januari 1981 antas minska så att de därefter ungefär motsvarar avgången ur systemet p.g.a. älderspension. kan de hittillsvarande kostnadsökningarna för delpensioneringen beräknas avstanna och ersättas av

en viss successiv nedgång. Jämfört med de tidigare nämnda fortsatta

kostnadsökningarna vid oförändrade förmånsregler kan besparingen be-

räknas till ca 150 milj. kr. per år i nuvarande prisläge.

Jag anser inte att det f.n. finns anledning att justera avgiften till delpen-

sioneringen som en följd av den ändring av förmånsnivån som jag här har föreslagit. Jag vill här hänvisa dels till det betydande underskottet i delpensionsfonden som successivt skall täckas av influtna avgifter, dels till oviss-

heten om hur antalet delpensionstagare och därmed kostnaderna kommer att utvecklas under de närmaste ären.

Vad jag här har föreslagit föranleder ändring i 11 § lagen (1979:84) om

delpensionsförsäkring. Ett inom socialdepartementet upprättat lagförslag

bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.3.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1979: 84) om delpen-

stonsförsäkring.

[+] Sjuklöneperiod inom sjukförsäkringen, m. m.

Sjukförsäkringssystemet inom den allmänna försäkringen innefattar sjukpenningförsäkring, sjukvårdsförsäkring. tandvärdsförsäkring och föräldraförsäkring.

Kostnadsutvecklingen för sjukförsäkringen sedan år 1975 framgår av följande tablå. (milj. kr.)

Försäkringens kostnader har således mer än fördubblats sedan år 1975, en ökning med närmare I4 miljarder kronor. Mot denna bakgrund måste

även sjukförsäkringen underkastas en granskning på vissa punkter i syfte att begränsa de fortsatta kostnadsökningarna. Denna granskning bör enligt ! Beräknat

Frop. 1980/81: 20 | 8

min mening göras med inriktning på att dels begränsa försäkringens insatser på de punkter där detta kan ske utan allvarligare olägenheter för de försäkrade. dels förstärka och effektivisera försäkringens skydd för de mest utsatta grupperna.

Sjukpenningförsäkringen omfattar hela den förvärvsarbetande befolkningen samt s.k. hemmamakar. Hel sjukpenning utgör i princip 907: av arbetsinkomsten upp till 7,5 gånger basbeloppet. Sjukpenning utgär normalt fr.o.m. dagen efter det försäkringskassan har fått anmälan om sjukdomen. Det innebär att ersättning i regel inte utgår för den dag då man blir sjuk. För sjukdomsfall som varar ytterligare högst sex dagar gäller vidare en s.k. fridagsregel. Den medför att sjukpenning I allmänhet inte utgår för

dag då den försäkrade ändå inte skulle ha förvärvsarbetat. Ersättningsreg-

lernas konstruktion medför att kompensationen blir lägre vid korta sjuk-

fall. Vidare kan kompensationsnivån variera betydligt för delärs- och deltidsanställda beroende på vilka dagar sjukdomen inträffar.

År 1978 tillsattes sjukpenningkommittén ($ 1978:04) för att göra en översyn av sjukpenningförsäkringen i syfte att mildra de ogynnsamma effekterna av nuvarande försäkringskonstruktion. Behovet av en översyn av sjukpenningreglerna hade då påtalats i olika sammanhang bl.a. från

ILandsorganisationen I Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.

I kommitténs uppdrag ingår att. som ett alternativ för att komma förbi nuvarande olägenheter med varierande kompensattonsnivå. pröva förut-

sältningarna alt införa en period under vilken arbetsgivaren skall svara för sjukersättningen, sjuklön, i stället för nuvarande ersättningsregler. Unge-

fär en tredjedel av de anställda har redan nu rätt till avtalsreglerad sjuklön.

Det helt övervägande antalet sjukfall är kortvariga. Av de 9.2 milj.

sjukfall som anmäldes till försäkringskassorna under år 1979 föranledde 7.2

milj. eller 78 + utbetalning av sjukpenning. Av dessa varade ca 4,8 milj. sjukfall högst 7 dagar och ytterligare ca I milj. fall högst 14 dagar. Det är därför av stor betydelse att ersättningssystemet för de första dagarnas sjukfrånvaro är smidigt och effektivt. Ett sjuklönesystem skulle här kunna vara fördelaktigt ur flera synpunkter. Olika varianter av sjuklön tillämpas

bl. a. i våra nordiska grannländer och i Västtyskland.

Fördelarna med ett sjuklönesystem skulle bl.a. vara att nuvarande variationer i kompensationsnivån vid sjukdom skulle kunna elimineras. utbe-

talningen av sjukersättning förenklas och administrationen därmed begrän-

sas. Administrationskostnaden för utbetalning av ersättning för de första

14 sjukdagarna kan beräknas till 230 milj. kr. Hur stor del av dessa

kostnader som skulle bortfalla vid övergång till ett sjuklönesystem blir beroende av hur reglerna utformas. Företagen. som skulle få ett direkt ekonomiskt ansvar för ersättningarna. torde sannolikt också få ett ökat intresse för miljö- och trivselfrågor på arbetsplatserna för att därmed minska anledningarna till sjukfränvaron. Genom sjuklönen skulle en del av sjukförsäkringens utgifter övertas av arbetsgivarna. Staten skulle därmed,

Prop. 1980/81: 20 9

få en avlastning genom bortfallet av statsbidraget (1572) på viss del av sjukpenningkostnaderna. En justering skulle ocksä bli aktuell av arbetsgivarnas och egenföretagarnas socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen. Denna avgift är f.n. 10.696 av löneunderlaget och skall täcka 857 av sjukförsäkringens kostnader.

De sammanlagda sjukpenningkostnaderna för den första resp. de två första veckorna I sjukfallen kan beräknas till omkring 3 000 resp. 5000 milj. kr. Införandet av en sjuklöneperiod som omfattar de första en eller två veckorna av en sjukperiod kan beräknas minska sjukförsäkringens utgifter

med i första hand den del av de nyssnämnda beloppen som utgör sjukpen-

ning till anställda. För statens del skulle detta innebära en minskning av statsbidragskostnaden i storleksordningen 500-700 milj. kr.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag det angeläget att snarast möjligt få de närmare frågorna kring ett sjuklönesystem klarlagda. Jag avser därför att senare föreslå regeringen att sjukpenningkommittén får i uppdrag att senast den I mars 1981 komma in med en redovisning av sitt utredningsuppdrag i vad avser ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom.

Jag vill här framhålla angelägenheten av att man vid övervägandena kring ett sjuklönesystem uppmärksammar behovet av särskilda åtgärder för att eliminera vissa ogynnsamma effekter som kan uppkomma för företag med ett fåtal anställda vid införandet av ett sjuklönesystem. Ett system med någon form av frivillig återförsäkring för sjuklönekostnader för mindre företag kan här vara en lösning som bör övervägas. Vidare kan finnas behov av särskilda åtgärder för att förhindra att vissa handikappade och andra personer med svag hälsa utestängs från anställning på grund av

risken att de kommer att medföra högre sjuklönekostnader.

Mot bakgrund av sjukförsäkringens kostnadsutveckling och det samhällsekonomiska läge som cheferna för ekonomi- och budgetdepartementen har redovisat tidigare denna dag finns det nu anledning att också överväga möjligheterna att uppnå kostnadsbesparingar genom ett ökat inslag av självrisk inom sjukförsäkringssystemet. Utöver vad som anges i

kommitténs direktiv från år 1978 bör därför sjukpenningkommittén nu få i

uppdrag att senast den I mars 1981 inkomma med underlag till olika alternativ för att uppnå kostnadsbesparingar inom ersättningssystemet vid sjukdom. 1. ex. i form av lägre kompensationsnivå under de första dagarna i en sjukperiod eller införande av system med karens. En utgångspunkt bör därvid vara att besparingarna skall påverka olika grupper på i princip likartat sätt.

[5] Enhetlig ersättningsnivå inom tandvårdsförsäkringen

Tandvårdstörsäkringen omfattar alla försäkrade över 19 år och under en

övergångstid även försäkrade i åldersgruppen 17—19 år. Barn och ungdo-

mar har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens folktandvård. För-

Prop. 1980/81: 20 10

säkringen ersätter kostnader för tandvård enligt tandvårdstaxan med 504 upp till 2500 kr. och med 75 av kostnader därutöver. Ädla metaller och annat material som användes vid tandtekniskt arbete och som finns upptaget I prislista som utfärdas av riksförsäkringsverket betalas helt av försäk-

ringen.

Kostnadsutvecklingen för tandvårdsförsäkringen framgår av följande

sammanställning (milj. kr.)

Ar 1975 1978 1979 1980 Belopp 989 ESTS 1823 2220! ! Beräknat

I samband med riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen (1979/ VO: 100 bill 8) diskuterades möjligheterna av att införa samma ersättnings-

regler för ädla metaller. förankringselement och prefabricerade tänder som för övrig tandvärd. Detta skulle då innebära att tandvårdsförsäkringen

ersatte samtliga kostnader för tandvård enligt tandvårdstaxan etter enhetliga procentsatser. Säväl kontrollskäl som kostnadsskäl anfördes för en sådan ändring av ersättningsreglerna.

Kostnaderna för tandtekniskt material, som alltså enligt nuvarande regler helt ersätts av försäkringen, beräknas för är 1980 uppgå till totalt 370

milj. kr.

Pet finns enligt min mening anledning att ta fasta på de tankegångar som framfördes I riksdagen I det här sammanhanget. Jag förordar därför. att

reglerna för kostnadsfördelningen i tandvärdstaxan (1973:638) tr. om. den

januari 1981 ändras så, att kostnader för ädla metaller och annat material. som används i tandtekniskt arbete. fördelas mellan patienten och försäkringen på samma sätt som övriga kostnader enligt tandvårdstaxan. Det innebär alt försäkringen svarar för 5096 av de sammanlagda kostnaderna. inkl. för ädla metaller, upp till 2500 kr. och för 75 52 av de kostnader som överstiger detta belopp. Genom en sådan övergång tll en enhetlig kostnadsfördelning för olika tandvårdsinsatser beräknas försäkringens kostna-

der minska med ca 150 milj. kr. per år.

Jag avser alt senare återkomma till regeringen med förslag till ändring i tandvärdstaxan på denna punkt.

[6] Ändrade karensbelopp för ersättning vid sjukresor.

Sjukförsäkringen lämnar ersättning för resekostnader i samband med värd där värdkostnaden eller del därav ersätts av törsäkringen. Ersättning

lämnas saätedes för resor i samband med läkarvård. sjukhusvärd. konvales-

centvärd, sjukvårdande behandlingar i offentlig regi eller av privatpraktiserande sjukgymnast m. fl. som är anslutna till den allmänna försäkringen.

Prop. 1980/81: 20 Å

utprovning och anpassning av hjälpmedel för handikappade, vård hos distriktssköterska eller distriktsbarnmorska, preventivmedels-. abort- eller steriliseringsrådgivning samt i samband med tandvård som ges i offentlig regi eller av privatpraktiserande tandläkare som är ansluten till den allmänna försäkringen. Ersättning lämnas med den del av kostnaden som överstiger ett karensbelopp som f.n. uppgår till 13 kr. Karensbeloppet är dock 21 kr. vid viss tandvård och vid preventivmedelsrådgivning m.m. Normalt ersätts kostnader för resa med billigaste färdsätt till närmaste värdgivare som kunnat ge den värd den försäkrade behövt.

Sjukvårdshuvudmännen ansvarar för sjuktransporter med ambulans och

andra sjuktransportfordon. För sädana resor får avgift tas ut av den försäk-

rade med högst 13 kr.

Försäkringens kostnader för sjukresor uppgick år [979 ull 444 milj. kr.. varav 311 milj. kr. för ersättningar ull de försäkrade och 133 milj. kr. för ersättning till sjukvårdshuvudmännen.

Av försäkringskassornas arbetsredovisningar för år 1979 framgår utt utbetalning av ersättning för sjukresor till de försäkrade kräver en arbetsinsats som motsvarar ca 500 arsarbetare. Deua innebär att administrationskostnaderna uppgick till ca 50 milj. kr. eller 1677 av utbetalt belopp. Som

jämförelse kan nämnas att motsvarande siffra för utbetalning av sjukpen-

De administrativa kostnaderna för sjukreseersättningar är påfallande höga i förhållande till utbetalt belopp. En höjning av nuvarande karensbe-

loppet 13 kr. resp. 21 kr. per resa är motiverad bl.a. för att minska antalet

ersättningsfall. Sjukreseutredningen (S 1979:09) har i uppdrag att göra en grundläggande översyn av hela ersättningssystemet vid sjukresor. Utredningens uppdrag utgör emellertid inget hinder för utt höja karensbeloppet vid sjukresor tr. o. m. den I januari 1981. En höjning av karensbeloppet till 30 kr. resp. 38 kr. beräknas minska försäkringens kostnader med ca 70 milj. kr./år beräknat i 1979 års kostnadsnivå.

Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag vill ändring i sjukreseförordningen på denna punkt.

[7] Utbyggt skydd mot höga värd- och läkemedelskostnader samt justering av patientavgifter

Enligt lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. erhålls vid sjukdom läkemedel kostnadsfritt eller tll nedsatt pris om de har ordinerats av läkare eller tandläkare.

Kostnadsfria läkemedel finns angivna i en särskild förteckning och an-

vänds vid behandling av vissa långvariga och allvarliga sjukdomar. För

prisnedsatta läkemedel gäller att prisnedsättning görs med hälften av det

belopp som överstiger 10 kr. och med hela kostnaden som överstiger 40 kr.

Högsta kostnaden för varje inköp blir således 25 kr. Bestämmelserna om

Prop. 1980/81: 20 P

prisnedsättning gäller också specialdestinerade livsmedel som förskrivs av läkare och inköps på apotek till barn under 16 år vid vissa sjukdoms- och bristtillstånd. Vidare tillämpas reglerna om prisnedsättning på skyddsläke-

medel som föreskrivs till havande eller ammande kvinnor.

För läkarvård och annan sjukvårdande behandling som ombesörjs av

offentlig sjuk vårdshuvudman får patienten betala en avgift på högst 20 kr. (5 kr. fr.o.m. den I januari 1980) vid läkarbesök och högst 15 kr. för

sjukvårdande behandling utförd av annan personal än läkare.

För vård hos privatpraktiserande läkare ansluten till försäkringen beta-

lar patienten normalt 30 kr. och för vård hos privatpraktiserande sjukgym-

nast, likaså ansluten till försäkringen. betalar patienten normalt 20 kr.

Försäkringen betalar resterande ersättning direkt till vårdgivaren.

Efter en överenskommelse mellan socialdepartementet och Landstings-

förbundet år 1975 rekommenderade förbundet införandet av generell ned-

sättning av patientavgifterna hos sjukvärdshuvudmännen för patienter med stort vårdbehov. Principen innebär. att när en person betalat patientavgift för ett visst antal besök i öppen vård. blir resterande besök under äret kostnadsfria.

Socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02) fick år 1976 i uppdrag att utreda om och i vad mån skyddet mot höga värdkostnader vytterligare borde förstärkas. Utredningen överlämnade i januari 1979 ett delbe-

tänkande (SOU 1979: 1) Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader. Utredningen föreslär där ett samordnat högkostnadsskydd som

omfattar läkemedel samt läkarvård och sjukvärdande behandling i öppen vård. såväl offentlig som privat.

Utredningsförslaget har remissbehandlats.

Jag avser att inom kort föreslå regeringen att en proposition på grundval av utredningens förslag läggs fråm till riksdagen. Jag kommer därvid att föreslå en förstärkning av skyddet mot höga kostnader för personer med stort behov av bl.a. läkemedel. Detta högkostnadsskydd skall gälla prisnedsatta läkarordinerade läkemedel och skyddsläkemedel samt vara samordnat med läkarvård och sjukvårdande behandling i öppen vård — privat och offentlig. Högkostnadsskyddet skall bl.a. innebära att en person som har betalat avgift för 15 läkemedelsinköp eller besök hos läkare m. fl. blir befriad fran kostnad för fortsatta läkemedelsinköp och vårdbesök. Befriel-

sen gäller under en tolvmånadersperiod räknat från första inköpet celler

besöket. Nuvarande regler för kostnadsfria läkemedel bör behållas.

Barnfamiljerna har behov av ett särskilt generöst högkostnadsskydd.

För barn föreslås därför ett gemensamt kostnadstak etter 15 inköp eller

värdbesök för samtliga barn i en familj.

De nu gällande patientavgifterna vid tläkemedelsinköp fastställdes är 1977 med giltighet fr. o. m. den I januari 1978. En höjning av dessa avgifter är motiverad bl.a. med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen. Jag föreslår därför att prisnedsättning för berörda läkemedel fr.o.m. den I

Prop. 1980/81: 20 13

januari 1981 görs med hälften av det belopp som överstiger 20 kr. och med hela det belopp som överstiger 60 kr. Den högsta avgilten vid ett läkemedelsinköp blir därmed 40 kr. Motsvarande höjning bör göras även för de

specialdestinerade livsmedel som inköps till barn under 16 ärs ålder. De

höjda patientavgifterna beräknas minska sjukförsäkringens kostnader med

ca 250 milj. kr. om året.

Frågan om patientavgifterna i den öppna värden kommer att behandlas i samband med de förestäende överläggningarna mellan företrädare för soctaldepartementet och landstingsförbundet om sjukförsäkringens ersätt-

ningar till sjukvårdshuvudmännen efter är 1981. Därvid bör de här före-

slagna avgifterna vid läkemedelsinköp vara vägledande för justeringen av

patientavgifterna i den öppna vården.

Införandet av ett högkostnadsskydd för receptförskrivna läkemedel

samordnat med läkarvård och sjukvårdande behandling i öppen vård be-

räknas vid den tänkta nivån 15 besök/inköp medföra en kostnadsökning för samhället på 25-45 milj. kr. beroende på nyttjundegraden. Sammantaget kan de föreslagna förändringarna i regelsystemet, dvs. införande av högkostnadsskyddet samt höjningen av avgifterna för läkemedel och de justeringar av patientavgifterna för sjukvård som blir aktuella senare beräknas minska försäkringens kostnader med omkring 500 milj. kr. per år.

Vad jag här har anfört om höjda avgifter vid läkemedelsinköp föranleder ändring 13 § Jagen (1954: 519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m.m. Ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lagändring bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.5.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1954:519) om kost-

nadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m.

[8] Vårdavgifter vid långtidssjukvård m. m.

Vid vård på sjukhus görs ett avdrag på de försäkrades sjukpenning med 30 kr. per dag. Avdraget är dock maximerat till 1/3 av sjukpenningbeloppet och den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå till lägst 8 kr. per dag. Från sjukförsäkringen utgår samtidigt en ersättning till sjukvårdshuvudmannen med 40 kr. för varje vårddag på sjukhus.

För personer med hel ålders- eller förtidspension utgår sädan försäkringsersättning för sjukhusvärd under sammanlagt 365 dagar efter pensioneringen utan att något avdrag görs på den försäkrades förmåner. Efter denna vårdtid är pensionären utförsäkrad sävitt gäller sjukhusvård och

skall själv betala vårdavgiften till sjukvärdshuvudmannen. Denna avgift fastställs av sjukvärdshuvudmannen. Utgängspunkten för avgiftsnivån har

därvid varit de avgiftsregler som gäller för sjukpenningförsäkrade patienter.

Prop. 1980/81: 20 14

Jag vill här framhälla att det av flera skäl är önskvärt att nå fram till nya avgiltsregler på detta omräde som minskar de nuvarande stora skillnaderna i avgift för äldre vid längtidssjukvård och vistelse inom primärkommunal åldringsvård. En översyn av avgiftsreglerna för bl. a. utförsäkrade patienter pågår inom en arbetsgrupp med representanter för socialdepartementet och landstingsförbundet. Avsikten är att frågan om nya avgiftsregler skall behandlas vid de överläggningar som under denna höst kommer att tas upp om sjukvärdsersättningarna efter utgången av år 1981.

[9] Överföring till statsbudgeten av besparingar inom socialförsäkringen

De förslag som jag har lagt fram under punkterna 5-7 innebär en kostnadsminskning för den allmänna försäkringen med totalt ca 450 milj. kr. Med de finansieringsregler som gäller faller därav ca 67 milj. kr. på statsbidrag och 383 milj. kr. på arbetsgivaravgifter. Det sistnämnda beloppet motsvarar en sänkning av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkringen med drygt 0.1 procentenhet. För att kostnadsbesparingen i sin helhet skall tillföras statsbudgeten bör avgiften till sjukförsäkringen sänkas med 0,1 procentenhet samtidigt som socialförsäkringsavgiften till folkpension höjs med samma procenttal. Sistnämnda avgilt tillförs statsbudgeten som bidrag till folkpensionskostnaderna. Folkpenstonsavgiften täcker f.n. omkring 737 av folkpensionskostnaderna. Denna andel var 75 66 år 1977.

Jag förordar att socialförsäkringsavgiften tll sjukförsäkringen sänks med 0.1 procentenheter tull 10.592 fr.o.m. den I januari 1981 samtidigt som socialförsäkringsavgiften till folkpensioneringen höjs med motsvarande procentenhet till 8.422. Därmed kan den avgiftsfinansterade andelen av folkpensionskostnaderna beräknas öka till ca 7466.

4 och 4 a 88 lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lagändring bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga 4.4.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring.

[10] Ändrade regler för socialförsäkringsavgifter

För finansieringen av socialförsäkringarna m.fl. ändamål erlägger arbetsgivarna avgifter. Det finns f.n. ett dussintal olika arbetsgivaravgifter där uttagen i princip grundas på töretagens lönesummor. De mer betydande arbetsgivaravgifterna har motsvarighet i egenavgifter. som betalas av egenföretagare. Avgifterna motsvarar drygt 3096 av lönesummorna och inbringar ft. n. ca 65 miljarder kr. årligen.

Prop. 1980/81: 20 15

Dce olika avgifterna beräknas i princip var för sig enligt särskilda bestämmelser i lagen om allmän försäkring och i en rad andra författningar.

Reglerna för de olika avgifterna är emellertid i de flesta avseenden över-

ensstämmande.

Gemensamt för arbetsgivaravgifterna är att dessa beräknas på kontantlöner och naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil. Arbetsgivaravgiften till försäkringen för tilläggspension (ATP) skiljer sig dock på ett mera

väsentligt sätt från övriga avgifter. eftersom den inte tas ut på hela löne-

summan i företagen. Härvid fastställs avgiftsunderlaget som den det av

utgiven lön m.m. för arbetstagare och år som ligger mellan det vid årets

ingäng gällande basbeloppet. för i är 13900 kr. och 7,5 gånger detta belopp,

i år 104250 kr. Arbetsgivaravgiften tas f.n. ut med 124 på det nu nämnda

avgiftsunderlaget. I huvudsak motsvarande regler gäller för egenavgiften

till ATP.

Pensionskommittén, som har haft i uppdrag att utarbeta förslag till ett enhetligt avgiftssystem, har i betänkandet SOU 1977:46, Pensionsfrågor m. m.. lagt fram förslag härtill. Kommittén föreslår att alla avgifter förs samman i en lag. Vidare föresläs att ATP-avgiften i fortsättningen skall beräknas på bruttolönesumman på samma sätt som övriga socialförsäkringsavgifter. dvs. utan basbelopps- och maximeringsavdrag. Enligt kommitténs mening bör uttagsprocenten därvid sänkas för att kompensera det ökade avgiftsunderlaget.

Flertalet remissinstanser har understrukit behovet av förenklade avgiftsregler och tillstyrkt förslagen.

Fördelarna med ett enhetligt system för socialförsäkringsavgifter är enligt min mening bl. a. följande.

Avskatffandet av basbelopps- och maximeringsavdraget samt den tidsre-

dovisning detta system förutsätter medför väsentliga administrativa lättnader. Förslaget innebär även i övrigt förenklingar. Den mångfald av regler som f.n. finns på området kan ersättas med färre och mer entydiga regler. Detta torde leda till en större överblickbarhet och väsentliga administrativa förenklingar för arbetsgivarna. vars uppgiftslämnande skulle kunna minskas betydligt. Dessutom skulle myndigheternas debiteringsrutiner bli enklare. Genom att kontrollen underlättas ökar möjligheterna att få till stånd ett korrekt avgiftsuttag.

Förenklingen av reglerna för socilförsäkringsavgifterna är en viktig förutsättning för den av DEMA-utredningen (riksförsäkringsverkets utredning angående decentralisering av manuella funktioner inom avgiftssystemet: Rapport mars 1978) föreslagna decentraliseringen från riksförsäkringsverket till de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelserna av debitering resp. uppbörd av arbetsgivaravgitter.

Den preliminära arbetsgivaravgiften debiteras f.n. på de inkomstuppgifter som ligger till grund för beräkning av den slutliga avgiften under nästföregående år uppräknade med hänsyn till den beräknade allmänna

Prop. 1980/81: 20 16

löneökningen t.o.m. det aktuetla inkomståret. Trots denna uppräkning

innebär det nuvarande systemet att betydande belopp i arbetsgivaravgifter

betalas in med upp till två års eftersläpning. I den reviderade finansplanen

1980 framhålls att den preliminära uppbörden av arbetsgivaravgifter på

längre sikt bör kunna knytas till den lönesumma som redovisas I samband med källskatteredovisningen (prop. 1979/80:150 bil. I s. 21). Därigenom

skulle i princip nästan all eftersläpning kunna upphöra. Ett genomförande

av pensionskommitténs förslag underlättar en sädan omläggning av debiterings- och uppbördssystemet.

Som tidigare nämnts skiljer sig ATP-avgiften enligt nuvarande regler

från övriga avgifter genom att den inte beräknas på hela bruttolönesum-

man. Beträffande avdragen från bruttolönesumman är man hänvisad till beräkningar som görs av arbetsgivarna. bl.a. över den arbetade tid som en utbetald lön hänför sig till. Myndigheternas möjligheter att kontrollera de uppgifter som arbetsgivarna lämnar härvidlag är i praktiken mycket begränsade. Dagens regelsystem ger således möjligheter till felaktigt eller missledande uppgiftslämnande. Ett genomförande av kommitténs förslag innebär att dessa möjligheter tas bort. Det blir också möjligt att samordna

kontrollen på avgiftsområdet med skattekontrollen på ett effektivare sätt.

Inkomsterna till socialförsäkringen kan förväntas öka, bl.a. till följd av alt den nuvarande eftersläpningen tas bort och att möjligheterna att undandra sig inbetalning av avgifter minskar. Härtill kommer rationaliseringsvinster för säväl företag som myndigheter genom att de administrativa

rutinerna kan förenklas.

Här bör även nämnas att kommittéförslaget mött vissa erinringar. Ett borttagande av basbelopps- och maximeringsavdragen vid fastställandet

av avgiftsunderlaget för ATP-avgiften innebär att det omedelbara samban-

det mellan avgiften och förmånen tas bort i denna del. Vidare har omfördelningseffekterna av ett slopande av basbelopps- och maximeringsavdragen för ATP-avgiften påtalats av flera remissinstanser. Kommitténs beräkningar visar dock att omläggningen för de flesta företag inte nämn-

värt påverkar avgiftsbördan jämfört med nuvarande system. Förändringar-

na skulle normalt röra sig om bråkdelar av en procent av lönesumman. För

egenföretagare som betalar egenavgift grundad på sin egen inkomst kan i

inkomstläget 180000 kr. uppkomma en avgiftsskärpning motsvarande 0.277 av inkomsten och i läget 220000 kr. ca 0.25 26 av inkomsten. I lägre

nomförande av kommitténs förslag kan också i vissa fall leda till marginaleffekter. Självfallet mäste dessa problem beaktas samtidigt som det, med hänsyn till de fördelar jag tidigare nämnt, framstår som angeläget att ett slutligt förslag till ett system för debitering och uppbörd av socialförsäk-

ringsavgifter enligt tidigare nämnda principer kan utformas.

Jag räknar med att återkomma till regeringen i denna fråga.

I avvaktan på en mera genomgripande omläggning av uppbördssystemet

Prop. 1980/81: 20 17

i anslutning till de åtgärder som jag nyss har berört har regeringen den 1 september 1980 på mitt förslag beslutat lägga fram en proposition till riksdagen om höjda räntesatser fr. o. m. den I januari 1981 för den särsktlda avgift som tas ut vid uppbörd av kvarstående arbetsgivaravgifter. Ätgärden torde innebära en inkomstförstärkning på statsbudgeten med ca 60 milj. kr. per år genom ränteeffekten och en minskad eftersläpning.

Prop. 1980/81: 20 18

Bilaga 4.1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att I kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

FE kap.

68 Inom den allmänna försäkringen Inom den allmänna försäkringen skola de beräkningar, som angivas i skall de beräkningar. som anges i

denna lag, göras på grundval av ett denna lag. göras med anknytning

basbelopp. till ett basbelopp.

Basbeloppet fastställes av rege- Basbeloppet fastställs av rege-

ringen för varje månad och utgör ringen för varje månad och utgör

fyratusen kronor multiplicerat med 15400 kronor multiplicerat med det

det tal, vilket angiver förhållandet tal, (jämförelsetal), som anger förmellan det allmänna prisläget under hållandet mellan det allmänna prisandra månaden före den som bas- läget under andra månaden före den beloppet avser och prisläget i sep- som basbeloppet avser och prislätember 1957. Ändring av nämnda get i juni 1980. Därvid skall i enligtal må ej föranleda ändring av bas- het med föreskrifter som meddelas

beloppet, med mindre talet stigit el- av regeringen för tid efter oktober

ler nedgått med minst tre procent 1980 förändringarna i det allmänna sedan närmast föregående ändring prisläget beräknas med bortseende av basbeloppet vidrogs. Det sålun- från indirekta skatter, tullar. avda beräknade basbeloppet avrun- gifter och ändringar i energipriser das till närmaste hundratal kronor. samt tillägg göras för subven-

tioner. Basbeloppet avrundas till

närmaste hundratal kronor.

Basbeloppet tår ändras endast

om jämförelsetalet har ändrats

med minst tre procent sedan när-

mast föregående ändring av basbe-

loppet gjordes.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981 och skall tillämpas första

gången vid fastställande av basbeloppet för januari månad 1981.

! Lagen omtryckt 1977: 630.

Prop. 1980/81: 20 19

Bilaga 4.2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse

Hustrutillägg och kommunalt Hustruullägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tred- bostadstillägg minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades jedel av den del av den pensions-

årsinkomst I vad den må överstiga berättigades årsinkomst som över-

för den som är gift ettusenfemhun- stiger 750 kronor för den som är mt dra kronor och för annan tvåtusen och 76000 kronor och för annan. kronor.

Minskning skall, där rätt till säväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg föreligger, göras först ä bostadstillägget och därefter å hustrutilläg-

get.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981. Äldre bestämmelser gäller i fråga om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg som avser tid före ikraftträdandet.

I fagen omtryckt 1976: 1014,

Prop. 1980/81: 20 20

Bilaga 4.3

Förslag till Lag om ändring i lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring

Härigenom föreskrivs att LL 8 lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse

LS

Delpension fastställs till belopp Delpensionen fastställs tll der som motsvarar 65 procent av den — belopp som motsvarar 50 procent försäkrades pensionsunderlag. av den försäkrades pensionsunder-

lag.

Fastställd delpension anknyts till basbeloppet och omräknas vid förändring av detta.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för den som har rätt till delpension för december månad 1980. under förutsättning att delpensionen grundar sig på ansökan som kommit in till den allmänna försäkringskassan före den I december 1980.

Prop. 1980/81: 20

Bilaga 4.4

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 4 och 4 a §§ lagen (1962:38D) om allmän försäkring! skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelese

19 kap.

4§

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avelt ill sjukförsäkringen enligt I $ eller sjukförsäkringsavgift enligt I & eller sjukförsäkringsavgift enligt

2 § skall utgå med tio och sex tion- 2 8 skall utgå med tio och fen tion-

dels procent av det belopp. varå av- dels procent av det belopp. vara avgiften skall beräknas. För försäkrad giften skall beräknas. För försäkrad som på grund av undantagande en- som på grund av undantagande enligt 11 kap. 7 § ej omfattas av sjuk- ligt Il kap. 7.8 ej omfattas av sjukpenningförsäkringen eller för vilken penningförsäkringen eller för vilken försäkringen enligt 3 kap. 11 § gäl- försäkringen enligt 3 kap. 11 § gäller med karenstid, beräknas dock ler med karenstid. beräknas dock avgift enligt 2 § efter den lägre pro- avgift enligt 2 § efter den lägre procentsats som regeringen celler. efter centsals som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myn- regeringens bemyndigande. myndighet fastställer med hänsyn till dighet fastställer med hänsyn till den inverkan undantagandet eller den inverkan undantagandet eller

karenstiden bedömes få på försäk- karenstiden bedömes få på försäk-

ringens utgifter. Influtna avgifter ringens utgifter. Influtna avgifter fördelas mellan de allmänna försäk- fördelas mellan de allmänna försäkringskassorna till täckande av deras ringskassorna till täckande av deras

utgifter under äret för sjukförsäk- utgifter under äret för sjukförsäk-

ringsförmåner. inberäknat de kost- ringsförmåner. inberäknat de kostnader enligt lagen (1974: 525) om er- nader enligt lagen (1974: 525) om ersättning för viss födelsekontrolle- sättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m., som åvila rande verksamhet m. m.. som åvila kassorna, samt för förvaltning, till kassorna. samt för förvaltning. till den del utgifterna icke täckas av den del utgifterna icke täckas av statsbidrag enligt 7 §. Influtna av- statsbidrag enligt 7 §. Influtna avgifter skola. även täcka de kostna- gifter skola, även täcka de kostna-

der som under året uppkommit för der som under året uppkommit för den allmänna försäkringen för för- den allmänna försäkringen för för-

måner enligt lagen (1954:519) om mäner enligt lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läke- kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. samt för centrala stu- medel m.m. samt för centrala studiestödsnämnden i anledning av att diestödsnämnden i anledning av att

äterbetalningspliktiga studiemedel. äterbetalningspliktiga studiemedel.

som belöpa på studerandes sjukpe- som belöpa på studerandes sjukpe-

I Lagen omtryckt 1977: 630. > Senaste lydelse 1979: 1134.

riod. enligt studiestödslagen riod, enligt studiestödslagen

(1973: 349) icke skola äterbetalas. (1973: 349) icke skola återbetalas.

till den del kostnaderna icke skola till den del kostnaderna icke skola

täckas med statliga medel enligt 7 § täckas med statliga medel enligt 7 §

andra stycket. För reglering av andra stycket. För reglering av över- och underskott skall finnas en över- och underskott skall finnas en fond. benämnd allmänna sjuk- fond, benämnd allmänna sjukförsäkringsfonden. Rege- försäkringsfonden. Regeringen fastställer grunderna för ringen fastställer grunderna för överförandet av medel till och från överförandet av medel till och från fonden. fonden.

I fråga om sjöman som avses I I $ I mom. första stycket lagen (1958: 295) om sjömansskatt beräknas avgiften till sjukförsäkringen enligt procentsals som regeringen eller. efter regeringens bemyndigande. myndighet fastställer. Procentsatsen skall för visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna procentsatsen. Nämnda andet skall svara mot förhållandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska han-

delsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre är, som närmast

föregått det år då procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en bruttodräktighet understigande trehundra registerton. Procentsatsen beräknas med två decimaler.

4a8

Avgift till folkpeasioneringen en- Avgift ull folkpensioneringen en-

ligt I eller 3 § skall utgå med ätta ligt I eller 3 § skall utgå med åtta

och tre tiondels procent av det be- och fyra tiondels procent av det be-

lopp. på vilket avgiften skall beräk- lopp, på vilket avgiften skall beräk-

nas. I fråga om sjöman som avses I nas. I fråga om sjöman som avses i IS I mom. första stycket lagen [8 I mom. första stycket lagen (1958: 295) om sjömansskatt beräk- (1958: 295) om sjömansskatt beräknas dock avgiften efter den lägre nas dock avgiften efter: den lägre procentsats som regeringen eller, procentsats som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande. efter regeringens bemyndigande. myndighet fastställer med motsva- myndighet fastställer med motsvarande tillämpning av 4§ andra rande tillämpning av 4§ andra stycket. AvgHtterna tillföras staten. stycket. Avgifterna tillföras staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bilaga 4:5

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954: 519) om kostnadsfria och prisnedsatta

läkemedel m. m.

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1954: 519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande brdelse Föreslagen lydelse

I 3§

annat fall än vad som avses 12 § Tannat fall än vad som avses 12 8 första stycket äger vid sjukdom den första stycket äger vid sjukdom den

som är omfattad av sjukförsäkring som är omfattad av sjukförsäkring

enligt lagen om allmän försäkring enligt lagen om allmän försäkring

eller här i riket är i allmän eller en- eller här i riket är i allmän eller enskild tjänst vid inköp av läkemedel skild tjänst vid inköp av läkemedel

åtnjuta nedsättning av fastställt pris ätnjuta nedsättning av fastställt pris för samtidigt förskrivna och inköp- för samtidigt förskrivna och inköpta läkemedel med hälften av det be- tå läkemedel med hälften av det belopp varmed priset överstiger fio lopp varmed priset överstiger tjugo kronor och hela det belopp varmed kronor och hela det belopp varmed priset överstiger fyrtio kronor. Är priset överstiger sextio kronor. Är

förskrivning avsedd att expedieras förskrivning avsedd alt expedieras

mer än en gång. skall nedsättningen mer än en gång. skall nedsättningen

hänföra sig till varje avsett expedi- hänföra sig till varje avsett expeditionstillfälle. tionstillfälle.

Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning på skyddsläkemedel som i annat fall än som avses 1 2 § andra stycket förskrives till havande eller ammande kvinna eller barn som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring.

Vad nu sagts om den som är omfattad av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring skall beträffande försäkrad, som är bosatt utom riket. gälla allenast för tid varunder han vistas härstädes.

Från prisnedsättning enligt denna paragraf äger regeringen undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel som i första stycket avses.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

I Senaste lydelse 1977: 526. Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 5

Kommunikations-

departementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 | 1

Bilaga 5

Utdrag

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMEN- TETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Anslagen under kommunikationsdepartementets huvudtitel avser till

helt övervägande delen investeringar i och drift av trafikanläggningar — vägar, järnvägar, flygplatser och farleder samt anläggningar för post- och

telekommunikationer. Dessa anläggningar, som väsentligen finansieras ge-

nom avgifter av olika slag, är nödvändiga för ett effektivt näringsliv. I ett läge då det gäller att särskilt stimulera industriell verksamhet vore det enligt min uppfattning olyckligt att sänka trafikstandarden eller underlåta

att förnya trafikanläggningarna. Jag har därför valt att inte nu föreslå

direkta nedskärningar i anslagen till de större kommunikationsverken.

De förslag till besparingar jag redovisar i det följande kan i stället

karaktäriseras som rationaliseringsåtgärder och omfördelningar inom väg-

väsendet, statens järnvägar, sjöfartsområdet och postväsendet.

Jag lägger stor vikt vid att åtgärder vidtas så att SJ:s ekonomiska mål kan uppfyllas. Med höjda person- och godstaxar kan en relativt snabb resultatförbättring åstadkommas. Nuvarande underskott vid SJ bör enligt

min mening elimineras snarast. Min bedömning är att detta är möjligt inom en fyraårsperiod.

I linje med den fastställda järnvägspolitiken kommer SJ att tillförsäkras ökade resurser för investeringar.

Innebörden av mina förslag är således att satsningen på SJ fullföljs

medan vägbyggnadsanslagen de närmaste åren kommer att ligga på i stort

sett oförändrad nominell nivå.

Jag beräknar att förslagen innebär en sammanlagd besparing för staten på minst 400 milj. kr. budgetåret 1981/82.

I Riksdagen 198081. I saml. Nr 20. Bil. 5

Prop. 1980/81: 20 2

Vägväsendet

[1] Statens vägverks organisation. Inom statens vägverk pågår — på initia-

tiv av verket — en översyn av verkets organisation, personalbehov m. m.

på central, regional och lokal nivå. Vid behandlingen av årets budgetproposition (1979/80: 100, TU 1979/80:9, rskr 1979/80: 222) bedömde riks-

dagen det nödvändigt att vägverket fortsätter rationaliseringen av sin organisation. Regeringen har därefter i regleringsbrev den 12 juni 1980 understrukit vikten av att statens vägverk fortsätter den påbörjade översynen av

verkets organisation. I fråga om driftverksamheten skall vägverket då utgå

anslag under den närmaste femårsperioden. Beträffande verkets byggnadsverksamhet bör utgångspunkten vid organisationsöversynen vara att an-

slaget till statligt vägbyggande kommer att hållas på i stort oförändrad nominell nivå. En fortgående översyn och rationalisering av myndigheternas organisa-

tion och arbetsformer är enligt min mening av väsentlig betydelse för att

hålla nere kostnaderna i statsverksamheten. Rationaliseringen inom väg-

verket innebär ingen förändring av vägverkets decentraliserade organisa-

tionsstruktur. Enligt min mening bör vägverket så långt möjligt påskynda genomförandet av aktuella organisationsförändringar. Det är inte nu möj-

ligt att mera exakt ange storleken av de besparingar som kan uppnås genom en förändrad lokal organisation. Vid ett fullt genomförande av de

aktuella organisationsförändringarna torde en besparing av 10—20 milj. kr.

årligen kunna uppnås. En snabbare genomförd organisationsförändring

kan ge icke oväsentliga besparingar redan under de närmaste åren.

När det gäller vägverkets regionala byggnadsorganisation pågår f.n. en utredning om organisationen av de norra byggnadsdistrikten. Jag räknar med att kunna lägga fram förslag för riksdagen i denna del under 1980/81

års riksmöte.

[2] Den statliga färjeverksamheten. Kostnaderna för driften av rörliga vägbroar och av de allmänna färjorna beräknas uppgå till 133 milj. kr. år 1980,

142 milj. kr. år 1981 och 160 milj. kr. år 1982. Merparten av kostnaderna faller på färjeverksamheten. Även om färjetrafiken successivt har ratio-

naliserats kan det finnas anledning utreda möjligheterna att vidta ytterligare åtgärder i verksamheten för att minska kostnaderna för denna trafik. Detta bör vara möjligt utan att kravet på en grundläggande trafikförsörjning eftersätts. I många fall finns en alternativ väg till färjeförbindelsen. Det finns också möjlighet att överlåta färjedrift til enskilda. I andra fall är

trafikunderlaget under hela eller delar av året mycket svagt varför en indragning av färjeleden helt eller delvis kan aktualiseras. Även för den

berörda färjepersonalen kan en omläggning av trafiken medföra mera mångsidiga arbetsuppgifter.

Prop. 1980/81: 20 3

Mot denna bakgrund — och det statsfinansiella läget — har regeringen i

beslut den 25 september 1980 uppdragit åt statens vägverk att utreda vilka

färjeleder som inte längre kan anses behövas för det allmänna och där en

indragning av färjeleden medfört endast ringa olägenhet för bygden. I uppdraget ingår även att utreda möjligheterna att genom turlisteändringar minska kostnaderna för trafiken vid de färjeleder som bör vara kvar som allmänna och att utreda omfattningen av öppethållandetiderna för de rör-

liga broarna. Vägverket skall också utreda möjligheterna till samt utform-

ningen av ett avgiftssystem för viss färjetrafik, t.ex. för extraturer m. m. som faller utanför vad som kan anses utgöra en grundläggande trafikförsörjning.

I fråga om statsbidragsgivningen till enskilda färjeleder skall motsvarande förutsättningar gälla fr. o. m. bidragsåret 1981.

Jag har överslagsvis funnit att besparingen genom de förordade åtgärder-

na torde kunna uppgå till 15 milj. kr.

[3] Användningen av dubbade bildäck. Av utredningar som genomförts av transportforskningsdelegationen och statens väg- och trafikinstitut framgår

att dubbade bildäck förbättrar väggreppet vid halt väglag men också att de medför ett väsentligt ökat slitage av vägbeläggningarna. År 1974 beräknades de årliga kostnaderna för detta vägslitage till ca 200 milj. kr. Det

förhållandet att det belagda vägnätet årligen har utökats liksom hittillsva-

rande trafikökningar samt kraftigt höjda oljepriser har medfört att väghållarna drabbats av väsentligt höjda kostnader för dubbdäcksslitaget. Denna utveckling kan förväntas fortsätta. De förslitna beläggningarna påverkar även trafiksäkerheten i negativ riktning med bl. a. större risker för vattenplaningsolyckor.

Regeringen har därför i beslut den 4 september 1980 uppdragit åt statens vägverk att i samråd med trafiksäkerhetsverket och statens väg- och trafik-

institut utreda och genomföra sådana åtgärder som minskar beläggningsslitaget till följd av användningen av dubbade däck. I uppdraget ingår att utreda olika sorts väghållningsåtgärder som minskar behovet av dubbade däck.

I anslutning till denna översyn kommer även gällande normer för dubbade däck att ses över. Dubbarnas antal, vikt, utstick, infästning i däcken

m.m. påverkar slitaget. Nya normer bör fastställas snarast. På sikt kan

även typprovning av dubbade däck komma att införas. Det är angeläget att dubbdäckens negativa effekter begränsas samtidigt som de positiva i möj-

lig mån bibehålls. Stora årliga besparingar bör härigenom kunna uppnås

vartill kommer de bränslebesparingar som kan bli följd av åtgärderna.

[4] Vägbyggnadsverksamheten. Den rådande budgetsituationen medför att

besparingar bör prövas även inom vägbyggnadsverksamheten. Flerårsoch fördelningsplanerna för åren 1979-1988 har bascrats på regeringens

Prop. 1980/81: 20 4

direktiv om en årlig medelstillverkning av 900 milj. kr. resp. 350 milj. kr. i 1979 års prisnivå. Byggandet av statliga samt statskommunala vägar under åren 1979 och 1980 följer i stort de fastställda planerna bl. a. med hjälp av

medel som anvisats av arbetsmarknadsskäl. De föreskrifter som regering-

en lämnat i årets regleringsbrev — innebärande att vägverket bör räkna med i stort sett nominellt oförändrade byggandeanslag — kommer att

medföra att endast ca hälften av de återstående objekten i flerårsplanen

kan byggas under planperioden.

I tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1980/81 avser jag ta upp frågan om finansieringen av en ny bro till Tjörn. Vägverket har

beräknat att de totala kostnaderna för återuppförande av en ny bro över

Askeröfjorden jämte tillfartsvägar samt den tillfälliga färjeförbindelsen kommer att uppgå till ca 210 milj. kr. fram till år 1982. I regeringsbeslut den 19 juni 1980 gavs vägverket bemyndigande att upphandla en ny bro inkl.

vissa anslutningsvägar inom en kostnadsram av 112 milj. kr. i 1980 års prisnivå. Denna kostnadsram torde — med nuvarande prisutveckling —

medföra en upparbetad kostnad av ca 135 milj. kr. fram till färdigställandet av den nya broförbindelsen vid årsskiftet 1981—282.

För den statliga vägbyggnadsverksamheten kommer byggandet av en ny bro till Tjörn att innebära att vissa ordinarie vägbyggnadsmedel får tas i anspråk för brobyggnationen. Kostnaderna för den tillfälliga färjeförbin-

delsen räknar jag med att vägverket kan inrymma inom tillgängligt driftanslag. Genom besparingar. omprioriteringar och senareläggningar inom an-

slagen till drift och byggande av statliga vägar beräknas sammanlagt tillkommande utgifter på i storleksordningen 75 milj. kr. kunna undvikas. Denna omfördelning av medel kommer dock att innebära en senarelägg-

ning av byggobjekt med 15 milj. kr. från år 1980 till år 1981 samt med 50 milj. kr. från år 1981 till år 1982 i förhållande till flerårsplanen. Under år

1982 kommer inga nya vägbyggnadsobjekt att påbörjas.

Det är också möjligt att spara medel genom cen senareläggning även av statskommunala väg- och gatubyggnadsobjekt. En senareläggning av kommunala vägutbyggnader medför även vissa mindre besparingar hos kom-

munerna eftersom de statliga bidragen täcker 95 Z av de bidragsgrundande

kostnaderna. En senareläggning av kommunala vägbyggnadsobjekt innebär att den utbyggnadstakt som anges i fördelningsplan för åren 1979-1988

inte kan hållas. Jag avser att minska ca 10—1572 på nuvarande anslags-

nivå. Det innebär en besparing av ca 50 milj. kr. under anslaget för budgetåret 1981/82 motsvarande det belopp som beräknas vara disponibelt

för igångsättning av objekt enl. fördelningsplanen. Senareläggningar av byggobjekt kommer då att beröra bidragsåret 1982 och åren därefter. För

år 1981 har 350 milj. kr. anvisats för byggande av statskommunala vägar. Detta belopp är lägre än vad som framgår av regeringens anvisningar för upprättandet av fördelningsplan för åren 1979—1988. Enligt dessa anvisningar skall fördelningsplanen upprättas med utgångspunkt från ett anslag

Prop. 1980/81: 20 5

av 350 milj. kr. i 1979 års prisnivå. Jag har inte funnit det rimligt att

aktualisera besparingar, utöver den minskning av byggandet som sker i förhållande till fördelningsplanen, redan under bidragsåret 1981 med hän-

syn till dels pågående vägbyggnationer, dels den planeringstid som erford-

ras för denna typ av investeringar.

Jag hemställer att regeringen

dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har anfört om organisa-

tionsförändringar inom vägverket

dels låter riksdagen ta del av vad jag i övrigt har anfört om vägvä-

sendet.

Statens järnvägar

[5] Strukturplan för SJ

Den nya järnvägspolitiken

Det av riksdagen år 1979 fastlagda målet för den statliga trafikpolitiken

är att ge landets olika delar en tillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader. Detta kräver en samhällsekono-

miskt effektiv fördelning av transportarbetet mellan olika transportmedel. Effektiviteten främjas enligt beslutet bäst av en fri konkurrens och samverkan mellan olika trafikmedel och trafikföretag inom de ramar som samhäl-

let drar upp för verksamheten. Avgifterna för en individuell resa eller

transport skall så långt möjligt anpassas till de samhällsekonomiska mar-

ginalkostnaderna för att transportresurserna skall kunna utnyttjas effektivt.

Järnvägsnätet måste enligt det trafikpolitiska beslutet även i fortsättningen utgöra stommen i person- och godstrafiken, bl.a. med hänsyn till

miljön, energin och trafiksäkerheten. Enligt beslutet är det väsentligt att satsningen på järnvägen sker så att dess förutsättningar att göra sig gällande på ett samhällsekonomiskt sätt ökar. Förutom taxeåtgärder pekade

trafikutskottet på betydelsen av att även andra åtgärder vidtas för att

åstadkomma ett mer effektivt utnyttjande av järnvägen och öka dess attraktivitet och konkurrensförmåga i fråga om såväl person- som godstrafik. Särskilt underströks investeringarnas betydelse i sammanhanget. Andra viktiga åtgärder som framhölls var t.ex. ökat samarbete med andra

trafikföretag, förstärkt marknadsföring och förbättringar av servicen gent-

emot både resenärer och godstrafikanter. När det gällde godstrafiken

pekade utskottet särskilt på de möjligheter till ytterligare effektivisering av

transportsystemet och de utomordentliga förutsättningar att erbjuda olika transportköpare samlade transportlösningar som ett utvidgat samarbete mellan de i SJ-koncernen ingående företagen borde kunna ge. 1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. Bil. 5

Prop. 1980/81: 20 6

För att skapa en fast grundval för SJ:s långsiktiga planering av persontrafiken avgränsades vidare genom det trafikpolitiska beslutet ett s.k. riksnät för persontrafiken bestående av affärsbanenätet och vissa förhål-

landevis trafikstarka bandelar tillhörande det ersättningsberättigade ban-

nätet. När det gäller persontrafiken på övriga bandelar kan enligt riksda-

gens beslut denna ersättas med landsvägstrafik om de regionala trafikhuvudmännen så önskar. Det trafikpolitiska beslutet innebär att det trafikgrensvisa kostnadsansvaret för vägtrafiken och järnvägstrafiken enligt 1963 års riktlinjer har

slopats. För järnvägens del har detta medfört att järnvägstrafiken, som har en förhållandevis stor andel fasta kostnader avlastats en del av dessa. Kostnadsavlastningen har möjliggjort att SJ:s prissättning bättre kunnat

anpassas till de samhällsekonomiska marginalkostnaderna. Genom kostnadsavlastningen har SJ fått möjlighet att generellt sänka priset på tågresor och dessutom införa särskilda lågpriser under de veckodagar då kapaci-

tetsöverskott normalt föreligger. Inom godstrafiken har SJ sedan länge använt sig av prisdifferentiering genom sin rätt att ge kommersiellt motiverade rabatter.

Varje trafikgrens särskilda förutsättningar och fördelar skall enligt de

trafikpolitiska riktlinjerna utnyttjas så effektivt som möjligt. I enlighet härmed bestämdes kostnadsavlastningen så att SJ fick kompensation inte

bara för sådana prisnedsättningar i persontrafiken. som bedömdes före-

tagsekonomiskt omotiverade, utan också för vissa olönsamma verksamheter och andra ekonomiska belastningar som har ålagts SJ och som

saknar motsvarighet hos konkurrerande transportföretag. Dessa åtaganden har således befunnits samhällsekonomiskt motiverade. Hit hör bl. a.

pensionärs- och studeranderabatterna samt kostnader för drift, underhåll

och förnyelse av plankorsningar mellan järnväg och väg.

Trafikföretagen, vare sig de är affärsverk eller enskilda företag, arbetar

på transportmarknaden under krav på företagsekonomisk lönsamhet. Det-

ta utesluter emellertid inte att det allmänna kan köpa tjänster av trafikföretagen. Exempel på detta är den statliga ersättningen till SJ:s trafik på den olönsamma delen av järnvägsnätet samt bidragen till regional och lokal

kollektiv trafik.

Även om SJ avlastats betalningsansvaret för vissa fasta kostnader skall

övriga kostnader täckas med intäkter från marknaden eller från det all-

männa för köp av vissa tjänster. Detta har också slagits fast i det trafikpoli-

tiska beslutet. Genom beslutet har därmed fastställts att SJ även fortsättningsvis skall drivas som ett affärsverk vilket innebär att SJ inom de av

samhället uppdragna ramarna och med de av riksdagen beslutade ersättningarna för avgränsade tjänster skall drivas efter företagsekonomiska principer på samma sätt som andra statliga och privata trafikföretag.

Det ekonomiska målet för SJ innebär att intäkterna från verksamheten inkl. driftersättningen för trafiken på det ersättningsberättigade nätet varje

Prop. 1980/81: 20 7

år skall täcka verksamhetens kostnader inkl. avskrivningar på tillgångarnas återanskaffningsvärde och därutöver ge en förräntning som motsvarar

räntan på det disponerade statskapitalet. Med tanke på de kraftiga kon-

junkturvariationer som normalt präglar SJ:s trafik gäller förräntningskravet som ett genomsnitt för en konjunkturcykel. Detta innebär att SJ under perioder av högkonjunktur bör redovisa överskott som överstiger förräntningskravet.

Under perioden 1972/73—-1975/76 hade SJ en relativt stabil ekonomi, vilket innebar kostnadstäckning och att genomsnittligt ca 3/4 av förränt-

ningskravet kunde uppfyllas. Därefter har emellertid resultatet försämrats

kraftigt och under de senaste budgetåren har SJ redovisat betydande

underskott. Trots konjunkturuppgången och den därmed sammanhängande trafikökningen på godssidan samt den kraftiga resandeökningen efter

lågprissatsningen uppvisade SJ ett underskott på ca 211 milj. kr. under budgetåret 1979/80.

Trots taxehöjningarna sommaren 1980 och den förhållandevis positiva konjunkturutvecklingen beräknas SJ:s underskott — om inga åtgärder vid-

tas — komma att uppgå till närmare 430 milj. kr. under budgetåret 1980/81, vilket tillsammans med förräntningskravet ger ett totalt underskott på

drygt 600 milj. kr.

SJ:s resultat före bokslutsdispositioner (milj. kr.)

+ Efter kostnadsavlastning om 150 milj. kr. i form av minskade avskrivningar och 65 milj. kr. i form av minskat förräntningskrav. ++ Efter kostnadsavlastning om 160 milj. kr. i form av minskade avskrivningar och 71 milj. kr. i form av minskat förräntningskrav.

I sammanhanget kan nämnas att SJ i en skrivelse till regeringen den 22 augusti 1980 hemställt om att få höja taxorna i persontrafiken på järnväg och I busstrafiken fr. o. m. den I december 1980 och i godstrafiken från den I november 1980. Regeringen har den 25 september 1980 godkänt att taxorna höjs i huvudsak enligt SJ:s förslag. SJ:s intäkter under budgetåret 1980/81 väntas därigenom öka med ca 226 milj. kr., vilket minskar ovan nämnda underskott i motsvarande mån.

Prop. 1980/81: 20 8

Åtgärder för att förbättra SJ:s ekonomi

Den negativa resultatutvecklingen vid SJ är mycket oroande. Om SJ

som är ett av de prisledande företagen på delar av den svenska transportmarknaden fortlöpande driver sin verksamhet med betydande underskott

föreligger bl. a. en påtaglig risk för att prisbildningen på transportmarknaden blir snedvriden och investeringar och transportmönster anpassas till en ineffektiv fördelning av transportarbetet. För att undvika skadeverkningar på transportsektorn är det därför av stor vikt att underskottet i SJ:s

verksamhet snarast elimineras. För att långsiktigt behålla järnvägen som ett effektivt transportmedel är

det enligt min mening angeläget att det finns ett incitament för SJ att uppfylla sitt av statsmakterna uppsatta resultatkrav. Skulle detta incitament försvinna, vilket är en uppenbar risk om SJ:s underskott fortsätt-

ningsvis tillåts ligga på en hög nivå, kan järnvägens service till såväl

näringsliv som resenärer påtagligt komma att försämras.

Jag anser att huvudstrategin för att lösa SJ:s problem ligger i att investera, öka marknadsandelar och utveckla nya transportprodukter. Hårda

rationaliseringar krävs på de områden som lämnar stora underskott. Jag vill mot bakgrund av vad som tidigare har anförts också understryka de negativa konsekvenser på statsbudgeten som uppstår när SJ inte förmår

uppfylla resultatkravet. För att balansera underskotten i järnvägstrafiken har regeringen under senare år medgett SJ att sätta ned sina avskrivningar.

Med stöd av riksdagens beslut har också SJ:s förräntningspliktiga statskapital skrivits ned med motsvarande belopp. Denna typ av åtgärder, som

inte skall förväxlas med den avlastning av en del av SJ:s fasta kostnader som riksdagen beslutat om, har inneburit att SJ:s underskott i efterhand har täckts med medel från statsbudgeten och därmed att underskottet i statsbudgeten ökat i motsvarande grad.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget, det trafikpolitiska beslutet och den ordning som slagits fast för affärsverken kan det inte accepteras att SJ fortsättningsvis drivs med underskott. Jag vill också erinra om att i

1980 års budgetproposition (prop. 1979/80: 100, bil. 9) underströks att det

är av yttersta betydelse att den nuvarande resultatbristen nedbringas ge-

nom fortsatta rationaliseringar, en aktiv marknadsföring, investeringar och

taxehöjningar.

Åtgärder måste således snabbt vidtas för att SJ:s ekonomiska mål skall kunna uppnås. I samband med det trafikpolitiska beslutet uttalade trafik-

utskottet beträffande järnvägens framtida möjligheter att SJ bör ha goda

möjligheter att utveckla både sin person- och godstrafik till gagn för med-

borgarna och näringslivet i olika delar av landet. Jag delar helt denna

uppfattning. Järnvägens konkurrensmöjligheter både i fråga om inrikes och utrikes transporter måste nämligen på sikt bedömas som gynnsamma. Inte minst bör utvecklingen på energiområdet med successivt ökande priser på

Prop. 1980/81: 20 9

oljeprodukter kunna bidra till att stärka järnvägens konkurrenskraft gent-

emot framför allt den långväga lastbilstrafiken. Den ökande förädlingsgraden i näringslivet och den generellt sett högre räntenivån som nu gäller ställer emellertid ökade krav på transporternas kvalitet, vilket SJ bör ha goda möjligheter att tillgodose genom ökad satsning på bl. a. regularitet,

punktlighet och snabbhet. Jag ser det vidare som angeläget att SJ ges möjligheter att genom fortsatt marknadsanpassning ytterligare öka kapacitetsutnyttjandet och förbättra resultatet. Härtill kommer de betydande tekniska utvecklingsmöjligheter som finns på järnvägstrafikområdet.

Det är angeläget att SJ har sådana resurser att nu nämnda möjligheter kan tas tillvara. SJ:s ledning har ett särskilt ansvar för att sådana resurser

finns.

Det ankommer i hög grad på SJ självt att forma verksamheten för

framtiden. Inom SJ pågår också en verksamhets- och organisationsöversyn som syftar till att ge svar på hur företaget under 1980-talet på effekti-

vast möjliga sätt skall kunna svara upp mot de olika krav som ställs. Inom

ramen för denna översyn behandlas också SJ:s resultatproblem med sikte på att nå ekonomisk balans så snart som möjligt. Jag fäster stor vikt vid verksamhetsöversynen och de åtgärder som kan komma att aktualiseras

som en följd härav. Av speciellt intresse är den analys av olika rörelsegrenars resultat och den inventering av möjligheterna att organisatoriskt främja marknadsföring och marknadsanpassning som får antas bli ett resultat av översynen. Av intresse är också frågan om resultatansvarets utform-

ning på olika nivåer och inom olika verksamhetsområden. Härutöver krävs

emellertid även åtgärder från statsmakternas sida för att ge SJ de nödvän-

diga arbetsförutsättningarna i form av investeringsmedel, möjligheter till

taxeförändringar etc.

För att SJ:s ekonomiska mål skall nås, obalans på transportmarknaden undvikas och belastningen på statsbudgeten minskas krävs enligt min mening en samlad strukturplan bestående av en kombination av åtgärder som bör vidtas dels av SJ, dels av statsmakterna. Jag kommer i det

följande att redovisa en sådan plan och de åtgärder som jag bedömer nödvändiga inom ramen för denna. I planen behandlas rationaliseringsar-

betet vid SJ, omfattningen av SJ:s investeringar samt prissättningen i

Järnvägstrafiken.

Rationaliseringar

Under senare år har SJ hållit tillbaka takten i rationaliseringarna, vilket

bidragit till den negativa resultatutvecklingen vid SJ. Jag bedömer därför

en ökad rationaliseringstakt vara en grundförutsättning för att åstadkom-

ma förbättringar i SJ:s ekonomi.

Jag är medveten om det omfattande nyrekryteringsbehov som följer med

de stora pensionsavgångarna och de stora kostnader för rekrytering och

Prop. 1980/81: 20 10

utbildning som SJ därmed på kort sikt åsamkas. Under de närmaste åren räknar SJ med att behöva nyrekrytera 2000-3000 personer per år. De extraordinära utbildningskostnaderna väntas under de närmaste åren komma att öka till inemot 100 milj. kr. per år. När nyrekryteringen återtagit normala proportioner bör därför SJ:s kostnadsutveckling kunna bli gynnsammare. De kortsiktiga problemen får emellertid inte innebära att ansträngningarna att rationalisera SJ:s verksamhet avstannar.

Rent allmänt krävs inom samtliga SJ:s verksamhetsområden en intensifierad kostnadsjakt i syfte att effektivisera järnvägstrafiken. Produktiviteten måste ökas ytterligare genom bl.a. en effektivare organisation och ett bättre utnyttjande av personal och materiel. Detta bör vara möjligt genom en återhållsam nyrekrytering och ett omfattande rationaliseringsprogram. SJ:s totala personalstyrka bör härigenom kunna nedbringas ytterligare. Det ankommer på SJ att vidta de åtgärder som bedöms vara företagsekonomiskt motiverade.

Av vikt i det fortsatta rationaliseringsarbetet är att ny personalbesparande teknik införs. Det gäller bl. a. en fortsatt utbyggnad av fjärrblockeringssystemet och av det på vissa platser redan införda systemet med rangerbromsar som ersätter manuell bromsning av godsvagnar. Vidare gäller det utbyte av äldre signalställverk mot datorbaserade verk som bättre motsvarar kraven på störningsfri trafik på större bangärdar.

Enligt min mening är det vidare av största vikt att SJ får ökade förutsättningar att anpassa sin verksamhet och organisation till marknadens krav. Det är ofrånkomligt att vissa enligt SJ företagsekonomiskt motiverade åtgärder kommer i konflikt med de samhällsekonomiska intressena. En av grundprinciperna enligt det trafikpolitiska beslutet är också att SJ skall få särskild ersättning för sådana företagsekonomiskt olönsamma tjänster som statsmakterna vill upprätthålla av samhällsekonomiska skäl. Detta innebär att i den mån SJ i framtiden kan komma att åläggas att bedriva företagsekonomiskt olönsam verksamhet och belastas med kostnader som saknar motsvarighet hos konkurrerande företag så får statsmakterna pröva frågan om ersättning. Sådan ersättning bör i varje särskilt fall baseras på av SJ utförda kostnadsberäkningar. Fördelen med detta förfarande är bl. a. att kostnaderna redovisas öppet och inte döljs i ett ospecificerat resultatunderskott.

Såväl tågdriften totalt som terminalverksamheten måste effektiviseras. De största möjligheterna finns inom godstrafiken där bl.a. transporter i hela tåg eller med avdelade vagnar i slutna omlopp erbjuder stora möjligheter till ökad effektivitet. Dessa s.k. systemtransporter som hittills varit vanliga när det gäller transporter av malm och skogsprodukter bör kunna utvidgas till att omfatta även andra branscher. Likaså bör en utbyggnad av trafiken med enhetslaster kunna bidra till ökad effektivitet i godstrafiken.

En stor del av SJ:s underskott är att hänföra till styckegodstrafiken. Belastningen på SJ:s ekonomi från denna verksamhet uppgick år 1978 till

Prop. 1980/81: 20 1

70 milj. kr. enligt SJ:s beräkningar. För innevarande budgetår kan underskottet uppskattas till inemot 100 milj. kr. En av orsakerna till den bristande lönsamheten, förutom minskad rationaliseringstakt. är att den skärpta konkurrensen från lastbilssidan har lett till en prispress på styckegodsmarknaden.

Frågan om den fortsatta inriktningen av styckegodstrafiken på järnväg

utreds f.n. inom SJ.

Enligt min mening är det nödvändigt att åtgärder snabbt vidtas för att

åstadkomma effektivitet och därmed ökad lönsamhet i styckegodstrafiken.

Målet bör vara att denna trafik utöver särkostnadstäckning skall ge ett tillfredsställande täckningsbidrag till SJ:s gemensamma kostnader. För att

åstadkomma detta krävs omfattande rationaliseringar.

Omläggningar i styckegodstrafiken, utbyggnaden av fjärrblockeringen och ändringar 1 näringslivsstrukturen kan förorsaka nödvändiga

stor del är det härvid enbart fråga om att anpassa verksamheten till en ändrad efterfrågan från trafikanternas sida. Jag vill i sammanhanget erinra

om att kommuner som fått underrättelse om att SJ har för avsikt att lägga

ned ett eller flera trafikslag vid en station, har möjlighet att direkt hos regeringen begära prövning av den planerade omläggningen. I de fall

regeringen ålagt SJ att bibehålla viss olönsam verksamhet, utgår ersättning

för driftunderskottet.

De för SJ nödvändiga serviceförändringarna i styckegodstrafiken på

järnväg bör enligt min mening kunna genomföras utan att kundernas behov

av en tillfredsställande styckegodsservice eftersätts. Detta kan exempelvis

ske genom ett utökat samarbete mellan SJ och andra transportföretag.

Ett effektivt utnyttjande av SJ:s godsvagnspark är av avgörande betydelse för ekonomin i järnvägstrafiken. Ett högre utnyttjande av vagnparken är ett direkt alternativ till att investera i ytterligare vagnar.

I genomsnitt lastas en godsvagn vid SS endast ca 4 gånger per månad. Åtgärder för att öka vagnomloppet bedömer jag därför vara bland de mest angelägna inom ramen för SJ:s rationaliseringsarbete på godstrafikomrädet. Enligt min mening är det exempelvis väsentligt att SJ har ett väl fungerande system för transportövervakning. I sammanhanget kan nämnas

att riksrevisionsverket i en revisionsrapport, (1980: 192) SJ:s investeringar i standardgodsvagnar, anser att det finns goda möjligheter för SJ att få god

ekonomisk utdelning av investeringar i informationssystem och admini-

strativa system för att förbättra utnyttjandet av godsvagnsparken.

Ett annat område inom vilket jag bedömer rationaliseringsmöjligheterna vara stora är SJ:s verkstadsrörelse. F.n. finns en relativt stor överkapacitet framför allt när det gäller lokaler. Det kan nämnas att SAMVERK-

utredningen i sitt betänkande (DsK 1980:4) Fordonsunderhåll i statliga

verkstäder behandlat frågan om att öka och utjämna beläggningen i de

statliga verkstäderna. Utredningens förslag remissbehandlas för närvaran-

de,

Prop. 1980/81: 20 DJ

Riksdagen har genom det trafikpolitiska beslutet fastlagt en särskild handläggningsordning för nedläggning av olönsam järnvägstrafik. Genom beslutet har när det gäller persontrafiken de regionala trafikhuvudmännen

fått ett stort inflytande på den framtida utformningen och omfattningen av

det trafiksvaga bannätet.

När det gäller godstrafiken kommer regeringen att pröva frågan om den framtida trafikeringen på de trafiksvagaste banorna på grundval av dels

vissa tekniska och företagsekonomiska uppgifter som SJ redovisar, dels en

övergripande samhällsekonomisk bedömning i vilken även konsekvenser-

na för försvarsberedskapen vägs in.

Den framtida verksamhetens omfattning och inriktning vid SJ kommer i

hög grad också att styra SJ:s organisation. Den inom SJ pågående verk-

samhetsöversynen innefattar bl.a. en översyn av hur organisationen skall anpassas för att bli så effektiv som möjligt. Syftet är bl. a. att göra organisationen mer resultat- och marknadsanpassad. SJ avser att under år 1981

till regeringen redovisa förslag till framtida organisation. Jag återkommer därför till denna fråga senare.

Jag kommer med början i 1981 års budgetproposition att närmare redo-

göra för de av SJ planerade rationaliseringarna och deras effekter.

Långsiktig investeringsplan

SJ:s investeringar finansieras nästan uteslutande över statsbudgeten.

Investeringsmedlen utgörs dels av riksdagen medgivna investeringsramar, dels av tidigarelagda industribeställningar och anläggningsarbeten som ett led i regeringens sysselsättningspolitik. Det bör därvid framhållas att SJ finansierar en stor del av investeringsramen via avskrivningar och därmed

med driftintäkter. Vidare får SJ under innevarande budgetår enligt regeringens beslut långtidsförhyra rullande materiel eller träffa hyresköpsavtal

avseende sådan materiel inom en ram av 55 milj. kr. om detta skulle vara

ekonomiskt förmånligare än den normala kostnaden för statliga upplåning

och bidrar till att förbättra SJ:s ekonomiska resultat. Totalt sett har SJ:s

investeringar ökat i reala termer under andra hälften av 1970-talet.

Huvuddelen av SJ:s investeringar har av lönsamhetsskäl koncentrerats till affärsbanenätet. Sedan 1970-talets början har dock andelen investering-

ar som är att hänföra till det ersättningsberättigade nätet ökat kraftigt Budgetåret 1970/71 var andelen knappt 372, vilket skall jämföras med drygt 892 innevarande budgetår. För upprustningen av inlandsbanan har exempelvis krävts ökade resurser sedan arbetena påbörjades budgetåret

1976/77. Samtliga investeringar i fasta anläggningar på det ersättningsberättigade nätet direktavskrivs och belastar således statsbudgeten direkt.

Som underlag för regeringens ställningstagande till SJ:s långsiktiga in-

vesteringsbehov krävs ett detaljerat material. Regeringen gav mot denna bakgrund i november 1979 SJ i uppdrag att utarbeta och för regeringen

Prop. 1980/81: 20 13

redovisa en långsiktig, projektindelad plan över SJ:s tinvesteringsbehov under den närmaste tioårsperioden. I detta uppdrag angavs att SJ också skulle beakta det i september 1979 givna uppdraget att dels upprätta ett särskilt investeringsprogram för upprustning av sådana trafiksvaga bandelar som ingår i riksnätet för persontrafiken, dels utreda de framtida förutsättningarna för den gods- och persontrafik på järnväg som berör Stockholmsregionen. I det förstnämnda uppdraget ingick också att upprätta förslag med hänsyn till den av riksdagen fastlagda målsättningen om en

fortsatt målmedveten upprustning av inlandsbanan.

SJ har i juni 1980 genom överlämnande av Långsiktig investeringsplan m.m. för SJ samt Särskilt investeringsprogram för upprustning av vissa

trafiksvaga bandelar m. m. slutfört dessa båda uppdrag. SJ:s investeringsplan omfattar tioårsperioden 1981/82—1990/91. SJ har i

enlighet med regeringens direktiv för utredningsarbetet studerat och redovisat fyra alternativa investeringsramar (inkl. leasing) räknade i reala termer varvid utgångspunkten är regeringens förslag i proposition 1979/

80: 100, dvs. 1325 milj. kr i 1980/81 års prisnivå med viss möjlighet till

extern finansiering. Alternativen är en med 526 årligen ökad ram, en med 5976 årligen ökad ram under de första fem åren och en därefter oförändrad ram, en oförändrad årlig investeringsram samt en med 5 96 årligen minskad ram under de första fem åren och en därefter oförändrad ram. Till dessa alternativ har SJ lagt ett eget femte alternativ, av SJ betecknat som huvudalternativ, vilket enligt SJ anger de investeringsbehov som SJ:s nu gällande trafikprognoser motiverar.

Det bör påpekas att SJ under utredningsarbetet beräknade den totala investeringsomfattningen under budgetåret 1980/81 till 1435 milj. kr. Den beslutade omfattningen inkl. extern finansiering genom leasing uppgår till ca 1380 milj. kr. .

SJ anser att verket under de närmaste åren står inför stora investeringar

på en rad olika områden. Betydande investeringar krävs för en fortsatt utbyggnad av linjenätets och terminalernas kapacitet, standard och säkerhet, fortsatt utbyggnad och modernisering av tele- och eldriftsanläggningarna och fortsatt förbättring av arbetsmiljön. Likaså föreligger enligt SJ ett stort behov av fler och modernare lok, motorvagnar samt gods- och personvagnar. SJ räknar 1 sitt huvudalternativ med ett totalt resursbehov under tioårsperioden om ca 22 miljarder kr.

I sammanhanget bör nämnas att en mycket stor del av SJ:s investeringar

avser redan ingångsatta arbeten och gjorda beställningar. Under inneva-

rande budgetår utgör dessa investeringar enligt SJ:s beräkningar ca 60 90 av den totala investeringsvolymen.

Enligt min mening är SJ:s investeringar av stor betydelse för möjligheterna att förbättra SJ:s ekonomi. En förutsättning för att SJ skall kunna rationalisera sin verksamhet är att SJ tilldelas tillräckligt med investeringsmedel. SJ måste dessutom kunna genomföra de investeringar som krävs

Prop. 1980/81: 20 14

för att möta de kvantitets- och kvalitetskrav som n ställs på såväl person-

na under de närmaste åren bör öka i 1 reala t termer.

Min bedömning är att ökningstakten i trafikefterfrågan kommer att ligga

på en något lägre nivå än den SJ anger i sina framtidsbedömningar. Fram-

för allt gälter detta godstrafiken. Härtill kommer att jag bedömer möjlighe-

terna vara goda att genom ett effektivare utnyttjande än i dag av framför allt vagnar i godstrafiken hålla nere investeringarna i rullande materiel. Mot den bakgrunden bedömer jag det inte nödvändigt att SJ:s planering inriktas på en så hög investeringsvolym som anges i SJ:s huvudalternativ.

Enligt min mening synes det rimligt, med hänsyn till att investeringarna

under tidigare år varit eftersatta, att som planeringsram för SJ:s investeringar räkna med en i reala termer genomsnittlig årlig ökning av den totala investeringsvolvmen om 5 per år under den närmaste femårsperioden.

Härigenom räknar jag med att den helt övervägande delen av de investeringsprojekt som SJ tagit upp i sitt huvudalternativ kan realiseras. En viss

omprioritering blir dock nödvändig. De säkerhetsinvesteringar som be-

hövs enligt SJ kommer dock att kunna utföras. Den exakta storleken av

investeringsvolymen vid SJ får fastställas på sedvanligt sätt i samband med

det årliga budgetarbetet.

Med hänsyn till den osäkerhet som vidlåder framtidsbedömningarna

inom transportsektorn i ett så långt tidsperspektiv som till år 1990 är jag f.n. inte beredd att ange någon planeringsram för investeringsutvecklingen för den senare delen av 1980-talet. För ett ställningstagande till investe-

ringsvolymen efter år 1985 krävs ytterligare underlag. Bl. a. bör effekterna av de åtgärder som måste vidtas för att genomföra strukturplanen för SJ

avvaktas. Utvecklingen av SJ:s ekonomi under de närmaste åren blir

därför av stor betydelse för vilken investeringsomfattning som blir nödvändig i under den senare delen av 1980-talet.

Jag vill redan nu betona att SJ:s investeringar även i framtiden i allt väsentligt bör finansieras över statsbudgeten. Leasing medför i regel högre kostnader för SJ men utgör enligt min mening i vissa fall ett viktigt komplement till den sedvanliga finansieringsformen. SJ får självt på kommerstella grunder och inom den av statsmakterna angivna ramen avgöra fördelningen mellan finansiering genom EUROFIMA och konventionell leasing.

Jag vill i sammanhanget också peka på möjligheten att använda järnvägsinvesteringar i regional- och sysselsättningspolitiskt syfte. Genom SJ:s

långsiktiga investeringsplan har erhållits ett bättre underlag för att kunna

bedöma vilka objekt som kan bli aktuella. Det ankommer på SJ att tillsam-

mans med AMS närmare analysera SJ:s investeringsplan utifrån denna utgångspunkt.

För att SJ:s ekonomiska mål skall kunna uppnås krävs att SJ:s resurser koncentreras till de mest lönsamma investeringarna. Härutöver finns de

Prop. 1980/81: 20 15

investeringar som kan ha starkt intresse från samhällsekonomiska eller andra utgångspunkter. Som underlag för den fortsatta investeringsplaneringen bör SJ utarbeta bättre metoder för en angelägenhetsgradering mel-

lan olika projekt. Enligt min mening är det av största vikt att ett bättre underlag för att kunna bedöma investeringarnas effekter för såväl kostnader som intäkter tas fram av SJ. Härvid bör eftersträvas att effekter på såväl kort som lång sikt skall kunna bedömas. Jag utgår från att SJ inom ramen för den pågående verksamhetsöversynen behandlar denna fråga.

Jag kommer i 1981 års budgetproposition att närmare behandla den

långsiktiga investeringsutvecklingen vid SJ och de olika investeringsområ-

den och enskilda investeringsobjekt som är av större betydelse för SJ:s

utveckling. I det sammanhanget kommer jag bl.a. att ta upp behovet av

säkerhetsinvesteringar vid SJ.

Taxepolitik och prissättning

De åtgärder jag berört i det föregående bör enligt min mening sammantagna kunna leda till en väsentlig förbättring av SJ:s ekonomi under de närmaste åren. Med hänsyn till det stora underskott som nu föreligger

krävs emellertid också taxehöjningar och en ökad prisdifferentiering i

person- och godstrafiken.

För såväl persontrafiken som godstrafiken gäller att regeringen fast-

ställer en maximitaxa medan SJ får medge de rabatter och andra nedsätt-

ningar av taxan som är kommersiellt motiverade. Endast vid nägra tillfällen under senare år har regeringen med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen i samhället dels medgett något lägre höjningar än vad SJ begärt, dels senarelagt höjningarna ett par månader i förhållande till SJ:s förslag.

I prissättningen inom persontrafiken gäller principen om enhetlighet i tid och rum inte bara för enkla biljetter. tur- och returbiljetter, månadsbiljetter och årskort — utan också för vissa generella kommersiellt motiverade rabatter, t. ex. barn- och familjerabatterna samt de olika rabattkorten.

Det i juni 1979 införda lågpriskortet innebar vissa begränsningar av utnyttjanderätten. Rabatten gäller alla dagar utom fredagar och söndagar med undantag för enstaka dagar under större helger. En särskild satsning

har gjorts på familjerna som innebär att en resa får ske till lågpris alla dagar

hela året utan lågpriskort. Även pensionärer och studerande får resa till

lågpris alla dagar utan lågpriskort. SJ har nämligen på prov slopat de inskränkningar som tidigare gällt under sommaren och kring vissa helger. Lågprissatsningen innebar att priset på enkla biljetter sänktes med 30 Ze och för tur- och returbiljetter med 152. Priset för tur- och returbiljetter

kom därmed att motsvara det dubbla priset för enkel biljett. I förening med

ett lågpriskort för 75 kr. i 2 klass och 115 kr. i I klass kunde erhållas

ytterligare 402 rabatt på ett obegränsat antal resor under ett år. Genom

höjningen av SJ:s normaltaxa den 1 juli 1980 ökade lågprisrabatten till 4590.

Prop. 1980/81: 20 16

Lågprissatsningen har medfört en väsentlig ökning av persontrafiken vid SJ. Under perioden juli 1979 — juni 1980 beräknas antalet resor i express-

och snälltågen ha ökat med 25 Z. Antalet sålda lågpriskort uppgick till ca 490000. På lågprisdagarna ökade resandet med 29 Z samt på fredagar och

söndagar med 1776. De regionala tågen uppvisar i stort sett samma mönster som express- och snälltågen.

Enligt SJ beror den kraftiga resandeökningen till 75 2: på lågprispolitiken

och till 25Z på de successivt höjda bensinpriserna. Omkring 7096 av

trafikökningen är enligt SJ att hänföra till resenärer som tidigare använt

bilen för sina resor. Ungefär 159c av övriga resenärer beräknas vara tidigare buss- eller flygresenärer. Lika stor andel beräknas utgöras av resenärer som inte skulle ha rest över huvud taget.

Den hittillsvarande resandeökningen är enligt min mening mycket gläd-

jande. Den medverkar till att nå trafikpolitiska mål såsom överföring av

bilresenärer till järnväg och bättre resursutnyttjande i järnvägstrafiken. Det är angeläget att denna utveckling kan fortsätta.

Under sommaren 1979 var resandet avsevärt större på måndagar, tors-

dagar och lördagar än på fredagar och söndagar vilket medförde betydande

kapacitetsproblem. För att sprida resandet bättre upphävde SJ efter påsken 1980 begränsningarna för studerande och pensionärer att sommartid utnyttja sin rabatt på fredagar och söndagar. Detta har också fått viss effekt under sommaren i år. Fortfarande finns emellertid ledig vagnskapa-

citet att tillgå under lågprisdagarna. Framför allt gäller detta vissa dagar under icke sommartid.

SJ har vidare under det första Jågprisåret haft stora problem att möta den ökade efterfrågan på persontrafiksidan med en tillfredsställande service. Vagnparken har speciellt under fredagar och söndagar inte varit dimensionerad för de trafikvolymer som uppnåtts under det senaste året. Kraftiga tågförseningar har varit vanliga under de mest trafikintensiva perioderna. Vidare har en fullgod service i fråga om biljettförsäljning, information, städning och övrig service till resenärerna inte kunnat upprätthållas. För att tillgodose trafikanternas krav måste SJ relativt omgående förbättra servicen i persontrafiken i olika avseenden vilket ställer krav på investeringar.

För SJ:s ekonomi har lägprissatsningen under det första året enligt de analyser som utförts inom verket inneburit i stort sett lika stora totala

intäkter inkl. kostnadsavlastningen som skulle erhållits om inte lågpriset hade införts. SJ beräknar att de rena trafikintäkterna genom Jågprissatsningen har reducerats med ca 50 milj. kr. jämfört med alternativfallet.

Vidare beräknas merkostnaderna som en följd av den kraftiga trafikökningen till 20-25 milj. kr. Den av statsmakterna genomförda kostnadsavlastningen för SJ synes mot denna bakgrund vara väl avvägd åtminstone

om man ser till det första lågprisåret.

Prop. 1980/81: 20 17

Som tidigare nämnts utgör lågprisrabatten f.n. 45246 av normaltaxan vilket skall jämföras med 40 26 innan det senaste taxehöjningstillfället den I juli 1980. Det är ännu för tidigt att avgöra vilken rabattnivå som är den optimala. I avvaktan på ett säkrare underlag beträffande lågprissatsningens effekter höjs lågpriset vid nästa höjningstillfälle den I december 1980 i samma utsträckning som normaltaxan för persontrafiken.

Möjligheterna att öka intäkterna i persontrafiken genom att öka kapacitetsutnyttjandet i järnvägstrafiken under vissa lågprisdagar med hjälp av en ytterligare differentiering av priserna är ännu inte tillräckligt utredda av SJ. Härutöver kan finnas andra möjligheter att öka intäkterna. Det ankommer på SJ att närmare kartlägga dessa möjligheter.

När det gäller godstrafiken omfattas den helt övervägande delen av SJ:s vagnslasttransporter, ca 9096, av individuella fraktavtal. Även inom styckegodstrafiken förekommer fraktavtal i betydande utsträckning. För SJ:s avtal gäller ett omfattande sekretesskydd som innebär möjligheter att träffa individuella fraktavtal som i högre grad än den ordinarie taxan kan spegla skiljaktigheter i konkurrens- och kostnadsförhållanden.

Riksdagen har flera gånger med anledning av den debatt som förts om enskilda avtal slagit fast att varken regering eller riksdag bör ingripa i SJ:s prisöverenskommelser. Denna princip är enligt min mening en av de viktigaste förutsättningarna för att SJ skall kunna fortleva som affärsverk.

Godstrafiken svarar f.n. för ca 6096 av SJ:s totala trafikintäkter exkl. den statliga driftersättningen. Med hänsyn till de stora underskotten i järnvägstrafiken är det därför av största vikt att SJ:s prispolitik på godstrafikområdet utformas så att det ekonomiska målet för SJ kan nås.

Kravet på affärsmässighet gäller hela SJ:s verksamhetsområde, dvs. även trafiken på det ersättningsberättigade bannätet. Detta innebär att SJ i sina fraktavtal skall eftersträva att förutom att täcka de rörliga kostnaderna också uppnå ett så stort bidrag som möjligt till de för hela SJ gemensamma kostnaderna för bannät och administration. Detta s.k. täckningsbidrag varierar självfallet från fall till fall beroende på bl. a. konkurrensförhållandena gentemot andra transportmedel och de möjligheter SJ har att tillgodose kundernas krav. Rent allmänt kan konstateras att varje täckningsbidrag innebär att ett transportuppdrag kan betraktas som företagseckonomiskt motiverat på kortare sikt. Detta gäller dock bara i det enskilda fallet. Sett i ett större perspektiv där SJ:s totala underskott skall elimineras måste SJ:s resurser koncentreras till de uppdrag som ger de största bidragen till de gemensamma kostnaderna. Härtill kommer att den totala volymen av uppdrag tillsammans måste ge den nödvändiga täckningen av fasta kostnader.

Dessa förhållanden ställer stora kräv på lönsamhetsberäkningar av enskilda uppdrag. De stora underskotten i järnvägstrafiken understyrker behovet av att SJ ägnar dessa problem ökad uppmärksamhet.

Trafikutskottet underströk i samband med det trafikpolitiska beslutet

Prop. 1980/81: 20 18

(TU 1978/79:18) vikten av att taxor och service för främst styckegodstrafiken utformas så att de blir attraktiva för SJ:s kunder. En försöksverksam-

het i denna riktning borde enligt utskottet utredas av SJ. De utredningar

som gjorts inom SJ med anledning av riksdagens uttalande visar att styckegodstrafiken i allt högre utsträckning omfattas av separata fraktav-

tal. SJ lämnar således stora rabatter inom ramen för dessa avtal, vilket

innebär att priset redan 1 dag differentieras i mycket hög utsträckning med hänsyn till marknadsförutsättningarna. Några särskilda rabattförsök anser SJ därför efter företagna utredningar inte vara nödvändiga. Jag delar denna uppfattning.

Den av regeringen medgivna taxehöjningen i person- och godstrafiken under hösten 1980 innebär som framgått en nödvändig intäktsförstärkning

för SJ. Jag utesluter emellertid inte att det under innevarande budgetår kan

bli nödvändigt att höja SJ:s taxor i såväl person- som godstrafiken vid

ytterligare något tillfälle. Den exakta storleken av kommande taxehöjningar blir i hög grad beroende av rationaliseringstakten och investeringsinrikt-

ningen. Jag förutsätter att SJ till regeringen inkommer med sådana förslag till taxeförändringar att dessa tillsammans med övriga åtgärder inom strukturplanens ram kan bidra till att SJ:s ekonomiska mål uppnås.

Sammanfattning

Genom de åtgärder jag berört i det föregående anser jag att det finns goda möjligheter att SJ:s ekonomiska mål skall kunna uppnås relativt

snabbt vilket är nödvändigt såväl av statsfinansiella som av trafikpolitiska och samhällsekonomiska skäl. Den samlade effekten på statsbudgeten av de åtgärder som jag berört — inkl. de av regeringen medgivna taxehöjningarna under hösten 1980 — bedömer jag uppgå till ca 300 milj. kr. t.o.m. budgetåret 1981/82.

Huvuddelen av ansvaret för strukturplanens genomförande bör ligga på

SJ. Jag fäster stort avseende vid den verksamhets- och organisationsöver-

syn som pågår inom verket och räknar med att de förslag som successivt förs fram snabbt omsätts i praktisk handling. Jag avser senare föreslå

regeringen att ge SJ i uppdrag att två gånger per år till regeringen redovisa

vilka konkreta åtgärder som vidtagits och planeras inom strukturplanens ram och hur dessa påverkar SJ:s kostnader och intäkter.

På statsmakterna ankommer att ge SJ de arbetsförutsättningar som

krävs för att genomföra åtgärderna. Strukturplanen utgör i sig en bas för SJ

i det fortsatta arbetet. Som jag tidigare understruktt bör regeringen i de fall en av SJ föreslagen åtgärd strider mot övergripande regionalpolitiska eller

andra viktiga samhällsmål pröva frågan om SJ skall få särskild ersättning

för att fortsätta en viss trafik eller verksamhet.

Den exakta tidpunkten för när SJ skall uppnå sitt ekonomiska mål kan

inte anges, bl.a. med hänsyn till svårigheterna att bedöma konjunkturut-

Prop. 1980/81: 20 19

vecklingen: Jag anser det emellertid rimligt att som mål uppställa att SJ skall uppnå full kostnadstäckning och uppfylla förräntningskravet senast

budgetåret 1983/84. Med hänsyn till att en stor del av SJ:s investeringar får effekt på resultatutvecklingen först på längre sikt krävs omgående mycket

kraftfulla insatser för att öka rationaliseringstakten. Vidare krävs succes-

siva taxehöjningar i såväl person- som godstrafiken.

Hemställan

Med hänvisning till vad nu har anförts hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

godkänna att en strukturplan för förbättring av statens järnvägars

ekonomi med den av mig förordade inriktningen genomförs

godkänna den av mig förordade inriktningen av SJ:s investerings-

verksamhet.

Sjöfart

[6] Isbrytarverksamheten. Under 1970-talet genomfördes en kraftig ut-

byggnad av isbrytarkapaciteten. Bl. a. anskaffades tre havsgående, kapaci-

tetsstarka isbrytare. Härigenom skapades förutsättningar för att bedriva

sjöfart året runt på norrlandshamnarna. Statsmakternas beslut föregicks av

ingående studier och analyser av transportsektorns struktur, aktuella transportvolymer och bedömningar av framtida transportbehov. BI.a. Stålverk 80-projektet påverkade utbyggnaden av isbrytarkapaciteten i ett senare skede.

Det förhållandet att trafikutvecklingen inte motsvarat tidigare prognoser och att t.ex. Stålverk 80-projektet inte realiserades har medfört att man f.n. under normala vintrar utan någon större svårighet kan uppfylla gällande målsättning för verksamheten. En ökad användning av större tonnage

med god isvärdighet har också bidragit till detta. Från vintern 1970/71 har sjöfart året runt kunnat upprätthållas på norrlandshamnarna. Även under

den stränga vintern 1978/79. med assistensbehov i Östersjön. Östersjöin-

loppen och på Västkusten. kunde sjöfarten upprätthållas hela säsongen från Luleå till Strömstad, liksom på Vänern och Mälaren. Kostnaderna för isbrytningen har ökat kraftigt under 1970-talet. Föregående budgetär uppgick kostnaden till nästan 140 milj. kr.. vilket kan jämföras med ca 30 milj. kr. tio år tidigare. För budgetåret 1981/82 begär

sjöfartsverket ca 160 milj. kr. för isbrytningen. Kostnadsutvecklingen kan hänföras dels till den kraftiga satsningen på nya och större isbrytare, dels till de snabba prisökningarna på drivmedel. Den stränga vintern 1978/79 uppgick enbart bunkerkostnaden till drygt 35 milj. kr.

Prop. 1980/81: 20 20

Vid anslagsberäkningen för innevarande budgetår förutsattes att isbrytaren Thule i likhet med tidigare år hålls i beredskap, men inte används i isbrytarverksamheten under en normalvinter. Av besparingsskäl och med

hänsyn till att det under normalförhållanden finns en sådan isbrytarkapaci-

tet att vintersjöfartens och näringslivets krav utan större svårighet kan

tillgodoses föreslår jag att ytterligare en av de äldre isbrytarna tas ur

isbrytarverksamheten den kommande vintersäsongen. Även denna isbrytare bör kunna användas i reserv om någon av de övriga isbrytarna skadas

eller om isförhållandena blir mycket svåra. Besparingen på drift- och underhållssidan beräknar jag till ca 5 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

föreslår riksdagen att

godkänna den av mig förordade besparingen på anslaget E 2.

Isbrytning för budgetåret 1980/81.

[7] Uppdrag till sjöfartsverket. Det förhållandet att de äldre isbrytarna snart har tjänat ut — isbrytarna Thule och Oden är från 1953 resp. 1957 och Tor från 1964 — föranleder överväganden om isbrytarkapacitetens och isbrytarverksamhetens långsiktiga utformning.

Sjöfartsverket har i tidigare anslagsframställningar begärt medel för modernisering av äldre isbrytare. I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 begär sjöfartsverket 50 milj. kr. av totalt beräknat ca 230 milj. kr. för investering i en ny isbrytare. I nuvarande budgetläge måste nyttan av

investeringen vara väl dokumenterad. Jag anser inte att det nu finns

tillräckligt underlag för att besluta om en modernisering av isbrytarflottan.

Jag kommer därför inom kort att föreslå regeringen att sjöfartsverket får i uppdrag att belysa vad förändringar av antalet isbrytare får för inverkan på vintersjöfartens effektivitet. Därvid bör också de samhällsekonomiska ef-

fekterna belysas. Med ledning av bl. a. resultaten från den vintersjöfartsforskning sjöfartsverket bedriver i samverkan med andra myndigheter bör verket därvid undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra samspelet mellan å ena sidan näringsliv, hamnar och sjötransportörer och

å andra sidan den statliga isbrytarverksamheten.

Som underlag för en eventuell skärpning av kraven på isvärdighet bör sjöfartsverket även få I uppdrag att studera betydelsen av handelsfartygens storlek och isvärdighet för behovet av isbrytarresurser. Möjligheterna till skärpta krav i fråga om förhandsanmälan och vid prioritering av isbrytarinsatserna bör studeras och värderas i detta sammanhang.

Det förhållandet att staten tillhandahåller tillräcklig isbrytarkapacitet även under svåra vinterförhållanden, dessutom kostnadsfritt. ger enligt

min mening inte tillräckligt incitament för näringslivet och sjötransportö-

rerna att minska anspråken på isbrytarkapacitet. Jag anser — inte minst

från energisynpunkt — att sjöfartsverket bör undersöka vilka möjligheter

som finns att skapa ett sådant incitament med sikte på att få till stånd ett

effektivare utnyttjande av isbrytarna.

Prop. 1980/81: 20 21

Jag räknar med att sjöfartsverket kan redovisa uppdraget i sin anslagsframställning hösten 1981.

[8] Bidrag till sjöfolkets fria resor. Riksdagen beslöt med anledning av

prop. 1976/77: 146 om vissa sjöfartsfrågor att införa ett temporärt statsbidrag för sjöfolkets resor. Stödet fastställdes till 30 22 av rederiernas totala

reskostnader och kunde utgå inom en total ram av 18 milj. kr. Stödet

förlängdes av [977/78 års riksdag. I samband med att 1978/79 års riksdag beslutade om förlängning av stödet höjdes också bidragsandelen till 50 96. I den sjöfartspolitiska propositionen (prop. 1979/80: 166) uttryckte jag tveksamhet till ett fortsatt stöd åt rederinäringen inriktat mot de fria

resorna. Anledningen till detta var bl. a. att villkoren för reseverksamheten i allt väsentligt är reglerat i kollektivavtal. Jag ansåg att kostnader för resor — i likhet med andra kostnader varom avtal slutits — bör belasta arbetsgivaren och i förhandlingar med de anställdas organisationer avvägas mot

andra önskemål. Jag pekade vidare på att statliga insatser bör inriktas mot

sådana åtgärder som främjar sjöfartsnäringens utveckling och förnyelse.

I stället för stöd till sjöfolkets resor förordade jag att de sjöfartspolitiska

åtgärderna inriktades mot en förstärkt statlig satsning på sjöfartsteknisk och sjöfartsekonomisk utveckling, forskning och utbildning. Riksdagens beslut med anledning av den sjöfartspolitiska propositionen innebär emellertid att ett bidrag inom en ram av 18 milj. kr. anvisades även budgetåret 1980/81. Av samma skäl som jag anförde i den sjöfartspolitiska

propositionen anser jag att bidraget till sjöfolkets fria resor bör avvecklas. För att ge rederierna nödvändigt utrymme för anpassning anser jag att bidraget bör avvecklas inom en tvåårsperiod. Jag kommer därför i samband med budgetpropositionen föreslå regeringen att sänka den maximala bidragsandelen från nuvarande 50 § till 25 Z av rederiernas totala reskostnader.

Postväsendet

[9] Direktdebitering av följesedelsbunden post. Ersättningen till postverket för befordran av de tjänstebrevsberättigades post betalas till största delen gemensamt från tjänstebrevsanslaget under sjätte huvudtiteln. För detta ändamål har 459 milj. kr. anvisats för innevarande budgetår. Affärsverken

och riksbanken betalar dock direkt till postverket efter fakturering. Portokostnaderna vid de myndigheter som inte betalar porto direkt till postverket belastar inte myndigheterna och framgår därför inte av redovis-

ningen. En nackdel med detta förfarande är bl. a. att tjänstebrevsrätten kan

uppfattas som en fri nyttighet av myndigheterna. Därmed förlorar myndigheterna ett incitament att genom förbättrade postrutiner verka för sänkta portokostnader. I syfte att motverka detta har sedan budgetåret 1979/80

Prop. 1980/81: 20 2

vid trafiksäkerhetsverket prövats att låta myndigheten själv ersätta postverket för postbefordran. Detta gäller dock enbart de stora postvolymer som skrivs ut maskinellt som en följd av registreringsarbetet vid länsstyrelsernas bil- och körkortsregister. Sedan den nya debiteringsrutinen infördes har trafiksäkerhetsverket på flera punkter rationaliserat eller påbörjat en rationalisering av sin posthantering. Bl.a. har man börjat befordra flera handlingar som skall sändas till en och samma mottagare i samma kuvert. Meddelandeblanketten om ny fordonsägare, avställning m.m. befordras numera som postkort i stället för som brev. Personer eller företag som äger flera fordon underrättas med listor över samtliga ägda fordon i stället för med ett meddelande per fordon. Vidare undersöker trafiksäkerhetsverket möjligheten att debitera fordons- och kilometerskatt på samma blankett, vilket skulle medföra avsevärda besparingar. Sammanlagt har verket budgetåret 1979/80 nedbringat portokostnaden med ca 2,5 milj. kr. jämfört med föregående budgetår.

Enligt min uppfattning bör systemet med direktdebitering av den följesedelsbundna posten utvidgas till andra myndigheter som har stora volymer av enhetlig, ofta dataproducerad post. Systemet bör kunna övervägas för exempelvis riksskatteverket, statistiska centralbyrån, centrala studiestödsnämnden och riksförsäkringsverket. Frågan får behandias i arbetet med budgetpropositionen för budgetåret 1981/82. Kostnaden för den aktuella tjänsteposten bör för dessa myndigheter således täckas av anslag som myndigheterna själva disponerar. Tjänstebrevsanslaget skali därvid minskas i motsvarande mån. Även andra möjligheter att rationalisera postrutinerna bör prövas av postverket, däribland olika åtgärder för att stimulera allmänheten att i ökad utsträckning betala räkningar genom att girera från egna konton.

Storleken av de besparingar som kan uppnås genom en ökad rationalisering av postrutinerna kan f.n. inte närmare anges. Erfarenheterna från trafiksäkerhetsverket tyder dock på att betydande rationaliseringar av postrutinerna kan komma till stånd då myndigheternas motivation för sådana besparingar ökar.

[10] Översyn av reglerna för frankeringsfrihet. 'Postförsändelser till den som har tjänstebrevsrätt får under vissa förutsättningar lämnas till postbefordran ofrankerade. Om mottagaren inte är direktbetalande krävs medgivande av regeringen för att denna skall få använda sig av sådan frankeringsfrihet.

När sådant särskilt medgivande finns får postverket i allmänhet ersättning från tjänstebrevsanslaget för befordringen av dessa försändelser. För frankeringsfria försändelser till försäkringskassorna betalar dock riksförsäkringsverket ersättning direkt till postverket. Jag föreslår att reglerna för frankeringsfriheten ses över i kostnadsbesparande syfte. Utgångspunkten för översynen bör vara att .frankeringsfrihet skall tillämpas endast då det

Prop. 1980/81: 20 23

ligger i myndighetens — snarare än i avsändarens — intresse att en försändelse skickas in.

Exempel på frankeringsfrihet som enligt min mening bör kunna avvecklas är den som gäller vid inbetalning av böter och studiemedelsavgifter samt vissa upplysningar i taxerings- och uppbördsärenden. Detta gäller även frankeringsfriheten för svar på vissa förfrågningar från de allmänna försäkringskassorna. Jag bedömer att en översyn av frankeringsfriheten

efter dessa riktlinjer kan medföra årliga besparingar på ca 20 milj. kr.

Besparingarna avser dels tjänstebrevsanslaget (ca 5), dels anslag till riks-

försäkringsverket (ca 15).

[11] Avvecklad tjänstebrevsrätt för icke statliga organ. Riksdagen har (prop. 1976/77: 100, TU 1976/77: 11. rskr 1976/77: 177) godkänt riktlinjer för avveckling av tjänstebrevsrätten för icke statliga organ. Skälet härtill var att det är angeläget att omfattningen av statligt ekonomiskt stöd till olika verksamheter kan kontrolleras och regelbundet omprövas samt att klara

gränser skapas för vilka som skall ha tjänstebrevsrätt. I fråga om tjänste-

brevsrätten för sjukvårdsinrättningar som ägs av primär- och landstings-

kommuner förhandlar staten med landstingsförbundet. Förhandlingarna

beräknas avslutas i år. Tjänstebrevsrätten för kyrkliga organ togs upp i samband med de under år 1977 slutförda överläggningarna om det framtida

förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Då dessa inte ledde till

något principbeslut rörande relationerna mellan stat och kyrka, bör frågan

om hur de kyrkliga organens tjänstebrevsrätt skall avvecklas t. v. vila. För

övriga tjänstebrevsberättigade icke statliga organ kan tjänstebrevsrätten

enligt riksdagsbeslutet prövas i samband med organisatoriska förändringar

hos dessa organ, när verksamhetens inriktning ändras eller när det finns andra skäl till en omprövning. Enligt min mening finns det nu sådana skäl. Värdet av de sistnämnda organens tjänstebrevsrätt oeräknas till uppemot 100 milj. kr.

En avveckling av tjänstebrevsrätten för icke statliga organ skulle, såsom riksdagen funnit, innebära att en subvention som årligen beviljas utan en av statsmakterna återkommande prövning skulle upphöra. Jag anser att en sådan avveckling snarast bör ske. Eventuell kompensation till berörda organ får, om särskilda skäl föreligger, prövas av regeringen. Betydande besparingar bör genom avvecklingen kunna uppnås genom ett ökat kost-

nadsmedvetande hos berörda organ. De administrativa nackdelarna för

posthanteringen bedömer jag som små. För de större postkunderna kan förenklade postrutiner av annat slag ge i stort sett samma administrativa

fördelar som tjänstebrevssystemet. Med hänsyn till de positiva effekter

som uppnås genom avvecklingen är det angeläget att den genomförs

skyndsamt. Eftersom det i vissa fall kan krävas omfattande administrativa

förberedelser förordar jag en viss övergångsperiod. Avvecklingen skall

dock vara avslutad senast under budgetåret 1983/84.

Prop. 1980/81: 20 24

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det

föregående angående direktdebitering av följesedelsbunden post, översyn av reglerna för frankeringsfrihet samt avveckling av tjän-

stebrevsrätten för icke statliga organ.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 6

PL EERO CO ARON. NER EA Oma ch

Ekonomidepartementets

verksamhetsområde

l Prop. 1980/81: 20

Bilaga 6

Utdrag EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

Föredragande: statsrådet Bohman

BESPARINGAR M.M. INOM EKONOMIDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

[I] Centrala myndigheter m. m.

Till ckonomidepartementet hör bankinspektionen och försäkringsinspektionen — vars verksamhet finansieras via avgifter från bank- och tförsäkringsinstituten — samt statistiska centralbyrån (SCB). konjunkturinstitutet och myntverket.

Myndigheternas förslag till anslagsframställningar för budgetåret 1981/ 82 kommer att — med utgångspunkt i det huvudalternativ som myndigheterna ålagts att lägga fram — behandlas med stor restriktivitet.

Vad gäller SCB vill jag erinra om att dess anslag för innevarande och föregående budgetår realt dragits ned med 3,4 resp. 8 milj. kr. Min avsikt är att prövningen av anslagstframställningen för budgetåret 1981/82 skall resultera i en real minskning av anslaget för SCB:s löpande verksamhet med ca 3 milj. kr. utöver de besparingar som följer av huvudalternativet. Detta bör kunna åstadkommas bl.a. genom att SCB i ökad utsträckning uppdragsfinansierar sin verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den kommitté med uppdrag att se över den statliga statistiken som jag har tillkallat med stöd av regeringens bemyndigande den 25 oktober 1979. Enligt direktiven (Dir. 1979:133) bör utredningsarbetet styras av syftet att i en framtid präglad av knapphet på resurser tillgodose samhällets angelägna behov av statistik genom en effektiv avvägning mellan nytta och kostnader. Resultatet av kommitténs arbete bör ge statsmakterna förbättrade möjligheter att prioritera statsfinansierad statistik inom och mellan skilda områden och ge en grund för reella besparingar på statistikområdet.

Beträffande myntverkets verksamhetsområde vill jag erinra om alt regeringen den 26 juni 1980 lämnat verket i uppdrag att undersöka möjligheter- I Riksdagen L980OI8E-T saml. Nr 20. Bil. 6

[

Prop. 1980/81: 20

na att minska produktionskostnaderna för femöresmynt, t. ex. genom ändring av metallinnehållet. Vidare är det min avsikt att med utgångspunkt i

betänkandet (Ds E 1977: 1) Mctallen i enkronemyntet och remissbehandlingen därav pröva möjligheterna att dra ner kostnaderna för tillverkningen

också av enkronemynt.

Från ekonomidepartementets huvudtitel bestrids vissa kostnader för olika former av lönsparande. I anslaget ingår medel för lönsparkampanjer. för innevarande budgetår 3,2 milj. kr. Det har vid medelsberäkningen

förutsatts att sparinstituten själva bekostar en väsentlig del av sparinformationen. I samband med introduktionen av skattesparandet skedde en höjning av informationsanslaget. Efter de särskilda introduktionsinsat-

serna för detta sparande bör en minskning av anslaget kunna ske för nästa

budgetår. De statliga insatserna bör även I fortsättningen koncentreras på information om skattefondsparandet.

Bankinstitutens etablering av nya kontor prövas av en särskild nämnd vars beslut kan överklagas till regeringen. På grundval av förslag av banklagsutredningen avser jag att senare i höst för regeringen lägga fram förslag om att avskaffa den nuvarande etableringskontrollen. Detta ger främst

administrativa förenklingar men medför totalt sett även vissa besparingar.

[21 Ändrade principer för beräkning av prisindex till grund för fastställande av basbelopp och basenhet.

För pensioner och vissa andra sociala förmåner finns en automatisk värdesäkring. dvs. utgående belopp räknas automatiskt upp med hänsyn till inträffade prisstegringar. Även skiktgränserna i den statliga inkomstskatteskalan justeras numera årligen med hänsyn till prisförändringarna.

Folkpensioner och ATP-pensioner utgår med belopp som står i viss relation till det s.k. basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Basbeloppet följer förändringar i den av SCB beräknade konsu-

mentprisindex (KPD. Anknytning av utgående förmäner till basbeloppet

finns också vad beträtfar bl. a. delpensioner, bidragsförskott och studiemedel.

Det stigande skattetrycket och de höga marginalskatterna skapade under

1970-talet ett behov av årliga justeringar av skatteskalorna. Kombinationen av inflation och höga marginalskatter skulle annars dragit in alltför stor del av löntagarnas inkomster eller driva fram mycket höga nominella löneökningar. Detta system utsattes för en allt mer uttalad kritik vilket är 1978 ledde till en viktig reform av skattesystemet. Denna reform innebar

en indexreglering av skatterna så att endast reala, inte nominella. löneökningar leder till högre relativa skatter. Tekniskt gär detta till så att 12-

månaderstalet för inflationstakten t.o.m. augusti året före inkomståret

läggs vill grund för inftationsjusteringen av skatteskalan för inkomstäret.

Ett viktigt motiv för denna reform var själva beslutsordningen. Det är av

Prop. 1980/81: 20 3

vikt att beslut om inkomstskattens höjd och fördelning fattas av den ansvariga politiska församlingen. riksdagen, och inte mer eller mindre

slumpmässigt bestäms av inflationen. Ekonomisk-politiska beslut som in-

nebär förändringar av mervärdeskattesatsen skall dock ej leda till en motsvarande förändring av inkomstskatten via indexregleringen.

Besluten om indexuppräkning av pensionerna m. m. fattades under en period när tillväxten var hög i den svenska ekonomin och medan antalet

pensionärer var relativt lågt. Den lägre tillväxten under 1970-talet har tillsammans med att antalet pensionärer ökat och pensionsbeloppen höjts medfört att utrymmet för de aktiva generationernas standardökning hållits tillbaka. Medan de totala reallönerna efter skatt för hela löntagarkollektivet ökat med 824 sedan 1973 har motsvarande ökning för pensionärskol-

lektivet uppgått till 5094. Detta beror i betydande grad på att antalet pensionärer ökat samt att nytillkommande pensionärer får allt högre pensioner. De enskilda pensionärernas standardökning bar i relation härtill

varit mer begränsad. men inte desto mindre utgör den redovisade situa-

tionen en speciell komplikation för den ekonomiska politiken och för

löneförhandlingarna. Pensionerna utgör en betydande del av landets totala

hushällsinkomster. Om exempelvis krav på äterhållsamhet med den in-

hemska efterfrågan föranleder beslut om höjning av mervärdeskatt eller punktskatter, påverkas inte pensionärernas möjligheter till konsumtion eftersom de kompenseras genom att pensionsbeloppen räknas upp automatiskt. Därigenom reduceras effekten av statsmakternas beslut om åtgärder av detta slag.

Om ett lands exportpriser regelmässigt ökar snabbare än priset på landets import är det möjligt att låta den inhemska efterfrågan inom landet öka

snabbare än produktionstillväxten utan att den yttre balansen. bytesbalansen, försämras. När det motsatta förhållandet råder. dvs. att importpri-

serna stiger snabbare än exportpriserna. måste på motsvarande sätt den

inhemska efterfrågan öka långsammare än produktionen. En del av det

tillgängliga produktionsutrymmet mäste avsättas för att betala för den

dyrare importen.

Tidigare var relationen mellan export- och importpriser, det s.k. bytesförhållandet, relativt stabil. Från mitten av 1970-talet har bytesförhållandet utsatts för betydande variationer. främst i samband med de båda oljekri-

serna. Bytesförhållandet har sjunkit, dvs. importpriserna har stigit mer än

exportpriserna, vilket har inneburit en inkomstminskning för hela samhället som den svenska ekonomin och de svenska hushållen inte kan kompensera sig för.

Nuvarande system för indexuppräkning tar emellertid inte hänsyn till

detta. Det skulle därför vara naturligt att rensa utvecklingen av konsu-

mentprisindex, som ju bestämmer basbeloppets utveckling och därmed pensionerna samt den s.k. basenheten, som påverkar skatteskalan, för förändringar i bytesförhållandet. En sådan korrigering är emellertid inte

Prop. 1980/81: 20 4

helt invändningsfri. Vårt bytesförhållande kan t. ex. förbättras kortsiktigt.

Under den s.k. överbryggningspolitikens tid höjde de svenska företagen sina exportpriser mer än konkurrenterna vilket ledde till betydande förluster av marknadsandelar. De höjda exportpriserna återspeglas i att bytesförhållandet år 1975 steg med drygt 6,5 36. En sådan förbättring av bytesförhållandet skulle vid en indexuppräkning som tar hänsyn till förändringar i bytesförhållandet ha lett till en ytterligare ökning av den inhemska efterfrågan genom att pensionerna då skulle blivit högre och inkomstskatterna lägre än annars. Det är uppenbart att det skulle ha varit mycket ogynnsamt för samhällsekonomin. Samtidigt som det således finns starka skäl att justera de konsumentprisberoende belopp som reglerar pensioner och skatter för förluster i bytesförhållandet finns det skäl emot att införa en ny

De kraftiga variationer i bytesförhållandet vi upplevt under 1970-talet har varit starkt förknippade med oljeprisernas utveckling. Det är främst i samband med de kraftiga oljeprishöjningarna 1973-74 och 1978-1980 som

vårt bytesförhållande försämrats. Det torde också stå klart att prisstegringur, t.ex. höjningen på en m” eldningsolja (Eol från 170 kr. 1970 till 1350

kr. 1980 eller höjningen på en liter bensin (97/98 oktan) från 0,88 kr. till 2.90

kan kompenseras genom uppräkningar av pensionerna och nedjusteringar av skatteskalan. Det innebär enbart att vi beviljar oss standardökningar

som vi mäste betala genom någon annan form av pålagor så länge vi står

fast vid målet att nå balans i våra utrikes betalningar. Det är inte heller rimligt att. när indirekta skatter höjs I syfte att påverka konsumtionen av vissa varor eller den totala efterfrågenivån, detta motverkas av de nu gällande principerna för indexuppräkningen. 1 viss mån beaktas detta redan nu därigenom att utvecklingen av basenheten inte påverkas av

Jag vill i detta sammanhang helt kort redogöra för de nya riktlinjer som jag, efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen. avser föreslå att regeringen fastställer när det gäller grunder för beräkning av den prisindex som i framtiden bör gälla som grund för fastställande av basbe-

lopp och basenhet. En sådan justerad index bör fortsättningsvis beräknas av SCB samtidigt som KPI beräknas enligt nuvarande principer. De nya riktlinjerna avses få effekt på utgående förmåner från den I januari 1981.

I den index som skall ligga till grund för beräkningen av bl. a. pensioner-

na och skatteskalan bör bortses från indirekta skatter. tullar och avgifter, men tiltägg göras för subventioner. SCB beräknar redan nu en sådan index

över levnadsomkostnader, kallad nettoprisindex (NPD. Jag förordar att

denna index läggs till grund för en ny modifterad prisindex för beräkning av basbelopp och basenhet. Vid beräknande av denna nya index bör — av de skäl jag tidigare framhållit — dessutom bortses från förändringar i energipriser efter oktober 1980. F.n. ingår i KPI fjärrvärme. eldningsolja. hus-

hållsgas, elström och bensin.

Prop. 1980/81: 20 S

De av mig förordade riktlinjerna för beräknande av en ny prisindex föranleder de ändringar i lagen (1962: 381) om allmän försäkring som chefen för socialdepartementet tidigare denna dag lagt fram förslag om. Che-

fen för budgetdepartementet avser att I annat sammanhang föreslå rege-

ringen att för riksdagen lägga fram förslag till erforderliga ändringar i lagen

(1977:1071) om basenhet.

De nu föreslagna förändringarna torde som jag förut nämnt i första hand

påverka folkpensioner. ATP-pensioner, delpensioner, studiemedel och bi-

dragsförskott. Därutöver påverkas en det mera begränsade utgiftsområden. De totala bruttobesparingarna för 1981/82 kan sammantaget för statsbudgetens och socialförsäkringens utgiftssida uppskattas till 700 a 800 milj.

kr. Vissa av de ifrågavarande förmånerna är beskattningsbara och de

minskade transfereringarna minskar också skatteuttaget. Nettoeffekien av åtgärden kommer därför att stanna vid ca 500 milj. kr. Osäkerheten bakom dessa beräkningar är mycket stor och påverkas i hög grad av vad som kommer att ske på den internationella oljemarknaden.

I enlighet med vad som f.n. gäller för KPI och NPI bör den nya indexen falla under den till SCB anknutna indexnämndens kompentensområde.

Indexnämnden är sammansatt av representanter för arbetsmarknadens parter, vetenskaplig expertis. m. m.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 7

Budgetdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 I

Bilaga 7

Utdrag BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Wirtén såvitt avser punkterna 1, 2. 7 och 8: statsrådet Johansson såvitt avser punkterna 3—6

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM BUDGETDEPARTEMENTETS VERK- SAMHETSOMRÅDE

Bidrag och ersättningar till kommunerna

[1] Förändring av skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner Inledning

År 1980 finns 2570 församlingar i landet, varav mer än hälften har mindre än 1000 invånare. I ett femtiotal församlingar understiger invånarantalet t.o.m. 100.

Genom förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag erhöll kommuner. landstingskommuner och kyrkliga kommuner (församlingar, pas-

torat och andra kyrkliga samfälligheter) fr. o. m. år 1966 statliga skatteut-

jämningsbidrag om deras skattekraft understeg en viss andel av medelskattckraften i riket. För beräkning av dessa tillskott av skatteunderlag vid brist på skattekraft indelades landet i tre skattekraftsområden. Flikhet med kommunerna tillfördes de kyrkliga kommunerna skatteunderlag av staten så att skatteunderlaget skulle motsvara 9057 av rikets medelskattekraft i

skattekraftsområde 1, 11092 i skattekraftsområde 2 och 12597 i skatte-

kraftsområde 3. Skattekraftsområde I omfattade hela södra och större delen av mellersta Sverige, skattekraftsområde 2 övriga delar av landet med undantag av Norrbottens län och vissa delar av Västerbottens län som utgjorde skattekraftsområde 3. Bidragssystemet för kommunerna kompletterades med vissa regler angående utdebiteringen som inte gällde för de kyrkliga kommunerna.

Om två eller flera församlingar ingick i pastorat eller annan kyrklig

samfällighet. som ägde beskattningsrätt, skulle tillskottet av skatteunderlag till den kyrkliga samfälligheten utgöra summan av tillskotten till församlingarna. I Riksdagen [980/81.1 saml. Nr 20. Bil. 7

Prop. 1980/81: 20 ro

På samma sätt som för kommuner och landstingskommuner framräknades skatteutjämningsbidragen för de kyrkliga kommunerna genom att tillskottet av skatteunderlag multiplicerades med den fastställda skattesatsen för bidragsäret i resp. kyrklig kommun.

Den utredning som föregick införandet av skatteutjämningssystemet ansäg det från vissa synpunkter tveksamt om de kyrkliga kommunerna skulle få skatteutjämningsbidrag. Man menade att en utjämning av olikheterna I utdebiteringshänscende mellan dessa. åtminstone till viss grad, kunde ske på annan väg. Det som därvid äsyftades var de möjligheter som 1961 års lag om församlingsstyrelse öppnar för samfällighetsbildning. I förarbetena till denna lag förordades denna möjlighet för att åstadkomma en jämnare fördelning av de kyrkliga kommunernas ekonomiska bördor. Utredningen stannade dock för att också de kyrkliga kommunerna skulle få skatteutjämningsbidrag. Föredragande departementschefen pekade ock-

så på samfällighetsbildning som en möjlighet till ekonomisk utjämning för

de kyrkliga kommunerna.

Skatteutiämningssystemet reformerades med verkan fr.o.m. år 1974. Principerna om tillskott av skatteunderlag upp till viss andel av medelskat-

tekraften ändrades inte för kommuner och landstingskommuner enligt den

nya lagen (1973: 433) om skatteutjämningsbidrag. Däremot utökades antalet skattekraftsområden till sex och procentsatserna ändrades till 95. 100. 110, 115, 120 och 130961 resp. klasser.

För de kyrkliga kommunernas del innebar reformen principiellt stora förändringar genom att de inte längre inordnades i systemet med skattekraftsklasser och dessa klassers anknytning till medelskattekraften. I stället fick de kyrkliga kommunerna behålla det bidrag i kronor räknat som utgick till dem år 1973. För att i viss man göra bidragen värdebeständiga uppräknas beloppen ärligen med 57. Denna speciella form för beräkning av skatteutjämningsbidrag ull kyrkliga kommuner tillämpas fortfarande.

Det fanns två anledningar till särbehandlingen av de kyrkliga kommunerna. Den främsta orsaken var den då pågående beredningen av frågan om förhållandet mellan stat och kyrka. I avvaktan på denna frågas lösning betraktades skatteutjämningen mellan de kyrkliga kommunerna som en övergångsföreteelse. En annan orsak var att de förbättrade bidrag vid brist på skattekraft som utökningen av antalet skattekraftsomräden och höjda skattekrafisgränser innebar för kommunerna delvis utgjorde kompensation för att bidragen vid hög utdebitering avskaffades. Kostnadsramen för skatteutjämningsbidragen till kommunerna skulle inte ändras genom refor-

men. Eftersom de kyrkliga kommunerna inte hade fått bidrag vid hög

utdebitering skulle de ändrade reglerna vid brist på skattekrafti ha medfört en ökning av bidragssumman för dem med ca 3576. En sådan kraftig

bidragsökning kunde inte anses sakligt motiverad.

Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund hemställde i skrivelse den 3 december 1974 till regeringen om ändring av reglerna för

Prop. 1980/81: 20 3

skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner så att dessa bidrag skulle

utgå efter samma grunder som gäller för kommunerna. alternativt att procenttalet för uppräkning skulle höjas för att motverka penningvärdesförändringen. Framställningen lämnades utan åtgärd.

Den revision av skatteutjämningssystemet som genomfördes fr.o.m. är 1974 betraktades som ett provisorium tills resultatet av utredningen om kommunernas ekonomi förelåg. Arbetet i 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) omfattade enligt direktiven den kommunala och landstingskommunala verksamheten. Däremot berördes inte den kyrkokommunala verksamheten av utredningsuppdraget. Nägon ändring av gällande bestämmelser om skattcutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner föreslogs därför inte heller av KEU 76. Nämnda bestämmelser överflyttades oförändrade till den nya lagen (1979: 362) om skatteutjämningsbidrag (ändrad

senast 1980: 340). |

Bidragens omfattning och fördelning m.m.

Av de 2570 församlingarna är det 2172 som får skatteutjämningsbidrag

år 1980. Beloppen varicrar för kalenderåret 1980 mellan nägra hundra kronor och 1,4 milj. kr. Majoriteten får mellan 20000 och 100000 kr. I de

nordligaste länen med genomgående stora församlingar uppgår bidragen i

många fall till över 300.000 kr.

Av tabell I kan utläsas hur skatteutjämningsbidragen till församlingarna fördelas på län, såväl i absoluta belopp som i öre per skattekrona. Därav

framgår att det är församlingarna i de nordligaste länen som får de största

bidragen både i absoluta belopp och räknat i ören per skattekrona. Även

församlingarna på Gotland får höga bidrag räknat i ören per skattekrona.

Tabell 1. Skatteutjämningsbidragen länsvis 1980

Prop. 1980/81: 20 4

Län Bidrag i Bidrag i

Totalt motsvarar skatteutjämningsbidragen till församlingarna 5,7 öre per skattekrona, som framgår av tabell I. Av tabell 2 framgår hur mycket bidragen betyder i kronor per skattekrona räknat per församling.

Tabell 2. Fördelning av bidragen i kr./skkr. på församlingar 1980

För den helt dominerande delen av församlingarna — över 2 500 församlingar — uppgår skatteutjämningsbidragen till mindre än en krona per skattekrona. Endast för 41 församlingar överstiger bidragen en krona per skattekrona. Det rör sig i de fallen oftast om relativt begränsade absoluta

belopp. Det finns många exempel på att bidrag i storleksordningen 20000

till 50.000 kr. motsvarar skattesatser på mellan 50 och 80 öre och i vissa fall upp emot en krona.

Ser man till församlingarnas skattesatser kan konstateras att det finns en viss tendens till ett positivt samband mellan hög skattesats och höga skatteutjämningsbidrag räknat i ören per skattekrona.

Av intresse i sammanhanget är att jämföra nu gällande regelsystem för

skatteutjämningsbidragen till församlingarna med det som gällde t. o. m. år 1973. Det kan därvid konstateras att ca 1230 församlingar hade fått ökade

bidrag år 1979 om 1965 års förordning hade tillämpats, medan ca 940 hade

fått mindre bidrag och ca 405 församlingar oförändrade bidrag. Dessutom skulle 175 församlingar som år 1979 fick bidrag inte ha fått bidrag år 1979 om 1965 års förordning hade gällt. medan 50 församlingar som år 1979 inte fick bidrag skulle ha erhållit bidrag enligt nämnda förordning. Skillnaderna är 1979 mellan faktiskt erhållna bidrag och beräknade bidrag enligt 1965 års förordning utgör mer än 25 öre per skattekrona i 237

Prop. 1980/81: 20 S

församlingar. Beloppen i absoluta tal är i regel inte stora, men utslagen i skattesats blir ofta betydande på grund av att församlingarna är små.

Föredragandens överväganden

Det nuvarande skatteutjämningsbidraget för de kyrkliga kommunernas

del är statiskt och ger vissa inte önskvärda effekter. Det tar inte hänsyn till att de kyrkliga kommunerna har utvecklats olika. Framför allt finns det

stora skillnader i utveckling mellan församlingar som expanderar och sådana med minskande folkmängd. Ju längre tiden har gått efter bidragets införande desto mer har bidragets karaktär av skatteutjämningsbidrag för-

svagats. Det har i stället övergått till ett allmänt driftbidrag som bygger på

förhållanden i de kyrkliga kommunerna år 1973 vad avser skattekraft. invånarantal och skattesatser. Den undersökning som har gjorts av statis-

tiska uppgifter visar enligt min mening att det nuvarande bidraget inte har en fullt tillfredsställande skatteutjämnande funktion.

Jag har tidigare konstaterat att flertalet församlingar är små, vilket

medför att det ekonomiska underlaget för verksamheten är såväl litet som osäkert. I det föregående har jag också påpekat att det finns möjlighet för de kyrkliga kommunerna att själva åstadkomma ekonomisk utjämning

genom bildande av ekonomiska samfälligheter. Denna möjlighet har hittills utnyttjats endast i begränsad omfattning. Den kan inte heller i nämnvärd utsträckning bidra till kostnadsutjämningen i församlingar och pastorat i de regioner som består av ekonomiskt svaga kommuner.

Den ytterligare utjämning som behövs bör ske i eft utjämningssystem och inte i två som f.n. är fallet. F.n. sker en utjämning av kostnader för löner till präster och kyrkomusiker genom kyrkofonden enligt lagen (1970: 940) om kyrkliga kostnader. En utjämning via kyrkofonden bör enligt min mening kunna fungera som övergripande utjämningssystem för kyrkliga kommuner. Detta innebär att även kostnader för andra kyrkliga ändamål, t.ex. för underhäll och restaurering av kyrkor, kan behöva beaktas. Behovet härav torde emellertid nära hänga samman med i vilken utsträckning tyngre kostnadsposter kan utjämnas inom ramen för ekonomiska samfälligheter. Enligt vad jag har erfarit avser chefen för kommundepartementet att inom kort aktualisera frågan om en utredning om kyrkofonden i syfte att se över den avräkning av kostnader som sker genom denna. I detta sammanhang bör lämpligen också den här antydda vidgade användningen av fonden i kostnadsutjämnande syfte utredas.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att det särskilda statliga skatteutjämningssystemet till kyrkliga kommuner omprövas. I avvaktan på ett enhetligt utjämningssystem för de kyrkliga kommunernas

kostnader föreslår jag att för år 1982 bör bidrag utgå med 60Z- av de bidrag

som betalas ut år [981. Fr. o. m. år 1982 bör inte heller skatteutjämningsbelopp som understiger 5000 kr. utbetalas. Ett inom budgetdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1979: 362) om skatteutjämningsbidrag bör fogas till protokollet i detta ärende (bil. 7.1).

Prop. 1980/81: 20 6

För att förhindra att någon kyrklig kommun drabbas oskäligt hårt är 1982 anser jag att en särskild kompensation bör ges inom ramen för det extra

skatteutjämningsbidrag, som betalas ut år 1982. Enligt min mening bör den särskilda kompensationen ges utan föregående ansökan och innebära att

inte någon kyrklig kommun får bidraget sänkt från föregående års bidrag

med mer än vad som motsvarar 20 öre per skattekrona. Kompensation bör

lämnas för hela den del av bortfallet som överstiger 20 öre per skattekrona.

Ändringen i bidragsbestämmelserna innebär att de totala skatteutjämningsbidragen till kyrkliga kommuner. som uppgår till ca 138 milj. kr. år 1981. kommer att bli ca 82 milj. kr. år 1982. Den särskilda kompensationen

för år 1982 kan beräknas uppgå till ca 2 milj. kr. Besparingen på statsbud-

geten för budgetåret 1981/82 kan beräknas att uppgå till drygt 30 milj. kr.

I denna fråga har jag haft samråd med chefen för. kommundepartementet.

Jag äterkommer med erforderliga anslagsberäkningar vid min anmälan

till budgetpropositionen för budgetåret 1[981/82 av ättonde huvudtitelns

förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen att

I. antaga inom budgetdepartementet upprättat förstag till lag om

ändring i lagen (1979: 362) om skatteutjämningsbidrag. 2. bemyndiga regeringen att utge särskild kompensation till kyrkliga kommuner för är 1982 i enlighet med vad jag har förordat.

Statlig lokalförsörjning

[21 Senareläggning av vissa byggnadsarbeten för regeringskansliet. Jag vill i detta sammanhang tå upp tidplanen för de fortsatta byggnadsarbetena för regeringskansliet i Södra Klara-kvarteren i Stockholm.

F.n. pagår omfattande byggnadsarbeten för att iordningställa nya lokaler främst för de delar av regeringskanshet som måste evakueras från nuvarande lokaler I Gamla stan till följd av riksdagens återflyttning till Helgeandsholmen. Jag räknar med att dessa byggnadsarbeten, som berör

kvarteren väster om Drottninggatan. kan fullföljas enligt gällande tidplaner.

Som redovisats i bla. prop. 1977/78: 100 (bil. 11 s. 130) bedrivs den långsiktiga lokalplaneringen för regeringskansliet med sikte på att samla

departementen i Södra Klara-kvarteren och åstadkomma en rationell 1o-

kallösning för regerineskansliet. För att uppnä detta krävs omfattande byggnadsarbeten även i kvarteren öster om Drottninggatan. I första hand har planerats om- och nybyggnadsarbeten i kvarteren Johannes Större och

Brunkhuvudet för att möjliggöra en samlad lokallösning för utrikesdeparte-

mentet. Byggnadsstyrelsen har beräknat att byggnadskostnaderna för att

|

Prop. 1980/81: 20 ina

färdigställa permanenta lokaler i dessa båda kvarter uppgär till sammanlagt ca 260 milj. kr. Efter den senareläggning av ifrågavarande byggnadsarbeten som redovisades i kompletteringspropositionen vären 1977 (prop. 1976/ 77:150 bil. 2) har planeringen inriktats på att byggnadsinvesteringarna skulle genomföras under perioden 1981-1984. Enligt min mening bör byggnadsarbetena t kvarteren Johannes Större och Brunkhuvudet under nu rådande omständigheter uppskjutas ytterligare och inte komma till utförande under de närmaste åren. I avvakten på att projekten som helhet

kan genomföras kan det dock bli nödvändigt att vidta vissa arbeten i kv.

Brunkhuvudet som sammanhänger med den planerade breddningen av Jakobsgatan och sådana mindre arbeten som behöver utföras med hänsyn till byggnadernas eftersatta underhåll m. m.

Utöver nämnda investeringsbehov i kvarteren Johannes Större och Brunkhuvudet pågår planering och projektering av vissa arbeten i övriga kvarter som inte direkt berörs av omflyttningarna till följd av riksdagens äterflyttning. Jag återkommer till dessa projekt i annat sammanhang.

Statlig personalpolitik m. m.

[3] Förenklade rutiner för rapportering av sjuk- och föräldraledighet för statsanställda m. fl. som omfattas av arbetsgivarinträde, Enligt 3 kap. 1658

lagen (1962:381D) om allmän försäkring (AFTL) har en arbetsgivare rätt att

hos den allmänna försäkringskassan uppbära en arbetstagares sjukpenning om kollektivavtal har slutits mellan arbetsgivaren och en huvudorganisation om s. k. arbetsgivarimträde (A-inträde). Ett sådant avtal föreligger för statligt anställda samt för vissa kommunalt anställda som har statligt regle-

rade löner.

I förordningen (1976: 1061) om sjukledighet i statligt reglerad unställning m. m. har regeringen närmare angett vilka regler arbetstagarna hos staten m. fl. skall iaktta dels vid sjukdom. dels vid tjänstledighet i samband med barns födelse eller för vård av barn. Där anges exempelvis att sjukanmälan snarast möjligt skall göras till anställningsmyndigheten och att försäkran om sjukdomsfallet skall lämnas omedelbart efter återinträdet i tjänst.

Regeringen har vidare genom ett cirkulär (1966:736) bl.a. reglerat de

sjuklöne- och sjukvärdsförmåner m. m. som utgär till statstjänstemän m. I1.

Där äläggs anställningsmyndigheterna att anmäla sjukdomsfall till försäkringskassan på blanketten ”Sjukkort A-inträde”. Snarast möjligt skall även blankeuen ”Försäkran i samband med sjukdomsfall” översändas till

kassan jämte läkarintyg i förekommande fall. Efter sjukperiodens slut skall

sjukkortet ätersändas till myndigheten med uppgift om de dagar för vilka sjukpenning betalats ut.

Vid tjänstledighet i samband med barns födelse eller för värd av barn används blanketterna ”Föräldrakort A-inträde” och ”Försäkran för ha-

Prop. 1980/81: 20 8

Hos försäkringskassan beräknas sjuk- och föräldrapenningarna med ledning av de uppgifter myndigheten lämnar. Den beräknade ersättningen

rapporteras till riksförsäkringsverkets ADB-system. Myndigheter som tillämpar automatisk löneuträkning rapporterar motsvarande grunduppgifter även till det ltöneuträkningssystem som tillämpas,

t.ex. statsförvaltningens generella löneuträkningssystem (SLÖR).

anslutna till SLÖR med undantag för riksdagen och dess verk samt de till

SLÖR anslutna affärsverken. överförs från försäkringskassorna till ett särskilt uppsamlingskonto hos riksförsäkringsverket för att därefter återföras till statsverket. För affärsverken m.fl. utbetalas ersättningen där-

emot till anställningsmyndigheten.

Statens löne- och pensionsverk (SPV) har i en skrivelse till regeringen pekat på möjligheterna att förenkla rapporteringsrutinerna. De uppgifter det här gäller rapporteras till och behandlas såväl i löneuträkningssystemet

som i sjukförsäkringssystemet. Genom en enklare ordning borde enligt SPV besparingar kunna åstadkommas som motsvarar kostnaderna för ca

100 årsarbetskrafter hos de statliga myndigheterna. Enligt preliminära

beräkningar som gjorts hos riksförsäkringsverket kan dessutom försäkringskassornas handläggning minskas i en omfattning som motsvarar kost-

naderna för 380 årsarbetskrafter hos kassorna. | Enligt 3 kap. 2 och 3§§ AFL fastställer försäkringskassan den sjukpen-

ninggrundande inkomsten. Vissa affärsdrivande verk har påtalat att aktualiseringen av inkomstuppgifterna inte fungerar tillfredsställande. Enligt

SPV finns det skäl att förmoda att samma aktualiseringsproblem gäller för

flertalet anställda som omfattas av arbetsgivarinträdet. Det vore därför enligt SPV bättre om ersättningen beräknades med ledning av de aktuella löneuppgifterna i löneuträkningssystemet. Detta skulle dessutom medföra

en årlig besparing vid försäkringskassorna på ca 20 milj. kr.

Regeringen har den 21 augusti 1980 bemyndigat det statsråd som har till

uppgift att föredra ärenden om arbets- och anställningsvillkor i allmän

tjänst att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda och lämna

för statsanställda m.fl. som omfattas av arbetsgivarinträde. Utredaren

skall bl.a. pröva möjligheterna att undanta dem som omfattas av arbetsgivarinträdet från skyldigheten att lämna inkomstuppgifter till försäkringskassan samt att ersätta försäkringskassornas hantering av uppgifter för

dessa grupper med direkt dataöverföring från löneuträkningssystemen till

försäkringskassornas ADB-system.

Jag räknar med att vissa nya och förenklade rutiner skall kunna införas redan fr.o.m. den I juli 1981. Jag äterkommer i annat sammanhang om detta när utredningen lämnat erforderligt beredningsunderlag.

Prop. 1980/81: 20 9

[4] Ändrad finansering av pensionsadministrationen för affärsverk m.fl. Kostnaden för den centrala administrationen av de statsanställdas tjänstepensioner täcks genom de anslag som riksdagen anvisar till statens löneoch pensionsverk (SPV). Detta innebär bl. a. att de affärsdrivande verken m. fl. inte behöver bära kostnaderna för central pensionsadministration för den egna personalen. Kostnaderna för denna täcks inte av de medel som verken erlägger för pensionsmedel. SPV beräknar omfattningen till 50000

pensionsutbetalningar och 5000 nybeviljade pensioner per månad, vilket

motsvarar en kostnad av drygt 9 milj. kr. per år. SPV lämnar vidare de myndigheter som själva har att stå för sina pensionskostnader en månads räntefri kredit. Värdet av den räntefria krediten beräknar SPV till drygt 9

milj. kr. per år.

Till SPV:s myndighetsanslag hänförs således kostnader som det är rim-

ligt att affärsverken själva står för. Genom en omfördelning av kostna-

derna kan anslaget till SPV minskas i motsvarande utsträckning. Enligt

min mening bör en sådan omfördelning åstadkommas genom att affärsverken erlägger särskilda avgifter för att täcka kostnader för den centrala pensionsadministrationen.

Jag har för avsikt att föreslå regeringen att i budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 lämna förslag om nya riktlinjer för de avgifter som affärsverken bör betala till SPV och om en ny betalningsrutin som innebär att den räntefria krediten avskaffas.

[5] Användningen av medel från anslaget Lönekostnader vid omskolning och omplacering. Det under statsbudgetens åttonde huvudtitel uppförda

förslagsanslaget Lönekostnader vid viss omskolning och omplacering får

användas till kostnader för avlöningsförmåner, utbildning m.m. när en arbetstagare efter omplacering till följd av ett arbetshandikapp inte kan beredas en lämplig anställning inom gällande organisation och därför måste sjukpensioneras om inte omskolning eller någon annan form för arbetsvård kommer till stånd. Anslaget kan även användas när en arbetstagare efter omplacering på grund av att en statlig verksamhet omlokaliseras eller omorganiseras inte kan beredas en lämplig anställning inom gällande organisation om inte omskolning eller andra särskilda åtgärder kommer till

stånd.

Vidare kan anslaget användas när en arbetstagare efter sjukpensioneringen erhåller arbetsvärd i den formen att han försöksvis uppehåller en ny anställning inom gällande organisation.

Bestämmelser om sådana åtgärder finns i förordningen (1979: 518) om

arbetshandikappade i statligt reglerad anställning m. m.

I fråga om anställda hos myndighet inom försvarsdepartementets verksamhetsområde bestrids kostnaderna av medel som anvisas under fjärde huvudtiteln.

Prop. 1980/81: 20 10

I budgetpropositionen 1979/80: 100 (bil. Il s. 84) redovisas statens ar-

betsmarknadsnämnds prognos över den framtida belastningen av det här

aktuella anslaget. Nämndens beräkningar innebär en ökningstakt av 40—

507: per budgetår. Arbetsmarknadsnämnden beräknade anslagsbehovet

för budgetåret 1980/81 till 127 milj. kr. fördelat på 48 milj. kr. för statlig

verksamhet och 79 milj. kr. för statsunderstödd verksamhet.

För budgetäret 1980/81 har riksdagen anslagit 91 milj. kr.

Kostnader för löner, utbildning m.m. får endast övergångsvis belasta

detta anslag till dess att frågan om anställning har lösts på ett mer slutligt sätt. Det har emellertid visat sig att anslaget i många fall har belastats under en mycket lång tid. I ärets budgetproposition aviserade jag därför att

jag avsäg att senare föreslå regeringen att närmare ange den tid under vilken anslaget får användas i enskilda fall. Inom kort kommer jag att

föreslå att regeringen utfärdar en förordning som innebär att anslaget får användas under högst tre år för varje särskilt fall om inte särskilda skäl föranleder annat.

För att underlätta placeringen av arbetshandikappade bör också ompla-

ceringsförordningen (1974: 1006) ändras I samband med att användningen

av anslaget tidsbegränsas. Avsikten är att rekryteringsbegränsande åtgärder skall kunna vidtas även i samband med omplacering av arbetshandikappade när det bedöms möjligt att placera berörda personer på tjänster inom ordinarie personalstat.

För att effekten av arbetsvården skall bli den avsedda krävs att aktiva

rehabiliteringsåtgärder vidtas vid anställningsmyndigheterna. Jag ämnar föreslå regeringen att ge statens arbetsmarknadsnämnd i uppdrag att i

samarbete med vissa anställningsmyndigheter se över de åtgärder och metoder som används inom ramen för den förebyggande och rehabiliterande verksamheten och lämna förslag till en effektivisering av denna.

När det gäller statsunderstödd verksamhet — som tar över 6056 av anslaget i anspråk — vill jag understryka att åtgärder till stöd för arbetshandikappade inom det kommunala området så långt möjligt bör bekostas av de medel som kommunerna själva disponerar. Motsvarande gäller för bl. a. statliga anställninesmyndigheter. Även kommunerna mäste ta ett ansvar för att bl.a. genom omplacering av arbetshandikappade till reguljära tjänster lösa de problem som kan uppstå.

De åtgärder som jag nu har redovisat kommer att innebära en minskad

belastning på detta anslag. Det är dock inte möjligt att här närmare ange

storleken härav. Det blir tillfälle för mig att återkomma till detta vid min anmälan av anslaget till nästa ärs budgetproposition.

[6] Avveckling av driftbidraget till statens institut för personaladministration och personalutbildning. Statens institut för personaladministration och personalutbildning (SIPU), som inrättades den I juli 1979. är central service-

Prop. 1980/81: 20 11

myndighet i frågor om personaladministrativ konsultation och personalutbildning. Verksamheten skall i huvudsak finansieras genom avgifter. För budgetåren 1979/80 och 1980/81 har anvisats 4 milj. kr. resp. 3 milj. kr., som stöd till den uppdragsfinansicrade verksamheten. Trots detta driftbidrag uppvisade uppdragsverksamheten under budgetåret 1979/80 ett underskott på 3.5 milj. kr. Underskottet täcktes tillfälligt genom att regeringen medgav en höjning av den rörliga kredit som SIPU disponerar hos riksgäldskontoret.

Jag är medveten om att SIPU i inledningsskedet av sin verksamhet kan ha vissa inköringsproblem. Underskott av den storleksordning som SIPU redovisat för budgetåret 1979/80 kan emellertid inte accepteras. Statsmakterna har klart uttalat att verksamheten i huvudsak skall finansieras genom avgifter. Detta innebär att SIPU mäste anpassa verksamheten till den efterfrågan som riktas mot SIPU:s produkter.

För budgetåret 1980/81 har 3 milj. kr anvisats som stöd till den uppdragsfinansierade verksamheten. Min avsikt är att till budgetpropositionen för

budgetåret 1981/82 föreslå att driftbidraget minskas med 1 milj. kr. till 2

milj. kr. Jag räknar också med att driftbidraget i sin helhet skall vara

avvecklat till budgetåret 1982/83.

Övriga ändamål

[7] Dispositionen av anslaget Viss informationsverksamhet, m. m. På statsbudgetens ättonde huvudtitel finns uppfört ett reservationsanslag till viss informationsverksamhet. Från detta anslag bekostas olika informationsprojekt inom samhällsinformationens område som satsmyndigheterna inte

själva disponerar medel för. Beslut om medelstilldelning fattas av nämn-

den för samhällsinformation (NSD och. till en viss del av anslaget. av regeringen. Outnyttjad del av anslaget som NSF haft att disponera ställs vid

slutet av ett budgetår till regeringens disposition.

Vid ingången av innevarande budgetår fanns en odisponerad medelsreservation om drygt 18 milj. kr. Det anslag som finns uppfört i statsbudgeten för budgetäret 1980/81 uppgår till 2,3 milj. kr. Jag anser att det i årets statsbudget anvisade anslaget inte bör utnyttjas till högre belopp än 1.3 milj. kr. Den medelsreservation om I milj. kr.. som härigenom uppkommer

bör heller inte få tas i anspråk under senare budgetår. Det ankommer på

regeringen att besluta om detta. Jag kommer därför senare att anmäla frågan om en ändring av regleringsbrevsföreskrifterna för detta anslag.

Jag vill i detta sammanhang nägot beröra frågan om samhällsinforma-

tionens administration. Samtidigt med att anslaget Viss informationsverksamhet första gången anvisades, dvs. till budgetåret 1971/72. för att en

vidgad samhällsinformation snabbt skulle komma till stånd (prop. 1971: 56, FiU 1971:23, rskr 1971: 182) inrättades nämnden för samhällsinformation.

Prop. 1980/81: 20 12

Nämnden har i uppgift att verka för samordningen av de offentliga organens informationsinsatser med utgångspunkt i medborgarnas samlade informationsbehov och i syfte att samhällets resurser för samhällsinformation utnyttjas effektivt. Nämnden svarar dessutom för utgivningen av den för riksdagen och departementen gemensamma tidningen Från Riksdag &

Departement. Nämnden skall vidare i mån av resurser lämna allmän infor-

mation till stöd för myndigheters hantering av kungörandefrågor och till-

handahålla sådana uppgifter om dagstidningars spridning som kan vara

erforderliga för att i enskilda fall utforma ett korrekt kungörande i ortstidning. Nämnden består av tio ledamöter. Hos nämnden finns ett kansli med 14 anställda och dessutom åtta anställda för tidningsutgivningen. De anslag för nämndens verksamhet som riksdagen anvisar uppgår för budgetåret 1980/81 till 4 118 000 kr.

Flertalet myndigheter disponerar numera medel för informationsverksamhet. Praktiskt taget alla större myndigheter har informationsansvariga

tjänstemän. Behovet av särskilda medel för informationsinsatser, utöver

vad som anvisas under resp. myndighetsanslag. har därför minskat. Eftersom de olika myndigheternas egen kompetens inom detta område succes-

sivt byggts ut och numera är förhållandevis stor bör en avveckling av

nämnden entigt min mening kunna övervägas. Eventuella kvarstående

behov av insatser för samordning och rådgivning liksom utgivningen av

tidningen kunde förläggas till en annan. befintlig myndighet. Jag avser att

senare ta Initiativ till en översyn med denna inriktning. Jag återkommer i

annat sammanhang till detta.

Jag vill avslutningsvis under denna punkt ta upp ytterligare en fråga.

Många statliga myndigheter ger ut tidskrifter som tillhandahålles allmänheten gratis. I nuvarande läge anser jag att sådana tidskrifter som mera allmänt speglar cen myndighets verksamhet och inte har till direkt syfte att informera om gällande rättsläge eller ny lagstiftning o. dyl. i princip bör avgiftsbeläggas. Här bortser jag också från interna personaltidningar och

liknande publikationer. Jag är dock inte beredd att nu föreslå riktlinjer för

att uppnå en sådan ordning. Jag vill först avvakta resultatet av en pågående kartläggning som riksrevisionsverket bedriver för att ge en bild av den aktuella situationen när det gäller tidskrifter som de statliga myndigheterna ger ut. Härefter finns det dock anledning att ta upp frågan om prenumera-

tionspriser till närmare behandling.

[8] Vissa frågor rörande indrivning av statens fordringar. Som chefen för kommundepartementet kommer att redovisa senare denna dag angående förhållandena vid kronofogdemyndigheterna uppgär statens utestående

skatte- och avgiftsfordringar till betydande belopp. I syfte att effektivisera

kommundepartementet, att lämna vissa förslag.

Här vill jag särskilt nämna ett förslag till lagstiftning om ett allmänt

Prop. 1980/81: 20 13

avräkningsförfarande vid äterbetalning av skatt eller allmänna avgifter. Staten har i skatte- och avgiftsförfattningarna inte tillerkänts någon allmän

rätt att vid sådana återbetalningar räkna av de fordringar som staten kan ha på mottagaren. Avräkning medges endast mellan skatter och avgifter som är av samma eller liknande slag. Med tanke på hur integrerade nuvarande skatte- och avgiftssystem är, anser jag det inte vara konsekvent att upprätthålla denna ordning. En vidgning av avräkningsmöjligheterna skulle

vidare medföra en betydande effektivisering av kronofogdemyndigheternas indrivningsverksamhet och också ge administrativa rationaliserings-

vinster. Utredning om utformningen av ett allmänt avräkningsförfarande

på skatte- och avgiftsområdet pågår inom regeringskansliet. Så snart denna utredning slutförts. vilken kan förväntas ske inom kort. kommer jag att

återkomma med förslag i detta hänseende.

Bestämmelser om indrivning av skatter och avgifter finns i de olika

skatte- och avgiftsförfattningarna. Dessa bestämmelser har under årens

lopp tillkommit utan tillräcklig inbördes samordning. Detta har medfört att handläggningsformerna blivit olika för olika typer av skatter och avgifter, vilket givetvis försvårar kronofogdarnas arbete. Det är därför enligt min mening nödvändigt att se över bestämmelserna om indrivning av skatter

och avgifter i syfte att så långt möjligt skapa ett enhetligt system. Jag avser

att ta initiativ till en sådan översyn inom en nära framtid.

Inom budgetdepartementet pågår också arbete på ett förslag till en

enhetlig lag om indrivningspreskription av skatter, avgifter och tullar. grundat på betänkandet Lag om preskription av skattefordringar m.m.

(SOU 1978:87). Bl.a. övervägs bestämmelser som innebär att preskrip-

tionstiden kan förlängas om den betalningsskyldige på olika sätt saboterar indrivningen. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen att för lagrådets

granskning överlämna förslag till lagstiftning på detta område.

Prop. 1980/81: 20 14

Bilaga 7.1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979: 362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom föreskrivs att 38 lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

Till landstingskommun och kommun utgår skatteutjämningsbidrag om skatteunderlaget understiger det skatteunderlag som motsvarar den tillförsäkrade skattekraften enligt 7 och 8 §§. Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar produkten av det enligt 48 beräknade tillskottet av skatteunderlag och skattesatsen för bidragsåret.

Till församling, pastorat och annan Till församling. pastorat och annan kyrklig samfällighet utgår skatteut- kyrklig samfällighet utgår skalteutjämningsbidrag med det belopp jämningsbidrag med det belopp som enligt förordningen (1965: 268) som enligt förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag har ut- om skatteutjämningsbidrag har utgått för bidragsåret 1973 med fem gått för bidragsåret 1973 med fem procents ärlig ökning. procents årlig ökning. För bidrags-

året 1982 skall dock skatteutjäm-

ningsbidrag utgå med 60 procent

av det belopp som utgår för bi-

dragsåret 1981. Vidare skall för bi-

dragsåret 1982 bidrag som under-

stiger 5000 kr. inte utberalas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 8

Utbildningsdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 l

Bilaga &

Utdrag UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Wikström såvitt avser inledningen och punkterna I (delvis), 3 (delvis), 4 och 5:

statsrådet Mogård såvitt avser punkterna I (delvis), 2 och 3 (delvis)

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM UTBILDNINGSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Från utbildningsdepartementets huvudtitel bekostas främst skolväsendet, högskoleutbildningen och forskningen, vuxenutbildningen, studiestödet, kulturverksamheten, radio och television samt press- och tidskrifts-

stödet.

Besparingar som föreslås i utbildningsdepartementets huvudtitel har

främst förlagts till sådana områden där rationaliseringar och effektivise-

ringar kan bedömas uppnås utan att kvaliteten på verksamheten eftersätts. Effekten av förändringar inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde kan dock mätas först efter relativt lång tidrymd. De besparingsförslag

som presenteras har utformats så att de mål som fastställts för verksamhe-

ten genom tidigare beslut av riksdagen inte rubbas.

Jag och statsrådet Mogård preciserar i det följande de förslag som bör tas upp i detta sammanhang och de åtgärder som behöver vidtas från

regeringens sida för att förslagen skall kunna genomföras.

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 8

Prop. 1980/81: 20 1

1¶KULTURÄNDAMÅL!

1.1 Stöd till dagspress och organisationstidskrifter

Jag räknar med att i budgetpropositionen lägga fram förslag till bespa-

ringar i stödet till dagspressen och organisationstidskrifterna om tillsam-

mans 45 milj. kr.

Reduktionen av dagspresstödet vilken jag räknar med skall uppgå till

totalt 30 milj. kr., bör till sin huvuddel kunna tas ut genom en sänkning av

samdistributionsrabatten.

När samdistributionsrabatten infördes syftade den till att stimulera till samverkan på distributionssidan. Rabatten uppgår för budgetåret 1980/81

till 65 milj. kr. Med hänsyn till att i det närmaste samtliga dagstidningar nu

deltar i samdistributionsarrangemang bedömer jag att den avsedda stimu-

lanseffekten har uppnåtts och att det därför bör vara möjligt att i viss utsträckning reducera detta stöd utan påtagliga konsekvenser. Denna upp-

fattning kommer också till uttryck i dagspresskommitténs betänkande

(SOU 1980: 32) Stödet till dagspressen. där det framhålls att endast enstaka

tidningar kanske skulle lämna systemet om rabatten drogs in. Jag vill då

understryka att nuvarande samdistributionsstöd till sin huvuddel kommer

att finnas kvar även med den av mig förordade reduccringen.

Under åren 1979 och 1980 har pressens ckonomiska situation allmänt förbättrats. Därför bör det vara möjligt att utöver minskningen av samdis-

tributionsrabatten något dra ned på produktionsbidragen.

Stödet till organisationstidskrifterna uppgår för budgetåret 1980/81 till 60

milj. kr. Stödet är till sin form ett distributionsstöd. För den enskilda tidningen är det inte så stort att det — annat än i rena undantagsfall — är avgörande för om tidningen kan utkomma eller inte. En besparing av 15

milj. kr. bör därför kunna göras.

Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag såvitt avser de nu föreslagna besparingarna på dagspress- och organisationstidskrifts-

områdena.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om stödet till dagspress och organisationstidskrifter.

1.2 Barnfilmrådet

Barnfilmrådet är tillsatt av regeringen och administrativt knutet till statens ungdomsråd. Under barnfilmrådets ledning bedrivs verksamhet med

granskning av barnfilm, informations- och kontaktverksamhet samt utredningar och försöksverksamhet. Statsbidraget till verksamheten uppgår till

800000 kr. för innevarande budgetår.

! Föredragande statsrådet Wikström under punkterna 1.1 och 1.2 och statsrådet Mogård under punkten 1.3.

Prop. 1980/81: 20 3

Utformningen av den framtida statliga filmpolitiken övervägs f.n. under medverkan av den filmpolitiska beredningen. Jag har för avsikt att, i anslutning till dessa överväganden, föreslå för regeringen att barnfilmräådet skall upphöra och att ansvaret för barnfilmfrågor överförs till andra organ.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om barnfilmrådets verksamhet.

1.3 Ungdomsorganisationerna

Bidraget till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet har ökat

mycket kraftigt under de senaste åren, från 22 644000 kr. budgetåret 1975/

76 till 46315 000 kr. innevarande budgetår. Genom en begränsad sänkning

av framförallt grundbidraget per organisation och en reduktion av det

rörliga bidraget kan en besparing om 5 milj. kr. genomföras. Den föreslag-

na besparingen är således måttlig i förhållande till anslagets utveckling och

bör till stor del kunna kompenseras genom rationaliseringar och omprioriteringar inom befintlig verksamhet hos berörda organisationer. Till den tekniska utformningen av besparingsförslaget avser jag att återkomma i budgetpropositionen.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad

jag har anfört om bidraget till ungdomsorganisationernas centrala verk-

samhet.

2¶SKOLVÄSENDET

Samhällets totala kostnader för skolväsendet uppgår f.n. i runda tal till

30 miljarder kr. per år. Av detta svarar staten för ca 15 miljarder kr. I

förhållande till detta belopp utgörs endast i mycket begränsad utsträckning utgifterna inom utbildningsväsendet av administrationskostnader. Hela kostnaden för den statliga skoladministrationen uppgår till ca 170 milj. kr. Budgetbehandlingen av anslagen till statliga myndigheter har de senaste

åren utgått från en årlig besparing på två procent, vilken förutsatts kunna

kompenseras av en fortgående rationalisering inom myndigheterna. Även

om den statliga skoladministrationen också i fortsättningen effektiviseras i

minst samma takt blir således den ekonomiska besparingen på denna väg endast marginell. Jag vill i detta sammanhang nämna att jag avser att under våren 1981 föreslå regeringen att förelägga riksdagen en proposition om

den statliga skoladministrationen.

Statens utgifter för skolväsendet utgörs i allt väsentligt av transferering-

ar till kommunerna och uppgår f. n. som jag tidigare nämnt i runda tal till 15

miljarder kr. om året. Bidragen till kommunerna för grundskolan och gymnasieskolan är kostnadsrelaterade genom att följa organisationen av

Prop. 1980/81: 20 4

klasser/basresurser, grupper och lärartjänster. Storleken på denna organisation regleras genom statliga beslut. Besparingar i statsbudgeten av någon

nämnvärd omfattning måste därför beröra de statliga bidragen till kommunerna.

Vid sidan av de statliga utgifterna för skolan gör kommunerna insatser av ungefär samma storleksordning. Dessa avser främst skolbyggnader, skolmåltider, skolskjutsar. undervisningsmateriel, elevvärd. vaktmästare,

fritidsledare m. m.

En besparing inom ungdomsskolan kan i princip åstadkommas på två sätt. Staten kan för det första minska kostnadstäckningen till kommunerna för skolorganisationen. Vid oförändrat kommunalt skatteuttag — vilket jag

förutsätter — och vid oförändrad utbildningskapacitet. måste kommunen då minska övriga utgifter för att täcka kostnaderna för den av staten

reglerade undervisningsvolymen.

För det andra kan besparingar åstadkommas genom att de statliga bestämmelser som reglerar skolundervisningens organisation ändras. De

statliga transfereringarna minskar då automatiskt.

En besparing inom skolområdet av den storlek som det ekonomiska läget nu kräver, kan ej undgå att få konsekvenser för skolan. Valet mellan

besparingsalternativ bör göras så att kostnadsminskningen om möjligt inte leder till en försämrad utbildning. Besparingen måste därför genomföras med en klar pedagogisk och social

målsättning, varvid i första hand grundskolans resursbehov bör tillgodoses. Den bör också genomföras i överensstämmelse med de mäl som finns för skolan. Denna målsättning har riksdagen klart uttalat sin förnyade anslutning till vid behandlingen av förslag till ny läroplan för grundskolan (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422). Den innebär ett starkt krav på elevernas egen aktivitet, på praktisk verksamhet och träning av vardagsfärdigheter och på den lokala skolans ansvar för sin egen ut-

veckling. Betydelsen av ökad arbetslivsorientering framhävs. Den innebär

också en betoning av grundskolans betydelse för att ge alla elever goda grundläggande kunskaper och färdigheter och ett ökat stöd till elever med svårigheter. Det fria studievalet har vidgats för att underlätta för skolorna att ge alla elever en utbildning som de kan känna meningsfull och stimule-

rande. Den behovsorienterade resursfördelningen framhävs ytterligare.

Betoningen av grundskolans behov innebär att den utökning av stödet till elever med svårigheter, som skett redan under innevarande läsår, bör fullföljas som ett led i genomförandet av den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80). Detsamma gäller övriga insatser som är nödvändiga för att den nya läroplanens organisation skall kunna genomföras. Således sker en utökning av antalet basresurstimmar fr. o. m. läsåret 1982/83 för att möjliggöra en ny organisation av musikundervisningen och ett utökat tillval. Den tidsbegränsade resursen till rektorsområdena för genomförande av läropla-

nen och insatserna för information är centrala för att reformen skall få

Prop. 1980/81: 20 5

genomslag och bör likaså utgå enligt tidigare riksdagsbeslut. Däremot är

det i nuvarande ekonomiska läge inte möjligt att ytterligare öka förstärk-

ningsresursen utöver vad som fordras för att kompensera den beslutade timplaneförändringen på mellanstadiet och införandet av hemkunskap på

lågstadiet och teknik på högstadiet.

Läroplansreformen innebär ett ökat krav på elevaktivitet och elevan-

svar. Det är en väsentlig uppgift för grundskolan att se till att eleverna inte

får en passiv serviceinställning utan lär sig inse att de både kan och måste bidra genom eget arbete i den gemensamma miljön. Skola och utbildning

har hittills i alltför stor utsträckning präglats av passivt mottagande och

alltför litet inneburit krav på produktiva insatser av eleverna. Den nya

läroplanen för grundskolan ger goda förutsättningar för att skapa en ändrad

attityd till vad skolarbete innebär genom sin konstruktion med temaupp-

gifter, fria aktiviteter och arbetslivsorientering, undersökande, praktiska arbetsuppgifter och betoning av elevernas fostran till noggrannhet och ansvar. Decentraliseringen i form av fri resursanvändning skapar de organisatoriska förutsättningarna för en förändring av skolan. Denna inriktning

av skolans framtida utveckling måste med kraft genomföras. Samma grundinställning — krav på produktiva insatser i den egna miljön — bör prägla gymnasieskolan. Men på gymnasieskolstadiet är det enligt min mening befogat att gå ytterligare ett steg. Eleverna har där nått den

åldern att kravet på självständigt arbete kan ställas högre även vad gäller själva studierna. Den grundlinje som föreslogs av gymnasieutredningen

1963 och ledde till beslut 1964 (prop. 1964: 171. SäU 1964:1, rskr 1964: 407) innebar en studiegång som går från långläxa till beting och specialarbete.

Det är enligt min mening möjligt — och även pedagogiskt önskvärt — att gå

längre i denna riktning. Lektionsantalet i årskurserna 1—3 på tre- och fyraåriga linjer är 34, 32 och 30 i resp. årskurs. På tvååriga linjer varierar

lektionsantalet mellan 38 och 35. Antalet direkt lärarledda lektioner bör kunna minskas utan att utbildningsmålet eftersätts. I stället bör man i gymnasieskolan liksom inom högskolan ställa högre krav på elevernas självständiga arbete under handledning från skolans lärare.

Mina överväganden har lett till följande slutsatser.

2.1 Minskning av de statliga transfereringarna

De statliga transfereringarna till kommunerna — såväl primärkommuner som landstingskommuner — bör kunna minskas genom att endast 98 2£ av bidragen till driften av grundskolor och gymnasieskolor betalas ut. Detta innebär en minskning av de statliga transfereringarna fr. o. m. budgetåret

1981/82 med ca 296 milj. kr. per år i 1980/81 resp. 1981/82 års beräknade

lönelägen. En viss del härav föreslås i det följande bli återförd till kom-

muner med speciella behov. Därigenom åstadkoms en ökad behovsinrikt-

ning av de knappa resurserna i framtiden.

Prop. 1980/81: 20 6

Inom kommunerna ställer minskningen av statsbidragen krav på besparingar. Dessa kan få formen av minskad service från de vuxnas sida i

skolorna. I sin tur ställer detta krav på eleverna att själva svara för en del

av denna service och göra egna produktiva insatser. Det ankommer på varje kommun och skola att här göra sin egen bedömning. Jag vill dock

ta. För klarhetens skull vill jag betona att den åtgärd jag här föreslår inte gör det möjligt för kommunerna att bedriva undervisningen i större klasser eller med färre lärare. Skolorganisationen skall ha den omfattning som följer av beslut om antalet basresurser, av antalet timmar i förstärkningsresursen, av gymnasieskolans timplaner och av andra författningsbestäm-

melser.

Jag vill i detta sammanhang redovisa att Delegationen för uppföljning av reformbesluten rörande grundskolan (U 1979: t1) i en skrivelse till rege-

ringen den 12 mars 1980 har berört skoldagens utformning och därvid anfört bl. a. följande.

Lektioner har enligt timplanen en bestämd längd (40 min.) även om de på

schemat kan läggas ut i tidsmoduler på olika sätt. Summan av tiden för alla

lektioner. raster och måltidsuppehåll leder därför till en bestämd längd på skoldagen. SIA-utredningens förslag om samlad skoldag ställde inget krav på för-

längning av tiden i skolan, däremot på omsorg och aktivitetsutbud under hela tiden. Skolstyrelsen skulle besluta om skoldagens totala längd. De fria aktiviteterna kom då att omfatta den tid under skoldagen som inte upptogs

av lektioner. Såvida skolstyrelsen fastställde skoldagens längd till den tid

som behövdes för lektioner och raster etc., kom tiden för fria aktiviteter att endast omfatta rasttid, lunchuppehåll och eventuc!la hältimmar.

Detta var enligt utredningen en fullt tillåten form av samlad skoldag.

Avgörandet var decentraliserat till ke mmunen. som därvid borde utgå från

ett definierat behov av omsorg, stimulans etc., vid olika skolenheter.

Regering och riksdag följde utredningens förslag (prop. 1975/76:39. UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 367).

Denna grundkonstruktion kompletterades av att det redan inom dåvarande timplan fanns speciellt utrymme för fria aktiviteter på högstadiet,

nämligen de tidigare timmarna för fritt valt arbete. På mellanstadiet skapas sådant utrymme genom Ler 80. Lektionstiden på stadiet minskas i den nya

läroplanen för att ge utrymme för fria aktiviteter.

På lågstadiet finns däremot ingen speciell tid för fria aktiviteter utöver rasttid etc. Vill en skolstyrelse skapa ytterligare tid på lågstadiet måste den förlänga skoldagen. Men — och det är viktigt att observera — inget tvingar skolstyrelsen att göra detta. Förlängning är inget krav från statsmakternas sida. Det är ett uttryck för lokal ambition att möta ett bestämt behov.

Jag ansluter mig till vad delegationen anfört i det refererade avsnittet och

vill för egen del tillägga följande.

Prop. 1980/81: 20 7

Kravet på samordnade tider inom en årskurs eller ett stadium var främ-

mande utifrån SIA-utredningens tankegångar. Vad som var viktigt från utredningens synpunkt — till vilken delegationen ansluter sig — är föräldrarnas syn på tiderna, alltså att tiderna är desamma under veckans fem

dagar för den enskilde eleven. Särskilt för lågstadieeleverna bör en sådan

ordning eftersträvas.

Mot bakgrund av vad jag redovisat avser jag att föreslå regeringen att göra vissa förtydliganden i skolförordningen beträffande innebörden av samlad skoldag och sådan skoldags längd. Delegationens skrivelse har också tillställts samtliga länsskolnämnder. De viktigare delarna av skrivelsen har införts i kommentarmaterialet till Lgr 80. Förtydligandena i skolförordningen bör kunna undanröja anledningar till sådana utformningar av skoldagen, vilka ibland inte känts angelägna av de närmast berörda men

lett till dyra lösningar för kommunerna. De är därför av betydelse även

från besparingssynpunkt i kommunerna.

Under en skoldag utformad inom dessa ramar gäller de riktlinjer som

regeringen utfärdat (Mål och riktlinjer för grundskolan, s. 22-25). Rege-

ringen har där betonat att eleverna själva kan organisera och leda många

aktiviteter och svara för olika program. Utformningen bör så långt möjligt

vara decentraliserad till olika arbetsenheter inom skolenheten. Regeringen framhåller bl. a. följande i Mål och riktlinjer:

Fria aktiviteter måste ge utrymme för elevernas eget ansvar för delar av arbetet inom skolan. Detta kan ske på många olika sätt och bör ges så stor

omfattning som möjligt med hänsyn till elevernas förutsättningar och mognad. Elever och elevgrupper bör hjälpa till med dagliga göromål it skolan. De bör medverka i lokalvård, i biblioteks- och reproduktionsarbete och utföra enklare reparationer. De bör kunna svara för servering och dukning t samband med skolluncher. De kan — t.ex. samordnat med temaarbeten — arbeta med utformningen av skolgården. Aktivitet och ansvar, inte en

passiv serviceinställning, måste prägla elevernas roll i skolan.

Ett annat medel att utveckla en social ansvarskänsla och stärka sammanhållningen i skolan utgör fadderverksamhet. Äldre elever kan hjälpa yngre barn i förskolan, it undervisningen, i skolbiblioteket och hjälpa nyinflyttade elever tillrätta. Äldre elever bör få leda olika gruppaktiviteter. Klasser i högre årskurser kan ta hand om nya klasser i skolan, t.ex. i samband med skolstart och stadieövergångar. Elever bör kunna delta i planeringen och genomförandet av friluftsdagar och lägerskolor.

Det är väsentligt för att uppnå skolans mål att detta slag av verksamhet

ges en stor omfattning. Samordningen med temauppgifter har betonats i den citerade texten. Jag vill också framhålla det angelägna i att en del av tiden för arbetslivsorientering eller ytterligare tid utöver de tio veckor som

kan anslås till denna används för vad som kallats intern pryo inom skolan

så att varje klass eller grupp inom en klass under någon vecka avdelas för skolans interna service.

Prop. 1980/81: 20 8

Genom sådana insatser kan skolan på ett för utbildningen positivt sätt på

längre sikt kompensera sig för en viss del av eventuella kommunala bespa-

ringar. De förändringar detta leder till i skolans arbetssätt och i elevernas

attityder till sin skola är positiva. Trivseln i skolan blir i ökad utsträckning elevernas egen angelägenhet. Detsamma kan komma att gälla på läromedelssidan där det kan ingå i temauppgifter för äldre elever att framställa

studiehandiedningar, övningshäften, laborationsuppgifter, handledningar

för studiebesök etc. åt yngre kamrater. Inget hindrar heller en skola att

som en del i utbildningen framstälta produkter eller tjänster för försäljning. Minst samma krav på insatser på den egna arbetsplatsen bör gälla för gymnasieskolans elever. Liksom i grundskolan bör cen klass eller grupp

kunna avdelas för att under någon vecka svara för intern service. Gymnasieskolan bör i projektarbetets form också kunna åta sig beställningsuppgifter från näringsliv och kommunal förvaltning. Olika kartläggningsuppgifter och enkätuppgifter som ofta ingår i kommunala utredningar kan med

fördel utföras av gymnasieelever på vissa linjer liksom marknadsundersök-

ningar och miljöstudier. Genom sådana insatser ökar undervisningens anknytning till realistiska problem samtidigt som eleverna får klart för sig behovet av noggrannhet, saklighet och en för allmänheten begriplig och

väldisponerad redovisning. För de yrkestekniska linjerna finns givetvis stora möjligheter att göra färdigheter och kunskaper nyttiga både för

skolans interna behov och för samhället i övrigt.

Jag är emellertid medveten om att vissa kommuner arbetar med svåra problem. Skolväsendet kan vara under uppbyggnad, de sociala problemen

kan vara svåra. Besparingar måste där, för att vi skall kunna närma oss

målet om en i hela landet likvärdig utbildningsstandard, i viss utsträckning kompenseras genom nya insatser. Den generella nedskärningen av statsbidragen med 2 2 medför, som jag tidigare anförde, en besparing om ca 296

milj. kr. Av denna summa bör 25 96, dvs. ca 74 milj. kr. användas för stöd

till kommuner med speciella behov. Detta bör ske genom att huvuddelen av dessa medel fördelas av nämnderna i likhet med vad som sker med den s.k. länsskolnämndsresursen. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag om resursanvändning och de kriterier som bör vägleda nämndernas beslut.

Minskningen av transfereringarna till kommunerna bör åstadkommas

utifrån principen att de utbetalningar från staten till kommunerna som sker

fr.o.m. den I juli 1981 och som avser bidrag för grundskolan och vad därmed hör samman samt gymnasieskolan skall reduceras med två pro-

cent. För grundskolans del innebär detta att såväl slutreglering av bidräg för redovisningsåret 1980/81 (inkl. bidragen till arbetsgivaravgifter) som förskott för redovisningsåret 1981/82 reduceras med två procent i förhål-

lande till vad som normalt skulle utgå. Motsvarande kommer att gälla även för kommande budgetår. Regeringen bör nu inhämta riksdagens principiella godkännande av den förordade minskningen av utbetalningarna av

i

9 Prop. 1980/81: 20

statsbidragen till kommunerna. Jag avser att senare återkomma till regeringen med den närmare utformningen av de bestämmelser som fordras

med anledning av de nyss redovisade förslagen.

Mina förslag innebär en statlig besparing under budgetåret 1981/82 om sammanlagt ca 222 milj. kr. i vad avser bidrag till driften av grundskolor m. m. och gymnasieskolor. Chefen för utbildningsdepartementet kommer i det följande att föreslå motsvarande slag av besparing på bidrag till kommunal högskoleutbildning och kommunal vuxenutbildning.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har föreslagit beträffande statsbidragen till

grundskolan m. m. och gymnasieskolan.

2.2¶Organisationsförändringar inom grundskolan

Jag nämnde att en metod — utöver en procentuell minskning av transfereringarna — för att åstadkomma väsentliga besparingar inom skolområdet är att förändra den av staten fastställda organisationen för skolväsendet.

Jag behandlar här först grundskolan.

Som jag tidigare anfört bör grundskolans behov prioriteras. Nya insatser som är nödvändiga för grundskolans organisation enligt Lgr 80 och om

vilka riksdagen fattade beslut 1979 (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45,

rskr 1978/79: 422) bör genomföras fr. o. m. budgetåret 1982/83. Däremot är det i nuvarande ekonomiska läge inte möjligt att genomföra samtliga höjningar av förstärkningsresursen som riksdagen samtidigt fattade beslut om. Den utökning av förstärkningsresursen med sammanlagt 0,0155 vec-

kotimmar per elev som skulle träda i kraft läsåret 1981/82 bör således inte

komma till stånd. Förändring i grundskolans planerade organisation påver-

kar statsbidraget med ett års fördröjning. I förhållande till långtidsbudge-

ten innebär detta en besparing budgetåret 1982/83 med ca 139 milj. kr. och

för följande år ca 85 milj. kr. i [981/82 års beräknade [öneläge.

Jag är inte beredd att nu föreslå någon generell ändring av reglerna för tilldelning av basresurser, dvs. ändrade delningstal etler ändrat beräkningsunderlag, vilket skulle kunna leda till indragning av små skolenheter.

Jag anser det emellertid nödvändigt att effektivt motverka den markanta nedgången i basresursmedeltalen för mellanstadiet som skett sedan riksda-

gen fattade sina beslut med anledning av propositionen om skolans inre

arbete m. m. (prop. 1975/76: 39, UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 367). Under

de senaste åren har medeltalet elever sjunkit på mellanstadiet från det av

skolöverstyrelsen (SÖ) redovisade klassmedeltalet 23,0 läsåret 1975/76 till 21,80 läsåret 1980/81. Någon förändring har inte i samma utsträckning

befolkningsomflyttningar som en följd av en ändrad bebyggelsestruktur tl Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 8

Prop. 1980/81: 20 10

utan torde hänga samman med dels ett sjunkande elevantal, dels att över-

gången från delningstalet 25 på lågstadiet till 30 på mellanstadiet inte lett

till tillräckligt konsekvent genomförda minskningar i antalet basresurser genom anvisningar om elevernas fördelning på olika skolenheter. Möjligheten att acceptera en sänkning av basresursmedeltalen finns inte i nuva-

rande läge. Länsskolnämnderna måste därför i sina beslut om basresurser fr. o. m. våren 1981 tillse att basresursmedeltalet i resp. län inte understiger länets klassmedetltal läsåret 1975/76. Jag avser senare att föreslå regeringen

att besluta om vissa författningsändringar. Man bör också kunna pröva bl.a. att utfärda generella anvisningar om att upptagningsområdena normalt skall vara överlappande så att det bildas marginalzoner. Jag räknar med att ett återställande av basresursmedeltalen på mellanstadiet till 1975/

76 års nivå för klassmedeltal kommer att ge en årlig besparing i storleks-

ordningen drygt 100 milj. kr. Statsbidragssystemets konstruktion medför att besparingen blir betydligt större budgetåret 1982/83. För kommunerna

minskar dock kostnaden redan från läsåret 1981/82, vilket för detta år bör

till viss del kompensera den minskning av utbetalningarna med två procent som jag föreslagit i det föregående.

Jag hemställer att regeringen

1. föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat beträffande

förstärkningsresursen,

2. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

basresursmedeltalet. . :

2.3 Organisationsförändringar inom gymnasieskolan

Jag anförde tidigare att det är nödvändigt att göra en mer omfattande besparing även i gymnasieskolan. Besparingar inom gymnasieskolan bör inte beröra antalet utbildningsplatser. Den höga ambitionsnivån i fråga om antalet utbildningsplatser i gymnasieskolan, som fastlagts genom riksdagens beslut med anledning av budgetpropositionen år 1980 samt prop. 1979/80: 145 om åtgärder för att främja ungdomars utbildning i gymnasieskolan m. m., bör fortfarande gälla. Inte heller bör gymnasieskolans möj-

ligheter att bedriva praktiskt betonad verksamhet minskas genom att gruppstorleken höjs inom den yrkesinriktade utbildningen eller i laborativa

ämnen. Däremot bör skolan i ökad utsträckning organiseras så att eleverna

får studera mer på egen hand.

Förändringen av gymnasieskolan bör kunna ske utan att förslag från

gymnasieutredningen (U 1976:10) föregrips. Den bör därför i allt väsentligt

ske inom ramen för nu gällande kursplaner och i princip utan att timplanernas balans mellan färdighetsämnen, samhällsorienterande, naturorienterande, estetiska och yrkesinriktade inslag rubbas. Den bör genomföras i sådan utsträckning att tid skapas för ökat självständigt arbete, projekt- och

specialarbeten. Jag räknar med att specialarbeten — enskilt och i grupp —

Prop. 1980/81: 20 i!

kommer att utgöra ett väsentligt inslag och bedömas och betygsättas med samma vikt som de övriga studierna i olika ämnen. Flera olika arbeten bör utföras under ett läsår av varje elev, såväl enskilt som i grupp.

lärarledda lektioner minskar med tio procent på alla linjer och special-

kurser sammantagna. En sådan omorganisation kan emellertid inte genomföras schablonartat. Den kan behöva få större eller mindre omfattning på

olika linjer och specialkurser och i olika årskurser beroende på utbildnings-

innehåll, olika riskmoment inom utbildningen etc. En tio-procentig genom-

snittlig minskning leder till en besparing på ca 304 milj. kr. beräknat i 1982 års prognostiserade löneläge. Samtidigt bör gymnasieskolan emellertid

erhålla en förstärkningsresurs för lärarhandledning som motsvarar ca 125

milj. kr. Denna bör samordnas med nuvarande resurser för grupptimmar, timme till förfogande och olika stödinsatser till en gemensam resurs. Inom ramen för denna resurs kan lokalt vissa önskvärda omfördelningar ske, t. ex. för att skapa mindre undervisningsgrupper i svenska på yrkesinriktade linjer. En besparing med denna utformning begränsas därför till ca 179

milj. kr. per år. Den frigjorda timplanetiden bör läggas ut som elevtimmar på schemat och förslagsvis rubriceras specialarbete. Den bör kunna läggas ut som

sammanhängande pass. Det blir genom en omorganisation av gymnasieskolans timplaner också möjligt för skolledningen att i viss utsträckning

förlägga koncentrationsdagar, skrivningar m. m. på den frigjorda tiden och utanför den återstående lektionstiden. Därigenom blir den reella minskningen i antalet traditionella lektioner för eleverna betydligt mindre än

1096. Lektionsbortfallet är i dag stort i gymnasieskolan och uppgår på vissa linjer till närmare 30 Ze.

En översyn av timplanerna i den riktning som jag nu angivit har påbörjats i regeringskansliet. Denna översyn innefattar också en kartläggning av konsekvenserna i fråga om övertalighet för olika personalkategorier.

Fr.o.m. läsåret 1980/81 tillämpas på de tre- och fyraåriga linjerna som ett

reguljärt inslag i gymnasieskolan alternativa timplaner i g-regioner med mindre än 400 16-åringar (prop. 1979/80:15, UbU 1979/80:4. rskr 1979/ 80: 27). Vid översynen av timplanerna kommer även erfarenheterna från

denna verksamhet och dess föregångare SSG (särskild samordnad gymna-

sieskola) att beaktas. Jag avser att senare föreslå regeringen att förelägga

riksdagen en proposition med förslag till nya timplaner att träda i kraft

tidigast fr. o. m. hösten 1982. Jag anser dock att dessa riktlinjer bör delges riksdagen redan nu. Jag avser också att föreslå regeringen att SÖ får i

uppdrag att genomföra motsvarande timplaneförändringar för special-

kurser.

I detta sammanhang vill jag anmäla att jag avser att inom kort ta initiativ

till en översyn av statsbidraget till gymnasieskolan.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för timplaneförändringar i gymnasicskolan som jag har förordat.

Prop. 1980/81: 20 12

2.4 Övriga besparingar inom gymnasieskolan

Enligt 12 § förordningen (1966: I 15) om statsbidrag till driftkostnader för viss kommunal utbildning utgår statsbidrag för särskilda kostnader vid utbildning på heltid för industri- och hantverk och därmed till sin art jämförligt område, för vilken kostnaderna för undervisningsmateriel är särskilt höga och för vilken SÖ medger det. Statsbidraget utgår med 7000 kr. för varje klass inom gymnasieskolan eller studerandegrupp vid kommunal högskoleutbildning, om utbildningen omfattar läsår om 40 veckor. Om utbildningen omfattar kortare tid än 40 veckor utgår bidraget med ett i förhållande till utbildningstiden reducerat belopp.

Beloppets storlek har varit oförändrat sedan budgetåret 1963/64. Bidraget som ursprungligen syftade till att ge kommunerna en god kompensation för uppkomna kostnader vid vissa dyrare utbildningar har genom inflationen successivt urholkats genom åren. Någon förutsättning att i förevarande ekonomiska läge återställa bidraget till den nivå som ursprungligen avsetts föreligger inte. Mot den bakgrunden förordar jag att bidraget helt upphör för tiden fr. o. m. den I juli 1981. Detta bör även gälla i vad bidraget utgår för kommunal högskoleutbildning. I denna fråga har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet. För budgetåret 1980/81 har beräknats ett totalt medelsbehov för ifrågavarande ändamål om ca 26 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

godkänna vad jag har förordat om statsbidraget för särskilda kostna-

der vid utbildning på heltid för industri och hantverk.

2.5 Fortbildning

Frågan om den framtida grundutbildningen av lärare liksom fortbildning- . en. vidarceutbildningen och forsknings- och utvecklingsarbetet bereds f.n. inom regeringskansliet med anledning av förslag från lärarutbildningsutredningen, LUT 74 (Lärare för skola i utveckling, SOU 1978:86) och skolforskningskommittén (Skolforskning och skolutveckling, SOU 1980: 2). Redan nu bör dock vissa åtgärder vidtas.

Inom vissa lärarutbildningar och inom fortbildningen och vidareutbildningen är kostnaderna i dag stora genom den ersättning till vikarier eller andra ersättningar som är förbundna med utbildningarna. För att åstadkomma besparingar är det nödvändigt att ompröva utbildningarnas längd, förläggning och i vissa fall även ersättningsfrågan. Jag kommer först att behandla två fortbildningsprojekt och senare under punkten 3.1 omläggning av speciallärarutbildningen.

De två största projekten inom anslaget Fortbildning m. m. är skolledarutbildningen (SLUG) och personallagsutbildningen (PLAG). Huvudsyftet med båda utbildningarna är att skapa instrument för ett ändrat arbetssätt i skolan. Deltagarna skall fördjupa sin kunskap om skolans mål och diskute-

Prop. 1980/81: 20 13

ra innebörden av dem samt hur de skall nås. De skall ges möjlighet att

fördjupa sin självkännedom och sin kunskap om relationer mellan männi-

skor.

Enligt min mening är det nödvändigt att göra betydande besparingar avseende båda dessa utbildningar. Delvis torde en besparing kunna ske genom en ökad samordning av de två utbildningarna, som ju har ett och samma syfte. Sådana åtgärder torde emellertid inte vara tillräckliga. Inom båda utbildningarna bör det dessutom vara möjligt att i större utsträckning än nu förlägga utbildningarna till kursdeltagarnas hemorter eller näraliggande orter. Därigenom bör kostnaderna för resor och traktamenten kunna

nedbringas. En mycket stor del av kostnaderna för dessa utbildningar utgörs av vikarieersättningar. Om de kan nedbringas blir också besparingseffekten stor. PLAG omfattar tio dagar förlagda under skoltid. varför ersättare för de

S milj. kr. och belastar anslaget Fortbildning m.m. Jag anser att det bör vara möjligt att helt eliminera denna kostnad. Utbildningen bör framgent förläggas till studiedagar och annan undervisningsfri tid. Ett resultat härav kan bli att utbildningen per lag/motsvarande tar längre tid att genomföra än f.n. Vidare minskar kostnaderna för resor och traktamenten samt utbildningskostnaderna med sammanlagt 1 milj. kr. Olika möjligheter bör prövas att finna okonventionella lösningar att uppnå målen för PLAG. De utbildningsansvariga bör därvid vara lyhörda för de olika rektorsområdenas öns-

kemål — givetvis med beaktande av att målen för utbildningen inte får åsidosättas.

SLUG består av kursperioder om sammanlagt 25 dagar och samhällsinriktad praktik om två 14-dagarsperioder. Därunder anställs vikarier för skolledarna, vilka kostnader belastar driftanslagen för grundskolan resp. gymnasieskolan, dvs. anslagen Bidrag till driften av grundskolor m. m. samt Bidrag till driften av gymnasieskolor. Vidare ingår i utbildningen hemperioder, varunder deltagarna förutsätts bedriva vissa studier m.m. Under de perioderna anordnas arbetsavlastning, för vilken kostnaden också belastar driftanslagen. Den sammanlagda kostnaden för vikarier och

arbetsavlastande åtgärder, som alltså belastar driftanslagen, uppskattas till

nära 21 milj. kr. Jag anser det inte möjligt att åstadkomma en tillräckligt

stor besparing utan att utbildningstiden skärs ned. I första hand bör den

samhällsinriktade praktiken avkortas betydligt. Enligt min mening bör praktiken minskas och förläggas så att vikariekostnader endast behöver utgå under fem dagar. Vidare anser jag att utbildningen fortfarande kommer att ha en tillfredsställande kvalitet om kurstiden minskas med fem

dagar till tjugo. Dessa förslag bör ge minskade kostnader om sammanlagt ca 12 milj. kr., varav ca 2 milj. kr. i utbildningskostnader på anslaget

Fortbildning m. m.

Jag bedömer det vidare vara möjligt att genom höjd effektivitet och

Prop. 1980/81: 20 14

samordning med personallagsutbildningen minska kostnaderna för SLUG under anslaget Fortbildning m. m. med ytterligare 3 milj. kr.

Sammanlagt torde sålunda mina förslag om omstrukturering av skolledar- och personallagsutbildningarna ge en besparing på 21 milj. kr. fördelat

på anslagen Fortbildning m. m.. Bidrag till driften av grundskolor m. m. samt Bidrag till driften av gymnasieskolor.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om omstrukturering av personallags- och skolledarutbildningen.

2.6¶Sammanfattning

1 följande tabell redovisar jag vilka besparingseffekter mina förslag får

på anslagen till skolväsendet fr. o. m. budgetåret 1981/82.

Jag avser att senare under avsnittet 3.1 behandla frågan om omstrukturering av speciallärarutbildningen. Förslaget har kostnadskonsekvenser förutom på anslaget Utbildning för undervisningsyrken även på anslagen

Bidrag till driften av grundskolor m. m. och Bidrag till driften av gymnasie-

skolor.

Besparingseffekter fr.o.m. 1981/82 i tkr

Fortbildning m.m.

Omstrukturering av skolledarutbildningen och per-

sonallagsutbildningen 11 000

Bidrag till driften av grundskolor m.m.

Bidrag till driften av gymnasieskolor

Ändrade utbetalningsregler 63 900

Särskilda kostnader för industri- och hantverksut-

Återgår till kommunerna via länsskolnämnderna 74 000 Nettobesparing | 286 400

I följande sammanställning anger jag de förslag som får besparingseffekt

på statsbudgeten tidigast fr. o. m. budgetåret 1982/83.

Bidrag till driften av grundskolor m.m. Återställande av basresursmedeltalet på mellansta-

diet till läget för läsåret 1975/76

Ej genomförd utökning av förstärkningsresursen

Bidrag till driften av gymnasieskolor

Nya timplaner samt införande av förstärknings-/

handledarresurs i gymnasieskolan

Prop. 1980/81: 20 15

3, HÖGSKOLA OCH FORSKNING

3.1. Överväganden och förslag om besparingar

Min anmälan av detta avsnitt sker efter samråd med statsrådet Mogård.

Statsrådet Mogård anmäler efter samråd med mig de besparingar som rör utbildning för undervisningsyrken.

I det följande redovisas huvuddragen av de besparingar inom högskolans

område som måste göras under budgetåret 1981/82 med anledning av den

nu aktuella sparplanen. Avsikten är att i 1981 års budgetproposition föra

upp besparingarna vid beräkningen av anslagen för budgetåret 1981/82. En

utgångspunkt för förslaget är, som jag anförde i 1980 års budgetproposition, att högskoleutbildning och forskning är verksamheter vars resultat

märks först på lång sikt. Besparingar och rationaliseringar inom dessa områden får till följd därav långsiktiga verkningar och måste därför genomföras på ett sådant sätt att de centrala delarna av högskolan hålls intakta,

dvs. att en god kvalitet stimuleras i yrkesutbildning och återkommande utbildning och i forskningsverksamheten samt att förnyelsen inom både utbildningen och forskningen främjas.

I budgetpropositionerna för budgetåren 1979/80 och 1980/81 har jag redovisat vissa riktlinjer för hur besparingar inom högskoleområdet bör

kunna åstadkommas. Dessa riktlinjer innebär sammanfattningsvis att de utbildningslinjer vars antagningskapacitet inte kan utnyttjas till fullo eller

som syftar till en verksamhet inom en för de utbildade osäker arbetsmark-

nad i första hand bör bli föremål för en neddragning av antagningstalen. Därvid bör man hellre lägga ned en linje i dess helhet vid en eller flera högskoleenheter än minska antagningstalet på en linje vid samtliga högskoleenheter där den förekommer. På så sätt bör det vara möjligt att skapa en

mer rationell arbetsfördelning mellan högskoleenheterna. Innebörden i de nyssnämnda riktlinjerna är vidare den att en hårdare granskning bör göras

av utbudet av enstaka kurser. En första utgångspunkt för en sådan gransk-

ning bör vara en nedskärning av kortare kurser med allmänt orienterande innehåll som har ett nära släktskap med folkbildningens verksamhet. Samtidigt bör ökade ansträngningar göras för att åstadkomma en bättre planering av utbudet av enstaka kurser så att dessa kan komplettera varandra

inom olika områden när det gäller såväl breddning som fördjupning av

studierna. Sammantaget bör detta kunna ge goda förutsättningar att utnytt-

ja de enstaka kuserna för bl. a. återkommande utbildning inom högskolan och på sikt leda till en bättre hushållning med de ekonomiska resurser som ställs till förfogande för dessa ändamål.

När det gäller högskolans forskningsorganisation vill jag här erinra om vad jag har anfört i propositionen 1978/79: 119 om forskning och forskarutbildning m. m. samt i senaste budgetproposition om arbetsfördelning mel-

lan högskoleenheter med forskningsresurser inom mindre forskningsområ-

Prop. 1980/81: 20 16

den och om omprövning av inriktningen av olika professurers forskningsområden. Det är enligt min mening nödvändigt att fortsätta den uppbyggnad av forskningsresurserna som har ägt rum de senaste budgetåren. Ett villkor härför måste dock även på detta område vara en förbättrad hushållning med de ekonomiska resurserna. Det förtjänar här att på nytt erinra om vikten av en mera ingående prövning av användningen av redan tillgängliga resurser. |

Av universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) anslagsframställning för budgetåret 1981/82 framgår att insikten härom nu börjar ta sig uttryck i ett ökat antal förslag om omprioriteringar från högskolemyndigheterna. Detta är enligt min mening en tillfredsställande utveckling som verksamt bör kunna bidra till en förnyelse av verksamheten trots ekonomiska begränsningar som även högskolan kommer att möta de närmaste åren.

Jag anser att det nu är nödvändigt att åstadkomma en ökad rationalisering inom högskolans administrativa verksamheter. Jag vill här erinra om att UHÄ de senaste två budgetåren har fått vidkännas de sedvanliga tvåprocentiga nedskärningarna av anslagen. Vidare har UHÄ nyligen fått i uppdrag att redovisa innebörden av en treprocentig nedskärning under vart och ett av de fem närmast följande åren. Det är nu nödvändigt att högskoleenheternas styrelser åstadkommer motsvarande rationaliseringar i sina administrativa verksamheter. I de senaste anvisningarna för anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 framhålls också nödvändigheten härav och UHÄ för i sin anslagsframställning fram förslag med denna innebörd. Jag avser att återkomma till dennna fråga i 1981 års budgetproposition.

I det följande redovisas besparingsförslagen mer i detalj för olika anslag inom högskoleområdet. Jag har därvid kunnat utgå från UHÄ:s anslagsframställning för budgetåret 1981/82. På några punkter går jag utöver de förslag som UHÄ har lämnat. Det gäller främst nedskärning av arkitektutbildning, administrativ och ekonomisk utbildning, forsknings- och utvecklingsarbete för högskolan och lokalkostnader vid högskoleenheterna.

Under de senaste budgetåren har vissa nedskärningar av antagningskapaciteten till allmänna utbildningslinjer skett. Sammanlagt rör det sig om ca 1000 antagningsplatser. De förslag som nu förs fram innebär ytterligare nedskärningar av antagningskapaciteten vid de allmänna utbildningslinjerna om sammanlagt ca 675 platser samt 168 platser inom påbyggnadslinjen för utbildning av speciallärare. En viss ökning har däremot skett av utbildningen i enstaka kurser och lokala och individuella utbildningslinjer. Dessa utbildningar har nu antagningstal av ca 78 000 resp. 1200 platser. Jag förordar i det följande en viss neddragning av kapaciteten för denna utbildning med 2150 antagningsplatser på enstaka kurser och ca 135 antagningsplatser på lokala och individuella linjer. Tillsammans innebär tidigare beslutade nedskärningar och de i det följande förordade att utbildningsvolymen minskar med ca 2700 årsstudieplatser budgetåret 1981/82. Som en följd härav kommer jag att under anslaget Studiemedel m. m. beräkna ett minskat behov av studiestöd motsvarande en besparing om 35 milj. kr.

Prop. 1980/81: 20 17

Jag vill redan nu framhålla att jag inte bedömer det som möjligt att

använda enbart högskolans dimensionering som besparingsinstrument under de följande budgetåren om inte förslagen härom då kan grundas på långsiktiga bedömningar av behovet av högskoleutbildad arbetskraft och efterfrågan på utbildning. Om ett fåtal år ökar nämligen trycket på högskolan genom att de stora ungdomskullar som nu befinner sig i gymnasiesko-

lan då når högskolan. UHÄ har berört detta problem i sin anslagsfram-

ställning och regeringen har också nyligen givit UHÄ i uppdrag att närmare analysera de frågor som hänger samman med vad jag nu har berört.

Besparingar inom högskolan måste därför för de följande åren åstadkom-

mas genom en ökad användning av också andra åtgärder.

I överensstämmelse med vad statsrådet Mogård i det föregående har

anfört beträffande minskning av bidragen till driften av grundskolor och

gymnasieskolor anser jag att endast 9896 av statsbidragen till kommunal högskoleutbildning, inbegripet sjuksköterskeutbildningen bör betalas ut. Jag räknar till följd därav med en besparing av 3 milj. kr. under anslaget för

detta ändamål budgetåret 1981/82.

Den största enskilda besparing jag räknar med inom sektorn för utbildning för tekniska yrken avser arkitektutbildningen. Arkitekter utbildas f. n. vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH), vid Chalmers tekniska högskola (CTH) i Göteborg och vid universitetet i Lund.

Under hela 1970-talet har kapaciteten på arkitektutbildningen legat på en

oförändrat hög nivå med ca 210 antagningsplatser per år. Samtidigt har arbetsmarknadssituationen för arkitekter försämrats kraftigt. Arkitekter är den högskoleutbildade yrkesgrupp som genomgående har haft den högsta

arbetslösheten. Under åren 1971-74 gick periodvis över 300 arkitekter

utan arbete. En viss förbättring av arkitekternas arbetsmarknadssituation har därefter skett, men under år 1977 ökade arbetslösheten igen och var uppskattningsvis uppe i 150—200 personer. Under senare hälften av år

1978 och under hela år 1979 har sysselsättningen förbättrats. Sysselsättningen för arkitekter vid de privata arkitektföretagen hade dock vid års- . skiftet 1979/80 fortfarande inte nått upp till 1970 års nivå. Kvinnliga arki-

tekter och nyutexaminerade har haft de största svårigheterna att få arbete.

Ca 6522 av arkitekterna är verksamma inom den enskilda sektorn till vilken även de fria yrkesutövarna räknas. De huvudsakliga arbetsuppgifterna inom denna sektor är byggnadsprojektering. Inom den offentliga sektorn arbetar ca 2092 hos kommuner och landstingskommuner och ca

15 Ze vid statliga verk och länsstyrelser.

Enligt min mening är de närmaste årens arbetsmarknadsutveckling för

arkitekter avhängig ett flertal i dag svårbedömbara faktorer, t.ex. byggnadsverksamhetens omfattning och den offentliga sektorns andel av den samlade samhällsekonomin och tillväxten i denna. Någon expansion av

betydelse för arkitekternas arbetsmarknad kan f.n. inte förväntas. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den redan i dag låga sysselsättnings-

Prop. 1980/81: 20 18

graden inom arkitektkåren talar starka skäl för en avsevärd minskning av planeringsramarna för arkitektlinjen och för en väsentlig minskning av hithörande forskningsorganisation. För att uppnå största möjliga besparingseffekt bör en sådan minskning genomföras på en enda högskoleort.

Vad gäller valet av ort är det enligt min mening angeläget att den stora

bredd i utbildningsutbudet som f.n. finns vid de tekniska högskolorna i

Stockholm och Göteborg bevaras. Jag förordar därför att minskningen

genomföres som en avveckling av den utbildning och forskning inom arkitekturområdet som bedrivs vid universitetet i Lund. UHÄ bör få i uppdrag att inkomma med underlag beträffande en sådan avveckling. Sedan detta inkommit avser jag att återkomma till regeringen i frågan. För läsåret 1981/82 bör inget intag ske på arkitektlinjen i Lund. F.n. finns tio tjänster inrättade som professor inom arkitekturområdet vid universitetet i Lund. Härav är en tjänst vakant. Innehavarna av ytterligare sex tjänster kommer att avgå med pension den närmaste tioårsperio-

den. Med anledning av vad jag nyss har anfört bör ledigblivna tjänster vid sektionen för arkitektur vid universitetet i Lund inte återbesättas.

Utbildning på de fyra naturvetarlinjerna samt matematikerlinjen kommer enligt vad jag har erfarit även innevarande budgetår att anordnas av

högskoleenheterna i mindre utsträckning än vad riksdagen har förutsatt vid

sitt beslut om planeringsramarna. Enligt min mening visar detta att planeringsramarna är för höga. Jag räknar med att planeringsramen för nyssnämnda linjer minskas med 116 antagningsplatser nästa budgetår.

Besparingar till följd av ändring av planeringsramar framgår av följande

översikt. Jag räknar även med de besparingar som följer av minskningar av planeringsramar under tidigare budgetår.

Högskoleenhet Linje Ändring av — Anslags-

planerings- — ändring

ram ttkr) Konsekvenser av minskningar av planeringsramar under tidigare budgetår — 6556 Minskning av planeringsramar budgetåret 1981/82 Universitetet i Stockholm biologilinjen - 15 - 135 Universitetet i Uppsala biologilinjen — 15 — 135 Högskolan i Örebro kemistlinjen - 145! - 360

matematikerlinjen - 10! — 315

Universitetet i Lund arkitektlinjen - 607 — 765

biologilinjen - IS = 135 Högskolan i Växjö matematiker-

linjen - 15! -— 360 Universitetet i Göteborg biologilinjen - IS -— 135 Högskolan i Sundsvall/Härnösand kemistlinjen - 16! — 369

Summa | —176 -2709

! Innebär nedläggning av utbildningen. ? Innebär att inget intag sker 1981/82.

Prop. 1980/81: 20 19

Jag går nu över till sektorn för utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken.

UHÅÄ har i sin anslagsframställning lagt fram ett förslag till reform av den administrativt och ekonomiskt inriktade högskoleutbildningen. Förslaget bereds f.n. inom regeringskansliet. Jag räknar nu med besparingar enligt

följande vilket bl. a. innebär nedläggning av sekreterarlinjen i dess helhet och av samhällsplanerarlinjen vid universitetet i Göteborg. Jag föreslår

vidare minskad dimensionering av jurist- och psykologutbildningarna med 90 resp. 50 antagningsplatser.

Högskoleenhet Linje Ändring av — Anslags-

planerings- = ändring

ram (tkr)

Konsekvenser av minskningar av planeringsramar under tidigare budgetår —- 1200 Minskning av planeringsramar budgetåret 1981/82 Universitetet i Stockholm psykologlinjen - 10 = 90

juristlinjen — 30 — 165 . Universitetet i Uppsala psykologlinjen - 30 - 270

juristlinjen = 30 —- 165

sekreterarlinjen = 30! - 175 Universitetet i Lund juristlinjen - 30 - 165 Högskolan i Växjö sekreterarlinjen — 15! = 125 Universitetet i Göteborg psykologlinjen - 10 = 90

samhällsplanerarlinjen - 30! = 200

Högskolan i Borås sekreterarlinjen - 30! — 175

! Innebär nedläggning av utbildningen.

Som jag anfört inledningsvis bör besparingar inom högskoleområdet i första hand göras genom neddragning av antagningskapaciteten till utbildningar vilkas antagningskapacitet inte kan utnyttjas fullt ut eller som syftar

till en verksamhet inom en för de utbildade osäker arbetsmarknad. När det

gäller utbildningarna inom sektorn för utbildning för vårdyrken är f.n. inga sådana förutsättningar för handen. Kännetecknande för samhällets hälso-

och sjukvårdssektor är tvärtom en besvärande brist på utbildad personal

inom ett stort antal verksamhetsområden.

Mot denna bakgrund finner jag att en besparing på vårdutbildningssektorn bör tas ut genom en minskning av kostnaderna per utbildningsplats.

Jag räknar härvidlag med en besparing av 7 626000 kr. för nästa budgetår.

Under förevarande anslag räknar jag vidare med en besparing av 430 000

20 Prop. 1980/81: 20

kr. under nästa budgetår genom nedläggning av en biomedicinsk kurs vid universitetet i Uppsala.

Inom sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken beräknar

Åtgärd Högskoleenhet Anslags- Anmärkningar

ändring

(tkr) Konsekvenser av tidigare beslut om antagningsminskningar -— S89 Nedläggning av kurs för folkbibliotekarier Högskolan i Borås = — 150 Minskning av kulturkommunikationslinjen Universitetet i 132 30 platser

Stockholm Nedläggning av tolklinjen Universitetet i Umeå — 163 20 platser

vt 1982 Summa - 1034

Förslagen rörande kulturkommunikationslinjen och tolklinjen motiveras ' av att planeringsramarna för dessa utbildningar enligt min mening är för

höga.

När ordningen med enstaka kurser infördes i högskolan var syftet i

första hand att åstadkomma möjligheter till vidareutbildning och fortbild-

ning inom ctt system med återkommande utbildning. Som jag berört i prop. 1979/80: 158 om ändringar. reglerna för tillträde till högskoleutbildning har emellertid ett stort antal kurser inom framför allt de tidigare filosofiska fakulteternas område för de sökande kommit att framstå som alternativ till

allmänna utbildningslinjer (s. 17). Regeringen uppdrog i anslutning därtiil den 24 juli 1980 till UHÄ att utreda en indelning av enstaka kurser i grupper bl.a. med avseende på syftet med kurserna. Enligt min uppfattning har sedan högskolereformens början en viss utveckling av systemet med enstaka kurser skett i en riktning som nu gör det motiverat med en översyn och en hårdare prioritering. Vid min granskning av de inskränk-

ningar av utbildningsutbudet som bör göras i besparingssyfte har jag därför

även funnit att besparingar bör göras inom utbildning i form av enstaka

kurser. I första hand bör sådana kurser beröras som ligger på en allmänt orienterande nivå och inte har en klar gräns till folkbildningen. Jag utgår

från att dessa kurser ofta är korta, dvs. under 10 poäng. De korta kurser som har klar fördjupnings- eller påbyggnadskaraktär och därför normalt

har tidigare högskoleutbildning som förkunskapskrav bör inte beröras av :'

denna besparing. Även i övrigt bör en granskning och prioritering med åtföljande besparing ske mot bakgrund av målsättningen med de enstaka kurserna. Jag räknar med en besparing av 6 milj. kr. med följande fördel-

ning mellan högskoleregioner:

Det ankommer på regionstyrelserna att fördela besparingen mellan högskolor inom regionen.

Anslaget Extra medel för dimensioneringsåtgärder i högskolan infördes genom beslut av riksdagen i anslutning till beslutet om den totaldimensionerade högskolan. Avsikten var att medlen skulle fördelas av regionstyrel-

serna med hänsyn bl.a. till den aktuelta efterfrågan på utbildning och till

sådana lokala förutsättningar som inte kunnat beaktas i det reguljära pla-

nerings- och budgetarbetet (UbU 1978/79:31 s. 7 ff.). Anslaget uppgår för

innevarande budgetår till 6256000 kr. Sedan erfarenheter nu vunnits av . det totaldimensionerade planeringssystemet anser jag i den rådande besparingssituationen att det är motiverat att ompröva anslaget. Jag räknar nu med att omprövningen bör medföra en besparing av 3 milj. kr. under

budgetåret 1981/82.

Verksamheten med forskning och utvecklingsarbete för högskolan bekostas till största delen med medel som fördelas genom beslut av UHÄ. Dessa medel anvisas främst från det särskilda anslaget D 35. Forskning och utvecklingsarbete för högskolan m. m. och från särskilda anslagsposter till stöd- och innovationsåtgärder under anslagen till yrkesutbildningssektorerna. Vidare avsätter högskolestyrelserna medel från sina egna ramar till utvecklingsprojekt. Jag anser det vara nödvändigt att under bud-

getåret 1981/82 genomföra rationaliseringar och prioriteringar inom ifråga-

varande verksamhet och avser därför att i budgetpropositionen för 1981/82

beräkna en besparing av 5 milj. kr. Man bör eftersträva att så långt möjligt

åstadkomma en samlad planering av utnyttjandet av de totala resurser som står till förfogande för verksamheten. Besparingen bör fördelas med 3 milj. kr. under anslaget till forskning och utvecklingsarbete för högskolan m. m. och 2 milj. kr. under sektorsanslagen. Jag anser att UHÄ:s insatser för uppföljning av högskolereformen och högskolans utveckling i stort inte bör beröras av anslagsminskningen. Försöksverksamheten med riktad ämneslärarutbildning i Haninge kommun bör inte påverkas av anslagsminskning-

en. Anslaget Lokalkostnader m.m. vid högskoleenheterna belöper sig på

närmare 700 milj. kr. och utgör en betydande del av högskolans totala

budget. Från detta anslag, som i motsats till flertalet övriga högskoleanslag

Prop. 1980/81: 20 22

är ett förslagsanslag, bestrids kostnader för lokalhyror, bränsle, lyse och vatten. Beroende på den särskilda administrativa ordning som gäller för lokalfrågorna med bl. a. byggnadsstyrelsen som lokalhållare samt det för-

hållandet att kostnaderna för lokaler m. m. bestrids ur ett särskilt anslag

vägs inte kostnaderna för lokalutnyttjandet samman med övriga kostnader i högskolestyrelsernas prioriteringar på det sätt som sker i övrigt inom planeringssystemet för högskolan. Den rationaliseringsvinst som skulle uppstå om lokalerna utnyttjades effektivare kan således inte i nämnvärd

utsträckning utnyttjas för andra ändamål. Jag anser att denna ordning är

mindre tillfredsställande och avser därför att inom kort återkomma till regeringen med förslag om att uppdra till byggnadsstyrelsen och UHÄ att utreda och lämna förslag om de anordningar som fordras för att också lokalresurserna skall kunna prioriteras tillsammans med högskolans övriga resurser. Jag är medveten om att arbetet på en sådan förändring måste ha en förhållandevis långsiktig karaktär. Med hänsyn härtill är det nödvändigt att redan nu söka vidta åtgärder som dämpar kostnadsutvecklingen för lokalerna inom högskolan. Den neddragning av högskolans dimensionering som hittills har skett och som jag nyss har förordat bör enligt min mening

leda till ett något minskat lokalbehov. Det är därför angeläget att skärpa

prövningen av behovet av nya förhyrningar samt åstadkomma en minsk-

ning av redan existerande förhyrningar. Det ankommer på högskolestyrel-

serna att i samverkan med byggnadsstyrelsen vidta de nödvändiga åtgärderna härför. Jag återkommer inom kort till regeringen i denna fråga. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för budgetdepartementet. Jag räknar med att de omedelbara åtgärder jag här berört leder till besparingar av 15

milj. kr. inom anslaget Lokalkostnader m. m. vid högskoleenheterna redan under budgetåret 1981/82. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående under avsnittet

Skolväsendet har de statliga förvaltningarna de senaste åren tvingats rationalisera genom årliga besparingar. Jag finner det angeläget att berörda högskoleenheter genomför en effektivisering också av utbildningen för undervisningsyrken och beräknar därför en besparing under anslaget till utbildning för undervisningsyrken av 10 milj. kr. budgetåret 1981/82.

Speciallärarutbildningen måste efter SIA-reformen (prop. 1975/76:39 om skolans inre arbete, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76: 367) ges ett annat

innehåll och också en annan struktur än hittills. Genom en differentiering

av utbildningstiden och en effektivisering av utbildningen är det enligt min mening möjligt att förkorta viss del av utbildningen. Den förkortade utbildningen bör ges en klar inriktning på de elevproblem som är mest frekventa i vanliga klasser.

Speciallärarlinjens gren I omfattar i dag utbildning för undervisning av

elever i särskolan, lärare för hjälpundervisning, observationsundervisning, undervisning av elever med läs- och skrivsvårigheter, undervisning av rörelsehindrade elever och undervisning av elever med synsvårigheter.

Prop. 1980/81: 20 23

Planeringsramen är innevarande budgetår 936 nybörjarplatser. Utöver planeringsramen tillkommer 168 platser för särskild, decentraliserad speciallärarutbildning för lärare 1 och 2.

Riksdagsbeslutet med anledning av prop. 1975/76:39 om skolans inre arbete markerade en förändring av den specialpedagogiskt utbildade lära-

rens arbetsuppgifter. Den specialpedagogiskt utbildade läraren kommer att

"i allt större utsträckning arbeta i vanliga undervisningsgrupper utan be-

gränsning till visst stadium”. Detta förutsätter ”att man arbetar förebyggande, deltar i lagarbete och har ett speciellt ansvar för elever som har

svårigheter i skolan”. Specialpedagogiskt utbildade lärare bör vara ”speci-

ellt skickade att ansvara för och ge hjälp och råd i fråga om att koppla ihop

de övergripande målen med den dagliga undervisningen särskilt i fråga om färdighetsträning”.

Inom särskolan men också inom grundskolan finns ett behov av särskilt utbildade lärare för elever med uttalade svårigheter. Den största delen av de lärare som genomgår utbildning inom gren 1 går dock tillbaka til! sin

gamla skola och ingår som resurs i arbetsenheter eller klasser. Enligt min

mening är utbildningen i dag inte relevant i förhållande till vad en special-

pedagogiskt utbildad lärare i normalfallet har för arbetsuppgifter. Utbild-

ningen bör därför i större utsträckning än nu inriktas på de svårigheter som möter läraren vid fullgörande av specialundervisning inom arbetsenhetens eller klassens ram. Från denna utgångspunkt framlägger jag i det följande förslag till ny uppbyggnad m. m. av speciallärarutbildning, gren I, fr. o. m.

läsåret 1981/82.

Det är viktigt att speciallärarutbildningen har både en bredd och ett djup som medger att lärare med denna utbildning kan utgöra en reell förstärkning i den lokala skolan. Frågan är då om utbildningen för det stora

flertalet specialpedagogiskt utbildade lärare — dvs. för dem som arbetar "i

vanliga undervisningsgrupper” — har en rimlig bredd och ett rimligt djup. Vilka svårigheter möter specialpedagoger i arbetsenheten eller i den enskilda klassen? I huvudsak torde det röra sig om elever med läs- och skrivsvårigheter, matematiksvårigheter och/eller anpassningsstörningar. Den nuvarande speciallärarutbildningen på gren I om 40 poäng behandlar dessa problemområden, men som en del av ett större komplex. Jag anser det vara möjligt att i mer koncentrerad form lägga huvudvikten i utbildningen på de nyss uppräknade områdena. Omfattningen av en sådan utbildning bör kunna ske inom ramen för en kurs om 20 poäng — möjligtvis

uppdelad i två 10-poängskurser i ett system med återkommande utbildning. Utbildningen bör kunna decentraliseras från de högskoleenheter som

anordnar utbildningen och även kunna anordnas så att såväl heltidsstudier som deltidsstudier blir möjliga.

Som jag nyss angav finns det inom särskolan och grundskolan behov av

särskilt utbildade lärare som kan ta hand om elever med uttalade svårigheter. Detta utbildningsbehov bör tillgodoses genom en påbyggnad om ytter-

Prop. 1980/81: 20 24

ligare 20 poäng på nyss nämnda 20-poängsutbildning. Det bör vara möjligt, och i ett initialt skede lämpligt för att säkerställa tillgången på dessa

specialister, att denna utbildning om sammanlagt 40 poäng genomgås i en följd. I ett längre tidsperspektiv bör även denna avslutande 20-poängsutbildning kunna organiseras i 10-poängskurser och med möjligheter till såväl heltidsstudier som deltidsstudier. Innehållet i utbildningen bör inne-

bära en fördjupning av den grundläggande speciallärarutbildningen men också innehålla moment som beaktar de gravt handikappade elevernas situation och i övrigt ge kunskap och erfarenheter för undervisning av dessa elever.

Mina förslag vad avser planeringsram kommer jag att redovisa i budgetpropositionen. Jag räknar t.v. med oförändrad planeringsram, dvs. 936

nybörjarplatser i den speciallärarutbildning på gren I om 20 poäng som jag

förordar. Vidare har jag utgått från en planeringsram för speciallärarutbildning på gren 1 om ytterligare 20 poäng om 180 platser.

Antagning av de studerande bör ske såväl höst som vår, med ca hälften

av de studerande vid varje tillfälle.

Antagning till den särskilda decentraliserade speciallärarutbildningen på gren I som anordnas utanför planeringsramen, 168 platser, bör upphöra efter budgetåret 1980/81.

Den nya utbildningen bör anordnas fr. o. m. läsåret 1981/82 och liksom den nuvarande utbildningen organiseras som påbyggnadslinje i enlighet med högskoleförordningens föreskrifter.

Den grundläggande 20-poängsutbildningen bör lokaliseras till följande orter: Stockholm. Uppsala, Gävle/Sandviken, Linköping, Jönköping. Lund, Göteborg och Umeå. Den ytterligare påbyggnadsutbildningen om 20

poäng bör koncentreras till Stockholm, Lund och Göteborg för att möjlig-

göra nödvändig integrering med övriga grenar inom speciallärarutbildning-

en.

Behörigheten till den grundläggande speciallärarutbildningen borde kun-

na vara densamma som till nuvarande speciallärarutbildning, gren 1. För-

delning av utbildningsplatser mellan skilda lärarkategorier borde också kunna vara oförändrad, dvs. ca 6096 av antagningsplatserna bör tillfalla sökande som är behöriga till tjänst som lärare 1—2, ca 15 4 till lärare 5—15,

20 och 21 samt ca 25 <& till lärare 16—19, 152-161 och 167—171. Den ytterligare påbyggnaden bör förbehållas lärare som är behöriga till

tjänst som lärare I och 2.

I grundskolan finns tjänst som lärare 3 och 4 för specialundervisning.

Behörig till sådan tjänst är klasslärare som genomgått speciallärarutbildning om två terminer för den undervisning som tjänsten avser. Även den

nya 20-poängsutbildningen bör ge klasslärare behörighet till tjänst som

lärare 3 och 4. I särskolan finns tjänst som lärare 2 och 3 för undervisning i

skola för grundundervisning. Behörig till sådan tjänst är bl. a. klasslärare

som genomgått specialutbildning om två terminer vid speciallärarlinjens

Prop. 1980/81: 20 LJ 'n

gren 1. För behörighet till tjänst som lärare 2 och 3 i särskolan bör även i framtiden krävas genomgång av utbildning om två terminer, dvs. genomgång av grundläggande 20-poängsutbildning samt påbyggnad inom gren I

omfattande ytterligare 20 poäng. i

Speciallärarutbildningen har en hög kostnad per årsstudieplats. Detta beror dels på att utbildningen i sig är kostsam, dels på att de studerande under utbildningstiden uppbär lön (med eller utan B-avdrag) eller utbild-

ningsarvode. Vissa studerande är dessutom berättigade till resekostnadsersättning och traktamente under utbildningen. Jag beräknar den sammanlagda besparingen till ca 50 milj. kr. För budgetåret 1981/82 begränsas besparingen till ca 24 milj. kr. Detta beror på att

studerande antagna i den gamla 40-poängsutbildningen våren 1981 slutför sin utbildning under hösten 1981. Besparingar uppstår dels under anslaget Utbildning för undervisningsyrken, dels under anslagen Bidrag till driften av grundskolor m. m. och Bidrag till driften av gymnasieskolor. Ur drift-

anslagen bestrids kostnader för tön dels för de lärare som genomgår speci-

allärarutbildning, dels för de lärare som vikarierar under tiden. |

Jag avser senare föreslå regeringen att ge UHÄ i uppdrag att i kom-

mande anslagsframställningar och i sitt arbete med utarbetande av utbildningsplaner för den omstrukturerade speciallärarlinjens gren I överväga de ytterligare förändringar som kan vara befogade med avseende bl.a. på utbildningens lokalisering och dimensionering. Dessutom bör man pröva en anpassning av utbildningens innehåll till andra skolformer än grundsko-

lan.

Jag övergår nu till frågan om omprövning av vissa ersättningar till studerande som genomgår lärarutbildning.

Speciallärarlinjen gren 3 (40 p) är avsedd att ge behörighet som lärare i särskolan och att ge utbildning av förskollärare i särskolan och vid sjukhus. Behöriga att antas till utbildningen är bl.a. lärare 5—15 och motsva-

rande i gymnasieskolan (lärare i praktisk-estetiska ämnen), yrkeslärare,

förskollärare och fritidspedagoger. Den som före utbildningen är behörig till statligt reglerad lärartjänst blir efter genomgången utbildning i allmänhet behörig till annan tjänst med högre lön. Den som har statligt reglerad

tjänst har oavkortad lön under utbildningstiden. Den som inte har statligt

reglerad tjänst har utbildningsarvode. Båda kategorierna har resekostnads-

ersättning och traktamente. Resekostnadsersättning och traktamente beta-

las f.n. från anslaget Utbildning för undervisningsyrken och lönekostnaden från resp. skolanslag. Jag föreslår att fr. o. m. 1981/82 dels den som har statligt reglerad tjänst får lön med B-avdrag, övriga utbildningsarvode, dels att resekostnadsersättning och traktamente inte ges. Den sammanlagda besparingen uppgår till ca 2,1 milj. kr., varav ca 2 milj. kr. under anslaget Utbildning för undervisningsyrken.

Studerande på den avslutande praktisk—- pedagogiska utbildningen om

40 poäng vid ämneslärarlinjen med teknisk eller ekonomisk inriktning som

är ämnesteoretiskt behörig och efter den behörigheten haft relevant yrkes-

Prop. 1980/81: 20 26

erfarenhet i två år får utbildningsarvode enligt L 1:0 under genomgång av den praktisk-pedagogiska utbildningen. Jag föreslår att dessa förmåner

slopas för dem som påbörjar utbildningen fr. o. m. läsåret 1981/82. Besparingen på anslaget Ersättning till vissa lärarkandidater blir ca 3,4 milj. kr. Vid pedagogik/metodiklärarlinjen (20 p) utbildas förskollärare och fri-

tidspedagoger till lärare i barnkunskap m.m. samt till metodiklärare i lärarutbildningen. Studerande har utbildningsarvode enligt L1:0. Vidare

har de resekostnadsersättning och traktamente. Jag föreslår att förmånerna slopas för dem som påbörjar utbildningen fr.o.m. läsåret 1981/82.

Besparingen på anslaget Utbildning för undervisningsyrken beräknar jag

till 300000 kr. och på anslaget Ersättning till vissa lärarkandidater till

700000 kr.

3.2. Sammanfattning av besparingsförslaget för högskoleutbildning och

forskning

Besparingarna under skilda anslag sammanfattas i följande översikt.

Anslag Anslags- Konsekvens av Övrig Summa

förändring antagnings- anslags- (tkr) genom minskade minskning förändantagningstal tidigare ring (tkr)

1981/82 (tkr) budgetår (tkr)

Utbildning för

tekniska yrken - 2709 —6 556 - 286 -— 9551

Utbildning för

administrativa. ekonomiska och sociala yrken - 2145 -1200 - 776 - 4121 Utbildning för

vårdyrken - 430 — 7696 = 8126

Utbildning för undervisnings- :

yrken —- 2600 —-17 224 - 19824 Utbildning för kultur— och in-

formationsyrken —- 445 - 589 - 394 — 1428 Lokala och individuella linjer och enstaka kurser - 6000 — 6000

Bidrag till

kommunal högskoleutbildning m.m. - 3000 - 3000

Lokalkostnader

m. m. vid högskoleenheterna -15 000 -15 000

Ersättning till :

vissa lärarkan-

didater - 4100 —- 4100 Forskning och ut-

vecklingsarbete för högskolan

m.m. — 3000 —- 3000

Extra medel för dimensionerings-

åtgärder i hög-

skolan —- 3000 - 3000

Summa —17 329 —8 345 —51 476 —-77 150

Prop. 1980/81: 20 27

Av följande sammanställning framgår fördelningen mellan högskoleen-

heter m. m. av antagningsminskningarna budgetåret 1981/82 uttryckt i förändring av planeringsramar (antagningstal).

Yrkesutbildnings- Tekniska Admi- Vård- Under- — Kultur- = Enstaka Extra Summa sektor (motsv.) yrken nistra- yrken vis- och in- = kurser medel

tiva, nings- forma- för di- Högskoleenhet/ ekono- yrken tions- mensio-

region miska yrken neringsoch s0- åtgärciala der!

yrken

Stockholms högskoleregion - 480 — 60/110 — 650 Universitetet i Stockholm - 15 —- 40 -30 - 85

Uppsala högskole-

region —- 370 - 50/80 — S00 Universitetet i

Uppsala - 15 = 90 -15 - 120

Högskolan i Gävle/

Sandviken = - 24 - 24 Högskolan i Örebro = — 25 - 25

Linköpings hög-

skoleregion - 70 -—- 10/20 — 100

Universitetet i Linköping - 24 = 24 Högskolan i Jönköping - 24 - 24 Lund/Malmö högskoleregion - 290 - S0O/80 — 420 Universitetet i

Lund - 75 - 30 = 105

Högskolan i Kristianstad - 24 = 24

Högskolan i Växjö — 15 — 15 - 24 - 54

Göteborgs hög-

skoleregion =-= 330 = — 55/90 — 475

Universitetet i Göteborg — 15 - 40 — 24 = 79 Högskolan i Karlstad -— 30 - 30

Högskolan i Borås =— 30 - 30

Umeå högskoleregion = 170 — 25/45 — 240 Universitetet i Umeå = 30 —- 24 -20 = 74

Högskolan i Luleå = 30 - 30

Högskolan i Sundsvall/Härnösand -— 16 - I6

—-176 -—335 -15 —168 —50 -1710 = —-250/425 —-31297

I En antagen fördelning mellan utbildningslinjer och enstaka kurser anges. ” Varav 676 platser på allmänna utbildningslinjer och 168 platser på speciallärarlin-

jen, 135 platser på lokala och individuella utbildningslinjer och 2150 platser på

enstaka kurser.

Prop. 1980/81: 20 28

3.3. Hemställan

Med hänvisning till vad statsrådet Mogård och jag har anfört hemställer

jag att regeringen föreslår riksdagen att

I. godkänna vad som förordats i fråga om besparingar genom

minskning av planeringsramar för grundläggande högskoleutbild-

ning,

[0 . godkänna vad som förordats i fråga om allmän sänkning av

utbildningskostnaderna inom sektorn för utbildning för vårdyrken och sektorn för utbildning för undervisningsyrken.

2 . godkänna vad som förordats i fråga om begränsning av statsbi-

drag till kommunal högskoleutbildning,

4. godkänna vad som förordats i fråga om besparingar inom ansla-

get till extra dimensioneringsåtgärder i högskolan.

5. godkänna vad som förordats i fråga om besparingar inom verk-

samheten med forskning och utvecklingsarbete för högskolan.

6. godkänna vad som förordats i fråga om besparingar inom anslaget till lokalkostnader m. m. vid högskoleenheterna.

7. godkänna att speciallärarlinjen ändras på sätt som förordats.

8. godkänna vad som förordats om omprövning av vissa ersättning-

ar till studerande som genomgår lärarutbildning.

4... (VUXENUTBILDNING

4.1 Kommunal vuxenutbildning

I statsbudgeten för innevarande budgetår har till bidrag till kommunal vuxenutbildning m.m. anvisats ett förslagsanslag om 558.4 milj. kr.

Under hänvisning till vad statsrådet Mogård tidigare har anfört i fråga

om bidragen till driften av grundskolor och gymnasieskolor anser jag det vara möjligt att även begränsa statsbidraget till den kommunala vuxenutbildningens grund- och gymnasieskolkurser. Besparingen bör inte gälla

grundutbildning för vuxna, dvs. den utbildning som är avsedd för vuxna

som saknar grundläggande kunskaper i läsning, skrivning eller matematik. Endast 98 Zz av statsbidraget bör således utgå till driften av den kommunala vuxenutbildningen i såväl primär- som landstingskommuner. Av bespa-

ringen bör 2596, vilket motsvarar 2.4 milj. kr.. användas för stöd till

kommuner med särskilda behov. Regeringen bör nu, i likhet med vad som sker beträffande bidragen till driften av grund- och gymnasieskolorna. inhämta riksdagens principiella godkännande av den förordade minskning-

en av utbetalningen av statsbidrag till kommunal vuxenutbildning. Den

närmare utformningen av förslaget bör tas upp i 1981 års budgetproposition.

Prop. 1980/81: 20 29

Jag beräknar nettobesparingen till 7,3 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna vad jag har

föreslagit beträffande statsbidraget till kommunal vuxenutbildning.

4.2 Studiecirkelverksamhet

Jag avser att senare under 1980/81 års riksmöte föreslå regeringen att

förelägga riksdagen förslag om utformningen av samhällets stöd till studiecirkelverksamheten. I förslaget ingår också ett ställningstagande till de

förslag som framlagts av folkbildningsutredningen (SOU 1979:85). Jag

räknar med att det skall vara möjligt att på anslaget Bidrag till studiecirkelverksamhet åstadkomma en besparing fr. o. m. budgetåret 1981/82 om ca 130 milj. kr.

Av besparingen kan en stor de! hänföras till att antalet studiecirkeltimmar 1979/80 sannolikt blivit färre än beräknat. Riksdagen har beslutat att

antalet timmar budgetåren 1980/81 och 1981/82 får uppgå till högst det

dubbla antalet studietimmar som genomförts budgetåret 1979/80. Detta

medför att antalet studiecirkeltimmar även under kommande budgetår blir

färre än vad som angivits i 1980 års budgetproposition. Den återstående

delen av besparingen får åstadkommas genom förändringar av reglerna för

statsbidrag till studiecirkelverksamheten.

4.3 Lokaliseringen av Sveriges Utbildningsradio AB (UR)

Sveriges Utbildningsradio AB (UR), dotterbolag till Sveriges Radio AB. började sin verksamhet den I januari 1978 (prop. 1975/76: 110, UbU 1976/ 77:8, rskr 1976/77:46). I riksdagens beslut ingick ett bemyndigande till

regeringen att närmare avgöra UR:s lokalisering inom Stockholmsområ-

det. Utskottet förutsatte att regeringen därvid skulle besluta om en lokali-

sering utanför kärnområdet.

Den 9 juni 1977 beslöt regeringen att lokalisera UR till Tyresö kommun. I enlighet med regeringen uppdrag den 20 april 1979 och den 6 mars 1980 har byggnadsstyrelsen påbörjat projekteringen av nybyggnaden. Systemhandlingar med kostnadskalkyl har beräknats föreligga i november 1980. Byggstart kan med gällande tidplan ske tidigast under vintern 1981 och

byggnaden beräknas då vara inflyttningsklar sommaren 1983.

Byggnadskostnaden har av byggnadsstyrelsen preliminärt beräknats till

ca 185 milj. kr. Härtill kommer kostnader för utrustning, som av UR

beräknats till ca 76 milj. kr., jämte ca 20 milj. kr. för projektering, installa-

tion och driftsättning av utrustningen. Inredningskostnaderna för nybygg-

naden har uppskattats till ca 12 milj. kr. Den totala investeringskostnaden

uppgår därmed till drygt 290 milj. kr. enligt nu redovisade beräkningar.

Därav kommer huvuddelen att falla på budgetåren 1981/82 och 1982/83.

Investeringskostnaderna för att förlägga verksamheten vid Sveriges Ut-

Prop. 1980/81: 20 30

bildningsradio AB till Tyresö kommun har visat sig bli oväntat stora. Även personalkostnaderna torde komma att öka avsevärt om lokaliseringsbeslutet fullföljs. Enligt UR behövs nämligen ett femtiotal nya tjänster, främst tekniker. Även om investeringskostnaderna och behovet av nya tjänster vid en förläggning av verksamheten till Tyresö delvis uppvägs av bortfallet av kostnader för nuvarande lokaler och kostnader för de tjänster UR köper utanför det egna företaget. främst av Sveriges Television AB. är det uppenbart att en kraftig uppräkning av anslaget till UR krävs för att genomföra flyttningsbeslutet. Omfattningen av dessa merkostnader har tidigare inte närmare kunnat bedömas.

En betydande del av dessa merkostnader avser egna tekniska resurser inom UR. Endast i starkt begränsad omfattning har det visat sig möjligt att vid den beslutade lokaliseringen använda koncernens nuvarande tekniska

resurser m. m. på Östermalm i Stockholm.

Jag har mot redovisad bakgrund funnit anledning att allvarligt överväga ett alternativ till den beslutade lokaliseringen av UR till Tyresö. Jag har därvid kommit till den slutsatsen att betydande vinster kan uppnås om möjligheterna till samordning av i första hand de tekniska resurserna inom SR-koncernen i Stockholm tillvaratas. Detta förutsätter att beslutet om lokalisering av UR till Tyresö upphävs och att UR permanent bereds lokaler i närheten av radio- och TV-husen på Östermalm i Stockholm. Den vinst genom samordning av främst studio- och ateljéproduktion, som därmed skulle kunna uppnås, har jag bedömt uppgå till ca 15 milj. kr. årligen i minskad driftkostnad. Under de två närmast följande budgetåren bortfaller investeringar om sammanlagt ca 150 milj. kr. Jag förordar därför att beslutet om att UR skall lokaliseras till Tyresö kommun upphävs.

Huvuddelen av UR:s verksamhet kan stanna kvar i de nyligen förhyrda lokalerna i kvarteret Amsterdam eller i alternativa lokaler på Östermalm Gfr prop. 1979/80:25 bil. 6 s. 48). Behoven av permanenta tekniklokaler för UR:s produktion kan tillgodoses i samband med en planerad nybyggnad av ersättningslokaler för Sveriges Television AB inom kvarteret Förrådsbacken.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för fortsatt lokalplanering för Sveriges

Utbildningsradio AB som jag har förordat.

Prop. 1980/81: 20 31

5. STUDIESTÖD

5.1 Studiemedel

Jag har tidigare under punkt 3 föreslagit en minskning av högskoleorganisationen genom nedläggning och minskning av vissa kurser. Förslaget medför att antalet årsstudieplatser inom grundläggande högskoleutbildning minskar med ca 2700. Detta medför i sin tur att behovet av studiemedel minskar. För innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag om 2304 milj. kr. för att täcka kostnaderna för studiemedel. Jag beräknar att

belastningen på anslaget för budgetåret 1981/82 minskar med ca 35 milj. kr.

som en konsekvens av det minskade antalet högskoleplatser.

5.2¶Studiehjälp

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå vissa ändringar beträffande grunderna för inkomstprövning för erhållande av statliga och statskommunala bostadsbidrag. Till grund för den nuvaran-

de prövningen ligger den taxerade inkomsten med vissa tillägg. I inkomstunderlaget inräknas inte studiemedel. Chefen för bostadsdepartementet

aviserar nu som sin avsikt att i 1981 års budgetproposition föreslå att inkomstprövningsreglerna ändras så att även studiemedel enl. 4 kap. studiestödslagen (1973: 349) beaktas när den bidragsgrundande inkomsten

fastställs. |

Det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpen följer i stort sett de inkomstprövningsregler som gäller för det statliga bostadsbidraget. Den nyss nämnda regeländringen bör således föranleda motsvarande förändring av inkomstprövningsreglerna för det inkomstprövade tillägget. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare bestämmelser härom.

5.3 Vuxenstudiestöd

Vuxenstudiestöden och administrationen av dessa finansieras av en särskild vuxenutbildningsavgift. Avgiften tas ut som en viss procent, f.n. 0.259, av lönesumman i landet. För budgetåret 1980/81 beräknas den ge ca 588 milj. kr.

När vuxenutbildningsavgiften infördes den 1 januari 1976 (prop.

1974:23) användes de influtna medlen inte enbart till vuxenstudiestöd,

utan också till att finansiera en del av de statliga bidragen till folkbildning-

en.

I de årliga budgetpropositionerna sedan 1976 års budgetproposition har

jag förordat en successiv avveckling av användandet av avgiftsmedel till

andra ändamål än vuxenstudiestöd och administrationen av dessa. Budgetåret 1980/81 görs det sista s.k. avlyftet och hela summan av de influtna vuxenutbildningsavgiftsmedlen går nu till vuxenstudiestöd.

Prop. 1980/81: 20 32

Jag har nyss föreslagit vissa besparingar som bl.a. berör kommunal vuxenutbildning och studiecirkelverksamhet. I de överväganden jag har

gjort om möjliga besparingar på vuxenutbildningens område, har jag också

beaktat vuxenutbildningsavgiften. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de budgeterade medlen för timstudiestöd tidigare budgetår underutnyttjats. Jag finner det rimligt att i eu läge där det är nödvändigt att göra besparingar, ompröva beslutet om avgiftsmedlens användningsområde. Jag är således nu beredd att förorda att 70 milj. kr. av vuxenutbildningsavgiftsmedlen används för att finansiera bl. a. studiecirkelverksamhet.

Jag avser att återkomma i 1981 års budgetproposition med närmare förslag om hur de influtna medlen från vuxenutbildningsavgiften bör fördelas budgetåret 1981/82.

Vuxenstudiebidrag utgår enligt 7 kap. 7§ studiestödslagen (1973: 349) för

varje tidsperiod om 15 kalenderdagar med 6574 av det belopp som den studerande skulle ha fått i utbildningsbidrag, enligt bestämmelserna om dagpenning och stimulansbidrag, under en lika lång sammanhängande tidsperiod, om han hade kunnat få sådant bidrag. Motsvarande beräkningsgrunder finns i 7 kap. 8§ studiestödslagen för deltidsstuderande.

Senare denna dag kommer chefen för arbetsmarknadsdepartementet att föreslå en avveckling av stimulansbidraget för de elever som erhåller dagpenning med det lägsta dagpenningbeloppet och inte är arbetslöshetsförsäkrade.

För att inga missförstånd skall uppstå om vilken summa, som för en enskild studerande skall utgå i vuxenstudiebidrag, vill jag här uttala. att den föreslagna ändringen om stimulansbidrag inte får beröra beräkningsgrunderna för vuxenstuderande som är berättigade till särskilt vuxenstu-

diestöd. |

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna att 70 milj. kr. av de medel som flyter in från vuxenutbildningsavgiften fr. o. m. bud-

getåret 1981/82 används för att finansiera andra vuxenutbildningsändamål

än vuxenstudiestöd och administrationen av dessa.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 9

Jordbruksdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 1

Bilaga 9

Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM JORDBRUKSDEPARTEMENTETS

VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Från jordbruksdepartementets huvudtitel bekostas främst anslag med anknytning till jordbruk, skogsbruk, fiske och trädgårdsnäring samt miljövård, idrott och rekreation. Förutom till ett antal verk beräknas medel till bl.a. lantbruksuniversitetet.

I anslutning till det besparingsarbete som nu bedrivs tar jag i det följande upp några anslag, där jag föreslår påtagliga besparingar. Det är min avsikt att i arbetet med 1981/82 års budget pröva vilka ytterligare besparingsmöjligheter som kan föreligga.

I det sammanhanget får också tas upp vissa avgiftsfrågor, bl. a. skogsvårdsavgiften.

Jordbrukets rationalisering m. m.

[1] Markförvärv för jordbrukets rationalisering. Under anslaget anvisas medel till jordfonden. Fonden används för att finansiera lantbruksnämndernas köp av mark i samband med yttre rationalisering inom jordbruk och skogsbruk.

För vartdera av budgetåren 1979/80 och 1980/81 har fonden tillförts 25 milj. kr. Den uppgår nu till ca 340 milj. kr. För samma ändamål disponeras också en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 25 milj. kr. intill den 30 juni 1982.

För större förvärv av skogsmark från bolag och domänverket disponerar lantbruksstyreisen intill utgången av år 1981 en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 200 milj. kr. Den för dessa medel förvärvade marken skall i första 1 Riksdagen 198081. I saml. Nr 20. Bil. 9

Prop. 1980/81: 20 [AS

hand tillföras bestående lantbruk elter användas för byte med andra skogs-

ägare.

Under senare år har fastighetsförsäljningarna ökat. Enligt den nya jordförvärvslagen prövas vidare fler förvärv än tidigare, vilket medför större

behov av medel för inlösen av fastigheter om förvärvstillstånd ej medges. Det allmänna kreditläget gör också att köparna av mark har svårt att få lån

i bankerna. De utestående fordringarna för försåld mark har därför ökat under de senaste åren och uppgår f.n. till ca 80 milj. kr. Även om ansprå-

ken på jordfonden sålunda har ökat bör enligt min mening av besparings-

skäl fonden inte ges ytterligare tillskott för budgetåret 1981/82. Detta medför således en anslagsminskning med 25 milj. kr.

Jordbruksprisreglering

[2] Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Under anslaget anvisas

medel för olika prisreglerande åtgärder. Från anslaget bestrids kostna-

derna för livsmedelssubventioneringen inkl. prisstoppsersättningen till jordbruket. Vidare utgår medel till lågtnkomstsatsningen, avbytarverksamheten och andra sociala åtgärder inom jordbruket samt medel som ersätt-

ning för införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen. Från anslaget be-

strids även kostnaderna för prisutjämning till viss livsmedelsindustri och teknisk industri.

För innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanstag av 3 966 000 000 kr. (prop. 1979/80: 162, JoU 1979/80: 47 och 49, rskr 1979/80: 413).

Inledningsvis vill jag ta upp livsmedelssubventionerna.

I prop. 1979/80: 181 om insatser för att underlätta nya löneavtal anmälde

regeringen sin avsikt att tillskjuta budgetmedel så att de prishöjningar på livsmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksprisregleringen per

den I juli 1980 utom för socker och sockerbetor i allt väsentligt kunde

undvikas.

Enligt den överenskommelse som sedermera träffades mellan statens jordbruksnämnd och dess konsumentdelegation samt Lantbrukarnas förhandlingsdelegation skulle jordbruket och viss förädlingsindustri per den I juli 1980 tillgodoföras I 170 milj. kr. Därav föreslogs 40 milj. kr. bli avsatta till räntestöd för vissa tordbrukare. som är särskilt skuldsatta, och 20 milj.

kr. användas främst för fortsatt utbyggnad av avbytarverksamheten inom jordbruket.

Genom beslut den 19 juni 1980 godkände regeringen den träffade över-

enskommelsen. Till fullföljande av vad som anförts i prop. 1979/80: 181 beslöt regeringen att av budgetmedel tillskjuta 775 milj. kr. Härigenom kunde prishöjningar föranledda av tillämpningen av jordbruksprisreg-

leringen undvikas för konsumtionsmjölk, mjölkpulver. ost, kött och fläsk.

Prop. 1980/81: 20 3

Också för räntestödet och den utbyggda avbytarverksamheten anvisades budgetmedel.

Sedan den 1 juli 1980 kan livsmedelssubventionerna för helt år beräknas ta i anspråk ca 4100 milj. kr. av budgetmedel, vartill kommer 425 milj. kr. i

form av låginkomstsatsning m.m. Av det förstnämnda beloppet faller ca

2495 milj. kr. på mejeriprodukter, ca 690 milj. kr. på kött och ca 725 milj. kr. på fläsk, I delbeloppen ingår den s.k. prisstoppsersättningen till vilken jag återkommer i det följande.

Som ett led i regeringens ansträngningar att reducera budgetunderskottet bör en nedtrappning av livsmedelssubventionerna ske. Därvid bör

särskild hänsyn tas till deras betydelse för barnfamiljer. Konsumtionsmjölken bör därför inte beröras av nedtrappningen. Fr.o.m. budgetåret 1982/

83 bör besparingen uppgå till ca 550 milj. kr. per år. Nedtrappningen bör ske med 250 milj. kr. den I januari 1981 och med ytterligare 300 milj. kr. den 1 januari 1982, allt beräknat på helt år. Såsom hittills bör det ankomma på regeringen att besluta i hithörande frågor.

Härefter vill jag ta upp den s.k. prisstoppsersättningen.

Jordbruket har under prisstoppsperioden av budgetmedel tillerkänts viss

ersättning för prisstoppets verkningar till följd av världsmarknadsprisernas utveckling på vissa kött- och mejerivaror. Bakgrunden till att jordbruket tillerkänns sådan ersättning är följande.

Enligt jordbruksprisregleringen skall de inhemska priserna på dessa

produkter kunna röra sig fritt mellan en fastställd övre och nedre prisgräns. (Prisgränserna är i vissa fall kompletterade med s.k. buffeftzoner.) Införselavgifterna är fasta så länge priserna ligger mellan dessa prisgränser. De

inhemska priserna följer därför i huvudsak världsmarknadsprisernas fluktuationer. Den övre prisgränsen utgör ett skydd för konsumenterna och den nedre prisgränsen ett skydd för producenterna. När det inhemska

priset uppnår dessa prisgränser justeras nämligen införselavgiften för att

återföra priset inom prisgränserna.

Genom prisstoppet på vissa baslivsmedel kan, i de fall stoppriserna ligger under övre prisgränsen, inte längre de inhemska priserna vid stigande världsmarknadspriser röra sig ända upp till denna på det sätt som förutsätts enligt jordbruksprisregleringen. För att jordbruket inte skall göra förluster på grund av prisstoppet lämnas därför ersättning av budgetmedel. De varor för vilka ersättning lämnats under senare år är främst ost och fläsk. De belopp som utgår som prisstoppsersättning är en form av livsme-

delssubventioner — eftersom priserna i ett läge utan prisstopp skulle stiga — och inräknas i dessa.

Kostnaderna för prisstoppsersättningen varierar mellan åren. För innevarande budgetår har statens jordbruksnämnd i sin anslagsframställning

beräknat kostnaderna till 120 milj. kr., varav 50 milj. kr. för ost och 70 milj. kr. för kött och fläsk. Detta motsvarar i genomsnitt ca 55 öre per kg ost, ca

5 öre per kg kött och ca 20 öre per kg fläsk. +1 Riksdagen 1980/81. 1 suml. Nr 20. Bil. 9

4 Prop. 1980/81: 20

ningen kan upphöra. Härigenom erhålls en besparing av ca 120 milj. kr. per år. Chefen för handelsdepartementet kommer senare att föreslå regeringen

förändringar i prisstoppet.

Vidare vill jag under denna punkt ta upp finansieringen av prisutjänm-

ningen — eller råvarukostnadsutjämningen som den också benämns — till

viss livsmedelsindustrt och teknisk industri.

För att kompensera industrin för den råvarufördyring som uppstår till

följd av jordbruksprisregleringen tillämpas 1 Sverige olika system för råvarukostnadsutjämning. Om någon utjämning inte företogs skulle det för berörd industri uppstå konkurrensnackdelar jämfört med industrier i andra

länder som har tillgång till jordbruksråvara till ett lägre pris. En sådan form

av utjämning är s.k. intern prisutjämning.

Intern prisutjämning infördes den I juli 1960 till följd av Sveriges anslutning till EFTA-konventionen. Det innebär att tillverkare av vissa livsme-

delsindustriprodukter som bedöms vara särskilt utsatta för importkonkur-

rens med hjälp av bidrag erhåller sina jordbruksråvaror till i princip världs-

marknadspris. Bidrag lämnas för hela produktionen.

Intern prisutjämning medges f.n. för choklad- och konfektyrvaror. bis-

cuits och wafers. frukostflingor, såser. soppor m. m., fiskkonserver o. d. samt för starköl.

De totata kostnaderna för intern prisutjämning (utom vad avser fettvaror för fiskkonserver) bestrids från förevarande anslag. Från anslaget utgår

också kompensation för den kostnadsfördyring som tullskyddet på vissa fettvaror medför för livsmedelsindustrin och den tekniska industrin. För

budgetäret 1980/81 har under anslaget upptagits 200 milj. kr. för prisutjämning.

För att finansiera kostnaderna för prisutjämningen för choklad- och konfektyrvaror, biscuits och wafers samt för starköl uttas en särskild

utjämningsskatt på dessa varor såväl för inhemsk produktion som vid

import. Skatten uppgår f.n. till 110 öre per kg för choklad- och konfektyr-

varor, biscuits och wafers samt till 8 öre per liter för starköl. För övriga

varor inom systemet uttas inte någon utlämningsskatt. Kostnaderna finan-

sieras således direkt av budgetmedel.

Kostnaderna för prisutjämningen uppgick för budgetåret 1979/80 till 191 milj. kr., varav för de varor som finansteras med utjämningsskatt till 149 milj. kr.

Industrins råvarukostnadsutjämning utreds f.n. av en särskild kommitté. Kommittén skall bl.a. undersöka möjligheterna att finna ett förenklat och om möjligt enhetligt system. Finansieringsfrågan skall ägnas särskild

uppmärksamhet. Kommittén beräknas lägga fram sitt förslag hösten 1980. Enligt min mening bör utgångspunkten fr. o. m. budgetåret 1981/82 vara

att den nu aktuella råvarukostnadsutjämningen utformas på ett sådant sätt

att den inte medför några nettoutgifter på statsbudgeten. Detta innebär

Prop. 1980/81: 20 5

således att nya finansieringsvägar måste sökas för denna prisutjämning. Jag beräknar att en nettobesparing av ca 40 milj. kr. kan göras på statsbudgeten fr. o. m. budgetåret 1981/82. Jag avser att återkomma till denna fråga när kommitténs betänkande avgetts och remissbehandlats.

De förslag som jag nu har redovisat beräknar jag sammanlagt medföra en besparing på statsbudgeten med ca 710 milj. kr. per år.

[3] Bidrag till permanent skördeskadeskydd. Under anslaget anvisas statens bidrag till skördeskadefonden. Bidraget är f.n. 30 milj. kr. per år. Fonden. som f.n. uppgår till drygt 400 milj. kr. tillförs. utöver statsbidraget, årligen minst 15 milj. kr. av skördeskadeavgifter från jordbruket samt f.n. ca 40 milj. kr. i räntor.

Med hänsyn till fondens storlek och de räntor som f.n. tillförs bör enligt min mening statens bidrag till fonden för nästa budgetår kunna minskas med en tredjedel, dvs. 10 milj. kr. I enlighet med gällande fördelningsprincip bör även skördeskadeavgifterna minskas med en tredjedel. Frågan bör tas upp i budgetpropositionen 1981. Frågan om skördeskadeskyddets framtida utformning och finansiering bereds f.n. inom jordbruksdepartementet.

Skogsbruk

[4] Bidrag till skogsvård m. m. På statsbudgeten för innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag av 120 milj. kr. för bidrag till skogsvård m. m. Under anslaget har tagits upp en bidragsram av 139 milj. kr.. varav 4,5 milj. kr. för skogsodlingsåtgärder på nedlagd jordbruksmark. Denna bidragsgivning bör nu kunna upphöra. Fr. o. m. den I juli 1981 bör sålunda inga nya utfästelser om bidrag till skogsodlingsåtgärder på nedlagd jordbruksmark få göras. Frågan bör tas upp i budgetpropositionen 1981.

[5] Stöd till byggande av skogsvägar. På statsbudgeten för innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag av 35 milj. kr. för bidrag till byggande av skogsvägar, Under anslaget har tagits upp en bidragsram av 35 milj. kr. Vidare har medgetts en ram av 6 milj. kr. för statlig kreditgaranti för samma ändamål. Möjligheter att ge statlig kreditgaranti som komplement till statsbidrag infördes fr.o.m. den I januari 1980. För att minska statens utgifter föreslår jag en omfördelning mellan stödformerna som innebär att bidragsramen fr.o.m. den I juli [981 minskas med 5 milj. kr. samtidigt som ramen för statlig lånegaranti ökas med samma belopp. Frågan bör tas upp i budgetpropositionen 1981.

6 Prop. 1980/81: 20

Service och kontroll

[6] Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, m.m. Anslaget är avsett för kostnader och ersättningar i samband med bekämpande av eller beredskap mot smittsamma husdjurssjukdomar.

Jag vill i detta sammanhang ta upp vissa frågor om statens utgifter för att bekämpa salmonella hos husdjur. Dessa utgifter har under senare år visat en klar ökningstendens. För att analysera möjligheterna att begränsa dessa utgifter och i övrigt få en belysning av aktuella problem inom området tillsatte jag i december 1979 en arbetsgrupp. Arbetsgruppen har den 5 augusti 1980 överlämnat betänkandet (Ds Jo 1980:5) Salmonella hos djur.

Arbetsgruppen konstaterar att samhällets åtgärder vid salmonellainfektion hos djur till huvudsaklig del tillkommit för att hindra smittöverföring till människor. Dessa åtgärder regleras i förordningen (1961: 309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m.

Arbetsgruppen finner bl. a. att de ingripanden som gjorts för att bekämpa salmonellainfektion blivit betydligt mer omfattande och dragit större kostnader än man vid bestämmelsernas tillkomst sannolikt hade räknat med. Ersättningen av statsmedel har ökat från 4,3 milj. kr. för budgetåret 1974/75 till 10,1 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Som ett led i sjukdomsbevakningen i landet, bl.a. avseende salmonellainfektion, utbetalas vidare ersättning till veterinärmedicinska laboratorier för vissa obduktioner. Beloppet har ökat från 1,5 milj. kr. för budgetåret 1974/75 till 2.9 milj. kr. för budgetåret 1978/79.

Enligt arbetsgruppens mening är det möjligt att i större utsträckning än hittills anpassa bekämpningsåtgärderna till behovet i det enskilda fallet. En sådan anpassning bör enligt arbetsgruppen leda till minskade kostnader för statsverket och lättnader för djurägarna utan att risken för salmonellainfektioner hos människor för den skull behöver öka. Den ändring av tilllämpningsreglerna som förslaget medför kan göras inom ramen för gällande lagstiftning. Arbetsgruppen har med utgångspunkt i kostnaderna för salmonellabekämpningen under budgetåret 1978/79 beräknat att dessa årligen bör kunna minska med ca 5 milj. kr.

Betänkandet är föremål för remissbehandling. Om denna inte motsäger arbetsgruppens bedömning bör nya tillämpningsregler kunna införas redan under innevarande budgetår. För budgetåret 1981/82 bör besparingen kunna bli ca 5 milj. kr. Jag återkommer till denna fråga i budgetpropositionen 1981.

Miljövård

[7] Statsbidrag till miljövårdsinvesteringar. Medel för statliga bidrag till miljövårdsinvesteringar utgår f.n. över anslagen Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. och Stöd till avfallsbehandling m. m.

Prop. 1980/81: 20 7

Från anslaget Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m.m. utgår

stöd för ny-, till; och ombyggnad av avloppsreningsverk m.m. enligt bestämmelserna i kungörelsen (1968:308, omtryckt 1974:551, ändrad

1979:354) om statsbidrag till avloppsreningsverk. Från anslaget får också

utgå medel till förhöjda statsbidrag i vissa angivna fall, bl. a. till anläggning-

ar i Vindelälvsområdet. För budgetåret 1980/81 står en bidragsram av 70

milj. kr. till förfogande för nu angivna bidrag.

Från anslaget Stöd till avfallsbehandling m.m. utgår bidrag till bl.a. anläggningar för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall

samt försöksanläggningar för sådant ändamål. Bidrag utgår också till anläggningar för konventionell behandling av hushållsavfall samt till anläggningar för behandling av annat avfall än hushållsavfall. Vidare utgår bidrag

till försöksanläggningar i full storlek, som minskar vatten- eller luftförore-

ning eller buller. För budgetåret 1980/81 har anvisats 59 milj. kr. på detta anslag. .

Frågan om fortsatta statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk be-

handlades av riksdagen år 1978. Riksdagens beslut innebar då att bidrag borde kunna utgå ytterligare ett antal år (prop. 1978/79:95, FiU 1978/

79:35, rskr 1978/79:335). Mot bakgrund av bl.a. behovet av att minska

budgetunderskottet ser jag det emellertid som nödvändigt att frågan om formerna för fortsatta statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk redan nu på nytt prövas. Den principiella utgångspunkten vid överväganden

rörande dessa bidrag bör enligt min uppfattning vara att byggandet av avloppsreningsverk är en samhällsuppgift av det slag som kommunerna normalt har att svara för. Vilka reningskrav som skall gälla för de kommu-

nala avloppsutsläppen fastställs vid den prövning enligt miljöskyddslagen

(1969: 387) som sker av alla utbyggnader av kommunala avloppsrenings-

verk. Denna prövning innebär numera normalt krav på att avloppsvattnet behandlas både biologiskt och kemiskt. Vid särskilt känsliga vattenområ-

den kan ytterligare behandling vara aktuell. Under en övergångsperiod har de hittillsvarande statsbidragen haft stor betydelse när det gällt att snabbt

få till stånd den förbättrade avloppsrening som varit nödvändig från vattenvårdssynpunkt. Kommunernas kostnader bör emellertid i princip täckas

genom avgifter i enlighet med grundsatsen om förorenarens kostnadsan-

svar.

Ansökningar om bidrag har under de senaste åren betydligt överstigit de

bidragsramar som ställts till naturvårdsverkets förfogande. En successivt

ökad väntetid för beslut om bidrag har därmed uppstått. Den balans av

obehandlade bidragsansökningar som förelåg den I juli 1980 motsvarar

enligt naturvårdsverkets beräkningar ett totalt bidragsbelopp av ca 525 milj. kr.

Mot bakgrund av det nuvarande budgetläget och det förhållandet att

bidragets stimulanseffekt har minskat samt att det under de kommande åren blir nödvändigt att prioritera statliga insatser när det gäller andra

Prop. 1980/81: 20 8

angelägna miljövårdsfrågor bör enligt min uppfattning bidragsgivningen i dess nuvarande form upphöra. Jag föreslår därför att generella statsbidrag

inte skall utgå efter budgetåret 1980/81 för byggande av avloppsrenings-

verk. |

Jag är självfallet medveten om de problem en avveckling av den nuva-

rande bidragsgivningen kan medföra för vissa kommuner. Jag vill i detta

sammanhang framhålla att skattecutjämningssystemet innebär ett fi-

nansieringsstöd till kommunerna också när det gäller reningsanläggningar.

Vid prövningen av extra skatteutjämningsbidrag bör enligt min mening de ändrade bidragsreglerna för reningsanläggningar kunna beaktas de närmaste åren för de mest utsatta kommunerna. I vissa fall kan möjligheter också finnas att finansiera utbyggnad av reningsverk med arbetsmarknads-

medel.

Även om nuvarande generella statsbidrag till kommunala reningsverk

således nu föreslås upphöra bör möjlighet till bidrag dock finnas kvar i

vissa särskilda fall. Jag förordar därför att ett särskilt stimulansbidrag skall kunna utgå i fortsättningen när det gäller utprovning av ny teknik inom

avloppsreningsområdet. Vissa bidrag bör också efter särskild prövning kunna utgå för avloppsanläggningar inom områden där särskilda vattenskyddsåtgärder erfordras, dvs. närmast inom sådana områden där förhöjda statsbidrag f. n. kan utgå.

När det gäller stödet till avfallsbehandling har jag i 1980 års budgetpro-

position framhållit att en sträng prioritering från miljövårdssynpunkt av

anslagets användning är nödvändig. I första hand bör bidrag utgå till anläggningar där nya eller förbättrade tekniska metoder att lösa viktiga

problem inom miljöskyddsområdet utprovas. Också när det gäller anläggningar för behandling av hushållsavfall måste, framhålls det, bidragsgiv-

ningen ha karaktären av ett stimulansbidrag för att få fram bättre tekniska lösningar och öka återvinningen eller för att eljest lösa särskilda miljöpro-

blem. Angivna uttalanden. som lämnades utan erinran vid riksdagsbehand-

lingen, innebär att anläggningar för behandling av hushållsavfall med redan etablerad teknik nu i allmänhet inte kan prioriteras vid bidragsgivningen. Enligt min mening bör nu även den formella möjligheten att erhålla bidrag för sådana anläggningar upphöra. Bidrag till anläggningar för behandling

av hushållsavfall kommer därmed endast att kunna utgå för utprovning av

nya tekniska lösningar.

Vad jag i det föregående har anfört innebär att båda de anslag som här

behandlas i fortsättningen skall användas i första hand för stöd till anlägg-

samman till ett nytt anslag för stöd till utprovning av ny teknik inom

miljövåärdsområdet m.m. Jag vill i detta sammanhang framhålla att den

föreslagna inriktningen på att stimulera framtagandet av nya tekniska lösningar självfallet inte innebär att bidrag endast skall utgå till stora, tekniskt mycket avancerade anläggningar. Jag ser det som mycket angelä-

Prop. 1980/81: 20 9

get att också framtagandet av enkla och billiga lösningar av olika miljöproblem stimuleras. Där endast vissa delar av en anläggning kan sägas utgöra nya tekniska lösningar bör bidrag kunna utgå just för dessa anläggningsdelar.

Den av mig här förordade inriktningen av det fortsatta statliga stödet till miljövårdsinvesteringar bör gälla fr. 0. m. budgetåret 1981/82. Jag vill framhålla att de förslag som naturvårdsverket redovisat i sin anslagsframställning för nästa budgetår väl ansluter sig till vad jag här förordat. Till den närmare inriktningen av användningen av det nya anslaget avser jag att återkomma i 1981 års budgetproposition varvid också den slutliga resurs-

avvägningen för anslagen inom miljövårdsområdet kommer att ske. Jag

bedömer det dock som möjligt att uppnå en besparingseffekt på totalt ca 50 milj. kr. genom den omläggning av bidragsgivningen till miljövårdsinvesteringar som jag här har förordat.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de allmänna riktlinjer för det fortsatta statliga stödet

till miljövårdsinvesteringar som jag har redovisat.

Övrigt

[8] Utöver de anslagsfrågor som jag nu har behandlat vill jag erinra om att dåvarande chefen för budgetdepartementet i det reviderade budgetförsla-

get för innevarande budgetår bland olika översynsprojekt också tagit upp

ett projekt under jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Detta skulle innebära en prövning av förutsättningarna för viss samordning m. m. av såväl administration som annan verksamhet inom lantbruksnämndsor-

ganisationen, bl.a. rådgivningen. Samtidigt erinrades om att skogsvårds-

styrelsernas organisation nyligen setts över av en särskild utredning. Därvid anfördes att frågan om samordning av vissa administrativa resurser för lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och fiskenämnderna borde kunna övervägas I detta sammanhang. Detsamma gällde den centrala informationsverksamheten på jord- och skogsbruksområdet.

Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga. Översynen kommer sålunda att bedrivas parallellt med beredningen inom regeringskansliet av skogsadministrativa utredningens förslag. som nu har remissbehandlats. Beredningen av detta förslag torde dock inte utgöra något hinder för översynsarbetet. Översynsarbetet kommer också att omfatta den prövning

av statens lokala fiskeriadministration som aviserades i årets budgetpropo-

sition.

Jag erinrar också om att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet

med stöd av regeringens bemyndigande den 17 maj 1979 tillkallat en

utredning om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård. Vidare bör nämnas att jag efter regeringens bemyndigande den 17 april

1980 tillkallat en särskild utredare med uppdrag att se över kontrollen av matpotatis med syfte att bl. a. minska statens utgifter.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

Prop. 1980/81: 20 Bilaga 10

Handelsdepartementets

verksamhetsområde

Prop. 1980/81: 20 I

Biluga 10

Utdrag

HANDELSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM HANDELSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Det statsfinansiella läget kräver som närmare utvecklats av chefen för budgetdepartementet tidigare i dag kraftiga besparingar inom den offent-

liga verksamheten. Samtidigt måste emellertid åtgärder som syftar till att

långsiktigt komma tillrätta med balansbristerna i den svenska ekonomin vidtas. Inom handelsdepartementets verksamhetsområde kommer den förväntade utvecklingen för den inhemska liksom den internationella ekono-

min att ställa krav på betydande insatser de närmaste åren inom områden

som rör utrikes handel och särskilt den exportfrämjande verksamheten. Mot bakgrund av att en av de grundläggande orsakerna till obalansen i den

svenska ekonomin härrör från underskottet i bytesbalansen finner jag det

angeläget att betydande satsningar görs för att på olika sätt främja svensk export av varor och tjänster. Jag bedömer att detta skall kunna ske genom omprioriteringar, rationaliseringar och besparingar inom departementets verksamhetsområde. Härutöver anser jag ytterligare besparingar möjliga genom en hårdare utgiftsgranskning. en ökad avgiftsbeläggning av olika tjänster samt i vissa fall minskning av ambitionsnivån.

Sammantaget planeras besparingarna att uppgå till ca 80 milj. kr. jämfört med vad som beräknats för budgetåret 1980/81. Större delen av denna besparing kommer att kunna genomföras under budgetåret 1981/82. En mindre del måste ske genom personalminskningar och kan med hänsyn till bl. a. naturlig avgång komma att leda till att besparingarna ger effekt först under budgetåret 1982/83. Vissa avgifter beräknas emellertid kunna införs

redan under budgetåret 1980/81 och säledes få besparingseffekter redan

innevarande budgetår. Besparingarna fördelar sig på ca 60 milj. kr. avseende investeringar för det ekonomiska försvaret och ca 20 milj. kr. fördelade på anslagen för stöd till svensk projektexport. kommerskollegium. patent- LV Riksdagen 1980/81.-1 saml. Nr 20. Bil, 10

Prop. 1980/81: 20 [5

och registreringsverket. statens pris- och kartellnämnd, konsumentverket,

allmänna reklamationsnämnden och tullverket. Av de 20 milj. kr. hänför

sig ca 7 milj. kr. till ökade avgifter och resten till minskade utgifter. I det

följande lämnar jag en kortfattad redogörelse för besparingsåtgärderna inom departementets verksamhetsområde. Jag återkommer i 1981 års bud-

getproposition till den närmare innebörden av besparingarna under olika

anslag.

1. Exportfrämjande verksamhet De statliga insatserna för ett främjande av svensk export är av väsentlig betydelse för exporten. Det ekonomiska utrymmet för ett ökat statligt stöd är emellertid begränsat även inom detta prioriterade område. I den nuvarande ekonomiska situationen är det dock angeläget att ästadkomma både en förstärkning av de statliga insatserna och en samtidig ekonomisk besparing, Detta resultat har visat sig möjligt att uppnå genom cn bättre avvägning av de resurser som riksdagen anvisat under olika anslag för exportfrämjande verksamhet.

För budgetåret 1980/81 har riksdagen anvisat (prop. 1979/80: 100 bil. 14, NU 1979/80: 34. rskr 1979/80: 224) 39.2 milj. kr. för exportfrämjande ätgärder. varav 5,9 milj. kr. står till regeringens disposition för särskilda exportfrämjande insatser av olika slag. Medlen till regeringens disposition utnytt-

jas såväl för verksamhet som genomförs under förevarande anslag som för

sådan verksamhet som normalt budgeteras under andra anslag för exportfrämjande. Som exempel på åtgärder kan nämnas exportaktioner (tidigare benämnt projektverksamhet). information och intensifierad kommersiell

representation I utlandet. Enligt min mening finns det behov av att genom

omfördelning förstärka dessa resurser i syfte att redan under innevarande budgetår skapa möjlighet till kraftfullare insatser än vad som är möjligt med de resurser som f.n. anslagits för exportfrämjande åtgärder. Detta gäller bl. a. stödet till nya exportörer.

För budgetåret 1980/81 har riksdagen anvisat (prop. 1979/80: 100 bil. 14, NU 1979/80: 34, rskr 1979/80: 224) 47 milj. kr. för stöd till svensk projektexport m.m. Härutöver finns odisponerat reserverade medel om ca 25 milj. kr. under anslaget. Enligt min mening bör 10 milj. kr. av dessa föras

över till anslaget B 3. Exportfrämjande åtgärder som en förstärkning av de

resurser för exportfrämjandet som står till regeringens disposition under detta anstag. Dessutom anser jag att 5 milj. kr. av de reserverade medlen kan utgöra en besparing redan under innevarande budgetår.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att för budgetåret 1980/81 ull B 3. Exportfråmjande åtgärder föra

över 10000000 kr. från reserverade medel under reservationsan-

slaget B 4. Stöd till svensk projektexport m. m.

Prop. 1980/81: 20 3

2. Kommerskollegium

Kommerskollegium är central förvaltningsmyndighet med uppgift att handlägga frågor om handelspolitik och utrikeshandel samt vissa frågor i samband med näringsrättsliga regleringar och inrikeshandel.

Jag avser föreslå regeringen en höjning av avgifterna för vissa tillstånd enligt aktiebolagslagen (1975: 1385) och lagen (1953: 308) om ckonomiska föreningar. Jag avser också att senare föreslå regeringen att införa en expeditionsavgift för licenser som avser import. Sammantaget beräknas de

getåret 1981/82.

3. Statens pris- och kartellnämnd (SPK)

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) är central förvaltningsmyndighet

för frågor rörande prisövervakning och har till uppgift att följa utvecklingen av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet med undantag av bank- och försäkringsväsendet. Nämndens arbete omfattar främst prisövervakning och administration av sådana prisregleringar regeringen beslutar om, utredningar om pris- och konkurrensförhållandena inom olika branscher samt viss informationsverksamhet

i anslutning härtill. Enligt instruktionen (1973:609) för SPK åligger det

särskilt nämnden bl.a. att biträda marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen (NO) och konsumentombudsmannen (KO) vid vissa utredningar.

Prisövervakning och därmed sammanhängande insatser erfordras för att

regeringen skalt ha en möjlighet ingripa mot sådana prisstegringar som har sin grund t. ex. i bristande konkurrens eller inflationistiska förväntningar. I

ett läge då stora nedskärningar av de offentliga utgifterna är nödvändiga är det naturligt att göra en omläggning av prisövervakningen så att man i stort

kan nå åsyftad verkan med mindre resurser.

vart för sig har liten betydelse för den allmänna prisutvecklingen eller som kännetecknas av en väl fungerande konkurrens eller som under alla omständigheter är tekniskt sett mycket svårreglerade bör göras till föremål för koncentrerade undersökningar när så bedöms lämpligt i stället för en mera

löpande uppföljning. Självfallet bör SPK även inom dessa områden följa prisutvecklingen och ha en beredskap för särskilda insatser. Regeringen bör i särskild ordning föreskriva vilka varu- och tjänsteområden som bör

bli föremål för den av mig föreslagna ordningen för övervakning av priser-

na.

SPK:s utredningar om konkurrensförhållandena inom olika branscher

har ett nära samband med den prisövervakande verksamheten. Besparingarna på detta område bör därför i första hand ta sikte på de områden där

tl Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 10

prisövervakningen ges en annan uppläggning. Möjligheterna för de myn-

digheter som får biträde av SPK med utredningar att få arbete utfört kan också förutses att minskas. NO som saknar egna utredningsresurser och

därför i hög grad utnyttjar SPK bör bidra till att avlasta SPK genom noggrann avvägning av vilka utredningar som är att betrakta som nödvändiga. Jag bedömer vidare att en besparing avseende SPK:s informationsverksamhet kan genomföras.

tjänster vakanta och att anslaget därigenom kan begränsas med 3 milj. kr.

Jag räknar med att huvuddelen av besparingen kan genomföras under budgetåret 1981/82 och resterande del under 1982/83.

4. Konsumentverket Förvaltningskostnader

Den konsumentpolitiska verksamheten i Sverige har byggts ut kraftigt under framför allt 1970-talet. Nya myndigheter har tillkommit och lagar har

införts i avsikt att förbättra konsumenternas ställning på marknaden. Detta

har medfört att konsumentskyddet har stärkts väsentligt. Verksamheten

har även inneburit alt näringsidkare har fått kompletterande underlag för bedömningar av konsumenternas behov. Mot bakgrund av det ansträngda

statsfinansiella läget framstår det nu som naturligt att undersöka hur verksamheten kan koncentreras och göras mindre kostsam.

Jag anser att konsumentverket bör koncentrera sina insatser till områden av avgörande betydelse för konsumenterna. Det gäller problem som rör människors liv, hälsa och säkerhet, mer betydande ckonomiska risksituationer. svaga konsumentgruppers problem samt frågor som hänger samman med rationalisering av hushållens arbete och minskning av hushållens energikonsumtion. Jag bedömer att en begränsning av verksamheten på övriga områden kommer att bli nödvändig.

Intäkterna från de publikationer konsumentverket ger ut bör också ökas. Jag förordar även en begränsning av konsumentverkets kampanjverksamhet.

Genom dessa åtgärder bedömer jag att anslaget D 4. Konsumentverket: Förvaltningskostnader kan begränsas med 2,3 milj. kr. under budgetåret

1981/82. Jag kommer senare att även ta initiativ till en översyn av konsu-

mentverket för att begränsa anslaget med ytterligare minst F.7 milj. kr.

Undersökningsverksamhet

Vid sidan av konsumentverkets anslag för förvaltningskostnader disponerar verket ett särskilt anslag för undersökningsverksamhet m. m. Anslaget. som f. n. uppgår till ca I milj. kr.. används för bland annat konsumentinriktad forskning vid högskolor och andra institutioner.

Bakgrunden till anslaget är att statsmakterna har velat stimulera forsk-

Prop. 1980/81: 20 5

ning inom ett fält som har varit eftersatt. På senare tid har konsumentekonomiska inslag i ekonomiutbildningen tillkommit vid universiteten och en

professur i konsumentekonomi har inrättats. Även i övrigt föreligger andra finansieringsmöjligheter för denna typ av forskning. Behovet av ett särskilt stöd till denna verksamhet har alltså minskat.

Jag anser därför att anslaget kan avvecklas. Genom avveckling av anslaget DS. Konsumentverket: -Undersökningsverksamhet m.m. erhälles en

besparing på ca I milj. kr.

5. Allmänna reklamationsnämnden

Riksdagen beslutade i juni 1980 i enlighet med regeringens proposition (1979/80: 114) om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden. I propositionen anmäldes att frågan om avgifter vid nämnden skulle övervä-

gas. Den organisationskommitté som f.n. förbereder verksamheten vid

den nya reklamationsnämnden kommer inom kort att lämna förslag till regeringen när det gäller avgifter. Jag räknar med att ta upp frågan i samband med min anmälan till statsbudgeten för budgetäret 1981/82.

6. Patent- och registeringsverket (PRV)

Namnärenden

Kostnaderna för PRV:s verksamhet skall täckas av de avgilter dess kunder erlägger. Avgifterna under varje program skall i princip ge full kostnadstäckning.

I fråga om programmet Namnärenden har regeringen frångått principen

med kostnadstäckning bl. a. med hänsyn till intresset av att de som inte har

tillräckligt särskiljande namn byter släktnamn. Täckningsgraden har be-

räknats till ca 0.7. dvs 70 72 av PRV:s kostnader skall täckas av kundernas avgifter. På grund av ökade kostnader har täckningsgraden under 1980

sjunkit till ca 0,55. För att återuppnå en genomsnittlig täckningsgrad på 0.7

under de närmaste budgetåren har avgifterna för ansökan i släktnamnsärende beräknats behöva höjas från 200 kr tull 300 kr. För förnamnsansö-

kan skulle avgiften oförändrat vara 200 kr. I syfte att utan dröjsmål öka

statens inkomster har nämnda avgiftsökning genomförts fr.o.m. den I

september 1980 vilket innebär en merintäkt till staten på ca 450000 kr. per år.

För att uppnå full kostnadstäckning för programmet skulle avgifterna

behöva höjas till ca 400 kr. för en släktnamnsansökan och till ca 225 kr. för

en förnamnsansökan. En sådan avgiftshöjning skulle leda till att intäkterna

till staten ökar med ytterligare ca 400000 kr. per år. Jag anser att princi-

perna för täckningsgrad bör ändras för programmet Namnärenden så att full kostnadstäckning skall gälla och avser att inom kort framlägga förslag till regeringen om en sådan åtgärd.

Prop. 1980/81: 20 6

Särskilda kostnader för förenings- m.fl. register

Från detta anslag bestrids länsstyrelsernas annonskostnader för att kungöra sådana anmälningar som skall tas in i förenings- och handelsregistren.

Avgifter, som flyter in i samband med anmälningarna, redovisas på

statsbudgetens inkomstsida under titeln Avgifter för registrering i förenings- m.fl. register. Avgifterna avses täcka kostnaderna under detta anslag samt länsstyrelsernas handläggningskostnader i samband med an-

mälningarna. För budgetåret 1979/80 har på inkomsttiteln redovisats

6489000 kr. Avgiften för registrering av firma utgör nu 150 kr. Beloppet

har varit oförändrat sedan början av 1970-talet. Avgifterna täcker i dagslä-

get kostnaderna under detta anslag men däremot inte länsstyrelsernas handläggningskostnader. Regeringen har uppdragit åt riksrevisionsverket

alt lämna förslag om vilka avgifter som bör erläggas för att också kostnaderna för handläggningen vid länsstyrelserna skall täckas. Det är min avsikt att anmäla resultatet i 1981 års budgetproposition.

Jag räknar preliminärt med att statens inkomster därigenom kommer att öka med ca 5 milj. kr. under budgetåret 1981/82.

7. Ekonomiskt försvar Investeringar över statsbudgeten

Budgetåret 198081

För budgetåret 1980/81 har med 1980 års budgetproposition (prop. 1979/ 20:100 bil. 14. FöU 1979/80:14, rskr 1979/80:317) anvisats investeringsmedel m. m. över statsbudgeten till ett sammanlagt belopp av ca 170 milj. kr. för verksamheten inom det ekonomiska försvaret. Investeringsmedlen dis-

poneras för uppbyggnad av beredskapslager av varor och materiel och för

stöd till försörjningsberedskapsviktig industri.

För budgetåret 1980/81 har regeringen med prop. 1979/80: 138 om ätgärder för försörjningsberedskapen på textilfiber- och bomullsgarnsområdena lämnat förslag om ytterligare stödätgärder till försörjningsberedskapsviktig industri. Behovet av investeringsmedel för dessa åtgärder uppgår till ca 54

milj. kr. |

För budgetåret 1980/81 uppgår därmed anvisade och föreslagna investeringsmedel över statsbudgeten till sammanlagt (170+54 =) 224 milj. kr.

Budgetåret 1981/82

Regeringen har den 27 mars 1980 lämnat anvisningar för programplane-