68. ÅRS KYRKOHANDBOKSKOMMITTE BILAGA 3

/ägen in i kyrkan )op, konfirmation, kommunion — aktuella liturgiska utvecklingslinjer

• Sida 3
•  Original

, _ . 'l .. ll. .. _| |.l|.i,',i||,r. n. . ,* . -'-..,..,..i| . ||. ** ll'lll* r l .. .I'I ,,.hlu l'mlm' ' , ,, i'n. ..JMLI...

. '.I.|||n" l

. . ,1|( ,. uh. . 'ul . . ..Nu-luhn"! lll -.|"('!-! __ .....,... ll - , . 'i' .l'..| * . , M” .. .

..;un 1.1" |||-:, .H'l

l...-il. .. .

'. .,l,_li-,.. ...g. 51... ::"'i' "

..Ijl .: ,

||I||I lll ",ull |

||...|| .:"J: | - : |:... I.,”

"i....

|.Ii.

|| | .. l'.'.|l Im.- .. ..

.. .II'I ,, H.

' ...... ::- '.'.'. || || || .. ."v . uu' ' I II l , _ ...",.- -

w

• Sida 1
•  Original

) & Statens offentliga utredningar

%% 1981:66 P%] Kommundepartementet

Svenska kyrkans gudstjänst

Kyrkliga handlingar

Sammanfattning

Under 1960—talet började således en teologiskt och pastoralt motiverad liturgisk förändring av initiationen i etapper. Det finns en tendens att låta barndopet komma i sinom tid, inte så snabbt som möjligt, och det finns en tendens att låta barnen tidigare eller mycket tidigare delta i eukaristin på dopets grund. En barnkommunionpraxis växer fram, däremot tydligen inte — än så länge — dopkommunion. I och för sig understryks i barndopsliturgins inledning, att dopet bör firas inte bara i församlingskyrkan utan då och då i söndagsmässan. Då får dopet ”påskkaraktär” och då framstår tydligt förbindelsen mellan dop och eukaristi. Det står däremot inte uttryckligen att de nydöpta får/bör kommunicera, låt vara att inte heller motsatsen anges.

Nyformningen av en process kring barndopet och in i församlingens gudstjänstliv inriktas liturgiskt på dop och eukaristi och på ett minskat tidsavstånd dememellan. Alltjämt är det dock en initiationsgudstjänst i etapper. Det är anmärkningsvärt men knappast förvånande att en etapp i stort sett lyser med sin frånvaro i detta sammanhang: konfirmationen. Den historiska förklaringen är att konfirmationen i mer än tusen år förlorat sin

85 Cirk brevet 18 april 1973, bl a avtryckt i Directory (n 22) 1974 23 — 32. % Utg bl a i Eucharistic Prayers for Children 1976. 87 Gottesdienst 19789. 88T ex i editioner som den amerikanska n 85, även tex Gottesdienst l978z7.

• Sida 73
•  Original

karaktär av lokalförsamlingens initiationshandling. De pastoralliturgiska strävandena att integrera konfirmationen med initiationsordningen gäller uppenbarligen inte dem som döpts som (späd)barn.” Ett skäl bör vara, att den fristående konfirmationen fortfarande är reserverad för biskopen som konfirmator— den kan inte fungera som församlingshögtid. Men därtill ligger kanske en del av förklaringen i den nya barndopsordningens utformning. Den nu utomordentligt tydliga bekräftelsen av de nydöptas tillhörighet till Kristus och hans kyrka i dopets krismasmörjelse har blivit ett slags konfirmation. om inte till namnet så till gagnet.

2.3 Regionala förnyelsesträvanden

De övergripande perspektiven på den romersk-katolska kyrkans förnyelse av initiationsordningen behöver kompletteras med en översikt över de senaste decenniernas regionala utvecklingstendenser och fr a "översättningarna" av den 1969—1972 fastställda nya latinska modellordningen. Tidigare har regionala skillnader funnits. Genom nyordningen är de inte bara accepte- rade. Flexibilitet och regionalt motiverade accenter skall officiellt prägla nyordningen enligt de grundläggande principerna för "översättningen”.w

Det är inte möjligt att här översiktligt teckna utvecklingen ens inom vår kultursfär, dvs i Europa och Nordamerika. Framställningen måste begränsas till en viss exemplifiering.

2.3.1 Frankrike

2311. Tidigare fransk experimentverksamhet

Andra vatikankonciliets riktlinjer för en reform och den 1972 fastställda ordningen för vuxnas kristna initiation har såsom nämnts sina närmaste rötter i experimentverksamhet i Frankrike.91 1 ett längre perspektiv utgörs den franska bakgrunden av det kulturradikala klimat som 1905 hade resulterat i skilsmässan stat—kyrka och avskaffandet av religionsundervis- ningen i skolorna. Till konsekvenserna hörde inte bara en drastiskt förändrad dopfrekvens92 utan fra på sikt ett ökande främlingskap för kyrkan. Insikterna härom ledde på 1920-talet till evangelisationsrörelsen Mission de France, och det var närmast inom denna som tankar på ett organiserat

89 Ett typiskt försök att "rädda" konfirmationen som initiationshandling är att låta barnkommunionen ses som uttrycket för hus— eller familjekyrkans liturgiska liv. som genom konfirmationen vidgas till lokalförsamlingens liv. Modern Liturgy 1978:4 16. 9” Ovan 37. 41. 91 Ovan 38f med n 43. 93] Paris. som under några decennier haft en sjunkande dopfrckvens. ledde skilsmässohändelserna till en "extra" 10 f/nnergång. i Limoges. där så gott som alla barn döpts tidigare. sjönk frekvensen med drygt 20 %. Ejerfeldt 1972 12. Zimmer- mann 1975 265.

• Sida 74
•  Original

katekumenat tog form fr a efter andra världskriget. På 1950-talet började ordningar för vuxnas katekumenat fastställas stiftsvis. 1964 bildades Service National du Catéchuménat (nationella katekumenattjänsten) med uppgift att mellan stiftens katekumenatcentra förmedla erfarenheter och bearbeta dem.93 Dess arbete har avkastat konferenser, workshops etc samt en rik materialproduktion och vetenskapliga undersökningar med bl a en tidskrift som språkrör.94 Det är naturligt att institutet samarbetar med den numera i samma fastighet i Paris lokaliserade institutionen Centre National Pastorale Liturgique, som sedan tillkomsten 1943 har en liknande samordnande och fördjupande funktion vad gäller den liturgiska förnyelsen — en modell som Andra vatikankonciliets liturgikonstitution (art 44—45) rekommenderade för hela kyrkan.95

Motivet för en pedagogisk och liturgisk utveckling av ett katekumenat var fr a att kyrkan inte längre kunde agera som om en äldre tids förutsättningar för praxis fortfarande gällde, t ex en undervisning om kyrkans tro i skolorna. Mission de France-rörelsens namn är betecknande: Frankrike hade återigen fr a i storstadsområdena blivit ett missionsområde. Missions- eller evangeli- sationsuppdraget bars inte längre upp av några andra institutioner (skola, familj etc). Ett allvarligt memento var att dopfrekvensen och än mer konfirmationsfrekvensen sjönk. Detta har dock skett långsamt och alls inte successivt.96 Ett allvarligare memento var emellertid iakttagelsen, att såväl barns som vuxnas dop — t ex i samband med kyrklig vigsel — blev inte bara den första utan också den sista kontakten med församlingen. Att omkring 80 % av de vuxendöpta ”försvann” från församlingslivet blev den direkta anledningen till att en katekumenperiod började upphöjas till stiftsordningar under 1950-talet.97

Arbetet på att forma ett katekumenat för vuxna hade sålunda inte sin bakgrundi sjunkande frekvenssiffrori och för sig, utan i det faktum att dopet blev en isolerad rit. Kyrkan hade en nedärvd praxis för dop, men kyrkan måste under ändrade yttre betingelser förändra sin praxis. Det framstod som oansvarigt att ”fiska upp" människor ur deras sociala miljö, utföra riten och överge dem, när de återvände till sitt vanliga livssammanhangf”

Resonemanget tillämpades också på barndopspraxis. Sjunkande frekvens- siffror var en sak, en annan och allvarligare att kyrkan följde en praxis genom vilken dopet under nu rådande förhållanden framstod som enbart en mekaniskt utförd rit. Parallellt med diskussionen i den franska reformerta kyrkan99fördes i den romersk-katolska kyrkan samtal, som 1951 resulterade i

93 Zimmermann 1975 265f. En omfattande och grundlig undersökning föreligger i Zimmermann 1974, en kort presentation i Guillard 1967 72ff. 94 Kvartalstidskriften Croissance de l'Eglise. Institutet har även stått för forsknings— arbeten i serien Collection Recherches Pastorales. Ed Fleurus. Paris. 95 Askmark 1974 259ff. % Ejerfeldt 1972 12f redovisar för Paris en sänkning från ca 90 till ca 60 % från 1860— till 1960—talet. En intensivundersökning av utveckl i hela Frankrike 1958— 68 redovisar för hela landet en sänkning från 92 % till 83 %. för Paris-regionen —den "sämsta" — från 75 till 56 %. Potel 1974 14, cf 17, 126f. 97 Lengeling 1976 146. 98 Zimmermann 1975 265. 99 Nedan 6.4.1.1.

• Sida 75
•  Original

en av alla franska biskopar fastställd ordningför detpastorala handlandet vid barndop.' Andra ansatser till trots behärskades dokumentet av judiciell ton. Sakramenten skulle genom ett regelverk skyddas från profanering. Föräld- rarna måste ikläda sig förbindelser för barnets kristna fostran och först sedan sådana villkor uppfyllts kunde barndop ske. Det är emellertid inte den enskilde prästen som skulle sätta sina normer utan dessa skulle vara gemensamma för hela kyrkan. 1965 utfärdades nya regler med en delvis annan karaktär.2 En avvärjande attityd har ersatts med en inbjudande. I stället för att ange krav att ställa på föräldrar, angavs vad dessa bör erbjudas av kyrkan. Det förtjänar en kort presentation.

Aktstycket från den franska biskopskonferensen innehåller efter en kort inledning tre huvuddelar. Den första anger kyrkans sändning att i enlighet med sitt väsen — ”apostolisk" — bland människor vittna om Guds universella frälsningsvilja. "I levande medvetande om att inte ha samma omfattning som världen" måste kyrkan på ett för en indifferent omgivning gripbart sätt vittna om sin tro. ””Allt kyrkan gör och särskilt sakramentspraxis måste vara som en spegel av hennes väsen”. I fråga om dopet får kyrkan sålunda inte själv upplösa förbindelsen mellan den sakramentala handlingen och tron. "Dopets nåd skall inte anses som enbart en skatt som mottagits för att den inte skall förskingras utan också som ett liv, ett frö som bör växa.” Kyrkan gör sig skyldig till bedrägeri genom att ”reducera det till ett slags ”magisk handling”. Dopet bör framstå i fullt ljus, såsom trons sakrament till frälsning och infogandet av levande lemmar i kyrkan”. Traditionell praxis tenderade sålunda att bli ett bedrägeri mot sakramentet och fr a mot dem som döps. Att kyrkan måste ta på sig ansvaret för en annan ordning betyder konkret, att den lokala menigheten bär ansvaret. Församlingen, inkl ”prästen, måste vara dem till hjälp, vilka såsom föräldrar bär det "allra närmaste" ansvaret för barnens timliga och eviga liv, en hjälp som måste stegras ju sämre rustade föräldrarna ar.

Dokumentets andra huvuddel gäller hur denna församlingens hjälp till föräldrar skall formas under hänsyn till livsvillkoren i t ex en traditionellt kyrklig eller en huvudsakligen indifferent miljö. Troheten mot kyrkans väsen innebär enligt biskoparna ett avvisande av två olika attityder gentemot ”icke praktiserande eller icke troende” föräldrar som begår barndop. Den ena grundhållningen är den strängt rannsakande: dop vägras om föräldrarnas tro eller leverne inte anses hålla måttet. Men bortsett från frågorna, hur man i Guds ställe tror sig kunna ange och pröva sådana minimikrav, svär den avvisande hållningen mot kyrkans väsen att för alla bereda vägen för tro på Kristus. Den andra attityden utmärks av ett falskt tillmötesgående. De faktiska problemen döljs om man låter sig nöja med ett föräldralöfte att sända barnen till kyrklig undervisning. Man glömmer då att dopet till Kristi död och uppståndelse innebär ett upptagande i en de troendes livsgemen- skap. I praktiken är därför denna hållning lika avvisande som den förra.

l Directoire pour la Pastorale des Sacrements (195104-05), bl a i La Maison-Dieu 1951. 3 La Pastorale du Baptéme des petits enfants (dec 1965). bl a i La Maison—Dieu 1966 43ff.

• Sida 76
•  Original

Enligt dokumentet finns det bara en legitim attityd som svarar mot kyrkans väsen och uttrycker respekt och förståelse för föräldrarnas situation: att ”erbjuda möjligheten av en väg” till dopet och församlingens liv — åt föräldrarna och därmed åt barnen. Vid begäran om dop är det församlingens skyldighet att erbjuda den vägen, inbjuda till samtal med prästen och andra troende, helst i grupp för att främja dialogen. Ingenting hindrar att föräldrar inlemmasi sådana grupper redan innan barnen fötts, och syftet är att hjälpa föräldrarna till att medvetet välja dopet och de troendes liv. När föräldrarna är beredda till detta, kan dopet firas. Om föräldrar emellertid mognari beslut att inte låta döpa barnet eller att uppskjuta dopet. skall de respekteras i detta sitt beslut. Men det innebär inte att församlingen härmed gjort sitt och kan bryta förbindelsen med dem. Kyrkan får emellertid inte vägra dopet. Uppskjuts det, är det föräldrarna som skall ha kommit fram till detta. För kyrkans präster och lekmän är erbjudandet av dialogvägen inte bara en möjlighet utan ett obligatorium. Detta är en form för kyrkans missions- eller evangelisationsuppdrag.

Dokumentets tredje del ägnas åt praktiska frågor för att bygga upp dialogvägen. Eftersom förhållandena växlar mellan olika områden. skulle partiet fastställas stiftsvis. Det är logiskt att anvisningarna för stiften i Paris inte minst understryker vikten av att församlingarna rustas. Enskilda föräldrar/familjer saknar som regel förutsättningar, varför församlingen måste axla ansvaret för dem som döps till församlingens gemenskap.

Biskoparnas dokument för barndopspraxis vilar på praktiska erfarenheter av att bygga ”dialogvägen”. Fr a inom Mission de France hade skapats ett erfarenhetskapital. En utförlig redovisning av religionssociologiskt och teologiskt underbyggda och där ambitiöst prövade modeller publicerades i bokform 1966, dvs ungefär samtidigt som biskoparnas direktorium.3 Grundtanken i direktoriet och boken är, att församlingsansvaret mot barnen konkret måste yttra sig i ett ansvarstagande för deras föräldrar genom att i dialogformen hjälpa dem fram på trons väg.

Det anförda bör tillräckligt visa, att den för hela romersk-katolska kyrkan antagna nya initiationsordningen hade en erfarenhetsbakgrund i Frankrike. En äldre praxis hade under nya förhållanden lett till privatiserade och punktuella riter. En ny praxis måste hjälpas fram för att de liturgiska handlingarna återigen skulle kunna bli led i ett växande, en process. Det är betecknande att själva uttrycket ”den kristna initiationen” — ett slags symbol för processtanken — tidigt vann burskap på franskt språkområde, använt bl a redan i 1951 års biskopsdirektorium.

Processtanken och församlingsuppgiften att bygga upp ”dialogvägen” med katekumen- och föråldragrupper för vuxnas resp barns kristna initiation reser givetvis enorma krav på församlingarna. inkl prästerna. Stiftsledning- arna ansåg det nödvändigt att ange ramen för en enda. gemensam ordning och att samtidigt stödja de enskilda församlingarna. En mängd hjälpmedel har publicerats för att utrusta församlingarna eller för att användas i

3 Gerbé m 11 1966.

• Sida 77
•  Original

grupperna,4 och kurser/konferenser har anordnats av t ex katekumeninsti- tuten.S

2.3.1.2 Den nya initiationsordningens ”översättning””

Den efterkonciliära romersk-katolska initiationsordningen hade redan tidigare så att säga tvingat sig fram i Frankrike.6 Den officiella latinska modelliturgin har i hög grad präglats av de franska erfarenheterna. Den franska "översättningen” av den nya initiationsordningen var därför i hög grad förberedd. Inte desto mindre måste den latinska modellriten översättas och anpassas till franska förhållanden, vilket nu skall belysas.

Barndopsordningen

1969 års latinska barndopsordning kom samma åri fransk översättning.7 Den allmänna och speciella inledningen trycktes då med ganska omfattande inskott. så att inledningen blev en till 1965 års biskopsdokument anknuten handledning. Om också den latinska texten klart poängterade vikten av föräldrarnas beredelse och församlingens ansvar för denna, utvecklas och motiveras detta i den franska texten. På liknande sätt blir den latinska textens presentation av ritualets struktur i den franska versionen ett omfattande aktstycke. "Församlingen” får inte uppfattas som ”en abstrakt storhet” utan utgörs närmast av de medlemmar som är eller blir förbundna med en viss barnfamilj. den grupp som blir denna familjs mänskliga omgivning. ”Fullt och aktivt” deltagande i dopliturgin och dess ”gemenskapskaraktär” ärinte heller kvaliteter som kommer av ritualet utan ur en förberedelse, där mänskligt och kristet smälts samman. Först så kan föräldrar uppriktigt och med glädje förbereda sig för och medvetet delta i liturgin.8 Det karakteris- tiska under vägen till dopgudstjänsten och efter denna är dialogen och gruppen — ””med eller utan prästens närvaro”.

Vad själva barndopsritualet beträffar, håller sig den franska texten mycket nära latinet.”) Det finns en viktig förklaring: översättningen hade preliminär

4 T ex Baptiscr des petits enfants? 1969. Boureau 1970. Duperray 1973. närmast för församlingspråster och gruppledare. Casin 1974. ett slags introduktionshandlcdning för föräldrar. Av det förstnämnda slaget är även material från Service National du Catéchuménat. liksom från stiftens institut. Ex på detta är serien Dossiers libres Cerf. tex Les Parentes ct le Bapteme 1974. och nr utg för Parisområdet av Centre Jean—Bart. tex Le Bapteme des petits enfants [1975(?)]. 5 Intervju med P-G Trebossen. Centre Jean—Bart. Paris. 1977-04-25. För "sakraments- pastoralen" samverkar institutets stab med experter (religionssociologer. idé-, liturgi- och kyrkohistoriker etc) i såväl internt som externt (kurser etc) arbete. Institutet har också nära samverkan med andra specialiserade centrala institut och institut i andra stift/områden. 6 Ovan 38f med n 43. 7 Rituel du Bapteme des petits enfants 19691. 19702. 8Det är konsekvent att särskild uppmärksamhet då ägnas dels åt frågor om flera familjers gemensamma gestaltning av dopliturgin. dels åt frågor om sanning/ uppriktighet i deltagandet. ” Att den förkortade versionen (ovan 54) utelämnats är naturligt i ett land med stor tillgång till präster.

• Sida 78
•  Original

karaktär och skulle bearbetas med hänsyn till erfarenheter av den. Detta framhålls inte bara allmänt utan präster och lekmän anmodas att rapportera erfarenheter och synpunkter till resp stifts pastoralliturgiska centrum. Häftet med ritualet har därför ett appendix med ett batteri av frågor om ritualets text, struktur, riter etc liksom om initiationsordningen som helhet. Fråge- formuleringarna visar att också den franska översättningen mer har karaktären av en modell till stöd för att man lokalt skulle kunna autentiskt gestalta en process, i vilken dopliturgin ingår.10 För den liturgiska gestalt- ningen har hjälp också lämnats genom såväl konferenser som publikationer med sikte på såväl församlingsansvariga som föräldrar.ll

Även om man allmänt ansett sig kunna konstatera, att den preliminära "översättningen” av barndopsordningen i stort visat sig användbar,12 tycks det finnas ett ömtåligt liturgiskt parti som fått olika lösningar. Det är dopliturgins inledningsparti.

Enligt det latinska ritualet inleds gudstjänsten tämligen informellt med mottagandet av dopföljen och barn.13 Den franska översättningen av såväl ritual som inledande kommentarer understryker vikten av att detta parti blir ett slags brygga mellan vägen till dopet och själva dopliturgin. Partiet hade redan före den nya officiella dopordningen börjat ta form som en tidigarelagd självständig akt, markerande att vägen till dopet gick i församlingens hägn. ” Parallellen fanns sedan gammalt i den franska reformerta kyrkans mottag- ningsakt/barnvälsignelse15 och i vuxenkatekumenatets rituella inledning. Följande kan noteras.

I den franska diskussionen utkristalliserades ett slags omvändelsens grundmönster, som tillämpades vid vuxnas initiation men också vid föräldra- eller snarare familjeberedelsen till barndop. I ett första stadium etableras kontakt i ett positivt klimat med goda och öppna relationer. Stadiet kan kallas evangelisation, men denna har inte monologens utan dialogens form; ett slags "vänskapens sakrament" gestaltas. Den andra fasen karakteriseras av att vännerna tillsammans tolkar och uttrycker sina livserfarenheter i evangeliets ljus. Stadiet kan kallas katekumenat; i dialogens form tar

10Tex fråga 12 om inledningens och ritualets formuleringar av dopets mening kan göras tydligare och förslag därtill, fråga 13 om "vilka lösningar ni har prövat er fram till” för att bättre förena dopberedelse och dopfirande, fråga 29 om vilka gester, vilket kroppsspråk som kan rekommenderas etc. ” Från det pastoralliturgiska inst i Paris t ex Liturgie et catéchése 1976, från Centre Jean-Bart i Paris Le Baptéme des petits enfants [1975?],Quelques textes... Pour la celebration du baptéme d'un enfant (stencil) [11 å]. För föräldrar utgavs bl a Vinel 1970, som är en kommenterad utgåva av dopliturgin, Le livre des sacrements 1974, som på drygt 3005 presenterar kyrkans sakramentala liv, ger och kommenterar den liturgiska texten till dop, konfirmation, eukaristi etc och lämnar texter av medita- tionskaraktär. ” Intervjuer med P-G Trebossen, Centre Jean-Bart, samt P—M Gy och P Beraudy, Centre National Pastoral Liturgique, 1977-04-25.

13 Ovan 55. ” Biskopsdokumentet 1965 alluderar på en mottagningsrit. Enl intervju med P—G Trebossen 1977-04-25 fungerade formuleringen närmast som inspirationskälla för att forma en rituell akt. 15 Nedan 6.4.1.1—2.

• Sida 79
•  Original

gruppen emot och tyder Guds ord. Det tredje stadiet kännetecknas av en så djup förbindelse vännerna emellan att den bara kan karakteriseras som en de troendes gemenskap i Herren genom Anden.16 I vuxeninitiationen har mönstret tillämpats både i de franska experimenten och i den för hela kyrkan fastlagda latinska modellordningen. Fasväxlingarna gestaltas liturgiskt. I viss mening kan mönstret också återfinnas i barndopsritualets tre huvuddelar: Mottagandet. Ordets resp Dopets liturgi. ” Men vad hindrar då att de tre vid ett och samma tillfälle firade delarna tidsmässigt skiljs åt, så att varje utvecklingsfas gestaltas liturgiskt i rätt tid och sammanhang? Det förefaller ha givits åtminstone tre olika typer av svar på frågan.

En modell som i Paris och på andra håll prövats från 1960— och fr a under 1970-talet innebär att det liturgiska mottagandet (célébration d'accueil) äger rum när det etablerats grupper med föräldrar som anmält sina barn till dop. Den antyds av biskoparna 1965 och stöds av dem i ett uttalande 1971.18 Den för flera modellritual gemensamma grundstrukturen överensstämmer med dopritualets inledningsdel.19 En presentation av föräldrar och barn följs av läsningar20 med en kort homilia jämte samtal, "dialog", i vilken idealt alla deltar. Så följer mottagandet av barnet, gestaltat som i dopritualet med korstecknandet som symbolhandlingen och med inskrivning av barnet i församlingsboken. Barnet hör alltså nu till Kristus och hans församling. Kompletterande handlingar kan vara överlämnande av ljus, fridskyss och läsning av Fader vår.

Avsikten med modellen är helt enkelt att så snart som det går och inte först i samband med dopet ta emot barnet och dess familj, en naturlig konsekvens av processtanken. Men lösningen har sina risker i en kultur genomsyrad av idén om dop-så—snart-som-möjligt. Akten kan uppfattas som ett alternativ till eller en ersättning för dop. De riskerna har i två andra modeller uppfattats som tillgångar. Den ena lösningen, som bl a praktiserats i Arras' stift nära den belgiska gränsen, innebär att dopet uppskjuts till dess barnet kommit till ”urskiljningens år” — då kan dop, konfirmation och eukaristi firas i ett sammanhang.21 Den andra och snarlika modellen innebär detsamma med skillnaden att mottagningsakten helt och hållet blivit en angelägenhet mellan

”' Ex på schemats användning bl a i Boureau 1970. ( ex dispositionemav kap 4.ib.nL97ff Liturgie et catéchése 1976 6ff, även Denis 1975 s 62ff. 17 Den markeringen görs t ex i den allmänna presentationen av ritualet i Le livre de sacrements 1974 147ff. '8 Cf n 14 samt Denis 1975 69f. Redovisning av stiftstraditioner i INFO/CNPL 69/5. juni 1977. 19 Le Baptéme des petits enfants [l975(?)] 23ff. Texten innehåller förutom ritualför- slag kommentarer, som bl a hänvisar till erfarenheter fr o m 1970 (ibm 24) på olika håll i landet (Paris. Saint—Etienne, Lyon etc). 30'1' ex Jes 11:1 — 9 (profetian om den med Andens gåvor utrustade Messias som skall etablera fridsriket; cf om perikopen i konfirmationsritualet ovan 00). Matt 5:1 — 10 (saligprisningarna), Joh 15:4— 13 (vinträdet och grenarna), Luk 24:13 — 33 (Emmaus- vandringen) men också Matt 28:16 — 20 (dopbefallningen, inkl v 16 — 17). — I en av utformningarna förekommer ingen läsning. 31 Beskrivning jämte litt i Netzer 1976 183f. En variant innebär att konfirmationen uppskjuts ända till 18—20-årsåldern ("'myndighetssakramentet"), den i vissa reformer- ta kyrkor (Holland. Skottland bl a) traditionella åldern (se nedan).

• Sida 80
•  Original

föräldrar och församling. Först sedan barnet blivit förmöget att själv begära detta, mottas det såsom katekumen.22 Till skillnad från den första innebär dessa båda andra modeller att (späd)barndop i praktiken avvisas till förmån för den kristna initiationsordningen för barn i skolåldern.23 Även om det sker av pastorala och inte av principiella teologiska skäl, har det kunnat uppfattas så.24 Modellerna har också använts av medvetet troende i intellektuella kretsar. kanske med influenser från den franska reformerta kyrkan. Motivet till att inte begära dopet är då att barnet måste ha friheten att själv begära sitt dop.25 Även om den franska kyrkoledningen ingalunda stött uppfattningar om barndop som fakultativ form för troendes barn, har den föreställningen dock numera rotat sig i vissa kretsar.”,

Frekvensmässigt sjönk (barndops)talen särskilt påtagligt under 1960-talet i hela Frankrike och särskilt storstadsregionerna.27 Under 1970-talet har minskningen fortsatt med genomsnittligt 1 % årligen?” fr a storstadsom- råden finns vidare tendenser till proportionella förskjutningar från barndop till dop av såväl vuxna som barn i skolåldern.” Enkätundersökningar har lett till tre typer av förklaringar. En är att dopseden som alla andra seder upplöses såsom symptom på rotlöshet i starkt urbaniserade miljöer.30 En annan förklaringstyp är att föräldrar mer eller mindre medvetet bryter med dopseden, därför att de inte ser någon mening i den eller därför att de — såväl icke-troende som troende såsom nyss antyddes — menar att barnen själva måste ha friheten att välja.31 Men en tredje förklaringstyp är att förändring- arna i det pastorala handlandet fått effekter också i sjunkande dopfrek- vens.33

Frekvensförändringarna har naturligtvis lett till diskussion om det pastorala handlandet. Den franska biskopskonferensen har alltsedan 1971 uppmärksammat sambandet mellan barndopsfrekvensens minskning och processtänkandet.33 Men även om bedömningarna kan variera har minsk- ningen inte fått kompromettera det pastorala handlandet. Biskoparna har

32 Beskrivning jämte litt ibm 184. Modellen utvecklas i Boureau 1970. som dock inte enbart inriktats på detta. 33 Den romerska latinska modellriten (ovan 44) utkom i fransk version för försöksverksamhet först 1976 i Rituel du baptéme des enfants 1976. 24 Det är symptomatiskt att undersökningar om arvsyndsläran — huvudfaktorn för dop "så snart som möjligt" — tycks ha engagerat särskilt franska teologer, t ex Grelot 1968, Baumgartner 1969, Rondet-Boudes-Martelet 1969. 35 Betr sådana och andra motiv för resp mot (späd)barnsdop Potel l974, särsk 75ff. 36 Intervju med P Beraudy (n 12) 1977-04-25, även Jacquemont 1974 55ff, som bl a hänvisar till uttalande av biskopskonferensen l97l till stöd för barndopspraxis såsom grundläggande men likväl diskuterar de nya modellerna för ”nya eller exceptionella" förhållanden. 27 Potel 197416f. Hela arbetet utgör en analys av det statistiska materialet och en diskussion av orsakerna. 38 P Beraudy (n 12) i intervju 1977—04-25. 29 Denis 1975 69 med n 11. 3" Potel 1974 77ff. 31 Potel 1974 93ff, cf även Gerbé m fl 1969 34ff, Netzer 1976 46ff. 32 Potel 1974 83ff. cf även Netzer 1976 34ff. 33 Denis 1975 69f. 86.

• Sida 81
•  Original

inte föreslagit någon kursändring utan har hållit fast vid 1965 års princip. "Dialogen” och vägen måste utformas olika från stift till stift. eftersom förutsättningarna varierar starkt inom landet. men grunduppfattningen är likväl. att dopet måste tillåtas vara det trons sakrament det är.34

Saken har kunnat uttryckas mer frankt: förändringarna är bara början till en fördröjd omställningsprocess. I sitt handlande måste kyrkan avstå från illusionen att vara en hela folkets kyrka. Kyrkan måste i sin praxis acceptera den minoritetssituation som förutsätts i den konciliära teologin och bl a i den nya initiationsordningen. Processtanken är sålunda inte bara ett strategiskt instrument utan under nu rådande förhållanden uttrycket för det oupplösliga sambandet mellan tro och sakrament. mellan livshållning och liturgisk gestaltning.

Ett exempel på det sättet att diskutera är det uppslagsrika sakramentsteo- logiska arbetet Des hommes et des sacrements (Om människorna och sakramenten), 1976. Det är skrivet av professor H Denis, som stått som medansvarig för ledningen av såväl fransk prästutbildning som det centrala pastoralliturgiska institutet. Med utgångspunkt från en lägesanalys fixerar han ”'de ”brännande punkterna” i sakramentspastoralen" och diskuterar rimliga och orimliga förhållningssätt. Grundtesen är att kyrkan nu som flera gånger förr—t ex när bot- och biktinstitutionen växte fram — är i en smärtsam men nödvändig omdaning för att bli ett trovärdigt och tydbart tecken på Guds frälsningsvilja. Traditionell praxis har i ”postkristenheten" snarast blivit ett hinder för uppgiften. "Det har aldrig någonsin sagts, att det enda sätt som kyrkan har att ta emot människor på är att ge dem ett sakrament." Den första uppgiften är att se hur man skall kunna ””få människor att välja vägen till Jesus", och först när de är på denna väg kommer sakramentens tid.35 Församlingens — inte bara prästens — nya pastorala handlande får naturligtvis inte dikteras av strävan att skapa ””en kyrka för rena" utan av att visa, att församlingen och sakramenten är "för de fattiga och för syndarna".36 Huvuduppgiften för en institutionell, ””monolitisk" församling är därför att förnyas så att den vittnar om evangeliet genom att faktiskt leva i enlighet med det.37

34 Ibm. intervjuer med P Beraudy och P-G Trebossen (n 12) 1977-04-25. Enl båda sagesmännen är den nya modellen fr a stadskulturens under det att praxis på landsbygden i mycket bevarat de gamla dragen. Detta är naturligt och hör åtminstone delvis samman med kravet på ett efter yttre omständigheter anpassat handlande. På landsbygden finns ännu en kyrklig tradition. I städerna däremot begärs dopet även av de 70 — 80 % föräldrar som eljest inte har någon som helst kontakt med församlingen enligt nämnda intervjuer samt Denis 1976 55ff. 35 Denis 1976 75 (det första cit kursiverat hos förf), vidare tex ibm 88ff, llOf. En huvudtes är att sakramenten tolkats i rites—de-passage-termer så starkt. att de tömts på innehåll. och återigen i teologi och praxis måste få bli mysteriehandlingar, uppenbarande Guds avsikt med alla och envar. Ibm 105ff bl a. I första hand dopet och därmed övriga sakrament förutsätter en livstydningsprocess — "vägen" med rituellt markerade etapper. Ibm 62ff, 7lff, 78ff. Cf härtill Vanbergen 1977 195ff. 36 Ibm 84. 37Ibm 82f, 121ff.

• Sida 82
•  Original

Initiationsordningen för vuxna

Liturgireformens ”översättning” i Frankrike skall kort kommenteras också vad gäller initiationsordningen för vuxna inkl barn i skolåldern, därefter den separata konfirmationen för dem som döpts som (späd)barn.

1972 års latinska initiationsordning för vuxna hade som sagt sina rötter i Frankrike. När den franska "översättningen” 1974 sanktionerades av gudstjänstkongregationen i Rom motsvarar denna inte alldeles den latinska riten. Det antyds indirekt i ett särskilt förord av det centrala katekumenin- stitutets föreståndare. Idet anges att ordningen som sådan ger uttryck åt tre viktiga ting. Att kyrkan tillmäter vuxnas initiation stor betydelse är det första, det andra att den erkänner nödvändigheten av såväl en särskild pedagogik för att föra människor in i kyrkan som av olika former för att leva i kyrkan. Det tredje, som kyrkan genom auktorisationen erkänner, är att krav på äkthet och omvändelse gäller alla i de kristna menigheterna. Det sista ledet utvecklas bl a så, att ordningen är en nödvändig utmaning till församlingarna att leva såsom sakrament/tecken i världen och inte självcen- trerade med förhärdande, slutna skal.38 Bakom formuleringarna av den andra och tredje punkten ligger en under 1960-talet växande tragisk insikt: församlingarnas ovilja och oförmåga att ta emot katekumener och låta dem dela församlingens gemenskap på sina villkor. Problemen blev av sådan omfattning att biskoparna i Paris etc 1969 accepterade lösningen, att katekumengrupperna efter initiationshandlingarna förblev ””basförsamling— ar", icke-territoriella menigheter.39

I "översättningen” av initiationsordningen — där den latinska inledningen helt omdisponerats och omaccentuerats — har erfarenheterna bl a lett till att modellordningen kompletterats med ritual, som direkt tar sikte på den lilla gruppen såsom gudstjänstfirande menighet vid katekumenmottagandet. Ordningen har även anpassats så att inbjudan till fastetidens beredelse inte enbart riktas till katekumenerna utan också till de redan döpta. Genom katekumenerna kan perioden för hela församlingen bli en bot- och förberedelsetidWDet sistnämnda är ett av uttrycken för uppfattningen. att initiationen av vuxna inte endast är en uppgift församlingar har att ta på sig. Ordningen erbjuder församlingarna chansen att vitaliseras som en de troendes gemenskap.

Vad gäller ”översättningen” av initiationsordningen för barn iskolåldern har den latinska texten tämligen troget översatts för experimentbruk först 1976. Att en egentlig anpassning inte genomförts, torde bero på att deti detta

38 Rituel du baptéme des adultes par étapes 1 1974 3ff. (J Vernette). 39 Zimmermann 1975 266f, 269, P-M Gy och P Beraudy (n 12) vid intervjuer 1977-04—25. Den senare använde adjektiven ””stor". "kall", "sval" om katekumeners erfarenheter av territorialförsamlingar, även uppfattade som enbart "administrativa enheter". — Enligt samma intervjuer tenderar katekumentiden att förlängas, ända upp till 5 —6 år. Antalet vuxendop, som i slutet av 1950-talet beräknats till omkr 5 OOO/år, beräknas under 1970-talet ha legat på omkr lOOO/år med en genomsnittsålder för kandidaterna på 18—25 år enl intervjuerna samt Zimmermann 1975 269f. Antalet katekumener är dock större, bl a beroende på att alla inte begär dopet. Ibm 268. 40 Rituel (n 38) 1 7ff, 2 20ff, 3 3, 4 3, 14, även 7, 10,5 2f. 14 etc.

• Sida 83
•  Original

fall inte finns så stor erfarenhet i Frankrike. Av alla tecken att döma kommer det att förändras. Odöpta som vill beredas i skolåldern (7—12 år), är i växande, bl a på grund av förändringarna i barndopspraxis.41 Ramen för en skolbarnens initiationsprocess är också given i den översatta latinska modellordningen.

Konfirmationen i fransk ”översättning"

Konfirmationen i Frankrike är ett stort kapitel i sig. Det ärinte möjligt att här göra mer än några antydningar. Det förefaller som om den moderna diskussionen om konfirmationens innebörd inspirerats av den under 1950- talet skärpta debatten därom inom anglikanismen och särskilt Church of England. Då den sakramentala initiationen där skulle bestämmas, bröt sig uppfattningarna mellan "Mason-Dix-linjen'” och ”'Lampe-linjen'”. Enligt den förra var dopet i vatten en preliminär rit före konfirmationen med andegåvan genom handpåläggningen, enligt den senare var däremot dopet i vatten den fullständiga initiationshandlingen, ”Andens insegel”.*21 den franska diskussionen fungerade tydligen den polariserade engelska som en sporre till vetenskapliga undersökningar av konfirmationens historia litur- giskt och dogmatiskt.43 Det tycks som om den engelska debatten i Frankrike lett till betoning av dels — i enlighet med båda de engelska linjerna — initiationens enhet, dels— under uppgörelse med båda linjerna— förekomsten av två poler inom denna enhet. Anden är sålunda verksam lika mycket i dopet som i konfirmationen. Genom påskens dop skapas ett konungsligt prästerskap, genom pingstens konfirmation det profetiska, som skapats till likhet med Kristus och därför rustas för att delta i hans sändning till världen.44 Konfirmationen har därmed fått en stark ecklesiologisk accent, som bl a fått sin bekräftelse i att biskopen var konfirmator. Den accenten har inneburit att biskopens närvaro också efter Andra vatikankonciliet to m ansetts vara konstitutionell för konfirmationssakramentet.45

Det är ingen överdrift att moderna forskningsresultat ledde till en mycket splittrad bild vad gäller konfirmationens innebörd.46 Då de pastoralliturgiska och kateketiska centrala instituten 1972 gemensamt presenterade den nya latinska modellriten för den separata konfirmationen, skedde detta i en

"” P-G Trebossen (n 12) i intervju 1977-04-25. cf Denis 1975 bl a 69, som talar om en betydande ökning under de senaste åren. 42 Nedan ll7ff. 43 Lumiere et Vie 51 1961 ägnas helt åt konfirmationen. Inledningsart ibm 3ff ägnas mest åt den engelska debatten med förtecknet. att vetenskaplig romersk-katolsk diskussion i stort saknades (ibm 3). I Bouhot 1968 är den engelska debatten ibm l7ff refererad som bakgrund till den omfattande senare franska. Cf även Bourgeois 1972 169. 44 Lumiere et Vie 51. 1961 llff, Martimort 1963 (ursprungligen artiklar i La Maison-Dieu och Lex Orandi) 143ff. (Förf är direktor för CNPL i Paris; om arbetet ovan 00). Ang Kristi trefaldiga ämbete och dop/konfirmation ovan 621". 45 Bouhot 1968 lO—lff, 120. Jfr uppgörelsen i Ligier 1073 Z40t'f. 46 Ett slags översikt över olika tolkningar och därav skilda slutsatser om pastoralli- turgiskt handlande i Bourgeois 1072. tex kap 4—5.

• Sida 84
•  Original

omfattande volym med två frågetecken redan i titeln: La Confirmation. Que dire? Que faire? (Konfirmationen. Vad säga? Vad göra?) I inledningen konstaterades, att forskning bedrivits och erfarenheter samlats men att frågorna alltmer hopat sig, såväl pastorala som teologiska. Volymen inleddes med två avdelningar, som diskuterade dessa och lämnade lösningsförslag för diskussion?7 Först därefter trycktes det påvliga dekretet 1971 samt konfir- mationsritualets inledning och text i trogen översättning jämte pastorala råd och anvisningar. Men de auktoritativa dokumenten till trots tillfogades ett stort batteri frågor för överläggning, helst insända kommentarer.”

Det finns förmodligen en särskild förklaring till de franska frågetecknet]. Intresset har i Frankrike av olika skäl koncentrerats på dopet i den kristna initiationen.49 Eftersom konfirmationsfrekvensen traditionellt varit låg, har de människor som tagit kontakt med kyrkan t ex för att ingå äktenskap som regel varit döpta men både okonfirmerade och fr a mycket "utomstående”. Huvuduppgiften har därför varit den allmänna att bygga upp en introduce- rande väg, och då har de specifika konfirmationsfrågorna spelat en mycket underordnad roll?” Samtidigt som det sålunda varit viktigt att understryka konfirmationens samhörighet med den kristna initiationen, har det varit mindre tvingande att precisera dess funktion i processen.51 Förmodligen är det mot den bakgrunden som det varit naturligt att betona såväl trosbekän- nelsens plats i konfirmationsgudstjänsten som den ecklesiologiska aspekten, Andens gemenskapsskapande verk.52

Vad gäller själva konfirmationsritualet var 1972 års översättning mycket trogen den latinska modellriten. 1976 kunde gudstjänstkongregationen i Rom godkänna en för franskspråkiga områden gjord anpassning, vilket i och för sig var snabbt. I själva verket förelåg anpassningen redan två år tidigare, men mellan översättarna och Rom måste föras ””en fruktbar men långvarig dialog”, som det heter i den godkända upplagans förord. Denna ”dialog" gällde huvudsakligen — uppger förordet — översättningen av konfirmations— formeln. granskad också av påven själv.53 Problemet gällde med andra ord konfirmationens innebörd.54 Det är därför högst troligt att förhandlingarna gällde inte enbart en sakramentsformel utan ritualet som helhet.

I den godkända versionen har översättarna agerat mycket frejdigt. Den latinska inledningen kan till dels återfinnas i en helt ny och annorlunda

47 La Confirmation 1972 9f samt 15ff resp 79ff. 48 Ibm 171ff (officiella dokumenten) med l45ff (anvisningar) samt 157ff (diskussions— frågor). 49 Så även enl P-M Gy och P Beraudy (n 12), vid intervjuer 1977-04—25. 50 P Beraudy, P—G Trebossen (n 12) vid intervjuer 1977-04-25. 51 P Beraudy och P-M Gy vid intervjuer 1977-04—25. 53 I CNPL:s specialnummer om konfirmationen. Célebrer la confirmation 1974, är den tendensen tydlig, bl a i artiklarna Les chemins dé l'Esprit och Célébrer le don de l'Esprit ibm Sff resp 18ff. Detsamma gäller lekmannautgåvan av samtliga sakraments- ritualen, Le Livre des Sacrements 1974. Ibm 169f heter det frankt, att oklarheter om sakramentets innebörd inte kan förhindra att det firas: "För hela kyrkan är konfirmationen alltid Andens fest att fira utgjutande av Andens gåva, vilket vi är medagerande i och vittnen till". 53 La célébration de la confirmation 1976, förordet ibm 5. 54 Ovan 60 med n 24.

• Sida 85
•  Original

disponerad inledning. Den har bl a försetts med ett grundläggande princi— piellt avsnitt utan motsvarighet i modellordningen under titeln "Anden och kyrkan". Det partiet och den bearbetade inledningen som helhet uttrycker vad förordet kortfattat anger: "Detta nya ritual vill ge hjälp att på ett efter situation och omständigheter tillräckligt anpassat sätt fira närvaron av pingstens Ande i kyrkan”. Samtidigt som konfirmationens förbindelse med dop och eukaristi i initiationshandlandet understryks. poängteras därför konfirmationsgudstjänstens funktion som en hela församlingens Ande-fest på ett sätt som saknar motsvarighet i den latinska modellriten.55 Den också av Rom accepterade pragmatiska lösningen är. att även om det inte blivit möjligt att precisera konfirmationens innebörd och funktion, kan den firas som en stor pingstfest.”1

Vad gäller själva ritualet har samma frihet tillämpats. Strukturen är oförändrad men genom anvisningar, alternativa texter etc har eftersträvats stor flexibilitet. Främst präglar detta inledningsdelen. som uppenbarligen tillskrivits en viktig gemenskapsskapande funktion. I Ordets gudstjänst har anpassningen bl a lett till att modellritualets homilia helt uteslutits. I stället ges anvisningar om t ex möjligheten av ””en dialog med konfirmanderna". I avsnittet konfirmationens liturgi ges för Credo-partiet inte mindre än sex olika former, varpå följer — utan motsvarighet i modellritualet — ett slags sakramentskommentar, en ””allokution presenterande sakramentets riter".57 Också i handpåläggningen-partiet finns förutom en kortform av konfirma- tionsbönen en nyhet i förhållande till modellriten. en hela menighetens bön om Anden genom några korta bönepunkter och fr a tyst bön.

Exemplifieringen får räcka som bakgrund för konstaterandet att den franska versionen förhåller sig tämligen fritt till modellriten. Strävan har varit att ge ramarna för ett slags församlingens Ande-fest. Två drag bör noteras i sammanhanget. För det första är det tydligt att biskopen bör vara konfirmator, låt vara att detta inte längre är ett dogmatiskt krav: han representerar den universella kyrkan.SR Det andra draget är en viss tvekan mot att låta konfirmationshandlingen direkt följas av eukaristin.59 Bl a av praktiska skäl anses det lämpligt att låta konfirmationen själv vara centrum i detta evenemang för församlingen, "en fest i vilken den deltar av hela sitt hjärta””.

Det konfirmationsritual som behandlats är det som är avsett för en konfirmationsakt inom ramen för en initiation i etapper. Det är naturligtvis här som de teologiska och pastorala problemen tillspetsas, just därför att handlingen i tid separerats från dopet. Åldersmässigt är det traditionellt fråga om 10—11-åringar som konfirmeras, även om det numera finns

55 Ritualets (n 53) inledning, tex p 7. 9. 16—17 om konfirmanders och hela församlingens förberedelse p 28—31. 50 Cf n 55. 57 Kommentarerna görs av biskopen men kan också under själva konfirmationen ges av någon annan. Ritualets kommentarer. har modellkaraktär. 58 Cf härtill ovan med n 45. 59 Inledningen p 32—33. De "särskilda omständigheter" modellritualet anger för uteslutning av mässan anses här normalt föreligga. Cf även tex Ligier 1973 270ff, Célébrer la confirmation 1974 54ff.

• Sida 86
•  Original

strävanden att såväl tidigare- som senarelägga konfirmationen (ner till 7—8, upp till 18—20 år)”] Tendenserna till förändring hör givetvis direkt samman med tolkningar av konfirmationens innebörd. Försök att få en förskjutning ner mot 7—årsåldern hör tex samman med traditionen från Pius X” och motiverades t ex i den franska biskopskonferensens direktorium 1951 med att konfirmationen som initiationssakrament bör föregå förstagångskommu- nionen,62 en argumenteringstyp som behärskar Andra vatikankonciliet och ritualen för liturgireformen.63 Men med den pragmatiska franska konfirma— tionstolkningen är resonemanget alls inte tvingande. Att konfirmation och eukaristin hör till initiationens ”'sakramentsgrupp” (I”ensemble) är en sak. den tidsmässiga ordningsföljden en helt annan. Att konfirmationen bör mottas när det är lämpligt i den andliga processen, innebär vidare att individens fysiska ålder är av underordnad betydelse.64 På intet sätt är detta en kritik av den traditionella kollektiva konfirmationsberedelsen. vilken genom processtanken fått förstärkt vikt.65 Däremot kan resonemanget vara en instans mot den kollektiva beredelsen av en viss åldersgrupp till förmån för ett mer flexibelt system.66 .

Förstagångskommunionen

Med detta aktualiseras frågan om förstagångskommunionen i initiationen i etapper. Ansträngningarna under tidigt 1900-tal till tidigareläggning resul- terade i Frankrike i seden med kollektiv beredelse och ”communion solenelle" redan omkring 7-årsåldern, en sed som mer än konfirmationen haft pasageritkaraktär och blivit en punktuell händelse. Numera tycks huvudfrågan vara hur den institutionaliserade, punktuella riten skall kunna bli ett led i en fortgående process, illustrerat bl a i terminologiväxlingen från ”communion solenelle” (den högtidliga kommunionen) till ”premiere eucharistie” (den första eukaristin) e dyl att firas när den enskilde är mogen för det.67I teorin och i någon liten män i praktiken finns det emellertid ingen nedre åldersgräns för nattvardsdeltagande av barn till troende/kommunice- rande föräldrar.68 Då gäller rentav, att man ””skulle kunna säga om åldern för första eukaristin detsamma som man säger om dop av småbarn. Man behöver

60 Bourgeois 1972 117ff, Ligier 1973 265ff. 61 Ovan 65, 68 62 Bourgeois 1972 118f.

63 Ovan 40, 45 64 Så tex Bourgeois 1972 122f, 125, cf Martimort 1963 150f, Ligier 1973 265ff, 270ff. 65 Om framväxten av undervisningsgrupper ovan 47. Den centrala kateketiska institutet har bl a inriktat arbetet på att förstärka beredelsen med tonvikt på tredje trosartikeln. Cft ex Thomas 1961 85, La Confirmation 1972 79ff, 151ff. - Exempel på handledning Vivre ensemble. Pour preparer la confirmation 1973. 66 Så t ex Bourgeois 1972 122 med hänvisning till rekommendation 1970 av biskoparna i en av landets nio ”apostoliska regioner” (Centre—Est, med bl a Lyon—området). P-G Trebossen (n 12) vid intervju 1977-04-25, INFO/CNPL 74/3, dec 1977, med referat av pastoraldokument för flera stift. Om framväxten av tidigare praxis ovan 67. 67 Martimort 1963 153, Béguerie 1974 53,55. P-G Trebossen och P Beraudy (n 12) vid intervjuer 1977-04—25. 68 En] intervjuerna n 67.

• Sida 87
•  Original

inte förstå för att leva och få näringfw

Sammanfattande måste liturgireformen i Frankrike karakteriseras som en pastoralliturgisk reform, som i hög grad blev bestämmande för Andra vatikankonciliet och den latinska modellordningen för den kristna initiatio- nen. I vad mån den också förmår sätta sin prägel på franskt kyrkoliv är en öppen fråga. Grundläggande är visionen av processen och dialogen. Endast i en sådan kontext blir den liturgiska gestaltningen av sakramentshandlingar- na äkta. Annorlunda uttryckt: sakramenten hör hemma i en sakramental gemenskap. Det innebär bl a att institutionaliserade territoriella församling— ar måste anta utmaningen till förnyelse och att nya ”'basförsamlingar” kan vara legitima ”tecken bland folken”.

2.3.2 Tyskland

Omkring år 1970 tycks det gå en gränslinje i tysk romersk-katolsk initiationspraxis. Dessförinnan tillämpas traditionell praxis, därefter efter- strävas en förnyelse behärskad av processtanken.

2.3.2.1 Traditionellt initiationsmönster

Traditionell praxis innebar (späd)barnsdop, varefter årskullarna genom skolornas konfessionella religions- eller trosundervisning förbereddes till förstagångsbikt och -kommunion samt konfirmation i etapper från 8—9- årsåldern.70 Det tycks finnas två mycket bestämda anledningar till att barndopspraxis till skillnad från i Frankrike så länge förblev oförändrad. Den ena orsaken är att man i Tyskland kunde hänvisa till ett skolsystem, som garanterade barnens kristna trosundervisning. Det andra skälet är— debatten om barndopets legitimitet. Som senare skall redovisas började under 1940-talet en starkt polariserad teologisk debatt inom de barndöpande evangeliska kyrkorna. Den ena sidan kom att bestrida att barndopet överhuvud är ett dop. Motparten hävdade däremot att barndopet rent av är den överlägsna formen för dop. Debatten ledde till praktiska ställningsta- ganden. Så kunde t ex praktiserande församlingsmedlemmar trots hot vägra bära sina spädbarn till dopet, och det förekom att präster inte bara uppsköt eller vägrade dop i enskilda fall utan principiellt vägrade medverka till dop av (späd)barn.”

Det förefaller som om detta ifrågasättande av barndopet i evangeliska kyrkor också drev fram ett försvar för traditionell barndopspraxis i den lutherska och i den romersk-katolska kyrkan. I det konfessionellt starkt blandade Tyskland blev — till skillnad från i Frankrike — fasthållandet vid en oförändrad praxis ett principiellt ställningstagande av bekännelsenatur. Det fanns tydligen inte utrymme för några hänsyn till att Tyskland liksom Frankrike och andra västeuropeiska länder religionssociologiskt var under stark förändring.

69 Cit ur lekmannaupplagan Le livre des sacrements 1974 173. 70T ex Jungmann 1965 240ff och passim, Muller 1976 39ff, 50. 71 Nedan 7.2.2.2.

• Sida 88
•  Original

2.3.2.2 Konturer till differentierat mönster för initiationsprocessen

Barndopspraxis

Sedan 1969 års latinska modellritual för barndop auktoriserats, förändrades situationen också i den romersk-katolska kyrkan i Tyskland. När den nya ordningen var ett faktum, var förutsättningar officiellt givna för en ny barndopspraxis. En markant händelse utgör publiceringen 1970 av den tyska översättningen av modellritualet i en volym med kommentarer för studium och reflektion.72 Modellritualet liksom den allmänna inledningen om den kristna initiationen och den särskilda inledningen om barndopet ställde en rad frågor om t ex föräldrarnas förberedelse till barndopet och deras aktiva roll i liturgin. Att traditionell praxis riskerade att göra dopet till en opersonlig, mekaniskt verkande och isolerad akt, särskilt som den gamla dopliturgin bestod av ett konglomerat av riter, var invändningar som inte längre kunde bryskt avvisas utan måste tas på allvar.73 Man måste nu se i ögonen, att det handlade om praxis i en ”församling" som blivit en komplicerad storhet: ””kärnförsamlingen” som minsta enhet över ”guds- tjänstförsamlingen” och ”periferiförsamlingen'” ända ut till ”de nominella församlingsmedlemmarna" av romerska katoliker på en ort. Kunde man tillämpa samma praxis i områden med så gott som obruten kyrklighet och områden där de praktiserande, ”gudstjänstmenigheten”, bara utgjorde 2—3 % av den nominella församlingen? Förvandlades inte folkkyrkan i senare fallet till en institution för punktuella riter eller "liturgiska stenogram'”?74

Frågor av detta slag legitimerades nu av kyrkoledningen genom Studieut— gåvan av barndopsordningen. Sådana frågor ställdes och gavs också profilerade svar i några böcker, vilka sedan ständigt återkommit i diskussio- nen. Den första är ett slags presentation för tyskspråkig läsekrets av de franska pastoralexperimenten genom en översättning av Mission de France- prästers redogörelser för processarbetet och dess förutsättningar. Enligt det för den tyska utgåvan 1969 skrivna förordet måste frågorna bearbetas också i de tyska stiften. Visserligen innebar skolornas religionsundervisning en markant tillgång. Den fick dock inte överskattas, då undervisningen inte kunde ersätta ””tron och familjens trosmiljö'”.75

Viktigare och direkt provocerande var två samlingsvolymer med bidrag av en rad ansedda tyska universitetsteologer. 1970 utgav sålunda prof W Kasper volymen Christsein ohne Entscheidung, oder Soll die Kirche Kinder taufen? (Att bli kristen utan avgörelse, eller skall kyrkan döpa barn?) Följande år utgav W Molinski boken Diskussion um die Taufe (Dopet under debatt).

73 Ordnung der Kindertaufe, Studienausgabe 1970. — Att utgåvan blev ett slags vändpunkt i den tyska romersk-katolska utvecklingen anges även i Netzer 1976 26. 73 Padberg l972 342, även Molinski 1971 5ff. 74 Greinacher 1972 ll4ff. 122f, Muller 1972 181ff, 202f. 75 Gerbé m fl 1969. Förordet (prof F Klostermann, Wien) ibm Sf.

• Sida 89
•  Original

vars undertitel tydligt angav avsikten att bidra till "en förnyad barndopsprax— is””.76 De båda samlingsvolytnerna var alls inte inbördes eller sinsemellan harmoniserade. Gemensam var likväl grunduppfattningen. att praxis måste lämpas efter aktuella förhållanden och att traditionell praxis därför blivit föråldrad. I huvudsak rådde också enighet om att alternativen inte var barndop contra vuxen-/troendedop. eller urskiljningslös barndopspraxis contra (barn)dopsvägran. Sådana förhållningssätt ansågs lika oansvariga. Det verkliga alternativet var ett ansvarigt pastoralt handlande med hjälp till föräldrar att bereda sig för barnens dop och kristna fostran.77

Till denna uppfattning kom också den tyska biskopskonferensen. som direkt åberopade den nya dopliturgin som skäl för att i sept 1970 utfärda ett dokument om det pastorala handlandet vid barndop.” Till sin karaktär kan anvisningarna närmast jämföras med det nästan två decennier tidigare utfärdade första franska direktoriet. Så föreskrevs dopsamtal som obligato- rium för prästerna, en pålaga men samtidigt enligt biskoparna "en ny chans om det lyckas att göra föräldrarna medvetna om deras roll och deras ansvar”.79 Vid ett eller flera tillfällen. med en eller helst flera familjer samtidigt skulle prästen och helst även ”troende föräldrar”” samtala om dopets innebörd och föräldrarollen, så att familjerna mot den bakgrunden medvetet och ”definitivt" kan begära dopet. Samtalen måste för föräldrarna ha "karaktären av ett erbjudande" och sådant som kunde ha skenet av förmynderi måste undvikas. Men inte desto mindre skulle det frivlliga deltagandet vara — obligatoriskt. Om tex "notoriskt” icke-praktiserande kyrkomedlemmar inte deltog i samtal eller då samtalet blivit "resultatlöst” — vad det innebär anges inte — borde dopet uppskjutas. Detta fick dock endast ske i samförstånd med prosten och med biskopen som sista instans.?” Eftersom det i så fall var ett uppskov med dopet, inte dopvägran. borde kontakten med familjen upprätthållas som uttryck för att erbjudandet kvarstod. Erbjudandet från kyrkan måste därtill också nå ut till ”'det växande antalet föräldrar, som överhuvud taget inte längre anmäler sina barn till dopet”.

Dessa biskopskonferensens direktiv var som sagt direkt kopplade till den nya barndopsordningen. De var obligatoriska i församlingar där den nya ordningen användes, vilket överallt skulle ske senast hösten 1972. Barndops- ordningen uppfattades som "chansen", tillfället att inte bara föra in ett nytt

75 Kasper 1970, som bl a innehöll en presentation av franskt processarbete och förslag till tysk tillämpning, Molinski 1971, som förutom uppsatser och dokument också innehöll material för ny praxis. inkl liturgiskt material. 77 Så också de pastorala riktlinjerna för Paderborns ärkestift, utgivna som Degenhardt 1972. tex ibm 19f. 78 Tryckt bl a i Molinski 1971 183ff. Pastoraldirektiven förbereddes bla genom en enkät bland katoliker. Netzer 1976 27. 79 Föräldrarnas roll har tidigare varit mycket undanskymd. Rennings 1972 234. 236. ”"Årligen skall beslut om uppskov mcd dopet (Taufaufschub) rapporteras till stiftsledningen. Ibm 185 p 10. Termen dopvägran (Taufverweigerung) får inte användas, eftersom kyrkans erbjudande kvarstår. Ibm p 11. Till stats- och kyrkorätts— liga aspekter på uppskov/vägran. Schmitz 1972 253ff.

• Sida 90
•  Original

ritual utan en ny ordning som kunde berika hela församlingslivet.”

Från 1970 kan man tala om en explosion av såväl teoretiska modeller som praktiska hjälpmedel för att i stift och församlingar bygga upp fungerande vägar för processen före och även efter barndopet. I hög grad ombesörjdes hjälpmedlen av stiftsledningarna.”2 Biskopskonferensen följde utvecklingen och kunde 1974 komplettera de första direktiven med ett nytt, omfattande aktstycke, som nu inte bara gällde barndop utan ägnades åt hela initiations- ordningen och det pastorala handlandet. Man koncentrerade sig på vissa mer brännande frågor i ett tonläge som för tankarna till de franska biskoparnas dokument 1965 och 1971.”3 Under ändrade och starkt varierande yttre betingelser måste kyrkan, trogen sin uppgift, hjälpa människor till en process, där de steg för steg kommer till och fördjupas i tron.

Liksom i Frankrike ansågs problemet med barndop vara dubbelsidigt. Å ena sidan registrerades en särskilt i storstadsområden från slutet av 1960-talet starkt eller "enormt” sjunkande dopfrekvens, som berodde på att kyrko- medlemmar inte ens begärde dop.8" Å andra sidan kunde konstateras, att så många av dem som begärde sina barns dop hade ringa eller inga förbindelser med sin församling. Med olika motiv kom de som endast var ”sakraments- besökare" eller ”ritkonsumenter”.85 ”Chansen” för kyrkan var då att samtalsvägen hjälpa föräldrar och därmed deras barn på trons väg. Kyrkan riskerade eljest att genom traditionellt handlande manifestera sig som just en ”ritautomat".86

Det förefaller som om den nya ordningen kunnat införas relativt friktionsfritt, trots att det tidigare kravet på dop ”så snart som möjligt” i praktiken i hög utsträckning inneburit dop på BB. Nyordningen innebar ju att dop nu kunde firas först så småningom och i hemförsamlingen.” Att dopfrekvensen sjönk eller att också praktiserande föräldrar valde att av hänsyn till barnens valmöjlighet uppskjuta dop kunde kritiker visserligen obestyrkt skylla på dopreformen.KR Men på det hela taget tycks reformen ha förberetts väl och börjat genomföras smidigt.” Frågorna kring barndops-

8' Så dokumentets inledning och avslutning, vidare t ex Molinski 1971 Sff, Lehmann 1971 129ff, Padberg 1972 342ff, Degenhardt 1972 19f. 25ff. 32 Illustrationer ges i förteckningar i Schoisswohl 1976 93f. Netzer 1976 225ff (som dock även innehåller icke-tyskt material), cf bedömningen ibm 73. 83 Schwerpunkte heutiger Sakramentspastoral i Synode 1975z3 29ff. — Underhands— material vid biskopskonferens 1972 i Synode 197212, Sonderheft. *” Statistik och bedömning — under hänsyn till sjunkande nativitetstal —i Lengeling m fl 1974 14ff. I t ex Miinchen sjönk barndopsfrekvensen från 76 % 1970 till 58 % 1974. Av de under första levnadsåret odöpta blir erfarenhetsmässigt 1/3 döpta under de närmast följande åren. Exeler 1976 9f. Först fram mot 1960-talet uppmärksammades tendensen vid stiftssynoder. Rennings 1972 239. 85 Netzer 1976 38, 45ff. 55ff. % Netzer 1976 38 tex. 87 Rennings 1972 237ff. 242ff. Enligt 1970 års pastoraldirektiv kunde anmälan om dop gärna ske före födelsen och samtal bl a ägnas åt information om att "sjukhusdop" inte längre tillämpades. 83 Så tex enl insändare i Gottesdienst 1977 93. Präster och lekmän borde inrikta sin energi på föräldrar som helt uteblev. Om nyfödda fick sparbanksbok och andra gåvor. varför skulle de undanhållas "den största och tillika oumbärligaste av alla lyckoskat- ter"? Cf Netzer 1976 69ff. 89Netzer1976 med n [. cf 73ff.

• Sida 91
•  Original

praxis kom egentligen inte att gälla barnen utan de vuxna och då inte så mycket problem med barnens föräldrar som med deras församling. Folkkyrkans kris, hette det, kunde och borde uppfattas som dess chans, en utmaning att bl a genom dopreformen bli en ”folklig” gemenskap av troende i och för världen.”U Församlingens — inte bara prästens — uppgift att möta människor och dialogvis hjälpa dem på vägen vidare kunde och måste få leda till en förnyelse av församlingen själv. Initiationsprocessen måste få svara mot en i församlingen fortgående process till ett fördjupat liv i dopet.91 En förnyad barndopspraxis medförde med andra ord hotet mot den institutio- naliserade folkkyrkan och möjligheten för den personaliserade, gudsfolket på väg genom världen.”:

Mot denna bakgrund skall "översättningen" av barndopsritualet beröras. 1970 års studieutgåva. vars betydelse redan angetts, hade inte anpassats till tyska förhållanden. Redan efter drygt ett år förelåg emellertid den av gudstjänstkongregationen godkända bearbetade tyska upplagan.” Den inledande kommentaren utgörs av en enda text: en omdisponerad och förkortad version av såväl den allmänna som den för barndop särskilda latinska inledningen. Substantiellt har knappast något gått förlorat utan texten har vid ”översättningen" fått ökad pregnans. Innebörden i föräldra- beredelsen klargörs mer konkret genom att 1970 års direktiv från den tyska biskopskonferensen ryckts in.94 Dopliturgins karaktär av församlingshögtid har understrukits kraftigt i avsnitt om dopets plats och dopterminer. Den latinska textens synpunkter har utvecklats ytterligare för att i den tyska situationen bryta dopgudstjänstens privatisering och isolering från lokalför— samlingens gudstjänstliv.95Det måste emellertid tillfogas. att det i hög grad är just ur liturgisk synvinkel församlingens roll behandlas. En medveten- koppling har inte skett mellan församlingens liturgiska funktion och dess vidare uppgift i den process som gestaltas liturgiskt.

Vad ritualet som sådant angår har det också bearbetats i anpassande syfte. Dit hör bl a mycket tydliga anvisningar för den liturgiska aktionen i kyrkorummet men också textbearbetningar, som bl a inneburit att faddrarna

90 Molinski 1971 9f. Degenhardt 1972 18ff, Hofer 1974 13ff, Netzer 1976 43f, 73ff. 141ff. 91Degenhardt 1972 20, 29ff. Netzer 1976 37, 197ff. Netzers arbete ägnas helt åt doppastoralen. Muller 1976 exemplifierar uppfattningen att pastoralt handlande i samband med initiations— och andra handlingar måste förbindas med en fortgående församlingsprocess. Cf Feifel 1975 samt 1971 års katekesdirektorium, ovan 69. 92 Netzer 1976 173. 208ff, Feifel 1975 43ff. 93 Die Feier der Kindertaufe 1971. 94 Ibm p 31—38 utgörs av pastoraldirektiven p2—12. Det som utelämnats (dvs i huvudsak p 1. 3b och 12) har mer än väl inarbetats i andra textsammanhang. 95 Die Feier der Kindertaufe 1971 p 42—55, 56—61. Utförligt diskuterast ex övergången från sjukhuset till församlingskyrkan som dopets plats. församlingskyrkans utrustning för att kunna fungera för hela församlingens dopfirande etc.

• Sida 92
•  Original

spelar en något mindre undanskymd roll än i modellritualet)" En intressant direkt förändring rör primärt liturgins inledningsdel. I modellritualet angav rubriken att småbarnen blir mottagna, vilket sker genom att barnen korstecknas sedan dopföljena presenterats och samtal förts mellan föräldrar och prästfnl den tyskspråkiga versionen har detta mottagande av barnen strukits. Det blev då istället föräldrarna jämte faddrarna som tas emot. och partiet mynnar ut i en nyinsatt bön på temat dop och tro såsom upptakt till Ordets gudstjänst. I denna följs predikan av ett omstrukturerat parti, som i realiteten blivit barnens mottagande genom riter och böner.” Förändring- arna innebär att föräldrarollens vikt ytterligare framhävts, ett uttryck i liturgin för församlingsuppgiften att bereda föräldrarna till dopet. En bieffekt har blivit, att den egentliga dophandlingen inte föregås av någon löftesfråga till föräldrarna utan av konstaterandet. att de önskar sina barns kristna dop. Det i Tyskland som i Frankrike känsliga inledningspartiet har således i Tyskland fått en annan lösning än de franska.99 Även om dessa genom litteraturen blivit kända i Tyskland, tycks de inte fått någon motsvarighet i en fristående liturgisk mottagning av föräldrar/barn i början av beredelsetiden?

Konfirmationen i tysk "översättning"

Nästa steg i initiationen i etapper, konfirmationen, har i Tyskland i ännu högre grad än i Frankrike blivit föremål för vitt skilda tolkningar med därav följande högst olika förslag om tex lämplig konfirmationsålder.2 Det förefaller som om den pragmatiska hållningen blivit att inte fixera något visst riktmärke för tolkningen. Tills vidare råder en tolkningspluralism och

% Bearbetningen hart ex dels inneburit förkortningar, fr a av kyrkobönsalternativen, dels förlängningar av förtydligande skäl som i första alternativet till dopbönen, där GT-alluderingar blivit miniberättelser. Fadderinstitutionens förstärkning svarar mot strävanden att, om inte institutionen skall avskaffas, ge den ett innehåll, så att faddrar inte förblir ”statister” och fadderförmaningen "liturgisk lögn". Cf Adam 1972 415ff, Badberg 1972 345f, Leuenberg 1975 97ff. 97 Ovan 55. Rubriken är Ritus Recepiendi parvulos. 98 Riter: korstecknandet och fakultativt katekumensmörjelsen. Böner: litanian och först därefter (jfr modellritualet ovan 51”) den allmänna förbönen, som nu (cf n 96) mer blivit förbön för barnen och deras anhöriga, och som i ett nytt alternativ går direkt över i den eljest fristående exorcistiska bönen. ” Ovan 70ff. ' I tex Netzer 1976 diskuteras de franska lösningarna som något som skulle kunna övervägas i Tyskland. ”Principiellt är väl ingenting att säga mot en sådan rit, om den klart kommer att skilja sig från det egentligt sakramentala dopet." Ibm 107f. På liknande sätt uttrycker sig även andra, t ex Leuenberg 1975 96f, vilket inte hindrar att den här och var kan ha införts i praktiken. — Möjlighet/risk att införa akten berörs inte i biskopskonferensens direktiv 1970 resp 1974. 3 Försök att systematisera skilda tolkningar och konsekvenser av dessa i t ex Betz 1968 25ff, König 1968 101ff, Richter 1975 139ff, Richter 1976 l32ff. Motsvarande men med blickfånget vidgat utöver Tyskland Badberg 1972 346ff, Amougou-Atangana 1974 del 1 och 4.

• Sida 93
•  Original

accepteras strävanden mot andra konfirmationsåldrar än den dittills vanliga (12—14 år).3

Möjligen finns dock ett för flera olika teologiska tolkningar och pastorala förslag gemensamt drag. I en region med "spädbarnsdopets monopoli— sering”4 har det blivit naturligt att uppfatta relationen dop — konfirmation så, att konfirmationen är den nödvändiga pendangen till just spädbarns dop, uttryckt bl ai konfirmanders personliga avläggande av tros- eller dopbekän- nelsen.5 Konfirmationen kan då rentav betecknas som det för initiationen nödvändiga ledet efter spädbarns dop men endast efter detta. Den är konfirmanders och samtidigt församlingens offentliga bekräftelse av dopetf) Annorlunda uttryckt finns det en — förmodligen från evangeliskt håll påverkad — tendens att uppfatta konfirmationen som ett led i dopliturgin. som vid (späd)barnsdop med nödvändighet måste uppskjutas tills dopkan- didaterna blivit förmögna att medvetet delta i liturgin.7 Det innebär bl a att utvecklingen snarare går mot en högre än en lägre konfirmationsålder och mot en konfirmationsberedelse. som utrustar små grupper av konfirmander för "fullmyndigt" liv som kristnas

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att den tyskspråkiga anpassningen av konfirmationsrituale! utgörs av en texttrogen översättning. Den inledande kommentaren är visserligen omdisponerad, men det går knappast att se någon särskild tendens i detta, om inte möjligen en starkare markering av sambandet mellan dop och konfirmationf) Själva ritualet är också texttroget översatt. Anpassningen inskränker sig till något högtidligare ingresser till trosbekännelsen och konfirmationsbönen. Det bör noteras, att Credo-ingressen starkare markerar samband dop — konfirmation och dop — trosbekännelse.”'I detta finns parallellitet mellan kommentar och ritual.

3 Om traditionell ålder ovan fr a 64ff. I biskopskonferensens direktiv 1974 anges 12 år som den normalt lägsta åldern. Schwerpunkte heutiger Sakramentspastoral kap D 1. 4 Fischer 1976 31. 5 Cf Richter 1976 137f, som tillägger att tendensen saknar bibliskt och liturgiskt och (sic) ekumeniskt stöd. 6 Så fr a Amougou—Atanganal974 del 4. särskilt 269f. 275ff, 286ff. 7 Om samtida tysk evangelisk diskussion nedan. — Konfirmationen är då ett sakrament i den meningen att den är ett led i dopets sakrament. Cf Amougou-Atangana 1974 281ff. ** Cf biskopskonferensens direktiv 1974 (n 3). jfr den latinska modelliturgins inledning om uppskov normalt till 7-årsåldern. Ovan 65f. — Om modeller för att utveckla en beredelse av konfirmander, föräldrar och församling Richter 1975 l47ff. Ex på hjälpmedel är Mensing 1974, Höfer m fl 1975. 9 Avsnittet om konfirmationens betydelse har utvidgats med lån från den allmänna inledningen om den kristna initiationen (ovan 44f) ang dop och konfirmation, däremot inte ang eukaristin. Die Feier der Firmung 1973. 1" Modellritualets till fyra led utvidgade Credo står kvar men i första hand det treledade, vilket förmodligen enbart har praktiskt-pedagogiska skäl. Om utvidgningen ovan 58. Credo-ingressen innehåller att Anden "besiegelt. was er in derTaufe an euch gewirkt hat. Deshalb bekennt dankbar den Glauben...".

• Sida 94
•  Original

Men ändå är det en texttrogen översättning. Till skillnad från den franska bör den tyska versionen av modellritualet lätt kunna godkännas av gudstjänst- kongregationen.ll

Förstagångskommunionen

Det är möjligt att konfirmationsuppfattningen och -praxis på sikt kan komma att förändras i linje med de ovan angivna tendenserna. Det är också möjligt att förändringar på sikt kan komma vad gäller den etappvisa initiationens tredje led, eukaristin. Här är tendenserna till ändrad praxis tydligare. Den traditionella omvända ordningen eukaristi — konfirmation blir som i Frankrike inte bara bevarad utan förstärkt genom tendensen att tidigareläg- ga förstagångskommunionen.

Som tidigare har berörts övertogs under 1960-talet strävandena i Holland att möjliggöra tidigare förstagångskommunion genom att tillåta eller uppmuntra kommunion före förstagångsbikten. ”Traditionellt skedde bere- delsen helt eller huvudsakligen genom skolans religionsundervisning med ”den högtidliga förstagångskommmunionen" för hela årskullen. Numera finns tendenser till tre nya modeller: individuell beredelse och "admission" till nattvarden i troende familj, eller beredelse av barn i smågrupper med några ungdomar/vuxna och förstagångskommunion med gruppen. eller beredelse i församlingens regi av större grupper. Den sistnämnda modellen är snarlik den traditionella, men skillnaden är att det är församlingen, inte skolan som bär ansvaret.13

Strävanden att enligt processtanken bygga upp en beredelse av föräldrar inför barndop leder vidare. I församlingen och om möjligt med hjälp av församlingsmedlemmar byggs upp en fortsättning med sikte mer på barnen och med såväl förstagångskommunion som förstagångsbikt som etapper på vägen. För att möjliggöra den av bl a biskopskonferensen 1974 understödda utvecklingen har pedagogiska och liturgiska handledningar och hjälpmedel formligen vällt fram. HTendenserna svarar mot uppfattningen om dopet som en församlingens angelägenhet minst lika mycket som den enskilda familjens, likaså om den kristna initiationen som en process, som börjar före dopet och fortsätter därefter.

” Biskopskonferensbeslut om översättningen 1972-11-30, godkännande i Rom 1973—01—03. Konfirmationsformelns tyska version är: "N, sei besiegelt durch die Gabe Gottes, den Heiligen Geist." '2 Ovan 69ff. '3 Nastainczyk 1972 362ff, Nastainczyk 1975 lOOff. ” Ibm 105f, Möller 1975 133ff, Leonhardt 1976. Gottesdienst mit Kindern 1972 är en på tyska biskopskonferensens uppdrag gjord officiell handledning för bl a barnmässa. I förbindelse med Deutscher Katecheten—Verein utgör Sauer m fl 1976 en bearbetning för tyska förhållanden med bl a materialhänvisningar till en av franska biskopskonfe- rensen och pastoralliturgiska institutet 1974 utgiven handledning. Materialsamman- ställning även t ex i Gottesdienst 1977 47. cf ibm 1978 47f.

• Sida 95
•  Original

Initiationsordningen för unga och vuxna

För Tysklands del har hittills behandlats frågor som rör initiationen i etapper. Andra vatikankonciliet och fra den reviderade initiationsordningen blev utgångspunkten för en tysk pastoralliturgisk reform. På samma sätt är det med ordningen för vuxnas/skolbarns initiation. Ännu under 1960—talet betraktades barndopet som huvudform, vuxendopet som en undantagsform, som tex inte behandlades i pastoralliturgiska handböcker etc. Då vuxna/ skolbarn faktiskt fördes till dopet, skedde detta "i hemlighet".15

Första gången formen officiellt togs upp som en realitet i gudstjänstme- nighetens liv tycks vara i biskopskonferensens pastoraldirektiv 1974. De angav principiella och pastorala riktlinjer, vilka bygger på inledningen till den latinska modellordningen 1972.16 Denna kom i en provöversättning 1975, dvs först efter tre år.[7 Även om några smärre jämkningar faktiskt skett,'8är egentlig anpassning något som ”vid denna tidpunkt ännu inte är att tänka på”, som det hette i den tyska versionen. Det fanns nämligen praktiskt taget inte någon erfarenhet att bygga på ännu.”)

Om det också förhåller sig så, uttrycks även uppfattningen, att erfarenhet av vuxnas/skolbarns initiationsprocess redan borde ha funnits. I varje fall måste den vinnas. Det är inte ett litet antal odöpta som i skolåldern eller senare (t ex i samband med giftermål) begär dopet. Det är då viktigt att inte forcera fram ett dop.20 Provöversättningen var därför ett bidrag till en nödvändig reform. Dittillsvarande praxis var, hette det i introduktionen, i första hand uttryck för bristande medvetande om initiationens natur. Efter en ofta snabb troslärekurs följde dophandlingen. varefter den nydöpte överlämnades åt sig själv. Det krävdes nu ett uppbrott från "en överdriven intellektualisering och individualisering". Kyrkan måste lära sig att "med människorna ”döpa” också kulturen med hjälp av den personliga erfarenheten och övertygelsen”. Det sker inte med hjälp av en ny liturgi införd så snabbt som möjligt. Man måste överväga de pastorala konsekven- serna av initiationen som en process.Zl

Ett bidrag till nyorienteringen gav provöversättningen också därigenom att editionen innehöll en redogörelse för erfarenheter av det franska vuxenkatekumenatet. Ett annat nästan officiöst bidrag var en Studiebok, Katechumenat heute (Katekumentat i dag), som utgavs 1976 från samma personkrets som ansvarat för provöversättningen av den latinska modellord- ningen.22 Volymen innehöll en svit uppsatser till belysning av den nya

15 T ex Exeler 1976 9, 11, Fischer 1976 29ff. — I Padberg 1972 är t ex vuxnas/skolbarns initiation berörd men alltjämt som en grundmodell, som bör bli aktuell i Tyskland likaväl som i Frankrike. Ibm 332, 344.

'6 Schwerpunkte heutiger Sakramentspastoral 1975, avsnitten B och D. 17 Die Feier der Eingliederung Erwachsener. Studienausgabe 1975. 18 Det är fr a motiverande ingresser (t ex ibm 99f. 107, ll3f, 131). Av intresse är att en rad inskott i det liturgiska materialet gjorts för skolbarns initiation (kap 5. l93ff) för att underlätta användningen (t ex några anvisningar ibm 202).

'9 Ibm 7. 3" T ex Exeler 1976. 31 Die Feier der Eingliederung Erwachsener. Studienausgabe 1975 12ff. 33 Katechumenat heute 1976.

• Sida 96
•  Original

ordningen och dess praktiska tillämpning skrivna av specialister i kretsen kring det pastoralliturgiska institutet i Trier. Till den gruppen hörde dock inte pastor R Arndt. som lämnat ett viktigt bidrag i form av en rapport från det första tyska katekumeninstitutet. bildat i Köln 1968. Av liknande karaktär var en rapport av doc D Zimmermann. introduktöri Tyskland av de franska experimenten. som gjorde ett försök till systematisering av processmodeller.”Studieboken innehöll också ett konkret förslag till liturgin vid skolbarns initiation. Förslaget bygger på provöversättningen. men var ett första försök till en egentlig tysk anpassning av ordningen med ledning av dittills vunna spröda erfarenheter. Materialet karakteriserades som ett exempel på hur modellordningens variationsmöjligheter kan utnyttjas.24 Det förefaller symptomatiskt att man valt just ordningen för skolbarns initia— tionsprocess. Det var den för tyska förhållanden strategiskt viktigaste formen.25

Trots de ringa erfarenheterna i Tyskland av arbetet med former för vuxnas/skolbarns initiationsprocess. har man ändå noterat problem med att förmå territorialförsamlingar att i en reell gemenskap ta emot dem som i den lilla gruppens ram gått vägen fram till dopet.26 Erfarenheterna tycks sammanfalla med de franska.27 Det förefaller som om initiationsprocessen kräver en fortgående process i församlingen/gudstjänstmenigheten för att denna skall kunna bli eller förbli inte en administrativ enhet utan en levande och öppen gemenskap av dem som är döpta till Kristus.

33 Ibm 105ff (D Zimmermann. cf ovan 00) resp 123ff (R Arndt). 34 Ibm 89ff. 35 Ibm 89. 130 t ex. 36 Ibm 16. 33, 129. 37 Ovan 82.

• Sida 97
•  Original

3. Den anglikanska kyrkogemenskapen

3.1. Kyrkogemenskapens ramar för liturgisk förnyelse

Lambethkonferensen — den världsvida anglikanska kyrkogemenskapens gemensamma biskopskonferens — behandlade år 1897 för första gången svårigheterna att under förändrade yttre betingelser kunna tillämpa tradi- tionell ordning för dop, konfirmation och nattvardsadmission. 1897 betrak- tades problemet som en pastoral fråga på grund av en sviktande kyrklig sed främst i Englands storstäder. Konfirmationsfrekvensen blev där mycket lägre än dopfrekvensen. Prästerskapet ifrågasatte därför, om man som dittills kunde döpa barn med klena utsikter att få kristen fostran. Enligt konferensen kunde svårigheterna emellertid inte få leda till något annat än intensifierade ansträngningar med barnens kristna fostran. Att uppskjuta dop kunde bli aktuellt endast såsom en extraordinär åtgärd (in case of grave and exceptional difficulty).l Visserligen kunde nästa konferens år 1908 poängtera riskerna med att tillåta dop alltför snabbt, men det gällde vuxendop på missionsfälten.2 I anglikanismens moderland fick traditionell ordning inte rubbas. Barnen skulle döpas. och prästerna fick sörja för den uppföljning av barndopet som föräldrar och faddrar tidigare svarat för.

Komplexet (barn)dop — konfirmation — nattvardsadmission skulle få en helt annan behandling vid Lambethkonferensen 1948. Under mellanperio- den har det vuxit fram en hel litteratur med bidrag från enskilda personer, grupper och officiella kommissioner i moderkyrkan. Diskussionen om akuta pastorala problem tvingade fram teologiska grundfrågor. De rörde dopets och konfirmationens innebörd, sambandet mellan dem och förstagångskom- munionen men också mellan de liturgiska akterna och den enskildes inlemmande i församlingens liv.

I denna utveckling blev termen "den kristna initiationen" (Christian Initiation) ett sammanfattande nyckelbegrepp på samma sätt som senare i den romersk-katolska kyrkan.3 Då Lambethkonferensen 1948 behandlade problemen, utgjordes den teologiska grundvalen av en samma år utkommen kommissionsrapport i Church of England med just titeln The Theology of Christian Initiation (Den kristna initiationens teologi). Konferensens

1 Lambethkonferensen 1897 190, resolution 48 208. 2 Ibm 1908 report 4 374. 3 Ovan 29, 37, cf 13.

• Sida 98
•  Original

grundinställning var nu en helt annan än femtio år tidigare. De akuta pastorala problemen ansågs nu vara endast symptom. vilka underströk behovet av en ingående teologisk genomarbetning av initiationskomplexet till grund för liturgisk och pastoral nyorientering. Traditionell initiationsord— ning måste kritiskt prövas.

Lambethkonferensens kursändring speglar förmodligen två olika förete— elser. För det första är det tydligt att sekelskiftets akuta engelska storstadsproblem vuxit i både omfattning och styrka i England. För det andra är det sannolikt att praxis och erfarenheter på de afroasiatiska. tidigare s k missionsfälten nu tillmättes ett egenvärde. I det sönderfallande brittiska imperiet kunde den från medeltiden nedärvda engelska initiationsordningen inte längre vara självklar i England, än mindre på andra håll i kyrkogemen- skapen. Omprövningen blev en självklar uppgift.

Omprövningskravet gällde inte enbart liturgin men innefattade också denna. Den omständigheten demonstrerar tydligt nog hur allvarlig krisen bedömdes. Den anglikanska kyrkogemenskapens sammanhållande band är nämligen inte en för kyrkorna gemensam bekännelseurkund. ty denna, de 39 artiklarna, har historiskt och fra i nutiden spelat en underordnad roll. Enhetsbandet är liturgin. enhetsdokumentet är The Book of Common Prayer (BCP) av år 1662. Det förhållandet underströks bl a av den nämnda Lambethkonferensen 18973 och detta skulle gång på gång framhävas av det samlade episkopatet. Att BCP 1662 är enhetssymbolen har under hela 1900-talet uppfattats som en styrka men också ett problem. Samma liturgi skulle brukas över hela världen trots vitt skilda förutsättningar och trots starkt föränderliga villkor, inte minst i moderkyrkan. Liturgiska frågor har därför normalt stått på Lambethkonferensernas dagordning. År 1897 formulerades en viktig regel för att skapa ett modus Vivendi. Att förändra BCP var otänkbart, ty det kunde rubba balansen i läroframställningen. Men biskoparna skulle kunna sanktionera regionalt motiverade tillägg till BCP eller smärre jämkningar. "additions or adaptions". Förutsättningen var dock att det legalt sanktionerade skedde inom en oförändrad BCP-ram och stod i samklang med BCP. dess "spirit and tenor".5

Redan vid konferensen 1908 skulle formeln resultera i ett sjupunktspro- gram. BCP betecknades som normen (a band of union and a standard of devotion), men för att kyrkan skulle kunna tjäna samtidens människor krävdes justeringar (adaption and enrichment) i befintliga ritual och dessutom nytillskott. Ärkebiskopen av Canterbury uppmanades därför att såsom kyrkogemenskapens primas låta sammanställa ett BCP—tillägg. vars ritual enskilda biskopar skulle kunna auktorisera allt efter stiftens behov." Ställningstagandet utlöste omedelbart förnyelsearbete runt om i världen.7 Veterligen ledde tilläggstanken aldrig till något praktiskt resultat. Väsentli- gare var, hur principen om "anpassningar" (adaptions) tolkades. BCP 1662 förblev normen, men dess ritual måste och kunde modifieras regionalt.

4 Lambethkonferensen 1897 189. cf ibm 1888 116f. 5 Ibm 1897 189f, report 9 271ff. 6 Ibm 1908 307. 332f, report 5 382ff. även 4 374. 7Cuming 1969 236ff. Edwall 1974 195. 207.

• Sida 99
•  Original

Femtio år senare hade tiden mognat för en väsentlig omprövning av den principen. Redan i samband med behandlingen av initiationsfrågan vid Lambethkonferensen 1948 hade konstaterats. att principen om liturgisk enhet inte fick utesluta undantagi vissa regioner med akuta behov av liturgisk experimentverksamhet.”Vid konferensen 1958 förvandlades undantagsmed— givandet till snarast ett generellt krav. Trohet mot BCP fick inte längre innebära imitation eller pastisch — justeringar i ritual formade 1662. Trohet mot BCP måste innebära en trohet mot B(iPs liturgiska principer. Om BCP sålunda gjorde anspråk på att representera äkta urkyrklig tradition men i verkligheten inte gjorde detta. måste BCP förändras såsom uttryck just för BCP-trohet. Den tolkningen fick konsekvenser inte minst för initiations- handlingarnas ritual. vilket också framhölls. Adaptionsprincipen från 1908 måste avlösas av principer för ett egentligt teologiskt, liturgiskt och pastoralt förnyelsearbete.” Liksom konferensens ställningstagande 1908 fick uttalan- dena 1958 direkta följdverkningar. Runt om i världen inleddes ett intensivt förnyelsearbete.” Det mest karakteristiska är att detta inte skedde enbart inom slutna kommissioner utan hade experimentverksamhetens förtecken. Den omständliga procedur detta innebar har medfört, att arbetet först efter två decennier börjar resultera i kompletta nya gudstjänstordningar. Reellt om än inte alltid formellt ersätter de BCP 1662. som sålunda mer fått karaktären av bekännelseurkund.

Det är inte möjligt att här behandla hela förloppet under 1900-talet vad gäller initiationshandlingarnas ritual. Uppgiften måste inskränkas till utveck- lingen från "adaptions"— till förnyelsestriivandena i Church of England. Den utvecklingen är instruktiv. eftersom uppbrottet från traditionell ordning där varit särskilt svårt. Den engelska utvecklingen är däremot inte typisk för kyrkogemenskapen som helhet. ” Det förefaller rimligt att då snarare hänvisa till den amerikanska. som därför också skall behandlas. På samma sätt som i den romersk-katolska kyrkan har experimenten och erfarenheterna i afroasiatiska kyrkor ofrånkomligen starkt påverkat Lambethkonferenserna och bidragit till omprövningen av hävdvunnen anglikansk ordning i vår kultursfär, inte minst i den engelska moderkyrkan. Det är emellertid inte möjligt att mer än snudda vid detta.]2

** Lambethkonferensen 1948 resolution 78a, report 4 85f. jfr ibm 1920 där resolutio— nerna 36—37 av liknande innehåll uttryckligen skulle gälla missionsfälten. 91bm 1958 report 2 78ff. resolutionerna 73—75 1:47. som bl a rekommenderar studium av rapporten i kyrkorna. Om initiationsordningens handlingar ibm report 2 85”. — Omsvängningen förefaller vara dikterad av afroasiatiska och även nordamerikanska kyrkor. Cf Cuming 1969 250ff (liturgiarbetet i den 1947 bildade sydindiska kyrkan). 255 (liturgisk konferens i Minneapolis). '0 Cuming 1969 2571f. Edwall 1974 208ff. ” Ett sådant uttalande av ncstorn i det moderna engelska liturgiarbetet. Dean onork R D C Jasper, vid Societas Liturgiea-mötet i Canterbury 1977. tryckt i Jasper 1977 ll6ff, föranledde skapa protester från icke-engelska anglikaner. tryckta i nertonad form i Weil 1977 126. Holeton 1977 147 113. 121 någon mån berörs detta i Cuming 1969. Ett påtagligt intryck därav ger sammanställningen av anglikanska ritual för initiationshandlingarna i Jagger 1970, men någon undersökning föreligger inte.

• Sida 100
•  Original

3.2. Initiationsordningens förnyelse i Church of England

3.2.1. Justeringar inom traditionsgiven ram

Just adaptionsprincipens år. 1908, publicerades i England de första förstudierna till lösning av de besvärande och de kyrkopolitiskt starkt konfliktladdade liturgiska problemen. En kunglig kommission hade två år tidigare karakteriserat gällande liturgisk ordning såsom "alltför trång för den nuvarande generationens religiösa liv" och hade därför rekommenderat en större smidighet.13 Det skulle emellertid dröja innan adaptionsprincipen kunde leda till ett samlat engelskt förslag. Sedan ett sådant långt om länge lotsats genom de kyrkliga instanserna. fälldes det av underhuset i det engelska parlamentet, som då ännu hade sista ordet. HLiturgin (L) 1928 blev inte den officiella engelska adaptionen av BCP. Fiaskot blev emellertid inte totalt. L 1928 trycktes i en volym med BCP-ritualen jämte de reviderade, betecknade som ”alternativ”. Eftersom L 1928 antagits av de kyrkliga instanserna, var det enligt anvisningar inte ”oförenligt med grundsatserna för Church of England" att bruka de alternativa ritualen. Förutsättningen var att biskoparna auktoriserade användningen och att församlingskyrkoråden accepterade den.” Förkastad togs L 1928 i bruk. Sedan parlamentet genom en undantagslagstiftning 1965 överlät på den kyrkliga representationen att auktorisera ordningar för liturgisk försöksverksamhet,” skulle L 1928 äntligen bli formellt auktoriserad, som framgår nedan.

Allmänt kan L 1928 karakteriseras som en försiktigt språkligt bearbetad version av BCP 1662. Det finns dock också vissa strukturella och innehållsliga jämkningar. De kan ses som uttryck för en strävan att knyta an till ett allmänkyrkligt liturgiskt mönster. ” Snarast är det dock fråga om att på vissa punkter, som ansetts angelägna att ändra. knyta an till BCP— föregångarna 1552 och fr a 1549, dvs den första bönboken. som stod den medeltida s k Samm-liturgin mycket nära. Kravet på liturgins anpassning ledde sålunda på ett frapperande sätt till en liturgisk restauration av medeltida/reformatorisk ordning. För att kunna teckna arbetet med initia- tionsordningens ritual under de senaste decennierna är det sålunda nödvändigt att först beröra ritualens utformning i de nämnda BCP— upplagorna.

13 Cuming 1969 211f. 14 Ibm 213ff, 221f. 15 L 1928, Cuming 1969 221. 16 Prayer Book Measure 1965, i kraft 1966, Beckwith 1966 26ff. Buchanan 1973 7. Lagen bl a tryckt i Cuming 1969 399f. 17 Edwall 1974 195.

• Sida 101
•  Original

3.2.1.1 De traditionsgivna dop- och konfirmationsritualen

BCP 1549

Den första bönboken bevarade så mycket som möjligt av den medeltida Samm—traditionen. som för övrigt var närbesläktad med den Luther utgick från, då han formade sin första dopliturgi. ”4 En reformatorisk förlaga var just Luthers ordning, en annan ärkebiskop Hermanns i Köln. som utarbetats i samverkan med Strasbourg—teologer. främst Bucer. Kölnordningen hade bla ritual för konfirmation — ett för lutherska och överhuvud evangeliska liturgier sällsynt ritual. Men de evangeliska förlagorna har närmast fungerat som redaktörens, dvs ärkebiskop Thomas Cranmers instrument vid sovring- en av det överflödande rika materialet i Samm-liturgin.

I dopritualet har den medeltida strukturen bevarats och tillåtits framträda tydligare genom att dupletter utmönstrats. Inledningen utgörs sålunda av element ur katekumenliturgin vid kyrkporten.” Vid funten är det den fylligare dopordningen vid påsk som utnyttjats. Den treledade avsvärjelsen resp trosbekännelsen20 följs sålunda av bl a vatteninvigningen i den omsorgs- fullt utformade dopbönen med församlingsacklamationer.Zl Dophandlingen genom ”diskret och varsam" nedsänkning eller. om barnet är "svagt”, begjutning. följs av dopdräktens överlämnande och smörjelsen. Tydnings— orden till de båda sistnämnda handlingarna markerar vad dopbönen bl a säger om dopets innebörd: ny födelse i vatten och Ande till rening från synden och till Andens liv för lemmarna i Kristi kropp. Avslutningen utgörs av en uppmaning till faddrarna22 att ge barnen en kristen fostran. och till alla att såsom döpta dagligen dö från synden och uppstå till rättfärdigheten.

I BCP fanns egentligen bara en enda duplett. Tydligen av lojalitet mot Luther har Cranmer fört in den s k syndaflodsbönen. Luthers ersättning för den dopbön. som Cranmer däremot inte bara behöll utan omformade. I detta som i utformningen som helhet utgör dopordningen i BPC 1549 ett på reformatorisk mark tämligen enastående försök att skapa ritual för en församlingsgudstjänst, där dopets innebörd och konsekvenser kom till uttryck i bön— och handlingsform och inte i form av mer eller mindre utförliga undervisnings- och förmaningspartier. Den avslutande enda egentliga för-

” Ritualen i Brightman 1915 1 CXIIff, 2 724ff. Beskrivning i Cuming 1969 83ff. 19 Allokution med bön — korstecknandet av baptisanden såsom "faithful soldier and servant into his life's end" — bön på temat bed, sök. klappa (Matt 7:7) och exorcism (I command thee, unclean spirit come out) — salutation, barnevangeliet (nu med funktionen att legitimera barndop enligt allokution), Fader vår och Apostolicum (båda gemensamt lästa) — slutbön (om fördjupad tro hos döpta. om Andens gåva till baptisander). 2" Frågorna riktas till dopkandidaterna/spädbarnen och besvaras av dem genom faddrarna. 21 Invokation — epikles — förbön av litanietyp (mozarabisk förlaga), vari vatteninvig- ningen ingår inte bara vid påsk utan minst en gång i månaden (cf härtill ovan 5 49). Bönepartiet innehåller alltid en anamnetisk bön i vilken dopbefallningen (Matt 28:19) på traditionellt sätt infogats. 22 Efter medeltida mönster (ovan 50 n 14) nämns inte föräldrarna vare sig här eller i övrigt.

• Sida 102
•  Original

maningen ärf ö mycket konkret: att ge barnen kristen fostran innebar att lära dem trons huvudstycken — "in the english tongue" (på engelska) — och sedan föra dem till biskopen för konfirmation.

Konfirmationsritualet i BCP 1549 är helt enkelt en översättning av Sarum-ritualet och förutsätter biskopen som konfirmator. En intressant och från Kölnordningen övertagen nyhet var emellertid ett inledningsparti av anvisningskaraktär.23 Det innehöll dels ett slags dopkatekes över trons huvudstycken, dels en dubbel motivering för konfirmationshandlingen. Den ena motiveringen var att de som döpts som (späd)barn själva — ”med sin egen mun” — måste förnya doplöftena. Till hjälp har anvisningen därför utvidgats med ett slags dopkatekes.24 Den andra motiveringen var i samklang med den medeltida: konfirmanderna skall under handpåläggning och bön ”motta styrka och försvar mot alla frestelser till synd, mot världens anlopp och mot världen". Det underströks emellertid att också den första motiveringen hörde samman med ordningen ”i förflutna tider". För frälsningen, hette det, är dopet tillräckligt, men för nattvardsadmission är konfirmationen ett villkor.

Med anvisningarna hade BCP fått en evangelisk tolkning av konfirmatio- nen som haft stor betydelse in i nutiden. Tyngdpunkten har nämligen kunnat läggas på än den ena, än den andra av motiveringarna. och BCP har tillåtit vitt skilda konfirmationsuppfattningar att samsas om samma ritual. Om detta bör tillfogas, att det fanns en enda men inte oväsentlig avvikelse från Sarum-ritualet. Själva konfirmationshandlingen bestod tidigare i handpå- läggning jämte korstecknande med krisman. det sakramentala elementet. I BCP utelämnades konfirmationens krisma och smörjelsen bevarades endast i dopliturgin. Men i konfirmationsritualets text bevarades associationen till krisman, om än i spiritualiserande riktning: "Befäst (Confirm) och stärk dem med din helige Andes invärtes smörjelse". Med utgångspunkt från den principiella dubbla motiveringen för konfirmationen har denna ritualets lösning dock senare kunnat åberopas i syfte att återigen ta krisman i bruk.

BCP 1552

Redan innan den första bönboken hade auktoriserats. hade revisionsarbetet inletts och 1552 ersattes den med en ny version. starkt påverkad av Bucer. som nu var bosatt i England. Allmänt har den nya versionen präglats av en mer radikal hållning till den medeltida traditionen. Det fick konsekvenser också för initiationsordningens ritual.

Doprilua/et har förändrats ganska kraftigt genom reduktionsmetoden. Inte önskvärda element har strukits. I huvudsak har reduktionen gått ut över de handlingar och tydningsord som omramat den egentliga dophandlingen. Det gäller om katekumenriterna i ett inledningsparti. som nu flyttats till dopfunten från kyrkporten. och det gäller handlingarna efter själva

23 Brightman 1915 1 CXXIff. Cuming 1969 86f. 24 Anmärkningsvärt nog behandlade dopkatekcsen alls inte nattvarden.

• Sida 103
•  Original

dophandlingen. Men de till riterna anslutna bönerna lämnades kvar. Otvivelaktigt är utrensningen av riter ett utslag av Strasbourg—teologernas anda.

Två riter har dock blivit kvar. Vatteninvigningen har inte kunnat försvara sin plats i samband med dopbönen. men i den inledande s k syndaflodsbönen har ett slags ersättning införts ("Helga denna dopets källa .””) Korsteck- nandet har inte heller utmönstrats. men från inledningsdelen har det flyttats och blivit en ersättning för de strukna riterna efter dophandlingen (dopdräkten. smörjelsen). På den nya platsen har korstecknandet med tydningsorden och anslutande förbön blivit den karakteristiska anglikanska formen för församlingens mottagande av de döpta.25 Karakteristiskt för revisionen som helhet är att dopkandidaterna utom vid själva dophandlingen aldrig tilltalas (andra person) utan bara omtalas (tredje person). to m då församlingen tar emot dem. Det rör sig nu om ritual för (späd)barns dop. Av det skälet är det t ex inte uttryckligen dopkandidaterna som fingerat avger doplöftena utan faddrarna.

Konfirmationsritualet hade Bucer till skillnad från övriga reformatorer ivrat för, men Cranmers utformning måste bearbetas. Aktens poler skulle vara konfirmandernas egna doplöften och församlingens förbön under apostolisk handpåläggning. 1549 års ritual fyllde i förra fallet kravet men inte i det senare. Nu ströks därför inte bara krisman utan också korstecknandet och kvar blev just handpåläggningen. Men den i och för sig bleka konfirmationsformeln26 ströks likaså. ty riten skulle ackompanjera en församlingens förbön för konfirmanderna. Den traditionella inledande epiklesen — bönen om Andens sjufaldiga gåva — omformades även den till en mer allmänt hällen förbön. Hela akten har med andra ord förändrats i riktning mot en förbönsgudstjänst för dem som ””med sin egen mun” avlägger doplöftena. Uppenbarligen för att förebygga en annan tolkning ströks konsekvent själva termen konfirmation.

BCP 1662

Om dop- och konfirmalionsritualen kan sammanfattande sägas, att utform- ningen från 1552 stod sig. Skillnaderna som finns innebär. att den radikala lösningen 1552 inte helt kunde besegra traditionen. I dopbönen återinfördes

33 Brightman 1915 1 CXlef. Cuming 1969 86f. 24 Anmärkningsvärt nog behandlade dopkatekesen alls inte nattvarden. 25 Korstecknandets tydningsord (n 19) "Receive thc sign har bytts mot ””We receive this child into the congregation of Christ's flock. and do sign him with the sign Handlingen åtföljs av Fader vår — från inledningsdelen — och en på äldre liturgiskt material komponerad bön. som bl a spinner på Rom 6. 36 Den från Sarum direktöversatta formeln löd ”'N. I sign thee with the sign ofthe cross and lay my hand upon thee. In the name of the Father Formeln svarade under medeltiden knappast mot ens lågt satta anspråk på sakramentsordet. - 1552 års formel löd: ”'Defend. o Lord. this thy Child with the heavenly grace. that he may continue thine for ever, and daily increase in thy Holy Spirit. more and more. until he come unto thy everlasting kingdom. Amen."

• Sida 104
•  Original

tex en bönepunkt om dopvattnets helgande. varför det böneämnet finns såväl här som i den inledande bönen enligt 1552 års kompromisslösning. Några principiellt viktiga detaljer måste emellertid nu beröras.

Dopet skall enligt BCP 1549 firas som församlingsgudstjänst. Som de schweiziska reformatorerna motiverade Cranmer detta med att hela menigheten därmed mottog dem som döptes i Kristi kyrka och att alla därigenom skulle påminnas om sin egen dopbekännelse. Därför. hette det. skulle hela liturgin vara på engelska (in the English tongue). Även om BCP 1552 strök församlingsengagerande element, fasthölls principen. Det enda nya bidraget gällde just församlingens mottagande av de döpta. I båda bönböckerna fanns dock ritual för nödfallsdop, ”"Private Baptism". jämte deras bekräftelse i församlingsgudstjänst. I BCP 1662 åter framstår de två formerna som likvärdiga alternativ: dop kan firas i eller vid sidan om församlingsgudstjånst. Signifikativt nog förutsätter BCP 1662 inte bara som tidigare i nödfallsordningen utan i båda. att det bara är ett enda barn. inte flera som döps samtidigt.

En nyhet i BCP 1662 är ritual för dop av dem som kan svara för sig själva. dvs dop av unga eller vuxna. Det är en följd av att ordningen i BCP 1552 konsekvent förutsatte spädbarnsdop. Där hade vuxendopsordningen omfor- mats för att passa för spädbarns dop. nu utgör den omformade ordningen modell för vuxnas dop.27 Ritualet är nämligen detsamma med undantag av att barnevangeliet bytts mot Nikodemustexten (Joh 3:1—8) och att doplöftena avläggs av kandidaterna själva. Den avslutande fadderförmaningen riktas dessutom i stället till de nydöpta. Intressant nog förutsätter ritualet för övrigt att dop i denna form alltid ingår i församlingsgudstjänst.

Det nya ritualet kastar ett visst ljus över synen på konfirmationen. Ungas eller vuxnas dop fick ske först efter dopundervisning och dopkandidaterna skulle sedan själva avlägga doplöftena. Men enligt den avslutande förma- ningen skulle de nydöpta snarast söka biskopens konfirmation. I det här fallet saknades undervisnings- och bekännelsemotivet för konfirmation enligt den gamla, alltjämt bevarade dubbla motiveringen. Inte heller kunde motivet vara behovet av församlingens förbön: dopet skulle ske i försam- lingsgudstjänst. Återstår den andra huvudmotiveringen: behovet av bisko- pens handpåläggning under församlingens förbön, dvs en argumentering som i varje fall vetter mot den medeltida tolkningen av konfirmationens innebörd.

I sammanhanget kan noteras. att själva termen konfirmation inte hade gått att utrota. Redan 1604 hade den kommit tillbaka som alternativ till termen handpåläggning som benämning på akten som helhet.ZR Men kvar finns oviljan att knyta termen till handpåläggningsmomentet och i stället förbinds den med konfirmandernas bekräftelse (confirmation) av doplöftena. Dub— belbenämningen svarar alltså mot aktens två poler enligt dubbelmotivering- en för den. Och likaväl för vuxna som för barn är biskopens handpåläggning/ konfirmation villkoret för nattvardsadmissionen.

27 En tydlig illustration till metoden i Cuming 1969 166. 23 The Order of Confirmation or Laying on of Hands. Jagger 1970 19 n 1—2, 20 n 1.

• Sida 105
•  Original

3.2.1.2 Justeringar av givna dop- och konfirmationsritual — L 1928

BCP1662 är som nämnts anglikanismens enhetsband och i varje fall formellt den alltjämt gällande liturgin i Church of England. Det har redan påpekats. att adaptionsprincipens tillämpning ledde till L 1928. det länge inofficiella och efter 1966 officiella alternativet till BCP. Frågan är nu. vad anpassningen innebar för initiationsordningens ritual.

I förarbetet hade beträffande dopordningen uttalats önskemål. att barndopsritualet skulle "förkortas och förenklas"? Förkortningsprincipen har också praktiserats i inlednings— och avslutningspartierna. ett slags uppföljning av revisionen 1552. Då ströks symbolhandlingar. nu några av de tillhörande bönerna. Språkliga konstruktioner har försiktigt förenklats, och en strävan efter innehållslig förenkling eller snarare ökad tydlighet kan spårasxmAv förtydligande karaktär är också överskrifter varigenom liturgins strukturella huvuddelar tydligt framträder. Det mest karakteristiska för anpassningen förefaller dock vara strävan att genom församlingsacklamatio- ner 0 d — i princip inlånade från mässan — sörja för att dopet åter skulle firas som församlingsgudstjänst. I likhet med BCP 1549 angav L 1928 detta som det normala. vilket dock mer fått karaktären av ett ideal i en situation. där också ritualet för ””privatdop” hade nästan jämbördig ställning.

Tre detaljer bör observeras. Alltsedan BCP 1549 har det hetat. att dop skall begäras samma dag eller dagen före dophögtiden. Nu äter angavs det. att föräldrarna i förväg skulle kontakta prästen. som skulle fastställa dopsöndag. Även om det samtidigt heter att prästen bör se till att dop inte uppskjuts mer än fyra till fem veckor efter födelsen. har dock en möjlighet till dopberedelse inskrivits. en spegling av en förändrad pastoral situation. Detta reflekteras troligen också i en annan detalj. nämligen anvisningarna om faddrar. Dels angavs att dessa måste vara döpta — en tidigare helt överflödig regel. eftersom alla var det—. dels gavs förälder rätt att själv stå fadder. Förmodligen är det ett sätt att bättre engagera föräldrar och förmå dem att vid dopet avge doplöften på barnens vägnar och med sikte på deras kristna fostran. Något nytt och viktigare ligger slutligen i det faktum att föräldrarna för första gången i BCP överhuvud erkändes som deltagare i dopliturgin. På samma linje ligger den nya förbönen för barnets föräldrar och hem.31 Anmälnings- och fadderföreskrifterna etc är uttryck för en försiktig anpassning av anvisningar till nya förhållanden.

Ritualet för dop av unga/vuxna har i princip förändrats på samma sätt som barndopsritualet. Önskemål att åtminstone i detta ritual återinföra bruket av symbolhandlingar (dopljus och smörjelse) villfors inte.—u Tvärtom bevarades

39 Baptism and Confirmation To—day 1954 50f. 3” T ex ”'remission of sins" ändrat till ”"sin". "born in sin" blev "from their birth prone to sin” etc. Möjligen kan t ex uteslutningen av GT-prototyper i syndaflodsbönen redan vid derma tid karakteriseras som förenklingar. om nämligen bibelkunskapen sjunkit därhän. att bibelalluderingarna blivit stumma. 3' I någon mån svarar partiet mot den bortfallna kyrkotagningen. alltsedan BCP 1552 kallad ”Thanksgiving of Women after Childbirth. commonly called the Churching of Women". Akten finns kvar ännu i L 1928. Cuming 1969 90ff. 113. 234f. 33 Cuming 1969 232.

• Sida 106
•  Original

rent av en gammal anvisning med en deklaration att den enda bevarade symbolhandlingen. korstecknandet. var ett uppbyggligt men ingalunda väsentligt eller verksamt element i dophandlingen.” Att skapa en ordning för dop av unga/vuxna genom att helt enkelt knyta direkt tillbaka till formen i BCP1549. vilket anglikanismens liturgihistoriker par preference W H Frere föreslagit. uppfattades tydligen som helt otänkbart.34 Det önskvärda eller i varje fall möjliga var en lätt jämkning inom ramen för gällande ordning.

Det alternativa konfirmationsrilzm/et är i det sistnämnda perspektivet mycket intressant. I huvudsak har BCP-texten övertagits oförändrad. men i inledning och avslutning finns nytillskott som ger en bestämd tolkning åt hela handlingen. Katekesupptakten före doplöftena hade redan i BCP 1662 försetts med en allokution. som angav skälen till att konfirmanderna fått lära sig trons dementa—”51 L 1928 är allokutionen utbytt mot en ny med ett nytt innehåll. Här karakteriseras konfirmationen som en handling i apostlarnas efterföljd. där de som genom dopet blivit Guds barn genom handpåläggning och bön på särskilt sätt delges Andens stärkande gåva. Den tolkningen styrks genom läsning ur Apg 8. ett kardinalställe för tydningen av konfirmationen som särskilt sakrament. Behovet av en tydande inledningsallokution hade länge påtalats. bl a i Lambethkonferensen 189751" Nu har den blivit verklighet.37

Som i dopritualet har införts överskrifter som förtydligar konfirmations- ordningens struktur. Konsekvent nog har då gjorts en terminologisk omkastning. ”Confirmation" stod i BCP 1662 för bekräftelsen av doplöftena. men i L 1928 benämns det avsnittet '”Förnyelsen av doplöftena". Termen "confirmation" har i stället reserverats för den biskopliga handpåläggningen. Att det partiet är aktens kärna angavs tydligt nog i inledningsallokutionen. och det understryks genom anvisningen att sång e dyl inte får äga rum under denna del av gudstjänsten. avslutad med ett nykomponerat sändningsord och välsignelse?X Även om det inte finns en bokstavlig överensstämmelse mellan BCP 1549 och L 1928 är det tydligt. att den första bönboken utgjort ett mönster. L 1928 har dock i fråga om konfirmationens innebörd snarast knutit

33 Efter de skarpa attackerna från puritanerna skapades ctt modus vivendi i en deklaration av detta slag år 1604. av liknande skäl aktualiserad 1689 och 1854. Att deklarationen kvarstod i L 1928 torde förutom på pietet bero på spänningar mellan de evangelikala och anglokatolikerna. Om deklarationen Jagger 1970 29 n 4 med kommentar ibm 22. om bakgrunden Cuming 1969 136ff. 196ff. 34 Frere 1911 199ff. Enligt Frere var denna återgång den enda men angelägna reformen i fråga om samtliga dopritual. 35 1689 års bearbetning underströk än starkare karaktären av personlig trosbekännel— se. Text i Jagger 1970 30 n 1. 36 Lambethkonferensen 1897 report 272f. 274. of ibm resolution 49 208 ang vikten av personlig förnyelse av doplöftena i konfirmationen. 37 Allokutionen är biskoparnas bidrag i förarbetet. Cuming 1969 232. En utmärkt samtida belysning av hela ritualet i Taylor 1927 2811". som ingår i det digra samlingsverket Confirmation 1—2. 1927. 38 Förbudet mot sång innebar egentligen förbud mot att med sång skilja bönen om Andens sjufaldiga gåva från handpåläggningen. Cl t ex Frere 191] 202f. På det hela taget har hans önskemål om konfirmationsordningens revision tillgodosetts. jfr om dopet ovan med n 34.

• Sida 107
•  Original

an till förlagan i Samm-traditionen.

Liksom dop- har också konfirmationsritualet fått någon prägel av en förändrad pastoral situation. 1 anvisningar heter det nu som tidigare. att döpta skall föras till biskopen för konfirmation när de kan sin katekes. Men nytt är ett parti enligt vilket präster måste uppsöka okonfirmerade och förmå dem som borde konfirmeras att verkligen "söka Guds nåd i konfirmatio— nen". Det var inte längre en självklarhet.

Vadjämkning eller anpassning (adaption) innebär kan alltid diskuteras. Så mycket kan dock utan vidare konstateras. att innebörden blev helt olika i dop- resp konfirmationsritualet i L 1928. Den olikheten skulle i fortsättning- en tydligt demonstreras.

3.2.2. Strävanden att restam'era initiationsordningen

3.2.2.1 ””Den kristna initiationen"

I inledningen nämndes. att året 1948 utgör ett slags gräns i diskussionen om initiationshandlingarna inom Church of England och i den anglikanska kyrkogemenskapen som helhet. Som gränsmärke tjänar fr a i England två betänkanden. som det är dags att nu behandla.

De växande pastorala problemen och de liturgiska och teologiska problem som L 1928 skulle lösa men snarare skärpte. drev på särskilt liturgihistoriskt arbete kring dop och än mer konfirmation. Under 1930-talet arbetade också olika kommissioner med skilda aspekter på" dop- resp konfirmationsfrågorna — en uppspaltning som är betecknande för metoden.-””) Krigsåren innebar inte att arbetet avbröts men bidrog möjligen till kravet på ett mer samlande grepp. En är 1942 för de både kyrkoprovinserna — Canterbury och York — gemensamt tillsatt kommission hade sålunda instruktionen att inte bara behandla problem i praxis utan också dopets och konfirmationens teologi. Ett första delbetänkande 1944 behandlade symptomatiskt nog konfirma— tionsteologi och reformer i praxis. 1949 publicerades ett delbetänkande om dopet och ytterligare fem år senare kom slutbetänkandet Baptism and Confirmation To-day.40

Den första rapporten i synnerhet utlöste en intensiv debatt kring de teologiska utgångspunkterna för betänkandet liksom de praktiska lösnings- modellerna. Starkt förenklat kan materialet sammanfattas på följande sätt. Dop. konfirmation och förstagångskommunion angavs vara led i en och samma process. som av historiska skäl spaltats upp tidsmässigt. Förutsatt att enhetstanken bevarades fanns inget att invända mot en sådan uppspaltning. men ordningsföljden behövde inte vara just den historiskt framvuxna. En tänkbar lösning "idag”” vore (späd)barnsdop — förstagångskommunion — konfirmation. varvid konfirmationen skulle uppfattas som ”'lekmannavig- ning” (ordination of the laity).

” En Summarisk redovisning i Frederick 1973 13711. 4" Confirmation To—day 1944. Baptism To-day 1949. Baptism and Confirmation To—day 1954.

• Sida 108
•  Original

Rapporten uppkallade till gensagor från olika utgångspunkter. Långt innan kommissionen kommit med sina följande betänkanden tillkallades en för kyrkoprovinserna gemensam teologkommission för att yttra sig över just de teologiska grundfrågorna. Det var den utredningen som fullföljdes 1948 med den kvantitativt tunna men innehållsligt tunga rapporten The Theology of Christian Initiation (Den kristna initiationens teologi). Titeln antyder huvudresultatet. I betänkandet fanns samma grundtanke som i 1944 års rapport, men den drevs tydligare. Dop. konfirmation och förstagångskom- munion fick inte uppfattas som isolerade händelser. De måste i både teologi och praxis behandlas som led i en fortgående process. den enskildes inlemmande i kyrkans gemenskap — den kristna initiationen. Det nedärvda mönstret för denna process var ingalunda självklart utan krävde en omprövning. Tänkbara modeller diskuterades också i all korthet. Det är på denna rapport som det andra viktiga dokumentet detta år bygger. betänkandet Baptism and Confirmation. som utarbetats för Lambethkonfe- rensen 1948.” Den traditionella titeln till trots utvecklades här tankelinjerna iden förra rapporten. Här antyddes också tydligare konsekvenser för liturgi och kyrkoliv, vilka borde eller snarare borde kunna dras. Det framhölls. att villkoren för initiationsprocessen skiftade mellan kyrkogemenskapens olika regioner, varför också problemen växlade. Lösningsförsök måste dock överallt bygga på en fast teologisk grundval. vilket innebar att det krävdes ett teologiskt arbete med grundfrågorna. Det studiet påkallades av behovet att lösa pastorala problem. fr a detta att så många döpta "faller ur nåden". inte blev inlemmade i kyrkans gemenskap. Men studiet krävdes också för att man med hjälp av nya kunskaper och erfarenheter skulle kunna fördjupa den traderade teologiska tolkningen av initiationen. Detta sistnämnda inte minst ledde till krav på ett samarbete mellan kyrkorna inom kyrkogemenskapen och därtill med andra konfessionella gemenskaper.

Signalerna om ett interkonfessione/lt ekumeniskt arbete med initiationsfrå- gorna hör naturligtvis samman med att detta skrevs efter andra världskrigets slut. när det genom kriget avbrutna Faith and Order-arbetet med bl a dessa frågor börjat reorganiseras. Året 1948 var också Världskyrkorådets tillkomstår. Men det tycks som om signalerna också beror på en begynnande metodisk insikt i detta betänkande liksom i det inomengelska. De teologiska frågorna kunde inte få någon lösning genom att man gång på gång analyserade den historiska. konfessionella utvecklingen av initiationsmön- stret. Initiationsprocessen är uttrycket för den treenige Gudens handlande med enskilda genom kyrkans ”twin ministries”. Ord och sakrament.42 Den kritiska instansen mot det konfessionella initiationsmönstret och den konfessionella tolkningen av initiationshandlingarna måste därför sökas av kyrkorna gemensamt i Nya testamentet och den äldsta kyrkan. Rekommen- dationen att börja ett bibelteologiskt. ekumeniskt anlagt arbete blir det anledning att återkomma till. Det förtjänar dock att observeras. att den gavs

41Lambethkonferensen 1948 report 5 lllöff. Det fanns viss personalunion mellan kommittén för denna rapport och den inomengelska kommittén. 42 Dessa synpunkter tillmättes sådan vikt att de tycktes in i konferensbcslutet. Ibm 50 resolution 100—102.

• Sida 109
•  Original

så tidigt internationellt sett av Lambethkonferensen.

Termen ”den kristna initiationen" blev symbolen för insikten om initiationen som en process och om nödvändigheten att starta arbetet med grundfrågorna i ett bibelteologiskt ekumeniskt arbete. Med den ansatsen är det inte längre fråga om att göra justeringar och putsningar i det egna traditionsmaterialet för teologi. liturgi och pastoral praxis. Det är fråga om en ansats till ett egentligt förnyelsearbete, där allt det nedärvda måste underkastas kritisk prövning. Vad de liturgiska initiationshandlingarna som sådana angår underströk betänkandet på samma sätt som det inomengelska. att kyrkans handlande måste ses från två olika men varandra avhängiga synvinklar. Handlingarna är uttryck för Guds handlande. vilket verkligen skänker frälsningens gåvor. Samtidigt är handlingarna uttryck för männi- skors handlande. gensvaret i tro och lydnad. Handlingarna "aktualiserar" (represent) på ett dramatiskt sätt Guds skapande och återlösande handlingar och förmedlar (mediate) dem till de troende. De ger också ett korporativt uttryck för. och befäster den tro. som dessa handlingar framkallar hos oss."43 Liturgi och praxis måste präglas av insikten. att handlingarna är både tecken och medel för förlåtelse. liv och kraft. och att dessa gåvor måste mottas i tro och framkalla gensvar i församlingens och därmed de enskildas liv.

Idet ljuset skulle det liturgiska förnyelsearbetet bedrivas enligt Lambeth- betänkandet. Med en bibelteologisk utgångspunkt blev det naturligt. att som liturgisk grundmodell se den. som återspeglas i det nytestamentliga materialet: vuxna kandidaters initiation i en sammanhållen dop— och konfirmationsliturgi med nattvardsfirande. Detta innebar inte att (späd)barnsdop och överhuvud ett i tiden uppspaltat initiationshandlande skulle upphöra. Men också för den liturgiska nyorienteringen var det viktigt att ta sin utgångspunkt i en liturgisk grundmodell och inte i särformer. Också i det avseendet är betänkandet intressant. föregripande en utveckling som snart nog skulle sätta sin prägel på förnyelsearbetet även i andra kyrkor och konfessioner. Det liturgiska adaptionsprogrammet måste ersättas av ett egentligt förnyelseprogram. där en ekumenisk samverkan blev naturlig. Det skulle ske på en långsam och mödosam väg.

3.2.2.2 Förslag till restaurerade initiationsritual under 1950— och 60-talen

Brytningen mellan jämknings- och restaureringsprinciperna i 1954 års förslag

1 Church of England avgavs förstår 1954 det tidigare nämnda slutbetänkan— det Baptism and Confirmation To-day.44 Det är fr a en tydlig demonstration av brytningen mellan adaptions- och förnyelseprinciperna. Kommissionen lyckades inte nå enighet. Det som överlämnades blev därför i själva verket

"13 Ibm report 5 109. 44 Tryckäret är 1955. men betänkandet lämnades i oktober 1954. Baptism and Confirmation To—day 1954 1.

• Sida 110
•  Original

två betänkanden — ett majoritetens och ett så gott som komplett betänkande från en minoritet.

Majoritetsberänkandets utgångspunkt var de aktuella problemen i praxis. Under hänvisning till remissvar på kommissionens delbetänkanden diskute- rades lösningar. Traditionell barndopspraxis framstod som det mest proble- matiska. Enligt majoriteten kunde (späd)barnsdop praktiseras bara så långt som det fanns rimliga förutsättningar för en initiationsprocess innefattande också konfirmation och kommunion. Men de konkreta förslagen inskränkte sig till förstärkningar av svaga punkter i en bevarad traditionell ordning. De egentliga nyheterna låg i vissa liturgiska förslag. vilka strax skall beröras. Men förslagen gällde inte alls sådant som uppfattades som grundproblem. Tydligen enbart därför att kommissionen fått i uppdrag att också ta upp de teologiska grundfrågorna skedde detta i ett kapitel om dopets och konfirmationens teologi. Men diskussionen har närmast funktionen att legitimera traditionell ordning.

Minoritetsbetr'inkande! innehöll bl a kritik av majoritetens metod. I enlighet med den kritiken tog minoriteten sin utgångspunkt i en diskussion av initiationsteologin. I den framställningen och i de konklusioner man drog för praxis grep gruppen tillbaka på teser i kommitténs delbetänkandet] och i den engelska teolograpporten år 1948. Grundinställningen var. att man i praxis måste sträva efter att återställa det initiationsmönster som fanns i gamla kyrkan och återspeglades i Nya testamentet. Programmet måste bli "the reintegration of initiation”. Detta mönster avsåg vuxnas kristna initiation. och vid liturgiska och pastorala överväganden måste man börja där. Den nedärvda ordningen — med de svåra problem av teologisk. liturgisk och pastoral art som fr a barndopspraxis numera rymde — kunde först därefter tas upp. Mot majoritetens sätt att skilja sig från den deluppgiften opponerade minoriteten. Man fick inte motivera en oförändrad barndopspraxis med att denna erbjöd rika evangelisationsmöjligheter. Man måste kunna ge skäl för barndopet och inte någonting annat. Det var vidare ett uttryck för ex opere operato-tanken. att barnen. som majoriteten hävdade. skulle berövas Guds nåd. om dop uppsköts. Det blev aktuellt när föräldrar tycktes sakna varje allvarlig avsikt med sin begäran om dop. Inte bara i princip utan också i praktiken måste dopet uppfattas som ett led i en kontinuerlig initi.1tionspro- cess. "Urskiljningslöst döpande" (indiscriminate baptism) var oförsvar- ligt.

Majoritetens liturgiska överväganden resulterade i ritualförslag. Det första gäller barndop och motsvarade i huvudsak den ordning som blivit kyrkligt godkänd för York—provinsen. I förhållande till L 1928 hade eftersträvats ytterligare förenkling genom reduktionsmetoden. En enda egentlig föränd- ring syftade till att mildra problemen med "indiscriminate baptism". Den i L 1928 avslutande fadder- och nu även föräldraförmaningen hade ryckts in före doplöftena och dophandlingen under rubriken "Föräldrars och faddrars plikter". Barnens anhöriga skulle göras medvetna om dessa innan de besvarade löftesfrägorna på barnens vägnar. Att ritualet Private Baptism nu formats för att uteslutande gälla nödfall bör ha en liknande förklarng: dopet skulle framstå som en församlingsangelägenhet och inte en privatsak.

Majoriteten framlade emellertid också ett nytt ritualförslag. den enda nyansatsen. Under hänvisning till en av restaureringsprincipens förgrunds-

• Sida 111
•  Original

gestalter. biskop W H Frere. framhölls behovet av en sammanhållen initiationsgudstjänst — för vuxna kandidater?S BCP-metoden att modellera ordningen på den för (späd)barnsdöp och ungdomskonfirmation beteck- nades som en anomali. För att ange intentionen i avvaktan på förslag från kompetenta liturgiker kombinerades ritualet för vuxnas dop (t o m dophand- lingen och välkomnandet) med ritualet för konfirmation — märkligt nog inlett med förnyelsen av de nyss avgivna doplöftena.

Det kostade naturligtvis inte på att lägga ett sådant förslag. eftersom det rörde sig om en dåförtiden sällsynt form av dop. Att det var ett halvhjärtat försök framgår i och för sig därav. att gruppen inte presenterade ett färdigt förslag. Det märks också tex däri att man. titan att diskutera detta, för konfirmationsdelen inte brukar ritualet i L 1928 som eljest var förlaga utan BCP 1662. Samtidigt anfördes i en not till konfirmationsformeln, att denna egentligen var en bön och att man alternativt kunde tänka sig formeln i BCP 1549/Samm. I kommentaren hänvisades till Lambethkonferensen 1948 för förslaget att kristna skulle kunna brukas av biskopen.” De olika förslagen pekar i olika riktningar. vilket ytterligare visar att förslaget låg i majoritetens intresseperiferi. Majoritetsgruppen hade visserligen funnit det nödvändigt att tala om behovet av nyansatser av restaureringstyp. Men då gällde det en undantagsform. För den vanliga formen kunde man inte gå så långt som till att som Lambethkonferensen 1948 välkomna de 5 k "doprörelserna" med förespråkare för "discriminate baptism". Än mindre var majoriteten beredd att föreslå egentliga förändringar.

Minoritetsgruppen avgav också rium/förslag. Man kan förmoda att den huvudansvarige för dessa varit en Frere-efterföljare. kyrkoherden och liturgihistorikern J D C Fisher.47 Sin grundinställning till trots hade gruppen satt ritual för barndop först. I stället för att förkorta det har man valt att utvidga "svåra" partier i L 1928. Ransoneringsprincipen lyser överhuvud med sin frånvaro, och i såväl enskilda texter som strukturen som helhet har BCP 1549 valts som förlaga. Det innebär tex att inledningsdelen återigen fakultativt kan ske vid kyrkporten. eller att smörjelsen efter dophandlingen åter skulle kunna brukas. låt vara efter biskopens medgivande. Det finns bara två egentliga olikheter till BCP 1549. Exorcismen har inte återinförts. I stället har föräldra- och fadderplikterna framhävts genom samma anordning som majoriteten föreslagit. Självklart önskade också minoriteten en ny ordning för initiationen av vuxna. Man kunde här nöja sig med att ansluta sig till majoritetsförslaget. vars konfirmationsdelen dock korrigerades med BCP 1549 som mall. Till skillnad från majoriteten men också BCP förutsatte

45 Ibm 30. Frere 1911 ZOOff. Om Frere Edwall 1974 207. 46 I Lambethkonferensen 1948 report 5 118 anförs. att bruk av krisma redan medgivits i tre provinser och var förenligt med anglikansk tradition, om bara handpåläggning och bön bevarades såsom de essentiella konfirmationselementcn. Ansvariga för formule— ringarna 1948 och medlemmar i majoritetsgruppen 1954 var bla utskottssekreteraren 1948. biskopen av Ripon G A Chase samt biskopen av Newcastle. sedermera Ely N B Hudson. 47 Förutom Fisher ingick 'I" G Jalland och R O Gorman Power i gruppen. Gruppen presenterade sig allmänt genom kommentaren. att den nära anslöt sig till ”the Mason-Dix-view". Härom nedan ll7ff.

• Sida 112
•  Original

minoriteten vidare. att kommunionen skulle ansluta direkt. lämpligen med biskopen som mässans celebrant.

Nyansatserna bestod alltså i realiteten i en mycket medveten återgång till BCP 1549, ett restaurerande. Ytterligare ett ritual från minoriteten utgjorde dock en nyhet. Man framlade nämligen en ordning för katekumenupptag- ning (An order for the making of a cathecumen). Akten — lämpligen vid kyrkporten — utgjordes kort sagt av dopets inledningsdelar i BCP 1549 med barnevangeliet utbytt mot den judiska trosbekännelsen jämte det dubbla kärleksbudet (Mark 12:28—34a). I anvisningar och kommentarer underströks också. att ritualet inte utgjorde någon egentlig nyhet utan anslöt sig till den liturgiska tradition och till den lära BCP 1662 gav uttryck åt. Ritualet skulle brukas, heter det, när någon — barn eller vuxen — skulle beredas till dop. dvs upptas i katekumenat. Särskilt tänkte gruppen på tillfällen. då barndop på föräldrarnas önskan blev uppskjutet (deferred). Planer på att restaurera led i den gamla kyrkans katekumenat hade sin bakgrund i de aktuella problemen i praxis. Minoriteten ansåg tiden mogen att också liturgiskt gå "from sounds to things".

Det är inte överraskande att det splittrade betänkandet från det långvariga kommissionsarbetet inte ledde till mycket mer än fortsatt diskussion. Att det var en fördel att de båda ståndpunkterna demonstrerats så klart. förefaller sannolikt. Visserligen försökte man i Canterbury- och Yorkprovinserna med hjälp av betänkandet dra upp riktlinjer för en gemensam doppastoral, men det försöket att medla mellan olika synpunkter på "indiscriminate baptism" kan knappast ha tillfredsställt någon part."

Liturgikommissionens restaureringsmoa'ell

Samma år och månad som den mångomtalade utredningen överlämnades. begärde Convocations — de båda kyrkoprovinsernas högsta representativa organ — ett permanent liturgiskt organ som en motsvarighet till den gemensamma permanenta kommissionen för lärofrågor.” Så skedde, och liturgikommissionens första rapport 1957 redovisade principer för en BCP-revision, närmast som förberedelsematerial till 1958 års Lambethkon- ferens.”l Beträffande initiationshandlingarna erinrade liturgikommissionen där om de stora åsiktsskillnaderna i både teologiska och praktiska frågor. Fyra punkter ansågs dock allmänt accepterade. Grundläggande var enighe- ten om att dopet var den handling som inlemmade enskilda i Kristi kropps gemensamma liv. Enighet rådde vidare om att dopet därför måste firas i församlingens mitt. likaså att dopliturgin måste göras begriplig och ge

43 Riktlinjerna i Holy Baptism. Confirmation and Communicant Life 1957. Som exempel kan anföras en av de sexton punkterna, Enligt majoriteten borde dop ske "as far as possible". Minoriteten ansåg att dop skulle begäras minst en vecka i förväg. för att prästen skulle kunna ha "interview" med föräldrar och faddrar "in order to satisfy himselfthat they all fully understand the obligations". Convocation's regel löd. att dop "normally" skulle begäras i förväg och att "interview" skulle göras "as far as possible". 49 Cuming 1969 254. 50 The Prayer Book Revision 1957. Initiationshandlingarna ibm 25f.

• Sida 113
•  Original

utrymme åt sådana ceremonier som tillhörde traditionen men trängts undan. Enighet rådde slutligen om behovet av såväl en förberedelse till som en uppföljning av dophandlingen.

Om den gemensamma basen för förnyelsesträvanden var den av kommis- sionen skisserade. borde det ha funnits vissa förutsättningar för ett liturgiskt förnyelsearbete. Genom Lambethkonferensen 1958 gavs också som nämnts allmänt viktiga impulser till ett egentligt förnyelsearbete. Där gavs även direkta förslag för initiationshandlingarna. I den för studium rekommende- rade utskottsrapporten behandlades initiationsfrågan to ni så konkret, att den förtecknar element som bör ingå i en dopordning.” Även om det inte angavs. kan listan helt enkelt tolkas som en strukturmodell. Varken elementen eller strukturen som sådan betecknade något i förhållande till traditionen radikalt nytt. Det är dock intressant och värt att notera. att legitimiteten inte styrks genom hänvisningar till BCP utan till nytestament- liga texter.

Lambethkonferensen 1958 förbereddes som nämnts genom rapporten från den engelska liturgikommissionen. Mellan kommissionen och konferensut— skottet fanns också personalunion. Då konferensrapporten utarbetades, fullbordades liturgikommissionens första liturgiska förslag, som överläm- nades tre månader senare under titeln Baptism and Confirmation.” Det överraskar då inte att kommissionen inte bara hänvisade till tidigare inomengelska betänkanden utan fr a åberopade Lambethkonferensens riktlinjer. Det anfördes att ingen del av initiationen kan behandlas isolerad från övriga. ”Ur varje synpunkt — pastoral. teologisk. liturgisk — måste dop och konfirmation betraktas som två sidor av en helhet. och de måste så nära som möjligt förbindas med den heliga nattvarden”.

Av det skälet och under hänvisning till att det nytestamentliga materialet avsåg vuxendop blev liturgikommissionens huvudförslag ritual för en fullständig initiationsgudstjänst med vuxnas dop. konfirmation och kom- munion. Den ordningen betecknades som grundmodell (the archetypal service). Övriga ritual år sekundära. Detta gällde om ritual för barndop, för vuxendop som inte direkt följdes av konfirmation och för konfirmation av dem som tidigare bara blivit döpta. De sekundära formerna skulle dock inte uppfattas som sekunda. De var alla bestämda av grundtypen och svarade mot teologiskt motiverade och pastoralt betingade krav på flexibilitet. Sådana krav måste och kunde tillgodoses. om man sökte sig bakom den medeltida utvecklingen till urkyrkan.53 Liturgikommissionen anslöt sig alltså till Lambethkonferensens liturgiska restaureringsprincip.

Liturgikommissionens grundmodell (the archetypal service) kan enklast beskrivas som en mässa. där Ordets gudstjänst med dess tre läsningar, interfolierade av psaltarpsalmer och följda av predikan. övergår i dop. konfirmation och nattvardsfirande. I dopavdelningen hade man eftersträvat

51 Lambethkonferensen 1958 report 2. 85ff. resolution 73—75 1:47. 53 Baptism and Confirmation. A Report 1959. Lambethkonferensen höllsjuli—augusti. liturgikommissionens betänkande daterades nov 1958. 53 Tillbaka till "the most sincere and pure Christian Religion taught by Scripture and of the usage of the Primitive Church".

• Sida 114
•  Original

att i dopbönen (the principal prayer) ge uttryck åt "hela den bibliska läran om dopet". Återinförande av katekumensmörjelsen och smörjelsen efter dophandlingen liksom dopdräktens överlämnande hade diskuterats, hette det. Man föreslog det dock inte, eftersom sådana riter inte antogs få bredare stöd. Korstecknandet däremot fanns, likaså fakultativt dopljusets överläm- nande. I fråga om konfirmationspartiet betonade man epiklesens centrala ställning. Huruvida konfirmander tog emot Andens gåvor såsom en förnyelse av andegåvan i dopet eller som en komplettering. hade kommis- sionen inte velat ta ensidig ställning till. Termen ”confirmation" brukades i båda betydelserna och de behövde inte utesluta varandra, hette det. Inte minst i det sistnämnda resonemanget visar kommissionen sin önskan att de facto restaurera ritualen i BCP med de korrigeringar som nödvändiggjorts av insikten om initiationens enhet. De korrigeringarna var enligt både Lambethkonferensen och kommissionen en följd av troheten mot BCPs egna principer.

En av kommissionsledamöterna, sedermera dess ordförande och dom- prost av York, canon RCD Jasper, karakteriserade några år senare förslaget som riktigt fast det blev fel — ”quite sound” principiellt men ”too academic" i tillämpningen.54 Likheten med minoritetsförslaget 1954 är slående, och det dåvarande majoritetsförslaget har i liturgikommissionens betänkande sin motsvarighet i form av en reservation. Reservanterna — två ledamöter från York—provinsen — anförde som motiv, att det nya förslaget betecknade ”ett alltför stort avsteg från det allmänt brukade mönstret i Church of England och inom den anglikanska gemenskapen". dessutom var den föreslagna lösningen praktiskt ogenomförbar.55 Det traditionsgivna initiationsmönstret borde sålunda bevaras i moderkyrkan och hela kyrkogemenskapen, om än i anpassad form. För reservanterna vägde därför såväl liturgikommissionens som Lambethkonferensens krav på verklig BCP-trohet inte så tungt, att det kunde motivera en restaurerande förnyelse.

Reservanterna fick framgång. Liturgikommissionens första betänkande överlevde inte behandlingen i Convocations. Särskilt starka invändningar gjordes i York-provinsen, inte minst från biskoparna. I likhet med reservanterna anslöt de sig till den jämkningsprincip och de konkreta förslag som majoriteten 1954 haft. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att man därmed bejakade den ordning för barndop, som härstammade just från York.56

Material för liturgisk försöksverksamhet

Som 1954 års betänkande lades alltså också liturgikommissionens till handlingarna. Detta innebar att man ännu efter tre decenniers intensivt arbete saknade en lösning av frågor, som oupphörligen betecknades som akuta. Situationen blev prekär också av ett annat skäl. Den alltsedan 1928 olösta frågan om legala former för att tai bruk alternativ till BCP 1662 höll på

54 The Liturgical Conference 1967. Report 43. 55 Baptism and Confirmation. A Report 1959 VIII. 56 Ovan 110, Cuming 1969 254f, Buchanan 1973 8f.

• Sida 115
•  Original

att lindas upp. År 1965 kom äntligen en lag. som innebar att de kyrkliga instanserna själva och utan medverkan av parlamentet kunde auktorisera alternativordningar för sjuårsperioder. Eftersom lagen förbjöd användning av andra alternativ än de på det sättet auktoriserade. fick L 1928 legaliseras som BCP-alternativ efter nästan fyra decennier.57 De ordningar som liturgi- kommissionen utarbetade måste också auktoriseras som alternativ till BCP. Man fick de 5 k Alternative series (AS) I resp II. Eftersom liturgikommis- sionens initiationsordning föll igenom, fanns inte några sådana ritual för AS II. Det bar sig inte bättre än att initiationsordningen blev ofärdig också i AS I. Mot konfirmationsritualet i L 1928 och den restaureringsprincip detta var uttryck för restes fr a från lekmannahåll så starka invändningar, att ritualet underkändes. När kravet på liturgisk förnyelse växte sig allt starkare under 1960—talet, blev resultatet alltså att man för dop bara hade L 1928/AS I, för konfirmation enbart BCP 1662. Det kan vara osagt, om det var på grund av laglydnad eller som protest mot att ett i decennier använt ritual underkändes, men biskoparna skall också i praktiken ha återgått till konfirmationsritualet i BCP 1662 i helt oförändrad form.58

Till någon del berodde fiaskona med initiationsordningen i AS I resp II på närmast tekniska procedurproblem. På liturgikommissionens förslag inför- des ett nytt behandlingssätt, som i varje fall skulle förebygga sådana tekniska svårigheter.59 Den nya beslutsprocessens funktionsduglighet skulle komma att prövas första gången vid behandlingen av ritual för just initiationsord- ningen. Liturgikommissionen fullbordade nämligen 1966 förslaget Baptism and Confirmationfovilket måste betecknas som en lätt bearbetad upplaga av 1958 års refuserade betänkande. Vid en informell föredragning för de beslutande organen karakteriserade kommissionsordföranden också försla- get som "en strömlinjeformad version” av det gamla. Då hade kommissionen haft uppdraget att göra ”något som var radikalt”, nu hade man slipat av förslaget under hänsyn till kritikenf11 Det ”strömlinjeformade” innebar att kommissionen i stället för att renodla en viss grundsyn medvetet accepterat en viss teologisk pluralism, vilket också framhölls i kommissionens motive- ring.62

Det visade sig att den nya procedurordningen och liturgikommissionens ”strömlinjeformade" metod i förening ledde till en i varje fall interimistisk

57 Om lagen och auktoriseringen av L 1928 ovan med n 16. 58 Buchanan 1973 16f, 21 n 2, 33. — Kritiken gällde läsningen och tolkningen av Apg 8 och hela handlingen som kompletterade dopet med andemeddelelse. — Det för initiationsordningen enbart auktoriserade materialet för dop i AS I 1967 24ff. 59 Innan kommissionen publicerade betänkanden. skulle dessa förhandsgodkännas av biskopsmötet. Innan betänkandena behandlades i provinsernas präst- resp lekman- narepresentationer, skulle gemensamma inofficiella föredragningar och överläggning- ar hållas, s k Liturgical Conferences. Buchanan 1973 10. 6" Baptism and Confirmation. A Report 1967 (daterat dec 1966). (" The Liturgical Conference 1967 43ff. 621 barndopsritualet fanns tex formuleringar. som svarade mot uppfattningen att barndop förutsatte troende föräldrar, men också mot åsikten att det skedde med sikte på att barnet skulle komma till tro. I konfirmationsritualet hade på liknande sätt valts formuleringar som vette mot olika tolkningar, inklusiva i stället för exklusiva uttryckssätt, utförligt motiverat i Baptism and Confirmation. A Report 1967 3f.

• Sida 116
•  Original

lösning. De akuta behoven bör ha bidragit till att såväl dop- som konfirmationsritual kunde auktoriseras för AS II. Men samtidigt begrän- sades användningstiden starkt till bara tre år i stället för sju.63 Det fanns akuta ritualbehov, särskilt vad gäller konfirmationen. Det var emellertid främst konfirmationsritualet som aktualiserade grundfrågor i den kristna initiatio- nens teologi. Fortfarande rådde inte enighet därom i vare sig liturgikommis- sionen eller de beslutande kyrkliga organen.M Liturgikommissionen antydde i sitt betänkande behovet av officiellt antagna teologiska riktlinjer och fastlagda principer för hela initiationsmönstret i samtidens kyrkolivf15

Det myckna utredandet hade givit konkreta resultat i form av nya initiationsritual i AS II under 1967—68. Även om kompromisser tillgripits, är den alternativa ordningen resultatet av principen om liturgisk restaurering. Men restaureringsprogrammet hade i praktiken lett till krav på ställningsta- gande till initiationsmönstret som sådant.

3.2.3. På väg mot initiationsprocessens nya liturgiska ordning under 1970-talet

3.2.3.1 Initiationsprocessens teologi och praxis under omprövning

Den ekumeniska kontexten

Förut angavs att Lambethkonferensen 1958 poängterade vikten av ett ekumeniskt bibelteologiskt studium av initiationsteologin. Två år senare slutjusterades i Skottland den inom Faith and Order-rörelsen banbrytande rapporten One Lord, One Baptism (En Herre, ett dop), som representerade just den ekumeniska bibelteologiska ansatsen. Rapportens huvudtema var att dopet, intimt förbundet med Kristi död och uppståndelse, utgör ett frälsningshistoriskt skeende, där dophandlingen är den livsavgörande händelsen med livsvaraktiga konsekvenser. Med kritisk udd mot kyrkornas initiationsmönster konkretiserade följdrapporten 1971 teologiska. liturgiska och pastorala konsekvenser av att se dophandlingen som centrum i en initiationsprocess med andra tydande handlingar. däribland konfirmationen (motsv).66 Det var under samma period som samma synsätt fick sitt genombrott i den romersk—katolska kyrkan och präglade Andra vatikankon—

63 AS II Baptism and Confirmation 1968. — Konfirmationsritualet. för att fylla lakunen godkänt redan 1967 och publicerat separat i AS II Confirmation 1967. Buchanan 1973 33. 54 Reservanten i liturgikommissionen, den evangelikala riktningens framträdande representant C Buchanan, angav särskilt yttrande: dopet hade bort framträda som initiationshandlingen, vilken inte behövde eller kunde kompletteras genom konfirma- tionen. Baptism and Confirmation. A Report 1967 4. The House of Laity — lekmannarepresentationen — kompletterade godkännandet av konfirmationsritualet med yrkandet, att en särskild grupp skulle tillkallas för att ”utforska och redogöra för dopets teologi i bibeln”. Buchanan 1973 33. Cf ovan n 58. 65 Cf kommentaren i Baptism and Confirmation. A Report 1967, vidare ordförandens föredragning i The Liturgical Conference 1967 43ff. % Ovan 12f, 15ff.

• Sida 117
•  Original

ciliet och det efterkonciliära liturgiska reformarbetet.

Det finns naturligtvis ett allmänt samband mellan Faith and Orderstudiet och strävanden i anglikanismen att finna en grund för nyansatser. Det illustrerades i en rapport till Lambethkonferensen 1968 om liturgiskt förnyelsearbete. Rapporten visade att inte bara ritual utan också initiations- mönstret som sådant låg i smältdegeln i hela kyrkogemenskapen.” Tydligt demonstrerade konferensen själv detta genom att bl a ifrågasätta BCP- kravet på konfirmation för nattvardstillträdet och genom att efterlysa en sändningsakt för lekmän, analog till prästvigningen. Konferensen rekom— menderade experiment med initiationsmönstret enligt två modeller, vilka båda har som grundförutsättning att dopet utgör initiationshandlingen. Den ena modellen innebar, att den (barn)döpte efter lämplig undervisning tilläts kommunicera under det att konfirmationen uppsköts tills den döpte önskade bli ”sänd till och stärkt för (commissioned and confirmed) uppgiften att leva som kristen i samhället". I den andra rekommenderade experimentmodellen skulle (barn)dops- och konfirmationshandlingarna förenas i samma initia- tionsgudstjänst, nattvardsadmissionen följa i tidiga år och en av biskop ledd sändningsgudstjänst erbjudas de sedan länge döpta, konfirmerade och kommunicerande kyrkomedlemmarna.” Konferensen rekommenderade således inte bara ett liturgiskt förnyelsearbete utan en förnyelse av hela initiationsmönstret. I samklang med de ekumeniska signalerna gällde det att ge ramar för en initiationsprocess med liturgiska handlingar som milstolpar på dopets väg.

Initiationen enligt Mason-Dix-, Fisher— och Lampe-linjerna

Det fanns emellertid också ett direkt samband mellan nyansatser i Faith and Order-arbetet och i den anglikanska kyrkogemenskapen, särskilt Church of England. Iden europeiska teologgrupp. som egentligen stod fadder till 1960 års banbrytande dopstudie, fanns en brittisk överrepresentation, däribland gruppens vice ordförande prof G W Lampe från Church of England. Kanske mer än någon annan bidrog han till att i sin kyrka genom en ekumenisk bibelteologisk ansats bryta det initiationsdebattens dödläge, som inga utredningar dittills kommit förbi.

Den teologiska grundsyn som trots adaptionsprincipen drev fram det restaurerade konfirmationsritualet i L 1928, hade sin klassiska teologiska begrundning i ett arbete strax före sekelskiftet av AJ Mason. 1944 års delbetänkande om konfirmationen uppkallade två lärda företrädare för samma uppfattning — G Dix och L S Thornton — att söka visa, att dop och konfirmation i Nya testamentet och i gamla kyrkan, även förenade i samma gudstjänst, hade olika innebörd. Dop hade att göra med rening och förening med Kristus, konfirmation med mottagande av den helige Ande. Det rörde sig om påskens resp pingstens sakrament, som präst resp biskop hade att förvalta Även om det vore lämpligt var det inte nödvändigt att återgå till

67 Lambeth Conference. Preparatory Information 1968. Rapporten var — som vanligt — författad av RCD Jasper. 68 Lambethkonferensen 1968 report 98f, 126, resolution 25 37.

• Sida 118
•  Original

gamla kyrkans initiationsmönster, bara det stod klart att dopet var inledningen, konfirmationen den nödvändiga kompletteringen och kom- munionen det tredje ledet i initiationen.”

Det var denna s k Mason-Dix-linjen som tycks ha fått betydelse som start för den romersk-katolska moderna initiationsdiskussionen.7”Den fick också avgörande betydelse i Church of England under 1950—60-talen, om äni något modifierad form. En företrädare för den modifierade formen var C E Pocknee, en annan J D C Fisher. Han tillhörde minoritetsgruppen i 1954 års initiationsbetänkande och hans grundsyn präglade liturgikommissionens första betänkande 1958.” Samtida debatt och nyare forskningsresultat föranledde fr a Fisher att modifiera Mason-Dix-linjen. Dels borde den av biskop eller präst ledda initiationsgudstjänsten oavsett kandidaternas ålder innehålla såväl dop- som konfirmationshandlingarna och följas av kommu- nionen — ett synsätt närbesläktat med de ortodoxa kyrkornas. Dels måste konfirmationen enligt Fisher befrias från den funktion den tillagts senare, som var okänd i gamla kyrkan och bidragit till förvirringen: kunskapspröv- ningens och den personliga trosbekännelsens akt. Dels slutligen borde en särskild bekännelse- och sändningsakt finnas så länge (späd)barn fördes till initiationsgudstjänsten. Att skapa en sådan ny akt vore att ta vara på ett värdefullt reformatoriskt kapital.

Denna modifierade linje är skönjbar i exempelvis liturgikommissionens första förslag 1958. Den kan också förenas med den andra experimentmodell Lambethkonferensen 1968 rekommenderade. Mer uppenbart än Mason- Dix-linjen avviker denna från den uppfattning, som präglat inte bara BCP 1662 utan också BCP 1549 med konfirmationsgudstjänstens två poler, bekännelsen resp handpåläggningen. Med den tidigare refererade principen att visa trohet primärt mot BCP-principer och inte mot det konkreta utförandet i ritual blev detta brott med BCP inget problem. Eftersom BCP enligt intentionerna hos fr a Bucer ville upprätta gamla kyrkans ordning och följa Nya testamentets anvisningar genom kunskapsförhör — bekännelse och handpåläggning/nattvardsadmission, kunde man bara frankt konstatera. att den förra funktionen var ett senare tillägg, okänt från början.72

På 1940-talets debatt om initiationsteologin kom emellertid också en annan reaktion, ett grundligt bibelteologiskt arbete av den nyss nämnde G W H Lampe.73 Det skulle emellertid dröja in på 1960-talet innan Lampe-linjen fick egentlig genomslagskraft internationellt och i England. Den viktigaste förklaringen därtill är förmodligen, att han till skillnad från andra inte valt metoden att följa den historiska utvecklingen baklänges för att bekräfta en viss tradition med nytestamentligt material. Redan boktiteln var överraskande: The Seal of the Spirit. The Doctrine of Baptism and

69 Mason 1890—91, cf Confirmation 1-2 1927 passim, Dix 1946. Thornton 1946, Thornton 1953. Dix var ledamot av teologkommissionen som 1948 avgav betänkandet Christian Initiation. Om Dix t ex Andrén 1974 10, Edwall 1974 200. 70 Ovan 83. 71 Pocknee 1967, bland Fishers skrifter bör främst nämnas Fisher 1965, 1970, 1976, 1978. 72 T ex Fisher 1976 4ff, 1978 137ff.

73 Lampe 19511, 19672.

• Sida 119
•  Original

Confirmation (Andens insegel. Läran om dop och konfirmation ...). Mason-Dix-linjen hade ett terminologiskt kännemärke i uttrycket "Andens insegel", och tesen att detta NT-uttryck åsyftade konfirmationen hade upphöjts till sanning. I direkt opposition häremot använde Lampe uttrycket för initiationshandlandet som helhet. eller snarare som synonym till ett annat uttryck, dopet.74 Ett av Lampes resultat var nämligen, att det vare sig i Nya testamentet eller i gamla kyrkan fanns någon konfirmationens teologi, eftersom det inte fanns någon särskild, från dopet skild konfirmationshand- ling.

När väl den bibelteologiska metoden accepterades fick Lampes arbete avgörande inflytande internationellt, särskilt på engelskt språkområde. Det förefaller där bara finnas en lika betydelsefull bok till från samma period, ett till NT-material begränsat arbete av den engelske baptisten G R Beasley- Murray, liksom Lampe ledamot av den europeiska Faith and Order-gruppen som med just Beasley-Murray som sekreterare var huvudansvarig för rapporten One Lord, One Baptism.75 För att sammanfatta anglikanen Lampes och baptisten Beasley-Murrays huvudresultat går det att hänvisa till just det dokumentet. Konsekvenserna av den metodiska nyansatsen blev att traditionell, konfessionellt bestämd teologi måste omprövas inte bara i vissa delar utan i grunden.

På sitt sätt kan man spåra effekter av Lampe-linjen i de problem som uppstod i Church of England i mitten av 1960-talet med initiationsritual för AS I och II, där just klarläggande av grundfrågorna återigen efterlystes.76 Tydligare möter de i Lambethkonferensen 1968 med bl a kraven på experiment enligt de ovan angivna modellerna. Samma år, 1968, underströk liturgikommissionen i ett studiehäfte om det liturgiska språket vad den tidigare framhållit om behovet av teologiska klarlägganden. AS II-ritualen för bl a dop och konfirmation var nu på prov översatta till modern engelska (”you—reformen”), ett första försök att lämna ”Cranmerian English”, dvs BCPs ålderdomliga språk (”thou-formen”). Reformkravet var särskilt viktigt i de kyrkliga handlingarna, hette det, men det var inte bara fråga om en enkel teknisk översättning. Språkreformen aktualiserade kommunika- tionsproblem, vilka i sin tur satte grundläggande initiationsteologiska frågor på sin spets. Kommissionen kunde inte på rimligt sätt skilja sig från sin uppgift förrän kyrkan ”riktat mycket mer uppmärksamhet mot denna typ av frågor — om teologi, struktur och symbolspråk ...”.77

Ely-rapportens radikala förnyelseprogram

Det anförda är exempel på problem principiellt och praktiskt, som föranledde de båda engelska kyrkoprovinsernas ärkebiskopar att hösten 1969 bilda en specialkommission. Drygt tjugo år efter det att lärokommis-

74 Så förordet till första upplagan. NT—ställen med uttrycket är fr a 2 Kor 1:22, Ef 1:13f, 4:30. 75 Beasley—Murray 1962. I förordet refererar förf till arbetet i den ekumeniska teologgruppen. Om detta ovan 12. 76 Ovan med n 64—65. 77 Modern Liturgical Texts 1968 VIIf, 30ff.

• Sida 120
•  Original

sionen avgett betänkandet Christian Initiation fanns det nu fler olösta problem än då. Av hänsyn till att diskussionen alltmer resulterat i inofficiella avvikelser från det traditionella initiationsmönstret forcerade utredningen sitt arbete och redan på våren 1971 kom den inte enbart för engelsk debatt viktiga Ely-rapporten — vanligen kallad så efter ordföranden, biskopen av Ely E J K Roberts.”

a) Den teologiska grandkonceptionen

Liksom 1948 års dokument hade betänkandet titeln Christian Initiation. Däri låg förmodligen en medveten anknytning och samtidigt en viss udd mot utredningsmandatet. Uppgiften som givits var nämligen att överväga ”de pastorala och teologiska problem som hör ihop med konfirmation och tillträde till den heliga nattvarden”. Enligt Roberts blev det emellertid tydligt för kommissionen, att de pastorala förslagen krävde ställningstagande till grundläggande frågor. Det arbetet hade också lett den till "djupare förståelse för de två stora sakramentens plats och ändamål i kyrkans liv”. Därmed syftade Roberts emellertid inte på konfirmation och nattvard — enligt mandatet — utan på dop och nattvard. Resonemang och förslag gällde därför, hur initiationsprocessen skulle formas i samtiden för att åter ge "dop och kommunion primatställningen i individens och den kristna gemenskapens liv”.79 Att det rör sig om initiationsprocessens teologi, liturgi och pedagogik markerades genom betänkandets undertitel Birth and Growth in the Christian Society (Födelse och uppväxt i det kristna samhället/samfundet), där för övrigt uttrycket Society torde vara avsiktligt dubbeltydigt.

Ely-rapportens teologiska grundkonception sammanfaller helt med den Faith and Order-dokumenten 1960 och 1971 gav uttryck åt, vilket bl a förklaras av att en av kommissionssekreterarna var G W H Lampe.80 Men rapporten startade inte med att utveckla denna grundsyn. Först redovisades huvudpunkter i det traditionella initiationsmönstrets framväxt och i de aktuella problemen. Efter att ha redovisat tidigare utredningar konstate- rades att de gällt reformer inom det traditionella mönstret. Men efterkrigs- tidens snabba samhällsförändringar hade varit av så genomgripande art, att man kunde tala om en kulturrevolution. Några drag i denna tecknades. Poängen var, att man inte kunde reparera det gamla mönstret, ty förutsättningarna för detta hade förstörts av kulturrevolutionen. Uppgiften var därför nu att på en god teologisk grundval bygga upp en ny väg, ramarna för en process eller en kontinuerlig växt, där kyrkomedlemmarna utrustades för tjänst i församlingsgemenskapen och i det postkristna engelska samhäl- let.

Den teologiska grundvalen behandlades i två kapitel, där det ena fixerade några huvuddrag i den ekumeniska initiationsteologin och det andra gjorde

78 Christian Initiation. Ely-report 1971. Om motiv till forcering ibm 5. 79 Mandatet ibm 8, Roberts” kommentar ibm 5, cl 6. 8” Det finns inga direkta hänvisningar till Faith and Order-texterna. Litteraturlistan anför dock båda, dvs också den då ännu otryckta rapporten 1971. Förteckning på tryckt och otryckt litt och material har ekumenisk bredd.

• Sida 121
•  Original

upp med historiskt betingade engelska eller snarare västliga särdrag, vilka inte borde bevaras eller försvaras. Det gällde fr a tolkningar och praxisi fråga om konfirmation och nattvardsadmission. De konsekvenser man ville dra behandlades i tre kapitel, varav de två mer principiella betecknande nog båda bar huvudrubriken ”En ny väg framåt". Det är här kommissionen försökte beskriva, hur processtanken skulle kunna förverkligas i Church of England. Grundförutsättningen var då. att dopet ”är det enda och det fullständiga sakramentet i den kristna initiationen. och hela det kristna livsförloppet fram till och bortom döden skulle vara ett fortskridande förverkligande av det som dopet effektivt förkunnar i ett sakramentalt ögonblick". Dophandlingen för in individen — oavsett åldern — i en gemenskap som kan beskrivas som Kristi kropp eller den helige Andes gemenskap. där man successivt tillägnar sig och ”fullt och medvetet" delar det man har gemensamt. ”tro. hopp och kärlek".”

b) De ekumeniska erfarenheterna

Det har understrukits att Ely-rapporten har Faith and Order-arbetet som bakgrund. Det finns emellertid också en annan ekumenisk kontext, som måste uppmärksammas, nämligen det pågående brittiska ekumeniska arbetet med dop och doppraxis. Till det hänvisar kommissionen f ö i en bilaga och i kommissionsarbetet deltog dessutom företrädare för några andra kyrkor i England.82

Det ekumeniska samarbetsorganet British Council of Churches hade 1958 tagit initiativ till överläggningar om ett praktiskt problem, som i sig är symptom på fr a efterkrigstidens problem med folkkyrkans initiationsmön- ster. Frågan var, hur man skulle göra när föräldrar, som vägrats barndop i ett samfund, begärde dopet i ett annat. Hösten 1960 framlade den brittiska Faith and Order-avdelningen en PM, där frågeställningen vidgats till att överhuvud gälla kyrkornas förhållningssätt till dopet. om det bara finns ett enda dop till Kristus.83 Den gemensamma bekännelsen till detta dop förlorade sin trovärdighet genom osäkerhet och oenighet såväl inom som mellan kyrkorna om dopets innebörd och konsekvenserna för praxis. För att kunna ta ställning till 1958 års enkla fråga hade man därför ansett det nödvändigt att undersöka, hur långt den gemensamma uppfattningen om dopet sträckte sig genom att granska kyrkornas initiationsmönster som helhet.

Med sin metod hade utredningen kunnat förteckna en serie för kyrkorna gemensamma element i initiationsmönstren, men elementens ordningsföljd och tolkningar varierade. I varje fall rådde inom gruppen enighet om att dopet är den avgörande händelsen, som syftar framåt mot en i olika mönster uttryckt enhetlig process i vilken undervisning och kommunion hör hemma. Eftersom kyrkorna hade återupptäckt. att dopet är en Guds handling som inlemmar i och syftar till helgelse i Kristus. måste kyrkornas handlande mer

31 Ibm 27, 29f. Uttrycket ”fully and consciously" är analogt till Andra vatikankonci— liets nyckelfras: fullt, aktivt och medvetet. Cf ovan 37. 82 Christian Initiation, Ely-report 1971 56f, konsulter angivna ibm 7. 83 Uppdrag och förslag tryckta i Inter-Church Enquiry 1970 32f.

• Sida 122
•  Original

präglas av den insikten. Att dopet uppfattades som en isolerad akt måste förebyggas genom att mycket tydligt relatera dopet till hela livet i kyrkan och världen. Inbördes måste kyrkorna respektera initiationsmönstrens olikheter, hette det. Utredningen lämnade ändå en rad förslag på hur kyrkorna skulle kunna stödja varandra i en gemensam strävan mot en bättre initiationsprax- lS.

Liksom vid Faith and Order-konferensen i Montreal 196384 ledde denna kartläggning av och reflektion över initiationslära och -praxis till tämligen konkreta rekommendationer.85 Sådan var bakgrunden till en ekumenisk konferens i Nottingham 1964. Denna s k Nottingham-konferens underströk att konsultationer mellan kyrkorna nu borde inriktas på ett gemensamt handlingsprogram.86 Resultatet blev bl a en originell lösning. Ideologiskt hör den samman med den tyngdpunktsförskjutning från kyrkoinstitutionerna till den empiriska lokalförsamlingen, som inte minst präglade Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Dehli 1961 (”all—in—each—place"/ alla—kristna—på—samma—ort). Det var otvivelaktigt fråga om samma feno- men som ledde till nya ecklesiologiska modeller i den romersk-katolska kyrkan under 1960-talet.87 Efter Nottingham-konferensen bildades i detta klimat s k ”experimentalfält”, vilka tio år senare fanns på bortåt femtio platser, där ortens kristna av olika konfessioner gemensamt fungerade som kyrka. Förmodligen förekom detta i än större utsträckning, men på de nämnda platserna skedde det med officiell sanktion från de involverade kyrkoinstitutionerna (oftast Church of England och metodistkyrkan, i flera fall därtill den under denna period unierade reformerta kyrkan samt baptistsamfundet, i några fall även den romersk-katolska kyrkan och några andra).”8

Självklart kom frågor om initiationsuppfattning och -mönster att bli akuta fra på ”experimentalfälten”. Där räckte det inte med det i och för sig anmärkningsvärda konkreta resultatet 1970/71 i form av ett av nästan alla engelska kyrkor och samfund antaget gemensamt formulär för dopbevis — ett konkret uttryck för att det rörde sig om ett enda kristet dop.89 På "experimentalfälten" tvangs man emellertid på ett helt annat sätt att ta ställning till grundfrågorna. Det tycks som om Ely-kommissionen tagit direkta intryck av de erfarenheter som gjorts där till förmån för ett flexibelt initiationsmönster. Det var enligt kommissionen viktigt för praxis inom Church of England men också, påpekades det, för konkreta ekumeniska

84 Ovan 13f. 35 Av samma typ men med större bredd var också en på enkätmaterial byggd undersökning år 1970, redovisad i rapporten n 83. Även till den hänvisadesi Christian Initiation, Ely-report 1971 56f. 86 Ibm 3. 37 Ovan 14f och 32. ” Blatherwick 1974 2f. cf Jeffery 1968, Jeffery 1971. 89 Inter-Church enquiry 1970 7. Kyrkornas antagande skedde 1970—71 enl brev 1975—07—28 från Rev Martin Conway. Division of Ecumenical Affairs, British Council of Churches, London. ] "Certificate of Christian Baptism” betygas: "NN döptes med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andes namn den /datum/ i /orten/ genom /celebrant/ enligt ordningen i /kyrkosamfund/". På formuläret anges de (år 1975) 18 kyrkor som antagit det.

• Sida 123
•  Original

öppningar.” Ett ekumeniskt förhållningssätt hade med andra ord blivit en praktisk nödvändighet för samlivet mellan men också inom kyrkorna.

c) Flexibel liturgisk ordning för initiationsprocessen

Ely-rapporten underströk gång på gång, att dophandlingen är den centrala och avgörande initiationshandlingen och att den sakramentala handlingen hör samman med en process som börjar före och går vidare efter dopgudstjänsten. Grundvillkoret för dop måste därför vara ”en allvarlig önskan” (sincere desire) hos dopkandidater att dela den kristna gemenska- pen. Gällde det (späd)barn måste deras föräldrar hysa "en allvarlig önskan" att barnen skulle bli döpta och växa upp som församlingsmedlemmar. Kriteriet på en sådan önskan var i praktiken närmast. att de inte nonchalerade eller vägrade acceptera erbjudanden att lära känna försam- lingsgemenskapen. Starkt underströks emellertid. att "dopvägran" inte var en prästens utan föräldrarnas sak. På inte bara prästen utan hela försam- lingen ankom det därför att så tydligt ge uttryck åt dopets innebörd och konsekvenser, att människor visste vad de begärde. avstod från eller uppsköt. Processens start måste vidare formas under hänsyn till att det numera fanns dels medvetet kristna föräldrar, som ansåg att barnen senare själva måste begära sitt dop, dels föräldrar. som hyste en vag gudstro men inte var beredda att förena sig eller sina barn med den kristna församling- en.

Församlingens— inte bara prästens — skyldighet att respektera olika former av ”allvarlig önskan" ledde alltså till kravet på en differentierad upptakt till processen. Ett friskt församlingsliv förutsatte att all möjlig omsorg ägnades åt processtarten, så att dopet firades av dem som verkligen önskade fira det.

Till förslaget om differentierad upptakt hörde att församlingen borde erbjuda föräldrar möjligheten att delta i en s k tacksägelsegudstjänst (Service of Thanksgiving). vare sig barnen skulle bäras till dopet en tid därefter eller inte. Tidigare nämndes, att minoritetsförslaget 1954 innehöll en katekumen- upptagningsakt, och det är möjligt att en sådan redan då praktiserades i Church of England. I varjefall fanns den på den tiden inom andra samfund under olika beteckningar, tex barnvälsignelsef” När Ely-kommissionen arbetade hade akten emellertid börjat brukas inte bara lokalt utan också stiftsvis i Church of England. Det senare tycks första gången ha skett i Southwark — ett stift med tyngdpunkten i Londons East End — som ett led i kampen mot "indiscriminate Baptism". Biskop M Stockwood ansåg. att traditionell praxis lett till ett hämningslöst döpande ("willy—nilly”), vilket utsuddade kyrkans identitet och kyrkomedlemmarnas ansvar. Självklart borde kyrkan ta hand om alla barn som bars dit och på allt sätt hjälpa och uppmuntra föräldrarna. Barnvälsignelsen vore då utmärkt. "men att välsigna och att döpa är olika ting”.92 Från olika håll uppgavs också, att behovet av en

9” Christian Initiation. Ely-report 1971 Sof. 91 Nedan 1961". 236. 244ff etc. 92 Stockwood 1964 42f. intervju med canon P Delaney 1975—(14—22. Cf Dean 1967. dophandledning för stiftet.

• Sida 124
•  Original

sådan akt blivit akut, sedan traditionellt "klockan 4-dop” börjat ersättas med dop i församlingsgudstjänst och sedan AS II-ordningen för dop börjat användas, dvs sedan dopet börjat framstå som mer än en prästerlig ceremoni.93

Ely-rapporten anknöt alltså till en ekumeniskt väletablerad, i Church of England begynnande praxis, men den tog ställning på ett speciellt sätt. som antyds av den föreslagna benämningen. Det blir anledning att senare återkomma till kommissionens resonemang och förslag, men det bör här noteras, att man på allt sätt ville förebygga att en sådan akt skulle kunna uppfattas som alternativ till dopet.

Eftersom dopet och ingenting annat var initiationsprocessens centrum. fick ingenting i praxis skymma den centrala betydelse dopgudstjänsten hade. Riktigare uttryckt: denna måste få en mycket mer framträdande plazs. Under anknytning till BCP 1662 underströks. att dopet återigen skulle firas i församlingsgudstjänst och inte längre på traditionellt sätt på söndagsefter- middagen. Eftersom nattvardsväckelsen lett till att mässan blivit centrum i församlingarnas gudstjänstliv, där bl a familjemedlemmar tillsammans mötte upp, innebar förslaget i sak att dop skulle firas i mässan. Detta är. hette det, dophögtidens "naturliga” hemort. ty i nattvarden ”får kyrkans förening med Kristus genom dopet kontinuerlig förnyelse och näring”. Rapporten konstaterade därför också, att den pågående liturgiska försöksverksamheten öppnade möjligheter att förena dop- och nattvardsfirandet.

Vad dopliturgin som sådan angår underströk rapporten starkt, att de teologiskt nödvändiga elementen bara var dophandlingen med vatten i den Treeniges namn. Men detta ”enkla intill torftighetens gräns" ktnde inte uppställas som liturgisk norm. Handpåläggning, korstecknande och smör- jelse liksom överlämnande av dopljus hade blivit välkända tydande handlingar. Sådana kunde inte bara tolereras utan bruket av symbolhand- lingar borde uppmuntras. förutsatt att de användes ”med omdöme och fantasi” såsom just tydande handlingar. Liturgin måste ge uttryck it dopets grundläggande betydelse för de kristnas koinonia/gemenskap "i Kristus" eller, ett annat uttryck för samma sak, ”i Anden”.

Men processen fortsätter efter dopgudstjänsten. Att Ely-raptorten så starkt underströk att dopet är den enda sakramentala handlingen och att det inte finns fler portar in till full kyrkogemenskap (konfirmation, kommu— nion), innebär inte att kommissionen avvisade efterföljande .itargiska handlingar. Poängen var att dessa inte tillförde något nytt som inte var givet genom dopet. ”Hela gåvan har föregripande blivit given”. Men de' var inte

93 Uppgifter av detta slag möter i olika sammanhang. bl a i en redovisn'ng av en enkätundersökning bland prästerna i stiftet London. Majoriteten av dessr önskade därför en "Thanksgiving Act". London Dioceses Baptism Commission [1971 ]. I slutet av 1960-talet tillsattes initiationsutredningar i flera fr a storstadsstift. Någrarapporter redovisasi Christian Initiation, Ely-report 1971 60. — En ny stiftsvis fastlagd iraxis bla även i Rochester, Chelmsford och Birmingham. där Chelmsford to m atcepterade präster som principiellt tog avstånd från barndop. General Synod, July 197 262, 270, ibm Febr1972 24. Att AS II-ordningen komplicerat situationen uppges berobl a på att föräldrar där uppmanas göra trosbekännelsen å sina egna vägnar.

• Sida 125
•  Original

bara möjligt utan angeläget att också liturgiskt aktualisera vad som givits en gång för alla.

Den viktigaste dopaktualiseringen utgjorde kommunionen. Det enda teologiska villkoret för nattvardsadmission var dopet, underströks det. Kommissionen gjorde därför också upp med BCP-traditionen om konfirma- tionen som villkor. Men som allt annat måste kommunionen höra samman med processen. Var och en "måste i enlighet med sin egen förmåga bli omsorgsfullt förberedd att ta emot sakramentet", men kommunionen fick inte uppfattas som processens mål utan som ett medel för den. Ely-rapporten är här oklar, men det förefaller som om man tänkte sig en lösning ungefär som i den romersk-katolska kyrkan. Individuellt kunde församlingspråsten admittera dem som önskade detta men samtidigt borde den kollektiva "First Communion" utgöra en stor högtid. helst ledd av biskopen. Oklarheten beror förmodligen på att man kompromissat inte så mycket om kommunio- nens som om biskopens ställning.94

Konfirmationen finns det naturligtvis inget utrymme för vare sig den uppfattades som nattvardsadmitterande på grund av den personliga trosbe- kännelsen eller — som i L 1928 och enligt Mason-Dix- eller Fisher-linjerna — genom dopkompletteringen/den fulla andegåvan. Men på sätt som för tankarna till förslaget i Lambethkonferensen 1968 förordade Ely-rapporten en gudstjänst för dem som döpts som barn. där de gavs tillfälle till dopbekännelse (commitment) och under handpåläggning och bön uttryckli- gen sändes till att tjäna Kristus i världen (commissioning). Liksom förstagångskommunionen kunde denna handling komma i fråga först när den enskilde var mogen för den. Det gick därför inte att ange någon viss ålder för den. bara att den inte borde ske för tidigt.” Återigen hette det, att denna gudstjänst borde ledas av biskopen eller, tillades det. en av honom särskilt utsedd präst.%

En viktig aspekt på den föreslagna gudstjänsten var att den skulle utgöra en församlingsgudstjänst. inte en akt utan förbindelse med lokalförsamling- en. Ett av skälen var att det var i och med församlingen som den enskilde skulleaktualisera sitt dop. Men, tilläggs det, för den enskilde behöver handlingen inte längre vara en engångsföreteelse. Tillsammans med dem som deltar i gudstjänsten första gången kan övriga fira den som "tillfället, kanske det årliga tillfället” till förnyelse. Man föreslog alltså en återkom- mande förnyelsegudstjänst. Det är möjligt att kommissionen fått uppslaget

94 Om romersk-katolsk praxis ovan 68ff. Det anges att biskopen bör leda gudstjänsten för att garantera att alla döpta kom i kontakt med biskopen. 95 Tills vidare kunde konfirmationsordningen brukas, hette det. men liturgikommis— sionen borde utarbeta en ordning för "a service of commitment and commissio— ning". % Motivet angavs indirekt vara att den som sändes hade uppgifter "in the synodically governed Church". Sammanfattande konstaterades. att den traditionella biskopliga konfirmationen av olika skäl blivit en börda för dem. Förslagen innebar därför möjligheter att "bevara och utveckla" relationen biskop — församling genom att biskopen fick möjligheter att som "chief pastor" leda församlingsmässan.

• Sida 126
•  Original

från andra kyrkor i England och sannolikt att man fr a inspirerats av amerikansk anglikanism och lutherdom.”7

De berörda liturgiska handlingarna skulle utgöra olika led i en process, inte isolerade akter. Just därför måste systemet vara flexibelt — den enskilde skulle delta i dem så snart som de personliga förutsättningarna fanns. Den individuella anpassningen var nödvändig, eftersom "ingen kan lära sig å andras vägnar”. Processen inte bara kunde utan måste fortgå kontinuerligt. ty "när vi slutar lära, börjar vi dö”. Under hänvisning till Piaget och andra pedagoger underströks därför vikten av åldersanpassad och ständigt fortgående utbildning eller träning, som byggde på att församlingsmedlem- marna utrustade sig tillsammans. Om termen”konfirmation" skulle brukas i fortsättningen, borde den användas om denna process som helhet. Kyrkan bar ansvaret för att den pågick allt från tidiga år, men. poängterades det, ansvaret låg konkret inte bara på församlingspråsten utan också på vänner, ungdomsledare etc. Att kyrkan bar ansvar för processen innebar att ingen i församlingen stod utanför ansvaret. Vad det kunde innebära, sökte rapporten illustrera bl a genom att beskriva en sådan modell?”

Ställningstaganden till Ely-rapporten

Ely-rapporten betecknar i det myckna utredandet i Church of England en radikal nyansats. Ekumeniskt bibelteologiska resultat användes för en kritisk värdering av det nedärvda mönstret och som bas för konturerna till "en ny väg framåt”. Det mesta utgjorde sprängstoff. inte minst den radikala uppgörelsen med traditionella tolkningar av konfirmationens innebörd.” Som redan nämnts forcerade Ely-kommissionen sitt arbete. Ett skäl var att de akuta problemen i praxis gjort ärkebiskoparna angelägna om att saken snabbt kom upp till behandling i General Synod, det nybildade gemensamma högsta representativa organet för de båda kyrkoprovinserna.l Till i varje fall Ely—kommissionens förvåning och sorg förde dock synodledningen rappor- ten först åt sidan, och procedurtekniska hinder kom sedan att följa den. Realbehandlingen uppsköts egentligen ända till 1974. då synoden emellertid remitterade ärendet till stiftssynoderna för att först två år senare avgöra det. Uppenbarligen var det så ”högst kontroversiellt" att avgörandet måste förhalas.2 Man kan rentav fråga sig, om Ely-betänkandet någonsin realbe—

97 I litteraturförteckningen angavs ett betänkande 1970 i Lutheran Church of America, där en sådan ordning föreslogs av liturgikommissionen (kap 7.3.3). Ely—kommissionen har knappast reflekterat färdigt över förslaget. Samtidigt som denna upprepade handling rekommenderades underströks, att den inte var avsedd (som förstagångs— handling) för dem som döptes som vuxna eller konverterade från andra kyrkor. För dessa grupper förblev konfirmationen ett obligatorium. 93 Christian Initiation, Ely-report 1971 58f. ” Symptomatisk för förslagets radikalitet och för en lärd liturgihistoriskt upplagd polemik är debatten i Theology 1971 522ff, 1972 190ff, 301ff, 424f, 425f, 483ff, 540f. I debatten, utlöst av M Morton vid Exeters universitet, deltog bl a C F Pocknee på Fisher-linjen, på Lampe—linjen E C Whitaker. 1 Ovan 120, ärkebiskop Ramsey i Cornwell 1973 4. Biskop Roberts av Ely i General Synod, July 1971 259f. - Representationsreformen genomfördes genom lag 1969. 3 Om procedurhinder t ex ibm samt ibm February 1972 206ff. ibm February 1974 24f etc.

• Sida 127
•  Original

handlades av synoden. Saken låg till på följande sätt.

Det var naturligtvis inte bara rapporten som sådan som var kontroversiell. Den problematik som behandlades var så brännande, att den mer än andra kyrkliga problem fångade också allmänhetens uppmärksamhet.3 Synodled— ningen uppdrog därför åt en kyrkoherde. P Cornwell att utforma en PM, som skulle redovisa frågor i Ely-rapporten och preliminärdiskussion inom synoden men också utanför denna och presentera alternativ för lösningar. Det blev denna PM och inte Ely-rapporten som låg till grund för synodens remissdebatt 1974, stiftssynodernas ställningstaganden och generalsynodens avslutande debatt 1976.4 Den allmänt givna instruktionen för PM-författaren kan förklara intrycket av en viss godtycklighet i urvalet av frågor.5 Den allvarligaste bristen var tvivelsutan. att PM utelämnade den principiella motiveringen för Ely-rapportens olika förslag och inskränktes till — i huvudsak— redovisningar av olika praktiska lösningsförslag resp motförslag.6 Uppläggningen gagnade inte reflektion över och ställningstagande till de grundläggande frågorna.

Det är inte möjligt att här följa behandlingen. Sammanfattande kan bara noteras att det till stiften hänsköts trefrågor: villkorför barndop, 7 behov av ordning för barntacksägelse eller -välsignelse och behov av nytt initiations- mönster. Den sista frågan var uppspaltad på tre led. Först gällde frågan allmänt möjligheten att parallellt med det gamla ha ett nytt mönster, där poängen var processtanken.x Nästa delfråga gällde. om präst efter samråd med biskopen skulle kunna ge nattvardstillträde åt döpta innan de hade konfirmerats av biskopen. Den sista delfrågan gällde. om dopliturgin skulle innefatta (barn)konfirmation av präst.” åtföljas av prästens nattvardsadmit-

3 Så t ex ibm February 1972 206 (R D Silk). — Ely—rapporten avgavs april 1971. Redan i juli hade ett första omtryck gjorts. Ibm July 1971 260. 4 PM utgörs av Cornwell 1973, synodledningcns direktiv ibm 4f. Remisshandlingen till stiften utgjordes formellt av ett dokument utarbetat av synodledningen. Christian Initiation. A discussion paper [1974]. Det innehöll ett antal frågor som bygger på Cornwell 1973 to m formellt så långt att bortemot halva texten utgör direktcitat. 5 Kritiska synpunkter framfördes också i Gcncral Synod, February 1974 27f. 37f. 52 t ex. 6Ett exempel: Anglican Consultative Council — ett av Lambethkonferensen 1968 skapat samrådsorgan inom kyrkogemenskapen med valda biskopar, präster och lekmän —- ägnade vid sitt andra möte stor uppmärksamhet åt liturgiska förnyelsefrågor, inte minst möjliga lösningsmodeller för initiationskomplexet. Partners in Mission 1973 35f, 44ff, 70ff. Här fanns bl a modeller motsvarande Ely-rapportens. I Cornwell 1973 redovisades intet därav, däremot avtrycktes ett mot Ely-rapporten riktat starkt kritiskt yttrande vid konferensen, ibm 31 (PM av prof Fairweather. Canada). 7 För att lösa upp alternativet antingen indiscriminate/general baptism eller discrimi- nate baptism användes formeln, att föräldrar skulle vara "willing and able" att avge doplöften med sikte på barnens kristna fostran. Liksom Ely-rapporten hade generalsynoden markerat att avgörandet var föräldrarnas. Relativt stor roll spelade frågan, om kyrkolagsbestämmelsen (canon B 22) ang prästs ovillkorliga dopplikt gjorde det möjligt att uppskjuta dopet under en förberedelse— eller undervisningspe— riod. 8Förutsättningen var "a continuing framework of training for the Christian life". Christian Initiation, A discussion paper [1974] 19. 9 Terminologin är i förra fallet "laying on of hands and/or anointing with oil", i senare fallet "solemn affirmation of baptismal promises accompanied by a further laying on of hands". Ibm.

• Sida 128
•  Original

tering och först långt senare ett högtidligt och moget förnyande av doplöftena jämte förnyad handpåläggning.

Remisshandlingens utformning bidrog förmodligen starkt till ett mycket splittrat omröstningsutfall på stiftssynoderna.ln Generalsynodens ledning ansåg sig bara kunna dra en enda bestämd slutsatsi form av förslaget, att man skulle låta utarbeta ordning för barntacksägelse. I huvudfrågan — ett alternativt initiationsmönster — överlät ledningen åt generalsynoden att dra slutsatser av omröstningen.” Men för synoden underströks starkt. att ett alternativt initiationsmönster skulle medföra såväl praktiska problem som ett principiellt: frågan huruvida kyrkans "identitet och enhetlighet” väsentligen var beroende av "en gemensam, enhetlig initiationspraxis". Inte kyrkans lärodokument men inte heller längre en viss utformning av liturgin (BCP 1662) uppfattades som kyrkans sammanhållande band utan praxis— kunde då olika initiationsmönster tillämpas?12

Det är knappast förvånande, att generalsynoden tog det säkra för det osäkra, när den efter fem är äntligen hade sin slutbehandling av ärendet. Barntacksägelsen accepterades och en upprepad förnyelse av doplöften jämte handpåläggning avvisades inte. Men liturgiskt skulle initiationen gestaltas i tre etapper: (späd)barns, ungas eller vuxnas dop i församlings- gudstjänst ledd av präst — biskoplig konfirmation i eller utom hemförsam- lingen — förstagångskommunion. Inom denna fasta och för hela kyrkan gemensamma ram fanns visserligen ett visst utrymme för flexibilitet. Med kyrkolagsstöd kunde visst uppskov med dopet göras, och biskoparna kunde konfirmera åtminstone enskilda tidigare än vid den traditionella 13—14— årsåldern. Starkt stöd fanns också för att processtanken också i realiteten

I" Redovisning från generalsynodens kansli Christian Initiation, Results of the Reference [1976]. Sammanfattande röstade majoriteten stift för barntacksägelse (32—5), förordade hälften (20—18) alternativt initiationsmönster. För kommuniontill- träde före konfirmationen fanns en stark minoritet (14—22), men stödet var svagt (4—32) för modellen med prästerlig dop- jämte (barn)konfirmationshandling — kommuniontillträde — "moget" förnyande av doplöftena jämte handpåläggning. Ibm 7. Det bör noteras att sammanfattningen inte återger det verkliga utfallet: Som i generalsynoden har rösterna bokförts på stiftssynodens tre "hus" (biskop — präster — lekmän). Synoden har ansetts positiv till ett förslag, om dels omröstningsprotokoll insänts och om dels biskop samt majoriteten bland präster resp lekmän tillstyrkt. Ibm. Det verkliga utfallet redovisas ibm 8ff. ” Christian Initiation, Follow—up of the Reference [1976]. Ibm 6f noteras och försvaras metoden med vägda röster. I frågan om alternativt initiationsmönster förordades detta i 20 stift (n 10) enligt denna metod, enligt enkel majoritetsräkning i ytterligare 11 stift. Att dessa föll bort med vägningsmetoden berodde i 7 fall på att biskoparna inte deltog i röstningen eller voterade mot. 13 Ibm 7ff. Det rörde sig om "normative standards and practices, not least in matters of ministry and sacraments" som bas för "the identity and coherence of the Church of England as the Catholic Church of this land". Ibm 8. Se härtill om de 39 artiklarna resp BCP 1662 ovan 98f.

• Sida 129
•  Original

skulle bejakas i undervisning och fostran, kyrkans ”training ministry”. ” Men ett alternativt initiationsmönster kunde generalsynoden inte ge sitt godkän- nande.l4

Slutsatsen som anmäler sig själv är att fyrtio års utredande och raden av betänkanden resulterat i nästan ingenting. Den slutsatsen är emellertid förhastad. De formella resultaten var få, men de reella får inte underskattas. Generalsynodens debatter och omröstningsresultaten från stiften visade, att meningarna var mycket delade i delfråga efter delfråga, såväl principiellt teologiska som praktiskt pastorala. Man kunde. som en talare uttryckte det, tala om ett sammanbrott alternativt en reformation, ty det rådde "ett kaotiskt förhållande".l5 I likhet med ledningen ansåg generalsynodens majoritet 1976, att denna situation inte gjorde radikala lösningar möjliga. Men samtidigt markerades oupphörligen, att nya mönster de facto var under framväxt, också etablerade stiftsvis.”) Synodbesluten innebar därför snarast ett accepterande av en relativt vid ram för tolkning och tillämpning av det traditionella mönstret. Den lösningen motiverades med just rådande kaotiska förhållanden men också med att detta förhållningssätt var typiskt anglikanskt: i stället för exklusiva avgöranden hade pragmatiska och inklusiva alltid tillämpats.” Sammanfattande kan man kanske säga att generalsynoden genom sina beslut officiellt accepterade ”ett kaotiskt förhållande”. Det gamla initiationsmönstret var de facto under förvandling, men det skulle uppfattas som uttrycket för kyrkans grundsyn — ett enhetsband ungefär som BCP 1662 varit detta.

Som en illustration till denna tolkning kan anföras frågan om förstagångs— kommunionen. Till det traditionella mönstret hörde. att denna kom först efter konfirmationen. Ely-kommissionen förordade däremot barn- eller

13 Den gamla dopkatekesen i BCP hade i reviderad form 1962 auktoriserats för experimentbruk. I avvaktan på initiationskomplexets ordnande förlängdes försöksti— den av generalsynoden. The Revised Catechism 1973. Under samma period avgavs ett viktigt ekumeniskt studiedokument med processtanken som bas, Consultative Group on Ministry among Children [11 å]. Processtanken dominerade ett annat ekumeniskt dokument. Worship and the Child 1975, som utarbetats inom The Joint Liturgical Group. I Church of England uppdrog generalsynoden formellt 1974 ät Board of Education att yttra sig över Ely-rapportens förslag om "Training ministry", vilket skedde i en rapport från en ekumeniskt sammansatt arbetsgrupp, Seeds for the Growing [u å]. Rapporten underströk processtankens vikt och vissa konsekvenser samt meddelade, att en rad arbetsgrupper skapats för att bearbeta olika aspekter på "a continuing framework of training for the Christian life". Den samtida ekumeniska The Child in the Church 1976 har samma tema och behandlar bl a frågor om eukaristisk familjegudstjänst och barnkommunion. Igeneralsynoden fattades senare (1976) beslut för att stödja arbetet i den livslånga processen. Ett led är den officiellt utgivna handboken All generations 1980, med bl a kort diskussion om barnkommunionfrågan ibm 77f. 14 Slutdebatten i General Synod. July 1976 815ff. Bifall till barntacksägelse resp möjlighet till tidigarelagd konfirmation och återkommande doplöftesförnyelse ibm 838 resp 855. Möjlighet till alternativt initiationsmönster avslogs ibm 849. Röstetalen för resp mot detta förslag var: biskopar 17—27, präster 83—132, lekmän 86—112. Generalsynoden var således mer konservativ än stiftssynoderna (n 10—11). 15 General Synod. February 1972 196 (P E Le Grice). 16T ex General Synod. July 1971 259ff. 266f. 268f, ibm February 1974 23f, 28ff, 45f etc. 17T ex ibm July 1971 200f, ibm July 1976 820f.

• Sida 130
•  Original

snarare familjekommunionen av teologiska, utvecklingspsykolgiska och pedagogiska skäl.lx Förslaget anknöt i själva verket till ett framväxande fenomen, resultatet av sammanflödet av två olika rörelser från 195()-talet. Synen på kyrkan som Guds folk eller Guds familj hade lett till att söndagens huvudgudstjänst uppfattades som hela familjens. varför söndagsskola etc inte skulle splittra barn och vuxna. Samtidigt medförde nattvardsrörelsen att mässan började konkurrera ut Morning Prayer som huvudgudstjänst.” När familjerna deltog i mässan blev ett första steg. att barnen följde med till altarringen och välsignades. Av teologiska och pastorala skäl började också nästa steg att tas: barnen kunde såsom döpta inte hindras från att delta i kommunionen.20

I generalsynodens debatter underströks att det gamla mönstret innebar. att såväl dop som konfirmation utgjorde nattvardsvillkor. Men det konsta- terades också, att samtida gudstjänstliv innebar vidsträckt tillämpning av Family Communion. som kunde innefatta inte bara barnens välsignelse utan också deras deltagande i kommunionen?| Enligt enkäten till stiften kunde ett alternativt initiationsmönster innefatta barnkommunion. vilket bland stiften fick ett tydligt majoritetsstöd?2 När synoden 1976 ändå avvisade ettformellt knäsatt alternativt mönster, finns det ingenting som tyder på att man också reellt förbjöd barnkommunionen. Den har inte givits ett officiellt positivt stöd, men det innebär inte att den avvisats.

De intensiva debatterna kring Ely-rapporten 1971 ledde inte till så radikala beslut i Church of England som i den romersk-katolska kyrkan vid samma tid. Men den presenterade tolkningen av beslutens innebörd förefaller rimligast. Samtidigt som kyrkoledningen på olika sätt ville främja framväx- ten av initiationsprocessen, fann den det inte möjligt att bryta med det traditionella mönstret för den liturgiska gestaltningen av denna process. Även om också detta mönster var under förändring. utgjorde det likväl en för hela kyrkan gemensam norm.

18 Ovan 125. 19 Edwall 1974 195. Gray 1975 15ff. 2" Gray 1975 l7ff. Att även särskilda barnmässor började hållas. ibm 19. hör förmodligen samman med den samtida utvecklingen inom romersk-katolska kyrkan. ovan 70ff. 21 I debatten tycks Family Communion i första hand innebära att mässan var familjens gudstjänst, enl en uppgift i ca hälften av församlingarna. I vilken utsträckning barnen också kommunicerade är okänt. Ett stift — Southwark — hade officiellt accepterat det. General Synod, Nov 1977 949 (canon CJF Scott. Southwark). Det kan ifrågasättas. om detta enbart berodde på att biskopen där notoriskt bröt mot fastlagd ordning (R D Silk vid intervju 1981—03—06). Redan 1971 uppgav Ely-biskopen att "några" biskopar tvingats till godkännandet på grund av det mycket starka trycket på dem alla. General Synod. July 1971 259, cf 262. Om barnkommunionen som realitet fr a ibm February 1974 44, 46, 50, 58 etc, cf även 189. Se även ovan n 13. 22 Cf ovan n 10—11. Om stiftsenkäten summeras enligt den vägda metoden var rörsterna för resp mot barnkommunion 14—22. Till de 14 positiva stiften kommer med majoritetsräkning ytterligare 11 stift. där biskoparna ej röstat för, samt 1 stift som ej separatredovisat prästers resp lekmäns röster. dvs 26 av 36 redovisade stift.

• Sida 131
•  Original

32.32 Framväxten av en reformerad initiationsordning — ASB 1980

Alternativ 1980 till 1662 års initiationsordning

Liturgikommissionen hade gång på gång efterlyst den utredning som Ely-kommissionen fick göra. Men då generalsynodens ställningstagande förhalades år efter år. blev liturgikommissionen tvungen att återigen göra ett förslag utan att kyrkans officiella kurs lagts fast. De "strömlinjeformade" AS II-ritualen hade visserligen fått förlängd användningsperiod, men man önskade att AS Ill-ritualför initiationen skulle kunna brukas. Våren 1973 beslöt därför kommissionen att i enlighet med procedurreglerna inhämta biskoparnas förhandsgodkännande av initiationsordningen. Men biskoparna gav inget imprimatur. Ungefär samtidigt som AS II-ritualens användningstid ännu en gång förlängdes. returnerades AS III—förslaget till liturgikommis- sionen.23

Återförvisningen har inte offentligt motiverats. Det närmaste i den vägen är uppgiften. att biskoparna och kommissionen hade olika uppfattningar i "några teologiska principfrågor".24 De rörde tydligen inte barndopsordning- en, ty senare förmådde biskoparna kommissionen att separat publicera ordningen för barndop, som generalsynoden dock inte ville behandla bara en tid innan Ely-rapporten slutbehandlades.25 När detta äntligen skett är 1976. kunde liturgikommissionen under hänsyn till besluten göra en slutlig översyn av det fullständiga förslaget till initiationsordningen. Efter att ha gjort vissa kompromisser med biskoparna. kunde kommissionen år 1977 låta offentlig- göra betänkandet?"

Vid presentationen av förslaget för generalsynoden. underströk liturgi- kommissionens representant att de många årens debatt trots allt lett till mer än bara den nya beteckningen '”initiationsgudstjänster”. I första hand hade den uppfattningen stadgat sig att de liturgiska handlingarna utgjorde stationer på en och samma väg.27 Att meningarna var delade om riktningen

23 Buchanan 1974 4. 24 Ibm. 35 Enligt Buchanan 1975 8 skulle skälet att inte ge imprimatur vara. att Ely-rapportens slutbehandling måste avvaktas. Biskoparna undantog i så fall barndopsritualet men deras publiceringsinstruktion kom helt överraskande för kommissionen. Intervju med ordf RCD Jasper 1975—04—21. cf Buchanan 1975 10. Förslaget: AS III lnfant Baptism. A Report 1975. Att synoden inför den förestående slutomgången om Ely-rapporten bordlade förslaget — Buchanan 1976 lOf — är naturligt. 36 Först sedan kommissionen och biskoparna genom en speciell arbetsgrupp lyckats nå ett samförstånd april 1977 gavs imprimatur. J D Wilkinson. R D Silk m fl i intervju 1977—04—29. Kontroversfrågor var fr a bekännelse-llöftesmomentet i dopliturgin samt biskopens funktion i initiationsordningen. Betänkandet: AS III Initiation Service. A Report 1977. Barndopsordningen är i huvudsak identisk med den förhandspublicerade' (n 25). 27 General Synod. November 1977 939ff (J M Mayland). Som led angavs dop. konfirmation och även kommunion. därtill — med markering att förslag lagts utan formella direktiv — barntacksägelse och doplöftenas förnyelse. Två frågor hade kommissionen inte ansett sig ha mandat att behandla: dels den "växande svårigheten" med konfirmationsobligatoriet för dem som döps unga eller vuxna. dels huruvida bruk av krisma skulle anges som fakultativ möjlighet.

• Sida 132
•  Original

för förnyelsen och om förslaget var alltför återhållsamt eller radikalt, illustrerades drastiskt. Det motionerades nämligen om närmare 350 mer eller mindre ingripande förändringar av liturgikommissionens förslag. vartill kom ytterligare förslag i debatten.28 Alltsammans hänsköts till en revisionskom- mitté som några ledamöter från liturgikommissionen också ingick i. Sommaren 1978 avgav denna sitt förslag, varpå generalsynoden efter ingående debatt och vissa förändringar på vårvintern 1979 med bred majoritet godkände initiationsordningen för AS 111.”

Det skall genast tilläggas, att den nya initiationsordningen med bara redaktionella förändringar infördes i den nya fullständiga gudstjänstordning- en, som generalsynoden 1980 auktoriserade såsom alternativ till BCP 1662: The Alternative Service Book (ASB) 1980.30 Även om denna formellt inte ersatte BCP31— enligt ASB-förordet gudstjänstens ”norm”, ”modell” och "inspirationskälla” — hade Church of England till sist fått en i minsta detalj provad ny ordning för gudstjänstlivet. Nu var det inte genom BCP utan genom denna ASB som församlingarna skulle på en gång formas av och ge uttryck åt kyrkans tro.32

I ett nästan kontinuerligt arbete under fyra decennier hade ASBs initiationsordning förberetts. Frågan är hur traditions- och förnyelsesträvan- dena präglat dessa ritual. Allmänt kan noteras två ritual utan motsvarighet i BCP: barntacksägelsen och ordningen för förnyelse av doplöftena. Nytt i förhållande till BCP-traditionen är också, att grundtypen utgörs av en fullständig initiationsgudstjänst, som rymmer dop. konfirmation och euka-

23 Ibm. Debatten kretsade i huvudsak kring de frågor som dragits upp inledningsvis av Mrs Mayland. Uppgifter om motioner etc i AS III Initiationen Services. The Revision Commission [1978] 1. 29 Synodkommitténs motivering ibm, förslaget tryckt som AS III Initiation Services. As revised 1978. Generalsynodens ändringsbeslut nov 1978 sammanfattade i AS III Initiation Services. Amendments made [1979]. Slutliga godkännandet General Synod, February 1979 137. Röstetalen var: Biskopar 19—0, präster 180—3, lekmän 146—10. 30 ASB 1980. Även årtalet hör till titeln "såsom en påminnelse om att revision och adaption ifråga om kyrkans gudstjänst är en fortgående process och att varje liturgi, vilka tidlösa värden den än har, också hör till en särskild tidsperiod och kultur". Ibm 9. ASB gäller to m 1990. En relativt fyllig officiell kommentar är ASB 1980. A Commentary 1980. 31 Konstitutionellt hör BCP 1662 till de grunddokument för Church of England. som inte kan förändras utan medverkan också av parlament och regering. Enligt den under 1960-talet inledda partiella boskillnaden stat—kyrka äger generalsynoden eljest att ensam besluta inte bara om liturgisk försöksverksamhet (ovan 115) utan enligt lag 1975 också att — med kvalificerad majoritet i resp "hus" — auktorisera alternativ gudstjänstordning. Buchanan 1976 4, 21ff. Villkoret är att det som auktoriseras inte i det väsentliga avviker från kyrkans lära enligt canon B 2, dvs från BCP. Auktoriserad gudstjänstordning måste också lokalt antagas av pastor och kyrkoråd. i fråga om de kyrkliga handlingarna krävs samtycke av de närmast berörda enligt canon B 3:1, 4. 32 ASB-förordets karaktär framgår tex av citatet n 30 eller av travesteringen av formeln lex orandi, lex credendi: "Christians are formed by the way they are Det understryks också att ritual ”bara är början till gudstjänst", ”en stege, inte ett mål” etc. ASB borde därför välkomnas som möjlighet ”att berika kyrkans liv snarare än att hota dess integritet”. Ibm 9ff. Utvecklingen i andra kyrkor och t o m inom anglikanismen som helhet, likaså de gemensamma motiven för liturgisk förnyelse förbigås nästan helt.

• Sida 133
•  Original

risti. Men den allmänna beskrivningen måste kompletteras med en redogörelse för de olika ritualen och kommentarer till några viktigare frågor.

Barntacksägelsen

Som tidigare nämnts utgjorde barntacksägelse eller snarare barnvälsignelse i praktiken ingen nyhet. I strävanden att reorganisera initiationsmönstret hade en sådan akt blivit ett led i förberedelsen till dop, eller rent av ett alternativ till (barn)dopet, vilket to m några stift hade som antagen ordning.33 Med hänsyn till en framväxande praxis tog Ely—kommissionen upp frågan och förordade en tacksägelsegudstjänst.34 Frågan behandlades delvis i samarbete med lärokommissionen. som 1971 också avgav ett betänkande med konkreta förslag.35 De båda kommissionerna hade på det hela taget samma inställning: akten var legitim. om den bara inte gav intrycket av att fungera som ersättning för dopet. Ely-rapporten tänkte sig därför en akt närmast motsvarande den nästan försvunna "En moders tacksägelse", i princip i familjens hem. Liturgiskt skulle den inte ”låna” element från dopliturgin. Lärokommissionen menade dock. att det i varje fall inte fanns läromässiga hinder mot att tacksägelsen —i hemmet eller församlingskyrkan — kompletterades med en välsignelse av barnet. Liturgiskt kunde modell sökas inte bara i mödrars kyrkotagning utan också i katekumenupptagningen.36 Generalsynodens diskussion och stiftens enkätsvar gav också vid handen. att det fanns ett brett stöd för kommissionernas ställningstagande. Mer oklart var det då, om man föredrog Ely- eller lärokommissionens konkreta förslag att markera skillnaden mellan denna handling och dopet.37 Liturgikommissionen hade faktiskt långt tidigare utformat ett ritual för AS II-ordningen. Det hade dock inte publicerats av det formella skälet, att kommissionen inte uttryckligen givits ett sådant mandat.38 1977 framlades

33 T ex Buchanan 1974a 21. En tidig materialsamling utgjorde Prayers of Dedication and Blessing [1961], ritual jämte kommentar i t ex Bywoth — Simson 1972. Ytterligare ex i Christian Initiation, Ely-report 1971 36. 34 Ovan 123f. 35 Baptism. Thanksgiving and Blessing, A Report 1971. 36 Ely-rapporten Christian Initiation, Ely-report 1971 36ff innehöll närmast synpunk» ter på vad akten inte borde innehålla för att förebygga sammanblandning med dopet. Akten var tänkt för en differentierad upptakt till initiationsprocessen och skulle tex inte alltid följas av (späd)barnens dop. Lärokommissionens rapport (n 5) hade samma premisser, diskuterade den teologiska innebörden i tacksägelse och välsignelse och skissade mot den bakgrunden liturgiska element: Tacksägelse över barnet, deklaration om Guds goda vilja med barnet, skriftläsning (lämpligen Mark 10), förbön för barn och familj, välsignelsehandling (dock ej av typen: NN, jag välsignar dig i Faderns på grund av likheten med dopformeln). Ibm 5f. 12f. Katekumenatidén att uppskjuta dopet tills kandidaten är mogen till personligt ställningstagande borde övervägas. Liturgiskt kunde den uttryckas i ett avsnitt att fakultativt användas, om föräldrarna var inställda på en kontinuerlig kristen fostran av barnet. Ibm 14. 37 General Synod, Febr 1972 189ff, beslut ibm 205 om tacksägelseakt vare sig dop följer eller inte med tydlig åtskillnad mellan denna och dopet. Resultaten av stiftsenkäten (ovan n 10) var att ritual för barntacksägelse, ej -välsignelse var önskvärt. 33] M Mayland ibm 195 samt RCD Jasper i The Liturgical Conference 1967 43ff, Whitaker 1967 25. Den av många efterlysta akten behandlades i kommissionen som en katekumenupptagningshandling, cf minoritetsförslaget 1954 ovan 112.

• Sida 134
•  Original

det emellertid, format närmast efter Ely—rapportens förslag.—w] generalsyno- den förändrades detta emellertid på flera punkter. så att det närmast kom att motsvara lärokommissionens skiss. Akten skulle sålunda inte bara ”nor- malt” firas i kyrkan utan om möjligt i huvudgudstjänsten. Tacksägelsemoti— vet är tydligt men kanske inte det mest framträdande draget. Genom olika element har ordningen blivit ett slags katekumenupptagning. Strukturen är följande.

Inledningspartiet utgörs av en tacksägelsebön jämte en växelläst lovsägel- se.4()Så följer läsning av barnevangeliet” jämte. fakultativt, överlämnande av ett särtryck med något av evangelierna till föräldrarna42 samt gemensamt läst Fader vår.43 Till föräldrarna överantvardas således för barnets räkning sammanfattning(ar) av det evangelium som kan föda och nära barnets tro. Partiet mynnar därför ut i en bön om att barnet skall komma till "trons fullhet". Den kan kompletteras med en eller flera förböner för hemmet, föräldrarna och andra som bär ansvar för barnet. Avslutningspartiet har två led. Det första, som är fakultativt. är ett slags församlingens mottagande av barnet i form av en gemensamt läst bön om att detta ”i rätt tid må föras genom dopet in i din kyrkas familj”. Att böneformen valts har sin motsvarighet i ett likaså fakultativt led i inledningspartiet. där föräldrarna inte avger löften utan ber om hjälp att fostra barnet rätt: här föregrips i böneform föräldrars resp församlings löften i samband med dop.44 Avslut- ningens andra led, som generalsynoden gjorde obligatoriskt, utgjordes av välsignelsen, den aronitiska eller en nyskriven. Det finns i varje fall utrymme för uppfattningen, att det är den aktuella familjen eller just barnet som

39 AS III Initiation Services, A Report l977 5 (kommentar). llff (ritual). Förutom ritual för tacksägelse vid barns födelse fanns ett för tacksägelse vid adoption. För det senare syftet hade redan officiellt utgivits Service of Blessing 1965. Ordningen har nu omarbetats från välsignelse- till tacksägelsehandling och utgör en variant av tacksägelsen vid barns födelse. 4" Liturgikommissionens lovsägelse kan karakteriseras som en hymnisk bibelparafras, som stilmässigt påtagligt bröt mot den i övrigt enkla akten. Generalsynoden behöll den men införde som alternativ Psalt 100 jämte Gloria Patri, med både tacksägelse- och upptagningsmotiven. 41 Liturgikommissionen hade Matteusversionen. uppenbarligen för att undvika det senare ledet i Markusversionen: "och lade händerna på dem och välsignade dem". Generalsynoden valde Markusversionen samtidigt som perikopen ströks ur listan på alternativa läsningar i dopliturgin. Förslag om åtföljande handpåläggning avvisades dock i synodens revisionskommitté med motiveringen. att akten då skulle bli "alltför lik dop". 43 Förslaget väckt och genomfört i generalsynoden. Symbolen skulle i efterhand erinra om akten och om föräldrarnas ansvar för barnens kristna fostran. De beledsagande orden markerar också tydligt att evangeliet skall föra familjen på vägen till evigt liv genom ånger och tro på Kristus. 43 Trots att Markusversionen av barnevangeliet valts (n 41) åtföljdes perikopen således inte av en barnvälsignelse. Att just Fader vår i stället valts kan liturgihistoriskt tolkas så, att Fader vår använts som sammanfattningen av evangeliet. Den tolkningen framstår i sammanhanget som den enda rimliga och den stöds av formuleringar i den följande bönen. ' 44 Såväl inledningens som avslutningens fakultativa moment infördes i generalsyno- den. varvid revisionskommittén som förlagor hade ritualen för Chelmsford- resp Southwarkstiften.

• Sida 135
•  Original

välsignas — i den Treeniges namn.45

Av beskrivningen bör framgå. att ritualet i synnerhet efter generalsyno- dens behandling av det har två poler. Den ena utgörs av tacksägelsen, den andra och mer framträdande är en handling där församlingen tar emot barn eller snarare familjer till förberedelse för dop och det egentliga upptagandet i församlingen, Guds familj.46 Ingen traditionell symbolhandling (korsteck- nande. handpåläggning etc) har visserligen utnyttjats. men man har känt sig oförhindrad att utnyttja en nutida motsvarighet (bibelboken). Det är konsekvent att det genom generalsynodens ändringar nu primärt är fråga om en församlingshandling.47 som bara undantagsvis kan ske i hem eller på sjukhus. Trots att generalsynoden beslöt att inte sanktionera ett alternativt initiationsmönster jämte det traditionella. har den genom omformningen av handlingen bidragit till framväxten av ett nytt mönster.

Den fullständiga initiarionsgudstjänsten

Grundtypen är som redan nämnts en gudstjänst med dop, konfirmation och eukaristi. Typen hade ingen motsvarighet i BCP, men den uppfattades som "arketyp” eller ”norm" alltsedan 1950-talet och ingick i AS II.48 Men i två avseenden har den förändrats i AS III/ASB 1980. För det första utgör grundtypen inte en ordning uteslutande för vuxna kandidater utan en församlingsgudstjänst med kandidater av olika åldrar. somliga sökande både dop och konfirmation. andra enbart dop, en del enbart konfirmation. Karakteristiskt för ritualet och karakteristiskt för den pastorala situationen i många församlingar är ett uttryck i en underrubrik till ritualet: "Familjedop och konfirmation av vuxna". I ett alltmer sekulariserat samhälle fanns det återigen behov av "familjedop”. en typ som enligt liturgikommissionen mer än någon annan form kunde betecknas som "norm" i gamla kyrkan.49 För det andra utgör eukaristin inte bara en möjlig fortsättning på initiationsgudstjänsten utan det tredje ledet i denna. Alltsedan 1950-talet hade det visserligen ansetts naturligt att efter dop och konfirmation fortsätta med nattvardsfirande.”l Men i ASB 1980 framgår de tre leden redan av ritualets titel: Baptism, Confirmation and Holy Communion. Som undan-

45 Anvisningen anger inte vem/vilka som välsignas — välsignelsealternativens ”you” har såväl singular- som pluralinnebörd. 46 Betecknande är anvisningen, att inledningspartiet — tacksägelsen — är "tillräcklig", om akten ”omedelbart” följs av dopet. 47 Anvisningar ges för en Ordets gudstjänst med tre läsningar och predikan etc, om akten inte infogas i annan församlingsgudstjänst. 48 Ovan lllf. Den för ordningen närmast ansvarige (så tex RD Silk i intervju 1981—03—06) EC Whitaker poängterade visserligen. att kommissionsförslaget 1967 inte använde termen "norm”. att man av praktiska skäl måste börja med ordningen för vuxendop och sedan anpassa den för barndop. och att det teologiskt sett är fråga om ett och samma dop. Whitaker 1967 23f. I ASB 1980. A Commentary 1980 105f används och motiveras termen "the archetypal initiation service". 49 Cf t ex ibm 23. liturgikommissionens förslag (n 39) (af. 50 Så t ex minoritetsförslaget år 1954, ovan lllf. Jfr däremot t ex den också i England välkända amerikanska BCP-kommentaren Shepherd 1952 166ff, där såväl BCPs som gamla kyrkans initiationsliturgier skildras utan att eukaristin nämns.

• Sida 136
•  Original

tagsform anges möjigheten att fira gudstjänsten, när eukaristin inte "omedelbart” följer.—" Men också i undantagsfallet är det tydligt fråga om en församlingsgudstjänst. För detta fanns en BCP-tradition, men först nu fanns en ordning för den kristna initiationen såsom församlingshögtiden.52 Strukturellt har ritualet följande huvudled: Förberedelsen — Ordets gudstjänst — Avgörelsen — Dopet — Konfirmationen — Välkomnandet — Fridshälsningen som upptakt till nattvardsliturgin (Sursum corda, prefation etc). I det följande kommenteras de i tur och ordning. a) Förberedelse/1. Ett bibliskt motto och församlingssång kan inleda. eventuellt även skriftermål. Sedan kommer inledningsbönen om Andens gåva till ledning och kraft — här finns reminiscenser från inledningsalloku- tionen i BCPs dopritual.53 b) Ordets gudstjänst. Ordningen är mässans med GT-text — psaltarsång — epistel — psalm — evangelium — predikan. Sångerna är emellertid fakultativa, likaså de två första läsningarna. För dem och evangeliet anges ett ganska fylligt urval perikoper om dopet och tron.54 c) Avgörelsen (The Decision). Partiet motsvarar BCPs avsvärjelse men har en redan i liturgikommissionens förslag 1958 given utformning: Avsvärjelse av det onda och avgörelse för Kristus. Den dubbla innebörd rubriken söker fånga in markeras i en inledning, som börjar med hänvisning till korsets och uppståndelsens påsk. Deltar också barn markeras fö att frågorna riktas till både föräldrar och barn, även direkt till barnen om de är stora nog.55 Ett viktigt nytt led här är korstecknandet, uppfattat som katekumenrit som i BCP 1549 men alltsedan BCP 1552 använt såsom doptydande symbolhand-

51 Liturgikommissionens förslag (n 39) var i detta avseende utformat som AS II och äldre, generalsynodens revisionskommitté redigerade om så att eukaristin tydligt framstod som tredje ledet. AS III Initiation Services. As Revised 1978 14. 22, 24 med kommentari AS III Initiation Services, The Revision Commission 18 bl a. Ett resultat var att ett fakultativt skriftermålsparti infördes i gudstjänstens inledning, kommentar ibm 22. 53 Ibm 21 motiverar detta uteslutningen av en anvisning med rötter i BCP 1549, nämligen om församlingsdeltagande vid dop (ovan 103f). Lämpliga kyrkoårsdagar angavs inte, vilket indirekt skedde i AS II, där de stora helgdagarna nämndes i anvisning om perikoper. 53 Bönen talar om nyfödelse i dopets vatten genom Anden, inte om andegåva "given i konfirmationen till stärkande", varför förslag om omarbetning väcktes men avvisades av revisionskommitte'n. Kommentaren (n 51) 68. Även på andra punkter tillbakavi- sades invändningar mot formuleringar, som kunde ge intrycket av ett accepterande av Ely—rapportens teologi, tex ibm 25, 28 etc. 54 Barnevangeliet har strukits och reserverats för barntacksägelsen (ovan n 41) och dopbefallningen — en bland sex evangelieperikoper — anförs i längre form än den traditionella: Matt 28:16—20. Perikoperna i den kombinerade dop— och konfirma- tionsliturgin är nästan alla doptexter (cf n 53). 55 Även om termen spädbarn (infants) används, har termen barn (children) blivit normaluttrycket fr o m liturgikommissionens förslag 1977, fr a därför att det i praktiken mer rörde sig om småbarn än spädbarn. AS III Initiation Services. A Report l977 9f. Utrymme har lämnats för föräldraförmaning före ingressen till avgörelsefrå- gorna. Att dessa för somliga föräldrar var problematiska utgjorde ett pastoralt problem, som inte kunde överskylas genom en annan liturgisk lösning. Ibm 7f. Också generalsynodens revisionskommitté framhöll: kyrkans syn måste återges, föräldrar/ faddrar måste själva ta ställning till om de kunde acceptera den. AS III Initiation Services. The Revision Commission 41, cf 24.

• Sida 137
•  Original

ling, närmare bestämt för församlingens mottagande av de döpta.56 Enligt gammal praxis hade tydningsorden blivit dopliturgins gemensamt lästa och enda egentliga församlingsparti. Enligt somliga tenderade riten därför att skymma i stället för att tyda dophandlingen. Av det skälet men även för att poängtera innebörden i avgörelsen ville generalsynoden föra in korstecknan— det här samtidigt som det dock fakultativt kunde göras på den traditionella platsen.57

d) Dopet. Under beteckningen "The Baptism" finns ett avsnitt med följande struktur: dopbönen — trosbekännelsen — dophandlingen — tydande symbolhandling(ar). Jämfört med den samlade BCP-traditionen är de första två leden omkastade, en ändring som fanns även i AS II och utgjort ett av de stora problemen, bla i liturgikommissionens mellanhavanden med bisko- parna inför deras förhandsgodkännande av AS II- och AS III—förslagen.SX Bakom strukturförändringen låg uppfattningen. att trosbekännelse och dophandling liturgiskt måste utgöra en enhet för att dopet skall framstå såsom trons sakrament. Att biskopar och andra önskade kombinera avgörelsen och trosbekännelsen berodde enligt liturgikommissionen på en strävan att med liturgin lösa pastorala problem fr a vid barns dop. varvid man i själva verket skapade ännu större problem. Det var av liturgihistoriska. teologiska och pastorala skäl angeläget att bryta med en anglikansk särtradition och låta tro och dop också liturgiskt framträda som två sidor av samma sak. Efter ”avgörelsen". villkoret för dop, kommer därför dophand- lingen, inledd med dopbönen och utförd i tro. Credo-partiet uppfattas sålunda närmast som pendangen till dopformelns "i Faderns och Sonens och den helige Andes namn".

Dopbönen motsvarar allmänt BCP-traditionens bön och några formule- ringar har dröjt sig kvar.59 Men detär annars fråga om en också i förhållande till AS II nyskriven bön, som aktualiserar vattnets förstörande och livgivande funktion i ett frälsningshistoriskt perspektiv och samtidigt aktualiserar Kristi död och uppståndelse. Lovsägelsens båda aspekter motsvaras av två led av epikleskaraktär om att de som döps med vatten genom Anden skall förenas med Kristi död för att födas till nytt liv "i din kyrkas familj” och med Kristus

56 Ovan 103 med n 25. 57 Trots eller snarare på grund av "the widespread love of the ceremony" gjordes ändringen av angivna och även liturgihistoriska skäl. vidare för att konfirmationen skulle kunna följa mer omedelbart på dopet. Revisionskommitténs kommentar (n 51) 3ff. 25f, 35. ASB 1980. A Commentary 1980 108f. Liturgikommissionen hade stannat för att inte föreslå ändrad plats men däremot ändringar i tydningsord och anvisningar för att eleminera de påtalade riskerna. Whitaker 1967 29f, 48, RD Silk i intervju 1981—03—06. Däremot rörde det sig inte om problem sammanhängande med de gamla striderna om korstecknet som sådant. ovan med n 33, 58 Ovan 131 med n 26, för detta och följ Whitaker 1967 27f bl a. RD Silk i intervju 1981—03—06, liturgikommissionens förslag 1977 (n 55) 6, cf revisionskommitténs kommentar (n 55) 28f. ASB 1980. A Commentary 1980 107f. 111. 113. 59 Ovan 101 med n 21. IL1928 och ännu i AS II används rubriken "The Blessing of the Water". historiskt förklarlig men knappast innehållsligt adekvat. — I L 1928/AS I inleddes den med salutation och Sursum corda, element lånade från nattvardsliturgin. I AS II bevarades enbart salutationen. i AS III/ASB 1980 infördes i stället dialogen ”Praise God who made heaven and earth, /who keeps his promise for ever”.

• Sida 138
•  Original

uppstå ”till fulltonigt och evigt liv'". Teologiskt framträder dopet som påskhändelsen av såväl livsavgörande som livsvaraktig innebörd för både individ och kyrka. Dophandlingen framstår som initiationshandlingen. Trots invändningar. att detta skedde på konfirmationens bekostnad. bevarades eller förstärktes rentav den tolkningen vid generalsynodens behandling av texten.60

Trosbekännelsens plats och funktion har redan berörts. Det kan tilläggas att ingressen i AS II bearbetats så att det blivit tydligare. att det intima sambandet mellan tro och dop inte bara gäller dopögonblicket utan genom hela livet.(”' Vad formen angår. är det inte Apostolicum som brukas utan liksom i AS 11 en från den oreviderade katekesen övertagen kortformf12 Såsom tidigare framställs Credo i frågeform och bejakas av kandidaterna/ (späd)barnsföräldrarna.Ö3 Men nytt för AS III/ASB är att hela menigheten därefter stämmer in. inte heller nu med Apostolicums ord utan med en mycket kort trinitarisk bekännelse?4 Nyheten motiverades teologiskt med

60I liturgikommissionens förslag l977 (n 55) 8 markerades att "nya insikter" motiverat, att AS II-bönen inte bevarats utan en ny utformats om vattnet som tecken ”inte bara på rening utan också på nytt liv och uppståndelse". Annorlunda uttryckt förekom nu motiv som tidigare mer knutits till pingst/konfirmation. Cf kommenta- rerna till AS II resp III i Whitaker 1967 30ff samt Jasper 1977 124. Betr kritik i generalsynoden och revisionskommitte'ns kommentar (n 55) 28ff. 34, 36 samt ASB 1980. A Commentary 1980 lllf. 61 Uppmaningen att bekänna tron "into which you are to be baptized" fick tillägget ”and in which you will live and grow". Vid (späd)barns dop uttrycks detta: "in which you will help them to live and grow". 62 Liturgikommissionen och generalsynodens revisionskommitté gjorde teologiska invändningar som innebar att 2 och 3 artiklarna i katekesen sammanfattades för snävt (Kristus inte bara mänskors frälsare. Anden inte bara gudsfolkets hjälpare). varför de ändrats, men i slutomgången återinfördes katekesformulcringarna. Kritiken i förslaget l977 (n 55) 8f resp kommentaren 1978 (n 55) 32. synodbeslutet i AS III Initiation Services. Amendments made [1979] 1. Cf för AS II Whitaker 1967 228f.

63 Kandidaterna — unga/vuxna som skall döpas och konfirmeras samt tidigare döpta som skall konfirmeras. Om (späd)barn samtidigt döps svarar föräldrarna här liksom tidigare i avgörelsen. Debatten om de svarade å barnens eller egna vägnar resulterade i AS II i formuleringar som tillät endera tolkningen. likaså uppfattningen att de svarade både ä egna och barnens vägnar. Whitaker 1967 32ff. Formuleringarna fanns kvar i liturgikommissionens förslag 1977. motivering ibm (n 55) 9. På evangelikalt initiativ införde dock generalsynoden en sats. som uteslöt alternativa tolkningar: You must answer for yourselves and for these children. Revisionskommitténs kommentar (n 55) 26. En av förslagsställarna var CO Buchanan. i liturgikommissionen ledande evangelikal företrädare för det liturgiska förnyelsearbetet. För honom var formule- ringarna av frågorna vid (späd)barnsdop av avgörande betydelse som värn mot ”indiscriminate baptism". tex Buchanan 1974a samt den av honom initierade debatten i General Synod. November 1976 l405ff. 64 Acklamationen utgörs helt enkelt av en upprepning av dopkandidaternas svar jämte trinitetsformeln: "This is our faith. We believe and trust in one God. Father. Son. and Holy Spirit". I det förhandspublicerade barndopsritualet användes Apostolicum. men fakultativt på grund av dess längd. AS III Infant Baptism 1975 7, I generalsynoden föreslogs i stället för liturgikommissionens citerade kortform den apostoliska eller nicenska trosbekännelsen. vilket avvisades. Revisionskommitténs kommentar (n 55) 32. Att bevara den liturgiska balansen inom momentet och ritualet som helhet och samtidigt få legitimt utrymme i dopliturgin för kristenhetens dopbekännelse framför andra, Apostolicum, var en uppgift liturgikommissionen gått bet på. Whitaker 1967 27f.

• Sida 139
•  Original

att dopet är en hela kyrkans troshandling. därtill hänvisades till starka önskemål om ett sådant led.”; Uppenbarligen hade dopet genom den liturgiska försöksverksamheten börjat bli en församlingshögtid. Dophandlingen behöver ingen annan kommentar än att ASB 1980 bevarar BCP-traditionen att i anvisning nämna nersänkning och begjutning som alternativa dopsätt. även om man knappast ännu kan tala om en tendens att återinföra nersänkningen.” Tydande symbolhandling(ar) i liturgin kan vara det redan behandlade korstecknandet. om det behålls på den traditionella platsen. Fakultativt kan (sedan) dopljus överlämnas med tydningsord, ett slags miniförmaning som inleds av den som överlämnar ljusen och fortsätts av hela församlingen. Att tydningshandlingen är fakultativ berodde förmodli- gen på önskan att markera att den var lämplig men inte nödvändig."7 Därtill kom emellertid ett för AS III och ASB 1980 nytt skäl: önskan att så nära som möjligt förena dop— och konfirmationshandlingarna. Det skälet bidrog till den nämnda omflyttningen av korstecknandet. likaså till omflyttningen av församlingens välkomnande, så att de kom att följa först efter konfirma- tionshandlingen.68 e) Konfirmationen. Strukturen i avsnittet är mycket enkel: Konfirma- tionsbönen — konfirmationshandlingen — förbön. Materialet är via AS II övertaget från L 1928 och från hela BCP-traditionen, om än med några intressanta justeringarf” Den påtagligaste gäller konfirmationsformeln. Den alltsedan BCP 1552 för detta ändamål brukade bönen blev redan i AS II i stället en hela menighetens gemensamt lästa förbön. Under handpåläggning- en sägs nu: "Stärk (confirm). o Herre. din tjänare N med din helige Ande". Det är en helt ny formulering på denna plats. men den är helt enkelt inlånad från konfirmationsbönen. Bönens traditionella verb (strengthen) har dock

65I liturgikommissionens förslag (n 55) 9 antyddes att man med det nya ledet också velat förhindra. att hela menigheten svarade på frågorna riktade till dopkandidaterna. Början till en sådan praxis omvittnad vid intervju med J D Wilkinson, R D Silk m fl 1977—04—29. Denna tendens underströk ytterligare behovet för församlingen att liturgiskt förnya doplöftena (se nedan). 66 Det internationella standardverket vad gäller arkitektur för dopets liturgi är Davies 1962. Förf är engelsk anglikan. Här och i Davies l972 71ff ägnades ingen egentlig uppmärksamhet åt rumsliga förutsättningar för nersänkning. Emellertid förekommer den sporadiskt och är som regel tekniskt oproblematisk vad gäller små barn, eftersom äldre funtar varit avsedda för det bruket. JG Davies i intervju 1977—05—02. Mer problematisk är att dopfunt/baptisterium traditionellt placerades i kyrkornas västparti. Davies 1972 72. Whitaker 1967 45ff noterar detta och rekommenderar före själva dophandlingen procession från koret till dopfunten och sedan tillbaka, alternativt provisorisk funt i koret. Liknande i ASB 1980. A Commentary 1980 llOf. ASB har av dessa skäl få rumsanvisningar. Generalsynoden införde däremot anvisningar som innebär att en enda nersänkning/begjutning är tillräcklig. trefaldig önskvärd. Revisionskommitténs kommentar (n 55) 21. ASB 1980. A Commentary 1980 113. 67 Ibm 33f avvisas förslaget att istället överlämna en bibel. Om fördelarna med riten. som dock är villkorlig. Whitaker 1967 30. 48. 68 Momentet The Welcome infört i AS 11. De av hela församlingen lästa välkomstor- den stammar delvis från den populära BCP-formuleringen vid korstecknandet. Genom att hålla isär korstecknande och välkomnande i AS II ville man förebygga misstolkningar och framhäva själva dophandlingens avgörande betydelse. Whitaker 1967 30, ovan med n 57. 69 Ovan 106f.

• Sida 140
•  Original

bytts mot den synonym (confirm). som dels tillåter vidare tolkningsmöjlig- heter, dels är den enda verbala motiveringen till att partiet kallas konfirmation. Genom utlåningen av en sats och justeringen av en annan blev konfirmationsbönen förändrad så att det inte längre finns utrymme för tolkningen, att Andens gåvor skänks först genom konfirmationen.70 f) Välkomnandet. Nyss påpekades den strukturförändring som innebär att församlingen. ”representerande hela kyrkan”, gemensamt säger välkomst- orden först sedan såväl dop som konfirmation skett. I och för sig skulle detta kunna tolkas så, att konfirmationen därmed markerats som initiationens kulmen. Men i själva verket är strukturförändringen ett av indicierna på att konfirmationen liturgiskt närmast är en tydning av dophandlingen. Väl- komsthälsningens inledningsfras lyder: ”Gud har genom dopet mottagit eri sin kyrka. Vi välkomnar er i Herrens familj Konfirmationen nämns inte. Att välkomnandet har sin grund i dopet framgår därav, att partiet återkommer i ordningen med enbart dop, däremot inte i den med enbart konfirmation. Det var därför inte utan anledning som det blev angeläget att som tidigare nämndes låta konfirmationen följa helst direkt efter dopet. g) Nattvardsfirandet. Övergången till eukaristin utgörs av fridshälsningen (Pax), som i ASB 1980 utgör inledningen till själva nattvardsliturgin (Sursum corda, prefation etc). Alla som genom dopet nu eller tidigare utgör lemmar i Kristi kropp önskar varandra Herrens frid, eventuellt genom symbolhand- lingar, och firar nattvarden tillsammans.7l

Efter genomgången av ritualet för den fullständiga initiationsgudstjänsten kan sammanfattande följande konstateras. ASB 1980 uppvisar i vissa stycken släktskap med BCP-traditionen. Det är uppenbart fr a i konfirmationspar— tiet. Men på det hela taget är traditionsmaterialet starkt omformat. Det är inte längre fråga om en adaptionsprincipens ordning utan förnyelseprinci- pens, även om traditionella element infogats i den nya strukturen. Enligt BCPs ideal men inte dess ritual är det nu också fråga om en ordning för en hela församlingens initiationshögtid.

Särskild dop- resp konfirmationsgudstjänst

ASB 1980 rymmer också ritual för enbart dop resp konfirmation. ritual som till typen mer anknyter till BCP-traditionen. Allmänt utgör de utdrag ur den

70 Den sats ur vilken konfirmationsorden hämtades löd: "Strengthen them, we beseech thee, o Lord, with the holy Ghost the Comforter, and daily increase in them thy manifold gifts of grace.” Andringen fanns redan i liturgikommissionens första förslag 1958. Där, i AS II och i förslaget l977 löd bönens fortsättning "Send forth upon them thy holy Spirit På grund av förslag pekande i olika riktningar beslöt generalsynodens revisionskommitté enligt kommentaren (n 55) 34 att såsom ”en lösning godtagbar för alla" använda Jes 1 l :2: "Let your holy Spirit rest upon them — Konfirmationsbönen inleddes liksom dopbönen med en solenn dialog. här BCPs från Sarumliturgin övertagna men förkortade Adjutorium nostrum: "Your help is in the name of the Lord/who has made heaven and earth. /Blessed be the name of the Lord/ now and för ever. Amen.” 7' Detta gäller de båda formerna för nattvardsliturgin (Rite A resp B). Om förarbetet Edwall 1974 205. Som inbjudan till fridshälsningen föreslår Rite A bibelparafrasen "We are the Body of Christ. In the one Spirit we were all baptized into one body. Let us then

• Sida 141
•  Original

fullständiga initiationsgudstjänsten. För att de skall kunna firas separat finns emellertid några anpassningar, som bör noteras. a) Dopritualet. ASB har ett separat dopritual enbart för (späd)barnsdop. Om unga eller vuxna döps utan att samtidigt konfirmeras är det enligt en anvisning meningen att den fullständiga ordningen skall brukas med uteslutning av konfirmationspartiet.72 Något liknande gäller faktiskt också vid barndop. ”Normalt” skall nämligen dopet firas i församlingens huvud- gudstjänst, i första hand mässan. Generalsynoden övergav först i sista stund sitt beslut att redigeringen skulle göras därefter. dvs enbart en anvisning motsvarande för ungas eller vuxnas dop. Resultatet blev emellertid att man redigerade ett särskilt ritual för separat barndopsgudstjänst jämte struktur- modeller för infogande i huvudgudstjänst.73

I barndopsordningen motsvaras den stora initiationsgudstjänstens inled- ning av Ordets gudstjänst av ett parti om "föräldrars och faddrars plikter" och en homilia eller bibelparafras om dopets innebörd. ev utbytt mot läsning av dopbefallningen eller Nikodemusperikopen (Joh 3). Partiet mynnar ut i en av hela menigheten läst förbön för barnen som skall döpas.” Sedan följer partierna Avgörelsen, Dopet och Välkomnandet som i den stora initiations- gudstjänsten samt ett avslutande böneparti.75 Enligt BCP-traditionens ideal anges allmänt, att representanter för den vanliga gudstjänstfirande menig- heten bör delta också i den fristående dopgudstjänsten. I det nya ritualet förutsätts emellertid också en församling som deltar i gemensamt lästa böner, acklamationer, välkomnandet av barnen etc. Även om det måste finnas ett separat barndopsritual, är dopet ingen privat familjeangelägenhet utan en församlingsgudstjänst. b) Konfirmationsritualet. Till skillnad från BCP har ASB 1980 den separata konfirmationen inom mässans ram.76 Ordningen är därför densamma som för den stora initiationsgudstjänsten. Avsnitten Avgörelsen och Dopet motsva- ras dock här av Förnyelsen av doplöftena, vilket har samma avgörelse- och trosbekännelsepartier som den stora initiationsgudstjänsten. Det intressanta

72 Enligt liturgikommissionens förslag 1977 (n 55) 7 möttes ritualbehovet ”more economically and with equal satisfaction" med en anvisning, som därtill reserverade utnyttjandet till "exceptional circumstances", ibm 19. Enligt revisionskommitte'ns kommentar (n 55) 2, 19 kom reservationen i konflikt med kyrkolagen (canon B 24), varför den motvilligt ströks. I båda instanserna kopplades frågan samman med den principiella, om vuxendöpta måste konfirmeras. Cf ovan 131 n 27. Att särskilt ritual inte gjorts beror alltså mycket litet på ekonomiska hänsyn. 73 Enligt revisionskommitténs kommentar (n 55) 39 ägnades ”considerable thought” åt förslaget, som dock föll. Generalsynoden antog det dock, men övergav senare det beslutet. AS III Initiation Services. Amendments made [1979] 2f. 74 De alternativa läsningarna är Matt 28:16—20 och Joh 3:1—8, den senare med BCP-tradition (vuxnas dop), BCP-perikopen för barndop (Mark 10) var nu reserverad för barntacksägelsen (ovan n 41). Bönen byggde delvis på BCPs till barnevangeliet knutna bön och utläggning. 75 Förbönen för de nydöpta har element från den BCP-litania som ursprungligen hörde till vattenvigningen. Förbönen för föräldrarna har drag från motsvarande bön i L 1928/AS I. Helt ny är förbönen för alla döpta med ett slags dopaktualisering för församlingen. Partiet mynnar ut i Fader vår och följs av den apostoliska välsignel- sen. 76 Till skillnad från barndopsritualet så avsiktligt redigerat enligt revisionskommitténs kommentar (n 55) 46. Kommunionen kan dock utelämnas.

• Sida 142
•  Original

med det separata konfirmationsritualet ligger främst i det som inte längre finns där. Borta är sedan tidigare inledningen i L 1928 med dess läsning och tolkning av Apg 8 såsom fundament för konfirmationen som den egentliga initiationshandlingen.77 En inledande kollektbön med konfirmationstema i AS II bytte liturgikommissionen vidare mot den om dopet i den stora initiationsgudstjänsten.78 Inte heller de bibliska läsningarna har någon specialkaraktär.” Också i den fristående formen framstår alltså konfirma- tionen som en doptydande handling.

Doplöftenas förnyelse

Liksom barntacksägelsen utgör denna akt något nytt utan motsvarighet i BCP-traditionen. Det rör sig här inte om en särskild gudstjänst. Det liturgiska materialet utgörs uteslutande av dopordningens avgörelse- och trosbekännelsepartier med en ingress. som kort anknyter till dopets död- och uppståndelsemotiv, och en kort avslutande böaneningen är nämligen att de som så begär skall kunna förnya sina doplöften i första hand på påsk- eller nyårsdagen inom församlingsgudstjänstens ram — mässan. Morning Service eller den fullständiga initiationsgudstjänsten alternativt den särskilda kon- firmationsgudstjänsten.Xl

Liksom ifråga om konfirmationsgudstjänsten är det intressant att notera

77 Ovan 106. Idet "strömlinjeformade" AS II har uteslutningen skett. Kommentar i Baptism and Confirmation. A Report 1967 3f. Whitaker 1967 40. 7” Bönen stammade från förslaget 1958. Petitionen löd: "Mercifully grant that the good work [in Baptism] may be confirmed by the outpouring ofthe holy Spirit I AS II var denna del struken och kvar stod that. being fulfilled by the same Spirit. and strengthened by the Body and Blood of thy Son. they may continue thy servants I ytterligare bearbetad form brukas bönen i ASB 1980. om nattvardsfirandet utelämnas. Den tolkning av konfirmationshandlingen som där görs lyder: " .. we pray for your servants upon whom we have now laid our hands, to assure them by this sign of your favour towards them. May your fatherly hand bc over them. your Holy Spirit ever bc with them. Strengthen them continually with the Body and Blood Bönen har därmed äterförts till formen i BCP 1662. 79 Med fyra undantag sammanfaller förslagen till läsningar med den stora initiations- gudstjänstens. Undantagen är Josua 24:14—24, Mark 1:14—20. Luk 24:45—53, Joh 14:15—18, de två förra med avgörelsetemat. de två senare om Jesus och Anden, hjälparen. Noteras bör att redan i förslaget 1958 avstod liturgikommissionen från klassiska konfirmationstexter såsom Apg 8 och 19, Hebr 6, cf n 77. 8" Fem alternativ. samtliga från initiationsordningen. Det första är en förbön för alla döpta. använd bl a i barndopsritualet (n 75). de övriga handlar om "The Church's Witness". t ex den s k Franciskus” fredsbön (Lord. make us instruments of your peace ...). Förslaget att införa överlåtelsebönen (0 God my God. I am not my own but yours ...) i John Wesleys förnyelsegudstjänst (nedan 166) avvisades. eftersom den alltför mycket "touched upon matters of personal spirituality" enligt revisionskommitténs kommentar (11 55) 47. Såsom en ko.'1promiss infördes nyårsdagen som lämplig firningsdag för att akten skulle kunna bli "the Anglican equivalent of the Methodist Covenant Service". Ibm. 31 I mässan resp Morning Service infogas akten efter predikan, och den fullständiga initiationsgudstjänstens läsningar m ni kan brukas. I mässan kan akten ersätta skriftermälet (cf ovan n 51). ev också kyrkans allmänna förbön. Infogas akten i den fullständiga initiationsgudstjänsten eller i konfirmationsgudstjänsten sker det efter predikan eller. i första hand. före Pax.

• Sida 143
•  Original

vad akten inte innehåller. Under årens lopp hade det talats om en akt för förnyad överlåtelse och sändning (commitment. commissioning) med förnyelse av doplöftena och förnyad handpåläggning. Att ritualet i likhet med metodismens förnyelsegudstjänst ger utrymme åt överlåtelse- men inte sändningsmotivet hör uppenbarligen samman med den uppskjutna frågan om konfirmationens innebörd.” Lösningen förefaller därför vara ett provi- sorium tills vidare.

Sammanfattande övergripande synpunkter

Efter genomgången av de olika ritualen är det dags att anlägga några avslutande synpunkter på den nya initiationsordningen. Ser man på den teologiska strukturen är det tydligt. att förnyelsearbetet präglats av bibelteologiska resultat såsom dessa t ex sammanfattades i Ely-rapporten. I sitt förslag 1977 för AS III är liturgikommissionen inne på denna sak. Allmänt framhölls att man velat bevara ""samma teologiska balans" som i AS II. där man valt den ”strömlinjeformade" metoden. Men kommittén gör ett viktigt tillägg. Den konstaterade. att det första förslaget är 1958 präglades av "the iMason—Dix—line” ” och att strukturen i det förslaget alltjämt beva- rades. Man hoppades emellertid att "gudstjänstens ordalydelse" inom den oförändrade strukturen visade. att dopet inte längre uppfattades som ”något preliminärt" före "den verkliga höjdpunkten". konfirmationen.”3

I själva verket var kommissionen ytterligt lojal mot generalsynoden och dess slutliga ställningstagande 1976 till Ely-rapportens förslag. Helt korrekt noterade kommissionen. att synoden aldrig tog ställning till den teologiska grundfrågan. huruvida konfirmationen utgjorde ett andra och nödvändigt led i initiationen, och att synoden enbart beslöt att traditionell praxis skulle fortsätta. Kommissionen pekade dock på teologiska och liturgiska konse- kvenser och noterar. att somliga "skulle föredra att se dopet självt som initiationens liturgiska klimax — särskilt när det gäller vuxna".84 En tydlig sådan tendens finns i revisionskommitténs av synoden i allt väsentligt accepterade bearbetning. Generalsynoden var alltså inte själv lika lojal mot sina egna beslut. Man avvisade invändningar i motioner mot att liturgi- kommissionens förslag stärkte dopets ställning på konfirmationens bekost- nad. Genom bl a strukturförändringar markerades tvärtom ytterligare att konfirmationen liturgiskt närmast är en doptydande handling. Det gäller den fullständiga initiationsgudstjänsten men faktiskt också den separata konfir- mationen. Om dopet alltså framstår "som initiationens liturgiska klimax",

33 Ely—rapporten reserverade akten för biskoparna men inte av teologiska skäl utan av hänsyn till biskoparna. Ovan 125. För canon Fisher borde dop och handpåläggning/ konfirmation förenas. överlåtelsemotivet i konfirmationsakten bli en upprepbar överlåtelseakt. Fisher 1976 10. 1978 149f. På det sätt Ely-rapporten sammanfattades för generalsynoden och stiften (ovan 127) kom elementen i akten aldrig att bli föremål för överväganden. — Noteras bör att den ekumeniska Joint Liturgical Group, ledd av liturgikommissionens ordf RCD Jasper. i Holy Week Services 1971, 15, 39f enbart talar om doplöftenas förnyelse. Möjligen beror det också på att kommentaren skrivits av metodisten GS Wakefield. 33 AS III Christian Initiation. A Report 1977 6f. *” Ibm 7.

• Sida 144
•  Original

måste några ytterligare kommentarer göras till konfirmationens ställning. därefter till kommunionens.

Den fullständiga initiationsgudstjänsten är grundtypen i ASB 1980. Man kan fråga sig vilken praktisk betydelse den får, eftersom det finns ett direkt hinder mot användningen i lokalförsamlingen: denna liturgi kan bara ledas av biskopen. eftersom enbart biskopen kan fungera som confirmator. Av sin bibelteologiskt och ekumeniskt anlagda teologiska utredning drog Ely— rapporten konsekvensen, att biskopen som "chief pastor" oftare borde leda lokalförsamlingens mässa, men vare sig denna eller dopliturgin eller än mindre konfirmationen kunde exklusivt knytas till biskopen.”5 Men efter stiftsenkäten kom generalsynoden 1976 till ståndpunkten. att det traditio- nella mönstret skulle bestå också i detta stycke. Stiftsenkätens resultat visar, att motståndet mot förändring i hög grad fanns hos — biskoparnafbe kontroverserna mellan liturgikommissionen och biskoparna var ett huvud- problem just biskoparnas ställning.87 Drastiskt uttryckt krävde hänsynen till biskoparna. att församlingarnas initiationsordning inte utformades på det sätt teologiska, liturgiska och pastorala skäl talade för. I Church of England kunde man inte dra den slutsats som den romersk-katolska kyrkan gjorde genom Andra vatikankonciliet, trots att den exklusivt biskopliga konfirma- tionsrätten kanske blev verklighet i England först framemot reformationsti- den.” Även om ASB 1980 innehåller en mönsterordning för den fullständiga initiationsgudstjänsten för inte minst påskfirandet i församlingens guds- tjänstliv. är denna ordning kyrkorättsligt (canon B 27) alltjämt knuten till biskoparna.

Man kan naturligtvis allmänt fråga. om eller hur länge positionen kan hållas kvar.89 Generalsynodens beslut 1976 här ovan tolkats som ett mer pragmatiskt ställningstagande tills vidare. Den liturgiska lösningen i ASB 1980 har därtill några inbyggda sprängämnen.

Ett har redan påpekats. I den fullständiga initiationsgudstjänsten utgör konfirmationen närmast en doptydande handling. Ett uttryck för problemet. som redan liturgikommissionen markerade och som underströks vid presentationen för synoden av 1977 års kommissionsförslag, utgjorde konfirmationens roll när vuxna initierades. I deras fall kan man inte som motiv för biskopens konfirmation anföra. att de med egen mun måste avge doplöftena.9”En variant på samma problem bör uppstå. när den fullständiga

85 Ovan 125. 86 Ovan 128 n 10 och 11. 130 n 22. 37 Ovan 131 med n 26. ” Sarumtraditionens konfirmationsritual ingick i den för präster avsedda handboken. Detta och andra skäl har föranlett den ifrågasatta slutsatsen, att romersk uppfattning ännu under senmedeltiden hade att bekämpa lämningar av den gamla prästerliga konfirmationstraditionen i provinsen. Tex Fisher 1970 180. 89 Liturgikommissionens ordförande formulerade sommaren 1977 — dvs sedan liturgiförslaget lämnats men innan det omarbetats i generalsynoden — uppfattningen, att det egentliga ställningstagandet bara uppskjutits. Jasper 1977 124f. Kommissions- ledamoten JDC Fisher finner av flera skäl att beslutet "is unlikely to be the conclusion of the matter". Fisher 1978 150. 9" Liturgikommissionens förslag l977 (n 83) 7. General Synod, November 1977 941.

• Sida 145
•  Original

initiationsgudstjänsten firas och det bland kandidaterna också finns barn: hur sätts och motiveras gränsen för vilka som får resp inte får konfirmeras?91

Det finns ännu ett sprängämne i den nya initiationsordningen. När liturgikommissionen avgav sina förslag 1958 och 1977 diskuterade den liksom Ely-kommissionen 1971 möjligheten att bruka krisma vid konfirmationen. I generalsynodens revisionskommitté noterades detta och att bruket sedan länge förekommit i praxis. En anvisning infördes enligt vilken konfirmatio- nens handpåläggning kan kompletteras med smörjelse?2 Men samtidigt infördes en anvisning om smörjelse vid dopet, nämligen i samband med korstecknandet omedelbart efter själva dophandlingen. Denna anvisning har formulerats på samma sätt som den förra.93 Den med- eller omedvetna lösningen öppnar faktiskt en dörr mot en medveten sammanblandning, som skulle kunna innebära inlån från romersk-katolsk ordning, dvs att biskopen inviger den olja/krisma som används i församlingens fullständiga initiations- gudstjänst, firad med eller utan biskopens personliga närvaro.

Till detta sammanblandningsresonemang finns en välgrundad anledning. För "Mason-Dix-linjens” initiationsteologi saknas numera företrädare, varför Fisher— och Lampe-linjerna representerar de huvuduppfattningar som numera bryts mot varandra.94 Men dessa kan pragmatiskt förenas. Från helt olika utgångspunkter kommer nämligen företrädarna för resp grundsyn till samma slutsats. nämligen att initiationen liturgiskt inte längre bör spaltas upp i tid utan firas i en fullständig initiationsgudstjänst. där en smörjelse efter dophandlingen kan tolkas som en enbart doptydande handling (Lampe- linjen) eller som en konfirmationshandling (Fisher-linjen).95 I generalsyno- dens revisionskommitté fanns de båda riktningarna företrädda. Möjligen kan denna kommittés omformning av den fullständiga initiationsgudstjänsten betraktas som början till en slags historisk kompromiss, som skulle kunna fullföljas i praxis. Med gott teologiskt och pastoralt stöd skulle församlings- prästen efter dophandlingen kunna fortsätta med en smörjelsehandling knuten till det böneparti i ritualet, som betecknats konfirmation. inte till de

91 Biskoparna uppmanades 1976 av generalsynoden att göra bruk av möjligheten (canon B 27) att acceptera yngre konfirmander än traditionellt, ovan 128f. Genom processtankens spridning har kopplingen undervisning — konfirmation börjat förlora sin återhållande roll. RD Silk i intervju 1981—03—06. 93 Ovan 131 n 27, liturgikommissionens förslag 1977 (it 83) 10, revisionskommitténs kommentar (n 55) 2f. Ibm anges att man med 9 röster mot 4 infört anvisning om "optional use of chrism" men däremot inte särskilda tydningsord. Anvisningen talar om smörjelse "with oil blessed för this purpose" och står enligt beslutet inte i själva ritualet utan bland inledande allmänna anvisningar. 93 Cf n 93. Kommentaren talar i båda fallen om ”chrism", anvisningar om "oil blessed för this purpose". Den liturgihistoriska distinktionen mellan dopets smörjelse och konfirmationens krisma upprätthölls inte. För biskopens invigning av olja resp krisma på skärtorsdagen infördes fakultativt perikop- och bönematerial i ASB 1980. 94 Ovan ll7ff. 95 En liturgihistorisk undersökning om denna smörjelse har varit förmedlande mellan olika uppfattningar i fr a anglikansk diskussion, Mitchell 1966, cf Mitchell 1973 201ff. Härtill för Fisher— resp Lampe—linjerna tex Fisher 1978 resp Whitaker 1975.

• Sida 146
•  Original

tydningsord som hör till korstecknandet.96

Det finns ytterligare ett sprängämne i den nya initiationsordningen. hotande det traditionella mönstret. Det gäller förstagångskommunionen. Framväxten av barn- eller familjekommunion före konfirmationen har tidigare berörts.97 Nu kan tilläggas, att ritualen i ASB 1980 mer svarar mot tendenser i praxis än mot generalsynodens beslut om oförändrat initiations- mönster. I den mån barn finns bland kandidaterna i den fullständiga initiationsgudstjänsten, torde det bli problematiskt att avvisa dem inte bara från konfirmationen utan också från kommunionen. Samma problem kan kanske uppstå vid användningen av barndopsordningen, eftersom dopet ”normalt” skall firas i församlingsgudstjänsten, i första hand mässan. Gäller det dop av unga eller vuxna, bör avvisningsproblemet bli ännu mer akut. Dopkommunionen framstår liturgiskt som den naturliga fortsättningen, även om den kyrkorättsligt inte blivit detta — ännu. kan kanske tilläggas.

Utvecklingen i Church of England har under många och vindlande turer hittills lett därhän, att initiationen uppfattas som ett händelseförlopp av avgörande och varaktig betydelse för enskilda och hela församlingen, ett händelseförlopp i vilket de liturgiska handlingarna hör hemma. I väsentliga avseenden har uppbrott skett från ett traditionellt initiationsmönster, även om detta formellt alltjämt gäller. Liturgiskt framstår dopet som den sakramentala initiationshandlingen. Även om tolkningarna av konfirmatio— nens innebörd varierar, framstår den liturgiskt som en närmast doptydande handling. kommunionen åter som den naturliga följden av dopet. Att dopet är en församlingshögtid är en BCP-tradition som på olika sätt liturgiskt vitaliserats. En konsekvens bland andra är den upprepade dopaktualisering- en, en akt för ”commitment” som framöver kanske kommer att få mer av *'commissioning"-motivet. Genom förändrade samhälleliga och kulturella förhållanden blev processtanken angelägen.98 Allt tyder på att denna genom fortskridande samhällsförändringari varje fall inte minskar i betydelse, och att Church of England också officiellt accepterar det nya "alternativa” initiationsmönster som växer fram.

% Ritualets moment är nämligen: Dophandling — (korstecknande) — (dopljus) — konfirmation — välkomnande. — Att korstecknandet efter dophandlingen i BCP 1552, svarande mot smörjelsen i BCP 1549 (ovan 103 med n 25), och är BCP-traditionens sakramentala konfirmation hävdas t ex i Mitchell 1966 190, Mitchell 1973 210, 212, Weil 1977 127. 97 Ovan 129f. 98 Ely-rapporten 1971 hänvisade till föränderligheten som det enda bestående i efterkrigstidens England och ansåg ett flexibelt initiationsmönster vara den naturliga konsekvensen (ovan 112f). Statistiskt bekräftas att det blivit "en svår tid för Englands kyrka". 1950 döptes i Church of England 67 % av alla födda, 1970 49 %. 1970 var andelen i denna kyrka döpta endast 60 % av befolkningen, motsv andel konfirmerade 34 %. Av konfirmerade kommunicerade 19 % minst en gång årligen, och kommunikanterna utgjorde då 6.5 % av de döpta. Ejerfeldt 1974 491. Under 1970-talet tycks inte ha skett dramatiska förändringar men den sjunkande tendensen har inte brutits enl RD Silk vid intervju 1981—03—06. Problemet "indiscriminate Baptism" tycks lösas upp genom upplösningen av den socialt betingade dopseden, behovet av initiationsprocessen med liturgiska stationer däremot öka.

• Sida 147
•  Original

3.3. Initiationsordningens förnyelse i andra anglikanska kyrkor

3.3.1. Allmänna utvecklingstendenser

I inledningen till kapitlet om anglikanismen framhölls dels den grundläggan- de sammanhållande betydelse BCP 1662 har haft i kyrkogemenskapen, dels den roll Lambethkonferenserna har haft genom att legitimera liturgiskt förnyelsearbete,1908 helt inom BCP—ramen, efter andra världskriget också utanför denna genom experiment- och egentligt förnyelsearbete. Ovan framhölls också, att utvecklingen i Church of England är särskilt instruktiv men däremot inte på något sätt genomsnittlig för kyrkogemenskapen som helhet.99

För tillämpningen av Lambethprinciperna om anpassning resp förnyelse förefaller två faktorer vara väsentliga: den kulturella och den politiska. Kyrkorna inom gemenskapen finns i kulturellt mycket olika områden på olika kontinenter, varför liturgins villkor är starkt skiftande. Den politiska faktorn hör emellertid också med till bilden. Regionalt/kulturellt motiverad anpassning av liturgin har uppenbarligen varit betingad av resp områdes politiska relationer till England. Anpassningen har varit snabbare i politiskt oavhängiga områden. Att episkopalkyrkan i USA redan 1789 fick en egen liturgi var ett led i den politiska frigörelsen från England. Den politiska utvecklingen från engelska kolonialområden till dominion- och självständig ställning tycks speglad också i utvecklingen av liturgiska böcker för anglikanska kyrkor i Afrika och Asien. Arten av relationer till England inom det brittiska samväldet förefaller också vara av betydelse för kyrkornas liturgiska böcker. För episkopalkyrkan i Skottland antogs sålunda tex en egen liturgi 1912 med senare utvecklade särdrag under det att ”The Church of England of Australia” först 1978 fick en egen liturgi men endast såsom alternativ till BCP 1662.l

Det anförda innebär att den liturgiska utvecklingen inom kyrkogemen- skapen inte är ensartad. Men det finns otvivelaktigt gemensamma utveck- lingstendenser som vad gäller initiationsordningarna till typ och tid kan sammanfattas med Lambethprinciperna om försiktiga jämkningar 1908 resp experiment/förnyelse 1958/1968.

3.311. Jämkningar inom BCP-ramen

Under några decennier, fr a 1910- och 20-talen, gjordes på olika håll jämkningar av olika slag inom de gränser BCP dragit upp. Det innebar för initiationsordningarna smärre justeringar av språklig och annan art men inga egentliga förändringar. Två problem hade dock på några håll aktualiserats

99 Ovan 99. 1 Teserna om kulturella och politiska faktorers betydelse formulerade här. De bygger på redovisningar av den liturgiska utvecklingen i fr a Mc Garvey 1895, Perry 1929, Shephard 1950, Principles of Prayer Book Revision 1957, Cuming 1969, Holeton 1977 129ff, vidare på studium av liturgier. De för tendenserna viktigare anförs i det följande.

• Sida 148
•  Original

och lett till ändringar. Ett afroasiatiskt problem gällde förberedelsen till dopet av vuxna eller familjer. Redan 1883 hade kyrkprovinserna i Indien och på Ceylon hos ärkebiskopen av Canterbury begärt rätten att låta korsteck- nandet efter själva dophandlingen i stället bli den liturgiska handlingen för det högtidliga upptagandet i ett katekumenat. Ett sådant hade man inrättat ”i överensstämmelse med det ursprungliga bruket" i gamla kyrkan.2 Av kulturella skäl som då ännu var okända i Europa fick afroasiatiska liturgier därför redan nu liturgiskt material för en katekumenperiod. Detta har otvivelaktigt senare fått betydelse för de "gamla” kristna områdena i en utveckling parallell med den i romersk-katolska kyrkan.3

Det andra problemet var — konfirmationens innebörd. Lösningen enligt den senare 5 k Mason-Dix-Iinjen tycks först ha praktiserats i USA 1892 och sedan t ex i Skottland 1912 och 1929. Canada — i extrem form — 1918 liksom i England i L 1928.4 Huvudsakligen gällde ändringarna ritualets inledningsal— Iokution, men redan 1912 restaurerades konfirmationsformel och —handlan- de i Skottland enligt Samm-traditionen. Dock återinfördes inte krisman — officiellt tycks det först ha skett i den sydafrikanska provinsen.5 Om konfirmationen nedvärderades eller innebörden missförstods. kunde det heta, var det viktigt att i själva ritualet visa att den är "både skriftenlig och nödvändig"?

3.312. Experiment- och förnyelseperioden för initiations- processens liturgiska ordning under 1960—70-talen

Perioden började efter andra världskrigets slut, men det är först med 1960-talet som arbetet med initiationsritualen förändrades mer radikalt och

2 Framställningen jämte en drygt 20-sidig utredning om korstecknandets liturgihistoria i On the Sign of the Cross as used in the Admission of Catechumens [utan tryckår och -ort]. 3 An Alternative Form of the Calendar and Occasional Offices of South Africa 1930 innehåller, efter barndopsritual (bearb), ordning för ungas/vuxnas katekumenupptag— ning, dop samt konfirmation. Katekumenritualet innefattar avsvärjelse, korstecknan— det samt förbön under handpåläggning, BCP in South Africa 1954 i stort detsamma. För Indien, Pakistan, Burma och Ceylon antogs formellt egen experimentordning först 1951 (inkl katekumenritual, "highly desirable though not essential”), en auktoriserad ordning 1960. I båda versionerna har barndopsritualet placerats sist. A proposed BCP resp BCP of the Church of India, Pakistan, Burma and Ceylon 1951 resp 1961. — Om parallellutvecklingen i romersk-katolska kyrkan ovan 38f. 4 Det amerikanska ritualet 1892 i Mc Garvey 1895. Ibm kan noteras att även barndop hör till församlingsgudstjänst, för dop i hem vid nödfall (Private Baptism) anges endast dopformeln + bön samt ritual för dopbekräftelse i församlingen. Konfirmationsritua- let detsamma i 1928 års nya BCP. Noteras bör att det nu bara finns ett enda dopritual med vissa alternativ för barns resp vuxnas dop. 1928 års ritual i Jagger 1970 54ff. — För Skottland BCP and the Scottish Liturgy 1912 resp the Scotish BCP 1929. 1912 restaurerades nästan Samm-traditionens konfirmationsformel för fakultativ använd- ning, likaså korstecknande och handpåläggning, ej krisma. 1929 infördes ingress med Apg 8 såsom i USA 1892, England 1928. — I BCP of Canada 1918 kompletteras Apg 8 med Apg 19:1—7 och Hebr 5:12+6:1—3, dvs kardinalställena för Mason—Dix-linjen. Om den engelska L 1928 ovan 106. 5 För Skottland 1912/1929 n 4, för Sydafrika 1930/1954 n 3. I båda kyrkorna var formeln/handlandet fakultativt. 6 Cit från Shephard 1950 296f, cf Perry 1929 102, 114f.

• Sida 149
•  Original

blev ett egentligt förnyelsearbete. Det primära var nu inte längre att för dop- och fr 3 konfirmationsritual gripa tillbaka på och restuarera klassikern BCP 1549 jämte Sarumtraditionen. Det blev istället angeläget att på grundvalen av ekumeniskt bibelteologiskt arbete forma en initiationsordning, där dopet utgör den centrala initiationshandlingen i en initiationsprocess. Det innebär givetvis inte att man överger den liturgiska traditionen. Men denna hade inte längre normerande betydelse. Den betraktades i stället som resultatet av en historisk utveckling med olika historiskt betingade förutsättningar. BCP- traditionen framför andra man ville peka på och anknyta till var att gripa tillbaka till initiationsmönster i gamla kyrkan. nu med tillgång till fakta därom vilka var okända på reformationstiden.

I någon mån röjs kursändringen när kyrkornas liturgiarbete redovisades inför Lambethkonferensen 1968, men i motsvarande redovisning fem år senare är den nya inriktningen uppenbar. Till det karakteristiska nu och senare hör att kyrka efter kyrka får inte bara ritualförslag utan också sina motsvarigheter till Ely-rapporten med bearbetning av de grundläggande teologiska frågorna.7 I mer konservativa kyrkor spelade AS II-ordningen i Church of England tydligen en vägledande roll, men för andra tycks episkopalkyrkan i USA ha fått motsvarande funktion. När 1960— och 70-talens experimentperiod i några fall börjat leda fram till nya fastställda gudstjänstböcker, förefaller fr a USA-kyrkan ha varit vägledande, även om det världen över finns kyrkor som mer lagt sig på den engelska kursen i AS II men också III.8 Man kan då också iaktta vissa afroasiatiska tendenser — förmodligen närmast inspirerade från motsvarande försök i den romersk- katolska kyrkan — att relativisera liturgiska uttrycksformer som hör samman med västerländsk kultur till förmån för den egna kulturens? Detta har blivit angeläget, när initiationen uppfattas som en process och initiationsritual anses vara material för församlingens gestaltning av initiationsliturgin. Detta synsätt hör emellertid ihop med den revisionstyp USA-linjen representerar. Det är alltså befogat att bland anglikanska kyrkor utanför England särskilt uppmärksamma den nordamerikanska.

7 Lambeth Conference, Preparatory Information 1968 35ff resp Partners in Mission 1973 73ff. Båda rapporterna är skrivna av den engelska liturgikommissionens ordf RCD Jasper. — Om initiationsteologiskt arbete ibm Hughes 1973 51ff, Holeton l977 l30ff. 8 Cf Weil 1977 och Holeton 1977. Ibm 126 resp 147 n 3 polemiseras mot uppfattningen i Jasper l977 116f att Church of England-utvecklingen skulle vara representativ för den anglikanska. Polemiken framfördes muntligt i betydligt skarpare form vid Societas Liturgica—konferensen om initiationsfrågorna i Canterbury aug 1977. — Att England skulle vara utan efterföljare är dock inte korrekt. Ex på detta är An Australian BCP 1978. Den är antagen av The Church of England in Australia, som kyrkan ännu officiellt heter. såsom alternativ till BCP 1662. Initiationsordningen har en dubbel uppsättning ritual. Den konservativa sviten utgör en bearbetning av BCP-ritualen, inkl you-reformen, den nya sviten motsvarar ungefär den engelska liturgikommissionens förslag 1977, dvs före radikaliseringen i generalsynoden. 9 Uttryck härför spåras Partners i Mission 1973 75 ang musik, dans, symboler etc.

• Sida 150
•  Original

3.3.2. Episkopalkyrkan i USA 3.3.2.1 Amerikanska jämkningar inom BCP-ritualen

De amerikanska BCP-upplagorna 1789 och 1892 innebar visserligen att man — enligt det i alla senare upplagor avtryckta förordet 1789 — gjort ”ändringar och utvidgningar" men inte avvikit från BCP 1662. Initiationsritualen i 1928 års nya upplaga medförde inte heller något nytt. Som redan nämnts kom i så fall det nya med 1892 års konfirmationsritual?” Teologiskt och liturgiskt inleddes initiationen oavsett dopkandidaternas ålder med det prästerliga vattendopet och fullföljdes med det biskopliga andedopet, konfirmationen. Ett originellt drag, som ytterligare underströk synsättet, var att utforma en särskild liturgi för katekesförhöret, det inledande blocket i BCP-ritualet för konfirmationen.” Ännu i början på 1950-talet kunde därför liturgihistori- kern M Shephard ange, att initiationen liturgiskt skedde i tre etapper: dop, förhörsgudstjänst och konfirmation. Kommunionen räknades däremot inte dit.12

Efter andra världskrigets slut ansågs tiden återigen mogen för en liturgikommission, som i sin första rapport 1950 presenterade initiationsri- tualen. Förslaget utgör en försiktig översyn av gällande ordning men innehåller som en nyhet ritual för vuxnas dop och konfirmation vid samma tillfälle. Men uppslaget ledde till ingenting. Förslaget som helhet kom helt enkelt att tigas ihjäl.13

3.3.2.2 Reformerad initiationsordning under framväxt

Det radikala lösningsförslaget 1968

Helt annorlunda blev det när liturgikommissionen 1968 presenterade en ny rapport efter ett intensivt arbete med de teologiska, liturgiska och pastorala frågorna i en särskild arbetsgrupp med ekumenisk expertmedverkan.14 Att det är fråga om ett radikalt nytt grepp antydde redan förslagets titel Holy

1” Ovan med n 4. 1928 års version utarbetad i samverkan med andra kyrkor, särskilt den engelska. Cuming 1969 84. 11 Office of Instruction. Efter inledningskollekt och allokution på temat dop/ dopnamn/doplöften frågor och svar om Credo, dekalogen, Herrens bön, kyrkans sakrament och ämbeten, därpå två avslutningsböner från kyrkoinvigningsritualet (sic) på temat dop, konfirmation, kommunion. 12 Shephard 1950 271ff. Nytt är att termen Christian initiation brukas. Handlingarna ses som liturgiska stationer i en process och denna — ”into full Christian membership". Ibm berörs kommunionen endast i samband med referat av Hippolytos-ordningen. Problem att tolka konfirmationens innebörd påpekas dock. Liknande i Shephard 1952 166ff, där dock processtanken markeras tydligare och ändrat karaktär, vilket bla innebär att konfirmationen inte framställs som slutpunkten på processen utan som "the beginning of new adventures for God and his Church". Ibm 185. Cfovan 135 med n 50. , 13 PBS 1 1950. Inte ens i senare rapporter om initiationsordningen nämns detta förslag. Liturgikommissionen har själv aldrig återvänt till det. Mitchell 1974 26. 14 PBS 18 1968. Ibm 5ff redovisas arbetsuppläggning etc.

• Sida 151
•  Original

Baptism and the Laying-on-of—Hands (Det heliga dopet jämte handpålägg- ning). Termen handpåläggning är hämtad från BCP-traditionens alternativ- beteckning på konfirmationsritualet. Den hade föredragits framför den belastade termen konfirmation för att bl a så bana väg för en ny initiationsteologi. I en bibelteologiskt präglad, koncentrerad framställning underströks, att dopet till Kristi död och uppståndelse innebär det totala inlemmandet i ”Guds familj", gemenskapen genom Anden. En liturgiskt ”grundläggande princip” måste därför vara att i en enda fullständig initiationsgudstjänst gestalta centrala aspekter på tron och dopet. Oavsett dopkandidaternas ålder borde därför gudstjänsten i det kristna livets början rymma dopet i vatten åtföljt av handpåläggningen och ”den heliga måltiden vid vilken hela familjen förenas, närs och helgas". I konsekvens därmed föreslogs därför (späd)barnskonfirmation och dopkommunion.IS Det var enligt kommissionen hög tid att göra som i fornkyrkan, men detta inte primärt av historiska skäl. Den i tid uppspaltade initiationsordningen hade skapat en rad pastorala problem. Uppspaltningen hade också lett till det teologiska (sken)problemet att till enskilda liturgiska moment knyta specificerade effekter. Naturligtvis avsåg kommissionen i första hand debatten om konfirmationens (biskopliga) handpåläggning och Andens gåva. Kommissionen presenterade därför bara ett enda ritual, "normalt” använt för församlingens huvudgudstjänst. Den kan enklast beskrivas som en mässa där dop jämte handpåläggning infogats på Credo-platsen efter predikan.16

Lösningen liknar den som tio år senare tog form i England. Men det finns en väsentlig skillnad. Liksom Lambethkonferensen 1968 i en av experiment- modellerna förordade kommissionen, att liturgin som helhet skulle ledas av biskopen men alternativt av församlingspråsten, om biskopen ”på grund av oundvikliga omständigheter” inte kunde närvara. Liturgiskt uttrycktes handlingens enhet och centrala betydelse för kyrkan bäst genom att biskopen ledde hela liturgin och inte som dittills ”bara en liten del" — konfirmationen. Men just för att uttrycka denna enhet måste eljest prästen — efter historiska förebilder — leda hela liturgin. Man kunde inte uppskjuta handpåläggnings- riten enligt en visserligen gammal tradition, som emellertid berodde på att en lokal romersk sed spritt sig.”/Även i biskopens frånvaro kunde dock finnas ”en synlig fysisk länk” mellan "biskopen och hans hjord”/1okalförsamlingen genom den av biskopen invigda krisman, som fakultativt borde återinfö- ras.

Man kan utan vidare instämma i omdömet, att förslaget innebar ”ett

15 Motivering ibm 13ff, ang (späd)barns dopkommunion 24. '6 Inledning — Ordets gudstjänst — presentation av kandidater, löftesfrågor till dem jämte församlingen samt doplitanian — dopbönen — dophandling och handpåläggning— församlingens mottagande — fridshälsning — eukaristin. Momentet med löftesfrågor innefattar förutom avgörelsefrågor även trosbekännelse och förbön för dopkandida- terna i litanieform. Med den skillnaden motsvarar förslaget strukturellt det engelska i ASB 1980. '7 Om Lambethmodellen för experiment ovan 117. Med lokal romersk sed avses andra postbaptismala smörjelsen i Rom, som sedermera spreds, men reserverad för biskopen blev den separata konfirmationsakt, som dock t ex i England tycks ha haft svårt att få definitivt genomslag. Ovan 63 n 38, 144 n 88.

• Sida 152
•  Original

skarpt brott med traditionell anglikansk praxis".” Tillämpad i praktiken skulle ordningen normalt innebära (späd)barnsdop med handpåläggning/ konfirmation och kommunion. Teologiskt var förslaget ett slags medling mellan de engelska Lampe- och Fisher-linjerna. Det röjs i den liturgiska lösningen. Omedelbart efter dophandlingen följer nämligen den traditionel- la bönen om Andens gåvor jämte handpåläggningen med tydningsord om Andens besegling av dopet (N, you are sealed by the Holy Spirit). Lösningen, inkl tydningsordens formulering, tillåter såväl en Lampe- som en Fisher- tolkning, dvs att handlingen är liturgiskt lämplig resp nödvändig. Men i vilket fall som helst innebar förslaget att handlingen inte längre knöts till biskopens ämbete.

I sammanhanget bör två personer bakom förslaget nämnas. Den ene är prof Shephard, den liturgihistoriker, vars 1950-talsord ovan citerades och som genom fortsatt arbete nu kommit att förändra sitt synsätt. Det är naturligtvis av särskilt intresse att han och den engelska liturgikommissio- nens ordf RCD Jasper som de två anglikanska observatörerna deltog i arbetet med liturgikonstitutionen i Andra vatikankonciliet. I arbetet på förslaget deltog också den anglikanske prästen och professorn i liturgive- tenskap vid det romersk-katolska Notre Dame—universitetet L Mitchell. Hans forskning om smörjelseritens teologi och liturgihistoria utgjorde grunden för en lösning godtagbar för Lampe- och Fisher—linjernas företrä- dare men också för BCP-traditionalister.19

Med den nämnda experimentmodellen från Lambethkonferensen 1968 finns en ännu större likhet, markerande processtänkana'ets genomslag. Liturgikommissionen presenterade 1970 ännu ett betänkande med två ritual för den liturgiska gestaltningen av initiationens händelseförlopp?” Det ena är barntacksägelsen — helst i mässans eller i varje fall församlingsgudstjänstens ram — med en utformning liknande den som skulle komma i den engelska ASB 1980. Det andra ritualet har också sin motsvarighet där. men vid jämförelsen är det olikheten som är slående. Den engelska akten för doplöftenas förnyelse skulle i den amerikanska versionen kunna kallas sändningsakt. Också här är det fråga om en dopaktualisering, i första hand inom mässan, men tyngdpunkten faller egentligen inte på den förnyade överlåtelsen (commitment) utan på församlingens sändning (comissioning) i förbönens form. Akten anknyter naturligtvis till element i konfirmationen, men det är inte längre fråga om den otillfredsställande lösningen med "en-gång-för-alla-förnyelse av doplöften i konfirmationen såsom ett villkor för kommunionen”. För dem som av en eller annan anledning behöver överlåtelse— och sändningsakten skall den erbjudas som ett komplement till hela församlingens dopaktualisering i varje dopliturgi och i påskfirandet.

13 C P Price i PBS 29 1976 61. 19 Om Shephard ovan med n 12 samt om hans deltagande i Vaticanum II liksom i amerikanskt ekumeniskt gudstjänstarbete t ex PBS 241970 2 med n lff. Om Mitchells bidrag för samförståndslösningen ovan n 95, 96 och Supplement to PBS 26 1976 100. 20 För detta och följande PBS 24 1970 8ff (motivering), 37ff resp 40ff(ritual). Förslagen införda under rubriken Pastoral offices, eftersom de rör "förhållandet mellan individen och Gud genom kyrkan" ibm 1. Cf härtill PBS 18 1968 18 om alla döptas behov att ”med täta mellanrum" förnya doplöften inom dopliturgins ram.

• Sida 153
•  Original

I diskussionen om hela förslaget till ny initiationsordning tycks en fråga ha kommit i focus mer än alla övriga: biskopens ställning i initiationsordningen. Som i England motsatte sig de amerikanska biskoparna förslagets lösning. När General Convention — den högsta beslutande instansen —1970 godkände liturgikommissionens förslag helt oförändrat för en treårig experimentpe- riod, gjordes därför ett helt avgörande tillägg. Ritualet för initiationsliturgin fick bara användas, när biskop ledde gudstjänsten och med kandidater som nått "den nuvarande normala konfirmationsåldern". Att konfirmationen och biskopens ställning utgjorde problemet framgår också av två undantags— medgivanden. Biskoparna gavs rätten att dels godkänna nattvardsadmission före konfirmationen, dels tillåta präster att använda experimentordningen med uteslutning av handpåläggningspartiet/konfirmationen. Men det beslöts också att hela ärendet skulle prövas dels i stiften, dels i anglikanismen som helhet.21

På väg mot ny liturgisk ordning för initiationsprocessen

a) Om man så vill fattades beslut mer om studieverksamher än liturgisk försöksverksamhet. Ett särskilt biskopsmöte 1971 ägnades åt saken, och året därpå hölls en konsultation med representanter för biskopsmöte och liturgikommission. Man nådde där en långtgående samsyn, som i efterhand sammanfattades av en särskild arbetsgrupp.22

För det första fastslogs med emfas, att dopet är den enda kristna initiationshandlingen. Man gjorde här distinktionen mellan det för dopet konstitutiva — dop genom vatten och Ande i den Treeniges namn —och sådant som tillhör och bör ingå i dopliturgin, nämligen ”handpåläggning. korsteck- nande (med eller utan krisma). bön om den helige Andes gåva". De uppräknade elementen tillhörde konfirmations- eller handpåläggningsparti- et i 1968 års ordning. Med detta hade man de facto enats om teologin bakom denna och om själva ritualet.23

För det andra enades man om det lämpliga och önskvärda med två typer av dopaktualisering. Den ena skulle helt enkelt motsvara den traditionella konfirmationen med förnyelse av doplöften och biskopens sändning genom handpåläggning. Den andra skulle utgöras av den sändningsakt för olika slags behov, som liturgikommissionen redan utarbetat ritual för. Den förra hade engångskaraktär — bara en enda gång kan man för första gången själv förnya doplöften föräldrar/faddrar givit. Men den utgjorde inte i någon mening någon ”komplettering av det heliga dopet”. Den senare typen däremot hade flergångskaraktär — det ärinte bara en gång som man behöver

3' Ritualjämte beslutet i Services förTrial Use 1971 22ff resp 21 jämte kommentaribm IIIf. Förslaget behandlades på anglikanismens möte 1973. Man nådde dock inte mycket längre än till påpekandet. att konfirmationen utgör den oftast förbisedda kärnan i olika slags problem kring initiationen (biskopens roll. nattvardsadmissionen. undervisningsfrågor) och att problemet krävde ytterligare forskning. Partners in Mission 1973 35f. Cf om prof Fairweathers PM på Fisher-linjen med uppgörelse bl a med Ely-rapporten ovan 127 n 6. 22 För detta och följande PBS 26 1973 2ff. 23 Mitchell 1974a 4, canon Ch M Guilbert — ordf i arbetsgruppen — vid intervju 1978—04—21.

• Sida 154
•  Original

aktualisera dopets överlåtelse- och sändningsmotiv. Enigheten hade med andra ord krävt sitt pris: den dopaktualiserande akten med engångskarak— tär.24 Det underströks visserligen i överenskommelsen, att denna akt inte kompletterade dopet eller medförde kommunikant- eller annan status e dyl. Men den kunde å andra sidan bara ledas av biskopen. Bekräftelsen på doplöftena borde ”bli mottagen (be received) av en biskop" som skulle ”förmedla (transmit) sin välsignelse genom en handpåläggning”.

b) Med utgångspunkt från överläggningarna och överenskommelsen med biskoparna reviderade liturgikommissionen sitt tidigare förslag och offent- liggjorde den nya versionen av liturgiförslaget 1973. Med avvikelse från sin samlade praxis i övrigt publicerade kommissionen separat en utmärkt, ganska utförlig redogörelse och dokumentation för förslagets teologiska, liturgiska och pastorala huvudlinjer, för säkerhets skull dock under enskilt författarnamn.25 Det är den amerikanska motsvarigheten till den engelska Ely-rapporten, som uppenbarligen varit modell för inte minst beskrivningen av initiationen som ett händelseförlopp (The Dynamics of Becoming).

Initiationsgudstjänsten i 1973 års upplaga är i stort sett oförändrad. Löftesfrågorna inför dophandlingen har dock bearbetats i konservativ riktning.26 Tydningsorden till handpåläggningen har utvidgats till ett slags dogmatiskt korrekt undervisning om andebeseglingen.27 På biskoparnas yrkande i General Convention kompletterades orden ytterligare, innan ritualet godkändes för försöksverksamhet med biskop eller präst som ledare för hela gudstjänsten.28 Också andra justeringar har skett, vilka gick i samma riktning.29 Betecknande för tendensen är ändringen av benämningen på gudstjänsten. 1968 hette den ”Det heliga dopet med handpåläggningen” men 1973 ”Det heliga dopet”. Tolkade enligt överenskommelsen med biskoparna underströk förändringarna, att ”dopet genom vatten och Anden” är den enda konstitutiva initiationshandlingen. För Fisher-linjens anhängare blev lösningen svårare att acceptera — fr a genom tydningsordens nya lydelse — även om de för dem väsentliga elementen handpåläggning/korstecknande/ krisma fanns kvar.

Mot den bakgrunden blir det så mycket intressantare att studera det

24 Intervjun n 23, Mitchell 1973 201ff. 25 Förslaget i PBS 26 1973, därtill den separata utredningen Supplement to PBS 26 1973. Förf var Daniel B Stevick, ledamot av arbetsgruppen för initiationsfrågor. 26 1970 adresserades kandidater resp barns föräldrar/faddrar samt församlingen men frågorna besvarades av alla på en gång. 1973 riktas frågorna i tur och ordning till resp grupp, som var för sig besvarar dem. 27 1970:”N, you are scaled by the Holy Spirit", 1973: ”N, child of God, inheritor ofthe Kingdom ofheaven, you have been scaled by the Holy Spirit and marked as Christi; own for ever. ” 23 Tempusändringen enl citatet n 27 kompletterades med tillägget: by the water of Baptism you have been sealed ...”.” Kompletteringen, den enda förändringen av förslaget före godkännandet, var för biskoparna avgörande viktig. Mitchell 1974 31f. Mitchell 1974a 4, 6f samt intervjuer med Ch M Guilbert 1978—04—21 och med L L Mitchell 1978—05—04. 39 Partiet bar 1968 rubriken "The Baptism and Laying-on-of—Hands", 1973 "The Baptism". Konfirmationsbönen löd 1968 Strengthen and confirm them. o Lord ..., 1973 Sustain them, o Lord

• Sida 155
•  Original

nyproducerade ritualet för den biskopliga handpåläggningsakten. Aktens teologiskt dunkla särställning hade en passande parallell i aktens långa, egenartade benämning, där nyckeltermerna dopbekräftelse/handpåläggning av biskopen/konfirmation under tillkomsttiden konkurrerade med varandra tills den sistnämnda genom biskoparnas ingripande blev huvudord.-l” Ritualets huvudpartier var förstås överlåtelsen genom förnyade doplöften och sändningen. Så långt är akten likadan som den av präst ledda sändningsakt som antogs redan 1970. Men just i sändningspartiet ligger olikheten. Iden biskopliga akten31 fanns liksom i den andra en bön, men den är av samma typ som den nu eljest för dopliturgin reserverade bönen om Andens gåvor.32 Så följer den biskopliga handpåläggningen under bön om andegåvor för kandidaternas ”tjänst”.” Slutligen ber biskopen en kort förbön för alla — handpåläggningsbönen i BCP-traditionen.

Avsikten var att akten skulle infogas före fridshälsningen och nattvards- firandet inom initiationsgudstjänstens eller en mässas ram, även om den också kunde utgöra centrum i en särskild gudstjänst. Det avgörande är inte det liturgiska sammanhanget utan biskopens närvaro. Naturligtvis kan hävdas, att ordningen svarar mot en lång BCP-tradition. Men det bör då tillfogas, att handpåläggningen i enlighet med bl a Bucers uppfattning ännu i den amerikanska konfirmationsordningen 1928 åtminstone i bönematerialet framstod som ett uttryck för hela församlingens förbön. Den traditionen var nu bruten här men hade förts vidare i församlingens initiationsgudstjänst. Denna skulle firas några gånger på året på rekommenderade kyrkoårsmäs- sigt lämpliga dagar, helst med biskopen som liturgins ledare men i annat fall av församlingspråsten. Teologiskt och liturgiskt utgör därför den nya biskopliga akten ett apart inslag, framtvingat av biskoparna och knutet inte till församlingarnas gudstjänstliv utan biskopsämbetet.34

c) Som redan nämts auktoriserade General Convention 1973 det omarbe- tade materialet. Nu gjordes inte några inskränkningar i fråga om använd-

3" I PBS 26 1973 hette akten: ”A Form for the affirmation of Baptismal Vows with the Laying—On of Hands by the Bishop, also called Confirmation". Under behandlingens gång ändrades titeln på sätt som förändrade tyngdpunkten: ”A Form for Confirmation or the Laying—On of Hands by the Bishop with the Affirmation of Baptismal Vows". Den senare titeln bl a på PBS 26 1973 i omtryckt upplaga, korrigerad enligt besluten i General Convention, likaså i samlingsutgåvan Authorized Services 1973. Titeländring- en drevs fram av biskoparna, Mitchell 1974 32. 31 I 1973 års version hade avsnittet rubriken Dedication to Mission, och det inleddes med en förnyad överlåtelsefråga. Båda togs bort i versionen Holy Baptism. A Form for Confirmation 1975. Poängen 1973 var att präst/medhjälpare kunde ställa de första frågorna, endast biskopen den nyssnämnda. Kandidaterna presenterades därför inte för församlingen utan för biskopen: "Father in God, l present these persons to you for blessing by the laying-on of hands." 33 Tacksägelsen över påskmysteriet och sändningsuppdraget genom dopets andebe- segling mynnar ut i bönen send them in the powerof that Spirit to perform the tasks you set for them". 33 1973 års version bearbetades 1975 (n 31) till följande: "Strengthen, () Lord, your servant NN with your holy Spirit; empower him for your service and sustain him all the days of his life." En förlaga är BCP-ritualet för konfirmation. 34 Ovan 153. Jfr formuleringen av presentationsfrasen m m ovan n 31.

• Sida 156
•  Original

ningen, varför det kunde bli en treårig liturgisk försöksverksamhet. Återigen beslöts emellertid att hela komplexet skulle bli föremål för studium, nu också i lokalförsamlingarna.35 En med anledning därav översedd version släpptes ut redan 197536 och infogades efter ytterligare några ändringar i liturgikom- missionens slutliga förslag till ny BCP, överlämnat till General Convention 1976.37 Sedan några justeringar gjorts godkändes förslaget samma år och därigenom fullbordades i realiteten ett revisionsarbete inlett 1950. även om konstitutionen krävde att godkännandet skulle bekräftas tre år senare. BCP 1979 var ett faktum.38

Det finns inte anledning att i detalj följa slutfasen på arbetet med de här aktuella ritualen. Men några iakttagelser bör förmedlas. Det kan vara lämpligt att börja med den biskopliga handpåläggningsakten. Den kallas nu helt enkelt konfirmation,39 och de förändringar som hade gjorts bidrog alla till att restaurera mer av den traditionella konfirmationsakten. Det gäller t ex anvisningen. att det hörde till god ordning att även de som döptes såsom vuxna bekräftade sina doplöften ”i närvaro av en biskop” och mottog hans handpåläggning. Det är knappast heller en tillfällighet, att man strukit den inledande anmärkningen — från 1972 års överenskommelse — att dopet utgör den fullständiga initiationshandlingen."")I den slutliga utformningen framträ- der akten än mer som ett slags dublett till initiationsgudstjänstens handpå— läggning/andebesegling?” I den nya initiationsordningen utgör akten en relikt. Man kan förmoda att dess fortbestånd i hög grad blir beroende av utvecklingen av praxis i den romersk-katolska kyrkan i USA vad gäller

35 Beslutet avtryckt i Authorized Services 1973 IX. För studiet omtrycktcs såväl PBS 26 1973 som Supplement to PBS 26 1973, korrigerade efter General Convention— ändringen av ritualen (n 30). 3” Holy Baptism. A Form for Confirmation 1975. 37 The Draft Proposed BCP 1976. En sammanfattande kommentar till hela förslaget utgavs i PBS 29 1976. 38 The Proposed BCP 1977. Redan 1976 godkändes ordningen som alternativ till BCP 1928. Ibm 4. Kommentaren utgavs i ny upplaga bearbetad med hänsyn till General Convention-besluten i PBS 29 Revised 1976. Boken 1979 godkänd i andra läsningen enl Facts on File 1979-10-05 755. 39 Aktens benämning ändrades successivt (n 30) och blev i förslaget 1976 Confirma— tion. I underrubrik tillades "with forms for Reception and Reaffirmation of Baptismal Vows". Redan 1975 infördes anvisningen, att akten även var lämplig för mottagande i församlingen av konvertiter eller sådana som glömt eller övergivit sin församling men återkommit. I förslaget 1976, förstärkt i den godkända upplagan 1976. ingick särskilt material ("forms") för dessa. I konfirmationen har BCP-bönen efter handpåläggning- en blivit alternativ till den nya konfirmationsformeln (n 33), och en ny förbön har komponerats i stället. 4" Enligt intervju med liturgikommmissionens sekr, canon Ch M Guilbert 1978—04—21 ströks anmärkningen, därför att den passade bättre som inledning till dopliturgin. Ledamoten i initiationsordningens arbetsgrupp prof L L Mitchell förklarade vid intervju 1978—05—04, att den flyttats enbart för att "minska anstöten". "” Akten hör till gruppen "pastoral offices" i den 1976/1979 godkända gudstjänstbo— ken. men "de väsentliga delarna" har även tryckts inom initiationsgudstjänstens ram ”av bekvämlighetsskäl". PS 29 Revised 1976 87. I dopgudstjänsten framträder duplettkaraktären tydligt. Efter bönen om Andens gåvor och handpåläggning/ korstecknande av de döpta följer den nya konfirmationsbönen om Andens gåvor och den biskopliga handpåläggningen.

• Sida 157
•  Original

biskopar resp präster som ledare av initiationsgudstjänst inkluderande konfirmation.

Om de ritual, som sakligt tillhör den nya initiationsordningen, bör också några ytterligare kommentarer göras. Ordningen för barntacksägelse har bearbetats till en något stramare form. I den officiella kommentaren till ritualet uttalas förhoppningen, att akten skall visa sig "mycket mer användbar" än den gamla kyrkotagningen. Under åren av försöksverksam- het blev den alls inte vanlig men fick ändå viss spridning. Det gällde tydligen fra i samband med adoptioner.42 De engelska tendenserna att använda barnvälsignclse/-tacksägelse som ett av medlen att lösa problem med '”indiscriminate baptism” är däremot okända fenomen bland anglikanerna i USA.43

Initiationsgudstjänstens ritual undergick också förändringar på vägen till den slutligt godkända formen, fr a sådana som förtydligar ritualets oföränd- rade struktur. Den enda ändringen av saklig betydelse är bearbetningen av tydningsorden till handpåläggningen/korstccknandet. Formellt har man övergett den i uppgörelsen med biskoparna framtvingade undervisande typen och gripit tillbaka på den ursprungliga formuleringen. Orden har därmed otvivelaktigt fått en liturgiskt lämpligare form och därtill en lydelse, som teologiskt är godtagbar för såväl Lampe- som Fisher-linjens anhänga— re."

Denna initiationsgudstjänst utgör förstås det verkligt nya. som kan få djupt ingripande betydelse för praxis. Från liturgikommissionens håll underströks också, att ett uppbrott från traditionellt initiationsmönster redan var på väg. Det framhölls också att den nya ordningen inte skulle lösa utan snarare utlösa latenta problem med det gamla mönstret.45 Vad kommissionen utarbetat hade som grundförutsättning, att initiationen är och måste få bli en fortgående process med initiationsliturgin som den för hela församlingen avgörande viktiga händelsen.46I stift och församlingsliv skall ordningen också ha medfört ett mer målmedvetet och intensifierat arbete på att bygga upp ramar för en sådan process, varvid man givetvis kunnat knyta an till

43 I förslaget 1976 harjust för adoptionsfallen införts ett avsnitt. där barn resp föräldrar erkänner varandra som sina föräldrar resp sina barn. Uppgifter om användningen vid intervju med liturgikommissionens koordinator — ansvarig bl a för utvärderingsarbetet — Rev Leo Malania 1978—04—21. ” Rev Leo Malania och canon Ch M Guilbert vid intervjuer 1978—04—21. Liturgi— kommissionen hade diskuterat men ej utarbetat förslag för katekumenordning för vuxna men även för barn, ett slags parallell till den romersk—katolska. Guilbert i intervju 1978—05-29. ” Cf ovan med n 27—28. Den nya lydelsen, införd redan 1975, blev "N, you are scaled by the holy Spirit in Baptism and marked as Christ”s for ever". Kommentaren PBS 29 Revised 1976 66 resp 61 påpekar, att den bygger på ortodox tradition och att hela ordningen svarar mer mot östlig än västlig liturgisk tradition. Det kunde ha påpekats. att samma formel spelade en viktig roll för den eftervatikanska romersk—katolska konfirmationsteologin och —liturgin (ovan 60). 45T ex Supplement to PBS 26 84ff, cf även problcminventeringen ibm 40ff och diskussionen av "The Dynamics of Bccoming" ibm 78ff. "* Rev Malania och canon Guilbert vid intervjuer 1978—04—21, cf ang katekumenat n 43. Belysande är också den mer allmänt hållna diskussionen i Supplement to PBS 26 112ff.

• Sida 158
•  Original

tidigare arbete av det slaget. Men ännu har inte tiden ansetts mogen att — bortsett från barntacksägelsen — utforma liturgiskt material för handlingar på vägen fram till initiationsgudstjänsten.”7

En delfråga förtjänar uppmärksamhet — barnkommunionen. Under 1950-talet fanns i episkopalkyrkan en utveckling ungefär sådan som i Church of England. Den ledde också i USA till att barn med sina familjer var med i mässor, sedan till att de följde med fram och mottog en välsignelse när övriga mottog nattvardsgåvorna. Därmed blev barn- eller familjekommunionpro- blemet akut. Några år innan lutheranerna grep sig an med samma problem, fick episkopalerna pröva skälen till den traditionella sammankopplingen konfirmation — nattvardsadmission. Eftersom man inte teologiskt eller pastoralt kunde motivera det traditionella mönstret, accepterades en redan inledd praxis med familjekommunion. 1965 fick sålunda biskoparna rätten att betydligt tidigare än förut (9—14-årsåldern) admittera barn. Som i den romersk-katolska kyrkan bildades också grupper av barn i 7—9-årsåldern för förberedelse till ”First Communion Day". Sida vid sida fanns därmed tre praktiserade mönster: admission vid konfirmationen, admission i kommu- nionklasserna och individuell och oformaliserad familjekommunion.

Det var mot bakgrunden av diskussion och praxis som liturgikommissio- nen 1968 presenterade sitt förslag till initiationsgudstjänst innefattande dopkommunion oavsett kandidaternas ålder. I det omfattande studiearbetet kring initiationsritualen i stift och församlingar och i den liturgiska försöksverksamheten tycks inga allvarligare invändningar ha rests mot också (späd)barnsdopkommunion, men någon större spridning anses den inte ha fått. Däremot anses den nya ordningen bidra till att den högtidliga, kollektiva ”First Communion Day" börjar försvinna igen på samma sätt som i den romersk-katolska kyrkan. Den anses också bidra till en omorientering av mål för kyrkans undervisning. Syftet blir inte längre att så småningom föra in barnen i kyrkans liv utan att utrusta de barn, som redan genom dopet delar detta liv, för att de skall kunna vara "Kristi tjänare (av vilken ålder som helst) för hans verk i världen”.48 Till liturgikommissionens överenskommelse med biskoparna 1972 hörde också enigheten om att dopet utgör det enda villkoret för nattvardstillträde. Uttryckligen framhölls också, att den biskopliga akt som kom att kallas konfirmation på intet sätt utgjorde nattvardsvillkor.” Men biskoparna har likväl senare gjort ett uttalande om att (späd)barn bör kommunicera först när de nått ”lämplig ålder”.50 Om detta haft någon praktisk betydelse är okänt. Känt är däremot att familjekommunionen som sed vuxit så starkt, att den börjar anta karaktären av normalordning i hela kyrkan.51

Överlåtelse- och sändningsakten i 1970 års version, dvs den form för dopaktualisering som skulle ledas av präst, har helt oförändrad förts in i den slutligt godkända liturgiska boken. Det skulle kunna bero på. att den fått en

47 Ibm 71ff, intervjuerna n 46. 43 Intervjuerna n 46, cit från Supplement to PBS 26 77. 49 Aktstycket avtrycktes i PBS 29 Revised 64f. 50 Ibm 68. 5' Canon Guilbert vid intervju 1978—04—29.

• Sida 159
•  Original

undanskymd ställning jämfört med en biskoplig konfirmation. Så har i praktiken inte varit fallet. Av rapporter från försöksverksamheten att döma har akten fått god spridning, därför att den svarat mot behov hos många kristna. Delvis har den också tenderat att för församlingsarbetare bli ett slags parallell till installation av präster, något som dock inte var liturgikommis- sionens ursprungliga avsikt. På sina håll har akten även börjat träda istället för den nygamla biskopskonfirmationen, och somliga bedömare förmodar, att den på sikt kommer att göra så i än högre grad.52 Det finns en inre logik i detta. Till skillnad från den biskopliga akten har denna teologiskt, liturgiskt och pastoralt en given ställning i den nya initiationsordningen. Ekumeniskt finns det också tydliga paralleller i andra USA—kyrkor. Det i sin tur hör till stor del samman med en i långa stycken gemensam teologisk bas för initiationsordningen.

53 Intervjuerna n 46 samt intervju med L L Mitchell 1978—05—04.

• Sida 160
•  Original

⁴ . * | LJIWMÖPTÖHI '_th il & .WIFJ'IJH ”'h'- 1... ,så; nu.

F Wii-rh TWANIJL

• Sida 161
•  Original

4. Metodismen

4.1. Bakgrunden

För metodismens upphovsman John Wesley fanns det en liturgi och en kyrka: BCP 1662 och Church of England, ”näst efter fornkyrkan. . . den mest skriftenliga nationalkyrkan i världen”. Det var inte liturgin utan männi- skorna som måste förnyas. Men då behövdes den fasta, ordnade formen för gudstjänsten, och det fanns ”ingen liturgi i världen på vare sig gammalt eller modernt språk som andas större helgjuten, skriftenlig och sund fromhet än BCP”.l Den fasta BCP-formen kunde berikas med fri bön och psalmsång — metodismens kanske viktigaste ekumeniska bidrag. Det fanns också utrymme för nya gudstjänsttyper, främst kanske den ekumeniskt viktiga ”förbundsgudstjänsten" (Covenant service), som det blir anledning att återkomma till.2 Det fanns däremot helt enkelt inte plats för någon metodistisk dop- eller mässordning, eftersom det var uteslutet med ett självpåtaget metodistiskt dop- och nattvardsfirande. Det skulle ske inom Church of England, metodisternas egna gudstjänster åter borde bl a aktualisera det goda sakramenten skänkte, tex genom Covenant service.3 Det är emellertid John Wesley som själv lagt grunden till en metodistisk dop- och nattvardsliturgi. För amerikanska behov beslöt Wesley år 1784 avskilja ”superintendent", viga präster och utarbeta den första metodistiska gudstjänstordningcn med bl a ritual för dop- och nattvardsfirande. 1795 — några år efter Wesleys död — beslöt de engelska metodisternas årskonferens — det högsta beslutande organet — definitivt att också de ha egen s k sakramentsförvaltning med Wesleys amerikanska ordning som modell.4 Om sin amerikanska gudstjänstordning meddelade Wesley att han i fyra avseenden hade förkortat BCP. Den tredje punkten var att "några satser i

1 George 1972 269, Bishop 1975 66 ff, cit ibm 67, 72. 2 Förutom predikogudstjänsten skapade Wesley — delvis anknytande till medeltida, av engelsk puritanism förmedlade traditioner — Love-Feast, Watchnight och Covenant Service. Bishop 1975 87 ff. De representerar metodistiska varianter av resp agapcn, vigilian (framför allt vid nyår) och dopaktualiseringen. 3 Om Wesleys syn på dop— och nattvardsfirandets plats Borgen 1972 77 ff, Bishop 1975 101 ff, 112 ff, passim. Att de i n 2 nämnda Wesley—gudstjänsterna har just sakramentsaktualiscrandc karaktär tycks inte vara observerat i forskningen men förefaller vara en central aspekt på dem. 4 Bishop 1975 71 f, 76 f.

• Sida 162
•  Original

dopritualet . . . har uteslutits”.5 I själva verket uteslöts två av fyra ritual och de återstående bearbetades, som framgår av följande. Ritualet ”Private Baptism" i BCP uteslöts. Det var inte bara en onödig duplett som försvann. Det var uteslutet att ha en privatiserad dophandling, eftersom dopet var en församlingsangelägenhet. Så var det för Wesley? och så skulle det än i högre grad bli senare. Wesley uteslöt också hela konfirmationsritualet. Han såg konfirmationen som en konkurrent inte så mycket till dopet som till ett helt liv i ånger, tro och lydnad och till en livslång erfarenhet av den helige Andes närvaro.7

Kvar i ordningen blev BCPs barndopsritual för församlingsgudstjänsten, vidare ritualet för vuxnas dop. Men de bearbetades av Wesley. Även om dopet som i BCP-ritualen och -katekesen kunde betecknas som ”tecken och insegel” (sign and seal) på ”ny födelse” (regeneration. rebirth), uteslöt Wesley formuleringar som tydligt angav detta.8 Dopet kunde alltjämt beskrivas som det bad som renar från synd, och därför kunde man behålla bönen att Gud skulle helga dopvattnet.9 Korstecknandet efter själva dophandlingen uteslöts, förmodligen mest ett uttryck för den puritanska traditionens opposition mot symbolhandlingar. 10Avsvärjelse och trosbekän- nelse behölls i ritualet för vuxendop, men de uteslöts ur barndopsformen. Därigenom inledde Wesley en utveckling mot ritual för inte bara två former för en handling utan två olika slags handlingar.”

Wesleys bearbetning av dopritualen gick ut på att tona ner eller stryka uttryck vilka skulle formulera vad dopet skänkte. Det var väsentligt att förebygga en ex opere operatouppfattning, nämligen att dopet skänkte den nåd som måste sökas under hela livet.l2 Detta innebar att doptermerna ”tecken och insegel” (sign and seal) fylldes med ett nytt innehåll. Dophandlingen kunde uppfattas som en sinnebild för att Gud är nådig, inte som besegligen av ett Guds frälsande handlande i dopet. Den tydningen kom snabbt. Wesley-bearbetningen av BCP överlevde knappast Wesley. I 1792 års amerikanska upplaga av dopritualen, utnyttjad också i England, hade man gått vidare på den vägen genom reduktionsmetoden. Dopet uppfattades inte som medel för Guds handlande utan som sinnebild för Guds nåd och

5 Ibm 72. Wesley-kommentaren gjordes i samband med en andra version av ordningen 1786. Wesley har inte bara arbetat med utcslutningar utan även gjort vissa tillägg. George 1972 88. 6 Cf framför allt Borgen 1972 77 ff. 7 Ibm 1970 med n 204, Bishop 1975 108. 3 George 1972 55, Bishop 1975 105 f. Wesley uteslöt t ex två böner på detta tema. Att han inte gillade men inte heller förnekade BCP-uppfattningen framgår av hans bearbetning av de 39 artiklarna. Ibm 75. 9 George 197255, Bishop 1975 74 f, 108, Borgen 1972 223. Beträffande dopsättet angav Wesley enligt reformert-puritansk tradition nersänkning eller bestänkande men inte begjutning. George 1972 55. Bestänkandet kom att bli den form som borde praktiseras. Bishop 1975 106. 10 Uteslutning vid barndop 1784, vid vuxendop 1786. Bishop 1975 108. Om Wesleys beroende av puritansk tradition (cf t ex n 2) ibm X ff. 75. 11 Om uteslutningen George 1972 55. Skälet var att barn inte kunde besvara frågor genom ombud. 12 Cf Wesley-versionen att 17 av de 39 artiklarnas art 27. Borgen 1972 222 f understryker, att bearbetningen var avsedd att förhindra falsk säkerhet.

• Sida 163
•  Original

människors vilja att ta emot nåden.

Det gäller särskilt barndopet. Den i reformert teologi odlade förbundstan- ken hade spelat en väsentlig roll för Wesleys dopuppfattning, inte minst som stöd för barndopet. Dophandlingen kunde i denna teologiska ram betecknas som ”dedication” (tillägnan) eller ”consecration” (vigning).13 Utvecklingen gick därhän, att just barndopet blev dopets form, förbundstanken den enda tolkningsmodellen. Barndopet betecknade en tillägnan/vigning av dem som genom födseln redan var Guds barn. Adoption, rening eller pånyttfödelse var realiteter som inte hörde samman med dophandlingen. '41 såväl engelska som amerikanska upplagor för de under 1800-talet genom splittringar allt fler metodistiska riktningarna bearbetades dopritualet för att bättre ge uttryck åt den uppfattningen. ”Dedication" blev närmast (den evangeliska) motsatsen till ”sacrament”.15

Mot denna bakgrund blir uppgiften, att följa initiationsordningens utveckling i nutida metodism. Det är motiverat att då uppmärksamma dels modersamfundet i England, dels den episkopala metodismen i USA, den största kyrkan inom världsmetodismen.

4.2. England

4.2.1. Restaureringssträvanden

När de olika engelska metodistiska grenarna återförenades år 1932, blev en gemensam, enhetsskapande liturgi en viktig angelägenhet. Denna blev ett faktum genom att årskonferensen 1936 auktoriserade ”The Book of Office.”16 Enhetssyftet fick ett intressant uttryck i förordet. Som källa för den nya ordningen angavs inte den engelska eller någon annan metodistisk tradition utan ”det förnäma arvet från den universella kyrkan”. Allmän- kyrklig såväl östlig som västlig tradition hade utnyttjats, hette det, i förhoppningen att ”de allra bästa uttrycksformerna" i denna vida tradition skulle få berika den metodistiska gudstjänsten.

Ett studium av initiationsritualen visar, att förordet mer uttrycker en allmän intention än ett faktiskt resultat. Enhetsagendans initiationsordning ger ett troget uttryck åt engelsk metodisttradition sådan denna utvecklats. Där finns emellertid också nyansatser, vilka representerar en anknytning till ett slags guldålder — metodismens grundläggningstid.

Ett originellt drag utan motstycke i metodistisk tradition är att ordningen för vuxnas dop placerats först. Inledningspartiet är likaså nyskapat, ett slags Ordets gudstjänst.17 Det följande partiet utgörs av doplöften avlagda av

13 Borgen 1972 136 ff, 142 f, 145 f, 220. Om 1792 års ritual White 1972 270, Bishop 1975 106. 14 Ibm 142 f, Källstad 1965 95 ff. Borgen understryker, att dopets frälsningsgåvor för Wesley är rättfärdiggörclse och nyfödelse. Mot rättfärdiggörclsen svarar förbundstan- ken, nyfödelsen hör samman med den personliga föreningen med Kristus. Borgen 1972 136. Det förefaller som gåvorna därtill är relaterade till dopets vatten resp Andens verk. Ibm. Barndop tycks dock enbart förknippat med rättfärdiggörelse/förbund. 15 Borgen 1972 143 f, cf Källstad 1965 95 ff, White 1972 271. 16 The Book of Offices 1936. 17 Hymn — Fader vår och Apostolicum (läses stående av alla) — textläsningar (alla eller "några": Matt 28, Apg 2, Rom 6. Joh 3).

• Sida 164
•  Original

dopkandidaterna men också av församlingen, "trons husfolk”, som skall ta emot dem som döps på grundvalen av sin trosbekännelse. Efter bön följer dophandlingen jämte församlingens mottagande av de döpta, välsignelse och förbön för dem. "* Gudstjänsten slutar så med hymn, doxologi och apostolisk välsignelse. Som helhet ger ritualet knappast utrymme för någon annan tolkning än att dopet är den handling i ”tro och lydnad mot Herren Kristus och mot oss”, dvs församlingen, genom vilken man blir församlingsmed- lem.

Barndopsritualet följer strukturellt BCP- eller Wesley-traditionen, men innehållsligt har tyngdpunktcrna förskjutits kraftigt. Inledningspartiet utgörs av en föräldraförmaning— där har dopbefallningen och barnevangeliet inflikats — som leder över till föräldrarnas och församlingens doplöften. Ingressen till löftesfrågorna ger intrycket att hela handlingen väsentligen är en barn- eller snarast föräldravälsignelse.” Bönerna efter frågorna handlar därför fr a om föräldrarna och om Andens kommande — till föräldrarna. Dophandlingen20 följs av församlingsmottagandet, ett slags ed föregången av församlingslöftet och avslutad — enligt reformert mönster — med den aronitiska välsignelsen.” I den avslutande förbönen med täta församlings- acklamationer är barnet så att säga huvudpersonen. Inför uppväxten omges barnet med goda önskningar om Guds, föräldrarnas och församlingens gåvor.22 Barndopet är inledningen till den fostran som föräldrar och församling förbinder sig till genom denna form för ”dedication”.23

Ett resultat av dopuppfattningens utveckling efter Wesleys tid är framväxten av en högtidlig form för medlemsupptagning, metodismens motsvarighet till den av Wesley själv avskaffade konfirmationen. Ritual för akten hade i England officiellt auktoriserats först 1894. även om akten var äldre, och i 1936 års enhetsagenda ingick ett sådant ritual.24 Det är

15 Bönerna stammar från BCP, vars litania före dophandlingen placerats efter denna, varför bönerna om nyfödelse etc förvandlats: de relateras inte längre till dophand- lingen utan till det efterföljande livet. Välkomstorden är BCP-formeln vid korsteck- nandet (we receive you into the Congregation of Christ's flock . . .), som i kontexten anger dopets innebörd som mottagandet i församlingen. Den aronitiska välsignelsen, ”läst eller sjungen", är ett reformert arv. 19 ”You are come here to acknowledge that this your child belongs to God, to dedicate him to God in holy baptism and to receive him again as from the hands of God to be trained as a desciple of our Lord and Saviour Jesus Christ. ” Föräldralöftena gäller den kristna fostran, församlingslöftet är som vid vuxnas dop att ta emot dem som döps. 20 Här anges bestänkande, begjutning eller nersänkning som former. Jfr n 9. 2' BCP-formeln för mottagandet (n 18) har omböjts till löfte om undervisning ”i den kristna religionens läror, förmåner och plikter" för att barnet ”må bli” (BCP: "'förbli'”) ”Kristi trogne soldat och tjänare". 22 Förböncn densamma som vid vuxnas dop (n 18) med vissa tillägg. 23 Den grundsynen uttrycktes kyrkorättsligt så, att dopet ledde till "förberedande medlemskap", medlemsupptagningcn till "fullt medlemskap”. En vid kyrkounionen 1932 tillsatt kommitté avgav 1936 en rapport som bekräftar uppfattningen, att de döpta barnens medlemskap är "necessarily incomplcte”, men att föräldrar av trohet mot Kristus, kyrkan och barnet bör bära det till dopet för att "sålunda hålla denna gamla ordning (ordinance) i ära". Cit efter Statement on Holy Baptism [1952] 2. 24 Titeln var The Order of Service for the Public Reception of new members. Om engelsk förhistoria George 1972 56, cf Bishop 1975 107 f, om Wesleys syn på konfirmationen ovan 162.

• Sida 165
•  Original

utomordentligt väl genomarbetat. Till skillnad från dop skall akten inte bara hållasi anslutning till en församlingsgudstjänst. Tvärtom utgör den ett viktigt led i församlingens huvudgudstjänst, där nästa viktiga led är nattvardsfiran- det. Dct rör sig således om en högtidsgudstjänst i församlingen.

Partiet för medlemsupptagningcn förtjänar en presentation. Akten inleds med ett slags manifestation av den kristna trons rikedom. Det sker först genom en hymn och bibelord, som läses växelvis av pastor och församling.25 Efter bön under tystnad följer lovsägelse med församlingsacklamationer, en bibelparafras över centrala frälsningshistoriska händelser som fortsätter i kyrkan, ”detta underbara och heliga mysterium”. Lovsägelsen fullföljs i en hymn och i en trosbekännelse — Apostolicum eller en bekännelse i form av växellästa bibelord. Först nu vänder sig pastorn till dem man skall ta emot i ”Guds familj” och ”välkomna . . . till gemenskapen i hans heliga kyrka”. De uppmanas: ”bekräfta (confirm) ert svar på hans nådiga kallelse”. Det inte ens antyds att någon sådan skulle kunna liggai dopet. Det är nu de inbjuds att följa Jesus genom att ”ta på korset” — formuleringar lånade från dopliturgins välkomstord. Dopet är en preliminär akt, medlemsupptagningcn den egentliga initiationshandlingen. Här, i denna gudstjänst, kan man med BCP säga det som inte längre gick vid dop, nämligen att kandidaterna inte bara skall ”bli” (dop) utan ”förbli . . . hans trogna kämpar och tjänare”. Helt konsekvent förklarar pastorn efter medlemslöftena: ”I Guds, all nåds givarcs namn, välkomnar vi er nu med glädje till Kristi kyrkas gemenskap.”

Det finns en inre logik i att denna akt har, vad dopritualen saknar, nämligen en hela menighetens förnyelse av medlemslöftena. Sedan de nya medlemmarna välkomnats, inbjuds församlingen att knäfallande ”förnya våra trohetslöftcn till vår Herre och Frälsare” i form av tyst bön och en hymn. Denna hymn är lånad från Wesleys förbundsgudstjänst, där den har samma funktion.26 Liksom där blir den av innehållsliga och formella skäl ett slags offertoriesång inför nattvardsfirandet.

Förordet till trots har 1936 års enhetsliturgi en traditionellt metodistisk initiationsordning. Dopet är den preliminära riten, ”dedication”, medlems- upptagningcn den egentliga initiationshandlingen. Den två-stegsmodellen är ett slags parallell till anglikanismens Mason- och senare Mason-Dix-linje. Företrädarna för den linjen gjorde anspråk på att företräda den gammal- kyrkliga synen. Det är möjligt att den metodistiska enhetstagandans fäder ansett detsamma, men modellen låg i så fall färdig i metodistisk tradition.

I ett avseende kan man emellertid mer direkt peka på den restaurerings- strävan agendans förord gav uttryck åt. Man har önskat att gripa tillbaka på Wesleys verk. Tendensen röjs i de bibelparafraserande partierna och

25 Partiet har delvis parafraskaraktär. De viktigaste bibclorden är Matt 18:19 f, Matt 28:18 f, Ef 4:4—6. Den första tcxtcns ”parallell" Matt 7:7 f utgjorde centrum i BCP-bönen före dop som, bearbetad i metodistisk tradition. alltjämt ingick i 1936 års dopordning. Också i övrigt har dopliturgisk tradition utnyttjats men ritualets text anknyter inte till dopet, inte ens i samband med löftesfrågorna till dem som mottas som medlemmar.

26 ”Come, let us use the grace divine/And all, with one accord . . . In a perpetual covenant join/Ourselves to Christ the Lord . . . V 2—4 handlar om de förnyade högtidliga förbundslöftena, v 5 om '”förbundsblodct". Charles Wesley skrev hymnen just för förbundsgudstjänsten. Tripp 1972 155.

• Sida 166
•  Original

lovsångstonen i ritualet för medlemsupptagning, mer påtagligt i partiet med församlingens förnyelse av sina ”trohetslöftcn”. Tydligast framträder tendensen dock i ytterligare ett ritual, förbundsgudstjänstens (Covenant service). Om man så vill, inleds själva ritualet med en apologi — historiska uppgifter om Wesleys ordning, i en ingress, som i varierande utformning kommit att tillhöra metodistisk handbokstradition. Även om gudstjänsten kommit ur bruk i övrigt, förekom den i engelsk metodistisk tradition — mest som nyårsliturgi — men i flera olika utformningar. 1936 års ordning innebär därför en förnyelse av förbundsliturgin genom att anknyta till Wesley- utformningen.27

Ritualets struktur är följande. Efter en kort Ordets gudstjänst med inbjudan till löftesförnyelsen28 följer "tillbedjan” (trinitariskt uppbyggd lovsägelse jämte Gloria med Laudamus) — ”tacksägelsen" över Guds trofasthct och ett skriftermål. Efter dessa var för sig utförliga partier kommer det centrala avsnittet, ”förbundet”. Detta börjar med Charles Wesleys ”förbundshymn”29 och en förbundshomilia (en bibelparafras om överlåtel- sens risk och möjlighet) och kulminerar med John Wesleys av paulinsk mystik präglade ”förbundsbön”, inledd av pastorn och fortsatt av hela menigheten, ett slags offertorium, 30 som fortsätter med nattvardsliturgin.

För J Wesley skulle denna gudstjänst tjäna förnyelsen av det förbund som enligt hans teologi vilar på dopet — en förnyelse som normalt sker i kommunionen men ibland också kan gestaltas på detta sätt.31 Men två sekler senare är kontexten en annan. Mcdlemsupptagningcn är den egentliga initiationshandlingen, varför det nu är i samband med denna eller inom förbundsgudstjänsten som den förnyade överlåtelsen har sin liturgiska plats. Det är då också följdriktigt, att dopet överhuvud inte nämns och att förbundsgudstjänstens ritual alls inte placerats i samband med dopritualen. Mcdlemsupptagningcn och löftesförnyelsen hörde till det vitala i församling- ens liv. Dopet däremot borde man ”underkasta sig” (submit) för att ”hålla denna gamla ordning (ordinance) i ära”, som årskonferensen uttryckte det i en deklaration 1936.32

4.2.2. Förnyelse av liturgin för initiationsprocessen

Initiationsdebatten inom Church of England lämnade naturligtvis inte metodismen opåverkad. I samband med den kring rapporterna 1948—49

27 Tripp 1972 154 f, Bishop 1975 94 ff. 28 Hymn — den s k renhetskollektan från BCP — Fader vår — läsning: Joh 15:1—8 — allokution på förbundstemat. 29 Om hymnen n 26. 30 Pastorns inledningsparti i vi-form fortsätter församlingen i jag-form. Bönen blir där

intimt personlig: ”I am no longer my own, but thine. Put me to what thou will, rank me with whom thou wilt; put me to doing, put me to suffering; let me be cmployed for thee or laid aside for thcc, exalted for thee or brought low for thee . . .thou art mine, and I am thine. So be it. And the covenant which I have made on earti, let it be ratificd in heaven. Amen. ”Den sista satsen, som stilistiskt skiljer sig från den långa bönen i övrigt, utgör ett slags efterklang av den teologiska tradition som Wesley stod i enligt vilken förbundet/rättfärdiggörelsen ”på jorden” ratificeras ”i aimmclen". Borgen 1972 136, passim. 31 Cf ovan med n 2—3 och Borgen 1972 138 f med n 65. 32 Statement on Infant Baptism 1936, cit efter Statement on Holy Baptism [1952] 2.

• Sida 167
•  Original

intensifierade anglikanska debatten blev det aktuellt att formulera metodis- tisk uppfattning. Årskonferensen antog ett dopdokument 1952, ett relativt omfattande uttalande om dopet, vilket skulle behandlas bla i kyrkans regionala och lokala organ. Inledningsvis framhölls, att man inte avsåg att som kyrkans dopsyn auktorisera en bland de varierande metodistiska dopuppfattningarna, inte heller att göra någon ”dogmatisk definition” eller ”trosbekännelse”. Under rådande pastoralt problematiska förhållanden ville konferensen lämna ”vissa praktiska rekommendationer”. Som bak- grunden till dessa gavs en sammanfattande översikt, som helt enkelt skulle rikta uppmärksamheten på dopet, så att metodister ”förmår uppskatta dopets mening såsom denna framträder i fornkyrkans praxis”.33

Aktstyckcts teologiska del innebar en i formen mjuk, i sak skarp uppgörelse med nedärvd dopuppfattning, För dopet — termen ”Sacrament” föredrogs framför den traditionella ”ordinance” (ordning) — ges två bibliska tolkningsmodeller. Den ena är den traditionella, förbundstanken. Den andra är den i samtiden framväxande: Jesu dop, inlett i Jordan och fullbordat i påskens död och uppståndelse.34 Dophandlingen är enligt den senare modellen ”tecknet” (sign) på inlemmandet i Kristus och hans kropp, enligt den förra modellen ”beseglingen” (seal) av tillhörigheten till det ”nya förbundet”, ”det nya Israel”, ”kyrkan”, dvs ”Andens insegel”. De traditionella termerna ”sign and seal” hade genom bibelteologiskt inflytande återigen fyllts med nytt innehåll.35 Dopet framstår på ett nytt sätt som den kristna initiationshandlingen. Det bibelteologiska inflytandet på dokumen- tet representerades i första hand av den engelske mctodistiske exegcten W F Flemington. Han utgav 1948 ett internationellt viktigt, för metodistisk teologi banbrytande arbete, som för övrigt spelade en betydande roll i G W H Lampes 1951 utgivna undersökning ”Andens insegel”, banbrytande särskilt för den anglikanska dop- eller initiationsteologin.36

Enligt årskonferensens dokument hade sålunda dopet en innebörd som i traditionen kommit att tillskrivas medlemsupptagningcn, en akt som här knappast berördes. Men det finns en viktig reservation vad gäller dopets mening. På det sätt som blivit vanligt i samtiden markerades, att nytesta- mentliga doptexter handlande om vuxnas dop. Nästan lika starkt som Flemington markerade dokumentet, att barndopet inte kan tillskrivas samma mening.37 Å andra sidan understryks kraftigt att barn- likaväl som

33 Ibm. 34 Ibm 2 f. Jordandopet var inte enbart ett Johannesdop, utan vattnet — duvan — rösten betecknade död/uppståndelse, gemenskap genom Anden med Kristus resp ”sonship of God” (ett uttryck förmodligen valt för att i metodistisk tradition undvika ”childhood” — genom biologiska födelsen, därtill sannolikt för att anknyta till temat son/lidande tjänare). 35 Om tidigare innehållsväxling ovan. Ominterpretationcn har medfört att förbunds— temat förändrats så, att skillnaden mellan gamla och nya förbundet underströks under det att kontinuiteten tidigare varit förhärskande. Omskärelse och dop med vatten är därför inte längre ekvivalenter. 36 Flemington 1948. En huvudlinje i arbetet är att Jesu dop till Herrens lidande tjänare (cf ovan n 34) är modellen för det kristna dopet. Lampe 1951 33 n 6 anger att Flemingtons framställning starkt påverkat två kap, det ena betitlat just The Baptism of Jesus. Om Lampes arbete, benämnt The Seal of the Spirit, ovan 118f. 37 Flemington 1948 82, 130, passim. NT-utsagor måste tillämpade på barndop ”undergo some measure of restatemcnt”, ibm 130.

• Sida 168
•  Original

vuxendopet primärt handlar om ”inte vad vi gör utan vad Gud gör” Barnet inlemmas i gudsfolket genom dopet, även om det medvetna gensvaret i tro ”uppskjuts”. Barndopet är därför inte bara en sinnebild för Guds förekom- mande nåd. Nåden är nämligen inte något opersonligt utan ”Guds frälsande handlande i Jesus Kristus, vår Herre”. Tro och dop hör samman också i den meningen, att detta par står för två sidor av Guds handlande, ”plötsligt eller successivt, eller som både en process och en avgörelse (crisis)”. Även om det alltså enligt dokumentet finns skillnader mellan barndop och vuxendop, är det i båda fallen fråga om troendedop med livsavgörande och livsvaraktiga konsekvenser i en process som ständigt måste fortgå. Dopet en gång och nattvarden, ständigt upprepad, har därvid ett gemensamt: de vetter framåt mot ”den slutliga fullbordan”, den slutliga uppståndelsen till evigt liv.38

Mot denna bakgrund gjordes ”praktiska slutsatser och rekommendatio— ner”. Strävan har varit att balansera mellan slutsatser ur dokumentet och traditionell praxis. Från satsen, att dop och medlemskap hör samman, kom man till rekommendationen, att blivande medlemmar borde ”förväntas” begära dop. Barndopspraxis borde tillämpas av respekt för ”Kristus, kyrkan och barnet”, men vuxendop borde vara ”normal metodistisk praxis”, när det rörde sig om ”förhållanden på missionsfält”. Dithän hade man ännu inte riktigt kommit i England. Förhållandena där var dock så starkt växlande, att man visserligen inte kunde ha ”uniformitet i detaljer”, men årskonferensen mäste rekommendera ”en viss normal procedur såsom högst önskvärd”.

Det skedde i form av ett fyrpunktsprogram, som alltså tog sikte enbart på barndopspraxis. Det gick ut på att föräldrar genom hembesök och/eller samlingar skulle förberedas för dopet genom präst, diakonissa ”eller någon annan kompetent och utbildad ledare”, att dop skulle firas som församlings— högtid, och att dopet skulle följas av föräldrakontakter genom församlings- faddrar och föräldramöten, vidare av hjälp genom söndagsskola etc. Församling och föräldrar måste med andra ord konkret samverka före och efter dopet, för att barnen skulle kunna ledas fram till personlig tro och ”upptagande i fullt medlemskap”.39 I fråga om barndop har den handlingen inte förlorat sin roll. Under viss konflikt med dokumentets teologiska avsnitt om dophandlingens innebörd och processens livsvaraktighet fastslås, att det är genom medlemsupptagningcn som ”processen för inlemmandet i kyrkan, inledd i dopet, fullbordas”.

Om 1936 års initiationsordning representerade ett slags Mason-Dix-linje på metodistisk botten, innebar 1952 års dopdokument en kraftig kursändring i riktning mot en metodistisk Lampe-linje. Till det karakteristiska för den senare hörde uppfattningen dels att barndopet kan vara grundformen på engelsk mark åtminstone tills vidare, dels att barns dop i viss mening fullbordas först genom barnens egna trohetslöften/medlemsupptagningen.

Jämförelsen med utvecklingen i Church of England är berättigad. Efter att länge ha legat i luften inleddes efter andra världskriget kyrkoförhandlingar,

38 Partiet om barndopet äri långa stycken en resumé av Flemington 1948. 1 ex ibm 139 f, 146 f. 39 Dokumentet räknar även med möjligheten att föräldrar inte är beredda att avge sina löften vid dopet. Pastorn — inte föräldrarna! — kan då ”uppskjuta” (defcr) dopet. Dcn möjligheten spelar en undanskymd roll i texten.

• Sida 169
•  Original

vilka i början av 1950-talet tog formen av bilaterala unionsförhandlingar mellan Church of England och The Methodist Church — förhandlingar som under två decennier spelade en viktig roll särskilt i metodistkyrkan?” Genom 1960- och 70-talens ekumeniska experimentförsamlingar kom särskilt dessa båda kyrkor in i en konkret lokal samverkan, som i hög grad gällde initiationsordningen." Pastorala problem, unionsförhandlingar och ett kontinuerligt lokalt ekumeniskt samarbete med Church of England och andra kyrkor utgjorde den verklighet i vilken t ex det internationella Faith and Order-arbetet med den kristna initiationen blev angeläget också inom mctodistkyrkan. Inom Faith and Order-rörelsen innebar Montreal-konfe- rensen 1963 en milstolpe: från bibelteologiska resultat om initiationen drogs liturgiska slutsatser med rekommendation av ett slags modellordning.42 Samma år bildades också på förslag av ärkebiskopen av Canterbury den ekumeniska liturgiska arbetsgrupp, The Joint Liturgical Group. i vilken representanter för metodismen var med redan från början.”

Det är i detta sammanhang man bör se metodistkyrkans nya liturgiarbete. Just året 1963 beslöt årskonferensen ge sin 5 k Faith and Order Committee revisionsuppdraget med fria mandat för arbetet.44 Det fanns nu i än högre grad än vid tillkomsten av 1952 års dokument ett förnyelsebehov vilket allmänt föranleddes av ”ett nytt intresse för kyrka och sakrament, som berodde på bibelteologer och även på den liturgiska rörelsen”.45 År 1967 kunde årskonferensen godkänna nya initiationsritual för en treårig experi- mentperiod, senare förlängd tills konferensen 1974 fastställde ritualen under samlingstiteln ”Entry into the Church" (inträdet i kyrkan). Samtidigt fastställdes en 1969 utgiven bearbetning av ritualet för förbundsgudstjän- sten.46 Året därpå, 1975, slutfördes hela arbetet med en ny gudstjänstordning i stället för den då nästan fyrtioåriga enhetsagendan.47 Jämfört med arbetet inom Church of England gick det här både snabbt och lugnt.”

Ett viktigt led i arbetet var den språkliga förnyelsen från den månghundra- åriga engelskan (”Cranmerian english”) till ett modernt liturgiskt språk (”you-reformen”). Initiationsordningens försöksritual hade den traditionel— la stilen, men de slutligt fastställda den i ekumeniskt samarbete utformade

4” Tex Wade-Sommer 1968 50 ff. Beroende bl a på olika organisationsstrukturcr i kyrkorna fick metodister på riks—. regional- och lokalnivåerna betydligt större anledning än anglikaner att behandla delrapporter etc. 4' Om den engelska ekumeniska utvecklingen ovan fr a 121f. 42 Ovan 13f. 43 Ovan 143 n 82. Även om arbetsgruppen var informell, utsågs ledamöterna av resp kyrkoledning. Initiation and Eucharist 1972 7. Cf nedan n 51. 44 Rev WD Stacey i brev 1975—05-23. 45 Ibm. Enl Stacey, sekr i kommittén, hade man som grund för arbetet på initiationsordningen 1952 års dokument, kyrkans konstitutions— och lärodokumcnt. 1936 års agenda och för det fjärde ”common Methodist usage. .. much more important in the Committee than it sounds". — Dixon 1976 12 fhänvisartill dc liturgiska och ekumeniska rörelserna samt till behov av språklig förnyelse. 46 Baptism and Confirmation (or Recognition) Services 1967, The Covenant Service [1969], Entry into the Church [1974]. The Covenant Service [1974]. 47 The Methodist Service Book 1975. 48 Enl Stacey i brev n 44. Kommittén publicerade inte någon kommentar eller motivering till sina förslag.

• Sida 170
•  Original

nya.49 Bortsett från denna djupt ingripande reform undergick initiationsord- ningens försöksritual inte mer betydande förändringar, innan de slutligt auktoriserades.50 Med fördel kan därför versionerna presenteras i ett sammanhang.

Den teologiskt väsentligaste förändringen är antydd redan i titeln på försökshäftet: Baptism and Confirmation (or Recognition) Services (guds- tjänster för dop och konfirmation [eller erkännandej). Även om de två senare termerna var mångtydiga, kunde de i varje fall inte betyda ”det offentliga mottagandet av nya medlemmar”, som rubriken löd på 1936 års mottagningsakt. 1974 års samlande benämning ”Entry into the Church” (inträdet i kyrkan) — hämtad från 1952 års dopdokument — är ett förenklat uttryck för termen initiation. I titeln ligger tanken på dopet och andra liturgiska handlingar som led i en enda initiationsprocess. Eftersom de teologiska och pastorala problemen i metodistisk tradition fr a kommit att gälla barns initiation, är det lämpligt att börja med den typen av ritual. De råkar också på traditionellt sätt stå först. Detta kan tas som en fingervisning om att den modellen för initiationen inte bara var den vanliga utan alltjämt borde vara den normala i England, även om den inte var den (nytestament- liga) grundformen. Den uppfattningen hade präglat 1952 års dokument och gällde fortfarande som den metodistiska, även om den övergivits tex i Church of England och i engelskt ekumeniskt liturgiskt arbete.51

Barndopsritualet skiljer sig strukturellt kraftigt från det gamla, eftersom dopet inte bara skall firas i anslutning till utan utgöra församlingsgudstjänst, med fördel på större högtidsdagar. Församlingen som helhet medverkar också aktivt i de olika partierna. Det var en metodistisk tradition, som dock inte präglade barndopsritualet 1936. En kort inledningsdel följs av Ordets gudstjänst med två eller tre läsningar, predikan och en kort allokution.52 Den utgör förbindelselänken till Dopets gudstjänst, som innehåller ”dopbönen” — ”löftena och trosbekännelsen” — ”dopet”. Gudstjänsten fortsätter sedan ”som vanligt” i huvudgudstjänsten. Det vaga uttryckssättet är förmodligen mycket avsiktligt valt för att öppna möjlighet till nattvardsfirande.

Innehållsligt kan förändringarna sammanfattande beskrivas så, att ritualet inte längre ger en form för föräldrarnas ”tillägnan” (dedication) av barnet under högtidliga fostrarlöften. Ritualet har formats för församlingens, inkl föräldrars, gestaltning av en liturgi, där barn bärs fram ”för att bli döpta med vatten såsom ett tecken (sign) på det nya livet i Kristus, och för att göras till

49 Ett slags mellanform representerade The Covenant Service 1969, där texten trycktes i thou-formen på vänster-, i you-formen på högersidor. 50 Erfarenheter och synpunkter kom dock kommittén tillhanda enl sekr Stacey (brev n 44), Dixon 1976 13. 51 I Church of England auktoriserades AS II 1967—8 (ovan 116), 1972 utgav The Joint Liturgical Group en modellordning för kyrkornas initiationsliturgier på direkt ekumenisk hemställan 1968. Initiation and Eucharist 1972 9 ff. I båda fallen behandlas först grundformen, den sammanhållna initiationsgudstjänsten, därefter den i tiden uppspaltade modellen, ”the total rite divided". ibm 18. Ovan 113. 52 GT— och episteltexter kan, evangelietcxt(er) skall läsas. Kollektbön och läsningar kan vara kyrkoårstidens eller särskilda för dop. Om dopet ”for good reasons" inte firas som huvudgudstjänst, kan altarläsningar och predikan utelämnas. Alltid läses dock Mark 1:9—11 (Jesu dop. cf ovan med n 34, 36), barnevangeliet och dopbefallning—

en.

• Sida 171
•  Original

medlemmari Guds familj, kyrkan”. Citatet från allokutionen före dopbönen är ett exempel på nyorienteringen. Den framträder inte minst i den frälsningshistoriskt och trinitariskt anlagda dopbönen — till stor del läst gemensamt av hela församlingen. Församlingens och föräldrarnas doplöften har nu mer karaktären av en — mer realistiskt formulerad — viljeförklaring än av en cd, och löftena följs av den gemensamma bekännelsen av ”kyrkans tro” — Apostolicum eller BCP-katekesens kortform.

Genom omstruktureringar och omformuleringar ger ritualet uttryck åt samma grundsyn som präglade 1952 års dokument. Det avgörande också i barndopet är Guds och inte människors handlande. Den uppfattningen belyses påtagligt i partiet kring själva dophandlingen. Den gamla BCP- formeln i samband med korstecknandet efter dop löd 1936: ”Vi tar emot

detta barn i församlingen, Kristi hjord . . ., för att det må bli Kristi trogne kämpe och tjänare . . Tydningsorden blev nu väsentligt omgcstaltade: ”Genom dopet tar vi mot detta barn . . . och ber att det måtte . . . hålla ut

»»

som Kristi trogne kämpe och tjänare . . . . I den nya ordningen är korstecknandet infört, vilket belyser att symbolhandlingen Wesley till trots tillmätts ett stort värde.53 Efter nytillskottet med gemensamt läst eller sjungen aronitisk välsignelse kan dopljus — alltså ännu en symbolhandling — överlämnas med tydningsord, som också de markerar att det döpta barnet ”nu hör till Kristus, världens ljus”.54

Barndopsritualet som helhet är format enligt grundsynen, att dopet är ett frälsningshistoriskt skeende där Gud handlar med (späd)barnet. Samtidigt måste betonas att man valt öppna formuleringar, som i varje fall inte utesluter traditionell metodistisk doptolkning.55 Också barns dop innebär ett ”inträde i kyrkan”, ett inlemmande i Kristi kropp och en delaktighet i hans död och uppståndelse, men innebörden preciseras inte.56

En indirekt tolkning av (späd)barndopets innebörd representeras av ritualet för konfirmation. Den akt Wesley förkastade hade sedan länge praktiserats såsom medlemsupptagning, och nu återkom också termen konfirmation jämte den likaså nya alternativa beteckningen Recognition (erkännande) av dem som genom dopet redan blivit medlemmar. Försöks- ordningens rubrik ändrades dock och den kom närmare 1936 års titel. Slutversionen blev: ”Det offentliga mottagandet till fullt medlemskap eller Konfirmation”. Men det är ändå skillnad på nytt resp fullvärdigt medlem-

53 Wesley avskaffade detta (ovan 162). Handlingen infördes i försöksordningen 1967. Den kan redan tidigare ha återupptagits i praxis, även om 1936 års formulering inte gav någon anledning till, än mindre tydning av handlingen. I kommentaren Dixon 1976 51 nämns den enbart i förbigående. Liknande i Dixon 1979 95. Det kan dock bero på, att han i samtida dop- och konfirmationsteologisk debatt inte velat ta upp någon diskussion om en historiskt kontroversiell, av Wesley avvisad handling. 54 Dopljuscercmonin är fakultativ, "which is perhaps just as well. because this ceremony has already attracted a good deal of controversy”. Dixon 1976 51 f. Riten ansågs av somliga vara högkyrklig och romersk-katolsk. Ibm föreslogs att frågan skulle behandlas i studiearbcte kring gudstjänstordningcn. Jfr kommentarens tystnad betr korstecknandet ovan n 53. 55 Så används vid korstecknandet inte 1936 års uttryck att ”bli Kristi tjänare” men inte heller BCP-uttrycket ”förbli” utan "härda ut”, ett öppnare uttryck, där startpunkten inte fixeras. 56 Cf den dogmatik som kommissionens sekreterare utarbetat. Stacey 1977 336.

• Sida 172
•  Original

skap. Titeländringen korresponderar mot ett både formellt och innehållsligt förändrat ritual för en församlingsgudstjänst, liksom 1936 kulminerandc i nattvardsfirande. Den gamla ordningens magnifika förra del är nu ersatt med en kort inledning (hymn, bön) och Ordets gudstjänst (tre läsningar,57 predikan), som mynnar ut i en Ande-hymn och en dopaktualiserande allokution till ”konfirmanderna”. Nästa parti är dopanknutna löftesfrågor till konfirmanderna58 och hela menighetens trosbekännelse (Apostolicum). Så följer ”Konfirmationen och mottagandet” och som 1936 hela församling- ens överlåtelse, ett dess offertorium” som upptakt till det gemensamma nattvardsfirandet.

Konfirmationspartiet förtjänar uppmärksamhet. Det inleds med en konfirmationsbön, som är den klassiska men i metodistisk handbokstradition nya bönen om Andens gåvor?U Bönen följs av konfirmationshandlingen och mottagandet. För de två senare leden finns två former. Enligt det ena alternativet tillämpas handpåläggning med konfirmationsord — ”Herre, konfirmera din tjänare N genom din Ande . . .”6' varefter de konfirmerade kollektivt välkomnas ”till fullt medlemskap”, ev också genom handslaget. Formen utgör en intressant kombination av anglikansk resp reformert tradition. Den andra formen har det första alternativets konfirmationsformcl men utan handpåläggning och såsom bön för alla konfirmanderna, därefter välkomstorden riktade till var och en under handslag. Enligt en kommentar till ordningen finns den senare formen närmast för att markera, att huvudformen med handpåläggningen är lämplig om än inte avgörande viktig i metodistisk tradition.62 Båda formerna kan fakultativt avslutas med ytterligare en symbolhandling. överlämnande av ”en bibel eller någon annan bok”.

I det nya ritualet har tyngdpunkterna genom strukturförändringarna förskjutits från löftesfrågorna och fr a från mottagandet till det parti som kallas ”konfirmationen”. Särskilt tydligt är det i huvudformen för själva konfirmationspartiet. De strukturella förändringarna motsvaras av ett förändrat textinnehåll. Från det gamla ritualet har nästan ingen text övertagits. Det enda egentliga undantaget på detta formella är ett parti i 1936 års inledning till löftesfrågorna, som återfinns i 1967/1974 års allokution före

57 Jcr 31:31 ff, Rom 8:12 ff, Mark 1:14—20. Den första (det nya förbundet med Israels hus) ingick i dopliturgin, däremot inte de två senare (Guds söner ledda av Anden resp lärjungskallelsen). 53 Föräldrarnas löftesfrågor om fostran i barndopsritualet återkommer omformulerade som löftesfrågor till konfirmanderna efter en allokution aktualiserande dopet. 59 Partiet har sin motsvarighet i 1936 års ritual också formellt genom samma hymn (Lord, in the strength of grace), men det har förstärkts genom dels en kortform av förbundsgudstjänstens överlåtelsebön (n 30) i vi-form, dels Fader vår (bönen infogad i det slutliga ritualet). 6” Inledningen nyformulerad: ”Heavenly Father, all—powerful God. who in Baptism reccivcd these your children into your family, establish them now in faith by the Holy Spirit, and day by day increase in them your gifts of grace . . Märkligt nog förbigås bönen nästan i Dixon 1976 56. Den behandlas i Dixon 1979 98 f men som en självklarhet. Möjligen kan bönen ha förekommit i metodistisk praxis. 6' "Lord, confirm your servant N by your Holy Spirit that he may continue to be yours for ever." Förra delen motsvarar formeln i AS II i Church of England, hela formeln motsvarar 1958 års förslag från liturgikommissionen i den kyrkan. 62 Dixon 1976 56.

• Sida 173
•  Original

löftesfrågorna. Med lån från BCP-orden vid dopets korstecknande talades det förut om ”Kristi trogna kämpar och tjänare”, som genom sina löften ”bekräftar” sin kallelse — det enda ställe där termen ”confirm” användes 1936. Men i den nya versionen är innebörden en helt annan. De som redan genom dopet ”blev mottagna i Guds familj, kyrkan” och bekänner detta "skall nu konfirmeras (be confirmed) såsom medlemmar av ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap . . . utsänt såsom Kristi tjänare och vittnen i världen”. Med alludering på ett bl a som doptext använt bibelavsnitt (1 Petr 2) motiveras en handling varigenom konfirmanderna skall stärkas till att bli vad de är genom dopet. I detta som i andra partier63 anges det bärande för handlingen. Det ärinte längre löften genom vilka konfirmanderna bekräftar (confirm) sin kallelse och därför blir ”nya medlemmar” att välkomna. Det avgörande är att Gud som handlat i dopet genom sin Ande vill stärka (confirm, strengthen) sina tjänare och vittnen.

Uppbrottct från traditionen är tydligt. Men liksom barndopritualet har öppna formuleringar som medger olika tolkningar, så har konfirmationsri- tualet inte bara den nu presenterade läsarten. I direkt anslutning till konfirmationshandlingen kommer ett mottagande om inte till ett nytt så dock till ett ”fullt medlemskap” — ett mottagande som får starkare accent när konfirmationshandlingens huvudform inte används. Välkomstordens sym- bolhandling — handslaget — betecknar en förändrad form av tillhörighet till ”den kristna kyrkan och församlingen (the Society) på denna plats”. Men förändringens innebörd anges inte.64 Enligt 1952 års dokument om dopet utgjorde konfirmationen avslutningen på initiationsprocessen. Genom konfirmandlöftena realiserades ett genom dopet givet men vilande medlem- skap. Den nya ordningen stöder inte men utesluter inte heller den tolkningen.

I diskussionen efter antagandet av den nya ordningen har olika tolkningar gjorts. Det har hävdats, att konfirmationen utgör ettt o m ”nödvändigt” ledi initiationsprocessen. Men det har också sagts, att konfirmationen är nödvändig i den meningen, att dopets innebörd och konsekvenser ”nödvän- digtvis” måste växa fram successivt under hela livet. ”Det kristna livet är en fortgående utvecklingsprocess, markerad punktuellt genom sådana särskilda händelser som dop och konfirmation utan att någonsin — på denna sidan av evigheten — komma till punkt”. Enligt en sådan tolkning kan termer som ”förberedande” och ”fullt medlemskap” inte får tillskrivas någon absolut innebörd.65 Om den nya initiationsordningen tolkas med hjälp av process- tanken, får detta konsekvenser som strax skall belysas ytterligare. Dessför-

63 Tex konfirmationsbönen och -ordcn, ovan n 60—61. 54 Termen Society hör till en tradition enligt vilken metodismen är en väckelserörelse inom Kristi kyrka, inte ett samfund. Termen använd i välkomstorden för att markera, att konfirmanderna av församlingskyrkorådet antagits till fullt medlemskap i — the Methodist Church. 65 Cit från Dixon 1979 81. Medlemskap måste ses som "a process rather as a single event" enl B Jones, cit ibm. En kritisk uppgörelse med traditionen och ett försök att med processtanken förena den nya ordningen med ekumeniskt och bibelteologiskt anlagd initiationsteologi ibm 68 ff. En liknande men mindre kritisk diskussion i Stacey 1977 334 ff, så även Dixon 1976 46, 53, 58. jfr dock ibm 64 f.

• Sida 174
•  Original

innan behöver uppmärksamheten dock riktas mot ytterligare två nya ritual.

Det ena nya ritualet är till för den fullständiga initiationsgudstjänsten, dvs församlingsgudstjänst med dop, konfirmation och kommunion för kandida- ter som själva kan avlägga doplöften.66 Det nya är att i ett ritual kombinera handlingar för det som ”historiskt och teologiskt” är initiationens grund- form!"7 Det finns inte längre ritual för enbart dop av vuxna (unga). En direkt nyhet är också, att inom den ramen ange ordningen för ”familjedop” — med förutsättningen att (späd)barnen enbart blir döpta. Iden av förbundsteologin präglade metodistiska traditionen framstår den formen naturlig”l

Ritualets struktur är densamma som vid barndop fram t o m själva dophandlingen. Omedelbart efter denna följer det separata konfirmations- ritualets allokution, konfirmations- och välkomsthandlingar samt försam- lingens överlåtelse och nattvardsfirandet. Om man så vill, har barndopsri- tualets korstecknande med tydningsord utvidgats med det centrala partiet i konfirmationsritualet. Mot den sakliga skillnaden mellan ritualen korrespon- derar en skillnad i löftesformuleringarna: i den fullständiga initiationsguds- tjänsten är doplöftena identiska med dem som finns i det separata konfirmationsritualet.”

I ordningen 1967/74 framstår alltså dopet som den grundläggande initiationshandlingen. Liturgiskt får denna sin tydning i korstecknandet vid barndop, och i konfirmationshandlingen vid ungas eller vuxnas dop. Rättsligt kvarstår emellertid förbindelsen mellan medlemskap och konfirmation. Konsekvenserna av en ny teologisk grundsyn på dopet har i huvudsak dragits liturgiskt men inte rättsligt.70 Till de pastoraltcologiska konsekvenserna av oklarheten blir det strax anledning att återkomma.

Ytterligare ett ritual att observera i sammanhanget är den reviderade ordningen för förbundsgudstjänsten. Strukturen på förra delen är starkt förändrad genom att den nu helt följer ordningen för den vanliga huvudgudstjänsten/mässan med inledning och Ordets gudstjänst.7l Det

% Det omständliga namnet är The Baptism of those who are able to answer for themselves, with the Public Reception into Full Membership, or Confirmation. 67 Cit från Dixon 1976 58. 63 Förutsättningen är dock inte uttryckligt angiven. Anvisningarna fanns redan i försöksritualet 1967 och motsvarar dem som givits för formen i Church of England (ovan 135). 69 Om spädbarn samtidigt döps, skall barndopsritualets föräldralöftcn 160cå användas. — Barndopsritualets och den fullständiga ordningens texter är inte formellt identiska. I försöksritualen 1967 finns ännu innehållsliga skillnader, men i 1974 års upplaga får de anses utraderade. 7” Kollisionen mellan å ena sidan en med traditionell teologi förbunden syn på medlemskap och rättsordning och å den andra sidan den nya teologin som denna liturgiskt uttrycks röjs inte minst i initiationsordningens allmänna resp speciella anvisningar till resp ritual. Anvisningarna utgörs av citat ur de dokument om dop och medlemskap som årskonferensen antagit 1936 och 1952 — berörda ovan - samt om medlemskap 1961 och 1969 i Statement on Church Membership [1961] resp [1969]. 71 Jfr ovan 166. Den nya strukturen: Inledning (hymn, den trinitariska lovprisningen 1936, skriftermål i starkt förkortad form, kollektbön) — Ordets gudstjänst (tre läsningar, predikan) — ”Förbundet” (The Covenant) — nattvardsliturgin. Låsningarna är Jer 31:31 ff, Hebr 12:22 ff och, som 1936, Joh 15:1 ff.

• Sida 175
•  Original

centrala partiet — ”Förbundet” — är emellertid så gott som oförändrat men kompletterat med utväxling av fridshälsningen så som inledning till nattvardsliturgin. Lika litet som 1936 finns någon direkt hänvisning till dopet som grunden för ”förbundet”. Men det finns nu en rad sådana anspelningar, samtidigt som dopliturgin nu fått avsnitt som erbjuder anknytningsmöjlig- heter. En förbindelselänk finns därtill i konfirmationsritualets parti för församlingens överlåtelse genom direkta inlån från förbundsgudstjänsten. Det är knappast heller någon tillfällighet att ritualet för förbundsgudstjän- sten nu placerats omedelbart efter initiationsordningens ritual.

Kring förbundsgudstjänsten som sådan har förts en diskussion.72 Den har ifrågasatts bl a därför att den skulle dölja att dopet är grunden för ”förbundet" och kommunionen den upprepade dopaktualiseringen. Revi- sionen förefaller vara en kompromiss. En med bröderna Wesley intimt förknippad gudstjänstform har bearbetats försiktigt men dock så mycket, att den skall kunna uppfattas som hela församlingens dopaktualiserande gudstjänst på samma sätt som konfirmationensengångshandling tillika utgör den för församlingen årligen återkommande förnyelsegudstjänsten. I båda fallen finns en strävan att genom de nya ritualen svara mot behov av särskilda liturgiska uttryck för dopaktualiseringen under en hela livet fortgående process.

Det återstår att ta upp frågan om förstagångskommunionen i den initiationsprocess, där dopet teologiskt och liturgiskt utgör den egentliga initiationshandlingen. Som i t ex Church of England blev det klassiska mönstret — medlemsupptagning, därefter förstagångskommunionen — pro— blematiskt i metodistkyrkan, om än kanske först på 1960-talet.73 Konkret framträdde problemet när söndagsskolan på söndagseftcrmiddagcn avlöstes av familjens gemensamma gudstjänstfirande på förmiddagen samtidigt som mässan alltmer blev en vanlig form för huvudgudstjänsten. Barnen började delta i gudstjänsten och även följa med föräldrarna fram vid kommunionen. Man började sedan fråga sig, varför barn väl kunde välsignas men inte få del av nattvardsgåvorna.74

Redan 1961 hade en utredning, där processtanken drevs, formulerat sådana frågor till årskonferensen. Man kunde inte på traditionellt sätt säga, att barnen utgör ”morgondagens kyrka” — de utgör, hette det, ”här och nu en del av dagens kyrka”. Som medlemmar av både den lilla familjen och Guds stora familj borde barnen inlemmas också i församlingens sakramentala liv. Efter år av olika slags experiment blev det dags för en ny rapport är 1973, där man sökte formulera några riktlinjer för ett flexibelt initiationsmönster— inte utan påverkan från Ely-rapporten, förefaller det. Årskonfercnsen valde att låta sin Faith and Order—kommission anlägga teologiska och praktiska synpunkter på de föreslagna riktlinjerna. 1975 förelåg rapporten. Iden anges skäl för det traditionella initiationsmönstret och för ett nytt fiexibelt, bl a

72 Dixon 1976 62 ff kommenterar ritualet i form av ett slags apologi för att det bevarats, Tripp 1972 155 summerar invändningar också mot utformningen av ritualet såsom alltför intimt personligt, utan tillräckliga uttryck för påsktron etc. Cf även Bishop 1975 100 f. Revisionen är delvis svar på den typen av kritik. 73 Betr Church of England ovan 123ff, 158. 74 George 1975 38 ff. Dixon 1979 82 ff.

• Sida 176
•  Original

med s k familjekommunion före konfirmationen/medlemsupptagningen. Samtidigt angavs också skäl för ”en tredje åsikt". nämligen att dopkommu- nion skulle praktiseras i samband med dopet, också (späd)barns dop. Men rapporten innehöll inte något annat konkret förslag än att frågan borde studeras ytterligare, innan konstitutionella ändringar genomfördes.75

Det hör till saken att 1975 års rapport överlämnades till årskonferensen av den kommitté som också hade burit huvudansvaret för liturgireformen. Iden nya ordningen för ”Entry into the Church”'/initiationen fanns material för liturgisk gestaltning av det framväxande nya initiationsmönstret. Även om det inte uttryckligen angavs, fanns to m möjlighet för dopkommunion i samband med (späd)barns dop.76 Framför allt framstod dopet som den avgörande initiationshandlingen och grunden för bl a framväxande familje- kommunion, dvs barns kommunion före konfirmationen/det ”fulla” med- lemskapet. En anledning till att kommittén nu inskränkte sig till att enbart föreslå ett studium av familjekommunionfrågan var, att det också i kyrkan som helhet och inom kommittén rådde delade meningar om den. Man ville inte yrka på en majoritetslösning utan ansåg det bättre att tillåta olika modeller. Den ståndpunkten intog också årskonferensen 1975 och fö även 1978.77

Också i en annan fråga illustreras brytningen mellan gammalt och nytt initiationsmönster. Till det traditionella synsättet och mönstret hörde uppfattningen av dopet som en föräldrarnas ”dedication” (tillägnan) av barn, vilka senare på grund av sina egna löften blir kyrkomedlemmar. Om ”dedication” är det tal också i det nya mönstret, men då avses inte alls dopet utan en barntacksägelse eller — tillägnan. Redan i 1952 års dokument skymtade akten som en möjlighet. Den nyssnämnda kommittén avgav 1976 ett betänkande med diskussion av frågan. En sådan församlingshandling hade börjat få spridning såsom barntacksägelse före dop men också såsom en akt fr a för föräldrar som inte var beredda att begära barndop, t ex därför att de var övertygade om att barnen själva måste begära sitt dop. Kommittén föreslog att akten som sådan skulle auktoriseras. ”För närvarande” borde kyrkan inte fastställa ett ritual. Detta kunde skapa ”förvirring" med tanke på att handlingen och synsättet bakom denna ”avviker från vår tradition”.78 Tills vidare borde man alltså inte på ett alltför iögonenfallande sätt bryta med det traditionella mönstret, men det nya måste få växa fram.

Sammanfattningsvis har alltså den engelska metodismen officiellt tillåtit olika initiationsmönster sida vid sida. Det traditionella är åtminstone formellt intakt. Men samtidigt växer fram ett nytt och mer flexibelt mönster, behärskat av processtanken. I det nya mönstret utgör dopet den för individ och församling avgörande initiationshandlingen med livsvaraktiga konse- kvenser, vilka också bör gestaltas liturgiskt i dopaktualiserande handlingar. 1952 års pastorala råd och anvisningar för en initiationsprocess, vilka i

75 George 1975 42, Children and the Sacrament of Holy Communion [1979] 5 ff och 7 ff (1973 resp 1975 års förslag). 76 Ovan 170, 174. 77 Children and the Sacrament [1979] 15 f. 1978 gavs möjligen ett visst förord för att barnen enbart skulle välsignas såsom en "gammal och skriftenligt handling". 78 Dixon 1979 154 ff.

• Sida 177
•  Original

huvudsak influtit i den nya initiationsordningens allmänna anvisningar, har med tiden fått större räckvidd. I uppbrottet från traditionellt mönster har man officiellt valt att inte öppet bryta med det synsätt som legat bakom det gamla mönstret för att inte skapa ”förvirring". Det förefaller dock rimligt att räkna med att tex den oklara frågan om dop och medlemskap med tiden mognar till omprövning.

4.3 Den episkopala metodismen i USA

4.3.1 Liturgiskt enhetsarbete enligt restaureringsprincipen

Som inledningsvis påpekades var det John Wesley själv som sörjde för att metodismen i USA blev en självständig kyrka — 1784 räknas som grundläggningsår — och fick en egen liturgi.79 Men när metodismen under 1800-talet där växte till den största protestantiska kyrkan, framträdde den som en välorganiserad väckelserörelse med ryggraden i s k campmeetings: flerdagarsmöten kring stora predikanter, med vittnesbörd och psalmsång. I denna amerikanska kristendomstyp hade det metodistiska och särskilt det liturgiska arvet ingen bärande funktion.80 Annorlunda blev det under 1900-talets enhetsarbete mellan de metodistiska kyrkorna och fö även närstående kyrkor. År 1939 och även 1968 utgör viktiga milstolpar på vägen till den episkopala The United Methodist Church, den internationellt i dag största metodistkyrkanf”

Efter 1939 års återförening i The Methodist Church tillsattes en kommission med uppgift att utarbeta liturgiförslag under utnyttjande av "rikare och vidare källflöden än de som intill nutiden stått tillbuds” — en osedvanligt skarp om än indirekt kritik av rådande liturgisk praxis. 1944 kunde generalkonferensen — det högsta beslutande organet — godkänna ett förslag gjort under anknytning till ”den universella kyrkans förnämliga arv”.82 Enligt titelbladet var den stora volymen avsedd för ”frivillig och alternativ användning”, men enligt förordet hade bl a initiationsordningen en annan status. De ritualen var ”naturligtvis officiella och måste användas oförändrade”. Till stöd för just deras auktoritet hänvisades till en tradition som gick tillbaka till Wesley.

The Book of Worship 1944 hade inte mindre än tre ritual för dop och fyra ritual som gäller medlemsupptagning.83 Vad dopritualen beträffar kan kort konstateras, att det enbart var formellt man kunde hänvisa till Wesley. I samtliga ritual söker man nästan helt förgäves efter uttryck för dopets innebörd, trots att tex spädbarnsföräldrarna skulle lova att undervisa sina barn om "syftet och ändamålet med detta heliga sakrament”. Detta framstår som en av Herren befalld ordning, som just av det skälet skall iakttas — en

79 Ovan 161. 80 White 1972 270 f, Bishop 1975 72 ff, 82 ff. 31 Ibm samt Short 1974 9 f. 80 Cit efter förordet till The Book of Worship 1944. 83 Ritual för dop av spädbarn, av barn och unga samt av vuxna, ritual för upptagning i preliminärt medlemskap, för mottagande av barn/unga resp vuxna som medlemmar samt mottagande av medlemmar i associativt medlemskap etc.

• Sida 178
•  Original

lydnadshandling.

Gruppen ritual som rör medlemskapet däremot angav tydligt innebörd och konsekvenser av medlemsupptagningen i enlighet med amerikansk 1800- talstradition. Kandidaternas bekännelse till Kristus som Herre och Frälsare och löften att leva med och för metodistkyrkan var förutsättningarna för en ”förening med Guds kyrka” och ”tillträde till den heliga gemenskapen”. Sedan löften givits av kandidaterna skulle pastorn under handpåläggning säga: ”Jag mottar (receive) dig i Kristi kyrka och ber Gud befästa (confirm) dig i alla sanna lärjungars tro och gemenskap”.84 I 1944 års enhetsagenda framstod sålunda dopet som en ordning att iaktta i lydnad för Kristus, medlemsupptagningen som initiationshandlingen. Idet sammanhanget hade dopet faktiskt ingen betydelse.85

Tjugo år senare var det dags för en ny upplaga av enhetsagendan. När The Book of Worship 1964 auktoriserades, hade den varit i försöksverksamhet under några år, varför det i förordet kunde hävdas att ”hela kyrkan har varit indrageni den process som frambragte denna bok”. Det var samtidigt en bok som ville vara bärare av inte bara metodistisk liturgisk tradition utan av ”den universella kyrkans djupt meningsfulla historiska former för gudstjänst”?6 Boken är ett uttryck för en begynnande liturgisk förnyelse med sådana restaueringsideal.87 Det yttrade sig t ex i utformningen av nattvardsliturgin och i ambitionen att för första gången föra in kyrkoåret som organiserande liturgisk princip. Restaureringssträvan röjs också i initiationsordningen enligt följande.

De många ritualen i 1944 års agenda hade nu reducerats till tre, varav de två första gällde dopordningen. För dop av barn resp vuxna finns olika ritual, men det rör sig nu om en nästan gemensam struktur med i huvudsak samma innehåll.88 Formellt har tekniken varit att bygga på nu återbördat äldre, av BCP-traditionen präglat material. Strävan har uppenbarligen varit dels att söl' a uttrycka dopets innebörd och konsekvensr, dels att göra det på sådant sätt, att dopet skall framstå som ett och detsamma oavsett kandidaternas ålder. Ett för ritualen och hela initiationsordningen signifikativt nytt parti följer omedelbart efter dophandlingen. Församlingen välkomnar där de nydöpta, ”som vi denna dag erkänner som medlemmar av Guds familj”. Formuleringen, som har sin bakgrund i BCP-traditionen, är en av de få från 1944 års agenda, men där hörde den hemma i ritual för medlemsupptagning. Detaljen illustrerar kursomläggningen. Dopet framstår nu som den kyrko- inlemmande gudshandlingen. Men med det tredje initiationsritualet kompliceras bilden. "Ordningen för konfirmation och mottagande i kyrkan” utgjorde formellt en bearbetning av

34 Cit ur ritualet för mottagande av unga kandidater. Vid mottagande av vuxna är orden tydligare kalkerade på den anglikanska episkopalkyrkans konfirmationsord, församlingens välkomsthälsning kalkerad på episkopalkyrkans/BCPs välkomstord efter dophandlingen. 35 Möjligen utgör dopet ett nödvändigt rekvisit, ty det förutsattes, att de som upptogs till medlemmar fått kristen undervisning och var döpta. Men motiv angavs inte. 36 The Book of Worship 1964. 87 Om denna rörelse inom amerikansk metodism Taylor 1963 156 ff, 38 Huvudskillnaden är att olika löftesfrågor riktas till föräldrar resp vuxna dopkandi- dater.

• Sida 179
•  Original

ett bland 1944 års ritual för medlemsmottagning. Akten var till för dem som efter ”förnyelsen” av doplöftena ”skall konfirmeras som medlemmar av Kristi heliga kyrka”. Det skulle ske under handpåläggning och ett BCP-klingande tydningsord.” Men sedan avlades lojalitetslöften till meto- distkyrkan, och handslaget kunde användas som symbolhandlingen för välkomnandet.” Som i England hade ritualet för medlemsupptagning också i USA för stark ställning för att helt kunna förvandlas till en dopaktualise- rande handling.

Ännu ett ritual bör noteras: förbundsgudstjänsten. Från den engelska ordningen 1936 togs ritualet in i 1944 års agenda, och det finns med också i 1964 års liturgi. Men Wesleys förnyelsegudstjänst hade aldrig fått någon position i den amerikanska metodismen. På sitt sätt återspeglas detta redigeringsmässigt 1964. Boken avslutades nämligen med ett slags relikka- pitel med Wesleys egna ritual, inkl förbundsgudstjänstens.91 Redigeringen svarade i och för sig mot restaureringsidealet. Men det gav inte uttryck åt någon strävan att se ordningen som en dopaktualiserande form.

Sammanfattande kan konstateras att restaureringsarbetet i den nya upplagan av enhetsagendan ledde till dopritual med ett liturgiskt material och ett innehåll som knöt an till Wesleys ursprungliga ordning. Teologiskt framstod dopet som den avgörande initiationshandlingen. Restaurerings- idealet kom tydligare fram vad gäller ritualet för förbundsgudstjänsten. Men i enhetsagendan ingår också en konfirmationsordning med en ouppklarad relation till dopordningen. För konfirmationens del förefaller BCP- traditionen ha varit förebildande — den tradition som Wesley stått i, därtill den tradition som för den amerikanska metodismen var en påtaglig realitet i episkopalkyrkan.

Initiationsordningens ritual i 1964 års agenda har sålunda en liturgisk restaureringskaraktär. De markerar det i och för sig viktiga uppbrottet från den aliturgiska inställning som utgjorde den amerikanska metodismens arv från 1800-talsväckelsen.92 Det finns en rad detaljer som illustrerar att enhetsagendan var resultatet av ett liturgiskt restaureringsideal. En sådan är tex sättet att presentera förbundsgudstjänsten. Även revisionen av initia- tionsordningen hade tydligen främst den karaktären. Den är inte primärt frukten av en teologisk, liturgisk och pastoral nyorientering. Belysande är tex att dop- och konfirmationsordningarna är separata akter. inte försam- lingsgudstjänster. Visserligen angavs att dopet ”borde förrättas i kyrkan i folkets närvaro”, men det var en traditionell anvisning. Handlingen skulle

39 ”N, the Lord defend you with his heavenly grace and by his Spirit confirm you in the faith and fellowship of all true disciples of Jesus Christ." 9" Ritualet angav detta uttrycklingen för konvertiter eller inflyttade metodister som välkomnas i församlingen. Men handslaget/välkomsthälsningen kunde tillämpas betr konfirmander enligt liturgikommissionens kommentar genom Randolph l970 50. Välkomsthälsningen var densamma som vid dop. 9' Om Wesleys egna ritual ovan med n 1—2. Om deras avsaknad av amerikansk tradition Bishop 1975 85, passim, Bedell 1976 23. 92 Cf L Webb — huvudansvarig för agendaarbetet — i den officiella men mycket försenade kommentaren Dunkle—Quillian 1970 Sf och tex White 1972 271. En intressant belysning av förhållandet utgör en på enkätmaterial byggd redogörelse för liturgisk förnyelse inom amerikansk metodism i Taylor 1963 156 ff.

• Sida 180
•  Original

”förrättas” (be administrated) inför en menighet, men det angavs inte att församlingen skulle fira dopet, ännu mindre gavs anvisningar för utform- ningen av församlingsgudstjänst med dop. Konfirmationen däremot ”skall ledas (be conducted) i kyrkan i folkets närvaro”, men inte heller i det fallet var det fråga om en församlingens gudstjänst utan en akt i församlingens närvaro.

4.3.2 Initiationsprocessens nya liturgiska former

När metodistkyrkan så sent som 1964 fick sin nya agenda var tiden ännu inte mogen för en egentlig förnyelse av initiationsordningen. Men den höll på att mogna. Just 1964 utgav tre professorer vid metodismens huvudinstitut för utbildning och forskning (Dallas, Texas) en liturgiteologisk handbok till stöd för en som de menade nödvändig liturgisk förnyelse. I handboken underströks att liturgin inte är en kyrklig aktivitet bland andra. Genom struktur, ord och handlingar och under åminnelse, tacksägelse och förnyad överlåtelse manifesteras det nya gudsfolket i gudstjänsten. Där, i Andens enhet ”med Gud och med kristna i alla tider överallt”, förkunnar och celebrerar de troende ”Guds seger i Jesus Kristus”. Idet perspektivet var det högst angeläget, att hela gudsfolket celebrerade dop och nattvard. Här gällde det handlingar som inte vilade på isolerade befallningsord utan gestaltade Kristusmysteriet eller ”den sanna naturen hos hela det evangelium som Skriften som helhet och kyrkans liv vittnar om”.93

Handboken var mer principiellt hållen men innehöll en del konkreta exempel på konsekvenser för gudstjänstlivet. Detsamma gäller om arbeten utgivna 1967 och 1971 av en av författarna, prof J F White, sedermera ordförande i den ekumeniska N American Academy of Liturgy. Under anknytning till samtida fr a romersk-katolsk litteratur utvecklade han i sina båda arbeten innebörden av grundtesen, att gudstjänsten är orten för Guds och gudsfolkets gemensamma handlande. I fr a den förra boken var dopliturgin illustrationsmaterial, varvid White byggde på ekumeniskt bibelteologiska och liturgivetenskapliga resultat.94

En av Whites poänger var att dopet är som en mångfasetterad juvel. Genom gamla eller nya former i struktur, ord och handlingar måste liturgin på ett helt annat sätt ge uttryck åt den rikedomen. Det var fr a med hjälp av symbolhandlingar som gudsfolket kunde gestalta innebörden. ”Den kristna initiationens avgörande karaktär uttrycks snarare genom handlingar än ord”. En annan poäng var, att dophandlingen en gång för alla gång på gång måste aktualiseras, en konsekvens av att se initiationen som ett händelseförlopp. Genom dopet inlemmas den enskilde i Kristi kropp för att med Kristus och hans folk fullgöra det konungsliga prästerskapets livslånga tjänst i världen. Konfirmationen blev i det perspektivet inte initiationens avslutning eller kulmen på en undervisningsperiod. Den var istället en av de angelägna dopaktualiserande handlingarna livet genom, kommunionen en annan,

93 Hardin-Quillian—White 1964 16 ff, 22 f, 33 ff, 110 ff. Dop och nattvard kallas ”sacraments", konfirmation, prästvigning, vigsel och jordfästning ”ordinances" som emellertid bör anses ”sacramental in tone and effect”. Ibm 110 med n 1. 94 White 1967 passim samt 131 ff.

• Sida 181
•  Original

dopliturgin själv ytterligare en.95

Den syn White presenterat och utvecklat återkom i mer genomarbetad och mer konsekvent genomförd form i ett nytt arbete år 1976.96 Han behandlade där amerikanskt liturgiskt förnyelsearbete inom olika konfessioner under 1960- och 70-talen mot bakgrunden av en mer principiellt hållen inledande del. I denna del anlades tre huvudaspekter: gudstjänstteologiska huvudlin— jer, huvudlinjer i kyrkornas liturgiska tradition och principiella synpunkter på aggiornamento—principen. Det sistnämnda uttrycket var nyckelordet för den romersk-katolska liturgireformens krav på ”översättning” i vid mening. White använde termen i samma mening, dvs för ett generellt och principiellt krav på liturgins anpassning till den aktuella kulturmiljön, så att uttrycks- formerna kunde bli relevanta för en autentisk gestaltning av tron.

I detta sammanhang utgjorde initiationsordningen en liturgisk huvudtyp för församlingens gudstjänstliv. White kursiverade i sin text programmet, en ”fullständig” (complete) initiationsgudstjänst som grunden för ”en livslång process” (a lifelong process) för den enskilde och församlingen. Med ”fullständig” initiationsgudstjänst menade White en gudstjänst med dop- handlingen jämte ”handpåläggning”, ”besegling” (med eller utan olja) och dopkommunion — oavsett dopkandidaternas ålder. Samtidigt räknade han också med särskilda både kollektiva och individuella liturgiska former för dopaktualiseringen (renewal, affirmation) under denna livslånga process.

Motiveringen för programmet gavs i ett omfattande sakraments- eller gudstjänstteologiskt avsnitt om Kristus-sakramentet eller -mysteriet mani- festerat i den gudstjänstfirande församlingen. Samtidigt formulerade White tydligare och skarpare än tidigare bristerna i olika traditioner, inte minst traditionell metodistisk teologi och praxis. Enligt Whites uppfattning hade Zwinglis syn på dopet som ”dedication” (tillägnan) slagit igenom på allvar först i den amerikanska protestantiska 1800-talsväckelsen. Ett försök att vidga den snäva synen betecknade särskilt 1964 års agenda, som emellertid enligt White knappast ens förmått restaurera de liturgiska formerna från Wesleys tid, än mindre den klassiska sakramentsuppfattning Wesley representerade. Dittills hade man inte heller i agendaarbetet eller eljest ägnat egentlig uppmärksamhet åt frågorna om relevanta uttrycksformer i samtida amerikansk kulturmiljö. Detta var nödvändigt för att församlingen genom att fira initiationsliturgin skulle kunna möta och samtidigt ge uttryck åt dopets rika, livsavgörande innebörd och konsekvenser för den livslånga processen att växa upp till Kristi fullhet för världens skull.

Enligt White var det nu dags att göra rent hus med den bibliskt ogrundade ””dedication”-uppfattningen men också att gå längre än till Wesleys och reformatorernas uppfattningar för att komma fram till den mångfasetterade dopteologin i de bibliska skrifterna och gamla kyrkan. Det var då också på tiden att göra detta i en amerikansk ekumenisk kontext. Det vara bara gemensamt kyrkorna kunnat och kunde arbeta sig fram till återupptäckter av det rika äkta arvet. Tillsammans måste man gripa sig an ”översättningen” för

95 Ibm 131 ff, White 1971 67 ff. passim. Dopet kan då kallas den liturgiska initiationshandlingen men samtidigt är dop — konfirmation — kommunion led i initiationshandlandet. % För det följande White 1976, särskilt 21 ff, 32 ff, 51 ff, 71 f, 76 ff, 86 ff, 131 ff.

• Sida 182
•  Original

att trons rikedom skulle kunna gestaltas autentiskt i amerikansk liturgi.

Vad White konkret hade i tankarna bör bl a ha varit det arbete som från 1960-talets början hade bedrivits med sikte på union mellan en rad kyrkor med fr a anglosachsisk bakgrund. Ett viktigt led var det arbete som pågick inom en liturgikommission. För unionsdiskussion och experimentbruk publicerade denna en initiationsordning 1973.97 Den faktaspäckade kom- mentaren till ordningen innehöll en bibelteologisk och liturgihistorisk exposé som motivering för huvuddragen i en ”fullständig” initiationsordning inom den västerländska mässans ram. Till dopets liturgi hörde såsom liturgiskt väsentliga led följande: avgörelsen, dopbönen (The Prayer over the Water) den trinitariska dopbekännelsen (Apostolicum eller kortformen i BCP/ episkopalkyrkan), dophandling (bestänkande, begjutning eller nersänkning) och ”postbaptismala cemonier”. Det sistnämnda innebar de doptydande symbolhandlingarna handpåläggning och korstecknande, helst med olja, jämte tydningsord.” Församlingens mottagande skulle ske genom ord, innefattande välsignelsen — en anknytning till den reformerta traditionen. Men det skulle också uttryckas i handling, fridshälsningen (Pax) med någon symbolhandling. Gudstjänsten skulle så fortsätta med nattvardsfirandet, inkl dopkommunionen. I liturgin finns också särskilda partier för hela försam- lingens liturgiska dopaktualisering.99

För majoriteten av de involverade kyrkorna utgjorde förslaget något radikalt nytt. Det gäller också metodistkyrkan. Ny är grundstrukturen för församlingens dopfirande, ny är ambitionen att återinföra en rad symbol- handlingar, nya element är såväl dopbönen och ett Credo med funktionen inte att vara doplöfte utan att uttrycka den trinitariska dopformelns innebörd. Nytt är också, vilket markeras i kommentaren, konfirmationsledet i liturgin, likaså dopkommunionen. Möjligheten att vid (späd)barns dop uppskjuta såväl konfirmation som dopkommunion antyds i kommentaren. Det framhålls dock, att grundformen oberoende av kandidaternas ålder är teologiskt och pastoralt inte bara försvarlig utan också lämplig. Genom den understryks initiationshandlingens enhet och innebörd. Det hindrar inte utan snarare motiverar ytterligare värdet av senare dopaktualiserande handling- ar, tex ungdomars bekännelse motsvarande den traditionella konfirmatio- nens/medlemsupptagningens.

Det är knappast förvånande att den radikala initiationsordningen för ett

97 An Order for the Celebration . . . 1973. I liturgikommissionen inom denna s k COCU ingick officiella delegater från episkopalkyrkan. metodistkyrkan och andra metodistsamfund, presbyterianerna, United Church of Christ (bildad 1957 av kongregationalister och några evangelikala och reformerta kyrkor i det 5 k Free Church-blocket) och Christian Church (baptistisk). Enligt White 1976 122 hade lutheraner och romerska katoliker deltagit i kommissionsarbetet på observatörsbasis. Enl White vid intervju 1978-04-28 har initiationsordningen i huvudsak utarbetats av prof K Watkins, representant för den baptistiska kyrkan. — Om COCU nedan 239. 98 ”You are sealed by the Holy Spirit and marked with the sign of Christ's cross, that you may know him and the power of his resurrection and the fellowship of his sufferings”,

99 COCU har senare tagit upp arbetet med särskilda dopaktualiserande gudstjänster eller gudstjänstled, där episkopalkyrkans modell och metodismens förnyelseguds— tjänst utgjort utgångspunkter. Ch M Guilbert vid intervju 1978—04-29. Om arbetet senare lett till publicerad ordning är mig obekant.

• Sida 183
•  Original

nytt initiationsmönster inte tycks ha fått större användning. Men å andra sidan skall den ha startat eller drivit på arbete med initiationsordningen i de involverade kyrkorna.1

4.3.3 Den alternativa metodistiska initiationsordningen 1976

Ett exempel på detta är just metodistkyrkan. 1964 års restaurerande agenda skall inte ha fått betydelse för den liturgiska förnyelsen utan blev ”det sista monumentet över en era som just hade försvunnit”. Det hjälpte inte med konstgjord andning genom en omfattande kommentar till agendan utgiven först 1970 av liturgikommissionen.2 Vid det laget hade kommissionen emellertid börjat på ny kula med en officiös produktion av material för experimentverksamhet.3 Kommissionen började också förbereda förslag till en alternativ gudstjänstordning, som sedan blivit planerad att publiceras successivt 1972—81.4 I den serien publicerades en ny, alternativ initiations- ordning 1976, som snabbt fick stor spridning och användning.5 Där möter en ordning enligt den grundsyn, som White pläderat för och som den ekumeniska ordningen tre år tidigare innehöll.

1976 års alternativordning publicerades i en liten bok som innehöll en principiell motivering och en kommentar till den framlagda ordningen. Denna i sin tur bestod av ritual för initiationsgudstjänsten och "allmänna anvisningar” för det pastorala handlandet i initiationsprocessen och vid den liturgiska gestaltningen av denna. Vad gäller den principiella motiveringen räcker det att hänvisa till redogörelsen för Whites argumentering, även om det bör påpekas att han inte deltog i kommissionsarbetetf) Ordningen som sådan bör däremot presenteras.

Dopets liturgi hörde som i 1973 års ekumeniska ordning hemma i mässans ram, efter predikan i Ordets gudstjänst.7 En och samma ordning skulle användas vid dop, samtidigt eller vid olika tillfällen, av ”spädbarn och barn" liksom ”unga och vuxna”. Den enda åldersanpassade skillnaden i formen var att föräldrarna till (späd)barn å sina egna vägnar skulle avge eller snarare

1 Intervjuer med J F White 1978-04—28, H Hickman (sekr i metodistkyrkans liturgikommission och medlem av motsv i COCU) 1978-04—26, Ch M Guilbert (sekr i episkopalkyrkans liturgikommission) 1978-04-29 och E L Brand (sekr i den förenade lutherska kyrkans liturgikommission) 1978-05-05. 2 White 1976 111 samt intervju med White 1978-04-28. 3 Andrén 1974 176, White 1972 112. 4 Ibm samt intervju med H Hickman 1978-04-26. 5 A Service of Baptism, Confirmation and Renewal. An Alternate Text 1976. År 1978 hade 130 000 ex sålts av det i volymen löst inhäftade ritualet, vilket dock på många håll spreds i lokala editioner för gudstjänstbruk. Intervjuer med H Hickman 1978-04-26 och J F White 1978-04-28. 6 Enl intervjuerna n 5. 7 Till skillnad från det ekumeniska ritualet 1973 angavs inte ritual för inledning och Ordets gudstjänst. Det berodde på alternativkaraktären: ordningen skall kunna brukas inom ramen för 1964 års liturgi men också senare utgivna experimentliturgier, fr & 1972 års mässa (Andrén 1974 176 f) och mässtrukturen i World and Table 1976, särskilt ibm 22 f, 32 f. I alternativordningen (n 5) markerades detta. Samtidigt underströks det, att initiationsliturgin skulle ske inom ramen för församlingsgudstjänst och ej kunde vara fristående och firas utan gudstjänstfirande församling. Ibm 17 f.

• Sida 184
•  Original

förnya avgörelse- och bekännelselöftena. Anordningen togs från den ekumeniska ordningen, och var förstås mer uppseendeväckande för bl a en baptistisk kyrka. Men den fick nu i metodistkyrkans alternativordning en intressant motivering som bröt med traditionell motivering för barndopet som en dopets grundform. På traditionellt sätt hänvisades till förbundstan— ken. Men denna tolkas nu så, att dopet av (späd)barn särskilt underströk att dopet alltid är en gudshandling med och genom förbundsfolket/församling- en, som bär” förbundsfolkets ansvar” för alla nydöpta. Barndopet är sålunda inte ett konstaterande av att barn genom födelsen hör till Guds förbund utan en Guds frälsningsgärning.

Strukturen i dopets liturgi var densamma som i 1973 års ekumeniska ritual med den eftergiften mot metodistisk tradition, att trosbekännelsen utgjorde led redan i det inledande avgörelse- och överlåtelsepartiet. Hela menigheten kunde instämma genom att läsa Apostolicum som helhet eller begynnelse- orden till respektive artikel. Ett slags kompensation ligger i dopbönen omedelbart före dophandlingen. Den har utformats med församlingsackla- mationer och har en trinitariskt uppbyggd lovsägelse med anamnes. epikles och en av alla läst doxologi.

Det doptydande partiet efter själva dophandlingen var utformat lika radikalt som i den ekumeniska ordningen. Den nu införda handpåläggningen —i 1964 års agenda reserverad för konfirmationen/medlemsupptagningen — hade tydningsord, som kunde tillåta också en traditionell metodistisk tolkning av barndopets innebörd.8 Men sedan alla kandidater döpts kommer under anknytning till 1 Petr 2 ett slags fortsättning på tydningsorden. I detta kollektiva tydningsord konstaterades, att de döpta genom dopet blivit delaktiga i Kristi trefaldiga tjänst, ett tema prof White ständigt återkommit till under anknytning inte minst till romersk-katolsk litteratur.9 Detta tillägg innebär det definitiva brottet med traditionell metodistisk tolkning av såväl vuxnas som fr a (späd)barns dop. Partiet fick mycket riktigt sin fortsättning i välkomnandet av de nydöpta som nya lemmar i Kristi kropp, gestaltat med gemensamt lästa ord jämte någon symbolhandling. Ett välkomnande fanns nyinfört 1964, men till skillnad från 1964 hörde det nu organiskt samman med liturgin som helhet.

Att dopet verkligen är en Guds frälsningshandling kunde markeras genom en eller flera fakultativa tydningshandlingar. Handpåläggningen kunde åtföljas av korstecknande, ev också av smörjelse med olja. Enligt den ekumeniska ordningen var smörjelsen ”den förmodligen äldsta och mest allmänkyrkliga” tydningsriten. Iden metodistiska liturgin fick handlingen en vigningssymbolik med hänvisning till de troendes allmänna prästadöme. Den aspekten hade som nämnts också handpåläggningens tydningsord. Det var fö ett perspektiv som just 1976 lyftes fram kraftigt i en bearbetning av

8 ”The power of the holy Spirit work within you, that being born of water and the Spirit you may be a faithful Witness of Jesus Christ”. 9 Om konsekvenserna i romersk-katolsk liturgi ovan 62. I metodismen bör Flemington (ovan n 36) bidragit till den tolkningen genom hänvisningen till Jesu dop och vigningen till kallet som Herrens tjänare. Ambetstriadens tredje led — det profetiska — formulerades enbart i det individuella tydningsordet (n 8, BCP-frasen ”faithful

Witness”).

• Sida 185
•  Original

kyrkans konstitutionella dokumentm I stället för att med eller utan olja teckna korset kunde som symbol för tillhörigheten till Kristus tecknas en fisk, en gammalkyrklig just med dop förknippad symbol. Detta liturgihistoriskt originella drag motiverades i förarbetet med att det var angeläget att bruka sinnebildliga handlingar, oavsett om de var traditionella eller okonventio— nella, gamla eller nya.]1 Av samma skäl föreslogs också överlämnande av dopdräkt och -ljus, helst tänt på det påskljus som borde stå vid dopfunten/ -graven. Enligt kommentaren fick de tydande symbolhandlingarna inte uppfattas som nödvändiga element och de fick naturligtvis inte skymma själva dophandlingen. Men rätt använda fyllde de den omistliga funktionen att accentuera olika aspekter på dopets rika innebörd.

I den ekumeniska ordningen liksom i Whites böcker följdes dophandling och handpåläggning av dopkommunionen. I 1976 års alternativordning däremot förbigicks denna med tystnad — i såväl ritualet som kommentaren liksom den principiella motiveringen. I partiet med ”allmänna anvisningar” angavs visserligen, att initiationen borde ske inom ramen för församlings- gudstjänst och ”när så är möjligt” borde den innefatta eukaristin. Det motiverades dock inte närmare, än mindre berördes frågan om dopkommu- nion. Tystnaden var resultatet av en kompromiss. I stegrad grad hade mässan blivit församlingarnas form för huvudgudstjänst, varför mässan i praktiken var initiationens ram. Men hänsynen till att redan tolkning och utformning av dophandlingen och handpåläggningen innebar ett så kraftigt brott med traditionen gjorde, att man i förberedelsearbetet medvetet avstod från att uttryckligen dra konsekvensen också i fråga om dopkommunionen.12 Ingenting hindrar dock att den konsekvensen dras i praktiken. I fråga om (späd)barns dopkommunion lär det dock dröja, även om barn- eller snarare familjekommunion är en numera framväxande sed också inom amerikansk metodism.13

Med detta har den nya ordningen för initiationsliturgin presenterats. Men av alternativordningens titelord har hittills bara berörts det första, ”dopet”, och inte de två senare, "konfirmation och förnyelse". Liturgiskt utgör dopordningens handpåläggning en konfirmationshandling. Men den vid ett tillfälle liturgiskt fullbordade initiationen borde enligt alternativordningen aktualiseras vid olika för individen viktiga händelser i livet under en ständigt fortgående process.

Ett sådant särskilt tillfälle var den första liturgiska bekännelse- och överlåtelsehandlingen för dem som hade döpts som (späd)barn. ”För klarhetens och traditionens skull” borde termen konfirmation reserveras för det tillfället. Metodistkyrkan valde därmed samma teologiska och termino- logiska lösning som episkopalkyrkan och den förenade lutherska. Till sin

10 I Book of Discipline infördes 1976 ett nyskrivet kapitel (par 101—10) härom enligt vilket kyrkan (förbundsfolket) såsom Kristi kyrka är delaktig i Kristi ämbete för att under Andens ledning utföra det tjänarkallet i världen. Mot den bakgrunden behandlades kyrkans särskilda ämbete/tjänster. Tuell 1977 43 f, passim. ” Intervju med H Hickman 1978-04—26. Tesen har drivits kraftigt av White. 12 Intervju med H Hickman 1978-04-26. 13 Ibm samt intervju med J F White 1978-04-28. White rekommenderar att barn bör få kommunicera regelbundet ”as soon as they can sit in church without disturbing too many people”. White 1976 24.

• Sida 186
•  Original

innebörd var denna konfirmation ingenting annat än den första bland flera dopaktualiserande handlingar. Den liturgiska lösningen var ett inskott efter dopordningens handpåläggningsparti. Konsekvent nog var det samma form för konfirmation i nyss angiven mening och ”annan” förnyelsehandling. Under handpåläggning — liksom vid dopet kan förutom pastorn församlings- representanter och anhöriga delta — användes samma tydningsord som vid dopet men med en lätt förändring markerande att det rör sig om en process inledd vid dopet.14 Handlingen inleddes därför också med uppmaningen "Kom ihåg ert dop och var tacksamma”. I anslutning till White rekommen- derade ritualet emellertid också en dopaktualiserande handling, den i metodismen tidigare helt okända'5 men i romersk-katolsk vigvattentradition bevarade dopsymboliken. Enligt anvisningen i ritualet kunde nämligen ”vatten stänkas” ut över kandidaterna, eller menigheten vid en hela församlingens förnyelsehandling. I kommentaren gavs närmare anvisningar för att handlingen enbart skulle erinra om dopet, inte ”skapa intrycket av att vara ett ”omdop'”. Det var naturligtvis ett tillägg som hade särskild relevans i en kyrka, där det traditionella dopsättet varit att stånka dopvattnet på kandidaternas huvuden.

Som redan antytts kunde detta parti användas som form också för församlingens kollektiva dopaktualisering, varvid handpåläggningspartiet av praktiska skäl skulle utelämnas. Sådana kollektiva förnyelsehandlingar rekommenderades för särskilt två tillfällen under året, också om dop inte kunde firas då. Det ena var i samband med nyår men förlagt till dopets söndag, enligt perikopordningen första söndagen efter Trettondag jul. Det var det tillfälle i engelsk metodism där man utnyttjade Wesleys förnyelse- gudstjänst, som inte fått tradition i amerikansk metodism. Här erbjöds nu alltså en annan form för förnyelsegudstjänsten. Det andra tillfället var det allmänkyrkliga, påsken, för att enligt kommentaren då kunna knyta an till pascha- eller död— och uppståndelsemotivet och till förbundsfolkets exodus- motiv.

Inom dopordningens ram fanns ytterligare ett parti, som inte ens är antytt i ordningens titel. Den undanskymda platsen återstod nu för motsvarigheten till den traditionella medlemsupptagningen. I 1964 års agenda hade det ritualet en oklar relation till dopordningen. Försöket att lösa problemet var nu att visserligen fortfarande tala om ”fullt medlemskap” men detta såsom ett medlemskap genom dopet som kandidaterna nu offentligt erkänner. En sekundär och teologiskt problematisk linje var att akten markerade ett medlemskap ”i denna församling inom den förenade metodistkyrkan”. Mot den liturgiska lösningen svarade de teologiska och rättsliga lösningsförsöken i 1976 års bearbetning av kyrkans konstitutionsdokument. Enligt detta var lokalförsamlingen manifestationen av Kristi kyrka, men samtidigt kunde den beskrivas som en förening eller sammanslutning av metodister.16 Att bli

14 I handpåläggningsorden vid dopet (n 8) har "being born” bytts mot ”having been born", ”you may be" mot "you may continue to be”. 15 Intervju med H Hickman 1978—04—26. ”3 Cf tolkningen i den riktningen i Tuell 1977 15 ff, 45 ff, jfr däremot (före bearbetningen av grunddokumenten) Short 1974 37 ff. Den nya innebörden i medlemsupptagningcn antyddes i ritualets rubrik över partiet: "Profession or renewal of full membership in the United Methodist Church”.

• Sida 187
•  Original

fullvärdig medlem i denna sammanslutning är alltså detsamma som att erkänna det genom dopet givna medlemskapet i Kristi kyrka manifesterad i lokalförsamlingen. Det var då möjligt att inte bara en utan flera gånger offentligt erkänna detta medlemskap.

1976 års alternativordning innebar att dopet är den för både församling och enskilda livsavgörande initiationshandlingen med livsvaraktiga konsekven- ser. Den liturgiska initiationshandlingen borde aktualiseras liturgiskt såväl kollektivt som individuellt vid avgörande tillfällen kyrkoårsmässigt eller personligt. Den grundläggande dophandlingen och de dopaktualiserande handlingarna utgör viktiga led i den ständigt fortgående processen.

Processtanken har inte bara fått liturgiska uttryck. Det är inte bara i den nya alternativordningens ”allmänna anvisningar” eller J F Whites böcker som det understrukits. att ritual ger formen för den liturgiska gestaltningen av ett händelseförlopp. av människornas växt och mognad. Det förefaller som det typiskt metodistiska helgelsemotivet fått förnyad pastoralteologisk aktualitet i termer av kontinuerlig eller metodisk träning att leva i dopet.17 Men nyorienteringen i synen på dopet och initiationsprocessen har också inneburit att (barn)dopet inte är den självklart första och nästan automatiska handlingen. Dopordningens pastorala anvisningar förutsatte en process före dopet, som när det gällde (späd)barn handlade om föräldrarnas beredelse. - Det kom också material för denna beredelsetid. Samma år som initiations- ordningen utgavs kom liturgikommittén med en volym material för reflektion och liturgiskt experimentbruk. ”* Mot bakgrunden av en diskussion om namnets och namngivningens betydelse historiskt och i nutiden och om risker för sammanblandning av dopets och namngivningens innebörd föreslogs en särskild namngivningsakt. Den kunde firas i församlingsguds- tjänst. Men den kunde lika gärna firas utan det sambandet, eftersom handlingen till skillnad från dopet primärt angick den lilla familjen och vännerna.

Denna namngivningsakt är ett slags motsvarighet till de engelska metodisternas barntacksägelse, men i USA focuseras den högtidliga namngivningen.” Ett gemensamt drag är att akten blir ett slags motsvarighet till den ”dedication” (tillägnan) som det traditionella dopritualet hade erbjudit. Ett annat gemensamt drag är betecknande för både en ny pastoral situation och för en ny tolkning av dopets innebörd. Akten skulle utgöra en fakultativ handling under förberedelsetiden, före eller som upptakt till initiationsgudstjänsten. Men den kan också användas i de fall föräldrarna har den för traditionell metodism främmande uppfattningen, att dopet måste anstå tills barnen själva kan begära det.

17 Cft ex Short 1974 41 f("Committed to Growth") 43 ff. 47 f, Tuell 1977 19 f, 47 ff och fr a Adkin51968 262 ff. — Här ärinte platsen att diskutera. om denna helgelsens väg har karaktären av evolution, en successiv förbättringsväg. eller reformation, en ständig förnyelse av livet i dopet. ”* Ritual in a New Day 1976. För det följ ibm 37 ff. särskilt 44 ff. '9 Ritualets led är: inledningssång/-ord — böner (böneformulär eller — ämnen anges inte) inkl Fader vår — skriftläsning (Gen 2:18—19 [!] och Fil 2:1—11 [!] — namngivning (föräldrarnas presentation av barnet och av namnet och namngivningsakten: "Du är NN") — välkomnandet (”NN. vi välkomnar dig till vår familj, till detta land. . .”) — avslutningssång.

• Sida 188
•  Original

Det nya liturgiska materialet för The United Methodist Church är uttryck för ett uppbrott från nedärvd tradition. Under ekumenisk samverkan har skapats former för initiationen som en process. I denna är dopet den för både församling och enskilda livsavgörande initiationshandlingen med livsvarak- tiga konsekvenser. Den liturgiska initiationshandlingen bör ge utrymme åt olika sidor av dopets innebörd. Den bör också aktualiseras liturgiskt såväl kollektivt som individuellt vid avgörande tillfällen kyrkoårsmässigt eller personligt. Det är viktiga led i en livslång process.

• Sida 189
•  Original

5. Baptismen

Det bekanta kännemärket för baptismen är det s k troendedopct, det dop som frivilligt begärs av dem som bekänner sin personliga tro på Jesus som frälsaren. Ett annat och närbesläktat drag finns i kyrko- eller, som man vanligen säger, församlingssynen. Lokalförsamlingen, organisatoriskt oav- hängig andra församlingar, består av dem som personligen bekänner tron på Kristus och frivilligt sluter sig samman. Baptistisk dop- och församlingssyn får naturligtvis särskilda konsekvenser för initiationsmönster och -ordning. Detta ledde tex till en markering av den baptistiska hållningen i anslutning till det första moderna ekumeniska samförståndsuttalandet om ett enda kristet dop från Faith and Order-konferensen i Lausanne 1927.1 För att kunna följa tendenser i nutida baptistisk initiationsuppfattning och -praxis är det nödvändigt att uppmärksamma några drag i det baptistiska arvet.

5.1. Bakgrunden

Baptismen har sina rötter i såväl anglikanismen, den schweiziska reforma- tionen som den s k döparrörelsen eller anabaptismen. I konflikt med först den medeltida kyrkan och sedan reformatorerna förkastade anabaptisterna barndopet såsom obibliskt. Men det var först på 1600-talet baptismen uppstod genom mötet mellan denna rörelse och engelsk puritanism, förvaltande ett anglikanskt men också ett schweiziskt reformert arv.

Den första baptistförsamlingen bildades faktiskt i Amsterdam 1609 av den anglikanske prästen John Smith och hans åsiktsfränder bland engelska flyktingar. Men utgångspunkt från Calvins förbundsteologi hade dessa kommit till uppfattningen att församlingen är förbundsfolket, som är sammanslutet på trons grund, varför dopet som initiationshandlingen förutsatte medveten tro. Troendedopet uppfattades alltså som grunden för troendeförsamlingen, dophandling och medlemsupptagning som ett och detsamma. Därav följde att Smith och hans vänner. som alla döpts som barn, måste räkna sig som odöpta och församlingslösa. Smith tog därför det i kristenheten drastiska steget att döpa sig själv, varefter han döpte de övriga. 1612 flyttade en grupp av detta det nya förbundsfolket över till London. Förutom denna första engelska baptistförsmling bildades vid denna tid andra

* Ovan 11 n 4. ”Röstförklaringen” vid Edinburgh-mötet 1937 innehöll, att baptisterna bejakade den gemensamma deklarationen utifrån förutsättningen. att dopkandidater- na ”äger förmåga att göra en personlig trosbekännelse".

• Sida 190
•  Original

troendeförsamlingar på olika håll i England, som därför får anses vara baptismens moderland.2

En viktig teologisk förutsättning för den första baptistförsamlingen låg i den förskjutning som skett i reformert förbundsteologi. Calvins predestina- tionslära övergavs fr a i Holland till förmån för uppfattningen att Kristus utförde försoningsverket inte enbart för utvalda utan för hela mänskligheten (den s k arminianismen). Alla var kallade, men endast genom ånger och tro kunde man få njuta av försoningens frukter. Alla var därför kallade att gå vägen in i de troendes församling genom inititationshandlingen, dopet. Den klassiska predestinationsläran gjorde sig dock gällande inom en i England på 1630-talet framvuxen baptism, den riktning som blev den största engelska. Enligt den uppfattningen hade Gud i sin nåd utvalt somliga människor till tro. Genom Ordet och Anden kallades de att förena sig med Herren och hans utvalda folk, de troende. Dopet blev för dem inte initiationshandlingen utan snarare det synliga tecknet på hörsamhet, bekräftelsen på lydnad. General- (nåden gäller alla) och partikularbaptismen (nåden gäller de utvalda) var ett faktum.

I partikularbaptismens bekännelser 1644 och fr a 1656 framträder kontu- rerna av den dopliturgi som blev konsekvensen av dopsynen. Det är de troendes ”plikt” (duty) att bli döpt, ”dvs nersänkt eller begravd under vattnet i vår Herres Jesu namn, eller i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, för att därmed beteckna och framställa en avtvagning av synden och deras död, begravning och uppståndelse med Kristus. På det sättet blir de inplanterade i den synliga kyrkan och Kristi kropp . . .".3 Dopet är den yttre framställande handlingen betecknande ett inre andligt förlopp. . Till åtlydnad för denna Kristi ”ordning” (ordinance) sker dopets framstäl-

lande handling, varför just formen — nersänkningen — hade central betydelse. Generalbaptisternas bekännelse 1660 beskriver dopformeln och dopformen på liknande sätt. Men dopet framstår mer som initiationshandlingen ”förordnad av Jesus Kristus” och avsedd enbart för dem som bekänner tro på och lydnad mot honom.

För första gången i kristenheten var sålunda dopsättet väsentligt, av konstitutiv betydelse. Nersänkningen var nu ”nödvändig för den rätta förvaltningen av denna ordning”, som det hette i generalbaptisternas bekännelse.4 Utförandet hade fått en teologiskt bärande funktion och blivit den liturgiskt gestaltande principen för dopet som framställande handling. Nersänkningen utgjorde den åskådliga beseglingen av individens lydnad mot Herrens ”ordning”, bekännelse till Kristus och anslutning till de troendes församling, förbundsfolket.5 Efterhand kom dopsättet att växa i betydelse i samma mån som andra tolkningar förlorade relevans. När general- och partikularbaptismen 1891 förenades inom den i och för sig långt äldre brittiska baptistunionen hade partikularbaptismens predestinationsuppfatt-

2 Bergsten 1952 266, West 1959 223 ff, 262 ff, Walker 1978 46 ff. 3 Londonbekännelsen 1644 art 39—40, cit ur Somersetbekännelsen 1656 art 24, båda i Lumpkin 1974 167 resp 209 f. 4 Andra Londonbekännelsen 1660 kap 29 art 1—4 i Lumpkin 1974 290 f. 5 Dopsättets betydelse inskärps ytterligare i några senare 1600-talbekännelser. Himbury 1959 277 ff.

• Sida 191
•  Original

ning upplösts och den baptistiska förbundstanken inom båda grenarna försvagats. Församlingen uppfattades inte längre som den exklusiva troen- degemenskapen utan mer enligt brittisk frikyrkotradition som evangelisa- tionshärden, vilket bla yttrade sig i sk öppet medlemskap och öppet nattvardsbordfl

Iden utvecklingsströmmen hade Zwinglis sakramentsuppfattning på allvar slagit igenom i baptismen som i metodismen. Dopet uppfattades som en av Herren befalld sinnebild som åskådliggjorde något som redan var ett faktum, individens tro på och bekännelse till Herren. Dopet hade inte längre karaktär av initiationshandling ens för den generalbaptistiska traditionslinjen. För- bindelsen mellan dophandling och upptagande i församlingen upplöstes, och dopets innebörd av initiationshandling kunde direkt bestridas. För detta fanns det en lång förhistoria till vilken tex John Bunyan hörde. Men uppfattningen fick under 1800-talet genomslagskraft i reaktionen mot den anglikanska högkyrklighetens oxfordrörelse.7 Dophandlingen blev sinnebil- den för individens bekännelse eller vittnesbörd om en personlig frälsnings— erfarenhet. Dopsättet blev dopets mening.

1911 utgav H W Robinson en framställning av baptistisk åskådning som sedan omtrycktes flera gånger och bla så sent som 1947 översattes till svenska. I denna angavs tre huvudaspekter på dopet vilka bör ha haft liturgiskt gestaltande kraft: dopet som en handling framställande dels personlig omvändelse och tro, dels lydnad för Skriften och Herrens befallning och dels tillhörighet till församlingen.8 Men det tredje ledet hade då i praktiken försvunnit, dop och medlemskap skilts åt. I grunddokumentet för den brittiska baptistunionen från 1891 saknas det ledet helt. I artikeln om dopet — en av dokumentets tre artiklar — anges handlingen vara nersänk- ningen i vatten i den Treeniges namn av dem som bekänt omvändelse och tro på den Herre som dött, begravts och uppstått.” Att låta döpa sig är att bildlikt följa Jesus efter i graven, ett omhuldat traditionellt baptistiskt talesätt.

5.2. England

5.2.1. Brittisk enhetsagenda till pastorernas tjänst

Den principiella kongregationalismen, dvs lokalförsamlingarnas inbördes oavhängighet, hindrade inte att en internationell baptistorganisation (Bap- tist World Alliance, 1905) bildades med bl a regelbundna världskongresser och t ex en europeisk samordningsorganisation.10 Idén drevs från England, där samordnings- och samarbetstanken lett till den nämnda fusionen av general- och partikularbaptismen i Baptist Union 1891. Unionens general- sekreterare blev fö också internationellt ledande för enhetsarbetet.ll

& Bergsten 1952 266 f, West 1964 146 ff, 150 n 7. 7 Ibm, Walker 1978 49 f. 3 Robinsons Baptist Principles 1911 översattes 1947 av Nils G Sundholm med titeln Om dopet. För referatet Robinson 1947 12 ff och tex 39. 9 Lumpkin 1974 346. De två andra artiklarna handlar om Kristus som enda auktoriteten för den tro och ordning, som uppenbaras i Skriften, och varje lärjunges plikt (duty) att vittna om evangeliet och delta i världsevangelisationen. 10 Nordenhaug 1964 232 ff. ” West 1964 149.

• Sida 192
•  Original

I detta samordnings- och samarbetsprojekt blev också kyrkliga handlingar föremål för uppmärksamhet trots en stark tradition av motvilja mot såväl skrivna som gemensamma ritual.12 En engelsk baptistisk psalmbok fanns det en ung tradition för, men 1927 utgav unionens generalsekreterare M E Aubrey — under eget namn — en agenda för kyrkliga handlingar till pastorernas tjänst. Det var en privatskrift men samtidigt ett av medlen för att stärka enheten mellan oavhängiga församlingar. Det är knappast heller en tillfällighet att den uppgiften blev angelägen i ett skede när Church of England och även andra engelska kyrkor fick nya agendor.'3

I Aubreys handbok svarar dopordningen väl mot baptistisk dopuppfatt- ning sådan denna utvecklats under fra 1800-talet. Ritualets struktur är enkel. Efter skriftläsning om dopet och tron jämte en utarbetad allokution följer en fritt formulerad bön och själva dophandlingen, som med församlingssång är aktens höjdpunkt och avslutning. [ allokutionen domi- nerar det individualistiska perspektivet. På bekännelsen om omvändelse och tro och som uttryck för önskan att med de troende ta emot nåden och följa Guds vilja sker dopet. Av lydnad för Kristus och hans apostlar går man till dopgraven för att bildlikt imitera Kristus, han som dog, begravdes och uppstod ur graven.14 I allokutionen uttrycktes helt enkelt vad baptistunio- nens grunddokument angav om dopet. Det förutsattes att dopet sker i församlingens närvaro och att själva dophandlingen sker under församlings- sång. Men initiaionshandling är dopet inte. Dopet är den enskildes sätt att bekräfta sin tillhörighet till Kristus.

Den egentliga initiationshandlingen och församlingshögtiden var den från dopakten fristående formen för upptagande i medlemskap. En annan församlingshandling utgjorde barnvälsignelsen, som i Aubreys handbok mer relaterades till en kommande medlemsupptagning än till ett dop. Att denna akt var en församlingshandling berodde mest på att den var en tillägnan (dedication) och välsignelse av barn till troende föräldrar, vilka viger sig till föräldraskapets fostraransvar i församlingens mitt och under församlingens förbön. 15 Ritualet, utformat i anknytning till 18- och fr a 1900-talstradition,16 bekräftar, att det var medlemsupptagningcn som utgjorde initiationshand- lingen. Det intima sambandet mellan dop och medlemskap hade upplösts. Dopet hade förlorat funktionen av element i initiationen i så hög grad att det inte ens utgjorde villkor för medlemsupptagningen.17

12 Winward 1972 84 f. 13 Nya ordningar fick anglikaner 1928, kongregationalister 1920/1936, presbyterianer 1921 (Skottland 1928) och metodister 1936. 14 Aubrey, A Minister's Manual 1927 enl Walker 1978 50 f. 15 Beskrivning i Gilmore 1966 samt i brev från N Clark 1975-06—10. Strukturen är: Mark 10 jämte allokution om föräldra- och församlingsansvar — föräldralöften om ansvarstagande för barnens kristna fostran under det församlingen står upp — barnvälsignelsen (aronitiska välsignelsen) — tack- och förbön för barn/föräldrar— Fader vår. Akten hör till församlingsgudstjänst. ”” Gilmore 1966 90 ff, Bridge-Phypers 1977 175 f. 17 Beasley-Murray 1966 86 ff, Gilmore 1966 58 ff, Matthews 1976 16 f, Bridge-Phypers 1977 165 ff.

• Sida 193
•  Original

5.2.2. Nyorientering mot dopet som initiationshandlingen

Under 1950-talet möttes ovanligt tydligt tre strömningar i brittisk baptism: den ekumeniska och den liturgiska rörelsen och bibelrörelsen i form av grundligt skolade exegeter.” Involverad i alla tre var t ex pastor N Clark, som 1956 utgav ett på modern forskning baserat sakramentsteologiskt arbete — en terminologi som ingick i titeln och som enbart den måste ha varit uppseendeväckande.19 Det nya huvudtemat var, att dop och nattvard är uttryck för Guds frälsande handlande — i dopet inlemmande i Kristi kyrka, i nattvarden förnyande och stärkande. Till det temat kom han genom att fråga vad bibliska texter innehåller, inte om dopsätt/-ålder utan om dopets liksom nattvardens innebörd. Till metoden och temat återkom Clark bl a långt senare som huvudförfattare till strukturmodell och teologisk motivering för initiationsgudstjänstens liturgi som den engelska ekumeniska liturgiska arbetsgruppen utgav 1972.20 Internationellt känd genom ekumeniskt arbete blev GR Beasley-Murray, fra som sekreterare för Faith and Order- rapporten One Lord, One Baptism (En Herre, ett dop) 1960. Ett internationellt standardarbete blev hans två år senare utgivna exegetiska dopundersökning?l

Ett slags vattendelare i utvecklingen utgjorde en första gången 1959 utgiven diger volym med titeln Christian Baptism. Boken var resultatet av några års lagarbete av tio baptistiska universitetslärare och pastorer, vilka fann det nödvändigt att ”på nytt undersöka läran om dopet från bibliska, historiska och teologiska synpunkter”. Det var bl a nödvändigt att kunna precisera den baptistiska grundsynen i en tid, när dopet fick växande betydelse ekumeniskt. Det var då faktiskt också nödvändigt att ta itu med den försummade uppgiften att pröva den baptistiska dopsynen i ljuset av modern exegetisk och annan forskning. Denna dubbla motivering gavs i volymens förord och den fanns i introduktionskapitlet, skrivet av baptistu- nionens dåvarande generalsekreterare E A Payne, enligt förordet projektets beskyddare alltifrån starten.

Ett reformert drag av grundläggande betydelse för baptismen var kravet på dop i enlighet med Skriftens bud. Också av det skälet var det naturligt att samlingsvolymen dominerades av uppsatser om dopet i Nya testamentet. Men i det perspektivet var det anmärkningsvärt, att uppsatserna av bl a Beasley-Murray presenterade flerfaldiga aspekter på dopet representerande olika grupper av skrifter utan försök att harmonisera resultaten. Än mer anmärkningsvärt var, att dessa uppsatser inleddes med den principiella studien ”Skrift, tradition och dop”, författad av en av projektets initiativta- gare, pastor S F Winward. Med utgångspunkt från den traditionella hänvisningen bl a i baptistunionens grunddokument till Skriften som enda auktoritet ville Winward demonstrera det ohållbara i hållningen att låta

13 Walker 1978 50, även Payne 1959 15 ff. "9 Clark 1956 med titeln An Approach to The Theology of the Sacraments. 2” Initiation and Eucharist 1972. Clark är förf till initiationsdelen enl intervju med RCD Jasper 1975-04-21. Om arbetsgruppen och denna skrift ovan 169, 170 n 51. 31 Om Faith and Order-rapporten ovan 12, om Beasley—Murray 1962 bl a ovan 119. Huvudresultaten återkom i mer populär form i Beasley-Murray 1966, cf även Beasley—Murray 1959 (nedan).

• Sida 194
•  Original

Skrift och tradition vara motsatspar och att sätta likhetstecken mellan bibelboken och Guds ord. I anslutning till samtida ekumenisk diskussion om den apostoliska traditionen i traditionerna, inkl de nytestamentliga, poäng- terades den kritiska, prövande uppgiften att söka sig fram till den apostoliska traditionen om dopets innebörd. Ingenting, allraminst praxis, var legitimt eller illegitimt därför att det fanns i de nytestamentliga skrifterna, resp enbart fanns i kyrklig tradition.

När Winward formulerade kriterier för att finna den apostoliska lärotra- ditionen i traditionerna var detta närmast ett instrument för kritisk läsning av de framlagda uppsatserna och samtidig ett inom baptismen radikalt grepp. Det hade naturligtvis relevans också för uppsatserna om dopet i baptismens historia, som dock bör ha varit mindre kontroversiella. Uppseendeväckande däremot var tillämpningen av metoden i den avslutande uppsatsen, pastor N Clarks komprimerade uppsats om dopets teologi. I denna ekumeniskt bibelteologiskt anlagda framställning riktas den kritiska udden mot andra konfessionella traditioner men i minst lika hög grad mot den baptistiska eller snarare denna tradition som den utvecklats med en enligt Clark ensidig och torftig dopteologi och praxis. Det var angeläget att i ett ekumeniskt samarbete finna uttryck för dopet som Guds frälsningshistoriska handlande i församlingen, såsom initiationshandlingen genom vilken enskilda inlem- mades i Kristus och hans kyrka. Den uppsatsen liksom boken som helhet utgör ett markant och nästan officiöst uppbrott från axiomet, att sanningen om dopets mening fanns i baptistisk tradition och att dopsättet är dopets mening.

5.2.3. Restaureringsagenda på väg mot dopet som initiationshandlingen

Året efter 1959 års samlingsvolym Christian Baptism utgav samfundsförlaget ett slags tillämpning för dopliturgin i form av ”en handbok för pastorer”, som underrubriken löd, med titeln ”Ordningar och böner för kyrkans liturgi”.22 Redaktörer var generalsekreteraren Payne och den nyss nämnde pastorn S F Winward. Det är därför naturligt, att initiationsordningen svarade mot de nya signalerna så långt detta låtit sig göra. Agendans karaktär av att vara åtminstone officiöst rekommenderad har väl bidragit till att den i hög grad skall ha tagits i bruk och blivit riktningsgivande inom baptistunionen.” En genomgång ger följande resultat.

Dopritualets struktur följde det traditionella grundschemat skriftläsning med allokution, bön och dophandling under sång. Vad skriftläsningen beträffar angavs för urval både egentliga perikoper och korta bibelord, vilka alla var nytestamentliga och spelade över ett frälsningshistoriskt register. Som första resp sista läsning rekommenderades texter om Jesu dop och

22 Orders and Prayers for Church Worship 1960. Aubreys agendatitel (n 14) är här undertitel, A Manual for Ministers, med språklig ändring som jämte huvudtiteln pekar i riktning mot en för samfundets pastorer rekommenderad agenda. 23 Jagger 1970 205, Skoglund 1972 67 som talar om "denominational encouragement", N Clark i brev 1975-06-10, Walker 1978 50. Utan någon reservation infördes agendans ritual som baptismens initiationsordning i den ekumeniska studieboken Prickett 1978 33 ff.

• Sida 195
•  Original

dopbefallningen. I allokutionen om dopets innebörd framträdde nyoriente- ringen redan i de markerade fyra huvudpunkterna. Dopet framställdes som ett synligt, yttre tecken på omvändelse och tro men också som individens död- och uppståndelsehändelse genom föreningen med Kristus, ett dop in i hans kropp, dvs till medlemskap i ”den heliga katolska och apostoliska kyrkan". Så långt från att vara en i Zwinglis mening enbart sinnebildlig handling poängterades att Anden, ”Herren och livgivaren”, som verkat omvändelsen och tron var å färde, skänktes och beseglades (is given and sealed) i dophandlingen. Som ett Guds frälsningshistoriska handlande kunde dopet rentav kallas ”detta heliga sakrament” med den traditionellt förkastade terminologin. Intressant nog återgavs också huvudpunkterna i 1927 års allokution — dopet som de troendes sinnebildliga, Kristus- imiterande lydnads- och bekännelsehandling— men först mot bakgrunden av den nyss refererade texten. Nyorienteringen kunde knappast demonstreras tydligare.

Efter allokutionen följde avgörelse- och löftesfrågor jämte ”bönen”, som det hette i bestämd form. Till skillnad från 1927 fanns inte bara en rubrik utan ett utarbetat formulär, en till formen starkt bibelalluderande bön som innehållsligt skulle kunna karakteriseras som en kombinerad dop- och konfirmationsbön. Dophandlingen följdes dock inte av handpåläggning e dyl markerande andebeseglingen, men väl den aronitiska välsignelsen enligt angolosachsisk reformert tradition. Som alternativ angavs dock nu som 1927 församlingssång för vilken det också gavs några anvisningar.24 För en avslutande bön gavs några korta bibelalluderande alternativ, vilka tematiskt knöt an till inledningsallokutionen. För välsignelsen allra sist angavs också huvudsakligen nytestamentliga alternativ.

Liksom 1927 förutsattes dopet ske i församlingens närvaro men 1960 års agenda går längre. Dopet bör ske inte bara i anslutning till utan inom ramen för församlingsgudstjänst, som i sin tur bör kulminera i nattvardsfirande. Den rekommendationen gällde traditionellt medlemsupptagningcn. Agen- dan anknöt därtill. Men den förutsatte, att det var de nydöpta som omedelbart skulle tas emot som medlemmar vid nattvardsfirandet, ”efter- som vi blir döpta in i kyrkan”. I anvisningsform gavs alltså konturerna till en fullständig initiationsgudstjänst, även om denna fullständiga form framställ- des mer som den ideala eller önskvärda enligt följande.

Ett led i initiationsgudstjänsten skulle alltså kunna utgöras av medlems- mottagningen (reception). För en traditionell sådan akt fanns också ett ritual, men som alternativ erbjöds ett nytt ritual med anor i bl a generalbaptismens grundläggningsperiod, handpåläggningshandlingen.25 Mot en sådan hand- ling vette dopritualet som nämnts. I anvisningarna till det nya ritualet angavs

24 Efter varje dophandling eller efter samtliga kunde kör eller församling sjunga en psalm(vers) men också doxologin eller ”one of the Baptismal Sentences” i baptistsångboken. 1933 års upplaga avlöstes 1962 av en ny, The Baptist Hymn Book 1962. I redaktionen ingick bl a fd och dåvarande generalsekr Aubrey och Payne samt tex Beasley—Murray och Winward. Förutom psalmer ingick för dop bla en för växelläsning pastor — församling redigerad sammanställning av bibelord (nr 874). 25 The Laying on of hands with prayer upon those who have been baptized. Om förlaga i 1600-talets generalbaptism Winward 1972 51.

• Sida 196
•  Original

att akten skulle följa omedelbart eller så snart som möjligt efter dopet och mynna ut i nattvardsfirandet. Det nya alternativa ritualet är i srg ett vittnesbörd om den nyorientering i dopuppfattningen, som tog sig uttryck i restaureringen av en bortglömd handling. Till skillnad från dopliturgin var det också tydligen bara här och var som den började praktiseras.26 Strukturen i handpåläggningsakten var inledningsord — bibelläsning— bön — handpåläggning med tydningsord — välkomnande. Enligt inledningsorden rörde det sig om en av apostlarna utövad mottagnings- och sändningsakt, där församlingen skulle be, att de nydöpta måtte bli stärkta (strengthened) av Anden och i församlingsgemenskapen bli ”fullt utrustade till sin kallelse och tjänst såsom präster och tjänare åt Jesus Kristus”. Det första av de för urval angivna bibclorden utgjordes karakteristiskt nog av partiet om det konungs- liga och profetiska prästerskapet i 1 Petr 2.27 Under det att kandidaterna knäföll ”framför Herrens bord” följde bönen, "fritt formulerad” eller enligt agendan, som faktiskt innehåller BCP-bönen om Andens sjufaldiga gåvor kompletterad med bibelalluderande tillägg om församlingsgemenskapen (Apg 2) och sändningen (1 Petr 2). Under pastorns och församlingsrepre- sentanters handpåläggning skulle man så be för var och en — tre bönealter- nativ angavs.” Sedan kom välkomnandet i form av hälsningsord (Ef 2:19f) och ev inskrivning i medlemsboken eller underskrift av s k förbundsdoku- ment,29 innan gudstjänsten fortsatte med nattvardsfirandet. Sammanfattningsvis kan konstateras, att dop- och medlemsupptagnings- akterna kraftigt omörienterats enligt restuareringsprincipen. Man anknöt visserligen till det dittillsvarande mönstret men samtidigt underminerades det. Initiativet är inte längre dopkandidatens eller den döptes —i den mån dop utgjorde villkor för medlemsupptagning. Men inte heller församlingen förfogade över dop och medlemsrulla. I dopet handlade Gud och genom bön under handpåläggning ber man Gud utrusta och sända sina tjänare. Genom agendan fanns en modell för och en rekommendation till återförening av dop, medlemsmottagning och nattvardsgemenskap. Strävan var att dopet skulle kunna bli vad det var, den kristna initiationshandlingen. Avslutningsvis skall noteras att agendan 1960 liksom 1927 också innehöll ritual för barnvälsignelse. Men återigen kan en omorientering iakttas. I det här fallet har den skett i nära anslutning till N Clarks diskussion av akten i 1959 års samlingsvolym Christian Baptism med kritik av en teologiskt oreflekterad praxis och skiss till en teologi för akten.30 Enligt Clarks uppfattning kunde akten bara användas ifråga om de troendes/församlings- medlemmarnas barn. Försoningen gällde visserligen hela mänskligheten, men bara de döpta/församlingsmedlemmarna tillhörde Kristi kropp. Genom sina föräldrar var därför de troendes barn särskilt förbundna med försam-

26 Ibm, N Clark i brev 1975-06-10. 27 1 Petr 2:9, 4:10 f, Rom 12:11 f, Matt 5:14 a, 16 (sic) och Joh 13:34 f. Noteras bör, att vare sig Apg 8 eller något annat ställe angavs för att legitimera talet om apostolisk tradition. 28 De två senare alternativen var bibelalluderande, det första löd: "Bless, o Lord, this thy servant, and strengthen him by the Holy Spirit, as we now in thy name commission him for the service and ministry of Jesus Christ our Lord. Amen." 29 Church Covenant. Härom nedan 208 med n 76. 30 Clark 1959, särskilt 320 ff.

• Sida 197
•  Original

lingen, ”heliga” (1 Kor 7:14), och det var detta akten borde ge uttryck åt. Vad Clark skisserade, var en akt som ett slags första station på vägen fram mot initiationshandlingen/troendedopct.

I 1960 års agenda inleddes denna församlingshandling med tacksägelse över barnet, varpå föräldrar och församling gav löften om barnets kristna fostran. Tyngdpunkten låg dock närmast på läsningen av barnevangeliet jämte barnvälsignelsen med bönen att Guds Ande skulle föra barnet till omvändelse och tro. Den från 1927 års agenda övertagna titeln på handlingen hade blivit mer adekvat. Det var nu inte längre fråga om en föräldravigning utan enligt titeln en tillägnan (dedication) av barn eller en vigning som åtminstone principiellt var förbehållen församlingsbarnen.

5.2.4. Riktlinjer för förnyelse av baptistunionens initiationsordning

1959 års samlingsvolym Christian Baptism har ännu inte avlösts av någon modern motsvarighet.31 Men i enskilda större eller mindre bidrag har förts resonemang med väsentligen samma teologiska grundsyn.

Ett exempel på detta är ett arbete 1966 av pastor A Gilmore, som i ett ekumeniskt perspektiv behandlade problemkomplexen dop — tro, dop — sakramentsteologi och dop — medlemskap, därtill de i baptistisk miljö numera akuta frågorna om s k omdop och om barnens plats i kyrkan.32 Genomgående röjs strävan att lyssna till argumenteringen i andra konfes- sioner inte för att finna material till motargument utan för att förstå den. Uttryckligen angavs syftet vara att på så sätt undvika traditionella missförstånd men också att därigenom kunna komma vidare genom ändrade eller annorlunda frågeställningar. Ett resultat blev då kritiska frågor till baptistisk teologi och praxis men också uppslag till nyansatser. I arbetet ingick av det skälet också strukturmodellen till en fullständig initiationsguds- tjänst liksom till en barnvälsignelseakt, vidare kommentarer till lösningsför- slagen.33

Det bör understrykas, att den exemplifierade ambitionen att arbeta ekumeniskt ansvarigt bl a drevs fram i en hemmaekumenisk situation, där konkreta problem i eller genom kyrkornas initiationspraxis tvingade fram teologiskt och praktiskt samarbete under 1960-talet.34 Som direkt led i det arbetet och på grund av särskild beställning utarbetade den tidigare nämnda ekumeniska liturgiska arbetsgruppen de 1972 publicerade strukturmodeller- na för initiations- och eukaristiliturgierna, där initiationsordningens struk- turmodell och teologiska motivering huvudsakligen utarbetats av en baptist, medarbetaren i 1959 års samlingsvolym pastor N Clark.35

I 1972 års initiationsskrift underströks, att tonvikten där låg på en strukturmodell. Med den samtida internationella liturgiska rörelsen poäng- terades det, att det inte låg något särskilt enande värde i att man inom eller

31 Så tex Clark i brev 1975—06-10. 32 Gilmore 1966. Gilmore var medförf i 1959 års samlingsvolym. 33 Gilmore 1966 69 ff, 73 f (Order of Service for BaptismalEucharist),100,104f(0rder of Service for Infant Dedication). 34 Ovan 121 ff. 35 Ovan 193 n 20.

• Sida 198
•  Original

mellan kyrkorna hade samma ordalydelser i ritual. Det var däremot angeläget att gestalta liturgin enligt en gemensamt sökt struktur, som ”på rimligt och troget sätt uttrycker en gemensam teologisk förståelse” av initiationen. Denna struktur och denna förståelse skulle inte vara summan av det kyrkorna överensstämde i, utan resultatet av ett arbete med att gemensamt söka dopets innebörd. Den komprimerade framställningen disponerades därför i avsnitt, som först behandlade dopets fulla innebörd, därefter det fullständiga initiationsmönstrets innehåll, slutligen den fullstän- diga initiationsliturgins struktur med dop, handpåläggning/smörjelse och kommunion. Som ett appendix behandlades till sist möjligheter att i tiden uppspalta initiationen utan att bryta sönder processens enhet, dvs med (späd)barnsdop och först senare handpåläggningen/smörjelsen.

1980 års initiationsordning

Även om 1972 års strukturmodell hörde hemma i ett ekumeniskt samman- hang, hade den naturligtvis också baptistunionen som adressat. Modellen svarade också väl mot nyansatserna på väg mot en fullständig initiations- gudstjänst i 1960 års agenda. Av olika bl a språkliga skäl (you-reformen) behövde den revideras. Ett åtminstone officiöst uppdrag gavs till fr a den nyss nämnde A Gilmore. Resultatet blev en i grunden omarbetad ny agenda 1980, Praise God (Prisa Gud), som formellt i än högre grad än sina föregångare framträder som baptistunionens gudstjänstordning.36

Den nya agendan är från flera synpunkter ett intressant vittnesbörd om den ekumeniska liturgiska rörelsens genomslagskraft. För första gången lanserades kyrkoårsprincipen, där man för olika kyrkoårstider i inledande anvisningar lyfte fram några huvuddrag som bör eller kan prägla liturgin. Ett annat drag var tonvikten på fasta gudstjänsstrukturer för en flexibel utformning med hjälp av inledande anvisningar jämte förslag till böner etc. För söndagens huvudgudstjänst angavs sålunda ett västerländskt liturgiskt strukturschema med huvuddelarna inledning — Ordets gudstjänst — ”svaret” (kollekt, förbön fr a) — ”kommunionen”, dvs den enligt västerländsk liturgisk tradition formade eukaristiska liturgin som normalt led, för vilken det också gavs ett fylligt material av liturgiska texter. Ett tredje framträdande drag var strävan att markera liturgin som församlingshandling genom såväl ord som symbolhandlingar men också genom gemensam planering av gudstjänstliv och enskilda gudstjänster i arbetsgrupper. På allt sätt måste markeras att liturgin skall gestaltas av och inte för församlingen.37

Under den nya rubriken ”Den kristna initiationen” behandlades först initiationsmönstret med fem ”väsentliga (essential) element i den kristna initiationsprocessen som helhet”. Det var denna process som skulle gestaltas

36 Praise God 1980. Boken är utgiven av A Gilmore, E Smalley och M Walker på baptistunionens eget förlag efter uppdrag från unionens publikationskommitté (ibm XI) och med förord av unionens generalsekr D 5 Russel, som med nödiga reservationer understryker värdet av förberedd liturgi i kontakt med den egna och andra kyrkors liturgiska tradition. . 37 Gudstjänsten som en församlingshandling och medel för att komma dithän är nästan huvudtemat i Gilmores inledning ibm XI ff.

• Sida 199
•  Original

liturgiskt och därför behövdes en initiationsordning. I denna angavs schemat för den fullständiga initiationsgudstjänsten, där alltså de fem grundelemen- ten ingår. Slutligen lämnades textförslag, huvudsakligen till inledningsord om dop och handpåläggning. Men den nya kyrkoårsmarkeringen har lett till att åtskilligt material i form av anvisningar och liturgiska texter samlats till en bestämd kyrkoårstid, påsken. Agendan anvisade sålunda modell och material för dopaktualisering i påskvigilian, och markerade påskdagens huvudgudstjänst såsom fullständig initiationsgudstjänst.38

Den fullständiga initiationsgudstjänsten skulle enligt 1980 års agenda ha huvudgudstjänstens nyss beskrivna grundstruktur. ”Svaret” på Ordets gudstjänst skulle här utgöras av dopet, och medlemsmottagningen/handpå- läggningen skulle utgöra upptakten till nattvardsliturgin. Den form som i 1960 års agenda framstod som den ideala, var tjugo år senare normalformen i så hög grad att alternativ inte ens angavs. En strukturvariant angavs dock i form av en anmärkning. Dopliturgin skulle kunna firas före Ordets gudstjänst, för att predikan skulle kunna utformas med nydöpta som adressater. Det var f ö en lösning, som Gilmore själv tidigare pläderat för av praktiska och principiella skäl, och som möjligen också tillämpats. Men agendan angav likväl som huvudform den ekumeniskt normala, i baptistu- nionen tillämpade formen för den där allt vanligare fullständiga initiations- gudstjänsten.39

Som nämnts angav agendan fem för initiationsprocessen centrala element som borde gestaltas liturgiskt. Det första var skriftläsning och förkunnelse, som i initiationsgudstjänsten motsvarades av Ordets gudstjänst. Läsnings- förslagen innehöll nu som nyhet en svit för även gammaltestamentlig läsning och psaltarpsalm, f ö alla med död — uppståndelsemotiv, uppenbarligen valda som prototyper för påsken/dopet. Förkunnelsen i allokutionsform utgjordes av kortformer av dop- och handpåläggningsallokutionerna 1960, den förra fö utan inlånet från 1927 års agenda, dvs med ett synsätt på dopet som var eller höll på att bli överspelat.40

Initiationsprocessens andra centrala element angavs vara trosbekännelse och överlåtelse (commitment), i dopordningen uttryckt ungefär som 1960 års löftesfrågor till dopkandidaterna. Anvisning resp material för (gemensam) trosbekännelse i samband med dophandlingen gavs emellertid nu lika litet som 1960, vilket däremot var fallet i formen för påskvigilian, men motivet kommer möjligen i praktiken till uttryck i den angivna men inte innehålls- bestämda sången i samband med dophandlingen.41 Som tredje centralt

38 Ibm 21, 27 ff (påsk), 137 ff (initiationsordningen). 39 Gilmore 1966 69 f. I strukturmodellen ibm 73 har dopet placerats to in före inledningen. I Walker 1978 54 ff, som beskriver nutida engelsk baptistisk praxis och tendenser i denna, nämns inte ens ”Gilmore-modellen". 40 Dopet som den troendes sinnebildliga lydnadshandling enl 1927 års agenda anges vara ett alltmer övergivet synsätt i Gilmore 1966 12, 40 ff, Winward 1972 50 f, Walker 1978 50. 41 Som led i dopaktualiseringen angavs gemensam läsning av den till baptistisk tradition återerövrade apostoliska trosbekännelsen (cf nedan med n 76) ”eller annan lämplig”. 1962 års psalmbok (ovan n 24) upptog bl a en enligt reformert tradition gjord sammanställning av bibelord för växelläsning (nr 882) liksom Credo- eller snarare Laudamus-psalmer. Ingenting hindrar att sådana brukas för kör- eller församlingssång i samband med dophandlingen, även om detta inte särskilt rekommenderades.

• Sida 200
•  Original

element angavs bön, och för liturgin noterades de angelägnaste böneämnena — en katalog som liturgiskt motsvarar 1960 års dop- och konfirmationsbön som i 1980 års liturgi dock enbart markerades i strukturschemat.

Som fjärde och femte strukturelement i processen och för liturgin kom dophandling och handpåläggning/medlemsmottagning jämte kommunion. Agendan formulerade också dop- och handpåläggningsorden i anslutning till 1960 års agenda.42 Kvar från denna och i anslutning till traditionell ordning fanns dock som alternativ handslaget, men till skillnad från tidigare utgjorde handslaget enbart en alternativ symbolhandling inom en och samma tolkningsram. Medlemsmottagningen utgjorde liturgiskt ingenting annat än ett tydande led i initiationsliturgin. Det var en konsekvens av att kandida- terna genom dopet inlemmades i kyrkan och därmed fick del av sändnings- uppdraget. En slutsats, som inte kunde dras 1960, hade dragits 1980: agendan saknade särskilt ritual för medlemsupptagning.43 Teologiskt och liturgiskt hade dop och medlemskap återigen blivit olika sidor av samma sak, den kristna initiationen. De båda sidorna skulle komma till uttryck liturgiskt i en gudstjänst som kulminerade i eukaristin. I detta som i initiationsliturgin som helhet har det ideala 1960 blivit det normala 1980.

En nyhet i initiationsliturgin utan motsvarighet 1960 var också ekumeniskt sett ett originellt drag. I anslutning till dophandlingen borde lämpligen kunna förekomma en ”inbjudan till dop" enligt strukturschemat och en motiveran- de anvisning. Dophandlingen innebar i sig en förkunnelse, som ”mycket ofta får andra att begära dopet”. Dessa borde därför inbjudas att komma fram för att bekänna sin tro. Även om de inte skulle komma för att omgående ta emot dopet, borde de genast börja förbereda sig för det. Om denna inbjudan praktiseras är obekant. Men arrangemanget är ett tydligt uttryck för ett annat viktigt stråk i modern baptistisk diskussion, nämligen att inte bara markera det intima sambandet mellan dop och medlemskap utan också mellan dop och tro. Likaväl som dop förutsätter personlig tro enligt traditionellt baptistiskt synsätt, måste omvändelsen såsom Andens verk få leda till det dop som inte i första hand är den troendes lydnadshandling utan Guds frälsningshandling, som för in i Andens gemenskap/de troendes försam- ling.44

Denna anvisning om dopinbjudan förutsatte inte den omedelbara dop- handlingen som det normala. Det handlade istället om ett slags liturgisk upptakt till beredelsen. Dopet har börjat uppfattas som den centrala liturgiska handlingen i initiationsprocessen. Processtanken var av fundamen- tal betydelse i Clarks framställning i 1972 års ekumeniska strukturmodell, och samma synsätt framträdde i anvisningar i 1980 års agenda, tex i markeringen av processens resp liturgins fem grundelement. Agendans huvudredaktör, A Gilmore, hade i sin tidigare nämnda undersökning 1966

42 I dopformeln insköts, att dopet skedde ”at your own request”, för handpålägg- ningen citerades ordagrant den första av 1960 års tre alternativ (ovan n 28). 43 Anvisning gavs dock för handpåläggning/handslag och välkomnande av dem som tidigare döpts men inte har ”made a public profession fo faith". dvs upptagits som medlemmar, vidare för ev mottagande av medlemmar som inflyttat till orten. I båda fallen sker det inom initiationsgudstjänstens ram i samband med välkomnandet av de nydöpta. 44 T ex Gilmore 1966 25, 37 foch passim.

• Sida 201
•  Original

också diskuterat former för ett ”allmänt mönster” med även för församlings- medverkan i denna process. I den mån förberedelse dittills förekom skedde den i form av den undervisning pastorn gav under några veckor eller månader. Men förberedelsen måste få omfatta mer än kunskapsinhämtning. Så borde t ex församlingen utse en grupp människor med ansvar för kandidaters introduktion i församlingens tro och liv. Ansatserna att fortsätta handledningen också efter dop/medlemsmottagning borde också utvecklas, för det handlade i grund och botten om en livslång process som borde innefatta ”kontinuerlig och ständig ledning av en, som bara är i början, genom en som har kommit längre på den kristna vägen”.45

Insatt i processtankens ram utgör den berörda anvisningen om inbjudan ett intressant uppslag för en liturgiskt gestaltad inledning till en process i församlingens hägn på väg mot den fullständiga initiationsgudstjänsten. Den föreslagna liturgiska upptakten är alltså ett slags parallell för vuxna till den liturgiska upptakt till processen som barnvälsignelsen utgjorde i 1960 års agenda. Akten hade kvar den karaktären också i 1980 års agenda. Idet till ett strukturschema anknutna materialet med bibliska läsningar etc framgår detta, tex i inledningsallokutionens formulering, att man ”tar emot NN tillsammans med hans föräldrari denna kyrkas gemenskap (fellowship)” och ser fram mot att barnet skall komma till ”tro och dop”.46 Anvisningarna angav uttrycklingen, att akten alternativt kunde ges formen av barntacksä- gelse också av icke troende föräldrar, en lösning Gilmore själv pläderat för.47 Men också i detta sekundärfall var akten en församlingshandling i början av vägen mot personlig tro och dop med föräldrarnas och församlingens hjälp.

I sammanhanget bör ett nytt pastoralt problem åtminstone omnämnas: barnen och kommunionen. Traditionellt har förstagångskommunionen hört samman med medlemsupptagningen och genom nyorienteringen med den fullständiga initiationsgudstjänsten. Men barnen, vars plats i församlingen kan gestaltas liturgiskt genom barnvälsignelsen, introduceras i ett gudstjänst- liv där äldre former — söndagsskola etc — kommit under avskrivning till förmån för huvudgudstjänsten som familjens gudstjänst — en utveckling som i andra engelska kyrkor.48 Barnens plats blir då komplicerad — på en gång i församlingsgemenskapen och utanför denna. Komplikationen stegras av dels förhållandet, att sittande kommunion som regel praktiseras, dvs nattvards- gåvorna skickas runt mellan gudstjänstdeltagarna, och att inbjudan oftast är

45 Ibm 66 ff. 46 Akten innehåller namngivning med bl a pastorns ord "Må detta namn bli skrivet för evigt i livets bok, på Guds hand” och ev ljussymbol, "för att beteckna relationerna mellan barnet och världens ljus”. Flera av de föreslagna bönerna för barnet tecknar processens väg mot dopet vid ”urskiljningens år” (sic), den första av dem med omnämnande av barnets ögon, öron etc, dvs sinnen, på sätt som erinrar om den gamla traditionen för korstecknandet vid upptagningen. 47 Gilmore 1966 90 ff, fr a 97 ff med ritual 104 f. Gilmore såg visserligen akten som led på vägen mot dop/medlemsmottagning men invände mot Clark (ovan med n 30), att akten inte borde reserveras för troendes barn, eftersom det var barnen. inte föräldrarna. som stod i focus. Ibm 100. Invändningen förbisåg Clarks huvudargument om ”helighet” hos troendebarn. 43 Ovan 130, 175.

• Sida 202
•  Original

öppen (”alla på Kristus troende”), dvs dop och medlemskap anges inte som villkor enligt ett partikulärbaptistiskt arv. Hittills tycks dessa problem endast ha diskuterats utan egentliga förslag till lösningar vad gäller de 5 k församlingsbarnen.49

Inom processtankens ram blev det också naturligt att under den livslånga processen liturgiskt aktualisera dopet såsom den för både församling och enskilda grundläggande händelsen med livsvaraktiga konsekvenser. Redan har berörts att 1980 års agenda också innehöll anvisningar och material för påskvigilian som en församlingens dopaktualiserande gudstjänst. I den ingick bla förnyelse av doplöftena i anslutning till trosbekännelse och textläsning vid dopgraven.” Möjligen kunde man tala om ytterligare en möjlighet till liturgisk dopaktualisering, nämligen i samband med den överlåtelsehandling, som kan följa efter predikan i huvudgudstjänsten.51 Momentet som sådant har gammal hävd i frikyrkotraditionen. I den mån dopets centralitet för gudstjänst- och fromhetsliv slår igenom kan formen kanske användas också för en dopaktualisering.

5.3. Amerikansk baptism 5.3.1 Inledning

Med tradition i USA från 1600-talet hade amerikansk baptism sin kraftiga expansionsperiod under 1800-talets stora väckelsevåg, som satte sin prägel på baptismen liksom på t ex metodismen.52 Samtidigt splittrades baptismen genom inbördeskriget och av andra icke-teologiska likaväl som teologiska skäl i en mångfald grupper. Genom fusioner på 1900-talet har de visserligen minskat men fortfarande finns ett drygt tjugotal, vilka tillsammantagna utgör det största protestantiska blocket i USA.

Den utan jämförelse största gruppen i detta block är Southern Baptist Convention. Det kan motivera att uppmärksamheten i det följande inriktas på denna federation av församlingar, som principiellt och tydligen i hög grad också faktiskt är självständiga i förhållande till varandra. Det bör emellertid understrykas, att federationen är ett exempel på en av olika baptistiska typer. Amerikansk baptism spänner enbart teologiskt sett över ett brett register från isolerade fundamentalistiska till ekumeniskt öppna federationer eller samfund, engagerade i kyrkounionsarbetet.53 Möjligen kan man påstå att

49 T ex Winward 1975 47 ff. 50 Ang Credo ovan med n 41. Ev kunde vatten hållas i graven under textläsningen, dvs en hörbar aktualisering av dophandlingen. — Anvisningarna om tändande av påskljuset, på vilket var och en kan tända ett litet ljus. väver samman påsk- och dopmotiven. När man lämnar kyrkan med tända ljus är detta sinnebilden för ”uppståndelsens ljus som genom gudsfolket går ut i världen”. I agendans inledning påpekades att användningen av ljus är något för brittiska baptister nytt. som borde vara av värde för dem likaväl som för andra kristna. inkl baptistkyrkor bla i Skandinavien (ibm XII). 51 Strukturschemat för huvudgudstjänsten har rubriken Dedication som ett cv led i avdelningen ”Svaret”. Agendan har ett urval böner härför. t ex Wesleys överlåtelse— bön för förbundsgudstjänst (ovan 166 n 30) men inget av böneförslagen har tydligt doptema. 52 För detta och följ Torbet 1964 151 ff, Segler 1967 51 ff. 53 Om detta 5 k COCU—arbete ovan 182, nedan 239.

• Sida 203
•  Original

Southern Baptists representerar ett mellanskikt. Det yttrar sig tex i att federationen visserligen inte deltar i ekumeniskt arbete men å andra sidan inte heller definitivt vänder detta ryggen. Ett annat exempel är bibelsynen: fundamentalismen är i hög grad företrädd inom federationen men samtidigt finns ändå något utrymme för historiskt-kritisk bibelsyn.54

5.3.2. Väckelsearvet

Baptismen utvecklades under 17—1800-talen i USA i samma riktning som i England men utvecklingen gick här än längre. Gudstjänst blev predikan, församlingen summan av ”andliga nonkonformister”.55 Dopet kunde då inte uppfattas som något annat än den individuella, sinnebildliga lydnadshand- lingen att iaktta därför att den var befalld av Herren. Den dopsynen uttrycktes tex i federationens lärosammanfattning 1963.56

En belysning av den nedärvda synens starka ställning ger en 1970 utgiven undersökning, som utarbetats av pastor B F Smith vid federationens teologiska seminarium. På grundvalen av enkätundersökningar 1940 och 1970 drog han slutsatsen, att inga förändringar i dopuppfattning skett mellan undersökningstillfällena. Smith tyckte sig vidare se att baptistiska dokument av bekännelsekaraktär väsentligen överensstämde med varandra oavsett texternas tillkomsttider och -platser. Baptismens enhetlighet i uppfattning och praxis berodde enligt Smith på troheten mot bibeln som den enda och den tillräckliga läronormen.57 Om bibeln är rättesnöre, förblir alltså dopuppfattningen konstant.

Smiths övertygelse tycks bli bekräftad, när man söker material vad gäller dopteologi och -liturgi. Det är naturligt, att det inte finns någon officiös men inte heller någon privat utgiven allmänt eller ens mer allmänt brukad ordning för dop.” Däremot finns flera handledningar för pastorer och för försam- lingsmedlemmar, där dopliturgin visserligen inte tas upp men där dopets innebörd behandlas. En belysning av oföränderlighetstesen ger de många omtrycken av äldre litteratur, tex J M Pendletons mer än hundraåriga handledning för kyrkomedlemmar med introduktion i läroprinciper, kyrko- ordning och -organisation — med 1 Kor 14:40 som titelbladsmotto på reformatoriskt vis.59 I en 1964 utgiven, tolv år senare reviderad liten skrift

54 Den fundamentalistiska bibelsynen har tex omöjliggjort samarbete mellan lärare/forskare vid baptistseminarierna och andra samfunds seminarier. Men å andra sidan kan forskare som Beasley-Murray — numera verksam i USA — åberopas som auktoritet. J F White i intervju 1978-04-28. 55 Taylor 1963 267 f. 56 Art 6—7 om kyrka och Herrens ordningar (Ordinances) i Lumpkin 1974 396 f. Cf Taylor 1963 267 ff. 57 Smith 1970 94 f, 106 ff, 115 ff. 124 f. Metodiska invändningar mot undersökningen gör att resultaten kan diskuteras, men det här intressanta är författarens egna slutsatser. 58 John E Skoglund har visserligen 1968 utgivit Manual of Worship, som används av många och även fått kyrkoledningsstöd. Skoglund 1972 67, Winward 1972 85. Det förefaller dock som om detta gäller baptistkyrkor allmänt, däremot inte just Southern Baptists. 59 Pendleton 19666. Revisionen gentemot originalupplagan på 1850-talet inskränker sig till några detaljer. Det enda principiellt viktiga är tillägget ang 1963 års ”bekännelse'” men detta endast i form av en anmärkning om, inte avtryck av dokumentet. Ibm 178. — Liknande innehåll i Broadman Church Manual 1969 33 ff ang "ordinances".

• Sida 204
•  Original

som skulle kunna betecknas som en dopkatekes gavs en undervisning om dopet av samma slag som i t ex Pendeltons gamla handledning. Den avslutas överraskande men sakligt befogat med frågan ”Varför skulle vi då döpas?” och svaret ”På grund av vår kärlek till Frälsaren. Jesus själv gav exemplet och Jesus själv befallde oss att bli döpta. Dopet är en lydnadshandling av den som tror på Jesus”?” _

Exemplen visar att väckelsearvet varit både starkt och livskraftigt. Dopet framstår då som den enskildes lydnadshandling. Ordningen kan och får inte ha annan innebörd än den som demonstreras när handlingen utförs.hl Dopkandidaternas omvändelse och tro framställs bildligt genom att de sänks ner i dopgraven och går upp ur den.

5.3.3. Förändrat arv och förnyelsesträvanden

Smiths tes om oföränderligheten i dopsynen tycks alltså bli bekräftad. Men oföränderligheten är skenbar. I en baptistisk federation som Southern Baptist Convention har den grundläggande förändringen inträtt därigenom att trodendeförsamlingarna visserligen inte formellt men reellt har fått en ställning som lokalförsamlingari en folkkyrka. Församlingstillhörighet har tenderat att bli mer en fråga om bosättningsort än om avgörelse och anslutning på grund av personlig trof'2

Till skillnad från i brittisk baptism har förbindelsen mellan dop och medlemskap i princip bevarats här. Men församlingssynen har undergått så starka förändringar, att denna väsentligt påverkat frågorna om dopålder och -förberedelse. Tidigare var en oskriven nedre åldersgräns för troendedop ca 15 år, men denna gräns har under 1900-talet av nyss antydda skäl successivt skjutits neråt, så att den genomsnittliga dopåldern kommit att ligga på 13 år. Men av samtliga döpta har enligt den statistiken ca 30 % varit under 11 och 10 % under 9 år. Även om en förändring inletts finns fortfarande 3—4 åringar bland de nydöptaf'73 De statistiska uppgifterna avspeglar en kraftigt förändrad praxis. Även om bekännelseformuleringar och liknande förblivit oförändrade, demonstrerar praxis att en påtaglig förändring har skett i baptistisk församlings- och dopsyn.

Genom att sambandet mellan dop och medlemskap förblivit oupplöst trots

60 Criswell 1976 5 ff. Liknande i Odle 1962 22 f, som enl egen uppgift är oförändrat omtryck av första utgåvan 1941 med över miljonen ex. Den från 1800-talet stammande mycket spridda stora New Directory av Edw T Hiscox kom 1964 i bearbetad. moderniserad version, The Hiscox Guide 1964. Även om den inte stammade från Southern Baptists tycks de ha anlitat den. Framställningen om dopet ibm 82 ff är helt traditionell med ett undantag, hänvisningen till att dopet "is sometimes called ”the initiatory rite”', en term som närmast avvisas, eftersom dop visserligen är ett villkor för medlemskap i kyrkan men inte skänker det. Ibm 83. I The Star Book for Ministers 19776 finns endast ett litet urval av bibelord, ej kommentar till, än mindre ordning för dopliturgin till skillnad från vigsel och jordfästning. 61 Nersänkningens form har inte bara dogmatiskt konstitutiv utan också liturgiskt central betydelse. I t ex The Hiscox Guide 1964 understryks betydelsen av ett värdigt utförande, eftersom detta hade stor betydelse för ritens ”general effect”. Ibm 87, 89. 62 Deweese 1978 9 ff, 14 ff. 63 Beasley-Murray 1970 128 f, Deweese 1978 15, 42, 81.

• Sida 205
•  Original

denna förändring har barn (ej spädbarn) såsom döpta och därmed medlemmar fått en plats i församlingen och fått kommunicera.64 Detta beror inte på teologisk reflektion med överväganden om barnkommunion tex, utan det är det automatiska resultatet av den nämnda åldersförskjutningen. En medvetet vald förändring finns däremot i formen för förberedelsen för dop och medlemskap. Dopundervisning kan förekomma såväl före som efter dop, men i stort skall särskild undervisning före dopet ha upphörtf15 Skälet tycks vara, att undervisningen hellre får komma när barnen/de döpta blivit mer mogna för den.

Enligt baptistiskt synsätt är naturligtvis inte dopåldern avgörande (”vux- endop” contra ”barndop”). Det avgörande viktiga är att dopet sker, enligt traditionellt uttryckssätt, såsom bekräftelse på eller vittnesbörd om personlig omvändelse och tro (”troendedop”). I de ovan berörda handledningarna av olika slag ingår inte beskrivningar av dopakten, men det understryks att dopet genom nersänkning sker som uttryck för och efter bekännelse av den personliga tron. Det är då en avgörande förändring i praxis att dop kommit att ske utan en i varje fall offentlig trosbekännelse. Detta sammanhänger naturligtvis med den allmänna förändringen av praxis, inkl sänkningen av dopåldern. Men den liturgiskt och teologiskt djupt ingripande förändringen innebär dop utan löftesfrågor och i varje fall muntlig bekännelse. Dopet har kommit att bli en akt under vilken dopkandidaterna inte ”säger ett enda ord, såsom ofta är fallet”.66

Det är i detta läge som en motrörelse har börjat ta form. Den har restaureringsdrag men den kan knappast betecknas som en liturgisk rörelse av restaureringskaraktär. Det är snarare fråga om en strävan efter en väckelse genom att öka medvetenheten om det äkta arvet. Det är en strävan som i varje fall inte primärt knyts till liturgin. En brett upplagd undersökning omkr 1960 av protestantisk liturgisk förnyelse fick läggas ner vad gäller baptismen och särskilt Southern Baptists på grund av att frågeställningarna där saknade relevans. Men i termer av väckelse fanns problem och önskemål att lyfta framf77

Ett tydligt exempel på detta förhållande är en 1978 utgiven skrift med titeln ”En gemenskap av troende”, som på initiativ av och med stöd från federationsorgan utarbetats av pastor C W Deweese, själv anställd som ledare för ett sådant organ.68 I arbetet riktades kritik mot bl a utvecklingen av doppraxis. Den betraktades som ett symptom på en baptistisk anpassning till ett amerikanskt kulturmönster genom att överge det för baptismen karakteristiska och specifika. Slentrianmässigt accepterades för dop och medlemskap alla som så begärde enligt Deweese, och därmed hade församlingssyn och medlemskap i stort sett förlorat sin mening. I detta läge var det nödvändigt att aktualisera och ta det äkta arvet på allvar. Man måste bygga upp ett troendeförsamlingens liv på förbundstankens grund.

64 Wamble 1970 82 f, Beasley-Murray 1970 128 f. En annan konsekvens har varit att barn åtminstone formellt kunnat delta i församlingsmötets beslut. 65 Deweese 1978 14, cf ibm 43 ff, Beasley-Murray 1970 135 ff. 66 Deweese 1978 50, cf Wamble 1970 82 f, Beasley-Murray 1970 137. 67 Taylor 1963 267 ff. 68 Deweese 1978. Skriften är delvis utarbetad vid federationens teologiska seminarium i Louisville, Kentucky.

• Sida 206
•  Original

Det intressanta med Deweeses arbete är, att han inte primärt argumen- terade för förändrade eller nya former för initiationen med dop och upptagande i medlemskap som centrum. Det var inte formerna i och för sig som behövde restaureras, även om sådana förslag också lämnades. Men i första hand var det sättet att använda formerna som måste förändras. De måste få bli vad de hade varit på fädernas tid. Församlingen kunde återigen bli en gemenskap av avgjorda och troende medlemmar, om attityderna till nedärvda former förändrades.

Deweeses metod var att historiskt studera vad medlemskap etc stått för och vilken praxis som hade tillämpats. Knappast något i framställningen hade däremot präglats av samtida bibelteologi och liturgisk rörelse inom den internationella baptismen eller andra kyrkor. Det var däremot fallet i en första gången år 1972 utgiven liten skrift om kyrkan av F Humphreys, lärare vid ett av Southern Baptists teologiska seminarier. Liksom Deweese fann han brister i samtida kyrkoliv men skälen till dessa såg han delvis i fr a 1800-talsarvet. Botemedlet var för Humphreys inte så mycket att gå tillbaka som att gå framåt under utnyttjande av resultat bl a i modern exegetik. I Humphreys bok framställdes dopet som en Herrens ”ordning” (ordinance) men detta utan den traditionella kritiken av termen ”sacrament”. Udden var tvärtom, om än i inlindad form, riktad mot traditionell ”zwingliansk” dopuppfattning. Kristus hade inte bara förordnat om en sinnebild utan är själv närvarande i det dop, som i första hand är en Guds handling genom kyrkan eller gudsfolket, dvs de som kallats och hålls samman av Anden, livgivaren. Med det synsättet kunde han också införa den för traditionell uppfattning självmotsägande distinktionen mellan dopsätt och -innebörd. Sättet gav uttryck åt dopets mening men var inte innebörden.69

I Humphreys framställning var det liksom i Deweeses bok fråga om att bland de troende öka medvetenheten om innebörden i baptistiskt medlem- skap. Men för den förre skedde detta uppenbarligen bäst genom att man gick vidare till fördjupad kyrkosyn i kontakt med andra kykor och modern bibelteologi med ekumeniskt förtecken. Kyrkohistorikern och fd semina- rieläraren W L Lumkin delade uppenbarligen Humphreys inställning. 1976 gav han ut en samling med ett tjugotal meditationer om dopet. Originellt nog hade han försett dem med en notapparat, där han hänvisade inte minst till vetenskaplig litteratur, representerande modern bibelteologi. Detta motive- rades inte, men i förordet angavs syftet med samlingen allmänt vara att för pastorers och lekmäns behov fylla ett vakuum. Traditionell och ständigt upprepad framställning av dopets innebörd var alltför mager och ofullstän- dig. Med citat från den engelske baptisten och exegeten R E 0 White — bl a medarbetare i 1959 års viktiga engelska samlingsvolym — underströk Lumpkin, att ”utarmad” dopsyn innebar utarmning av den enskildes och kyrkans liv. Väckelsen måste sökas genom att söka sig fram mot rikare perspektiv på dopets innebörd.70

69 Humphrey 1974, om dop ibm 39 ff. Med dold polemik mot traditionell framställning markerar han att nersänkningen inte är en ”vacker" handling (jfr ovan n 61) utan en oftast förskräcklig syn och upplevelse men just därför talande. Ibm 44. 70 Lumpkin 1976. Enl förordet hade meditationerna direkt samband med förberedel- searbete till doppredikningar under två decennier.

• Sida 207
•  Original

Den faktiska förändringen drev alltså fram krav på förändring. Väckelse behövdes. Frågan är vilka uttryck den uppfattningen tagit sig, och om den även fått liturgiska konsekvenser.

5.3.4. Strävanden till förnyelse av initiationsprocessens former

Strävanden att vitalisera medvetandet om innebörden i medlemskapet eller tillhörigheten till troendeförsamlingen har bl a konkret kommit att handla om dopålder. En av grundfrågorna har då blivit, vilka hänsyn till barns mognadsprocess som bör tas men nonchalerats vid alltför tidiga dop. Ett uttryck för omsvängningen var en brett upplagd studieperiod under 1960-talet för Southern Baptists där barnpedagoger, pastorer m fl behand- lade sådana frågor med utgångspunkt från en serie föreläsningar av vetenskapligt skolade seminarielärare med teologisk, pedagogisk och psykologisk inriktning. År 1970 publicerades studiematerialet som enligt förordet var det första i sitt slag.71 Tendensen i detta material är klar. Från födelsen bör barnen fostras och ledas fram mot att frivilligt och medvetet bekänna tron och ta emot dopet och därmed bli kyrkomedlemmar. Men initiationsprocessen måste få ta sin tid, övertygelsen måste hinna mogna fram, vilket generellt betydde avsevärt högre dopåldrar än de praktise- rade.

Ett av bidragen i volymen har sitt särskilda intresse. Det var en uppsats om barnets plats i kyrkan av Beasley-Murray, som då ännu var verksam i England och kunde förmedla erfarenheter från europeisk baptism. Hans standardverk om dopet kom fö i en första USA-upplaga 1973. I 1970 års samlingsvolym pläderade han för framväxten av en initiationsprocess med liturgiska handlingar och med en allmän träning som inte enbart inskränktes till kunskapsförmedling. En sådan liturgisk handling var barnvälsignelsen, som betraktades som ett fr a engelskt bidrag och ingående beskrevs för den amerikanska läsekretsen. På initiationsgudstjänsten hade han också syn- punkter. Själva dophandlingen borde självklart föregås av dopkandidaternas trosbekännelse. Den borde sedan följas av en handling som utgjorde ett bortglömt baptistiskt traditionskapital, handpåläggningen. Till församling- ens fullständiga initiationsgudstjänst borde också höra nattvardsfirandet med de nydöptas första kommunion.72

På samma väg som Beasley-Murray om än inte lika långt befann sig F M Segler, lärare vid ett av Southern Baptists teologiska seminarier. 1967 publicerade han ett omfattande arbete om gudstjänstens teologi med såväl en principiell diskussion som praktiska råd och förslag. Utgivningen av ett baptistiskt liturgiteologiskt arbete var inte en unik men väl en ovanlig

7' Ingle 1970. Enl förordet hade Beasley-Murray under årens lopp mer än någon annan baptist uppmärksammat frågor om barnen och kyrkan. — Cf även tex Chamberlain 1973. 72 Beasley-Murray 1970 127 ff. I Beasley-Murray 1973 finns i kortform liknande synpunkter, fr a 393 ff och fö ibm 122 ff ett särskilt avsnitt om handpåläggningen i bibliskt material och baptistisk historia med rekommendation att återinföra handling- en. Cf härtill ovan med n 25. I den amerikanska baptistiska s k filadelfiabekännelsen 1742 art 31 (Lumpkin 1974 351) anges handpåläggningen tom vara en Herrens "ordinance” för nattvardsadmission.

• Sida 208
•  Original

händelse. Intressant nog behandlade han inte huvudgudstjänsten som enbart en Ordets gudstjänst utan också som en dopets och nattvardens.73 Vad han anförde om dopets innebörd motsvarar ungefär vad den ovan nämnde F Humphreys betonade några år senare, men Segler behandlade också dopets och medlemsupptagningens liturgi.74

Två år senare, 1969, utgav det stora Broadman-förlaget, som skulle kunna kallas Southern Baptists förlag, en reviderad upplaga av sin handbok för pastorer.75 Redaktören var just Seglet. Det som där anfördes om sakrament och om dopets innebörd hade en tämligen traditionell karaktär med mycket försiktiga nyansatser. Men ovanligt nog för denna genre gick han också in på huvudgudstjänstens liturgi med strukturförslag och förslag till vissa liturgiska texter liksom t o m till en kyrkoårsprincip. Riktlinjer angavs också för dop- och nattvardsliturgierna, även om formliga strukturschemata inte lämnades, inte heller liturgiska texter förutom — vad gäller dopet — förslag till bibliska läsningar och själva dopformeln. Utan att detta motiverades markerades också att dopets plats är församlingsgudstjänsten. Frågor om medlemsmot- tagning/handpåläggning och förstagångskommunion förbigicks emellertid med tystnad.

I den nämnda handboken ingick ytterligare ett parti av intresse, barnvälsignelsen. Efter en relativt utförlig motivering för akten som sådan, med legitimerande bibelhänvisningar, lämnades i detta fall ett fullt utarbetat ritual. Det kan jämföras med den akt Beasley-Murray allmänt förespråkade. Innehållsligt liknande akten snarare 1927 års engelska version än 1960 års. Det är alltså närmast fråga om en akt för föräldra- och församlingslöften om att fostra barnen, så att de kan mogna till tro och dop.

Det går alltså att peka på strävanden att reflektera över och bygga upp former för en initiationsprocess, ev liturgiskt inledd med barnvälsignelsen ledande fram till initiationsgudstjänsten. Men det finns också strävanden att liturgiskt gestalta processen också efter dop och medlemsupptagning. I det avseendet finns en amerikansk baptistisk tradition som t ex såväl Segler som fr a den tidigare nämnde Deweese kunde knyta an till. Det rör sig då om något som skulle kunna kallas 'förbundshandlingen” (Church Covenant). Handlingen, helst knuten till församlingsgudstjänst av speciell karaktär, har historiskt samma rötter som den metodistiska förbundsgudstjänsten.76 Den baptistiska varianten har emellertid sin tonvikt på undertecknandet eller bekräftandet av ”förbundshandlingen”, en gärna lokalt eller to m indivi- duellt formulerad text av överlåtelsekaraktär.

73 Segler 1967. En mer historisk uppläggning hade ett arbete om gudstjänsten utgivet 1965 av J Skoglund, som dock inte hörde till Southern Baptists. Producerad vid ett av federationens seminarier var däremot Stanfield 1965, en studiebok om gudstjänstens väsen m m i vilken dock dopet och ö h sakramentsteologin helt förbigås. Ibm 7 ff noteras att liturgins betydelse traditionellt förbisetts bl a i pastorsutbildningen men att tecken på förändring började skymta. Cf Taylor 1963 272 f, 278 ff. 74 Seglet 1967 137 ff med kommentar till dopets liturgi 146 f, medlemsmottagningens 161 f. För Segler är dopet inte lika självklart en församlingsgudstjänst som medlemsmottagningen omedelbart före kommunionen. Ibm 191, 193. 75 The Broadman Minister's Manual 1969. 76 Davies 1948 passim samt 273 ff, som visar att ”covenant” i engelsk 1600- tals-puritanism (inkl baptism) utgjorde substitut för Credo (även konfirmation eller

medlemsupptagning).

• Sida 209
•  Original

I Deweeses ovan angivna undersökning ägnades stort utrymme åt att beskriva ”förbundshandlingens” historia. I handböcker för pastorer och kyrkomedlemmar ingår ibland förslag till sådan texter, tex i den av Segler redigerade. Deweese meddelade också sådana förslag. Men han gick längre genom att också föreslå en liturgisk ram.77 På sitt sätt illustrerar ett av hans liturgiska förslag brytningen mellan gammalt och nytt. I textförslagen hos honom och på andra håll gällde det att aktualisera medlemskapet i församlingen. Dopet spelar då en undanskymd om ens nämnd roll. I Deweeses hela diskussion förhåller det sig så. Men i liturgiförslaget ingår ”förbundshandlingen” som led i en fullt utformad dopliturgi. Efter dophandlingen med nya medlemmar följer de äldre medlemmarnas ”för- bundshandling”, som Deweese rent av betecknar som aktens kulmen.

Av det nämnda framgår att ”förbundshandlingen” inte kan jämställas med dopaktualiserande akteri andra kyrkor. Men samtidigt förefaller det som om nästa steg vore att knyta ”förbundshandlingen” samman inte bara med dopets liturgi utan också dopets teologi, så att akten utvecklas till en församlingens eller även enskildas dopaktualisering. Det vore ett naturligt led i en utveckling där restaureringstendenser i strävan efter väckelse redan förbundits med strävanden efter liturgisk medvetenhet och liturgisk förny- else under ekumeniskt inflytande.

77 Deweese 1978 har som appendix förslag som dels gäller församlingsliturgi. dels mindre gruppers liturgi. Det här nämnda framstår som ett huvudförslag.

• Sida 210
•  Original

• Sida 211
•  Original

6. Reformerta kyrkor

6.1. Förbundsfolket med dopets förbundstecken

Till reformert tradition hör inte bara kyrkor som kallar sig reformerta utan även samfund som vuxit fram i och präglats i den traditionsströmmen och med en anglosachsisk term kallas frikyrkor. Förutom de reformerta kyrkorna rör det sig om presbyterianska och kongregationalistiska samfund men också metodistiska och baptistiska. Här behandlas metodism och baptism i särskilda kapitel, vilket är sakligt befogat, men desto angelägnare är det att markera det gemensamma arvet. Samlingsbeteckningen frikyrkor antyder en viktig sida av detta, nämligen kyrkosynen. Även om det finns stor variationsbredd skulle den gemensamma nämnaren kunna kallas förbunds- teologin. Kyrkan eller församlingen är det utvalda förbundsfolket, dopet förbundstecknet.

I reformerta bekännelseskrifter under reformationstiden intog läran om kyrkan inte bara en framträdande plats. Genomgående är dessutom uppfattningen: eftersom Gud är en och densamme, ”följer med nödvändig- het att det bara finns en enda kyrka”. Den kristna kyrkan föddes inte på pingstdagen. Kyrkan är ”en församling utvald till evigt liv” som Kristus ”från världens begynnelse till änden . . . samlar, skyddar och bevarar åt sig i den sanna trons enhet”. Det finns utvecklingsstadier från den messianska löftestiden, den bidande kyrkan, över den stridande kyrkan under uppfyl- lelsens tid fram till fulländningens triumferande kyrka. Men även om man kan urskilja det gamla och det nya förbundets tid, är kyrkan ändå ett och samma förbundsfolk bland folken, eftersom Gud är densamme.l

Kyrkosynen fick direkta konsekvenser för bibelsynen. Kristus samlar och håller samman sitt utvalda folk genom Anden och Guds ord, som möter i hela Skriften — i Gamla likaväl som Nya testamentet. Bibeln blev därför regelbok bl a för liturgi och kyrkoordning, vilket förklarar tex Psaltarens roll som psalmbok resp det mosaiska bildförbudets tillämpning på kyrkorummets utformning.2

På samma sätt fick kyrkosynen konsekvenser för sakramentsuppfattning- en. ”Från början” hade Gud beseglat sitt ord med sakramenten, yttre ”tecken och insegel” på gudomligt handlande med förbundsfolket. Gamla

1 Jacobs 1959 102 ff, Miller rn fl 1962 97 ff. Cit från Andra schweiziska bekännelsen 1566 (Leith 1963 141) och Heidelbergkatekesen 1563 fråga 54 (Miller m fl 1962 97). ? Jacobs 1959 105 ff, Leith 1977 97 ff.

• Sida 212
•  Original

testamentets omskärelse och påskmåltid var Nya testamentets dop och nattvard. Omskärelse och dop innebar därför ett och detsamma: att ”bli upptecknad i, inträda i och bli mottagen i förbundet och familjen”. Dopet i vatten var det synliga tecknet på ett andligt skeende, inlemmandet i Kristi kropp eller församlingen. Handlingen beseglade den frälsning Kristus vunnit en gång för alla. Påskens död och uppståndelse var så att säga dopets konsekrationsögonblick. Dopet var förbundstecknet, eller med andra ord, tecknet på Guds förekommande nåd, ett klassiskt reformert uttryckssätt.3

Förbundsteologin med dopet som förbundstecknet har kunnat utvecklas i vitt skilda riktningar. Samma arv har kunnat leda till såväl baptismens frivilligt valda troshandling, troendedopct, som till en nästan exklusiv barndopspraxis bekräftande att barnen är Guds barn och hör till de ”heliga” (1 Kor 7:14) i reformert och metodistisk tradition.4 I klassisk reformert teologi, som den mötte hos Calvin, var förbundstecknet inte bara en sinnebild utan beseglingen av ett realt gudomligt skeende, inlemmandet i Kristi kropp. Men i den teologi, som mötte hos reformatorn Zwingli och som två-tre sekler senare skulle få genomslagskraft, var omskärelsen/dopet just bara ett ”tomt tecken”, en yttre sinnebild omvittnande att man redan hörde till förbundsfolket.5

De schweiziska reformatorernas grundsyn fick konsekvenser också för dophandlingens eller förbundstecknets liturgi. Synen på dopets innebörd måste självfallet komma till uttryck i sättet att fira dop. Dopliturgin måste därtill formas i enlighet med dessa reformatorers allmänna liturgiska principer. Förmodligen hörde det samman med de schweiziska reformato- rernas bibelhumanistiska bakgrund att gudstjänsten inte bara skulle vara på folkspråk utan primärt skulle vara en det muntliga ordets gudstjänst. Guds ord skulle föreläsas och utläggas av prästen, undervisningen tas emot och förstås av åhörarna. Lyssnandet krävde enkelhet och stillhet. bruten enbart genom predikan, bön och sång — i första hand av Psaltaren, Skriftens psalmbok. För detta krävdes ingen enhetlig, fixerad ordning men trohet mot Skriftens ordning. Den troheten uttrycktes i en negativ princip: allt som inte ansågs uttryckligen påbjudet i Skriften ägde inte hemortsrätt i den liturgiska gestaltningen. Det måste rensas bort, den enkla skrifttrogna ordningen byggas upp-6

De konsekvenser som drogs för dopordningen skall belysas med Zwinglis och Calvins ordningar för Ziirich resp Geneve och Strasbourg, vilka f ö båda kunde knyta an till redan föreliggande reviderade folkspråkiga ritual.

Zwinglis dopritualtrycktes första gången 1525 såsom bilaga till en skrift om dopet. Ritualet introducerades med anmärkningen. att alla ”tillägg som inte

3 Jacobs 1959 110 ff, Miller m fl 1962 112 ff. Cit ur Andra schweiziska bekännelsen 1566 (Leith 1963 161 ff, 168) 4 Cf kap om baptism resp metodism. Ett intressant uttryck härför är en grundlig baptistisk diskussion av förbundsteologins tillämpning på barndopet i Jewett 1978. 5 Alting von Geusau 1963 49 ff (Zwingli), 80 ff (Calvin). — Zwingli kom to m till uppfattningen att dopet inte var något ”säkert” tecken på tillhörigheten till de utvalda. Ibm 57 ff. 6 Om reformerta gudstjänstprinciper tex Maxwell 1936 passim, Davies 1948 13 ff, Leith 1977 171 ff, Lamb 1972 92 f. Om gudstjänsten som orten för Guds ord/förkunnelse cf Jacobs 1959 105 ff.

• Sida 213
•  Original

är grundade i Guds ord” uteslutits ur denna nu i Ziirich praktiserade ordning. I församlingsgudstjänstens ram — en i reformert tradition avgörande viktig princip för förbundstecknet — skulle dopet firas på ett sätt som bröt så gott som helt med traditionen.7 Förutom själva dophandlingen möter visserligen traditionella element, t ex dop- och namnfrågorna som båda t o rn kom två gånger, och överlämnandet av kristningaklädet.8 Men omvandlingen var så radikal, att man kan tala om en nyskapelse, ty Zwingli hade inte bara rensat ut liturgiska element utan byggt upp något nytt. En central ställning fick läsningen av barnevangeliet (Mark 10). Tillämpningen var, att barn genom dopet skulle få ”förbundets och gudsfolkets tecken”, varför pastorn skulle ta barnet i sina armar och döpa det. Utan att nämnvärt bindas av liturgisk tradition formade Zwingli en ordning efter sin dopteologi. Det bör delvis förklara att ritualet inte fick riktningsgivande betydelse.9

Calvins dopordning var delvis formad i Bucers Strasbourg, där Calvin vistades några år, innan han kunde återvända till Geneve och 1542 lät trycka ritualet i en agenda.10 Om än inte lika kraftigt som Zwingli bröt Calvin med den liturgiska traditionen. Calvin knöt an till denna närmast så, att de olika elementen sammanfördes och omvandlades till förmaningar. En viktig reformert poäng var att dessa främst skulle riktas till barnens föräldrar. Barnen var ”heliga” och hörde till förbundet genom sina föräldrar, inte genom några faddrar. Föräldrarna skulle därför bekänna sin egen tro — ingen ställföreträdande — och avge löften om att undervisa sina barn i Skriftens lära och Herrens bud, så att de kunde komma till tro och ära Gud genom sina liv.

Resultatet av omvandlingen blev i korthet följande. Efter den inledande dopfrågan följde en mycket utförlig bibelspäckad dopundervisning, med motivering för barndopet och utmynnande i läsning av barnevangeliet (Matt 19). Ett nytt undervisningsparti ledde över till bön med Fader vår. Därefter följde ännu ett undervisningsavsnitt, i vilket Apostolicum ingick. Ritualet mynnade ut i löften om kristen fostran, namnfrågan och dophandlingen. I och för sig skulle församlingsgudstjänsten inte sluta så abrupt, men dopliturgin var över när handlingen utförts.

Liksom Zwingli och Bucer såg Calvin dopet som initiationsriten, vilket han angav som en motivering för dop i församlingens mitt. Det skulle uppfattas också rumsligt, så att de medeltida dopfuntarna — som regel längst ner i kyrkan — inte kunde användas. Man skulle döpa ”framför predikstolen” , som det hette i Calvin-agendan, och fick då använda en tillfällig skål. Denna praxis är förmodligen förklaringen till ett på reformert mark tillämpat nytt dopsätt, som även kunde bibliskt begrundas: i stället för nersänkning i vatten

7 Ritualet bl a i Fisher 1970 130 f, cf förlagan av LJud 1523 ibm 126 ff, referat och analys i Jordahn 1970 473 ff, som dock feltolkat editionen av ritualet i Clemen 1910 114 f, med dels Zwinglis ritual, dels den utökade versionen i Zijrichs kyrkoordning. Denna innehöll tex både Fader vår och Credo som Jordahn felaktigt tillskriver Zwingli. 3 Dvs den till en linnelapp reducerade ursprungliga dopdräkten. 9 Ritualet stod dock ännu på 1600-talet kvar i Zurichs kyrkoordning. Jordahn 1970 473 n 299. 10 Ritualet bl a i Fisher 1970 113 ff, referat och analys i Jordahn 1970 475 ff. Förlagor i Strasbourg, fr a av Bucers hand, tryckta i Fisher 1970 30 ff.

• Sida 214
•  Original

eller begjutning ett bestänkande.ll Den andra motiveringen för dop i församlingens mitt var, att alla borde erinras om sitt dop. Enligt ritualets undervisning var dopet nämligen inget ”tomt tecken”. Dopet var förbunds- tecknet, den handling genom vilken människor inlemmades i Kristi kropp och genom vilken de döpta ägde visshet om Faderns nåd och Andens bistånd i kampen ända till den slutliga segern över synd och död. Men dopet skulle inte firas med allehanda ceremonier, hette det, De var obibliska människopå- fund, som hindrade människor att förstå dopet och söka sig till Kristus. Riter måste bytas ut mot undervisning. Enligt Calvin blev ritualet därmed format enligt Kristi instiftelse och efter apostlarnas och den gamla kyrkans praxis.

Till skillnad från Zwinglis blev Calvins ritual mönsterbildande för kontinentala men också anglosachsiska ordningar i den reformerta tradi- tionsströmmen, även om det långt ifrån rörde sig om enbart eftertryck. '2 Den kanske viktigaste grenen var den anglosachsiska, där Calvins agenda snabbt vann insteg i några engelskspråkiga versioner jämkade efter den anglikanska BCP—traditionen. Främst bör nämnas John Knox-versionen, som bearbetad blev den skotska kyrkans antagna liturgi 1562/1564, The Book of Common Order (BCO).13

I BCO kan man i enskildheter se beroendet av den starka BCP- traditionen, men dopritualet var en bearbetning så trogen den reformerta förlagan att tendenserna i denna ytterligare förstärkts.” I än högre grad var det fråga om ett ritual för undervisning om dopet. Två för framtiden viktiga ting bör noteras. För det första hade förbundstanken ytterligare framhävts, och även om det minst lika starkt som i Calvins ordning talades om ett faktiskt inlemmande i Kristi kropp hade aspekten förändrats. Dopet skedde med sikte på inlemmandets gudomliga skeende ”vid läglig tid”. En utveckling i zwingliansk riktning hade inletts. För det andra underströks än starkare än i Calvins ordning, att dopet inte skulle firas ”i privata vrår, som trolleri eller häxkonst” utan i församlingens mitt. Man bör emellertid samtidigt notera att ritualet försetts med en avslutande förbön för de framburna15 barnen. Tillägget förefaller vara början till en dopakt utanför församlingsgudstjän- sten.

Tendenserna i BCO emot en undervisande akt i samband med dophand- lingen/förbundstecknet förstärktes i den s k Westminster Directory 1644, som i Skottland ersatte BCO och därtill blev riktningsgivande för fraktionerna

” Om rumsliga förändringen ( ex Davies 1962 s 91ff, Davies 1972 182, Ross 1972 1, 9. Ang bestänkandet formulerade t ex John Knox anvisningen att prästen "tar vatten i sin hand och placerar det på barnets panna”. Den ingick ordagrant i BCO (se nedan) men ersattes i Westminster Directory med den tekniska termen bestänkande (sprinkling). Om sådan praxis i engelsk puritanism Davies 1948 70. 82 f, 135 etc. 12 Jordahn 1970 477, 497 f, Barkley 1972 60, Lamb 1972 92 ff. 13 Maxwell 1936 112 ff, 121 ff, Barkley 1972 60, Lamb 1972 93. 14 John Knox-ritualet 1556 och BCO-ritualet i Fisher 1970 118 ff resp Jagger 1970 163 ff. 15 Barnen "we offer and present”, dvs ett frambärande i templet analogt till Jesu frambärande och gamla förbundets föreskrifter. Terminologin och föreställningssättet skulle bli viktigt i fortsättningen, dopet som "dedication". Cf även utvecklingen i baptism och metodism för barnvälsignelse resp barndop.

• Sida 215
•  Original

inom engelsk puritanism.16 Som namnet antyder innehöll denna inte ritual utan riktlinjer till pastorerna för den fria gudstjänstutformningen, låt vara att anvisningarna delvis utformades nästan som ritual. I det angivna undervis- ningsblocket före dophandlingen fanns det inte längre plats för vare sig Apostolicum eller Fader vår men inte heller för löftesfrågor till föräldrarna. Allt hade blivit undervisning och förmaningar följda av själva dophandling— en, som dock tydligen under eftergift för BCP-traditionen omramats av inlednings- och avslutningsbön.17

Innehållsligt var förskjutningen i zwingliansk riktning markant. Dopet var förbundstecknet för barn, vilka var ”kristna och heliga genom förbundet före dopet”. För att förebygga varje missförstånd underströks, att ”dopets invärtes nåd och kraft inte är knutna till just den tidpunkt då det förrättas”. Förbundstecknet var alltså en gudomligt föreskriven sinnebild men inte mer. Alltjämt betraktades dopet som en församlingsangelägenhet — ett nytt inslag ärf ö förmaningen till förbundsfolket som helhet att besinna det förbund som ”beseglats” genom dopet. Det finns en inre logik i en fortsatt utveckling, där den utförliga undervisningen under fr a 17—1800-talen successivt bantades ner och där handlingen kom att utföras utan samband med församlingsguds- tjänsten.18

Hittills har enbart dopet behandlats. Konfirmationen hade ingen plats i reformert tradition, åtminstone inte i huvudfåran. För Zwingli, Calvin, Knox etc utgjorde dopet förbundstecknet, som angav tillhörigheten till egendoms- folket. Utan någon särskild liturgisk akt skulle ungdomars kunskaper och insikter prövas, varefter de kunde admitteras till nattvarden.19

Detta var reformatoriskt allmängods som på reformert liksom på luthersk mark ledde till ett brett kateketiskt program. Ett särfall utgjorde Bucer. I likhet med de övriga reformatorerna såg han i en avslutande handpålägg- ningsakt en bibliskt välgrundad förbönshandling — t ex under hänvisning till barnevangeliet. En sådan hade f ö praktiserats under senmedeltiden i grupper fronderande mot den officiella kyrkan. Men Bucer inte bara talade om handlingen. Han arbetade aktivt för att den skulle införas, knuten till ungdomars kunskapsförhör inför nattvardsadmissionen. Denna Bucers förknippning av förhör/handpåläggning/admission i en akt är kanske hans på sikt viktigaste insats.20 Men det skulle dröja länge än, innan handpåläggning förenades med kunskapsförhör/admission i reformert tradition.

Mot denna historiska bakgrund skall man se utvecklingen i modern tid i kyrkor med reformert tradition. Det är befogat att göra översikten regional,

16 Maxwell 1936 129 ff, Lamb 1972 94, Davies 1948 127 ff, texten t ex iJagger 1970 173 ff. 17 Bönen före dophandlingen är inte från Calvin/Knox utan i bearbetad form vattenvigningsbönen i BCP. Enl anvisningen i Directory skall bönen och instiftelse- orden läsas ”för att helga vattnet till dess andliga bruk”. Även i bearbetad form avviker bönens teologi från den som möter i anvisningar/texter i övrigt, ty formuleringarna innebär att "löften som hör till nådens förbund” uppfylls i dophandlingen. — Att Fader vår och Apostolicum uteslöts skall ha berott på den principiella oviljan mot varje form av formulerad bön resp icke—biblisk trossammanfattning. Ross 1972 13, 36. 18 Barkley 1972 61, Lamb 1972 94. 19 För detta och följ Andrén 1962 38 ff, Fisher 1970 254 ff, 260. 20 Ibm 166 ff, 179 ff, 194 ff, 244 ff, Andrén 1962 49 ff, Mitchell 1976 86 ff, cf ang anglikanismen ovan 103.

• Sida 216
•  Original

eftersom det principiella kravet på bibeltrogen liturgi på intet vis inneburit krav på liturgisk uniformitet utan tvärtom lett till mer eller mindre principiellt motiverad liturgisk rörelsefrihet. Det är lämpligt att börja med de engelskspråkiga kyrkorna: i det reformerta blocket har Skottland liturgiskt intagit en särställning väl inte som moderland men som riktningsgivare för övriga reformerta kyrkor.21

6.2, Liturgiskt restaurerande strävanden i Storbritannien/USA

6.2.1 Initiationsordningen i skotska enhetsagendor

Under 17—1800-talen hade Skottland upplevt en rad samfundssplittringar, men under 1800-talet inleddes enhetssträvanden, vilka 1929 kulminerade i samgåendet mellan den etablerade Church of Scotland och huvuddelen av övriga reformerta grupper, som 1900 samlats i den s k förenade frikyrkan.22 En viktig uppgift blev att för denna förenade kyrka skapa en liturgisk ordning. Liturgiska enhetssträvanden hade långt tidigare inletts enligt en konfessionell restaureringsprincip. Under påverkan från den tidigare engel- ska liturgiska rörelsen, den s k oxfordrörelsen, bildades redan 1865 ett liturgiskt sällskap, som utformade och utgav en agenda, Euchologion. I förordet framhöll utgivarna, att boken byggde på den gamla BCO och gav liturgiskt uttryck åt ”den skotska kyrkans ursprungliga och äkta lära". I en period av både skotskt och internationellt konfessionellt enhetsarbete bör den förklaringen ha bidragit till, att boken blev nästan normgivande för bl a engelskspråkiga initiationsordningar.23

Euchologion-inspirationen röjdes bla i de skotska frikyrkornas agenda 1928, som helt enkelt kallades BCO.24 Den röjdes också i den privata agenda i flera successivt reviderade upplagor, som 1923 fick officiös ställning i den etablerade skotska kyrkan. För första gången fanns därmed bl a ritual för initiationsordningen till pastorernas ”ledning”.25 Vid 1929 års fusion blev denna i en ytterligare bearbetad form 1929 års preliminära enhetsagen- da.26

Lösningen blev bara provisorisk, särskilt som detta var en period av intensivt brittiskt agendaarbete i olika kyrkor.27 1936 tillsattes en kommitté vars arbete resulterade i en egentlig enhetsagenda med ett förpliktande namn, BCO 194028 Enligt kommittéförordet till denna måste gudstjänst firas under frihetens princip, menen agenda var likafullt ”nödvändig” för att ange riktlinjer och ö h ”ge uttryck åt kyrkans uppfattning”. Behovet av omväxling

21 Pradervand 1975 6 ff, Leith 1977 41. 22 Ibm 41, 65, Pradervand 1975 6 f. 23 Maxwell 1936 156 ff, 176 ff, Barkley 1972 61, Lamb 1972 94. Ang enhetssträvanden internationellt från 1875 Pradervand 1975.

24 Lamb 1972 94. , 25 Ibm. Beskrivningen enl förordet i andra upplagan, n 26.

26 Prayers for Divine Service 1929. 27 Ovan 192 n 13. 28 Book of Common Order 1940.

• Sida 217
•  Original

var fö tillgodosett: genom lanseringen av kyrkoårsprincipen sörjdes för variationsbredd under bevarande av gudstjänstens fasta ”allmänna struk- tur”. Liksom hos de engelska metodisterna några år tidigare framhölls att man sökt sina förlagor i alla kyrkor i alla tider i hela världen.29 Det var i samklang med kyrkokonstitutionens grundartikel, som framställde Church of Scotland som ”del av den heliga katolska eller universella kyrkan”. Enda urvalskriteriet var, att kyrkan ”grundar all sin gudstjänst på den heliga Skrift”. Kommittén betygade därför "reservationslöst", att allt i agendan hade Skriftens ”garanti".

Det har ofta framhållits att BCO 1940 var ett enastående uttryck för reformert liturgisk förnyelse i allmänkyrklig riktning.30 Av kommitténs principuttalande framgår också, att man uppfattade Skriftens normerande betydelse för liturgin på ett annorlunda sätt än de reformerta fäderna: liturgin skulle under anknytning till allmänkristen liturgisk tradition vara i samklang med Skriften, inte dikterad av den.

Undersöker man initiationsordningen i denna agenda måste dock samman- fattande konstateras, att restaureringen i mycket begränsad mening hade allmänkyrklig prägel men däremot ett tydligt konfessionellt förtecken. Reformationstidens enda ritual — barndopet — motsvarades dock här av tre ritual — barn- och vuxendops samt konfirmationsritualen. Den expansionen betingades primärt av den egna traditionen så som denna hade utveck- lats.

Barndopsritualetbör jämföras med det som fanns i den ursprungliga BCO. Strukturellt fanns liksom i Euchologion och agendan 1929 några skillnader, som hängde samman med att dopakten i traditionen emanciperats från församlingsgudstjänsten. Det fanns behov av en inledningsdel (psalm och ingångsord) liksom av en ytterligare utbyggd avslutning: den gamla bönen (Knox) hade kompletterats med två för barn (Knox) och hem (L 1928) före Fader vår och en apostolisk välsignelse. Fader vår hade alltså återinförts, om än med ny funktion, likaså Apostolicum, nu läst av alla och inte bara av barnets ”fader”. Den traditionella skyggheten för Apostolicum har kanske motiverat, att man 1940 till skillnad från 1929 som alternativ kunde rikta en kort trinitarisk trosfråga till föräldrarna.31 En nyhet i förhållande till den gamla BCO men med motsvarighet t ex i Calvins ordning var den anslutande löftesfrågan om barnets kristna fostran och välgångsönskan för denna.

I allt det berörda anslöt sig BCO 1940 med ett undantag till den ursprungliga BCO men också till den närmast föregående traditionen i 1929 års agenda. Liksom denna bröt 1940 års med reformationstidens tradition i ett viktigt avseende. Den starka didaktiska tonen har kraftigt dämpats. Undervisningen är koncentrerad till inledningsallokutionen, som i sin tur blivit relativt kortfattad och inkluderar läsning av såväl dopbefallningen som barnevangeliet (Mark 10). Liksom 1929 har förbundstanken väsentligt tonats ner men bevarats som motivering för (späd)barns dop. Men allokutionens

29 Ovan 163. 3" Tex Maxwell 1936 183, Andrén 1974 173. 31 Om inställningen till Apostolicum ovan 215 n 17. Kortformen anslöt nära till den vanliga reformerta bekännelsen till Kristus som Frälsare och Herre men var trinitariskt formulerad. '

• Sida 218
•  Original

röda tråd är nu nästan tydligare än i den ursprungliga BCO: att dopet är Guds initiationshandling för inlemmandet i Kristi kropp. Den tidigare sinnebild- liga tolkningen av dophandlingen — bilden av ett inlemmande i sinom tid — har inte omöjliggjorts. Men den naturliga tolkningen är den som förbjöds i Westminster Directory, att inlemmandet sker genom dopet.

Som en konsekvens av att dopet firades i fristående gudstjänst hade dopakten förlorat funktionen som förbundsfolkets dopaktualisering. Den gamla uppmaningen därtill hade inte kunnat försvara sin plats. Som ett slags kompensation för den uteblivna gudstjänstmenigheten hade agendorna 1929 och 1940 ett nytt parti. Omedelbart efter dophandlingen följde en trinitarisk välsignelse och en deklaration, att barnet ”enligt Kristi befallning . . . nu tas emot som medlem i den heliga katolska kyrkan”. Det bör anmärkas, att det inte gavs några anvisningar om handpåläggning eller korstecknande i samband med deklarationen, som helt enkelt var en bearbetning av den anglikanska BCP-formeln om Kristi korstecknade kämpe och tjänare.32 Nyheten gav uttryck åt klassisk reformert teologi och svarade väl mot den konfessionella restaureringssträvan. Men den öppnade samtidigt dörren till en förnyelse i en ekumenisk ram.

Ordningen för vuxnas dop hade som påpekats ingen motsvarighet i den gamla BCO. Det är i och för sig anmärkningsvärt att ett sådant ritual överhuvud införts i en reformert agenda med tanke på barndopets nästan exklusiva ställning genom förbundsteologin. Vad själva ritualet beträffar var detta kalkerat på barndopsordningen med utbyten/strykningar på några punkter relaterade till barnets situation.33 Ett resultat av justeringarna blev, att dopet överhuvud inte framställdes som förbundstecknet. Huvudresultatet blev, att dopet än tydligare framstod som inte bara en ”utvärtes” ceremoni utan som den gudomliga initiationshandlingen. Men inte heller i denna version uteslöts möjligheten till en sinnebildlig tydning.

I enhets- och restaureringsagendorna 1929 och 1940 utgjorde konfirma— tionsritualet inte bara en komplettering av den gamla BCO utan något som gick stick i stäv mot den gamla synen på konfirmationen som ett hån mot dopet.34 Men agendorna införde inte konfirmationen utan angav ordning för den redan praktiserade akten.35 Avgörande är naturligtvis vad för slags ordning som angavs. Här skiljer sig 1929 och 1940 års agendor klart åt inbördes som framgår av följande.

Båda agendorna förutsätter att konfirmationen36 till skillnad från dopet sker inom ramen för en församlingsgudstjänst. Konfirmationen inleds med

32 Ovan 103 n 25. Ur BCP-formeln har strukits orden om kampen mot "synd.vär1den och djävulen”. Nyckeltermer är att den döpte "Is engaged to confess . . . och fr a "to be” kämpe etc, dvs vare sig ”become" som i andra bearbetningar eller "continue” som i BCP. — Påpekas bör att BCP även på andra punkter levererat material nu som tidigare, tex i Westminster Directory. 33 Mark 10 ersatt med Apg 2:38 f, löftesfrågan om barnens fostran ersatt med löftet att förtrösta på Gud, bruka nådemedlen och vara trogen medlem i Guds kyrka. avslutande förbön för barn och hem struken. 34 Ovan 215, cf även 162 f. 35 Whitaker 1972 148, Melton 1967 50 f. 36 De för ritualen karakteristiska titlarna är ”Confirmation of Baptismal Vows and Admission to the Lords Supper" (1929) och "Order for the Confirmation of Baptized Persons and for their Admission to the Lord*s Supper" (1940).

• Sida 219
•  Original

en allokution som leder fram till konfirmandernas trosbekännelse genom Apostolicum och till löftesfrågor.37 Båda ritualen har också en likalydande mycket högtidligt utformad nattvardsadmission ”i Herrens Jesu Kristi namn, kyrkans store konung och huvud”, en avslutande tacksägelse- och förbön, Fader vår och såndningsord. Men före admissions- resp sändningspartiet har 1940 års agenda två inskott, som ändrar aktens struktur och innebörd. Inskotten är intressanta också därför att symbolhandlingar införts här — den klassiska aversionen mot sådana har man inte velat återuppliva.

Efter trosbekännelse och löften och före admissionen har 1940 års agenda lånat in centralpartiet i den anglikanska konfirmationen: bönen om Andens sjufaldiga gåvor och, ”under det att församlingen står upp”, handpåläggning på var och en av de knäfallande konfirmanderna, alternativt pastorns utsträckta händer över alla på en gång. BCP-bönen under själva handpå- läggningen har här ryckts in i den avslutande förbönen och hari BCO ersatts med löftet om Guds stärkande nåd för hela livet.38 Partiet avslutas med en trinitarisk välsignelse.

Det andra inskottet, före sändningen, står mer i samklang med utveck- lingen i reformert tradition. Pastorn och kyrkorådsrepresentanter välkomnar ”de nymottagna kommunikanterna” genom handslag, en symbolhandling som alternativt dock kan följa efter gudstjänstens slut. Inskottet är intressant såsom ett slags kompromiss betingad av det första inskottet. Under anknytning till traditionen som denna utvecklat sig innehöll nämligen 1929 års agenda efter trosbekännelsen och löftesfrågorna den högtidliga admis- sionen inte enbart till nattvardsbordet utan till "den fulla gemenskapen med denna kyrka . . . och till alla förmåner i nådesförbundet”. 1940 ströks de uttrycken och ersättningen lågi det andra inskottet med handslaget. Tydligen blev det ett alltför påtagligt ingrepp att stryka även nattvardsadmissionen, men trots att den har kvar sin solenna utformning har akten 1940 fått ett nytt centrum, konfirmationsbönen och -handlingen. Förskjutningen förändrade också aktens titel. Det ärinte längre ungdomarnas ”bekräftelse (confirma- tion) av doplöftena” som utgör centrum. 1940 innebar ”döpta personers konfirmation” (confirmation) bönen om Andens gåvor och handpåläggning- en.

Det är tydligt att BCO 1940 vad gäller konfirmationen innehåller en ordning som väsentligen avviker från den klassiska reformerta traditionen. Det som hänt kan beskrivas så, att den skotska kyrkan lånat in den anglikanska konfirmationen. Men riktigare torde det vara att säga, att man liksom anglikanerna ville föra in vad som ansågs motsvara den gammalkyrk- liga ordningen. Den 5 k Mason-Dix-linjen firade uppenbarligen en triumf.

En detalj bekräftar tolkningen. För reformatorerna var det en självklar- het, att barnen som döpts måste undervisas och förhöras innan de admitterades till nattvarden. Men den motiveringen kunde inte gälla för kravet att också de som döptes som vuxna måste konfirmeras, vilket för

37 1940 finns samma Credo-alternativ som i dopritualen. Löftesfrågorna 1940 år sakligt och även huvudsakligen formellt desamma som vid vuxnas dop (n 33). 38 ”The God of all grace. who hath called you to his eternal glory. confirm you to the end, that you may be blameless in the day of our Lord Jesus Christ.” BCP-orden ”Defend, o Lord . . ovan 103 n 26. Jfr BCP-bearbetningen vid dop ovan n 32.

• Sida 220
•  Original

säkerhets skull uttryckligen angavs i 1940 års ritual för vuxnas dop. Det är också formellt förvånande, eftersom vuxendopritualets avslutande bön byggts med material från BCP-konfirmationsritualets centralböner.39 Men kravet är motiverat, om konfirmationen uppfattas som den nödvändiga kompletteringen av dopet, oavsett vid vilken ålder detta mottagits.

I sammanhanget bör markeras att det finns en direkt parallellism i uppbyggnaden av dop- och konfirmationshandlingarnas centralparti: bön — dop- resp konfirmationshandling — trinitarisk välsignelse.” Före centralpar— tiet finns en likaså parallellt uppbyggd förberedelsedel: tros- och löftesfrågor efter en allokution som bl a anger handlingens innebörd. Vid dop heter det att kandidaterna ”högtidligt vinner tillträde till hans kyrka och förbinder sig att vara Herrens”, vid konfirmation att konfirmanderna skall erkänna "dopförbundet", bekänna tron och ”vigas (consecrate) åt honom". Avslut- ningsdelen innehålleri båda fallen konstaterande av handlingens resultat och (för)bön.

Det finns således en direkt formell överensstämmelse mellan dop- och konfirmationshandlingarna i BCO 1940. Den formella likheten ger ett gott uttryck åt att konfirmationen under anknytning till Mason—Dix-linjen utgör ett nödvändigt led i initiationen. De teologiska komplikationerna avslöjas om inte förr så i ritualens avslutningsdel. Vid dop välkomnas de döpta såsom nu inlemmade i Kristi kyrka, vid konfirmationen välkomnas de återigen men därtill ”full gemenskap”, t o ni genom handslagets symbol. Det är logiskt att just konfirmationen avslutas med ett led dopordningen saknar: sändnings- ord, som i sak innebär, att de konfirmerade nu verkligen blivit vad de sagts vara genom dopet, Kristi kämpar och tjänare.

6.2.2 Konfessionell! liturgiskt restaureringsarbete [ England-Wales och USA

6221. Presbyterianerna i England-Wales

Liksom i Skottland blev det för presbyterianerna i England-Wales efter andra världskrigets slut angeläget att genom en för de båda kyrkorna gemensam kommitté utarbeta en officiellt auktoriserad agenda ”till ledning” för gudstjänstlivet. Ett liturgiskt restaurerande förnyelsearbete hade blivit en angelägenhet i den reformerta världen i så hög grad, att en sektion behandlade sådana frågor vid det reformerta världsförbundets generalför- samling 1948. Den historiska utvecklingen hade, hette det, ”deformerat reformert liturgi”, varför man gemensamt borde arbeta på liturgins ”restaurering” eller ”rening på linje med reformatorernas ursprungliga intentioner”. Det arbetet skulle inte betyda en avskärmning från andra traditioner utan möjliggjorde tvärtom ”återupptäckt av evangeliska ele- ment” som reformert tradition förlorat.41

39 Bönen om Andens sjufaldiga gåvor och konfirmationsbönen ”Defend, o

Lord . . .” 40 Vid vuxnas dop angavs dock den aronitiska välsignelsen, vilken anfördes utan

trinitarisk avslutning. 41 Avsikten var att tillsätta en internationell reformert liturgikommission, som dock aldrig kom till stånd. Pradervand 1975 172.

• Sida 221
•  Original

En förebild för detta konfessionella restaureringsarbete utgjorde den skotska BCO 1940, och denna har uppenbarligen varit den helt dominerande förlagan för den engelsk-walesiska kommittén vid arbetet på initiationsord- ningen i The Presbyterian Service Book 1948.42 Beträffande dop är ritualstrukturen densamma, texterna liknande. Innehållsligt röjs en strävan att än tydligare ge en tolkning som skulle kunna kallas sakramentsrealistisk, dvs att dophandlingen inte bara vittnar om utan innebär inlemmande i Kristus etc. Också för konfirmationen har den skotska ordningen varit förlaga strukturellt och även innehållsligt. Här märks dock en balansgång mellan traditionell och ny tolkning av funktionen, mellan tonvikt på den personliga trosbekännelsen resp förbönshandlingen.43 Möjligen kan även spåras en tendens att lösa relationsproblemet dop — konfirmation så, att den första handlingen primärt gäller individen, den andra personen såsom församlingsmedlem.44

6.2.2.2 Engelsk kongregationalism

Den engelska puritanismens kanske trognaste arvtagare, kongregationalis- terna, hade inte ansett det bryta mot principen om varje församlings oavhängighet att organisatoriskt bilda en union för England-Wales. Den grundläggande principen om gudstjänst med bibelläsning utan perikoptvång, textutläggning och fri bön hindrade inte heller, att unionen till tjänst för pastorerna 1920 gav ut ett slags riktningsgivande, enande agenda med en anspråksfull titel, The Book of Congregational Worship. Tydligen blev det dock inte denna utan en 1936 privat utgiven Manual för Ministers, som pastorer i större utsträckning utnyttjade, även om det angavs i agendan, att den inte ”befriar pastorer från uppgiften att tänka ut sina egna gudstjänst— ordningar".45

Initiationsordningen 1936 består av två ritual: barndop och medlemsupp- tagande.46 Dopritualet är ett skolexempel på zwingliansk doptolkning, vilket svarar väl mot unionskonstitutionend7 Dophandlingen sker för att beteckna, ”att alla som föds till denna världen är Guds barn” och att de ”i rätt tid” skall visa det i sina liv. Det som sker vid dopet är, att föräldrar och församling

42 Barndops— och konfirmationsritual i Jagger 1970 198 ff. ” Såt ex är titeln fortfarande "Order for the Confirmation of Baptismal Vows . . (cf n 36), omedelbart efter handpåläggning/bön och välsignelse sägs: "Dearly beloved, seeing that you have now professedyourfaith before God and his people, I now declare you to be admitted to the full membership of the Church of Christ. _ 44 I de utförliga anvisningarna för dop och i själva ritualet nämns inget om dop som församlingsangelägenhet. Ritualet ärinte heller format för att ingå i eller anslutas till församlingsgudstjänst. Motsatsen gäller om konfirmationsritualet. 45 Unionen bildades redan 1832 men organiserades 1919 med distrikt, distriktsföre— ståndare (moderators) etc. John 1973 32 f. Agendan 1920 bör ses som en enhetsfaktori sammanhanget. Ang gudstjänsttradition och agendorna 1920 resp 1936. Huxtable 1965 58 ff, Davies 1972 85. Jagger 1970 185. 46 Ritualen tryckta ibm 185 ff. 47 l lärodokumentet 1833 understryker art 18 att dop och nattvard är ovillkorligt nödvändiga, att dopet skall "användas" av alla och nattvarden firas som tecken på tron på Frälsaren och broderlig kärlek. Varför dop skall "användas" anges icke. Dokumentet tex i John 1973 211 f.

• Sida 222
•  Original

”viger sig” (dedicate ourselves) åt barnens kristna fostran. Detta framhålls i ritualets inledning, som följs av läsningar — det dubbla kärleksbudet och barnevangeliet — såsom upptakt till handlingen: föräldravigningen och dop jämte aronitiska välsignelsen. Överraskande nog kommer sedan BCP-orden för korstecknande av de nydöpta. Men förlagan är radikalt korrigerad. Dels riktas orden här till församlingen, dels har de blivit en uppmaning att hjälpa barnen att ”bli", inte att ”vara” lemmar i Kristi kropp.48 Tonvikten på de vuxnas vigning till fostraruppgiften finns också i raden bönealternativ före avslutningens Fader vår och välsignelse.

Liksom i den metodistiska traditionen var det medlemsupptagningen som blivit den egentliga initiationshandlingen, till skillnad från dopet inom ramen för församlingsgudstjänst med nattvardsfirande.49 Redan i aktens inledning markerades att det här handlade om att ta emot dem som nu trädde in i kyrkans gemenskap, och detta präglar allokutionen om ”Kristi kyrkas väsen” och medlemskapets innebörd. Efter denna allokution och bibelläs- ning var det dags för löftesfrågorna och ett slags hela menighetens överlåtelsebön. Genom handslagets symbol tog man så mot dem som på sin bekännelse blivit medlemmar. Till dem riktades förmaningar i form av en svit bibelord och efter förbön för dem firades nattvarden. Det kan påpekas, att förbönen är en utökad variant av den anglikanska BCP-bönen vid konfirmationens handpåläggning. Det gick inte an vid dop men väl vid medlemsupptagning att utan förlageändring tala om att de välkomnade skulle ”fortsätta” att vara Herrens.”

Helt annorlunda är den bild som möter i en återigen officiellt utarbetad och utgiven kyrkounionens agenda 1959, A Book of Services and Prayers, som i sin tredje upplaga 1969 f ö också lanserade kyrkoårsprincipen för böner och bibeltexter.Sl Denna annorlunda bild korresponderar mot det påtagliga läromässiga uppbrottet från den zwinglianska sakramentsteologin i unionens grunddokument, som kan iakttas i lärosammanfattningen för den 1966 bildade kongregationalistiska kyrkan för England-Wales. Det bör dock markeras att den bibelteologiskt-ekumeniskt påverkade teologin i denna lärosammanfattning kom till uttryck i fråga om nattvarden under det att dopet där ännu hade en undanskymd roll.52

Initiationsordningen i den fortfarande rådgivande och ingen bindande agendan behöver inte närmare presenteras, ty det föreligger inga större skillnader mellan denna ordning och den som fanns i den presbyterianska engelsk-walesiska agendan 1948. Dopritualen för barn och nu också vuxna

48 Det dop formelns inledning talar om har blivit de övriga gudstjänstdeltagarnas. som lovar hjälpa barnet att bli (become) lem i Kristi kropp och då fortsätta vara (continue) Kristi kämpe och tjänare. Cf n 32. 49 Ang metodistiska utvecklingen ovan 164 ff. 5" Cf om BCP-bönen "Defend, o Lord” ovan 103 n 26, 219. 51 Initiationsordningen ingår oförändrad i 3 uppl. A Book ofServices and Prayers 1969. Perikopsystemet är importerat från den sydindiska unionskyrkan 1947. i vilken även kongregrationalismen ingått. I kommittén ingick pastor ] M Todd. som 1951 privat utgivit ett slags förlaga, Prayers and Services for Christian Festivals. Huxtable 1965 65. 52 Cf1966 års författning art 3. läroförklaring fr a art 8—9. i bl a John 1973 217, 223 ff. Om den teologiska förändringen bla Grant 1973 162 ff.

• Sida 223
•  Original

överensstämmer i struktur och innehåll, låt vara att de kongregationalistiska ritualtexterna i långa stycken är andra. Så hade det t ex nu blivit möjligt, att vid vuxnas men också vid (späd)barns dop säga utan ändring av BCP- förlagan, att de nydöpta är och skall fortsätta vara Kristi tjänare och kämpar. Medlemsupptagningens ritual sammanfaller också tämligen väl med det presbyterianska konfirmationsritualet, även om det finns terminologiska skillnader.53 Men detta innebär, att också kongregationalisterna fått ett nytt och tydligen inte uppmärksammat teologiskt problem — förhållandet mellan dopets och medlemsupptagningens kyrkoinlemmande innebörd.

6.2.2.3 Reformerta kyrkor i USA

Blocket av reformerta kyrkor i USA kan allra minst liturgiskt sättas på en formel, präglade som de varit av sin bakgrund i olika europeiska språkliga och etniska miljöer. Med hänsyn till medlemsmässig storlek är det naturligt att uppmärksamma kyrkor med huvudsakligen holländskt, tyskt och brittiskt-irländskt ursprung.

Reformed Church in America med huvudsakligen holländsk-tysk bak- grund är en av de större reformerta kyrkorna i USA. Den är unik bland dem därigenom att den visserligen ingick i reformerta världsförbundet men isolerat sig från de amerikanska konfessionella systerkyrkorna och alltjämt bevarar sina europeiska närkontakter.54 Liturgiskt är initiationsordningen originell, eftersom den under århundraden haft vad som kunde kallas Bucer-profil. Det har inneburit, att BCP 1552/1662 varit riktningsgivande tills liturgiskt restaurerande förnyelsesträvanden började prägla kyrkan under 1950-60-talen. Resultatet av dessa blev en gudstjänstordning med holländsk och fr a fransk reformert liturgi som modell.55

Huvudsakligen brittisk-irländsk bakgrund har de presbyterianska kyrkor- na, som medlemsmässigt representerar den största reformerta andelen. Liturgiskt fick Westminster Directory 1644 sin amerikanska motsvarighet 1788, som ännu mindre än förlagan gav liturgiska råd och självfallet inga regler. 1800-talets amerikanska väckelsevåg utsuddade ytterligare drag från reformert reformationstid.56 Reaktionen kom i den största av dessa kyrkor i form av ett amerikanskt liturgiskt reformsällskap, bildat 1897 med inspira- tion från det äldre skotska. Liksom de skotska kollegorna ville de amerikanska med modellritual verka för en liturgisk medvetenhet. Man lyckades över förväntan med den officiellt utarbetade om än alls inte anbefallda Book of Common Prayer 1906.57

Det för denna bok karakteristiska är just att det nu existerade åtminstone

53 Fr a brukas medlemsupptagningens terminologi, inte konfirmationens. Men innehållsanalys visar att det mer är terminologiska än innehållsliga olikheter. 54 Harmelink 1968. Hageman 1977 270 ff. Leith 1977 46 f. 55 Hageman 1977 285 f. Den här föreslagna termen Bucer-profil vill markera den för reformerta kyrkor ovanliga kontinuiteten läromässigt och liturgiskt. Ang Bucer och BCP ovan 103, 215. 56 Melton 1967 17 ff. 57 Ibm 119 ff, 127 ff. Kommittéförslaget om rekommendation att bruka boken strök Church Assembly.

• Sida 224
•  Original

förslag för gudstjänstutformningen. En tredje upplaga, Book of Common Worship 1946, har en likhet med den första: den skotska inspirationen. Tredje upplagan var resultatet av ett kommittéarbete från 1941, dvs när den skotska BCO 1940 förelåg. Resultatet blev likaså skotsktinspirerat, dvs en konfessionellt restaurerande ordning, vilket fr a kom till uttryck i initiations- ordningen.58

Också i USA skulle kongregationalismen — med fr a engelsk och tysk bakgrund— få en officiellt utarbetad agenda till pastorernas tjänst, A Book of Worship for Free Churches 1948.59 Men denna tycks ha rönt samma öde som den presbyterianska agendan två år tidigare, nämligen att få begränsad användning på grund av en alltför radikal reform.” Mer representativ för den praktiserade initiationsordningen var kanske därför den privat utgivna The Minister's Service Handbook 1960, som originellt nog placerade medlems- upptagning/konfirmation först, därefter barn- och vuxendop.” Strukturellt och innehållsligt kan denna initiationsordningjämställas med den som fanns i den privatutgivna engelska kongregationalistiska agendan 1936.

Sammanfattande kan konstateras, att de berörda kyrkorna i den refor- merta traditionen i USA på olika sätt ännu under 1950-talet var starkt beroende av europeisk liturgisk restaureringsrörelse.

6.3. Reformert initiationsmönster och -liturgi under omprövning i Storbritannien och USA

6.3.1. Inledning

Skriftens och predikans dominans i reformert läro- och gudstjänsttradition motsvaras av en stark exegetisk och bibelteologisk tradition, i nutiden representerad av namn som K Barth, O Cullmann och C H Dodd. Med den liturgiska rörelsens framväxt på reformert mark följde från 1930-talet en liturgihistorisk forskning, inriktad på reformationstiden som guldåldern för en restaurerande liturgisk förnyelse.62 Men fr a på den europeiska kontinen- ten kom den liturgiska rörelsen att förbindas med bibelteologiskt Arbete. På sitt sätt var det ett restaureringsresultat, eftersom Calvin cch övriga reformatorer hade som liturgisk huvudprincip, att liturgin måste vara eller snarare bli i enlighet med Skriften. Från fr a 1950-talet utgavs och översattes till (andra) världsspråk en rad exegetiskt underbyggda gudstänst- och sakramentsteologiska undersökningar, t ex av J J von Allmen, OCullmann m fl.63

En bibelteologiskt motiverad liturgisk förnyelse öppnade också nerspektiv

58 Ibm 138 f, Barkley 1972 61 f. 59 Davies 1972 86. 6" White 1976 115 f. 5' The Minister's Service Handbook 1960. Initiationsordningen ibm 46 "f. 62 För den europeiska kontinenten Andrén 1974 163 ff. för fra arglosachsiskt språkområde Hageman 1963 ff. Ständigt återkommande i litt är t ex erwell 1936. samlingsverket Micklem 1936 och Davies 1948. 63 Som exempel Cullmann 1944/50, eng övers 1953, fransk 1963, von Allmtn 1961, eng övers 1965. Moule 1962.

• Sida 225
•  Original

mot andra konfessionella traditioner. Det blev angeläget att — som det nästan slagordsmässigt kom att heta — söka den apostoliska traditionen i traditioner som mötte i de bibliska skrifterna men därtill också i kristenhetens historia.64 En ekumeniskt bibelteologiskt anlagd liturgisk förnyelse var inte bara en möjlighet utan ett krav, betingat av troheten mot apostolisk tradition. Den förnyelsen kunde ske i grupper som t ex det reformerta/ekumeniska klostret i Taizé i Frankrike. Men förnyelsen måste sätta sin prägel på kyrkornas gudstjänstliv. Det förefaller som om en händelse mer än andra underströk detta, nämligen tillkomsten av Church of South India 1947 genom union mellan anglikaner, metodister och redan tidigare unierade presbyterianer och kongregationalister. Inte minst unionskyrkans liturgiska enhetsarbete tycks fr a i den anglosachsiska världen ansetts uppfordrande.65

Strävandena efter ett förnyat gudstjänstliv som inte primärt skulle vara reformatoriskt utan skriftenligt ledde i fråga om initiationsordning och -mönster till en omskakande period för särskilt europeiska kyrkor med reformert tradition. Hela det nedärvda initiationsmönstret kom igungning under 1940—50-talen.

På samma sätt som i andra traditioner hade kyrkornas förändrade ställning i samhällslivet lett till pastorala problem kring dopets praxis. Men en kris utlöstes när K Barth inte bara kritiserade avarter i praxis utan med exegetiska argument nagelfor skälen för barndopspraxis överhuvud. När Barth inledde sin kritik 1943 frågade han, om det barndop som Calvin och andra reformatorer sågi förbundsteologins ljus kunde anses skriftenligt. Han själv och andra reformerta teologer såsom sonen/exegeten Markus Barth utveck- lade kritiken, och i Karl Barths sista inlägg 1967 hade frågetecknet rätats ut: barndop är överhuvud inte dop, och klassisk reformert dopteologi är inte skriftenlig.66 Bland reformerta teologer — liksom lutherska m fl — utvecklades motargument, tex av 0 Cullmann, som till skillnad från Barth ansåg sig kunna belägga barndopsformen i nytestamentligt material.67 Länge rörde sig nämligen debatten kring frågan om barndopets form kunde beläggas eller ej i nytestamentligt material för att därmed avgöra legitimitetsfrågan.

Det var inte bara en debatt fackexegeter emellan eller bara bland reformerta och andra teologer, som reformatoriskt och skriftenligt i barndopsfrågan spelades ut mot vartannat. Särskilt de reformerta kyrkorna

64 T ex Cullmann 1952, även t ex i det europeiska förberedelsematerialet till Faith and Order-mötet i Montreal 1963, där gudstjänstfrågor första gången behandlades i ett bibelteologiskt perspektiv. Ovan 13 f. 65 Ellsworth Chandlee 1972 221. Legg 1973 83 ff. Liturgiarbetets principer bl a redovisade i Garret 1958, som ingick i en nystartad skriftserie med tidstypiskt namn, Ecumenical Studies in Worship, utg av anglikanen J G Davies och metodisten A R George med bl a 0 Cullmann i redaktionen. På holländskt reformert initiativ (pastor W Voss) startade ett decennium senare den ekumeniska liturgiska tidskriften Studia Liturgica; i kretsen kring denna bildades det internationella ekumeniska liturgifors- karsällskapet Societas Liturgica. 99 Barth 1943, bl a sv övers 1949. För detta och följ Raske—Lengfeld 1970 21 ff. Berkouwer 1969 161 ff, Kreck 1971 11 ff Netzer 1976 21 ff. Karakteristisk för debattutvecklingen från att enbart gälla barndopet är titeln på en undersökning av M Barth 1951 — Die Taufe, Ein Sakrament? 67 Cullmann 1948, bl a sv övers 1952, uttryckligen enl övers (E Beijer) eftersom Barth 1943 översatts till svenska (n 66).

• Sida 226
•  Original

på den europeiska kontinenten involverades i så hög grad, att t ex kyrkornas högsta representativa organ tvangs att ta ställning. Kyrkolivet i lokalförsam— lingar påverkades, t ex så att en "urskiljningslös barndopspraxis" byttes mot strikt policy inkl dopvägran, men också så att föräldrar och även pastorer principiellt förkastade barndopet.68

Efterhand och fr a från 1960-talet förändrades emellertid frågeställningen bland teologerna genom distinktionen mellan dopform och -innehåll.69 Arbetet började då inriktas på frågor om dopets innebörd i nytestamentligt material och hur innebörden kom till uttryck i kyrkornas praxis. I reformert tradition som i andra liksom i den ekumeniska Faith and Order-rörelsen blev huvuduppgiften, att i ett bibelteologiskt perspektiv kritiskt pröva initiations- ordning och -mönster för gemensamt förnyelsearbete. Vid det laget hade Faith and Order-arbetet om dopet inletts på det sättet i den europeiska arbetsgrupp som utarbetade 1960 års banbrytande dopdokument, en arbetsgrupp som bl a innefattade de reformerta bibelteologerna O Cullmann på kontinenten och T F Torrance i Skottland.70

6.3.2. Skotska nyansatser för initiationsprocessens liturgi

Redan 1953 inleddes ett arbete på initiationsordningens teologi och liturgi, som fullföljdes först genom utgivningen av den nya BCO 1979. 1953 fick lärokommissionen i uppdrag att undersöka ”biblisk och reformert lära om dopet”, dvs ge kyrkan underlag för den påtvingade omprövningen av initiationsmönster och -ordning. I kommissionsarbetet fanns genom profT F Torrance, som nyss nämndes, direktkontakt inte bara med modernt bibelteologiskt arbete utan också med ekumeniskt studium av dopet. De rapporter kommissionen successivt publicerade hade sådan kvalitet, att de uppmärksammades långt utanför Church of Scotland och reformerta kyrkor.71

Det är inte nödvändigt att sammanfatta den koncentrerade slutrapporten. ty den representerar samma grundläggande synsätt som 1960 års Faith and Order-rapport One Lord, one Baptism, även om det finns några andra accenter. I den aktuella reformerta situationen var det uppenbarligen angeläget att understryka, att dophandlingen inte bara beror på utan förkunnar och utgör led i Guds väldiga frälsande gärningar, fr a genom Kristus och vad han ”har gjort, håller på att göra och kommer att göra för oss” — allt går i dagen i dophandlingen. När Kristus genom kyrkan döper är detta initiationshandlingen — en återkommande term — som förenar individen

68 Litt n 66, även nedan. 69 Ang konsekvenser av den distinktionen i baptistisk tradition nedan. 70 Ovan 12 f. Cullmann deltog dock bara som korresponderande ledamot. 71 Lärokommissionen avgav två delrapporter samt 1962 en sammanfattande rapport. som efter godkännande i Church Assembly remitterades för studium i församlingarna. Omtryckt jämte annat material i bilagor såsom The Doctrine of Baptism, The Saint Andrew Press, Edinburgh 1966. — Kommissionsarbetet uppmärksammat fr a i anglosachsisk litteratur och disskussion. — Lärokommissionens uppdrag utvidgades till att även gälla konfirmationen. med en slutrapport 1967. Eftersom den bygger på och drar konsekvenser av det grundläggande arbetet är det naturligt att den inte uppmärksammats lika mycket.

• Sida 227
•  Original

med Kristus och hans kyrka, och som för såväl (späd)barn som vuxna utgör början till processen att leva i dopet, dvs i den livsvaraktiga föreningen med Kristus och de troende, sammanhållna och förnyade av Anden. Dophand- lingen är sakrament därför att Kristus handlar där, och Kristus-mysteriet är inte begränsat till dopögonblicket utan bär kyrkan.72

Eftersom lärokommissionens uppdrag var att undersöka också reformato— risk dopsyn är det anmärkningsvärt. att det inte fanns något kapitel av det slaget. Förbundstanken utvecklades rentav på ett sätt som — outtalat — gick mot klassisk reformert teologi, t ex genom markeringen att det gamla förbundet var begränsat ("Abrahams säd”) men det nya universellt (”för alla människor”).73 Däremot anslöt sig kommissionen —outsagt — i en viktig fråga till reformert tradition på ett i sammanhanget något överraskande sätt. Starkt underströks. att barns och vuxnas dop är ett och detsamma och att båda formerna var lika legitima. Det behövde naturligtvis markeras i den aktuella situationen. Men oförmedlat'och utan samband med resonemanget i övrigt gjordes ett undantag som inte närmare motiverades. Kommunikanter, hette det, kunde barnen bli först sedan de vuxit upp.”

Parallellt med arbetet i lärokommissionen startade så småningom också arbetet med att utarbeta initiationsordningen. För experimentbruk publice- rades ett (barn)dopsritual år 1963, varefter olika ritual publicerades successivt tills hela initiationsordningen förelåg 1969.75 Med hänsyn till praktiska erfarenheter gjordes en slutlig översyn, som mest gällde språkbe- handlingen (you—reformen), innan ordningen infördes i den nya BCO 1979, sammanhållen genom den nya rubriken ”Den kristna initiationen”.76 Eftersom förändringarna under arbetets gång är begränsade, är det tillräckligt att beröra den slutliga versionen av initiationsordningen.

Ritualet för barndop har huvudsakligen samma struktur som 1940, men inom den har en tyngdpunktsförskjutning ägt rum. Den inledande lärofram- ställningen om dopets innebörd hade i försöksverksamheten bytts mot en frälsningshistorisk exposé med samma funktion, som slutligen inskränktes

73 Den terminologiska triaden, ursakrament — bassakrament — sakrament (ovan 34), finns inte men saken. 73 I den skotska bekännelsen hette det tex att kyrkan är det gamla och det nya förbundets kyrka. Cfovan 21 l. Tanken på dopet som förbundstecknet lyser nästan helt med sin frånvaro. och uttryckssätt som "sign and seal” likaså. 74 När de nått "years ofunderstanding and responsibility", då de kan bekänna tron och admitteras till nattvardsbordet/"full Communion”. Polemik mot argumenteringen, eller snarare brist på argumentering, i förbundsteologins ram i Jewett 1978 193 ff. som dock i detta parti närmast vänder sig mot Cullmann. ej rapporten. Cf dock ibm 150 ff. 75 Order for the Administration of Holy Baptism 1963. Holy Baptism and Confirmation and Admission to the Lord's Supper 1969. — Liturgiförslagen överläm- nades till Church Assembly. som dock inte formellt auktoriserade dem. Så hade skett med BCO 1940 — med en rösts övervikt — men vare sig förslagsställarna eller Church Assembly önskade nu annan auktorisering än att församlingarna tog dem i bruk. Intervju med pastor R Stuart Louden — en av de ansvariga för förslagen — 1977-0503. 76 The Book of Common Order 1979. — Försöksverksamheten avkastade inte många synpunkter utöver språkliga kommentarer enligt intervju med RS Louden 1977— 05-03.

• Sida 228
•  Original

till några få ord omramande bibliska läsningar.77 Det frälsningshistoriska perspektivet fanns i hög grad också i bönematerialet. Efter inledning och löftesfrågor till föräldrar och församling följde gemensam läsning av Apostolicum jämte en trinitariskt uppbyggd lovsägelse med epikles. Dophandlingens trinitetsformel föregreps alltså av såväl Credo som bön och följdes som 1940 fö upp med trinitarisk välsignelse direkt efter dophand- lingen.78 Undervisning om dop har ersatts med ett firande av dop.

Ritualet för vuxnas dop är detsamma som barndopets med den huvudsak- liga skillnaden, att dopkandidaterna själva svarar på löftesfrågorna och att den avslutande förbönen har andra alternativ.79 Oavsett dopkandidaternas ålder är det kristna dopet ett och detsamma.

Konfirmationsritualet har samma struktur som 1940 med undantag som strax skall beröras. Innehållsligt har skett förändringar, vilka vittnar om strävanden att lösa det teologiska relationsproblemet mellan dop- och konfirmationshandling.

Lösningsförsöket skymtar redan i inledningsorden, där tonvikten nu faller på stärkandet med Andens gåvor för ”tjänsten i kyrkan och världen”. Efter löftesfrågorna,80 nu med kortform av Credo, kommer så konfirmationshand- lingen. Den inledande bönen om Andens gåvor har kraftigt bearbetats och ett nytt alternativ införts. På olika sätt uttrycker bönerna samma sak: en tacksägelse över dopet går över i bön om Andens gåvor till trons stärkande/konfirmation för tjänsten. Den individuella handpåläggningen beledsagas av en förbön — de tre gamla alternativen har kompletterats med nio nya, samtliga bibelord. Konfirmationshandlingen följs direkt av den solenna admissionen till nattvarden, nu förbunden med handslagets symbol. Den tycks vara relaterad inte så mycket till nattvardsadmissionen utan mer till gemenskapen och ansvarstagandet i — som slutorden lyder — "en, helig, katolsk och apostolisk kyrka”. Tolkningen stöds av det originella nya greppet, att hela menigheten i anslutning därtill läser Apostolicum som upptakt till offertoriet och nattvardsfirandet.Xl

Det teologiska relationsproblemet till dopet har man sökt lösa genom att knyta an till ett motiv som underordnat fanns 1940 men nu framhävts: sändningen. Motivet var f ö urvalsprincip för de tre altarläsningarnas bibliska

77 Enl Louden ibm var det för mycket av teologisk framställning för att ordningen skulle bli brukad som den utformats. I försöksordningens allokution utgjorde barnevangeliet inte ett naturligt led. placerat sist 1963, markerat fakultativt 1969. 78 Två alternativ för dopbönen angavs. det ena en bearbetning av motsv bön 1940 (från BCP), det andra tycks vara en bearbetning av en bön i den engelsk-walesiska presbyterianska agendan 1948. — Betr välsignelsen följs denna i den nämnda agendan av aronitiska välsignelsen, sjungen eller läst av församlingen. Samma förlaga tycks ha medfört en fakulativ förmaning i form av Matt 1815 f. 11) efter barnens mottagande och den avslutande förbönen. 79 I barndopsritualet erbjuds en rad alternativ. för vuxnas dop två varav inget motsvarar förbönen 1940. Den 1940 avslutande sändningen av vuxna är t ex struken. 80 Löftesfrågorna äri de olika ritualen likadana, eftersom de separat behandlats i bl a läro- och liturgikommissionerna och auktoriserats av General Assembly 1968. Holy Baptism . . . 1969 (n 75) 7. 81 Alternativt kan gudstjänsten som 1940 avslutas med bön — nu två alternativ med lovsägelseton, det ena trinitariskt — Fader vår. psalm och sändningsord — samma som 1940.

• Sida 229
•  Original

texter som föreslogs i 1969 års ordning, men inte ingår i BCO 1979. Konfirmationen uppfattades som en sändningsgudstjänst på ett sätt som erinrar om vad Taizé-brodern M Thurian pläderat för i ett uppmärksammat arbete 1957, som i den engelska översättningen 1963 bar titeln ”Lekmanna- vigning” (Consecration of the Layman).NZ Thurian argumenterade emeller- tid för en vidareutveckling av Mason-Dix-linjen med dopet som det första, konfirmationen det andra och prästvigningen det tredje steget i att gå in i Kristi trefaldiga ämbete.83 Men denna Mason-Dix-Iinje, som framträdde i BCO 1940, kan knappast spåras i det skotska konfirmationsritualet 1969, än mindre 1979. Snarare är det här nu fråga om en dopaktualisering, där sändningsmotivet särskilt markeras. Dopet kompletteras inte, utan konfir- manderna konfirmeras i dopet och tron för ”tjänsten i kyrkan och världen”.”4

Den anförda tolkningen tar fasta på det nya ritualets huvudtendens. Men nattvardsadmissionen är fortfarande ett viktigt element, återspeglat bl a i ritualets titel. Författningsmässigt rör det sig emellertid om en admission inte enbart till nattvarden utan också till medlemsrättigheter och —plikter i den skotska kyrkan. Den 1969 påbörjade och 1979 fullföljda omformuleringen av admissionsorden liksom handslaget markerar denna admission i vidare mening. I initiationsprocessen har konfirmanderna kommit därhän, att de är beredda att ”av fri vilja” gå in i ansvaret som döpta i såväl kyrka som värld.85 I denna rättsliga funktion är konfirmationen principiellt och av historiska skäl en engångshandling. Men eljest och enligt huvudtendensen förefaller inget principiellt teologiskt skäl hindra, att dopaktualiseringen/sändningen uppre- pas.

Till skillnad från 1940 finns såväl i försöksverksamheten som i BCO 1979 inte bara för konfirmationen utan också för dopet utsagt, att det utom i undantagsfall hör hemma i församlingsgudstjänsten i direkt anslutning till predikan. Det knyter an till den klassiska reformerta traditionen om dop i anslutning till gudstjänst. Men att fira dop/konfirmation som led i denna är fr a en konsekvens av den ekumeniskt bibelteologiska dopsynen, som tex drogs i den skotska lärokommissionen.

I det perspektivet är då också naturligt att det 1969 och 1979 finns ett nytt

33 Thurian 1957. Thurian 1963. Cf som bibliska låsningar tex Rom 12:1—12, Ef 6:10—18. 33 Thurian 1963 69 ff. Genom resp steg blev kandidaten vigd till större andel inom det trefaldiga ämbetet som helhet, t ex genom de tre vigningarna delaktighet i profetiska ämbetet till att resp vittna — vittna och undervisa — vittna. undervisa och predika. 34 Bearbetning eller utbyte av böner från 1940 gåri den riktningen. t ex bearbetningen efter försöksritualet 1969 av konfirmationsbönen. Den nya versionen liksom det nya alternativet startar med dopets inlemmande i Kristus till vilket konfirmationen inte ”lägger till"något. — Sändningsmotivet har varit urvalskriterium för de 1979 införda bibelorden under konfirmationshandlingen. några av dem t o m av förmaningskarak- tär, t ex 1 Kor 15:58 eller 16:13 f. — Enligt en officiell skotsk utredning 1973 (nedan n 92) bedömdes tanken på det trefaldiga ämbetet som "unhelpful to—day”, varför åtminstone uttryckssättet fick överges. ”5 Uttrycket ”urskiljningens år” i inledningsorden har bytts mot ”years of responsi- bility”. När förslag till vuxnas dop framlades. var detta med motiveringen att det fanns de som kom till dopet utan att ännu vara beredda till ”their undertaking of the full responsibilities of communicant church membership”. Förslaget 1969 (n 75) 6.

• Sida 230
•  Original

ritual, församlingens fullständiga initiationsgudstjänst med dop. konfirma- tion och nattvardsfirande."b Ritualet som sådant behöver inte närmare kommenteras. I princip följs dopritualet t o m dophandlingen men i stället för den anslutande välsignelsen följer konfirmationsritualet, därpå natt- vardsfirandet.

Med hänsyn till såväl den reformerta nästan exklusiva barndopsteologin som till den samtida debatten om barndopsformen är detta ritual som sådant värt att noteras. Det finns ingen markering som i andra kyrkor av att den fullständiga initiationsgudstjänsten skall uppfattas som grundformen för initiationen. Dispositionsmässigt har den t ex placerats efter barndops- och konfirmationsritualen. Men ordningen framstår som grundformen för den liturgiska gestaltningen av vuxnas kristna initiation.87 De är mogna nog att från början gå in under ansvaret som döpta och sändas genom konfirmatio- nen, varför de också från början kan och bör kommunicera. Även om ordningen än så länge sällan kan användas,88 har BCO 1979 markerat sammanhanget mellan de liturgiska leden i initiationsprocessen. I den meningen står ritualet som ett slags modell för ”den kristna initiationen”, som den nya avdelningstiteln lyder.

I sammanhanget bör noteras ritual för initiationsprocessen som inte finns med i BCO 1979 som man hade kunnat vänta. Det finns sålunda vare sig ritual eller anvisningar för kollektiv eller individuell upprepad dopaktualise- ring, tex vid påsk. Det kan bara konstateras, att gudstjänst eller snarare gudstjänstled av det slaget bl a hade kunnat knyta an till klassisk reformert syn på saken. Utan att detta uttryckligen anges, är den enda form som erbjuds den i och för sig klassiska, nämligen en församlingens dopaktuali— sering genom att fira dopgudstjänsten.

Likaså har det nu som tidigare saknats tillräckliga skäl att införa ritual för barntacksägelse e dyl. Till skillnad från bl a andra reformerta kyrkor har man ansett skälen mot vara starkare — barndop kan och bör praktiseras.” I ett särskilt i storstäderna växande främlingskap till församlingen måste den främsta uppgiften vara att bereda föräldrarna före dopet, så att de reellt är eller blir knutna till församlingen och villiga att medverka till barnens kristna fostran. Under anknytning till lärokommissionens arbete slog Church Assembly fast detta redan 1963 genom att anta ett program för kyrkans dopberedelse.”

Problem av nytt slag finns också beträffande de barn som blivit döpta. Om dopet är det första och avgörande steget, vilket blir nästa liturgiska led i processen? Frågan om barnkommunion har börjat avteckna sig som ett

861969 fanns ritual utformat för församlingsgudstjänsten med dop resp konfirmation. 1979 anges endast platsen för infogandet i huvudgudstjänsten. Skillnaden har en enkel teknisk förklaring: 1979 fanns reviderade ritual för huvudgudstjänsten isamma volym som initiationsritualen. 87 Dopritualet för vuxna är 1979 placerat sist. Att den formen är en undantagsform framgår även i kommentaren 1969 (n 75). 88 Ett växande antal barn förblir odöpta. varför behovet av ordningen ökar enligt kommentaren 1969 (n 75) 6. Antalet ungdomar eller vuxna som döps är dock ännu litet utanför storstäderna. Intervju med R S Louden 1977-(1503. 89 Ibm. 9" Programmet. Act 27. 1963, avtryckt som bilaga i omtrycket av lärokommissionens slutbetänkande, ovan n 71.

• Sida 231
•  Original

problem av olika anledningar, främst följande.

Historiskt rådde ett patriarkaliskt system, som innebar att husfadern ansvarade för familjeandakt och barnens fostran, en tillämpning av förbundsteologini skotsk miljö.91 Med industrialiseringen kom förändringar, som innebar att barnens kristna fostran och gudstjänstliv omkring 1900 skedde inom ramen för söndagsskola och därefter s k bibelklasser, tills de av pastorn och inom församlingsramen bereddes till konfirmation och första- gångskommunion tidigast i 18-årsåldern — den traditionella reformerta admissionsåldern. Under 1900-talet har skett förändringar, fr a från 1950- talet. Bibelklasserna har upplösts, söndagsskolan försvagats i den mån den inte hållits under eller som en del av församlingens huvudgudstjänst ”vid det kanoniska 11-slaget”. Men det har inneburit att barn till skillnad från förr numera deltar i en gudstjänst, som blivit familjernas. Det svarar i sin tur också mot pedagogiska strävanden, att barnen skall lära sig kyrkans tro genom att leva den. bla genom att delta i gudstjänstfirandet.92 Därmed anmäler sig barnkommunionfrågan.

Men det finns ännu ett skäl till att frågan blivit aktuell. Under 1960-talet aktualiserades på allvar frågan om nattvardens ställning i församlingarnas gudstjänstliv och nattvardssynen bakom glesa resp täta kommuniontillfällen. En särskild kommitté tillsattes och avgav 1970 och 1973 rapporter till Church Assembly. Kontentan var, att bibliska och reformatoriska perspektiv på nattvarden som eukaristi och kyrkan som nattvardsgemenskap måste återerövras bl a genom att mässa ”så snart som möjligt” firades var vecka.93 Det finns således en klar tendens att förvandla den gudstjänst som blivit familjens gudstjänst till mässa. Också därigenom anmäler sig barnkommu- nionfrågan. Av pedagogiska, teologiska, liturgiska och pastorala skäl ”kommer det att bli allt svårare att undanhålla brödet och vinet från de döpta, som är närvarande i gudstjänsten, vare sig de är eller inte är konfirmerade och admitterade till Herrens bord”.94

Problemet med barn- eller snarare familjekommunion berördes av den nyssnämnda kommittén, som inte önskade gå längre än till en fråga, om den oskrivna åldersgränsen inte borde sänkas. Det har också funnits en tendens under 1960—70-talen att dra den ner från 18-årsåldern, däremot inte en radikal nerdragning.95 Men en annan kommitté rapporterade 1973 till Church Assembly genom att resa en rad frågor— inte mer— om det pastoralt och teologiskt rimliga i att konservera en tradition, som inte naturligen hörde hemma i den eljest tillämpade dop- och nattvardssynen. Man bör räkna med en utveckling där traditionen i praktiken får ge vika.

91 I dopritual angavs för BCO 1940 att fadern skulle bära barnet. — För följ Louden 1975 22 ff. intervju med R S Louden 1977-05-03. 92 I BCO 1940 fanns tre ritual för barngudstjänst. vilka dock troligen helt kommit ur bruk. Louden 1975 25. I BCO 1979 saknas av naturliga skäl ritual för särskild barngudstjänst. Istället finns ett avsnitt om barnen i gudstjänsten i agendans inledande generella anvisningar.

93 Intervju med R S Louden 1977-05-03. Slutrapporten 1973: Report ofWorking Party on Doctrine and Practice of Worship 1973. För följ ibm och intervju med Louden 1977-05-03, Louden 1975 27 ff.

94 Ibm 27. 95 Intervju med Louden l977-()5—03.

• Sida 232
•  Original

Avslutningsvis bör anmärkas att den skotska BCO 1979 visserligen utarbetats och utgivits officiellt men till skillnad från BCO 1940 utan auktorisation från Church Assembly, en markering av uppfattningen att auktorisationen skulle ske lokalt genom att boken togs i brukf)" I stor utsträckning hade så skett med BCO 1940, särskilt vad gäller initiationsord- ningen.97 Det hindrade inte privatutgivning av gudstjänstmaterial, som också kunde gälla initiationsordningen, fr a dop. Ett exempel är en massiv volym utgiven 1972 av en arbetsgrupp, som till pastorers tjänst redigerat insamlat tryckt och otryckt material, inkl tre barndops- och två konfirmationsritual.98 Boken är intressant i ett avseende: samtliga initiationsritual ligger helt inom struktur- och innehållsramarna i 1969 års officiella försöksordning.

6.3.3. Ansatser i England-Wales till initiationsprocessens liturgi 6.331 Presbyterianerna i England-Wales

Samtidigt som Church of England och fr a Church of Scotland arbetade med liturgisk förnyelse fann presbyterianerna i England-Wales tiden mogen för ett förnyelsearbete med samma metod, en liturgisk försöksverksamhet, så att ”hela kyrkan hade möjligheten att delta i projektet”. Tjugo år efter den förra upplagan utgavs The Presbyterian Service Book 1968, fortfarande bara rekommenderad för användning av General Assembly.” Allmänt karakte- riseras agendan av språklig modernisering (you—reformen). I såväl huvud- gudstjänstens som särskilt nattvardsliturgins utformning framträder den uttalade strävan efter ekumenisk samverkan, vilket konkret i hög grad innebar inlån av material från den engelska ekumeniska liturgiska arbets- gruppen.1

Den sedan 1964 prövade initiationsordningen är som förra gången (1948) formad i nära anslutning till den skotska presbyterianska. nu sådan den förelåg i försöksmaterialet. Detta innebar, att initiationen betraktades som en församlingsangelägenhet lika mycket som en högtid för individ och familj. Detta underströks i ett nytt inledande avsnitt med generella pastorala anvisningar om föräldrars resp vuxna dopkandidaters beredelse inför dopet av samma slag som införts i Church of Scotland. Synsättet innebar bl a att dop endast undantagsvis skulle firas utanför församlingsgudstjänsten, där hand- lingen skulle utgöra ett centralt led, inte bara vara löst anknuten. Det betydde bl a också, att konfirmationen i församlingsgudstjänsten normalt skulle fortsätta med nattvardsfirandet.2

Anvisningar och ritual angav ett dubbelt initiationsmönster: antingen

% Ovan n 75. 97 Intervju med R S Louden 1977-05-03. 98 Cairns m fl 1972. Motiv för utgivningen, de nämnda ritualen samt källförteckning för dem ibm resp VII f, 34 ff, 221. 99 The Presbyterian Service Book 1969. — Betr försöksverksamheten med initiations-

ordningen Jagger 1970 249. 1 Ang Joint Liturgical Group ovan 193 n 20. Därifrån hämtades bl a perikopordning och kyrkoårsböner. 2 Ritualalternativen var konfirmation direkt efter förmiddagsgudstjänsten och före nattvardsfirandet eller konfirmationshandling infogad på offertoriets plats i den fullständiga mässliturgin.

• Sida 233
•  Original

(späd)barnsdop och senare (ungas) konfirmation eller vuxnas initiation inom ramen för den nya fullständiga initiationsgudstjänsten. innefattande såväl dop, konfirmation som förstagångskommunion. I förra fallet måste hand- lingarna spaltas upp i tid, i senare fallet skulle så inte ske — det fanns inte längre ritual för enbart dop av vuxna.3 Uppenbarligen hänger detta samman med den syn på initiationsprocessen som skymtar och den tolkning av konfirmationens funktion i processen som ritualet gav uttryck åt. Som i Skottland har handlingen blivit fr a en dopaktualisering med en sändnings- akt, och sändningsmotivet framhävdes allmänt i agendans förord.J Den sändning som måste dröja vad gäller barn5 skulle ske med en gång ifråga om vuxna.

I den engelsk-walesiska kongregationalistkyrkan kom som redan nämnts en restaurerande enhetsagenda så sent som 1969. men initiationsordningen bla var där ett omtryck av förstautgåvan 1959f1 Ett försök till ett mer ingripande förnyelsearbete representerades i stället av en volym 1967 med liturgiskt material, sammanställt av en kongregationalistisk arbetsgrupp.7

I denna privatutgåva 1967 fanns bl a i modern språkdräkt (you-reformen) en modell till initiationsordning, som till typen svarade mot den presbyteri- anska försöksordningen. Det enda dopritualet var avsett för såväl barn- som vuxendop med avsnitt reserverade för barns resp vuxnas dop, en också formell markering av att det är fråga om samma kristna dop oavsett dopkandidaternas ålder. Ett parti förbehållet vuxna kandidater var — konfirmationshandlingen. Volymen hade också ett särskilt konfirmationsri- tual. i princip avsett för kandidater döpta som (späd)barn. Den för ritualen gemensamma förutsättningen var slutligen, att de skulle firas inte bara i anslutning till utan inlemmade i församlingsgudstjänst. Strukturellt men även innehållsligt representerade boken ansatser till en förnyad liturgi för initiationsprocessen.8

Den privata nyansatsen fick sin officiella motsvarighet i en 1970 publicerad ordning för huvudgudstjänsten, rekommenderad för försöksverksamhet. Till typen var det en ordning enligt den västerländska mässans struktur med en rad språkligt moderniserade, motivmässigt breddade alternativ till t ex nattvardsbönen.” Så långt som till initiationsordningen hade man dock inte kommit och skulle man inte heller komma. Anledningen var följande.

3 I de pastorala anvisningarna anges att den fullständiga initiationsliturgin ”normally" skall användas. ”' I agendans förord anger kommittén som det nya fra betoningen av "the missionary nature of the Church and the ministry of the laity”. 5 Det kan påpekas att agendan inte har särskilt ritual för barngudstjänst. enl företalet därför att sådana finns i privatutgivna agendor. 6 Ovan 222. 7 Contemporary Prayers for Public Worship 1967. Av hänvisningar i litteratur att döma har den även i USA utgivna boken. med 8 engelska upplagor 1980. fått vidsträckt spridning på eng språkområde. Som skäl för utgivningen hänvisas till den viktiga s k Nottingham—konferensen 1964 ovan 122. nedan 234. 8 Den innehållsliga ansatsen innebärt ex en tolkning av konfirmationen i riktning mot den samtida presbyterianska men samtidigt talas om bekräftelse (confirmation) av dopet genom egna doplöften och allmänt om "admission to Church Membership". 9 An order of Public Worship 1970: Ordf i kommittén varJ M Todd (222 n 51), tillika ledamot av den ekumeniska Joint Liturgical Group. Bland ledamöterna fanns T C Micklem. utgivare av privatutgåvan n 7.

• Sida 234
•  Original

6.3.3.2 Den förenade reformerta kyrkan i England-Wales

I modern brittisk kyrkohistoria år 1972 ett märkesår. Den engelska presbyterianska och den engelsk—walesiska kongregationalistiska kyrkan förenades dåi The United Reformed Church. Unionen var viktigi sig men den utgjorde därtill det första mer påtagliga resultatet av engelska unionsinrik- tade ekumeniska strävanden. De hade på olika sätt intensifierats efter den brittiska Faith and Order-konferensen i Nottingham 1964. Ett viktigt element i förspelet till den och även i det fortsatta arbetet var fö just dopfrågan.10

En av de första enande uppgifterna i den förenade kyrkan var att skapa en gemensam gudstjänstordning. Efter ungefär ett år kom Book of Order for Worship men bara i utkastform med enbart ordningen för huvudgudstjänst. ” Initiationsordningen berördes där inte på annat sätt än att handlingarnas plats efter predikan och före nattvardsoffertoriet markerades.” Efter ytterligare två år förelåg emellertid också kyrkans initiationsritual rekom- menderade för försöksverksamhet.123 Ungefär samtidigt som Church of England resp Scotland avslutade sina agendaarbeten fullföljdes projektet i United Reformed Church med A Book of Services 1980, liksom i skotska kyrkan officiellt utgiven och rekommenderad om än inte föreskriven för gudstjänstbruk. ”

Vad gäller initiationsordningen är ritualens försöks- och slutversioner nästan identiska. Ordningen har därtill stor likhet med den presbyterianska 1968 och den privata kongregationalistiska 1967. I enhetsagendan finns sålunda ritual för antingen barndop med senarelagd konfirmation och kommunion eller för vuxnas initiation i den fullständiga initiationsgudstjän— sten. Likheten sträcker sig också till de olika ritualens strukturer, under det att den liturgiska texten utgör ett slags sammansmältning av presbyteriansk

”) Ovan 122. Goodall 1973 192 ff. The United Reformed Church 1976. Den ekumeniska innebörden markerades bla genom att unionen formellt skedde i en TV-sänd gudstjänst i nationalhclgcdomen Westminster Abbey med deltagande av representanter för en rad kyrkor. tcx den anglikanske resp romersk-katolske ärkebiskopen. Ibm 10. ” Book ofOrder for Worship 1974. Ordfi Church Assemblys kommitté varE Routley. som medverkat till den kongregationalistiska privatutgåvan 1967 (n 7). ansvarig för det egentliga arbetet enl uppgift ibm ] var J M Todd (n 9). Den tillämpade enande modellen var att i en fast struktur inrymma alternativ hämtade från resp traditioners agendor. ' 13 De inledande anvisningarna p 9. "Normally" skulle dop- och konfirmationshand- lingarna utgöra led i huvudgudstjänsten. som principiellt skulle innehålla nattvards- firande. Påpekas bör anmärkningen att barndop kunde ske i inledningsdelen. (före läsningarna). en eftergift åt en tradition som man inte kunde bortse från enl intervju 1975-0426 med R O Latham. sekr i URC Church Life Department. 13” Orders of Worship for Baptism and Confirmation 1976. därtill häftet Thanksgiving for Childbirth — Dedication of Parents — Blessing of Children 1977. 13 A Book of Services 1980. — Titelns obestämda artikel är signifikant. särskilt för bokens accepterande i fd kongregationalistiska församlingar. Intervju med RO Latham (n 11) 1975—()4-26. Liksom i det första försökshäftet (n 11) bctonasi agendans förord att den liturgiska frihetsprincipen inte övergivits och att bokens ritual inte är föreskrivna men "reflect the ethos of our Church". Kyrkans officiella bok är därför avsedd som "a guide and enrichment to its worship". Cf skotska lösningen 1979 (ovan 227 med n 75).

• Sida 235
•  Original

och kongregationalistisk agendatradition.” Sammanfattande har kyrkan fått en initiationsordning som knyter an till tidigare inledda förnyelsesträvanden. Därigenom har den också nära släktskap med den nya skotska presbyteri- anska.

Men det finns några profildrag som bör uppmärksammas. Ett sådant är konfirmationens innebörd och funktion. Också genom anvisningar framgår tydligt, att den är en dopaktualisering med sändningsmotiv. Församlingens förbön och handpåläggning är ””konfirmationshandlingen", när de döpta är mogna att axla medlemskapets uppgifter. "I Herrens Jesu Kristi namn” och med handslagets symbol välkomnas de nykonfirmerade till de uppgifterna. Den för reformert tradition centrala nattvardsadmissionen, som formellt står kvar i den skotska agendans admissionsord. har här försvunnit. Men fortfarande är sändningsmotivet förknippat med medlemskapets rätt— och skyldigheter. Ifråga om dopet framstår detta såsom initiationshandlingen. som t ex inte kan eller behöver kompletteras genom konfirmationen. I synen på dop och konfirmation ger ritualen uttryck åt en uppfattning som också förankrats i den förenade kyrkans grunddokument. '5 Men i barndopsritualet finns en öppning för en traditionell tolkning, som inte uttryckligen avvisas i grunddokumentet: barndopshandlingen som ett tecken, en början fullföljd genom personlig trosbekännelse. Den tolkningen skymtar i ritualets inledningsord. Dessa är gemensamma för dopformerna, men vid barndop finns ett tillägg som snuddande vid barnevangeliet motiverar handlingen förbundsteologiskt.16 I en alternativ dopbön lämnas också utrymme för ett sådant synsätt.17

Förmodligen har de berörda formuleringarna valts för att från enhetsagen- dan inte utesluta dem som företrädde ett mer traditionellt synsätt. Men troligare är att barndopsritualets utformning inte skulle uppfattas som alltför stötande för dem inom kyrkan, som i varje fall för egen del tog principiellt avstånd från barndopet.18 Sådana hänsyn förklarar också användningen av en ekumeniskt väletablerad men för denna kyrka ny terminologi, "troende— dop" i stället för ”vuxendop". Vid utformningen av resp ritual har krävts

14I första hand har den presbyterianska agendan levererat texter. men som regel är de inte enbart överflyttade. '5 Art 14 i Basis of Union tryckt tex i Joint Committee for Negotiations between Churches of Christ and the United Reformed Church. Report 1974. appendix. Dopet kallas "the sacrament of entry into the Church and its corporate membership". ”* "The children ofChristian parents . . . are within the covenant and belong to the life of the Church. Christ claims them as his own. calling them to him and saying: Let the children . . . (Mark 10:14)". 17 Den första trinitariskt uppbyggda lovsägelsen. som tycks formad efter den presbyterianska 1968, lämnar inte det utrymmet. däremot den andra. Iprivatsamling- en New Prayers for Worship 1975.1 1979 3 finns två barndopsritual med denna tendens som den bärande tanken. ”* Arbetet med initiationsordningen blev fördröjt. därför att kommittén behövde tid att ta ställning till teologiska principfrågor. Enl R O Lathäm vid intervju 1975-04-26 skulle det inte gälla barndopsfrågan utan barnkommunionfrågan (se nedan) men mycket tyder på att grundfrågan var just barndopets innebörd. —— Det förutsätts att de som antas till pastorer inte tar principiellt avstånd från barndop och accepterar dubbel dopuppfattning i kyrkan. 1974 avvisades därför en prästkandidat som inte accepterade barndop men pastorer i tjänst som kommer till den uppfattningen skiljs inte från tjänsten. Intervjun ovan.

• Sida 236
•  Original

hänsyn till att det faktiskt existerade en dubbel dopuppfattning i kyrkan. De hänsynen har därtill krävts av de långt hunna planerna på fusion med Churches of Christ med en baptistisk dopsyn.”

En annan konsekvens för initiationsordningen var ett ritual som dittills inte funnits, nämligen för barnvälsignelse.20 Meningen är att "på någon lämplig punkt” i församlingsgudstjänsten infoga akten, vars huvudled är tacksägelse över barnen, föräldrarnas överlåtelse i samband med löftesfrågor om barnens fostran och — med utgångspunkt från barnevangeliet — under namns nämnande barnvälsignelsen under handpåläggning i den Treeniges namn?] Utformningen av särskilt välsignelsehandlingen föranleder reflektionen, att det inte här som tex i Church of England befarats, att akten skulle kunna uppfattas som ett ”torrt dop”.22 Men inledningsvis markeras i anvisningar, att akten inte är "en ersättning för dop" eller innebär ”avvikelse . . . från barndopspraxis”. För föräldrar som ännu inte var beredda att avge doplöften behövdes akten, hette det, men i första hand för dem som företrädde troendedopsynen. Akten är ett tecken, början på en process kulminerandc i troendedopet. Den nya akten är en förbundshandling23 som kan eller måste ersätta (späd)barns dop.

Ytterligare en konsekvens av hänsynen till den dubbla dopuppfattningen måste lyftas fram. Av skäl liknande dem i Church of Scotland har i nutiden huvudgudstjänsten blivit familjens gudstjänst, vilken alltmer blir mässan. Därmed har barnkommunionfrågan anmält sig. Även när den traditionella förstagångskommunionen vid 18-årsåldern tenderat att —- i den anglikanska omgivningen — sjunka ner mot 13—14-årsåldern, framstår det traditionella mönstret som ett problem.24

I början av 1970-talet började barn- eller snarare familjekommunion att praktiseras på sina håll, på andra välsignelse av barn och ungdomar i samband med kommunionen. I den unierade kyrkan blev en av de första uppgifterna att centralt bearbeta frågan, för att kunna ge råd och anvisningar. En arbetsgrupp rekryterad från kyrkans läro-. liturgi- och undervisningsenheter kom preliminärt till uppfattningen. att familjekommu- nionen kunde praktiseras med stöd av teologiska. liturgiska och pedagogiska

19 Ett viktigt led i fusionsarbetet var rapporten anförd n 15. I denna föreslås och motiveras en bearbetning av den ibm berörda artikeln om dopet. Rapporten (n 15) 8 ff. Lösningen skulle ske huvudsakligen genom en not legitimerande dubbel dopuppfatt- ning och -praxis inom den planerade nya kyrkan. bl a under hänvisning till dopavdeln i 1972 års rapport från Joint Liturgical Group (ovan 197). I denna grupp ingick bl a J M Todd, drivande kraft i den förenade reformerta kyrkans liturgiarbete (ovan n ll). 2" Ovan n 12—13. Det var en självklarhet att ett sådant måste ingå i agendan eftersom troendedopsynen är under utbredning. För detta och följ intervju med R O Latham 1975-04-26. intervju med Latham o TC Micklem. K Forecast och D Melllhagga 1977-04-29. — Nödvändigheten av akten underströks i de nya unionsförhandlingarna. Rapporten (n 15) 5. 7. 21"Jesus blessed the children. NN. in his name I bless you. The peace of God. Father. Son and Holy Spirit. be with you. now and always." 33 Tex ovan 123 f. 133 f med n 36—37. 33 Aktens två läsningar är det judiska Credo. 2 Mos 6:4—7. och Mark 10:13—16. I denna akt läses hela barnevangeliet under det att endast v 14 ingår i barndopsritualets förbundsteologiska motivering för barndopet (n 16). 24 Todd 1975 43 ff. För följ ibm 45 foch intervjuerna enl n 20.

• Sida 237
•  Original

skäl. Men i rapporten till Church Assembly 1975 presenterades tre oförenliga lösningsmodeller.25 En linje innebar, att barn visserligen kunde delta i den eukaristiska liturgin utan att dock kommunicera, vilket stöddes med traditionella krav på föregången undervisning och trosbekännelse. Den andra linjen innebar. att familjekommunion borde praktiseras som en konsekvens av att barnen genom dopet inlemmats i kyrkans gemenskap, manifesterad i nattvardsfirandet. Med samma ekumeniskt bibelteologiska bakgrund framträdde emellertid också den tredje linjen: nattvarden är till för de medvetet troende. Även om det inte uttryckligen angavs, företräddes därmed troendedopsynen.

Rapporten demonstrerade, att det med den dubbla dopsynen inte var möjligt att ge enhetliga anvisningar. Uttryckligen angav också arbetsguppen, att den inte önskat dra upp dopfrågan under pågående unionshandlingar med Churches of Christ. Av praktiska men också principiella skäl måste med andra ord olika modeller tillämpas sida vid sida.

En omedelbar slutsats drogs i den liturgiska försöksverksamhetens initiationsordning, permanentad i den färdiga agendan. Som redan påpekats innehöll konfirmationsritualet inte någon solenn nattvardsadmission. Det var inte längre möjligt, ty i somliga församlingar praktiserades familjekom- munionen. Men å andra sidan fick vare sig dop- eller konfirmationsritual förutsätta familjekommunionen — i somliga församlingar kunde den av historiska eller principiella skäl inte praktiseras.26 Synen på barn- eller familjekommunionen blev i grund och botten en fråga om dopsyn. Ritualen har formats för att förutom den traditionella rymma två skilda sakraments- realistiska uppfattningar, dels den klassiska reformerta enligt vilken barn- och vuxendop är legitima dopformer. dels den baptistiska med enbart troendedopct.

Ytterligare en fråga skall beröras. Ett uttryck för den klassiskt reformerta uppfattningen men också för ekumeniskt bibelteologisk grundsyn på dopet är, att den liturgiska gestaltningen av initiationen är en församlingshögtid. Barndop och konfirmation hör hemma i församlingsgudstjänsten. Det gör också den fullständiga initiationsgudstjänsten. troendedopet med konfirma- tion och nattvardsfirande, en form som av redan diskuterade orsaker skulle kunna karakteriseras som grundmodellen. Det är också naturligt, att den nya initiationsordningen — till skillnad från den skotska — lämnar utrymme för församlingens upprepade dopaktualisering inom initiationsordningens ram. Det sker inom ramen för den avslutande förbönen i dop- resp konfirma- tionsritualet.

Sammanfattningsvis har den nybildade reformerta kyrkan på väg mot en ny union med en troendedöpande kyrka fått en enhetsagenda med en inklusiv initiationsordning. Hänsyn har tagits till ett traditionellt initiations- mönster med dopet som förbundstecken och långt senare medlemsupptag- ning. Men för att agendans initiationsordning skulle kunna vara till "ledning" vid uppbrottet från det traditionella mönstret har hänsynen fordrat inte bara ett flexibelt utan ett dubbelt nytt mönster. Det dubbla mönstret hörde

35 Children and Holy Communion — A Discussion paper. stencil u å. 36 I avvaktan på arbetsgruppens rapport fördröjdes utgivningen av initiationsordning- en (ovan n 18). Lösningen enl intervjun l977-04—29 (n 20).

• Sida 238
•  Original

samman med två skilda dopuppfattningar. vilka dock har det gemensamt. att dopet är den sakramentala. kyrkoinlemmande handlingen.

Resultatet har blivit en ny initiationsordning, där processen först kan resp måste uttryckas liturgiskt i barnvälsignelsen. I ena fallet fortsätter den normalt med (späd)barnsdop. familjekommunion. i tonåren konfirmatio— nens sändning och därefter en återkommande dopaktualisering, även om utrymme finns för en liturgisk gestaltning vid ett enda tillfälle av vuxnas initiation. I andra fallet är det sistnämnda efter barnvälsignelsen den enda möjliga fortsättningen, som självfallet rymmer möjligheten till en därefter återkommande dopaktualisering.

6.3.4 Nyansatser för initiationsprocessens liturgi i USA 6.3.4.1 Presbyterianska kyrkor

Genom Book of Common Worship 1946 hade presbyterianer som nämnts fått en amerikansk upplaga av initiationsordningen i den skotska BCO 1940. I en några år senare första gången utkommen framställning av gudstjänstens teologi behandlades agendan som ett viktigt steg i en utveckling som måste föras vidare. H 5 Collin, professor vid Union Theological Seminary i New York, ansåg det vara väsentligt för amerikansk presbyterianism att än mer knyta kontakt med den förlorade reformatoriska gudstjänstsynen och därtill ekumeniska kontakter för en nödvändig liturgisk förnyelse, inte minst vad gällde initiationsordningen.27 I en tiotalet år senare utförd enkätundersök- ning visade det sig att mer än hälften av pastorerna uttalade sig i samma riktning.28

Vid det laget hade också det fortsatta officiella förnyelsearbetet kommit på god väg i en kommitté från 1955, som så småningom blev gemensam för tre presbyterianska kyrkor.” Men kommittén började inte med att revidera agendans ritual. Utgångspunkten var i stället ett studium av gudstjänstens teologi. Resultatet blev ett förslag till grundläggande principer för förnyel- searbetet, som två år senare auktoriserades såsom Directory for Worship 1961. Denna ersatte den ovan nämnda amerikanska Directory 1788. Detta var en också symbolisk markering av uppbrottet från en amerikansk tradition mot en teologiskt motiverad amerikansk liturgisk förnyelse. I United Presbyterian Church — den största av kyrkorna — kom Directory 1961 att räknas till kyrkans grunddokument.JU Den ledande tankegången var att kyrkan som Guds folk manifesterades i gudstjänsten. I denna måste enheten

37 Collin 1962 7 ff. för initiationsordningen särsk 136 ff. I engelsk upplaga utg 1950.1 1962.3 Enl förlagsreklamen till Collin 1962 hade arbetet fått stor spridning och betydelse i USA. — Om 1946 års agenda ovan 224. 3” Taylor 1963 191 ff, 217 ff. 39 Cumberland Presbyterian Church. The Presbyterian Church in US och den överlägset största. The United Presbyterian Church in US. med vilken United Presbyterian Church of North America förenades 1958. För detta och följ Leith 1977 66. Melton 1967 139 ff. White 1976 116 ff. 3” Den utförligaste beskrivningen av det av förf hittills inte uppspårade aktstycket i Melton 1967 140 f. Ibm 41 markeras att en av kyrkorna (The Presb Church in US. i sydstaterna) ej ratificerade denna text utan en lätt bearb av 1788 års. vilket inte hindrade kyrkan från att delta i det fortsatta liturgiarbetet.

• Sida 239
•  Original

mellan Ord och sakrament komma till uttryck i en liturgi som gestaltades av hela gudsfolket.

Med utgångspunkt från Directory-principerna fortsatte kommittén med ritualarbetet, förenat med liturgisk försöksverksamhet från 1964. Resultatet blev den för tre kyrkor officiellt utarbetade och utgivna — men inte formellt auktoriserade — enhets- och förnyelseagendan The Worshipbook 1970.31 Att den gamla titeln inte bevarades skulle enligt förordet uppfattas symboliskt. Det var fråga om ”en ny bok med ett nytt namn. erbjuden i hopp om att den skall vara till tjänst i en ny epok i kyrkan”. Den ville inte föreskriva men anvisa, hur man ansvarigt och bibeltroget skulle gestalta liturgin med samtidens språk (you-reformen). Ienlighet med principerna i Directory 1961 hade den formats för att vara presbyteriansk och äga öppenhet för ekumeniska impulser.32

I förarbete och agendaförord låg en särskild accent på behovet av en ekumeniskt öppen amerikansk presbyteriansk liturgi. Uttryckligen nämndes dock inte det arbete med inriktning på union som genom officiella representanter involverade en stor del av protestantismen i USA, det 5 k COCU-projektet. Det hade pågått under hela 1960-talet, och hade bl a lett till ett omfattande aktstycke 1966 om de teologiska grundvalarna för en stor union, och 1970 kom själva planen för unionen.33 Självfallet behandlades då också sakramentsteologiska och liturgiska frågor. Vad initiationsordningen beträffar skedde det på ett sätt som för tankarna till det internationella Faith and Order-studiet.34 Men COCU-projektet inskränktes inte till behandling av principfrågorna utan innefattade, som tidigare berörts, modellritual för mässan (1968) och initiationsordningen (1973) för rekommenderad försöks- verksamhet.35

Det presbyterianska liturgiarbetet och COCU-projektet var inte bara parallella företeelser. Fyra ledamöter i den presbyterianska liturgikommit- tén var också engagerade i COCU-projektets liturgiska arbetsgrupp.36 Även om dess initiationsordning utgavs först tre år efter den presbyterianska agendan, fanns det en mycket konkret amerikansk ekumenisk kontext för det presbyterianska arbetet med denna.

Initiationsordningen i Worshipbook 1970 har två huvuddelar. Först står dopritualet, därefter kommer avdelningen "Sändningen (commissioning) av döpta medlemmar”. Avdelningsrubriken täcker två ritual. nämligen för konfirmation och för medlemsmottagning, och redan av rubriken framgår den teologiska grundkonceptionen. Dopet är initiationshandlingen, vars sändningsmotiv aktualiseras i konfirmationen liksom vid välkomnandet av

31 För förarbetet Milton 1965 141 f. White 1976 116 ff. - Agendan kompletterad 1972 med psalmbok och lektionarium. The Worshipbook — Services 1970 resp The Worshipbook — Services and Hymns 1972. 33 Ibm 5 ff, cit 9. 33 Principles of Church Union 1966. A Plan of Union 1970. Liksom 1966 sändes materialet för lokalt och regionalt studium men 1971) också officiellt till kyrkoledning- arna. 34 Principles (n 33) 1966 19 ff. 29 ff. 37 ff. A Plan (n 33) 1970 15 ff. 30 ff. 35 An Order ofWorship . . . With Commentary 1968. An Order for the Celebration of Holy Baptism with Commentary 1973. Ovan 182. 36S F Brenner. L A Briner. C M Chalmers och D W Romig. Briner och Chalmers var ännu 1973 kvar i COCU-arbetsgruppen.

• Sida 240
•  Original

inflyttade nya församlingsmedlemmar. Att såväl dop som sändningsakter för enskilda har församlingsmässig karaktär är uttryckt däri, att dessa handlingar utgör led i församlingens huvudgudstjänst. Översikten ger vid handen att arbetet befruktats av det nya ekumeniska bibelteologiska och liturgiska arbetet med dopet. Det återstår att se hur själva ritualen präglats därav.

Dopritualet är ett enda, avsett för dop både av (späd)barn och "vuxna troende”, ett uttryckssätt markerande uppfattningen att dop alltid är trons dop. Efter gudstjänstens predikan följer en inledning om dopet som Guds frälsande och kyrkoinlemmande handling och löftesfrågor till barnens föräldrar resp de vuxna dopkandidaterna, dopbön, dophandling, de nydöp- tas välkomnande och slutligen en förbön för dem som led i gudstjänstens allmänna förbön.

Utformningen av välkomnandet har särskilt intresse. Gäller det barn, välkomnas de omedelbart efter dophandlingen, och man konstaterar att de inte ”tas emot" men väl "nu har blivit mottagna i den heliga katolska kyrkan" genom dopet. Församlingen förfogar inte över dop och medlemsupptagning. Gäller det vuxna däremot. rör det sig om — konfirmationshandlingen. Direkt efter dophandlingen knäfaller den nydöpte, som konfirmeras med orden ”NN, du är Jesu Kristi tjänare. Han har sänt dig. Lev i hans kärlek och tjäna honom." Efter en apostolisk uppmaning följer en konfirmationsbön och välkomnandet ”Till Jesu Kristi tjänst (ministry)”. Påpekas bör att den konfirmationens handpåläggning, som t ex den tidigare nämnde H S Collin efterlyste i agendan 1946 såsom den bibliska symbolen, fortfarande inte finns med, däremot handslagets symbolhandling vid välkomstorden.37 I konfir- mationspartiet och inte minst i konfirmationsformeln framträder uppfatt- ningen, att konfirmationen i bönens ram lyfter fram dopets sändning.

Det särskilda konfirmationsritualet liksom för den delen ritualet för välkomnande av nya medlemmar har formats efter samma grundprincip. Efter löftesfrågor till konfirmanderna följer konfirmationshandlingen med samma konfirmationsord, apostolisk förmaning etc.

Initiationsordningen ger uttryck åt uppfattningen att trons dop, mottaget av spädbarn eller vuxna i församlingens mitt, är Guds kyrkoinlemmande och sändande handling. Det är meningsfullt att för vuxna aktualisera denna dopets sändning genom konfirmationen/välkomnandet. Det kan därför ske i samband med dophandlingen. när vuxna döps, men efter barns dop blir handlingen relevant först när barnen vuxit upp. Men det innebär inte att (späd)barns dop senare måste "kompletteras” att döma av ritualens texter. Det finns heller ingenting som tyder på att konfirmationen principiellt skulle , ha dopets engångskaraktär.

Initiationsordningen har lämnat utrymme även för en åtrrkommande dopaktualisering. Som flera gånger påpekats fanns det reformerttradition för uppfattningen, att dopet skulle aktualiseras för hela församlingen genom att firas i samband med församlingsgudstjänst. Som andra agendor har också dennai dopritualets avslutning en hela församlingens bön om förnyelse i tron och sändningen, en bön som liksom i metodismens förnyelsegudstjänst läses högt av hela menigheten. Men här finns också andra uttryck för aktualise- ringen. På okonventionellt sätt har dopbönens korta lovsägelse och epikles

37 Collin 1962.

• Sida 241
•  Original

sin fortsättning i ett av alla högt läst parti med överlåtelse åt Gud ”som har kallat oss från döden till livet”. Dopaktualiserande med tonvikt på sändningsmotivet är också den av alla lästa konfirmationsbönen efter konfirmationsorden vid vuxendop resp den separata konfirmationen. I senare fallet är den gemensamt lästa bönen knuten till ett gemensamt läst Apostolicum, varför den dopaktualiserande funktionen där ytterligare förstärkts.

Den nya initiationsordningen innebär en verklig nyansats i förhållande till agendan 1946. Detta gäller fö också utformningen av ritualens texter. I somligt spåras bakgrunden i den gamla agendan och därmed den skotska BCO 1940. Men även i sådana avsnitt är det påfallande, att man i uttryckssätten eftersträvat ett fräscht, ”samtida” (contemporary) ameri- kanskt språk. Nyansatsens räckvidd måste kommenteras i ytterligare två avseenden.

För det första bör markeras att agendan saknar ritual för barnvälsignelse. I en period med ”tilltagande tonvikt" på en sådan akt inom olika kyrkor i USA,38 är frånvaron av ett sådant ritual värd uppmärksamhet. Förmodligen kan det tolkas som en ytterligare markering av den officiella uppfattningen, att (späd)barnsdop har samma legitimitet som vuxnas dop.

För det andra skall understrykas, att agendans initiationsordning, som förutsätter att initiationen är församlingshögtid, i varje fall inte uttrycklingen anger att nattvardsfirandet hör med till denna. Agendans strukturschema för huvudgudstjänsten ger tvärtom vid handen, att denna bör firas med antingen dop eller nattvard.39 Det finns visserligen inte ritualmässiga hinder för att efter dop och/eller konfirmation fortsätta med nattvardsfirandet, men detta uppmuntras och stöds inte av anvisningar i vare sig mäss- eller initiations- ordning. Ett anslutande nattvardsfirande är en konsekvens som får dras av bl a Directorys och COCU—projektets liksom agendans eljest starka marke- ring av att mässan är eller borde vara den normala formen för församlingens huvudgudstjänst.

Om förstagångskommunionen kan således inga slutsatser dras av agendan. Notiser i litteratur tyder på en utveckling här som i andra kyrkor emot ett nytt mönster. Dels tycks söndagens huvudgudstjänst i växande grad ha blivit familjens gudstjänst, dels tycks nattvardsfirande i denna bli allt vanligare. Därmed anmäler sig barn- eller familjekommunionfrågan av sig själv. Den förändrade syn på församling och nattvard som ligger bakom mässans renässans liksom förändringarna i dopuppfattningen pekar mot förändrat mönster också vad gäller förstagångskommunionen. I avsaknad av material kan emellertid inte konstateras mer än det faktum, att konfirmationen i 1970 års agenda inte längre har den traditionella nattvardsadmitterande funktio- nen.

6.3.4.2 Kongregationalismen

Föregången av tidigare fusioner till unioner mellan kongregationalistiska församlingar med brittisk resp kontinental europeisk bakgrund bildades 1957

38 Hutton 1974 9. 39 The Worshipbook (n 31) 21 f.

• Sida 242
•  Original

den stora kongregationalistiska kyrkan United Church of Christ.40 I den 1965 antagna författningen angavs lokalförsamlingarnas traditionella liturgiska självbestämmanderätt. Som allmän norm slogs bl a fast den likaså traditio- nella uppfattningen, att medlemskap vanns genom dop och alternativt konfirmation eller personlig trosbekännelse, den s k medlemsupptagnings- akten/*1

Vid det laget hade kyrkan redan inlett ett officiellt agendaarbete i en kommitté som från 1964 började utge material för en liturgisk försöksverk- samhet.42 Som presbyterianerna var kyrkan engagerad i COCU-projektet, och även här fanns personalunion mellan liturgikommittén och COCU- arbetsgruppen för liturgiska frågor.43 I sitt arbete hade kommittén 1969 kommit till en relativ slutpunkt, även om den hade mandat att också fortsättningsvis bearbeta liturgiska frågor. Man hade alltså barat v fullbordat Services of the Church 1969, som för att bl a markera provisoriekaraktären inte gavs ut i en volym utan en svit häften. Ett av dessa innehöll initiationsordningen.44

Några allmänna drag i förordet till denna enhetsagenda bör framhållas. Kongregationalisterna ansåg, att gudstjänsten är gudsfolkets handling för att gemensamt uppbyggas i tron och gestalta den. Gudstjänstfirandet är förkunnelsen av Guds väldiga gärningar i det förgångna, främst genom Jesu liv, död och uppståndelse, och delaktigheten i dessa gärningar idag. En slutsats var mycket konkret: liksom presbyterianerna uppfattade kongrega- tionalisterna agendan inte bara som pastorns på traditionellt vis utan som församlingens, hela gudsfolkets bok — ytterligare ett skäl till att utge den i hanterlig häftesformf45 En annan slutsats var att kyrkans liturgi måste ha sina rötter i inte bara den egna särtraditionen utan i kyrkans samlade tradition men måste gestaltas på ett för samtiden relevant sätt. Uppgiften hade därför varit att i kontakt med den ekumeniska bibelteologin och liturgiska rörelsen skapa en amerikansk kongregationalistisk gudstjänstordning.

Beträffande initiationsordningen har detta lett till lösningar, som erinrar om presbyterianernas. Men det finns en skillnad, som skymtade nyss i referatet av kyrkans författning. Initiationsordningens ena form gäller troendes dop, konfirmation och kommunion i församlingens huvudguds- tjänst. Den andra formen är enligt författningen (späd)barns dop jämte den senarelagda konfirmationen efter personlig trosbekännelse. Barndopsritua- lets inledning ger uttryck häråt i förbundsteologins ram: troende föräldrars barn döps som ett tecken på "deras mottagande i den kristna kyrkans vård . . . begynnelsen till deras växt upp till full kristen tro och gemenskap”. Konfirmationen är det nödvändiga komplementet för att fullfölja dophand- lingen.

Men ett annat synsätt är också representerat. I barndopsritualets dopbön

40 Horton 1973 72 ff. 41 Ibm 233. 43 White 1977 114 f. 43 L H Gunneman och R H Paine. Gunneman, som var ordfi kyrkans liturgikommitté, blev senare v ordfi COCU-gruppen. 44 Services of the Church 3 1969. 45 Cf presbyterianernas version 1972 innefattande också psalmbok (n 31). Cf White 1977 117.

• Sida 243
•  Original

och avslutande bön framträder dopet som den handling varigenom Gud förenar barnet med Kristi kyrka/gudsfolket. Det synsättet utgör också anslaget i den separata konfirmationens inledningsord. Som i den presbyte- rianska agendan har akten fått funktionen att separat efter barndop eller i samband med vuxendop aktualisera dopets sändningsmotiv. Konfirmations— handlingen — här handpåläggning under bön — följs därför inte av vare sig nattvardsadmission eller mottagande i medlemskap. Med handslagets symbol välkomnas i stället de nykonfirmerade att delta i tjänsten.

En konsekvens av detta senare synsätt är att förstagångskommunionen inte nödvändigtvis följer först efter konfirmation/medlemsupptagning. I barndopsritualets löftesfrågor lovar föräldrar att hjälpa barnen till personlig tro, till kommunionen och — som sista led — till konfirmationen.

Sammanfattningsvis har 1969 års initiationsordning uttryck för ett traditionellt sätt att se på dop och konfirmation/medlemsupptagning. Det svarar mot kyrkans författning och har kanske krävts i den unga kyrkans enhetsagenda. Men inom initiationsordningens ram finns ett påtagligt uppbrott från det synsättet mot ett, där dopet är initiationshandlingen i församlingens mitt och det avgörande ledet i en process med dopaktualise— rande liturgiska handlingar.

6.4 Utvecklingstendenser i Frankrike

6.4.1 Initiationsordning för dubbelt franskt initiationsmönster 6.4.1.1 Bakgrunden

Den franska presbyterialt uppbyggda reformerta kyrkan, som också hade starka lutherska rötter, var länge underjordisk tills den 1802 erkändes av statsmakten. På sitt sätt bevarade den likväl sin gamla prägel av klar minoritetskyrka, utspridd över landet. 1800-talsväckelsen ökade inte heller kyrkomedvetandet. Strävanden att ändå organisatoriskt samla kyrkan ledde fram till en gemensam synod 1872, men det omedelbara resultatet blev att den reformerta traditionen klövs i två grenar. Delvis under hägn av den 1905 bildade samarbetsorganisationen för hela den protestantiska minoriteten återupptogs de reformerta enhetssträvandena. För första gången bildades 1938 en hela landet omfattande kyrka, den franska reformerta kyrkan (L'Eglise reformée de France), med den bekännelse som utarbetats för det 1872 spräckta enhetsprojektet.46

I detta perspektiv skall man se det faktum, att det inte fanns någon gemensam fransk reformert gudstjänstordning, och att den reformerta liturgiska frihetsprincipen inte bara kunde utan måste tillämpas. Såväl de starka lutherska förbindelserna som trycket av en överväldigande dominans för den romersk-katolska kyrkan har förmodligen bidragit till att försam- lingarna anses ha rört sig liturgiskt fritt inom den ram som utgjordes av Calvins gudstjänstordning.47 Det under 1800-talets senare del vaknande

46 Mehl 1977 150 ff, 159 f. 47 Ibm, Lamb 1972 93.

• Sida 244
•  Original

liturgiska intresset inom reformerta kyrkor fick nerslag även i Frankrike. Det resulterade här i en av E Bersier privatutgiven agenda, som fick idégivande betydelse men inte någon mer allmän användning.48 Sedan kyrkan förenats 1938, blev en av uppgifterna att skapa en gemensam, samlande gudstjänst- ordning — en uppgift som andra världskriget dock sköt på framtiden.

Framväxten av dubbelt initiationsmönster

Det fanns emellertid inte bara politiska hinder för agendaarbetet. För initiationsordningens del var problemet en allt större osäkerhet om initiationsmönstret. Under mellankrigstiden hade barthianismen fått starkt fäste i fr a det franska reformerta prästerskapet. Deras teologiska hållning i förening med akuta pastorala problem i praxis hade gjort det traditionella initiationsmönstret problematiskt. Redan 1939 — dvs några år innan Barth höll sitt berömda så att säga konfliktutlösande föredrag — hade problemen i praxis, fr a barndopet som kutym, tagits upp på kyrkans andra nationalsynod i Bourdeaux 1939. Efter att under kriget ha förts mer i skymundan fortsatte debatten därefter bl a på de regionala synoderna för att så småningom kulminera på nationalsynoden i Chambon 1951. Synoden fixerade några grundläggande synpunkter på dopet och drog slutsatserna i form av ett program för initiationsprocessen.49 Med delvis olika utgångspunkter arbe- tade således den franska romersk-katolska och den franska reformerta kyrkan ungefär samtidigt med utformningen av en ny pastoral strategi.50

När synoden sökte sammanfatta dopets innebörd, användes det klassiska begreppsparet ”tecken och insegel”, men förbundstankens ram sprängdes. Ambitionen angavs vara att ge uttryck åt dopets rikedom genom att inte förbigå någon enda med Skriften överensstämmande aspekt. Dopet angavs därför vara ”tecken och insegel” på de troendes död och uppståndelse med Kristus, på reningen från synden och på inlemmandet i Kristi kropp och därmed tecknet på gemenskapen i Anden och på kyrkans enhet. Dopet framställdes alltså som en Guds frälsningshandling. Samtidigt som Guds suveränitet underströks på klassiskt reformert sätt, framhölls säväl kyrkans plikt att döpa som de döptas plikt att i tro svara på Guds i dopet erbjudna nåd.

En förnyad insikt om dopets innebörd var enligt synoden av större vikt än en förändring avdopordning och —praxis. Utformningen därav — och det uttalandet bör observeras — var frågor som Nya testamentet lämnade öppna. Guds nåd i Kristus var dock enligt reformert grundsyn primär i förhållande till människors vilja och tro, varför det varit och var legitimt att praktisera barndop. Att detta genom okunnighet och otro missbrukades kunde inte och fick inte upphäva kyrkans praxis att döpa de troendes (späd)barn. Barndopet utgjorde också den egentliga basen för kyrkans undervisning av barn, "katekumenatet”. Eftersom Guds ord emellertid inte exklusivt hänvisade till barndopsformen, kunde kyrkan inte göra det heller. Den måste acceptera,

48 Bersier-material utgavs 1876, 1888 och 1896. Härom Barkley 1972 62, Lamb 1972 93. Andrén 1974 164. 49 Kasper 1970 32 f, text bla i Schellong 1969 190 ff. 50 Ovan 74 ff.

• Sida 245
•  Original

att föräldrar av religiösa skäl uppsköt dopet till dess barnet hade undervisats och själv begärde sitt dop. I de fallen kunde föräldrarna i stället bära fram (presenter) sina barn och förbinda sig att anförtro dem åt kyrkan, som i sin tur skulle ta emot (accueillir) dem för kristen fostran och ett senare dop. Denna frambärandets akt (presentation) blev alltså den franska formen av barntacksägelse som ett alternativ till (späd)barns dop.

Enligt synoden skulle alla de troende informeras om kyrkans syn på dopet och om de förbindelser. som hörde samman med särskilt barnens dop. För att få rätsida på problemen. måste pastorn i fortsättningen förbereda varje barndop genom samtal med föräldrarna om dopets innebörd och förpliktel- ser. Om pastorn med anledning av samtalet skulle se sig förhindrad att döpa. måste han hänskjuta avgörandet till den regionala kyrkoledningen. Dopväg- ran var inte den enskilde pastorns sak. Varje pastor måste däremot allt efter föräldrarnas önskemål vara beredd till antingen barndop eller den nya alternativhandlingen (presentation). Det har också klarlagts, att en pastor som principiellt avböjer barndop likväl kan kvarstå i tjänst, om församling- ens kyrkoråd (presbyterium) accepterar detta. I varje församling och region av kyrkan måste båda mönstren accepteras sida vid sida med varandra, något regionalsynoder och nationalsynoden hade att vaka över.51

Beslutet innebar, att ett tidigare åtminstone formellt enhetligt initiations- mönster bröts till förmån för ett dubbelt mönster. Det fanns en pastoral motivering, som innebar att två skilda dopuppfattningar måste accepteras inom samma kyrka. Synoddokumentet slutade också med uppmaningen till alla att bruka friheten som erbjöds i broderligt samförstånd, för att man så skulle söka enheten och se till att kyrkan i olika situationer "avlägger ett gott vittnesbörd”.

6412. Ny liturgi för dubbelt initiationsmönster

I 1951 års synodbeslut aviserades en ordning för bl a den nya ”frambärandets handling” (presentation), så utformad att sammanblandning mellan den nya akten och dopet skulle förebyggas. Först fem år senare kom ett material. Det skedde i form av förslag från den liturgikommission, som synoden tillsatt efter andra världskrigets slut, och som redan 1948 lagt ett förslag av restaurerande konfessionell karaktär för huvudgudstjänsten.52 Denna litur- gikommission framlade 1956 förslag för initiationsordningen med samlings- titeln ”inträdet i kyrkan” (L'entrée de 17Eglise), en fransk version av termen initiation. Förutom traditionella ritual fanns här också ett för den nya handlingen. Synoden beslöt vid behandlingen av materialet, att förslaget skulle publiceras och användas i en liturgisk försöksverksamhet.53 Den pågick tills hela agendaarbetet avslutades med 1962 års liturgi.54 Det kan vara lämpligt att på en gång behandla såväl förslag som färdig ordning för den kristna initiationen.

För frambärandets akt (presentation) är en längre, inledande anvisning

51 Kasper 1970 32. 52 Andrén 1974 164 ff. 53 L”entrée dans l'Eglise 1956. 54 Liturgie 1962.

• Sida 246
•  Original

instruktiv. Där underströks den nära förbindelsen med dopet men samtidigt den stora skillnaden. Dopet var ett av Herren förordnat sakrament, men frambärandets handling hade kyrkan själv infört. Till form och innehåll varken kunde eller fick den efterlikna dopet, men ”varje barn frambärs och välsignas med sikte på dopet". Normalt hörde handlingen hemma i församlingens huvudgudstjänst, inledningsdelen eller efter predikan.55 Vid nattvardsbordet skulle pastorn då läsa två eller tre bibeltexter, alltid inkl barnevangeliet, och ange handlingens innebörd genom en allokution eller fritt formulerade ord. Sedan föräldrarna avgivit sina löften (engagement) att med församlingens hjälp fostra barnen kristet, skulle pastorn med upplyfta händer välsigna föräldrar och barn. Avsnittet kunde kompletteras med ett slags frälsningshistorisk exposé om allt Gud hade gjort ”för dig, lilla barn".56 Slutligen förklarades att ”barnet mottas av Frankrikes reformerta kyrka för att undervisas i den kristna sanningen och för att en dag själv begära dopet. Må det förunnas att växa till i visdom och ålder och nåd inför både Gud och människor”. Centralt placerad fanns således en tydlig anspelning på en aktens förbundsteologiska prototyp, frambärandet av Jesus i templet.

Efter försöksverksamheten betonades aktens välsignelsekaraktär starka- re. Titeln fick alternativbenämningen ”barnvälsignelse (bénediction d”un enfant), och i ritualet kompletterades välsignelsepartiet med tillönskan och bön om kraft att uppfylla de löften, som föräldrarna här först därefter avgav. Löftena framstod därmed mer som frukten av Herrens välsignelse än som villkor för den. Det markerades också i såväl preliminär som slutlig ritualversion, att barnen togs emot för att i församlingens hägn få en fostran med sikte på dopet.

Ritualet för barndop utmärktes såväl 1956 som 1962 av stor trohet mot den av Calvin präglade klassiska franska traditionen. Det gällde t ex förutsätt- ningen, att dop i församlingsgudstjänst var normalformen.57 Men Calvins omfattande och med bibelhänvisningar späckade undervisning om dopet och om barndopets legitimitet hade 1956 sin motsvarighet i bibliska läsningar, allokution eller predikan och en dopbön. 1962 infördes som alternativ en kort Ordets liturgi omfattande också församlingssång och fritt valda läsningar.58 Prästerlig undervisning byttes mot församlingsliturgi. En annan väsentlig förändring var, att föräldrarnas fostrarlöften före dophandlingen 1962 ersattes med deras begäran av dopet. Löftena om fostran avgavs först efter dophandlingen. Ett skäl till att så kunde ske bör ha varit, att dopsamtal enligt 1951 års riktlinjer föregick dopet. Men liksom i frambärandets eller barnvälsignelsens handling torde den omkastade ordningen i första hand ha dikterats av en strävan att markera, att handlingen skedde på Herrens och inte på föräldrarnas löfte. Det var en huvudpunkt i 1951 års deklaration. Det förklarar också, att deti löftesfrågorna ovanligt nog markerades, att det var

55 För en fristående akt angavs ordning, som förutsatte församlingsdeltagande. Inledningspartiet där: åkallan — tillbedjan— syndabekännelse (utesluten 1962) — Credo (fakultativt 1962). Avslutningspartiet: bön — Fader vår — apostolisk välsignelse —

orgelmusik/psalm. 56 Trots markeringen att denna akt och dopet inte fick sammanblandas, ingick detta

avsnitt i exakt samma form i de båda ritualen. 57 För fristående form angavs inlednings- och avslutningspartier. 58 Perikopurval angavs inte i ritualet eller i 1962 års perikopordning.

• Sida 247
•  Original

kyrkan — inte Gud — som begärde löftena.

Som helhet kan ritualet betecknas som konservativt, även om det fanns vissa nyansatser. Till dessa hörde den påtagliga strävan att förse inte minst centrala avsnitt med alternativtexter. Tendensen fanns 1956 men än mer 1962. Som exempel härpå kan nämnas allokutionen om dopets innebörd, där f ö en alternativtext övertagits från den samtida franska lutherska agendan. Den bibliskt fördjupade och vidgade syn på dopet som synoduttalandet 1951 redan talade om, tycks fr a ha satt sin prägel på alternativtexterna. Den nämnda alternativa allokutionen kan också karakteriseras mer som en bibelmeditation över dopet än en dogmatisk undervisning, vilket hör samman med den nyss påtalade allmänna tendensen att bryta med undervisnings- och förmaningstraditionen. Så mycket mer anmärkningsvärt är det då, att församlingsmedverkan egentligen var inskränkt till psalmsång, likaså att varje form av tydande symbolhandlingar saknades.

Initiationsordningen innehöll naturligtvis även ordning för ungas och vuxnas dop. Enligt motiveringen för 1956 års förslag behövdes detta bl a med anledning av 1951 års beslut om det dubbla initiationsmönstret, dvs för dop av dem som mottagits i församlingen som (späd)barn för att fostras till det dop de senare själva begärde. Det mest intressanta med ritualet framgår först vid en jämförelse mellan detta ritual och barndopsritualet och ännu ett ritual, konfirmationen. Detaljerna vid en analys kan här förbigås. Det räcker att sammanfattande konstatera, att ordningen för vuxnas dop innehöll vad barndops- och konfirmationsordningarna tillsammans innehöll. Annorlunda uttryckt var konfirmationen den nödvändiga kompletteringen till (späd)barns dop.

Konfirmationsritualet inleddes därför mycket riktigt med dopbefallningen och en allokution, enligt vilken konfirmanderna efter att ha döpts hade undervisats, så att de ”idag kan gå in tjänsten hos vår Mästare” efter de personligen avlagda doplöftena. Själva konfirmationspartiet bestod av pastorns handpåläggning åtföljd av tydningsord, som i ett av tre alternativ löd: ”Jag konfirmerar digi ditt dopförbund, i Faderns . . . namn.” I båda de aktuella ritualen — konfirmationen resp ungas/vuxnas dop — följde därefter ”mottagandet” (accueil). Pastorn deklarerade, att de konfirmerade resp unga/vuxna nydöpta ”från denna stund” hade sin plats vid nattvardsbordet och andel i kyrkans arbete. ”Må den helige Ande befästa er tro, skänka er sina gåvor och förnya er dag efter dag”.59 Först genom den personliga trosbekännelsen antingen i samband med eller långt efter dophandlingen fullbordades inlemmandet i kyrkan.

Två ytterligare ting bör markeras som nyansatser. För det första är det tydligt, att dopets sändningsmotiv accentuerats och att dopets sändning är så att säga vilande tills de döpta personligen bekänt sin tro.60 För det andra markerades i båda de aktuella formerna handlingarnas karaktär av församlingshögtid, låt vara att dop undantagsvis även kunde firas separat.

59 I såväl dop- som konfirmationsritual fanns alternativtexter med samma innebörd formulerad på olika sätt. 60 Det var sålunda mer dopets än konfirmationens sändningsmotiv som markerades, och dopet mer än konfirmationen hade drag av lekmannaapostolatets vigningsakt. Cf den samtida diskussionen härom ovan 229.

• Sida 248
•  Original

Denna församlingsgudstjänst — med fördel innefattande ungas/vuxnas dop samt (späd)barndöptas konfirmation — borde också normalt kulminera i nattvardsfirandet. Det var så angeläget, att denna fullständiga initiations- gudstjänst enligt anvisningar kunde firas även på veckodag, om det inte gick inom ramen för sön- eller helgdagens huvudgudstjänst. Dopet (ev jämte konfirmationen) är slutet på vägen in i kyrkan, men ”i tjänsten hos vår Mästare” går vägen vidare.

Samtidigt som den nya initiationsordningen allmänt kan karakteriseras som konfessionellt restaurerad fanns nyansatser. En väsentlig anledning var. att ordningen skulle svara mot behoven i en kyrka med dubbelt initiations- mönster. En annan anledning var. att kyrkan inte var opåverkad av den reformerta gren av liturgiska rörelsen, som sedan l800-talets slut vuxit fram i Frankrike och det franskspråkiga Schweiz. Det var inte enbart en tillfällighet att den schweiziska kantonen Vauds reformerta folkkyrka fick en ny agenda 1962, dvs samtidigt som den franska reformerta kyrkan.”] De båda agendorna brukar framhållas som exempel på en starkt allmänkyrkligt orienterad liturgisk förnyelse bland reformerta kyrkor.”2 Men initiationsord— ningen till skillnad från mässordningen var i Vaudagendan och fr a i den franska agendan bara i mycket begränsad utsträckning präglad därav. Nyansatserna hade inte blivit mycket mer än just ansatser.

6.4.2 På väg mot nyordning för initiationsprocessen 6.4.2.1 Samordnat franskspråkigt modellarbete

Idet perspektivet bör man se ett officiöst projekt i en franskspråkig reformert liturgisk arbetsgrupp med företrädare för det liturgiska förnyelsearbetet i fyra schweiziska kantoner och i Frankrike, som utgav förslag och motivering till en ordning för dop 1959 kompletterad till en fullständig initiationsordning 1963.63 Materialet skulle kanske kunna karakteriseras som en officiös franskspråkig reformert modellordning. Den ekumeniskt inriktade karaktä- ren framgick redan av förordet till 1959 års edition. I en splittrad kristenhet, hette det, förblev dopet ett enhetens insegel och löfte. Det var då högst angeläget med en reformert modellordning, ty ”denna enhet borde liturgiskt komma till uttryck åtminstone i kyrkor av samma konfession.64 Genom exegetiskt, dogmatiskt och liturgivetenskapligt studium hade man arbetat sig fram till enighet om en sådan ordning.

Undervisnings— och förmaningspartier har försvunnit. Motiveringen var att man inte med agendariskt material kunde eller fick ersätta den

61 Liturgie Vaudouise 1962. Initiationsordningen är snarlik den franska. Som huvudkällor för den angavs karakteristiskt nog Calvins ordning och den av BCP (sic) påverkade bearbetningen för Vaud 1725 (Lamb 1972 93) trots att agendans förord talade om ett källflöde i — förutom Skriften— inte bara den reformerta traditionen utan i hela den kristna liturgiska traditionen från fornkyrkan till nutiden. — Alternativprin- cipen var här utvidgad till alternativa ritual, tex tre för barndop. 62 T ex Andrén 1974 166 f. 63 Liturgie du Baptéme 1959, Le Catéchuménat 1963. De berörda kantonerna var Vaud, Bern, Geneve och Neuchatel, i arbetet deltog bl a R Paquier och J—L Bonjour. båda ledande i den liturgiska rörelsen. Andrén 1974 166 f. 64 Liturgie du Baptéme 1959 3. För följ ibm 3 ff.

• Sida 249
•  Original

nödvändiga pastoralt inriktade förberedelsen till dop. Den beredelsen kunde gärna ske med hjälp av dopterminer, vilket med framgång hade tillämpats i Neuchätel-kantonen sedan 1953. Men när man kom fram till dophögtiden skulle denna firas helst som en stor församlingshögtid med en liturgi, som också innefattade konfirmation och nattvardsfirande. 1959 års huvudförslag är en sådan fullständig initiationsgudstjänst, även om det fanns anvisningar för utformningen, om akten skulle anslutas till annan församlingsguds- tjänst.

Om liturgin kan sammanfattande sägas, att nyansatser i 1962 års franska och Vaud-agendorna här var mycket längre drivna. Det kan belysas med fr a utformningen av det centrala partiet kring dophandlingen. Dopet i den Treeniges namn föregicks av en trinitariskt uppbyggd dopbön (priere sacramentelle). Efter en inledningsdialog (Sursum corda) följde lovsägelsen över Guds frälsande handlande, där dopbefallningen infogats, utmynnande i en utförlig epikles (”. . . sänd din Ande av ljus och liv, du som genom detta vatten kan åt dig föda ett heligt folk . . .").f15 Efter dophandlingen och välkomnandet av de nydöpta, fanns ett slags trinitarisk pendang i tillönskan om Faderns beskydd, Sonens frälsning och Andens helgelse.

I tillägget 1963 ägnades uppmärksamheten fr a åt förberedelsetidens liturgi. Om ”katekumenatet” låg före eller efter dophandlingen var, hette det, en underordnad fråga. Tills vidare räknade man med vad man kallade den konstantinska erans ordning med (späd)barnsdop och efterföljande beredelse. Huvudfrågan som måste bearbetas var emellertid, hur människor skulle kunna föras in i kyrkans sakramentala liv. Dopet var inlemmandets, nattvarden förblivandets sakrament. Uppgiften var att hjälpa människor att autentiskt gestalta livet, som utspelades mellan påskens seger och alltings fulländning. Initiationsprocessen måste också liturgiskt stödjas, varför gruppen utformat liturgiskt material för sådana tillfällen.66 Ungefär samtidigt som de franska romersk-katolska experimenten med katekumenat fick större omfattning,67 utformades således ett reformert liturgiskt program för initiationsprocessen, i stort sett likformigt oberoende av frågan om deltagarna var döpta eller inte. Man kan också notera, att ordningen innehållsligt bevarar en klassisk reformert profil däri, att konfirmationen uppfattas som den nödvändiga kompletteringen av (späd)barns dop och därmed villkor för förstagångskommunionen.

6.4.2.2 Modellarbete i en ekumenisk ram

Det fransk-schweiziska arbetet med modellordning för initiationen angavs uttryckligen vara led i ett konfessionellt enhetsarbete i ett ekumeniskt

65 Alternativen till dopbönen liksom läsningarna bl a har formats efter tre huvudmotiv (förbunds—, skapelse och död-liv-motiven). vilka alla tre vävts samman i epiklesen. I kommentaren motiveras att man mot traditionen bl a på detta sätt låtit dopets vatten inta en framskjuten plats i böner och texter. % Handlingarna var: ]) Återkommande förbön för döpta vid gudstjänster till vilka de anhöriga inbjöds. 2) Mottagandet av (de döpta) barnen vid 6—årsåldern till församlingens gudstjänstliv, 3) Inledningsgudstjänst vid lästidens början, 4) Ev katekumendop. 5) Konfirmationsförhör vid veckogudstjänst. 6) Konfirmation och 7) Trosbekännelse och förstagångskommunion. 67 Ovan 38 f. 74 ff. 77 ff. 82 f.

• Sida 250
•  Original

perspektiv. I Frankrike var den reformerta kyrkan samtidigt involverad i enhetsarbete i en vidare ekumenisk ram, nämligen den franska protestan- tismen. I den ramen bildades 1962 ett permanent samrådsorgan för de reformerta och lutherska kyrkorna i Frankrike och Elsass-Lothringen.68 Dessa kyrkor kunde anta en gemensam deklaration om dopets sakrament 1968.69

Dokumentets avsnitt om "dopets grund” och "dopets nåd" gav samman- fattningsvis uttryck åt samma grundsyn, som kommit fram i det internatio- nella Faith and Order-arbetet. I en svit artiklar användes t ex den klassiska termen ”tecken” (signe) för att understryka den intima förbindelsen mellan Kristi liv, död och uppståndelse och de många frälsande dophandlingarna. Dopet var därför en uppfordran till de döpta att söka enheten i Kristus med alla döpta och att frambära sina liv som levande offer åt Herren. I det tredje huvudavsnittet om kyrkans dopuppdrag (Le Ministere baptismal de l'Eglise) berördes aktuella problem. Det underströks, att kyrkan inte förfogade över dopet utan enbart fungerade som mun och hand åt Kristus, men att kyrkan samtidigt bar ansvar för sitt handlande. Detta kom till uttryck i praxisregler, som dock, underströks det, hade och måste ha provisorisk karaktär. Till ansvaret hörde också, att kyrkan förblev bekännande med sådan klarhet, att de troendes personliga och gemensamma trosbekännelse gjorde det omöjligt att förväxla kyrkan med en sociologisk grupp i ett traditionellt kristet samhälle. Bl a av det skälet var församlingsgudstjänsten dopets plats.

1968 års samsynsdokument följdes av ett ekumeniskt liturgiskt förslag 1972. Avsikten att konkretisera konsekvenserna av 1968 års deklaration ledde till ett för användning fullt färdigt ritual jämte en kortfattad kommentar.70 Ritualet förutsatte en dopberedelse, som också innefattade trons elementa. Dopliturgin hade därför inte didaktisk funktion, hette det, och var inte heller platsen för löftesfrågor av olika slag. Bådadera motsvarades i liturgin av trosbekännelsen, och som uttryck för kyrkans tro hörde Apostolicum till "de konstitutiva elementen”. Till dessa hörde i övrigt, hette det, instiftelseorden, epiklesen, dophandlingen i den Treeniges namn, "handpåläggning för (pour) andegåvan” och Fader vår. Dopet borde inte bara firas inom en församlingsgudstjänst, utan denna borde som helhet präglas av högtiden och mynna ut i nattvardsfirandet. På så sätt skulle denna församlingshögtid som i den gamla kyrkan ge uttryck åt grunduppfattningen, att "den kristna initiationen är en oupplöslig helhet”. Liturgiskt skulle med andra ord finnas utrymme för dophandling, handpåläggningsakten och eukaristin.

Vad själva ritualet beträffar hade det alltså mässans ram. I inledningsdelen och Ordets gudstjänst var skriftermålet uteslutet, eftersom man med dopet firade ”syndaförlåtelsens sakrament". Dopliturgin i inskränkt mening, som bara hade någon enda variant avsedd för spädbarns dop,71 hade huvudleden: mottagande — instiftelseorden med allokution om ”dopets mening” — dopbönen (lovsägelse över Guds frälsande gärningar, epikles) — Apostoli-

68 Mehl l69 f. , 69 Le Baptéme au nom du Pere, du Fils et du Saint-Esprit 1968.

70 Projet 1972. 71 Spädbarnsföräldrarna deltar i trosbekännelsen å egna, inte å barnens vägnar.

• Sida 251
•  Original

cum — dophandling — handpåläggning — förbön, Fader vår och välsignelsen. Gudstjänsten fortsatte därefter med eukaristin.

Av det anförda bör ha framgått att det fransk-schweiziska förslaget 1959/1963 haft betydelse som förlaga.72 Samtidigt kan konstateras, att ritualet svarade väl mot de huvudsynpunkter på dopets innebörd som 1968 års enhetsdokument formulerade. I initiationsprocessen framstod dopet som den centrala initiationshandlingen.

Men två frågor, som inte får svari aktstycket 1968 eller ritualet1972, måste ställas. I ritualet ingår som konstitutivt element handpåläggningshandlingen, som även skulle kunna kallas den liturgiska konfirmationshandlingen. I den meningen konfirmerades också (späd)barn. Men det är oklart huruvida (späd)barnen också skulle kunna vara kommunikanter. De blev inte admitterade inom liturgins ram men det blev inte heller vuxna dopkandida- ter. Den andra obesvarade frågan, som hör samman med den första, är om konfirmationen som separat akt fortfarande skulle ha samma funktion som i den franska reformerta liturgin 1962 och om akten ö h skulle finnas kvar. Konsekvensen av den teologi liturgiförslaget gav uttryck åt var, att dopkommunionen stod öppen för alla. Men detär ytterst tveksamt, om en så radikal reform skulle föreslås utan att detta ens berördes i kommentaren.

Det bör understrykas, att denna initiationsordning för en initiationspro- cess enbart hade förslagets karaktär. I den franska reformerta kyrkan är 1963 års liturgi med dess initiationsordning alltjämt den officiellt gällande enhetsordningen. En liturgikommission har visserligen tillsatts, men den har undvikit att ta upp just initiationsordningen, eftersom det blivit så oklart i vilken riktning en revision borde gå.73 Problemen i doppraxis har också starkt förändrats genom att allt fler överhuvud inte begår dop, än mindre frågar efter barnvälsignelseakten.74 Också konfirmationsfrekvensen skall ha sjun- kit starkt, delvis därför att man förgäves sökt biblisk begrundning för handlingen. Men om gudstjänsten som sådan är på avskrivning, har admission till nattvarden vid 13—15-årsåldern efter en undervisningsperiod knappast ifrågasatts. Undantag med tidigare admission har förekommit, närmast influerade av romersk-katolsk praxis, men den traditionella uppfattningen är i huvudsak oförändrad.

I detta perspektiv kan man se det faktum, att den föreslagna luthersk- reformerta enhetsordningen förbigår såväl konfirmations- som nattvardsad- missionsfrågorna med tystnad. Det förefaller rimligt att tänka sig att ordningen, när tystnaden bryts, kommer att innehålla ritual för dop och modeller för såväl en förberedelsetid till dopet som för dopaktualisering.

72 Handpåläggningens tydningsord var en lätt bearbetad version därav, epiklesformu— leringen (n 65) tycks i varje fall ha varit inspirationskälla. 73 För detta och följande intervju med kommissionens sekr, pastor Capien 1977-04-25. Oklarheten fra beroende inte så mycket på barthianism som på influenser från Bultmann m fl. som lett till en troskris. Cf härtill Mehl 1977 166 f, även 171 f. 74 I den franska reformerta liturgikommissionens arkiv hos pastor Capien finns också en rad förslag till barnvälsignelseakten. En genomgång har givit vid handen att utformningarna kan variera högst betydligt men inom den struktur- och tolkningsram som 1962 års agenda givit.

• Sida 252
•  Original

• Sida 253
•  Original

7. Lutherska kyrkor

7.1. Lutherska initiationsordningar i historiskt perspektiv

7.1.1. Dopet i de heligas samfund

Den lutherska reformationen var inte en liturgisk rörelse men hjärtpunkten låg i gudstjänstlivet. Kyrkan måste reformeras och bli vad den egentligen var: inte en abstrakt idé, inte heller en hierarkisk institution eller en frälsnings- anstalt med ”nådemedel” utan, med Apostolicums ord, ”de heligas samfund” (congregatio sanctorum). Enligt tex Augsburgska bekännelsen art 7 framträdde kyrkan konkret i den gudstjänstfirande församlingen, där evangelium predikades och sakramenten delades ut. Detta måste ske ”rätt” eller ”rent” i enlighet med evangeliet och därför behövdes reformation. Men för "kyrkans sanna enhet” krävdes ingalunda likformighet i gudstjänstord- ningen utan enheten skänktes av evangeliet — "en Herre, en tro, ett dop”.I

Idet perspektivet var sakramenten inte så att säga ting i sig utan handlingar i funktion i den gudstjänstfirande menigheten. ”Rätt” brukades de genom att just brukas och detta i ”tron som tror löftena, som genom sakramenten lyfts fram och sträckts fram (exhibentur et ostenduntur)”.2 De var varken tomma tecken eller automatiskt verkande ting utan de fungerade — för att bruka den klassiska terminologin — på en gång "ex opero operato” och ”ex opero operans”.3 De var handlingar som hörde hemma i de troendes gemenskap för att Anden genom sakramenten skulle väcka och nära tron.

Det är i detta sammanhang dopet hörde hemma. Det bör understrykas, eftersom reformatorerna och fr a Luther vid behandlingen av dopets innebörd och konsekvenser nästan uteslutande har ett individualistiskt perspektiv (”för mig”. ”mitt dop”).4 Starkt underströk Luther dopets

1Cit ur den tyska och latinska originaltexten. tex i Lorz 1980. Svensk text i Bekännelseskriftcr 1957 59. Den svenska texten säger att sakramenten "föri/altas". motsv tyska och latinska verb är "gereicht werden" resp "administrantur". som verbalt och sakligt bättre återgavs med det äldre ordet "utskiftas" i t ex Kyrkoordningen 1571 och "utdelas" i Kyrkolagen 1686. 3 Ibm art 13, cf art 5, som inte — enligt en senare insatt överskrift— primärt handlar om predikoämbetet (ministerium ecclesiasticum) utan om gudstjänsten som orten. där Anden kommer genom predikan och sakramentshandlingarna för att väcka och nära tron. 3 Ovan 31. 4 Om avsaknaden av gemenskapsperspektivet Persson 1981 llf.

• Sida 254
•  Original

. . . l handlings- eller snarare dramatiska handlingskaraktär. Dophandlingen var i

ett ”tecken” (signum) för tron, men inte ett tecken hänvisande till Gud eller ' placerat mellan Gud och människa. Det avgörande viktiga var, att dopet var ett tecken för tron på den Treeniges närvaro och nyskapande, frälsande och helgande handlande här och nu riktat mot fördärvsmakterna för att upprätta gemenskapen. Men dopet var inte bara en handling vid ett visst tillfälle. Den karakteristiska och centrala tolkningen var, att dophandlingen inleder ett händelseförlopp, att dagligen dö från synden och stå upp till nytt liv. Övergången från död till liv i dophandlingen var ett livsmönster att ständigt leva i. Dopet kunde inte ”kompletteras", ty det nya livets gåva var total, men den gåvan måste dag för dag tas emot på nytt i tro.5 Man skulle kunna tillägga, att eftersom dopet är ett dop i vatten och helig Ande, är dophandlingens nödvändiga fortsättning ett liv i Andens eller de troendes gemenskap, manifesterad i gudstjänstlivet.6

De liturgiska konsekvenserna av den skisserade grundsynen skall i korthet beröras vad gäller dophandling, konfirmation och förstagångskommunion. Såsom redan påpekats var liturgisk reform inte ett mål för reformatorerna, men den blev en konsekvens. Det viktigaste var kravet på en folkspråkig liturgi, där inget skulle stå i strid med ett ”rent” evangelium. Men i övrigt gällde frihet att forma gudstjänstordningcn, så att den på bästa sätt tjänade evangeliets väg till människorna.

Luther själv utgav två dopritual 1523 och 1526, båda i protest mot den ”lättfärdighet” med vilken dop skedde. Man måste tala tyska för att alla skulle förstå och erinras om sina egna dop och för att ”det höga, heliga, trösterika sakramentet” skulle kunna firas med vördnad.7 I 1523 års ritual hade Luther i huvudsak också inskränkt sig till en översättning av augustinertraditionens dopliturgi, samma tradition som Cranmer f ö utnytt- jade för BCP 1549.8 1526 gick Luther in för utcslutningar av olika slag. Sammanfattande kan det nya ritualet karakteriseras som ett försök att med oförändrad struktur genom utcslutningar av bl a dupletter bättre anpassa den gamla ordningen för vuxnas katekumenat och dop till praxis med enbart (späd)barns dop.9

Ett enda egentligt nytillskott fanns i båda ritualen. Det är den berömda s k syndaflodsbönen, som det fanns förlagor till, men som ändå kan karakteri- seras som Luthers egen skapelse.10 Det bör understrykas, att det fanns en bestämd förebild till saken. Vad den medeltida påsknattsprefationen vid dopvattnets invigning stod för, förde Luther in som led vid varje dophandling genom sin dopbön, placerad inte i direkt förbindelse med själva dophand-

5 Om Luthers dopteologi tex Josefson l943. Grönvik 1968. med ett slags samman— fattning i kap 4 ibm l73ff. 6Cf ovan med n 4. cf Grönvik 1968 l73f. l96ff. 7 För detta och följ Jordahn 1970 355ff. 398ff. 8 Ovan 101. 9 Salt- och effata-riterna samt smörjelsen med katekumenoljan ströks, vidare två av de på varandra följande exorcistiska handlingarna. Efter själva dophandlingen ströks överlämnandet av dopljuset och korstecknandet jämte smörjelsen. vars doptydande ord i stället knöts till överlämnandet av "kristningaklädet". lnJordahn 1970 380ff med n 150.

• Sida 255
•  Original

lingen utan i likhet med den uteslutna prefationen i början av ritualet.ll Dopbönen inleddes med bibliska dopprototyper, fr a den dränkande syndafloden med den räddande arken, Röda havet som dödade faraoner men räddade Israel och Jesu dop helgande allt dopvatten. Så följde ett slags epikles, bönen om Andens kommande till dem som skulle döpas, så att allt som hörde till den gamla människan skulle ”dränkas och gå under” för att den nya människan, ”torr och välbehållen i kristenhetens heliga ark”, skulle tjäna Gud i glädje och hopp. Gudstjänsten inleddes med en sammanfattande tydning i bönens form av dophandlingens innebörd och konsekvenser för livet. Den tydningen hade fö sin pendang i tydningsord också omedelbart efter dophandlingen.12

Man kan notera att Luther inte utarbetade något särskilt ritual för dop av vuxna. Det fanns inte behov av detta. Men en genomgång av de båda ritualen ger vid handen, att de var lika användbara för dop av vuxna som av barn. 13 En annan iakttagelse är, att dopliturgin inte var platsen för undervisning om dopet, fadder- eller föräldraförmaningar o dyl. Dopets innebörd och konsekvenser kom i stället till uttryck i böneform och i doptydande handlingar före och efter dopet. Dopliturgin hade handlingskaraktär, gestaltande Guds kamp om den människa, som genom dopet förenades med Kristus och blev tempel för den helige Ande.14

Eftersom dopets gåva var den totala gudsgemenskapen och det nya livet, var det inte möjligt att lägga något därtill. Konfirmationen var för Luther och övriga reformatorer för det första ingen gudomlig ordning och kunde då inte vara sakrament. För det andra var den en kyrklig handling, som tillskrevs innehåll som rätteligen hörde till dopet. Därför var den medeltida konfirmationen ett ”apespel", tanken på dopets komplettering eller bekräftelse genom konfirmationen bedräglig.15 Om man var klar över att handlingen var en kyrklig inrättning, var det å andra sidan inget fel i att präster (dvs inte bara biskopar) konfirmerade. Luther gjorde uttalanden i den riktningen, men det blev fr a Bucer som förde vidare ett bl a bibelhumanistiskt arv med en förbönsakt under handpåläggning.16

Vid något tillfälle anförde Luther att man tills vidare kunde konfirmera i denna senare mening, men att handlingen förmodligen skulle försvinna. ” Så blev inte alls fallet. Den för framtiden avgörande viktiga omständigheten tycks vara, att Bucer med sin förbönshandling kombinerade två ting. Dels

” Cf härtill Cranmers lösning i BCP 1549 ovan lOlf. om vatteninvigningsbönen i romersk—katolsk tradition ovan 49. lZ1523 knutna till smörjelsen att Gud. "som har fött dig på nytt genom vatten och helig Ande och förlåtit dig alla synder, må smörja dig med helgande olja till evigt liv". l526 ströks smörjelsen (n 9) och slutorden löd då "stärke dig med sin nåd till evigt liv". — Pax därefter utgjorde ett slags rest av den gamla fortsättningen med nattvardsfirandet. Ovan 66, även 22. 24. 13 Genomgående 1523/1526 är faddrarna barnens röster. cf Jordahn 1970 416ff. '4 Jordahn 1970 424f har en sammanfattning om ritualens teologi som väl svarar mot resultaten i en undersökning på ett betydligt bredare material i Grönvik 1968. Kamp- eller död- och uppståndelsemotivet går tydligt i dagen i syndaflods— eller hellre dopbönen. 15 Allmänt Hareide 1966 samt Andrén 1957 206ff. 16Ibm 212ff, 220ff. ovan 103. '7 Andrén 1957 213.

's

• Sida 256
•  Original

knöt han samman handlingen med ett offentligt katekesförhör av ungdomar. som själva bekände den tro de hade döpts till. Dels förband han handlingen också med ungdomarnas nattvardsadmission. Konfirmationshandlingen blev därmed — första gången i Kassels kyrkoordning 1539 — på en gång avslutningen på en undervisningsperiod och inledningen till den fullständiga kyrkogemenskapen.'8 I detta anknöt Bucer till ett för reformatorerna gemensamt medeltida arv: kommunikant kunde man bli först när man kommit till ”urskiljningens år”.") Till förberedelsen knöt reformatorerna katekes- eller biktförhöret i trons huvudstycken, för att garantera att de unga kunde skilja mellan nattvarden och annan spis.20 Förhöret kombinerade Luther snarast med bikten, vars avlösning vilade på dopet.” Men redan så och fr a genom Bucers anordning blev förhör — trosbekännelse — admissions— handling nödvändiga steg på vägen till full kyrkogemenskap.

Slutsatsen måste bli, att den lutherska reformationen teologiskt och liturgiskt fr a i Luthers båda dopritual tolkade dopet som den Treeniges handlande med konsekvenser för hela livet. Dophandlingen var den totala initiationshandlingen med dödens och uppståndelsens livsmönster för de troende. Men samtidigt övertogs på det hela taget det medeltida initiations— mönstret med konfirmationen som det i praktiken nödvändiga komplemen- tet till barndopet (trosbekännelsen), vilket blev särskilt tydligt hos Bucer. Den initiationsväg, som i praktiken växte fram, skilde sig från den medeltida enbart i två avseenden. Konfirmationen kallades inte sakrament och måste föregå förstagångskommunionen (förhör, nattvardsadmission). Totalt inlemmade i ”de heligas samfund" förblev de döpta trots allt bara på väg in i det.

7.1.2 Utvecklingen av lutherska initiationsordningar till nyare tid Den tidigare berörda liturgiska frihetsprincipen innebar att de många tyska kyrkorna liksom andra lutherska kyrkor hade olika gudstjänstordningar. bland vilka man dock kan tala om olika grupper. I detta sammanhang är det bara plats för några översiktliga påpekanden. Vad gäller dopordningar blev Luthers ritual 1523 modell i Norden. I övrigt blev ritualet 1526 modellordningen framför andra under reformationstiden och ortodoxin.22 Så förblev förhållandet också under upplysningstiden och in på 1800-talet, även om olika slag av förändringar då skedde. Det gemensamma draget i dessa tycks vara strävan att utesluta tydande handlingar och böner till förmån för partier med undervisning om dopet. Utvecklingen kan även sammanfattas så, att syftet varit att skapa ritual bättre avpassade för (späd)barns dop samtidigt som ritual för vuxnas dop tillkom, skapade efter barndopsritualet som modellordning.

'8 Ibm 221f. MitChell 197621 84ff. Maurer 1959 28ff. '9 Ovan 67. 3” Björkstrand 1980 21 med n & Hareide 1962 58ff. 31 Maurer 1959 25. 23 För detta och följ fra Jordahn 1970 med sammanfattningar 427, 477f, 535. 583ff.

• Sida 257
•  Original

Beträffande konfirmationen kan mycket sammanfattande konstateras, att Bucers kombinationsmodell snabbt gick segrande fram om än i varianter.23 Det definitiva genombrottet kom om inte förr så genom pietismens krav på offentligt trosvittnesbörd såsom förnyelse eller bekräftelse av dopförbundet. Konfirmation som konfirmanders bekräftelse av dopförbundet blev den nödvändiga kompletteringen av (barn)dopet och därmed den ovillkorliga förutsättningen för nattvardsadmissionen. Konfirmationsgudstjänsten mel- lan dop och eukaristi kunde liturgiskt ha varierande accenter. Tonvikten kunde falla på undervisningsperiodens avslutning med trosbekännelse eller på bekräftelsen av omvändelse genom personligt trosvittnesbörd, motiv som båda svarade mot en praxis med stegrade kunskapskrav och successivt höjd konfirmationsålder. Ritualens tonvikt kunde också falla på välsignelsehand- lingen, oftast under handpåläggning, eller på den kyrkliga myndighetsför— klaringen, tex uttryckt genom handslaget.24 Men genomgående är grund- motiven komplettering av dopet för en admission till nattvarden/den fulla kyrkogemenskapen.25

Det medeltida initiationsmönstret fördes alltså vidare och utvecklades i praxis samtidigt som den reformatoriska dopteologin bevarades i kyrkans bekännelse och undervisning. I spänningsfältet mellan teologi och praxis förblev initiationsordningens ritual inte opåverkade. Konfirmationsritualens utformning har nyss berörts. Det kan tilläggas, att den reformatoriska liturgiska frihetsprincipen i det fallet kunde tillämpas frimodigare, eftersom det dels principiellt rörde sig om en mänsklig inrättning, dels inte fanns någon fast reformatorisk tradition.

Allmänt konstaterades tidigare att Luthers dopritual 1526 i stor utsträck- ning hade modellkaraktär, även om modellordningen anpassades. Reduk- tionsmetoden användes fr a vad gällde tydande handlingar med resultatet att handlingskaraktären kom till uttryck enbart genom själva dophandlingen. I det perspektivet är det betecknande att också Luthers syndaflods- eller dopbön starkt förändrades eller uteslöts till förmån för en introducerande undervisning om dopet jämte dopbefallningen. På ett sätt fullföljdes därmed ett av reformatorerna övertaget medeltida arv. Ett kyrkorättsligt-dogmatiskt bestämt konstitutivt minimum för sakramentets giltighet blev formande liturgisk princip. Dopliturgin tenderade att bli enbart handlingen med vatten i den Treeniges namn, omgiven av lämplig undervisning om att denna handling befallts av Herren.26 Men det bör understrykas att det här rör sig om

33 För detta och följ Maurer 1959 35ff, Hauschildt 1959 43 ff. Kansanaho 1962 83ff. 34 Repp l96= 21ff urskiljer sex typer av lutherska konfirmationsritual, från det kateketiska (oftast f ö utan liturgisk ordning) till en typ, kallad den rationalistiska, som , kanske hellr: kunde kallas mognadsexamen (härom särsk Hallberg 1977) eller medlemsupptagning. Liknande Leuenberger 1975 155. 35 Cf utvecklingen av den romersk—katolska beredelsen för förstagångsbikt/—kommu- nion ovan 67 26 Cf som också liturgisk modell Lilla katekesen: ”Vattnet verkar det förvisso icke, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som förtröstar på det med vattnet förenade ordet. . Bekännelseskrifterna 1957 370.

• Sida 258
•  Original

en utvecklingstendens, som dock i allmänhet bromsades av Luthers modellordning.27

7.2. Liturgiska förnyelsesträvanden i tysk lutherdom

7.2.1. Enhetsskapande dop- och konfirmationsritual enligt restaureringsprincipen

En rad olika faktorer — politiska, kyrkopolitiska, teologiska, liturgiska, pastorala — samverkade efter första och än mer efter andra världskriget till strävanden att närma de många tyska landskyrkorna. Dessa önskemål växte fram i ett kyrkogeografiskt och konfessionellt ytterst komplicerat Tyskland, där det efter andra världskrigets slut fanns två reformerta kyrkor, tio lutherska och åtta unierade landsky.kor. De unierade kyrkorna bestod av dels verkligt unierade församlingar med luthersk och reformert historisk bakgrund, dels lutherska resp reformerta församlingar som enbart kyrkoor- ganisatoriskt var förenade, dels blandformer av olika slag. I det allmänna uppbyggnadsarbetet efter kriget framstod samordnings- och enhetssträvan- den som en nödvändighet.28 Krav på dels liturgisk förnyelse, dels större liturgisk enhet medverkade till ett i mycket samordnat agendaarbete, där restaureringsprincipen blev den gemensamma nämnaren.

Dessa enhetssträvanden inom det evangeliska Tyskland fick redan under Bekännelsekyrkans tid ett uttryck i ett samlande liturgiskt forum, Lutheri- sche Liturgische Konferenz (1939), tillkommen på initiativ av Ch Mahren- holz, P Brunner och J Beckmann. I den kretsen och med Brunner som huvudansvarig fullbordades 1944 en fullständig initiationsordning, Die Ordnung der Heiligen Taufe und der iibrigen Handlungen der Initiation (Ordningen för det heliga dopet och de övriga initiationshandlingarna).39 Redan titeln signalerar ett tidstypiskt grepp med ”initiationen" som

27 Belysande är utformningen av den iviss mån stilbildande preussiska agendan för den av politiska skäl 1817 av Fredrik Wilhelm III framtvingade unionen mellan lutheraner och reformerta. För att skapa den eftertraktade enheten grep agendan 1822 tillbaka på Luthers dopritual 1526 (utan exorcism och dopdräktens överlämnande men med förmaning inkl Matt 28 och textbearbetningar). De häftiga striderna kring den ledde till 1829 års version, som i bearbetad form även innehöll Calvins ordning. I upplagan 1895 har båda ritualen bearbetats enligt reduktionsmetoden. t ex uteslutning av dopbönen, ty nu fanns inte det enhetsskapande restaureringsmotivet. Ritualbeskriv- ningar i Jordahn 1970 595f. 251 protest mot Hitler-regimens evangeliska kyrkoledning hade 1933—34 bildats den evangeliska samrådsorganisationen Die Bekennende Kirche (Bekännelsekyrkan) och som ett slags fortsättning bildades i reorganisationsarbetet efter kriget Ev Kirchen Deutschlands (1945/1948). Åtta av tio lutherska landskyrkor förenades samtidigt — delvis under spänning med EKD — i Vereinigte Ev—Lutherische Kirche Deutschlands. VELKD (1948). Den gamla preussiska unionskyrkan (n 27) reorganiserades med tre landskyrkor (Berlin—Brandenburg, Westfalen, Rheinland) i Ev Kirche der Union. EKU (1951) med visst samarbete med de fem andra unionskyrkorna. Tillfogas bör, att det i den reformerta landskyrkan Lippe ingår en luthersk kyrka (Schaumburg-Lippe) tillhörande VELKD. 29 För detta och följ Jordahn 1970 624ff, om samrådsorganet Andrén 1974 102f. Uppgifterna bygger även på intervju med biskop ] Heubach, nuv konferensordf. 1977-03—26.

• Sida 259
•  Original

utgångspunkt. Uppläggningen demonstrerade tydligt den väg till förnyelse som valdes. Istället för att bearbeta olika landskyrkoordningar, återvände man till Luthers dopordning 1526. Därtill ville man medvetet, heter det i kommentaren, arbeta utifrån den dopteologi, ”som de lutherska bekännel- seskrifterna betygar” vara den skriftenliga. Man kunde alltså inte enbart restaurera en ordning från den så att säga konfessionella guldåldern, utan man måste arbeta enligt samma intentioner som reformatorerna. Även om bara själva dophandlingen med vattnet i den Treeniges namn var nödvändigi liturgin, hette det, krävdes ”en utveckling och ett betygande av dopskeen- det”, en kontext, som måste vara både fyllig och tydlig. Av principiella skäl — särskilt den barthska dopstriden fäste uppmärksamheten på att nytestament— ligt material gällde vuxnas dop — betraktades ordningen för vuxendop som dopets grundform. En sådan ordning har också placerats först i ordningen, följd av en för barndop anpassad variant.

Vad grundformen beträffar innehöll den i själva verket två ritual. Det första var avsett för ett restaurerat upptagande i katekumenat, där 1526 års katekumenriter ingick. För själva dopet, helst firat vid påsk eller pingst, är ritualet uppbyggt som hos Luther, men förstås utan "katekumendelen". Ett nytillskott fanns i detta ritual. Bland de ”betygande" handlingarna fanns även en handpåläggning efter dopet. En sådan handling fanns inte 1526. Däremot återfanns där de doptydande ord omedelbart efter dophandlingen, som nu hade kompletterats med handpåläggningen, och därtill med en upptakt i form av sång, läsningar om Andens gåva samt den i västerländsk liturgisk konfirmationstradition klassiska bönen om Andens sjufaldiga gåvor. Denna konfirmation var alltså en viktig tolkning av dopskeendet. I motiveringen hänvisades till nytestamentliga texter (klassikerna Apg 8 och 19, Hebr 6 jämte 1 Tim 4, 2 Tim 1) och till handpåläggningens och smörjelsens liturgihistoria.

Barndopet, underströks det, var liturgihistoriskt en sekundärform men teologiskt både legitim och av samma innebörd som vuxendopet. I denna form hade däremot konfirmationshandlingen ingen plats. I det avseendet förelåg alltså en inte särskilt kommenterad skillnad mellan vuxen- och barndopsformerna.

Denna den liturgiska konferensens initiationsordning hade i hög grad en programkaraktär. Den blev aldrig publicerad, vilket förmodligen inte heller varit avsikten. Ordningen demonstrerar tydligt konferensens allmänna inriktning i det förnyelsearbete den utförde för att betjäna de kyrkor, som genom ledamöterna var inofficiellt representerade i konferensen. I de officiella liturgikommissioner, som tillsattes efter kriget, ingick också en rad av konferensens ledamöter. Liturgikommissionerna i den förenade lutherska kyrkan (VELKD) och för unionskyrkan (EKU) t ex leddes av Mahrenholz resp Beckmann, vilka som nyss nämndes hörde till konferensens initiativta- gare.

7.2.1.1 Restaurerade initiationsritual för den förenade lutherska kyrkan (VELKD)

Inom VELKD fullföljdes förnyelse- och enhetsarbetet vad gäller den allmänna gudstjänsten år 1954 (Agende I), men initiationsritual kunde inte

• Sida 260
•  Original

auktoriseras förrän 1962 (Agende III). Enligt agendans förord hade ansvaret för utarbetandet legat på såväl VELKDs egen kommitté som den liturgiska konferensen, men förberedelsearbetet hade också bedrivits i form av liturgisk försöksverksamhet under årens lopp. Agendans länge och väl förberedda ordningar borde sålunda kunna bli till gagn för gudstjänstlivet. Av bekännelsenatur var agendan visserligen inte, men den var ett uttryck för den urkristna regeln "att ordning tjänade församlingens uppbyggelse” (1 Kor 14).30

Det kan vara lämpligt att börja med enhetsagendans ordning för vuxnas initiation under jämförelse med konferensordningen 1944. Släktskapet är omisskännligt. Enligt "det gammalkyrkliga bruket” borde en katekumen- mottagning ske, helst vid fastetidens början och i församlingsgudstjänst, och vuxnas dop ”gärna enligt det gammalkyrkliga bruket" firas på påsknatten eller påskdagen i församlingsgudstjänsten. Möjlighet att förena mottagnings- handlingen med dopet angavs dock. Vad själva utformningen beträffar svarade mottagningsaktens ritual väl mot 1944 års. Agendans dopritual åter hade en dämpad restaureringskaraktär. Första huvuddelen utgjordes av tre läsningar, bön och doppredikan samt ett slags avslutande katekumenakt med Apostolicum och Fader vår under prästens och faddrarnas handpåläggning.” Som inledning till själva dophandlingen kom dopkandidaternas avsägelse och Credo i kortform. Omedelbart efter dophandlingen uttalades det via Luther i många agendor bevarade medeltida tydningsordet,32 som här kompletterats med en handpåläggning och följs av fridshälsning (Pax) jämte korstecknande. Utan att så starkt som 1944 bryta med levande tradition har agendan således sökt restaurera en ”konfirmation”. Överlämnande av dopdräkt resp dopljus med nytestamentliga tydningsord (Gal 3:27 resp Luk 1235—36) var handlingar, som för länge sedan hade försvunnit ur agendor och praxis,33 och som nu fakultativt kunde återinföras. Samma försiktiga restaureringsmodell röjdes i det avslutande partiet. Efter psalm följde en reformationstida i bruk varande tacksägelse för den nya födelsens bad och inlemmandet i Kristi kyrka, samt bönen att de nydöpta ”med oss och alla döpta" skulle bevaras i tron och gemenskapen till evigt liv. Som alternativ bön infördes emellertid den klassiska konfirmationsbönen, här alltså mindre uppseendeväckande placerad än 1944. Den normala fortsättningen var sedan nattvardsfirandet, som fullbordade initiationen. Liksom ritualet 1944 men i mildrad form innehöll agendan för vuxnas initiation en ordning med bestämd anknytning till Luther och medeltidskyrkan.

Beträffande barns initiation fanns som för vuxnas två ritual, men här gällde

3" Agende III 1962. 31 Lösningen anknöt som helhet mindre till Luther—ritualet 1526. mer till sydtysk reformationstradition, som med förmaning och dopbefallning väl delvis genom den preussiska enhetsagendan (n 27) fick stark spridning i 18—1900—talsagendor. Jordahn 1970 595ff. Läsningarna var Matt 28 + Mark 16: 16 och —- i stället för det traditionella barnevangeliet — Joh 3. Bönen var den i traditionen fast rotade medeltida katekumenbönen på temat bed - klappa — sök, som ingick såväl i Luther-ritualet som t ex BCP. 32 Ovan n 12. 33 Jordahn 1970 605 med n 51. Dopdräkt/kristningakläde fanns i Luthers ritual både 1523 och 1526, dopljus enbart i det förra (ovan n 9).

• Sida 261
•  Original

de dop och senarelagd konfirmation. En nyhet 1944 och i agendan 1962 var att barndop skulle ske i huvudgudstjänsten eller åtminstone församlingsguds- tjänst.34 Vad gäller ritualet är restaureringssträvan märkbar även här, och metoden har varit densamma som vid utformningen av ritualet för vuxendop. På traditionellt sätt inleddes ritualet med instiftelseorden (jämte Matt 16:16) samt korstecknandet och en befrielsebön,35 alltsammans fakultativt vid kyrkporten. Under andra delen, inledd med sång, skulle dopföljena sitta i bänkarna och prästen hålla "doppredikan”, eventuellt allokution.

Som ett slags tillämpning kom löftesfrågor till och förbön för föräldrar och faddrar angående en fostran ”genom ord och handling”, så att barnen skulle kunna erkänna och göra rätt bruk av dopet. Detta var utan motsvarighet hos Luther men är rikligt företrätt i agendetraditioner. Först därefter kom katekumenavsnittet med barnevangeliet och Fader vår under handpålägg- ning.

Tredje delen började med psalm under vilken dopföljena gick till dopfunten. Som vid vuxnas dop ledde avsvärjelse och trosbekännelse (Apostolicum)36 till själva dophandlingen med tydningsord under handpå- läggning jämte fridshälsning och korstecknande, fakultativt också dop- dräkts- och dopljushandlingarna med tydningsord. Avslutningsdelen — ledd från altaret — hade två alternativa böner. Den förra var den traditionella, som också fanns i vuxendopritualet. Den andra bönen däremot var inte som där den klassiska konfirmationsbönen, utan en trinitariskt uppbyggd bön om att de nydöpta måtte få känna Faderns godhet, leva iSonens efterföljd och fyllas med Andens gåvor.37

Enhetsagendan hade alltså som en ersättning för landskyrkornas många barndopsritual en form, som anknöt till reformationstiden utan att radikalt bryta med traditionen. Restaureringsidealet hade anpassats efter givna förutsättningar.

Till de förutsättningarna hörde, att barndopet för nattvardsadmission måste kompletteras med en senarelagd konfirmation. Den handlingen ingick 1944 och 1962 i ritualet för vuxendop men mindre tydligt i barndopsritualet. I det senare fallet återfanns partiet i stället i konfirmationen.

I själva verket fanns två ritual i 1962 års agenda liksom i landskyrkotra- ditionerna. Det ena ritualet gav form åt den offentliga kunskapsprövningen.

34 Ritualet är redigerat för församlingens dopgudstjänst, anvisningar ges för infogande i andra gudstjänsttyper. Inbjudan skall ske genom kungörelse i förväg samt klockringning. Dop som församlingsgudstjänst hade inte tradition, 1800-talsliturgiker vände sig mot ett infogande i huvudgudstjänsten. Jordahn 1970 621f med n 90. 35 Tre alternativ angavs, förutom den traditionella (n 31) två med bakgrund i katekumenriterna. Den tredje, spelande på den blindfödde—temat. angerJordahn 1970 628 vara nyskapad men såväl tema som formuleringar är uppenbart medeltida apertio aureum-gods. 36 Tre frågemodeller fanns. I C-alt uppmanas förälder/fadder att vara röst åt barnet, B-alt är en mellanform och i A—alt finns en variant däri stället hela församligen svarar (So wollen wir. . . . gemeinsam also bekennen. . .). Irestaureringssträvandena har det trots allt inte varit möjligt att utan vidare bevara fiktionen av dopkandidaten/ (späd)barnet som svarande. 37 ”Moderns välsignelse" kunde här följa — Fader vår jämte välsignelseönskan under handpåläggning — eller som separat akt, när hon första gången kommer till kyrkan.

• Sida 262
•  Original

Denna ”Vorstellung” (presentation) eller ”Priifung” (prövning) utgjordes av katekesförhör, omramat av böner, skriftläsning och sång.38 Innehållsligt motsvarade denna akt vad tex Luther krävde för nattvardsadmissionen. Men agendans andra ritual, huvudakten, var själva konfirmationen. Till skillnad från den förra skulle denna infogas i huvudgudstjänsten, normalt firad med nattvard, alltid föregången av ett enskilt eller allmänt skriftermål, som alltså var relaterat mer till konfirmationen än nattvarden.39

Själva konfirmationsakten skulle komma före nattvardsliturgin och bestod av två avdelningar. Förra delen utgjordes av trosbekännelsen. Inlednings- orden illustrerar det teologiska bryderiet. Det hette att konfirmanderna såsom döpta, undervisade och offentligt kunskapsprövade ”från och med nu äger del i den heliga nattvarden” och detta i kraft av— dopet. Därför skulle de göra ”vad era faddrar vid dopet har gjort i ert ställe", bekänna den kristna tron genom att läsa Apostolicum och besvara löftesfrågan om viljan att förbli och växa i tron. Grunden för nattvardstillträdet var således — så här långt — på en gång dopet och såväl den redovisade troskunskapen som de personligt avlagda doplöftena.

Konfirmationens andra del får betecknas som huvuddelen vars namn samtidigt var alternativ benämning på hela handlingen, nämligen välsignel- sen (Einsegnung). Efter en Ande-psalm och eventuellt under ”böneklockans ljud” bads Fader vår och en bön om förmerad andegåva, så att konfirman- derna skulle kunna växa i helighet och rättfärdighet och motstå det onda. Konfirmanderna tillönskades sedan under individuell handpåläggning ”det som vi för er gemensamt har bett om”, skydd och beskärm samt kraft och hjälp att bevaras till evigt liv. Formuleringen var Bucers, byggd på medeltida material. Med fridsönskan och korstecknande avslutades handlingen, som följdes av kyrkans allmänna förbön och, normalt, nattvardsfirande. Fakul- tativt kunde prästen före bönen hålla en förmaning till konfirmander om att ofta ta mot nattvarden. Men ritualet innehöll ingen formlig deklaration om öppnat tillträde till nattvarden. I inledningsallokutionen konstaterades tvärtom att deltagandet grundades på dopet, samtidigt som det dock hette, att konfirmanderna "från och med nu" ägde rätt att delta.

Agendans konfirmationsritual tillåter ingen entydig tolkning av innebör- den. Ett motiv är dopaktualiseringen, ett annat dopkompletteringen. Mot båda motiven kan såväl bekännelse- som välsignelsehandlingarna svara, likaså kommunionen. Vid jämförelse med ordningen för vuxnas initiation måste dock konstateras, att konfirmationen var den liturgiska komplette-

38 Förhöret borde koncentreras på ”huvudstyckena” om dop och nattvard, läsning var 2 Tim 3 214—17 eller Joh 1416—14. I en inledningsbön är vittnesbörd (Zeugnis) om troskunskaperna liktydigt med bekännelse (Bekenntnis) av tron, och i en annan bön, anspelande på Lilla katekesens förklaring till 3 artikeln, ber man att konfirmanderna skall bevaras i denna tro. Här finns således inte utrymme för en bucersk-pietistisk syn på trosbekännelse som vittnesbörd om personlig frälsningsupplevelse (”subjektiv" tro . 39 S)kriftermålsobligatoriet oberoende av nattvardsfirande knöt outtalat och med- eller omedvetet konfirmationen till dopet med aktualisering/återupprättelse av dopets gudsgemenskap genom avlösningen. Men skriftermålstraditionen i detta sammanhang berodde förmodligen mest på påverkan från romersk—katolsk praxis med koppling undervisning — förstagångsbikt/-kommunion. Ovan 67.

• Sida 263
•  Original

ringen av barndopet genom förbön, personligt applicerad under handpålägg- ning och korstecknande.40 Det partiet hade sin direkta motsvarighet i ritualet för vuxnas dop, låt vara att orden inte var identiska. Konsekvent nog saknades också ordning för konfirmation av vuxendöpta. Men sakligt fanns detta parti i ritualet för vuxnas dop — ”konfirmationen” — också, om än uttryckt i försiktig form, i— barndopritualet. I den allmänna restaurerings- inriktningen har man tvingats välja mellan traditionell reformatorisk, medeltida och gammalkyrklig dop- och konfirmationsuppfattning. Huvud- inriktningen var 1962 som 1944 emot reformatorisk och gammalkyrklig syn men kompromisser har krävts. Särskilt konfirmationsritualet hade en lång och svår tillkomsthistoria. Nyorienteringen pressades fram under kritik, och det beklagades att hela agendaverket blev försenat på grund av motsättning- arna om konfirmationens teologiska innebörd.41

7.2.1.2 Restaurerade initiationsritual i övriga lutherska landskyrkor

Wärttemberg

Utanför VELKD stod Wiirttembergs landskyrka, präglad av sydtysk reformationstradition och pietismen. Som ett led i ett pågående agendaar- bete auktoriserades där år 1964 en agendadel med bl a dopritual.42 Däremot ingick inte konfirmationsritual. Som i VELKD erbjöd konfirmationen så svårbemästrade problem att man inte kunde nå fram till en lösning utan fick bruka den gamla agendans ritual, focuserat på konfirmandernas trosvittnes- börd.43

Vad dopordningen beträffar fanns ritual för såväl barns som vuxnas dop, vilka enligt förordet formats utifrån övertygelsen att det enbart handlade om åldersanpassade varianter av ordningen för ett och samma dop. Liksom VELKD-ordningen hade denna en restaurerande karaktär men i mer återhållsam form.44 Det finns här bara anledning att kommentera två drag. För det första underströks starkt dopets karaktär av församlingsangelägen- het, varför former erbjöds för dop i huvudgudstjänst — utan nattvard — eller vid annan tidpunkt, och agendan rekommenderade ”särskilda dopsönda- gar”. Man måste förebygga ”varje tendens till privatisering av dophandling- en”. Att dophandlingen skulle ske ”i församlingens mitt” motiverades med att den Treenige, som handlar i dopet, kallar människor till dopet och till ett liv i

40 Särskilda former för dopaktualisering ingick inte i agendan, däremot för konfirma- tionsjubileum i huvudgudstjänst eller särskild mässa "Gud till ära, dem själva till deras tros stärkande och oss alla till befästande av gemenskapen i Kristus". Jubileumsformen utgjordes av allokution och förbön för jubilarerna i samband med kyrkans allmänna förbön. *” Om kritiken mot den nya teologiska konceptionen tex Heubach 1959 164ff, Frör 1959 182ff, Frör 1962 122ff. 42 Kirchenbuch II 1964. Denna avlöste närmast en agenda från 1955, som i sin tur stod i den ursprungligen av Brenz präglade wiirttembergska liturgiska traditionen. Jordahn 441f, 598, 633 bl a. 43 Uppg enl brev 1973-02-14 från Ev Oberkirchenrat, Stuttgart. 44 Närmaste förlaga bör ha varit inte VELKDs agenda utan EKUs (se nedan).

• Sida 264
•  Original

dopet i och genom församlingen. En liten detalj kan illustrera synsättet. Inför själva dophandlingen skulle församlingsrepresentanter bära fram funt och vatten i koret enligt orden: "Kom nu hit med vattnet till dopet". En annan konsekvens var att det inte fanns plats för (späd)barnens fingerade doplöften, utan dessa skulle göras av föräldrar/faddrar å egna vägnar. De representerade då församlingen vars tro barnen döptes på.

För det andra bör noteras att varken barn- eller vuxendopritualen hade någon motsvarighet till den doptydande handpåläggningen, ”konfirmatio- nen” efter dophandlingen. Det hörde väl samman med denna kyrkas traditionella motstånd mot symbolhandlingar. Men i första hand bör det ha berott på att relationen dop - konfirmation var och förblev olöst. Tills vidare fick konfirmationen på traditionellt sätt vara kompletteringen eller snarare fullföljandet av dopet. Det är då naturligt, att ordningen också rymde ett ritual med dop infogat i den gamla agendans konfirmationsritual. 1 den kombinationen var de teologiska problemen om inte lösta så dock avklarade. ”Om det på något sätt är möjligt", hette det, skulle kombinationsformen brukas, ty "det motsvarar det sakliga sammanhanget mellan dop och konfirmation”.

Oldenburg

Denna nordvästtyska lutherska landskyrka har liturgiskt anslutit sig till VELKDs enhetssträvanden. Redan under den liturgiska försöksperioden var det fallet. En barndopsordning anbefalld 1952 var sålunda VELKDs försöksritual, och när VELKD-agendan 1962 blev klar, togs den i bruk också i Oldenburg.45 Det hindrade inte att oldenburgska accenter fanns i form av anvisningar. Möjligen kan man sammanfattande tala om en tendens att, som i Wiirttemberg, mildra restaureringskaraktären och markera dopet som församlingshandling.

7.2.1.3 Restaurerade initiationsritual för unionskyrkan (EKU)

Förstavelsen ”union” i kyrkans benämning står för olika ting. Dels innebär beteckningen ett förbund mellan olika landskyrkor, där den politiska delningen av Tyskland också innebar kraftiga förändringar. (I det följande behandlas huvudsakligen utvecklingen i förbundsrepubliken.) Dels står emellertid ”union” också för konfessionellt olika förhållanden såsom inledningsvis nämndes. Allmänt anses det lutherska arvet vara förhärskande. Enligt t ex en reformert bedömning skulle ca 3 av 20 milj medlemmar kunna anses vara reformerta.46 Den lutherska dominansen gäller inte minst på det liturgiska området. Då den reorganiserade unionskyrkan år 1952 beslöt att sätta igång ett agendaarbete, var tanken på en gemensam agenda som en enhetsskapande faktor tydlig. Men samtidigt som en enda ny gemensam agenda skulle avlösa de olika agendorna i bruk måste hänsyn tas till skilda

45 Taufordnungen 1952, brev från Oberkirchenrat Höpken, Oldenburg. 1977-04—29. 46 Jacobs 1977 121f.

• Sida 265
•  Original

liturgiska och konfessionella traditioner.47

Liturgikommittén leddes som nämnts av prof J Beckmann och hade bl a därigenom goda relationer med Lutherische Liturgische Konferenz. När kommitténs principförslag publicerades 1955, nämndes dockinte detta, utan kommittén hänvisade till VELKD-arbetet och dessutom till äldre agendor inom EKU, främst 1895 års preussiska enhetsagenda.”

På samma sätt som 1895 års agenda innehöll förslaget tre ritual för barndop avsedda för EKUs tre församlingstyper (unierade, lutherska, reformerta). I detta fall skulle enheten alltså vinnas genom alternativprincipen. Enligt motiveringen hade de alla förtjänsten av att vara i bruk inom unionen. även om den lutherska typen bearbetats i riktning mot VELKDs försöksliturgi. Det sistnämnda gällde även om det enda ritualet för vuxendop, som egentligen stammade från 1895 års agenda. För konfirmation innehöll förslaget också bara ett ritual, vilket dessutom saknade egentlig motsvarighet i då använda agendor. Inom detta enda enda ritual fanns emellertid alternativ, vilka möjliggjorde olika slags utformningar av akten. Bakgrunden till denna lösning var enligt kommentaren den mångåriga konfirmationsde- batten. Endast genom att skapa ett enda och ett helt nytt ritual, som dessutom rymde alternativ, ansåg man sig kunna finna ett modus Vivendi, trots de ”delvis oövervinnliga inomkyrkliga motsättningarna om förståelsen av och den rätta ordningen för konfirmation”.

Då EKUs enhetsarbete fullbordades med Agende II år 1963 — året efter VELKDs — hade tanken på en enhetsagenda på det hela taget gått att genomföra. Men det fanns undantag. Redan 1960 hade partiet om dopet godkänts och givits ut. Frågan om ritual för konfirmationen hade man inte kunnat lösa ens genom återremiss då och ett nytt förslag är 1963, trots att modellen godtagits 1955. I det omarbetade förslaget hade man hållit fast vid en enda ordning och i denna to m inskränkt alternativen. men därtill avtrycktes en för Sachsen auktoriserad ordning, senare kompletterad med en annan för Westfalen. Lakoniskt konstaterades i förordet, att ”man måste räkna med att särritual blir beslutade också i andra medlemskyrkor”.

För att inte "på oöverskådlig tid” uppskjuta avgörandet med agendan hade det inte kunnat ”undvikas”, att en enhetsagenda innehöll ritual giltiga endast för enskilda medlemskyrkor. Om det alltså blivit nödvändigt att för konfirmationen göra undantag, hade dock enhetsverket i övrigt genomförts. Att detta blev fallet beträffande dop är i och för sig ett uttryck för att dopet ännu inte kommit i den inomkyrkliga debattens focus. Man hade i huvudsak auktoriserat redan brukade ordningar.

I själva agendan angavs förlaga till resp barndopsritual. Intressant nog angavs emellertid inte 1895 års unionsagenda utan vissa för samtliga medlemskyrkor auktoritativa källor: reformationstida ritual. Då således källan till det lutherska ritualet angavs vara Luthers ritual 1526 är detta riktigt endast så tillvida som agendan 1895 byggde på detta. Den egentliga källan var dock VELKDs version. Avvikelser fanns. Utrymme hade ej funnits för

47 Unionskyrkan består således av tre landskyrkor som därtill är konfessionellt blandade. 43 Uppgifterna här och i det följ bygger på Entwurf der Agende II 1955, Taufe, Vorabdruck 1960, Zweiter Entwurf der Agende II 1963, Agende II 1963.

• Sida 266
•  Original

restaurerande drag som rumsliga förflyttningar, befrielsebön, överlämnande av dopdräkt och -ljus. Två symbolhandlingar var med men fakultativt: handpåläggning under Fader vår och ett korstecknande under tydningsorden och fridshälsningen direkt efter dophandlingen. I högre grad än i VELKDs ordning förekom dessutom förmaningar till föräldrar och faddrar, och tydligt angavs att det var på deras begäran och tro som dopet kunde ske.49

Att revisionen fått denna profil hörde samman med enhetsverkets inriktning. Strävan hade blivit att nå fram till en ordning, som skulle kunna brukas inte bara inom hela EKU utan helst i varje församling. Förhållandet mellan de tre ritualen för barndop kan nämligen anges så, att de har samma struktur, men den första formen har på olika sätt förkortats i de båda andra formerna.50 Även om konfessionella accenter förekom, främst i alternativ inom moment, var de inte så framträdande, att alternativen, än mindre ritualen, blivit varandra uteslutande. I agendans förord framhölls också, att man ”i broderlig förståelse för varandra funnit en väg, som gjorde det möjligt för oss att avsluta” enhetsverket, vilket därmed blivit ”ett tecken på vår gemenskap i evangeliet”. Den vägen hade emellertid inneburit, att en förnyelse i mer långtgående restaurerande riktning inte varit möjlig.

Även för vuxendopet fanns i Slutversionen alternativ, men de var här inskränkta till två. Det första är den ”lutherska”, inte vuxen- utan barndopsordningen (utan föräldra-/fadderförmaning och med utbyte av barnevangeliet mot Nikodemustexten) men som alternativ avslutande bön den klassiska konfirmationsbönen om Andens sjufaldiga gåvor från VELKDs ritual för vuxendop. I övrigt saknade detta ritual restaurerande drag, tex VELKDs tudelning med katekumenupptagnings- resp dopord- ning. EKUs andra vuxendopsordning är av reformert typ. Efter dopbefall- ningen och -predikan eller -förmaning och Credo (Apostolicum) följde dopfrågan och en bön (att Frälsaren, som genom dopet ”beseglar och bekräftar” sin nåd, skall bevisa sin trohet mot kandidaten), Fader vår (utan handpåläggning). dophandling och tydningsord (utan handpåläggning och korstecken), läsning av Psalt 103 eller 107, sång och bönen om Andens sjufaldiga gåvor.

Redan har nämnts att konfirmationsordningen vållade stora svårigheter. Akten vid förhöret (Vorstellung) motsvarar VELKDs ordning. Uttryck, som kunde innebära att konfirmanderna offentligt vittnade om sin tro, hade dock ändrats till betydelsen, att de redovisade det som de undervisats om. Själva konfirmationsakten (Konfirmation) var också uppbyggd på samma sätt som VELKDs, varför olikheterna framträder så mycket tydligare. I bekännelse- delen lästes Credo av hela menigheten, och löftesfrågan var fakultativ. I aktens andra del, benediktionen, hade Ande-psalmen och församlingsbönen om förökande av Andens gåvor utelämnats. Under handpåläggningen användes VELKDs ord — inte fridsönskan med korstecknandet — men denna

49 Av VELKD-agendans tre typer av löftesfrågor (n 36) uteslöts C-alt, i A- och B-alt insköts t ex att föräldrar/faddrar svarade i stället för (anstatt, anstelle) barnen. ”Tror du. . . "får inte syfta på barnet. 50I det kortaste tredje alternativet, det reformerta, var de bevarade momenten sålunda Adjutorium nostrum — Matt 28 + Mark 16 - predikan eller förmaning — dopbön — Fader vår — Credo — löftesfrågor till föräldrar/faddrar — dophandling med tydningsord — bön. välsignelse.

• Sida 267
•  Original

formel utgjorde det fjärde alternativet efter tre mer allmänt hållna välsignelseord. Den verkliga skillnaden kom emellertid till uttryck först därefter. VELKDs fakultativa allokution hade här blivit ett fast moment med nattvardsadmissionen i dels traditionell, dels en mildrad form. Inlednings— allokutionens från VELKD-ritualet avvikande fras löd: "Ni skall nu vinna tillträde (bli inbjudna) (zugelassen resp eingeladen) till den heliga nattvar- den". I slutförmaningen hette det följaktligen: ”Nu må också ni vara admitterade (inbjudna) till den heliga nattvarden”, varpå konfirmanderna uppmanas att ofta, tacksamt och med glädje motta den.

I de två särritualen för Sachsen resp Westfalen var förhörsakten nästan helt densamma, ty problemen låg i själva konfirmationen. I de båda särritualen utgjorde admissionsdeklarationen en viktig del. I förra fallet hette hela akten ”Den första nattvardsgången”, och benediktionsdelen kunde där helt och hållet utelämnas, om den inte fick formen av handpåläggning under läsning av ett bibelord i samband med kommunionen. I Westfalen däremot hette hela akten liksom i VELKD-ritualet ”Välsignelsen” (die Einsegnung), men en deklaration om nattvardstillträde återfanns även här. I detta fallet var det bekännelsedelen, som blivit problematisk. Den hade fått inte mindre än tre former, som på varierande sätt uttryckte att trosvittnesbördet eller ”bekän- nelsen till ert dopförbund” utgjorde admissionens förutsättning.

EKUs huvudritual för konfirmationen kan karakteriseras som ett försök att ge någorlunda utrymme för olika tolkningar av konfirmationens innebörd: den personliga bekännelsens, benediktionshandlingens och admissionshandlingens gudstjänst. Särformerna åter lade tonvikten på antingen den första eller den sista tolkningen men inte den andra. Inte i något av ritualen framstod benediktionshandlingen som den egentliga tyngdpunk- ten så som i VELKDs. I samtliga fall utgjorde konfirmationen den nödvändiga kompletteringen av barndopet inför förstagångskommunio- nen.

Ytterligare en ordning skall då uppmärksammas, nämligen , ”konfirmation med infogat dop”. Det intressanta är inte bara tanken att till en och samma gudstjänst förlägga såväl dop som konfirmation. Den rubrik och den lösning som valts ger vid handen att dophandlingen måste uppfattas som en inledning till den egentliga gudstjänsten, konfirmationen. Även liturgiskt framstår alltså dopet som något preliminärt i förhållande till konfirmationen.

7.2.1.4 Restaureringssträvanden i övriga unierade kyrkor

I de fem unierade landskyrkor i förbundsrepubliken, som inte ingår i unionskyrkan, EKU, råder i princip samma konfessionella förhållanden som i EKU. Med ett undantag (Bremen) ligger dessa och EKU-landskyrkorna geografiskt nära varandra. Även om de fristående unionskyrkorna inte haft samma behov av ett enande agendaarbete, har de inte varit opåverkade av sådana strävanden. Efterhand har dock fr a behovet av liturgisk förnyelse gjort sig gällande även där.

• Sida 268
•  Original

H essen-Nassau

I denna landskyrka användes fram till 1959 en agenda från 1904 enligt vilken barndopet ”mer eller mindre blivit en akt för föräldrarnas bekännelse”. De tre ritualalternativen kan inte konfessionellt bestämmas utan angav förutom själva dophandlingen, olika utformningar för — som agendan uttryckte det — föräldrabekännelse och barnvälsignelse.” När en ny alternativordning auktoriserades 1955,52 hade dessa ritual egentligen inte förändrats. Det nya låg i olika modeller för att foga in dopet i huvudgudstjänsten. Redan genom detta fick den nakna dophandlingen en annan och rikare kontext. Men fyra år senare hade turen kommit också till en förnyelse av såväl dop- som konfirmationsritual.53

Med hänsyn till ditillsvarande tradition hade 1959 års ordning en restaureringskaraktär. För dopet fanns fortfarande enbart ritual för barn— dopsformen. De tre alternativen utgjordes egentligen av ett och samma ritual utformat för församlingsgudstjänst med dop resp för infogande i högmässans inledning, alternativt efter predikan. För de två förstnämnda alternativen hade skapats ett nytt inledningsparti med ingångsbön efter bibliska ingångsord med växelläst Gloria Patri. Ett med hänsyn till traditionen originellt drag var, att det tidigare dominerande barnevangeliet nu utgjorde ett bland tre alternativ till ingångsord.54l alla former ingick dopbefallning med allokution och ev även doptal, Credo, föräldralöften, dophandling och välsignelsehandling under handpåläggning. Som en rest av traditionen följde därefter välsignande av föräldrar och faddrar, ev med inskott av moderns tacksägelse, som avslutades med välsignelse av henne under handpålägg- ning. Men detta parti vidgades till ett slags dopaktualisering för hela församlingen genom bibelord.55 Den anslutande bönen var också den inriktad på resp barnet, föräldrar/faddrar och hela församlingen.

Konfirmationsordningen 1959 med förhörsakt (Vorstellung und Prijfung) och konfirmation (Konfirmationsgottesdienst) kan strukturellt enklast beskrivas genom hänvisning till EKU-strukturen. Konfirmationens bekän— nelsedel hade fått ett originellt särdrag. Såsom uttryck för ”vilja att vara medlemmari kyrkan och församlingen” läste konfirmanderna Apostolicum men därtill, fakultativt, ett lutherskt eller reformert katekesparti om ”den enda trösten”.56 Den anslutande löftesfrågan gällde också, om konfirman— derna "vill vara” församlingsmedlemmar. Till detta relaterades välsignelse- handlingen med individuell handpåläggning, likaså ”inbjudan till nattvar- den” med förstagångskommunion ev direkt därefter.57 Avslutningsbönen

51 Cit efter Jordahn 1970 599, redogörelse för ritualen ibm. 53 Ordnungen här den Hauptgottesdienst 1955. Ibm 8 underströks karaktären av ett erbjudande till församlingarna, som inte upphävde eller förändrade gällande gudstjänstordning. 53 Tauf— und Konfirmationsagenden 1959. 541 Joh 3zl, Joh 3:5f och först därefter Mark 10 med enbart v 14f. 55 1 Kor 12:13 med Rom 6:3—4, alternativt Gal 3126-28. 56 Antingen Luthers förklaring till tredje trosartikeln eller Heidelbergkatekesens svar på inledningsfrågan "Vad är din enda tröst i liv och död?— Att jag med kropp och själ i liv och död hör inte till mig själv utan till min trogne frälsare Jesus Kristus. . . 57 Alternativen var konfirmationsgudstjänst med kommunionen infogad eller omedel— bart efteråt, alternativt konfirmation med kommunionen vid en annan tidpunkt. För mässa med konfirmation fanns ingen ordning.

• Sida 269
•  Original

började därför konsekvent nog med tacksägelse över att ungdomarna blivit ”inställda” i församlingen.

I pregnant mening var konfirmationen admissionsgudstjänst: admissionen kunde ske först nu, ty det var genom konfirmationen som man fick "rättmätigt medlemskap” i församlingen. Det var inte så att dopet kompletterades genom konfirmationen — dopet framstod alltjämt som en preliminär handling, konfirmationen som initiationshandlingen. I samman- hanget har en preposition en hel del att säga. Dopordningen hade vid dophandlingen den allmänt brukade formulering om dopet i (in) den Treeniges namn, men ovanligt nog angavs en variant, som dessutom stod som huvudalternativ, dop till (auf) Gud. Den nytestamentligt väl dokumenterade prepositionen ”till” (eis), liturgihistoriskt sent införd, underlättade tolkning- en av barndopet som ett frambärande och en tillägnan av barnet syftande till ett kommande medlemskap i Guds kyrka.581 den 1962 utfärdade reviderade kyrkoordningen fanns också en artikel av följande lydelse: "Konfirmationen förutsätter i varje enskilt fall att dopet hade mottagits i förväg. Dopet kan alltså inte ersättas av konfirmationen."59 En sådan reglering hade blivit nödvändig, då dopet blivit ett preludium i initiationen. Det skall emellertid tillfogas, att revisionen av särskilt dop- men även konfirmationsritualet lett till textpartier, som inte naturligt lät sig infogas i den restaurerade men dock traditionella ramen. Restaureringsarbetet hade inletts.

Kurhessen-Waldeck

I denna Hessen-Nassaus grannkyrka var förhållandena mycket annorlunda: här gällde det att i en landskyrka med historiskt givna, skilda liturgiska traditioner söka skapa en gemensam ordning. Ungefär samtidigt som grannkyrkan fick denna en liturgikommission, vars arbete i hög grad skulle präglas av en enda person, prof A Niebergall. År 1957 framlades en första version av dop- och konfirmationsritual, enligt motiveringen utarbetade för att svara mot krav på anpassning till samtida folkkyrkoförhållanden och på den kyrkoenande funktionen.” Med tanke på bakgrund och syfte var det naturligt att 1957 års förslag utarbetats enligt restaureringsprincipen och givits en utförlig motivering. Kommittéförslaget underbyggdes med en liturgihistorisk undersökning av Niebergall. Denna hade tyngdpunkten på utredningar om reformationstida källor med översikter över senare förän- dringar av regional betydelse. Resultatet blev historiskt väldokumenterade, teologiskt och pastoralt motiverade förslag till dopritual för olika ålderska- tegorier (barn, konfirmander, unga, vuxna), där reformatoriska modeller varit vägledande. På samma sätt gick man tillväga ifråga om konfirmationen. Här var frågan dock mer komplicerad, eftersom det inte gick att stödja sig på

58 Om de nytestamentliga prepositionerna till (eis) och i (en) (t ex Apg 2:38 resp 8:16) bl a Schlinck 1970 662f, 674ff. 708ff, 786ff, ang liturgihistoriskt bruk Jordahn 1970 570ff. 59 Lebensordnung Hessen—Nassau 1962 att II:14. Ibm II:9 anges att nattvardsadmis- sionen är ”konfirmationens särskilda gåva". 5" Ordnungen der Taufe und der Konfirmation 1957, om anpassnings- och enhetsprin- ciperna bl a ibm 15, 23, 25, ang liturgisk bakgrund för kyrkan ibm 16ff och passnm.

• Sida 270
•  Original

reformationstida källor. I fråga om konfirmationen gällde det mer att "ha mod att i en förändrad situation för teologi, kyrka och värld träffa nya avgöranden i enlighet med evangeliet och den reformatoriska insikten (Erkenntnis)”.61

Det är inte nödvändigt att beskriva dop- och konfirmationsritualen. Lösningarna låg på samma linje som i VELKDs agenda, även om flera särdrag fanns. Intressant var fr a konfirmationsritualet. Utredningsarbetet hade lett till att man dels framhävde dopets livsavgörande och livsvaraktiga karaktär, dels i samklang med praxis höll fast vid konfirmationens nödvändighet. Lösningen blev att skjuta tyngdpunkten från den individuella bekännelsen till ett gemensamt läst Apostolicum såsom "lovoffer och bekännelse av vår kristna tro på den helige treenige Gud i vars namn vi är döpta” som upptakt till ”bönen om den helige Ande” och handpåläggningen under det att ”böneklockan ljuder”. Konfirmationens traditionella natt- vardsadmitterande funktion hade däremot starkt dämpats. Relationsproble- met dop — konfirmation demonstrerades tydligare än i VELKD-agendan.

Förslaget blev efter ”långa och ingående överläggningar" äntligen 1961 auktoriserat för en inte tidsbestämd liturgisk försöksverksamhetfa Dop- och fr a konfirmationsritualen hade då bearbetats på sätt som visar, att förslaget varit alltför radikalt. Men även i den nya versionen innebar enhetsmodellen något verkligt nytt, och det var bara tiden, som kunde visa om restaure- ringsvägen ledde till liturgisk enhet.

Avslutningsvis bör nämnas, att övriga fristående unionskyrkor vid denna tid inte hade startat revisionsarbete. En jämförelse mellan de två behandlade kyrkorna ger vid handen att restaureringsprincipen lett till mycket olika resultat. I Hessen—Nassau ledde den bara till jämkningar i en i och för sig ung men likväl fast tradition, i Kurhessen-Waldeck åter drevs den långt för att skapa en fast, gemensam tradition.

7.2.2. Det traditionella initiationsmönstret under förvandling från 1960—talet

När restaureringsprincipens enhetsagendor auktoriserades åren omkr 1960, var deras grundförutsättning redan i gungning. Det traditionella initiations- mönstret var inte bara under debatt utan tendenser till förvandling började märkas. Det nedärvda problemet med konfirmationens teologi bidrog till att bl a såväl VELKDs som EKUs agendaverk starkt försenades, som redan berörts. Men i själva verket utgjorde det problemet en del av ett problemkomplex, det traditionella initiationsmönstret. Det är nödvändigt att försöka dra upp några huvudlinjer i 1960—1970-talsutvecklingen av initiationsmönstret.

61 Ibm 105. 67- Taufe und Konfirmation, Bearbeitet 1961. Cit ibm 5.

• Sida 271
•  Original

7.2.2.1 Konfirmationsproblemet och ”kyrkans konfirmerande handlande”

Som i andra kyrkor har konfirmationen blivit det permanenta problemet i tyska evangeliska kyrkor. Sedan 1800-talets mitt hade kritik och reformför- slag inriktats på att lösa det "pietistiska” problemet ”masskonfirmation" och det ”individualistiska” problemet ”bekännelsetvång". Tendensen i reform— förslagen var att konfirmandåldern skulle höjas för både beredelse och konfirmation av mogna, självständiga kristna.

Men omkr 1960 blev en kursomläggning tydlig. Församlingen bestod inte enbart av vuxna, hette det. Barnen fick visserligen i skolan en konfessionell religionsundervisning, men de hade rätt till en kyrkans egen trosundervis- ning. De hade också rätt att på sina villkor och inte enbart intellektuellt föras in i församlingens liv. Med en sådan allmän inriktning följde — under intensiv debatt — ett förändrat synsätt på såväl beredelse som konfirmation. Beredelsetiden var inte enbart ett förstadium till konfirmation/fullmyndighet utan en period att dela församlingens liv. Resultatet blev omfattande program enligt moderna religionspedagogiska principer och bl a en nästan oöverskådlig litteratur för gudstjänstliv, format för barn/unga. För konfir— mationen åter betydde synsättet, att handlingen inte kunde ses som målet för en från bekännelsekyrkans tid normalt tvåårig beredelse, eller en den mogna bekännelsens akt med kyrkorättsliga konsekvenser ("fullt” medlemskap, nattvardsbehörighet etc). Den var mer att betrakta som en av flera stationer på vägen. Vad detta betydde mer positivt uttryckt var däremot svårare att ange.

Det "nya” låg i processtanken. Den tyskspråkiga motsvarigheten till den franska och engelska termen initiationsprocess blev som regel "kyrkans konfirmerande handlande” (konfirmierendes Handeln), ett uttryck som slog igenom under 1960-talet. Att uttrycket "konfirmerande” blev nyckeltermen och inte t ex ”dopundervisning” är på sitt sätt ett vittnesbörd om den starka ställning konfirmation och -beredelse hade och ger en förklaring till motsättningarna i debatten. Otvivelaktigt färgades denna också i förbunds- republiken av utvecklingen i landskyrkorna inom den av politiska skäl isolerade tyska demokratiska republiken (DDR) och de mot slutet av 1950-talet stegrade konflikterna Jugendweihe — konfirmation.”3 Det var i denna allmänna utveckling som tex de nyss nämnda enhetsagendorna för VELKD och EKU kom till. Problemet var av sådan dignitet, att de evangeliska kyrkornas samarbetsorganisation EKD tillsatte ett särskilt konfirmationsutskott under ledning av prof J Beckmann för att söka en enande lösning.64 I utlåtandet 1959 rekommenderades tre etapper: ettårig undervisning avslutad med förhör — 2—3 månaders nattvardsberedelse avslutad med konfirmation/nattvardsadmission — ettårig undervisning avslu- tad med benediktion/sändning. Det underströks likväl samtidigt. att nattvardsadmissionen var konfirmationens ”egentliga innehåll”, och att en

63 Hallberg 1977 135ff, cf även Kretzschmar 1967 l()6ff. 64 Till förkortningarna ovan 258 n 28. Markeras bör att de kyrkliga organisationerna geografiskt gick över öst- och västgränsen. EKD. EKU och VELKD omfattar således också områden inom demokratiska folkrepubliken.

• Sida 272
•  Original

sänkning av admissionsåldern var önskvärd.65 Lösningen blev att varken rubba den normala tidsperioden eller konfirmandåldern men i tid spalta upp den traditionella konfirmationsaktens admissions- och sändningsmoment. Den konservativa kompromissen hade emellertid ett viktigt tillägg: lands- kyrkorna rekommenderades att tillåta experiment under ordnade former för att finna nya vägar.”)

Det är i detta perspektiv man skall se bl a enhetsagendorna 1962 och 1963 i VELKD resp EKU. I EKU, där prof Beckmann satt som liturgikommissio- nens ordförande, blev lösningen som vi sett ett huvudformulär med två modeller för nattvardsadmissionen men därtill landskyrkoritual med andra modeller. I VELKD åter dominerade benediktionsmotivet under det att admissionen utelämnats. I VELKDs kyrkoordning angavs 1950, att konfir- mationen "leder från dopet till nattvarden”, och kyrkans teologiska nämnd underströk i utlåtanden såväl 1951, 1958 som 1961, att konfirmationen "till sin kärna" var nattvardsadmission. Denna kunde i och för sig ske tidigare än normalt under förutsättning att undervisningsperioden fortsatte, hette det 1958.67 Det var den modell EKD-betänkandet 1959 rekommenderade. Inom det traditionella initiationsmönstrets tidsmässiga ram för konfirmationsbe- redelse — konfirmation gjordes omdispositioner, men ramen skulle vara intakt. Att utvecklingen sedan blev en annan berodde på att tyngdpunkten under 1960-talet försköts från enskilda akter till processen. Kyrkans handlande skulle inte konfirmera utan måste bli konfirmerandefx

7.222. Dopstriden och differentierat initiationsmönster

I den föregående framställningen har i olika sammanhang berörts den barthska dopdebatten för eller mot barndopet. Men ännu under 1950-talet förblev detta en debatt som inom lutherska kyrkor och församlingar liksom i den romersk-katolska kyrkan närmast tycks ha förstärkt barndopets position som den ”rätta” dopformen.69 VELKDs biskopsmöte och generalsynod avvisade 1950 med skärpa ”den falska meningen”, att dopet skulle förbehållas barn till "kristna föräldrar”. Barn skulle döpas enligt Herrens befallning. I VELKDs kyrkoordning 1955 var dopet ”så tidigt som möjligt” (möglichst bald, cf det medeltida quam primum) ett krav, dröjsmål belagt med disciplinåtgärder mot föräldrarna.70 Enligt en 1968 redovisad enkät bland samtliga evangeliska kyrkor var problem med barndopspraxis okända i samtliga VELKD-landskyrkor, och i ingen av dessa hade dopet under det

65 För detta och följ bl a Frör 1959 74ff. Hauschildt 1968 l79ff. Niebergall 1974 13lff. 162ff. Leuenberger 1975 153ff, Wegenast 1975 159ff. Kenntner 1980 74 ff. "* Tryckt tex Ev-Lutherische Kirchenzeitung 1960:6 89ff. Kenntner 1980 82. 67 Ibm 81, Lebensordnung VELKD 1950II13. 1961 års utlåtande i Frank-Wilkens B 403. ('x I—Iauschildt 1968 l86ff, Wegenast 1975 162ff, Kenntner 1980 83ff. 69 Ovan 87. 7" Kasper 1970 29, Ratschow 1972 86ff, Lebensordnung VELKD 1950 I: 1—3. Bayerns landskyrka gick så sent som 1966 ännu längre: tidigt barndop var inte bara ”kyrklig ordning” utan motsvarade "det glada budskapet från Jesus Kristus". Lebensordnung Bayern 1966 I:3.

• Sida 273
•  Original

senaste decenniet behandlats vid stiftsmöten etc.71

Några år in på 1960-talet blev barndopet problematiskt principiellt och i praxis inom unionskyrkorna och i den fristående lutherska wiirttembergska landskyrkan.72 Av principiella skäl hade föräldrar börjat avstå från att begära dop, och än mer laddad blev situationen, när präster vägrade att låta döpa sina egna barn och när somliga av dem därtill principiellt avvisade barndopet.73

Som tidigare ifråga om konfirmationen bildades ett särskilt doputskottför EKD sammansatt av en rad fackteologer, återigen under ledning av prof J Beckmann. Detta utskott bildades 1968 med anledning av önskemål från olika håll, men den direkta orsaken var K Barths 1967 postumt utgivna dogmatikband, där barndopet helt frånkändes karaktär av dop. Enligt Barths tolkning var nämligen dopet den befriade människans fritt och medvetet valda ”ja” till Guds tilltal. Utskottets yttrande offentliggjordes tre år senare i form av en hel bok, där utlåtandet bara upptog två sidor efter fr a exegetiska och systematiskt-teologiska uppsatser av utskottsledamöter.74

Det påfallande är för det första att Barths ”utmaning” (Herausforderung) antogs med sådant allvar, vilket i hög grad förklaras av den pågående striden om dopet och därmed om kyrkans identitet. Påfallande är för det andra det sätt, som denna ”utmaning” besvarades på. Enhälligt avvisades Barths tolkning, bl a därför att den vilade på en metodiskt tvivelaktig exeges, men enhälligt underströks också vikten av en kritisk prövning av traditionell doplära och samtida doppraxis. En huvudsynpunkt var, att man metodiskt inte längre kunde starta med olika teologiska problem, som aktualiserades av barndopspraxis. Man måste börja med frågan om dopets väsen, för att först därefter dra slutsatser om ”barndopsproblematiken”. Annorlunda uttryckt blev Barths ”utmaning” anledningen till en annan utmaning till kyrkorna, nämligen att utan att snabbt dra slutsatser börja ställa grundfrågorna om dopets innebörd och konsekvenser. Metoden skulle då vara den bl a i Faith and Order-rapporten 1960 tillämpade, en metod som inte minst i tyskt fackteologiskt arbete under slagordet ”Heilsgeschichte” avlöst fra 1940- talsdebatten pro—et-contra barndopsformen.75

71 Enkätredovisning i Bauer 1968 387ff. Ibm anges inte när enkäten genomfördes men av redovisade uppgifter framgår att det i varje fall inte kan ha varit tidigare än 1967. 73 Ibm 389. 73 Ibm 393, Pastoraltheologie 1968:9 och Ev Kommentare l969:2 ägnas åt dokumen- tation av samt uppsatser om dopstriden med "Arbeitskreisen" mot barndopet i Köln, Frankfurt a.M., Berlin. osv. Av politiska skäl förekom också i lutherska församlingar "dopuppskov" (Aufschub) i demokratiska folkrepubliken. då dopet som tidigare konfirmationen blev en avgörelsehandling med sociala/utbildningsmässiga konsekven- ser, varför dopfrekvensen sjönk. Kretzschmar 1967 102ff. Cf om förhållandena fr a i förbundsrepublikcn Kasper 1970 21ff, Ratschow 1972 37ff, Kenntner 1980 101ff. 74 För detta och följ Barth 1967, Taufausschuss 1971 med utlåtandet ibm 167f och t ex en grundlig exegetisk genomgång av dopspecialisten prof Dinkler, Heidelberg, ibm 60ff (cf Dinkler 1967), cf ( ex Ratschow 1972, som enligt förordet inte var svar på tal men hade dopstriden som "den aktuella bakgrunden”, ibm 9. Något liknande kunde sägas om tex Schlink 1970 (se nedan). 75 Betr synen på sakrament/nådeläran samt förhållandet dop — tro och dop — etik redovisades delade meningar, som även belystes genom teser av resp J Beckmann och E Jängel. Taufausschuss 1971 167f ( punkt II och III) samt ibm 157ff resp 161ff.

• Sida 274
•  Original

Utlåtandet är ett av de flera tecken på en framtvingad kritisk prövning av nedärvd teologi och praxis. Dopet var inte självklart barndopet, och inte bara en akt att promt utföras. Sakramentet var inte en automat för nådeffekt. Oavsett dopkandidaters ålder måste dophandlingen höra samman med en process, inlemmandet i en gudsgemenskap, som konkret manifesterades i församlingen. Från 1960-talets slut underströks detta inte minst av klara förespråkare för barndopets legitimitet. Man måste se "dopet såsom en process”. Kyrkans "konfirmerande handlande” hade och måste få sin utgångspunkt i dopet, barndopet åter måste ha den kristna familjen och den kristna församlingen som kontext.76

Av en särskild anledning skulle processtanken fä aktualitet, och både diskussion och experiment beträffande den s k inomkyrkliga socialisations- processen ta fart. På EKD-ledningens initiativ planerades och genomfördes vid denna tid en brett upplagd attitydundersökning, vars resultat publice- rades 1973 under titeln ”Hur stabil är kyrkan?”.77 Den direkta anledningen till undersökningen och frågan var kyrkostatistiken 1969: uttrådestalen rände kraftigt i höjden — kurvan hade motsvarighet bara under avgörelsens år 1919 och 1939 — medan gudstjänst- och kommunionsiffrorna sjönk. På ett dramatiskt sätt ställdes frågan, om folkkyrkans tid definitivt var förbi. Genom attitydundersökningen ville man få besked om kyrkomedlemmarnas syn på sin kyrka, på gudstjänst, dop etc. Resultaten kan sammanfattas på olika sätt, men en sammanfattning av vikt i detta sammanhang var, att processtankens betydelse underströks. Det skall i korthet belysas.

En grupp av attitydfrågor gällde synen på initiationsprocessen speglad i uppfattningen om dop, konfirmation och kyrkans ”konfirmerande handlan- de” uttryckt i barngudstjänster, konfirmationsundervisning etc. Omkring 80 % uppgav exempelvis, att de ansåg barndopet värdefullt för att barnet skulle kunna inlemmas i kyrkan som en gemenskap av troende, där barnet skulle få en kristen fostran. Ungefär lika många skulle därför för egen del låta döpa sina barn. Men samtidigt ansåg inte mindre än bortemot 40 % av samma personer, att vuxendopet var den riktiga dopformen, en uppfattning som var alltmer markerad ju yngre uppgiftslämnarna var och ju mindre kontakt de hade med kyrkans gudstjänstliv, fö också ju mer kvalificerad utbildning de hade.7R Ett resultat bland andra var alltså, att kyrkomedlem- mar i viss utsträckning skulle bete sig på ett sätt men tänka på ett annat. Ett annat resultat var, att den fortfarande relativt höga barndopsfrekvensen (över 80 %) inte enbart berodde på slentrian bland dem som hade svag förbindelse med kyrkans gudstjänstliv. Bland dessa fanns emellertid överväganden som var annorlunda än bland dem som regelbundet deltog i kyrkans gudstjänstliv. Av respekt för människor måste kyrkan möta olika

76Tex Schlink 1970 702ff, 769ff, cf 726f, Beckmann 1971 160, Ratschow l972 tex 214ff, 233ff, cf Leuenberger 1973 47ff, 87ff, Leuenberger 1975 93ff, Kenntner 1980 102ff. 77 Wie stabil ist die Kirche? 1973. Om bakgrunden till undersökningen ibm 7ff. Del II ibm 45ff redovisade och analyserade resultaten, del III ibm 233ff drog preliminära slutsatser om kyrkosynen eller snarare kyrkosyner, som de speglades i kyrkomedlem- marnas uppfattningar. I Erneuerung der Kirche 1975 avslutades projektet med principiell diskussion av undersökningsresultaten. 73 Wie stabil ist die Kirche? 1973 85ff.

• Sida 275
•  Original

grupper med de olika slag av förväntningar de hade och inte enbart med- eller motvilligt låta punktuella akter bli utförda med enskilda. Processen med samtal etc, där den enskilde möttes i sin sociala omgivning i familj osv, framstod som en nödvändighet.79 Olika modeller för socialisationsprocessen/ kyrkans initiationsmönster blev ett program.

Ett exempel kan anföras på konsekvenser av dopstriden och framväxten av önskemål om differentierat initiationsmönster. Inom VELKD började 1970 arbete med att revidera kyrkoordningens kapitel om dopet, berört i inledningen till detta avsnitt. Den direkta anledningen var dopstriden och krav nu också inom det lutherska blocket på att framställa också vuxnas dop som en legitim dopform.80 Arbetet kom att pågå ända till 1976 under upprepade överläggningar i utskott, biskopsmöte och generalförsamling. Den slutligt antagna versionen av kapitlet blev en kompromiss mellan den gamla texten och förslag till skrivningar om flexibelt initiationsmönster och processtanken. Iden nya lydelsen framstår barndopet som den normala men inte den enda dopformen, och den tidigare dopplikten har förvandlats till mer ett erbjudande om inlemmande i församlingens gemenskap.81 Meningen var att bättre uttrycka att det rörde sig om ”inövandet” i en församling som är ”döpta kristnas gemenskap i Guds ord och i Herrens nattvard”?2

Ett annat exempel på konsekvenser av tanken på kyrkans "konfirmerande handlande” och främjandet av den inomkyrkliga socialisationsprocessen efter människors olika förutsättningar skall tillfogas. Under 1960-talet växte olika modeller för vuxenutbildning fram i lokalförsamlingar och centra (”Gemeindeakademien" etc), ofta med samtalsgruppen som form. Syftet var att deltagarna inte bara skulle få orientering och information om trosläran. I gruppens ram gavs förutsättningar för gemensam reflektion över innebörd och konsekvenser för deltagarna i deras konkreta livssammanhang. Föräld- rar till dopbarn eller konfirmander eller snarare dessa familjer blev då en naturlig s k målgrupp.83 Ett viktigt led i den allmänna utvecklingen var VELKD-volymen "Evangelisk vuxenkatekes” 1975, ett slags motsvarighet till den berömda romersk-katolska s k holländska katekesen. Denna evangeliska troslära var resultatet av ett flerårigt stort teologiskt och pedagogiskt projekt, som inte avslutades med utgivningen av katekesen. Material av olika slag i en successiv produktion skulle tjäna en fortgående socialisationsprocess bl a av dopfamiljer och konfirmander.84

79 Ibm 236ff, 259ff, Erneuerung der Kirche 1975 83ff, cf Kugler—Lindner 1977 llf och om dop speciellt ibm 58ff. 80 Det sistnämnda hade sin speciella bakgrund i den politiska situationen i demokra- tiska folkrepubliken, särskilt Sachsens landskyrka. Mot den bakgrunden hade dessa landskyrkor, sedan 1974 organiserade som VELK in der DDR, inlett revisionsarbete som slutfördes 1971 genom antagandet av ”praktiska riktlinjer" för tillämpningen av kyrkoordningen. Lebensordnung 1974 40, 42f. 5” Ibm 31ff, 47ff redovisas textförslag, kommentar ges ibm 5ff, 40ff. Senare förslag och slutgiltig text i stencilform hos förf. 83 Lebensordnung 1974 6. 33 Leuenberger 1973 93ff, Messerschmid m fl 1975 337ff, 382ff. 84 Evangelischer Erwachsenenkatechismus 1975. Om projektet som helhet t ex Reller 1976. För dopberedelsen speciellt färdigställdes studieprogrammet Einladung zur Taufe 1977 med studiebok och ledarhandledning på uppdrag av VELKD-ledningen. VELKD—Information 1977:29 28. För konfirmandarbete bl a materialet Konfirman- denunterricht mit Gruppen—katecheten 1979, VELKD—Information l979:37 l.

• Sida 276
•  Original

En viktig aspekt var att ”hela människan" med tanke, vilja och känsla men också som politisk och social varelse måste inlemmas. I det sammanhanget kom även gudstjänstlivet in i bilden, också gruppens gudstjänst.85 Genom processtanken underströks kravet att se gudstjänsten inte som mål utan som led i processen, med ett gemensamt, fullt och medvetet deltagande. Det synsättet var otvivelaktigt påverkat av utvecklingen i den tyska romersk- katolska kyrkan. Därmed och genom den nya inriktningen på familjen — den närmsta sociala gruppen — började den gamla evangeliska barngudstjänst- traditionen ändra karaktär mot 1960—talets slut för att bli familjeguds— tjänst.86

7.2.2.3 Processtanken och familjekommunionen

Konfirmationsdebatten och framväxten av principen om kyrkans "konfir— merande handlande” ledde bl a till klyvning av konfirmationsakten. så att admissionen kunde ske under konfirmationstiden. Men lösningen ledde till nya frågor. Inte minst genom dopstriden och arbetet med grundfrågor om dopets innebörd och konsekvenser väcktes på allvar den teologiska frågan om förbindelsen dop — kommunion. Processtankens framväxt innebar, att samma fråga ställdes utifrån pedagogiska och psykologiska synpunkter. Frågan om konfirmandkommunion blev en fråga om barnkommunion.

I en grundlig historisk-systematisk undersökning har E Kenntner funnit att frågan på tyskt evangeliskt håll överhuvud taget inte berördes ens i teologisk speciallitteratur förrän 1957 och då under starka reservationer i samband med behandling av konfirmationsproblemet.87 Men då den fasta förbindel- sen konfirmation — nattvardsadmission började ifrågasättas, och när dopets innebörd började behandlas, växte under 1960-talet den uppfattningen fram, att dopet såsom initiationshandlingen också var nattvardsadmitterande. Till programmet för ”inomkyrklig socialisationsprocess" kom av teologiska, psykologiska och pedagogiska skäl också att höra barn- eller snarare familjekommunionen, så mycket mer som nattvardens gemenskaps- och eukaristimotiv kommit att betonas. Från årsklassbunden kollektiv admission kom man i debatt om sänkning av åldersgränsen och individuell admission av präster till uppfattningen om dopet som admissionshandlingen. Utveckling- en ledde till en omprövning av ett mönster fastlagt genom laterankonciliet

35 Andrén 1974 128ff. 36 Kugler 1971. Ibm 9 uppges arbetet vara tillkommet för att för första gången dokumentera denna omvandling. Förf har som föreståndare för Gemeindeakademie Rummelsberg själv dessförinnan och därefter aktivt medverkat i utvecklingen bla genom en rad Werkbiicher bl a för familjens gudstjänst. — Om omvandlingen även t ex Longardt 1975 172ff. som berör parallellutvecklingen på evangeliskt och romersk- katolskt håll (cf ovan 69ff, 94). 87 Kenntner 1980 70. Ibm 51ff redovisas litteratur under 150 år. Första gången frågan tas upp äri Haendler 1957. I det stora uppslagsverket RGG heter det 19121 och 19292 enbart "Die evangelische Kirche kennt keine /Kinderkommunion/." Ibm 19593 berörs frågan men den avvisas under hänvisning till R Bultmann att nattvarden förutsätter ett mottagande i tro, och tro är mottagande av Kristus-kerygmat. Kenntner 1980 70 med n 1—2.

• Sida 277
•  Original

1215 och styrkt med bibelställen (fr a 1 Kor 11), som i sin tur tolkats efter mönstret.88

Som exempel kan utvecklingen i VELKD återigen anföras. Tidigare redovisades. att konfirmationen enligt fast tradition ansågs vara nattvards- admission "till sin kärna”, men att agendan 1962 trots detta inte innehöll någon formlig nattvardsadmission. I början av 1970—talet praktiserades konfirmandkommunion i de flesta landskyrkorna enligt den modell EKD 1959 hade rekommenderat, men det förekom undantagsvis också att barn individuellt admitterades tidigare.” Men diskussionen om möjlighet till barn- eller familjekommunion fick karaktären av krav på kyrkoledningarna att öppna möjligheten. En VELKD-utredning om konfirmationen 1969 ansåg det ”tvingande nödvändigt” att barnkommunionproblemet ”snarast möjligt" blev utrett.90 Så skedde inte. Det tycks ha varit en bestämd händelse, som inom EKD och fr a VELKD helt förändrade situationen: ett TV-program 1975 — ”Fest utan barn” — gjort av J Jeziorowski, tjänsteman på VELKDs centralkansli.91 Det starka trycket gjorde, att generalförsamlingen redan året därpå beslöt om en utredning, och sådana kom till också i en rad av landskyrkorna.92

Resultatet av utredningsarbetet blev att VELKDs generalsynod 1977 fattade ett positivt principbeslut om familjekommunionen. Det är inte möjligt att här gå närmare in på utvecklingsleden i arbetet, utan det får starkt sammanfattas i form av två iakttagelser.” För det första hade beslutet egentligen karaktären av en pastoral handledning om familjekommunion, inte av ändring eller upphävande av förbud mot den. Visserligen angav VELKDs kyrkoordning fortfarande, att nattvardsadmissionen skedde genom konfirmationen. Redan agendan 1962 hade genombrutit den regeln, som emellertid aldrig haft komplement i något direkt förbud mot barns kommunion. För det andra hade denna handledning i hög grad kompromis-

88 Ibm 76ff, 89ff, 101ff, 124ff med sammanfattning 146ff. 89 Ibm 37, Zur Reform der Konfirmation [1969] 2ff. Oberkirchenrat A Mauder, VELKDs centralkansli, Hannover, vid intervju l977-03-25. Mauder tycks vara den som först, 1958, argumenterade för egentlig barnkommunion att döma av beläggen i Kenntner 1980 tex 84. 9" Zur Reform der Konfirmation [1969] 2ff, 6f. 91 Så Kenntner 1980 37. Den uppgiften given också vid intervjuer med bl a A Mauder (n 85) 1977-03—25 och biskop J Heubach, ordf sedan 1971 i Lutherische Liturgische Konferenz, 1977-0326. så även VELKD-Information 1975z21 13f. ” Bericht "Kinder und Abendmahl" 1977 14ff. Utredningsuppdraget var att redovisa ”de teologiska sammanhangen och konsekvenser för konfirmationspraxis i den folkkyrkliga situationen" av barnkommunion — en formulering, som vittnar om att barnkommunionproblemet åtminstone delvis bottnade i oro för konfirmationens ställning. 93 Specialutskottet för frågan avgav en med arbetsgrupper i landskyrkorna delvis samordnad rapport i Abenmahl mit Kindern, Tischvorlage 1976, behandlad vid generalsynoden 1976, som uppsköt ställningstagandet ett år efter remiss till medlemskyrkorna. Den formella remissen knöt an till tidigare samråd och i form av minst sjätte versionen av utredningen Abendmahl mit Kindern, 6. Entwurf, 1977, togs denna upp i generalförsamligen, som fattade principbeslut för familjekommunion och om dels utarbetandet av handledningar, dels samråd mellan medlemskyrkorna bl a ang erfarenheter. Hela beslutet avtryckt i Amtsblatt VELKD 1977 beslut 42 88ff. Handledning ibm och Abendmahl mit Kindern 1978. Viktigt material bl a i För den Gottesdienst 1976:8 30, ibm l977:9 lOff, 1978111 24ft.

• Sida 278
•  Original

sens karaktär. De redovisade teologiska, psykologiska och pedagogiska skälen för familjekommunionen pekade entydigt i en riktning: dopet som nattvardsadmitterande handling. Men arbetet under handledningens till- komsttid gick ut på att balansera den slutsatsen mot traditionella kravi praxis på prästens prövning av troskunskap och på konfirmationen som nattvards- admitterande handling.94 Kompromissen blev därför konservativare än Pius Xs dekret 1910 för den romersk-katolska kyrkan. En nedre åldersgräns sattes, 6—7-årsåldern.95 Men dessutom anfördes, att prästen i samråd med föräldrar skulle admittera barnen, om det inte var fråga om deras deltagande iden nya, framväxande familjegudstjänsten med nattvardsfirande. Intrycket av godtycklighet i reglerna beror uppenbarligen på de speciella hänsyn som dikterade dem: oro inte för barnen eller nattvarden utan för konfirmationens och admissionens ställning.96

7.2.3. På väg mot initiationsordning för förändrat initiationsmönster

Tendenserna till initiationsmönstrets omvandling under 1960—70-talen fick liturgiska konsekvenser i en period som allmänt präglades av radikala förtecken för liturgisk förnyelse.97 I den allmänna livliga experimentverk— samheten med nya former och uttrycksmedel för inte minst mässan växte också fram en hel litteratur med modeller för familjegudstjänsten ochi någon mån familjegudstjänst med nattvardsfirande. Det var en utveckling helt parallell med den, som fanns i den tyska romersk-katolska kyrkan.98

94 Den dogmatiska grunden för kunskapskravet var att nattvarden måste tas emot i tro. Utredningen berörde saken med konstaterandet att tro inte kunde reduceras till enbart kunskaper om ett trosinnehåll (cf n 87). Trots att barns tro inte kunde vara intellektuellt reflekterad var den ”im vollen Sinn” kristen tro. Förutsättningar för barns deltagande måste anges efter barns villkor. De kriterier som angavs innebar att prövning efter kriterierna enbart kunde göras av de allra närmaste. — För kunskaps- och prövningskravet i luthersk tradition hänvisades till fr a Augsburgska bekännelsen art 25 (bikten), Apologin art 24 (mässan), företalen till Stora och Lilla katekeserna samt slutorden till den förra. Hänvisningarna var adekvata så till vida som dessa och särskilt det förstnämnda stället traditionellt anförts till stöd för konfirmationen som nattvardsadmitterande, men frågan om eller i vilken mening de var relevanta för nutiden togs inte upp. 95 Om Quam singulari 1910 ovan 67f. 95 Redan utredningsdirektivet andades den oron. ovan n 92. Utredningen markerade att konfirmationen sedan länge förlorat den nattvardsadmitterande funktionen. Utan ändring kvarstod dock även efter såväl agendan 1962 som beslutet 1977 i kyrkoord- ningen att konfirmationen stod mellan dop och nattvard. — Kenntner 1980 behandlar tyvärr inte VELKDmaterialet och motsv i andra kyrkor. Det är en utmärkt illustration till det av Kenntner påvisade mellanläget med ett principiellt ja till dop- och barnkommunion försett med förbehåll, som inte blir närmare motiverade. Ibm 83ff. 97 Andrén 1974 128ff. 93 Ovan n 83. Som ex på litt av modellkaraktär kan anföras en kyrkoårsserie i flera band, bl a Rommel-Schmeisser 1974 (utan mässor), olika nr i serie utg av Beratungstelle fiir Gestaltung von Gottesdienst, Frankfurt, tex Mit Kindern feiern 1976. Litt med diskussion av gestaltningsuppgifter kan exemplifieras med Trautwein 1975. Mer principiell men också med modeller är Eggenberger 1979 (reformert bakgrund), principiell är Kenntner 1980.

• Sida 279
•  Original

Däremot är initiationsritual ytterligt sparsamt företrädda i denna litteratur- flod: ingen volym med enbart sådant material har påträffats, och påträffade modeller för sådana gudstjänster i samlingsvolymer är enbart några stycken, vilka skall beröras i det följande. Internationellt sett är detta mycket. Den allmänna iakttagelsen föranleder antagandet, att det inte ens på tysk botten funnits lika starkt behov av experimenterande med gudstjänster, som inte ständigt upprepas. Helt annorlunda var det med mässan, inkl familjeguds- tjänst med nattvard. Det förefaller därtill vara så i Tyskland och på andra håll, att arbetet inriktats på en ”återupptäckt" av en förlorad helhetssyn på initiationen. Som ett slags bieffekt fick man då också en "återvinning" av den gamla kyrkans former för processens liturgiska gestaltning.99 Uppgiften är nu att ange tendenser i de tyska lutherska kyrkornas arbete med initiationsord- ningen.

7.2.3.1 Förnyelsetendenser i VELKD Konfirmationsritualet

Ritualet i enhetsagendan 1962 var som flera gånger påpekats uttrycket för en nyansats. Admissionsmotivet hade trängts i bakgrunden, och över bekän- nelse- dominerade välsignelsemotivet. Men likafullt rådde spänning mellan olika motiv. 1960-talsutvecklingen gav naturligtvis ökat eftertryck åt frågorna kring konfirmationsgudstjänstens funktion. Ett särskilt VELKD- utskott gav sig i kast med uppdraget att ”utvärdera tillåtna experiment" och ge underlag för ett för VELKD gemensamt agerande. Utskottet avgav 1969 ett betänkande med den betecknande titeln ”För konfirmationsreformen”. Innehållet var sådant att generalförsamlingen 1970 helt enkelt spärrade det.1

Förklaringen till stoppet var, att utredningen under hänvisning till experimenten och på teologiska och pedagogiska grunder ansåg att akten inte kunde ha den nattvardsadmitterande funktionen. Konfirmationsrefor- men hade också inletts. Konfirmationen var i praktiken inte längre en ”punktuell” handling med konfirmander som ”objekt”. Den höll på att bli en gudstjänst för bekännelse och fr a förbön/välsignelse såsom ett led i ”en process, som har sin grund i dopet”. Det synsättet borde helt enkelt ges ett tydligare uttryck i liturgin. Dessutom borde denna gudstjänst befrias från den admitterande, judiciella funktionen (der Gefahr der Verrechtlichung).

De konkreta frågorna och förslagen i fråga om processen kan här förbigås. Det är tillräckligt att bara beröra förslagen beträffande själva konfirmations- ritualet. ”Snarast möjligt" krävdes en liturgisk revision för vilken några riktlinjer angavs. I allmänna anvisningar borde om nattvarden enbart stå, att deltagarna tidigare vunnit tillträde ”utan särskild form genom det första deltagandet”. Förhörsakten eller prövningen ('”Pri'ifung”) hade inadekvat benämning och form. Revisionsuppgiften borde vara att anvisa möjligheter för ett infogande av ”konfirmandsamtalet" som ett av konfirmander gestaltat tematiskt led i huvud- eller annan gudstjänst. Själva konfirmationsgudstjän-

99 Cf en liknande reflektion i Vischer 1975. 1Zur Reform der Konfirmation /1969/, uppg om spärren i intervju med A Mauder 1977—03-25.

• Sida 280
•  Original

sten behövde reviderasi bekännelsedelen. Man kunde tänka sig en inledning, som motiverade att konfirmander helst med hela församlingen läste Apostolicum, dopbekännelsen, innan konfirmationsfrågan ställdes. Men hellre borde frågan uteslutas, eftersom inledningsorden kunde ha frågans innehåll enligt framlagt förslag.

Man borde också överväga alternativet med samtida formuleringar av trosinnehållet. Till välsignelsedelen av ritualet hade man inga mer långtgå- ende förslag, men slutförmaningen borde förvandlas och bli inbjudan till det följande nattvardsfirandet. Vad liturgiutskottet slutligen måste pröva var formerna för såväl skriftermål som nattvardsfirande.

Förslaget stoppades men kunde inte hejdas. I medlemskyrkor arbetade man vidare enligt skisserna. I Hamburg, inom den hannoverska landskyrkan, fullföljdes ritualuppslagen genom att man omkr 1970 gick ännu ett steg.2 Konfirmationsgudstjänstens bekännelsedel fick således två former enligt VELKD-utredningen. Men det ena alternativet utgjordes enbart av konfir- mationsfrågan i agendan 1962 efter starkt förkortade inledningsord. I det andra alternativet bevarades Credo men läst av hela församlingen, även om konfirmationsfrågan fakultativt kunde brukas. För välsignelsehandlingens del skapades en rad formuleringar att brukas under handpåläggningen — formuleringar på en teologiskt sett mycket bred skala. Men oförändrad kvarstod slutförmaningen — först 1976 och före VELKD-beslutet bröts definitivt konfirmationens nattvardsadmitterande funktion.3

Ett exempel kan vara den förhållandevis konservativa landskyrkan i Bayern. Då 1962 års agenda infördes där, gjordes ändringar av såväl konfirmationsfrågan som orden beledsagande handpåläggningen. I förra fallet markerades en karaktär av personlig förpliktelse att leva för Herren ”som evangeliskt-lutherska kristna”. Det var ett tillägg i en dominerande romersk-katolsk omgivning. Möjligen var det av samma skäl som inte Anden men däremot dopet nämndes i handpåläggningsordet — konfirmationen hade ingen sakramental, andemeddelande funktion.4 Ännu i kyrkoordningen 1966 framställdes konfirmationen som nattvardsadmitterande på grund av konfirmandernas bekännelse.5

Men 1971 publicerade kyrkoledningen för fem års experimentbruk en konfirmationsordning, som följde VELKD-utredningens riktlinjer. Experi- mentordningens allmänna anvisningar underströk, att konfirmationsguds- tjänsten inte var en avslutning utan ett etappmål i ”kyrkans konfirmerande handlande” på en väg, som alla i församlingen hade att gå med varandra. Om nattvardsadmissionen hette det, att den ”utan särskild form” skulle ske genom nattvardsdeltagande men med församlingens förbön. Den enligt agendan obligatoriska bikten före konfirmationen skulle emellertid bevaras

2 Der Konfirmationsgottesdienst. Hamburg /u.å/. Bausteine för den Gottesdienst zur Konfirmation. Hamburg /u.å/. Materialet, officiellt antaget, uppgavs vara nytt då det översändes per brev från Freiherr von Schade 1972-12-15. 3 Kenntner 1980 37. 4 Agende III, Sonderbestimmungen Bayern /u.å./ Agendan infördes 1963. men varje församling hade att besluta om man skulle ta den i bruk. Oberkirchenrat K Horn och Dr Henke, Mänchen, i intervju 1977-03—16. 5 Lebensordnung Bayern 1966 1113.

• Sida 281
•  Original

och relateras till konfirmationen, inte kommunionenf1 I konfirmationsritua- let hade agendans inledningsord förenklats språkligt och fr a hade marke- ringen av nattvardstillträde ”fr o in nu” strukits, varför enbart dopet angavs som grunden för att konfirmander men inte bara de utan också övriga "också i dag” inbjuds att delta. En innehållsligt motsvarande ändring hade skett i motiveringen för trosbekännelsen. Formuleringen, att konfirmanderna skulle göra vad ställföreträdare gjort vid deras dop, var utesluten. Istället var det ”vi", hela menigheten. som skulle läsa Apostolicum ”Gud till lov och tack". Välsignelsehandlingens parti var sakligt oförändrat, men för förbönen meddelades två språkligt enklare alternativ. Slutförmaningen åter var förändrad och betonade, att vägen gick vidare för konfirmander och övriga. ”Ni, såsom vi alla, är ännu inte vid målet . . . i församlingen vill vi följa varandra, hjälpa, stärka och uppmuntra varandra".

Innan ens halva experimenttiden gått, utsändes ytterligare en konfirma- tionsordning för försöksverksamhet, som denna gång inte tidsbegränsades.7 I kyrkoledningens missivskrivelse kommenterades de två avsnitt som innehöll det nya: inledningsallokutionen och bekännelsepartiet. Konfirmationsguds- tjänsten gällde inte enbart konfirmanderna med församlingen som ”åskåda- re”, hette det. Den var för hela församlingen tillfället till aktualisering av dopet och stärkandet av den tro, som förenade konfirmander och vuxna. Inledningsallokutionen riktades därför först till hela församlingen, därefter till konfirmanderna, slutligen till samtliga om att ”med varandra förena oss i Guds lov med de kristna i alla tider, alla länder och konfessioner". Så inleddes nu den gemensamma läsningen av Apostolicum, omedelbart följd av ”Dig helge Ande bedja vi” (sv ps 131) — en strukturförändring som ytterligare markerar lovsägelsekaraktären.

Den andra delvis redan berörda ändringen gällde bekännelsepartiet. Förutom det nyss nämnda hade ritualet några nyheter. Konfirmationsfrågan efter Ande-psalmen inleddes med en kort doperinran, knuten till närvaro- löftet i dopbefallningen och orden: ”Svaret, som han väntar, ger ni med ert liv.” Först därefter ställdes den bayerska frågan i agendan, men som alternativ kunde bara tillfogas: ”Jesus har kallat sina lärjungar. Han kallar också er.” Enligt kommentaren har den gamla formen bevarats, men konfirmationsfrågan kunde ”på teologiska och psykologiska grunder inte obetingat fordras”. Den psykologiska synpunkten var, att frågan ställdes till människor ”i en svår fas av deras utveckling”. Den teologiska kommente- radesinte, men sannolikt avsågs den principiella lutherska invändningen mot löften.8 Även om denna nya lösning utgjorde ett andra alternativ och

6Biktobligatoriet berördes även i VELKD-utredningen men titan lösningsförslag. Frågan var känslig, eftersom bikten enligt Augsburgska bekännelsen att 25 bl a (ovan n 94) tillhörde det traditionella mönstret för nattvardsberedelscn. Den knöts utan närmare motivering här till konfirmationen. förmodligen i tanke att uppfylla konfessionella krav. Genom nattvardsväckelsen hade den fasta förbindelsen bikt — kommunion blivit problematisk. formen för skriftermålet ansågs inte heller lämplig för barn. Kenntner 1980 92ff. Cf den samtida romersk-katolska debatten ovan 69ff. — Ritualet: Ordnung der Konfirmationshandlung [Bayern] 1971. 7 Ordnung des Konfirmationsgottesdienstes. Zur Erprobung. Bayern /l974/. ”Om löften som prestation i stället för trons förhållningssätt till Guds löften i konfirmationsdebatten tex Niebergall 1974 131ff.

• Sida 282
•  Original

dessutom fick brukas enbart om kyrkorådet medgav det, smälte det in i ritualets nya utformning under det att den traditionella konfirmationsfrågan blev mer av ett främmande element. Gudstjänsten hade blivit en försam- lingens och särskilt konfirmandernas dopaktualisering med förbön och handpåläggning. Denna skedde nu med endast en form av beledsagande ord — VELKD-agendans tidigare inte accepterade.

På kort tid hade konfirmationsordningen distanserats från den traditio- nella synen på konfirmation som bekännelse- och admissionshandling. Genom anknytning till VELKD-utredningen men också genom eget utredningsarbete har kyrkan 1978 också formligt accepterat familjekommu- nionen.9

Dopritualet

Fr a barndopsritualet i 1962 års agenda kom under slutet av 1960-talet att framstå som problematiskt. Ett skäl var att detta liksom ordningen för vuxnas dop, inte minst språkligt, framstod som arkaiserande mot bakgrund av de nya allmänna förnyelsesträvandena. Under dopstridens dagar och de allmänna kraven på realism och sannfärdighet kom dessutom bekännelse- och löftespartiet i barndopsritualet att bli problematiskt, fra dopkandidatens/ (späd)barnets fingerade svar. I det läget aktualiserades och — måste det tilläggas — gavs en delvis ny innebörd åt formuleringar i företalet till agendan liksom dess allmänna anvisningar, nämligen att agendan inte fick ses som "stelbent lag” av ”bekännelserang” utan som ramen för ”god ordning”, där ordalydelsen i vissa fall kunde jämkas. I den nya situationen såg man ganska allmänt ett agendans eget stöd åt jämkningar inom agendans ram. 1” Men det förekom också strävanden att gå längre. I tex Hamburg inom den hannoverska landskyrkan försökte man 1971 åstadkomma en gemensam sådan jämkning, som särskilt i bekännelse- och löftespartiet gick utanför agendaramen.ll I den angränsande Braunschweigs landskyrka utgavs

9Arbeitsgruppe ”Kinder und Abendmahl". Bayern /1977/, Stellungsnahme zur Handreichung, Bayern /l977/ — som mot VELKD-utredningen invände, att konfir- mationen borde ses som nattvardsadmitterande (sic) — beslut om familjekommunion 1978, VELKD-Information 1978: 31 5ff, Abendmahl mit Kindern. Eine Handreichung /Bayern/ 1978— motsv VELKD-handledningen —, Abendmahl mit Kindern. Ein Brief an die Eltern /Bayern/ 1978. De två sistnämnda skrifterna ansluter någorlunda till VELKD-materialet. 10 Ovan 260, Agende III 1962 företal och anvisningar III:8. Ordalydelsen var bindande endast i partier med församlingsmedverkan (t ex växellästa böner). bibliska läsningar. Credo och handlingarnas kärnpartier. I Hannovers landskyrka utvecklades detta något: för att förenkla och förtydliga kunde språkliga förändringar göras utan att dock förändra sakinnehållet. Regleringen 1963 utan kommentar införd i kyrkans liturgiska organ För den Gottesdienst 1976:7 29ff. — Att formuleringarna aktualiserades vid 1960—talets slut bekräftat vid intervjuer med Oberkirchenrat A Mauder. VELKD. 1977-03-25. biskop J Heubach, Lit Konferenz. 1977-0326, K von Löffelholz. Arbeitsstelle fiir Gottesdienst und Kirchenmusik, Hannover. 1977-03-24 m fl. ” Die Taufe nach det Agende III /l97l/. Redan 1963 rekommenderades alt A som nästan dolde tanken på fingerade svar (ovan 26] n 36). nu gjordes inledningen till frågorna helt om och Credo blev i stället avslutningen på en Ordets gudstjänst. Ett annat problem var korstecknandet i agendans inledningsdel. här fakultativt. Bönerna förändrades även.

• Sida 283
•  Original

ungefär samtidigt ett häfte med bearbetade men även nya böner, som också auktoriserades i Bayern.12 Den anförda är exempel på kyrkoledningarnas strävanden att trots allt bevara viss enhetlighet.

Men in på 1970-talet blev situationen ohållbar. Den direkta anledningen till att VELKD-arbete med en samlad revision kom igång var den tidigare nämnda undersökningen ”Hur stabil är kyrkan?” 1975, vars resultat också vad gällde dopliturgin ”slog ner som en bomb".13 VELKDs liturgiska utskott och arbetsgruppen "Dopet i folkkyrkan", bildad med anledning av den nämnda EKD—undersökningen. liksom utskottet för revision av kyrkoord- ningen arbetade från olika utgångspunkter med frågor kring dopberedelsen och dopliturgin, och de presenterade revisionsförslag för generalförsamling- en 1976, som bl a också fattade beslut om revision av dopordningen.14

Principbeslutet hade formen av ett mandat för liturgiutskottet att arbeta ”på grundval av . . . föredragna grundsatser för revisionen”. Dessa ”grundsatser” utgjorde i själva verket ett sammandrag av principer och strukturskisser i ett sedan hösten 1975 tämligen långt gänget utskottsarbete för revision i första hand av ordningen för barndop. '5 Förutom agendan fanns två huvudkällor för arbetet med principfrågorna. Den ena var just enkätundersökningen om människors inställning till (barn)dopet. Den andra var Faith and Order-rapporten från Accra 1974.16 För veterligen första gången kom det ekumeniska materialet att dras in i diskussionen om initiationsordningens utformning, och rapporten spelade därtill en avgöran- de roll för fixeringen av vägledande principer. Något tillspetsat kunde förhållandet uttryckas så, att tysk exegetisk, systematiskt-teologisk och liturgivetenskaplig forskning spelat en viktig roll för Faith and Order- arbetet, och på den vägen kom det att få avgörande betydelse för tyskt lutherskt agendaarbete.

Kritiken mot agendans ordning gällde i första hand frågorna om enhet och enhetlighet i liturgin. Å ena sidan gav agendan inte tydligt nog uttryck åt den insikt Accra-rapporten förmedlade: ”Det finns bara ett dop”, ty det finns bara en Herre. Bl a brast agendan härvidlag i sättet att utforma ordningen för barns resp vuxnas dop. Å andra sidan var agendan uttryck för en yttre enhetlighetsprincip, som gjorde att tillräckliga hänsyn inte togs till skilda förutsättningar. Kritiken drabbade då särskilt ritualet för barns dop, eftersom detta i realiteten var avsett för vuxna. Huvudbeviset för det var att dopkandidaterna/(späd)barnen fingerat talade. Det krävdes därför ett grundläggande förnyelsearbete, ”blotta skönhetsreparationer av det givna räcker inte till". Liturgin måste formas med utgångspunkt från grundläggan-

13 Gebete fiir Amtshandlungen. Bayern /l973/. ” Intervju med A Mauder (n 10). liknande Heubach (n 10). 14 Besluten tryckta i VELKD—Information 197626 8. Besluten gällde revision av kyrkoordningen (ovan 275). barnkommunion (ovan 277) och — i anslutning till vuxenkatekesen — program för dopberedelsen (ovan 275 n 84). 15 För detta och följ Bericht des Lit Ausschusses 1976. En sammanställning av huvudmaterialet i utskottsarbetet i Taufordnung. Niederschriftcn und Arbeitspapiers 1977. Ännu i sept 1975 kunde pastor Luhrs helt förbigå initiationsordningen i föredrag om aktuella arbetsuppgifter i utskottet och Luth Lit Konferenz. För den Gottesdienst l975:6 31ff. Cf ovan n13. 16 Ovan 17.

• Sida 284
•  Original

de teologiska principer (Acera-rapporten) i ett arbete relaterat till den pastorala situationen (enkätundersökningen).

Mot den bakgrunden formulerades ”grundsatser”. Som en huvudprincip angavs, att ritualet måste få en fast och klar struktur, så fast och klar, att nödvändiga anpassningar till givna situationer kunde ske. Enhetligheten borde inte ligga i den yttre utformningen utan i den fasta strukturen.17 En annan bärande tankegång var, att det för dopet dogmatiskt konstitutiva. ”den egentliga kärnan”, liturgiskt måste kompletteras med väsentliga grundelement, vilka man ”inte utan tvingande skäl får utelämna". De vari själva verket av helt avgörande betydelse, ty i och med dem ”utvecklas och förverkligas en del av doptron, dopförkunnelsen och doptillägnelsen”. Därmed hade de samtidigt betydelsen av värn mot magiska och andra felaktiga föreställningar om dopet. Bestämmande princip för såväl struktur som grundelement måste vara att dopliturgin på bästa sätt skall ge uttryck ät dopets innebörd. ”Dophandlingen som helhet framställer en väg, som leder fram till dopet och leder vidare från dopet. Bådadera kommer alltid att avteckna sig och upprepas i den kristnes liv.”18

Anpassningen till den konkreta situationen, när liturgin firades, var därigenom inte heller bara en lämplighetsfråga. Dopet gällde dop av människor i deras faktiska livsförhållanden. EKD-undersökningen visade vilken utomordentligt stor roll de kyrkliga handlingarna spelade också för dem, som enbart genom dem hade förbindelse med kyrkan. Till det måste man ta hänsyn, men också till att många inte syftade till ett dop enligt Kristi instiftelse. Människors önskningar och förväntningar på första artikelns plan måste mötas i initiationsordningen på sådant sätt. att andra och tredje artiklarna kom till sin rätt. Kyrkan måste besinna, att skapelse- och frälsningstro inte var konkurrenter utan hörde samman med varandra. Så var det i bibeln och i Jesu handlande, och detta hade genom tiderna präglat kyrkans sakramentala liv. Av det skälet måste skapelsetron genomsyra dopliturgins inledning men också dess centrum med bl a en biblisk tolkning av dopvattnets innebörd — en tolkning som funnits hos Luther men saknades i agendan.

I anslutning till grundsatserna fanns också strukturskissen, som ett år senare — hösten 1977 — förts vidare till ritualutkast med tre modeller. ” Att tre modeller förelåg var resultatet av en intensiv intern diskussion alltsedan arbetets start 1975. De hade fortfarande karaktären av arbetsmaterial i en pågående principdiskussion om sätt att tillämpa grundsatserna.

Den första modellen utgjorde i realiteten en bearbetning av agendans ritual. Om än något justerad var det fråga om en 1962 restaurerad, historiskt framvuxen struktur. Det nya låg i alternativmöjligheterna i enskilda moment. På så sätt skulle man med en fast struktur likväl vinna en flexibilitet som svarade mot olika slags doptillfällen. Bekännelsepartiet hade t ex flera lösningar, men dessa hade alla samma huvudtendens. Apostolicum skulle ha

17 Om detta strukturresonemang cf Andrén 1974 109. lll. 18I det sistnämnda uttryckssättet låg en klar luthersk markering. ”Vägen" är inte en led allt längre bort från dopet ”i början” utan till vandringen hör att ”dagligen" upprepa dopmönstrets död från synden och uppståndelse till livet. 19 Taufordnungen mit Revisionstexten l977.

• Sida 285
•  Original

funktionen av en dopaktualisering för alla döpta genom att hela församlingen gav uttryck åt den tro ”som vi är döpta till, vilken vi såsom kristna lever och dör på och som detta barn med Guds hjälp skall växa in i”. En inte oväsentlig konsekvens var då, att inget av alternativen fingerade en dopkandidatens bekännelse genom föräldrars/faddrars röst?"

Den andra modellen hade som strukturerande utgångspunkt. att doplitur- gin utgjorde ett led i en familjens socialisationsprocess. Det var denna modell, som blivit huvudmodellen i utskottet. eftersom ”blotta skönhetsre- parationer" inte motsvarade de verkliga kraven på förnyelse.Zl Inlednings- delen präglades av fest-, tacksägelse- och omsorgsmotiv, och här placerades bl a barnevangeliet. Motiven fördes vidare i en andra del med doptal och löftesfrågor. Tredje delen av ritualet — vid dopfunten — kunde kallas dopets liturgi med Apostolicum, dopbön (vattenmotivet i en trinitariskt formad bön) med evangeliet (Matt 28 + Mark 16:16) — dophandling med handpåläggning och korstecknande — ev symbolhandlingar (dopdräkt, dopljus) — bön med Fader vår — välsignelsen. Det var av naturliga skäl också denna modell som strukturellt och även i utformningen av enskilda partier kunde påverkas av det liturgiska förnyelsearbetet i andra kyrkor.22

Den tredje modellen är egentligen bara en variant av den andra och gäller dopet infogat i huvudgudstjänsten, med eller utan nattvardsfirande. Princip- lösningen var att foga in inledningsdelen mellan introitus och Kyrie och låta Credo efter predikan utvidgas till en dopets liturgi. Tanken var också att Ordets gudstjänst skulle bryta med kyrkoårsprincipen och ha särskilda doptexter.23 Också denna modell hade tvingat sig fram i utskottsarbetet efter att först ha direkt avvisats.24

Den första men fr a de två senare modellerna var formade för att strukturera själva dopliturgin i en socialisationsprocess. Men modellerna hörde samman med ett program som innefattade också liturgisk gestaltning av led såvälföre som efter dopgudstjänsten. Till den första modellen hörde till

30 Utrensningen av den typen hade generalförsamlingen enl ovan i princip bcjakat. Inom kommittén hade ståndpunkten behållits genom majoritetsbeslut efter en tydligen hård debatt, huruvida en reformatorisk grundsyn på dopet och tron uppgavs eller inte genom uteslutningen av alternativet. Niederschriften und Arbeitspapiere 1977 52f. 3' "Familienbezogenc Tauffcier". Ibm 5f. 33f. 35ff framgår att modellen var resultatet av en hård debatt med skarp kritik av den första modellen till förmån för denna. fra under hänvisning till de krav EKD—undersökningen aktualiserat. Modellen utfor— mades med utgångspunkt från en principskiss över socialisationsproccssens element och därav föranledd ram för initiationsvägen med centrum i dophandlingen. Skissen framlagd av dr H Lindner. Gemeindeakademie Rummelsberg (ovan 276 n 86). bearbetad av förespråkare för process- eller socialisationstänkandet: Lindner. dr J Stalmann. Arbeitstelle fiir Gottesdienst und Kirchenmusik. Hannover (båda ledande i experimenterande liturgiskt förnyelsearbete). Oberkirchenrat Mauder (bla ovan n 89) samt ordf, pastor Liihrs. Det var mot den bakgrunden som utskottets "grundsatser" för revisionen utarbetades och presenterades för generalsynoden. 33 Betr utformningen av enskildheter kan spåras influenser från lutherskt förnyelse- arbete i Skandinavien och USA. förmedlat via Luth Lit Konferenz. cf bl a Brandt 1976. 23 Alt Rom 6, Tit 3 eller 1 Petr 1 som epistel. som evangelium Matt 3 eller 18. 24 Niederschriften und Arbeitspapiere 1977 5. avvisande förslag (Mauder) om infogande. Arbetsgruppen (n 21) tog äter upp förslaget. t ex ibm 39.

• Sida 286
•  Original

barndopssituationen anpassade element i den gamla katekumenatordning— en, tex en akt i samband med inskrivningen till förberedelsen inför dop. Motsvarande gällde de två senare modellerna, där tonvikten dock låg på former för samtalsvis beredelse och uppföljning.25 Det var inte akter, som skulle ges ritual, utan en process, vars gestaltning krävde liturgiska och andra former.

När de nyss beskrivna modellerna förelåg vid slutet av 1977. hade arbetet med formerna för den vidare ramen ännu inte börjat. 1978 publicerades barndopsordningen,26 men då vidtog arbetet med andra former för initiationsordningen. Två samverkande skäl bidrog till att det raskt begynta arbetet kommit att ta tid. Dels har arbetet krävt ställningstaganden till såväl teologiska som pastorala grundfrågor, vilka nödvändiggjort ett studium av principer och lösningsförsök också i andra kyrkor. Dels har grundsatsen om fast struktur och flexibel utformning tydligen lett till tidskrävande arbets- uppgifter.27 På sätt och vis har resultat av arbetet likväl kommit ut i även annat tryck. Två av utskottsledamöterna bakom modellerna två och tre har var för sig låtit publicera material, som bygger på utskottets "grundsatser"? Proeesstänkandet krävde experimentverksamhet i initiationsordningens tillkomstprocess.

7.2.3.2 Utvecklingslinjer i förnyelsen av liturgiska ordningar för initiationsprocessen i övriga evangeliska kyrkor

Konfirmationsdebatt och dopstrid och framväxten av nytt initiationsmönster liksom nya riktlinjer för liturgiskt förnyelsearbete fick konsekvenser för initiationsordningarna också i övriga evangeliska kyrkor under fr a 1970- talet. Tendenserna är desamma som inom VELKD, som framgår av följande

exemplifiering.

Anpassningssträvanden åren kring 1970

I Oldenburgs lutherska landskyrka antogs 1972—73 ordningar för barns och vuxnas dop, som utgjorde bearbetningar av de äldre i syfte att modernisera språket och ytterligare mildra restaureringskaraktären. Resultatet blev ritual, som i hög grad liknade de samtida i Hamburg.29 Båda skulle ske inom ramen för en församlingsgudstjänst, och det förutsattes, att kyrkoråden reglerade formerna för en förberedelsetid (hembesök, ”öppen församlings- afton" bl a), som enligt riktpunkterna skulle informera om kyrkans dopsyn. Det var anvisningar med anledning av dopdebatten men innan processtanken

25 Ibm 10, 14ff (första modellen), 33f (andra och tredje modellerna). 26 Ordnungen fiir die Taufe 1978, prot 1979-08—06, Luth Lit Konferenz (Rapport av Lijhrs).

27 Ibm 1978-10-25 5, l7ff. 28 Kugler-Lindner 1977 innehåller efter en principiell del llff material. råd och anvisningar för dopet som socialiseringsprocess ibm 58ff. Fiir den Gottesdienst 1979: 13 21ff har den liturgiska ordningen för dop i huvudgudstjänst (red J Stalmann). Cf ovan 279 ang fåtalet privatutgivna agendor. 39 Kindertaufe, Oldenburg 1972. Die Taufe von Erwachscncn. Oldenburg 1973. om Hamburg ovan 280).

• Sida 287
•  Original

slagit rot. En annan anvisning bör påpekas. För konfirmation användes VELKDs ordning, men uttryckligen framhölls, att den handlingen gällde barndöpta. Den vuxendöpte blev "utan inskränkning" upptagen i försam- lingsgemenskapen, ty vuxendopet ”innehåller . . . allt som konfirmationen betyder”. Man kunde därför avsluta en sådan dophögtid med nattvardsfi- rande, men bättre vore en senareläggning, så att ”varje sakrament med sin egen vikt och sin särskilda betydelse skall komma till sin rätt”. Vad detta ”egen” och ”särskilda” innebar, angavs dock inte.

Motsvarande tendenser till jämkningar fanns också i unionskyrkor. Men konfirmationsdebatt och fr a dopstrid hade där slagit hårdare, fr a i Rheinland- och Westfalenkyrkorna inom EKU. Det mest karakteristiska i början av 1970-talet var därför, att det i dessa kyrkor ”experimenteras på skilda sätt" utan att någon ny enhetlig kyrkoordning och liturgi kunde skymtas.30 Men 1973 infördes för Rheinland ett helt nytt kyrkoordningska— pitel om dopet, där det grundläggande nya var att det kristna dopet betraktades som ett enda, vilket kunde tas emot av vuxna men också av föräldrar kunde begäras för deras barn. Vuxendopet framstod inte längre som en undantagsform, men barndopet framställdes inte heller som en nödtvungen form.31 Året dessförinnan hade Westfalen som en av återhämt- ningsåtgärderna antagit ett omfattande program om ”Den kristna kyrkans konfirmerande handlande”, som egentligen är ett uttryck för process- eller socialisationstänkandets genomslag.32 De tendenser som fanns i rheinlandre- gleringarna var här tydligare: detta "församlingens konfirmerande handlan- de” gällde inte bara en beredelsetid med individer åren kring konfirmatio- nen, utan det handlade om samverkan mellan individer, deras familjer och församlingen som helhet. Även om det fanns etapper eller trappsteg (Stufen) på initiationsvägen, t ex konfirmationen, var det en livslång väg. Man kunde därför fråga om det inte behövdes fler, upprepade konfirmationstillfällen (gestuffelte Konfirmation), t ex vid myndighetsålderns inträde. Men i ingen av landskyrkorna var tiden mogen för nya liturgiska enhetsordningar.

En situation liknande EKU-kyrkorna hade Hessen-Nassau, en av de fristående unierade kyrkorna med en historiskt given enhetlig liturgisk tradition. Här valde emellertid kyrkoledningen en annan väg än att bara låta det liturgiska experimenterandet pågå. Redan 1969 hade med kyrkoledning- ens stöd inrättats ett liturgiskt experimentcentrum i Frankfurt,33 och i samarbete med denna clearingcentral för lokala uppslag och erfarenheter utarbetade en kommitté en 1971 utgiven konfirmationsordning. Titeln var talande: ”Byggelement för konfirmationsgudstjänster",34 Vad ordningen innehöll var nämligen ett strukturschema, som inte var fastare än att det kallades "utkast". samt en stor mängd texter exemplifierande möjlig utformning av resp "byggelement". I ett kort inledningskapitel angavs olika

3" Brev från Oberkirchenrat W Böttcher. EKU-kansliet, 1972-07-21. 31 Die Kirchenordnung Rheinlands 1968 med Neue Taufordnung Rheinlands 1973. Cf även Rahmenordnung för den kirchlichen Unterricht 1971. 32 Das konfirmierende Handeln der Christlichen Gemeinde, Westfalen 1971. 33 Andrén 1974 134ff. 34 Bausteine för den Gottesdienst zur Konfirmation 1971. Ibm angavs även personer/ församlingar som bidragit med texterna i volymen.

• Sida 288
•  Original

problem relaterade till enskilda element, tex bekännelse- och löftesfrågor. men mer som underlag för lokal diskussion. Avsikten med denna ”materi- alsamling” var nämligen, att man i församlingarna skulle gemensamt arbeta fram en ordning. Den enda mer fasta riktpunkten var, att konfirmationen inte fick framstå som något unikt. utan som ett av leden i församlingens gudstjänstliv. Visserligen var, hette det, materialsamlingsmodellen ”obekvä- mare än en kort enhetsagenda", men uppgiften att skapa enhetsritual ”tycks i dag nästan olöslig” och ett sådant vore fr a skadligt. Det var väsentligt med en liturgisk förnyelse, vunnen genom att så många som möjligt blev indragna i arbetet.

Det är naturligtvis inte möjligt att sammanfattande karakterisera en ordning av detta slag, fö kompletterad två år senare av några av medarbetarna med en privatutgåva av bl a konfirmations- och även dopritual i volymen Gottesdienst menschlieh (Gudstjänst på mänskligt sätt).35 Men det slående är att strukturen såväl 1971 som 1973 men också de allra flesta texterna har sådan konformitet med 1959 års agenda. Man skulle kunna tala om en friare form för jämkningar inom fastlagd ram. I sak är skillnaden inte stor mellan denna ordning och en 1967/1973 utgiven för Badens landskyrka för att ersätta 1930 års agenda.36 Här angavs också strukturschemata med textalternativ, men formgivningen var avslutad.

I Kurhessen-Waldeck hade, som tidigare nämnts, sedan 1950-talet pågått ett agendaarbete för att i en liturgiskt starkt splittrad kyrka skapa enhetlighet genom restaureringsprincipen. Under hela 1960—talet pågick en ordnad liturgisk försöksverksamhet med dop och konfirmation, och 1971 kom det sista kommittéförslaget. Det var som tidigare förslag försett med en relativt utförlig motivering av prof A Niebergall.37 "Det grundläggande problemet”, hette det nu, var om man under en tid med starka förändringar och teologisk pluralism överhuvud taget borde ha fixerade ordningar, "om det inte vore mer ändamålsenligt” att ge präster och församlingar ”en största möjliga frihet”. Men även om frihet borde råda. måste en kyrka ha en gemensam. fastlagd bas för att "värna kontinuitet och enhet”. En fastlagd ordning vari en evangelisk kyrka möjlig att förändra, då "nya övertygande riktmärken" fanns, men samtidigt befrämjade en fastlagd agenda god ordning. Agendan var ”ett ”grundläggande provisorium'

Den principiella synpunkten var i själva verket inledningen till en motivering för att 1957/1961 års försöksritual enligt restaureringsprincipen tämligen kraftigt förändrats. Det var nu en funktionsprincip som varit vägledande, och dop- resp konfirmationsritual hade reviderats för att kunna fungera inte som prästerliga ämbetshandlingar (Amtshandlungen) utan som församlingsgudstjänster. För konfirmationens del ledde detta till två olika

35 Barth m fl 1973. Boken är tekniskt förberedd för att vara en rullande agenda med lösblad, ty "en agenda får inte vara en avslutad bok". Ibm 4. För dop och konfirmation angavs var sitt ritual.

36 Agenden—Entwurf Baden. Konfirmations-Agende 1967 resp Agende för die Kindertaufe 1973. Ang Badens liturgiska tradition Jordahn 1970 599, 606, 616, 622, 633. 37 Taufe und Konfirmation. Vorlage 1971. I fortsättningen skedde justeringar under beslutsprocessen innan agendadelen fastställdes. Agende llrl Kurhessen-Waldeek l972, Agende III Kurhessen-Waldeck 1975.

• Sida 289
•  Original

ritual, det traditionella förändrat till en församlingsgudstjänst och ett nytt alternativ. Det hade samma struktur men ett enklare språk och en särskild tonvikt på att konfirmanderna var en grupp församlingsmedlemmar. Enskilda texter hade fö hämtats från Hessen-Nassau-ordningen 1971.

Översiktens resultat kan sammanfattas så, att det åren omkring 1970 pågick ett liturgiskt förnyelsearbete, som vad gällde initiationsordningen fr a inriktades på konfirmationen. Men också då förnyelsearbetet hade öppet markerade radikala förtecken har de nya ordningarna eller konturerna till dessa stark släktskap med sina föregångare. Ordningarna var inte resultatet av mer ingående principiella överväganden om i första hand konfirmationens teologi. Det gällde att skapa samtida texter för en på det hela taget given ram.

7.2.3.3 Dopteologin och dopliturgin under prövning från 1970-talets mitt

Som ovan berörts avgav de evangeliska kyrkornas gemensamma EKD- utskott 1971 sitt betänkande, där kyrkorna uppmanades att göra ett grundläggande arbete om dopets teologi som underlag för praxis.38 Det tycks som om rekommendationen först förklingade ohörd. Men 1977 beslöt Lutherische Liturgische Konferenz, som officiöst fungerade inom EKD— ramen, att ta upp frågan om dopet på sitt program. Den egentliga anledningen var det två år tidigare igångsatta VELKD-arbetet, och eftersom VELKD-arbetet som ledde till 1962 års agenda haft "förebildens funktioner” för övriga kyrkor, var det nu angeläget att samordna VELKD-arbetet med ett inom konferensen. Ett särskilt doputskott bildades därför inom konfe- rensen och de båda organen borde samordna sig, så att man arbetade "inte bredvid varandra utan med varandra".39 Denna samordning löstes genom delvis gemensamma sammanträden, som fö bl a demonstrerade brytningen mellan VELKD-arbetet med dess förtecken och företrädare för restaureringslinjens princip.40 De senare kunde dock inte få gehör för en egentlig kursändring. Det har sedan visat sig, att konferensarbetet inte som 1944 kunde leda till en modellordning i form av restaurerade ritual. Den modellordning till ledning för kyrkornas arbete, som nu i stället började ta form, var en "arbetsbok för dopordningens revision” med tre huvuddelar. Det första avsnittet skulle behandla doplitur- gins teologi och mot bakgrunden därav liturgins struktur och bärande element i denna. Den andra delen skulle ta upp översikter över dopordning- ar, och till skillnad från tidigare skulle man inte inskränka sig till enbart tyska evangeliska sådana. Den tredje delen slutligen skulle rymma förslag till utformning av enskilda moment liksom liturgihistoriska anmärkningar.41

”* Ovan 273. ” Cit från anförande av ordf i konferensens doputskott, pastor A Völker. vid gemensamt sammanträde med VELKD-utskottet enl Liturgische Ausschuss. proto- koll l977-12—05—07. 4" Så tex ibm, där restaureringslinjen fr a företräddes av prof B Jordahn. Enl hans mening var det ohistoriskt och därför inte möjligt att tex infoga dop i mässans ram. 41 Luth Lit Konferenz, protokoll 1979-08-06, cf äv 1978-05—11 resp 1978-10-25.

• Sida 290
•  Original

Den tilltänkta modellen är intressant ur flera synvinklar, men det intressantaste synes vara, att konferens- liksom VELKD—utskottet som ansats har ett grundläggande och ekumeniskt anlagt dop- och liturgiteolo— giskt arbete och som mål en rekommenderad struktur.

En parallell eller, om man så vill, en näraliggande förlaga till upplägg- ningen fanns i de evangeliska kyrkorna inom tyska demokratiska folkrepub— liken. Dopstriden i förbundsrepubliken hade där haft sin motsvarighet i såväl unierade som lutherska kyrkor. Den hade där också haft sin speciella profil beroende på kyrkotillhörighetens politiska och sociala konsekvenser.42 1972 hade man tillsatt en gemensam unierad och luthersk doparbetsgrupp för att arbeta med de frågor EKD-utskottet 1971 rekommenderat. Arbetsgruppens uppgift var nämligen att skapa ett underlag för samtal om "en gemensam förståelse av och ett gemensamt ansvarigt handlande i fråga om dopet".

År 1975 blev utredningen färdig.43 Uppgiften var bl a att finna en formel som upplöste polariseringen mellan uppfattningen att barndopet av teolo- giska skäl måste praktiseras av alla och uppfattningen att ”katekumenats- dop” borde praktiseras av alla på grund av att de politiska förhållandena var radikalt annorlunda än under t ex reformationstiden. Lösningsförslaget var ett flexibelt initiationsmönster. Barn- och katekumenatsdop borde inte inbördes rangordnas, och även prästers olika uppfattningar borde respekte— ras, varför kyrkoledningarna fick bidra till att lösa ev spänningar mellan präst och församlingsbor.

Förslaget prövadesi kyrkornas gemensamma teologkommission, som kom fram till två rekommendationer.44 Den första var att man i kyrkorna måste arbeta vidare med dopets teologi i kontakt med det arbetet i andra kyrkor och inom Faith and Order. Det andra förslaget var att man beträffande initiationsmönstret borde följa utredningsförslaget och ändra kyrkoordning- arna därefter. Man borde då också dra konsekvensen att ”frågan om en ordning för vuxnas dop ägnas särskild uppmärksamhet” i en allmän översyn av ritualen.

Resultatet blev bl a att en för dessa kyrkors kyrkoledningar gemensam konferens 1976 överlämnade rapporterna till de lutherska och unierade kyrkornas liturgiska organ med begäran att dessa, ”om möjligt gemensamt”, skulle utarbeta förslag för vuxnas dop. Ett halvår senare höll utskotten ett gemensamt sammanträde för en första behandling av en principskiss med riktlinjer för arbetet och ett ritualutkast.45

Det intressanta med det preliminära ritualförslaget 1977 var försöket att med utgångspunkt från ett ekumeniskt arbete med dopet göra en tillämpning iden aktuella situationen genom de nämnda riktlinjerna. Grundläggande för dopliturgin måste vara, hette det, att kyrkan inte kan underlåta att döpa, ty dopet "lovar och verkar det nya livet med Kristus". Men kyrkan förfogar inte heller över dopet, ty det är Gud som oavsett dopkandidatens ålder rättfärdiggör. Dopet är segerhandlingen, där andra makter får vika för Guds,

42 Ovan 271. 43 Facharbeitskreis Taufftagen 1975.

44 Stellungsnahme der Theologischen Kommission 1976. 45 Konferenz der Ev Kirchenleitungen in det DDR 1976, protokoll & 2.1.4 Entwurf. Die Taufen eines jungen Erwachsenen /1977/.

• Sida 291
•  Original

övergångshandlingen med växling av herraväldet över människan. För dopets liturgi betydde detta, att handlingen med vatten under uttalande av såväl dopkandidatens som den treenige Gudens namn var en ”konstitutiv mitt” till vilken förkunnelse — läsningar, utläggning — och bön måste knytas. Genom förkunnelse och fr a bön — särskilt epiklesen och Fader vår — uttrycktes liturgiskt, att kyrkan inte förfogar över utan är indragen i och gestaltar frälsningsskeendet.

Resonemanget ledde till några övergripande synpunkter på ritualutform- ningen. Dopkandidaten (ung eller vuxen) borde aktivt medverka i liturgin, ev även genom trosvittnesbörd. Men kravet på medverkan gällde lika mycket hela församlingen, som inte bara skulle bevittna en dophandling utan gestalta dopskeendet. Därigenom kunde var och en också aktualisera sitt eget dop. Denna gestaltning borde ha formen också av symbolhandlingar, där det avgörande inte var huruvida de var gamla eller nya, utan om de gav meningsfullt uttryck åt dopet som övergångshandling (Herrschaftswechsel). En grundförutsättning ansågs då vara, att de knöt an till existentiella erfarenheter och så att säga formulerade dem. Men också verbalt måste den grundsatsen tillämpas.

Som exempel på tillämpningen kan nämnas att korstecknandet inte enbart borde vara en stiliserad ceremoni utan en egentlig handling — genom att t ex ett halskors hängdes på kandidaten underströks den faktiska innebörden av att genom dopet till Kristus ta sitt kors på sig som "tröstens tecken". Ett annat exempel gäller dophandlingen. Begjutning och än mer bestänkandet var stumma ceremonier, genom nersänkningen framstod dopet som ”ett bad till ny födelse”. Denna konkretion kunde och borde också ges ett tydligare verbalt uttryck än den traditionella dopformeln gjorde, varför dopformeln i ritualskissen blivit ett slags mini-Credo.46

Strukturellt byggde utkastet på 1962 års agenda. Den viktigaste förän- dringen av den strukturen var införandet av den dopbön med epikles, som enligt riktlinjerna hade en central funktion. Men det mest påfallande är omformningen av den liturgiska texten i strävan att konkret och existentiellt markera dopets innebörd och konsekvenser. Detsamma gäller om förslagets material för föreberedelse- eller katekumenattiden. Även här var agendan 1962 en förlaga, men denna hade omvandlats. Huvudtanken var att dopkandidaten under denna tid skulle ”integreras med” en grupp — flera exempel på sammansättningen gavs — för att kandidaten i den och genom utbytet i gruppen skulle kunna tillägna sig en livsinställning och på det sättet föras till dopet på en kyrkoårsmässigt lämplig dag. Modellen liknar den som präglade 1972 års romersk-katolska ordning för ungdomars initiation. Också i dopliturgin skulle denna grupp ha funktioner. Avsvärjelse- och trosbekän- nelsepartiet kunde t ex utformas enligt följande. På uppmaningen att berätta, "vad du vill lämna bakom dig och hur ditt nya liv skall se ut”, kunde

46 NN, jag döper dig i Faderns namn, han som har skapat och talar till dig, i Sonens namn, han som har upptagit dig och räknar dig som sin, och i den helige Andes namn, han som förnyar och helgar dig." — Den följande handpåläggningens tydningsord försöker också konkretisera innebörden av styrka och visshet genom dopet, "så att du kan bevaras som kristen i vårt samhälle och förvänta och längta efter Guds tillkommande herravälde”.

• Sida 292
•  Original

kandidaten svara gemensamt med övriga gruppmedlemmar, som då samti- digt aktualiserade sin egen avgörelse.

Inlemmandet i kyrkans gemenskap skulle med andra ord få ett mycket konkret och varaktigt uttryck i en grupp till inbördes hjälp och samtal, för att var och en skulle kunna "verka som Jesu Kristi vittne och tjänare i denna värld”. Till en konkret tillämpning av socialisations- eller processtanken hörde en liturgi, som tydligt och konkret skulle gestalta dopets livsmönster. På ett i dopordningar ovanligt sätt framstod fortsättningen som allt annat än triumfatorisk och mest som en mödosam vardagsväg i ”tröstens” tecken.

Denna modell och den liturgiska konferensens tidigare behandlade har bl a det gemensamt, att modellerna var resultatet av en ekumeniskt inspirerad teologisk reflektion över dopets innebörd och initiationsordningens funktion i initiationsprocessen.

Denna principiella kursomläggning har också satt sina spår i enskilda landskyrkor. Som exempel kan nämnas Badens landskyrka i den tyska förbundsrepublikens sydvästhörn, där initiationsordningen 1967/73 förnyats enligt redogörelsen ovan. I denna och den ungefär samtidigt reviderade kyrkoordningen utgjorde dopet ett slags upptakt till den egentliga initiatio- nen under konfirmationstiden (Christenlehrzeit).47 Den direkta anledningen till att det relativt traditionella initiationsmönstret och initiationsliturgin kom i gungning var kommunionfrägan. 1971 beslöts att konfirmander och undantagsvis yngre kunde få kommunicera, om kyrkoråd tillstyrkte och kyrkoledningen medgav ordningen. Det beslutet måste redan efter två år ändras till en något enklare procedur samtidigt som liturgikommittén fick uppdrag att utreda barnkommunionfrågan.48 Utredningsresultat och beslut blev att teologiska, psykologiska och pedagogiska skäl inte kunde resas mot en redan etablerad praxis med konfirmandkommunion, i ca hälften av församlingarna 1976, men också med familjekommunion. "En utförlig bikt- och nattvardsundervisning” behövdes men inte självklart före första kommunionen. Den för barn anpassade beredelsen skedde bäst genom samtal barn—föräldrar och genom deltagande i ett gudstjänstliv som formades också efter barns förutsättningar. Det egentliga utredningsbidraget var därför litteraturhänvisningar och material som underlag för samtal i hem och församling och för den liturgiska gestaltningen av mässans gemenskaps- och eukaristimotiv.49

Men med lösningen hade man ett mönster mot vilket initiationsordningen inte alls svarade: konfirmationen innehöll en bekännelse som grund för nattvardsadmissionen. Läget hade blivit prekärt i denna kyrka som i Pfalz, där man 1977 genom försöksverksamhet borde "förbereda sig för att öppna nattvardsfirandet för barn",—*” och Hessen-Nassau. Där hade visserligen konfirmationsritualet 1959 mer en nattvardsinbjudan än en admissionsfor-

47 Ritual ovan 288, kyrkoordningsändring i Ordnung der Konfirmation 1966, ”* Landessynode Badens 1973 Slf. 49 Hauptbericht des Ev Oberkirchenrates Badens 1975 15, Landessynode Badens 1976 7, 61. Liturgiskt material i Teilnahme von Kindern am Abendmahl 1975. Redogörelse för utvecklingen och omställningsproblemen i Altersmässige Zulassung zum heiligen Abendmahl 1977. 50 Pfälzischer Gottesdienst 1977 16, l9ff och passim.

• Sida 293
•  Original

mel,51 men beredskap för ett nytt mönster fanns inte, när detta bröt fram ungefär som i Baden.52 Konfirmand- eller snarare familjekommunionfrågan tvang fram ett grundläggande arbete kring initiationsprocessen och dess liturgiska ordning, ett arbete som borde ske gemensamt mellan kyrkorna. På direkt framställning från Hessen-Nassau togs frågan därför också upp gemensamt mellan unionskyrkorna enligt följande.

För huvudsakligen unierade tyska kyrkor bildades år 1967 Arnoldsheiner Konferenz som ett samrådsorgan med huvuduppgiften att arbeta fram underlag för gemensamt ställningstagande i grundläggande frågor.53 Under hänvisning till Hessen-Nassaus begäran men också Faith and Order- rapporten 1974 om dopet grep sig det teologiska utskottet inom konferensen an med uppgiften att i ett teologiskt perspektiv belysa kyrkans ”förrättning- ar” (Amtshandlungen), och 1978 avgavs ett betänkande.54 Av det framgår att ytterligare en anledning till arbetet var den attitydundersökning EKD låtit genomföra, även om detta inte särskilt angavs.

Betänkandet skulle kortast kunna sammanfattas genom hänvisning till den terminologiska förändring utskottet yrkade på. I stället för att tala om ”förrättningar” (ämbetshandlingar, Amtshandlungen) borde det heta ”kyrkliga handlingar” (kirchliche Handlungen). Församlingens gudstjänstliv omfattade nämligen också dessa handlingar, där ”enskilda församlingsmed- lemmars liv i glädje och sorg bärs fram inför Gud” — det gällde vigsel och jordfästning och ”så uppfattas i långa stycken också dop och konfirmation”. Men eftersom det gällde församlingsmedlemmars liv hörde handlingarna till församlingens gudstjänstliv.55 Grundproblemet i samtida kyrkoliv var att de av olika teologiska, sociologiska och andra skäl isolerats från gudstjänstlivet, den angelägna uppgiften var att besinna såväl handlingarnas verkliga innebörd som människors förväntningar. Kyrkans uppdrag måste tas på allvar, och då måste människors förväntningar tas på allvar, oavsett vilka teologiska eller icke-teologiska skäl som bidrog till att de begärde handling- arna.

Idet perspektivet behandlades bl a dop och konfirmation. Dopet var ”den grundläggande kyrkliga handlingen”. I eminent mening angick denna den enskilde, som genom dopet ”kallas till att vara en lem i Kristi kropp”. Men just därför hörde dopet till gudstjänstlivets mitt, ty ”dopet kallar till församlingen” som ”låter påminna sig dopets gåva i gudstjänsten och gläder sig över den Guds vänskap (Freundlichkeit) som föregår varje mänskligt svar" på kallelsen. Konfirmationen åter var en kyrklig handling som hörde till en period, ”kyrkans konfirmerande handlande”, då de som döptes som

5' Ovan 268. 53 1977 förekom konfirmandkommunion i "många” församlingar och barnkommunion i somliga enl Oberlandeskirchenrat Löwe i brev 1977-04-27. 53 Die Arnoldsheiner Konferenz— Ihr Selbstverständnis l974 med grundsatserna ibm 13f. l konferensen deltar förutom unierade kyrkor den lutherska oldenburgska landskyrkan och den nordvästtyska reformerta kyrkan, på observatörsbasis deltar den lutherska wiirttembergska kyrkan och den reformerta lippeska kyrkan. 54 Amtshandlungen. Votum des Theol Ausschusses der Arnoldsheiner Konferenz 1978. 55 Ibm 13, 16 bl a. Ev borde man tala om dopet och kyrkliga handlingar. Ibm 4f. 19.

• Sida 294
•  Original

barn fördes in i ”församlingens liv och lära” för att kunna leva ansvarigt. Det intressanta var i det fallet kanske inte betoningen av den församlingsmässiga karaktären utan den nästan totala tystnaden i fråga om de traditionella aspekterna: bekännelse-/löftesaspekten och admissionsaspekten.

Det andra grundläggande perspektivet på ”de kyrkliga handlingarna” var att det inte bara var dessa handlingar utan de enskilda människorna som måste integreras med församlingens gemenskap. Grundkravet var då en förberedelsetid, där människor möttes i deras förväntningar. Men också den privatiserade förberedelsen måste brytas. Olika vägar stod till buds: samtalscirklar, ”'församlingsseminarier”, föredrag och ”informella grupper” var sådana möjligheter. De var väsentliga inte bara för de enskilda som begärde handlingarna utan också för övriga församlingsmedlemmar. Under såväl förberedelsetiden som i liturgin var det då också angeläget med samverkan, ty varken förberedelse eller kyrkliga handlingar fick vara eller framstå som prästerliga förrättningar.56

Rapporten angav också några mer konkreta riktlinjer för praxis. Ett exempel skall anföras. En anledning till kommissionsarbetet var framställ- ningen från Hessen-Nassau, som i initiationsmönstret konkret gällde kommunionfrågan. I rapporten hette det visserligen på ett ställe, att konfirmationen ”öppnar tillgången till nattvarden och till en församlings- medlems fulla rättigheter”. Men formuleringen tycks mest stå där av slentrian, ty den spelade ingen som helst roll vid bestämningen av konfirmationens funktion utan bröt snarast av mot den framlagda tolkning- en. Vad man höll fast vid utan att närmare utveckla det var, att nattvardsdeltagande förutsatte kunskap som dock kunde förmedlas på olika sätt. Av det skälet utgjorde konfirmand- och barnkommunion inte något principiellt problem. Det enda utlåtandet mer markerade var, att den barndöpte men okonfirmerade, som i vuxna år började ta del i församlings- gemenskapen, självklart ägde tillgång bl a till nattvarden utan någon konfirmation.

Någon mer inträngande teologisk diskussion fördes inte i rapporten. Den är emellertid ett av vittnesbörden om ett synsätt, som tvingat sig fram. De kyrkliga handlingarna angick församlingens gudstjänstliv och utgjorde den liturgiska gestaltningen av skeenden i en för enskilda och hela församlingen fortgående process.

7.3. Vägen till amerikansk luthersk initiationsordning för inlemmandets process

7.3.1. Kyrklig enhet genom agendor enligt restaureringsprinciper

Lutherdomen i USA har många europeiska rötter men fra finns de i Tyskland och Skandinavien genom 1800-talsimmigrationen.57 Denna gjorde

56 ”Församlingen”, framhölls det, behövde inte enbart uppfattas som territorialtör- samlingen utan som den fungerande gemenskapen. I det sammanhanget berördes bl a ekumenisk öppenhet, främst den som krävdes med anledning av "konfessionsblan- dade äktenskap", ibm 18. 57 För detta och följ t ex Fischer 1977 321ff.

• Sida 295
•  Original

att den lutherska minoriteten växte så snabbt, att lutherdomen vid det senaste sekelskiftet utgjorde den tredje största protestantiska gruppen, efter baptismen och metodismen. Under 1900-talet bleknade immigrationskarak- tären snabbt, främst på grund av stark tillväxt med naturaliserade amerika- ner, varför t ex engelskan var det naturliga språket. En amerikansk lutherdom växte fram. En samverkan mellan de många lutherska kyrkorna blev naturlig och 1918 bildades en samarbetsorganisation med den för syftet betecknande benämningen ”Nationella lutherska rådet” (National Lutheran Council). Men ca en tredjedel av lutheranerna höll sig utanför, sammanslut- na i den teologiskt konservativa Synodical Conference, bildad redan 1872.

I det stora blocket lutheraner växte samarbetstanken till en enhetstanke. Av de vid 1950-talets slut åtta kyrkorna bildade fyra år 1950 American Lutheran Church (ALC), övriga fyra — däribland Augustanasynoden med svensk bakgrund — förenades 1962 i Lutheran Church in America (LCA). Även inom det konservativa blocket skedde förändringar genom försvagade europeiska förbindelser och större anpassning till det amerikanska samhäl- let. När det gamla nationella lutherska rådet 1966 rekonstruerades kunde huvuddelen av lutherdomen samlas i Lutheran Council in the USA, bl a de båda nybildade kyrkorna (ALC, LCA) men också tex Missourisynoden.

Efter decennier av liturgiskt förnyelsearbete fullbordades Common Service Book 1917, enhetsagendan för den av tre kyrkor bildade United Lutheran Church men stilbildande också för andra kyrkor. Fäderna till liturgin var angelägna om att skapa en ordning i kontakt med den västerländska traditionen. Men att antagandet råkade ske reformationsjubi- leumsåret 1917 är symboliskt. Med betydande inflytande från andra traditioner var den i första hand en enhetsagenda enligt den konfessionella restaureringsprincipen.58 När samarbetsorganet Nationella lutherska rådet året därpå bildades fanns i denna liturgi ett slags enhetsband. Agendan visade sig kunna fungera som enhetsband också med kyrkor tillhörande Synodical Conference. Så kunde tex den stora Missourisynoden (med tysk bakgrund) bla överta initiationsordningen i sin nya agenda 1941.59

Efter andra världskrigets slut och mot bakgrunden av en lyckad start på ett gemensamt psalmboksprojekt för kyrkorna representerade i nationella lutherska rådet bildades en liturgikommission för samma block. Uppgiften den såg och fick konfirmerad av kyrkorna var att skapa en för amerikansk lutherdom enande liturgi. Den gamla enhetsagendan skulle bilda utgångs- punkten men tillbörliga hänsyn skulle tas också till andra liturgiska traditioner i blocket.60 Resultatet av arbetet blev 1958 års Service Book and Hymnal (gudstjänst- och psalmbok), som fullföljdes 1962 med partiet Occasional Services (de kyrkliga handlingarna). Boken blev antagen av inte mindre än åtta kyrkor, och i förordet underströks också den manifestation av enhet verket utgjorde.61 Dess lutherska karaktär betonades och det var då

53 Om denna agenda och dess bakgrund fr a Reed 1947. Ibm även för det följ. 59 A Lutheran Encyclopedia 1965, The Lutheran Hymnal 1941 (med ritual för de kyrkliga handlingarna). 6” Andrén 1974 112ff. 61 Service Book and Hymnal 1958, Occasional Services 1962 (även tryckt i senare upplagor av den förra). (_

• Sida 296
•  Original

fr a en aspekt som framhölls. Luthers och reformatorernas intention var att återge liturgin ”den bibliska balansen”, vilket emellertid inte hindrade, att man bejakade mänskliga ceremonier så länge de var goda och nyttiga för gudstjänsten. De principerna hade kommissionen sökt tillämpa. Det innebar att man kunnat knyta an till ”det rika allmänkyrkliga liturgiska arv”, som upptäckts genom forskning och ekumeniska kontakter. Konkret betydde detta, att man med reformatorernas principer måste komma till andra resultat än de t ex i fråga om mässans eukaristiska bön. Agendan var med andra ord en till sin anda luthersk agenda som formats efter en allmänkyrklig restaureringsprincip.

Agendans självkarakteristik är träffande fr a vad gäller mässordningenf2 Men ifråga om dop- och konfirmationsritual stämmer den inte särskilt väl. Allmänt skulle man kunna säga att det konfessionella restaureringsdraget är mest framträdande i dopritualen, även om det finns inslag som bäst förklaras av den amerikanska omgivningen. Men när det gäller initiationsordningen som helhet är det denna omgivning och allmänkyrkliga restaureringssträvan- den, som varit utslagsgivande.

Barndopsordningen var en engelskspråkig version av Luthers enklare dopritual 1526, vilket ytterligare förenklats enligt luthersk tradition. [ inledningspartiet var korstecknandet fakultativt, befrielsebön och —handling (exorcism) uteslutna, ersatta med en inledningsallokution, etc. Omedelbart före dophandlingen hade införts en ersättning för den likaså uteslutna s k syndaflodsbönen i form av en dopbön med dopbefallningen infogad. Efter själva dophandlingen stod Luthers tydningsord kvar. men här inte uttalade under överlämnande av dopdräkten utan under handpåläggning, varpå akten efter fridsönskan och en tillfogad förbön från reformationstiden63 avslutades med välsignelsen. Två så att säga avvikande drag var dopbönen och handpåläggningspartiet. I båda fallen skulle man kunna hänvisa till Luthers egna ordningar 1526 och 1523 (syndaflodsbönen resp bönen vid smörjelsen). Men den mest näraliggande förlagan torde vara en samtida amerikansk. episkopalkyrkans ordning 1928. Den tycks även ha erbjudit inledningsallo- kutionen liksom anvisningen, att dop normalt skulle firas i församlingsguds- tjänsten.

Konfirmationsritualet kunde inte bygga på någon Luther-ordning, och här har anknytning i stället skett till presbyteriansk och fr a anglikansk tradition i USA. Konfirmationen skulle hållas i en församlingsgudstjänst med eller utan nattvardsfirande., Syftet angavs vara att kandidaterna skulle göra sin offentliga trosbekännelse och ”bli konfirmerade” (be confirmed). Bekän— nelsepartiet — avsvärjelsen och Apostolicum — följdes av ett konfirmations- parti i episkopal stil. Bönen om Andens sjufaldiga gåvor ledde till en individuell handpåläggning under ”välsignelsebönen” om förnyad och

62 Andrén 1974 113,115. 63 Förlagan torde vara en tillhörande sydtysk liturgisk tradition stammande från

Wiirttembergs kyrkoordning 1553 (Brenz).

• Sida 297
•  Original

förökad andegåva.64 Omedelbart därpå följde under hänvisning till trosbe- kännelsen och dopet i presbyteriansk stil en mycket solenn admission till nattvardsgemenskapen och ”alla de andliga förmånerna i kyrkan”. Dop med personlig bekännelse var förutsättningen, admissionen konsekvensen av konfirmationshandlingen, som fö skulle behärska även gudstjänstens läsningar (bl a Apg 8).

Genom dopet ”medlem i hans heliga kyrka” blev man genom konfirma- tionen i Jesu namn delaktig av gemenskapen. Att dopet enbart var ett första steg berodde inte bara på förhållandet att (späd)barn inte personligen bekänt tron efter undervisning såsom i den lutherska traditionens huvudfåra. Också vid dop av vuxna kandidater, utgjorde konfirmationen det andra och avgörande initiationssteget, som framgår av ordningen för vuxnas dop. Ritualet är kalkerat på barndopsritualet med huvudskillnaden, att den vuxne själv gör trosbekännelsen och begär dopet. Detta kunde också infogas i konfirmationsliturgin omedelbart följd av nattvardsfirande. en fullständig initiationsgudstjänst. Initiationsordningen som helhet är således ett skolex- empel på Mason-Dix-skolans syn på den kristna initiationen.65

Det kan vara lämpligt att jämföra initiationsordningen i denna enhets- agenda med medvetet ekumeniskt förtecken och initiationsordningen i medvetet konfessionella agendor. Missourisynodens The lutheran Agenda innehöll, som redan nämnts, egentligen ritualen i 1917 års konfessionella enhetsagenda, och den huvudsakliga skillnaden gäller konfirmationen. Den var här enbart komplementet till barndopet, och nattvardsadmissionen skedde där på grundval av den personliga trosbekännelsen och anslutningen till evangelisk-luthersk tro. Till vuxendopets ordning hörde följaktligen nattvardsadmission direkt efter dopet.66 I den agenda, som antagits för teologiskt mycket konservativa kyrkor, The Pastorls Companion, är ritualen liknande och initiationsordningen densamma.67 Den enda skillnaden jämfört med Missourisynodens agenda är en strävan att ytterligare förstärka det föregivna konfessionella elementet. Av vuxnas doplöften och barndöptas konfirmationslöften framgår således, att man egentligen tar emot ett lutherskt dop, därför att man bekänner denna lära ”sann och ren”, värd att uthärda allt för, ”to m döden”. Det är mot den bakgrunden naturligt, att man som barndöpt blir kyrkomedlem först på begäran vid konfirmationen, bekräftat genom handslaget, varefter konfirmanderna välkomnas i den treenige Gudens namn som medlemmar och delaktiga i ”alla rättigheter och förmåner”. De innefattar nattvardstillträdet, enligt ritualet öppnat först nu i trohet mot biblisk tro (1 Kor 11 anges).

Sammanfattande kan om de båda medvetet konfessionella agendorna

64 The Father in heaven, for Jesus” sake, renew and increasee in thee the gift of the Holy Ghost, to thy strengthening in faith. to thy growth in grace, to thy patience in suffering, and to the blessed hope of everlasting life. /Amen. — Det bör observeras att formeln är helt förenlig med luthersk uppfattning om dopet som grunden för Andens gåvor.

65 Ovan ll7f .

60 Ritualen delvis avtryckta och beskrivna i Brand 1975 79ff. även Report and Reccomendations LCMS /1978/ 26ff. 67 The Pastor's Companion /u å/. Boken är auktoriserad av kyrkorna i The Evangelical Lutheran Synodical Conference of North America.

• Sida 298
•  Original

konstateras, att initiationsordningarna, vad gäller liturgiska element, sam- manföll rätt väl med den ekumeniskt anlagda enhetsagendan i dopritualen, under det att konfirmationsritualen var olika. I den senare låg tyngdpunkten på välsignelsehandlingen, i de konfessionella på bekännelsepartiet, varför konfirmationen var det nödvändiga komplementet till barndopet. Samtidigt kan tillfogas, att bekännelse- eller löftespartiet i de konfessionella agendorna inte uppvisar någon luthersk prägel, utan i stället stor släktskap med den amerikanska s k stora väckelsens initiationsuppfattning.

7.3.2. Initiationsmönstret under förvandling från 1960-talets slut

På samma sätt som i den tyska lutherdomen skedde väsentliga förändringar i den amerikanska fr a från 1960-talets slut. I USA skedde detta i en utvecklingsström som präglade flertalet kyrkor. ”Kyrklig förnyelse” blev något av ett slagord sammanfattande krav på nybesinning över kyrkans väsen och uppgift i världen. Det förefaller som om Kyrkornas världsråds studieprogram ”kyrka för andra” (Church for others) mer än på andra håll blev temat för arbete och experimentverksamhet av olika slag, inte minst i gudstjänstlivet.68

Det bör anmärkas, att en väsentlig skillnad mellan den tyska och den amerikanska utvecklingen var, att amerikansk lutherdom inte haft folkkyr- koställning.69 Men den uppgift som avtecknade sig i förnyelsearbetet var att väcka känslan för kyrkan som Guds familj eller folk i världen. 1960- talsdiskussioner och pedagogiska program för konfirmationsberedelsen ändrade därmed karaktär och kom att handla om initiationsprocessen som helhet. De allmänna dragen är desamma som i Tyskland och behöver inte upprepas. Men ett särdrag bör uppmärksammas.

Vid Lutherska världsförbundets generalförsamling i Helsingfors 1963 utgjorde konfirmation och konfirmationspraxis ett av ämnena, och mötet rekommenderade kyrkorna att studera problemet närmare.70 De genom fusionerna numera två lutherska kyrkorna (LCA, ALC) med 1958/1962 års enhetsagenda jämte Missourisynoden följde upp förslaget genom att tillsätta en gemensam studiekommission, som 1967 avgav sin rapport." Denna behärskades av processtanken, och till de konkreta förslagen hörde också förändringar i initiationsordningen. Dopliturgin borde bättre ge uttryck åt dopet som initiationshandlingen, vidare borde ritual utarbetas för första— gångsadmission vid ett, konfirmation vid ett annat tillfälle och slutligen för dopaktualisering vid andra tillfällen.

Rapporten jämte bl a en ca 200 s omfattande presentation av problem och lösningsmöjligheter gick på remiss till samtliga församlingar för studiearbete under en tvåårsperiod.72 På grundval av studiearbetet och enkätsvar fullbordade kommissionen sitt arbete 1970.73 Sammanfattande kan sägas att

68 Fischer 1977 326ff, Andrén 1974 137ff. 69 Till detta och konsekvenserna t ex Brand 1976 9 ff. 70 Om förarbetet och mötet tex Björkstrand 1980 36f. 71 Bla tryckt i Klos 1968 183ff. 72 Klos 1968. 73 Report of the Joint Commission, bl a tryckt i Convention Workbook LCMS 505 ff.

• Sida 299
•  Original

processtanken ännu mer präglade slutrapporten. Undervisning etc syftade inte till vissa akter, utan de liturgiska handlingarna utgjorde tolkningar av en process inledd med och grundad i dopet. Det innebar bl a att kommunion- tillträdet inte kunde motiveras med personlig bekännelse eller ett visst intellektuellt kunskapsmått utan med tillhörigheten till den gemenskap, som grundas i dopet och gestaltas i nattvardsfirandet. Konfirmationen åter ledde inte till ett mer kvalificerat medlemskap, skänkte inte någon specifik gåva och utgjorde ingen komplettering av dopet, utan var vid ett tillfälle, som kunde upprepas, uttrycket för döpta medlemmars identifikation med församlingens gemenskap och sändning.

Av redovisningen att döma var detta ett synsätt, som vunnit starkt gehör - också i församlingarna.74 Det fanns tydligen och inte minst genom studieprogrammet en beredskap för en förändring av initiationsmönstret. Men detta i sin tur krävde grundläggande förändringar av initiationsordning- ens ritual.

Resultatet i en delfråga skall genast redovisas. Kyrkorna med 1958/1962 års enhetsagenda har förklarat barn- eller snarare familjekommunionen vara god ordning — här som i andra kyrkor fanns inte något direkt förbud mot den att upphäva.75 Missourisynoden däremot beslöt att gå en annan väg. Kyrkans egen lärokommission bedömde det avgivna betänkandet som teologiskt värdefullt, men man gjorde invändningar som i praktiken innebar ett avstyrkande. Visserligen borde konfirmationen inte överflygla dopet — en revision av konfirmationsordningen var därför befogad — och visserligen var det traditionella mönstret inte föreskrivet i Skriften. Men å andra sidan har mönstret visat sig vara nyttigt. Under inga omständigheter kunde heller nattvardsadmissionen tidigareläggas, ty det krävdes både kunskaper, tid och mognad för att kunna göra den självprövning inför nattvarden som Skriften (1 Kor 11) ansågs föreskriva.76 I synodens högsta beslutande organ kolliderade de båda synsätten och resultatet blev en kompromiss. Denna innebar att initiationsmönstret skulle förbli oförändrat, men att det skulle övervägas i ljuset av såväl det gemensamma kommissionsförslaget som den egna lärokommissionens yttrande. Det har inte hindrat att en annorlunda praxis likväl här och var börjat växa fram också inom denna synod.77

7.3.3. Ny initiationsordning för nytt initiationsmönster

När den gemensamma teologkommissionen studerade initiationsfrågan, föreslog Missourisynoden en betydligt bredare samverkan med de båda andra kyrkorna (LCA, ALC), nämligen en gemensam liturgikommission. Denna konstituerades 1966 och i den representerades för övrigt också den lutherska kyrkan i Canada. Arbetet organiserades på samma sätt som i bl a episkopalkyrkan — en plenarkommitté och en rad olika arbetsgrupper, bl a en

74 Ibm 506 redovisas enkätresultaten på ett sätt som inte tillåter annan slutsats än att det tydligen fanns en bred uppslutning bakom förslagen. 75 Beslutet delvis avtryckt i Brand 1975 37f. 76 Convention Workbook LCMS 1971 36, 41ff, cf motioner ibm 81ff. För följ Convention Proceedings LCMS 1971 127 (utskottsförslag och beslut).

77 Intervju 1978-05—02 med pastor H Boehringer. Valparaiso.

• Sida 300
•  Original

för initiationsordningen. En direkt kontakt med samtida liturgikommissio- neri andra kyrkor och i det 5 k COCU-projektet fanns också, som regel på observatörsbasis.78 Genom såväl kommissionens sammansättning som för- bindelserna med andra liturgiska organ var det väl sörjt för ett arbete med en ekumenisk ansats.

För initiationsordningens vidkommande kom ett preludium i form av ett häfte psalmer för dop och nattvard år 1972 och 1974/75 kom ritualförslagen.” Genom utgivningen av dessa delar inleddes också en liturgisk försöksverk— samhet, som successivt utvärderades på olika sätt, bl a genom en öppen enkät som under årens lopp ledde till en stor mängd svar.

I 1974 års häfte ingick dopritual och en kort, innehållsdiger redogörelse för kommitténs grundläggande principer. ”Återupptäckten” ekumeniskt av dopet var något som på sikt skulle få lika genomgripande konsekvenser som nattvardsväckelsen tidigare inneburit. För lutherskt vidkommande hade dopet alltid betraktats som ”en nyckel till det kristna livet”. men i praxis hade lutherska kyrkor sällan tillämpat den synen. Det var angeläget att så skedde bla genom en förnyad dopordning. Dopliturgin måste ge utrymme för symboler, ord och handlingar, som kunde uttrycka och framkalla tron, men den liturgiska handlingen fick inte vara en isolerad rit utan måste intimt förbindas med den enskildes och församlingens liv. Förnyelsen av ritual ledde eljest till steril ritualism. Ritualförnyelsen måste därför "gå handi hand med förnyelsen av kyrkans hela liv och tjänst”. Siktet måste vara inställt på att dopet skulle bli ”hörnstenen” i gudstjänstliv och i enskildas liv, där dopliturgin fyllde sin livsviktiga (crucial) uppgift i gudsfolket.

För att svara för sin del i förnyelseprogrammet hade kommissionen studerat dopliturgins historia och förnyelsearbetet i andra kyrkor. En historisk och ekumenisk attityd var nödvändig, hette det, för att förslagen inte bara skulle mekaniskt upprepa äldre formuleringar och bli sekteriska. Kontakt med den liturgiska traditionens rika arv och med arbetet i andra kyrkor behövdes för att ge så fulltonigt uttryck som möjligt åt dopets innebörd. I korthet redovisade kommittén vad detta innebar, och mot den bakgrunden presenterades ritualförslaget. Detta innehöll formen för en ”dopets församlingshögtid” (baptismal festival) på i första hand kyrkoårs- mässigt lämpliga dagar. Sådana dagar exemplifierades, och antydningar gjordes om utformning av en förberedelse och uppföljning av högtiden för både dopföljen och församlingen som helhet. En sådan omramning var en konsekvens av resonemanget att dopliturgin måste förbindas med enskildas och församlingens liv.

Ritualet som sådant kan enklast beskrivas som en mässa med dopet som tema, där dopliturgin i inskränkt mening hade trosbekännelsens plats efter predikan och före nattvardsfirandet. Först kom en presentation av kandida- terna, vuxna och/eller (späd)barn, vars föräldrar i det sammanhanget offentligt lovade svara för barnens kristna fostran. Direkt därefter följde avsvärjelse och trosbekännelse, som såväl kandidater (föräldrar) som hela

78 Brand 1976 12ff. White 1976 118ff, Andrén 1974 115 samt intervju med liturgikommissionens sekr, dr E Brand 1978—05-05. 79 Contemporary Worship 4 1972, 7 1974, 8 1975.

• Sida 301
•  Original

församlingen deltog i, församlingen för att aktualisera dopbekännelsen. Partiet mynnade ut i en förbön, liturgihistoriskt en ny version av den s k allhelgonalitanian, som gällde dopkandidater och deras anhöriga och ”alla döpta överallt” — en bön i vilken man även kunde foga in förbön för nyligen avlidna. Nästa block utgjordes av den stora dopbönen med lovsägelse över Guds frälsande handlingar och bön om Andens kommande över dopvatten och -kandidater. I direkt anslutning till bönen skedde dopet med dopformeln i traditionell västerländsk form eller den östliga traditionens (NN döps i Faderns . . .). Inte minst det sistnämnda är en av detaljerna som pekade i samma riktning, strävan att genom struktur och utformning av enskilda moment ge uttryck åt grundsynen att "Gud själv handlar i detta sakrament”. Dophandlingen följdes av doptydande handlingar. Den första av dessa inleddes med den klassiska konfirmationsbönen om Andens sju gåvor under handpåläggning och följdes av korstecknande, ev med olja, med tydnings- orden "N, Guds barn, du har tagit emot Andens insegel och tecknats med Kristi kors för evigt".80 Fakultativt kunde dopdräkt och dopljus överlämnas under tydningsord. Därpå välkomnades de nydöpta av församlingen genom högt lästa ord och genom utväxlandet av en fridshälsning, som samtidigt var upptakten till eukaristin.

Analyseras denna liturgi, kan sammanfattande konstateras, att den i mycket innehåller nyheter i förhållande till de involverade kyrkornas ordningar. Släktskapen är däremot stor mellan denna och episkopalkyrkans liksom t ex COCU-liturgin. Men kommittén hade också kunnat hänvisa till såväl struktur som ledande tankegångar i Luthers dopritual. Så gjorde inte kommissionen, men det fanns en indirekt hänvisning till luthersk dopupp- fattning: Försättsbladet till ritualhäftet upptog ett reformationstida träsnitt, skildrande en dophandling. och Luthers syndaflodsbön.

1975 års häfte behandlade konfirmationen och andra dopaktualiserande handlingar. Här kunde liturgikommissionen knyta an till den tidigare berörda gemensamma utredningen om initiationsprocessen och dess hand- lingar. Men liturgikommissionen gick längre.

Dopets handling är en engångshandling, som inte i någon mening kan kompletteras, hette det. Men det mönster dophandlingen ger uttryck åt skall upprepas av hela gudsfolket och varje enskild under hela livet. Mönstret var ”att dagligen dö från synden och uppstå till nytt liv i Kristus", "omvändelse (metanoia) är en fortgående realitet i kristet liv både före och efter dopet". Det var därför väsentligt att församlingens gudstjänstliv innehöll liturgiska handlingar som aktualiserade dopet och dopets död — uppståndelsemöns— ter.

Mot den bakgrunden föreslog kommissionen ritual för en gudstjänst, där hela gudsfolket och vid behov också enskilda ”medvetet, öppet och regelbundet" — kanske fyra till sex gånger per år — skulle aktualisera dopet. Församlingen behövde detta. Enskilda medlemmar behövde detta ibland av särskilda anledningar. tex när människor flyttade in i en församling eller hittade vägen tillbaka till församlingsgemenskapen. när man gick i pension

80 NN, child of God, you have been sealed by the holy Spirit and marked with the Cross of Christ for ever. Jfr ovan n 64.

• Sida 302
•  Original

eller fick en tjänst etc. Men tillfälle för enskilda människors personliga trosbekännelse och överlåtelse borde också finnas i anslutning till försam- lingens utbildningsprogram för unga och vuxna. Det var i det sammanhanget kommissionen ville se den handling, som hade kallats konfirmation, ett uttryck som den tidigare initiationsutredningen delvis använde om hela undervisningsperioden och liturgikommissionen helt enkelt uteslöt. I sättet att argumentera fanns med en omisskännlig luthersk accent direktanknyt- ningen till den samtida diskussionen ekumeniskt och i amerikanska liturgikommissionen.

Ritualet som framlades gällde utformningen av ett dopaktualiserande led inom ramen för församlingens dophögtid (baptismal festival) eller i samband enbart med mässan. Efter presentation, trosbekännelse och förbön för enskilda och alla döpta följde den speciella förbönshandlingen, efter tyst bön inledd med den klassiska konfirmationsbönen och uppföljd med handpå- läggning jämte välsignelseönskan med ord, som hämtats från konfirmations- formeln i enhetsagendan 1958/1962.81 Den avslutande utväxlingen av fridshälsningen ledde över till nattvardsliturgin.

På ett radikalt sätt försökte kommissionen dra slutsatser av samtida ”återupptäckt” av dopet och Luthers dopuppfattning. I ett avseende gick kommissionen längre. I det refererade ritualet fanns ingen nattvardsadmis- sion, och något särskilt nattvardsadmissionsritual enligt den äldre initiations- utredningens förslag fanns inte med och skulle inte heller framläggas av liturgikommissionen. Den enbart konstaterade att tillträdet, ”ett i dopet skänkt privilegium”, var möjligt utan särskild liturgisk form.82 I praktiken hade det också börjat tillämpas, att även små barn kommunicerade, och något uttryckligt förbud fanns inte. Att också små barns dopkommunion var möjlig och motsatsen svår att teologiskt motivera hävdade bl a liturgikom- missionens sekreterare.83 Utvecklingen i praxis av familje- och även tydligen dopkommunion gick därhän, att de båda kyrkor som bejakat familjekom- munionen 1978 uttryckligen förbjöd (späd)barns (infants) kommunion — ett av de internationellt sett få förbuden i denna fråga.84

Den föreslagna radikala förändringen av initiationsordningen skall ha blivit väl mottagen och förslaget fått god spridning i försöksverksamheten.85 Det förklarar att förslagen i huvudsak kunde införas i den nya agendan, då denna fullbordades under benämningen Lutheran Worshipbook (Luthersk gudstjänstbok) 1978.86 En enda egentlig förändring finns. Termen konfir- mation har återinförts och som i episkopalkyrkan reserverats för engångs- tillfället, när man första gången deltar i handlingen. Men för detta

81 NN, the Father in heaven, for Jesus” sake, strengthen in you . . ,, ovan n 64. Verbet strengthen ersätter den gamla formelns dubbeluttryck renew and increase.

82 Det kunde ske ”in middle childhood”, hette det vagt i Contemporary Worship 8 7f, 12f. Ibm 7 13f, 21 11 32 formulerades det så, att ”very young children” enligt luthersk praxis inte brukade kommunicera men att församlingar hade ”varying policies”. 83 Brand 1976a 29ff, cf Brand 1976 29f, 36ff. 34 Brand 1979 39 n 31. Om tendenser i praxis intervjuer med dr F Senn, Chicago (ledamot i initiationsgruppen) och H Boehringer (n 77) 1978-05-02. 85 Intervjuer med Brand, Senn och Boehringer enligt n 78 och 84. 35 Lutheran Worshipbook. Som led i det omfattande introduktionsprogrammet för agendan utkom bl a Brand 1975 och Senn 1977.

• Sida 303
•  Original

förstagångstillfälle har också den personliga handpåläggningen reserverats liksom de åtföljande orden.87

Det som skett var uppenbart en kompromiss, ty teologiskt har denna förstagångshandling fortfarande samma innebörd som den återkommande handlingen, även om denna inte längre har den personliga applikationen genom handpåläggningen.

I den nya agendans förord framhölls, att en huvuduppgift i hela förnyelsearbetet varit, att låta dopet liturgiskt bli vad det läromässigt var i lutherdomen. Liksom i den förra enhetsagendan underströks, att man medvetet anknutit till fornkyrkan likaväl som till luthersk tradition. Tydligare än tidigare påpekades också sambandet med anglikansk tradition, och det framhölls att arbetet hade utförts i samverkan med andra engelsktalande kyrkor. Agendan var med andra ord avsedd för amerikaner som är lutheraner, inte för lutheraner i Amerika.

Detta bidrog till att Missouri-synoden, som tog initiativ till den gemen- samma liturgikommissionen, ställt sig ytterst kritisk till enhetsagendan. Med anledning av bl a lärokommissionens kritik av exempelvis konfirmationslöf- tet beslöt den högsta beslutande församlingen 1977 att ingående kontrollera den agenda, som då redan var under tryckning. Först i det skedet fann man prövningen angelägen för att i enlighet med konstitutionen garantera ”användning uteslutande av en läromässigt ren agenda”.88 Det lågi luften att granskningen skulle leda till ett underkännande av agendan, och det var också innebörden i den rapport som i maj 1978 remitterades till församling- arna.”

En genomgång av Missourisynodens detaljkritik av initiationsordningen ger resultatet, att invändningarna gavs teologisk form men i sak gällde ett alltför starkt och snabbt brott med dittillsvarande praxis. Otvivelaktigt innebar också 1978 års agenda en både lutherskt och ekumeniskt anmärk- ningsvärd radikal tillämpning av den syn på initiation och initiationsprocess, som kommit till uttryck i bl a Faith and Order-arbetet.

7.4. De nordiska folkkyrkornas initiationsritual under förändring

7.4.1. Anpassningar av liturgisk tradition till nya förhållanden

De nordiska folkkyrkorna utgör det tredje stora lutherska blocket vid sidan om det tyska och det amerikanska. Karakteristiskt för det nordiska blocket var länge lutherdomens nästan totala dominans i dessa länder som politiskt, kulturellt och religiöst gjutits samman till enhetssamhällen. Först under 1800-talet började denna enhet att brytas upp, och de nordiska folkkyrkorna

87 Orden (n 81, 64) har dock återigen ett nytt verb, närmast motsvarande den gamla termen confirm. nämligen ”stir up in NN the gift . . 38 För detta och följ Report and Recommendations LCMS 1978. 89 Ibm 6 meddelades att granskningsexemplar av agendan kunde rekvireras från Missourisynodens förlag, Concordia, som inte skulle komma att annonsera agendan eller sprida den. Agendan blev slutligen inte heller förlagd där. — Ang skälen till Missourisynodens kursändring tex Fischer 1977 323.

• Sida 304
•  Original

har under drygt ett sekel präglats av omställningen från enhetssamhällen till mindre homogena eller rentav pluralistiska. Till den utvecklingen har bl a länge hört mycket höga såväl medlemstal som dop- och även konfirmations- frekvenser men samtidigt låga frekvenser för bl a gudstjänstbesök och nattvardsdeltagande. Även om förhållandena varierat och varierar inom och mellan kyrkorna, hör de huvuddragen med till det karakteristiska för de nordiska folkkyrkorna. Allmänt har också omställningsproblemen satt sin särskilda prägel också på liturgiskt förnyelsearbete.

Liturgiskt kan man tala om två familjer i det nordiska blocket. Den ena familjen utgörs av Sverige och Finland, politiskt och därmed kyrkligt förenade fram till 1809. De båda folkkyrkorna har därför en lång gemensam liturgisk tradition. Motsvarande gäller om de tre övriga nordiska länderna. Norge blev politiskt-kyrkligt självständigt från Danmark 1814, Island först 1918. Mot bakgrunden av den relativt fasta liturgiska traditionen har anpassningar till en ny tid skett genom handboksrevisioner från 1800-talets slut. De gamla enhetsagendorna med lång livstid har i alla kyrkorna ersatts med nya handböcker med jämförelsevis korta omloppstider. Eftersom det rör sig om kyrkor tillhörande två liturgiska familjer och eftersom anpass- ningarna skett efter delvis olika principer, är det lämpligt att översiktligt behandla var kyrka för sig. Utvecklingen i Svenska kyrkan tas dock upp först i nästa kapitel.

7.4.2. Den danska modellen: anpassningar i anslutning till fastlagd ramordning för dop

Den danska dopordningen från reformationstiden — fr a i kyrkoordinantian 1537/39 och biskop Palladius” handbok 1556 — konserverades i huvudsak genom enhetsagendan, kirkeritualet 16859" Det innebar kort uttryckt en dansk version av Luthers ritual 1526. Det nya inskränkte sig till förtydligande anvisningar, fr a att barnet skulle svara genom den sotn bar det och att tydningsorden efter dophandlingen - ursprungligen knutna till smörjelsen — skulle uttalas under handpåläggning.”I En nyhet var några ord mellan inledningsdelens läsning av barnevangeliet och Fader vår. ett försök att förklara detta block som tydligt visar, att det helt förlorat betydelsen av ett överlämnande av evangeliet och tenderade att motivera överlämnande av barn till dop, ett slags pendang till den redan under reformationstiden införda avslutande fadderförmaningen.92 Nytt var också ett ritual för vuxnas dop. vilket kalkerats på barndopsritualet.93

När enhetsagendan fixerades, hörde det till en stor grupp konservativa dopritual, men med tiden blev det tämligen ensamt i sitt slag genom att bevara den reformationstida utformningen relativt intakt. 1783 kom

9" Borregaard 1953 122ff och passim. 91Ibm 125 påpekas att anvisning om handpåläggning är ny men i förarbetet inte betraktades som en nyhet, dvs förmodligen praktiserats. 92 Orden löd: ”Så vill vi då hjälpa detta barn till hans välsignelse genom att döpa deti Faderns . . . namn". 93 Intressant är anvisningen att vuxna dopkandidater först måste ha undervisats och sedan förhörts av biskopen, som alltså betraktades som den för initiationen egentligen ansvarige.

• Sida 305
•  Original

visserligen ett nytt dopritual som skulle svara bättre mot tidens smak. Men det som förändrades var egentligen bara inledningspartiet.94 I stället för de två exorcismerna och Luthers syndaflods- eller dopbön infördes en lång allokution, en dogmatisk utläggning om arvsynd, rättfärdiggörelse och dop, utmynnande i dopbefallningen som nu infördes. Ett annat nytillskott, men detta med lovsångston, sköts in mellan den gamla katekumen- resp dopavdelningen i ritualet. Efter allokutionen, korstecknandet med tydnings- ord, inledningsbön samt barnevangeliet och Fader vår under handpåläggning — katekumendelen — följde de gamla orden på vägen till dopfunten (Herren bevare din utgång och din ingång . . .). Dessa kompletterades nu med ett slags bibliskt hälsningsord (1 Petr 1:3, Rom 6:4) till barnet. Sedan följde enligt oförändrad ordning barnets avsvärjelse, trosbekännelse och begäran om dop — med hjälp av fadderns röst — samt dophandling med tydningsorden under handpåläggning jämte fridshälsning och överlämnande av dopdräkten —i realiteten en liten mössa — och till sist fadderförmaningen. Längre än så kunde man inte gå, trots en rad moderniseringsönskemål från tydligen främst det högre prästerskapet.

Om reformationstida tradition alltså i huvudsak bevarades, hade den i ett annat avseende genombrutits femtio år tidigare. 1736 infördes en konfirma- tionsordning som är ett skolexempel på den pietistiska konfirmationsupp- fattningen.95 Till skillnad från dopliturgin förutsattes här att konfirmanderna individuellt skulle ”upprepa” vad faddrarna ”givit Gud löfte om på deras vägnar” — avsvärjelse, trosbekännelse och därtill löftet att förbli i ”dopför- bundet” Iivet ut, bekräftat genom handslag. Tvivelsutan var detta konfir- mationshandlingen, även om de med handslaget beseglade löftena åtföljdes av löftesord under handpåläggning.96 Efter ett tal om dopförbundets förmåner och plikter — inkl kommunionen - följde en till bön draperad homilia, som i kraftigt beskuren form 1784 skall ha nedbringats till nio minuters längd. Akten hade nattvardsadmitterande funktion och där fanns ett välsignelsemoment, men helt dominerande var orienteringen mot dopet och konfirmandernas personliga doplöften, varigenom de med ”en formell ed inför Herren” bekräftade eller konfirmerade dopförbundet. Priset för en konservativ dopordning var denna edsliga förpliktelse.

Ett för dansk tradition karakteristiskt drag skall tillfogas. Såväl dop som konfirmation var akter som hörde till församlingens huvudgudstjänst. Fr a vad gäller dopet är påpekandet viktigt. Även om det fanns tendenser att ta över högreståndssed med dop i hem,97 skulle 1800-talets kyrkoväckelse fr a genom grundtvigianismen leda till att dopet blev en församlingshögtid — inte minst detta har bidragit till att den genom alla revisioner bevarade inledningsfrågan — ”Er barnet hjemmedopt?” — blivit en rituell fras utan verklighetsanknytning. Väsentligare har varit att den teologiska konflikten mellan dop- och konfirmationsordningarna bevarades länge. Först i början

94 Alterbogen 1783, erhn 1956 144ff. 95 Fazhn 1956 166, Brohed 1977 28f, passim, Welle 1936 20ff. % ”Den treenige Guden, som fordom har upptagit dig till sitt barn i det heliga dopet och gjort dig till det eviga livets arvinge, uppehålle dig i denna ditt dops nåd intill ditt saliga slut. Han give dig ståndaktighet i din tro, din själ till salighet”. 97 Faehn 1956 157f.

• Sida 306
•  Original

av 1900-talet började förändringar att ske, fr a vad gäller konfirmationen, vilket framgår av det följande.

Genom den danska kyrkoväckelsen med ”upptäckten” av dop, nattvard och trosarvet representerat av Apostolicum förblev dopordningen intakt under hela 1800-talet. Ett nytt dopritual 1895 hade som enda egentliga nyhet efter fadderförmaningen en avslutande bön, där hela menighetens delaktig- het i dopet aktualiserades. Men det blev aktuellt med ett nytt dopritual som alternativ 1912, inte som ersättning av det gamla.98 Återigen blev den gamla ordningens dopavdelning intakt, ty alternativutformningen gällde kateku- menpartiet, fr a ”nytillskotten” 1783. Upptakten blev nu det bibliska hälsningsordet, förkortat (1 Petr 1:3) och riktat till alla, och den gamla inledningsbönen. Allokutionen ströks med undantag av dopbefallningen, som omedelbart följdes av barnevangeliet jämte 1783 års förklaring, element som båda fick motivera barns dop och korstecknandet. Detta jämte tydningsord placerades nämligen inledningsvis, under det att Fader vår under handpåläggning liksom de gamla orden på vägen till funten förvand- lades till doptydande handlingar efter fridshälsningen och före fadderför- maningen. Denna hade 1895 kompletterats med den nyss nämnda slutbönen och på den följde nu den aronitiska välsignelsen. Katekumenelementens ursprungliga innebörd och inbördes sammanhang hade uppenbarligen gått förlorade, och de användes som byggelement för inramning av den fasta stommen med dopbarnens avsvärjelse, trosbekännelse etc. Denna tycks genom kyrkoväckelsen bl a ha blivit nästintill en trossak och av sådan vikt, att det satte sina spår också i högmässoordningen utan dop.99

Konfirmationsritualet 1736 började framemot det senaste sekelskiftet bli ett problem.1 Den ”påtvingade bekännelsen” med löften och handslag uppfattades inte bara som ”otidsenlig” utan som ”anstötlig” när den skulle avläggas av också mer eller mindre sekulariserade deltagare. Lösningen 1909 blev en uppspaltning med samtal — inte ”examen” — vid ett tillfälle, konfirmationshögmässa med frivilligt deltagande vid ett annat och — som tidigare — nattvardsgång vid ytterligare ett annat tillfälle. Samtidigt infördes ett alternativt konfirmationsritual 1909, där bekännelsemotivet dämpades och en kort konfirmationsbön ledde fram till handpåläggningen med oförändrade löftesord. Alltjämt hade dock akten karaktären av konfirman- ders — frivilliga — bekräftelse av dopförbundet.

Den principiellt viktiga förändringen var, att konfirmationen inte längre utgjorde den nödvändiga kompletteringen av barndopet. Även om den gamla ordningen betraktades som normalordning, utgjorde konfirmationen inte längre villkor för nattvardstillträdet. På föräldrars och barns önskan kunde prästen individuellt admittera barn före konfirmationen, ev efter samråd med biskopen, tvivelsutan en frukt av samma nattvardsväckelse som

93 Lindhardt 1966 46f. — Anvisningen om överlämnande av dopdräkt/mössa uteslöts redan 1895. — Dopritual 1895 och 1912.

99 Det grundtvigianska kravet att låta högmässans Apostolicum/dopbekännelse föregås av dopets avsvärjelse har efterkommits. Lindhardt 1966 300. Påpekas bör att detta parti — avsvärjelse och Credo — dubbleras, när dop firas. 1912 års dopritual medgav dock att avsvärjelsens tre frågor drogs samman till en.

1 Lindhardt 1966 45.

• Sida 307
•  Original

medgav präster att själva kommunicera när de ledde mässan.2

Den nu behandlade danska initiationsordningen är den alltjämt gällande. Men i den danska folkkyrkan har av olika historiska skäl vuxit fram en syn på den fastlagda ordningen. som kan liknas vid inställningen till BCPi Church of England. Ramen är fastlagd men agendan uppfattas inte som detaljregle- rande. I detta ”liturgiskt välordnade kaos”3 lät biskoparna 1949 utfärda en vägledning, som i huvudsak auktoriserade praxis,4 följd av en handbok för försöksverksamhet1963.5 Denna var resultatet av ett tioårigt revisionsarbete, som för initiationsritualens vidkommande skulle kunna karakteriseras som ett försök att kodifiera praxis.

Dopritualet var helt enkelt 1912 års med smärre restaurerande justeringar, fra av inledningspartiet.Ö En liten, principiellt viktig förändring var, att föräldrarna för första gången så att säga erkänns genom en bearbetning av den gamla fadderförmaningen. Nyheten gällde rekommendationer för sättet att infoga dopet i högmässan. Enligt traditionen kom dopet efter predikan men förslaget var, att dopet skulle komma på trosbekännelsens plats efter evangelieläsningen. På så sätt undveks dubblering av trosbekännelsen. Enligt majoriteten var det däremot alltför radikalt att inom dopaktens ram bevara högmässans gemensamma avsvärjelse och trosbekännelse för att därefter individuellt upprepa en kortform för dopbarnens avsvärjelse och bekännelse. Även om en sådan lösning togs med som alternativ, rekommen- derades att avsvärjelsen och hela Apostolicum upprepades för varje dopkandidat. Det var den traditionsgivna form som ”svarar bäst mot dopets innehåll och betydelse som förbundshandling”. Den vägde tyngre än farhågorna att man genom upprepandet skulle spränga gudstjänstramen och ”degradera trosbekännelsen till ett formulär”.7

Konfirmationsritualet hade reviderats på ett sätt som fullföljde tendenser- na 1909. I högmässans ram kunde dagens kollektbön och läsningar och predikotext bytas mot speciella. Själva konfirmationsakten efter predikan och ev samtal —i praktiken mestadels försvunnet — och tal till konfirmanderna inleddes med en kort konfirmationsbön som upptakt till bekännelsen. Den kunde ha formen av kortformer för individuell avsvärjelse och trosbekän-

3 Så Lindhardt 1966 45, Lyttkens 1971 50f. 3 Prof Chr Thodberg, Aarhus, vid intervju 1976-06-17. 4 Lindhardt 1966 300. 5 Proveritualbogen 1963. 6 Hälsningsordet (1 Petr 1:3) ansågs svårtillgängligt och ersattes med apostolisk hälsning (2 Kor 1:1) och en kort ingress knuten till Joh 3:5b. Det gamla inledningsordet (Psalt 121:8) återfördes till den gamla platsen mellan katekumen- och dopavdelning- arna. Inledningsbönen återfördes likaså till den äldre placeringen, nu med ett alternativ, den från Luthers ritual som funnits to m 1895 års ritual, i fullständigare form införd i ritualet för vuxnas dop. Inledningspartiets struktur blev då: Hälsning — Matt 28 + Mark 10 — inledningsbön — Psalt 121:8 — korstecknande — namnfrågan — avsvärjelsen etc. Hälsningsorden l Petr 1:3 insattes före föråldra- och fadderförman- ingen, som återigen blev aktens slutpunkt. — De danska liturgiska förnyelsesträvan- dena har väsentligen gällt mässan. Andrén 1974 122ff, 154ff. 7 Proveritualbogen 1963 10f, 12f. — För att undvika att alltför många döptes i högmässan infördes som komplement ett ritual för särskild dopgudstjänst. Det utgjordes av samma dopritual inlett med ett doptal eller allokution — två alternativ lämnades — och avslutat med den bön (bearb) och välsignelse, som 1912 års ritual angav.

• Sida 308
•  Original

nelse, dvs den modell som inte rekommenderades vid dop. Men der. kunde också ha formen av en hela menighetens, inkl konfirmandernas, läsning av avsvärjelse och Apostolicum. Helt borta var löftesfrågan, den edsliga förpliktelsen bekräftad med handslaget. Enligt den förra och fr a den senare varianten hade bekännelsepartiet karaktären av ett instämmande i kyrkans tro. Tyngdpunkten hade flyttats över till den individuella ”välsignelsehand- lingen” med det gamla löftesordet. Den följande bönen var en form för hela menighetens dopaktualisering — det första av de tre bönealternativen var dopliturgins slutbön — innan högmässan avslutades med Fader vår och välsignelsen etc.

Såsom tidigare var provhandbokens konfirmationsritual helt orienterat mot dopet, nu som hela menighetens och särskilt konfirmandernas dopak- tualisering. Med tanke på konfirmationens starka ställning i danskt kyrko- och folkliv utan motstycke i övriga nordiska kyrkor kunde den kanske karakteriseras som den kyrkliga välsignelsehandlingen i samband med en folkfest, markerande övergången till vuxenvärlden. Det förefaller symp- tomatiskt att uppfattningen om konfirmationen som lekmannavigningen, lanserad fr a av M Thurian, funnit gehör i dansk högkyrklighet, som modell för att motivera den kyrkliga handlingen.8 Successivt har denna förlorat förhörs-, bekännelse- och admissionsfunktionerna. I en förordning 1955, som fö rekapitulerade 1909 års admissionsbestämmelser, framstod konfir- mationen som en frivillig handling efter en med skolan samordnad undervisningsperiod.9

En minst lika stark ställning i kyrko- och folkliv har dopet eller snarare barndopet. Beroende på den danska folkkyrkans alltjämt starka dominans tycks dopet framstå nästan som en medborgerlig rättighet. Denna praxis har kunnat uppfattas som ett problem, och det har principiellt och även i konkreta fall ifrågasatts, om dop under alla förhållanden kan ske.”' Men i huvudsak förefaller praxis vara okontroversiell. Det förefaller också som en samtida teologiskt ekumeniskt arbete om dopet i Danmark enbart engagerat specialister.” En del av förklaringen är otvivelaktigt att ”den makalösa upptäckten” av dopet som grunden för församlingens liv redan skett i danskt 1800-tal och präglat gudstjänst- och fromhetsliv, bl a genom dansk psalm och dansk dopliturgi i församlingens mitt. De är i den utvecklingen som förbindelsen dop och kommunion redan vid det senaste sekelskiftet ”återupptäcktes” och familjekommunion började praktiseras, en ordning

8Pallesen 1965 110ff, om Thurian tex ovan 229. — Försök att lansera borgerlig konfirmation som mognadsrit har misslyckats, Lindhardt 1966 164f.

9Lindhardt 1966 301, Lyttkens 1971 51. Förordningen 1968-07-08 å8 innebar i sak ingen förändring. 10 Om tidigare ”hot” om "dopstrejk” med anledning av förändringar i skolans kristendomsundervisning Lindhardt 1966 197ff. Prenter 1951 485ff, 494ffunderstryker under hänvisning bl a till samtida kontinental forskning men också Grundtvig dopets avgörande innebörd och barndopets legitimitet, bl a markerat i dopfrågorna till barnet. Men avslutningsvis reses frågan om förutsättningarna alltjämt fanns i den danska folkkyrkan för att alltid praktisera barndopet. Ibm 498 m n 395. Senare har han skarpt kritiserat praxis. Lindhardt 1966 324. Beryktat blev ett fall av dopvägran. som av biskopen fördes till domstol 1974. Aktstycken bl a i Nor 1974. ” Danskt ekumeniskt teologsamtal om dopet sedan 1972 etappredovisat i Lumen 1977:1—2.

• Sida 309
•  Original

som numera utan formlig admissionsakt är tämligen vanlig.12

I detta perspektiv är det inte ägnat att förvåna, att den 1970 tillsatta liturgikommissionen i sitt förslag för försöksverksamhet 1971 egentligen bara anslöt sig till dopordningen i provhandboken men förbigick konfirmationen. Samtidigt aviserades mer genomarbetade förslag, av kommentaren att döma med samma huvudfråga som upptagit kommissionsarbetet bakom 1963 års ordning: formen för infogandet i mässan.13 Inom kommission har förslag också utarbetats utan att dock ha publicerats.l4 Allt tyder på att några egentliga förändringar av dopliturgin inte är aktuella. Möjligen kan också det officiella liturgiarbetet komma att knyta an till förslag om återkommande dopaktualiserande gudstjänster tex i samband med påsk.15

7.4.3. Den norska modellen: framväxten av alternativ liturgi för initiationsprocessen

7.4.3.1 Tillkomsten av gällande alternativordning

Vid skilsmässan 1814 från Danmark förde den norska folkkyrkan vidare samma liturgiska tradition som den danska. Vid skilsmässotiden uppfattades dopet som förbundshandlingen, som fullföljdes genom konfirmandernas konfirmation därav, grunden för nattvardsadmissionen. "Näst efter födel- sens må vi anse konfirmationens dag som den viktigaste i vårt liv” förefaller vara en för tiden karakteristisk formulering. "” Någon kyrkoväckelse liknande den danska präglade inte norskt 1800-tal, som då mer karakteriserades av en pietistisk tradition och nyevangelisk väckelse med separatistiska tendenser. ] deras kyrkokritik var det följaktligen inte folkkyrkans doppraxis som kritiserades utan de 5 k masskonfirmationerna och massnattvardsgångar- na.

När altarboken 1889 antogs, var dop- och konfirmationsritual i huvudsak 1783/84 års ritual. Men fr a det senare blev ett slags rättesnöre för likformig formulering av konfirmationslöften och löftesord i en attackerad handling.17 1882 medgavs att förhöret skedde före konfirmationshögmässan, och några år senare slopades konfirmationen som del av skolplikten. Inte minst ledande kyrkomän underströk, att konfirmationen var en frivillig handling med trosbekännelse och välsignelse och inte en obligatorisk edsförpliktelse, en uppfattning som rimmade illa med ritualet. Lösningen blev den alltjämt

12 Såt ex en ärkebiskop W Westergård Madsen i brev 1971—01-19 (KB 189/1971 EB) att det "ikke er ualmindeligt” att konfirmander ”men også yngre barn” kommunicerar. Cf n 9. 13 Forelobig revision 1971 21f. 14 Nordiska liturgiska kontaktkonferensens protokoll 1976-06—17 % 4. 15 Till den typen hör bl a Vaerkstadskirkens mässa "Dåben" 1973, audiovisuell experimentgudstjänst utformad av en romersk-katolsk och luthersk arbetsgrupp med påskvigilian som med- eller omedveten mall. Ritual och diskussionsreferat i Kirkefondets studiemappe 1973. 16 erhn 1953 229ff, 1956 144ff, 166ff, cit ibm 176. 17 Welle 1936 38ff. Betr ritualets frågor (avsvärjelse, trosbekännelse, konfirmations- löfte) drogs trosbekännelsen samman till en kortform. "Tror du på Gud Fader, Son och helig Ande?”

• Sida 310
•  Original

gällande lagen 1911, som avskaffade konfirmation som villkor för borgerliga rättigheter. Samtidigt skapades ett alternativt konfirmationsritual 1912.18 Detta jämte det äldre ritualet väsentligen från 1736 infördes i huvudsak oförändrade i alterboken 1920, den norska folkkyrkans alltjämt gällande gudstjänstordning.19

Den lösning som lanserades var helt inriktad på frågan om konfirmatio- nens bekännelse/ed. I 1920 års version var den gamla ordningen bevarad, men möjlighet lämnades att utesluta eden, dvs löftet beseglat med handslag att för alltid förbli i dopets förbund. I den nya alternativa ordningen däremot instämde hela menigheten i avsvärjelse och trosbekännelse, uttryckligen som en gemensam dopaktualisering, varpå prästen vände sig till konfirmanderna med en kort uppmaning till dem att leva i denna tro som de döpts till. Först därefter gick de fram till altaret för att ”ta emot Guds välsignelse till ett liv i försakelse20 och tro”. Själva välsignelsehandlingen var 1736 års, men de traditionella löftesorden hade kompletterats med fyra alternativa bibelord och fridshälsningen. Som tidigare följde i alla formerna konfirmationstal och -bön, nu samma som i den svenska konfirmationsordningen,21 Fader vår, välsignelsen och slutpsalm.

På kort tid hade således efter seg kamp genomförts en alternativordning som tillät tre alternativa konfirmationsuppfattningar: den edsliga förpliktel- sen eller den personliga anslutningen till kyrkans tro i individuell eller kollektiv form, med tyngdpunkt på bekännelseledet eller välsignelsemotivet. Det sistnämnda kunde också markeras tydligare genom de nya alternativa formuleringarna. Det ankom på var församling att bestämma vilken av formerna som skulle brukas. Vid en inventering 1934 framkom, att den gamla oförändrade formen brukades i drygt hälften av församlingarna under det att drygt tre fjärdedelar av övriga församlingar hade den nya formen och en knapp fjärdedel mellanformen.22

Liksom vid 1800—talets början tycks dopet ha haft en underordnad betydelse vid framväxten av den nya altarboken. Det var visserligen en nödvändig förutsättning för den nya födelsen, men konfirmationstiden inte minst erbjöd tillfället för omvändelse på grund av evangeliets ord.23 I det från 1800-talets slut inledda liturgiska förnyelsearbetet kom också dopritualet att dras in, men det förefaller inte ha varit någon central uppgift att arbeta med dopliturgin. '

I samband med revision av konfirmations- och nattvardsliturgierna kom också ett alternativt dopritual 1914. I detta var inledningspartiet förkortat,

18 Svensen 1936 64ff, Welle 1936 38ff, Hareide 1971 64ff. 19 Ibm 69f, Welle 1936 41f. Liksom 1889 års altarbok auktoriserades 1920 års för att tas i bruk efter lokala beslut. De gamla böckerna avskaffades således inte. Faehn 1963 90, 107. Lagen om konfirmationstid och konfirmation 1911—08-15 handlade fr a om samordning av undervisningen med skolan, 14 år som minimiälder och om intyg på genomgången undervisning. Cf nedan n 29. 20 ”Forsagelse”: substantivet korresponderande mot verbet ”forsage”, den tekniska termen för avsvärjelsen. Dubbeluttrycket ”forsagelse og tro" kunde därför bättre översättas med omskrivningen ”till att leva i dopet". 21 Om denna bön Rodhe 1923 301ff. 22 Holsvik 1936 223ff. Totalsiffrorna var för resp 576, 353 och 102, i några församlingar fanns valfrihet. 23 Wisloff 1971 306ff, Asheim 1976 143ff.

• Sida 311
•  Original

uppenbarligen med det danska ritualet 1912 som förlaga.24 Men i dopavdel- ningen fanns det egentligt nya alternativet. Avsvärjelsen och trosbekännel- sen blev hela menighetens, och dopfrågan riktades till föräldrar/faddrar. Ändringen var naturligtvis ett av resultaten av debatten om konfirmationens bekännelse.25 I alterboken 1920 blev detta alternativritual huvudformen. Omedelbart före dophandlingen kunde emellertid prästen på föräldrarnas begäran skjuta in en kortform för barnets avsvärjelse och trosbekännelse, däremot inte dopbegäran.26 Denna kortform, som en minoritet önskade få in i den danska provhandboken 1963, blev i Norge den konservativa modellen. Även i vissa strukturförändringar föranledda av den nya formen27 visade det sig, att den gamla ordningen för ritualets dopavdelning inte hade samma orubbliga ställning som i Danmark. Men med jämkningarna och med hjälp av alternativmodellen även i dopritualet kunde den gamla ordningen i huvudsak föras vidare. En annan väsentlig olikhet mot Danmark var att dopakten under 1800-talets lopp separerades från församlingsgudstjänsten och skedde före eller efter denna eller fristående.28 Det fanns olika skäl för den utvecklingen och inte tillräckliga skäl för dop i församlingens mitt. Med alterboken 1920 auktoriserades således den alltjämt gällande norska ordningen. Dopritualet hade en rubbad men dock fr a i centralpartiet en i huvudsak månghundraårig form för en akt, som i varje fall inte normalt utgjorde led inom högmässoliturgin. Konfirmationsordningen åter hade starkt förändrats. I ritualet tillämpades emellertid som i dopritualet alternativ, varigenom olika uppfattningar kunde rymmas inom formellt samma ram. Orubbad kvarstod emellertid uppfattningen, att dopet i någon mening måste kompletteras före förstagångskommunionen. Konfirmations- undervisningen jämte konfirmation utgjorde admissionsvillkor.29

7.4.3.2 På väg mot ny liturgi för initiationsprocessen

Efter andra världskrigets slut växte önskemål om en revision av alterboken och kyrkans liturgiska böcker i övrigt. Tidigare förenklings- och reduktions-

24 Inledningspartiets ordning var: psalm — Matt 28 + Mark 10 (med utvidgad form av 1783 års motivering, varigenom barndopsformen motiverades under hänvisning till arvsynden) — inledningsbön (utvidgad form av den gamla). Som i den danska ordningen placerades Fader vår under handpåläggning bland de doptydande handlingarna, 1 Petr 113 som upptakt till bönen. — I vilken mån 1793 års långa inledningsförmaning i praktiken höll sig kvar under 1800-talet måste här förbigås. 25 Wisloff 1971 350. För detta och följ även Fehn 1963 95, 98ff. 26 Kortformen av Credo löd: ”Tror du på Fadern och Sonen och den helige Ande?" 27 Församlingens avsvärjelse/Credo kom direkt efter inledningsbönen (n 24), därefter inledningsorden Psalt 121:8 — korstecknandet med oförändrade tydningsord - namnfrågan, ev avsvärjelse— och bekännelsefrågor till barnet — dophandling — tydningsord (oförändrade) under handpåläggning — fridshälsning — 1 Petr 1:3 och Fader vår (n 24) - fadderförmaning — fridshälsning, psalm. 28 Faehn 1956 155ff, H erhn vid intervju 1981-06-26. 29 Enl lag 1912-03-15 kunde okonfirmerad som fyllt 18 år admitteras, om vederbörande hade intyg om att ha deltagit i konfirmationsundervisning (cf n 19) eller vid samtal med prästen visade sig äga nödiga kunskaper. Eljest skulle präst ge undervisning anpassad efter vederbörandes ålder och andliga mognad. Enl en undersökning 1934 var det ytterligt få konfirmander som inte deltog även i konfirmationen. Holsvik 1936 225.

• Sida 312
•  Original

planer ersattes av önskemål om en mer genomgripande revision, vilka dock först 1965 resulterade i tillsättningen av en stor liturgikommission med ett vidsträckt mandat: en samlad revision av samtliga liturgiska böcker.30 I fråga om alterboken kom för högmässans del redan 1969 en försöksordning av konfessionellt restaurerande typ. I sin tur tycks den ha bidragit till framväxten av en liturgisk förnyelserörelse och strävanden syftande till att gudstjänsten skulle bli alla deltagarnas gestaltning av liturgin.31 Sedan revisionsarbetet på högmässan preliminärt avslutats, upptog kommissionen arbetet med de kyrkliga handlingarna med början på dop- och sedan konfirmationsritualen.

1970 förelåg en ordning för en dopgudstjänst, som bestod av fyra huvuddelar: inledningen, Ordets resp dopets gudstjänst och avslutningen.32 Det egentliga nytillskottet var Ordets gudstjänst och i övrigt karakteriserades ritualet av försök att under hänsyn till den norska traditionen använda de traditionella elementen på sätt som bättre svarade mot deras ursprungliga funktioner. Allmänt och i enskildheter var förslaget en frukt av kontakt med förnyelsearbeteti andra kyrkor, varför det också var naturligt med förslag att ordningen skulle vara församlingsgudstjänst. Dopgudstjänsten skulle därför eventuellt kunna utgöra huvudgudstjänst, och alternativt skulle inledningen och dopets gudstjänst kunna infogas i högmässan såsom inledning eller i samband med den allmänna förbönen. Det var därför kanske ingen överraskning för kommissionen att en underhandsremiss gav ett mycket splittrat resultat, från lovord till förkastande.33 Först 1976 återupptogs arbetet, men uppskovet föranleddes av något helt annat enligt följande.

Arbetet med konfirmationsritualet har inletts vid samma tid. Men det avbröts nästan omgående. Kommissionens sekreterare, prof H Rehn. ansåg det principiellt felaktigt att arbeta med ritualfrågor innan man enats om handlingens innebörd och funktion, en uppfattning som stöddes av konfirmationsexperten, rektor B Hareide. som liksom Fazhn aktivt medver- kat i det internationella studiearbetet om konfirmationen före Lutherska världsförbundets generalförsamling i Helsingfors 1963, där Hareide fö var ordförande i en konfirmationsarbetsgrupp. I anknytning därtill och till den norska konfirmationsdebatten fra från 1960-talet formulerade Fehn en räcka teser om konfirmationen eller snarare konfirmationstiden som en process med olika liturgiska stationer inom ramen för en livslång process, teser som också offentliggjordes. De tycks ha fungerat som en katalysator för reformönskemå] och bidrog därmed till ett mer konkret norskt arbete på att bygga upp ramen för konfirmationstiden som en process.34

Det närmaste resultatet blev att liturgikommissionens arbete med konfirmationsritualet fick bordläggas. Väsentligare var, att kyrkoledningen 1972 tillsatte en speciell utredning som bl a 1 kontakt med liturgikommissio-

30 Proveordning 1969 4f, Fazhn 1963 109f, cf 88f, Andrén 1974 124. 31Ibm 126, 159f, Hillestad-thn 1975 149ff. 32 Utkast. Dåpsgudstjeneste 1970. Enda egentliga nya symbolhandlingen var över- lämnande av dopljus men fakultativt och efter kyrkorådsmedgivande. 33 Rundskriv 262 A/1976, summarisk redovisning av resultat 1971. 34 Fahn 1971, ang Helsingforsmötet och förarbetet ovan 298 samt Faehn 1962 108ff, Hareide 1962 58ff, intervju med H Faehn 1976-06-17. Isamma riktning gick innehållet i en liten studiebok. Hareide 1971. Ibm 76 om norska l960-talsutvecklingen.

• Sida 313
•  Original

nen utarbetade en ramordning behärskad av processtanken, vilken efter att ha fått bred förankring auktoriserades 1976 för försöksverksamhet.35 Poängen var att konfirmationstiden inte utgjorde förberedelsen till konfir- mationen utan hade ett egenvärde som en viktig fas av den på dopet grundade livslånga processen. Genom undervisning, introduktion i församlingens gudstjänstliv och olika gemenskapsformer, försök att konkretisera näralig- gande uppgifter "i hem, församling och samhälle” och i samverkan med hemmen skulle kyrkan under konfirmationstiden ”hjälpa de unga att leva som kristna i tro, tillbedjan och tjänst”. En viktig sida skulle då utgöras av gudstjänst- och andaktsliv, och i anslutning till Faehns teser markerades tre typer av särskilda konfirmandgudstjänster: gudstjänst med presentation av dem som började, gudstjänst(er) under konfirmationstiden där konfirman- derna presenterade och samtalade om olika temata — dvs ersättningen för storförhöret — och gudstjänst med förbön för var och en av konfirmanderna — dvs den gudstjänst som kallats konfirmation.

Liturgikommissionen hade genom reformarbetet fått fast mark under fötterna för att ta upp arbetet med ritualfrågorna. En ordning benämnd ”Konfirmationstidens gudstjänster” utarbetades också med det liturgiska materialet för de tre nämnda speciella gudstjänsttyperna, en ordning som — i enlighet med en efterhand framvuxen procedurordning — förhandsgodkän- des av biskoparna 1978—79.36 Huvuddragen var följande.

Presentation skulle ske i normalt första högmässan under konfirmations- tiden. Efter predikan och, helst dop, skulle präst, kateket eller någon annan läsa upp konfirmandernas namn och överlämna någon bok (Nya testamentet tex) att användas under perioden som inleddes, varpå följde en särskild förbön med församlingsacklamationer. Bönen ifråga var en bearbetad version av det gamla konfirmationsritualets slutbön. Därefter fortsatte gudstjänsten med gemensamt läst Fader vår osv enligt högmässoordningen. Samtalsgudstjänst(er) var inte närmare reglerade än det som nyss refererades utan fick utformas lokalt efter biskopsmedgivande. Den enda mer bindande anvisningen var, att denna genomgång "bara undantagsvis” kunde få ske i samband med den avslutande förbönsgudstjänsten. Det inte utsagda motivet var givetvis, att den inte på något sätt skulle ges skenet av slutprov/ slutpunkt.

Konfirmationsgudstjänsten — den benämningen hade tvingat sig tillbaka — skullet o m predikan följa den vanliga högmässoordningen, ev med speciell kollektbön37 och särskilda läsningar. Efter predikan skulle följa antingen dop eller ”påminnelse om dopet” iform av en kort dopaktualiserande ingress och gemensam läsning av avsvärjelse och trosbekännelse. Direkt därefter kom den nyss nämnda bearbetade konfirmationsbönen, Fader vår och ”böne- psalm”. På prästens dopanknytande uppmaning gick konfirmanderna nu fram och knäföll, kateket, klockare eller annan nämnde i tur och ordning

35 Ny-ordning for konfirmasjonstiden 1976. 36 Forelobig utkast for konfirmasjonstiden 1971. Konfirmasjonstidens gudstjenester 1977. Nov 1978 godkände biskoparna allt med undantag av kärnan i den avslutande förbönsgudstjänsten, något som skedde ett halvår senare. Intervju med liturgikom— missionens och biskopsmötets sekr dr theol K Gervin 1979—03-02. 37 En till bön förvandlad version av 1912 års allokution ersättande konfirmationslöf- tena om att leva i dopet.

• Sida 314
•  Original

varje konfirmand vid namn och under handpåläggning bad prästen den individuella förbönen. För denna angavs inte mindre än åtta alternativ — det första var en till bön omvandlad hård bearbetning av 1736 års löftesord, övriga dopanknutna och bibelalluderande korta böner. Efter fridshälsningen gick konfirmanderna tillbaka till sina platser och prästen eller någon annan riktade några korta ord till församlingen som helhet, sedan särskilt till konfirmanderna. Det gemensamma temat var, att i gemensam omsorg och förbön tillsammans växa och mogna i tro och tjänst. Det var också ett slags sändningsord före högmässans slutpsalm och välsignelse.

Doporienteringen var inte ett nytt drag, ty det har varit ett karaktärsdrag för norsk likaväl som dansk konfirmationsordning. Det nya var, att den i 1912 års alternativritual inledda tendensen kraftigt förstärkts i en form avsedd att ersätta de tre gamla alternativen. Konfirmationstiden kompletterade inte dopet, än mindre gjorde den avslutande konfirmationsgudstjänsten detta. Det var fråga om en dopaktualisering med individuellt applicerad förbön.

Det kan konstateras att konfirmationsgudstjänsten inte hade nattvardsad- mitterande funktion. Lika litet som tidigare fanns någon särskild admissions- formel. Men till skillnad från tidigare kunde inte längre konfirmationstid med konfirmation upprätthållas som villkor för nattvardstillträde. I efter— skörden från Lutherska världsförbundets Helsingforsmöte 1963 hade admissionsfrågan dragits upp i biskopsmötet, också därför att konfirmations- kravet ”nog inte så helt sällan” bröts i praktiken. Eftersom det uppenbar- ligen fanns önskemål om familjekommunion, tillsattes en utredning. Två år senare kunde biskoparna på grundval av den konstatera, att dopet principiellt var nattvardsadmitterande men att det likväl inte kunde bli tal om att i norska kyrkan ”öppna allmän tillgång till barnkommunion”. Frågan var inte bara "om det är riktigt att utestänga barn från nattvarden men också huruvida de är i stånd till att motta nattvardens gåva”. För detta krävdes tro, och det innebar att man måste ha "nödvändig kunskap om och förståelse av vad sakramentet ger". Biskoparna enades därför om att begära en tilläggsbestämmelse till gällande admissionslagstiftning enligt vilken de som fyllt tolv år skulle kunna admitteras av präster efter kunskapsprövning och med föräldrars eller ungdomsledares tillstånd.38

När förordningen utfärdades 1968, hade den detta innehåll men med den väsentligainskränkningen om förtidsadmission ”vid särskilda tillfällen". Vad detta innebar markerades några månader senare i en cirkulärskrivelse till prästerskapet från kyrkoministern, som enbart talade om tillämpningen på "kristna ungdomsläger och liknande arrangemang”. När bestämmelserna hade uppfattats så att konfirmander under lästiden kunde inbjudas till nattvardsfirande, deklarerade biskopen i 0510, att konfirmationen för konfirmander fortfarande var nattvardsvillkor. Under hänvisning till depar- tementsskrivelsen och förarbetena underströks, att man inte kunde admit— tera ungdomarna under ””konfirmationsförberedelsen”.39

33 Prot bispemotet 1963 sak 25, 1965 sak 21. Utredningen bestod av rektor B Hareide samt dogmatik- och exegetikprofessorerna R Hauge resp L Aalen, vilken dock inte deltog i arbetet. 39 Kungl förordning 1968-11-10, Kirke- og undervisningsdepzs rundskriv till prester- skapet 1969-01-09, jnr 5504-KiA-1968, 0510 biskop (F Birkeli) till Oslo domprost 1970-01-10 jnr 102/70.

• Sida 315
•  Original

Oslobiskopens resonemang byggde på en traditionell grundsyn, som dock var under upplösning. I t ex Faehns teser om konfirmationstiden hette det, att nattvarden ”är i sig ett ”konfirmerande sakrament” varför ungdomar ”som önskar det och är mogna för det” skulle kunna delta i nattvardsfirandet ”redan från begynnelsen av introduktionstiden”.40 Den uppfattningen präglade också 1976 års experimentordning för konfirmationstiden, likaså liturgikommissionens förslag för konfirmationstidens gudstjänster.

Önskemål om barn- eller familjekommunion med individuell admission hade således lett till att dopet principiellt uppfattades som nattvardsadmit- terande men att det ”i vår kyrka” enligt 1968 års ordning bara kunde innebära ungdomskommunion i grupp vid särskilda tillfällen, några år senare konfirmandkommunion under konfirmationstiden. Även om dopet var admitterande och nattvarden konfirmerande, ansågs förstagångskommunio- nen kräva sådana kunskaper och sådan mognad, att en nedre 12—årsgräns var lämplig.

7.433. Ny initiationsordning för förändrat initiationsmönster

Mot bakgrunden av förarbeten av olika slag och de erfarenheter som vunnits av experimentordningen för konfirmationstiden — som dock inte innefattade liturgikommissionens ritual — har arbetet förts vidare så långt att ny ordning auktoriserats 1981. Nyordningen gäller dop, konfirmation och förstagångs- kommunion enligt följande.

Arbetet i liturgikommissionen med dopordning, som enligt ovan fick bordläggas 1970, återupptogs fem år senare och har slutligen lett till nytt ritual för barndop, som i princip ersätter 1920 års ordningfu På det hela taget har modellen från 1970 blivit genomförd, låt vara att förändringar skett i enskildheter.42 Den principiellt viktigaste förändringen av ursprungsförsla- get förefaller vara, att de inledande anvisningarna inte längre ens antyder vare sig föräldrars eller församlings beredelsetid till dophögtiden.

Om konfirmationsordningen är det bara att konstatera, att det ovan behandlade förslaget nu slutligt fastställts. Till skillnad från dop- upptar konfirmationsordningen således inledande anvisningar, som anger ritualens plats i konfirmationstidens fas av initiationsprocessen, innan anvisningar och ritual ges för presentations- och samtalsgudstjänsterna samt konfirmationen,

40 erhn 1971 tes H. I Hareide 1971 76 framfördes uppfattningen att 1968 års admissionsbestämmelse löste förbindelsen konfirmation — admission. I reformskissen ibm 78ff behandlas emellertid inte kommunionfrågan. 41 Om förarbetet ovan med 11 32—33. Barnedåp 1981, auktoriserat 1981-04-24. Det nya ritualet skall enl förordningen användas tillika med 1977 års nya högmässoordning. Ett litet antal församlingar har emellertid dispens att tills vidare bruka 1920 års högmässoordning och därmed även dopordningen. Intervju med K Gervin 1981— 06-30. 43 1970 förelåg ritual för dopgudstjänst, som även skulle kunna utgöra huvudguds- tjänst, samtidigt som det angavs hur dop skulle kunna infogas i högmässan. 1981 års ritual är redigerat för infogande efter predikan i högmässan eller annan gudstjänst. Särskild form för dopgudstjänst finns däremot inte utan i princip skall samma ordning då brukas. I sådant fall finns således inte såsom 1970 en särskild Ordets gudstjänst. — Det kan noteras, att 1970 års förslag att fakultativt överlämna dopljus har fallit.

• Sida 316
•  Original

benämnd ”konfirmationsgudstjänst med förbön för den enskilde”.43 Liksom dop- skall också denna konfirmationsordning tas i bruk i hela kyrkan. Under anknytning till alternativprincipen från 1912/1920 kan församlingskyrkoråd emellertid besluta, att konfirmationen skall ske enligt äldre form.44 I sak innebär detta, att man lokalt kan hålla fast vid inte bara en äldre form utan även en annan tolkning av konfirmationstidens syfte och konfirmationens innebörd.

De nya dop- och konfirmationsordningarna har medvetet formats för den liturgiska gestaltningen av initiationsprocessen, där dopet är grunden och ledmotiv. Ungefär samtidigt har också givits nya bestämmelser som möjliggör familjekommunion. 1968 års lösning hade en kompromisskarak- tär, som bl a kom att ifrågasättas under det arbete som ledde till 1976 års experimentordning för konfirmationstiden.

Ett avgörande steg togs med biskopsmötets beslut 1975 om en kommitté, som två år senare avgav ett betänkande.45 Det var inte möjligt i kommittén att nå fram till ett enhälligt förslag, och i fortsättningen förblev det två huvudläger i övervägandena. Oenigheten gällde emellertid inte, om barn- kommunion kunde praktiseras. Därom rådde det enighet. Frågan var, om också spädbarnskommunion kunde praktiseras i en luthersk kyrka. Å ena sidan var dopet nattvardsadmitterande, å andra sidan måste nattvardsfirande — som kommittén uttryckte det — ”ske inom en ansvarig ram och under respekt för nattvardens helighet”. Kommittén argumenterade i detta utifrån huvudsynpunkten, att nattvardsfirandet i den norska kyrkan ”generellt” krävde mer undervisning och vägledning och ”mer uppsikt över ett värdigt nattvardsfirande över huvud taget”.46

Med något enda undantag rådde det i kommitté och debatt enighet om att förbindelsen konfirmation — nattvardsadmission definitivt måste upplösas. Det kan tillfogas, att detta blivit en gemensam övertygelse i de dansk- norsk-isländska kyrkorna i samma liturgiska tradition till skillnad från de svensk-finska kyrkorna i den andra nordiska liturgiska familjen. Det är också en påtagligt förändrad situation i Norge mot bara något decennium tidigare. Då som nu gällde frågan inte om dopet var nattvardsadmitterande utan förutsättningarna för att kunna ta emot nattvarden i tro, för ”ett värdigt nattvardsfirande”. En minoritet ansåg, att de som aktats värdiga dopet också skulle få kommunicera, men enligt majoritetens uppfattning måste kommu- nikanter kunna — som menighetsfakulteten uttryckte det på traditionellt lutherskt sätt — ”skilja mellan nattvarden och annan spis”. På 1960—talet ledde detta till 12-årsgränsen, nu ledde det till en diskussion om gränsen spädbarn — barn.

När biskopsmötet 1978 summerade resultaten av utredningen och remissutlåtanden från hela landet tog man som ett decennium tidigare det säkra före det osäkra. Biskoparna fann det inte vara ”rätt” med spädbarns-

43 Konfirmasjonstidens gudstjenester 1981. Aktstycket är disponerat i två huvudav- snitt: "Förord och vägledning" resp ”Liturgiska bestämmelser för konfirmasjonsti- dens gudstjänster”, dvs ritual m m. 44 Stadfästelsen 1981-05-29. Förordningen. som i skrivande stund inte utkommit av trycket, refererad av K Gervin vid intervju 1981-06-30. 45 För detta och följ Gervin 1981 16ff. 46 Cit ibm 19.

• Sida 317
•  Original

kommunion, utan fann det klokast att markera 6—7—årsåldern som riktmärke för en nedre gräns, låt vara att detta var ett riktmärke.47 I de riktlinjer som mötet utfärdade, angavs att hela saken gällde en avvägning som ”värnar både om barnens rätt och om sakramentets helighet”. En grundförutsättning var därför att barn begärde att få delta och gjorde detta utan tvång. Före förstagångskommunionen skulle prästerna också samtala med föräldrarna "och helst också med barnet självt”. För att värna om sakramentets helgd skulle nattvard inte firas i familjegudstjänst utan i högmässa, och det var bara tillsammans med föräldrar eller ”efter avtal” andra vuxna som barnet fick delta.

Samtidigt som biskopsmötet utformade 1978 års riktlinjer tillsattes arbetsgrupper, som hade i uppdrag att utarbeta program och material för förberedelsen och genomförandet av reformen i församlingarna. Så har också skett. Då regeringen utfärdade förordningen om familjekommunion 1981 förelåg inte bara allmänna riktlinjer utan informationsmaterial för föräldrar, barn och församlingar liksom studiematerial för församlingar och präster med förslag till lokalt studiearbete — en ambitiös uppläggning som erinrar om förberedelsearbetet i den amerikanska lutherdomen.48

Reformen är ett av uttrycken för en nyorientering när det gäller den kristna initiationen. Det traditionella mönstret är under förvandling. De nya ritualen har formats för att fungera som led i den liturgiska gestaltningen av initiationsprocessen. Det gäller fr a konfirmationstidens ordning. På goda grunder kan antas, att ytterligare konsekvenser måste dras i det pågående planarbetet ”för hela kyrkans dopundervisning".49 Men förmodligen kom- mer processtänkandet även i Norge att få ytterligare konsekvenser för själva dopliturgin och för andra dopaktualiserande handlingar än konfirmations- gudstjänsten. Principiellt uppfattas denna inte längre som den unika bekännelse— och förbönshandlingen men i praktiken har den engångskarak- tär. Än så länge har liturgikommissionen inte utarbetat förslag till återkommande dopaktualiserande handlingar.50

7.4.4. Den isländska modellen: restaurering av dop- och konfirmationsritual

7.4.4.1 Arvet

Liturgiskt hör den isländska folkkyrkan till samma familj som den danska och norska, även om den haft sina särdrag. När reformationen så småningom fick

47 Ibm 20, biskopsmötets riktlinjer 1978 avtryckta ibm 108f. 48 Förordningen 1981-06-05 innehåller enbart principbeslut med hänvisning till närmare riktlinjer av biskoparna. Dessa tryckta bl a i Gervin 1981, som är en artikelsamling med principiella teologiska och religionspedagogiska uppsatser och allmänt orienterande sådana liksom praktiskt inriktade uppsatser för undervisning etc. Boken, försedd med studieplan, är avsedd för studiearbete. På Institutt for Kristen Oppseding har utgivits hjälpredor för 6—7 resp lO—lZ-åringar och föräldrar liksom en broschyr med kortfattad information för allmän orientering. 49 Gervin 1981 21, även 118 p 2. 50 H Fehn vid intervju 1981-06—27. Enl Faehn torde frågan bli aktuell när arbetet med skriftermåls- och installationsritual inletts.

• Sida 318
•  Original

fäste i Island blev den danska dopordningen bl a översatt samtidigt som också en konfirmationsordning efter tyskt mönster skall ha införts. 1685 års enhetsagenda blev också översatt, men bara till dels tagen i bruk under det att den danska konfirmationen 1736 fem år senare kunde föreskrivas i Island.51 Under i stort sett hela 1800-talet pågick frigörelseprocessen från Danmark, och det tycks också ha satt sina spåri den liturgiska utvecklingen. En isländsk enhetsagenda 1869 hade dock ett danskt reformförslag som mall, biskop Mynsters trettio år tidigare utarbetade förslag för danska kyrkan, som förkastades inte minst efter Grundtvigs kritik mot uniformitetsanspråket och bl a förändringen av dopritualets bekännelseparti.52

Som i Danmark och Norge blev det först efter sekelskiftet som liturgiska förändringar av större betydelse skedde. 1910 års handbok blev enligt en isländsk bedömning mindre "ortodox-luthersk” och mer ”ekumeniskt- kristlig” för att kunna fungera i ”den sovande folkkyrkan”. För dopritualets del innebar detta en reform som gick längre än den norska alternativord- ningen. Trosbekännelsen blev inte längre barnets fingerade bekännelse utan en gemensam läsning och avsvärjelsen ströks helt. Till skillnad från i Danmark och Norge ersatte denna form helt den tidigare, vilket skall ha skett utan strid.53

Denna allmänna revisionsinriktning tillämpades i än högre grad vid utarbetandet av 1934 års handbok, som allmänt fick en viss liberalteologisk prägel.54 Dopritualet hade dock med den nyss berörda skillnaden en form liknande den norska alternativordningen 1914. Den gamla katekumendelen var sålunda omgestaltad men dopavdelningen hade om än rubbad i huvudsak bevarats. Men inom denna ram hade skett textbearbetningar, varigenom dopet framstår som förbundshandlingen, för att barnet ”för tid och evighet skall bli” Guds barn, som det nu hette i tydningsorden efter dophandlingen. Till skillnad från dopet, som av tradition firades i hemmen,55 var konfirma- tionen den stora församlingshögtiden, firad i högmässans ram. När den gamla konfirmationsordningen övergavs i Danmark och Norge hade den bevarats i Island. Ännu i 1934 års ritual konfirmerade konfirmanderna dopbekännel- sen: de avgav sitt konfirmationslöfte innan prästen under handpåläggning uttalade välsignelseord, beseglat med handslag. Konfirmationen — som fö alltjämt har den medeltida benämningen ”ferming” — utgjorde den egentliga initiationshandlingen. Det var då naturligt att konfirmationshandlingen omedelbart följdes av skriftermål och nattvardsfirande.56 Genom konfirma- tionens initiationshandling skedde nattvardsadmissionen.

51I-Ielgason 1922 40f. 48, 110, 126. Lindhardt 1945 124f, 181f. 52 Ibm 260, Helgason 1922 191, om Mynsters förslag och kritiken mot detta Koch 1954 296f. Mynster föreslog vid barns dop ändringen av avsvärjelse — trosbekännelse enl följande: "Dopets heliga förbund är detta, att du skall avsvärja . . . att du skall tro på . . . Vill du döpas på denna tro?". Inkonsekvent nog stod alltså dopfrågan oförändrad kvar, men enl Grundtvig m fl måste också de två föregående frågorna göra detta. 53 Cit från Helgason 1937 23 f, cf Helgason 1922 192, 199. 206. 54 Alterbok 1934, Lindhardt 1945 260, Helgason 1937 23f.

55 Ibm 31. 56 Konfirmation och nattvardsfirande hade alltså inte skilts åt, vilket förmodligen sammanhänger med att vare sig 1700—talspietism eller 1800-talsväckelser av nyevan- geliskt slag präglat isländskt kyrkoliv, varför kritik mot s k massnattvardsgångar inte lett till Uppspaltningen.

• Sida 319
•  Original

7.4.4.2 Liturgisk förnyelse enligt restaureringsprincipen

I isländskt kyrkoliv tycks liturgiska förnyelsesträvanden fr a ha haft karaktären av en kyrkomusik- och kyrkosångsrörelse. Men efterhand har därmed också funnits behov av en förnyelse av mässordning osv. Inför sitt prästmöte lät biskop S Einarsson lägga fram förslag till alternativ gudstjänst- ordning 1976, och den synoden godkände detta för försöksverksamhet. Efter att ha fått erfarenheter från försöksverksamhet här och var, utformade handboksnämnden ett slutligt förslag. Med bara smärre justeringar blev detta godkänt av kyrkotinget — beslutande organ i liturgiska frågor — som ny gudstjänstordning 1980.57 Visserligen är den gamla alltjämt giltig, men mot bakgrund av erfarenheter från försöksverksamheten bedöms den nya ordningen tämligen omgående bli tagen i bruk i tätorterna men också i stor utsträckning i glesbygdsförsamlingarna.sx Allmänt har försöksordning och antagen handbok restaureringskaraktär. Den framträder också i dop- och konfirmationsritualen med delvis ovanliga lösningar enligt följande.

Dopordningen har samma ritual för barn- och vuxendop och förutsätter dop i församlingsgudstjänst, antingen så att dopet infogas i annan ordning eller att en form för dopgudstjänst utgör församlingsgudstjänsten. Redan innan försöksordningen kom, hade hemdopen börjat komma tillbaka till kyrkan och firas i anslutning till fr a högmässan, men nu är dopet integrerat i församlingsliturgin.59 I högmässan fogas det in antingen i inledningen eller, ovanligt nog, på gradualpsalmens plats.

När det gäller själva dopritualet är det först värt att uppmärksamma utformningen av motsvarigheten till den gamla katekumendelen, där 1976 års försöksordning inledde och 1980 års ordning fullföljde en omvandling av denna avdelning i 1934 års handbok. Partiet inleds nu med en av bibelord sammanflätad allokution om dopets mening, följd av dopbefallningen och antingen barnevangeliet eller ett avsnitt av Nikodemustexten (Joh 313—6), lästa av tex gudföräldrar. Originellt nog för nutiden kommer redan nu "dopbönen”, för vilken 1980 års version har tre alternativf” På tre olika sätt utformas bönen att Gud i dophandlingen skall uppfylla sina löften, en bön som mynnar ut i en likalydande kort lovsägelse och epikles, där bönen om Andens kommande över dopvattnet åtföljs av korstecken över det.61 Det

57 Isländska alternativförslaget 1976, Messan og kirkjulegar athafnir, frumvarp 1980. Kyrkotingsändringar ibm 175ff. Kyrkotinget 1980 godkände boken, som i slutgiltigt skick beräknas utkomma av trycket i juli 1981. Intervju med handboksnämndens ordf, prof E Sigurbjörnsson 1981-06-29.

58 Ibm. 59 Ibm. 60 Det första alt har restaurerat 1934 års inledningsbön till nära likhet med den medeltida bön som via Luther fanns i isländsk reformationstida tradition, det andra har tydligen som förlaga en nutida bön i 1979 års svenska försöksordning, det tredje alt är komponerat av en svit bibelord. Enbart det sista alt fanns i 1976 års förslag, men det har bearbetats. 61 1976 fanns uppränningen i en relativsats (detta dopvatten, som helgas av /+/ ditt ord och förbön), 1980 års formulering, som tycks bygga på 1979 års svenska förslag, lyder: ”Hur dyrbart är inte ditt namn över hela jorden, evige Gud. Sänd din Ande över detta dopvatten (skirnarlaug) såsom i begynnelsen, då du skapade ljuset och livet med ditt ord och din Ande svävande över vattnen”. I anslutning till den följande trinitariska avslutningen görs korstecknet, vilket 1976 bara var fakultativt.

• Sida 320
•  Original

genom århundradena bevarade korstecknandet av dopkandidaten ansluter direkt till de gamla tydningsorden.62 Utan att ha slaviskt reproducerat reformationstidsmodellen med "primsigning" och förbön för dopkandidaten samt syndaflodsbönen har handboksnämnden restaurerat innebörden i det blocket. Inledningspartiet som helhet, som i 1934 års version närmast präglades av uppfattningen av dopet som förbundstecknet, har strukturellt fått fasthet och innehållsligt en större motivisk bredd. Engångshandlingen framstår som inledningen till ett liv i daglig död och uppståndelse. Ritualets senare del utgörs av bekännelsen — dopfrågan — dophandling med tydningsord under handpåläggning — Fader vår och välsignelse — avslutnings- ord. Trosbekännelsen läses av alla efter en ingress — med bl a det gamla ritualets inledningsord (1 Petr 1:3) — som gör Apostolicum till hela menighetens dopaktualisering. Avsvärjelsen har alltså inte återinförts, inte heller formen med frågor direkt till (späd)barn. Men den sakliga innebörden är på sitt sätt återgiven genom den 1980 nyinförda fakultativa dopfrågan, om — man önskar ett dop till den nyss bekända tron.63 Efter dophandling jämte de genom århundradena bevarade tydningsorden64 under handpåläggning har man som i 1934 års handbok Fader vår såsom förbön för de nydöpta, som nu föräldrar/faddrar inbjuds att lägga händerna på. Varken dopdräkts- eller dopljusceremonierna har återinförts, men ett slags allmännare motsvarighet utgörs av välsignelsen jämte korstecknandet. Avslutningsorden utgörs av en kort reviderad form av den gamla fadderförmaningen.65 När dopordningen förändrats, så att dophandlingen framstår som livsav- görande och dopets innebörd livsvaraktig, blir det intressant att se hur konfirmationsordningen utformats. Som tidigare ingår konfirmationen som led i högmässan, med eller utan nattvardsfirande. Partiet blir ersättning för trosbekännelse och predikan. Konfirmationen kan emellertid även utgöra en särskild församlingsgudstjänst, efter 1980 års kyrkotings beslut också med

62 Genom små justeringar har den gamla formuleringen restaurerats och förtydligats. Korstecknandet av panna och bröst sker, heter det, "till vittnesbörd om att din håg och ditt hjärta helgas genom tron på din korsfäste och uppståndne Herre Jesus Kristus". — Denna "signing" inleds med de gamla inledningsorden Psalt 12618. 63 Denna fakultativa fråga, föregången av namnfrågan + dophandling med tydnings- ord under handpåläggning upprepas i tur och ordning för varje dopkandidat. Frågeformuleringarna tycks ha 1979 års svenska försöksordning som förlaga. 64 Liksom korstecknandets tydningsord (n 62) har också dessa justerats genom två förtydligande inskott. Som tidigare (cf ovan 255 11 12) heter det, att Gud nu utfört sin frälsningshandling och upptagit den döpte ”i sin älskade sons rike". Men det tilläggs: frälsat "genom vatten och helig Ande”, riket ”där syndernas förlåtelse är, liv och salighet”. Förslaget 1980 hade som alternativ också en kortform (Gud allsmäktig, vår Herres Jesu Kristi fader, styrke dig med sin nåd till evigt liv. Frid vare med dig). Kyrkomötet beslöt som ytterligare alternativ införa en språkligt moderniserad version av 1869 års formulering, som skall vara snarlik den gamla. 65 1976 års förslag hade två nya och relativt långa versioner som byggde på motsv i 1942 års svenska handbok. För fristående dopgudstjänst hade 1976 års förslag en mycket lång allokution eller homilia som inledning. 1980 års förslag har ersatt denna med en Ordets gudstjänst med tre läsningar (GT + epistel + evangelium enl förslaget urval) och doptal/—predikan.

• Sida 321
•  Original

nattvardsfirande, där enbart högmässans inledning saknas.66 Men nästan undantagslöst utgör konfirmationen i praxis nu som tidigare en församlings- högtid i samband med högmässan. 1980 års ordning ger utrymme för ett inledande samtal med konfirmanderna, men sådant förekommer numera sällan i praktiken och aldrig i förhörets form ens före konfirmationsda- gen.67

Ritualet för själva konfirmationspartiet inleds med ”konfirmationspsal— men” och (sam)tal. 1976 års förslag hade här en homilia, som anknöt till dopet och kallelsen ”att tjäna Gud i tanke, ord och gärning” mitt i frestelser och faror. Konfirmanderna skulle därför komma för att ”stadfästa . . . er dopbekännelse” (skirnarheit). Hela den texten var struken i 1980 års förslag. Istället anges konfirmationens innebörd i inledningsorden till trosbekännel- sen efter talet. Det heter här att konfirmanderna kommit ”för att bekänna Jesus Kristus” och för att församlingen med dem skulle be, att ”Gud ville styrka er till att leva och segra under hans tecken”. Under hänvisning till Guds omsorg i livet och dopet citeras ”Var och en som bekänner mig inför människorna . . . (Matt 10:32)” såsom uppmaning till hela menigheten att ”gemensamt bekänna den tro som vi har blivit döpta till”. Konfirmationen framstår alltså i den nya gudstjänstordningcn som en bekännelsehandling men inte av engångskaraktär, än mindre är den till för att ratificera dopförbundet.

Bekännelsehandlingen är inte enbart uttryckt genom instämmandet i Apostolicum. Efter den gemensamma läsningen skall konfirmanderna gå fram till altaret för ”konfirmationen” (fermingin). Prästen frågar varje konfirmand om han/hon vill efterfölja Jesus,68 konfirmanden svarar och faller på knä och under handpåläggning säger prästen de återinförda gamla, från 1736 stammande löftesorden eller en kortform av dem.69 Den edsliknande förpliktelsen har sålunda ersatts av en viljedeklaration, följd av välsignelsehandlingen. Edsbekräftelsen har blivit en fridshälsning. Prästen räcker efter löftesordet sin hand till konfirmanden med orden "Frid vare med dig”, en fridsönskan som kan kompletteras med ett bibelord som minnes- vers.70 Efter inskott av kyrkotinget mynnar partiet ut i att prästen och konfirmanderna som tidigare gemensamt ber Fader Vår. Sedan de återvänt håller prästen en kort allokution till församlingen om att stödja konfirman-

66 1976 års förslag hade före konfirmationsdelen enbart psalm, kollektbön (1 e påsk), evangelium (Matt 5, saligprisningarna eller världens ljus/jordens salt), 1980 års förslag hade hela Ordets gudstjänst enl högmässoordningen utan urval för de tre läsningarna, efter konfirmationen allmän förbön (med förbön för konfirmanderna), välsignelsen och slutpsalm. Uttryckligen uteslöts nattvardsfirande, men kyrkotinget strök inskränkningen. 67 E Sigurbjörnsson (n 57) vid intervju 1981—06-29. 68 NN, vilt tu leitast with ath hafa Jesu Krist ath leithoga lifsins?/Ja. Det är en förkortad version av den äldre som fanns 1934. 69 Kortformen av de gamla orden (ovan 305 n 96) lyder: "Gud, Fader, Son och helig Ande, bevare dig i ditt dops nåd till evigt liv." 7” 1934 års ritual hade lösningen: "Den allsmäktige Gud, din kärleksrike fader, styrke dig och välsigne dig för evigt. " 1976 års förslag återförde 1736 års formel, inkl Pax, men behöll 1934 års modell, där prästens handslag efter handpåläggningen skulle åtföljas av Upp 2:10b (Var trogen . . . livets krona) eller annat bibelord prästen eller konfirmanden själv valt. 1980 sker detta efter fridshälsningens handslag.

• Sida 322
•  Original

derna med ord och exempel, varpå gudstjänsten fortsätter med allmän förbön71 och nattvardsfirande. Inom en struktur i huvudsak från 1736 har skett en kraftig tyngdpunktsförskjutning. Förhörsinstitutet är borta, likaså den edsliga förpliktelsen, bekännelse- och viljedeklarationen mynnar ut i förbönshandlingen, som utgör aktens starkaste brännpunkt. Otvivelaktigt har handlingen likväl kvar karaktären av en engångshandling.

Konfirmationen saknar nattvardsadmitterande formel nu som förr. Men i varje fall alltsedan 1736 års ordning fem år senare fastställts för Island, utgjorde konfirmationen villkor för nattvardstillträdet. I Island som på andra håll har denna traditions självklarhet börjat ifrågasättas. Som svar på önskemål om familjekommunion och som en kompromiss mellan grundsy- nen bakom dopordningen och dittillsvarande praxis kom handboksnämnden 1980 med ett konkret förslag. Kom barn tillsammans med sina föräldrar, skulle de fr o m sju års ålder få kommunicera, under det att yngre skulle välsignas. Kyrkotinget däremot fann inte kompromissen välgrundad, utan beslöt slopa åldersgränsen. Familjekommunion är därmed medgiven utan någon åldersanknuten inskränkning. Dopet är den nattvardsadmitterande handlingen.72

Iden isländska folkkyrkan är dop- och konfirmationsfrekvenserna mycket höga. På det hela taget betraktas handlingarna som självklara för medbor- garna. Någon diskussion om traditionell praxis har inte heller funnits i t ex synod och kyrkoting. Än mindre har det mer principiellt eller i konkreta fall ifrågasatts, om dop alltid och under alla förhållanden skall ske, när det begärs.73 Genom fr 3 den nya dopordningen bör det finnas förutsättningar för ett innehållsligt vidgat och fördjupat synsätt på dopet som en självklar engångshandling med självklara livsvaraktiga konsekvenser. Kyrkan har en restaurerad initiationsordning vilken som konsekvens kan få framväxten av ett processtänkande.

7.4.5. Den finska modellen: traditionella dop- och konfirma- tionsritual för initiationsmönster under förändring

74.51. Den finska traditionen

Vid den svensk-finska skilsmäsan 1809 pågick slutfasen av ett gemensamt projekt för revision av 1693 års handbok-. För svenskt vidkommande slutfördes det med ny handbok 1811 under det att arbetet kom av sig i Finland. Där gällde fortfarande en dopordning, som med skillnader dock i huvudsak liknade den som fanns i den andra nordiska liturgiska familjen under det att det saknades ett fastlagt konfirmationsritual. Det skulle dröja

71 I kyrkans allmänna förbön skjuts in en kort förbön för dem ”som idag med oss har bekänt sin tro”. 72 Förslaget i Messan og kirkjulegar athafnir, frumvarp 1980 13, kyrkotingsbeslutet ibm 175, ”Heimilt er ath taka börn til altaris fyrir fermingu”. Någon speciell utredning i ärendet föregick inte handboksnämndens förslag, och varken det eller den traditio- nella ordningen hade mer engagerade förespråkare på kyrkotinget. Önskemålen om familjekommunion kommer fr a från tätorterna. Intervju med E Sigurbjörnsson 1981-06-29. 73 Ibm.

• Sida 323
•  Original

mer än ett halvt sekel innan en finsk enhetsagenda blev färdig. Under tiden förlorade 1693 års handbok sin gamla uniformerade funktion bl a för dopliturgin. För denna och fr a för konfirmationen fanns modeller i den till finska och svenska översatta ryska lutherska agendan 1832 liksom den svenska handboken 1811, som också fanns tillgänglig på finska. Ett förkastat finskt handboksförslag 1859, som mycket byggde på det restaurerande svenska handboksarbetet på 1850-talet, fick senare nästan karaktären av officiell försöksordning. Först med 1886 års enhetsagenda fanns återigen förutsättningar för ett enhetligt utformat gudstjänstliv. Det förefaller som om just detta var huvudmotivet för antagandet av en handbok, som tydligen inte uppfattades som mer än en nödvändig men provisorisk lösning. Snart nog återupptogs också revisionsarbetet, som resulterade i 1913 års hand- bok. 74 Med den sattes punkten för ett nästan kontinuerligt över hundraårigt förnyelsearbete.

Ett karakteristiskt drag för 1913 års ordning för dop och konfirmation är alternativprincipen. Denna jämte bestämmelsen, att 1886 års ritual alltjämt fick brukas, var naturligtvis uttryck för strävan att vinna en för hela kyrkan gemensam ordning. Samtidigt bör den också kunna uppfattas som ett uttryck för en grundinställning enligt vilken den liturgiska formen inte fick tillmätas för stor betydelse och skymma det avgörande, Ordets förkunnelse. Det var en inställning som hörde samman med den hela kyrkolivet präglande pietistiska kyrkoväckelsen.

I barndopsritualet 1913 hade 1693 års version förändrats genom reduk- tionsmetoden i fr a inledningsdelen. Den lösningen fanns redan 1886, 1913 års agenda har egentligen bara tillförts alternativtexter. Borta var också avsvärjelse- och bekännelsefrågorna liksom dopkandidatens begäran om dop. Kvar blev av inledningsdelen allokuktion — Matt 28 — korstecknande75 — inledande bön — Mark 10 — Fader vår — befrielseönskan.76 Dopavdelningen bestod nu av gemensam trosbekännelse — dophandling — apostolisk välsignelse — tacksägelsebön — aronitisk välsignelse — slutförmaning. Av inledningsorden till läsningarna framgick att de bevisade att Jesus instiftat dopet resp att barndopet var legitimt. Som ett slags kompensation för uteslutna textord hade såsom enda nytillskott den avslutande förmaningen fått en fortsättning om ”Guds ords löfte och förmaning till oss” (Mark 16:16 och Rom 6:3—4) jämte Gloria Patri före den gamla sändningen (”Gå i Herrens frid”).

Genom att helt enkelt stryka avsnitt, som blivit problematiska, blev resultatet en inte särskilt klar struktur. Till dels hade strukna motiv tagits med i inledningsallokutionen om dopets innebörd med inte mindre än fyra

74 För detta Rosenqvist 1946 133ff, Kansanaho 1956 138ff(287ff), Lempiäinen 1974 56ff, 105ff. 75 Handboken 1913. Korstecknandet, som 1693 var fakultativt, angavs 1886/1913 som obligatoriskt led med tydningsord enligt vilket det var försonings- och efterföljelse- tecknet. I Finland tycks korstecknandet inte ha glidit ur bruk. Lempiäinen 1974 62f. Förmodligen har närheten till ortodoxin bidragit till att det bevarats. 76 Befrielseönskan är liksom i den svenska handboken 1811 en ersättning för den gamla s k stora exorcismen, den finska versionen med riktning mot daglig död/uppståndelse. Det temat fanns efter korstecknandet (n 75) i inledningsbönen (två alternativ), ett slags ersättning för den s k lilla exorcismen.

• Sida 324
•  Original

alternativ, vilket jämte ingresser till bl a läsningarna bidragit till att ge ritualet som helhet en didaktisk prägel. Enligt de inledande kyrkclagsan- knutna anvisningarna var dopet också en prästerlig förrättning i kretsen av anhöriga i hem, prästgård eller kyrka. De var, som det hette i slutfirman- ingen, ”vittnen” till dophandlingen.

Konfirmationsritualet undergick till skillnad från dopritualet ;iirekta förändringar från 1886 års till 1913 års handbok. Enligt svensk—finsk tradition var handlingen orienterad mot nattvardsfirandet med tyngdpuikt på kunskapsförhör och bekännelse. Med impulser från både Sverige (ch fr a Tyskland bröt sig meningarna skarpt under finskt 1800-tal i vilken nening bekännelsen var central för nattvardsadmissionen: konfirmandernas anslut- ning till den tro de undervisats i eller det personliga omvändelse- och trosvittnesbördet. Fattat på förra sättet kunde förhöret skiljas ut från själva konfirmationen, där bekännelsen kunde följas av välsignelsehandling. Såg man det enligt pietistisk tradition på det senare sättet, utgjorde förhöret ett väsentligt led och bekännelsen centrum, deltagarnas konfirmaton av dopförbundet.

Lösningen 1886 blev ”den fullständiga konfirmationen”, som man (allade den, nämligen ett ritual som skulle ge uttryck åt båda huvuduppfattn'ngarna och därtill åt synsättet att man genom konfirmationen blev ”fullmyndig kyrkomedlem”. Bekännelsefunktionen uttrycktes med inte mindre än sju bekännelse- och löftesfrågor efter förhöret, välsignelsefunktionen med biblisk välönskan (1 Tess 5:23) och bibliskt minnesord efter fullmyndigför- klaringen med öppnandet av tillträdet till nattvardsbordet och övriga medlemsförmåner.77

I 1913 års handbok finns de olika motiven kvar men fr a löftes- och fullmyndighetsaspekterna har dämpats. Konfirmanderna bekände nu efter Apostolicum att de ville dela denna församlingens tro och leva enligt den. I stället för att förklaras vara ”fullmyndiga kyrkomedlemmar” blev (onfir- manderna ”berättigade” att fira nattvard och att ”därmed komma i åtnjutande av alla den kristna församlingens förmåner”. I inledningsalloku- tionen — i de båda alternativen riktad först till församlingen, secan till konfirmanderna — underströks att de som redan genom dopet hö.-de till ”Guds nådeförbund” genom undervisning nu visste vad de då inte kunde fatta, varför de nu kunde admitteras till nattvarden. Men inom den allmänna ramen för ”den fullständiga konfirmationen” fanns möjligheter att i praktiken accentuera än den ena, än den andra aspekten. En drastisk illustration därtill är att ritualet anger inte mindre än 147 bibelställen som ”exempel på lämpliga bibelspråk”/minnesord. En tolkning av konfinnatio- nens egentliga innebörd låg i ritualet för vuxnas dop. Det har utformats med utgångspunkt från barndopsritualet, även om det delvis bevarat äldre drag. Till trosbekännelsepartiet i detta ritual anslöt två frågor, vilka motsvarade konfirmationsfrågorna. Efter dophandlingen, som till skillnad från barn- dopsritualet åtföljdes av ett tydningsord före den apostoliska välsignelsen och en förbön för den döpte, öppnades också tillträdet till nattvardsbordet och andra medlemsförmåner. Den vuxne ägde med andra ord genom sina

77 Kansanaho 1956 157ff (288ff), Lempiäinen 1974 107ff och passim.

• Sida 325
•  Original

kunskaper möjlighet att i tro ta emot nattvardsgåvan redan från början. Efter barndop däremot måste admissionen uppskjutas.

7.4.5.2 Nutida ritual för initiationsmönster under förändring

1913 års handbok har egentligen bevarats som den finska folkkyrkans ordning till nutiden. Ett revisionsarbete inleddes visserligen 1943 och resulterade i ett förslag 1957, som i bearbetad form återkom 1962. Men åtskilliga av de förslag till egentliga förändringar som framfördes, ville kyrkomötet inte acceptera. Resultatet blev ”Kyrkliga förrättningar” 1963 med, i huvudsak, språkliga justeringar av tidigare ritual. Samtidigt beslöts f ö att de gamla böckerna nu som tidigare alltjämt kunde användas, om så begärdes.78

] 1963 års dopordning återfanns de gamla ritualen nästan helt intakta. Fr a gäller detta det högfrekventa ritualet för barndop. Den enda förändringen av detta inskränkte sig till Strykningen av det avslutningsparti som var det tidigare revisionsarbetets enda nytillskott. Men i anslutning till den gamla alternativprincipen infördes ett alternativt ritual, som skall ha utformats för att skapa ett ritual avpassat för dop just av barn.79 Slutresultatet innebar ett ritual, där reduktionsprincipen drivits än längre samtidigt som en strävan efter en tydligare struktur röjs.80 Men ritualet kan bara betecknas som en variant av det gamla, där karaktären av prästerlig förrättning inför ”vittnen” ytterligare markerats.

Konfirmationsritualet åter hade förändrats. Den gamla inledningsalloku- tionen till församlingen hade strukits, och orden riktade till konfirmanderna hade fått en annan ton. Det var inte längre fråga om inledningen till någon examen rigorosum utan mer till en förbönsgudstjänst. Nyinsatt efter allokutionen var också en tack- och förbön, som enligt ritualet kunde följas av förhör. Sedan länge hade det emellertid som regel ersatts av en eventuell inbjudan till anhöriga att komma till samtal i samband med undervisningen före konfirmationen.81 Sedan konfirmanderna gått fram i koret följde en av hela församlingen gemensamt läst trosbekännelse.82 Som i den svenska handbokens nyare form kom alternativt en viljedeklaration från konfirman- derna eller en välönskan.83

Liksom i Sverige 1942 följde därefter som en nyhet välsignelseönskan under fakultativ handpåläggning, den apostoliska välsignelsen jämte — som

75 Kyrkliga förrättningar 1963, Lempiäinen 1974 59ff, 112ff.

79 Ibm 70f .

80 Strukits har inledningsbönen, ingressen har strukits eller förkortats. Strukits har vidare inledningsallokution och den aronitiska (duplett—)välsignelsen av barnet, men delvis ingår allokutionen i en något utvidgad slutförmaning (två alt), som mynnar uti den aronitiska välsignelsen av hela dopföljet. 81 Sentzke 1963 206, Lempiäinen 1974118. Ide kyrkolagsanknutna inledande reglerna i handboken gavs också anvisningar, som gör det offentliga förhöret i eller före konfirmationen mycket villkorligt trots att det samtidigt framhölls vara ovillkorligt. 82 "Låtom oss (gemensamt) bekänna vår kristna tro.” 1913 löd motsvarande: "Låtom oss höra den kristna tro, som vår församling med hela Kristi kyrka på jorden bekänner.” 83 ”Viljen I med Guds hjälp bevisa denna tro i edert liv?” resp ”Gud give er nåd att bevisa denna tro i edert liv.”

• Sida 326
•  Original

tidigare — bibelord (1 Tess 5:23f eller annat). Direkt därefter återvände konfirmanderna till sina platser för förbön.84 Den gamla ordningens ord till församlingen föregicks nu av en kort adress till konfirmanderna. Den innehöll en nattvardsinbjudan, och den inbjudan utgjorde ersättningen för 1913 års nerdämpade men dock solenna nattvardsadmission.

Omvandlingen från nattvardsadmission till nattvardsinbjudan är karakte- ristisk för förändringen av ritualet som helhet. Förhörsfunktionen var borta eller spelade en underordnad roll i akten, bekännelsefunktionen fanns i förändrad gestalt, tyngdpunkten föll på välsignelsen av dem som genom dopet fullt ut tillhörde församlingen och nu erhållit undervisning. Förkla- ringen till omvandlingen var att konfirmationens och konfirmationsaktens finska historia grundligt undersökts som ett led i en 1953 tillsatt utredning om hela konfirmationskomplexet.85 Det var inte heller helt en tillfällighet att den nya liturgiska ordningen auktoriserades samma år som Lutherska världsför- bundets generalförsamling i Helsingfors fick ta ställning till det mångåriga studiearbetet om konfirmationen.86 Det också av kyrkomötet accepterade nyckelordet var att det inte var dopförbundet/-löften som behövde konfir- meras utan konfirmanderna. Konfirmationen — termen blev officiellt införd i kyrkolag och handbok först 1963 — skedde då genom förbön/välsignelsehand— ling.

Tio år efter det att ritualen för de kyrkliga" handlingarna auktoriserats, tillsattes återigen en kommitté. Sedan 1953 pågick liturgiarbete, som successivt lett till ny evangeliebok och ny ordning för högmässa osv, med en relativ slutpunkt 1968.87 Då bildades också ett permanent organ för arbete med gudstjänstfrågor, Kyrkans gudstjänst— och musiknämnd, ett uttryck bl a för en mer medveten liturgisk rörelse och önskemål om kontinuerligt arbete med gudstjänstlivets frågor.88 Men 1973 gav alltså kyrkomötet uppdrag om revision av ritualen för kyrkans handlingar. Den tillsatta kommittén avgav sitt betänkande till kyrkomötet 1980, som också efter behandling av det godkänt utgivningen av 1980 års ”Kyrkliga förrättningar”.89 För sitt arbete hade handbokskommittén ett tämligen snävt mandat, nämligen att revidera ritualen sådana de utformats 1963. Några egentliga nyheter var därför inte att vänta.90

84 Två alt, det första från den gamla ordningen i språklig förenkling, det senare från den svenska handboken (lätt bearb).

35 Kansanaho 1956 kan betraktas som specialutredningen i den kommission som 1957 avgav betänkande, vilket bl a låg till grund för ritualarbetet. Lempiäinen 1974 112ff. 8'5I detta arbete (t ex ovan 312) deltog bl a Kansanaho med tex Kansanaho 1962 83ff. 87 Serenius 1972 333ff, Andrén 1974 127. 38 Cf t ex Serenius 1972 340, 343, Parvio 1977 119ff. 89 Uppgifterna om revisionsarbetet bygger fr a på redogörelser i nordiska liturgiska kontaktkonferensen 1975 (M Kilpiö, gudstjänst- och musiknämnden), 1976, 1977, 1979 (P Lempiäinen, O Rimpiläinen, finska handbokskommittén). Texten till den godkända boken har gjorts tillgänglig i en snabböversättning av S Serenius (kommittén för den svenskspråkiga handboken). 90 Den enda egentliga nyheten skall vara ritual för invigning av hem, en ordning med viss luthersk tradition i de baltiska länderna som i Finland aktualiserats genom samlivet

med den finska ortodoxa kyrkan.

• Sida 327
•  Original

En genomgång av dop- och konfirmationsritualen bekräftar detta. Men i de små justeringarna finns en gemensam tendens. Ritualen för barndop - kortformen är utesluten — och vuxendop har bearbetats så, att de likaväl hade kunnat föras samman, ty det är nu uppenbart ett och samma dop oavsett dopkandidaternas ålder. Det har därför varit naturligt med samma struktur” och stora likheter i utformningen av olika element.92 I justeringen av de gamla texterna liksom utformningen av nya alternativ — alternativprincipen är alltjämt tillämpad — röjs också en strävan efter större motivisk bredd. Bl a kommer det tidigare undanskymda gemenskapsmotivet fram mer. Ett uttryck för detta är att dophandlingen också kan infogas i högmässan, även om integreringsfrågorna tycks ha lämnats obeaktade.93

Även konfirmationsritualet är det gamla, som justerats, varför olika tolkningsmöjligheter är inkluderade. Tyngdpunkten faller likväl nu som 1963 på välsignelsehandlingen i anslutning till trosbekännelsen.94 I anslutning till trosbekännelsen har bara bevarats frågor med konfirmandernas viljedekla- ration, och vid välsignelsehandlingen enbart den individuella apostoliska välsignelsen under handpåläggning.” Men i likhet med de äldre agendorna och till skillnad från 1963 års följs välsignelsehandlingen av ett slags myndighetsdeklaration. Efter att ha hänvisat till konfirmandernas viljede- klaration fortsätter prästen: ”Såsom Jesu Kristi och hans kyrkas tjänare förklarar jag er därför berättigade att självständigt med församlingen delta i Herrens heliga nattvard.” Det är inte längre fråga om en förstagångsadmis— sion utan en högtidlig myndighetsförklaring med tyngdpunkten på ordet ”självständigt". Med detta förhåller det sig på följande sätt.

Den traditionella, fasta finska traditionen var att konfirmationen i första

91 En av kyrkomötet 1963 avvisad dopfråga till föräldrar/faddrar har införts i samband med Apostolicum, korresponderande mot den nu enda dopfrågan "Vill du bli döpt till denna tro?" i vuxenformen. I barndopsformen har frågan dock formulerats som en fråga om den kristna fostran, mer ett slags parallell till den tidigare, nu strukna vuxendopsfrågan om viljan att leva i enlighet med tron. 92 Visst material är identiskt, tex för inledningsbönen. Men de olika utformade alternativen för inledningsallokutionen sammanfaller i långa stycken innehållsligt. Så gör också t ex sättet att se på läsningarna. Dopbefallningen läses som motivering för dophandlingen, läsningen efter korstecknandet och inledningsbönen däremot har funktionen att representera evangelium, i vuxendopet Joh 3 eller— som nyhet — Rom 6, i barndopet Mark 10, som alltså inte styrker dopformens legitimitet. Det efterföljande Fader vår har samma typ av funktion. Utan handpåläggning och därtill gemensamt ber man "så som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss”. Läsning och bön har således åter en funktion motsvarande det gamla katekumenelementet, en manifestation av gemenskapen i "kyrkans allra heligaste skatt” som dopet inlemmar i. 95 Anvisning därom ges enbart i barndopsritualet. Formen för infogandet angavs redan i 1968 års handbok enl vilken dopet följde efter predikan, varvid dopritualet som helhet skulle följas med undantag av uteslutning av aronitiska välsignelsen. Det innebar flera dupletter, tex trosbekännelsen och Fader vår. Detta blir än mer problematiskt i den nya dopordningen. 94 Av 1963 års två alternativa inledningsallokutioner har egentligen bara bevarats den första med tradition från 1886. Två nya har skapats. I den ena anges att denna gudstjänst ”påminner oss om det dop i vilket Gud upptog oss till sina barn och till medlemmar i sin kyrka”. Iden andra talas om ”ett skede då hela inriktningen av ett liv skall avgöras”, då konfirmationen, som ”betyder bekräftelse”, innebär att med församlingen bekänna tron och ta emot Guds välsignelse. 95 Jfr ovan med n 83.

• Sida 328
•  Original

hand var avslutningen på beredelsen för den första nattvardsgången. Enligt den traditionella terminologin gick de i skriftskolan, och denna utmynnade i skriftermålet/nattvardsfirandet. När den avslutande akten också officiellt från 1963 kallades konfirmation, hängde detta samman med ett förändrat synsätt på aktens funktion, som tidigare berördes. Därmed började också en diskussion om kommunion före konfirmationen, i Finland traditionellt vid 15—16-årsåldern. När frågan väl väckts under 1950-talets slut och bl a dragits uppi 1958 års kyrkomöte, kom den snart nog att handla om barnkommunion. Det visade sig svårt att teologiskt eller pedagogiskt/psykologiskt finna skäl mot en sådan ordning, och fr a i östra Finland med direktkontakten med ortodox praxis kom krav på legalisering av en praxis, som här och var började växa fram under 1960-talet även i den lutherska folkkyrkan.96

Det tjugoåriga finländska utredningsarbetet av frågan kännetecknas alltsedan kyrkomötet 19581 hög grad av konflikt.97 A ena sidan stod det klart och belystes av utredningar att den dittillsvarande höga admissionsåldern inte kunde motiveras, och att dopet var admissionshandlingen. Å andra sidan befarades att en reform skulle underminera skriftskolans ställning. Karak- teristisk är vad man skulle kunna kalla huvudutredningen, utförd av en kommitté på uppdrag av 1968 års kyrkomöte. Kommittén lät göra en specialutredning (prof K Tamminen), där olika lösningsmodeller prövades mot bakgrunden av det teologiska ställningstagandet för dopet som nattvardsadmitterande. Möjligheten att införa konfirmandkommunion dis- kuterades, vidare att sänka åldersgränsen något eller mycket, men efter att ha prövat möjligheterna rekommenderades att låta dopet vara admitterande inte bara principiellt utan även i praxis. Kommittén åter befarade att skriftskolans ställning skulle rubbas, vilket ”på intet sätt” fick ske, varför hela saken borde avvisas. Det visade sig emellertid vid en remiss att bl a över två tredjedelar av församlingarna önskade reformen.

Av teologiska skäl och på grund av det starka opinionstrycket beslöt kyrkomötet 1973 säga sitt ja till barnkommunionen. även om det dröjde ända till 1979 innan reformen var genomförd. Kompromissen av hänsyn till skriftskolans ställning blev möjlighet till familjekommunion — särskild vikt har lagts vid att barnen måste komma med sina anhöriga — från fem års ålder. Först med konfirmationen skulle öppnas rätt till självständigt nattvardsdelta- gande.98 Det är också av den anledningen, som det nya konfirmationsritualet har en formel med konfirmandernas myndighetsförklaring. som innebär deras rätt till att kommunicera ”självständigt med församlingen".

Framväxten av önskemål om barn— eller familjekommunion har inte varit ett isolerat fenomen. Under perioden har frågan kommit att utgöra ett led i den större frågan om initiationsmönstret med (späd)barnsdop och ungdoms- konfirmation efter skriftskola såsom porten till fullmyndigt medlemskap. Under 1960— och fr a 1970—talet har under anknytning till traditionen utformats program för initiationsprocessen, församlingens dopundervisning i

% Björkstrand 1980 43ff. 97 Processen är utförligt behandlad ibm. 98 Lagförslag slutbehandlades i kyrkomötet 1977, i riksdagen 1979. Biskopsmötet utfärdade 1978 direktiv. Björkstrand 1980 54ff, 98. I stiften har också utfärdats sådana, t ex för Borgå stift 1978-07—07.

• Sida 329
•  Original

en ständigt fortgående process. Ett avgörande led i den utvecklingen var kyrkomötesbeslutet 1977, som fixerade ”kyrkans totalplan för fostran”.99 I en situation, då initiationsmönstret kommit att förändras och process- tanken blivit bärande, har man valt att låta dop- och konfirmationsritualen i huvudsak förbli de gamla. På grund av kompromissen för att skydda skriftskolans ställning har konfirmationen tom fått en mer markerad karaktär av myndighetsförklaring. Det återstår att se hur traditionell initiationsordning och nytt initiationsmönster i praktiken kan förenas.

99 Renlund 1972, Björkstrand 198055f. 66ff. Om beslutet och planen 1977 ibm 75ff. Cl även tex Kyrkans totalplan för kristen fostran 1976 151 och passim.

• Sida 330
•  Original

• Sida 331
•  Original

8. Liturgiska utvecklingslinjer i Sverige

8.1. Svenska kyrkan

8.1.1. Liturgiska utvecklingslinjer 1529 — 1811

Västeråsriksdagen 1527 beslöt att Guds ord skulle förkunnas klart, och på Örebromötet 1529 konkretiserades detta i önskan att dopet skulle ske på svenska. Som svar på tal utgav Olavus Petri två månader senare En handbok på svenska 1529, som innehåller en dopordning i nära anslutning till Luthers konservativa form 1523. Att denna och inte 1526 års version var modell är betecknande för den svenska reformationen överhuvud, karakteriserad av stark kontinuitet med den politiskt och kyrkligt på flera sätt självständiga medeltida svenska kyrkoprovinsen. När privatskriften definitivt blev den av riksdagen antagna handboken 1541 fastlades också officiellt en liturgiskt konservativ kurs, som under tvära kastningar i princip skulle hållas under hela reformationstiden. Ett slags summering av utvecklingen skedde vid redigeringen av handboken 1614, som i sin tur fick smärre justeringar vid utformningen av enhetsagendan 1693, ersatt först av 1811 års handbok.

8.1.1.1 Dopordningen

Olavus Petri-ritualet 1529, som inte var någon slavisk översättning av Luthers form 1523, har bevarat och sökt förtydliga innebörden i den medeltida ordningen. Den har berikats med Luthers s k syndaflodsbön, den vid varje dop brukade ersättningen för den medeltida vattenvigningen, som förekom enbart på påskafton. Huvudangelägenheten var, att liturgin skulle vara på svenska, så att alla kunde delta i den, och att den skulle vara i enlighet med Guds ord. Då kunde man också ”till en prydning” behålla ceremonierna med ”salt, krisma, olja, ljus och vitt kläde” liksom förr ”mjölk, honung eller vin”, även om de i sig inte ägde någon särskild kraft eller brukats ”först i kristenheten”.1 När handboken 1541 utgavs, hade emellertid såväl kateku- mensmörjelsen som korstecknandet med krisma omedelbart efter dophand- lingen strukits, därtill de doptydande orden, vilka Luther bevarade när han 1526 uteslöt krisman. Strykningen. förmodligen ett verk av Gustav Vasas tyske rådgivare G Normann, har kanske inte inneburit att handlingen och

1 Ritual jämte företal i OPSS 2 311ff. — Ceremonialet i ritualet har förenklats. Till skillnad från Luther har Olavus uteslutit apertio aurium och förenat den s k stora exorcismens tre böner till en. Han har bevarat katekumenoljan (”glädjens olja") och här som på andra ställen gjort förtydligande tillägg. Cf Rodhe 1910 19ff.

• Sida 332
•  Original

tydningsorden omgående försvann i praktiken. Ärkebiskopen Laurentius Petri kunde långt senare försvara denna och andra ceremonier i dopliturgin på samma sätt som Olavus, samtidigt som han mer positivt uttryckte deras värde. De kunde bidra till att den kristna församlingen höll dopet i största ära, ty man kunde ”därigenom tillkännagiva den stora Guds nåd och mångfaldiga gåvor” dopet skänkte?

För Olavus och än mer för Laurentius var ”ceremonierna" inte dogmatiskt nödvändiga — det var bara Ordet. vattnet och Anden — men liturgiskt nyttiga. De kunde ”tillkännagiva” eller förkunna dopets innebörd.3 Samtidigt antydde Olavus i sin handbok det lämpliga i att präster efter tid och lägenhet "gåve hela församlingen där en förmaning”, så att alla verkligen kunde delta i liturgin. På den linjen gick också Laurentius, och i kyrkoordningen 1571 föreslogs den inledningsallokution, som ännu 1614 var ett fakultativt men 1693 blev ett obligatoriskt led i liturgin. Evangelieläsningen — Mark 104 —i inledningspartiet kunde enligt kyrkoordningen också den följas av ”en kort undervisning och förmaning”, om tiden medgav — en längre och en kortare version föreslogs.5 Kyrkoordningen markerade även behovet av en fritt formulerad avslutande fadderförmaning enligt en anvisning, som införts redan i handboken 1541. Den utgjorde där ett slags kompensation för den då uteslutna krisman med dess tydningsord. Kyrkoordningen åter ville ersätta det partiet med en tacksägelsebön, som från handboken 1614 kommit att utgöra ett fast led omedelbart efter dophandlingen?

Det anförda får exemplifiera huvudtendensen i dopritualets utveckling under reformationstiden. Ord och sakrament hörde samman, och i den försvenskade och efter Guds ord prövade dopordningen förelåg inte den enda möjliga men den överenskomna gemensamma formen för dopguds- tjänsten. Ord och sakrament och församling hörde samman. Därför skulle ”förståndeligt mål” brukas, och om möjligt skulle dopet ”alltid” firas ”när den kristeliga församlingen är tillhopa”, bl a också för att barnens anhöriga skulle kunna delta i mässans kommunion såsom ”tillbörligt och kristeligt” var.7

För att förebygga att de förkunnande ceremonierna missförstods, borde prästerna emellertid vid lägliga tillfällen muntligt undervisa och förmana ”allt folket”. Under särskilt 1500-talets senare del attackerades den

2 Kyrkoordningen 1571 1971 48f, cf företalet ibm llff. 15f. Om uteslutningen 1541 och Laurentius—försvaret Rodhe 1910 28ff. Jfr ibm 31 och Andrén 1957 259f. 3 Om den principiella ceremoniuppfattningen Andrén 1971 27811. 4 Olavus valde liksom Luther barnevangeliet, som dock inte var den enda perikopen i medeltida tradition. I Sverige fanns denna i skaratraditionen, i uppsala— och linköpingstraditionerna däremot Matt 11:25-30. 5 Olavus-rekommendationen bla i företalet till 1529 års handbok. OPSS 2 315f, Laurentius—materialet (om detta Rodhe 1910 40ff) i Kyrkoordnigen 1571 1971 53ff. 6 Anvisningen 1541, kompletterad med sändningsordet ”Gå i Herrens frid". får antas vara Normanns bidrag i anslutning till nord- och sydtysk tradition. Om bönen Rodhe 1910 41ff. 7 Kyrkoordningen 1571 1971 50. Cf den anonyma En liten bok om sakramenten. vars dopavsnitt saknas i den tyska förlagan. Där underströks starkt dopet som en död från världen och ett inlemmande i församlingen av döpta, vilka skulle leva i dopet som ständig bot eller omvändelse från synden för att uppstå och vandra i nytt liv. De flesta hänför boken till Olavus Petri. t ex Andrén 1957 226, jfr Ingebrand 1964 36f, cf ibm 318 om Olavus” dopuppfattning.

• Sida 333
•  Original

principiella ceremoniinställningen från såväl reformert som reformkatolskt sinnade. Även om den principiella synen inte övergavs, ledde konfrontatio- nerna i praktiken till en mer återhållsam inställning. Ceremonifrågan behandlades på Uppsala möte 1593 ungefär på samma sätt som tidigare. Men om ceremonifriheten tidigare inneburit att handlingarna kunde brukas efter undervisning, tenderade man nu se det så, att de kunde avläggas efter undervisning, om de missförstods. Två år senare ansåg ett kyrkomöte att undervisningen misslyckats och att en rad ceremonier därför skulle läggas bort.

När handboken 1614 redigerades, hade man i enlighet därmed strukit salt-, dopdräkts— och ljusceremonierna, därtill hade det inledande korstecknandet blivit fakultativt.x Men inte bara ceremonierna utan också bl a tydningsorden försvann, vilket motivmässigt bara till dels kompenserades av de många nya undervisningspartierna: inlednings- och avslutningsallokutionerna, den (fa- kultativa) evangelieallokutionen, vartill kom den berörda tacksägelsebönen med avslutande aronitisk välsignelse efter dopet.? Vid redaktionen av handboken 1693 sammanfördes inledningsdelen vid kyrkdörren och dopav- delningen vid funten till en enda akt vid dopfunten, förmodligen i anslutning till praxis.” Andra justeringar av uteslutningstypen gällde den från kyrko- ordningen stammande fakultativa allokutionen efter evangelieläsningen. Samtidigt infördes i direkt anslutning till inledningsallokutionen ”själva instiftelseorden till döpelsen och dess nödvändighet”, Matt 28:18-19 (ej 20) och Joh 3:5, som dittills inte funnits i ritualet.ll

Genom uteslutningar av handlingar, tydningsord till dem och böner hade otvivelaktigt handlingskaraktären dämpats och motivrikedomen begränsats. Ännu 1686 års kyrkolag underströk (kap 3:3) att dopet kunde ske i församlingens mitt, men ordet ”alltid” hade försetts med olika slags undantag. Där angavs också att handboken helt skulle följas, något som med skärpa underströks också i det kungliga stadsfästelsebrevet till uniformitets- agendan 1693.12

8.1.1.2 Konfirmation och nattvardsadmission

Konfirmationen tycks inte ha varit något egentligt stridsämne i den svenska reformationen, utan den medeltida biskopliga handlingen har lugnt och stilla avlagts. Principuttalanden om en evangelisk ersättning tycks inte ha lett till praktiska lösningar. Ett mellanspel utgjorde Johan 1115 tid med försök att introducera en bucerskt inspirerad och till biskopsämbetet knuten förböns-

8 Cf n 3 samt Rodhe 1910 46ff. Kjöllerström 1950 289ff. 9 Den första av bönerna efter korstecknandet ströks, de båda exorcistiska handling- arna dämpades. Om bakgrund och innebörd vad gäller det senare Rodhe 191054ff och passim. Nytillskott var att Apostolicums andra artikel avtrycktes i sin helhet. 1" För detta och följ Rodhe 1910 79ff. 1' I den medeltida ordningen ingick dopbefallningen i påskaftonens vattenvigning, nu ersatt av syndaflodsbönen, som inte citerade orden. Bönen behölls. däremot ströks den andra inledningsbönen efter korstecknandet. vilken i stället placerades i det nu nyskapade ritualet för vuxendop. 12 Cf t ex Eckerdal 1974 25f.

• Sida 334
•  Original

handling, som emellertid tycks ha försvunnit med reaktionen på Uppsala möte.13

En annan sak är att reformatorerna om nattvardsadmissionen enstämmigt hade uppfattningen, att kommunikanter, yngre som äldre, måste undervisas om nattvardens nytta och kunskapsprövas före nattvardsgången. ” Att man för att kunna kommunicera måste ha kommit ”till skäls ålder” var en nedärvd uppfattning.'5I kyrkoordningen 1571 förtydligades detta så, att man inte skulle admittera barn yngre än lägst åtta år, ”ty yngre barn kunna föga besked veta om sakramentet”. Som på kontinenten kom den gränsen att successivt skjutas uppåt samtidigt som kraven stegrades. I kyrkolagen 1686 (kap 8:3) sattes den normala nedre gränsen till 13 års ålder, och villkor för admission angavs vara ”ett gott förstånd om avlösningens nytta och den heliga nattvardens värdighet”, därtill ”en synnerlig andakt och längtan därefter”.

Under 1600-talet började lokalt och stiftsvis växa fram en liturgisk inramning kring förhöret av dem som ”första resan” skulle kommunicera: ett offentligt förhör, förmaning, bön och psalmsång. Önskemål om att få in reglerande anvisningar därom i kyrkolagen 1686 hade ingen effekt, än mindre gavs någon enhetsskapande modell i 1693 års handbok. "* Fältet stod med andra ord öppet för fortsatt utveckling av stiftstraditioner och privata initiativ. Tendenserna under 16—1700-tal är emellertid bara fragmentariskt undersökta.17

8.1.2. Liturgiska utvecklingslinjer 1811 — 1942

Med tillkomsten av 1811 års handbok fick Svenska kyrkan den första genomgripande och konsekvent genomförda handboksrevisionen sedan reformationen. Den var inte så mycket ett uttryck för redaktörernas liturgiska ideal som för strävan att, i anslutning till traditionen som den utvecklats, söka tillgodose såväl mycket olika önskemål som uniformitets- kravet. Liksom 1693 skulle ”denna förbättrade kyrkohandbok” tjäna ”ordning, värdighet och andakt vid gudstjänsten och andra heliga förrätt- ningar” överallt och alltid. För första gången infördes därför också ritual för både skriftermål och konfirmation.18 Efterhand skulle handboken utsättas för en allt häftigare kritik, som fr a gällde dop- och skriftermålsritualen, senare konfirmationsritualet. Inte desto mindre har de ritualen länge haft avgörande betydelse för den liturgiska utvecklingen.

13 Andrén 1957 226ff, 259ff, 265ff. 14 Ibm 271. 15 Cit ur stadgan för pastorer 1551, Kjöllerström 1940 43. 16 Brohed 1977 St, 17ff. 17 Ibm finns en kartläggning av utvecklingen i Lunds stift, som emellertid såsom fd danskt område inte kan exemplifiera den allmänna svenska utvecklingen. Ibm hänvisas till äldre undersökningar. 13 Cit ur stadfästelsebrevet i kyrkohandboken 1811. Om förarbetet med stiftsenkäter etc fr a från 1793 Eckerdal 1970, om särskilt dop- och konfirmationsritualen Rodhe 1910 101ff, Brohed 1977 107ff, 171ff.

• Sida 335
•  Original

8.1.2.1 Ordningen i handboken 1811 Dopordningen

Den från 1529 förändrade men dock i huvudsak bevarade inledningsdelen i ritualet för barndop blev kraftigt förändrad. De både exorcismerna, korstecknandet och syndaflods- eller dopbönen uteslöts. Kvar blev alloku- tion, dopbefallningen, inledningsbön, barnevangeliet och Fader vår. Som förbindelseled mellan dessa byggelement användes såsom 1693 förklarande ingresser före Matt 28 (instiftelsen) med Mark 16:16 (nytt) och Joh 3:5 (”döpelsens nytta och nödvändighet”) liksom efter inledningsbönen inför Mark 10 (”att Gud nådeligen hörer sin församlings bön”)?9 Som ett slags ersättning för exorcismerna förändrades det gamla ordet på vägen till funten (Psalt 120:8) till en välönskan.20

Själva dopavdelningen, som varit under omsmältning alltsedan reforma- tionstiden, var likaså kraftigt förändrad. Här hade emellertid inte uteslut- ningsprincipen tillämpats, utan elementen hade omgestaltats. Avsvärjelse- och trosfrågorna till barnet hade blivit en deklaration om bekännelsen och dess förpliktelser. Ordningen var därför omkastad: partiet inleddes med att man skulle ”höra den kristna tro, till vilken detta barnet skall döpas”, därefter ”de dyra plikter” denna bekännelse ”förbinder oss till". Istället för att formulera trolösheten mot djävulen, citerades det dubbla kärleksbudet (Matt 22:37-39). Därpå följde dopfrågan, fortfarande fingerat besvarad av barnet,21 men frågan hade utvidgats till att gälla dopet till såväl tron som ”dessa heliga plikter”. Helt konsekvent infördes efter dophandlingen och före tacksägelsebönen ett doptydande ord, en omarbetning av det 1541 uteslutna.22 Prästen deklarerade, att barnet genom dopet blivit ”medlem av den kristna församlingen och berättigat till ett fullkomligt åtnjutande av alla dess förmåner”, varpå barnet tillönskades nåden att alltid ”sitt döpelseför- bund troget hålla och uppfylla”. Sedan följde som förut tacksägelsebönen, aronitiska välsignelsen ”över barnet” och den avslutande förmaningen.

Det är inte möjligt att nu närmare gå in på bearbetningarna av de bevarade gamla texterna. Sammanfattande får konstateras, att dopet i hög grad framställdes som förbundshandlingen. Död- och uppståndelse-, kamp- och segermotiv hade ingen plats, däremot tanken på den trogna pliktuppfyllelsen i enlighet med givna förbindelser. Detta är en tendens, som kom till uttryck i utcslutningar, t ex syndaflodsbönen, och i bearbetningar av bevarade texter. Det var även en handlings- och symbolfattig liturgi, där t ex för första gången

19 Ingressen till Mark 10, inskottet av Mark 16:16, aktuellt även i förarbetet till 1693 års ritual bl a, vittnar om impulser från bl a dansk tradition och samtida debatt. 20 Herren Gud, den evige Förbarmaren, vilkens försyn låtit dig födas, och vilkens nåd har kallat dig till delaktighet uti ljuset, genom vår frälsare Jesus Kristus, bevare dig ifrån syndens välde, och behålle dig i sin sanning och fruktan, nu och till evig tid! 21 Detta hänger delvis samman med att revisionen i hög grad var styrd av de anmärkningar som riktats mot det gamla ritualet från prästerskapet vid jubelfesten 1793 och därefter. Ärkebiskop von Troils förslag 1793, som låg till grund för revisionsarbetet i fortsättningen, var i hög grad bestämt av dessa anmärkningar och inte primärt av hans personliga uppfattning. Eckerdal 1970 28. 32 1529 års formulering fanns i bruk bl a i Danmark och detär denna som tydligt legat till grund för den nya. Cf n 19.

• Sida 336
•  Original

dopets vatten inte ens blev omnämnt.23Att denna individuella förbunds- eller medlemsupptagning samtidigt hade offentlig karaktär markerades däri, att den avslutande förmaningen fått ett tillägg. Visserligen var dopet i praktiken alls inte självklart en församlingshandling, men när det utfördes ”inför en hel församlingi kyrkan”, skulle prästen till dessa ”vittnen” bl a säga: "Påminn- om oss det viktiga förbund, vi alla hava gjort, och glömmom aldrig de löften vi i dopet svurit vår Gud och frälsare Jesus”.

Denna syn på dopet är mer konsekvent genomförd i ritualet för vuxendop. I detta sällan eller aldrig brukade ritual band inte någon liturgisk tradition. Det har den däremot gjort i barndopsordningen i såväl struktur som utformningen av enskilda partier, även om revisionens huvudtendens är den ovan angivna.

Konfirmation och nattvardsadmission

I fråga om dopordningen fanns det en liturgisk tradition, som måste bearbetas. För konfirmationen åter behövdes ett ritual för att skapa en någorlunda enhetlighet i praxis. Det måste vara sådant, att vitt skilda uppfattningar om konfirmationens innebörd kunde rymmas där.24 En fingervisning om den 1811 auktoriserade innebörden ger ritualets titel: ”Huru förhållas bör, då ungdomen första gången skall begå Herrens heliga nattvard”. Under den rubriken reglerades inte bara en akt utan för första gången hela konfirmationstiden.

Man skulle av praktiska skäl ha inte individuell utan en gruppvis beredelse syftande ”både till förståndets upplysning, och det unga hjärtats danande”, så att barnen inför sin kommunion kunde göra en ”egen prövning och förbättring”. När målet nåtts, skulle förhör hållas, varefter ”skriftebarnen” skulle ”avlägga deras trosbekännelse och förnya deras heliga döpelses löften". Det skulle ske "i församlingens närvaro”, ty församlingen skulle stödja barnen med förböner och hämta uppbyggelse ”av denna kristliga förrättning”. Efter denna akt den ena söndagen skulle nästa söndag hållas skriftermål, och i samband med högmässans allmänna förbön skulle prästen hålla ett särskilt nattvardstal till barnen, avslutat med förbön för dem och deras kommunion. Sammanfattande kan man konstatera, att handboken för beredelsetidens avslutning angav en högtidligare form av den ordning, som vid denna tid allmänt skulle gälla för nattvardsfirandet: pålysning två veckor före, nattvardsförhör en vecka före samt skriftermålsgudstjänst före mässan.25 Karakteristiskt nog används också termen ”skriftebarn" gäng på gång.

Själva ritualet för kommunionförhöret eller konfirmationen — en term som inte finns i texten — hade följande ordning. Till barnen, på skriftefolks vis samlade i koret, höll prästen efter en psalm ett tal, som ledde fram till förhöret. Med några inledningsord uppmanades barnen sedan att avge bekännelse och löften i form av svar på inte mindre än fem frågor utöver de tre Apostolicum-frågorna. Sedan prästen ännu en gång hållit ett kort tal till

23 Dock nämns vattnet i citat ur Joh 3:5 och Tit 3:5. 24 En redogörelse för förarbetet och analys av ritualet i Brohed l977 107ff, 171ff. 35 Eckerdal 1970 84ff.

• Sida 337
•  Original

"skriftebarnen", följde en avslutande förbön, Fader vår, välsignelsen och slutpsalm.

Det genomgående temat i förslaget till maningsord och i inledningen till de många frågorna var, att barnen nu kände innebörden i dopförbundet och dess förpliktelser. De skulle därför förnya bekännelsen och ”de löften I redan uti dopet givit”. De många försäkringarna och löftena var bara konsekvenser av det förbund som de själva redan hade ingått. Samtida önskemål om konfirmationen som fullföljandet av ”döpelseförbundet” genom personlig trosbekännelse (pietistisk tradition), och om konfirmatio- nen såsom medlems- eller myndighetsförklaringen (upplysnings- och ratio- nalistisk teologi) har fått viss utdelning. Men trots allt övergavs inte den gamla uppfattningen, att dopet inte behövde eller kunde kompletteras. Förbundet stod fast, löftena var givna. Men löftena förnyades i samband med nattvardsförhöret.26 Det fanns därför inte utrymme för någon formlig nattvardsadmission eller myndighetsförklaring. Den hade sin plats i dopli- turgin, och där hade mycket riktigt den typen av doptydande ord också nyinförts. Det hindrade inte att konfirmationen enligt ritualet likafullt skulle vara ”en årlig högtidsdag, en viktig räkenskapsdag”, ”en glad högtids- dag”.

I handboken 1811 infördes således ordning för dop och konfirmation, som i en ny tid med olika teologiska strömningar utformats så, att olika synsätt inte skulle utestängas från men rymmas inom samma ritual. Den retoriska och känslosamma stilen enligt tidens smak i förening med en abstrakt framställ- ning kan lätt dölja det faktum, att ritualen inte bara formellt utan reellt trots allt står i förbindelse med en äldre tradition. Trots betydande eftergifter åt samtida synsätt framstod dopet i enlighet med ortodox uppfattning som den grundläggande handlingen, som konfirmationen inte kompletterade utan hade som bas.27

8.1.2.2 Tendenser 1811 — 1942

Som redan nämnts kom dop— och skriftermålsritualen, senare också konfirmationsritualet att höra till det mest omdebatterade i handboken 1811. Med lätt överdrift kan man säga, att olika sidor av ritualen och den ordning de gav uttryck åt under en hundraårsperiod hörde till de ständigt återkommande debattämnena i kyrkans högsta representation, dvs riksda- gen och fr o m 1868 kyrkomötet. Men det var en debatt som särskilt under 1800-talet tidvis i hög grad engagerade människor långt utanför plenisalarna, vilket bl a kom till uttryck i både regionala och landsomfattande petitions- listor. Det är fenomen som på sitt sätt demonstrerar den svåra omställningen från det svenska enhetssamhället med ett självklart initiationsmönster till Svenska kyrkans initiationsmönster i ett pluralistiskt samhälle. Det kan

36 1) erkännande av trosläran som gudomlig sanning, 2-4) Apostolicums tre artiklar, 5) förbindelse enligt dubbla kärleksbudet (dvs motsvarigheten till avsvärjelsen), 6) trohetsuppsåt, 7) löfte att bruka nådemedlen och 8) viljan att ”stadfästa alla dessa löften och försäkringar med Jesu heliga nattvard”. 27 Samma typ av kompromiss gjordes vid utformningen av skriftermålsritual. Eckerdal 1970 34f. Liknande bedömning i Brohed 1977 176f. Jfr Rodhe 1910 119 11 2.

• Sida 338
•  Original

naturligtvis inte bli tal om att följa utvecklingen ens i huvuddrag. Framställningen får inskränkas till några principiellt viktiga iakttagelser.28

Dopordningen

Som resultat av ett från början medvetet svenskt konfessionellt restaureran- de förnyelsearbete under 1850-talet fick Svenska kyrkan en ny dopordning 1874. Strukturellt hade deklarationen om dopförbundets "dyra plikter” strukits, likaså tydningsorden/deklarationen omedelbart efter dophandling- en samt den avslutande förmaningen till församlingen. De bevarade texterna från 1811 var bearbetade, huvudsakligen så att en del av retoriken skalats av. Innehållslig betydelse hade egentligen bara bearbetningen av välönskan på den gamla gränsen mellan inlednings- och dopavdelningarna. Den blev en befrielseönskan ungefär sådan den fortfarande är formulerad.” Ett slags pendang därtill var inskottet med död- och uppståndelsemotivet (ur Rom 6) i tacksägelsebönen, som nu åter kom direkt efter dophandlingen. 1884 utmönstrades dopfrågan till barnet. Det inte ens övervägdes att omforma den till en fråga till föräldrar/faddrar. 1894 utmönstrades också fadderfrågan i anslutning till den avslutande fadderförmaningen och sändningsorden. Vid redigeringen av handboken 1894, där man ursprungligen (1891) ville ha en lutherskt konfessionell anknytning, kom man ifråga om dopritualet till slut att välja reduceringsmodellen. Ett motiv var att akten skulle göras kortare, ett annat att det skulle bli lättare att deltaga. Inledningsallokutionen förkortades, bibclorden i anslutning till dopbefallningen ströks, likaså 1529 års inledningsbön,30 och 1874 års inskott i tacksägelsebönen (Rom 6) ströks kraftigt ner. Ett nytt bidrag kom likväl med. Som ersättning för både den 1894 strukna frågan till faddrarna och den 1874 strukna förmaningen till församlingen infördes före sändningsorden ”Guds ords förmaning till oss som hava undfått dopets nåd”, nämligen Kol 2:6f, senare kompletterat med Ef 3:16f, jämte Gloria Patri (Ära vare Fadern ...).31

Resultatet av det successivt bedrivna revisions- eller snarare reduktions- arbetet blev en helt och hållet prästerlig förrättning, som övriga skulle vara vittnen till. Man skulle ”höra” trosbekännelsen osv. Alla framställande handlingar var borta med undantag av handpåläggningen under Fader vår,

23 Den allmänna liturgiska utvecklingen behandlad bl a i Eckerdal 1970, med speciell inriktning på skriftermåls- och nattvardsfrågorna. En mycket kortfattad allmän översikt i Eckerdal 1974 25ff, även 409ff. Arbetet med dopliturgin behandlat i Rodhe 1910 120ff och Pettersson l977 kap 1 passim. Motsv specialundersökningar om konfirmationsritualet finns inte. Cf dock tex Rodhe 1923 287ff, Melin 1950 216ff. Andrén 1961 41ff, Wadensjö 1980 55ff, passim. 29 Cf ovan 11 20. Talet om Guds förbarmande "försyn" byttes mot hans frälsande handlande, att han ”bevare dig” byttes mot ”uttage dig från mörkrets väldighet”. 30 Enligt handboksförslaget 1891 borde bibelorden (Mark 16:16, Joh 3:5) ingå i inledningsallokutionen (vilket ej blev fallet, Joh 3 fanns där tidigare), för att instiftelseorden skulle göra sig ”bättre gällande i hela sitt majestät”. Nu tillades även v 20. — Sedan därefter inledningsbönen strukits, måste man förkorta den följande ingressen, som avsåg att motivera läsningen av barnevangeliet. Det kom nu direkt efter dopbefallningen. 31 Partiet övertogs från 1874 års ordning för vuxendop, där texten dock var K012z6f + 3:9-11.

• Sida 339
•  Original

varför det knappast förvånar att också den blev problematisk.32 Denna och en rad andra frågor diskuterades intensivt i ett arbete som ledde fram till en ny dopordning 1933 och, efter ytterligare smärre justeringar, handboken I 942.

Sammanfattande ägnades krafterna åt att söka förbinda element som på grund av uteslutningsmetoden var "blott radade vid varandra”. En revision behövdes, eftersom ”en genomgående tankeföljd i ritualet icke är förhan- den”.33 Samtidigt var det i huvudsak självklart, att prästen genom fr a inledningsallokutionen men också i övrigt skulle få en text med ”en genomgående tankeföljd” för att tala om dopet ”på ett för de vid dopet närvarande begripligt och påtagligt sätt”.34 Det förekom visserligen förslag om en radikal förnyelse av strukturen "under nära kontakt med den allmännordiska traditionen” för att vinna en församlingsliturgi med läsning, bön och to m framställande handlingar (handpåläggning, korstecknande i stället för allokutioner).35 Men huvudlinjen blev att, trots talet om behovet av en genomgripande revision, göra justeringar av ritualet sådant det blivit, vilket ledde till ett segdraget filigransarbete med enskilda formuleringari fr a inledningsallokutionen.36

Arbetet med dopordningen var nästan helt ett arbete med ritualet för barndop. Visserligen innehöll handboken alltsedan 1693 ett ritual för vuxendop, eller ”judars, muhammedaners och hedningars dop” som titeln löd. Det var ett ritual, som från 1800—talets senare del fick växande betydelse för Svenska kyrkans missionsarbete. Men från samma tid började det också bli aktuellt i den svenska folkkyrkan, eftersom barndopsseden inte längre var obruten. Det var inte bara så att dop omedelbart vid födelsen börjat uppskjutas i veckor. Trots prästers uppsökande dopresor kunde det tidigare olagliga inträffa, att föräldrar av ideologiska skäl inte alls lät sina barn ”till den heliga döpelsen befordras”.37 Men därför kunde det också inträffa, att svenska ungdomar eller vuxna begärde dopet. När förslag 1903 väcktes om att skapa ritual för detta behov, avvisades det frankt med motiveringen att man inte kunde legalisera ”ett förhållande, vilket nu måste betecknas som abnormt”.38 På allt sätt måste man inte bara hålla fast vid utan gentemot

32 En effekt efter förslag 1920 var anvisningen 1933, att apostolisk välsignelse kunde brukas, om många barn döptes samtidigt. Cf Pettersson 1977 50f. 33 Rodhe 1923 263. Alltifrån kyrkomötet 1920 var principen, att ”lappverk” inte längre dög. Redan tre år efter det ny handbok tagits i bruk beslöts därför om revision av dopordningen som helhet. Kyrkomötet 1920 prot 10:116ff, 123, jfr ibm 10:110ff, 116. 34 T ex ibm motion 35, cit från Rodhe 1923 263. 35 Så G Lizell, kyrkomötet 1929 motion 46. — 1854 hade kommitterade övervägt att återinföra korstecknandet. 1891 yrkade kommittén att åtminstone fråga och svar om barnets namn skulle "uttalas hörbart” såsom ”ett viktigt led i liturgin”. I båda fallen gavs även en relativt utförlig motivering. 36 Huvuddrag i formuleringsarbetet redovisat i Pettersson 1977 24ff, 39ff, 47ff. 37 Cit ur kyrkolagen 1686 3:2. Till utveckling av praxis och lagstiftning Pettersson 1977 135ff. 38 Kyrkomötet 1903 motion 24 (J W Personne), Pr led bet 7, prot 654. Ordningen 1874 angav i en not, att "lämpliga förändringar” skulle ske vid dop av "äldre, av kristna föräldrar född, odöpt person”. I handboksförslaget 1891 angavs, att man inte skulle tala om ”mörkret och villfarelsen” vederbörande lämnade och därför inte heller skulle använda avsvärjelsen, bevarad i detta ritual.

• Sida 340
•  Original

andra uppfattningar driva den, att dopets väsen bäst kom till uttryck i barndopsformen. Med ett egentligen från reformert tradition hämtat uttryckssätt började dopet nu också kallas ”den förekommande nådens sakrament”, som rentav principiellt skulle ske som barndop.39

Trots allt fick emellertid handboken 1917 det nya ritualet ”Av kristna föräldrar födda vuxnas dop”. Till struktur och utformning var det kalkerat på det gamla ritualet för s k proselytdop. Ännu i 1874 års dopordning hade denna form en struktur, som i huvudsak motsvarade den ursprungliga 1693. Men 1894 års reduktionsprincip hade tillämpats även på detta ritual trots att det nästan helt låg utanför de livliga diskussionerna. De gällde barndop och barndopsritual. Vuxenformerna fanns inte med i 1933 års dopordning, däremot i handboken 1942, i huvudsak enligt förslag av ärkebiskop E Eidem (1938). I några punkter knöt han an till 1874 års form.40 Väsentligare var, att Eidem föreslog ett nytt ritual i stället för det gamla för proselytdop, nämligen ett för ”dop av unga”. I handboken 1942 står det mellan ritualen för barn- och vuxendop, och till struktur och utformning utgör det också en mellanform.41 Med handboken 1942 har Svenska kyrkan fått tre ritualför dop. Man måste emellertid ställa frågan, om kyrkan inte också fått tre eller åtminstone två olika typer av dop. Innan den frågan tas upp, skall emellertid konfirmations- ordningens utveckling beröras.

Konfirmationsordning och nattvardsadmission

I 1850-talets revisionsarbete var 1811 års dopritual i högsta grad attackerat. Konfirmationsritualet däremot var knappast under diskussion, bortsett från invändningar mot den överlastade språkliga formen. Det är den väsentliga förklaringen till att det givna konfirmationsritualet kunde förändras väsent- ligt. I den kyrkopolitiskt inflammerade situationen kunde det attackerade dopritualet inte reformeras, ansågs det, utan att det skulle uppfattas som en bekännelsemässig kursändring. Det riskerade man inte i fråga om konfir- mationsritualet.

I handboksförslaget 1854 ledde tal och förhör som 1811 över till bekännelsepartiet, som i stället för åtta hade sex frågor av ungefär samma innebörd.42 Men funktionen var inte som 1811 att förnya löften "I redan uti dopet givit”. 1854 angavs något annat före frågorna, och efter dem

39 Cf Petterss'on 1977 33ff och passim. 40 Det gäller den här bevarade gamla inledningsbönen, 1894 starkt förkortad men 1938/1942 något restaurerad, dopfrågan, som 1874 även innehöll löftet att förbli i tron, en fråga Eidem medvetet formulerade i analogi med konfirmationsfrågan, votum omedelbart efter dophandlingen, 1874 byggt på Ef 3: 16, 1938/1942 i form av det gamla inledningsordet Psalt 12018, tacksägelsebönen, som 1938/1942 övertagits från 1874 års handbok. — Det kan nämnas, att Eidem 1938 i en av kyrkomötet 1938 struken not anmärkte, att dopet kunde ske genom nersänkning, ”där så befinnes lämpligt". Noten fanns enbart i ritualet för dop av vuxna. Motivering saknas för både not och strykning. 41 Avvikelserna från ordningen för (späd)barns dop är: dopkandidatens trosbekän- nelse, dopfrågan, som enbart är "Vill du bliva döpt till denna tro?" och inte tilläggsfrågan som vid vuxnas dop (n 40), den (fakultativa) förmaningen till den nydöpte och formuleringen av förmaningen till ev närvarande ”närstående". 42 1811 års fyra senare frågor (n 26) hade blivit två. Sakligt hade enbart den sista förändrats. Konfirmanderna skulle tillfrågas om ”uppsåt” att bruka nådemedlen, inkl nattvarden, inte längre om de ville "stadfästa" sina löften med kommunionen.

• Sida 341
•  Original

konstaterades, att konfirmanderna ”nu med egen mun avlagt den trosbe- kännelse, på vilken I döpte blivit”. Bekännelsepartiet borde enligt förslaget bli det nödvändiga komplementet till (späd)barns dop. Efter det citerade konstaterandet skulle prästen därför nu fortsätta: "Vare från denna stund edert liv, alla edra krafter åt Gud helgade ... I Jesu Kristi namn, som I bekänt haven, hälsar eder hans församling välkomna till det fulla åtnjutandet av alla nådeförmåner i helgamannasamfund på jorden”. Det var en deklaration, som 1811 stod i dopliturgin. Där hade den nu inte längre plats. Den måste tillhöra konfirmationen, det nödvändiga komplementet till (späd)barns dop. Efter bekännelse och deklaration infördes som ett nytt parti en välsignelse- handling. Kommittén hade diskuterat en individuell handpåläggning, men den hade stannat för en kompromiss genom anvisningen: ”Här faller barnen på knä, och prästen utsträcker sina händer välsignande över dem” under lämnngavenapoäohskunönskanontAndensmärkandekrah33SedanskuHe även prästen knäfalla och med konfirmanderna be Fader vår. Akten skulle så sluta med en församlingens förbön för konfirmanderna, aronitiska välsignel- sen och slutpsalm. Därmed hade alltså hela den senare delen 1811 förvandlats från en allmän avslutning av ett nattvardsförhör. Den hade blivit en välsignelsehandling—i vilken Fader vår infogades— och en förbön för dem, som ”nu med egen mun” avgivit sin bekännelse och således "från denna stund” var helgade åt Gud och kunde välkomnas som fullmyndiga medlemmar i kyrkan, ”helgamannasamfund”.

Denna strukturellt och fr a teologiskt förändrade akt hörde till det som till skillnad från bl a dopordningen utan vidare kunde antas av det första kyrkomötet 1868. (Det långa uppskovet med liturgireformen var fr a kyrkopolitiskt betingat.) Visserligen hade det skett justeringar i ritualet — anvisningen om de utsträckta välsignande händerna hade tyst och stilla ämhmjmmmmvmommmdeMmqmmmdmnwudmmmgmnmå Svenska kyrkan fått en konfirmation med den barndopet kompletterande bekännelsen och en välsignelsehandling. Det offentliga förhöret hade inte längre samma centrala betydelse, och det kunde också enligt en anvisning delvis tidigareläggas. Av den nyinförda deklarationen framgick mycket klart, att akten hade en central betydelse i den kristna initiationen. Med förslaget 1854 och det 1868 auktoriserade ritualet kom för övrigt också för första gången termen konfirmation att officiellt användas om akten.45

1868 års konfirmationsritual46 är i princip kvar i handboken 1942. Men under årens lopp har det förändrats. När det infördes, började konfirmatio- mnbhthmmmkuwIhawåWRHMmHmrwwnmwnämmäfåen

43 Ef 3:16, 19b. Enl gällande bibelövers tillönskades ”att I genom hans Ande varden starke till den invärtes människan och uppfylles med allehanda Guds fullhet". 44 Bönen, som växte fram under 1850—talsarbetet, är den efter ytterligare bearbet— ningar intagna bönen i handboken 1942. Mellanpartiet är från 1811, inlednings— och avslutningspartierna från 1850-talsarbetet. 45 Ordet brukades i anvisningen enligt vilken förhöret till dels kunde tidigareläggas. Det är således inte först 1894 eller 1917 som termen tas i anspråk, som det brukar anges i litt. 46 Konfirmationsritualet var det enda ritual, som var helt okontroversiellt och därför det enda nyantagna ritualet. Framväxten av ritualet delvis berörd i Eckerdal 1970 49ff med 78 n 57, 80 n 67, ritualet auktoriserat genom kungl cirkulär 1868-11-13. 47 För det följande Eckerdal 1970 109, ll4ff.

• Sida 342
•  Original

nästan oöverskådligt antal debatter, petitioner osv. Den ena och den äldsta kontroversfrågan var relationen undervisning — konfirmation — nattvards- gång. Den andra kontroversfrågan blev bekännelsepartiet. Det var i denna smältdegel den 1868 givna ordningen kom att undergå förändringar. Hur kontroversiella frågorna blev, illustreras därav, att de nya handboksuppla- gorna 1894 och 1917 saknade nytt konfirmationsritual. I kompromissens tecken kunde det bli färdigt först 1898 resp 1920.48 Besluten kan avläsasi 1942 års handbok, som har inte mindre än tre former för konfirmationen. Det är inte möjligt att här mer än sammanfattande ange följande.

I handboken 1811 var konfirmationen det offentliga nattvardsförhöret, anordnat för ”skriftebarnen” söndagen före kommuniondagen. 1868 blev konfirmationen den nödvändiga kompletteringen av barndopet med den offentliga myndighetsförklaringen/nattvardsadmissionen. I det förra fallet men även i det senare var den gemensamma kommunionen det självklara målet. Det är mot detta som fr a väckelsefolkets kritik började sätta in såsom en kritik av masskonfirmation och massnattvardsgång — däremot inte massdop. Det slentrianmässiga och ofromma kyrkolivets onda rot såg man i den fasta förbindelsen undervisning — konfirmation —förstagångskommunion med de medborgerliga rättigheter, som var knutna till konfirmation/ kommunion. Konfirmationen borde bli skild från undervisningen och bli en frivillig bekännelsehandling, och fr a borde den fasta förbindelsen konfir- mation — förstagångskommunion brytas.

Resultatet blev en förändring. Men för att inte ens ge skenet av att acceptera kritikernas principiella utgångspunkt — kravet på de ”rena” nattvardsborden — gjordes förändringen i den motsatta riktningen. Det underströks, att det var frivilligt att delta i konfirmationsberedelsen, vilket det också blev i så måtto att medborgarrättigheter knutna till konfirmation/ kommunion upphörde successivt och slutgiltigt 1910/1916. Men den fasta förbindelsen beredelse — konfirmation — kommunion fick inte mjukas upp på något sätt.49Tvärtom blev förbindelsen ännu fastare. Det viktigaste uttrycket för detta var förändringen av 1868 års konfirmationsdeklaration. Enligt handboksförslaget 1891 var det angeläget att ha ”en solenn formel” med en myndighetsförklaring av konfirmanderna.50 I det äntligen 1898 antagna förslaget fanns också en sådan "solenn formel”. Den var utan myndighets-

43 Förslag nådde inte nödvändig kvalificerad majoritet i kyrkomötet 1893 prot 670, i bearb form antogs det (52— 5) av kyrkomötet 1898 297. Av alla förslag under årens lopp och vid själva kyrkomötet 1915 kunde enbart ett nå kvalificerad majoritet: en ny rubrik till ritualet, nämligen ”Om ungdomens konfirmation och första nattvardsgång” (cf n 45), ibm prot 12:99f. Först ibm 1920 9:115 antogs 1915 års förslag i bearb skick. 49 En förklaring av konfirmationens frivilighet kom i kungl cirkulär 1878-10-25, utfärdat trots kyrkomötesmajoritetens mening. Eckerdal 1970 115ff med 120 n 44, cf 115 med 80 n 67. It ex handboksförslaget 1891 försöktes en kompromiss genom utbyte av bestämd mot obestämd artikel om nattvardsfirande "en följande helgdag". Andra lösningsförslag var att ur uttrycket ”tillsammans begå Herrens nattvard” stryka första ordet. Först 1917 accepterades den förra, 1942 den senare lösningen. 50 ”Älskade barn! Inför Gud, den allvetande och allestädes närvarande, haven I nu med egen mun avlagt eder trosbekännelse och edra trohetslöftcn. Och på grund av denna eder egen frivilliga bekännelse förklarar jag eder härmed vara fullberättigade medlemmar av Herrens församling och hava fri tillgång till hans heliga nattvard, i Guds, Faderns namn. Amen.”

• Sida 343
•  Original

förklaring och var helt och hållet inriktad på nattvardsadmissionen i den Treeniges namn.51 I sitt handboksförslag 1938 strök ärkebiskop E Eidem ”prästens solenna deklaration”, därför att den enligt honom var ”mindre behövlig och liturgiskt mindre vällyckad”. Men kyrkomötet såg till att den tvärtom blev ännu mer ”solenn” i handboken 1942.52 Admissionsorden fyller mycket högt ställda krav på solennitet samtidigt som de helt saknar varje form av hänvisning till dopet.—”I båda avseendena har 1942 års formel få om ens någon motsvarighet internationellt.

Den skisserade utvecklingslinjen beror också på utvecklingen av den andra kontroversiella frågan, konfirmationens bekännelsemoment. Huvuddragen i utvecklingen har varit följande.

Såsom ovan angavs bevarades 1811 års åtta konfirmationsfrågor i huvudsak i 1854 års förslag, även om de fyra senare ombildades till två. I 1868 års ritual hade man uteslutit också den första frågan, om barnen anslöt sig till kyrkans lära såsom sanningen. Från samma håll och på liknande grunder som ”masskonfirmation” och ”—kommunion” kritiserats, ifrågasattes konfirma- tionens frågor med motiveringen, att Svenska kyrkan inte bara accepterade utan satte hyckleriet i system. Även sådana som frankt avvisade den förra kritiken befarade, att kyrkans konfirmationsordning tvang konfirmander och präster att dispensera sig från sanningskravet. Till det kom också utvecklingspsykologiska argument: man kunde inte förvänta och fick inte kräva att barn skulle kunna göra en mogen bekännelse, än mindre avge löften såsom inteckning på framtiden.

Den breda inomkyrkliga kritiken kom till uttryck fr a från 1880-talet. I handboksförslaget 1891 hade kritiken snarast lett till en skärpning, ty kommittén återinförde en ny version av den 1868 strukna första frågan. Att man ”avfordrar konfirmanderna löfte om trohet emot det kyrkosamfund,

51 Enl n 50 men ändrat: "... avlagt eder bekännelse; och förklarar jag härmed, att I ägen tillträde till Herrens heliga nattvard, i Guds Från 1868 bevarades i omplacerat och bearbetat skick därefter: ”Herren förläne genom sin nåd, att hela edert liv och alla edra krafter må vara helgade till hans vilja och tjänst i Kristus Jesus!" Därefter följde välsignelsehandlingen. 52 Handboksförslaget 1938 282. Enligt kyrkomötesdirektiv 1928 återställdes den gamla formen (n 51) iT Andraes handboksförslag1940 med tillägget från ritualet 1920 att Ifrån denna stund medförsamlingen ägen tillträde ...". Detta var dock ett alternativ, ett annat innehöll enbart en inbjudan till nattvarden. I kyrkomötet 1941 placerades som 1920 bibelparafrasen ("Herren förläne ...") först. Samtidigt ströks 1920 års inledningsord ”I eder döpelsestund upptog Frälsaren eder i sin famn. Nu vill han möta eder i sin heliga nattvard. Jag tillsäger eder därför .. Admissionsformelns dopanknytning ströks således och dess ordföljd förändrades, så att själva tillsägandet, inte tillträdet, sker i den Treeniges namn. 53 Från Eidems handboksförslag 1938 stammar två anvisningari handboken 1942, som båda markerar den fasta förbindelsen konfirmation — kommunion. Enligt den ena kan konfirmandbiblar utdelas vid konfirmationen eller i samband med förstagångskom- munionen. Enligt den andra kan nattvardsfirandet ske i direkt anslutning till konfirmationen. Förslaget att i ritualet direkt ange att konfirmationsförhöret var ”den sista och avslutande undervisningstimmen” ströks.

• Sida 344
•  Original

vars barn de äro”, ansåg kommittén nämligen ”särskilt under närvarande tidsförhållanden vara i hög grad lämpligt”.54 För en sådan skärpning fanns det dock inte gehör, men det rådde mycket delade meningar om i vilken riktning man skulle gå. När kyrkomötet 1898 lyckades nå enighet för att äntligen antaga ett nytt ritual, skedde det genom kompromiss mellan tre synsätt. För en grupp var det angeläget att bevara frågorna som de var. För somliga gällde det att avskaffa frågor, som hade karaktären av edslig förpliktelse. De ville inte vara med om att avkräva löften, däremot borde konfirmanderna avlägga sin offentliga tros- eller dopbekännelse. För ytterligare en grupp var det angeläget att i en evangelisk folkkyrka avskaffa också skenet av en trosexamen.

För den förra reformgruppen innebar konfirmationen att konfirmanden ”bekräftar sitt döpelseförbund, dvs själv förklarar högtidligen" sin anslut- ning till dopbekännelsen, varför kyrkan kunde bekräfta ”barnets ställning såsom medlem i församlingen" genom nattvardsadmissionen.55 För den senare reformgruppen åter innebar konfirmationen inte en ”avslutning” av katekumenperioden genom ”nattvardsadmission och kyrklig myndighetsför- klaring”. De som radikalt ville ta bort såväl löftes- som bekännelsefrågor ville förvandla konfirmationen till att bli "övergången till ett nytt stadium av ett kyrkligt katekumenat.56

Resultatet 1898 blev som sagt en kompromiss som knappast tillfredsställde någon.57 Frågan återkom därför som en kyrkomötesföljetong, i artiklar,

54 l—Iandboksförslaget 1891 XXI. Efter Apostolicum-frågorna infördes därför: ”Viljen I troget förbliva vid den rena, evangeliska läran, som vår församling bekänner och i vilken I blivit undervisade?" Den följande frågan var inte i sak men formellt en kraftigt beskuren version av 1868 års fråga, anknytande till 1811 års referat av det dubbla kärleksbudet. I den nya versionen löd frågan: "Viljen I även, i kraft av döpelsens nåd, genom tron vandra i ett nytt leverne?”. 55 Kyrkomötet 1898 prot 288 (J W Personne). Till den reformgruppen hörde som regel teologiskt lågkyrkliga. 56 Ibm 291f (I—I W Tottie, som själv tog helt avstånd från den linjen). Till dem som närmast argumenterade på det sättet hörde to m den kyrkligt och teologiskt stabilt konservative biskop H Rundgren, som röstade mot kompromissförslaget på grund av tveksamheten mot frågorna. Ibm 293. Ett liknande resonemang förde biskop OAhnfeldt ibm motion 5 till förmån för en konfirmationsuppfattning med "ett fulltonigt uttryck för den urkristna tanken, att knyta nattvardsfirandet vid döpelse- förbundel såsom ett förnyande därav”. Därav drog han dock ingalunda någon slutsats om barn-, än mindre dopkommunion. 57 Efter de tre Apostolicum-frågorna följde två, som i sak motsvarade de gamla. Den förra löd: ”Viljen Igenom Guds nåd bevisa denna troi edert leverne och alltså vandra värdigt Kristi evangelium i kärlek till Gud och till eder nästa?" Den enda egentliga skillnaden mot 1868 års formulering var Strykningen av hänvisningen "i kraft av döpelsens nåd" (cf förslaget 1891 n 54). Den sista löd: ”'Viljen I därföre. med Guds hjälp, under vaksamhet och bön bruka Guds ord och söka eder Frälsare i hans heliga nattvard?" Jämfört med 1868 års fråga hade man enbart uteslutit uttrycket "troget söka

(kursivering här).

• Sida 345
•  Original

broschyrer och petitioner.58Nästan i desperationens tecken antog emellertid kyrkomötet 1920 en lösning.59 På samma sätt som i Norge tvangs man att gå in för en lösning med tre principiellt skilda alternativ. Den första formen var det kompromissvis antagna ritualet 1898. Den andra och tredje formen förenades under den gemensamma rubriken ”En annan form”. Gemensamt för båda var, att trosbekännelsen lästes gemensamt av alla, ”unga och gamla". Enligt ena formen riktades därefter en enda löftesfråga till konfirmanderna, enligt den andra hade frågan gjorts om till en tillönskanf'nl de båda alternativen hade innehållet i de gamla löftesfrågorna förvandlats till en kort förmaning, som via en tillönskan om Herrens nåd och bönepsalmen ”Gud trefaldig, statt oss bi” (sv ps 22) ledde fram till nattvardsadmissionen. Sedan psalmen placerats direkt efter löftesfrågan/tillönskan blev detta ordningen i 1942 års handbok,61 som alltså fick tre fommer.

Liksom i Norge fick man alltså gå in för den teologiskt betingade alternativprincipen, trots en stark ovilja mot en sådan såväl 1920 som senare. Medvetet valdes vad som ansågs vara en nödlösning för att tillgodose olika konfirmationsuppfattningar — hos präster. Till skillnad från i Norge var det nämligen inte församlingen utan präst som skulle avgöra, vilken form som skulle brukas. Efter 1920 blev ambitionen att vinna en enda form, även om man kunde tänka sig två ritual, som på olika sätt gav uttryck åt samma grundsyn på konfirmationens innebörd. Slutresultatet i handboken 1942 blev emellertid att de tre formerna permanentades.62

58 Kyrkomötet 1908 beslöt anhålla om revision av ritualet. Vid mötet, till vilket bl a kom en petition, presenterade t ex biskop U L Ullman i motion ett ritualförslag och under mötets gång presenterade han ytterligare tre. Kyrkomötet 1915 motion 2 innehöll ytterligare ett av Ullmans många ritualförslag. Motiveringen var att G Billings handboksförslag som "grundbrist" hade, att det ej angav utgångspunkten i dopbe- fallningen, varför "själva den liturgiska strukturen” inte gav uttryck åt förbindelsen dop — nattvard. Konfirmanderna kunde då inte engageras, än mindre församlingen som helhet, att delta i liturgin "med verklig aktivitet". I debatten ibm 12:50ff återfinns de angivna tre principiella synsätten men med ett enda undantag (ovan n 48) kunde ingen samsyn vinnas. 59] kyrkomötet 1920 innehöll två av fem motioner (16, 40, 46, 66, 72) nya ritualförslag, två det 1915 nervoterade förslaget. Den femte motionen kom från västsvenskt håll och innehöll förslag om alternativprincipen. De båda nya ritualförslagen innehöll båda handpåläggning ("ett nytestamentligt bruk"), och i det ena (med dopbefallningen som grund, cf n 58, och sv ps 22 eller 24 vid Credo) övervägdes dessutom ett korstecknande (fanns i andra evangeliskt lutherska folkkyrkor men hade avlägsnats i Sverige under "rationalismens tid"). Mot 66, E G Ljungqvist, resp 72, M Björkquist. Att i det sistnämnda fallet dop- och konfirmationsritual förväxlats år symptomatiskt. 60 "Älskade barn! Viljen I med Guds nåd förbliva i denna tro samt bevisa den i edert leverne?” resp ”... Gud give eder nåd att förbliva ..." 61 Betr psalmen cf n 59. Med psalmen skulle markeras förbindelsen mellan de tre Credo-artiklarna och admissionen i den Treeniges namn,vidare karaktären av bön, inte ed. 62 Så t ex Eidems handboksförslag 1938 282, önskan om ett ritual. Kyrkomötet 1938 BU 1 ville ha ett helt nytt ritual med inriktning på de ungas ”positiva livsuppgifter i en kristen kallelsegärning". I Andrzes handboksförslag1940 avvisades detta senare frankt med att konfirmationen inte fick ”förvandlas till någon allmänreligiös Jugendweihe" utan måste ”förbli ”bekräftelsen”, inriktad på det personliga tillägnandet av Guds i dopet tillbjudna nåd och medförande rätten att deltaga i församlingens nattvardsfi- rande". Ibm 182. I handboken 1942 kvarstår de tre formerna.

• Sida 346
•  Original

Vid hanteringen av konfirmationsritualets två huvudproblem blev slutre- sultatet vad gäller bekännelseproblemet tre olika former. Men slutresultatet blev därtill att förbindelsen dop — konfirmation successivt löstes upp,63 trots att det fanns önskemål om att tvärtom stärka den.64I 1942 års handbok spelar dopet en mycket undanskymd roll i form av rester från 1868 års ritual.65 Tyngdpunkten har i stället alltmer kommit att falla på förbindelsen konfirmation — nattvard.66 Därvid har emellertid också skett den förändring- en, att intresset flyttats från nattvardsdeltagande/förstagångskommunionen till själva nattvardsadmissionen. Detta är resultat inte av ett medvetet val utan av ett arbete, inriktat på utformningen av enskildheter inom den traditionsgivna formen för konfirmationsritualet. Liksom i fråga om dopritualet har det i och för sig förekommit önskemål om ett annat arbetssätt, vilka dock avvisats.67I strävan att så långt som möjligt undvika egentliga förändringar, har sådana de facto skapats. Koncentrationen på de två problemkretsarna har fått ytterligare en effekt. I anvisningarna 1811 hette det, att församlingen skulle närvara för uppbyggelse och förbön vid konfirmationen och vid förstagångskommunionen, och i handboken ingick en speciell förbön för ”nattvardsbarnen” under beredelsetidens högmäs- sor.68I 1854 års förslag, i huvudsak genomfört 1868, kom förbönsmotivet till uttryck också i välsignelsehandlingen. Förslaget om den individuella appli- kationen genom handpåläggningen nämndes 1854, men det böjdes av praktiska, tidsbesparande skäl om till en kollektiv välsignelsehandling i det att ”prästen utsträcker sina händer välsignande över dem” (konfirmander- na). Det förslaget föll bort. Också i 1891 års handboksförslag diskuterades handpåläggningen, en handling som, ”i sig själv skön och betydelsefull och av urgammal hävd”, brukades ”i nästan alla länder med evangelisk—luthersk bekännelse utom i Sverige””. Men också där fick förslaget falla av praktiska skäl, "ehuru högst ogärna”.

Förslaget om individuell handpåläggning återkom gång på gång också i fortsättningen.” Men genomgående låg det i periferin i en debatt inriktad på formuleringen av bekännelse- och admissionspartierna. Så var det vid framväxten av 1898 och 1920 års ritual, och så blev det iförarbetet till ritualet i handboken 1942. I ärkebiskop Eidems handboksförslag 1938 fanns ingen solenn admissionsformel. Han föreslog däremot, att prästen under den

63 Cf ovan med n 52 och 57. 64 Cf ovan med n 56, 58 och 59. 65 Dopet enbart nämns dels i ingressen till trosbekännelsen (från 1811— 1868: ””Denna är ock den tro till vilken I haven blivit döpta”), dels i en relativsats i förbönen (äldre formen: "i vilka du genom nya födelsens bad begynt ..”, nyare: "som du genom dopet upptagit i din kyrka"). 66 Det huvudperspektivet på utvecklingen av konfirmationsritualet har anlagts i Andrén 1961. 67 Cf ovan n 58.59 och 62. 68 ”Bön för de barn som beredas att första gången begå Herrens heliga nattvard”, handboken 1811 kap 2. Bönen återkom i handböckerna 1894, 1917 och — bearb —1942 (kap 2 avd 3 nr 1), men för andra tillfällen än huvudgudstjänsten, fr a beroende på att kyrkobönerna på predikstolen 1894 ersattes med en från altaret ledd sammanhäng- ande bön. i vilken kort inskott för konfirmanderna då och senare ingick. 69 Cf t ex ovan n 59. Man bör observera att intresset för symbolhandlingar i konfirmationen i stort sett saknades betr dopritualet.

• Sida 347
•  Original

kollektiva ”välsignelseönskan” över konfirmanderna skulle ”kunna sträcka ut händerna över dem”, ev sedan göra en individuell handpåläggning med beledsagande ord.70 I biskop T Andras handboksförslag 1940 återkom lösningen i modifierad form.71 Men i remiss- och kyrkomötesbehandlingen föll förslaget bort till förmån för inte bara dittillsvarande ordning, som det hette. utan för en stegrad admissionsformel. I kyrkomötets utskottsarbete 1941 anknöts dock till uppslaget. Man inskrev möjligheten till en individuell handpåläggning efter den kollektiva välsignelseönskan, men det gällde enbart de 1920 nyskapade formerna av konfirmation.72 Därmed blev olikheterna ritualformerna emellan ännu större. Nästan i distraktion kom dock det nästan hundraåriga förslaget således delvis till genomförande i en akt, där förhör och bekännelse blivit upptakter till den solenna nattvardsad- missionen med en anslutande välsignelsehandling.73

I 1942 års kyrkohandbok finns ytterligare ett konfirmationsritual utan motsvarighet tidigare, vuxnas konfirmation. Bakgrunden till ritualet var behov av någon form av mottagande i församlingsgemenskapen av dem som i annat samfund blivit döpta och ev konfirmerade (motsv) och som önskade tillhöra en församlingi Svenska kyrkan. Frågan, om inte sådana personer bl a för att få kommmunicera måste konfirmeras enligt Svenska kyrkans ordning, besvarades nekande. Men det ansågs av pastorala skäl lämpligt med en'form även för vuxnas konfirmation/medlemsupptagning.74I handboksförslaget 1938 ingick därför ett sådant ritual, vilket så gott som helt oförändrat infördes i 1942 års handbok. Men här som i övrigt kom, stick i stäv mot tidigare uttalanden, aktens centrum att bli den solenna nattvardsadmissionen.75 Det finns ingen annan motivering till detta än att nattvardsadmissionen blivit konfirmationens egentliga innebörd.

70 Som kollektiv välsignelseönskan såsom tidigare Ef3: 16 men ej 19 utan 17, alternativt 1 Tess 5:23, som individuellt ord "Trofast är Gud, som kallar dig. Han bevare dig till evigt liv.”” 71 Förslaget 1940 gällde enbart de 1920 nya formerna för konfirmation. Efter individuell handpåläggning med orden ””Gud styrke och stadfäste dig i tron, nu och alltid. Amen”, alternativt enbart kollektivt riktad önskan, följde kollektivt riktat Joh 8:31b,32, alternativt Ef 3:16f. 72 Det i utskottsarbetet 1941 redigerade partiet har två nya benediktionsalternativ: ”Herren är trofast, han skall styrka dig” och ”Guds gode Ande lede dig på alla dina vagar”. . 73 Påpekas bör att förändringar av regianvisningarna för konfirmandernas placering i sin mån också återspeglar förvandlingen av akten från tillspetsat uttryckt det offentliga kommunionförhöret 1811 till den solenna nattvardsadmissionen 1942. Instruktiv är härvidlag lösningen i handboksförslaget 1938 och remissorganens synpunkter, vilka i koncentrat återfinns i remissammanställningen kyrkomötet 1938 BU 1. 74 Kyrkomötet 1934 mot 39, SäU 5, som konstaterade, att det vore bra med en form även för vuxnas konfirmation, samtidigt som det underströks, att konfirmation i detta fall inte utgjorde ”villkor för nattvardsgång i Svenska kyrkan”, cfibm 1936 not 17, BU 4. 75 Efter förklaringen ”i kraft av det ämbete som inom församlingen är mig betrott" om ett upptagande i församlingen, kom ungdomskonfirmationens solenna nattvardsad— missionsformel.

• Sida 348
•  Original

8.1.3. Uppbrott från den traditionella initiationsordningen i ett successivt förändrat initiationsmönster

8.1.3.1 Initiationsmönstrets förändring

För initiationsordningarna 1811 och 1868/1874 (konfirmation resp dop), var förutsättningarna desamma: ett stabilt, tämligen enhetligt initiationsmönster. Även om ramarna för detta började förändras under 1800-talets senare del, var mönstret dock alltjämt tämligen enhetligt, då initiationsordningarna 1894/98 och även 1917/20 kom till.

Till det gamla mönstrets huvuddrag hörde, att svenska medborgare skulle döpas så snart som möjligt — under den första eller de närmaste veckorna efter födelsen. För deras kristna fostran bar hemmen i första hand ansvar. Till villkoren för att få ingå äktenskap och bilda familj hörde därför bl a, att man måste vara döpt, konfirmerad och kommunicera. Vid lysningsförhöret måste kontrahenterna också göra reda för sin kunskap i trosläran. På hemmens fostran byggde konfirmationsundervisningen i 14-årsåldern, som i princip förutsatte att katekesen i förväg lärts in, dvs att baskunskaper i trosläran redan inhämtats.

När denna ordning under 1800-talets senare del började lösas upp genom att hemmen av olika skäl inte längre var den självklara basen för kristen fostran, fanns en annan välutvecklad institution, som fungerade som ”kyrkans tjänarinna”. Det var inte fadderinstitutionen, som i Sverige tycks ha spelat en mycket underordnad roll. Det var folkskolan, som betraktades såsom och i mycket var just kyrkans skola. Kritik växte fram mot att skolan var kristen men fr a mot att den var lutherskt konfessionell, men det var först under 1900-talet, som den i det avseendet började reformeras. Till mönstret hörde, att barn skulle döpas så snart som möjligt — platsen och samman- hanget var av underordnad betydelse. En gammal utvecklingstendens stegrades under 1800-talets slut, så att dop alltmer kom att firas i hem eller — särskilt i fråga om mindre bemedlade — i prästgården, en utveckling som på 1900-talet fick sin fortsättning i BB-dop.76Till utvecklingens förklaringsgrun- der hör också den teologiska. Det fanns i dopliturgi och i dopuppfattningar med olika accenter ingenting som talade mot utvecklingen. Det väsentliga var att prästen så snart som möjligt utförde dophandlingen, förbunds- eller nådeshandlingen med individen, tecknet på Guds förekommande nåd. Det var konfirmationen som var och som alltmer blev församlingshandlingen.77 Förutsättningen för konfirmationen var dopet, men konfirmationen ”i församlingens mitt” framstod som den egentliga initiationshandlingen. som förde in i församlingens gemenskap.

Under 1900-talet har tidigare tendenser till förändringar av dap- och konfirmationssederna successivt förstärkts. Som redan berörts var det redan vid sekelskiftet ett faktum, att dop inte bara uppsköts längre än förut utan t o m uteblev. Sett i det långa tidsperspektivet fram till nutiden är såväl dop- som konfirmationsfrekvenserna sakta sjunkande, och starka olikheter framträder mellan olika regioner och församlingstyper.m Den största

76 Pettersson 1977 143ff. 77 Ibm kap 1 passim, Melin 1950 31ff. 73 Presentation och diskussion av statistiskt material betr dopfrekvens i Pettersson 1977 kap 4 med bil 1.

• Sida 349
•  Original

förändringen är inte möjlig att mäta statistiskt. Initiationsprocessen i det gamla initiationsmönstret har successivt brutits ner. Det intima samspelet hem — skola — kyrka har i grunden förändrats, varför initiationsordningens liturgiska handlingar i hög grad blivit punktuella handlingar, inte led i en process.

Detta fenomen observerades redan vid sekelskiftet i bl a biskoparnas ämbetsberättelser. I dessa utgör diskussionen av detta problem det ständigt återkommande ämnet. Under det att dop- och konfirmationsfrekvenserna sakta förändrades, sjönk nämligen gudstjänst- och nattvardsdeltagandet dramatiskt decennierna kring sekelskiftet för att sedan fortsätta att sjunka.79 Innebörden stod redan under 1900-talets första decennier klar: i stigande utsträckning begärdes dop och konfirmation av människor som sällan eller aldrig delade församlingens gudstjänstgemenskap. Inte bara dopet utan också nattvarden blev, som det drastiskt uttrycktes, ett ”engångssakra- ment". Vad som då till dels var en överdrift, blev senare en mer saklig generell beskrivning. Med hänsyn till en total avsaknad av nattvardsliv i församlingar utom just i samband med konfirmationen betecknades Svenska kyrkan vid sekelskiftet som unik ”i hela den lutherska kristenheten”.än Uttalandet skulle kunna nyanseras så, att läget var och förblivit mer prekärt i Svenska kyrkan än i övriga nordiska folkkyrkor, som internationellt intagit och intar en särställning. I en situation, där hemmen inte normalt var rustade för barnens kristna fostran, kom skolans insats att tillmätas en ännu större vikt. Men också skolan började förändras. Under framväxten av 1917/1920 års initiationsordning skedde en av de första avkonfessionaliserande skolreformerna (1919). När sedermera biskopen E M Rodhe 1923 gjorde en allmän bedömning av förhållandet mellan dopordning och initiationsmön- ster. underströk han, att folkkyrkans praxis måste bygga på "alla samhälls- medborgares kristliga fostran genom den hittills kristna skolan””. Om denna förutsättning skulle förändras, måste en oförändrad ”folkkyrklig praxis” kräva att man skapade nya förutsättningar. Kyrkan behövde ”garantier med hänsyn till de barns kristliga fostran, som hon döper, ty det medför ansvar att döpa barn ... På detta ansvar besinnar man sig under nuvarande förhållanden allt för litet. Ansvaret vilar visserligen närmast på hemmet, på prästen och kyrkoinstitutionen, men i första och sista hand dock på församlingen

själv”.81

Den bedömningen har både” då och" senare "gjorts" av kritiker av en teologiskt grundad folkkyrkosyn men också av företrädare som Rodhe av den kyrkosynen. Eftersom skolan emellertid samtidigt successivt förändrats från en kyrkans konfessionella skola till först en kristen skola och senare till en tros- och livsåskådningsmässigt ”objektiv” skola. innebär detta, att anspråken på den förutsatta fostran genom skolan successivt reviderats. Man kan för övrigt tillfoga, att Svenska kyrkans situation också därvidlag är unik jämfört med bl a de övriga nordiska folkkyrkornas, vilka till initiationspro- cessens förutsättningar än så länge kan räkna med en konfessionell eller kristen skola.

79 Cf ibm passim, Martling 1961, Eckerdal 1970 l30ff, 232ff och passim. 80 V Rundgren 1897, cit efter Eckerdal 1970 132. *” Rodhe 1923 269f.

• Sida 350
•  Original

I Svenska kyrkan har dock inte all lit satts till skolans fostran. Det förefaller som om ”ansvaret”, som Rodhe talade om, länge kom till uttryck på två sätt. För det första blev det angeläget att utforma liturgin, så att den blev ”evangeliskt inbjudande”, enkel och begriplig för dem som mer tillfälligt deltog. I fråga om initiationsordningens ritual blev detta i första hand ett krav på dopordningen. Det intensiva förarbetet till 1920 och 1933 års ritual hade också som uttalat krav, att ordningen skulle vara inbjudande och enkel, eftersom doptillfället blivit tillfället till evangeliserande kontakt. Det var inte i första hand liturgiska utan pastorala problem som skulle lösas, när ritualet utformades. ”Ansvaret” tog sig för det andra uttryck i en stegrad uppmärksamhet på kyrkans undervisningstillfällen, fr a konfirmandunder— visningen. Allmänt kan man säga att det i samband med skolreformer blivit aktuellt i bl a biskopsmötet, att överväga konsekvenser för i första hand konfirmandundervisningen. Sålunda började ett sådant arbete i biskopsmö- tet på 1920-talet, och resultatet har bl a blivit läroplaner för en ny situation. Så småningom och först på 1950-talet utgavs också handledning och fastställdes läroplan för söndagsskolan, som dock även under sin glansperiod samlade avsevärt färre barn än alla de döpta.82

Under 1960-talet kom i Svenska kyrkan som i andra kyrkor en tydlig omsvängningi sättet att se på barnens kristna fostran. En väsentlig anledning iSverige var de stora skolreformerna fram till 1969, som inte bara förändrade kristendomsämnet till religionskunskap, utan därtill satte nya övergripande mål för skolans verksamhet. Till det nya hörde också genombrottet för en ny pedagogik, med ””elevcentrering”, ””personlighetsutveckling”” och andra nyckelord. I det sammanhanget kom också en omsvängning i Svenska kyrkan, vilket tex kom till uttryck i ett av biskopsmötet 1966 utformat utredningsdirektiv. Den direkta anledningen var, att man inte längre kunde räkna med skolans hjälp för barnens konfessionella fostran. Men mer allmänt var anledningen insikten om att bl a initiationsmönstret hade förändrats. ”De kontakter med människor, som dop, konfirmation och kyrkliga förrättningar i övrigt erbjuder, och de insatser, som i anslutning till dessa kontakter göres, har ur undervisande synpunkt en alltför punktuell karaktär”. Det var numera där— enligt den underförstådda förutsättningen — som kyrkans undervisningsfunktion praktiserades, men till detta hade en anpassning inte skett. Resultatet var att ”kyrkans dopundervisning framstår som mindre genomtänkt och bristfälligt planerad".83

Utredningsdirektiven innebar att kyrkans samlade undervisningsprogram skulle behandlas, vilket torde vara första gången under 1900-talet. När utredningen fyra år senare presenterades, bar den betecknande nog titeln ”Kyrkans dopundervisning”. Det var den svenska motsvarigheten till undervisningsprogram i andra kyrkor under den benämningen eller beteck- ningen ”helhetskatekumenat”, ”kyrkans konfirmerande handlande” e dyl. Avsikten var att komma till rätta med ”en alltför punktuell karaktär” i kontakter och undervisning.

33 Andersson 1973 197ff, Brattgård 1970 16ff, även tex 13lff. Inom ramen för projektet Undervisning för hela människan förbereder doc S-Å Selander utgivningen av en undersökning med analys av Svenska kyrkans läroplansarbete etc. 83 Cit efter Brattgård 1970 8.

• Sida 351
•  Original

Även om uppdraget gällde just undervisning, fanns markeringar. som antydde risker med en ensidig inriktning på intellektuell kunskapsförmed- ling.84I det samordnade förarbetet och i den ungefär samtidigt antagna nya planen för konfirmandundervisningen (1968) fanns också ett mer markerat intresse att se konfirmationstiden som ramen för information och introduk- tion i församlingens liv.85 Det synsättet har ett decennium senare helt präglat 1978 års nya riktlinjer, som redan i titeln talar inte längre om konfirmandun- dervisning utan om ””konfirmandarbete”. Som övergripande mål anges ”'att konfirmanderna skall få den hjälp de behöver till kristen tro och kristet liv", och riktlinjerna understryker "konfirmandernas rätt”” att på sina villkor få komma in i och dela församlingens gudstjänstliv och gemenskap.?” Som i andra kyrkor har omsvängningen innebörden, att konfirmationstiden inte bara utgör den nödvändiga förberedelsen till konfirmation och förstagångs- kommunion. Konfirmationstiden har fått ett egenvärde. Uppgiften har blivit att utforma konfirmationstiden så, att unga människor får dela församlingens liv, på sina villkor får komma in i och få erfarenheter av församlingens liv.

Undervisnings- och fostranuppgiften i vidare mening före konfirmations- tiden har också efterhand aktualiserats såsom församlingsangelägenhet. Det förefaller som om tendensen varit att först uppmärksamma ansvaret för barnen i skolåldrarna, senare också yngre åldrar med program för kyrkans barn- eller, med en viktig perspektivförskjutning, familjearbete.87 Samma intensitet som i fråga om konfirmationstiden har det knappast varit fråga om, allra minst i fråga om de tidigare åldrarna. Det har mer varit fråga om olika försök att skapa kontakter mellan hem och församling utöver den vid doptillfället. Ett sådant försöklväxte under intryck av stewardshiptanken fram under slutet av 1950-talet, församlingsfadderexperimentet här och var. Ett annat och mer spritt formaliserat kontaktförsök har varit att sända ut hälsningar på årsdagarna av dopet. Huvudproblemet blev särskilt i förra fallet svårigheter att, där försöken överhuvud togs upp, ””skapa fram det ansvarstagande för församlingen”, som krävdes för rekrytering av försam- lingsfaddrar.88

84 Utredningen är Brattgård 1970, formellt på uppdrag av Svenska kyrkans centralråd men med direktiv antagna av biskopsmötet. 85 Läroplan 1968. 1952 gav biskopsmötet direktiv om utredning av "de med konfirmationen sammanhängande problemen", och utredningen behandlade inte enbart undervisningsfrågor utan i viss mån konfirmationstiden som social miljö. men målet var konfirmation och förstagångskommunion. Handbok för konfirmandlärare 1954, direktivet ibm 5. % Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete 1978. I delmålen ibm 5 anges introduktion i och erfarenhet av gudstjänstliv och "fungerande kristen gemenskap", bibelstudium och -tillämpning samt, som fjärde punkt. "elementär insikt i kyrkans tro". kristen etik ochi församlingens liv kopplat med ”ökad medvetenhet om sig själva och sin livssituation”. Traditionella riktlinjer/läroplaner har varit inriktade på punkt 4 med punkt 3. 87 Brattgård 1970 19ff. 35, 119ff, 131ff. 83 Ibm 121f. 1966 fanns fadderverksamheten i 71 församlingar. 1968 i 56 i elva av tretton stift. Ibm. Enl den riksomfattande enkätundersökningen LUKA 12:6B fanns 1968 församlingsfaddrari 3.8 % av församlingarna, år 1974 "i regel" i 2.7 % av samtliga församlingar, enl LUKA 15:10 (1974) utsändes dophälsningar "i regel” i 25 % av församlingarna. Enkätmaterial ang kyrklig sed 1980 har inte färdigbearbetats.

• Sida 352
•  Original

En genomgång av bl a kyrklig press ger vid handen, att det blev först mot slutet av 1960-talet som (barn)dopets isolering till en punktuell handling inte bara diskuterades utan blev anledning till olika förslag till förändring av praxis. Ett exempel på detta kan vara den av biskop A Palmqvist redigerade studieboken ””Dopet i Svenska kyrkan” 1968, som innehöll ett antal artiklar med förslag ifråga om dopsamtal, församlingsfadderverksamhet osv för en förändrad praxis. Utgångspunkten var, att dopet blivit ””i många fall en isolerad kontakt med kyrkan”, och uppslagen skulle ””stimulera till nyorientering?” Ett annat exempel på en tilltagande oro över den punktuella *'sakramentskristningen” kan vara ”Kyrkan och dopet”, en artikelsamling utarbetad som underlag för ett av doppraxis föranlett extra prästmöte i Växjö stift 1974.90 Vid den tiden började frågor om dopets innebörd och om doppraxis höra till de vanliga ämnena för prästerliga studiedagar, fortbildningskurser o dyl.

Som indicier på inte bara ett förändrat läge utan också krav på en förändrad praxis i fråga om ”urskiljningslöst döpande” (indiscriminate baptism) kan man också se de fall av s k dopvägran, som under 1970-talet blev mer eller mindre ryktbara och bl a föranlett ställningstaganden av JO.” I ett läge som kommit att uppfattas som ohållbart, där fall av s k dopvägran bara är extrema symptom på en bredare och djupare oro, har det börjat framstå som angeläget med pastorala riktlinjer för doppraxis. Ett syfte med det nämnda prästmötet i Växjö var att skapa ett gemensamt handlingspro- gram för att dopet inte utan vidare skulle framstå som enbart en punktuell rit.92 Av samma skäl har en "biskopsmötets arbetsgrupp för dopfrågor'” 1979 utgivit en ”Handledning beträffande dopet”. I detta fall har biskopsmötet alltså inte antagit några riktlinjer utan enbart en arbetsgrupp. Syftet med dokumentet uppges vara, att ”utreda och exemplifiera”, hur Svenska kyrkans grundsyn på ””Guds handlande i dopet kan komma till uttryck i det praktiska församlingsarbetet i denna tid", eller hur den punktuella dopriten skulle kunna bli insatt i ett hemmens och församlingens livssamman- hang.93

I de skisserade utvecklingsdragen finns ansatserna till ett processtänkande. som först slog igenom beträffande konfirmationstiden men efterhand börjat märkas också vad gäller dopet. Strävandena gäller att bygga upp ramar för en kontinuerlig initiationsprocess. Ett markant drag är värt att markera. I mycket och inte minst i 1979 års handledning tycks problemen uppfattas och behandlas som prästerliga problem. Församlingsansvar innebär konkret ett prästerligt ansvar. Internationellt sett är detta ett egendomligt svenskt särdrag. Det förefaller signifikativt, att den nyssnämnda handledningen enligt ett biskopsmötesbeslut distribuerats till präster och också skrivits för präster. Den pastorala uppgift som tidigare i så hög grad lagts på dopritualet, tycks nu ha flyttats över på den enskilde prästen.94 En av anledningarna till

89 Palmqvist 1968. 90 Edwall 1974a. 91 T ex Svensk Kyrkotidning 1981:5. 92 Edwall 1974. 103ff. 93 Handledning beträffande Dopet 1979. Arbetsgruppen har bevarat sin anonymi- tet. 94 Cf Eckerdal 1981 35f, 43f, 49.

• Sida 353
•  Original

denna tendens kan vara ovan relaterade erfarenheter av problem att ”skapa fram”” ett ”ansvarstagande”. Ett skäl till det problemet förefaller vara, att "lekman tar ansvar” hellre än att fungera enbart efter givna direktiv och på prästens ansvar.

8.1.3.2 Tendenser till förändrad liturgisk ordning för initiationsprocessen

Ansatserna att återigen bygga upp något av en kontinuerlig förbindelse mellan den som döps. den döptes närmaste omgivning och gudstjänstmenig- hetens större gemenskap kan få konsekvenser för initiationsordningen. Förändringar av olika slag kan också konstateras.

Dopordningen har officiellt inte ändrats sedan 1942, men betydande förändringar har skett. En betydande förändring är att dopet inte bara kommit tillbaka till kyrkorummet utan därtill numera i stor utsträckning firas i anslutning till och to m inom församlingsgudstjänstens ram.951942 års kyrkohandbok erbjöd emellertid enbart möjligheten av dop före eller efter gudstjänsten. som ””ett tröttande påhäng”. Enligt ett kyrkomötesuttalande 1963 var det angeläget, att i en framtida revision sörja för ”att dopet som en hela församlingens angelägenhet verkligen får äga rum i församlingens mitt””, dop infogat [ församlingsgudstjänsten.96 Detta skedde officiellt, om än provisoriskt, först inom ramen för familjegudstjänsten i 1976 års gudstjänst- ordning. I förarbetet gavs en kort både teologisk och psykologisk motivering för infogandet. ””Genom sammanfogningen aktualiseras dopets sakrament för hela Guds familj, samtidigt som dopföljets lilla familj kan få uppleva något av innebörden i att inlemmas i kyrkans gemenskap”. Detta ansågs särskilt i den gudstjänstformen så angeläget, att en provisorisk lösning tillgreps med det gamla oförändrade dopritualet insprängt i den nya gudstjänstformens ram.97 Om än med tvekan beslöt kyrkomötet 1979 utvidga provisoriet till att gälla samtliga former för huvudgudstjänst i 1976 års gudstjänstordning. Tveksamheten fick vika för det angelägna med dop ””mitt i den gudstjänstfirande församlingen”.98

När det gäller själva dopritualet har i praxis olika förändringar vunnit starkt genomslag. Trots att ritualet uttryckligen anger att man skall ”höra”

95 Om återkomsten till kyrkorummet Pettersson 1977 148ff. Det riksomfattande enkätmaterialet LUKA 4 (1962), 12 (1968) och 15 (1974) visar en tendens att knyta dopet allt mer samman med församlingsgudstjänsten, i första hand högmässan. Trots att detta inte formellt var möjligt infogades också dopet i själva högmässoliturgin. 1968 uppgavs detta senare från 0.2 % av församlingarna, 1974 tillämpades det ibland i 9 %, ofta i 2.6 % och i regeli 12 % av församlingarna. LUKA 12z2, 15:1A1. Enl LUKA 15:2A-B uppgavs dop överhuvud förekomma: i prästgård ibland 32 %, ofta 2 % och i regel 0.2 %; i hemmen ibland 71 %, ofta 3 %, i regel 3 %. % Kyrkomötet 1963 motion 30 (V Lindström, R Josefson, Å Andrén), BU 4, cit ibm. Utskott och möte hänvisade frågan till en kommande handboksrevision. 97 SOU 1974266 160. 161f. 98 Kyrkomötet 1979 motion 33 (G Andersson, R Klingert), BU 2. Motionen talade om infogningsrätt enbart i högmässan, utskottet utvidgade det till samtliga former för huvudgudstjänst. Utskottets tveksamhet var inte densamma som kyrkohandbokskom- mitténs utan berodde på att ordningen skulle ”rubba högmässans traditionella struktur” och '”bl a skulle förlänga gudstjänsten”.

• Sida 354
•  Original

trosbekännelsen, har denna som regel kommit att bli gemensamt läst, uppenbarligen under influens från den sedan 1940-talet framvuxna gemen- samma läsningen i huvudgudstjänsten.99 Utan att handboken nämner något därom, har påsk-/dopljus vid dopfunten börjat tas i bruk fr a under 1970-talet. Vidare har under samma period ett i samband med dopet överlämnat dopljus börjat återkomma i liturgin, åtföljt av tydningsord, bibelvers eller fritt formulerat. En viss spridning, om än i långsammare takt, har också korstecknandet fått. Som regel tycks det göras i samband med befrielsebönen (Herren Gud, den evige Förbarmaren frälse (+) dig från mörkrets välde ...) eller välsignelsen efter dophandlingen.| Uttryck för gemensamt deltagande i dopliturgin är sålunda under framväxt, likaså doptydande symbolhandlingar.

I vilken mån dopritualet även i övrigt förändrats i praxis är omöjligt att bilda sig en säker uppfattning om. Intrycket är att det inte är ovanligt med smärre språkliga förändringar. Det har också förekommit egentliga ändring- ar i syfte att fr a undvika dupletter, när dopet infogas i församlingsliturgin. Men också ändringar fr a genom utcslutningar i tanke att förenkla ordningen har praktiserats, på sitt sätt en fortsättning av reduceringsmetodens tradition.

Strävanden till en mer genomgripande förnyelse av dopordningen har också inletts, fr a som led i den liturgiska försöksverksamheten. Direkt för det syftet utarbetades ett ritual för barndop för Västerås stift 1972, och 1970 färdigställdes ett ritual av en arbetsgrupp inom arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse (aKF).2 Karakteristiskt för båda ritualen var strävan att underlätta ett verkligt deltagande i dopliturgin inte genom reduceringsmetoden men genom en tydligt markerad struktur, framställande handlingar, böner i stället för förklaringar, församlingsacklamationer och — vilket kan ses också i detta perspektiv— möjlighet till gammal- och nytestamentliga läsningar och därtill ett slags dialog med dopkandidaternas föräldrar (faddrar). Ett gemensamt drag var vidare dels en motivrik dopbön med epikles före trosbekännelse och dophandling, dels en själva dophandlingen åtföljande tydning, vilken

99 Enligt LUKA 12:91, 96 (1974) lästes i församlingsgudstjänst Credo gemensamt i 95 %, Fader våri 16 % av församlingarna, motsv i LUKA 15:7lB-D var 96 resp 41 % av församlingarna. Just för dop finns ingen uppgift. 1 Enligt LUKA 12:3 (1968) förekom påsk—ldopljus vid funten i 29 % av samtliga församlingar, LUKA 15:5 (1974) 45 %. Dopljus överlämnades enl LUKA 12:4 i 27 %, enl LUKA 1516 i 67 % av församlingarna. På grund av oklar frågeformulering i LUKA 4 (1962) har svarsuppgifterna här lämnats obeaktade. Eftersom det är fråga om två seder under framväxt, bör det understrykas, att frekvenstalen utgör riksgenomsnitt med betydande skillnader mellan stift och församlingstyper. Tyvärr är enkätmaterialet för 1980 inte bearbetat färdigt, men sannolikt har såväl det stora funtljuset som det överlämnade dopljuset fått ännu starkare genomslag. — För seden med korstecknande i dopliturgin finns ingen uppgift i LUKA—materialet. Noteras kan att enskilda gudstjänstdeltagare 1974 uppges bruka korstecknet i församlingsgudstjänsten i 28 % av församlingarna enl LUKA 15:94. 2 aKF-ordningen 1970, Västeråsordningen 1972, i bearb form 1974 fr a kompletterad med anvisningar om symbolhandlingar. En för Göteborgs stift utarbetad ordning. Göteborgsmässan 1974, bygger på reduktionsmetoden.

• Sida 355
•  Original

markerade dopet såsom ett dop i vatten och Ande för tid och evighet.3 Grundläggande för båda ritualen liksom för kyrkohandbokskommitténs ordning 1977/1978 var att dopet hörde hemma i församlingsliturgin, inom ramen för huvudgudstjänsten eller som fristående gudstjänst.

Konfirmationsordningen i 1942 års kyrkohandbok har också undergått förändringar. Till det yttre har konfirmationen sedan 1942 starkt förändrats vad gäller decorum: klädsel, visitkort, blomsteruppvaktning etc.4 Men också själva konfirmationsgudstjänsten har som regel fått en annan karaktär. En anledning är att det gamla ”storförhöret”, "examen”, numera ofta fått karaktären mer av samtal eller andra typer av redovisning/information. Otvivelaktigt har som regel tyngdpunkten också kommit att falla på konfirmationen som välsignelsehandling, även med den individuella hand- påläggningen. Alltmera sällan brukas den äldre ordningen med flera bekännelse- och löftesfrågor.5 Den väsentliga förklaringen torde vara, att de yngre formerna med tonvikten på välsignelsehandlingen bättre svarar mot en avdramatiserad syn på konfirmationen, som inte längre uppfattas som slutmålet för konfirmationstiden.

I fråga om konfirmationsritualet har även, troligen ganska utbrett, skett förändringar utöver språkliga justeringar. Till dessa ändringar hör också den viktiga, att också konfirmationen infogats i mässans ram, på trosbekännel- sens plats efter predikan. Den infogningen har samtidigt inneburit att förhör/redovisning tidigarelagts, förmodligen omedvetet i enlighet med ett alltsedan 1868 givet, tidigare sällan eller aldrig utnyttjat medgivande. ' Infogningen i mässan är ett av uttrycken för en omorienterad syn på konfirmationshandlingen, f ö också en med- eller omedveten anknytning till den vanliga ordningen i bl a andra lutherska kyrkor.

När kyrkohandbokskommittén för försöksverksamhet 1972 utsände ett ritual tycks detta bättre än handbokens ritual ha svarat mot behov i den nyorienterade konfirmationstidsuppfattningen, eftersom det togs i bruk i betydligt fler församlingar än de officiellt utsedda försöksförsamlingarnaf Detsamma torde gälla om det ungefär samtida konfirmationsritualet för Västerås stift.7 De båda ritualen är utformade på olika sätt, bl a så att det

3 Västeråsordningen l972/1974 använde Luthers/Olavus Petris doptydande ord i något kompletterad form (... och låte dig genom tron uppfyllas med helig Ande ...) under handpåläggning (1974). I aKF—arbetsgruppens lösning låg en annan teologi, en svensk motsvarighet till anglikanismens Mason—Dix-Fisher-linje. Efter dophandlingen under rubriken ”Dopet i vatten” följde partiet ”Andens insegel" med handpåläggning, ev krisma med tydningsord, och bön enl vilken dopet i vatten skänker syndernas förlåtelse under det att Andens insegel sätts under förbönen. 4 Till belysning härav finns ett ganska rikt LUKA-material, som inte kan redovisas i detta sammanhang. 5 I en 1960 redovisad undersökning för Lunds stift brukades den äldre formen av 13 % av 317 präster, de båda andra formerna hade inbördes lika stark ställning. Ca 25 % av prästerna brukade den individuella handpåläggningen. Ranger 1960 580f. I hela riket brukades formen med flera frågori 8.7 %, med en fråga i 37 % och den tredje formen utan fråga i 54 % av församlingarna 1968; 1974 var fördelningen 6.5 %, 33 % resp 54 % enl LUKA 12:15, 15:16. Luka-materialet berör inte handpåläggningen. 6 Material för försöksverksamheten 7 1972. Till ritualets spridning bör ha medverkat. att det tex trycktes i Aktuellt för konfirmandarbetet. Enl LUKA 15:16 var det 1974 i bruk i 6 % av församlingarna, därtill tycks det t ex ha brukats vid internatkonfirma- tioner, som troligen ej redovisats i LUKA—materialet. 7 Bl a tryckt i Silén 1975 88ff.

• Sida 356
•  Original

förra saknar, det senare har med en löftesfråga. Men gemensamt för båda är tonvikten på den individuella välsignelsehandlingen och förbönen. Gemen- sam är också en allmän orientering mot dopet och dopaktualiseringen, bl a uttryckt däri, att dopbefallningen i båda ritualen utgör obligatorisk läsning. Att även biblisk läsning ingår i ritualen är fö en nyhet jämfört med handboken 1942. Den största skillnaden är dock att de båda ritualen helt saknar nattvardsadmitterande parti. Härmed förhåller det sig på följande sätt.

Nattvardsadmissionen och förstagångskommunionen hade av olika skäl blivit konfirmationens egentliga innebörd resp fortsättning i 1942 års kyrkohandbok. Kyrkohandbokskommitténs motivering för att inte bara dämpa ner utan helt utelämna admissionsformeln var, att dopet principiellt var nattvardsadmitterande. konfirmationen åter en välsignelsehandling i samband med dopaktualiseringen. Den allmänna omorienteringen av grunduppfattningen om konfirmationstidens innebörd aktualiserade också på allvar frågan om konfirmandkommunion. Det var, hette det i kyrkomötet 1970, angeläget, att konfirmander som önskade kommunicera fick göra det. Konfirmanderna behövde också på det sättet ””inifrån uppleva en kristen församling i funktion”. Tanken att åstadkomma reformen genom att ur konfirmationsritualet 1942 utesluta den solenna admissionsformeln avvisade dock kyrkomötet till förmån för en framtida omarbetning av ritualet som helhet.8 Kyrkohandbokskommitténs försöksritual 1972 kan ses som ett preliminärt svar på det givna specialuppdraget. Det intressanta är. att det i kyrkomötet inte fördes någon teologisk argumentering. Den teologiska sidan av saken ansågs tydligen självklar. Problemet var ett ritual uppbyggt kring en formlig admission enligt ett system, som upphört att gälla för alla andra gudstjänstdeltagare.9

Mer kontroversiell kunde då frågan om kommunion före lästiden vara, barnkommunionen. I den tidigare nämnda utredningen 1970 med den samlade översynen över kyrkans utbildningsprogram restes utifrån den nya grundsynen på vikten av inövning/praktik krav på ”allvarlig diskussion”” syftande till "en snar lösning”” av barnkommunionfrågan, fö under hänvisning till materialet från Lutherska världsförbundets Helsingforsmöte 1963.10 Året därpå utgav pastor C-H Lyttkens en för studiecirklar rekom- menderad skrift om barnkommunionen. där han mot bakgrunden av historiskt och samtida internationellt material starkt förordade den reform,

8 Kyrkomötet 1970 motion 65 (R Klingert), BU 2, prot 3:7ff. Möjlighet till konfirmandkommunion hade även tidigare diskuterats men mer som en möjlig reform. Så tex Handbok för konfirmandlärare 1954 14. Där yrkas att den solenna deklarationen skulle ””försvinna" och "ersättas av en inbjudan". Mot tidigarelagd admission kunde visserligen inte teologiska invändningar göras, men ””vår kyrkas tradition” borde ”respekteras" utom i ”extraordinära fall””. Huvudskälet var. att man eljest löpte ”den obestridliga risken för att konfirmationsseden uppmjukas och nedbrytes, om nattvardsdeltagande frigöres från deltagande i en föregående under- visning”. Partiet skall ha skrivits av biskoparna G Aulén och G Borgenstierna. Ranger 1960 581. 9 Admissionsbestämmelser i övrigt upphörde att fungera genom lagstiftning 1910/1916. Eckerdal 1970 161ff. 10 Brattgård 1970 50f.

• Sida 357
•  Original

som teologiska, pedagogiska och psykologiska skäl talade för. ” Biskopsmö— tet, som alltsedan 1965 haft frågan före, tillsatte 1971 en enmansutredning, som mot bakgrunden av bl a en enkät bland präster två år senare mynnade ut i ett dubbelt förslag. Konfirmandkommunion, som bl a hade gott stöd i enkätmaterialet, rekommenderades. Utredaren avstyrkte bestämt barnkom- munion. eller rättare sagt en reform inskränkt tillfamiljekommunion, dvs att barn före konfirmationsåldern fick kommunicera när de följde med sina kommunicerande föräldrar. Avstyrkandet motiverades fr a med att en sådan reform skulle äventyra en allmänt stabil men regionalt labil konfirmationssed. Biskopsmötet följde förslaget och bordlade familjekommunionfrågan för senare teologisk och psykologisk utredning.Iz

Frågan om barn- eller snarare familjekommunion var vid den här tiden inte bara eller ens i första hand en teoretisk fråga. Som i andra kyrkor hade barnen börjat återkomma till huvudgudstjänsten, som i allt större utsträck- ning börjat blien församlingsgudstjänst med nattvardsfirande. Att barn inte bara var med i mässan utan också börjat följa föräldrarna framtill altarringen var en sed som så snabbt spred sig, att det vid 1970-talets mitt förekom, om än inte regelmässigt, i bortemot hälften av landets församlingar.13 Ofta brukade prästen därvid välsigna barnen. På grund bl a av barnens frågor, varför de inte fick bröd och vin, började föräldrar med dem dela brödet. Att det kunde ske, hängde i sin tur samman med den ungefär samtidigt framväxande förändrade kommunionseden enligt vilken kommunikanterna tog mot brödet i handen och höll i kalken.14

När motionäreri kyrkomötet 1975 drog upp frågan i en på Lyttkens” arbete byggd motion, hänvisades också till mycket konkreta problem och frågor inför dittillsvarande ordning bland ””många unga och många föräldrar”” och ””många präster”. I utskottsutlåtandet gavs en tämligen fyllig redovisning för den svenska och internationella utvecklingen. Slutsatsen var, att läget ””numera så i grunden förändrats, att omprövning av hittillsvarande praxis bör ske”. Samtidigt var det ”angeläget” att en reform genomfördes först ””i klart medvetande om konsekvenser av olika slag”. Mycket eftertryckligt tillstyrktes därför den föreslagna utredningen. Återigen kan konstateras, att varken motionärer eller utskott diskuterade den principiella frågan, om reformen kunde genomföras. Det var konsekvenser av en införd barn- eller snarare familjekommunion, som borde undersökas. Om än med något

” Lyttkens 1971. 12 Utredningen i Carlquist 1973, som i stora delar bygger på Lyttkens” material, biskopsmötets prot 1965:37, 1971:19, 111, 1973:78. 13 Enl LUKA 15:100D (1974) förekom det överhuvud inte i 59 % av församlingarna, den vanligaste uppgiften (26 %) var att det ”ibland”” förekom. 14 Ibm 101D var den nya kommunionseden 1974 okänd i 75 % av församlingarna, bland övriga förekom den mest ”ibland”” (23 %). I t ex Silén 1975 28 berördes såväl välsignelsen under handpåläggning som den nya framväxande seden. Till denna, förklarade västeråsbiskopen, ”ställer jag mig inte avvisande”. I Wadensjö 1980 26f redovisas en enkätundersökning i ärkestiftet. Ibm 27 säger sig förf sakna "tänkbar förklaring” till att en grupp präster är positiva till barn- men negativa till konfirmandkommunion. Förmodligen är skälet det historiskt och internationellt vanliga, att åtskillnad måste göras mellan individens och gruppens admission.

• Sida 358
•  Original

varierande innebörder i begreppet familjekommunion i plenardiskussionen, förespråkades utredningsförslaget, som också antogs.15

Utredningsuppdraget gavs åt kyrkohandbokskommittén, väl närmast på grund av avsaknaden av ett permanent pastoralliturgiskt organ. I kommit- téns motivering för ritualförslag för dop 1977/1978 berördes också sakfrågan återigen. Innan utredningsuppdraget hann slutföras, avgavs en s k biskops- motion i kyrkomötet 1979, där det hävdades, att frågan ””kan avgöras utan särskild utredning”. Det enda som behövdes var att helt enkelt utesluta konfirmationsritualets solenna admissionsformel. Tidigare hade biskopsmö- tet räknat med en speciell intern teologisk/psykologisk barnkommunionut- redning, som dock aldrig genomfördes. Nu åter var det kyrkomötesutskottet som hyste tvekan. Dopet var ””i princip” nattvardsadmitterande, anförde utskottet. Det måste därför ansluta sig ”till principen, att konfirmationen inte är en ovillkorlig betingelse för deltagande i Herrens heliga nattvard”. Därmed formulerades egentligen uppfattningen, att konfirmationen även i fortsättningen borde vara nattvardsadmitterande, även om ritualet inte ”ovillkorligt” måste ha en admissionsformel. För familjekommunion, som redan praktiserades, talade emellertid skäl, som inte kunde tillbakavisas. Under åberopande av den lutherska traditionens kunskapskrav tog man uttryckligen avstånd från ”'spädbarnskommunion”. Även om man inte ville sätta ””en ovillkorlig åldersgräns”, nämnde utskottet 5 — 7-årsåldern utan att denna gräns gavs någon principiell motivering. Man underströk, att det måste vara fråga om en kommunionmöjlighet enbart för barn som följde med sina kommunicerande föräldrar — undantag utgjorde eventuell konfirmand- kommunion. ””Det bör dock alltid vara regel”, hette det, att dessa föräldrar ””rådgör med församlingspråst”. Med sådana slag av reservationer tillstyrktes emellertid biskopsmotionen med tillägget, att ””pastorala regler”” skulle ””av biskoparna utarbetas och fastställas”.16

I kyrkomötet utspann sig en ganska lång diskussion, där konfirmandkom- munionen var helt okontroversiell. Förutsättningar för och konsekvenser av familjekommunion debatterades.17 Värnet om kyrkans ordning och nattvar— dens helgd ledde till att frågor om en fixerad åldersgräns (7-8 år) och fr a om

15 Kyrkomötet 1975 mot 51 (C Wangby, R Klingert, B-O Sandin, G Blomgren, S Aurelius, K-E Johansson; motionärerna kom från olika landsändar, två av dem var lekmän, därav huvudmotionären), BU 6 (blank reservation av L Henricsson), prot 519ff. 15 Kyrkomötet 1979 motion 4 (ej undertecknad av biskop B Gärtner och, enligt utbildad praxis, inte heller av ärkebiskopen), BU 5. Reservation avgavs av rektor L Henricsson (cf n 15), Kinna, Göteborgs stift, som tillstyrkte konfirmandkommunion men yrkade på utredning av barnkommunionfrågan, eftersom den ””varken teologiskt eller praktiskt” utretts och rymde obesvarade "oklarheter och följdfrågor". Memorial i frågan avgavs av kyrkolagsutskottet (ibm), som bl a under hänvisning till att kyrkolagens admissionsregler i övrigt helt förändrats (cf n 9) ansåg att kap 813, inkl reglerna om barn, måste ””i det väsentliga anses obsolet”. 17 Ibm prot 598ff, 619ff, beslut 629 enligt vilket mer än erforderliga 2/3 av ledamöterna röstade för utskottsförslaget.

• Sida 359
•  Original

prästens admissionsplikt fick en framskjuten plats. '8 Mötet antog emellertid reformförslaget, och biskopsmötet kunde senare bl a efter remiss till samtliga prostmöten fastställa anvisningar och ett informationsblad för masspridning. Det kan bara kortfattat konstateras, att anvisningar och folder på delvis olika sätt präglats av utskottsbetänkande och plenardebatt. Medan t ex anvisning- arna förutsätter en beredskap hos präster att ””stå till tjänst med råd och anvisningar”, talar foldern om en särskild prästerlig admissionsakt ””i hemmet, sakristian eller i kyrkan”.19 Reformen fick också efter principbe- slutet karaktären av en kompromiss mellan olika uppfattningar. Teologiska och andra skäl till grund för reformen blev aldrig redovisade. Man får intrycket att det under FNs barnår blev angeläget att snabbt finna lösningar på församlingens och ””prästens problem””, mindre ”barnens och föräldrar-

nas” 3”

Sammanfattningsvis kan konstateras att initiationsmönster och initiations- ordning under fr a de senaste två decennierna väsentligt förändrats. Ett processtänkande har börjat växa fram, fr a i fråga om konfirmationstiden och i fråga om det mindretal döpta barn som hör till familjer i den gudstjänst- firande församlingen.

8.2. Andra kyrkor och samfund i Sverige

8.2.1. Konfessionsöversikt 8.2.1.1 ””Invandrarkyrkorna”

Redan under enhetskyrkans tid fanns den ortodoxa och den romersk- katolska kyrkan inom den svenska kronans gränser. Fram till skilsmässan 1809 utgjorde den ortodoxa kyrkan en betydande men isolerad storhet i Finland. Genom immigration i samband med de europeiska politiska omvälvningarna åren kring första världskrigets slut och framför allt i samband med industrialismens stora folkvandringar efter andra världskriget har ortodoxin blivit en av de stora kyrkorna i Sverige, i storlek närmast jämförbar med Svenska Missionsförbundet, den näst största frikyrkan. Den romersk-katolska kyrkan har inom de rikssvenska gränserna en lång tradition men i princip enbart för icke-svenska medborgare. Genom religionsfrihets- lagstiftning 1860 och fr a 1951 upphävdes den isoleringen, och främst genom immigration under perioden efter andra väldskriget har kyrkan till storlek blivit jämförbar närmast med Pingströrelsen, numera störst i svensk frikyrklighet.

18 Bl a hävdades, att biskopsmotionen enbart handlade om konfirmandkommunionen och att kyrkolagsutskottet enbart yttrat sig därom, vidare att enligt Svenska kyrkans ordning och bekännelse särskild admission måste ske genom prästen. Så fr a ibm 607ff (B Hägglund). Även om det förefaller omöjligt att finna stöd för något led i argumenteringen, tycks den accepterad, eftersom den inte fick bemötande. De enda därvidlag awikande inläggen var ibm 619f (D Sandahl) och 623f (I Ström, med en rad instämmanden), det förra med uttrycklig markering att frågan gällde "inte prästens problem, utan barnens och föräldrarnas”. 19 Anvisningarna 1980-01-31 t ex i Wadensjö 1980 155. Foldern, godkänd av biskopsmötet 1980-10-08: Plats vid nattvardsbordet — också för barnen. 20 Cf n 18 och ovan med n 94.

• Sida 360
•  Original

Såsom ””invandrarkyrkor” karakteriseras båda av etnisk/kulturell mäng- fald, även om stora grupper bland redan första generationens immigranter blivit svenska medborgare. Liturgisk folkspråkighet betyder i praktiken ett flertal språk inom samma församling. Även om andelen medlemmar med svenska som modersmål och än mer andelen svensktalande är under tillväxt, är svenska ingalunda det självklara gudstjänstspråket. I romersk—katolska kyrkan — sedan 1953 organiserad som ett stift inom den nordiska biskops- konferensen — har genom såväl Liturgiska som Pedagogiska nämnden bedrivits ett samordnat arbete för att bl a anpassa kyrkans nya initiations- ordning till svenska förhållanden. Inom den ortodoxa kyrkogemenskapen. som organisatoriskt/jurisdiktionellt är starkt splittrad. finns inte något sådant samordnat arbete och, förefaller det, knappast heller önskemål om det. Undantaget utgörs av Svenska ortodoxa prosteriet inom Belgradpatriarka- tets stift för Västeuropa, upprättat just för försvenskningsprocessen .” I fråga om initiationsordning och -mönster kan emellertid i fråga om såväl ortodoxa som romersk-katolska kyrkan hänvisas till redogörelserna i kap 1 resp 2.

8.2.1.2 Svensk frikyrklighet

I den religiösa smältdegeln under mitten av svenskt 1800-tal formades olika rörelser och samfund med olikheter läromässigt och i fromhetstyp. Även om det kom anglosachsiska impulser— från England och senare USA — fanns en värdegemenskap i en svensk pietistisk/nyevangelisk tradition, med stark tonvikt på ””Ordet och tron”. Med skilda accenter uppfattades ”tron” som den enskildes personliga trosavgörelse (”omvändelse”) och individens trosbekännelse (””vittnesbördet”), såväl muntligt som i livsföring. ”Ordets” primat — i förkunnelse, vittnesbörd, sång — innebar bl a ett avståndstagande från ””sakramentalism”, och betydde i Sverige som på andra håll ett genombrott — inom ett brett register — för zwingliansk dop- och nattvards— uppfattning: dopet bilden för Kristustillhörighet, nattvarden åminnelsen och bekräftelsen av trosgemenskapen i Kristus. Samtidigt fanns såväl med— som omedvetet en gemensam nämnare i svensk-luthersk tradition, även om man på skilda sätt vände sig mot kyrko- och sakramentsuppfattning i ”statskyr- kan””.

Men inom den framväxande frikyrkligheten formades olika traditioner. Den metodistiska ledde fram till den 1876 konstituerade Metodistkyr- kan (M), en gren av den amerikanska episkopala metodismen. En annan tradition var den baptistiska, vars församlingar sammanslöts i Svenska Baptistsamfundet (SB). En tredje tradition utgjorde huvudfåran, en inom- kyrklig väckelse som 1856 organiserades fr a i Evangeliska Fosterlandsstif— relsen (EFS), bildad 1856. Men en brytning av åsikter inte minst om hur man skulle ställa sig till Svenska kyrkans gudstjänstliv ledde fram till en egentlig frikyrkobildning 1878, Svenska Missionsförbundet (SMF). I ett kritiskt skede åren framemot sekelskiftet ledde till spänningar i främst bibel- och församlingssynsfrågor och även till splittringar och samfunds- eller samfunds-

” Eldberg 1978 6, cf 21, 25ff. I det svenska prosteriet har ärkeprästen Christofer Klasson bl a till svenska översatt dopordningen (ovan 25 n 19) och fö lämnat en kort presentation av den i Klasson 1973.

• Sida 361
•  Original

liknande bildningar inom alla de nämnda traditionerna.22 Men då Pingst- väckelsen (P) från 1907 bröt fram berördes hela frikyrkligheten, kanske fr a under ett för frikyrkligheten andra kritiskt skede under 1920-talet.

Under l930—talet inleddes en konsolideringsperiod. Till de karakteristiska dragen hörde bl a strävanden efter viss samverkan, vilka intensifierats under det svenska samhällets omstöpning fr a genom folkvandring till industriella storcentra efter andra världskrigets slut. En viss mätare härför är framväxten av samverkansorgan. Alltsedan 1905 har vart fjärde-femte år samlats en stor uppbyggelse- och arbetskonferens, Frikyrkomötet, och för en mer kontinu- erlig samverkan bildades 1918 Frikyrkliga samarbetskommittén. I båda fallen utgjorde en samtida kriskaraktär den konkreta bakgrunden för ett samarbete, som var begränsat till de tre gamla frikyrkorna— M, SB, SMF —— vilka "representerar den svenska frikyrkorörelsen”. 23 Sedan slutet av 1940— talet har emellertid alltfler frikyrkor anslutit sig till kommittén, sedan 1963 benämnd Sveriges Frikyrkoråd, vilket ungefär som biskopsmötet för Svenska kyrkan blivit ett officiöst organ för frikyrkligheten. På motsvarande sätt har Frikyrkomötet samlat medlemmar i allt fler frikyrkor och fått en växande betydelse som opinionsorgan såväl utåt som inom frikyrklighe- ten.24

Snabbteckningen är avsedd att illustrera den historiskt givna såväl mångfalden som värdegemenskapen. Det är mot den bakgrunden initiations- ordning och -mönster i svensk frikyrklighet skall ses.

Av två skäl får de olika frikyrkliga traditionerna representeras av utvecklingen inom de tre "”gamla”” samfunden M, SB och SMF. Det ena skälet är att de just representerar de tre frikyrkliga huvudtraditionerna. Det andra skälet är mer trivialt. Med undantag av M hyllar samfunden kongregationalismens princip, som bl a innebär att det tillkommer varje församling (i praktiken: pastor) att själv forma gudstjänstlivet. Det har inte uteslutit att just dessa tre samfund har en gammal praxis med rekommen- derade agendor. Bara undantagsvis och relativt sent har denna praxis följts i andra frikyrkor. Självfallet har också dessa senare haft vissa mönster enligt i huvudsak oskrivna regler, men det skulle föra alltför långt att i detta sammanhang undersöka och redovisa historiska och aktuella mönster t ex inom P.24 Åtskilliga tecken tyder emellertid på att den följande tresamfunds- redogörelsen är representativ för svensk frikyrklighet.

8.2.2. Initiationsordningen i tre svenska frikyrkotraditioner 8.221 Metodistkyrkan i Sverige (M)

Redan innan M konstituerats som kyrka fanns en handbok. 1872 utgavs en sådan för svenska församlingar och svenskspråkiga församlingar i USA. Det 22 T ex ur EFS Bibeltrogna Vänner (BV) (1909/11), med delvis annan förhistoria, som berörde både EFS och SMF, konstituterades Svenska Alliansmissionen (SAM) (1913/19), med ytterligare en annan bakgrund som främst berörde SB bildades Örebro Missionsförening, ÖM (1892). 23 Cit ur den av Frikyrkomötet 1919 föranstaltade utredningen De frikyrkliga och statskyrkoproblemet 1922 73. 24 Den svenska frikyrklighetens liturgihistoria är ett stort men i huvudsak försummat forskningsfält. Det enda egentliga undantaget utgörs av Ahrén 1966, som behandlar SMFs nattvardsliturgi.

• Sida 362
•  Original

intima liturgiska sambandet med den amerikanska episkopala metodismen kunde inte ha uttryckts tydligare. Men också sedan kyrkan i Sverige erhållit egna upplagor (1889, 1917. 1941 och 1968), har USA-relationerna varit intima. Det innebär att M representerar en liturgisk tradition utan närmare släktskap med vare sig Svenska kyrkans eller med andra svenska frikyrkliga traditioner. Från frikyrkligheten i övrigt skiljer sig kyrkan också däri, att handbokens ritual och kyrkoordningens regler för praxis officiellt auktori- serats av kyrkans ledningsorgan.25 Men för den liturgiska ordningen går det inte enbart att hänvisa till redogörelsen för den amerikanska metodistiska utvecklingen (kap 4) — det finns en särskild svensk metodistisk tradition. För initiationsordningens del kan man tala om tre perioder enligt följande.

a Den konservativa initiationsordningen (1872/1889)

Initiationsordningen är densamma i 1872 och 1889 års handböcker. Förändringarna inskränker sig till språkliga justeringar, som närmast har karaktären av en försiktig början till en mer ideomatisk svensk översättning av den amerikanska förlagan.26 Ordningen innehöll tre ritual: dop av barn resp av personer i ”mognare ålder”” samt medlemsupptagningen. Barndopsritualets grundstruktur var densamma i dessa men också i följande upplagor: inledningsallokution — bön27— föräldraförmaning och -löften — skriftläsning — dophandling — förbön för barn och föräldrar— Fader vår. 28 Ritualet för vuxendop hade en struktur, som också den bevarats genom alla upplagor: inledningsallokution — bön39— skriftläsning—”'— förmaning till dopkandidaten, kandidatens avsvärjelse, trosbekännelse (Apostolicum) samt dopbegäran och doplöfte — bön31— dophandling — Fader vår (ev även extemporerad bön).32 Strukturellt är skillnaden mellan dopformernas ritual

25 Kyrkohandboken 1872 hade ingen ideomatisk svensk översättning av den engelskspråkiga förlagan. Upplagorna därefter har amerikanska förlagor men har i stegrad utsträckning formats i Sverige. Av konstitutionella skäl vilar handboken på kyrkans Lära och kyrkoordning, internationellt antagen av generalkonferensen, för den nordiska regionen anpassad av centralkonferensen och tillämpad för Sverige av årskonferensen Annu 1 1904 ars upplaga ingick 1 denna dels Wesleys religionsartiklar, dels ritualboken. Den senaste tryckta svenskspråkiga versionen är 1964 ars upplaga under det att 1976 års bara delvis försvenskats. Cf Årskonferensen 1978 20, 105 (motion 6). 26 1889 års version tillkom under förberedelsen till 1894 års upplaga av Svenska kyrkans handbok. 27 Egentligen en från BCP 1662 stammande serie böner. I den första bönen, som i bearbetning kommit att präglas av förbundstemat, ingick även Matt 28:19. 28 Avslutningspartiet har senare fått annorlunda utformning. 29 Bönen är den via BCP förmedlade medeltida Deus immortale presidum med temat bed — klappa — sök. Bönen fanns också i luthersk tradition och hade återinförts i Svenska kyrkans dopordning 1874, där reserverad just för vuxendop. 30 Här Joh 3:1—8 (Nidodemus), i barndopsritualet Mark 10:13—16 (barnevangeliet). 31 Enligt större trohet mot BCP—traditionen fanns här samma serie böner, som i barndopsritualet blivit placerad i inledningen (n 27). den första bönen därtill utan barndopsritualets förbundsteologiska bearbetning. Iden ursprungligare versionen och placeringen var bönen - inkl Matt 28:19 — mer markerat en dopbön omedelbart före dophandlingen. 32 Se n 28.

• Sida 363
•  Original

huvudsakligen den, att föräldraförmaning och —löften att introducera barnen i gudstjänstliv och det ”som en kristen bör känna och tro”” motsvaras av de ”mognare” dopkandidaternas avgörelseparti före dopbön och -handling.

När den strukturella jämförelsen kompletteras med en innehållslig kan resultatet sammanfattas så, att ritualet för vuxendop i huvudsak gav uttryck åt uppfattningen, att dopet är Guds befrielsehandling, inlemmande i ””Kristi heliga församling””. Dopet i ””vatten och Anden” skänker människor det eviga liv ””som de icke av naturen kunna hava” (inledningsallokutionen). Överraskande nog mötte samma grundsyn i ritualet för barndop, även om den där fått en konkurrens av förbundsteologins uppfattning, att barnen döps. därför att de redan tillhör det nya förbundets folk.33 Det är fö en konkurrens som också lett till den nyss nämnda strukturella olikheten. Att analysresultatet betecknas som överraskande beror på att liturgins teologi sedan länge varit under avskrivning till förmån för den förbundsteologiska. bl a i kyrkoordningen.34 Ritualen har emellertid konserverat en äldre dopsyn. I sammanhanget kan noteras, att båda ritualen har den för svenskt vidkommande nya anvisningen om dop genom bestänkande, därtill begjut- ning eller, "om så önskas”, nersänkning. I vilken mån de tre formerna också praktiserades är däremot okänt.

Till initiationsordningen hörde emellertid också ritualet för medlemsupp- tagning, ett ritual som närmast hör samman med den förbundsteologiska grundsynen.35 Inledningsallokutionen handlade om innebörd och konse- kvenser av att ””församlingen är Guds hushåll, den kropp för vilken Kristus är huvudet””. Med några ord riktade till ””de inträdessökande” mynnade den uti fem frågor om ”tro och avsikter” och en fråga, om någon i församlingen hade invändningar mot kandidaternas upptagande. Själva upptagandet symboli- serades av att pastorn räckte kandidaterna ””broderskapshanden” och tillönskade dem nåd att bli ””trogna och nyttiga medlemmar av den stridande församlingen” tills de kallades till ””den triumferande församlingen”.

Typmässigt och innehållsligt hör ritualet samman med en annan teologisk grundsyn än den, som i huvudsak präglat dopritualen. Denna nya grundsyn har väl just därför inte kunnat bli konsekvent genomförd. Ritualets text har formuleringar, som innebar att kandidaterna står utanför och vill ””förenas med Kristi församling””, men också att de vill vinna ”'full förening däri”.36 Den första löftesfrågan gäller, om kandidaterna ”förnyen . . . det högtidliga löfte som i döpelseförbundet innehålles, så att I bekräften och bestyrken

33 T ex inledningsbönen (cfn 27, 31) och inledningsallokutionen. Iden senare hade bl a frasen, att de som döps, "liksom de nu upptagas i Kristi heliga församling, även må förbliva levande medlemmar. . ”(vuxendop), ändratstillen önskan,attdet barn som döps även måtte ””upptagas i Kristi heliga församling och därav bli en levande medlem". 34 Källstad 1965 97ff, George 1972 88, of ovan 177f. Som exempel på samtida svensk förbundsteologisk grundsyn kan nämnas Lundell 1909 11, Westlund 1917 15. I båda fallen finns en direkt polemik mot en luthersk syn på dopet som Guds befrielsehandling — dvs indirekt en polemik mot kyrkans egen dopordning. 35 Ovan 165f, 178. 36 Enligt dåtida språkbruk motsvarar ”församling” de nutida uttrycken (universell) kyrka och (lokal) församling. Av inledningsallokutionen fr a framgår, att det primärt var fråga om föreningen med den iniversella kyrkan.

• Sida 364
•  Original

detsamma”. Men enligt huvudtendensen är dopet av underordnad betydelse och alls inte medlemsgrundande utan snarare en förutsättning för medlem- skap på bekännelse.37

Gemensamt för de tre ritualen är att de alla förutsätter, att handlingarna sker iförsamlingsgudstjänst, även om den förutsättningen blivit nertonad i barndopsritualet. En annan viktig iakttagelse är, att ritualen varken direkt eller indirekt har någon som helst hänvisning till nattvarden, än mindre anger eller antyder att dop eller medlemsupptagning skall förenas med nattvards- firande.38 Samtida praxis är en öppen fråga.

b Den amerikaniserade initiationsordningen (1917/1941)

Som framgått i kap 4 fick den amerikanska 1800-talsväckelsen den konse- kvensen för metodismen, att den zwinglianska dopuppfattningen slog igenom med kraft. Dopet blev förbundstecknet, vid barns dop närmast tecknet på föräldrarnas tillägnan (dedication) av barnen och vid vuxnas dop deras bekännelsetecken. Medlemsupptagningen blev den egentliga initia- tionshandlingen. Denna grundsyn präglade den svenska metodismens initiationsordningi handboken 1917, och den fick ytterligare konsekvenser i handboksupplagan 1941. Dessa upplagor betingades också av revisionsarbe- tet i den amerikanska episkopala metodismen. Till tiden sammanföll utgivningen emellertid också med två liturgiskt viktiga skeden iden svenska kristenheten.39 Det blir därför naturligt att pröva. om M—editionerna fått någon prägel även av sin svenska omgivning.

Om man jämför dopritualen 1917 med föregångarna, kan man konstatera, att texten utmärker sig för ett enklare språk, och en tydligen eftersträvad förenkling har även föranlett uteslutning av duplettliknande partier utan att grundstrukturen ändrades. Denna förenklings- och förkortningstendens är fr a framträdande i barndopsritualet. Konkret blev resultatet, att bönemate- rialet reducerades såväl till omfång som till motivisk bredd.

En konsekvens av bearbetningen blev att den gemensamma bönen i fr a barndopsritualet överflyglades av den prästerliga förmaningen och undervis- ningen. Ett annat resultat var, att det dualistiska perspektivet försvann i barndopsritualet och tonades ner i ritualet för vuxendop. Dopet framstod i förra fallet inte på något sätt som en Guds befrielsehandling. Genom uteslutningsmetoden utmönstrades inte bara arvsyndstanken som dopmotiv utan fr a tankar om dopet som död från synden och uppståndelse till rättfärdighet, om '”oavlåtligt dödande” och ””tillväxande'” under hela livet.

37 I inledningsallokutionen anfördes dop och sex månaders provmedlemskap som skälen till att anställa prövningen av ””provmedlemmars'” önskan "att vinna inträde i denna heliga gemenskap”. 33 I ritualet för medlemsupptagning gjordes dock en dold nattvardshänvisning i talet om medlemskapets ”förmåner”, bl a ”delaktigheten i Kristi nådesinrättningar'”. — I nattvardsliturgins obligatoriska moment ””inbjudningen” (Ahrén 1974 90) riktades öppen inbjudan till syndabekännelse och nattvardsdeltagande till ”alla”. som uppriktigt ångrade synder, ville öva kärlek och i tro nalkades ”detta heliga sakrament till eder tröst”. 39 1917 resp 1942 fick Svenska kyrkan nya handböcker (cf n 26), samtidigt aktualiserades handboksarbete i såväl SB som SMF, som framgår nedan.

• Sida 365
•  Original

Genom små ändringar och tillägg kom dopet fra i barndopsritualet att framstå som förbundstecknet, som Gud genom Kristus givit sin ”befallning” om. Innebörden var fr a föräldrarnas tillägnan av barnet genom ””det kristna dopet, varigenom det helgas åt Gud och hans församling””. Det är konsekvent, att den epiklesliknande dopbönen, att Gud skulle ””helga detta vatten för detta heliga sakrament”, strukits — den hade ingen funktion längre.

1 1917 års version blev skillnaden mellan det radikalt förändrade barndopsritualet och det i samma riktning försiktigt jämkade ritualet för vuxendop så stor, att det inte tycks vara två former av samma dop utan två olika slags dop. I 1941 års dopordning har det problemet blivit löst, och återigen framstod de båda ritualen som två former av samma handling. Det har skett genom att ordningen för vuxendop nu underkastades en revision motsvarande barndopsritualets 1917, nu ytterligare fullföljd.

Ett originellt resultat var, att den gamla dopbönens anspelning på Matt 28:19,40 1917 överförd till inledningsallokutionen om dopets ””befallning”, försvann ur barndopsritualet till förmån för en anspelning på barnevangeliet, som strax därefter lästes i sin helhet — barndopsritualets enda bibliska läsning. I ritualet för vuxnas dop fick Matt 28: 19 stå kvar, men i stället gjordes där utbyte av biblisk läsning. Redan 1917 hade den gamla perikopen om nyfödelse ””av vatten och Ande” (Joh 3: 1—8) ställts efter pingstberättelsen om att göra bättring och låta döpa sig för att ”såsom gåva undfå den helige Ande” (Apg 2:38—42). 1941 uteslöts den gamla perikopen till förmån för en liturgihistoriskt klassisk konfirmationstext om lärjungar, som lät döpa sig och fick ta emot Anden ””när Paulus lade händerna på dem”” (Apg 19:1—6).

I detta sammanhang hör en direkt nyhet 1941 hemma. Omedelbart efter dophandlingen har i såväl barn- som vuxendopritualet införts den aronitiska välsignelsen, som lyses "i det pastorn lägger sin hand på den döptes huvud”. Det är en handling som tycks korrespondera mot de alternativa Apg- läsningarna, i synnerhet den senare och nyinförda. Men det är också en handling som korresponderar mot barnevangeliets berättelse, att Jesus lade händerna på barnen och välsignade dem. En analys av nytillskottet i resp rituals helhetssammanhang berättigar till slutsatsen, att handlingen närmast har funktionen att ge ytterligare eftertryck åt uppfattningen, att dophand- lingen har en sinnebildlig, final betydelse. En människa ”låter döpa sig””41 som tecken på viljan att genom ””den heliga Andes förnyande kraft” kunna "nå fram till fullheten av frälsningen i Jesus Kristus”. Mot tillägnan åt ”Gud och hans församling”” genom dopet i vatten svarar tillönskan om Guds välsignelse på omvändelsens och helgelsens väg genom handpåläggning. Den grundsynen i ritualet för vuxendop har sin motsvarighet i ritualet för barndop. Dopet hade fått karaktären av en tillägnan (dedication) med löfte och bön om Andens gåva. Vad som i rubriken karakteriserats som

40 Ovan n 27, 31. 41 Den grekiska verbformen i Apg 2 och 19 är ovanlig i Nya testamentet, där man som regel "blir döpt".

• Sida 366
•  Original

”amerikaniseringen” var genomförd.42

I anslutning till detta kan man fråga, vilka förebilder man hade vid revisionen 1941. Det förefaller, som om inskottet med välsignelse under handpåläggning hämtats närmast från svensk frikyrklighet. Motsvarande anordning fanns således traditionellt i SMF, som framgår nedan. Också i Svenska kyrkan hade kombinationen barnevangeliet — handpåläggning — välsignelse blivit viktig från 1920-talet för att ange dopets innebörd.43 Den hemmasvenska miljön tycks fö även på ett annat sätt ha influerat utformningen 1941. Vid vuxnas dop ströks Apostolicum ur dopfrågorna till förmån för en kort Kristusbekännelse, men samtidigt infördes Apostolicum som en hela församlingens gemensamt lästa bekännelse omedelbart före dophandlingen — en lösning som närmast erinrar om Svenska kyrkans ritual och en framväxande praxis med gemensamt läst trosbekännelse.44

Medlemsapptagningen utgjorde under denna period — det har redan framgått — den egentliga initiationshandlingen. 1917 års version motsvarar den äldre. Språkliga justeringar och några förkortningar har skett, men detär bara en förändring som har mer principiellt intresse. Den till församlingen riktade frågan, om någon invände mot upptagandet, har försvunnit. I stället skulle kandidaterna knäböja och pastorn leda en förbön om deras tillväxt genom Andens kraft,45 innan han räckte dem ””broderskapshanden”.

194] års version har förstärkt tendensen 1917. Förenklingar har bl a lett till att den första frågan, om kandidaterna ville förnya, bekräfta och styrka sitt doplöfte, kommit att gälla om de ville förnya dopförbundet — en teologiskt konsekvent justering. Den avslutande benediktionshandlingen har för- stärkts. Efter förbönen kan pastorn antingen under handpåläggning eller — ett parentetiskt angivet alternativ — under handslag tillönska var och en det man bett om.46I några ord till församlingen anförtros denna sedan ””dessa

42 Handboksarbetet utfördes av en kommitté, men som den egentligt ansvarige anges pastoralpsykologen G Bergsten tex i Metodismen i Sverige 1968 45. Han tycks ha företrätt en uppfattning motsvarande ritualens att döma av formuleringar anförda i Hagen 1944. Hagen, lärare vid teologiska seminariet, från 1947 dess rektor, från 1953 kyrkans biskop, framställde en sådan uppfattning, delvis under reservationer mot Wesley och religionsartiklarna, Hagen 1944 83ff, 97ff, även 57f. En annan auktoritativ skrift, enl förordet använd som studiebok för personer i förberedande medlemskap, var skriven av T Arvidsson, under lång tid ””expeditionsföreståndare” och reellt kyrkans ledare, från 1946 dess biskop. I Arvidsson 19495 24ff med 42 ff framställdes dopet som sinnebildlig handling och anfördes, att ”omdop” av såväl barn- som vuxendöpta inte utgjorde något som helst problem enligt metodismens ”frisinnade" uppfattning. Så långt gick inte Hagen 1944 98f, där ”omdop” karakteriserades som en pastoralt nödvändig men teologiskt problematisk utväg. 43 Ovan 332 med n 32. 44 I Ms barndopsritual ingick ej Apostolicum eller annan bekännelse. Om Apostolicum i svensk frikyrklighet se nedan. — I handboksförordet markerades en viss distans till revisionsarbetet i ”den internationella metodismen . . . under senare är”. Där karakteriserades Apostolicum som symbol för "samhörigheten med kristenheten i dess helhet". 45 "Bevara, o Herre, med din himmelska nåd dessa dina tjänare, så att de måtte förbliva dina evinnerligen! Giv att de beständigt måtte tillvåxa genom din helige Andes kraft och till sist inkomma i ditt rike." 46 ”Herren bevare dig med sin himmelska nåd och stadfäste dig med sin Ande i alla Jesu Kristi sanna lärjungars tro och gemenskap." '

• Sida 367
•  Original

vänner, som vi i dag mottagit som medlemmar av Kristi församling””. 1941 stod det klart att akten var en gudstjänst i vilken personer på bekännelse blev upptagna i Kristi kyrka, och menigheten fick ta emot de människor som så blev anförtrodda åt församlingen.

Av det anförda framgår tydligt nog, att medlemsupptagningcn framstod som den kristna initiationshandling över vilken församlingen inte förfogade. Detta underströks än tydligare i ytterligare ett nytt parti att brukas ”där så anses lämpligt”. Hela menigheten eller klassledarna ”såsom representanter för denna” skulle i ett med den aronitiska välsignelsen avslutat gemensamt läst stycke uttala glädjen över ””att se eder som medlemmar av Kristi församling”” men också: ””Tillsammans med eder förnya vi våra löften till Gud och denna församling”, varpå alla stående skulle sjunga en också ämnesmäs- sigt anslutande psalm. Inte dopet men medlemsupptagningen var en central församlingsangelägenhet, värd att upprepat aktualiseras av församlingen och av de enskilda.

I detta perspektiv skall man se ett 1917 nyinfört, 1941 istort sett oförändrat övertaget ritual för intagning iförberedande medlemskap. Det är ett slags katekumenupptagningsakt att ”frivilligt” brukas. Det förberedande med- lemskapet motiverades i inledningsallokutionen med att ingen ””på ett förhastat sätt”” skulle bli församlingsmedlem, och tyngdpunkten ligger på avgörelsefrågor. Akten var ett slags förbättrad motsvarighet till (barn)dopet, som enligt kyrkoordningen ledde till ett förberedande medlemskap med sikte på den egentliga ir1itiationen/medlemsupptagningen.47

Avslutningsvis skall bara noteras, att det som ovan anfördes om dop- och medlemsupptagningshandlingarnas relation till församlingsgudstjänst, natt- varden och nattvardsfirande under den tidigare perioden också gäller om ritualen 1917 och 1941. Den enda egentliga förändringen är att medlems- upptagningcn inte bara skall ske i församlingens mitt utan nu också markerat som en församlingsgudstjänst med tillfälle till hela menighetens aktualisering av överlåtelsen/upptagandet.

c Ansatser till konfessionellt restaurerad initiationsordning (1968)

Under tiden som 1968 års handbok utarbetades, kom den internationella metodismens återupptäckt av dopet att utgöra en av de konkreta anledning- arna till en grundlig revision av initiationsordningen.” Det skedet har för

47 1917 fanns ett särskilt ritual för ”intagning av barn i full gemenskap med församlingen”. dvs (späd)barndöptas intagning omkr 10-årsåldern enl kyrkoordning- en. Ritualet togs inte med 1941, däremot lånades formuleringar till bl a löftesfrågorna. Till struktur och innehåll motsvarade detta ritual helt det redan behandlade. 48 Kommittén tillsattes 1956, bestod av fyra personer och fick 1960/61 förstärkning. Den långa arbetstiden berodde på att arbetet ””visat sig vara av komplicerad natur och kräver såväl principiella ställningstaganden som noggranna detaljgranskningar”. Metodistkyrkans årskonferens 1960 109. Förslaget till initiationsordning aviserades ibm 1963 77 och presenterades ibm 1964 77. Debatten kring förslaget resulterade i beslutet, att synpunkter skriftligen skulle tillställas kommittén. Ibm 19. Handboken godkändes av Nordens centralkonferens 1965, men "en redaktionell översyn” (ibm 1966 64) gjorde att både godkänt och tryckt exemplar kunde överlämnas till den svenska årskonferensen först 1968. Ibm 1968 31, 102.

• Sida 368
•  Original

amerikanskt liksom engelskt vidkommande behandlats i kap 4. En mer konkret anledning i Sverige var att den reviderade kyrkoordningen 1960/64 också antogs för svenskt vidkommande. Den hade en text, som inte bara återigen innehöll Wesleys religionsartiklar utan också i övrigt återgav en mer klassisk metodistisk syn fr a på barndopet. Inom den svenska metodismen fanns också uttryck för en reaktion mot dopuppfattning och initiationsord- ning i senare metodistisk tradition. Det fanns ”ett nytänkande . . . på gång”.49 Det finns skäl att anta, att detta ”nytänkande" inte bara internationellt utan också i Sverige hade en ekumenisk kontext och inspiration.50

När 1968 års handbok kom, hette det i biskopen O Hagens förord. att den förenade ””gammalt och nytt””, tradition och nyheter, som ”bottnar i en ny tids situation med nya impulser”. Uttalandet kan i sin mån karakterisera också initiationsordningen, men ungefär som den amerikanska motsvarig- heten 1964 är det inte fråga om någon radikal förändring. Det karakteristiska är ansatser att förnya initiationsordningen enligt restaureringsprincipen.

Barndopsritualet är det mest traditionella. Den mest iögonenfallande förändringen är att detta som övriga ritual försetts med överskrifter. förtydligande strukturen, och språkligt putsats mycket försiktigt (verbens plurala kongruensböjning avskaffad fr a). Ändringarna inskränker sig till tre. Förmodligen under anslutning till Svenska kyrkans tradition finns ett avslutande sändningsord (Gå i Herrens frid), och med ingressen ”Hör evangeliets ord om det kristna dopet” följer inte bara barnevangeliet utan nu för första gången dopbefallningen (Matt 28:18—20).51 Men den intressantaste ändringen rör inledningsallokutionen. Denna hade successivt och tydligast 1941 gett uttryck åt uppfattningen att barn döptes, därför att de redan tillhörde Guds rike. Texten står helt oförändrad kvar. Men före detta parti har ryckts in ett helt nytt — från den amerikanska ordningen 1964 — enligt vilket dopet är ”ett yttre och synligt tecken”” på ett faktiskt skeende: ”vi blir delaktiga av hans rättfärdighet . .. och upptagna i Kristi kyrkas heliga gemenskap”. Det gällde också (späd)barn: ”denna heliga förmånsrätt får icke förmenas dem””. Innebörden är visserligen inte så entydig som citaten ger vid handen, ty de ingår i en textmassa, som över huvud gjort det möjligt att ställa samman två textavsnitt med olika tendens.

Barndopsritualet har alltså i förberedelsearbetet givits en form som lämnat plats för både traditionell dopsyn och ””ett nytänkande”. Man hade tydligen

49 En viss reaktion mötte redan i den på officiellt uppdrag utarbetade trosläran Källstad 1954 66ff, 102. Huvudsynpunkten där var, att dopet utgör ”nya förbundets tecken”/””nya födelsens tecken”, och texten förhindrade inte uppfattningen, att dopet utgör Guds frälsningshandling. Starkt markerades, att dopet var en en engångshand- ling, och ””omdop” nämns överhuvud inte. I Källstad 1965 9lff hette det bl a, att metodismen, pressad på en kurs mellan lutherdom och baptism, drivits till en ”liberalisering”, som gjort det "skäligen svårt att — mer än rent formellt — upprätthålla tanken på dopet som ett sakrament”. ””Väsentligen'” genom ekumeniskt arbete hade den inom metodismen tidigare teologiskt obearbetade dopfrågan aktualiserats och lett till att ””ett nytänkande är på gång”. 50 Cf nedan 394 om Frikyrkorådets arbete om "frikyrklig trosåskådning'”. 51 Cf ovan med 11 40. Påpekas kan att Credo/Apostolicum fortfarande inte ingår i ritualet, cf ovan 11 44.

• Sida 369
•  Original

tvingats ta hänsyn till samexistensen av ””en väsentligen symboliskt uppfattad dopsyn eller en mera sakramentalt uppfattad sådan”.52 Det var förmodligen särskilt tvingande i det utan jämförelse flitigast använda dopritualet. Men sannolikt har det varit nödvändigt därför att det rörde sig om ritual för just (späd)barns dop.

Med detta har redan antytts att läget är ett annat vad gäller ritualet för dop av vuxna. Här kan man redan i inledningsallokutionen och sedan i snart sagt varje led se resultat av en restaureringssträvan. Denna har inte varit primärt inriktad på att återställa ritualet i ett äldre skick, även om man på flera punkter knutit an till den konservativa periodens ritual 1872/1889. Men uppenbart har det primära varit att ””i en ny tid” ge uttryck åt samma grundsyn, vilket inneburit att man i t ex avsnittet med skriftläsningar inte alls återvänt till den gamla ordningen utan fått en serie, som från 1917/1941 bevarat avsnittet ur Apg 2 men som nyhet dessförinnan fört in dopbefall- ningen som helhet, därefter som en annan nyhet fört in ett mycket långt avsnitt ur Rom 6 (1—11). Rom 6 harf ö också fått lämna material till ett försök att restaurera dopbönen omedelbart före dophandlingen. ””Ett nytänkande” har helt präglat detta ritual.

Går man till ritualet för medlemsupptagning, har nyansatsen från 1941 bevarats och renodlats. Bekännelse- och löftesfrågorna bildar nu snarast upptakten till benediktionshandlingen. Men genom små justeringar har en väsentlig ändring genomförts. Det handlar inte längre om att förena människor i kyrkans ”gemenskap” eller ens ”full gemenskap”. För säkerhets skull deklareras tvärtom, att personerna i fråga ”redan är medlemmar av Kristi heliga kyrka””. Vad det handlar om i 1968 års ritual är att på bekännelse och under förbön ”välkomna /dem/ till medlemskap i denna församling av Metodistkyrkan”. Man tas emot i en viss lokalförsamling.

Ritualets förändring är en konsekvens av återupptäckten av dopets innebörd. Lösningsförsöket har den svenska metodismen gemensamt med närmast den amerikanska metodismen i agendan 1964. På samma sätt som där har lösningsförsöket lett till ytterligare ett ritual, konfirmationsguds- tjänst. Ett slags förlaga fanns i och för sig i den svenska metodistiska handboken 191753 men fra i den av Svenska kyrkan präglade svenska traditionen. Förbindelserna med de tre nämnda källorna märks i själva ritualet, främst anknytningen till den svenska lutherska traditionen.” Av principiellt intresse är, att tonvikten här än mer än i ritualet för medlems- upptagning faller på den likadant utformade benediktionshandlingen.55

Det skall tillfogas, att handboken innehöll ännu ett ritual av intresse i sammanhanget: Wesleys förnyelsegudstjänst, en nyhet i handboken och, förefaller det, för svensk metodistisk tradition. Redigeringsmässigt har denna ordning emellertid inte givits något samband med initiationsordning-

52 Källstad 1965 91. 53 Ovan n 47. 54 Den starka svenska konfirmationstraditionen hade metodismen inte utan vidare kunnat anknyta till, eftersom den skapade problem i fråga om relationen konfirmation — medlemsupptagning, den ”egentliga” konfirmationen. Cf Källstad 1954 102. 55 Av 1941 års två formuleringar (ovan 11 45, 46) hade den senare reserverats för medlemsupptagningcn, den förra för konfirmationen.

• Sida 370
•  Original

en. Alltjämt utgjorde 1941 års tillskott till ritualet för medlemsupptagning det enda tydliga dop-/medlemskapsaktualiserande församlingspartiet.

Avslutningsvis kan konstateras, att relationen initiation — nattvard tydligen inte bearbetats i förberedelsearbetet. I varje fall är situationen 1968 densamma som tidigare, nämligen att frågan inte berörs i ritualen. Ett undantag finns 1968. Det nya konfirmationsritualet avslutas med anmärk- ningen, att nattvarden firas i samband med konfirmationen ””eller en nära efterföljande gudstjänst”. Det förefaller vara en anmärkning, som närmast betingats av den svenska konfirmationstraditionen och inte så mycket av teologisk reflexion. En sådan har i varje fall inte i övrigt i detta eller andra ritual avsatt några spår.

Sammanfattande kan konstateras att initiationsordningen 1968 markerar ett uppbrott från svensk metodistisk tradition, sådan denna kommit att utvecklas. Men samtidigt gäller, att bilden av den nya initiationsordningen inte är enhetlig. Föreningen av nytt och gammalt hade inte hunnit bli helgjuten.

8.2.2.2 Svenska Baptistsamfundet (SB)

a Den ”formlösa” perioden ( —I924)

Kongregationalismens princip om varje troendeförsamlings oavhängighet hindrade inte en baptistisk samordnande organisation redan från början, med såväl årsmöte som ”förvaltningskommitte'” (1857), distriktsindelning (1861) osv. Samordningen låg inte bara på ett formellt organisatoriskt plan. Årsmötet kunde bl a 1861 anta ””svenska baptisternas bekännelse”, som skulle vara normerande för församlingarna.56 Att det länge saknades riktlinjer för bl a utformningen av dop- och nattvardsfirande (””brödsbrytel- se””) förefaller mest ha berott på att det saknades intresse och behov av det. Ordet skulle förkunnas, dop på bekännelse och brödbrytelse skulle ske under skriftläsning, bön och sång. För det behövdes inga ritual, bara bibel och sångbok.57

Det förefaller som om det ökande amerikanska inflytandet från 1870—80- talen lett till en skärpning av tolkningen av kongregationalismens princip. Inte desto mindre kunde eller måste samfundets årskonferens ta ställning till den rätta tillämpningen av principen, att gudstjänstlivet skulle formas enligt ”den heliga Skrifts sanningar”. Frågan gällde framför allt den för gudstjänst- och församlingssyn vitala, om ”öppen”” eller ”sluten” kommunion skulle tillämpas, dvs vilka som ägde tillträde till nattvardsfirandet och vilken

56 Westin 1963 232ff, 250f. 57 Den för 1850—talsväckelsen gemensamma Pilgrimssånger/Nya Pilgrimssånger utgavs av baptisten P Palmqvist men fungerade länge just som gemensam frikyrklig sångsamling. Den baptistiska Psalmisten 1880 var utarbetad av en kommitté, som dock själv utgav boken. Först sedan samfundssångböcker börjat skapas, aktualiserades behovet av "egen sångbok” under väckelsens ovan nämnda första krisskede vid sekelskiftet. Psalmisten 1903 var resultat av uppdrag från årskonferensen 1898 och togs i bruk vid årskonferensen 1903. Westin 1965 116f.

• Sida 371
•  Original

inbjudningsformel som därför kunde/skulle brukas.581 dopfrågan fanns självklart från början en frontlinje mot Svenska kyrkan, men frågan om barndop — bekännelsedop delade också väckelsen. Men här stod baptismen enad. Den enda interna debatten, som fö tycks ha varit begränsad till Sydsverige, gällde dopsättet: nersänkning tre gånger (””tredöparna”) eller som tidigare och i fortsättningen en enda gång.59

Det skulle föra för långt att här ta upp frågan, hur dopgudstjänsten utformades. Det viktigaste är konstaterandet, att det under lång tid inte fanns behov av riktlinjer. Det räckte med det självklara, att dop skulle ske på personlig bekännelse genom nersänkning under de troendes skriftläsning, bön och sång. ”Formlös” var perioden enbart i den meningen, att samfundet inte behövde ange någon form.

b Traditionell baptistisk dopordning (1924/1940)

Åren efter första världskrigets slut var ett kritiskt skede för svensk frikyrklighet, som tidigare nämnts. Frågor om församlings- och dopsyn var akuta principiellt och praktiskt. Den yttre ramen var den politiskt/religiöst omvälvande period, som kännetecknade den europeiska kontinenten dessa är och satte sin prägel också på den svenska utvecklingen. Kyrka—stat-frågan, den ekumeniska frågan, religionsfrihetsfrågan, skolfrågan osv tvang fram markeringar av kyrko- och samfundsprofilen. Känslan av att leva i avgörelsens år kom till uttryck på många sätt och i olika sammanhang. Det kan för frikyrklighetens del räcka med att nämna Frikyrkomötet 1919, där stat—kyrka-frågans behandling i hög grad reellt kom att gälla frikyrklighetens väg!)” Till väckelsens folk riktades då också en appell att besinna försam- lingsansvaret genom att ””så vitt möjligt är vid alla religiösa och kyrkliga handlingar anlita församlingarnas egna föreståndare och predikanter”, dvs inte längre gå till ””statskyrkans präster för utförande av religiösa och kyrkliga handlingar såsom dop, konfirmation, vigsel och begravning”.61 För baptis- mens del utgjorde dopet inte något problem, däremot de nämnda tre senare handlingarna.62 581858 överläts på lokalförsamlingen att tillämpa även den öppna kommunionen. 1878 upphörde i princip den rätten, vid sekelskiftet skärptes reglerna för den slutna kommunionen (tillträde endast för troende döpta personer anslutna till församling inom SB), 1919 sanktionerade årskonferensen återgång till äldre ordning. Westin 1963 235, 247, Westin 1965 363f och passim, 390ff.

59 Ibm 102.

60 Cf ovan om tillkomsten av frikyrkliga samarbetskommittén och ovan n 23 om 1919 års frikyrkliga utredningskommitté. Det kan tillfogas att Pvid samma tid till gagnet fick en årskonferens, den senare 5 k Nyhemsveckan. 61 Cit efter Andersson 1928 306. 62 Från början bedrevs söndagsskole-, senare också ungdomsverksamhet och f ö under en period också baptismens ”egna vardagsskolor” under det att läroverksplaner fick skrinläggas. Westin 1965 92ff, 330ff. Förslag att ordna ””kristendomsskolor” vann inte majoritet vid årskonferensen 1904, eftersom de skulle kunna ”understödja konfirma- tionsidén” och som i ”statskyrkan” förskjuta fostraransvaret från hemmen för ”att i likhet med katolikerna vilja kasta allt på prästen”. Likväl men först så småninom kom '”bibelskolor” igång. Ibm 100f. — Rättsligt förändrades läget under denna period därhän, att dop och konfirmation i Svenska kyrkans ordning inte längre var krav för t ex inträde vid seminarium och att vigsel (1908) och jordfästning (1926) inte längre behövde ske enbart enligt Svenska kyrkans ordning.

• Sida 372
•  Original

Det är mot denna bakgrund man skall se initiativet på predikantmötet1922 att tillsätta en kommitté av ledande personer, som för första gången skulle utforma liturgiska riktlinjer. Att predikant- och inte årsmötet'kände ansvaret är på sitt sätt betecknande för situationen inte bara i SB: det var inte på församlingen utan på präst/pastor/föreståndare det ankom att svara för dessa handlingars ”utförande”. I förordet till den av kommittén tryckta agendan Formulär för vigsel, begravning, dop och nattvard I 924 fanns också en indirekt anknytning till frikyrkomötets appell i motiveringen för att utge formulär för handlingarna. Vigsel och begravning blev ””alltmera vanliga”, hette det, och akternas karaktär ””krävde en särskild form för deras utförande”. Gemensamma formulär behövdes, eftersom ””enhetlighet i praxis inom församlingarna ansågs önskvärd”. Att man också tagit med ritual för dop- och nattvardsfirande — ””i allt väsentligt en framställning av den praxis som följes i baptistförsamlingarna” — hade sin förklaring. '”Då dessa gudstjänster med rätta räknas till de högtidligaste och allvarligaste av våra gudstjänster, bör ju mycken omsorg ägnas åt deras anordning”. Även om principen om liturgisk frihet gällde, var det med andra ord viktigt med riktlinjer för församlingens uppbyggelse och anseende eller profil utåt.63

Dopritualetl924 anger struktur m m för själva dopliturgin vid församlings— gudstjänsten.64$edan dopkandidaterna, ”iklädda vita dräkter, tagit plats vid dopgraven” följde ”några lämpliga skriftställen om dopet” — eventuellt ””tal till dopkandidaterna” — förbön — sång — dophandling — sång med ”lämpligt bibelord” — bön —- välsignelsen. För skriftläsningen avtrycktes dopbefallning- en, berättelserna om Jesu dop (Matt 3) och om den första pingstens dop (Apg 2) och ett kort avsnitt ur Rom 6.65 Detaljerade anvisningar gavs för själv dophandlingens ”utförande”, och dopformeln kursiverades: ””På grund av Jesu Kristi befallning och din egen bekännelse om sinnesändring och tro på vår Herre Jesus Kristus döper jag dig i Faderns . . I samband med varje dophandling skulle församlingen sjunga ”en sångvers”, och sedan alla döpts skulle ett sammanfattande eller tydande bibelord läsas — Gal 3:27 (1 alle som haven blivit döpte till Kristus, haven iklätt eder Kristus).

Allt tyder på att den angivna formen var den hävdvunna. På tre punkter fick strukturschemat innehållskonturer: skriftläsning, dophandling, tyd- ningsord. Materialet tillåter ingen närmare tolkning av handlingens inne- börd. Närmast framträder konturerna av lydnadshandlingen, att ”följa Jesus efter i graven”. Ett preliminärt studium av sångboken Psalmisten ger samma resultat.

Iett liturgiskt intensivt svenskt skede kom boken ut i en ny upplaga 1940.60

63 SBs formulär 1924. För tillkomsttiden cf ovan n 39. Volymen är typografiskt gjord med omsorg. Liksom Svenska kyrkans s k ”altarbok” 1917 har de olika ritualen försetts med lämpliga vignetter, dopet med duvan i kristusmonogrammet, flankerat av alfa- och omegabokstäverna. 64Formen angavs sålunda endast för det parti av församlingsgudstjänsten som behövde riktlinjer. — Det är i detta parti inte enbart fråga om "allmänna anvisningar” utan om utformat ritual, även om böner inte anges — naturligtvis enligt det traditionella kravet på extemporerad bön. Jfr Ahrén 1974 76f. 65 Matt 28:18—20, Matt 3:13—15, Apg 2:37—41 (ej 42), Rom 6:3—4. För Apg 2 cf M-handboken 1917 ovan. 66 Handboken 1940. I titeln nämndes nu dop och nattvard först, vidare angavs nu ”inom Svenska Baptistsamfundet”. De två kommitterade hade ingått också i 1922 års kommitté. — Om denna period ovan n 39.

• Sida 373
•  Original

Denna är i huvudsak oförändrad. Den mest påfallande förändringen i denna ”handbok” — den termen användes nu — gällde egentligen förordet. Den liturgiska frihetsprincipen betonades men också behovet av ”någon likfor- mighet”. Det var visserligen inte fråga om något ”ovillkorligt åläggande” att följa handboken ”i varje detalj”. Men ”givetvis är det önskvärt”, hette det, att ”en viss likformighet förekommer inom samma kristna samfund”. Eftersom uttalandet gjordes av två ledande gestalter inom samfundet (H Danielsson, N J Nordström), bör det haft särskild tyngd.

Doprituale11940 är nästan identiskt med det gamla.67 Nytt är dock, att anvisningar gavs även för dopkandidaternas bekännelse och församlingens prövning av dem. Bekännelsen kunde ske genom svar på tros- och löftesfrågor men också helt enkelt genom ett personligt vittnesbörd, dopkandidatens berättelse om ”sin omvändelse, sin förvissning om bar- naskap hos Gud och grunden för sin anhållan om dop och församlingsge- menskap”. Förmodligen återger anvisningarna också i denna del praxis. Något behov att förändra den traditionsgivna formen för dop fanns tydligen inte, inte heller att ge ens anvisningar om utformningen av andra akter, t ex bibelskolans avslutning.68 Riktlinjerna skulle uppenbarligen inskränkas till det nödvändiga, där det fanns behov av ”en viss likformighet”.

8.3. Initiationsordning och -mönster i svenskt ekumeniskt perspektiv

Idet föregående har i olika sammanhang gjorts summariska hänvisningar till den svenska ekumeniska utvecklingen. Det kan vara värt att avslutningsvis markera några drag i den senaste utvecklingen, som fått och förmodligen kan komma att få betydelse för initiationsordning och -mönster i kyrkor och samfund i Sverige.

8.3.1. Dopet i svensk frikyrkosamverkan

Såsom flera gånger påpekats utvecklades relationerna frikyrkorna emellan så, att möjligheten av federation eller union mellan flertalet eller några

69 I den inledande kommentaren understryks vikten av att ”skilja på barndop och barnvälsignelse”. Akten är ”ingen ersättning för dop”, och för att handlingarna "inte skall kunna förväxlas” rekommenderas att dopdräkten reserveras för dopet. 701 Lindberg 1973 153ff berörs det då aktualiserade problemet med barnen närvarande vid nattvardsfirande. Konkret rekommenderades att barnen vid kommunionen välsignades — internationellt en mellanform som ytterligare aktualiserar barnkommu— nionfrågan. Vidare rekommenderades familjegudstjänst med agape, inte nattvardsfi- rande, och en ordning meddelades för "familjegudstjänst som kärleksmåltid". Man kan fråga, om modellen inte medför samma typ av problem som röjts vad gäller relationen barnvälsignelse — barndop.

• Sida 394
•  Original

samfund blev en aktuell fråga alltifrån 1950-talet. Som ett led i de diskussionerna tillsatte Sveriges frikyrkoråd den veterligen första frikyrkliga teologiska utredningen med uppgift att undersöka, om det fanns ”en gemensam teologisk grund” att bygga ett nära samarbete på. Den huvudfrågan besvarades i den av rådet 1963 utgivna rapporten ”Gemensam grund”.71 Redan titeln var ett svar på huvudfrågan. Mellan de till rådet anslutna samfunden fanns så stora överensstämmelser teologiskt, att man kunde tala om en gemensam grund. I huvudpunkt efter huvudpunkt redovisades skiftande accenter men fr a, att det ”i huvudsak” fanns samma synsätt, ”en långt gående enighet” etc. Undantag fanns emellertid enligt följande. I

I rapporten hade man i två kapitel tvingats redovisa dels ”gemensam uppfattning”, dels ”skillnader i uppfattning”. Det var kapitlen om försam- lings- och dopsyn, och i realiteten var problemet i båda fallen olikheter i dopuppfattningen.72 Visserligen kunde man redovisa överensstämmande synsätt i en rad delfrågori en text, som förefaller att vara beroende av 1960 års Faith and Order-rapport om dopet.73 De skiljaktiga meningarna åter kunde man i mycket föra tillbaka på tre ”huvudtolkningar” av dopets innebörd. En av dem innebar, att dopet är en gudomlig handling, Guds ”nådemedel” och befrielsehandling. En andra grundsyn karakteriserades av att dopet var människans ”bekännelse och lydnadshandling”, som symboli- serade eller bekräftade hennes omvändelse. Enligt en tredje grundåskådning var dopet varken frälsningsmedel eller bekännelsehandling utan ”en välsignelseakt”. Enligt den uppfattningen hörde frälsning och församlings- gemenskap samman enbart med personlig omvändelse och tro och alls inte med dopet.

Intressant nog gjordes inga hänvisningar till dop- och initiationsordning i de samtida samfundshandböckerna. Det äri och för sig betecknande, att man i en teologisk utredning av detta slag inte hänvisade till detta material. Analysen ovan visar, att den första grundåskådning rapporten talade om i varje fall inte behärskade något av ritualen under det att de båda senare var väl representerade på den tiden.

Rapporten slutade emellertid inte med kartläggningen av lik- och olikheter i en fråga, som hörde till ”de mer svårlösta problemen i ett frikyrkosamar- bete, som syftar till verklig enhet”. Man anmälde två viktiga iakttagelser. Den ena var, att man inte utan vidare kunde anse varje barndopsuppfattning som ”sakramental" och varje troendedopuppfattning som ”symbolisk”. Den andra iakttagelsen var, att skiljelinjeri uppfattningar inte följde utan ”korsar samfundsgränserna”. Det noterades i sammanhanget, att skilda uppfattning- ar också officiellt rymdes inom samma samfund, där de visserligen "skapat spänning” men inte varit ”samfundsskiljande”.74 Detta faktum togs inte till

71 Gemensam grund 1963. Om bakgrunden Nicklasson 1971 18ff. 72 Gemensam grund 1963 20ff resp 29ff. 73 Ibm 29ff, för forts ibm 31ff. Om 1960 års rapport ovan 12f. 74 Ibm 32 resp 35. För följ ibm 35f. Närmast torde gruppen ha avsett SMF och den i dopfrågan överensstämmande Svenska Alliansmissionen (SAM, ovan n 22). Påpekas kan, att SAM fick sin första handbok 1964, utarbetad och utgiven av en kommitté på styrelsens uppdrag. Den kan kortast karakteriseras i jämförelse med SMFs. Ritualet för barndop motsvarari huvudsak SMFs 1947/1963, för "dop av bekännande kristna” SMFs 1928. I SAMs handbok 1964 finns även ritual för barnvälsignelse liknande SMFs 1947/1963, för bibelskolas avslutning liknande SMFs 1928, och för medlemsupptagning mest liknande Ms 1940.

• Sida 395
•  Original

faktum togs inte till intäkt för att enhetsvägen blev lättare att gå. Men konkret drogs slutsatsen, att ett ”praktiskt samarbete” trots åsiktskillnader kunde ske, och att dopfrågan krävde ett arbete ”på lång sikt längs det gemensamma bibelstudiets linje”. På traditionellt sätt kunde alltså inte en uppfattning eller en samfundstradition spelas ut mot andra uppfattningar och traditioner under hänvisning till Skriftens lära. För att komma vidare krävdes ett gemensamt arbete enligt den bibelteologiska metod, som lanserats i internationellt ekumeniskt arbete. Det förefaller som om metoden i Faith and Order-arbetet och 1960 års doprapport framstod som nödvändig i svensk frikyrklighet.

Det närmare resultatet av rapporten blev tystnad, men Frikyrkorådet beslöt att fortsätta studiet genom en betydligt utvidgad teologisk arbetsgrupp med ledamöter nominerade av de anslutna samfunden. Huvudfrågan för arbetet skulle vara, hur man skulle kunna övervinna motsättningarna i bl a dopfrågan. När betänkandet blev färdigt att utgavs av rådet 1968, var det denna gång betitlat ”Gemensam väg”.75 Också denna titel var ett slags sammanfattning av svaret på huvudfrågan. Gruppen hade visserligen inte kunnat presentera färdiga lösningar, men man pekade på den attityd och den metod som borde väljas. Med sina olika historiskt givna förutsättningar måste frikyrkorna nu gemensamt söka sin väg in i framtiden, och det var nödvändigt att tillsammans arbeta vidare bibelteologiskt. Samtidigt redovi- sade man emellertid också konkreta modeller för ett frikyrkligt enhetsarbe- te. Karakteristiskt nog för skedet presenterade man lokala ekumeniska experiment såsom ”sju vägar till frikyrklig enhet på lokalplanet”.76

I rapportens kapitel om dopet fanns två huvudavdelningar. Den första handlade om ”dopet i Nya testamentet”. Starkt sammanfattat redovisades där ett synsätt som rätt väl svarade mot den första rapportens beskrivning av den första av de tre grunduppfattningarna om dopet. Allmänt skulle man också kunna hänvisa till synsättet i 1960 års Faith and Order-rapport. Den andra huvudavdelningen, ”dopet i svensk frikyrklighet”, dominerades av en sammanställning av aktuella frikyrkliga dopuppfattningar enligt en enkät arbetsgruppen gjort.77

I rapporten har gruppen emellertid inte relaterat de båda avdelningarna till varandra och diskuterat resultaten. Gruppen nöjde sig med den pragmatiska slutsatsen, att den gemenskap och det samarbete som faktiskt höll på att växa fram inom frikyrkligheten inte behövde äventyras av meningsskiljaktigheter i dopfrågan, som nu inte tycktes kunna bli övervunna i samfundsöverlägg- ningar. I de lokala ekumeniska experimenten prövades också ”livsduglighe- ten” i modeller och vägar för att nå enhet.78

Ungefär samtidigt som rapporten överlämnades, aktualiserades på ett

75 Gemensam väg 1968. 76 Ibm 61ff. I detta kap är sätt att lösa olikheter i dopuppfattning dominerande. Som pendang till fr a detta kap står två bilagor med redogörelser av T Bergsten, SB, och K Svensson. SAM. för två olika uppfattningar om sättet att se på samfundsekumenik. ibm 69ff resp 81ff. — Om den allmänna ekumeniska utvecklingen på vägen in i 70-talet ovan 361, 375f. 77 Av rapporten framgår inte hur bred enkäten var, och enkätformuläret har inte publicerats. Redovisningen i Gemensam väg 1968 30ff.

• Sida 396
•  Original

mycket uppmärksammat sätt frågan om frikyrkounionl-federation på nytt — det var år 1968, när Kyrkornas världsråds generalförsamling hölls i Sverige och radikala reformförslag togs på allvar. I fusions- eller federationsfrågan gällde det fr a att finna enhetslösningar, dopfrågan till trots. I det sammanhanget formulerades en tes, som outtalad också präglade rapporten ”Gemensam väg”. Man kunde inte bortse från dopfrågan, men man måste inse var problemet låg. Det var nämligen inte, hette det, ”dopet som söndrar utan våra uppfattningar om dopet”. Det var inte heller möjligt att ”beskylla” någon viss dopuppfattning för att ”ensam vara ett hinder för enhet” (D Lagergren)”

Tesen förefaller att vara resultatet av frikyrkoteologiska överläggningar och erfarenheter av lokala experiment av både federations- och fusionska- raktär. Det var också ett resultat som stod sig, även om det samfundsorga- nisatoriskt inriktade enhetsarbetet kom av sig i början av 70-talet.**” Man hade redan börjat att tillsammans gå en ”gemensam väg”. Det märks inte så mycket i Ms initiationsordning 1968, som egentligen fullbordad några år tidigare kom för tidigt för att präglas av det gemensamma uppbrottet?” Otvivelaktigt har detta emellertid kommit till uttryck i 1970-talets SB/ÖM- och SMF-ordningar.

8.3.2. Dopet i svensk kyrko- och samfundsekumenik

Som tidigare markerats kom det hemmaekumeniska klimatet att förändras fr a under 1960-talet. Också Svenska kyrkan och senare även den romersk- katolska kyrkan i Sverige blev involverade tillsammans med frikyrkor i ett ekumeniskt arbete på både lokal- och samfundsplan. En viktig sporre var uppenbarligen världskyrkomötet i Uppsala 1968, och en manifestation av ett tidigare i modern tid okänt slag var det första riksmötet för den svenska kristenheten i Göteborg 1972 (G 72).82

Enhetsfrägan korn mycket konkret att också handla om gudstjänstlivet för ”alla kristna på samma ort”. Som viktigt exempel på detta kan nämnas den ekumeniskt sammansatta utredningen ”Gemensamt nattvardsfirande” 1975. Ett annat exempel kan vara förarbetet till förslaget om ny evangeliebok för Svenska kyrkan 1979, ty i förarbetet inbjöds andra kyrkor och samfund att delta, vilket flera också gjorde.

I detta hemmaekumeniska sammanhang har dopet också blivit aktuellt. Ett resultat av det allkristna riksmötet 1972 var kravet på en gemensam bearbetning av dopfrågan. I Svenska ekumeniska nämndens regi har— teologkonferenser om dopet hållits 1974, 1976 och 1979, de 5 k Graninge [, II och II].83 Redan det faktum att den första konferensen kunde sammankallas

781bm 33f och 61, 66f. 79 Lagergren 1969 15.

8" Ovan 377 n 83. 8' Cf ovan 367 med n 48. 82 Ovan 376. 83 Konferenserna ordnades närmast av Svenska ekumeniska nämndens teologiska utskott, som fn utarbetar en sammanställning av det allt som allt omfattande konferensmaterialet. Till viss del har det publicerats efter resp konferens fr a i Tro och Liv. En kort översikt över konferenserna ibm l980 2f.

• Sida 397
•  Original

och att den fick två fortsättningsmöten är tecken på både dopfrågans förnyade aktualitet i den svenska kristenheten och ett förändrat ekumeniskt klimat. Konferensföredrag och sektionsrapporter ger därtill intrycket, att det blivit något av en gemensam uppfattning, att dopuppfattningar och inte dopet skiljer, och att skiljelinjer i dopuppfattningen inte självklart samman- faller med samfundsgränserna.M I någon mån har det också kommit till uttryck, att uppgiften blivit att gemensamt söka se och dra konsekvenser av dopets innebörd i det faktiska handlandet.

Graningekonferenserna har inte egentligen avkastat konkreta arbetsresul- tat i form av rekommendationer, utformning av gemensamt dopbevis e dyl. Däremot finns markeringar av fortsättnings- eller uppföljningsuppgifter. Vid den senaste konferensen aktualiserade t ex en sektion frågan om initiations- mönster och -ordning relaterade till tanken på ”den kristna initiationen som ett skeende, en process, ett händelseförlopp”. Det ansågs vara en viktig, inte medhunnen uppgift att kartlägga samfundstraditionernas ”varierande yttre mönster, med kyrkliga handlingar under olika namn”, för att se faktiska lik- och olikheter och för att kritiskt kunna pröva traditionerna i bibelteologiskt ljus.85

Som nämnts har Graninge-konferenserna inte mynnat ut i några konkreta resultat. och den verkliga betydelsen är mycket svår att bedöma. Så mycket förefaller emellertid klart, att konferenserna är symptom på uppbrott från kontroversteologiska positioner och en markering av att kyrkor och samfund har en väg att gå för att upptäcka dopets innebörd och konsekvenser. Den tendensen är också märkbar i de (förslag till) initiationsordningar som kommit fram i olika svenska kyrkor och samfund under 1970-talet.

i” Om skiljelinjer tvärs över samfundsgränser ovan 376 n 79. 394. Ett belysande exempel gäller frågan om dop och medlemskap, temat för Graninge Ill. Inom Svenska kyrkan innehöll ”kyrkomötets reformprogram", att dopet också i lagstiftningen måste framstå som grunden för medlemskap. Kyrkomötet 1968 mot 18. särsk utsk 1, prot 7:3ff, beslut 7: 140f. Programmet hade i denna del två reservanter (A Johansson, K-G Lindelöw), som ansåg att det stred med "den nuvarande öppna folkkyrkosynen” att låta dopet vara konstitutivt för medlemskap, men i plenum reserverade sig inte ens de båda mot majoritetsuppfattningen. Cf samma beslut kyrkomötet 1970 särsk utsk 7, prot 5:4f. Majoritetsuppfattningen uttrycktes bl a även i Palmqvist 1968 lOOff under rubriken "Önskad kyrkoreform”, inte minst ekumeniskt motiverad. I kyrkomötet 1979 var majoritetsuppfattningen den omvända. Enl huvudtalesmannen, biskop A Palmqvist (jfr ovan), kunde ekumeniska hänsyn inte vara avgörande, och den tidigare önskade reformen ”fördunklar dopet som sakrament”. Kyrkomötet 1979 särsk utsk 1 kap 57, prot 361ff, cit ibm 559ff. En rad utskottsledamöter reserverade sig mot betänkandet i denna del, och i plenum antecknades reservation av 21 ledamöter. Men majoriteten hade lämnat reformprogrammet. Beslut ibm 586f. Vid Graninge III var denna majoritetsuppfattning företrädd enbart av en deltagare (S Jansson), trots att konferensens delegater från Svenska kyrkan var betydligt fler. Tro och Liv 1980:1 55. 35 Ibm 54f (sektion 3b).

• Sida 398
•  Original

• Sida 399
•  Original

Källor och litteratur

A

A Book of Services, The United Reformed Church in 1980 England and Wales. St Andrew Press, Edin- burgh. A Book of Services and Prayers, The Congregational 1959, Church in England and Wales. Livingstone 1969 House, London. A Plan of Union, ed Consultation on Church Union 1970 [COCU]. Princeton, N Jersey. A Proposed BCP of the Church of India, Pakistan, 1951 Burma and Ceylon: A Proposed Prayer Book ...of the Church of India... SPCK, London. A Service of Baptism, Confirmation, and Renewal, An 1976 Alternate Text, The United Methodist Church. The United Methodist Publishing House, Nash— ville, Tenn. Abendmahl mit Kindern, Ein Brief an die Eltern. 1978 [Bayern]. Landeskirchenamt, Miinchen. Abendmahl mit Kindern, Eine Handreichung l977 [VELKD], 6. Entwurf, 8. Juni 1977 (stencil). Abendmahl mit Kindern, Eine Handreichung fiir die 1978 Gemeinden. Ev—Luth Kirche in Bayern. Landes- kirchenamt, Munchen. Abendmahl mit Kindern, Eine Handreichung, Tisch- 1976 vorlage fiir die Sitzung der Kirchenleitung [der VELKD] Nov 1976 (stencil). Adam, A, Erwägungen zum Patenamt bei Taufe und 1972 Firmung (Zeichen des Glaubens). Adkins, L M, Unterweisung und Erziehung (Der Met-

1968 hodismus, Ev Verlagswerk, Stuttgart). Agende II: Agende fiir die evang Kirche der Union, II. 1963 Band, Die kirchliche Handlungen. Luther-Ver-

_ lag, Witten.

Agende II:1 Kurhessen-Waldeck: Agende fiir die Evang 1972 Kirche von Kurhessen-Waldeck II, Die kirch- lichen Amtshandlungen, 1. Teil, Taufe und Konfirmation. Ev Presseverband Kurhessen- Waldeck, Kassel.

Agende III: Agende fiir ev-lutherische Kirchen und 1962 Gemeinden, Dritter Band, Die Amtshandlung— en [VELKD]. Lutherische Verlagshaus. Ber— lin. Agende III, Sonderbestimmungen Bayern: Sonderbe— uå stimmungen der Evang—Luth Landeskirche in Bayern zur Agende lll der VELKD (bro- schyr). Agende III Kurhessen-Waldeck: Agende fiir die Ev 1975 Kirche von Kurhessen-Waldeck III, Amtshand- lungen. Ev Presseverband Kurhessen-Waldeck, Kassel. Agenden-Entwurf Baden. Agende fiir die Kindertaufe. 1973 Ev Landeskirche in Baden, Karlsruhe. Agenden-Entwurf, Baden. Konfirmations—Agende. Ev 1967 Landeskirche in Baden. Karlsruhe. Ahrén, P-O. Nattvardsgudstjänsten i Svenska Missions- 1966 förbundet. Ahrén. P-O. Svensk frikyrklig gudstjänst (SOU 1974 1974167). aKF-ordningen: Utkast till dopliturgi (stencil). 1970 All Generations, A Handbook för Leaders of Family 1980 Worship, ed The Offchurch Group. CIO, Lon— don. Alterbok for den norske Kirke. Kristiania. 1889 Alterbok for den norske Kirke. Kristiania.

1920 Alter-bog, Forordnet udi Dannemark og Norge. Köben- 1783 havn. Altersmässige Zulassung zum heiligen Abendmahl [Ba-

1977 den] (stencil).

Alting von Geusau, L G M. Die Lehre von der Kinder— 1963 taufe bei Calvin. Grunewald-Verlag (m fl), Mainz. Amougou—Atangana, J. Ein Sakrament des Geistemp- 1974 fangs? Herder. Freiburg m fl.

• Sida 400
•  Original

Amtsblatt der Vereinigten ev-lutherische Kirche 1977 Deutschlands, ed Luth Kirchenamt der VELKD, Hannover. Amtshandlungen. Votum des Theologischen Ausschus- 1978 ses der Arnoldsheiner Konferenz (broschyr). An Alternative Form of Calendar and Occasional 1926 Offices of the Church in the Province of South Africa. Grocott and Sherry, Grahamstown. ' An Alternative Form of the Calendar and Occasional 1930 Offices of the Church in the Province of South Africa. SPCK, London. An Australian Prayer Book for use together with The 1978 Book of Common Prayer, 1662. The Church of England in Australia, Sydney. An Order for the Celebration of Baptism, with Com- 1973 mentary, Prepared by the Commission on Wor— ship of the Consultation of Church Union [COCU]. Forward Movement Publications, Cin- cinnati, Ohio.

An Order of Public Worship, The Congregational 1970 Church in England and Wales. Oxford Univ Press, London. An Order of Worship, ed The Commission on Worship 1968 of the Consultation of Church Union [COCU]. Forward Movement Publications, Cincinnati, Ohio.

Andersson, A, Svenska Missionsförbundet, Dess upp- 1928 komst och femtioåriga verksamhet (Inre missio- nen I). Andersson. N, 1878 års katekes. 1973 Andrén, C-G, Die Konfirmationsfrage in der Reforma- l962 tionszeit (Frör 1962). Andrén. C-G, Konfirmationen iSverige under medeltid 1957 och reformationstid. Andrén. C—G, Konfirmationen och konfirmationsritua- 1961 let (Svensk teologisk kvartalskrift).

Andrén, C-G, ”Årliga och skickeliga”. Kyrkoordningen 1971 1571 och liturgin (Kyrkoordningen 1571 1971). Andrén, Å. Högmässa och nattvardsgång i reforma- 1954 tionstidens svenska kyrkoliv, Andrén, Å. Liturgiska utvecklingstendenser... [flera 1974 uppsatser] (SOU 1974:67). Andrén, Å, Nattvardsberedelsen i reformationstidens 1952 svenska kyrkoliv. Arbeitsgruppe "Kinder und Abendmahl", Bayern:

[1977] Bericht der vom Landeskirchenrat eingesetzten Arbeitsgruppe Az 31/1—0—13 (stencil). Arndt, R. Erste Erfahrungen mit der stufenweisen

1976 Eingliederung (Katechumenat heute).

Arnold, F X, Pastoraltheologische Ansätze in der Pas- 1970 toral (HPT 1).

Arvidson, T, Metodistkyrkan, vad hon är, vad hon lär, 1949 vad hon vill.

AS I: Alternative Services First Series... As Authorized 1967 for Permissive Use in the Church of England. SPCK, London. AS II Baptism and Confirmation: Alternative Services 1968 Second Series, Baptism and Confirmation, AS 230. SPCK (m fl), London. AS Il Confirmation: Alternative Services Second Series, 1967 Confirmation, AS 241. SPCK (m fl), London. AS III Infant Baptism, A Report: Alternative Services 1975 Series 3, Infant Baptism, A Report by the Liturgical Commission of the General Synod of the Church of England, GS 225. SPCK, Lon- don. AS III Initiation Services. A Report: Alternative l977 Services Series 3, Initiation Services. A Report by the Liturgical Commission of the General Synod ofthe Church of England, GS 343. SPCK, London. AS III Initiation Services: Alternative Services Series 3, 1979 AS 330. SPCK (m fl), London. AS III Initiation Services. Amendments made: Initia- 1979 tion Services Series 3, Amendments made, GS 343 B (stencil). General Synod, London. AS III Initiation Services, As Revised: Alternative 1978 Services Series 3, Initiation Services, As Revised by the Committee appointed, GS 343 A. SPCK, London. AS III Initiation Services, The Revision Committee: 1978 Initiation Services Series 3, Report of the Revi- sion Committee, GS 343X (stencil). General Synod, London. ASB 1980, A Commentary: The Alternative Service 1980 Book 1980. A Commentary by the Liturgical Commission. CIO, London. ASB: The Alternative Service Book 1980... for use in 1980 the Church of England. SPCK (m fl), London. Asheim, I, Dåpen og det kristelige gjennombrudd 1976 (Kirken og nådemidlene, Festskrift til professor dr theol Leiv Aalen). Oslo m fl. Askmark, R, Den romersk-katolska gudstjänsten efter 1974 Andra vatikankonciliet (SOU 1974:67). Auf der Maur, H, Unctio quae fit manus impositione. 1972 Uberlegungen zum Ritus der Firmsalbung (Zeichen des Glaubens). Authorized Services [of the Episcopal Church]. The 1973 Church Hymnal Corp, New York.

B

Baker, WG, A Churches of Christ Point of View 1975 (Worship and the Child).

• Sida 401
•  Original

Baptiser des petits enfants? Supplement å église d"Ar- 1969 ras, novembre. Impr de la Centrale, Lens. Baptism and Confirmation. A Report submitted by the 1959 Church of England Liturgical Commission... 1958. SPCK, London. Baptism and Confirmation. A Report submitted by the 1966 Church of England Liturgical Commission. SPCK, London 1967. Baptism and Confirmation (or Recognition) Services, [1967] Prepared by the Faith and Order Committee... The Methodist Publ House, London. Baptism and Confirmation To-day. The Final Report of 1954 the Joint Committees... The Convocations of Canterbury and York, London. Baptism, Thanksgiving and Blessing. A Report by the 1971 Archbishops” Commission on Christian Doctri- ne. CIO, London. Baptism To-day. Second Interim Report of the Joint 1949 Committees... The Convocations of Canterbury and York, London. Barbarena, T G, The Canonical Ordering of the Sacra- 1968 ments (Concilium 38). Barkley, J M, Baptism, Reformed (DLW). 1972 Barnedåp, I hojmesse eller annen gudstjeneste [Den 198] norske kirke]. [Oslo.]

Barth, FK — Grenz, G — Horst, P, Gottesdienst

1973 menschlich... Eine Agende. Jugenddienst Ver- lag, Wuppertal. Barth, K, Die kirchliche Lehre von der Taufe. Zollikon, 1943 Zurich. Barth, K, Die Taufe als Begrändung des kristlichen 1967 Lebens, Dogmatik IV:4. EVZ-Verlag, Zurich. Barth, M, Die Taufe — ein Sakrament? Zollikon, 1951 Ziirich. Bauer, G, Die Evangelische Kirche in Deutschland vor 1968 der Tauffrage (Pastoraltheologie 196829). Baumgartner, C, Le péché originel. Desclée, 1969 Paris. Baumgartner, K, Neue Chansen fiir die Liturgie mit 1971 Kindern (Gemeinde vor Gott, ed L Zinke, Pfeiffer, Munchen). Bausteine fiir den Gottesdienst zur Konfirmation [Ham- u å burg] (stencil). Bausteine fiir den Gottesdienst zur Konfirmation. Ev 1971 Kirche in Hessen-Nassau, Darmstadt. BCP 1549, 1552, 1662: The Book of Common Prayer and Administration of the Sacraments... (Brightman 1915, Jagger 1970). BCP and the Scottish Liturgy: The Book of Common 1912 Prayer... and the Scottish Liturgy... of the Scottish Church... Cambridge Univ Press, Edin- burgh.

BCP in South Africa: The Book of Common Prayer... in 1954 South Africa. Oxford Univ Press, London m fl. BCP of Canada: The Book of Common Prayer... of the 1918 Anglican Church of Canada. The Anglican Book Centre, Toronto. BCP of India, Pakistan, Burma and Ceylon: The Book 1961 of Common Prayer... According to the Use of the Church of India... SPCK, London. Beasley-Murray, G R, Baptism in the Epistles of Paul 1959 (Gilmore 1959). Beasley-Murray, G R, Baptism in the New Testament. 1962, Eerdmans (m 11), Grand Rapids, Mich. 1973 Beasley—Murray, G R. Baptism Today and Tomorrow. 1966 Macmillan, London. Beasley—Murray, G R, The Child and the Church (Ingle 1970 1970). Beckmann, J, Kritische Fragen an die Taullehre Karl 1971 Barths (Viering 1971). Beckmann, J, Taufe (Religion in Geschichte und Gegenwart, 3. Aufl). 1961 Beckwith, R T, Towards a Modern Prayer Book. 1966 Marcham Books, Abingdon, Berkshire. Bedell, K, Worship in the Methodist Tradition. Tidings. 1976 Nashville, Tenn. Béguerie, P, Sur le chemin des hommes les sacrements, 1974 Cerf, Paris. Bekännelseskrifter: Svenska kyrkans bekännelseskrif— 1957 ter, ed Samfundet Pro Fide et Christianismo. Bellinger, G, Der Catechismus Romanus und die 1970 Reformation. Verlag Bonifacius-Druckerei, Pa- derborn.

Bergsten, T, Baptismen (Nordisk teologisk uppslags- 1952 bok). Bergsten, T, Dopet och församlingen (Dopet, dåben, 1957 dåpen, Tre nordiska teologiska uppsatser). Bergsten, T, Dop och Nattvard (Hemmaekumenik, ed 1957a O Engström). Bergsten, T, En ny medvetenhet (Gemensam väg 1968 1968).

Bergsten, T, Kyrkotillhörighet — medlemskap — bekän—

1980 nelse (Tro och Liv). Bericht des Liturgischen Ausschusses vor der General- 1976 synode [der VELKD] 1976 zur Revision der Taufordnung (stencil). Bericht ”Kinder und Abendmahl”. Ev—luth Landeskir- 1977 chenamt [Bayern], Az 31/1—0—13 (stencil). Berkouwer, GC, Studies in Dogmatics: The Sacra— 1969 ments. Eerdmans, Grand Rapids, Mich. Betz, 0, ed, Sakrament der Miindigkeit. Pfeiffer, 1968 Miinchen.

• Sida 402
•  Original

Betz, O, Neue Ortsbestimmung der Firmung (se 1968 föreg). Bishop, J, Methodist Worship in Relation to Free 1975 Church Worship. Scholars Studies Press. Björkstrand, G, Barnens nattvardsgång. Vasa. 1980 Blatherwick, D. Adventures in Unity. The British 1974 Council of Churches, London. Bogler. P Th, ed. Liturgische Erneuerung aller Welt. 1950 Ars Liturgica, Maria Laach. Book of Common Order of the Church of Scotland. By 1940 Authority of the General Assembly. Oxford Univ Press, London m fl. Book of Order for Worship, ed The United Reformed 1974 Church in England and Wales. The United Reformed Church, London. Borgen, 0 E, John Wesley on the Sacraments. Abing- 1972 don Press. Nashville, Tenn m fl. Borregaard, S, Danmarks og Norges Kirkeritual af 1953 1685. Kobenhavn. Botte, B, Le mouvement liturgique. Desclée, 1973 Paris.

Bouhot, J-P, La confirmation, sacrement de la commu- 1968 nion ecclésiale. Chalet, Paris. Boureau, D, L”avenir du baptéme. Chalet, Lyon. 1970

Bourgeois. H, L'avenir de la confirmation. Chalet, 1972 Paris.

Brand, E L, A Lutheran Agenda for Worship after 1979 Dar-es-Salaam (A Lutheran Agenda for Wor— ship. Resource Materials..., ed Department of Studies, Lutheran World Federation, Gene- va). Brand, E L, Baptism. A Pastoral Perspective. Augsburg 1975 Publ House, Minneapolis, Minn. Brand. E L, Kirche als Familie, Eine neue Konzeption 1976 fiir Taufe und Amtshandlungen... Lutherisches Verlagshaus, Hamburg. Brand, E L, Baptism and Communion of Infants: A 1976 Lutheran View (Worship).

Brattgård, K-E. Kyrkans dopundervisning.

1970 Bredberg, W, Frihet—ordning. Om gudstjänstlivet inom 1943 Svenska Missionsförbundet. Bredberg, W. Sällskap, samfund, kyrka? 1962

Bridge, D — Phypers, D, The Water that Divides. Inter 1977 Varsity Press, Downers Grove. Ill. Brightman, FE. The English Rite, 1—2. Rivingtons. 1915 London.

Brilioth, Y, Eucharistic Faith and Practice. SPCK. 1930 London.

Brilioth, Y, Nattvarden i 1926. liv.

evangeliskt gudstjänst-

Broadman Church Manual, ed H B Foshee. Broadman 1969 Press, Nashville, Tenn. Brockett, L, The Theology of Baptism. Fides, Notre 1971 Dame, Indiana. Brohed, I, Offentligt förhör och konfirmation i Sverige 1977 under 1700—talet. Buchanan, C, Recent Liturgical Revision in the Church 1973 of England. Grove Books. Bramcote, Nott. Buchanan, C, Supplement for 1973—74 to Recent 1974 Liturgical Revision. Grove Books, Bramcote, Nott.

Buchanan, C, Supplement for 1974—76 to Recent 1976 Liturgical Revision. Grove Books, Bramcote, Nott. Buchanan, C, The Liturgy for Infant Baptism. Grove 1975 Books, Bramcote, Nott. Buckley, F, Children and God: Communion, Confes— 1972 sion and Confirmation. Dimension Books, Den- ville, New Jersey. Byworth, C H B, Communion, Confirmation and Com- 1974 mitment. Grove Books, Bramcote, Nott. Byworth, C H B — Simpson, J A, A Service of Thanks- 1972 giving and Blessing. Grove Books, Bramcote, Nott.

C

Cairns, D m fl, Worship Now. A Collection of Services 1972 and Prayers for Public Worship. St Andrew Press, Edinburgh. Caprile, G, Entstehungsgeschichte und Inhalt der vor- 1968 bereiteten Schemata (LThK Vaticanum 1113). Carlquist, J, Nattvardsadmission före konfirmationen

1973 (stencil).

Casin, R, La foi de notre baptéme. Résiao, Mont- 1974 surs. Célébrer la confirmation. Notes de pastoral liturgique 1974 113. Cerf/CNPL. Paris. Chamberlain, E, When Can a Child Believe? Broadman 1973 Press, Nashville, Tenn. Children and Holy Communion — A Discussion paper, u å ed The Christian Education Secretary (stencil). The United Reformed Church, London. Children and the Sacrament of Holy Communion, A [1979] Compilation of the Conference statements... 1973, 1975 and 1978. The Methodist Publ House, London.

Christensson. S, Dopet och livet. 1963

Christian Initiation —— a discussion paper, ed by General

1974 Synod. CIO. London. Christian Initiation: Follow-up of the Reference to the 1976 Diocesan Synods 1974-75, Report by the Stan- ding Committee, GS 291. CIO, London

• Sida 403
•  Original

Christian Initiation, Ely-Report: Christian Initiation, 1971 Birth and Growth in the Christian Society. The Report of the Commission on Christian Initia- tion. CIO, London. Christian Initiation: Results of the Reference to the 1976 Diocesan Synods: 1974—75, GS 291 A. CIO, London. Clark, N, An Approach to the Theology of the 1956 Sacraments. SCM, London. Clark, N, Problems and Perspectives — Liturgy and 1975 Christian Formation (Worship and the Child). Clark, N. The Theology of Baptism (Gilmore 1959 1959). Clemen, C, Quellenbuch zur Praktischen Theologie I. 1910 Töpelmann, Giessen. Coffin, H S, The Public Worship of God, A Source Book 1962 for Leaders of Service. Independent Press, London. Concilium, Theology in the age of renewal [spridda år och nr]. Paulist Press (m fl), New York m fl. Confirmation, or The Laying on of Hands 1—2. SPCK, 1927 London. Confirmation To—day. Report of the Joint Commit-

1944 tees . . . The Convocations of Canterbury and York, London.

Constitutio de Sacra Liturgia (LThK Vaticanum II:1 1963 [1966]). Constitutio dogmatica de Ecclesia (LThK Vaticanum 1964 II:1[1966]). Consultative Group on Ministry among Children. u å Report of the Working Party on ”The Child in the Church”. The British Council of Churches, London. Contemporary Prayers for Public Worship, ed T C 1967 Micklem, SCM. London. Contemporary Worship, ed The Inter—Lutheran Com- mission on Worship. Augsburg Publ House, Minneapolis, Minn: 1972 4, Hymns for Baptism and Holy Communion. 1974 7, Holy Baptism. 1975 8, Affirmation of the Baptismal Covenant. Convention Proceedings [LCMS], 49th Regular Con- 1971 vention. Concordia, St Louis, Miss. Convention Workbook [LCMS], Reports and Overtu— 1971 res, 49th Regular Convention. Concordia, St Louis, Miss. Cornwell, P R, Christian Initiation, A Working Paper, 1973 GS 184. CIO, London. Crichton, J D, Christian Celebration: The Mass. Chap— 1971 man, London. Crichton,] D, Christian Celebration: The Sacraments. 1973 Chapman, London.

Criswell, W A, Joining the Church. First Baptist 1976 Church, Dallas, Texas. Cullmann, O, Die Tauflehre des Neuen Testaments. 1948 Zwingli-Verlag, Zurich. Cullmann, La tradition. Probleme exégétique, histori- 1952 que et théologique. Delachaux—Niestlé, Neu- chåttel m fl. Cullmann, O, Urchristentum und Gottesdienst. Zwing— 1944 li-Verlag, Zurich. 1950 Cuming, G J, A History of Anglican Liturgy. Macmil— 1969 lan, London m fl. Cushing, R, The Sacraments, Seven Chanels of Grace. 1961 Daughters of St Paul, Boston, Mass.

D

Das konfirmierende Handeln der Christlichen Gemein—

1971 de [Westfalen] (Westfälische Landessynode . . . Oktober 1971, Landeskirchenamt, Bielefeld).

Das Messbuch . . . Kahrwoche und Ostern. Auszug . . .

1975 för die Bistiimer des deutschen Sprachgebietes. Herder (m fl), Freiburg m 11 1976. Davies, H, The Worship of the English Puritans. Dacre 1948 Press, Westminster. Davies, J G, ed, A Dictionary of Liturgy and Worship 1972 (DLW). SCM, London. Davies, J G, Baptistery (DLW). 1972 Davies, J G, The Architectural Setting of Baptism. 1962 SPCK, London. Dean, D K, Your Child”s Baptism. Church Book Room 1967 Press, London. De frikyrkliga och statskyrkoproblemet, ed N J Nord- 1922 ström. Degenhardt, J J, Taufpastoral. Bonifacius-Druckerei, 1972 Paderborn. Denis, H, Des sacrements et des hommes. Chalet, 1975 Paris. Denny, N, Caring, The Pastoral Ministry of the Chris- 1976 tian Community. Epworth Press, London.

Der Konfirmationsgottesdienst [Hamburg], Uberarbei-

11 å tung von Agende III, Form A, Form B (sten— cil). Deweneese, C D, A Community of Believers. Judson 1978 Press, Valley Forge, Pa. Die Arnoldsheiner Konferenz — Ihr Selbstverständnis 1974 (broschyr). Die Feier der Eingliederung Erwachsener in die Kirc-

1975 he . . . Studienausgabe. Ed Liturg Instituten Salzburg, Trier, Ziirich. Herder (m fl), Freiburg rn fl.

• Sida 404
•  Original

Die Feier der Firmung in den katolischen Bistiimern des 1973 deutschen Sprachgebietes. Herder (rn fl), Frei— burg m fl. Die Feier der Kindertaufe in den katolischen Bistiimern 1971 des deutschen Sprachgebietes. Herder (mfl), Freiburg m fl. Die Kirchenordnung Rheinlands: Die Kirchenordnung 1968 und andere Grundgesetze. Ev Kirche im Rhein- land, Diisseldorf. Die Taufe nach der Agende III [Hamburg] (sten-

[1971] cil). Die Taufe von Erwachsenen, Oldenburg: Ordnung fiir

1973 die Taufe von Erwachsenen in einem selbständi- gen Gottesdienst. Kirchenkanzlei, Oldenburg. Dillenschneider, C, The Dynamic Power of Our Sacra- 1964 ments, Herder Book Co. St Louis, Miss m fl. Dinkler, E, Signum crucis. Mehr, Tubingen. 1967 Diréctoire pour la pastorale des sacrements [1951-04-05] 1951 (La Maison-Dieu 1951). Directory on Childrens Masses [1973]. Catholic Truth 1974 Society, London. Dix, G, The Theology of Confirmation in Relation to 1946 Baptism. Dacre Press, Westminster. Dixon, N, At Your Service, A Commentary on the 1976 Methodist Service Book. Epworth Press, Lon- don. Dixon, N, Troubled Waters. Epworth Press, Lon- 1979 don. DLW: A Dictionary of Liturgy and Worship, ed J G 1972 Davies. SCM, London. Doctrine and Practice of Worship in the Reformed 1973 Churches: Report of Working Party on Doctri— ne . . . Church Assembly, Church of Scotland, Edinburgh. Dokument från Uppsala 68, ed L Thunberg. 1968 Dop, nattvard, ämbete, En ekumenisk samsyn. 1975 Dopordning: K Maj:ts cirkulär till domkapitlen 1874- 1874 09-25. Dopordning: K Maj:ts cirkulär till domkapitlen 1933- 1933 08-15. Dopritual [Danmark]: Daabens sakrament, K resolu— 1895 tion 1895—01—10. Dopritual [Danmark]: Daabens sakrament, K resolu- 1912 tion 1912-17-19. Dreissen, J, Bussandacht oder Beichte? Johannes- 1971 Verlag. Leutesdorf am R. Dulles, A, Models of the Church. Image Books, 1978 Doubleday, New York. Dunkle, W F— Quillian. J D. Companion to the Book of 1970 Worship, prepared by the Commission on Wor— ship. Abingdon Press. Nasville, Tenn, m fl.

Duperray, G, Les familles, l'eglise et la foi. Dossier 1973 publié par le CNER. Centurion, Paris.

E

Eckerdal, L, Dop — liturgi — församling (Eckerdal, L — 1981 Persson, P E, Dopet — en livstydning). Eckerdal, L, Skriftermål som nattvardsberedelse.

1970 Eckerdal, L, [Uppsatser i:] (SOU 1974:67). 1974 Edwall, P, Den anglikanska liturgiska utvecklingen i 1974 senare tid (SOU 1974:67). Edwall, P, ed, Kyrkan och dopet. 1974a

Eggenberger, H, ed, Abendmahl — auch fiir Kinder.

1979 Theologischer Verlag, Ziirich. Ehrenström, N, Mutual recognition of Baptism. F & 1978 O-paper 90. WCC, Genéve. Eisenhofer, L — Lechner, J, Liturgik des römischen 1953 Ritus. Herder, Freiburg. Ejerfeldt, L, Church of England i kris (Katolsk infor- 1974 mationsgudstjänst1974:18). Ejerfeldt, L, Kyrkliga förrättningari Paris under hundra 1972 år (Katolsk Informationstjänst 1972:1). Eldberg, Å, Ortodoxa kyrkan i Sverige. Religionssocio- 1978 logiska institutet, forskningsrapport 1978:6. Ellsworth-Chandlee, H, The Liturgical Movement 1972 (DLW). En bok om dopet i ekumenisk belysning, utg Sv Faith 1965 and Order—kommittén, red T Bergsten. Entry into the Church, Methodist Services A. The [1974] Methodist Publ House, London. Entwurf der Agende II: Entwurf der Agende fiir die 1955 Evang Kirche der Union, 2. Teil, Die Kirchliche Handlungen, 1. Häfte, Vorlage. Luther-Verlag, Witten. Entwurf, Die Taufe eines jungen Erwachsenen [Die lit [1977] Ausschiissen der VELK und EKU in der DDR] (stencil). Erneuerung der Kirche, Stabilität als Chance? Folge- 1975 rungen aus einer Umfrage, ed J Matthes. Burck- hardthaus-Verlag, Gelnhausen-Berlin. Eucharistic Prayers for Children, Ed J Freburger — J E 1976 Haas. Ave Maria Press, Notre Dame, Indiana. Evangelieboksförslag: Svenska kyrkans gudstjänst, 1979 band 4, Evangelieboken (SOU 1979:12). Evangelischer Erwachsenenkatechismus, Kursbuch des 1975 Glaubens, Im Auftrag der Katechismuskommis- sion der VELKD . . . Giitersloher Verlagshaus, Giitersloh. Every, G, The Baptismal Sacrifice. SCM, Lon- 1959 don.

• Sida 405
•  Original

Exeler, A. Pastorale und pastoraltheologische Perspek— 1976 tiven (Katechumenat heute).

F

Facharbeitskreis Tauffragen: Arbeitsergebnis des Fa—

1975 charbeitskreises Tauffragen . .. [der Ev Kir- chenleitungen in det DDR, Berlin] (stencil). Facts on File, New York. 1979

Fahn, H. Hoymessen igår og idag. Oslo. 1963

Faehn. H, Konfirmations-Ordnungen in den Lutheri- 1962 schen Kirchen der Gegenwart (Frör 1962). Faehn. H: Noen teser om forskjellige sider ved konfir- 1971 masjonen. Liturgi—kommisjonen, fra sekretazren (stencil). Faehn. H. Nytt fra den dansk-norske liturgihistorie 1953 (Norsk teologisk tidskrift). Faehn. H, Ritualsporsmålet i 1956 Oslo,

Federation Protéstante de France, Texte d'accord sur: 1968 "Le baptéme au nom de Pere, du Fils et du Saint-Esprit (stencil). Feifel. E, Bildung und Erziehung . . . (HRP3). 1975

Fischer. B, Die Intentionen bei der Reform des Er- 1971 wachsenen- und Kindertaufritus (Lit Jahr- buch). Fischer, B, Leitmotive fiir die Neuordnung der Einglie— 1976 derung in die Kirche (Katechumenat heute). Fischer, B, Vom einen Pascha-Triduum zum Doppel- 1959 Triduum der heutigen Rubriken (Paschatis Sol- lemnia, ed B Fischer — J Wagner, Herder, Freiburg m fl). Fischer, R H. Das jiingere Luthertum in Nordamerika l977 (Vajta, V, ed, Die Ev-Lutherische Kirche, Ev Verlagswerk, Stuttgart). Fisher, J D C, Baptism, Confirmation and Commit- 1976 ment. The Church Literature Association, Lon— don. Fisher, J D C, Christian Initiation: Baptism in the 1965 Medieval West. SPCK, London. Fisher, J D C, Christian Initiation: The Reformation 1970 Period. SPCK, London. Fisher, J D C, Confirmation Then and Now. SPCK, 1978 London. Fisher. J D C, History and Theology (Crisis for 1967 Confirmation, ed M Perry, SCM, London). Fisher, J D C, The Bishop in Christian Initiation. 1976 Dolphin Papers, The Church Literature Associa- tion, London.

Norge 1785—1813.

Flannery, A, ed, Vatican Council II, The Conciliar and 1975 Post Conciliar Documents. St Saviors, Dublin. Flemington, W F, The New Testament Doctrine of 1948 Baptism. SPCK, London. Forelobig revision: Betaenkning om en forelobig revision 1971 af hojmessen, herunder dåb og nadver. ed Kirkeministeriets liturgiske kommission. Be- tankning 625. Köbenhavn. Forelobig utkast for konfirmasjonstiden: Forelobig og 1971 ofullstendig utkast til ordning for konfirmasjons- tiden. Liturgi—kommisjonen, komité 3 (sten- cil). Frank, J — Wilkens, E, Ordnungen und Kundgebungen 1966 der VELKD. Lutherisches Verlagshaus. Ham- burg. Fransen, P, Firmung (LThK 4). 1960 Fransen, P, Sacraments: Signs of Faith (Readings in 1974 Sacramental Theology, ed C S Sullivan, Prentin— ce-Hall, Englewood Cliffs, New Jersey). Franzén, B, Dopet som kallelse och gåva (En bok om 1965 dopet). Frederick, J B M, The Initiation Crisis in the Church of 1973 England (Studia Liturgica). Frere, W H, Some Principles of Liturgical Reform. 1911 Murray, London. Frör, K, ed, Confirmatio, Forschungen zur Geschichte 1959 und Praxis der Konfirmation. Ev Presseverband, Miinchen. Frör, K, Theologische Grundfragen der Konfirmation 1959 (se föreg). Frör, K, ed, Zur Geschichte und Ordnung der Konfir- 1962 mation in den lutherischen Kirchen. Claudius Verlag, Miinchen. Frör, K, Die Ordnung der Konfirmation in der lutheri— 1962 schen Kirche (se föreg). Filt den Gottesdienst, ed Arbeitstelle fiir Gottesdienst und Kirchenmusik der ev-luth Landeskirche Hannovers, Hannover (spridda år och nr). G

Ganoczy, A, Becoming Christian. Paulist Press, New 1976 York m fl.

Gastgeber, K, Der Glaube der Gemeinde (Zeichen des 1972 Glaubens). Gebete fiir die Amtshandlungen [Bayern]. Landeskir- [1973] chenamt, Miinchen. Gemensam grund. En skrift om frikyrklig trosåskåd- 1963 ning, ed på uppdrag av Sveriges Frikyrkoråd. Gemensam väg, ed på uppdrag av Sveriges Frikyrko- 1968 råd. Gemensamt nattvardsfirande, ed ärkebiskopen. 1975

• Sida 406
•  Original

General Catechetical Directory (Directorium Catechis- 1971 ticum Generale). US Catholic Conference, Was- hington, D C. . General Synod, Report of Proceedings [spridda år och volymer]. CIO, London. George, A R, A Methodist Point of View (Worship and 1975 the Child). George, A R, Methodist Worship, Britain 1972 (DLW).

Gerbé, P — Marcus, E — Potel, J — Rémond, J —— Salaiin,

1966 R, Ils demendent le baptéme pour leur enfant. Collection Parole et Mission, Paris. Gerbé, P m fl (se föreg), Zulassung zur Taufe. Dom, 1969 Wien.

Gervin, K, ed, Barn og nattverd. Oslo. 1981 Gilmore, A, Baptism and Christian Unity. Lutterworth, 1966 London. Goodall, N, ed, Der Kongregationalismus. Ev Verlags— 1973 werk, Stuttgart. Goodall, N, Die Annäherung der Kongregationalisten 1973 und der Presbyterianer (se föreg). Gottesdienst mit Kindern, ed Deutschen Kateche- 1972 ten—Verein — Liturgischen Instituten. Trier rn fl. Gottesdienst. Information und Handreichung der Litur- 1965— gischen Institute Deutschlands, Österreichs und der Schweiz. Herder, Freiburg m fl. Gottesdienst mit Kindern, ed Kommission fiir Fragen 1972 der Kinder— und Jugendliturgie. Deutscher Kate— cheten-Verein, Miinchen, Liturgisches Institut, Trier. Grant, J W, Trends in der kongregationalistischen

1973 Theologie (Goodall 1973). Grant, R M, Development of the Christian Catechume-

1976 nate (Made, Not born). Gray, D, An Anglican Point of View(Worship and the 1975 Child). Greinacher, N, Der Vollzug der Kirche in den funktio- 1972 nalen Gemeinden (HPT3). Grelot, P, Réflexions sur le probléme du péché originel. 1968 Casterman, Tournai. Grillmeier, A, Dogmatische Konstitution iiber die 1966 Kirche. Kommentar (LThK Vaticanum II:1).

Grisbrooke, W J, Baptism, Orthodox (DLW). 1972 Grisbrooke, W J, Initiation, The Byzantine Rite (The 1979 Study of Liturgy, ed Ch Jones m fl, SPCK, London).

Grönvik, L, Die Taufe in der Theologie Martin Luthers. 1968 Åbo. Guillard, B, Evangelization and Catechumenate in the 1967 Church around the World, France (Concilium 1967).

Gy, P—M, Die Taufkommunion der kleinen Kinder in 1972 der lateinischen Kirche (Zeichen des Glau- bens). Gy, P—M, The Idea of "Christian Initiation” (Studia 1977 Liturgica).

Göteborgsordningen: Det heliga dopet [Göteborgs stifts 1974 försöksordning för dopet].

H

Hageman, H G, Die Reformierte Kirche in Amerika 1977 (Halaski 1977). Hagen, O, Kyrka och sakrament. 1944 Halaski, K, ed, Die Reformierten Kitchen. Ev Verlags- 1977 werk, Stuttgart.

Hallberg, B, Die Jugendweihe.

1977 Hamman, A, Baptism: Ancient liturgies and patristic 1967 texts. Alba House, Staten Island, N Y. Handbok för dop, nattvard, vigsel och jordfästning inom 1940 Svenska Baptistsamfundet. Handbok för konfirmationslärare, ed Diakonistyrelsens 1954 konfirmationskommitté(1955). Handbok för Svenska Baptistsamfundet. 1955 Handbok till den kristna församlingens tjänst 1947, [SMF]. 1963

Handbok: Handbook, ther uthi är författadt, huruledes

1614 Gudztiensten . . . skal bliffua hållin . . . (Uppsa- la).

Handbok: Hand-Bok, Ther uti är författadt, huruledes

1693 Gudztjensten . . . skal blifva hållen . . . (Stock— holm).

Handboken: Kyrko-handbok, hwaruti stadgas huru 1811 gudstjensten i swenska församlingar skall behandlas . . .

Handboken: Handbok för svenska kyrkan . . .

1894 Handboken: Handbok för svenska kyrkan. 1917 Handboken: Den svenska kyrkohandboken. 1942 Handboken [Finland]:Suomen ev-luterilaisen kirkon 1913 Kirkkokäsikirja. Helsinki. Handboken [Finland]: Kyrkohandbok för den ev— 1968 lutherska kyrkan i Finland. Helsinki.

Handboksförslag: Kyrko-handbok, hwaruti stadgas . . .

1854 Underdånigt förslag. Handboksförslag: Förslag till reviderad handbok för 1891 svenska kyrkan (1892). Handboksförslaget: Eidem, E, Förslag till revision av 1938 den svenska kyrkohandboken (SOU 1938:2).

• Sida 407
•  Original

Handboksförslaget: Förslag till revision av den svenska 1940 kyrkohandboken (SOU 1940:39). Handledning beträffande Dopet, ed Biskopsmötets 1979 arbetsgrupp för dopfrågor. Handledning till den kristna församlingens tjänst 1928 [SMF]. Hapgood, 1 F, ed, Service Book of the Holy Orthodox- 1975 Catholic Apostolic Church. Antiochian Ortho- dox Archdiocese, Englewood, New Jersey. Hardin. H G — Ouillian, J D — White, J F, The 1964 Celebration ofthe Gospel. Abingdon, Nashville, Tenn. Hareide, B, Die Konfirmation in den Kirchenordnung- 1962 en det Reformationszeit (Frör 1962). Hareide. B. Konfirmasjonen, Foreldet eller aktuell? 1971 Oslo. Hareide, B. Konfirmasjonen i reformasjonstiden. 1966 Harmelink, H III, Ecumenism and the Reformed 1968 Church. Eerdmans, Grand Rapids, Mich.

Hauptbericht des Ev Oberkirchenrates . . . der Landes- .

1975 synode der Ev Landeskirche in Baden vorge-

legt . . . Oberkirchenrat, Karlsruhe.

Hauschildt, K, Konfirmationsverständnis, Konfirma- 1968 tionsordnung und Konfirmationsunterricht (Betz 1968). Hauschildt, K, Zur Geschichte und Diskussion der

1959 Konfirmationsfrage . . . (Frör 1959).

Heiler, F, Der Gottesdienst der Orthodoxen Kirchen 1967 (Die Russische Orthodoxe Kirche in Lehre und Leben, ed R Stupperich, Luther—Verlag, Wit- ten). Heiler, F, Die Ostkirchen. Reinhardt Verlag, Miinchen/ 1971 Basel.

Helgason, J. Die Kirche in Island. Klotz Verlag, 1937 Leipzig. Helgason, J, Islands Kirke. Köbenhavn. 1922 Helgi Sida Bök. Reykjavik. 1934

Hemmaekumenik, En studiebok, ed O Eng- 1957 ström.

Hemrin, S, Dopet — splittringens eller enhetens sakra- 1965 ment (En bok om dopet). Hemrin, S, Dopet till Kristus (Tro och Liv). 1975

Heubach, J, Zur neuen Konfirmationsordnung der 1959 Vereinigten Ev-Luth Kirche Deutschlands (Frör 1959). Himbury, D M, Baptismal Controversies 1640—1900 1959 (Gilmore 1959). Hofer, N, Thema Taufe — Firmung. Herder, Freiburg m

1974 fl. '

Holeton, D R. Christian Initiation in Some Anglican 1977 Provinces (Studia Liturgica). Holsvik, [, Konfirmasjon og konfirmantforberedelse

1936 (Konfirmasjon . . . se: Welle 1936).

Holy Baptism, A Form for Confirmation. for Reception 1975 and for the Reaffirmation of Baptismal Vows [in the Episcopal Church]. The Church Hymnal Corp, New York. Holy Baptism. and Confirmation, and Admission to the 1969 Lord's Supper. Oxford Univ Press. London m fl, Holy Baptism, Confirmation and Communicant Life, ed 1957 Canterbury and York Convocations. SPCK, London. Holy Week Services, by the Joint Liturgical Group, ed R 1971 C D Jasper. SPCK (rn fl), London. ' HOPkO, T. Det ortodokse standpunkt (Gervm 1981 1981). Horton, D, Spezifische Entwicklungen des Kongrega- 1973 tionalismus, Vereinigten Staaten von Amerika (Goodall 1973). HPT: Handbuch der Pastoraltheologie. Herder, Frei— burg m fl. HRP: Handbuch der Religionspädagogik. Giitersloher Verlagshaus (m fl), Giitersloh.

Hughes, P E, Confirmation in the Church Today. 1973 Eerdmans, Grand Rapids, Mich. Humphreys, F, The Christian Church. Insight Press, 1974 New Orleans, Louisiana. Hutton, S W, Dedication Services. Baker Book House, 1974 Grand Rapids, Mich. Huxtable, J, Prayer — Fixed, Free and Extemporary 1965 (Jasper, R C D, ed, The Renewal of Worship, SPCK, London). Häring, B, The Sacraments and Your Everyday Life. 1976 Liguori Publications, Liguori, Miss. Höfer, A, ed, Arbeitsbuch fiir Firmhelfer. Styria, Graz 1975 m fl.

I

INFO/CNPL, Informations [spridda år/nr], CNPL, Paris. Ingebrand, S, Olavus Petris reformatoriska åskåd- 1964 ning. Ingle, C, ed, Children and Conversion. Broadman 1970 Press. Nashville, Tenn.

Initiation and Eucharist, The Joint Liturgical Group, ed 1972 N Clark — R C D Jasper. SPCK, London. Isländska alternativförslaget: Handbok fyrir presta og 1976 söfnudi, Drög ad tillögu lögöfram äsynodus 1976 af biskupi (stencil).

• Sida 408
•  Original

Inter—Church Enquiry: Report of. . . into Baptismal 1970 Practices. British Council of Churches, Lon- don.

J

Jacobs, P, Theologie Reformierter Bekenntnisschriften 1959 in Grundziigen. Neukirchener Verlag, Miin- ster. Jacquemont, P, La tradition hier, aujourd'hui, demain . 1974 (Les parents et le baptéme, Cerf, Paris).

Jagger, P J, Christian Initiation 1552—1969: Rites of 1970 Baptism and Confirmation. SPCK, London. Jasper, R C D, Christian Initiation: The Anglican 1977 Position (Studia Liturgica). Jeffrey, R M C, Areas of Ecumenical Experiment. The 1968 British Council of Churches, London. Jeffery, R M C, Ecumenical Experiments, A Handbo- 1971 ok. The British Council of Churches, London. Jewett, P K, Infant Baptism and the Covenant of Grace. 1978 Eerdmans, Grand Rapids, Mich. John, G, Spezifische Entwicklungen des Kongregatio- 1971 nalismus, Europa (Goodall 1973). Joint Committee for Negotiations Between Churches of 1974 Christ and the United Reformed Church, Report for 1974. United Reformed Church, London. Jordahn, B. Der Taufgottesdienst im Mittelalter bis zur 1970 Gegenwart (Leiturgia, Band V, J Stauda- Verlag, Kassel). Josefson, R, Luthers lära om dopet. 1943 Jungmann, J A, Katechetik. Herder, Freiburg in 1965 fl.

Jungman, J A, Kinderkommunion (LThK 6).

1961 Jungmann, J A, Konstitution iiber die heilige Liturgie, 1966 Einleitung und Kommentar (LThK Vaticanum II:1). Jungmann. J A, Messe im Gottesvolk. Herder, Freiburg 1970 m fl. Jungmann, J A, Missarum Sollemnia. Herder, Freiburg 1948 m fl. Jungmann, J A, Taufe als Lebensweihe (Zeichen des 1972 Glaubens).

K

Kansanaho, E, Konfirmaatio. Helsinki. 1956

Kansanaho, E, Konfirmation in der Pietismus und in det 1962 neueren Zeit (Frör 1962).

Karmiris, J N, Abriss der Dogmatischen Lehre der 1959 Orthodoxen Katolischen Kirche (Die Ortho- doxe Kirche in griechischer Sicht [, ed P Bratsiotis, Ev Verlagswerk, Stuttgart). Kasper, W, ed, Christsein ohne Entscheidung, oder Soll 1970 die Kirche Kinder taufen? Griinewald, Mainz. Katechumenat heute. Ed M Probst m fl, Herder (rn fl), 1976 Freiburg m fl.

Kavanagh, A, Christian Initiation: Tactics and Strategy 1976 (Made, Not born). Kelly, G A, The Sacrament of Penance in Our Time. 1974 Daughters of St Paul, Boston, Mass. Kenntner, E, Abendmahl mit Kindern. Giitersloher 1980 Verlagshaus,Giitersloh. Kindertaufe,Oldenburg: Ordnung fiir die Kindertaufe 1972 in einem selbständigen Gottesdienst, Neue Fas- sung. Kirchenkanzlei, Oldenburg. King, A A, Reservation (DLW). 1972

Kirchenbuch II: Kirchenbuch fiir die evang Kirche in 1964 Wiirtemberg, Zweiter Teil, Handlungen, Sonde- rausgabe: Die heilige Taufe. Belser KG, Stutt- gart (1965). Kirchgässner, A, Die gegenwärtige Taufpraxis und ihre

1970 theologische Begrändung (Kasper 1970). Kirkefondets studiemappe. Gudstjenestefornyelse 3.

1973 Köbenhavn. Kirsten, H, Die Taufabsage. Ev Verlagsanstalt, Ber- 1960 lin.

Kiselev, K, Gemeindeleben und kirchliche Sitte (Die 1967 Russische Orthodoxe Kirche in Lehre und Leben, ed R Stupperich, Luther-Verlag, Wit- ten). Kjöllerström, S, Elevationen och korstecknet i evange- 1950 lisk svensk tradition (Svensk teologisk kvartal- skrift) Kjöllerström, S, Svenska förarbeten till Kyrkoordning— 1940 en av år 1571. Klasson. C, Ortodoxa kyrkan. 1973 Kleinheyer, B, Der Dienst des Bischofs und der 1972 Presbyter bei der Feier der Initiation (Zeichen des Glaubens). Kleinheyer, B, Die liturgische Erneuerung der österlich- 1976 en Busszeit und die Reform des Katechumenats (Katechumenat heute). Klos, F W, Confirmation and First Communion. Augs- 1968 burg Publ House, Minneapolis, Minn, m ti. Konferenz der Ev Kirchenleitungen in der DDR, 1976 Protokoll der 45. Tagung 12.-13.11.1976 in Berlin (stencil).

Konfirmasjonstidens gudstjenester [Den norske kirke]. 1981 [Oslo.]

• Sida 409
•  Original

Konfirmasjonstidens gudstjenester [Liturgi-kommisjo- 1977 nen] (stencil).

Konfirmationsordning: K Maj:ts cirkulär till domkapit- 1868 len 1868-11-13. Kreck, W, Karl Barths Tauflehre (Viering 1971). 1971 Kretschmar, G, Die Geschichte des Taufgottesdienstes 1970 in der alten Kirche (Leiturgia, Band V, J Stauda-Verlag, Kassel). Kretschmar, G, Taufbruch und Tauftheologie in der 1971 alten Christenheit (Molinski 1971). Kretzschmar, G, Volkskirche im Umbruch. Union 1967 Verlag, Berlin. Kugler, G, Familiengottesdienste, Entwiirfe, Modelle, 1971 Einfälle. Giitersloher Verlagshaus, Giitersloh. Kugler, G — Lindner, H, Trauung und Taufe: Zeichen 1977 det Hoffnung. Kaiser, Munchen. Kung, H, Die Kirche. Herder, Freiburg m fl. 1967 Kyrkans totalplan för kristen fostran [Finland], God- 1976 känd av biskopsmötet 8.9.1976. Helsinki Kyrkliga förrättningar, Handbok att användas i den 1963 evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Helsin- ki.

Kyrkohandbok för Metodist-episkopalkyrkans svenska 1889 församlingar. Kyrkohandbok för Metodist-episkopalkyrkans svenska 1917 församlingar. Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige.

1941

Kyrkohandbok för Metodistkyrkan i Sverige. 1968 Kyrkohandbok. Metodist-episkopalkyrkans ritual.

1872 Wesleyana, Göteborg — Hitchcock and Walden, Cincinnati. Kyrkolagen: Kyrkolagarna 1, Svenska kyrkans bekän- 1686 nelse och grundläggande bestämmelser, ed C-G Andrén, 1965.

Kyrkomötet: Allmänna kyrkomötets protokoll [Svens- ka kyrkan], spridda år. Kyrkoordningen 1571: Den svenska kyrkoordningen 1971 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll och användning, ed S Kjöllerström. Källstad, T, Metodistkyrkan och dopet (En bok om 1965 dopet). Källstad, T, Metodistkyrkan och tresamfundssamtalen 1979 (Tro och Liv). Källstad, T, Trons väg.

1954 König, H, Die Diskussion um das rechte Firmalter (Betz 1968 1968).

L

L: The Book of Common Prayer with additions and 1928 deviations approved in 1928. SPCK, London. La celebration de la confirmation, Nouveau rituel. 1976 Chalet-Tardy,Paris. La confirmation. Que dire? Que faire? Le noveau rituel. 1972 Ed CNER/CNPL. Chalet, Paris. La Pastorale du baptéme des petits enfants. Document 1966 episcopale (La Maison Dieu 1966). Lagergren, D, Enhetsförslaget och dopfrågan. 1969 Lagergren, D, [Rec av Lindberg 1964, cit i:] (Tro och Liv 1965 1965:6). Lamb, ] A, Liturgical Books, Reformed (DLW). l972 Lampe, G W H, The Seal of the Spirit. SPCK (m fl). 1951 London.

1967 Lambeth Conference, Preparatory Information.SPCK, 1968 London. Lambethkonferensen: The Lambeth Conference (sprid- da år). Landessynode Badens: Verhandlungen der Landessy- node der Ev Landeskirche in Baden (spridda år). Oberkirchenrat, Karlsruhe. Lebensordnung Bayern: Mit der Kirche Leben, Ord-

1966 nung des kirchlichen Lebens . . . Ev Pressever- band, Munchen.

Lebensordnung Hessen-Nassau: Ordnung des kirchlich-

1962 en Lebens der ev Kirche in Hessen und Nassau. Kirchenverwaltung, Darmstadt.

Lebensordnung VELKD: Ordnungen des kirchlichen 1974 Lebens der VELKD. Lutherisches Verlagshaus, Hamburg. Le Baptéme des petits enfants. Ed A Vinel, CNPL. 1970 Tardy, Paris. Le Baptéme des petits enfants. Document de travail. Ed [1975] Centre Jean-Bart, Paris (stencil). Le Catéchuménat, Communauté Romande de travail 1963 liturgique. Librairie de l”Ale, Lausanne. L'entrée dans l'Eglise, Projets. Berger-Levrault, 1956 Paris. Le livre des sacraments, ed Centre Jean—Bart. Centurion 1974 (m fl), Paris. Legg, A H, Die Kirche von Siidindien (Goodall 1973 1973). Lehman, K, Das Verhältnis von Glaube und Sakrament 1971 in der katolischen Tauftheologie (Molinski 1971).

Leith, J H, Creeds of the Churhes. Aldine Publ House, 1963 Chicago, Ill. Leith, J H, Introduction to the Reformed Tradition, St 1977 Andrew Press, Edinburgh.

• Sida 410
•  Original

Lempiäinen. P, Pyhät toimitukset. Helsinki. 1974

Lengeling, E J, Der gestufte Katechumenat (Katechu— 1976 menat heute). Lengeling, E J, Die Salbung der christlichen Initiation 1972 und die dreifache Aufgabe der Christen (Zeich- en des Glaubens). Lengeling. E J m fl. Einfuhrung zur Eingliederung 1974 Erwachsener (Die Feier der Eingliederung Er- wachsener 1975). Leonhardt. H. Eucharistic und Busse. Auer, Donau— 1976 wörth. Les Parents et le baptéme. Equipes enseignantes. Cerf, 1974 Paris. Leuenberger, R, Taufe in der Krise. Quell Verlag, 1973 Stuttgart. Leuenberger, R, Taufe und Taufcrziehung. Konfirma- 1975 tion und Konfirmandenunterricht (HRPS). Ligier. L, La confirmation. Beauchesne, Paris. 1973 Lindberg, L, [Uppsats i] (Samfund i självpröv- 1964a ning). Lindberg, L, Dop, tro och församling. 1964 Lindberg, L, En levande gudstjänst, en levande försam- 1973 ling. Lindberg, L, Frikyrkligt gudstjänstliv. SMF:s nya hand— 1965 bok (Tro och Liv 1965:3,5) Lindhardt, P G, Den danske kirkes historie VIII, Tiden 1966 1901—1965. Kobenhavn. Lindhardt, P G, Den nordiske kirkes historie. Köben- 1945 havn. L'initiation chrétienne. Rituel du baptéme des petits 1970 enfants, ed AELF. Mame-Tardy, Paris. _ Littmarck, T, I samma båt. En studiebok om lokal 1976 ekumenik. Liturgie du Baptéme, Communauté Romande de travail 1959 liturgique. La Concorde, Lausanne. Liturgie, Eglise Réformée de France. Berger-Levrault. 1962 Paris 1963.

Liturgie et catéchese dans le renouveau pastoral. Notes 1976 de pastoral liturgique 123. Cerf/CNPL, Paris.

Liturgie Vaudouise: Liturgie, Eglise National evange-

1962 lique du canton de Vaud, Adopté par le Synod . . . 1962. 1963. London Diocese's Baptism Commission: London Dio- [1971] cesan Synod, Report of the London Dioce- se's . . . Prinner Press, London. Lorz, J, ed, Das Augsburgische Bekenntnis, Studien- 1980 ausgabe. Vandenhoeck & Ruprecht, Götting— en.

Louden, R S, A Church of Scotland Point of View 1975 (Worship and the Child).

Louvain 1971. Study Reports and Documents, F & 1971 O—paper 59. WCC. Geneve. LThK: Lexikon fiir Theologie und Kirche (andra uppl). Herder. Freiburg m ti. LThK Vaticanum II: Lexikon fiir Theologie und Kirche, Das zweite vatikanische Konzil. Dokumente und Kommentare. Herder, Freiburg m fl. LUKA 4. 12. 15: Svar på frågelistor om kyrklig sed Svenska kyrkan 1962. 1968. 1974. Kyrkohistoris- ka arkivet, Lund. Lumiere et Vie 51: La Confirmation. 1961 Lumpkin. W L, Baptist Confessions of Faith. Judson 1974 Press, Valley Forge. Pa. Lumpkin. W L, Meditations on Christian Baptism. 1976 Broadman Press. Nashville, Tenn. Lundell, K E, Ett blad ur inre missionens histo- 1909 ria. Lundqvist, K A, Organisation och bekännelse.

1977 '

Lutheran Worshipbook: Lutheran Book of Worship, 1978 Prepared by the churches participating in the Inter-Lutheran Commission on Worship [in America]. Augsburg Publ House (m fl), Min- neapolis, Minn. Lutherische Liturgische Konferenz Deutschlands. Vor- sitzender Landesbischof Prof Dr J Heubach, Briickeburg, div protokoll och handlingar. sprid— da år. Lyttkens, C-H, Barnen och nattvarden. 1971 Läpple, A, ed, Volksrituale !. Pattloch Verlag, Aschaf- 1976 fenburg. Lära och Kyrkoordning, Metodist—episkopalkyrkans 1904 (1904, 1935). 1932 Lära och Kyrkoordning, Metodistkyrkans (1966). 1964 Läroplan för Svenska kyrkans konfirmandundervis- 1968 ning.

M

Ms årskonferens (Metodistkyrkans i Sverige årsbok) (spridda år).

Made, Not born. New Perspectives on Christian Initia- 1976 tion, ed The Murphy Center for Liturgical Research. University of Notre Dame Press, Notre Dame, Indiana. ' Manual of Celebration, ed R W Hovda. The Liturgical 1972 Conference, Washington, D C. Martimort, A G, The Signs of the New Covenant. The 1963 Liturgical Press, Collegeville, Minn.

• Sida 411
•  Original

Mason, A J, The Relation of Confirmation to Baptism. 1890— Longmans, London. 91 Matthews, E, Celebrating Mass with Children. Collins, 1975 London. Matthews, J F, Baptism, A Baptist View. Baptist 1976 Publications, London. Maurer, W, Geschichte der Firmung und Konfirma-

1959 tion . . . (Frör 1959).

Maxwell, W D, An Outline of Christian Worship. 1936 Oxford Univ Press, London. McCauley, G, Sacraments for Secular Man. Dimension 1969 Books, Denville, New Jersey. McGarvey, W, Liturgiae Americanae or The Book of 1895 Common Prayer as used in the US. Philadelphia, Pa. Mehl, R, Die Reformierte Kirche von Frankreich 1977 (Halaski 1977). Melin, A, Konfirmationen i nutidsdebatten. 1950 Melton, J, Presbyterian Worship in America. J Knox 1967 Press, Richmond, Virginia. Mensing, R, Firmkatechesen, Grunewald, Mainz. 1974 Merk, O, Biblische Theologie (Theologische Realen- 1980 zyklopädie 6). Messan og Kirkjulegar athafnir, Frumvarp ad handbok 1980 fyrir islensku kirkjuna, ed Hanbökarnefnd (sten— cil).

Messerschmid, F, m fl. Kirchliche Erwachsenenbildung 1975 (HRP 3). Metodismen i Sverige 100 år. 1968 Meyer, H B, Aus dem Wasser und dem Geist. Pattloch 1969 Verlag, Aschaffenburg. Micklem, C, ed, Contemporary Prayers For Public 1967 Worship. Eerdmans (m fl), Grand Rapids, Mich. Micklem, N, ed, Christian Worship, Oxford Univ Press, 1936 London. Miller, A 0 m fl, The Heidelberg Catechism with 1962 Commentary. United Church Press, Philadel- phia, Pa.

Milner, A P, Theology of Confirmation. The Mercier 1972 Press, Cork.

Minutes of the Meeting of. . .

1971 paper 60. WCC, Geneve. Missionsförbundet, Svenska Missionsförbundets tid- 1893 ning. Missionshandbok med almanack (1911, 1912).

1912 1913

1971 Louvain, F&O-

Mit Kindern Feiern, Materialheft 28 (ed P M Clotz), 1976 Beratungsstelle. Beratungsstelle fiir Gestaltung von Gottesdiensten, Frankfurt. Mitchell, L L, Baptismal Anointing. SPCK, Lon- 1966 don. Mitchell, L L, By Water and the Holy Spirit (The 1974a Anglican). Mitchell, L L, Christian Initiation: The Reformation 1976 Period (Made, Not born). Mitchell, L L, Revision of the Rites of Christian 1974 Initiation in the American Episcopal Church (Studia Liturgica).

Mitchell, L L, What is Confirmation? (Anglican Theo- 1973 logical Review). Modern Liturgical Texts, ed The Church of England 1968 Liturgical Commission. SPCK, London. Modern Liturgy 1978z4. Resource Publications, San 1978 José, California. Molinski. W, ed, Diskussion um die Taufe. Pfeiffer, 1971 Munchen. Moule, C F D, Worship in the New Testament. ] Knox 1962 Press, Richmond, Virginia. Miiller, A, Der Vollzug der Kirche in der Pfarrgemeinde

1972 (HPT 3). Muller, J, Gemeindekatechese. Grunewald-Verlag, 1976 Mainz.

Möller-Welser, W M, Die Firmung in der neuen Sicht 1968 der Kirche (Betz 1968). Månsus, H, Bibliskt dop eller surrogatdop? (Tro och 1975 Liv).

N

Nastainczyk, W, Die Eingliederung des Einzelnen in die 1972 Kirche (HPT 3). Nastainczyk, W, Eucharistische Erziehung (HRP'

1975 3). 4 Netzer, J , Das Taufgespräch in der Gemeinde. Herder, 1976 Freiburg m fl. ,

Neue Taufordnung Rheinlands: Neue Taufordnung,

1973 Kirchengesetz zur Änderung . . . der Kirchen- ordnung der Ev Kirche im Rheinland. Landes- kirchenamt, Dusseldorf.

Neunheuser, B, Baptism and Confirmation. Herder, 1964 Freiburg m fl. Neunheuser, B, Die Liturgie der Kindertaufe. Ihre 1972 Problematik in der Geschichte (Zeichen des Glaubens). New Prayers for Worship, ed A Gaunt. John Paul the 1979 Preacher”s Press, Leeds. Nicklasson, G, En kristen livsrörelse, Svenska Missions- 1965a förbundet. Nicklasson, G, [Kommentarer till Lindberg 1965] (Tro 1965 och Liv 1965:3,5).

• Sida 412
•  Original

och ekumeni— !

Nicklasson, G, Missionsförbundet 1971 ken. Niebergall, A. Der Dienst der Kirche. J Stauda-Verlag, 1974 Kassel. Niebuhr, H R, Christ and Culture. Harper and Row, 1951 New York m fl. Niederschriften und Arbeitspapiere (Auswahl) des Lit 1977 Ausschusses der VELKD zur Revision der Taufordnung. Nach dem stand vom 1. Novem— ber 1977 (stencil). Nordenhaug, J. Der Weltbund der Baptisten (Die 1976 Baptisten, Ev Verlagswerk, Stuttgart). Ny-ordning for konfirmasjonstiden, En helhetsplan for 1976 konfimantopplzering i Den norske kirke, Utarbeidet av Bispedommerådenes fellesråd, Kirkerådet. Oslo. Nor, F V, En redegorelse for det bibliske og ev—

1974 lutherske dåbssyn . . . Fredericia.

O

Occasional Services [Lutheran Churches in America]. 1962 Augsburg Publ House (m fl), Minneapolis, Minn, Odle. J T, Church Member's Handbook. Broadman 1962 Press. Nashville, Tenn. On the Sign of the Cross as used in the Admission of u å Catechumens (utan tryckår, -ort och förlag).

One Baptism . . . F&O—paper 73. WCC, Geneve.

1975 O'Neill, C E, Meeting Christ in the Sacraments, Alba 1964 House, Staten Island, N Y. OPSS 2: Samlade skrifter af Olavus Petri, ed B 1915 Hesselman, 2. Order for the Administration of Holy Baptism, The 1963 Church ofScotland. Oxford Univ Press, London m fi. Orders and Prayers for Church Worship: A Manual for 1960 Ministers. ed E A Payne — S F Winward. The Baptist Union, London. Orders of Worship for Baptism and Confirmation. The 1976 United Reformed Church, London. Ordnung der Kindertaufe. Studienausgabe. Ed Liturg 1970 Instituten Salzburg, Trier, Zurich. Herder (m fl), Freiburg m fl. Ordnung der Konfirmation. Ev Landeskirche in Baden, 1966 Karlsruhe. Ordnung der Konfirmationshandlung [Bayern]: Ent-

1971 wurf fiir eine Ordnung . . . Landeskirchenamt, Miinchen.

Ordnung des Konfirmationsgottesdienstes, zur Erpro— [1974] bung bestimmt [Bayern] (stencil). Ordnungen fiir den Hauptgottesdienst. Kirchenverwal— 1955 tung [Hessen-Nassau], Darmstadt.

Ordnungen der Taufe und der Konfirmation, Entwiirfe 1957 [Kurhessen-Waldeck]. Ev Presseverband Kur— hessen-Waldeck, Kassel. Ordnungen fiir die Taufe [der VELKD]. Lutherisches 1978 Verlagshaus, Hamburg. Ordo baptismi parvulorum. Editio typica, typis poly- 1969 glottis vaticanis. Ordo confirmationis. Editio typica, typis polyglottis 1971 vaticanis. Ordo initiationis christianae adultorum. Editio typica, 1972 typis polyglottis vaticanis. Osborn, R R, 'Forbid them not. SPCK. London. 1972

P

Padberg, Die Eingliederung des Einzelnen in die Kirche 1972 (HPT 3). Paliard, C, Le sacrement de Confirmation. Service de 1973 Pastorale Sacramentelle, Lyon. Pallesen, 0 Lund, Konfirmationens Problem i den 1965 danske Kirke (Andens insegel, ed E Segel— berg). Palmqvist, A, ed, Dopet i Svenska kyrkan. 1968 Papal teachings. The Liturgy, ed The Benedictine 1962 Monks of Solesmes. Daughters of St Paul, Boston, Mass. Partners in Mission. Anglican Consultative Council, 1973 Second Meeting, Dublin 1973. SPCK, Lon- don. Parvio, M, The Liturgical Brethren — a page in history of 1977 the post-war liturgical movement in Finland (Ecclesia, Leiturgia, Ministerium, Studia in honorem Toivo Harjunpää, Helsinki). Payne, E A, Baptism in Recent Discussion (Gilmore 1959 1959). PBS: Prayer Book Studies. Nr 1, 18: The Church Pension Fund, New York; nr 24—29: The Church Hymnal Corp, New York. 1950 1: Baptism and Confirmation. 1970 18: Holy Baptism with the Laying—on-of— Hands.

1970 24: Pastoral Offices. 1973 26: Holy Baptism with A Form for Confirma-

tion . ..

1973 Supplement to PBS 26, by D V Stevick. 1976 29: Introducing the Draft Proposed Book. 1976 29 Revised: Introducing the Proposed Book. Pendleton, J M, Baptist Church Manual, Revised. 1966 Broadman Press, Nashville, Tenn. Perry, M, ed, Crisis for Confirmation. SCM, Lon- 1967 don.

• Sida 413
•  Original

Perry, W, The Scottish Prayer Book. Cambridge Univ 1929 Press, Cambridge. Persson, P E, Vaticanum secundum— ett ekklesiologiens 1966 koncilium (Svensk teologisk kvartalskrift). Persson, P E, Den internationella debatten kring 1975 nattvardsgemenskapens problem (Gemensamt nattvardsfirande). Persson, P E, Dopets innebörd och konsekvenser 1981 (Eckerdal, L—Persson, P E, Dopet — en livstyd- ning). Petersson, K, Kyrkan, folket och dopet. 1977 Pfälzischer Gottesdienst: Gottesdienst 1977, Versuch 1977 einer Zwischenbilanz, Bericht vor der Landessy- node der Pfälzischen Landeskirche (stencil). Philips, A. Die Geschichte der dogmatischen Konstitu- 1966 tion uber die Kirche "Lumen Gentium” (LThK Vaticanum II:1).

Plats vid nattvardsbordet — också för barnen (bro-

1980 schyr). Pocknee, C E, Water and the Spirit. Darton, Longman

1967 and Todd, London. Potel, J, Moins de Baptémes en France. Pourquoi? Cerf, 1974 Paris.

Pradervand, M, A Century of Service. St Andrew Press, 1975 Edinburgh. Praise God. A Collection of Resource Material for 1980 Christian Worship, ed A Gilmore, E Smalley, M Walker. The Baptist Union, London. Prayers for Divine Service. By Authority of. . . the 1929 Church of Scotland. Blackwood and Sons, Edin— burgh. Prayers of Dedication and Blessing . . . and Thanksgi- 1961 ving, ed The Guild of Health. E Wilson House, London. Prenter, R, Skabelse og genlosning. Kobenhavn. 1951 Principles of Church Union [COCU]. Forward Move- 1966 ment Publications, Cincinnati, Ohio. Principles of Prayer Book Revision. The Report of a 1957 Select Committe. SPCK, London. Probst, M rn fl, Die neue Ordnung der Feier der 1976 Eingliederung (Katechumenat heute). Projet de Liturgie de Baptéme, Avec Note sur la l972 practique du baptéme dans les églises protestan— tes de France [1971] (stencil). Proveordning: En proveordning for hoymesse i den 1969 norske kirke. Oslo. Proveritualbogen: Forslag til ritualbog for den danske 1963 ev-lutherske folkekirke. Köbenhavn.

Q

Quelques textes. . . Pour la celebration de baptéme [u å] d”un enfant. Document de travail. Ed Centre Jean-Bart, Paris (stencil).

R

Rahmenordnung fiir den Kirchlichen Unterricht . . .zur

1971 Erprobung [Rheinland]. Landeskirchenamt, Dusseldorf. Randolph, D J. Baptism: Historical. Theological. and 1970 Practical (Dunkle-Quillian 1970).

Ranger, A, Konfirmation och konfirmationsritualen i 1960 Svenska kyrkan (Svensk kyrkotidning) Raske, M— Lengsfeld, P, Die Kindertaufe in Diskussion 1970 und Praxis bei nichtkatolischen Kitchen (Kasper 1970). Ratschow, C H, Die eine christliche Taufe. Giitersloher

1972 Verlagshaus,Giitersloh. Reed, L D, The Lutheran Liturgy. Miihlenberg. Phila- 1947 delphia, Pa.

Reifenberg, H, ”Salbung" bei der Taufe — mit Öl? 1972 (Zeichen des Glaubens). Reller, H, Evangelischer Ewachsenenkatechismus... 1976 Werkheft 2, Gruppenarbeit. Giitersloher Ver- lagshaus, Giitersloh. Renlund, K, Döpande och lärande. Helsinki. 1972 Rennings, H, Die pastoralliturgischen Weisungcn det 1972 neueren deutschen Diözesan—Synoden zur Taufe (Zeichen des Glaubens). Report and Recommendations [LCMS] of the Special [1978] Hymnal Review Committee. The Lutheran Church — Missouri Synod, St Louis, Miss. Repp, A C, Confirmation in the Lutheran Church. 1964 Concordia, St Louis, Miss. Richter, K, Die Einheit der Initiationssakramente 1976 Taufe, Firmung, Eucharistic (Katechumenat heute). Richter, K, Firmung und Firmpastoral (HRP 3). 1975

Riktlinjer

1978 te. Rite of Baptism for Children. US Catholic Conference, 1968 Washington, D C. Rite of Christian Initiation of Adults, Provisional Text. 1974 US Catholic Conference, Washington. D C. Ritual in a New Day, An Invitation. Abingdon, 1976 Nashville, Tenn.

för Svenska kyrkans konfirmandarbe-

• Sida 414
•  Original

Ritualen för det heliga dopets mysterium. Övers C uå Klasson (stencil). Rituel du baptéme des adultes par étapes 1—6. AELF, 1974 Paris. Rituel du bapteme des enfants. L*initiation chre'tienne 1976 des enfants non haptisés en scolarite' dans l'enseignement primaire. Ed Commission Inter- nationale Francophone pour les Traductions, Paris (stencil). Rituel du baptéme des petits enfants. L'initiation 1969 chre'ticnne. Mame-Tardy, Paris. Robinson, H W, Om dopet. 1947 Rodhe, E. Dopritualet i Svenska kyrkan efter reforma— 1910 tionen. Rodhe, E, Svenskt gudstjänstliv. 1923

Romell, K — Schmeisser, M, Kinder— und Familiengot- 1974 tesdienst. Christophorus-Verlag (m fl), Frei- burg. Rondet, H — Boudes, E — Martelet, G, Péché originel et 1969 péché d'Adam. Cerf, Paris. Rosenqvist, G 0, Finlands kyrka. 1946

Ross, J M, Four Centuries of Scottish Worship. St 1972 Andrew Press, Edinburgh. Rundskriv: Liturgi-kommisjonen, Rundskriv 262 A, 1976 februar 1976 (stencil). S SAMs handbok: Handbok för Svenska Allians- 1964 missionen. Sauer, R, Bilanz der Bemiihungen um eine Kinderlitur- 1976 gie (Mit Kindern Eucharistic feiern, ed R Sauer, Pfeiffer (m fl), Miinchen). Sauser, E. Baptismus—baptismus cottidianus — und 1972 Siindcnvergebung in der Theologie des heiligen Augustinus (Zeichen des Glaubens). SB/ÖM Handbok: Handbok för församlingens guds— 1974 tjänstliv, Svenska Baptistsamfundet, Örebro- missionen. SBs formulär: Formulär för vigsel, begravning, dop och 1924 nattvard. SBs årskonferens (Svenska Baptistsamfundets årsbok), (spridda år). Schellong. D. ed, Warum Christen ihre Kinder nicht 1969 mehr taufen lassen. Stimme, Frankfurt., Schillebeeckx, E, Christ the sacrament ofthe encounter 1963 with God. Sheed and Ward, London. Schlink. E, Die Lehre von der Taufe (Leiturgia, Band 1970 V, J Stauda-Verlag, Kassel). Schmemann, A, Introduction to Liturgical Theology. 1966 The Faith Press Ltd (m fl). London.

Schmemann, A, Of Water and the Spirit. SPCK, 1976 London.

Schmitz, H, Taufaufschub und Recht auf Taufe (Zeich- 1972 en des Glaubens). Schnackenburg, R, Die Taufe in biblischer Sicht (Mo—

1971 linsky1971).

Schoisswohl, V, Materialen — Modelle — Medien (bihang

1976 till: Muller 1976). Schwerpunkte heutiger Sakramentspastoral. Beschluss 1975 der Gemeinsamen Synode der Bistiimern in der BRD vom 22. Nov 1974 (Siinode 1975z3). Seeds for the Growing. An educational response to the u å debate on Christian Initiation, GS Misc 44. CIO, London. Segler, F M, Christian Worship, Its Theology and 1967 Practice. Broadman Press, Nashville, Tenn. Semmelroth, 0, Kommentar [zur dogmatischen Konsti— 1966 tution uber die Kirche] (LThK Vaticanum II:1). Senn, FC, The Pastor as Worship Leader, A Manual for 1977 Corporate Worship. Augsburg Publ House, Minneapolis, Minn. Sentzke, G, Die Kirche Finlands. Helsinki. 1963 Serenius. S, Högmässans förnyelse i Finlands kyrka 1972 (Opuscula ecclesiastica, Studier tillägnade Gun- nar Rosendal...) Service Book and Hymnal [Lutheran Churches in 1958 America]. Augsburg Publ House (m fl), Min- neapolis, Minn. Service ofBlessing upon the Adoption of a Child. CTO, 1965 London.

Services of the Church, The Order for Baptism of 1969 Infants... United Church Press, Philadelphia, Pa. Services for Trial Use [in the Episcopal Church]. The 1971 Church Hymnal Corp, New York. Sharing in one Hope, Bangalore 1978. F&O—paper 92. 1978 WCC, Geneve. ' Shephard, M H, The Oxford American Prayer Book 1950 Commentary. Oxford Univ Press, New York. Shephard, M H, The Worship of the Church. Green- 1952 wich, Connecticut. Short, R H, United Methodism in Theory and Practice. 1974 Abingdon Press, Nashville, Tenn, m ti. Silén, S, Vi firar mässa — reflektioner och för- 1975 slag.

Skoglund, J E, Baptist Worship (DLW).

1972 "Skoglund, J E. Worship in the Free Churches. Judson

1965 Press, Valley Forge. Pa. SMF 50 år: Tidsbilder, Svenska Missionsförbundet vid 1928 50 år, ed J Nyrén.

• Sida 415
•  Original

SMFs Acera-yttrande: Yttrande över rapporten Dop. nattvard, ämbete. Förslag... behandlat i hand- bokskommitte'n och ekumeniska kommittén (stencil).

SMFs försöksritual: Dopet — Välsignelse av barn — 1979 Nattvarden. Pastorsmötet i Linköping septem- ber 1979 (stencil).

SMFs årskonferens (Svenska Missionsförbundets års» bok), spridda år. Smith, B F, Christian Baptism. Broadman Press, 1970 Nashville. Tenn. SOU 1974:66: Svenska kyrkans gudstjänst, band 1, 1974 Huvudgudstjänster och övriga gudstjänster. SOU 1974:67: Svenska kyrkans gudstjänst. bilaga 1, 1974 Gudstjänst idag, Aktuella liturgiska utvecklings— linjer. ed 1968 års kyrkohandbokskommitté. Stacey, J, Groundwork of Theology. Epworth, Lon- 1977 don. Stanfield, V L, The Christian Worshiping. Convention 1965 Press, Nashville, Tenn. Statement on Church Membership, ed The Methodist [1961] Church. The Methodist Publ House. London. Statement on Church Membership, ed The Methodist [1969] Church. The Methodist Publ House, London. Statement on Holy Baptism, ed The Methodist Church. [1952] The Methodist Publ House, London. Stellungsnahme der Theologischen Kommission zum 1976 Arbeitsergebnis des Facharbeitskreises "Tauf- fragen" [Konferenz der Ev Kirchenleitungen in der DDR. Berlin] (stencil 2110 -699/76).

Stellungsnahme zur Handreichung, Bayern: Stellungs— [1977] nahme des Landeskirchenrates zur Handreich- ung der VELKD "Abendmahl mit Kindern". Ev-Luth Landeskirchenamt, Miinchen (sten— cil). Stenzel, A, Die Taufe. Verlag F Rauch, Inns- 1958 bruck. Stevick. D E, Christian Initiation: Post-Reformation to 1976 the Present Era (Made, Not born). Stevick, D B, Supplement to Prayer Book Studies 26. 1973 Church Hymnal Corp, New York. Stockwood, M, Bishop's Journal. Mowbray, Lon- 1964 don. Sullivan, C S, ed, Readings in Sacramental Theology. 1964 Prentice-Hall, Englewood Cliffs, New Jersey. Supplement to PBS 26: se PBS 26. 1973 Svensen. S, Konfirmasjonen og skolen (Konfirma- 1936 sjon..., se: Welle 1936). Svensson, K, Nya testamentet och vår samfundssitua- 1968 tion (Gemensam väg 1968).

T

Taufausschuss: Zu Karl Barths Lehre von der Taufe

1971 (Viering 1971). Taufe, Vorabdruck: Die Ordnungen der heiligen Taufe, 1960 Vorabdruck. Luther-Verlag. Witten (1961). Taufe und Konfirmation. Bearbeitet... [Kurhessen— 1961 Waldeck]. Ev Presseverband Kurhessen-Wal- deck, Kassel.

Taufe und Konfirmation. Vorlage... Kurhessen-Wal— 1971 deck. Bärenreiter, Kassel. Tauf— und Konfirmationsagenden: Ordnungen fiir die 1959 Feier der heiligen Taufe und der Konfirmation. Kirchenvervaltung [Hessen—Nassau]. Darm— stadt. Taufordnungen mit Revisionstexten [der VELKD]. Lit 1977 Ausschuss III/T 20 (stencil). Taufordnung, Niederschriften..., se 1977 ten. Taufordnungen, Oldenburg: Die Ordnung der Kinder— 1952 taufe. Kirchenkanzlei, Oldenburg. Taylor, M J, The Protestant Liturgical Renewal, A 1963 Catholic Viewpoint. The Newman Press. West- minster, Maryland. Taylor, R, The Confirmation Service (Confirmation 1927 1927). Teilnahme von Kindern am Abendmahl (Gottesdienste 1975 in neuer Gestalt, Gestaltungshilfe II, Oberkir- chenrat, Karlsruhe).

Thanksgiving for Childbirth — Dedication of Parents — 1977 Blessing of Children. The United Reformed Church, London.

The Baptist Hymn Book. Psalms and Hymn Trust. 1962 Baptist Union, London. The Book of Common Order (1979), ed The Committee 1979 on Public Worship and Aids to Devotion of the Church of Scotland. St Andrew Press, Edin- burgh. The Book of Common Worship, as authorized by the 1963 Synod 1962 [The Church of South India]. Oxford Univ Press, London m 11. The Book of Offices... authorized for use in the 1936 Methodist Church. .. The Methodist Publ House, London. The Book of Worship for Church and Home 1944 According to the Use of The Methodist Church. The Methodist Publ House, Nashville, Tenn (1945).

The Book of Worship for Church and Home... accor- 1964 ding to the usages of The United Methodist Church. The United Methodist Publ House, Nashville, Tenn. The Broadman Minister's Manual, ed FM Segler. 1969 Broadman Press, Nashville. Tenn.

Niederschrif-

• Sida 416
•  Original

The Child in the Church (se: Consultative Group). The Covenant Service, Methodist Services D. The [1974] Methodist Publ House, London. The Covenant Service. Prepared by the Faith and Order [1969] Committee The Methodist Publ House, London.

The Doctrine of Baptism, An interpretation of the 1966 Biblical and Reformed doctrine of Baptism, ed The Church of Scotland. St Andrew Press, Edinburgh. The Draft Proposed Book of Common Prayer 1976 Presented by the Standing Liturgical Commis— sion [of the Episcopal Church]. The Church Hymnal Corp, New York. The Hiscox Guide for Baptist Churches. Judson Press, 1964 Walley Forge. Pa. The Liturgical Conference: Report from the Liturgical 1967 CIO, London. The Methodist Service Book. The Methodist Publ 1974 House. London (1975). The Ministers Service Handbook, ed J I Christensen. 1960 Revell Co, Old Trappan, N Jersey. The New Delhi Report, ed W A Visser't Hooft. 1961 Association Press, New York. The Pastor's Companion. Authorized by the Synods it a constituting the Ev Lutheran Synodical Confe- rence of North America. Concordia, St Louis, Miss.

The Prayer Book Revision in the Church of England, A 1957 Report by the Liturgical Commission. SPCK, London.

The Presbyterian Service Book for use in the Presbyte- 1968 rian Churches of England and Wales, Issued by Authority of the General Assembly. Presbyteri— an Church of England, London. The Proposed BCP according to the use of the 1977 Episcopal Church. The Church Hymnal Corp, New York. The Report from Montreal 1963, F&O-paper 42, ed P C 1963 Rodger — L Vischer. SCM, London. The Revised Catechism, authorized by the General 1973 Synod of the Church of England. The Scottish Book of Common Prayer .. 1929 Univ Press, Edinburgh. The Star Book for Ministers, ed E T Hiscox. Judson 1977 Press, Valley Forge, Pa. The Theology of Christian Initiation. Report of the 1948 Archbishops” Theological Committee on the Relations between Baptism, Confirmation and Holy Communion. SPCK, London. The Worshipbook — Services and Hymns, prepared by 1972 the Joint Committee on Worship for Cumber- land Presbyterian Church... Westminster Press, Philadelphia. Pa.

. Cambridge

Thomas, M, La confirmation. Problemes pastoraux 1961 (Lumiere et Vie). Thome, A, Firmung: Vollendung der Taufe. Uberleg- 1972 ungen zu einer zeitgemässen Sicht und Praxis (Zeichen des Glaubens). Thornton, L S, Confirmation: its Place in the Baptismal 1954 Mystery. Dacre Press, Westminster. Thornton, L S, Confirmation Today. Dacre Press, 1946 Westminster. Thunberg, L, Debatten om nattvardsgemenskapen i 1975 Sverige (1950) 1960—1972 (Gemensamt natt- vardsfirande). Thurian, M, Consecration of the Layman, New Approa- 1963 ches to the Sacrament of Confirmation. Helicon, Baltimore. Maryland m fl. Todd, J, A United Reformed Point of View (Worship 1975 and the Child). Torbet, R G, Amerikanische und kanadische Baptisten 1964 (Die Baptisten, Ev Verlagswerk, Stuttgart). Trautwein, D, Mut zum Fest, Entdeckungen fiir 1975 Familien, Gruppen und Gemeinden. Kaiser, Munchen. Tripp, D, Covenant Service (DLW). 1972

Tro och Liv, Tidskrift för kristen tro och förkunnelse (spridda år). Tuell, J M, The Organization of the United Methodist 1977 Church. Abingdon, Nashville, Tenn.

U

URC, The United Reformed Church, ed URC History 1976 Society. United Reformed Church, London. Utkast, Dåpsgudstjeneste: Utkast till Ordning for dåps— 1970 gudstjeneste, ed Liturgi—kommisjonen. Rund- skriv 88:1970 (stencil).

V

Vad är och vad vill baptismen, ed Baptistsamfun- 1959 det. Vajta, V, "De sacra liturgia." Andra vatikankonciliets 1964 behandling av frågan om liturgins nygestaltning (Svensk teologisk kvartalskrift). Vanbergen, P, Baptism of the Infants of "non satis 1977 credentes” Parents (Studia Liturgica). VELKD-Informationen, ed Luth Kirchenamt VELKD, Hannover (spridda år). Vernette, J, Avertissement (Rituel du baptéme des 1974 adultes par étapes 1, AELF, Paris). Viering, F, ed, Zu Karl Barths Lehre von der Taufe, Mit 1971 Beiträgen von J Beckmann... und einem Votum des Taufausschusses der Ev Kirche der Union. Giitersloher Verlagshaus, Giitersloh.

der

• Sida 417
•  Original

Vischer, L, ed, A Documentary History of the Faith and 1963 Order Movement 1927—1963. The Bethany Press, St Louis, Miss. Vischer, L, Förord (Dop, nattvard, ämbete). 1975 Vivre ensemble. Pour preparer la confirmation. Centu— 1973 rion (m fl), Paris. von Allmen, J J, Prophétisme sacrementel. Neuf études 1964 pour le renoveau et l'unité de VEglise. Dela- chaux, Niestlé, Neuchätel. von Allmen, J J, Worship, its Theology and Practice. 1965 Lutterworth, London. Västeråsordningen: Västerås stifts försöksverksamhet. l972, Dop, ordning för barndop. 1974

W

Wade. W — Sommer, C E, Methodistenkirchen in 1968 Vereinigungsgesprächen (Der Methodismus, Ev Verlagswerk, Stuttgart). Wadensjö, B, Konfirmationen i kyrkans liv. 1980 Wagner, J, Konstitution iiber die heilige Liturgie, 1966 Vorwort (LThK Vaticanum II:1). Wagner, J, Uber die Erneurung der heiligen Woche 1959 (Paschatis Sollemnia, ed B Fischer — ] Wagner, Herder, Freiburg m fl). Wainwright, G, Christian Initiation. Lutterworth Press, 1969 London. Wainwright, G, Christian Initiation in Ecumenical l977 Movement (Studia Liturgica). Wainwright, G, Le Baptéme, acces a FEglise. Edition 1972 CLE, Yaounde. Walan, B, Församlingstanken i Svenska Missionsför- 1964 bundet. Waldenström, P P, Det kristna dopet. 1911 Waldenström, P P, Dop och barndop. 1898 Walker, M. Baptism: Doctrine and Practice Among 1978 Baptists in the United Kingdom (Worship). Wamble, H. Historic Practices Regarding Children 1970 (Ingle 1970). Ware, T. The Orthodox Church. Penguin Books, 1980 Harmondsworth m fl. Warnach, V, Die Tauflehre des Römerbriefes in der 1958 neueren theologischen Diskussion (Archiv fiir Liturgiewissenschaft).

Warnach, V, Taufe und Christusgeschehen nach Röm 6 1954 (Archiv fiir Liturgiewissenschaft). Wegenast, K, [Uppsatser i] (HRP 3). 1975

Weil, L, Christian Initiation in the Anglican Commu— 1977 nion: A Response (Studia Liturgica). Welle, I, Konfirmasjonens historie (Konfirmasjon i den 1936 norske kirke gjennem 200 år, ed Den norske kirkes presteforening. Oslo). Wendel-Hansen, E, Vårt kristna dop, Vår väg idag 1960 7. Wennfors, I, Det urkristna dopet. 1944 West, W M S, Geschichte der englischen Baptisten (Die 1964 Baptisten. Ev Verlagswerk, Stuttgart). West, W M S, The Anabaptists and the Rise of the 1959 Baptist Movement (Gilmore 1959). Westin, G, I den svenska frikyrklighetens genombrotts— 1963 tid. Westin, G, Svenska Baptistsamfundet 1887—1914. 1965 Westlund, K, Något om metodismen. 1917 White, J F, Baptism, Methodist (DLW. med A R 1972 George). White, J F, Christian Worship i Transition. Abingdon, 1976 Nashville, Tenn. Whitaker, E C, Confirmation (DLW). 1972 Whitaker, E C, Documents of the Baptismal Liturgy. 1970 SPCK, London. Whitaker, E C, Sacramental Initiation Complete in 1975 Baptism. Grove Books, Bramcote, Nott. Whitaker, E C, The New Series. A Guide of Explana- 1967 tion. SPCK, London. White, J F, New Forms of Worship. Abingdon, Nash- 1971 ville, Tenn. White, J F, The Worldliness of Worship. Oxford Univ 1967 Press, New York. Wie stabil ist der Kirche? Bestand und Erneuerung, 1973 Ergebnisse einer Umfrage, ed H I—Iild. Burch— hardthaus—Verlag, Gelnhausen-Berlin.

Winstone, H, A Roman-Catholic Point of View (Wors- 1975 hip and the Child). Winward, S, A Baptist Point of View (Worship and the 1975 Child). Winward, S, Baptism, Baptist (DLW). 1972 Winward. S, Scripture, Tradition. and Baptism (Gilmo- 1959 re 1959). Wisloff, C F, Norsk Kirkehistorie, bind III. 1971 Oslo. Word and Table, A Basic Pattern ofSunday Worship for 1976 United Methodists. Abingdon. Nashville, Tenn. Worship and the Child, The Joint Liturgical Group. ed 1975 R C D Jasper. SPCK, London.

• Sida 418
•  Original

Wright, J, First Confession and First Communion. 1971 Catholic Truth Society, London.

Z

Zeichen des Glaubens, Studien zu Taufe und Firmung

1972 ed H Auf der Maur — B Kleinheyer. Herder (m fl), Freiburg m fl.

Zernow. N, Den ortodoxa kyrkan. 1955 Zimmermann, D, Die Erneuerung des Katechumenats 1974 in Frankreich (stencil, Miinster). Zimmermann. D, Erfahrungen mit der Erneuerung des 1975 Katechumenats in Frankreich (Die Feier der Eingliederung Erwachsener). Zimmermann, D, Nicht allein auf dem Weg (Katechu- 1976 menat heute). Zur Reform der Konfirmation, Memorandum des [1969] Konfirmationsausschusses der VELKD (sten- cil). Zweiter Entwurf der Agende II fiir die Ev Kirche der 1963 Union, II. Band, 1. Teil, Die Konfirmation. Muhlheim.

Ö

Öberg, S, Han skall bygga sin kyrka. 1962

KUNGL. BIBL. 1981 -10- i l STOCKl-lO' w

• Sida 419
•  Original

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

28.

29. 30. 31 . 32. 33. 34, 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42. 43.

45. 46. 47.

49. 50. 51 . 52. 53. 54. 55. 56. 57. 58. 59. 60. 61 . 62.

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttjande. S. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S. Ny arbetstidslag. A. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. Översyn av sjölagen 1. Ju. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i verkstadsindustrin. I. . Datateknik i processindustrin. I.

lnrikesflyget under 1980-talet. K. Närradio. U. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning rn. m. Kn. Grundlagsftågor. Ju Film och TV i barnens värld. U. industrins datorisering. A. Minskat tobaksbruk. S. Översyn av radiolagen. U. Omprövning av samvetsklausulen. Kn. . Internationellt patentsamarbete lli. H. . Sjukersänningsfrågor. S. . Tekniska hjälpmedel för handikappade. U.

Socialförsäkringens datorer. S. . Bra daghem för små barn. 5.

Omsorger om vissa handikappade. S. . Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lag-

förslag, specialmotiveringar. S. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. Forskningens framtid. U. Forskarutbildningens meritvärde. U. Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. Fluor i kariesförebyggande syfte. S. Effekter av investeringar utomlands. |. Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. Sjukresor. S. Begravningsverksamheten. Kn.

Företags obestånd ll. B. Om hets mot folkgrupp. A. Svenk krigsmaterielexport. H. Prisreglering mot inflation? H. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1—6. H. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. De internationella investeringarnas effekter. |. Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. E. Nya medier — text-TV, teledata. U.

Ändringar i förvaltningslagen. Ju. Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. Bo. Telubaffären. Ju.

Den svenska psalmboken. Band 1. Kn. Den svenska psalmboken. Band 2. Kn. Den svenska psalmboken. Band 3. Kn. Den svenska psalmboken. Band 4. Kn. Stockholms kommunala styrelse. Kn. Kooperativa företag. 1. Video. U. Bibeln. Nya testamentet. U. Djurens hälso- och sjukvård. Jo. Samverkan vid uppgiftslämnande. B. Datateknik i industriproduktionen. I. Kooperationen i samhället. I. Familjepensionen. S. Familjepensionen. Sammanfattning. 5.

63. 64. 65.

66.

Samhället och samlingslokalerna. Bo. Våldtäkt. Ju. Svenska kyrkans gudstjänst. Band 5. Kyrkliga handlingar. Kn. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirmation, kommunion — aktuella liturgiska utvecklingslinjer. Kn.

• Sida 420
•  Original

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15] Avtalsvillkor mellan näringsidkare. [31] Ändringar i förvaltningslagen. [46] Telubaffären. [48] Våldtäkt. [64]

Socialdepartementet

Hälso- och sjukvård inför 90-talet. 1. Hälsorisker. [112. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Sjukersättningsfrågor. [22] Socialförsäkringens datorer. [24] Bra daghem för små barn. [25] Omsorgskommittén. 1, Omsorger om vissa handikappade. [26] 2. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagför- slag, specialmotiveringar. [27] Fluor i kariesförebyggande syfte. [32] Sjukresor. [35] Pensionskommittén. 1. Familjepensionen. [61] 2. Familjepensio- nen. Sammanfattning. [62]

Kommunikationsdepartementet Inrikesflyget under 1980-talet. [12]

Ekonomidepartementet Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. [44]

Budgetdepartementet

Företags obestånd ||. [37] Samverkan vid uppgiftslämnande. [SBI

Utbildningsdepartementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio, [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23] Utredningen om forskningens och forskarutbildningens situa- tion. 1. Forskningens framtid. [29] 2, Forskarutbildningens meritvärde. [30] Fristående skolor för skolpliktiga elever. [34] Nya medier — text-TV, teledata. [45] Video. [55] Bibeln. Nya testamentet. [56]

Jordbruksdepartementet

Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. [28] Djurens hälso- och sjukvård. [57]

Handelsdepartementet

Internationellt patentsamarbete lll. [21] Svensk krigsmaterielexport. [39] Prisregleringskommittén. 1. Prisreglering mot inflation? [40] 2. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. [41] 3. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7—12. [42]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17] Om hets mot folkgrupp. [38]

Bostadsdepartementet

Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. [47] Samhället och samlingslokalerna. [63]

Industridepartementet

Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindu- strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11] 3. Datateknik i industriproduktionen. [59] Direktinvesteringskommittén. 1. Effekter av investeringar utom- lands. [33] 2. De internationella investeringarnas effekter. [43] Kooperationsutredningen. 1. Kooperativa företag. [54] 2. Koope- rationen i samhället. [60]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20] Begravningsverksamheten. [36] 1969 års psalmkommitté. 1. Den svenska psalmboken. Band 1. [49] 2. Den svenska psalmboken. Band 2. [50] 3. Den svenska psalmboken. Band 3. [51] 4. Den svenska psalmboken. Band 4. [52] Stockholms kommunala styrelse. [53] 1968 års kyrkohandbokskommitté. 1. Svenska kyrkans handbok. Band 5. Kyrkliga handlingar. [65] 2. Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 3. Kyrkliga handlingar. Vägen in i kyrkan. Dop, konfirma- tion, kommunion — aktuella liturgiska utvecklingslinjer. [66]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 421
•  Original

• Sida 422
•  Original

"m ISBN 91-38-06349-2 LiberFörlag lSSN 0375-250 x Allmänna Förlaget