SOU 1984:71

Värnplikten i framtiden

Till Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 22juni 1983 chefen för försvarsdepartemen- tet att tillkalla en kommitté med sex ledamöter med uppdrag att se över värnpliktsutbildningen.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag som ledamöter i kommittén ledamoten av riksdagen Roland Brännström. tillika ordförande. samt ersättaren för ledamot av riksdagen Margareta Hemmingsson. f.d. ledamoten av riksdagen Hans Lindblad, ledamöterna av riksdagen Per Petersson. Nils T Svensson och Anders Svärd.

Kommittén har antagit namnet 1983 års Värnpliktsutbildningskommitté. (VK-83).

Att som sakkunniga biträda kommittén förordnades samtidigt general- majoren Bertil Creutzer, departementsrådet sedermera generallöjtnanten Bengt Gustafsson och översten av 1. graden Carl-Henrik Gåsste.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 22 juni 1983 ma- joren Björn Anderson och departementssekreteraren Håkan Karlström.

Därefter har vid angivna datum följande personer förordnats att som experter biträda kommittén:

Hovrättsassessorn Rolf Holmquist den 16 augusti 1983, departementsrå- det Kerstin Thoursie den 1 september 1983, överstelöjtnanten Hans Wärn den 15 september 1983, organisationsdirektören Håkan Jarmar den 1 no- vember 1983 och kanslirådet Karin Balsvik den 3 februari 1984.

Avdelningsdirektören Christer Glaumann förordnades den 22 juni 1983 att vara sekreterare åt kommittén. Byrådirektören Björn Wakman förord- nades den 28 november 1983 att vara biträdande sekreterare.

1983 års värnpliktsutbildningskommitté som nu har övervägt hur värn- pliktsutbildningen bör bedrivas får härmed överlämna ett betänkande kal— lat ”Värnplikten i framtiden". (SOU 1984: 71).

I betänkandet är kommittén enig om huvudinriktningen hur värnpliktsut- bildningen bör utformas liksom kring huvuddelen av kommitténs förslag.

Till betänkandet har fogats en reservation av ledamoten Hans Lindblad. Huvuddelen av vårt arbete enligt de ursprungliga direktiven är därmed slutfört. Vi fortsätter arbetet främst med de frågor som omfattas av rege- ringens tilläggsdirektiv till kommittén den 29 mars 1984.

Stockholm ijuli 1984 Roland Brännström Margareta Hemmingsson Hans Lindblad Per Petersson Nils T Svensson Anders Svärd /Christer Glaumann

Sammanfattning

Vårt uppdrag har enligt regeringens direktiv 1983-06-22 varit att se över värnpliktsutbildningen. Våra huvuduppgifter har varit att — utan att gå ifrån de principer som 1960 års värnpliktsutredning lade fast — komma med förslag som [] dels förbättrar vår beredskap med den personal som är anställd eller inkallad för utbildning och El dels innebär besparingar i värnpliktsutbildningen.

Vi har utgått från att allmän värnplikt är och skall vara grunden för den svenska försvarsmakten. Härigenom har det militära försvaret en fast folklig förankring.

Som vår grundsyn på värnpliktstjänstgöringen säger vi att målet är att ge den utbildning som den värnpliktige behöver för att kunna lösa uppgifter i krig och för att i fred och under neutralitet kunna bidra till att upprätthålla vår beredskap. Vi avvisar därför tankar på att under värnpliktstjänstgö- ringen lägga in verksamhet som inte har samband med utbildning för krigsuppgifterna eller för att upprätthålla beredskap.

Värnpliktsutbildningen skall skapa krigsförband. Detta ställer särskilda krav på hur den organiseras och genomförs. Grundutbildningen bör vara organiserad så att samtränade krigsförband direkt kan överföras till krigs- organisationen. Den bör i största möjliga utsträckning genomföras i ”fält- nära" organisation. Det är på grund av dessa krav inte möjligt att organise- ra verksamheten så att varje del av den alltid upplevs som effektiv. Det går därför inte heller att göra direkta jämförelser med civila skolor eller andra utbildningar som har helt andra slutmål.

Antalet värnpliktiga som ska utbildas varje år blir färre på 1990-talet och framåt. För att krigsorganisationen skall kunna upprätthållas måste därför personalen tillvaratas väl. När antalet värnpliktiga att utbilda minskar blir det samtidigt möjlighet att minska utbildningsorganisationen.

Någon avspänning mellan stormaktsblocken har inte skett. På grund av den tekniska utvecklingen inom det militära området har möjligheterna ökat för en angripare att genomföra ett angrepp på ett sådant sätt att vår förvarningstid blir kort — ett överraskande angrepp.

Vårt försvar bygger på mobilisering. För att skydda och genomföra mobiliseringen har fredsorganisationen — dvs. den anställda personalen och de värnpliktiga under utbildning — viktiga uppgifter i vår beredskap. Antalet värnpliktiga som har tillräcklig utbildning för att kunna sättas in i

strid är för närvarande olika stort under året. Därför bör grundutbildningen organiseras med fler in- och utryckningsomgångar. På så sätt blir tillgången till utbildad trupp jämnare under hela året. Beredskapen behöver också kunna varieras efter läget i omvärlden. Vi anvisar flera olika metoder för hur det ska kunna ske.

Det värnpliktiga befälet har en mycket viktig roll i vårt Värnpliktsför- svar. 1 krigsorganisationen är cirka 90 procent av alla befäl värnpliktiga. De flesta av alla chefer under kompanichefsnivån är värnpliktiga. De värnpliktiga som utbildas till chefer behöver ökad träning i att föra befäl. De behöver öva sig som ledare för att bli ännu bättre förberedda för sina uppgifter i krigsorganisationen. Vi föreslår därför att utbildningen av kom- pani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga organiseras så att de ges ”för- stegsutbildning". Med det menar vi att de rycker in och börjar sin utbild- ning före sina meniga kamrater. På så sätt kan de redan under grundutbild- ning öva sig i att leda de enheter de så småningom ska bli chefer för. De kan också hjälpa till i utbildningen av sina värnpliktiga kamrater.

Vi har kommit fram till att det är svårt att göra stora besparingar i värnpliktsutbildningen utan att viktiga principer rubbas. Vi anser därför att besparingar ska göras genom att utbildningssystemet görs så flexibelt att många var för sig små — men tillsammans stora — besparingsmöjligheter kan tillvaratas. Vi föreslår därför att värnpliktslagen ändras så att detta blir möjligt. Samtidigt bör den nya värnpliktslagen klarare uttrycka att värn- pliktstjänstgöring kan vara både utbildning och beredskapstjänst.

Vi föreslår att värnpliktstjänstgöringen i framtiden ska delas upp i grundtjänstgöring och fortsättningstjänstgöring. 1 grundtjänstgöringen ska ingå grundutbildning men ska också kunna ingå beredskapstjänst. 1 fort- sättningstjänstgöringen ska ingå repetitionsutbildning med olika sorters övningar. Även i fortsättningstjänstgöringen ska beredskapstjänst kunna ingå.

Vi föreslår att regeringen ger överbefälhavaren i uppdrag att närmare utreda hur utbildningen skall kunna organiseras som så kallad rullande utbildning. Med det menar vi att varje regemente, i stället för att som nu utbilda en värnpliktsomgång per utbildningsår, ska utbilda tre omgångar på två år. På det viset utnyttjas kaserner, skjutbanor och andra utbildningsan- läggningarjämnare. Det blir möjligt att göra besparingar genom att anlägg- ningar kan avvecklas. Eftersom regementena har många fler uppgifter än grundutbildningen blir det andra problem. Hur de ska kunna lösas måste överbefälhavaren närmare utreda.

Inom marinen och flygvapnet bör grundutbildningen ses över, för att i större utsträckning än för närvarande anpassas till att utbilda samtränade förband som kan föras över till krigsorganisationen.

Varje tjänstgöringsdag för den värnpliktige är dyr. Vi har därför under- sökt om man kan göra besparingar genom att korta av utbildningstiden. Vi har kommit fram till att det inte går att göra någon generell avkortning för alla värnpliktiga, om målen för utbildningen skall kunna nås.

Vi har också undersökt om det går att korta av utbildningen för de värnpliktiga som utbildas till vissa befattningar. Det skulle medföra olika tider och ännu fler inryckningar till varje kompani och i sin tur öka administrationen och behovet av befäl. Framförallt skulle det försämra

samövningen. Därför vill vi inte lägga fram något sådant förslag.

Vi har istället valt ett annat sätt att se på utbildningstiderna. Olika hela enheter (olika plutoner eller kompanier) har inte samma behov av utbild- ningstid. Vi föreslår därför att cheferna för armén. marinen och flygvapnet ska undersöka om det går att förkorta utbildningstiden för några av dessa. Eftersom vi vet att det finns brister i utbildningen föreslår vi att försvars- grenscheferna samtidigt ska undersöka för vilka kompanier eller plutoner utbildningen behöver förlängas.

För att beredskapen ska bli bättre och för att övningarna ska kunna läggas upp bättre föreslår vi att utbildningen under de sista månaderna ska kunna planeras i 14-dagarsperioder i stället för som nu veckovis. Det kan till exempel innebära att man övar tio dagar i sträck och därefter har ledigt i fyra.

Vi har låtit göra en undersökning av vad de värnpliktiga tycker om sin utbildning. Undersökningen visade glädjande nog att de värnpliktiga har stort förtroende för befälen men visade också att de värnpliktiga inte tycker att utbildningen är tillräckligt effektiv.

Vi har tittat på effektiviteten i utbildningen på flera olika sätt. Vi föreslår att överbefälhavaren ska redovisa ett effektiviseringsprogram.

I och med att vi överlämnar detta betänkande har vi avslutat den första delen av vårt arbete. Vi fortsätter arbetet med att utreda frågor som på olika sätt kopplar ihop värnpliktsutbildningen med gymnasieskolan och högskoleutbildningen. Vi har också fått tilläggsdirektiv att utreda vapen- friutbildningen och frågor som berör inskrivningar och prövningen av värnpliktiga. Vårt arbete skall vara avslutat under 1985.

)"": 115an

1. Uppdraget och arbetets bedrivande

1.1. Direktiven

Regeringen beslöt 1983-06-22 att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen. Kommittédirektiven återfinnes som bilaga 1. Regeringen har 1984-03-29 beslutat utfärda tilläggsdirektiv till kommit- tén. Dessa återfinnes som bilaga 2.

Direktiven anger som huvudinriktning att kommittén bör ha stor frihet att inom ramen för de grundläggande principerna som 1960 års värnplikts- utredning utarbetade, det så kallade "VU 60-systemet”. föreslå föränd- ringar i grund- och repetitionsutbildningen. Direktiven anger dock följande riktlinjer för arbetet:

Förutom att kommitténs förslag bör medföra lägre sammanlagda kostna- der för värnpliktsutbildningen skall förslagen tillgodose följande krav.

Principen om allmän värnplikt för män skall ligga fast. Omfördelning av personal från försvarsmakten till det övriga totalförsvaret skall ske enligt i huvudsak nuvarande principer. Grund- och repetitionsutbildningen skall utformas så att olika slags förband i högre grad än för närvarande blir tillgängliga för insatsberedskap under hela året. Krigsorganisationen skall i största möjliga utsträckning tillföras enheter som har samövats under grundutbildningen. Repetitionsutbildningssystemet skall medge samträ- ning av högre krigsförband. In- och utryckningstidpunkterna skall i rimlig utsträckning anpassas till de värnpliktigas civila studier och arbetsmarkna- den. Utbildningen skall medge rekrytering av både män och kvinnor till yrkesbefäl.

I kommittédirektiven anges att värnpliktsutbildningens utformning är av avgörande betydelse för det militära försvaret. Den kan inte isoleras från övriga överväganden om det militära försvarets framtida struktur. Ett slutligt förslag avseende värnpliktsutbildningen efter budgetåret 1986/87 kan därför lämnas först av den kommitté som avses få i uppdrag att lämna ett samlat förslag avseende totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbeslut.

Underlag för detta beslut skall bland annat lämnas av överbefälhavaren i form av en perspektivplan. I denna skall för alternativa ekonomiska nivåer lämnas förslag avseende konkreta handlingsvägar för det militära försva- rets fortsatta utveckling, i vilka värnpliktsutbildningens utformning utgör en väsentlig del.

Kommitténs uppgifter är att med hänsyn till värnpliktsutbildningens betydelse för samhället och den enskilde, överväga och lämna förslag om utgångspunkter för de fortsatta övervägandena avseende värnpliktsutbild- ningens utformning inför 1987 års försvarsbeslut. För att kunna utgöra underlag för regeringens anvisningar för det fortsatta perspektivplanearbe- tet i dessa hänseenden bör kommittén i huvudsak ha slutfört sitt arbete under våren 1984.

1.2. Arbetets bedrivande

Vårt egentliga arbete påbörjades i augusti 1983. Vi valde en plan som delade in arbetet i tre faser. Den första fasen under hösten 1983 omfattade insamling av material. belysning av erfarenheter och problemområden osv. Den andra fasen. under första kvartalet 1984, ägnades åt fördjupningar och kompletteringar och den tredje arbetsfasen åt debatt och överväganden.

Ett antal myndigheter. främst överbefälhavaren. försvarsgrenscheferna och värnpliktsverket, har medverkat i utredningsarbetet genom föredrag- ningar och underlagsarbete.

De berörda arbetstagarorganisationerna och Värnpliktiga arbetsgruppen (numera Sveriges Centrala Värnpliktsråd) har i en referensgrupp kontinu- erligt framfört synpunkter på vårt arbete.

För att inhämta synpunkter och för att själva få möjlighet att i diskus- sionsform pröva våra idéer har vi besökt militärbefälhavarna i västra och södra militärområdena, krigsskolan Karlberg samt Skånska trängregemen- tet.

Vi har initierat, och efter statsrådets och chefens för försvarsdeparte- mentet medgivande, i samverkan med statistiska centralbyrån och under medverkan av chefen för armén genomfört en undersökning av värnplikti- gas attityder till och upplevelser av grundutbildningen. Undersökningsre- sultaten har publicerats i en särskild rapport.

Vi har vidare initierat en mindre specialstudie av registermaterial hos statistiska centralbyrån för att belysa de kompani- och plutonsbefälsut- tagna värnpliktigas studie- och yrkesförhållanden.

Vår arbetsplan har i stort omfattat

studier av förutsättningar. styrande krav och faktorer samt bakgrunds- data, övergripande resonemang om värnpliktens roll och värnpliktstjänstgö- ringen som funktion. redovisning av krav på beredskap, överväganden kring metoder för att tillgodose beredskapskraven. allmänna överväganden om värnpliktsutbildningen.

överväganden angående utbildningstiden,

studier av modeller för utformning av utbildningen, ] överväganden av vissa särskilda frågor och

_ överväganden av systemlösningar.

lllll

[_Jll

Detta betänkande följer i huvudsak samma disposition. Inom den angivna tidsramen för vårt arbete har det inte varit möjligt att

framlägga fullt genomarbetade detaljförslag. Vi uppfattar inte heller att det är vår uppgift.

Vi har sålunda koncentrerat vårt arbete till att studera modeller för utformningen av värnpliktsutbildningen och till principiella överväganden. Vi har därför inte heller gjort mer omfattande kostnads- eller besparings- beräkningar. utan inskränker oss till bedömningar av om ökade kostnader kommer att uppstå eller om besparingar går att göra.

Med detta betänkande redovisar vi våra överväganden avseende ut- gångspunkter för fortsatta studier av värnpliktsutbildningens genomföran- de i framtiden. Vi har funnit att vissa av frågorna som berör sambanden mellan värnpliktsutbildningen och det civila utbildningsväsendet liksom frågor om information m.m. kräver ytterligare underlagsarbete och över- väganden. De kvarstående frågorna är enligt vår bedömning inte avgöran- de för inledningen av överbefälhavarens perspektivplanearbete. Vi har därför valt att arbeta vidare med dessa frågor under hösten 1984. Då påbörjar vi samtidigt arbetet med de uppdrag tilläggsdirektiven omfattar.

2. Några grunder för vårt arbete

2.1 1982 års försvarsbeslut

Vi grundar våra överväganden på de bedömningar kring vilka 1978 års försvarskommitté enades och de värderingar som uttalades i 1982 års försvarsbeslut. Huvuddragen av dessa bedömningar och värderingar fram- går nedan.

2.1.1 Säkerhetspolitiken och totalförsvaret

Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara lan- dets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt. ekono- miskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värde- ringar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling.

Vårt lands möjligheter att stå utanför krig och allvarligare konflikter med bibehållen frihet och självständighet bedöms även i framtiden bäst främjas genom ett fasthållande vid den alliansfria politiken syftande till neutralitet i händelse av krig i omvärlden. Denna politik har sedan lång tid en fast förankring hos det svenska folket.

Utrikespolitiken måste bedrivas så att den inte leder till vare sig misstro eller förväntningar hos någon av stormakterna. Allra minst får den ge stormakterna någon grund för misstankar att svenskt territorium kan stäl- las till en annan makts förfogande och bilda utgångsbas för angrepp. Internationella bindningar, vilka gör det omöjligt för oss att iaktta neutrali- tet, kan inte godtas. Politiken måste stödjas av ett allsidigt uppbyggt och inriktat totalförsvar tillsammans med andra säkerhetspolitiska medel.

Förberedelser och överläggningar som syftar till militär samverkan med främmande länder i krig är uteslutna. Försvaret måste vara så utformat att dess uteslutande defensiva syfte — försvar av det egna landet — klart framgår. Det kan därigenom inte av någon uppfattas som ett hot.

Totalförsvaret måste inge respekt och förtroende såväl i omvärlden som hos det svenska folket. Omvärlden måste vara övertygad om att Sverige i händelse av krig är berett att fullfölja den deklarerade politiken. Totalför- svaret bör utformas så att det är i vid mening fredsbevarande. Det fordrar

att försvaret har sådan styrka, sammansättning och beredskap att det avhåller från angrepp eller hot om angrepp. Det bör också vara så utfor- mat, att det kan motstå angrepp i skilda former från skilda riktningar samt kan verka i olika säkerhetspolitiska lägen.

För att det svenska territoriets integritet skall bli respekterat i fred och under neutralitet krävs att vi har förmåga att upptäcka och avvisa kränk- ningar. Om dylika inträffar, måste vi med fasthet hävda våra rättigheter som suverän stat.

Totalförsvaret måste vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets angelägenhet. Av största betydelse är att varje medborgare allt efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgo- doses bäst om vårt totalförsvar även i fortsättningen bygger på plikttjänst- göring såsom den allmänna värnplikten. civilförsvarsplikten och andra former för tjänstgöringsskyldighet.

2.1.2 Operativa grunder

I händelse av krig i Europa kan Sverige ha intresse framför allt som genomgångsområde till lands, till sjöss eller i luften. Den militära styrkeut— vecklingen i omvärlden innebär att angrepp kan sättas in med kortare varsel än vad som tidigare bedömts möjligt.

Ett militärt angrepp måste kunna mötas och försvar kunna tas upp varifrån angreppet än kommer. Detta kräver att ett tillräckligt militärt försvar snabbt kan verka vid för försvaret viktiga punkter och områden i alla delar av landet. Försvaret skall dessutom ha förmåga att koncentrera sina styrkor. Våra stridskrafter skall kunna utnyttjas med tyngdpunkt i kust- och gränsområdena. Man kan emellertid inte bortse från risken att en angripare lyckas tränga djupt in i vårt land. Därför måste ett effektivt och uthålligt motstånd kunna föras i organiserade former i varje del av landet, även inom sådana områden som angriparen tagit.

Svenskt territorium kan beröras av militära operationer som syftar till kontroll över viktiga strategiska områden i vår närhet. Den styrka som en angripare kan avdela i ett angrepp mot oss begränsas genom att huvudde- len av resurserna måste avdelas mot huvudmotståndaren. För kortare tid kan dock avsevärda flygstridskrafter avdelas mot oss. Detta gäller i viss mån även för sjöstridskrafter samt sjö- och flygtransportmedel.

För att vårt försvar skall verka krigsavhållande måste det vara uppbyggt så att en operation mot oss kan väntas medföra stora uppoffringar i förluster och tid och att angriparen även om han när vissa mål måste avdela avsevärda resurser för ockupation och försvar av taget område.

Vårt militära försvar skall snabbt kunna skapa en tillräcklig styrka och uthållighet för att avhålla de krigförande parterna från att utnyttja svenskt territorium som genomgångsområde eller framskjuten försvarsposition.

För att vår neutralitet skall bli respekterad vid krig i vårt närområde måste vårt militära försvar ha en sådan styrka och sammansättning att ingen finner det förenligt med sina intressen att utnyttja svenskt territori- um. Vi måste också kunna upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium och skydda den trafik som vi enligt neutralitetsrätten är skyl- diga att medge.

Mot bakgrund av den militärtekniska utvecklingen och läget i det nordis- ka området kommer luftförsvaret att få ökad betydelse. Svenskt luftrum får vid en konflikt i vår omvärld inte kunna utnyttjas av någondera parten utan att vi kan vidta motåtgärder. Tillkomsten av kryssningsrobotar ställer i detta sammanhang utökade krav, främst på luftbevakningen. För att vår säkerhetspolitik skall vara trovärdig måste vi kunna göra troligt för om- världen att vi har förmåga att upptäcka och bekämpa flygplan och kryss- ningsrobotar. Även förmågan att upptäcka och avvisa kränkningar av sjöterritoriet måste upprätthållas.

Det faktum att angrepp kan sättas in mot oss med kortare varsel än tidigare ökar kraven på att det militära försvaret kan mobiliseras snabbt och i huvudsak är stridsdugligt direkt efter mobilisering. Mobiliseringssä- kerheten måste hållas på en hög nivå genom bland annat utspridning av mobiliseringsförråd, lämplig fördelning av mobiliseringsansvar. övningar samt genom till läget anpassad mobiliseringsberedskap. I fred organiserade stridskrafter. snabbt mobiliserade förband och hemvärn skall med stöd av förberedda fältarbeten kunna försvåra angriparens styrketillvåxt. åsamka honom förluster och skydda vår mobilisering. Det krävs härvid ökad förmåga till stridsinsatser med fredsorganisationens resurser.

Ett förberett försvar skall finnas i områden som bedöms vara särskilt betydelsefulla för oss såsom hamnar. flygfält och särskilt utsatta landstig- nings-, luftlandsättnings- och gränsområden. Angriparens ökade möjlighe— ter att snabbt och med kort förvarning välja tid, plats och metod för olika åtgärder mot oss medför att vår rörlighet får ökad betydelse. Väsentliga delar av försvarsmaktens stridskrafter måste därför vara rörliga för att kunna kraftsamlas och snabbt komma till verkan i aktuella riktningar. Kraftsamling skall kunna ske utan att avgörande svagheter uppstår i andra för vårt försvar väsentliga områden.

Om vi blir indragna i en konflikt och militärt angripna kommer angri- paren att stödja anfallet med avsevärda flygstridskrafter. Vi tvingas därvid att inledningsvis koncentrera våra militära åtgärder på luftförsvar och skydd, på att störa angriparens övriga anfallsförberedelser. på att vidmakt- hålla stridsvärdet hos våra stridskrafter samt på att samla dessa till aktuella operationsområden och att förbereda den fortsatta striden. Syftet med dessa åtgärder är att tvinga motståndaren till en inledande bekämpning under så lång tid att vi hinner genomföra förberedelser för fortsatt strid.

Vid en kustinvasion skall angriparen kunna mötas och åsamkas känn- bara förluster redan under transporterna över sjön och genom luften. Vi skall koncentrerat kunna sätta in stridskrafter i landstigningsområdet för att hindra angriparen att få fast fot på svensk mark. Den samlade försvars- insatsen skall syfta till att bryta angriparens anfallskraft.

Vid en invasion över landgränsen skall angriparen mötas tidigt. Vi skall koncentrerat kunna sätta in stridskrafter för att bryta angriparens anfalls- kraft. Den samlade försvarsinsatsen skall syfta till att hindra angriparen att tränga fram genom vårt land eller att nå mål djupt inne i landet. Alla möjligheter att slå en angripare skall tillvaratas.

Om en angripare lyckas komma in i landet skall det fortsatta försvaret inriktas på att göra hans operationer så tidsödande och förlustbringande som möjligt. Angriparens möjligheter att förstärka och underhålla sina

stridskrafter skall kunna försvåras och hans operationsfrihet begränsas.

Den militärtekniska utvecklingen medför kvalitetsökningar i flera för oss viktiga avseenden. Dessa ger en angripare ökad handlingsfrihet när det gäller att välja tid, metod och plats för ett angrepp mot oss. Detta ökar kraven på att vi kan använda våra stridskrafter på många alternativa sätt. Det är härvid viktigt att vårt försvar inte har luckor som en angripare lätt kan utnyttja. Vårt militära försvar måste avvägas mot denna bakgrund och innehålla ett stort antal förband som i samverkan kan ge hög effekt i invasionsförsvaret.

2.1.3 Beredskap

Grunden för det militära försvarets beredskapssystem är en snabb och säker mobilisering. Mobilisering skall kunna genomföras under pågående strid.

Den militärtekniska utvecklingen leder efter hand till att möjligheterna förbättras för en angripare att genomföra överraskande angrepp mot vårt land innan vi har mobiliserat helt eller delvis. Förbättringar av beredska- pen är därför angelägna.

Det är väsentligt att vårt lands beredskap inger respekt och förtroende både i omvärlden och inom landet. Vi måste därför kunna visa att vi har möjligheter till och är beredda att variera styrkan i vår beredskap i takt med lägets krav. Vissa områden i beredskapssystemet är särskilt viktiga, nämligen underrättelsetjänsten, mobiliseringssystemet och behovet av stridsdugliga förband inom ramen för fredsorganisationen.

2.1.4 Utnyttjande av personaltillgångarna

Till grund för personalplaneringen skall hotet om ett överraskande angrepp och en samtidigt påbörjad krigsorganisering ligga. De verksamheter som krävs för en snabb uppbyggnad av den inledande motståndsförmågan hos totalförsvaret skall ha högsta prioritet. De verksamheter som erfordras för att bygga upp samhällets motståndskraft och som medger fortsatt mot- stånd under lång tid skall sedan prioriteras. Först därefter skall övrig krigsviktig verksamhet prioriteras.

2.1.5 Värnpliktsutbildningen

Den allmänna värnplikten har stor betydelse som grund för det militära försvarets uppbyggnad. Denna grund bör alltjämt stå kvar samtidigt som det är viktigt att det råder balans mellan organisationens storlek samt materielens kvalitet och personalens förmåga.

Systemet med 7 1/2 månader som kortaste tid för grundutbildning och ett modifierat VU 60-system för repetitionsutbildning bedömdes enligt 1982 års försvarsbeslut i allt väsentligt lämpligt och bör tillämpas. Repetitions- utbildningen skall inplaneras i full omfattning.

Den obligatoriska kompanibefälsutbildningen utökades till att omfatta ytterligare värnpliktiga som är avsedda att utbildas till plutonchef/ ställfö- reträdande plutonchefer inom armén. Antalet värnpliktiga som ges 15

månaders utbildning utökades. Anledningen var att förmågan hos vissa grupper av värnpliktigt befäl inte var helt tillfredsställande.

I marinen genomförs ett försök med flottans värnpliktsutbildning. Syftet är bland annat att åstadkomma en mindre resurskrävande utbildningsor- ganisation och bättre beredskap. Försöket innebär att flertalet värnpliktiga som skall tjänstgöra på fartyg rycker in direkt till fartygsförbanden.

Begreppet handräckningsvärnpliktiga ersattes av begreppet värnpliktiga i bevaknings- eller depåtjänst eftersom de skall kunna utnyttjas i krigsor- ganisationen.

2.2. Värnpliktens utveckling 1800—1960-ta1et

Sverige har sedan början av 1800-talet haft varierande former av värnplikt. Långt dessförinnan fanns dock föreskrifter för att genom uppbåd eller utskrivning av landets manliga befolkning sätta upp de stridskrafter som läget ansågs påkalla.

1812 infördes den allmänna beväringsinrättningen. Denna betraktades till en början huvudsakligen som en utväg att komplettera den stående, av indelta och värvade soldater sammansatta, hären. Beväringsmanskapet skulle införlivas med den indelta armén och båtsmanshållet inom flottan eller bilda särskilda enheter under särskilt befäl. 1812 års beslut innebar att flertalet svenska män blev skyldiga att delta i beväringsinrättningen mellan 20—25 års ålder. Var och en hade möjlighet att "lega tjänsten bort i sitt ställe". Övningstiden var tolv dagar.

1847/48 års riksdag ändrade uppfattning om beväringens användning och betydelse. Beväringen ansågs i fortsättningen vara en del av hären och inte bara ersättningsmanskap. 1856/58 års riksdag förlängde övningstiden till 30 dagar fördelade på två övningar. 1860 ersattes rätten till lega med rätten att mot en viss avgift bli befriad från tjänstgöring i fred (friköp). Rätten till friköp togs bort 1872.

1885 inrättades landstormen. Värnpliktstiden ökades till tolv år, varav sex i beväringen och sex i landstormen. Övningstiden ökades till 42 dagar.

1892 antog riksdagen den så kallade "förbättrade härordningen". Denna innebar en utökning av antalet förband och en indelning av hären i armé- fördelningar. Värnpliktstiden utsträcktes till 20 år, varav åtta i ”bevärin- gens första uppbåd”, fyra i dess andra och åtta i landstormen. Utbildnings- tiden utökades till 90 dagar fördelade på två år.

1901 års härordning innebar en fullständig omorganisation av armén. Indelningsverket avskaffades. Den indelta och värvade truppen byttes ut mot en fast anställd befälskader och volontärer som skulle utbildas till underbefäl. Utbildningen för värnpliktiga organiserades enligt 1901 års värnpliktslag i armén med rekrytskola om 150 dagar och tre repetitionsöv- ningar om vardera 30 dagar. I flottan delade man på sjömanshusinskrivna och övriga värnpliktiga. De förra hade 300 dagars rekrytskola och de senare 200 dagars rekrytskola plus en 100 dagars repetitionsövning. Värn- pliktstiden omfattade enligt 1901 års värnpliktslag 21 —40 år.

1914 års härordning innebar att man avsåg att, förutom linjeförband och deras depåer, sätta upp reservtrupper i stor omfattning. Utbildningstiden

förlängdes och differentierades i och med att de nya kategorierna studenter och likställda samt underbefäl och fackmän infördes. Första tjänstgöringen kunde därmed variera mellan 150 och 325 dagar och den sammanlagda tjänstgöringstiden mellan 240 och 400 dagar. Värnpliktstiden utökades till att omfatta 20—42 års ålder.

1925 års härordning innebar att de aktiva officers-. underofficers- och manskapskadrarna beskars. I armén drogs truppförband in. Den freds- tjänstgörande värnpliktsstyrkan begränsades till ett fixerat antal. Åter- stående del av åldersklassernas krigsdugliga kallades ej in till tjänstgöring i fred (så kallad kategoriklyvning). Utbildningstiden för de värnpliktiga för- kortades så att första tjänstgöring varierade mellan 90 och 200 dagar och den sammanlagda tjänstgöringstiden mellan 140 och 225 dagar.

Flygvapnet blev en självständig försvarsgren och uppbyggnaden av dess organisation påbörjades.

1936 års härordning innebar huvudsakligen en väsentlig utbyggnad av flygvapnet. Kategoriindelningen bibehölls och Värnpliktstiden utökades till 20—45 års ålder. Utbildningstiden blev för första tjänstgöringen 150—225 dagar och den sammanlagda tiden 175—225 dagar. Studenter och likställda skulle göra 260 dagar. Antalet repetitionsövningar minskades till en eller två om 25 eller 30 dagar. Vapenföra värnpliktiga togs ut antingen till linjetjänst, till ersättningsreserven eller till handräckningstjänst. I fred avsågs även ersättningsreserven användas till handräckning.

Efter andra världskrigets utbrott förstärktes krigsmakten avsevärt i för- hållande till vad 1936 års försvarsbeslut angav. 1941 förlängdes proviso- riskt första tjänstgöringen till 360 dagar.

Efter förslag av 1941 års försvarsutredning beslöt riksdagen 1941 om den reform som i allt väsentligt präglade värnpliktssystemet fram till dess att VU 60-systemet infördes. Armén tillfördes ett antal lättrörliga förband som skulle sammanhållas i motorbrigader, cykelbrigader eller pansarbri- gader. Dessa innehöll enheter ur flera truppslag och fick eget underhåll.

För att tillgodose krigsorganisationens personalbehov höjdes värnplikts- ålderns övre gräns till 47 år.

Utbildningsmålen fastställdes med 1941 års försvarsbeslut att vara:

1 Soldaten skall vara fostrad till sådan pliktuppfyllelse, att han även under döds- fara utan tvekan fullgör sin plikt. Detta är den grund, på vilken arméns krigsdug- lighet ytterst vilar.

2 Soldaten måste så behärska det formella uppträdandet, att han automatiskt kan utföra de handgrepp och rörelser. som erfordras för att kunna hantera vapen och annan materiel, för att taga skydd, utföra förflyttningar på stridsfältet m.m.

3 Andra grenar av verksamheten i fält måste soldaten så behärska att han handlar vanemässigt. Till dessa hör t.ex. förberedelser för strid, utförande av observa- tion, ordnande av förläggning, materielens vård och förberedelser för marsch. Om icke soldaten äger kunskaper och färdigheter i dessa grenar av tjänsten i fält, krävs från befälets sida en ständig handledning och övervakning, vilket kan äventyra dess verksamhet i andra hänseenden.

4 Soldaten måste vara så tränad och härdad, att han förmår uthärda de fysiska och psykiska påfrestningar, som alltid är förenade med verksamheten i fält. Han

skall desutom lära sig övervinna de särskilda svårigheter som klimatet i vissa delar av vårt land erbjuder. Härför krävs bland annat att all personal vid förband. som skall kunna vinterorganiseras, måste vara vinterutbildad.

5 Soldatens utbildning skall vara så mångsidig. att inom de lägsta förbanden förluster åtminstone i viss utsträckning kan ersättas genom överflyttning av personal mellan förbandens underavdelningar.

6 Genom förbandsutbildning måste soldaten bibringas sådana kunskaper och en sådan omdömesförmåga, att han kan uppträda i förband. Han skall även. undan- dragen befälets omedelbara inflytande, kunna anpassa sitt handlande efter läget och begagna de fördelar som fiendens uppträdande. terrängen eller andra om— ständigheter bjuder honom.

7 Utbildningen måste vara så grundlig att kunskaperna och färdigheterna blir bestående för lång tid framåt. Tjänstgöringstidens längd måste vidare medge att ett så stort antal repetitionsövningar anordnas. att soldatens tjänstbarhet i fråga om såväl kunskaper och färdigheter som träning och härdning i erforderlig grad vidmakthålls under hela tjänstetiden. Det ärjämväl nödvändigt att såvitt möjligt fortlöpande hålla den värnpliktige underkunnig om nya reglementariska före— skrifter ävensom att bibringa honom förmågan att hantera nytillkomna vapen m.m.

Utbildningstiden fastställdes för första tjänstgöringen till 360 dagar. vilka fördelades enligt följande:

Tabell 1 Rekrytskola Soldatskola: för utbildningen inom utbildningslinje 180 dagar för förbandsutbildning 60 " för vinterutbildning 60 " 360 dagar

Härtill kom två repetitionsövningar samt en efterutbildningsövning om vardera 30 dagar.

Som en följd av utökningen av krigsorganisationen ansågs det nödvän- digt att ta värnpliktiga i anspråk som befäl. Bland annat skulle större delen av behovet av plutonchefer tillgodoses med värnpliktigt befäl. Utbildning- en av gruppchefer skulle ske inom ramen för 360 dagars första tjänstgöring. Utbildningen till plutonchefs ställföreträdare (underofficer) skulle ske del- vis parallellt med första tjänstgöringen och delvis under en 180 dagar lång plutonchefsskola därutöver. Genom anordnande av frivillig befälsutbild- ning "skulle möjligheter skapas att bevara kvaliteten hos åtminstone den ambitiösa delen av det värnpliktiga befälet”.

Uttagning för utbildning i specialtjänst omfattade läkare, tandläkare, apotekare, veterinärer, vissa tekniker och krigskassörer. För dessa fast- ställdes den totala tjänstgöringstiden till 630 dagar.

1947 beslöt riksdagen att provisoriskt förkorta första tjänstgöringen för huvuddelen av de värnpliktiga med 30 dagar till 330 dagar. Samma år inställdes alla efterutbildningsövningar och många repetitionsövningar.

1948 beslöt riksdagen att återigen provisoriskt förkorta utbildningen med

60 dagar. För armén och kustartilleriet blev därmed första tjänstgöringen 270 dagar med två repetitions- och efterutbildningsövningar om vardera 30 dagar.

1949 ändrades värnpliktsåldern från 20 till 19 år. Anledningen var att de då tillkommande åldersklassernas numerär icke oväsentligt understeg det årliga rekryteringsbehovet för att vidmakthålla krigsorganisationen. 1949 skrevs två åldersklasser in. Utbildningskontingenten bestod därefter av 20-åringar och 21-åringar med efter hand ökande andel 20-åringar. Antalet inkallade avpassades så att de årliga avvikelserna i möjligaste mån begrän- sades. Det kunde dock inte uppbringas till rekryteringsbehovets nivå. Krigsorganisationen kunde dock vidmakthållas genom att personalersätt- ningsreserven övergångsvis tilläts minska i avvaktan på det ökade perso- naltillskottet som var att förvänta på 1960-talet. 1954 beslutades om ännu en sänkning av värnpliktsåldern till fortfarande gällande 18 år. Utbildnings- kontingenten kunde därefter genom successiv höjning de närmast följande åren dimensionernas för krigsorganisationens vidmakthållande och lång- siktigt bibehållas på denna nivå. De stora åldersklasserna under 1960-talet medförde en förskjutning mot högre inryckningsålder, en konsekvens av långsiktigt oförändrad utbildningskontingent. Olägenheten härav ansågs väl uppvägas av fördelarna med ett stabilt planerings- och budgeteringsun- derlag.

1950 tog riksdagen beslut om av 1949 års värnpliktskommitté framlagda förslag. Beslutet innebar förutomjusteringar av utbildningstidens längd för vissa befälsgrupper främst att repetitionsövningar i krigsförband i stället för åldersklassvis infördes.

1952 förlängdes provisoriskt första tjänstgöringen för huvuddelen av de värnpliktiga och för underbefälsuttagna gruppchefer. Den sammanlagda utbildningstiden blev därmed 394 dagar för värnpliktiga i allmänhet, 444 för underbefälsuttagna och 570 för underofficersuttagna.

1 besparingssyfte ställdes repetitionsövningarna in budgetåret 1956/57. 1960 reformerades befälsordningen vid armén i syfte att öka kvaliteten på det värnpliktiga befälet. Samtidigt infördes i flygvapnet ett kvartalsvis rullande inryckningssystem.

1960 och 1961 gjordes försök med avkortning och differentiering av tiderna för repetitionsutbildning. Försöken avbröts dock med hänvisning till överbefälhavarens krav på större beredskapstäckning.

2.3. Värnpliktstillgångar

I detta avsnitt redovisas värnpliktstillgångar och bedömd storlek på in- ryckande kontingenter på så lång sikt som för närvarande prognoser kan göras med rimlig säkerhet. Avsnittet avser endast att vara en översyn av redan föreliggande planering och därmed utgöra en kontroll av underlaget för utredningens arbete.

2.3.1. Utgångspunkter

Utgångspunkter för våra studier av de framtida värnpliktstillgångarna och inryckande kontingenters storlek har varit följande:

a) Den allmänna värnpliktens grunder skall vara oförändrade enligt nuva- rande principer.

b) Den värnpliktige skall efter genomförd grundutbildning kunna krigspla- ceras inom försvarsmaktens krigsorganisation.

c) Den som inte bedöms ha förutsättningar att genomgå grundutbildning som leder till lämplighet för krigsplacering skall frikallas från värnplik- tens fullgörande i ett så tidigt skede som möjligt.

d) Överbefälhavarens personella krav på krigsorganisationen mot bak- grund av den syn som redovisats i 1982 års försvarsbeslut vad avser framtida krigs karaktär skall vara normerande.

2.3.2. Underlag

Underlaget för studier av tillgången på nytillkommande värnpliktiga består av antalsuppgifter ur statistiska centralbyråns befolkningsprognos för åren 1983—2025 samt värnpliktsverkets prognoser för frikallelser och övriga avgångar. Prognosvärden har dessutom inhämtats hos nämnden för vapen- friutbildning. För jämförelser m.m. har använts underlag ur överbefälha- varens värnpliktsplan 1983— 1993.

2.3.3. Statistiska centralbyråns befolkningsprognos

Prognosen utvisar beräknat antal personer i riket. redovisade efter kön och ålder i ettårsklasser vid slutet av åren 1983-2025. Prognosen utgår ifrån folkmängden 1982-12-31 och följande antagande om fruktsamhet (dvs. antal levande födda barn per kvinna i fertil ålder):

Tabell 2

1983 — 1.62 1987 — 1.68 1984 —- 1.62 1988 — 1.70 1985 — 1.64 1989 och årligen därefter — 1.70 1986 — 1.66

En ändring av värdena ovan med 0,1 procent innebär antalsmässigt en avvikelse från prognosvärdena med omkrig 2.800 pojkar (beräkningsår 1985). Detta påverkar för denna studie aktuella värden först från och med år 2001. dvs. då de år 1983 födda pojkarna fyller 18 år.

Prognosen påverkas också av framtida utrikes omflyttning. Prognosen arbetar med två alternativ. Det ena innebär ingen migration och det andra en nettoimmigration som från 2.000 personer år 1983 stiger till 7.500 personer år 1988 och åren därefter. Fram till och med 1987 föreligger ett överskott av kvinnor inom nettoimmigrationen. För de därpå följande åren anger prognosen hälften för vardera kvinnor och män.

Prognosen visar att antalet 18-åriga män i riket sjunker från att vara cirka 63.500 år 1984 till omkring 48.500 år 2010. I bilaga 4, tabell 1. redovisas det

använda underlaget ur statistiska centralbyråns prognos. Båda alternati- ven för utrikes omflyttning redovisas. Totala antalet tillkommande 18-åringar skiljer sig obetydligt mellan de båda alternativen vad avser 10-årsperioden 1984 — 1993 (cirka 4.000) medan 25-årsperioden 1984 — 2008 naturligen visar större differens (cirka 18.000).

Statistiska centralbyråns prognos omfattar både svenska och utländska medborgare. De senare skall inte fullgöra värnplikt i Sverige. De skall således borträknas. Däremot tillkommer naturaliserade medborgare i ål- dern 19—27 år.

2.3.4. Underlag för bedömning av antalet som skall prövas vid inskrivningsförrättning

Med en åldersklass avses värnpliktiga som är födda samma år. Med en års/(lass avses värnpliktiga som påbörjar grundutbildning samma utbild-

ningsår. Den kontingent som årligen skall prövas vid inskrivningsförrätt— ning består av följande delgrupper C rättåriga svenska manliga medborgare. dvs. de som under kalenderåret fyller 18 år. utom

— förtidsinskrivna — de ur åldersklassen som tidigare inskrivits som underåriga (företrädesvis blivande yrkesofficerare) — senarelagda — de som på grund av pågående studier (främst vid fyra-årig gymnasieskola) prövas först det år under vilket de påbörjar avgångsklass.

D överåriga svenska manliga medborgare. vilka väsentligen består av

— enligt ovan senarelagda

— naturaliserade svenska medborgare i åldern 19—27 år (äldre naturali- serade blir aktuella för prövning endast i undantagsfall).

13 kvinnor som är svenska medborgare och som avser söka anställning som yrkesofficerare.

Förtidsinskrivningen är i huvudsak av samma omfattning från år till år. Minskningen genom redan förtidsinskrivna av en åldersklass kompenseras genom tillkomst av motsvarande antal yngre. Motsvarande gäller senare- lagda studerande.

1 sammanhanget bör nämnas att ett begränsat antal prövas utan person- lig inställelse. Detta gäller sådana som är under varaktig vård och vilka nästan utan undantag blir frikallade. De ingår i de värden som tas upp i denna översyn.

2.3.5. Överbefälhavarens värnpliktsplan

I överbefälhavarens värnpliktsplan 1983—1993 redovisas prognos avseen- de vid inskrivningsförrättning prövade liksom även teoretisk inryckande- styrka åren 1982—2000. Grunderna för denna prognos är följande:

Tillkommande

El Som svenska manliga medborgare födda till och med år 1981.

D Naturaliserade svenska manliga medborgare i åldern 0—18 år. Efter jämförelse ur statistiska centralbyråns befolkningsstatistik bedöms des- sa till 200 per år och åldersklass. ackumulerat till högst 1.600 per åldersklass. El Naturaliserade svenska manliga medborgare i åldern 19—27 år. Dessa redovisas med erfarenhetsvärdet totalt omkring 1.000 man per år.

Avgår

[1 Vid inskrivningsförrättning frikallade. Dessa uppgår till 11 procent av de prövade. Detta värde har räknats fram sammansatt av medelvärdet 8.5 procent för frikallade under åren 1976-1981 samt ytterligare tillkom- mande 2,5 procent frikallade från och med 1983 på grund av riksdagsbe- slut om bevaknings- eller depåvärnpliktiga. C Mellan inskrivningsförrättningarnas slut och före inryckningen till grundutbildning — medgiven vapenfri tjänst — cirka 4 procent av dem som vid inskriv- ningsförrättning ålagts att fullgöra värnplikt — frikallade. avlidna. utflyttade ur riket med flera — totalt 2.5 procent varav en procent under första året och resterande 1,5 procent under de närmast följande. I värdet 1,5 procent ingår frikallade (cirka 0,5 procent) bland sådana som på grund av långt uppehåll mellan in- skrivning och inryckning kallas till förnyad/kompletterande pröv- ning.

En sammanställning över prövade och frikallade vid inskrivningsförrätt— ningarna 1960—1982 redovisas i bilaga 4, tabell 2.

Antalet levande födda pojkar ett givet år minus de som avlidit, flyttat ur riket etc. utgör antalet prövade aderton år senare tillsammans med dem som tillkommit under samma tid. Dessa är naturaliserade samt återinflyt- tade svenska medborgare. Antalet prövade minus frikallade utgör antalet fördelade. Antalet fördelade minus avgångar mellan inskrivning och grund- utbildning (avlidna, beviljade vapenfriansökningar, utflyttade etc.) men ökat med under motsvarande tid tillkommande (nya svenska medborgare) utgör den teoretiska inryckandestyrkan. Denna sjunker från cirka 51.000 år 1982 till cirka 39.000 år 2000. I bilaga 4, tabell 3, redovisas en fullständig prognos avseende antalet prövade och teoretisk inryckandestyrka åren 1982—2000. Denna är upprättad med värden enligt ovan och ingår i överbe- fälhavarens värnpliktsplan. I värnpliktsplanen angivna värden avseende inryckande styrka bör åsättas en osäkerhetsmarginal på 1 1.000 man.

2.3.6. Jämförelse

En jämförelse mellan beräknat antal prövade enligt överbefälhavarens värnpliktsplan och uppskattning ur statistiska centralbyråns prognos för åren 1983—2025 redovisas i bilaga 4, tabell 4. Den avräkning av antalet utländska medborgare som måste göras i centralbyråns prognosvärden har relateras till åldersklassens storlek och upptagits avrundat till 3.500 årligen till och med år 1993 och därpå årligen till 3.000 man.

2.3.7. Kommentarer till vissa värden

Utländska medborgare

De utländska medborgarna särredovisas inte i statistiska centralbyråns prognos. En uppskattning kan dock göras genom att prognosens värde jämförs med riksskatteverkets till värnpliktsverket lämnade uppgifter om antalet svenska medborgare som ett visst år fyller 18 år (rättåriga). En sådan uppgift lämnar riksskatteverket årligen på hösten året före aktuellt inskrivningsår. Likaså lämnas uppgifter om innevarande år tillkomna na- turaliserade medborgare. Enligt riksskatteverket hösten 1983 var antalet rättåriga cirka 59.600 och antalet nyaviserade 19 — 27-åringar cirka 1.600. Enligt bilaga 4, tabell 1. är antalet som 1984 fyller 18 år cirka 63.300 respektive cirka 63.500. Skillnaden mellan dessa värden och nämnda 59.600. vilken bör representera antalet utländska medborgare, är 3.700 respektive 3.900.

För tiden efter år 2000 har statistiska centralbyrån och värnpliktsverket uppskattat motsvarande antal utländska medborgare till omkring 2.500. För denna studie antas 1984 års högre värde, avrundat till 3.500 och från och med 1994 reducerat till 3.000. Samma utgångsunderlag används för att uppskatta antalet 19 — 27-åringar, avrundat till 1.500. Det senare värdet överstiger med 500 man det i överbefälhavarens värnpliktsplan använda.

Frikallade vid inskrivningsförrättning

Som framgår av bilaga 4, tabell 2, har andelen frikallade minskat under 1980-talets senare del ijämförelse med decenniets första del. Osäkerheten i prognosvärdet för frikallade ligger främst i den del som tillkommer med anledning av 1982 års försvarsbeslut och som bedömts till 2,5 procent. Bedömningen är gjord med ledning av tidigare prövningsresultat ijämförel- se med de kravändringar som beslutet om bevaknings- och depåvärnplik- tiga medfört. Verkan av dessa kan för det första hela året utläsas ur värnpliktsverkets inskrivningsstatistik för 1983 som publiceras under 1984. Eftersom trenden beträffande frikallelser vid inskrivningen är något sjun- kande kan prognosen elva procent visa sig något för hög. En årlig uppfölj- ning och utvärdering ligger i värnpliktsverkets rutiner. En avvikelse med cirka en procent innebär att antalet fördelade ur en åldersklass ökar/mins- kar med omkring 500 man.

Frikallade mellan inskrivningsförrättning och inryckning till grundutbildning

Under den tid som förflyter mellan den enskildes prövning vid inskriv- ningsförrättning och inställelse till grundutbildning året efter inskrivnings- prövningen avgår erfarenhetsmässigt omkring en procent av prövad styr- ka. Häri inräknas också under samma tidpunkt avlidna, utflyttade ur riket etc.

Vid den uppföljning av produktionsresultatet som senare år gjorts vid värnpliktsverket har konstaterats att avgångar (frikallelser) bland värnplik-

tiga som påbörjat grundutbildningen är relativt sett högre bland dem som av olika skäl (bland annat platsbrist) fått vänta med inryckningen än bland dem som får rycka in året efter inskrivningsprövningarna. Detta har aktua- liserat ett utvecklingsprojekt som innebär att de som måste eller på grund av anstånd själva påverkar sin situation så att de ej kommer att påbörja sin grundutbildning förrän under tredje året efter inskrivningsåret bereds möj- ligheter till en kompletterande undersökning vid värnpliktskontoren före inryckningen. 1978 års försvarskommitté har tagit upp och förordat en sådan åtgärd. Det har av värnpliktsverket bedömts att insatsen skulle medföra att ytterligare omkring 0,5 procent av prövad styrka då skulle bli frikallad. Tillsammans med under perioden avlidna, utflyttade med flera, (omkring en procent) skulle således totalt ytterligare 1,5 procent avräknas. Projektet, som kräver att värnpliktsverket tillförs resurser, har en klar erfarenhetsförankring. Däremot är utfallet svårt att överblicka. De antagna 1,5 procent torde dock få bedömas snarare kunna komma att öka något än att minska.

Vapenfri tjänstepliktiga

Antalet värnpliktiga som medges vapenfri tjänst istället för grundutbild- ning som värnpliktiga beräknades av nämnden för vapenfriutbildning till omkring 2.500 årligen. Detta sammanfaller nära med värdet i överbefälha- varens värnpliktsplan (fyra procent av prövad styrka). Benägenheten att söka vapenfri tjänst kan dock möjligen komma att öka något varför en uppräkning till 3.000 används i det följande. Det bör dock i detta samman- hang nämnas att en del, som medgivits vapenfri tjänst, efter framställning får detta medgivande hävt. De har inte medräknats här.

Övriga

1 åldersklassen ingår ett antal värnpliktiga som kan rubriceras som ”obe- fintliga” enligt tidigare språkbruk. Bland dessa finns exempelvis sådana som har fått svenskt medborgarskap men därefter lämnat landet utan att meddela utflyttning till folkbokföringsmyndigheterna liksom även sådana som inte bor på varaktig adress och inte kan nås genom polisiär efterspan- ing och hämtning. Detta gäller både inskrivningstillfälle och inryckning. Antalet är inte helt försumbart men bedöms för de ovan nämnda kategori- erna inte överstiga 500 per åldersklass för riket som helhet. För denna studie antas antalet vara omkring 300.

Avgång från inkallelsebar styrka är också de värnpliktiga som på grund av anställning i när- och fjärrfart inom handelsflottan inte skall inkallas så länge anställningen varar. Är de alltjämt anställda det år de fyller 27 år skall de oavsett framtida ändring i anställningen inte kallas in till värn- pliktsutbildning. Antalet sådana i handelsflottan varaktigt anställda utgör knappt 200 i varje åldersklass.

2.3.8. Ytterligare prognoser

I bilaga 4, tabell 5. redovisas prognos över prövade och teoretisk inryckan- destyrka åldersklassvis med utgångsvärden enligt nettoimmigration samt tillkomst och avgång som redovisats ovan.

I tabell 6 redovisas på samma sätt som i tabell 5 prognos över prövade och teoretisk inryckandestyrka åldersklassvis dock med utgångsvärden enligt ”ingen migration".

1 tabell 7 sammanställs prognosvärdena enligt överbefälhavarens värn- pliktsplan samt värdena enligt tabellerna 5 och 6.

De skillnader sinsemellan som slutvärdena enligt olika beräkningsalter- nativ utvisar är i huvudsak en följd av avvikelser i ingångsvärdena i förening med den förhållandevis långa prognostiden. Genom den produk- tionsuppföljning som sker fortlöpande kommer korrigeringar av ingångs- värden att erfordras vid ett flertal tillfällen under prognostidens lopp. Avvikelserna ger därför i viss mån ett uttryck för känsligheten i progno- serna sett mot en långsiktig bakgrund. Skulle exempelvis antalet utländska medborgare i en åldersklass genomgående vara 1.000 man färre än här valt värde, (3.500 man), innebär detta ett värnpliktstillskott i slutsummorna med om kring 15.000 man. En bestående enprocentig ändring av frikallel- sefrekvensen ger en totaländring av omkring 8.000 man.

Studien visar att den storlek beträffande Utbildningskontingenten som var ett av underlagen för 1982 års försvarsbeslut alltjämt bör gälla. De i förhållande till överbefälhavarens värnpliktsplan lägre värdena ger — om de framledes visar sig bestå — förutsättningar att reducera antalet värnplik- tiga som får vänta tre år mellan inskrivning och grundutbildning (så kallade 3-åringar) tidigare än vad eljest skulle vara fallet. I samma riktning verkar åtgärder att inom utbildningskapacitetens ram temporärt öka värnplikts- kontingenten som en av flera arbetsmarknadspolitiska insatser. Sådana möjligheter bör tillvaratas. Studien visar därför på betydelsen av att utbild- ningskontingenten vidmakthålls enligt plan under i huvudsak närmaste tioårsperiod. Utöver sociala och rent mänskliga fördelar med en så snar nedgång som möjligt av "3-åringarna” uppstår en viss besparingseffekt. Dessa äldre värnpliktiga har nämligen visat sig ha större behov av samhäl- lets och försvarsmaktens stöd samt en högre avgångsfrekvens från grund- utbildningen än yngre värnpliktiga.

Ett erfarenhetsvärde från 1970-talet av de värnpliktigas egna önskemål om år för att påbörja grundutbildning är att tre fjärdedelar om möjligt önskar rycka in året efter inskrivningsprövningen, cirka 20 procent ett år senare och fem procent önskar dröja minst till tredje året efter inskrivning- en. Omsatt på kontingenten 46.000 betyder detta i avrundat antal 35.000, 9.000 och 2.000. Av bilaga 4, tabell 8, framgår att detta inte helt kan uppnås men att minskade utbildningskontingenter ytterligare skulle försämra ut- vecklingen.

Tabell 8 är framräknad från det så kallade kvarståendeläget, dvs. äldre ännu icke inkallade värnpliktiga, som av värnpliktsverket bedöms förelig- ga utbildningsåren 1985/86 och 1986/87. Ett ökat antal kvarstående värn- pliktiga leder till färre utbildningsplatser för den yngsta åldersgruppen. Kvarståendeläget har över åren på kort sikt påverkats av ändringar i

verklig inryckt styrka orsakade bland annat av ändrad anståndsfrekvens och ändrad utbildningskapacitet eller ändringar i förbandsomsättningen. Det finns alltså en viss osäkerhet även i detta underlag men denna bedöms dock inte påverka slutsatserna på ett avgörande sätt.

2.3.9. Överväganden

Våra studier visar att en reducering av utbildningskontingenten — vid inledningsvis antagna förutsättningar — aktualiseras tidigast i mitten av 1990-talet. Den i tabell 8 angivna styrkan 40.000 är enbart ett räkneexem- pel. På motsvarande sätt kan kalkyler göras med andra utgångsvärden, exempelvis ett större utrymme för de yngsta värnpliktiga och en därav följande förskjutning mot flera kvarstående äldre. Hänsyn tas inte till de förändringar i åldersstrukturen som följer av en eventuellt ökad anstånds— frekvens. Det finns ett tillräckligt tidsutrymme för att inför kommande försvarsbeslut komplettera prognosunderlaget och planera inför de krigs- och fredsorganisatoriska konsekvenser som det reviderade beslutsunderla- get motiverar.

Vi finner att värnpliktstillgångarna inom överskådlig tid räcker för att upprätthålla den nu för oss kända krigsorganisationen. De minskade värn- pliktstillgångarna ökar enligt vår mening emellertid kraven på ett noggrant tillvaratagande av alla personella resurser.

Vi menar därför att nuvarande planering av grundutbildningskontingenterna enligt över- befälhavarens värnpliktsplan bör vara i huvudsak oförändrad. Det är vik- tigt att all utbildningskapacitet tills vidare tillvaratas så att planeringsnivån kan realiseras och antalet äldre inom utbildningskontingenten successivt kan minskas.

att prognosvärdena måste följas upp särskilt beträffande frikallesefre— kvens och antalet tillkommande, naturaliserade medborgare.

att fullt uttagen utbildningskapacitet samt åtgärder för frikallelseri ett så tidigt skede som möjligt kan ge en gynnsammare utveckling än vad som hittills förutsetts beträffande andelen äldre värnpliktiga i grundutbiidnings- kontingenten.

att omslagspunkten för fredsorganisatoriska konsekvenser enbart sett utifrån värnpliktstillgångarna inträffar i mitten av 1990—talet.

2.4. Värnpliktigas sociala och ekonomiska situation

De värnpliktigas sociala och ekonomiska situation torde inte kunna tillåtas ha en styrande inverkan på utformningen av värnpliktsutbildningen. Den måste dock noga beaktas med hänsyn till värnpliktsutbildningens karaktär av just plikttjänstgöring så att en rimlig avvägning görs mellar. de av utbildningsskäl tvingande ingreppen i den enskildes sociala situation och bland annat de förmåner som avser kompensera ingreppen. Överbefälhavaren och statistiska centralbyrån genomförde 1979/80 en omfattande undersökning av de värnpliktigas sociala och ekonomiska situ- ation. Undersökningen visade bland annat att det är mindre än nio procent

av de värnpliktiga som är gifta eller sammanboende. Av de gifta eller sammanboende är det nästan en tredjedel som har barn. Av alla de värn- pliktiga har således knappt tre procent barn.

Gruppen gifta eller sammanboende med barn är i genomsnitt något äldre än övriga värnpliktiga. Just denna grupp visar sig samtidigt ha en väsentligt högre avgångsbenägenhet än övriga värnpliktiga.

] undersökningen jämfördes de värnpliktigas ekonomiska situation före inryckningen med den kort före utryckningen. Jämförelsen visade att den värnpliktiges eller hans och hans familjs ekonomiska standard sänktes under värnpliktstjänstgöringstiden. Standardsänkningen var absolut störst för de ensamstående värnpliktiga, betydligt mindre för de gifta eller sam- manboende och minst för de gifta eller sammanboende med barn.

Majoriteten (84 %) av de ensamstående värnpliktiga bodde i föräldra- hemmet under tjänstgöringstiden.

Undersökningen visade också att med nuvarande principsystem för dagersättning utgör variationer i tjänstgöringstidens längd inte avgörande faktorer för de värnpliktigas ekonomiska standard — dvs. längre tid för— sämrar inte ekonomin.

En avsevärd grupp av de värnpliktiga (38 %) arbetade extra under tjänstgöringstiden. Andelen är dock troligen snabbt föränderlig med hän- syn till bland annat konjunkturerna.

De från och med 1984-07-01 utgående värnpliktsförmånerna framgår av följande sammanställning:

Tabell 3

Förmåner vid grundutbildning

Dugersätming: l—230 dagen 23 kr/dag 23l—300 dagen 38 kr/dag 301—360 dagen 53 kr/dag 361— dagen 83 kr,/dag

Förplägnads— (Utgår vid tjänstledighet. 25 kr/dag erxänning övningsuppehåll och sjukdom

Resor ] fri resa/vecka

Ulryckningxbidrag l.500 kr

Fumiljebidrag: Familjepenning till maka högst 1.560 kr/dag (Behovsprövat) Familjepenning till barn högst 780 kr/dag

Bostadsbidrag motsv normal hyra på orten för en—, två-, tre- eller fyrarumslägenhet Kringkostnader" för el. hemför- säkring m.m. (utgår till den som

"normalhyran"

inte har familjepenning) 60 kr/dag Näringsbidrag till egen företagare högst 400 kr/dag

Förmåner vid repetitionsutbildning

Dagpenning: Motsv. sjukpenning. dock lägst 55 kr/dag Befallningspenning: Beroende på befattningsnivå 4— lZ kr/dag Näringsbidrag: Till egen företagare högst 400 kr/dag (Behovsprövat)

Av särskilt intresse för bland annat frågorna om samordningen av värn- pliktstjänstgöringen och det civila utbildningsväsendets terminsrytmer m.m. är undersökningens resultat angående de värnpliktigas sysselsättning före och efter värnpliktstjänstgöringen. Undersökningen visade att under de tolv månaderna före inryckningstillfället hade 66 procent av de värn- pliktiga arbetat heltid under minst sex av månaderna. Omvänt är det alltså. en minoritet av de värnpliktiga för vilka ett samband mellan gymnasiesko- lans terminsavslutning och inryckning kan vara av betydelse.

Vi menar att erfarenheterna visat att de värnpliktigas sociala och ekono- miska förhållanden (sedda i relation till de vid olika tider i samhället gängse värderingarna av standard m.m.) är av stor betydelse för de enskilda värnpliktigas motivation för utbildningen. Värnpliktsförmånskommittén har i sitt betänkande angivit vissa mål för den fortsatta utvecklingen av värnpliktsförmånerna. Genom successiva åtgärder kommer dessa mål att uppfyllas.

3. Systembeskrivning

3.1. Beredskapssystemet

3.11. Överäkt

Vårt militära försvar är uppbyggt på allmän värnplikt med kortaste möjliga tjänstgöringstid i fred. Vi har inga så kallade stående styrkor i ständig beredskap. Om vi måste försvara vårt land med militära medel krävs en mobilisering. En sådan åtgärd är ett stort — och genomgripande — ingrepp i samhällsapparaten. som för att snabbt kunna genomföras kräver förut- seende och omfattande fredstida förberedelser. Även om vårt land inte blir direkt angripet kan läget i omvärlden kräva säkerhetspolitiska åtgärder för att hävda vår neutralitet. Beredskapssystemet är därför också skapat för att ge möjlighet att anpassa beredskapen till olika nivåer beroende på situationen i omvärlden.

Beredskapsformer

Vårt militära beredskapssystem omfattar följande beredskapsformer långsiktig beredskap. 3 administrativ beredskap samt [1 insats- och mobiliseringsberedskap.

Långsiklig beredskap

Den långsiktiga beredskapen syftar till att krigsdugliga förband skall kunna sättas in direkt efter mobilisering. Detta mål ställer särskilda krav på utbildningssystemet och den materiella tillgängligheten.

Utbildningssystemet skall år från år tillgodose att

krigsförbanden tillförs utbildad personal genom grundutbildning av värnpliktiga samt utbildning till och av reservofficerare och yrkesoff-

cerare.

3 krigsförbandens förmåga att lösa krigsuppgifter vidmakthålls genom återkommande övningar och kompletterande utbildning.

Behoven av materiel ska tillgodoses genom att C nödvändig materiel förrådsställs, kontrolleras och underhålls, C försliten eller omodern materiel för krigsförbanden ersätts genom nyan- skaffning eller renovering.

Cl krigsmateriel som används för utbildning eller är under översyn snabbt kan återställas samt att i fred ej anskaffade förnödenheter tillförs vid beredskapshöjning.

Adminislrmiv beredskap

Om de krigsplacerade soldaterna behöver kallas in för mobilisering måste ett stort antal beslut i anslutning härtill kunna fattas utan dröjsmål.

Den administrativa beredskapen utgörs av de lagar och förordningar m.m. som erfordras för att landets resurser på bästa sätt skall kunna utnyttjas i krig. De är framtagna redan i fredstid. Genom särskilda rege- ringsbeslut eller i samband med beslut om allmän mobilisering kan de sättas i tillämpning, utan att riksdagens medgivande behöver inhämtas. De möjliggör att värnpliktig personal kan kallas in för mobilisering utan dröjs- mål och att krigsförbanden kan utnyttja civila resurser — mark. byggnader, fordon, maskiner osv.

Några av de viktigaste lagarna för det militära försvaret är [] värnpliktslagen, som utgör grunden för inkallelser, El förfogandelagen. som medger att civila fordon och andra förnödenheter tas i anspråk samt El flera olika lagar. som tillsammans reglerar sjukvården i krig.

Förhållandena är likartade inom totalförsvaret i övrigt.

Insats- och mobiliseringsberedskap

Med insatsberedskap menas den beredskap som tillgängliga staber och förband upprätthåller för att kunna påbörja operationer och stridsverksam- het (motsv).

Med mobiliseringsberedskap menas den beredskap som upprätthålls för att snabbt och säkert kunna organisera och utrusta krigsförbanden.

Den tekniska utvecklingen möjliggör för en angripare att inleda ett angrepp på sådant sätt att förvarningstiden för oss blir kort — så kallade överraskande angrepp. Detta ställer ökade krav på försvarsmaktens för- måga att möta angrepp som inletts innan mer omfattande mobilisering genomförts. För att det överraskande angreppet inte skall framstå som fördelaktigt för angriparen krävs snabbt tillgängliga förband, hög mobili- seringsberedskap och förmåga att uppta försvaret under pågående mobili- sering. Också en begränsad förvarningstid skall kunna utnyttjas för att snabbt höja försvarsförmågan. Detta ställer krav på lednings- och under- rättelseorganisationen. I fred organiserade stridskrafter, förband med hög inkallelseberedskap, snabbmobiliserade förband och hemvärn skall bland annat med stöd av förberedda fältarbeten kunna försvåra angriparens styrketillväxt. åsamka honom förluster och skydda mobiliseringen. Inva- sionsförsvaret skall fullföljas med efterhand mobiliserade förband som måste ha sådan kvalitet att de kan sättas in i strid omedelbart efter mobili-

sering.

Säkerhets— politiskt hot

Å

Pmob

Amob

Insatsberedskap

- ledningsber - incidentber - ber mot överrask- ande angrepp

Mobiliserings- beredskap

Selektiva partiella mobiliseringar

beredskapshöjningar Maximalt utnyttjande av tredsorg resurser Allmän mobilisering

Grundberedskap Beredskapsövning

Selektiva

___—___) c______v______ly__v___l Vår

Fredsorganisa- Krigsorganisa— beredskap tionens tionens resurser resurser Figur I. Vårt bered- Overbetalhavaren beslutar Regeringen beslutar skaps'xysrem. Beredskapsnivåer

Utifrån vilka resurser som finns i beredskap kan följande indelning göras grundberedskap beredskapshöjningar inom fredsorganisationen beredskapsövning

partiell mobilisering allmän mobilisering.

Grundberedskap

Den insats- och mobiliseringsberedskap som normalt upprätthålls i fred med fredsorganisationens personal och övriga tillgängliga resurser be- nämns grundberedskap. Den delas upp i

El insatsberedskap, som består av

— ledningsberedskap

— incidentberedskap

—— beredskap mot överraskande angrepp El mobiliseringsberedskap.

Ledningsberedskap finns bland annat för att kunna besluta om och leda beredskapshöjningar och insatser.

Incidemberedskap upprätthålls för att kunna förhindra eller avvisa med- vetna eller omedvetna kränkningar av svenskt territorium och andra brott mot våra tillträdesbestämmelser.

Beredskap mot Överraskande angrepp upprätthålls för att Säkerställa en snabb och säker mobilisering om ett angrepp inleds innan mobilisering slutförts. Denna beredskap ökar förutsättningarna för att vår styrketillväxt säkerställs och att angriparens styrketillväxt försvåras.

Mobiliseringsberedskap säkerställer ledning och genomförande av en snabb och säker mobilisering. Förberedelserna härför är omfattande.

För grundberedskapen disponeras försvarsmaktens samlade fredstida personella och materiella resurser. Häri ingår bland annat enheter under grund- och repetitionsutbildning samt frivillig personal under tjänstgöring.

Efter regeringsbeslut disponeras även resurser ur hemvärnet. Överbefäl- havaren har rätt att tidigarelägga repetitionsutbildning om beredskapssi- tuationen bedöms allvarlig. Värnpliktiga som inkallas till krigsförbandsöv- ning underrättas om denna möjlighet i samband med att ordinarie inkallel- seorder till övningen sänds ut.

Utbildningsalternativen för grundutbildning och krigsförbandsövnings- tillfällena är i viss mån anpassade så att det i huvudsak alltid finns strids- dugliga styrkor tillgängliga i landet. En beredskap finns också alltid för att kunna flygtransportera styrkor till delar av landet där läget motiverar en beredskapsförstärkning. Med nuvarande utbildningssystem varierar dock grundberedskapen avsevärt under året.

Beredskapshöjningar inom fredsorganisationen

Om riskerna för en väpnad konflikt ökar kan överbefälhavaren besluta att höja beredskapen med fredsorganisationens resurser.

I första hand vidtas selektiva beredskapshöjande åtgärder, dvs. sådana åtgärder väljs ut som bedöms vara mest adekvata mot aktuellt hot. Åtgär- derna kan vara mer eller mindre långsiktiga och avse förstärkt incidentbe- redskap. ändrade planer för reparation och underhåll av materiel, upp- koppling av krigssamband. inskränkning av rätten att vistas på valfri plats under fritid, tidigareläggning av planlagd repetitionsutbildning m.m.

För lägen då beredskapen måste höjas inom flera funktioner samtidigt och för brådskande situationer finns förberedda "åtgärdspaket”. Ett av dessa paket innebär att fredsorganisationens resurser kan utnyttjas maxi- malt under begränsad tid för att upprätthålla insats- och mobiliseringsbe- redskap i hela landet eller inom ett eller flera militärområden.

Beredskapsövning

Om läget i omvärlden kräver det, förstärks försvarsmaktens fredsorganisa- tion med resurser ur krigsorganisationen. Det sker genom att hela krigsför- band eller delar av dem inkallas till beredskapsövning efter beslut av regeringen.

Partiell mobilisering

Ytterligare en form för förstärkning av fredsorganisationen med resurser ur krigsorganisationen är partiell mobilisering. Det innebär att hela krigs- förband eller delar av dem mobiliseras efter beslut av regeringen. Partiell mobilisering kan tillgripas till exempel om läget i omvärlden bedöms allvar- ligt men angrepp mot Sverige ändå inte framstår som omedelbart förestå- ende.

Om hotet så medger väljs vissa förband och funktioner som till exempel luftvärnsförband. gräns-(kust)-förband, underrättelse- och stabsfunk- tioner, förband med långa mobiliseringstider osv. ut. Detta kan ske anting- en i vissa områden eller i hela landet.

För brådskande lägen finns förberedda "beredskapsalternativ" med varierande storlek och inriktning. Personalen har på sin krigsplaceringsor- der en särskild beteckning för det alternativ som förbandet tillhör. Härige- nom kan inkallelse ske med radio/TV och i olika antalsmässiga och geogra- fiska omfattningar.

De förberedda beredskapsalternativen ger möjligheter att snabbt krigs- organisera delar av försvarsmakten för försvar av särskilt viktiga områden samtidigt som en fortsatt mobilisering förbereds genom att mobiliserings- beredskapen höjs ute på mobiliseringsplatserna — så kallad mobiliserings- platsberedskap.

Allmän mobilisering

Är krigsrisken överhängande beslutar regeringen om allmän mobilisering. Order kan då ges i radio/TV och/eller genom beredskapslarm. Om ett angrepp sker utan att mobilisering ännu anbefallts av regeringen och kon— takterna med rikets ledning brutits kan mobilisering regionalt även beor- dras genom beredskapslarm av civilbefälhavare eller länsstyrelse i samråd med militär territoriell chef.

Alla krigsplacerade inställer sig då på sina mobiliseringsplatser. För- svarsmakten är färdigmobiliserad inom några dagar. För delar av försvars- makten, såsom hemvärnet, är mobiliseringstiden avsevärt kortare. Förut- sättningar för en effektiv motverkan även vid ett överraskande angrepp skapas därför snabbt. Det stora antalet mobiliseringsplatser spridda över hela landet gör det mycket svårt för en angripare att hindra den styrketill- växt som mobiliseringen innebär.

Några författningar Regeringsformen

Regeringsformen ger regeringen befogenhet att använda rikets försvars- makt för att möta väpnat angrepp mot riket. Regeringen får vidare bemyn- diga försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

Lagen om beredskapstillstånd och BeredskapskungöreIsen

Lagen om beredskapstillstånd reglerar hur detta tillstånd tillkännages. Beredskapskungörelsen reglerar vilka åtgärder som ska vidtas vid bered- skapslarm och vissa förhållanden vid beredskapstillstånd.

Föreskrifter för försvarsmaktens mobilisering

Ett kungligt brev ger föreskrifter för planläggning och genomförande av partiell och allmän mobilisering.

Värnpliktslagen

Värnpliktslagen delar upp utbildningen i grund- respektive repetitionsut- bildning. Repetitionsutbildningen i sin tur utgörs av krigsförbandsöv- ningar. särskilda övningar, fackövningar, särskilda fackövningar och mo- biliseringsövningar. Mobiliseringsövningar kan åläggas förband med kort mobiliseringstid och värnpliktiga som är av särskild betydelse för genom- förande av förbandens mobilisering.

Utöver ordinarie grund- och repetitionsutbildning kan regeringen med hänsyn till beredskapen inkalla värnpliktiga till beredskapsövningar. Den sammanlagda tiden en enskild kan åläggas sådana övningar är 180 dagar. Då rikets försvar eller säkerhet kräver kan regeringen inkalla det antal värnpliktiga som krävs för rikets försvar.

Tjänstgöringskungörelsen och Värnpliktsulbildningsjörordningen

Dessa författningar reglerar bland annat hur inkallelse får ske och tiderna för utbildning.

3.1.2. Pågående förbättringar

Enligt 1982 års försvarsbeslut

I enlighet med 1982 års försvarsbeslut genomför överbefälhavaren ett antal beredskapsförbättrande åtgärder inom fredsorganisationens ram som i hu- vudsak skall vara införda eller genomförda 1985. Dessa åtgärder framgår bland annat av överbefälhavarens slutliga programplan för 1984-89. I stort innebär åtgärderna följande:

Ledningsberedskapen förbättras genom att ansvar och befogenheter fördelas bättre vid övergången från fred till krig. Nära överensstämmelse

mellan krigs— och fredsorganisationen eftersträvas.

Krigsförbandsövningarna förläggs i ökad utsträckning till de tider på året då antalet tillräckligt utbildade grundutbildningsförband är få. Systemet för att tidigarelägga krigsförbandsövningar förbättras. l övre Norrland genom- förs i ökad utsträckning övningar med förband som i huvudsak utbildas i andra delar av landet. Ytterligare förstörings- och blockeringsåtgärder förbereds. Särskilda beredskapsplutoner utbildas på försök.

Antalet rustade stamstridsfartyg ökas. Ett ökat antal kustartilleriförband skall kunna bemannas. Antalet i fred utlagda kontrollerbara mineringar ökas. Förmågan att upptäcka och ingripa mot främmande utbåtar förbätt- ras.

Kapaciteten för flygtransport av viktigare ledningspersonal och förband förbättras. Krigsflygbaserna ges ökad uthållighet.

Mobiliseringsberedskapen förbättras bland annat genom att mönstrings- övningar. beredskapskontroller och övning i mobilisering i samband med repetitionsutbildning genomförs i ökad omfattning.

Krigsplaceringar överses och förrådsställning av materiel förändras så att mobiliseringstiderna kan minskas för vissa förband. Utbildningsorgani- sationens lån av materiel från krigsförband begränsas.

Överbefälhavarens kompletterande redovisning

I enlighet med försvarsbeslutet kom överbefälhavaren under våren 1983 in med en kompletterande redovisning som underlag för regeringens pröv- ning av vissa frågor.

Ett förslag om beredskapskontrakt med viss personal tillstyrktes rege- ringen i proposition 1983/841112. Man såg tillkomsten av kontrakten som betydelsefull för möjligheterna att förbättra främst ledningskapaciteten på central och regional nivå genom att frivillig personal kan tas i anspråk.

Vad avser problemen med lokala och temporära brister på beredskaps- förband hänvisar riksdagen till vår kommittés arbete.

3.1.3. Erfarenheterna

Allmänt

Enligt kommittédirektiven skall vi utgå från den grundsyn på beredskaps- systemet som framgår av försvarsbeslutet 1982. Det innebär att försvars- makten snabbt skall kunna mobilisera. Förbanden skall i huvudsak vara stridsdugliga direkt efter mobilisering. Försvarsmakten skall därutöver ha en hög mobiliseringssäkerhet. 1 fred organiserade stridskrafter. snabbt mobiliserade förband och hemvärn skall kunna försvåra angriparens styr— ketillväxt och skydda mobiliseringen. Kravet på stridsinsatser med freds- organisationens resurser är därvid högt.

Avvägningen mellan satsning på åtgärder som ger effekt på lång sikt kontra i närtid måste vara flexibel. Anpassningen måste därvid kunna göras efter lägets krav.

Den militärpolitiska utvecklingen efter 1982 aktualiserar även förbätt- ringar av vår beredskap utöver inriktningen i försvarsbeslutet. Utveckling-

en. främst ubåtsincidenterna. har också enligt vår mening medfört vissa behov av säkerhetspolitiska markeringar.

Överbefälhavaren har för kommittén redovisat styrka och svagheter i beredskapssystemet. Enligt hans mening innehåller nuvarande system en del begränsningar. Redan i grundberedskapen krävs ett antal åtgärder som inte helt inryms i försvarsbeslutet och riksdagens beslut i enlighet med proposition 1983/84:112. Det underlag överbefälhavaren har lämnat kräver en fördjupad analys av konsekvenserna för utbiIdningsorganisationen. och därmed den långsiktiga beredskapen.

Ineidentberedskapen

De senare årens ubåtsincidenter m.m. understryker vikten av kontinuerlig övervakning av vårt territorium och tillgång på snabbt gripbara resurser för insats redan under grundberedskap. I ett längre perspektiv måste vi också kunna möta andra möjliga provokationer. till exempel överflygningar med förarlösa luftfarkoster av områden och/eller i höjdskikt som idag är mindre väl luftbevakade och därmed luftförsvarade. En subversiv verksamhet genomförd av sabotagegrupper kan inte heller uteslutas i vissa situationer.

Nuvarande säkerhetspolitiska situation i kombination med tänkbara ut- vecklingar innebär för oss att övervakningen av hela landet såväl på marken som till sjöss och i luften bör ökas. Vid indikationer krävs att resurser snabbt kan förflyttas till aktuellt område. Verksamheten måste kunna pågå under lång tid.

Vi har funnit att det inom ramen för insatsberedskap i första hand krävs förband och funktioner för att möta incidenter. De skall kunna ha mycket hög tillgänglighet, lätt kunna transporteras till aktuella områden och kunna verka under lång tid.

Tjänstgöring i incidentberedskapen ger förband och personal många värdefulla erfarenheter av betydelse också för en krigssituation. Samtidigt kan utdragna insatser i incidentberedskap, som den i Karlskrona i början av 1984, medföra att andra för en krigssituation väsentliga utbildningsmo- ment inte hinns med under den på grund av incidentuppgifterna reducera- de, kvarstående grundutbildningstiden. Dessa risker bör i vissa fall beaktas vid fastställandet av tjänsgöringstiden, men måste i allmänhet mötas ge- nom att de för incidentberedskap avsedda resurserna har en sådan omfatt- ning att avlösning kan ske under i tiden utdragna operationer.

Vi finner att det året runt finns behov av allsidigt sammansatta arméför- band. Vissa av dem bör ha en mycket hög tillgänglighet för att omedelbart kunna transporteras över hela landet. Förbanden bör byggas upp kring en Iedningsresurs. Allsidigheten innebär bland annat enheter för strid. under- stöd, luftförsvar, fältarbeten och underhåll. Förbanden bör befinna sig i slutet av grundutbildningen eller utgöras av krigsförband. I dagens utbild- ningsorganisation är tillgången på förband inte tillräcklig under perioden juni-augusti och oktober-december. Under den senare perioden finns en- dast ett mindre antal lokalförsvarsförband under repetitionsutbildning. särskilda beredskapsplutoner samt befälsuttagna värnpliktiga tillgängliga. Kravet på hög tillgänglighet och verksamhet under lång tid är därför svårt att uppfylla under denna period.

För marinens del krävs att sjöstridskrafter bättre kan disponeras under första delen av året än vad de gör i dag samt att möjlighet skapas för utdragna operationer. Helikopterorganisationen bör även förstärkas för att kunna ingå i de integrerade ubåtsjaktgrupperna. Likaså finns det behov av rörliga kustartilleriförband under vinterhalvåret. främst perioden oktober- december. Personal och materiel krävs dessutom för övervakning av inre vatten, inlopp och territorialhav.

Möjligheterna att med kort varsel flygtransportera beredskapsförband behöver ytterligare förbättras. Luftbevakningen behöver också förstärkas inom vissa områden.

Beredskap mot Överraskande angrepp

Beredskapen mot överraskande angrepp skall i första hand säkerställa en snabb och säker mobilisering. Härvidlag är tidsförhållandena. dvs. möjlig- heten att ett angrepp inleds innan försvarsmakten vidtagit omfattande beredskapshöjningar eller mobiliserat, av stor betydelse.

En förvarning om angrepp bedöms kunna erhållas eftersom det bör föregås av ett försämrat utrikespolitiskt läge. Därvid bör utrymme ges för beredskapshöjande åtgärder. Svårigheter föreligger dock att rätt tolka olika indikationer på angrepp. Risk föreligger därför att ett angrepp inled- ningsvis måste mötas med fredsorganisationens resurser.

Studier visar på behov av ett begränsat antal förband, som snabbt skall kunna disponeras för tidiga stridsinsatser över hela landet.

Vi finner att det inom armén krävs fler allsidigt sammansatta förbands- enheter än idag, som är tillgängliga under hela året. Dessa förband bör kunna utnyttjas för begränsade stridsuppgifter varför de måste utgöras av förband i slutet av sin grundutbildning eller av krigsförband. För närvaran- de finns brister vad avser tillgängligheten av sådana förband under somma- ren och senhösten. Lokalt föreligger brister i övre Norrland under somma- ren och senhösten liksom på Gotland under större delen av året.

Inom marinen är behovet starkt att tidigt kunna disponera huvuddelen av sjöstridskrafterna för stridsuppgifter. För närvarande krävs att förban- den färdighålls och inkallas efter regeringsbeslut för att tillräckliga resurser skall uppnås.

För att säkerställa flygstridskrafternas uthållighet i högsta beredskap inom fredsorganisationens ram krävs att basresurserna förstärks främst för skydd och klargöring.

Tidskravet för insats är av avgörande betydelse. Om resurser skall skapas genom inkallelser måste tiderna förkortas från det att beslut fattas till dess att effekt kan nås av förbanden.

Säkerhetspolitiska markeringar

Den satsning som görs på ubåtsskyddet, som bland annat initierades av den parlamentariska ubåtsskyddskommissionen, utgör en väsentlig säker- hetspolitisk markering. Tillsättandet av 1983 års värnpliktsutbildnings- kommitté med uppgift att bland annat föreslå beredskapsförstärkande åt- gärder är ytterligare en markering av viljan att följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår omvärld.

Resultatet av ovanstående åtgärder bör bidra till att trovärdigheten förstärks inom och utom landet till försvarsmaktens förmåga att lösa uppgifter i enlighet med vår säkerhetspolitiska målsättning.

Vi ser mot bakgrund av den säkerhetspolitiska utvecklingen ett behov av märkbara beredskapsförstärkande åtgärder. I första hand bör övervak- ningen av territoriet, förmågan att möta incidenter samt förmågan att höja insatsberedskapen i övre Norrlands militärområde och på Gotland förbätt- ras.

3.2. Utbildningssystemet

3.2.1. Allmänt

Den nuvarande värnpliktsutbildningen är i huvudsak utformad enligt det system som 1960 års värnpliktsutredning föreslog. Systemet omfattar grund- och repetitionsutbildning. Vissa förändringar av det ursprungliga systemet har skett.

I det följande redovisar vi VU (SO-systemets uppbyggnad. utvecklingen fram till idag, dagens utbildningssystem och erfarenheter av detta system.

Erfarenheter och den inriktning av utbildningen som vi redovisar grun- das på underlag från försvarsgrenscheferna.

3.2.2. VU 60-systemet

1966 fattade riksdagen beslut om ett nytt system för värnpliktsutbildning- en. Den proposition som låg till grund för riksdagsbeslutet baserade sig på förslag framlagda den 13 december 1965 av 1960 års värnpliktsutredning. Utbildningssystemet har — anknytande till utredningen — givits namnet ”VU 60-systemet”. Detta system tillämpas alltjämt inom försvarsmakten även om ändringar sedermera genomförts beträffande utbildningstidens längd m.m.

I förhållande till förutvarande system för värnpliktsutbildningen innebar VU 60-systemet sammanfattningsvis följande grundläggande förändringar D Utbildningstiden differentierades i ökad utsträckning inom och mellan

försvarsgrenarna. Detta gällde såväl grundutbildningen som repetitions- utbildningen. El Repetitionsutbildningens betydelse markerades kraftigt dels genom att sådan utbildning skulle genomföras i krigsförband (krigsförbandsövnin- gar) vid samtliga försvarsgrenar och med ökat antal övningstillfällen. dels genom att dåvarande särskilda befälsövningar byggdes ut och under benämningen särskilda övningar även kunde omfatta viktigare förband och dels genom införande av särskilda mobiliseringsövningar. [1 Den så kallade allmänmilitära utbildningen skulle genomföras med en för hela försvarsmakten gemensam målsättning. D Utbildningstiden anpassades kalendariskt till det civila utbildningsvä- sendet så att tiden för värnpliktsutbildning (kadettskolor ej inräknade) inte skulle beröra mera än två studieterminer och att inryckningar inte — skulle förekomma förejuni månads början och utryckningar inte senare

än vid augusti månads slut (undantag för flottans utryckning i mitten av september).

Grundutbildningen skulle omfatta allmän militär utbildning, befattningsut- bildning och förbandsutbildning. Utbildningen skulle i första hand syfta till att ge den värnpliktige sådan kompetens att han senast vid grundutbild- ningens slut var fullt användbar för krigsplacering i den eller de befattning- ar för vilka han utbildats. Den värnpliktige måste därvid äga god förmåga att verka inte blott som enskild utan också som medlem i förband.

Grundutbildningen skulle emellertid enligt 1960 års värnpliktsutredning också ses som en övningsorganisation inom vilken det skulle finnas utrym- me att öva i första hand aktivt befäl och blivande värnpliktigt befäl för deras uppgifteri krig. Detta lederi vissa fall till en längre utbildningstid för den värnpliktige än om hänsyn tagits endast till hans eget behov av utbild- ning.

Genom en för alla försvarsgrenar likartad allmänmilitär utbildning skulle förmågan hos förband och enskilda förbättras då det gällde att kunna medverka i strid över landets hela yta. Risken för sådan strid bedömdes öka. Alla förband — oavsett om de har strid till huvuduppgift eller ej — måste kunna delta i ytförsvaret. Alla värnpliktiga måste kunna försvara sig och förbandet samt kunna skydda sig själva och vid behov ge hjälp åt stridsskadade m.m.

Det är med hänsyn till utvecklingen under 1970-talet av intresse att notera följande uttalande av 1960 års värnpliktsutredning (SOU 1965:68 sid. 150):

"Av det anförda följer. att de förband i vår krigsmakt som sammansätts av värnplik- tiga under grundutbildning i de flesta fall bör ses som utbildningsförband och icke som delar av krigsorganisationen. 1 en del fall bildar dock personalen — aktiva och värnpliktiga — i en enhet under grundutbildning tillsammans stommen i ett bestämt förband i krigsorganisationen."

Grundutbildningen skulle. enligt 1960 års värnpliktsutredning, inom hela försvarsmakten anpassas så att allsidigt sammansatta förband av krigs- styrka kunde organiseras under den senare delen av utbildningen. Detta skulle bland annat medföra bättre övning i praktisk truppföring för (det värnpliktiga) befälet. Vid speciellt armén och kustartilleriet skulle för- bandsutbildningen genomföras som grundläggande krigsförbandsutbild- ning och omfatta de sista månaderna av utbildningen för värnpliktiga i allmänhet. Denna utbildning skulle kraftsamlas till bataljonsnivån. Under tiden för den grundläggande krigsförbandsutbildningen skulle emellertid även inrymmas samövning med stabs—. understöds- och underhållsförband inorn brigads ram. Den tid som under grundutbildningen kunde avsättas härför var dock inte tillräcklig. Av denna anledning skulle det vid varje krigsförbandsövning föreligga möjligheter till övning i brigad eller motsva- rande enhet. För att tillvarata kunskaper och färdigheter från grundutbild- ningen borde den första krigsförbandsövningen genomföras redan andra året efter avslutad grundutbildning.

Den differentierade tiden för grundutbildning avsåg bland annat den tidigvarande kategorin "värnpliktiga i allmänhet” (meniga), som nu upp-

delades på tre kategorier, benämnda E, F och G. Värnpliktiga kategori E hade bland dessa den längsta utbildningstiden, kategori G den kortaste. Behovet av utbildning för att fullgöra viss befattning i krigsorganiserat förband utgjorde grund för utbildningstidens längd.

Tiden för grundutbildningen enligt 1960 års värnpliktsutredning sam- manfattas i följande tabell. Avvikelser till följd av kalendarisk inpassning eller för särskilda befattningar redovisas ej och ej heller tiden för värnplik- tiga i handräckningstjänst.

Tabell 4 Kategori Armén Marinen Flygvapnet Flottan Kust— artilleriet

Värnpliktiga G 255 320 251 255 ” F 300 364 300 300 " E 345 450 364 Underbefälsuttagna 345 364 330 364 Underofficersuttagna 450 450 450 450 Officersuttagna 540 540 540 510

Utbildningen till värnpliktig officer skulle ske efter frivilligt åtagande. Uttagningen till annan utbildning skulle ske tvångsvis.

Förändringarna inom grundutbildningen medförde att det årliga antalet tjänstgöringsdagar reducerades med 800.000. Av dessa togs 300.000 i an- språk för utbyggnaden av repetitionsutbildningen. Dessutom ökade antalet in- och utryckningsdagar till följd av flera övningstillfällen m.m. Denna ökning beräknades till drygt 100.000.

Den av 1960 års värnpliktsutredning föreslagna överflyttningen av re- surser till repetitionsutbildningen sammanhängde med den vikt utredning- en lade på den långsiktiga beredskapen och på förbandens och den enskil- des förmåga att vid ett så kallat kuppanfall genomföra snabb mobilisering även om strider samtidigt skulle pågå. Framför allt borde repetitionsutbild- ningen förbättras så att den gav större säkerhet än tidigare för att krigsför- banden vid mobilisering skulle vara samtränade och att den värnpliktige bättre bibehållit sina färdigheter i krigsbefattningen. Även mobiliserings- beredskapen behövde förbättras. Systemet för repetitionsutbildning borde därför vara utformat så att den samtränade delen av ett förbands personal alltid var tillräckligt stor under tiden mellan repetitionsövningarna. Hän- syn måste även tas till hur länge en värnpliktig kunde bibehålla kunskaper och förmåga från det föregående övningstillfället. Slutligen skulle antalet krigsförbandsövningar även medge omskolning till befattning vid annat förband (som regel från fältförband till lokalförsvarsförband). Utredningen förutsatte också omskolning från verksamheter inom flottan och :lygvap- net till armén. Härigenom säkerställdes ett bästa möjliga tillvaratagande av värnpliktstillgångarna.

Liksom fallet var beträffande grundutbildningen differentierades även repetitionsutbildningen — såväl mellan olika befattningar i förbanden som mellan förband och även försvarsgrenar. I enlighet med nyssnämnda prin-

ciper för systemets uppbyggnad ökades antalet krigsförbandsövningar från tidigare tre till högst fem. Intervallet mellan övningstillfällena avkortades från tidigare sex år till fyra år. Övningarnas längd var — med vissa sär- regler och avvikande tider för de olika försvarsgrenarna — som regel 18 dagar för värnpliktiga krigsplacerade i menigbefattningar. 25 dagar för värnpliktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i un- derofficers- och officersbefattningar.

I intervallet mellan krigsförbandsövningarna lades in en "särskild öv- ning". i praktiken en utbyggnad av tidigare särskilda befälsövningar. Till dessa särskilda övningar skulle kallas antingen enbart förbandets krigspla- cerade befäl i officers- och underofficersbefattningar eller all personal i befattningar av särskild betydelse för förbandets verksamhet. Antalet öv- ningstillfällen var tre. Den särskilda övningens längd bestämdes till elva dagar. Vid flygvapnet var antalet övningstillfällen högst fem. vardera om fyra dagar. Vid flottan inkallades endast värnpliktiga i officersbefattning.

Slutligen skulle i repetitionsutbildningen ingå även särskilda mobilise- ringsövningar för förband med kort mobiliseringstid. Övningarna skulle ha en längd av 24 eller undantagsvis 48 timmar. Antalet sådana övningstillfäl- len fastställdes till högst fem.

3.2.3. Förändringar i VU 60-systemet

Med hänsyn till den ekonomiska inriktningen i underlagsarbetet inför 1972 års försvarsbeslut föreslog överbefälhavaren hösten 1971 en sänkt målsätt- ning för och betydande förkortningar av grundutbildningen. För huvudde- len av de värnpliktiga förkortades grundutbildningen med 1 1/2 till 3 måna- der. Totalt reducerades antalet tjänstgöringsdagar med omkring en tiondel. dvs. en större reducering än den som genomfördes när VU 60- systemets infördes 1966. Denna förkortade utbildning har kommit att kallas ”B-ut- bildning". Riksdagen fastställde överbefälhavarens förslag våren 1972.

Beslutet förutsatte att repetitionsutbildningen även fortsättningsvis be- drevs med VU 60-systemets ambitionsnivå. Trots detta ansågs det att kompletterande utbildning skulle krävas i samband med en mobilisering för att förbanden skulle vara fullt krigsdugliga.

Den ekonomiska utvecklingen under 1970-talet framtvingade emellertid ingrepp också i repetitionsutbildningen. Redan i början av 1970-talet inled- des försök med modifieringar även av repetitionsutbildningssystemet. Un- der slutet av 1970-talet inställdes av ekonomiska skäl krigsförbandsövnin- garna helt för flera förband.

På förslag av överbefälhavaren fastställde riksdagen våren 1982 ett mo- difierat system för repetitionsutbildning, som i förhållande till VU 60- systemets intentioner sänkte kostnaderna med cirka 25 procent. Samtidigt uttalade riksdagen betydelsen av att den planerade repetitionsutbildningen kom till genomförande.

Erfarenheterna av den förkortade grundutbildningen var negativa för de värnpliktiga plutoncheferna inom armén. Samtidigt var den frivilliga rekry- teringen antalsmässigt otillräcklig. Riksdagen beslöt därför 1981 att införa obligatorisk uttagning av kompanibefälsvärnpliktiga. Utbildningstiden för

plutonchefer och plutonchefers ställföreträdare i vissa förband förlängdes samtidigt till 15 månader.

Utbildningsinnehållet i den allmänmilitära utbildningen sågs över 1983 varmed längden för denna utbildning fastställdes till cirka tio veckor.

Under senare år har inom marinen på försök en mera förbandsanknuten utbildning för värnpliktiga i fartygstjänst vid flottan genomförts. Detta system fastställdes av riksdagen 1984.

Inom armén påbörjas från och med utbildningsåret 1984/85 försök med delad krigsförbandövning för vissa befälsvärnpliktiga.

3.2.4. Nuvarande utbildningssystem Krav och mål

Inom ramen för den allmänna värnplikten skall alla värnpliktiga ges en sådan militär utbildning att de kan krigsplaceras i försvarsmakten. Under grundutbildningen skall tyngdpunkten ligga på utbildning av det värnplik- tiga befälet och förbandsutbildningen.

Utbildningen skall inriktas på att skapa krigsförband. vilka kan lösa sina huvuduppgifter omedelbart efter mobilisering. Med huvuduppgift menas den krigsuppgift som militärbefälhavarna prioriterar. För förband som enligt krigsplanläggningen utnyttjas i flera militärområden fastställs den styrande krigsuppgiften i samråd mellan berörda militärbefälhavare. Mili- tärbefälhavarna utfärdar mot bakgrund av ovanstående anvisningar för inriktning av utbildningen.

Utbildningen bör ske i en miljö som svarar mot förbandens krigsupp- gifter. Förband som i första hand är avsedda att utnyttjas i de norrländska militärområdena skall ges erforderlig vinterutbildning. Repetitionsutbild- ningen bör genomföras i den terräng där förbanden är avsedda att verka.

Förband under utbildning skall kunna medverka i insatsberedskapen. Utbildningen skall inpassas i tiden så att ställda beredskapskrav uppfylls.

Utbildningen skall planeras så att övningar i högre förband ur olika försvarsgrenar kan genomföras.

Målen för utbildningen styrs främst av

aktuell hotbild taktiska och organisatoriska målsättningar för förbanden militärbefälhavarnas och försvarsgrenschefernas direktiv för utbild- ningen I gällande planer för omsättning av förbanden.

Huvudprincipen är att från grundutbildningen skall samövade förband överföras direkt till krigsorganisationen. Förbandet (personalen) skall där— vid kunna bibehålla sin förmåga att lösa huvuduppgiften (huvudtjänsten) under minst fyra år.

Inom armén är målet för grundutbildningen att samövade bataljonsen- heter eller självständiga kompanier skall överföras till krigsorganisationen. Marinen eftersträvar att så tidigt som möjligt genomföra utbildningen i befattning inom förband motsvarande de i krigsorganisationen. Den värn- pliktige skall kunna krigsplaceras i minst en typbefattning i krigsorganisa-

tionen. För flygvapnet är målet motsvarande. dvs. att den värnpliktige efter avslutad grundutbildning skall kunna krigsplaceras i avsedd krigsbe- fattning. Krigsorganisationen omsätts alltså i huvudsak individvis i mari- nen och flygvapnet.

Under grundutbildningen skall den värnpliktige utbildas för att efter kort tid kunna ingå i beredskapsstyrkor för främst bevakningsuppgifter. De sista månaderna av grundutbildningen skall han dessutom kunna medverka i insatsberedskapen och ingå i förband med begränsade stridsuppgifter eller stöduppgifter till stridande förband.

Repetitionsutbildningen syftar till att kontinuerligt upprätthålla krigsför- bandens och personalens förmåga att lösa sina huvuduppgifter. Krigsför- bandsövningarna skall genomföras med minst 85 procent av personalstyr- kan. För plutonsbefälen och högre eftersträvas 100-procentigt deltagande. Samverkan mellan olika typer av förband och system genomförs under krigsförbandsövningar och grundläggande krigsförbandsövningar. Tillfäl- liga indelningar i högre förband medges.

Inom arme'n är målet att förband av brigads storlek samövas under den första krigsförbandsövningen. Marinen samövar krigsförbanden. Flygvap- net genomför utbildningen så att den värnpliktige bibehåller sin användbar- het i tilldelad krigsbefattning eller omskolas till annan befattning i organisa- tionen.

Grundutbildning

Tiderna för grundutbildning är för närvarande:

Tabell 5 Armén Marinen Flygvapnet Flottan Kust- artilleriet

Värnpliktiga H 230 I 306 306 332 Värnpliktiga G 227 306 234 — Värnpliktiga F 227 350 234 235 Värnpliktiga E 297 436 304 346 Gruppbefälsvärnpliktiga 297 350 304 346 Plutonsbefälsvärnpliktiga 360 436 405 346 Kompanibefälsvärnpliktiga 450 526 495 436

Under 1984 rycker 47.900 värnpliktiga in till sin första tjänstgöring i för- svarsmakten uppdelade på armén 37.100 värnpliktiga marinen 6.200 värnpliktiga

flygvapnet 4.600 värnpliktiga.

Dessa värnpliktiga tjänstgör totalt i ungefär 13 miljoner dagar.

Förhållandena mellan de olika värnpliktskategoriernas nuvarande in- och utryckningstider framgår schematiskt av sammanställningen i figur 2.

1/6 l_l__L_t__J_L _.1 _L— __1_ | L__1

Kompanibelälsvarnpliktiga PIutonsbetälsvärnpliktiga

Armén Alternativ 1a)

Armen Alternativ lb)

Armén Alternativ 2

Flottan A-omgång

Flottan B-omgång

Flottan C—omgång

Kustartilleriet

Flygvapnet Omgång 3

Flygvapnet Omgång 4

Flygvapnet Omgång 1

Flygvapnet Omgång 2

Gruppbetäls- och E-varnpliktiga

Kompanibelälsvärnpliktiga

Kornpanibelälsvärnpliktiga Plutonsbelälsvärnpliktiga

Kompanibetälsvärnpliktiga E-varnpliktiga

1/8 1/10 1/12 1/2 1/4 1/6 1/8 1/10 1/12 1/2 1/4 1/6

Kadettskola

F- och G-värnpliktiga

Kadettskola

P1utonsbefalsvampliktiga

Gruppbetäls- och E-vämpliktiga F- och G-värnpliktiga

Kadettskola

Gruppbeläls- och E-v'a'rnpliktiga

F- och G-varnpliktiga

PIutonsbefälsvärnpliktiga

Gruppbeläls- och F-värnpliktiga

. Kompanibelälsvarnpliktiga

E-varnpliktiga Gruppbeläls- och F-v'arnpliktiga

Plutonsbelälsvärnpliktiga Gruppbetälsvärnpliktiga E-värnpliktiga

E-värnpliktiga F-värnpliktiga

PIutonsbefalsvarnpliktiga E-v'arnpliktiga

F-värnpliktiga

K adettskola

FigurZ. Sammanställ- ning av nuvarande ut-

bildningsallernativ.

Under de första månaderna genomförs huvuddelen av den allmänmili- tära utbildningen och befattningsutbildningen påbörjas. Efter de första månaderna börjar förbandsutbildningen. Sambandet mellan de tre utbild- ningsavsnitten kan exemplifieras enligt nedanstående figur 3.

Allmän militär— utbildning Grund- Betattnings- läggande

utbildning ggg-nds r _ Förbands- Övning

utbildning

Det bör dock framhållas att tillämpningen av utbildningsavsnitten skiljer sig något mellan försvarsgrenarna. I exempelvis flygvapnet är utbildningen mer centraliserad varför gränsen mellan de olika utbildningsavsnitten är mer markerad som framgår av figur 4 nedan.

Den allmänmilitära utbildningen är i stort likartad inom försvarsgrenar- na. Syftet med utbildningen är att skapa en gemensam plattform för alla värnpliktiga avseende grundläggande färdigheter och kunskaper. Utbild- ningen omfattar bland annat försvarsupplysning och soldatundervisning som ger bakgrund till värnpliktstjänstgöringen, utbildning på personlig utrustning. bland annat eldhandvapen, samt grunderna i personligt skydd. strid m.m.

Befattningsutbildningen omfattar inlärning av för aktuell befattning nöd- vändiga fackkunskaper. Viss befattningsutbildning genomförs centralt inom och mellan försvarsgrenarna. Befälsuttagna värnpliktiga påbörjar ledarskapsutbildning.

Förbandsutbildningen omfattar inledningsvis formell utbildning i grupp och pluton (motsv.). Den fortsatta och tillämpade förbandsutbildningen genomförs i krigsorganiserade förband på olika nivåer. Samövning mellan olika vapenslag och truppslag genomförs. Övningar i förläggning. marsch, transport. försvar och anfall genomförs såväl under mörker som flera dygn i sträck. Skjutningar med skarp ammunition genomförs i hela förband. Inom armén genomförs utbildningen i en fältnära organisation för att efter grundutbildningen förbanden skall kunna överföras direkt till krigsorgani- sationen. För huvuddelen av de värnpliktiga inom armén avslutas grundut- bildningen med en grundläggande krigsförbandsövning. Till denna inkallas även reservofficerare samt vid behov värnpliktiga till repetitionsutbild- ning. På det sättet kan hela krigsförband övas och överföras direkt till krigsorganisationen.

Marinen har under senare år övergått från ett relativt strikt stationsinrik-

Grund-

Allman Eelattnings- Förbands- läggande militär

utbildning utbildning utbildning färg?-nds—

övning

Figur 3. Sambanden mellan de olika utbild— ningsavsnitten.

Figar4 . De olika ut- bildningsavsnitten vid centraliserad utbildning.

Ö

tat system till en mer förbandsnära utbildning. Vid kustflottan genomförs utbildningen i en organisation som har sin direkta motsvarighet i krigsor- ganisationen. Vid de stridande fartygsförbanden genomförs hela grundut— bildningen för värnpliktiga kategori F och gruppbefälsvärnpliktiga utom kockar vid förbanden. Värnpliktiga till övriga förband genomför rekryt- kurs, oftast vid örlogsskola i så nära anslutning som möjligt till förbandet. Befäl från förbanden medverkar i utbildningen. Rekrytkursen följs av en yrkeskurs och i förekommande fall befälskurs. Vid örlogsskolorna genom- förs numera enbart yrkesutbildningen av plutonsbefälsvärnpliktiga och vissa specialistbefattningar. Alla övriga yrkeskurser är förlagda till de rustade förbanden (kustflottan, helikopterdivisioner. vedettbåtdepåer. is- brytaiförband m.fl.).

Kustartilleriet har genomgått motsvarande utveckling. Strävan är att genomföra så stor del av befattningsutbildningen som möjligt i en taktisk förbandsorganisation. Detta försvåras dock av tillgången på utbildnings- materiel. Befattningsutbildningen är dock fördelad till respektive kustartil- leriregemente på ett sätt som återspeglar krigsorganisationens behov av värnpliktiga. För plutonsbefälsvärnpliktiga är befattningsutbildningen in- ledningsvis uppdelad och fördelad linjevis till olika regementen. Plutons- och gruppbefälsvärnpliktiga kommer till sina förband innan värnpliktiga kategori F och G rycker in.

Repetitionsutbildning

Den värnpliktige är skyldig att göra högst fem krigsförbandsövningar om vardera mellan en till fem veckors längd. Övningarnas längd skiljer sig avsevärt mellan försvarsgrenarna och olika kategorier.

Befälsvärnpliktiga och vissa meniga värnpliktiga är skyldiga att göra högst fem särskilda övningar om en till två veckor.

Värnpliktiga tillhörande förband med kort mobiliseringstid eller av bety- delse för mobiliseringens genomförande, kan åläggas att genomföra mobili- seringsövningar. Sammantaget får högst åtta dagar tas ut för denna verk- samhet.

Krigsförbandsövningens längd är numera differentierad med hänsyn till de olika krigsförbandens uppgifter organisatoriska förhållanden och ut- bildningsbehov. Övningarna genomförs 1 regel så att de befälsvärnpliktiga och vissa meninga rycker in en eller två veckor före övriga värnpliktiga, de så kallade befälsveckorna. När alla värnpliktiga ryckt in genomförs en till tre veckors utbildning, det så kallade förbandsskedet.

Under 1984/85 genomför drygt 95.000 värnpliktiga repetitionsutbildning under cirka 1,3 miljoner tjänstgöringsdagar varav cirka 85.000 värnpliktiga i armén.

7.000 värnpliktiga i marinen och 4.000 värnpliktiga i flygvapnet.

Krigsförbandsövningarna syftar till att samöva krigsförbanden, genomföra kompletterande utbildning och inskolning på ny materiel m.m.

De särskilda övningarna syftar främst till ledarskapsutbildning och krigs- planläggning för befälsvärnpliktiga. Viss omskolning görs även urder des- sa övningar främst i form av särskilda övningar för förband.

Mobliseringsövningarna syftar till att befästa vissa förbands förmåga att genomföra en snabb mobilisering. De kan antingen genomföras som sär- skilda mönstringsövningar eller mobiliseringsgenomgångar.

3.2.5. Erfarenheter av grundutbildningen

Innebörd av B-utbildningen

I och med att utbildningen avkortades berördes den allmänmilitära utbild- ningen. befattningsutbildningen och förbandsutbildningen mer eller mindre inom alla försvarsgrenarna.

Utbildningsmålen förändrades så att allsidigheten i användbarhet hos enskilda och förband minskades eller utgick. Uthålligheten hos enskilda och förband blev lägre. Utbildningen kraftsamlades därvid till huvudtjänst för den enskilde och till förbandens huvuduppgifter enligt krigsplanlägg- ningen.

Den allmänmilitära utbildningen

Målet för den allmänmilitära utbildningen kunde främst inom marinen och flygvapnet inte innehållas när grundutbildningstiden avkortades.

Inom flottan inskränktes utbildningen 'till de för förbanden väsentliga uppgifterna som till exempel bevakning och försvar av fartyg. Den värn- pliktige har i flygvapnet i vissa fall inte givits de grundkunskaper som erfordras för att ensam eller i samverkan med andra försvara sig själv och den enhet han ingår i.

Den nyligen reviderade planen för allmänmilitär utbildning har avpassats till nuvarande grundutbildningstid och bedöms få en bättre måluppfyllelse.

Befattningsutbildningen

Förutom att bredden och djupet på befattningsutbildningen har minskats i förhållande till 1960 års värnpliktsutrednings intentioner finns en hel del brister. Den nu disponibla tidsramen gör det svårt att befästa kunskaperna även vad det gäller den prioriterade befattningsutbildningen. Befattnings- utbildningens volym och innehåll relateras till de befattningstyper som infördes i samband med övergången till VU 60-systemet. Detta styr indel- ningen i olika värnpliktskategorier med olika utbildningstider. Systemet är fortfarande från principiell synpunkt helt lämpligt.

Inom armén har under en följd av år brister i befattningsutbildningen rapporterats. De viktigaste bristerna är inom E skydd mot ABC-stridsmedel. El fältarbeten samt E det värnpliktiga befälets förmåga att ge och kontrollera order.

Betydelsen av att de värnpliktiga tidigt utbildas i en miljö som så långt möjligt liknar krigsorganisationen har framhållits. Detta har bland annat lett till att försvarsmakten allt mer frångår centraliserad utbildning. vilket kan exemplifieras av nuvarande utbildningssystem i flottan.

F örbandsutbildningen

Med nuvarande utbildningstid föreligger brister i förbandsutbildningen. Tiden medger inte tillräcklig samträning i förband och samverkan med andra förbandsenheter.

Inom armén föreligger brister i vad avser strid i mörker och strid i ort. lnom kustartilleriet har vid flera förbandstyper utbildningen koncentre- rats till att genomföra strid med vapensystemens normalmetoder. Förmå- gan att utnyttja förbandens hela kapacitet och att vidta åtgärder för förban- dens skydd och överlevnad är inte fullgod. I och med att utbildningen tidigare organiseras i förband har dessa brister successivt rättats till.

Nya utbildningsbestämmelser i flygvapnet betonar vikten av förbandsut- bildning. Förutom att en slutövning skall genomföras med varje utbild- ningsomgång skall alla tillfällen tas tillvara för att öva de värnpliktiga i krigsorganiserade förband. Slutövningen bör utformas som en grundläg- gande krigsförbandsövning.

Utbildningen av värnpliktiga befäl

De befälsvärnpliktigas Iedarskapsförmåga har inte varit tillräcklig på grund av för korta grundutbildningstider och olämplig förläggning i tiden i förhål- lande till förbandsutbildningen. Detta bekräftas av att deras förmåga att fatta beslut och ge och kontrollera order. inte varit godtagbar.

Möjligheterna för kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga att praktiskt leda förband begränsas av att deras utbildningsalternativ i många fall inte överensstämmer med Utbildningsalternativen för de värnpliktiga de avses leda i krig. Inom armén är differensen mellan utryckningen för kompanibe- fälsvärnpliktiga och övriga värnpliktiga i ett av nuvarande utbildningsalter- nativ fem månader.

Beredskap

Under senare år har kraven på insatsberedda förband och funktioner i fred ökat. Grundutbildningssystemet har dock hittills till huvuddelen varit in- riktat på en rationell utbildning. Inriktningen under senare år mot en förbandsnära utbildning har i viss mån förbättrat insatsberedskapen i fred. Den nu tillämpade inpassningen under kalenderåret av de olika utbild- ningsalternativen medför vissa svackor i insatsberedskapen under delar av året. Detta förhållande har till viss del kompenserats genom införandet av beredskapsplutoner.

Flygvapnets utbildning är sedan man 1961 övergick till fyra utbildnings- alternativ beredskapsanspassad. Hög insatsberedskap kan upprätthållas genom att flyg- och stridsledningstid produceras samtidigt som utbildning bedrives. I och med att utbildningstiden förkortades har vissa luckor i insatsberedskapen uppstått.

Den långsiktiga beredskapen, dvs. krigsförbandens kvalitet, har försäm- rats genom att allsidigheten begränsats på grund av kort utbildningstid.

Utbildningens organisation

Erfarenheterna visar entydigt på fördelarna med att tidigt organisera ut- bildningen i förband som har en direkt motsvarighet i krigsorganisationen. Denna utbildningsfilosofi benämns ofta som en fältnära utbildning. Tren- den är entydig i alla försvarsgrenar. [ armén strävar man att direkt från inryckningen utbilda i fältorganiserade förband som vid utryckningen kan överföras till krigsorganisationen.

Stationsutbildningssystemen överges efter hand. Den fältnära utbild- ningen upplevs som rationell och pedagogiskt bra av befäl och värnplik- tiga. De värnpliktiga får färre byten av miljö och befäl. Utbildningen är från början målinriktad mot avsedd krigsbefattning. Den värnpliktige för- står tidigt slutmålet för utbildningen.

Avsteg från denna princip kan behöva göras. Detta gäller bland annat utbildning till "udda" befattningar i krigsorganisationen eller befattnings- utbildning som ställer särskilda krav på specialinstruktioner eller dyra utbildningshjälpmedel såsom kvalificerade simulatorer.

Samordning med civila skolväsendet

1960 års värnpliktsutredning beaktade särskilt behoven av samordning mellan värnpliktsutbildningen och det civila utbildningsväsendet. För de flesta värnpliktiga lades utbildningen så att högst två terminer berörs för den postgymnasiala utbildningen. Inom flottan och flygvapnet berörs dock tre skolterminer för ett stort antal värnpliktiga. Ambitionen var också att samordna gymnasieskolans avslutning med inryckningstidpunkten för till befälsutbildning uttagna värnpliktiga samt deras utryckningstidpunkt med respektive högskolas terminsstart. Efter hand som besluten delegerats till lokala skolmyndigheter har dock kollisioner uppstått.

Den enskilde har kommit i kläm genom att gymnasieskolans avslutning ofta sker efter det att värnpliktstjänstgöringen påbörjats. Förändringar i utbildningsplaneringen vid högskolorna medför i ökad utsträckning att värnpliktiga med utryckning i augusti har behov av tjänstledighet under slutet av utbildningen.

Måluppfyllnad

Erfarenheterna visar att den verksamhet som varit möjlig att genomföra inom ramen för B-utbildningen ger ett gott resultat. Samtidigt måste dock konstateras att många väsentliga moment som borde ingått i grundutbild- ningen inte kunnat genomföras i erforderlig utsträckning på grund av för kort utbildningstid och kärv ekonomi.

Grundutbildningstiden är för närvarande så kort att repetitionsutbildning i många fall erfordras innan förbanden är fullt samövade och krigsdugliga.

3.2.6. Erfarenheter av repetitionsutbildningen

Innebörd

Det modifierade repetitionsutbildningssystemet utgår från följande grund- planering avseende krigsförbandsövningar. Utbildningstiden är differentie— rad mellan förband och befattningar. Antalet förbandsveckor varierar från en till tre veckor utgående från förbandens utbildningsbehov. De särskilda övningarna är avkortade med en vecka för plutonsbefälen.

Systemet karaktäriseras sålunda av stora möjligheter att variera utbild- ningen till såväl tid. omfattning som innehåll. Krigsförbandsövningar kan "skräddarsys" med hänsyn till förbandens utbildningsståndpunkt vid ak— tuellt övningstillfälle och krigsförbandens utbildningsbehov beroende av förändringar från föregående övningstillfälle.

Deltagande

Vid krigsförbandsövning eftersträvas att genomföra utbildningen med 85 procent av meniga och gruppbefäl samt med 100 procent av plutonsbefäl och högre. Detta har vad avser meniga och gruppbefäl oftast kunna ske.

Uppfyllnaden i plutonchefs- (ställföreträdare-) nivån har inte kunnat ske i erforderlig utsträckning, vilket innebär att vakanssituationen i många fall varit besvärande. Förhållandet sammanhänger med en faktisk bristsitua- tion och att antalet anstånd i plutonchefsnivån ofta är stort.

Avkortade krigsförbandsövningar

Utbildningen inriktas i huvudsak mot huvuduppgifter i krig enligt militär- befälhavaren operativa inriktning. Trots denna begränsade inriktning visar erfarenheterna av de avkortade övningarna på svårigheter att nå målen.

Brister i den enskildes användbarhet i huvudtjänst föreligger allmänt. De av B-utbildningen orsakade bristerna kvarstår eftersom krigsförbandsöv- ningen inte medger kompletteringsutbildning.

Vid i första hand lokalförsvarsförband är omskolningsbehovet omfat- tande. Tidsskäl och befälets bristande möjligheter att bedriva befattnings- utbildning inom ramen för förbandsutbildningen (så kallade kombinerade övningar) är orsakerna till att omskolningsbehovet inte blir helt tillgodo- sett.

Vid avkortad utbildning blir övningarna i förband dels färre och dels måste de främst av tidsskäl ges en alltför formell och bunden karaktär. Moment som avser verksamhet under snabba och överraskande lägen genomförs i alltför begränsad omfattning.

I de fall förkortad krigsförbandsövning genomförs inom ramen för en större övning hinns inte repeterande befattningsutbildning med i önskvärd omfattning. Förbandsutbildningen för det enskilda förbandet kan också bli eftersatt.

Vidare är möjligheterna att genomföra övningar i "krigsterrängen" myc- ket begränsade. Många gånger gäller detta av ekonomiska skäl även de oavkortade krigsförbandsövningarna.

Utbildningen av värnpliktigt befäl

Befälets förmåga att leda och utbilda har stor betydelse för förbandets funktionsduglighet.

De allvarligaste bristerna vad avser befälets befattningskunskaper. i vilket också inbegrips det aktiva befälet, berör personal i befattning för plutonchef. Bristande förmåga och rutin i truppföring och trupputbildning är allmänt förekommande, särskilt gäller det förmågan att i överraskande situationer fatta beslut och att ge order och kontrollera dess verkställighet.

Bristerna torde till viss del kunna avhjälpas genom att obligatorisk kompanibefälsutbildning nu införts. Härutöver krävs en ytterligare sats- ning pä ledarskapsutbildning och praktisk truppföring.

Ovningar i större förband

Förmågan att leda större förband har gått ned för chefer och staber i och med att utbildningen under lång tid inriktats på lägre förband av ekonomis- ka och pedagogiska skäl. Det är dock önskvärt att förband från olika truppslag. vapenslag och försvarsgrenar som skall verka inom samma områden får samöva. För chefsutbildningen och för vissa staber samt för kontrollen av det operativa systemet är det viktigt med återkommande stora övningar. Av den anledningen har ett antal större övningar som exempelvis försvarsmaktsövningar återinförts.

Måluppfyllnad

Målet att krigsförbanden direkt efter mobilisering skall kunna lösa sina huvuduppgifter nås i stort.

På grund av inställda krigsförbandsövningar har ett kvarstående utbild- ningsbehov uppstått. De allvarligaste bristerna har dock i dag åtgärdats genom att repetitionsutbildningen åter genomförs i enligt 1982 års försvars- beslut.

Samövning i högre förband (brigader motsv.) är inte tillräcklig. Mobili- seringsberedskapen har påverkats menligt av att mobiliseringsutbildningen nedprioriterats inom givna ekonomiska och tidsmässiga ramar. Åtgärder är vidtagna för att förbättra läget.

3.2.7. Framtida inriktning av utbildningen

Sammanfattningsvis har myndigheternas erfarenheter visat att El Målsättningarna inte kan sänkas ytterligare om krigsförbanden skall vara användbara för sina huvuduppgifter omedelbart efter mobilisering. El Utbildningstiderna är minimitider för att de starkt reducerade målsätt- ningarna skall nås.

Måluppfyllelsen kan emellertid inte bara ses mot B-utbildningen och det modifierade repetitionsutbildningssystemets mål. Dagens och morgonda- gens hotbild samt nya operativa och taktiska riktlinjer ställer högre krav på förbandens allsidighet, uthållighet och förmåga att kunna verka inom olika

operationsområden. Dessa mål nås med stor sannolikhet inte med nuva— rande utbildningstider.

Som framhållits tidigare finns inom såväl grund- som repetitionsutbild- ningen brister. Dessa bör i första hand täckas genom fortsatt utvecklings- arbete. I vissa fall förlängda utbildningstider kan härutöver visa sig nöd— vändigt att förlänga utbildningstiden.

Det är sålunda enligt myndigheterna viktigt att nu pågående utvecklings- arbete får fortsätta främst inom följande områden: (1) Utbildningsmetoder innebärande fortsatt arbete enligt nya ledarskaps— principer och i fortsatt nära kontakt med det civila utbildningsväsendet. (2) Utbildningshjälpmedel innebärande bland annat en ökad satsning på simulatorer. (3) Utnyttjande av det värnpliktiga befälet [ atbildningsarbetet innebäran- de att dessa ges större ansvar i planläggnings- och genomförande- processen och därmed utnyttjas bättre. En sådan utveckling bör leda fram till bättre krigsförband och bör på sikt eventuellt kunna medföra besparingar. Detta kräver dock att fulll- ständig förstegsutbildning genomföres för alla befälsuttagna under grundutbildning. Detta kan i sin tur påfordra ändring av utbildningsal- ternativen.

(4) Förbandsomsättningen görs så rationell som möjligt. Principen att av- sluta grundutbildningen med övningar av fulltaliga krigsförband inom så stora delar av försvarsmakten som möjligt ger, besparingar och under- lättar förbandsvis omsättning. Nackdelarna med systemet såsom svå- righeter att ordna övningar i högre förband (brigadövningar) måste samtidigt minimeras. (5)Repetitionsutbildningssystemet bör överses för att öka det krigsplace- rade befälets ansvar och inflytande på planläggningen och genomföran- det. Försöken med delad krigsförbandsövning i armén för vissa befäl har bland annat detta syfte. Realismen och effekten i utbildningen bör ökas bland annat genom försök att komma ifrån slentrianen och upprepningarna i utbildningen. Arbetet med att minska anstånd för nyckelpersonal måste fortsätta. (6) Beredskapssystemet bör förbättras inom ramen för den långsiktiga be- redskapens krav och genom att ökad vikt läggs vid att styrkor hålls tillgängliga året runt bland annat genom fortsatt utveckling av systemet med särskilda beredskapsförband. (7) Utbildningstiderna bör överses med hänsyn till bristerna inom grundut- bildningen.

3.3. Personalomsättningssystemet

3.3.1. Planeringsgrunder

Överbefälhavaren genomför operativa grundvärderingar, anger vilka krigs- förband som skall finnas och fördelar förbanden mellan militärområdena. Militärbefälhavarna planerar utnyttjandet av krigsförbanden i olika alter- nativ.

Försvarsgrenscheferna ansvarar för hur krigsförbanden organiseras. Sina beslut sammanfattar de i en krigsorganisationsplan för försvarsgre- nen. På denna grund utarbetar de en långsiktig materielplan och ger direk- tiv för förbandsomsättningen.

Detaljplaneringen genomförs för armén av militärbefälhavarna med stöd av lägre regionala och lokala chefer samt värnpliktskontoren. För de marina förbanden och flygvapenförbanden görs detaljplaneringen av re- spektive försvarsgrenschef. Dock inhämtas militärbefälhavarnas operativa prioritering och krav på samövning mellan förband från olika vapenslag.

Personalen organiseras antingen i krigsförbandens organisationsstyrka eller i personalreserven.

Personalreserven utgörs av mobiliseringsreserv och personalersätt- ningsreserv. För försvarsgrenen uppgår personalreserven till cirka 25 pro- cent av organisationsstyrkan. Mobiliseringsreserven får uppgå till högst 15 procent.

3.3.2. Grundvärden i övrigt

De värnpliktiga genomför grundutbildningen i 20-årsåldern och disponeras sedan till 47 års ålder för krigsplacering. Varje år tillförs sålunda krigsor- ganisationen en ny grundutbildad årsklass samtidigt som en åldersklass slutligt lämnar värnpliktsmagasinet. En årsklass reduceras successivt un- der sin krigsplaceringstid genom olika typer av avgångar: dödsfall, emmi- gration och frikallelser i samband med repetitionsövningar. Värnpliktiga ställs också efter hand till disposition åt eller beviljas uppskov för tjänstgö- ring i andra delar av totalförsvaret.

Teoretiskt kan därför tillgången på utbildad värnpliktig personal, dispo- nibel för krigsplacering beskrivas enligt figur 5 nedan.

Ytan i figuren, som varierar över tiden, utgör sålunda den personella ramen för krigsorganisationens (inklusive personalreserven) maximala storlek. Inom denna ram skall den efter hand föränderliga krigsorganisa- tionen bemannas med för sina uppgifter rätt utbildad personal. Detta ställer stora krav på planering av personalomsättningen i krigsorganisa- tionen, som underlag för inriktning av grundutbildningen.

De fysiska — liksom de psykiska — kraven på personalen varierar bland annat med förbandens olika uppgifter. Sålunda grundutbildas de värnplik- tiga i första hand för direkt krigsplacering i de förband, som ställer de största fysiska kraven på personalen, till exempel brigader, stamfartygs- förband. kustjägarförband och klargöringsgrupper. Efter varierande krigs- placeringstid i dessa så kallade grundrekryterade befattningar överförs personalen till motsvarande befattningar (överföringsbefattningar) i för- band med lägre fysiska krav. Med motsvarande befattning menas befatt- ning med samma krav på utbildning eller i varje fall så närliggande krav att omskolning kan ske inom ramen för repetitionsutbildningen. I annat fall sker grundrekrytering även till denna del av organisationen. Flyttningar inom landet av värnpliktig personal och avgångar under krigsplaceringsti- den kan också slumpvis ställa krav på kompletterande grundrekrytering för vissa befattningstyper.

Figur 5. Det efter hand minskade värnpliktsma- gasinet.

Den efter hand reducerade åldersklass som skall ut- träda ur värnpliktsåldern

47 år

Ålder

22 år 20 år

18 år Storleken av de efter hand utbildade åldersklasserna

Principiellt kan personalomsättningen ske på två olika sätt. antingen som individvis omsättning efter hand som vakanser uppstår i krigsorgani- sationen eller genom omsättning av helt krigsförband i samband med grundutbildningen (grundrekrytering) och vid en krigsförbandsövning (överföring): förbandsomsättning.

För förbandsomsättning talar framför allt behoven av samövning. (Se vidare avsnittet 5.6 Behov av samövning).

Å andra sidan är det lättare att tillgodose kraven på differentierad personell kvalitet. rätt utbildning och lämplig lokalrekrytering med hänsyn till kraven på mobiliseringssäkerhet vid en individvis omsättning. Vid främst förband med stationära uppgifter, till exempel fast kustartilleri, kan det också vara till viss fördel att ha förband med varierande ålderssamman- sättning, varvid den äldre personalen kan verka som föregångsmän för den yngre, nytillkommande personalen.

I realiteten måste ett förbandsomsättningssystem kompletteras med en viss individvis omsättning om erforderliga krav på rätt utbildning, lokal- rekrytering och mobiliseringssäkerhet skall kunna uppfyllas.

3.3.3. Nu tillämpade principer

Försvarsgrenscheferna har för kommittén redovisat nu tillämpade prin- ciper för personalomsättning i krigsförbanden. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för dessa.

Inom armén

Redan 1960 års värnpliktsutredning betonade betydelsen av samövning. Utredningen lade fast förbandsvis omsättning som huvudprincip för perso- nalomsättningen. Inom armén har också denna princip numera kommit till tillämpning fullt ut.

Med hänsyn till att krigsbataljonen vid infanteriet och pansartrupperna för närvarande är större än den årliga utbildningskontingenten vid rege- mentena kan dock ej hel bataljon omsättas med ett års grundutbildnings- kontingent. Under slutet av 1960-talet inriktades därför grundutbildningen mot samtränad ”halvbataljon". Den fulltaliga krigsbataljonen skulle däref- ter samövas under den första krigsförbandsövningen. som i det ursprungli- ga VU 60-systemet förutsattes ske två år efter grundutbildningen. Reste- rande delav kontingenten utbildades för personalreserven eller för individ- vis omsättning för att tillgodose krav på rätt utbildning och lokalrekryte- ring eller för direkt förbandsomsättning i Iokalförsvaret.

I och med att den första krigsförbandsövningen senarelades till fjärde året efter grundutbildningen och de tillkommande årsklasserna blev mind- re övergavs denna inriktning vid infanteriet. Ärsklassens grundutbildning inriktades mot så fulltalig fältbataljon som möjligt. I samband med modifie- ringen av VU 60-systemets repetitionsutbildning infördes så kallad grund- läggande krigsförbandsövning. Denna innebär att den del av krigsbatal- jonen som inte kan omsättas av grundutbildningsbataljonen, vid infanteriet vanligen ett skyttekompani. under grundutbildningsbataljonens avslutande förbandsutbildningsskede kallas in till krigsförbandsövning för samövning av hela krigsbataljonen. Detsamma gäller vid bataljonen krigsplacerade yrkes- och reservbefäl. Härigenom erhålls från grundutbildningen sam- tränade bataljoner.

Motsvarande system har också införts inom pansartrupperna. bland annat genom samplanering av förbandsomsättningen vid ett par pansarre- gementen i Skåne. och vid behov inom övriga truppslag.

Samtidigt förändrades krigsplaceringsprinciperna. Med hänsyn till beho- ven av personal i olika delar av krigsorganisationen och de fysiska krav som ställs. överförs personalen från fältförbanden till Iokalförsvaret m.m. vid 32 respektive 36 års ålder. Överföringen sker alltså efter 12 års krigs- placering i förband med strid som huvuduppgift respektive efter 16 års krigsplacering i övriga förband.

Som framgår ovan. placerades tidigare en del av den grundutbildade årsklassen direkt i personalreserven. Denna var sålunda "jämngammal" med sin del av krigsorganisationen. Förfarandet försvårade strävan att erhålla såväl en "fältnära” utbildningsorganisation som en förbandsvis omsättning av hel bataljon. Samtidigt med införandet av grundläggande krigsförbandsövning beslöts därför att personalreserven för fältförbanden

skall bildas genom att förbanden omsätts redan efter åtta respektive tolv år och att den friställda personalen placeras i personalreserv intill krigspla- cering i lokalförsvaret m.m. vid 32 respektive 36 års ålder. Personalreser- ven blir sålunda "äldre" än sin del av krigsorganisationen. I praktiken vandrar dock personalen mellan organisationen och reserven bland annat beroende på deltagande i krigsförbandsövningar anstånd. sjukdom eller andra inkallelsehinder.

Det bedömdes härvid att en krigsförbandsövning. nämligen den som skulle sammanfalla med övergången till personalreserven. kunde utgå. Sammantaget innebar detta och införandet av grundläggande krigsför— bandsövning en besparing av kostnaderna för arméförbandens repetitions- utbildning med cirka 25 procent.

I bilden nedan jämförs det nuvarande modifierade förbandsomsättnings- och repetitionsutbildningssystemet med det ursprungliga VU 60-systemet vad gäller infanteriet.

F igar 6. Pr'int'iperji'ir 20 24 28 32 36 40 44 47 ,Rit'bamlmmsättningen. Levnadsålder är år år är är är år är

Förbandets rytm

Organisations- Personal- styrka styrka

Nuvarande G K K G system K F F K Ö Ö Ö Ö

Enligt K K K K VU 60- F F F F systemet Ö Ö Ö 0

Den enskilde värnpliktlges rytm

Omkrigs- Omkrigs— placering placering Krigs— till personal- till Iokal- placering reserv försvar

l l l Nuva— G G K K K rande K F |: |: systern U 0 Ö Ö Ö Enligt syste— met U 0 Ö Ö

GU = Grundutbildning GKÖ = Grundläggande krigsförbandsövning KFÖ = Krigsförbandsövning

Jämförelsen visar att [ Antalet krigsförbandsövningar för fältförbandet har minskat till hälften

och ersatts med grundläggande krigsförbandsövning. vilket blir betyd-

ligt billigare. [: Antalet krigsförbandsövningar för den enskilde i fältförband minskar.

[ Förbandet och den enskilde får i regel ett uppehåll på fyra år mellan

grundutbildning och första krigsförbandsövningen. l: Grundutbildningen kan genomföras i en fältnära organisation som såväl

personellt som materiellt överensstämmer med krigsförbandens organi- sation. [: Utbildningen kan syfta till samtränad bataljon. En väsentlig svaghet i systemet är att en värnpliktig som medges anstånd med första krigsför- bandsövningen logiskt sett inte skulle inkallas nästa gång förrän vid omkrigsplacering till lokalförsvarsförband, dvs. vid 32 års ålder. Han ersätts i sitt förband med äldre värnpliktig av personalreserven. En åtgärd som nu i stället vidtas är att den som fått anstånd snarast därefter kallas in i motsvarande befattning vid annat förband. Från fall till fall beaktas därefter om vederbörande skall kvarstå i ursprungligt förband eller omkrigsplaceras. Å andra sidan kommer det för många värnplik- tiga att bli ett uppehåll mellan den första och andra krigsförbandsöv- ningen på åtta år. Konsekvenserna av detta kan överblickas först på sikt. Det kan komma att visa sig att det blir nödvändigt att förlänga ”omskolningsövningen" vid övergången från personalreserv till lokal- försvaret m.m. I varje fall är utvägen att använda repetitionsutbildning- en som budgetregulator än mer olämplig än i tidigare system.

Som framgått av tidigare redovisning måste ett sålunda bundet system också kompletteras med individvis grundrekrytering för att täcka brister som uppstått i värnpliktsmagasinet.

Inriktningen av den framtida krigsorganisationsutvecklingen inom ar— mén innebär en övergång till mindre bataljoner. Innebörden av grundläg- gande krigsförbandsövning kan således komma att förändras till att endast avse inkallelse av yrkes- och reservbefäl.

Inom marinen

Varje befattning i en fartygsbesättning fyller inte bara en för fartygets stridsuppgift väsentlig funktion utan har även för fartygets normaltillvaro viktiga uppgifter. En vakans kan äventyra ett vapensystems funktion eller besättningens säkerhet. Förhållandet accentueras allt mer ju mindre be- sättningen är. Efter mobilisering och under beredskap uppstår snabbt ett behov av avlösande besättningar. Detta motiverar en hög personalersätt- ningsreserv på 50 procent.

Sjötjänstutbildningen bör tillvaratas i det längsta. Om den värnpliktige ej erfordras för den befattning han grundutbildats för. bör han bibehållas som personalreserv även för befattningar till vilka med rimlig insats omskolning kan ske.

Personalomsättningssystemet kan exemplifieras enligt det följande. Grundutbildningen för robotbåtar genomförs under en sjöexpedition,

som omfattar 24 månader, och organiseras som ett rullande system med två värnpliktsomgångar bemanningsgrupp B och en bemanningsgrupp C (B 1 — C — B 2). Utbildningsnivån höjs successivt under sjöexpeditionen. varför bemanningsgrupp B 2 i första hand placeras som krigsbesättning och värnpliktiga ur B I-gruppen i personalreserven. Resterande värnplik- tiga ur bemanningsgrupp Bl krigsplaceras på hjälpfartyg. Värnpliktiga ur bemanningsgrupp C krigsplaceras huvudsakligen i Iandförband.

Minfartygsbesättningen utbildas i så kallad ständig ettårsrytm (A — 1/2 C alternativt B — 1/2 C), då såväl många befäl som de värnpliktiga omsätts samtidigt. Flertalet värnpliktiga krigsplaceras på hjälpminfartyg eller trängfartyg. Bemanningsgrupp C krigsplaceras huvudsakligen i landför— band.

Värnpliktiga i denna bemanningsgrupp genomgår därför i slutet av sin grundutbildning två månaders grundläggande krigsförbandsutbildning. Grundrekrytering sker dock till vissa befattningar i basförband (till exem- pel plutonsbefälsbefattningar) och av vissa förband. till exempel basbevak- ningskompani.

Huvuddelen av personalomsättningen sker sålunda individvis. Endast i de fall hel bemanningsgrupp B 2 krigsplaceras som fartygsbesättning er- hålls förbandsvis omsättning. Krigsplacering sker ofta i annan förbandstyp än den vid vilken huvuddelen av grundutbildningen genomförts. Huvudde- len av fartygs- och landförbanden kan därför inte samtränas förrän under första krigsförbandsövningen.

Personalomsättningen inom kustartilleriet sker i sin helhet individvis. Krigsplacerad personal kvarstår vid flertalet förband till och med 47 års ålder. Undantag utgör bland annat kustjägarförband och rörliga spärrbatal- joner. Personalen ur dessa överförs vid cirka 35 års ålder till motsvarander befattningar i de fasta förbanden. Förbanden samtränas under krigsför- bandsövningar.

Inom flygvapnet

Flygvapnets behov av värnpliktiga för grundutbildning styrs för de flesta befattningstyperna av krav på kontinuerlig utbildnings- och övningsverk- samhet för flygande förband (flygtidsproduktion) samt upprätthållande av incidentberedskap (striltidsproduktion). Inom detta behov inryms mer än väl erforderligt antal värnpliktiga för omsättning av personal i krigsorgani- sationen.

Krigsplaceringstiden i befattning blir därför kort. vilket underlättar en succesiv teknisk förnyelse. De värnpliktiga som därefter ej erfordas för att bemanna överföringsbefattningar i flygvapnet överförs till lokalförsvaret eller till totalförsvaret i övrigt.

Personalomsättningen sker huvudsakligen individvis. men förbandsvis omsättning har införts för radarkompanier PS 860. upprättandegrupper samt flygbasjägar — och vaktplutoner. Någon samträning av hel basbatal- jon kommer därför i regel inte till stånd, då dessa normalt krigsförbands- övar med begränsad personalstyrka.

4. Vår grundsyn på värnplikten

4.1. Värnplikten

Vår säkerhetspolitik syftar primärt till att vara fredsbevarande och att hålla vårt land utanför krig. Försvarsorganisationen skall tjäna dessa syften. Ett efter våra förhållanden starkt försvar är en viktig del av vår säkerhetspoli- tik. Vi måste för omvärlden göra troligt att vi verkligen är beredda att försvara vår frihet genom att hävda vårt territorium och våra gränser.

Vårt territorium är stort. Våra sjö- och landgränser är långa. I förhållan- de härtill är befolkningstalet lågt. Befolkningen är fördelad på tätbefolkade områden och glesbygder. De senare återfinns väsentligen inom områden med landgräns till våra grannar. Om hela vårt land skall kunna försvaras och våra gränser hävdas måste en i förhållande till folkmängden stor försvarsorganisation kunna mobiliseras.

1978 års försvarskommitte' anförde i sitt första betänkande att den all- männa värnplikten är av största betydelse för försvarsviljan och för att manifestera vår vilja att säkra landets trygghet mot yttre hot. Den är enligt kommittén också en nödvändig grund för att tillgodose försvarsmaktens behov av personal och möjliggöra att försvarsmakten tillförs civil erfaren- het.

I samband med att försvarskommitte'n behandlade behovet av kontinu- erlig översyn av vårt inskrivningssystem uttalade den att en utgångspunkt därvid borde vara "att grundprincipen för den allmänna värnplikten allt- jämt tillämpas i betydelsen att undantag från tjänstgöringen endast skall göras av medicinska skäl".

Vi ansluter oss i allt väsentligt till vad som sagts och vill därutöver anföra följande.

Den allmänna värnplikten skapar ett försvar med en stark folklig förank- ring. Genom alla mäns medverkan i försvarsorganisationen skapas allmän- hetens insyn i denna, och därmed den självkritiska granskning av organisa- tionen. som bidrar till fortsatt utveckling och anpassning till de i vårt samhälle allmänt rådande värderingarna. Samtidigt bidrar den med de kunskaper om försvarets uppgifter i samhället som är nödvändiga för en allmän förståelse för och uppslutning bakom Säkerhetspolitiken och vår vilja att försvara vårt samhälle.

Ett alternativ till allmän värnplikt, ett mer eller mindre rent yrkesför- svar, innebär risker för att försvarsorganisationen isolerar sig från samhäl-

let i övrigt. Detta kan leda till att normer och värderingar. som utvecklas i en sådan organisation. kan komma att stå i motsats till det samhälle försvaret skall tjäna. Utvecklingen i vissa länder ger exempel på de risker som är förenade härmed.

Den allmänna värnplikten i den utformning den givits i vårt land innebär en skyldighet för de värnpliktiga att genomgå grundutbildning som skall leda fram till lämplighet för krigsplacering i en befattning inom ett visst förband eller typ av förband. '

Den fortsatta tjänstgöringen i fredstid genomförs för närvarande under det samlande begreppet repetitionsutbildning. Denna avser att vidmakthål- la de kunskaper och färdigheter som inhämtats under grundutbildningen. att komplettera dessa med hänsyn till taktisk och teknisk utveckling samt att samöva krigsförbanden. En del värnpliktiga. företrädesvis tillhörande äldre årsklasser, omkrigsplaceras till annat förband och i en del fall till annan typ av befattning. Repetitionsutbildningen inriktas då på de ändrade uppgifter som följer av omkrigsplaceringen (omskolning). Till repetitions- utbildning inkallas personal som är krigsplacerad eller avses krigsplaceras vid förbandet efter genomförd utbildning.

Under tiden fram till värnpliktens upphörande. dvs. till och med det år den värnpliktige fyller 47 år. är — under olika långa tidsperioder — en del av de värnpliktiga placerade i personalersättningsreserv eller har medgivits uppskov för att fullgöra betydelsefulla uppgifter inom annan del av total- försvaret. Under denna tid blir de som regel inte inkallade till repetitionsut- bildning. Bortfaller uppskovsanledningen skall uppskovet hävas. De värn- pliktiga blir då ånyo disponibla för krigsplacering.

För beredskapsändamål kan värnpliktig åläggas att fullgöra särskilda beredskapsövningar. Då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver får regeringen kalla in samtliga. eller det större eller mindre antal värnplik- tiga som behövs till tjänstgöring — krigstjänstgöring. I fall då samtliga värnpliktiga icke inkallats och inkallelsen avser längre tid skall de inkallade kunna avlösas.

Inkallelse till krigstjänstgöring berör primärt den krigsplacerade perso- nalen. Om läget i eller efter ett krigsutbrott så kräver kan fler värnpliktiga inkallas ur personalersättningsreserven. Dessa ges då en begränsad kom- pletterande utbildning för att därefter tillföras krigsförbanden så att dessas bemanning och uthållighet vidmakthålls. I princip samma förfarande kan ingå som del av ett avlösningssystem. Genomförd grundutbildning och tidigare fullgjord repetitionsutbildning är förutsättningar för ått vi på detta sätt skall kunna tillvarata landets värnpliktsresurser i en krigssituation. Det ger också ett sådant handlingsutrymme för användningen av våra personella resurser inom totalförsvaret att dessa blir tillvaratagna på bästa möjliga sätt och med en flexibel anpassning till lägets utveckling.

Värnplikten i vårt land innebär således att varje svensk man efter förmå- ga skall genomgå sådan värnpliktsutbildning att han ges förutsättningar att delta i det väpnade försvaret av _vårt land. Värnplikten är allmän eftersom den primärt avser alla män. Detta bestämmer också grundutbildningsvoly- mens genomsnittliga storlek. I andra länder som också tillämpar värnplikt som rekryteringsunderlag bestäms utbildningskontingenten enbart av rek- ryteringsbehovet för respektive krigsorganisation, vilket kan medföra att

värnplikt tas ut av endast en del av den manliga befolkningen.

I vår allmänna värnplikt finns ett inslag av rättighet att medverka i försvaret av vårt demokratiska samhälle. Detta inslag av rättighet gjorde sig särskilt märkbar under 1940-talets beredskapsår och de katastrofer som då utspelades i vårt närområde. Mera markerat är idag den värnpliktiges rättighet att i fred få en sådan utbildning att han i en krigssituation kan lösa de uppgifter han och hans förband då kan ställas inför. Detta ställer ett motsvarande krav på samhället — nämligen att ge sina soldater så bra ledning. utbildning och materiel att de får rimliga förutsättningar att klara sig i strid och lösa andra uppgifter.

Internationell erfarenhet har också visat att just den enskilde soldatens förtroende för de egna cheferna/ledarna, kamraterna och den egna förmå- gan (dvs. utbildningsresultaten och de egna vapnen) är avgörande för stridsmoralen.

Solidariteten i vårt demokratiska samhälle kräver att vi anpassar sam- hällets krav på den enskilde medborgaren till hans/hennes möjligheter och förmåga. Från den allmänna värnplikten skall därför de enskilda frikallas eller befrias. för vilka utkrävandet av denna plikt skulle medföra orimliga påfrestningar. Dessa värnpliktiga skall i stället allt efter sin förmåga bere- das möjligheter att göra en insats för landet inom andra delar av vårt totalförsvar. Detta, av hävd och i alla försvarsordningar elementära. hän- synstagande ingår i den allmänna värnpliktens grundidé och utgör inte något avsteg från denna.

I vissa fall måste andra för samhället viktiga principer få väga tyngre än värnplikten. Ett exempel är att. individer. för vilka bruk av vapen utgör en olöslig moralisk konflikt. ges möjlighet till vapenfri tjänst inom annan del av totalförsvaret än försvarsmakten.

4.2. Allmän värnplikt och krigsorganisationens personalbehov

Vi har i föregående avsnitt redovisat motiv för att vi behöver allmän värnplikt och för att kunna hålla en förhållandevis stor krigsorganisation.

Under 1990-talet minskar de kommande åldersklasserna. Samtidigt pas- serar de under 1960-talet utbildade stora åldersklasserna 47-årsgränsen. Med hänsyn till denna utveckling har vi övervägt att föreslå en höjning av utträdesåldern ur värnplikten från 47 till 50 är främst för att tillgodose värnpliktsbehoven i befolkningssvaga regioner.

En sådan förändring skulle å andra sidan minska det lokala rekryterings- underlaget för hemvärnet samt totalförsvaret i övrigt. Inom de befolk- ningssvaga regionerna är kraven på snabb styrketillväxt av särskilt stor betydelse. Genom organisationsformen är hemvärnet särskilt väl lämpat för en snabb beredskapshöjning. Med hänsyn till detta och till behoven för totalförsvaret i övrigt anser vi inte att skäl för närvarande föreligger att ändra 47-års gränsen.

Principiellt är det önskvärt att full överensstämmelse kontinuerligt råder mellan krigsorganisationens omfattning (inklusive personalreserver) och

struktur respektive tillgången på utbildade värnpliktiga. Av praktiska skäl begränsas dock dessa möjligheter.

Krigsorganisationens struktur måste kontinuerligt förändras med hän- syn till den militärstrategiska och -tekniska utvecklingen. Det är därför inte ens teoretiskt möjligt att inrikta utbildningen av de värnpliktiga på ett sådant sätt att det. under de cirka 25 år de disponeras för krigsplacering, råder fullständig överensstämmelse mellan krigsorganisationens behov av befattningar och de värnpliktigas utbildning för olika befattningar. Det har inte heller ansetts rimligt att krigsförbandsövningarnas längd styrs av omskolningsbehov som kräver lång tid. Redan av dessa skäl måste krigsor- ganisationen vara mindre än vad den teoretiska värnpliktstillgången medger och inte vara större än vad som av erfarenhet går att bemanna med "rättutbildad” personal.

Genom fluktuationer i åldersklasserna varierar värnpliktsmagasinets omfattning över tiden. Det är inte rimligt att krigsorganisationen varierar på samma sätt eller att investeringar i materiel och mobiliseringsförråd utgår ifrån den maximala värnpliktstillgången under en viss period. Av detta skäl kan även tillgången på utbildad personal tidvis överstiga eller i vissa fall också understiga krigsorganisationens behov.

På motsvarande sätt varierar de civila delarna av totalförsvarets behov att få disponera över värnpliktig personal över tiden. En reserv för att möta sålunda fluktuerande behov måste finnas. Det ovan antydda samspe- let mellan totalförsvarets olika komponenter vad avser de personella till- gångarnas tillvaratagande är förhållandevis väl utvecklat i vårt land.

De värnpliktigas fördelning till olika befattningstyper under grundutbild- ningen måste därutöver av olika skäl till viss del skilja sig från krigsorgani- sationens teoretiska behov. Det sammanhänger med fredsorganisationens behov för att tillgodose kraven på insatsberedskap. förbands- och befälsut- bildning samt olika typer av försöksverksamhet.

Vi har velat belysa dessa förhållanden för att konstatera dels att den resurs som den allmänna värnplikten utgör kan behöva användas för olika ändamål för ett totalt sett rationellt utnyttjande av värnkraften. dels att tidvisa ”överskott” av utbildade värnpliktiga inte kan tas till intäkt för att inte samtliga krigsdugliga värnpliktiga i varje åldersklass skall ges fullstän- dig grundutbildning. Just genom att samtliga värnpliktiga ges militär grund- utbildning skapas möjlighet till ett flexibelt utnyttjande av de personella resurserna inom hela totalförsvarets bredd. Det är nämligen i de flesta fall omöjligt att redan vid mönstringen förutse vilka av de värnpliktiga som senare under livet kommer att vara av särskilt stor betydelse för de icke militära delarna av totalförsvaret.

Vi vill dock understryka att grundutbildningen naturligtvis i största möjliga utsträckning bör inriktas efter behoven av långsiktig beredskap i krigsorganisationen. men att det samtidigt är legitimt att värnkraften an- vänds för att uppfylla andra krav på beredskap hos försvarsmakten.

4.3. Utnyttjande av tjänstetid

Synen på tjänstgöring under de pliktförhållanden som värnplikten utgör och hur den kan och får utnyttjas inom det svenska försvaret hari viss mån

varit olika under olika tidsepoker. Under tidigare delar av 1900-talet an- sågs det till exempel självklart att meniga soldater svarade för så gott som all underhålls- och handräckningstjänst. Ända fram till och med bered- skapsåren har det ansetts rimligt att ”militären" kommenderades till mer allmänna uppgifter i samhällets tjänst såsom ordningshållning m.m.

Under senare årtionden har dock grundsynen alltmer renodlats, att värnplikt skall användas för den utbildning som är nödvändig för att upprätthålla den långsiktiga beredskapen — dvs. den utbildning som är nödvändig för att klara en befattning i krigsorganisationen — eller för uppgifter som bidrar till att upprätthålla beredskapen redan i fred. Typex- empel på det senare är flygtidsproduktionen inom flygvapnet.

I konsekvens med detta synsätt har redan på 1970-talet handräcknings- värnpliktiga som arbetskraft i kök. förråd osv. ersatts av anställd personal. Numera har även uttagningen till handräckningskategorien slopats och ersatts av uttagning till bevaknings- eller depåtjänst. Dessa värnpliktiga ges till skillnad från de handräckningsvärnpliktiga utbildning för att kunna krigsplaceras.

För mer extrema situationer såsom skogsbränder. naturkatastrofer. fjäll- och sjöräddning m.m. finns fortfarande författningsreglerade möjligheter för ansvariga räddningsledande myndigheter att rekvirera militär personal.

I sådana extrema situationer utgör militär trupp. som med god grundor- ganisation och ofta lämplig utrustning snabbt kan sättas in. en viktig resurs. Det är enligt vår mening riktigt att i sådana situationer alla samhäl- lets resurser disponeras så effektivt som möjligt. De akuta behoven av insatser får därmed i dessa fall ta över kraven på värnpliktsutbildning.

I övrigt bör dock inte andra i samhället önskvärda aktiviteter få inkräkta på värnpliktsutbildningstiden. Från ett stort antal olika intressegrupper har de senaste åren väckts önskemål eller rests krav på att på olika sätt få utnyttja möjligheten att. med den effektivitet det innebär att under tvång och välorganiserade former. nå stora delar av den manliga befolkningen med ”utbildning" eller påverkan.

Kostnaderna för att beordra värnpliktiga att delta i en viss aktivitet är avsevärda. Varje tjänstgöringsdag för alla värnpliktiga kostar således i nuläget över 4.5 miljoner kronor i direkta kostnader. De totala kostna- derna är mångdubbelt högre. Att utnyttja Värnpliktstiden till annat än utbildning för avsett ändamål är således knappast någon för samhället billig lösning.

Viktigare än kostnaderna är dock principiella aspekter på utnyttjande av tiden. Värnpliktstjänstgöringen utgör ett väsentligt ingrepp ide värnplikti- gas liv när de med pliktlag inkallas till tjänstgöring/utbildning. Såväl moti- vationen som förtroendet för utbildningen riskerar att rubbas om i värn- pliktsutbildningen helt främmande moment införes.

Vi bestrider icke i något avseende betydelsen av undervisning i sam- hällsfrågor. upplysning i alkoholfrågor m.m. Vi ifrågasätter inte heller behoven av trafiksäkerhetskunskaper osv. Vi tar dock. med undantag för katastrofsituationer. avstånd från synsätt och förslag som innebär ingri- panden i värnpliktsutbildningen eller utnyttjande av värnpliktslagen för helt andra syften än att utbilda mot eller under tjänstgöring medverka till att vår beredskap uppehålles.

Vi finner i detta sammanhang även anledning att med i huvudsak samma utgångspunkter beröra andra former för försvarsmaktens medverkan i civila evenemang. Inom utbildningen förekommer att värnpliktiga medver- kar i att lösa uppgifter åt myndighet. organisation eller privatpersoner. Det kan gälla till exempel mindre anläggningsarbeten. vissa sprängningar m.m. Åtagande av sådana uppgifter är särskilt reglerade så att försvarsmaktens myndigheter får åta sig att bygga vägar och broar samt att utföra transpor- ter, andra arbeten och tjänster, om denna verksamhet kan inordnas som ett led i utbildning som bedrivs vid myndigheten eller främjar staten eller ett annat allmänt samhällsintresse.

I många fall kan det vara direkt svårt att finna lämpliga övningsobjekt för vissa övningar. Om sådana kan erbjudas i reell verksamhet torde det vara avsevärt mer motiverande för berörd personal att genomföra utbildnings- moment på detta sätt i stället för genom renodlad övning. Exempel på sådana moment är att för ett ingenjörkompani få bygga en bro. som får stå kvar i stället för att rivas så fort den blivit klar. eller för ett sjuktransport— kompani att få flytta en civil sjukhusavdelning eller patienter mellan bygg- nader eller sjukhus i stället för att bära markerande kamrater på bårarna.

Denna typ av medverkan i civil verksamhet är således till direkt fördel för utbildningen samtidigt som de värnpliktigas medverkan och försvars- maktens materiella resurser tillgodogöres andra samhällsintressen.

Det förekommer även att militär personal under övnings-/arbetstid som "massarbetskraft" medverkar vid idrottsevenemang och liknande. Sådan medverkan finns särskilt reglerad och innebär att om det inte medför någon särskild kostnad för staten, får regementschefen bestämma att personalen skall medverka som funktionärer vid en idrottstävling eller liknande under ordinarie arbets— och övningstid. om sådan medverkan kan inordnas som ett led i och är likvärdig med den militära utbildningen. Sådan medverkan kan enligt vår mening sällan relateras till Utbildningsmålen.

Det har i debatten hävdats att sådan medverkan i civila evenemang är en PR-funktion för försvaret. Vi uttalar den meningen att sådan medverkan snarare skadar än gagnar försvarsmaktens förtroende hos stora delar av allmänheten. Den bidrar till att sprida uppfattningar att värnpliktiga under utbildning kan användas till lite vad som helst. Den motverkar uttalanden om vikten av att värnpliktsutbildningen är effektiv. Den ställer bedömning— ar av nödvändig utbildningslängd under tvivel. Vi tar avstånd från varje form av tjänstemedverkan som funktionär eller motsvarande i arrange— mang som inte direkt kan inordnas i utbildningen och som inte för såväl allmänheten som den medverkande personalen på ett övertygande sätt kan motiveras vara relaterad till utbildningsmålet.

I de fall behov av arbetskraft föreligger och anställd och värnpliktig militär personal av ideella eller andra skäl önskar medverka i civila evene- mang bör detta ske på fritid. Om önskemål att få medverka i visst evene- mang föreligger i sådan omfattning att det därigenom framstår som rimligt och det inte innebär olägenhet för övrig personal eller vållar försvarsmak- ten kostnader bör utbildningsplanerande chef enligt vår mening kunna tillgodose sådana kollektiva önskemål genom omfördelning av övningstid så att ledighet kan planeras aktuella dagar. Genom de förslag vi i fortsätt- ningen framlägger om övningstidens dispositiomökar sådana möjligheter.

Vi förordar att ovan refererade paragraferi Reglemente med tjänsteföre- skrifter för försvarsmakten omarbetas enligt ovan angivna principer eller

utgår.

4.4. Förhållanden under värnpliktstjänstgöringen

Försvarsmaktens verksamhet i fred syftar i första hand till att utbilda och i övrigt förbereda för verksamhet i krig. Målet för utbildning av såväl anställd som värnpliktig personal är således att bibringa de kunskaper. färdigheter och erfarenheter som är nödvändiga för att den enskilde indivi- den skall fungera i sin förbandsenhet under de extrema förhållanden krigs- miljön skapar. Krigsmiljön är en ytterligt påfrestande miljö såväl fysiskt som psykiskt. Då den till sin struktur i stor utsträckning är okontrollerbar för individen ökar kraven på kunskap. färdigheter och erfarenheter liksom behoven av samhörighet med och inom gruppen, för att den överhuvud taget skall vara uthärdlig för individen och för att han som minimikrav alls skall fungera i den.

Grundutbildningen av personalen innehåller många kunskapsinhäm- tande moment vilka till sin fredsmässiga struktur inte förefaller skilja sig från andra motsvarande utbildningsmoment — till exempel i civila skolor. Sådana moment är vanligast inom befattningsutbildningen. Det är därför lätt att föra resonemang såsom att det inte kan vara någon avgörande skillnad på att lära sig att laga mat åt civila personer och att lära sig laga mat åt militär personal. Resonemanget torde ha full giltighet när det gäller själva matlagningen.

Utbildningen till befattning som kock i krigorganisationen omfattar emellertid inte matlagning till mer än en liten del. Kocken, som i krig skall kunna laga mat i en kokvagn någonstans ute i skogen, skall kunna sköta materielen (kokvagnen). kunna köra bil eller traktor med kokvagn på släp. Han skall vidare kunna maskera sina fordon. upprätta kokplatsen och kunna försvara denna. sig själv och kamraterna. Han skall med bibehållen god hygien kunna transportera, lagra och i övrigt hantera livsmedel utan tillgång till kylar. frysar osv. Han skall i viss mån kunna planera och alternativplanera matlagningen utifrån förutsättningarna att matgästerna kanske kommer en eller ett par timmar tidigare eller senare än tänkt. Han skall kunna arbeta under förutsättningen att ”köket" skall demonteras och flyttas med i bästa fall några timmars varsel. Han skall kunna arbeta utan obegränsad tillgång till rinnande vatten och avlopp och med beaktande av stor smittorisk. Han skall under dessa förhållanden dessutom kunna laga god och näringrik mat.

Beskrivningen ovan av en kocks arbetsvillkor i krigorganisationen be- lyser samtidigt delmålen för utbildningen vid en trosstropp. Av hela utbild- ningen till befattningen kock i kokgrupp är det endast icke miljötillämpade moment i matlagningsövningar som i viss mån kanjämföras med verksam- het i civil restaurangskola. Utbildningsmålet är således ej att lära en person att laga mat utan att samträna soldater till en förbandsenhet kallad kok- grupp så att denna kan fullgöra alla sina uppgifter inom förplägnadstjän- sten. En av dessa uppgifter är att laga mat. Exemplet belyser — trots att

detär enkelt — välde speciella förhållanden för vilka värnpliktsutbildning— en måste bedrivas. På andra befattningar är kraven högre och miljöomstän- digheterna betydligt mer svårhanterliga. Exemplet belyser också kraven på att utbildningen skeri ”rätt” miljö och med ”rätt" materiel — dvs. i fält och i fältorganisation — för att utbildningsmålen skall kunna uppnås och krigsorganisationen (och samtidigt de enskilda värnpliktiga) ges goda för- utsättningar att kunna lösa sina uppgifter under de förhållanden som råder i krig.

Krigsorganisationens uthållighet är förutom tillförsel av förnödenheter och andra grundläggande funktioner helt beroende av personalens förmåga att gång på gång genom effektiv problemlösning. inom vissa främst fysiska ramar. kunna bemästra nya situationer under lång tid. Delmoment kan övas skolmässigt. Vissa grundläggande regler för taktiskt uppträdande kan till exempel läras in. Varje stridssituation torde dock vara unik. Att lösa nya problem eller "gamla” problem i nya situationer är därför en viktig del av värnpliktsutbildningn. All internationell och svensk erfarenhet talar för att denna träning bäst sker genom praktisk träning under fältmässiga former.

Övningsverksamhet under fältmässiga former inkräktar betydligt på den personliga bekvämligheten. Klimatet går inte att reglera alls. Materiella förutsättningar och sanitära förhållanden går icke att upprätthålla på sam— ma standardnivå som i kasern. För att övningar skall kunna genomföras på ett meningfullt sätt kan de inte avbrytas alltför ofta. De måste därför pågå flera dygn i sträck. Detta inskränker personalens möjligheter att tillämpa "fast arbetstid" och att vara lediga varje kväll.

Vi har tagit del av både värnpliktig och anställd personals synpunkter på övnings-/arbetstid med flera utbildningsförhållanden. Vi har stor förståelse för de önskemål som framförs om anpassning av övningstiden mot den i samhället vanligaste formen av arbetstidsberäkning — 40-timmarsvecka med tjänstgöring dagtid. Vi menar dock, att de krav. som måste ställas på utbildningen för att målen skall nås, måste få styras av de extrema förhål- landen under vilka krigsorganisationen skall verka. Vi har därför funnit att önskemål om anpassning av bland annat veckoövningstiden i fred mot i samhället gällande förhållanden måste ge vika för utbildningskraven.

Mot bakgrund av vad ovan sagts om effektivitet i utbildningen och mot bakgrund av den i internationella jämförelser korta utbildningstid som tillämpas i Sverige är det vår mening att så stor del av utbildningen som möjligt bör ske i fältnära organisation och under fältmässiga förhållanden.

Undantag från denna huvudregel bör med dessa utgångspunkter princi- piellt sett endast ske då de pedagogiska förhållandena är klart fördelaktiga- re från till exempel effektivitetssynpunkt vid utbildning ”'i kasern" än vid utbildning under fältmässiga förhållanden. Under den allmänmilitära ut- bildningen och befattningsutbildningen föreligger i stor utsträckning en sådan utbildningssituation att lektionssalslösningar. tillgång till specialsa- lar och så vidare otvivelaktigt innebär att utbildning "i kasern” oftast är den pedagogiskt och ekonomiskt bästa formen.

Detsamma gäller även den utbildning som ges värnpliktiga med uttag- ningar till kvalificerade tekniska befattningar. Denna utbildning ger nöd- vändiga tekniska grundkunskaper som en förberedelse för utbildningen i den rätta miljön.

Verkligheten i utbildningsituationen, rimlig hänsyn till såväl den värn- pliktiga som anställda personalens tjänstgöringsförhållanden och civila förhållanden samt ekonomiska faktorer medför reella begränsningar av möjligheterna att bedriva utbildning i fält. Skjututbildning och många fler utbildningsmoment kräver av säkerhetsskäl skjutbanor och andra särskilda utbildningsanordningar.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att särskilt betona motiva- tionsfaktorernas betydelse. Den fostran till självständigt tänkande och ifrågasättande som dagens värnpliktiga har med sig från den allmänna skolan gör det svårt att genomföra övningar som inte har reell förankring i verkligheten. Den innebär samtidigt att de värnpliktiga — enligt vår mening berättigat — ställer höga krav på motivationer. förklaringar och förståelse för helheten. Erfarenheten har visat att med uppfyllande av sådana krav är de värnpliktigas motivation för utbildningen och även deras accept av umbäranden hög.

Med hänvisning till de fördelar vi ovan redovisat förordar vi att värn- pliktsutbildningen i princip utformas så att i samhället i övrigt gängse värderingar av standard. arbetstider m.m. tillämpas under inledande ske- den för att successivt och konsekvent överges till förmån för utbildning under fältmässiga förhållanden under senare skeden av utbildningen.

Vi är fullt medvetna om att detta innebär att stora krav ställs på den direkt trupputbildande anställda personalen. Vi menar dock att på samma sätt som produktionen får vara styrande för många av samhällets andra grenar inom såväl sak- som tjänsteproducerande sektorer bör den i värn- pliktsutbildningen få vara reglerande i rimlig utsträckning. Schemalagd verksamhet återfinnes i många grenar av processindustrin. den är snarare regel än undantag i tjänsteproducerande delar av näringslivet. Stora delar av den offentliga sektorn såsom polis. tull. sjukvård och kommunikations- väsende fungerar dygnet runt för att nå sina mål.

Vi har från personalorganisationernas företrädare erfarit att det hos berörda personalgrupper finns stor förståelse för dessa behov.

Enligt vår mening bör olägenheterna för den anställda personalen liksom hittills till betydande del kunna minskas genom en god lokal planering av tjänstgöringslistor m.m. och genom successiva justeringar av tillämpliga arbetstidsavtal m.m. Olägenheter i form av tjänstgöring på så kallad ”obe- kväm arbetstid" kommer dock att kvarstå.

4.5. Olika lång tjänstgöringstid

Vi vet att i händelse av krig blir påfrestningarna på alla medborgare mycket stora. Samhällets krav blir därför att alla — efter vars och ens förmåga — måste göra sitt yttersta i denna gemensamma ansträngning.

Olika uppgifter i händelse av krig medför olika stora behov av utbildning för att klara av uppgiften. Den solidaritetens princip som enligt ovan medger vissa undantag från värnplikten innebär omvänt att samhällets krav på uppoffring från de enskilda medborgarna blir olika höga bland annat när det gäller utbildningen i fred för uppgifterna i krig. Olika utbild- ning tar helt enkelt olika lång tid.

Utbildning av en därtill lämpad värnpliktig till att kunna fungera som plutonchef i krig tar till exempel avsevärt längre tid än utbildning till skyttesoldat. Uttag av olika lång tjänstgöringstid kan synas orättvist. Al— ternativet till olika lång tjänstgöringstid skulle kunna vara att av rättvises- käl förlänga utbildningen för de flesta utan att sakliga skäl därtill föreligger. En sådan lösning kan inte förordas.

Vi menar att ett sådant. icke sakligt betingat. ingrepp i medborgarnas liv skulle vara mer anstötligt i allmänt rättsmedvetande än den ”orättvisa” som olika långa utbildningstider utgör. Lika långa utbildningstider skulle samtidigt innebära ett orimligt slöseri med samhällets resurser. Differentie- rade utbildningstider är enligt vår bedömning allmänt accepterade och skall bibehållas. Vissa ytterligare differentieringar kan göras. För att detta även i framtiden skall vara allmännt accepterat anser vi det dock nödvän- digt att de värnpliktiga som åläggs en längre utbildningstid i fred på olika sätt kompenseras härför.

4.6. Tjänstgöring i beredskapsuppgifter i fred

Sammanfattningsvis uttalar vi med ovan förda resonemang att tjänstgöring under pliktlag skall åläggas svenska medborgare för den utbildning som erfordras för att nå kunskaper och färdigheter som erfordras för att kunna lösa uppgifter i krig.

Det finns många uppgifter i krigsorganisationen som direkt motsvaras av uppgifter i fredsorganisationen. Det finns också enheter/förband som re— dan i fred i huvudsak eller helt är organiserade för att vara direkt insatsbe- redda. Fartygsförband och luftbevakningsförband är exempel på sådana verksamheter. I dessa verksamheter tjänstgör värnpliktiga under grundut- bildning. En mer eller mindre omfattande del av den nuvarande grundut- bildningstiden är ren utbildning. Ytterligare en del är utbildning i form av "praktiktjänstgöring" i befattningen. För många av de värnpliktiga i så- dana befattningar är dock senare skeden inte utbildning i egentlig bemär- kelse. De värnpliktiga tjänstgör i stället i befattningar och medverkar på detta sätt till att upprätthålla beredskapen. Härigenom utbildas i vissa system fler värnpliktiga än vad som egentligen erfordras för omsättningen av krigsorganisationen. Denna form av värnpliktigas medverkan i upprätt- hållandet av funktioner i vår grundberedskap utgör således en helt annan form av avsteg från den grundprincip som vi anför som vår att värnplikts- tjänstgöring primärt skall avses för utbildning.

Vi definierar värnplikt som en skyldighet för svenska män att från och med 18 till och med 47 års ålder delta i det väpnade försvaret av landet och att genomgå utbildning för detta.

Med värnpliktstjänstgöring bör enligt vår mening avses tjänstgöring för utbildning. för upprätthållande av beredskap eller för uppgifter i krig.

För att samtidigt skapa flexibilitet i systemen och att ändå tillgodose vissa rättvisekrav menar vi att man bör se all värnpliktstjänstgöring i fred som en helhet. I dessa avseenden innehåller enligt vår mening nu gällande värnpliktslag inte helt klara och till nu gällande förhållanden anpassade definitioner av i värnplikten innefattande åligganden.

5. Utgångspunkter för utbildningens organisation

5.1. Allmänt

Den volymmässigt dominerande uppgiften för försvarmaktens fredsorgani- sation är grund- och repetitionsutbildningen av värnpliktiga. Detta betyder emellertid inte att dessa uppgifter kan vara helt styrande för fredsorganisa- tionens utformning och därmed utbildningens organisation. Övriga förhål- landen har också sin betydelse och måste ligga till grund för våra övervä— ganden angående beredskap och utbildning. I det följande redovisar vi innebörden av dessa.

5.2. Sammanhangen mellan krigs— och fredsorganisation

Fram till 1940-talet var krigs- och fredsorganisationerna inom försvaret i stor utsträckning lika. Visserligen tillfördes huvuddelen av personalen och hästarna m.m. vid en mobilisering. men yrkesbefälet var redan i fredstid krigsorganiserat vid sitt fredsförband. Fredsförbandets tre kaserner med befäl och soldater under utbildning representerade delar av krigsförban- dets tre bataljoner.

Vid regementsmötet övades de flesta cheferna varje år med fältstarka förband eller delar därav. Det här sammanhanget hade stor betydelse för krigsorganisationens kvalitet och beredskap. Fredsorganisationen var en organiserad del av krigsorganisationen. som kompletterades vid mobilise- ring.

Det var en regementschef som var ansvarig för krigsplacering av befäl och värnpliktiga, för utbildning och övning. för utrustning, mobilisering och krigsplanläggning.

Så är det inte längre. Sammanhanget mellan krigs- och fredsorganisa- tionerna har luckrats upp. Ansvaret för varje enskilt krigsförband är upp- delat på skilda myndigheter: utbildningsmyndighet. mobiliseringsmyn- dighet, värnpliktskontor m.fl.

Många av dessa förändringar har motiverats av behovet av rationalise- ring. Resurser har kunnat omfördelas från administrativ verksamhet och förrådsarbete till materielanskaffning. Förändringarna har därför varit po- sitiva för krigsorganisationens kvalitet. Samtidigt har emellertid beredska- pen försämrats i andra avseenden.

En för beredskapen avgörande faktor är att det krigsplacerade yrkesbe- fälet i stor utsträckning verkar på andra håll i fredsorganisationen än vid det fredsförband som utbildar och/eller mobiliserar krigsförbandet. Detta är i första hand en följd av de efter hand ökade kraven på befälsutbildning. Tidigare hade regementschefen också i stor utsträckning ensam ansvar för fortsättningsutbildningen av regementets officerare. De ökade kraven har medfört att fortsättningsutbildningen utökats och till en del centraliserats, varför en stor del av yrkesbefälen i fred tjänstgör som elever eller lärare på centrala befälsskolor. Tillämpade principer för utveckling av stabsoffice- rare och chefer verkar i samma riktning.

Genom att den obligatoriska fortsättningsutbildningen varit styrande för den reglerade befordringsgången har dennas tidsplan blivit styrande för yrkesofficerens tjänstgöring istället för utbildningsplanen för hans krigsför- band.

Även om det inte går att återföra fortsättningsutbildningen till lokal nivå, torde åtgärder kunna vidtas framför allt inom armén så att det krigsplacera- de yrkesbefälet i större utsträckning än för närvarande tjänstgör vid det fredsförband som utbildar hans/hennes krigsförband. Det har sålunda varit möjligt — trots en ensad befälsordning — att i större utsträckning bibehålla överensstämmelsen mellan freds- och krigsorganisationerna inom marinen och flygvapnet.

Regeln bör sålunda vara att det krigsplacerade yrkesbefälet tjänstgör vid sitt regemente i första hand när egen krigsbataljon/kompani omsätts. Öv- rigt yrkesbefäl, som ingår i de prioriterade brigaderna, bör därutöver i största möjliga utsträckning tjänstgöra vid sitt regemente.

Brigadchefen och de i brigadstaben krigsplacerade yrkesbefälen bör ingå i respektive regementes utbildningsledning. Från denna organisatoriska ställning bör brigadchefen med stab leda och kontrollera samtliga utbild- ningsinsatser som rör brigaden. Han kan samla brigadens befäl för lokal fortsättningsutbildning. Han kan utöva en kontrollfunktion gentemot värn- pliktskontorens personella och mobiliseringsmyndighetens materiella mo- biliseringsförberedelser. Han kan snabbt överta ledningen av organiserade enheter vid en beredskapshöjning.

Fredsorganisationen skulle på så sätt vad gäller de prioriterade briga- derna på nytt vara en del av krigsorganisationen, som kompletteras vid mobilisering. Insats- och mobiliseringsberedskapen skulle därmed förbätt- ras.

För övriga delar av fredsorganisationen skulle konsekvensen bli att staber och skolor, vad gäller lärare, skulle bemannas med i viss mån äldre personal än för närvarande. I den mån personal- och utbildningsplanering visar sig svåra att samordna kan en ökad flexibilitet behöva byggas in i befälsordningen.

5 .3 Ledningsberedskap

En viktig faktor för fredsorganisationens struktur är kraven på lednings- beredskap. Detta gäller såväl ledning av insatser vid incidenter. bered- skapshöjningar och mobilisering som den mångfacetterade ledningen i ett

krigs inledningsskede. Denna beredskap skall ge tillgång till chefer och personal som kan bemanna staber samt ledningsplatser med samband.

Uppbyggnaden av vårt totalförsvar med en för civila och militära delar gemensam ledningsstruktur ställer krav på samverkan redan i fred. Detta gäller för närvarande alla nivåer under den centrala nivån det vill säga militärbefälhavare/civilbefälhavare. försvarsområdesbefälhavare/länsstyr- else och försvarsområdesgruppchef/kommun. Försvarsmakten behöver vid sin mobilisering resurser ur samhället i övrigt. Detta gäller fordon och annan materiel men också till exempel byggnader, transportmedel. an- läggningsarbeten och sjukvård. Alla samhällssektorer konkurrerar om des- sa resurser. En avvägning måste därför ske i samverkan mellan civila och militära myndigheter. För detta behövs omfattande förberedelser i fred. En likartad organisationsstruktur på civil och militär sida underlättar den- na samverkan.

5.4. Mobiliseringssäkerhet

Kraven på snabb och säker mobilisering sätter en gräns för hur koncen- trerad och personalsnål fredsorganisationen kan vara. En betydande del av krigsförbandens materiel används i utbildningen. Beredskap måste finnas för att från skyddssynpunkt snabbt kunna sprida denna materiel ut från utbildningsplatserna till grupperings- eller mobiliseringsplatser. I varje ögonblick finns ett antal objekt för reparation samt renoverings- och modi- fieringsarbete vid verkstäder. Dessa arbeten måste kunna forceras. Krigs- förbandens förråd saknar därutöver viss speciell materiel. Det gäller en stor del av fordons-. fartygs- och maskinmaterielen, som skall inmönstras på motsvarande sätt som personalen. Vidare är sådan materiel som man kan ”köpa över disk" i mobiliseringsögonblicket eller som har dålig håll- barhet inte fullständigt förrådsställd. En snabb och säker mobilisering förutsätter därför snabbt gripbara personella resurser med tillräckliga kun- skaper. Detta gäller såväl militär som civil personal. Dessa förhållanden är värda stor observans i de fortsatta övervägandena om fredsorganisation— ens framtida utformning. Kraven på lednings- och mobiliseringsberedskap talar således för en decentraliserad regional fördelning av lednings- och mobiliseringsfunktionerna i fredsorganisationen.

5 .5 Behov av utbildade yrkesbefäl

I krigsförbanden behövs en stomme av yrkesbefäl i nyckelbefattningar —— en "kader". Högre förband, bataljoner och till viss del kompanier leds i krig av befäl ur denna kader. Kadern behövs för att krigsförbanden skall kunna genomföra en snabb och säker mobilisering, och ytterst för att förbanden skall kunna lösa avsedda uppgifter. Detta gäller i första hand på högre ledningsnivåer. Det torde sålunda vara sällsynt att en reservofficer — med i vårt land aktuella tjänstgöringstider — kan förvärva sådana kun- skaper och sådan erfarenhet att denne kan bestrida befattningen som chef för våra mest kvalificerade förband. Vid vissa förband, som i första hand

löser uppgifter snarlika med dem som täcks in av reservofficerens civila yrke. är förhållandena annorlunda. Sålunda finns det sedan länge en sär- skild väg- och vattenbyggnadskår, inom vilken reservofficerare utbildas för att bestrida befattningar som chef för ingenjörbataljon. Erfarenheterna av denna ordning är goda, under förutsättning att bataljonchefen biträds av yrkesbefäl inom bataljonsstaben. I den nya befälsordningen har motsva- rande möjligheter för reservofficer att bli bataljonschef eller motsvarande öppnats även inom andra vapengrenar och truppslag.

Vi förutsätter att förbanden skall kunna lösa stridsuppgifter direkt efter en mobilisering. Att lyckas med den första stridsuppgiften (och att eventu- ellt samtidigt fullfölja mobiliseringen under dessa svåra förhållanden) torde vara av utslagsgivande betydelse för fortsättningen. Tillgång till adekvat utbildade yrkesbefäl är därför av stor betydelse även vid lägre förband för att inledningsvis säkerställa tillräcklig erfarenhet och kunskap innan re- serv- och värnpliktsbefälet blivit "varma i kläderna”.

Det är sålunda önskvärt att varje mobiliseringsenhet (kompani, motsv.) innehåller något yrkesbefäl. Detta är ett krav vid materieltunga förband och vid förband med strid som httvuduppgift.

Antalet yrkesofficerare i fredsorganisationen är sålunda styrt av beho- ven i krigsorganisationen. Utrymmet för rationaliseringar som berör yrkes- befälets antal är därför begränsat inom vårt uppdrag. Krigsorganisationens behov av yrkesbefäl och kvalifikationskrav på dem utreds för närvarande av Befälsbehovsutredningen.

5 .6 Behov av samövning

Samövning är för det första av betydelse för förståelsen för och förmågan att lösa sin uppgift. Ett förband består av många olika funktioner och individer med olika uppgifter som måste samverka effektivt. Inom till exempel skytteplutonen skall skyttegrupperna samverka med sina under- stödsvapen: granatgevär och kulsprutor. De är intimt beroende av varand- ra för uppgiftens lösande. Soldaternas liv är beroende av att helheten fungerar. På kompaninivån tillkommer samverkan med ytterligare pansar- värnsvapen och med underhållstjänsten m.m. Från bataljonsnivån tillkom- mer den indirekta elden, vars eldledare skall samverka direkt med skytte- kompanierna. Från brigad och fördelningsnivåerna tillkommer ytterligare resurser för understöd av de enskilda bataljonerna/kompanierna. Motsva- rande gäller för andra system och i andra vapengrenar.

Förbanden kan inte få hög stridseffekt om inte denna samverkan mellan olika funktioner övas. Om förband skall kunna användas för strid direkt vid mobilisering måste denna övning ha skett redan under grundutbildning- en. Skyttekompani- och plutonchefer samt granatkastar- och artillerieldle- dare måste från praktisk verksamhet känna till hur deras respektive upp- gifter skall lösas för att eld och rörelse — stridens huvudelement — skall vara samordnade. Den enskilde skyttesoldaten måste ha praktiska åskåd- ningsexempel på mängden av det understöd han kan påräkna i sin egen stridsuppgift: kulsprutor, granatgevär, pansarvärnsrobotar, infanterika- nonvagnar, granatkastar- och artillerield. Först när ingenjörsoldaten un-

derhållit en väg eller fätjförbindelse som verkligen används av en skytteba- taljon får han förståelse för kraven på kvalitet i sitt arbete. Betydelsen av ”att vara på rätt plats i rätt tid med rätt utrustning" blir en självklarhet först när man sett och förstått att lösandet av uppgifter och andras liv är beroende av detta.

Behoven av samövning motiveras emellertid också av psykologiska och sociologiska faktorer. Att soldaten ”går ut i krig" har möjligen att göra med känslan för sin familj. sitt folk och land, frihet och demokrati, men när det verkligen gäller — i striden — slåss man enligt all dokumenterad erfarenhet i första hand för sina kamrater. Också i fredsutbildningen har det visat sig viktigt för effekten i utbildningen att från början av grundut- bildningen i största möjliga utsträckning hålla ihop de individer som skall ingå i krigsförbanden och att dessa träffas igen under krigsförbandsövnin- garna.

Denna effekt är naturligtvis viktigast på lägre nivåer, i första hand inom primärgruppen, men har förgreningar till högre förbandsnivåer. Den en- skilde soldaten är sålunda för sina närmaste behov i övrigt starkt beroende av kompanitrossen. Det är från denna han får sin sjukvård, mat och förnödenheter i övrigt. Att kunna lita på den och sina chefer är en del av tryggheten.

De bägge motivgrunderna sammanvävs i detta fall. Det är väsentligt för såväl chefer som soldater att veta hur olika enheter i bataljonen, brigaden och fördelningen fungerar.

Hur högt kraven på samövning skall ställas avgörs emellertid snarare av vad som är praktiskt möjligt och lämpligt än av ett teoretiskt behov och ett motsvarande önskemål.

Principen är för närvarande att krigsbataljoner eller fristående kompa- nier skall samövas redan under grundutbildningen. Förståelse för övriga funktioner inom brigaden skall erhållas genom att de förband som har strid som huvuduppgift samövas med specialtruppslagen (eldledare ur artille- riet. bandpansarvärnsförband. luftvärns- och ingenjörkompanier samt un- derhållsbataljonen) under sina bataljonsövningar. Dessa enheter kan av praktiska skäl endast undantagsvis tillhöra samma krigsbrigad.

Ursprungligen skulle sedan krigsbrigaden samövas under den första krigsförbandsövningen och då också tillsammans med de andra förband ur försvarsmakten, som enligt krigsplanläggningen hade uppgifter i samma geografiska område. Med utgångspunkt från systemet med krigsförbands- övningar vart fjärde år indelades sålunda förbanden ur de tre försvarsgre- narna i fyra så långt möjligt jämnstora grupper med ett förbandsinnehåll som var avpassat till den operativa planeringen. Förutom armé- och kust- artilleriförbanden ingick i gruppindelningen främst lednings- och basför- band ur marinen och flygvapnet. Sålunda inplanerades samtliga förband som enligt krigsplanläggningen hade första-hands- uppgifter inom ett stridsområde i en grupp. Förband i gruppen kallades in till krigsförbands- övning samtidigt och övades på dessa krigsuppgifter inom det geografiska området. 1960 års värnpliktsutrednings ambitioner i dessa avseenden mås- te emellertid tidigt överges. Bakgrunden är följande:

Att vid ett regemente ta emot (”mobilisera") och repetitionsutbilda en hel krigsbrigad ställer krav på stora resurser, främst vad gäller personal

och utbildningsanordningar. Man försökte lösa problemet genom att för- banden utrustades och avrustades vid skilda regementen. och att genomfö- randet av den inledande bataljonsvisa utbildningen skedde åtskilt. Därefter strålade förbanden samman för en avslutande brigadövning innan de på nytt spreds ut för avrustning. Detta ledde bland annat till dryga transport- kostnader.

Ytterligare en komplikation tillkom vid försök att på detta sätt samman- föra en krigsbrigad till en gemensam krigsförbandsövning. Eftersom i varje fall skyttebataljonerna grundutbildats under olika är inföll krigsförbands- övningen olika långt efter grundutbildningen. För någon bataljon kunde det till och med bli året efter grundutbildningen. Detta resulterade i hög an- ståndsfrekvens främst vad gäller befäl och nyckelpersonal, som ofta kunde åberopa anståndsgivande studieskäl. Den prioritering av krigsförbandsöv- ningarna som l960 års värnpliktsutrednings tanke förutsatte skedde ej. Antalet högskolestuderande ökade också kraftigt. Krigsförbanden revs upp just i de funktioner som — utöver primärgruppen — är mest beroende av samövningseffekterna: chefer och nyckelpersonal. En bestämmelse om att första krigsförbandsövningen i regel skulle genomföras först fyra år efter grundutbildningen, då huvuddelen av den högskolestuderande perso- nalen var klara med sina studier, infördes. Därmed kan inte krigsbrigaden sammanföras till en krigsförbandsövning.

Behovet av funktionssamövning får då även under krigsförbandsöv- ningar lösas på samma sätt som under grundutbildning. dvs. genom att förband ur olika krigsbrigader sammanförs till en utbildningsbrigad. En sådan utbildningsbrigad kan i regel bestå av krigsbrigadens så kallade brigadram (stabskompani, spaningskompani, bandpansarvärnskompani, haubitsbataljon, luftvärnskompani. ingenjörbataljon och underhållsbatal- jon) och en — i gynnsamma fall två — av dess skyttebataljoner. De övriga skyttebataljonerna får hämtas från andra brigader. Samtliga funktioner blir då ändå representerade. Ledning och underhållstjänst får rätt belastning. Samtliga stödfunktioner får verka på hela brigadens bredd. Vad som förlo- ras är förbands- och personkännedomen inom hela krigsbrigaden.

Krigsbrigadvis övning skulle kunna organiseras om krigsbrigaderna sammansattes på ett annat sätt. Skyttebataljonerna skulle i så fall rekryte— ras i olika landskap och grundutbildades vid olika regementen fyra år före krigsförbandsövningen. Det har emellertid ansetts att de personliga kopp- lingarna till ”sitt” landskap, regemente och brigad är så starka att dessa får ta överhanden.

Förbands- och personkännedomen måste då ordnas på annat sätt. Sålun- da bör brigadchefen och yrkesbefäl i övrigt ur brigaden vara övningsledare och/eller förbandsinstruktörer när skytte- eller annan bataljon (kompani) ur brigaden krigsförbandsövas fristående från krigsbrigaden i övrigt. Vi- dare bör särskild övning för befäl genomföras krigsbrigadvis, även om detta innebär att visst förbands personal "drabbas” av denna övning tätt inpå en krigsförbandsövning istället för mitt emellan två övningar.

Behoven av samövning finns också på andra organisationsnivåer. För- delningsförbanden skall understödja brigadens strid. Lokalförsvarsförban- den skall skapa gynnsamma förutsättningar för brigadernas anfall genom att skydda deras anmarsch eller vara det ”städ" som brigadens anfall skall

slå emot. Arméförbanden skall verka tillsammans med kustartilleriförban- den samt flyg- och sjöstridskrafternas lednings- och basresurser. Tanken med den tidigare omnämnda gruppindelningen var att skapa förutsättning- ar för operationsområdesvisa övningar med detta syfte. Det är naturligtvis inte realistiskt att ha förhoppningar om att ett försvarskrig skall komma att föras precis så som planlagts i fred eller om att förbanden kommer att sättas in just i det område man räknat med. Eftersom samövning ändå krävs mellan olika delar av organisationen, är det dock, så långt det är ekonomiskt rimligt. till fördel att samövningar genomföres i enlighet med den plan som är improvisationernas utgångspunkt.

Vidare skall mark-, sjö- och luftstridskrafternas insatser vara operativt samordnade. Efter uppehåll under många år har övningar i detta syfte hållits under senare år, de så kallade försvarsmaktsövningarna. Det finns en risk för att dessa på grund av övningarnas stora omfattning ger sämre resultat för det enskilda förbandet än vad som skulle kunna uppnås om varje förbands övning lades upp och anpassades var för sig. Å andra sidan har de hittills genomförda övningarna visat på brister i förberedelser och ledningsförmåga, som nu kan åtgärdas. Därigenom ökar hela organisatio- nens effektivitet.

6. Beredskap

6.1. Metoder att förbättra insatsberedskapen

6.1.1. Grundsyn

Vi har analyserat på vilken grund olika metoder för att förbättra beredska- pen bör baseras.

En tids— och resursmässigt hög beredskap är dyrbar. I sin yttersta konsekvens innebär det en stående försvarsmakt. Ambitionsnivån måste därför avvägas inom en given ekonomisk ram mot den effekt man vill uppnå med ett mobiliserat försvar. Enligt vår mening bör lösningar i huvudsak sökas där insatsberedskapen tillgodoses inom ramen för den utbildning som genomförs med hänsyn till den långsiktiga beredskapen.

Utbildningen för och upprätthållandet av insatsberedskapen tar tid och resurser från den planerade och av utbildningsanordningar beroende ordi- narie utbildningen för den långsiktiga beredskapen och mobiliseringsbe- redskapen. Efter ett antal genomförda beredskapsuppdrag har detta under senare år varit särskilt märkbart för sjöstridskrafterna.

Insatser kräver också förband med en viss utbildningsnivå. Om i huvud- sak förband under grundutbildning skall utnyttjas kan det krävas en för- längning av utbildningstiden för att den långsiktiga beredskapens behov skall tillgodoses. Nivån på grundberedskap kan dock hållas låg om instru- ment finns för att med enkla medel variera resurserna antalsmässigt, tidsmässigt och geografiskt med hänsyn till det aktuella behovet.

Vad gäller överraskande angrepp krävs det enligt vår mening ett bered- skapssystem som innebär att vi kan föra en organiserad försvarsstrid även om mobilisering påbörjas först då krigshandlingar inletts. Vi måste därför säkerställa en styrketillväxt av egna resurser oavsett vilket angreppssätt och vilken angreppsriktning angriparen väljer.

Angriparen har stor fördel i och med att han väljer angreppsinriktning. Våra insatsberedda resurser kan därmed manövreras ut eller bindas. Våra stridskrafter har därvidlag olika egenskaper.

Flygstridskrafterna kan snabbt verka över hela landet. Begränsas kra- ven på uthållighet kan de betjänas av en relativt liten organisation. Det är därför lämpligt, att flygvapnets fredsorganisation och utbildning upprätt- håller en hög insatsberedskap redan i grundberedskap för att med stor flexibilitet kunna genomföra insatser.

Sjöstridskrafterna kan också förflytta sig relativt snabbt. Eftersom det av bland annat övervakningsskäl och ubåtsskyddskäl finns anledning att disponera stora delar av de marina stridskrafterna redan i fred bör även marinens fredsorganisation och utbildning medge hög insatsberedskap i grundberedskapen. Detta är också möjligt med hänsyn till förbandens relativt personalsnåla organisation under förutsättning att kravet på uthål— lighet inte sätts alltför högt.

Omgruppering av ett större antal markstridskrafter tar förhållandevis lång tid jämfört med inkallelser eller mobilisering av lokala resurser. Även om grundutbildningen läggs om för att i första hand tillgodose kraven på insats vid grundberedskap skulle tillgängliga resurser vara små i förhållan- de till behoven vid ett överraskande angrepp. särskilt som det är angri- paren som väljer sätt. riktning och tidpunkt för angreppet.

Freds- och utbildningsorganisationen för markstridskrafterna bör sålun- da under grundberedskap tillhandahålla de resurser som krävs för att bemästra olika tänkbara fredsincidenter samt de resurser som krävs det första dygnet för att underlätta egen respektive försvåra angriparens styr- ketillväxt.

Detta resonemang leder enligt vår mening fram till en grundsyn som. i likhet med försvarsbeslutet 1982. är att E Den fastställda krigsorganisationen skall kunna mobiliseras snabbt och

säkert samt vara i huvudsak krigsanvändbar direkt vid mobilisering. : Utbildningen skall organiseras så att vi året runt disponerar resurser vid

incidenter och att försvarsmakten kan genomföra försvarsstrid även om mobilisering påbörjas först då krigshandlingar inleds. _ Metoder bör finnas för att, när behov föreligger. enkelt och odramatiskt kunna förändra beredskapen.

6.1.2. Metodik

För att förbättra beredskapen inom fredsorganisationens ram för insatser vid incidenter eller mot överraskande angrepp krävs antingen att mer resurser skapas i grundberedskapen och/eller att metoderna utvecklas för att tillhandahålla resurser vid beredskapshöjningar. Resurserna kan vara från enskilda personer till färdigutbildade förband eller viktiga system.

Två principiella handlingsvägar finns för att skapa ytterligare resurser. Endera kan de tillhandahållas genom att disponera personal under utbild- ning eller genom inkallelser av utbildad personal.

Skall ytterligare resurser disponeras ur inneliggande grund- eller repeti- tionsutbildningskontingent finns följande metoder:

(l) Förlängning av utbildningstiderna. (2) Förändringar av grund- eller repetitionsutbildningens inpassning i tiden. (3) Ytterligare särskilda beredskapsförband organiseras.

(4) Grund- eller repetitionsutbildningskontingenten kvarhålls efter slutförd utbild- ning.

Skall resurser skapas genom inkallelser. utan att mobilisering tillgripes. finns nedanstående metoder:

(l) Tidigareläggande av planlagd repetitionsutbildning.

(2) Återkallande av delar av eller hela grundutbildningskontingenten. (3) lanspråktagande av frivilligt kontrakterad personal.

(4) Genomförande av beredskapsövningar.

Avgörande för om resurser skall skapas genom inkallelser eller inte är de tidskrav och krav på geografisk tillgänglighet som ställs. Utan att här redovisa de tidskrav som överbefälhavaren ställer kan vi konstatera att huvuddelen av de åtgärder som krävs innebär förändringar i genomföran- det av grund- och/eller repetitionsutbildningen.

6.2. Modeller

För att belysa ovan beskrivna metoder att förbättra insatsberedskapen inom fredsorganisationens ram har vi studerat olika principiella modeller. Modellerna har applicerats på några förbandstyper och funktioner men är avsedda att även kunna få en vidare tillämpning.

Som förutsättningar för modellerna gäller allmän värnplikt samt opera- tiva principer och krigsorganisation i enlighet med försvarsbeslutet 1982. Insatsberedskapen skall alltjämt i huvudsak tillgodoses inom ramen för den utbildning som genomförs med hänsyn till den långsiktiga beredska- pen. Grundkravet att krigsorganisationen tillförs samtränade förband bör inte heller eftersättas.

Redovisningen av modellerna syftar främst till att belysa olika metoder att skapa ökad beredskapseffekt. De är avsedda att möjliggöra analys och får inte ses som genomarbetade exempel vilka direkt kan utnyttjas för att förbättra beredskapen. I det följande redovisas huvuddragen i modellerna och de viktigare slutsatserna.

6.2.1. Förlängd grundutbildning (Luftvärnsmodellen)

Denna modell prövar hur vissa förband/funktioner alltid kan vara tillgäng- liga under grundberedskap genom att grundutbildningstiden förlängs. Som modell har valts robot 77—systemet. För att omsättningen av värnpliktiga vid luftvärnet inte skall öka, dubbelutbildas den värnpliktige på såväl robot 77-systemet som på något annat luftvärnssystem enligt figur 7. Inlednings- vis utbildas 77-forbandet. Utbildningstidens längd har anpassats så att 77—förbandet kan vara tillgängligt för insats under huvuddelen av året. När 77—förbandet är utbildat och organiserat övergår man till att grundutbilda för det förband som skall omsättas i krigsorganisationen, till exempel en luftvärnsbataljon robot 70. Efter grundsutbildningen kvarstår de värnplik- tiga i krigsplacering i 77-förbandet omkring ett år. Därefter överförs de till 70-förbandet och repetitionsutbildas i detta i normal omfattning.

1/7 1/1 1/7 1/1 1/7

F- och G- värnpliktiga. 12 månader Utbildning Gruppbefäls- och ordinarie 13 månader E-värnpliktiga krigsforb 16 månader Kom pani— och plutonsbefäls- värnpliktiga

Figur 7. Modell: För-

7/ _ .. . .. . Iiinid ' d b'ld ' ' T ” f [., gl "" "' ' "IN!, % | ganghgt or beredskapsmsats (luftvärnmmdellen).

Denna modell innebär att luftförsvaret förstärks. Möjligheterna att hålla kunskaper uppe om den tekniskt komplicerade materielen förbättras. Till- gängligheten på materielen blir hög. Det årliga behovet av värnpliktiga minskar för luftvärnet med cirka 60 per bataljon som utbildas på detta sätt.

Genom att befälsvärnpliktiga ur två utbildningsomgångar utbildas samti- digt och att 77-organisationen till stor del måste ledas av aktivt befäl krävs ett mindre tillskott på befäl. Högst en luftvärnsbataljon robot 77 kan utbildas vid varje qutvärnsregemente. Vissa investeringar kan bli nödvän- diga då mer materiel skall handhas vid fler förband. Hanteringskostna- derna för materielen blir högre. Särskilda tekniker kan krävas på fler platser vilket ger ökade kostnader.

Modellen innebär att kostnaderna för driften ökar i jämförelse med dagens utbildningsorganisation. Vissa investeringar krävs.

6.2.2. Förlängd grundutbildning (Stridsvagnsmodellen)

I den här modellen prövas ett annat sätt att skapa tillgängliga förband/funk- tioner genom att förlänga grundutbildningstiden. En analys har genomförts av möjligheterna att ständigt ha stridsvagnsförband tillgängliga.

Genom att förlänga grundutbildningstiden enligt nedanstående figur 8 bedöms stridsvagnsförband kunna vara insatsberedda året runt. För att begränsa uttaget av tjänstgöringstid för de värnpliktiga genomförs ingen krigsförbandsövning för berörda förband. Förbanden ingår i krigsorganisa- tionens pansarbataljoner (motsv.) och omsätts vart fjärde år.

När bataljonen genomför grund- eller repetitionsutbildning inordnas stridsvagnsförbandet i utbildningen för att samträning skall erhållas.

1/1 1/7 1/1 1/7 1/1

F— och G-värnpliktiga 12 månader /////////// Gruppbefäls- och 15 månader E—värnpliktiga . 7///////////// Kompani- och plutonsbetälsvärnpliktiga 18 månader

% %

Figur 8. Mode/]: F ör-

. ! 'ä"gdg'”"d"'b”dm”g , Till än li tförberedska sinsats (stridsvagnsmodellen). % g g 9 p

Modellen innebär att ett eldkraftigt, rörligt och splitterskyddat förband finns att tillgå. Kvaliteten förbättras avsevärt för berörda "stridsvagnsför- band. Förbanden utnyttjas dock bara fyra år i krigsorganisationen. För varje enhet som hålls tillgänglig krävs det fler värnpliktiga och befäl utöver dagens personalramar. vilket innebär högre utbildningskostnader. Belast- ningen på utbildningsanordningar blir högre eftersom stridsvagnsutbild- ningen vissa år kan komma att dubbleras. Ökat utnyttjande av materielen ger högre underhållskostnader liksom att materielen måste omsättas tidi- gare.

6.2.3. Förlängd grundutbildning (Kustflottemodellen)

Den här modellen vill visa ett tredje sätt att skapa tillgängliga förband/ funktioner genom att förlänga grundutbildningstiden. Genom att öka ut- bildningstiden för värnpliktiga som ingår i förband/funktioner vilka har hög insatsberedskap i fred kan antalet värnpliktiga för dessa förband/funk- tioner minskas. För att exemplifiera effekten av denna metod har kustflot- tan utnyttjats.

Modellen innebär att tjänstgöringsskyldigheten i fred tas ut i en följd. Därmed kan fulltaliga besättningar och fartygsförband samtränas redan under grundutbildningen och tillföras krigsorganisationen. Mellan varje omgång krävs liksom nu depåbesättningar. För att erhålla beredskapstäck- ning saxas förbanden mellan åren. Minst ett förband finns tillgängligt per prioriterat militärområde.

I första hand avses ytattackförband men även ubåts- och minröjningsför- band kan vara aktuella. Ärscykel och utbildningstiden framgår av följande figur 9.

1/1 1/7 1/1 1/7 1/1

Gruppbefäls- och Utbildning F-värnpliktiga ombord 18 månader /B/eredskapsuppgifter P1 tonsbefäls kan lösas u _ och E—värnpliktiga Låålålllgpmg—_ på] // 21 månader A

%%

Figur 9. Model/: För- längd grundutbildning (kuslflottemodellen).

Flottans tilldelning av värnpliktiga bedöms kunna minska med cirka 100 om åretjämfört med dagens utbildning. Osäkerhet föreligger om tillräckligt antal plattformar för befälsutbildningen finns att tillgå i denna modell.

Antalet fullbemannade fartyg minskar i förhållande till nuläget. Däremot finns fullbemannade fartyg med utbildade besättningar att tillgå året runt utan att inkallelser behöver ske.

Kostnaderna för utbildningen i flottan bedöms minska något i förhållan- de till idag på grund av att färre värnpliktiga utbildas och att krigsförbands- övningar inte genomförs.

6.2.4. Ändrad inpassning av grundutbildningsalternativen (Brigadmodellen)

Modellen beskriver ett system där hög insatsberedskap erhålls året runt med arméstridskrafter genom att grundutbildningen inom armén fördelas jämnt över året.

Grundutbildningen inpassas i fyra utbildningsomgångar. Beredskapsef- fekt bedöms erhållas de sista tre månaderna. För att utbildningen skall kunna samordnas inom militärområdena inpassas den i huvudsak militär- områdesvis. Förbanden på Gotland fördelas dock till olika utbildningsal- ternativ för att ubildad trupp skall finnas tillgänglig under huvuddelen av året. Inpassningen i tiden görs så att bästa överensstämmelse erhålls med det civila skolsystemet.

SOU l984:7l Tabell 6 Beredskapseffekt Alt. A Alt. B Alt. C Alt. D december—februari mars—maj juni—augusti september—november militärområdena i östra militärom- södra militärom- västra militärom- Bergslagen. nedre rådet rådet rådet och övre Norrland — inkl. 1 14 — inkl. I 4. 1 16. — inkl. A 7 — exkl. 1 14 — exkl. 1 4. A 7, Ing 1 och Lv 2 — exkl. 1 16

Ing 1 och Lv 2

Denna inpassning innebär att en till två allsidigt sammansatta brigad- stridsgrupper finns att tillgå året runt. Lokalt föreligger brister i samma omfattning som idag. Insatsberedskapen fördelas på detta sätt jämnt över hela året. Lokala toppar uppstår vid krigsförbandsövningsperioderna.

Antalet förband med utryckning i augusti blir fler än idag. Kan grundläg- gande krigsförbandsövning inte genomföras för dessa förband ökar kostna- derna för repetitionsutbildningen. Detta problem kan lösas genom att antingen tillåta krigsförbandsövningar i juli månad för värnpliktigt befäl eller att skolstarten för högskolorna kan senareläggas. Inpassningen av utbilningsalternativen justeras därvid i motsvarande grad.

Inpassningen militärområdesvis medger samträning i brigadförband. Ge- nom andra lösningar att tillgodose befälsutbildningen vid infanteriets Stridsskola och infanteriets officershögskola med övningstrupp kan even- tuellt livgrenadjärregementet och Hallands regemente överföras till samma rytm som övriga förband i militärområdet. En jämnare resursfördelning uppstår därmed liksom att antalet förband under sommaren begränsas.

Semestrarna kolliderar för ett ökat antal befäl med det avslutande för- bandsskedet. Detta förhållande kan mildras genom att det värnpliktiga befälet i högre grad utnyttjas, inpassningen av de tre södra militärområ- denas utbildning mellan åren varieras eller att inpassningen av alla alterna- tiven förskjuts en halv till en månad senare.

En anpassning av skolsystemet för utbildningen till och av befäl krävs. Stridsskjutningsperioden blir svår att genomföra. främst med pansarför- banden under sommaren på grund av brandsrisk och ökad aktivitet längs våra kuster. Likaså blir slitaget på övningsfälten stort under denna period.

Ges de befälsvärnpliktiga full förstegsutbildning kommer tre högskole- terminer att beröras för dessa värnpliktiga i alternativen A, B och D. Om de befälsvärnpliktigas tjänstgöringstider inte inpassas i alternativen blir samutbildningen med övriga värnpliktiga i alternativet D dålig.

För övrigt bedöms denna modell i princip inte innebära några föränd- ringar vad avser antalet värnpliktiga som utbildas eller kostnaderna för utbildningen (exklusive eventuell fördyring av repetitionsutbildningen).

6.2.5. Ändrad inpassning av grund- och repetitionsutbildningen (Bataljonsmodellen)

Modellen avser att pröva ett system där hög insatsberedskap erhålls året runt med arméstridskrafter genom att inpassningen för vissa grund- och repetitionsutbildningsförband ändras.

Resurser kan åstadkommas genom smärre ändringar av nuvarande grun- dutbildningssystem och ytterligare spridning av repetitionsutbildningen.

Om beredskapseffekt erhålls de tre sista månaderna av grundutbildning- en finns följande antal grundutbildningsbataljoner disponibla idag:

Tabell 7 Antal förband

bataljonstyp januari— mars— juni— mars maj augusti

skytte 7 2+ 11 jägar l pansar I haubits 4 komp

] l l 1 1

l

luftvärns ingenjör stabs underhålls

IJ——WIUO—0

' Sammansatt av kadettskolor

För att förbättra insatsberedskapen under sommaren och senhösten ändras inpassningen för tre grundutbildningsbataljoner samt vissa mindre enheter (enstaka kompanier) från de understödjande truppslagen. Repeti- tionsutbildningen sprids ytterligare så att det alltid är minst två skyttebatal- joner som genomför krigsförbandsövning under oktober — december.

1/1 1/4 1/7 1/10 1/1 1/4 1/7 1/10 1/1

7 %

7/ la

Nuvarande förband i utbildnings— alternativ 1 a) exkl en bataljon

Nuvarande förband i utbildnings- alternativ 1 b) exkl två bataljoner

Nuvarande förband i utbildnings- alternativ 2 plus en bataljon

Två bataljoner i nytt utbildnings- alternativ

Figur 10. Modell: Änd- rad tidsinpussning ( bataljonsmodellen ).

Beredskapseffekten bliri modellen uttryckt i skyttebataljoner (motsv.):

Tabell 8 8 8 19 l l 1 I 4' 4' 4' 3 43 4" 4] jan febr mars apr maj juni juli aug sept okt nov dec

' varav en kadettskolebataljon

3 minst fyra bataljoner under krigsförbandsövning 3 varav två bataljoner under krigsförbandsövning

I denna modell behöver endast ett nytt utbildningsalternativ skapas. Överföringarna mellan olika utbildningsalternativ är små. För berörda förband blir effekterna i stort desamma som brigadmodellen.

De krigsförband som produceras av regementena med utryckning i de- cember kan inte fullt ut ges samträning i brigads ram. Ett sådant alternativ innebär att två till fyra brigader kan bli mindre användbara efter mobilise— ring än övriga brigader.

För perioden oktober till december åtgår i storleksordningen åtta till tolv bataljoner under krigsförbandsövning. Detta innebär att någon eller några bataljoner måste undantas från samträning med andra förband i exempel- vis vissa försvarsområdesgrupper (motsv.).

6.2.6. Ändrad inpassning av grundutbildningsalternativen (Kustartillerimodellen)

Modellen avser att exemplifiera på vilket sätt en rörlig bataljon ur kustartil- leriet kan ingå i insatsberedskapen under huvuddelen av året genom att ett nytt utbildningsalternativ skapas i marinen.

Bataljonen utbildas vid flera kustartilleriregementen och skall under de tre sista månaderna under en gemensam bataljonsledning kunna under- stödja försvaret av viktiga kuster och skärgårdsområden vid incidenter.

Modellen bygger på två utbildningsomgångar en_ligt figur ll.

Modellen innebär att ytterligare en utbildningsomgång utöver nuvarande huvudomgång skapas. Denna omgång är förskjuten i tiden så att maximal beredskapseffekt nås med två omgångar. Glappet mellan de båda omgån- garna pareras med ordinarie krigsförbandsövningar.

Genom att minska antalet värnpliktiga i huvudomgången kräver model- len inga fler värnpliktiga till kustartilleriet. Eventuellt kan ett ökat behov av yrkesofficerare uppstå.

Modellen möjliggör en förbättrad total beredskap. Merkostnader upp- står för att öva bataljonen i beredskapsuppgifter (samling och insats) samt vissa materielkostnader.

Utbildningen av vissa specialister inom bataljonen kan bli svår att ge- nomföra på grund av bristande resurser. Dessa värnpliktiga måste i så fall utbildas i huvudalternativet vilket är mindre bra från samövningssynpunkt.

SOU l984:7l 1/1 1/7 1/1 1/7 1/1 Huvudomgång

Krigsförbands- övningar

I Beredskaps— / omgång

% Beredskap med rörlig bataljon

6.2.7. Ändrad inpassning av repetitionsutbildningen (Radarmodellen)

I modellen prövas ett repetitionsutbildningssystem som medger att åtta radarstationer PS 870 för låghöjdsövervakning kan drivas kontinuerligt.

Utbildningssystemet i modellen omfattar en kort grundutbildning, upp- delad på ett utbildningsskede och ett beredskapsskede, följt av ett antal upprepade tillgällen i beredskapstjänst för de värnpliktiga. (Angående be- redskapstjänst se våra överväganden i avsnittet 4.6 Tjänstgöring i bered- skapsuppgifteri fred.

Grundutbildningen av personalen genomförs i en följd vid fyra utbild- ningsförband tills alla PS 870-förband i krigsorganisationen är organisera- de. Varje grundutbildningsperiod följs av en omedelbar beredskapstjänst- göringsperiod. Under denna perioden varvas beredskapstjänsten med fort- satt befattnings- och förbandsutbildning.

Varje flottilj grundutbildar fyra omgångar om året och håller vardera två radarstationer PS 870 i drift för incidentberedskapen enligt figur 12.

Figur II. Model/: Änd- rad tidsinpassning (kustartillerimodellen).

Figur IZ. Modell: Änd- rad tidsinpussning (rudarmodellen ).

1/1 1/7 1/1 1/7 1/1

% Beredskapstjänst

Utbildning av befälsuttagna värnpliktiga år inledningsvis centraliserad tills utbildningen av F-värnpliktiga påbörjas. Vissa värnpliktiga ges en kvalificerad teknisk utbildning. Efter hand som den grundläggande utbild- ningen fortskrider sker den alltmer fältnära för att slutligt genomföras i krigsorganiserade förband. Under beredskapsskedet förläggs utbildningen till betydelsefulla platser för krigsförbandet eller för incidentberedskapen. De tekniskt utbildade värnpliktiga ansvarar under detta skede för driften och underhållet av stationerna.

När alla PS 870-förband är krigsorganiserade avbryts grundutbildningen. Någon repetitionsutbildning genomförs inte enligt dagens utbildningssys- tem. I stället upprätthålls krigsförbandens förmåga genom att personalen i förbanden genomför ett antal beredskapstjänstgöringar enligt figur 13. Beredskapstjänsten blir cirka tre veckor lång med två till tre års intervall, beroende på hur många värnpliktiga som grundutbildas. I modellen utbil-

Grund-

utbildning

das inte fler värnpliktiga än vad som krävs i krigsorganisationen. Antalet tillfällen i beredskapstjänst kommer att variera mellan sju och nio stycken om systemets livslängd är 20 år.

Genom förstegsutbildningen och den tekniskt inriktade utbildningen av värnpliktiga bedöms behovet av aktiv personal kunna minskas.

En översiktlig jämförelse mellan kostnaderna för de värnpliktiga under en tjugoårsperiod visar att de årliga kostnaderna för de värnpliktigas tjänst- göring blir något dyrare i radarmodellen. Besparingarna för det minskade behovet av anställd personal bör innebära att fördyringen i stort balan- seras.

Några svagheter finns i modellen. Exempelvis repetitionsövas aldrig förbanden. De värnpliktiga inkallas oftare och fler gånger än idag efter genomförd grundutbildning. Den totala tjänstgöringstiden är dock i paritet med dagens. Ingen av dessa brister är dock gränssättande för systemet. En högre beredskap avseende låghöjdsövervakningen bedöms kunna upprätt- hållas till ungefär samma kostnad.

6.2.8. Särskilda beredskapsförband (Riksbataljonsmodellen)

Modellen visar hur särskilda beredskapsförband med hög tillgänglighet kan skapas genom att utbildningen varvas mellan fler förband. Denna modell prövar ett system där en bataljon (riksbataljon) kontinuerligt finns tillgäng- lig inom ramen för fredsorganisationens resurser.

Riksbataljonen, skall inom några timmar kunna påbörja transport för insatser över hela landet. Den skall kunna lösa uppgifter inom ramen för incidentberedskapen.

Den höga transportberedskapen kräver ett avlösningsschema mellan två till tre bataljoner under grund- eller repetitionsutbildning. Bataljonsmodel- len enligt avsnitt 6.2.5 ovan kan därmed utgöra grunden för denna modell.

För att innehålla den höga transportberedskapen krävs någon form av beredskapstjänstgöring mellan förbanden.

I denna modell prövas ett system med ett utbildningsschema som inne- bär tjänst i nio dagar och fem dagar ledigt enligt figur 14. Detta så kallade 9/5—schema utnyttjas under beredskapsperioden, dvs. de sista tre måna- derna av grundutbildningen. Huvuddelen av beredskapsperioden genom- förs dessutom i fält för att skapa de bästa utbildningsbetingelserna. På detta sätt krävs därmed inte heller någon form av beredskapshöjning för att nyttja förbandet i incidentuppgifter. Detta system innebär inte nödvändigt- vis att allt befäl följer schemat i sin helhet. Genom förstegsutbildning av kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga, bedöms kravet på yrkes- befälets deltagande minska.

Figur 13. Mode/!: And- rad fördelning grrmdut- bildning — beredskaps- tjänst (radarmodellen).

Bataljon1l-——i l———l |__—+ 9323 ?," i——l i—-——i l»—

Ovnln s-

Bataljon 2 ———l l———1 '_'—_l ,___4 uppeh ll ' | ' H—

Bataljon3———l l————l l—-—l om" S' i———-—-i l——l l——l |__—

Figur l4. s.k. 9/5-srhe- ma imodell med särskil- da beredskapsförband.

Uppeh ll

Merkostnaderna i 9/5-schemat begränsas till utgifter för obekväm arbets- tid och ett större uttag av förbandsövningsdygn för befälet. Om alla befäl deltar i alla övningar, ca fyrtiotalet förbandsövningsdygn. blir kostnaderna avsevärda per bataljon. Eftersom befälet normalt genomför knappt hälften av ovanstående förbandsövningsdygn bedöms merkostnaden för 9/5-sche- mat till några hundratusentals kronor per bataljon. Minskade kostnader för värnpliktsresor bedöms uppvägas av ökade kostnader för de värnpliktigas matersättning under den lediga perioden.

9/5-schemat bedöms ge positiva effekter för den värnpliktige såsom en mera verklighetsanknuten utbildning i kombination med längre ledighet. För den anställda personalen kan schemat innebära ett periodvis högre arbetstidsuttag än idag. En sådan utveckling bedöms kunna begränsas genom ett mindre uttag av förbandsövningsdygn än vad modellen beskri- ver samt genom en bra arbetstidsplanering i övrigt. Belastningen kan bli högre på stödfunktioner som kök och förråd under helger. Uttaget av arbetstid för dessa funktioner kan dock begränsas genom en bra planlägg- ning.

Sammanfattningsvis kan sägas att 9/5-systemet säkerställer tillgänglighe- ten av förband under tider när beredskapen normalt är låg, såsom under helger, samtidigt som det har visst utbildningsvärde.

6.2.9 Särskilda beredskapsförband (Beredskapsbataljonsmodellen)

I modellen provas ett system där en tillfälligt sammansatt bataljonsstrids- grupp, beredskapsbataljonen, kontinuerligt finns tillgänglig inom ett priori- terat område. För denna modellbeskrivning har övre Norrlands militärom— råde valts.

Beredskapsbataljonen skall finnas under utbildning i militärområdet och skall kunna åsättas en hög beredskap. Förbandet bör vara allsidigt sam- mansatt. I förbandet bör därför bland annat ingå artilleri-, luftvärns- och ingenjörenheter. I första hand är förbandet avsett för incidentuppgifter men skall även kunna försvåra angriparens styrketillväxt vid överraskande angrepp.

Beredskapsbataljonen utgörs i modellen av ordinarie grundutbildnings- förband och särskilda beredskapskompanier. De senare är en utveckling

av idén med beredskapsplutoner. Bataljonen kan vara sammansatt från flera förband och ha följande organisation "' en bataljonsledning med femtiotalet värnpliktiga' I tre beredskapskompanier om vardera 150 värnpliktiga' Cl ett haubits- eller granatkastarkompani2

ett infanteriluftvärnskompani2 ett ingenjörkompani2 _ ett lätt underhållskompaniz.

[J |

Inpassningen av beredskapstjänstgöringen framgår av nedanstående skiss. Eftersom alla förband inte kan genomföra första delen av grundut- bildningen i övre Norrland exemplifieras grundtillhörigheten för alla för- banden. Tabell 9 jan—mars april—maj juni—aug okt—dec t. ex. ur t. ex ur t. ex ur t. ex ur bataljonsledning ordinarie 14 I 19 I 14 beredskapskompani A grundut- 14 I 19 I 14 " B utbildnings- I 12 I 20 1 3 C förband i I 2 1 2.2 I 15 NNoÖN haubitskompani I 11 A 8 A 9 (granatkastar-) infanteriluftväms— Lv 3 Lv 7 Lv 3 kompani ingenjörkompani Ing 2 Ing 3 Ing [ underhållskompani T 4 T 3 T 3

Beredskapsbataljonen genomför huvuddelen av beredskapstjänstgöring- en i fält för att minska kostnaderna för kasernering av förbandet. Inom bataljonen varvas kompanierna i ett beredskapsschema 9/5.

Bataljonen bör dock ha någon form av etablissement som utgångspunkt för sin verksamhet under perioden november — april. I första hand krävs anordningar för den personliga hygienen och materielvården.

Denna modell innebär en säkerhetspolitisk markering. Möjligheterna att övervaka gränserna förbättras i övre Norrland.

I modellen krävs cirka 2.000 värnpliktiga utöver behoven för ordinarie omsättning av krigsförbanden. Vid begränsningar i tillgången på värnplik- tiga kan alla förbanden tas ur ordinarie förbandsomsättningssystem under förutsättning att man kan godta en begränsad samträning för vissa krigsför— band.

Merkostnaden för detta system härrör från transportkostnader, trakta- menten och förbandsövningstillägg för befälen i likhet med riksbataljons- modellen.

För ett antal förband i södra Sverige krävs det två utbildningsalternativ. Detta kan vara positivt ur belastningssynpunkt vad avser utbildningsan-

' Särskilda beredskapsförband, typ dagens beredskapsplutoner 2 Ur ordinarie förbandsomsättning

Figur 15. Modell: Åter- kallande (IV grundutbild- ningskontingenl.

ordningar men mindre bra med hänsyn till antalet in- och utryckningstillfäl- len. Möjligheterna att samöva bataljonsenheter inom specialtruppslagen minskar.

I detta system torde fortfarande ett behov motsvarande minst dagens beredskapsplutoner föreligga i övriga Sverige varför behovet av värnplik- tiga för beredskapsändamål är större. Beredskapskompanierna som tillförs övre Norrland utbildas vid regementen i övriga Sverige, där det finns tillgång på utbildningsplatser.

652.10 Återkallande av grundutbildningskontingent (Aterkallelsemodellen)

I denna modell prövas ett inkallelsesystem där förband eller funktioner kan disponeras inom två dygn efter att order om inställelse givits.

Systemet bygger på att förberedelser görs för att återkalla hemförlovad grundutbildningskontingent eller delar därav. Genom att första tjänstgö- ringen även innefattar en beredskapsperiod i hemmet bör förband eller funktioner kunna hållas tillgängliga på tider som nära ansluter till de tider som kan åstadkommas med förband under ordinarie grund- eller repeti- tionsutbildning. Följande exempel visar första tjänstgöring för F- och G-värnpliktiga i armén:

I modellen kan följande användningsområden för systemet exemplifieras El I november återkallas grundutbildningsbataljonen (cirka 800 värnplik—

tiga vilka hemförlovades i maj) vid ett infanteriregemente för att förstär- ka bevakningen vid en kris som hastigt utvecklas till att kräva fler resurser än vad som finns under grund- eller repetitionsutbildning. El Ijanuari återkallas hemförlovade besättningar vid en torpedbåtsdivi- sion (cirka 50 värnpliktiga vilka hemförlovades i december året innan). D I februari förstärks flygstridskrafternas basorganisation vid ett läge när högsta beredskap intagits (cirka 1.000 värnpliktiga vilka hemförlovades i september och december året innan), vilket innebär personal för främst skydd och klargöring.

Vid hemförlovningen har de värnpliktiga erhållit en färdighållningsorder som innebär att de kan återkallas för beredskapstjänst om särskilda skäl föreligger. Beredskapen i hemmet omfattar högst sex månader. Något särskilt tidskrav åsätts inte den värnpliktige mer än normal grundbered- skap (24 timmar). Han är skyldig att hålla militär myndighet underrättad om sin ordinarie telefon- och bostadsadress. Vid förbanden förbereds återkallelse. När de värnpliktiga kallas in för beredskapstjänst är tjänstgör- ingsplikten högst två veckor. Order om inställelse ges företrädesvis via radio, television och telefon.

Beredskap i hem met 6 månader

Grundutbildning

7 1/2 månader

Denna återkallelseform är från social synpunkt något mer fördelaktig än att tidigarelägga krigsförbandsövningar eller att genomföra beredskapsöv- ning med krigsförband. De värnpliktiga som återkallas enligt beskriven modell bör nämligen normalt inte ha etablerat sig i lika hög grad i samhället som den genomsnittliga värnpliktige i krigsförbanden.

Äterkalladc förband kräver befäl för ledning. Samma system med får- dighållningsorder måste därför utvecklas för aktivt befäl och reservbefäl. Dessa faktorer bedöms dock inte vara gränssättande för systemet.

Kostnader uppstår i huvudsak enbart när systemet utnyttjas.

6.3 Överväganden angående beredskap

6.3.1 Allmänt

Mot bakgrund av vår uppgift och de knappa tidsförhållandena för vårt arbete har vi valt att i huvudsak överväga principiella inriktningar som utgångspunkt för fortsatta studier. Förslagen kan realiseras först efter operativa avvägningar där konsekvenser för förbandsproduktionen. för fredsorganisationen och för den långsiktiga beredskapen beaktats.

6.3.2 Förlängning av grundutbildningstiden

En förlängning av tjänstgöringstiden för värnpliktiga innebär oftast fördy- ringar. Det skulle även innebära att den enskilde medborgarens åligganden utökas. Vi anser därför att tjänstgöringstiderna för värnpliktiga inte gene- rellt bör förlängas för att tillgodose kraven på insatsberedskap.

Starka beredskapsskäl kan dock vara skäl till undantag från regeln. Vi tänker då på förband eller funktioner som är av största betydelse för vår grundberedskap och där kostnaderna blir för omfattande om anställd per- sonal utnyttjas. I vissa fall kan det med hänsyn till utbildningsbehovet för den långsiktiga beredskapen finnas skäl att förlänga grundutbildningen. I så fall förbättras också möjligheterna att täcka hela kalenderåret med gripbara resurser för insatsberedskap. Om förband och personal ofta eller under lång tid används för beredskapsuppgifter kan väsentliga delar av utbildningen för krigsuppgifter bortfalla. Antalet värnpliktiga som används i beredskapsuppgifter under grundutbildning bör därför av detta skäl be- gränsas.

I första hand bör därför andra vägar väljas om behov föreligger att ha värnpliktiga i tjänst under lång sammanhängande tid. Genom att begränsa uttaget av repetitionsutbildning kan den totala tjänstgöringsplikten hållas på en rimlig nivå. Detta förutsätter dock att den värnpliktige inte krigspla- ceras i förband eller funktioner som kräver annan repetitionsutbildning än vad som erfordras för eventuell "omskolning".

I vissa fall. vilket några modeller visar, kan en förlängd grundutbildning innebära minskning av antalet utbildade värnpliktiga i vissa organisationer och därmed av anställd personal. Innebär sådana alternativ besparingar bör de övervägas av den anledningen.

Den dubblerade luftvärnsutbildningen som vi ovan redovisat en modell

för. skall kunna förstärka vårt luftförsvar bland annat mot kryssningsrobo- tar, samtidigt som behovet av värnpliktiga i krigsorganisationen minskar. Genom att förlänga tjänstgöringstiden för värnpliktiga ingående i kustflot- tan kan delar av sjöstridskrafterna hållas tillgängliga året runt samtidigt som eventuellt både personella och ekonomiska besparingar kan göras.

Vi finner därför att förlängning av tjänstgöringstiden kan vara motiverad av beredskaps- och besparingsskäl under ovanstående förutsättningar. Av den anledningen bör alternativ som dubblerad utbildning i enlighet med luftvärnsmodellen och beredskapstjänstgöring i enlighet med kustflottan— modellen prövas ytterligare. Även andra förband eller funktioner bör prö- vas enligt samma principer.

6.3.3 Förlängning av repetitionsutbildningstiden

Att generellt förlänga repetitionsutbildningen eller utöka antalet repeti- tionsutbildningstillfällen samtidigt som uttaget av grundutbildningstid be- hålls är ett oekonomiskt sätt att nå beredskapseffekt. För den enskilde innebär det också stora uppoffringar.

Repetitionsutbildningen syftar enligt vår mening främst till att sam- trimma förbanden och upprätthålla deras krigsduglighet. Förband och personal under repetitionsutbildning är dock en värdefull tillgång för in- satsberedskapen. Beredskapsskäl bör därföri vissa fall få styra inpassning— en av utbildningen i tiden.

Det finns även andra vägar att gå för att erhålla beredskapseffekt av förband och enskilda efter det att ordinarie grundutbildning genomförts. Ett sätt kan vara den beskrivna metoden i radarmodellen. Efter en relativt kort grundutbildning får de värnpliktiga vid upprepade tillfällen genomföra beredskapstjänst.

Vi bedömer också att den beskrivna modellen kan innebära förbättrad beredskap till samma kostnad. Vi finner att huvuddelen av åtgärderna kan genomföras idag genom en effektivisering av utbildningen. Beredskaps- tjänstgöring enligt modellen kräver dock en ändrad lagstiftning.

Den beskrivna modellen ökar enligt vår mening möjligheterna att över— vaka territoriet. Av den anledningen bör radarmodellen prövas ytterligare.

Beskrivet beredskapssystem kan också ha ett visst utbildningsvärde. För förband och personal med höga krav på teknisk precision finns det särskild anledning att att hålla kunskaperna uppe genom ofta återkom- mande tjänstgöringstillfällen. Modellen bör därför även prövas på andra förband och funktioner.

6.3.4 Inpassningen av grundutbildningen

Att ändra inpassningen i tiden av grundutbildningen främst inom armén och kustartilleriet förbättrar incidentberedskapen betydligt. Även bered- skapen mot överraskande angrepp förstärks framför allt om utbildningen fördelas jämnt över året.

Vi bedömer att redovisade modeller inte i alltför allvarlig grad eftersätter kraven på den långsiktiga beredskapen. Genom enjämnare fördelning över

året kan ett stort antal förband finnas tillgängliga. Uthålligheten höjs vid begränsade kriser.

En förutsättning för ett utbildningssystem med flera ungefär lika stora omgångar om året är att utbildningen av de befälsvärnpliktiga inordnas i omgångarna. Kan de inte utbildas samtidigt med truppen i övrigt innebär det allvarliga brister i krigsförbandens förmåga att direkt efter mobilisering genomföra stridsuppgifter.

Någon förändrad lagstiftning krävs inte för att ändra inpassningen av grundutbildningen. Stora omfördelningar kan överbefälhavaren göra själv inom ramen för sina befogenheter. I vissa avseenden kan värnpliktsutbild- ningsförordningen behöva ändras.

Vi finner att grunden för beredskapsförstärkande åtgärder bör utgöras av förändringar i grundutbildningens inpassning i tid över året. Dessa förändringar bör dock ses i ett sammanhang med möjligheterna att också ändra inpassningen av repetitionsutbildningen.

6.3.5 Inpassningen av repetitionsutbildningen

Vi finner att repetitionsutbildningen inom främst armén redan idag är utspridd av beredskapsskäl. Handlingsfriheten att sprida utbildningen yt- terligare begränsas av kraven på samträning inom högre förband och stridsgrupper samt av behoven av vinterutbildning för norrlandsförban- den. markskadeaspekter m.m. Nuvarande system med grundläggande krigsförbandsövningar utgör ytterligare en begränsning. Av vad vi fått erfara kan. mot bakgrund av dessa begränsningar. repetitionsutbildningen spridas ytterligare enbart för ett fåtal förband.

Vi har tidigare sagt att samträning och miljöutbildning är viktiga för förbandens förmåga att lösa uppgifteri krig. Systemet med grundläggande krigsförbandsövning innebär att utbildningskostnaderna avsevärt hålls nere. Detta gör att vi inte anser oss kunna föreslå större förändringar i inpassningen av repetitionsutbildningen som påverkar dessa förhållanden. 1 och med påbörjad övergång till mindre bataljoner minskar det nuvarande behovet av grundläggande krigsförbandsövningar genom att hela batal- joneri framtiden kan utbildas samtidigt vid de flesta regementen.

6.3.6 Särskilda beredskapsförband

Sedan några år utbildas på försök särskilda beredskapsförband i avvikande utbildningsalternativ inom armén och kustartilleriet, de så kallade bered- skapsplutonerna. Inom armén organiseras dessa förband av värnpliktiga som ej utbildas för fältförbanden och som krigsplaceras i huvudsak individ- vis i Iokalförsvarsförband. Kustartilleriets värnpliktiga tas ur den tilldel- ning som krävs för krigsorganisationens omsättning. Kostnaderna för be- redskapsplutonerna är idag relativt höga, beroende på övningsverksamhe- ten. på beredskapstjänsten och på att befälen är kommenderade.

De nuvarande beredskapsplutonerna organiserades främst för att täcka luckor i beredskapen och för att förstärka insatsberedskapen för försvar av gränser, hamnar och flygfält.

Ändras Utbildningsalternativen så att full årstäckning med tillräckligt

utbildade förband under grundutbildning erhålles faller en del av motiven för de särskilda beredskapförbanden bort.

Fördelarna med att organisera särskilda beredskapsförband är dock många. Förband med utbildning direkt för incidentuppgifter erhålles i prioriterade områden. En utökad organisation i känsliga områden är bety- delsefull. Är tillgången på beredskapsförband god berörs den ordinarie utbildningen för övriga förband i mindre omfattning vid utdragna inci- denter.

En utökning av antalet särskilda beredskapsförband medför dock vissa kostnader.

Enligt vad som redovisats för oss är erfarenheterna av beredskapsplu- tonerna hittills goda. De merkostnader som idag uppstår på grund av beredskap och övningsverksamhet bör med en annan uppläggning av verk- samheten kunna begränsas. Genom att utnyttja de värnpliktiga befälen mer i utbildningsarbetet bör yrkesofficerare kunna frigöras i tillräcklig omfatt— ning för beredskapsförbanden. Likaså bör beredskapsförband framöver kunna organiseras på ett sådant sätt att de kan omsätta hela förband i krigsorganisationen.

Vi finner att särskilda beredskapsförband är av stort värde bland annat som säkerhetspolitisk markering. En utökning av organisationen kan där— för övervägas även om det innebär en marginell minskning av krigsorgani- sationen till förmån för en bra insatsberedskap i fred och under neutralitet.

6.3.7 Hög tillgänglighet

Förband ges för närvarande ofta hög tillgänglighet genom att de åsätts en beredskapstid om några timmar. Under kvällar och helger är i regel vid sådan beredskap de värnpliktiga tjänstefria på kasern eller ombord medan befälet är i beredskap i hemmet. Vid vissa förband sker dock utbildning även under helger. Dessa förhållanden har dock inte normaliserats.

För närvarande har begränsade beredskapsstyrkor vid regementen och flottiljer, beredskapsplutoner, beredskapskompanier, beredskapsfartyg. stridsledningssystemet inom marinen och flygvapnet samt basorganisa- tionen för beredskapsfiyg regelbundet hög tillgänglighet.

Genom en annorlunda utbildningsrytm — det så kallade 9/5-schemat — skulle en hög tillgänglighet på vissa beredskapsenheter kunna hållas till en lägre kostnad. Kostnaderna för beredskapstillägg skulle kunna utgå om beredskapsförband enligt ovan kan ersättas med förband som genomför sin ordinarie utbildning i fält.

6.3.8 Kvarhålla grund- eller repetitionsutbildningskontingent

Grund- eller repetitionsutbildningskontingent kan redan idag efter beslut av regeringen kvarhållas. Denna metod är naturlig om läget så kräver och administrativt relativt enkel att genomföra. Åtgärden medför dock stora ingrepp för berörda värnpliktiga.

Vi finner att omedelbara resurser för incidentberedskap inte kan erhållas genom denna metod. För övriga fall (även utdragna incienter) behöver inte

resurstillgången vara heltäckande. Viss risk bör kunna tas i skarven mellan olika utbildningsomgångar med hänsyn till att möjligheterna att kvarhålla grund-eller repetitionsutbildningskontingenten finns.

6.3.9 Tidigarelägga repetitionsutbildning

I dag kan överbefälhavaren av starka skäl tidigarelägga krigsförbandsöv- ningar med kort varsel. Dock kan övningen inte tidigareläggas till juli månad. Överbefälhavaren har nyligen sett över rutinerna för inkallelse till tidigarelagd övning. Förbanden bedöms kunna nyttjas inom fyra dagar efter att beslut om inställelse fattats.

Tidsförhållandena är inte heller i detta system godtagbara för de initiala resurser som krävs vid en hastigt uppkommen incident. Vid utdragna kriser eller vid högsta beredskap med fredsorganisationens resurser mot överraskande angrepp har dock även detta system ett värde. Möjligheten att förstärka beredskapen genom tidigareläggning av krigsförbandsövnin— gar bör sålunda finnas för allsidigheten i beredskapssystemet.

6.3.10 Återkalla grund- eller repetitionsutbildningskontingent

Denna metod är möjlig redan idag genom att regeringen inkallar till bered- skapsövning. Som förberedelse för sådan inkallelse kan överbefälhavaren utfärda färdighållningsorder. Metoden har under senare år använts för enstaka förband ur flottan. Metoden bör kunna användas utan att bered- skapsövning tillämpas.

Väl förberett utgör systemet en värdefull tillgång för vår beredskap. Styrkan i detta system är att nyss utbildad trupp återkallas. Förband eller trupp som nyss genomfört sin grundutbildning kan också på ett helt annat sätt ha förberetts för sin beredskapsuppgift. Denna metod innebär att huvuddelen av truppen på kort tid kan inställa sig efter inkallelse. Vi bedömer att effekt inom två dygn kan vara rimlig.

Återkallelse medför dock stora ingrepp i anställningsförhållanden, stu- dier och andra sociala bindningar för den enskilde. Med tanke på att vi av tidigare undersökningar och erfarenhetsmässigt vet att de sociala bindning- arna ökar med stigande ålder medför det sannolikt dock något mindre sociala olägenheter att återkalla grundutbildningsförband än repetitionsut- bildningsförband.

Även aktivt befäl behöver ianspråktas. Likaså måste ianspråktagande av reservofficerare noga förberedas.

Om Utbildningsalternativen för grundutbildningen ändras så att full år- stäckning av tillgängliga förband med tillräcklig utbildning erhålles minskar behoven av att använda denna metod. I situationer motsvarande de i vilka förband ur flottan på senare år återkallats skulle till exempel metoden i framtiden inte behöva tillgripas.

Vi finner dock att metoden att återkalla grundutbildningskontingenten eller delar därav är ett värdefullt komplement till andra möjligheter att förbättra beredskapen. Systemet bör därför utvecklas i enlighet med åter- kallelsemodellen ovan.

Vi finner däremot att modellen med att återkalla repetitionsutbildnings-

förband medför ingrepp i den enskildes liv som inte står i paritet med andra möjligheter att skapa resurser. Systemet bör därför för närvarande inte utvecklas.

6.3.11 Beredskapsövningar

Vid höga konfliktnivåer eller utdragna kriser är. utan att tillgripa mobilise- ring, metoden att inkalla förband till beredskapsövning förmodligen det enda alternativet för att få tillgång till rätt resurs. både vad avser antal och kvalitet.

Jämfört med att återkalla grundutbildningskontingenten medför dock beredskapsövning generellt ett större ingrepp i samhället.

6.3. 12 Direkt disponibla förband contra inkallade (återkallade)

Ingen av beskrivna metoder för inkallelser tillgodoser de initiala behoven av resurser vid incidenter. Vid utdragna incidenter eller inför hotet av ett angrepp bör däremot resurser kunna skapas genom att inkalla förband ( motsv).

Den grundläggande förutsättningen för att disponera resurser i rätt tid. på rätt plats och med rätt utrustning är att vi har ett flexibelt beredskaps- system.

Vi finner att så långt möjligt bör resurser göras tillgängliga inom ramen för grund- eller"repetitionsutbildning. Inkallelser (återkallelser) bör därvid vara ett komplement för att öka uthålligheten eller att möta främst hot om angrepp mot vårt land.

Konsekvenserna för övrig beredskap bör analyseras innan omfattande förändringar görs. Vi anser, mot bakgrund av den säkerhetspolitiska ut- vecklingen under senare år. att i vissa fall kan avsteg från principen om utbildning mot den långsiktiga beredskapens behov behöva göras för in- satsberedskapen i fred.

Efter den översiktliga analys som vi gjort finner vi att förändringar i grundutbildningens inpassning är att föredra. Denna metod bör innebära minst negativa konsekvenser under förutsättning att tillräckligt med för- band finns i varje utbildningsalternativ.

Att utöka organisationen av särskilda beredskapsförband och i högre grad koppla ihop grundutbildningen med någon form av beredskapstjänst ser vi som betydelsefullt. Sådana åtgärder visar på den politiska viljan att markera vårt lands integritet i rådande säkerhetspolitiska utveckling i närområdet. Gränssättande för sådana åtgärder är tillgång på personal och kostnader.

Sammanfattningsvis finner vi att ytterligare utbildningsalternativ inom armén och kustartilleriet bör övervägas liksom en utveckling av den sär— skilda beredskapsorganisationen.

Vad gäller inkallelser till beredskapsövning finner vi ingen anledning att ändra nuvarande förhållande nämligen att regeringen beslutar om inkallel- ser.

6.3. 13 På plats eller tilltransport

Vi har tidigare pekat på vikten av åtgärder längs våra kuster samt i utsatta områden som övre Norrland och på Gotland.

Vikten av att alltid ha resurser utgångsgrupperade eller under övning i aktuella områden får inte överbetonas. De resurser som avses i dessa sammanhang kommer inte att vara av avgörande betydelse för möjligheter- na att avvärja en invasion.

Sålunda bör i princip utbildningen geografiskt lokaliseras med utgångs- punkt i de krav en snabb och säker mobilisering ställer och vad som är rationellt med hänsyn till den långsiktiga beredskapen. I det fall detta ger tidsmässiga och geografiska luckor bör dessa täckas med särskilda bered- skapsförband.

Därutöver bör emellertid enligt vår mening övervägas på vilket sätt övningsverksamheten med alla typer av stridskrafter kan förändras för att markera vår vilja och förmåga att förstärka insatsberedskapen i de säker- hetspolitiskt särskilt utsatta områdena. Detta kräver kontinuerlig tillgång till resurser. bland annat transportresurser. i hög beredskap.

6.3. 14 Lagstiftningen

Den analys vi genomfört visar att den nu gällande värnpliktslagen från beredskapssynpunkt inte är ändamålsenlig. Ett flexibelt utnyttjande av värnpliktiga år från denna synpunkt inte möjligt idag. Beredskapstjänstgö- ring behandlas i lagen enbart i samband med inkallelser till beredskapsöv- ning. Utbildningstider. inpassning i tiden och antal övningar m.m. styrs i alltför hög grad av gällande lag och författningar.

Vi menar att värnpliktslagen borde omarbetas i dessa avseenden. En lag som i förening med andra författningsformer ger större fiexibilitet är att föredra. Tjänstgöringstiden i fred bör för den värnpliktige anges som en totaltid där uppdelning i kategorier, vapengrenar m.m. inte görs.

Från beredskapssynpunkt bör tjänstgöringen definieras på ett annorlun- da sätt än idag. Den totala tjänstgöringstiden bör kunna utnyttjas för [] grundutbildning följd av ett antal repetitionsutbildningstillfällen. Cl grundutbildning och beredskapstjänst i en följd samt minst ett repeti- tionsövningstillfälle för omskolning. El grundutbildning följd av ett antal tillfällen i beredskapstjänst.

Tjänstgöringen bör delas upp mellan grundtjänstgöring och fortsättnings- tjänstgöring.

Grundtjänstgöringen bör omfatta enbart grundutbildning. eller grundut- bildning med åtföljande beredskapstjänst. Beredskapstjänsten bör även kunna genomföras som beredskap i hemmet.

Fortsättningstjänstgöringen bör omfatta repetitionsutbildning eller be- redskapstjänst. "

Inom den totala tjänstgöringstiden bör den värnpliktiges tjänstgöring kunna fördelas med hänsyn till krigsorganisationens krav på utbildning och kraven på beredskap i fred. Fortsättningstjänstgöringen bör dock begrän- sas till tidsomfånget för att minimera konfiiktriskerna mellan intressena hos den enskilde. försvaret och samhället i övrigt.

7. Grund- och repetitionsutbildning

7.1. Grunder

Vi har i kapitel 4 redogjort för vår grundsyn på värnplikten. Den innebär bland annat att varje svensk man skall genomgå sådan värnpliktsutbildning att han efter förmåga ges förutsättningar att delta i det väpnade försvaret av landet. Detta förutsätter enligt vår mening att den värnpliktige ges sådan förmåga att han kan lösa uppgifter inom ramen för försvarsmaktens krigsorganisation.

] kapitlet 6 redovisar vi vår grundsyn på beredskapen. Den innebär bland annat att det militära försvaret skall grundas på ett mobiliserat försvar vars effekt i huvudsak uppnås efter det att mobilisering genom- förts. Grund- och repetitionsutbildningen måste därför även framgent till- godose att förbanden i krigsorganisationen kan lösa sina uppgifter omedel— bart efter mobilisering. Det är inte vår uppgift att överväga omfattningen av de uppgifter som krigsförbanden skall lösa. Av den anledningen utgör gällande målsättning för utbildningen enligt avsnittet 3.2 Utbildningssyste- met. en grund för vårt fortsatta arbete.

Vi har i avsnittet 5.2 Sammanhangen krigs- och fredsorganisation. kon- staterat, att det krigsplacerade befälet leder utbildningen av sitt krigsför- band och i övrigt följer upp beredskapens upprätthållande vid förbandet. Principiellt bör fredsorganisationen utformas personellt som en del av krigsorganisationen, som kompletteras vid mobilisering. Detta förhållande bör därför beaktas vid våra överväganden kring utbildningens genomföran- de i olika organisationsformer.

Betydelsen av samövning på olika nivåer för att full effekt skall kunna tas ut ur krigsorganisationen pekar vi på i avsnittet 5.6 Behov av samöv- ning. Om organisationen skall vara krigsduglig direkt vid en mobilisering bör de väsentligaste samövningsbehoven vara uppfyllda redan under grundutbildningen. Det är därför angeläget att personalomsättningen så långt möjligt sker som förbandsomsättning och icke individvis.

Vi finner att de grundläggande principer som beslutades av 1966 års riksdag alltjämt bör ligga fast. Vi förutsätter att inriktningen av grundut- bildningen mot förbandsvis omsättning drivs vidare inom alla försvarsgre- narna. Det är också väsentligt att delåtgärder inte vidtas som försämrar VU 60-systemets möjligheter till samordnade övningar över försvarsgrens- gränserna.

7.2. Avvägning mellan grund- och repetitionsutbildning

7.2.1. Allmänt

I VU 60-systemet har grundutbildningen och repetitionsutbildningen ett naturligt organisatoriskt och pedagogiskt sammanhang. Sedan systemets införande har bland annat utbildningstiderna reducerats. I kapitlet 3. Sys- tembeskrivning, redovisar vi försvarsmaktens erfarenheter av utbildnings- systemet.

Utgående från vissa utgångspunkter för utbildningens organisation. ovanstående erfarenheter samt krav och mål för utbildningen studerar vi i detta kapitel översiktigt möjligheterna till större besparingar inom utbild- ningsområdet.

7.2.2. Grundutbildning

Den reducering av utbildningstiden, som B-utbildningen innebar. möjlig- gjordes bland annat genom att utbildningsmålen sänktes. Erfarenheterna visar att i förhållande till B-utbildningens sänkta mål har verksamheten kunnat genomföras med i stort godtagbart resultat. Samtidigt konstateras att väsentliga moment i utbildningen inte kunnat genomföras i erforderlig utsträckning. Orsakerna till detta anges bland annat vara kort utbildnings- tid. Detta har fått till följd att vissa brister i såväl befattnings- som för- bandsutbildningen redovisas. Samtidigt kan det antas att den pågående tekniska utvecklingen och därmed sammanhängande hotbilden kommer att ställa ökade krav på utbildningen.

Denna hotbild kommer återigen att aktualisera frågan om förbandens mångsidighet och uthållighet. De idag rådande utbildningstiderna anses mot denna bakgrund av utbildningsmyndigheterna generellt vara minimiut- bildningstider. Erfarenheterna av nuvarande utbildningssystem (B- utbild- ning) visar att bland annat bredden och djupet på krigsanvändbarheten minskat. Uthålligheten och allsidigheten hos enskilda och förband har blivit lägre. Utbildningen har kraftsamlats till huvudtjänst för den enskilde och till förbandens huvuduppgifter enligt krigsplanläggningen. För vissa förband föreligger för närvarande svårigheter att nå målet samtränad batal- jon. Detta gäller främst förband med stora krav på befattningsutbildningen.

7.2.3. Repetitionsutbildning

Många skäl, främst ekonomiska, har sedan VU 60-systemet infördes fram- tvingat djupa ingrepp i repetitionsutbildningen. Detta har för många för- band inneburit att de under lång tid inte fyllt målsättningen att vara an- vändbara direkt efter mobilisering.

När grundutbildningens längd avkortades i början av 1970-talet ökade kraven på att repetitionsutbildningen genomfördes i full omfattning. Detta innebär att Utbildningsmålet samövning i högre förband inte nås förrän vid första krigsförbandsövningen. Den ekonomiska situationen framtvingade dock en modifiering av systemet för repetitionsutbildning. Från mitten av

1970- talet genomfördes därför försök med en differentierad repetitionsut- bildning som i stort innebär att övningarnas längd och innehåll varierar mellan olika förband. Trots denna modifiering av repetitionsutbildnings- systemet inställdes under slutet av 1970-talet ett stort antal repetitionsöv- ningar av ekonomiska skäl.

Det modifierade repetitionsutbildningssystemet är numera fastställt. Successivt har också antalet övningstillfällen ökats till full omfattning. Tidigare brister, som att förband inte är användbara direkt efter mobilise- ring, har därför först nyligen i viss mån kunnat repareras. Under senaste året har återigen repetitionsutbildningen, främst inom marinen och flyg- vapnet, ställts in av ekonomiska skäl.

Nuvarande utbildningssystem innebär stora möjligheter att variera ut- bildningen med hänsyn till tid, omfattning och innehåll. Övningarna kan anpassas direkt till förbandens utbildningsständpunkt och krigsuppgifter vid aktuellt tillfälle.

Nuvarande system för förbandsomsättning inom armén har liten tole- rans för att utnyttja repetitionsutbildningssystemet som budgetregulator. Detta beror på att en stor del av fältförbanden bara genomför en krigsför- bandsövning och att åttaåriga uppehåll görs för huvuddelen av de värnplik- tiga innan de överförs till lokalförsvarsförbanden.

Anstånden bland de värnpliktiga befälen har främst inom armén varit besvärande. Det inkallade befälet har dessutom haft små möjligheter att förbereda sig för sin tjänstgöring. Deras utnyttjande i utbildningsarbetet har därmed begränsats. Chefen för armén har bland annat därför påbörjat försök med delad krigsförbandsövning för vissa chefer för krigsförbanden.

Inom marinen erfordras i nu tillämpat system repetitionsutbildningen med hänsyn till den korta grundutbildningen. För flottans del innebär den första krigsförbandsövningen att krigsbesättningen samtrimmas. Den be- gränsade utbildningstiden innebär för kustartilleriet att deltagande i större övningar inverkar negativt på övrig utbildning.

För flygvapnets del krävs att repetitionsutbildningen genomförs i sin helhet om de, i förhållande till de av 1960 års värnpliktsutredning angivna nu reducerade målen, skall uppnås. I och med att huvuddelen av krigsför- banden omsätts individvis krävs repetitionsutbildning för att förbanden skall vara samtrimmade.

Sammantaget kan konstateras att nuvarande utbildningssystemet inte medger att ingrepp görs i genomförandet om förbanden skall vara krigsan- vändbara direkt efter mobilisering. I förhållande till tidigare målsättningar har förbandens användbarhet i hög grad begränsats. Trots detta görs av ekonomiska skäl ytterligare avsteg från den fastställda repetitionsutbild- ningen.

7.2.4. Överväganden

Vårt försvar bygger till huvuddelen på en mobiliserad försvarsmakt. Den effekt som kan uppnås av krigsförbanden direkt efter mobiliseringen är i hög grad beroende av hur repetitionsutbildningen har genomförts. Under 1970-talet, med rådande avspänning i vår omvärld och dåvarande bedöm- ning om möjligheter till utbildning vid mobilisering. kunde vissa risker tas

vad gäller repetitionsutbildningen. I dag, när riskerna för överraskande angrepp bedöms som större och hot från sabotageförband synes stora före ett angrepp. kan vi inte utgå från att kompletterande utbildning hinns med vid en mobilisering eller beredskapshöjning. Kravet på att våra förband skall vara direkt användbara efter mobilisering är därmed enligt vår me- ning för närvarande stort.

I detta sammanhang vill vi med skärpa betona vikten av att nuvarande repetitionsutbildningssystem genomförs utan inskränkningar. Krigsför- bandens förmåga är inte enbart en effektfråga vid krigsutbrott utan i lika hög grad en trovärdighetsfråga inom och utom landet. Den krigsavhållande effekten av försvarsmakten är en viktig länk i den säkerhetspolitiska mål- sättningen. Repetitionsutbildningen bör därför inte enligt vår mening ut- nyttjas som budgetregulator. Andra sätt att lösa ekonomiska problem bör övervägas.

Vi har studerat ett alternativ till nuvarande avvägning mellan grundut- bildning och repetitionsutbildning, nämligen ett system med kort grundut- bildning och många korta repetitionsövningar. I Schweiz tillämpas ett sådant system.

Denna modell förutsätter att hela samhällssystemet accepterar att en stor del av den manliga befolkningen repetitionsövas i större utsträckning än vad som nu sker i Sverige. I Schweiz accepterar man inte bara detta, utan också att civila resurser och tid tas i anspråk för förberedelser. Det svenska samhället har enligt vår mening en något annorlunda inställning till motsvarande frågor. I en av värnpliktsverket gjord undersökning påvisas bland annat att 70 procent av arbetsgivarna upplever det som ett problem att personal är frånvarande på grund av krigsförbandsövningar. Det stora antalet anstånd är i viss mån ett belägg för detta påstående. Vår bedömning är därför att det svenska samhället för närvarande inte skulle acceptera en förändring som innebär att man i större utsträckning uppåt i åldrarna är frånvarande från familj och arbete. Vi finner inte någon anledning till en omfattande förändring av avvägningen mellan grund-och repetitionsutbild- ning.

I stället bör flexibiliteten i nuvarande repetitionsutbildningssystem ut- nyttjas till fullo. Därvidlag kan det finnas krigsförband eller funktioner som kräver ofta återkommande korta repetitionsövningar för att upprätthålla sin förmåga. Ett begränsat antal enheter bör därför enligt vår mening få genomföra fler krigsförbandsövningar än vad värnpliktigslagen idag före- skriver. För andra enheter kan det däremot vara en fördel om huvuddelen av tjänstgöringsskyldigheten tas ut i en följd (se vidare kapitel 6. Bered- skap). Någon tjänstgöringsskyldighet bör dock kvarstå för den värnpliktige efter första tjänstgöringen för att möta uppkomna behov. Det totala antalet tjänstgöringsdagar för repetitionsutbildning bör emellertid begränsas till dagens storlek för att inte enskilda värnpliktiga skall drabbas alltför hån.

Mot bakgrund av vår grundsyn att personalomsättningen så långt möjligt bör ske som förbandsvis omsättning kan det dock finnas anledning att göra mindre avsteg från nuvarande avvägning mellan grund- och repetitionsut- bildningen.

Vi har i våra diskussioner om metoden för att förbättra insatsberedska- pen belyst en modell med förlängd grundutbildning vid kustflottan. I en

sådan modell bör det också prövas om inte en fulltalig besättning kan samtränas redan under grundutbildningen och i sin helhet krigsplaceras. Genom den snabba omsättning av krigsbesättningarna som erhålls bör krigsförbandsövningarna helt kunna utgå för de fartygsförband som tilläm- par en sådan modell.

Med hänsyn till uppgifterna bör kraven på samövning vara särskilt stort vad gäller kustjägar- och amfibieförband (rörlig spärrbataljon). Det bör därför prövas om dessa förbandstyper i sin helhet kan bli föremål för förbandsomsättning på samma sätt som jägar- och skytteförband inom armén. Även i övrigt bör det prövas om inte förbandsomsättningen på låg nivå — grupp och pluton — kan genomföras i kustartilleriet.

För marinens och flygvapnets basförband har riskerna att bli utsatta för markstrid successivt ökat. Samtidigt utvecklas basförbanden mot ökad rörlighet över ytan. vilket ställer större krav på samverkan inom basför- banden. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om nuvarande ambi- tionsnivå vad gäller samövning av basförbanden är tillfyllest. Även här bör därför enligt vår mening prövas om inte förbandsvis omsättning i någon form kan genomföras. Med hänsyn till personalomsättningstakten i vissa funktioner kan det finnas skäl till grundläggande krigsförbandsövningar i huvudsak enligt den princip armén använder sig av.

Vi anser att systemet med att överföra värnpliktiga i äldre åldrar till förband med mindre krävande uppgifter har sådana fördelar att det bör bestå. En fortsatt satsning på utbildningsmetoder och utbildningshjälpme- del bör ske.

Enligt vår mening bör därför överbefälhavaren inför försvarsbeslutet lämna ett förslag till framtida avvägning mellan grund- och repetitionsut- bildningen. Det bör baseras på ovanstående principer och metoder. En omarbetning av värnpliktslagen är nödvändig och bör ligga till grund för överbefälhavarens arbete.

Utgående från vad vi ovan sagt inriktar vi fortsättningsvis vårt arbete att finna större besparingar genom att analysera utbildningstider och olika grundutbildningssystem.

7.3. Utbildningstidens längd

Försvarsgrenschefernas redovisningar pekar på brister i utbildningen. Bland annat är utbildningsmålen inte uppfyllda för arméförbanden vad gäller ABC-tjänst, strid i ort och strid i mörker och det värnpliktiga befälets förmåga att ge och kontrollera order, m.m. Redovisade brister i utbildningen i kombination med en begränsad allsidighet för krigsförban- den innebär att behov snarare föreligger att förlänga utbildningstiden än att föreslå förkortningar av den. Nuvarande utbildningstider bedöms för hu- vuddelen av de värnpliktiga utgöra minimitider.

För att återta vissa av de brister som redovisats har vi övervägt en återgång till differentiering av utbildningstiderna för F- respektive G-värn- pliktiga. Vi har dock funnit att de fördelar som ligger i en så samlad utbildning som möjligt överväger fördelarna med något förlängd utbildning för de F-värnpliktiga. Administrationen av ytterligare en inryckningsom-

gång och den splittring av utbildningen detta medför under inledningen av grundutbildningen skulle dessutom medföra kostnadsökningar.

Trots redovisade brister krävs enligt vår bedömning icke generella ök- ningar av utbildningstiden. De redovisade vanligare bristerna bör återtas genom fortsatta effektiviseringar i nuvarande utbildning. Hur förmågan för de befälsvärnpliktiga kan förbättras behandlar vi i kapitel 9. Utbildning av värnpliktiga till befäl. Förmågan i ABC-tjänst torde till exempel kunna befästas inom ramen för övriga övningsmoment genom att den konsekvent fullföljes som delmoment under förbandsutbildningen. Vad gäller strid i mörker skulle en del brister kunna återtas bland annat genom ett konse- kvent utnyttjande av kvällstjänster för sådana övningar. Vi hänvisar i detta avseende även till vad vi anför om kvällstjänsten under avsnittet 7.4 Veckoövningstid för värnpliktiga. För att förmågan skall förbättras i till- räcklig grad krävs dessutom en utökad anskaffning av hjälpmedel för mörkerstrid. Vad avser strid i ort och fältarbetstjänst är de redovisade bristerna i måluppfyllnaden främst effekter av bristande tillgång till ut- bildningsanläggningar. Huvuddelen av dessa brister kan därmed avhjälpas först när tillräckliga medel avdelas.

Vi finner att nuvarande utbildningstider för såväl grund- som repetitions- utbildningen. med beaktande av de möjligheter till effektivisering i utbild- ningen som finns, i huvudsak är rimligt avvägda. Vi finner därför ej anledning lägga fram förslag om generella ändringar av utbildningstiderna.

I syfte att åstadkomma besparingar genom minskning av antalet tjänst- göringsdagar har vi prövat en stark differentiering av utbildningstiden. Det skulle till exempel kunna innebära att kockar, vissa fordonsförare och ytterligare befattningshavare gavs kortare grundutbildningstid än övriga värnpliktiga i plutonen.

Vi har funnit att, om man ser strikt till utbildningen av enskilda befatt- ningshavare i krigsorganisationen, skulle utbildningen till vissa enskilda befattningar. och i några fall för mindre grupper av värnpliktiga, kunna avkortas med varierande antal dagar. Avkortningen skulle i så fall ske i befattningsutbildningsskedet. Utbildningens målsättning skall dock för hu- vuddelen av värnpliktiga vara förmåga att i samverkan lösa uppgifter i befattning och i förband. Gemensam förbandsutbildning måste därför or- ganiseras. Avkortningen skulle därför genomföras genom fler inrycknings- alternativ till varje pluton. Detta innebär att när det gäller de flesta värn- pliktiga, vars utbildning syftar till befattningar som skall inordnas i och samövas med enheten, skulle ytterligare inryckningsalternativ för enstaka värnpliktiga kräva sådana organisationsåtgärder att förslaget inte innebär någon besparing. Det skulle även medföra minskad användbarhet av dessa värnpliktiga (ju mer "specialiserad” utbildning — desto mindre placerings- möjligheter i krigsbefattningar). Samtidigt skulle en sådan ytterligare splitt- ring av utbildningsorganisationen ställa ökade krav på utbildningsstöd genom att utbildningen inte kan planeras så att egna resurser användes. Bilförare är till exempel en sådan befattningsgrupp för vilken befattning- sutbildningen torde kunna avkortas något. För att öva transport och för fredsmässiga förflyttningar mellan övningsanläggningar m.m. av övriga värnpliktiga erfordras dock bilförarna. Tas dessa bort ur plutonen genom ändrade utbildningstider måste de ersättas genom fredsutbildningsperso-

nal. Ett motsvarande exempel ärjust kadrarna på fartyg.

Nackdelarna med en så detaljerad differentiering av utbildningstiderna. som den vi här diskuterat, är uppenbara. Vi finner därför att vi inte bör framlägga förslag av denna typ.

För vissa enheter, till exempel militärpoliskompaniet och andra själv- ständiga utbildningsenheter för vilkas utbildning det inte krävs helt tidsin- passad samövning med andra förband torde andra överväganden kunna göras. Den nuvarande militärpolisutbildningen inom vilken ridutbildning förekommer samt den utbildning av enheter som ägnar viss del av tiden åt elitidrott, är exempel på utbildningslinjer som borde kunna nå sitt militära utbildningsmål på kortare tid.

Differentieringstanken är inte ny. Utbildningen inom exempel pansar- skyttetjänsten kräver i dag längre utbildningstid än för andra utbildnings- linjer inom F-kategorin. Vi har på grund av bristande tillgänglig tid icke haft möjlighet att närmare utreda möjligheterna till differentiering av ut- bildningstiden för olika enheter.

Vi förordar därför att det uppdras åt försvarsgrenscheferna att analysera alla utbildningsorganisatoriskt självständiga enheters behov av utbild- ningstid och möjligheterna till avkortningar av den för att på så sätt åstadkomma vissa besparingar.

På motsvarande sätt har vi av redovisningar erfarit att det för vissa enheter (grupper) finns behov av att pröva förlängning av utbildningsti- derna. Som enstaka exempel kan nämnas vissa tekniker och telegrafister i armén och vid flottan samt de ovan nämnda värnpliktiga inom pansarskyt- tetjänsten. Den försvarsgrenschefernas analys vi ovan förordar bör därför även omfatta behoven av sådana punktvisa förstärkningar av utbildningen.

7.4. Veckoövningstid för värnpliktiga

7.4.1. Vissa definitioner

”Arbetstiden” för värnpliktiga definieras som övningstid och regleras i TKG 927:720274.

Tjänstgöringstid är det antal dagar enligt värnpliktslagen som den värn- pliktige är inkallad till tjänstgöring. In- och utryckningsdagar räknas ej.

Utbildningstid är dagar, som återstår sedan övningsuppehåll borträknats från tjänstgöringstiden.

Dygnsövning är en övning som omfattar hela dygnet. varav 16 timmar räknas som övningstid.

Programlagd tid är den tid som fastställs för övning på vecko- och/eller dagsprogram.

Övningstid planeras och uttas kollektivt med i medeltal för hela utbild- ningstiden cirka 48 timmar per utbildningsvecka. Övningstiden förläggs normalt måndag till fredag med 8 till 8 1/2 timmar per dag. Tid. som ej uttas under dagtid, uttas som kvällstjänst och/eller dygnsövningar.

Omkring 10 lördagar/söndagar/helgdagar får tas i anspråk för övningar. Vakt- och beredskapstjänst inräknas ej i övningstid. Personlig hygien, materielvård. städning etc. utförs enskilt på icke programlagd tid.

Regementschef bör, om utbildningsförhållandena det medger, omfördela övningstid så att möjligheter skapas till en sammanhängande ledighet om tre dagar i anslutning till vissa veckoslut eller så att vissa dagar i anslutning till helger görs tjänstefria.

Vid förband, där stor del av de värnpliktiga har lång resväg till hemmet får övningstiden omfördelas så att längre sammanhängande ledighetsper- ioder skapas.

Kompletterande utbildning på icke programlagd tid får ske för enskild värnpliktig. som inte kunnat tillgodogöra sig viss del av utbildningen i samma takt som värnpliktiga i övrigt inom samma avdelning.

Under repetitionsövning får samtliga tjänstgöringsdagar tas i anspråk för övningar.

Övningsuppehåll är en form av tjänstledighet som regleras i TFG 750157.

Jil/uppehåll är (inklusive sön- och helgdagar) för armén. flygvapnet och kustartilleriet 18 dagar och i flottan tio dagar.

Sommaruppehåll är i armén en vecka, i marinen två eller tre veckor och i flygvapnet en eller två veckor.

Utöver angiven tid får överbefälhavaren medge högst en veckas ytterli- gare sommaruppehåll ”för att underlätta den fast anställda personalens semesteruttag eller genomföra krigsförbandsövning”.

Tjänst/edigher regleras i Reglemente med tjänsteföreskrifter för för- svarsmaktens personal (TjRF).

Tjänstledighet skall beviljas värnpliktig för vissa offentliga uppdrag som till exempel riksdagsledamot och för inställelse vid rättegång, deltagande i val och egen förberedelse för militära mål i domstol.

I den mån tjänsten inte lägger särskilda hinder i vägen skall tjänstle- dighet beviljas för andra offentliga uppdrag, centrala avtalsförhandlingar, styrelse- och kongressuppdrag för enskilda parter och fackliga organisatio- ner samt religiös högtid. Härutöver bör tjänstledighet också beviljas för enskild angelägenhet av stor vikt.

Permission är ledighet under kortare tid än en hel dag. Särskilda permis- sionsgrundande regler finns ej.

Fritid är för den värnpliktiga personalen tiden från tjänstens slut en tjänstgöringsdag till tjänstens början nästa tjänstgöringsdag. Fritid medför rätt att vistas på valfri plats inom och utom landet.

Överbefälhavaren får meddela föreskrifter som inskränker rätten att vistas på valfri plats under fritid och försvarsgrenscheferna får för vissa tider eller tillfällen göra detsamma. Regementschefen får inskränka rätten att vistas på valfri plats under fritid bland annat när särskild beredskap behöver upprätthållas eller det påkallas av en förestående eller pågående övning, utbildning eller annan krävande eller ansvarsfull tjänstgöring.

7.4.2. Planerad tid

Chefens för armén "Bestämmelser Grundutbildning värnpliktiga i Armen" innebär att ”övningstid planeras och uttas av samtliga värnpliktskategorier med i medeltal cirka 48 timmar per utbildningsvecka under den period då F- och G-värnpliktiga tjänstgör. Under övriga perioder uttas en övningstid

om i medeltal cirka 44 timmar per vecka. Vakt- och beredskapstjänst anbefalls utan hinder av ovan nämnda föreskrifter och inräknas ej i öv- ningstid. I övning som omfattar hela dygnet (dygnsövning) räknas 16 timmar som övningstid.

För huvuddelen av de värnpliktiga har chefen för armén angivit att minimikravet är att 25 dygnsövningar skall genomföras. För vissa kategori- er (jägar- och spaningsförband) är minimikravet 35 dygnsövningar.

Flottans sjökurser samt tjänsten ombord på kustartilleriets fartyg präg- las av en omfattande vakt och beredskap som återkommer varje vecka. Härutöver förekommer också ålagda självstudier för flertalet kvalificerade värnpliktskategorier.

För att genomföra den viktigaste delen av förbandsutbildningen i kustar- tilleriet så effektivt som möjligt måste den isfria perioden utnyttjas. Redan under befattningsutbildningen måste krigsförbandens anläggningar utnytt- jas. vilket nödvändiggör att utbildningen genomförs i små utbildningsgrup- per.

Chefens för flygvapnet utbildningsbestämmelser anger att under det första utbildningsskedet som omfattar tre veckor med inmönstring. utrust- ning. läkarundersökning samt inledande allmänmilitär utbildning får veckoövningstiden begränsas till 40 timmar för första veckan och för övriga två veckor till det antal övningspass som skall genomföras, som regel 44 timmar per vecka. Under detta skede eftersträvas god kontakt mellan befäl och nyinryckta värnpliktiga så att övergången från civil till militär miljö underlättas.

Under följande utbildningsskede som omfattar sju veckor allmänmilitär- och befattningsutbildning, tidsmässigt i huvudsak lika fördelat och anpas- sat till lokala förhållanden vid respektive förband, är veckoövningstiden som regel i medeltal 48 timmar per vecka. Detta skede genomförs för vissa befattningar delvis eller helt centraliserat till skola eller visst förband.

Under det sista utbildningsskedet som omfattar resterande tid av grund- utbildningen med tillämpad praktisk tjänst i befattningen. fortsatt allmän- militär utbildning samt skolmässig övning i krigsorganiserat förband. får veckoövningstiden anpassas till lägst 40 timmar med hänsyn till de faktiska möjligheterna att bedriva utbildning och/eller praktisk tjänst. Värnpliktiga. som under det sista utbildningsskedet passtjänstgör. ges en omfördelning av övningstid. som är anpassad mot 40 timmar/vecka. Värnpliktiga under detta skede får i flygvapnet i någon mån inarbeta tid för "klämdagar” i linje med reglerna för anställd personal.

7.4.3. Reellt tidsuttag

Regeringen uppdrog 1982 åt överbefälhavaren att pröva möjligheterna att ytterligare anpassa veckoutbildningstiden för de värnpliktiga till den i arbetslivet gängse — dvs. till 40-timmarsvecka. Regeringen angav i sitt uppdrag att nuvarande genomsnittliga uttag av övningstid per vecka (cirka 48 timmar) alltjämt borde tillämpas. Överbefälhavaren har med en skrivel- se 1983-11-28 redovisat uppdraget och anger sammanfattningsvis att han ”anser att ytterligare anpassning inte är möjlig mot bakgrund av de redovi- sade konsekvenserna". Dessa är att om utbildningsmålen skall bibehållas

krävs endera en förlängning av den totala tjänstgöringstiden eller omfat- tande omfördelningar mellan utbildningsskedena. Båda alternativen skulle medföra kostnadsökningar.

Uppföljningen visar att under de två sista utbildningsskedena är den genomsnittliga övningstiden per utbildningsvecka 48 timmar. Detta gäller för samtliga värnpliktskategorier och befattningar.

Det reella uttaget av veckoövningstid under ett utbildningsår är dock olika stort under olika skeden av utbildningen. Enskilda värnpliktiga måste ges en utbildning som svarar mot deras befattningar i krigsorganisationen. En viktig del av utbildningen är miljö- och förbandsutbildningen. För att uppnå de fältmässiga kraven i denna utbildning krävs längre sammanhäng- ande övningar utanför kasern. För att skapa utrymme för dygnsövningar under ett till flera dygn i följd — inom planeringsramen 48 timmar per vecka -— måste uttaget av veckoövningstid begränsas under andra peri- oder, främst i början av utbildningsåret. Veckoövningstiden varierar sålun- da mellan 40—44 timmar och 50—60 timmar eller mer per vecka.

Vid uppföljning av veckoövningstiden framkom också att det reella utfallet av veckoövningstid varierar något mellan olika kategorier värnplik- tiga och mellan olika förbandstyper.

Under utbildningsveckor då dygnsövning ej uttages är den genomsnittli- ga veckoövningstiden i armén 39—42 timmar. Dessa veckor utgör till antalet cirka 1/3 av tjänstgöringstiden för F- och G-värnpliktiga medan cirka en tredjedel av övningsveckorna omfattar även kvällstjänst då det reella timuttaget är 44—46 timmar. Den sista tredjedelen av tjänstgörings- veckorna beröres av dygnsövningar då det reella timuttaget är högre.

De tre försvarsgrenscheferna uttalar sammanfattningsvis samfällt att en anpassning till 40-timmarsvecka som norm skulle innebära att utbildnings- målen ej kan nås inom nuvarande totala tjänstgöringstid och att bortfall ur fredsproduktionen uppstår.

7.4.4. Alternativ

Övningstiden beräknas alltså till genomsnittligt 48 timmar per vecka. Det faktiska genomsnittliga uttaget av övningstid är dock något mindre. 40-tim- mars övningsvecka samt kompensation för vakt och beredskap har sedan flera år varit ett av värnpliktsrörelsens huvudkrav.

Veckoövningstiden är en i vissa avseenden variabel faktor. Tider och utbildningsförhållanden varierar mellan försvarsgrenarna. För enkelhetens skull behandlas i det följande endast ett typfall. Motsvarande beräkningar kan dock göras för alla enskilda förhållanden.

En G-värnpliktig i arméns utbildningsalternativ la) tjänstgör cirka 33 veckor. Av dessa är 18 dagarjul/nyårsuppehåll. Den faktiska utbildningsti- den kan således antagas vara 30 veckor. Med antagen övningstid om 48 timmar per vecka blir således den totala utbildningstiden cirka 1.440 tim- mar. Denna veckoarbetstid kan schablonmässigt antas fördelas över en normal utbildningsvecka i 150 fyratimmarspass cirka kl. 0730—1130 och 1300— 1700 med en eller undantagsvis två kvällstjänster cirka 1800—2200.

Om övningsveckan ökas med ytterligare en kvällstjänst om tre timmar blir arbetstiden ungefär 51 timmar. Med denna veckotid kan samma utbild-

ning genomföras på cirka 28 veckor. Två veckors förkortning innebär i armén en besparing av 532.000 tjänstgöringsdagar (38.000 värnpliktiga x 14 dagar). Omräknat med nuvarande schablonpris för värnpliktiga kan detta teoretiskt innebära besparingar i storleksordningen 53 miljoner kronor.

Ovan har gjorts ett räkneexempel belysande vilka förkortningar av ut- bildningstidens längd som skulle kunna uppnås om veckoövningstiden i stället förlängdes. I detta exempel har inte behovet av instruktörer behand- lats. I varje fall i en teoretisk modell får det antas att behovet av instruktö- rer ökar i proportion till den ökade veckoövningstiden. Om det beräknings- mässigt antas att varje kompani behövde förstärkas med befäl iförhållande till varje ökning av veckoövningstiden, så skulle detta ge en avsevärd merkostnad som skulle äta upp merparten av besparingen.

En annan frågeställning är om övningarna blir lika effektiva och ger samma utbildningsresultat om veckoövningstiden utökas. För att totalt sett ett bra utbildningsresultat skall uppnås måste eleverna (de värnplik- tiga) ges rimlig möjlighet att bearbeta eller "smälta" inhämtade kunskaper. Erfarenheterna visar bland annat att speciellt tiden direkt efter inryck- ningen med stora omställnings- och anpassningsproblem för många är ytterst påfrestande. Ett ökat övningstidsuttag är under denna tid mindre lämpligt. Under grundläggande förbandsövningsskeden och befattningsut- bildningsskedet måste också en rimlig stegringstakt i övningarnas svårig- hetsgrad säkerställas samtidigt som en lagom blandning av teoretiska och praktiska övningar bör eftersträvas. Nödvändiga repetetiva övningar kan inte heller planeras alltför nära varandra i tiden om de skall upplevas meningsfulla och ge optimal inlärningseffekt.

Resonemang och beräkningar motsvarande de ovan förda är dock verk- lighetsfrämmande. Bland annat bortses från det större antal befäl och de kostnader såsom övertidsersättning m.m. denna uppläggning medför. I praktiken inplaneras en normalvecka ”i kasern” med 44 timmars övning, det vill säga med 8-timmarsdag måndag—fredag och en kvällstjänst om fyra timmar, vanligen tisdag eller torsdag kväll. Avsikten med kvällstjänsten är att bereda särskild övningstid för grundläggande utbildning i mörkertjänst.

Vid framför allt utpräglat fjärrekryterade förband anpassas starten på måndag morgon eller avslutningen på fredag eftermiddag till lämpliga tider för allmänna kommunikationer. Den verkliga veckoövningstiden "i ka- sern” är därför, som framgått ovan av överbefälhavaren uppföljning, 42— 44 timmar.

Någon vecka kan det planeras in två kvällstjänster. Detta är bland annat vanligt i armén under inryckningsveckor. Å andra sidan kan det vissa veckor (i anslutning till helger eller sommartid) inte vara någon kvällstjänst alls.

Resterande timmar omfördelas till förbandsövningarna. Vid övning ”i fält” beräknas övningstiden — såväl för värnpliktig som för yrkesbefäl — vara 16 timmar per dygn. En femdagarsövning måndag—fredag beräknas därför ge 72 (4 x 16 + 8) timmar.

För att ge tillräcklig tid för minst de 25 förbandsövningsdygn chefen för armén föreskrivit räcker inte omfördelning från ”kasernveckor" till för- bandsövningar. Resterande tid omfördelas genom att vissa övningsfria vardagar planeras in till exempel några månader före utryckningen för att

de värnpliktiga skall kunna söka arbete och bostad.

I övningstiden inräknas ej vakt- och beredskapstjänstgöring (utom vakt- tjänst ombord under gång på fartyg) samt persedelvård. Det är numera sällsynt att värnpliktiga i allmänhet bestrider vakttjänst i kasern. Däremot ingår den värnpliktige i cirka två veckors beredskapstjänstgöring under sin grundutbildning. Under sådan tid pågår övningar som vanligt. Den värn- pliktige är under sin fritid skyldig att vistas inom kasernområdet för att med kort varsel kunna insättas för beredskapsuppgifter. Normalt ianspråk- tas mindre än en timme per dygn av beredskapstjänsten (utöver ordinarie övningstid) för närvaro- och utrustningskontroller m.m. Om beredskaps- förbandet sätts in, till exempel vid skogsbrandsläckning, brukar normalt rimlig ledighet utgå för detta i efterhand.

Vad gäller persedelvården programläggs på ordinarie övningstid i regel mer omfattande verksamhet såsom särskild tillsyn på vapen. Detta sam- manhänger med att verksamheten av ekonomiska och säkerhetsskäl krä- ver tillsyn av befäl. Däremot skall den dagliga vården av personlig utrust- ning, städning m.m. ske på fritid. I praktiken ges ofta tid även för detta inom övningstidens ram. Många orsaker finns för detta. såsom att skjutnin- gar avbryts när mörkret faller och den resterande tiden av passet används för materielvård. att befälet. vars arbetstid är inplanerad behöver några minuter för administrativ verksamhet, eller att övningen har gått bra och målet är nått innan den programlagda tiden är slut.

Teoretiska modeller för övningstidens inplanering begränsas av verklig- heten. Den militära utbildningen skiljer sig från skolutbildning framför allt genom att den är inriktad på praktiska färdigheter, som i regel skall lösas i grupp eller större enhet och att utbildningsmomenten ofta kräver en sär- skild utbildningsanordning (eller terräng) och mycket materiel. Förflytt- ningen till och från övningsplatsen kan ofta ta viss tid. En strävan är dock att samtidigt öva något moment. Många övningar planeras därför för hela fyratimmarspass (förmiddag, eftermiddag eller kvällstjänst) eller hela dags- pass (kvällen inkluderas i vissa fall).

En trång sektor vad gäller utbildningsanordningar är skjutbanor och stridsskjutningsterräng. Kompanierna tilldelas ofta en stående veckodag eller, vad gäller stridsskjutningsterräng. en hel skjutvecka. Detta innebär att utbildningsanordningarna utnyttjas så länge det är tillräckligt ljust att skjuta och efter mörkrets inbrott ibland för mörkerskjutningar. Vården av den gemensamma materielen sker därefter under längre skjutperioder of- tast som kvällspass. Ett antal veckovisa aktiviteter stör denna bild. Hit hör tvättbytet och kompanichefens eller plutonchefens timme m.m. Den plan- läggande kompanichefen strävar ofta efter att lägga sådana aktiviteter i början eller slutet av veckan så att det stör den önskade bilden av fyratim- marspass eller heldagsövningar så litet som möjligt. Vidare städas kom- panilokalerna av de värnpliktiga. En normal dag sker detta på morgonen före tjänstens början. Någon gång per vecka krävs det en grundligare städning. Av hävd har denna lagts på tjänstetid vid veckans slut. Aktivi- teter av detta slag kräver litet befäl. Även detta bidrar till att de läggs måndag förmiddag eller fredag eftermiddag, som är lämplig tid för att friställa det befäl som skall tjänstgöra under veckans kvällstjänst.

Möjligheten att bedriva kvällstjänst är sålunda inte bara av betydelse för

utbildningen i mörkertjänst, utan är också av stor vikt för att kunna utnyttja trånga sektorer vad gäller utbildningsanordningar samt genomföra sammanhängande övningar och vård av gemensam materiel.

Det förekommer ibland annan utbildning på kvällarna vilken inte behö- ver genomföras på kvällstid, exempelvis teoretiska genomgångar. utbild- ning på materiel m.m. Om 40-timmarsvecka skall realiseras för normal- veckan ”i kasern” innebär det att antingen kvällstjänsten dras in eller att fredag eftermiddag friställs. Redan idag är de flesta förbandstyper i alla länders väpnade styrkor utrustade och utbildade för mörkerstrid. Fördelar kan vinnas av den som förberett sig bäst för detta. Det svenska försvaret har därför särskilt stor anledning att nå en god utbildningsnivå i mörker- tjänst. Chefen för armén har också fastställt ett särskilt grundläggande mörkerutbildningsprogram, som kräver nuvarande antal kvällstjänster för genomförande.

Detta grundläggande program bör inte genomföras under särskilda ”mörkerveckor” med tjänst på natten, och fritid på dagen utan av pedago- giska skäl varvad med övrig utbildning så att den genomföres parallellt med att färdigheteri samma verksamhet lärs in under dagen. Den nuvaran- de kvällstjänsten kan därigenom utöver ökad mörkerträning befästa kun- skaper och färdigheter från dagsövningar.

Under förbandsövningsskedet (och under strikt fältmässiga övningar typ dygnsövningar i allmänhet) torde i stor utsträckning omvända resonemang kunna föras vad gäller elevernas (de värnpliktigas) receptivitet. De olika övningsmomenten får under fältmässiga förhållanden av rent fysiska och pedagogiska omständigheter en annorlunda utformning. Övningsmomen- ten går på ett mer naturligt sätt in i en helhet. De kopplas på ett naturligt och samtidigt motiverande sätt ihop. Övningarna blir också mer omväx- lande och bryts på ett naturligt sätt i samma rytm som den för de flesta normala dygnsrytmen av måltider, återhämtning och vila. Sådana övningar upplevs ofta som ”hårda” men samtidigt i många fall som mindre psykiskt påfrestande bland annat därför att de ger större möjligheter till anpassning av egen aktivitet och större utrymme för egna initiativ.

7.4.5. Överväganden angående veckoövningstiden

Sammanfattningsvis har vi funnit att det praktiska resultatet i huvudsak blir det samma i förbandens normalprogram om beräkningsnormen i stället för ”48-timmarsvecka” uttryckes som "40-timmarsvecka" plus enligt ovan nödvändiga kvällstjänster plus dygnsövningar plus vakt och bered- skap.

Vi finner därför att nuvarande system för angivande av övningstid och sätt att inplanera denna i praktiken är väl avvägd.

Vi vill erinra om att denna vår sammanfattande bedömning grundar sig dels på vår allmänna syn på värnpliktstjänstgöringen (kapitel 4. Vår grund- syn på värnplikten) där vi uttalat att utbildningen måste utformas mot den mest extrema situationen — kriget — och att denna situations krav måste få vara styrande för utbildningens organisation. Kvällstjänster för att bland annat täcka behoven av mörkerutbildning är enligt vår mening nödvändiga som en följd av denna styrning.

Vi har tagit del av såväl anställd som värnpliktig personals synpunkter på övningstidens längd och förläggning. Vi har stor förståelse för persona- lens önskemål att i största möjliga omfattning tjänstgöra på den i samhället vanligaste och därmed för berörd personal från sociala aspekter vanligaste veckoarbetstiden. Vi menar dock att utbildningskraven måste få gå före personalens önskemål för att önskade utbildningsresultat skall kunna nås.

Vi har efter att ha tagit del av överbefälhavarens och försvarsgrensche- fernas redovisning av uppföljningen av det reella övningstidsuttaget kon- staterat att en utveckling mot en reell 40-timmars "kasernvecka" och avsevärt längre övningstid under "fältveckor" redan inletts. Vi har ovan uttalat att vi för närvarande inte finner anledning att avge förslag om ändring av nuvarande definitioner eller beräkningsschabloner för övnings- tid. Vi förordar dock att nuvarande bestämmelser skall ses just som en schablon för planering. Enbart nödvändiga kvällstjänster enligt ovan bör planeras. För att utrymme skall finnas för den lokala flexibilitet som är nödvändig i en effektiv planering vill vi inte förorda ytterligare regler för övningsplaneringen. Allmänt sett bör emellertid så många fältmässiga dygnsövningar som möjligt genomföras med hänsyn till dessas erfarenhets- mässigt redovisade större utbildningsvärde. Inom ramen för nuvarande planeringsschablon kan därmed till en viss grad, och med de inskränkning- ar vi ovan redovisat, en fortsatt utveckling ske mot ”normal” övningstid under "kasernveckor".

7.5. Disposition av veckoövningstid

För närvarande planeras grundutbildningen med verksamhet måndag-fre- dag och ledighet för såvål anställd som värnpliktig personal under lördag- söndag. Undantag utgör personal i system med kontinuerlig drift såsom luft- och sjöbevakningen, personal i viss vakttjänst etc. Personalen i dessa system tjänstgör oftast efter rullande tjänstgöringsschema oberoende av veckodagar.

Utöver vad som ovan redovisats förekommer beredskapstjänst och vakt ombord över helgerna. Antalet värnpliktiga som ingåri beredskapsstyrkan varierar mellan olika förband. Antalet beredskapshelger per värnpliktig varierar också mellan förbanden från cirka var fjärde helg på vissa flygflot- tiljer och på flottans fartyg till några tillfällen under hela utbildningstiden på vissa förband. Under denna form av beredskapstjänst (vakt) sker dock ingen nämnvärd utbildning under lördag/söndag/helgdag. Tiden präglas av sysselsättningssvårigheter och vissa fritidsaktiviteter på förbandet inom ramen för vad kraven på tillgänglighet medger.

Undantagsvis förekommer längre övningar som sträcker sig även över lördag-söndag. Sådana övningar är vanligast som bataljonsövning eller "slutövning" under förbandsutbildningen.

Vid Norrlands dragoner i Arvidsjaur har, utifrån lokala förutsättningar, försök gjorts med att disponera övningstiden annorlunda. Man har där, med något olika uppläggning olika år, i planeringen fördelat övningstiden i tvåveckorsperioder. Inom en sådan tvåveckorsperiod har verksamheten bedrivits med tio dagars sammanhängande utbildning och fyra dagars

ledighet. Vi har tagit del av erfarenheterna av dessa försök.

Utbildningsmässigt medför planeringsmodellen avgjorda fördelar. Den ökar möjligheterna att regelmässigt planera längre sammanhållna fältöv- ningar vilket ökar fältvanan. Modellen ökar även möjligheterna att planera in och och därmed öka utnyttjandet av utbildningsanordningar.

För persona/en innebär planeringsmodellen ett ökat arbetstidsuttag på så kallad obekväm arbetstid. Erfarenheterna av detta är varierande.

Den värnpliktiga personalen har enligt vad vi erfarit i huvudsak varit positiva även om avvikande uppfattningar finns. I viss utsträckning kan det sägas att fjärrekryterade värnpliktiga är mer positiva till de längre ledigheterna än de närrekryterade. Denna uppfattning är dock inte så entydig att man kan dra några mer allmänna slutsatser därav.

Även bland den anställda personalen varierar uppfattningarna om mo- dellen även om en negativ attityd är mer markant.

Både bland anställd och värnpliktig personal upplevs de längre samman- hängande ledigheterna som ger ökad möjlighet att åka hem eller planera mer tidsomfattande fritidsaktiviteter som fördelarna i modellen. Som dess nackdelar anförs att man är i tjänst då de flesta är lediga. Detta försvårar enligt många familjeliv och övriga sociala engagemang såsom föreningsliv m.m.

Planeringsmässigt innebär modellen att funktioner inom stödproduk- tionen måste hållas igång i viss omfattning. Under vissa förutsättningar medför detta ökade personalkostnader.

Tillämpad på bland annat flygflottiljer och fartygsförband där bered- skaps-vakttjänst är vanlig skulle en utbildningsplanering i tvåveckorsperi- oder kunna innebära att den tid vilken redan för närvarande för den enskilde är låst av beredskapen (det vill säga låst till förbandet) kunde användas för utbildning. Härigenom skulle de av de värnpliktiga i dessa försvarsgrenar framförda kraven på tidskompensation för vakt- och bered- skap delvis kunna ses mot en annan bakgrund.

Vi finner att de utbildningsmässiga fördelarna med en övningsplanering i tvåveckorscykler är uppenbara. Härtill kommer de fördelar ur bered skaps- synpunkt vi redovisat i kapitel 6. Beredskap. Med hänsyn till kostnaderna och de olägenheter som främst den anställda personalen upplever att modellen medför vill vi inte förorda att den tillämpas generellt. Vi menar dock att med hänsyn till utbildningsfördelarna bör den kunna användas under främst förbandsutbildningen. De värnpliktiga bör då ha nått sådana kunskaper att de själva kan ges ett ökat ansvar för utbildnings- och öv- ningssituationen att antalet deltagande yrkesofficerare i viss män kan minskas. Detta gäller speciellt om de befälsvärnpliktiga ges förstegutbild- ning. (Se nedan kapitel 9. Utbildning av värnpliktiga till befäl). Enligt vår mening bör såväl utbildningsverksamheten som stödproduktionen därmed kunna planeras på ett sådant sätt att olägenheterna för den anställda personalen minskas bland annat genom att tjänstgöring lördag-söndag be- gränsas.

Vi har med särskild skrivelse initierat försöksverksamhet i större skala med planering av utbildningsverksamheten i tvåveckorsperioder. Vi förut- sätter att erfarenheterna av denna försöksverksamhet följs noga och föror- dar att, därest erfarenheterna av försöksverksamheten ej talar däremot, modellen får mer allmän tillämpning.

7.6. Modeller för organisation av grundutbildningen

7.6.1. Allmänt

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att repetitionsutbildningen varit och är föremål för inskränkningar. Vi har gjort den bedömningen att större in- grepp i repetitionsutbildningen för närvarande inte är möjliga inom ramen för nuvarande utbildningsmål och med hänsyn till kravet att förbanden skall vara krigsanvändbara direkt vid mobilisering.

Vi har därför i första hand från besparingssynpunkt koncentrerat vårt arbete med organisationen av grundutbildningen.

Det finns för närvarande vissa skillnader mellan de tre försvarsgrenarna. För att inte här i alltför hög grad belasta framställningen med särlösningar m.m. utgår detta kapitel i väsentliga delar från värnpliktsutbildningen inom armén. Bedömningarna torde dock i hög grad vara generella. De är med anpassningar tillämpbara även i marinen och flygvapnet. I några samman- hang gör vi dock särskilda bedömningar rörande marinen och flygvapnet.

7.6.2. Tänkbara utvecklingar

Enligt vår mening skall grundutbildningen lämna ifrån sig samtränade förband som kan lösa sina uppgifter direkt vid mobilisering. Samtidigt måste kraven på insatsberedskap tillgodoses. Det är emellertid också viktigt att utbildningssystemet inte kostar onödigt mycket. Detta innebär att kapaciteten i fråga om utbildningsanläggningar, utbildningsanordnin- gar, materiel i utbildningen, stödfunktioner samt lärare/instruktörsper- sonal bör utnyttjas så effektivt som möjligt.

Sedan utbildningssystemets principer lades fast av 1960 års värnpliktsut- redning och genomfördes under 1960-talet har utbildningstiderna för de värnpliktiga minskats. Detta har lett till att utbildningskapaciteten under vissa perioder inte används fullt ut. Under vissa tider är beläggningen på förläggningar, utbildningsanordningar och vissa stödresurser mycket låg.

Det bör i detta sammanhang framhållas att den viktigaste utbildningsre- sursen — den anställda personalen — under perioder med låg beläggning i stor utsträckning ianspråktas för andra uppgifter. Särskilt gäller detta den militära personalen och sådan civil personal, som har uppgifter med an- knytning till mobiliserings- och krigsförberedelsearbetet. Förberedelser för och genomförande av krigsförbandsövningar, mobiliserings- och krigs- planläggning samt andra mobiliseringsförberedelser och nödvändig egen utbildning är exempel på sådan verksamhet.

I olika sammanhang har möjligheterna att återskapa ett bättre kapaci- tetsutnyttjande studerats och utretts. Försvarets fredsorganisationsutredn- ing studerade vid mitten av 1970-talet olika principiella fredsorganisations- strukturer och utbildningssystem — bland andra en mera allmän tillämp- ning av flottans dåvarande '”stationsutbildningssystem". Vidare har i för- svarsmaktens egna fredsorganisationsstudier olika utbildningssystem och deras krav på fredsorganisationsstrukturer studerats. Där har översiktligt behandlats möjligheterna att bättre utnyttja ledig förläggningskapacitet vid

Figur I6. Modell: Kurs- vis utbildning.

Befattnings-

kurs 1

fredsförbanden, till exempel genom att genomföra tre utbildningsomgångar på två år i stället för som nu en omgång per år.

Exempel på helt andra sätt att lägga upp och organisera värnpliktsutbild- ningen finns från andra, även närliggande, länder. Vi har särskilt inhämtat sådant underlag som vi redovisar i bilaga 3.

Vi har tagit del av både tidigare känt underlag och nytillkommet materi- al. Utifrån detta har vi översiktligt studerat möjligheterna att, med bibehål- len eller möjligen förbättrad effekt i utbildningen. i första hand åstadkom- ma ett förbättrat kapacitetsutnyttjande av utbildningsresurserna och där- med en billigare värnpliktsutbildning. Vi har därvid strävat efter en så långt möjligt förutsättningslös prövning.

Inledningsvis har vi behandlat utbildningssystem som i en renodlad tillämpning radikalt skiljer sig från det nu tillämpade. Efter en gallring har vi något mera ingående prövat två alternativ till nuvarande system. nämli— gen stationsutbildning och rullande utbildning.

Den inledande prövningen har, förutom dessa två modeller. bland annat även omfattat system som vi kallat [ kursvis utbildning, 1: delad grundutbildning, E grundutbildning med omkastad ordning och E delad grundutbildning med omkastad ordning.

7.6.3. Några modeller

Kursvis utbildning

Kursvis utbildning är en modell som vi tagit fram med utgångspunkt i idéer från bland annat högskoleväsendet. Utbildningen skulle i ett sådant system organiseras som ett antal fristående kurser. Vid inskrivningen bestäms som nu den enskildes uttagning. Därefter skulle den värnpliktige tilldelas en individuell kursplan som passar hans förutsättningar. Hänsyn skulle i viss utsträckning kunna tas till tidigare yrkesutbildning, i de fall som en sådan finns, och till den enskildes önskemål om tider för genomgång av de olika kurserna. En sista kurs eller första repetitionsövning skulle genomfö- ras som förbandsövning. Ett exempel beskrives i figur 16.

Ett utbildningssystem som detta har vissa tilltalande drag. Vi har emel- lertid bedömt att ett sådant utbildningssystem är svårt att genomföra av en rad olika skäl. Det viktigaste skälet är att förbandssamövning på den ambitionsnivå som enligt vår mening krävs sannolikt omöjliggörs. Vidare torde systemet bli svåradministrerat med risk för en tung och dyr admini- stration. Det är heller inte helt säkert att man kan få ett förbättrat kapaci-

Special- kurs Förbands-

övning

1

tetsutnyttjande av utbildningsresurserna. Ytterligare en negativ konse- kvens är att befälets roll skulle förändras till en mera renodlad lärarroll. Detta skulle kunna få allvarliga konsekvenser för befälets egen krigsdug- lighet.

Delad grundutbildning

Delad grundutbildning skulle kunna genomföras så att man har två faser i grundutbildningen (allmänmilitär utbildning respektive övrig utbildning/ befattnings- och förbandsutbildning) som är tidsmässigt skilda från varand- ra. Den allmänmilitära utbildningen skulle på vanligt sätt genomföras sam- manhållen i förband. Därefter görs uppehåll. Inryckning till nästa fas, som inleds med befattningsutbildning, skulle till exempel ske senare samma år eller påföljande år. Systemet skulle då också, om man vill, kunna kombine- ras med en mycket långtgående differentiering av befattningsutbildningens längd. Modellen beskrives schematiskt i figur 17.

Denna andra inryckning skulle då kunna varieras i tiden med hänsyn till kraven på befattningsutbildningens längd. Fördelen i systemet skulle ligga i möjligheten att på ett mera flexibelt sätt — i varje fall teoretiskt — anpassa längden på befattningsutbildningen för olika befattningar.

Vi har förkastat även ett sådant system eftersom vi anser det mindre sannolikt att det kan leda till besparingar genom förbättrat kapacitetsut- nyttjande. Möjligen kan vissa besparingar när det gäller värnpliktskost— nader uppnås genom en hårt driven differentiering av befattningsutbild- ningen. Alternativet har också klara nackdelar för de värnpliktiga och kräver omfattande administration. Erfarenheterna av den tidigare tilläm- pade delade underofficersutbildningen är mindre goda i dessa avseenden. Tanken på en fristående allmänmilitär utbildningsfas kombinerad med en konsekvent genomförd stationsutbildning är dock något vi behandlar mera ingående i det följande.

Grundutbildning med omkastad ordning

Grundutbildning med omkastad ordning är ett alternativ där vi kastat om ordningen på befattningsutbildningen och den allmänmilitära utbildningen enligt figur 18. En strävan har varit att undvika vissa nackdelar i föregåen- de alternativ. Även här kan en kombination med ökad differentiering av befattningsutbildningens längd göras. I själva verket skulle systemet, om det kan tillämpas, ha sin största fördel i möjligheterna till en sådan diffe- rentiering.

Figur 17. Modell: Delad grundutbildning.

1 Allmän : Grund- militär Förbands- , läggande utbildning rBefatt- utbildning | krigsför- in_gs- _ | bands- utbildning | ovning |

Figur 18. Modell: Om- kastud ordning.

Figur 19. Modell: Delad grundutbildning med om- kastad ordning.

! | : : Grund- Allmän -- läggande Forbands- . .. _ militar | - - ' krigsför- 5382 utbildning | utbildning | bands- 9 . | | ovning utbildning | | | |

Vi har bedömt att en renodlad tillämpning av detta alternativ är svår att åstadkomma. Den allmänmilitära utbildningen bör. i varje fall i vissa delar, logiskt komma in på ett tidigt stadium eftersom den är en grund för följande utbildning. Sannolikt skulle ett system som detta i praktiken närma sig nuvarande system — men med ett större antal inryckningar. Systemet som sådant leder heller inte till förbättrat kapacitetsutnyttjande om det inte kombineras med någon form av rullande utbildning.

Delad grundutbildning med omkastad ordning

Delad grundutbildning med omkastad ordning innebär att vi har delat upp utbildningen i en grundläggande soldatutbildningsfas och en förbandsut- bildningsfas enligt figur 19. Kombinerat med omkastad ordning enligt ovan skulle detta ge möjligheter till en längre och sammanhållen samträning i förband på bataljonsnivå och högre.

Vi anser att denna modell inte är realistisk. delvis av samma skäl som nämnts i det föregående. Vissa idéer i modellen skulle dock kunna tas tillvara, till exempel i ett stationsutbildningssystem.

I följande avsnitten nedan redovisar vi de utbildningssystem som vi har prövat mera ingående, stationsutbildning respektive rullande utbildning. I dessa har i förekommande fall arbetats in tankar och idéer som redovisats ovan. Det ena alternativet, stationsutbildning, representerar ett system som starkt skiljer sig från nuläget medan det andra. rullande utbildning. innebär ett vidareutvecklat nuläge. Våra överväganden om möjligheterna att gå över till något av dessa utbildningssystem redovisas i slutet av detta kapitel.

Förbandsut- bildning med

Grundläggande soldatutbildning med befattnings- skede

fortsatt befatt- ningsutbildning

7.6.4. Stationsutbildning

Allmänt

Stationsutbildning bygger på principen specialisering och centralisering av olika typer av utbildning till olika fredsförband/utbildningsanstalter. Det skulle till exempel innebära att vissa fredsförband specialiserar sig på allmänmilitär utbildning, andra på befattningsutbildning och återigen andra på förbandsutbildning. Eventuellt skulle vissa fredsförband kunna driva utbildning för mera än en sådan utbildningsfas, till exempel både befatt- ningsutbildning och förbandsutbildning.

I varierande utsträckning förekommer och har förekommit tillämpningar på denna idé inom försvarsmakten. All centraliserad befattningsutbildning är till exempel varianter på idén. Den mest renodlade tillämpningen har hittills varit i flottans tidigare utbildningssystem. där örlogsskolorna i Karlskrona och vid Berga samt kustflottan varit utbildningsproducerande fredsförband enligt en stationsmodell.

Även om modellen har övergivits inom flottan och inslagen av centrali- serad utbildning även i övrigt tenderar att minska inom försvarsmakten har vi bedömt att stationsutbildning, tillämpad på försvarsmaktsbasis, skulle kunna vara av intresse, inte minst när det gäller möjligheterna att få specialiserade och rationellt utnyttjade utbildningsenheter som kan erbju- da kvalificerad utbildning. Inslag av stationsutbildning finns också i ett flertal andra länders utbildningssystem, vilket visar att ett sådant system skulle kunna vara praktiskt användbart (se bilaga 3).

Ett stationsutbildningssystem kan varieras på ett stort antal sätt. Vi har valt att studera en huvudvariant med några underalternativ.

De grundläggande dragen i vårt studerade stationsutbildningsalternativ är följande [ Varje värnpliktig genomgår en allmänmilitär utbildning så nära sin hemort som möjligt. Denna inplaneras så att utbildningsresursen är fullbelagd året runt. [ Varje värnpliktig genomgår därefter en centraliserad (regionaliserad)

befattningsutbildning. Denna inplaneras så att utbildningsresursen är fullbelagd året runt. [ Slutligen organiseras det blivande krigsförbandet och genomför för- bandsutbildning. Denna förläggs över tiden och geografiskt så att kra- ven på insatsberedskap tillgodoses samtidigt som gynnsammaste möj- liga betingelser skapas för samträning och miljöutbildning. Förbanden skulle i största möjliga utsträckning svara för egenservice i form av verkstadsenheter, förbandsplatser m.m.

Uppläggning i stort

Modellen bygger på förutsättningen att det går att klart avgränsa de tre faserna allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och förbandsut- bildning från varandra och i tiden. Vi har inledningsvis redovisat det förhållandet att de tre faserna i praktiken för närvarande i stor utsträckning är sammankopplade. Modellen förutsätter därför vissa ändringar av upp-

Figur 20. Modell: Sm- tionsutbildning.

läggningen så att klara avgränsningar kan ske. För var och en av faserna skall finnas specialiserade myndigheter, fredsförband utvalda efter lämplig princip. För de allmänmilitära och befattningsutbildningsfaserna kan dessa fredsförband närmast benämnas rekrytskolor. (Se figur 20).

För att få en rimlig närhet till hemorten för de värnpliktiga har vi valt militärområdesvis centralisering av allmänmilitära utbildningen, dvs. inom varje militärområde skall finnas en eller flera rekrytskolor för denna verk- samhet. För befattningsutbildningen har vi valt truppslags- /vapenslagsvis centralisering. dvs. någonstans i landet skall finnas en eller flera trupp- slagsskolor för yrkes-/befattningsutbildning inom de befattningstyper som finns.

Vi har i exemplet räknat med en allmänmilitär utbildning på 1 1/2 månad. befattningsutbildning på tre månader och förbandsutbildning på tre måna- der för F- och G-värnpliktiga, som utgör totalt drygt 60 procent av den årliga grundutbildningskontingenten. Därutöver har vi räknat med ytterli- gare 2 1/2 månader för gruppbefäls- och E-värnpliktiga, 4 1/2 månader för plutonsbefälsvärnpliktiga och 7 1/2 månader för kompanibefälsvärnplik- tiga. Vi har vidare räknat med de kontingenter och befolkningsfördelningar som beräknas föreligga vid slutet av 1990-talet.

Vi har strävat efter att skapa ett system där den värnpliktige inte tvingas göra uppehåll i utbildningen vid övergång från en utbildningsfas till nästa. Detta är dock sannolikt i praktiken inte möjligt att genomföra i full ut- sträckning på grund av systemets administrativa komplexitet.

Special-

Förband

Resultatet av våra studier är sammanfattningsvis följande. Allnziinmilitär utbildning skulle kunna organiseras militärområdesvis ge- mensamt för försvarsmakten. och till exempel under chefens för armén ledning. För detta skulle krävas att ett åt två fredsförband per militärom- råde (i östra militärområdet dock fyra) görs om till rekrytskolor. Dessa får. med ett högt utnyttjande av kapaciteten. utbilda sex eller möjligen sju rekrytomgångar i allmänmilitär utbildning i serie per år upp till sin fulla kapacitet (i form av utbildningsplatser. befäl etc.).

Man skulle få fördelar för den allmänmilitära utbildningen i form av högt kapacitetsutnyttjande, kunniga och specialiserade instruktörer som kan utnyttjas effektivt. begränsat behov av utbildningsplanering genom hårt standardiserade kursplaner samt kortare restider för vissa värnpliktiga m.m. Det ligger också fördelar i att få en försvarsgrensgcmensam allmän- militär utbildning av standardiserad kvalitet. Nackdelar skulle kunna vara att man får svårigheter att upprätthålla befälets krigsduglighet. Vidare blir det svårt att lägga på dessa rekrytskolor andra uppgifter. såsom mobilise- rings-, befälsutbildnings-. repetitionsutbildnings- eller beredskapsupp- gifter. Viss värnpliktsadministration blir också omfattande.

När det gäller befattningsutbildningen torde det vara möjligt att organi- sera denna truppslagsvis eller vapenslagsvis. Vi har konstaterat att be- fattningsutbildningen måste ha även moment av förbandsutbildning såtill- vida som man, i varje fall för förband med strid som huvuduppgift, under denna fas måste kunna verka i grupp och inom plutonens ram. Det ärinte möjligt att lägga in förstegsutbildning i denna fas om rimligt kapacitetsut- nyttjande skall ernås. De olika kategorierna värnpliktiga måste sannolikt också utbildas var för sig. Med dessa förutsättningar kan vid varje skola för befattningsutbildning tre omgångar F- och G-värnpliktiga, två omgång- ar gruppbefäls- och E-värnpliktiga och en omgång kompani- och plutons- befälsvärnpliktiga per år utbildas. Kapacitetsbehovet är. grovt räknat. ett till tre förband som görs om till sådana skolor inom varje specialtruppslag inom armén samt marinens båda vapenslag samt två pansar- och fem är sex infanteriförband. Vid flygvapnet åtgår utbildningskapacitet motsvarande cirka fyra flottiljer.

] vissa avseenden liknar fördelarna i denna utbildning de man får i den allmänmilitära fasen. Man får dock nackdelar i form av längre och dyrare resor för de värnpliktiga på grund av den extrema centralisering som det blir fråga om. I vissa fall måste övningsuppehåll sannolikt planeras in före och efter befattningsutbildningen. Samplaneringsproblem med de båda andra faserna uppstår och vissa värnpliktiga får inte vinterutbildning. För andra skolor kan vintern kraftigt försvåra viss befattningsutbildning. Sko- lorna blir bara begränsat användbara för andra tillikauppgifter. Vissa in- vesteringsbehov i utbildningsanordningar går sannolikt inte att undvika. Sådana investeringar innebär att besparingar inte kan tas ut fullt förrän om ett antal år.

Förbandsutbildningen bör bedrivas i så realistiska former som möjligt. Detta är nödvändigt i ett system där de olika värnpliktskategorierna sam- tränas på allvar först i slutfasen. En hög grad av fältmässighet får förutsät- tas. Förband som kan utnyttjas i insatsberedskapen bör skapas — med eller utan tillgång till etablissement. Övningar bör, om möjligt. bedrivas i tänkt krigsanvändningsterräng eller åtminstone på övnings-lskjutfält i närheten.

Behovet av fasta utbildningsresurser beror helt på den valda ambitionsni- vån. Vi har räknat på varianter med både hög och låg ambition.

Det finns vissa fördelar med det här sättet att organisera förbandsutbild- ningen men också många nackdelar. särskilt för det fast anställda befälet. Den tid enheterna kan utnyttjas för beredskap blir kort. Det är vidare tveksamt om det är möjligt och lämpligt att i varje fall flygvapnet och kustartilleriet genomför befattnings- och förbandsutbildningsfaserna skilda från varandra och exempelvis i olika etablissement. Det kan också bli svårt att skapa meningsfull förstegsutbildning för det värnpliktiga befälet och att få anpassning till arbetsmarknaden och till civila skolors terminssystem.

Möjliga besparingar och konsekvenser i Övrigt

Våra mycket överslagsmässiga beräkningar tyder på att alternativet skulle kunna ge vissa besparingar. Systemändringen skulle emellertid bli omfat- tande och konsekvenserna svåröverskådliga.

För de värnpliktiga innebär systemet att alla får ett standardiserat mini- mum av allmänmilitär utbildning oberoende av försvarsgren. Antagligen kan både den allmänmilitära utbildningen och befattningsutbildningen gö- ras ganska effektiva med kunniga lärare och bra läromedel.

De värnpliktiga som annars skulle ha utbildats i annat militärområde får närmare hem under den allmänmilitära fasen. Övriga får dock i allmänhet längre restider. I befattningsutbildningsfasen förlängs restiderna för flerta- let. Som en annan nackdel kan nämnas svårigheter att för vissa omgångar värnpliktiga få en bra anpassning till det civila skolsystemets terminsin- delning. Systemet bör dock kombineras med ökad frihet för de värnpliktiga att välja starttidpunkt för värnpliktsutbildningen. Vidare kan stora värn- pliktsgrupper av planeringsskäl tvingas att göra åtminstone ett uppehåll under grundutbildningen, med de allvarliga sociala konsekvenser detta leder till. Det slutliga förbandet kan ej samövas från början. Samövning av samtliga värnpliktskategorier i förbandet kan endast genomföras under förbandsutbildningen. Förstegsutbildningens fördelar kan knappast utnytt- jas. Möjligen kan förbandsutbildningen genomföras i tältförläggning eller läger om besparingarna i alternativet skall göras stora.

För yrkesbefäl får systemet omfattande konsekvenser. Sannolikt bör det leda till vissa personalminskningar i utbildningsarbetet även om vi inte närmare kunnat undersöka detta. Äldre befäl skulle eventuellt kunna sys- selsättas främst vid skolorna i den allmänmilitära utbildningsfasen. Å andra sidan blir arbetet att vara lärare vid dessa säkerligen föga engageran- de och utvecklande i längden. Risk föreligger vidare att befälet fjärmar sig från krigsorganisationens krav i sin utbildning i de allmänmilitära och befattningsutbildningsfaserna. Den alternativa användbarheten minskar för befälet som används i dessa båda faser. Befälets egen krigsduglighet minskar. Möjligen kan detta problem minskas med omfattande cirkula— tionstjänst med omkommenderingar m.m. Detta medför då i stället andra allvarliga nackdelar. Befälet i förbandsutbildningsfasen bör däremot få en relativt allsidig träning, dock till priset av att ständigt mer eller mindre befinna sig i fält. Systemet kan inte betraktas som rekryteringsbefräm- jande.

På intäktssidan för systemet finns sammanfattningsvis en möjlighet att få besparingar genom minskning med ett knappt tiotal etablissement om man förutsätter att även förbandsutbildningen skall drivas med anknytning till fredsetablissement. Personalbesparingar, främst på den civila sidan borde därmed bli följden. Hur stora är dock svårt att ange. Kaderbehovet. dvs. krigsorganisationens behov, är gränssättande när det gäller minskning av militär personal.

På kostnadssidan ligger bland annat vissa investeringsbehov och ökade kostnader för värnpliktsresor. På minussidan ligger vidare övningsuppehåll för de värnpliktiga, främst för de befälsuttagna, svårigheten att få tillräcklig samövning i förband, de särskilda problemen inom marinen och flygvap- net, vinterutbildningsproblemet inom armén. Planeringen kompliceras och måste centralstyras hårdare både över försvarsgrensgränser och inom försvarsgrenarna.

7.7. Rullande utbildning

7.7.1. Allmänt

Nuvarande utbildningssystem bygger på fasta inryckningsomgångar med i princip en omgång _varje utbildningsår enligt skissen r figur 20 nedan.

Ett sätt att öka kapacitetsutnyttjandet i övrigt vore att antingen inom årets ram tvinga in två utbildningsomgångar på ett år eller lägga tre utbild- ningsomgångar på två år. Det förstnämnda alternativet kräver med nuva- rande utbildningstid att två till tre månader av utbildningens slutfas förläggs till annan plats. Figur 21- Exempel/?r? nuvarande fasta inryck- ningsomgångar vidför- band i arméns utbild- ningsalternativ I b).

_ MIIEIIIEIEIIIZIEIIIEIINIIEIII

F- och G- värnpliktiga

F- och G- värnpliktiga

Gruppbefäls- och E-värnpliktiga

Plutonsbefälsvärnplikti . a Kompanibe alsvärnpliktioa

Kadettskola

Gruppbetäls- och E-värnpliktiga

PIutonsbefälsvärn-oliktia '” Kom-Hanibefälsvärnliktia *

Kadettskola

Figur 22. Modell: Rul— lande grundutbildning på ettårsbasis.

Vi har behandlat båda dessa varianter utifrån möjligheterna att förbättra kapacitetsutnyttjandet i fredsorganisationen och därmed erhålla besparing- ar. En komprimerad utbildning med flera omgångar per år har vi också sett som en möjlighet att fördela insatsberedskapen jämnare över året.

7.7.2. Rullande utbildning på ettårsbasis

Ett sätt att utnyttja främst etablissement och utbildningsanordningar är att utbilda två hela omgångar per år på varje utbildningsförband. Detta kan endera ske genom att utbildningstiden avkortas till under sex månader eller genom att utbildningen organiseras så att den under del av tiden förläggs utanför etablissementet. Vi har emellertid, i avsnittet 7.3 Utbildningens längd, angivet att vi med hänsyn till möjligheterna att uppfylla utbildnings- målen inte anser att det finns möjligheter att förorda generella avkortningar av utbildningstiden. Vi vill ändå kortfattat belysa en utbildning som medger två utbildningsomgångar per år och etablissement med nuvarande utbild- ningstid. En sådan modell kan byggas upp enligt följande.

Varje enskilt förband med utbildningsuppgifter åläggs utbildningsansvar för två omgångar värnpliktiga per år. Rent teoretiskt blir därmed varannan utbildningsmyndighet över. Grundutbildningen bedrivs i varje halvårscy- kel fram till cirka 4 1/2 månader efter inryckningen för F- och G—värnplik- tiga.

Grundutbildningsomgången kan därefter organiseras som en övningsba- taljon. Resterande cirka tre månader av utbildningen genomförs på annan plats. Beroende bland annat av ambitionsnivåer i utbildningen kan denna tid förläggas helt fältmässigt, i övningsläger eller knytas till annat etablisse- ment. (Jämför figur 22.) Ett av de överblivna regementenas etablissement kan till exempel organiseras om till ett permanent läger och fungera som bas för sådan utbildning. Under förutsättning att utbildningen tidsmässigt inpassas olika vid två av de nya utbildningsmyndigheterna kan på så sätt inom årscykeln ständig beläggning av det permanenta lägret ske med trupp under förbandsövningsskedet av utbildningen. Under förutsättning att de etablissement som skall omvandlas till läger utväljes på sådana premisser kan modellen användas till att höja tillgängligheten på förband för insatsberedskapsuppgifter.

Utbildning vid regemente A

Utbildning iläger

Utbildning vid Regemente B

Modellen skulle periodvis medföra en viss ökad beläggning på de nya utbildningsmyndigheternas etablissement och övriga resurser på grund av den längre utbildningscykeln för de befälsuttagna värnpliktiga. Personalbe- sparingar bör kunna göras vid de nedlagda fredsförbanden. En del av denna besparing motverkas genom behovet av stödfunktioner i de nya permanenta lägren. Antalet yrkesbefäl i den direkta utbildningen blir totalt sett i stort oförändrat.

Vissa problem kan uppstå inom materielhanteringen. Antingen måste förbanden medföra egen tung materiel till den nya utbildningsplatsen, eller låna på platsen befintlig materiel ur andra förbands mobiliseringsförråd.

De mest omfattande negativa konsekvenserna uppstår i denna modell för yrkesbefälet. För truppbefälet innebär modellen omfattande kommen- deringar till annan ort under lång tid och därmed bland annat stora trakta- mentskostnader. För den värnpliktiga personalen innebär modellen byte av tjänstgöringsort efter två tredjedelar av tjänstgöringstiden.

Modellen ger beredskapseffekter och torde även kunna ge betydande besparingseffekter. Rent teoretiskt kan ett tjugotal etablissement dras in. Denna siffra påverkas dock av hur övningsbataljonerna stationeras och förläggs. Investeringar kan komma att krävas vid kvarvarande etablisse- ment.

7.7.3. Rullande utbildning på tvåårsbasis

Man kan betrakta rullande utbildning på tvåårsbasis som ett sätt att. utan att rucka på nu gällande utbildningssystem och principer i stort, åstadkom— ma ett förbättrat kapacitetsutnyttjande i utbildningsorganisationen.

Idén baserar sig på att utbildningskapaciteten, främst i form av förlägg- ningar och utbildningsanläggningar, inte är fullbelagd hela året. Den princi- piella beläggningen på en myndighet framgår av figur 23.

Det är inte möjligt att ta in två omgångar per år utan de särskilda åtgärder som nämnts i föregående avsnitt. Modellen innebär att under en tvåårsperiod. grundutbildas tre värnpliktsomgångar enligt figur 24.

Våra studier av alternativet har varit översiktliga och i första hand koncentrerade till ett truppslag inom armén, infanteriet. Modellen torde dock i huvudsak vara allmängiltig även om vissa hänsyn måste tas till övriga truppslags och vapenslags speciella förhållanden (exempelvis kust- artilleriets övningsförutsättningar vintertid, de olika truppslagens olika andelar värnpliktiga av olika kategorier m.m.). Rent praktiskt har vi utgått från att två förband kan ta över grundutbildningsuppgifterna från ett tredje förband. Detta avvecklas. De övriga uppgifterna, främst repetitionsutbild- ning och mobiliseringsförberedelser fördelas till de två kvarvarande för- banden. Alternativt kan dessa uppgifter helt eller delvis fördelas till andra myndigheter som nu inte har omfattande sådan verksamhet.

Detta innebär att de två kvarvarande förbanden i vår modell ständigt kommer att ha en hög beläggning av grundutbildning. Det innebär också att samtliga befälsuttagna värnpliktiga kommer att påbörja sin grundutbild- ning innan den förra värnpliktsomgången har ryckt ut. Det blir då nödvän- digt att lösa förläggningsproblem genom att använda tältförläggning, läger eller ytteranläggningar.

%

100

90

80

70

F- och G—värnpliktiga 60

50

40

Gruppbefälsvärnpliktiga och E-värnpliktiga

Plutonsbetälsvämpliktiga

| | |

Månad 1 2

Figur 23. En utbildnings- omgångsfördelning på kategorier och belägg- ning på ulbildningselab- Iissemenl iarmén.

Den utökade beläggningen av grund- och repetitionsutbildningsenheter ställer stora krav på materielhanteringen för verksamhetens bedrivande.

Avvecklingen av myndigheter innebär också att mobiliseringsstyrkan för vissa andra myndigheter blir större än för närvarande. Materielenheten vid de kvarvarande myndigheterna måste av dessa skäl utökas.

Modellen förutsätter dessutom att antalet utbildningsbefäl ökas vid de kvarvarande myndigheterna med cirka 50 procent genom att hälften av befälen från de avvecklade förbanden tillförs. Krigsorganisationens befäls— behov torde därmed kunna säkerställas. Vissa särskilda åtgärder kan even- tuellt krävas för att tillgodose behovet av brigadchefer med stabspersonal. Vid kvarvarande förband krävs ett visst tillskott av civil personal för att stödja främst utbildningsverksamheten.

Varje fulltalig grundutbildningsomgång genomförs under loppet av 7 l/2 månader. Det är alltså möjligt att ta ut ett visst tidsmellanrum mellan omgångarna. Teoretiskt är detta tidsmellanrum cirka två veckor. Med koncentrerad arbetsinsats inom utbildningsadministrationen samt förråd och verkstäder m.m. bör det vara möjligt att avveckla en och genomföra uppläggningen för nästa värnpliktsomgång under tillgänglig mellantid. En hög grad av serieutnyttjande av materiel underlättar detta. Vi förutsätter vidare att det är möjligt att lösa semesterproblem m.m.

F- och G- värnpliktiga

Gruppbefäls- och E- värnpliktiga

. Plutonsbefälsvärnpliktiga Kompanibefälsvärnpliktiga

Det teoretiska tidsmellanrummet på cirka två veckor bör dock i verklig- heten kunna ökas betydligt. Av nuvarande grundutbildningstid på cirka 7 l/2 månader för F- och G-värnpliktiga i armén utgörs 18 dagar av övning- suppehåll överjul och nyår. Med rullande utbildning kommer två omgång- ar av tre inte att vara i tjänst under jul och nyår. Vi kan inte se någon anledning att under dessa förutsättningar bibehålla övningsuppehållet i dessa två omgångar. Utan någon som helst negativ effekt på den faktiska utbildningstiden kan därför tjänstgöringstiden för berörda värnpliktiga av- kortas med omkring tre veckor. Detta innebär dessutom en besparing i tjänstgöringsdagsberoende kostnader. Det viktiga är emellertid att ytterli— gare sex arbetsveckor kan fördelas till uppehåll mellan utbildningsomgån- garna, vilket underlättar lösandet av förberedelseproblemen som berörts ovan.

När det gäller sättet att bedriva grundutbildningen och inriktningen av densamma behöver knappast några väsentliga förändringar göras jämfört med nuvarande system. Systemet är dock ej lämpligt för förband på vilka kraven på vinterutbildning ställs mycket höga (förband som i första hand utbildas för Norrlands försvar). Vid kustartilleriet försvåras å andra sidan utbildningen om väsentliga delar genomförs vintertid.

En fördel med rullande utbildning är att insatsberedskapen kan förbätt— ras — möjligen med lokala försämringar — genom enjämnare fördelning av utbildningen över året. Vidare kan besparingar förväntas. Teoretiskt skulle i storleksordningen 15—20 fredsetablissement kunna avvecklas. Undantag

Figur 24. Utbildnings— omgångarnus inpassning under en tvåårsperiod vid rullande utbildning.

för förband med särskilda vinterutbildningsbehov. hänsyn till olika vapen- och truppslagsbehov m.m. begränsar den verkliga besparingsmöjligheten. Krav på insats- och mobiliseringsberedskap och en rationell förbandsom- sättning måste vägas in.

Eftersom krigsorganisationens behov av yrkesbefäl i princip styr antalet befäl i utbildningsorganisationen torde rationaliseringsmöjligheterna främst — i likhet med stationsutbildningssystemet — föreligga när det gäller civil personal i administrativa funktioner, i förplägnadsfunktionen. i fas- tighetsförvaltningen och lokalvården samt i fredsförrådsverksamheten. In- vesteringar i anläggningar och kostnader för drift och underhåll av sådana torde på sikt kunna minska kraftigt. Inledningsvis kommer vissa investe- ringar behöva göras och löpande erhålls något högre drift— och underhålls- kostnader som en följd av ökad beläggning vid kvarvarande etablissement.

Vi har även konstaterat nackdelar med ett rullande utbildningssystem. För det första avsäger man sig möjligheten att. utan stora investerings- och uppbyggnadskostnader. inom existerande etablissement väsentligt öka värnpliktsutbildningstiden om detta skulle bli nödvändigt. Handlingsfrihe- ten i förhållande till nuvarande system minskar alltså något. För den händelse att utbildningstiden snabbt måste förlängas kvarstår möjligheter- na att under en övergångstid genomföra senare skeden av utbildningen förlagd till endera rent fältmässiga förhållanden eller till provisoriska för- hållanden genom användning av befintliga läger, ytteranläggningar m.m.

Vidare kan genomförandet av repetitionsutbildningen innebära sådana kostnader att de förväntade besparingarna i allvarlig grad begränsas. Detta förhållande bör därför särskilt beaktas i fortsatta överväganden.

Mobiliseringsansvaret kan även bli för omfattande vid kvarvarande myndigheter och täcka stor yta. För att inte mobiliseringsuppgifterna på varje myndighet skall bli orimligt stora kan det därför krävas en delvis förändrad syn på vilka myndigheter som skall vara mobiliseringsmyndig- heter och vad mobiliseringsansvaret skall omfatta i form av förband tillhö- rande olika huvudprogram. Detsamma gäller den territoriella ledningsor- ganisationen. Vi anser inte att dessa förhållanden är gränssättande.

7.7.4. Överväganden angående organisation av utbildningen

Vi har i detta avsnitt redovisat ett antal exempel på utbildningsmodeller som vi har studerat. Vi har funnit att inget av dessa i sin helhet uppfyller de krav vi anser bör ställas på ett värnpliktsutbildningssystem även om vart och ett av exemplen innehåller moment som i sig är intressanta att utveckla närmare.

Vi har därefter mera ingående studerat två exempel som vi kallar sta— tionsutbildning och rullande utbildning. Även denna prövning har hållits på en övergripande nivå på grund av den korta tid som vi har haft till vårt förfogande.

Både stationsutbildning och rullande utbildning har inslag som, enligt vår mening, är intressanta. Först och främst ger båda typerna av utbild- ningssystem sannolikt goda besparingsmöjligheter genom det förbättrade utnyttjande som kan åstadskommas för väsentliga delar av fredsorganisa- tionens resurser, främst etablissementen med dess förläggningsplatser.

utbildningsanläggningar av olika slag och vissa fasta stödresurser. Därige- nom kan ett antal etablissement avvecklas. Det ligger i sakens natur att man på nuvarande stadium inte med exakthet kan ange hur många etablis— sement som kan avvecklas eller hur stora besparingseffekterna därav kan bli. Vi har emellertid funnit att besparingsmöjligheterna vid genomförd rullande utbildning skulle kunna vara lika stora som vid stationsutbildning. Stationsutbildning skulle dock innebära omfattande förändringar i försva- rets utbildningsorganisation och sätt att utbilda. Osäkerheten är stor om den praktiska möjligheten att i svensk försvarsmiljö skapa ett funktions- dugligt stationsutbildningssystem. Vi anser därför att det — med nu gällan- de förutsättningar — knappast är värt att fortsätta att studera stationsut- bildning och varianter på ett sådant alternativ. Möjligen kan vissa egenska- per hos stationsutbildningssystem även fortsättningsvis byggas in i det system som väljs i framtiden. En centraliserad allmän militär utbildning för vissa värnpliktiga berörs därför i avsnittet 7.8 Samordning av utbildning.

Rullande utbildning är ingen egentlig systemförändring i utbildningen. Det är en variant på nuvarande utbildningssystem där man. för att bättre utnyttja tillgänglig kapacitet, placerar in flera utbildningsomgångar per tidsenhet än tidigare. Vi anser att säkerheten i att ett sådant system skulle kunna göras funktionsdugligt är förhållandevis god — även om vissa pro- blem inte kunnat penetreras tillräckligt av oss. Vi har behandlat två varian- ter där den ena innebär två utbildningsomgångar på ett år och den andra tre omgångar på två år. Den förstnämnda är i huvudsak användbar enbart i det fall grundutbildningen generellt kan avkortas för F- och G-värnpliktiga till under sex månader elleri kombination med ett antal månaders tjänstgöring i fält (eller motsvarande förhållanden) i slutet av tjänstgöringstiden för varje värnpliktsomgång. Det ger goda beredskapseffekter och sannolikt en god besparing — dock till priset av svårigheter att hantera de nämnda sista månaderna. Vi anser att denna form av rullande utbildning för närvarande är mindre intressant att diskutera vidare som huvudmodell. Möjligen kan den bli aktuell i ett läge där värnpliktsutbildningen för hela eller delar av organisationen avkortas till under sex månader eller om en annan avväg- ning kan göras mellan grund- och repetitionsutbildning så att grundutbild— ning på något under sex månader kombineras med ökad repetitionsutbild— ning.

Vi har därför, när det gäller rullande utbildning, koncentrerat vårt intres- se på ett system med tre värnpliktsomgångar på två år. Eftersom det finns betydande besparingsmöjligheter i detta alternativ anser vi att det bör prövas närmare i de fortsatta förberedelserna inför nästa försvarsbeslut. Vi är medvetna om att alternativets väsentliga besparingseffekter ligger i att ett antal etablissement avvecklas — något som medför stora omstrukturer- ingsproblem. Vi anser emellertid att det inte finns några alternativ till detta om besparingsarbetei i försvarsmakten skall kunna fortsättas med nuva- rande ambition. Vi bedömer att andra besparingsalternativ i större ut- sträckning kan ge en mera direkt negativ effekt på krigsorganisationen.

Vi föreslår att överbefälhavaren, som underlag för kommande försvars- beslut, ges i uppdrag att närmare pröva förutsättningarna för och konse- kvenserna av införande av ett system med rullande utbildning innebärande att tre utbildningsomgångar utbildas inom varje tvåårsperiod. Enligt vår

mening är det angeläget att ställning kan tas till om det är nödvändigt med försöksverksamhet för att ett slutgiltigt underlag skall erhållas. Utredning- en bör därför ske parallellt med perspektivplanearbetet fas B och påskyn- das.

7.8. Samordning av utbildning

7.8.1. Allmänt

Utbildning av likartad karaktär kan samordnas på flera sätt. Antingen kan den genomföras helt eller delvis i en försvarsgren eller kan den genomföras vid gemensamma utbildningsanstalter. Möjligheterna begränsas dock av skäl som att

I Den gemensamma tiden är för kort för att en centralisering skall vara rationell.

Utbildningen måste ske i rätt miljö. Utbildningens inpassning i tiden och utbildningssystemen skiljer sig mellan försvarsgrenarna.

Överbefälhavaren har under senare år undersökt möjligheterna att samord- na sjukvårdsutbildningen. luftvärnsutbildningen. radarutbildningen. värn- förbandsutbildningen. dykarutbildningen och helikopterutbildningen. Ut- redningar har bland annat lett fram till att 3 Den kvalificerade medicinalutbildningen sammanförs till en för försva- ret gemensam medicinalfackskola. 3 Materielanskaffning och utnyttjande av arméns och kustartilleriets luft- värn samordnas på sikt. :l Utbildningen av PS 870-förband sammanhålls inom en försvarsgren. :l Nuvarande utbildningsansvar för värnförbandsutbildningen kvarstår. Dykarutbildningen är tillräckligt samordnad. EI Den grundläggande utbildningen av helikopterförare genomförs i ar— men.

Vi har låtit värnpliktsverket i samråd med försvarsgrenscheferna undersö- ka möjligheterna att öka samutbildningen av olika befattningstyper.

Därutöver har vi studerat om förutsättningarna för en ökad samordning av värnförbands-. luftvärns- respektive radarutbildningen har förändrats samt om markförsvarsutbildningen i flygvapnet kan överföras till armén. ] analysen av stationsutbildningssystemet konstaterade vi att vissa fördelar finns i ett system där exempelvis den allmänmilitära utbildningen genom- förs centraliserat inom en försvarsgren. Vi har därför studerat konsekven- serna av att låta värnpliktiga tillhöriga övre och nedre Norrlands militär- områden och boende i östra respektive västra militärområdet genomföra den allmänmilitära utbildningen i närheten av sin hemort.

7.8.2. Ökad samordning av befattningsutbildningen

Värnpliktsverket har begränsat sin studie till befattningstyper med förhål- landevis små årliga omsättningsbehov som ställer krav på specialinstruk- törer och särskilda utbildningsanordningar.

Studien visar att nuvarande samordning av utbildningen mellan försvars- grenarna totalt sett är av liten omfattning. Den berör årligen i genomsnitt cirka 650 värnpliktiga i främst plutons- och gruppbefälsnivåerna. I huvud- sak utnyttjas resurser vid gemensamma utbildningsanstalter som medicin- alfackskolan. tolkskolan. skyddsskolan samt arméns stabs- och sam- bandsskola. Utöver samutbildning över försvarsgrensgränserna genomförs i varje försvarsgren centralt och regionalt anordnad utbildning.

Av redovisningen framgår att möjligheter till ökad samordning mellan försvarsgrenarna finns. Förutom centralt anordnad utbildning bör även regional och lokal samordning vara möjlig.

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat behoven av tidig förbandsutbildning och samövningar av förband på olika nivåer. Denna utbildningsfilosofi kopplad till grundsynen om förbandsvis omsättning av krigsorganisationen begränsar möjligheterna till centralisering av utbildningen och därmed ökad samordning av utbildningen. Några övergripande förslag som innebär större besparingar har vi inte funnit. Det ankommer enligt vår mening på överbefälhavaren att kontinuerligt driva samordning av befattningsutbild- ningen från effektivitetssynpunkt.

7.8.3. Värnförbandsutbildningen

Vi har studerat möjligheterna att inom marinen och flygvapnet grundutbil- da respektive repetitionsutbilda värnförband ingående i spärrbataljoner (motsv.) respektive basbataljoner.

Dessa värnförband omsätts idag med personal som överförs från arméns fältförband. De omskolas till värntjänst i samband med krigsförbandsöv- ningar. Chefen för armén är ansvarig för uppsättning. utbildning och i viss mån mobilisering av förbanden. Strävan under senare år har varit att värnförbanden repetitionsutbildas samtidigt med de spärr- och basbatal- joner som de är underställda i stridsindelningen. Samövningar sker i krig- sterrängen. Inom vissa områden har även ansvaret för repetitionsutbild- ningen överförts till marinen. Försök bedrivs för närvarande i nedre Norr— lands militärområde med ett annat mobiliseringsansvar för vissa värnför- band.

Chefen för marinen har för oss redovisat att han ställer sig positiv till att överta hela utbildningsansvaret för vissa värnförband. Detta skulle medfö- ra att marinens värnpliktsram utökades med cirka 400 värnpliktiga. Under grundutbildningen skulle dessa värnpliktiga i huvudsak utnyttjas i bered- skapsförband i särskilda utbildningsalternativ för att därefter krigsplaceras i värnförbanden. Ett ökat nyttjande av befästningar och ytterförläggningar krävs. En ökning av den anställda personalen bedöms som nödvändig. Chefen för marinen föreslår en fördjupad prövning av alternativet.

Chefen för flygvapnet ser inga större möjligheter att ändra dagens ut- bildningsansvar för värnförband vid flygbaser. Han föreslår dock ytterliga- re studier av möjligheterna att utnyttja värnpliktiga ur flygvapnet vid dessa värnförband.

Vi bedömer, att möjligheterna att bemanna lokalförsvarsförbanden med grundutbildade värnpliktiga efter hand försämras eftersom värnpliktstill- gångarna på sikt minskar. Chefens för marinen förslag är dock intressant

både ur beredskaps- och besparingssynpunkt. De ökade kostnaderna inom marinen motsvaras av minskade kostnader för repetitionsutbildning inom armén. Alternativet är därför särskilt intressant i ett system med rullande utbildning. Vi finner att en överföring av utbildningen av den i marinens spärr- och basbataljoner ingående värnförbanden från armén till marinen bör prövas. Den ökade värnpliktsramen bedöms inte gränssättande.

7.8.4. Luftvärnsutbildningen

Tidigare genomförda utredningar visar att det skulle vara mycket kostsamt att sammanföra produktionsansvaret för luftvärn till en försvarsgren. Va- penutrustningarna är olika mellan försvarsgrenarna liksom sättet att utnytt- ja vapensystemen. Någon reell förutsättning för åsyftad samordning före- ligger därför först då även materielen samordnats. Framtidsstudierna har däremot samordnats i syfte att materielanskaffningen skall ske gemensamt iframtiden.

Nuläget är att arméns och kustartilleriets luftvärn i stort avses behållas in på 2000-talet. Armén har påbörjat studier av bataljonsluftvärn i samråd med marinen. Anskaffning bedöms ske i slutet av 1990-talet. Av bered- skapsskäl har luftvärnsutbildningen i kustartilleriet decentraliserats. Flot- tans luftvärnsutbildning har förlagts ombord inom ramen för det nya utbildningssystemet.

Vi bedömer att det alltjämt saknas förutsättningar för samordning av luftvärnsutbildningen mellan armén och kustartilleriet. När en materiell samordning kommer till stånd bör enligt vår mening även former för samordning av utbildningen aktualiseras.

7.8.5. Radarutbildningen

Vi har konstaterat att förutsättningarna inte ändrats för en total samordning av radarutbildningen inom försvaret. Detta beror främst på att radarsyste- men skiljer sig mellan försvarsgrenarna både tekniskt och hur de utnyttjas.

Utbildningen av de nytillkomna PS 870-förbanden har dock samordnats mellan marinen och flygvapnet. Huvuddelen av befattningsutbildningen kommer att genomföras i flygvapnet. Förplägnadsutbildningen genomförs vid marinen. Förbandsutbildningen sker integrerat vid skilda anläggningar. Enligt vår mening bör det övervägas om inte den allmänmilitära utbildning- en också kan samordnas.

7.8.6. Markförsvarsutbildningen i flygvapnet

I flygvapnets krigsorganisation finns ett antal markförsvarskompanier som ingår i flygbaserna. Kompanierna består av flygbasjägarplutoner och vakt- plutoner. Därutöver fmns ett antal fristående vaktplutoner avsedda för skydd och bevakning av övriga anläggningar.

Kravet på miljöutbildning är stort för de enheter som verkar inom flygbaserna. All utbildning genomförs idag i flygvapnet. Värnpliktiga ingå— ende i vaktplutonerna utnyttjas under grundutbildningen under huvuddelen av tiden för bevakningsuppgifter vid flygvapnets anläggningar.

I syfte att effektivisera och rationalisera markförsvarsutbildningen inom flygvapnet har vi studerat möjligheterna att överföra hela eller delar av markförsvarsutbildningen till armén.

En överföring av utbildningen kräver inga nya förläggningsplatser inom armén. Utbildningsanordningarna är inte heller gränssättande. Hundut- bildningen skulle dock bli ett nytt inslag för berörda förband. Detta kräver investeringar. För att genomföra markförsvarsutbildningen krävs det fler befäl till armén. Ställs även framgent krav på lika omfattande personell bevakning av flygvapnets anläggningar försvåras inpassningen av utbild- ningstiden. men ej i någon avgörande utsträckning.

Ett stort antal befäl kan frigöras ur markförsvarsutbildningen vid flyg— vapnet även efter att arméns behov av befäl tillgodosetts. Dessa befäl svarar dock för markförsvarsutbildningen av all personal ingående i bas- och stridsledningssystemen.

En överföring av utbildningen till armén skulle kunna ge vissa besparing- ar. Vi finner dock att kraven på utbildning i rätt miljö och behovet av instruktörer för markförsvarsutbildning i flygvapnet är tillräckligt stora för att någon överföring för närvarande inte bör aktualiseras. Däremot bör analysen fördjupas avseende utnyttjandet av förbanden för bevakning av anläggningar i fred. Enligt vår mening bör det utredas om de personella bevakningsinsatserna kan minskas så att grundutbildningen kunde förkor- tas för vaktsoldaterna eller antalet grundutbildade minskas. Vissa bespa- ringar kan därutöver göras om de fristående vaktplutonerna organiseras genom överföring i stället för grundutbildning.

7.8.7. Regionaliserad allmänmilitär utbildning

Vi har studerat konsekvenserna av att vissa värnpliktiga får genomföra sin allmänmilitära utbildning i närheten av sin hemort.

Som underlag för analysen har vi valt värnpliktiga boende i östra och västra militärområdet som grundutbildas i nedre Norrlands och övre Norr- lands militärområden. För närvarande rör det sig årligen om cirka 2.500 värnpliktiga från östra militärområdet och cirka 1.500 värnpliktiga från västra militärområdet. Antalet kommer att öka under de kommande åren.

Genomförs huvuddelen av allmänmilitära utbildningen på förband i när- heten av hemorten skulle kostnaderna för de värnpliktigas resor minskas avsevärt. I och med att förbanden i Norrland utbildas i annan rytm än övriga förband kan dessa värnpliktiga förläggas på förband nära hemmet.

På vissa förband kan krigsförbandsövningarna påverka möjligheterna att disponera utbildningsanordningar. Problem kan uppstå med att få tillräck- ligt med befäl, varför kommenderingar ej kan uteslutas. Systemet bryter nuvarande utbildningsfrlosofl med utbildning i fältnära organisation från början. De värnpliktiga kommer att få byta befäl under sin grundutbild- ning. .

Vi har funnit att de besparingar som erhålls ej står i paritet med de negativa konsekvenser som uppstår. Av den anledningen föreslår vi inte regionaliserad allmänmiltär utbildning.

7.8.8. Överväganden

Vi har konstaterat att det finns ett antal faktorer som begränsar möjlighe- terna till samordning av utbildningen mellan försvarsgrenarna. Samord— ning förekommer dock. Förutsättningarna för ytterligare samordning har i stort inte ändrats under senare år. Inom de områden som vi har studerat har vi inte funnit att stora besparingar kan göras utan att sänka utbildnings- resultaten.

För att uppnå kostnadsreduceringar måste emellertid alla möjligheter till samordning mellan och inom försvarsgrenarna tas till vara. Ansvaret för att så sker åligger överbefälhavaren som också har möjlighet att beakta alla inflytelsefaktorer. De förslag som vi ovan redovisat bör därmed ses som ingångsvärden vid fortsatta överväganden. Därutöver kan olika alternativ till lösningar av fredsorganisationen prövas mot alternativ som innebär att utbildningen samordnas av en försvarsgren eller samlokaliseras till en plats.

8. Alternativ för utbildningens organisation

8.1. Allmänt

Vi har föreslagit att det uppdras åt försvarsgrenscheferna att analysera alla utbildningsorganisatoriskt självständiga enheters behov av utbildningstid och möjligheterna till avkortning av den för att på så sätt åstadkomma vissa besparingar.

Vi menar att grundutbildningen bör — liksom det modifierade repeti- tions- och utbildningssystemet — kunna präglas av flexibilitet. Nedan redovisar vi några andra exempel på andra lösningar för att pröva möjlig- heterna till besparingar i grundutbildningen. Vi vill understryka att det är exempel och inte fråga om genomarbetade förslag. Det finns enligt vår mening ytterligare möjligheter att inom ramen för den lagstiftning vi före- slår variera utbildningens organisation.

8.2. Försök med rullande utbildning

Även om den rullande utbildningsmodellen endast är en vidareutveckling av dagens system medför den stora omställningsproblem. Det kan därför vara till fördel att dels införa den successivt och att dels om möjligt bedriva försöksverksamhet.

I mitten av 1990-talet måste utbildningskapaciteten i form av anläggning- ar i drift ändå anpassas till en cirka 6.000 man mindre utbildningskontin- gent. Detta förhållande öppnar en möjlighet att under perioden 1987—95 bedriva försök i mindre skala med ett rullande utbildningssystem. Omfatt- ningen av försöket bör överensstämma med den reducering av antalet anläggningar som ändå måste göras i mitten av 1990-talet (Se figur 25). Erfarenheter vinns då för en fortsatt utveckling av ett rullande utbildnings- system. Förutsättningar skapas också för en tidig besparing. Handlingsfri- het finns att återgå till nuvarande ordning.

Förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet bör enligt vår mening prövas så att beslut kan fattas 1987. Om de tre sista månaderna accepteras som den period förbanden är an- vändbara för uppgifter i insatsberedskapen uppnås i stort full årstäckning med rullande utbildningsalternativ som framgår av figur 26.

Figur 25. Schematisk! exempel på grundutbild— ningskontingentens ut- veckling vid försök med rullande utbildning.

Figur 26. Beredskapsef- fekt av försök med rul- lande utbildning.

X A

N_———————-

40 000

År 1990 1995 2000

A Grundutbildningskontingenten oavsett utbildningssystem d v 5 lika med ungefärlig utbildningskapacitet i dagens system.

B Ungefärlig utbildningskapacitet i ett begränsat system med rullande utbildning.

Det kan enligt vår mening vara nödvändigt att undanta vissa myndigheter som utbildar krigsförband på vilka kraven på vinterutbildning är stort från systemet med rullande utbildning. Därmed kan förband som i första hand avses utnyttjas i Norrland ges tillräcklig tjänstgöring under vinterförhållan- den. Dessa utbildningsmyndigheter inordnas militärområdesvis i ett sär- skilt vinterutbildningsalternativ.

lett försök med rullande utbildning i begränsad omfattning bör dock alla myndigheter (även de som ej deltar i försöken) inordnas i utbildningsalter- nativen för att tillvarata möjligheterna till samträning.

Sista tre månaderna = beredskapsperiod

Ar2

Alternativ A

Vinteralternativ

123456789101112123456789101112

% s s

8 s D

BSD

s & s:" &

.

Enbart förband med rullande utbildning

SD

Alla förband

8.3. Förläggning av beredskapsförband

Vi har studerat möjligheterna att förlägga ett beredskapsförband från övri— ga delar av landet till prioriterade områden. Vår studie har begränsats till övre Norrlands militärområde. Den bör dock vara applicerbar även på till exempel Gotland och södra Sverige.

En förutsättning är att beredskapsförbandet utgörs av grundutbildnings- förband i slutskedet av grundutbildningen. Befäl för ledning och utbildning av beredskapsförbandet utgörs i huvudsak av befäl från ordinarie utbild- ningsmyndighet. Materielen kan antingen medföras eller tas från särskilda mobiliseringsförråd i beredskapsområdet.

Vi har funnit att vi inte kan förorda att förbandet helt förlägges i fält. Likaså kan det krävas omfattande investeringar om befintliga läger utnytt— jas. Vi bedömer därför att befintliga utbildningsetablissement i första hand bör väljas.

I avsnittet 7.6 Modeller för organisation av grundutbildningen, redovisas en modell som. såsom en variant av rullande utbildning, i princip innebär att huvuddelen av utbildningstiden (fem till sex månader) genomförs inom utbildningsetablissement. Förbandet skulle därefter gå ur etablissementet för att i strikt fältorganisation genomföra resterande utbildningstid (cirka två till tre månader).

Vi har tidigare angivit att vi inte funnit det lämpligt att generellt förorda en sådan organisation av utbildningen med hänsyn till de nackdelar organi- sationsformen uppenbarligen i de flesta fall medför för såväl anställda som värnpliktiga.

För exempelvis jägarförbanden föreligger dock andra förhållanden. De skall utbildas till att uppträda med stor självständighet och stor uthållighet. Inom den utbildning som bedrives vid bland annat livregementets husarer i Karlsborg och Norrlands dragoner i Arvidsjaur har med mycket goda utbildningsresultat övningar upp till tre veckors längd genomförts.

Erfarenheterna från dessa längre övningar talar för att de snabbt ger stor fältvana. Samlingsbegreppet fältvana uttrycker i detta sammanhang prak- tisk träning i att klara sig utan tillgång till kasernbekvämligheter m.m. Begreppet uttrycker samtidigt den för förbandsandan viktiga möjligheten för individer och grupper att uppleva förbandets funktion som helhet och som delar därav i samspel. Det uttrycker också stegrat förtroende för förbandets och den egna prestationsförmågan under svåra förhållanden.

En erfarenhet av de längre övningarna är att dessa av de värnpliktiga upplevs som synnerligen påfrestande under de inledande veckorna tills dess att en tröskel synes passeras efter viss tid. Tiden efter det att denna tröskeleffekt uppnåtts upplevs som avsevärt mindre påfrestande.

På jägarförbanden ställs högre krav än på andra förband. Längre fältöv- ningar kan inte enbart förläggas till slutet av grundutbildningen. De måste spridas över hela tiden så som nu sker. För dessa förbands utbildning skulle en viss förskjutning i strukturen inte innebära så stora förändringar som i andra vapenslag. Den är i dessa fall dessutom i högre grad motiverad av rena utbildningsskäl.

Modeller med avslutande lång fältutbildningsperiod bör därför kunna

prövas förjägarförbanden. Förläggningar och fasta utbildningsanordningar vid myndigheter som utbildarjägarförband skulle härvid kunna frigöras för att förlägga exempelvis beredskapsförbanden.

8.4. Utbildning av särskilda beredskapsförband

Följande resonemang bygger på utvecklingen av idén med nuvarande beredskapsplutoner. Dagens storlek på organisation kan antingen behållas eller utökas.

Vi utgår ifrån att utbildningen av dessa förband även i fortsättningen inriktas mot kvalificerade bevaknings- och försvarsuppgifter längs vägarna från våra gränser. i hamnar, skärgårdsområden samt på flygfält.

Vi bedömer att dessa förband med hänsyn till uppgifterna och den självständiga karaktären i utbildningen kan betraktas som "försvarsgrens- oberoende”. Valet av utbildningsplats för beredskapsförbanden bör där- för, inom ramen för beredskapsuppgiften och kommande krigsplacering, kunna ske med hänsyn till praktiska frågor som tillgång till utbildningska- pacitet snarare än hänsyn till försvarsgren.

Härigenom kan i begränsad omfattning förläggningskapacitet till exem- pel frigöras vid arméregementen (vilket är önskvärt med hänsyn till den "överbeläggning" som ett system med rullande utbildning tidvis medför). Samtidigt kan tillgänglig kapacitet exempelvis vid kustartilleriregementen utnyttjas.

Föjande exempel vill belysa konsekvenserna av att utbildningsansvaret för nuvarande beredskapsorganisation till del eller en utökad organisation läggs på marinen.

Utbildningen skulle kunna organiseras som beredskapskompanier vid vissa kustartilleriregementen och beredskapsplutoner vid de övriga kustar- tilleriregementena. Totalt skulle det kunna röra sig om cirka 600 värnplik- tiga. Förbanden utbildas i ett utbildningsalternativ med utryckning i de- cember. Förbanden bör efter utryckning hållas i beredskap i hemmen (färdighållas) för att deras specifika kompetens skall utnyttjas längre. Efter fullgjord grundtjänstgöring skulle beredskapsförbanden kunna krigspla- ceras vid snabbmobiliserade förband i lokalförsvaret.

Konsekvenserna inom marinen blir att kustartilleriets värnpliktsram kräver en utökning genom omfördelning från annan försvarsgren. För att undvika investeringar torde det bli nödvändigt att nyttja befästningar och ytterförläggningar i högre grad. Några ytterligare övningsanordningar be- döms inte krävas.

Inom armén minskar utbildningsbelastningen på vissa myndigheter.

8.5. Flottans utbildningssystem

I kapitlet 6 Beredskap, har vi redovisat en modell för insatsberedskapen inom flottan. Den modellen utvecklas i det följande vad gäller fler utbild- ningsfaktorer.

För flottans värnpliktsutbildning råder i dag väsentligt olika förhållanden för personal i sjötjänst och för personal i landförbanden.

Vi har funnit att beredskapskraven på flottans fartyg bör ställas högt. De rustade stamstridsfartygen utgör utbildningsplattform för blivande yrke- sofficerare och yrkesofficerare under olika skeden av sin fortsatta utbild- ning samtidigt som de värnpliktiga utbildas för att ingå i krigsbesättning— arna. För att upprätthålla insatsberedskapen i fred utbildas avsevärt fler värnpliktiga än som krävs för krigsorganisationens behov.

Genom en utökning av tiden för grundtjänstgöringen skulle utbildnings- målen i sjötjänsten kunna nås under grundutbildningen i stället för som nu först efter första krigsförbandsövningen. För fartygsförbanden skulle grundtjänstgöringen kunna organiseras som grundutbildning och bered- skapstjänst.

Tjänstgöringen skulle kunna förenas med färdighållningsskyldighet un- der viss tid därefter. Krigsplaceringstiden kan göras kort. Sedan kan endera omskolning till hjälpfartyg eller landorganisationen ske vid första krigsförbandsövningen eller överföring till annan del av totalförsvaret gö- ras.

Antalet värnpliktiga kan därmed minskas och genom systemet med kort krigsplaceringstid kan nuvarande krigsförbandsövningar för flottans sjö- gående enheter utgå. Genom den utökade utbildningstiden bör det enligt vår mening också kunna prövas om ytterligare befattningar kan besättas med värnpliktig personal.

Vid flottans landförband grundutbildas för närvarande inte fler värnplik- tiga än som krävs för krigsorganisationens behov. Enligt vår mening skulle utbildningen kunna delas in i två huvudgrupper av dels värnpliktiga som krävs för att säkerställa driften av exempelvis sjöbevakningscentraler, dels av ren utbildning för krigsorganisationens behov.

För den förstnämnda gruppen kan grundtjänstgöringen organiseras som grundutbildning och beredskapstjänst. För att tillgodose behoven av år- stäckning med utbildad personal skulle utbildningen kunna ske i tre om- gångar per år, med inryckning i februari,juli och oktober. Krigsplacerings- tiden görs kort på motsvarande sätt som för fartygsbesättningar.

Övrig utbildning. som direkt syftar till krigsorganisationens behov (bas- bataljoner m.m.), skulle kunna organiseras i grundtjänstgöring i form av grundutbildning och återkommande fortsättningstjänstgöring. Grundut- bildningen bör i största möjliga utsträckning ske i förband och omfatta allmänmilitär utbildning, befattningsutbildning och förbandsutbildning. Förbanden omsätts därefter i sin helhet i krigsorganisationen. Enligt vår mening bör detta system även minska behoven av yrkesofficerare.

8.6. Viss utbildning i flygvapnet

Flygvapnets grundutbildning är uppbyggd som ett stationssystem. Allmän- militär utbildning ges som regel vid ett särskilt utbildningskompani. Denna tremånadersperiod och dess utbildningsorganisation kallas allmänt ”sol- datskolan". Befattningsutbildningen är till viss del (men har tidigare i ännu högre grad varit) centraliserad. Så utbildas till exempel radarobservatörer

vid stridslednings- och luftbevakningsskolan på flygvapnets Södertörns- skolor. väderobservatörer vid väderskolan. flygbasjägare på Skaraborgs flygflottilj osv.

För att ge full årstäckning med utbildad värnpliktig personal för flygtids- produktionen och stödfunktioner till densamma sker utbildningen i fyra omgångar per år med inryckning i början av varje kvartal. Efter avkort- ningen av grundutbildningen i början av 1970-talet är dock icke årstäck- ningen helt jämn. I förhållande till krigsorganisationen utbildas fler värn- pliktiga än behoven.

Flygvapnets centraliserade utbildningsform kan i viss mån ses som en funktion av förbandens organisation såväl i fred som i krig. Uppgifternas art skapar i många tjänstefunktioner små arbetslag inom vilka kraven på samfunktion är mycket höga. Dessa "arbetslag" bildar organisatoriska plutoner och kompanier etc. Behoven av samverkan inom och över grän- serna för denna organisationsram är otvetydiga. Det är dock i stor ut- sträckning fråga om en annan typ av samverkan jämfört med ett skytte- kompani. Behoven av lång samverkansutbildning i förband är därför an- norlunda och kan tillgodoses i andra former än traditionell förbandsut- bildning.

Flygvapnets utbildningsorganisation skapades mot en annan befälsord- ning än den nuvarande. Den tidigare till uppgifter och utbildning marke- rade skillnaden mellan civilmilitär och militär personal bidrog till behoven av en särskild soldatskolefunktion med "markstridsspecialister'” som in- struktörer. Den införda nya befälsordningen har minskat detta särbehov. Samtidigt ökar kraven på allmänmilitär kunskap på alla befattningshavare i de nya bas- och stridsledningssystemen.

Höga säkerhetskrav är en huvudfaktor till att möjlig krigsplaceringstid för vissa förbandstyper är mycket kort. Detta har två delgrunder. För det första medför den snabba tekniska utvecklingen att inhämtade kunskaper fort blir inaktuella genom att modifieringar görs i systemen. Omskolning av värnpliktig personal skulle vara kostnadskrävande men kan framför allt inte kvalitativt göras inom den tidsram som nuvarande system för krigsför- bandsövningar medger.

För det andra är många uppgifter av den art att de ställer stora kunskaps- och precisionskrav. Dessa krav kan inte uppfyllas under längre tid utan kontinuerlig tillämpning/övning. Man hinner helt enkelt glömma för myc- ket och blir alltför osäker på några år. För många värnpliktiga är därför redan första krigsförbandsövningen omskolning.

Radarobservatörer, flygplanmekaniker och många andra befattningar har kvalificerad utbildning. På grund av utbildningens art enligt ovan är dock användbarheten i krigsorganisationen i denna befattning/utbildning kort. För dessa värnpliktiga skulle grundtjänstgöringen kunna omfatta grundutbildning och beredskapstjänst under sammanlagt tolv månader. Då dessa utbildningsmässigt dyrbara befattningar i stor utsträckning samman- faller med befattningar, på vilka krav på tjänstgöring i fred för bland annat flygtidsproduktion och luftbevakning föreligger. bör härigenom antalet värnpliktiga kunna minskas något. Utbildningen kan organiseras med tre inryckningsomgångar per år.

Soldatskoleorganisationen skulle kunna ersättas av allmänmilitär utbild-

ning integrerad i respektive kompaniers verksamhet. Genom ett effektiva- re utnyttjande av tiden i till exempel stationstjänsten torde personalbespa- ringar kunna göras samtidigt som såväl befäl som värnpliktiga ges ökade möjligheter att genom integreringen nå bättre förståelse för den allmänmili— tära utbildningens betydelse. Efter detta tjänstgöringsår skulle den värn- pliktiga personalen vid behov kunna åläggas beredskapstjänst i hemmet under lämplig tid.

För personal i vakttjänst och andra grenar med ett kortare grundutbild- ningsbehov men av vilka ett visst behov för årstäckning föreligger skulle — under förutsättning att den tekniska bevakningen utökas — utbildningen kunna organiseras med en kortare grundtjänstgöring och fortsättnings— tjänstgöring. För att skapa viss nödvändig årstäckning kan utbildningen organiseras i tre utbildningsomgångar per år.

För basjägare och andra befattningar utan direkta fredsuppgifter skulle utbildningen kunna organiseras i sex månaders grundutbildning i två om- gångar per år med flera perioder fortsättningstjänstgöring. Vid utformning— en av fortsättningstjänstgöring för basjägarna bör särskilt beaktas möjlig- heterna att disponera dessa med kort varsel året runt. Alternativa lösning- ar kan därför vara återkommande fortsättningstjänstgöring — eventuellt i förening med mellanliggande färdighållningsskyldighet.

Ytligt sett innebär förslagen att en splittrad bild uppstår av utbildningen på en enskild flottilj. Såväl olika inryckningsalternativ som olika utbild- ningslängder tillämpas. Det innebär dock samtidigt enjämn löpande belast- ning på serviceorganisation och utbildningsanordningar. Splittringen torde i stor utsträckning vara skenbar eftersom förslaget medger att de i krigsor- ganisationen samverkande enheterna samtränas i minst lika — eller troli- gen större — utsträckning än för närvarande. Förslagen ställer dock stora krav på en systematisk planering av utbildningen på flottiljerna för att en god helhet skall uppnås.

9. Utbildning av värnpliktiga till befäl

9.1. Allmänt

Drygt 90 procent av cheferna på alla nivåer i vår krigsorganisation från gruppchefer och uppåt är värnpliktiga befäl. Inslaget av sådana korttidsut- bildade ledare är i internationelljämförelse stort.

Särskilt meriterade värnpliktiga officerare är chefer för ett mindre antal kompanier i krigsorganisationen. Huvuddelen av kompanierna leds dock av reservofficerare. Vid stridande kompanier i de mest kvalificerade för- banden är kompanicheferna yrkesofficerare.

Under kompanichefsnivån bemannas chefsbefattningarna med särskilt utvalda och befälsutbildade värnpliktiga. Plutoner, troppar, trossar och grupper inom kompani leds av ett femtiotal värnpliktiga, som utbildats för dessa sina befattningar. Denna utbildning har de fått under grundutbildning oftast i det kompani, där de sedan krigsplaceras och repetitionsutbildas. Avsteg från principen med värnpliktiga chefer på dessa nivåer görs undan- tagsvis och då av följande två skäl: 1) Vissa lägre chefsbefattningar kräver specialkunnande. Detta måste grundas på långvarig befattningsutbildning och/eller ständigt pågående träning. Där erfordras alltså fast anställd, yrkesverksam personal. För- hållandet är mest utpräglat i flottan och flygvapnet.

2) Yrkes- och reservofficerare "praktiserar” — under sin pågående offi- cersutbildning — exempelvis som plutonchefer.

Vid inskrivningen uttas knappt 40 procent av varje åldersklass till befälsut- bildning. De uppdelas i tre kategorier, nämligen: kompanibefälsvärnplik- tiga, plutonsbefälsvärnpliktiga och gruppbefälsvärnpliktiga.

Bakom benämningarna ligger följande ambitioner avseende utbildnings- målen:

Tabell 10

Kategori Avsedd krigsplacering

Kompanibefäls— Plutonchef eller ställföreträdande plutonchef inom förband värnpliktiga med strid som huvuduppgift Plutonbefäls- Plutonchef eller ställföreträdande plutonchefinom övriga för— värnpliktiga band och alternativt troppchef (motsv.) inom alla typer av

förband Gruppbefäls- Gruppchef eller ställföreträdande gruppchef inom alla typer

Metoderna att ta ut, grundutbilda och sedan fortlöpande träna dessa många värnpliktiga chefer får därmed avgörande betydelse både för för- svarets trovärdighet i fredstid och för förbandens reella förmåga till effekti- va stridsinsatser.

Av särskilt stor betydelse är uttagningen och skolningen av de värnplik- tiga plutoncheferna. Det är i grunden deras ledarskap, handlingskraft och stridstekniska kunnande, som ger kompanierna. bataljonerna och de högre förbanden taktisk användbarhet. Kategorin är emellertid betydelsefull också därför, att såväl yrkes- som reservofficerare rekryteras ur denna grupp. Detta sker i stor utsträckning under det att grundutbildningen av värnpliktiga plutonchefer pågår.

Detta rekryteringsförhållande och än mer det massiva inslaget av värn- pliktiga befäl inom de lägre krigsförbanden är viktigt för försvarsviljans förankring inom vårt fredstida samhälle.

1960 års värnpliktsutredning förde ett intressant resonemang om utbild- ningen av värnpliktiga befäl. I betänkandet (SOU l965:68 sid 126) anfördes bland annat följande:

"För allmänbildningen hos samtliga värnpliktiga innebär grundskolans tillkomst en betydelsefull höjning. Å ena sidan gör denna höjning det lättare att meddela teore- tisk undervisning till de värnpliktiga. Å andra sidan ställs större krav på bland annat det värnpliktiga befälet. De värnpliktiga i befälsställning kan nämligen i framtiden icke — som tidigare ofta varit fallet — grunda sin befälsauktoritet på att de har en högre allmänbildning än truppen. Befälsauktoriteten hos det värnpliktiga befälet måste därför i framtiden i ökad utsträckning grundas på systematisk utbildning i befälsföring och på militärt kunnande i övrigt. Därjämte medför den vidgade till— strömningen tilI gymnasier, fackskolor och andra skolformer som bygger på grund- skolan att proportionsvis fler värnpliktiga än nu kommer att ha en relativt kvalifi— cerad allmänbildande utbildning bakom sig vid grundutbildningens början. Också detta verkar i den riktning som nyss angivits. nämligen mot att befälsauktoriteten måste grundas på andra ting än tidigare.

Tillkomsten av grundskolan innebär emellertid icke blott att allmänbildningsnivån höjs hos de värnpliktiga. Den innebär därjämte, att de värnpliktiga i framtiden kommer att ha större vana än vad de värnpliktiga nu i allmänhet besitter att själva tillägna sig kunskaper och att kritiskt granska den undervisning som meddelas dem. De kommer också att vara mer inriktade på att aktivt medverka i undervisningens utformning. En sådan aktiv men samtidigt kritisk inställning hos de värnpliktiga är självfallet en utomordentlig tillgång för krigsmakten. För att krigsmakten skall kunna tillgodogöra sig denna tillgång fordras emellertid en viss omställning av utbildningsmetoderna inom krigsmakten, så att dessa svarar mot de angivna, delvis nya förutsättningarna hos de värnpliktiga”.

De återgivna övervägandena står sig väl. Utvecklingen under de två decen- nierna sedan det ovan redovisade skrevs med bland annat gymnasierefor- merna har till och med givit idéerna ökad tyngd.

9.2. Uttagning till värnpliktigt befäl

De värnpliktiga befälen spelar således en utomordentligt viktig roll i krigs- organisationen. I konsekvens härmed är uttagningen och utbildningen av de värnpliktiga befälen av stor betydelse.

Uttagningen till värnpliktigt befäl vid inskrivningsförrättningarna grun- dar sig på resultaten av de medicinska och psykologiska undersökningar och prov som den inskrivningsskyldige genomgår. Den utbildning som följer av uttagningen är obligatorisk.

Av särskild betydelse för beslutet om befälsuttagning är resultatet av den så kallade befälsskattningen. Befälsskattningen är ett sammanvägt resultat av bedömningar som en psykolog gör i samband med ett samtal (intervju) med den prövande. Alla inskrivningsskyldiga som i det skriftliga inskrivningsprovet nått ett resultat som motsvarar genomsnittet eller högre för samtliga prövande (värde fem eller högre i en niogradig normalfördelad gruppering) blir föremål för en sådan intervju.

Vi har från värnpliktsverket fått en redovisning av befälsskattningens innehåll och av hittillsvarande erfarenheter av befälsuttagningen. Sam- manfattningsvis innebär detta följande:

Befälsskattningen kan sägas utgöra en sammanvägning av social anpass- ning och personlighet. Utgångsfaktorer är ansvar, sociala relationer. själv- ständighet, initiativförmåga och stabilitet.

Underlag för intervjuer erhålls från svaren på frågor i ett frågeformulär som den inskrivningsskyldige avlämnar under den första mönstringsdagen. Uppgifterna i detta formulär hänför sig till förhållanden under uppväxt och i hemmiljö, utbildnings- och yrkessituation, fritidsaktiviteter samt känslo- mässiga och övriga psykologiska faktorer.

Vid intervjun läggs tonvikten hela tiden på ett klarläggande av relationer i olika sociala sammanhang. Den prövandes ledaregenskaper kartläggs genom att belysa den sociala funktionen. Egenskaper som dominans, smidighet, initiativ, ansvar, självständighet, utåtriktad attityd m.m. bygger upp en ledarprofil.

Befälsskattningen utgör därför en prognos för militärt ledarskap. Den grundas på så likartade situationer som möjligt i den prövandes liv.

De inskrivningsskyldiga som får höga befälsskattningar tas i första hand ut till befälsutbildning. Man bortser då definitionsmässigt från individens egen motivation för befälsutbildning som sådan. Enligt värnpliktsverket beror detta på svårigheten att rätt bedöma motivationsfaktorer. De är ofta svårfångade och instabila. Däremot beaktar värnpliktsverket de särskilda svårigheter som kan uppstå för enskild värnpliktig om han skulle uttas till längre tjänstgöring än flertalet värnpliktiga. Enligt värnpliktslagen kan sådana svårigheter föranleda annan uttagning med kortare tjänstgöringstid.

Uttagning till befälsutbildning i enlighet med ovan beskrivet förfarande har tillämpats under lång tid och redan i förutvarande inskrivningssystem. Det har efter hand utvecklats och anpassats såväl till utvecklingen inom skola och samhälle som till erfarenheter från den militära utbildningen. I sin nuvarande utformning har urvalsförfarandet tillämpats sedan 1977. Värnpliktsverket anser att urvalskriterierna för befälsskattningen är de rätta och grundar detta på bland annat erfarenheter från förbandens utbild- ning. Även om så är fallet ser verket det som angeläget att uttagningen till befälsbefattningar ägnas fortsatt forskning och utveckling bland annat för att kunna modifiera urvalet med anpassning till framtida krav på ledarskap m.m. Inom verket påbörjades därför för ett år sedan en empirisk uppfölj- ning av urvalet av värnpliktigt befäl med huvudsaklig inriktning att bilda

underlag för ytterligare anpassning/optimering av nuvarande befälsskatt- ning. Influensen av modern civil skol- och arbetslivsstruktur skall beaktas liksom även de övergripande militära kraven på ledarskap i aktuella an- svarsnivåer och i aktuell stridsmiljö. Undersökningen, som skall avrappor- teras ijanuari 1985, genomförs vid östra militärområdet. Projektet under- stöds av Stockholms universitet.

Vi kommer i det följande att föreslå en ökad insats av våra kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga i utbildningsarbetet och en utbildningsorganisa- tion med maximal förstegsutbildning för dessa. Urvalet vid inskrivnings- förrättningarna är därvid av uppenbar betydelse. Eftersom möjligheterna att under pågående utbildning överföra värnpliktiga till annan värnplikts— kategori genom förstegsutbildningen minskar, accentueras betydelsen av ursprunglig uttagning. Vi noterar som positivt det översynsarbete som redan pågår och avser att ytterligare informera oss i denna fråga under vårt fortsatta arbetet.

9.3. Utbildningsmetodik

En stark omställning av utbildningsmetoderna pågår i enlighet med vad som förutsades av 1960 års värnpliktsutredning. Efter ett omfattande stu- diearbete under 1970-talet föreligger resultaten i en 1980 utgiven "Lärobok i trupputbildning”.

I denna lärobok framgår arméns grundläggande utbildningsfilosofl. Den grundsyn som där utvecklades gäller numera också för marinen och flyg- vapnet. Filosofien betonar att framtidens krav och de framtida förutsätt- ningarna måste styra dagens utbildning och har följande lydelse:

"Målet för utbildningen sätts mot bakgrund av det framtida krigets krav och vårt behov av försvar.

l: Metoderna för att nå målet hämtas ut vetenskaplig teori och praktik samt försvarsmaktens och den civila skolans erfarenheter.

Zl Utbildningen skall bygga vidare på beprövad trupputbildningstradition som fort- löpande skall utvecklas.

Den militära utbildningen skall skapa förband och soldater som motsvarar de tre grundkraven:

3 Kunskaper och färdigheter som ger erforderlig skicklighet för strid och annan verksamhet i krig.

:] Anpassning och förståelse som ger disciplin och god förbandsanda.

Kreativitet och självständighet som ger vilja och beredskap att lösa problem enskilt och i samverkan med andra.

Den pedagogiska teorin som motsvarar dessa krav innehåller följande huvuddrag:

D Systematiskt tillvägagångssätt: Logisk planläggning av inlämingsprocessen. Väl avvägd stegring då kunskaper och färdigheter lärs in.

[I Helhet: Varje enskilt moment skall kunna ses i sitt sammanhang. Utbildningens delmål skall kunna förstås mot bakgrund av de övergripande målen. Helhetens krav på att grundläggande regler följs skall kunna inses.

_ Gruppinrikining: Inlärning samt utveckling av förbandsanda och av elevernas personlighet skall främjas genom att grupperna utvecklas.

Probleminriktning: Eleverna skall engageras i sådana fältmässiga problem som utvecklar deras kreativitet.

Kritik och värdering: Eleverna skall efter hand i allt högre grad ges ansvar för inlärningen. Detta underlättar deras utveckling mot ökad självständighet."

Läroboken och utbildningsfllosoflen har i allt högre grad påverkat utbild— ningen av yrkesofficerare och reservofficerare vid olika centrala skolor under de senaste åren. Vi har bland annat studerat detta Under ett besök på

' krigsskolan Karlberg. Vi har erfarit att förståelsen för de i grundsyn uttryckta idéerna alltmer börjar tränga igenom på förbanden. Utvecklingen synes gå långsamt, men i ett perspektiv över ett par decennier och med tanke på att det rör sig om att förändra attityder som grundar sig på en mer eller mindre okritisk auktoritetstro, får utvecklingen andra dimensioner. Förnyelsen kämpar dock ännu på vissa håll mot stelbenthet och praktiska svårigheter att omsätta utbildningsfllosofien — delvis på grund av begrän- sad kunskap om densamma.

9.4. Nuvarande utbildningsorganisation

9.4.1. Antal och tid

Antalet värnpliktiga befälselever fördelar sig utbildningsåret 1983/84 enligt följande:

Tabell 11

Kategori Totalt Därav inom armén

Kompanibefälsvärnpliktiga 2.090 2.000. dvs. 95 % Plutonbefälsvärnpliktiga 2.640 1.700. dvs. 64% Gruppbefälsvärnpliktiga 10.005 8.200, dvs. 82% Summa 14.735 11.900, dvs. 81 %

Volymmässigt är denna utbildning alltså i nuläget i första hand en ange- lägenhet för armén. Detta gäller särskilt kompanibefälsvärnpliktiga. Ande- len värnpliktiga befäl ökar emellertid i marinen och flygvapnet.

Alla befälsuttagna värnpliktiga ges en längre grundutbildning än övriga värnpliktiga. Utbildningstiden och tidsanpassningen under kalenderåret är något varierande mellan försvarsgrenarna och mellan truppslagen (motsv.). En översiktsbild över in- och utryckningstidpunkterna finns inta- gen i avsnittet 3.2.4 Nuvarande utbildningssystem.

9.4.2. Särskild kadettskola

De tre sista månaderna av de kompanibefälsuttagna värnpliktigas utbild- ning genomföres inom armén som så kallade kadettskolor. Dessa genomfö- res centraliserat eller regionaliserat och truppslagsvis. Under kadettskolan ges de befälsvärnpliktiga kompletterande och fördjupad utbildning i det egna truppslagets taktik m.m. Samtidigt vidgas ramen för utbildningen från plutons-lkompaninivå till bataljonsnivå.

Obligatorisk kadettskoleutbildning som genomförs efter övriga värnplik- tigas utryckning innebär att denna på ett olyckligt sätt frigjorts från den övriga utbildningen. Härigenom minskar också möjligheterna till att sam- öva förbandens värnpliktiga befäl med truppen. Förbandens effekt i insats- beredskapen begränsas också av att de under en del av tiden saknar sina värnpliktiga befäl.

9.5. F örstegsutbildning

9.5.1. Tidsinpassning

Som framgår av sammanställningen över de olika utbildningsalternativen är nuvarande in- och utryckningstider olika tidsanpassade. Med en annor- lunda tidsinpassning kan utbildningen av ett förband byggas upp på ett mer konsekvent sätt. Schematiskt beskrivet innebär modellen, som brukar kallas "förstegsutbildning”, att de Som skall fullgöra den längsta tiden rycker in först. Dessa — det vill säga de kompanibefälsvärnpliktiga — ges en grundläggande utbildning. När de plutonsbefälsvärnpliktiga senare rycker in har de kompanibefälsvärnpliktiga ”försteg” i utbildningen och kan gå in som gruppchefer för de plutonsbefälsvärnpliktiga. På så sätt får de kompanibefälsvärnpliktiga en tidig egen träning i befälsrollen samtidigt som de kan hjälpa till att ta hand om och introducera de plutonsbefälsvärn— pliktiga. När de gruppbefälsvärnpliktiga senare rycker in blir det de plu- tonsbefälsvärnpliktiga som går in i gruppchefsrollen. De kompanibefäls- värnpliktiga börjar då träna i nästa befälsnivå. När slutligen de F- och G-värnpliktiga rycker in kan de mötas av sina gruppchefer redan från början. De kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga leder under resterande utbildningstid i stegrad omfattning plutonen och medverkar i utbildningen genom att samtidigt öva sig att leda utbildningsmoment och övningar. Med förstegsutbildning kan således de befälsvärnpliktiga bibringas kun- skaper som i större omfattning än nu skulle göra det möjligt för dem att föra befäl och medverka i utbildningen av sina kamrater i samma utbild- ningsomgång. På vissa arméförband används sedan en tid förstegsutbildn- ing med mycket gott resultat. I kustartilleriet tillämpas redan en utbildning- sorganisation som medger förstegsutbildning och samtidig utryckning. Under förbandsutbildningsperioden kan det blivande krigsförbandet kompletteras med krigsplacerade yrkes- och reservofficerare och då prö- vas i kvalificerade tillämpningsövningar. Brister i kunnandet som då kon- stateras. kan senare rättas till under så kallade särskilda övningar för befäl

eller för förband. Är bristerna måttliga. kan färdigheterna kompletteras under förbandets första krigsförbandsövning.

Genom att de befälsvärnpliktiga förstegsutbildats ökar förbandens för- måga att lösa uppgifter inom insatsberedskapen.

9.5.2. Ökat ansvar

De kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga är hämtade ur den kategori ungdomar som skall ha de bästa förutsättningar att klara befälsutbildning- en. Den av oss utförda attitydundersökningen visar dessutom att 80 pro- cent av de kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga vill att de skall utnyttjas i stor omfattning. Man torde således kunna ställa större krav och utkräva mer ansvar av denna kategori värnpliktiga.

Detta styrkes av en undersökning som en doktorand vid Stockholms universitet arbetar med. Undersökningsresultaten är ännu ej helt bearbeta- de. Tabellerna visar dock tydligt att de kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga upplever det som mycket eller ganska positivt att föra befäl över andra värnpliktiga.

Samma undersökning visar också att en majoritet av de värnpliktiga i allmänhet tycker det är bra att ha en kompani- eller plutonsbefälsuttagen värnpliktig kamrat som för befäl. Samma positiva attityd har de gruppbe- fälsuttagna värnpliktiga till att föra befäl över icke befälsuttagna värnplik- tiga och omvänt de icke befälsuttagna värnpliktiga till sina värnpliktiga gruppchefer.

Fördelarna med konsekvent genomförd förstegsutbildning är främst föl- jande:

Utbildningsmässigafördelar (jämför med den tidigare redovisade utbild- ningsfilosofien) vinns genom att den förberedande befälsutbildningen — särskilt av kompanibefälsuttagna värnpliktiga — kan bedrivas under rela- tivt lång tid. Efter hand som de olika kategorierna rycker in kan det blivande krigsförbandets olika enheter ”svetsas samman” enligt grupp- dynamikens idéer med de värnpliktiga befälen som ledare. Under exempel- vis de tre sista månaderna före utryckning kan befälsuttagna värnpliktiga under handledning verka som truppförande befäl i ”sina egna” enheter. Under sista månaden före utryckningen kan en grundläggande krigsför- bandsövning genomföras med ett komplett blivande krigsförband. Med förbandsvis omsättning av krigsförbanden erhålles då väl samtränade en- heter redan under slutet av grundutbildningen och perioden mellan grund- utbildningen och den första krigsförbandsövningen. Den förbättrade le- darskapsutbildningen gynnar alla befälsvärnpliktiga och. eftersom rekryte- ringen sker ur denna kategori, därmed även den grundläggande utbildning- en av blivande yrkes- och reservofficerare.

Beredskapsmässiga fördelar uppstår genom att förbandens möjligheter att lösa uppgifter inom insatsberedskapen under senare delen av utbild- ningen ökar. Den långsiktiga beredskapen förstärks, eftersom krigsförban- den samövas på ett effektivt sätt redan under grundutbildningen och befä- len givits större ”truppvana".

Ekonomiska fördelar kan vinnas genom att den särskilda kadettskoleor- ganisationen kan avvecklas inom ramen för den obligatoriska grundutbild-

ningen. Därmed upphör kommenderingen av befäl till dessa. Kompani- och pluton sbefälsuttagna värnpliktiga kan under förbandsutbildningsperio- den utnyttjas som "hjälpinstruktörer". Detta kan eventuellt bidra till att täcka vakanser vid plutoner och troppar.

Den viktigaste nackdelen med här belyst utbildningsrytm är. att tjänst- göringsperioden kommer att beröra mer än två studieterminer för vissa värnpliktiga. Vi är medvetna om att detta kan vålla problem för enskilda värnpliktiga. Vi kommer i det fortsatta arbetet att särskilt beakta detta förhållande när vi behandlar värnpliktsutbildningens civila meritvärdering och platsgaranti vid universitet och högskolor m.m. Det uppstår också vissa kalendariska inpassningsproblem vid övergång från grundutbildning till yrkes- och reservofficersutbildning. Detta innebär att en del får vänta på starttidpunkt för olika befälsutbildningsskolor.

9.5.3. Kadettskoleutbildningen

Under den nuvarande särskilda kadettskoleutbildningen ges de kompani- befälsvärnpliktiga taktisk utbildning i bataljons ram, viss ytterligare ledar- skapsutbildning m.m. Taktikutbildningen har för de värnpliktiga pluton- cheferna ett värde eftersom den bland annat vidgar kunskaperna och därmed initiativförmågan.

Modellen med full förstegsutbildning förutsätter (om inte den totala utbildningstiden skall ökas) att den särskilda kadettskolan utgår. Ansvaret för att de värnpliktiga plutoncheferna får den högre utbildning i taktik m.m. som de behöver för att kunna lösa sina uppgifter i krigsorganisa- tionen förs över till de lokala utbildningsmyndigheterna. Den kan enligt vår mening dels integreras i övrig utbildning. dels genomföras sammandraget inom förbandet under ledning av kvalificerat befäl.

En konsekvens av förstegsutbildningen är att utbildningen vid officers- högskolorna reservofficerskurserna måste överses.

9.6. Överväganden angående utbildning av värnpliktiga befäl

Vi har funnit att fördelarna med maximal förstegsutbildning och samtidig utryckning för hela utbildningsgången är uppenbara. Därmed kan under grundutbildningen samtränade förband av befäl och meniga överföras di— rekt till krigsorganisationen. Fördelarna överväger de nackdelar, som kommer att drabba vissa mindre grupper av värnpliktiga. Vi föreslår där- för, att utbildningen för alla befälsuttagna organiseras som en konsekvent genomförd förstegsutbildning och avslutas med truppföringsträning inom det egna blivande krigsförbandets ramar. Kompani- och plutonsbefälsut- tagna värnpliktiga bör dessutom inom ramen för sin egen ledarskapsut- bildning medverka som "hjälpinstruktörer" vid utbildningen av de övriga värnpliktiga för att därmed få större "truppvana" under grundutbildning- en.

Den på detta sätt förvärvade förmågan att ta ansvar för och genomföra utbildningsuppgifter är viktig när de befälsuttagna värnpliktiga senare skall

fylla dessa uppgifter vid utbildning av sina förband under krigsförbandsöv- ningar. särskilda övningar för förband osv. Förmågan är än mer väsentlig för att de skall kunna utnyttja eventuell tillgänglig tid (”nådatid") efter mobilisering för utbildning av sina förband.

Vi har initierat ett försök med fullständig förstegsutbildning på ett antal arméförband. I avvaktan på genomförande och analys av denna försöks- verksamhet förordar vi redan nu att idéerna bakom förstegsutbildning tillämpas i den omfattning som utbildningsorganisationen tillåter.

10. Samordning av värnpliktsutbildningen med civilt utbildningsväsende och arbetsmarknaden

10.1. Allmänt

De flesta värnpliktiga berörs av samhällets båda stora utbildningsfunk- tioner gymnasieskolan och värnpliktsutbildningen. Upp emot en fjärdedel av ungdomarna berörs dessutom av det postgymnasiala utbildningsväsen- det. Det är ett, enligt vår mening, rimligt krav från de värnpliktigas sida att dessa tre samhällets utbildningsorganisationers verksamhet är så samord- nade att den enskilde inte samtidigt utsätts för krav från fler av dem eller mer eller mindre direkt kommer i kläm mellan de olika systemens regel- verk. Vi har som exempel på sådana kollisioner tagit del av de problem och den irritation det vållar såväl berörda värnpliktiga som deras anhöriga, när för närvarande vissa inryckningar ijuni sker före gymnasieskolans avslut- ning. Problem uppstår därigenom både i skolorna och vid de militära myndigheterna. Vi har på motsvarande sätt tagit del av de problem som uppstår när högskolans hösttermin ibland börjar innan augustiutrycknin- garna skett.

Frågorna om samordning mellan civilt utbildningsväsende och värn- pliktsutbildningen är emellertid i sin helhet betydligt mer omfattande än de tämligen enkla kalenderiska samordningsproblem som berörts inlednings- vis. Dessa frågor kan delas upp i följande problemområden: ]) Kalendarisk samordning av gymnasieskolans avslutningsdag för vårter- minen och inryckning till värnpliktstjänstgöring i början avjuni månad. 2) Kalendarisk samordning mellan terminsstart vid universitet och hög- skolor och större utryckningar i augusti respektive januari/februari må- nader. 3) Platsgaranti på universitet och högskolor vid studieavbrott för värn- pliktstjänstgöring. 4) Platsgaranti på universitet och högskolor när värnpliktstjänstgöringen sammanfaller med studiestan. 5) Meritvärdering av värnpliktsutbildningar vid inträde till postgymnasial utbildning. 6) Civil meritvärdering av vissa moment i värnpliktsutbildningen. 7) Civil meritvärdering av Iedarskapsutbildningen under kompani- och plutonsbefälsutbildningen. 8) Försvarsmaktens tillgodogörande av civil utbildning före värnpliktsut- bildning.

9) Samverkan mellan militära myndigheter och arbetsmarknadsverket för att stödja utryckande värnpliktiga.

10.2. Analys

Överbefälhavaren och statistiska centralbyrån genomförde 1980 en omfat- tande undersökning av de värnpliktigas sociala och ekonomiska förhållan- den. Vissa centrala delar av undersökningen refereras i avsnittet 2.4 Värn- pliktigas sociala och ekonomiska förhållanden. Av undersökningen fram- gick bland annat att en klar majoritet av de värnpliktiga (66 % av alla värnpliktiga) inte kommer direkt från gymnasieskolan till värnplikten. En av flera förklaringar är att nästan hälften av de värnpliktiga har ett- eller tvåårig gymnasieutbildning och således hunnit arbeta ett eller två år före inryckningen. Omvänt uttryckt är det omkring en tredjedel av alla de värnpliktiga som berörs av frågorna om samordning mellan värnpliktsut- bildningen och civilt utbildningsväsende.

Med nuvarande inryckningstider kan det de facto bara vara kompani- och plutonsbefälsuttagna i armén och gruppbefälsuttagna värnpliktiga i arméns nuvarande utbildningsalternativ la) med inryckning i början av juni som i stor omfattning direkt berörs av kollision mellan inryckning till värnpliktstjänstgöring och gymnasieskolans vårterminsavslutning.

Vi har haft anledning att anta att kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga i högre grad än övriga värnpliktiga dels oftare kommer från tre- eller fyra-årig gymnasieskola till värnpliktsutbildningen och dels oftare avser bedriva högskolestudier efter utryckningen.

Det är därför rimligt att anta att det är de kompani— och plutonsbefälsut- tagna värnpliktiga som utgör den största problemgruppen i denna fråga. Vi har därför uppdragit åt statistiska centralbyrån att särstudera de i under- sökningen 1979/80 ingående kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga. Stu- dien har gjorts genom datakörningar av hos statistiska centralbyrån befint- ligt registermaterial från den föregående undersökningen. Den visade att av de kompani- och plutonsbefälsuttagna värnpliktiga var det en fjärdedel som har heltidsarbetat under alla tolv månaderna före inryckningen. Den- na grupp heltidsarbetande torde vara helt oberoende av kalendarisk sam- ordning med skolväsendet.

Särstudien visade att av de kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga var det 56 procent som studerade hela tiden fram till och med månaden före inryckeningen. Under hela tolvmånadersperioden före inryckningen var det aldrig mer än 6] procent av de kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga som studerade. Vidare framgick det att det finns en viss rörlighet mellan förvärvsarbete och studier under de tolv månaderna före inryckningen. Det är inte orimligt att anta att enskilda värnpliktiga gör en viss anpassning av sin egen sysselsättning under denna tid. Erfarenhetsmässigt kan sägas att vissa värnpliktiga väljer att söka arbete under ett halvt till ett år före inryckningen bland annat för att arbeta ihop pengar till Värnpliktstiden. Även det motsatta förhållandet förekommer så att vissa väljer att till exempel komplettera studier under hel eller del av termin direkt före inryckningen. Andelen studerande varierar därför under tolvmånaderspe-

rioden från 31 procent och uppåt. Studien visar dock att under hela tolvmånadersperioden före inryckningen var det aldrig samtidigt mer än cirka 60 procent av de kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga som stude- rade på heltid, även om det var 72 procent av samma grupp som hade varit studerande under mer än sex av några av de tolv månaderna före inryck- ningen. Hela 20 procentav dem som uppgav sig som studerande hade dock inte studerat under någon av de tolv månaderna före inryckningen.

I faktiska siffror innebär denna studie av omkring 49.700 värnpliktiga utbildningsåret 1983/84 är det cirka 3.400 kompani- och plutonbefälsvärn- pliktiga som direkt beröres av värnpliktsutbildningens tidsmässiga anknyt- ning till utbildningsväsendets terminsrytm.

Samma undersökning visade att 1980 var nästan en" tiondel av alla värnpliktiga arbetslösa direkt efter utryckningen. Omräknat med ledning av arbetsmarknadsstyrelsens statistik över ungdomsarbetslösheten i lan- det skulle en motsvarande arbetslöshetssiffra för utryckande värnpliktiga 1984 vara omkring 10 procent. Ett sådant omräkningsantagande överens- stämmer väl med av arbetsmarknadsstyrelsen faktiskt redovisad arbetslös- het i motsvarande åldersgrupper. Det är alltså rimligt att utgå ifrån att drygt 10 procent av de utryckande värnpliktiga rycker ut till arbetslöshet.

Vi har tagit del av redogörelse för former för samverkan mellan arbets- marknadsverket och militära myndigheter. Denna samverkan sker sedan lång tid tillbaka på såväl central som lokal nivå. Verksamheten planeras i samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen, överbefälhavaren och centrala Värnpliktsrådet.

På lokal nivå samverkar förbanden med såväl länsarbetsnämndcrna som de lokala arbetsförmedlingarna. Omfattningen bestäms på grundval av efterfrågat behov på respektive förband. Insatserna består av kollektiv information och individuell yrkesvägledning samt även ren platsförmed- ling.

De stora utryckningsomgångar som för närvarande är aktuella, innebär stor och ojämn belastning på förmedlingarnas tjänstemän. Vid flera tillfäl- len erfordras därför förstärkning för att möta dessa tillfälliga behov. Efter- frågan på individuell service varierar givetvis beroende på det totala ar- betsmarknadsläget. Även under från arbetslöshetssynpunkt gynnsamma perioder har efterfrågan fordrat extrainsatser av personal på vissa platser. Oavsett arbetsmarknadsverkets förmåga att möta denna efterfrågan på service, föreligger stora svårigheter vid de stora utryckningstillfällen under mars och maj att finna sysselsättning för det stora antal sökande som då föreligger, särskilt i beaktande av alla de civila arbetssökande som då också konkurrerar i samband med terminsavslutningen.

Från arbetsmarknadsverkets sida skulle man således välkomna en jäm- nare fördelning av utryckningstillfällena över året, detta både med hänsyn till efterfrågan på arbetsmarknaden, men även med tanke på belastningen på arbetsmarknadsorganisationen.

Sammanfattningsvis är det således en betydligt mindre grupp av alla värnpliktiga som är direkt berörd av kalendarisk samordning mellan skol- väsende och värnpliktstjänstgöring än den grupp som är berörd av samord- ning mellan värnpliktstjänstgöring och arbetsmarknadsförhållanden.

För den förstnämnda gruppen är det önskvärt att in- och utryckning till

värnpliktstjänstgöring alltid sker "i takt" med skolväsendets terminsrytm — dvs. inryckning ijuli eller februari och utryckning i februari eller före mitten av augusti. För den senarenämnda större gruppen är det önskvärt att utryckning sker helt i otakt med skolterminerna och framför allt inte under perioden maj-augusti då skolorna nyligen avslutats för hela års— klasser.

För majoriteten av alla de värnpliktiga saknar kalendarisk anpassning till skolväsendets terminsrytm betydelse och anpassningen till arbetsmarkna- den är av mindre betydelse så länge inte utryckningsdatum för fler för- lägges till den på arbetsmarknaden mest ”belastade" perioden maj till augusti.

10.3. Överväganden angående samordningen

Den kalendariska kollision som nu flera år i rad uppstått mellan avslut- ningsdagen i gymnasieskolan och främst arméns nuvarande inryckning för kompani- och plutonsbefälsvärnpliktiga samt gruppbefälsuttagna i utbild- ningsalternativ ] a) i början av juni månad vållar stor irritation hos såväl drabbade värnpliktiga som berörda civila skolor och militära myndigheter.

Det kan inte vara ägnat att skapa motivation hos de värnpliktiga eller skapa förtroende hos dem för planeringen inom samhällets olika verksam- heter om deras första intryck av den militära organisationen är något som de upplever som en byråkratiskt stelbent krock mellan olika utbildnings- systern.

Vi föreslår att — i avvaktan på de mer omfattande förändringarna av värnpliktsutbildningssystemen — inryckningarna ijuni månad flyttas till vecka 24. En sådan senareläggning av inryckningstiden bör innebära full- goda möjligheter till en tidsmässig samordning av skolavslutning och in- ryckningsdag. Vi förutsätter att skolmyndigheterna beaktar denna tid- punkt vid inpassningen av skolterminerna.

Förslaget innebär att arméns utbildningsalternativ la) förskjutes med en vecka. Detta torde sakna betydelse för alla utom för de kompanibefäls- värnpliktiga. För dessa skulle en förskjuten utryckning i nuvarande system innebära en förvånad motsvarande kollision med höstterminens start på universitet och högskolor.

Vi föreslår därför att utbildningstiden för de kompanibefälsvärnpliktiga. så länge nuvarande in- och utryckningsalternativ tillämpas, komprimeras med motsvarande tid. Förlorad tid torde i huvudsak kunna återhämtas genom att de kompanibefälsuttagna ålägges självstudier under övningsup- pehåll eller att tiden för övningsuppehåll förkortas. Formellt innebär detta en avkortning av de kompani- och plutonsbefälsuttagnas tjänstgöringstid. Möjligheten att poängmässigt tillgodoräkna sig militärtjänstgöringen såsom arbetslivserfarenhet vid antagning till högskoleutbildning får av rekryte- ringskäl inte bortfalla.

Enligt vad vi inhämtat förekommer det idag att militärtjänstgöring, som understiger femton månader med en eller två veckor tillgodoräknas som arbetslivserfarenhet. Vi förutsätter därför att den avkortning vi nu föreslår inte kommer att innebära några problem vid tillgodoräkningen.

Såvida poängberäkningsfrågan ej finner någon lösning, kan vi inte föror- da någon senareläggning av inryckningstiden eller förkortning av utbild- ningstiden.

Vi anser att med detta förslag är tills vidare samordningsproblemen enligt de inledningsvisa punkterna I) och 2) lösta. Genomförs de förslag vi framlägger till framtida utformning av värnpliktsutbildningen, uppstår en i detta avseende helt ny situation. Bland annat torde avsevärt fler stora inryckningsalternativ medföra ökade möjligheter att tillgodose enskilda värnpliktigas första- eller i varje fall andrahandsönskemål om inryckning. Vi avser att behandla denna mer långsiktiga aspekt på problemet senare i vårt arbete.

Vad gäller övriga samordningsfrägor anser vi dem viktiga. Ingen av dem är emellertid av avgörande betydelse för de förslag vi i övrigt lämnar. De är inte heller av den art att de tidsmässigt är direkt kopplade till kommande perspektivplanearbete. Vi har därför valt att behandla dem i annan ordning och avser att senare redovisa överväganden och förslag.

11. Effektivitetsfrågor i värnpliktsutbildningen

1 1.1 Allmänt

Enligt våra direktiv skall vi söka lösningar som ger möjligheter till bland annat effektivare utbildning och besparingar. Vi har därför genomgående berört dessa frågor i anslutning till aktuella problemställningar.

Ett omfattande rationaliseringsarbete pågår inom försvarsmakten och genomförs enligt det program för så kallade förbandsanalyser som genom- föres med stöd av försvarets rationaliseringsinstitut. I dessa berörs ofta värnpliktsutbildningen mer eller mindre direkt. I chefens för armén refe- rensgrupp för utbildningsfrågor följs den pedagogiska utvecklingen lö- pande.

I detta kapitel behandlar vi effektiviseringsaspekterna på utbildningen ytterligare, främst med utgångspunkt i utbildningsmetoder och utbild- ningshjälpmedel och de värnpliktigas krav på en effektiv och meningsfull utbildning. Vi försöker därefter anlägga ett helhetsperspektiv på dessa frågor.

11.2. Tillgång på utbildningsbefäl

Vi har tidigare framhållit betydelsen av att det finns ett sammanhang mellan krigs- och fredsorganisation så att det krigsplacerade befälet leder utbildningen av sitt krigsförband och i övrigt följer upp beredskapens upprätthållande vid förbandet. Principiellt bör därför fredsorganisationen personellt utformas som en del av krigsorganisationen som, vid mobilise- ring. kompletteras med ytterligare personal. Vi menar att det förhållandet att en krigsplacerad chef så långt medverkar i sitt förbands fredstida utbildning bidrar till effektiviteten i utbildningen. Det förhållandet att chefen samtidigt lär känna sitt förband och omvänt förbandet sin chef är en naturlig förutsättning för dess stridsmoral.

Vi har noterat att det för närvarande brister i detta samband mellan krigs- och fredsorganisationen. Enligt vår mening bör den anställda perso- nalens utnyttjande i fredsorganisationen överses.

Tillgången på aktiva officerare för direkt utbildande uppgifter på trupp är begränsad. Skälen till detta är flera — inte minst ekonomiska. Allmänt sett kan naturligtvis oftast tillgången till instruktörer och utbildare i all utbild-

ningsverksamhet ökas för att därigenom, till exempel genom indelning i mindre elevgrupper, den pedagogiska ambitionsnivån skall kunna ökas.

Vi har erfarit att de militära personalorganisationerna upplever nuvaran- de personaltillgångar för direkt utbildningsverksamhet — dvs. på kompani- och plutonsnivå som knappa. Vi har också erfarit att de värnpliktiga upplever byten av utbildningsbefäl, orsakade av semesterplanering, anbe- fallda fältövningar för befäl och annan frånvaro som besvärande. Av dessa skäl kan det till exempel förekomma att en grupp värnpliktiga under den viktiga inledande utbildningstiden, får uppleva nytt utbildningsbefäl under i stort sett varje vecka. Bara genom små skillnader i befälsföring mellan dessa olika officerare skapas osäkerhet bland de värnpliktiga med försäm- rat utbildningsresultat som följd. Sådana förhållanden är troligen "olycks- fall i arbetet”. Kvar står dock intrycket av att de personella resurserna för utbildningen upplevs som knappa ute på förbanden. Enligt vår mening bör utbildningen av befäl och värnpliktiga prioriteras avsevärt högre än verk- samhet som helt saknar samband med krigsorganisationen. Vi förutsätter därför att utbildningsbefäl omfördelas från exempelvis praktikantläger och dylik verksamhet.

I och med införandet av ny befälsordning sker rekryteringen till yrkesof- ficerare från grundutbildningen. Praktikantläger och motsvarande ung- domsverksamheter borde därmed i huvudsak sakna betydelse som rekry- teringsgrund. Allmän yrkesinformation och grundläggande säkerhetspoli- tisk upplysningsverksamhet bör enligt vår mening inordnas i de system som finns uppbyggda inom grund- och gymnasieskolan.

1 1.3 Reservofficerare

Vi har inom de knappa tidsramarna för vårt arbete inte funnit utrymme för särskilda fördjupande studier av reservofficerarnas roll inom värnpliktsut- bildningen. Utifrån allmänna systemförutsättningar och grundat på vad som redovisats för oss, konstaterar vi dock att ett systematiskt tillgodogö- rande av den utbildningsresurs som reservofficerarna utgör inte alltid kan anses ske.

I enlighet med de grundläggande resonemang vi redovisat ovan och i kapitel 9 Utbildning av värnpliktiga till befäl, är det vår mening att samti- digt som reservofficerarnas förmåga i truppföring/ledarskap torde kunna ökas genom ökade uppgifter inom värnpliktsutbildningen, kan de i detta sammanhang utgöra en viss resurs. Det finns skäl att överväga konsekven— serna och att exempelvis för marinens del pröva behoven av en särskild landlinje för reservofficerare i flottan.

Vi anser att i de fall reservofficer av olika skäl ej har möjlighet att fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid sitt ordinarie krigsförband, skall denna skyldighet fullgöras så att truppföringstillfällen skapas.

Vi förordar därför att studier görs i särskild ordning av förutsättningarna för hur reservofficerarna kan ges ökad tjänstgöring inom utbildningen av värnpliktiga under grundutbildning. De två huvudsyfterna med de studier vi föreslår bör vara att dels öka reservofficerarnas truppvana och ledar- skapsförmåga och dels tillgodogöra värnpliktsutbildningen denna resurs.

11.4. Utbildningsmetoder och hjälpmedel

Inom försvarsmakten har sedan länge pågått en utveckling för att effektivi- sera utbildningen och samtidigt minska kostnaderna genom att utveckla utbildningsmetoder- och hjälpmedel. Ett av skälen härtill har varit kraven att höja säkerheten i samband med bland annat handhavande av materiel.

Ofta kan metod och hjälpmedel inte skiljas åt, eftersom hjälpmedlet är en förutsättning för metoden. Ibland är det dock möjligt.

Utbildningsmetoderna har förändrats — delvis mycket kraftigt — under senare år. Detta torde bland annat sammanhänga med den ökade frihet som ges de lokala myndigheterna, förbanden. att effektivisera den egna verksamheten. Detta har stimulerat ett nytänkande för att framförallt spara pengar. Utbildningsanvisningar är numera inte lika hårt styrande som tidigare. Anpassning till särskilda regionala och lokala krav'är viktig. Anvisningar och instruktioner utformas numera för att vara hjälp och stöd i arbetet — inte något som slaviskt måste följas. Utrymmet för individualitet och decentralisering i utbildningsarbetet har klart ökat. Detta har lett till effektivitetsvinster genom att utbildningen blivit än bättre anpassad till de verkliga behovet och att "onödig” stereotyp utbildning inte genomförs.

Den nya ledarskapsutbildningen, med betoning av sambandet mellan grupp och ledare, torde ha verksamt bidragit till att förbättringar kunnat nås. Detsamma gäller sannolikt också utvecklingen av en mera krigsför- bandsnära utbildning som pågår inom alla försvarsgrenarna. Ett exempel på detta på senare år, nämligen flottans övergång till mera förbandsnära utbildning, kan snarare betecknas som utbildningssystemförändring än utbildningsmetodförändring.

En stor del av all utbildning inom försvarsmakten går ut på att, genom befattningsutbildning och förbandsutbildning, få personal och materiel (och i förekommande fall anläggningar) att fungera tillsammans i mer eller mindre komplexa situationer. Materielen har blivit alltmer komplicerad, känslig och dyrbar. Det har därför varit naturligt att man strävat efter att finna metoder som på ett effektivt sätt lär den anställda och värnpliktiga personalen att handskas med materielen till så låga kostnader som möjligt. Detta har ibland kunnat åstadkommas med särskild fredsövningsmateriel. andra utbildningshjälpmedel och simulatorer. Då har regelmässigt också omfattande ”läromedelssystem” i övrigt tagits fram.

Ofta har hjälpmedlen, såsom simulatorer, varit anpassade till i första hand enklare utbildningssituationer som kunnat utnyttjas i befattningsut- bildning och enkel förbandsutbildning. Ibland har dock hjälpmedlen varit en förutsättning för att, till exempel av säkerhetsskäl, över huvud taget kunna genomföra mera komplexa förbandsövningar. Det gäller till exem- pel övningsvapen och vapensimulatorer. Det finns för närvarande en klar tendens att simulatorer kan användas i komplexa utbildningssituationer. Det finns också. en klar tendens att simulatorer kan användas i fält (gäller vapensimulatorer m.m.) och inte kräver ”laboratoriemiljö”. vilket var vanligt i början. Simulatorer kan, om de baseras på modern teknik, använ- das till att minska kostnader för ammunition, instruktörer och körmil samtidigt som en bra utbildningseffekt nås. Simulatoranvändning kan i vissa fall, med hänsynstagande till bland annat säkerhetsaspekter, ge en

bättre inlärningssituation än den verkliga materielen. Detta gäller i särskilt hög grad ”inbyggda” simulatorer som — enkelt beskrivet — med verklig krigsmateriel simulerar effekter.

Användning av datorer i utbildningen är ofta nära förknippad med an- vändning av simulatorer eftersom moderna simulatorer oftast utnyttjar datorteknik. Datorer kan emellertid också användas i den fredsmässiga utbildningen vid "programmerad” utbildning och på flera andra sätt. Vid beslutsträning på en högre nivå än i det direkta samspelet med materielen — stridsledning i olika former samt taktisk och operativ ledning — börjar utnyttjandet av datorer att bli omfattande, inte minst i samband med särskilda system/program för beslutsträning. Det är dock mera sällan de värnpliktiga i större omfattning direkt berörs av detta. Undantag finns framför allt inom flygvapnet och marinen.

Bland andra typer av utbildningshjälpmedel kan nämnas olika former av ITV. Försöken har haft växlande inriktning och ibland varit mindre lycka- de. Videotekniken, kombinerad med viss central produktion av program, förefaller för närvarande vara på väg att slå igenom. Denna teknik ser också ut att kunna ge vissa fördelar i det omedelbara praktiska utbildnings- arbetet genom möjligheter till inspelning och snabb resultatåterföring i vissa inlärningssituationer. Flertalet instruktionsfilmer inom försvarsgre- narna har förts över till videokassetter. Försök pågår med dubbelriktad TV-undervisning inom försvarets förvaltningsskola.

Slutligen bör vid sidan av övriga simulatorer nämnas utvecklingen av målmaterielen. automatskyttebanor med elektronisk markering, akustiska måltavlor och fjärrstyrd målmateriel.

Försvarsgrenscheferna har för oss gjort en omfattande redovisning av vilka utbildningshjälpmedel som används och som planeras införas. Vi kan konstatera att ambitionen är hög i detta avseende. Den tekniska utveck- lingen inom områden av betydelse för simulatorutveckling, Videoteknik, datorteknik m.m. går mycket snabbt. Möjligheterna att skapa verklighets- nära utbildningssituationer med teknikens hjälp har ökat. Tekniken kan användas i alltmer komplexa samspel mellan människor och materiel, det vill säga i ökad utsträckning som ett direkt led i förbandsutbildningen på olika nivåer och i befälsutbildningen. Vi ger i ett senare avsnitt vissa synpunkter på hur detta bör utnyttjas för en systematisk planering av effektivitetsutvecklingen inom värnpliktsutbildningsområdet.

] 1.5 Värnpliktigas krav på effektiv utbildning

I flera olika sammanhang och bland andra från de värnpliktigas sida på värnpliktskonferenserna har krav framförts på effektivisering av utbild- ningen. Bland motiv som framförts kan nämnas behovet av att utnyttja den tilldelade värnpliktstjänstgöringstiden så att man hinner med den avsedda utbildningen. Vidare har man pekat på att det fortfarande finns ”dödtid” som skulle kunna utnyttjas bättre.

Den kritik som riktats har gällt såväl grund- som repetitionsutbildningen. Möjligen har i den allmänna debatten kritiken mot repetitionsutbildningen varit övervägande. Någon systematisk uppföljning av detta har inte gjorts i

större skala. Nuvarande utbildningsvärdering ger bara begränsat använd- bart underlag i detta avseende.

Vi anser att de värnpliktigas upplevelse av effektiviteten i utbildningen måste vara av stor betydelse för en bedömning av om åtgärder erfordras, och i så fall vilka. Inom den undersökning av värnpliktigas attityder vi genomfört har vi frågat hur de värnpliktiga upplever bland annat effektivi- teten i grundutbildningen.

Denna undersökning visar att mer än två tredjedelar av soldaterna upplever att utbildningstakten är för långsam och att en klar majoritet av de värnpliktiga tycker att man blir ”förslöad” under tjänstgöringstiden. Tre av fyra soldater förstår helt eller delvis inte förbandsövningarnas olika moment. Det finns också klara indikationer på att tre fjärdedelar av solda- terna upplever brister under förbandsövningar. Dessa leder otvetydigt till att effektiviteten ifrågasätts.

Undersökningen visar också att de värnpliktiga har ett stort förtroende för sina befäl. En stor majoritet (94 %) av soldaterna har ”hyfsat” eller "bra" förtroende för befälens sätt att sköta verksamheten.

Mot denna bakgrund och med tanke på att undersökningen visat att soldaterna faktiskt vill ha bättre utbyte av utbildningen, mer information och ett mer effektivt genomförande av utbildningen, är enligt vår uppfatt- ning dessa resultat värda stor uppmärksamhet. Försvarsmaktens ansikte utåt mot samhället i övrigt är till mycket stor del det som de värnpliktiga upplever, dels under grundutbildning, dels under den regelbundet åter- kommande repetitionsutbildningen. Vi har inga undersökningsresultat som gäller den senare. Det finns enligt vår mening ändå ett klart behov att ta tillvara de värnpliktigas synpunkter på hur effektivitetsförbättringar bör ske på ett systematiskt sätt. Detta gäller inte minst synpunkter från det värnpliktiga befälet och reservbefäl som skall leda förbanden i krig. Det bör uppdras åt försvarsgrenscheferna att ta särskilda initiativ i denna fråga.

11.6. Besparingar och effektivitet i utbildningen

Det besparingsprogram som 1982— 1992 genomförs i försvarsmakten enligt överbefälhavarens fredsorganisationsplan baseras i väsentliga delar på effektiviseringar och ambitionssänkningar i den så kallade stödproduk- tionen (förplägnads-, förråds- och underhållsfunktionerna m.m.). Primär- produktionen, det vill säga främst utbildnings- och mobiliseringsverksam- heten, påverkas också i flera avseenden. Värnpliktsutbildningen, och ef- fektivitetsfrågor inom denna, ingår inte direkt i överbefälhavarens fredsor- ganisationsplan — i den mån de inte tas upp genom förbandsanalyserna eller lokala initiativ inom ramen för den handlingsfrihet som gäller i bespa- ringssammanhang.

Vi är av den uppfattningen att effektivitetsfrågor i vid bemärkelse i hög grad måste vara styrande för utbildningen av värnpliktiga i framtiden. Effektiviseringen bör gälla både i fråga om att åstadkomma rena kostnads- besparingar och att förbättra utbildningseffekten. Vi har erfarit att vissa inititativ redan tagits i denna fråga med utnyttjande av stöd från försvarets rationaliseringsinstitut främst avseende repetitionsutbildningen.

I vid bemärkelse påverkar utbildningssystemet som sådant kostnadsut- vecklingen inom försvarsmakten. I avsnittet 7.6 Modeller för organisation av grundutbildningen, har vi redovisat våra överväganden när det gäller möjligheterna att ändra utbildningssystem för att bland annat förbättra kapacitetsutnyttjandet av fasta anläggningar/etablissement. Vi har pekat på att det kan föreligga vissa möjligheter att — i varje fall delvis — förändra dagens utbildningssystem för att uppnå kostnadsbesparingar och förbättrat kapacitetsutnyttjande men att detta kräver ett fortsatt ingående utred- nings- och studiearbete i samband med pågående perspektivplanering.

Även utan grundläggande förändringar i utbildningssystemet bör bespa- ringar kunna uppnås. De värnpliktigas allt bättre civila utbildningsbak- grund och deras genom skolreformernas ökade träning i att arbeta själv- ständigt och kritiskt och i grupp tar sig uttryck i den kritik de bland annat i undersökningen n'ktar mot värnpliktsutbildningen. Denna. de värnplikti- gas ökade förmåga att ta ansvar för sin egen utbildningssituation. bör tas tillvara i fortsatt utvecklade utbildningsmetoder. Vi har pekat på vissa andra möjligheter i det föregående. Vi har också berört möjligheterna att förbättra resultatet av utbildningen.

11.7. Överväganden angående effektivitet i utbildningen

Inom försvarsgrenarna görs ansträngningar för att effektivisera utbildning- en av de värnpliktiga. Enligt vår uppfattning är det angeläget att en hög grad av systematik används i förändringsarbetet på utbildningssidan och att ny teknik, nya metoder m.m., används för att skapa besparingar och effektivisera utbildningen under den tid de värnpliktiga tas i anspråk. Utbildningen och utnyttjandet av yrkesofficerarna är av avgörande bety- delse och måste ägnas stor uppmärksamhet. Enligt vår uppfattning bör överbefälhavaren ges i uppdrag att till den nya fredsorganisationsplan, som kommer att ingå som ett underlag inför försvarsbeslutet 1987, redovisa ett effektiviseringsprogram för utbildningsverksamheten i sin helhet med be- sparingsmål och utbildningseffekthöjningsmål samt åtgärder i stort för att nå målen. Vi förutsätter att ett sådant program innefattar åtgärder som kan medföra vissa ändringar i utbildningssystemet i stort samt en genomgång av möjliga förbättringar av utbildningsmetoder och -hjälpmedel. Särskilt viktigt är därvid att redan existerande och framtida tekniska möjligheter utnyttjas. Den förväntade effektivitetsförbättringen bör enligt vår mening i första hand kunna bidra till en bättre måluppfyllnad i utbildningen och eventuellt därefter kunna tas ut som besparingar.

12. Vissa särskilda frågor

Vi har diskuterat ändringar inom utbildningssystemet. Våra ställningsta- ganden till förändrigar och besparingsmöjligheter m.m. i samband härmed redovisas på annan plats i detta betänkande. Vi har dessutom behandlat ytterligare förslag till åtgärder som — utan att påverka övervägandena av utbildningssystemen — skulle kunna möjliggöra punktvisa besparingar inom värnpliktsutbildningen. I detta kapitel redovisas sådana frågor som vi behandlat mer ingående. Ytterligare några frågor som är av mer principiell betydelse (även om de inte ger besparingar) redovisas också här.

12.1. Besparingar genom avskiljande av vissa äldre värnpliktiga från grundutbildning

Med den tillämpning den allmänna värnpliktens princip fått i vårt land är tjänstgöring för den enskilde värnpliktige både en skyldighet och en rättig- het. Rättigheten omfattar bland annat att få göra sin insats i landets försvar, att få sina förutsättningar för värnpliktens fullgörande prövade så objektivt som möjligt samt att i fredstid få genomgå den utbildning som miljö och uppgifteri krig kräver. Samspelet mellan rättigheter och skyldig- heter är grundläggande i vår syn på värnpliktslagstiftningen.

Vi har dock, utifrån antagna möjligheter att på rubricerat sätt kunna göra besparingar. studerat förutsättningarna för att genom ändringar i värn- pliktslagstiftningen skapa förutsättningar för att, utan ansökan av den enskilde värnpliktige, avskilja honom från grundutbildning om vederbö— rande uppnår en viss levnadsålder.

12.1.1. Gällande författningsbestämmelser

Enligt nu gällande värnpliktslag krävs i de flesta fall ett initiativ från den enskilde värnpliktige för att han ska slippa sin värnpliktstjänstgöring eller förändra tiden för denna. I vissa undantagsfall är det myndigheten som ensidigt beslutar. Den värnpliktige kan besvära sig över ett sådant beslut. Följande referat av gällande lagstiftning ger vissa huvuddrag. För närmare studier hänvisas till författningstexten.

Frikallad blir den som till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, beståen- de kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är oduglig till krigstjänst.

Undantagen blir den som av medicinska skäl är tillfälligt oduglig till krigstjänst. Undantagande sker för erforderlig tid.

Anstånd innebär senareläggning av den tjänstgöring som den värnplik- tige blivit inkallad till. Anstånd beviljas normalt för högst ett år i taget. Anstånd med att påbörja tjänstgöring skall beviljas bland annat värnpliktig som är anställd som sjöman enligt sjömanslagen på svenskt handelsfartyg i när- och fjärrfart samt värnpliktig som tillhör samebefolkningen och som ej kan avvaras i rörelse där han arbetar som renskötare. Anstånd kan beviljas i övriga fall (studier, arbete. familjeskäl. ekonomiska skäl).

Befi'ielse kan den få som a) blir svensk medborgare samma år som han fyller 25 år eller senare.

b) gjort militärtjänst utomlands.

c) vistats utomlands och är över 30 år när han återkommer,

d) visar "synnerliga skäl för sådan befrielse". För sjömän och renskötande samer som på grund av upprepade anstånd inte påbörjat sin grundutbildning före det år de fyller 28 år beslutar värn- pliktsverket om de vidare skall inkallas till grundutbildning. Samma gäller för den som ansöker om befrielse av synnerliga skäl, om inte den enskildes situation ovedersägligen bör medföra ett direkt beslut om befrielse redan tidigare.

Inkallelse till grundutbildning skall ske i sådan tid att den värnpliktige kan påbörja den före utgången av tredje året efter inskrivningsåret. Värn- pliktiga. som har tagits ut till en militär befattning för vilken krävs att han har avslutat viss civil utbildning, skall kunna påbörja grundutbildningen före utgången av sjätte året efter inskrivningsåret.

Avbrytande av pågående tjänstgöring (hemförlovning) innebär ett myn- dighetsbeslut som skall fattas dels i vapenfri- och totalvägransärenden och dels om vederbörande varit eller kan förväntas bli frånvarande från utbild- ningen i regel minst en tiondedel av tiden. Om frånvaron är orsakad av skada eller sjukdom föranledd av tjänsten skall den värnpliktige inte hem- förlovas.

Uppskov kan beviljas en värnpliktig om en civil myndighet för sin verksamhet i krig är beroende av att få disponera vederbörande. Detta är ett särfall så tillvida att det är myndigheten som begår uppskov för en viss individ. Uppskov behandlas inte i det följande.

12.1.2. Initiativ till ändring

Initiativet till ändring i dessa värnplikts- och tjänstgöringsförhållanden ligger primärt hos den värnpliktige utom när det gäller frikallelse och undantagande, hemförlovning av vissa frånvaroorsaker samt vapenfri- och totalvägransärenden. ] dessa fall är förutsättningarna för beslutet före— skrivna och relaterade till den värnpliktiges förutsättningar att genomföra utbildningen. Besvär över myndighets beslut kan anföras. I övriga fall skall den värnpliktige själv begära ändring och i förekommande fall styrka de skäl han vill åberopa. Ett myndighetsbeslut som utan ansökan av den enskilde skulle leda till att han, enbart på grund av uppnådd ålder, ute- stängs från möjligheten att fullgöra värnplikt skulle närmast kunna jäm- föras med frikallelse.

12.1.3. Skyldighet, rättvisa och rationalitet

De i värnpliktslagen angivna åldersgränserna är på sätt och vis ett uttryck för avvägning mellan å ena sidan den skyldighet att fullgöra värnplikts- tjänstgöring, som skall gälla för den enskilde och också skall beakta rättvi- seaspekten till övriga manliga svenska medborgare. och å andra sidan rationalitetsaspekter.

Genomförd grundutbildning innebär ett tillvaratagande av landets perso- nella resurser sett från försvarsmaktens synpunkt. Detta gäller också från totalförsvarssynpunkt genom att handlingsfriheten ökar vid fördelningen av landets personella resurser.

Ju äldre den värnpliktige blir desto kortare blir den tid han kan tas i anspråk för krigsplacering. Samtidigt vet vi att de familjesociala och sam- hällsekonomiska olägenheterna vid grundutbildningen ökar med stigande ålder.

Låg befrielseålder leder till lägre kvantitativt tillvaratagande av perso- nalresurserna. En låg ålder kan emellertid också medföra sämre tillvarata- gande av kvalitativa tillgångar. Detta gäller särskilt om värnpliktiga som genomgår civil utbildning av värde även för försvarsmakten skulle befrias av ålderskäl redan innan den civila utbildningen avslutats. Det kan heller inte uteslutas att en låg ålder kan göra det mera frestande för ett mindre antal värnpliktiga att till det yttersta utnyttja de möjligheter värnpliktsför- fattningarna från andra utgångspunkter öppnar till att senarelägga sin in- kallelse så länge att en eventuell åldergräns överskrids.

12.1.4. Älderskriteriet

I författningarna har eftersträvats att nå en balans dels mellan de ovan nämnda faktorerna och dels vid dessas tillämpning i olika fall. Normgi- vande har varit 30-årsgränsen för återvändande svenska medborgare. Den- na gäller dock endast i kombination med långvarig vistelse utom riket. En värnpliktig skall alltså inte genom att ett eller ett par år ha befunnit sig utomlands kunna undandra sig värnpliktstjänstgöring. I praktiken medges befrielse endast om vistelsen utom riket omfattat minst de senaste sex åren. Skulle det i det enskilda fallet finnas andra skäl som tillkommer utöver ålder och år utom riket kan befrielse av synnerliga skäl prövas.

När de nu gällande reglerna utformades torde synpunkterna på skyldig- het och rättvisa varit de dominerande men också behovet att ta tillvara tillgången på värnpliktiga.

En värnpliktig som minst sex år varit bosatt utom riket och uppnått 30-års ålder är då han återvänder oftast direkt ”gripbar” för inkallelse. I detta sammanhang bortses från ändringar i värnpliktsförhållandena som kan leda till eventuellt ändrad uttagning etc.

28-årsgränsen, som är den vanligaste tillämpade gränsen, hänger ihop med vad som sagts om den 30-årige återvändande värnpliktige. Den som blir svensk medborgare det år han fyller 28 år aviseras som regel för inskrivningsprövning påföljande år (29 år). Han kan då påbörja grundut- bildning det år han fyller 30 år.

Bestämmelserna för sjömän och samer följer också 28-årsregeln. Har

den värnpliktige inte påbörjat sin utbildning före det år han fyller 28 år och begär han fortsatt anstånd eller befrielse skall värnpliktsverket besluta om han vidare skall inkallas. Om inte särskilda skäl för annat föreligger blir beslutet att han icke vidare skall inkallas. Formellt är detta ett från beslut om befrielse helt fristående ställningstagande.

Den som frikallats kan efter ansökan inställa sig till ny inskrivningsför- rättning senast det år han fyller 28 år. Befinns han då duglig till krigstjänst är han skyldig att fullgöra denna. Tjänstgöringen kan då som regel påbörjas det år vederbörande fyller 29 år.

Värnpliktsförfattningarna innehåller alltså en åldersgräns. Den som upp- når denna gräns skall under vissa förutsättningar och efter egen ansökan inte längre skall vara aktuell för inkallelse. Enbart det förhållandet att någon uppnår viss ålder godtas inte som skäl för att inte fullgöra värnplik-

an

12.1.5. Naturaliserade medborgare

Den som blir svensk medborgare det år han fyller 28 år eller senare får från värnpliktsverket en information om de rättigheter och skyldigheter han har i egenskap av värnpliktig samt om de möjligheter till insatser inom total- försvaret som finns. Han uppmanas att om han önskar ifrågakomma för befrielse insända ansökan om detta. Så sker också i flertalet fall. Det förekommer dock också att den nye medborgaren hävdar sin rätt att fullgöra sina förpliktelser som värnpliktig i sitt nya hemland. Detta leder till förnyade kontakter mellan värnpliktskontor och den enskilde. varvid förutsättningarna att tillmötesgå hans önskemål och även alternativa lös- ningar diskuteras. Någon författningsenlig rätt att avvisa önskemålen finns inte. Antalet fall är litet och begränsas ytterligare efter den kompletterande information som lämnas om andra möjligheter till insatser inom totalför- svaret.

1216. Vissa antalsuppgifter

Som en komplettering till de mera författningsinriktade förhållanden som redovisats ovan har vi från värnpliktsverket inhämtat uppgifter om antalet värnpliktiga som i slutet av 1983 hade uppnått 25 årsåldern eller mera. som hade hela grundutbildningen kvar att fullgöra och som vid inventeringen inte var planerade för att påbörja grundutbildning under utbildningsåret 1983/84. Befriade ingår ej. Totalt omfattade materialet 4.137 man. Underla- get redovisas i bilaga 4 i tabellerna 9, 10 och 11. Det ger möjligheter till en mera detaljerad information om åldersförhållanden m.m.

12.1.7 Överväganden

Vår studie avsåg antagandet, att genom ändring av värnpliktslagen varige- nom vissa värnpliktiga till följd av uppnådd ålder och utan att ha ansökt härom utesluts från skyldigheten och rätten att fullgöra sin värnplikt, skulle vissa besparingar kunna göras.

Vi har funnit att effekten av en sådan ändring skulle bli ytterst marginell

— endast ett fåtal per år avstår från möjligheten att begära befrielse och yrkar på att få fullgöra sin värnplikt.

Däremot skulle ändringen ha stor principiell innebörd sett med vår grundsyn. De enda fall myndighet kan besluta att enskild inte skall fullgöra sin värnplikt är nu frikallelseärenden. Mot sådant beslut kan dock besvär anföras. I alla övriga fall (exempelvis sjömän och samer) skall en egen viljeyttring föreligga, som regel i form av ansökan eller, i det speciella totalvägransfallet, genom upprepad sådan vägran.

En lagändring som öppnar för avskiljande från värnpliktstjänstgöring är således främst ett värnpliktspolitiskt beslut. Ett sådant beslut med här angiven innebörd strider mot vår syn på allmänna värnpliktens tilllämp- ning. _

Vi har därför funnit att vi inte bör framlägga förslag om ändring av värnpliktslagen med innebörd att beslut om befrielse skall kunna fattas utan den värnpliktiges egen ansökan härom.

12.2. Lika åldersgräns för befrielse

Vi har i föregående avsnitt redovisat överväganden angående ändringar i lagstiftningen i syfte att utan egen ansökan av den enskilde kunna avskilja honom från grundutbildning. Vi har även funnit anledning att studera tillämpade åldersgränser för befrielse efter egen ansökan av den enskilde.

12.2.1. Tillämpad praxis

Den praxis som tillämpades beträffande befrielse fram till början av 1960-talet innebar i huvudsak att naturaliserad medborgare. som inte full- gjort militärtjänstgöring utomlands och som inskrivningsåret var yngre än 30 år var skyldig att fullgöra all värnpliktstjänstgöring. Om vederbörande var 30—36 år befriades han från tjänstgöring utöver 180 dagars första tjänstgöring samt från en repetitionsövning. Äldre värnpliktiga befriades helt. Samma riktlinjer tillämpades för svensk medborgare som länge vis- tats utom riket och inte fullgjort sin värnplikt. Den som styrkte, att han i utlandet gjort militärtjänst som kundejämställas med svensk värnpliktsut- bildning befriades från första tjänstgöringen, om han var yngre än 28 år. Om han var 28—36 år befriades han från första tjänstgöringen och en repetitionsövning. Äldre befriades helt. Befrielse av synnerliga skäl läm- nades i regel endast då anstånd inte kunde bedömas vara tillfyllest.

De senare genomförda ändringarna innebär främst att uttagandet av 180 dagars första tjänstgöring (handräckningstjänst) för åldersgruppen 30—36 år inte längre tillämpas och att repetitionsutbildning, i de fall sådan är aktuell, fullgörs med utgångspunkt från vederbörandes krigsplacering. An— talet övningstillfällen blir lägre än det i värnpliktslagen medgivna högsta antalet.

Skälet för att inte längre ta ut de nämnda 180 dagarnas tjänstgöring var dels det under 1960-talet starka behovet av arbetskraft för samhällets produktionstillväxt dels att den avkortade utbildningstiden inte resulterade

i lämplighet för krigsplacering. Det redan då av rationaliseringsåtgärder minskande behovet av arbetskraft vid utbildningsförbanden kunde dessut- om tillgodoses utan att dessa äldre värnpliktiga behövdes tas i anspråk.

12.2.2. Ändrad åldersgräns

Som framgått av den redovisning som tidigare lämnats i denna utredning sker förbandsomsättningen i våra stridande brigadförband och motsvaran- de enheter i regel när de krigsplacerade värnpliktiga är omkring 28 år. Värnpliktiga som grundutbildas vid denna ålder skulle således inte bli aktuella för krigsplacering i nämnda förband. Av denna anledning har det ansetts böra övervägas att sänka nu tillämpad 28-årsgräns, närmast för naturaliserade svenska medborgare. En annan orsak är de skilda krav som ställs på den nyblivne svenske medborgaren och hans anhöriga och som ansetts kunna föranleda anpassningssvårigheter i allmänhet. Ytterligare en aspekt skulle vara den något ökade avgångsfrekvensen under grundutbild- ningen som generellt sett iaktagits bland äldre värnpliktiga.

Granskas åldersnivån uteslutande med utgångspunkt från grupperna naturaliserade medborgare och återvändande kan det först konstateras att det antal som berörs är relativt litet. Såväl de kvantitativa konsekvenserna för krigsorganisationen som de kostnadsmässiga rationaliseringsvinsterna blir små. I intetdera avseendet påverkar de våra ställningstaganden i öv- rigt. De värnpliktiga som berörs kan ges uttagning för utbildning till befatt- ningar i krigsorganisationen som har längre omsättningsintervall än brigad- förbanden. De kan, om det från utbildningssynpunkt är rationellt och underlättande, sammanföras till ett eller ett par utbildningsförband. Princi- piellt sett innebär detta att vi bättre tar vara på våra personella resurser och att handlingsfriheten ökar vid resursfördelningen inom totalförsvaret. Värnpliktslagstiftningen liksom det begränsade antalet fall som kan aktua- liseras ger förutsättningar för hänsynstagande till enskilds eventuella an- passningsproblem.

Vi vill i detta sammanhang även lämna några synpunkter också på en hypotetisk 25-årsgräns. Denna har valts med hänsyn till lydelsen av värn- pliktslagen 5 5 a) — "tjugufem år eller senare” — och till tjänstgöringskun- görelsen 23 & enlig vilket anstånd för längre tid än till det år den värnplik- tige fyller 24 år får beviljas endast om särskilda skäl föreligger. Om 25-års- gränsen ses exklusivt endast för naturaliserade (5 & a) gäller vad tidigare anförts om antalsmässiga ekonomiska och principiella faktorer. Till detta kommer emellertid också rättvisesynpunkter i förhållande till övriga svenska medborgare. Dessa har hittills beaktats just genom 28-årsgränsens — och inte 25-årsgränsens — tillämpning i fall jämlikt 5 % a). Skulle ålders- gränsen generellt sänkas till 25 år och tillämpas utan inskränkningar blir konsekvenserna mera omfattande. Flera värnpliktiga kommer att beröras. - Detta kan förstärkas av den med hänsyn till utbildningskapacitet och ekonomiska ramar tvingande senareläggning av inryckandeåret som myn- digheterna måste göra. Vidare skulle åtgärden medföra att ett antal så kallade S-värnpliktiga (läkare, ingenjörer m.fl.), vilkas värnpliktsutbild— ning är samordnad med deras civila utbildning, kommer att passera ålders- gränsen och därmed falla bort från tillvaratagandet i krigsorganisationen.

Det kan heller inte uteslutas att benägenheten kan öka att använda sig av den redan nu relativt generösa svenska värnpliktslagstiftningens möjlighe- ter att senarelägga tidpunkten för grundutbildningen så att nyssnämnda gräns passeras.

Några entydiga belägg finns inte för att 25-årsgränsen skulle vara en omslagspunkt för hur grundutbildningen kan genomföras och tillvaratas eller för den enskildes förutsättningar att fullgöra sina uppgifter i krig. Snarare talar erfarenheter från krigsförbandsövningar att förbandens in- slag av den äldre åldersgruppen har en stabiliserande inverkan.

En avgränsning av tjänstgöringsskyldighet från och med 25 års ålder måste också ge intrycket utåt att vi i vårt land mindre väl tar tillvara våra personella resurser för försvarsmaktens behov och detta trots vår ringa folkmängd i förhållande till landets yta och långa gränser och vår i många sammanhang deklarerade tillämpning av den allmänna värnplikten.

De konsekvenser som här redovisats avser — och detta bör åter under- strykas — en generell och på total jämställdhet tillämpad gränsdragning och ett ingripande som ger ekonomiska konsekvenser av nämnvärd stor- leksordning. Det är självfallet möjligt att begränsa konsekvenserna genom undantagande av vissa kategorier värnpliktiga. Åldern för medgivande av anstånd kan sänkas. Utomlands bosatt svensk medborgare kan åläggas ovillkorlig skyldighet att återvända hit för att fullgöra sin värnplikt. Medgi- vande lämnas inte om hemförlovning vid ansökan om vapenfri tjänst. Flera sådana åtgärder skulle kunna anföras, alla dock av den karaktären att de inte överensstämmer med vår rättsuppfattning eller ingår i vårt demokra- tiska synsätt.

En särfråga i sammanhanget är om invandrarnas (de naturaliserades) språkanpassning, religiösa, familjesociala särdrag m.m. i framtiden kom- mer att förändras så att detta mera markant än nu påverkar värnpliktens fullgörande. Språkfrågan har berörts i debatten. Den kan komma att aktua- liseras på nytt. Denna och andra nyssnämnda anledningar kan komma att behöva granskas närmare, också påverkat av dessa gruppers storlek. Nå- got skäl att nu föreslå säråtgärder föreligger knappast men det finns dock skäl att uppmärksamma utvecklingen och att fortlöpande komplettera un— derlaget för ställningstaganden.

Av delvis formella men även praktiska skäl finner vi emellertid anled- ning att aktualisera en översyn av "28/30-årsgränsernas” tillämpning. Den bör jämställas med vad som gäller sjöman på svenskt handelsfartyg eller den som tillhör samebefolkningen. Detta innebär att befrielsejämlikt nuva- rande värnpliktslag 5 5 a) och c) medges den som begår detta och som inte påbörjat sin grundutbildning före det år han fyller 28 år.

12.2.3. Överväganden

Vi har inte funnit att några väsentliga besparingar görs genom särbehand- ling av naturaliserade medborgare i åldern 25—27 år. Några synnerliga skäl för sådan särbehandling av gruppen som sådan föreligger inte. En generell, till 25 år fastlagd gräns för värnpliktigas fullgörande skulle innebära väsent- liga olägenheter.

Vi finner dock att det, trots begränsade praktiska konsekvenser, vore till

fördel att lika åldersgränser tillämpades i de olika befrielsefallen. Vi föror- dar därför att bestämmelserna i värnpliktslagens nuvarande & Sa) och & 5c) vid översyn av lagen ges innebörd motsvarande följande omskrivning:

& 5 a den som genom naturalisation upptages till svensk medborgare det år då han fyller tjugoåtta år eller senare,

5 5 c den som på grund av långvarig vistele utom riket ej fullgjort honom åliggande tjänstgöringsskyldighet och då han återvänder till riket uppnått en ålder av tjugoåtta år;

12.3. Bevaknings- eller depåvärnpliktiga

Inför försvarsbeslutet 1982 prövades det reella minibehovet av värnplik- tiga i handräckningstjänst.

Detta ledde fram till att denna kategori värnpliktiga skulle ges en militär utbildning för att i större utsträckning än tidigare kunna krigsplaceras. Härigenom kan de bevakningsförband som skall svara för de från civilför- svaret överförda bevakningsuppgifterna bemannas med värnpliktig perso- nal. Ett behov av dessa värnpliktiga finns även i depåorganisationen m.m.

Riksdagen beslöt att dessa värnpliktiga vid sidan av sina arbetsuppgifter i fredsorganisationen skall ges sådan utbildning att de i ökad utsträckning kan utnyttjas i krigsorganisationen. Begreppet handräckningstjänst byttes därvid ut mot bevaknings- eller depåtjänst.

Mot bakgrund av förändrade uppgifter ändrades befattningskraven för dessa värnpliktiga. Första inskrivningsåret blev 1983. Den första grundut- bildningen genomförs 1984/85 och omfattar cirka tre månaders befattnings- utbildning. Övrig tid utnyttjas i likhet med tidigare för uppgifter i utbild- ningsorganisationen. Antalet värnpliktiga som årligen kommer att inkallas för denna utbildning är planerad att succesivt minska från cirka 5.000 till 3.500.

De arbetsuppgifter bevaknings- eller depåvärnpliktiga utför i fredsor- ganisationen som innebär ett direkt stöd för utbildningsarbetet är av bety- delse för den långsiktiga beredskapen. Vi finner därför ingen anledning att föreslå ändring av den inriktning som angavs i försvarsbeslutet. En analys bör anstå tills systemet har fått fullt genomslag, dvs. i anslutning till nästa försvarsbeslut.

Däremot bör i enlighet med vår grundsyn alla serviceuppgifter för be- vaknings- eller depåvärnpliktiga som inte har direkt anknytning till värn- pliktsutbildningen utgå.

12.4. Garnisonstjänst

12.4.1. Högvakt

Vi har tagit del av hur högvaktstjänsten planeras och genomförs. Vi kon- staterar att detta är en av de få gamla traditionerna som lever kvar i försvaret, om än i moderniserad form.

Verksamheten tar dock tid från utbildningen för krigsuppgiften. Detta kan i viss mån motiveras med att högvakten är en form av tillämpad post- och bevakningstjänst och utgör en del av insatsberedskapen i Stockholm. Besöket i Stockholm och vakttjänsten i sig uppfattas av de värnpliktiga som ett allmänt motivationshöjande inslag i utbildningen. Detta talar för att möjligheten att gå högvakt bör spridas ytterligare till så många soldater och förband som möjligt.

Vi anser att högvakten av traditionsskäl bör behållas i nuvarande form. För att minimera förlusten av utbildningstid för varje berörd värnpliktig bör tjänstgöringsmöjligheten spridas ytterligare mellan utbildningsförban— den.

12.4.2. Beriden högvakt

De fasta kostnaderna för hållandet av hästar för den ridande högvakten motsvarar idag 90.000 kronor per tillfälle med beriden högvakt. Hästarnas uppställning har dessutom bidragit till att ett etablissement i Stockholm ej kan avvecklas helt.

Av den tjänstgöringstid, som de värnpliktiga involverade i den beridna högvakten totalt fullgör, utgör den cermoniella verksamheten och utbild- ningen för denna, omkring en tiondel.

Vi finner det av principiella skäl svårt att acceptera, att en så stor del av utbildningstiden ägnas åt en verksamhet som inte är direkt hänförbar till krigsbefattningen och dessutom till en sådan kostnad.

Den ridande högvaktens turistattraktionsvärde kan icke förnekas. Enligt vår grundsyn på värnplikten kan detta dock inte få vara avgörande. De värnpliktiga som bestrider denna verksamhet har i sin utbildning för krigs- befattningarna inget behov av samövning som behöver tidsanpassas med andra förband. Om de befrias från en stor del av den ceremoniella verk- samheten, kan såleds utbildningen kortas av. Ett icke föraktligt antal tjänstgöringsdagar kan därmed sparas in.

12.4.3. Övrig garnisonstjänst

Av bland annat tradition, men även av praktiska skäl. används i första hand förbanden runt Stockholm för statscermoniella uppdrag i samband med utländska statsbesök, riksmötets öppnade, audienser. m.m. Vi har erfarit att vid statsbesök i maj månad 1984 deltog cirka 1.650 soldater främst för häckbildning utmed kortegevägen. Av dessa kom 450 från Linköping. Det framkom att för ett förband hade fyra dagar åtgått för förberedelser, inklusive en träningsdag i Stockholm.

12.4.4. Överväganden

Vi förstår att internationell hävd kräver hedersbetydelser vid vissa tillfäl- len. Myndigheter som begär försvarsmaktens medverkan i statsceremon- iella sammanhang bör dock göras uppmärksamma på de kostnader och det utbildningsbortfall sådan medverkan vållar för att därmed få ett bättre underlag för avvägning av denna medverkans omfattning. Vi har också

förståelse för att utbildningstiden kan synas kort, om dessa soldater även skall övas för och genomföra högvakt. Det är vår uppfattning att utbild- ningsbortfallet på grund av högvakt och övrig garnisonstjänst bör beaktas sammantaget.

Vi förslår sålunda att ingen värnpliktig bör gå högvakt vid mer än ett tillfälle. Övrig garnisonstjänst bör fördelas jämnt mellan förbanden nära Stockholm, som av detta skäl då bör minimera sin medverkan i högvakten. Vidare föreslår vi att värnpliktiga fortsättningsvis ej utbildas för deltagan- de i beriden ceremoniell verksamhet.

12.5. Särskilda gruppers värnpliktsutbildning

Vi har som vår grundsyn på värnpliktstjänstgöringen angett att vi tar avstånd från att i värnpliktsutbildningen införes moment som är väsens- främmande eller inte syftar till färdigheter som är erforderliga eller önsk- värda för att lösa uppgifter i krigsorganisationen eller för beredskapens upprätthållande. Den tid som avsättes för särskild idrottsträning vid idrottsplutonerna och den tid som ägnas musikträning vid musikplutonen är sådana verksamheter som saknar samband med huvuduppgifterna.

Vi har bland annat tagit del av synpunkter framförda från riksidrottsför- bundet och företrädare för olika specialidrottsförbund i vilka man fram- håller av vilken stor betydelse det är för de enskilda värnpliktiga/idrotts- männen att under värnpliktstjänstgöringen få möjlighet att systematiskt kunna uppehålla träningen. Förhållandena är likartade för de musiker som ingåri musikplutonen.

Värnpliktsutbildningen utgör ett ingripande i det civila livsmönstret för alla värnpliktiga. Ingreppet upplevs olika omfattande och olika hårt drab- bande av olika värnpliktiga. För vissa är det mest ett antal månaders förlust av inkomst. För många innebär det ett års studieavbrott. För många innebär värnplikten ett års avbrott eller försening i en en nyss påbörjad yrkeskarriär. Avbrottet kan beroende av många olika omständigheter komma mer eller mindre olämpligt. Olika yrken och studieinriktningar ställer också olika stora krav på utövarna att kontinuerligt uppehålla fär- digheter och träning.

Idrotts- och musikplutonerna är organiserade för att ge just dessa grup- per särskilda möjligheter att uppehålla sina färdigheter.

Sett från renodlade rättviseaspekter är dessa grupper därmed starkt privilegierade. Många andra grupper har samma behov av att under värn- pliktstjänstgöringstiden utöva viss yrkesverksamhet. Det gäller bland många andra exempel egna lantbrukare och unga fåmansföretagare. Det förhållandet att en fördel inte kan utnyttjas av alla bör i sig inte få tas till intäkt för att den inte skall få tillkomma någon. Vi vill därför inte av detta skäl förorda att idrotts- och musikplutonerna avskaffas.

I nuvarande organisationsform vållar emellertid dessa särskilda organi- sationer extra kostnader, dels i form av direkta kostnader såsom extra befäl och annan personal. dels i form av extra övningskostnader (körtid m.m.) och dels i form av värnpliktskostnader för ett sammantaget avsevärt antal extra tjänstgöringsdagar, vilka ej kan motiveras av utbildningsskäl.

I konsekvens med att vi anser att flexibilitet bör utmärka den framtida utformningen av värnpliktstjänstgöringen bör även fortsättningsvis särskil- da idrotts- och musikplutoner kunna organiseras. Enligt vår mening bör dock detta ske i sådana former att kostnader för de särskilda verksamhe- terna ej belastar försvarsmakten. Vi vill som en exemplifierande möjlighet att begränsa tjänstgöringsdagkostnaderna peka på att det skulle kunna gå att förena speciell verksamhet med grundutbildning och beredskapstjänst- göring i särskilda beredskapsenheter. Inom den längre totala tjänstgörings- tid som motiveras av beredskapsskäl bör möjligheterna att avsätta tid för särskild verksamhet vara stora utan att därför den totala tjänstgöringstiden förlänges utöver vad som erfordras för utbildningen. En sådan tjänstgö- ringsform skulle kunnajämföras med tillämpning "75 procent studietakt” i civila studier. Det bör enligt vår mening övervägas om även andra grupper värnpliktiga bör ges möjlighet att fullgöra grundtjänstgöring under sådana anpassade villkor.

12.6. Tillvaratagande av civil utbildning och yrkeskunskaper

Att prioritera utnyttjandet av civila färdigheter skulle kunna innebära kortare utbildningstid i befattningsutbildningen, såvida man genom ett förbättrad inskrivningssystem kan samla homogena plutoner som har ett visst civilt utbildningskrav. En differentiering av utbildningen inom plu- toner kan vi av samövningskäl inte rekommendera vilket framgår av våra ställningstaganden i avsnittet 7.3 Utbildningens längd.

Vi har studerat möjligheterna att i större omfattning än för närvarande, tillvarata civil utbildning och civila yrkeskunskaper, vid uttagningen till olika befattningar i värnpliktsutbildningen.

Särskilt intressant är detta då det gäller för försvarsmakten attraktiva utbildningar som till exempel sjukskötare, bilmekaniker eller instrument- makare. Att inom försvarsmakten ge motsvarande utbildning är dyrt.

Vi har emellertid erfarit att just sådana grupper sällan genomgår sin civila utbildning före militärtjänstgöringen. Den för värnpliktsutbildning tillgängliga gruppen minskas ytterligare. En del av dem som har de aktuella civila kvalifikationerna, har endera för låga värden på till exempel fysisk arbetsförmåga, hörsel, befälsskattning eller liknande för att kunna tas ut till aktuella befattningar. Ytterligare en grupp har för höga värden för att det ska vara lämpligt.

Vi har erfarit att det inom värnpliktsverket pågår ett kontinuerligt arbete med att utveckla inskrivnings- och redovisningssystemet för att bättre kunna tillvarata de civila kvalifikationerna. Vi ser detta positivt och föror- dar fortsatt utveckling av detta arbete.

12.7. Prövning av kvinnor som anmält intresse för utbildning till yrkesofficer

De kvinnor som helt eller delvis genomgår utbildning till yrkesofficer fyller en del av försvarets totala behov av utbildningsbefäl. Vi har funnit anled- ning beröra prövningssystemet för dessa kvinnor.

Intresse för att genomgå denna utbildning anmäls i dag till respektive försvarsgrenschef. Försvarsgrenscheferna gör vissa bedömningar av teo- retiska och praktiska meriter. Efter denna bedömning utväljs de kvinnor som på dessa grunder synes ha förutsättningar för utbildning till yrkesof- ficer.

Värnpliktsverket genomför sedan en prövning av dem som valts ut, som motsvarar den för män. Vi kan inte utesluta att försvaret på detta sätt går miste om kvinnor som visserligen bortfallit i den första granskningen, men ändå skulle kunna ha sådana kvalifikationer att de vid en individuell prövning ansetts lämpliga. Värnpliktsverket uppger att man har möjlighe- ter att pröva alla kvinnor som söker den aktuella utbildningen under förutsättning att resurser tillförs.

Med ett sådant prövningsresultat som grund skulle försvarsgrensche- ferna ha en bättre förutsättning att tillvarata för utbildning lämpliga kvin- nor.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts förordar vi att värnpliktsverket får resurser att genomföra fullständig inskrivningsprövning av de kvinnor som har intresse för utbildning till yrkesofficer.

12.8. Sociala bakgrundsfaktorer

Överväganden om den framtida fredsorganisationens utformning ingår inte i vårt uppdrag. Vi finner dock anledning att ur utbildningssynpunkt beröra vissa principiella frågor.

Den sociala miljön på utbildningsorten är erfarenhetsmässigt av stor betydelse för de värnpliktigas motivation genom trivseln på orten. Denna påverkas dels av yttre faktorer såsom tillgång till fritidsanläggningar, dis- kotek, restauranger m.m. Av lika stor — eller kanske större betydelse — är ortens och lokalbefolkningens allmänna attityd till de värnpliktigas närvaro som ett inslag i ortens liv. Attityderna kan speglas av föreningslivets vilja at ta sig an på orten tjänstgörande värnpliktiga. kommunens och lokala organisationers vilja att manifestera sin attityd genom att till exempel ge rabatter på inträdesavgifter till anläggningar m.m. De valda exemplen kan synas banala. Erfarenheterna talar dock tydligt för att sådana frågor är av stor betydelse för de värnpliktigas helhetsupplevelse av värnpliktstjänstgö- ringen och därmed av stor betydelse för motivationen för densamma.

En annan delfråga är respektive kommuns bemötande av den anställda personalen och deras familjer. För att få en rimlig och önskvärd personal- rörlighet som kan uttryckas som ”rätt man på rätt plats" är det för överskådlig framtid nödvändigt att yrkesofficerare (men önskvärt att även viss annan nyckelpersonal) tjänstgör på olika orter.

Utan tvekan finns det ett erfarenhetsmässigt samband mellan den enskil-

de officerens sociala anpassning i orten och hans/hennes förmåga. möjlig- heter och vilja att engagera sig i sin trupp och dennas förhållanden.

För den flyttande officeren är praktiska frågor som god bostad. tillgång till skolor, daghem, fritidsmöjligheter och — med allt högre prioritet — möjligheter för medflyttande att få arbete viktiga för anpassningen på den nya orten.

Kommunens möjlighet att ta emot (och i viss mån prioritera) inflyttande militär personal och deras familjer i den kommunala servicen blir därmed av stor betydelse för den anställde som kommer till kommunen. Förhållan- dena påverkar direkt hans/hennes och familjens anpassning och trivsel på den nya orten. Detta har i sin tur betydelse för hans/hennes arbetsinsats, vilket blir av direkt betydelse för utbildningsresultatet.

Vi är medvetna om att sociala faktorer är svåra att mäta direkt och i absoluta mått. Avgångar från grundutbildning, omstationeringstraktamen- ten och oplanerade personalavgångar är dock exempel på för försvarsmak- ten mycket kostsamma effekter av bland många andra samverkande soci- ala faktorer.

13. Kommitténs sammanfattande överväganden och förslag

13.] Grunder

I Regeringens direktiv för vårt arbete anges, förutom vissa krav, att ”kom- mitte'n bör ha stor frihet att inom ramen för de grundläggande principerna i VU 60—systemet föreslå förändringar i grund- och repetitionsutbildning— en .

Vi har tagit del av försvarsmaktens erfarenheter av beredskaps-, utbild- nings- och personalomsättningssystemen. Vissa brister har redovisats lik- som vidtagna och planerade åtgärder för att komma till rätta med en del av dessa. Erfarenheterna av systemens uppläggning är dock i huvudsak posi- tiva. Detta ger enligt vår mening ingen anledning till att för närvarande ifrågasätta systemens uppbyggnad.

Vi har studerat värnpliktstillgångarna intill år 2010. Därvid har vi erfarit _att tillkommande ålderklasser efterhand kommer att minska. Vi finner dock att inom överskådlig tid kan nuvarande krigsorganisation upprätthål- las personellt. De på sikt minskade värnpliktstillgångarna bör emellertid enligt vår menig föranleda ett noggrant tillvaratagande av de personella resurserna.

Vi har även översiktligt berört möjligheten att höja värnpliktsåldern för att tillgodose personalbehov i främst glesbygdsområden men funnit att vi inte bör framlägga ett sådant förslag.

Följande grundsyn har vi haft för våra överväganden och förslag. Den allmänna värnplikten innebär att varje svensk man som har förmåga att delta i det väpnade försvaret av landet skall ges sådan militär utbildning att han kan placeras i krigsorganisationen.

Tjänstgöringstiden för den värnpliktige skall i huvudsak användas för den utbildning som erfordras för att lösa uppgifter i händelse av krig eller för beredskapens upprätthållande.

Försvarsmaktens beredskap att möta angrepp bör enligt vår mening även fortsättningsvis bygga på att krigsorganisationen kan mobiliseras snabbt och säkert samt i huvudsak vara krigsanvändbar direkt vid mobili- sering. Utbildningen skall inriktas på att skapa krigsförband vilka kan lösa sina uppgifter omedelbart efter mobilisering.

Året runt bör resurser finnas tillgängliga vid incidenter och så att en försvarsstrid kan genomföras även om mobilisering påbörjas först efter det att krigshandlingar inletts. Vidare bör metoder finnas för att, när behov

föreligger, enkelt och odramatiskt kunna förändra insats- och mobilise- ringsberedskapen.

De grundläggande principer för utbildningssystemet som angavs av 1966 års riksdag bör enligt vår mening ligga fast. Grundutbildningen bör dock inriktas mot en högre grad av förbandsvis omsättning. Möjligheter till samordnade övningar över försvarsgrensgränserna bör finnas. Vi förutsät- ter att utbildningssystemets utveckling i dessa och anslutande frågor även framdeles uppmärksammas och regleras.

13.2. Beredskap

Det föreligger ett behov av en förbättrad insatsberedskap av förband och funktioner i fred. Vi har inte lämnat något samlat förslag för att tillgodose dessa behov. Enligt vår mening krävs det operativa avvägningar där kon- sekvenserna för övrig verksamhet beaktas. Vi har därför inriktat våra överväganden kring vilka metoder och i vilken grad de bör utnyttjas.

Vi har funnit att dessa behov främst bör tillgodoses genom att en annor- lunda inpassning av grundutbildningen i tiden görs. I vissa fall kan en förlängning av första tjänstgöringen vara motiverad.

Repetitionsutbildningen bör enligt vår mening inte i första hand utnyttjas för särskilda beredskapsuppgifter. Krävs det förband eller funktioner för att planmässigt upprätthålla beredskapen genom att utnyttja värnpliktiga efter första tjänstgöringen bör det genomföras som särskild beredskaps- tjänst. Vi har dessutom funnit att på ett avgörande sätt sprida krigsför- bandsövningarna mer än idag inte är lämpligt.

Behoven av särskilda beredskapsförband bör även övervägas. Därmed görs synbara markeringar vilka kan påverka omvärldens bedömning av vår vilja och förmåga att värna landets integritet. För att nå dessa mål kan i begränsad utsträckning en annan avvägning mellan krigs- och fredsorgani- sationen göras utan att för den skull prioriteringen av den långsiktiga beredskapen frångås.

Metoden att återkalla grundutbildningskontingenten eller delar därav finner vi vara ett värdefullt komplement till andra möjligheter att förstärka beredskapen. Det system med beredskap i hemmet för den värnpliktige efter första tjänstgöringen som vi beskriver bör därmed utvecklas.

Några av de översiktliga modeller som vi beskriver för att pröva meto- der att förstärka beredskapen har bland annat påvisat att de kan ge bespa- ringar av olika slag. De bör därför övervägas ytterligare.

13.3. Avvägning grund- och repetitionsutbildning

Vi har granskat utbildningssystemet utifrån möjligheterna att nå de mål som ställs och möjligheterna att göra större besparingar.

Den avvägning som för närvarande råder mellan grund- och repetitions- utbildningen finner vi i huvudsak lämplig. Smärre avvikelser bör dock övervägas för att tillgodose kraven på att krigsförbandens kompetens upprätthålls och att krigsorganisationen i större utsträckning efter genom- förd grundutbildning erhåller fullständiga och samövade förband. Vi har

funnit att det inför nästa försvarsbeslut bör framläggas ett samlat förslag till avvägning mellan grund- och repetitionsutbildning. Härvid bör perso- nalomsättningssystemet i marinen och flygvapnet särskilt ses överi syfte att så långt möjligt erhålla förbandsvis omsättning efter grundutbildningen.

Försvarsmaktens fredsbevarande effekt är av stor betydelse. Därför krävs det krigsdugliga förband. För att nå detta mål bör repetitionsutbild- ning genomföras i full omfattning. Vi har därför inte funnit någon möjlighet till stora besparingar inom repetitionsutbildningen. Av samma skäl får den inte begränsas för att lösa ekonomiska problem.

13.4. Utbildningstiderna

Vi har övervägt förändringar i utbildningstiderna i syfte att förbilliga värn- pliktsutbildningen. Någon generell avkortning av grundutbildningen för någon kategori av värnpliktiga anser vi oss inte kunna förorda mot bak- grund av de krav som ställs på krigsduglighet direkt vid mobilisering och behovet av att kunna använda de utbildade värnpliktiga för krigsplacering i olika typer av förband. En förlängning av grundtjänstgöringen kan enligt vår mening behöva övervägas för vissa funktioner för att tillgodose beho- ven av insatsberedskap enligt ovan. Grundutbildningen bör å andra sidan kunna förkortas något för förband med mindre krav på samträning med andra enheter. Myndigheterna bör fortlöpande pröva såväl förkortningar som förlängningar av grundutbildningen mot bakgrund av de krav som ställs på olika krigsförband på motsvarande sätt som sker vad gäller krigsförbandsövningars längd.

13.5. Veckoövningstiden

Vi har övervägt möjligheterna att ytterligare anpassa veckoövningstiden för de värnpliktiga till den i arbetslivet gängse, nämligen 40-timmarsvecka. Efter att ha tagit del av försvarsmaktens erfarenheter har vi funnit att en utveckling mot en reell 40-timmarsvecka i kasern inletts när det gäller veckor då utbildningen huvudsakligen bedrives i kasern. Veckor då utbild— ningen bedrives i fält eller i dygnsövningar är övningstiden längre. Vi finner därför ingen anledning att ändra nuvarande system för angivande av veckoövningstid och sätt att inplanera denna. Kvällstjänsterna bör dock enligt vår mening enbart användas för nödvändig utbildning som exempel- vis mörkertjänst,

Oberoende från resonemang om veckoövningstidens längd eller dess fördelning på tjänst under dagar och mörker har vi övervägt dispositionen av veckoövningstiden. Vi finner därvid att fördelar finns med en övnings- planering i tvåveckorscykler innebärande tjänst i nio/tio dagar i sträck under slutet av grundutbildningen. Innan detta förslag kan tillämpas gene- rellt bör systemet prövas i praktisk form. Vi har initierat sådana försök.

13.6. Utbildningens organisation

Vi har studerat modeller för organisation av grundutbildningen i syfte att erhålla besparingar. Exempel på sådana modeller är olika former av sta- tionsutbildning. Dessa modeller medför dock avsevärda olägenheter för såväl den anställda som värnpliktiga personalen. De medger inte heller förbandsutbildning av sådan kvalitét att enheter efter grundutbildningen direkt kan överföras till krigsorganisationen. Fördelarna med förstegsut- bildning av befälsvärnpliktiga kan inte tillvaratas och dessutom försvåras tillämpandet av ett modernt ledarskap. Försvarsmaktens förmåga att lösa sina uppgifter direkt efter mobilisering skulle därmed nedgå avsevärt.

Vi har därför funnit att vi icke kan framlägga förslag till mer genomgri- pande systemförändringar. Våra överväganden koncentreras därmed på att i huvudsak inom ramarna för nuvarande system söka de möjligheter till besparingar som finns.

Genom att grundutbilda tre värnpliktsomgångar på två år (så kallad rullande utbildning) finns det enligt vår mening möjlighet till stora bespa- ringar. Besparingarna erhålls främst genom att investeringar i och drift av antal anläggningar begränsas genom avveckling av etablissement i fredsor- ganisationen.

Fredsorganisationens storlek avgörs även av förhållanden som genomfö- randet av repetitionsutbildning, upprätthållandet av beredskap. ledning i olika former, mobiliseringsförberedelser m.m. Vi finner därför att förut- sättningarna för och konsekvenserna av ett system med rullande utbildning bör utredas ytterligare.

13.7. Förstegsutbildning av värnpliktigt befäl

Vi finner det angeläget att de värnpliktigas eget engagemang i utbildningen tillvaratas. De bör kunna ges ett betydligt större ansvar för sin egen och sina kamraters utbildning. Detta gäller särskilt de befälsuttagna värnplik- tiga.

Kompani- och befälsuttagna värnpliktiga bör därför konsekvent ges så kallad förstegsutbildning. De bör rycka in för utbildning före sina kamrater och ges förmåga att delta i utbildningen av dessa i syfte att själva bli bättre skickade för sina avsedda uppgifter. Härigenom blir också utbildningsför- banden bättre skickade att bestrida beredskapsuppgifter under den avslu- tande gemensamma förbandsutbildningen.

13.8. Samordning av värnpliktsutbildning med samhället i övrigt

Samordning med det civila utbildningsväsendet och arbetsmarknaden an- ser vi är av stor betydelse för genomförandet av värnpliktsutbildningen. Tidsmässigt har vi inte kunnat behandla denna fråga i tillräcklig grad. Eftersom dessa frågor inte är direkt kopplade till pågående arbete inför

försvarsbeslutet kommer vi redovisa överväganden och förslag i detta avseende senare.

Vad gäller den kalendariska samordningen mellan gymnasieskolans av- slutning och de militära inryckningarna i början av juni månad krävs dock av andra skäl en snabb behandling. Vi har därför föreslagit en annan inryckningstidpunkt ijuni än den som för närvarande tillämpas.

13.9. Effektiviteten i utbildningen

Inom försvaret pågår en utveckling av utbildningsmetoder och -hjälpmedel m.m. i syfte att effektivisera utbildningen. En utförlig redovisning har därvid lämnats av försvarsgrenscheferna.

För att komplettera bilden har vi även genom en särskild undersökning inhämtat de värnpliktigas syn på effektiviteten i utbildningen.

Enligt vår mening bör effektiviteten i utbildningen ägnas stor uppmärk- samhet. Utbildningen av och utnyttjandet av yrkesofficerarna är härvidlag av mycket stor vikt. Vi finner att ett samlat effektivitetsprogram bör redovisas liksom att utnyttjandet av yrkes- och reservofficerarna ses över. De möjligheter som finns att effektivisera utbildningen bör i första hand användas för att förbättra måluppfyllnaden samt öka krigsförbandens och de värnpliktigas användbarhet.

I vår grundsyn på värnplikten (kapitel 4) betonar vi vikten av att tjänst- göringstiden utnyttjas för utbildning av krigsförband och/eller beredskaps- ändamål. Vi anser därför att en översyn av nuvarande föreskrifter krävs.

13.10. Särskilda frågor

Vi har övervägt och lämnat förslag i ett antal särskilda frågor.

Dessa frågor är avskiljande av vissa äldre värnpliktiga från grundutbild- ningen, åldergränsen för befrielse, bevaknings- eller depåvärnpliktiga, garnisonstjänst. särskilda gruppers värnpliktsutbildning, tillvaratagande av civil utbildning och yrkeskunskap, prövning av kvinnor till yrkesofficer samt sociala bakgrundsfaktorer.

13.11. Översyn av värnpliktslagen

Den nu gällande värnpliktslagen ger inte enligt vår mening utrymme för den flexibilitet i värnpliktsutbildningen som är önskvärd. Den till sitt ursprung mer än tjugoåriga lagen är dessutom detaljreglerande på ett sätt som numera ej torde vara nödvändig utan att för den sakens skull den enskildes rättssäkerhet behöver påverkas. Lagen bör enligt vår mening ses över och ges en sådan utformning att den, reglerar en total tjänstgörings- skyldighet i fred för den värnpliktige. Tjänstgöringen bör delas upp i grundtjänstgöring och fortsättningstjänstgöring. Dessa bör kunna omfatta grundutbildning, beredskapstjänst och repetitionsutbildning. Som exem- plifierande underlag till ett sådant översynsarbete bifogar vi ett idéutkast till arbete med ny värnpliktslag (bilaga 5).

13.12. Ett för försvarsmakten gemensamt system

En sammanvägning av de förslag vi tidigare redovisat skulle kunna utfor- mas till ett för försvarsmakten gemensamt utbildningssystem. I det föl- jande redovisar vi våra överväganden och förslag avseende utbildningens organisation i ett sådant system.

13.12.1. Principutformning

Vi har konstaterat nödvändigheten av ett flexibelt system där bland annat krav på beredskap skall tillgodoses samtidigt som en rationell organisation eftersträvas för att möjliggöra besparingar.

Följande huvudmodell bör ligga till grund för utformningen av utbild- ningens organisation. Utbildningen delas upp i grund- och fortsättnings- tjänstgöring enligt den definition vi gjort i avsnittet 13.11 ovan.

För huvuddelen av de värnpliktiga genomförs grundtjänstgöringen som grundutbildning syftande till att tillföra krigsorganisationen hela och sam- övade förband. Behovet av samövning under grundutbildningen tillgo- doses genom att förbanden inordnas i ett av flera utbildningsalternativ. Fortsättningstjänstgöringen genomförs som repetitionsutbildning. För att tillgodose behovet av insatsberedda förband inpassas såväl grund- som re- petitionsutbildningen tidsmässigt i lämpliga alternativ. Behovet av sam- övning i högre förband är dock gränssättande för den tidsmässiga inpass- ningen av repetitionsutbildningen.

Grundutbildningen av vissa värnpliktiga syftar till att tillföra krigsorgani- sationen taktiskt självständiga förband. Kravet på att samöva dessa för- band med andra förband kan vara mindre. I sådana fall väljs inpassningen av grundutbildningsalternativen i tiden främst för att utnyttja utbildnings- kapaciteten optimalt.

För värnpliktiga som primärt avses utnyttjas för beredskapens upprätt- hållande organiseras grundtjänstgöringen i grundutbildning och bered- skapstjänst. Dessa värnpliktiga kan antingen överföras till krigsorganisa- tionen individvis eller förbandsvis. Den värnpliktiges fortsättningstjänst- göring eller fortsättningstjänstgöringsplikt är normalt begränsad. Alterna- tivt är grundtjänstgöringen kort och fortsättningstjänstgöringen lång. Den senare genomförs som ett antal återkommande beredskapstjänsttillfällen.

13.12.2. Utformning av grundtjänstgöringen

Grundutbildningen bör så långt det är möjligt genomföras som en rullande utbildning. För att tillgodose kraven på insatsberedskap i fred, måste minst två rullande utbildningsalternativ införas. Därmed tillgodoses huvuddelen av de beredskapskrav som ställs.

Avsteg från denna utformning behöver göras när andra krav på utbild- ningen eller beredskapens upprätthållande är styrande.

Krigsförband avsedda för de norrländska militärområdena kräver en omfattande vinterutbildning. Huvuddelen av kustartilleriets förband bör avsluta sin utbildning när det är isfritt. Förband och enskilda som genom-

för en lång första grundtjänstgöring av exempelvis beredskapsskäl kan inte heller inpassas i huvudsystemet.

Detta övervägande över framtida utbildningssystem bör enligt vår me- ning ligga till grund för den prövning som vi förordar av det rullande utbildningssystemet. De exempel, modeller m.m. vi redovisat kan därvid- lag utgöra en av utgångspunkterna.

13.13. Allmänt om besparingsmöjligheter

Vi har funnit att vi inte bör framlägga förslag som innebär avsevärda systemändringar och därmed besparingsmöjligheter. För att besparingar inom värnpliktsutbildningen skall kunna göras är det därför angeläget att de besparingsmöjligheter som finnes verkligen tillvaratas. De flesta av de förslag till besparingar vi studerat medför var för sig en begränsad bespa- ringseffekt som, ställd mot effekter för personalen, delmål i utbildningen eller rent av mot tradition, PR-värden, m.m. kan synas marginell.

Sammantagna innebär emellertid våra förslag avsevärda besparingsmöj- ligheter. Vi kan för närvarande endast se tre framtida utvecklingsmöjlighe— ter: Ytterligare ekonomiska resurser kommer att behöva tillföras värn- pliktsutbildningen, eller måste nu bärande principer (som till exempel den allmänna värnplikten) överges eller också måste anvisade besparingsmöj- ligheter tillvaratas. Vi förordar det sistnämnda alternativet.

Reservation

av ledamoten Hans Lindblad

I följande avseenden drarjag delvis andra slutsatser än kommittén i övrigt rörande användningen av värnpliktiga.

1 Handräckningstjänsten

Grundprincipen måste vara att den tvångslagstiftning mot den enskilde som värnplikten innebär endast används för att förbereda honom för uppgifter i krig och beredskap. Därav följer att värnpliktslagen inte ska kunna användas för att skaffa staten arbetskraft i fredstid. Enligt min mening bör därför handräckningstjänst för värnpliktiga utgå.

Nuvarande handräckningsuppgifter är sådana som vederbörande väntas kunna utföra redan efter liten eller ingen utbildning genom försvarets försorg, (För skulle det behövas flera månaders utbildning för en hand- räckningsuppgift krävs flera inryckningstider och ”överlappande” tjänst- göringstider för att en årstjänst skulle kunna besättas). Det rör sig alltså om uppgifter som unga människor väntas kunna utföra under några månader, sedan de fått en kort introduktion.

I princip påminner därför handräckningstjänsten om andra korta syssel- sättningar för ungdom, typ praktikarbete, ungdomslag och annan form av beredskapsarbete. När sådant arbete äger rum i AMS-regi är det därför att den enskilde har nytta av det. Min erfarenhet är att ungdomar i sådan verksamhet är väl motiverade. Staten bör ta tillvara möjligheten att ge ungdomar sysselsättning och erfarenhet av detta slag. Stat och enskilda bör båda se positivt på dessa insatser.

Att däremot använda tvångslag för att placera ungdomar i handräck- ningstjänst förefaller närmast absurt. Uppgiften innebär inte en förberedel- se för en krigsuppgift. Den enskilde är kanske inriktad mot en yrkesutbild- ning som inte har det ringaste med handräckningstjänsten att göra. Att då tvingas avstå ett år för att utföra ett artfrämmande arbete— måste te sig konstigt. Den arbetslöse däremot som får en praktikplats eller ett bered- skapsarbete uppfattar det som positivt.

Min slutsats är därför att dagens handräckningsuppgifter fortfarande bör utföras, men inte genom värnpliktssystemet utan genom arbetsförmedling- en. Skillnaden ligger alltså i att urvalet bör göras utifrån individens önske- mål och behov. För försvaret blir det i sak knappast någon skillnad,

eftersom det alltså i båda systemen rör sig om ungdomar som under ett antal månader får utföra vissa arbetsuppgifter. För staten blir det rimligen en besparing, förutsatt att målet är att ge ungdomar praktik- och bered- skapsarbete. De omkring 3.500 platser som tillförs AMS för årlig placering minskar ju behovet av andra sådana platser. Staten behöver alltså betala färre ungdomar än annars för dessa typer av korttidsarbeten. En del av uppgifterna kan troligen anförtros handikappade personer, och då bör betydligt längre tjänstgöringstider bli aktuella. För myndigheten innebär detta fördelar i form av större kontinuitet i arbetet.

För motivationen är det självfallet positivt om unga uttas därför att de själva har ett behov av praktik och yrkeslivserfarenhet. Arbetsförmedling- en har rimligen också betydligt större erfarenhet än försvaret att kunna kombinera individ med arbetsuppgift på ett för båda ändamålsenligt sätt.

De militära förbanden finns "överrepresenterade" i områden med be- svärande hög arbetslöshet, som övre Norrland. Även i goda konjunkturer bör det vara möjligt att förse försvaret med de tjänster som behöver utföras. Skulle på någon ort bedömas att arbetsförmedlingen inte kan förse förbandet med tillräckligt antal arbetslösa ungdomar bör en extra ansträng- ning göras att i stället placera fler handikappade på sådana förband. Rörel- sehindrade kan mycket väl fungera i telefonväxlar, i skrivuppgifter och motsvarande sysslor.

2 Musik— och idrottsplutonerna

Musikplutoner och idrottsplutoner bör utgå, eftersom de inte har med krigsuppgiften att göra. Från försvarets synpunkt är dessa enheter oration- ella. Försvaret har ett stort antal uppgifter som skall utföras av värnplik- tiga i krig. Individens förutsättningar bör jämföras med krigsbefattningar- nas krav, i syfte att få ”rätt man på rätt plats".

För man samman aktiva idrottsmän till ett förband frångår man princi- pen att individens kvalifikationer ska avgöra krigsplaceringen. Det innebär inte att jag motsätter mig att försvaret tar viss hänsyn till exempelvis elitidrottsmän med behov av täta tjänstledigheter för stora tävlingar. Över- huvud bör staten vara generös mot individer som tränat länge för en verksamhet som sedan har en topp på få år — infaller värnplikten under just ett av dessa år blir det en extrem belastning för individen. Motsvaran- de kan gälla även andra, t.ex. inom underhållningsvärlden. Den som bevil- jas extremt många tjänstledigheter bör kunna åläggas att senare komplette- ra sin militära utbildning. (Ett visst utrymme för individuella variationer bör alltså skapas).

Vad gäller träningsmöjligheter bör det i åtskilliga fall vara så att tjänsten i sig ger mer fysisk aktivitet än t.ex. skolarbete eller många civila arbeten. Utöver detta finns alltså kvällar och helger. I extrema fall bör även här viss extra ledighet kunna tänkas — och av tradition harju försvaret varit ytterst positivt till idrottande personer, men än nog skola och arbetsliv i allmän- het.

Musikplutonerna är en helt främmande fågel i försvaret. Skulle ÖB bedöma att det finns så stort musikbehov inom försvaret att man har underlag för en orkester — vid sidan av regionmusiken — måste det

rationella vara att anställa ett antal musiker. Dessa kan då få en helt annan rutin än en orkester som i princip helt omsätts varje år. Antingen har försvaret behov av en egen orkester, och då bör den anställas. Eller också har man inte behov. Men musikplutoner med värnpliktiga strider mot praktiskt taget alla värnpliktsprinciper.

3 Högvakten

Högvakten innebär stora effektförluster för försvaret. Jag har hört många rapporter om att högvakten tagit omkring tio utbildningsdagar, alltså två utbildningsveckor.

I ett land med stående styrkor, som alltså är färdigutbildade och liggeri beredskap. vore det sannolikt inte så svårt att avstå tid för högvakt. Men Sverige har uppenbart ett läge där utbildningsmålen inte nås, varför för- banden har en rad brister, ofta av allvarlig art. Bara en ringa del av förbanden når fullt ut de utbildningsmål som satts, och dessa mål i sin tur är kraftigt nedbantade. Att då ta bort två veckor kan få förödande resultat. Antag att förbandet i stället fått sätta dessa två veckor på endera av uppgifterna ABC-skydd, strid i mörker eller strid i bebyggelse. Då skulle åtminstone en av de allvarligaste bristerna i dagens försvar kunna redu- ceras.

Formellt har flertalet värnpliktiga 7 1/2 månaders utbildningstid. Men räknar man bortjuluppehåll och högvakt kan sägas att utbildningstiden för krigsuppgiften är 6 1/2 månader.

Högvakt bör därför inte bedrivas under de närmaste åren, då vi med all säkerhet kommer att ha stora svårigheter att nå förbandens utbildnings- mål. Moraliskt är det närmast omöjligt att sända ut otillräckligt utbildade förband i strid, när man samtidigt vet att en del av den tid som fanns till förfogande ödslades bort på paradering i Gamla stan.

Frågan var knappast lika allvarlig före 1972 då utbildningstiden för flertalet var 10 månader. På den tiden gick också betydligt färre dagar totalt sett åt för högvakt. Vissa förband gick då flera högvakter, men troligen är det så att det behövs lika mycket träning för att gå en som flera högvakter.

I en framtid när effektivare utbildning måhända gjort att utbildningsmå- len nås bättre (förutsatt att inte den militärtekniska utvecklingen leder till att utbildningsmålen måste höjas) kan frågan om att avstå tid för högvakt te sig mindre allvarlig för landets säkerhet. I ett sådant läge kan man aktuali- sera frågan om att återinföra högvakt av dagens omfattning.

Men till dess bör högvakten, i vad avser värnpliktiga, reduceras. Symbo- liken att försvaret vaktar statschefen säger inget om hur många som behöver vakta. Det borde räcka med en eller två soldater ständigt vid huvudingången. Hemvärnet, som tydligen har stort intresse för uppgiften, borde anmodas att ta så många pass som möjligt.

Turistskäl brukar anges för högvakten. Men så länge försvarsmaktens målsättning är mer inriktad på landets säkerhet och överlevnad än på dess turisttrafik måste högvakt rangordnas efter ABC-skydd, mörkerstrid och strid i bebyggelse. Turistvärdet varierar troligen också tidsmässigt. Det är fler turister vid Stockholms slott en lördagseftermiddag sommartid än

klockan tre på natten en smällkall februarinatt. Så vill man tillgodose ett turistintresse är det förmodligen bättre att minska den ständiga beman- ningsvolymen och i stället söka stimulera jubilerande förband att någon gång ställa till en riktigt rejäl parad i huvudstaden eller vid andra större publikevenemang.

4 Bevakningsenheterna och övre åldersgränsen

Krigsorganisationen har hittills haft två bevakningsorganisationer beman- nade med personal huvudsakligen i åldrarna 48—65 år. Det gäller dels hemvärnet, dels civilförsvarets bevakningsenheter. De senare ska över- föras till försvarsmakten. Motivet är att civilförsvaret av folkrättsliga skäl inte önskar ha beväpnade enheter.

Det naturliga hade varit att överföra enheterna med personal och utrust- ning till försvarsmakten utan att förändra uppgifter och personalinriktning. Men i stället planeras nu att kraftigt föryngra bevakningsenheterna så att de tillförs direktrekryterade värnpliktiga, alltså prioriteras åldersmässigt mer än lokalförsvarsförbanden. Bevakningsenheterna — utom hemvärnet — skulle därmed ha åldrar 20—47 år. Det som förr var minimiålder skulle plötsligt ha blivit maximiålder.

Värnpliktiga som uttas till bevakningsenheter skulle utbildas två—tre månader. I praktiken skulle enligt förslag samma individer dessutom åläg- gas ett antal månader i handräckningstjänst, men de två funktionerna bör principiellt bedömas var för sig. Man kan sägaja till båda, nej till båda eller ja till endera. Jag väljer att säga nej till handräckningsdelen. I princip säger jag inte nej till bevakningsdelen. Tvärtom vore det ett betydande framsteg att få den differentiering i utbildningstid som skulle följa av detta. Det skulle nämligen underlätta tankeverksamheten att även för andra funktio- ner söka den lägsta möjliga utbildningstiden, relaterad till utbildningsmå- let.

Min invändning mot att grundutbilda bevakningsenheter är främst eko- nomisk. Bevakningsuppgiften bedöms som lättare än tjänst i brigad eller lokalförsvar, eftersom krigsplacering i dessa senare anses kräva betydligt längre utbildningstid. Personer som lämnat brigad och lokalförsvar kan därför rimligen anses ha förmåga att tjänstgöra i bevakningsenheter några år därefter. (Jämför hemvärn och civilförsvarets bevakningsenheter).

Det blir betydligt billigare att ta ut den bonuseffekt som det innebär att använda en redan utbildad ytterligare några år än, att grundutbilda en ny person för uppgiften. Den som bakom sig har en lång utbildning, flera repetitionsövningar och erfarenhet från både brigadförband och lokalför- svar har därtill sannolikt mer befästa kunskaper än den korttidsutbildade har.

Under alla förhållanden vore det orationellt att vid övertagandet av bevakningsorganisationen från civilförsvaret snabbt besätta den med di- rektutbildade 20-åringar. Antag att man då fyllt upp personalen efter fem år. Då skulle ingen mer personaltillförsel behövas på två årtionden.

Kraven på bevakningsenheterna kan genom hotutvecklingen troligen sägas vara större än tidigare. Det kan motivera en viss föryngring. ] stället för att personalen tidigare stod kvar till 65 års ålder skulle man kunna ange

55 år eller t.o.m. 50 år som normalt högsta ålder (men fortfarande möjlighet för hemvärnet att ha äldre).

Den enklaste metoden är därvid att höja övre värnpliktsåldern från 47 till 50 eller 55 år. Det är visserligen bara enstaka procent av befolkningen som skulle tas i anspråk dessa år, men det är inte konstigare än att civilförsvars- plikten gäller alla upp till 65 år, men att i praktiken bara få procent krigsplaceras i civilförsvaret. (Jag anser att metoden att krigsplacera en del i försvarsmaktens bevakningsförband med användande av civilförsvarsla- gen — vilket riksdagen beslutat — är en felaktig väg).

Vill man få en bra bevakningsorganisation är det fel att fixera en enda rekryteringsform. I stället är det en funktion där man ska vara så rationell och flexibel som möjligt. Ansvaret för uttagning ska ligga på Fo-befälha- varen. Han ska bedöma vilka objekt inom försvarsområdet som behöver bevakning och rangordna dessa inbördes. Enheter som snabbt ska kunna bevakas bör ha en så lokalrekyterad bevakningsenhet som möjligt.

Fo-befälhavaren får sedan från fall till fall se vilken personal som finns. Är kravet på snabb bevakning stort kan han finna det motiverat att krigs- placera en lokalt boende i enheten, trots att individens kvalifikationer i och för sig också medger placering i t.ex. ett cykelskytteförband. Det finns i värnpliktsmagasinet också ett stort antal värnpliktiga som -— även i unga år — inte längre behövs eller passar i andra krigsförband men som skulle kunna göra nytta i bevakningsenheter. Det kan gälla ”merbehovsvärnplik- tiga” från flottan och flygvapnet, värnpliktiga som inte fullt nått utbild- ningsnivån för fältförband under grundutbildning eller värnpliktiga som blivit "över” till följd av krigsorganisatoriska förändringar.

Bevakningsenheterna bör alltså omsättas individvis, där Fo—befälha- varen i varje enskilt fall söker se vilken lösning som är bäst.

Skulle man i stället som huvudprincip ha att bevakningsenheterna ska utgöras av grundrekryterade unga får vi den dyraste lösningen, samtidigt som lokalrekryteringen skulle bli mycket svår att klara. En rikstäckande bevakningsorganisation där var åttonde soldat bodde i Stockholms-områ- det vore minst av allt rationell.

Såvitt jag kan bedöma finns inga svårigheter att inom ramen för ett värnpliktsmagasin upp till 55 års ålder ordna en effektiv och ändå billig rekryteringsform för bevakningsorganisationen. Därför behövs, såvitt jag kan se, ingen grundutbildning för uppgiften. Däremot har jag alltså inga principiella invändningar mot tanken på starkt avkortad grundutbildnings- tid för uppgifter som klaras med denna korta tid.

Det finns ett behov av arbetskraft i ”depåer" i krig och beredskap. Sådan personal kan folkrättsligt utgöras av civila. Tanken att ta in folk i 20-årsåldern för utbildning för sådan tjänst är inte rimlig.

5 Direktrekrytering av unga till civilförsvaret

Från folkpartiet har i flera sammanhang föreslagits direktrekrytering av unga till civilförsvaret. I anslutning till försvarsbeslutet 1982 har vi föresla- git att årligen omkring 2.000 värnpliktiga direkt överförs till civilförsvaret vid inskrivningen och utbildas inom detta.

För civilförsvaret ter det sig säkerligen helt obegripligt att bevakningsor-

ganisationen ska föryngras från 48—65 år till 20—47 är bara för att den överförs till det militära försvaret. Bevakningstjänsten har med skäl be- dömts långt mindre fysiskt krävande än undsättningsuppgifterna, alltså de enheter som ska ta sig genom stål och betong i sönderfallna hus för att undsätta instängda i skyddsrum — ett arbete som dessutom kanske måste utföras medan det ännu brinner i området.

En direktrekrytering till civilförsvaret är alltså enligt min mening långt mer angelägen än en direktrekrytering till bevakningsenheterna. En direkt- rekrytering till civilförsvaret skulle inte minska den andel unga som krigs- placeras inom totalförsvaret. Förslaget kan ge viktiga besparingar inom försvarsmakten — som ju fick utbilda något färre men i gengäld genom- snittligt kunna nyttja dessa bättre genom att i mindre omfattning än eljest behöva avstå militärt utbildade genom överföring till civilförsvaret i t.ex. 30-årsåldern.

6 Åldersgräns för grundutbildning av invandrare

Invandrare som blir svenska medborgare kallas idag in till värnpliktsut— bildning t.o.m. 27 års ålder. Det betyder att vederbörande krigsplaceras först vid 28 är, alltså den ålder då merparten värnpliktiga utgår ur fältför- banden.

Jag föreslår att åldersgränsen sänks tre år, så att den som uppnått 25 års ålder inte tas in för grundutbildning. Ett inskrivningsförfarande bör då inte inledas för vederbörande. Ett annat synsätt kan anläggas ifråga om värn- pliktiga som inskrivits tidigare men som sedan av olika skäl inte påbörjat utbildningen. Skulle även dessa undantas från grundutbildning vid 25 års ålder kan det användas av enskilda för att söka förseningar i syfte att passera 25-årsgränsen för att slippa utbildningen. Sannolikt förändras läget när nuvarande ”värnpliktspuckel” avvecklats, eftersom denna är en huvu- danledning till att många värnpliktiga får dröja med påbörjandet av grund- utbildningen.

För invandrare som genomgått grundutbildning i sitt förra land och där repetitionsövningar bedöms tillräckliga för krigsplacering i Sverige finns inget försvarsekonomiskt skäl för andra åldersgränser än för grundutbilda- de i Sverige.

7 Rättighet — Skyldighet

Jag delar inte kommitténs mening att värnplikten också kan ses som en rättighet. Ett sådant användande av begreppet rättighet får konstiga konse- kvenser. Ska vi säga att en del människor sätts i fängelse för att de vägrar använda en rättighet? Finns det rättigheter som inte ska tillkomma kvin- nor?

Enligt min mening är en rättighet för en individ något som hon bestäm- mer över. En skyldighet är i stället något där staten bestämmer och individen har att lyda. Myndigheten bestämmer krigsuppgift och utbildning för den värnpliktige. Den som inte uppfyller kraven har ingen rätt att ändå genomgå värnpliktsutbildning.

Bilaga 1 Kommittédirektiv Dir 1983z51

Översyn av värnpliktsutbildningen

Dir 1983151 Beslut vid regeringssammanträde 1983-06-22 Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.

Bakgrund

Den svenska säkerhets- och försvarspolitiken förutsätter att vi har ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar. I 1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82:102, FöU 1981/82:18, rskr 1981/82:374) slog riksdagen fast att det svenska totalförsvaret måste vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets angelägenhet. Av största betydelse är att varje medbor- gare allt efter sin förmåga bereds tillfälle att bidra till landets försvar. Detta tillgodoses bäst om vårt totalförsvar även i fortsättningen bygger på plikt- tjänstgöring såsom den allmänna värnplikten, civilförsvarsplikten och and- ra former för tjänstgöringsskyldighet”'.

Principen om allmän värnplikt för män har en lång tradition i Sverige och utgör grunden för vårt militära försvar. Den allmänna värnplikten innebär också en garanti för att det militära försvaret förblir folkligt förankrat.

För att ge trovärdighet åt vår vilja och förmåga att försvara hela det svenska territoriet krävs ett militärt försvar med ett stort antal krigsför- band av hög kvalitet. Endast genom den allmänna värnplikten kan ett tillräckligt antal soldater tillföras krigsorganisationen. Förbandens kvalitét beror främst på förbandens och soldaternas utbildning och utrustning.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen har medfört ökade krav på besparingar inom det militära försvaret. Den snabba militärtekniska ut- vecklingen gör att anspråken på resurser för anskaffning av modern och ändamålsenlig materiel kan antas öka i framtiden. Alla möjligheter att minska kostnaderna på olika områden måste därför tillvaratas. Genom det senaste försvarsbeslutet har riksdagen fastställt omfattande förändringar av försvarsmaktens fredsorganisation i syfte att frigöra resurser för krigs- organisationens behov. Ett effektivt utnyttjande av resurserna är nödvän- digt för att kunna nå de mål som angivits för olika verksamheter inom försvaret. Detta gäller inte minst utbildningen av värnpliktiga, som direkt och indirekt svarar för en betydande del av de sammanlagda försvarskost- naderna.

192

Nuvarande värnpliktsutbildningssystem

Den nuvarande värnpliktsutbildningen är i huvudsak utformad enligt det system, det s.k. VU 60-systemet, som beslutades av riksdagen år 1966 (prop. 19662106, 2 LU 1966:48, rskr 1966:271) och innebär bl.a. följande.

Utbildningen omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning. Grundutbildningen syftar till att utbilda den värnpliktige så att han kan placeras i en viss befattning inom krigsorganisationen (krigsplacering). Repetitionsutbildningen syftar till att vidmakthålla de värnpliktigas förmå- ga och öva krigsförbanden.

Grundutbildningen består av allmänmilitär utbildning, befattningsut- bildning och förbandsutbildning. Den allmänmilitära utbildningen är likar- tad för alla värnpliktiga. Befattningsutbildningens längd varierar med hän- syn till utbildningsbehovet för varje typ av krigsbefattning, och ger också utrymme för befälsutbildning av dem som är befälsuttagna. Förbandsut- bildningen, som avslutar grundutbildningen, omfattar övningar i krigsor- ganiserade förband. Så långt möjligt överförs enheter som samtränats under grundutbildningen därefter till krigsorganisationen.

Mot bakgrund av att behovet av utbildningstid varierar mellan befatt- ningarna i krigsorganisationen har de värnpliktiga allt efter utbildningsbe- hovet indelats i olika kategorier. Utbildningstiden för en viss kategori kan dessutom variera mellan och inom försvarsgrenarna.

Utbildade värnpliktiga tillförs krigsorganisationen enligt en långsiktig plan. Efter grundutbildningen krigsplaceras flertalet värnpliktiga vanligen i fältförband eller andra enheter där tjänstgöringen är fysiskt krävande. Omkrigsplacering sker efterhand till mindre krävande förband. En relativt betydande omfördelning av värnpliktiga sker från försvarsmaktens krigs- organisation till totalförsvarets övriga delar, främst civilförsvaret.

Repetitionsutbildningen består av krigsförbandsövningar för alla, och andra övningar för främst vissa befäl och för vissa meniga med befattning- ar som är viktiga från beredskapssynpunkt m.m. Antalet krigsförbandsöv- ningar är för den värnpliktige högst fem. Beroende på i vilken befattning och vid vilket krigsförband den värnpliktige är krigsplacerad kan övnin- gens längd variera mellan en och fem veckor.

Vissa ändrigar i det ursprungliga VU 60-systemet har skett. Efter 1972 års försvarsbeslut har förkortade grundutbildningstider til- lämpats. Numera är grundutbildningstiden för meniga kategori G och F (ungefär hälften av de värnpliktiga) ca 7,5 månader, och för meniga katego- ri E och gruppbefälsuttagna (ungefär en tredjedel av de värnpliktiga) ca 10 månader.

För plutonsbefäls- och kompanibefälsuttagna (ungefär en tiondel av de värnpliktiga) år utbildningstiden ca 12 eller 15 månader. Inom flottan är utbildningstiderna längre för alla kategorier. Efter hand har även andra ändringar av grundutbildningen genomförts, bl.a. har utbildningstiderna ytterligare differentierats och möjlighet till obligatorisk kompanibefälsut- tagning införts.

Från år 1980 har repetitionsutbildningen modifierats. Modifieringen in- nebär att krigsförbandsövningarnas längd numera differentieras med hän- syn till de olika krigsförbandens uppgifter, organisatoriska förhållanden

och utbildningsbehov. Grund- och repetitionsutbildningen kan vidare nu- mera samordnas tidsmässigt på annat sätt än tidigare. Grundutbildningen kan avslutas med en särskild förbandsövning, grundläggande krigsför- bandsövning (GKÖ). Till en sådan övning inkallas för repetitionsutbildning den personal som tillsammans med grundutbildningskontingenten skall utgöra ett krigsförband. På så sätt kan krigsförbandet i sin helhet övas.

Genom 1982 års försvarsbeslut har begreppet handräckningstjänst er- satts med bevaknings- och depåtjänst. Alla värnpliktiga som tas ut till sådan tjänst skall kunna krigsplaceras.

Under utbildningsåret 1983/84 planeras 38 000 värnpliktiga rycka in till grundutbildning i armén, 6 250 i marinen, och 4 650 i flygvapnet, alltså sammanlagt ca 50 000 värnpliktiga. Fram till utbildningsåret 1991/92 mins- kar värnpliktskullarna successivt till ca 46 000 värnpliktiga.

Under utbildningsåret 1983/84 planeras ca 116 000 värnpliktiga rycka in till repetitionstjänstgöring med ungefär samma fördelning mellan försvars- grenarna som för grundutbildningen. Repetitionsutbildningens omfattning ett visst är beror på hur många och vilka krigsförband som skall övas det året.

Värnpliktsutbildningens kostnadsutveckling

Kostnaderna för värnpliktsutbildningen är svåra att definiera och avgrän- sa. Med en relativt snäv definition kan kostnaderna för värnpliktsutbild- ningen anses omfatta endast utgifter för värnpliktsförmåner (kontanter- sättning, fria resor, sjukvård samt familjebidrag), livsmedel, personlig utrustning och ammunition. Dessa kostnader är direkt beroende av den allmänna värnpliktens tillämpning och torde inte i någon avgörande grad vara möjliga att sänka på något annat sätt än genom minskning av värn- pliktsutbildningens totala volym.

De indirekta kostnaderna för värnpliktsutbildningen, i första hand löner till utbildande befäl och kostnaderna för förläggning av värnpliktiga, bör dock kunna påverkas genom utbildningens utformning och ett effektivare utnyttjande av olika anläggningar. En starkare inriktning mot utbildning i den miljö där krigsförbanden skall verka bör dessutom kunna medföra besparingar i fredsorganisationens kostnader för anläggningar m.m.

Ökade krav på beredskap

Den nuvarande värnpliktsutbildnigen är i huvudsak utformad för effektiv utbildning av de soldater som skall tillföras krigsorganisationen, och för bevarande av deras kunskaper och färdigheter. Vid införandet av det nuvarande systemet togs stor hänsyn till förhållandena i samhället i övrigt, bl.a. till den under 1960-talet rådande ordningen inom undervisningsväsen- det. Även om utbildningen har anpassats till beredskapskrav så innebär inriktningen mot effektivitet i utbildningen att antalet tillgängliga förband som är användbara för beredskapsinsatser varierar kraftigt under året, beroende på grund- och repetitionsutbildningens rytm.

I prop. 1982/83:100 (bilaga 6 s. 36) anförde dåvarande försvarsministern beträffande det militära försvarets fortsatta utveckling bl.a. följande.

Det faktum att angrepp kan sättas in mot oss med kortare varsel än tidigare ökar kraven på en väl fungerande underrättelsetjänst samt på att det militära försvaret kan mobiliseras snabbt och i huvudsak är stridsdug- ligt direkt efter mobilisering. Det krävs också ökad förmåga till stridsin- satser med fredsorganisationens resurser för att vår beredskap skall inge respekt och förtroende i omvärlden. Vi måste därför kunna visa att vi har möjligheter till och är beredda att variera styrkan i vår beredskap i takt med lägets krav.

Åtgärder för att förbättra beredskapen i dessa olika avseenden har vidtagits som en följd av 1982 års försvarsbeslut. Bl.a. skall särskilda plutoner grundutbildas för uppgifter inom insatsberedskapen. Det finns emellertid anledning att pröva ytterligare anpassningar av utbildningssys- temet i syfte att förbättra grundsberedskapen att möta olika former av incidenter och öka flexibiliteten i insatsberedskapen.

Tillkallande av en kommitté

Mot bakgrund av det anförda samt de förändringar som samhället har genomgått sedan VU 60-systemet utformades bör inför nästa större för- svarsbeslut, som planeras till våren 1987, värnpliktsutbildningens innehåll och utformning övervägas särskilt.

Värnpliktsutbildningens utformning är av avgörande betydelse för det militära försvaret och kan inte isoleras från övriga överväganden om det militära försvarets framtida struktur. Ett slutligt förslag avseende värn- pliktsutbildningen efter budgetåret 1986/87 kan därför lämnas först av den kommitté som avses få i uppdrag att lämna ett samlat förslag avseende totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987 års försvarsbeslut.

Underlag för detta beslut skall bl.a. lämnas av överbefälhavaren i form av en perspektivplan del B. I denna skall för alternativa ekonomiska nivåer lämnas förslag avseende konkreta handlingsvägar för det militära försva- rets fortsatta utveckling, i vilka värnpliktsutbildningens utformning utgör en väsentlig del.

Med hänsyn till värnpliktsutbildningens betydelse för samhället och den enskilde förordarjag att en särskild kommitté tillkallas för att överväga och lämna förslag om utgångspunkter för de fortsatta övervägandena avseende värnpliktsutbildningens utformning inför 1987 års försvarsbeslut. För att kunna utgöra underlag för regeringens anvisningar för det fortsatta per- spektivplanearbetet i dessa hänseenden bör kommittén i huvudsak ha slutfört sitt arbete under våren 1984. Med hänsyn till frågans vikt bör kommittén få en parlamentarisk sammansättning.

Kommittén bör vid arbetets påbörjande och vidare under arbetes gång informera berörda arbetstagarorganisationer och bereda dessa tillfälle att framföra synpunkter.

Kommitténs arbetsuppgifter

När det gäller den närmare inriktningen av kommitténs arbete villjag som angelägna frågor framhålla följande. Eftersom angrepp kan inledas mot oss med relativt kort varsel ställs

högre krav än tidigare på vår förmåga till snabba insatser med olika typer av förband året runt. Av samma skäl bör våra möjligheter att variera beredskapen. antalsmässigt. tidsmässigt och geografiskt, ökas. Kommittén bör därför klarlägga hur värnpliktsutbildningssystemet skall utformas för att dessa krav bättre skall kunna tillgodoses med fredsorganisationens resurser. grundutbildningsförbanden och de till repetitionsutbildning inkal- lade krigsförbanden.

Den moderna syn på ledarskap och samverkan som fortlöpande utveck- las inom försvarsmakten bör tillsammans med de värnpliktigas högre ut- bildningsnivå göra det möjligt att ge de värnpliktiga ett väsentligt större ansvar för sin utbildningssituation än tidigare. Kommittén bör därför över- väga hur värnpliktsutbildningen skall utformas för att ta tillvara de möjlig- heter till effektivare utbildning och besparingar som kan skapas genom att ge de värnpliktiga ett ökat ansvar för genomförandet av olika utbildnings- moment inom ramen för deras egen utbildning. Kommittén bör i denna fråga samråda med befälsbehovsutredningen (Fö 1982:10).

Med hänsyn till att väsentliga besparingar under överskådlig tid måste göras inom fredsorganisationen bör kommittén överväga hur utformningen av värnpliktsutbildningen kan förenas med detta. Kommittén bör särskilt beakta möjligheterna att samordna utnyttjandet av utbildningsresurser mellan försvarsgrenarna och att ytterligare differentiera utbildningstiderna för olika kategorier och befattningar. Kommittén bör vid sina övervägan- den om utbildningens utformning ta hänsyn till den förväntade utveckling- en av antalet inskrivningsskyldiga efter 1986/87, och därvid även pröva behovet av värnpliktiga inom olika verksamhetsområden.

Kommittén bör ha stor frihet att inom ramen för de grundläggande principerna i VU 60-systemet föreslå förändringar i grund- och repetitions- utbildningen. Förutom att kommitténs förslag bör medföra lägre samman- lagda kostnader för värnpliktsutbildningen skall förslaget tillgodose föl- jande krav.

Principerna om allmän värnplikt för män skall ligga fast. Omfördelning av personal från försvarsmakten till det övriga totalförsvaret skall ske enligt i huvudsak nuvarande principer. Grund- och repetitionsutbildningen skall utformas så att olika slags förband i högre grad än f.n. blir tillgängliga för incident- och insatsberedskap under hela året. Krigsorganisationen skall i största möjliga utsträckning tillföras enheter som har samövats under grundutbildningen. Repetitionsutbildningssystemet skall medge samträning av högre krigsförband. In— och utryckningstidpunkterna skall i rimlig utsträckning anpassas till de värnpliktigas civila studier och arbets- marknaden. Utbildningen skall medge rekrytering av både män och kvin- nor till yrkesbefäl.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar mig att [1 tillkalla en kommitté med högst 6 ledamöter med uppdrag att utreda värnpliktsutbildningen, D utse en av ledamöterna att vara ordförande,

D besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde år kom- mittén.

Vidare hemställerjag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)

Kommittédirektiv Dir 1984: 15

Tilläggdirektiv till kommittén för översyn av värnpliktsutbildningen (Fö 1983:01)

Dir 1984: 15 Beslut vid regeringssammanträde 1984-03-29. Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Thunborg, anför.

Inledning

1 direktiven till kommittén för översyn av värnpliktsutbildningen (Fö 1983101) angav jag att kommittén i huvudsak bör ha slutfört sitt arbete under våren 1984 för att dess överväganden och förslag om värnpliktsut- bildningens utformning skall kunna utgöra underlag för det fortsatta arbe- tet inför 1987 års försvarsbeslut (Dir. 1983z51).

Denna inriktning av kommitténs arbete, som med hänsyn till den relativt korta tiden för arbetet innebär att övervägandena bör avse mer övergri- pande frågor, skall fortfarande gälla. Jag har dock funnit att kommittén, som har antagit arbetsnamnet 1983 års värnpliktsutbildningskommitté (VK-83). även bör se över dels utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga, dels den nuvarande ordningen för frikallelse från värnpliktens fullgörande.

Kommitténs överväganden och förslag i dessa frågor bör kunna redovi- sas efter det att kommittén i huvudsak har slutfört sitt arbete i övrigt, om så bedöms lämpligt ur arbetssynpunkt. Kommittén skall dock ha avslutat sitt arbete helt under år 1985.

Utbildning av vapenfria

Möjligheten till vapenfri tjänst är ett uttryck för vårt samhälles hänsynsta- gande till att bruk av vapen mot annan kan vara så oförenligt med en värnpliktigs allvarliga personliga övertygelse att han inte kan fullgöra värnplikten. Vapenfri tjänst skall fullgöras i verksamhet som är av betydel- se för samhället under beredskap och krig.

Den vapenfria tjänstgöringen har utformats så att den i huvudsak skall vara jämförlig med värnpliktstjänstgöring när det gäller tjänstgöringsskyl- dighetens omfattning, ekonomiska förmåner, anståndsregler m.m. Förut- sättningarna för att få tillstånd till vapenfri tjänst och formerna för sådan tjänst regleras i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst och i kungörelsen

(1966:414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga.

Vapenfri tjänst omfattar grundutbildning och repetitionsutbildning om sammanlagt 420 dagar och skall ske hos statliga, kommunala eller lands- tingskommunala myndigheter eller hos föreningar eller stiftelser som rege— ringen bestämmer. Nämnden för vapenfriutbildning ansvarar för redovis- ning m.m. av vapenfria tjänstepliktiga och för att vapenfri utbildning anordnas i den omfattning som behövs.

Riksdagen beslutade år 1978 (prop. 1977/78:159. FöU 28. rskr 371) om ändringar i vapenfrilagstiftningen som innebar dels ökade möjligheter att få tillstånd till vapenfri tjänst, dels fler tjänstgöringsområden för de vapen- fria. Därefter har det årliga antalet tilstånd till vapenfri tjänst ökat från ca 1 200 år 1977 till ca 3 500 år 1982. Antalet utbildningsplatser har inte ökat i samma takt. F.n. får de som beviljas vapenfri tjänst ofta vänta lång tid innan de kan börja sin grundutbildning. I syfte att minska detta problem har regeringen den 9 februari 1984 uppdragit åt nämnden för vapenfriut- bildning att sänka och differentiera grundutbildningstiden för de vapenfria tjänstepliktiga. Härigenom kommer ett något större antal vapenfria att kunna kallas in till grundutbildning. Nämnden för vapenfriutbildning skall senast den ljuni 1984 till arbetsmarknadsdepartementet redovisa vilka åtgärder som har vidtagits med anledning av uppdraget och när detta beräknas vara helt genomfört.

Utredningen om sjukvården i krig har i sitt betänkande (SOU 1984142) Utbildning för hälso- och sjukvård vid katastrofer och krig tagit upp frågan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga inom hälso- och sjukvårdsområ- det. Utredningen föreslår en översyn och förenkling av nuvarande bestäm- melser.

När det gäller den närmare inriktningen av kommitténs arbete i detta avseende vill jag, efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdeparte- mentet, framhålla följande.

Kommittén bör överväga och lämna förslag om hur utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga skall utformas och dimensioneras. En utgångs- punkt bör vara att grundutbildningen på sikt skall kunna påbörjas senast tredje året efter det att tillstånd till vapenfri tjänst har lämnats. Då någon säker prognos över det årliga antalet nya vapenfria inte kan göras för längre tidsperioder bör särskilt beaktas att vapenfriutbildningens kapacitet relativt snabbt skall kunna ökas eller minskas utan att stora kostnader eller administrativa svårigheter uppstår.

Vidare bör kommittén överväga den totala tjänstgöringstiden för de vapenfria tjänstepliktiga och fördelningen mellan grundutbildning och re- petitionsutbildning, liksom en ytterligare differentiering av tjänstgöringsti- derna — utöver vad nämnden för vapenfriutbildning fått i uppdrag att genomföra — beroende på slag av utbildning m.m. I detta sammanhang bör även granskas de problem som tillgodoräknande av tidigare fullgjord tjänstgöring kan medföra vid övergång mellan värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst. Olika organisationer har uttryckt intresse för att utbilda vapenfria. Kommittén bör pröva handläggningsordningen vid framställ- ningar i sådana ärenden.

Kommittén bör ha stor frihet att pröva olika möjligheter till förändringar av vapenfriutbildningen utan att kravet att den vapenfria tjänsten skall

fullgöras i verksamhet som är av betydelse för samhället under beredskap och krig eller de grundläggande förutsättningarna för den vapenfria tjänste- plikten i övrigt ändras. Kommitténs förslag bör innebära lägre kostnader per utbildad vapenfri.

Frikallelse av värnpliktiga

Enligt värnpliktslagen (1941 :967) skall den som till följd av lyte, stadigva- rande sjukdom. bestående kroppslig svaghet eller annan dylik orsak är oduglig till krigstjänst frikallas från värnpliktens fullgörande (3 å). Beslut om frikallelse fattas av inskrivningsnämnden vid inskrivningsförrättningen (12 så), eller av värnpliktsverket eller den myndighet som värnpliktsverket bestämmer (19 lå). Beslutet kan överklagas hos värnpliktsnämnden (21 5 resp. 22 å). Nämndens beslut kan inte överklagas (24 å).

I kungörelsen (19691379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga och i kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. (29—34 åå) har regeringen meddelat föreskrifter för prövningsförfarandet och hand- läggningen i övrigt i samband med frikallelsebeslut. Värnpliktsverket har i samråd med bl.a. försvarets sjukvårdsstyrelse och försvarets forsknings- anstalt utfärdat detaljerade tillämpningsföreskrifter.

I riksdagsmotionen 1982/831125] påstås att ett överskott av värnpliktiga minskas genom att värnpliktiga vid inskrivningen oriktigt stämplas som psykiskt sjuka.

Den medicinska prövning som sker vid inskrivning av värnpliktiga och som ligger till grund för beslut om tjänstbarhet som värnpliktig, innefattar även en bedömning av den värnpliktiges psykiska status. Vid behandlingen av motionen fann försvarsutskottet inte att prövningsförfarandet medvetet använts för att minska något överskott av värnpliktiga. Utskottet konstate- rade dock att uppfattningarna om det nuvarande systemet avseende nämnda bedömning går starkt isär. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den betydelse som de bedömningar som görs vid inskrivningen kan ha för enskilda värnpliktiga ansåg försvarsutskottet att regeringen bör låta utvärdera och se över den nuvarande ordningen för frikallelser och att uppgiften kunde anförtros t.ex. 1983 års värnpliktsutbildningskommitté. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (FöU 1983/8415. rskr 51).

Jag anser att en sådan översyn är önskvärd, av de skäl som försvarsut- skottet redovisat. och finner liksom utskottet att ett sådant uppdrag ligger inom det område som värnpliktsutbildningskommittén studerar i övrigt. Kommittén bör med bibehållande av den innebörd som den allmänna värnplikten har givits i 1 och 3 åå värnpliktslagen utreda vilken ordning som bör gälla betr. frikallelser och föreslå de ändringar som kan behövas i den nuvarande ordningen.

Hemställan Jag hemställer att regeringen utvidgar det uppdrag som tidigare har läm- nats till 1983 års värnpliktsutbildningskommitté i enlighet med vad jag nu har anfört.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)

Värnpliktsförhållanden i vissa främmande länder

I denna bilaga redovisas översiktiligt värnpliktsförhållandena i vissa andra länder. Redovisningen görs landsvis. Redovisningen har koncentrerats till förhållanden inom markstridskrafterna eftersom dessa avseende tider m.m. oftast är mest representativa. För sjö- och flygstridskrafterna avvi- kande förhållanden särredovisas. I vissa fall råder viss osäkerhet om mer detaljerade förhållande på grund av att dessa inte redovisas i öppna hand- lingar.

] Danmark

1. 1 Allmänt

Danskt försvar bygger påen kombination av värvade styrkor och värnplik- tiga. Av en åldersklass på i genomsnitt 36.000 man uttas endast omkring 30 procent till grundutbildning. Uttagningen går till så att först placeras de värnpliktiga som anmäler sig frivilligt. Därefter fylls utbildningsomgången upp genom lottdragning bland övriga.

1.2 Grundutbildning

Tjänstgöringens längd för meniga är nio månader. Inryckning till utbild- ningsförbanden sker i omgångar med fyra månaders intervall. De första sju månaderna omfattar allmän militär utbildning och befattningsutbildning. Under de sista månaderna sker viss förbandsutbildning vid något stående förband.

För att kompensera dem som har dragit "nitlotter” och har blivit inkal- lade har de värnpliktiga månadslön. Månadslönen, som är skattepliktig var 1983-07-01 cirka 8.100 dkr/månad. Månadslönen ersätter många av de bidrag som utgår i Norge och Sverige grundade på den värnpliktiges sociala förhållanden. Den värnpliktige betalar maten men har inga boende- kostnader när han bor på kasern. Enligt danska värnpliktiga med försörj- ningsbörda innebär systemet ingen fördel för dem, snarare tvärtom.

Någon premie vid utryckningen utgår inte. Alla värnpliktiga har fria resor på allmänna kommunikationsmedel utom flyget. De värnpliktiga har reglerad arbetstid.

1.3 Värnpliktiga som befäl

Uttagning skeri regel frivilligt men tvång kan tillgripas. Efter tre månaders utbildning på sitt regemente genomgår den värnpliktige en sex månader lång sergeantskurs vid någon central utbildningsanstalt. Därefter tjänstgör han som grupp- eller troppchef under nio månader på nästa utbildningsom- gång värnpliktiga. Hans sammanlagda utbildningstid uppgår sålunda till 18 månader.

De bästa eleverna på sergeantkursen uttas efter kursens slut till en fyra månader lång reservofficersutbildning. De tjänstgör därefter under fem månader som plutonchef på en utbildningsomgång av värnpliktiga. Den sammanlagda utbildningstiden blir även för dem 18 månader. De fem månader vederbörande tjänstgör i chefsbefattning anses vara för kort tid för att ge tillräcklig rutin.

1.4 Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen omfattar en övning i fältförband omkring två år efter grundutbildningen och en övning i lokalförsvarsförband fem år efter grundutbildningen. Efter sista repetitionsövningen i lokalförsvarsförband överföres den värnpliktige till personalreserven där han kvarstår i tio år. Under denna tid äger mönstringsövningar rum.

1.5 Aktuell debatt

Under 1983 är en förlängd utbildningstid för värnpliktigt befäl från 18 månader till 21 månader föreslagen i den danska försvarsdebatten. Repeti- tionsövningstiden skall under de nio första åren efter grundutbildning omfatta sammanlagt 60 dagar för meniga och 70 dagar för befäl.

2. Norge

2.1 Grundutbildning

Värnplikten är allmän. Tjänstgöringens längd för samtliga inom armén är tolv månader utom för dem som uttages till hemvärnet där den endast är tre månader.

De första tre månaderna fullgörs vid truppslagsvisa övningscentra, rek- rytskolor. Utbildningen omfattar allmänmilitär utbildning under en månad och befattningsutbildning under två månader. Resterande utbildningstid (nio månader) fullgörs vid något av de stående förbanden. De flesta av dem finns nordnorge.

2.2 Beredskap

Inryckning sker i fyra omgångar per omkring 1 januari. 1 april. 1 juli och 1 oktober. Efter grundutbildningen på rekrytskola splittras utbildningsför-

banden och fördelas (krigsplaceras) på olika regementen. Man försöker överföra grupper/plutoner. Under de tre första månaderna är övningstiden 42 timmar per vecka. Vid stående förband (återstående nio månader av grundutbildningen) är det tjänst även på lördagar. Tjänstgöringen vid de stående förbanden kallas ibland för ”nyttigtjänst”.

2.3 Repetitionsutbildning

De högst prioriterade förbanden repetitionsövar vart tredje eller fjärde år. För en norsk värnpliktig krigsplacerad i ett fältförband (brigad) innebär det fyra ä fem repetitionsövningar. Lägre prioriterade fältförband och lokal- försvarsförband repetitionsövar vart sjunde eller tionde år eller inte alls.

Huvudregeln är högst fem repetitionsövningar vid fältförband (samman- lagt högst 84 dagar) och högst två repetitionsövningar vid lokalförsvarsför- band (sammanlagt högst 21 dagar). Repetitionsövningarnas längd är 21 dagar plus en veckas befälsutbildning för fältförband samt sju till tolv dagar för lokalförsvarsförband.

2.4 Värnpliktiga som befäl

2.4.1 Värnpliktiga gruppchefer

Uttagning av värnpliktiga gruppchefer sker under rekrytskolan. De ut tagna genomgår efter rekrytskolan en sex månader lång sergeantkurs. Under de återstående tre månaderna av sin grundutbildning tjänstgör de bästa de med korprals grad som intruktörer vid rekrytskolorna. Övriga överförs till de stående förbanden. De mest lämpade utnämns efter avslu- tad grundutbildning till sergeanter. Denna befälskategori kallas ”utskrevet befäl".

2.4.2 Värnpliktiga officerare

Endast frivilliga uttages. Efter en två månader lång aspirantkurs (allmän militär utbildning m.m.) följer en tio månaders utbildning på någon av truppslagens befälsskolor. Efter avslutad utbildning utnämns eleven till sergeant. Därefter skall han tjänstgöra som instruktör på trupp under ett år. Den totala tjänstgöringstiden blir alltså 24 månader. Denna befälskate- gori kallas "plikttjenstebefäl".

2.5 Grundutbildning i flygstridskrafterna

Tjänstgöringstiden är i luftförsvaret 15 månader. Ett undantag är dock det i luftförsvaret ingående luftvärnet inom vilket tjänstgöringstiden är 12 måna- der.

2.6 Aktuell debatt

Det har tidigare i den norska försvarsdebatten och även 1983 diskuterats om man skulle kunna förkorta nuvarande första tjänstgöringstid (tolv må-

nader) för värnpliktiga. Härigenom skulle medel frigöras för antingen ökade materielinköp eller fler repetitionsövningar. Mot detta har arméche- fen vänt sig och pekat på att till exempel infanterisoldaten behöver 960 timmars fackutbildning. Många förband har inte kommit upp till detta (780 timmar och mindre) genom att permissioner. vakt, beredskap och andra påtvingande åtaganden har bringat ner övningstiden. Införande av arbets- tidsbestämmelser, ökat antal hemresor m.m. kan komma att pressa ner utbildningstiden än mer. En reduktion av första tjänstgöringen skulle där- för enligt norske arméchefen allvarligt reducera möjligheten för soldaten att fylla sin plats i krigsorganisationen.

3. Finland

3.1 Allmänt

Varje finsk man är värnpliktig från och med det år han fyller 17 till utgången av det år han fyller 60. Grundutbildningen genomförs vid 20-21 års ålder. Vid 50 års ålder placeras den värnpliktige i regel i befolknings- skyddet (civilförsvaret).

3.2 Grundutbildning

Åldersklassens storlek är för närvarande cirka 36.000 man. Av de värnplik- tiga under grundutbildning utbildas cirka.

2.500( 7%) till reservofficerare (motsvarande värnpliktig officer i Sverige) 9.000 (25 %) till reservunderofficerare 5.000 (13%) till manskap avsett för tekniska specialuppgifter 20.000 (55 %) till övrigt manskap.

Grundutbildningen omfattar åtta månaders tjänstgöring. De som uttas till reservofficers-, reservunderofficers- eller specialutbildning fullgör dock elva månaders tjänst. Det bör noteras att värnpliktiga med specialutbild- ning är i Finland bland andra alla fordonsförare, stridsvagnsbesättningar. sambandspersonal, mekaniker och radarpersonal.

Inryckning av alla kategorier sker samtidigt och i tre omgångar; 15 feb- ruari, 15 juni och 15 oktober. Systemet innebär att minst en tredjedel av årsklassen ständigt har fyra månaders militär utbildning bakom sig och därmed kan användas för beredskapsuppgifter i förband.

Utbildningen inleds med tre månaders allmänmilitär utbildning och spe- cialutbildning skede ] (12—14 veckor). Därefter följer specialutbildnings- skede 2 (12— 19 veckor) och ett repetitionsskede.

3.3 Värnpliktiga som befäl

Värnpliktsutbildningen inleds med tre månaders allmänmilitär utbildning för alla. I slutet av perioden tas befälsämnena ut. De genomgår en tre till fyra månaders gruppchefsutbildning. Härefter återgår huvuddelen av dem

till sina egna kompanier. Vid dessa tjänstgör de som gruppchefer och hjälputbildare resten av tiden.

De övriga fortsätter utbildningen till reservofficerare varefter de åter- vänder till sina förband som reservofficersaspiranter för ytterligare cirka tre månaders trupptjänst. Vid utryckningen sker utnämning till fänrik i reserven.

3.4 Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildning ges med stor sannolikhet endast personal som ingår i de så kallade skyddstrupperna. Repetitionsövningar är för den enskilde soldaten planlagda att genomföras med fem till sju års mellanrum. Detta mål har dock hitintills ej uppnåtts. År 1982 övades 38.000 man, men slutmålet är cirka 50.000 man/år.

Totalt får av den enskilde följande antal dagar uttas för repetitionsutbild- ning: Meniga i allmänhet 40 dagar, meniga med specialuppgifter 75 dagar, reservunderofficerare 75 dagar och reservofficerare 100 dagar.

En repetitionsövning omfattar normalt två veckor. Sedan 1982 har tiden för huvuddelen av de värnpliktiga utökats med två dygn. Detta innebär att officerare fullgör 13 dygn, underofficerare och specialister fullgör 11 dygn och övriga meniga fullgör 9 dygn.

3.5 Grundutbildning i flygstridskrafterna

Tjänstgöringstiden för värnpliktiga år differentierad mellan vissa befatt- ningar och varierar mellan åtta och tio månader.

4. F örbundsrepubliken Tyskland

4.1 Allmänt

Västtysklands försvarssystem och värnpliktsförhållanden skiljer sig åtskil- ligt från Sveriges främst genom att man i Förbundsrepubliken ställer vida högre krav på omedelbar beredskap och stående förband. Härtill kommer att landet visserligen har allmän värnplikt men att denna är kompletterad med en betydande mängd korttidsanställda. Dessa kallas Längerdienenden eller Zeitsoldaten och har två till 15 års kontrakt. De utgör 40 procent av arméns fredsstyrka.

Till bilden hör även att avskräckning genom stående förband intar en så central roll i Västtysklands och NATOs försvarstänkande. Kärnan i det västtyska markförsvaret utgörs av den stående fältarmén. Denna består av unga nyutbildade värnpliktiga samt Zeitsoldaten och som vid mobilisering endast i begränsad omfattning kompletteras med äldre värnpliktiga. På grund av de hittills goda värnpliktstillgångarna krigsplaceras huvuddelen av de meniga i regel endast upp till och med 28 års ålder. Lokalförsvarsar- mén, vars huvuddel mobiliseras och som har flera likheter med den svenska armén, har relativt sett mindre betydelse. Repetitionsövningssys- temet är inte lika fullständigt utbyggt som i Sverige.

4.2 Grundutbildning

Tjänstgöringstidens längd är under första tjänstgöring lika för alla med 15 månader.

De tre första månaderna användes för allmänmilitär utbildning i särskilda fredsutbildningsenheter. De värnpliktiga överföres därefter till stående brigader för beredskapstjänstgöring resterande tolv månader (”Vollausbil- dung”).

Under det allmänmilitära utbildningsskedet skedet påbörjas även viss befattningsutbildning. Den anses emellertid ej tillräcklig. De värnpliktiga har för dålig befattningsutbildning när de inplaceras i beredskapsenheterna. De tolv månaderna Vollausbildung och beredskap i stående styrkor inrym- mer därför såväl befattningsutbildning som förbandsutbildning. Enligt upp- gift omfattar Vollausbildung 70 procent i ”Gefechtausbildung", som när- mast motsvarar förbandsutbildning i pluton — brigad samt 30 procent övrig tjänst inklusive befattningsutbildning. En betydande svårighet anses vara att snabbt tillgodose erforderlig befattningsutbildning.

Alla värnpliktiga har 15 månaders tjänstgöring under grundutbildning. Några ekonomiska kompensationsbehov för olika lång tid föreligger där- med ej. Däremot har Zeitsoldaten anställningsförmåner, avgångspremier och viss tid för att förbereda övergång till civil verksamhet m.m., som varierar med anställningens längd.

4.3 Beredskap

Inryckning sker kvartalsvis. De nya värnpliktiga sammanhålls i princip plutonvis inom sina kompanier.

Systemet innebär låg beredskap för en enhet under det första bered- skapskvartalet. Från och med det andra kvartalet bedöms beredskapen vara godtagbar och under de båda sista god. För att tillgodose kravet på godtagbar/god beredskap inom en hel brigad ersätts det första kvartalets ofullständigt utbildade personal vid mobilisering med inryckande ur den så kallade "Verfiigungsbereitschaft", som utgörs av fjolårets värnpliktiga, vilka är krigsplacerade enligt principen snabbinkallelse. Verfiigungsber- eitschaft kan inkallas av försvarsministern utan riksdagsbeslut.

Den kvartalsvisa inryckningen och den därmed ojämna utbildningsstan- darden inom förbanden anses utbildningsmässigt ogynnsam, vilket man dock medvetet accepterar av hänsyn till beredskapskraven.

4.4 Värnpliktiga som befäl

Värnpliktiga används principiellt ej som befäl eller instruktörer under grundutbildningen. Dessa uppgifter åvilar aktiva befälet samt Zeitsoldaten.

4.5 Repetitionsövningar

Repetitionsövningar kan ske under sammanlagt högst 90 dagar vid totalt högst fem tillfällen. Hela tiden tas i regel inte ut. Förekommande repeti- tionsövningar — främst i lokalförsvarsarmén — omfattar i regel en till två veckor.

4.6 Aktuell debatt

I många länder pågår debatt om ”vad som är nödvändigt". Även i Väst- tyskland anser en del värnpliktiga att utbildningen ej är effektiv utan inbjuder till ”gammeln” (att "slappa”). Deras utgångspunkt är emellertid 15 månader. varav en stor del som beredskap i stående förband.

På grund av en svacka i befolkningstalen minskar värnplikttillgångarna drastiskt mot slutet av 1980-talet. Detta måste leda till en omprövning av nuvarande västtyska system. För närvarande diskuteras längre värnplikt (18 månader), utnyttjande av kvinnor, vilket nu ej förekommer utom i ytterst begränsad omfattning inom sjukvården, värnplikt för invandrare ("Gastarbeiter") osv.

De snabbt ökande personalkostnaderna m.m. pekar mot en minskning av de stående förbanden och en ökning av antalet mobiliserande förband. Mot detta talar det hittills oavvisliga kravet på omedelbar hög beredskap.

5. Warszawapakten utom DDR

5.1 Grundutbildning

Värnplikten är allmän och tjänstgöringens längd är 24 månader för alla. Grundutbildningstiden omfattar cirka en månads allmän militär utbildning följd av upp till fem månaders befattningsutbildning varefter 18 månader fullgörs i stående förband.

Under de 24 månadernas värnplikt utgår ersättning med motsvarande 20 kr/månad. En fri hemresa under en veckas ledighet utgår under tjänstgö- ringstiden.

Det skall noteras att en icke oväsentlig del av tjänstgöringstiden an- vändes för samhällstjänst såsom skördearbete, vägbyggen osv.

5.2 Beredskap

Inryckning sker två gånger per år. Högst en fjärdedel av de värnpliktiga i de stående förbanden är därigenom ”nya" i förbanden. Förbanden har ständig beredskap med återkommande larmövningar.

5.3 Värnpliktiga som befäl

Värnpliktiga gruppchefer används som befäl under grundutbildningen.

Gruppbefälen utbildas i alla WP-länder i sex månader (en månad allmän militär utbildning och fem månader gruppbefälsutbildning) vid en gruppbe- fälsskola eller vid ett utbildningsregemente, varefter de fullgör 18 månader vid förband.

I de stående förbanden används även "äldre" värnpliktiga till att utbilda sina "yngre” kamrater.

Befäl motsvarande svensk kompanibefälsnivå är anställda officerare. Som befäl på motsvarande svensk plutonsbefälsnivå används kontraktsan- ställda före detta värnpliktiga.

5.4 Repetitionsövningar

Lagen ger möjlighet till sex repetitionsövningar om en till tre månader. Denna möjlighet bedöms dock inte utnyttjas till fullo.

5.5 Grundutbildning i marinen

Tjänstgöringens längd är 36 månader för alla. De sex första månaderna är landtjänst omfattande allmän militär utbildning och befattningsutbildning. Omkring 4 1/2 månader av befattningsutbildningen sker i mer renodlad skolform. Övriga 36 månader är i sjötjänst.

En fri hemresa utgår det tredje sjötjänståret.

5.6 Beredskap i marinen

Under landtjänstgöringsperioden används de värnpliktiga i huvudsak ej för beredskapsuppgifter. Under resterande tid gäller att beredskapen på främst sovjetiska marina förband är mycket hög. De värnpliktiga matro— serna får dock gå iland inom basområdet någon kväll per vecka.

5.7 Värnpliktiga som befäl i marinen

I vissa befattningar används värnpliktiga som befäl. De äldre värnpliktiga ombord (2 och 3-årsvärnpliktiga) utbildar yngre kamrateri stridsbefattnin- garna.

5.8 Grundutbildning i flygstridskrafterna

Tjänstgöringstidens längd i SSSR och Polen är 24 månader — i CSSR 36 månader.

Det första halvåret kan grovt delas upp enligt följande:

allmän militär utbildning under en månad befattningsutbildning under en månad förbandsutbildning under fyra månader.

esterande tjänstgöringstid användes bland annat för underhålls- och reparationsarbeten. _ omskolning av lämpliga värnpliktiga till tillikauppgift, fortsatt förbandsutbildning.

! 77

5.9 Värnpliktiga som befäl i flygstridskrafterna

Begrepp motsvarande de svenska kompani-, plutons- eller gruppbefäls- värnpliktiga saknas. De flesta värnpliktiga biträder dock i utbildning av yngre kamrater under såväl allmänmilitär- som befattningsutbildning.

6 Tyska Demokratiska Republiken

6.1 Allmänt

Det kan vara värt att redan inledningsvis notera den samhällets värdering som uttalas i språkbruket angående den allmänna värnplikten: I DDR rycker man inte in i "lumpen" utan för att fullgöra sin ”EHREN- DIENST" (Ehre = ära, heder, Dienst = tjänstgöring).

Det bör också noteras att värnpliktiga i stor utsträckning används för ”samhällstjänst” såsom skördearbete, snöröjning och räddningstjänst m.m.

6.2 Grundutbildning

Den första tjänstgöringen omfattar i DDR 18 månader. De sex inledande månaderna kan grovt indelas i tre block enligt följande:

Månad 1 innehåller allmänmilitär utbildning. Denna motsvarar i stort svensk utbild- ning förutom ett markant inslag av politisk skolning.

MånadZ innehåller befattningsutbildning.

Månaderna 3-6 utgöres av förbandsutbildning. De därpå följande tolv månadernas tjänstgöring sker i stående förband med fortsatt förbandsutbildningsövningar.

6.3 Beredskap

Första tjänstgöringen omfattar således 18 månader vid DDR:s mark- stridskrafter. Inryckning sker med en halv årsomgång i taget två gånger per är (början av maj respektive november). Varje inryckning motsvaras av en lika stor utryckning ungefär en vecka tidigare. På detta vis omsätts cirka 1/3 av hela värnpliktsomgången i taget.

6.4 Repetitionsövningar

Tjänstgöringsplikt föreligger för alla mellan 18 och 50 år — för officerare till 60 år. Vid krig kan tjänstgöringsplikten förlängas till 60 år för alla. "Reservisttjänstgöring” kan tas ut med upp till tre månader per år men får sammanlagt inte överskrida 24 månader för dem som fullgjort mer än ett års första tjänstgöring. För övriga får den sammanlagda tiden för reservisttjänstgöring inte överstiga 36 månader. Tjänstgöringen genomföres som 3 mobiliseringövning __l tjänstgöring vid eget krigsförband 3 tjänstgöring vid annat (stående) förband för att säkerställa personalupp- fyllnad och insatsberedskap.

För att tjänstgöringen skall få tillgodoräknas den enskilde måste den vara längre än åtta dagar.

6.5 Värnpliktiga som befäl

Värnpliktiga gruppbefäl har i Nationale Volks-Armée 36 månaders värn- plikt. Efter grundutbildningen följer under sex månader vid en gruppbe- fälsskola. Dessa sex månader omfattar en månads allmän militär utbildning och fem månaders gruppchefsutbildning.

Efter godkänd examen vid gruppbefälsskola befordras de värnpliktiga till gruppbefäl och fördelas på förbanden några dagar före personalbytena. Efter överlämning under cirka en vecka lämnar de tidigare gruppbefälen förbanden (rycker ut).

6.6 Grundutbildning i marinen

För landtjänstgörande personal (vaktpersonal, bilförare, verkstadstek- niker osv.) är Värnpliktstiden 18 månader och förhållandena överensstäm- mer i huvudsak med vad som gäller för armén enligt ovan.

För sjötjänstgörande personal gäller frivillig tjänstgöring i tre år. Den som vill göra karriär inom marinen förbinder sig för tjänstgöring i minst tio år.

Grundutbildning inleds sex veckor på skolenhet varefter en uppdelning sker. De som uttas till enklare befattningar (bilförare, vakttjänst m.m.) förflyttas därefter direkt till sina förband. Till svårare befattningar ges ytterligare utbildning vid skolor.

_

7. Schweiz

7.1 Allmänt

Schweiz har för många länder tjänat som förebild, då det gäller värnplikts- utbildning och mobiliseringssystem. Varje manlig medborgare är värnplik- tig mellan 20 och 50 års ålder. Mellan 50 och 60 års ålder tillhör han civilförsvaret. Principen bygger på ett litet antal aktiva officerare och att alla nivåer upp till bataljons- och regementschefer i krigsorganisationen består av icke aktiv personal. Extremt korta mobiliseringstider uppnås genom på att all personal har sin personliga militära utrustning i hemmet.

Kort grundutbildning och många korta krigsförbandsövningar bidrar till att förbanden är ajour med sin krigsuppgift. Mest intressant är dock, och där slutar de flesta betraktare att jämföra, att det civila schweiziska sam- hället accepterar att en stor del av den manliga befolkningen genomför en repetitionsövning per år. Förbandschefer på olika nivåer planerar och administrerar dessa inom sitt ordinarie civila arbete.

7.2 Grundutbildning

Utbildningen börjar för alla kategorier med 17 veckors ”rekrytskola”. För den menige soldaten slutar grundutbildningen där. Veckoövningstiden är lång med bland annat tjänst på lördagarna.

7.3 Värnpliktiga som befäl

Under slutskedet av denna utbildning väljs var femte eller sjätte soldat ut till vidareutbildning till ”underofiicer” (gruppchef). Han genomgår då en månads gruppchefsskola. Efter detta deltar han i nästa "rekrytskola” (17 veckor) som gruppchef. Därefter slutar grundutbildningen till gruppchef. Han kan då uttas till officersskola (fyra månader) för att efter denna följa en ny omgång i ytterligare en rekrytskola som plutonchefselev.

De totala tjänstgöringstiderna under grundutbildningen blir således:

Menig soldat 17 veckor=cirka 4 månader Gruppchef 17 veckor+1 månad+ 17 veckor=9 månader Plutonchef 17 veckor+l månad+ 17 veckor+4 månader+ 17 veckor: 17 månader

7.4 Repetitionsutbildning

Utbildningssystemet med sin korta grundutbildning för den menige solda- ten bygger på många repetitionsutbildningstillfällen. Detta förutsätter även att hela det civila samhällsväsendet accepterar och bejakar detta system. Som jämförelse kan nämnas att en av värnpliktsverket 1984 publicerad undersökning visar att 70 procent av arbetsgivarna i Sverige upplever problem i samband med att personal är borta från sin arbetsplats under krigsförbandsövningar. Det totala tidsuttaget för repetitionsutbildning äri Schweiz

8 x 3 veckor menig Fältförband 8 X 3 veckor gruppchef ålder 20—32 år 12x3 veckor officer

3x3 veckor menig Landwehr 3 x 3 veckor gruppchef ålder 33—42 år 5x3 veckor officer

1 x3 veckor menig Landsturm 1>(3 veckor gruppchef ålder 43—50 år 3x3 veckor officer

Utöver detta förutsätts att soldaten vidmakthåller sin skjutskicklighet ge- nom att på fritid öva på sitt i hemmet förvarade eldhandvapen.

Tabeller angående värn liktstillgångar och inryckande kontingenter

I denna bilaga redovisas de fullständi a tabeller som utgör underlag för texten i avsnitten 2.3 Värnpliktstillgangar och 12.1 Besparingar genom avskiljande av vissa äldre värnpliktiga från grundutbildningen enligt följande.

1 Utdrag ur Statistiska centralbyrån befolkningSprogram 1983-2025 avseende antalet 18-åriga "än

2 Provade och frikallade vid inskrivningarna 1960—1982 enligt Värnpliktsverket

3 Prognos avseende prövade och teoretisk inryckandestyrka 1982-2000 enligt Överbefälhavarens värnpliktsplan

4 Jämförelse mellan beräknat antal prövade enligt Över- befälhavarens värnpliktsplan och uppskattning ur Statistiska centralbyråns prognos 1983—2025

5 Prognos över antalet prövande och fördelade samt teoretisk inryckandestyrka (avrundade värden)

6 Prognos över antalet prövande och fördelande samt teoretisk inryckandestyrka

7 Sammanställning av teoretisk inryckandestyrka enligt olika beräkningsförutsättningar

8 Exempel på grundutbildningskontingentens sammansättning 9 Antal värnpliktiga med icke fullgjord hel grundutbild- ning, ålder

10 Antal värnpliktiga med icke fullgjord hel grundutbild—

ning, orsaker

11 Värnpliktiga för vilka inkallelsehinder ej registrerats

Bilaga 4 Tabell 1

Utdrag ur Statistiska centralbyrån befolknings rogram 1983—2025 avseende antalet iE-ariga man i riket Vid slutet av angivna ar Antalet redovisas enligt Statistiska centralbyrån både alternativ för utrikes omflyttning vilka rubriceras som "MO" (ingen migration) och "NJ" (nettoimmigration enligt betänkandet avsnitt 2.3 Värnpliktstillgångar.

nulmn- Anmärkning

Summa för 25-års-

perioden 1984-2008

518 M0 - 1 299 499 NJ — 1 317 792

404

och för 10—års- 952 perioden 1984-1993 582 M0 - 577 260

NJ — 581 367 315

035 199 374 539

.686

Åren 2001-2010 grundar sig på prognosen över antalet nyfödda fr.om. 1983

Bilaga 4 Tabell 2

Prövade och frikallade vid inskrivningarna 1960-1962 enligt Värnpliktsverket

Inskrår Antal Antal Antal frikallade i % (Motsv) prövade 1) frikallade 1) av antalet prövade

1960 4,3 1961 4,6 1962 4,1 1963 4,3 medelvärde 1964 3,7 4,3 % 1965 3,6 1966 3,7 1967 2) 4,5 1968 2) 5.4 1969/70 9,1 1970/71 , 11,9 1971/72 13,1 1972/73 12,3 Höst-73 12,0 10,2 % 1974 10,6 1975 10,5 1976 8,4 1977 9,3 1978 8,6 1979 8.4 1980 8,2 1981 8,1 1982 3) 8,3

1) från och med 1969/70 är siffrorna angivna exklusive i fred ej tjänstgöringsskyldiga (dvs. prövande 28 år och äldre)

2) exklusive Milo B

3) under senare del av året ändrade krav (depåvpl m.fl)

Bilaga 4 tabell 3

Prognos avseende prövade och teoretisk inryckandestyrka 1982-2000 enligt

*ver e a avarens varnp 1 tsp an

Eela_rikgt

Födelse— Inskr Prövade Fördelade 2) 5) Teoretisk 3) 5) år år 1) 5) 4) inry styrka

1964 1982 61 600 54 800 51 200 1965 1983 61 800 55 000 51 400 1966 1984 62 100 55 300 51 700 1967 1985 61 000 54 300 50 800 1968 1986 56 800 50 600 47 300 1969 1987 54 400 48 400 45 300 1970 1988 54 800 48 700 45 500 1971 1989 57 200 50 900 47 600 1972 1990 56 600 50 400 47 100 1973 1991 55 400 49 300 46 100 1974 1992 56 000 49 800 46 600 1975 1993 52 500 46 700 43 700 1976 1994 49 800 44 300 41 400 1977 1995 48 800 43 100 40 300 1978 1996 46 800 41 700 39 000 1979 1997 48 400 43 400 40 600 1980 1998 48 900 43 500 40 700 1981 1999 46 600 41 500 38 800 1982 2000 46 600 41 500 38 800

1) Exklusive prövade 28 år och äldre Inklusive de som prövas utan personlig inställelse

2) Prövade minus frikallade (11 %)

3) Fördelade minus avgångar mellan inskrivning och grundutbildning (6,5 1), främst beviljade vapenfriansökningar. Siffrorna anges utan hänsyn till utbildningskapacitet, inryckandebehov eller fördelning till år 1, 2 och 3.

4) Inklusive tillkommande nya svenska medborgare med konstant 1000/år för åldersgruppen 19-27 år och 200/år och åldersklass i åldersgrupperna 0—17 år. Från 1989 dock högst 1600/år.

5) Siffrorna avrundade uppåt till närmaste hundratal.

Bilaga 4 Tabell 4

Jämförelse melan beräknat antal prövade enligt överbefälhavarens värn likts lan och u skattning ur Statistiska centralbyråns rognos 1983-2025

Inskriv- Enligt ÖB Jämförelsevärde Avvikelse ÖB ningsår vplplan Enligt SCB (av- Avräknas Tillkomst Antal 1982-2000 rundade värden) utl. utl. med— prövande

brg. 19-27 lliiliiliiiliilll

+

+ + + + + + + + + + + + +

Anm. 1) MO = ingen migration NJ = nettoimmigration beaktad

Bilaga 4 Tabell 5

Prognos över antalet rövande och fördelade samt teoretisk inryckandestyrka

Förutsättningar: Ingen migration och avrundade värden

Födelseår Inskriv— Antalet Att fördela Avräknas 3000 Återstår efter ningsår prövande efter 11 % tp + 500 öv- avgång mellan enl tab 4 frikallade riga återstår inskriv och inry

Teoretisk inryck— andestyrka

_713 000 724 900

Bilaga 4 Tabell 6

Prognos över antalet rövande och fördelade samt teoretisk inryckandestyrka

Förutsättning: Nettoimigration enligt betänkandet avsnitt 2.3 Värnpliktstillgångar. Avrundade värden.

Födelseår lnskriv— Antalet Att fördela Avräknas 3000 Återstår efter ningsår prövande efter 11 % tp + 500 öv— avgång mellan enl tab 4 frikallade riga återstår inskrivn och inry

alt 2,5 % alt 1 %

Teoretisk in- ryckandestyrka

37 900 36 900 37 400 _717 900 729 600

Bilaga 4 Tabell 7

Sammanställning av teoretisk inryckandestyrka enligt olika beräkningsförutsättningar

ÖB värn- pliktsplan

Inskriv— SCB NJ SCB MO Anmärkning alt 2,5 % alt 1 % alt 2,5 % 49 800 50 700

50 900

ningsår

alt 1 % 50 600 49 800 45 900

43 600 43 900

46 000 45 400 45 300 44 800 41 700

40 000 38 800 37 200 38 600 38 900 37 500 36 900

Om andelen ut-

86 87

88 89 90 91

92 93

95 96 97 98 99

ländska medborgare bland 18—åringarna

minskar med 500 i varje åldersklass

och antalet vapen-

fria tjänste— pliktiga följer NVU kalkyl på c:a 2 500 (GU) ökar slut-

summorna i SCB-

kolumnerna till

värden enligt "Totalt 11" (+ 15 300).

Totalt 900

Totalt 11

Bilaga 4 Tabell 8

Exem el å GU-kontin entens sammansättnin

Värden enligt tabell 7 SCB NJ alt. 1 % t.o.m. 1986, därefter alt 2,5 % Inverkan av anstånd m.m. beaktas ej i åldersfördelningen.

GU—år och GU-kontin ent

85/86 86/87 87/88 47000 46800 46800 46000 46000 46000 46000 40000 40000 40000 40000 40000 40000

215001 242001 175001 27300

21500 17500 Anm1 Kontingenterna fylls upp med 25200 13100 3000 kvarstående 9600 2000 äldre 27400 8900 2000 29100 6800 1000 31200 6900 — 31100 7500 32500

Bilaga 4 Tabell 9

Antal värnpliktiga med icke fullgjord hel grundutbildning, fördelade på redovisade värnEliktskontor (VK) samt åldersgruEEer

åldersfördelning åldersfördelning Totalt 25-27 år 28-35 år >35 år vx Totalt 25-27 år 28-35 år

FL KA Totalt

riket

Bilaga 4 Tabell 10

Antal värnpliktiga med icke fullgjord hel grundutbildning fördelade på redovisade värnpliktskontor (VK) samt hinderorsaker.

Redovisande VK Orsak VKV VKU VKB VKNN VK'N VKM FL VKM KA Utflyttad resp vistas utrikes

Sjömansskatte- register

Obefintliga, efter- spanade men ej an— träffade etc.

Totalvägran olika fall

Utan angivande av hinder (se tab 11)

Övriga hinder

Bilaga 4 Tabell 11

Fördelning å redovisande värn liktskontor (VK) och ålders ru per av

värn liktiga för vilka inkallelsehinder ej finns registrerat

åldersgrup- 28-35 år Summa VKS 6 1 1 8 VKV 17 — — 17 VKÖ 51 9 3 63 VKB 1 1 1 3

Undersökningen har med hänsyn till värnpliktsverkets samtidigt pågående arbete med systemomläggning inte berört till 1983/84 inkallelseplanerade eller i tjänst varande värnpliktiga som är 25 år och äldre och som inte tidigare påbörjat sin grundutbildning. I tabell 11 redovisat antal repre- senterar närmast ett "kvarståendeläge" bland dessa äldre. Till detta kommer årligen den del av nya, naturaliserade medborgare i åldern 19—27 år, vilka efter prövning bedöms skola åläggas att fullgöra värnplikt och som inte visar skäl för befrielse jämlikt VL S 5 d). Totala antalet sådana tillkommande har angivits uppskattningsvis till omkring 1 500 man. I detta värde ingår ett fåtal som befrias från enbart grundutbildning på grund av tidigare fullgjord likvärdig utbildning i sitt förra hemland. En mindre del kommer också att frikallas om de återstående c:a 1 100 man förutsätts jämt fördelade över åldrarna 19-27 år.

åldersgru..

25—27 år 28-35 år > 35 år 1 7 10 9 2 11 (15) (13) (37)

Idéer som underlag för arbete med ny värnpliktslag

Värnpliktslag

Grundläggande bestämmelser om värnplikt

& Värnplikt innebär en skyldighet att delta i det väpnade försvaret av landet och att genomgå utbildning för detta.

& Manliga svenska medborgare är värnpliktiga från och med — — — till och med — — —.

I fråga om den som är medborgare också i en annan stat — — —.

& Den som på grund av —— — — inte kan delta i det väpnade försvaret. skall frikallas från värnpliktens fullgörande.

& Den som på grund av — — — annan liknande anledning tillfälligt inte kan delta i det väpnade försvaret skall -— -— — från tjänstgöringsskyldighet under den tid som bedöms nödvändig.

& Från värnpliktstjänstgöring får helt eller delvis befrias ]. den som har blivit svensk medborgare först under det år då han fyller tjugoåtta år eller senare,

2. den som kan visa att han har gjort militärtjänst utomlands,

3. den som på grund av långvarig vistelse utomlands inte har fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet enligt denna lag och är minst tjugoåtta är då han kommer tillbaka till Sverige.

4. den som i övrigt visar synnerliga skäl för befrielse.

Inskrivning och uttagning

& Beslut om uttagning för utbildning enligt denna lag fattas efter inskriv- ning av den värnpliktige.

5 En värnpliktig skall skrivas in tidigast det år då han fyller arton år.

& Inskrivningen görs vid en särskild inskrivningsförrättning, till vilken den värnpliktige är skyldig att inställa sig.

5 Vid inskrivningsförrättningen beslutas också om den värnpliktige skall frikallas — — — från tjänstgöringsskyldigheten.

& Uttagningen för utbildning skall avse — — — & Uttagning till befattning skall avse någon av kategorierna — — —.

5 Den värnpliktige skall om möjligt tas ut för den utbildning för vilken han kan anses mest lämpad. Iden mån det kan ske skall hänsyn tas till hans önskemål.

Tjänstgöringen Allmänna föreskrifter

& Värnpliktstjänstgöringen omfattar i fred grundtjänstgöring och fort- sättningstjänstgöring under sammanlagt högst X dagar.

Tjänstgöringens fördelning på grundutbildning, beredskapstjänst och repe- titionsutbildning bestämmes av regeringen.

Grundutbildning

& Värnpliktiga skall fullgöra grundutbildning om minst X och högst X dagar.

Beredskapstjänst

& Värnpliktiga som uttagits till befattningar inom verksamhet som är angelägen för beredskapens upprätthållande skall under grundtjänstgöring i direkt anslutning till grundutbildningen fullgöra beredskapstjänst under längst X dagar.

& Värnpliktiga som uttagits till bevaknings— eller depåtjänst skall under grundtjänstgöring i direkt anslutning till grundutbildningen fullgöra bered- skapstjänst under högst X dagar. Beredskapstjänst skall för dessa värn- pliktiga även omfatta befattningar som är angelägna för att stödja värn- pliktsutbildningen.

& Värnpliktiga, som uttagits till befattningar inom verksamhet som är angelägen för beredskapens uppehållande skall inom försättningstjänst- göringen vid högst X tillfällen fullgöra beredskapstjänstgöring under varde- ra tillfället högst X dagar och sammantaget högst X dagar.

Värnpliktig som skall fullgöra beredskapstjänst enligt ovan kan även åläg- gas att fullgöra beredskapstjänst i hemmet under högst X dagar.

Repetitionsutbildning

Repetitionsutbildningen omfattar krigsförbandsövningar, särskilda övning- ar och mobiliseringsövningar. Värnpliktiga skall fullgöra repetitionsutbild- ning om sammanlagt högst X dagar.

& Värnpliktiga skall fullgöra högst X krigsförbandsövningar — — —.

& Värnpliktiga i befattningar för befäl samt i särskilt kvalificerade befatt- ningar för meniga är skyldiga att fullgöra högst X särskilda övningar.

& Värnpliktiga som har särskilt viktiga uppgifter i samband med mobili- sering eller som är krigsplacerade vid förband som skall genomföra mobili- sering på särskilt kort tid är skyldiga att fullgöra högst X mobiliseringsöv-

ningar.

å Krigsförbandsövningar och särskilda övningar får delas upp på delöv- ningar.

Beredskapsövningar

& Om det behövs med hänsyn till beredskapen, får regeringen ålägga värnpliktiga att fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt högst X dagar. Särskild tjänstgöringsskyldighet

& Om landets försvar eller dess säkerhet i övrigt kräver det, får rege- ringen till tjänstgöring kalla in det antal värnpliktiga som behövs.

Övriga bestämmelser

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

_._._._._. .UlPPNT'

16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29. 30, 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40.

41.

42.

45. 46.

47.

49.

50.

51.

.OSDPTIPWPPNT'

Sociala aspekter på regional planering. I. Värdepappersmarknaden. Fi. Domstolar och eko-bron. Ju. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilegedel 2. Fi. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. Näringstillständ. Ju. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. I. Kompletterande motståndsförmer. Fö. Rösträtt och medborgarskap. Ju. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. Samordnad narkotikapolitik. S. RF 10:5. Ju. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. Ju, Förvärv i god tro. Ju. Sveriges internationella transporter. K. Arbetsmarknadsstriden |. A. Arbetsmarknadsstriden ll. A. Datorer och arbetslivets förändring. A. Förenklad självdeklaration. Fi. Panträn, Ju. Folkbibliotek i Sverige. U. En bättre information om kemiska produkter. Jo. Ny konsumentköplag. Ju. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörelselag. Fi. Ny Banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolagsleg. Fi. Ny Bankiagstiftning. Del 3. Sparbankslag. Fi. Ny Banklagstiftning. Del 4. Föreningsbanksleg. Fi. LÄS MERA! u. Arbetsmarknadspolitik under omprövning. A." Nya alternativ till frihetsstraff. Ju. Handla med tjänster. Ud. Bostadskommitténs delbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 1. Bo. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. Bo. Rullande fastighetstaxering m m Del 1. Fi. Rullande fastighetstexering m m Del 2. Fl. Hälso- och sjukvård inför 90-talet. (HS 90) Huvudrapport. S. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Under- lagsstudie. S. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvudbi- Iaga 1—3 Huvudbilage 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, Huvudbilega 2: Arbets— miljö, yrke, utnyttjande av sluten vård, Huvudbilaga 3: Den jämlika sjukvården? S. Att förebygga skador — ett hälsopolitiskt handlingspro- gram. Underlagsstudie. S, An förebygga hjärt- och kärlsjukdom — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. S.

Hälsopolitik i samhällsplaneringen — Boendemiljö — Ar- betsmiljö — Arbetslöshet — Kost. Underlagsstudie. S. Invandrarna i hälso- och sjukvården. Underlegsstudie. S. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Un— derlagsstudie. S.

Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Hu— vudbilaga: Hälsoupplysning. S. Länssjukvården — möjligheter till förändring. Underlags- studie. S.

Hälsa — vård — Samhällsekonomi — Sysselsättning. Expertrapport. 3.

Personal för framtidens hälso- och sjukvård. Underlagsstu- die. S. Datateknik och industriell förnyelse. (.

52. 53. 54. 55. 56. 57. 58. 59. 60. 61. 62. 63. 64. 65. 66. 67. 68. 69. 70. 71.

Svensk sydafrikapolitik. Ud. Föreningarnas radio. U. Tvängsmedel — Anonymitet — Integritet. Ju. | rätt riktning. A. Folkrätten i krig. Fö. Kommunerna i totalförsvaret. Fö. lnvandrar- och minoritetspolitiken. A. Näringsförbud. Ju. Generell permutation av donationsbestämmelser. Fi. I stället för kärnkraft. I. Med sikte på nedrustning. Ud. Homosexuella och samhället. S. Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. S. Via satellit och kabel. U. Den allmänna rättshjälpen. Ju. Cancer-orsaker-förebyggande m.m. S. Samordnad samhällsinformation. C. Säker elförsörjning. I. Staketmetoden. Fi. Värnplikten i framtiden. Fö.

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 1025. [14] Förvärv i god tro. [16] Panträtt. [22]

Ny konsumentköplag. [25] Nya alternativ till frihetsstraff. [32]

Tvångsmedel —- Anonymitet — Integritet. [54]

Näringsförbud. [59] Den allmänna rättshjälpen. [66]

Utrikesdepartementet Handla med tjänster. [33] Svensk sydafrikapolitik. [52] Med sikte på nedrustning, [62]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsförmer. [10] Folkrätten i krig. [56]

Kommunerna i totalförsvaret. [57] Värnplikten i framtiden. [71]

Socialdepartementet

Samordnad narkotikapolitik. [13] Hälso- och sjukvård inför 90-talet. (HS 90)

1. Hälso- och sjukvård inför SO-talet, (HS 90) Huvudrapport. [39] 2. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Underlags- studie. [40] 3. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvudbilaga1—3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, Huvudbilaga 2: Arbetsmiljö, yrke, utnyttjande av sluten vård, Huvudbilaga 3: Den jämlika sjukvården? [41] 4. Att förebygga skador — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. [42] 5. Att förebygga hjärt— och kärlsjukdom — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Under— lagsstudie. [43] 6. Hälsopolitik i samhällsplaneringen — Boende— miljö — Arbetsmiljö — Arbetslöshet — Kost. Underlagsstudie. [44] 7. Invandrarna i hälso— och sjukvården. Underlagsstudie. [45] 8. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Un- derlagsstudie. [46] 9. Primärvårdens uppgifteri det förebyggan- de arbetet. Huvudbilaga: Hälsoupplysning. [47] 10. Länssjukvår- den — möjligheter till förändring. Underlagsstudie. [48] 11. Hål- sa — vård — Samhällsekonomi — Sysselsättning — Expertrap— port. [49] 12. Personal för framtidens hälso- och sjukvård. Un- derlagsstudie. [50] Homosexuella och samhället. [63] Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. [64] Cancer-orsaker—förebyggande m m. [67]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. l. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrap- port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7] Förenklad självdeklaration. [21] Banklagsutredningen. 1. Ny Benklagstiftning. Del 1. Bankrörel— selag, [26] 2. Ny banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolagslagen. [27] 3. Ny banklagstiftning. Del 3. Sparbankslag. [28] 4. Ny bank- lagstiftning. Del 4, Föreningsbanksleg. [29] Fastighetstaxeringskommittén. 1. Rullande fastighetstaxering mm Del 1. [37] 2. Rullande fastighetstaxering mm Del 2. [38] Generell permutation av donationsbestämmelser. [60] Staketmetoden. [70]

Utbildningsdepartementet Folkbibliotek i Sverige. [23]

LÄS MERA! [301 Föreningarnas radio. [53] Via satellit och kabel. [65]

Jordbruksdepartementet

En bättre information om kemiska produkter. [24]

Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden |. [18] 2. Arbets- marknadsstrideri II. [19]

Datorer och arbetslivets förändring. [20] Arbetsmarknadspolitik under omprövning. [31] | rätt riktning. [55] Invandrar- och minoritetspolitiken. [58]

Bostadsdepartementet

Bostadskommitten. 1. Bostadskommitténs delbetänkande. Sammanfattning. [34] 2. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 1. [35] 3. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. [36]

Industridepartementet

Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9] Datateknik och industriell förnyelse. [51]

i stället för kärnkraft. [61] Säker elförsörjning. [69]

Civildepartementet Samordnad samhällsinformation. [68]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningen

marlden' krohöf"

a förteckningen.

. .—

., '! ' .» ÅI & , ) ,'1 l ; " & >.. ;- ( . ; ' > 53' i. ;. I ..

fu

'I?

:|

(.it