SOU 1986:33

Att studera framtiden

Naulwwoxalamssauwvua Dimma

ww 1986: 33 w . J ustitiedepartementet

Att studera framtiden

Del 1

Norstedts Tryckeri Stockholm 1986

Till Statsministern

1985 års framtidsstudieutredning (Ju kom 198511) överlämnar härmed sitt betänkande (SOU 198633) jämte bilagor (SOU 1986134) som underlag för diskussion och beslut om den statligt finansierade allmänna framtidsstudie— verksamhetens framtida mål och organisation. Mot organisationsförslaget har ledamoten Rydén reserverat sig.

Därmed är kommitténs uppdrag slutfört.

Stockholm den 1 september 1986

Kjell Larsson

Pär Granstedt Kerstin Keen Sören Lekberg

Rune Rydén Yvonne Sandberg—Fries

/Staf fan Laestadius Hans Glimell

INNEHÅLL

1. Inledning 1.1 Om uppdraget 1.2 Om läsarten 1.3 Sammanfattning

2 Tillbakablick 2.1 Framtiden är ständigt närvarande 2.2 Framtidsstudier — ett efterkrigsfenomen 2.3 Att välja framtid — referat av ett centralt dokument 2.4 Sekretariatet för framtidsstudier — en kort beskrivning 2.5 De svenska framtidsstudiernas kraftfålt 2.6 70—talet — en vändpunkt 2.7 En statsvetenskaplig utvärdering av sekretariatet för framtidsstudier

3 Perspektiv på framtidsstudierna 3.1 Demokratisk debatt och politisk delaktighet 3.2 Framtidsfrägorna i folkbildningsarbetet 3.3 Kvinnoperspektiv i framtidsstudier 3.4 Skolan och framtidsfrågorna 3.5 Framtidsstudier och facklig verksamhet 3.6 Tvärvetenskap inom forskningspolitik och forsknings- organisation 3.7 Myndigheter, sektorer och f ramtidsstudier 3.8 Företagens omvärldsanalyser 3.9 Att bedöma, förutse och påverka teknisk förändring 3.10 Regionala f ramtidsstudier 3.11 Värderingar under omprövning

3.12 Globala framtidsstudier -

3.13 Framtidsstudier som internationell företeelse 3.14 Framtidsstudiernas metodproblem

4. Överväganden och förslag

Källhänvisningar

Reservation från ledamoten Rydén

Kommitténs direktiv

30

33 33 36 38 41 43

45 49 53 59 64 68 72 79 84

93

111

120

122

" ; i'll" "

1-1

'i' w ,. . th— w— . 'lr HH- "! PHJ.

* H» ”P”». |

_url |?! till" _ ... _

"v '.

lv'l .*Vl FN VIK 1"'|

___ *. |. ..l1,*' | Wl- .!

1 Inledning

1.1. Om uppdraget

Den 13 december 1984 bemyndigade regeringen statsrådet Ingvar Carlsson att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda frågor om mål och organisation för den statligt finansierade framtidsstudieverksamheten. Ingvar Carlssons föredragning inför regeringen fastställdes som direktiv för kommitténs arbete (Dir 1984z50; återfinns i slutet av detta betänkande).

Den 29 april 1985 förordnade Ingvar Carlsson följande ledamöter i kommittén: Kjell Larsson (ordförande), Pär Granstedt, Kerstin Keen, Sören Lekberg, Rune Ryden samt Yvonne Sandberg—Fries. Till sakkunniga i kommittén utsågs Bo Ekman, Göran Färm, Birgitta Isaksson Pérez samt Carl Tham. Till expert åt kommittén utsågs Olle Ericsson. Den 8 oktober utsågs även Tore Frängsmyr till expert åt kommittén.

Kommitténs sekretariat har bestått av Staffan Laestadius, sekreterare, samt Beila Engelhardt (t o m 30/4 1986), Hans Glimell och Ann—Marie Laginder (t o m 30/4 1986) som biträdande sekreterare på deltid.

1.2 Om läsarten

Detta betänkande är indelat i fyra avdelningar. I avdelning 1 finns vissa inledande avsnitt samt en relativt kortfattad sammanfattning. Avdelning 2 innehåller en tillbakablick över framtidsstudiernas historia i Sverige och världen.

Avdelning 3 är avsedd att vidga perspektivet på framtidsstudierna. I 14 självständiga kapitel diskuteras ett urval av problem vilka har betydelse för den svenska diskussionen om f ramtidsstudier. En del av dessa kapitel är allmänt resonerande och prövande. Andra är f aktaspäckade eller abstrakta. Vi har haft ambitionen att hela betänkandet ska rymmas inom drygt 100 sidor. Det har medfört att argumenteringen i de enskilda kapitlen gjorts kortfattad. Detta har också ställt oss inför svåra urvals— och skrivproblem. Ett betänkande från en

offentlig utredning kan inte enbart skrivas för tänkta remissinstanser utan ska kunna tjäna som underlag för en bredare diskussion inför de beslut betän— kandet så småningom resulterar i. Avdelning 4 innehåller våra samlade övervä— ganden kring de resonemang som förs i de tidigare kapitlen samt våra förslag.

För att underlätta läsning har fotnoter undvikits. En del referenser har inbakats i texten. I slutet av betänkandet finns en sektion där källhänvisningar samlats kapitelvis.

Ytterligare material som vi tagit del av under arbetet redovisas i de bilagor som publiceras parallellt (SOU 1986:34).

1.3. Sammanfattning

Framtidsstudier, dvs det systematiska hanterandet av framtidsbilder är en ung företeelse. Även om människor alltid intresserat sig för framtiden var det först det andra världskrigets erfarenheter' 1nom f orsvarsplanermgens område som gav upphov till framtidsstudierna. Det var också i planeringsmiljöer — och väsent— ligen teknokratiska sådana — som f ramtidsstudierna främst kom att bedrivas och utvecklas. Redan tidigt gjorde emellertid även andra traditioner sig gällande: f ramtidsstudier kom till användning i projekt om de ödesfrågor som oroat stora grupper av människor främst i de industrialiserade länderna. Den mest kända av dessa studier är Tillväxtens gränser som i början av 70—talet inledde en lång debatt om gränserna för mänsklighetens fortsatta exploatering av jorden.

I Sverige började FOA ägna sig åt framtidsstudier i slutet av 60—talet. Motio— ner förekom också i riksdagen om svenska framtidsstudier. Ingenjörsvetens— kapsakademien publicerade 1969 en rapport där man pläderade för ett svenskt institut för framtidsstudier. Ett sådant diskuterades också i en TCO—rapport om forskningspolitik. Inom regeringskansliet diskuterades framtidsstudier i forsk— ningsberedningen. 1971 tillsatte statsministern en arbetsgrupp med uppgift att utreda f ramtidsstudierna i Sverige. Året efter kom dess betänkande Att välja framtid (SOU 1972:59) där framtidsstudierna i hög grad, och i viss polemik mot tankegångarna i IVA—rapporten, förankrades i samhällets demokratiska plane— ring. Svenska framtidsstudier sägs i betänkandet som en möjlighet att arbeta fram sektorövergripande planeringsunderlag avsedda att bredda den demokra— tiska beslutsprocessen och även motverka starka sektorsintressen.

1973 inrättades sekretariatet för f ramtidsstudier och samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning(SALFO) som resultat av utredningens arbete. Det förstnämnda skulle rikta sitt arbete mot det statliga planeringssystemet, det sistnämnda mot f orskarsamhället. De båda organen, som inledningsvis var organiserade som kommittéer i regeringskansliet, har sedermera i olika former uppgått i den sedan dess bildade forskningsrådsnämnden (FRN). Medan SALFO numera ingår som en del av FRNs normala forskningsinitierande verksamhet har

sekretariatet för framtidsstudier en särbehandling i form av ett öronmärkt anslag på ca 5.7 milj kr/år.

Sekretariatet för framtidsstudier kom i praktiken att få en mindre betydelse för planeringssystemet och en starkare inriktning mot den allmänna samhälls- debatten än vad som avsetts. Verksamheten hamnade i ett kraf tf ält mellan en teknokratisk (och relativt näringslivsnära) planeringssyn, en reformpolitisk sådan och en framväxande alternativ— och miljörörelse. I det kraftfältet kom man medvetet att orientera sig från den näringslivsnära och teknokratiska

polen.

Utvecklingen under 70—talet blev en besvikelse för många och långt ifrån vad stora prognosorgan förutspått. Prognosverksamhet misskrediterades och många prognos— och framtidsstudieenheter inom företag och myndigheter lades ned eller omorganiserades. Under senare år kan man emellertid åter skönja ett ökat intresse för långsiktigt inriktad analysverksamhet. Prognosverksamhet (f orecas— ting) ersätts emellertid allt oftare med begreppet framåtblickande (foresight) vilket står för en mer prövande och värderande hållning till de alternativ och möjligheter som står till buds. De nya tendenserna ligger i linje med traditio— nerna inom sekretariatet för f ramtidsstudier som aldrig ägnat sig åt prognos— verksamhet.

På flera håll i Europa har f ramtidsstudier på senare tid kommit att förknippas med en framväxande regionalt baserad aktivism. Denna omfattar såväl f orsk— nings- och utvecklingsarbete som politisk handling. Ofta sker det i former som avviker från centralt fastställda regler och kriterier. Arbetslösheten, den ekonomiska stagnationen och de centrala organens svårigheter att hantera de framväxande problemen är uppenbarligen bidragande orsaker såväl till den ökade osäkerheten om samhällsutvecklingen (och sökandet efter alternativ) som till de nya formerna för regionala och lokala initiativ. Denna tendens finns också i Sverige. Till yttringarna hör regionala f ramtidsstudier där länsstyrelser är inblandade, projekt finansierade av regionala forskningsråd och med stark aktionsorientering och olika former av alternativprojekt i nedläggningshotade regioner. Det kommunprojekt som sekretariatet för framtidsstudier f.n. bedri— ver har också en nära koppling till lokal framtidsaktivism.

Framtidsstudier har av många främst förknippats med övergripande studier av mänsklighetens hot och möjligheter på global nivå. Startpunkten för den diskussionen blev den tidigare nämnda Tillväxtens gränser som kom att följas av en lång rad globala modellstudier där oroande hotbilder konfronterades med mer optimistiska studier. En stor del av de globala modellerna kan betraktas som inlägg i en övergripande diskussion om huruvida mänsklighetens anpass— ningsmekanismer är tillräckligt känsliga för att i tid hinna reagera på de problem som uppstår till följd av befolkningstillväxt, nedsmutsning, resursut— tömning m.m. Man kan i denna globala debatt finna en klyfta mellan en humanekologisk (och mer oroad) skola och en huvudsakligen ekonomisk— teoretiskt baserad sådan med större tillförsikt till anpassningsmekanismernas möjligheter. Det globala modellbyggandet var i sin ursprungliga form starkt

bundet till en epok i datorteknologins utveckling. De stora modellerna krävde stora datorer och stora arbetslag av systembyggare. Den senaste tidens utveckling av persondatorer har skapat nya möjligheter att bedriva f ramtidsstu- dier utan att begravas i modellarbete.

Frågan om framtidsstudiernas kunskapsteoretiska status har rönt uppmärksam— het mot bakgrund av deras ursprung i en planeringstradition, deras inplacering i f orskningsorganisationen och att de ofta attraherar intellektuella grupper som oroar sig över samhällsutvecklingens dominerande tendenser. I Sverige har framtidsstudiernas drag av icke-forskning möjligen fått en överbetoning till följd av deras inplacering i forskningsrådsnämnden. Det är uppenbart att framtidsstudier i många avseenden skiljer sig från den vetenskapssyn som dominerar inom naturvetenskaplig forskning men å andra sidan har stor släktskap med traditioner inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Den vetenskapsteoretiska debatten i dessa frågor är således av betydelse för f ramtidssstudierna liksom erfarenheter från dessa bör kunna bidra till diskus— sionen. Det finns i f ramtidsstudier ett skapande eller gestaltande moment som ofta går utöver det i traditionell mening vetenskapliga. Formerna för denna sammanbindning av nuet och framtiden kan variera: de kan ske i konstverkets form såväl som med metoder hämtade från systemanalys och andra formali— serade tekniker. I likhet med vad som gäller på andra områden kan formerna för detta endast utvecklas genom öppen kritik i samspel med andra likartade miljöer.

Vi menar att statens deltagande i och finansiering av framtidsstudier bör tillgodoses under fyra skilda former. För det första föreslår vi att regeringen utanför det ordinarie forsknings- och planeringssystemet, inrättar en självstän- dig stiftelse för framtidsstudier med huvudsaklig uppgift att i egen regi eller i samarbete med andra bedriva framtidsstudier. För det andra föreslår vi att forskningsrådsnämnden även fortsättningsvis ska ha ett ansvar när det gäller att initiera och ekonomiskt stödja framtidsstudier och liknande verksamheter. För det tredje föreslår vi att statliga myndigheter generellt åläggs ett ansvar för långsiktig bedömning av f ramtidsperspektiven inom sina respektive sam— hällssektorer. För det fjärde föreslår vi att centrala statliga forskningsorgan bör kunna stödja den framväxande regionala FOU-verksamhet som kan skönjas.

Den stiftelse för f ramtidsstudier vi f öreslår bör ha staten som ensam stiftare. Stiftelseformen är vald för att ge självständighet gentemot centrala statliga organ samt viss frihet i arbetsformer m.m. Stiftelsen blir det enda statligt finansierade organet med huvuduppgift att bygga upp kompetens på och arbeta med långsiktig analys och f ramtidsstudier. Verksamheten ska utföras i former som gör det möjligt för utomstående och icke initierade att ta del av resulta— ten och dra nytta av de erfarenheter som vinns i arbetet. Stiftelsen ska regelbundet publicera en rapport, gärna iform av en årsbok, där man samman- fattar sina väsentligaste resultat. Stiftelsens verksamhet kan sammanfattas i fyra arbetsområden: 1) en bred f ramåtblick mot långsiktiga tendenser i teknik och samhällsutveckling, 2) en djupare projektverksamhet kring väsentliga framtidsfrågor, 3) arbetsformer riktade mot offentligheten samt 4) särskild uppmärksamhet åt metodfrågor.

Stiftelsen väljer själv de program eller teman man vill ägna sig åt

Vi föreslår att stiftelsen för framtidsstudier får en styrelse på nio personer utsedda på sex år och valda av regeringen sedan organisationer, institutioner och enskilda givits tillfälle att föreslå kandidater. Stiftelsekapitalet bör göras litet och stiftelsen därför i realiteten beroende av statliga anslag. Den föreslagna verksamheten har kostnadsberäknats till omkring 15 milj kr årligen. Det medger att ca 20 personer totalt kan engageras i f ramtidsstudierna varav ca 15 i f orskande/utredande uppgifter. Storleken är avsedd att ligga i under— kant av vad som vanligen brukar anges vara den kritiska massan för verksam- heter av liknande slag.

Förslaget innebär att f orskningsrådnämndens särskilda ansvar för f ramtidsstu- dier upphör. Därmed försvinner också de öronmärkta anslagen. Vi föreslår emellertid också att nämndens ställning när det gäller att ägna sig åt gränsö— verskridande verksamheter - tvärvetenskap, långsiktiga analyser, framtidsstu- dier och därmed sammanhängande verksamheter — bör stärkas och än tydligare ingåi FRNs allmänna f orskningsstöd jande uppgifter. Förslaget innebär således en uppdelning mellan den rörliga anslagsgivande instansen (FRN) och den fasta institutionen (den föreslagna stiftelsen).

Vi föreslår vidare att de statliga myndigheterna generellt ges ett ansvar för långsiktiga och sektorövergripande perspektiv på den egna verksamheten. Dessa uppgifter kan lämpligen kopplas med övergången till ny treårig budgetprocess. Även länsstyrelserna bör ges liknande rekommendationer. En del myndigheter utanför den egentliga f orskningsorganisationen har forskningsstöd jande uppgif— ter. Även för dessa bör ansvaret för långsiktig analys och framtidsstudier skrivas in i instruktionen. I förslaget ingår också att riksrevisionsverket bör tilldelas vissa övergripande uppgifter när det gäller att stämma av de långsik- tiga analyser som myndigheterna ägnar sig åt inför sina budgetprocesser.

Vi menar att det är angeläget att ta tillvara det uppsving av regionalt förankrat och ofta handlingsinriktat forsknings- och utvecklingsarbete som vuxit fram. Det är ofta integrerat med eller har karaktär av framtidsstudier. Genom utnyttjande av den lokala högskoleorganisationen bör man också kunna tillföra kvalitet och metodkunnande till dessa verksamheter som f ö har (och bör behålla) starka autonoma drag. Vi menar emellertid att finansieringen av detta bör styras till de områden där behov föreligger och förutsättningar finns att bedriva eller utveckla goda projekt. Enligt vår mening är FRN ett lämpligt organ för detta.

F RN föreslås behålla ca 30% av det nuvarande anslaget för f ramtidsstudier. Ca 4 milj kr årligen överförs till den nybildade stiftelsen. Till stiftelsens basfinan- siering behövs ytterligare i storleksordningen ca 6-7 milj kr per år. Vi föreslår att dessa medel tillgodoses inom ramen för statens åtgärder för forskning och utveckling i vid mening. Anslaget till framtidsstudier bör betraktas som sektorövergripande och handläggas av och redovisas under statsrådsberedningen.

Avslutningsvis f öreslår vi att regeringen inbjuder den nybildade stiftelsen att presentera ett förslag till en omfattande framtidsstudie om det svenska samhällets framtida strukturomvandlingz vilka utmaningar står vi inför när det gäller kultur- och livsformer, teknikutveckling, arbets- och produktionsorga— nisation, geografisk lokalisering och samhällsorganisation m.m. Ett sådant projekt från ett s jälvständigt f ramtidsstudieinstitut kan ge värdefulla bidrag till den långsiktiga politiska debatten om de reformpolitiska strategierna i det avancerade industrisamhället.

Våra förslag bör kunna genomföras fr o m budgetåret 1987/88.

2. Tillbakablick

2.1 Framtiden är ständigt närvarande

Människan har alltid varit upptagen av framtiden. På den har hon projicerat sina drömmar om en bättre värld. Dit har hon förlagt sin kritik av missförhållanden i det bestående samhället och i sitt dagliga liv. Framtiden har också tjänat som legitimering för handlingar i nuet. Det kan gälla att arbeta hårdare så att taket blir klart före de väntade höstregnen eller de makthavan- des anspråk på uppoffringar i dag för att befolkningen skall kunna möta framtidens krav.

I varje tidpunkt bär vi med oss ett arv från det förflutna som kommer att påverka förhållandena i morgon, om ett år och om hundra år. Arvet kan vara materiellt som t ex motorvägar, bostäder och gruvor. Det kan också vara av ett mer immateriellt slag: religioner, värderingar och livsstilar.

Nuet är således bestämt av val som redan gjorts och sådant som inte går att påverka. Morgondagen är också delvis intecknad men påverkas av val vi gör i dag. Morgondagens framtid — den som ligger en bit bort — ger större inflytande för de val vi träffar i dag och under den närmaste tiden framöver. Mö jlighe- terna att forma framtiden, för sig själv och för en vidare krets, varierar kraftigt mellan individer och grupper i samhället. Framtiden är emellertid ingenting som bara kommer - den skapas av oss alla genom små och stora beslut.

Hållningen inför framtiden kan vara omedveten. En gåva till en granne eller en hemgift (och rentav dotterns giftermål) kan tolkas som en framtidsinriktad handling, ett sätt att bygga upp ett socialt skyddsnät för att gardera sig mot

framtida olyckor.

Den medvetna hållningen inför framtiden byggs upp av mer eller mindre sammanhållna föreställningar om denna framtid — framtidsbilder. Människan har skapat sådana framtidsbilder åt sig i årtusenden - mot bakgrund av föreställningar om samband och lagar i samhället och naturen. På olika sätt har hon också givit uttryck för dem i tal, i skrift och i i handling.

..Jag tror att den förmåga vi ser uttryckas här för första gången är förmågan att förutse: den framåtsyftande föreställningen. I dessa målningar blev jägaren bekant med faror han visste han skulle möta men som ännu inte dykt upp. När jägaren fördes hit till det hemlig- hetsfulla mörkret och ljuset plötsligt riktades mot bilderna såg han bisonoxen som han skulle komma att möta den, han såg den springande hjorten, han såg det framstormande vildsvinet. Och han kände sig ensam med dem som han skulle känna sig i jakten. Fruktans ögonblick gjordes närvarande för honom;...

För oss återskapar grottmålningarna jägarens livsform som ett stycke historia; vi ser genom dem in i det förflutna. Men för jägaren, menar jag, utgjorde de ett titthål in i framtiden... I båda riktningarna fungerar grottmålningarna som ett teleskop för våra föreställningar: de riktar vårt medvetande från vad som kan ses mot vad som kan anas eller gissas. Detta är faktiskt själva målandets idé; oberoende av exaktheten i observationerna får den platta bilden mening för ögat först då medvetandet fyller ut den med former och rörelse, en konstruerad verklighet, som inte kan ses men f öreställas.

Konst och vetenskap är båda unika mänskliga beteenden utom räckhåll för något som djuren förmår. Och här ser vi att de stammar ur samma mänskliga egenskap: förmågan att visualisera framtiden, att förutse vad som kan hända och planera för att möta det, och att återge det för oss själva i bilder som vi projicerar och flyttar omkring inom våra huvuden eller i en ruta av ljus på en grottas mörka vägg eller på en TV-skärm.

(Bronowski, J: The Ascent of Man (BBC,1973)

Framtidsbilder kan vara möjliga att förverkliga eller ej. De kan också avbilda mer eller mindre önskvärda framtider. Framtidsbilderna - eller snarare de som skapar dem - kan också i varierande utsträckning göra anspråk på att vara (eller presentera det) sanna eller åtminstone sannolika.

Till framtidsbilderna räknas självfallet utopin. Historiskt vanligen i bokens form, numera även med hjälp av andra medier, förvandlar utopisten abstrakta föreställningar till konkreta exempel. Utopin är projiceringen av nuet på det som inte finns eller ingenstans, på en avlägsen 6 eller en tidpunkt bortom sekelskiftet. Utopin är - mer eller mindre uttalat - förknippad med föreställ— ningen att människors val av handlingsalternativ betyder något. Att beskriva det eftersträvade tillståndet blir därmed också ett led i kampen för att uppnå det. Likaså kan hotbilderna, ibland kallade dystopier, bidra till ansträng- ningarna - och peka på möjligheterna - att undvika dessa hot.

Även program och planer av olika slag uttrycker föreställningar om hur man önskar sig framtiden. Politiska program brukar även uppvisa släktskap med utopierna.

Förutsägelsen har sin grund i föreställningen att framtiden i åtminstone något avseende är omöjlig att påverka genom mänsklig handling samt att det i princip är möjligt att vinna kunskap om de mekanismer som reglerar den framtida händelseutvecklingen eller åtminstone vilka tecken som förebådar den. Förutsägelser kan vara grundade på tecken i naturen, fåglarnas beteende t ex, eller kulturella erfarenheter av olika slag. De kan också ha karaktär av religiösa profetior. I vår tid görs många förutsägelser baserade på erkända naturlagar eller andra vetenskapliga teorier. Förutsägelser om när Halleys komet återkommer nästa gång och när tidvattnet blir särskilt högt utanför engelska kusten är exempel på det. Vetenskapshistorien uppvisar en ständig kamp om vilka förutsägelser som baseras på tro och vilka som baseras på vetande. Vad som under en period hållits för sant har under andra tider hållits för vidskepelse.

Prognosen kan betraktas som en villkorlig förutsägelse. Den representerar en sammanvägning av de faktorer som kan antas ha betydelse i en viss situation och en bedömning av vilken händelseutveckling som är mest sannolik. Progno— ser kan omspänna områden där människans möjligheter att påverka utfallet är försumbara, t.ex. vädret. Inom sådana områden kan man med enkla tumregler också bedöma prognosernas värde - hur ofta man spår rätt exempelvis. Om prognoserna gäller fält där människor har en reell möjlighet att själva påverka utvecklingen är det svårare att med ledning av utfallet uttala sig om en prognos är bra eller dålig. Prognosen kan, bara genom att den blir känd, bidra såväl till att uppfylla sin egen profetia som förhindra att dess utsagor uppfylls.

En prognos får vanligen betydelse genom att den auktoriserar vissa tolkningar av händelseutvecklingen före andra. Efter ett ingående analytiskt arbete enar sig ett antal experter. Man framhåller en händelseutveckling som mer sannolik än andra: det kan gälla väderutsikter såväl som industriproduktion. En auktori-

tativ prognos kan därmed spela samma roll för debatt och agerande i dagens samhälle som en metafysiskt baserad profetia kunde göra för 400 år sedan i dåtidens samhälle. Prognosen ges vanligen en kvantitativ form. Man måste bestämma sig för om vindstyrkan sannolikt blir 6 m/s eller 12 m/s och om inflationstakten blir 2% under kommande år eller 6%. Överväganden och osäkerheter kan skymmas av den exakthet som siffror ibland ger uttryck för.

Många framtidsbilder passar inte in i kategorierna ovan. Harry Martinssons Aniara, Jules Vernes Maskinön och Sammanbrottet av William Clark är exempel på sådana litterära, vetenskapliga och politiska tankelekar av f ramtidskaraktär.

Vid sidan av bilderna av det önskvärda (utopier m.m.) och av det som kommer att hända (förutsägelser av olika slag) kan man urskilja en tredje grupp framtidsbilder. I de mest skiftande miljöer — företag, försvarsmakter och alternativrörelser för att ta några exempel - har studiet av möjliga framtider blivit vanligt. I Sverige har begreppet framtidsstudier i hög grad kommit att förknippas med sådan verksamhet: i stället för att begränsa sig till vad som kommer eller vad som är önskvärt undersöker man vilka alternativ som f inns, vad som kan skapas och vad som kan förhindras. Det kan innebära att man skapar flera framtidsbilder som på olika sätt tar hänsyn till de faktorer som har eller kan få betydelse för händelseutvecklingen. Det önskvärda och det sannolika finns i varierande utsträckning med i arbetet med dessa f ramtids- bilder: en del alternativ framstår som hotfulla och andra som löftesrika, vissa förlopp är mer "realistiska" än andra. Detta medvetna sätt att hantera fram— tider som något möjligt och studerbart är i idéhistoriskt perspektiv en ung företeelse. Intresset för framtidsstudier är väsentligt yngre än intresset för framtiden.

] detta betänkande omfattar begreppet f ramtidsstudier all systematisk hantering av framtidsbilder, dvs föreställningar om framtiden. Därmed kommer även t ex utopier och förutsägelser att inkluderas. Vi lägger alltså in mer i begreppet än vad som är vanligt i Sverige. Fördelen är att vi därmed får med verksamheter som utanför Sverige brukar benämnas eller förknippas med f ramtidsstudier även om de i Sverige bedrivs under annan etikett. Nackdelen är att begreppet framtidsstudier blir diffust. Det problemet försöker vi lösa löpande i texten genom avgränsningar från fall till fall.

2.2 Framtidsstudier — ett efterkrigsfenomen

Thomas More (Utopia), Edward Bellamy (Looking Backward 2000-1887) och Aldous Huxley (Sköna nya värld) och andra klassiska framtidsbilder har endast i begränsad utsträckning påverkat den moderna f ramtidsstudietraditionen. Det systematiska hanterandet av framtiden är väsentligen ett fenomen med rötter i andra världskrigets slutskede. Framtidsstudien Towards New Horizons som handlade om den framtida militärteknologiska utvecklingen och beställdes av det amerikanska flygvapnet 1944 kan symbolisera ursprunget till dagens f ramtidsstudietradition - kanske rentav dess födelse. Det forsknings- och utvecklingsorgan (Research and Development, RAND) som flygvapnet och Douglasfabrikerna gemensamt startade 1946 utvecklades 1948 till ett självstän- digt forskningsinstitut - en think tank — med tvärvetenskapliga ambitioner, en bred kontaktyta utanför traditionellt akademiska kretsar och med en "fram— tidsinriktad" profil. Vid RAND bedrevs metodutveckling och f ramtidsstudier under ledning av Olaf Helmer. Därifrån växte också nya institutioner fram som System Development Corporation, Institute for the Future och Hudson Institute under ledning av Herman Kahn.

Det kalla kriget, revolutionen i Kina och Koreakriget skapade stor oro i Förenta Staterna över landets långsiktiga råvaruförsörjning. Paley-rapporten 1952 (Resources for Freedom) - beställd av USA:s president - blev den första stora f ramtidsstudien på råvaruområdet. Som en uppföljning skapades stiftelsen Resources for the Future för att ge en permanent miljö för framtidsstudier inom råvaruområdet.

Framtidsstudierna hade en stark förankring i de planerings- och beslutsmetoder som växte fram under andra världskriget. Den beslutsinriktade Operationsanaly— sen kom efterhand att vidareutvecklas till systemanalys. Operationsanalytikerna är vanligen mer inriktade på att f inna optimala lösningar, systemanalytikerna mer på att identifiera vad som avgränsar ett system och vilka samband som finns mellan systemets olika delar. Båda teknikerna - som är snarlika - är inriktade på att ge rationella beslutsunderlag, samt på systemkontroll och förutsägelse av systemreaktioner. Systemanalysen fick starkt genomslag i planerade och centralt kontrollerade organisationer och miljöer under 60-talet. I USA fick systemanalysen vind i seglen i försvarsdepartementet under McNamara. I Sverige byggde FOA upp en systemanalytisk kompetens under senare delen av decenniet. Där kom man redan på ett tidigt stadium att ägna sig åt framtidsstudier.

Även National Science Foundation(NSF) som skapades av Förenta Staternas kongress 1950 kan betraktas i detta perspektiv. Uppgiften att lägga grunden för en vetenskapspolitik ledde NSF in på f ramtidsstudier genom vetenskaps— och teknologiprognoser som visserligen funnits med i traditionerna från krigsslutet men som i metodhänseende började ta form först i början av 60-talet, främst genom arbeten av Ralph Lenz för amerikanska flygvapnet. Ungefär samtidigt arbetade man inom OECD under Erich Jantsch med teknolo-

giprognoser.

Vid sidan av denna tunga rationalistiska huvudström med sina källor i den amerikanska försvarsplaneringen kan man under efterkrigstiden även f inna andra tankeströmningar, rännilar som dels följt sina egna fåror, dels kommit att påverka framtidsstudiernas huvudsakliga rörelseriktning.

Man kan i detta sammanhang urskilja en fransk f ramtidsstudietradition företrädd av Gaston Berger (tidskriften Prospective) och Bertrand de Jouvenel (tidskriften F uturibles). Det väsentliga i Jouvenels bidrag var hans kunskaps— teoretiska hållning till framtiden och till f ramtidsstudier. Kunskap kan man enbart ha om det förgångna - relevant blir denna kunskap dock först när den appliceras på framtiden. Varje formulering om möjliga eller sannolika framtider är därför en form av skapande, en konstruktion som kräver en förestållnings— och gestaltningsförmåga. Prognoser går således utöver vad man kan få stöd för i vetenskaplig teori och historiska data. Framtidsstudier är därför en giss- ningens konst. Det var också titeln på Jouvenels mest kända bok i ämnet.

Det skapande draget i f ramtidsstudierna återfinns även i den tradition som har sitt ursprung hos Berger. Att skapa framtidsbilder ses emellertid av honom som ett led i arbetet att skapa framtiden. Hos Berger finns ett samhällsbyggarideal, med rötter i fransk utopisk socialism (Saint Simon) som fick inflytande i franska långsiktsinriktade organ. Den franska f ramtidsstudietraditionen utveck- lades således mer i en skapande än i en förutsägande riktning.

Under 60-talet formerades också, i USA såväl som i Europa, flera grupper av intellektuella vilka oroat sig över specifika framtidsproblem. Många av dessa grupper har fått ett omfattande genomslag i diskussionen kring människans framtid. Det av Robert Jungk inspirerade framtidsprojektet "Mankind 2000" hade således en stark koppling till freds— och nedrustningsfrågor och engage- rade forskare vilka hade kontakter med freds- och antikärnvapenrörelser i Europa. Liknande kopplingar har funnits till miljöer och grupper vilka engage- rat sig i långsiktiga utvecklingsfrågor. De stora f ramtidsf rågorna kom, beroende på lokala förutsättningar, att påverka inriktningen såväl av redan etablerade discipliner som framväxten av nya. Vad som på ett ställe kom att förknippas med f ramtidsstudier blev på andra håll u-landsforskning, f redsf orskning eller tvärvetenskap. Denna utveckling märktes tydligt vid den första stora f ramtids- studiekonferensen i Oslo 1967 där freds- och utvecklingsteoretiker hade en stark ställning.

Sextiotalet var också, i stora delar av den industrialiserade världen, även den framväxande miljöopinionens årtionde — inspirerad av Rachel Carsons bok Tyst vår (1962). I Sverige fick Hans Palmstiernas Plundring, svält och förgiftning (1967) en liknande roll av väckarklocka. Miljödebatten och den teknologi- och industrisamhälleskritik som följde i dess fotspår gav i Förenta Staterna upphov till krav på förbättrad övervakning av den teknologiska utvecklingens konse- kvenser. Det ledde till en ny typ av utvärderingsverksamhet, teknikvärdering, som växte fram under 60—talet och som 1972 resulterade i att den amerikanska

kongressen inrättade ett särskilt organ för ändamålet - Office of Technology Assessment(OTA).

Den djupare oron över den ekonomiska tillväxtens konsekvenser i form av miljöproblem och resursuttömning - samt befolkningsökningen - återfanns i slutet av 60—talet på många håll i samhället, bland beslutsfattare, intellektuella och en bred allmänhet. 1970 inleddes ett samarbete mellan en sammanslutning av forskare, politiker och företagsledare — Romklubben — och en systemanaly- tisk grupp vid Massachusetts Institute of Technology, MIT. Gruppen hade under ledning av Jay Forrester utvecklat en dynamisk systemanalys, dvs en metod att studera hur förändringar i ett system återkopplas och påverkar systemet självt, t ex hur det avfall som produceras av tillväxten till sist kan hota hela systemets fortlevnad. Metoden utvecklades för att kunna hantera övergripande globala resursfrågor. Resultatet av arbetet, boken Tillväxtens gränser(l972), blev en framtidsstudie i tiden. Den publicerades vid en tidpunkt när opinionen i industriländerna var redo att diskutera de stora frågorna.

2.3 Att välja framtid - referat av ett centralt dokument._

I Sverige började framtidsstudier diskuteras i slutet av 60-talet. 1967 tillsatte Ingen jörsvetenskapsakademien (IVA) en arbetsgrupp vars verksamhet 1969 re- sulterade i ett förslag från akademien om Ett svenskt institut för framtidsstu- dier. Våren 1969 förekom också motioner i riksdagen om framtidsstudier. Sådana diskuterades också i TCOs f orskningspolitiska rapport 1970 (Forskning och utveckling).

Den 30.6.1971 tillsatte statsminister Olof Palme en arbetsgrupp under ledning av statsrådet Alva Myrdal för att behandla frågor om f ramtidsstudier i Sverige. Gruppens arbete avrapporterades i betänkandet Att välja framtid (SOU 1972z59). Ansvarig för den slutliga redigeringen var Lars Ingelstam. Betänkandet inleds med några premisser om hur samhället ser ut och hur det bör förändras:

"Samhällets framtida utveckling förutsätts äga rum under demokratisk kontroll och mot i demokratisk ordning fastställda mål."

"Det är i vårt samhälle en uppgift för de politiska organen att företräda kommande generationers intressen."

"Framtidsskapande verksamhet måste som ett viktigt element innehålla fördjupning av den demokratiska processen, ökat informationsutbyte mellan olika aktörer och garantier för medborgarnas deltagande i beslutsfattandet."

"Den demokratiska staten har ett särskilt ansvar för att det tas fram underlag för de övergripande och gemensamma funktionerna. Dels till de sva-

gare gruppernas och individernas tjänst, samt för att fria, och oberoende grupper också har tillgång till relevant information."

"Framtidsstudierna måste visa på de reella begränsningarna i våra mö jlig— heter att forma framtiden, men samtidigt presentera ett så allsidigt underlag att alla positiva möjligheter blir beaktade."

"I alla sådana framtidsstudier som berör sådana förhållanden som f ortfa— rande kan påverkas, måste ett krav vara att flera, alternativa framtider, presenteras."

I betänkandet analyseras framtidsstudier i nära anslutning till begreppet planering. Framtidsstudierna indelas i olika skikt efter tillämpningsnärhet. Den bakomliggande tanken är att framtidsstudierna ska bedömas utifrån den relation de har till den långsiktiga verksamheten i samhället. Till det innersta skiktet räknar man planering och långsiktig verksamhet i sig, dvs den egentliga tillämpningen. Skiktet utanför är planeringsunderlag, dvs sådan kunskap som kan komma till användning i planeringsprocessen. Utanför detta finner man riktad grundforskning, dvs "sådana inslag av grundläggande forskningskaraktär vilka har, eller kan väntas få (eller som borde ha) indirekt eller långsiktig betydelse för bättre planering". Därutöver kan man urskilja ett skikt av autonoma f ramtidsstudier dvs sådan f ramtidsstudieverksamhet som varken di— rekt eller indirekt styrs av den existerande planeringens behov. Man urskiljer även ett metaskikt, dvs ett skikt som innebär studier om planering och framtidsstudier.

Betänkandets mest omfattande kapitel ägnas åt en analys av planeringsunderlag, dvs de mest tillämpningsnära delarna av framtidsstudier. Begrepet planering används i en vid mening, närmast synonym med "fattande och förberedande av beslut för framtida verksamhet". Resonemangen om relationen mellan plane- ringsunderlaget och dess användare har två utgångspunkter:

"( ]) Planeringsunderlag måste betraktas i direkt samband med det verksamhets- område, vars planering det skall tjäna". Detta innebär att användaren måste ha ansvar för och direkt delta i arbetet med att få fram underlaget.

"(2) I många fall har behoven en sådan karaktär, att ett för flera planerings— objekt gemensamt underlagsarbete är motiverat." I vissa fall finns stordrifts— fördelar menar man. Där finns också ett konsistensproblem: planer och plane- ringsförutsättningar inom olika verksamhetsområden ska vara förenliga med varandra.

Därefter följer en genomgång av vilka långsiktiga planeringsaktiviteter som förekommer inom den offentliga sektorn. Parallellt med detta diskuteras även vilken typ av f ramtidsstudieunderlag som nyttjas och som kan antas behövas i framtiden. Man noterar också att en stor del av de planerade förändringar vilka har betydelse för det svenska samhället förbereds genom det offentliga

utredningsväsendet. Möjligheterna att inom den ramen göra sektorsövergripande analyser utnyttjas inte, menar man.

Även näringslivets behov av långsiktig planering ägnas ett avsnitt. Man noterar det samband som finns mellan å ena sidan en mer långsiktig planering från de offentliga organens sida och den planering som företrädare för industrin i många sammanhang sagt sig önska. Högre ambitioner beträffande en för hela samhället gynnsam långsiktig samhällsplanering ställer krav på vidgade och friare former för informationsutbyte.

I diskussionen om de krav man bör kunna ställa på ett nationellt framtids- studieunderlag analyseras de motsättningar som kan finnas mellan plane— ringsrestriktioner, konsistenskrav och de alternativa tendenser som skulle kunna tas fram som idéskapare för planeringens olika sektorer och som intressanta idégivare för de politiska besluten. Eftersom det är fråga om planeringsunderlag är det viktigt att detta arbete sker i mycket nära samver— kan med respektive intressenter, skriver man. Det bör ligga i allas intresse att nya idéer kan prövas och utvecklas utan att omedelbart hindras av byråkratins naturliga strävan att fortsätta i invanda banor.

Vad gäller den långsiktsmotiverade grundforskningen slår man fast att de långsiktiga samhällsbehoven bör vara den väsentliga styrande faktorn i samhällets forskningspolitik. Vidare noterar man att en utveckling av framtids— studieområdet ställer de vetenskapliga disciplinerna inför nya obearbetade problem och begreppsmässiga revisioner. Framför allt kan samhällsvetenska— perna, som byggts upp utifrån så många olika teoretiska utgångspunkter, komma att få stora problem att hantera det tvärvetenskapliga och framtids- inriktade arbetet.

I kapitlet görs också en omfattande genomgång av de framtidsinriktade grund- forskningsbehov som kan identifieras. Där finns även en diskussion om de etiska momenten i forskning och planering. Den i princip öppna karaktären av framtidsstudier och planering gör att de etiska momenten får en större plats än vad som är vanligt inom många andra områden.

Man menar också att det finns ett samhällsintresse att svagare och mera udda gruppers ideér och synpunkter "kommer till sin rätt i det offentliga samtalet och inte blir nedtrampade av tunga och välfinansierade intressen. Det karak- teristiska för många av dessa grupper är ju just att de har en unik och starkt upplevd framtidsbild."

I detta sammanhang noterar man även "att massmedia i samverkan med forskare, kostnärer, idéskapare av olika slag också kan och bör tillföra framtidssamtalet oberoende visionära och extrema synpunkter, långt bortom vad man kan tänka sig att offentliga utredningar rimligen ägnar sig åt (ens i framtiden!)".

2.4 Sekretariatet för framtidsstudier - en kort beskrivning

Som resultat av förslagen i Att välja framtid inrättades 1973 två nya organ. Samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning (SALFO) fick till upp- gift att arbeta inom vetenskapssamhället. SALFO blev 1977 en del i den nyinrättade f orskningsrådsnämnden (FRN). Dessutom inrättades sekretariatet för framtidsstudier vars ansvarsområde blev det långsiktiga planeringsun— derlaget. Sekretariatet knöts till statsrådsberedningen.

Under 1974 och 1975 startade sekretariatet fyra stora f ramtidsstudier. De var * Arbetslivet i framtiden * Sveriges internationella villkor * Resurser och råvaror * Energi och samhälle

Energistudien var från början ett samarbetsprojekt med regeringens energipoli- tiska delegation. Arbetslivsprojektet kom aldrig att fullföljas.

Efter flera motioner i riksdagen till förmån för ett statligt institut för framtidsstudier knöts 1974 en parlamentarisk referensgrupp till framtidsstu- diesekretariatet för att ge riksdagspartierna bättre möjligheter att följa verksamheten. Redan 1975 ombildades denna referensgrupp till en styrelse för sekretariatet. Detta skildes således från statsrådsberedningen och fick ställning av kommitté under utbildningsdepartementet. Organisationsförändringen ägde rum i avvaktan på att den arbetande f orskningsrådsutredningen skulle bli klar med sitt arbete. Denna hade nämligen i tilläggsdirektiv (statsrådsprotokollet 7/6 1974) fått i uppdrag att utreda framtidsstudiernas och konsekvensanalysens framtida organisation. Utredningens förslag (SOU 1977152) gick ut på att den existerande lösningen - kommitté under utbildningsdepartementet — skulle behållas.

De fyra första framtidsstudierna gav under åren 1975—79 upphov till ett fyrtiotal arbetsrapporter distribuerade i ca 4 000 exemplar vardera. Därtill resulterade projekten i ett halvdussin böcker vilka med några undantag sålts i upplagor på ca 5 000 exemplar. Den mest framgångsrika av böckerna blev energistudiens slutrapport Sol eller Uran som såldes i nära 25 000 exemplar. Flera av böckerna har översatts till engelska.

F ramtidsstud ien Resurser och Råvaror startade 1975. Projektet arbetade i spänningsfältet mellan två framtidsproblem; dels det övergripande globala problemet om tillväxtens gränser som aktualiserats av Romklu- bbens rapport några år tidigare (se kap 3.12), dels också det nationella f örsörjnings- och omställningsproblem som aktualiserats till följd av de kraftiga prishöjningarna på olja och andra råvaror i början av 70-talet. Projektet resulterade i 10 delrapporter med omfattande kartläggning av långsiktiga resursproblem: * Något om naturresurser och ekonomi * Fjärranalys av naturresurser * Förnyelsebara naturresurser

* Aluminium - en råvarukedja * Havet och naturresurserna

* Politik och råvaror * Återvinning av råvaror * Substitution

* Marken som resurs

* Icke-förnyelsebara råvaror

Projektet följdes hela tiden av en interdepartemental referensgrupp. Ett genomgående problem i projektarbetet var hur man skulle förena de olika teoretiska utgångspunkter som är vanliga i naturresursdebatten (ekonomisk—teoretiska, ekologiska och mer teknologiska) och vilken typ av scenario och modellbyggande man skulle använda för att bygga upp sina framtidsbilder.

Slutrapporten, Resurserna, samhället och framtiden, publicerades 1977. Encentral slutsats av projektarbetet var att råvaru- och resursproble— met inte är en fråga om fysisk tillgång utan om ökad energiåtgång, miljöförstöring och ökade kostnader för att utvinna allt mer svårtill— gängliga tillgångar. Väsentligt är också de möjligheter som finns att ersätta, resurser med andra sådana eller med helt andra tekniker och processer. Med ett sådant synsätt förvandlas resursproblemen till en fråga om vilka institutionella, ekonomiska och politiska mekanismer som bestämmer ett samhälles omställningsförmdga.

Projektet visade också på det paradoxala att det största hotet om uttömning av resurser och råvaror är riktat mot en förnyelsebar sådan - skogen. ] stora delar av världen saknas ekonomiska och politiska möjligheter att ge befolkningen alternativa energikällor: hälften av världens skogar går till brännved - 80% eller mer i många u-länder.

Under 1978 startade sekretariatet en andra generation av framtidsstudier, sammanlagt fyra projekt av olika storlek: * Sverige i en ny ekonomisk världsordning * Omsorgen i samhället * Prognoser och politisk framtidsplanering * Det sårbara samhället

Den andra pro jektgenerationen gav under åren 1978-84 upphov till ytterligare ett trettiotal rapporter, även de i upplagor på vardera ca 4 000 exemplar samt några böcker med upplagestorlekar på ca 5-10 000 exemplar, vilka också gått åt.

Den proposition som regeringen lade 1979 (prop l978/79:l 19) om den framtida verksamheten vid sekretariatet för f ramtidsstudier gick emot f orskningsrådsut— redningens rekommendationer. Förslaget, som bifölls av riksdagen, innebar att verksamheten skulle förläggas under den två år tidigare inrättade forsk— ningsrådsnämnden(FRN). I propositionen noterades att sekretariatet framför allt haft betydelse för den allmänna debatten samt att det också var denna roll man i framtiden borde spela. Man noterade vidare det angelägna i att repre- sentanter för arbetstagarnas organisationer och parlamentariker ingick i verksamhetens ledning. Den nya ordningen började gälla 1 juli 1980 och gäller fortfarande.

Framtidsstudierna är i dag en del av FRNs reguljära verksamhet och handhas under styrelsen av en särskild kommitté. I FRNs anslag är pengarna för framtidsstudier "öronmärkta". FRN är ett initierande och stödjande organ; det gäller också f ramtidsstudierna. Således bedrivs inga f ramtidsstudier i renodlad egen regi. Projekten är formellt förlagda vid andra institutioner. Placeringen i vissa fall av projektgrupper till FRNs lokaler, den löpande kontakten med projektgrupperna, ansvaret för publicering av rapporter m.m. knyter dock i realiteten framtidsstudierna nära till FRN.

Verksamheten inom FRNs ram inleddes med en omfattande storremiss. Över 200 myndigheter, f orskningsorgan, organisationer m.m fick därigenom tillfälle att yttra sig över framtidsstudiesekretariatets framtida inriktning. Under åren 1980-84 startades, huvudsakligen i linje med remissopinionen, sammanlagt sex projekt - den tredje projektgenerationen — med olika uppläggning och om— fattning * Samhället och skogen * Mänsklig kommunikation * Värderingsförskjutningar i det svenska samhället * Kommunerna och framtiden * Vardagen och världen * Sverige och Europa

Skogsprojektet och vardagsprojektet ansluter i sin storlek och uppbyggnad relativt väl till sekretariatets tidigare pro jekttradition. Värderingsprojektet och

europaprojektet som är avsevärt mindre i storlek kan snarast karakteriseras som essayistiska verksamheter, där ett antal personer inbjuds att producera essayer inom ett visst f ramdiskuterat område. Dessa projekt avslutas sedan med uppsamlande böcker som står relativt fria i relation till de tidigare essayerna. Värderingsprojektets slutrapport kom 1985 (Den disciplinerade människan). Kommunstudien avviker f rån samtliga tidigare studier genom sin stora omfatt— ning och sin direkta koppling till en pågående försöksverksamhet under civildepartementet med nya former för kommunalt självstyre. Vardagspro— jektets inriktning kan sägas vara att belysa samspel och konflikter mellan familjesystemet och produktionssystemet. Studien är ett försök att knyta ihop det vardagsnära med det övergripande. Arbetet pågår.

Den tredje projektgenerationen har hittills givit upphov till ett tjugotal rapporter och böcker. Vårderingsprojektets slutrapport har på ett år sålts i ca 5000 exemplar. Tre av projekten pågår ännu.

Framtidsstudiesekretariatets verksamhet och utveckling kan också följas i dess anslag. Diagrammet nedan visar dels anslaget i mkr (den streckade kurvan) dels värdet på anslaget om man justerar för de overheadkostnader som inte debiteras kanslihusets kommittéer (den prickade kurvan). Den kurvan upphör 1980/81 då dessa förmåner försvinner. Slutligen har den senare kurvan inf lations justerats (heldragen kurva). Kurvorna ger underlag för slutsatsen att anslagen urholkats under åttiotalet.

Sekretariatet för framtidsstudier Mkr Anslagsutveckling 1974/75—86/87

74/75 75/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 85/86 86/87

- - — Anslag ""'-- Omräknat anslag _" |an & omr

Kommunsstudieu - en framtidsstudie i samarbete med politisk reform- verksamhet

Projektet startade 1983 efter en lång period av förberedande förhand- lingar med intresserade kommuner. I projektet samverkar sekretariatets projektgrupp med sju kommuner som med egna ekonomiska medel och anslag från byggforskningsrådet och civildepartementet studerar sina egna framtidsfrågor. Den centrala projektgruppen arbetar som rådgi— vare, samarbetspartner och analytiker samtidigt som den har till uppgift att sammanfatta och syntetisera resultaten. Projektet tar sin utgångspunkt i tanken att studiet av lokala framtider har ett värde i sig men att de också ger nya utgångspunkter för studiet av nationella f ramtider. I det nerifrånperspektiv som uppstår kan lokal mobilisering och självtillit lyftas fram som utvecklingsstrategier. Den risk för överbetoning av det lokala handlingsutrymmet som uppstår balanserar den risk för överbetoning av det utifrån styrda och omvärldsberoende som följer med stora globala och internationella perspektiv.

Projektets syfte är dels att utveckla f ramtidssyn och långsiktiga strategier i kommunerna (handlingsinriktat) dels att utforma scenarier för framtidens kommuner för att kunna analysera vägval och bygga upp nationella framtidsbilder nerifrån (analytiskt mål).

De lokala projektgrupperna - från sju kommuner — har haft varierande arbetsformer. Genomgående har arbetet varit handlingsinriktat. Mest uppmärksammat har initiativet till "f rikommuner" blivit: regeringen har givit tillstånd till försöksverksamhet med en mindre regelstyrd kommunal verksamhet.

Den centrala projektgruppen har hitills publicerat:

* Kommunerna och framtiden — programskri/t * Lokala framtider - en idéskrift * Kommunerna och sysselsättningen "' Kommunerna inför de nya medierna * Det elektroniska närsamhället

Ytterligare fyra delrapporter är under utgivning.

Slutrapport beräknas komma i januari 1987.

2.5 De svenska framtidsstudiernas kraftfält

Framtidsstudier är, som framgått tidigare (kap. 2.2), ett i högsta grad interna— tionellt fenomen. Sekretariatet för f ramtidsstudier är emellertid mycket svenskt. Den organisationsform och arbetsinriktning man haft saknar — trots att den ändrats flera gånger under regeringar av olika sammansättning — egentliga utländska motsvarigheter. Det kan därför finnas anledning att kort försöka analysera den plats som sekretariatet för f ramtidsstudier intagit i den svenska offentligheten. Den rollen framgår inte omedelbart av en snäv genomgång av verksamhetens formella inplacering i den statliga strukturen. För att komma den närmare på spåren krävs att man granskar det sociala och idémässiga kraftfält i vilket de svenska framtidsstudierna verkat.

Vi skall nedan särskilja tre poler i detta kraf tf ält, nämligen: "Den systemanaly— tiska planerareliten", "Den svenska reformtraditionen" samt "Den nya miljö— medvetenheten." Den systemanalytiska planerareliten är framtidsstudiernas ursprung internationellt. Därifrån kom också det första svenska förslaget om ett Svenskt institut för framtidsstudier. Förslaget framfördes 1969 från Ingen jörsvetenskapsakademien (IVA) och hade på dess uppdrag utarbetats av en arbetsgrupp med företrädare för storföretag, statliga planeringsorgan, försva- rets forskningsanstalt(FOA) samt delar av den akademiska världen. Förslaget kom aldrig att realiseras (IVA inrättade dock själv en Förmedlingscentral för f ramtidsstudier). IVAs förslag uppfattades inom regeringskansliet som alltför snävt inriktat på storindustriella och militära intressen och alltför lite inriktat på underprivilegierade gruppers behov.

Framtidsstudier hade emellertid en attraktionskraft i det svenska samhället långt utanför de systemanalytiskt influerade kretsarna. I flera avseenden var det en verksamhet som låg väl i linje med den svenska modellen för välfärds— samhällets uppbyggnad. Det ligger nära till hands att i detta sammanhang i första hand peka på reformtraditioner som förknippas med det socialdemokra- tiska partiet. Traditionen är emellertid bredare än så. Den har sina rötter i de svenska folkrörelserna, men även i svensk myndighetstradition och en del svenskt statsfilosofiskt tänkande, dvs i ett relativt brett svenskt politiskt kulturarv.

Den svenska reformtraditionen intar en framskjuten plats i betänkandet "Att välja framtid" (refererat i kap. 2.3). Betänkandet präglas i stora delar av ett rationalistiskt planeringsperspektiv. I så motto ligger det väl i linje med den systemanalytiska planeringstraditionen. De centrala tankegångarna i betänkan— det är emellertid ändå kopplingen till en samhällsplanering som såväl är långtgående som djupt demokratiskt förankrad. Denna planering förutsätts i de demokratiska organens tjänst bidra med ett allsidigt, dvs ofta disciplin- eller sektorövergripande underlag för debatt och beslut.

Den miljömedvetenhet som växte fram under 60-talet utnämns här till kraft— fältets tredje pol. Den är inte direkt närvarande i "Att välja framtid" även om man i kartläggningen av angelägna framtidsstudiebehov kan f inna flera områ- den i betänkandet som knyter an till den miljödebatt som tog fart under 60-talet. Betänkandets texter om autonoma studier och nödvändigheten att ge icke etablerade grupper möjligheter att göra sin stämma hörd visar också att man var lyhörd för alternativa grupper.

Det karakteristiska för den framtidsstudiesyn som växte fram i anslutning till "Att välja framtid" blev att f ramtidsstudierna skulle användas för att överbryg— ga de snäva sektors— och tidsperpektiven. Därför var man också angelägen att definiera f ramtidsstudieverksamheten som maximalt självständig i relation till sektorsintressen. Den ojämna utvecklingen av olika sektorers långsiktiga planering ansågs vara ett problem som riskerade att binda en framtida sam- hällsstruktur till vissa sektorers behov. Här såg man också en risk med att okritiskt uppfatta framtidsstudier som en form av forskning varför man redan tidigt — då sekretariatet var en expertkommitté i statsrådsberedningen — gradvis frigjorde sig från den ursprungliga rollen som rådgivande organ till den dåvarande forskningsberedningen.

I stället betonades behovet av att skapa förutsättningar för samordnade, övergripande framtidsstudier som underlag för den offentliga långsiktiga planeringen. Denna koppling till den politiska planeringen i kombination med sökandet efter nya sektorövergripande lösningar och former för fortsatt ref ormpolitik kom vid flera tillfällen att medföra att sekretariatet för f ramtids— studier i valet av och inriktningen på sina projekt hamnade i kraf tf ältet mellan den svenska reformtraditionen och den nya miljömedvetenhet som nämnts tidigare. Ett sådant tillfälle var i anslutning till uppsatsen Hur mycket är lagom ( 1975). Ett annat och mycket omdiskuterat exempel gällde energistudiens inriktning mot de två huvudalternativen Sol eller Uran. Ett tredje är den debatt om samhällstjänst som följde på omsorgsstudiens slutrapport Tid för omsorg. Även projekten Prognoser och politisk framtidsplanering och Sverigei en ny ekonomisk världsordning uppvisade denna dubbla karaktär av att ha en sida vänd mot den traditionella reformpolitiken och samtidigt vara "alterna— tivrörelsens ambassadör i statsförvaltningen”.

Man kan däremot hävda att den verksamhet som försiggick i anslutning till sekretariatet för framtidsstudier aldrig kom riktigt nära den del av kraftfältet som gränsar till den systemanalytiska planeringselitens domäner. Närmast hamnade förmodligen energistudien, trots att den i sina slutsatser från flera håll kom att tolkas som en argumentering för en lösning av energiförsörjnings— problemet som starkt avvek från dominerande producentintressen. Detta inne— har också att framtidsstudiesekretariatet fick en kulturell distans — delvis självvald — till de näringslivsnära miljöer där bl a en stor del av den teknolo- giska utvecklingen äger rum.

Kombinationen av närhet till den politiska planeringen och relativ öppenhet förefaller vara ett svenskt särdrag när det gäller f ramtidsstudier. Verksamheten

har kommit att lokaliseras närmare maktorgan och längre bort från universitet eller fristående f orskningsinstitutioner. Det systemanalytiska arvet förefaller ha intagit en mer undanskymd ställning än vad det gjort i många andra länder. Någon regelrätt policyanalytisk "think tank" i amerikansk tappning har inte inrättats men inte heller några mil jöinriktade f ramtidsstudiegrupper av det slag som vuxit fram i flera andra länder.

Rätt allmänt och rätt länge uppfattades också framtidsstudiernas balansgång och det kraftfält inom vilket den försiggick som spännande. De tillförde samhällsdebatt och politisk planering en extra ingrediens. I slutet av 70-talet började dock nya tendenser göra sig gällande som efterhand skulle komma att återverka på styrkeförhållandena inom detta kraftfält....

2.6 1970-talet: en vändpunkt l efterkrigstidens utveckling — och framtidsstudiernas?

Det är alltid lätt att se sin egen tid som en brytningstid, som en händelserik och motsägelsefull period där de klara utvecklingslinjerna från det som varit ännu inte hunnit stöpas till några säkra tendenser inför framtiden. Att framställa 1970-talet som en vändpunkt i ef terkrigsutvecklingen inbjuder där- för till invändningar.

Det finns dock starka skäl för tilltaget. De svenska framtidsstudierna har vuxit fram i ett bestämt sammanhang — ett ekonomiskt, politiskt och kulturellt klimat. Organisation och inriktning har anpassats till detta. Om förutsätt— ningarna för en verksamhet ändras ger det anledning fundera över i vilken utsträckning man ska vara följsam - och i vilken utsträckning man ska vara envis. Synen på 70—talet som en vändpunkt har därför stort intresse.

Varje analys, i dag, av 70—talet måste ta sin utgångspunkt i de ekonomiska förändringar som under det decenniet ägde rum i den industrialiserade delen av världen. Efteråt - med facit i handen — kan man finna stöd för påståendet att den långvariga ekonomiska krisen inom OECD—området kunde skönjas redan i slutet av 60—talet. Det var emellertid först under senare delen av 70-talet som det ekonomisk—politiska medvetandet på allvar lämnade föreställningen om krisen som resultatet av olyckliga omständigheter. De ändrade f örutsättningarna kan illustreras med OECD-statistik för Europa.

Efter 1973 (73-85) har den genomsnittliga tillväxttakten varit mindre än hälften av vad den var under perioden 1960-1973: 19% jämfört med 4.8%. Arbetslös— heten har under samma period mer än fördubblats: 7.5% jämfört med 3.0%. Den årliga inflationstakten har också den i genomsnitt varit mer än dubbelt så hög under åren 1973—85 som under den tidigare perioden: 10.6% jämfört med 4.6%

I Europa är den öppna arbetslösheten idag (1986) ca 11% eller 19 miljoner människor. Arbetslösheten är - med varje rimlig mätmetod — den högsta sedan 30—talet och har trendmässigt ökat i mer än ett decennium. För att få ned denna arbetslöshet till exempelvis 3% inom tio år måste antalet jobb öka med ca 15% per år. Det är tre gånger snabbare än antalet sysselsättningstillfällen ökade under 60—talets glansdagar.

Den lägre tillväxttakten i ekonomin har ökat fördelningskonflikterna. Det är svårare att dela kakan när den inte längre växer med 4-5 % om året. Till mönstret hör att den offentliga sektorn i många industriländer dessutom hamnat i en "fiskal kniptång". Det har i Europa — nästan oberoende av skattetryckets absoluta nivå — blivit mycket svårare att finansiera traditionella välfärdsprogram. Den ekonomiska basen för socialt reformarbete har urholkats.

Flera förklaringar till det uppenbara skiftet i de ekonomiska förutsättningarna från 60—talet till 70—talet har lanserats. Under senare tid har dessa blivit mer inriktade på grundläggande, "strukturella", förändringar i teknologisk utveck— ling och innovationsverksamhet å ena sidan och samhällets förmåga att anpassa sina institutioner till teknikutvecklingen å den andra. Därtill kommer att de drivkrafter som återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa under lång tid gav började mattas redan under 60—talet.

I argumenteringen skymtar också föreställningen att industriländerna inte bara uttömt den expansionspotential som efterkrigstidens teknologiska förutsätt— ningar givit. Möjligheterna till fortsatt välfärdspolitiskt reformarbete skulle också, hävdas det, i vissa fall vara uttömda.

Tidsandan präglas således av osäkerhet och omprövning. De stora f ramtids- frågorna från slutet av 60—talet står inte närmare sin lösning i dag än de gjorde för 15 år sedan. Till detta kommer så de djupgående förändringar som nämnts ovan. Den tyske sociologen Habermas beskriver läget som en "ny

oöverskådlighet":

"Framtidshorisonten har krympt och grundligt förändrat både tidsandan och politiken. Framtiden har fått negativ prägel; på tröskeln till 2000- talet avtecknar sig ett skräckpanorama av världsomspännande hot mot allmänna livsintressen: kapprustningsspiralen, den okontrollerade kärnva— penspridningen, utvecklingsländernas strukturella utarmning, arbetslöshet och social ojämlikhet i i—länderna, ekologiska problem, högteknologier som opererar på katastrofrens gräns - allt detta är nyckelord som via massmedia tränger in i det offentliga medvetandet.

Det centrala är emellertid, enligt Habermas, inte oöverskådligheten i sig utan den handlingsberedskap ett samhälle tilltror sig själv. Förutsättningarna att diskutera framtida livsmöjligheter (utopier och alternativ) har i grunden inte förändrats. Den diskussionen är fortfarande angelägen och möjlig. Vad som nått ett slut, menar Habermas, är den specifika utopi som sammanhänger med det moderna välfärdssamhället och socialstaten. I första hand menar han då de

föreställningar, den livsform och den samhällsorganisation som karakteriserar "arbetssamhället". De traditionella socialstatsprogrammen kan inte längre skissera möjligheter för ett kollektivt bättre och mindre hotat liv.

Man kan invända mot de breda penseldrag med vilka Habermas målar upp det samtida medvetandet. Han representerar emellertid en central och även tongivande strömning i europeisk samhällsdiskussion. Hans perspektiv innebär också att frågan om de svenska framtidsstudiernas förhållande till 80—talets samhällsproblem ställs på sin spets.

Inledningsvis kan man då konstatera att den svenska scenen avviker från den gängse europeiska i ett väsentligt avseende. Arbetslösheten i Sverige är endast en tredjedel av "normal" europeisk nivå. Grundvalarna för den form av europeisk krisstämning som Habermas analyserar är således väsentligt svagare i Sverige än i andra länder. Inte desto mindre har de i debatten tagits till intäkt för att ifrågasätta en rad inslag i "den svenska modellen".

Det har fått till följd att det kraftfält som de svenska f ramtidsstudierna verkat inom förändrats; deras generator var en offentlig sektor och politisk planering på offensiv med handlingskraft nog att kunna fånga in och nyttiggöra de motbilder, alternativ och ef f ektbelysningar som f ramtidsstudierna bidrog med. Kopplingen till det offensiva samhällsbyggandet gav det ljus som var nödvän— digt för att sekretariatet skulle kunna kasta motljus över skeendet eller rikta strålkastaren mot försummade (alternativa) områden.

I ett läge där den centrala politiska planeringen och reformpolitiken är mindre offensiv förändras också kraftfältet för sekretariatet för framtidsstudier. Framtidsstudier kan och bör inte ägnas åt att försvara sådant som uppnåtts. En reaktion blev att överge det "kosmopolitiska" perspektivet till förmån för ett "lokalt". Den pågående kommunstudien — som bedrivs i anslutning till den offentliga sektorns kanske mest offensiva del — kan ur den synvinkeln be- traktas som en logisk fortsättning på det ursprungliga uppdraget — om än under nya förutsättningar.

En annan reaktion blev att söka fånga upp den "oöverskådlighet" som 80—talet erbjuder. Den för en tid sedan avslutade värderingsstudien kan betraktas som en sådan positionsbeståmning av tidsandan snarare än en f ramtidsstudie. Den nyligen publicerade programskriften från framtidsstudien "Vardagen och världen" ger också uttryck för ett sådant sökande.

Sekretariatet för f ramtidsstudier har således hamnat i en situation där centrala delar av de ursprungliga f örutsättningarna förändrats. Man har - i en period med stora olösta framtidsfrågor och omfattande teknologiska och samhälls- organisatoriska problem tvingats in i en sökprocess efter ett nytt arbetsfält och efter nya målgrupper.

2.7 En statsvetenskaplig utvärdering av sekretariatet för framtidsstudier

1984 beställde FRN på regeringens anmodan en utvärdering av verksamheten vid sekretariatet för framtidsstudier. Tre forskare med huvudsakligen stats— vetenskaplig inriktning — Helga Novotny, Peter de Leon och Björn Wittrock— anförtroddes uppgiften. Utvärderarna anlade ett generellt perspektiv på framtidsstudierna. Deras ambition var att relatera verksamheten till en vid, föränderlig intellektuell och politisk miljö. De hade däremot inte någon egentlig empirisk strategi. Utvärderingen innehöll ingen granskning av vad som faktiskt gjorts och åstadkommits.

I stället valde man att arbeta med en form av analogi. Framtidsstudier jämfördes med policy—forskning — en statsvetenskaplig underdisciplin vars namn saknar bra svensk översättning. Policy—forskningens kunskapsteoretiska ställning och problem jämfördes med framtidsstudiernas. Och dess ambitioner att kombinera vetenskaplig kompetens med relevans för beslutsfattande togs i utvärderingen som föredömliga även för framtidsstudierna.

Begreppet samhälleligt relevant kunskap består enligt utvärderingen av fem olika kategorier: ]) genomgångar och översikter av kunskapsläget 2) problemorienterad, långsiktigt inriktad forskning 3) policyanalys, dvs aktiviteter med direkt inriktning på behov av planerings— och beslutsunderlag 4) lokalt orienterade och deltagandeinriktade studier 5) information och andra aktiviteter för kunskapsspridning

Utvärderingens analytiska ram bestod av det kunskapsbegrepp man introduce— rade — samhälleligt relevant kunskap(SRK). Med dess hjälp granskade man resonemangsvis den verksamhet som bedrivits vid sekretariatet för f ramtids— studier och bedömde vilken kompetens sekretariatet uppnått inom respektive kunskapsområde. Vid denna granskning gjorde man en översiktlig värdering av framför allt följande faktorer: - ämnesvalet; avvägning mellan aktuella frågor och långsiktiga teman - val av kunskapstyp och föreställningar om användningen av den kunskap som växer fram i projekten - den vikt som lades vid metoderfarenheter och metoddiskussion — avvägningen mellan analys av problem och förslag till lösningar — inriktning på kunskapsproduktion resp. kunskapsspridning — avvägning mellan engagemang (närhet till beslut och debatt) kontra kritisk distans eller objektivitet.

Inte inom något av de tre första av kunskapsbegreppets fem kategorier fann utvärderingsgruppen i sin granskning att sekretariatet uppvisat intresse och kompetens nog för att motivera en fortsatt verksamhet. Denna slutsats var dock inte i första hand empiriskt belagd utan resultatet av gruppens indirekta resonemang och jämförelser. Exempelvis anfördes att andra organ efterhand tillkommit som på vart och ett av områdena bedömdes kunna nå en högre grad av kompetens ån framtidsstudiesekretariatet. Det blev — vilket också forsk— ningsrådsnämnden konstaterade i ett f öl jebrev till regeringen när utvärderingen överlämnades — snarast en externt sammanfogad hotbild än en utvärdering av faktisk verksamhet som styrde slutsatsen. I följebrevet framfördes också tveksamheter huruvida högskolemiljön, som enligt utvärderarna skulle vara ägnad att axla en del av det fortsatta ansvaret i sammanhanget, verkligen skulle kunna härbärgera eller vidareutveckla de särdrag (samspel vetenskaplig metodik—framställningssätt, analys—provokation, nedifrånperspektiv etc) som nämnden funnit kännetecknande för framtidsstudieverksamheten.

När det gäller de två återstående kategorierna i schemat tillmätte utvärderarna sekretariatet en bättre position. Här fanns, menade man, större intresse och kompetens. Inom ett av kunskapsområdena, information och andra sprid— ningsaktiviteter, kombinerades omdömet dock med en avrådan till fortsatt prioritering då funktionen bättre kan tas om hand på annat håll och därtill negativt kan påverka kvaliteten hos själva studierna. Kvar stod kategorin lokalt orienterade och deltagarinriktade studier. Här noterade gruppen det växande intresset för f ramtidsstudier på regional och lokal nivå. Man gav sekretariatet en respittid för att ombilda sig till en ledande och (internationellt) uppmärk— sammad enhet inom området. Övriga kunskapsområden ansågs således inte bärkraftiga nog för att återupprätta sekretariatets ursprungliga uppgifter.

Vid den tidpunkt när utvärderingsgruppen gav denna sammanfattande rekom- mendation hade sekretariatet knappast redovisat något resultat alls inom den kategori som utvärderarna åberopade. Kommunprojektet hade påbörjats men det hade också andra projekt i den s k tredje generationen av studier (se avsnitt 2.4) som inte alls låter sig tolkas in i denna kategori. Utvärderingen använde policy-forskningen och ett till denna kopplat kunskapsbegrepp som jämförelsenorm för sin analys. Man gjorde dock ingen närmare positionsbeståm— ning av denna policy-forskning som tjänat som utvärderingens rättesnöre. Ett hjälpmedel för att kunna göra en sådan bestämning ges av Aant Elzinga (se bilaga 4). Han skiljer mellan tre renodlade ansatser i samband med framtids— studier: en reaktiv form som vänder sig mot det offentliga beslutsfattandet, en reflekterande vars bas är den intellektuella analysen och den akademiska samhällsforskningen samt en uppsökande form med orientering mot aktioner, debatt och samhällsengagemang. De skiljer sig åt i val av metoder, rappor- tering, tänkbara fallgropar etc.

I dessa termer kan utvärderingsgruppens syn på policyforskningens uppgift sägas vara att åstadkomma en god dialog eller syntes mellan den reaktiva och den reflekterande formen av ansatsen. Vetenskapsvärldens relativt f ormalise- rade kvalitetskontroll sågs som en förutsättning för detta. En andra förut- sättning blir att kunna avgränsa en politisk beslutsprocess på ett hanterbart

sätt, så att den kan tjäna som lämpligt studieobjekt i sammanhanget. Frågan är emellertid om detta ska utgöra en förutsättning också för framtidsstudier. Risken är att de i så fall skulle hämmas av ett uppifrånperspektiv och bli hänvisade enbart till vad som redan har institutionaliserats. Detta problem har behandlats i Benny Hjerns bidrag till vårt arbete(bilaga 5).

Sammanfattningsvis kan man hävda att utvärderingens statsvetenskapliga ram— trots de kunskapsbegreppsliga nydaningarna - gjorde den för snäv. Kopplingen till policy-forskningen satte ramar för f ramtidsstudierna vilka är främmande för stora delar av traditionen. Den roll utvärderarna tilldelade sig bidrog också till att man inte tillräckligt diskuterade de mekanismer som bidragit till den profil framtidsstudieverksamheten erhållit under senare år. Underlaget blev därigenom - trots en del väsentliga diskussioner om f ramtidsstudiernas metod- problem — inte tillräckligt för de slutsatser man drog om en huvudsaklig omorientering mot lokalt och regionalt inriktade studier.

3. Perspektiv på framtidsstudierna

3.1. Demokratisk debatt och politisk delaktighet

Framtidsstudietraditionen i Sverige är starkt förankrad i ett demokratiskt ideal. I betänkandet "Att välja framtid" sågs framtidsstudierna som medel i den demokratiska planeringsprocessen; genom sin inriktning på det övergripande och långsiktiga skulle de tjäna som motvikt till tunga (och snäva) sektors- intressen. De parlamentariska diskussioner om f ramtidsstudier som förts sedan 60—talets slut har också i många fall rört samma sak; förslagen att knyta den statliga f ramtidsstudieverksamheten direkt till riksdagen kan ses som tecken på det.

Verksamheten vid sekretariatet för framtidsstudier kom i praktiken att mer rikta sig mot offentligheten än mot det statliga planeringssystemet. I proposi— tionen om framtidsstudiernas överflyttning till FRN bekräftades den inrikt— ningen. Man konstaterade där att sekretariatet "f ramf ör allt haft betydelse som idégivare för den allmänna debatten" och att det också f rämst var denna roll framtidsstudierna fortsättningsvis skulle spela. I direktiven till vårt uppdrag håller statsminister Carlsson fast vid en liknande målsättning. Han skriver där att "det är fullt legitimt att se f ramtidsstudieverksamhetens resultat som bidrag till en vitaliserad och fördjupad demokratisk debatt".

Det finns ingen anledning anta att den demokratiska debatten kan vitaliseras eller fördjupas av f ramtidsstudier om man inte samtidigt har föreställningen att verksamheter av detta slag kan komma att ge upphov till andra resultat än vad som kan väntas från de tunga sektorsintressenas egna utrednings- och forsk- ningsorgan. Det är dessa andra resultat som bidrar till att bredda underlaget för de demokratiska besluten och i förlängningen eventuellt också till att ge dessa beslut ett annat innehåll än de eljest skulle fått.

Ambitionen att vitalisera och fördjupa den demokratiska debatten för emeller— tid längre än så. I den norska maktutredningen diskuteras den segmentering som finns i samhället och som innebär att människor till följd av likartad social och utbildningsmässig bakgrund kan bygga upp en gemensam referensram och förståelse för vad som är rimligt och lämpligt. Centralt placerade f öreträ- dare för olika intressen kan således ha mer gemensamt med motsvarande företrädare för andra intressen än vad man har med sina egentliga uppdrags— givare. En vitalisering av debatten kräver i ett sådant läge också att denna

tränger utanför de snäva kretsar inom vilka de stora frågorna vanligen diskuteras och avgörs.

Det är inom centrala organisationer, myndigheter m.m. vanligt att man betrak— tar allmänheten som informationsmottagare till vilken det gäller att finna kanaler så att man kan nå ut med sitt budskap till de målgrupper man helst vill nå. En vital demokratisk debatt kräver emellertid att samtliga människor på ett eller annat sätt är delaktiga i hela den process som leder fram till de demokratiskt fattade besluten, dvs att de enskilda människorna deltar inte enbart som mottagare utan även som aktörer i framtidsdiskussionen.

Förutsättningarna för människor att, enskilt eller inom någon organisatorisk ram, direkt deltaga i framtidsskapandet varierar kraftigt. Att systematiskt kunna hantera framtidsbilder är en fråga om makt och resurser (ekonomiska, kunskapsmässiga och - inte minst — tid). Det handlar inte enbart om att delta i idéskapandet eller det konkreta arbetet för förändring. Det handlar också om att ha överblick och tillgång till kunskaper över skeenden och samband i samhället.

I Mats Fribergs bidrag till kommitténs arbete (bilaga 7) diskuteras deltagande framtidsstudier utifrån en modell där vision och aktion är lika centrala element som teori och empiri. Framtidsstudier får i det perspektivet ett uttalat syfte att förändra samhället: ett direkt deltagande i processen av de berörda människorna blir en nödvändig förutsättning för att uppnå målet. Denna typ av studier förknippas vanligen med lokala och regionala f örändringsprocesser men kan även gälla internationella och globala problem. Dessutom finns i praktiken en stark koppling mellan denna typ av deltagande framtidsstudier och de rörelser för alternativa samhällsutvecklingar som förekommer i flera europeiska länder. Det norska projektet "Alternativ Framtid" kan illustrera det. Den typ av f ramtidsstudier som Mats Friberg diskuterar aktualiserar en mängd frågor kring kunskapsbildningens problem (se vidare kapitel 3.14) men även kring vilken roll statliga organ och statligt finansierade verksamheter spelar och kan spela i samhällsdebatten.

Även Aant Elzinga diskuterar i sitt bidrag till kommittén (bilaga 4) en deltagande framtidsstudiemetod förbunden med en handlingsorientering mot det allmänna medvetandet i bred bemärkelse. Elzinga ger exempel på att en sådan inriktning förekommer även inom ramen för statliga organ vilka agerar utifrån vissa ståndpunkter (man kan här tänka sig ett "konsumentintresse" t ex) eller prövar vissa dominerande föreställningar inom allmän opinion. Den amerikanska teknikvårderingsinstitutionen, OTA, nämns bl a som exempel på ett sådant agerande.

För den statligt finansierade f ramtidsstudieverksamheten får problem av detta slag karaktär av utmaning. Vilken roll kan och skall man spela i den demo— kratiska debattens vitalisering? Vilken roll ska framtidsstudierna tilldelas i relation till centrala statliga organ? I vilket debattforum/vilka debattfora ska man delta? Vilka individer/organisationer ska inbjudas att delta i och utforma

arbetet? I vilken utsträckning kan man med bibehållen trovärdighet förena deltagande i olika miljöer och skilda typer av verksamheter? Hur ser de arbetsformer ut som ger f ramtidsstudierna en roll i den demokratiska process— en? Hur kan lokala och regionala intressen för framtidsstudier, sammankopp— lade med politisk handling, förenas med övergripande studier avsedda att bidra till en långsiktig samhällsdebatt?

En pluralistisk lösning kan bidra med en del av svaren. Alla framtidsstudier måste inte stöpas i samma form eller hanteras inom samma statliga organ. En central f ramtidsstudieverksamhet av utredande eller forskande karaktär utesluter inte stöd (ekonomiskt, metodmässigt, kunskapsmässigt) till olika former av f ramtidsstudier på andra håll i samhället.

En oberoende position i relation till olika samhällsintressen förefaller också viktig. Ett f ramtidsstudieorgan ska våga ta upp kontroversiella problem på sin dagordning och ha möjligheter att lägga ned resurser på områden som bevakas av starka sektorsintressen eller av olika skäl inte ges tillräcklig belysning. Likaså bör man kunna gå in i samverkansprojekt med andra aktörer vilka bedriver verksamhet man finner väsentlig att utveckla eller delta i.

En markerad inriktning mot en bred offentlighet får betydelse för verksamhe— tens inriktning. Framtidsstudieverksamheten kan betraktas som deltagare i en pågående dialog eller ett offentligt samtal om långsiktiga samhällsförändringar. Det innebär inte att man måste inrikta sig på förenklade studier i populär— versioner eller hålla sig med ambitioner att tränga ut till samtliga människor. Däremot handlar det om att motverka att ett fåtals kunskap omvandlas till många människors maktlöshet, dvs att framtiden framställs som en arena enbart för expertbedömningar.

I betänkandet "Att välja framtid" lanserades begreppet "autonoma f ramtids- studier". Med det avsågs en "sammanfattning av sådana aktiviteter som varken direkt eller indirekt styrs eller skall styras av den existerande planeringens behov". Utredningen såg ett stort behov av sådana studier för att det i samhället skulle finnas en bred bas av kunskap och engagemang i framtidsfrå— gorna. Dessa tankar kom aldrig att fullföljas. Sekretariatet för framtidsstudier har dock givit små bidrag till sådana fristående, autonoma, framtidsstudier.

Stödet till dessa autonoma studier under åren 1978- 1982 har utvärderats av en grupp konsulter. Utvärderarna är förvånade över den bredd som uppvisas "alltifrån ämnesval, arbetsmetoder, arbetsinsats till kvalitet på resultatet" speciellt med tanke på den blygsamma bidragsvolymen. "Det är vidare uppen— bart att sekretariatet för framtidsstudiers bidrag till autonoma studier har inneburit att mängder av människor uppmuntras att släppa loss sin kreativitet och att detta resulterar i (exempelvis) att nya tankemönster fått utrymme och inte minst att aktivt förändringsarbete satts igång på olika håll." Endast ett fåtal studier skulle ha genomförts utan bidragen från sekretariatet och då i betydligt mindre omfattning. Den kritik som framförallt har riktats mot sekretariatet från projekten har varit det bristande samarbetet. Framförallt

skulle personer som saknar utredningsvana önskat sig metodhjälp och viss handledning. Något slags avslutning på arbetet genom ett seminarium eller enkelt diskussionsmöte efterlystes av en del.

Den kunskap som produceras i de små, engagerade och ofta regionalt utspridda miljöer det här vanligen är fråga om får ofta en annan karaktär än den som produceras i centrala och vanligen stora institutioner. Det är inte enbart fråga om skillnad i resurser eller ett mer upplyst helhetsperspektiv på central nivå. I bilaga 4 hävdar Aant Elzinga med exempel från USA och Europa att regionala eller perifera studier i större utsträckning tenderar att tillgodose mer populis— tiska krav och kunskapsbehov medan de i centrum tenderar att reflektera mäktiga, sammanflätade intressen. Det är f ö en argumentering som ligger i linje med de slutsatser som Edmund Dahlström drog i en studie för några år sedan.

3.2. Framtidsfrågorna i folkbildningsarbetet

En centralt placerad f ramtidsstudieverksamhet som ska bidra till en vitaliserad och fördjupad demokratisk debatt måste bygga upp en stor kontaktyta mot samhället i övrigt — både för att bidra till debatten och för att påverkas av den. Samarbete med studieförbund, fackliga och politiska organisationer kan vara ett sätt. För att bredda underlaget för en diskussion om detta har vi gjort en fallstudie över studieförbundens arbete med framtidsfrågor. Resultatet av denna studie presenteras i bilaga 3.

Vårt motiv för att belysa studieförbundens verksamhet kring framtidsfrågor är den centrala roll de spelar i f olkrörelse— och organisationssverige. Sammantagna utgör de ett rikstäckande nätverk med stark lokal förankring genom c:a 1 400 lokala avdelningar. I studiecirkelverksamheten deltog 1984/85 c:a 2,4 miljoner människor, med reservation för att en del personer deltagit i mer än en cirkel. I studieförbundens kulturprogram samma år deltog (med samma reservation) uppskattningsvis 10,5 miljoner människor.

Studiecirkeln är kärnan i studieförbundens verksamhet. Cirkelverksamheten bedrivs dels i samarbete med respektive studieförbunds medlemsorganisationer dels som ett utbud riktat mot allmänheten. Utöver detta förekommer också samarbete mellan studieförbunden och fristående organisationer av olika slag.

Flertalet studieförbund har egna eller närstående förlag. Centralt produceras studiematerial för breda medlemsgrupper eller i samverkan med enskilda medlemsorganisationer. Studiematerialen är idébaserade och där tydliggörs studieförbundens profil och målgrupper. Ett exempel på detta är Lantbrukarnas Riksförbunds studiekampanj om lantbrukets och landsbygdens framtid som bedrivs i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan under temat "Bonde in—

för 90-talet". Ett annat exempel är TCOs samarbete med Tjänstemännens Bildningsverksamhet(TBV) kring studiematerialet "Jämna vägen — kvinnor och män tillsammans". Avsikten med det senare materialet - som arbetar med flera olika framtidsbilder — är att bidra till jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna. Som ett tredje exempel kan TCO/TBVs samarbete med Arbetslivscentrum nämnas. Tillsammans har man arbetat fram ett studiematerial som handlar om datateknik, yrkeskunskaper och fackliga möjligheter.

Framtidsstudier och andra övergripande och långsiktigt inriktade rapporter kan fungera som ref erens— och förd jupningsmaterial i cirkelverksamheten såväl för studiematerialens författare som för ledare och deltagare i cirklarna. Flera av de rapporter som producerats vid sekretariatet för framtidsstudier har också haft en sådan roll. I studiecirklar som vänder sig till allmänheten används mer allmänt hållna material kring framtidsfrågor. Olika studieförbund använder ibland samma grundböcker, som t ex utbildningdradions material kring f ram— tidsprojektet "2000".

Länken mellan vardagsverkligheten och det långa tidsperspektivet uppfattas som ett svårt pedagogiskt problem. Inom flera studieförbund finns försök att ersätta färdiga studiematerial med metodstudieplaner eller arbetsböcker. Grundtanken är att gå från generella ämnesstudier till gruppanpassade ämnes— övergripande och probleminriktade studier där deltagarna i hög utsträckning själva styr kunskapsbildningen och formulerar krav på framtiden.

Den Studieverksamhet inom förbunden som syftar till lokal förändring kan såväl vara ideologiskt förankrad i en folkrörelse som ges form av utvecklingspro jekt utan uttalad politisk eller ideologisk inriktning. Ett ökat intresse för studie- arbete kring lokala framtidsfrågor kan medföra behov av såväl f ramtidsstudier inriktade på samhällsutvecklingen i stort som mer fördjupade analyser inom avgränsade problemområden.

Studieförbunden har också knutit framtidsfrågor till uttryckligen existentiella problem där frågor om människans livsvillkor och livets mening sätts i centrum. Exempel på det finns inom Frikyrkliga Studieförbundet som utarbetat studie— material för diskussioner om gudsbild, framtidstro och människosyn bland tonåringar.

Inom flera enskilda studieförbund har man mer eller mindre systematiskt arbetat med framtidsstudier med utgångspunkt från sin egen utveckling och roll. Ett återkommande drag i detta framtidsarbete är att man hämtar impulser och stimulans utanför det egna förbundet genom framtidsstudier, rapporter etc. och externa föreläsare. Syftet är att bredda den egna verkligheten och få in olika perspektiv och idéer kring samhällsutveckling för att kunna förhålla dessa till den egna ideologin eller profilen. Vid ABFs förbundskonferens har man exempelvis under temat "1994 — två provisoriska utopier" diskuterat ABFs roll i ett framtida samhälle.

På central nivå har studieförbunden ofta en dubbel ambition när man arbetar med framtidsfrågor. För det första vill man stimulera ett långsiktigt tänkande hos medarbetarna för att få en levande debatt om studieförbundets roll och uppgifter i framtiden. För det andra vill man sprida ringar på vattnet in i själva cirkelarbetet så att framför allt studieförbundets centrala intresseområ— de, t.ex. natur och miljö, sätts in i ett framtidsperspektiv.

Studieförbunden på central nivå är naturliga mottagare av en mängd informa— tion från organisationer, myndigheter och alla slag av institutioner. Skrifter som är omedelbart användbara som komplettering till den egna verksamheten sprids lätt vidare till förbundens lokala avdelningar. Det som kräver omar— betning eller popularisering löper risk att bli stående i hyllorna. En f ramtids- studie som är avsedd att kunna användas som grundmaterial i studiecirklar konkurrerar dessutom med andra förlag, myndigheter m.m. som försöker väcka intresse för sina böcker och sina angelägna frågor. Om syftet med en fram- tidsstudie är att bidra till diskussionen bland den intresserade allmänhet som leder eller deltar i studiecirklar krävs m a o särskilda initiativ och samarbete med studieförbunden samt en aktiv strategi när det gäller form och spridning.

Under våren 1983 ställdes frågor om livet och framtiden till tonåringar i frikyrkliga ungdomsgrupper. Kring dessa tonårsröster formades ett studiematerial med text och bild, drama och sång, frågor och svar om framtid och mening, tro och gemenskap.

En pojke på 16 år om sin föreställning om år 1993:

"År 1993 kommer det mesta i samhället att vara styrt av datorer. Människor kommer inte att få kontakt med varandra, så många männi— skor kommer att bli enstöringar och i och med att datorer tagit över så kommer de sociala problemen att öka. Arbetslöshet och missbruk kommer vara väldigt utbrett. Den personliga individen kommer inte att ha mycket att säga till om. Man kan tycka att det kanse väldigt dystert ut i framtiden, om det överhuvudtaget finns en jord mera då, men vi får inte tappa modet utan kämpa för det vi tycker. Leve framtiden!"

Ur "Tonårsröster" studiematerial från Frikyrkliga Studieförbundet (1984).

3.3 Kvinnoperspektiv i framtidsstudier

Redan i första avsnittet har vi understrukit att möjligheterna att forma framtiden, för sig själv och för en vidare krets, kraftigt varierar mellan individer och grupper i samhället. Att få tillgång till eller kunna utforma framtidsbilder av olika slag ger möjligheter att påverka föreställningar om olika handlingsalternativ och att kunna styra beslut om vägval. Centralt i samman— hanget är då ur vilket perspektiv som verkligheten beskrivs, bl.a. vems och vilken verklighet som styr problemval och hur problemen formuleras. Dessa frågor behandlades på ett allmänt plan i kapitel 3.1. Här koncentreras diskus- sionen på betydelsen av att båda könens perspektiv finns med i framtids— studierna.

Kvinnoperspektivet bestäms av två faktorer. Den ena är könsuppdelningen i samhället, vilket innebär att kvinnor och män som grupper representerar olika arbetsområden och erfarenheter. Den andra faktorn är att denna könsupp— delning samtidigt har karaktär av ett maktförhållande mellan könen, där kvinnorna och därmed kvinnornas arbete och erfarenheter — är underordnade männen (deras intressen). (Ur Rapport från kvinnouniversitetet, 1983).

Louise Waldén konstaterar i en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift (3/ 82) att kvinnokulturen har sin tyngdpunkt i hem-barn—f amil j, en värld där mänskliga relationer, omsorg om individen och ansvar för vardagen står i centrum. Manskulturen formas utifrån mäns offentliga roll och yrkesfunktion. Med Louise Waldens ord har män "försvarat, byggt upp och förvaltat, fört vidare samhället i stort, i ständig växelverkan mellan ansvar för landet/samhället/fa- miljen och individuell tävlan och konkurrens." Begreppet kultur anknyter i detta sammanhang till Orvar Löfgrens definition av kultur som "den gemen— samma erfarenhetssfär och det värdesystem som en grupp människor delar i sitt dagliga liv och för vidare till nya medlemmar i gruppen."

Med idéhistorisk utgångspunkt har Tore Frängsmyr funnit att drömmen om det framtida samhället följer två tankemodeller. Den ena handlar om tankar kring det effektiva samhället som kännetecknas av rationalism, teknisk utveckling, stad, stat, centralism och elitstyre. Den andra modellen handlar om det han kallar för "det goda livet" som kännetecknas av känsla, personlighetens utveckling, land, individ, decentralism och totaldemokrati. (Framsteg eller förfall, 1980) Louise Waldén drar slutsatsen att de strukturer som formar kvinno— respektive manskulturen gör det rimligt att anta att visioner om det goda livet får större växtkraf t bland kvinnor och att drömmen om det ef f ek— tiva samhället ligger mer i linje med manskulturen.

I en artikel om den kvinnliga utopin (Vinduet 2/ 1981) finner Toril Moi att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare till utopiska romaner är tematisk: Männen beskriver ofta statens/samhällets uppbyggnad, arbetsför—

hållandena och det politiska livets organisering på ett mer detaljerat sätt. Kvinnorna fördjupar sig mer i hur privatlivet och sexualiteten ska organiseras.

För att täcka innebörden av ett kvinnoperspektiv i framtidsstudier krävs en medvetenhet om samhällets könsorganisation där den manliga kulturdomi— nansen (erfarenhetssfär och makt) svarat för världsförklaringarna och där mannen utgjort den norm utifrån vilken den kvinnliga likheten och särarten diskuterats. I f ramtidsstudier är sålunda kvinnokulturen en utmaning till den invant manliga erfarenhetssfären.

I förstudien till det nordiska kvinnoforskningsprojektet Det nya vardags— livet (Nordisk Ministerråd, 1984) redovisas några grundläggande be— greppspar som visar hur verkligheten betraktas och behandlas utan sammanhang eller beröring med varandra, nämligen

REPRODUKTION PRODUKTION INFORMELL EKONOMI FORMELL EKONOMI OBETALT ARBETE BETALT ARBETE NERIFRÅN VUXIT UPPIFRÅN STYRT SJÄLVFÖRVALTNING CENTRALISERING LANGSIKTIG ÖVERLEVNAD KORTSIKTIG VINST CYKLISK TID LINEÄR TID KÄNSLA FÖRNUFT INLEVELSE RATIONALITET

Forskargruppen menar att den högra sidan av begreppsparen har stått för den manliga principen och den vänstra för den kvinnliga, vilket dock inte är detsamma som att de står för alla män och kvinnor. Fram till nu, menar gruppen, att den ena halvan av begreppsparen i alltför stor utsträckning har betonats. För att utveckla ett samhälle och ett liv vari alla ingår på lika villkor och med lika ansvar måste båda leden erkännas.

Begreppen har hittills behandlats i termer av "antingen eller" med uppsplittring, isolering och motsättningar som följd. Gruppen avser att studera de utvecklingsmöjligheter som finns i själva övergångarna mellan begreppen, att pröva hur "både—och" kan skapa nya lösningar som ersätter "antingen—eller".

Man kan — i linje med de resonemang som förs i kapitel 2.5 — hävda att flera av projekten vid sekretariatet för framtidsstudier funnits i spän- ningsfältet mellan tabellens vänstra och högra halvor.

Ett kvinnoperspektiv i framtidsstudier kan med detta synsätt vidga och förändra problemval, infallsvinklar och arbetsmetoder. Yvonne Hirdmans

beskrivning av kvinnohistoriens tre faser kan illustrera tankegången. (Kvin— norna är hälften, UHÄ skriftserie 1984zl) Den första fasen var tudelad. Det handlade om att få fram kunskap om kvinnors liv och förhållanden. Parallellt med denna förtryckets historia sökte kvinnoforskarna finna och lyfta fram historiens hjältinnor. Den andra fasen karakteriserades av ambitioner att utveckla hjältinnehistorien. Genom ett mer kollektivt perspektiv söktes kvinnors insatser och delaktighet i de historiska skeenden som tillmäts stor vikt i den vedertagna historieskrivningen. Den pågående tredje fasen känne— tecknas av försök att se på utvecklingen utifrån ett kvinnoperspektiv. Detta aktualiserar frågor om vad som var viktigt för kvinnor. "Var det de stora framstegen, de dramatiska händelserna eller kommer kvinnoforskarna att finna andra händelser och/eller strukturer som är viktigare?"

Rita Lil jeström skriver i Jämställdhetskommitténs betänkande Om hälften vore kvinnor (SOU 1983:4) att den könsneutrala forskningen om människan bildar den massiva huvudfrågan av all humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Den manliga kulturdominansen medför i regel att könsneutraliteten har manliga förtecken. Det manliga utgör den underförstådda normen för det mänskliga. Följden blir att kvinnorna framträder som annorlunda, som avvikelser från det manliga. Det speciella kvinnoperspektivet innebär att man formulerar sina frågor, väljer sina begrepp och gör sina teoretiska överväganden i medvetande om hur genomgripande samhället är organiserat efter kön. Eftersom män starkt dominerat över denna könsorganisation, blir det viktigt att återskapa och ge röst åt en halvt förskingrad "kvinnokultur", att ta sig an försummade forsk— ningsområden, att pröva vad ett "kvinnoperspektiv" kan tillföra vår förståelse av människan och samhället.

3.4. Skolan och framtidsfrågorna

Skolan är en verksamhet som kräver ett långsiktigt perspektiv. De lärare som i dag genomgår sin utbildning kommer att vara yrkesverksamma långt in på 2000-talet. Tidsperspektivet blir än längre ur elevsynpunkt eftersom "de kunskaper, färdigheter och normer som utbildningsväsendet förmedlar till dagens barn och ungdomar är den grund de skall bygga på i framtida familje, samhälls— och yrkesroller." (Ur regeringens prop. 1983/84:116 Gymnasieskola i utveckling).

Framtidsfrågor aktualiseras med andra ord på flera nivåer i skolverksamheten. Behovet av att föreställa sig det samhälle som skolan ska förbereda för blir särskilt tydlig i den övergripande utbildningsplaneringen. Som exempel kan nämnas 1976 års gymnasieutredning som med hjälp av en lång rad f famtids- studier och annat material sökte analysera några utmärkande drag och tankar kring ett framtida samhälle. Kommitténs ställningstagande var att det dels handlar om skolans anpassning till samhällsutvecklingen men också om att

skolan ska vara en faktor som aktivt påverkar utvecklingen och så långt det går ligger före (SOU 1981196).

På myndighetsnivd ska enligt riksdagens beslut om den skoladministrativa reformen 1982 den långsiktiga planeringen inriktas mot att "analysera nuläget och framtida utvecklingsmönster samt ange alternativa handlingsvägar." SÖ har beslutat att göra en grundläggande långtidsbedömning vart tredje år. I arbetet med den kompletterande långtidsbedömningen 1984 betonades vikten av att utbildningsplaneringen grundas på analyser av läge och utveckling inom olika samhällssektorer samt på alternativa f ramtidsstudier. Långtidsbedömningarnas ambition att fungera som planeringsunderlag har förändrats och i utkast till 1986 års långtidsbedömning konstaterar man att denna "f ör närvarande inte kan fungera som ett direkt led i den politiska nivåns budgetarbete då det inte finns möjligheter att arbeta med långsiktiga riktlinjer och ekonomiska ramar".

Långtidsbedömningens syfte blir i ljuset av detta att skapa en idé— och kunskapsmässig plattform med bl a det uttalade syftet att utgöra underlag för regionalt och lokalt utformade framtidsbilder. Med detta betonas vikten av att bryta ner de generella samhälls- och skolbilderna och utveckla regionala synsätt som ingalunda alltid blir neutrala pusselbitar i ett nationellt mönster. Andra exempel på tänkta uppgifter för långtidsbedömningen är att stimulera policyutveckling på riksplanet genom att lyfta fram olika problem och hand— lingsalternativ, stödja lärarutbildning av olika slag samt att fungera som underlag för forskningsplanering.

Utbildning har inte på samma sätt som t.ex. energi, omsorg och arbetsliv stått i fokus för sekretariatet för f ramtidsstudiers projekt. Däremot har det funnits ett etablerat samarbete med f ortbildningsavdelningen i Umeå och lärarhögsko— lan i Malmö. Detta resulterade bl.a. i rapporten Skolan och framtiden — Några tankar och idéer om skolans möjligheter att utveckla vårt framtidsmedvetande (1980). Under 80—talet har också en del undervisningsmaterial producerats. Sekretariatets kontakter med skolan har f råmst gällt medverkan vid temadagar, studiedagar, lärarkonferenser osv. I en utvärdering av efterfrågan och använd— ningen av skrifter från sekretariatet för framtidsstudier konstaterades bl.a. att allmänna eller teoretiska gymnasier vanligtvis hade stora delar av sekretariatets utgivning. Vid gymnasier med praktisk inriktning och vid vuxengymnasier fanns framtidsstudierapporter mer sällan (Staffan Lööf, 1984).

I skolans läroplaner betonas vikten av att arbetet i skolan medvetet inriktas mot framtiden. "Med utgångspunkt i ett historiskt perspektiv måste arbetet ha en konkretisering i nutiden och en inriktning mot framtiden för att ge eleven god beredskap att möta ändrade förutsättningar och nya krav." (Lgr 80) I mål och riktlinjer för gymnaskeskolan konstaterar man att "samhället befinner sig i snabb omdaning och skolan måste tillvarata och stimulera elevernas intresse för att aktivt medverka i samhällsarbetet". Vidare skriver man att "samspelet mellan skola och samhälle måste vara sådant, att skolan med sitt arbete inte endast fullgör en funktion som svarar mot samhällets aktuella behov utan också blir en positivt skapande kraft i samhällsutvecklingen." (Lgy 70)

På skolnivå och i det direkta skolarbetet kan den f ramtidsberedskap läropla— nerna nämner ges många innebörder. För den enskilde eleven rör sig förbere— delserna dels på det individuella yrkesmässiga och personliga planet och dels på en kollektiv samhällsnivå.

Vid lärarhögskolan i Malmö har "Framtidsberedskap som utbildningsmål" varit ett intresseområde för forskning och utvecklingsarbete sedan slutet av 70-talet. En huvudfråga är hur skolan kan hjälpa eleverna att möta och forma f ramti- den. Arbetet med att mer medvetet förbereda för framtiden menar man i princip kan ske på två olika huvudvägar: "dels direkt genom "orientering om framtiden" på sådana punkter, där vi faktiskt har vissa utvecklingslinjer att informera om; men dels också — och framför allt — indirekt genom en mer medveten inriktning på sådana färdigheter, som kan vara bra i alla typer av framtider".

3.5 Framtidsstudier och facklig verksamhet

Svensk fackföreningsrörelse torde vara unik i världen vad gäller bredden och f ramtidsorienteringen hos de frågor som kontinuerligt tas upp i de fackliga organisationerna. Redan tidigt byggde LO - med utgångspunkt från bl.a. rapporten F ackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen till kongressen 1951 - upp en utrednings- och debattverksamhet som gick utöver vad som på många håll ännu utgör de gängse fackliga bevakningsfrägorna. Med välkända namn som t.ex. Rudolf Meidner och Gösta Rehn i spetsen bidrog således LO med visioner och modeller inom en rad samhällsområden såsom regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik. Under denna tid grundlades också den svenska f ackf öreningsrörelsens mycket positiva grundsyn kring teknisk f orsk- ning, utveckling och rationalisering.

Under l960—talet nyanserades denna inställning. Intresset fästes i större utsträckning vid fördelnings— och utslagningseffekter av den snabba utveck- lingen vilket innebar att nya frågor efterhand hamnade på den fackliga dagordningen. Detta lade grunden till den fackliga offensiv som under 70-talets första hälft var en drivkraft bakom framväxten av ett helt arbetsrättsligt lagstiftningskomplex med ny arbetsmiljölag, medbestämmandelag och anställ— ningsskyddslagar som viktigaste inslag. Den innebar också att f ackf öreningsrö- relsen, där nu också TCO på allvar byggde upp sin utredningsfunktion än mer etablerade sig i den breda samhälls- och f ramtidsdebatten. I sin f orskningspoli- tiska rapport (Forskning och utveckling, 1970) ägnade TCO stort utrymme åt framtidsstudier vilka, i linje med den dåtida svenska diskussionen, kopplades till samhällsplaneringen.

När f ramtidsstudiemetodik med sin tonvikt på alternativa scenarier och påverkansmöjligheter började institutionaliseras på 70-talet, blev det därför naturligt med en värdegemenskap och samverkan mellan f ramtidsstudier och delar av facklig opinionsbildning. Facket kom i vissa avseenden att för f ram- tidsstudieverksamheten erbjuda en slags välbehövlig buffert mellan den poli- tiska hetluften och vetenskapens eller andra intellektuella miljöers väsentligt mer kylslagna klimat.

I dag kan sambanden mellan de fackliga centralorganisationerna och framtids— studieverksamheten lokaliseras till åtminstone fyra sammanhang.

I. Den internfackliga löpande utredningsverksamheten: här finns inslag av framtidsstudier kring den egna verksamheten, typ LO år 2000, och även kring teknikvärdering o. dyl. genom konferenser med inslag av "hearings" och expertpaneler som sedan bildar inslag för debattskrifter och förslag för fackliga handlingsprogram; LO-TCO har under de senaste åren haft gemensam— ma sådana aktiviteter kring bl.a. bioteknik, innovationsstyrning och teknisk utveckling samt livsmedelsfrågor,

2. Direkta samarbetsprojekt med myndigheter eller andra organisationer: aktuella exempel är LOs samarbete med STU om synen på långsiktig datatek- nisk FoU och LOs/TCOs deltagande i arbetarskyddsfondens stora utvecklings- program för ny teknik, arbetsorganisation och arbetsmiljö. Utbildningsplane— ring är ett annat område där samarbetsprojekt även med t.ex. internationella forskargrupper och institutioner förekommer.

3. Opinionsbildnings- och utredningsverksamheten inför LO resp. TCO kongres— ser: bl.a. försöker man genom olika former av rådslag (t.ex. LO 80-utredningen och TCOs stora medlemsrådslag om den framtida sysselsättningen 1983), och studiecirklar bredda underlaget för fackliga program och krav.

4. Organisationernas styrelsemedverkan i organisationer av intresse i f ramtids- studiesammanhang, t.ex. forskningsrådsnämnden, Arbetslivscentrum och STU.

Tilläggas kan att de fackliga organisationerna också på olika sätt aktivt medverkar till den spridning av regionala f ramtidsstudier och utvecklingsin- satser som för närvarande äger rum (jfr kapitel 3.10). Ett aktuellt projekt är tjänstemannarörelsens bergslagsprojekt (1985—87) där TCO i samverkan med trygghetsrådet stimulerar sju TCO—distrikt i Bergslagen att utveckla regionala utvecklingsprogram. Ett annat är det f ramtidsstudiepro jekt som LO—distriktet tillsammans med SAP-distriktet i Dalarna bedrivit om länets framtid.

Bland de teman som regelbundet och för närvarande flitigt återkommer i olika f ramtidsinriktade LO— och TCO-sammanhang är nya teknikfrågor, arbetstids- frågan, utbildningsfrågor, forskningspolitik, samt den offentliga sektorns framtid. Kvalitetsfrågor i vid bemärkelse, exempelvis från arbetslivet (Metall- rapporten Det goda arbetet inför 1985 års kongress) eller från mat och miljö, intar också en framträdande roll i den fackliga debatten.

I denna debatt återfinns också funderingar kring de stora frågorna om välfärdsstatens framtid och kring den närmare innebörden av våra f ramtids- föreställningar eller utopier. I en rapport som föreläggs 1986 års LO-kongress sägs här bl.a. att det i dag är mindre självklart hur drömmarna ser ut än för 25 år sedan och att

"Välfärdsstaten har visat sig möjlig. Därmed har den också blivit den sannolika framtiden.

Ändå är framtiden otydlig. Det är den visserligen alltid, men i skeden där en stark utvecklingstendens är på väg att brytas blir det särskilt svårt att uttala sig om vad som kommer att prägla nästa skede.

I ett sådant läge befinner vi oss nu. I en generation har vi vant oss vid att lösa välfärdsproblemen genom att tillföra nya resurser, bygga ut och bygga till ....... samtidigt tvingades vi lära oss att välfärd och jämlikhet var långt svårare att nå än man kanske föreställde sig när den "provisoriska utopin" gällde skola, hälsovård och pension åt alla. ......

Det faktum att behoven blir mer differentierade och kraven högre gör att det blir svårare att formulera den bild av framtiden som kan samla ihop många människors gemensamma föreställningar och drömmar. Utan sådana gemensamma bilder är det å andra sidan svårt att arbeta för att samhället ska förändras i önskad riktning."

Frågan kan då ställas hur denna f örändring kommer att påverka f ackf örenings- rörelsens intresse för arbete med framtidsstudier. Möjligen är det här befogat att tala om två delvis motstridiga tendenser. Å ena sidan tycks det som om man i detta läge i viss mån väljer snävare och mer disciplinorienterade utredningsformer än vad framtidsstudier kan sägas stå för. Synen i en del forskningspolitiska frågor och LOs inrättande nyligen av ett eget fackligt institut för ekonomisk forskning (FIEF) kan tyda på detta. Å andra sidan tycks det samtidigt som om oron för ny teknik och dess inverkan på arbetsliv och sysselsättning skapar stark efterfrågan på f ramtidsstudier i facklig skolning och debatt. Dessutom förefaller det i regionala sammanhang som om behovet av breda, mobiliserande aktiviteter blir alltmer angelägna för att man ska få bättre underlag för fackligt agerande. Här kan intresset för och värdet av en utvecklad f ramtidsstudiemetodik på tvärvetenskaplig och tvärsektionell grund snarast komma att växa.

3.6. Tvärvetenskap inom forskningspolitik och forskningsorganisation

I mars 1972, samtidigt som betänkandet "Att välja framtid" färdigställdes, publicerade DN en brett upplagd appell under rubriken "Väd jan om överlevnad".

Bakom den stod ett 30-tal f orskarstuderande i Göteborg som intresserat sig för den uppblossande internationella debatten om resursutnyttjande och globala miljöhot. Intresset kombinerades med uppfattningen att vetenskapen i sin förhärskande form inte på ett rimligt sätt skulle kunna medverka till att denna typ av problem belystes eller analyserades. Året därpå hade engagemanget spridit sig till en större grupp av i huvudsak universitetslärare och studerande. Tillsammans etablerade de centrum för tvärvetenskapliga studier av människans villkor vid Göteborgs universitet.

Centret blev trots — eller kanske tack vare - sin informella ställning och avsaknad av fasta resurser en viktig stöd jepunkt f ör tvärvetenskapliga initiativ. En annan sådan blev tidigt det miljövårdspolitiska programmet vid Lunds universitet. Efterhand skapades fler grupperingar av likartat slag, bl.a. ett forum för tvärvetenskap i Umeå.

På centralt håll var inrättandet av samarbetskommittén för långsiktsmotiverad forskning(SALFO) 1973, samtidigt och parallellt med sekretariatet för f ramtids- studier, ett första steg i motsvarande riktning. Också här rörde det sig om en liten grupp som kunde arbeta obyråkratiskt och självständigt. Inblandade har senare betecknat sammanträdena i gruppen vid denna tid som en ren njutning, som närmast euforiska sessioner.

De forskningsansvariga planeringsorganen, främst utbildningsdepartement och UHÄ, tog steget in på den tvärvetenskapliga arenan först flera år senare. Det skedde via två beslut som fortfarande utgör de hittills tyngsta statsmaktsåtgär— derna inom området, nämligen inrättandet av forskningsrådsnämnden (FRN) 1977 och den successiva uppbyggnaden av temaforskningen vid Linköpings universitet som inleddes f ro.m. detta år. Därefter har de centrala initiativen i sammanhanget främst gällt ställningstaganden i enskilda ärenden, exempelvis i samband med UHÄzs tjänstetillsättningar.

Enligt SCB:s forskningsstatistik för 1984 fanns då 10 professurer och totalt 238 tjänster inom vetenskapsomådet "tvärvetenskap o dyl". Detta motsvarar ca 0.7 % av samtliga tjänster inom högskoleområdet. Utöver temaforskningen i Linköping, som svarar för de flesta tjänsterna, har tjänster med uttalat tvärvetenskaplig inriktning inrättats inom bl.a. följande områden: freds- och konfliktforskning, socialt arbete, masskom- munikationsforskning, barnkultur, primärvårdsforskning, humanekologi och fysisk resursteori.

I den första samlade forskningspolitiska propositionen (1981/822106) disku- terades i flera avsnitt tvärvetenskapens villkor och betydelse. Det ansvariga statsrådet uttalade det nödvändiga i att "tvär- och mångvetenskapliga ansat — ser på olika sätt gavs hög prioritet i forskningens förnyelseprocess". Samtidigt pekades också på svårigheterna i sammanhanget. Bl a hänvisade man till

följande analys av den s.k. Andrénska kommittén(SoU 1981129) om f orskarut— bildning:

..Tvärvetenskaplig kunskapsintegration innebär stora svårigheter när forska- re med olika vetenskapstraditioner måste samsas om ett övergripande synsätt innan ny kunskap kan skapas. I en utvecklad discplin finns det redan ett nära samband mellan bakgrundskunskaper, problem, undersök— ningsområde och metoder. I tvärvetenskapligt arbete måste detta samman- hang upprättas. Rent konkret kräver detta lång f örberedelsetid och ingående planering. Vanligen lyckas man bara partiellt med att upprätta samband problem-metoder inom ramen för ett projekt. Det krävs ofta fler ansatser som på olika sätt bearbetar ett problem, vilket är svårt att klargöra för de instanser som beviljar forskningsmedel."

Dessa svårigheter har givetvis också konkret erfarits av de centrumbildningar m.m. som verkat inom området. Sålunda säger en ledande företrädare för centrum för tvärvetenskap: "Idag talar vi inte gärna om tvärvetenskapliga studier eller projekt, för vi vet hur svårt det i själva verket är, utan vi ser oss hellre som ett forum för mångvetenskapliga möten."

Vid sidan om detta slag av delvis självkritiska reflexioner, har under de senaste åren också utvecklats tankar och stämningar som kan komma att undergräva de ännu bräckliga positioner som tvärvetenskapliga förhållningssätt tillskansat sig. Inte minst verkar en forskningspolitisk svängning ha inträffat. I den senaste f orskningspolitiska propositionen (1983/84:107) återfanns endast ett fåtal kommentarer till tvärvetenskaplig forskning. Istället görs en uttalad prioritering av grundforskning och en förstärkning av ett antal starkt speciali- serade discipliner inom framför allt det naturvetenskapliga och tekniska fältet ("tillbaka till disciplinerna" har för övrigt föreslagits som en paroll för

propositionens budskap).

Som en följd av detta har flera sektorsforskningsorgan fått vidkännas en kritisk granskning. Flera av dessa såsom exempelvis byggforskningsrådet(BFR), energif orskningsnämnden(EFN ) och arbetarskyddsfonden(ASF) jämte Arbets- livscentrum (ALC) har genom sina projekt- eller programstöd verkat för att tvärvetenskapliga problemansatser kunnat utvecklas. Även den utvärderingsvåg som nu rullar fram genom FoU-byråkratin kan komma att bidra till svängningen bort f rån tvärvetenskapen. Utvärderingarna tycks nämligen med förkärlek riktas _ mot just "omogna" områden med mång- eller tvärvetenskapliga inslag samtidigt som de genomförs med metoder som i allt väsentligt imiterar grundforsk- ningsanpassade granskningsformer.

Även inom det utbildningspolitiska området tycks det tvärvetenskapliga perspektivet ha hamnat i viss motvind. En snävare yrkesorientering i kombina- tion med ett smalare utbud av utbildningslin jer kan förväntas medföra en sämre rekryteringsbas för tvärvetenskaplig verksamhet på "högre" nivåer. Medan 70— talet uppvisade ett flertal exempel på nya kurser med tvärvetenskaplig inrikt- ning på olika nivåer i högskolesystemet finns knappast något nytt sådant utbud

under de senaste 4—5 åren. Ytterligare en faktor som verkar i samma riktning som de nu nämnda är att flera tvärvetenskapliga grupper eller enheter under lång tid tvingats arbeta på en underkritisk nivå, dvs varit för små för att kunna starta goda, självförstärkande cirklar och därför förblivit sårbara för

allehanda förändringar.

Det finns emellertid idag också andra tendenser. Utanför de målgrupper och institutionella strukturer (forskningsråd, sektoriella FoU-organ, högskole— institutioner etc) som forskningspolitiken vanligen uppmärksammar, händer åtskilligt som istället skulle kunna bredda basen för tvärvetenskap i bred bemärkelse. Det handlar om ett allt bredare förankrat intresse för forsknings—, utvecklings- och framtidsfrågor som söker sig fram utefter en mängd olika vägar. En del av dessa vägar kan vi antagligen inte ens urskilja ännu (jmf Benny Hjerns diskussion i bilaga 5).

Andra kan vi förstås upptäcka: regionala FoU-organ växer upp på flera håll, kontaktsekretariatsverksamheten vid högskolorna har expanderat kraftigt och överhuvudtaget finns en flora av samarbetsorgan högskola-samhälle (UHÄ f ann ett 80-tal i en inventering), landsting och kommuner introducerar nya arbets— och samverkansformer som kan leda till nya framtids- och forskningsfrågeställ— ningar osv. Den försvagning av det tvärvetenskapliga fältet som framträder f rån ett centralt perspektiv kontrasteras närmast av ett fortsatt — och spännande - nätverksskapande på regional/lokal nivå.

En särskild stödjepunkt för tvärvetenskapliga ansatser har under de senaste 6-7 åren skapats genom framväxten av Fora för kvinnliga forskare och kvinnoforskning vid de sex större universitetsorterna. De har den dubbla målsättningen att dels bevaka och tillvarata kvinnornas särintressen i universitetsvärlden dels främja forskning som tar sin utgångspunkt i kvinnornas situation. I den senare funktionen har Fora velat utgöra inte bara en tvärvetenskaplig basorganisation som underlät- tar studier i könsrollsfrågor utan dessutom en stimulerande intellektuell miljö som underlättar kunskapsintegration och många gånger okonventio- nella kunskapsmöten överhuvudtaget. I allt fler fall har också skolor, organisationer, företag och sektorforskningsorgan vänt sig till Fora som en väg att nå ökad samverkan med universiteten och forskningen.

Även om alltså motstridiga tendenser gör sig gällande vad beträffar tvärveten— skapens ställning i samhället, finns ändå anledning att bevaka dess akademiska villkor med särskild uppmärksamhet. Tvärvetenskapens grundläggande f unk— tion - dess "raison d'etre" — är och torde förbli att slå broar mellan veten— skapssamhället och långsiktigt inriktad verksamhet inom politik, förvaltning och övrigt samhällsliv; brofästet på forskningssidan måste därför ständigt hållas under uppsikt.

Ett försök att bättre förankra en del av tvärvetenskapen i institutionaliserad forskning har nyligen fått stöd genom forskningsrådsorganisationen. Några väl ansedda samhällsvetare har givits möjligheter att upprätta ett svenskt f orskar— kollegium för avancerad samhällsvetenskap. Avsikten är att på detta sätt stimulera ett fruktbart samspel mellan samhällelig problemorientering och självständig teoretisk analys inom främst forskning inriktad på samhälls- organisatoriska frågor. Initiativtagarna säger sig härigenom vilja förhindra att åtskilligt av 70- och 80-ta1ens samhällsforskning går förlorad som "en sorts ahistoriska socialteknologier åt beslutsfattare på olika myndighetsområden" (ur programskriften).

Denna mission kan säkert ha fog för sig och kräva särskilda organisatoriska lösningar. Men den svarar knappast mot tvärvetenskapens centrala utveck- lingsproblem, lika litet som enbart en motsvarande anknytning till framväxande, gränsöverskridande regionala FoU-miljöer skulle göra det. Inom överskådlig framtid torde krävas insatser på bred front där flera parallella fästpunkter befästs eller upprättas. Forskningsråden, särskilt då forskningsrådsnämnden och de större råden för tillämpad forskning (BFR, ASF, EFN m.fl), måste då, inom de begränsade finansiella ramar som gäller, vidareutveckla sin förmåga att initiera och stödja tvärvetenskapliga ansatser inom respektive ansvarsområde. Möjligen skulle detta underlättas om bl.a. en klarare uppdelning mellan den finansierande och den utförande funktionen för tvärvetenskapliga f ramtidsstu- dier än vad nuvarande organisation leder till, kunde åstadkommas.

3.7. Myndigheter, sektorer och framtidsstudier: bakgrund och nuläge

Forskningspolitiskt går det i fråga om framtidsstudier en tämligen rät linje mellan "Att välja framtid" 1972 och forskningsrådsutredningens betänkande fem år senare (Forskningspolitik, SOU l977:52). Den referensram och analys som presenteras i den förra blev vägledande för den officiella synen på området som återkom som statsmakternas intentioner i den proposition som följde på forskningsrådsutredningen (prop. 78/79:l 19). Således anammades där bl.a. Myrdal-utredningens ansats att betrakta f ramtidsstudier som ett synsätt snarare än som en metod och att ansvaret därför inte i första hand borde knytas till en särskild myndighet utan istället omfattas av i princip alla nivåer och organ i f örvaltningen. Centralt i sammanhanget är sektorsprincipen. Denna princip, dvs förvaltningens indelning i samhällssektorer och ambitionen att inrätta sektoriella planerings- och FoU—organ, sågs av ledande forskningspolitiker som något av en hävstång för ef terf råge- eller konsumentintressen (i teknikutveck- lingssammanhang talar man om dragkrafter, "pull"). Den skulle därför kunna tjäna som motvikt till snäva tekniska, industriella eller akademiska gruppers inflytande ("push") på planering och utveckling.

På samma gång som sektorstänkandet var en tyst förutsättning redan i "Att välja framtid" fanns emellertid också en kritisk distans till dess konsekvenser. Man hamnade i följande paradox: sektorsprincipen är visserligen en slags garant för att det långsiktiga planeringsunderlaget skall kunna länkas till konkreta (och brett förankrade) samhällsbehov och beslutsprocesser inom olika sektorer, men den skapar samtidigt behov av övergripande studier eller planeringsunderlag som låses varken av sektors eller disciplingränser. Det blir då av stor betydelse att sektorsmyndigheter och andra organ tar del av och själva initierar/bedriver övergripande f ramtidsstudier vilket också var vad den ovan nämnda forskningspropositionen fastslog. Även i samband med en senare diskussion om ansvaret för teknikvärdering/konsekvensanalys understryks denna grundläggande ansvarsprincip.

Vi har genomfört en översiktlig kartläggning av läget när det gäller myndig- heternas framtidsstudier. Uppgifter om förekomst, inriktning och ev. utveck— ling av f ramtidsstudieverksamhet har samlats för att bl.a. kunna ställas mot de ambitioner som berörts ovan (bilaga 1). Den bild som framkommer är brokig och i huvudsak något nedslående. Den kan jämföras med vad Wittrock f ann vid sin studie, publicerad 1980 (Möjligheter och gränser....) Han konstaterar där, i likhet med resonemanget ovan, att f ramtidsstudier är beroende av intresset hos myndigheter och andra offentliga organ. Detta intresse hade emellertid då liksom nu inte visat sig särskilt starkt vilket är oroväckande om de grundtan- kar som här redovisats skall kunna förverkligas.

Regelrätta, bredare f ramtidsstudier har vi funnit endast i begränsad omfattning utanför sekretariatet för f ramtidsstudier. Inom försvarssektorn finns en perspektivplanering och en systemanalytisk verksamhet med klara inslag av f ramtidsstudier. Ansvaret för planeringen ligger på de berörda myndigheterna, men FOA har en central roll i metodutveckling och medverkar också i övriga försvarsmmyndigheters studie— och planeringsarbete.

Socialdepartementets område har varit föremål för framtidsstudier som rör omsorg i vid mening såväl av sekretariatet för f ramtidsstudier som av SALFO. Vidare har projektet "Hälso- och sjukvård inför 90-talet" (HS 90), som slutrapporterades 1984, i delar haft karaktären av f ramtidsstudie. Detsamma kan sägas om några enstaka projekt finansierade av delegationen för social forskning (DSF) och ett idéprogram inom ramen för äldreutredningen (S 1981:01).

Inom bostads- och byggnadssektorn har en del övergripande planeringsinitiativ förekommit varav en del direkta framtidsstudier, som bidragit till att belysa tvärsektoriella och långsiktiga frågeställningar. Den fysiska riksplaneringen (FRP) under 70-talet är ett välkänt exempel. Byggforskningsrådet (BFR) har också visat ett påtagligt intresse för området bl.a genom stöd till flera framtidsstudier (bl a inom ramen för ett europeiskt samarbetsprojekt) en studie om sättet att bo och leva på lång sikt och som en av de främsta finansiärerna till kommunprojektet vid sekretariatet för f ramtidsstudier. BFR är också medfinansiär i projekt inom transportområdet bl.a. tillsammans med transport-

f orskningsberedningen, vilken stöder en del andra projekt med f ramtidsstudie- inriktning. Inom kommunikationsdepartementets område kan även SJ nämnas.

Skogssektorn har intresserat såväl sekretariatet för framtidsstudier som FRN i övrigt. Bland myndigheterna inom jordbruksdepartementets område förekom- mer f ramtidsstudier i begränsad utsträckning. Skogsstyrelsen gör mycket långsiktiga prognoser.

På arbetsmarknadsdepartementets område har verksamhet av f ramtidsstudie— karaktär inte haft motsvarande omfattning. Vissa projekt vid Arbetslivscentrum bör dock nämnas liksom en del studier som den 1984 avslutade dataef f ektutred— ningen lät genomföra. Inom civildepartementets område finner man f ramtidsstu— dieinriktad verksamhet vid statskontoret och i viss mån vid SCB.

Inom industridepartementets myndighetsområden är bilden skiftande. STU har visserligen under de senaste 7—8 åren utvecklat en form av avancerad strate- gisk planering men bibehållit ett tämligen snävt tekniskt/industriellt perspektiv. På regionalpolitikens område har f ramtidsstudier nyttjats såväl på initiativ från departementet som från enskilda länsstyrelser. Som en s.k. halvpermanent kommitté under departementet finns dessutom expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU). ERU har inom det regionalpolitiska och industri- politiska fältet haft en orientering mot f ramtidsstudier och problemanalys och torde i detta avseende därmed också vara unikt när det gäller organ inom regeringskansliet. Vi har noterat att ERU:s verksamhet under det senaste året varit under omprövning.

Energiområdet intar en särställning när det gäller tillämpning och utveckling av f ramtidsstudier. Inom ramen för ett delprogram, allmänna energisystemstudier (AES) som numera hanteras av energiforskningsnämnden (EFN), har under närmare tio år bedrivits flera omfattande f ramtidsstudier med energianknytning. Det kan här vara värt att nämna att just konsumentperspektivet var klart uttalat när denna verksamhet växte fram; således fanns i den första energi- politiska propositionen(l975:30) flera markeringar att systemstudierna delvis skulle fungera som komplement eller motbilder till de starka producentint- ressena inom området (kraftbolag, kärnkraftsföretag etc). Efter folkomröst- ningen tillsatte regeringen 1981 års energikommitté som inom ramen för sitt arbete utförde ett flertal framtidsstudier.

Inom utbildningssektorn har en del f ramtidsstudier gjorts, t.ex. inom ramen för 1976 års gymnasieutredning. Men det genomgående intrycket är annars att underlag för framtidsdiskussioner och bedömningar av samhällsutvecklingen hämtas från andra källor. Ett försök gjordes för några är sedan vid UHÄ att börja bygga upp en kompetens inom området men den enhet som tog upp frågan avvecklades efter kort tid.

Även om ovanstående kortfattade översikt (för flera detaljer se bilaga 1) visat att det förekommer en hel del verksamhet på området, så är ändå helhetsintrycket ganska magert. Inom stora myndighetsområden förefaller

framtidsstudier som ansats ej alls ha trängt in. På flera områden där man gjort försök att etablera en verksamhet har den blivit kortlivad eller förblivit av alltför marginell storlek ("underkritisk"). En hel del långsiktsbedömningar förekommer och flera myndigheter och FoU-organ har gått över från ettåriga till fleråriga budgetperioder men ändå rör det sig om sektoravgränsade och relativt kortsiktiga synsätt; behovet av ett sektorövergripande synsätt betonas samtidigt som steget till ett verkligt gränsöverskridande förefaller vara stort.

Bortsett från några få myndigheter och affärsdrivande verk som under senare år börjat engagera sig i f ramtidsstudier finns en tendens att andra som tidigare bedrivit viss f ramtidsstudieverksamhet tonat ned denna och övergått till mer kortsiktig planering. I flera fall har de särskilda enheter som arbetat med framtidsstudier lagts ned. Ett officiellt motiv till detta har varit att fram- tidsstudierna bör decentraliseras och integreras i linjeorganens verksamhet. Framtidsstudierna har också ofta i hög grad varit personberoende och upphört om nyckelpersonerna försvunnit.

Det har i flera fall visat sig att framtidsstudieenheten, speciellt om den inte får ett tydligt stöd från verksledningen, snabbt hamnar i konflikt med övriga avdelningar inom organisationen. Dessa menar att f ramtidsstudieenheten lägger sig i deras arbete; går ut med kunskap som går på kollisionskurs med andra avdelningar och kanske t.o.m. med myndighetens officiella linje (när f ramtids- studieenheten försöker vitalisera debatten) eller bara är "flummig" i största allmänhet.

De generella slutsatser som kan dras ligger i linje med erfarenheterna från näringslivet och från liknande företeelser utomlands. Även om man i en stor organisation på ett principiellt plan är intresserad av att få underlag till en f ramåtsyf tande, gränsöverskridande och långsiktigt inriktad diskussion får man ofta svårigheter att upprätthålla verksamheten i det egna huset.

Ett skäl kan vara att analytiska verksamheter av detta slag lockar till sig personer med andra erfarenheter, kontaktnät och ambitioner än de som blir beslutsfattare. Ett annat är att överlevnadsstrategierna tenderar att dominera myndigheters och företags beslutssituationer: det kortsiktiga är alltid viktigare för de enskilda beslutsfattarna. Ett tredje skäl kan vara att sektorsövergri— pande ansatser är hotfyllda mot hierarkier och positioner i systemet. Ett fjärde (som sammanhänger med de övriga) kan föras tillbaka till skilda uppfattningar om vilken typ av problem som är relevanta att ägna sig åt. De beslutsnära delarna av en organisation bygger upp en annan problembild än vad de gör som utan beslutsansvar ska analysera långsiktiga strukturförändringar.

Det förefaller således vara svårt att kombinera rollen som förtrolig rådgivare i framtidsfrågor åt beslutsfattare med ambitionen att vara självständig och analytisk. Lösningen ligger i så fall i en uppdelning av funktionerna. Det skulle innebära att de analytiska funktionerna ges en hög grad av självständighet och relativt stort avstånd till de beslutsfattande. Förmedlingen mellan de två instanserna bör i så fall skötas av individer eller små grupper nära beslutsfat—

tarna och med deras förtroende men utan ambitionen att spela en självständig roll.

3.8. Företagens omvärldsanalyser

Storföretagens intresse för strategisk planering och långsiktigt beslutsunderlag

under senare hälften av 60-talet var en av drivkrafterna bakom etableringen av offentligt finansierade f ramtidsstudier. Naturligtvis kvarstår sedan den tiden ett generellt intresse från näringslivets sida att påverka samhällsdebatt och politik i en industriorienterad riktning. Företagens syn på omvärldsförändringar i allmänhet och deras sätt att praktiskt hantera framtidsfrågor i den egna planeringen i synnerhet har emellertid förändrats. Så också synen på f ramtids-

studier, vilket framkommer i den specialrapport som redovisas i bilaga 2.

Ett sätt att tolka de förändringar som skett är att urskilja tre former för företag/organisationer att hantera osäkerhet, nämligen att: * förekomma svårbemästrade situationer * förutsäga vilka åtgärder som andra organisationer, t.ex. konkurrenter, kan komma att vidta * absorera negativa konsekvenser av det som händer i omgivningen.

Företagens syn på strategisk planering kännetecknades under 60—talet av en stark tilltro till förutsägelsen som form för att reducera osäkerhet om f ramti- den. Härigenom uppstod en värdegemenskap med den framväxande framtids- studiegenren, i varje fall med den del som präglades av trendframskrivningar och systemanalytiska ansatser. En bit in på 70-talet fick tilltron till förutsä- gandet en rejäl knäck. Vanligtvis anges oljechocken och den "turbulens" som följde i dess spår som främsta orsak till detta.

Den ökade tillämpningen av scenarioteknik under 70-talet kan tolkas som en reaktion på det inträffade. Man tvingades att ersätta prognoserna med former att hantera alternativa utvecklingsförlopp. Men den dominerande reaktionen blev en i många fall djupare misstro mot långsiktiga analys och framtidsstudier i största allmänhet. En del stabsenheter kring strategisk planering som en del storföretag tidigare inrättat avvecklades också.

I den undersökning som IMIT (Institute for Management of Innovation and Technology) genomfört för kommittén (bilaga 2) konstateras att f ramtidsstudier har en negativ värdeladdning hos företrädare för svenska storföretag. Under— sökningen visar emellertid också att företagen i fråga ändå själva använder flera av de tekniker som brukar förknippas med f ramtidsstudier (trendfram- skrivningar, "technological forecasting", expertbedömningar etc). Vidare har

flera av de sex studerade företagen på senare år inrättat nya enheter för omvärldsanalys och strategiutveckling.

Det är alltså inte så att intresset för omvärlds- och framtidsfrågor skulle ha minskat. Tvärtom, tron på en föränderlig framtid är stark, vilket kräver f ramtidsberedskap. Men nyckelordet är flexibilitet. Det gäller att snabbt kunna anpassa sig till förändringar i omgivningen och genomföra ändringar i egna produktionssystem, produkter och agerande på marknaden. Med ovan intro— ducerade osäkerhetsstrategier handlar det inte i första hand om att förutsäga utan att förekomma oönskade situationer och att kunna absorbera negativa konsekvenser.

Ett företag som behållit intresset för strategiska planeringsfrågor är Shell International. Företaget arbetar sedan slutet av 60—talet med omvärldsanalyser inom en särskild enhet, "Group Planning". Avnämare för verksamheten är i första hand 38 beslutscentra inom koncernen som omfattar ca 250 beslutsfattare i strategiska positioner. Filosofin för arbetet är mesta möjliga decentralisering. När en idé kommer upp någonstans inleds en komplicerad samrådsprocess som omfattar olika funktioner och länder inom koncernen. Idealet liknar det japanska beslutsfattandets motton om bred konsensus med så litet av formella beslut och normer som möjligt. Enheten arbetar sedan 1975 också med en relativt formaliserad framställning av scenarier som samordnas med koncernledningens krav på strategiöversikter vartannat år. Det handlar om globala scenarier som syftar till att stimulera en livlig diskussion i anslutning till strategiöversikterna. De innehåller olika former av risk- och konsekvensanalys.

Den flexibilitet man eftersträvar är emellertid inte f örutsättningslös. Även den kräver planering och strategiska val. Framförallt inom ett område, tekno- logiutvecklingen, är detta markant idag. För många företag torde det idag vara omöjligt att diskutera flexibilitet eller strategi utan att teknologistyrning och./ eller teknologianpassning finns med i bilden. En MIT—forskare som jämfört halvledarindustrins framväxt på 50- och 60-talen med bioteknikindustrins framväxt på 70- och 80—talen noterar den stora förändring som här ägt rum:

"...företagens strategiska planering har tidigare f örbisett teknologin som en nyckelfaktor men denna brist håller nu på att rättas till. Den strategiska styrningen av innovationer har således under de senaste 20 åren blivit allt bättre underbyggd och alltmer målinriktad."

För att upprätthålla flexibilitet, dvs undvika att hamna i svåra situationer (förekomma) i teknologiskt avseende krävs planering och analys i förhållande till åtminstone två - delvis sammanvävda - faktorer. Dels gäller det de nätverk

av relationer som medför teknologiska möjligheter och begränsningar, t.ex. i form av licenser, patent, forskningssamverkan och samarbetsavtal. Inom flera högteknologiska områden är frågor kring handel och protektionism centrala då den snabbt växande handeln med teknik styrs av sådana överväganden. Dels gäller det infrastrukturen, dvs de övergripande förutsättningarna för innova- tioner. Det senare kan avse stödfunktioner som f inansieringsf öretag, nationella planeringsstrukturer för stat/industri - samverkan, internationella FoU-sam- arbeten, prof iliering av utbildnings- och forskningsresurser. Företagens stora och växande intresse för teknikbyar kring högskolorna kan illustrera detta resonemang.

I Sverige intar Volvo en särställning bland företagen när det gäller långsiktig strategisk planering och inställning till framtidsfrågor. Företaget har sedan början på 70—talet avdelat resurser, organisation och processer för att inrikta koncernen mot långsiktigt tänkande. Den verksamheten har successivt ändrats och anpassats till förändringar i omvärlden och i företagets struktur.

I dag har Volvo en mycket liten och flexibel central stabsfunktion som på uppdrag av Volvo-koncernens ledning, i samarbete med andra staber och Volvos dotterbolag, följer händelser och trender i omvärlden och utformmar bilder av den framtida utvecklingen och de krav den ställer på koncernen. Denna omvärlds- och f ramtidsbevakningsf unktion präglas av bredd och helhetssyn och är inriktat mot hela koncernens verksam— hetsområde och dess olika funktioner. Den stöds av ett mycket brett och internationellt kontaktnät.

Varje produktföretag i Volvokoncernen har ansvar för sin långsiktiga planering. De har egna resurser och metoder för omvärlds- och f ramtids- studier. Omfattning och inriktning är präglad av respektive företagspro— dukt— och marknadsområde samt storlek. De långa produktcyklerna gör att funktionerna för produktinriktad omvärldsbevakning och f ramtidsstu— dier i dessa företag ofta ej är en stabs- utan en linjefunktion.

Från att i början av 1970—talet arbetat med en centralt samordnad och mycket strukturerad process har utvecklingen gått mot decentralisering, egna metoder och ett linjeansvar. Kompetensen är spridd och utvecklad och en framtidsinriktad planeringstradition har växt fram.

Den lilla grad av formalisering som krävs administreras av koncern— staben. Samordning och koncensus skapas i den normala ledningspro— cessen inom Volvo—koncernen och i dialog med centrala staber.

Sannolikt kräver frågorna kring teknologisk och industriell förnyelse sina delvis egna lednings- och planeringsformer. Flexibilitetsbehovet motsvaras i f öretags— ekonomisk teoribildning av en betoning av företagsledning som en reaktiv process där stor öppenhet gentemot uppdykande signaler i omgivningen måste iakttagas (s.k. contingency theory). Detta aktualiserar frågan om det är möjligt att finna ett samband mellan företagens planerings- och ledningsfilosofier å den ena sidan och den industriella utvecklingens olika faser å den andra.

Ett exempel redovisas i en artikel i Long Range Planning för några år sedan. Artikelförfattaren tar där sin utgångspunkt i den teoritradition som indelar industrisamhällets utveckling i långa återkommande cykler av ungefär 50 års längd. Han delar i sin tur upp denna cykel i fyra delfaser: en tillväxtfas som baseras på exploatering av några nyckelindustrier och tekniska innovationer, en överhettningsf as där konkurrens, miljöeffekter, regeringsregleringar m.m. för in utvecklingen i en annan bana, en saneringsf as med avvecklingar och rationalisering som leder till en återvunnen lönsamhet fast på lägre nivå samt slutligen en industriförnyelsefas där uppmärksamheten och investeringarna koncentreras på innovationer som skulle kunna bli framtida nyckelindustrier och bära upp en ny tillväxtfas.

I artikeln framhävs att dessa fyra faser reser krav på skilda organisations- och planeringsfilosofier. Tillväxten kräver förmåga till strategiska val och följakt- ligen intresse för metoder som kan underlätta formulering och värdering av alternativa strategier. Överhettningsfasen tvingar fram en ännu bredare omvärldsorientering och ett kollektivt handlande för att förankra verksamheten hos många intressenter. Saneringsfasen kräver ett hårt kontroll- och styrnings— tänkande. Under industriförnyelsefasen, slutligen, utbreder sig ett tänkande inriktat på att anpassa organisationens grundläggande teknologi— och veten- skapsbas till nya tekniska och industriella förutsättningar.

Dessa planeringsfilosofier kan i sin tur sammankopplas med intresset för olika managementtekniker. Under 60-talets tillväxtfas var således intresset stort för Operationsanalys, spelteori och liknande tekniker medan 80—talets saneringsf as förknippas med ett betydande intresse för divisionalisering, vinstcentra och andra former för internstyrning. Iden industrif örnyelsef as som nu kan urskiljas blir metoder för teknologiavspaning och innovationsstyrning på motsvarande sätt efterfrågade. Med detta synsätt kan företagens minskade tilltro till prognoser förklaras med övergången från en industriell fas till en annan snarare än med besvikelsen över prognosverksamhet i sig.

Förutsättningarna att byta fas och filosofi varierar mellan företag och bransch- er. Volvo och Shell kan ses som exempel på företag med begränsad flexibilitet på kort sikt på grund av sin teknologi och sina långa ledtider vilket måste uppvägas genom väl underbyggda omvärldsanalyser. De har också båda under lång tid dokumenterat intresse och kunnande kring framtidsstudier.

I sättet att förhålla sig till innovationer och framväxande teknologier skulle företagen alltså f.n. söka en källa för flexibilitet, en väg att förekomma

oönskade situationer. En annan lika aktuell strategi förefaller vara insatser direkt avsedda för den egna personalen, också det ett sätt att förekomma och att absorbera vad som annars hotar bli negativa konsekvenser av omvärldsför— ändringar. Insatserna är av två slag. Det ena gäller internutbildning för stora grupper av personal inom t.ex. dataområdet och omskolning av personalgrupper. Internutbildning har på sina håll nått helt nya volymer. Televerket och Volvo har t.ex. ständigt flera procent av personalen på skolbänken vilket naturligtvis ställer nya krav på såväl utbildningsorganisation som arbetsorganisation och planering.

Det andra slaget av insatser avser de anställdas delaktighet i och roll som bärare av en viss företagsideologi, deras förmåga att identifiera sig med vissa aktuella eller tänkbara förändringar osv. Ledarskapskurser, konferenser, "charmkurser", kvalitetscirklar m.m. återfinns inom denna kategori som idag verkar rikta sig till allt större grupper av personalen.

Inget av dessa två vida fält, teknologiskt framåtblickande (technological foresight) resp. internutbildnings- och personalutvecklingsområdet, har när- mare uppmärksammats i den verksamhet som sekretariatet för f ramtidsstudier bedrivit. I den tidigare refererade undersökningen av IMIT (se vidare bilaga 2) framkommer också ett omdöme från företagshåll att de ämnen som valts ej varit särskilt relevanta ur industrins synvinkel. Därutöver framförs också en del kritik mot att en del av de resultat som presenterats varit politiskt färgade. Uttalanden av det senare slaget - åtminstone i den form de presente— ras - kan ge väsentlig information om dominerande föreställningar och attity- der. De ger dock knappast underlag för några långtgående ställningstaganden.

I den utsträckning företagen haft behov av en bredare kontaktyta när det gäller långsiktiga samhällspolitiska frågor förefaller de främst ha vänt sig till Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) i vilket många av dem dessutom är medlemmar (se vidare bilaga 1). SNS har under flera år bedrivit en verksam- het som i delar påmint om den som bedrivits av sekretariatet för f ramtidsstu- dier om än med en profil och ett ämnesval som legat närmare näringslivets intresseområden.

Förutsättningar för ganska täta skott mellan industrin och framtidsstudiesekre— tariatet fanns också redan från början i och med att inrättandet av sekretaria- tet var en replik på IVAs förslag till ett mellan industrin och staten samfinan- sierat framtidsstudieinstitut. Den bodelning som då följde var möjligtvis i positiv bemärkelse en förutsättning för en del av de ansatser som sekretariatet sedan prövade.

Samtidigt bör naturligtvis sägas att den också medförde att ett industriellt perspektiv som hade kunnat ge upphov till nya infallsvinklar och kunskaper saknats. Den typ av brett nätverk mellan framtidsstudieintresserade från industri, vetenskapssamhälle samt förvaltning som funnits i t.ex. Holland och i vilket bl.a. Philips f ramtidsstudiegrupp länge aktivt tagit del, har ej uppstått i Sverige.

Sannolikt har detta bidragit till en sen problemupptäckt inom vissa områden med viktiga framtidsfrågor, främst då de tidigare berörda teknologifrågorna. Både bioteknik och inf ormationsteknologiområdet tycks följaktligen länge ha hamnat mellan stolarna i vårt land trots att exempelvis bioteknikstudier redan för 5-8 år sedan genomförts i många andra länder.

En del svenska företag har dock genom internationella projekt deltagit i f ram- tidsstudier. En större studie genomfördes för några år sedan i regi av två europeiska managementinstitut i Bryssel. Projektet behandlade två breda teman: vilken roll skall företaget ha i det framtida europeiska samhället? Och vilken kompetens måste företagen tillängna sig för att kunna hantera socio-politiska frågor i framtiden och hur skall den kontinuerligt vidmakthållas?

Värt att nämna i sammanhanget är också att förra året slutrapporterades ett projekt The Future of The Automobile med deltagande av forskargrupper och företag från sju biltillverkande länder, däribland Sverige. Projektet, som tillkom på initiativ inom MIT, har betecknats som "den hittills mest fullständiga genomlysning/värdering som gjorts av en av världens storindustrier och dess produkt".

Studien "Bilens f ramtid" startade under den s k andra energichocken då mörka moln tornade upp sig för stora delar av världens bilindustri. Dessa var en följd av stigande energipriser, ökade miljökrav riktade mot bilismen etc. Arbetet i studien bedrevs med ambitionerna att a) integrera användarens och producentens perspektiv, b) ha en global orientering samt c) anlägga ett tidsperspektiv som sträcker sig in på 2000-talet. Forskargrupper och expertpaneler med industrirepresentanter från sju länder (som tillsammans svarar för 3/4 av världens fordonstillverkning) har under en ledningsgrupp från MIT(Massachusetts Institute of Tech- nology) under ca 4 års tid arbetat med analyser av branschens tidigare utvecklingsfaser, "stryktåligheten" hos bilen som grundläggande trans- portkoncept, förutsättningar för teknologisk anpassning och innovations— förmåga inom bilindustrin, handelspolitiska strategiers påverkan på utvecklingen, arbetsmarknadsrelationers roll osv. Den sammanfattande bild som framkommer är optimistisk vad gäller produktens och bran- schens generella framtidsutsikter, inte minst beroende på dess möjlig— heter att tillgodogöra sig teknisk utveckling och innovationer från en rad områden. Däremot kan sannolikt en fortsatt omstrukturering inom branschen med delvis dramatiska ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser förväntas.

3.9. Att bedöma, förutse och påverka teknisk förändring

Framtidsstudietraditionen i Sverige avviker från de mönster som är vanliga i många andra länder. Anledningarna till det har diskuterats ovan. Konkret innebär det bl a att framtidsstudiesekretariatet ägnat relativt lite uppmärk- samhet åt tekniknära framtidsfrågor och således inte byggt upp den kompetens som behövs för att delta i diskussionen om de hot och möjligheter som den avancerade teknikutvecklingen ställer vårt samhälle inför. Det är en i huvudsak självvald position som måste förstås bl a utifrån knappa resursramar som gällt för verksamheten och de organ och institutioner som finns för övrigt i vårt land. När vi nu står inför uppgiften att ompröva f ramtidsstudieverksamheten är det dock nödvändigt att åter fundera över den tekniknära f ramtidsstudiekul— turen.

De tidigaste f ramtidsstudierna - Rand Corporation—traditionen - var till stor del inriktade på att bedöma den långsiktiga teknologiutvecklingen (främst då ur ett militärindustriellt perspektiv). Förutom de planeringsinriktade inslagen i den verksamheten f anns också redan från början inslag av teknologiprognoser (Science & Technology Forecasting). Under efterkrigstiden har sådana med mer eller mindre sofistikerade metoder blivit vanliga i allt fler länder och miljöer: företag, teknologiska utvecklingsorgan, försvarsmakter. Kapprustningen, den skärpta konkurrensen inom OECD-området (främst hotet f rån Japan) och med en del nya industriländer samt den framväxande mikroelektroniken har bidragit till att teknologiprognoserna blivit de framtidsstudier som står högst i kurs i de flesta länder. Framför allt ger de planeringsunderlag för ländernas teknolo- gipolitiska satsningar.

De brittiska forskarna Irving och Martin har i Foresight in Science— Picking the Winners ( 1984) analyserat hur vetenskaps- och teknologiprog- noser bedrivs i de stora industriländerna och hur de inordnas i ländernas teknologipolitik. Studien slutar i en rekommendation till Storbritannien att bygga upp en bred och övergripande prognosverksamhet som ska rap- portera av till brittiska myndigheter men också bidra till att popularisera vanan att spana in i framtiden och demonstrera att långsiktig framsynt- het är såväl möjlig som användbar. Verksamheten ska även stimulera andra brittiska organ att ägna sig åt framåtblickande (foresight).

Att ägna sig åt teknologiprognoser är långt ifrån problemfritt. Redan på metodplanet dyker svårigheterna upp. Kunskapsbasen måste byggas upp utifrån insikter om det aktuella teknikområdets f orskningsf ront, grundläggande prob- lem och tillämpningsmöjligheter. De senare är bara delvis uppenbara för dem med tradition i verksamheten. För att identifiera möjligheter och hot utanför de traditionella områdena krävs en kreativ och gestaltande förmåga i kombina— tion med en samhällelig vidsyn. Ett vanligt sätt att försöka ringa in dessa

problem är att använda sig av någon form av delfimetod. Urvalet av personer får då stor betydelse.

Del fitekniken utvecklades under 1950-talet vid RAND Corporation i USA. Under 1960-talet kom den till användning i teknologisk prognosverksam— het. I korthet kan tekniken - som förekommer i många varianter— beskrivas som en kommunikationsprocess mellan en problemdefinierande styrgrupp och en expertpanel. Styrgruppens inledande problemupp— fattning och frågeställningar förmedlas till experterna vilka var för sig kommenterar/besvarar dem. Bedömningarna tolkas och sammanvägs av styrgruppen och återsänds till experterna eventuellt med nya frågor i ytterligare en eller flera omgångar. Denna process skapar vanligen en stark consensus (samstämmighet) i den utvalda gruppen om vilken utveckling, vilka hot och vilka möjligheter som är att vänta.

Mycket starka sektorsintressen gör sig gällande i denna verksamhet som i stor utsträckning är inriktad på högteknologi. Dels finns intressen från enskilda storföretag, branscher och teknikutvecklingsmiljöer som vill delta i och påverka olika framtidsprojekt. Dels finns också i denna miljö en stark teknikkultur som förenar dessa olika intressen i en gemensam hållning inför teknologisk utveck— ling och industrisamhällets framtid. Man kan här tala om en kulturell segmen— tering: människor som formellt representerar olika intressen men genom utbildning och daglig verksamhet möter varandra bygger med tiden upp en grundläggande gemenskap som, även för dem själva, döljer de skilda intressen de representerar.

I detta sammanhang är det viktigt att återknyta till diskussionen om kvinno— kultur och manskultur som förs i kapitel 3.3. I artikeln Kvinnor. kunskap och makt i teknikens värld (Kvinnovetenskaplig tidskrift l982:3) diskuterar Boel Berner tre sociala processer som gjort att kvinnor hamnat i teknikutveck— lingens periferi. Hon talar för det första om utestängning genom polarisering som innebär en sträng uppdelning i samhället av manliga respektive kvinnliga egenskaper och verksamhetsområden. Denna uppdelning upprätthålls med materiella och ideologiska medel. Om kvinnor ändå kliver över tröskeln till teknikens värld så framträder två mönster.Det första kallar Boel Berner segregering, d v s idéer som hävdar att kvinnor passar bäst inom vissa industriella områden eller att viss kunskap lämpar sig bäst för kvinnor. Sådana kvinnoområden är t.ex. arkitektur och kemi. Det andra mönstret handlar om underordning. Hon menar att kvinnornas placering på botten av hierarkierna beror på deras val av korta icke—tekniska utbildningar men menar också att olika faktorer samverkar till att ge även högutbildade kvinnor en mer motsä— gelsefull position i de hierarkiskt uppbyggda arbetsmiljöerna.

Teknologiprognosernas organisatoriska och kulturella miljö har således betydelse. Även en i administrativ mening sektorsövergripande institution med uppdrag att anlägga ett brett och kritiskt samhällsperspektiv löper -framför allt om den har ambitionen att bli såväl initierad som respekterad - risk att bli en alltför integrerad del i den teknikkultur den är satt att bevaka.

Många teknologiprognoser har slagit fel. Flera av de allmänna problem som är förknippade med prognoser gäller även för denna form av verksamhet. Möjligen har prognosmiljön särskilt stor betydelse inom det tekniska området. Steget från det tekniskt möjliga till samhällelig tillämpning av någon betydelse har ofta underskattats: det kan gälla tiden, alla triviala småproblem som måste lösas, de arbets- och samhällsorganisatoriska anpassningar som är nödvändiga eller helt enkelt vanliga människors värdering av konsekvenserna av den nya tekniken. Den diskussion som kärnkraften vållat i flera industriländer är en tydlig illustration till detta.

The Advance Technology Alert system

FNs Centrum för vetenskap och teknologi för utveckling (CSTD) inrätta— des av generalförsamlingen 1979. Vid centret finns sedan 1983 ett Advance Technology Alert System (ATAS) vars huvuduppgift är att hjälpa u—länderna med att på ett tidigt stadium identifiera teknikutvecklingens hot och möjligheter. Två gånger om året publiceras en ATAS Bulletin som riktar sig till beslutsfattare och planerare i u-länderna.

Verksamheten baseras på ett nätverk av institut och individer av betydelse och med intresse för ATAS' arbete. En viktig del i arbetet är att stimulera u-länderna att själva bygga upp teknologiskt framåt— blickande och konsekvensanalys.

I Sverige har främst f orskningspolitiska institutet i Lund samarbetat med ATAS. Bl a har man hjälpt till med senaste ATAS-bulletinen som analyserar mikroelektronik, automation och utveckling.

Svårigheten att göra bra teknologiprognoser har tvingat fram en metodmässig omorientering. Från teknologiprognoser(forecasts) har man övergått till foresight vars lämpligaste svenska översättning förefaller vara framåtblickande. Det nya begreppet markerar en mer ödmjuk inställning till verksamheten. Litteraturen innehåller nu mer av problemidentifiering, känslighetsbedöm— ningar och även försök att identifera vilka intressen som kan påverka eller påverkas av olika utvecklingstendenser. De renodlade prognoserna ersätts av scenarier, ofta alternativa, där hot och möjligheter kan illustreras och analy— seras. Framåtblickandet närmar sig således metodmässigt en del av den verksamhet som förekommit vid sekretariatet för framtidsstudier.

Om teknologiprognoserna har sina rötter i tekniknära miljöer har teknikvär- deringen vuxit fram med andra förtecken (se Molander, bilaga 6). Efter- krigstidens snabba tillväxttakt och den starka tilltron till den teknologiska utvecklingen mötte under 60-talet allt större tveksamhet i vida kretsar inom industriländerna. Hotet mot utsatta naturresurser, den ökade spridningen av gifter i biosfären, utarmningen av regioner och yrken och tilltagande sociala problem påvälfärdssamhällets bakgård ägnades stort utrymme i forskning och politisk debatt. I USA ledde den här kritiken till krav att konsekvenserna i vid mening av ny teknik skulle värderas, dels de omedelbara effekterna men också indirekta effekter i andra, tredje och ytterligare led. Att kongressen 1972 inrättade ett särskilt organ, Office of Technology Assessment (OTA), var ett uttryck för de ökade kraven att samhället ska reagera på och värdera inf öran- det av ny teknik i olika former. Miljöeffektvärderingar (environmental impact analysis) blev vanliga i samband med stora projekt. Väsentligen växte dessa verksamheter fram som svar på ett krav eller tryck att införa ny teknologi. Även framväxten under 60-talet av policy—analysen (saknar bra svenskt namn) bör noteras i sammanhanget.

I Sverige har det amerikanska uttrycket technology assessment översatts med omväxlande teknikvärdering, teknikbedömning och konsekvensanalys. Ytligt sett antyder intresset för namnet att man tolkar verksamhetens inriktning lite olika: "värdera" kan uppfattas som mer rangordnande än "bedöma". Och "konsekvens" kan markera att man är intresserad av samhälleliga konsekvenser av beslut och icke-beslut i vidare mening än den snäva frågan om bildskärmar skapar hudskador eller ej. Det är dock ingen självklar tolkning. I detta betänkande används samtliga uttryck i samma betydelse.

Många traditionella metoder från andra verksamheter som ägnar sig åt besluts— problem kommer till användning inom teknikvärderingen. Det gäller riskanalys, systemanalys, samhällsekonomisk kostnads-intäktsanalys etc. Någon unik teknikvärderingsmetod är svår att urskilja. Utgångspunkten i konkreta besluts- problem ger upphov till en tvärvetenskaplig inriktning och metodmässig öppenhet. På senare tid har den internationella litteraturen på området, i likhet med vad som gäller för den teknologiska prognosverksamheten, allt mer kommit att handla om hur man hanterar osäkerhet och hur man upprätthåller flexibilitet i de beslutssituationer där man har svårt att säga något bestämt om konsekvenserna. Likaså kan man spåra en övergång f rån att försöka f inna de bästa lösningarna på beslutsproblemen till att rensa ut de som — för samtliga intressenter — är klart underlägsna (bilaga 6).

Konsekvensanalys organiseras vanligen som en reaktiv verksamhet, dvs den kopplas in och ska reagera i en redan uppkommen beslutssituation. Uppgiften blir att ta ställning till alternativ som utformas och presenteras av andra. Det bäddar för kritik från två håll. Å ena sidan får teknikvärderingen lätt rykte att vara teknikfientlig och allmänt pro jektförsenande och i grunden en försvarare av bestående tekniska och samhällsorganisatoriska lösningar. Å andra

sidan innebär verksamhetens reaktiva karaktär att man hamnar i en småaktig position: teknikvärderingen ifrågasätter inte de grundläggande strukturer (teknikkulturen, tillväxtideologin, föreställningen att människan behärskar naturen t ex) som skapar förutsättningarna för de förslag man ska värdera. I stället för att producera reella teknologiska och organisatoriska alternativ på lång sikt fastnar man i en granskning av en sak i sänder på de etablerade politiska institutionernas och teknikintressenas villkor. Denna kritik mot teknikvärdering liknar den som Benny Hjern framför mot policy-forskningen och policyanalysen i sitt bidrag till vårt arbete (se bilaga 5).

Sverige har inte inrättat något organ för teknikvärdering. Den nu gällande officiella synen på teknikvärdering går tillbaka till forskningsrådsutredningen (SOU 197752) och den f orskningspolitiska proposition som följde på den (prop. l978/79:l 19). Primärt förlägger man där ansvaret för teknikvärdering i respek- tive samhällssektor. Ett stort antal tillståndsmyndigheter kan sägas ägna sig åt teknikvärdering när de prövar ansökningar. Remissförfarandet, som ger plats åt organ och intressen som kan antas ha åsikter i en fråga, är nästa länk i den svenska kedjan. Därmed kan naturskyddsintressen och arbetsmiljöintressen komma till tals i frågor om industrilokalisering t ex. Remissförfarandet hänger ihop med det svenska utredningsväsendet som i sig medför att många problem ges en offentlig och ingående granskning innan de kommer på riksdagens bord.

För att balansera sektorsintressena i det offentliga beslutssystemet förutsätts dessutom riksrevisionsverket och statskontoret hålla i sektorsövergripande storremisser. Forskningsrådsnämnden har också i samband med att man övertog f ramtidsstudiesekretariatet fått ett övergripande bevakningsansvar på området. Några initiativ till storremisser har inte tagits. Delar av FRNs verksamhet— exempelvis den som bedrivits inom ramen för SALFO - kan dock hänföras till teknologivärdering i vid bemärkelse även om projekten inte lanserats som sådana.

Gränsen mellan teknikvärdering och teknologiprognoser flyter. Teknikvärde- ring kan i vissa fall fungera förutseende och därmed värdera teknik som är på gång. Utvecklingen av teknologiprognoserna mot framåtblickande markerar likaså en ambition att gå utöver det snäva konstaterandet att en viss utveck— ling inom ett teknikområde är sannolik och närmar sig analyser av möjligheter och konsekvenser. Gränsen till området f ramtidsstudier är snarast av sociolo— gisk natur: inom olika miljöer ger man sina verksamheter skilda namn. Den specifikt svenska modellen för framtidsstudier, som ligger relativt långt från sådan här verksamhet, bidrar dock hos oss till en tolkning att det i grunden rör sig om skilda verksamheter. Vi ser emellertid ingen motsättning i att en av de största framtidsstudieprogrammen i Europa f.n. kallas Forecasting and Assesment in Science & Technology( FAST). Det är vidare tydligt att teknik- värdering fått förnyad aktualitet under senare år. I Västtyskland, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Danmark och Österrike pågår diskussioner om att un- der olika former skapa sådana verksamheter. I några fall är de redan igång.

EGs framtidsstudie

I juli 1978 beslutade EGs ministerråd att starta ett omfattande program för att identifiera den långsiktiga utvecklingen av gemenskapens forsk- nings- och utvecklingsarbete. Programmet, som kallades Forecasting and Assessment in Science and Technology (FAST) slutförde sin första fas i december 1982. Arbetets tre huvudteman var: * Arbete och sysselsättning * Informationssamhället * Bio—samhället

Avslutningsvis gjorde man en samordnad analys av vilka utmaningar som innovationerna inom dessa områden ställer de europeiska samhällena inför under slutet av seklet. Efter en utvärdering inleddes ytterligare en pro jektomgång - FAST ll. Målsättningen är där att genomföra mångdi— mensionella analyser av vetenskapligt—tekniska förändringar och deras långsiktiga konsekvenser samt att förstärka grundvalarna för framtids- tänkande i Europa genom att bygga upp nätverk mellan sådana organ i Europa som arbetar med långsiktiga problem. Nätverksbyggandet och arbetsprocessen tilldelas således ett värde i sig. Fem teman kan urskiljas: * Relationerna mellan teknologi, arbete och sysselsättning * Teknologisk förändring och tjänstesamhällets omvandling * Strategiska industriella system: kommunikation * Strategiska industriella system: mat * Integrerad utveckling av förnyelsebara resurser De olika programmen har stora beröringsytor med varandra.

3.10. Regionala framtidsstudier

De internationella tendenserna till förändring av f ramtidsstudiernas inriktning har beskrivits på andra ställen i betänkandet. Från globala modeller och diskussioner om tillväxt kan man urskilja åtminstone två utvecklingsriktningar för f ramtidsstudierna, dels studier om den tekniska utvecklingen dels studier som har sin utgångspunkt i regionala och lokala förhållanden (Elzinga, bilaga 4). Också i Sverige arbetar sekretariatet för framtidsstudier med det sist— nämnda perspektivet, genom projektet "Kommunerna och framtiden". I den utvärdering som Wittrock m fl gjort av sekretariatets verksamhet rekommen- deras att dess inriktning bör vara just regionalt och lokalt baserade studier eftersom dess styrka påstods ligga på detta område. Utvärderingsgruppens bedömningar diskuteras i kapitel 2.7.

Betydelsen av en regional verksamhet understryks av den regionalpolitiska kommittén i betänkandet Regional utveckling och mellanregional utjämning

(SOU 1984:74). Kommittén konstaterar att "Regionalpolitiken måste under det närmaste årtiondet se till att de starka krafter som verkat i riktning mot fortsatt centralisering inte får ett slutgiltigt övertag. Fortsatt snabb struktur- omvandling, avtagande tillväxt i ekonomin, ökad svårighet att omlokalisera verksamheten samt framväxt av nya högteknologiskt baserade företag, vilka dras till redan befintliga kunskapscentra - alla dessa faktorer riskerar att bidra till en utarmning av områden som redan drabbats hårt." Kommittén ansåg att "åtgärder på utbildnings- och f orskningsområdet är centrala för utveckling och utjämning".

Utbildningens och forskningens centrala roll för regionernas utveckling har lett till en kraftig utbyggnad under de senaste decennierna av universitets— och högskoleväsendet i landet, men också till att regionala organ för forskning och utveckling har bildats på initiativ som tagits på lokal och regional nivå. För närvarande (våren 1986) finns ett tiotal sådana organ, flera planeras och sannolikt kommer flertalet län att så småningom ha en regional FoU-verksam— het. Benämningen på organisationerna varierar t.ex. forskningsråd, f orsknings- och utvecklingsråd, kontaktkommitté och centrum. De flesta är organiserade som stiftelser. Landsting, länsstyrelse och utvecklingsfond är ofta stiftare. Inriktning, organisation och omfattning på verksamheten är olika men målen vanligen likartade: att främja den regionala utvecklingen. Flertalet har sitt huvudintresse riktat mot den tekniska utvecklingen. Självtillitstanken, dvs. föreställningen att länen vid en avtagande tillväxt i samhället i allt större utsträckning måste förlita sig på egna resurser, är ett vanligt motiv bakom dessa stiftelser.

Några av FoU-organen har som en av sina huvuduppgifter att ta fram underlag för samhällsplaneringen i regionen. Kontakter och samarbete med länsstyrelsen betonas, beroende på denna myndighets roll i den regionala forskningen och möjligheter att bl.a. ekonomiskt stödja denna. Speciellt understryks detta i Norrbotten. Samtidigt som Norrbottens forskningsråd inrättas - 1 juli 1986 - startar en försöksverksamhet med en samordnad länsförvaltning i Norrbotten (prop. 1985/865; SFS 198521073). Syftet är att förstärka länsstyrelsens roll som regionalt ledningsorgan med ansvar för utvecklingsfrågorna i länet. I den utredning som föregått beslutet att bilda Norrbottens forskningsråd (Forskning för Norrbotten, länsstyrelsen, planeringsavd. rapportserie Nr 14, 1985) framförs att forskningsrådet kommer att kunna ge ett vetenskapligt kunskapsunderlag till länsstyrelsens långsiktiga planering, som på annat sätt inte kommer att kunna erhållas.

Framtidsstudier pågår eller planeras vid några av organen. Här skall ges tre exempel på verksamheten vid dessa organ.

Stiftelsen Dalarnas forskningsråd, som bildades 1981, utvecklar ett forsk- ningsprogram för att med utgångspunkt i lokala förhållanden besvara frågor om framtiden och om hur den kan påverkas.

Vad vill Dalarnas forskningsråd studera

Sociala nätverk: Dalfolkets vilja och förmåga att hålla sig kvar i länet under skiftande förhållanden är väl dokumenterad. En närmare studie av de sociala nätverken skulle kunna ge ökad förståelse av f örutsättningarna för förändringar i olika delar av länet. I vilken utsträckning och på vilket sätt är det existerande nätverket ett hinder, t.ex. när det gäller att ta emot människor och idéer utifrån? Vad är styrka i nätverket sett i ett utvecklingsperspektiv?

Den informella ekonomin: Möjligheterna att bo kvar och försörja sig i glesbygd är till en icke obetydlig del beroende av den informella ekonomin. För att den ska vara en tillgång inför framtiden skulle man behöva veta mer om hur den ser ut och hur den har vuxit fram histo— riskt. Man bör studera den informella ekonomins struktur, omfattning och eventuella kon junkturberoende, vilken betydelse den haft och har för bygden och inte minst hur den samspelar med den formella ekonomin och välfärdssystemet. Moraliska och juridiska frågor är intressanta, liksom kopplingen till det sociala nätverket och markägandet.

Ägoförhällanden: Ägosplittringen i Dalarna har uppmärksammats främst som ett hinder för ett rationellt jord- och skogsbruk. Men ägoförhål— landen har stor betydelse i fler avseenden för människorna och bygden. Vad händer i en by där man arronderar om marken mot invånarnas mer eller mindre starka protester? Hur påverkas det sociala livet, viljan att bo kvar osv?

Hantverkets roll: Dagens hantverksaktivitet i ett mindre samhälle belyses i detalj. Vad betyder hantverket historiskt, för identiteten hos ett samhälle, ekonomiskt osv? Vilka mönster kan förstärkas och hur? Vad finns det t.ex. för utbildningsbehov för att föra hantverkstraditionen vidare?

Regionala utvecklingsinsatser: Regionalpolitik och näringspolitik använ- der medel som till stor del är riksanpassade. Målen är att öka antalet arbetstillfällen och metoderna är likartade överallt, oavsett bygdens traditioner och infrastruktur. Man kan vända på problemet och fråga vilken sorts utveckling som är viktig för invånarna. Vilka förhållanden kan man ändra på, förutom antalet arbetstillfällen, för att människor ska bo kvar? Natur och kultur, social struktur, informell ekonomi, ägarför— hållanden, föreningsliv, sökande efter nyckelpersoner osv kan vara exmepel på områden som skulle få en ökad tonvikt i arbete med att utveckla en kommun eller region.

Avsikten är att få igång flera självständiga projekt med anknytning till ett humanistiskt- samhällsvetenskapligt huvudtema. Projektets inriktning kommer att spänna från historia till framtid och variera från självständig kunskapsupp- byggnad till utvecklingsarbete. Arbetet kommer att bedrivas tvärvetenskapligt och ske i samarbete med personer och institutioner av olika slag. Under våren 1986 pågår även ett delprojekt inom ramen för de energiframtidsstudier som bedrivs av energiforskningsnämnden.

I beslutsunderlaget till Norrbottens forskningsråd understryks behovet av en långsiktig genomtänkt och systematiskt bedriven tillämpad forskning för Norrbotten för att ta fram ny kunskap om regionens förutsättningar och möjligheter inom skilda samhällsområden. Det skall gälla beslut som skall fattas under en tidsperiod om 5—10 år framåt. Flera långsiktiga forskningspro jekt ses som angelägna i utredningen, bl.a. nämns f ramtidsstudien Norrbotten är 2000, i vilken några scenarier skall utformas som skall ge alternativa helhetsbilder över länets möjligheter i fråga om arbetstillfällen, samhällsservice och livs— mönster. I projektet Norrbotten och f ramtidsindustrierna föreslås en analys av länets starka och svaga sidor insatta i ett framtidsperspektiv som skall utmynnas i en åtgärdsstrategi. Andra projektförslag är "Norrbottens basindu— strier och framtiden", "Nyföretagandet i Norrbotten" och "Den långsiktiga ef terf rågeutvecklingen i ett regionalt, nationellt och internationellt perspektiv".

Som ett tredje exempel kan Värmlands FoU -räd nämnas. Enligt rådets program- förklaring skall dess verksamhet ha en huvudsaklig inriktning mot teknik, ekonomi och naturvetenskap med anknytning till utvecklingsbara branscher inom näringslivet samt mot vissa delar av samhällsplaneringen. Som en viktig uppgift uppges att tidigt upptäcka och informera om de hot och möjligheter som finns i ny teknik och nya kunskapsfält.

Den del av de regionala organisationerna som är inriktade mot f ramtidsstudier kan liknas vid "think tanks". För båda gäller bl.a. kraven på vetenskaplig kvalitet och ett tvärvetenskapligt eller mångdisciplinärt angreppssätt.

En likhet mellan f ramtidsstudier vid de regionala FoU—organen och think tanks är vidare deras uppifrånperspektiv. Båda vänder sig i allmänhet till besluts- f attare i näringsliv eller offentlig förvaltning. Däremot har den regionala nivån helt andra kontakter med omgivningen och en annan verklighetsförankring. Förv "think tanks" på central nivå finns uppenbara risker för "akademisering" och isolering från dem man förutsätts samarbeta med. Vidare har de regionala organisationerna ett delvis annat motiv för verksamheten. Forskningen är aktionsinriktad och avsedd att f inna lösningar som skall främja länets utveck- ling. En erfarenhet i de regioner där verksamheten fungerat några år är att mycket goda kontakter utvecklats mellan forskning, näringsliv och samhälle.

För regionala forskningsorgan och tankefabriker är risken möjligen större att man blir för uppknuten till lokala avnämare än det motsatta problem som ibland observerats för fristående centrala think—tanks. Farhågor har ibland

framförts att den vetenskapliga kvaliteten kan bli lägre vid den här typen av forskning än om den skulle ske direkt under universiteten eller högskolorna.

Samtidigt kan man betrakta dessa verksamheter som nya former av politisk institutionalisering (se Hjern, bilaga 5) där de gemensamt upplevda målen är tillräckligt angelägna för att upväga andra motsättningar, centralt fastlagda bestämmelser och avlägsna kvalitetskriterier.

Man kan i sammanhanget dock notera att regionala statliga organ av olika slag vanligen är inblandade och ibland även dominerar verksamheterna. I de, ofta aktionsinriktade, f ramtidsstudier som på senare år utförts på regional och lokal nivå har industrideparementet, lokala länsstyrelser och FRN (sekretariatet för framtidsstudier) deltagit i stor omfattning och även i stor utsträckning tagit initiativet. Framtidsstudierna i Jämtlands, Älvsborgs, Kronobergs och Norrbot— tens län är exempel på det.

3.11. Värderingar under omprövning

Häromåret tog Ludvig Rasmusson upp frågan om f yrtiotalisternas (dvs de som föddes på 40-talet, ibland även omskrivna som "68 års barn") roll i det svenska samhället. Kombinationen av denna grupps höga födelsetal och de positioner den vid det här laget hunnit skaffa sig inom framför allt förvaltning och massmedia utpekades som en propp gentemot förnyelse av debatt och samhälls- liv. Proppen beskrevs emellertid inte i första hand som en fråga om makt, inflytande och konservatism i största allmänhet utan som en oförmåga att fånga innebörden i framväxande förhållningssätt i än mer grundläggande livsfrågor. Inlägget bör därför ses i ett vidare sammanhang än som enbart ett nytt kapitel i den "eviga" debatten om generationsklyf tor. Det framfördes inom ramen för ett större projekt inom sekretariatet för framtidsstudier som behandlade värderingsförändringar i det svenska samhället.

Projektet kan i sin tur ses som en del av ett ökat intresse för frågor kring värderingar och livsstilar på senare tid. "Det ligger", som Svante Beckman uttrycker det i en annan uppsats inom samma projekt, "i tidens anda att ägna uppmärksamhet åt tidens anda". En infallsvinkel i sammanhanget är att ägna särskilt intresse åt ungdomars värderingar. En amerikansk undersökning från 1960 om förebilder och åsiktsbildning hos ungdomar jämfördes med en likartad undersökning 1984. I den förstnämnda framstod föräldrar/släkt, skolan, idrot- ten och kyrkan som viktigaste källor för påverkan medan motsvarande ställning 1984 istället intogs av kompisarna, musiken, film&video, föräldrar/mor— föräldrar samt dans. Resultatet tolkades som att ett radikalt nytt kraf tf ält för åsiktsbildning håller på att växa fram. Liknande slutsatser har dragits av en sociologisk undersökning av svenska ungdomar. Andra företeelser kan tolkas in i samma mönster, exempelvis att ca 200 000 ungdomar beräknas deltaga i någon

form av rockband i Sverige. När Stockholms kommun för något år sedan upplät en lokal för övning och repitition med plats för 130 band, fulltecknades bokningen på mindre än tre veckor.

Som än mer drastisk har övergången till nya livsstilar beskrivits när det gäller barnens villkor i samhället. Neil Postman har i sin uppmärksammade bok Den förlorade barndomen hävdat att den symboliska och reella gränsen mellan barndom och vuxenvärld är på väg att upplösas. Den tyske samhällsvetaren Thomas Ziehe håller i stort sett med om detta och har själv försökt förklara fenomenet utifrån djupgående förändringar av f amil jemönster och traditioner. Han menar att det fr o m 60-talets mitt kan sägas att "traditionen är död" i det västerländska samhället vilket på ett grundläggande och oåterkalleligt sätt förändrat inte bara barndomen utan vardagskulturen överhuvudtaget.

I samhällsdebatten växer ständigt mängden av hotbilder som framställs i förlängningen av förespeglade värderingsförändringar. En genre i samman— hanget tar fasta på riskerna för en alltmer egocentrisk livsåskådning och representeras av t ex Christopher Laschs arbeten kring "den narcissistiska människan". Flera av dess drag återfinns också i den ovan nämnda svenska värderingsstudien där Lorenz Lyttkens genom bl a begreppet "den socialt kompetenta människan" försökt porträttera en intellektuellt och delvis även estetiskt mycket medveten men i botten ändå känslokall och teknokratisk människotyp. En ren skräckvariant på det temat erbjuder Jan Kjaerstad i sin samtidsroman Homo Falsus i vilken vissa aktuella tendenser tänjs ut i sina mest absurda och omskakande former.

Andra uppskakande funderingar kring nya värderingar ansluter nära till Hux- leys tankar i den klassiska Brave New World (1941), nämligen att nutidsmän— niskan "frivilligt" låter sig duperas och fördummas för att så småningom med ett leende på läpparna gå mot sin egen undergång. Ett sådant exempel är Neil Postmans debattbok Amusing ourselves to death. Hans utgångspunkt är där mediautvecklingens, särskilt televisionens, konsekvenser inte bara för det individuella tänkandet utan för det offentliga samtalets och den västerländska kulturens grundvalar. Den gradvisa underordningen av snart sagt alla områden till televisionsmediets behov av underhållning, bildmässighet osv utmålas som ett hot mot många av de demokratiska och humanitära värden som den tidigare boktryckareran grundlade.

De påverkansmöjligheter ("megafoner") som den snabba mediautvecklingen erbjuder tycks nu medföra att frågor om makt över språk och tanke hamnar i centrum för intresset, inte bara i f inkulturella kretsar. Delvis nya, immateriella klassklyf tor hotar att snabbt växa till sig. Röster höjs för en mobilisering, en idépolitisk upprustning i dessa frågor. Den västtyske socialdemokraten Johannes Rau har förutspått: "Den roll som socialpolitiken har spelat och spelar kommer i morgon kulturpolitiken att ta över".

Iakttagelser och analyser av det här slaget kan ge viktiga impulser till framtidsstudierna. De kan rimligtvis komma att påverka såväl själva valet av

teman för studier som de f ramtidsbilder/bedömningar som i scenarief orm eller på annat sätt hanteras i studierna. Men det är samtidigt viktigt att betona att hot- och problemsidan i sammanhanget inte f är överskugga att nya värderingar, inte minst i kombination med nya media— och kommunikationsformer, också öppnar mö jlighter för en utveckling av f ramtidsstudier i positiv riktning. Även om således Postman i sin bredsida mot televisionskulturens samhälleliga effekter hamnar i en lovsång till det tryckta ordet så är det ju faktiskt så att i varje fall den skandinaviska formen av f ramtidsstudier delvis försökt spränga gränserna för denna ibland ganska elitistiska kultur genom att parallellt arbeta med flera uttrycks- och kommunikationsformer.

Ett steg i den riktningen har utgjorts av den anknytning som en del fram— tidsstudier och tvärvetenskapliga projekt sökt till studiecirklar, utställnings- aktiviteter etc. Det har också i själva forsknings- eller utredningsarbetet förekommit en del försök att utveckla en direkt samverkan med konstnärer eller andra kulturarbetare. Forskningsrådsnämnden stödjer för närvarande ett antal initiativ av detta slag. Det gäller exempelvis ett projekt, "Vindens kraft", kring vindenergi i samarbete mellan centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet och västsvenska konstnärer liksom ett antal "dialogseminarier" i samverkan mellan Arbetslivscentrum och Dramaten i Stockholm. Ett annat exempel är ett försök att sammanföra en välkänd naturtecknare med före— trädare för ekologisk universitetsforskning i ett projekt om landskapets förändring över tiden (Brusewitz & Emmelin: Det föränderliga landskapet).

Sedan några år finns i Norrbotten en arbetsgrupp med bas i bildkonstens intresseorganisationer i länet. Dess verksamhet är i sin strävan att utveckla målinriktade samarbetsformer mellan konstnärer och forskare av intresse också i detta sammanhang. Med ekonomiskt stöd av Riksutställningar arbetar man bl a med utställningen "F jällnära: det inre och yttre landskapet". Ambitionen är att underlätta nya "synteser mellan fakta och vetenskapligt grundad kunskap och konstnärlig/poetisk ide". Förutom en utställning planeras en antologi med allt från populärvetenskapliga artiklar, kortnoveller, lyrik och nedteckningar av muntlig tradition.

En annan noterbar företeelse är det ökade intresset för s k arbetar— och lokalspel. Spelet om Norbergsstrejken 1977 förefaller här ha inspirerat f ram- växten av en mängd spel både i traditionella bruksorter och i förortsmiljöer. De har i första hand stimulerat människor till ett fördjupat engagemang för den egna regionen och dess historia. Men de har också i flera fall varit förbundna med framtidsscenarier, diskussioner av handlingsprogram osv. För framtidsstudier av engagerat - i betydelsen aktiverande/folkligt — slag är utvecklingen inom detta område värd uppmärksamhet. Flera institutioner såsom kulturrådet, Dramatiska Institutet och Skådebanan har på olika sätt försökt främja verksamheten.

Nu handlar försöken att åstadkomma kopplingar mellan f ramtidsstudier/ tvärve- tenskap och konstnärliga gestaltningsformer ändå knappast främst om f olklighet i sig. Deras drivkrafter har inte heller ett nedåt- eller sidoriktat upplysnings- tänkande (i likhet med forskningsinformation på mjölkpaketen) som stomme. Istället bottnar de i en insikt om begränsningen i den ensidiga rationalism som kommit att prägla mycket av modern, "positivistisk", vetenskap. Det är inte bara för att allmänheten ska begripa de givna svaren som gestaltande moment kommer till användning. De bidrar helt enkelt till att göra problemen begripliga i själva kunskapsbildningsprocessen.

Man behöver inte gå till avantgardistiska kulturella eller vetenskapliga kretsar för att finna tecken på att kommunikationsaspekter på olika sätt flyttas närmare centrum för uppmärksamheten. Exempelvis finns de som en del i nyare företagslednings- eller ledarskapsfilosofier. De har också mer uttalat börjat diskuteras i samband med en del teknisk forskning. STU och IVA arrangerade för en tid sedan ett symposium , "Hur kan humaniora bidra till teknisk utveckling?", med denna inriktning. I USA tycks denna utveckling ha gått längre och då särskilt i samband med informationsteknologiskt utvecklings- arbete. Sålunda finns flera exempel på att humanister alltifrån språkvetare till poeter numera anställs för att tillsammans med tekniker utveckla nya system och produkter. Närmast "avsomnade" discipliner som estetik, retorik, rytmik och stilistik börjar plötsligt uppfattas som en tänkbar råvaruproducent (av kunskap) till de tekniska laboratorierna och på litet sikt till informationsindustrin.

I förlängningen av detta finns det säkert stora risker för att nya manipula- tionsmöjligheter och nya former av sub jektivism eller relativism breder ut sig. Inte minst med tanke på att den tekniska utvecklingen ställer så kraftfulla kommunikationsmedia till förfogande. Postmans oro inför televisionskulturen (vars karaktär han sammanfattar genom travesteringen "There's no business bu_t show business") som ett hot mot vissa grundläggande demokratiska och kulturella värden är värd att ta på allvar. Historien vittnar ju förvisso om att estetik, massmediala och konstnärliga uttrycksformer på ett ibland ödesdigert sätt kunnat missbrukas för bestämda politiska syften. Problemet blir heller inte mindre av att den nu aktuella expansionen av en global nöjesindustri äger rum samtidigt med att de etablerade livsformerna är hotade i stora delar av den industrialiserade världen.

För funderingar kring former för att bedriva framtida f ramtidsstudier innebär detta att verksamheten måste förhålla sig kritisk i dessa avseenden. Den får inte tillåtas, i en ambition att nå ny kunskap, ingåi nya kommunikationsformer och nå nya grupper att låna sig till f örflackande eller manipulativa strömning- ar. Å andra sidan finns heller ingen anledning att blunda för de möjligheter som samtidigt öppnar sig i sammanhanget. Om f ramtidsstudier ska vitalisera den demokratiska debatten förefaller det rimligt att man strävar efter att nyttig- göra de kommunikationsformer som har genomslag. Och inte lämnar dessa helt till kommersiella ändamål.

Antagligen kan en fortsatt öppenhet och nyfikenhet i sådana här frågor inte f rikopplas från en generationsproblematik för f ramtidsstudier som disciplin. Det kan finnas en risk att de arbetsformer och perspektiv som hittills tilläm— pats inte tillräckligt radikalt omprövas gentemot framför allt yngre generatio- ners erfarenheter och villkor; i värsta fall infinner sig risken att en fortsatt verksamhet efterhand sällar sig till mängden "herrklubbar" med lätt museal prägel. Även ur denna synvinkel är det därför angeläget att det i en fortsatt verksamhet skapas tillräckligt utrymme för experiment och nytänkande vad gäller framtidsstudiers kunskapsideal, metod— samt ämnesval.

3.12 Globala framtidsstudier Den första globala modelltraditionen

Jordklotets yta är ca 510 milj km2 (varav 71 % hav). På den ytan och omedel— bart under ska mänskligheten med hjälp av den energi vi kan tillgodogöra oss från solen finna former för överlevnad. Vårt klot kan inte för all framtid rymma en ständigt ökande befolkning som med hjälp av tilltagande energi— omvandling skapar en allt större materiell produktion. Detta kan kallas för den "exponentiella tillväxtens problem". Redan Malthus brottades med det i sin skrift Om befolkningsfrdgan (1798).

Mellan 1950 och 1970 ökade världens befolkning med i genomsnitt 1,9 %/år (från 2500 milj till 3600 milj). Under samma period var den genomsnittliga ekonomiska tillväxten ca 5 %/år. Energiomvandling och uttaget av naturresurser ökade kraftigt varje år. Rachel Carsons Tyst vår (1962) inspirerade under 60—talet till en mängd forskningsrapporter om tilltagande globala ekologiska problem. I slutet av 60-talet fanns det därför på många håll en stark oro över mänsklighetens framtid.

Tillväxtens gränser blev det första stora inlägget i den globala f ramtidsdebatt som inleddes omkring 1970. Den baserades på ett arbete med en systemdyna— misk modell (World 3) som utarbetades vid MIT på uppdrag av Romklubben — en informell sammanslutning av engagerade - och tämligen etablerade - individer.

Budskapet i rapporten var att tillväxtens gränser för planeten skulle uppnås någon gång under nästa århundrade om de existerande tillväxttendenserna i världsbefolkning, livsmedelsproduktion och resursuttömning fortsatte. Det mest sannolika resultatet skulle bli en plötslig och okontrollerbar nedgång i både befolkning och industriproduktion. Man framhöll vidare att det är möjligt att undvika detta öde genom att styra in utvecklingen mot en global jämvikt innebärande stabil befolkning och stabil kapitalstock. Datoranvändningen gav, vid den tidpunkten, extra tyngd åt argumenten.

Modellen var inspirerad av Malthus. På väsentliga områden saknade den återkopplingar, tex marknadsmekanismer som genom prishöjningar reagerar på resursuttömning och ger drivkrafter till teknikutveckling och omställning. Därmed missade man den väsentliga diskussionen om vilka områden som kan antas ha otillräckliga återkopplingar (hur fungerar marknadsmekanismerna när det gäller skogsdöd t ex?). Modellen var sant global - man bortsåg från regionala, ekonomiska och andra olikheter.

Kritiken blev omfattandeDet blev också det fortsatta modellbyggandet. Romklubben satsade på ytterligare flera projekt vilka avsåg att fånga upp den kritik som riktats mot "Tillväxtens gränser". Mesarovic & Pestel utvecklade en integrerad världsmodell(WIM) med ett stort antal regioner, sektorer och hierarkier. Modellen gjordes interaktiv, dvs man kan hela tiden fatta beslut (ändra antagandena) medan den arbetar - den var uttalat avsedd som hjälp— medel för beslutsfattare. Modellen bestod av ett tiotal undermodeller vilka var för sig genomgick successiva förbättringar. Till sist blev den så komplicerad att den endast i begränsad omfattning blev f attbar för oinvigda: de beslutsfattare den var avsedd för kunde inte bedöma om modellresultaten var rimliga eller inte.

Den latinamerikanska världsmodellen (LAWM) som utarbetades vid Bariloche— institutet i Argentina blev tredje världens svar på World 3. Den tog sin utgångspunkt i den globala ojämlikhet som World 3 bortsåg ifrån. Modellen var normativ, den utgick från värderingen att maximera förväntad levnadsålder som var det kriterium man valt för livskvalitet. Med en komplicerad Optimerings- lösning fördelades produktionsfaktorerna kapital och arbete kontinuerligt till de sektorer som under körningens gång för tillfället gav det högsta bidraget till livskvalitetens höjning. Undermodellen för befolkningsutveckling innehöll sociala återkopplingar till de demografiska variablerna: ökad livskvalitet resulterar långsiktigti sjunkande f ödelseöverskott. Modellen gav således en bild inte av vad som är sannolikt utan av vad som i princip är möjligt. Det övergripande budskapet var tydligt: de väsentliga faktorerna för mänsklighetens framtid på jorden är inte fysiska utan sociala och politiska.

Det var också en slutsats som modellteamet vid det brittiska miljöministeriet kom fram till i sina modellstudier (SARUM) som initierades av diskussionen kring tillväxtens gränser. För att underlätta analysen av vad man kan — och inte kan - använda globala systemmodeller till byggde man en egen flersektors- modell i likhet med WlM. Den var — till skillnad från de tidigare — baserad på grundläggande nationalekonomiska beteendeantaganden. Till skillnad från vad som är vanligt i ekonomiska modeller hade dock dessa kompletterats med antaganden som innebar att en del viktiga anpassningar inte ägde rum via marknadsmekanismerna. Modellen gav alltså utrymme för politik. Den kom till användning i OECD:s f ramtidsstudie lnterfutures.

FUGI blev det japanska svaret på den utmaning som "Tillväxtens gränser" hade åstadkommit. Modellkonstruktionen avspeglade också Japans speciella roll som

ett högindustrialiserat land starkt beroende av en fredlig utvecklng i sin omvärld. Modellen var uppbyggd av tre undermodeller. Den första var en global statisk input-output—modell, välkänd från ekonomisk teori, som analyserade varuf löden mellan 15 regioner. Den andra undermodellen var en global dyna- misk makroekonomisk modell indelad i samma regioner som föregående. Utveck— lingen i den modellens sex sektorer (för varje region) omvandlades till nya koefficienter som matades in i input-output—modellen. Den tredje undermodel— len var en global metallresursmodell utan direkt samband med de övriga.

FNs globala modell (UNGM) blev den sista i den diskussionsvåg som följde direkt efter World 3. Modellen konstruerades under ledning av Vassily Leontief f och blev klar 1977. I grunden är det en statisk input—output-modell där världen indelats i 15 regioner och 45 sektorer, varav 13 producerar olika typer av miljöförstöringar eller renare miljö. Produktionen av avfall kunde därmed studeras integrerat med produktionen av nyttigheter. Den metodmässiga innovationen bestod i att man löste problemet att hantera såväl fysiska som monetära storheter i samma modell. Mineralproduktionen kunde studeras såväl i ton som i dollar. Slutsatserna från modellarbetet redovisades i skriften The Future of the World Economy. Även FN-studien slog fast att tillväxtens gränser är sociala, politiska och institutionella. Några fysiska hinder för en accelererad utveckling i u—länderna finns inte. De utvecklingsansträngningar och investeringar som f n görs i u-länderna är som helhet otillräckliga för att minska klyftan mellan i- och u-länder. För att råda bot på detta krävs, menade man, genomgripande förändringar i världsordningen.

Den institutionella modelltraditionen

Till stor del oberoende av traditionen från "Tillväxtens gränser" har det sedan 60—talet förekommit ett ekonometriskt modellbyggande inom stora internatio— nella organ för att ge underlag för deras reguljära verksamhet. Många av dessa modeller har varit inriktade på prognoser av i framtidsstudiesammanhang kortsiktig karaktär. Världsbanken utvecklade i början av 70-talet en modell som simulerade internationella handels— och valutaströmmar mellan länder (SIMLINK). Denna enkla modell har reviderats flera gånger. För närvarande arbetar banken med flera modeller av olika profil. Bankens prognoser (exem— pelvis i den årliga World Development Report) baseras på samman jämkningar av modellresultaten.

FN—sekretariatet använder, för sitt arbete med World Economic Outlook och World Economic Survey sedan 60-talet en flera gånger reviderad Global Ekonometrisk Modell. Den ger prognosförslag på kort och medellång sikt. UNCTAD och UNIDO byggde i slutet av 70—talet en gemensam modell, UNITAD, för att få underlag för sina studier inför FNs tredje utvecklings— årtionde. Sedan 1985 använder UNCTAD en nyutvecklad global modell (SIGMA) för sin handels- och utvecklingsrapport. Flera övriga FN —organ använder sig av globala modeller.

OECD använder sin INTERLINK-modell för att få underlag för de ettårsprog- noser man publicerar två gånger om året i OECD Economic Ourtlook. Det är en modell som anpassar det underlagsmaterial organisationen får från sina medlemsländer så att det blir samstämmigt. I de fall internationella organ dragit i gång regelrätta framtidsstudier har man vanligen satt upp speciella arbetsgrupper för det ändamålet (Leontief fs studie åt FN, lnterfutures inom OECD t.ex.).

Globala scenarier

Det globala systembyggandet trängde för en tid undan scenariotekniken i diskussionen om världens framtid. En sådan hade ju vuxit fram inom den s k RAND-traditionen:

Herman Kahns År 2000 från 1967 är den självklara klassikern i det samman- hanget. Den var banbrytande när det gäller tillämpningen av den scenarioteknik som utvecklats inom försvarsplaneringen på f ramtidsstudieomrädet. Trots de omfattande diskussionerna i skriften om hur överraskningsfria och överrask- ningsfyllda utvecklingar kan hanteras bar arbetet starka spår av 60-talets f öreställningsvärld. Nu, när mer än hälften av prognosperioden gått, visar det sig också att dagens problembild till stora delar ligger utanför de ramar som diskuterades i "År 2000". Inför 200-årsminnet av USAs självständighetsförkla— ring publicerade Kahn även en skrift om De kommande 200 åren (1976). Det är en i grunden optimistisk studie om övergången till ett postindustriellt samhälle på global nivå.

Kritiken mot det globala systembyggandet och dess inriktning på modell- teknikaliteter medförde dock en renässans för globalt scenarioarbete i olika former. Från forskningspolitiska institutet i Sussex (SPRU) riktades tidigt en omfattande kritik mot Tillväxtens gränser. Kritiken resulterade så småningom i en egen scenariobaserad studie - World Futures ( 1978 ). Genom att kombinera variablerna tillväxt och fördelning med tre världsåskådningar fick man tolv olika framtidsbilder. De väsentligaste av dessa utvecklades till scenarier för att därigenom ge bilder över hur livet kan gestalta sig i början av nästa sekel.

Den svenska studien Sverige i världen har konstruerat sina scenarier utifrån två grundläggande begreppspar: internationalisering — desinternationalisering och konflikt - samarbete. Tillsammans ger de fyra grundläggande sorterings- kategorier, grundscenarier, i vilka man försöker placera de utvecklings— tendenser man finner. Varje sådant scenario inleds med en intrig där de avgörande aktörerna och deras roller presenteras. Likaså diskuteras olika tänkbara handlingsmönster, varpå de olika tänkbara utvecklingarna byggs upp. Scenarierna har en noggrannhet som delvis gör dem svårgenomträngliga men också ger dem en del av det formaliserade modellbyggandets fördelar i kombination med viss bibehållen frihet att ge händelseutvecklingen gestalt.

Spännvidden i den här traditionen är stor. Under 70—talet har en del av den politiska thrillern börjat få form av insiderbetonade f ramtidsskildringar. Sammanbrottet av William Clark (1984) är en sådan. 1979 års krasch av Paul Erdman är ett annat exempel i samma genre.

Mot en syntes?

OECDs stora framtidsstudie lnterfutures kombinerade modellbyggande (SARUM) och scenarioteknik med specifika studier över långsiktiga utveck— lingsdrag i enskilda sakområden. Scenarierna utgick från spänningen mellan integration och konflikt och omfattade fyra grundläggande variabler: relationen mellan u—länder, mellan dessa och i—länderna, relationerna mellan i—länderna inbördes samt relationerna inom u-länderna. Av alla tänkbara kombinationer valdes sex ut som bas för scenarierna. Dessa omspänner såväl harmoniska högtillväxtuvecklingar som "postmaterialistiska" lågtillväxtscenarier och konfliktfyllda internationella f ramtider.

Scenarioarbetet vid SPRU inom ramen för arbetet med "World Futures" resulterade också i ett samarbetsprojekt med UNITAR (Worlds Apart — Techno— logy and North South Relations in the Global Economy" ). Även det arbetet är uppbyggt som ett samspel mellan modellarbete i systemanalytisk anda, avan— cerad scenarioteknik och djupare fallstudier på specifika områden. Målsätt— ningen var också att finna vägar att ge de modellbaserade studierna mer kött på benen och de scenariobaserade tillgång till ett fastare skelett.

Arbetet med GLOBUS vid Wissenschaftzentrum i Berlin inleddes redan 1976 under ledning av Karl Deutsch. Romklubbens kärnproblem - tillväxtens fysiska gränser — finns inte med i modellen. Man använder sig i arbetet av "nationer" med regeringar som kan fatta beslut och påverka utvecklingen. Förändringar kan äga rum som små kontinuerliga processer (lämpliga för systemdynamiskt modellarbete) men också som överraskande händelser/beslut vilka ger chock- effekter på systemet. Det politiska systemet har större betydelse än vad det haft i tidigare modeller.

GLOBUS är uppbyggd av 25 nationer (de "viktigaste" i olika avseenden samt vissa typnationer). Nationella data hanteras av en nationsmodell - i sin tur uppbyggd av sex undermodeller, varav tre kan sägas hantera ekonomiska variabler och tre politiska. Agerandet mellan nationerna styrs av två styrmo— deller som knyter ihop de internationella aktörerna med varandra. Dessa styrmodeller skapar också enklare sökprocesser - GLOBUS led under lång tid av att den var för komplicerad för de tillgängliga datorerna. Modellen blev "klar" 1985.

Till skillnad från övriga globala modeller ger GLOBUS resultat i frågor om kapprustning, balansen mellan sociala utgifter och f örsvarsutgif ter och andra

liknande "politiska" frågor tillsammans med mer traditionella ekonomiska indikationer.

Metodologiska slutsatser

Det är svårt att dra entydiga slutsatser av metodutvecklingen på området. Det globala modellbyggandet har sitt ursprung i flera intellektuella traditioner vilka sammanstrålat och omorienterat sig i olika omgångar. De stora resurssats- ningarna bakom varje enskild modell medför också att existerande modeller försvaras av starka intressegrupper.

Den systemanalytiska modelltraditionen som svarade upp mot Romklubbens kärnproblem genomgår väsentliga tyngdpunktsförskjutningar från "World 3" och framöver. Uppfattningen om ett "globalt" problem trängs undan av en som identifierar skillnader mellan regioner och samhällen. Uppfattningen om tillväxtens fysiska gränser ersätts av en om sociala, politiska och institutionella gränser. Samtidigt får också de stora ekologiska problemen mindre tyngd. Ekonomisk teori får allt större plats i modellerna. Ett svar på kritiken mot modellernas förenklingar — vilket def initionsmässigt är modellers uppgift — blev också att bygga mer komplicerade och svårbegripliga modeller. Detta gynnades av datateknikens utveckling under 70-talet. Ett globalt "humanekologiskt" systemperspektiv ersätts således av ett globalt ekonomiskt systemperspektiv. Sökandet efter finansiering av projekten och en mer rumsren akademisk position förefaller också ha bidragit till den här utvecklingen.

GLOBUS-projektet representerar - inom den storskaliga modellbyggartradi- tionens ram - en reaktion mot denna tendens. Det globala systemet är i det projektet inte enbart ett ekonomiskt system utan även ett politiskt. En annan och mer radikal tendens är att tona ned modellbyggandets roll i enskilda projekt och kombinera dem med andra framtidsstudiemetoder, t ex scenario- analys. lnterfutures och WorldsApart är exempel på sådana kombinationspro- jekt. I det senare styrdes själva modellbygget av ambitionen att den skulle bli så enkel att den kunde hanteras tillsammans med mindre formaliserade analys— former.

Den här utvecklingstendensen förtjänar uppmärksamhet. Möjligheterna att konstruera små och relativt enkla modeller har ökat kraftigt på 80-talet till följd av utvecklingen på persondatorsidan. Enkla systemdynamiska modell- samband kan ritas direkt på PC—skärmen utan föregående kunskaper i program- mering. Det skapar förutsättningar för projekt där modellerna blir integrerade delar i snarare än bärare av framtidsstudierna. Kulturklyftorna mellan system- orienterade och andra framtidsstudier kan minska.

De modellbaserade f ramtidsstudierna har vanligen inte gjorts med ambitionen att producera auktoriserade förutsägelser - prognoser - över sannolika f ram— tider. En del av kritiken mot dem har här skjutit över målet. Ambitionen har varit att studera samband mellan olika fenomen i vår totala miljö och de

långsiktiga konsekvenserna av olika förhållningssätt till omgivningen. Modell— studiernas "resultat" blir av mycket allmän karaktär, dvs av typen "i de flesta fall ger lösningar där länder väljer att samarbeta bättre totalresultat än om man väljer en konfliktlösning".

Tillväxtens gränser - igen

President Carter gav 1977 i uppdrag åt ett litet federalt organ (Council on Environmental Quality) att studera de sannolika förändringarna i befolkning, naturresurser och miljö för att därigenom ge underlag för USAs långsiktiga planering. 1980 publicerades rapporten — The Global 2000 Report to the President, 800 sidor som blev en storsäljare. Rap- porten är pessimistisk i sin grundton: fortsatt befolkningsökning, mer nedsmutsning, försämrad ekologisk balans, i många avseenden f örsämra- de levnadsförhållanden jämfört med 1980.

Rapporten som överräcktes till president Reagen gav upphov till en omfattande kritik av ett slag som påminner om mottagandet av Tillväx- tens gränser 8 år tidigare. Kritik riktades såväl mot modellbyggandet som mot den bristande tilltron till ekonomiska anpassningsmekanismer. 1984 publicerades en lika omfattande motbok om The Resource ful Earth som producerats under ledning av Julian Simon och Herman Kahn (som avled under projektets gång). I sammanfattning är projektets slutsatser diametralt motsatta den ovan nämnda rapportens. De centrala miljö- och resursproblemen blir allt mindre i omfattning.

Båda studierna baserar sig i hög grad på existerande forskningsresultat vilka utvalts, sammanställts och analyserats utifrån olika metodmässiga utgångspunkter. Sammantagna illustrerar dessa rapporter den spännvidd mellan djup oro och tillförsikt i förhållande till de stora framtidsfrå- gorna som finns på alla nivåer i samhället och det behov som finns att föra en kontinuerlig diskussion i dessa frågor.

Det globala modellbygge som förekommer inom ramen för institutioner som Världsbanken och FN har som regel andra ambitioner. Aven i dessa fall är man angelägen att f inna grundläggande samband. Därutöver finns dock ambitionen att spå.

Denna internationella prognosverksamhet lämnar emellertid mycket övrigt att önska. Sedan 1970 har Världsbankens prognoser med påfallande regelbundenhet missat den faktiska utvecklingen av världsekonomin. I grunden gäller samma förhållande för FN -systemets prognosverksamhet. Förhållandet gäller f.ö. också de resultat som vår egen långtidsutredning kan visa upp. Under samma period

har modelltekniken och datateknologin utvecklats kraftigt. Verkligheten förefaller ha blivit mer svårhanterlig.

3.13 Framtidsstudier som internationell företeelse

Internationellt är framtidsstudier en tämligen heterogen verksamhet. En amerikansk sammanslutning, "World Future Society", publicerar årligen referat och recensioner av framtidsstudier från olika delar av världen. Studiernas spännvidd framgår av att de klassificeras under 17 delområden. Av 867 böcker, artiklar m.m. som behandlades under 1984 (Future Survey Annual, 1984) hamnade de flesta (74) inom området försvars- och nedrustningsfrågor tätt åtföljda av områdena samhälle/ politik, ekonomi, globala studier samt kommuni— kationer (inkl. telekommunikationer och informationsteknologi).

Som de definieras i sammanhanget är f ramtidsstudierna också en ung företeelse; av de 269 tidskrifter som bedöms intressanta för området har 2/3 tillkommit efter 1970, hälften efter 1975.

Framtidsstudierna har inte utvecklats likadant i alla länder. Det systemanaly- tiska och planeringsinriktade arvet från krigsslutet har emellertid haft en betydande genomslagskraft även om det kommit att stöpas i en mängd olika nationella formar. Det är också uppenbart att framtidsstudiernas skilda utveckling i olika länder - till följd av att de varit en ung och relativt begränsad företeelse - i vissa fall påverkats av de starka personligheter som ägnat sig åt dem.

Det är svårt att finna entydiga mönster i de likheter och skillnader som finns länderna emellan. Den nordamerikanska f ramtidsstudietraditionen skiljer sig emellertid i ett väsentligt avseende från vad som är vanligt i Europa: inslaget av policyanalytiska och framtidsorienterade konsultorgan - think tanks - är stort. Det är fråga om institutioner som vanligen opererar på uppdragsbas åt myndigheter, institutioner och företag under kommersiella villkor. Den europe- iska organisationsmodellen för policyanalys och långsiktig planering har huvudsakligen givit upphov till offentliga rådgivningsorgan vilka på olika sätt knutits till makthavarna. Intresset för den här typen av långsiktigt inriktade rådgivnings— och planeringsorgan varierar emellertid kraftigt mellan de europeiska länderna. Sålunda har länder med starka planeringstraditioner som Sverige, Nederländerna och Frankrike hållit sig med ett eller flera organ av det här slaget; i Österrike diskuterar man att inrätta ett. Även Storbritannien har haft ett litet övergripande organ av framtidsstudiekaraktär. I Norge, Danmark, Västtyskland och Finland har emellertid intresset varit litet. I Östeuropa har framtidsstudier i hög utsträckning knutits direkt till den långsiktiga planeringen.

Bland forskningsmiljöerna är det främst i tvärvetenskapliga sådana - gärna separata institutsbildningar — världen över som f ramtidsstudier förefaller växa fram. Begreppsbildningen är inte heller entydig: vad som i ett land utvecklas till f ramtidsstudier blir på andra håll f redsf orskning eller perspektivanalys t ex. Nationella vetenskapliga och forskningsorganisatoriska traditioner får således betydelse för framtidsstudiernas framväxt i sådana miljöer.

I likhet med flera andra tvärvetenskapliga och sektorövergripande verksamheter har framtidsstudierna världen över inte enbart en normalvetenskaplig och välartad sida. De har också haft drag av "andningshål" eller "alternativföre— teelse" på tvärs mot förhärskande praxis. Exempel på det finns från forsk— ningsinstitutioner och även offentliga planeringsorgan i många länder.

I Norge har det inte skapats något samlat institut för f ramtidsstudier. De olika strömningarna i den internationella f ramtidsstudietraditionen har i stället kanaliserats till ett flertal mi jöer. En sådan miljö är f redsforskningsinstitutet (PRIO) som till stor del är resultatet av den internationellt uppmärksammade ställning som Johan Galtung erhållit. Till PRIO har såväl långsiktigt inriktad freds- och konfliktforskning som utvecklingsforskning lokaliserats.

Den systemdynamiska traditionen fick tidigt ett starkt fäste i Norge. Norrman- nen Jörgen Randers var en av medlemmarna i projektgruppen bakom Tillväx— tens gränser. Han blev sedan den förste ledaren för Gruppen för Resursstudier (GRS) som Norges teknisk - naturvetenskapliga forskningsråd (NTNF) byggde upp i början av 70-talet. GRS ägnar sig till en del åt framtidsstudier inom ramen för de breda ramar man fått. Nyligen har man åt NTNF utfört en "perspektivanalyse" över Norges industriella framtid.

Industriakonomisk Institutt i Norge har också, på förslag från den s.k. Gyllenhammargruppen för "utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden", f öresla— git ett "Nordiskt senter for perspektivanalyse och företagsstrategi" där man i förarbetena talar om en think tank för att utarbeta scenarier för den nordiska utvecklingen.

Till detta bör man så lägga det förhållandet att norsk samhällsvetenskaplig forskning i många fall har en inriktning mot stora och övergripande samhälls- problem. Delvis med utgångspunkt i denna samhällsvetenskap och med rötterna i norska samhällsförhållanden med starka ekologiska intressen finns i Norge en tradition av samhällsdebatt om den långsiktiga utvecklingen av det norska samfundet. Den diskussionen har också resulterat i det efter svenska f örhållan- den stora norska projektet Alternativ framtid som inleddes hösten 1985. Därtill kan man notera att en del av de planeringsinriktade framtidsstu-dierna fångas upp genom att man till det norska allmänvetenskapliga forskningsrådet f ogat ett särskilt råd för forskning om samhällsplanering(RFSP).

Danmark uppvisar ett mer "anarkistiskt" förhållningssätt till framtidsstudie- området. Några riktade centrala initiativ eller organisationsbildningar har inte

tillkommit. Istället har en del privata företag eller stiftelser vuxit fram (Egmondfonden t ex). Man kan dock betrakta tillkomsten av Roskilde univer- sitetscenter (RUC) och delvis också Aalborg universitetscenter på 70-talet som ett sätt från danska statens sida att på bred front fånga upp en del av det omvärlds-, samhälls- och framtidsintresse som på andra håll kanaliserats i särskilda institutsbildningar. Båda dessa centra fick en tvärvetenskaplig profil i forskning och undervisning. I Danmark har dessutom en del av det teknikorien- terade f ramåtblickandet tagit formen av teknologivärdering. Från det danska teknologirådet har två utredningar om sådan verksamhet publicerats under 80- talet. I teknologistyrelsens utvecklingsprogram på 1500 mkr satsas 20 mkr på teknologivärdering. Parallellt med detta finns inom det samhällsvetenskapliga forskningsrådet ett initiativ för forskning om olika aspekter på sambanden mellan teknik och samhällsutveckling.lnom det ryms även en del forsknings- projekt av klar f ramtidsstudiekaraktär.

I Finland har f ramtidsstudietraditionen dominerats av Pentti Malaska som också är medlem i Romklubben och ledande i det finländska sällskapet för f ramtids- studier. Finlands akademi hade tidigare en sektion för framtidsstudier. Akade— min stöder flera f ramtidsstudiepro jekt vid universitet och forskningsinstitu- tioner. Vid den ekonomiska planeringscentralen(TASCO) som lyder direkt un- der statsministern arbetar man med ett projekt om Finlands ekonomi är 2000. Projektet är väsentligen inriktat på bransch— och sektorsvisa trendframskriv- ningar och konsistensprövningar av dessa.

I Nederländerna har det vetenskapliga rådet för regeringspolitik (WRR) karaktär av oberoende sektorövergripande offentligt finansierad think tank som i hög grad är inriktat på f ramtidsstudier. Inom det holländska planeringssyste— met finns ytterligare mer sektorspecif ika organ inriktade på långsiktiga förändringar. Flera organ inriktade på långsiktig teknologiutveckling har under senare år vuxit fram främst i anslutning till teknologiskaforskningscentra.

I Västtyskland bedrivs mycket forskning vid fristående och mer eller mindre tvärvetenskapliga forskningsinstitut, ofta kopplade till stiftelser av olika slag. Flera av dessa har också bedrivit framtidsstudier, t ex Max Planck—institutet och Institutet för systemanalys och systemforskning (ISI) i Karlsruhe knutet till Frauenhofer-stiftelsen. I Berlin finns också ett uppdragsforskningsinstitut, Institutet för f ramtidsstudier och teknologivärdering (IZT). Vid Wissenschaft- zentrum, som är ett paraplyorgan för ett antal tvärvetenskapliga forskningsi- nstitutioner i Berlin, förekommer framtidsstudier av olika karaktär. Mest bekant är det stora GLOBUS-projektet.

Österrike har under 70-talet varit något av ett centrum för den systemanalyti— ska framtidsstudietraditionen. Väsentligen beror det på det Internationella institutet för tillämpad systemanalys(IIASA) som förlagts dit. Sedan en tid pågår också en diskussion om inrättande av ett institut för studium av teknologiutveckling och långsiktsef f ekter knutet till vetenskapsakademin. Som förebilder i den diskussionen nämns såväl det svenska f ramtidsstudiesekretari— atet som det holländska WRR.

I Frankrike har det efter 1982 förekommit omfattande institutionella f örändri— ngar för att förbättra forsknings- och teknologipolitiken. Bland organ med uppgifter av framtidsstudiekaraktär kan nämnas Centre de Prospective et d'Evaluation (CPE) vid forskningsministeriet, Centre d'Etudes des Systemes et des Technologies Avancées(CESTA) som är ett oberoende och offentligt institut som lämnar rapporter till f orskningsministeriet samt Observatoire F rancais des Technologies Avancées (OFTA). Inom det franska planeringssystemet har man på senare tid genomfört flera stora f ramtidsstudier och kollokvier om Frank— rikes utveckling fram mot sekelskiftet.

Redan på grund av sin storlek intar USA en särställning. Därigenom blir det också möjligt att finna exempel på de flesta förekommande utvecklingsriktning- arna på f ramtidsstudiernas område. Den stora omfattningen av uppdragsfinan— sierade think tanks är dock tydlig. Av sådana finns ett stort utbud med olika inriktningar; f rån sådana som ägnar sig åt bedömningar av långsiktig teknikut— veckling åt det amerikanska försvaret till den humanekologiskt inriktade Worldwatch Institute. I Washington finns också ett antal offentliga organ av intresse i sammanhanget. Mest känt är Office of Technology Assessment (OTA) som utför uppdrag åt den amerikanska kongressen.

Vid flera universitet finns institutionsbildningar med inriktning på f ramtidsstu— dier i olika former. MIT har traditioner på området - det var där som Tillväx- tens gränser blev till.

Canada uppvisar en splittrad bild när det gäller f ramtidsstudier. En del av det långsiktiga och framtidsinriktade arbete som drogs igång under 70—talet har avslutats eller minskats i omfattning. Samtidigt förekommer f ramtidsstudier på flera nivåer i det kanadensiska samhället. Inom departementsorganisationen finns en del framtidsstudieenheter. För något år sedan avslutades en mycket stor nationell f ramtidsstudie över Canadas framtid (MacDonaldkommissionen). Inom forskningsrådsorganisationen (Science Council) finns sedan några år en enhet som ägnar sig åt framtidsstudier främst på det tekniskt-vetenskapliga området. I Montreal finns ett litet uppmärksammat framtidsstudieinstitut, Gamma—institutet, som arbetar på uppdragsbas och har verksamhet på flera håll i världen.

De framtidsstudietraditioner som växte fram i USA och Europa fick aldrig samma genklang i Japan. Intresset för den långsiktiga utvecklingen koncen- trerades där till samspelet mellan de tunga industrigrupperna och det statliga planeringssystemet när det gäller att driva på teknisk—industriell utveckling. En central roll i det sammanhanget spelas av det mycket stora ministeriet för internationell handel och industri, MITI. De flesta japanska tankefabrikerna har en utpräglat snäv teknisk-industriell prägel; det gäller såväl Mitsubishi Research Institute som Nomura Research Institute. Ett undantag är möjligen det forskningspolitiska institutet NIRA - National Institute for Research Advancement - där man ägnar sig åt långsiktiga problem av bredare karaktär.

Think tanks - tankefabriker

Föreställningen bakom den amerikanska tankefabriken är att man genom ett oberoende intellektuellt högtstående organ ska få fram underlag för rationella beslut. Dessa tankar återfinns f.ö. redan i Francis Bacons Nya Atlantis. Tankefabrikerna växte också upp i efterkrigstidens USA med ambitionerna att fungera som tvärvetenskap- liga och probleminriktade rådgivare.

Den här formen av policyanalys och rådgivning skapar emellertid sina egna problem vilket uppmärksammats i ett flertal studier. Tankefabri- kerna förefaller utveckla en annan form av "rationalitet" än den som förekommer i det politiska systemet, rekryteringen till institutionerna är i praktiken mindre tvärvetenskaplig än sitt rykte. Det medför ofta en slagsida mot ekonomisk-teoretiska och "hårda" vetenskapliga traditioner. Därtill kommer det förhållandet att även en oberoende tankefabrik hamnar i en situation att den måste överleva på marknaden och att den med tiden löper risk att glida in i en intellektuell symbios med sina huvudsakliga uppdragsgivare.

Även Östeuropa uppvisar f ramtidsstudier som följer dominerande praxis och normer men också sådana som luckrar upp eller rentav utmanar etablerade föreställningar. Den första verkar i hög grad gälla för Sovjetunionen och Östtyskland. Där görs en del omfattande studier som både till sina metoder, med stark tonvikt på prognoser och ekonometriska modeller, och till sin organisatoriska/ politiska förankring (via vetenskapsakademier och planministe- rier) är intimt förknippade med övergripande planekonomiska styrinstrument. Däremot förefaller f ramtidsstudieverksamheten i Polen och Ungern represen— tera mer av öppningar mot nya impulser samt möjligheter att bitvis smälta samman östeuropeiskt och västeuropeiskt framtidstänkande. Verksamheten vid Laxenburg (Wien) i främst IIASAs regi har haft karaktären av brofäste mellan öst och väst i detta sammanhang.

När det gäller f ramtidsstudiernas ställning inom tredje världen är det svårt att urskilja några generella mönster. Framför allt vid latinamerikanska universitet finns sedan länge avancerade samhällsvetenskapliga och teknologiskt inriktade studier av långsiktig karaktär. Bariloche-institutet i Argentina var också centrum för tredje världens s k svar på "Tillväxtens gränser"- den latinameri— kanska världsmodellen (LAWM). Vid El Colegio De Mexico finns ett särskilt forum för interdisciplinära studier av alternativa metoder att möta framtiden, vid Cieplan i Chile ägnar man mycket forskning åt långsiktiga utvecklings— problem av särskilt intresse för Latinamerika såsom skuldfrågan och utveck- lingen mot demokrati.

I Indien har flera teknologiinriktade framtidsstudier genomförts liksom en del systemanalytiska studier av Indiens långsiktiga utveckling. Där finns också en stark tradition inriktad på studier av alternativa utvecklingsvägar för utveck- lingsländerna. I Kina har en livlig f ramtidsstudieverksamhet vuxit fram under de senaste 5-6 åren vid ett institut och ett sällskap för f ramtidsstudier knutna till den kinesiska vetenskaps- och teknologiakademien. Främst arbetar man med breda studier kring Kinas långsiktiga utveckling in på 2000—talet samt med metodutvecklingsproblem.

En stor del av den långsiktiga analysverksamhet som förekommer i eller gäller tredje världens länder bedrivs av internationella, huvudsakligen FN—anknutna organ. Såväl FNs ekonomiska kommission för Latinamerika (ECLA) som den för Afrika (ECA) har således ägnat stort utrymme åt den långsiktiga utvecklingen på respektive kontinenter. Även UNCTAD, UNESCO, UNIDO och UNITAR har deltagit i eller stött flera framtidsstudieprojekt (se kap 3.12).

Det svenska u-landsforskningsorganet SAREC stöder tillsammans med FN- universitetet och ett italienskt stödorgan ett omfattande f ramtidsstudiepro jekt med centrum i Dakar i Senegal. I ett samarbete mellan forskare vid flera afrikanska universitet bedriver man inom ramen för ett kontinentalt nätverk ett projekt om "Strategies for the Future of Africa".

Det finns, på internationell nivå två sammanslutningar för f ramtidsstudier: World Futures Studies Federation(WFSF) och den tidigare nämnda World Future Society(WFS). Båda organisationerna arrangerar återkommande internationella konferenser på olika teman. Under åren 1981-84 hade WFSF sitt generalsekre- tariat förlagt till sekretariatet för framtidsstudier/FRN.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att teknologifrågorna utgör det område som på internationell nivå givit flest tillskott till f ramtidsstudietraditionen på 80-talet. Frankrike framstår som det (i institutionellt hänseende) mest spänna— nde exemplet men också i Canada, England, Danmark och andra EG—länder har nya institut, studier eller program upprättats. Flertalet av dessa är kanske renodlat teknologifrämjande men i en del fall behandlas frågorna också i ett bredare teknikvärderingsperspektiv.

3.14. F ramtidsstudiernas metodproblem

Karakteristiskt för f ramtidsstudier är deras långsiktiga perspektiv med f okuse— ring på framtiden. Ett sådant perspektiv bör, om det skall bli meningsfullt, sträcka sig inte bara långt framåt utan även långt bakåt i tiden. Historien bildar inte enbart en bakgrund mot vilken dagens och morgondagens händelser skall ses; den är en del av vår verklighet.

En del av denna verklighet är dold, trots att den kan ha stor betydelse för nuet och inte minst för diskussionen om vårt val av framtida utvecklingsvägar. Diskussionen om miljöförstöringens kulturella rötter illustrerar detta. Den amerikanske teknikhistorikern Lynn White Jr hävdar att vår tids ekologiska kris beror på den kristna etiken. Bibeln ger, enligt honom, underlag för en härskarattityd över naturen som lett till exploatering och rof f eri. I Humanismen som livshållning diskuterar Georg Henrik von Wright på samma tema när han jämför den kristna attityden till naturen med den grekiska. Grekerna uppfat— tade naturen, "det naturliga", som ett ideal och konsten, "det onaturliga" som en imitation. Kristna filosofer utvecklade i stället motsatsparet "naturligt" och "övernaturligt", där det sistnämnda var idealet; naturen däremot var snarast ett avfall från det gudomliga.

På ett mindre grundläggande plan kan man också hämta exempel ur den krisdiskussion som sedan ett decennium pågår i de gamla industriländerna. Den tyske ekonomen Mensch och den brittiske ekonomen Freeman hävdar, från delvis olika utgångspunkter, att dagens kris i hög grad är resultatet av en grundläggande missanpassning mellan sociala/ekonomiska organisationsformer och den teknisk-vetenskapliga utveckling det moderna industrisamhället skapat. Genomgripande kriser av det slaget återfinner vi många av i historien. De kan bidra till förståelsen av vår egen tid och framför allt ge redskap för förstå— elsen av de långsiktiga hot och möjligheter vi står inför.

Båda exemplen ovan är hämtade från livligt diskuterade och ifrågasatta studiefält. De illustrerar emellertid nödvändigheten av att framtidsstudier baserar sig på ett långsiktigt perspektiv så att inte nuet ges en alltför stor betydelse i analysen av framtiden.

Framtidsstudiernas teoretiska och metodmässiga problem har länge diskuterats på internationell nivå. En viktig fråga i det sammanhanget har varit deras ställning mellan konst och vetenskap och de kunskapsteoretiska problemen kring vad man egentligen kan "veta" om framtiden. En annan gäller f ramtids- studiernas orientering i den kunskapsteoretiska och miljöbetingade klyftan mellan planering och forskning. Diskussionen har också kretsat kring de metoder som kommit till användning i framtidsstudier, t ex systemanalys/sys— temdynamik, scenariometoder och delfimetoder bl a.

Sedan slutet av 1970-talet har en förskjutning av diskussionen ägt rum i riktning mot prognosverksamhetens problem. Samtidigt kan man notera ett

minskat intresse inom många företag och institutioner för långsiktig prognos- verksamhet. Diskussionen om prognosverksamhetens kris präglas också av att utvecklingen i industriländerna inte blev vad man hade väntat. 1970-talet blev ett besvikelsernas årtionde. Kärnfrågan i den här diskussionen är emellertid varför tunga och resursstarka prognosgrupper i så hög utsträckning misslyckats med att ge rimliga underlag för debatt och beslut på olika nivåer i samhället.

Forskningsrådsnämnden har såväl genom sitt systemanalytiska samordnings- arbete som via SALFO och framtidsstudiesekretariatet haft kanaler till den internationella diskussionen om f ramtidsstudiernas metodfrågor. Under 1980- talet har också med stöd från FRN tre studier producerats vilka i vid mening varit inriktade på f ramtidsstudiernas metodproblem — en av studierna baserade sig i stor utsträckning på metodmässiga erfarenheter som vunnits i projekt som bedrivits vid sekretariatet för framtidsstudier. Sekretariet för framtidsstudier självt har emellertid väsentligen placerat sig utanför den internationella metoddiskussionen och valt att inte satsa sina knappa resurser på en svensk sådan.

Man kan å ena sidan hävda att den mycket "svenska" inriktning som f ramtids— studierna erhållit gör den internationella diskussionen mindre betydelsefull. Exempelvis är det uppenbart att diskussionen om prognosverksamhetens prob- lem inte har någon omedelbar relevans för den verksamhet som bedrivits vid framtidsstudiesekretariatet. Denna har ju inte varit inriktad på förutsägelser utan på mer kvalitativa värderingar av möjliga och (mer eller mindre) önsk— värda framtida utvecklingsvägar. Ekonomisk prognosverksamhet, och de metodproblem som sammanhänger med denna, har man också i allt väsentligt avstått ifrån. Likaså har det systemanalytiska inslaget i sekretariatets verksam— het i internationell jämförelse varit av liten omfattning (och dessutom minskat kraftigt under senare år) och genomgående inordnats i vidare projektramar.

Å andra sidan kan man hävda att valet att hålla sig utanför metoddiskussion- erna och de metodmässigt "heta" områdena inte bara inneburit att man dragit sig undan från en kritisk granskning av den egna verksamheten. Man har också förlorat möjligheten att konstruktivt bidra till f ramtid'sstudiernas (och därmed även den ekonomiska och tekniskt/vetenskapliga prognosverksamhetens) metodutveckling hemma och utomlands. Det är således inte orimligt att tänka sig att de erfarenheter som vunnits när det gäller att värdera alternativa hot och möjligheter och att bygga scenarier hade kunnat bidra till att förnya arbetet med långtidsutredningarna eller skapa intressanta och betydelsefulla komplement till denna verksamhet.

Den dominerande kunskapsteoretiska inställningen inom FRN till f ramtidsstu- dierna förefaller vara att "framtidsstudier är inte forskning".(I lite olika versioner finner man den formuleringen i flera utredningar, remisssvar och propositioner om framtidsstudier.) Idéhistoriskt har den bestämningen sitt svenska ursprung i "Att välja framtid" där f ramtidsstudierna positivt relateras till planering. Med överföringen till F RN försvann denna uttalade koppling utan

att konsekvenserna för verksamhetens inriktning blev tydligt belysta. Samtidigt som f ramtidsstudierna knöts till ett av de centrala f orskningspolitiska organen betonades i propositionen vikten av att framtidsstudierna skulle behålla sin mångkulturella dimension. Den organisatoriska lösningen kunde emellertid även tolkas som ett uttryck för att verksamheten skulle anpassas till den normalve- tenskapliga forskningens traditioner och kvalitetskriterier. Hävdandet gentemot en sådan tolkning av framtidsstudiernas särart förefaller ha bidragit till den negativa bestämning till icke-forskning som kommit att förknippas med f ramtidsstudieverksamheten.

Föreställningen om f ramtidsstudier som icke-forskning har emellertid också ett internationellt ursprung tämligen oberoende av den svenska diskussionen kring f ramtidsstudiernas väsen och organisatoriska hemvist. Den internationella metoddiskussion som var särskilt livlig på 60- och 70-talen tog huvudsakligen sin utgångspunkt i en anglosaxisk och väsentligen naturvetenskapligt grundad vetenskapsuppfattning. I ett sådant perspektiv blir all samhällelig f ramtidsstu— dieverksamhet som inte kan hänföras till generella lagar vilka ytterst grundas på empiriska observationer tvivelaktiga. Helmers och Reschers klassiska uppsats Om de inexakta vetenskapernas kunskapsteori bör läsas mot den bakgrunden. Deras amerikanska lösning blev att tillgripa expertpaneler (delfimetoden).

Frågan om vad som är vetenskap och vad som inte är det är dock inte själv— klar. Även om ett anglosaxiskt vetenskapsideal dominerar inom svensk forsk- ning är det uppenbart att det inom humaniora och samhällsvetenskap finns inslag av andra och f rån europeisk forskning väl kända vetenskapstraditioner och att man t o ni skulle få svåra existensproblem om man övergav dem. (Dessa frågor diskuteras mer utförligt i bilagorna 4 och 7).

Sekretariatet för framtidsstudier har i stor utsträckning under senare år valt att engagera meriterade humanistiska forskare som projektledare och medarbe- tare. Arbetet med nya ansatser har emellertid inte förrän helt nyligen ledsagats av en medveten diskussion i vilken sekretariatets metodmässiga erfarenheter relaterats till erfarenheterna från annan framtidsinriktad verksamhet. Sekreta— riatet förefaller inte heller ha varit tillräckligt stort för att möjliggöra en ackumulation av erfarenheter vilka kunnat nyttiggöras i senare projekt.

Även om sekretariatet för framtidsstudier i dag är en liten miljö är det uppenbart att man, till följd av en lång rad projekt av olika karaktär, lagt en god grund för ett fortsatt utvecklingsarbete av framtidsstudiernas metoder. Andra bidrag kommer från den kritiska diskussion om de globala systemmodel- lerna som framför allt förts utomlands och från den omprövning som pågår inom delar av traditionell prognosverksamhet. Det är uppenbart att den senaste tidens utveckling på datorteknologins område också bidragit med nya förut- sättningar: enkla modeller och simuleringar har blivit lätt tillgängliga — fysiskt såväl som kulturellt - långt utanför traditionellt datortäta miljöer. Förutsätt- ningarna bör således finnas att inom f ramtidsstudiernas område överbrygga den kulturklyfta som redan C.P. Snow noterade.

Det är svårt att tänka sig en framtidsstudie utan inslag av gestaltning. En framtidsbild över en möjlig eller sannolik utveckling är alltid resultat av en kreativ process där denna framtid skapats utifrån föreställningar (som kan vara mer eller mindre belagda) om nuet och det förgångna. Framtidsstudier (även sådana med starka inslag av modellbygge och systemanalys) får i det här avseendet ett inslag av konst i vid och ursprunglig bemärkelse - något som f.ö. också gäller verksamheterna vid våra tekniska fakulteter och högskolor.

Gestaltande verksamheter uppfyller inte det positivistiska vetenskapsidealets krav. Två målare som med givna yttre förutsättningar ombeds att ge en bild av familjelivet år 2000 kommer inte att skapa lika bilder. Två arkitekter som på samma premisser ombeds att lösa lokalproblemen för ett industriföretag eller bygga ett nytt samhälle kommer likaså att konstruera skilda lösningar. Två f ramtidsstudier om produktionsorganisationen inom industrin vid sekelskiftet kommer inte heller att ge identiska resultat. Mänskligt skapande uppfyller inte kraven på intersubjektivitet eller kontrollerbarhet.

Inslaget av gestaltning i framtidsstudierna ger också stora möjligheter att arbeta med andra uttrycksformer än den stringent producerade vetenskapliga rapporten. Gestaltningen kan bli ett led i kunskapsbildningsprocessen (t ex skapa nya insikter och bidra till helt nya problemformuleringar och hypoteser) och inte enbart något som, likt forskningsinformation, läggs till i efterhand som ett sätt att föra ut en kunskap som redan vunnits.

Att skapa framtidsbilder (gestalta f ramtider) är inte detsamma som att skapa f ramtider. Sommarväderprognosen är ett bra exempel på det. När det gäller områden där människorna kan påverka framtiden blir gränsen mellan skapandet av framtidsbilder och f ramtider emellertid diffus. En prognos kan bidra till att uppfylla eller upphäva sig själv. Själva konstruktionen eller publiceringen av ett scenario kan påverka möjligheten av dess realiserande. Såväl den medvetne aktionsforskaren som den omedvetne prognosmakaren står således inför samma principiella problem: att bli delaktig i den samhällsomvandling man också studerar. Framtidsstudier är således med nödvändighet förknippade med de processer som skapar vår framtid. De ingriper (om än mer eller mindre) i samhällsutvecklingen.

Här återfinner man också den koppling till planering som ägnas så mycket utrymme i "Att välja framtid". I all planering för att skapa framtiden (se även kapitel 2.1) ingår moment som innebär att skapa föreställningar om denna. Planeringsprocessen innebär att föreställningar om en önskad framtid på ett plausibelt sätt kopplas ihop med föreställningar om nuet. Denna hopkoppling sker i stora statliga och privata system ofta med hjälp av systemanalytiska och formaliserade metoder. Det avgörande är emellertid planeringstraditionens vana att i strukturerade former arbeta med det ovetbara(det önskvärda, det möjliga

etc).

Benny Hjern diskuterar i bilaga 5 de konsekvenser för problemuppfattning och metodval som närheten till planerings— och beslutsorgan kan få för policyforsk- ning och framtidsstudier. Närheten skapar ett uppifrånperspektiv; problemen analyseras utifrån det beslutsfattande organets synvinkel. Existerande institu- tioner betraktas som givna: även om man hanterar alternativa visioner förlorar man perspektivet på vilka aktörer som skall förverkliga dem. Möjligheten att de nya mönstren bärs fram av nya aktörer uppmärksammas inte. Kopplingarna mellan nuet och framtiden kommer således att begränsas av vad som är plausibelt eller realistiskt ur planeringssystemets eget perspektiv.

Det har ibland framförts till kommittén, att det är för mycket värderingar ("politik") i f ramtidsstudier. Det myckna tyckandet skulle också vara ett av de kriterier som skiljer f ramtidsstudier från vetenskap. Till en del förefaller dessa uppfattningar ha samband med de problemområden och de metodansatser sekretariatet valt. Det aktualiserar ett mer generellt problem om värderingars roll i f ramtidsstudier, planering och vetenskap samt ett specifikt om f ramtids— studiesekretariatets roll i den politiska debatten. I det här metodavsnittet inskränker vi oss till att behandla det första problemet.

Framtidsstudier är ett sätt att hantera föreställningar om framtiden. Det kan gälla mer eller mindre tänkbara, möjliga, sannolika eller önskvärda framtider. Föreställningar om framtiden hanteras också under andra förtecken av STU, långtidsutredningarna och konjunkturinstitutet t ex. Vetenskaplig forskning är i hög grad i slutändan avsedd att ge underlag för förutsägelser om hur det kan gå om vissa villkor uppfylls. I många av dessa situationer står man i varierande utsträckning inför problemet att hantera värderingar. Varje planeringsprocess innehåller också ytterst ett värdemoment, åtminstone i sina målformuleringar. Närbesläktat med värderingar är "föreställningsramar", dvs omedvetna begräns— ningar i den egna föreställningsvärlden av vad som är möjligt eller tillåtet.

Värderingar kan vara mer eller mindre uttalade eller medvetna. De kan vara föremålet för en undersökning (exempelvis en studie av värderingsföränd— ringar) och de kan påverka analysramen. Samtliga dessa fall ställer metodmäs— siga krav som är kända och sedan länge har diskuterats i den vetenskapsfilo— sofiska debatten. (I Sverige fanns en omfattande sådan diskussion åren runt 1970). Ofta, men inte alltid, är de värderingsmässiga problemen inte bara störst utan också mest uppmärksammade bland humanister och samhällsvetare medan de vanligen intar en underordnad (och mer lätthanterlig) roll i naturveten- skaplig forskning.

Det är uppenbart att en studie som arbetar med framtidsbilder av mänskliga samhällen, exempelvis i form av scenarier, måste arbeta med värderingar. Studier som den svenska Sol eller Uran och den holländska En politikorienterad genomgång av framtiden låter (på olika sätt) sina tolkningar av olika värde- ringstyper bilda underlag för de scenarier man utvecklar. I sådana fall kan man självfallet hamna i konflikter med läsarna om tolkningarna är rimliga eller ej. Sådana konflikter kan bero på mer eller mindre uttalade värderingar hos dem som tolkar (eller hos de som ifrågasätter tolkningen). Ingenting hindrar

emellertid att man, även om man har olika värderingsmässiga utgångspunkter, diskuterar dessa värdepremisser, den inre konsistensen, det f aktamässiga underlaget, det möjliga och plausibla m.m. i en framtidsbild man inte tycker om.

En f ramtidsstudie liksom annan liknande verksamhet kan också fungera insikts- skapande, dvs såväl ny kunskap som nya värderingar kan skapas under arbetets gång hos dem som är inblandade i studien — det kan gälla forskaren såväl som de människor som studeras. Sådant kan i sin tur få omedelbar ef fekt— människor börjar handla på ett annat sätt än vad de (troligen) eljest skulle

gjort.

Den pågående kommunstudien vid sekretariatet för f ramtidsstudier har haft en effekt av detta slag. För flera lokala studiegrupper har uppenbarligen själva processen att dra igång med ett omfattande studiearbete haft en frigörande eller aktiverande effekt. Dessa aktionsresultat återfinns såväl på kommunal gräsrotsnivå som på kommunal beslutsfattarnivå. I kommunstudiens fall ingick det i projektförutsättningarna. Initiativ inom projektet har också lett till de f rikommunf örsök som staten och en del kommuner experimenterat med under senare år.

Problem av detta slag kan vara svårhanterliga. Den kritiska teoritraditionens hållning till frigörande forskningsprocesser är dessutom långtifrån oomstridd i den vetenskapsf ilosof iska debatten. Det viktiga i sammanhanget är emellertid att dessa problem inte på något sätt är unika för f ramtidsstudierna, de finns på många andra håll i vetenskapliga, journalistiska, planerande och utredande verksamheter. Inom europeisk samhällsvetenskap (och inom tvärvetenskapliga grupperingar) finns också en tradition av aktionsforskning som stött på dessa metodmässiga problem. (Se vidare Friberg, bilaga 7.) Möjligen borde man kun- na vänta sig att just träningen att hantera f ramtidsföreställningar med deras uppenbara inslag av värderingar gör f ramtidsf orskaren mer vaksam gentemot sina egna och andras dolda värdepremisser än vad andra forskare, och utredare vanligen blir.

Frågan hur man mäter kvaliteten på f ramtidsstudier har rönt uppmärksamhet. Den debatten har sitt ursprung såväl i den utvärdering som gjorts av f ramtids- studiesekretariatet som den kritik som sekretariatet mött för delar av sin verksamhet. Diskussionen ovan visar på svårigheterna att försöka uppställa enkla kvalitetskriterier för en verksamhet som i kunskapssociologisk mening omspänner så vida områden som framtidsstudier gör. Redan rörelsen över disciplingränser och planeringsmiljöer skapar oenighet och oklarheter över hur verksamheten ska bedömas.

En annan slutsats är att den tendens som framträtt att betrakta f ramtidsstudier som icke-forskning inte löser några av dessa problem. Framtidsstudierna har en stor snittmängd gemensam med vetenskaplig verksamhet - det finns därför goda skäl att delta i och även initiera till en kunskapsteoretisk och metodinriktad

diskusssion. En sådan diskussion bör kunna dra nytta av framtidsstudiernas koppling till andra miljöer än de traditionellt vetenskapliga och således bidra till att utveckla långsiktig analys och framtidsinriktad verksamhet över huvud taget i samhället.

En tredje slutsats är att kvalitetsproblemet i stor utsträckning är organisato- riskt och sociologiskt. Den största garantin för en f ramtidsstudieverksamhet av god kvalitet förefaller vara att ge den en omfattning som inte är underkritisk, att ge den möjligheter rekrytera kvalificerad personal och att se till att den arbetar i en internationell och inhemsk miljö där den utsätts för kritisk granskning.

Detta innebär inte att man bör avstå från att försöka formulera direkta kvalitetskriterier. Aant Elzinga ger i bilaga 5 exempel på några sådana tagna ur vetenskapsteoretisk forskningstradition vilka kan bilda underlag för en fortsatt diskussion i ämnet. Liknande kriterier diskuteras i den metodstudie som producerades med stöd från FRN för några år sedan (Methods in Futures Studies). I detta betänkande har också vid flera tillfällen nämnts att f famtids- studier bör vara plausibla och ha gestalt. Redan att ställa sådana krav tvingar framtidsforskaren till eftertanke. För att vara plausibel måste en f ramtidsstudie vara kunskapsteoretiskt korrekt (uppfylla kraven på internlogik t ex). Den måste också vara empiriskt korrekt: utsagor i den får inte strida mot vad man faktiskt vet är sant. Den måste ha en förankring i åtminstone någon existe- rande och urskiljbar tendens, värdeuppsättning eller föreställningsram. Den måste hänga ihop, dvs nuet och framtiden måste vara sammankopplade på ett möjligt sätt. Den bör ha tydliga och urskiljbara förutsättningar, dvs premis— serna för arbetet bör vara tydliga och avvikelser från dominerande före- ställningar och värderingar bör motiveras. Hit hör också att f ramtidsstudier bör vara förknippade med produktion av alternativa framtidsbilder. Reellt kan detta innebära såväl att enskilda framtidsstudier utmynnar i flera alternativa bilder som att de framtidsbilder som produceras ges karaktär av alternativ till sådant som produceras på annat håll. Det måste också (när f ramtidsstudierna gäller samhällsprocesser) vara möjligt att urskilja bärare av de förändringar som studeras. Kraven på gestalt, slutligen, kan sägas vara ett krav att sätta kött på benen: de studerade tendenserna fogas samman så att helheten kan urskiljas.

Kriterier av det här slaget måste emellertid växa fram och prövas offentligt och i anslutning till f ramtidsstudieverksamheten. Det bidrag en statlig utred— ning kan ge är snarast att bidra med de organisatoriska förutsättningarna.

4 Överväganden och förslag

Dahlström, E: Arbetsdelning. klasskiktning och kunskapsutveckling, UHÄ- rapport l979:2

Kommittédirektiv 1984150 Sekretariatet för f ramtidsstudier: Stödet till autonoma studier, stencil, 1984

Eklund, T m fl: Ä utrede en alternativ framtid,Gruppen för Resursstudier, Oslo, 1984

Bilaga 2

3.3 Kvinnoperspektlv i framtidsstudier

Aniansson, E m.fl(red.): Rapport från kvinnouniversitetet Vetenskap, patriarkat och makt, Akademilitteratur, Stockholm 1983

Frängsmyr, T: a.a. Hannerz, U (m fl): Kultur och medvetande, Angered, 1982

Hirdman, Y:"Betraktelser..." i Kvinnorna är häl [ten — om kvinno forskningen och de kvinnliga forskarna vid universiteten, UHA fon—skriftserie 1984:1

Moi, T: Den kvinnelige utopi i Vinduet 198122 Om hälften vore kvinnor, SOU 1983:4

Waldén, L: Teknikkulturens dubbla förtecken i Kvinnovetenskaplig Tidskrift 3/1982

3.4 Skolan och framtidsfrågorna

Bjerstedt, Å: Lära för framtid, lärarhögskolan i Malmö, rapport 440, 1985 En reformerad gymnasieskola, SOU l98l:96

Skolan och framtiden, Sekr. för framtidsstudier m.fl, 1980

Lööf, S: Spridning av framtidsstudierapporter, stencil, FRN, Boras 1984

3.5 Framtidsstudier och facklig verksamhet

Bioteknik - vår sköna nya värld, LO—TCO, Tidens förlag, 1982

SOU l986:33 Källhänvisningar 115 Det goda arbetet, Rapport till Metallkongressen 1985

Facket och framtiden,TCO, Stockholm 1985

Fack föreningsrörelsen och välfärdsstaten, Rapport till LO—kongressen 1986,

Freijhagen, B & Utbult, M: En mänsklig chans, LOs dataråd, 1984

Gemensamt ansvar för arbete, Rapport till LO—kongressen 1986

Utmaningen, LOs datautskott, 1986

Jungen, Britta: Om tvärvetenskap, Göteborg, 1983

Levin, L & Lind, I(ed): Interdisciplinarity Revisited, Liber, Stockholm,1985

Bilaga 1

Altschule, A (m fl): The Future of the Automobile, Allen & Unwin, London, 1984

Bilaga 2, 8

Fairtlough, G: Can We Plan for New Technology?, Long Range Planning, Vol 17, No 3, 1984

3.9 Att bedöma, förutse och påverka teknisk förändring

ATAS Bulletin 2/Nov 85, M icroelectronics-based Automation Technologies and Development, UN, N.Y.

Berner, B: Kvinnor, kunskap och makt i teknikens värld, Kvinnovetenskaplig tidskr. 3/82

Bilaga 4, 6, 8

the FAST Report: Eurofutures, Butterworths, London 1984

FAST: Ob jectives and Work Programme 1984—87, Brussles, 1984

FAST: The Evaluation of the Community Programme on Forecasting and Assessment in the Field of Science and Technology - FAST( 1 978-83 ), Research Evaluation Report No 6, Luxembourg, 1983

Forskningsrådsutredningen & Sekr. för framtidsstudier: Att upptäcka konse— kvenser, Stockholm 1976

Irwing,J & Martin, B: F oresight in Science - Picking the Winners, Frances Pinter, London, 1984

Riksdagen: Mot 1974:l485

Sekretariatet för framtidsstudier: Teknikbedömning, DsJu l975:12 Technological Forecasting and Social Change, div utg. sårsk No 22/1982 Teknologirådet: Organisering av teknologivurdering i Danmark, Köpenhamn, 1984 Teknologirådet: Teknologivurdering i Danmark, Köpenhamn 1980

Whiston, T(ed.): aa.

Stiftelsen Dalarnas forskningsråd: Regionala initiativ för forskning och utveck— ling, Falun 1984

Beckman, S: Tidsandans krumbukter, Sekr. f. framtidsst., Stockholm, 1983

Brusewitz, G & Emmelin, L: Det föränderliga landskapet, LTs förlag, Uppsala 1986

Kjaerstad, J: Homo Falsus, 1985

Lasch, C: Den narcissistiska människan, Norstedts, Stockholm, 1983 Lyttkens, L: Den disciplinerade människan, Liber, Stockholm, 1985 Postman, N: Den förlorade barndomen, Prisma, Stockholm, 1984 Postman, N: Amusing Ourselves to Death, N.Y. 1985

Sociala värderingsförändringar, Sekr. f. framtidsst., Stockholm, 1983

Vinterhed, K: Traditionen är död...(intervju med Thomas Ziehe), DN, 4/2-86

3.12 Globala framtidsstudier

Barney, G(ed): The Global 2000 Report to the President, Penguin, Harmonds- worth, UK, 1982

Clark, J & Cole, S: Global Simulation Models, Bath, Uk, 1976 Cole, S: Global Models and Futures Studies, stencil, under utg.

Freeman, C & Jahoda, M: World Futures — The Great Debate, Robertson, London, 1978

Futures: div. utg, särsk. vol 14, no 2, april 1982 Hughes, B: World Futures - A Critical Analysis of Alternatives, Baltimore, 1985 Hughes, B: World Modelling, Lexington Books, Toronto, 1980

Huldt, B m fl: Sverige i världen - tankar om framtiden, Liber, Hälsingborg, 1978

Kahn, H: The Next 200 Years, London, 1978 Kahn, H & Wiener, A: The Year 2000, N.Y. 1967

Meadows, D m fl: The Limits to Growth, N.Y., 1972

118 Källhänvisningar SOU l986:33 Meadows, D; Richardosn, J; Bruckman, G: Groping in the Dark — The First Decade of Global Modelling, Brsitol, 1982 OECD: lnterfutures — facing the Future, Paris 1979 Simon, J & Kahn, H: The Resource/ul Earth, Blackwell, N.Y., 1984

Technological Forecasting and Social Change, div utg.

3.13 Framtidsstudier som internationell företeelse

Baehr, P: Think Tanks - Who Needs Them? stencil, WRR, Hague, 1985 Bilaga 2, 8

Dror, Y: Required Breakthroughs in Think Tanks, Policy Sciences 16(l984)

Dror, Y: Think Tanks, i Weiss & Barton (eds): Making Bureaucracies Work, SAGE, London, 1980

Eilifsen, A m fl: Tenketank for utarbeidelse av scenarios for utvikling i Norden, Industriökonomisk Institutt, Bergen 1985

F orslag till etablering av Nordisk senter for perspektivanalyser og foretagsstra— tegi , Industriökonomisk Institutt, Bergen, 1985

Gray, Colin: Think Tanks and Public Policy, International Journal, vol 33, 1977/78

Hadenius, S: Sex think tanks i Washington, Sveriges tekniska attacheer,Stock- holm 1985

Norges industriella framtid, Gruppen for resursstudier, Oslo, 1986

Prospective 2005, Commissariat General du Plan & Centre National de la Recherche Scientifique, Paris, 1985

Asplund, J: Teorier om framtiden, Liber, 1979

Bilaga 4, 5, 7

Fowles, J: Handbook of Futures Research, London, 1978 Freeman, C: Keynes or Kondratie ff i Marstrand, P(ed): New Technology and the Future of Work and Skills, Frances Pinter, Kondon, 1984

Futures, div.utg

Helmer, O: Looking Forwards - A Guide to Futures Research, Beverly Hills, 1983

Jennergren, C.G.; Schwarz, S & Alvfeldt, O: Trends in Planning, FOA, Stock— holm, 1978

Linstone, H: Futures Research - New Directions, Reading, Mass., 1977 Long Range Planning, div utg. Mensch, G: Stalemate in Technology, Cambr. Mass. 1979

Schwarz, B: Svedin, U; Wittrock, B: Methods in Futures Studies, Boulder, Col., 1982

Schwarz, S(ed): Knowledge and Concepts in Futures Studies, Boulder, Col, 1976 Technological Forecasting and Social Change, div utg.

White, L: The Historical Roots of Our Ecological Crisis, 1967 omtr. i Spring, D & E: Ecology and Religion in History, N.Y, 1974

von Wright, G.H: Humanismen som livshällning, Borgå 1979

Reservation

Framtidsforskningens organisation

Sverige är befolkningsmässigt ett litet land där det inte finns ett naturligt utrymme för flera konkurrerande framtidsforskningsinstitut. Ett enda institut eller centrum kommer inte heller kunna ge upphov till den konkurrens som behövs för att framtidsstudiernas metoder och kvalitet skall kunna utvecklas vidare. Den kompetens som i dag finns på de olika universiteten och sektors— forskningsorganen söker sig förmodligen inte automatiskt till ett centrum för framtidsstudier.

En betydligt bättre väg är att låta intresserade forskare söka anslag för olika projekt eller att de myndigheter och företag som är intresserade av olika framtidsstudier söker upp de personer med kompetens som finns och ger dem bidrag till projekt. I det sammanhanget är det viktigt att centrala anslags— givande organ som forskningsråd o dyl är så flexibla i sina bidragsformer att man hjälper till att finansiera och på annat sätt stödja framtidsstudier som ofta är av gränsöverskridande eller tvärvetenskaplig natur.

Finansieringen bör enligt min mening ske i olika former. Övergripande och långsiktiga studier finansieras i många industriländer via fonder och stiftelser. I Sverige är oberoende fonder och stiftelser av det här slaget relativt ovanliga.

Det gäller därför att kombinera offentlig finansiering med ett relativt obe- roende till den politiska makten.

Detta kan lösas genom forskningsrådsnämnden, som redan i dag har hand om f ramtidsstudierna.

Forskningsrådsnämnden kan genom egna initiativ eller som svar på initiativ som tagits av andra - forskningsråd och forskare — finansiera projekt av f ramtids- studiekaraktår.

FRN - som har till uppgift att beakta behovet av att tvär- och mångve— tenskaplig forskning tillgodoses — utökas enligt mitt förslag till att omfatta även långsiktigt inriktade analyser, f ramtidsstudier och därmed sammanhängande verksamhet. FRN kan f a en bred och offensiv uppgift genom det medelstillskott som är föreslaget.

Metodutveckling och kompetensutveckling kan lösas på tillfredsställande sätt inom de olika f orskningsdisciplinerna i Sverige. En delegation inom f orsknings—

rådsnämnden bör handha f ramtidsf orskningsf ragorna. Denna delegation utses av styrelsen för FRN. Delegationen disponerar en budget för f ramtidsstudier och ger anslag direkt eller genom att låta forskningsråd inom sina resp områden bevilja bidrag till projekt. Genom denna modell skapas största möjlighet till flexibilitet samtidigt som kompetensen kan upprätthållas.

Rune Rydén

Kommittédirektiv % &

Dir 198450

Kommittédirektiv Mål och organisation för den statligt finansierade all- männa framtidsstudieverksamheten

Dir l984z50 Beslut vid regeringssammanträde 1984-12-13.

Statsrådet I. Carlsson anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att utreda frågor rörande den statligt finansierade allmänna framtidsstudieverksamheten. Kommittén skall komma med förslag om verksamhetens inriktning och mål. Dessutom skall kommittén ange hur verksamheten i framtiden bör organiseras. finansieras samt var huvudmannaskapet bör förläggas.

Bakgrund

Framtidsstudier började på allvar diskuteras i Sverige först under 1960—talet. En av de pådrivande institutionerna var Ingenjörsvetenskapsaka- demien (IVA) som år 1967 tillsatte en utredning om åtgärder för att stärka framtidsstudieverksamheten i Sverige. Två år senare avlämnades en rapport som föreslog att ett institut för framtidsstudier skulle inrättas till lika delar finansierat av staten och privata intressen.

Förslaget debatterades livligt men kom aldrig att utföras. IVA gick vidare på egen hand och inrättade ett framtidssekretariat inom akademien samt ett bolag. Förmedlingscentralen för framtidsstudier AB. för att förmedla information inom området. IVA var också en av initiativtagarna till att Föreningen för framtidsstudier bildades år 1971.

Regeringen beslöt att låta utreda frågan och tillkallade en kommitté i maj 1971. Året därpå överlämnades betänkandet (SOU l972z59) Att välja framtid. I enlighet med denna utrednings förslag inrättades den 1 februari 1973 ett tillfälligt sekretariat för framtidsstudier nära knutet till statsrådsbe-

redningen. Dess första huvudsakliga arbetsuppgift var att bearbeta det omfattande remissmaterial som Att välja framtid gett upphov till.

I statsverkspropositionen 1974 föreslog regeringen att totalt 4 milj. kr. skulle anvisas för framtidsstudieverksamhet. Hälften av beloppet gick till sekretariatet till vilket knöts en parlamentariskt sammansatt referensgrupp. Samtidigt anmälde regeringen att en samarbetskommitté för långsiktsmoti- verad forskning (SALFO) skulle inrättas för att i nära samverkan med forskningsråden och motsvarande organ befrämja framtidsinriktad forsk— ning. För denna verksamhet föreslogs den andra hälften av totalanslaget på 4 milj. kr.

År 1975 ändrades åter sekretariatets organisation och anknytning till regeringskansliet. Den parlamentariska referensgruppen omvandlades till en styrelse som formellt blev en kommitté under utbildningsdepartementet. Tidigare samma år hade regeringen gett den sittande forskningsrådsutred- ningen tilläggsdirektiv att utreda frågan om framtidsstudiernas organisation. Utredningen överlämnade sin rapport är 1977 men kunde inte lägga fram något enhälligt förslag rörande framtidsstudieverksamheten. Även remisso- pinionen var splittrad i denna fråga. I detta läge beslutade regeringen att förorda en överföring av framtidsstudieverksamheten till forskningsråds— nämnden (FRN). vilket genomfördes år 1980. Därmed förändrades kontak— terna med riksdag och regeringskansli. Härigenom fick de två organisationer som är ansvariga för allmän framtidsstudieverksamhet. SALFO och sekre— tariatet för framtidsstudier. samma huvudman.

Som ett led i utvärderingen av sina verksamheter beslöt FRN år 1983 att utvärdera sekretariatets hittillsvarande verksamhet. Uppgiften anförtroddes en grupp på tre forskare med betydande erfarenhet av framtidsstudier och framtidsforskning. Den 15 oktober översände FRN utvärderingsrapporten till regeringen och tillfogade samtidigt sina egna kommentarer. Av dessa framgår att FRN anser att utvärderingsrapporten inte utan betydande kompletteringar kan ligga till grund för statsmakternas ställningstagande till mål och inriktning för framtidsstudieverksamheten. Jag delar FRN:s bedömning och anser att ett mer komplett beslutsunderlag bör utarbetas av en kommitté.

Trots att sekretariatet för framtidsstudier bara funnits i drygt tio år har verksamheten omorganiserats flera gånger. Även om de större projekt som genomförts har haft en hög grad av autonomi och därmed inte drabbats på allvar av dessa förändringar har sekretariatet för framtidsstudier tvingats leva i alltför stor osäkerhet om sin egen organisatoriska framtid. Trots dessa förutsättningar har sekretariatets studier ofta bidragit till en engagerande och vital samhällsdebatt.

Motiv och mål för framtidsstudieverksamheten har relativt utförligt behandlats både i (SOU 1972:59) Att välja framtid och (SOU 1977:52) Forskningspolitik. Båda dessa utredningar vägleddes av en stark tilltro till möjligheterna att långtidsplanera verksamheten både inom näringsliv och offentlig sektor. Forskningsrådsutredningen framhåller sålunda att en

"strävan efter helhetsperspektiv eller i varje fall ökad överblick. i kombination med kopplingen till planering och beslutsfattande gör att framtidsstudier kan tjäna som ett instrument just för att åstadkomma sektoröverskridande beslut. Härigenom kan framtidsstudierna bli ett viktigt redskap i det politiska arbetet när det gäller att skapa helhetsbedömningar och en enhetlig. sammanhängande politik."

Det var emellertid inte fråga om en snäv anknytning till teknokratisk långtidsplanering. Båda utredningarna betonade mycket klart ett brett demokratiskt perspektiv där framtidsstudier skulle bidra till att lyfta fram centrala frågor och göra den allmänna debatten mer framtidsinriktad. Samtidigt måste förslagen i Att välja framtid. nämligen att lägga den ansvariga organisationen inom regeringskansliet. ha uppfattats som en markering av att framtidsstudier var ett led i den centrala politiska samordningen. Denna inriktning snarast förstärktes när SALFO skapades och fick ansvaret för långsiktsmotiverad forskning och kontakter med forskningssystemet.

Nu är klimatet annorlunda i en del avseenden. Framtidsstudier kan öka samhällets kunskap och medvetenhet om framtidens möjligheter och hot. Däremot har det visat sig svårt att skräddarsy studier så att de direkt kan utgöra beslutsunderlag för riksdag och regering. Regeringskansliet måste ha sin egen interna organisation för att förbereda beslut och värdera alternativa möjligheter. Även synen på långtidsplanering över huvud taget har förändrats. sannolikt som en följd av den ekonomiska kris och instabilitet som har präglat 1970-talet. lnom näringslivet har planeringsperspektiven kortats ned. I stället betonas flexibilitet och anpassningsförmåga. Inom den offentliga förvaltningen pågår ett nydaningsarbete som tar sikte på att decentralisera beslutsfattande och stimulera lokal mångfald. Sammanfatt— ningsvis kan man alltså konstatera att medan intresset för framtidsstudier i allmänhet har ökat så får de i allt mindre utsträckning karaktär av planeringsinstrument.

Det är mot denna bakgrund kommittén skall bedöma behovet av och utarbeta förslag till inrikting och mål för framtidsstudieverksamheten. Dessa överväganden bör innefatta frågan om vilka som är eller bör vara den huvudsakliga avnämaren av verksamhetens resultat. Detta kan. men behöver inte, innebära att ett antal klara målgrupper identifieras. Det är fullt

legitimt att se frnmtidsstudieverksamhetens resultat som bidrag till en vitaliserad och fördjupad demokratisk debatt.

Den framtidsstudieverksamhet som bedrivs av sekretariatet för framtids— studier har. som nämnts. nyligen utvärderats av en grupp forskare. De har lämnat en rapport som på flera punkter är mycket kritisk. Det är framför allt i tre avseenden som de anser att det finns väsentliga brister. Utvärderarna menar att sekretariatet för framtidsstudier inte har skapat ett system som garanterar hög kvalitet i ämnesvalet. Frågan om ett ämne är relevant kan enligt min mening inte diskuteras fristående från en bestämd uppfattning att det finns en klart avgränsad avnämargrupp. Om det uttalade syftet med verksamheten är att den skall bidra till en bred debatt måste man också acceptera att styrelserna för sekretariatet och FRN har kompetens att svara för bedömningen av vilka ämnen som är relevanta.

Utvärderarna är också kritiska mot sekretariatets metoder för att bedöma kvaliteten hos de rapporter som produceras. Utvärderingsgruppen har emellertid inte gjort någon faktisk bedömning av kvaliteten i de rapporter och böcker som publicerats. t. ex. genom att gå igenom recensioner i fackpress. Utvärderarna utgår också helt klart från ett forskningsperspektiv och menar att gängse akademiska metoder för kvalitetskontroll borde användas. Utan att underkänna denna kritik måste det framhållas att sekretariatet inte är en forskningsinstitution i traditionell mening. Det finns därmed inte någon given modell för hur utvärdering och kvalitetskontroll bör gå till. Därmed är naturligtvis inte sagt att kvalitetskraven får sättas lägre. bara att de är annorlunda. En uppgift för kommittén bör därför vara att överväga enligt vilka kriterier verksamhetens kvalitet bör bedömas.

Ett särskilt viktigt problem är. enligt utvärderingsgruppen. att sekretaria- tet inte metodiskt har byggt upp en kompetens i fråga om teori- och metodfrågor. När kommittén tar ställning till denna fråga bör också arbets- och ansvarsfördelning mellan SALFO och sekretariatet för framtidsstudier tas med i bilden. Kommittén bör bedöma hur pass berättigad utvärderarnas kritik är. I detta uppdrag bör ingå en översikt av teoriutvecklingen inom framtidsstudieverksamheten under de senaste 10—15 åren. På grundval härav får kommittén ta ställning till behovet av särskilda åtgärder för att i Sverige utveckla teori och metodologi för framtidsforskning. Om en sådan verksam- het skall bedrivas. bör kommittén ange hur den bör organiseras. finansieras och vem som skall ha ansvaret.

Verksamhetens organisation

En viktig uppgift för kommittén är att försöka nå bred enighet om ett förslag till hur den statligt finansierade allmänna framtidsstudieverksamhe-

ten skall organiseras. Uppgiften innefattar såväl verksamhetens egen organisation, vilket åtminstone indirekt berör såväl metoder för att genomföra projekt och annat arbete. som en eventuell styrelses samman- sättning. Dessutom bör kommittén ta ställning till frågan om huvudmanna- skap. Vidare bör kommittén överväga om det finns ett särskilt behov av att stärka kontakterna med den framtidsinriktade verksamhet som genomförs i regeringskansliet.

Min bedömning är att verksamheten måste vara självständig gentemot partsintressen. Oberoende av eventuell målgrupp måste hela det svenska samhället uppfattas som uppdragsgivare. Detta innebär att verksamheten inte bör utgöra en del av regeringskansliet. Inte heller anser jag det rimligt att låta organisera verksamheten som en institution vid något universitet. Även i fortsättningen bör man ta fasta på strävanden att nå en stor publik med allmänt tillgängliga. gärna fantasieggande och provocerande. rapporter. Detta bör ske genom att forskare med teoretisk kompetens samarbetar med personer som på annat sätt har skaffat sig kompetens inom omradet i fråga. Dessutom ser jag det som ofrånkomligt och angeläget att verksamheten inriktas på frågor av stor samhällelig relevans. Verksamheten måste bygga på nära kontakter med forskningen vid en rad skilda högskoleinstitutioner.

Kommitténs uppgift blir därmed att förutom förslag till organisation ange hur kontakterna bör organiseras med bl. a. riksdag. regering. högskolan och intresseorganisationer.

Kommittén bör också göra en kartläggning av den programmatiskt inriktade framtidsforskning och framtidsstudieverksamhet som i privat och offentlig regi bedrivs i Sverige.

Jag erinrar om regeringens allmänna direktiv för kommittéer (Dir. 19845).

Utredningsarbetet bör bedrivas så snabbt att ett betänkande kan lämnas senast i februari 1986.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om framtidsfrågor

att tillkalla en kommitté — omfattad av kommittéförordningen (1976:119) — med högst sex ledamöter med uppdrag att utreda frågor om mål och organisation för den statligt finansierade framtidsstudieverksamheten. att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

att besluta om sakkunniga. experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns kommittéanslag.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan,

(Statsrådsberedningen)

Systematisk förteckning

4.1. Allmänna överväganden

Framtiden skapas — den kommer inte. En grundläggande värdering som varit vägledande för vårt arbete är att alla människor ska ha reella möjligheter att påverka framtiden och således också delta i besluten om denna framtid. Det kräver i förlängningen att människor också har möjligheter att skapa sig föreställningar om framtiden, att hantera framtidsbilder och att värdera hot och möjligheter på lång sikt av vad som händer i nuet.

Det här är mål som ska tillgodoses inom ramen för vårt samhällssystem som helhet. Grundläggande beslut om samhällsutvecklingen ska fattas av demo— kratiskt valda organ. Offentliga och privata satsningar på forskning, utred- ningar, utbildning och information avser att bredda underlaget för de indivi- duella och kollektiva val vi ständigt står inför. Våra direktiv framhåller att framtidsstudier kan ge bidrag till en vitaliserad och fördjupad demokratisk debatt. Våra överväganden och förslag nedan baseras i hög utsträckning på de formuleringarna.

1970-talet kom i många avseenden att utvecklas i annorlunda riktning än vad erfarenheterna från efterkrigstidens första kvartssekel gav direkt anledning att vänta sig. Det medförde besvikelse såväl över den faktiska händelseutvecklingen som över den framtidsinriktade verksamhet som inte på ett tidigt stadium kunde bidra till förståelsen över vilken händelseutveckling som var möjlig eller sannolik. Prognoser, f ramtidsstudier och långtidsplanering hamnade i bakvatten - i Sverige såväl som utomlands — samtidigt som, paradoxalt nog, den ökade osäkerheten över samhällsutvecklingen i princip gjorde genomgripande bedöm- ningar av framtidens hot och möjligheter än mer angelägna än tidigare.

Ett kvartssekel av nästan obruten återuppbyggnad och tillväxt har följts av en lång period med hög arbetslöshet och omprövningar av rotade föreställningar om samhällets organisation och långsiktiga utveckling. Sveriges erfarenheter avviker i en del viktiga avseenden - främst vår låga arbetslöshet - från den bild som är vanlig i Europa(kap 2.6; kap 3.10). Där finns också likheter; en väsentligt lägre tillväxttakt jämfört med 60—talet t ex. Vi menar att ett rikt industriland som Sverige har råd att — och måste — avsätta resurser för att

skapa underlag för en bred demokratisk debatt om samhällets långsiktiga utveckling, hot och möjligheter.

Sekretariatet för f ramtidsstudier bygger på en svensk politisk reformtradition (kap 2.4 - kap 2.6). Dess rötter i ett demokratiskt planeringstänkande och en offensiv offentlig sektor är starka (kap 2.3). Det har påverkat den allmänna inriktningen och valet av problemområden — såväl de man valde att ägna sig åt som de teknologi- och näringslivsnära domäner man lämnade åt andra. Utveck— lingen under 70- och 80-talet aktualiserar en omprövning av verksamhetens

inriktning.

Vi noterar också att många av de stora överlevnadsfrågor som aktualiserades under 60-talet fortfarande är aktuella. Det är i flera fall problem vilka tenderar att hamna mellan det politiska systemets stolar eller mellan de vetenskapliga disiciplinernas intresseområden. Även i det här fallet menar vi att ett samhälle som det svenska, med dess traditioner av omfattande och brett engagemang, måste hålla sig med miljöer som känner ansvar för de stora frågorna i debatten.

Förändringarna under 70—talet bidrog till en kris i etablerad prognosverk- samhet. Framtidsstudier fick en negativ klang i många miljöer (kap 3.7; kap 3.8; kap 3.14). Denna negativa inställning har också till en del kommit att drabba verksamheten vid sekretariatet för framtidsstudier. Vår analys ger emellertid inget stöd för en sådan sammankoppling. Framtidsstudiesekretariatet kan ha upplevts som irrelevant för vissa miljöer och som störande för andra. Den svenska framtidsstudietraditionen har dock aldrig varit inriktad på prognosverksamhet av det slag som misskrediterades under 70-talet (kap 3.14). Dock kan man, menar vi, hävda att f ramtidsstudiesekretariatet lämnat delar av de ekonomiska och teknologiinriktade prognosfälten obevakade och i händerna på starka sektorsintressen. Vi noterar även att den framåtblickande verksamhet som nu växer fram i företag (kap 3.8) och inom den teknologiska prognostradi- tionen (kap 3.9; Elzinga, bil 4) har likheter med de öppna metodansatser som varit vanliga i svensk f ramtidsstudietradition.

Samhällets sektorisering var en viktig utgångspunkt för den f ramtidsdiskus- sion som fördes i Att välja framtid (kap 2.2). Sektorsmyndigheternas ansvar för att åstadkomma ett långsiktigt och mångsidigt beslutsunderlag slogs fast. Man argumenterade för en ökad samordning på central nivå kring stora samhälls- problem. Framtidsstudiernas roll låg just på denna övergripande nivå. Den direkta kopplingen till planeringssystemet blev emellertid svår att uprätthålla. En orsak, menar vi, är att sektorsorganen aldrig uttryckligen ålagts att ägna sig åt de långsiktiga utvecklingstendenserna ens inom sina egna samhällssek- torer. Vi menar att alla myndigheter ska ha ett visst sådant ansvar - exem- pelvis som grund för den treårsbudgetering som nu växer fram i statsförvalt— ningen. En annan orsak är att övergripande och långsiktiga verksamheter tenderar att uppfattas som störande för mer näraliggande löpande verksamhet.

Vi noterar i det här sammanhanget att de internationella erfarenheterna av policy-analytiska institutioner, s k think tanks, är blandade. Såväl i valet av

metod som problem tenderar verksamheten att bli upphängd på beslutsfattarnas problemuppf attning (H jern, bil 5). Interna policy-analytiska organ löper risk att bli isolerade eller drunkna i löpande ärenden (kap 3.13; bil 1). Oberoende organ som lever på policy-analytiska uppdrag tvingas balansera sitt oberoende mot kraven att säkra långsiktig överlevnad. Erfarenheterna ger underlag för slutsatsen att de organ som byggs upp i närheten av beslutscentra bör ges andra arbetsuppgifter och rekrytera andra personer än de oberoende organ som inför offentligheten ska ägna sig åt framtidsfrågor. Det är svårt att i ett och samma organ få plats med såväl oberoendet, långsiktigheten och de stora problemen som närheten till beslutsfattare.

Specialiseringen på kunskapsbildningens område noterades även den i "Att välja framtid". Den bidrar till ökat djup inom många kunskapsområden men även till snävare perspektiv. Sådant påverkar valet av f orskningsproblem. Det inomveten— skapligt intressanta blir inte självklart samhällsrelevant. De upplevda samhälls- problemen fångas inte alltid in i disciplinernas garn. De fördelar som denna specialiseringsprocess erbjuder när det gäller att effektivisera forskningen kan därför endast uppnås om man samtidigt skapar former att åter sätta samman denna f ragmenterade kunskap till nya helhetsföreställningar(kap 3.6). Vi menar således att de stora satsningar Sverige gör på forsknings- och utvecklings— arbete (störst i Norden — relativt såväl som absolut) måste ledsagas av omfattande satsningar på gränsöverskridande och integrerande verksamheter. Dit hör framtidsstudier. Dit hör också andra verksamheter inom bl a FRNs ansvarsområde.

Sverige är ett litet land som i hög grad är integrerat med resten av världen. Det finns områden där utvecklingen i vårt land gått före den i andra länder, där vi blivit stilbildande. Väsentligen är vi dock beroende av vad som händer utomlands — det gäller vetenskaplig och teknisk utveckling såväl som tunga politiska, ekonomiska, kulturella och ekologiska trender. Det är därför angelä— get att vi håller oss med institutioner som kan bidra till förståelse för de långsiktiga förändringar som äger rum eller är aktuella utanför vårt land. Det ger underlag för diskussioner och beslut om vad som är löftesrikt och hotfullt, vad som bör välkomnas, påverkas eller undvikas hos oss och vad vi bör satsa på för att hävda oss i internationell konkurrens. Det finns redan svenska institutioner som följer utvecklingen på internationell nivå, främst kanske på det tekniskt—vetenskapliga området. Vi menar emellertid att den sektorsspe— cifika bevakning som redan finns bör kompletteras med ett kvalificerat organ som från en oberoende och sektorsövergripande position kan bidra till vår f ramtidsdiskussion med breda analyser av långsiktiga internationella utveck- lingsdrag.

Sedan 70-talet har framtidsstudier och därmed jämförbara aktiviteter blivit vanliga på regional nivå (kap 3.10). Liknande tendenser finns i många andra länder och kan ses som en reaktion på de centrala politiska organens oförmåga att hantera den kris som råder i Europas gamla industriregioner. Formerna för dessa ofta aktionsinriktade studier varierar kraftigt: blandningen mellan framtidsstudier, forskning, industriellt utvecklingsarbete och politisk mobilise-

ring passar inte alltid in i etablerade klassifikationsmönster(Hjern, bil 5). Kommunala organ, företag, statliga myndigheter, stiftelser och f orskningsinsti— tutioner deltar i samarbetsformer där centralt upplevda särintressen och motsättningar underordnas näraliggande regionala mål.

Dessa verksamheter växer fram lokalt och regionalt och oberoende av vad man önskar sig på central nivå. Vi menar att centrala anslagsgivande organ bör vara så flexibla i sina bidragsformer att man även kan hjälpa till att finansiera och även på annat sätt stödja delar av sådan här gränsöverskridande fram- tidsinriktad aktionsforskning. Främst måste emellertid stöd till sådan verk— samhet handläggas på regional nivå.

Det ökade intresset för f ramtidsstudier har en motsvarighet även inom organi— sationer och miljöer som hålls samman av andra band än de regionala. Inom fackliga organ, ungdomsorganisationer, studieförbund och näraliggande insti— tutioner och myndigheter förekommer ett f ramtidstänkande, ett arrangerande av kunskap, studier och handling i enlighet med föreställningar om vad som är angeläget, möjligt eller hotfullt på lång sikt(kap 3.2; kap 3.5). Det är således möjligt att samma framväxande osäkerhet och kris som minskat tilltron till traditionell prognosverksamhet i många planeringsorgan och företag samtidigt nödvändiggjort en mer aktiv inställning till framtiden i breda miljöer. Före- ställningarna om det goda samhället och möjligheterna att uppnå det får i dessa miljöer ofta betydligt större utrymme än i mer teknokratiskt inriktade analysorgan (Friberg, bil 7). Aktiviteter som förknippas med de alternativrö- relser som finns på flera håll i Europa kan i många fall illustrera det. Vi ' menar att framtidsinriktade verksamheter av det slag som nämnts här utgör en väsentlig del i och ger liv och argument åt den demokratiska debatten.

Finansiering av sådan här verksamhet kan och bör ske i en mängd former; även från statliga källor för projekt vilka bedöms vara av allmänt intresse och som uppfyller krav på hög kvalitet.

Övergripande och långsiktiga studier och andra liknande bidrag till det offentliga samtalet finansieras i många industriländer via fonder och stiftelser. Västtyskland är ett bra exempel i vår närhet. I Sverige är oberoende fonder och stiftelser av det här slaget relativt ovanliga. Statlig finansiering har i stället en större betydelse i vårt land. Det förhållandet gäller även många stiftelser, vilka ofta är beroende av årliga anslag för att upprätthålla verksam— heten. Även Sverige behöver emellertid oberoende miljöer där dagordningen inte är given och där möjligheter finns att ställa de stora frågorna eller initiera till diskussion om dem. För oss gäller det att finna former som kombinerar offentlig finansiering med ett relativt oberoende till den politiska makten.

4.2. Huvuddragen i förslaget

Vi menar att statens deltagande i och finansiering av framtidsstudier bör tillgodoses under fyra skilda former. För det första föreslår vi att det utanför det ordinarie forsknings- och planeringssystemet, inrättas ett självständigt institut - en stiftelse — som vi givit arbetsnamnet Stiftelsen för framtidsstu— dier, med huvudsaklig uppgift att i egen regi eller i samarbete med andra bedriva f ramtidsstudier. För det andra föreslår vi att forskningsrådsnämnden även fortsättningsvis ska ha ett ansvar när det gäller att initiera och ekono— miskt stödja f ramtidsstudier och liknande verksamheter. För det tredje föreslår vi att statliga myndigheter generellt åläggs ett ansvar för långsiktig bedömning av framtidsperspektiven inom sina respektive samhällssektorer. För det fjärde föreslår vi att centrala statliga forskningsorgan bör stödja och bidra till den framväxande regionala FoU—verksamhet som kan skönjas.

Uppdelningen mellan FRN och det föreslagna institutet — eller stiftelsen som vi också t v kallar den — anknyter till traditionen inom f orskningsorganisationen att hålla sig såväl med anslagsgivande organ som med utförande. Även om FRN och stiftelsen inte är eller kommer att bli typiska för forskningsorganisationen bidrar lösningen till att eliminera lojalitetskonflikter som eljest kan uppstå i organ som har att ta hänsyn såväl till egna projekt som till externa anslags- ansökningar. Uppdelningen bidrar också till pluralism. Förutom den verksam— het som bedrivs vid det föreslagna institutet har FRN möjlighet att genom egna initiativ eller som svar på initiativ som tagits i andra miljöer finansiera projekt av f ramtidsstudiekaraktär. Det skapar en potential för konkurrens kring goda uppslag och kritik av mindre lyckade satsningar.

Det nya f ramtidsstudieorganet föreslås även få en självständig ställning i relation till den planering som äger rum inom regeringskansliet såväl som inom statliga myndigheter och övriga sektorsorgan. Ambitionen att f ramtidsstudierna ska bidra till den demokratiska debatten och vända sig till offentligheten gör det olämpligt att tilldela verksamheten direkta ansvarsuppgif ter inom plane- ringssystemet. Dess behov av långsiktig och framtidsinriktad analys bör primärt ligga på myndigheterna/sektorsorganen själva, samordningsansvaret på rege— ringen.

Framtidsstudiernas karaktär av gränsöverskridande mellan sektorer, mellan kunskapsområden och mellan nuet och framtiden gör att positionen måste vara självständig. Det är på lång sikt som de stora ifrågasättandena av institutio— nella och andra förhållanden kan göras. För det krävs oberoende. Det krävs också att man är beredd att ge en viss tyngd och förankring åt en stiftelse av det här slaget.

Det förekommer en del argument mot små myndigheter och mot små institu- tionsbildningar av olika slag. Dels kan man urskilja administrativa argument: de rent praktiska problemen att hålla verksamheten igång kan skapa orimliga

arbetsbördor för små organ. Dels kan man urskilja en uppsättning kulturella argument: små institutioner får svårt att klara sin egen förnyelse, att upprätt— hålla en intellektuell dynamik och upprätthålla en tillräcklig kompetens på de områden där man förutsätts verka. De organisatoriska lösningar vi föreslår tar hänsyn till båda dessa typer av argument: våra förslag avser att utnyttja litenhetens fördelar utan att drabbas av dess nackdelar.

4.3 Stiftelsen för framtidsstudier

Den föreslagna Stiftelsen för framtidsstudier bör ha staten som ensam stiftare. Stif telsef ormen ger möjligheter till oberoende gentemot sektorsintressen och en distans till myndighetsutövandet. Vi har också — i likhet med vad som disku- teras i en del andra länder - övervägt att lägga verksamheten direkt under riksdagen. Som det svenska statskicket fungerar är det emellertid ovanligt att riksdagen håller sig med egna myndigheter och organ. Vi menar att en stiftelse som inrättas efter riksdagsbeslut är en tillräcklig markering för att verksamhe- ten ska kunna bedrivas med rimlig självständighet gentemot det dagliga regeringsarbetet.

Stiftelsen för framtidsstudier blir det enda statligt finansierade organet med huvuduppgift att bygga upp kompetens på och arbeta med långsiktig analys och framtidsstudier. För att markera stiftelsens sektorövergripande karaktär bör regeringskansliets kontakter med stiftelsen och ansvaret för anslag m.m. förläggas till statsrådsberedningen.

Stiftelsens formella uppdrag blir att ägna sig åt framtidsstudier och studier av långsiktiga förlopp samt aktiviteter vilka hänger samman med detta. Verksam- heten ska koncentreras till områden vilka är eller kan förväntas bli av stor samhällelig betydelse. Arbetet ska också utföras i former som gör det möjligt för utomstående och icke initierade att ta del av resultaten och dra nytta av de erfarenheter som vinns i arbetet. Stiftelsen ska minst vartannat år i samband med sin verksamhetsberättelse lämna en offentlig och lätt tillgänglig rapport över de viktigaste arbetsresultaten. Denna rapport, som kan få formen av en årsbok, ska syfta till att som inspirationskälla bidra till den offentliga debatten om samhällets långsiktiga utveckling, rikta sökljuset mot tendenser, hot och möjligheter i utvecklingen hemma och utomlands och mot stora framtidsfrågor, samt genom sin oberoende och breda inriktning, fungera som en balanserande kraft mot snäva sektors— och disciplinperspektiv.

Varje institutionsbildning kommer med tiden att leva ett eget liv. Verksamheten kommer att präglas av de som arbetar i den. Uppdraget för stiftelsen måste balansera mellan flexibilitet å den ena sidan och garanti för att de övergri— pande målen inte förloras ur sikte. Ett sätt är att specificera de kontinuerliga dragen av verksamheten som fyra arbetsområden. Flexibiliteten skapas genom de val av program eller ämnesinriktning som görs vid institutet.

l. Stiftelsen ska ägna sig åt en bred framåtblick (foresight) av långsiktiga förlopp och tendenser, här hemma och utomlands, och bidra till försöken att värdera utvecklingsriktningar och konsekvenser. Det är viktigt att man inte enbart ägnar uppmärksamhet åt teknisk och vetenskaplig utveckling. Bredden i arbetet kräver att man strävar efter att sätta in erfarenheterna från dessa områden i ett brett sammanhang och att man ägnar uppmärksamhet åt f öränd- ringar i levnadsvillkor och kulturella förhållanden i vid mening. Arbetet kan bedrivas i form av kvalificerad undersökande verksamhet, seminarier med internationellt inbjudna experter, kunskapssammanställningar av egna eller inhyrda experter inom vissa områden. Till stor del kommer en verksamhet av det här slaget att rikta sig mot utlandet. Denna framåtblick har ett värde i sig: ett tidigt förvarningssystem som bidrar till samhällsdebatten utifrån ett långsiktigt och övergripande perspektiv. Verksamheten kan också leda till konsekvensanalyser/teknikvärdering och andra former av uppföljningar i egen eller andras regi. Slutligen bidrar denna verksamhet till att skapa en bred kunskapsbas och kompetens för de långsiktiga och djupa programsatsningarna.

2. Stiftelsen ska initiera och driva projektverksamhet inriktad på långsiktiga förändringar och framtidsstudier. Projektverksamheten kan ta sig en mängd olika former. Den föreslagna stiftelsen är emellertid avsedd att - på marginalen av de omfattande sektorsinriktade satsningar som görs i vårt land - skapa reella förutsättningar för framtidsinriktat sektorövergripande forsknings- och utredningsarbete. Erfarenhetsmässigt tar projekt av det här slaget ibland lång tid eftersom många olika kulturer och vetenskapliga ansatser ska bringas samman i försöken att formulera en gemensam hållning till de långsiktiga hot och möjligheter som studeras. Stiftelsen bör kunna bli en miljö som specia- liserar sig på att lösa sådana problem. Projekten bör kunna bedrivas helt i egen regi såväl som i en mängd samarbetsformer med universitet och andra institutioner i samhället.

3. Stiftelsens arbete ska betraktas som ett led i den demokratiska debatten och följaktligen ges en offentlig pro/il. Det innebär att dess egna arbetsresultat ska ges en bred spridning. En form för det är den ovan föreslagna årsboken. Det innebär också att stiftelsens verksamhet ska bidra till att långsiktiga problem och framtidsfrågor aktualiseras på skilda håll i samhället. Den får en roll som katalysator för att initiera verksamhet och som deltagare i det offentliga samtalet. I detta sammanhang har folkrörelserna stor betydelse inte enbart som målgrupp för verksamheten utan även som deltagare och idégivare.

Den offentliga profilen skapar utrymme såväl för traditionell seminarie— och informationsverksamhet som för ett mer avancerat nyttjande av medier och andra uttrycksformer än det tryckta ordet. Att utveckla nya former att gestalta framtidens hot och möjligheter kan ses som en del i uppdraget till det föreslagna institutet. Vi kan mycket väl tänka oss fall där teaterpjäser, utställningar, etc. kan bidra till verksamheten. Likaså är det naturligt att stiftelsen i det här sammanhanget strävar efter nya former att nyttiggöra avancerad informationsteknologi.

4. Det skall i uppdraget ingå att särskilt ägna sig åt de metodfrågor som sammanhänger med framtidsstudier och långsiktig analys över huvud taget. Stiftelsen blir således en central och permanent miljö för metodutveckling och kompetensuppbyggnad på området,den enda statligt finansierade institutionen med det huvuduppdraget. Statliga utredningar, som i många avseenden är för kortlivade för att hinna bygga upp egen sådan kompetens, bör på olika sätt kunna dra nytta av detta. Här finns också en uppenbar zon för samarbete med universitetsvärlden.

Beskrivningen ovan gäller verksamhetens form. Valet av innehåll kopplar vi till begreppet program. Programformuleringen innebär en ämnesmässig avgräns- ning av verksamheten eller en resurskoncentration till ett eller flera tematiska områden. Ett programområde bör mycket väl kunna inrymma såväl djupgående projekt och studier som breda och översiktliga framställningar av aktuella tendenser på området. Några principiella hinder mot olika former av f ramtids— inriktade experiment finns inte. Dessa programområden bör inte vara eviga. Satsningar på 3-6 år ger möjligheter såväl att bygga upp kompetens och ge väsentliga bidrag till ett område som att regelmässigt ersätta gamla program med nya.

4.4 Stiftelsen för framtidsstudier - organisation och finansiering

Vår ambition är att göra det föreslagna institutet till en liten, kvalificerad och aktiv organisation som vågar ge sig ut på okända vatten och ägna sig åt analyser även på områden som bevakas av starka intressen. Det ställer stora krav på avvägningar mellan flexibilitet och kontinuitet, mellan småskalighetens fördelar och nödvändigheten att uppnå en kritisk massa, mellan bredd och djup i verksamheten och hur stiftelsen ska lokaliseras rumsligt och kulturellt.

Stiftelsen bör inrättas efter ett riksdagsbeslut. Stiftelsens oberoende ställning bör också ges en tydlig markering i stiftelseurkunden. För att markera dess övergripande karaktär och oberoendet gentemot sektorsintressen bör stiftelsens anslagsfrågor och regeringskontakter, som tex val av styrelseledamöter, skötas av statsrådsberedningen. Det faktum att regeringen själv utser styrelsen i kombination med en hög grad av självständighet (Stiftelseformen) ökar också de krav verksamheten förväntas leva upp till. Till det bidrar också det förhållan— det att årsboken formellt bör ställas till regeringen och även överlämnas till

riksdagen.

Den svenska traditionen med intresserekryterade lekmannastyrelser ger förankring och kontaktyta åt de styrda organen. Sådant kan ha betydelse för en institution vars huvuduppgift är att från en position mellan flera stolar rikta sig emot offentligheten. Samtidigt är det väsentligt att det lilla offensiva organ vi föreslår inte ges en alltför tung överbyggnad - verksamhetens

offentliga profil ger ju i sig viss kontroll och styrning av arbetet. Vi föreslår en brett förankrad lekmannastyrelse på nio personer med mandattider på sex år. Den breda förankringen bör kunna nås genom att regeringen inför varje komplettering av styrelsen inbjuder institutioner och organisationer att föreslå kandidater bland vilka regeringen kan välja nya medlemmar. Vi föreslår vidare att stiftelseurkunden utformas så att en tredjedel av styrelsen kan bytas ut vartannat år (vilket kräver vissa inledande övergångsbestämmelser). Det successiva utbytet av ledamöter markerar dessutom att verksamhetens långsik- tiga och framtidsinriktade karaktär inte ska vara omedelbart beroende av valresultaten.

Ambitionen att skapa en liten och lättrörlig organisation kan hamna i motsätt— ning till önskemålen att få hög kvalitet i verksamheten. Det är därför angelä— get att försöka f inna den "kritiska massan" för den typ av verksamhet som ska bedrivas. Några enkla svar på frågan om var gränsen till en underkritisk storlek går finns inte. Svaren beror också på hur man lyckas organisera en verksamhet och i vilken miljö den arbetar.

Våra bedömningar, baserade på jämförelser med andra liknande organ i Sverige och utomlands, är att en organisation på ca l5 personer vilka i vid mening ägnar sig åt samma problemområde och som omsätts med viss regelbundenhet är tillräckligt stor som arbetsmiljö och ändå tillräckligt liten för att bevara sin organisatoriska enkelhet och överblickbarhet. Om man till detta lägger stöd— funktioner medför det i storleksordningen 20 anställda. Vi föreslår den dimensioneringen på stiftelsens verksamhet.

Ett sätt för en liten organisation att få tillgång till en bred kunskapsbas och erfarenheter utanför områden man rimligen kan bygga upp en egen primär kompetens på är att dessutom på deltid (10 - 25%) knyta personer till verksam- heten som eljest inte skulle vara möjliga att rekrytera. En förebild är systemet med adjungerade professorer som vuxit fram ur samma behov. Vi menar att tidsbegränsade anställningar på deltid av kvalificerade personer till verksam- heten bidrar såväl till flexibilitet som till hög kvalitet i arbetet. Ett annat sätt att bredda kunskapsbasen är att komplettera den mer långsiktigt anställda personalens arbete med mycket korta och avgränsade uppdrag av konsult- karaktär. Stiftelsen bör själv utarbeta formerna för adjungeringar och anställ- ningsformer av detta och liknande slag.

Den föreslagna stiftelsen ska enkelt kunna bygga upp kompetens, dra igång och lägga ned projekt samt ändra verksamhetsinriktning när nya problem tränger på. Normalt bör institutet därför vara en miljö där man är verksam endast en begränsad period av sitt liv. Sådana idéer ligger inte helt i linje med de regler för anställningsskydd som är normala inom statsförvaltningen. Stif telsef ormen ger här vissa möjligheter till flexibla anställningsvillkor. En förutsättning för att förslaget ska kunna genomföras är emellertid att de fackliga organisatio— nerna är beredda att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar.

Problemet har också en annan sida. I huvudsak är det endast statliga organ som f.n. ger sina anställda möjligheter till långa t jänstledigheter. Relativt långa programanställningar, flexibla anställningsvillkor och goda arbetsförhållanden kan bidra till att lösa de problem detta eljest kan medföra. Sådant är också väsentligt för att säkra rekryteringen till en så pass utsatt arbetsplats som den föreslagna stiftelsen kan antas bli.

När det gäller verksamhetens organisation i övrigt är storleken vald så att en mycket platt organisationsstruktur ska kunna uppnås. Ekonomiadministrativa och personaladministrativa rutiner bör, i likhet med vad som är vanligt för andra mycket små myndigheter och vissa stiftelser, kunna köpas från t ex Kammarkollegiet för en mycket liten kostnad (storleksordning 1% av anslaget eller 2% av lönesumman ca). Eftersom verksamheten är ny bör dessutom arbetsorganisation och arbetsformer redan från början anpassas för att kunna utnyttja avancerad informationsteknologi.

Frågan om var det föreslagna institutet bör lokaliseras är inte utan intresse. Statskontorets utredning om Administrativt stöd till små myndigheter diskuterar olika former av samlokaliseringar mellan stora och små myndigheter, myndig- hetshotell etc som lösningar på de små myndigheternas problem. Synsättet är emellertid snävt teknokratiskt. Problemet uppfattas som om det gällde att minimera kostnaderna för en uppsättning administrativa och tekniska stöd- funktioner. En avgörande fråga för institutioner med intellektuella och kulturella uppgifter i vid mening är emellertid vilken betydelse lokaliseringen får för verksamhetens långsiktiga inriktning och innehåll.

I detta sammanhang har den dominerande arbetsplatskulturen betydelse. De teknikinriktade statliga verken vid Liljeholmen i Stockholm erbjuder t ex andra närmiljöer än de akademiska institutionerna vid Frescati. Det lokala eller regionala kulturklimatet i vid mening är också betydelsefullt. Det är således skillnader mellan Stockholm och Göteborg när det gäller vilka problem som framstår som väsentliga att ta itu med och sättet att hantera dem. Likaledes finns det kulturella skillnader mellan universitetsorterna Lund, Linköping, Uppsala och Umeå som kan få betydelse för vilken profil ett f ramtidsstudieins- titut skulle få om det förlades till respektive ort.

Den roll vi önskar tilldela den föreslagna stiftelsen gör det angeläget att den upprätthåller omfattande kontakter med myndigheter, företag, organisationer, samt vetenskapliga och kulturella institutioner. Det är också angeläget att stiftelsen lokaliseras så att dess rekrytering av goda medarbetare inte försvå- ras. Flera orter och regioner i Sverige uppfyller dock de krav på kontakter, kummunikationer, rekrytering och bred differrentierad arbetsmarknad som förutsätts.

Inrättandet av en stiftelse innebär inte med nödvändighet att man skapar en stor fond vars avkastning ska tillfalla stiftelsen. Den stiftelse vi föreslår är inte självklart avsedd att leva för tid och evighet utan bör — även om den behöver arbetsro - vara tillräckligt utsatt i det offentliga debatten för att tvingas göra rätt för sina anslag. Vi föreslår därför att stiftelsen ges endast

ett litet stiftelsekapital i intervallet 100 000 - 1 milj kr. I grunden blir den därigenom beroende av anslag eller uppdragsmedel för sin verksamhet.

Stiftelsens arbetsområden blir dock sådana att man endast i begränsad ut- sträckning kan räkna med uppdragsfinansiering. Verksamheter av det här slaget har karaktär av kollektiva varor som många kan dra nytta av men få i en omfattning som motiverar att man betalar för dem. Vi föreslår en statlig basfinansiering i form av treåriga anslag över statsbudgeten. Basfinansieringen kan betraktas som priset för den årsbok som nämnts tidigare. Därutöver bör stiftelsen kunna tilldelas tilläggsanslag främst i form av medel avsedda att helt eller delvis finansiera ytterligare program (vanligen fleråriga) utöver de man får rum med inom ramen för det av riksdagen beslutade basanslaget. Dessa tilläggsanslag tvingar stiftelsen att försöka övertyga regeringen, eller i förekommande fall riksdagen, om det angelägna i vissa långsiktigt inriktade program. Det ger också regeringen möjlighet ( i vissa fall även ett politiskt tryck) att beställa långsiktiga analyser från en mer permanent (och oberoende) utredningsmiljö än vad det statliga kommittéväsendet erbjuder. Den korta arbetstid som numera förutsätts inom kommittéarbetet gör en sådan möjlighet än mer angelägen.

Stiftelsen bör därutöver kunna utnyttja extern finansiering t ex i form av samfinansiering med projekt i och från andra miljöer. Regelrätta uppdrag kan utföras på beställning från statliga utredningar, från organisationer och företag och från myndigheter. Vi är medvetna om att det främst är stora organisatio- ner och företag som kan antas ha intresse att utnyttja den typ av övergri- pande kompetens institutet kan bygga upp - utländska erfarenheter ger belägg för det. Medel kan också sökas från f orskningsf inansierande organ (inkl. FRN).

Målet att stiftelsen ska arbeta gränsöverskridande och inte heller hamna i tankefabrikernas beroendeställning till uppdragsgivarna gör det angeläget att även finansiellt se till att verksamheten inte blir beroende av finansiering från sektorsorgan. Ett sätt är att fastslå vissa regler för de olika finansierings— f ormernas inbördes storlek. Detta är ett trubbigt instrument vars huvudsakliga fördel är att det markerar en intention. Vi föreslår att stiftelsen åläggs att dimensionera sin verksamhet så att basfinansieringen motsvarar minst hälften av den totala omslutningen.

Enligt våra bedömningar kommer en verksamhet av det här slaget att kosta i storleksordningen 15 miljoner kr om året. Beloppet är högre än vad som vanligen budgeteras för forskningsinstitutioner med ungefär lika många anställda. Det är emellertid fråga om en totalkalkyl, dvs kostnader för lokaler, administration, publicering mm är inräknade. Likaså har hänsyn tagits till att verksamheten kommer att omfatta en internationellt inriktad f ramåtblick vilket drar en del kostnader. Den relevanta kostnads jämförelsen bör i det fallet göras med attacheverksamhet och den kunskapsinhämtning som äger rum i en del

tekniska miljöer.

4.5. Forskningsrådsnämnden

Våra direktiv ger oss inget direkt uppdrag att föreslå ändringar i FRNs ställning och verksamhet. Våra förslag inskränker sig därför till sådant som kan motiveras av de ändringar vi föreslår på f ramtidsstudiernas område. Delar av f ramtidsstudietraditionen är emellertid, som framhållits på flera håll i betänkandet, svår att analytiskt skilja f rån andra verksamheter inom vilka FRN har ett ansvar. Vi vill också betona det angelägna i att sammantaget stärka de olika former av gränsöverskridande verksamheter som initieras och finansieras bl a från FRN. Förslaget får ur FRNs synvinkel konsekvenser på två områden:

I. Det särskilda ansvar för f ramtidsstudieverksamheten som FRN har enligt sin instruktion (paragraf 3) försvinner i samband med att den nya stiftelsen bildas. Den nuvarande särlösningen (med bl a öronmärkta anslag och komplicerade former för projektadministration) för f ramtidsstudierna inom FRN avskaffas därmed. Då det särskilda ansvaret nu upphör bör också de avsnitt som gäller framtidsstudier utgå ur instruktionens tredje paragraf.

2. FRNs ställning när det gäller att ägna sig åt gränsöverskridande verksamhet stärks. I relation till nämndens instruktioner(SFS l977z35; SFS 19801312; SFS 1983:137) innebär det att FRNs uppgift att i sitt arbete beakta behovet av tvär— och mångvetenskaplig forskning (paragraf 2 - "portalparagrafen") utökas till att omfatta även långsiktigt inriktade analyser, framtidsstudier och därmed sammanhängande verksamhet. Det är, enligt vår mening, angeläget att ge FRN en bred och offensiv uppgift som gör det möjligt att fortsätta på spår man hitills slagit in på. Den föreslagna lydelsen gör det möjligt för nämnden att stödja och initiera ett brett spektrum av gränsöverskridande verksamheter, där också olika former av framtidsstudier kan ingå. I kapitel 4.7 nedan föreslås också att FRN inom ramen för sitt breda mandat skapar delvis nya stödformer för regionalt förankrad FoU-verksamhet.

I forskningsrådsutredningens betänkande (SOU l975z26) fördes en utförlig diskussion om balansen mellan FRN och de övriga forskningsråden. En lösning på det balansproblemet blev de paragrafer i FRNs instruktion som reglerar nämndens möjligheter att stödja forskning och därmed sammanhängande verksamhet. Den nuvarande paragrafen om anslagsgivning (paragraf 4) är dock oklar i sin lydelse då den å ena sidan fastslår att nämnden får anvisa medel till forskning om stöd till samma forskning utgår från annat forskningsstöd- jande organ samtidigt som man i nästa moment tar tillbaka detta villkor om nämnden finner "skäl" att stödja utan samfinansiering.

I praktiken förefaller paragrafen tolkas så att FRN bör sträva efter samfinan- siering men har möjlighet att när man så finner lämpligt avvika från det mönstret. Vi menar att det är angeläget att FRN efter eget val ska kunna ikläda sig rollen som ensam finansiär till projekt vilka man bedömer som spännande eller angelägna även om de inte går att samfinansiera. Det innebär

samtidigt att nämnden tvingas balansera fördelarna med detta ensidiga agerande mot risken att utdefiniera vissa forskningsfält från övriga råds intresseområden i stället för att öka intresset i dessa miljöer.

När ansvaret för f ramtidsstudieverksamheten flyttas från FRN minskar kostna— derna för nämnden. Vi föreslår att anslaget till FRN sänks med i storleksord- ningen 4 milj kr. Det innebär i realiteten en viss anslagsuppräkning för nämndens verksamhet (ca 1.7 milj kr, dvs ca 6% på den forskningsinitierande verksamheten) - något som ligger i linje med vår syn på det angelägna i att främja den här typen av gränsöverskridande verksamheter. Det är vår uppfatt- ning att ytterligare uppräkning av anslaget bör övervägas i samband med den kommande forskningspolitiska propositionen.

4.6. Långsiktiga bedömningar inom statsförvaltningen

Arbetsuppgif terna för en myndighet regleras genom den allmänna verksstadgan (SFS 1965z600), myndighetens instruktion och särskilda anvisningar eller direktiv. Verksstadgan är mycket allmänt hållen. I dess andra paragraf slås fast att "myndigheten skall inom sitt verksamhetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena inom landet samt, såvitt möjligt, i de andra nordiska länderna och utlandet i övrigt". I de budgetanvisningar soin RRV utfärdar i samverkan med f inansdepartementet har behovet av ett mer långsiktigt planeringsunderlag alltmer framhållits. Vi föreslår i detta sammanhang följande:

1. Verksledningskommittén (SOU l985z40) har föreslagit en övergång till en treårig budgetprocess för de statliga myndigheterna. Myndigheternas ansvar för långsiktiga och sektorövergripande perspektiv på den egna verksamheten bör skrivas in i de anvisningar som utfärdas i samband med övergången till den nya budgetprocessen. Myndigheterna bör uppmuntras att rapportera av sina f ramtidsbedömningar och konsekvensanalyser i samband med de budgetunder- lag de lämnar till regeringen. Verksledningskommittén har föreslagit att den treåriga budgetgranskningen ska samordnas inom regeringskansliet. En mö jlig- het är att de rutiner som växer fram ur detta även anpassas så att de inom regeringen kan skapa en övergripande bild av de långsiktiga perspektiven sedda ur de svenska myndigheternas synvinkel. Den bilden kan resultera i ifrågasät- tanden och tveksamheter som motiverar mer djupgående utredningar inom det ordinarie utredningsväsendet - eller rentav uppdrag för den föreslagna fram- tidsstudiestiftelsen

2. Behoven av och f örutsättningarna för långsiktig analysverksamhet — riktad såväl mot den egna interna verksamheten som mot omvärlden - varierar kraftigt mellan enskilda myndigheter. Även med de ökade krav på långsiktig- het som följer av vårt betänkande är det rimligt att anta att långsiktiga analyser inte kommer att tillåtas dra permanenta resurser i det ansträngda

budgetläge som många offentliga organ befinner sig i. En lösning är här att myndigheterna i olika former utnyttjar och köper tjänster från den stiftelse för f ramtidsstudier vi föreslagit. Formerna för detta kan variera. Det kan gälla regelrätta konsultuppdrag i form av färdiga rapporter kring ett angivet tema, det kan gälla metodstöd och delstudier. Men det kan också gälla okonventio- nella former för samarbete: exempelvis kan en myndighet under något år köpa in sig med några utredare/forskare i den långsiktigt inriktade miljö som institutet kan erbjuda. Med en sådan lösning kan man med små resurser kombinera ett inifrånperspektiv med distans till den dagliga verksamheten och intellektuellt utbyte med andra former av långsiktig analytisk verksamhet.

3. Länsstyrelsernas planeringsenheter utgör en viktig resurs för sektoröver- gripande och långsiktig analys. Även om planeringssynen i dag är annorlunda än när enheterna byggdes upp ger de möjligheter att lyfta fram regionala skillnader i förutsättningar och vägval vilka kan bli väsentliga komplement till sektorinriktade analyser. De rekommendationer som görs ifråga om framtids- inriktade verksamheter hos sektorsorgan bör därför även gälla länsstyrelserna. Breda och okonventionella ansatser av det slag som prövats vid flera länssty- relser måste även fortsättningsvis uppmuntras. I det här sammanhanget är olika regionala och lokala samverkans- och finansieringsformer angelägna

4. Även utanför den egentliga forskningsrådsorganisation i vilken FRN ingår finns sektorsorgan med forskningsstödjande uppgifter - fristående enheter (statens råd för byggnadsforskning och arbetarskyddsfonden t ex) såväl som enheter vilka ingår i myndigheter med motsvarande ansvar (naturvårdsverkets f orskningsnämnd). Enligt vår mening bör man på ungefär samma sätt som för FRN även anpassa instruktionerna för dessa organs forskningsstöd jande verksamhet så att de innefattar stöd till långsiktiga analyser och framtids— studier. Därigenom ökar möjligheterna att få till stånd sektoriella studier av det slag som nämns i 2) ovan liksom möjligheterna att ge ekonomiskt stöd till en del regionalt förankrade projekt.

5. Vissa statliga myndigheter med övergripande uppgifter bör åläggas särskilt samordningsansvar när det gäller långsiktsbedömningar, konsekvensanalys m.m. Redan i 1977 års f orskningspolitiska proposition föreslogs att RRV och statskontoret skulle kunna administrera "storremisser" för att på så sätt komplettera den konsekvensanalys som förutsätts ske genom sektorsmyndighe- ternas ordinarie verksamhet. Den verksamheten bör åter aktualiseras i samband med den översyn som f n sker av arbetsuppgif terna för RRV och statskontoret. Likaså förefaller det rimligt att viss form av konsistensprövning, inte enbart av de treåriga budgetunderlagen utan även av de långsiktiga perspektivanalyser som vi föreslår ska ledsaga dem, bör kunna äga rum vid riksrevisionsverket.

4.7. Regionala forsknings- och utvecklingsmedel

På lokal och regional nivå växer det fram en omfattande aktivitet som delvis överskrider gränserna mellan forskning, utveckling och direkt politisk eller ekonomisk handling. Framtidsstudier i olika former ingår också bland dessa verksamheter. Det är varken nödvändigt eller angeläget att centrala statliga organ försöker spela en framträdande roll i regionala initiativ av det här slaget. Däremot bör de kunna stödja denna framväxande verksamhet på olika sätt.

På regional och lokal nivå finns många finansieringskällor vilka bör kunna samordnas till f orsknings— och utvecklingspro jekt av olika slag. De framväxan- de regionala forskningsråden förefaller vara logiska samordningsorgan för sådan verksamhet. Enskilda, organisationer och företag kan bidra. Likaså är det i många fall naturligt att kommuner och landsting spelar en stor roll som finansiärer. Flera statliga institutioner har också på lokal och regional nivå tillgång till pengar eller resurser vilka på olika sätt kan mobiliseras inom ramen för lokala eller regionala forsknings- och utvecklingsprojekt. Vid länsstyrelsernas planeringsavdelningar finns således en del medel. Vid högskole— institutioner finns också resurser - ekonomiska såväl som personella - vilka kan utnyttjas. Kontaktsekretariaten vid högskolorna år inrättade just för att underlätta samverkan av detta slag.

Vi menar emellertid att dessa regionala FoU-verksamheter också kan behöva stöd från centrala forskningsstöd jande organ bl a som bidrag till verksamhetens kvalitativa sida. Även små finansiella resurser kan bidra till detta. Schablon- mässigt utdelade pengar löper dock risk att försvinna i hanteringen och inräknas i de fasta resurserna hos mottagaren. Det är därför rimligt att forskningsrådsnämnden också stödjer regional FoU—verksamhet av det här slaget i den utsträckning den uppfyller nämndens allmänna kvalitetskrav. Dessa pengar bör inte enbart kunna utdelas till enskilda projekt, vilket redan i dag är möjligt, utan också som anslag till enskilda lokala högskolor och regionala forskningsråd vilka bedöms ha möjligheter att använda anslagen på ett tillfredsställande sätt. Därmed skapas en stödform som ger spelrum för de skillnader i kvalitetsbedömning som kan uppstå mellan centrala och regionala/- lokala f orskningsstöd jande organ. Även denna verksamhet bör inräknas i FRNs breda mandat att stödja och initiera gränsöverskridande f orskningsverksamhet.

4.8 Finansiering av förslaget

Regeringens allmänna direktiv för kommittéer (Dir l984z5) ålägger dem att "inte öka de offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna". "Kommittéerna skall visa hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar ska finansieras". Bland direktivens ålägganden noterar vi dessutom att kommittéerna särskilt "bör uppmärksamma åtgärder som kan öka samverkan mellan myndig— heter och leda till minskad sektorisering i samhället". Mot bakgrund av di- rektivens ålägganden och de överväganden vi gjort ovan föreslår vi följande finansiering av våra förslag:

Stiftelsen för f ramtidsstudier bör erhålla 70% av FRNs nuvarande anslag för f ramtidsstudier, dvs 4 milj kr årligen. Därutöver behövs i storleksordningen 6-7 milj kr/år i tillskott för att täcka stiftelsens behov av basfinansiering. Vi menar att utrymme för det beloppet bör skapas inom ramen för statens åtgärder för forskning och utveckling i vid bemärkelse. Anslaget till f ramtids- studier bör i sammanhanget betraktas som ett sektorövergripande anslag som handläggs av och redovisas under statsrådsberedningen.

Stiftelsekapitalet liksom vissa grundläggande investeringar bör kunna tas ur det första årets anslag.

I finansieringsförutsättningarna för stiftelsen ingår också att denna förutom basfinansieringen erhåller tilläggsfinansiering för vissa långsiktigt inriktade program. Vi föreslår följaktligen att regeringen redan på ett tidigt stadium tar upp diskussioner med stiftelsen om möjligheterna att där förlägga ett program som inriktas på långsiktiga och grundläggande strukturomvandlingsproblem i det svenska samhället - Framtider för Sverige.

Vi har valt att inte utveckla argumenteringen kring detta program mer detaljerat än vad som framgår i kapitel 4.9 nedan. Det tjänar i detta sam- manhang främst som exempel på en programsatsning som, sedan det utarbetats mer i detalj, skulle kunna resultera i en tilläggsfinansiering för den nyskapade stiftelsen under ett antal år. Samtidigt vill vi betona att just dessa övergri- pande strukturproblem varit en ofta återkommande diskussionspunkt i de samtal som varit förknippade med utredningsarbetet.

Forskningsrådsnämnden får enligt vårt förslag behålla ca 30% av det nuvarande anslaget för f ramtidsstudier. Dessa pengar bör f ramdeles inräknas i nämndens anslag för f orskningsinitierande verksamhet m.m. Enligt vår mening bör man i samband med nästa f orskningspolitiska proposition överväga ytterligare anslags— uppräkning till FRNs verksamhet.

4.8. Framtider för Sverige

Poängen med en övergripande studie över tänkbara och möjliga svenska f ramtider är att integrera kunskap från olika kunskapsområden och samhälls- sektorer och därigenom tvinga fram diskussioner och ställningstaganden i viktiga strategifrågor för den svenska samhällsutvecklingen: hur ska vi nyttiggöra och satsa på avancerad teknologi, hur ska det avancerade industri- samhällets välfärdspolitik, samhällsorganisation och livsformer utvecklas?

Den naturgivna bakgrunden: Människan är en gammal skapelse: hur förmår hon hantera det kunnande hon utvecklat? Jordklotet sätter också gränser: hur ska vi låta dessa påverka valet av utvecklingsväg i Sverige. Vårt geopolitiska läge är också givet: vad ger det för valmöjligheter?

Den kulturella bakgrunden: I vårt samhälle finns grundläggande och djupt rotade föreställningar om hur saker och ting bör vara, vad som karakteriserar det normala eller goda livet, hur vi bör förhålla oss till varandra, rollfördel- ningen mellan män och kvinnor, hur mycket man bör arbeta etc. Vi förenas av ett kulturarv som överförs mellan generationer via samhälleliga institutioner och bidrar till att upprätthålla vissa karakteristiska drag i det svenska samhället.

Den samhällsorganisatoriska bakgrunden: Industrialiseringsprocessen har i Sverige varit förknippad med framväxten av ett i jämförelse med många andra länder jämlikt och välmående samhälle. Vi har skapat former att organisera arbete, produktion, vård, omsorg och vårt eget sätt att bo och leva som i delar överensstämmer med och delvis avviker från vad som är vanligt i andra industriländer. Hur mycket kan, vill och bör vi ändra på dessa organisations— former i den fortsatta samhällsutvecklingen?

Den teknologiska bakgrunden. Vår tid kännetecknas av grundläggande genom— brott inom åtminstone tre teknologiska områden: kärnkraften, informations- teknologin/mikroelektroniken och biotekniken. Var och en skapar på sitt sätt enorma möjligheter men också hot. Teknikens konkreta utformning och användning är emellertid långt ifrån given: den bestäms genom små och stora beslut inom bl a näringsliv och politiska organ. Hur ser vår valmöjligheter ut?

Man kan i dag, mot de bakgrunder som antytts ovan skönja en tilltagande osäkerhet i synen såväl på framtiden som på samtiden. Ambitionen med ett omfattande projekt om Sveriges f ramtider skulle vara att med utgångspunkt i de stora frågorna landa i analyser av tänkbara och möjliga övergripande strategier och deras konsekvenser: vilka utmaningar för sättet att organisera arbete, produktion, boende, samhällsservice och livsstilar skapas av dagens avancerade teknologiutveckling; möjligheter, hotbilder? Står vi - i detta övergripande perspektiv - inför några strategiska val när det gäller teknolo- giska och vetenskapliga satsningar eller i utformningen av centrala institutioner i samhället? Vilka i så fall?

4.9 Vissa övergångsproblem m.m. Våra förslag bör genomföras fr o m I juli 1987

Det är inte självklart hur FRNs nuvarande f ramtidsstudiesekretariat ska avlösas av den nya ordning vi föreslår. I framtiden är såväl FRN som den föreslagna stiftelsen tänkta att få ett ansvar när det gäller framtidsstudier även om det för FRNs del kommer att ingå i nämndens allmänna uppgifter. Det är viktigt att övergången till den nya ordningen genomförs så smidigt att både FRN och stiftelsen kan fungera på ett tillfredsställande sätt redan från den 1 juli 1987.

Tiden mellan riksdagsbeslut och stiftelsebildning kommer att bli kort. Det är därför viktigt att regeringen redan på ett tidigt stadium vidtar åtgärder för att underlätta en smidig övergång redan vid halvårsskiftet 1987. Enligt vår bedömning behöver f ramtidsstudiernas nyorganisation inte medföra några personalpolitiska problem. Den nuvarande personalen är antingen projektan- ställd eller har sedvanlig statlig anställningstrygghet vid FRN. I väntan på utredningens betänkande har också personalstyrkan hållits nere. Nyordningen bör således kunna genomföras utan omplaceringsproblem och med stor hänsyn till de anställdas önskemål i enskilda fall.

Sekretariatet för f ramtidsstudier finansierar f.n. ett antal f ramtidsstudiepro jekt. Dessa befinner sig i olika faser av sitt projektliv samt har en i övrigt varierande institutionell förankring. Vi föreslår som huvudregel att stiftelsen erbjuds överta ansvaret för dessa projekt. Det kan emellertid i enskilda fall finnas skäl att söka efter andra lösningar, något som bör kunna utredas under våren 1987 i god tid före stiftelsebildningen.

Det är också naturligt att den nybildade stiftelsen erbjuds att överta stora delar av det kontaktnät, bibliotek, inf ormationsuppgif ter m.m. vilka varit direkt knutna till framtidsstudieverksamheten.

Källhänvisningar

Allmänt

Utredningsarbetet baseras på omfattande samtal och korrespondens med institutioner och personer med erfarenheter från de områden som behandlas i betänkandet. Därtill har ett antal specialrapporter producerats på kommitténs uppdrag vilka publiceras i särskild bilaga (SOU 1986134). Litteraturlistan nedan, som uppställts kapitelvis. ger ett urval av de böcker och tidskriftsartiklar vilka haft betydelse för argumenteringen i respektive kapitel. Listan kompletterar de sparsamma hänvisningar som finns i utredningstexten. Mer omfattande hänvis- ningar till traditionell framtidsstudielitteratur ledsagar även ett par av bilagorna.

2.1 Framtiden är ständigt närvarande Bronowski, J: The Ascent of Man, BBC, 1973

Frängsmyr, T: Framsteg eller förfall, Liber, Stockholm 1980

2.2 Framtidsstudier - ett efterkrigsfenomen Bilaga 2, 4, 7

Cornish, E: The Study of the Future, World Future Society, Wahington DC, 1977

Futures (tidskr. utg. i UK), specialnr om f uturibles, 2/86 de Jouvenel, B: The Art of Con jecture, Basic Books, N.Y.,l967 Riksdagen: Mot FK 1969:181 (AK 19691277); Mot FK 19701185 (AK 1970:211)

Whiston, T(ed.): The Uses and Abuses of Forecasting, London 1979

2.3 Att välja framtid - referat av ett centralt dokument Att välja framtid, SOU 1972259

Ingen jörsvetenskapsakademien: Svenskt institut för framtidsstudier, IVA—rapport 20, Stockholm 1969

Frankenhauser, M: Synpunkter på forskning om människan i framtidens samhälle, DsJu l972:24

Hägerstrand, T: Om en konsistent individorienterad samhällsbeskrivning för framtidsstudiebruk, DsJu l972:25

lngelstam, L: Planeringens grundproblem, DsJu l9672:26 Odén, B: Planering, värdestruktur och demokratisk participation, DsJu l972:27 Riksdagen: Prop l974:l, bil 4; mot. 1974:169; mot 1974:186; UbU l974:26

Tjänstemännens Centralorganisation: Forskning och utveckling, Prisma, Stock- holm 1970

2.4 Sekretariatet för framtidsstudier - en kort beskrivning

Forskningspolitik, SOU l977:52

Riksdagen: Mot l975:1347; mot l975:1428; mot l975:1432; UbU 1975118; prop 1978/79:119; mot 1978/79:2215; mot 1978/79:2234; UbU 1978/79:44

Sekretariatet för framtidsstudier: Publikationer under verksamhetsåren febr 1973 - maj 1985, stencil, 1985 (ger en total bild av samtliga skrifter som producerats vid sekretariatet för framtidsstudier).

Wittrock, B: Möjligheter och gränser, Stockholm 1980

2.5 De svenska framtidsstudiernas kraftfält

Baehr, P & Wittrock, B(ed): Policy Analysis and Policy Innovation, Sage, London, 1981

Hedborg, A & Meidner, R: Folkhemsmodellen, Stockholm 1984

Ingenjörsvetenskapsakademien: a.a.

Wittrock, B: a.a.

2.6 1970-talet: en vändpunkt i efterkrigstidens utveckling - och framtids— studiernas?

Habermas, J: Den nya oöverskådligheten - om väl färdsstatens kris, Ord och Bild, l985:3

Matzner, E: Der Wohlfartsstaat von Morgen, Frankfurt aM, 1982 OECD Economic Outlook, div utg. OECD Historical Statistics, div utg.

Ruth, A: Sprekker i den svenske modellen, intervju i Samtiden l985:2

2.7 En statsvetenskaplig utvärdering av sekretariatet för framtidsstudier Bilaga 4, 5

Wittrock, B; de Leon, P & Novotny, H: Choosing Futures, Stockholm 1985

Justitiedepartementet

Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbild— ningen. [1] Påtöljd för brott 1. Lagtext och sammanfattning. [13] Päföljd för brott 2. Motiv [14] Påföljd och brott 3. Bilagor [15] Aktiers röstvärde. [23] Integritetsskydd i informationssamhället. [24] Åklagarväsendets lokala organisation. [26] Folkets främsta företrädare. [27] Folkstyrelsen under krig och krigsfara. [28] Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinfly- tande m.m. [29]

Försvarsdepartementet Militära skyddsområden. [7]

Datorer, sårbarhet, säkerhet [12] Vapenfriutbildningen i framtiden. [30]

Socialdepartementet

Allmänna socialtjänstfrågor. [19] Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. [21]

Finansdepartementet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. [22]

Utbildningsdepartementet

En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, kommitté- förslag. [10] Enklare skolförfettningar. Del 2. Motiv m.m. [11]

Jordbruksdepartementet Kontroll av livsmedel. [251

Arbetsmarknadsdepartementet Ny lönegarantilag. [9]

Bostadsdepartementet

Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. [5] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. [6]

Industridepartementet

Vägartill effektiv energianvändning. [16] EFU 87 [31] EFU 87 Bilagedel [32]

Kronologisk förteckning

_.

11.

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25. 26. 27. 28. 29.

30. 31. 32.

PPWNQPPWN

. Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju. En treårig yrkesutbildning — riktlinjer. U. En treårig yrkesutbildning — beskrivningar, förslag. U. Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. Militära skyddsområden. Fö. Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. Ny lånegarantilag. A. Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, kommit- téförslag. U. Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m.m. U. Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. Påföljd och brott 1. Lagtext och sammanfattning. Ju. Påföljd och brott 2. Motiv. Ju. Påföljd och brott 3. Bilagor. Ju. Vägar till effektiv energianvändning. ]. Framtid isamverkan. Del 1. C. Framtid i samverkan. Del 2. C. Aktuella socialtjänstfrågor. S. Barns behov och föräldrars rätt. 5. Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning, S. Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. Fi. Aktiers röstvärde. Ju. integritetsskydd i informationssamhället. Ju. Kontroll av livsmedel. Jo. Åklagarväsendets lokala organisation. Ju. Folkets främsta företrädare. Ju. Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendein- flytande m.m. Ju. Vapenfriutbildningen i framtiden. Fo. EFU 87. !. EFU 87 Bilagadel. I.