om gymnasieskola i utveckling
Regeringens proposition
1983/84: 116
om gymnasieskola i utveckling;
beslutad den 23 februari 1984
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll för de åtgärder eller de ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
LENA HJELM-WALLÉN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen dras riktlinjerna upp för en stegvis reformering av gymnasieskolan. Förslagen bygger i stort på gymnasicutredningens principbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola.
I propositionen föreslås en femårig period av försöksverksamhet och utvecklingsarbete under vilken förslagen prövas och konkretiseras. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med ytterligare förslag på grundval av erfarenheterna av försöksverksamheten.
I propositionen framhålls att gymnasieskolan nu skall vara beredd att ta emot alla ungdomar som lämnar grundskolan och att den därför behöver
bli mer flexibel. Övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan måste också bli mjukare. Redan i dagens organisation bör övergången kunna
underlättas genom att åtgärder vidtas i grundskolans slutskede och i inledningsskedet av gymnasieskolan. Sådana åtgärder bör prövas i försöksverksamhet. För ungdomar som har svårt att klara av heltidsutbildning och som deltar i kommunernas uppföljningsverksamhet föreslås att varvning mellan
gymnasiala studier och annan verksamhet skall prövas.
Gymnasieskolans flexibilitet bedöms bli större genom att möjligheterna till fördjupningsstudier ökas. I propositionen föreslås att specialarbetet återinförs på tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan genom att timplanen
för detta ändamål utökas med två veckotimmar i årskurs 3 på dessa linjer. Vidare föreslås försöksverksamhet på treårig humanistisk och samhällsvetenskaplig linje med specialämnen av den typ som edan finns på de treåriga ekonomiska och naturvetenskapliga linjerna och den fyraåriga
tekniska linjen. I Riksdagen 198384. I saml. Nr 116
Gymnasieskolan föreslås bli flexiblare även genom att nya typer av
påbyggnadsutbildning tas fram. Ökade möjligheter att byta studiemål öppnas dels för elever på teoretiska linjer med hjälp av koncentrerade yrkestekniska kurser, dels för elever från yrkesinriktade linjer genom kompletteringsutbildning till kompetenser motsvarande dem som nås på teoretiska
utbildningsvägar. Vidare föreslås att den försöksverksamhet som f.n. pågår i fem län med en decentraliserad beslutsordning i fråga om fastställandet av tim- och kursplaner för regionalt arbetsmarknadsanknutna högre specialkurser/påbyggnadsutbildningar, skall utvidgas till att gälla alla län.
Den inre arbetsmiljön i gymnasieskolan bör kunna förbättras. En mindre
splittrad arbetssituation kan åstadkommas genom att koncentrationsläs-
ning tillämpas i ökad omfattning. Utvidgad försöksverksamhet med individuella timplanejämkningar som kan utnyttjas för att stödja en personlig intresseutveckling även inom andra områden än idrott föreslås. Skolan bör också intressera sig mer för den enskilde elevens studiesituation och åtgärder bör vidtas för att åstadkomma en bättre kontakt mellan elev och skola. Därför föreslås att s. k. individuella planer prövas i utvecklingsarbete.
I propositionen föreslås att försöksverksamhet med praktik, kallad gymnasiepraktik, skall påbörjas på alla linjer och linjelika utbildningar i gymnasieskolan. Praktiken får i försöksverksamheten efter lokala beslut byggas ut successivt till att omfatta högst tre veckor per läsår.
Det är viktigt att ett utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU kommer till stånd. För att finna lämpliga former för detta
föreslås försöksverksamhet inom detta område. Målet är ett rationellare
utnyttjande av de samlade utbildningsresurserna. Samarbetet skall ske med beaktande av de politiska och pedagogiska mål som gäller för resp. utbildningssystem. Mellan gymnasieskolan och komvux bör samarbetet kunna drivas långt i fråga om yrkesinriktad utbildning och utbildning i glesbygd. Vidare föreslås att man länsvis prövar en utvidgad samplanering
av utbildningsutbudet. Länsskolnämnderna föreslås få en ökad roll i detta
sammanhang.
I propositionen föreslås slutligen en ändring av systemet med elevplats-
ramar för gymnasieskolan så att det fr. o. m. läsåret 1985/86 blir möjligt att överblicka alla direkt grundskoleanknutna studievägar i en ram för sig.
Samtidigt föreläggs riksdagen redan nu förslag om elevplatsramar för läsåren 1985/86 och 1986/87 enligt det nya systemet. Genom ctt tidigt beslut om ramarna får alla berörda bättre tid för planeringen av gymnasieskolan.
Propositionen innehåller också förslag till vissa justeringar av budgetpropositionens förslag till ramar för läsåret 1984/85.
Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-02-23
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom ”
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Proposition om gymnasieskola i utveckling
I Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag i augusti 1976 en
kommitté (U 1976: 10) för att utreda den gymnasiala utbildningen. Kommittén antog namnet gymnasieutredningen (GU).
GU överlämnade i november 1981 sitt huvudbetänkande (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola samt specialbetänkandena (SOU 1981:97) Undersökningar kring gymnasieskolan och (SOU 1981:98) Studieorganisa-
tion och elevströmmar!.
Utredningen har också avlämnat serien (Ds U 1981: 13—20) Ämnesana-
lyser för gymnasieutredningen, skrifterna En framtida gymnasieskola — så
vill vi ha den (1980, red. Lars Ekholm) och Att organisera omvärlden (1980, förf. Ulf Lundgren) samt forskningsrapporten (SOU 1980: 30) Den sociala selektionen (förf. Härnqvist-Svensson).
Till protokollet It detta ärende bör fogas som biluga I utredningens sammanfattning av sitt huvudbetänkande och som bilaga 2 en förteckning
över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena i de
frågor som behandlas i det följande.
Jag avser nu att med GU:s huvudbetänkande som underlag lägga fram förslag till riktlinjer för en reformering av gymnasieskolan. De idéer och förslag som jag kommer att behandla är i huvudsak av principiell karaktär.
! Ledamöter när dessa betänkanden avlämnades: professorn Urban Dahllöf. ordförande. riksdagsledamoten Stig Alemyr, ombudsmannen Hans Fogelström, kommunalrådet Arne Gren, direktören Björn Gränewald, dåvarande riksdagsledamoten Lena Hjelm-Wallén, utredningssekreteraren Lillemor Mundebo, ombudsmannen Lars Paul, dåvarande riksdagsledamoten Christina Rogestam; skolinspektören Bert Stålhammar och riksdagsledamoten Ingrid Sundberg.
Flera av dem behöver därför föras vidare i försöks- och utvecklingsarbete innan närmare riktlinjer kan fastställas.
Med försöksverksamhet menar jag i fortsättningen sådan verksamhet som är avsedd att belysa principförslag för att ge konkretion och ett
förbättrat underlag för ett slutligt ställningstagande. Med utvecklingsarbete avser jag sådan verksamhet som endast syftar till att finna de närmare formerna för en viss förändring.
Min avsikt är att regeringen hos riksdagen skall hemställa om de beslut som krävs för att ett reformarbete skall kunna inledas hösten 1984. Rege-
ringen får senare återkomma till riksdagen med de närmare förslag som
utvecklingen föranleder. I det följande kommer jag för helhetsbildens skull att redovisa även vissa förslag som inte fordrar beslut av riksdagen. Det gäller bl. a. verksamheter som inte innebär avvikelser från riksdagsbundna regler eller som med hänsyn till sin beskaffenhet utan vidare kan beslutas med stöd av redan givna bemyndiganden.
Jag avser att senare föreslå regeringen att ge skolöverstyrelsen (SÖ) i uppdrag att genomföra visst utrednings- och utvärderingsarbete som underlag för kommande ställningstaganden. I fall där jag bedömer det vara av värde för helhetsbilden kommer jag i det följande att redovisa mina kom-
mande förslag till uppdrag åt SÖ.
När det gäller nuvarande förhållanden och deras bakgrund får jag i
huvudsak hänvisa till GU:s betänkanden och övriga skrifter.
I budgetpropositionen 1984 (prop. 1983/84: 100 bil. 10 s. 115) redovisade
jag mina planer på att i samband med förslag på grundval av GU:s huvudbetänkande även ta upp vissa frågor om gymnasieskolans planeringssys- tem samt ramar för budgetåret 1985/86. Jag återkommer nu till dessa
frågor. Dessutom kommer jag att föreslå vissa ändringar i budgetproposi-
tionens förslag till ramar för budgetåret 1984/85.
Redan nu vill jag också nämna att jag avser att inom kort förelägga regeringen förslag till en särskild proposition om kommunal och statlig utbildning för vuxna.
Jag har i detta ärende samrått med chefen för arbetsmarknadsdeparte-
mentet samt med statsrådet Göransson i frågor som rör deras ansvarsomräden.
2¶Utgångspunkter
2.1 Tidigare reformarbete
Den förnyelse av gymnasieskolan som mina förslag i det följande lägger
grunden för är en fortsättning på efterkrigstidens omfattande reformarbete
inom utbildningsväsendet.
Detta reformarbete har utgått från en grundsyn på samhällsutvecklingen. där utbildningspolitiken varit ett väsentligt medel i strävandena mot
demokrati och jämlikhet. Utbildningsreformerna skall ses som delar i ett målmedvetet arbete för att utveckla hela vårt samhälle.
Övergripande för reformarbetet har varit målet att ge mer kunskap till
fler. Alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund eller bostadsort, skall ha
samma rättighet och möjlighet till utbildning och kunskap.
Detta jämlikhetsmål var en förutsättning för välfärdssamhällets framväxt. Alla medborgare skulle få möjlighet till den frihet i form av självkänsla, självförtroende och personlig utveckling som kunskap utgör grun-
den för. Utbildning och kunskap öppnar vägen till ett rikare liv. För den enskilde ger kunskaper möjligheter att påverka samhällsutvecklingen och skapar förutsättningar för ett aktivt deltagande i den demokratiska beslutsprocessen. Därmed bidrar utbildningen också till demokratiseringen av
samhället som helhet. En gemensam grundutbildning för alla bär upp och förstärker demokratins principer om solidaritet, tolerans och förståelse för andra människors situation.
Att ge alla medborgare en hög kunskapsstandard var nödvändigt för att
och tjänstemän med en allmänt bred och hög kunskapsnivå har varit en av vårt lands viktigaste konkurrensfördelar. Utbildningspolitikens mål har således varit att främja samhällets utveckling mot välfärd, demokrati och jämlikhet. Samtidigt har syftet varit att skapa förutsättningar för den enskilde att utvecklas till en fri, självständig och demokratisk människa.
I överensstämmelse med dessa mål har utbildningssystemet successivt
byggts ut och utvecklats till både omfattning och innehåll. Efter försöksverksamhet med enhetsskolan genomfördes den sammanhållna grundskolan genom statsmakternas beslut 1962 och läroplansreformen 1969. Den
obligatoriska skolan skall ge alla en grundläggande medborgerlig utbildning. som garanterar goda förutsättningar för fortsatta studier och för
framtida samhälls- och yrkesfunktioner. I och med reformeringen av sko-
lans inre arbete 1976, införandet av ett nytt statsbidragssystem 1978 och "förändringarna i läroplanen för grundskolan 1980 har arbetssättet utvecklats och inflytandet över skolan decentraliserats. Förändringarna syftade till att skapa en grundskola för alla. inte bara organisatoriskt utan också i
fråga om innehåll och arbetsformer.
Även det gymnasiala stadiet har reformerats under denna period. 1964 fick de treåriga studievägarna sin nuvarande utforming. 1968 fattades beslut om förändringar av yrkesutbildningen och två år senare kom beslutet att organisatoriskt samordna de tre skolformerna gymnasium, facksko-
la och yrkesskola till en sammanhållen gymnasieskola. Utbildningens innehåll bibehölls dock i allt väsentligt. I gymnasieskolans nuvarande linjeupp-
delning återspeglas fortfarande de tidigare skolformerna. Det är t.ex. enbart de linjer som motsvarar det gamla gymnasiet och fackskolan som ger allmän behörighet för högskolestudier.
Genom beslut 1967 och 1971 etablerades den kommunala vuxenutbildningen (komvux) som ger kommunerna möjlighet att anordna utbildning
för vuxna på både grundskolenivå och gymnasial nivå. Syftet var att
överbrygga utbildningsklyftorna mellan generationerna och ge vuxna, som inte fått del av utbildningsreformerna, möjlighet till utbildning och kunskap. Vuxenutbildningsreformerna kompletterades 1974 med ett ökat stu-
diesocialt stöd för att ge vuxna också ekonomiskt bättre möjligheter till vidare utbildning. Högskolereformen 1975 skapade en sammanhållen organisation för alla eftergymnasiala utbildningar, och samtidigt breddades utbildningsutbudet
och rekryteringen. Nya antagningsregler och utbyggnad utanför de tradi- .tionella universitetsorterna gjorde den högre utbildningen tillgänglig för nya studerandegrupper. I anslutning till högskolereformen beslöt riksdagen också att återkommande utbildning skall vara en grundläggande plane-
ringsprincip för all utbildning efter grundskolan.
Reformarbetet har inneburit en unik höjning av utbildningsnivån hos befolkningen. För knappt trettio år sedan var en gymnasial utbildning ett privilegium för ett fåtal. 1950 var det bara ca 10 96 av en årskull som gick
vidare till utbildning i de dåvarande gymnasierna. I dag är tillgången till
kunskap och utbildning en rättighet för alla. Alla ungdomar går den nio-
åriga grundskolan och nästan alla fortsätter direkt eller efter en tids uppe-
häll till en gymnasial utbildning. Genom utbyggnaden av högskole- och vuxenutbildningen har också nya möjligheter öppnats att som vuxen återkomma till utbildning.
Bred politisk enighet har rått om både målen för och huvuddragen i
utbildningsreformerna. Denna värdegemenskap har varit av stor betydelse
för utbildningsväsendets utveckling.
Den fortsatta utvecklingen av gymnasieskolan måste bygga vidare på de övergripande mål för utbildningspolitiken jag här har redogjort för. Den bör även ses som en vidareutveckling av de strävanden som mera specifikt kännetecknat reformeringen av det frivilliga skolväsendet.
2.2 Behovet av förnyelse inom gymnasieskolan Förändringar inom skolväsendet
Som jag tidigare beskrivit har både grundskolan och högskolan genom-
gått omfattande förändringar. Grundskolans yrkesinriktade inslag har av-
vecklats och grundskolan har därmed blivit en enhetlig allmänbildande
grundutbildning. Högskolan har öppnats för andra än studerande med traditionell gymnasicbakgrund och anpassats till kraven på återkommande utbildning. Däremot har stora delar av gymnasieskolan både till struktur -
och innehåll varit i stort oförändrad under de senaste 10—15 åren.
I direktiven till gymnasieutredningen betonade jag vikten av att reformeringen av grundskolan och högskolan följs upp av en förnyelse av gymnasieskolan. Jag framhöll bl.a. att reformeringen av den inre arbetsmiljön i grundskolan måste få genomslag också i gymnasieskolans arbets-
former liksom att den fortlöpande demokratiseringen i arbetslivet och samhället måste påverka även gymnasieskolan. Dessutom behöver gymnasieskolans organisation och innehåll förändras, om intentionerna med högskolereformen skall kunna förverkligas.
Jag pekade också på flera allvarliga brister i gymnasieskolan som gör en förnyelse av innehåll och arbetssätt nödvändig. Bl.a. framhöll jag den
otillräckliga kontakten mellan skolan och arbetslivet och den splittrade inre arbetsmiljön. Jag pekade på att lämpliga utbildningsalternativ saknas
för elever som tidigare haft svårigheter i grundskolan samt på den bristande samverkan mellan gymnasieskola och vuxenutbildning.
Flera av dessa brister har sedan direktiven skrevs kommit att framstå än
tydligare. Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att allt färre ungdomar kan erbjudas arbete direkt efter grundskolan. Samtidigt har efterfrå-
gan på gymnasial utbildning stadigt ökat såväl från ungdomar. som söker direkt efter grundskolan, som från äldre. Detta understryker behovet av att
utbildningssystemet kan erbjuda meningsfulla utbildningsalternativ för alla som lämnar grundskolan. Gymnasieskolans innehåll, organisation och arbetssätt måste därför anpassas till alla ungdomars behov. Detta ökar också kraven på en mjukare övergång från grundskola till gymnasieskola. Gym-
nasieskolan måste naturligt bygga vidare på och fördjupa de grundläggande kunskaper och färdigheter eleverna förvärvat I grundskolan. Den kan inte längre enbart förbereda för antingen högskola eller yrkesliv, utan måste ge mera av både yrkes- och studieförberedelser till alla.
Det är bl.a. mot denna bakgrund som jag anser att en reformering av gymnasieskolan är nödvändig. Till det kommer att förändringar är nödvändiga till följd av arbetslivets och samhällets snabba utveckling. Dessa
aspekter utvecklar jag i det närmast följande.
Vissa utvecklingstendenser
All utbildning är i grunden framtidsinriktad. De kunskaper, färdigheter och normer som utbildningsväsendet förmedlar till dagens barn och ungdom är den grund de skall bygga på i framtida familje-. samhälls- och
yrkesroller. Skoltiden är också den period då unga människor i stor ut-
sträckning formar sin personlighet, sina värderingar och sina attityder. Utbildningen är en av de faktorer som i hög grad bidrar till att påverka
framtiden. Samtidigt måste utbildningen anpassas till de krav som vi i dag kan förutse att samhället och arbetslivet kommer att ställa i ett längre perspektiv. Ungdomar som får sin utbildning i gymnasieskolan under
1980-talet kommer att vara aktiva i samhällsarbetet och i yrkeslivet flera
årtionden in på 2000-talet. Självfallet går det inte att i detta tidsperspektiv med några anspråk på
säkerhet uttala sig om näringslivets och arbetsmarknadens utveckling eller om samhällsutvecklingen i stort. Med utgångspunkt i tendenser i dagens samhälle kan vi emellertid anta att omvandlingen och förändringstakten i samhälls- och arbetslivet kommer att gå allt snabbare.
Vad gäller arbetslivet hävdar många bedömare att vi i dag befinner oss i en brytningstid mellan det industriella och det post-industriella samhället. Redan i dag arbetar över 65 260 av arbetskraften inom tjänstesektorn och
den svarar för 6076 av vårt lands bruttonationalprodukt. Industriproduktionen förutses öka till följd av den snabba tekniska utvecklingen och
fortsatt rationalisering och strukturomvandling. Däremot kommer syssel-
sättningen inom industrin långsiktigt att minska och ersättas med en ök-
ning av både offentlig och privat tjänsteproduktion. Skall denna omvandling bli möjlig krävs en ökad satsning på kvalitetsproduktion och tjänsteproduktion med stort kunskapsinnehåll. Hög innovationsberedskap, kompetens och teknisk kunskap kommer att bli nödvändig inom olika yrken och på alla nivåer i arbetslivet.
Sverige har redan i dag goda förutsättningar för en mer kunskapsintensiv
inriktning av produktionen. Internationella jämförelser visar att vi generellt sett har en mycket hög utbildningsnivå. En stor och jämförelsevis effektiv offentlig sektor innebär också betydande fördelar. Forskning och
utvecklingsarbete har god kvalitet och bredd inom både näringslivet och högskolan.
Ett aktivt utvecklingsalternativ som innebär att svenskt näringsliv tar vara på och utnyttjar dessa fördelar förutsätter en fortsatt bred satsning på utbildning. Utbildningsväsendet har i detta perspektiv karaktären av en
viktig och nödvändig investering för framtiden. Utbildningen måste då också bli så dynamisk och flexibel i fråga om både organisation och
innehåll att den kan underlätta en utveckling i näringslivet som den jag skisserat. Då samhällsbehoven ändras måste utbildningen följa med. Ett statiskt utbildningsväsende i ett dynamiskt samhälle blir snabbt en dålig
investering. Ett nära samspel mellan samhälle och skola är därför en
nödvändighet. I det följande återkommer jag till de särskilda krav detta
ställer på den nya gymnasieskolan.
Den snabba tekniska utvecklingen skapar för den enskilde möjligheter men också betydande risker. Strukturomvandlingar i näringslivet kan innebära att stora yrkesgrupper får uppleva att de nuvarande arbetsuppgifterna försvinner och ersätts med nya, som kräver ett annat yrkeskunnande. Samtidigt kan den nya tekniken öppna förutsättningar för en mer flexibel utläggning av arbetstiden, som ökar den enskildes möjligheter att umgås
med familjen, studera eller på annat sätt utvecklas socialt och kulturellt.
Som helhet kommer den tekniska utvecklingen att förändra våra livsbe-
tingelser, både på arbetsplatsen, i hemmen och på fritiden.
Många bedömare har också pekat på att strukturomvandlingar i arbetsli-
vet och förändrad arbetsorganisation i kombination med den snabba ut-
byggnaden av offentlig service kan leda till ökad upplevelse av främlingskap och minskat inflytande för den enskilde. Kraven på lokalt inflytande och en fortsatt demokratisering både av näringsliv och av offentlig förvaltning blir därmed allt viktigare. När det gäller offentlig verksamhet har
också initiativ tagits i bäde statlig och kommunal verksamhet för att decentralisera förvaltningsuppgifter. Som en följd av 1970-talets medbe-
stämmandereformer har också en demokratisering av arbetslivet påbör-
jats.
dierna”” får allt större betydelse och det utländska medieutbudet riskerar
att få en kraftig dominans över det inhemska. Detta påverkar inte bara våra möjligheter att bevara värt eget kulturarv utan kan också leda till en
förändrad samvaro i hemmen. Även barns och ungdomars uppväxtvillkor kommer i än större utsträckning att präglas av utvecklingen på kultur- och
medicområdet.
Dessa tendenser måste vara viktiga utgångspunkter för det fortsatta reformarbetet inom gymnasieskolan när det gäller att stimulera en önskvärd utveckling och att motverka och förebygga de risker som förändringarna kan medföra.
Livslängt lärande
Osäkerheten om hur samhället och arbetslivet kommer att utvecklas och om vilka kunskaper som kommer au efterfrågas på längre sikt gör att de flesta människor kommer att behöva äterkomma till utbildning flera gånger under sin livstid. Med de snabba omställningar som kan förutses inom näringslivet och samhället i övrigt kommer ständigt nya kunskaper och
kunskaper i nya kombinationer att efterfrågas. GU framhåller att utredningen i sina kontakter med näringslivet överallt
mött kravet på både breda och djupa kunskaper. Ett näringsliv i omvandling kräver en utbildning som kan ge generella kunskaper och en omfat-
tande orientering över stora kunskapsområden. Samtidigt kvarstår eller
skärps kraven på fördjupade specialistkunskaper. bl.a. på grund av användningen av allt mer avancerad teknologi.
Behovet av både ökat djup och en större bredd i kunskaperna är en stor
utmaning för utbildningssystemet. Till detta skall läggas att de ekonomis-
let ständigt leder till behov av förnyade kunskaper hos medborgarna. Enligt min mening leder dessa ökade krav till att utbildning inte längre bara
kan vara något som man får under ungdomsåren som en ”engångsföretecl-
se”. Den enskilde måste vara inriktad mot att återkomma till utbildning under ctt livslängt lärande. Gymnasieskolan. högskolan och vuxenutbild-
ningen' måste ses i ett helhetsperspektiv och möjligheterna till samverkan
mellan olika utbildningstormer måste förbättras.
En bärande tanke både för 1964 års gymnasiereform och 1968 års vrkes-
utbildningsreform var att öka bredden i utbildningens innehåll utan att därför ge efter på kravet att varje studieväg skall vara klart målinriktad.
Därmed ökade också behovet av att utforma den gymnasiala utbildningen som en del i ett system av återkommande utbildning. 1968 års utbildningsutredning (U 68) konstaterade att utvecklingen av återkommande utbild-
ning skulle stimuleras om alla utbildningar i gymnasieskolan kunde ha
såväl yrkes- som studieförberedande inslag. Vidare ansåg utredningen det
vara ett grundläggande krav att gymnasieskolutbildningen är så lång och har ett sädant innehåll att den kan ge alla en tillräcklig grund för att efter
avslutad gymnasieskola kunna välja mellan yrkesverksamhet och fortsatta
studier. Detta synsätt bekräftades genom 1975 års riksdagsbeslut om reformeringen av högskoleutbildningen, då principen återkommande utbildning lades fast som grund för utbildningsplaneringen. GU framhåller i linje
härmed att utredningen har återkommande utbildning som en viktig utgångspunkt för sin målsättning att skapa en mer flexibel gymnasieskola. Gymnasieskolan bör enligt min mening vara en naturlig grundsten i eu
utbildningssystem som bygger på principen återkommande utbildning. Mot denna bakgrund mäste gymnasieskolan för det första byggas upp för att kunna ge bäde yrkesförberedelser och förberedelse för fortsatta studier åt alla. För det andra måste kompletterande utbildning kunna organiseras
som påbyggnad på en två- eller treårig gymnasicutbildning, antingen i
direkt anslutning till avslutad linje eller efter en tids yrkesverksamhet.
En gymnasieskola för alla s
det viktigt att bevaka att vissa grupper inte ställs vid sidan om utvecklingen på grund av bristande utbildning. Redan i dag märks ett tydligt samband
mellan bristfällig utbildning och arbetslöshet.
Särskilt svåra problem har ungdomar som av olika skäl inte fullbordat grundskoleutbildningen eller inte fortsatt till gymnasieskolan. Från att i
mitten på 1960-talet kunna ta emot ca 50 92 av en årskull 16-åringar har
arbetsmarknaden numera i stort sett upphört att existera för dessa ungdo-
mar. Något val mellan fortsatt utbildning och arbete efter avslutad grund-
skola är därmed för de flesta ungdomar inte längre möjligt. Något tillspetsat kan man säga att utvecklingen har gjort gymnasieskolan reellt, om än inte formellt, obligatorisk. I dag är gymnasieskolan också dimensionerad för att ta emot fler än alla 16-åringar.
Redan 1960 års gymnasieutredning underströk principen att alla ungdo-
mar bör beredas plats i det gymnasiala skolstadiet. Detta har sedan kommit
att bli vägledande för statsmakternas ställningstagande att successivt bygga ut gymnasieskolan. Som en konsekvens härav föreslog jag i årets budgetproposition förändrade regler för intagningen ull gymnasieskolan i syfte att ge sökande under 18 är företräde. Aut ställa utbildningsmöjligheter till förfogande är dock inte tillräckligt för att alla ungdomar också skall få reella möjligheter till en gymnasieut-
bildning. Den utbyggnad av gymnasieskolan som ägt rum måste nu följas
av en förnyelse av innehåll och arbetsformer för att alla ungdomars rätt till gymnasial utbildning skall kunna förverkligas.
Ungdomar som inte går direkt till gymnasieskolan efter avslutad grund-
skola avstår från att söka eller har så dåliga studieresultat att de inte klarar konkurrensen om utbildningsplatserna. Sett från deras synpunkt finns det
inte några acceptabla alternativ. De vill ha ett arbete som inte finns. De vill
inte ha eller klarar inte de utbildningar som erbjuds.
För att förbättra dessa ungdomars situation har på senare år en rad åtgärder vidtagits i syfte att underlätta möjligheterna att antingen få en fast anställning eller utbildning. Det nyligen införda systemet för det kommu-
nala uppföljningsansvaret med bl.a. anställning på ungdomsplats och lo-
kalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser i gymnasieskolan är exempel.
på en sådan åtgärd. Som en följd av denna utveckling har utbildningsvä-
sendet via kommunernas skolstyrelser övertagit det samlade ansvaret för
ungdomar under 18 år som inte har fast anställning. Kommunerna erbjuder
nu dessa ungdomar antingen gymnasieutbildning eller annan meningsfull verksamhet som kan underlätta övergången till arbetslivet eller till vidare studier.
Förändringen mot en mer kunskapsintensiv produktion, som jag tidigare
pekat på, kommer att ytterligare höja kunskapskraven för inträde på ar-
betsmarknaden och därigenom starkare understryka behovet av någon form av gymnasial utbildning för alla. Ungdomar med enbart grundskoleutbildning kommer enligt min bedömning också fortsättningsvis att ha stora svårigheter på arbetsmarknaden. |
Gymnasieskolan och de mer arbetsmarknadsinriktade insatserna inom
uppföljningsansvaret måste därför ses som en helhet. Om inte gymnasieskolan utformas så att den står öppen för samtliga ungdomar kommer
kraven i stället att öka på insatser inom uppföljningsansvaret. I årets budgetproposition betonade jag mot denna bakgrund att gymnasieskolan
och uppföljningsverksamheten kan liknas vid kommunicerande kärl och att de måste bedömas gemensamt. Samtliga insatser för ungdomar måste
således samordnas och sättas in i ett gemensamt utbildningspolitiskt sammanhang.
Även utbildningsmöjligheterna inom det kommunala uppföljningsansvaret måste bli en naturlig del av de samlade utbildningsinsatserna, där också kommunal vuxenutbildning bör kunna ha en viktig roll. Den stora uppgift
vi nu står inför är att åstadkomma en sådan helhetssyn och en så effektiv samverkan mellan arbetsmarknads- och utbildningsinsatser, att alla ungdomar finner för dem intressanta och meningsfulla utbildningsalternativ. Jag återkommer till detta i det följande i samband med att jag diskuterar det inre arbetet i gymnasieskolan, insatser för ungdomar inom uppföljningsansvaret och samarbetet med den kommunala vuxenutbildningen.
Skolan som arbetsplats
En gymnasieskola som skall kunna ta emot alla som slutar grundskolan
måste också erbjuda en inre arbetsmiljö som svarar mot alla ungdomars behov.
Tiden i gymnasieskolan är en kort och intensiv period i ungdomarnas liv. Under denna period skall mycket hända. Det är nu ungdomarna skall välja verksamhetsområde. förbereda sig för vuxenlivet och lämna rollen som tonåringar. Det är nu de mognar och utvecklas till individer som kan ta ansvar för sina liv i de olika roller som vuxenlivet erbjuder.
Det inre arbetet i gymnasieskolan måste vara så utformat att det stödjer denna utveckling och mognadsprocess. Ungdomarna måste få ta ansvar och ställas inför krav som de kan gå i land med. Det är viktigt för unga människor att få känna att de gör nytta, inte bara för egen räkning utan också för andras, att känna att de är kuggar i ett socialt sammanhang.
Ungdomarna måste också få större möjlighet att påverka sin arbetssitua-
tion och ges ett ökat inflytande på skolarbetets uppläggning och genomförande.
I direktiven till GU framhöll jag att samhällets fortlöpande demokratisering inte kan lämna skolan opåverkad. ”Gymnasieskolan bör i högre grad
än f.n. närma sig vuxenvärlden. Ett ökat ansvarstagande av eleverna och en högre grad av egen aktivitet bör kunna medföra större arbetstrivsel och bättre studiemotivation. En viktig uppgift för gymnasieutredningen är att föreslå åtgärder som kan främja de studerandes inflytande över det egna arbetet.” .
Speciellt väsentligt är det för ungdomar som i dag inte finner sig tillrätta i gymnasieskolan att utbildningsutbudet är så varierat att även de skall kunna finna meningsfulla studiealternativ. Detta kan t.ex. komma att kräva att gymnasial utbildning erbjuds varvad med andra aktiviteter. Det kräver också en inre arbetsmiljö som är känslig för när problem börjar uppkomma och som ger möjligheter att stödja och underlätta för elever
med studiesvårigheter.
Gymnasieskolans roll som basen för ett livslångt lärande medför också
ökade krav på den inre arbetsmiljön. Arbetet i skolan måste bedrivas på ett
sådant sätt att det hos alla ungdomar skapar en positiv inställning till lärande. Man måste bättre ta till vara och utveckla alla ungdomars inneboende lust att skatfa sig kunskap och kompetens. Detta kräver att eleverna under gymnasieskoltiden också får möjlighet att bygga upp den självkänsla och det självförtroende som kan växa fram då man i sina studier lyckas uppnå de mål man själv har varit med om att ställa upp.
Förändringarna i barns och ungdomars uppväxtvillkor, inte minst de
som följer av utvecklingen på kultur- och medieområdet, ställer enligt min mening särskilda krav på utbildningsväsendet. Skolan mäste i grunden hävda en humanistisk livssyn. Det är därför nödvändigt att ungdomarna
redan i skolan får tillfälle att möta god kultur, som får oss att förstå och uppleva, som roar och oroar. Som jag anfört i årets budgetproposition är skolan samhällets största och viktigaste resurs för att vänja ungdomarna vid god kultur. Det är i skolan som det finns möjligheter att uppmuntra
kulturintresse och låta alla ungdomar få del av vårt kulturarv. Dessa
uppgifter bör vara centrala också för gymnasieskolans fortsatta utveckling.
Mina förslag i årets budgetproposition om två års obligatorisk undervis-
ning i svenska på samtliga linjer och försöksverksamhet med estetisk-
praktiska utbildningar är ett konkret uttryck för denna strävan att vidga
elevernas möjligheter att göra medvetna kulturval och utveckla sin personlighet.
Jag återkommer i det följande till flera förslag från GU om hur arbetsmil-
jön kan förbättras. Vissa förslag syftar främst till att öka elevernas infly-
tande över den egna studiesituationen. Jag tänker då dels på förslagen som
går ut på att öka flexibiliteten i gymnasieskolan, dels på förslagen om
studiekontrakt och personlig handledning samt förslaget om ökade sociala inslag i gymnasieskolan.
Andra förslag syftar till att skapa en mindre splittrad studiesituation och
bättre möjligheter att få personliga intressen tillgodosedda. Jag tänker då på förslagen om koncentrationsläsning och sammanhållna studiepass, om ett ökat stöd till föreningsverksamhet inom skolan samt om möjligheter till
olika slag av fördjupningsstudier.
2.3 Ett fortsatt reformarbete
Jag har i det föregående redovisat de viktigaste motiven för varför
gymnasieskolan nu måste reformeras. Gymnasieskolan fick sin nuvarande läroplan 1971. Men detta betyder
inte att skolformen sedan- dess varit oförändrad. Tvärtom har en fortlö-
pande innehållslig och organisatorisk utveckling pågått. Införandet av nya
linjer, varianter, ämnen och timplaner är exempel på detta liksom utbygg-
naden av lokalt arbetsmarknadsanknutna kurser (LA-kurser) och högre
specialkurser. Den friare resursanvändningen i gymnasieskolan är ännu ett
exempel. Ytterligare utvecklingsinsatser har föreslagits i årets budgetpro-
position.
Genom GU:s arbete och det ovan nämnda utvecklingsarbetet finns nu underlag för statsmakterna att ange inriktningen av ett successivt reformarbete.
Min uppfattning är att vi har en i många avseenden väl fungerande
gymnasieskola. Den förnyelse som nu bör inledas skall ta vara på och
utveckla det som redan fungerar bra i gymnasieskolan och samtidigt göra gymnasieskolan mer framtidsinriktad och därmed ge eleverna bättre beredskap för kommande förändringar i såväl arbetslivet som samhället i
övrigt.
Reformarbetet skall bedrivas i nära samarbete med dem som är verksamma inom skolan så att lokala erfarenheter och initiativ kan tas till vara i den fortsatta förnyelsen. Från dessa utgängspunkter bör reformeringen av gymnasieskolan genomföras stegvis och starta med ett brett försöks- och utvecklingsarbete. Detta synsätt ansluter också till vad en överväldigande
majoritet av remissinstanserna anfört.
Jag föreslår därför att gymnasieskolan går in i en period av försöks- och
utvecklingsarbete som i första hand omfattar de närmaste fem åren.
Både stat och kommuner befinner sig f.n. i ett svårt ekonomiskt läge
vilket ytterligare understryker behovet av att starta förnyelsen av gymnasieskolan med en period av försöks- och utvecklingsarbete. Förnyelsear-
betet skall syfta till att, inom ramen för gymnasieskolans resurser, pröva
olika vägar att utveckla gymnasieskolan. I försöks- och utvecklingsarbetet skall såväl pedagogiska som ekonomiska konsekvenser klarläggas för att skapa ytterligare underlag för kommande ställningstaganden. Denna förut-
sättning gäller för all försöksverksamhet som jag i det följande ämnar föreslå.
Jag avser att föreslå regeringen att ge SÖ i uppdrag att i samverkan med
kommuner och länsskolnämnder utarbeta ett förslag till program för detta försöks- och utvecklingsarbete. Förslaget bör tjäna som underlag för rege-
ringens ställningstaganden till vilka bemyndiganden och närmare riktlinjer som kan komma att behövas. Programmet bör också kunna utgöra ett värdefullt underlag för den lokala och regionala planeringen av försöksoch utvecklingsarbetet. Jag vill i detta sammanhang understryka att det förnyelsearbete som enligt mitt förslag nu skall inledas är en angelägenhet för hela skoladministrationen. Ett aktivt engagemang och deltagande från landets gymnasieskolor är också en förutsättning för att den reformstrategi
jag nu förordar skall bli framgångsrik. SÖ har som ett led i sitt förberedande arbete tillsammans med länsskol-
nämnderna genomfört en kartläggning av kommunernas intresse för försöks- och utvecklingsarbete. Länsskolnämnderna, som bearbetat intres-
seanmälningarna, har till SÖ redovisat ca 850 anmälningar fördelade på 6 försöksområden.
Jag bedömer att den genomförda kartläggningen är av stort värde för ett fortsatt arbete med att planera och genomföra konkreta försöks- och utvecklingsinsatser ute i kommunerna. Jag kommer också vid mina överväganden i det följande att redovisa en del av de intresseanmälningar som
kommit in från kommuner. Redovisningarna innebär inte något ställningstagande till enskilda försök utan skall endast ses som exempel på det omfattande planeringsarbete som nu pågår lokalt.
Mina förslag i det följande är i huvudsak av mer principiell karaktär och
främst avsedda att utgöra riktlinjer för försöksverksamhet som endast på
lång sikt kan leda till genomgripande förändringar av gymnasieskolan.
Vissa förslag kan dock genomföras mer eller mindre direkt efter det att utvecklingsarbetet gett underlag för verksamhetens närmare reglering.
Min avsikt är att under den kommande femårsperioden återkomma med ytterligare förslag, allteftersom resultat av försöks- och utvecklingsarbetet kommer fram.
3¶En mer flexibel gymnasieskola
3.1 Inledning
Gymnasieskolan erbjuder utbildning på 25 linjer och dessutom i form av ca 550 specialkurser samt ett antal lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA-kurser) av varierande längd. Härtill kommer gymnasial lär- Jingsutbildning. Huvuddelen av eleverna söker sig till de olika linjerna som
är två-, tre- eller fyraåriga. Specialkurserna är i regel ettåriga eller kortare. Linjerna och flertalet specialkurser bygger direkt på grundskolan.
Linjesystemet har otvivelaktigt en rad fördelar. Det ger stadga åt studierna genom att man efter sitt val följer en fast lärogång fram till slutmålet. Utbudet av linjer är också stort och variationsrikt. Systemet har emellertid även vissa nackdelar som sammanhänger med att behoven har
Den största nackdelen är den stora åtskillnaden mellan teoretiska (studieförberedande) och yrkesinriktade utbildningar. Detta är i sig en spegling av utbildningssystemets tidigare uppdelning i dels gymnasier och senare
också fackskolor, vilka framför allt skulle ge förberedelse för universitets-
och högskolestudier, dets yrkesskolor som skulle ge direkt användbara yrkesfärdigheter. Denna uppdelning svarar varken mot arbetslivets behov eller mot den syn på livslångt lärande som jag tidigare redovisat.
Den ensidiga inriktningen av å ena sidan de teoretiska linjerna mot:
fortsatta studier och å andra sidan de yrkesinriktade studievägarna mot arbetslivet skapar problem för elever som vill byta studieinriktning. Ett
byte från ev teoretiskt till ett yrkestörberedande studiemål eller vice versa
innebär i dag i stort sett en omstart I gymnasieskolan.
Vissa elever på teoretiska linjer varken vill eller kan gå vidare till
högskolestudier. Högskolan har f.ö. inte heller kapacitet för att ta emot
alla som söker dit. För dessa elever uppstår ibland problem då de skat gå
ut i arbetslivet. Flera av de teoretiska utbildningarna förbereder knappast
alls för detta.
Eleverna på yrkesinriktade linjer får å andra sidan ganska litet av allmänna ämnen. Detta begränsar för deras del den hjälp ull personlighetsutveckling och samhällsorientering som kunskaper i sådana ämnen kan ge. Inslaget av allmänna ämnen är inte heller tillräckligt för att ge en allmän grund för fortsatta högre studier.
Uppdelningen i studieförberedande och yrkesinriktade utbildningar gör
vidare att den gemensamma referensram för synen på samhälle, kultur och
arbetsliv, som gymnasieskolan skulle kunna ge, inte kommer till stånd. GU ger exempel från två områden, vårdområdet och det sociala området. Inom
dessa områden efterlyses i utbildningen en gemensam referensram för
personal av olika kategorier som arbetar inom hälso- och sjukvård, social service och barnomsorg.
Den strikta indelningen i studieförberedande och yrkesinriktade utbildningar leder slutligen till en rekrytering till gymnasieskolan som avspeglar . samhällets socialgruppsmönster. En särskild studie av den sociala selek-
tionen till gymnasiestadiet (SOU 1980: 30) som GU lät genomföra visar att
den sociala skevheten i rekryteringen till olika linjer fortfarande är mycket stor. Även i rekryteringen av pojkar resp. flickor till olika utbildningar är skevheten stor. Ungdomarnas val återger bilden av kvinnors och mäns arbetsmarknad. De traditionella kvinnolinjerna har dock i allt mindre ut-
sträckning visat sig leda till arbete. Med den omstrukturering som håller på att ske på arbetsmarknaden måste fler flickor välja utbildning inom de
tekniska och industriella sektorerna.
En annan stelhet i dagens gymnasieskolorganisation är det ensidiga sätt på vilket enskilda utbildningar organiseras. Alla utbildningar erbjuds i dag
med något undantag som ”helheter” och studierna måste också bedrivas
på heltid utan möjligheter till varvning med andra aktiviteter. Det finns erfarenheter som visar att detta inte passar alla elever. Speciellt gäller det ungdomar som av olika anledningar inte lyckats så bra i grundskolan. De
känner olust och tvekan inför alternativet att tvingas binda sig för ytterligare ett eller två år av enbart studier. Deras studieresultat i grundskolan gör
det också svårt för dem att hävda sig i konkurrensen med andra elever om sina förstahandsval.
Dagens linjesystem har samtidigt en styrka i att det finns klara studiemål
för de olika utbildningarna. Denna stadga ger dock begränsade möjligheter för enskilda elever att koncentrera sig på grundläggande moment i ett ämne eller att fördjupa sig i ämnet. Utrymmet för personliga intresseval eller för att utforma studierna efter individuella behov är också begränsat.
Mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit om samhällets snabba utveckling och de krav som detta ställer samt om att gymnasieskolan skall erbjuda platser för alla ungdomar är det enligt min mening alldeles klart att
gymnasial utbildning måste kunna erbjudas på ett mer flexibelt sätt än som
sker i dag. Låt mig här kort sammanfatta utgångspunkterna för en utveckling mot en flexiblare gymnasieskola.
För att alla ungdomar som lämnar grundskolan skall finna det meningsfullt att söka sig till en gymnasial utbildning måste bl. a. övergången mellan grundskolan och gymnasieskolan göras mjukare.
Behovet av att förbereda och underbygga sina val av studieväg, att
korrigera felval och att t.o.m. helt byta studiemål måste också kunna tillgodoses i ökad utsträckning.
Gymnasial utbildning bör vidare kunna förekomma i annan form än i dagens ”hela” utbildningar. Möjligheterna att tillgodose personliga intresseval och fördjupningsstudier liksom över huvud taget speciella behov måste förbättras. En ökad flexibilitet av detta slag kan även bidra till att
olika handikappades behov bättre kan tillgodoses.
Slutligen måste, som jag tidigare framhållit, varje gymnasial utbildning
Prop. 1983/84: 116 | 17
för den enskilde kunna utgöra grunden för återkommande utbildning, dvs. ge viss förberedelse både för arbetslivet och för fortsatta studier. Denna dubbla förberedelse skall kunna ges dels inom de enskilda utbildningarnas ram, dels också genom kompletteringar av ohka slag.
[ det följande skall jag med utgångspunkt i GU:s förslag närmare be-
handla hur jag anser att gymnasieskolan kan förändras för att därmed
bättre tillgodose de krav som jag nu har angett.
3.2¶En mjukare övergång
För att kunna åstadkomma vad jag här valt att kalla en mjukare övergång
är det flera önskemål som behöver tillgodoses. Ett sådant önskemål är att
valen till gymnasieskolan underlättas.
För vissa elever är idag valet mellan å ena sidan teoretiska linjer och å andra sidan yrkesinriktade utbildningar både svårt och avgörande. Valet
av en teoretisk tre- eller fyraårig linje öppnar för fortsatt utbildning vid
högskolan. Detta ger dessa linjer. viss status. Om emellertid studieresulta-
ten inte blir så bra är denna väg stängd och samtidigt arbetslivsförberedelsen mycket begränsad. Ett något uppskjutet val mellan teoretiska och
yrkesinriktade studievägar, så att detta val görs efter en tid i gymnasiesko-
lan, skulle kunna göra valet lättare. Om den inledande perioden i gymnasieskolan dessutom innehåller både teoretiska och yrkesinriktade moment torde valet av utbildning kunna underbyggas ytterligare. |
Valet mellan teoretiska och yrkesinriktade utbildningar kan också göras mindre svårt och avgörande om det i utbildningarnas slutskede eller direkt
efter deras slut erbjuds goda möjligheter att ändra ”kompetensprofil”.. En teoretisk utbildning skall då kunna kompletteras med yrkesinriktade och
en yrkesinriktad med studieförberedande inslag. Bytet av studiemål underlättas givetvis också om grundutbildningarna inte är så. ensidigt teoretiskt
resp. yrkestekniskt inriktade. .
Ett annat önskemål för att göra övergången mjukare är att både grundskolans avslutande del och gymnasieskolans inledningsskede inriktas mot att underlätta övergången. Eftersom samhällsutvecklingen lett till att praktiskt taget alla ungdomar kommer att möta gymnasial utbildning i någon
form är der naturligt avt grundskolans slutskede förbereder för detta. Dessa
förberedelser bör vara av betydelse både för elever som är säkra i sina val
och för elever som är osäkra eller inte alls vet vad de skall välja. |
Under gymnasieskolans inledningsskede gäller det att hjälpa många clever att klara av de förändringar i kräv, arbetstakt och arbetsformer som
övergången till gymnasieskolan innebär. Inledningsskedet måste helt en-
kelt anpassas till det nya kravet att gymnasieskolan skall vara en skola för alla som lämnar grundskolan.
För vissa ungdomar bör detta kunna innebära att gymnasicutbildningen inleds med en kortare eller längre period av varvad utbildning; där utbild-
2¶Riksdagen 1983i84. I saml. Nr 116 |
ningsinslagen avbryts av perioder av verksamhet i årbetslivet. Kopplingen mellan kommunernas uppföljningsverksamhet och gymnasieskolan är här betydelsefull.
GU:s förslag om gemensam start
GU skulle enligt sina direktiv pröva en organisation som innebär att man
”utgår från en gemensam bas med inriktning mot ett brett yrkesområde i vilken vissa linjer och specialkurser. såväl teoretiska som mer utpräglat yrkesinriktade, skulle kunna sammanföras i gemensamma studiegångar” Utredningens förslag till ny organisation innebär att studiestarten i gymnasieskolan för huvuddelen av eleverna skall ske i något av tre utbildnings-
områden, ett ekonomiskt, ett socialt eller ett tekniskt. Det sistnämnda
skall vara uppdelat i fyra block med olika inriktning.
Med sitt förslag försöker GU eliminera flera av de nackdelar med det nuvarande linjesystemet som jag inledningsvis har pekat på. De yrkesinriktade inslag, som den gemensamma starten ger i början av alla utbildningar, knyter dem alla närmare till arbetslivet. Genom inriktningen mot ett av tre
verksamhetsområden får alla utbildningar en förankring inom ett sådant
område. Valet till gymnasieskolan behöver därmed inte vara ett val mellan teoretisk utbildning, som främst leder mot högskolan, och yrkesinriktad
utbildning, som leder direkt ut i arbetslivet.
Majoriteten av remissinstanserna, bland dem Landsorganisationen i
Sverige (LO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO), sluter upp bakom principen om en gemensam start och syftena med denna. Vissa
instanser, bl.a. Svenska arbetsgivareföreningen och Centralorganisationen SACO/SR, har dock en annan syn. De menar att de målinriktade
eleverna fördröjs och kan tappa motivationen om de inte direkt fär påbörja
de studier de önskar. De anser också att de yrkesinriktade eleverna på
detta sätt får så mycket av allmänna ämnen att de avskräcks från fortsatta
gymnasiala studier. Risken för att kvaliteten i både långa och korta studieprogram blir sämre än i motsvarande utbildningar i dagens gymnasieskola är också enligt dessa remissinstanser stor. Universitets- och högskoleäm-
betet (UHÄ) påpekar att det råder en konflikt mellan de mål som en gemensam ingång avser att främja och andra mål för gymnasieskolan. Från principiell synpunkt delar jag uppfattningen att en gemensam start i tre utbildningsområden, ett ekonomiskt, ett socialt och eu tekniskt, utgör
en intressant modell för en ny organisation av gymnasieskolan.
GU lämnar ett konkret exempel på hur en gemensam start skulle kunna utformas utan att studietiden räknat i antal läsår förlängs och utan att
antalet lektioner i enskilda ämnen minskas. GU:s förslag innebär dock att
läsåret förlängs, att ett treterminssystem införs och att veckoarbetstiden ökas kraftigt.
Även om en majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till principen om en gemensam start, så innebär detta inte att de accepterar det av utredningen presenterade exemplet på hur en sådan start kan utformas. Som jag senare kommer att redovisa ställer sig många tveksamma till den stora utökning av den schemabundna skolarbetstiden som GU:s förslag innebär. Likaså är flera tveksamma till treterminssystemet. Man framhåller också att kostnadsbilden för den gemensamma starten är oklar och att många praktiska problem återstår att analysera och belysa innan man kan avgöra hållbarheten i exemplet. .
Läsåret 1982/83 påbörjades på GU:s initiativ och efter regeringens medgivande ett försök med sammanhållet ekonomiskt utbildningsområde vid gymnasieskolan i Mora. Försöket innebär en gemensam start i gymnasieskolan som omfattar hela första läsåret. Därefter följer ett delvis differentierat andra år. Därmed är den yrkesinriktade utbildningen, motsvarande dagens distributions- och kontorstekniska linje, slutförd. De elever som under det andra året valt den mer studieförberedande vägen går vidare till ett tredje läsår. Därefter har de en utbildning som i allt väsentligt skall motsvara dagens treåriga ekonomiska linje. I utbildningen ingår också praktikinslag för alla under det första gemensamma läsåret.
Försöket visar att det går att finna andra modeller för en gemensam start än den som .GU presenterat som exempel. Det är dock ännu för tidigt att dra några mer bestämda slutsatser av försöket.
Enligt min mening måste vägarna att nå syftena med den gemensamma starten övervägas och analyseras ytterligare. En rad frågor kvarstår att utreda. En sådan fråga är vilken omfattning förankringen i ett verksamhetsområde genom yrkesinriktade inslag kan ha utan att kostnaderna kraftigt ökar för lokaler. utrustning, förbrukningsmateriel och undervisningstid. På denna punkt ger försöksverksamheten i Mora besked endast för det ekonomiska utbildningsområdet. Möjligheterna för övriga utbildningsområden måste belysas ytterligare innan jag är beredd att förorda försöksverksamhet utöver den som nu pågår i Mora. Dessutom behöver möjligheterna att på andra vägar nå de mål som gäller för den gemensamma starten också belysas. Jag ämnar därför föreslå regeringen att ge SÖ i uppdrag att ytterligare analysera och belysa vilka olika möjligheter som kan finnas att inom nuvarande kostnadsramar uppnå syftena med cn gemensam start.
Åtgärder inom grundskolan
GU tar i sitt betänkande upp frågan om en ökad samverkan mellan grundskolan och gymnasieskolan för att åstadkomma en mjukare övergång. Utredningen framhåller att många ungdomar går in i gymnasieskolan ” helt i blindo”” och menar dels att informationen i grundskolan om gymnasieskolan och arbetsmarknaden måste förbättras, dels att tiden under senare delen av vårterminen i årskurs 9 måste användas för konkreta förberedelseåtgärder från grundskolans sida.
Prop. 1983/84: 116 | 20
De remissinstanser som tagit upp frågan är genomgående positiva till GU:s förslag härvidlag. Positiva reaktioner inför en ökad samverkan mellan grundskolan och gymnasieskolan kan också noteras bland de intresseanmälningar till SÖ som kommunerna har lämnat under hösten 1983. Flera kommuner har sålunda lagt fram konkreta förslag till ökat samarbete som man önskar pröva i försöksverksamhet.
Grundskolans nya läroplan, Lgr 80, erbjuder enligt min mening vissa
möjligheter att göra övergången till gymnasiala studier mjukare. Jag tänker
då framför allt på hur temastudierna, tillvalssystemet och den praktiska
arbetslivsorienteringen (praon) kan anknytas till elevernas val:och framtidsplaner.
Enligt min mening skulle man under vårterminen i årskurs 9 i viss
utsträckning kunna genomföra temastudier som anknyter till de verksamhetsområden som eleverna avser att inrikta sig på efter grundskolan. Hur
och i vilken omfattning detta skall göras bör beslutas lokalt på samma sätt som gäller för temastudierna i dag.
Ett annat sätt att göra övergången mjukare som man har möjlighet att lokalt besluta om är att förlägga viss del av praon även till vårterminen i
-årskurs 9. Därmed skulle dessa delar av praon, t.ex. I samverkan med temastudierna, kunna inriktas mot verksamhetsområden som ligger i linje
med vad eleverna tänker ägna sig åt efter grundskolan.
De lokalt utformade tillvalskurserna, slutligen, öppnar också enligt min
mening vissa möjligheter för vissa elevgrupper att förbereda sig för den verksamhet de inriktat sig mot efter grundskolan. Jag anser alltså att Lgr 80 ger vissa förutsättningar för att åstadkomma
en mjukare övergång mellan grundskolan och gymnasieskolan. Det är enligt min mening angeläget att i försöksverksamhet pröva hur dessa förutsättningar bäst kan utnyttjas. Ett försöks- och utvecklingsarbete bör
därför påbörjas för att åstadkomma en mjukare övergång genom att utnytt-
ja de möjligheter som Lgr 80 ger.
Genom den ordning som nu gäller med intagning på höstterminens betyg
i årskurs 9 har eleverna redan i början av vårterminen gjort sina val till
gymnasieskolan. Mitt förslag i årets budgetproposition om att prioritera
sökande under 18 år vid intagningen till gymnasieskolan bör leda till att fler ungdomar går direkt från grundskolan till gymnasieskolan och. att fler får sina förstahandsval tillgodosedda. Detta innebär därför att många elever
redan i början av vårterminen kan vara ganska säkra på vilken studieväg de kommer in på. Intagningsnämndens beslut kommer i april. 'Det intresse
som eleverna genom sina val visat för olika utbildningar bör kunna utnyttjas under vårterminen för att motivera dem att använda viss del av tiden till
att förbereda övergången. De elever som inte har sökt till gymnasieskolan
kan också få hjälp under vårterminen för att senare söka dit. Jag är samtidigt medveten om att intagningen på höstterminsbetyget hittills har skapat problem på många grundskolor. Höstterminen har blivit
mer arbetsbelastad samtidigt som det på många håll har varit svårt att göra
vårterminens arbete engagerande. Enligt SÖ:s bedömningar beror dock
många av de upplevda problemen på att reformen genomförts för snabbt
och utan tillräcklig förberedelse på lokal nivå. Detta ger anledning anta att
problemen är av övergående natur. Erfarenheterna från försökskommunerna, där man haft möjlighet att söka sig fram till fungerande lösningar,
styrker detta antagande. Den fortsatta utvecklingen får visa hur allvarliga
problemen är och vilka åtgärder som kan behöva vidtas.
Åtgärder i övrigt
Enligt min mening är det också viktigt att undersöka vilka möjligheter
som finns att utan mer genomgripande organisatoriska åtgärder göra förändringar under gymnasieskolans inledningsskede som gör övergången
från grundskolan mjukare. Som jag tidigare framhållit är detta särskilt
viktigt i en situation då allt fler av eleverna går direkt från årskurs 9 till gymnasieskolan. . .
Enligt SÖ:s bedömningar går i dag mindre än 5 % av en årskull 16-åring-
ar direkt efter grundskolan ut i arbetslivet på arbeten som leder till fast
anställning. Av övriga 16-åringar går ca 85 Z direkt till utbildning i gymnasieskolan. Ca 1024 av 16-åringarna berörs därmed varje år av kommuner-
nas uppföljningsverksamhet.
Färets budgetproposition har regeringen föreslagit vissa åtgärder som
bör öka antalet ungdomar som går direkt från grundskolan till gymnasie- :
skolan. Eu sådant förslag är att sökande under 18 år fr.o.m. läsåret
1985/86 skall ges företräde vid intagning till gymnasieskolans grundsko-
"Icanknutna:studievägar. Återhållsamhet skall vidare gälla i fråga om att erbjuda dubbelutbildning i gymnasieskolan. Därmed kan man vänta sig att
färre 16-åringar direkt behöver gå in i uppföljningsverksamheten.
Lika viktigt som att ge dem som söker direkt från grundskolan ökade möjligheter. att få påbörja gymnasiestudier är det att försöka minska avbrotten i gymnasieskolan. En stor del av avbrotten sker redan under den första terminen. Ofta är orsaken att man inte har fått sitt förstahandsval tillgodosett och att man därför känner sig missnöjd med den utbildning man har kommit in på. Denna typ av avbrott bör genom prioriteringen av
miljön som jag kommer att föreslå i det följande kommer också enligt min mening att. medverka till att dessa avbrott blir färre.
Avbrott mäste också på olika sätt förhindras genom ett effektivt utnytt-
jande av gymnasieskolans stödresurser. SÖ har på regeringens uppdrag
utvärderat användningen av dessa stödresurser och lämnat förslag om en
rad åtgärder för att dels förebygga att svårigheter uppstår för elever med
särskilda behov, dels stödja och hjälpa elever med svårigheter att på bästa sätt genomföra sina studier I gymnasieskolan.
Även i fortsättningen kommer det att finnas 16- och 17-åringar som av
Prop. 1983/84: 116 | 22
olika anledningar inte söker till eller som avbryter sina studier I gymnasieskolan. Detta är dock inte någon enhetlig elevgrupp. Bland dem finns t. ex. ungdomar som har goda studieförutsättningar men som inte vill studera
vidare. Till denna grupp hör också många invandrare som på grund av språksvårigheter och av andra orsaker tvekar att söka till gymnasieskolan eller avbryter sina studier där. Det gäller också de elever som har dåliga
studieresultat från grundskolan och som inte söker till gymnasieskolan
därför att de inte tror sig om att klara av studierna där eller för att de är
grundligt trötta på att befinna sig i en situation där de känner sig otillräck-
liga. Gruppen innehåller slutligen de elever som inte har fullföljt sina grundskolestudier och som därför inte är behöriga.
Dåliga studieresultat i grundskolan behöver inte i sig betyda att man inte klarar av att skaffa sig en utbildning i gymnasieskolan. Orsakerna till att
man ”misslyckas” i grundskolan kan vara mänga. Det kan bero på sjuk-
dom, relationsproblem i skolan eller i hemmet eller ha andra orsaker. Om
man tidigt kommer efter och detta inte uppmärksammas snabbt kan kunskapsklyftorna snabbt växa. Med en dålig grund att bygga vidare på blir
det allt svårare att hänga med den övriga klassen. Man får rollen av att vara den som inte förstår. inte kan. De ungdomar som fastnar i denna roll uppvisar snart nog alla tecken på att vara ”skoltrötta”.
För många av ungdomarna i den grupp jag nu talar om har gymnasiesko- : lans yrkesinriktade utbildningar visat sig kunna fungera bra efter en förbe-
redande tid inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Där har det då
gällt att till att börja med stärka ungdomarnas självkänsla och självförtroende och ”överbevisa” dem om att de kan klara av en gymnasial
utbildning. Det har också gällt att låta. dem få känna på olika arbetsmiljöer
och delta i praktiskt arbete inom verksamhetsområden som de kan bli intresserade av. Det har slutligen gällt att reparera de mest svårartade bristerna i dessa elevers grundskoleutbildning. Genom särskilt stöd under
den inledande tiden i gymnasieskolan har man också försökt att undvika
tidiga studieavbrott.
GU tar i sitt principbetänkande upp möjligheterna att erbjudä elever med
särskilda problem utbildning i olika studietakt samt att erbjuda utbildning
varvad med inslag av praktik/arbete. Utredningen framhåller att de ungdomar det gäller ofta kan ha temporära svårigheter i form av efterpubertet, relationsproblem. intressekonflikter m. m.
GU framhäller att man mot denna bakgrund måste tänka sig olika okonventionella lösningar på dessa ungdomars utbildningsproblem och hänvisar till den försöksverksamhet som efter beslut av regeringen har påbörjats. Sålunda omfattar en försöksverksamhet i Västeräs en hel serie ätgär-
der som kan vara tillämpliga i speciella situationer. Även här gäller grundtanken att utbildningarna i inledningsskedet erbjuds som varvade utbild-
| ningar. Det sker därvid en samverkan mellan gymnasieskolan och kommu-
nens uppföljningsverksamhet. Man erbjuder bl.a. en introduktionsperiod
' Prop. 1983/84: 116 . 23
som kan få variera i längd och som efter hand går över i en varvning av
studier och praktik. Teoretiska ämnen som eleven har svårigheter med skall kunna förläggas till senare delen av utbildningen. Studiestarten skall vara ”mjuk” och en normal första årskurs skall med introduktionsperiod och inlagda praktikperioder kunna få ta upp till två läsår. Efter de två första läsåren är eleven på detta sätt ”i fas” med skolan i övrigt, men med
ett års fördröjning. Årskurs 2 kan nu anordnas på vanligt sätt. eventuellt med stödinsatser av olika slag. Den kan också anordnas i andra former, - 1. ex. som inbyggd utbildning, i samverkan med komvux eller som fortsatt varvad utbildning. ee
En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan framhåller att
utredningens förslag svarar mot ett länge känt behov av större flexibilitet i
studicuppläggningen för gymnasieskolan. Sveriges Lärarförbund anser i
likhet med utredningen att skolan måste ta hänsyn till varje elevgrupps
eller varje elevs särpräglade önskemål eller behov. Lärarnas Riksförbund
(LR) avvisar dock utredningens förslag om ensidiga satsningar på fortsatt skolgång för svagmotiverade elever och förordar att särskilda resurser
också satsas på andra åtgärder som ungdomspraktik, inbyggd utbildning och lärlingsutbildning, vilket ger eleverna möjlighet att välja och därmed att med större motivation ägna sig åt sin utbildning.
Genom kommunernas uppföljningsansvar har samhället tagit på sig ansvaret för att alla ungdomar under 18 år som inte har stadigvarande arbete får utbildning eller annan meningsfull sysselsättning. Dessa ungdomar kommer då att vara verksamma antingen inom gymnasieskolan eller i uppföljningsverksamheten. : | |
Enligt min mening är det bästa alternativet för ungdomarna att de under : denna tid utbildar sig i så stor utsträckning som möjligt. Det normala bör .
därför vara att de direkt efter grundskolan påbörjar en utbildning I gymnasieskolan. För dem som inte kan tänka sig gymnasieskolutbildning direkt
ansvar bör gymnasial utbildning under ett inledningsskede kunna erbjudas i form av varvad utbildning. Varvningen bör därvid kunna ske med stör frihet och med hänsyn tagen till de elever det gäller. Målet måste dock vara
att ungdomarna så snart det är lämpligt övergår till att följa gymnasieskolans reguljära undervisning med de stödåtgärder som då också kan erbjudas. | En kursindelning av gymnasieskolans yrkesinriktade ämnen i enlighet med GU:s förslag, som jag återkommer till i det följande, skulle kunna göra
det enklare att åstadkomma varvade studiegångar av detta.slag. .
Den varvade utbildningen bör i första hand gälla gymnasieskolans tvååriga linjer och specialkurser av motsvarande längd. Den bör när så är lämpligt även kunna gälla komvuxkurser och kortare specialkurser i gym-
nasieskolan.
Enligt min mening kan komvux genom sin organisation med fristående
Prop. 1983/84: 116 : : . 24
kurser, sin uppdelning av de stora yrkesämnena i kortare kurser (delmo-
ment-kurser) och sina särskilda yrkesinriktade kurser (SY-kurser) erbjuda
utbildningsalternativ som gymnasieskolan i dag inte har. Jag kommer i det
följande att diskutera möjligheterna för ett mera långtgående samarbete mellan komvux och gymnasieskolan vad gäller de ungdomar som inom
uppföljningsansvaret önskar få en yrkesinriktad gymnasial utbildning genom varvning av studierna med ungdomsplats/praktik/arbete.
Lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser, s.k. LA-kurser, används i ökande utsträckning som utbildningsinslag inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Min uppfattning är att en LA-kurs kan utgöra en
bra första utbildningsdel för ungdomar inom uppföljningsverksamheten,
förutsatt att kursen verkligen täcker ett angeläget utbildningsbehov och därför leder till anställning eller fortsatt utbildning. Viktigt är dock att man vid planeringen av dessa kurser ser till att de inte blir ”återvändsgränder” i
utbildningssammanhang. I stället måste de vara:så planerade att de ger en
grund för fortsatt utbildning, dvs. att de kan ingå som en del i ett system för
återkommande utbildning.
I kommunerna görs stora ansträngningar för att på olika sätt stödja de ungdomar som omfattas av uppföljningsansvaret. Idéerna om hur utbildning bäst skall kunna erbjudas är många. Av GU initierad försöksverksam-
het och lokalt initierat utvecklingsarbete pågår. |
Jag ämnar i annat sammanhang föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att följa denna verksamhet och h löpande inkomma med förslag till sådana
former främjas för den aktuella unedomsgruppen.
3.3¶Ämnesindelning och kurssystem m. m.
Inledningsvis har jag berört behovet av att öka flexibiliteten i studierna inom en utbildning. GU berör denna fråga på flera olika sätt. Bl.a. för utredningen ett resonemang om olika ämnens roller i olika utbildningar och om möjligheterna att dela in vissa mer omfattande ämnen i grund- och tilläggskurser.
GU talar om att ett ämne kan uppträda i roller'som allmänt färdighets-
ämne, karaktärsämne och stöd- och integrationsämne. Med allmänna färdighetsämnen menar GU ämnen som bör ingå i alla utbildningar och som alla elever behöver ha färdigheter i. Som karaktärsämne bör ett ämne ha en inte alltför liten omfattning och dels ge en kärna av grundläggande kunska-
per som alla måste kunna behärska, :dels ge vissa ytterligare kunskaper
som ger både bredd och djup. Som stöd- och integrationsämne kan ett ämne ha en betydligt mindre omfattning och belysa ämnesfrågeställningar på ett mer allmänt och ”orienterande” sätt. ”
GU föreslår en kursindelning som gäller framför allt ämnen med stort tidsmässigt omfång. dvs. i första hand karaktärsämnen och allmänna fär-
| 25 Prop. 1983/84: 116
dighetsämnen. Utredningen föreslår sålunda att dessa ämnen skall delas upp i grundkurser och tilläggskurser.
Grundkurserna avses ge de för alla studerande nödvändiga kunskaperna i form av centrala begrepp och problemställningar. Kurserna kan vara en eller flera i ett ämne beroende av ämnets karaktär och omfattning. Innehållet skall vara angivet i centralt fastställda kursplaner.
Tilläggskurserna skall ge dels ökad bredd genom ullägg av nya moment, dels ytterligare belysning av valda områden i grundkurserna. Innehållet i tilläggskurserna skall vara mera fritt och inte styras i detalj av centralt utformade kursplaner. Inom varje ämne skall kunna finnas en eller flera
tilläggskurser. Flertalet av de remissinstanser som vttrat sig i frågan ställer sig positiva till förslaget om kursindelning. Härnösands kommun framhåller dock vik-
ten av att finna en "lämplig avvägning mellan centralt utarbetade rekommendationer, direktiv och full loka! planeringssuveränitet”. Elevorganisationen avvisar helt det föreslagna kurssystemet på grund av risken att man
får ”ett renodlat ackordssystem”” där det gäller att hinna avverka så många kurser som möjligt.
Konflikten mellan centralt och lokalt inflytande över utbildningars innehåll är inte ny och kompromisser mellan motstridiga behov får ideligen göras. GU:s förslag om centralt bestämda grundkurser samt tilläggskurser
som man lokalt får ett visst inflytande över, är en sådan kompromiss. Dess närmare innebörd kan dock inte bedömas förrän man i ett läroplansarbete preciserar vilken omfattning av lektionstiden för olika elever de olika
kurstyperna bör ha samt hur det lokala inflytandet skall ta sig uttryck.
Dagens gymnasieskola fungerar i praktiken oftast så att alla elever i en
klass samtidigt ger sig I kast med samma problem och stoff. Alla i klassen har samma tid till sitt förfogande med i stort sett samma lärarinsats. Utfallet av studierna blir då till mycket stor del beroende av den enskildes intresse, vilja, motivation, förmåga, aktuella personliga situation och fak-
tiska tillgång till tid.
"Vad GU:s förslag tillför är framför allt individuella möjligheter att efter behov koncentrera mer tid på grundläggande avsnitt i studiekursen. Elever som av olika anledningar inte klarat av vissa grundläggande moment på ”normaltid”” med den undervisning som normalt ges, får ytterligare tid och
möjligheter att reparera detta. Jag finner det föreslagna kurssystemet intressant från flera synpunkter. Skolan måste kunna göra klart vad som bedöms som nödvändigt och
tillräckligt för en godkänd prestation. Enligt min mening ger ett kurssystem av det slag GU föreslår förutsättningar för detta. Genom grundkurserna
uppställer skolan klara krav på vad som skall anses vara nödvändiga.
grundläggande kunskaper för alla. En godkänd prestation på en grundkurs leder till nästa. Mellan dem kan valfritt ligga en eller flera, olika långa,
tilläggskurser. |
Skolan måste vara noga med att se till att eleverna skaffar sig de grundläggande kunskaper som är en förutsättning för att de skall kunna gå vidare i studierna. Enligt min mening bottnar många elevers problem i att de leds vidare i sina studier utan att egentligen ha inhämtat de grunder som är förutsättningen för att kunna fortsätta till nya moment och områden. För den enskilde eleven leder detta till krympande självförtroende, blockeringar och känslan av att vara oduglig” för studier. Klara godkändgränser i angivna grundkurser med möjlighet att koncentrera sina arbetsinsatser torde för många elever vara långt bättre än att de i en för alla angiven arbetstakt leds vidare trots att de av någon anledning kommit efter.
Även om ett system av grundkurser och tilläggskurser har många positiva drag enligt vad jag redovisat, finns också, som Elevorganisationen påpekat, risker med ett sådant system. Dessa måste uppmärksammas.
Min principiella ståndpunkt är således att ett kurssystem av föreslagen
typ på ett bättre sätt än dagens studieorganisation kan ange klara kun-
skapskrav i de olika ämnena. Godkända prestationer på grundkurserna är
ett sådant krav. Till kraven kan också höra att man måste ha gått igenom och fått prestationen bedömd på någon eller några tilläggskurser. Å andra sidan anser jag att ett kurssystem inte får användas på ett sådant sätt att antaler tilläggskurser som man gått igenom får betydelse t. ex. för
ett kommande urval till högskoleutbildning. Systemet får sålunda inte leda till att vissa ungdomar ägnar all sin tid åt grundkurser medan andra samlar
ett maximalt antal tilläggskurser för att därmed nå fördelar i en konkurrens
om platser i högskolan. Liksom GU vill jag framhålla vikten av att eftersträva kvalitet i kunskaperna framför kvantitet.
Regeringen har under våren 1983 givit SÖ i uppdrag att ge förslag till hur en kursindelning i grundkurser och tilläggskurser skulle kunna se ut i några representativa ämnen. Därvid skall SÖ även beakta möjliga kopplingar till det kurssystem och den uppdelning av kurserna i en grunddel och cen fördjupningsdel som redan tillämpas inom komvux. Sedan SÖ redovisat sitt uppdrag avser jag att återkomma till regeringen i denna fråga.
Tanken att ett ämne kan uppträda som karaktärsämne i vissa utbildning-
ar och som stöd- och integrationsämne i andra i enlighet med vad GU föreslår är i och för sig inte ny. Före den av riksdagen 1964 beslutade gymnasiereformen förekom t. ex. de typiska karaktärsämnena fysik, kemi
och biologi även i form av orienteringskurser på icke naturvetenskapligt inriktade linjer. På de dåvarande handelsgymnasierna förekom undervisning i dessa ämnen under rubriken naturvetenskaplig orientering.
Den bedömning som gjordes inför reformen 1964 var att orienteringskur-
serna utgjorde värdefulla inslag i de olika linjernas program men att det hade förelegat stora svårigheter när det gällt den konkreta uppläggningen och utformningen av kurserna. I stället infördes det nya ämnet naturkunskap, som till sin karaktär är ett stöd- och integrationsämne.
Av de ämnesanalyser som GU låtit genomföra framgår att även ämnet
Prop. 1983/84: 116 | 27
naturkunskap har haft svårigheter att finna sin form. Där framhålls att man
endast i enstaka fall i undervisningen har kunnat leva upp till intentionerna
i 1965 års läroplan för gymnasiet. Av detta framgår att det kan vara svårt att finna formen för hur ämnen,
som sedan länge varit etablerade som karaktärsämnen på vissa studievägar, skall läggas upp för att fylla rollen av stöd- och integrationsämnen på andra. Problem tycks förekomma oberoende av om ämnena studeras var
för sig eller om man försöker sammanföra dem till blockämnen av typen
naturkunskap.
Trots de svårigheter som kan föreligga har jag uppfattningen att grundsynen att ett ämne måste kunna få uppträda i olika roller är riktig såväl av yrkes- och studieinriktningsskäl som av pedagogiska skäl. Avvägningar
måste också göras mot elevernas arbetsbelastning. Vissa studievägar i
gymnasieskolan, t.ex. den naturvetenskapliga linjen. upplevs i dag som synnerligen arbetskrävande av eleverna. En av anledningarna anses vara att kraven även inom de icke naturvetenskapligt inriktade ämnena är så
höga. Enligt GU borde t. ex. ett ämne som samhällskunskap ha rollen som
stöd- och integrationsämne på denna linje. Enligt min mening bör det nu redovisade synsättet prövas inom ramen för det fortsatta arbetet med att utveckla ett system av grund- och tilläggskurser. |
Som framgår av vad jag nyss har sagt kan ett kurssystem skapa nya förutsättningar för hur kunskapskrav kan utformas och studieprestationer
bedömas. GU tar klart ställning mot det nuvarande relativa betygssyste-
met. Utredningen låter den föreslagna kursindelningen utgöra grundvalen för ett nytt kursrelaterat betygssystem.
Jag är medveten om de brister som det nuvarande relativa betygssyste-
met har. Så snart klarhet har nåtts om möjligheterna att skapa ett kurssys-
tem i gymnasieskolan ämnar jag återkomma till frågan om ett nytt betygssystem.
Arbetet i den hösten 1983 tillkallade tilträdesutredningen (U 1983:03), som har att se över principerna för tillträde till grundläggande högskoleutbildning, bedrivs enligt sina direktiv med utgångspunkt i det nuvarande betygssystemet.
Jag aviserade i årets budgetproposition att jag i samband med mina
förslag om reformering av gymnasieskolan också skulle ta upp det förslag till temastudier som SÖ lämnat i sin anslagsframställning. SÖ påpekar där att den träning till självständigt arbete som eleverna får i grundskolan, främst genom temastudierna, bör följas upp i gymnasieskolan. Möjlighet
till temastudier även i gymnasieskolan bör därför finnas, menar SÖ.
Från olika utgångspunkter är det angeläget att skapa förutsättningar i
gymnasieskolan att gruppera stoffområden oberoende av den ämnesin-
delning som finns på de skilda studievägarna. Genom att gruppera stoff kring teman och problemområden ökar förutsättningarna för en undervisning som knyter teori till upplevd verklighet. Sådana ämnesövergripande
studier bör också i stor utsträckning kunna ha problemorienterad uppläggning och bedrivas som temastudier och projektarbete. Härigenom skapas en undervisningssituation som främjar en träning i: förmåga till samarbete och till självständigt och kritiskt tänkande. Många av de intresseanmälningar som. enligt vad jag erfarit, har kommit in till SÖ innehåller förslag om en sådan uppläggning och inriktning av undervisningen. .
Jag finner idén om temastudier i gymnasieskolan intressant. Jag avser därför att senare föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att dra upp riktlinjerna för hur temastudier kan läggas upp i gymnäsieskolan.. SÖ bör även pröva alt inom ramen för ett system med grund- och tilläggskurser utveckla tilläggskurser med ämnesövergripande inslag. Även specialämnen bör kunna ges en ämnesövergripande karaktär. Vidare bör försöksverksamhet med temastudier få påbörjas.
3.4 Fördjupningsstudier
Enligt min mening är det viktigt att gymnasieskolan kan erbjuda olika former av fördjupningsmöjligheter. En kursindelning av det slag jag berört i det föregående underlättar detta. Tilläggskurserna kan då ge möjlighet till fördjupning inom moment som tidigare har behandlats i grundkurserna.
GU föreslår också att särskilda fördjupningsstudier skall förekomma som obligatoriska inslag i årskurs 3. Denna fördjupning föreslås mer ha karaktären av specialstudier inom områden som inte behöver vara bundna till ämnen i läroplanen men som en elev är speciellt intresserad av.
I likhet med en majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan ställer jag mig positiv till att öka utrymmet för fördjupningsstudier i gymnasieskolan. I det följande kommer jag att diskutera två olika typer av fördjupning, nämligen specialämnen och specialarbete.
Specialämnen .
Fördjupning i form av specialämnen finns redan i dag på flera av gymnasieskolans linjer. Sådana ämnen infördes redan vid 1964 års gymnasiereform på den treåriga ekonomiska resp: den fyraåriga :tekniska linjen. Senare har tillkommit alternativämnen på den treåriga naturvetenskapliga linjen. Däremot saknas specialämnen av denna typ på treårig samhällsvetenskaplig och humanistisk linje.
De specialämnen jag nu talar om har den dubbla funktionen att dels förbereda för högskolestudier, dels ge kunskaper av ett slag som ger eleverna bättre möjlighet att få fotfäste på arbetsmarknaden.
Min uppfattning är att specialämnenas roll är 'så viktig att alla treåriga utbildningar bör ha inslag av sådana ämnen. Jag ämnar därför föreslå regeringen att ge SÖ i uppdrag att belysa hur specialämnen i årskurs 3 på treårig humanistisk och samhällsvetenskaplig linje kan utformas. Jag föreslår också att försöksverksamhet med sådana ämnen på dessa linjer får anordnas.
Specialarbete
En annan typ av fördjupning som infördes vid 1964 års gymnasiereform
är specialarbete. Det infördes i två former, dels ett schemabundet special-
arbete på vissa grenar i årskurs 4 av fyraårig teknisk linje, dels ett mer fritt
specialarbete i årskurs 3 på tre- och fyraåriga linjer som skulle bedrivas
utanför schemalagd studietid. För det sistnämnda var en resurs för ”fortlöpande aktiv handledning” reserverad inom ramen för timme till förfogande.
Specialarbetet upphörde i princip i och med att möjligheter till självstudier under viss schemalagd undervisningstid infördes läsåret 1982/83 efter förslag i propositionen (prop. 1981/82: 14) om förändringar av gymnasie-
skolans utformning m. m. Jag har i årets budgetproposition lagt fram förslag som innebär att det
blir möjligt att med stöd av vissa omfördelningar reducera eller avveckla
självstudietiden. Om man emellertid har funnit en bra form för att utnyttja viss tid som självstudietid på tre- och fyraåriga linjer får detta dock fort-
farande göras i en omfattning av högst tre: veckotimmar, förlagda till årskurs 3.
Enligt min mening var det olyckligt att specialarbetet togs bort för eleverna på tre- och fyraåriga linjer i gymnasieskolan. Inte minst de årliga
utställningar som förbundet Unga Forskare anordnar visar vilka imponerande resultat som ungdomar kan uppnå med utgångspunkt i specialarbetet i gymnasieskolan. Specialarbetet ger möjlighet att arbeta självständigt och
forskningsinriktat. Det ger rika tillfällen till att utveckla kreativitet, initiativförmåga och kritiskt tänkande. Det ger också eleverna tillfälle att fördjupå sig inom områden som de intresserar sig speciellt för. Jag vill därför nu
förorda att en fördjupning av den typ som ett specialarbete kan erbjuda
återinförs för eleverna på tre- och fyraåriga linjer.
I specialarbetet skall eleverna arbeta enskilt eller i grupp på ett undersö-
kande sätt och med läraren som handledare. Viss facklitteratur skall själv-
ständigt gås igenom av eleven. Arbetet skall kräva att man hämtar in
information ur olika källor, kritiskt sovrar och jämför olika uppgifter och
tolkningar samt att man, då så är möjligt. genomför mindre fältstudier eller experiment. Resultatet av specialarbetet skall presenteras i form av en skriftlig rapport. Arbetets kvalitet skall vidare bedömas varvid vissa krav
skall vara uppfyllda för att eleven skall ha fullgjort studiekursen.
Den kritik som oftast har rests mot specialarbetet är att det legat för löst påklistrat gymnasieskolans övriga arbetsuppgifter. Det fanns inte i timplanen och eleverna har ibland i sitt arbete haft svårigheter att få tillgång till skolans lokaler och utrustning. Resursen för handledning inom timme:
till förfogande har ofta ansetts vara för liten och utsatt för konkurrens från andra viktiga ändamål. |
Enligt min mening är det mot bakgrund av denna kritik angeläget att man nu för de tre- och fyraåriga linjerna binder specialarbetet till timplanen.
Specialarbetet bör få väljas med stor frihet men skall innebära en fördjup-
ning i ett eller flera av utbildningens karaktärsämnen. Det bör också ha ett
förhållandevis stort tidsutrymme. Specialarbetet bör planeras så att samverkan med i första hand karak-
tärsämnena underlättas. Vidare bör man eftersträva att eleverna får mer sammanhängande tid. t.ex. en eftermiddag. som de kan ägna åt specialar-
betet. s Jag föreslår sålunda att specialarbete införs på alla tre- och fyraåriga
linjer i gymnasieskolan. Specialarbetet skall förläggas till årskurs 3 och
inom timplanen ha en omfattning av två veckotimmar. Den schemabundna tiden för specialarbetet erhålls genom att timplanen i årskurs 3 på dessa linjer utökas med två veckotimmar och motsvarande lärarresurs tillförs
skolorna.
De nya bestämmelserna om specialarbete bör tillämpas fullt ut i års-
kurs 3 för elever som börjar sina gymnasieskolstudier hösten 1985 och i möjligaste mån redan för dem som börjar hösten 1984.
Jag ämnar senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att snarast dels utarbeta förslag till mål och riktlinjer för specialarbetet och de normer som skall gälla för bedömningen av detta, dels som en följd av dessa förslag se
över timfördelningen mellan årskurserna inom de tre- och fyraåriga linjerna.
För tydlighetens skull vill jag påpeka att jag inte har för avsikt att föreslå
att specialarbete återinförs i motsvarande kommunala och statliga utbildning för vuxna, eftersom dels vuxenutbildningen i sin helhet bygger på ett
stort mått av självstudier, dels varje kurs där skall omfatta en del studier av fördjupningskaraktär.
GU föreslog också att fördjupningsstudier skulle förekomma på yrkesinriktade linjer, men då som frivilliga inslag. Jag återkommer i det följande till detta då jag mer samlat behandlar de yrkesinriktade linjernas problem.
3.5¶Påbyggnadsutbildning
Jag har tidigare framhållit att den utveckling av samhället som vi kan
vänta oss innebär att gymnasieskolan för den enskilde bör ses som det första steget i ett system av återkommande utbildning. Detta ställer fram-
för allt två nya krav på gymnasieskolan. Det första är att alla utbildningar bättre än i dag skall förbereda eleverna för att kunna gå direkt ut i arbetslivet. Det andra är att alla utbildningar måste vara lättare påbyggbara och inte utgöra ”återvändsgränder” i utbildningssystemet.
För att dessa krav skall kunna tillgodoses krävs som jag tidigare har
framhållit förändringar inom de nuvarande utbildningarna. Dagens teore-
tiska utbildningar måste ha inslag som är yrkes- och arbetslivsinriktade.
De yrkesinriktade utbildningarna måste få ökade inslag av allmänna fär-
dighetsämnen som även öppnar för fortsatta studier.
Också med förändringar av detta slag kommer emellertid de olika studievägarna att ha en klar profilering, de teoretiska mot fortsatta studier och de yrkesinriktade mot arbetslivet. Gymnasieskolan måste därför enligt min mening också kunna erbjuda kompletterande utbildning. Å ena sidan mås-
te ungdomar som valt en teoretiskt inriktad utbildning ha möjlighet att
komplettera denna med ytterligare utbildning som leder ut i arbetslivet. Å
andra sidan måste ungdomar som valt en yrkesinriktad utbildning dels kunna komplettera denna med studier som leder till en specialisering, dels kunna få ytterligare utbildning som kan utgöra en länk över till högskole-
studier. Detta är enligt min mening viktiga utbildningsinslag som bidrar till att avdramatisera valen till gymnasieskolan och göra denna mer flexibel.
Jag föreslår att kompletteringsutbildning av detta slag i fortsättningen
skall kallas påbyggnadsutbildning. Med påbyggnadsutbildning skall avses
all utbildning inom gymnasieskolan som bygger vidare på en genomgången minst tvåårig grundutbildning i gymnasieskolan. Till sitt innehåll kan en sådan utbildning utgöra en specialisering inom grundutbildningens områ-
de. Den kan också utgöra en breddning till angränsande områden. Begreppet täcker därmed dagens högre specialkurser samt av GU föreslagna
koncentrerade yrkestekniska kurser (kyt-kurser) och teoretiskt inriktad kompletteringsutbildning.
Utbildningar med liknande innehåll anordnas även inom komvux. En samplanering mellan gymnasieskolan och komvux bör därför ske så att de samlade utbildningsresurserna används på ett så rationellt sätt som möj-
ligt. Jag återkommer till frågan om samplancring då jag i det följande tar upp frågan om ett utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och komvux.
Påbyggnadsutbildning efter studieförberedande utbildningar
Under de närmaste ären gäller att stora ungdomskullar har behov av yrkesinriktad utbildning efter gymnasieskolan. Påbyggnadsutbildning kan
då spela rollen som alternativ till högskoleutbildning genom att erbjuda
utbildning som leder direkt ut 1 arbetslivet.
Studieförberedande (teoretiska) utbildningar skall alltjämt ha som hu-
vudsakligt mål att förbereda för vidare studier av högskolekaraktär. Att
helt tillgodose behovet av yrkesinriktad utbildning för denna grupp inom högskolan är dock inte möjligt eller sakligt motiverat. Störst andel som går till högskolan inom en fyraårsperiod efter gymnasieskolans slut, ca 75 9, har den naturvetenskapliga linjen. Därnäst följer humanistisk och samhällsvetenskaplig linje med vardera ca 60 26. Lägst andel av de tre- och
fyraåriga linjerna, ca 4096, har ekonomisk och teknisk linje. dvs. de linjer som även har inslag av specialämnen som ger dem en viss ”yrkesprofil”. | För de elever som av olika anledningar inte söker eller inte blir antagna till högskolestudier har påbyggnadsutbildning en viktig funktion att fylla. Dess inriktning och omfattning mäste dock vara väl anpassad till syftet att ge de berörda fotfäste på arbetsmarknaden. De av GU föreslagna kyt-kur-
Prop. 1983/84: 116 ' [NS
serna är avsedda att hjälpa elever på studieförberedande utbildningar att ändra studieinriktning från att sikta mot en högskoleutbildning till att
utbilda sig för att mer direkt kunna gå ut i arbetslivet. GU beskriver sina kyt-kurser som ”kurser som är yrkesförberedande eller yrkesinriktade, avsedda för elever som inte från början har valt ett yrkesinriktat studieprogram.”” Målet sägs vara att ”på förhållandevis kort
tid skall sådana kurser ge en yrkestopp och fungera som något av en sluss ut mot arbetsmarknaden”. Kurserna skall också ”bygga på eller åtminstone anknytas till teoretiska ämnen”. Som exempel på områden för kytkurser nämner GU laboratorieckunskap, kontorskunskap, marknadsföring,
försäljnings- och butiksarbete, transport och samfärdsel samt grafisk tek-
nik.
I likhet med en majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frägan ställer jag mig positiv till GU:s förslag om kyt-kurser. Jag är dock tveksam till att kurserna skall förläggas till årskurs 3 som alternativ till fördjupningsstudier. Med den utformning som fördjupningsstudierna enligt mitt förslag
i det föregående bör få — specialämnen och specialarbete — är detta inte
lämpligt. Min uppfattning är att fördjupningsstudierna bör vara obligatoris-
ka inslag i de aktuella utbildningarna. Jag anser också att kyt-kurserna bör ha större omfång än vad de skulle kunna få om de skulle ersätta de
föreslagna fördjupningsstudierna. i
Enligt min mening bör alltså påbyggnadsutbildning av detta slag erbju-
das i anslutning till avslutade grundläggande gymnasiala studier. De ingår därmed som en naturlig del i det utbud av påbyggnadsutbildning som gymnasieskolan erbjuder inom den s.k. lilla ramen. För vuxna som senare 1 livet önskar sådan utbildning bör komvux kunna anordna samma utbildningar med beaktande av de samarbetsmöjligheter med gymnasieskolan som kan finnas.
Påbyggnadsutbildning efter yrkesinriktade utbildningar För elever på vrkesinriktade utbildningar är påbyggnadsutbildning också
utomordentligt viktig. Många av dagens högre specialkurser är inriktade mot att ge dessa elever specialisering inom grundutbildningens område
eller att bredda denna utbildning till angränsande områden. Med tanke på
den snabba tekniska utvecklingen kommer behovet av denna typ av påbyggnadsutbildning med stor sannolikhet att vara minst lika stort i framtiden. Jag återkommer till detta då jag i det följande samlat diskuterar yrkesinriktad utbildning (kap. 6).
Jag anser i likhet med GU och en majoritet av de remissinstanser som
yttrat sig i frågan att elever från yrkesinriktade linjer även mäste kunna erbjudas påbyggnadsutbildning som innebär att de kan gå -vidare till högskolestudier. Dessa elever måste kunna få komplettera sina gymnasiala studier med en breddning åt det teoretiska hållet. Detta kan i dag ske bl. a. genom studier i Komvux.
Prop: 1983/84: 116 | 33
Att påbyggnadsutbildning av denna typ dessutom finns i gymnasieskolan
kan ha stor betydelse för elever som är osäkra inför valet till gymnasiesko-
lan i årskurs.9. Elever som kan tänka sig en studieförberedande utbildning men som känner sig osäkra på sin förmåga att direkt efter grundskolan klara av en sådan utbildning får då möjlighet att välja en yrkesinriktad utbildning utan att därmed några möjligheter har stängts. Efter att ha
slutfört den yrkesinriktade utbildningen kan de sålunda på nytt ta ställning
till om de nu vill skaffa sig en kompetens motsvarande en studieförberedande linje. Påbyggnadsutbildningen öppnar på detta sätt alternativa vägar genom gymnasieskolan för osäkra elever, något som bör vara av stor
betydelse för att ge en reell valfrihet för alla ungdomar. I årets budgetproposition har jag talat om sambandet mellan påbyggnadsutbildning i gymnasieskolan och kortare teknisk utbildning i högskolan. Behovet av kortare teknisk utbildning som ger en kompetens ungefär
motsvarande den som de s.k. institutsingenjörerna fick genom sin utbild-
ning, har påtalats från flera håll. GU menar att det är viktigt att kortare teknisk utbildning på denna mellannivå” kan erbjudas som komplette-
ringsutbildning ovanpå gymnasieskolans yrkestekniska utbildningar.
Jag anser att möjligheterna bör ökas för elever från tvååriga yrkesinrik-
tade linjer i gymnasieskolan att söka sig vidare till kortare teknisk utbild-
ning inom gymnasieskolan, komvux eller högskolan. Sådana möjligheter finns i dag endast på ett fåtal orter i landet. Påbyggnadsutbildning i form av kortare teknisk utbildning måste enligt min mening också få bli föremål för försöksverksamhet i samband med
försök med annan påbyggnadsutbildning. Jag vill här erinra om vad jag i budgetpropositionen 1984 (bil. 10 s. 25) uttalat om behovet av ett sammanhållet beredningsarbete avseende kortare teknisk utbildning.
Försöks- och utvecklingsurbete
Under senare år har utbildning av typen påbyggnadsutbildning varit föremål för ett stegvis ökat intresse i takt med att den s.k. ungdoms- ' puckeln har passerat genom gymnasieskolan. En serie ätgärder har också
vidtagits för att öka utbudet av sådan. utbildning.
SÖ fick i maj 1981 regeringens uppdrag att utarbeta förslag till nya högre specialkurser som skulle kunna utgöra meningsfulla alternativ till högsko-
leutbildning för elever från teoretiska linjer. Sådana högre specialkurser har kunnat erbjudas fr. o. m. läsåret 1983/84. Ett fortsatt utvecklingsarbete
bör inriktas mot ytterligare påbyggnadsutbildning av typen kyt-kurser i enlighet med vad GU föreslår.
Enligt regeringens beslut bedrivs fr.o.m. läsåret 1983/84 försöksverk-
samhet med särskild beslutsordning för vissa högre specialkurser i gymna-
sieskolan. Försöksverksamheten pågår i Södermanlands. Västernorrlands, 3 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 116
Prop. 1983/84: 116 . 34
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län och innebär att man bl. a. för elever från teoretiska linjer regionalt arbetar fram högre specialkurser
som är speciellt anpassade till det regionala näringslivets struktur och
" behov. För dessa regionalt arbetsmarknadsanknutna högre specialkurser
fastställer länsskolnämnden tim- och kursplaner.
Avsikten med försöksverksamheten är bl.a. att se i vilken grad ett decentraliserat beslutsfattande i dessa frågor kan bidra till att utbudet av
högre specialkurser dels snabbare förnyas i takt med den tekniska utvecklingen, dels bättre kan anpassas till uttalat regionalt arbetsmarknadsan-
knutna utbildningsbehov. Verksamhetens omfattning regleras i vanlig ordning av den s.k. lilla ramen. Då försöksverksamheten påbörjades fanns fortfarande inom denna ram ett outnyttjat utrymme som därmed kunde användas för att öka utbudet av högre specialkurser. Enligt vad jag har erfarit av SÖ är numera den lilla ramen fullt utnyttjad. En fortsatt förnyelse och vitalisering av kursutbudet är dock enligt min mening angelägen och fullt möjlig genom att nya kurser inom av statsmakterna prioriterade områ-
den får ersätta äldre. I det följande kommer jag också att föreslå att antalet utbildningsplatser inom den lilla ramen utökas.
SÖ har i november 1983 föreslagit att den här beskrivna verksamheten skall bli reguljär och utsträckas till att gälla alla län. Enligt min mening bör dock försöksverksamheten först utvidgas och säkra utvärderingsresultat
föreligga. Jag föreslår därför att försöksverksamheten fr. o. m. budgetåret 1985/86 skall omfatta alla län. : SÖ har i uppdrag att noga följa och utvärdera den pågående försöksverk-
samheten. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag om att denna utvärdering skall utvidgas till att gälla alla län. |
Även teoretiskt inriktad kompletteringsutbildning för elever från yrkes-
inriktade utbildningar har blivit föremål för försöksverksamhet. Försöks-
verksamhet bedrivs sedan 1979 med en högskoleförberedande högre specialkurs i naturvetenskap, i första hand för elever från tvååriga yrkestekniska utbildningar. Jag vill också erinra om att en högskoleförberedande högre specialkurs finns för elever som inte gått vårdlinjen men vill gå
vidare till hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan. Komvux erbjuder behörighetskomplettering i gymnasieskolans alla teo-
retiska ämnen. Elever från yrkesinriktad utbildning har alltså redan i dag möjligheter att som vuxenstuderande få teoretisk kompletteringsutbildning inom komvux. Enligt min mening är det dock viktigt att gymnasieskolan kan erbjuda elever, som under utbildningstiden vill ändra studiemål, sådana kompletteringsmöjligheter. Teoretisk kompletteringsutbildning som
ramen för gymnasieskolans påbyggnadsutbildning. Samarbete mellan gymnasieskolan och komvux om påbyggnadsutbildning av detta slag bör dock
ske på bästa möjliga sätt. Jag återkommer i det följande till samarbetsfrågan.
Önskemål om försöksverksamhet med påbyggnadsutbildning av olika
slag har inkommit till länsskolnämnderna och SÖ från.ett stort antal
kommuner. Jag ämnar föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att utarbeta förslag till ytterligare påbyggnadsutbildning för att täcka de mest angelägna behoven av kyt-kurser och teoretisk kompletteringsutbildning. Dessa kurser bör också få prövas i försöks- och utvecklingsarbete.
4¶Den inre arbetsmiljön
4.1 Inledning
Skolans inre arbetsmiljö har tillmätts stort intresse under de senaste årtiondenas omdaning av det svenska utbildningsväsendet. Redan 1946 års skolkommission ägnade skolans inre miljö stor uppmärksamhet. Kommis- sionen menade att målet för skolans arbetssätt skulle vara att arbetsmetoder utformas ”som främjar elevernas självständighet och kritiska sinnelag, deras arbetsvilja och lust att arbeta vidare på egen hand, deras sociala sinne och förmåga att samarbeta”. Skolan skall ”fostra demokratiska människor och fria personligheter”. I det fortsatta reformarbetet har man
också på olika sätt försökt komplettera organisatoriska och innehållsliga förändringar med en förnyelse av det inre arbetet. |
Jag framhöll i propositionen (prop. 1975/76:39) om skolans inre arbete
att skolans uppgift inte bara är att förmedla kunskaper utan också att ge
eleven tillfälle att utvecklas till en självständig samhällsmedborgare med
personligt engagemang i omvärlden. Skolan har ett ansvar för att skapa ett positivt klimat för både inlärning och personlighetsutveckling. I propositionen redovisade jag också min syn på hur den inre arbetsmiljön bör vara
utformad för att bättre främja inlärning och personlighetsutveckling:
Jag vill här inför det förestående reformarbetet utveckla dessa tankar något. |
Enligt min uppfattning är inlärning en aktiv process som engagerar hela
människan, både känslomässigt och intellektuellt. Meningsfull inlärning
sker då eleven aktivt och med känslomässigt engagemang bearbetar angelägna problem. Den förutsätter också att eleven får möjlighet att lyckas
och att det arbete som eleven utför behandlas med respekt och uppfattas-
som betydelsefullt. | |
I all undervisning är eleven huvudpersonen. Undervisningen skall bedri-
vas på ett sådant sätt att den erbjuder eleven möjlighet att utveckla sin
personlighet, sin självkänsla, sitt intellekt och sitt känsloliv i den takt och
på det sätt som bäst passar honom eller henne. Detta ställer stora krav på
undervisningsmitljön och förutsätter en god kontakt mellan lärare och elev
samt att eleven kan öva inflytande på hur undervisningen läggs upp och
bedrivs.
Strävan efter kompetens finns hos alla människor. Den är lika mycket
ett socialt behov som ett intellektuellt. Med ökat kunnande följer självkänsla och självförtroende. Man kan bättre fylla en funktion i en social gemenskap i vilken man blir accepterad och respekterad.
Undervisningen måste ske på ett sådant sätt att eleven känner sin
kompetens öka och känner sig leva upp till omgivningens förväntningar. Omvänt kan strävan efter kompetens hämmas genom att eleven möter överkrav och råkar ut för ideliga misslyckanden. både intellektuellt och
socialt. Enligt min mening råder det inte någon motsättning mellan att främja
inlärning och att stödja personlighetsutveckling. Studier som engagerar och som man känner ger meningsfulla kunskaper är i sig utvecklande för
personligheten. Sättet på vilket undervisningen bedrivs har dock stor betydelse för personlighetsutvecklingen. Om t. ex. undervisningen är alltför auktoritär, om eleverna har små möjligheter att påverka innehåll,
uppläggning och studietakt, om stämningen präglas av konkurrensmentalitet etc. kan undervisningen, hur bra den i övrigt än är, verka hämmande på elevens personlighetsutveckling.
Ett krav på skolans inre arbetsmiljö är således att eleverna får ett ökat
inflytande. Jag framhöll i direktiven till GU att "samhällets fortlöpande
demokratisering inte kan lämna skolan opåverkad”. Ett ökat ansvarstagande av eleverna och en högre grad av egen aktivitet bör kunna medföra ”större arbetstrivsel och bättre studiemotivation. En viktig uppgift för gymnasieutredningen är att föreslå åtgärder som kan främja de studerandes inflytande över det egna arbetet”. Det rör sig ju om ungdomar som närmar sig eller redan uppnått den ålder då samhället i andra sammanhang lägger ett stort ansvar på dem i form av rösträtt och myndighet och i kraft av detta bl. a. ger den unge möjligheter att ikläda sig ansvar för sociala och ekonomiska förpliktelser, etc.
Som framhålls av Alva Myrdal i GU:s debattbok — En framtida gymnasieskola, så vill vi ha den — utgör gymnasieskolan en väsentlig del i alla ungdomars liv under en viktig levnadsperiod. Den måste därför passa in i
och ge sitt bidrag till hela deras livsform under denna period. På samma
sätt som vuxna kan leva med och få tillfredsställelse av sin verksamhet i
arbetslivet så måste ungdomarna kunna leva med och få tillfredsställelse av sitt arbete i gymnasieskolan. ”Skolan måste hjälpa de unga att känna
den glädje som ligger i att växa, att bli mer kompetent, att vinna kunskaper. att ge ut av sina krafter, att samverka med kamrater och vuxna, att « känna självtilliten och gemenskapen med andra växa. Skolan skall helt enkelt erbjuda en för ungdomarna positiv livsmiljö där de får uppleva den
glädje som ligger i att utvecklas och ha en meningsfull sysselsättning.” Som jag tidigare har framhållit är det också viktigt att gymnasieskolan
utgör en grund för återkommande utbildning. Den inre arbetsmiljön måste under gymnasieskoltiden vara sådan att den skapar ett studieintresse och en positiv inställning till ett fortsatt lärande i informella eller organiserade former.
GU refererar undersökningar som visar på stora skillnader i den inre arbetsmiljön i dagens gymnasieskola. Enligt dessa undersökningar be-
dömer elever på yrkesinriktade linjer sin arbetsmiljö betydligt mer positivt än elever på teoretiska linjer. De förstnämnda menar att de känner sig få en personlig kompetens genom utbildningen i gymnasieskolan, en kompetens
som ger dem självförtroende och säkerhet. Elever på tcoretiska linjer har inte samma känsla av att ha uppnått kompetens och många anser att deras självförtroende snarare har minskat än ökat. Gemensamt för eleverna från
alla linjer tycks vara att de märkt ganska litet av skolans ansvar för elevernas personlighetsutveckling. Likaså tycks det vara en allmän upp-
fattning bland eleverna att de har mycket litet inflytande över den egna
studiesituationen, undervisningens uppläggning och innehåll. studietakten, etc. Dessutom tycks verksamheten på särskilt de teoretiska studicvägarna
ofta uppfattas som avskärmad från samhälls- och arbetslivet i övrigt. GU framför i sitt betänkande ett antal principförslag om hur gymnasieskolans inre arbetsmiljö kan förbättras. Vissa av dessa förslag syftar fram-
för allt till att skapa en gynnsammare studiesituation genom att öka elever-
nas valmöjligheter inom ett givet utbildningsprogram. Jag tänker då på
uppdelningen av ämnesstoffet i obligatoriska grundkurser och valfria tillläggskurser samt på förslagen om fördjupningsstudier och specialarbete.
Jag har redan behandlat dessa förslag i det föregående.
Utredningens förslag om koncentrationsläsning syftar till att skapa en
mindre splittrad studiesituation. Förslagen om studiekontrakt och handledning i studiegrupper har bl.a. som mäl att underlätta för eleverna att
sammanhang är också förslagen om personliga intresseval och sociala
inslag i alla utbildningsprogram, förslag som båda är inriktade på att stärka
elevernas sociala kompetens.
4.2 Koncentrationsläsning
Koncentrationsläsning förekommer redan i dag i gymnasieskolan, i första hand i ämnen med lågt veckotimtal. Lokalt kan man sålunda inom årskurserna besluta om koncentrationsläsning. Om detta skulle medföra att undervisning måste flyttas mellan årskurser, måste dock frågan under-
ställas SÖ som med stöd av skolförordningen (1971:235, omtryckt
1983: 721) kan besluta om jämkning av timplanen.
Efter SÖ:s medgivande bedrivs på ett antal gymnasieskolor försöksverksamhet med sådan koncentrationsläsning. Försöken berör ämnen som svenska, främmande språk, historia, samhällskunskap. matematik, fysik, kemi och naturkunskap på de flesta av de teoretiska linjerna. Koncentrationsläsningsförsök bedrivs även på vissa av de yrkesinriktade linjerna.
I GU:s principbetänkande tas frågan om koncentrationsläsning upp i flera sammanhang. Utredningen konstaterar att den svenska gymnasiesko-
Prop. 1983/84: 116 | 38
lans tre- och fyraåriga linjer i ett internationellt perspektiv kännetecknas av en stark ämnessplittring. Nackdelarna med detta kommer klart till uttryck i många rapporter från gymnasieinspektörer och i attitydundersökningar bland elever. Utredningen hänvisar också till försöksverksamheten med koncentrationsläsning och framhåller att utfallet i allt väsentligt tycks vara positivt. GU menar därför att övervägande skäl talar för att nu ytterligare steg tas när det gäller koncentrationsläsning. Med hänsyn till samläsningsmöjligheter och av pedagogiska skäl hävdar utredningen dock att koncentrationsläsning inte bör drivas för långt i de moderna främmande språken eller i andra ämnen där eleverna behöver tid för färdighetsträning. I sina timplaneförslag konkretiserar utredningen i vilken grad koncentrationsläsning bör förekomma t olika ämnen.
De remissinstanser som tar upp frågan om koncentrationsläsning är i huvudsak positiva till utredningens förslag. SÖ liksom flera kommuner och | länsskolnämnder framhåller de övervägande goda erfarenheterna av försöksverksamheten med koncentrationsläsning. Såväl SÖ som UHÄ framhåller dock att främst färdighetsämnen som matematik och språk inte. är lika lämpliga för koncentrationsläsning som andra ämnen. LR anser att utredningen har dragit för vittgående slutsatser av erfarenheterna från de ”relativt fåtaliga försöken”. LR förordar därför en utökning av försöken samt utvärdering innan beslut fattas om införande av koncentrationsläsning i större utsträckning.
För egen del vill jag anföra följande. Dagens ämnessplittring på de teoretiska linjerna i gymnasieskolan skapar en otillfredsställande arbetssituation för eleverna. Den motverkar också möjligheterna att tillämpa arbetssätt som bygger på att eleverna under en tid fördjupar sig i ett problemkomplex och genomför undersökningar som kräver mer sammanhängande tid. I stället främjar ämnessplittringen en traditionell förmedlingspedagogik.
Enligt min uppfattning skulle en ökad grad av koncentrationsläsning förbättra förutsättningarna för en förnyelse av arbetsformer och arbetssätt i gymnasieskolan.
Möjligheterna att i undervisningen främja fördjupning och förståelse framför en mer ytlig inlärning inom större stoffområden — att främja djup framför bredd — och att höja färdighetskraven inom grundläggande områden borde då också vara större.
Jag vill också i detta sammanhang hänvisa till den utveckling som skett i vårt grannland Finland. där man nu på gymnasiestadiet infört en omfattande koncentrationsläsning, Reformen bygger på ett utredningsförslag som publicerades i januari 1977 och som sedan dess har testats i fältförsök. Den nya ”läsplanen” för det finska gymnasiet fastställdes i augusti 1980.
Jag har erfarit att ytterligare ett femtontal kommuner vill delta i försöksverksamhet med koncentrationsläsning. Jag välkomnar en sådan utveckling och kommer att följa den med stort intresse för att, sedan försöksverksamheten utvärderats, se vilka mer allmängiltiga slutsatser som kan dras om generella förändringar i gymnasieskolans timplaner.
4.3 Ansvar och medinflytande
De flesta av de åtgärder som jag i det föregående har diskuterat har det
gemensamt att de syftar till att öka möjligheterna till en mer individuellt profilerad studieplanering. Genom bl. a. specialarbete och påbyggnadsutbildning ställs eleverna inför valmöjligheter som kan utnyttjas för att anpassa studierna efter individuella behov. I det följande kommer jag att föreslå ytterligare åtgärder som skapar individuella valmöjligheter och som ger eleverna möjligheter att påverka sin studiesituation samt att träna ansvarstagande och medinflytande.
GU föreslår att ett handlingsprogram eller ”studiekontrakt” skall upp-
rättas mellan elev och skola. Detta är ett dokument som beskriver åtaganden och skyldigheter från ömse håll vad gäller studieval och andra val av
verksamhet i skolans regi. Allteftersom studierna fortskrider och situationen förändras kan handlingsprogrammet ändras. Hela idén är ett uttryck för att skolan måste intressera sig mer för den enskilde elevens aktuella studiesituation och att eleven skall ges ökade möjligheter att påverka och ta ansvar för sin egen situation.
För att skapa förutsättningar för denna ökade kontakt föreslår GU bl. a.
att det nuvarande klassföreståndarskapet skall ändras. I stället för att en
lärare är klassföreståndare för 30 elever i en klass bör läraren vara handledare för flera och mindre grupper av elever. Grupperna bör vara fördelade över årskurserna så att läraren varje år endast behöver ta emot en ny grupp. GU föreslår att gruppstorleken i normalfallet bör vara 8 elever. För dessa grupper blir läraren något av en fadder och skall vara dialogpartnern då studiekontraktet skall upprättas eller ändras.
De remissinstanser som yttrat sig i frågan är i huvudsak positiva till GU:s idéer. Elevorganisationen är dock starkt negativ till alla tankar på gruppindelning, eftersom en sådan indelning kan användas för att uppnå effekter som ursprungligen inte var avsedda. |
Enligt min mening behöver inte tanken om en förbättrad dialog mellan
elev och skola vara kopplad till en fast gruppindelning av eleverna. GU:s
tankegång om en gruppindelning är också något oklar så till vida att målen
för indelningen är flera och i viss mån oförenliga.
Det är angeläget att ett utvecklingsarbete startar som syftar till att åstadkomma ett aktivare klassföreståndarskap. Inom ramen för en sådan verksamhet blir det möjligt att genom ”studiekontrakt” mellan elev och
skola pröva att stimulera eleverna att ställa krav på sig själva och på
skolan. En sådan verksamhet kan också utgöra basen för en viktig social träning där förmågan till ansvarstagande för sig själv och för kamraterna
förstärks och där självförtroende och förmåga att konstruktivt lösa kon-
flikter kan uppövas. Ett utvecklingsarbete av detta slag bör också kunna utgöra en grund för en utvecklad skoldemokrati. Eleverna bör stimuleras att komma med förslag till förbättringar av klassens och skolans verksam-
het. De bör också kunna ta praktiskt ansvar för verksamheter med direkt anknytning till undervisningen. Flera länsskolnämnder och kommuner har anmält intresse för att pröva en verksamhet med sådan inriktning.
Jag anser att ett utvecklingsarbete av detta slag bör påbörjas. Härvid bör även. erfarenheter kunna hämtas från verksamheten med klassråd, där planering av studierna och andra gemensamma angelägenheter behandlas. I fråga om klassråden avser jag att återkomma till regeringen med förslag om att SÖ ges i uppdrag att utvärdera verksamheten som nu pågått sedan
läsåret 1978/79.
För de ungdomar som omfattas av kommunernas uppföljningsansvar utformas numera individuella planer för deras verksamhet fram tills de
fyller 18 år. En sådan plan skall löpande hållas aktuell genom återkom-
mande diskussioner mellan den unge och förträdare för uppföljningsverk-
samheten. Båda parter bidrar med sina resurser och båda parter kan ställa krav på varandra. Det pågår en fortlöpande dialog om den unges situation och hur den bör förändras.
Enligt min mening borde idén om individuella planer även kunna tillämpas inom gymnasieskolan. Efter hand som försöksverksamhet och utvecklingsarbete i enlighet med mina förslag leder till förändringar av gymnasieskolan kommer också behovet av sådana individuella planer att öka. Det är därför angeläget att i lokalt utvecklingsarbete pröva hur individuella planer bäst kan utformas och användas. Detta ansluter till GU:s förslag om studiekontrakt.
I likhet med GU och de flesta av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser jag att skolan bör stödja personliga intresseval inom områden
som t. ex. musik, bild, idrott, politik, religion. specialiteter i anslutning till något annat skolämne, elevfacklig verksamhet osv. Jag vill i detta sam-
manhang erinra om försöksverksamheten med individuella timplanejämk-
ningar för ungdomar som jämsides med studierna bedriver intensiv idrottsträning. Liknande anordningar bör kunna prövas i försöksverksamhet även för att ge utrymme åt andra intressen än idrott. Enligt SÖ har ett stort antal kommuner anmält intresse för sådan försöksverksamhet, t.ex. Eskilstuna, Katrineholm och Ljusdal. |
Verksamhet inom de nyss nämnda områdena bedrivs ofta med fördel i föreningar. inom och utom skolan. Jag anser att föreningsverksamhet kan vara värdefull när det gäller att ge elever möjlighet att träna sin förmåga att ta ansvar och öva medinflytande. Den leder även för många naturligt över i en fortsatt föreningsverksamhet efter ungdomsårens skolperiod och där-
med till en fortsatt intresseutveckling. Föreningsverksamheten i skolan
bör därför inte bedrivas isolerat från eller konkurrera med annan föreningsverksamhet utan snarare anordnas i samarbete med föreningar utanför skolan. -
Jag ämnar senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att i samråd med statens ungdomsråd lägga fram förslag om hur föreningsverksamhet i
skolorna kan främjas och närmare knytas dels till skolans övriga verksam-
het. dels till övrig föreningsverksamhet i samhället.
GU lägger också fram förslag om sociala inslag där eleverna engageras i
gemensamma aktiviteter. Som exempel på sådana inslag nämner GU bl.a. att eleverna driver cen cafeteria eller organiserar en inköpsförening.
I likhet med de flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan delar jag
GU-:s uppfattning att det är betydelsefullt för varje individ att få tillfälle att
erbjuda sina tjänster och att få känna sig efterfrågad. Inslag av den karak-
"tär jag nu beskrivit förekommer redan vid vissa gymnasieskolor t.ex. i
form av kooperativt drivna cafeterior. Enligt min mening är det angeläget
att lokalt utveckla sådan verksamhet ytterligare.
Jag vill slutligen ta upp frågan om elevernas medinflytande över de
beslut som fattas inom skolans område, en fråga som f.n. är föremål för
stort intresse. Elevorganisationen och Riksförbundet Hem och Skola har i
skrivelser till utbildningsdepartementet tagit upp denna fråga. Skolför-
fattningsutredningen har i betänkandet (Ds U 1982:5) Konferenser i skolan föreslagit förenklingar i nuvarande regelsystem. Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds f.n. inom regeringskansliet. S.k. brukarmedverkan och brukarinflytande behandlas också av 1983 års demokratiberedning (C 1983:03), vars arbete enligt direktiven främst bör inriktas på
alt stimulera till ett praktiskt förändringsarbete. Detta kan för skolans del
ske bl.a. genom att beredningen stimulerar till försöksverksamhet med olika former för ökat elevinflytande och ökad föräldramedverkan inom skolan. Därvid kan krävas att regeringen medger vissa avvikelser från
gällande bestämmelser. Jag vill också erinra om att barn- och ungdomsdelegationen (Ju 1983:01) har att behandla frågor av detta slag. Det pågår alltså ett omfattande arbete för att belysa frågan om medinfly-
tande och medbestämmande inom skolans område. För egen del anser jag att det är viktigt att dessa frågor kan lösas så att elevernas medinflytande ökas och föräldramedverkan stärks. Av SÖ har jag erfarit att flera länsskolnämnder har anmält intresse för att starta försöksverksamhet inom
detta område. Jag avser att i annat sammanhang ta initiativ till en sådan
försöksverksamhet i anslutning till det beredningsarbete som jag nyss har nämnt.
5 Praktik
5.1 Inledning
En vidgad samverkan mellan skola och arbetsliv har länge varit ett
angeläget mål. |
För grundskolans del infördes i och med Lgr 80 praktisk arbetslivsorientering (prao) i en omfattning om 6—10 veckor under hela grundskoletiden. Under högstadiet skall eleverna genom minst veckolånga perioder i arbets-
livet skaffa sig erfarenheter från var och en av följande tre sektorer i
arbetslivet: 1. teknik och tillverkning, 2. handel, kommunikation. service. jord- och skogsbruk, 3. kontor, förvaltning, vård, undervisning.
Praktik i olika former finns redan nu i gymnasieskolan.
Försöksverksamhet med yrkesorienteringsvecka, vo-vecka, startade redan läsåret 1966/67 på ett antal teoretiska gymnasier och har sedan dess successivt utökats. Verksamheten får sedan läsåret 1979/80 omfatta samtliga minst tvååriga studievägar inom gymnasieskolan. Utvecklingen har dock varit sådan att det främst är elever på teoretiska linjer som har
berörts. Ca en tredjedel av eleverna på dessa linjer har genomgått yo-
vecka. Yo-veckan innebär att eleverna vistas på en arbetsplats under en vecka. Veckan är inte kopplad till någon särskild årskurs. Utvärderingar
visar att den är populär hos eleverna som dock anser att tiden är för kort.
Yo-veckans ursprungliga syfte var att utgöra grund för elevernas studie-
och yrkesval. Detta kom under 1970-talet att kombineras med önskemål
om en starkare ämnesanknytning, bl.a. för att åstadkomma en bättre koppling mellan teori och praktik. Man lyckades emellertid aldrig förverk-
liga dessa intentioner. En förklaring kan vara att eleverna höll fast vid
yo-veckans ursprungliga syfte, att ge underlag för studie- och yrkesval, samtidigt som lärarna inte förmådde knyta elevernas erfarenheter från yo-veckan till det egna ämnet.
Försöksverksamhet med återkommande praktisk arbetslivsorientering
har bedrivits sedan läsåret 1977/78. Ett 20-tal gymnasiekommuner deltar i försöksverksamheten. Förutom att ge eleverna en bättre grund för studie-
och yrkesvalet är målet för försöksverksamheten att åstadkomma en bättre och närmare anknytning mellan undervisningen och arbetslivet. Tidsut-
rymmet för dessa kontakter är en vecka per läsår.
På de yrkesinriktade studievägarna kan undervisningen i arbetsteknik förläggas helt eller delvis till en arbetsplats utanför skolan. Jag har valt att använda uttrycket arbetsplatsförlagd utbildning som en sammanfattande beteckning för de olika former som sådan undervisning i arbetsteknik kan
ha.
Den vanligaste formen av arbetsplatsförlagd utbildning är inbyggd utbildning. Detta innebär att företaget tillhandahåller lärare eller motsvaran-
de och utrustning. Undervisning i arbetsteknik skall anordnas som inbyggd utbildning i den mån timplanen föreskriver det och får anordnas även
därutöver på studieväg inom något av områdena industri och hantverk eller handel och kontor. Särskilt statsbidrag lämnas för inbyggd utbildning
inom de' nämnda områdena. SÖ får medge inbyggd utbildning även på
andra studievägar om en skolstyrelse gör en framställning härom och därvid anför särskilda skäl. Normalt är inbyggd utbildning anordnad på
sådant sätt att eleverna inte är anställda och inte får någon ersättning. Det förekommer även att arbetsplatsförlagd utbildning anordnas i sko-
lans regi med skolans egna lärare. I sådana fall lämnas statsbidrag enligt samma regler som för skolförlagd utbildning. På den bygg- och anlägg-
Prop. 1983/84: 116 - | 43
ningstekniska linjen förläggs t.ex. undervisningen i arbetsteknik till en byggarbetsplats. Klassen undervisas där av en yrkeslärare. På vårdlinjens vårdpraktik undervisas eleverna av sin vårdlärare på arbetsplatsen (sjuk-
huset).
I vissa fall kan undervisningen i arbetsteknik förläggas till ett företags yrkesskola. Även andra former förekommer. Ofta vilar dagens anordningar på någon lokal historisk grund där man har anpassat den ursprungliga verksamheten till gällande bestämmelser och statsbidragsregler.
Jag vill här också erinra om att gymnasial lärlingsutbildning förutsätter att större delen av utbildningen är förlagd till en arbetsplats där eleven är anställd. .
För gymnasieskolans del föreslår GU att obligatorisk praktik skall infö-
ras på gymnasieskolans alla utbildningslinjer. Man talar om två slags
praktik. arbetslivspraktik och yrkespraktik. |
GU särskiljer praktik från andra kontakter med arbetslivet bl.a. genom att praktiken skall vara föreskriven i läroplan/utbildningsplan eller vara
godkänd som del i utbildning. Den skall också vara handledd och skolan skall ha ansvar för den. Eleverna är under praktikperioderna fortfarande
elever i skolan och inte anställda.
GU föreslår att den obligatoriska praktiken i gymnasieskolan skall omfatta minst 16 skoldagar per årskurs. Utbildningar som redan har praktik
av större omfattning berörs inte av förslaget. Remissinstansernas reaktion på förslaget är i stort densamma som på sin
tid reaktionen inför förslaget om prao i grundskolan. En stor majoritet är
positiva till viljeinriktningen, medan många är tveksamma till om det går
att åstadkomma det antal praktikplatser som skulle erfordras.
Jag anser att det skulle vara av stort värde om man genom praktikinslag
kunde åstadkomma en bättre koppling mellan skola och arbetsliv även inom de delar av gymnasieskolan där sådan koppling saknas eller är
bristfällig. Remissopinionen och även undersökningar, som GU pekar på i sitt specialbetänkande (SOU 1981:97), visar att alla berörda parter i stort
är överens om detta.
När man kommer till frågan om praktikens omfattning, möjligheterna att få fram praktikplatser i tillräcklig omfattning, etc. skiljer sig dock uppfattningarna åt. Det tidsperspektiv och den bedömning av samhällets utveck-
ling man utgår ifrån påverkar givetvis den uppfattning man här kommer
fram till. Likaså torde bedömningarna skifta beroende på vad man lägger in
i begreppet praktik och hur man gör jämförelsen med ungdomars övriga erfarenheter av arbetslivet i form av feriearbete etc. Jag skall i det följande gå in på dessa frågor och kommer då att föreslå att
man i försöksverksamhet får pröva praktikinslag på alla linjer och linjeliknande utbildningar i gymnasieskolan.
5.2 Behovet av praktik
Det övergripande målet för praktik är att knyta verksamheten i skolan
närmare till verksamheter i arbetslivet och samhället i övrigt. Eleverna
behöver få se hur de kunskaper de får i gymnasieskolan används utanför
skolans värld. |
Utöver detta kan praktik också ha målet att låta eleverna få känna på hur
det är att delta i arbetslivet, vilka krav som gäller på en arbetsplats, etc.
Praktik kan dessutom ha en syo-funktion.
Den viktigaste funktionen som praktik i gymnasieskolan bör ha anser jag vara att visa hur kunskaper i olika ämnen används i arbetslivet och har betydelse för verksamheten där. Jag vill därför här utveckla min syn på hur
ämnesinnehåll och praktikinslag bör kopplas till varandra. Först vill jag då göra det självklara konstaterandet att alla ämnen på eu eller annat sätt har sin praktiska tillämpning utanför skolan även om
tillämpningarna är av mycket skiftande karaktär.
På samma sätt kan man hävda att alla ämnen har ett teoretiskt innehåll i den meningen att de har en begreppsstruktur och ger teoretiska modeller
av verkligheten.
I vissa ämnen kopplar man studierna av begrepp och modeller till under-
sökningar och tillämpningar av praktisk natur. Detta sker bl.a. i form av
laborationer eller arbetsövningar av olika slag. I yrkesämnena kopplar man
yrkesteorin till övningar I arbetsteknik. Ofta är dock skillnaderna mellan dessa tillämpningar inom skolans väggar och vad som sker i arbetslivet
avsevärda.
Balansen mellan de teoretiska inslagen och de praktiska tillämpningarna är mycket olika för olika ämnen. Ofta har de vi kallar teoretiska ämnen en mycket stark inriktning enbart mot teoretiska moment. De yrkespraktiska
ämnena har å sin sida ofta en kraftig slagsida mot praktiska tillämpningar. Den teoretiska grunden för dessa tillämpningar behandlas summariskt eller
inte alls. En förklaring till dessa skillnader är, historiskt sett. att de teore-
tiska ämnena i gymnasieskolan har sin struktur och sitt innehåll hämtade från vetenskapliga discipliner, medan de yrkesinriktade ämnena har ut-
vecklats utifrån företagsutbildningar och/eller i nära anknytning till arbetslivet.
Enligt min mening är det viktigt att ställa sig frågan om den balans
mellan teori och praktiska tillämpningar som nu finns i olika ämnen är den mest lämpliga. Min uppfattning är att undervisningen i många ämnen skulle
vinna på om mer av ämnenas praktiska tillämpningar fanns med. Detta
skulle kunna åstadkommas genom att undervisningen på olika sätt anknyts bättre till verksamheter i arbetslivet.
Studiebesök är ett sådant sätt. Väl förberedda och planerade studiebe-
sök genomförda enskilt eller i grupp, eventuellt upprepade flera gånger för
att ge eleverna möjlighet att följa en process, kan i många fall ge utmärkt
Prop. 1983/84: 116 | | 45
konkretion av vad man läst om i skolan. Praktikinslag av olika längd kan
vara ett annat sätt. Det kan för en elev gälla att under en längre tid.
sammanhängande eller uppdelad i kortare tidsperioder, följa och/eller delta
i en arbetsprocess. Det kan t.ex. för ämnet samhällskunskap gälla att studera hur en förvaltning fungerar genom att följa en frågas handläggning eller att under en period på hel- eller deltid aktivt arbeta på en statlig eller kommunal institution. Liknande exempel är lätta att finna för övriga teoretiska ämnen och för de yrkesinriktade utbildningarnas yrkestekniska äm-
nen.
« I detta sammanhang vill jag också erinra om den pågäende försöksverksamheten med teknikservice. Verksamheten innebär att tekniska och eko-
nomiska linjer erbjuder mindre företag sina resurser i olika utvecklingspro-
jekt och arbetar med problem som uppdragsgivaren inte själv kan klara av. Skolan blir därmed en resurs för främst småföretagens tekniska utveck-
ling. För skolans del är vinsten tvåfaldig: eleverna får kontakt med näringslivet genom att utföra realistiska och efterfrågade arbetsuppgifter och
lärarna kommer i kontakt med aktuella frågeställningar inom näringslivet och kan bättre följa utvecklingen där. vilket är värdefullt ur fortbildningssynpunkt.
Delmälet att ge ungdomar möjlighet att under ordnade former få känna
på arbetslivets kräv genom att aktivt delta i arbetet på en arbetsplats
kräver sammanhängande praktiktid. Arbetslivets krav och rutiner, den totala miljö som arbetslivet erbjuder. konkurrensförhållanden, medbestämmandefrågor etc., undervisas det visserligen om. Den konkreta upple-
velsen, tillämpningen, kan dock inte erbjudas inom skolans väggar.
Av vad jag nyss sagt framgår att det i gymnasieskolan bör finnas praktikinslag som skall tillgodose framför allt två olika behov. dels behovet att knyta ämnesundervisningen till tillämpningar i arbets- och samhällslivet, dels elevernas behov av att få konkreta erfarenheter av arbetslivet. Detta anknyter väl till GU:s förslag om två olika former av praktik.
Med arbetslivspraktik menar GU praktik som ger en allmän arbetslivsorientering, vanligen inom den del av arbetsmarknaden som resp. utbildning eller utbildningsområde förbereder för. Arbetslivspraktiken skall vara till hjälp både för ”yrkesobestämda” och för ”yrkesbestämda” elever. I
praktiken ingär bl. a. att skaffa sig kunskaper om vilka arbetsuppgifter som . finns på arbetsplatsen, sociala förhållanden, arbetsorganisation och led-
ningsfunktion, de fackliga organisationernas sätt att arbeta, avtal, arbets-
miljötrågor och inflytandetrågor. |
De krav som GU uppställer för praktiken — den skall vara föreskriven i. läroplan/utbildningsplan, ske under handledning, ha ett bestämt tidsom-
fång, stå under överinseende av. skolan m.m. — avgränsar praktik från övrig verksamhet I anslutning till arbetslivet som t.ex. studiebesök och feriearbete. |
Mcd yrkespraktik menar GU praktik som avser att utveckla elevens
Prop. 1983/84: 116 | 46
yrkeskunnande. Den är därmed ett led i yrkesutbildningen och skall erbjuda möjligheter att studera tillämpningar och träna på arbetsuppgifter i en autentisk miljö. Enligt GU skall de mål som är uppställda för arbetslivs-
praktiken även kunna uppnås i yrkespraktiken under förutsättning att
denna läggs ut samlat. Detta betyder att yrkespraktiken kan uppfattas som en överordnad form av praktik så till vida att den även kan ersätta den :
andra praktikformen arbetslivspraktik.
Min uppfattning är emellertid att det räcker att tala om en form av:
praktik i gymnasieskolan. Jag förordar att denna form får benämningen
| gymnasiepraktik. Denna skall täcka båda de delmål för praktik som jag
tidigare har beskrivit.
I sitt specialbetänkande pekar GU på undersökningar som visar att en stor del av alla ungdomar i gymnasieskolan har erfarenhet av förvärvsarbe-
te på ferietid eller på fri tid under terminerna. Flera remissinstanser anser att de erfarenheter ungdomarna på detta sätt får kan ersätta arbetslivspraktik. Andra instanser menar att GU:s krav på praktikens uppläggning och innehåll gör att feriearbete och praktik inte kan jämställas. Jag delar uppfattningen att de kvalitetskrav på innehåll och uppläggning som bör ställas på praktiken gör att feriearbete eller arbete på annan fritid
inte utan vidare kan jämställas med praktik. Väl planerade praktikinslag
— Gymnasiepraktik bör kunna ersätta yo-vecka och återkommande prak-
tisk arbetslivsorientering. Däremot anser jag att man genom arbetslivskontakter i form av inbyggd utbildning och annan arbetsplatsförlagd utbildning har goda förutsättningar att uppnå målen för gymnasiepraktiken. Arbetsplatsförlagd utbildning bör därför kunna ses som en betydelsefull form av ' gymnasiepraktik.
3 Praktikens omfattning
GU för ett allmänt resonemang om lämplig avvägning mellan praktiktid och annan tid i skolan. Utredningen gör även en avvägning mellan den
möjliga tillgången på praktikplatser och praktikens längd. GU gör därvid
den samlade bedömningen att alla utbildningar i gymnasieskolan bör ha minst 16 dagars (tre veckor) praktik per läsår.
För egen del anser jag det vara vanskligt att på grund av allmänna överväganden försöka avgöra hur mycket praktik som behövs i de olika utbildningarna i gymnasieskolan. Då GU stannar för omfattningen tre veckor per läsär kan detta enligt min mening endast uppfattas som en riktningsangivelse.
Att göra en bedömning av möjligheterna att få fram praktikplatser i
tillräcklig utsträckning är lika svårt. Många faktorer spelar här in. Kraven
på praktik från andra utbildningsanordnare. konjunkturläget och resur-
serna för praktikplatsanskaffningen är några sådana faktorer. Även från dessa synpunkter måste GU:s förslag uppfattas mera som en viljeinriktning. |
Jag har tidigare framhållt att en stor majoritet av remissinstanserna ställer sig positiva till praktik av denna omfattning. För egen del anser jag : att GU:s förslag bör få gälla som riktpunkt för den försöksverksamhet med praktik på alla linjer och linjeliknande utbildningar i gymnasieskolan som jag nu kommer att förorda.
5.4 Försöksverksamhet med praktik
Som jag tidigare har framhållit har många elever redan i dag praktik. Försöksverksamheten med yo-vecka och återkommande praktisk arbetslivsorientering omfattar för de teoretiska linjernas del ca 30 Z av eleverna. På de yrkesinriktade linjerna är dock försöksverksamheten inte särskilt stor.
Försöksverksamhet med utökad praktik har efter samråd med GU och efter regeringens beslut pågått sedan läsäret 1981/82 i Göteborgs kommun. Verksamheten omfattar innevarande läsår ett 20-tal klasser på fyra gymnasieskolor. De linjer som berörs är den naturvetenskapliga, den samhällsvetenskapliga, den sociala och den distributions- och kontorstekniska linjen samt konsumtionslinjen. Praktiken omfattar 6-16 veckor.
Enligt min uppfattning är försöket av stort intresse. Verksamhet av detta : slag borde bedrivas på flera orter och utökas till att omfatta flera av en kommuns utbildningar i gymnasieskolan.
Intresset för att bedriva försöksverksamhet med en utökad praktik har enligt SÖ anmälts från många kommuner, t. cx. Mölndals, Partille. Sollefteå och Hudiksvalls kommuner. Göteborgs kommun önskar också få utöka sitt praktikförsök till att gälla dels flera utbildningar, dels flera skolor.
Jag föreslår att försöksverksamhet påbörjas med inslag av gymnasiepraktik på alla gymnasieskolans linjer och linjelika utbildningar. Det är angeläget att så många kommuner som möjligt deltar i försöksverksamheten. Praktikens längd bör bestämmas lokalt och får variera upp till den ambitionsnivå som GU föreslår. dvs. tre veckor per läsår. Utbildningar som redan i dag har praktik av större omfattning skall självfallet få behålla denna.
Jag föreslår att försöksverksamheten får påbörjas redan läsåret 1984/85 och i första hand få pågå under en femårsperiod. Försöksverksamheten bör noga följas och utvärderas och ligga till grund för eu förnyat ställningstagande i fråga om praktik på alla.linjer och linjelika utbildningar i gymnasieskolan vid försöksperiodens slut.
Den nu föreslagna försöksverksamheten med gymnasiepraktik bör successivt ersätta redan pågående försöksverksamhet med yo-vecka och återkommande praktisk arbetslivsorientering.
Utrymme för den utökade praktiken bör under försöksverksamheten
kunna åstadkommas på olika sätt. Eftersom en veckotimme motsvarar ca
36 lektionstimmar, fördelade över läsåret, motsvarar den i samlad tid ungefär en veckas studietid. En praktikvecka kan därför sägas motsvara en
veckotimme i timplanen. Ett sätt att få tid för en veckas praktik är då att man lokalt kan få byta ut en veckotimme i timplanen mot praktik. En
liknande modell prövas i försök i fem kommuner inom försöksverksamheten med ramtimplaner, där fem veckotimmar per läsår får bytas mot annan
undervisning än vad den normala timplanen anger.
För att få utrymme till upp till tre veckors praktik per läsår måste alltså
lokala skolmyndigheter få möjligheten att byta skolförlagd undervisning mot gymnasiepraktik under upp till tre veckotimmar per läsår.
Ett annat sätt som skulle kunna användas separat eller i kombination
med den modell jag nu har beskrivit är att man lokalt får besluta om en utökad skolarbetsvecka för eleverna. En ökning av skolschemat med upp
till tre veckotimmar per läsår för eleverna ger då utrymme för gymnasiepraktiken. Utökningen av elevernas skolschema bör främst kunna utnytt-
jas för utbildningar med mindre än 38 veckotimmar, dvs. framför allt de
teoretiska linjerna.
Jag föreslår att båda dessa möjligheter att skapa utrymme för gymnasie-
praktik får prövas i försöksverksamhet i enlighet med vad jag nu har sagt.
Flera yrkesinriktade utbildningar har redan i dag en god anknytning till
arbetslivet genom att delar av undervisningen är organiserad som arbetsplatsförlagd utbildning. Andra utbildningar genomförs 1 skolan men i en miljö som är snarlik den man möter i arbetslivet. Behovet av ytterligare
praktik är alltså mycket olika från utbildning till utbildning.
Möjligheterna att organisera yrkesinriktad utbildning som arbetsplatsförlagd utbildning finns redan i dag. Enligt min mening borde denna möjlig-
het utnyttjas så att alla dessa utbildningar under viss tid per läsår får
gymnasiepraktik genom att ha utbildningen förlagd till en arbetsplats. : Enligt de utvärderingar av arbetsplatsförlagd utbildning som GU hänvi-
sar till i sitt specialbetänkande (SOU 1981:97) täcks i många fall målen för GU:s arbetslivspraktik inte i särskilt stor utsträckning. Detta :bör enligt min mening rättas till genom att dessa mål ges ökad tyngd för den arbets-
platsförlagda utbildningen och genom en bättre anknytning av verksamheten till ämnet arbetslivsorientering.
Den försöksverksamhet som jag nu förordat skall belysa de möjligheter och svårigheter som är förknippade med att-.man inför ökade praktikinslag i
gymnasieskolan. Några av de frågor som är särskilt intressanta att få belysta från organisatorisk utgångspunkt är möjligheterna att få fram prak-
tikplatser, hur platsanskaffningen skall organiseras och administreras etc:
De pedagogiska effekterna av praktiken måste också noga studeras liksom vilka pedagogiska metoder som bör användas för att ästadkomma en god koppling mellan aktiviteterna på praktikplatserna och undervisningen i
skolan.
Prop. 1983/84: 116 oo 49
Försöksverksamheten skall också belysa hur man på olika sätt kan klara av det arbete som utökade praktikinslag kan medföra i skolans verksam-
het. Det kan gälla platsackvisition, kontaktarbete med praktikföretag och med clever som är ute i praktik, m. m. När praktik läggs ut samlat medför detta att undervisningstid, som lärare skall fullgöra, bortfaller för en eller flera klasser. Enligt min mening bör man, om man lokalt finner detta vara lämpligt, få använda denna tid för arbete som har med praktiken att göra. -
En lärare som medverkar i arbetet bör därvid få räkna in denna medverkan i sin tjänst. Om en lärare inte medverkar bör undervisning, motsvarande
den tid som faller bort på grund av praktiken. fullgöras vid annat tillfälle. Detta kan exempelvis ske genom att läraren ersätter en annan lärare under
dennes sjukfrånvaro. .
Jag kommer i det följande att ta upp frågan om användning av statsbidrag till lokal skolutveckling för kostnader som föranleds av mina förslag
om försöks- och utvecklingsarbete. Sådant bidrag bör efter beslut Iokalt
också kunna användas för bl. a. försöksverksamhet med utökad praktik.
Alt anskaffa praktikplatser
Problemet att få fram praktikplatser har två sidor. Dels gäller det arbetslivets möjligheter att stå till tjänst med tillräckligt många praktikplatser. dels gäller det hur platsanskaffningen skall organiseras och genomföras.
GU tar upp frågan om det är lämpligt att ha en lag som föreskriver att
praktikplatser skall ställas ull skolans förfogande i viss omfattning. Utredningens majoritet förordar att lagstiftning inte skall tillgripas i första hand.
I stället bör man prova en avtalsreglering under en försöksperiod om högst
fem år. Vid periodens slut får frågan om reglering genom lag eller avtal änyo prövas. | Remissopinionen är delad. Av de instanser som uttalat sig i frågan
förordar en majoritet att lagstiftning ullgrips. Bland dessa instanser finns LO, TCO och tolv kommuner: En lösning genom avtal förordas av bl. a. statens arbetsmarknadsnämnd och fem kommuner.
Min inställning är följande. En stor majoritet av remissinstanserna anser ilikhet med GU att gymnasieskolan bör ha större inslag av praktik. Jag här i det föregående anslutit mig till denna uppfattning. En utökad praktik borde t'och för sig ha ett intresse också för arbetslivet eftersom det ger en arbetskraft som är bättre tränad för arbetslivets behov. Erfarenheterna
hittills visar dock att det är svårt att få fram praktikplatser. Enligt min uppfattning måste det vara möjligt av få fram betydligt fler
praktikplatser än vad man hittills har lyckats med. Jag anser t. ex. att den
offentliga delen av arbetsmarknaden borde kunna erbjuda åtskilligt fler praktikplatser än vad man gör i dag.. Jag har i det föregående föreslagit att försöksverksamhet skall inledas
för att belysa möjligheterna att öka praktikinslagen I gymnasieskolan. Jag finner det naturligt att denna försöksverksamhet också fär visa vilket 4 Riksdagen (98384. 1 samt. Nr ilO
behov av lagstiftning som kan komma att finnas. Jag är därför inte nu beredd att förorda lagstiftning. I likhet med GU anser jag att frågan på nytt får prövas då resultaten av försöksverksamheten föreligger. | Enligt regeringens beslut den 18 februari 1982 åligger det arbetsförmed-
lingen att tills vidare ansvara för anskaffandet av platser för praktisk
arbetslivsorientering i grundskolan och den nuvarande yrkesorienteringen
i gymnasieskolan. Samarbetet melian skol- och arbetsmarknadsmyndighe-
terna bedrivs i många olika former och har nått olika långt i olika kom-
muner.
Försöksverksamheten i Göteborg visar ett exempel på hur samarbetet kan ske. Här sköter arbetsförmedlingen med hjälp av sina datarutiner den första kontakten med företagen och åstadkommer en preliminär sammanställning över de platser som arbetslivet erbjuder. Därefter tar skolmyndigheterna över. Med utgångspunkt i denna preliminära platsackvisition kan enskilda skolor agera vidare och kontakta företag och förvaltningar i skolans närhet för att få fram ytterligare platser. Enligt vad jag har erfarit arbetar SÖ också inom sitt försöks- och utvecklingsarbete med olika
modeller för platsack visition.
Kommittén (A 1981:02) för utredning av arbetsmarknadsverkets an-
svarsområäde och organisation (AMS-kommitén) har enligt sina direktiv
att pröva om arbetsförmedlingen även fortsättningsvis skall ha ansvaret för anskaffning av pryoplatser eller om detta kan övertas av annan huvudman. 1 första hand skolan.
Enligt min mening är det viktigt att i försöksverksamhet utveckla olika modeller för hur platsackvisitionen bör gå till. Detta måste göras i nära
samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna och AMS-kommittén. Jag avser atl i annat sammanhang föreslå regeringen att ge SÖ i uppdrag att i samråd med AMS och under medverkan från Svenska kommunförbundet utreda och komma med förslag om olika modeller för platsackvisition som
kan prövas i försöksverksamhet.
6¶Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildning
I det föregående har jag till största delen uppehållit mig vid principiellt viktiga frågor som rör gymnasieskolan i dess helhet. Frågor som: rör
övergangen från grundskolan till gymnasieskolan, gymnasieskolans inledande skede, ett nytt kurssystem, påbyggnadsutbildning, den inre arbetsmiljön samt utökade praktikinslag är alla av den arten att de berör både de studieförberedande och de yrkesinriktade utbildningarna.
Jag finner det nu angeläget all tå upp några frågor som speciellt berör
den yrkesinriktade utbildningen i gymnasieskolan. Det jag då framför allt kommer att uppehålla mig vid rör dels samspelet mellan skola och arbets-
liv. dels takten i förnyelsen av yrkesinriktad utbildning. Dessa och vissa
andra frågor anser jag vara så angelägna att det enligt min mening finns anledning att göra en översyn av hela området gymnasial yrkesinriktad utbildning. Jag avser därför att till att börja med tillsätta en arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet som i samarbete med bl.a. SÖ, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och arbetsmarknadens parter närmare skall analysera behovet av och förbereda ett förnyelsearbete inom
detta område.
Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildning erbjuds f.n. i form av 16
tvåäriga linjer och ca 550 specialkurser. Därtill kommer ett antal lokalt
arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA-kurser) av varierande längd. Som jag framhållit i samband med att jag behandlade frågan om praktik i gymnasieskolan anordnas viss yrkesinriktad utbildning som arbetsplatsför-
lagd utbildning. En särskild form av arbetsplatsförlagd utbildning är in-
byggd utbildning. |
En ny yrkesinriktad utbildning för hantverksyrken prövas f.n. i försöksverksamhet. De ungdomar som deltar får hela sin yrkestekniska undervisning hos olika hantverkare i form av inbyggd utbildning. Undervisningen i allmänna ämnen är förlagd till skolan. |
Lärlingsutbildning är en form av yrkesinriktad utbildning där ungdo-
marna under huvuddelen av tiden arbetar som lärlingar hos olika företaga-
re. Lärlingsutbildningen har tillkommit som ett komplement till gymnasicskolans utbud av studievägar. Det gäller främst vissa mindre frekventa
yrken bl.a. inom hantverksområdet. På orter där det inte finns underlag för vissa studievägar kan också lärlingsutbildning bidra till att ge ungdomar
som annars inte skulle ha sökt till gymnasieskolan möjlighet till yrkesut-
bildning. För vissa ungdomar kan bl. a. av sociala skäl en lärlingsplats vara ett lämpligt alternativ.
De yrkesinriktade utbildningarna har jag hittills specifikt berört genom två förslag. Det första gäller möjligheterna att erbjuda yrkesinriktad utbild-
ning, varvad med praktik/arbete/ungdomsplats. för ungdomar inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Det andra innebär en satsning på på-
byggnadsutbildningar för elever på de yrkesinriktade linjerna. Det senare ger eleverna möjlighet att komplettera sin utbildning dels med mer specialiserad yrkesinriktad utbildning, dels med en teoretisk påbyggnad, bl. a. som förberedelse för högskolestudier.
Jag har tidigare framhållit hur viktigt det är för vårt näringsliv att följa med i den tekniska utveckling som pågår i hela den industrialiserade världen. Det gäller dels snabbt framväxande teknologi inom speciella områden, dels ny tillverkningsteknik som kan beröra många yrkesområ-
den.
Även om utvecklingen inte gär lika snabbt inom alla områden så har
genomslag av viss teknik stor betydelse för hela arbetslivet. Jag tänker då
framför allt på den snabba utvecklingen mot automatisering, den ökade
användningen av datorer, elektroniska styrprocesser samt hanterings- och
produktionsrobotar. Få områden kommer att förbli oberörda av denna utveckling. Jag har också tidigare utvecklat argumenten för hur viktigt det är för vårt samhälle att skolan följer med och aktivt påverkar denna - utveckling. .
Den snabba utvecklingen ställer nya utbildningskrav. Jag har tidigare pekat på ett sådant krav. Under ett yrkesverksamt liv måste den enskilde
räkna med att vid upprepade tullfällen förnya sin utbildning då utvecklingen
har gjort gamla kunskaper föråldrade. Den grundläggande gymnasiala utbildningen måste därför vara så utformad att den kan fylla rollen som en första utbildningsdel i ett system av återkommande utbildning. Balansen mellan olika ämnen i en utbildning och mellan teori och färdighetsträning inom ämnen samt takten i förnyelsen av ämnesinnehållet mäste vara anpassad till detta utbildningsperspektiv.
Förnyelsen av ämnesinnehållet i yrkesämnen är en viktig fråga då den
tekniska utvecklingen går snabbt. Utbildningsekonomiska utredningen har
belyst denna fråga i en specialstudie (Ds U 1983:8) av utbildningsplancringen för yrkesinriktad utbildning.
Studien pekar bl. a. på det problem som uppstår då den tekniska utveck-
lingen går snabbt samtidigt som gammal teknik lever kvar till följd av att
den finns i produktionsprocesser, maskinpark och byggnader med långa avskrivningstider. Det uppstår då en situation där ny kunskap krävs samtidigt som behovet av gammal kunskap kvarstår. Den yrkesverksamme har behov av både den gamla kunskapen och den nya. Det ställs krav på en ökad kunskapsmängd.
I studien framhålls att behovet av kunskaper om ny teknik i ett inledande
skede ofta kan tillgodoses genom påbyggnadsutbildning. Nya påbyggnadsutbildningar får därvid ersätta äldre inom ramen för det totala utbudet. Detta har också utgjort en av grunderna för mitt förslag om en ytterligare
satsning på påbyggnadsutbildningar.
Då ny teknik efter hand blir alltmer etablerad behöver kunskap om den få komma in även i gymnasieskolans grundläggande yrkesinriktade utbildningar. I studien beskrivs planeringsprocessen för detta. Allmänt konstateras att samarbetet mellan samhällets och arbetslivets utbildningsplanerare är gott. De restriktioner som gäller för planering och genomförande är
dock så stora alt processen blir tungrodd och tidsödande.
De problem man framför allt möter är just kraven på att nya moment behöver komma in utan att man kan stryka äldre. Utbildningarna riskerar
då att bli överlastade. Detta är ett problem som enligt min mening allt fler
yrkesinriktade utbildningar kommer att råka ut för till följd av den tekniska utvecklingen.
Andra svåra problem för utbildningsplaneringen är enligt studien de
stora kostnader man får för maskinell utrustning då ny teknik kommer in i .
bildningsinnehållet måste därför noga analyseras utifrån vilka kostnader
Prop. 1983/84: 116 tin SE
den medför i form av nya investeringar i maskinell utrustning. Därtill mäste också behoven av lärarutbildning och lärarfortbildning beaktas. Alla
större förändringar medför att yrkeslärarna behöver ytterligare utbildning
för att klara av undervisningen om ny teknik och med ny maskinell utrustning som de själva kanske aldrig haft tillfälle att använda i yrkeslivet.
De förändringskrav som jag här har redovisat pekar alla i en och samma riktning. Gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar utsätts för kravet att innehålla mer av både allmänna ämnen och yrkesämnen. Dessutom behöver förnyelsetakten inom yrkesämnena öka: Samtidigt konstaterar jag att det statsfinansiella läget ger små | möjligheter att förlänga utbildningar
och utrustning, dels skapar behov av extraordinära utbildnings- och fortbildningsinsatser för yrkeslärargruppen.
Enligt min mening måste man också fråga sig om den datorisering,
automatisering och robotisering som håller på att växa fram kommer att göra det möjligt att även i framtiden ”simulera” viktiga arbetsprocesser inom skolans väggar. I stället bör samarbetsformer befästas och utvecklas mellan skolan och olika branscher, företag och arbetsplatser, bl.a. för att skolan skall få tillgång till sådan kvalificerad och dyr utrustning, som den.
knappast själv kan skatta. . Redan i dag organiseras som jag tidigare har nämnt viss yrkesinriktad
utbildning i form av arbetsplatsförlagd utbildning. Det är enligt min mening både nödvändigt och önskvärt att ytterligare yrkesinriktad utbildning i framtiden organiseras på liknande sätt. Det gäller särskilt utbildningarnas avslutande delar där arbetsplatsförlagd utbildning kan bli ett naturligt steg ut i arbetslivet. |
Jag vill samtidigt framhålla att jag är medveten om vilka svårigheter som kan föreligga då det gäller att åstadkomma en meningsfull arbetsplatsförlagd utbildning. Ofta kan det för ett företag vara svårt att kombinera sin
verksamhet med utbildning. Ny och dyrbar maskinell utrustning behöver användas rationellt i produktionen. Ofta är det också så att arbetsplatsförlagd utbildning har svårt att ge den önskvärda bredden i yrkesutbildningen. Från skolans sida kan det dessutom vara svårt att tillfredsställande sköta sin tillsyn av utbildningen. -
fullt komplement till den skolförlagda utbildningen. I ett kommande beredningsarbete bör möjligheterna till arbetsplatsförlagd utbildning noga Över-
vägas.
I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om den arbetsfördelning som i dag gäller inom yrkesutbildningsområdet. Gymnasieskolan erbjuder yrkes-
inriktade utbildningar som oftast inte är tillräckliga för att av arbetslivet
klassas som färdiga yrkesutbildningar. Efter avslutad gymnasial utbildning krävs ofta dels ytterligare utbildning. dels en tid av färdighetsträning för att
yrkesutbildningen skall anses vara avslutad. Dessa senare delar av yrkes-
utbildningen står arbetslivet för. Avvägningen mellan vad utbildningsväsendet resp. arbetslivet står för växlar från utbildning till utbildning. För
behörighet från tvåårig och fyraårig teknisk linje krävs vidare att eleverna har viss arbetslivserfarenhet från det tekniska området. För den fyraåriga
tekniska linjens del skall eleverna sålunda som anställda i företag ha s.k.
miljöpraktik. Det har dock på många håll visat sig vara svårt att få fram lämpliga praktikplatser. I en situation då den tekniska utvecklingen går så snabbt som i dag är det viktigt att tid efter annan pröva vilken arbetsfördelning och vilka samarbetsformer man bör ha mellan utbildningsväsendet och arbetslivet. Frågan bör tas upp i ett kommande beredningsarbete. I detta arbete bör även
komvux roll beaktas. Vidare bör det problem som jag nu beskrivit vad beträffar den s.k. miljöpraktiken behandlas.
En fråga som jag tidigare varit inne på är hur rationellt man i dag
utnyttjar lokaler och utrustning för yrkesinriktad utbildning. Ett effektiva-
re utnyttjande genom att mer än en studiegrupp regelmässigt använder en
och samma yrkeslokal skulle göra det möjligt att för samma investerings-' kostnad öka förnyelsetakten för maskinell utrustning. Eftersom ett av problemen i dag är att den maskinella utrustningen ofta används i för liten utsträckning för att slitas ned och kunna skrivas av på rimlig tid skulle en ”dubbelanvändning” även ur denna synpunkt vara välkommen.
Jag vill nu ta upp frågan om fördjupningsstudier på yrkesinriktade stu-
dievägar. GU framhåller att fördjupningsstudier bör kunna erbjudas som
frivilliga inslag på dessa studievägar. Som exempel nämner GU ”hant-
verksmässig specialisering” eller ”fördjupade studier i särskilda moment”.
Enligt min mening är GU:s tankar om fördjupningsstudier på yrkesinriktade studievägar intressanta. Även om jag menar att det genom den förut
berörda påbyggnadsutbildningen erbjuds möjligheter till fördjupning, bör
detta kunna ske även i de grundläggande utbildningarna. I ett kommande beredningsarbete bör detta övervägas. .
Jag vill nu också något beröra frågan om det sätt på vilket undervisning-
en bedrivs. Jag vill göra det utifrån en rapport om yrkesundervisning (FoU-rapport 42) i SÖ:s rapportserie Utbildningsforskning. I rapporten framhålls bl.a. vikten av att all yrkesinriktad utbildning verkligen organiseras och bedrivs utifrån den pedagogiska grundsyn som ges i läroplanens
mål och riktlinjer. Ökad vikt bör också läggas vid relationen mellan teknik.
ekonomi och social organisation. Likaså måste man enligt rapporten upp-
märksamma den grad av specialisering som skall eftersträvas. Inom produktionslivet finns i dag en tendens att föra samman tidigare administrativt specialiserade arbetsuppgifter men med inbördes samband till mer sammanhållna arbetsområden. Löpandebandproduktionen väntas: i ökande
grad kompletteras eller ersättas med produktionsmodeller där självstyrande grupper får ansvar för utvidgade produktionsområden. Denna utveck-
Prop. 1983/84: 116 nn in
ling mot en ny produktionsteknik på grundval av s.k. sociotekniska prin-
ciper bör enligt rapporten i ökande grad beaktas också i organisationen och den pedagogiska uppläggningen av yrkesinriktad utbildning. Även frågor
av detta slag bör enligt min mening tas upp i det kommande beredningsar-
betet. :
Jag vill avslutningsvis ta upp frågan om behovet av en förändrad inriktning av vissa av dagens yrkesinriktade utbildningar samt behovet av helt
nya grundläggande utbildningar. GU framhåller att vissa sådana behov
utbildningsprogram för områdena barn och ungdom samt hemvård och
socialtjänst samt förslaget om en ny grundläggande yrkesinriktad utbild-
ning i laboratorieteknik. GU föreslår också att den tvååriga sociala linjen och den tvååriga konsumtionslinjen formellt skall utgå och delar av dessa
utbildningar täckas genom moment i andra yrkesinriktade utbildningar.
Beträffande social linje visar SÖ:s redovisning en lång rad framställningar från enskilda kommuner att i försöksverksamhet få pröva att lägga in
yrkesförberedande ämnen i utbildningen. Vad gäller konsumtionslinjen har den sedan läsåret 1983/84 fått nya tim- och kursplaner som gör det möjligt att knyta den närmare till arbetslivet.
Dessa frågor och andra som gäller nya behov av yrkesinriktade utbild-
behandlas i det kommande beredningsarbetet.
7 Tidsramar
Arbetsveckans omfattning
Timplanerna för gymnasieskolans teoretiska linjer har i stort sett gällt oförändrade sedan 1966 då det nya gymnasiet och fackskolan infördes. För de yrkesinriktade linjerna har nuvarande timplaner gällt sedan gymnasieskolan infördes 1971.
GU föreslår en kraftigt utökad schemalagd arbetsvecka, framför allt för eleverna på de teoretiska linjerna. Utredningen intar den principiella
ståndpunkten att elevernas arbetsvecka åtminstone i slutet av skoltiden
bör ligga i närheten av den som gäller på arbetsmarknaden”. Den totala veckoarbetstiden utöver hemarbete med läxor föreslås omfatta 1720 minu-
ter per vecka. Omräknat till perioder om 40 minuter motsvarar detta en arbetsvecka på 43 veckotimmar.
Remissinstanserna är till övervägande del negativa till att arbetsveckan för eleverna utökas i den utsträckning som GU föreslår. SÖ framhåller att
det schemaexempel som utredningen presenterar utgår ifrån en teoretisk idealsituation som inte tar hänsyn till krav på samläsning. lokaltillgång etc.
Bl.a. fiera kommuner menar att lokalbehovet kommer att öka starkt.
Jag har i det föregående föreslagit att det självständiga arbetet i gymna-
Prop. 1983/84: 116 | 56
sieskolan skall stärkas genom att timplanen utökas med två veckotimmar för specialarbete på de tre- och fyraåriga linjerna. Jag är i dagens ekono-
miska situation inte beredd att förorda ytterligare utökningar av timplaner-
na. ee |
Läsårets längd
Enligt 8 kap. 24a§ skolförordningen (1971:235, omtryckt 1983:721) skall antalet undervisningsdagar i gymnasieskolan vara minst 178. Häri
inräknas friluftsdagar men inte lärarnas studiedagar. GU föreslår att läsåret skall utökas med åtta skoldagar. Detta är utred-
ningens huvudalternativ. I ett sidoalternativ föreslås en ytterligare ökning av antalet skoldagar. |
Eftersom en förlängning av läsåret medför kostnadsökningar är jagf.n n.
inte beredd att ansluta mig till GU:s förslag.
Läsårets terminsindelning
GU föreslår som huvudalternativ att läsåret skall indelas i tre terminer med cen ”effektiv studietid” på 36,6 veckor.
Utredningen lägger också fram två sidoalternativ för terminsindelning-
en. I ett av förslagen håller utredningen fast vid det nuvarande tvåterminssystemet men förlänger läsåret med åtta dagar. Det andra sidoalternativet innebär ett treterminssystem med läsåret förlängt till 40 veckors ”effek-
tiv” studietid. |
GU ser stora fördelar med ett treterminssystem. Det ökar det möjliga
antalet intagningstillfällen och antalet tillfällen då eleverna lämnar skolan. Enligt utredningen underlättas också samverkan med komvux och arbetsmarknadsutbildning och förbättras möjligheterna till koncentrationsläsning.
Ett flertal remissinstanser av dem som yttrat sig i frågan är principiellt
positiva till en indelning av läsåret i tre terminer. Sålunda framhåller bl. a.
: AMS de fördelar som uppnås om gymnasieskolan vid fler än ett tillfälle om äret släpper ut färdigutbildade ungdomar på arbetsmarknaden. Flera av remissinstanserna pekar dock på praktiska svårigheter, vilkas konsekvenser är svära att överblicka utan betydande försöksverksamhet.
För egen del vill jag anföra följande. En indelning av läsåret i tre terminer är en genomgripande organisatorisk åtgärd som kommer att skilja gymnasieskolan från övriga skolformer och skapa svårigheter i förhållande
till både grundskolan och högskolan. En intagning'tre gånger per år på de
större skolorterna kommer för grundskolelevernas del att innebära att en tredjedel av dem får vänta med sin start i gymnasieskolan till i mitten av
november. Ytterligare en tredjedel får vänta ända fram till i början av mars
nästföljande år. Innan en så genomgripande förändring övervägs bör man enligt min mening först närmare studera de erfarenheter som finns av försöksverksamhet med intagning två eller flera gånger per år, bl.a. den
försöksverksamhet som med regeringens medgivande bedrivs vid vårdsko-
lan i Motala. Där prövas inom ramen för det nuvarande tvåterminssyste-
met en studicorganisation som innebär intagning tre gånger per år.
Jag är alltså inte nu beredd att biträda GU:s förslag om införande av ett treterminssystem i gymnasieskolan.
8¶Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU
. 8.1 Utgångspunkter
Frågan om att öka samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux och arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har varit föremål för intresse under en
följd av är. Dessa frågor berörs sälunda i bl. a. direktiven till GU, komvuxutredningen och kommittén för arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning (KAFU) liksom i dessa utredningars betänkanden och i de tre
senaste årens budgetpropositioner.
Frågan om en samordning av utbildningsinsatserna har också uppmärk-
sammats i utbildningsutskottets betänkanden (UbU 1980/81:12 och 15)
över propositionen om besparingar I statsverksamheten,' m.m.
(prop. 1980/81:20 bil. 8 s. ID, där utskottet framhåller att det är nödvändigt att beakta samordningsfrågor mellan gymnasieskolan. kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning.
Både GU och komvux-utredningen — den senare i huvudbetänkandet (SOU 1982:29) Komvux, kommunal utbildning för vuxna — förordar ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU. Båda utredningarna menar att samarbetet bör utformas på olika sätt beroende dels på vilka utbildningar det gäller, dels på hur väl de olika utbildningssystemen redan är utbyggda i den enskilda kommunen och på vilket elevunderlag ' och utbildningsbehov som föreligger. Man framhåller sälunda att'det speciellt i glesbygd är angeläget att ett nära samarbete etableras.
KAFU ställer sig också i betänkandet (SOU 1983:22) Utbildning för arbetslivet positiv till ett samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenut-
bildningen. Det får dock inte drivas så långt att man inom AMU tvingas att
eftersätta det grundläggande arbetsmarknadspolitiska målet.
Remissbehandlingen av GU:s betänkande visar att det finns en stark
opinion för ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan och framför allt komvux enligt de riktlinjer som utredningen anvisar. Även remissbehandlingen av komvux-utredningens huvudbetänkande visar på ett starkt intresse för samarbete även om åsikterna om vad samarbetet bör innebära är skiftande.
Det finns särskilda skolenheter för komvux i ett 80-tal kommuner. I alla
andra kommuner ingär komvux organisatoriskt i en skolenhet med gymna-
sieskola elfer grundskola, om inte gymnasieskola finns. I Alvesta ingår på försök gymnasieskolan organisatoriskt i skolenheten för komvux sedan
läsåret 1982/83.
Prop. 1983/84: 116 | 58
Viss försöksverksamhet med et närmare samarbete mellan utbildnings-
formerna har också påbörjats. Efter ansökan från GU, gjord i samråd med
komvux-utredningen, medgav regeringen den 7 maj 1981 att ett försök med
samordning av gymnasieskolan och komvux fick starta i Årjängs kommun.
Försöket avser att belysa samarbetsmöjligheterna i utpräglad glesbygd.
Samarbetet mellan gymnasieskolan, komvux och AMU. måste enligt min
mening vidareutvecklas. Det övergripande syftet med samarbetet skall vara att utbildningssystemen tillsammans kan erbjuda största möjliga antal personer en fullgod utbildning utan att utbildningskostnaderna förändras. I
arbetet mot detta mål måste man dock hela tiden ta hänsyn till att de olika
utbildningsformerna har olika målgrupper och delvis också olika syften.
I det följande kommer jag att något konkretisera på vilket sätt jag anser att ett utökat samarbete bör utformas. Jag kommer då att använda mig av följande terminologi. Med samverkan menar jag ett samutnyttjande av lokaler, utrustning och eventuellt också av lärare och annan personal. Med sumplanering avser jag ett samarbete som innebär att man inom en region
skaffar sig överblick över det totala utbildningsbehovet och försöker att undvika olämpliga utbildningsdubbleringar. Detta kan i vissa-fall leda till
att ungdomar och vuxna läser tillsammans och att viss anpassning av timoch kursplaner därför behöver genomföras. Med samordning, slutligen, avser jag ett mera långtgående samarbete som bl. a. kan leda till att ungdo-
mar och vuxna regelmässigt studerar i gemensamma grupper inom en och
samma utbildningsform. Detta kräver längre gående åtgärder, t.ex. gemensamma tim- och kursplaner.
Utgångspunkterna för allt samarbete bör vara
— att det skall kunna utformas på olika sätt för olika ämnesområden, utbildningar och målgrupper.
— att det kan drivas olika långt beroende på hur väl utbyggd gymnasiesko-
lan resp. komvux och AMU är i en kommun, — att man vid intagningen av kursdeltagare till utbildningar som genomförs
i samarbete bör ta hänsyn främst till: den sökandes behov av utbildning-
en. — att regionalpolitiska motiv skall få påverka graden av samarbete.
8.2 Samarbete mellan gymnasieskolan och komvux Komvux utveckling och särdrag
Huvuduppgiften för komvux var i inledningsskedet att ge vuxna möjlig-
het att skaffa sig behörighet för högre studier. Tyngdpunkten låg därför på gymnasieutbildning i allmänna ämnen (språk, matematik osv.). Tidigt upp-
märksammades dock att det i första hand var relativt välutbildade som sökte till komvux. Från början av 1970-talet har därför vuxenutbildningens
fördelningspolitiska mål att överbrygga utbildningsklyftorna i samhället successivt getts ökad tyngd även för komvux.
Prop. 1983/84: 116 ' | 59
I nu gällande läroplan för komvux. Lvux 82, betonas det fördelningspolitiska målet. Mot den bakgrunden skall prioritering av utbildningsinsatserna göras i följande ordning:
1. Överbryggande utbildning motsvarande den som ges i grundskolan
samt arbetsmarknadsinriktad utbildning. dvs. sådan utbildning som
är ägnad att tillgodose ett behov på arbetsmarknaden.
rr . Behörighetskomplettering, dvs. utbildning som ger formell behörig-
het och reell kompetens för högskolestudier.
3. Överbryggande utbildning motsvarande annan utbildning som ges i gymnasieskolan. es
Mot bakgrund av det fördelningspolitiska målet skall komvux i första
hand vända sig till dem som tidigare fått minst av utbildningsresurserna i
samhället och främst inrikta rekryteringen på korttidsutbildade, resurssva-
ga och socialt utsatta personer. En annan viktig målgrupp för komvux är
vuxna som vill gå ut i arbetslivet och yrkesverksamma personer som
behöver komplettera sitt yrkeskunnande eller vill förändra sin situation i
arbetslivet. Ytterligare en målgrupp är människor som behöver komplettera sin tidigare utbildning och skaffa sig behörighet för fortsatta studier. Vid
urval bland sökande till gymnasial utbildning inom komvux får hänsyn inte
tas till tidigare betyg utan företräde skall ges åt den som har störst behov
av utbildningen. |
Jag konstaterar alltså att utvecklingen för komvux lett till att man av utbildning på det gymnasiala stadiet numera i första hand skall prioritera
arbetsmarknadsinriktad utbildning. De yrkestekniska delarna av denna
utbildning utgörs dels av s.k. delmomentkurser. vilkas innehåll motsvarar
yrkesämnena i gymnasieskolans yrkesinriktade linjer och specialkurser, dels av särskilda yrkesinriktade kurser. I budgetpropositionen 1984 anges omfattningen av denna utbildning till 771 000 undervisningstimmar, dvs. ca 45246 av all gymnasial komvux-utbildning.
Under den senaste 10-årsperioden har en utveckling skett på arbets-
marknaden som gör det svårt för människor utan någon form av yrkesut-
bildning eller högre utbildning att få fotfäste på arbetsmarknaden. Speciellt markant är detta för dem som inte har någon arbetslivserfarenhet. Till denna grupp hör bl.a. ungdomar som avbrutit sina grundskolestudier.
Efter fem år kan dessa ungdomar få ett nytt slutbetyg efter studier i
komvux. När ungdomar, som efter färdiga grundskolestudier inte sökt sig
till gymnasieskolan, har uppnått åldern I8år, är de behöriga att söka till komvux. Under mellantiden omfattas de av kommunernas uppföljningsansvar inom vilket de erbjuds aktiviteter som är avsedda att leda dem
antingen in i gymnasieskolan eller till ett stadigvarande arbete.
Med denna beskrivning av utvecklingen som bakgrund är det intressant att närmare skärskåda de särdrag som skiljer komvux från utbildningen i
gymnasieskolan. Särdragen har sin grund i att komvux vänder sig till en annan målgrupp än gymnasieskolan, nämligen till vuxna. Verksamheten i
Prop. 1983/84: 116 . | | 60
komvux är anpassad till att vuxna har mognad och åtminstone ett par års arbetslivserfarenhet eller erfarenheter av andra slag som tillhör vuxenrollen. Detta skall tillvaratas i undervisningen.
Anpassningen till vuxna tar sig flera uttryck. Utbildningen inom komvux är uppbyggd av fristående kurser. Uppläggningen av undervisningen i varje kurs sker i nära samverkan med kursdeltagarna. För allmänna ämnen som finns både i grundskolan och gymnasieskolan och kan läsas till olika kompetensnivåer i gymnasieskolan har komvux utvecklat ett etappsystem.
Etappindelningen utgår ifrån varje ämnes struktur och karaktär. Etapperna
bygger på varandra och bildar tillsammans en sammanhängande studiegång. Mer omfattande yrkesämnen har delats upp i s. k. delmomentkurser. Inom varje kurs görs en uppdelning av stoffet i en grunddel som är
gemensam för alla och en fördjupningsdel med valfrihet vad gäller arbets-
uppgifter och arbetssätt.
Jag har tidigare redogjort för min uppfattning att man även inom gymnasieskolan bör överväga ett kurssystem och att detta system måste utveck-
las på ett sådant sätt att samarbetet med komvux underlättas. Jag räknar därför med att komvux och gymnasieskolan i framtiden kommer att ha
ökade möjligheter till samarbete. Även en ökad koncentrationsläsning i gymnasieskolan kan komma att öka möjligheterna till samarbete.
Ett viktigt särdrag för komvux är att de vuxnas mognad och erfarenhet bedöms innebära att de inte behöver lärares ledning i samma utsträckning
som ungdomar. De vuxna har också svårare att planera in bunden tid för
studier i den utsträckning som ungdomsskolan erbjuder. Bunden lektionstid leder vidare till produktionsbortfall om den ligger under vanlig arbetstid
så att de vuxna måste vara borta från sitt arbete för att kunna studera.
Därför reduceras antalet undervisningstimmar i komvux jämfört med mot-
svarande utbildning i gymnasieskolan.
Reduktionen av undervisningstid är olika för olika typer av ämnen. Störst är reduktionen för allmänna ämnen. Enligt regeringens riktlinjer
skall timtalet här uppgå till i genomsnitt 4572 av bruttolektionstiden i
motsvarande ämnen i gymnasieskolan.
För yrkesinriktade kurser är bilden annorlunda. Enligt regeringens rikt-
linjer skall antalet lektioner i yrkesinriktade ämnen utgöra 60-70 av bruttolektionstiden i motsvarande ämnen i gymnasieskolan. GU:s beräk-
ningar visar att den effektiva tid man får ut i gymnasieskolan är 75-80 44 av
bruttotiden. Detta visar enligt min mening att skillnaden mellan gymnasie-
skolan och komvux i effektiv undervisningstid i yrkesinriktade ämnen inte
är större än att ett visst samarbete särskilt på detta. område borde vara
möjligt.
Ytterligare ett särdrag är att komvux måste ta hänsyn till att många
vuxna skall kunna studera vid sidan av sin yrkesverksamhet. Därför måste komvux kunna erbjuda utbildning på kvällstid. Svårigheterna för komvux att få tillgång till lokaler och utrustning under ”normal” skoltid bidrar
också till att många komvux-kurser måste förläggas till eftermiddags- och
kvällstid. För vissa grupper av komvux-studerande och för viss typ av komvux-utbildning har det dock på senare år blivit vanligare med heltids-
utbildning på dagtid.
Det är nödvändigt att komvux även i fortsättningen kan erbjuda vuxna möjligheten att studera vid sidan av sin yrkesverksamhet, dvs. att studierna kan ske på deltid och vara förlagda till kvällstid. För ungdomar som just lämnat grundskolan bör däremot gymnasiala studier normalt ske på
"heltid och det är då naturligt att den schemabundna tiden förläggs till dagtid. För den skull kan man dock inte hävda att det skulle vara olämpligt att ungdomar studerar på kvällstid.
Samarbete rörande yrkesinriktad utbildning |
Det har på senare år varit en ambition från statsmakternas sida att öka
omfattningen av yrkesinriktad utbildning bäde inom gymnasieskolan och komvux. En åtgärd som kan bidra till detta är enligt min mening att samarbetet mellan gymnasieskolan och komvux vad gäller yrkesinriktad utbildning ökas.
Inom komvux möter man vuxna med olika bakgrund, arbetslivserfaren-
heter, studieförutsättningar och studievana. Stora olikheter finns även
mellan eleverna i gymnasieskolan. Skillnaderna inom en och samma ål-
dersgrupp kan vara väl så stora som mellan vuxna och ungdomar.
Det är sannolikt att åldersskillnader inom en grupp har mindre betydelse
när det gäller yrkesutbildning än teoretisk utbildning. Trots att yrkesinrik-
tad utbildning. organiserad enligt komvux kurssystem, sker med reduce-
ring av antalet undervisningstimmar jämfört med gymnasieskolan borde den enligt min mening kunna utgöra ett utbildningsalternativ för vissa av
de ungdomar som i dag inte söker till gymnasieskolan.
Det vanligaste för alla 16- och 17-åringar bör fortfarande vara att de direkt efter avslutad grundskola väljer en fullständig utbildning som genomförs på heltid och i ett sammanhang i gymnasieskolan. Övriga ungdomar i denna ålder omfattas av det kommunala uppföljningsansvaret. För dem skall individuella planer göras upp. I en individuell plan bör enligt gällande bestämmelser anställning på ungdomsplats eller annan arbetslivspraktik växla med utbildning, exempelvis lokalt arbetsmarknadsanknutna kurser (LA-kurser) i gymnasieskolan. andra specialkurser I gymnasiesko-
lan eller kurser inom komvux. |
Som jag tidigare har framhällit skall komvux prioritera arbetsmarknadsinriktad utbildning och vid intagningen prioritera de vuxna som har minst
utbildning samt har stört behov av den aktuella utbildningen. Med bibehållande av dessa prioriteringsregler bör man enligt min mening även kunna ta
hänsyn till ungdomars behov både då det gäller att besluta att organisera en
viss utbildning och vid intagningen till utbildningen. Enligt gällande be-
stämmelser får den som är under 18 år redan i dag tas in i gymnasieskolkurs
i komvux om särskilda skäl föreligger. Jag anser att ett utökat samarbete mellan gymnasieskolan och komvux bör åstadkommas för ungdomar inom kommunernas uppföljningsverksamhet. Därvid kommer studierna att ske i
grupper som innehåller både ungdomar och vuxna i olika åldrar. Jag avser
au senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att noga följa vilka konsekvenser som en sådan undervisning i blandade grupper leder till. Man bör även i utvecklingsarbete pröva i vad mån timreduceringen behö-
ver kompenseras något och studera vilka rationaliseringsvinster som kan
uppnås genom ett närmare samårbete av detta slag.
Samarbete i glesbygd
Det finns ett stort antal kommuner som har ett förhållandevis litet utbud
av gymnasial utbildning inom såväl gymnasieskola som komvux. GU re-
dovisar i sitt betänkande hur årskullen 16-åringar kommer att ändras fram till år 1990. För de flesta gymnasieregioner kommer denna ungdomsgrupp
att minska med i genomsnitt ca 8Z jämfört med år 1980. För vissa: kom-
muner är dock minskningen betydligt större och ligger mellan 30 och 40 22. GU konstaterar att ungdomskullarnas minskning kan leda till att flera
gymnasieregioner får problem med att behälla ett fullständigt utbud av'
gymnasiala utbildningar. Svårigheter att nyetablera och även i vissa fall
behålla stora, integrerade skolor kan också uppstå.
GU pekar på en viktig åtgärd som speciellt i glesbygd skulle kunna bidra till att gymnasial utbildning kan bibehällas även om gruppen 16-åringar minskar. Jag tänker då på förslaget om ett längt gående samarbete mellan gymnasieskolan och komvux för att därigenom uppnå ett så rationellt utnyttjande av utbildningsresurserna som möjligt.
Som jag tidigare nämnt medgav regeringen i maj 1981 att ett försök med samordning av gymnasieskolan och komvux fick starta i Årjängs kommun. Försöket avser alt belysa hur man genom ett samarbete bättre kan tillgodose den utpräglade glesortens utbildningsbehov inom ramen för befintliga
utbildningsresurser. Målet för försöket är att samordna dessa utbildnings-
resurser så att de gemensamt ger ett så bra anpassat utbildningsutbud som
möjligt för både ungdomar och vuxna. En grundtanke var att låta gymna-
sieskolans yrkesinriktade specialkurser utgöra en gemensam utbildningsstart. Med hjälp av komvux-resursen byggs dessa utbildningar ut så att de leder vidare och inte utgör återvändsgränder. Anpassningen av kursutbudet till de tokala behoven kan också innebära att vissa av specialkurserna byts ut eller modifieras. Samordningen innebär 1 övrigt förändringar i timoch kursplaner så att vuxna och ungdomar kan studera i ”blandade” grupper och att omotiverade utbildningsdubbleringar undviks. |
Enligt min mening är försöket av stort intresse för att belysa vilka möjligheter det finns att utnyttja givna utbildningsresurser på ett bättre sätt på orter med liten volym på både gymnasieskola och komvux. En samar-
betsmodell av den typ som håller på att utvecklas i Årjäng torde kunna
vara intressant för mänga glesbygdskommuner. För kommande ställningstaganden är det enligt min mening därför angeläget att den prövas i en utvidgad försöksverksamhet.
I detta sammanhang vill jag något kommentera SÖ:s rapport Samverkan mellan olika frivilliga utbildningar. I denna beskrivs bl.a. en modell för samordning av gymnasieskolan och komvux i glesbygd. Modellen skiljer sig i några avseenden från den som prövas i Årjäng. Dels vänder den sig : även till kommuner som har gymnasieskola på g-ort (dvs. gymnasieort med ett allsidigt utbud av studievägar), men som på grund av minskande elev-
kullar riskerar att bli av med viss teoretisk och yrkesinriktad utbildning, dels innehäller den som grund för undervisningens utformning eu krav på
att alla skall ha minst ett års yrkeserfarenhet.
Modellen är enligt min mening intressant så till vida att den erbjuder en
möjlighet att behålla gymnasial utbildning även på g-orter där elevunderlaget sviktar. Kravet på ett års yrkeserfarenhet torde dock vara mycket svärt att tillgodose för alla ungdomar som lämnar grundskolan och vill söka till
gymnasial utbildning. Jag vill i detta sammanhang inte närmare ta ställning till enskildheter i modellen men konstaterar att den är ett exempel på det
konstruktiva nytänkande som nu behövs för att man i försöksverksamhet skall kunna pröva olika modeller för hur ett samarbete mellan gymnasieskolan och komvux skall kunna bidra till att lösa glesbygdens utbildningsbehov. .
Jag föreslår att en försöksverksamhet i enlighet med vad jag nu har sagt
påbörjas. I försöksverksamheten bör dels lokala modeller, dels modeller
som initieras av SÖ tå prövas. Jag avser vidare att föreslå regeringen alt
SÖ får i uppdrag att samordna utvecklandet av modeller för samarbete
mellan gymnasieskolan och komvux i glesbygd. Man bör dock därvid se till att man inte uppställer sådana krav att vissa grupper av ungdomar eller vuxna riskerar att bli ställda vid sidan.
Utvidgad samverkan vad gäller lokaler för yrkesinriktad utbildning
Samverkan mellan gymnasieskolan och komvux vad gäller lokaler och utrustning är vanlig redan i dag. Jag delar GU:s och remissinstansernas
uppfattning att denna typ av samarbete måste utvecklas ytterligare. Detta
är speciellt viktigt dä det gäller yrkesinriktad utbildning och komvux möjligheter att öka sitt utbud av sådan utbildning.
På många håll används redan i dag yrkeslokaler av två klasser genom att man tillämpar s. k. saxat schema. Dagens tim- och kursplaner för gymnasieskolan är dock inte gjorda med utgångspunkten att detta skall kunna ske. GU påpekar att även ganska små förändringar avsevärt kan förbättra möjligheterna att använda lokalerna ”dubbelt”
Jag anser att en mer rationell användning av skolans yrkeslokaler är högst angelägen. Min utgångspunkt är härvid att skolans lokaler skall ses som en samlad resurs för all utbildning med samhälleligt stöd. Denna
resurs bör hanteras av kommunerna på ett så rationellt sätt som möjligt.
Ett mer rationellt utnyttjande av yrkeslokalerna bör därför innebära att komvux får ökade möjligheter att i samverkan med gymnasieskolan utnytt-
ja dessa yrkeslokaler. Jag avser att senare föreslå regeringen att SÖ får i uppdrag att undersöka i vad mån det går att genom små förändringar I timplanerna för yrkesinrik-
tad utbildning förbättra förutsättningarna för ett mer rationellt utnyttjande av befintliga yrkeslokaler. I uppdraget bör vidare ingå att SÖ i samråd med Svenska kommunförbundet tar fram exempel på hur ett rationellare utnytt-
jande av skolans lokalresurser kan åstadkommas.
Samarbete i form av samplanering
Redan då jag talade om behovet av påbyggnadsutbildning framhöll jag vikten av att det lokalt och regionalt sker en noggrann samplanering av olika utbildningsanordnares utbud av utbildning.
Utbildningsplaneringen måste också vara nära kopplad till övrig planering lokalt och regionalt och ingå som en naturlig del i de övergripande och mera långsiktiga åtgärdsprogram som läggs fast för utvecklingen. Lokala och regionala organ för planering måste därför finna lämpliga former för hur samråd och samplanering skall ske.
För att understryka vikten av regional samplanering gav regeringen den 3 mars 1983 länsstyrelserna i uppdrag att medverka i planeringen av den yrkesinriktade utbildningen i länen genom att biträda med regionalpolitiska
riktlinjer och underlag som visar näringslivets långsiktiga behov av yrkes-
utbildad arbetskraft.
Både GU, komvux-utredningen och KAFU påtalar behovet av en för-
bättrad samplanering av utbudet av gymnasial utbildning. Utbildningsekonomiska utredningen framhåller i sin slutrapport (Ds U 1983: 9) Utbildning för framtid att den regionala utbildningsplaneringen också måste omfatta högskolan. I propositionen (prop. 1983/84:52) om vissa högskoleorganisatoriska frågor m. m. framhöll jag att det nu pågår en utveckling mot nya former för samverkan mellan olika regionala organ med ansvar för utbildning. Jag räknar därför med att i annat sammanhang återkomma till regeringen vad beträffar cn vidgad regional samplanering.
GU menar att den lokala och regionala samplaneringen ofta bromsas av olikheter i regelsystemen för de olika utbildningsanordnarna. Enligt GU visar sålunda förarbetena inför en försöksverksamhet med samplanering
mellan de olika utbildningsformerna i Malmöhus län att hinder av administ-
rativ art starkt försvårade möjligheterna att samarbeta utbildningsformerna emellan.
SÖ framhåller också i den rapport jag tidigare har nämnt de administrativa svårigheter som samplaneringen möter på grund av de olika utbildningsformernas olika regelsystem.
Enligt min mening får skillnader i regelsystem och administrativa rutiner
inte leda till att en angelägen samplanering i syfte att mer rationellt utnyttja befintliga utbildningsresurser bromsas. Jag avser därför att senare föreslå
regeringen att SÖ får i uppdrag att löpande föreslå förändringar som kan
medverka till att ett förbättrat lokalt och regionalt samarbete mellan utbild-
ningsformerna främjas. Olika former för ett sådant samarbete bör också prövas I försöksverksamhet. Komvux-utredningen föreslår att länsskolnämnderna skall åläggas att ta initiativet till regelbundna samråd om utbudet av utbildning i gymnasieskolan, komvux och AMU i länet. Jag finner det, i avvaktan på resultat av fortsatta överväganden i de frågor om regional samplanering som jag nyss
aviserat, rimligt att länsskolnämnderna åläggs denna samrådsfunktion och
ansluter mig således till komvux-utredningens förslag.
8.3 Samarbete med AMU
Både GU, komvux-utredningen och KAFU är positiva till ett samarbete mellan gymnästeskolan. komvux och AMU. Det samarbete som redan
förekommer består — förutom i att vissa AMU-elever får sin utbildning i gymnasieskolan eller komvux — till stor del i att AMU på vissa villkor upplåter lediga lokaler till gymnasieskolan. Komvux-utredningen har före-
slagit att summa villkor härvidlag skall gälla både komvux och gymnasieskolan. SÖ och AMS bedriver i fyra län försök med samordning av undervisningen i allmänna ämnen mellan komvux och AMS.
Enligt min mening är det angeläget att en samverkan vad gäller lokaler
och utrustning utvecklas så att tillgängliga resurser för utbildning utnyttjas
så effektivt som möjligt. .
En regional samplanering av utbildningsutbudet mäste gälla även AMU. Speciellt i glesbygdsregioner kan man vänta sig att en sådan samplanering
kan innebära stora fördelar.
Jag vill här erinra om att regeringen med anledning av KAFU:s förslag har gett AMS i uppdrag att se över organisationen för AMU. Därvid skall man beakta de möjligheter som kan finnas att olika utbildningsanordnare
köper utbildning av varandra. Så snart ställning tagits till resultatet av
detta uppdrag avser jag att återkomma till frågan om ett utökat samarbete
mellan gymnasieskolan. komvux och AMU.
8.4¶Samarbete i ett mer långsiktigt perspektiv
Redan då jag gav bakgrunden till varför Jag anser att gymnasieskolan nu
viktig del i ett system för återkommande utbildning. Flera av mina förslag i det föregående skapar enligt min mening bättre förutsättningar för att
gymnasieskolan skall passa in i ett sädant system. Jag tänker då framför
allt på förslagen om påbyggnadsutbildning samt om den vidgade samplane-
ringen lokah och regionalt. På sikt kan ett system med grundkurser och
tilläggskurser också leda till en förbättring därvidlag. S Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr I16
SÖ tar i rapporten Samverkan mellan olika frivilliga utbildningar upp
temat återkommande utbildning och framhåller att planeringen för säväl ”ungdomsanpassade” som ”vuxenanpassade” utbildningar måste ske i ett helhetsperspektiv för att man skall kunna åstadkomma ett system för återkommande utbildning. Ett sådant system skulle främjas bl.a. av att
studievägar utformas så att ”återvändsgränder” undviks, att ämnen och
kurser koncentrationsläses och att kurser och utbildningar får en mer
enhetlig uppbyggnad. Detta torde enligt SÖ förutsätta ett läroplansarbete
som "i ett inledningsskede sker gemensamt för de olika utbildningstor-
merna”. .
Jag delar i stort denna uppfattning och menar att det är angeläget att läroplansarbetet utgår från detta helhetsperspektiv och leder till en mera genomtänkt uppbyggnad av kurser och utbildningar. Jag har tidigare nämnt mitt kommande förslag till regeringen om uppdrag till SÖ att undersöka förutsättningarna för att indela vissa av gymnasieskolans ämnen i grundoch tilläggskurser. På grundval av resultatet av detta uppdrag avser jag att återkomma till frågan om ett läroplansarbete för gymnasieskolan och kom-
vux. präglat av en sådan helhetssyn.
9 Genomförande
Som jag tidigare nämnt bör mina förslag genomföras under en femårspe-
riod med början läsåret 1984/85. För vissa av förslagen har jag angett närmare tidpunkter för genomförandet. I övrigt bör det få ankomma på
regeringen eller myndighet som regeringen bestammer all avgöra de närmare tidpunkterna. Jag vill i sammanhanget påpeka att planeringen av törsöksverksamhet kan vara tidskrävande. En del försök kan därför inte
starta förrän efter läsåret 1984/85. Även sådana försök bör få pågå under en femårsperiod.
Åtskilliga av de åtgärder som kan genomföras utan försöksverksamhet
kräver utvecklingsarbete innan närmare regler kan fastställas slutligt. Jag
räknar med att regeringen inte annat än i undantagsfall skall behöva åter-
komma till riksdagen i dessa frågor.
När det gäller bl. a. försöksverksamhet med specialämnen i årskurs 3 av
samhällsvetenskaplig och humanistisk linje och med praktik på alla linjer
och linjeliknande specialkurser i gymnasieskolan avser jag att. så snart försöksverksamheten gett underlag för slutliga ställningstaganden, återkomma till regeringen med förslag som kan föreläggas riksdagen. Detsamma gäller i fråga om andra föreslagna åtgärder som. oavsett om de
formellt klassificeras som försöksverksamhet eller inte, ger underlag för
mera betydande förändringar i hittillsvarande regelsystem. Jag tänker här exempelvis på samarbetet mellan gymnasieskolan och andra utbildningsformer.
Som jag tidigare har framhållit berör det försöks- och utvecklingsarbete som jag föreslår alla beslutsnivåer.i skolans organisation. Det är därvid av stor vikt att lärare, elever och skolledningar, kommunala och regionala myndigheter och hela den statliga skoladministrationen tar aktiv del i verksamheten och får möjligheter att utöva medansvar och medinflytande över den. Ett sätt för den enskilda gymnasieskolan att göra detta är enligt min mening att man arbetar fram Jokala utvecklingsplaner för skolans fortsatta verksamhet.
Jag har aviserat ett antal uppdrag till SÖ för att bl. a. få fram underlag för vissa försöksverksamheter. En del av uppdragen rör frågor som är centrala för gymnasieskolans framtida utformning. Jag tänker här främst på principen om den gemensamma starten och systemet med grundkurser och tilläggskurser. När SÖ har redovisat sina uppdrag i dessa frågor avser jag att återkomma till regeringen med förslag som kan föreläggas riksdagen.
10¶Anslagsberäkningar för budgetåret 1984/85 m. m.
De förslag som jag nu har lagt fram om reformering av gymnasieskolan föranleder i princip ingen ändring 1 beräkningen av driftkostnaderna för budgetåret 1984/85.
Ett reformarbete av denna omfattning måste emellertid för att bli framgångsrikt få föranleda vissa merkostnader för de informationsåtgärder och speciella anordningar som visar sig behövliga i samband med försöks- och utvecklingsarbetet. Sädana merkostnader uppkommer under ett antal budgetår framöver.
Mot denna bakgrund bör regeringen hemställa att riksdagen under ett nytt anslag på statsbudgeten anvisar medel för särskilda kostnader med anledning av det aktuella reformarbetet. Anslaget bör betecknas Reformering av gymnasieskolan och vara ett reservationsanslag. Det bör få ankomma på regeringen att närmare bestämma hur medlen skall användas.
För budgetåret 1984/85 bör 12,5 milj. kr. anvisas på det nya anslaget.
I budgetpropositionen har regeringen hemställt att riksdagen för budgetåret 1984/85 till Fortbildning m.m. anvisar ett reservationsanslag av 22989 000 kr. Av detta belopp hänför sig 2500 000 kr. till utvecklingsarbete i samband med reformering av gymnasieskolan. Medel för detta ändamål bör inte anvisas under anslaget Fortbildning m.m. I stället bör motsvarande medel tillföras det nya anslaget. Jag har i min anslagsberäkning beaktat detta.
I kommunernas statsbidrag till lokal skolutveckling ingår en bidragsdel för lokalt utvecklingsarbete. Denna del bör kommunerna få använda för det försöks- och utvecklingsarbete som jag här har föreslagit. Regeringen bör få avgöra vilka särskilda regler som kan behövas för detta.
Det omfattande försöks- och utvecklingarbete som jag föreslagit i det
föregående får naturligtvis konsekvenser för medelsanvändningen under en rad anslag inom utbildningsområdet. Jag tänker då främst på anslagen B3. Länsskolnämndernas utvecklingsstöd, B8. Fortbildning m.m. samt
B9. Särskilda åtgärder på skolområdet. Jag finner det angeläget att verksamhet som får medel från dessa anslag i den del den avser gymnasieskola
och vuxenutbildning inriktas mot att stödja den successiva utveckling och förnyelse av den gymnasiala utbildningen som jag här förordat. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt SÖ att i sin
anslagsframställning för budgetåret 1985/86 redovisa förslag om de åtgärder som kan erfordras för att nå detta syfte.
11 Gymnasieskolans planeringssystem och dimensioneringsram-
arna för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87
Gymnasicskolans planeringssystem med dess två ramsystem (de s.k. sektorsramarna och den s. k. lilla ramen) och dess treåriga planeringsperio-
der för dimensioneringen är reglerat 1 förordningen (1982:171) om elevplatser i gymnasieskolan (ändrad senast 1983: 506). En kort beskrivning av systemet har givits i budgetpropositionen 1984 (prop. 1983/84: 100 bil. 10 s. 108 f.).
I budgetpropositionen 1984 har förslag lagts fram till dimensioneringsra-
mar för budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87. För de två sistnämnda
budgetåren gällde det planeringsramar.
I det sammanhanget anmälde jag min avsikt att I samband med proposition om reformering av gymnasieskolan återkomma till regeringen med
Dels borde alla direkt grundskoleanknutna studievägar föras samman i en ram för att ge bättre överblick över utbildningsutbudet för dem som söker mer eller mindre direkt från grundskolan. Dels borde regeringen förelägga
riksdagen förslag om slutliga ramar tidigare än hittills för att ge SÖ,
länsskolnämnder och kommuner bättre tid för den årliga planeringen av gymnasieskolan.
Jag ämnar nu lägga fram förslag om ändringar i planeringssystemet fr.o.m. budgetäret 1985/86. I anslutning därtill kommer jag att föreslå slutliga ramar för budgetåret 1985/86 och nya planeringsramar för budget-
året 1986/87 enligt det nya systemet. Det har visat sig att även budgetpro-
positionens förslag till ramar för budgetåret 1984/85 behöver revideras på 'vissa punkter. Jag tar först upp den frågan.
11.1 Förslag till slutliga ramar för budgetåret 1984/85
I budgetpropositionen 1984 finns defs förslag till ram för grundskolean-
knutna studievägar om minst ett läsår (uppdelad på sektorsramar och en
Prop. 1983/84: 116 | 69
ram för ospecificerade platser), dels förslag ull ram för övriga studievägar (den s.k. lilla ramen). Vidare finns förslag om möjligheter till avsteg från ramarna inom totalramen och även förslag om bemyndigande för regering-
en att besluta om en utökning av totalramen, i den mån arbetsmarknads-
"skäl så påkallar.
Jag har i budgetpropositionen redovisat de bedömningar som ligger till
grund för ramförslagen. Sådana bedömningar innehåller med nödvändighet många osäkra faktorer. Det har under den tid som gått sedan budgetpropo-
sitionen framlades visat sig att vissa justeringar bör ske av ramarna.
Sålunda har utvecklingen av högre specialkurser som alternativ till högskoleutbildning gått snabbare än beräknat. Även när det gäller den stora. grundskoleanknutna ramen bör utrymme ges för en utökning. Säväl flera länsskolnämnder som en rad huvudmän för gymnasial utbildning har på olika sätt pekat på att även med ökad hänsyn till direktsökandes önskemål
kommer övergångsvis många ungdomar, framför allt i 17-årsåldern, att
ställas utanför gymnasieskolan, om inte ramarna kan ökas.
Mot denna bakgrund föreslår jag att ramarna för budgetåret 1984/85 ökas med 2000 intagningsplatser (stora ramen) och med 1000 intagningsplatser (lilla ramen) jämfört med vad som angavs i budgetpropositionen 1984.
Den med totalt 3000 intagningsplatser ökade dimensioneringen av gymnasieskolan kan beräknas leda till en ökad belastning på anslaget B 17. Bidrag till driften av gymnasieskolor med ca 35 milj. kr. En viss ökning av
belastningen är också att räkna med för anslaget B 22. Bidrag till undervisningsmateriel inom gymnasieskolan m. m. I gengäld kan förutses en minskad belastning på anslaget B 20. Bidrag till åtgärder inom kommunernas
uppföljningsansvar för ungdom under 18 år m. m.
Grundskolanknutna studievägar om minst ett läsår budgetåret 1984/85
| Sektor | Utlagt den Planerings- = Föredra- Jämfö- Föredra- 31 aug. 1983 för 1984/85 nya för- med förslag, bå 1983/84 — enligt | ramar bå gandens relse gandens BP 83 | slag för BP 84 räknat i bå 1984/85 | ärselev- platser | ||
| HS | 20942 | 18 100 | 18 800 | 0 47 370 | ||
| VSK | 24001 | 21500 | 21720 | + 250 40830 | ||
| EM | 27 076 | 24 800 | 25 900 +1 000 62 420 | |||
| TN | 23 626 | 23 550 | 24000 + 450 78 000 | |||
| TI | 32 120 | 33 500 | 34 100 + 250 68 200 | |||
| JST | 2402 | 2400 | 2550 + 50 5100 | |||
| Ospec. | 0 | 750 | 320 | [$] | 640 | |
| Totalt | 130 167? 124 600 127 390 | +2000 302560 | ||||
| Procent av | 108,7 | 111,8 | 2.65 Ärs- elevplatser/ | |||
| 16-åringar 121810 | 1134 630 | 112990? | 16-äring |
! Före utläggningen fördelat på sektorerna.
> Exkl. lärlingsutbildning och CA-kurser.
> Reviderad prognos för antalet 16-åringar.
Förslagen innebär inga ändringar av vad som i detta sammanhang sägs i
budgetpropositionen om musiklinjen, gymnasial lärlingsutbildning och
ospecificerade scktorsplatser.
Övriga studievägar (den s.k. lilla ramen) budgetåret 1984/85
Jag föreslår att den lilla ramen för budgetåret 1984/85 skall omfatta
37 330 årselevplatser. Det tillskott som görs på 1000 platser i förhållande
till förslaget i budgetpropositionen 1984 bör helt reserveras för en ökning
av de högre specialkurserna. För budgetåret 1984/85 bör sålunda för högre
specialkurser avdelas egen minimiram på 10830 årselevplatser. Mitt motiv för detta är bl. a. strävan att tillgodose det behov av yrkesinriktad utbildning som alternativ till högskoleutbildning, om vilket jag talat i det föregående.
För kurser för invandrarungdom bör liksom tidigare 1000 årselevplatser avdelas inom lilla ramen.
Möjligheter till avsteg från ramarna för budgetåret 1984/85
Om det visar sig nödvändigt för ett bättre utnyttjande av det genom
ramarna medgivna totala antalet årselevplatser (totalramen), bör smärre
justeringar få göras av platserna dels mellan sektorsramarna inbördes, dels
mellan dessa och lilla ramen. I det senare fallet bör omfördelning från lilla ramen få utnyttjas för en utökning av i första hand TI- och TN-sektorerna och i andra hand EM-. JST- och VSK-sektorerna. Ingen omfördelning bör dock få ske från vad som anvisats för högre specialkurser. Om cn omfördelning till lilla ramen blir aktuell. bör den göras med hjälp av platser i den ospecificerade gruppen och användas i första hand för utökning av plat-
serna för högre specialkurser. Det bör få ankomma på regeringen att
avgöra i vad mån dessa befogenheter till omfördelningar bör lämnas till
I den mån arbetsmarknadsskäl påkallar en utökning av totalramen bör, liksom hittills, regeringen ha rätt att besluta om detta.
Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av mitt förslag om
slutliga ramar för elevplatser i gymnasieskolan för budgetåret 1984/85.
11.2¶Ändringar i systemet med elevplatsramar fr. o. m. budgetåret 1985/86
Med den i budgetpropositionen 1984 föreslagna prioriteringen av sökan-
de under 18 år vid intagning till direkt grundskolanknutna studievägar (bil.
10 s. 111) ökar behovet att vid den årliga planeringen av gymnasieskolan
kunna överblicka vilka platser som i realiteten står till förfogande för dem som lämnar grundskolan. Sådana studievägar finns i dag inte bara i sek-
torsramarna utan även i lilla ramen. För att ge den önskade överblicken bör en renodling av ramarna göras genom att alla intagningsplatser på direkt grundskoleanknutna studievägar förs samman i en ram, Redan i
budgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83: 100 bil. 10 s. 298 f.) presentera-
des ett principförslag från SÖ härom. Riksdagen bereddes tillfälle att ta del av vad jag då anförde om en sådan omläggning fr. o. m. budgetåret 1985/86. I tiden sammanfaller en sådan omläggning med de ändringar jag i budgetpropositionen 1984 föreslagit i fråga om principerna för intagning till gymnasieskolan.
Som förutskickades i budgetpropositionen 1984 har SÖ nu haft i uppdrag att slutligt utforma sitt tidigare principförslag. SÖ har därvid från den nuvarande lilla ramen fört över alla specialkurser, som bygger enbart på grundskolan, till aktuella sektorsramar och ramen för ospecificerade platser. Dessa ramar omfattar därmed samtliga längre och kortare grund-
skoleanknutna studievägar.
SÖ har till ramen för ospecificerade platser fört alla platser för de korta lokalt arbetsmarknadsanknutna specialkurser (LA-kurser), som jag tidigare berört (avsnitt 3.2). I ramen för ospecificerade platser ingår sedan tidigare platser som inte direkt förs till någon av de sex utbildningssektorerna men är avsedda för direkt yrkesinriktade studievägar inom dessa. 1 ramen för ospecificerade platser bör dessutom, enligt förslag i budgetpropositionen 1984 (bil. 10 s. 117), ingå vissa platser för undervisning enligt samordnade timplaner i glesbygd.
Inom lilla ramen återstår enligt SÖ:s förslag. förutom kurser för invandrarungdom, endast sådana specialkurser som förutsätter tidigare gymnasial utbildning (exempelvis vad jag i det föregående benämnt påbyggnadsutbildningar — avsnitt 3.5). viss lägsta ålder och/eller praktik. Inom lilla ramen skall även i fortsättningen finnas en särskild minimiram för högre specialkurser/påbyggnadsutbildningar.
Det ramsystem SÖ föreslagit synes mig väl ägnat att kunna förbättra den årliga planeringen av gymnasieskolan utifrån de förändrade förutsättningar som ges med en prioritering av i första hand de ungdomar som söker direkt från grundskolan. Jag föreslår därför att ramsystemet ändras fr. o. m. budgetåret 1985/86 i huvudsaklig överensstämmelse med SÖ:s förslag.
Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av mitt förslag om ändring av systemet med elevplatsramar i gymnasieskolan.
Hittills har enligt riksdagens beslut elevplatserna i intagningsklasser vid riksinternatskolorna och Bergsskolan i Filipstad inkluderats i sektorsramarna. De har därvid räknats av från ramarna, innan fördelning av elevplatser skett till kommunernas gymnasieskolor.
I prop. (1983/84: 118) om fristående skolor på gymnasial nivå föreslås att en särskild ram skall skapas för elevplatser vid de nämnda utbildningarna plus andra statsunderstödda fristående utbildningar på gymnasial nivå och att den nya ordningen skall gälla fr. o. m. budgetåret 1985/86.
I enlighet med systemet för dimensionering av gymnasieskolan har regeringen i budgetpropositionen 1984 förelagt riksdagen förslag till planeringsramar för budgetåren 1985/86 och 1986/87 inom det hittills gällande ramsystemet (prop. 1983/84: 100 bil. 10 s. 120 f.).
Dessa ramförslag bör nu ändras med hänsyn till omläggningen av syste-
met enligt förslaget :i prop. 1983/84:100 (bil. 10 s. 115 ff) och mina nu framlagda förslag. För budgetåret 1985/86 bör de nya ramförslagen inte avse planeringsramar utan slutliga ramar med bemyndigande för regeringen att, om arbetsmarknadsskäl så påkallar, besluta om en utökning. Besluten om sådana ramar har hittills fattats först sent på våren före det aktuella budgetåret. SÖ, länsskolnämnderna och kommunerna behöver få bättre tid för den årliga planeringen av gymnasieskolan. I fortsättningen bör riksdagen föreläggas förslag till slutliga ramar tidigare än vad som hittills varit fallet.
I de nya ramförslag som jag nu lägger fram har 900 årselevplatser tagits bort ur HS-, EM- och TN-sektorerna med hänsyn till att elevplatser vid riksinternatskolorna och Bergsskolan i Filipstad inte längre skall ingå.
Jag vill avslutningsvis nämna att jag i mina förslag om minimiramar för högre specialkurser följt SÖ:s förslag om en ytterligare ökning av dessa mot bakgrund av den snabba utvecklingen av utbudet på detta område. Jag har även i övrigt följt SÖ:s förslag till fördelning av de kortare, från lilla ramen överförda specialkurserna på VSK-, EM- och TI-sektorerna. För HS- och TN-sektorerna har inget överförande av specialkurser från lilla ramen varit aktuellt. I förhållande till antalet 16-åringar är antalet platser på HS- och TN-scktorerna oförändrat jämfört med förslagen i budgetpropositionen 1984 (frånsett anpassningen till förslagen i prop. 1983/84: 118 om fristående skolor på gymnasial nivå).
Jag vill i sammanhanget slutligen nämna att SÖ vid redovisningen av sitt uppdrag om förändring av ramarna anfört behov av cen rent teknisk justering av beräknandet av årselevplatser för vissa specialkurser inom lilla ramen. Jag har i mina förslag tagit hänsyn härtill.
11.3 Förslag till slutliga ramar för budgetåret 1985/86 Grundskolanknutna studievägar (direktramen)
Jag vill här först åter erinra om mitt förslag i budgetpropositionen 1984 om att sökande under 18år vid intagning till gymnasieskolans grundskoleanknutna studievägar skall ges företräde före äldre sökande fr.o.m. budgetåret 1985/86. Vidare bör enligt förslaget plats på en gymnasial utbildning i en konkurrenssituation endast i undantagsfall kunna medges för äldre sökande som redan har en minst tvåårig gymnasieutbildning. Antalet platser på de grundskolanknutna studievägarna bör därmed räcka bättre än tidigare för dem som söker mer eller mindre direkt från grundskolan.
För budgetåret 1985/86 beräknas antalet 16-åringar vara ca 108 200 eller ca 5800 färre än budgetåret 1984/85.
| Prop. 1983/84: 116 | 73 | ||
| Sektor | BP 84 | Föredragandens nya förslag räknat i intagningsplatser | årselevplatser |
| HS | 17 600 | 17495 | 44 080 |
| VSK | 18130 | 19420 | 36510 |
| EM | 22370 | 23485 | 56 600 |
| TN | 22300 | 22695 | 73750 |
| Ti | 33 850 | 34400 | 68 800 |
| JST | 2500 | 2675 | 5350 |
| Ospec. | 200 | 1 500 | 3.000 |
| Totalt | 117 650 | 121 670 | 288 090 |
Icke grundskoleanknutna studievägar (lilla ramen)
Den nya lilla ramen bör omfatta 34230 ärselevplatser. varav 12500 - såsom minimiram för högre specialkurser/påbyggnadsutbildningar.
I enlighet med förslaget i budgetpropositionen 1984 bör liksom tidigare
1000 ärselevplatser avdelas för kurser för invandrarungdom.
Möjligheter till avsteg från ramarna för budgetåret 1985/86
Om det visar sig nödvändigt för ett bättre utnyttjande av det genom ramarna medgivna totala antalet årselevplatser (totalramen). bör smärre justeringar få göras av platserna dels mellan sektorsramarna inbördes, dels
mellan dessa och lilla ramen. I det senare fallet bör omfördelning från lilla
ramen få utnyttjas för en utökning av i första hand TI- och TN-sektorerna och platserna för LA-kurser, i andra hand EM-. JST- och VSK-sektorerna.
Ingen omfördelning bör dock få ske från vad som anvisats för högre specialkurser. Om en omfördelning till lilla ramen blir aktuell, bör den göras med hjälp av platser i den ospecificerade gruppen och användas i
första hand för utökning av platserna för högre specialkurser. Det bör få ankomma på regeringen att avgöra i vad mån dessa befogenheter till
omfördelningar bör lämnas till SÖ.
I den mån arbetsmarknadsskäl påkallar en utökning av totalramen bör, liksom hittills, regeringen ha rätt att besluta om detta.
Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av mitt förslag om slutliga ramar för elevplatser i gymnasieskolan för budgetåret 1985/86.
Prop. 1983/84:-116 74 11.4 Förslag till nya planeringsramar för budgetåret 1986/87
För budgetåret 1986/87 beräknas antalet 16-åringar vara ca 109 700 eller ca 1500 fler än budgetåret 1985/86. Grundskolanknutna studievägar (direktramen)
| Sektor | BP 84 | Föredragandens nya förslag, räknat i intagningsplatser | ärselevplatser |
| HS | 17 900 | 17 770 | 44785 |
| VSK | 18750 | 19810 | 37 240 |
| EM | 22600 | 22690 | 54685 |
| TN | 22700 | 22595 | 73440 |
| TI | 33 850 | 34150 | 68 300 |
| JST | 2500 | 2625 | 5250 |
| Ospec. | 9200 | 1500 | 3000 |
| Totalt . 119200 | 121140 | . 286 700 |
Icke grundskoleanknutna studievägar (lilla rumen) Lilla ramen bör omfatta 33 230 årselevplatser, varav 12530 såsom mini-
miram för högre specialkurser/påbyggnadsutbildningar. För särskilda kur-
ser för invandrarungdom bör liksom hittills avdelas 1000 årselevplatser.
Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande om planeringsramar
för budgetåret 1986/87 i enlighet med vad jag nu förordat.
12¶Hemställan
Jag hemställer att regeringen
dels föreslår riksdagen att
1. godkänna att möjligheterna att bedriva studier varvade med annan verksamhet ökas för främst ungdomar inom uppföljningsverksamheten genom system med sådana kurser som motsvarar delar av utbildningar i gymnasieskolan och komvux (3.2),
ta . godkänna att försöksverksamhet med specialämnen i årskurs 3
av samhällsvetenskaplig och humanistisk linje anordnas (3.4).
3. besluta att specialarbete skall införas i årskurs 3 av alla tre- och
fyraåriga linjer i gymnasieskolan tidigast läsåret 1986/87 och sc-
nast läsåret 1987/88 (3.4).
4, godkänna mitt förslag om satsning på påbyggnadsutbildning av angivna slag (3.5),
5. godkänna mitt förslag att tim- och kursplaner för regionalt arbets-
marknadsanknuten påbyggnadsutbildning (f.n. högre specialkurser) fr. o. m. budgetåret 1985/86 får fastställas av länsskolnämnderna i en landsomfattande försöksverksamhet (3.5), 6. godkänna att försöksverksamhet anordnas med olika former för
7. besluta att försöksverksamheten med yo-vecka och återkom-
mande praktisk arbetslivsorientering skall avvecklas med början
läsåret 1984/85 (5.4), . godkänna mitt förslag om försöksverksamhet med praktik på alla
linjer och linjeliknande specialkurser i gymnasieskolan (5.4), . godkänna att regelsystemen för gymnasieskolan och komvux
anpassas till varandra i fall där det behövs för att möjliggöra ökat
samarbete mellan utbildningsformerna i syfte att utnyttja resur-
serna bättre (8). . godkänna mitt förslag om skyldighet för varje länsskolnämnd att
ta initiativ till regelbundna samråd om utbudet av utbildning i
gymnasieskolan, komvux och AMU i länet (8.2), . godkänna att bidragsdelen till lokalt utvecklingsarbete i statsbi-
draget till lokal skolutveckling av kommunerna får användas för
angivet försöks- och utvecklingsarbete enligt regler som regering-
en utformar (10), . till Reformering av gymnasieskolan för budgetåret 1984/85 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
12 500 000 kr. (10). . till Fortbildning m.m. för budgetåret 1984/85 under åttonde hu-
vudtiteln, i stället för det i prop. 1983/84: 100 bil. IO angivna be-
loppet, anvisa ett reservationsanslag av 20489 000 kr. (10), . i stället för vad som föreslås i prop. 1983/84: 100 bil. 10 godkänna
vad jag nu för budgetåret 1984/85 har förordat i fråga om ramar
för elevplatser I gymnasieskolan (11.1), IS. bemyndiga regeringen att — i den mån arbetsmarknadsskäl så
påkallar — för budgetåret 1984/85 medge att totalramen för elev-
platser utökas (11.1). . godkänna mitt förslag om ändringar i systemet med elevplatsra-
mar i gymnasieskolan fr. 0. m. budgetåret 1985/86 (11.2), . godkänna mitt förslag om slutliga ramar för elevplatser i gymna-
sieskolan för budgetåret 1985/86 (11.3). . bemyndiga regeringen att — i den mån arbetsmarknadsskäl så
påkallar — för budgetåret 1985/86 medge att totalramen för elev-
platser i gymnasieskolan utökas (11.3), . bemyndiga regeringen att fastställa planeringsramar för elev-
platser i gymnasieskolan för budgetåret 1986/87 i enlighet med
vad jag nu har förordat i stället för vad som föreslagits i
prop. 1983/84: 100 bil. 10 (11.4), dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om 20. en mjukare övergång från grundskolan till gymnasieskolan (3.2), 21. grundkurser och tilläggskurser samt temastudier (3.3), 2. individuell studieplanering (4.3).
Prop. 1983/84: 116 76 13 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder eller de ändamål som föredraganden har hemställt om.
Bilaga I
Sammanfattning av gymnasieutredningens betänkande
En reformerad gymnasieskola (SOU 1981: 96)
Avdelning I. Bakgrund
Behovet av att gemnasieskolan reformeras (kapitel 1)
I kapitel 1 beskriver vi kortfattat gymnasieskolans framväxt och preciserar
mot den bakgrunden varför gymnasieskolan behöver reformeras.
Den nuvarande gymnasieskolan fick sin organisation fastställd 1968, och nu gällande läroplan har tillämpats sedan höstterminen 1971. Det föränd-
ringsarbete som låg bakom dessa beslut var steg i ett omfattnade reformarbete som pågått under lång tid. Besluten innebar att tidigare åtskilda organisationer för gymnasium fackskola och yrkesskola förenades till en ny, integrerad gymnasieskola. De tidigare starkt uppsplittrade yrkeslinjerna fick
en moderniserad och enhetlig uppläggning. Någon närmare innehållslig och studieorganisatorisk samordning mellan å ena sidan de helt eller delvis yvTkesförberedande tvååriga linjerna och å andra sidan de tre- elter fyraåriga
studievägarna i gymnasiet genomfördes dock inte.
Till sin inre struktur omfattar sålunda den nuvarande gymnasieskolan tre klart åtskilda grupper av studievägar med rötter i olika tidigare skolformer, gymnasierna (de allmänna, de tekniska och handelsgymnasierna), fackskolan och yrkesskolan. Detta utgör bakgrunden till den kritik som ibland framförs mot gymnasieskolan för dess brist på inre sammanhållning och integration. I våra direktiv framhålls att den nuvarande gymnasicutbildningen innebär att skillnaden mellan olika kategorier i arbetslivet förstärks genom att eleverna får olika utbildning och erfarenheter och har alltför lite kontakt med varandra under utbildningstiden. Utvidgning av arbetsuppgifter. lagarbete, medinflytande, möjligheter att delta i utbildning och utveckling på arbetsplatsen underlättas om de som utbildar sig för samma arbetsmarknadssektorer får vissa gemensamma erfarenheter och referensramar under utbildningstiden. .
Vi vet att olika grupper av gymnasielinjer rekryterar clever från skilda socialgrupper. Här finns en inbyggd konflikt i gymnasieskolan, som inte återspeglar annat än den socialt betingade fördelning av arbetsuppgifter som vårt samhälle i stor utsträckning bygger på. Ingen torde bestrida att samhället inom rimliga gränser måste bygga på en arbetsfördelning och specialisering.
Få, om ens några, torde å andra sidan hävda att denna fördelning bör vara så hårt kopplad till social bakgrund som den är i dag. Oavsett vad man
anser om skolans kraft att kunna bryta detta mönster måste hävdas, att den starkare än hittills måste medverka till att så sker.
Riksdagen fattade 1975 ett principbeslut om en genomgripande reform av högskolan, en reform som genomfördes med början 1977. I det arbete
som ledde fram till reformbesluten förutsattes att gymnasieskolan skulle
ändras bl. a. så att en utjämning mellan yrkesförberedande och studieför-
beredande linjer genomfördes. I våra direktiv från 1976 och också i de följande tilläggsdirektiven framhålls att mer av yrkesförberedande inslag bör
införas på de studieförberedande studicvägarna och mer av studieförberedande inslag bör införas på de yrkesförberedande utbildningsvägarna.
Ett mångårigt reformarbete strävar alltså i riktning mot en samordnad och mer integrerad gymnasieskola.
Gymnasieskolan är en frivillig skolform som i dag direkt tar emot ca
80 i av den årskull som lämnar grundskolan efter årskurs 9. De fiesta
eleverna finner sig väl till rätta i gymnasieskolan och får där en för dem
meningsfull och användbar utbildning. |
Bland de elever som inte söker sig till gymnasieskolan finns en stor grupp som hellre önskar att få påbörja ett arbete än att fortsätta sina studier. I kapitel 3 anges att en skattning av den grupp 16-åringar som under perioden 1978-85 inte fortsätter med några studier alls efter grundskolan torde ligga inom intervallet 12-15 5. Bland dessa finns de elever som lämnat grundskolan med ofullständig kompetens. Enligt SCB:s grundskoleuppföljning
1980 är denna grupp ca 8 "a av årskullen.
I kapitel 3 talas om utsatta elevgrupper, varmed menas de ungdomar som av en eller annan orsak inte kan ta till vara sina egna intressen eller utveckla
sina förutsättningar på ett bra sätt. Dessa ungdomar återfinns i stor ut-
sträckning bland dem som inte söker till gymnasieskolan eller efter kort tid avbryter sina gymnasiestudier. Det är därför enligt vår mening av största vikt att gymnasieskolan organiseras på ett sådant sätt att den förmår erbjuda studiealternativ som är meningsfulla även för dessa elevgrupper.
I våra direktiv framhålls att den gymnasieskola som vi föreslår skall vara en gymnasieskola för alla. |
En faktor som har skärpt kraven på att förändra gymnasieskolan i denna riktning är ungdomsarbetslösheten,. som på ett mycket oroande sätt ökat de senaste åren. Gymnasieskolan måste lämna sitt bidrag till att aktivt förebygga arbetslöshet hos ungdomar genom att erbjuda meningsfull utbildning för alla ungdomsgrupper. .
Kraven på gymnasieskolan är många och kommer från olika håll. Ett ofta återkommande klagomål mot gymnasieskolan är att anknytningen till
arbetslivet är för liten. Lyssnar man till eleverna själva är det önskemål
som oftast förs fram att de skall få komma i närmare kontakt med arbetslivet.
Företrädare för arbetsmarknaden anser att det är absolut nödvändigt att värna om de kunskaper och färdigheter som ger grunden för en kommande
yrkeskompetens. Samtidigt efterlyser man en förbättrad ”social kompetens”.
Med detta menas i första hand att eleven måste ha bättre förutsättningar än i dag att smälta in i en arbetsgemenskap, samarbeta, ta eget ansvar, respektera regler som gäller på en arbetsplats, kunna delta i diskussioner och beslut och i övrigt kunna påverka arbetslivets utveckling.
Från högskolan föreligger ingen entydig kravbild. Gymnasieskolan anses
fylla kraven från högskolan i vissa ämnen men inte i andra. Ett exempel där kraven inte uppfylls tycks vara de främmande språken utöver engelska.
Man menar t. ex. att det numera i praktiken är uteslutet att använda kurslitteratur på tyska eller franska.
Från lärare och elevhåll framhålls ibland att den starka ämnessplittringen skapar en alltför uppspaltad arbetsdag som motverkar möjligheterna till att göra koncentrerade arbetsinsatser i enskilda ämnen och begränsar elevernas möjligheter till medinflytande och medansvar. Det splittrade schemat leder också till mycket ”spilltid” som borde kunna tas till vara bättre. Den nuvarande linjeindelningen gör det svårt att byta studiemål och leder till studieavbrott eller till att elever går igenom först en linje, därefter ytterligare en. Även om samläsningsmöjligheter ingalunda saknas, leder linjernas kon-
struktion i vissa fall till att undervisningen måste ske i ett stort antal små
elevgrupper, vilket gör studieorganisationen onödigt kostsam.
Slutligen måste gymnasieskolan kunna fylla en funktion i 80-talets och
90-talets Sverige. Utvecklingstendenser som måste uppmärksammas när en ny gymnasieskola diskuteras 'är bl. a. näringslivets utveckling, arbetslivets fortsatta demokratisering, det högspecialiserade industrisamhällets behov
av att balanseras med ”mjukare” inslag, Sveriges utveckling mot ett fler-
kulturellt samhälle samt den ökade internationalisering som gör att svenskar i högre grad än nu kan komma att finna arbete på en internationell arbetsmarknad.
Det som ovan sagts visar enligt vår bedömning att situationen kräver —- utöver den löpande förnyelse och det ”rullande” läroplansarbete som hela tiden pågår och som enligt vår mening är av största värde — att gymnasieskolan måste förändras genom en mer genomgripande organisatorisk re-
form.
De problemområden som vi enligt våra direktiv framför allt bör beakta är huvudsakligen tre:
0 Övergången från grundskolan och därmed wrgångsläget för gymnasie-
skolan |
DO Förhållandena inom den nuvarande gymnasieskolan och dennas relation
till andra utbildningsformer på samma stadium, t. ex. kommunal vux-
enutbildning. OO Arbetsmarknad och samhälle utanför och efter gymnasieskolan — i dag
och inom en överblickbar framtid. Våra direktiv framhåller slutligen att vårt arbete skall mynna ut i ett principförslag som även kan inrymma alternativa förslag.
Framtiden (kapitel 2)
Vi har inte kunnat genomföra egna framtidsstudier. Däremot har vi tagit
del av sådant material och också iåtit ställa samman framtidsstudier till
scenarier. Till detta har vi lagt egna värderingar om i vilken riktning vi
vill att utvecklingen skall gå. Vi sammanfattar:
CQ Skolan måste förhålla sig aktiv gentemot tänkta eller verkliga samhälls-
förhållanden. Så långt det går måste skolan ligga före samhällsutveck-
lingen. CO Vårt näringsliv kommer fortgående att förändras. Det är vanskligt att
förutse hur förändringarna kommer att se ut. Det är därför omöjligt
att försöka precisera alla de kompetenskrav ett framtida arbetsliv kommer att ställa på individen. | 0 Vi ansluter oss till ett aktivt ekonomiskt utvecklingsalternativ. Detta utesluter inte att man i skolan också måste diskutera mer konfliktfyllda alternativ. 0 Arbetet har en mycket central roll i alla människors liv. Dess värde
måste upprätthållas även i framtiden. Arbetets innehåll bör förändras
så att det blir bredare och sammansatt av olika uppgifter. OO Sveriges beroende av utlandet är stort och kommer att vara det även
i framtiden.
0 Ett framtida samhälle bör präglas av större förståelse mellan individer. För att bidra till ett sådant mjukare samhälle bör skolans arbete — inriktas på att ge eleverna överblick, helhetssyn och förmåga till kri-
tisk distans - inriktas mot nytänkande och okonventionellt idéskapande; det bör
ha inslag av kulturellt skapande verksamhet — stödja eleverna till meningsfull fritidssysselsättning
= förändra könsrollsattityder och bryta upp fördomar — ha cett historiskt perspektiv och ge eleverna en i vid mening humanistisk hållning — lära samtliga elever att bry sig om sina medmänniskor och vårda de
ändliga naturresurserna — klargöra vårt ansvar gentemot förtryckta och fattiga länder. OD Sverige håller på att bli ett flerkulturellt samhälle. Skolan måste bidra
till att olika folkgrupper får förståelse för varandras särart på samma gång som olika minoritetsgrupper skall få möjlighet att stärka sin kul-
turella identitet. OO Gymnasieskolan måste bygga upp ungdomars framtidstro och klarlägga att framtiden går att påverka. O För att möta de krav på ny kompetens som ett framtida arbetsliv kommer att ställa måste principen om återkommande utbildning få ökad tillämpning. Vuxenutbildning med nära anknytning till arbetslivet bör få ökad betydelse i framtiden. Man måste vara återhållsam med generella krav på förlängda studietider i gymnasieskolan. Balansen mellan olika ämnesgrupper måste uppmärksammas.
O Skolan måste motarbeta den teknikfientlighet som ibland finns i sam-
hällsdebatten.
O Datorteknik samt kemi-, laboratorie- och processteknik är områden som måste få förstärkta utbildningsinsatser. Ett nytt ämne, kulturkunskap,
bör införas. : O Skolan måste ge eleverna sådan medborgarkunskap att de kan och vill påverka förhållandena på sin arbetsplats och i samhället.
Problem i den nuvarande gymnasieskolan (kapitel 3)
I kapitel 3 ges en översiktlig beskrivning av dagens gymnasieskola och dess
olika problem. Vi återger här kapitlets sammanfattning.
Prop. 1983/84: 116 : 81
Rekrytering OD De 'yrkesförberedande linjerna har ökat sin andel av de elever som tas in till gymnasiestudier på bekostnad av de teoretiska linjerna: ökningen är dock inte wullräcklig Många clever får inte sina förstahandsval tillgodosedda Flertalet ungdomar i en årskull söker till och får en gymnasieplats. Mellan 10 000 och 20000 elever får ingen utbildning utöver grundskolan De som inte vill studera vidare efter grundskolan önskar hellre arbeta: de anser inte fortsatt utbildning vara meningsfull
Det finns era särskilt utsatta grupper, bl. a. elever med ofullständig grundskola, ungdomar som slutar efter fullföljd grundskola, skoltrötta
elever och invandrarelever Barn till högre socialgrupper söker i större utsträckning teoretiska (högskoleförberedande) linjer medan barn till lägre socialgrupper i större utsträckning väljer yrkesförberedande linjer Ser man till statistiska medelvärden har samhällets ansträngningar att jämna ut den sociala skevheten i rekryteringen till gymnasieskolan inte lyckats särdeles väl. Bryter man upp dessa värden finner man däremot
- i linje med de ambitioner man haft med reformerna - att en utjämning
har skett för vissa elevgrupper; det gäller elever på den högsta betygsnivån O Könsfördelningen är mycket sned.
Studieorganisation
Oo En del linjer ”träffar rätt” med avseende på yrkesområde, andra gör
det mindre väl | | Man kan inte säga att en viss linje utbildar för en given nivå inom ett yrkesområde. Det finns linjer där detta gäller men det ges också
flera exempel på riotsatsen
Den dominerande rekryteringsvägen till högskolan går från de tre- och fyraåriga linjerna Linjebyten förekommer i första hand från naturvetenskaplig linje men också från en del tvååriga linjer Studieavbrotten i gymnasieskolan har ganska stor omfattning.
Utbildningens innehåll och kvalitet O Elever som gått på yrkesförberedande linjer anser att de har fått lära sig något som är deras egen kunskap. De upplever detta positivt. Elever på teoretiska linjer saknar denna upplevelse. Allmänna ämnen på yrkesförberedande linjer får hyggliga omdömen av eleverna. Avnämarna anser det vara bra att de allmänna ämnena utökats 1 dessa utbildningar. . Den yrkeskompetens som eleverna har när de slutar i gymnasieskolan
godtas i stort av arbetsmarknaden, även om önskemål om förstärkningar
inte saknas i enskilda branscher. Däremot riktas allvarliga klagomål mot hur gymnasieskolan förbereder
eleverna för rollen som samhällsmedlem och löntagare. Det brister i fråga
om träning i grupparbete. konfliktlösning, ansvarstagande och liknande. Riksdagen 198384. I suml. Nr 116
Prop. 1983/84: 116 . 82
OQO Både elever och arbetsmarknad anser att gymnasieskolan är för isolerad
från arbetslivet. Ett av uttrycken för detta är de starka önskemålen om
praktik för alla elever.
OO Våra ämnesanalyser ger besked om vilka problem som finns i enskilda
ämnen såsom svenska, matematik, engelska, naturkunskap, samhälls-
kunskap, arbetslivsorientering och estetisk-praktiska ämnen. OD Det är för litet samband mellan ungdomarnas personliga utveckling och
skolans värld. Andra delar av det totala ”läronätet” spelar — på gott
och ont — en stor roll.
3¶Ungdomarna vill behövas, vill bli tagna på allvar. De har uppfattningar
om vilka kunskaper och färdigheter som är bra. De är beredda att öva
inflytande och ta medansvar. O Eleverna är i stort sett motståndare till nuvarande betygssystem.
Kraven på en reformerad gymnasieskola (kapitel 4) 4
I kapitel 4 väger vi samman de viktigaste slutsatserna som kan dras av vad som sägs i kapitel I, 2 och 3. Vi ser därvid efter om de önskemål
som framträdde ur övervägandena om framtiden motsäger, förstärker eller
för in några helt nya aspekter på de krav som kan härledas ur mer omedelbara problem.
I fråga om gymnasieskolans grundläggande mål! och huvudsakliga arbetsuppgifter framträder inga förändringskrav av principiell natur. Som helhet bör denna del av skolsystemet alltjämt utgöra ett första steg i en specialisering för yrkesverksamhet antingen direkt efter avslutad skolgång eller efter ytter-
ligare studier i högskolan. När det gäller de två- och treåriga linjer som i dagens läge i första hand
förbereder för yrkesverksamhet dirckt efter gymnasieskolan reser både arbetsliv och clever krav på att den nuvarande yrkeskompetensens allmänna nivå bör behållas. Om någon förändring därutöver bör göras, gäller det i första hand att bredda kompetensen på följande sätt: 0 Anpassningen till arbetsmarknaden bör underlättas. 0 Skolans arbete bör vara sådant att det motiverar och rustar eleverna att
aktivt delta i samråds- och beslutsprocesser på arbetsplatser och i-or-
ganisationer.
DO Ett större antal elever än f. n. bör få möjlighet att kombinera yrkesinriktad
utbildning med språkstudier utöver engelska. O Övergång till högskolestudier bör underlättas för dem som önskar detta
utan att det får negativa effekter för andra elever. De linjer som i dag främst fyller en högskoleförberedande uppgift behöver knytas närmare till arbets- och samhällslivet, i första hand genom praktik. Det bör också bli lättare för dem som vid utbildningstidens slut vet med
sig att de inte vill gå vidare till högskolan att förvärva kompleterande färdigheter för omedelbar yrkesverksamhet.
Gymnasieskolans mål är redan nu att kunna ta emot samtliga elever i en årskull. Ungdomsarbetslösheten och situationen på arbetsmarknaden ställer krav på att gymnasieskolan skall kunna ge lågutbildade och svag-
motiverade elever från grundskolan en efter deras förutsättningar och behov
anpassad utbildning. Gymnasieskolan har här en målgrupp som kräver särskild omsorg och speciella stödresurser.
För samtliga elevkategorier gäller slutligen, att det behöver bli lättare för dem att få känna och ta ansvar för det egna studiearbetet, vidga sina vyer och utveckla sin personlighet. Med ökande ålder behöver eleverna i
gymnasieskolan i växande grad bli tagna i anspråk som de mognande och ansvarskännande personligheter de allra flesta av dem är. Övergången från grundskola till gymnasieskola behöver bli avsevärt mju-
kare. Den behöver 1. ex. anpassas bättre till elevernas behov av att efter
någon tids konkret erfarenhet lägga om studievägen utan att de därför skall
behöva förlora ett helt studieår. En studieorganisation som i större utsträck-
ning än f.n. svarar mot breda intresseområden bör också eftersträvas. Det bör också vara möjligt att redan under vårterminen av årskurs 9 i grundskolan ge eleven särskild förberedelse för studierna i gymnasieskolan. Det kan t.ex gälla att stärka baskunskaperna i matematik för elever som valt tekniskt utbildningsområde. Härutöver behöver gymnasieskolans ingångsskede byggas upp på ett sådant sätt, att det blir möjligt för elever
utan B-språk och med endast allmän kurs i matematik och engelska att gå vidare till vilken gymnasial studieväg som helst, alltså även till dem som tidigare ställt högre krav på förkunskaper.
Elever med behov därav skall slutligen kunna påbörja gymnasiestudier i långsam studietakt och med ett stort mått av praktiska inslag. Detta är
en viktig förändring för att ge också de ungdomar som i dag står utanför
gymnasieskolan en meningsfull utbildning.
De punkter som i första hand rör övergången från grundskolan får ome-
delbara konsekvenser för studieorganisationen. Anpassningen av utbudet av
språkundervisning till en ännu större variation i elevernas förkunskaper bör t. Cx. sätta spår i timplanerna för språk. Det måste erbjudas ökade möjligheter till ett vidgat språkprogram för elever med goda färdigheter i engelska och
B-språk vid gymnasieskolans början. Andra elever måste få tillfälle att med
ett större timtal nå upp till en god färdighetsnivå i ett mer begränsat antal språk, i första hand engelska och tyska eller franska.
De elever som har behov av det bör kunna bedriva gymnasiestudier på delud. De skall också under någon tid kunna ägna sig helt åt praktik eller förvärvsarbete och därefter kunna återuppta studierna i normal omfattning.
En inom gymnasieskolan avslutad yrkesförberedande utbildning bör,
lättare än nu kunna kompletteras — förutom med ytterligare yrkesförberedande inslag — till högskoleförberedande kompetens. Detta kan ske antingen omedelbart efter de två utbildningsåren eller efter en periods yrkesarbete. Om man följer den senare modellen tillämpas principen om återkommande utbildning. Kompletteringsutbildningen kan anordnas antingen i gymnasieskolans egen eller i den kommunala vuxenutbildningens regi.
Olika former för samarbete mellan dessa utbildningsanordnare måste finnas i framtiden, anpassade till skilda orters behov och förutsättningar. Elever
som följer ett treårsprogram skall kunna få ett kompletterande yrkesinriktat inslag mot slutet av utbildningen.
Det är nödvändigt att möjligheterna till samverkan med kommunal vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning ökas. På så vis kan utbildnings-
resurserna användas effektivare.
Vi anser att praktik skall införas på alla studievägar. Praktiken måste spridas ut över läsåret. På det viset kan tillgängliga platser utnyttjas bättre.
Den nuvarande starka ämnessplittringen på de tre- och fyraåriga linjerna måste dämpas. De mål om förmåga till självständiga studier som nu tar sig uttryck i ett program för beting och specialarbete behöver ytterligare
främjas genom koncentrationsläsning och längre, sammanhängande arbetspass. En större fördjupning behöver komma till stånd i de olika studie-
vägarnas karaktärsämnen. Utbytet av vad som brukar betecknas som allmänorienterande ämnen behöver bli bättre, framför allt vad gäller den naturvetenskapliga orienteringen för elever inriktade mot humaniora, samhällsvetenskap, socialt arbete och ekonomi.
Slutligen bör studieorganisationen ses över med sikte på att få bort återvändsgränder bland linjer och grenar samt bredda kompetensen där den är för smal. Arbetslivsorienteringen behöver ses över och de estetisk-praktiska ämnena få ett ökat utrymme.
Våra överväganden om framtiden understryker på ett särskilt sätt vikten av att studieorganisationen gör det lättare för eleverna att få perspektiv
på globala och internationella beroendeförhållanden samt en fördjupad för-
ståelse av vad kulturell identitet innebär.
En reformerad gymnasieskola bör mer än nu göra det möjligt att variera
arbetssätt och studieformer efter både elevernas önskemål och behov, lärarnas
möjligheter, skolans resurser och de krav som olika slag av ämnen och kurser ställer. Det finns nu liksom tidigare all anledning att varna för övertro på att en viss metod i alla lägen är kungsvägen för att nå de önskvärda
målen. Vilka arbetssätt och metoder man i verkligheten kommer att använda bestäms mindre av föreskrifter än av organisatoriska förutsättningar såsom
timtal, arbetspassens längd och ämnesföljden.
I en ny gymnasieskola bör därför en mångfald arbetsformer och metoder få prövas och utvecklas. Det är viktigt att eleverna får träna sig i att planera, genomföra och utvärdera sitt studiearbete på ett självständigt sätt parallelh med att de under andra lektioner tränar sin förmåga till lyssnande och
koncentrerad egen bearbetning av ett inlärningsstoff. En viktig förutsättning
för detta är att möjligheterna till handledning ökar.
Eleverna måste lära sig såväl genom arbetsformerna som skolans innehåll att inlärning är en aktiv process, som kräver både arbete, tålamod och engagemang för att resultatet skall bli gott. Samtidigt måste lärarna i den reformerade gymnasieskolan mera se på eleverna som medagerande i inlär-
ningsarbetet än som passiva mottagare. Detta kan ske bl. a. genom att eleverna i allt större utsträckning får ta eget ansvar inte bara för delar utan
också för större avsnitt av lärostoff och arbetsperioder.
Det är samtidigt väsentligt att arbetssätt och arbetsformer i gymnasieskolan inte på ett avgörande sätt skiljer sig från det samtida arbetslivets,
där demokrati och medbestämmande blivit allt viktigare inslag. Rimligen bör den praktik, som vi föreslår, samt den pågående utvecklingen mot ett. mer direkt samspel mellan arbetsliv och skola, kunna bidra härtill.
Även r övrigt bör hela arbetet läggas upp så att eleverna i ökande ut-
sträckning — såväl i förhållande till nuläget som med stigande årskurs inom den nya gymnasieskolan — får möjligheter att ta ett eget ansvar för sin arbetsmiljö och sin studiesituation. Det är också viktigt att elevernas er-
farenheter och åsikter tas till vara och får påverka undervisningen under kommande år. Utvärderingen måste vara ett viktigt led i utvecklingen av arbetssätten. |
Avdelning II. Huvuddragen i en ny studieorganisation
Till denna avdelning hör kapitlen 5-16, som vart och ett behandlar väsentliga delar i förslaget till ny studicorganisation.
Utbildningsområden och studieprogram (kapitel 7 och 8)
Vi föreslår att begrepp som linjer, grenar och varianter utgår. I stället talar
vi om korta och långa studieprogram. För att förbättra den inre samordningen
och integrationen i gymnasieskolan förs de olika studieprogrammen samman i tre utbildningsområden, inom vilka studiestarten är gemensam.
De korta studieprogrammen omfattar två studieår och är i första hand yrkesförberedande. De långa studieprogrammen omfattar tre eller fyra studicår och är särskilt avsedda att förbereda eleverna för högskolestudier. Den skarpa gränsen mellan yrkesförberedande och studieförberedande utbildningar tonas ned genom att de allmänna inslagen ökar i de yrkesförberedande
studieprogrammen och de yrkesförberedande inslagen ökar i de studieför-
beredande.
Vi föreslår att de olika studiep ogrammen grupperas i följande tre utbildningsområden: OO Det ekonomiska utbildningsområdet OQO Det sociala utbildningsområdet 0 Det tekniska utbildningsområdet. Det tekniska utbildningsområdet är så omfattande att det har delats i fyra
utbildningsblock:
OC Det mekaniska blocket 0 Det el-telétekniska blocket 0 Det bygg- och anläggningstekniska blocket 0 Det laboratorietekniska blocket.
I det mekaniska blocket återfinns de kompetenser som eleverna idag når på den verkstadstekniska. den fordonstekniska, den drift- och underhålilstekniska och den processtekniska linjen. Det bygg- och anläggningstekniska blocket inrymmer de nuvarande ”stora” byggutbildningarna, nämligen dem
för byggnadsträarbetare. murare, betongarbetare och väg- och ledningsar-
betare.
Det laboratorietekniska blocket är avsett att inrymma utbildningar som
tillsammans kan fylla samhällets nuvarande och kommande behov av laboratorietekniskt utbildad personal. Ett kommande beredningsarbete får ut-
visa hur blocket närmare bör utformas och dimensioneras.
Till varje utbildningsområde/block hör också specialkurser. I det tekniska
utbildningsområdet ingår dessutom vissa studieprogram som inte naturligt kan föras till något av utbildningsblocken (program motsvarande t. ex. nuvarande mindre linjer som jordbrukslinjen, skogslinjen, träteknisk linje).
Vi föreslår också
O att de nuvarande specialkurserna som direkt bygger på avslutade grund-
skolestudier måste ses över så att samma principer i stort gäller för dem
som för de korta studieprogrammen O att de korta studieprogrammen skall kunna följas av kompletterings-
utbildning som leder dels till kompetenser motsvarande de långa pro-
grammens, dels till högre yrkeskompetens. 0 att de långa studieprogrammen skall kunna avslutas praktiskt genom
att man under det tredje året väljer en koncentrerad yrkesteknisk kurs,
kyt-kurs |
DO att de stlutkompetenser som man kan uppnå i dagens gymnasieskola
i huvudsak kan återfinnas i den nya organisationen. Studievägar som
formellt saknar motsvarighet i vår studieorgansiation är de tvååriga so-
ciala. tekniska och ekonomiska linjerna samt den tvååriga konsumtions-
linjen. De återfinns dock i väsentliga delar inom ramen för de tvååriga
programmen (1. ex. konsumtionslinjen som till stora delar ersätts av stu-
dieprogrammet för hemvård och socialtjänst).
Av tabell 13.1 och figur 13.1 på följande sidor framgår vilka studieprogram och slutkompetenser som den nya gymnasieskolan kommer att erbjuda.
Studieprogrammens principiella uppbyggnad (kapitel 8, 13, 16)
Vi lägger fast principerna om sradea, flexibilitet och ny start som utgångspunkt för våra förslag till hur studieprogrammen bör vara uppbyggda.
Tabell 13.1 Översikt över studieprogram och slutkompetenser i den nya gymnasieskolan
Utbildningsområde Korta studieprogram Långa studieprogram Ekonomiskt Handel och kontor Ekonomi
Humaniora och samhälls-
vetenskap (alternativ in-
gång)
(Närliggande utbild- Diverse specialkurser ningar) Socialt Vård Humaniora och samhälls-
Barn och ungdom vetenskap (alternativ in-
Hemvård och socialtjänst gång)
Naturvetenskap-biologi
OM På et be-
ans gränsat antal Drama orter Musik
(Närliggande utbild- Diverse specialkurser ningar)
Utbildningsområde Korta studieprogram Långa studieprogram
Tekniskt Mekaniska blocket Fordonsmekanik Maäskinmekanik Bilskadereparation Naturvetenskap-teknik Plåt- och svetsmekanik Verkstadsmekanik Teknik Dnrift- och underhållsteknik Processteknik (Närliggande utbild- Diverse specialkurser ningar) Byggtekniska blocket Byggnadsträteknik Som ovan
Murning
Betongteknik
Gatu-, väg- och
ledningsteknik (Närliggande studie- VVS-montage
program Byggnadsplåtslageri Golvläggning Målning
(Närliggande utbild- Diverse specialkurser ningar)
El-teletekniska blocket Elektrisk installation Som ovan
Telereparation Styr- och reglermekanik Telemontering Kontorsmaskinreparation (Närliggande utbild- Diverse specialkurser ningar) Luaboratorietekniska Laboratorieteknik Som ovan blocket Apoteksteknik Provtagnings- och mätteknik Kemiteknik Processteknik Separata studieprogram Träteknik Beklädnadsteknik Grafiskt arbete Jordbruksteknik Skogsbruksteknik Trädgårdsteknik
Livsmedeisteknik
Frisörarbete
Övriga studieprogram"”
« Till gruppen övriga studieprogram förs sådana sällsynta utbildningar som i dag är
långa specialkurser. 1. ex. utbildningar för fotografer, mikromekaniker m. Nl. samt eventuellt nytillkommande utbildningar.
DO Med sradga menar vi att eleverna skall följa en fast plan för sina studier. och att studieprogrammet till sina huvuddelar består av en fast uppsättning ämnen och kurser. Eleven skall alltså redan från början klart kunna urskilja målet för studierna. Valmöjligheter skall finnas i en om-
fattning som gör att eleven dels kan överblicka dem, dels aldrig hamnar
1 en återvändsgränd. DO Med flexibilitet menar vi att eleven vid givna tillfällen under sina studier skall kunna välja väg genom studierna. Vägvalet skall kunna grundas
Prop. 1983/84 116 88
eo QQ LL alla > 2j)2 3 -HI0IG
AR epBej ["] [=] le 3 f3
B6Ag -"IdWO3/2184sy [pE:ToBETA gin apRIWO'UPJIGIN
|
aj01-13
1YStIUDL |
RETA
me
J '
| I x! LIN! t£N qe” $i I v / ox N
/NX N/ MN
TEN X / 'g
Y /
N
1suenh ejOoyxspunIgy
:waHI
Pga u2o 208 =: -"IdwWOoy e[oxsBOH
[PARA]
:qn
"IwoO'g2 /2180sy HE! | usegj -Bun wopl
uy2ol|
| I ! I | In
I-2sa Jryesd |-0ads
. "din S
S lxH SH | I I
i 1 | I 3 IASIWOUONI apeswo'gin (x alad.v
IdWOH aHlylpt
21agsy I JA I I | "gin | | JAH
EIA UILUJaj uuuar UIWuJaL . ”AB(x 6—-L 9-£ zZ-l
Figur 13.1 Principskiss över utbildningsvägar.
på elevens egna erfarenheter och eu ”folaktigt” val skall i efterhand på ett enkelt sätt kunna rättas till utan alltför stor tidsförlust. OD Med rv start menar vi att eleverna påtagligt skall få uppleva att de lämnat en skolform som har vissa uppgifter och kommit till en annan skolform med andra. Gymnasieskolan skall bl. a. ge en specialiserad utbildning. ofta med praktisk inriktning. Vi menar att det är av stor vikt att eleven i gymnasieskolan från början av sina studier får tå itu med något annat än den allmänna medborgerliga utbildning som bjudits - om än på en annan fördjupningsnivå — under nio skolår i grundskolan. Principen orm ny start innebär därför att eleven alltid skall påbörja sina studier med ett stort mått av praktiskt inriktade karaktärsämnen inom det utbildningsområde eleven valt.
Vad beträffar studieprogrammens uppbyggnad i övrigt gäller att de enskilda ämnenas karaktär har betydelse för hur och var i tidsföljden de uppträder i ett studieprogram. Vi skiljer mellan följunde typer av ämnen: OO Med allmänna /färdighetsämnen menar vi sådana ämnen som ger grundläggande kommunikationsfärdigheter. Till dem räknas i första hand de moderna språken och svenska. Det är ämnen som uppträder i alla studieprogram.
DJ Med karaktärsämnen menas ett för ett studieprogram karakteristiskt äm-
ne som med stöd av färdighetsämnena skall ge fördjupad kunskap inom
speciella områden och lägga en god grund för en kommande yrkesskick-
lighet eller för fortsatta studier. Till denna grupp av ämnen hör t. ex. fysik, kemi och biologi i ett naturvetenskapligt inriktat studieprogram, historia och samhällskunskap i ett humanistiskt-samhällsvetenskapligt studieprogram, samt yrkesteknik i ett yrkesinriktat. Ett praktiskt betonat karaktärsämne kallar vi också för tillämpningsämne. I vissa program kan färdighetsämnena uppträda som karaktärsämnen. OD Med stöd- och integrationsämnen tuenar vi ämnen som inte på samma sätt som färdighets- och karaktärsämnena har kraven på sig att ge funktionella färdigheter. De skall i stället erbjuda mer av allmänna referens-
ramar och översikter. Deras uppgift är vidare att Ivfta fram sådan kunskap
som är relevant för att karaktärsämnenas innehåll kan bli belyst i ett vidare sammanhang. OO Med estetisk-praktiska ämnen menar vi ämnen som musik, teckning, bild. dramatik, slöjd men också stenografi. Ämnena kan uppträda i olika skepnader i skilda utbildningsprogram. De kan vara karaktärsämnen i vissa program, stöd- och integrationsämnen i andra. | OO Utöver ämnen och ämnesstudier enligt ovan skall varje studieprogram erbjuda möjligheter till fördjupningsstudier. Dessa studier skall normalt gå längre i fördjupning än vad man i dag kan nå i de vanliga ämnena.
De skall till sitt syfte motsvara vad man i dag vill åstadkomma med
t.ex. nuvarande specialarbeten men erbjuda eleverna mer av stöd och handledning. Fördjupningsstudier är obligatoriska i de långa programmen
men skall kunna väljas ganska fritt inom de problemområden som täcks
av karaktärsämnena i resp. program. De skall ha samma tyngd som ämnesstudier i övrigt vad gäller fortsatta studier i högskolan. I de korta programmen erbjuds frivilliga fördjupningsstudier inom ramen för vrkesutbildningen och med inriktning på någon hantverksmässig specialisering eller motsvarande.
OQO För dem som inte önskar fördjupningsstudier skall koncentrerade yrkestekniska kurser, kyt-kurser, finnas på de långa studieprogrammen. Det kan vara kurser i kontorskunskap. marknadsföring, transport och samfärdset, laboratoriekunskap osv. På förhållandevis kort tid skall kurserna ge en ”yrkestopp” och kunna fungera som något av en sluss ut mot arbetsmarknaden för ungdomar på de långa studieprogrammen som inte avser att direkt fortsätta studierna vid högskolan.
0 Utöver ämnesstudier, fördjupningsstudier och kyt-kurser skall varje studieprogram innehålla en period-prakrik varje läsår (se vidare nedan).
OO En viktig princip för studieprogrammens uppläggning är principen om koncentrationsläsning. Dagens ämnessplittring med upp till elva olika teoretiska ämnen på veckoschemat minskar, samtidigt som antalet studiepass per ämne och vecka ökar under de tider då ämnet finns på schemat. DO En annan viktig pricnip är att undervisningstiden skall samlas till större sammanhängande studiepass. Tiden skall användas dels till normalt lektionsarbete under lärares ledning, dels till projektarbete enskilt eller i grupp samt dels till enskilt studiearbete. Under all "denna tid behöver
inte dagens system med en ”lärartäthet” på en lärare per 30 resp. 16
elever gälla. Under viss tid kommer lärarens roll mer att bli handledarens.
Ett fortsatt beredningsarbete i samband med läro- och kursplanearbetet får utvisa vilken lärartäthet som bör förekomma under olika arbetsmoment.
DO En princip av stor betydelse för studiernas uppläggning är uppdelningen av studierna i Aurser. Allmänna färdighetsämnen och karaktärsämnen delas upp i grundkurser och tilläggskurser Grundkurserna är gemensamma för alla son läser ämnet i det aktuella studieprogrammet och kan vara en eller flera beroende på ämnets karaktär. Tilläggskurserna är i regel flera och har en tredubbel uppgift. nämligen — att befästa och belysa de centrala begreppen och problemen i grund-
kurserna genom mer djupgående tillämpningsstudier - att ge ökad bredd genom tillägg av nya moment - att ge fördjupning i sådana moment som behandlats mindre ingående
i grundkurserna. Även stöd- och integrationsämnen samt estetisk-prak-
tiska ämnen med höga timtal skall kursuppdelas.
I gymnasieskolans inledningsskede erbjuds också kompletterande kurser i svenska och matematik. OO Avgörande för våra ställningstaganden då det gäller uppdelningen av ämnesstoffet i kurser är principerna = att en inte obetydlig valfrihet kan inrymmas i systemet när det gäller
vilka tilläggskurser som en elev kan läsa och i vilka ämnen detta bör
ske,
- att en individuell variation kan tillåtas också i fråga om antalet till-
läggskurser som en elev kan välja (utöver ett fastställt minsta antal), — att det föreslagna kurssystemet vad tilläggskurserna beträffar ger stor
lokal frihet i fråga om innehåll, metodik och tillämpningsområden.
I läroplanen bör på denna punkt endast anges den allmänna karaktären av de kvalitetskrav som bör uppställas för olika slag av tilläggskurser.
OD Tidsföljden för de olika inslagen i ett studieprogram är följande:
— Studiestarten har tyngdpunkten på yrkesinriktade karaktärsämnen och
praktik. Under hösten påbörjas också studier i färdighetsämnen och
andra karaktärsämnen. | - Senare under studieprogrammet koncentrationsläses studieprogrammens karaktärsämnen. | - I slutet av studieprogrammet fortsätter vissa karaktärsämnen. Dessutom studerar eleverna stöd- och integrationsämnen och genomför fördjupningsstudier alternativt kyt-kurser enligt ovan.
= Under hela studietiden fram till sista året/halvåret studeras allmänna färdighetsämnen och estetisk-praktiska ämnen. På samma sätt erbjuds
idrott och tid för studieplanering och föreningsverksamhet.
Praktik i gemnasieskolan (kapitel 12)
Redan i dag erbjuds inslag av ”praktik” på vissa utbildningslinjer. Vi föreslår
DO att praktik införs för alla elever i gymnasieskolan. I såväl korta som långa studieprogram är praktiken minst tre kalenderveckor (16 skoldagar)
per läsår DO att praktikbegreppet reserveras för vissa väl definierade former av ar-
betslivskontakter som ingår som ctt led i utbildningen. Praktiken är en
del av skolans samlade undervisning och måste som sådan samordnas med den ämnesmässiga undervisningen. Utbildade handledare skall finns
på arbetsplatsen. Lärarna skall besöka eleverna när de är ute på praktik.
Orientering om fackligt arbete ingår i praktiken. Elever som fullgör praktik är inte att betrakta som arbetstagare även om visst produktivt arbete
utförs. OD att det skall finnas två typer av praktik, arbetslivspraktik och yrkespraktik. Den förra är mer allmän och syftar bl. a. till att ge erfarenhet av ar-
betsmiljöer. Den senare är avsedd att ge yrkesutbildning.
O att åtgärder vidtas för att få fram praktikplatser i tillräcklig omfattning.
På denna punkt lägger vi. fram svd alternativa förslag:
—- Enligt alternativ A bör en reglering genom avriul ske under en för-
söksperiod om högst fem år, varefter frågan ånyo prövas. En majoritet
av utredningen förordar detta förslag.
- Enligt alternativ B bör istället ett /ag stiftas, som delvis kan ersättas
med avtal. En minoritet av utredningen förordar detta förslag.
Tidsramar och veckoschema (kapitel 6)
Vi föreslår som nämnts att praktik införs i alla studieprogram, samt att
vissa nya ämnen tillkommer. Vi önskar utöver detta dels en allmän kvalitetshöjning, dels en jämn arbetsbelastning studieprogrammen emellan. För
att få utrymme för detta föreslår vi dels att läsåret förlängs i begränsad omfattning, dels att mer av elevernas tid för hemarbete, långläxor, beting,
specialarbete och enskilt arbete i övrigt läggs inom ramen för den schemalagda tiden. Dessutom görs schemat mindre splittrat genom koncentrationsläsning och längre arbetspass. Mindre ”spilltid” tillåts i schemat.
Våra förslag innebär vad tidsramarna beträffar
OD att läsåret förlängs. Vi ger två alternativ. Huvudalternativet som utred-
ningens majoritet står bakom innebär att förlängningen är åtta läsdagar. DO att läsåret delas i tre terminer, vilket är utredningens huvudalternativ 0 att terminerna (läsåret) delas i perioder om i medeltal 16 läsdagar. I ett
treterminssystem blir varje termin då fyra perioder lång. De minsta praktikinslag som erbjuds har längden en period | O att den i skolan schemalagda studietiden med dagens terminologi motsvarar 43 lektionstimmar (40-minuterslektioner). Vi föreslår att 40-minutersperioderna normalt blockläggs till längre sammanhängande arbetspass. All den schemalagda tiden skall inte vara lärarledd i den utsträckning som gäller för lärarledda lektioner i dagens gymnasieskola
DO att ”spilltid” undviks genom de längre arbetspassen, vilket dels minskar
schemats hålummar, dels gör det möjligt att anordna prov och frilufts-
inslag utan att andra ämnen i så stor utsträckning som i dag drabbas
av stora lektionsbonfall
OC att de föreslagna åtgärderna för de korta studieprogrammen innebär en
ca 18-procentig ökning av den schemalagda tiden för studiearbete
O att åtgärderna för de långa studieprogrammen innebär att det trots införandet av praktik finns ett ökat tidsutrymme i schemat i förhållande till dagens treåriga linjer.
Valet till gemnasieskolan och den gemensamma studiestarten (kapitel
9)
Vi föreslår att insatser görs för att åstadkomma en mjukare övergång mellan grundskolan och gymnasieskolan. Rodan nu pågår försök med intagning till gymnasieskolan på höstterminsbetygen i årskurs 9 och försök planeras med intagning till gymnasieskolan på andra grunder än betyg (det s. k. Örebroförsöket).
En mjukare övergång mellan de båda skolformerna kan endast åstadkommas genom att samarbetet mellan grundskolan och gymnasieskolan
förbättras. Redan under vårterminen i årskurs 9 måste konkreta åtgärder
sättas in för att underlätta övergången.
Vi föreslår vad beträffar valet till gymnasieskolan
OD att eleverna gör sitt val av utbildningsområde (för det tekniska utbild-
ningsområdet valet av block) vid kalenderårets slut i årskurs 9
O att eleverna samtidigt gör en preliminär, inte bindande intresseanmälan
om studieprogram samt om tillvalsämnen och praktik under terminerna
I och 2. Mot slutet av vårterminen i årskurs 9 görs bindande val av
tillvalsämnen. Bindande val av studieprogram görs slutligen i december
efter sex perioders studier i gymnasieskolan (i mitten av termin 2 i ett
treterminssystem). Under hela ”valperioden” (mer än ett år lång) erbjuder
skolan stöd i olika former för att göra valet så realistiskt som möjligt både från elevens och samhällets synpunkt.
OD att de inledande, områdesvis gemensamma, två terminerna (i ett tre-
terminssystem) i gymnasieskolan skall erbjuda en ordentlig introduktion
inom det valda utbildningsområdet (blocket). Det åstadkoms dels genom
praktik. dels genom ett stort inslag av tilliäimpningsämnen, dels genom
möjligheten att vilja karaktärsämnen, typiska för de efterföljande långa
studieprogrammen. De inledande tuillämpningsämnena är
—- I det sociala utbildningsområdet: socialkunskap. barn- och ungdoms-
kunskap. vårdkunskap och särskilda vårdämnen, kost- och konsu-
mentkunskap, samt speciellt för de långa studieprogrammen historia
och geografi resp. biologi och kemi
- i det ekonomiska utbildningsområdet: kontorsteknik. maskinskriv-
ning, handelskunskap med konsument- och varukunskap. samt för
de långa studieprogrammen dessutom företagsekonomi och geografi
resp. historia och geografi
- I det tekniska utbildningsområdet: blockspecifika uillämpningsämnen
(fr yrkesämnena på dagens jämförbara linjer) samt för de långa stu-
dieprogrammen teknologi och kemi DO att man dessutom under de två inledande terminerna erbjuder möjligheter
att lägga en god grund i främmande språk och matematik.
Studiehandledning, studiegrupper m. m. (kapitel 10)
Vi understryker på flera ställen i betänkandet att eu krav på en ny gvymnasieskola är att elevens medinflyvtande över och ansvar för sin studicsituation måste stärkas. Vidare har vi uppmärksammat kritiken mot skolan för att den inte i tillräcklig omfattning engagerar sig I elevernas ”medmänskliga” kompetens och den enskildes utveckling av personliga intressen.
Sålunda behövs t. ex. någon lämplig form för att ge elever och företrädare
för skolan möjlighet att mötas för att gemensamt diskutera frågor som i
vid mening hör samman med elevens väg genom studierna. Likaså behövs ett aktivt stöd av elevernas intresseutveckling.
Vi föreslår dirför |
OO att en ordning med studiekontraki mellan elev och skola införs. Stu-
diekontraktet innebär en formaliserad dialog då ew individuellt hand-
lingsprogram bestäms. Härvid skall eleven kunna ställa krav på skolan.
Kontraktstillfällena återkommer och programmet ändras i takt med ele-
vens väg genom studierna. OD att studiekontraktet omfattar olika inslag, i första hand det egentliga
studieprogrammet och en plan för praktiken. DO att handledningen av eleverna förstärks. Vissa lärare får evt särskilt ansvar
som handledare. 0 att åtta elever bildar en studiegrupp. inom vilken arbetet bedrivs i former
som tränar den sociala förmågan. Studiegrupperna utgör en grund för
en aktivt handledarskap.
OQO att för att främja elevernas personliga utveckling skolan bl. a. skall stödja
föreningsverksamhet. Tid avsätts för detta ändamål inom varje studie-
program. Som ett led i sin sociala utveckling tar eleverna ansvar för
vissa kollektiva verksamheter i skolan.
Särskilda stödåtgärder (kapitel 11)
Samhället har ställt upp som mål att alla ungdomar i en årskull som lämnar grundskolan skall kunna beredas plats i gymnasieskolan. Ett problem är dock att en del ungdomar inte söker sig till gymnasieskolan, inte får en utbildningsplats som de kan acceptera eller tidigt avbryter sina studier.
Vi ser det som en av våra mest angelägna uppgifter att föreslå en stu-
dieorganisation som bättre än dagens förmår erbjuda ungdomarna en ut-
bildning som är attraktiv till innehåll och arbetsformer.
De åtgärder som vi föreslår för att nå målet att alla elever skall kunna erbjudas en för dem meningsfull utbildning i gymnasieskolan är följande:
0 Den reguljära studieorganisationen måste göras betydligt mer avpassad
också för de elever som idag står utanför gymnasieskolan. OD Därutöver bör skolan kunna sätta in olika behovsinriktade åtgärder för
att lösa enskilda elevers problem.
Vi menar att ett flertal inslag i den studieorganisation som vi föreslår avsevärt förbättrar situationen för många av de elever som i dag har svårt att finna
sig till rätta i gymnasieskolan. Exempel på sådana inslag är den mjukare studiestarten och förslaget om införande av praktik i alla studieprogram.
Ett annat exempel är uppdelningen av studierna i kurser vilket möjliggör
att studiemålen kan bli mera näraliggande och ger möjligheter till studier på deltid med avbrott för perioder av praktik/arbete.
Trots dessa inslag i den nya studicorganisationen anser vi det dock vara
realistiskt att räkna med att vissa elever ändå inte finner åtgärderna tillräckliga. Vi föreslår därför att studiestarten i gymnasieskolan skall kunna erbjudas på alternativa sätt som underlättar för en elev att efter en tid kunna följa de mer reguljära studieprogrammen. Hur detta skall kunna göras bör prövas i försöksverksamhet så att de konkreta lösningarna får växa fram fortlöpande. Vi medverkar i en sådan försöksverksamhet i Västerås och Södertälje kommuner. Försöken beskrivs i kapitel 25. De vägar som bl. a. behöver prövas anser vi vara: OD En typ av utbildning kan vara studier på halvfart med praktiska inslag.
Parallellt med praktik eller praktiskt arbete följer eleven kurser inom
gymnasieskolan. Kurserna utgör delar av ett speciellt studieprogram och
möjligheten ges att efter hand studera hela programmets kurser och uppnå
full kompetens. Strävan skall vara att eleven efter en tids halvfartsstudier
skall kunna övergå till att studera i normal takt och följa de vanliga
studieprogrammen. Denna tid skall dock kunna variera efter den en-
skildes behov och i speciella fall kunna vara så lång att eleven gått igenom
hela utbildningen på halvfart. I vissa fall leder utbildningen endast till
vissa delkompetenser. . OD I enstaka fall behöver helt individualiserade utbildningsgångar byggas
upp.
För att skolan skall kunna ta hänsyn till varje elevgrupps celler varje elevs särpräglade önskemål måste alltså en serie utbildningsvägar kunna erbjudas, vilka går från den mesta möjliga skolmässiga utformningen över till den
helt individuellt anpassade utbildningsgången. Detta kräver både personella
och materiella resurser utöver de reguljära. Vi menar att det är naturligt
att vissa elever i särskilt utsatta grupper får dra proportionsvis högre kost-
nader än sina kamrater. | För de elevgrupper som vi här har diskuterat behöver alltså gymnasieskolan tillföras ökade resurser.
Vi räknar med att vårt förslag till ny gymnasieskola tidigast kan genom-
föras 1985. Detta krav på ökade resurser kommer alltså att behöva tillgodoses
vid en tidpunkt då den s. k. ungdomspuckeln har passerat gymnasieskolan och trycket på gymnasieskolan lättar. Totalt sett behöver därför inte gymnasieskolan komma att kosta mer än den gör i dag. |
Betyg (kapitel 16)
Det nuvarande relativa betygssystemet bör avskaffas i gymnasieskolan. Vi menar att det förslag till kurssystem som vi framför skapar nya förutsättningar för att ett betygssystem av annat slag skall kunna införas. Vi föreslår
O att ett kursrelaterat betygssystem införs. För varje kurs skall betygen
godkänd/icke godkänd finnas. Andelen olika betygssteg skall inte anges
med exakta procenttal utan avgörs av hur många elever som har uppnått
resp. betygsstegs kompetenskrav. 0 att det (oavsett hur betygsskalan utformas) : ett betygsdokument skall
redovisas genomgången utbildning inom resp. studieprogram. Av do-
kumentet skall framgå vilka kurser och övriga utbildningsmoment — för-
djupningsstudier, praktik etc. —- som eleven genomgått och resultatet
av detta.
Vad beträffar antalet betygssteg som skall finnas råder i utredningen delade meningar. En majoritet inom utredningen anser att det krävs en gradering
av de godkända betygen i två eller tre steg, dels som urvalsgrund för an-
tagning till högskolan, dels också av andra skäl, bottnande I gymnasieskolans egen situation.
En minoritet anser att en gradering av betyget godkänd inte behövs för gymnasieskolans egen del. Det enda som kan motivera en sådan gradering
är om andra urvalsmöjligheter till högskolan vid sidan om betygen inte
visar sig vara tillräckliga.
Vi föreslår 0 att UHÄ — i samband med remissbehandlingen av detta betiinkande
— får i uppdrag att belysa konsekvenserna för antagningen till högskolan
av vårt förslag till studieorganisation. UHÄ skall därvid redovisa underlag
för att bedöma såväl betygen som andra tänkbara urvalsgrunder. När
det gäller betygen skall UHÄ presentera underlag som utgår från vardera
av ovan redovisade ståndpunkter, graderade godkända betvg resp. be-
tygen godkänd/icke godkänd OD att på grundval av detta underlag urvalsfrågorna prövas i särskild ordning.
Det bör ske också med beaktande av de erfarenheter som föreligger av
det nu tillämpade antagningssystemet. Till slut får en sammanvägning
göras av vad som är lämpligast med hänsyn både tull gymnasieskolans
studicorganisation och till högskolans antagningsregler.
Timplaner för korta och långa program. Jämförelse med nuvarande linjer (kapitel 14 och 15)
I kapitel 14 redovisar vi en typtimplan för korta studieprogram (se tabell
14.1 nedan). Vi jämför denna med nuvarande system.
DO Under termin 1 och 2 avsätts 60 minuter per vecka till studiegruppens planering m. m. Under de följande fyra terminerna är motsvarande tid
40 minuter per vecka.
Tabell 14.1 Förslag till typtimplan för korta studieprogram Skolarbetstid för eleverna uttryckt i antal veckotimmar motsvarande arbetspass om 40 minuter.
Ämnen/Kurser Termin
Ht op 2 3 4 5 6
(Antal veckor) (9,2 3 12,2 122 122 | 22 122)
Studiegruppens planering 15 - 1,5 I I 1 I
Idrott” 3 - 3-3 1,5 1,5 1.5 Estetisk-praktiska ämnen! 1,5 - I AR RR
Svenska 3 - 3 4 4 4 4
Engelska" 45 - 45 4 3 3 3
B-språk/Matematik? Jsdo 3,57 4/0 3/0 3/0 3/0 Samhällskunskap - = = - 4 4 = Kuhurkunskap - = = - = - 4v
Karaktärsämnen Inledningen (kap 9)
Fackteori med syo 4 = 4
Övriga tillämpningsämnen 22 - [4/22
Praktik = 43 = Teoretiskt tillval - 8/0
Yrkestekniska ämnen med praktik/ a: Teoretiskt tillval - - = 25,5 25 25 25
b: Inget teoret. tillval = - - 29,5 28 28 28
Totah 43 43 43 43 43 43 43
te Med ergonomi och friskvård.
b Val mellan bild/dramatik/musik/stenografi och — i vissa fall — slöjd. «Engelska kan väljas bort efter samråd med skolan. Under terminerna 1-2 läser ele-
verna då i stället en kompletierande kurs i svenska, därefter får de ytterligare 4 resp. 3 vitr yrkesteknik under termin 3 resp. 4-6. Dessa timmar skall i första hand utnyttjas
för en förstärkning av fackteorin. d Under terminerna 1-2 val mellan B-språk och matematik, därefter val mellan något
av dessa och ytterligare yrkesteknik. e Timtalen i samhälls- och kulturkunskap kan med fördel samordnas antingen så atl ämnena läses parallellt under någon av terminerna med 2 + 2 veckotimmar eller så att kulturkunskapen i vissa avdelningar läses under termin 4, i andra under termin 5 och i andra under termin 6. Det senare arrangemanget framstår som önskvärt med hänsyn till lärartjänstfördelningen särskilt i sådana fall då olika lärare undervisar i samhälls- och kulturkunskap. Vilket arrangemang som tillämpas får bli beroende av den uppläggning man på varje skola vill ge detta ämnesblock liksom av administrativa förutsättningar I fråga om lärartjänster m. m. i 1 vissa program inom det tekniska utbildningsområdet rymmer de yrkestekniska ämnena också möjligheter till hantverksmässig specialisering i årskurs 2.
Prop. 1983/84: 116 oo 97
QQ Under årskurs I får ämnet idrott 3 veckotimmar och 1.5 veckotimmar
under årskurs 2. | 0 Alla elever skall ha estetisk-praktiskt tillval under både årskurs I och
2 med 1,5 lektionsenheter per vecka. |
OO Ämnet svenska förstärks så att samtliga studieprogram skall ge allmän behörighet för högskolestudier. Under de två första terminerna får ämnet 3 veckotimmar och under de fyra följande terminerna 4 veckotimmar. 0 Engelska skall läsas av alla elever. Det-skall dock finnas en möjlighet
att välja bort ämnet efter samråd med skolan. Eleven får då i stället
läsa en kompletterande kurs i svenska under de två första terminerna och yrkesteknik under de fyra följande terminerna. 0 Under de första två terminerna får eleverna välja mellan matematik och
B-språk. Under de fyra följande terminerna får de välja mellan matematik.
B-språk och vtterligare yrkesteknik. DD Samhällskunskap studerar eleverna under två terminer i årskurs 2. Ämnet har då fyra veckotimmar. 0 Det nya ämnet kulturkunskap koncentreras till en termin under årskurs
2 och har då fyra veckotimmar.
0 Det gamla ämnet arbetslivsorientering försvinner som självständigt ämne. Dess moment som gäller studie- och yrkesorientering samt arbetsplatsförhållanden, praktikförberedelser m. m. förs till fackteorin. medan de moment som tar upp demokratins problem och sociala förhål-
landen förs tll samhällskunskapsämnet. =.
0 Under den första terminen har eleverna en period praktik. 0 Vad gäller karaktärsämnena läser eleverna under de två första terminerna fyra veckotimmar fackteori med 'svo. Övriga tillimpningsämnen har 22
veckoummar under termin 1. Under termin 2 kan cleven välja mellan
att antingen läsa övriga tillämpningsämnen under 22 veckotimmar eller läsa dessa ämnen under 14 veckotimmar och teoretiskt tillval under 8 veckotummar. OD Vad gäller de yrkestekniska ämnena är veckotimtalet under den tredje terminen 25,5 för elever som gjort teoretiskt tillval och 29.5 för elever som inte gjort teoretiskt tillval. Under de tre sista terminerna uppgår motsvarande veckotimtal till 25 resp. 28. OO Om man jämför nuvarande yrkeslinier som har större kurs i svenska och ett totalt veckotimtal om 37 timmar (1. ex. distributions- och kontorslinjen) med den tuimplan vi föreslår (studieprogrammet för handel och kontor) blir resultatet att säväl tillvalen i språk och matematik som
yrkesämnena får en förstärkning. Dessutom breddas studieprogrammet
via estetisk-praktiska ämnen och det nya ämnet kulturkunskap. 0 En jämförelse mellan dagens vårdlinje och det nya vårdprogrammet visar
att yrkesämnena får en liten förstärkning för den stora gruppen elever
i normalprogrammet. De elever som utnyttjar de nya tillvalsmöjligheterna maximalt får däremot en liten minskning i yrkesämnena. I svenska sker ingen förändring. Ökat veckotimtal i språk och matematik samt samhällsoch kulturkunskap innebär en breddning av utbildningen. 0 Om man jämför dagens linjer med euårig kurs i svenska (1. ex. byggoch anliggningsteknisk linje) med våra motsvarande studieprogram visar
det Sig att yrkesämnena får en liten ökning för det stora flertalet elever,
7 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr I 16
Prop. 1983/84: 116 : | 98
medan de som väljer maximalt tillval får en liten minskning i yrkes-
ämnena. Undervisningen i språk och matematik byggs ut. De estetiskpraktiska ämnena får ökat utrymme. Den största förstärkningen sker
i svenska.
I kapitel 15 redovisar vi exempel på timplaner för de långa studieprogrammen
Oo Koncentrationsläsning tillämpas i betydligt större” utsträckning än f. n. Oo Antalet samtidigt lästa teoretiska ämnen har minskats. O Skolarbetsdagen byggs upp med fyra längre arbetspass som grund, vilket ger en avsevärt mer samlad studiesituation under skoltid än tidigare. -
Härigenom kan man inom den vanliga skoldagens ramar få ut avsevärt mer av skolarbetstiden under veckan än i det nuvarande starkt: splittrade
systemet.
Tillsammans med en förlängning av läsåret med åtta dagar och ett -
bl. a. som cen följd av koncentrationsläsningen — ökat antal effektiva läs-
veckor har den totala skolarbetstiden blivit mer samlad, vilket ger en
avsevärt lugnare studiesituation i skolan. Skolarbetstiden har dessutom:
kunnat ökas högst väsentligt till sin volym.
Ökningen av skolarbetstiden innebär inte bara att den föreslagna prak-
tiken (kapitel 12) och de inledande tillämpningsinriktade ämnena (kapitel
9) kunnat rymmas inom den vidgade tidsramen. Denna medger nämligen
också en ökning av utrymmet för andra studier. främst i karaktärsämnena
för resp. program. Det blir sålunda fråga om en kvalitetshöjning av undervisningen på tre sätt. Praktik och tillämpningsämnen ger för det första en efterfrågad
breddning av elevernas erfarenhet och erbjuder samtidigt eu gott stöd
åt de mer teoretiska studierna i de långa programmen. För det andra ökar karaktärsämnenas egen volym och för det tredje leder koncentra-
tionsläsningen därutöver till en bättre studiesituation.
För de naturvetenskapliga studievägarna ökar karaktärsämnena med:ca 15 ö i det naturvetenskaplig-biologiska programmet, i vilket också språken får en något starkare ställning. I det naturvetenskaplig-tekniska programmet ökar karaktärsämnena jämfört med den nuvarande naturve-
tenskapliga linjen mot totalt drygt 30 26. Det är främst teknologiämnet
som ligger bakom detta, samtidigt som matematik och fysik behåller sin redan nu mycket starka ställning. |
I jämförelse med den nuvarande tekniska linjen får det nya tekniska
programmet utöver praktiken och de inledande tillämpningsämnena en förstärkning både av karaktärsämnen och av språk och integrationsämnen, till vilka då räknas en ekologiskt inriktad biologikurs. Motsvarande gäller för det ekonomiska programmet. I det humanistiska och samhällsvetenskapliga programmet blir det fråga om en verklig upprustning av karaktärsämnena bl. a. i form av fördjupningsstudier. Totalt rör det sig om 30 a av volymökningen, vilket motsvarar omkring 50 "5 av dessa ämnens nuvarande timtal.
Prop. 1983/84: 116 . 99
Avdelning III. Förslag till studieorganisation för utbildnings-
områdena
I kapitel 17-19 beskrivs de tre utbildningsområdena. I dessa kapitel hänvisas till kapitlen 14 och 15, vilka innehåller exempel på timplaner för korta resp. långa studieprogram. Kapitel 20 behandlar särskilt de långa studieprogram
som uppträder i mer än ett utbildningsområde. I kapitel 13 ges vidare i
en översikt över studieorganisationen som helhet. I samma kapitel förtecknas
de studieprogram som .de olika utbildningsområdena innehåller. (Figuren
och översikterna redovisas även i denna sammanfattning.) |
Det ekonomiska utbildningsområdet (kapitel 17)
Vi motiverar i deua kapitel den uppsättning av studieprogram vi stannat för inom det ekonomiska utbildningsområdet. Förslagen utgår från de krav på en ny studieorganisation för gymnasieskolan som vi redovisat i tidigare kapitel. : OD I stort fungerar två av dagens linjer inom området väl med avseende
på clevintresse och arbetsmarknad/högskola. Vi behåller därför två program, ett kort för handel och kontor och ett långt för ekonomi.
OQO Dagens tvååriga ekonomiska linje ”träffar” inte rätt med avseende på
elever och arbetsmarknad. Vi låter den därför utgå.
0 De två första terminerna inom det ekonomiska utbildningsområdet —
vid sidan av samma terminer inom det sociala utbildningsområdet — bildar basen för studieprogrammen för humaniora resp. samhällskunskap
(se vidare kapitel 20). OD Vi förutsätter att det inom utbildningsområdet utvecklas individuellt inriktade program för elever med skolsvårigheter som inte väljer ett re-
: guljärt program. | 0 Samtliga elever inom utbildningsområdet — också de som senare återfinns
inom studieprogrammen för humaniora resp. samhällsvetenskap — följer
en gemensam studiegång under de två första terminerna. OO Den gemensamma starten innhåller maskinskrivning, handelskunskap
med konsument- och varukunskap samt kontorsteknik. De är alla tilllämpningsämnen.
OO Efter den gemensamma starten har eleven tre studieprogram att välja
mellan, varav ett är på 2 år och två på 3 år.
O Karaktärsämnen dominerar under den fas som följer. De är för treårs-
programmet företagsekonomi och geografi. För tvåårsprogrammet är de kontorsteknik, handelskunskap med konsument- och varukunskap samt maskinskrivning. | :
DO Praktik införs för det långa programmet. Den kan vara både yrkespraktik
och arbetslivspraktik. Möjligheterna till specialiserad praktik ges under
sista läsåret. |
OQO Vissa av karaktärsämnena förnyas; det gäller i första hand nuvarande
kontorskunskap samt nuvarande distribution och konsument- och varukunskap.
OD Man får räkna med att utbildningsområdet blir flickdominerat, om inte
kraftiga förskjutningar sker i elevtillströmningen jämfört med i dag.
Vi tar bort dagens grenval i det långa programmet för att motverka
den uppdelning på pojkar och flickor som valet leder till. Vi ger ett alternativ till grendelning på det korta programmet i samma syfte.
O I slutet av studiegången läser eleven stöd- och integrationsäimnen. För det långa programmet är de historia, kulturkunskap, naturkunskap och religionskunskap. För det korta programmet är det samhällskunskap och kulturkunskap. O I slutet av studiegången kan eleverna specialisera sig till en viss del genom fördjupningsstudier. |
0¶Antalet samtidigt lästa ämnen minskar jämfört med i dag.
0 Specialkurserna inom eller i anslutning till utbildningsområdet granskas
enligt de riktlinjer vi har angett i kapitel 5.
0 Kompletteringsutbildning utvecklas enligt vad vi angett i kapitlen 5 och
13.
Det sociala utbildningsområdet (kapitel 18)
Vi motiverar i detta kapitel den uppsättning av studieprogram vi stannat -
för inom det sociala utbildningsområdet.
Förslagen utgår från de krav på en ny studicorganisation för gymnasicskolan som vi redovisat i tidigare kapitel. 0 Vi behåller studieprogrammet för vård, som i dag fungerar i stort tillfredsställande sett ur elev- och avnämarsynvinkel. "DO Vi differentierar den nuvarande naturvetenskapliga linjen. Den riktas in mot två mål, varav ett faller inom det sociala utbildningsområdet och har sin tyngdpunkt på biologi. Det andra hör till det tekniska ut-
bildningsområdet. Det skall vara möjligt för en elev att gå från det ena
utbildningsområdet till det andra med vissa kompletteringar. OQO De första två terminerna inom det sociala utbildningsområdet utgör — vid sidan av samma terminer inom det ekonomiska utbildningsområdet — basen för studieprogrammet för humaniora resp. samhällsvetenskap (se vidare kapitel 20). - 0 Vi ändrar utbildningarna inom det block som i dag utgörs av sociala linjen, sociala servicelinjen och konsumtionslinjen. Syftet är att få till stånd studieprogram som har en klarare yrkesprofil. Vi föreslår ett program för hemvård och socialtjänst — med utgångspunkt i den nya socialtjänstlagen — och ett program för barn och ungdom. I det förra uppgår
bl. a. konsumtionslinjens hemtekniska gren, i det senare delar av vårdlinjens gren för barn och ungdom. Konsumtionslinjens textila gren föreslås bli en specialkurs och dess gren -för storhushåll föreslås gå samman med livsmedelsteknisk linje. |
CO Musiklinjen kvarstår; den har för övrigt nyligen blivit en reguljär ut-
bildning efter att ha varit försökslinje i många år. Vi skapar ytterligare
tre studieprogram inom det estetiska området: dans, bild och form samt drama. Vi föreslår att den närmare utformningen av dessa program utreds i det fortsatta arbetet. I uppgiften ligger inte bara studieorganisationen utan även dimensionering och lokalisering.
OD Vi förutsätter att det inom utbildningsområdet utvecklas individuellt inriktade program för elever med skolsvårigheter som inte väljer ett reguljärt program. Samtliga elever inom utbildningsområdet — också de som senare återfinns inom studieprogrammet för humaniora resp. samhällsvetenskap — följer en gemensam studiegång under de två första terminerna. Den gemensamma starten innehåller vårdkunskap/barnkunskap, övriga vårdämnen av typen anatomi m. m., kost- och konsumentkunskap samt socialkunskap. De är alla tillämpningsämnen. :
Den gemensamma starten bidrar till att elever som senare kommer att
hamna på olika befauningsnivåer får ökad förståelse för varandras art-
betsuppgifter. Den bidrar också till vidgad förståelse mellan hilso- och
sjukvård och det sociala området, och därmed ökar möjligheterna till samverkan mellan dessa verksamhetsområden. Under denna det av utbildningen skall grunden läggas för en helhetssyn på människan. Eleverna skall få kunskaper om såväl medicinska som sociala sammanhang och
få möjlighet av förstå förhållandet mellan dem. Också under den fortsatta studiegången finns möjlighet att hålla samman eleverna inom dessa pro-
gram för gemensam undervisning.
Efter den gemensamma starten har eleven fem program att välja mellan,
varav tre är på 2 år och två på 3 år (beträffande programmet för humaniora
resp. samhällsvetenskap se kapitel 20). Karaktärsämnen dominerar under den fas som följer. De är för vårdprogrammet vårdkunskap, för programmet för barn och ungdom barnoch ungdomskunskap och estetiska ämnen samt för programmet för hem-
vård och socialtjänst socialkunskap. Karaktärsämnen för det långa pro- . grammet är kemi och biologi. Praktik införs inom det långa studieprogrammet. De praktiska möjlig-
heterna att skaffa fram platser avgör hur praktikperioderna kan fördelas
på yrkespraktik och arbetslivspraktik. För eleverna inom det långa programmet — som i sin yrkesutövning mestadels kommer att arbeta inom hälso- och sjukvården — är det en fördel om någon av perioderna kan falla inom det sociala området. . |
Vissa ämnen måste. ändras. kanske helt göras om. Det torde i första
hand röra sig om karaktärsämnen som påbörjas under den gemensamma starten och som är en grund för den samverkan mellan hälso- och sjukvård och det sociala området som studicorganisationen söker främja. I slutet av studiegången läser eleven stöd- och integrationsämnen. De
är för de korta programmen samhällskunskap och kulturkunskap, för det långa programmet dessutom filosofi och religionskunskap.
Det tekniska utbildningsområdet (kapitel 19)
OO Det tekniska utbildningsområdet är omfattande och innehåller ett stort
antal studieprogram och slutkompetenser 0 Utbildningsområdet är uppdelat i fyra utbildningsblock: — det .mekaniska blocket, -
- det byggtekniska blocket,
— det el-teletekniska blocket,
- det laboratorietekniska blocket. Utanför blocken finns studieprogram: som har viss anknytning till blocken samt studieprogram som skiljer sig helt från dessa.
De olika utbildningsblocken erbjuder var för sig en sammanhållen stu-
diestart under de två första terminerna. [3 De långa studieprogrammen kan under det sista utbildningsåret profileras,
dels genom fördjupningsstudier mot vissa högskolestudier, dels mot .ar-
betslivet genom val av koncentrerade yrkesinriktade kurser, kyt-kurser.
0 De korta studieprogram som ligger utanför utbildningsblocken har var för sig separata studiestarter. De två första terminerna skall dock vara
så uppbyggda att man från och med den tredje terminen skall kunna
välja ett långt studieprogram. |
0 De korta studieprogrammen kan i efterhand byggas på genom kompletteringsutbildning till kompetenser motsvarande de långa studieprogram-
men. ne
D Vi föreslår följande studievägar till högre teknisk kompetens på olika nivåer: — yrkestekniskt studieprogram, följt av kompletteringsutbildning av typen högre specialkurs, : — yrkestekniskt studieprogram, följt av kortare yrkesteknisk högskoleutbildning, —- yrkestekniskt studieprogram, följt av kompletteringsutbildning till
kompetens jämförbar med driftpersonalutbildningen inom högskolan,
- yrkestekniskt studieprogram, följt av kompletteringsutbildning till kompetens motsvarande fyraårigt tekniskt studieprogram, — fyraårigt tekniskt studieprogram. — fyraårigt tekniskt studieprogram, följt av högskolestudier till civilingenjörskompetens, - naturvetenskapligt-tekniskt studieprogram, följt av högskolestudier till civilingenjörskompetens. 0 Utbildningsområdets långa studieprogram — det naturvetenskaplig-tek-
niska och det tekniska studieprogrammet — är helt sammanhållna fram
till årskurs 3. Därefter skiljer sig programmen åt i en naturvetenskaplig
resp. en teknisk fördjupning. Efter årskurs 2 skall möjligheter att växla
över till det naturvetenskaplig-biologiska studieprogrammet finnas.
OD Vi föreslår att följande ”nya” ämnen läses inom det tekniska utbild-
ningsområdet, nämligen | —- kulturkunskap. som införs i alla studieprogram
-- biologi/ekologi samt geografi som skall läsas i de långa studieprogram- :- men.
0 Vi föreslår i övrigt - att en utbildning för maskinförare konstrueras,
— att förutsättningarna för ett studieprogram i datateknik och programmering undersöks närmare,
— att ett utvecklingsarbete startas för att utforma ett laboratorietekniskt
utbildningsblock inom det tekniska utbildningsområdet.
Prop. 1983/84: 116 103"
Studieprogrammen för humaniora, samhällsvetenskap och :
naturvetenskap (kapitel 20) :
O Vi föreslår att det skall finnas ett långt humanistiskt och ett långt sam-
hällsvetenskapligt studieprogram. De kan påbörjas antingen inom det ckonomiska eller det sociala utbildningsområdet. Programmen samman-
faller helt fram till termin 6. Under det tredje studieåret inriktas pro-
grammen mot humaniora resp. samhällsvetenskap.
0 Vi föreslår att det skall finnas två långa naturvetenskapliga studieprogram,
ett naturvetenskapligt-biologiskt studieprogram som börjar i det sociala
utbildningsområdet och ett naturvetenskapligt-tekniskt utbildningsprogram som börjar i det tekniska utbildningsområdet. Under det tredje
läsåret skall det vara möjligt att gå över från det ena programmet till
det andra.
OD De långa studieprogrammen kan under det sista utbildningsåret profileras, dels genom fördjupningsstudier mot fortsatta studier, dels genom val
av koncentrerade yrkestekniska kurser, kyt-kurser. mot arbetslivet. 0 Kompetenser motsvarande de långa studieprogrammen skall också vara
möjliga att nå genom att eleven först genomgår ett kort studieprogram
och därefter väljer en kompletteringsutbildning. OD De långa och de korna studieprogrammen har inom resp. utbildnings--
område gemensamma timplaner för de två första terminerna (se kapitel 9). :
Avdelning IV. Resurser och administration, dimensionering och lokalisering
Samläsningsmöjligheter (kapitel 21)
I våra överväganden om timplaner i en ny gymnasieskola har möjligheterna
att kunna samläsa ämnen i olika studieprogram spelat en framträdande roll. Vi menar att enhetligare timplaner för de olika studieprogrammen dels förbättrar möjligheterna att lättare gå från eu studieprogram till ett annat, dels kan innebära ekonomiska besparingar, speciellt i ”små” ämnen eller på mindre gymnasieskolor.
Vi föreslår också att ett statsbidragssystem som stimulerar till rationaliseringar skapas. Genom ett sådant blir det från ckonomisk synpunkt fördelaktigt för en skola att utnyttja samläsningsmöjligheterna där så är pe-
dagogiskt motiverat.
Det nya språkprogram som vi föreslår och som presenteras i kapitel 15
innebär långtgående samläsningsmöjligheter och därmed en betydande ra-
tionalisering av skolorganisationen både från pedagogisk och ekonomisk synpunkt.
Vi begränsar tillvalsmöjligheterna jämfört med dagens gymnasieskola till
sådana tillval som nu inte har en alltför liten frekvens. Vi anser att vi
därigenom öppnat besparingsmöjligheter utan att vi för den skull behövt
göra onödigt stora ingrepp i gymnasieskolans utbud av tillvalsämnen: För tillvalen råder goda samläsningsmöjligheter.
Det är ofrånkomligt att vissa organisatoriska initialsvårigheter kan komma att uppstå när man inför en så genomgripande gymnasieskolreform :som
den vi föreslår. Våra förslag innebär bl. a.
CQ att koncentrationsläsning av ett färre antal ämnen varje termin visserligen
i sig innebär en ”rensning” av schemat men att det samtidigt kan försvåra för skolledningen att åstadkomma en jämn tjänstefördelning för berörda
lärare. Dessa problem kan dock begränsas genom att man i större ut-
sträckning än i dag åstadkommer lärarsamarbete med en mer flexibel
timfördelning. Ser man till större ämnesområden finner man också att
den totala timfördelningen är betydligt jämnare än om man ser på de
enskilda ämnena var för sig. Od att volymen skolarbetstid i ämnen med 21 veckotimmars undervisnings-
skyldighet har ökat något både i de långa och de korta studieprogrammen.
Genom att de tvååriga teoretiska linjerna i dagens gymnasieskola inte
har direkta motsvarigheter i vårt förslag blir dock den totala timvolymen
i dessa ämnen mindre än vad som gäller i dag. Samläsningsmöjligheterna
gör också att timunderlaget reduceras.
OQO att timvolymen i ämnen med 27 eller 29 veckotimmars undervisnings-
skyldighet ökar beroende bl. a. på de yrkesinriktade tillämpningsämnena
för alla under de gemensamma två första terminerna.
Samarbete mellan gmnasieskola, kommunal vuxenutbildning och
arbetsmarknadsutbildning (kapitel 22)
I våra direktiv framhålls aut en framtida organisation för gymnasieskolan
bör medföra möjligheter till ökad samverkan med vuxcenutbildningen.
Sedan gymnasieutredningen tillkom, har ytterligare två utredningar till-
satts på detta område. År 1978 tillsattes komvux-utredningen och år 1980 tillkom kommittén för arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning
(KAFU). Våren 1981 lade regeringen också fram prop. 1980/81:203 om lä-
roplan för den kommunala vuxenutbildningen. Förutsättningarna för vårt
arbete har på grund av dessa händelser till vissa' delar förändrats.
Vi menar att ett samarbete kan ske på tre plan:
0¶Med samverkan menar vi samutnyttjande av lokaler och utrustning samt
eventuellt också av personal. Det kan också gälla en mer direkt sam-
läsning mellan ungdomar och vuxna. En samverkan av detta slag sker
i olika former redan i dag. Vi föreslår att samverkan ytterligare utvidgas och fördjupas. Den stat-
liga skoladministrationen bör få regeringens uppdrag att verka för en
närmare samverkan redan nu. OO Med samplanering menar vi att man inom en region försöker skaffa sig
en gemensam överblick över hela utbildningsbehovet i regionen. Olika
former av utbildningsdubbleringar är då lätta att uppmärksamma så att
åtgärder för en rationellare planering kan sättas in.
Vi menar att en samplanering mellan de olika utbildningsanordnarna.
är en angelägen uppgift. som måste fullgöras på ett bättre sätt än vad
som sker i dag. Den nya planeringsordning som är en följd av riksdagens
beslut om den statliga skoladministrationen är också ett motiv till sam-
planering med denna inriktning. |
OO Med samordning menar vi att kurser och studievägar som leder till samma
slutmål inom två eller tre utbildningsformer slås samman. De studerande
ingår enligt detta alternativ 1 samma prupp, där vuxna och ungdomar
kan läsa tillsammans. 0 Vi föreslår i åtgärdsprogrammoet i kapitel 26 att formerna för samarbetet
skall bli föremål för fortsatt beredningsarbete.-: OD Det bör hållas i minnet att arbetsmarknadsutbildningen allt framgent
måste vara ett led i arbetsmarknadspolitiken och att samarbetet inte kan
drivas så långt att detta grundläggande mål eftersätts. Vidare bör sam-
arbetets omfattning kunna drivas längre i glesbygdskommuner än i stor-
stadsområden eller i kommuner med medelstora samhällen.
Slutligen vill vi framhålla 0 att det statsbidragssystem som vi förordar bör utformas bl. a. så att det
stimulerar till samarbete mellan utbildningsformerna.
DO att vårt samlade förslag till ny studieorganisation innehåller ett flertal
-delförslag som Öppnar nya möjligheter för ett samarbete med vuxen-
utbildningen. Vårt kurssystem, möjligheterna till studier på deltid. kyt-
kurser och kompletteringsutbildning är exempel på detta. . OD att vi medverkat till att regeringen bemyndigat Årjängs kommun att
bedriva försöksverksamhet med samverkan mellan gymnasieskolan och
kommunal vuxenutbildning. Avsikten är att i försöket belvsa möjlig-
heterna till en sådan samverkan och eu rationellare utnyttjande av givna
resurser på en liten skolort.
Lokaliserings- och dimensioneringsfrågor (kapitel 23)
Det är inte meningsfullt att i ett principtänkande ta ställning till exakt vilka orter som skall ha gymnasieskola och inte heller ull planeringsramar för olika studieprograms dimensionering. Däremot finner vi anledning att behandla lokaliserings- och dimensioneringsfrågorna ur två principiella aspekter, nämligen vad förändringarna i befolkningsutvecklingen och vad en samverkan med vuxenutbildningen kan innebära. Vad den förstnämnda frågan beträffar gäller
O att det under de närmaste 15 åren kommer att inträffa en kraftig minsk-
ning av elevkullarna i gymnasieskolan. De stora elevkullarna når sin
kulmen 19835 och börjar därefter att minska. I mitten av 1990-talet har
kullen 16-åringar gått ner med 15-30 "+ jämfört med dagsläget. För Stock-
holms stad och skogslänen ligger minskningen i närheten av 35",
DO attantalet gymnasieregioner med ett lägre eclevantal än 500 elever kommer
att öka med en tredjedel fram till 1990 och att man på många orter
kommer att ha problem att behålla sin gymnasieskola med den nuvarande
organisationen
OC att vår förslag till studieorganisation genom sina utbildningsområden och sina stora samläsningsmöjligheter kraftigt bör förbättra för gymna-
sieregioner med sjunkande elevantal att kunna ha kvar sin gymnasieskola.
Vad beträffar samverkan med vuxenutbildningen vill vi framhålla det principiellt intressanta i att man på mindre orter med litet elevunderlag åstadkommer en samverkan som gör det möjligt att behålla utbudet av gymnasieskolutbildning på orten. Försöksverksamheten i Årjäng är, sett i detta perspektiv, av stort intresse. . I betänkandet (DsU 1981:7) En flexiblare skolplanering föreslås bl. a. ett system med sekundära gymnasieorter som skall kunna upprättas bl.a. i
glesbygd. Den studieorganisation som vi föreslår är väl ägnad att utgöra
grund för ett sådant system. Den gemensamma ingången till breda utbildningsområden gör det möjligt att även på mindre orter kunna erbjuda både långa och korta studieprogram. Det bör också gå att överväga en konstruktion av filialkaraktär Som innebär att man på den mindre orten erbjuder vissa
korta studieprogram medan man till den större orten centraliserar de långa
programmens andra och tredje år.
Kostnader för genomförandet av en ny gymnasieorganisation
(kapitel 24) |
0 Vissa av våra förslag innebär, tagna var för sig, en ökning av gymnasieskolans driftkostnader, nämligen förslagen om - en förlängning av läsåret med åtta läsdagar, = en utökning av elevernas skolarbetstid till motsvarande 43 studiepass
å 40 minuter per vecka, totalt I 720 minuter per vecka. — ett stort mått av yrkesteknik för-alla under de två första terminerna
av det första läsåret. CO Andra förslag innebär en minskning av driftkostnaderna, nämligen för-
slag om | — ett minskat antal ingångar i gymnasieskolan, vilket innebär fler helt
fyllda klassavdelningar i skolstarten, | - en väsentligt ökad grad av samläsning,
- en minskad lärartäthet under den det av den utökade skolarbetstiden
som skall ägnas åt eget studicarbete, grupparbete och fördjupnings-
studier,. — ett mer rationellt utnyttjande av befintliga yrkeslokaler.
OO En sammanvägning av ovan nämnda delförslag har gjorts genom eko-
nomiska ”simuleringar” på två gymnasieskolor av olika karaktär. Sam-
manvägningen visar att förslagen tillsammans inte leder till kostnadsökningar vad gäller kostnaden för lärartimmar, om den pedagogiskt moti-
verade reduceringen av lärartätheten enligt ovan är av storleksoråningen
27-17 "ö av den totala undervisningstiden.
OD Ökade driftkostnader kommer att uppstå genom att vi föreslår åtgärder för en utökad rekrytering av elever som i dag inte söker till gymnasieskolan. Kostnaderna rör ökade syo-insatser, speciellt anpassade stu-
diealternativ och olika stödinsatser för den aktuella elevgruppen. Den
ökade elevrekryteringen balanseras dock av en väntad minskning i rekryteringen till gymnasieskolan till följd av de minskade årskullarna av 16-åringar som efter 1985 skall passera genom gymnasieskolan. Totalt innebär alltså inte vårt förslag en ökning av driftkostnaderna. Förslaget innebär dessutom en avlastning av andra budgetposter.
0¶Den utökning av praktikinslagen som vi föreslår innebär ökade kostnader
för —- skolans handledning och tillsyn av eleverna på praktikplatserna —- arbetsplatsernas handledning av praktikanterna —- ackvisition av praktikplatser.
OD Vårt förslag innebär att det i jämförelse med dagens studieorganisation på en normalskola finns dels en resurs motsvarande 100-200 lärarledda
årsveckotimmar, dels nuvarande resurs för inbyggd utbildning, vilka till-
sammans i huvudsak torde kunna täcka kostnaderna för handledning
och tillsyn. Hur arbetsplatsernas kostnader för att de tar emot praktikanter
i Övrigt skall täckas, kan lösas först sedan bl. a. KAFU-utredningen har lagt fram sitt förslag. : Vad ackvisitionen av praktikplatser beträffar föreslår vi att en genom-
föranderesurs avsätts, ur vilken kostnader för att ackvirera och bygga upp ett system av praktikplatser kan täckas. O Utöver vad som ovan sagts räknar vi med vissa inledande kostnader av investeringskaraktär för .— komplettering av yrkeslokaler med vissa förrådsutrymmen och elev-
utrymmen
= en förändring av vissa klassrum till rum för grupparbete och enskilt
studiearbete |
— komplettering och upprustning av skolornas maskinella utrustning och
undervisningsmateriel, något som torde vara påkallat oberoende av en gymnasicreform - komplettering av skolbibliotekens lokaler och bokbestånd. O Därutöver räknar vi med att genomföranderesursen under den första
femårsperioden även skall kunna användas till att : — stärka skolledarresursen — ackvirera praktikplatser och organisera praktikinslagen — ge lärare och skolledare den grund-, fortbildning och vidareutbildning
som föranleds av reformen.
Avdelning V. Fortsatt utveckling av förslagen
Försöksverksamhet (kapitel 25)
Den försöksverksamhet som vi har beslutat att engagera oss i bygger på lokalt och regionalt tagna initiativ och berör områden som är av principiellt
intresse för våra förslag. Vi har inte själva bedrivit någon försöksverksamhet
utan vi har gett stöd åt vissa för oss intressanta försök. Det slutgiltiga ansvaret
för försökens planering och genomförande åvilar de lokala och regionala
myndigheterna. De problemområden som försöken berör är följande:
1. 11976 års direktiv talas det om att olika utbildningsvägar mot skilda yrken inom breda sektorer borde kunna sammanföras i gemensamma
studiegångar. Hur kan en sådan ”sektorsindelning” av gymnasieskolan .
se ut? |
Prop. 1983/84: 116 | 108
ho De ovan nämnda direktiven talar om att vi skall föreslå åtgärder som
ökar kontakten mellan skola och arbetsliv och som skapar möjligheter
till att varva studier och praktik. Hur kan detta bäst åstadkommas?
3. Under rubriken ”motiven för översyn av det gymnasiala utbildnings-
utbudet” sägs 1 direktiven att många ungdomar inte finner gymnasie-
skolan tillräckligt attraktiv eller lämpad för deras studieförutsättningar.
Vilka krav bör ställas på en gymnasieskola för alla? 4. I tilläggsdirektiv 2 år 1979 åläggs vi att ta initiativ till försöksverksamhet
som berör samverkan mellan gymnasieskola, kommunal vuxcenutbild-
ning och arbetsmarknadsutbildning. Hur bör en sådan samverkan ut-
formas? I samarbete med länsskolnämnden i Kopparbergs län och flera av gymnasieskolorna i länet har vi planerat försök som innebär att man för samman studieförberedande och yrkesförberedande utbildningar till gemensamma utbildningsområden med gemensam studiestart. Försöken planeras starta
höstterminen 1982.
Regeringen har medgivit att försök som belyser hur man kan öka inslagen av praktik och varva studier och praktik på olika studievägar får startas r' Göteborg och Motala. Försöket i Göteborg omfattar flera gymnasieskolor och berör flera av de nuvarande studieförberedande och yrkesförberedande utbildningsvägarna. Försöket i Motala är koncentrerat till vårdlinjen.
Regeringen har också medgivit att försök som berör frågan hur alternativa 'studievägar bör utformas för den ungdomsgrupp som i dag inte söker sig till gymnasieskolan får starta i Södertälje och Västerås kommuner.
Försöksverksamhet har efter medgivande av regeringen påbörjats i Årjängs kommun rörande samverkan mellan gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen i en utpräglad glesbygd. .
I samverkan med länsskolnämnden i Malmöhus län pågår planering av en försöksverksamhet som berör samverkan mellan gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen i storstads-
regioner. Försöket kan tidigast starta höstterminen 1982.
Vår medverkan i de ovan nämnda försöken har givit oss värdefulla er-
farenheter i vårt arbete med att uforma en ny gymnasieskola. Vi räknar
med att försöksverksamheten — tillsammans med SÖ:s försöksverksamhet och lokalt bedrivet utvecklingsarbete — under flera år framåt skall ge viär-
defulla resultat som kan nyttiggöras under den tid våra förslag står under
debatt och viktiga skolpolitiska beslut skall fattas.”
Åtgärdsprogram för fortsatt detaljplanering (kapitel 26)
Vi har tidigare tlera gånger betonat, att detta är ett principbetänkande och
har också utformat förslagen i enlighet med detta. Samtidigt har vi på en
rad punkter försökt konkretisera vårt förslag till en ny gymnasieskola. Självklart återstår emellertid mycket arbete innan en ny studicorganisation kan träda i kraft. Detta arbete avser i stora delar en uppföljning av våra förslag men rymmer också vissa principfrågor.
Vi skisserar följande tidsordning enligt vilken våra förslag bör bearbetas vidare.
OO Betänkandena remitteras. Remisstiden bör vara så lång att alla inblandade
hinner sätta sig in i frågorna grundligt. OD Det förnyelsearbete som centrala, regionala och lokala skolmyndigheter
normalt bedriver medför att fortlöpande förändringar i dagens studie-
organisation kommer — och skall — inträffa jämfört med det ”utgångsläge”
"vi har angewt för skilda företag. Resultatet av sådant arbete ger ytterligare
beslutsunderlag.
O I vissa. frågor måste regeringen ta initiativ till ett kompletterande be-
redningsarbete. Sådana initiativ bör tas omgående, eftersom det gäller specialfrågor som bör belysas ytterligare innan politiska beslut kan fattas. Vi pekar i kapitlet ut sådana frågor.
OO På grundval av det samlade underlaget i form av våra förslag, remiss-
synpunkter och det ytterligare beredningsarbete som vi angett lägger
regeringen fram en proposition med rikuinjer för en ny gymnasieskola. OD anslutning till detta arbete beslutas om de eventuella övergångsåtgärder
som krävs när den första årgången elever enligt 1980 års läroplan limnar grundskolan.
0 Efter riksdagsbeslut om en ny gymnasieskola vidtar en ny fas av be-
redningsarbete för att utforma detaljförslag i fråga om läroplaner, stats-
bidrag och administrativa bestämmelser. Vi kommer i det följande att ge exempel på frågor som måste belysas ytterligare. Detta arbete kan
utföras i skilda former.
0 Under heta den tid som vi nu angett — från hösten 1981 — löper den försöksverksamhet som vi beskrivit i kapitel 25. Den utvärderas och ger fortlöpande erfarenheter som är avsedda att påverka den slutliga ut-
formningen av en ny studieorganisation.
Vi har I detta betänkande sagt att våra förslag kan genomföras tidigast 1985, när den nya grundskolan lämnar ifrån sig sina första elever. Det är
dock möjligt att en reform på bred tront bör genomföras först något är
senare. Vi har då räknat med ungefär följande tidsomfång för de faser i det fortsatta arbetet som vi skisserat ovan.
Remisstiden löper till någon tidpunkt under 1982. En proposition förbereds därefter i sådan tid att riksdagen fattar sitt principbeslut om en ny gymnasieskola under våren 1983. Efter denna tidpunkt skall ett mera konkret planeringsarbete bedrivas. Regeringen skall på grundval av detta utarbeta en proposition i de delar som behöver underställas riksdagens prövning. När en gymnasieskolrefornr därefter kan träda i kraft beror också på hur
lång tid som måste sättas av för sådana nödvändiga förberedelser som ut-
bildningsinsatser av skilda slag. läromedelsproduktion m. m. Åtskilliga sådana aktiviteter bör dock påbörjas redan efter ett principbeslut.
Prop. 1983/84 116 110
(BPIS F/C $i 8/01 Sr Ned Cb l - - = - = - - = tro PISBU 6 p p
: 35) 01 SM! 8/01 Ned cr CL 9/r (Y) n8 [ = - - - = = = Er Pp p JUBLIBA TSL -
|
Äger i! Si! 8/01 CF $'9 F/C YXSISSE(Y l t - - > - - = 9 = L tt [ 2S
IURLURA Pau | |
St Or SN SN [ t Sc €l - = € - = = - - - MA (H) YSTNOISd
WeIdoldarprys
JO 1 §9 l t tl - - i 9 - - = - = = sv - tr ynyrRId >
. JASTHSIUBLUNU ar SM 9 SIORIn l t tl - - 6 = = = - - - - S - er tr
|
dur I Si! vg PRSJagIBjONS b im = wuos l t. cl - - = S - - - C - tr t |
Jäponrad
: Sd SI SBU134dJS t t 8 - 31 S - - - € - - - - - tr c sopun
uULUJd "unu ft 10] CT Säl or nl t t 8 -- 290 = = - = - - - - -
UBjdun) fp 'uaguudnploj-SH "PJRAYSHJ We "JaMerap UdUWR | saffrrap TA) Fuuaurjd [HN -sS3uruduwrjjn dENSUNYNYBIdS 1ÄN/Buudnproj-SH YIO 3elsI0] IPWUNOYIdA JO PYSOYCId-NSHNST URNSUNYSVOTRLIY UPNSUNYS][RYWUPRS JOJ aNEIdS HUOUOBI suaddniBoapnig deysunytnuyny fi UEYNSUNYNINIEN g. I SINY/SuWuy NOPWUSPN IdUdey e3u1 Jäudey IST FLULUNS PULSPOWN apuepajuj ISOJONASd ENSUDAS SUFUWR PUOSIH URIZ030) UPLUNV HOSON Mer yHNOJP] POM UPN [RIU d$, av, 4 p
Prop. 1983/84 116 11
Tl >
n8
Tlwe
— Od
re 1
n9 [Can
— OC S
cv c wi
oc I we
in Lr
Fr — OC c Ve G
I
l rä -
£
>
c 8 - (EPIS
Ulula] apuaBäa10Jj
nå Sd
8 = -
HOUNDJ
. 25)
deysunyygrds drysunyyglds (N)
AD JUELIGA " RYSONBId-ySNNSJ VÄN PxSOYBId-YSNISJ VÄN
YNeJdS > HÖBUMOISUDUTJ,, NBIAS
| /udnolpioj-SH /Uudnfproj-SH
SINY/dUWy MSTSSBIN BPULSPOIAN BUJSPOIN
upuwully upwjv
une unet
Prop. 1983/84 116
ere
nar, a un
Lage OK Av > rm
(S)
wuessosdorpn)s
ir,
ej — fy — in. tr
mnyde Fe [Yan
try SD mm I rese
yOyresd
JJASHBUYHES
Ar
vn
sO8n fe, — CM
"1OYadA
NU 1 puSIOgtejoYsS ir. w.
WOS fm CAN 6 an
er
Wo
sapögad
pouadynyrrd
in rn SBuUJ343j0 er, re; Se
Jopun el
UNLUJdJ
"uu 10) ud
[a ir,
vå — 0, —
WOINSSap Uefdun gp
"PSRANSLJ "udauWwrudnsoj-SHE
WO
SUdULUR afmap
Futudurejd affnap
(NA [IN -säurudurn JBÅUR
VÄN YIO Best JPLURUNOYIdA
op
PYSNYRId-YSDOSJ dEysSunysvoratgogy UP VILI 20)
Needs /SUrudnfproj-SH HUOLORID
suaddnisapnis drycunyImny NSUNYSHEYLURSG
deysunysnien EL
6 I
TSLINQEL SIN
YNODEWUDIEN Jaudry BEu SUL
YN/auluwu opurpaju] 1Ä0JÖY LUWULUNG RUUOP
PUJOPOLY ,UaduLur IJEIBOIN)
PYSUdAG PLIO]STH HOSOL
yNOJP] PM Urs
[PIUV
AS] og og,
Vv |,
|
Prop. 1983/84 116 113
40/3
6 - NS - $ -
uO1/S
nå -
- S s -
40/5 ST ST i N £
rY tI ST S 8 NS 8
1 i! "8
> « x< 8 : -dN
[proj INSOStURWUDTY
1Oj
I Si!
tr N 8 S 8 UaLURI
i
WOUI DA wuRIFold
ST ST OT
t t 8 t 8 SPIJUOdSIP Y30 1ärfdPNSUDIDASTBUYLUPS LURIBOJA
ST st Ce Sr PI c - 8
APRILIA 184dPYNSUDIDASHRUYLURS
UU
rå St ST FE St - 8 JRY
YJIO UPY IYSNSIURLUNUY . ISJaLULUONSUIIIAO
Sunustenads
Fuasteraads JA YDAUS-g BULIISHRIJDAS ypsds-g
Suuwr Juuwr
I Neds NRIdS "PUIaPNISSFUIU JOSAR
yeld-131s3 "eud-10154 IPRq
SANN Pola UDI
YSnIasd PULPON PULSPOA PEUPH
/SUWuy JasAY 1IYJ LINDTJ 13587 OMG 1253
, 4
8 Riksdagen 1983!84.1 saml. Nr H6
Prop. 1983/84 116 114
Eb
Lar 28 tv
Kette wi 56 Yen = - = 9 - - Eb L [NN =
we 59 SB 29 - = = >= > Sr > eb —-M-— I I (1) =
WesBoIdaIpnys
"9 Car ofM— 7 €1 - = . - = - ep NILNELÉ $ H I
IySKUOUOYNS AR
rn SJOBIA — M — = 6 - = - = = S - €b F + I
"JOYIJA
OJUL I PLSJAQIB[ONS vn rn WOS — AM NE ON = 6 - = - = - = S - er att t nn I
WO JOpOuad
potladylnyerd un 2 vn 81 SBUIJA3JD — MM on oc 5 - = - - - - - - ev [4 mm I sopun
| UILUJIL "una 10) ua nn nn 290 ol — MA - - = - - = - - - ev em oc I I WOINSssap UB|dunN) gp "PIBAXNSLIJ WO | uauuueg[ersads 'Jafje1rap Zuuaurjd UJUWwR afrap (NA) 1 -S8utudwelj Ie8ut
Y30 FBISI0d IEUWUWNONIGA JOJ PySNYRId-Ysnasg dexSUnySsI][eyuwes dexsunysuorgusy UutUsdl I0j IUOUOYISTLE1204 "> IUUOU0OBIS suaddnisapnis NBIdS deysunynuny £1 deysunysney deysunyInien 6
SINY/JUWy eySIWuOoUoOyg EST YOLWSIEWN IBudey IaNdey Spuepajuj 130[OY PuWwnS BUuap BUIIPOWN >uauwre JeIZ030) EXSUSAS et101SIH IIGEL feluy NOD] PIM
ÅS av, 25 |, p
Prop. 1983/84 116 5
$'9 §8 SL
so wo 0
0L/S
MI
(L)
WesgoIdarpnys nn = - - - = = - ev "NOYBId $ — I! oaenmn
AR
ny IySIuUNd) SsJOBIn 0 OMM =, = - - = = = = tb v —M— Ac 00 I :
"JONI3A
djur I PNsJaqrejoys MM = = = WOS —M — 1 00 OM - - - - - er a t
| WO saporrad
pouadynyerd
vn Mt . sBula4dja — MM mo & vw Mm - - - - = = = - fr [4 — I Iapun
ULL 'unu 10j ua ol nn > > = = - - - - - - tb —-M—- Mo DD I wWoOrmssap uejdun) fp AN "PIBAYSHJ WO | "1affrrap Zuuaurejd >UJUWUP uduwrsgutudwen afferap (IA)
[IN UaUuwrjerads Ig3ur
YIO BejSIod JELUWNOYNIJA 'sInysgutudnfprog 1Oj PyStyeId-ysNadlsg IWOUOYISZLIAOJ deysunysl[Beywes deysunysuorsiysay Uusi IWUOUOBID 10j
pMBIdS ”etsejofusIagry
suaddnisapnmis | 130/043/!80j01g deEYSUNYINYNY f) : 6 SIN $'ST ANPUUSIEA I9Udex faNdey I30JOUYIJ IZ0JONASq eWLWwuns euuap Y/JUWy PYSLJAG RUIIPOA eystugIL 1Je13030) eIIOISIH [NQeL qNOIP] [e1luUy "Pajuj ILUIH MISAJ PIM a, 35 |, p ,
Prop. 1983/84 116 116
Va
n8
(ÅN)
ir, vr I I nn i 6 I SR ib L wWessosdarpnis
ir, p9 0 wn + U| I cb ar
mysa
siydeysudpsunjeu
ir, we om, Na oc I -G cr S Möyrd
AR Ta er —MÖ I or I I ir so8in F
"JOMIJA
aut I puysjaqsejoys ir, vi — MO NE I CO Om I I cp a Wuos t
WO japonlad
POLSdYynyrid
ir, a seusasaj — er Lag] oc & a I EP c I Japun
UutLUJa unu ud 10jg ir, wr, ol —- Mm 19C cb en I I WOINSSIP uejdun fp "PIBAYSIUJ wo UJULUBSRUIUdWR äffelap Bulsauejd | ,UUUUR safr1ap (UA) n JIERUI
430 FejsI0g JPWWNOYIdA ATP . JOJ BYSOYyr.:d-YSNISJ UPNSUNYSJ[BYLUPS UPMSUNYSUOIDIIY UMUIDL JOJ pXbIdS Bo[0Y1/!2010!4 100031 suaddnisapnig UdexSunYInYNnY €1
6¶SIN [IN I S'STIRGeL YNIIPWIIPN INUdPY [SNdey SPUPpajuj BOJOUYIL udnfpsog 18010HÅSd PWWNS PUUDP Y/duWVy PYSUIAG RULSPOWN NPIJ020N PIOISIH tJOSO[N gNOJP] PIMWN [UV LUM NISÅJ
IS, I,
|, ,
Prop. 1983/84 116 117
ir, in ir. + I I + Do
ir, I vv I
CAN)
fr. uwrs2o.sdapns ir. [AN
ur am Ö i OC I
myssojorq-j8ndeysudjdaunjeu
An, we MM C oc [oe yNyesd ir
AR [at ir, SJORIN OC Mo I
"JONIDA
DU I pnsleqtsejoys WOS CC CT i dl
WO
Idpouad
POLRdYNyYyrRId
La un. seusa40j3 mö er, OC co ir. en Japun er
UuTLUIOT un
10 ud
wr oå SR er, Oc fr
WUOMSSap
uejduwn fp "PIBANSLJ LUO
ajrrap
Fuuaurjd Vau '"udnfp1oj rafjerap (IA)
2¶JIgRUL
YdIO Sejs1Iog IPWUWNOYISA
JO
PySNOYRId-ySNIIST deySunysf[ryYues UdPYNSUNYSVOLBIIY WU] 10) ILUGUOBJ2 suaddniadpnis a MR1dS "Aunieu-"WUateW HEySsunNIVUNY EI
&
SIN 11
9'stIgQer YNNBWIPN faudey laude
apuepdjuj IBOJOYÄSd PUNUNS RUUDP
Y/dUWYy RUISPON UJUWue JEI3030
PYSUAAG ELOISIH HOSOJI4
80014 PA [BIUY y NO] ILULIN HISÄJ
av, os
|,
Prop. 1983/84: 116 | 118
I
Bilaga 2
Remissinstanser och sammanställning av remissyttrandena i vissa frågor i gymnasieutredningens betänkande (SOU 1981: 96) En reformerad gymnasieskola
1 Remissinstanserna
Över betänkandet (SOU 1981:96) En reformerad gymnasieskola har ef-
ter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen (SoS). statens handikapp-
råd (SHR). statistiska centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsver-
ket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmarknadsnämnd
(SAMN), statens institut för personaladministration och personalutbild-
ning (SIPU), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ)J., centrala studiestödsnämnden (CSN), skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för läromedelsinformation (SIL), statens kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV). länsskolnämnderna i. Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar. Gotlands. Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bo-
hus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Koppar-
bergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, statens ungdomsråd, kommittén om kommunal vuxenutbildning. skolförfattningsutredningen, jämställdhetskommittén, diskrimineringsutredningen, språk- och kulturarvsutredningen, utbildningsekonomiska utredningen. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). Landsorganisationen 1 Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Elevförbundet. Sveriges elevers centralorganisation, Sveriges sjuksköterskeelevers förbund, Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Riksförbundet Hem och
Skola (RHS). Handikappförbundens centralkommmitté (HCK). Sveriges
folkhögskoleelevers förbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen (SHIO), Fredrika Bremerförbundet, Stockholms, Uppsala. Östergötlands, Jönköpings. Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus. Hallands, Göteborgs och Bohus. Värmlands. Örebro. Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns landstingskommuner, Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund, Arvika, Bräcke, Båstads, Eskils-
tuna, Falköpings, Gotlands, Gävle, Göteborgs, Hallstahammars, Halmstads, Haninge, Helsingborgs, Härnösands, Kalmar. Karlshamns, Kungsbacka. Köpings. Ludvika, Luleå, Malmö, Mölndals, Norrköpings, Norr-
tälje. Nässjö, Rättviks, Stockholms, Strängnäs. Sundbybergs, Södertälje,
Torsby, Umeå, Älmhults, Ödeshögs, Örebro och Östersunds kommuner.
Därutöver har ett stort antal synpunkter lämnats av ämnes- och intresse-
2 Reformstrategi, tidsplan Gymnasieutredningens förslag
Gymnasieutredningen (GU) betonar alt man lagt fram ett principbetänkande och att förslagen också utformats i enlighet med detta. Samtidigt har man dock på en rad punkter försökt konkretisera sina förslag. Mycket arbete återstår enligt GU innan en ny studieorganisation kan träda i kraft.
Detta arbete innebär dels att man tar ställning i vissa principfrågor, dels att de framförda förslagen följs upp och utvecklas vidare.
Det förnyelsearbete söm centrala, regionala och lokala skolmyndigheter
normalt bedriver medför att fortlöpande förändringar i dagens studieor-
ganisation sker jämfört med det ”utgångsläge” utredningen har angett för skilda förslag. Resultatet av sådant arbete ger ytterligare beslutsunderlag.
På grundval av det samlade underlaget i form av GU:s förslag, remissyn-
punkter och ytterligare beredningsarbete bör en proposition med riktlinjer
för en ny gymnasieskola läggas fram. Efter riksdagsbeslut vidtar en ny fas av beredningsarbete för att utforma detaljförslag i fråga om läroplaner, statsbidrag och administrativa bestämmelser.
Under hela denna tid löper den av GU initierade försöksverksamheten
som utvärderas och fortlöpande ger erfarenheter, avsedda att påverka den slutliga utformningen av en ny studieorganisation.
Remissinstanserna
En majoritet av remissinstanserna framhåller fördelarna med en successiv reformering av gymnasieskolan stödd av en kontinuerligt utvärderad
försöksverksamhet. Hit hör bl.a. AMS, UHÄ, Svenska kommunförbundet, SACO/SR, SAF samt en majoritet av länsskolnämnder och kom- - muner.
AMS delar i stort sett de bedömningar som GU gör av den nuvarande gymnasieskolan och anser att vägande skäl talar för en successiv reforme-
ring av densamma. En brist i det aktuella beslutsunderlaget är dock att resultat ännu inte föreligger från den försöksverksamhet, som skall pröva
GU:s förslag om utbildningsorganisation. En kontinuerlig utvärdering av försöksverksamheten bör ske och läggas till grund för de successiva förändringar i gymnasieskolan som bör genomföras.
Även SoS finner de erfarenheter försöksverksamheterna hittills givit
alltför begränsade I för att ligga till grund för genomförande. av en total
ningsområdet som tar sikte på successiva rullande reformer byggda på lokal och utvärderad försöksverksamhet. En sådan försiktigare reformtakt
är även motiverad av kostnadsskäl.
Stutskontoret delar utredningens bedömning att gymnasieskolan — ut-
över den löpande förnyelse 'och det ”rullande” läroplansarbete som hela tiden pågår — måste förändras, framför allt genom studieorganisatoriska
reformer. Däremot anser statskontoret att detta reformkrav endast kan förverkligas i ett mer långsiktigt perspektiv. Med den samhällsekonomiska och statsfinansiella situation som vi i dag upplever bedömer statskontoret att det i nuläget saknas såväl budgetmässiga som psykologiska förutsättningar inom stat, kommun och skola för ett genomförande av en så omfattande och genomgripande skolreform. Även om statskontoret således fin-
ner starka utbildningspolitiska skäl för reformer inom gymnasieskolan, i
allt väsentligt enligt utredningens principförslag, avstyrker statskontoret "nu ett beslut av regering och riksdag som innebär annat än allmänna riktlinjer till grund för ett fortsatt, långsiktigt reformarbete på detta område. :
SAF avstyrker att GU:s principförslag läggs till grund för en samlad reformering av gymnasieskolan. Huvudskälet för avstyrkande är enligt
SAF att stora skolreformer nu bör avlösas av en stegvis och successiv
utveckling som ger skolledare, lärare och kommuner och företrädare för olika arbetslivs- och yrkesområden de viktiga roller som de bör ha i
utvecklingsarbetet. Det är vidare enligt SAF nödvändigt att en avsevärd utveckling och expansion av svenskt näringsliv kan komma till stånd under
1980-talet. Näringslivets försörjning med välutbildade ungdomar får under denna period inte äventyras genom en gymnasiereform baserad på oprövade lösningar. Arbetet för successiv utveckling av gymnasieskolan bör nu :
återupptas 1 full utsträckning och ges ökat stöd. Den nuvarande gymnasieskolan kan väsentligt utvecklas. En successiv reformering av gymnasieskolan måste i ett inledningsskede innefatta en översyn av vissa av de nuvarande linjerna och kurserna. Några linjer bör avvecklas och ersättas
genom utbyggnad av närliggande linjer. Vissa tvååriga grundskolebaserade specialkurser bör ges linjestatus och andra sådana specialkurser bör läggas samman med närliggande linjer och bli grenar inom resp. linje. Som tidi-
gare har betonats finns det även ett betydande behov av att utveckla
utbildningar som i olika former är företagsförlagda. Utvecklingsarbetet bör enligt SAF bedrivas i nära samverkan med företrädare för resp. arbetslivsoch yrkesområden.
Svenska kommunförbundet förordar ett samlat reformbeslut om gymna-
sieskolans framtid. Emellertid ger främst reformkostnaderna enligt förbundets bedömning anledning att överväga om inte förnyelsearbetet i vissa delar skulle kunna förverkligas I mindre steg under ett antal år. Det skulle också ge större tidsmässigt utrymme för personalens fortbildning och vidareutbildning för den nya skolan. Personalens positiva medverkan och
engagemang torde vara så värdefull för reformens framgång, att det kan
vara fördelaktigt att arbeta med en något förlängd genomförandetid. En sådan uppläggning skulle dessutom stämma väl överens med grundtankarna I reformen om lokalt utvecklingsarbete i skolan.
Gymnasieskolan är enligt SACO/SR en skolform som i sina huvuddrag
fungerar väl. De problem som finns är inte av den karaktären och storleken
att de påkallar en totalreform. SACO/SR är övertygad om att successiva, lokalt förankrade reformer kan ge större effekter i verkligheten än stora .
RHS anser att en utveckling av gymnasieskolan i enlighet med utredningens förslag är fullt möjlig inom ramen för den nuvarande organisatio-
nen. Det är således i första hand fråga om en inre reformering med sikte på arbetslivets krav och framtidens utbildningsbehov. Utredningens eget kon-
staterande att den nuvarande gymnasieskolan i stort sett fungerar bra stöder enligt RHS detta. Dessutom har ingen omfattande försöksverksamhet bedrivits och det är därför svårt att överblicka de praktiska följderna av en helt ny studicorganisation. De förändringar som genomförts inom gym-
nasieskolan sedan utredningen tillsattes har delvis förändrat förutsättningarna. . |
Göteborgs kommun anser det lämpligt att ett eventuellt principbeslut om
gymnasieskolans framtida utformning förenas med beslut om successivt genomförande i en takt som baseras på de reella ekonomiska och praktiska möjligheterna. Genomförandet kan på så sätt också lättare sammankopp-
las med erfarenheter av olika försöksverksamheter.
TCO understryker behovet av en genomgripande reform av gymnasie-
skolan i huvudsak enligt de riktlinjer som GU förordar. Samtidigt fram-
håller organisationen att en sådan reform kräver vidgade ekonomiska
ramar, som bl. a. medger att alla elever skall kunna erbjudas minst treåriga
gymnasiala studiegångar. Det är i första hand genom sådana förändringar
som erforderligt utrymme för en utökad ambitionsnivå i gymnasieskolan
av gymnasieskolan som nu bör ske förutsätter cn genomgripande gymna-
siereform. TCO förordar därför att ett principbeslut snarast fattas om en
sådan. GU:s förslag kan enligt länsskolnämnden i Malmöhus län genomföras
antingen i en successiv förnyelse av den nuvarande gymnasieskolan eller genom en ny läroplan vid ett tillfälle. Nämnden förordar en reform i ett sammanhang, manifesterad i en ny läroplan. Skälen till detta är i första hand de anspråk utredningen ställer på en framtida skola och de brister i
den nuvarande den påvisat. En sådan reform mäste emellertid beakta de
konsekvenser, inte minst ckonomiska men också andra, som nämnden belyst. I det fortsatta arbetet bör redan pågående och kommande försöks- ' verksamhet såvitt möjligt förankra de slutgiltiga förslagen och besluten i en
praktiskt genomförbar skolutveckling.
3 Gemensam start
GU:s förslag
GU föreslår att de inledande två terminerna (i ett treterminssystem) blir gemensamma för korta och långa studieprogram inom vart och ett av te
föreslagna utbildningsomräden, nämligen det ekonomiska, det sociala och det tekniska. Härigenom minskas antalet ingångar till gymnasieskolan samtidigt som möjligheter ges till en period under vilken skolan genom stöd i olika former kan verka för att göra vidare utbildningsval så realistiskt som möjligt sett både från elevers och samhällets synpunkt. Den skarpa
gränsen mellan yrkesförberedande och studieförberedande utbildningar
tonas ned genom att de allmänna inslagen ökar i de yrkesförberedande programmen och de yrkesförberedande inslagen ökar i de studieförberedande. För att skapa tidsmässigt utrymme för sina förslag föreslår utred-
ningen att läsåret förlängs med åtta läsdagar och att den schemalagda tiden
utökas så att den motsvarar 43 veckotimmar.
Remissinstanserna |
GU:s förslag om gemensamma ingångar för vart och ett av de tre föreslagna utbildningsområdena är en av de frågor som mest uppmärksam-
mats i remissinstansernas yttranden. En majoritet av remissinstanserna -
ställer sig bakom principen om en gemensam start i gymnasieskolan. Hit hör bl.a. AMS, UHÅ. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO, TCO. flertalet länsskolnämnder och landstingskommuner samt 20
primärkommuner. Bland de remissinstanser som är positiva till principen
om en gemensam start finns det dock flera: som inte ansluter sig till utredningens förslag till utformning av denna.
Flera remissinstanser konstaterar att det råder en inbyggd konflikt mellan de övergripande mål som en gemensam ingång avser att främja och andra mål för gymnasieskolan. Denna målkonflikt måste enligt UHA lösas genom cen balanserad avvägning. UHÄ framhåller att GU:s förslag till utformning av den gemensamma starten är en kompromiss som inte är tillfredsställande för vare sig de skoltrötta eler de målinriktade eleverna.
Den förra gruppen önskar framför allt få ägna sig åt praktiskt arbete och är
inte motiverade för vidare skolgång, även om den innehåller tillämpade ämnen. För de målinriktade eleverna innebär den gemensamma starten bara ett ytterligare dröjsmål innan de kan starta med det valda studieprogrammet. Detta kan i värsta fall innebära att deras ursprungliga studiemotivation försvinner.
Enligt UHÄA kan en gemensam start innebära såväl fördelar som nackdelar. En gemensam ingäng kan dock sägas vara det som ger begreppet utbildningsområde en reell innebörd. Utan den gemensamma ingången blir det i huvudsak fråga om en administrativ indelning av studieprogrammen.
Även SÖ diskuterar för- och nackdelar med utredningens förslag och
framhåller att den gemensamma starten med breda ingångar i gymnasieskolan kan innebära stora fördelar för de elever som är osäkra eller
riskerar att i nuvarande system inte få sitt förstahandsval tillgodosett. Viktiga val görs enligt utredningens förslag redan i årskurs 9 och under den
första terminen i gymnasieskolan, varför ingångarna i praktiken inte kom-
Prop. 1983/84: 116 i, 123
mer att bli så breda. En avgörande punkt blir enligt SÖ urvalet till studieprogram efter den andra terminen och de urvalsprinciper som tillämpas om antalet sökande överstiger antalet platser. Här finns risk för samma utslagningstendenser för svagare elever som i nuvarande system. Att gymnasieskolan startar med praktiskt inriktade ämnen och att praktikinslag finns i
alla studieprogram är dock till fördel för skoltrötta elever.
AMS anser att många skäl talar för att utbildningen i gymnasieskolan
organiseras i utbildningsområden som också ger en naturlig anknytning till
högskolans utbildningssektorer liksom till arbetsmarknaden. Den gemensamma introduktionsperioden inom det utbildningsområde som eleven väljer har det dubbla syftet att både ge vägledning inför det fortsatta utbildningsvalet och samtidigt vara en första etapp i en yrkesutbildning, där bl.a. visst gemensamt stoff för de olika utbildningsprogrammen är
sammanfört. Elevorganisationen anser att tanken om en gemensam start för korta och
: långa program är ett steg i rätt riktning. En förutsättning är dock att den utformas så att det blir en verklig gemensam start utan tillvalssystem som delar upp eleverna i grupper som antingen siktar mot korta eller långa
studieprogram samt att man vid starten i gymnasieskolan skall kunna veta
vilket program man kommer in på. Möjligheterna att i mån av plats byta
studieprogram måste vara stora.
SAF, SACO/SR, åtta länsskolnämnder och tolv primärkommuner motsätter sig principen om gemensam start. Enligt SAF skulle ett genomförande av förslaget till gemensam studiegång under två tredjedels år för studicförberedande och yrkesförberedande utbildningar medföra avsevärda nackdelar. Gymnasieskolan saknar visserligen goda utbildningsalternativ
för ungdomar som önskar kombinationer av dessa slag av utbildningar.
SAF anser det emellertid inte vara rimligt att tillgodose detta behov till priset av att den majoritet ungdomar som har relativt klar inriktning mot
studieförberedande eller yrkesförberedande utbildning tvingas välja en
kombinerad utbildning. Enligt SAF skulle såväl de yrkesförberedande som de studieförberedande utbildningarna bli uttunnade.
Enligt länsskolnämnden i Kopparbergs län ger breda utbildningsområ-
den med gemensam start också andra effekter. Grundskolans nya läroplan,
Lgr 80. innebär att elevernas val av språk- och matematikkurs i grundskolan inte längre blir styrande för deras valmöjligheter till gymnasieskolan. - Som en följd av detta blir heterogeniteten stor inom sektorerna då det tidigare språkvalet fungerat som en sorteringsmekanism till olika linjer. Redan nu kan svårigheter förutses som måste åtgärdas i gymnasieskolan, såvida kompetensen hos elever i avgångsklasser skall ha samma nivå som i
dag. Risk finns att studietakten inledningsvis blir lägre i heterogena secktorsgrupper än i dagens linjesystem. Med bibehållet kvalitetskrav måste
farten enligt nämnden säkert ökas i senare delen i de längre utbildningsprogrammen. Arbetssituationen kan härigenom blir mer pressande än i dag.
Prop. 1983/84: 116 ” 124
GU:s förslag att utöka studietiden genom en ökad veckoarbetstid och ett
förlängt läsår garanterar inte självklart att kvaliteten kan bibehållas.
Den utökning av studietiden, antingen i form av förlängda terminer eller ökat veckotimtal, som utredningens förslag förutsätter avvisas av ett stort antal remissinstanser (se avsnitt 10). Många remissinstanser framhåller
slutligen att det är svårt att överblicka effekterna av den gemensamma
starten och studieprogrammens utformning eftersom förslaget i sin helhet inte prövats i försöksverksamhet.
4 En mjukare övergång
GU:s förslag
GU föreslår att insatser görs för att åstadkomma en mjukare övergång
mellan grundskolan och gymnasieskolan. En mjukare övergång mellan de båda skolformerna kan endast åstadkommas genom att samarbetet mellan grundskolan och gymnasieskolan förbättras, Redan under vårterminen i
årskurs 9 mäste konkreta åtgärder enligt utredningen sättas in för att
underlätta övergången.
Remissinstanserna
Ett antal remissinstanser, däribland UHÄÅ. SAF, TCO. flera länsskolnämnder samt kommuner, har synpunkter i fråga om samverkan mellan grundskolans årskurs 9 och ett inledande skede i gymnasieskolan.
TCO, länsskolnämnderna i Gävleborgs, Jönköpings, Västernorrlands och Örebro län samt Bräcke, Ludvika, Malmö och Nässjö kommuner framför som en allmän uppfattning att åtgärder måste vidtas redan i årskurs 9 för att underlätta övergången mellan grundskola och gymnasieskola och att samarbetet mellan dessa skolformer måste intensifieras.
Svenska kommunförbundet finner en mjuk övergång från grundskolan till gymnasieskolan vara i flertalet elevers intresse. Övergången till gymnasieskolan kännetecknas enligt utredningens förslag av en lång valprocess. Grundskolan knyts på detta sätt närmare till gymnasieskolan. utan att
grundskolans konstruktion rubbas eller dess mål eftersätts. Den nya läro-
planen (Ler 80) ger också stora möjligheter att organisera olika förberedande verksamheter. Svenska kommunförbundet menar att dessa möjligheter är speciellt värdefulla för elever som t. ex. tappat tron på sin egen förmåga eller av andra orsaker upplever problem och som därför inte går direkt
över till gymnasial utbildning. SAF anser att ”gymnasiereformen måste börja i högstadiet” och menar
därmed att grundskolans högstadium bör anpassas så att det bättre än nu
kan förbereda för studier i gymnasieskolan. Intagningen på höstterminsbetyg, förbättrad syo etc. innebär att vårterminen i årskurs 9 kan anpassas till
den valda gymnasieutbildningen.
Kalmar, Halmstads och Helsingborgs kommuner anser att man borde
12 tå "An
betrakta den sista terminen i årskurs 9 och inledningen av gymnasieskolans
första årskurs som en planeringsenhet.
Kalmar kommun framhåller att det under termin 3 (treterminssystem) i gymnasieskolan kommer att finnas ledig kapacitet med avseende på yrkeslärare och verkstäder m. m. Detta förhällande skulle kunna utnyttjas för att orientera eleverna i årskurs 9 om kommande arbetsplatser och studier.
Halmstad kommun anser att delar av vårterminen i årskurs 9 skulle kunna användas till fördjupningsstudier som för alla elever skulle innebära att en god grund lades för kommande gymnasiestudier. Samtidigt skulle då en termin lösgöras i gymnasiet och sålunda ge möjlighet till att lätta upp en komprimering av arbetet som de föreslagna 43 veckotimmarna innebär.
Helsingborgs kommun menar att de förberedelser som i dag i begränsad utsträckning sker inför gymnasiestudierna i vissa grundskolor borde utveckla$ till en generell studiegång under större delen av terminen och
utgöra en del av den gymnasiala inskolningen. | Enligt länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län bör förberedelserna för övergång till gymnasieskolan börja tidigt i årskurs 9. Egentligen får
resonemanget om övergång till gymnasieskolan enligt nämnden till slutprodukt. att grundskola och gymnasieskola bör förenas. Den åtgärden kan tyckas bli självklar, då gymnasieskolan blir en skola för alla, Den lång-
samma inskolningen i gymnasieskolan väcker tankar om var utbildningen
bör ligga, i grundskolan eller gymnasieskolan. Den nya läroplanen för
grundskolan bör inte hindra överväganden om en eventuell samordning.
Länsskolnämnden i Västmanlands län finner utredningens strävan mot en mjukare övergång från grundskolan till gymnasieskolan med konse-
kvenser för studierna både under värterminen i årskurs 9 och i gymnasieskolans start mycket positiv. Fördelarna är att man kan underlätta för
mindre studiemedvetna elever att fortsätta med studier efter grundskolan, ett fullföljande av den soctala målinriktning som kännetecknar svensk
skolpolitik. Kritiker har befarat att studieinriktade elever hindras att
snabbt börja den studiebana de är intresserade av, kanske också att de
tröttnar på att vänta på de studieprogram de är inställda på. Nämnden
finner dessa farhågor överdrivna. Den mjukare övergången ger även dessa studicbegåvade vissa fördelar i form av en bredare samhällsorientering och
ökade kontakter med studiekamrater som valt andra studievägar.
Genom att antagningen till gymnasieskolan görs på höstterminsbetyget i
grundskolans årskurs 9 menar UHA att vårterminen i denna årskurs kan utnyttjas för syo-insatser och andra gymnasicförberedande inslag. Genom: en sådan förflyttning skulle omfattningen av den gemensamma ingången
kunna reduceras. Det fortsatta arbetet med konkretisering av reformens
innehåll får enligt UHÄ:s mening ge underlag för mera precisa överväganden om hur den ovan diskuterade avvägningen skall göras.
5 Successiva val GU:s förslag
GU föreslår att eleverna gör sitt val av utbildningsområde vid kalender-
årets slut i årskurs 9 och att de samtidigt gör en preliminär, inte bindande.
intresseanmälan om studieprogram samt om tillvalsämnen och praktik under terminerna I och 2. Mot slutet av vårterminen i årskurs 9 görs -bindande val av tillvalsämnen. Bindande val av studieprogram görs slutligen i december efter sex perioders studier i gymnasieskolan (1 mitten av
+” termin 2 i ett treterminssystem). Under hela ”valperioden erbjuder skolan stöd i olika former för att göra valet så realistiskt som möjligt både från elevens och samhällets synpunkt.
Remissinstanserna .
Flertalet remissinstanser som yttrat sig I frågan är positiva till principen om successiva val till gymnasieskolan. |
AMS ansluter sig till utredningens förslag om successiva val av utbildningsväg inom gymnasieskolan. Val i årskurs 9 av utbildningsområde samt ett definitivt val av studieprogram först efter en introduktionsperiod i gymnasieskolan ger enligt AMS bättre förutsättningar för ett övervägt
utbildningsval än nuvarande system.
Även LO tillstyrker att det definitiva valet av utbildningsinriktning görs
vid en tidpunkt när eleven har prövat på säväl praktiska som teoretiska
moment i utbildningen. Därigenom kan ett mera realistiskt val ske grundat på cen djupare kunskap om den valda utbildningen.
Länsskolnämnden i Kopparbergs län framhåller att erfarenheter från
försöksverksamheten vid S:t Mikaels-skolan i Mora pekar på att flertalet elever ser fördelar i att få göra ett successivt val. Effekterna av uppskjutet val har studerats även vid försöksverksamheten på Högbergsskolan i Ludvika. Det finns ett samband mellan osäkerhet i valet och positiv inställning till uppskjutet val. .
SÖ anser liksom utredningen att en successiv valprocess, utsträckt över ungefär ett år. borde bidra till att valet blir säkrare än i dag, då det sker vid ett enda tillfälle och före inträdet i gymnasieskolan. Kanske kommer ett sådant val också att minska de styreffekter som vi vet att elevernas sociala bakgrund och hemförhällanden har på valet. Det är enligt SÖ dock orealistiskt att anta att elevernas önskemål om studicväg kommer att sammanfalla med den dimensionering av studievägarna som myndigheter och arbetsmarknad önskar. Vidare finner SÖ att studiealternativen i den föreslagna organisationen och möjligheterna att ändra studieinriktning är avsevärt
mycket större för elever med intresse för en studieförberedande utbildning '
än för den som vill gå en yrkesförberedande studieväg. Den urvalssituation
som kan uppstå inför termin 3 på vissa utbildningsvägar kan leda till att det
blir elever med studiesvårigheter som slås ut. SÖ ser f.n. inte någon annan
- lösning på detta problem än att det definitiva valet av studieprogram
liksom i dag görs före inträdet i gymnasieskolan.
Lärarnas riksförbund (LR) anser den modell för en mjuk övergång som utredningen föreslår vara olämplig. En avgörande svaghet är att den skär alla elever över en kam. Elever som redan vid slutet av höstterminen i
årskurs 9 vet att de kommer att välja en treårig. studiegång, måste under lång tid invänta de kamrater som har svårare att bestämma sig eller som
måste komplettera sina baskunskaper i matematik och/eller engelska. De tvingas därför enligt LR till en för dem föga engagerande och kravlös verksamhet i mer än ett år av sin kanske mest receptiva period i väntan på alt få börja sina gymnasiestudier på allvar. Detta torde gälla majoriteten av de elever som slutligen hamnar på vad utredningen kallar längre studiepro-
gram.
Länsskolnämnden i Malmöhus län menar att grundskolecleven i sin valsituation knappast skulle få det lättare med utredningens förslag. I stället för att välja mellan i stort sett likartat uppbyggda linjer och special-
kurser måste ställning tas till en mera invecklad organisation med utbild-
ningsområde, utbildningsblock och studieprogram.
Svenska föreningen för studie- och yrkesvägledning menar att modellen
för de upprepade valen är så komplicerad att den torde vara ogenomförbar
av såväl arbetsmässiga och tekniska som psykologiska skäl.
6¶Särskilda stödåtgärder
GU:s förslag
GU har sett som en av sina mest angelägna uppgifter att föreslå en studieorganisation som bättre än dagens förmår erbjuda alla ungdomar en
utbildning som är attraktiv till innehåll och arbetsformer.
Trots inslag som mjukare studiestart och praktik i alla studieprogram m.m. i den nya studieorganisationen anser utredningen det vara realistiskt
att räkna med att vissa elever ändå inte finner åtgärderna tillräckliga.
Därför föreslås att studiestarten i gymnasieskolan skall kunna erbjudas på alternativa sätt som underlättar för en elev att efter en tid kunna följa de mer reguljära studieprogrammen. Detta bör prövas i försöksverksamhet så att de konkreta lösningarna får växa fram fortlöpande.
En typ av utbildning kan vara studier på halvfart med praktiska inslag. Parallellt med praktik och praktiskt arbete följer eleven kurser inom gym-
nasieskolan. Kurserna utgör delar av ett speciellt studieprogram och möjligheten ges att efter hand studera hela programmets kurser och uppnå full
kompetens. Strävan skall vara att eleven efter en tids varvade studier skall kunna övergå till att studera i normal takt och följa de vanliga studieprogrammen. I enstaka fall behöver helt individualiserade utbildningsgångar
byggas upp.
Prop. 1983/84: 116 | 128
Remissinstanserna
Att det föreligger ett behov av särskilda stödåtgärder för att alla elever skall kunna tas emot i gymnasieskolan är remissinstanserna eniga om. Däremot råder det delade meningar om hur dessa stödinsatser skall se ut. Många förordar exempelvis en flexibel uppsättning av stödmedel.
TCO delar utredningens uppfattning att man kan organisera en typ av utbildning med studier på halvfart med större inslag av praktik eller praktiskt arbete. Andra sätt är att utöka kurstiden och lägga ökad vikt vid elevvårdande omsorger. Även utbildningar av typen praktisk verksamhet med utbildningsinslag bör kunna övervägas- I enstaka fall behövs säkerli-
gen helt individualiserade utbildningsgångar. Syftet med dessa utbildningar måste enligt TCO självfallet vara att de ungdomar som genomgått dem :
skall nå de för resp. studieprogram uppsatta utbildningsmålen. Detta torde dock inte alltid vara möjligt. En differentiering av utbildningsmöjligheterna
måste i vissa fall kombineras med differentierade individuella utbildningsmål. |
En väsentlig fråga i detta sammanhang, som utredningen inte har behandlat och som inte heller ingått i utredningens arbete, är enligt TCO att
klargöra sambanden mellan utbildningar av här framfört slag och elevernas möjlighet att få arbete. TCO är väl medveten om de svårlösta arbetsmarknadspolitiska frågor som här aktualiseras. Dessa problem får dock inte
förhindra en utveckling mot en gymnasieskola, som kan ge alla elever en utbildning som är av betydelse för deras egen utveckling.
Även LO delar utredningens uppfattning att studieorganisationen måste göras betydligt mer anpassad för svagmotiverade elever. Detta kan bl. a. ske genom att en extraresurs satsas på de elever som inte väljer någon
gymnasial utbildning. Dessutom föreslås kommunerna få en förstärknings-
resurs för de elever som behöver en mer individuellt upplagd studiegång. LO menar även att studiestödsutredningens förslag om bättre studichjälp för denna grupp av ungdomar bör prövas.
Ett av utredningens förslag är att införa en form av deltidsstudier för
dessa ungdomar med förhoppning om att de skall genomföra studier i kombination med arbete. Enligt LO är risken uppenbar att ungdomarna då hamnar utanför skolans möjlighet att ge ordentligt stöd. Kombinationen av
utbildning och arbete ställer större krav än vad heltidsstudier gör. Försla-
get leder i bästa fall fram till en gymnasial delkompetens. I stället öppnas
möjligheten till en sämre sorts gymnasieskola än den nuvarande. Sveriges lärarförbund (SL) anser i likhet med utredningen att skolan
måste ta hänsyn till varje elevgrupps eller varje elevs särpräglade önskemål och behov. Ett sädant synsätt kräver ökade resurser. På en del
utbildningslinjer bör det vara möjligt att bilda en särskild elevgrupp för
vissa studieprogram och handikappgrupper.
Det är vidare enligt SL väsentligt att det finns utbildad lärarpersonal som
kan ta ett särskilt ansvar för de lågpresterande eleverna. Det kommer att
Prop. 1983/84: 116 "129
finnas behov såväl av lärare med erfarenhet från undervisning i grundläg-
gande färdigheter som av specialpedagogiskt utbildade ämneslärare.
Flera länsskolnämnder, bl.a. i Stockholms, Uppsala, Södermanlands. Östergötlands, Örebro och Västernorrlands län, framhåller att utredningens förslag svarar mot ett länge upplevt behov av större flexibilitet i studieuppläggningen för gymnasieskolan.
Länsskolnämnden i Södermanlands län konstaterar vidare att de särskil-
da stödåtgärderna i en ”skola för alla” har behandlats mycket knapphändigt av utredningen. Detta gäller såväl försöken att definiera målgruppen
”allmänt skoltrötta” som förslagen till åtgärder. Viktiga grupper som invandrarelever och elever med hörsel-, rörelse- och synhandikapp har överhuvudtaget inte nämnts.
Länsskolnämnden vill understryka betydelsen av att de åtgärder som sätts in inte mer eller mindre automatiskt separerar vissa elever från sina naturliga grupper. Trots allt föreligger en viss risk för svagt studiemotiverade elever.
Behovet av förstärkningsresurser för den aktuella målgruppen framhålls av ett stort antal primärkommuner och landstingskommuner i bl.a. Göteborgs, Malmö, Falköpings, Karlshamns och Uppsala län.
Negativa inställningar till utredningens förslag redovisas också. Så t. ex. avvisar Elevorganisationen förslaget om helt individualiserade, skräddar-
sydda utbildningar. Ett sådant förslag leder ofelbart tankarna till anpassad studiegång på grundskolan. Förslaget, och ännu mer det sätt som anpassad studiegång används på, vittnar enligt Elevorganisationen om en grav felsyn på skolans problem. Det absoluta flertalet elever som i dag inte ”passar in i systemet” är inte så särpräglade” och speciella att de inte kan gå en
utbildning tillsammans med andra elever. I stället skall orsaken till utstöt-
ningen självfallet sökas i skolan, i dess arbetssätt och för övrigt i den situation som eleven befinner sig i.
LER avvisar utredningens förslag om ensidiga satsningar på fortsatt skol-
gång för svagmotiverade elever och förordar att särskilda resurser också satsas på andra åtgärder såsom ungdomspraktik. inbyggd utbildning och
lärlingsutbildning. vilka ger eleverna möjlighet att välja och därmed att med större motivation ägna sig åt sin utbildning.
Under den tid som utredningsarbetet pågätt, har en del förbättringar skett för just de elever som betecknas som utsatta”, varför utgångspunk-
terna för förslaget till fullständig omorganisation av gymnasieskolan delvis har ändrats. Som exempel kan nämnas att lokalt arbetsmarknadsanknutna
kurser startats till hjälp för skoltrötta elever. Sådana åtgärder är helt i linje med LR:s uppfattning att inte enbart fortsatt skolgång bör erbjudas skol-
trötta elever.
9 Riksdagen 198384. I saml. Nr I 16
7 Kurssystem, fördjupningsstudier och påbyggnadsutbildning
Av stor betydelse för studiernas uppläggning är uppdelningen av ämnen i kurser. Allmänna färdighetsämnen och karaktärsämnen delas upp i grundkurser och tilläggskurser. Grundkurserna är gemensamma för alla som läser ämnet 1 det aktuella studieprogrammet och kan vara en celler flera beroende på ämnets karaktär. Tilläggskurserna är i regel flera och har till uppgift att befästa och belysa centrala begrepp och problem i grundkurserna genom mer djupgående tillämpningsstudier, ge ökad bredd genom tillägg av nya moment samt ge fördjupning i sådana moment som behandlats mindre ingående i grundkurserna.
Utöver ämnesstudier skall varje studieprogram erbjuda möjligheter till
fördjupningsstudier. Dessa studier skall gå längre i fördjupning än vad man i dag kan nå i de vanliga ämnena.
För dem som inte önskar fördjupningsstudier skall koncentrerade yrkes-
tekniska kurser (kyt-kurser) finnas på de långa studieprogrammen. På förhållandevis kort tid skall dessa kurser ge en ”yrkestopp” och kunna fungera som något av en sluss ut mot arbetsmarknaden för de ungdomar på
de långa studieprogrammen som inte avser att direkt fortsätta studierna vid
högskolan. Vidare föreslås att de korta studieprogrammen på motsvarande
sätt skall kunna följas av kompletteringsutbildning som leder till kompetenser motsvarande de långa programmen.
Remissinstanserna
En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig om en kursindelning i grund- och tilläggskurser är positiva till förslaget. Bland dessa finns UHÄ, tio länsskolnämnder och nio kommuner.
UHÅ framhäller att man tillstyrker kurssystemet med dess större möjligheter till valfrihet och fördjupning. Man är visserligen medveten om att vissa anpassningssvårigheter kan uppstå mellan gymnasieskolan och högskolan bl. a. till följd av att de studerande kommer till högskolan med olika
förkunskaper. I förhållande till den variation i förkunskaperna som finns redan i dag anser dock UHÄ att detta inte är någon avgörande olägenhet från högskolans synpunkt. Kungsbacka kommun anser att systemet med grundkurser och tilläggs-
kurser ingående bör prövas och utvecklas i försöksverksamhet.
Skolstyrelsen i Luleå kommun uttrycker tveksamhet inför systemet med
tilläggskurser. Man befarar att det i systemet ligger en risk att eleverna
stressas till att försöka hinna med så många tilläggskurser som möjligt.
Elever och lärare bör dock gemensamt kunna använda systemet så att det kan bli ett positivt redskap i uppbyggnaden av studiegången för enskild
elev. |
Härnösands kommun anser att förslaget har givna fördelar eftersom det tillfredsställer behovet av individualiserad svårighetsgrad i studierna. Sy-
Prop. 1983/84: 116 | 131
stemet kan dock bli administrativt krävande och komma att medföra behov
av ökade administrativa personalresurser.
Länsskolnämnden i Skaraborgs län menar att systemet med grund- och
tilläggskurser leder till en ytterst individualiserad undervisning. vilken kan
vara svär att genomföra. Tillräckliga resurser i form av lokaler, undervis-
ningsmateriel och lärare kanske inte heller finns att tillgå.
I fråga Om fördjupningsstudier, kyt-kurser och kompletteringsutbildning
är de remissinstanser som uttalar sig om dessa förslag genomgående posi-
tiva. Dessa utbildningsmöjligheter kan på ett verksamt sätt bidra till större flexibilitet i gymnasieskolan och de kan lätt anpassas till elevernas intresseinriktning, arbetsmarknadens behov och lokala förutsättningar, framhåller bl. a. SÖ och länsskolnämnden i Uppsala län.
AMS anser det värdefullt att det inom gymnasieskolans ram finns regul-
jära möjligheter till kompletteringsutbildning för dem som genomgått korta studieprogram. Vidare anser AMS att olika inslag av yrkesförberedelser på de långa, huvudsakligen teoretiskt inriktade studieprogrammen är angeläg-
na och utgör en möjlighet att ge mer handfast information om arbete och yrkesliv. AMS finner det dock inte möjligt att med nuvarande underlag närmare ta ställning till kyt-kursernas värde på arbetsmarknaden och förhållandet till jämförbara kompetenser på de korta studieprogrammen. Det är enligt AMS angeläget att man vid utveckling av kompletterande utbildning i den nya gymnasieskolan tar till vara de positiva erfarenheter som
vissa specialkurser, t.ex. ekonomisk specialkurs, f.n. ger.
Kyt-kurserna skall enligt SÖ ge eleverna på de studieförberedande pro-
grammen en möjlighet att byta studicinriktning under sin tid i gymnasie-
skolan och kan därigenom komma att utgöra goda utbildningsalternativ till
högskolan. Under de närmaste åren kommer en sådan ”avlänkning” att
behövas. Liksom utredningen är SÖ medveten om att den anslagna tiden kan vara alltför begränsad för att ge en verklig yrkeskompetens.
Avvägningen mellan yrkesförberedelse och förberedelse för högskoleut-
bildning behandlas även av UHÄ. Det är enligt UHÄ angeläget att huvuddelen av gymnasieskolans elever får en utbildning som ger dem reella
möjligheter att söka ett permanent arbete, så att inte stora delar av ung-
domskullen först tvingas genomgå högskoleutbildning eller annan utbild-
ning. Jämsides med de breda yrkesförberedande utbildningarna är det
viktigt att gymnasieskolan även kan tillgodose mera exklusiva yrkesutbildningsbehov på gymnasial nivå, eftersom dessa annars måste tillgodoses
det av de föreslagna kyt-kurserna blir så brett som möjligt.
Prop. 1983/84: 116 | 132
8 Den inre arbetsmiljön
GU:s förslag
En viktig princip för studieprogrammens uppläggning är att i ökad utsträckning tillämpa koncentrationsläsning. Dagens ämnessplittring minskas därigenom samtidigt som antalet studiepass per ämne och vecka ökar under de tider då ämnet finns på schemat. Undervisningstiden samlas till
längre sammanhängande studiepass. Tiden används dels till normalt lek-
tionsarbete under lärares ledning och dels till projektarbete enskilt eller i
grupp. Under viss tid kommer lärarens roll mer att bli handledarens. Utredningen föreslår också au en ordning med studiekontrakt mellan
elev och skola införs. Studiekontraktet innebär en formaliserad dialog varvid ett individuellt handlingsprogram bestäms. Vidare föreslås att hand-
ledningen av eleverna förstärks och att vissa lärare får ett särskilt ansvar som handledare. Eleverna föreslås få bilda studiegrupper om ca åtta elever, inom vilka arbetet bedrivs i former som tränar den sociala förmågan. Studiegrupperna utgör en grund för ett aktivt handledarskap.
Remissinstänserna
Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan (33 stycken) är positiva till utredningens förslag om koncentrationsläsning och längre samman-
hängande studiepass.
SÖ liksom flera kommuner och länsskolnämnder framhåller de övervägande positiva erfarenheterna av försöksverksamheten med koncentra-
tionsläsning på tre- och fyraåriga linjer. Såväl SÖ som UA framhåller dock att alla ämnen inte är lika väl
| lämpade för koncentrationsläsning. Det gäller främst färdighetsämnen som matematik och språk, där det behövs en kontinuerlig träning under hela
skoltiden. SÖ pekar också på de problem som kan uppstå med att erhålla
en rationell och ekonomisk organisation i fråga om lärartjänstgöring och lokalbeläggning ifall det blir stora skillnader i timtal mellan läsårets terminer. SÖ anser att försöksverksamheten med koncentrationsläsning bör vidgas ytterligare för att kunna ge information och underlag för vidare insatser.
Viss tveksamhet till förslaget om koncentrationsläsning anför LR som anser att utredningen dragit för vittgående slutsatser av erfarenheterna från de relativt begränsade försöken. LR framhåller att resultaten inte
nödvändigtvis blir lika positiva vid en centralt styrd, obligatorisk koncentrationsläsning som vid Iokalt planerad, frivillig sådan. LR förordar att en utvärdering av den utökade verksamheten med koncentrationsläsning görs
före beslut.
Flertalet remissinstanser, bl.a. SÖ, AMS, SIL, LO, TCO och Elevorga-
nisationen, flertalet länsskolnämnder samt ett antal kommuner är positiva
till tanken på en ordning med studiekontrakt mellan elev och skola.
Enligt SÖ kan ett sådant studiekontrakt rätt utnyttjat medföra åtskilliga
fördelar. En viktig sådan är att lärare och elever förs närmare varandra, eftersom lärarna engageras i samtal med den enskilde eleven om hans framgångar och misslyckanden i skolan och om hans planer för framtiden. En annan är att studiekontraktet ger anledning till en utvärdering av skolans och elevens arbete. En tredje är att alla lärare i skolan engageras I elevvårds- och syo-arbetet. Förändringen kan därför komma att kräva vissa fortbildningsinsatser på det lokala planet för lärarna i årskurs 9 och i gymnasieskolan.
TCO tillstyrker förslaget om studiekontrakt även om själva ordet ”kontrakt” kan uppfattas negativt. TCO anser att det är viktigt att eleverna i
denna åldersgrupp får större medinflytande över arbetets uppläggning och därmed inflytande över sin egen och sina kamraters studiesituation och får träning i att ställa krav på skolan och sig själva samt att ta ansvar. Dialogen lärare-elev är också viktig. Genom Kontraktet måste eleven sätta sig in i vad olika utbildningsalternativ egentligen innebär. Det utgör en positiv utgångspunkt för en ökad studie- och yrkesorientering och bättre kontakter med representanter för arbetslivet. Eleverna får också en plan för sin praktik. Kontraktet får emellertid inte bli alltför bindande utan måste kunna ändras i takt med elevens utveckling och ändrade utbildningsplaner.
Skolstyrelsen i Kalmar kommun anser att förslaget om formaliserade studiekontrakt är värt att stödja även om cen viss risk för en ytterligare
byråkratisering föreligger. Styrelsen finner det nämligen angeläget att en verklig diskussion kontinuerligt etableras mellan eleven och handledaren
via kontrakten. Enligt skolstyrelsens mening förutsätter kontrakten såväl
Det är vidare ytterst tveksamt om antalet lärare i karaktärsämnen kommer att räcka till. Skolstyrelsen vill understryka kravet på lärarfortbildning eftersom den föreslagna handledarfunktionen delvis innefattar vad som i dag är att hänföra till syo-funktionärens arbetsområde.
ER avvisar däremot förslaget om studiekontrakt. eftersom det kommer
att bli alltför resurskrävande och i brist på resurser schabloniserat och byråkratiserat.
Förslagen om studiehandledning och studiegrupper tillstyrks av en majoritet av de remissinstanser som yttrat sig om dessa förslag. Många synpunkter ges dock på det praktiska genomförandet av förslagen samt
inte minst på dess ekonomiska konsekvenser.
TCO finner förslagen intressanta och som principförslag väl värda ett fortsatt utvecklingsarbete. Tanken med studiegrupper bestående av åtta elever och med vissa angivna funktioner är bra men effekterna av studiegruppsprincipen kan bli mycket olika bl.a. beroende av hur grupperna sätts samman och fungerar. På denna punkt har utredningen enligt TCO inte lämnat ett tillfredsställande underlag för ett mer definitivt ställningstagande. Ett sådant kan för TCO:s del inte komma förrän principerna för
studiegruppernas sammansättning, förändringar under studieåren och funktioner klarlagts genom kompletterande utredningsarbete.
Utredningens förslag i fråga om elevernas möjligheter att välja studiegång, studiekontrakt och studiegrupper kräver ökad handledning. TCO delar utredningens uppfattning på denna punkt och vill särskilt understryka betydelsen av att denna handledning skall kunna räknas in som en fullvärdig del av arbetsuppgifterna i tjänst som lärare.
SL kan i huvudsak tillstyrka utredningens förslag beträffande studiekontrakt, handledning och studiegrupper. En stor fördel är om studiegruppen kan hållas samman under hela studiegången och om samma handledare kan följa gruppen under hela gymnasietiden. En förutsättning för att förslaget skall kunna genomföras i praktiken och få ett kvalitativt innehåll är dock att berörda lärares undervisningsskyldighet minskar.
Utredningen har inte närmare preciserat förslagen om studiegrupper och handledning. Så är exempelvis studiegruppernas sammansättning oklar. Det är väsentligt att olika modeller prövas i kommande försöksverksamhet.
Länsskolnämnden i Västerbottens län tillstyrker 1 princip förslagen. Systemet med studiekontrakt, studiegrupper och personligt-sociala inslag
är kopplade till varandra och tanken att en lärare skall ha handledar- och
klassföreståndaruppgifter i en studiegrupp med åtta elever är en bra förstärkning i skolans inre arbete. Nämnden vill dock markera sin uppfattning att förstärkningen sannolikt har kostnadskonsekvenser.
Samma uppfattning framhålls av flera länsskolnämnder och kommuner. t.ex. skolstyrelsen i Kalmar kommun, som framhåller att utredningen tyvärr har nonchalerat de praktiska konsekvenserna i form av ändamälsenliga lokaler för verksamheten. Redan en normalstor gymnasieskola torde
få svärigheter att anvisa lokaler i tillräcklig omfattning.
Däremot framhåller skolstyrelsen att införandet av handledning inom studiegrupperna ersätter klassföreståndarskapet och innebär en klar förbättring med avscende på såväl kvalitet som kvantitet när det gäller kontaktytorna mellan lärare och elever.
SAF kan acceptera utredningens förslag om studiekontrakt. om handledning och om gruppering av elever i studiegrupper som exempel på i vissa situationer lämpliga arbetsformer. Däremot anser SAF det inte rimligt med föreskrivna regler i dessa hänseenden. Det måste ankomma .på varje enskild skolas rektor och lärare att tillsammans med eleverna utveckla de
arbetsformer som bäst svarar mot de lokala förhållandena.
9 Praktik GU:s förslag
GU föreslår att praktik införs för alla elever i gymnasieskolan. I såväl korta som långa studieprogram bör praktiken omfatta minst tre kalender- -
veckor per läsår. Praktiken skall vara en del av skolans samlade undervis-
ning och skall. därför samordnas med den ämnesmässiga undervisningen. Två typer av praktik skall finnas, arbetslivspraktik och yrkespraktik. av vilka den senare skall ge direkt yrkesträning. För att få fram praktikplatser i tillräcklig omfattning lägger utredningen fram två alternativa förslag, antingen att det sker en reglering genom avtal (alt. A), vilket utredningens majoritet förordar, eller att en lag stuftas (alt. B).
Remissinstanserna
Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan (81 stycken) lämnar en
allmän tillstyrkan till utredningens förslag om praktik.
SAF, SACOISR, länsskolnämnden i Stockholms län, Göteborgs och
Bohus läns vårdskoleförbund samt Gotlands kommun avvisar däremot .
förslagen. .
Mänga remissinstanser (50 stycken) har i sin allmänna tillstyrkan behandlat problem i samband med anskaffande och administration av praktikplatserna. Flera menar att det inom näringsliv och förvaltningar inte är möjligt att tillmötesgå det stora behov av praktikplatser som utredningens förslag leder till.
I syfte att säkerställa tillgången på praktikplatser stöder en majoritet av
de remissinstanser som berört frågan utredningens alt. B, dvs. lagstiftning.
Hit hör bl.a. LO, TCO, LRF och 12 kommuner. Statens ungdomsråd föreslår en försöksperiod där praktikplatserna regleras genom avtal. Skulle detta misslyckas föreslås lagstiftning. En lösning genom avtal förordas även av SAMN och fem kommuner.
Några remissinstanser diskuterar i detta sammanhang också behovet av
samordning i fråga om skolväsendets totala praktikplatsanskaffning. Bland de remissinstanser som uttalat sig i frågan finns en majoritet för att grund-
skolans praktiska yrkesorientering och gymnasieskolans yrkespraktik vid brist på praktikplatser bör prioriteras framför den'mer allmänna praktiken (GU:s arbetslivspraktik). Hit hör 1. ex. AMS, Landstingsförbundet, SAF och länsskolnämnden i Örebro län.
Andra hävdar dock att den föreslagna arbetslivspraktiken i gymnasieskolan bör sättas främst, t.ex. statens kulturråd, länsskolnämnden i Kronobergs län samt Helsingborgs kommun. Västerbottens och Norrbottens
läns landstingskommuner framhåller att praktikplatserna inom vårdområ-
det måste förbehållas studerande i vårdutbildningar, oavsett skolform.
Vikten av ett väl fungerande samarbete mellan skola och praktikarbetsplats liksom praktikens betydelse som en integrerad del av undervisningen betonas av ett antal remissinstanser, bl.a. SAMN. LO, RHS, Värmlands
läns landstingskommun, tretton länsskolnämnder och sex kommuner.
AMS. SACO/SR. SAF. LRF, RHS m.fl. anser att fericarbete skall räknas in under utredningens praktikbegrepp.
I fråga om elevernas ställning under praktiken avvisar LO utredningens
förslag att elev i praktik utanför skolan ej skall betraktas som anställd. LO menar vidare att clever som vistas på företag inte bör undantas från
arbetsmiljölagens minderårighetsanvisningar och betonar att elever på praktik skall garanteras samma försäkringsskydd som anställda. Svenska kommunförbundet hävdar att hittillsvarande oklarheter i fråga om elevernas ställning under praktik måste undanröjas genom en entydig lagstift-
ning.
AMS pekar på den regionala obalansen i fråga om tillgången på praktik-
platser och menar att vid brist på hemorten bör möjligheten att få yrkespraktik i andra regioner prövas. Däremot bör man inte ersätta praktik med studiebesök, projektarbete e. d.
AMS liksom länsskolnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Norrbottens län, Svenska kommunförbundet, sju landsting och sju kommuner menar att ett fortsatt beredningsarbete krävs för att lösa frågan om hur praktiken skall organiseras och finansieras.
10 Tidsramar GU:s förslag
För att få utrymme bl. a. för praktik i alla studieprogram samt för vissa
nya ämnen föreslår utredningen att läsåret förlängs med åtta dagar. Dessutom föreslås att läsåret delas i tre terminer samt att terminerna delas i
perioder om i medeltal sexton läsdagar.
En bättre utnyttjad arbetsvecka föreslås också bli införd, vilken skall ge
utrymme för studietid motsvarande 43 Ilektionstimmar per vecka av vilka dock cj alla skall vara lärarledda. Genom koncentrationsläsning och längre
sammanhängande arbetspass minskas ”spilltiden”, vilket dels minskar schemats håltimmar, dels gör det möjligt att anordna prov och frilutftsinslag utan att andra ämnen i så stor utsträckning som i dag drabbas av lektionsbortfall. .
De föreslagna åtgärderna innebär enligt utredningen för de korta studieprogrammen en ökning med ca 1852 av den schemalagda tiden för studicarbete. Åtgärderna för de långa studieprogrammen innebär att det trots
införandet av gemensam start och praktik finns ett ökat tidsutrymme i
schemat i förhållande till dagens treåriga linjer.
Remissinstanserna |
Remissopinionen är i fråga om inställningen till utredningens förslag om
tidsramar mycket splittrad.
I huvudsak negativ är remissinstansernas inställning till att veckostudietiden utökas till en omfattning som svarar emot 43 veckotimmar.
SÖ framhåller att det schemacexempel som presenteras av utredningen och som skall visa att den utökade lektionstiden ryms mellan klockan 8.10
och 15.30, kan betecknas som ett idealt schema som inte tar hänsyn till samläsning, lokaltillgång. lärartjänstgöring m. m. Insatt i ett sammanhang och som en del i en skolas schema är det troligt att ytterligare minst en schemaposition kommer att behövas per dag, dvs. att skoldagen måste förlängas med en eller två lektioner.
Även om självstudiernas och hemarbetets omfattning är osäkra moment i utredningens förslag synes det SÖ ofrånkomligt att förslaget medför en inte oväsentlig ökning av elevernas arbetstid. Detta kan medföra problem för elever som mäste förvärvsarbeta parallellt med studierna. Om utredningens förslag förverkligas. bör därför en översyn av studichjälpssystemet göras.
Ett antal länsskolnämnder, bl.a. de i Uppsala, Östergötlands, Jönkö-
pings. Kronobergs, Kalmar, Hallands. Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län anser det inte realistiskt med 43
lektionstimmar per vecka för en tonäring. Inkl. hemarbete skulle detta för mänga gymnasieelever innebära en arbetsvecka som överstiger den nor-
mala för en vuxen arbetstagare.
Länsskolnämnden i Kalmar län påpekar att skoldagen för många clever
med lång resväg redan kan vara 11 till 12 timmar lång. En förlängning kan
inte accepteras med mindre än att man först utreder behovet av nya
kommunikationer, extra skolmåltider m. m. Vidare vill nämnden ifrågasät-
ta det för många svagpresterande elever opedagogiska i att förlägga all teoretisk undervisning till den ena hälften av en skolvecka. |
Innan man ökar antalet veckotimmar så som GU föreslår bör detta först
noggrant utredas genom försöksverksamhet. framhåller bl.a. länsskol-
nämnderna i Södermanlands och Jönköpings län. Det är tveksamt om
eleverna orkar med det kompakta schemat och de länga arbetspassen som
föreslagits. Ett sådant schema kan inte åstadkommas om man vill ge
eleverna fortsatta valmöjligheter. De håltimmar som nu förekommer i gymnasieskolorna beror främst på att eleverna inom varje klass har olika språkprogram. De nya timplanerna som skall gälla från höstterminen 1982 kommer förhoppningsvis att minska antalet håltimmar. Länsskolnämnden i Jönköpings län menar att en översyn av elevernas arbetsvecka för att skapa ökad effektivitet dock synes vara befogad.
Många kommuner samt LR tramhåller att 43 schemalagda veckotimmar för samtliga elever även innebär ett starkt ökat lokalbehov. Fulköpings
kommun menar att förläggning av viss läxläsning ull skolan knappast
motiverar en längre skoldag. Förlängd skoldag till kl. 16.00 och skiftgång blir i stället nödvändigt. Vidare konstaterar kommunen att utredningen ej
berör frågan om behov av ytterligare en skolmåltid. Problem med samord-
ning av kommunens skolskjutsar framhålls också av flera kommuner.
Elevorganisationen avvisar också förslaget om en utökning av timtalet. Man menar att långa resor och hemarbete ofta gör arbetsdagen orimligt
lång redan i nuläget.
TCO finner däremot i likhet med utredningen att arbetsveckan för gym-
nasieskolans elever inte bör avvika alltför mycket från arbetstiderna i arbetslivet. En fortsatt utredning bör dock få visa hur en sådan skolarbetsvecka lämpligen kan anordnas.
Utredningens förslag om en förlängning av terminerna med åtta dagar accepteras av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan, däribland
LO och Landstingsförbundet samt flertalet länsskolnämnder och kommuner. | |
LO anser att elevernas behov av ctt långt sommarlov får stå tillbaka för
att bl.a. ge utrymme för den obligatoriska praktiken. Mycket talar för att
de ungdomar som har ett reellt behov av sommararbete inte får detta tillgodosett. LO anser därför att studiehjälpen måste förbättras för elever
som kommer från hem med svag ekonomi. För att klara utbildningens
kvalitet bör läsåret enligt 1.O utökas med 23 dagar.
Elevorganisationen kan acceptera en förlängning av läsåret under förutsättning att denna tid används för avtalsenligt betalt praktikarbete. För att
möjlighet skall finnas för eleven att ta ut semester tillsammans med sin familj bör dock en sådan obligatorisk praktik av eleven själv kunna förläggas till en tid som motsvaras av det nuvarande sommarlovet. Skolan/arbetsförmedlingen måste också ges sådana resurser att tillräckligt med
meningsfulla praktikarbeten kan anskaffas.
Bl.a. SAF, TCO och SACO/SR motsätter sig förslaget. SAF anser att läsårets längd bör behållas oförändrad och att det ordina-
rie skolarbetet för elevernas del bör påbörjas omkring den 20 augusti och avslutas omkring den 10 juni. Lärarna bör därutöver tjänstgöra för planering någon vecka efter vårterminens slut och ett par dagar före höstterminens början. |
Det är enligt TCO oklart på vad sätt en förlängning med åtta dagar
päverkar lärarnas arbetsförhållanden. TCO anser att en förlängning av läsåret är olämplig av flera skäl och att det fortsatta utredningsarbetet skall utgå från en oförändrad omfattning av läsäret.
Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan är principiellt positiva till en treterminsindelning. Många framhåller dock att praktiska svårigheter kan uppstå vars konsekvenser är svåra att överblicka utan betydande försöksverksamhet.
SÖ anser det vara av stor betydelse att man prövar en annorlunda
indelning av läsåret men då inte bara i gymnasieskolan utan också i grundskolan. Endast de största gymnasieskolorna i landet har emellertid
ett så stort elevunderlag att man kan göra tre intagningar per år. I den konstruktion utredningen föreslår räcker det enligt SÖ inte att en eller ett
par linjer kan starta termin 2 och 3. För att eleverna skall få acceptabla valmöjligheter fordras att ett någorlunda stort antal studieprogram, både långa och korta. kan komma igång, helst inom alla tre utbildningsområ-
dena. SÖ anser att ytterligare överväganden och försöksverksamhet är
nödvändiga innan ett definitivt ställningstagande i frågan kan ske.
Terminsindelningen medför enligt Svenska kommunförbundet inte alltför stora problem, Fler än en intagning per år skulle medföra att eleverna
lämnar skolan vid flera tillfällen på året, vilket skulle vara till fördel för
arbetsmarknaden. Endast de största gymnasieskolorna synes dock med
bibehållande av ett rimligt utbud av studievägar kunna genomföra tre intagningar per år.
Fler än en intagning medför också den olägenheten, att alla elever inte får gymnasicplats vid början av höstterminen det aktuella läsåret. För dessa elever skulle behöva anordnas meningsfulla verksamheter under den
tid de väntar på att få påbörja sin utbildning. Detta ställer också anspråk på
samhällsresurser.
SAF finner det inte praktiskt möjligt att i någon större utsträckning
starta utbildningar på gymnasielinje annat än vid höstterminens början. Övergång till treterminssystem ändrar inte detta förhållande. I den ut-
sträckning start av gymnasielinjer kan ske även vid andra tidpunkter under
året bör dock denna möjlighet tas till vara. Fler ungdomar kan på detta sätt
fås att välja gymnasieutbildning och det är av vikt att utnyttja detta sätt att sprida gymnasieelevernas utträde på arbetsmarknaden till flera tillfällen. Det bör dock vara möjligt att i andra former utnyttja ett treterminssystem
så att elever på ett naturligt sätt kan börja i gymnasieskolan eller lämna den vid andra tillfällen än vårterminens slut. .
Trots de positiva värden med treterminsindelningen som utredningen pekat på, anser TCO att utredningen inte på ett övertygande sätt kunnat argumentera för denna mycket genomgripande förändring av läsårsindelningen. Den har således inte beaktat de problem som uppstår vid övergången från grundskolan till gymnasieskolan liksom konsekvenserna för grundskolan och högskolan. Inte heller har utredningen beaktat ungdoms-
arbetslösheten och svårigheterna för ungdomar som måste vänta på ett
senare intag i gymnasieskolan. Utredningen har inte heller redovisat efter vilka principer eleverna skall fördelas på de tre möjliga intagningstillfällena
under ett läsår. Den har inte heller beaktat de skillnader som kan uppstå i
olika gymnasieskolor. TCO anser också att de administrativa problemen med ett treterminssystem blir betydligt större än vad utredningen räknat med.
11 Samarbete mellan gymnasieskolan, komvux och AMU
GU:s förslag
GU menar att samarbete kan ske på tre plan; samverkan, samplanering och samordning. Samverkan och samplanering förekommer i växlande
omfattning redan i dag, men kan ytterligare förbättras på många områden.
Den statliga skoladministrationen bör få i uppdrag att verka för ett närmare
samarbete mellan utbildningsområdena. Formerna för samarbete bör bli
föremål för fortsatt beredningsarbete. Statsbidragssystem och studicor-
ganisation enligt utredningens förslag bör öppna nya möjligheter till ett samarbete med vuxenutbildningen.
Remissinstunserna
En stor majoritet av remissinstanserna är positiva till ett utvidgat samar-
bete mellan gymnasieskola, komvux och arbetsmarknadsutbildning. Flera länsskolnämnder, bl.a. i Södermanlands, Malmöhus, Skaraborgs och
Jämtlands län, rapporterar om regionala och lokala initiativ i fråga om
samverkansprojekt mellan olika utbildningsanordnare. Länsskolnämnden i Hallands län framhåller som en brist i dagens situation att planeringen av
verksamheten inom de olika utbildningsformerna sker på olika sätt. Kommuner och länsskolnämnd samordnar gymnasieskolutbudet, kommuner
och SÖ samordnar komvux-utbudet och kursstyrelserna sköter planering-
en av AMU i samarbete med länsarbetsnämnden och SÖ. Statsbidragssy-
stemets olika utformning för de tre utbildningsformerna framhälls också.
Länsskolnämnden i Kalmar län anser att man i fråga om utökat samarbete speciellt bör beakta möjligheterna för glesbygder att behålla någon form av utbildning efter grundskolan även sedan den s.k. 16-ärspuckeln är
över. Liknande tankar framförs av SL. Även länsskolnämnden i Örebro län framhåller att ett vidgat samarbete underlättar möjligheterna att anord-
na gymnasieutbildning utanför gymnasieorterna.
Länsskolnämnden i Kronobergs län ställer sig mycket tveksam till möjligheten av en mera generell samläsning mellan vuxna och ungdomar. Erfarenheterna från samläsning av detta slag inom länet är inte goda. De flesta av de vuxna eleverna har inte möjlighet att tillbringa så mycket tid i skolan som ungdomsskolans undervisningstid kräver. En effektivare resursanvändning skall kunna uppnås genom en regional samplanering mellan skolformerna.
Några länsskolnämnder framhåller att även folkhögskolorna bör delta i
samarbetet.
Elevorganisationen betonar vikten av att särskilja målen för de olika utbildningsformerna, främst gymnasieskolan, komvux och folkhögskolan.
De senare måste ha en skarp profil gentemot gymnasieskolan så att man
inte som i dag får en viss överlappning med risk för A- och B-utbildningar.
Komvux bör främst användas för att ge kortutbildade vuxna en grundsko-
lekompetens och för att ge möjlighet till komplettering av enstaka ämnen
på gymnasicnivå. AMS framhåller att samordningen inte får ske på bekostnad av arbetsmarknadsutbildningens funktion som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. AMU-kurserna är inriktade mot individualyrken och har i regel
mindre bredd och mindre inslag av allmänna ämnen än motsvarande utbildning i ungdomsutbildningen. Först när även KAFU-utredningen re-
missbehandlats kan man enligt AMS påbörja ett konkret beredningsarbete om förutsättningarna för ett mer utvecklat samarbete mellan de olika
anordnarna av utbildning. :
Prop. 1983/84: 116 . 141