SOU 1989:93

Prospekteringspolitik

1. Faktabeskrivningar

1 . 1 J ärnmalmsmineraI/j ärnmalm

Jordskorpan beräknas ha en genomsnittlig järnhalt av ca 4—5 %.

Den rikaste koncentrationen av järn i naturen, ren magnetit, håller drygt 72 % järn, men koncentrationer ned till endast 20—30 % kan röna kom- mersiellt intresse beroende på tillgängligheten. Begreppet järnmalm är där- för delvis en kommersiell definition.

Malmmineralen är en kemisk förening av järn, Fe, och företrädesvis syre. Även andra järnföreningar kan i rikare koncentrationer rubriceras som järnmalm t.ex. karbonater (sideriter) och järnsulfider (pyriter). Även silika- ter (t.ex. chamonit) hör till jämbärande material. Gemensamt för jäm- syreföreningarna är att de ger utrymme för högre koncentrationer Fe än de övriga järnföreningarna.l

Mer än tre fjärdedelar av världens järnmalmstillgångar utgörs av järn— syreföreningar, med hematitmalm som dominerande. Så t.ex. är malmema i Brasilien huvudsakligen hematiter liksom i Australien, där också betydande limonitfyndigheter förekommer. De svenska malmer som nu bryts är där- emot så gott som uteslutande magnetiter, s.k. svartmalmer.

Mineralerna förekommer sällan i rent tillstånd i naturen. I malmen upp- träder regelmässigt andra mineral som kemiska komponenter. Vissa kom- ponenter kan vara uppskattade beroende på sammansättningen av övriga råvaror som den enskilde köparen arbetar med. Ofta är emellertid inslagen av andra beståndsdelar oönskade och betraktas som föroreningar.

Kalk och kvarts (kiselsyra) är nödvändiga för slaggbildningen i masug- nen. På liknande sätt fungerar aluminium och magnesium. Generellt kan så gas att dessa slaggbildare är önskvärda i malmen eller oförargliga i mått- liga mängder. En brist kan lätt kompenseras med i allmänhet billiga, lättill- gängliga tillsatser.

Svavel i malmen har miljöförstörande effekter. Av de svenska malmema har Dannemora förhållandevis hög svavelhalt. Svavlet är en av svårig- heterna att utnyttja malmen i Kaunisvaara i Tornedalen.

Klor och fluor är andra miljöförstörare (se avsnitt 4.4.3). Alkali (natrium och kalium) ger driftstörningar i masugnen. De svenska lagpplandsmalmerna liksom malmen i Grängesberg håller betydande halter alkali.

' Magnetit Fe3O. med teoretiskt max-värde 72,4 % Fe, hematit, Fe203 med teore- tiskt max-värde 69,9 % Fe, götit/limonit, Fe203 - HZO med med teoretiskt max-vär- de 62,9 % Fe. Högsta teoretiska järnvärdena hos karbonater, järnsulfider och sili- kaiter ligger mellan 42 och 48 %.

Titan och vanadin finns i huvudparten av de svenska malmerna i sådan omfattning att malmen är olämplig som råvara för vissa känsliga ståltyper.

De svenska malmerna har endast försumbara halter av andra metaller som t.ex. koppar, bly, zink, nickel, tenn osv., som är klart oönskade inslag i järnmalmen och svåra att avlägsna. Även om olika metaller senare i stålpro- cessen tillsätts som legeringsämnen i noga avpassade mängder försvårar eller omöjliggör dessa inslag i malmen en tillverkning av stål i storskalighet.

Fosforhalten i många av de svenska malmema har spelat en viktig roll på gott och ont. Från att närmare ett sekel ha varit ett plus när fosforn tillvaratogs som ett uppskattat gödningsämne (thomasfosfat) har fosforns roll under de senaste årtiondena åter vänts i negativ riktning bl.a. på grund av miljö- och kvalitetsskäl samt utvecklingen av andra, komplexa gödnings- ämnen. Vissa spanska och chilenska malmer uppvisar höga fosforhalter. En betydande del av de australiska malmreserverna har fosforhalter som anses ligga på gränsen till vad som kan tolereras. Stora fyndigheter i Algeriets öken ligger outnyttjade bl.a. på grund av fosforhalten.

1.2. Tillgång på malm

Svårigheterna att finna en internationellt enhetlig definition för vad man menar med ”malmreserv” gör det omöjligt att med någon större exakthet ange storleken av världens kända malmreserver.

För praktiskt bruk räcker det med att från olika uppskattningar som gjorts i FNs regi och av andra större institutioner konstatera att nu kända tillgångar av järnmalm kommer att räcka minst 200 år.

De senaste större beräkningarna av världens järnmalmstillgångar ger följande fördelning:2

1. Drygt 40 % finns inom de utvecklade marknadsekonomierna.

2. Ca 30 % finns inom Sovjetunionen och de övriga socialistiska länderna i Europa.

3. Närmare 25 % finns inom utvecklingsländerna med marknadsekono- mi.

4. Ca 5 % finns inom det socialistiska Asien.

Förutsättningarna att finna nya stora malmreserver inom de avancerade ekonomierna ter sig i dag begränsade. Australien utgör undantag och har under de senaste decennierna bidragit till ökningen av kända reserver, medan t.ex. Europa och Nordamerika ur geologisk synpunkt är tämligen väl kartlagda. Tillgångarna i utvecklingsländerna kan däremot komma att upp- värderas efter noggrannare geologisk kartläggning.

Ny teknik inom brytning, malmbehandling och slutlig järnutvinning lik- som inom transportområdet kan komma att omvärdera i dag ointressanta mineraliseringar till potentiella eller för brytning aktuella reserver.

2 UNCTAD 1984

Väsentliga faktorer för huruvida bedömningen om en malmkoncentration skall betraktas som intressant är storleken, kvaliteten och tillgängligheten. Enbart storleken av en fyndighet är inte avgörande för att den skall visa sig kommersiellt intressant.

Kvaliteten är ett mångfacetterat begrepp där både malmens kemiska sammansättning och mekaniska beskaffenhet spelar sin roll. Varje trans- formering av ett icke fullgott material till högre kvalitet innebär som regel kostnader.

Malmens tillgänglighet såväl brytningstekniskt som geografiskt kan av- göra om en mineralkoncentration är brytvärd eller ej.

Synen på det rent geografiska läget har under de senaste decennierna undergått en förändring. Tidigare tydligt regionala bindningar mellan pro- duktionsställe och konsumtionsställe har försvagats med utvecklingen på transportområdet både till lands och sjöss.

Möjligheterna att praktiskt/ekonomiskt utnyttja malmkoncentrationer har därmed undergått stor förändring under kort tid.

Fyndigheter, tidigare ointressanta eller okända på grund av sitt läge, har blivit attraktiva objekt.

Utvecklingen under de senaste årtiondena har generellt sett inneburit att de svenska järnmalmstillgångarna förlorat något av sin tidigare attraktivitet.

Om man strikt går efter definitionen att en mineralisering skall vara av sådan beskaffenhet för att kallas malmreserv att en brytning blir långsiktigt lönsam måste de svenska malmresurserna omvärderas. Malmtillgångarna i Mellansverige betraktas i dag inte längre lönsamma att bryta. Detsamma gäller många av malmkoncentrationerna i Lappland.

Tabell l:1 Uppskattning av järnmalmstillgångarna i Norrbotten (1986), Mt

Gruva Magne- % Fe Hema- Malmer på titer titer större djup Kiruna 800 60/64 50 800 Malmberget 200 60 50 100 Svappavaara 250 52/57 90 30 Mertainen/ Ekströmsberg 300 40/60 10 100 Kaunisvaara 100 39 80 Summa 1 600 200 1 100

Reserver klassade som tillredda uppgår i Norrbotten till ca 350 Mt och i Mellansverige till 10 Mt.

1.3. Användningsområden för järnmalm

Järnmalm används så gott som uteslutande för metallurgiska ändamål. Övriga användningsområden måste betraktas som mycket marginella. Ca 95 % av den totala världskonsumtionen av järnmalm reduceras till

järn i masugnar, ca 3 % används för framställning av järnsvamp (DRI), en allt mindre kvantitet används för färskning och kylning i stålugnar, främst SM-ugnar. Mindre än 1 % finner användning utanför järn- och stålfram- ställningen.

1.3.1. Malm för järn- och stålframställning

Järnmalm omvandlas till järn antingen i masugn, vilket alltjämt är det helt dominerande förfaringssättet, eller med s.k. direktreduktion.

Järnmalmen tillförs masugnen som styckemalm, sinter eller pellets (se avsnitt 1.4).

Vid direktreduktion övergår malmen aldrig till flytande form utan reduce- ras vid lägre temperatur. Direktreduktionsmetoderna används företrädesvis där billig naturgas finns att tillgå. Processer baserade på kol har varit mindre framgångsrika.

Direktreduktionsugnarna beskickas med pellets eller styckemalm.

Figur I:I Från järnmalm till stål — enkel! flödesschema

' Fines |__—OES—interverk | | Styckemalm |__7, '

Pellets

[SM—ugn I—b | Syrgaskon— | verter _, (+skrot) . DRI Direktre— Elektro- duktionsverk . l+skrot) stålugn _

'— Råjärn Masugn

-0Q=m"'(_1'l

1.3.2. Järnmalm för andra ändamål än järn- och stålframställning

Ca hälften av produktionen av tekniskt järnpulver framställs i dag genom reduktion av höganrikad järnmalmsslig. Av reduktionsmetoderna är Höga- näs-metoden alltjämt den dominerande. Den svamp som framställs vidare- behandlas i olika steg till press-, svets- och skärpulver. Anläggningen i Höganäs har en kapacitet på ca 200 000 ton järnpulver. LKAB är huvud- leverantör av järnråvaran.

Den totala världskapaciteten för järnpulver baserad på höganrikad järn- malmsslig ligger på ca 300 000 ton.

Höganrikad magnetitslig används i begränsade mängder för suspensions- anrikning av kol (metoden bygger på att kol och bergart, som har olika täthet, skils åt i en suspension innehållande fina magnetitpartiklar) och för framställning av katalysatorer för ammoniaksyntes bl.a. hos Norsk Hydro.

Små mängder järnoxid används vid framställning av syntetiska material,

_W"m

mediciner, tapes av olika slag etc. Förbrukningen av järnråvara för dessa ändamål är helt försumbar kvantitativt sett.

Marknaden för järnmalm som tungmateriel är starkt fluktuerande be- roende på utbyggnadstakten för oljeplattformar o.d. Gynnsamma år kan försäljningen från svenska gruvor uppgå till inemot 300 000 ton. Järnmalm nyttjas också som strålningsdämpande isoleringsmedel t.ex. för röntgenrum i sjukhus.

LKAB har sedan våren 1988 ett separat dotterbolag för specialprodukter avsedda för andra ändamål än metallurgiska, vari också ingår marknads- föringen av apatit.

1.4. Järnmalm som handelsvara

Malmköparna värderar inte bara malmens kemiska sammansättning. Också malmens styckestorlek har stor betydelse. Alltför finfördelad malm täpper igen masugnen och reduktionsgasen kan inte passera. Motsatt om malm— styckena är för stora kommer gasen inte åt malmens inre. Den svenska malmen är en hård och tät magnetit som medför att reduktionsprocessen blir svårare än för de tropiska, porösa bergarterna. I gengäld kan an- vändarna tillgodoräkna sig det kemiska energiinnehållet som magnetiten ger i sintringsprocessen. Kraven på god analys och rätt styckestorlek hos malmen är en av orsakerna till malmproducenternas ökade investeringar i malmbehandlingsanläggningar.

Järnmalm förekommer i naturen alltifrån hård fast klyft till starkt ned- vittrade material. Så gott som all malm undergår någon form av behandling innan den lämnar producenten för leverans till förbrukaren.

Enkla former av malmbehandling vid gruvorna är tvättning, krossning, sovring och siktning.

”Run—of-mine” (direktmalm) är en produkt som i det närmaste obehand- lad går vidare till användaren. Från att tidigare ha utgjort en stor del av malm i internationell handel har mängden run-of—mine-malmer successivt minskat på grund av marknadens krav på jämn kvalitet. Som direktmalm uppvisar den de variationer som finns i naturmalmen (med malmbehandling styr man mot jämnare kvaliteter). Numera säras vid siktning styckemalm och mull (naturliga fines).

Styckemalmen används för uppsättning direkt på masugnen krossad till anpassad styckestorlek (vanligen 6—30 mm) och måste ha god transporthåll- fasthet, inte alltför snabbt falla sönder i masugnen under reduktionspro- cessen men samtidigt vara lättreducibel. Tillgången på goda styckemalmer i marknaden är begränsad. Högklassig styckemalm från några få gruvor i Australien, Indien och Sydafrika används parallellt med pellets också för direktreduktion.

Från Sverige säljs fosforlåg styckemalm endast från Dannemora. Fos- jforrik styckemalm har numera en begränsad marknad inom EG. Smärre kvantiteter säljs också till Polen och Östtyskland och används vid fram— ställning av gjuteritackjärn.

Mull eller naturliga fines är tillsammans med koncentrat råvara för till- verkningen av sinter. I de fall där Fe-halten i råmaterialet är för låg mals materialet ner i kvarnar till sådan kornstorlek att de jämbärande partiklarna blir frilagda och kan säras ut. Är materialet magnetiskt kan detta ske i magnetseparatorer. Omagnetiskt material anrikas med metoder som bygger på olika täthet hos järnkornen och omgivande material. Slutprodukten är ett koncentrat med högre järnhalt. Naturliga fines är i allmänhet grövre i kornstorlek än koncentrat. Mull och koncentrat sintras före uppsättning på masugnen. Sinter tillverkas med endast få undantag hos konsumenten, eftersom produkten lätt faller sönder vid transport.

Pellets, kulsinter, är liksom den traditionella sintern ett agglomerat. För pelletisering används mycket finkorniga fines s.k. pellet feed , som, generellt sett, inte är lämpade för sintring enligt traditionella metoder. Pellets fram- ställs huvudsakligen hos malmproducenten och kan betraktas som en indu— striprodukt där producenten inte endast avlägsnat icke önskvärda kompo- nenter i den ingående malmråvaran utan också genom tillsatser av önskade ingredienser kan förbättra produktens egenskaper inom vissa gränser. Så- lunda tillverkar LKAB pellets med olivintillsats (ett magnesiumsilikat) som minskar kulornas sönderfall i masugnen (höga mjuknings- och smälttempe- raturer), ökar reduktionsgraden och förlänger livslängden på masugnens infordring. Olivinpellets placeras därmed i en klass för sig prismässigt. LKAB är tämligen ensamt om att tillverka Olivinpellets. Det dominerande utbudet av pellets på marknaden utgörs av sura silikapellets. Basiska pellets har hittills visat kvalitetsdefekter och har därför en begränsad marknad (t.ex. brasilianska CVRD har i sitt breda sortiment även basiska pellets).

Pellets används både för masugnsbruk och för framställning av järns- vamp. I USA vann pellets insteg som beskickningsmaterial i masugnarna i stor skala under 1950- och 1960-talen, framtvingat av den ytterst finkorniga malmråvaran. Inom den europeiska och japanska ståltillverkningen domi- nerar alltjämt användningen av traditionell sinter. Pellets betraktades länge som ett komplement när den egna sintringskapaciteten inte var tillräcklig och blev därmed en starkt konjunkturkänslig produkt. Först under senare år har pellets vunnit insteg som basråvara även i europeiska masugnar. I Luleå kör SSAB sina masugnar med 100 % pellets med god ekonomi.

Framställning av pellets hos förbrukaren förekommer i Europa i större skala endast hos det holländska Stålverket i Ijmuiden.

LKAB bygger för närvarande ut sin kapacitet till närmare 10,5 Mt, varur 10 Mt prima pellets kan erhållas med viss flexibilitet mellan Olivinpellets och DR-pellets. Ytterligare utbyggnad har beslutats.

Pelletisering är en energikrävande process. LKAB har med sitt utveck- lingsarbete och med fördelen av att ha en magnetit som rågods kunnat uppnå mycket låg förbrukning av olja vid bränningen av kulorna jämfört med många andra pelletsproducenter. Aktuellt är att också utnyttja kolpul- ver vilket ytterligare sänker LKABs produktionskostnader.

Pellet feed kan vara ett mycket finkornigt koncentrat eller naturliga "ultrafines" (finns t.ex. i Brasilien). Eftersom huvudparten av pelletspro-

duktionen sker hos producenten är marknaden för pellet feed mycket begränsad, vilket påverkar priset negativt. Produkten kan i undantagsfall i små kvantiteter sättas upp på traditionella sinterband.

1.5. Konkurrerande råvaror/andra Fe-bärare

Vid sidan av råjärn och järnsvamp, framställt ur jungfrulig järnmalm, är skrotet den enda större Fe-råvaran för framställning av stål.

Övriga Fe-bärare består huvudsakligen av cirkulationsgods vid järnver- ken och av obetydliga mängder Fe ur pyriter och andra järnföreningar som oftast lokalt finns tillgängliga som biprodukter från annan verksamhet. Kravet på effektivitet och kvalitet gör i dag dessa Fe—bärares betydelse i det närmaste försumbar.

Skrotet är i världsekonomin att betrakta som en cirkulationsråvara an- tingen i direkt omlopp inom stålverken eller med kortare (processkrot) eller längre (insamlingsskrot) tidsmässig fördröjning i cirkulationsförloppet. Grovt skattat återvinns inemot 50 % av stålet/järnet som skrot. Ett effekti- vare tillvaratagande av skrot skulle sålunda minska järnmalmsbehovet.

Skrotförbrukningen kan i stort utläsas ur relationen mellan produktion av råjärn och råstål. Denna förenklade härledning blir emellertid framöver mindre rättvisande på grund av mängden järnsvamp, som ur användnings- synpunkt är en parallellprodukt till skrot.

Tabell 1:2 Skrotkonsumtionen indikerad ur relationen stål/råjärn. Världen totalt ———_____ År Råjärn Råstål Råjärn i % Mt Mt av råstål 1960 232 328 71 1970 439 596 74 1975 465 645 72 1980 508 716 71 1986 488 714 68 1988 532 778 68

Källa: ECE o IISI

Enligt tabell 1:2 skulle tendensen vara att råjärnet får lämna plats för en växande andel skrot/järnsvamp. Ur statistik över skrotkonsumtionen i väst- världens industriländer och Östeuropa inkl. Sovjetunionen kan man emel- lertid inte utläsa någon förändring av skrotpraxis under den senaste tioårs- perioden.

Användningen av skrot varierar mellan olika stålprocesser. Utnyttjandet av martinprocessen, som teoretiskt tillåter en skrotbeskickning upp till 100 %, har i det närmaste upphört i västvärlden medan den fortfarande har en betydande förankring i de planekonomiska länderna. Huvudparten av dagens stål framställs i syrgasblåsta konvertrar (LD/BOF) som primärt beskickas med råjärn men som har en tämligen vid variationsmöjlighet när det gäller skrotomsmältning. Slutligen elektrostålet där skrotet dominerar

som råvara vanligen upp till 100 % men regionalt med konkurrens från järnsvamp.

Skrotpriset varierar starkt och förbrukningen påverkas märkbart i hög- resp. lågprislägen.

Cirkulationsskratet har hittills så gott som uteslutande använts inom det egna verket. Cirkulationsskrotet kan jämställas med DRI-produkter, där hög renhet i stålbadet är ett krav.

Processkrotet är externt skrot med återvinningsvägar ofta av karaktären långsiktiga bindningar. Mängden processkrot är beroende främst av vidare- bearbetningsindustrins omfattning. Processkrotet är i allmänhet av hög kva- litet med låg nedsmutsningsgrad.

Insamlingsskrotet, gammalt skrot, är beroende av den teknisk-ekonomis- ka livslängden hos produkter med stort järninnehåll, konsumtionen av stål vid den tillbakaräknade tidpunkt som skrotcykeln motsvarar, återvinnings- möjligheterna (graden av nedsmutsning kemiskt och mekaniskt såsom lege- ringar etc.) och kostnaden härför. Utbudet är därmed starkt prisberoende. Kvaliteten på insamlingsskrotet är starkt varierande.

För EG-10 har en skattning angetts med fördelningen 40 % cirkulations- skrot, 35 % processkrot och 25 % insamlingsskrot. Fördelningen är grov men visar den ungefärliga styrkefördelningen.

Miljö- och energifrågorna har bidragit till ökat intresse för skrot. Skrotet innehåller redan från tidigare produktionsled accumulerad energi och är därmed en förhållandevis energisnål råvara, som teoretiskt endast kräver omsmältning.

Den ökade tillämpningen av stränggjutning minskar andelen cirkulations- skrot. Andelen stränggjutet stål i västvärlden har ökat från 18 % 1975 till 75 % 1987, i Sverige 83,6 % 1987.

Minskningen i skrotfallet beräknas till 10—15 % vid stränggjutning jäm— fört med konventionell framställning.

Balansen mellan tillgång och förbrukning av skrot påverkas, samman- fattat, främst av:

totalvolymen av Stålproduktionen — stålproduktionens fördelning på processer — flexibiliteten råjärn/skrot i syrgasprocesserna kvalitetskrav

andelen stränggjutning

— insamlingsskrotets omloppstid och basvolym priset.

Den internationella handeln med skrot har under senare år legat vid 30 M årston.

I Sverige är Skrotförbrukningen hög på grund av den höga andelen elektrostål, som svarar för inemot hälften av råståltillverkningen. Skrotim- porten har ökat snabbt under de senaste åren. Importen ligger numera runt 900 000 ton om året (1988: 784 000 t). Exportförbud råder (sedan 1927), men en fortsatt anpassning av det svenska näringslivet, inte minst stålindust-

rin till EGs regler kan komma att sätta exportförbudet i fråga. Totalt förbrukar Sverige mer än 3 Mt skrot årligen.

1.6. Ägarestruktur

Ägareförhållandena inom järngruvenäringen undergår ständiga förändring- ar. Historiskt har en klar bindning funnits mellan producent och konsu- ment. Den stora exploateringsvågen inom exportgruvesektorn under 1950- och 1960-talen flyttade förbrukarnas intressen från hemmagruvoma till nya gruvor i främst Afrika, Latinamerika och Canada. Under 1970-talet kom så ett politiskt/ekonomiskt intresse hos många av utvecklingsländerna att na- tionalisera bl.a. järngruvenän'ngen.

I Västeuropa ägs så gott som alla järnmalmsgruvor av staten eller via stålföretag som i sin tur är helt eller till stor del statsägda. Den enda järnmalmsgruvan i Sverige med privat ägareinslag är numera Dannemora.

I Nordamerika är järnmalmsgruvorna ägda av amerikanska och kanaden- siska malmförbrukare, i undantagsfall av fristående företag oftast som del i övrig råvaru— och transportverksamhet.

I Latinamerika är de statliga intressena dominerande. I Venezuela, Chile och Peru förstatligades gruvorna under 1970-talet. I Brasilien dominerar Rio Doce-koncernen (till 60 % statsägt) direkt eller indirekt över en stor del av malmproduktionen. Vid sidan därom förekommer förbrukarägda gruvor liksom gruvor med diversifierad ägarstruktur.

I Afrika är järngruveindustrin numera statligt dominerad antingen helägd eller genom en majoritetsandel. I Liberia finns en gruva med konsumentin- tresse från europeiska stälindustrins sida.

I Australiens gruvor förekommer inget statligt ägande. Vid sidan av den inhemska Broken Hill-koncernen finns vissa smärre konsumentintressen från den japanska Stålindustrins sida. I övrigt är gruvindustrin fristående.

Ca två tredjedelar av världens järnmalmsproduktion kan uppskattas ske i statligt ägardominerade gruvor. Även i privatägda gruvor förekommer stat- ligt intlytande med direkta eller vägledande direktiv (t.ex. i Goa och Aust- ralien). Den nordamerikanska gruvindustrin får betraktas som den från statligt inflytande mest fristående.

I alla länder finns en lagstiftning som tillvaratar det allmännas intresse.

1.7. Prisbildningsmekanismen

Priset på järnmalm fastställs helt övervägande direkt mellan säljare och köpare (se avsnitt 1.8). Eventuella mellanhänder är oftast knutna till endera parten.

För den europeiska marknaden har under de senaste decennierna pris- mönstret på fines räknat C&f Rotterdam varit normgivande för övrig pris- bildning. Fram till mitten av 1970-talet var det den svenska malmens pris i Rotterdam som utgjorde basen för kalkylerna för andra malmer. Från

mitten av 1970-talet är det brasilianska fines som fungerar som måttstock de facto även om brasilianarna inte alltid varit först med sin prisuppgörelse och inte heller motparten alltid varit köpare med Rotterdam som mottagar- hamn.

Från detta ”riktpris” i Rotterdam varierar de individuella c&f—priserna allt efter kvalitet, där såväl den kemiska analysen som den mekaniska beskaffenheten påverkar prissättningen.

Höga sjöfrakter på grund av långa transportavstånd, små exporthamnar, mindre effektiv lastning etc. påverkar resp. säljares fob-pris negativt.

För styckemalm betalas allt efter kvaliteten ett styckemalmspåslag till finespn'set, 1989 med runt 7 c/u (US cent per Fe-procent) för goda stycke- malmer, medan malm av mindre god beskaffenhet prissätts lika med fines.

För pellets betalas en pelletspremie som under de senaste åren från ett bottenläge strax under 9 du äter kommit upp i storleken 20 c/u. För LKABs Olivinpellets betalas en premie på 23 c/u 1989.

Priset på det fosforrika sortimentet på exportmarknaden (så gott som uteslutande svensk malm), får vidkännas ett prisavdrag jämfört med de fosforlåga malmema. Kvantiteten är liten sett i den totala världshandeln och uppgörelserna om priset är individuellt med resp. köpare.

För malm som landas i hamnar som endast tar emot fartyg av medel- storlek kan malmen komma att betinga ett högre c&f—pris än det jämföran- de Rotterdam-priset.

Järnmalm på exportmarknaden noteras så gott som uteslutande i US dollar, vilket gör att priset i såväl säljarens som köparens valuta varierar allt efter förändringarna i relationen USD/egen valuta.

Försök från olika säljares sida att använda annan valuta har kategoriskt avvisats av köparsidan också i de fall när avsteget endast skulle gälla del av priset. Endast få undantag från denna regel är kända.

Priset sätts numera i allmänhet årsvis även för kontrakt med längre löptid än ett år. I sådana kontrakt förekommer stundom klausuler som knyter priset till prisutvecklingen på andra råvaror, energi, annan malm eller ”korg" av malmer etc. Det har emellertid visat sig att sådana prisbindande konstruktioner mycket snart förlorar sin förankring i verkligheten och att parterna därför som regel snabbt kommer i ett omförhandlingsläge.

Även svenska malmsäljare har till och från skrivit in prisklausuler i speciella kontrakt.

1.8. Kontraktsformer

Järnmalm prissätts normalt för en 12-månadersperiod. Däremot kan kvanti- tetsöverenskommelser gälla för längre perioder, s.k. långkontrakt. I undan- tagsfall säljs malm på spot-marknaden.

Kontraktsformerna kan listas efter längd: Långkontrakt omspännande mer än ett år. Exempel på kontrakt om- spännande tio år och mer finns. Tre är fem år är vanliga långkontraktsperio- der.

Årskontrakt— gäller oftast kalenderår inom Atlantzonen, medan t.ex. Japan tillämpar ett verksamhetsår med början 1 april Spot sales — är till sin omfattning begränsade och priset tenderar att ligga nära gällande årspris.

Som exempel på annan typ av kontrakt kan nämnas: Bytesavtal "Counter-trade” eller ”Barter-deal” med motprestation 1 varor. Formen förekommer främst i handeln med östeuropeiska köpare.

Till varje kontraktsform och i synnerhet till långkontrakten kan fogas en option för köparen att inom kontraktets löptid öka resp. minska den över- enskomna årskvantiteten. En vanlig optionsstorlek är 1 i 10 %, med andra ord en flexibilitet på 20 %.

I ett långkontrakt kan också stipuleras att köparen skall garantera sälja- ren en viss andel av köparens totala malmintag. Kvantiteten varierar där- med med konjunktursvängningarna.

Över huvud måste ett långkontrakt innehålla överenskommelser som täcker ett bredare utvecklingsmönster för marknaden, ofta oförutsebart vid kontraktstecknandet.

1.9. Samarbetsorganisationer

Vid mitten av 1970-talet bildades efter mångåriga diskussioner Association des Pays Exportateurs de Mineral de Fer (APEF), som ett organ för ömsesi- dig information och diskussion om problem inom järngruvebranschen, med medlemsländernas regeringar som huvudmän. Organisationen hade som mest tio medlemmar. Sverige var med från starten och är tillsammans med Australien de enda industriländer som varit representerade. Två så stora järnmalmsexportörer som Brasilien och Canada ville inte medverka i sam- arbetsorganisationen.

Verksamheten fick inte den slagkraft som tillskyndarna (främst Indien och Venezuela) avsåg och arbetet bidrog knappast till någon stabilisering av marknaden.

Önskemålet att innefatta även konsumenterna, vilket var ett krav från flera exportörer för medlemskap, vann inte gehör hos de stålproducerande länderna.

Inte heller kunde organisationen attrahera de malmexportörer som stod utanför arbetet. Tvärtom visade medlemsbasen tendenser att krympa bl.a. på grund av gruvnedläggningar. Svag betalningsförmåga hos flera av med— lemmarna bidrog till att undergräva ekonomin.

Organisationens arbete upphörde därför under år 1989. Ursprungligen uppstod önskemålet om ett speciellt järnmalmsorgan där- för att järnmalmen inte ansågs få tillräckligt utrymme i UNCI'AD. Dis- kussioner pågår i det nu uppkomna läget att aktivera UNCTADs arbete inom järnmalmsområdet på det internationella planet. Vissa producent- grupper är intresserade av en permanent funktion för järnmalm inom UNC- TAD, medan andra tillsammans med användarsidan inte ser något större

behov och visar ett förhållandevis svalt intresse även för en sådan variant för regelbundet informationsutbyte om utvecklingen inom järnmalmsområdet.

Andra FN-organ än UNCTAD, som t.ex. ECE och UNIDO, har till och från utarbetet studier inom ämnesområdet men utgör inget forum för orga- niserat agerande i handeln med järnmalm. Även OECD behandlar i sin stålgrupp råvarufrågan.

Någon motsvarighet till Stålindustrins IISI (se nedan) finns inte för järn— malmsproducenterna. Ett fastare samarbete säljarna emellan stöter inte endast på en rad praktiska och ekonomiska svårigheter inom en mycket heterogen grupp exportörer med olika ekonomiska förutsättningar, utan också på formella hinder som t.ex. bestämmelserna inom GATT etc.

Järnmalmsmarknaden är måttligt komplicerad och förhållandevis lätt genomlyst. Behovet av information täcks förutom av facktidskrifter o.d. i stor utsträckning av direkta kontakter inom branschen både mellan säljare och köpare.

Stålindustrin har institutionaliserat en rad organ inom vars ramar även frågor rörande järnmalm ur användarnas synpunkt faller.

Alla större stålproducenter i västvärlden är anslutna till IISI. Förutom att fungera som ett allmänt kontaktskapande forum har IISI en långt driven faktainsamlande och utredande funktion, vars material i stor utsträckning är tillgängligt även för utomstående.

Stålföretagen inom EG är medlemmar i Eurofer, som bl.a. fungerar som diskussionspart i kontakterna med EG-kommissionen. Också EG-organen i sig är kontaktskapande.

Alla här nämnda organisationer har särskilda råvarugrupper. Inget av nämnda organ agerar dock aktivt i förhandlingarna med säljarna.

2. Marknadsutvecklingen fram till aktuell tid och betydelsen därav för den svenska järnmalmen

I dag pågår järnmalmsbrytning i fyra svenska gruvor. För två av dessa föreligger beslut om nedläggning. För tjugo år sedan var drygt 30 gruvor i produktion. Som mest har Sverige uppvisat en årsproduktion på över 36 Mt' leveransklar malm. 1988 producerades 20 Mt. Järnmalmsexporten, som i sitt maximum översteg 33 Mt, stannade 1988 under 18 Mt.

Figur 1:2

Staffans Slo/lar

Man kan placera in den svenska järnmalmens förändrade marknadsläge i det stora ekonomiska sammanhang som under de senaste decennierna förändrat Stålindustrins förutsättningar och lokalisering i världen i sin helhet och som i sin tur genomgripande förändrat malmförsörjningsmönstret och konkurrensen inom järngruveindustrin. Det finns alltså en kedja av orsaks- sammanhang som styr malmbehovets storlek, lokalisering och täckningen av detta behov.

1. Ekonomisk utveckling stålintensiteten

Den ekonomiska utvecklingen, mätt traditionellt i BNP-tillväxt, har inom de högindustrialiserade länderna dämpats under de senaste årtiondena. Av stor betydelse för stålbehovet är att stålintensiteten (stålinnehållet i BNP) samtidigt är sjunkande i de avancerade ekonomierna. Industriländerna har passerat stadiet med stora stålkrävande investeringar i infrastruktur och

investeringsaktiviteten styrs mot en utveckling av högteknologi, service och information.

Utvecklingsländema uppvisar ett brett spektrum beträffande ekonomiska framsteg från O—tillväxt till årliga ökningar på 8—10 %. Stålintensiteten har varit snabbt stigande där stålkrävande basinvesteringar skall lägga grunden för en fortsatt industriexpansion i länder som står på tröskeln till ett indu- strisamhälle, medan andra länder ännu befinner sig i ett ekonomiskt ut— vecklingsskede med begränsat stålbehov.

CPE-länderna i Östeuropa uppvisar ungefär samma utvecklingstrend som den övriga industrialiserade världen, alltså en nedgång eller utplaning av stålintensiteten. Trots en fortsatt uppgång av Stålproduktionen även under 1980-talet ligger tillväxten lägre för stålet än för industrin totalt. För de asiatiska CPE-länderna kan förmodas att stålet har en tung del i BNP- tillväxten.

2. Stålkonsumtionen

Utrymmet för en ökning av stålkonsumtionen, som under tidigare decenni- er främst noterades hos de avancerade industriländerna men där förbruk- ningen nu tenderar att stagnera, har förskjutits och finns företrädesvis hos de utvecklingsländer som är på väg att omvandlas till industrisamhällen. En betydande tillväxtpotential finns av samma skäl också hos de asiatiska CPE—ländema.

Förutom den minskade stålintensiteten strukturellt inom de utvecklade ekonomierna har stålproduktionen, mätt i kvantitet, dämpats av bl.a. att högre stålkvaliteter möjliggjort lägre specifik stålåtgång per produkt, att säkrare hållfasthetsberäkningar gjort mindre säkerhetsmarginaler möjliga och att därmed minskad materialåtgång uppnåtts, att nya produktions- tekniska metoder som t.ex. stränggjutningsförfarandet liksom ökad preci- sion inom vidarebearbetningsleden inneburit stora materialbesparingar etc.

3. Stålproduktionen

Den regionala förskjutningen av konsumtionen har successivt lett till en förändring av den geografiska fördelningen av stålproduktionen. Raden av olika kostnadsfaktorer har bidragit till den förhållandevis snabba föränd- ringen: tillgång på järnmalm och energi, arbetskraftskostnader, miljöfakto- rer etc. Alternativ användning av kapital med högre avkastning i länder med rikt diversifierat näringsliv påskyndar förändringen. Politiska aspekter skall inte förbises.

4. Järnmalmsbehov

Järnmalmsbehovet påverkas av stålproduktionens storlek. Järnmalm och skrot är de enda jämbärande råvaror (med marginella undantag) som utnyttjas för framställning av stål. Användningen av skrot som järnråvara

innebär bl.a. en energibesparing, men kravet på renhet hos råvaran för att nå hög och jämn stålkvalitet, nödvändigt för stålet i konkurrensen med möjliga substitut, talar för att järnmalmen håller sin ställning även på längre sikt.

5. Importbehovet — världshandeln med järnmalm

Malmbehovet uppstår där stålet tillverkas. En minskning av stålproduktio- nen har skett i de tidigt industrialiserade länderna, som successivt i ökad omfattning förlitat sig på importerad järnmalm, medan expansionen av Stålproduktionen i många fall nu sker i länder med egen malmråvara. Det ökade behovet av importmalm i länder med växande stålproduktion men med knapphet/brist på järnmalm har under den senaste 10-årsperioden dock i stort uppvägt den minskade importen till framför allt USA, Japan och EG. Samtidigt som den internationella handeln med järnmalm stagne— rat har utbudet ökat. Obalansen mellan utbud och efterfrågan har lett till en press på järnmalmspriserna. 1989 års priser är inte högre nominellt än priserna för tio år sedan.

2.1. Stålindustrins utveckling — förväntningar och verklighet

Under hela efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet hade konsumtionen av stål i världen stigit. Efter stålboomen 1973/74 bröts denna ökningstrend och Stålförbrukningen stagnerade eller sjönk. Detta uppfattades i ett första skede som en tillfällig konjunkturföreteelse. Inte förrän några år efter trendbrottet vaknade insikten om att marknaden var inne i en strukturell förändring och först i början av 1980-talet började prognosmakarna beakta det ändrade behovsmönstret för stål och förväntningarna om en fortsatt obruten stålkonsumtionsökning omprövades. Detta gällde i stort världen i sin helhet men i synnerhet de avancerade ekonomierna, då främst Västeu- ropa, USA och Japan. Alla dessa tre områden har traditionellt varit stora importörer av järnmalm. Förändringarna påverkade därför i hög grad järn- gruveindustrins förutsättningar både regionalt och globalt.

1970-talets prognoser skapade stora förväntningar hos stål- och järngru- veindustrierna och det uppfattades av branschmän och politiker som nöd- vändigt att snabbt rusta sig för att möta de kommande kraven på stålindust- rin. Vid IISIs årsmöte i Johannesburg hösten 1973 var den dominerande frågan hur tillräckligt stort kapital skulle kunna tas fram för att finansiera erforderlig kapacitetsökning inom stålindustrin, som då förfogade över ca 800 Mt i råstålkapacitet men som skulle behöva ökas med 20 % fram till 1980 och 45 å 50 % till 1985 för att motsvara det beräknade stålbehovet. I detta klimat föddes och utvecklades bl.a. planerna på ett 4 Mt ämnesverk i Luleå, ”Stålverk 80”.

Figur l:3 Världens råstålproduktion [960—1990

'— _' — = Internationella prognoser från mitten av 1970-talet __.u-b-o ! n n 1978_1979 __ : .. " 1980—1981

. - - - - . IlSls prognos hösten 1986 1.500 _ _ ._ __-.. .

1.300

1.100

900—___—

700

500

300

Figur 123 visar hur föga verkligheten emellertid motsvarade tidigare för- väntningar när det gäller utvecklingen för stålet. I stället för att öka med accelererande hastighet, som all världens stålexpertis förväntat sig i synner- het under början av 1970-talet men i stort sett ända in på 1980-talet, stagnerade stålbehovet.

Skillnaden mellan den reella konsumtionsutvecklingen för stål under senare hälften av 1970—talet och första hälften av 1980-talet och de samtidigt 'orda prognoserna över stålbehovet för 1980-talet är så stor att det kan tyckas som om marknadsförändringen måste ha kommit mycket snabbt och överraskande. Med möjligheten till tillbakablick finner man dock att det är mindre en fråga om överraskningsmoment än en fråga om ett sent accepte- rande av en utveckling som hade varit på gång länge.

Parallellt med en minskad stålintensitet i industriländerna hade den tek- niska utvecklingen gjort det möjligt att spara material i en omfattning som tidigare inte förutsetts.

2.1.1. Den ekonomiska utvecklingen/stålintensiteten

Den ekonomiska ökningstakten inom OECD låg under 1960-talet vid ett årligt genomsnitt på ca 5,5 % mått som BNP-tillväxt (1958—1968 i års- genomsnitt 5,4 %). Under 1970-talet sjönk ökningstakten till mindre än 4 % (1968—1978 3,8 %). Under 1980-talet har ökningstakten ytterligare dämpats (1978—1988 2,7 % i årsgenomsnitt).

Den ekonomiska ökningstakten har visserligen under de senaste åren varit medioker, för OECD i sin helhet runt 3 % och något lägre för OECD i Europa. men stabiliteten har främjat en lugn utveckling inom stålsektorn. Det kan dock konstateras att ju mer diversifierad en ekonomi är desto mindre påverkas stålkonsumtionen av de ekonomiska svängningarna. För- enklat kan sägas att för att nå höga produktions/konsumtionstal för stål krävs en god allmänkonjunktur men en god allmänkonjunktur leder inte alltid till högre stålproduktion.

I efterhand kan konstateras att energichockerna hösten 1973 och 1978/79, när tendenser till en ny ekonomisk acceleration kvävdes, endast utlöste något som i vilket fall som helst skulle ha varit oundvikligt: en uppbroms- ning eller rekyl efter en oavbruten ekonomisk tillväxt under hela efter- krigstiden. Europa och andra krigsskådeplatser var återuppbyggda. Kapaci- teten på olika områden inom samhället hade byggts ut med breda margina- ler för att möta nya förväntade behov.

De tidigt industrialiserade länderna var mot slutet av 1960-talet mogna att lämna den stora stålkrävande investeringsfasen när det gäller infrastruktu- ren i samhället. Utvecklingen kom i stället in i en period när investerings- aktiviteten inriktades på ett informations- och servicesamhälle. Att en hög industriell utveckling skapar något av en mättnadsgrad för stål framgår bl.a. av per capitakonsumtionen av stål.

Tabell 1:3 Per capitakonsumtionen av stål, kg (råstålvikt)J

Är Sverige Västtysk— USA Japan land

1974 774 562 680 688 1980 497 549 508 675 1985 384 481 450 606

1987 (423) (454) (422) (620)

IISIs prognos 1972 avseende 1985 737 751 1 103 (avser Europa 6)

3 Den internationella statistik som publiceras för per capitakonsumtionen definie- ras som tillförsel av stål (produktion plus import minus export) och visar dels den egna slutliga förbrukningen av stål men också förbrukningen av stål för framställ- ningen av produkter som sedan exporteras, s.k. indirekt export. Det senaste försö- ket att på internationell basis söka bestämma förbrukningen inklusive indirekt im- port och export daterar sig från 1982. IISI arbetar nu med ett försök till liknande bedömning för 1985. Den vanligen använda definitionen (se ovan) är emellertid den mest intressanta för järnmalmsförbrukningen i ett land.

Industriländerna visar därför en stagnerande eller vikande stålkonsum— tionskurva trots fortsatt positiv BNP-tillväxt (figur 1:4) medan flera ut- vecklingsländer ligger inom den ekonomiska fas där de tunga investeringar- na i infrastruktur såsom vägar, järnvägar, hamnar, broar etc. spelar en väsentlig roll, förstärkt av en mer intensiv industribyggnation. Detta gäller i synnerhet länder i Latinamerika och Fjärran Östern som nu uppvisar en hög stålintensitet i sin tillväxtekonomi (konsumtionen av stål som andel i den ekonomiska tillväxten).

2.1.2. Stålkonsumtionen

För världen i sin helhet sammanfaller i stort stålkonsumtionen med stålpro- duktionen med vissa smärre förskjutningar alltefter variationer i lager— hållningen. Från en stålkonsumtion på litet mer än 300 Mt i början av 1960-talet fördubblades konsumtionen fram till början av 1970-talet. Efter stålboomen 1973/74 nåddes ett nytt maximum 1979 (runt 750 Mt) som sedan inte kom att överskridas förrän 1988.

Stålkonsumtionens utveckling sedan mitten av 1970-talet inom olika eko- nomier med de olika förutsättningar som den industriella och ekonomiska utvecklingen gett illustreras i figur 1:5.

Figur 1:4 BNP-tillväxt och stålkonsumtion

Index 1950 = 100

350

Stål Konsumtion

250

200

150

1950 1960 1970 1980 1990

Figur 1 :5 Stålkonsumtionens utveckling 1976—1988

Index 1976 = 100

160

Utvecklings-

f—N_ länderna » x_/ 140 /

120

100

Industriländerna

80

Därav EG-lO 60

| . | | | I | | I |

1976 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87

Källa: IISI—statistik

Den avancerade industrivärlden står ännu för ca 45 % av världens stål- konsumtion. Planekonomierna svarar för i runda tal 40 % av konsumtio- nen. Resterande 15 % konsumeras inom utvecklingsländerna med kraftiga variationer mellan de som ibland nämns som nyindustrialiserade länder och de länder där utvecklingen ännu inte påbörjats i nämnvärd omfattning.

En bidragande orsak till den stagnerande stålkonsumtionen i industrilän- derna är den materialbesparing som högre stålkvaliteter, högre grad av precision inom vidarebearbetningsledet och förfinade hållfasthetsberäk- ningar möjliggjort.

Högre stålkvaliteter har inte bara ökat stålets livslängd utan också gjort det möjligt att ur varje ton stål utvinna väsentligt mer färdigproduktion än tidigare inom t.ex. verkstads- och anläggningsindustrierna. Smäckrare stål- konstruktioner inom byggnadsindustrin, tunnare plåt vid bilproduktionen osv. innebär betydande stålbesparingar.

Samtidigt har tekniken vad gäller hållfasthetsberäkning utvecklats. Tidi- gare vida marginaler för att uppnå full säkerhet i konstruktionerna har i dag kunnat krympas utan att äventyra säkerheten.

Inte heller den effekt på kvantiteten producerat råstål som de tekniker fått vilka utvecklats och i ökad omfattning tillämpas inom stålindustrin

världen över beaktades till sitt fulla värde i 1970-talets prognoser.

Detta gäller främst stränggjutringstekniken. Besparingsfaktorn mellan färdigt stål framställt på tidigare konventionellt sätt i kedjan masugn — färdigt stål jämfört med stränggjutet stål ligger runt 10—15 %.

Andelen stränggjutet stål av världsproduktionen med undantag för Kina och Nordkorea stannade 1975 vid 14 %. Motsvarande procenttal hade ökat till 30 % 1980 och 55 % 1987.

Stränggjutningen har i vissa länder kommit upp till i närheten av 100 %, medan man i andra länder ännu har outnyttjade möjligheter att inom detta teknikled göra materialbesparingar. Stränggjutet stål i USA omfattade så- lunda 60 % av produktionen (1987) medan den västeuropeiska stålindustrin kommit upp till drygt 81 % och man i Japan passerat över 90 % (1987: 93 %). Inom stålindustrin i Sovjetunionen stränggjuts knappt 15 % (1987) av stålproduktionen.

2.1.3. Stålproduktionen

Under mer än ett kvartssekel efter kriget steg världsproduktionen av stål nära nog oavbrutet. 1951 passerades för första gången 200 Mt som årspro- duktion. 1960 producerades mer än 300 Mt. Utvecklingen under de första åren av 1970-ta1et tycktes bekräfta riktigheten av bedömningarna att värl- den stod inför en fortsatt kraftig stålexpansion. 1973/74 producerades drygt 700 Mt råstål (figur 1:3). Därmed var emellertid en mer än 25-årig ex- pansionsperiod slut.

1975 föll världsproduktionen kraftigt (1975:645 Mt). Därefter pendlade produktionen med stora amplituder från en högsta produktion 1979 på 746 Mt till en lägsta produktion 1982 på 645 Mt, en spännvidd på 100 Mt. Produktionen kunde under en tioårsperiod beskrivas som utplanande, cen- trerad kring 700 Mt eller strax däröver. 1986 producerades 714 Mt räknat i råstålvikt och 1987 735 Mt. Först 1988, när 780 Mt råstål producerades, överträffades 1979 års rekordproduktion och man kan därmed skönja en tendens till ett nivålyft för världens stålproduktion.

Samtidigt som stålproduktionen stagnerade globalt sett från mitten av 1970—talet ändrades det geografiska mönstret för produktionen och därmed också försörjningsmönstret för järnmalm (se avsnitt 2.2 ff). I de tidigt industrialiserade länderna har stålproduktionen gått tillbaka, medan de mer avancerade bland utvecklingsländerna visar en expansiv stålproduktionsut- veckling.

Tabell l:4 Stålproduktionens fördelning på ekonomiska regioner, Mt

År lndustri— Utvecklings- Länder med Totalt

länder länder planekonomi 1974 463 66 % 31 4 % 209 30 % 703 100 % 1980 407 57 57 8 253 35 717 100 1986 352 49 79 11 283 40 714 100 1988p 391 50 97 12 292 38 780 100

Källa: IISI

Industriländerna med marknadsekonomi svarar nu för inte mer än hälften av världens stålproduktion (figur 116).

Figur I :6 Stålproduktionen

Mt

500 Industriländer med marknadsekonomi 400 A -4

300 ___—___— Planekonomier '

.. ,----—.o

200 ' ' 10 " Utvecklingsländer 'M'/ v,. ./ 0 _a _— . _— . ___ '_', 1962 1970 1980 1988

Regional utveckling industriländer med marknadsekonomi

Relaterade trender med minskad stålintensitet, högre stålkvaliteter och bättre utnyttjande av stålet samt i någon mån användning av andra material som substitut för stål har ändrat utvecklingen för stålkonsumtionen inom gruppen industriländer med marknadsekonomi jämfört med vad man fram

till början av detta decennium allmänt förväntade sig. Konsumtionen mätt i råstålvikt har minskat, nettoexportmöjligheterna har försvårats och pro- duktionen av stål har gått tillbaka.

Tabell l:5 Industriländer med marknadsekonomi

1971 1976 1980 1987 Stålkonsumtion 348 374 361 329 Stålproduktion 373 414 407 361 Andel stränggjutet stål av totalprod. 21,1 % 39,4 % 77,3 % Källa: IISI

Tydligast har denna utveckling varit i de tre traditionellt stora stålområde- na EG, USA och Japan. Även Sverige hör till de stålländer som fått uppleva ändrade förutsättningar för sin stålindustri (se avsnitt 2.3 ff).

EG

Under stålboomen 1973/74 producerade man inom EG-9 150—156 Mt rå- stål. Åren 1986/87 låg produktionen vid 112—113 Mt. 1988 producerades 124 Mt.

Förväntningarna på den framtida stålproduktionen inom EG var vid mitten av 1970-talet stora (runt 200 Mt för 1985) men saknade som det senare skulle visa sig all verklighetsgrund.

Industrins kapacitetsanpassning till förväntad produktion och den verk- liga behovsutvecklingen med stort kapacitetsöverskott som följd skapade en krissituation inom EG som blev märkbar redan 1977 och som hösten 1980 krävde rigorösa regleringsåtgärder. Först under den senaste tiden efter tio års produktionsbegränsningar och prisregleringar har EGs stålindustri när- mat sig en balanssituation som möjliggjort en successiv avreglering och ett friare spelrum för marknadskrafterna.

Den långtgående regleringen av marknaden, som i initialskedet avsåg att förhindra ett kaotiskt priskrig, fick från 1983 ett fördjupat syfte att skapa ett arbetsklimat som skulle göra det möjligt att genomgripande omstrukturera EGs stålindustri.

Tabell 1:6 EG-9: Kapacitets- och stålproduktionsutveckling, Mt

Region Produktions- Produktion

kapacitet

1980 1987* 1974 1980 1987 1974-

1987

Västtyskland 66,9 47,4 53,7 43,9 36,2 —33 % Belgien 19,7 13,6 16,2 12,3 9,8 —40 % Frankrike 32,5 28,3 27,0 23,2 17,7 —35 % Italien 39,4 34,9 23,8 26,5 22,8 4 % Storbritannien 28,0 23,4 22,3 11,32 17,4 —22 % EG—9 totalt 200 162 155,5 127,2 113,2 —27 % & Antal anställda inom stålindustrin 800 000 400 000 & ' Enligt beräkningar 1986 2 1980, strejkår, produktion 1981 15,6 Mt

Från att tidigare i stor omfattning ha baserat stålframställningen på fos- forråjärn har stålindustrin i huvudsak gått över till lågfosforprocesser, vilket inte minst påverkat den svenska malmens marknadsförutsättningar (se av- snitt 2.3.5).

USA

Stålproduktionen i USA pendlade åren 1982—1987 mellan 67 och 84 Mt råstål. 1988 producerades 90 Mt (jfr 1973: 136 Mt).

USA är liksom EG exempel på hur det utvecklade samhället ändrar sitt behovsmönster när det gäller Stålförbrukningen. Från en per capitakonsum- tion på över 700 kg under boomperioden ligger dagens förbrukning vid 400—450 kg (1987: 422 kg). Dessutom kom USA under en rad av år på 1980-talet att bli tummelplats för allt överskottsstål på den internationella marknaden.

Under 1980-talet har mellan 30 och 40 Mt i kapacitet skurits bort. Aktuell kapacitet redovisas till drygt 100 Mt i råstål räknat (OECD 1988).

Japan

Produktionen i Japan har under de senaste åren pendlat kring 100 Mt räknat i råstålvikt jämfört med en högsta årsproduktion på drygt 119 Mt (1973). 1988 producerades 105 Mt.

Förväntningarna kring den japanska stålproduktionsutvecklingen var sto- ra i början av 1970-talet med prognoser på en produktion på mer än 200 Mt för början av 1980-talet.

IISI bedömde 1972 att per capitakonsumtionen i Japan skulle komma upp till 1 103 kg stål 1985. Som utvecklingen senare visat har det moderna samhället emellertid långt innan man kommit upp till sådana tal nått mätt- nadsgrånsen. Med en förbrukning under senare år på 600 kg per invånare ligger Japan ändå främst bland länderna i västvärlden.

Den japanska stålindustrin, som ännu i slutet av 1970-talet i det närmaste saknade konkurrens i Fjärran Östern, har under 1980-talet i ökande om- fattning fått vidkännas krav på marknadsutrymme från den snabbt växande stålindustrin i främst Sydkorea och Taiwan.

Stålexporten ligger dock fortfarande på en hög nivå och ca en tredjedel av den japanska stålproduktionen gick 1987 på direkt export vartill kommer en omfattande indirekt export.

I Kina har japanskt stål funnit en ersättningsmarknad för bortfall på den övriga internationella marknaden, inte minst USA där marknadsmotståndet ökat.

Från praktiskt taget ingen import alls av stål har intaget av externt stål ökat snabbt under senare år och uppgick 1987 till ungefär 8 % av tillförseln.

Dagens kapacitet uppskattas till 150 Mt (OECD 1988). Först under våren 1987 deklarerades att en bättre balans mellan behov och resurser var en överlevnadsfråga för industrin och en avvecklingsplan avpassad för en pro- duktion på en nivå på 90 Mt aktualiserades.

Övriga länder med marknadsekonomi (exkl. Norden)

Sett för rubricerade länder i sin helhet har utvecklingen på stålområdet inte avvikit från totalmönstret för stålindustrin i världen; de mer avancerade ekonomierna med en tidigt etablerad stålindustri har stagnerat i sin kvanti- tetsutveckling, medan länder med ett senare utvecklat industriellt näringsliv ännu befinner sig i ett expansionsskede.

Sett ur järnmalmssynpunkt är några länder inom denna grupp mer in- tressanta som järnmalmsexportörer än som malmförbrukare. Australien, Canada och Sydafrika, alla tre länder stora järnmalmsexportörer, nådde ett maximum i sin stålproduktion kring 1979/1980 (1980 tillsammans 33 Mt råstål, 1988 30 Mt).

Av de västeuropeiska länderna har de traditionella stålproducenterna som t.ex. Österrike och Spanien (numera ett av de 12 EG-länderna) stött på betydande ekonomiska och strukturella svårigheter, medan t.ex.- den jugo- slaviska och turkiska stålindustrin är på frammarsch.

Regional utveckling - utvecklingsländerna i västvärlden

Utvecklingsländerna befinner sig sinsemellan på vitt skilda plan i ekono- misk standard och tillväxt liksom stålintensitet i samhället. De mer avan- cerade länderna ges stundtals beteckningen ”nyindustrialiserade” och har ett konsumtionsmönster som liknar industriländernas när det gäller stål; konsumtionstrend mot ökad andel platta produkter, högre stålkvaliteter och efterfrågan på specialstål. De mindre ekonomiskt utvecklade länderna har främst behov av långa produkter av enklare kvaliteter.

Totalt konsumerades 1988 115 Mt råstål inom utvecklingsländerna, varav mer än hälften i Asien (exkl. Mellanöstern), en fjärdedel i Latinamerika och ca 20 % i Mellanöstern och Afrika tillsammans.

Spännvidden mellan percapitakonsumtionen är från Okg till mer än 360 kg (Sydkorea). I Latinamerika har Venezuela kommit längst med 190 kg, medan man i t.ex. Peru förbrukar mindre än 40 kg per invånare (1987). Folkrika länder som t.ex. Indien har en relativt utvecklad stålindust- ri men förbrukningen per invånare ligger ändå så lågt som 20 kg (jfr. Kina 70 kg).

Trots senare års snabba kapacitetsutbyggnad inom stålindustrin med en produktionsökning inom gruppen till 97 Mt 1988 (= 12 % av världsproduk- tionen) mot endast hälften 1978 (årlig ökningstakt drygt 7 %) är utveck— lingsländerna, sedda som grupp, i behov av import. Även här är emellertid skillnaderna stora med länder vars växande nettoexport rubbar tidigare internationella handelsmönster. Framför allt har uppbyggnaden av en egen industri i dessa länder inneburit ett bortfall av marknadsmöjligheter för stål från bl.a. Västeuropa.

Regional utveckling länder med planekonomi

Inom gruppen av länder med planekonomi är ur extern malmförsörjnings- synpunkt utvecklingen av stålindustrin i främst de östeuropeiska randstater- na och Kina av intresse. Sovjetunionen, världens största stålproducent (21 % av världsproduktionen 1988) och som sådan världens största järn- malmskonsument, är mest intressant ur aspekten hur mycket järnmalm som kan avvaras för export.

Medan CPE-länderna i Europa i sin ekonomiska utveckling hör till grup- pen industriländer räknas Kina och Nordkorea till utvecklingsländerna.

Tabell l:7 Planekonomierna i Östeuropa, Mt

1971 1976 1980 1987

Stålkonsumtion 158 204 209 219 Stålproduktion 163 199 209 224 Andel stränggjutet stål av totalprod. 6,9 % 10,4 % 17,3 % Källa: IISI

Stålkonsumtionen per capita är genomgående hög med Tjeckoslovakien som toppar listan för världen i sin helhet. Den tunga industrin spelar fortfarande en stor roll i dessa länder. Materialåtgången är hög och be- tydande besparingar bör kunna göras både inom stålframställningen och inte minst inom vidarebearbetningsleden med mer avancerade tekniker.

Utvecklingen mot en modern stålindustri i Östeuropa har framskridit i en ojämn takt länderna emellan. En eftersläpning vidlåder de tidigt stora stålproducenterna Tjeckoslovakien och Polen.

Tabell 1:8 Planekonomierna i Asien (Kina och Nordkorea), Mt

1971 1976 1980 1987

Stålproduktion 22 24 37 66 Stålkonsumtion 26 30 43 85 Källa: IISI

Stålbehovet i Kina har ökat i takt med moderniseringen av samhället och har avancerat snabbt under 1980—talet. Stålförbrukningen per capita har fördubblats under de senaste tio åren men ligger ännu så lågt som vid 70 kg (råstålvikt). En modern stålindustri är under uppbyggnad, delvis lokaliserad till kustområdena. I dag producerar Kina 60 Mt råstål/år och är därmed världens fjärde stålproducent i storlek. Den fortsatta utbyggnaden av stål— tillverkningen blir inte minst avhängig försörjningen med järnråvara.

2.2. Konsekvenserna för jåmgruveindustrin av stålproduktionsutvecklingen

En stålproduktion i storleken 1,1 Gt, som IISI i början av 1970-talet förut- sade skulle bli nödvändig för att täcka stålbehovet i världen 1985, ansågs överslagsvis kräva minst lika mycket järnmalm eller mer, inemot 1,3 Gt.

Ännu 1979 bedömdes enbart västvärldens behov av importmalm 1985 till mer än 500 Mt, vartill skulle läggas 50—70 Mt för planekonomiernas räk- ning, och så sent som 1980 angavs i en japansk studie att risk förelåg för ett underskott på 80 Mt i den internationella handeln med järnmalm vid mitten av årtiondet.

Den verkliga utvecklingen visade att den totala internationella handeln med järnmalm vid mitten av 1980-talet pendlade runt 360—370 Mt. Överka- paciteten hos exportgruvorna bedömdes 1982/83 till 100 Mt och ännu fem år senare, våren 1987 till 50 Mt praktisk kapacitet och långt över 100 Mt i teoretisk.4

Trots ett nära nog konstant överutbud av järnmalm på exportmarknaden sedan slutet av 1950-talet tycks Stålindustrins farhågor för en framtida järnmalmsbrist inte ha släppt förrän in på 1980-talet. Stålindustrin har under hela efterkrigstiden fram till aktuell tid funnit det angeläget att själv med ägareskap, län eller långsiktiga köpkontrakt initiera tillkomsten av ny kapacitet. Detta gällde markant vid skiftet mellan 1950- och 1960-talen men i betydande omfattning även under 1970-talets första hälft. T.o.m. den kortvariga boomen 1978/79 var stålindustrin både inom EG och, med viss tveksamhet i Japan beredd att finansiellt stödja det brasilianska Carajas- projektet (planerad kapacitet fullt utbyggt 45—50 Mt) med lån samtidigt som man tecknade mångåriga köpkontrakt.

Ett längre perspektiv från 1950 och framåt visar den kraftiga tillväxten av järnmalmshandeln fram till mitten av 1970-talet. Mest iögonenfallande är

' Metal Bulletins järnmalmssymposium, april 1987.

den snabba ökningen av importen till Japan och exporten från Brasilien och Australien (figur 1:7 a-d).

Den historiska utvecklingen ger alltså en förklaring till de förväntningar som tycktes vara berättigade inom 1960- och 1970—talets järngruvenäring beträffande fortsatt tillväxt av järnmalmsbehovet och förutsättningarna för en ökad järnmalmshandel.

Figur 1:7 a-b Järnmalmshandeln 1950 och 1965

Malmproduktion

Figur 1:7 c-d Järnmalmshandeln 1975 och 1985

Malmproduktion

De felslagna förväntningarna inom stålindustrin gav upphov till en över- dimensionerad produktionskapacitet inom järngruvenäringen med överut- budets naturliga följdverkningar: avsättningsbekymmer, lågt kapacitetsut- nyttjande och pressade priser.

2.2.1. Malmbehov/-konsumtion

Eftersom järnmalm används huvudsakligen vid framställningen av råjärn och järnsvamp för produktion av stål är järnmalmsbehovet direkt knutet till svängningarna i stålkonjunkturen och till den långsiktiga utvecklingen av stålkonsumtionen. Mängden förbrukad malm påverkas dessutom av hur järnrik malmen är och i vilken omfattning andra Fe-bärare utnyttjas.

J ärnrikare malm har i ökad omfattning ställts till förbrukarnas förfogande under de senaste årtiondena. Det genomsnittliga järninnehållet i världspro- duktionen, som 1955 beräknades till 48 %, ökade till 56 % i början av 1970-talet och nådde 60 % i mitten av 1980-talet.5

Av andra Fe-bärare är det endast skrotet som i den globala försörjningen med järnråvara spelar en betydande roll vid framställningen av stål vid sidan om järnmalm (se avsnitt 1.5).

Järnmalmsförbrukningen uttryckt som behov av Fe ur järnmalm kan beräknas ur produktionen av råjärn. Härtill skall läggas malm för svamptill- verkning och direktinsats i stålugnar/konvertrar samt inom gjuteriindustrin.

Tabell 1:9 Konsumtion av Fe ur järnmalm i masugnar, Mt, (schablonmässigt räknat som 90 % av råjärnsproduktionen)

Region 9 1971—75 (3 1981—85 1988 1988 jfrt Q 1971—75

Västeuropa 115,6 100,9 98,2 - 17 Östeuropa 122,6 142,8 134,8 + 12 Nordamerika 91,4 57,7 53,9 38 Latinamerika 10,8 20,1 27,7 + 17 Afrika/Mellanöstern 5,7 9,0 8,2 + 3 Asien 114,7 143,1 150,4 + 36 Oceanien 6,9 5,7 5,1 2 Världen totalt 467,6 479,3 478,3 + 11 Källa: IISI

Medan det globala malmbehovet i stort sett varit oförändrat har omför- delningen av konsumtionsmönstret mellan olika regioner varit betydande. Detta ter sig än mer markerat om man ser på världen ekonomiskt/politiskt indelad.

5 J .E.Astier, 1986. Med största sannolikhet är inte den extremt lågjärnhaltiga kine- siska malmen medräknad.

Tabell 1:10 Förbrukning av Fe ur järnmalm i masugnar med fördelning på ekono- miska områden (schablonmässig beräkning)

Region 1976 1988

Mt 0/0 Mt 0/0 Industriländer 301 61,5 234 49 Utvecklingsländer 27 5,5 58 12 Länder med planekonomi 161 33 186 39 Totalt 489 100 478 100 Källa: IISI

Därtill kommer att det är främst i utvecklingsländerna som järnmalm förbrukas för tillverkning av järnsvamp (DRI ). De stora svamptillverkarna finns i Mellanöstern och Sydostasien samt i Latinamerika. I Europa till- verkas svamp för vidarebearbetning till stål endast i Hamburger Stahl- werke. Övriga två storskaliga verk är inte i drift (det ena verket kört under mycket kort tid, det andra aldrig satt i produktion). Energikostnaderna i de flesta industriländerna gör det svårt att få en svamptillverkning lönsam.

Den totala förbrukningen av järnmalm för svamptillverkning beräknas till 20 M malmton eller ca 3 % av den totala järnmalmsproduktionen (1987).

2.2.2. Malmutbud/-produktion

Årsproduktionen av järnmalm har under den senaste tioårsperioden pend- lat kring 950 Mt, enligt statistik byggd på adderingar av resp. länders angivelser av produktionen.6 En betydande spännvidd i järninnehåll upp- visas mellan olika malmer.

Järnmalmen är en utrymmeskrävande vara i förhållande till sitt värde. Konsumenterna undviker eller har i många fall inte fysisk möjlighet att lagra större mängder. En lagerökning även hos producenten innebär både en räntebelastning och betydande extra hanteringskostnader. Produktionen anpassas därför i stort till avsättningsmöjligheterna/förbrukningen.

Under de senaste decennierna har möjligt malmutbud vida överstigit marknadens behov.

Obalansen mellan utbud och efterfrågan på järnmalm och den därmed följande svaga prisutvecklingen gjorde gruvnäringen i den fria världen mindre lönsam. En gruva med tillhörande infrastruktur är en kapitaltung verksamhet som endast i extremlägen lägger ner driften. Många gruvor är därtill belägna i länder med i övrigt outvecklat näringsliv, där gruvverksam- heten står för en stor del, i några länder den helt dominerande delen av exportinkomstema. En sanering av olönsam kapacitet blir därför en långt utdragen process.

Hittills har driften sålunda lagts ner så gott som uteslutande i gruvor i länder som har ett rikt diversifierat näringsliv och som därför har ett större

6 En klar statistisk tveksamhet utgör t.ex. Kinas redovisning som ställd mot pro- duktionen av råjärn och järnmalmsimport ter sig onormalt hög i den statistik som publicerats de senaste åren.

utrymme för alternativ sysselsättnig för kapital och arbetskraft.

Produktionen har upphört i en rad gruvor i USA, främst avsedda för hemmamarknaden (kapaciteten sjönk från 93 Mt 1979 till 60 Mt 1986) liksom inom EG (kapacitet EG-9 1979: 65 Mt, 1986: 19 Mt) där huvud- parten av den egna malmproduktionen bestått av fosforhaltig jär'nmalm. Nedläggningar och kapacitetsminskningar inom exportsektorn har huvud- sakligen skett i Canada (kapacitetsminskning från 65 Mt 1979 till 47 Mt 1986), Sverige och Sydafrika, med andra ord länder med avancerad ekono- mi. Geografiskt närliggande exempel på en ökande tveksamhet under sena- re tid inför en fortsatt drift är nedläggningsbesluten för de sista mellansvens- ka gruvorna i Grängesberg och Dannemora, Rautaruukkis gruva i Rautu- vaara (Finland), österrikiska Voests gruva i Steiermark, Maxhiittes Leonie—gruva (Västtysklands sista egentliga järnmalmsgruva) m.fl.

Därtill kommer senareläggningen eller frysningen av kapacitetsökande investeringar i gruvor i Latinamerika, Afn'ka och Australien.

En järnmalmsgruvas kapacitet är svår att ange eftersom flexibiliteten med marginellt ökade insatser är betydande i synnerhet i dagbrott med okom- plicerade malmer som kräver ringa behandling. Skillnaden mellan momen- tant tillgängligt utbud och utbud möjligt efter viss tids varsel kan därför vara betydande.

I en australisk beräkning våren 1987 anförs t.ex. att överkapaciteten på exportmarknaden skulle ha varit 130 Mt i mitten av 1980—talet men att den kortsiktigt praktiskt stannade vid mindre än hälften.

Så länge de stora tunga basinvesteringama i järnvägar, hamnar, större behandlingsverk etc. ger möjlighet till en väsentligt större produktion än den aktuella föreligger latent, vilande kapacitet som kan aktiveras med förhållandevis måttliga insatser. Även om efterfrågan i goda konjunkturlä- gen när sådan nivå att marknaden känner något av ett knapphetsläge, definierat så att varje köpare inte kan få önskad kvalitet i önskad omfattning vid önskad tidpunkt, råder ingen järnmalmsbrist i egentlig mening sett över en längre period. Håller efterfrågan i sig tas delar av den latenta kapaciteten i bruk när prisnivån blir tillräckligt attraktiv för att stimulera till ökad aktivitet.

Tabell 1:11 Världens järnmalmsproduktion i Mt

Region 1960 1974 1985 1987 Västeuropa 51 129 59 51 Osteuropa 60 234 254 257 Nordamerika 58 133 89 85 Latinamerika 26 132 163 171 Afrika 9 64 58 53 Asien 33 107 128 (183) (214) Oceanien 3 99 99 107 Världen totalt 240 898 850 (938)

Källor: FN, IISI och APEF

Kvantiteterna inom parentes med höjda kinesiska siffror, se fotnot 6. Facktidskriften Skillings, Mining återger i februari 1989 amerikansk stati- stik, som för 1987 anger världsproduktionen till 880 Mt och för 1988 preliminärt 930 Mt.

Sovjetunionen är i dag världens överlägset största järnmalmsproducent med en produktion på 250 M årston av varierande kvalitet.

Bland västvärldens järnmalmsproducenter placerar sig Sverige i dag som numro sju (se vidare avsnitt 2.3 ff).

Tabell 1:12 De största järnmalmsproducenterna i västvärlden, Mt

Region 1960 1970 1987 Därav pellets Brasilien 9 40 134 25 Australien 4 51 105 3 Indien 17 31 49 0 USA 89 91 48 46 Canada 20 47 38 25 Sydafrika 3 8 24 — Sverige 22 32 20 9

Källor: FN, IISI och APEF

Produktionen inom EG har starkt decimerats från 70 Mt 1974 till 12 Mt 1988 (EG-9). I dag produceras järnmalm endast i Frankrike, medan pro- duktionen i övriga EG—9 i det närmaste helt upphört. Den franska pro- duktionen av fosforrika minetter har minskat med 80 % sedan mitten av 1970-talet.

Årsproduktionen av pellets i världen totalt ligger runt 200 Mt (1987z205 Mt). Sovjetunionen svarar för 33 %, USA/Canada för 35 % och Brasilien för 12 % därav. Sveriges andel av världsproduktionen uppgår till något mindre än 5 %. USAs tidigare dominans (1979173 Mt) bröts i början av 1980-talet med omfattande kapacitetsnedskärningar.

Vid mitten av 1960-talet låg världsproduktionen av pellets kring 45 Mt och i mitten av 1970-talet vid 130 Mt.

Om man räknar på Fe-innehållet i järnmalmsproduktionen, med andra ord ser på andelen i världsförsörjningen med järn ur järnmalm, svarar industriländerna i västvärlden, utvecklingsländerna och de socialistiska län- derna i Östeuropa för ungefär lika stora andelar, runt 30 % var. De asiatis— ka socialistländerna, Kina och Nordkorea, svarar för ungefär 10 % till- sammans. För 15 år sedan, när den omfattande kapacitetsnedskämingen inom EG var i ett initialskede och i USA just påbörjats, svarade västvärl- dens industriländer för närmare 40 %. Det tillskott som Australien bidragit med under samma tid har inte förmått att helt kompensera bortfallet i Europa och USA.

Uppskattningsvis kommer tre fjärdedelar av dagens produktion från dag- brott. Underjordsbrytning sker i betydande omfattning i Sovjetunionen. Så gott som alla exportgruvor med undantag för de svenska bryter sin malm i stora dagbrott.

Ca två tredjedelar av världens järnmalmsproduktion kan uppskattas ske i statligt ägaredominerade gruvor (se avsnitt 1.6).

2.2.3. Internationell handel med järnmalm

Medan stålindustrin i ett tidigt utvecklingsskede baserade sin produktion på inhemska järnmalmstillgångar, växte ett nytt försörjningsmönster fram efter andra världskriget. Självförsörjningsgraden hos de stora stålproducerande länderna har successivt sjunkit (figur 1:8), samtidigt som en ny stålindustri vuxit fram i länder som saknar egna järnmalmstillgångar eller har otill— räckliga egna resurser.

Figur I :8 Självförsörjningsgrad av järnmalm MT Fe EG-9 USA Japan

100

0 st co O sr ta o v to 40 rx oo =O rx oo co rx 00 07 (» cr; CD CD cn 07 0) O': .— .— .— v— :— !— u— _ 1—

Svart stapel = egen malm

Mönstrad stapel = importmalm

I dag är 40 år 45 % av den malm som förbrukas föremål för internationell handel räknat på malmton. Räknat på innehåll järn är andelen över 50 %.

1974 nådde den internationella handeln med järnmalm ett maximum med ca 400 Mt. Därefter har handeln pendlat mellan 350 och 375 Mt med undantag för 1979 (390 Mt) och 1983 (300 Mt), två extremår. Inte förrän 1988 kom handeln med järnmalm äter upp i 1974 års nivå.

Järnmalmsimporten

Dagens stora importberoende stålproducenter återfinns i Väst- och Östeu- ropa samt i Fjärran Östern.

Tabell 1:13 Järnmalmsimporten fördelad på de stora importblocken 1988

Region Andelen av totala världshandeln 156-10 124 :

Mt 62 % Japan 123 76 % Östeuropa exkl. Sovjet 58 87 % Fjärran Östern exkl. Japan 43

Motsvarande tal 1974 71 % 83 % 84 % Källa: SGU, Malmexport AB

Tabell 1:14 De största enskilda importländerna 1988

Region Importkvantitet, Mt Varav från, %

Japan 123 Australien 42 Västtyskland 45 Brasilien 43 Italien 17 Brasilien 32 Polen 16 Sovjetunionen 78 USA 20 Canada 45 Frankrike 19 Brasilien 28 Källa: SGU

EG-IO, den ur skandinavisk synvinkel mest intressanta marknaden, min- skade sitt intag av extern järnmalm från 133 Mt 1974 till som lägst 110 Mt 1986. Att minskningen trots den betydande nedgången av stålproduktionen (1974: 156 Mt, 1986: 113 Mt) inte blev större förklaras av att EGs egen järnmalmsproduktion decimerades kraftigt. Effekten av det ändrade be- hovs- och försörjningsmönstret för järnmalm på avsättningsmöjligheterna för den svenska malmen blev kännbar (se avsnitt 2.3.4).

Tabell 1:15 [EG-12: Import av järnmalm (exkl. intern handel med minetter)

Region 1974 1988 Mt 0/o MI 0/0

Sverige 28,6 19,6 11,71 9 Övriga Västeuropa 4,82 3 3,52 3 Sovjetunionen 3,8 3 0 0 Afrika 41,5 28 25,3 20 Nordamerika 12,1 8 17,0 13 Latinamerika 37,9 26 49,8 38 Australien 15,6 11 21,3 16 Övriga 1,8 1 1,1 1 Totalt 146,1 100 129,7 100

' 1.8 Mt styckemalm, 5,4 Mt muleoncentrat, 4,5 Mt pellets : Därav 1974 2,8 Mt och 1988 1,9 Mt import från Spanien till Övriga EG.

Källa: SGU

USAs nuvarande järnmalmsimport, runt 16—17 Mt de senaste åren med en ökning till 20 Mt 1988 är långt mindre än hälften av importkvantiteten vid mitten av 1970-talet, trots att det minskade järnmalmsbehovet på grund av den lägre stålproduktionen gått hårt fram över den egna gruvnäringen. USA är den enda större järnmalmsimportören som samtidigt står för en export att räkna med. Den totala nettoimporten ligger därför i storleken 10— 15 Mt (1985 resp. 1988) att jämföras med 40 a 45 Mt vid mitten av 1970-talet.

Östeuropa exkl. Sovjetunionen importerar ca 90 % av sitt malmbehov. Sovjetunionen täcker två tredjedelar. Övrig import sker i högre grad än annorstädes på basis av bytesavtal. Aktuell import från Sverige är obe— tydlig,0,7 Mt, varav 0,2 Mt pellets (1988).

Japan är till nära 100 % beroende av importmalm. Den snabbt ex- panderande japanska stålindustrin under 1960- och 1970-talen var förut- sättningen för den australiska järngruveindustrins utveckling och vice versa. Den japanska stålindustrin är världens i särklass största järnmalmsimportör med en årlig import på numera 115 år 120 Mt (1974: 142 Mt). Sverige exporterar 1 Mt järnmalm, huvudsakligen fines, till Japan mot långkon- trakt.

Nya importområden finns främst i Fjärran Östern, där Sydkorea (1988: 18 Mt importmalm) nu tillhör de stora importländerna, liksom Kina (1988: 10 Mt), som växer fram som en allt större marknad.

Världshandeln med järnmalm fördelad på större köp- och säljområden framgår av tabell 1:17.

J ärnmalmsexporten

Samtidigt som köparmönstret förändrats och marknaden under en lång följd av år gick tillbaka, har gruvexpansionen i Brasilien och Australien krävt ökat marknadsutrymme. År 1988 svarade dessa båda giganter för mer än hälften av den total järnmalmsexporten i världen.

Import- områden Export- områden

Sverige Övr. Västeuropa Sovjetunionen Västafrika Sydafrika Canada Brasilien Venezuela Chile/Peru Indien Australien Övriga resp. ospecificerat

Totalt

Tabell 1:16 Världens största järnmalmsexportörer 1988

Region Andelen av totala järnmalmsexporten Brasilien 105 Mt & 51 % Australien 98 Sovjetunionen 45 5 största 78 % Indien 32 Canada 31

Sverige 17,5

Källa: SGU

Se vidare tabell 1:17.

Tabell 1:17 Världshandeln med järnmalm 1988 i Mt (Preliminära uppgifter)

EG-12 Övriga Öst- USA Japan Övriga Övriga Totalt Väst- Europa Fjärr. resp. Europa Östern ospec.

11,7 2,6 0,7 0,1 0,9 0,8 0,8 17,6 2,2 0,1 0,2 0,1 — — — 2,6 0,1 2,3 42,8 — — 0,3 45,5 21,0 0,2 1,2 0,4 0,5 0,2 0,2 23,7 4,5 1,4 — — 4,9 0,1 10,9 16,7 0,8 0,2 10,2 2,3 0,8 0,1 31,1 43,0 1,7 5,8 4,3 27,9 14,5 7,7 104,9 6,7 0,4 1,2 3,4 0,3 0,2 0,1 12,3 1,1 0,5 0 0,3 6,0 2,9 0,3 11,1 1,2 0,3 4,5 — 21,8 4,0 0,5 32,3 22,4 0,4 0,4 1,1 54,9 17,1 2,2 98,4

1 4 5 10 130 11 58 20 123 45 12 ca 400

Källa: Sammanställt av SGU från såväl import- som exportstatistik

Med dagens möjligheter att i stora fartyg frakta malm till förhållandevis låga kostnader över stora transportavstånd har säljarna blivit mindre regio- nalt beroende för sin avsättning än tidigare. Dessa tendenser har förstärkts av köparnas intresse att förankra sina köp från källor med viss spridning. Utvecklingen har dock inte lett till någon mer markerad frigörelse från det regionala beroendet. För Sverige gäller dock en påtaglig förändring.

Tabell 1:18

Av totalexporten från gick till 1974 1987 Sverige EG—lO 84 % 65 %

Australien Japan 80 % 56 %

men

Australien Fjärran Östern tot. 81 % 78 %

Indien Japan 82 % 68 %

men

Indien Fjärran Östern tot. 82 % 80 %

Ett ökat regionalt samband visar Sovjetunionen Östeuropa 86 % 94 % Västafrika 150-10 79 % 84 %

Ett byte av huvudmarknad visar Canada USA 57 % 30 % EG—lO 31 % 55 %

Sveriges minskade beroende av EG-10 är egentligen en fråga om en total kvantitetsminskning. Sveriges export till länder utanför EG var jämförelse— åren 1974 och 1987 i stort sett densamma, 5,3 Mt resp. 5,7 Mt (1988: 5,8 Mt).

Brasilien är världens största järnmalmsexportör och uppfyller de huvud— sakliga kriterierna för att vara en stor malmsäljare: stora rika, lättbrutna tillgångar av högkvalitetsmalm och med ett geografiskt läge för utskeppning med visserligen ingen direkt närmarknad men med acceptabel tillgänglighet till världens två stora avsättningsområden, Västeuropa och Japan. Brasilien har en fördelning av sin järnmalmsexport utan slagsida. Den enda påtagliga nackdelen är att avståndet mellan gruvor och hamnar i många fall är betydande.

Brasilien anses kunna räkna med en förhållandevis stabil politisk ut- veckling i en i övrigt på många håll labil situation i Sydamerika. Vilken regim framtiden än kommer att uppvisa kommer järnmalms- och stålindust- rin med stor sannolikhet att prioriteras. Gruvarbetarna hör i dag till de mer välbetalda i samhället och fackliga aktioner har hittills varit sällsynta.

SOU l989:93 Tabell 1:19 Brasiliens järnmalmsexport 1988 Region Motsv. för

Sverige

EG-10 40,7 Mt __ 43 % till Västeuropa 81 % Ovriga Västeuropa 4,0 Japan 27,9 " " 40 % till Fjärran Östern 10 % Ovriga Fjärran Ostern 14,5 Mexico/Trinidad 1,1 Östeuropa 5,8 USA/Canada 4,8 Mellanöstern/ 16 % till övriga 9 % Argentina 5,2 Totalt 105

Källa: Brasiliansk officiell exportstatistik

Australien har liksom Brasilien en stor järnmalmspotential som tillåter en betydande utbyggnad av aktuell järnmalmsproduktion/export. Delar av re- serverna är emellertid störande höga i fosfor. Australien har ett fördelaktigt läge geografiskt nära den stora japanska marknaden och den expanderande marknaden i Fjärran Östern, inte minst Kina som med sina dåliga hamnför- hållanden är beroende av en näraliggande leverantör. Avsättningen till EG-12 innebär långa sjötransporter, tio gånger längre än Narvik/Rotter- dam, men trots detta avsätts dubbelt så mycket australisk malm som svensk inom EG.

De australiska exportgruvorna har sedan driftsstarten i slutet av 1960- talet haft problem med stor personalomsättning och frekventa strejker. Under senare år har arbetsklimatet stabiliserats, även om fackliga ageran- den fortfarande till och från medför kortare eller längre stopp.

Sovjetunionen har under efterkrigstiden varit huvudförsörjare av malm till övriga Östeuropa. Exporten till den s.k. kapitalistiska världen har pe- riodvis uppgått till ca 10 % av totalexporten men är i dag av blygsam omfattning. Exporten måste balanseras mot den egna stålindusstrins behov av järnmalm. Andra problem är bl.a. kvaliteten på både standardmalm och pellets liksom transportmöjligheterna (Sovjetunionens järnvägar bred- spåriga).

Indien uppger sig ha en betydande brytningskapacitet på 60—70 Mt, som skulle kunna tillåta en ökad export. Det största hindret för en ökning utöver dagens leveranser är av strukturell och brytningsteknisk natur med bl.a. många små gruvor.

Canada förfogar huvudsakligen över anrikningsmalmer och ca tre fjärde- delar av exporten utgörs av pellets. Minskade avsättningsmöjligheter i USA har tvingat den kanadensiska malmen ut på andra marknader i ökad om- fattning, främst Europa.

Närmast i storlek som järnmalmsexportör kommer Sverige som behand- las separat, se avsnitt 2.3.5.

En översikt över de större exportgruvorna i världen lämnas nedan.

Figur I:9 Liten gruvguide — större exportgruvor

iwå/N &

Max Avstånd Avstånd Leveranser 1 000 dwt (km) (na) till 1 000 ton Företag Gruva Hamn tonnage gruva-hamn Rotterdam 1988 Iron Ore of Carol Lake Seven Islands 250 428 2 916 14 768 Canada (lOC ) Wabush Mine Scully Ponte Noirc 80 447 2 914 6 035 Quebec Cartier MI Wright Port Cartier 150 449 2 960 13 770 (OC M) CVG Cerro Bolivar Puerto-Ordaz 60 146 4 220 Ferrominera San lsidro 17 368 Orinoco CA EI Pao Palua 60 57 4 219 Hierro Peru Marcona San Nicolas 160 16 10 050 KH 4 733 (Minpcco) 6.420 P CVRD Itabira Tubaräo 275 541 4 974 Victoria 40 69 287 CVRD Carajas Penta da 300 890 4 108 Madeira SAMITRI Alegria Tubaräo 275 625 4 974 5 500 FERTECO Fabrica 1 Tubaräo 275 716

Feijao 585 ; 4 974 7 082 SAMARCO Germano Ponta do Ubu 150 396 4 995 8 238

(pipeline)

MBR Aguas Claras Sepetiba Bay 275 640 5 289 16 451 CMP Algarrobo Huasco 160 85 9 240 KH Romeral Guoyacan 125 39 7 180 P 1 6 397 SNIM Tazadit Nouadhibou 150 650 2 262 10 004 LAMCO JV Nimba Buchanan 90 265 3 316 6 516 BONG Bong Monrovia 100 80 3 265 7 187 lSCOR Sishen Saldanha Bay 250 861 6 150 9 630

___—___...—

km = kilometer na = nautiska mil = 1 852 m S = via Suezkanalen G = via Godahoppsudden

P = via Panamakanalen KH = via Kap Horn K = via Kiclkanalen B = via Stora Bält

MMTC Bailadila m fl Vizagpatnas 120 300—500 7 575 S 14 708 (1986) 11 243 G Goa 14 exportörer Marmagoa 120 40—90 6 350 S 14 347 (1986) (prämtrpt) 10 635 G KIOC Kudremsukh Mangalorc 70 69 6 450 S 4 610 (pipeline) 10 535 G Hdmcmey 223320 ] Dampier 210 522 j n 339 o 41 187 Mt Goldsworthy Shay Gap m fl Port Hcdland 150 186 11 414 G 3 500 Mt Newman Mt Whaleback Port Hedland 200 426 11 414 G 33 190 Rohe River Dccpdalc m fl Cape Lambert 220 168 11 345 G 19 311 BHP Yampi Sound Koolan Island 100 - 3 095 7 150 m (1 (t Japan) Savage River Savage River Port Latta 120 90 4 910 2 428 (pipeline) (I Japan) LKAB Kiruna Narvik 350 167 1 128 > 19 200 Malmberget Luleå 75 213 1 500 Grängesbergs gruvor AB Grängesberg Oxelösund 75 255 1 045 B 2 2") _SSAB Dannemora Hargshamn 20 40 875 K Sydvarangcr Björnvatn Kirkenes 150 8 1 559 1 236 Källa: MIFO

'IYansporter

En viktig konkurrensfaktor för en järnmalmsproducent är transportavstån- det mellan gruva och användarverk i kedjan gruva—utskeppningshamn-loss- ningshamn-förbrukarverk.

Det enda större undantaget från ovanstående mönster gäller malm från Sovjetunionen till några av de östeuropeiska grannländerna och Finland, dit malmen går på järnväg (alt. skeppning över Svarta Havet).

För transportledet lossningshamn-förbrukarverk gäller generellt samma problem från vilken leverantör malmen än kommer. LKAB arbetade under början av 1980-talet med ett projekt att presentera köparna en komplett transportlösning från gruva till mottagarverk.

Den svenska malmen är både avseende järnvägssträcka och sjötrans- portavstånd till Europa-marknaden förhållandevis gynnad. Å andra sidan kan det också sägas att vi är missgynnade med vårt läge i ytterkanten på avsättningsområdet inom Atlant-zonen utan naturlig alternativmarknad.

Järnvägstransporter

Transporten gruva-hamn sker dominerande per järnväg. Undantag är s.k. slurrytransporter där malmen pumpas i rörledning till lastningshamnen.7

Vidare förekommer omlastning från mindre flodgående båtar till större oceangående.

Avståndet gruva-lastningshamn varierar från direkt närhet till inemot 900 km (se Liten gruvguide, figur 119).

Transportkostnaderna varierar med avståndet, terrängförhållanden, ut- nyttjande av banan för andra transporter, ägareförhållanden etc. I många fall äger gruvföretagen själva järnvägen.

Transportkapaciteten per tågsätt varierar. Mätt internationellt är den svenska kapaciteten låg.

Tabell 1:20 'h'ansportkapacitet

Region Sträcka Ton/tåg Sverige Kiruna-Narvik 4 500 Västafrika Guelb-Nouadhibou 15 000 Västafrika Nimba-Buchanan 8 000 Canada Carol Lake—Seven Islands 20 000 Brasilien Itabira-Tubaräo 11 000 Brasilien Carajas-Ponta de Madeira 15 000 Australien Mt Tom Price-Dampier 17 000 Sydafrika Sishen-Saldanha Bay 17 500

7 Inom LKAB diskuterades slurrytransporter i samband med Kaunisvaara-projek- tet i början av 1970-talet.

Sjötransporter

Världens sjöburna handel med järnmalm har under 1980-talet varit tämligen konstant och i genomsnitt uppgått till ca 300 Mt per år, som mest 321 Mt 1985 nära 1974 års maximum på 330 Mt, som minst 257 Mt 1983, ett år med kraftig lageravveckling. Preliminär statistik visar att 1988 års sjöburna han- del överstigit tidigare rekord från 1974 (1988: prel. 350 Mt).

Medan den skeppade kvantiteten förändrats obetydligt har det tonnage som transporterar malmen undergått stora förändringar. Främst gäller detta storleken på fartygen och, mindre, den tekniska delen med undantag för framdrivningsmaskineriet, som starkt effektiviserats.

År 1975 skeppades 63 % av malmen i fartyg understigande 100 000 dwt. 1988 svarade dessa fartygsstorlekar för endast 31 % av malmtransportema.

Tabell 1:21 Skeppad kvantitet

Storleksklasser kdwt ( 60 60—100 > 100 Summa

Relativ 1975 37 26 37 100 % fördelning 1987 12 19 69 100 %

Skeppad 1975 108 76 108 292 Mt kvantitet 1987 38 61 220 319 Mt

Källa: Fearnleys, World Bulk Trades, 1975 och 1989

Den förändrade tonnagesammansättningen har gått parallellt med den malmförande flottans utbyggnad (bulkcarriers och kombinationsfartyg) så— väl volym- och storleksmässigt. Mellan 1975 och 1989 har flottan ökat från 138 till 229 Mth (+66 %).

Tabell 1:22 Järnmalmsförande tonnage, 1975 och 1989 (1 januari)

Storleksklasser kdwt

( 60 60—100 > 100 Summa

1975 77 22 39 138 1989 114 45 70 229 Förändring % + 48 + 104 + 79 + 66

Källa: Fearnleys, World Bulk Fleet, jan. 1975 och jan. 1989

På traden Brasilien-Rotterdam utnyttjas numera nästan enbart fartyg över 200 000 dwt. I januari 1987 sattes världens största malmfartyg, 365 000 dwt, in på traden Ponta da Madeira-Rotterdam.

Narvik kan ta emot så gott som allt stortonnage med undantag för det fåtal extremtonnage som förekommer på långa trader. Luleå och Oxelösund kan anlöpas av det tonnage som passerar in i Östersjön.

Transportavståndet lastningshamn-lossningshamn varierari betydelse allt efter fraktsituationen. Vid lågfraktlägen krymper Narviks närhetsfördel till Europamarknaden, medan .fördelen att ligga nära marknaden ökar i lägen

när frakterna är stigande (exempel: skillnaden i kalkylfrakt Narvik-Rotter- dam resp. Tubaräo-Rotterdam i 1980 års högfraktläge = $ 3.70, mot- svarande skillnad i 1986 års lågfraktläge = $ 1.80).

Sjötransportavståndet lastningshamn-Rotterdam som mottagarhamn framgår av uppställningen i Liten gruvguide, figur 119.

2.2.4. Prisutvecklingen på järnmalm fram till 1988

Efter en vågdal för järnmalmspriserna alltsedan slutet av 1950-talet bröts mönstret vid mitten av 1970-talet och 1973/1974 års stålboom gav utslag i

prisstegringar.

Figur 1:10 Prisutveckling för sinterjines/koncentrat c&f Rotterdam

du Två serier löpande priser . 8 N 30 X ._. I 20 12 o . d & 4 4 4 1956 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 Källa: MIFO

Efter reaktionen på försvagningen av stålkonjunkturen åren 1976—1977 med efterföljande prisnedgång blev 1978 och 1979 nya goda stålår och 1980-talet kunde inledas med järnmalmspriser c&f Rotterdam som i nomi- nella tal i US-dollar stod högre än någonsin både tidigare och senare. Många gruvföretag gick med full kostnadstäckning och flera visade accep- tabla vinstresultat. Gruvor som gick med förlust hade i många fall en stor rationaliseringspotential.

Efter stålindustrins allvarliga bakslag 1982 kunde köparsidan med viss rätt hävda att medan gruvnäringen i stort stod på plus bokslutmässigt gick stålindustrin med kraftiga förluster.

Farhågorna från tidigt 1970-tal för en framtida järnmalmsbrist, om inte priserna stimulerade till ersättnings- eller nyinvesteringar, blev som bort- blåsta under 1980-talskrisen. Någon långsiktig försörjningsplanering kunde inte stålindustrin ägna sig åt på grund av sin ekonomiska situation, inte heller tycktes en sådan planering vara nödvändig. Marknaden karaktärise- rades alltjämt av ett överutbud.

Efterfrågan på järnmalm förbättrades 1984—1985. Många gruvor arbeta-

de med leveransprogram som låg över deras momentant lätt tillgängliga kapacitet. Latent låg visserligen en kapacitetsreserv, som många gruvor dock tvekade att aktivera. Malmprishöjningar uteblev emellertid vilket sannolikt får tillskrivas att leveransstarten för Carajas-malmen i Brasilien låg inom räckhåll.

Det kan sägas vara signifikativt för perioden 1980—1986 att brasilianska CVRD som på grund av sin storlek borde ha varit den naturlige prisledaren, inte fungerade som först avslutande part. För fyraårsperioden 1983—1986 gjordes i stället de första avsluten upp av svaga säljare i kvantitetsnöd, som prioriterade en volymvinst före priset.

Med 1987 års prisuppgörelse kan en ny kutym ha knäsatts: det första mönsterbildande prisavslutet gjordes upp mellan den japanska stålindustrin och en australisk leverantör. Det samma upprepades, både när 1988 och 1989 års priser skulle läggas fast.

Den japanska stålindustrin är ojämförligt världens största jämmalmsim- portör och täcker i det närmaste hälften av sitt malmbehov från Australien. Logiskt bör denna konstellation köpare/säljare ha ett betydande inflytande på malmprissättningen. Tidigare hade emellertid förskjutningen i löptiden för kontrakten/prisuppgörelserna med periodslut i Europa i allmänhet vid kalenderårets utgång och i Japan först den 31 mars (fiscal year) motiverat att de europeiska förhandlingarna legat före i tiden.

Vid 1987 års prisförhandlingar dokumenterades en vändning för pellets— marknaden och pelletspriserna kunde höjas i en i övrigt fallande marknad.

Marknadsförutsättningen för pellets markerades ytterligare i såväl 1988 som 1989 års prisuppgörelser. På tre år hade prisskillnaden mellan fines och pellets (pelletspremien) kunnat höjas till 20—21 c/u fob för sura pellets från 9—10 clu. För LKABs Olivinpellets kunde prispåslaget över fines höjas till 23 du eller till i närheten av de prisskillnader som noterades under pellets- boomen vid mitten av 1970-talet.

Hela prisnivån c&f Rotterdam höjdes 1988, men prishöjningarna på annan malm än pellets åts mer än väl upp av höjda sjöfrakter och samtliga leverantörer av standardprodukter, med undantag för de svenska med sitt närläge, fick se sina fob-priser sjunka. Prissänkningen fob blev för många säljare så mycket mer kännbar som dollarn sjunkit i värde relativt andra valutor. Först med 1989 års prishöjningar kunde gruvindustrin generellt tillgodoräkna sig högre fob-priser.

I figur 1:10 illustreras prisnivån för fines c&f Rotterdam i löpande priser från 1970 och framåt. (se även figur 1:14)

2.3. Sverige

Sverige är i dag ett litet land som stålproducent och rollen som dominerande försörjare av importmalm till den västeuropeiska stålindustrin har upphört. Vär storhetstid som järnproducent inföll för ett par hundra år sedan. Vår roll som världsmarknadens stora malmleverantör ligger bara 40 år bakåt i

tiden. I slutet av 1940—talet svarade Sverige för mer än 40 % av den inter- nationella handeln med järnmalm, räknat i Fe-innehåll,8 jämfört med 5 % i dag. Som stålproducent är betydelsen nere i 0,6 % av världsproduktionen.

Den svenska järngruvenäringen är historiskt knuten till järnbruken, men de genom åren stora gruvorna byggdes för ca 100 år sedan upp för export. Detta gäller såväl norrbottensgruvorna som Grängesbergs Exportfält. Av den totala järnmalmsproduktionen i Sverige har därför endast en mindre del gått till hemmamarknaden (19602ca 10 %, 1988: 18 %).

2.3.1. Stålförbrukningen

Konsumtionen av stål i Sverige visar på samma sätt som förbrukningen i övriga industriländer i världen ett trendbrott vid mitten av 1970-talet. Sveri- ge tillhör gruppen tidigt avancerade ekonomier som redan har ett stort accumulerat stålinnehåll i samhället och där behovet av stora stålkrävande basinvesteringar är ett passerat stadium. Samhälls- och näringsliv är inne i ett skede som prioriterar högteknologi och service, där stålet spelar en mindre roll än tidigare eller där förfinade kvaliteter och tekniska landvin- ningar ger materialsparande effekter.

Per capita-konsumtionen av stål i Sverige ligger numera något över 420 kg, genomsnitt 1981—1986: 415 kg (motsvarande genomsnitt 1973—1976 750 kg). 1 prognoser från början av 1970-talet väntade man sig att konsumtionen skulle stiga till 1 125—1 325 kg per invånare fram mot sekelskiftet.9 Sverige har alltså även det gemensamt med andra tidigt indust— rialiserade länder att prognoser från tidigt 1970-tal föga överensstämmer med den verkliga utvecklingen.

2.3.2. Stål- och råjärnsproduktionen

Med en lägre konsumtion än väntat har tidigare målsättningar och planer för stålproduktionen legat på helt andra nivåer än dagens verkliga pro- duktion. Redan före idéerna runt ett "Stålverk 80”, vars tänkta produktion till stor del var avsedd för export, ansågs en produktion på 11—13 Mt räknat i råstålvikt som nödvändig för att möta behovet i slutet av seklet.

Aktuell produktion ligger mellan 4 och 5 Mt (1988: 4,8 Mt råstål). Som mest har Sverige producerat 6 Mt (1974). Stålkapaciteten byggdes mellan 1970 och 1975 ut med i runda tal drygt 1 Mt. Som mest hade den svenska stålindustrin att hantera en överkapacitet teoretiskt på inemot 3 Mt råstål, praktiskt ungefär 2,5 Mt. Planerna på "Stålverk 80” avskrevs genom beslut i riksdagen 1976. 1977 tillsattes en handelsstålutredning som vid denna tid- punkt dock inte kunde förutse vidden av förändringen i stålanvändningen framöver men som insåg vilken riktning utvecklingen höll på att ta.

Efter en omfattande produktsanering i samverkan verken emellan under

” ECE: The World Market for Iron Ore, 1968 Jernkontorets Forskning: Svensk stålindustri 1970—2000, 1970

slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kom under 1970-talets andra hälft och umder 1980-talet raden av fusioner. För järngruveindustrin var sammanslagningen av landets tre stora malmbaserade handelsstålverk till ett företag, det 1978 bildade SSAB, av största betydelse.

Nuläget för svensk stålindustri är att malmbaserad ståltillverkning endast förekommer hos SSABs verk i Oxelösund och Luleå. För tio år sedan tillverkades råjärn för specialstålframställning i Fagersta, SKF, Surahammar och Uddeholm. Längst pågick produktion i Spännarhyttan där sista råjärnet slogs ut 1981.

I Sverige har under senare år 2,3 51 2,5 M årston råjärn tillverkats (som mest 3,3 Mt 1975) främst för framställning av stål i syrgasblåsta processer. Fördelningen mellan syrgasstålet och elektrostålet är i Sverige nära 50/50 med en liten övervikt för den förstnämnda processen (1988:2,48 syrgasblåst, 2,30 Mt elektrostål).

Beträffande framtiden för svenskt stål har från Industriförbundet10 fram- förts bedömningar som här nedan sammanfattas:

Energiprrlsutvecklingen är av väsentlig betydelse för de svenska stålver- kens konkurrenssituation både gentemot verken på kontinenten och gent- emot övriga verk i Norden. För specialstålet kommer en höjning av energi- priserna med 30—50 % att göra situationen mycket allvarlig. På handels- stålsidan drabbas i synnerhet den skrotbaserade tillverkningen medan den malm-stål-integrerade delen är mindre känslig för en energiprisstegring. De skrotbaserade stålverken svarar sammanlagt för drygt 80 % av den totala elförbrukningen inom stålindustrin.

Jernkontoretll anger att 1987 betalade stålindustrin totalt ca MSEK 920 för sin elkonsumtion. Om elpriserna blir 4 öre/kWh högre 1989—1996 och 15 öre/kWh högre 1997—2009 kommer merkostnaden för stålindustrin att öka successivt fram till 1996 med ca SEK 170 M/år och fram till 2009 med ca SEK 900 M/år. Vid Jernkontorets diskussionsmöte i september 1989 sammanfattades i inledningsanförandet (Lennart Grånäs, Fundia AB) att om diskuterade höjningar av elpriserna och föreslagna miljöavgifter på tillsammans 3,3 GSEK per år ställs i relation till den vinst Stålföretagen gjort under 1980- talet, "räcker vinsterna inte för att täcka kostnadshöjningarna. Även hög- konjunkturår som 1988 och 1989 skulle större delen av vinsten försvinna."

Lönekostnadsutvecklingen och inflationstakten är med dagens aktuella utveckling relativt omvärlden ogynnsam.

Malmråvaran och försörjningen därmed kommer som framtidsbilden i dag ter sig att långsiktigt hämtas från norrbottensgruvoma. Sett ur nationell synpunkt har svensk ståltillverkning fördelen av ett närläge till malmråvaran med ingen eller kort sjötransport, Härtill kan kommenteras att stålindust- rins verkliga kostnad kommer att bli beroende av den prispolicy som ut- formas mellan LKAB och SSAB, med den prisidé LKAB 1988 presenterade

'" "Nordic Steel System — utopier eller verklighet", Lars Nabseth januari 1988 ” "Stålindustrin och elkraften", Jernkontoret, våren 1988

om differentierade högre fob-priser på Östersjö-marknaden relativt övriga marknader.

Volymmässigt förutses inte någon ökning av den malmbaserade stålpro- duktionen i Sverige.

2.3.3. Skrot- och järnmalmskonsumtionen

Med den stora andelen elektrostål förbrukar den svenska stålindustrin mer skrot än den egna marknaden genererar. I Sverige råder sedan 1927 export- förbud för skrot, medan importen av skrot under senare år legat mellan 700 000 och 800 000 ton (1985 t.o.m. 885 000) av en total konsumtion på 1,4—1,5 Mt köpskrot.

Försörjningen av järnmalm sker från norrbottensgruvorna i Kiruna och Malmberget samt gruvorna i Grängesberg och Dannemora, så länge de sistnämnda två är i drift.

Den sammanlagda malmkonsumtioneu hos SSAB uppgick 1988 till 3,7 M malmton. I Luleå förbrukas pellets från LKABs gruvor. Pannsinterverket i Luleå används endast kampanjvis för att nyttiggöra Fez-bärande avfall. I Oxelösund finns sinterverk som behandlar fines från Dannemora och s.k. granuler från Grängesberg. Oxelösund köper också pellets från LKAB.

Tabell 1:23 Leveranser av malm för hemmakonsumtion i magsugn 1988, 1000 ton

Fines Styck Pellets Totalt

Från LKAB

till Luleå — 2 170

till Oxelösund _ _ 330 i 2 500 Från Grängesberg

till Oxelösund 790 — 790 Från Dannemora

till Oxelösund 320 140 460 Totalt 1 110 140 2 500 3 750

Källor: LKAB och Grängesbergs Gruvor AB

I Höganäs förbrukas höganrikad magnetitslig för pulvertillverkning. Årskvantiteten rör sig om 150 000 ton från LKAB och Rana Gruber, Norge.

Med nedläggningen av en stor del av råjärnsproduktionen i Mellansveri- ges bergslag upphörde förutsättningarna för en rad efter dagens mått små järnmalmsgruvor att nå lönsamhet. Den månghundraåriga järngruvenäring- en omfattades av vad som rubricerats som gruvdöden.

2.3.4. Den mellansvenska gruvdöden efter 1965

1964 producerades för första gången mer än 6 Mt leveransklar malm i Mellansverige. I slutet av 1960-talet var 26 gruvor i produktion (1969—01—01). Man talade om exportgruvor och bruksgruvor. 1969 gick 3,5 Mt på export och resten, 3 Mt, levererades till tio förbrukarställen i Mellan- sverige. Samarbetet mellan gruva-masugn/järnsvampverk var ömsesidigt en förutsättning för en malm- resp. järnhantering. Av 13 masugnar i drift 1975 återstår i dag två, båda i Oxelösund. Av 18 gruvor i drift 1975 återstår i början av 1989 två, Grängesberg och Dannemora.

Under de senare åren av 1960-talet hade verksamheten upphört i ett 10—tal järnmalmsgruvor. Huvudorsaken var bristande kostnadstäckning till följd av låga malmpriser. Vid ingången till 1970-talet konstaterade indu- stridepartementet:lZ ”För de järnmalmsgruvor som kan komma att ned- läggas under 1970-talet blir i flertalet fall sinande malmtillgångar ned- läggningarnas orsak.” Man trodde också att driften i tidigare nedlagda gruvor skulle komma att återupptas.

Redan i en utredning 1963/6413 hade konstaterats att endast tre gruvor skulle kunna upprätthålla en lönsam export, sett på sikt, förutom Gränges- berg och Dannemora också Idkerberget (apatitmalm, produktionen ned- lagd 1977). När signalerna kom i mitten av 1970-talet att den malmbaserade råjärnstillverkningen kunde komma att upphöra i Fagersta, Hofors och Domnarvet blev läget ohållbart även för merparten av bruksgruvoma.

I handelsstålsutredningen” 1976—1977 räknades med olika alternativa malmförsörjningsmönster för framtiden och i ett lägre alternativ kom man fram till att en kapacitet på 3,5 Mt vid gruvorna skulle klara det framtida malmbehovet i Mellansverige och ge utrymme för en export i storleken 0,7 Mt. Kapaciteten i de mellansvenska järnmalmsgruvorna låg när bedöm- ningen gjordes vid ungefär 5 Mt.

Ur en rapport från Ingenjörsvetenskapsakademin 198715 kan citeras: ”Ut- vecklingen för gruvorna blev dock än dystrare än vad Handelsstålsutred- ningen befarade. 70-talets inflation kunde inte som under de två föregående decennierna kompenseras av en stark stegring av produktiviteten. Detta gällde såväl gruvorna som bruken. För gruvornas del steg kostnaderna för malmproduktionen till en nivå som av kunderna betraktades som oaccepta- bel. Tillgången på billigt skrot (inhemskt och importerat) medförde att alternativet elektrostålugnar chargerade med skrot blev gynnsammare än de traditionella masugnarna”.

'2 SOU 1970:51 '3 Boris Serning, dåvarande direktör för Gränges Gruvor SOU 1977:16 15 IVA: De mellansvenska järnmalmsgruvorna 1930—1980, en teknikhistorisk stu-

die” (Seming, Björkstedt, Westlund)

Under 1970—talet tvingades sålunda ytterligare ett 20-tal gruvor att upp- höra med driften. Under de första åren på 1980—talet togs fyra av de kvarvarande gruvorna ur produktion och våren 1989 produceras järnmalm endast i två gruvor i Mellansverige.

Tabell 1:24 Nedläggningsförlopp

År Gruva

1971 Forsbogruvan

1972 Skött-Mossgruvefältet

1973 Finnmossgruvan Bodåsgruvan Storbergsfältet

1974

1975 Ramhällsfältet

1976 Kallmorafältet

1977

Persberg Ställberg-Haggruvan Stripa Idkerberget

1978 Bastkärn Mimer (Norberg) Vintjärn

1979 Riddarhyttan Smältarmossen Blötberget Håksberg

1980

Värmlandsberg Bondgruvan Vingesbacke

1981 Stråssa

Storleksordning färdiga malm- produkter, kton

50—100 25— 50 25— 50 25— 50 25— 50

Ingen nedläggning 50— 100 25— 50

50—100 100—150 200—250 100—150

50—100 25— 50 100—150

150—200

50—100 150—200 250—300

50—100 25— 50 50—100

ca 500

Ägare

Ställbergsbolaget SKF

Uddeholm Sandviken SKF

STORA Surahammar

Uddeholm

Ställbergsbolaget Ställbergsbolaget Ställbergsbolaget

Fagersta m.fl. Surahammar STORA

Fagersta m.fl. Fagersta m.fl. SSAB SSAB

Ställbergsbolaget Surahammar SKF

SSAB

Källa: IVA "De mellansvenska järnmalmsgruvorna 1930—1980, en teknikhisto- risk studie”, 1987

I slutet av 1960—talet sysselsatte de mellansvenska gruvorna drygt 3 000 anställda (arbetare och tjänstemän). Vid månadsskiftet i juli/augusti 1988 var antalet sysselsatta nere i 670 fördelat med 515 på Grängesberg och 155 på Dannemora.

I en redogörelse av gruvdöden kan också erinras om att även gruvdriften i Norrbotten fått vidkännas nedläggningar. 1981 upphörde driften i Tuollu— vaara, där produktionen som mest uppgått till drygt 1 Mt leveransklar malm. Malmbrytningen i Svappavaara, som togs upp så sent som 1964, lades ned 1981. I Svappavaara var produktionen som mest uppe i över 4 Mt.

Även brytningen i Luossavaara—gruvan har upphört. Gruvan användes under sina sista år som försöksgruva för bl.a. nya produktionsmetoder i storskalighet. Malm har inte brutits i Haukivaara och Nukutusvaara sedan 1972 resp. 1975.

Samtliga dessa gruvor ligger inom Kiruna-området och administrerades vid tiden för nedläggningen av LKAB.

2.3.5. Järnmalmsexporten

Sveriges dominerande ställning som järnmalmsexportör under de närmaste årtiondena efter kriget baserade sig inte minst på den fosforrika järnmalmen i norrbottensgruvorna och i Grängesberg.

Nya stålprocesser som både tillgodoser marknadens krav på stål av hög och jämn kvalitet och som bättre anpassar sig till samhällets miljökrav har lett till att avsättningsmöjligheterna för fosforrika jämmalmer successivt beskurits.

Utvecklingen påskyndades eller i vissa fall initierades av att den egna produktionen av fosforrika malmer på den europeiska kontinenten (Frank- rike/Luxemburg, Västtyskland och även England) kom att bli olönsam.

I dag framställs fosforråjärn endast i några få verk inom EG, delvis eller helt baserat på svensk malm. Fosforrik malm används i viss omfattning också för framställning av gjuteritackjärn.

Tabell 1:25 Sammansättningen av svensk järnmalmsexport till EG-9, Mt

1960 1974 1980 1987

Pellets 0,1 4,9 1,7 4,0 Fosforlåg malm 6,4 6,9 4,6 3,5 Fosforhög malm 11,8 16,0 10,5 3,3

Källa: LKAB och Grängesbergs Gruvor AB

Den starka minskningen av främst den fosforrika malmen har inneburit att svenskmalmens ledarställning inom EGs totalimport av järnmalm gått förlorad. Denna förändring har medfört att Sverige sedan mitten av 1970- talet inte längre är prisledande på marknaden.

Med sitt fosforlåga sortiment har de svenska malmexportörema att möta hela världsmarknadens stora utbud av malm, övervägande av hög kvalitet.

Sverige blev på 1950-talet den första producenten av pellets för export. Sverige har varit bland de ledande inom utvecklingsarbetet när det gällt att höja kvaliteten och bredda användningen för pellets.

Pelletsverk finns i dag i Malmberget, Kiruna och Svappavaara, med en

gemensam kapacitet i nuläget på knappt 10 Mt.

Kallbundna kulor (cement som bindemedel) tillverkades under åren 1969—1976 i Grängesberg både för hemmamarknaden och för export. [ dag används anläggningen för framställning av s.k. granuler som går till sinter- verket i Oxelösund. Granultillverkningen upphör under 1989.

Figur 1:11 LKABs järnmalmsleveranser fördelade på produkrslag

Mt 30

iiil'iiiiiiiiiliu '"Måååw

1974

manad

82 84 86 88

Exporten av järnmalm från Sverige nådde sitt kvantitetsmaximum under stålboomen 1974 (drygt 33 Mt) och var då dubbelt så stor som 1987. De stora kvantitetsbortfallen har skett i handeln med EG och Östeurcpa.

Några år på 1950-talet var USA en betydelsefull marknad för svensk järnmalm, men under 1960— och 1970-talen gick så gott som all malm till Väst- och Östeuropa. EG-länderna var de dominerande köparna och är så än i dag men väsentligt mindre accentuerat. Östeuropa hade förutsäztningar att bli en betydande marknad men trots omfattande flerårskontrakt under 1970-talet kunde kunderna aldrig uppfylla sina köpåtaganden fullt. i dag är Östeuropa-marknaden blygsam för svenskt vidkommande.

Svenska direktreduktionspellets är sedan länge etablerade i Mellanöstern och numera också i Sydostasien. Under andra hälften av 1980-olet har sinterfines levererats till Japan mot ett flerårskontrakt. Sinterfines har på grund av sitt lägre förädlingsvärde svårare än pellets att bära långa frakter.

Tabell 1:26 Sveriges järnmalmsexport länderfördelad, Mt

Region 1960 1974 1988 Västtyskland 8,3 10,0 6,3 Belgien/Luxemburg 3,7 9,1 3,0 Storbritannien 4,9 4,2 0,2 Övriga EG-lO 1,4 4,5 2,2 EG-10 totalt 18,3 (93) % 27,8 (84) % 11,7 (66) % Finland 0,1 0,8 1,5 Österrike 0,2 0 0,9 Övriga Västeuropa 0 1,0 0,2 Västeuropa totalt 18,3 94 % 29,6 89 % 14,3 80 % Tjeckoslovakien 0,2 0,5 0,2 Polen 0,7 2,5 0 Övriga Östeuropa 0,1 0,2 0,5 Östeuropa totalt 1,0 5 % 3,2 10 % 0,7 4 % Mellanöstern — 0 0,8 Fjärran Östern 0 1,7 15 % Nordamerika 0,1 0,3 0,1

Total järnmalmsexport 19,7 33,1 17,6

Källa: SCB

3 Prognoser för järnmalmsbehovet år 2000

Svårigheterna att göra förutsägelser om ett utvecklingsförlopp över en längre tid kommer klart till uttryck med de prognoser som presenterats under senare tid. Skillnaden mellan fristående bedömares syn på stålets och därmed järnmalmshandelns framtida expansionsmöjligheter och de direkt branschanknutna prognosernas långt försiktigare syn på utvecklingen är markant. En liknande skiljelinje går också mellan de två kategoriernas prognoser när det gäller benägenheten, villigheten att mer radikalt ändra uppfattning från tidigare prognostillfällen. Det är aldrig lätt att avgöra om inträffade förändringar är av kortsiktig natur eller innebär en mer be- stående marknadsförändring. Institutioner, som inte har en direkt mark- nadsansvarig position, är mer benägna att pröva nya strömningar, vars bärkraft ännu är oviss.

Även om spännvidden mellan optimistiska resp. mer återhållsamma prognoser är stor, har de dock det gemensamt att de finner att stålindustrin även under det kommande decenniet kommer att vara väl försörjd med järnmalm. Någon malmknapphet, annat än tillfällig, kommer inte att upp- stå. ”Ny kapacitet kommer att tas i produktion när gapet mellan utbud och efterfrågan tenderar att minska”, konstateras i en australisk studie.

Att göra en kapacitetsbestämning för gruvindustrin är förenat med stora svårigheter med den elasticitet som produktionen kan uppvisa med viss tids varsel. I dag aktiv kapacitet är dock inte tillräcklig för behovet vid sekelskif- tet. En aktivering av vilande kapacitet eller en kapacitetsutbyggnad blir därför nödvändig under 1990-talet. Med dagens förbättrade priser på järn- malm är sannolikheten stor för att något eller några av de gruvprojekt, som diskuterats och förberetts under många år, kommer att realiseras. Världs- banken summerade senhösten 1986 kapaciteten i sådana vilande projekt till mer än 200 Mt i olika långt drivna planeringsstadier. En utbyggnad av kapaciteten i en redan aktiv gruva kan ske på en jämförelsevis kort tid.

Tillräckligt med malm på marknaden även i högefterfrågelägen innebär att en överutbudssituation kommer att råda under större delen av en kon- junkturcykel. Därmed kommer det att bli svårt att uppnå en jämn och tillfredsställande stor prishöjning att balansera kostnadsstegringarna. Under senare decennier har köparsidan kunnat dra fördel av att stå mer enad vid malmprisförhandlingarna än säljarsidan.

3.1. Stål

Till grund för alla behovsbedömningar för järnmalm ligger prognoser över stålproduktionen.

De senast tillgängliga prognoserna, daterade senhösten 1988 och våren 1989, ger ingen entydig bild av utvecklingen av världens stålproduktion fram till sekelskiftet. Därtill är spännvidden alltför stor mellan angivna produktionstal. Så t.ex. räknar Världsbanken i sin prognos från november 1988 (Price Prospects for Major Primary Commodities) med att världspro- duktionen av råstål skall ha nått upp till 908 Mt år 2000, medan en av världens största malmexportörer, brasilianska CVRD (J .C.Ditzel: Iron Ore Pricing, april 1989) stannar i en senare daterad prognos vid 810 Mt, sålunda 100 Mt lägre. Denna divergens betyder omräknat i behov av järnmalm minst 100 Mt eller inte mycket mindre än Australiens hela nuvarande järnmalmsproduktion.

Världsbanken ser ingen bestående ökning av stålkonsumtionen i indu- striländerna under 1990-talet, inte heller i Östeuropa exkl. Sovjetunionen. Ökningen ligger helt på övriga länder med planekonomi och utvecklings- länder med marknadsekonomi. Grovt räknat fördelar sig den förväntade konsumtionsökningen med 30 Mt på Sovjetunionen, 70 Mt på Kina (unge- fär en fördubbling) och 35 Mt på utvecklingsländerna i Fjärran Östern och Latinamerika.

Världsbankens filosofi är att varken utvecklingsländerna eller Kina kan öka sin stålproduktion i takt med behovsökningen och att det måste bli industriländerna och främst USA som kommer att täcka det ökade import- beroendet. USA kommer att bli en av de ledande nettoexportörerna av stål år 2000, menar Världsbanken. Den amerikanska stålindustrins stora pro- blem under de senaste 15 åren har annars varit den omfattande nettoimpor- ten, som regeringen med olika importreglerande åtgärder sökt komma till rätta med. USA har inte i dag kapacitet för en produktion i den storlek som Världsbanken förväntar sig i framtiden.

Världsbanken har radikalt ändrat sin syn på stålets marknadsförutsätt- ningar sedan presentationen av en motsvarande studie 1986/87, när man kalkylerade med en världsproduktion på 810 Mt år 2000 (samma kvantitet som CVRD nu räknar med). Enbart omvärderingen av den japanska och amerikanska stålproduktionen innebär en ökning på 65 Mt från nämnda tidigare prognostillfälle.

Övriga tillgängliga prognoser av sent datum avseende tiden fram till år 2000 är väsentligt försiktigare. I synnerhet gäller detta bedömningen av stålproduktionsutvecklingen inom OECD-området. Den genomgående uppfattningen är att industriländerna alltjämt riskerar en stagnerande kon- sumtionsutveckling (1988: 370 Mt, 1995: trend 344 Mt, peak 370 Mt enligt [1815 bedömning oktober 1989) och att de därtill kan komma att förlora delar av sin exportmarknad på grund av att många utvecklingsländer bygger upp en egen stålindustri och ökar sin egen självförsörjningsgrad. Det kan t.o.m. bli fråga om en ökad stålexport från vissa länder, t.ex. Brasilien.

Sammanfattat kan sägas att den stora skillnaden i synen på stålets framtid mellan Världsbankens prognos och övriga tillgängliga prognoser ligger i förväntningarna beträffande den internationella handeln med stål, som i sin tur fotas på olika uppfattningar om konsumtionstillväxten i utvecklings— länderna och dessas egen försörjningsförmåga. Härvid intar Kina och till- växttakten för stålkonsumtionen där något av en nyckelställning.

Världsbanken för däremot samma resonemang som är gängse inom branschen rörande de materialsparande faktorer, som så starkt bidragit till de senaste 10—15 årens stagnation av stålproduktionen. Inte heller övriga aktuella prognoser antyder att marknaden skulle närma sig en punkt, när ytterligare materialbesparingar blir svåra att uppnå. Tankegångar i den riktningen har däremot framförts i den svenska diskussionen om stålets framtid.

Viktigt är också att notera att stålindustrin i de traditionella stålländerna undergått och fortfarande undergår en hårdhänt strukturrationalisering, som lett fram till ett bättre konkurrensläge för stålet gentemot andra materi- al. Industrin kan i dag framställa bättre stål till lägre relativkostnader än tidigare.

3.2. Malmbehovet och den internationella handeln med järnmalm

Någon större teknisk processförändring vid framställningen av stål under tiden fram till sekelskiftet har inte signalerats. Möjligen vinner direktreduk- tionsprocesserna terräng, vilket skulle innebära att efterfrågan på pellets och goda styckemalmer ökar. En skärpning av miljökraven i de hårdetable- rade industriområdena och strukturomvandlingen inom den europeiska stålindustrin talar likaså för en ökad användning av pellets. Däremot är ett stagnerande eller avtagande intresse för pellets i Japan möjligt, eftersom man där har en väl utbyggd sintringskapacitet i förhållande till aktuell stålproduktion. Japanerna har aldrig varit entusiastiska pelletsanvändare.

Pelletskapaciteten bedöms visserligen vara tillräcklig, men i högkonjunk- turlägen krävs att driften vid vilande verk aktiveras, alternativt ersätts av ny, modern kapacitet.

En fortsatt minskning av stålframställningen baserad på fosforråjärn är sannolik fram till sekelskiftet, men torde inte helt komma att upphöra. Utvecklingen bestämmer avsättningsmöjligheterna för fosforrika malmer, på exportmarknaden så gott som uteslutande svenska malmer.

Fines kommer även i fortsättningen att svara för minst två tredjedelar av malmbehovet. Tillgången på fines överstiger och kommer även fortsätt— ningsvis att överstiga marknadens behov.

Förhållandet malm relativt skrot som råvara vid stålframställningen kom- mer inte heller att globalt förändras i någon mer påtaglig omfattning under den närmaste tiden. Tendenser till ökad elektroståltillverkning talar för en ökad skrotomsmältning samtidigt som kravet på renhet i råvaran motverkar

ökad användning av insamlingsskrot på bekostnad av jungfruligt råmaterial.

Ingen tillgänglig prognos räknar med någon utslagsgivande förändring i relationen skrot/råjärn globalt sett.

Ökningen av stålproduktionen i världen bör därför ge en motsvarande ökning av järnmalmsbehovet. Den ökning av stålproduktionen som förutses är till betydande del lokaliserad till länder med egen malmråvara som t.ex. Brasilien och andra länder i Latinamerika, Indien, Sydafrika m.fl., men en ökning kommer också att ske i områden som är beroende av importerad malm, främst i Fjärran Östern. I aktuell prognosflora råder delade me- ningar om hur malmbehovet kommer att utvecklas i industriländerna.

Den risk för fortsatt minskning av malmbehovet i de stora traditionella importområdena, som några prognoser räknar med, skulle kunna innebära en stagnation av den internationella handeln med järnmalm. Andra scenari- er räknar emellertid med en ökad handel jämfört med dagens under förut- sättning att observerade utvecklingstrender i framför allt utvecklingsländer- na visar sig motsvara förväntningarna.

Figur 1:12 Internationell handel med järnmalm — några prognoser

Mt

450 __,q " ,.-" Varlds- __.-"' banken J..-' __,»— 1988 =""... ,,,/"' 400 Total järnmalmshandel nej..-*"" Världsbanken 1987 / CVRD "" '”'"""""—-NI.,___ /' våren 1985 Ä/I/ CSR Con- /' sultants ,/ 1985 -1 . . 7T**xx_ Gibson , _--' * Såripbroker so—— —-—*' v ren 1988 300 X—å/-*""_—'—. Ocean // ' . _ Shipping * » _ _ _ Consultant * * = — e _ _ ; 1987 Sjöburen handel 200 0 . . '1975 80 85 90 95 2000

Källa: Egen sammanställning

Här nedan relateras slutsatser i fyra prognoser som offentliggjorts under senhösten 1988/våren 1989, alla avseende tiden fram till år 2000. De repre- senterar var och en olika typer av upphovsmän: Världsbanken med ställning som överstatlig institution, Roskill Information Service som fristående marknadsinstitut, CVRD som en av de ledande järnmalmsexportörerna i världen och E.A.Gibson Shipbrokers Ltd som representant för sjötrans- portsidan (figur 1:12).

Världsbankens prognos över det framtida järnmalmsbehovet baserar sig på en optimistisk utveckling för världens stålproduktion. År 2000 förväntas det totala järnmalmsbehovet ha ökat med 25 % jämfört med 1986/87. 40 % av malmbehovet vid sekelskiftet måste täckas med importmalm.

Överraskande med denna prognos är bl.a. förväntningarna på en nytänd- ning inom USAs stålindustri, som år 2000 anses behöva importera mer än dubbelt så mycket järnmalm som 1986/87 (en ökning med 130 %) trots bibehållen egen malmproduktion på nuvarande nivå. Så gott som en i övrigt tämligen enig kår av marknadsbedömare ser med stor tvekan på möjlig- heten till en mer omfattande expansion i USA.

EG-marknaden förväntas inte i nämnvärd grad ändra sin nuvarande importnivå. Världsbanken anser att den tyska industrin kommer att behöva öka sin import, medan man däremot har mindre tilltro till den under senare år så framgångsrika brittiska stålindustrin.

Banken ser positivt på utvecklingen av den japanska stålindustrins fram- tida malmbehov.

Sedan Världsbanken sålunda något Överraskande lagt närmare hälften av ökningen av behovet av importmalm fram till år 2000 på industriländerna, fördelar man övrig behovsökning med 40 % på utvecklingsländerna och resterande ca 10 % på Östeuropa och Kina.

Det ökade importbehovet av järnmalm kommer enligt Världsbanken att täckas med ökade leveranser från främst Brasilien och Australien men också från Asien, där dock Indien skulle svara för en förhållandevis blygsam del av kvantitetsökningen. Världsbanken syns räkna med en ny asiatisk exportkälla av betydande storlek (i 10 Mt-klassen), som man dock inte närmare definierar.

Inom pelletssegmentet nämns särskilt Canadas möjligheter att spela en växande roll när det gäller att täcka behovet i Europa. Världsbanken talar här om behovet att ersätta obsolet pelletskapacitet i Europa. Till detta kan kommenteras att pelletsproducenterna i Europa är mycket få och för- hållandevis små med undantag för LKAB.

CVRD bedömer att den sjöburna handeln med järnmalm kommer att öka med 9 % mellan 1988 och seklets slut. CVRDs filosofi är att jämgruvein- dustrin i samråd och samarbete med stålindustrin alltid kommer att vara rustat för att täcka malmbehovet även vid högkonjunkturlägen. Om järn- gruveindustrins kapacitet skulle vara anpassad för att endast möta ett nor— malbehov skulle stålindustrin på grund av råvarubrist inte kunna dra fördel av en högkonjunktur, vilket skulle kunna få omfattande sekundäreffekter för stålförbrukande industrier. En ofrånkomlig följd skulle bli att priserna

på järnmalm tillfälligt skulle pressas upp och ge incitament till mer eller mindre hasardbetonade utbyggnader inom gruvsidan.

Detta samspel mellan utbud och toppefterfrågan leder till ett nära nog konstant överutbud på marknaden med undantag för de få åren av extrem högkonjunktur. Detta skulle industrin kunna leva med, menar CVRD, om inte malmproducentema under lågperioderna bygger upp sina lager i sådan omfattning att de i högkonjunkturtillfällena förtar högefterfrågeeffekten.

Även om CVRD syns vara övertygad om att järngruveindustrin kommer att ha tillräcklig exportkapacitet för att möta behovet även under komman- de decennium reserverar CVRD sig för slutsatsen att detta också skulle innebära att tillgången på olika malmkvaliteter skulle vara tillräcklig. Man ser knapphetstendenser för vissa produktkategorier, främst pellets.

För de första åren på 1990-talet befarar CVRD att överutbudet på malm- marknaden åter blir tryckande i samband med en försvagad stålkonjunktur. Samma tankegång ligger sannolikt bakom Världsbankens indikationer om en prisförsvagning. En australisk studie för tiden in på 1990-talet ser samma risk.

Medan CVRD räknar med en ökning av den sjöburna handeln med järnmalm med 9 % fram till år 2000 jämfört med nuläget, befarar E.A.Gib- son Shipsbrokers Ltd (John M.Vening: Developing in lron Ore Freight Markets, april 1989) en lika stor nedgång, alltså en minskning med 9 %. Orsaken till denna negativa utveckling skulle enligt Gibson vara stagnatio- nen eller tillbakagången av stålbehovet inom OECD-ländema. Utvecklings- länderna kommer i ökad omfattning att själva producera sitt stål och många av dessa länder baserar sin produktion på egna malmer.

1987 presenterade Ocean Shipping Consultants (Iron Ore and Coking Cool Market to 2000), också i syfte att bedöma transportbehovet, en mycket detaljerad studie, där man i ett högalternativ låg mycket nära Gibsons aktuella bedömning. OSC såg svagheter främst i handeln på de traditionella stålproduktionsländerna inom OECD. Importen till USA skulle sålunda komma att bli endast några få miljoner ton (se ovan Världsbankens mot- satta uppfattning) och även EGs och Japans import skulle gå tillbaka. Till en viss del skulle dessa minusposter uppvägas av det ökade importbehovet hos stålindustrin i Fjärran Östern, där några av de mer expanderande producenterna har otillräcklig eller helt saknar egen malmbas.

OSC såg i sin studie knappast någon vinnare på exportsidan. Endast Latinamerika skulle kunna bibehålla och marginellt öka sina leveranser över 1985 års nivå i OSCs mediumalternativ. Enligt OSC är det producen- terna i högkostnadsländerna med alternativt näringsliv parat med malmtill- gångar som kräver en förhållandevis komplex malmbehandling för att pro- dukterna skall accepteras på marknaden, som kommer att förlora mark- nadsandelar: Canada, Skandinavien och Sydafrika.

För att de skandinaviska gruvorna inte skall drabbas av en nedskärning på upp till en tredjedel av nuvarande export, OSCs mediumalternativ, krävs enligt studien att stålproduktionsutvecklingen blir gynnsam inom närmark- naden EG.

Roskill Information Service Ltd (Peter Farr: Iron Ore, 1973 to 2000: stagnation or growth? Våren 1989) ser risker för en stagnation av den internationella handeln med järnmalm. Hopp om en ökning av handeln kan knytas enbart till ökat behov hos låg— och medelekonomierna i världen, däremot knappast till dagens högindustrialiserade ekonomier. Förväntning- ar kan ställas på utvecklingen i Kina och möjligen till en öppnare handel om relationerna mellan Öst och Väst fortsätter att mjukas upp. När det gäller exportsidan menar Roskill att expansionskraften hos gruvindustrin i såväl Brasilien som Australien kan komma att mattas. Detta skulle eventuellt kunna skapa bättre exportförutsättningar för övriga malmsäljare.

Ovan relaterade prognoser ger sammanfattat en splittrad bild av för- väntningarna beträffande järnmalmshandelns utveckling fram till sekelskif- tet. Hela skalan från en betydande tillväxt, över ett status quo till en nedgång finns representerad. Den mest optimistiska prognosen, Världs- bankens, är ensam om att knyta stora förhoppningar till en mer markerad återhämtning av järnmalmsbehovet hos de avancerade ekonomierna, en- kannerligen USA, medan andra befarar att kräftgången i de traditionella stålländerna ännu inte avslutats. Övriga prognoser sätter sin tillit främst till de nyindustrialiserade länderna, inte minst Kina och ytterligare två-tre länder i Östasien. Tidigare förväntningar på den östeuropeiska marknaden tycks ha dämpats i den senaste generationen prognoser. Endast i en av ovan relaterade studier sägs klart att här finns en potentiell marknad, vars till- gänglighet dock ännu är oklar.

Gemensamt för alla prognoser är att ingen tycks tveka om möjligheten att täcka det behov av exportmalm, som respektive prognos förutser. Det är främst Latinamerika, och då Brasilien, som anses ha möjligheter att öka sin malmproduktionl-export. Likaså påtalas Australiens stora potential. En prognos ställer sig emellertid tveksam till de två giganternas möjlighet att gå så mycket längre i sin exportökning. Fortfarande råder det genomgående tveksamhet om Indiens möjlighet att leva upp till tidigare ambitiösa export-

planer. Sverige är numera ett land bland flera medelstora exportländer, som inte

ges särbehandling, men i de fall där vi specifikt omnämns räknar prog- nosmakarna med sjunkande kvantiteter eller i bästa fall status quo.

Till ovanstående kan kommenteras att det även i dagsläget (våren 1989) är svårt att se någon större expansion av malmbehovet inom de högindustrialiserade länderna. Efter de kraftiga nedskärningarna av pro- duktionskapaciteten för stål under 1980-talet finns inte utrymme för någon större ökning utan nya investeringar i bastillverkningen. Sådana satsningar ter sig inte sannolika. Den i tidigare prognoser ofta mycket pessimistiska synen på den framtida importen av järnmalm till dessa länder med fortsatt nedgång kan däremot förhoppningsvis vara mogen för en moderering.

Den genomgående positiva bedömningen av behovsutvecklingen i Fjär- ran Östern torde få stå oemotsagd så länge det gäller berörda marknads- ekonomier. Däremot vore en viss försiktighet på plats när det gäller Kina. Alltför många frågetecken finns ännu kvar beträffande den ekonomiska och

politiska nyordningen. Det måste i vilket fall som helst bli en fråga om en resursprioritering både vad gäller investeringsmedel och i förlängningen valutatilldelning för råvaruimport.

Det är visserligen ännu mer än tio år fram till sekelskiftet, men det förefaller befogat att, som de flesta prognoserna också gör, visa en viss försiktighet när det gäller att dra växlar på en breddning av marknaden i Östeuropa. Mycket talar härför, inte minst problemen med miljön förutom övergripande ekonomiska problem.

Övriga världen står i dag som mottagare av en tämligen liten del av den internationella handeln med järnmalm. Av speciellt svenskt intresse är emellertid Mellanösterns framtida utveckling på stålsidan, eftersom den även fortsättningsvis förutsätts bli baserad på direktreduktionsprocessema, där svenska pellets har ett gott konkurrensläge, inte minst vad gäller kvalite- ten.

Från svensk sida bedöms Brasilien vara det land som har den stora exportpotentialen. Brasilien kan på sikt komma att välja att i ökad om- fattning exportera sin järnmalm indirekt i bearbetad form som stålämnen. Australien har betydande fyndigheter som tillåter en omfattande utbyggnad men får sannolikt räkna med vissa marknadsproblem. De australiska gru- vorna för numera en aggressiv prispolitik för att öka exportleveransema och vinna kostnadsfördelar genom ett bättre utnyttjande av tillgänglig kapacitet. Australien har förutsättningar att bli Kinas naturliga partner som malmför- sörjare på grund av det geografiska läget och Kinas svårigheter med djup- hamnar.

Omvärldens bedömning om en krympande avsättning av den svenska järnmalmen under kommande tioårsperiod kan sannolikt hänföras till ned- läggningsbesluten för de mellansvenska gruvorna. Det kan sålunda snarare vara en fråga om en resursbedömning än ett antagande om avsättnings- svårigheter.

3.3. Kostnader/konkurrenskraft

För att kunna göra en jämförelse av kostnaderna för olika leverantörers malmer måste bedömningen göras i enhetlig valuta. USD ligger därvid närmast till hands. Vill man också studera malmernas konkurrenskraft på marknaden måste sjöfrakterna beaktas och jämförelsen göras i en och samma mottagarhamn. Vanligen används Rotterdam som jämförelsepunkt.

Med de stora och snabba förändringar som olika valutors relation till USD undergår, är kostnadsjämförelser dock något av en ögonblicksbild.

Kostnadsjämförelser gjorda inom branschen kan presenteras på följande sätt:

Den internationella sjöburna handeln med järnmalm omfattar årligen drygt 300 Mt (1988: 350 Mt). Ur denna kvantitet kan man särskilja tre stora principiella produktionsblock med olika kostnadsscenarier.

Lågkostnadsblocket representeras av Sydamerika och liknande områden

Lågläge Mellanläge Högläge

som kännetecknas av låg lönenivå, lättillgänglig malm i den bearbetade malmkroppen och en stor potential för ökad produktivitet. Förutom gruvor- na i Latinamerika kan hit räknas gruvor i Indien och vissa afrikanska gruvor. Denna grupp producenter representerar mer än 150 Mt malm.

Mellankostnadsblocket, dit bl.a. Australien räknas, svarar för ca 100 Mt. Högkostnadsblocket representeras främst av Norden och Canada och svarar för 50 M årston.

En mycket grov skiss över respektive blocks driftskostnader fob redovisas nedan. Här upprepas påpekandet om svårigheten med valutarelationerna vid omräkning av kostnadskomponentema i olika valutor till USD som gemensam räkneenhet.

Tabell 1:27 Driftskostnader för sinterfines 1987 — grov beräkning i USD, Mt

Lågkostnads- Mellankostnads- Högkostnads- gruvor gruvor gruvor Brytning/anrikning 2.50 4—5 9—10 Järnväg/hamn 4—5 3—3.50 2—4 Ovriga kostnader 2—2.50 4.50—5 3—4.50 Summa driftskostnader fob 8—10 11—14 14—18

Fob-priset på fines/koncentrat 1989 från gruvor runt Atlanten ligger i storleken 17 i 3 USD beroende på hamnförhållanden, transportavstånd och kvalitetsskillnader.

De stora variationerna i oljeprisema påverkar påtagligt kostnaderna för järnmalm c&f mottagarhamn. Ett lågt oljepris gynnar malmer med längre transportavstånd relativt sett mer än de närbelägna malmema.

Följande mycket schematiska skiss visar ungefärliga kostnadsförändring- ar i sjöfrakterna till Rotterdam vid höga resp. låga oljepriser från några utskeppningshamnar:

Tabell 1:28 Kostnadsforändringar i sjöfrakterna till Rotterdam, USD/ton

Tubaräo Buchanan Seven Narvik Australien Islands — 0,75 — 0,40 0,15 0,15 — 1,15 jämförande O-Iäge + 0,80 + 0,40 + 0,10 + 0,10 + 1,15 Lågläge = bunkerpr. USD 75/ton motsv. ung. 10/barrel Mellanl = " 130/ton ” " 18/barrel Högläge = " " 180/ton " " 25/barrel

Också Världsbanken har i en studie från hösten 1986 sökt bilda sig en uppfattning om kostnadsläget och därmed konkurrensförmågan hos olika producenter. Slutresultatet sett i stort är snarlikt den här tidigare relaterade kostnadsblocksmodellen (figur 1:13)

Figur 1:13 År 2000 Totalkostnader för fines i europeisk mottagarhamn inkl. vinst 15 % i 1984 års penningvärde

CJu 30

Beräkning av Världsbanken hösten 1986

' Nordamerika 15 "/ Afrika 5

20 Oceanien 14 % Sydamerika 6 Indien 5 Nordamerika 1 Brasilien 19 % Oceanien 14 Indien 4 Afrika 10

Brasilien 9 % Övr Svd- amerika

12% 32% 26% 20% 7% $% ÅVIOtalt

I sin studie från november 1988 gör Världsbanken ingen egen jämförande kostnadsstudie utan citerar en bedömning från 1987 gjord av det amerikan- ska prognosinstitutet Paine Webber enligt nedan:

Kostnader för sinterfines fob i USD/ton

Mt Newman, Australien 11.50 CVRD, Brasilien 11.50 MER, Brasilien 11.90 Bong, Liberia 13.20 ISCOR, Sydafrika 12.20 LKAB, Sverige 17.10 Kostnader för pellets fob i USD/ton Savage River, Australien 16.60 CVRD, Brasilien 16.90 Bong, Liberia 20.60 LKAB, Sverige 22.70

Resultatet av en studie från 1987 utförd av LKAB över driftskostnaderna c&f Rotterdam, illustreras i figurerna 1:15 och 1:16. Det korta sjötrans- portavståndet för svenskmalmen gör en c&f-jämförelse gynnsammare än en fob-kostnadsjämförelse.

30

20

10

utbud

3.4. Prisprognoser för tiden fram till år 2000

Här tidigare relaterade utbuds- och behovsprognoser för järnmalm förut- säger alla en tillräcklig eller mer än tillräcklig tillgång på järnmalm på den internationella marknaden seklet ut. Världsbanken konstaterar att out- nyttjad kapacitet kommer att finnas tillgänglig i betydande omfattning även hos gruvor med relativt låga kostnader, och att detta kommer att ha en prishämmande effekt. CVRD konstaterar, att individualism och kortsiktigt handlande hos den enskilde malmexportören innebär att köparsidan kom- mer i underläge i prisförhandlingarna med en mer sammanhållande och disciplinerad köparsida.

Världsbanken ser i sitt prisscenario att den prisnivå som uppnåtts under slutåren av 1980-talet i stort sett kommer att vara oförändrad i nominella tal under första hälften av 1990-talet. Under den senare hälften av 1990-talet finns, enligt Världsbanken, utrymme för en prishöjning i löpande priser. Världsbanken gör sin studie utifrån amerikansk synvinkel och använder därför i sin bedömning av realprisutvecklingen gängse amerikanska deflato- rer. Det resultat man då kommer fram till är att efter en kännbar realpris- svacka i mitten av 1990-talet skall marknaden ha återhämtat sig fram till sekelskiftet och realpriserna åter vara i nivå med dagens priser.

CVRD liksom ansvariga för övriga prognoser, som här relaterats, avstår från att närmare precisera sin uppfattning om prisutvecklingen under den kommande tioårsperioden. CVRDs huvuduppfattning är emellertid att ett tillräckligt utbud av malm kommer att finnas tillgängligt även i högefter- frågelägen. Marknaden kommer därför att karakteriseras av ett mer eller mindre markerat överutbud under normal- och lågkonjunkturperioder. Branschen i sin helhet vinner inget på en lågprisprofilering i lågkonjunktur. Den totalt konsumerade kvantiteten järnmalm ökar inte med lägre priser. Den enskilde malmsäljaren kan dock med en aggressiv prispolitik vinna marknadsandelar men drar därmed samtidigt ner hela världsprisnivån. CVRD efterlyser större insikt (och mindre kortsiktig egoism) hos malmsäl- jarna om marknadseffekterna, samtidigt som man skulle vilja se att köparsi- dan tog på sig en del av prisansvaret eftersom köpare och säljare står i ett så starkt beroendeförhållande till varandra. CVRD anser att båda parter har att vinna på en mer stabiliserad prisutveckling i stället för de kastningar som marknaden nu uppvisat under ett par decennier.

Det finns emellertid ingenting för dagen som talar för en mer disci- plinerad prisutveckling och det förefaller därför sannolikt att priskurvan kommer att följa samma hoppande mönster som hittills figur 1:14).

Figur 1:14 Fines: prisnivå [ Rotterdam USC/FEUNIT

iallllllllllll llllliååiåiiååll lll-lllllllllllllllIlllll %% liiilllllllålljilll

1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1990 1992 1994

...—. _ _.- Världsbankens serie avseende priset "c&f tysk hamn”

............... Världsbankens serie man i fast pris (1985 års penningvärde) med US GNP som deflator

Priser c&f Rotterdam baserade på ich-överenskommelser och kalkylfrakter vid förhandlings- tillfället

Däremot finns skäl att anta att de större prisskillnader mellan olika huvudkvaliteter järnmalm, som under senare år etablerats på marknaden, kan komma att bestå och eventuellt också öka.

Den premie över finespriset som pellets nu tillgodoräknar sig är mer än dubbelt så hög som under lågprisperioden för ett par år sedan. Även om det kan invändas att dagens prisskillnad inte är större än för 15 år sedan, har pellets nu en helt annan förankring på marknaden än i början av 1970-talet. Pellets är numera att betrakta som en basråvara vid järnframställningen. Den europeiska stålindustrin har i ökad utsträckning valt att köpa sin malm i agglomererad form som pellets i stället för att själv svara för sintringen. Stålindustrins egen sintertillverkning är dock alltjämt dominerande.

Pellets är att betrakta som en industriellt framställd produkt med klara kapacitetsramar, medan kapacitetsgränserna för den totala malmproduktio- nen är mer diffusa. Det borde därför vara lättare att överblicka balanssitua- tionen för pellets, i synnerhet som antalet pelletsproducenter också är mer begränsat. Därmed finns förutsättningar för att pelletsmarknaden skall kunna bli mer disciplinerad än järnmalmsmarknaden i sin helhet. Vad som talar emot ett sådant antagande är att de stora investeringar, som en pelletsproduktion innebär, kräver ett så högt kapacitetsutnyttjande som möjligt.

Även om försök gjorts att förutsäga prisutvecklingen på kort och lång sikt är vanskligheten i sådana räknestycken med så många obekanta stor.

Här nedan listas några faktorer som påverkar framtidens malmpriser förutom den dominerande balansfaktom mellan totalutbudet och behovet sett i stort.

a) Den ekonomiska utvecklingen allmänt och i synnerhet utvecklingens påverkan på stålkonsumerande branscher. Väsentliga delfrågor är

ränteläget — oljeprisema, inte minst för bedömningen av OPEC-ländernas köp- kraft

— tredje världens skuldbörda

vårldshandeln/valutarelationerna skillnader i olika länders konjunktur-, struktur- och inflationsut- veckling.

b) Stålkonsumtiouens/stålproduktionens regionala utveckling i synner- het med observation av handeln inte bara med stål utan även med stål- bärande produkter inom komponentindustrin. En vidareförädling av malm till stål och stålprodukter i halvfabrikatsledet, som sedan blir föremål för internationell handel, motverkar en expansion av den totala handeln med järnmalm.

c) Järnmalmsutbudets priskänslighet, med betydande variationer mellan olika regioner. Relationen utbud/efterfrågan och därmed överkapacitetens omfattning blir beroende av priskänsligheten hos utbudet, vilken inte är lika stor över världen i dess helhet. Inom vissa länder/regioner kan av skilda skäl betydande förluster accepteras för att hålla gruvverksamheten i gång. Där- till kommer att relationen kostnader/priser utvecklas olika från land till land beroende på individuella variationer i inflationstakt, valutakurser m.m.

d) Sjöfrakternas utveckling. Stora fartyg, stora hamnar och förhållande- vis låga bunkerkostnader fortsätter att gynna global handel med järnmalm. Även vid låga sjöfrakter föreligger dock betydande närhetsfördelar.

4. Den svenska järnmalmens framtida marknadsförutsättningar

Förutsättningen för en framtida svensk järngruveindustri är avhängig kvali- tet, pris, kostnad och miljökrav.

I sin utredning ”Mineralteknik 2000” (våren 1989) konstaterar MinFo (Stiftelsen Mineralteknisk Forskning): ”En fortsatt produktutveckling krävs för att ta fram järnmalmsprodukter med acceptabel renhet avseende alkali, fosfor och svavel samt tillräcklig reduktionshållfasthet och reducibilitet”.

Dagens svenska malmprodukter är dock i stort av god eller acceptabel kvalitet jämfört med marknadens övriga utbud och bör kunna finna av- sättning inom nuvarande produktionsramar under förutsättning att priserna anpassas till konkurrerande material med de awikelser som de olika kvali- teterna kräver resp. tillåter. Ett undantag utgör fosformalmen, vars av- sättning är direkt beroende av några få köpare och dessas val av stålproces- ser. Eventuellt kan också köpmotstånd drabba fineskvalitetema hos speci- ellt kvalitetskänsliga kunder.

I tidigare internationella bedömningar har man med viss skepsis sett på de skandinaviska malmernas konkurrens- och marknadsförutsättningar. Världsbanken placerade 1987 våra malmer i det kostnadsblock som antas inte kunna uppnå lönsamhet på 1990-talets marknad. Även andra prognoser ställer sig tvekande till möjligheterna för Sverige att hålla uppe aktuell leveransnivä i en marknad som sannolikt kommer att präglas av ett fortsatt överutbud med den svaga prisutveckling som därmed följer. Detta gäller i synnerhet fines, medan pelletsutbudet åtminstone under de närmaste åren förefaller komma att ligga bättre i linje med behovet eller temporärt kan bli en knapphetsvara.

LKAB kan visserligen vara med och påverka prisnivån på marknaden men kan inte med sin numera begränsade marknadsandel räkna med något större inflytande annat än på pelletspriset.

LKABs förutsättningar att bemästra lönsamhetsproblemet ligger till nå- gon del på valet av produktsammansättning och kunder men framför allt gäller det att kunna hålla kostnaderna på en konkurrenskraftig nivå.

Situationen för övriga svenska gruvor, där beslut om att upphöra med driften föreligger, berörs inte här.

4.1. Kvaliteter

Kvalitetsmässiga för— och nackdelar för LKABs produkter jämfört med marknadens övriga utbud kan summeras: LKABs masugnspellets hör till marknadens bästa. Genom sin olivintill-

sats tillåter den en beskickning med upp till 100 % i relativt stora masugnar. Stora besparingar nås av användarna på grund av möjligheten till extremt slagglåg och bränslesnål drift. En beskickning med 100 % Olivinpellets anses innebära en kostnadsbesparing i storleken 4—6 c/u (beräkning av LKAB 1987) jämfört med en beskickning av sura silisiösa pellets eller en mix av sinter och sura pellets. Störande faktorer är vissa spårämnen som nickel, vanadin och titan.

Efterfrågan på LKABs Olivinpellets tenderar i dag att överstiga pro— duktionen. Mycket talar för att Olivinpellets även under överskådlig framtid kommer att ha en god marknad i Europa (miljöskäl, strukturrationalisering— ar etc.). LKAB har här kunnat utnyttja kvalitetsfördelen och uppnå ett högre pris på marknaden än priset för ordinära sura pellets. Prisskillnaden mellan pellets och sinterfines "pelletspremien'”, har dock en smärtgräns, i synnerhet hos köpare med tillräcklig egen effektiv sintringskapacitet. Valet av köpare bör därför vara selektivt och inriktat på kunder med otillfredsstäl- lande egen sintringskapacitet, -kvalitet och -kostnad.

LKAB-pellets relativa kostnadsläge 1987 framgår av diagram 1:13. LKABs direktreduktionspellets är i dag kvalitetsledande på marknaden.

För direktreduktionspellets finns endast en liten marknad i Västeuropa. För den huvudsakliga avsättningen måste LKAB söka sig till förbrukare i Mellanöstern och Sydostasien. Därmed kan inte LKABs pellets tillgodoräk- na sig någon kostnadsfördel fraktmässigt jämfört med konkurrerande mate- rial, snarare tvärt om.

LKABs fosforlåga fines är behäftade med kvalitetsproblem, främst kon- centrerade till alkalihalten i Kiruna fines och granulometrin hos Malm- berget fines. Alkalihalten, som i slutet av 1970-talet blev en accentuerat kännbar kvalitetsnackdel, har under 1980-talet reducerats med framgång hos båda kvaliteterna. LKABs fineskvaliteter värderas för närvarande av marknaden som inte riktigt fullt jämförbara med mönsterbildande kvalite- ter, vilket renderar till ett prisavdrag. Granulometrin hos Malmberget fines förbättras emellertid successivt och målsättningen är att produkten skall jämställas med marknadens ledande kvaliteter.

Det naturliga avsättningsområdet är Europa-marknaden, men LKAB har av konjunkturstrategiska skäl sökt bredda sin marknad att omfatta även andra stora importområden. Mot denna riskspridning måste vägas att den transportmässiga närhetsfördelen till Europa-hamnarna byts mot en frakt- nackdel.

Driftskostnaderna c&f Rotterdam för Kiruna fines ligger förhållandevis acceptabelt i jämförelse med konkurrerande produkter medan Malmberget fines ligger högt i kostnadsskalan, se diagram 1:12.

För segmentet högfosformalm kan internationella jämförelser inte göras. Trots en nära nog monopolställning inom sin produktgrupp måste prissätt- ningen gå balansgång för att stimulera till ett bibehållande av fosforråjärns- hanteringen. Även om LKAB-malmen går mot högre andel fosforlåg rå- malm i fast klyft är det ändå i hög grad önskvärt att nedbringa den andel av produktionen som måste fosforrenas. En fortsatt avsättning av fosforhög

malm på marknaden är därför angelägen. Priserna är inte fullt jämförbara med priserna på fosforlåga produkter.

Kvarvarande fosformalmsköpare finns i Västtyskland, Belgien/Luxem- burg och Frankrike och är i dag mindre än halvdussinet.

4.2. LKABs framtida kvalitets- och produktval

För ett par decennier sedan hade LKAB i sitt sortiment ett tjugotal kvalite- ter, mångfalden motiverad dels av kundernas specialönskemål, dels av marginalmalmer vid produktionen i tre gruvor.

I dag omfattar sortimentet ett tiotal produkter. I framtiden kan produktsortimentet komma att begränsas till ett fåtal kvaliteter, mest extremt men därför inte helt osannolikt till endast pellets med några få specialprodukter därutöver.

En än större pelletssatsning än för närvarande skulle för LKABs del innebära att man ytterligare specialiserade sig till det produktområde där man i dag intar en ledande ställning.

LKABs pellets, både dess masugnspellets (numera till 100 % olivin- pellets) och direktreduktionspellets (lågsilisiösa pellets), klassas bland de bästa på marknaden. Tack vare att malmråvaran är en magnetit, lätt att anrika till höga järnhalter, är LKAB tämligen ensamt om att kunna fram- ställa ett extremt järnrikt utgångsmaterial för pelletstillverkningen. Därmed skapas ett utrymme att tillföra pelletsråvaran tillsatser som höjer produk- tens egenskaper utan att järnhalten blir oattraktivt låg. För masugnspellets gäller detta t.ex. olivin som, fördelaktigt, finns tillgänglig inom landet. Ett ytterligare plus med magnetitmalmen är att den kräver lägre energiåtgång i pelletiseringsprocessen än motsvarande hematit/götitråvaror hos huvudpar- ten av konkurrerande pelletstillverkare.

Dagens pelletskapacitet i Lapplandsgruvorna ligger närmare 10 Mt. Med utbyggnad av nuvarande tre verk kan en kapacitet på drygt 11 Mt nås. Om i ett framtida perspektiv ytterligare kapacitet skulle komma ifråga måste LKAB investera i ett helt nytt pelletsverk med det betydande språngvisa kapacitetstillskott detta innebär. Frågan är om och i så fall när marknaden blir mogen för ett sådant utbudstillskott utan att prisnivån påverkas nega- tivt.

Ett nytt pelletsverk kostnadsberäknas i dag till mer än 1 GSEK. En sådan investering går inte att motivera företagsekonomiskt med dagens pelletspri- ser. Ett annat läge kan uppstå bl.a. om miljökraven för sinterverken ute i Europa skärps liksom att åldersstrukturen successivt kommer att kräva förnyelse av sinterverken. Om stålindustrin på sikt sålunda ställs inför valet mellan stora egna kapitalinvesteringar eller en ökad användning av köpta pellets kan det sistnämnda alternativet komma att te sig mer attraktivt. I det längre tidsperspektivet skulle det sålunda kunna komma att skapas ett prisklimat som gör det motiverat med ytterligare utbyggnader av pellets- kapaciteten. I dagsläget bedöms emellertid att en produktion av enbart

pellets skulle ge ett sämre ekonomiskt resultat för LKAB än en fortsatt produktion med dagens produktsammansättning.

LKAB kommer att möta fortsatta krav på kvalitetsförbättringar. För nuvarande sortiment gäller det lägre fosforhalt, lägre alkalihalt i synnerhet i Kiruna fines, lägre halter spårämnen etc. Kraven på kvalitetsjämnhet skärps successivt.

4.3. Priser

LKAB kan i dag endast i obetydlig grad påverka den framtida malmprisni- vån. Den svenska malmen var prisledande fram till mitten av 1970-talet, när de svenska malmsäljarna representerade ett utbud i storleken 45 Mt, Gräng- es International Minings Liberia-malm inräknad. I dag är den brasilianska Rio Doce-koncernen och två av de australiska gruvföretagen de stora inom branschen.

LKAB har dock ett prisinflytande när det gäller pellets både i kraft av en förhållandevis stor kvantitet, obunden av ägareintressen från förbrukarnas sida och av hög kvalitet. Pelletspriset är emellertid ännu till sin huvuddel beroende av finespriset på marknaden.

Såvitt det går att bedöma i dagsläget talar både utbuds- och behovsmönst- ren för en fortsatt svag prisutveckling som långsiktigt får svårt att hålla jämna steg med kostnadsutvecklingen.

Prisförbättringen 1989, med sannolik höjning även 1990, har emellertid skapat ett bättre utgångsläge för kommande år än tidigare väntat.

Stålindustrin inte bara i Europa utan också i Japan och USA, som haft stora lönsamhetsproblem, utnyttjar varje möjlighet att pressa kostnaderna. Ett utvecklat kontaktnät köparna emellan stärker deras position vid för- handlingarna om malmpriserna.

Ungefär hälften av exportmalmen kommer från lågkostnadsproducenter och ytterligare en tredjedel från mellankostnadsgruvor. Högkostnadsgru- vorna kommer inte att vara de prisbestämmande. Tvärtom ligger det i lågkostnadsgruvornas intresse att i lågkonjunkturlägen vinna marknads- andelar för att kunna utnyttja sin fulla kapacitet.

4.4. Kostnader och lönsamhet

Figur 1:15 Drrftskostnader 1987 c&f Rotterdam. Sinterfines

Sinterfines _ US cent/Fe-unit

35

Malmberget fines

30

25

Kiruna fines

20

15

10 20 30 40 50 6 Mt ackumulerade lev till EG 1986

Figur 1:16 Driftskostnaden 1987 c&f Rotterdam. Pellets

55 US cent/Fe-unit

50 45 _! LKAB 40

35

25

*_.—___—

5 10 15 20 25 Mt

Det relativa kostnadsläget för LKABs pellets och fines 1987 framgår av figurerna 1:15 och 1:16. Figurerna visar bedömda driftskostnader c&f Rot- terdam för leveranser till EG från så gott som alla större aktuella leverantö- rer.

Av kostnadsfiguren för fines framgår att Kiruna fines ligger i mitten av kostnadsfältet medan Malmberget fines toppar kostnadstrappan.

Kostnaderna för LKAB pellets ligger på den högre delen av kostnads- trappan med så gott som hela marknadens övriga utbud till lägre kostnader fram till mottagarhamn.

Senare kostnadsstudier indikerar emellertid ett bättre kostnadsläge för LKAB.

Den hjälp från externa utvecklingstrender, som den svenska malmen har kunnat tillgodoräkna sig för att förbättra sitt relativa kostnadsläge räknat hos malmköparna, gäller främst sjöfrakterna. Under både 1988 och 1989 har sjöfrakterna legat högre än när relaterade kostnadsstudie utfördes 1987, vilket varit till fördel för de svenska malmema med dessas korta trans- portavstånd.

En återgång till högre oljepriseri en eventuellt politisk lugnare arabvärld skulle också fördyra malm med längre sjötransport mer än den svenska malmen. Vad gäller tonnagestorleken går utvecklingen fortfarande den svenska malmen emot. Även om tidigare spekulationer om mycket stora fartyg inte ser ut att bli verklighet i någon större omfattning tenderar genomsnittstonnaget att ständigt öka till större relativ fördel för de långväga malmema jämfört med närmarknadens malmer.

En sammanfattning av några av de faktorer som är kostnadsmässigt negativa för LKAB jämfört med konkurrenterna ger följande:

— Höga lönekostnader (högt relativt löneläge och stor bemanning, men långtgående rationaliseringar förbättrar successivt läget) Underjordsdrift (bl.a. begränsning av maskinstorlekar)

— Hårda malmer

— Hög energiförbrukning Diversifierat sortiment som delvis kräver komplex malmbehandling — Höga tonkilometerkostnader för järnvägstransporten (ca 300 %-ig nivå jämfört med huvudkonkurrenterna) Långtgående miljökrav.

Mot dessa nackdelar kan bl.a. följande fördelar ställas: Möjligheter att framställa mycket höganrikade produkter Energibesparing vid pelletisering på grund av magnetitråvaran Närheten till Europa-marknaden.

Figur 1:17 Järnmalmsgruvorna [, Norrbotten — ungefärlig kostnadsfördelning

Gruvor, administration försäljning Löner och främmande tjänster Övrigt Hamnar Järnvägsfrakter Källa: LKAB

4.4.1. Energiförbrukningl-kostnader

Energiförbrukningen inom den svenska industrin har under senare tid stått i fokus för intresset.

Energikostnaderna för den svenska järngruveindustrin betecknas som höga jämfört med flera andra industrigrenar resp. jämfört med den inter- nationella konkurrensen inom branschen. Eftersom LKAB bryter sin malm under jord i ett arktiskt klimat blir den specifika energiförbrukningen hög.

För Kiruna+Svappavaara fördelar sig energiåtgången i stora drag med 35 % på vardera brytning (fram t.o.m. sovring) och anrikning och med 20 % på pelletisering, vilket lämnar drygt 10 % för ”övrigt". SJs energi- förbrukning för nedtransporten till hamn är inte inkluderad.

Energiåtgången i ledet brytning-sovring kommer att successivt öka på grund av ökat uppfordringsdjup, ökad vattenuppumpning och utökad venti- lation (+ ca 5 % per år).

Energiförbrukningen vid anrikning är proportionell till kvantiteten. I pelletsprocessen finns eventuellt möjligheter att ytterligare reducera den redan låga oljeförbrukningen per ton. Genom att råvaran är en magnetit tillgodogörs malmens egen värmepotential vid pelletiseringen.

Energibesparande åtgärder är också bättre värmeåtervinning från gruv- luft, gruvvatten och olika processer.

I ett längre perspektiv, om energin blir en ännu högre kostnadspost än i dag, kommer energisnålare metoder, maskiner och processer att prioriteras.

Dagens energislag är el, olja och kol. Nya. energislag som gasol och gas (norsk) kan tänkas bli aktuella i en framtid.

Det finns en strävan att öka elenergianvändningen eftersom den inte bara är effektiv utan också miljövänlig. Dieselgaser är ett miljöhot i gruvan. Samhällets målsättning att minska elförbrukningen och att därvid använda priset som styrmedel innebär en kostnadshöjning som inte har någon mot- svarighet hos konkurrenterna. Därmed skulle gruvornas kostnadsläge kom— ma att försämras relativt andra malmer.

Redan med dagens elpriser ligger den specifika elförbrukningen för LKABs produkter räknat i kr/ton fyra gånger högre än för Brasilien och sex ä sju gånger högre än för Australien (1988).

Programmet för LKABs effektivisering av underjordsdriften innebär att energikostnaderna kommer att få en än större betydelse i framtiden.

Fram till 1995 beräknas energiåtgången öka med 20—25 % och fram till år 2000 med 40 % över nuvarande förbrukning (1988).

4.4.2. Effektivisering av underjordsbrytning

LKABs gruvor i Kiruna och Malmberget har i dag den högsta produktivite- ten av alla underjordsgruvor i världen.

Vid en jämförelse med konkurrerande stora moderna dagbrott är dock produktiviteten låg räknat i ton/mantimme. Ser man däremot på produktivi- teten räknat i ton Fe/mantimme hävdar sig LKAB tillfredsställande mot många dagbrott, som tvingas bryta stora mängder gråberg för att komma åt malmen eller har relativt låg Fe-halt in situ. Många av dessa gruvor kommer med stor sannolikhet att slås ut i framtiden och effektivitetskravet kommer att öka väsentligt för LKAB för överlevnad in på 2000-talet.

För att möta framtidens effektiviseringskrav satsar LKAB stora resurser på den gruvtekniska utvecklingen bl.a. i ett stort program i samarbete med andra svenska gruvföretag, tillverkare av gruvutrustning, staten via STU och högskolor. Totalt satsas 350 MSEK under en femårsperiod med målsätt- ning att bidrag till en halvering av brytningskostnaderna år 2000.

Några viktiga punkter i programmet är: förenkling, storskalighet. god tids- och kapitalutnyttjning, automatisering och datorisering.

Ur programmet, som går under beteckningen ”G 2000", citeras:

"UTBLICK MOT ÅR 2000 Järnmalmsgruvorna utnyttjar i hög grad storskaliga massbrytningsmetoder som ger avsevärt lägre kostnader än i dag.

På grund av det höga utnyttjandet av maskiner och system, minskar behovet av arbetsplatser. Sammantaget med robotiseringen innebär detta en kraftig reduktion av personalbehovet under jord utan att kapitalkostna- derna ökar. Underhållsarbetet har effektiviserats markant även om en relativt stor stab behövs för skötsel av den komplicerade utrustningen. Gruvorna utnyttjar till stor del elektriska drivsystem. Detta förbättrar gruv- miljön radikalt och minskar behovet av dyrbara ventilationsanläggningar.

Dyra fasta anläggningar i form av huvudnivåer håller på att ersättas med mobila installationer i kommunikationstunnlar nära malmema. Krossning

eller primär autogenmalning och efterföljande pumpning av malmen till dagen har införts i flera gruvor. Dessa åtgärder har sänkt gruvbrytningens kapitalkostnader markant.

Driften av gruvan år 2000 kräver mycket hög kompetens hos bl.a. malm- geologer, bergmekaniker, bergtekniker och underhållstekniker. Nästan all personal arbetar med robotiserade maskiner eller med datoriserade plane- ringssystem och designhjälpmedel.

Sprängningen sker med reglerbara sprängämnen och sprängkapslar som ger önskad fragmentering med större säkerhet och mindre skador på om- givande berg. Laddningen sker med halvautomatiska laddutrustningar. In- strument för kontroll av borrning (håldjup, hålavvikelse) laddning (tändar— funktion, laddningsmängd) och sprängning (detonerade laddningar, deto- nationsförlopp) utnyttjas regelmässigt. Därmed ökar driftsäkerheten.

Bergförstärkning utförs enligt i förväg uppgjorda prognoser och utförs med mycket hög kapacitet. Förstärkning är vanlig.

Lastning och transport utförs regelmässigt dygnet runt med fjärrmanöv- rerad eller automatisk utrustning. Elektrisk drift är vanlig på de stora produktionsmaskinerna.

Tung utrustning övervakas med mikrodatorbaserade diagnosmetoder. Nästan allt underhåll sker under planerade stopp då snabba komponentut- byten genomföres i bra arbetsmiljö.”

LKABs viktigaste gruvtekniska utvecklingsprojekt är i dag:

1. Framtida produktionssystem i Kiruna (FPS) som utgör basen för hur brytning och transport skall utföras under nuvarande huvudnivå i Kiruna. Redan nu kan sägas att investeringskostnaderna oavsett transportsystem kan begränsas till storleksordningen halva nuvarande transportsystem.

2. Utveckling av den storskaliga skivrasbrytningen. Utvecklingspotentia- len bedöms som mycket stor.

3. Maskinutvecklingsprojekt inriktade på stora driftsäkra elektriska ma- skiner som arbetar med hög precision och som delvis är automatiserade. Rationaliseringsmöjligheterna bedöms som goda. Personalbehovet kom- mer att minska kraftigt och personalprofilen ändras radikalt. Energikostna- den kommer att få en större betydelse i framtiden och stora energibespa- ringsåtgärder blir allt viktigare. En koncentration av brytningen till de största och rikaste malmema är en sannolik utveckling för framtiden. LKAB bryter i dag malm i Kiruna och Malmberget. Kiruna har malmre- surser som är tillräckliga för en långvarig produktion i aktuell omfattning för hela LKABs behov. Med andra ord skulle, om det visar sig kostnads- mässigt riktigt, brytningen i Malmberget kunna upphöra. Malmbehand- lingsanläggningarna i Malmberget skulle i så fall tillföras råvara från Kiru- na, en parallell till Svappavaara i dagsläget. Dock står i Malmberget en ny huvudnivå, M 85, i det närmaste klar. En ny huvudnivå i Kiruna blir aktuell före slutet av århundradet.

4.4.3. Miljöproblem vid tillverkning av pellets

Sverige ligger före andra länder i sin miljöpolitik. De svenska gruvorna tvingas därför tidigare än konkurrenterna att minska påverkan på den yttre miljön.

Aktuella problem hos LKAB gäller främst utsläppen av fluor och svavel vid tillverkningen av pellets.

Fluorproblemet sammanhänger med att LKABs malmer håller höga fos- forhalter (apatitmalmer). Eftersom marknaden huvudsakligen efterfrågar produkter med låg fosforhalt är det närmast en överlevnadsfråga för LKAB att konvertera högfosformalmen till attraktiva lågfosforprodukter.

Omvandlingen sker genom krossning, malning och starkmagnetisk sepa- rering. För rågodset från Kiirunavaara krävs också ett ytterligare steg med flotation för att nå tillräckligt låga fosforhalter.

Apatiten håller kalciumfosfat till vilket fluormolekyler finns associerade. Eftersom apatiten är svårlöst i vatten blir det inte fråga om ett vattenföro- reningsproblem utan fluoret går ut med rökgaserna vid den starka upp- hettningen som sker i pelletsprocessen. Utan reningsinsatser blir fluoret tillgängligt för bl.a. växter och djur.

Koncessionsnämnden för miljöskydd har satt gränsvärden för fluorut- släpp från LKABs pelletsverk enligt nedan:

Tabell 1:29 Gränsvärden för fluorutsläpp

vaa Produktion Maxutsläpp Utsläpp

Mt pellets/år t F/år utan rening Kiruna 4,3 120 300' Svappavaara 3,5 55 1501 Vitåfors (Malmberget) 4,0 190 100

' ] Kiruna används ett rågods med högre fosforhalt (KD-malm) medan Svappavaa- ra-verkets rågods utgörs av en mellanprodukt med lägre fosforhalt.

Koncessionsvillkoren innebär att LKAB måste rena rökgaserna i Kiruna och Svappavaara före utsläpp. I Kiruna finns sedan några år en reningsan- läggning i drift. I Svappavaara togs en renare i bruk hösten 1988. I april 1989 beslutade LKAB om ytterligare en rad miljöförbättrande investeringar i Malmfälten, dels i en utbyggnad och förbättring av stoffreningen i kulsinter- verket i Svappavaara, dels i en utbyggnad av rökgasreningen i kulsinterver- ket i Kiruna. Besluten innebär en investering runt 60 MSEK och en väsent- lig årskostnad för drift och underhåll. LKABs konkurrenter har ingen motsvarande miljöpålaga.

Hittills har LKAB inte behövt införa speciell svavelrening tack vare successivt minskad oljeförbrukning vid pelletstillverkningen (t.ex. i band- ugnsverket i Vitåfors ner till så låga åtgångstal som 5 [ per ton pellets). Svavlet i eldningsoljan (alt. kolet) och i kulsinterrågodset avgår vid upp- hettningen i pelletsprocessen. LKAB har lägre svavelutsläpp än sina kon- kurrenter. Inte heller dessa har ålagts några reningskrav.

Under det senaste året har blyföroreningar vid driften i Höganäs upp- märksammats. Delar av blyet härrör sig från malmråvaran men avskiljs enklast hos förbrukaren.

4.4.4. Lönsamhet

LKAB har i en strategisk utredning, presenterad för industridepartementet sommaren 1987, gjort en genomgång av möjliga kostnadsbesparande åt- gärder. I denna utredning konstateras att om de i många stycken mycket ambitiösa effektiviseringsinsatserna går att genomföra hundraprocentigt finns förutsättningar att nå lönsamhet i ett längre perspektiv, om inte en alltför negativ utveckling av de yttre betingelserna som priser och efter- frågan från för LKAB mest gynnsamma marknader inträffar.

LKAB står inför en svår uppgift att fortlöpande hålla nere kostnaderna så att man även med en svag eller fallande realprisutveckling kan uppnå lönsamhet. Konkurrerande gruvor arbetar hela tiden med omfattande be- sparingsprogram. En viss roll på gott och ont spelar LKABs känslighet för dollarkursens variationer. Många konkurrenter har valutor mer följsamma dollarn.

När LKAB under andra hälften av 1970-talet började visa förlustresultat fanns en mycket betydande rationaliseringspotential. Mycket av denna är numera utnyttjad. Personalstyrkan har sålunda halverats och detsamma gäller också järnvägsfrakterna.

Figur 1:18 Resultatutveckling för LKAB — moderbolaget — efter avskrivningar men före finansiella poster

MKR. 600 500

400

300 200

100

—100 —200

—300 —400

—500

5. Järnmalmsprospektering

Järnmalmsprospekteringen har en mycket gammal historia i Sverige. Redan under 1600—talets första hälft anställdes av staten en fast stab av malmletare. Vid sidan om den statligt organiserade malmprospekteringen har under alla tider även privat malmletning förekommit.

Under årens lopp har metoderna att söka efter malm utvecklats från mer eller mindre okulära metoder för ca 800 år sedan, då man började använda järnmalm ur fast klyft, över den revolutionerande gruvkompassen på 1600- talet med nål rörlig inte bara i horisontalled utan också i vertikalled, till dagens förfinade metoder. Numera används i allmänhet flera metoder i kombination för att kartlägga en malmförekomsts läge, storlek, mineralhalt etc.

Våra svenska järnmalmer, som huvudsakligen utgörs av magnetitmalmer, kan betraktas som stora magneter och kan därför lokaliseras med magnetis- ka mätningar. Med dagens känsliga magnetometrar kan även mycket djup- belägna magnetitmalmer lokaliseras. Intensivare malmletning i storskalig- het med magnetiska mätningar från luften genomfördes i Bergslagen under slutet av 1940-talet och i Norrbotten under 1960-talet.

Vid 1960-talets malmundersökningar i Norrbotten användes också ex- empelvis gravimetermätningar (grundade på malmens högre specifika vikt än omgivande bergarter), som ger möjlighet att identifiera även icke magne— tiska blodstensmalmer. Kombinationen av magnetiska och gravimeteriska mätningar liksom användningen även av andra geofysiska metoder ökar säkerheten av undersökningsresultaten.

Ytterligare steg i prospekteringsarbetet är mer omfattande diamantborr- ningar, schaktsänkningar och drivning av sökningsorter på olika nivåer.

Det malmtillskott man funnit under den mer intensiva undersöknings- perioden mellan andra världskrigets slut och fram till början av 1970-talet har huvudsakligen legat i anslutning till redan befintliga gruvor och bildar fortsättning på redan tidigare kända malmkroppar.

Beträffande järnmalmen i Bergslagen kan sägas, att berggrunden redan under äldre tid blivit effektivt genomletad. Den norrbottniska berggrunden har kartlagts mer noggrant under detta sekel. Under senare årtionden har prospekteringsarbetet till stor del varit inriktat på att söka finna djupare belägna malmer.

Den senaste större prospekteringskampanjen riktad mot järnmalm utför- des i Norrbotten under perioden 1963—1973 av SGU i skydd av ett 10-årigt inmutningsförbud för andra än staten. Kostnaderna för denna uppgick till 30 a 35 MSEK i 1962 års penningvärde. Undersökningen omfattade bl.a.

flygmätning kompletterad med uppborrning av flera fyndigheter. Det totala tillskottet malm som kunde påvisas uppskattades till något mer än 1,1 Gt av varierande kvalitet, varav huvuddelen i anslutning till fyndigheterna kring gruvorna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara. Helt nyupptäckta fyndig- heter begränsades till ca 125 Mt med i allmänhet lägre järnhalter än hos de redan bearbetade malmema.

Under den senaste 15-årsperioden har LKAB i samband med den lång- siktiga brytningsplaneringen genomfört mer omfattande undersökningar i redan lokaliserade fyndigheter. Bland de större arbeten som utförts kan nämnas undersökningarna av Luossajärvimalmen, den s.k. sjömalmen en fortsättning åt norr av Kiirunavaaramalmen som i en större omfattning avslutades 1977, men som även under 1980-talets senare hälft undersökts genom bl.a. ortdrivning i hängväggen och ett betydande diamantborrnings- program.

I Malmberget bekräftades vid djupborrningar från dagen, som avslutades 1977—1978, förekomst av malm på stora djup. I viss begränsad omfattning påträffades smärre inte tidigare kända lokaliseringar (t.ex. vid Tingvallskul- le 1978).

I Mellansverige gjordes en större malminventering 1967, när det kon- staterades att malmen skulle räcka i 35 å 50 år med då aktuella brytnings- planer. Prospekteringsaktiviteten under senare år har av naturliga skäl varit mindre omfattande.

I Dannemora konstaterade man i början av 1980-talet att tidigare års intensiva undersökningsarbeten gett mycket tillfredsställande resultat be- träffande malmtillgångens storlek och att med hänsyn till den numera goda kännedomen om malmen kunde borrningsprogrammen begränsas.

I Grängesberg startades så sent som 1983 ett djupborrningsprogram med omfattande borrningar delvis från nydrivna orter för att utröna de geologis— ka förutsättningarna för fortsatt avsänkning i gruvan.

Som sammanfattning kan sägas att med den moderna prospekterings- teknik, som numera används, torde alla större järnmalmer i Sverige vara kända till läget, och även om de inte undersökts i detalj med t.ex. diamant— borrning, också till sin mäktighet. Några nya omfattande prospekterings- planer i storskalighet inom sektorn järnmalm föreligger därför inte. Aktu- ellt prospekteringsarbete är direkt knutet till produktionsplaneringen på kort och lång sikt vid nu arbetande gruvor.

6. Sammanfattning och slutsatser

J ärnmalmsmarknaden har under de senaste decennierna karaktäriserats av ett överutbud med endast tillfälliga förbättringar i balansen mellan tillgång och efterfrågan (1974, 1979 och 1988/89 års stålboomar) som kunnat leda till prishöjningar. Priset c&f Rotterdam i dollar räknat är även med 1989 års betydande höjningar lägre än för tio år sedan i löpande pris trots dollarns kraftiga värdeminskning på valutamarknaden under senare år. Med 1989 års prisnivå går LKABs malmrörelse med vinst, men uppnår inte tillfredsstäl- lande avkastning på arbetande kapital. För att nå denna senare målsättning skulle en ytterligare prishöjning på ca 5 % krävts.

Prisutvecklingen sett ur den enskilda producentens resp. konsumentens synvinkel blir kraftigt avhängig olika valutors relation till USD, eftersom järnmalmen på exportmarknaden genomgående noteras i sistnämnda valu- ta. Generellt har emellertid gällt att utvecklingen för realpriserna länge varit trendmässigt negativ. Även i ett tidsscenario fram till sekelskiftet finner internationella bedömare att järngruveindustrin har svårt att be- stående vända denna trend.

Prognoser över behovet av järnmalm fram till år 2000, presenterade under hösten 1988/våren 1989, visar stora divergenser sinsemellan, i hög grad beroende på olika bedömares syn på utvecklingen av stålbehovet huvud- sakligen i Kina. Försiktiga bedömare ser risker för en stagnation eller t.o.m. minskning av den internationella handeln med järnmalm grundat på upp- fattningen att stålproduktionen i de hittills stora järnmalmsimporterande industriländerna kommer att fortsätta att minska, medan andra aktiva inom branschen ser möjligheter till en ökning av handeln i storleken mindre än 1 %/år.

Samtliga bedömare anser att marknaden kommer att vara väl försörjd med järnmalm under det kommande decenniet, även i högefterfrågelägen. Dock kan tillfälligt knapphet uppstå för vissa attraktiva kvaliteter. In- vesteringar i ny kapacitet resp. viss aktivering av vilande kapacitet blir nödvändiga under 1990-talet. Några projekt är redan under uppbyggnad, stimulerade av den senaste stålboomens ökade efterfrågan.

Svensk gruvnäring valde i början av detta decennium att söka banta sig ur den ekonomiska krisen. Aktuell export (1988) är närmare 50 % lägre än 1974 års maximum. Beslut har fattats om att upphöra med driften i kvarva- rande två gruvor i Mellansverige. LKAB transformerar i ökande omfattning den inte längre lika attraktiva fosforrika malmen till fosforlåg pellets och bryter nu malm endast i Kiirunavaara och Malmberget. Några planer på en mer markerad höjning av dagens produktionsnivå vid Lapplandsgruvorna

har inte annonserats. LKAB inriktar sina ansträngningar på att genom ökad effektivisering kunna hålla kostnaderna på en internationellt acceptabel nivå.

De svenska malmema svarar i stort sett mot marknadens kvalitetskrav. LKABs pellets hör till marknadens bästa. Kvalitetsförbättringarna av fines från såväl Malmberget som Kiruna har varit framgångsrika. LKABs fos- formalmer står i en särklass inom sitt smala segment.

Framtidsproblemet för svenskmalmen är sålunda främst ett lönsamhets- problem.

Med det prospekteringsarbete i storskalighet som genomförts under sena- re årtionden i såväl Norrbotten som i Mellansverige är de i dag ekonomiskt tillgängliga malmreserverna väl kända. Någon brist på malmråvara före- ligger inte under överskådlig tid. En genom fortsatt prospektering ökad detaljkännedom om de fyndigheter som är föremål för brytning resp. berörs av den långsiktiga brytningsplaneringen ingår i de aktiva gmvomas normala verksamhet.

Bilaga 2 Koppar av bergsingenjör Mati Sallert, Boliden Mineral AB Innehållsförteckning 1 Faktaavsnirl .......................................... 91 1.1 Koppar, kopparmineral ................................ - 91 1.2 Råvarutillgångar ...................................... 91 1.3 Sveriges tillgångar .................................... 92 1.4 Framställningsteknik .................................. 93 1.5 Användningsområden ................................. 95 1.6 Konsumtion .......................................... 95 1.7 Produktion ........................................... 97 1.7.1 Presentation av större gruvor .................... 100 1.8 Handel .............................................. 100 1.9 Priser, prissättning .................................... 105 1.10 Ägarstruktur ......................................... 107 1.11 Konkurrerande råvaror/material ........................ 108 1.12 Forskning, utveckling, internationellt samarbete .......... 108 2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet ......... 110 2.1 Kopparindustrins utveckling ............................ 110 2.2 Konsekvenser för kopparindustrin ...................... 111 3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000 .................. 114 3.1 Internationella prognoser och kommentarer till dessa ..... 114 3.1.1 Generellt ..................................... 114 3.1.2 Konsumtion ................................... 114 3.1.3 Trender hos slutförbrukare ...................... 115 3.1.4 Produktion .................................... 116 3.1.5 Kostnadsstruktur ............................... 120

4 Sammanfattning och slutsatser .......................... 122

1 Faktaavsnitt

Världens upptäckta tillgångar av koppar beräknas till ca 500 miljoner ton. Av denna kvantitet beräknas ca 350 miljoner ton vara brytvärd. Av tabell 221 framgår att över hälften av de brytvärda tillgångarna finns i Nord- och Sydamerika.

Tabell 2:l Världens kopparreserver, Mt

Region

Nordamerika USA Kanada Mexiko Övriga

Summa Nordamerika

Sydamerika Chile Peru Övriga

Summa Sydamerika Europa inkl. Sovjetunionen

Afrika Zaire Zambia Övriga

Summa Afrika

Asien Filippinerna Övriga

Summa Asien

Oceanien Australien Papua Nya Guinea Ovriga Summa Oceanien Totalt världen

Nordamerika Sydamerika Europa Afrika Asien Oceanien

' Summeringarna är avrundade

Källa: USBM

Totala reserverl

90 23 23 15

150

97 32 12

140 70

30 34

70

18 19

35

16 14

35 500

150 140 70 70 35 35

500

Ekonomiskt utvinn- bara reserverl

57 17 17

1

90

79 12 3

95 50

26 30 4

60

12 14

25

15 340

95 50

25 15

340

De upptäckta brytvärda tillgångarna i Sverige uppskattas innehålla ca 2 miljoner ton kopparmetall. De finns uteslutande i sulfidfyndigheter i form av kopparkis. Fyndigheterna är koncentrerade till Norrbottens län, Skellef- tefältet och Bergslagen.

I Norrbottens län finns flera fyndigheter. De enda som bryts i dag är Aitik nära Gällivare och Viscaria utanför Kiruna. Aitikmalmen håller mycket låg kopparhalt, ca 0,4 %, och anses vara en av de fattigaste kopparmalmerna som bryts i världen. Den är mycket stor; det totala kopparinnehållet upp- skattas till ca 700 000 ton. Den under 1970-talet upptäckta Viscariamalmen har en kopparhalt på ca 1—2 %.

I fjällkedjan finns några kopparfyndigheter, av vilka den viktigaste är Stekenjokk, där brytningen inleddes år 1976. Stekenjokkmalmens storlek bedömdes då vara ca 15 miljoner ton malm med 1,5 % koppar och 3 % zink. Av denna var dock bara ca 8 miljoner ton brytvärd malm. Stekenjokk— gruvan lades ned under 1988.

I Skelleftefältet finns ett stort antal kopparfyndigheter. Ett tiotal gruvor producerar kopparmalm. De viktigaste av dessa (vad beträffar kopparpro- duktionen) är Kristineberg, Rävliden och Långsele.

I Bergslagen finns bl.a. Falu gruva, som ända till slutet av 1800-talet var världens största koppargruva och den gruva som producerat mest under sin livslängd. Produktionen är numera mycket liten. Härutöver finns några andra mindre gruvor.

De totala svenska koppartillgångarna upptäckta och brytvärda skulle räcka för ungefär 15—20 års produktion vid nuvarande produktionsnivå. För kopparn som finns i komplexmalmen är dock tillgångssitutionen för andra metaller, främst bly och zink, viktig. Den andelen har dock minskat i betydelse.

Principerna för kopparframställning ur sulfidmalm framgår av flytschemat i figur 2:1. Processerna är olika för sulfidmalm och oxidmalm. Sulfidmalmen anrikas, sedan den genomgått krossning och finmalning, genom flotation. Härigenom erhålls ett koncentrat, slig, med en kopparhalt på 20—40 %. Efter rostning och smältning eller direktsmältning med syrgas (flash-smält- ning) av sligen erhålls skärsten (eng: matte), som därefter oxideras till blisterkoppar (råkoppar) i en konverter. Blisterkopparn raffineras och an- passas till form och kvalitet till marknadens behov.

Figur 2:I Huvuddragen av kopparframställning ur sulfidmalm. Handelsvaror mair- keras genom understrykning.

Piouss- Råvaror och am Sidopvocess Produkt NP lilsatscr

Anrilming

Kanonmat (slig)

Rautal—

Iramstål- . ,me Luft ___—' Rostrum (ov) 50341”

l Rostgods Syralabnk w sig x' Elkan Slagg omfång/' + syrgas Slagluming Slutsla Skår- Konvonor— l (ev) l 99 sten sla ' - 99 Bhncl'ond El lamm l m ”50” Kvans xo Konvertering %& / (slaggblåsning) SO,-gas (enl. ovan) (ZnO) Luft (kopparblåsning) Konverter- damm Bistefkowa! (ZnO. PbSO.) Ralllnering k Rallil _ -—_> nemg l Luu/7 Roduklicnsmod Anotikoppar

1.1—___. ......

Im II i & le rn

Källa: K. Tekniska Högskolan; Processmetallurgi

Sedan syrehalten sänkts genom reduktion (polning) gjuts kopparn till plattor (anoder). Genom elektrolys renas kopparn ytterligare. I detta pro- cessteg avskiljs också ädelmetaller, dvs. guld och silver. De katoder som framställs vid elektrolysen kan antingen säljas direkt eller gjutas till ämnen, vanligen trådämnen (s.k. wire bars). På senare år har det blivit allt vanligare att man slopar steget över trådämnen och i stället antingen säljer katoder eller smälter ned dessa och producerar valstråd direkt för avsalu.

Energiåtgången vid kopparframställning är givetvis beroende av malmens insitu halt. Ett ”normal”värde om 12 000 kWh/ton kan dock användas. Av dessa utgörs gruvbrytnings— och anrikningsdelen av omkring 8 000 kWh och smältning och raffinering av ca 4 000 kWh. Oxidmalmerna behandlas, sedan de krossats, i en lakning med syror. Därefter sker utfällning genom elektrolytisk reduktion som till resultat ger katoder av liknande slag som de som erhålls när utgångsmaterialet är sulfidmalmer.

Det mest betydande användningsområdet för kopparn finns inom den elek- triska industrin. Mellan en tredjedel och hälften av konsumtionen förbrukas i någon form i denna sektor. Dess andel har dock minskat något till följd av fiberoptikens intåg inom telekommunikationsområdet och att viss substitu- tion av aluminium skett speciellt inom högspänningsöverföringen. Kop- parns elledande förmåga är dock överlägsen och något ordentligt hot finns endast av silver. En vidare användning av silver kan dock till följd av dess betydligt högre pris inte förväntas.

Det näst största användningsområdet finns inom byggnadssektorn, där den huvudsakliga applikationen är kopparrör för vattenförsörjning och distribution, centralvärmeanläggningar, varmvattenberedare, hushållsma- skiner samt för takplåt.

Här skall dock påpekas att viss statistik kan vara svårtydbar, ty elektriska hushållsmaskiner kan vara klassade som elindustriprodukter men förbrukas inom byggnadssektorn.

Det andra viktiga användningsområdet är transportsektorn, där bilin- dustrin är en stor förbrukare, bl.a. bilkylare.

Den marina sektorn har ökat markant i betydelse under de senaste åren. Kopparns formbarhet, korrosionsbeständighet och som additiv i båtfärger, som förhindrar algtillväxt, är egenskaper av betydelse. Off-shore-industrins utveckling under 1970- och 1980-talen har också öppnat nya användnings- områden för koppar.

Kopparn legerad med zink, nickel och tenn till mässing, monel och brons resp. kommer till användning inom ett stort antal områden.

Världens totala konsumtion av koppar uppgick år 1985 till 9,7 miljoner ton, varav 7,4 miljoner ton i västvärlden. Konsumtionens fördelning framgår av tabell 212. En stagnation kan här förmärkas mellan åren 1980 och 1985. Här är det endast Sydkorea som mer än fördubblat sin konsumtion.

Tabell 2:2 Världskonsumtionen, kt raffinerad koppar

Region

USA

Japan Västtyskland Frankrike Italien Storbritannien Belgien Sydkorea Brasilien Sverige Övriga västvärlden

Summa västvärlden

Sovjetunionen

Kina Polen

Östtyskland Övriga planekonomier

Summa planekonomierna

Summa totalt

Källa: WBMS

1975

1 397 827 635 365 290 451 177 28 155 94 1 019

5 438

1 220 315 153 112 220

2 020 7 458

1980

1 868 1 158 748 433 388 409 304 84 246 105 1 358

7 101

1 300 386 211 123 253

2 273 9 375

1985

1 976 1 231 754 398 362 347 310 207 197 1 10 1 477

7 369

1 305 446 205 122 257

2 334 9 705

Fördelningen av gruvproduktionen av koppar på olika länder framgår av tabell 2:3. Den svenska gruvproduktionen framgår av tabell 2:3 a.

Tabell 2:3 Världens gruvproduktion av koppar, kt kopparinnehåll

Region 1975 1980 1985 Chile 828 1 068 1 356 USA 1 282 1 181 1 106 Kanada 734 716 739 Zambia 677 596 511 Zaire 495 460 502 Peru 181 367 391 Australien 219 244 260 Filippinerna 226 304 222 Sydafrika 179 212 204 Mexico 78 175 179 Papua Nya Guinea 173 147 175 Sverige 41 43 92 Övriga västvärlden 609 529 708 Summa västvärlden 5 722 6 042 6 445 Sovjetunionen 1 100 980 1 030 Polen 230 343 432 Kina 155 177 200 Mongoliet - 44 136 Övriga planekonomier 139 128 148 Summa planekonomierna 1 624 1 672 1 946 Summa totalt 7 346 7 714 8 391 Källa: WBMS

Tabell 2:3 3 Svenska kopparproducerande gruvor

Gruva Produktion, kt 1978 Viscaria 25,0 Aitik 38,8 Enåsen 0,5 Renström 0,9 Långsele 1,6 Långdal 0,2 Udden 0,9 Holmtjärn 0.2 Näsliden 2,1 Kristineberg 2,7 Rävlidmyran 1,8 Stekenjokk 7,9 Saxberget 0,8 Garpenberg 0,4 Garpenberg Norra 0,1 Falu Gruva 0,7

84,6

USAs produktion fortsätter att minska, medan länder såsom Chile, Peru och Mexico kraftigt ökat sin produktion. Världens produktion av oraffine- rad koppar (blisterkoppar) framgår av tabell 214. Även här visar USA en minskning och Chile, Peru kraftig ökning. En ny producent här är Filippi- nerna. Bland planekonomierna visar Polen den största ökningen.

Tabell 2:4 Världens produktion av oraffinerad blisterkoppar, kt

Region 1975 1980 1985 USA 1 358 1 053 1 193 Chile 724 953 1 089 Japan 821 929 933 Zambia 659 601 544 Kanada 496 493 480 Zaire 402 426 472 Peru 161 349 354 Västtyskland 225 258 247 Australien 183 182 175 Sydafrika 167 186 168 Filippinerna - - 134 Sverige 57 56 101 Övriga västvärlden 635 661 1 026 Summa västvärlden 5 888 6 147 6 916 Sovjetunionen 1 100 1 130 1 140 Polen 230 367 380 Kina + övriga Asien 178 198 275 Övriga planekonomier 135 133 143 Summa planekonomierna 1 643 1 828 1 938 Summa totalt 7 531 7 975 8 854

Källa: WBMS

Raffinadkopparproduktionen framgår av tabell 215. Bilden här är den- samma som för blisterkoppar.

Tabell 2:5 Världens produktion av raffinerad koppar, kt

Region 1975 1980 1985 USA 1 610 1 686 1 436 Japan 819 1 014 936 Chile 535 811 884 Zambia 629 607 510 Kanada 529 505 500 Västtyskland 422 374 414 Belgien 332 374 413 Zaire 226 144 227 Peru 54 230 227 Australien 192 182 194 Spanien 130 154 152 Sydkorea 22 79 150 Sydafrika 88 148 145 Filippinerna - 130 Sverige 57 56 65 Ovriga västvärlden 618 672 920 Summa västvärlden 6 263 7 036 7 303 Sovjetunionen 1 400 1 450 1 400 Polen 249 357 387 Kina 248 318 358 Ovriga planekonomier 184 92 248 Summa planekonomierna 2 081 2 217 2 393 Summa totalt 8 344 9 253 9 696 Källa: WBMS

Den generella trenden har varit att den industrialiserade världen i reala ton räknat ligger kvar på samma blister- och raffinadproduktion eller mins- kat något, medan utvecklingsländerna, som har råvaruresursema, i högre grad integrerat framåt och har byggt ut sin smältnings- och raffinerings- kapacitet.

År 1985 utgjorde sekundärproduktionen ca 1,1 Mt eller ca 15 % av västvärldens raffinadproduktion om 7,3 Mt. Sekundärmaterialet kommer huvudsakligen från el- och elektronikskrot, bilkylare, slagg från metallbe- arbetningsverk, hushållsapparater och telefoner m.m.

Energiåtgången vid framställning av koppar ur skrot är ca 1 500 KWh/ ton.

Ytterligare ca 2,6 Mt koppar cirkulerade år 1985 i form av skrot som inte omsmälts och raffinerats. Sådant skrot karaktäriseras av att det återanvänds i den form som det ursprungligen framställts i, som exempelvis mässing.

Sveriges produktion av raffinerad sekundärkoppar utgjorde år 1985 ca 26 kt.

I Sverige råder f.n. exportförbud på skrot.

SOU 1989:93 1.7.1 Presentation av större gruvor En sammanställning framgår av tabell 2:3 b. Tabell 2:3 b Presentation av större gruvor Land Gruva Företag Prod 1986 kt Afrika Sydafrika Palabora Palabora 116 Zambia Nchanga ZCCM 260 Mufulira ZCCM 80 Oceanien Australien Mount Isa Mount Isa Mining 159 Papua Nya Guinea Bouganville Bouganville Copper 173 Asien Indonesien Ertzberg Freeport 97 Filippinerna Sipalay Maricalum Mining 41 Cebu Atlas Consolidated 70 Europa Sverige Aitik Boliden 38 Jugoslavien Majdanpek RTB Bor 50 Sydamerika Brasilien Jaguarari Caraiba 30 Chile Andina Codelco 112 Chuquicamata Codelco 548 El Salvador Codelco 95 El Teniente Codelco 380 Manatos Blancos Mantos Blancos 79 Mexico Cananea Cananea 60 La Caridad Mexicana de Cobre 132 Peru Cuajone SPCC 138 Toquepala SPCC 107 Tintaya Tintaya 48 Nordamerika Kanada Timmins Kidd Creek Falconbridge 109 Island Copper Utah Mines 56 Lornex Highland Valley 95 USA Ray Asarco 88 Bagdad Cyprus Minerals 76 Sierrita/Esp Cyprus Minerals 78 Pinto Valley Magma Copper 81 San Manuel Magma Copper 96 Chino Phelps Dodge 104 Morenci/Metcalf Phelps Dodge 253 Tyrone Phelps Dodge 144 1.8 Handel

Kopparråvarorna, vilka är föremål för handel, är slig, råkoppar (blister) och raffinerad metall. Handelsmönstret är olika för de olika produkterna.

Av tabell 216 framgår handel med koncentrat. De huvudsakliga exportö- rerna är Kanada, Chile och Papua-Nya Guinea. Mexico är relativt ny som exportör. Filippinerna däremot, som tidigare varit en av de större ex-

portörerna, har minskat sin export kraftigt, sedan landet fått egen smält— verkskapacitet.

Tabell 2:6 Internationella handelsströmmar, koppar i slig, kt & Land 1975 1980 1985 F__—_ Kanada 315 286 320 Chile 104 125 266 Papua Nya Guinea 170 142 169 USA 8 106 116 Mexiko 74 109 Indonesien 61 59 87 Australien 47 56 85 Övriga 158 176 220 Totalt 1 073 1 325 1 459 Import Japan 730 838 878 Sydkorea 7 71 107 Västtyskland 166 145 152 Kanada — — 76 Spanien 29 51 42 Sverige 17 16 25 USA 67 28 18 Övriga 43 68 139 Totalt 1 059 1 217 1 437 & Källa: WBMS

Av importländerna svarar Japan för över hälften av den totala mängden. Japan, som har en mycket utvecklad industri, saknar egna inhemska till- gångar och kommer sannolikt att behålla sin ställning som den ledande importören. Miljökrav och höga arbetskraftskostnader kan tvinga japanska smältverk att stänga.

Av nya länder som sligimportörer märks här Sydkorea. Handeln med blisterkoppar domineras bland exportörerna av utveck- lingsländerna med egna råvarutillgångar, som tidigt anlade vidareföräd— lingssteg i landet, tabell 2:7. De dominerande exportörerna är Zaire, Chile och Peru. Importörerna är i huvudsak de stora västeuropeiska industrinatio- nerna, Belgien, Västtyskland och Storbritannien.

Tabell 2:7 Internationella handelsströmmar, oraffinerad koppar, kt

Land 1975 1980 1985 Export Zaire 240 273 236 Chile 180 151 190 Peru 88 126 127 Namibia 40 41 49 Sydafrika 62 41 21 Sverige 1 1 39 Övriga 1 19 92 75 Summa 730 725 737 Import Belgien 215 190 216 Västtyskland 120 52 78 Storbritannien 83 75 65 Japan 40 62 34 Sydkorea - - 33 USA 79 48 29 Övriga 92 89 100 Summa 629 516 555

Källa: WBMS

Handeln med raffinerad koppar, som framgår av tabell 218, domineras av exportörer såsom Chile, Zambia, Kanada, Zaire och Belgien. Kraftiga ökningar har här skett i Peru och Filippinerna.

Tabell 2:8 Internationella handelsströmmar, ran'merad koppar, kt

Land 1975 1980 1985 Export Chile 504 769 892 Zambia 616 614 505 Kanada 320 335 277 Zaire 224 154 226 Belgien 249 299 207 Peru 37 209 183 Filippinerna - - 130 Sydafrika 38 58 75 Australien 92 51 72 Spanien 17 60 69 Västtyskland 97 76 68 Japan 22 206 51 Sverige 19 18 12 Övriga 273 151 172 Totalt 2 508 3 000 2 939 Import Västtyskland 405 452 442 USA 132 458 381 Japan 168 228 356 Kina 113 128 356 Italien 282 373 333 Frankrike 350 413 325 Storbritannien 369 271 248 Belgien 188 317 200 Brasilien 126 206 78 Taiwan 18 65 46 Sverige 68 72 59 Övriga 227 232 286 Totalt 2 446 3 217 3 110 Källa: WBMS

Importörerna finns här i huvudsak också bland västvärldens industrilän- der, noterbart är ökningen för USA och Japan. I USA har en del smältverk stängts på grund av miljöskäl och konsumtionen har därför fått täckas upp av inköp av raffinerad koppar. Japans raffinadimport ökar samtidigt som dess sligimport också ökat.

Handeln med öststaterna utgjordes år 1987

av en nettoexport till öst om ca 70 kt koppar i slig av en nettoexport till öst om ca 20 kt blisterkoppar av en nettoimport till väst om ca 110 kt raffinerad koppar.

Handeln med koncentrat har visat en svag ökning under 1980-talet, medan handeln med blister minskat. Den kraftigaste svängningen har skett

inom handeln med raffinerad koppar.

Handeln med öststaterna är svårförutsägbar och betingas ofta av netto- försäljningar under katastrofår för att på så sätt erhålla utländsk valuta.

Statistikuppgifter på produktion och konsumtion är inte lättillgängliga, varför någon prognos för framtida handel är svår att göra.

Det är dock rimligt att anta att en viss infrastrukturuppbyggnad kommer att leda till en ökande konsumtion i öst. Gruvutbyggnader i Kina framför allt kan medföra en snabbare utveckling av produktionen än konsumtionen. För den närmaste tiden förutses inte någon nämnvärd ändring av öst/ västbalansen.

Sverige är en nettoimportör av koppar. Beroendet har dock minskat i takt med att Aitikgruvan byggts ut och Viscaria tagits i produktion.

Importen och exporten av sliger är nästan lika stor och sammanhänger med kvalitetsolikheter i sligerna och hur de passar till de olika smältverken.

Sveriges balans framgår separat av tabell 2:9, och handeln med de nordis- ka länderna av tabell 2:10.

Tabell 2:9 Sveriges balans, kt

1975 1980 I 985

Produktion Kopparinnehåll i slig 41 43 91 Blister- och anodkoppar 57 57 101

från malm (primärt) 41 46 74 från skrot (sekundärt) 16 11 26 Raffinerad koppar 57 56 65 Import Koncentrat (kt i slig) 56 47 106 Koppar matte 7 8 5 Raffinerad koppar 69 72 57 Legeringar 6 4 3 Skrot inkl. legeringsskrot 8 5 20 Export Koncentrat (kt i slig) 10 7 109 Blister- och anodkoppar 1 1 38 Raffinerad koppar 19 18 12 Legeringar 3 2 3 Skrot inkl. legeringsskrot 1 2 4 Konsumtion 94 105 110

Kt kopparinnehåll där inte annat angives Källa: MG, Metallstatistik

Tabell 2:10 Sveriges handel med övriga nordiska länder

Sveriges import 1985 Totalt 57 800 Raffinerad koppar från Norge 5 900 Danmark - Finland 3 009

Sveriges export 1985 Totalt 12 700 Raffinerad koppar till Norge 632 Danmark - Finland 1 882

Import kopparkoncentrat 1985 Totalt 106 000 från Norge 22 570

Danmark -

Finland -

Export kopparkoncentrat 1985 Totalt 109 000 till Norge 2 050

Danmark -

Finland 57 000

Källa: MG, Metallstatistik

Koppar kostade i slutet av år 1988 ca 22 000 kr per ton. Det absolut sett högsta priset någonsin. Prisutvecklingen under 1980-talet framgår av figur 222.

Figur 22 Koppar LME

1981 82 83 84 85 86 87 88 89 1990

I de flesta avtal om kopparleveranser är priset knutet till prisnoteringarna på LME. Även om bara en mindre del av världshandeln fysiskt passerar LME är LME-priset ändå normgivande.

På de inhemska marknaderna i USA och Canada förekommer dock s.k. producentpris, vilka fastställs av de dominerande företagen. Detta går oftast till så att en av producenterna tar initiativ till en prisändring och att de andra därefter justerar sina priser. Härigenom etableras en gemensam pris- nivå. Under normala förhållanden följer producentpriset i USA ganska väl prisutvecklingen på LME. Följden skulle annars bli en omfattande transat- lantisk handel med koppar, som skulle utjämna prisskillnaderna.

De viktigaste orsakerna till de betydande prisfluktuationerna är variatio- ner i efterfrågan. Eftersom koppar används mest i investeringsvaror. dvs. maskiner och byggnader, samt i "tunga” konsumtionsvaror, t.ex. bilar och hushållskapitalvaror, kan efterfrågan variera ganska kraftigt från år till år. Strejker och andra händelser, t.ex. avbrott på transportleder, som leder till produktionsbortfall, har också tidvis lett till stora prishöjningar.

Eftersom det i stort sett inte förekommer några långtidskontrakt med fasta priser (undantaget är handeln mellan Comecons medlemsländer), och priset fastställs varje dag på LME, uppstår dessutom betydande kortsiktiga variationer. Härutöver förekommer ett visst mått av spekulation på LME, vilket har betydelse framför allt i tider med hög efterfrågan. Priset kan då stiga mycket snabbt. Prisvariationerna förstärks dessutom av att LME är en residualmarknad, där säljare kan göra sig av med överskott utöver kon- trakterad produktion och köpare kan täcka oplanerade behov.

Lagersituationen brukar vara en viktig prisindikator. De totala koppar— lagren i världen uppgick år 1983 till ca 2,1 Mt och hade till år 1988 sjunkit till en nivå om ca 700 kt motsvarande fem veckors konsumtion. Lagerrationali- seringarna har i huvudsak under denna tid skett hos producenter och konsumenter, men även LME-lagren har sjunkit och är nu på en nivå som allmänt betraktas som den lägsta nivån utan att menliga störningar på marknaden skall inträffa.

1.1. Koppar, kopparmineral

Koppar, kemisk beteckning Cu, är den viktigaste av de s.k. basmetallerna (koppar, zink, bly, m.fl.). Den egenskap som gör koppar särskilt värdefull är den goda elektriska ledningsförmågan. Motståndskraft mot korrosion, hög hållfasthet, böjlighet, smidbarhet och icke-magnetisk är andra viktiga egenskaper. Koppar legeras ofta med andra metaller, till t.ex. monel, mäs- sing eller brons.

Det finns ett stort antal kopparförande mineral. Bara några få används dock för kopparframställning och viktigast av dessa är kopparkis (CuFeZS) och kopparglans (CuZS). Koppar bryts både i dagbrott och underjords- gruvor. Under framför allt 1970-talet utvecklades s.k. "porfyry ores”, dvs. malmer där kopparsulfidmineral ligger spridda i oftast granitbergarter och som sprickfyllnad i dessa och i sidoberget. Dessa fyndigheter, som nu bryts i framför allt USA och Chile, är ofta mycket stora och bryts i dagbrott i stora kvantiteter även om kopparhalten är mycket låg (ner till ca 0,4 %).

Kopparkis och kopparglans uppträder ofta tillsammans med andra sulfid- mineral, t.ex. zink, bly och molybden. Vid flera koppargruvor utvinner man också ädelmetaller som guld och silver.

En del av världsproduktionen av koppar utvinns också ur oxidmalmer, där malmmineralen är olika oxider av koppar.

1.10. Ägarstruktur

Ägarstrukturen framgår av tabell 2:11.

Tabell 2:11 Ägarstruktur januari 1988

Land Företag Ägare Afrika Namibia Tsumeb GFSA/Newmont/BP Sydafrika Palabora RTZ/Newmont O'kiep Newmont/GFSA Zambia ZCCM Staten/ZCI/ITM Zaire Gecamines Staten Oceanien Australien Mount Isa Mount Isa Mines Holdings Papua Nya Guinea Bouganville Staten/CRA/Privat Asien Indien Hindustan Copper Staten Indonesien Freeport Freeport McMoran Filippinerna Atlas Consolidated Soriano Corp Europa Sverige Boliden Trelleborg Spanien Apirsa Boliden Rio Tinto Minera UERT/RTZJIokala intressen Jugoslavien RTB Bor Staten Latinamerika Brasilien Caraiba Metais Staten Chile Codelco Staten Enami Staten Disputada Exxon Mantos Blancos Anglo American Mexiko Com de Cananea Staten/Privat Mexicana de Cobre Mexicana de Cobre Peru SPCC Asarco/Marmon/PD/ Newmont Centromin Staten Nordamerika Kanada Highland Valley Cominco/Lornex/Tech Hudson Bay Inspiration Resources INCO INCO Kidd Creek Falconbridge Utah International Broken Hill Property Noranda Noranda USA Asarco Asarco Chino Mines PD/MC Minerals Cyprus Minerals Magna Copper

Phelps Dodge Washington Corp Kennccott

Cyprus Minerals Magma Copper/ Newmont Phelps Dodge Washington Corp Standard Oil

x_—

1.11. Konkurrerande råvaror/material

Kopparn kan ersättas av aluminium i flera tillämpningar, där dess elektriska ledningsförmåga har betydelse. Inom högspänningsområdet har en sådan substitution i stort genomförts. Av tekniska skäl är det dock svårt att ersätta kopparn i ledningar med klenare dimensioner som t.ex. i bilar, maskiner och bostäder. Vid de nuvarande prisrelationerna, där aluminium och kop- par i det närmaste betingar samma pris, sker dock ingen övergång till aluminium.

Inom telekommunikationen har fiberoptiken i stora delar ersatt koppar- ledningar vid signalöverföring mellan huvudteleväxlarna. Distributionsnä— tet vidare till hushållen har fortfarande kopparledningar och en ersättning där är inte lika given.

Inom transportmedelsindustrin används koppar främst i elektriska system och i bilradiatorer. Medan det är tämligen svårt att ersätta kopparn i det elektriska systemet i bilar, har en övergång till aluminium som material i radiatorer till stora delar redan skett. Orsaken till detta har varit den ogynnsamma prisrelationen under mitten av 1970-talet och viljan från bil- industrin att minska vikten. Vid nuvarande prisförhållande har dock denna utveckling hejdats. Skulle denna prisrelation bestå kan en reverserad sub- stitution komma till stånd på sikt. En ytterligare bidragande orsak till att kopparn kan konkurrera med aluminium i bilkylare är det utvecklings- arbete, som utförs vid Gränges Metallverken i avsikt att minska radiatorvik- ten genom produktion av tunna kopparband och en ny fogningsteknik.

Inom byggnadsindustrin används koppar framför allt för vattenledningar. Ett visst intrång på den marknaden har gjorts av plaströr. Det har emellertid visat sig att plasterna inte haft riktigt god åldringsbeständighet och sålunda har en viss reverserad substitution förmärkts. Kopparn har vidare en bak- teriedödande effekt till skillnad från plasten.

Som takbeklädnad har kopparn en mera utsatt position, där ett stort antal alternativa material existerar. Prisfrågan här är av avgörande betydelse, även om affektionsvärdet alltid kommer att hålla en viss konsumtion vid liv.

1.12. Forskning, utveckling, internationellt samarbete

Chile, Peru, Zaire och Zambia bildade år 1967 Conseil Intergouvernemen- tal de Pays Exporteur de Cuivre (CIPEC) i syfte att förbättra prisstabiliteten och uppnå högre priser på koppar. Organisationen existerar fortfarande och har utökats med ett antal nya medlemmar och associerade medlemmar. Dess betydelse har dock minskat i att den inte på ett märkbart sätt kunnat bidra till stabilisering av kopparpriset. Svårigheterna synes bero på att man inom konstellationen inte kan uppnå enighet. Flera CIPEC-länder agerar i dag självständigt och detta försvagar CIPEC”s roll. CIPEC har sitt säte i Paris.

Inom UNCTAD pågår sedan en längre tid diskussioner om bildandet av en s.k. "studiegrupp för koppar”, vars uppgift skulle vara av samma slag som den existerande motsvarigheten inom bly och zink. Av CIPEC-länder- na verkar i dag Chile vara den som har de största förväntningarna på UNCTAD.

År 1959 bildades INCRA, International Copper Research Association, av ett antal producenter. Detta var ett uttryck för flera av producenternas vilja att markera sitt intresse för att vidareutveckla och utöka användningen av koppar. Genom den långa kedjan av mellanhänder från producent till konsument och där producenterna producerar koppar och konsumenterna köper en funktion, där koppar ingår i varierande former, är det pro- ducenterna som i första hand har intresse att följa hela ledet av kopparn i kedjan till den slutliga produkten. Mellanleden kan i flera fall ändra pro- duktions- och materialval och är således inte lika beroende av koppar.

INCRAs arbete utförs på global basis och de medverkande producenter- na betalar i proportion till sin kopparproduktion. INCRAs uppgift är att

1. utveckla nya teknologier, produkter och processer, som kan skapa nya användningsområden för koppar,

2. förbättra befintlig teknologi i avsikt att förstärka kopparns position i förhållande till substitut,

3. utveckla och anamma grundläggande vetenskapliga kunskaper, som kan användas i slutmarknaden för kopparprodukter och processer.

INCRAs administrativa säte är i New York. Ett lokalt Europakontor finns i London. Inom de olika regionerna i världen finns ett antal lokala Market Development Associations, MDA-s. Deras uppgift är att marknadsföra idéer från bl.a. INCRA och verka för att dessa får en användning, samt i övrigt vara en sammanhållande instans för marknadsinformation inom re- gionen. Dessa organ kan också utföra lokala kampanjer. I början av 1989 omorganiserades INCRA och bytte namn till ICA, International Copper Association.

Under mitten av 1980-talet genomfördes en "Copper Image Campaign" stödd av producenter med intresse och försäljning på Europamarknaden. Kampanjen utfördes som en annonskampanj i England, Tyskland, Frankri- ke och Italien och hade till syfte att öka allmänhetens och i synnerhet beslutsfattarnas allmänna kunskaper om koppar. Kampanjen finansierades av ett femtontal större producenter.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet

Konsumtionen av koppar i världen steg oavbrutet fram t.o.m. år 1979. Därefter skedde en kraftig avvikelse från expansionstakten; konsumtionen minskade under några år för att år 1986 åter komma upp till 1979-års nivå.

Prognoserna, som utfördes under mitten och slutet av 1970-talet, in- dikerade en fortsatt konsumtionstillväxt med samma styrka som tidigare (ca 5 % per år). Dessa prognoser angav konsumtionen år 1985 till ca 13 miljo- ner ton. 1985 års utfall blev ca 9,7 miljoner ton (inkl. östblocket).

Orsakerna till det trendbrottet står att finna i det förändrade konsum— tionsmönstret, som inträdde efter oljekriserna 1974 och 1978—79. Ekono- misering och energibesparing blev honnörsord.

Härtill skall läggas teknikgenombrott inom telekommunikationsområdet samt inträdet av plaster och kompositer på traditionella kopparmarknader.

Vissa regionala skillnader förekommer värda att notera. Under hela 1980-talet har konsumtionen i Europa, USA och Japan legat stilla, medan den har stigit något i övriga Asien. Taiwan och Syd-Korea är de länder som egentligen visar någon trendskillnad.

Det kraftiga trendbrottet, som till en början (1975) såg ut som en vanlig cyklisk nedgång, åtföljdes av en kraftig uppgång igen åren 1978—79. Ök- ningstakten var därvid så kraftig, att flera bedömare trodde att den tidigare projektionskurvan skulle kunna nås relativt snart. När kurvan år 1980 åter pekade nedåt, stod det ganska klart att trendbrottet var ett faktum. Den tidigare oro, som funnits om att världens malmreserver inte skulle räcka till, var inte längre befogad. Av figur 2:3 framgår den prognostiserade konsum- tionen och det verkliga utfallet för koppar.

Figur 2:3 Västvärldens kopparkonsumtion åren 1950—1985

Matric tonnes lOOO's) -' 8000

_ Actual consumtion

7000 "nu Projected consumtion on 1960—trend 6000

5000

4000

3000

2000

1950 55 so 65 70 75 en es Källa: John Tilton och MG, Metallstatistik

Före och under den kraftiga uppgången skedde betydande ägarföränd- ringar inom gruvindustrin och speciellt inom den kopparproducerande de- len. Oljebolagen, som genom de kraftiga prishöjningarna under andra hälften av 1970-talet hade accumulerat stora vinster, såg sig om efter alter- nativ till diversifiering och möjligheter till investeringar i företag med för- lustavdragsmöjligheter.

Deras tro att de kunde behärska mineralutvinning baserad på sin oljeut- vinning, gjorde att ett stort antal oljebolag världen över engagerade sig i mineralindustrin. Stora finansiella resurser kom härvid mineralindustrin till godo.

Den kontinuerliga konsumtionstillväxten fram t.o.m. år 1979 hade skapat en situation för producenterna, där en ständigt ökande produktion var nödvändig för att möta efterfrågan. Priset på koppar bestämdes av den nytillkommande produktionens drifts- och kapitalkostnader. Med den ex— pansiva utsikten pågick malmletning och utbyggnadsplanering utgående från denna prinivå.

I och med att ökningen i konsumtionen upphörde, fr.o.m. år 1979, och sedan höll sig på samma nivå flera år, uppstod en överkapacitet i det att produktionskapacitet fanns latent i ett antal olika utbyggnadsprojekt. Den utvecklingen kunde pågå några år innan industrin blev varse trendbrottet. Under denna tid hann ett betydande överskott i produktionskapaciteten uppstå.

Av detta följer naturligtvis, att all planering i industrin var inriktad med

en långsiktig prisnivå, som kunde täcka drifts- och kapitalkostnader för varje nyetablering. Sålunda skedde också prospektering efter nya fyndig- heter med denna riktpunkt.

Betydande insatser gjordes också av de oljebolag, som nyligen förvärvat mineralföretag — och hade man inte förvärvat något bolag, så byggde man upp egna organisationer som började arbeta med mineralprospektering.

När det i början av 1980-talet stod klart, att de tidigare konsumtionsförut- sägelserna inte gällde och att världens kopparkonsumtion väl kunde till- godoses med existerande kapacitet, kunde kapitalkostnadselementet ute- slutas ur de kostnader som var vägledande för prisbildningen. Eliminering- en av kapitalkostnaden medförde att produktionskostnadskalkylerna sjönk med ca 20—25 cent per lb koppar.

Effekten av detta blev för länder med marknadsekonomier att ett stort antal projekt i utvecklingsstadiet kunde läggas i malpåse.

Enär kopparproduktionen domineras av länder, där de marknadsekono- miska krafterna inte är förhärskande, kunde en fortsatt expansion pågå oberoende av om full kostnadstäckning erhölls eller inte. Sådana länder är framför allt de afrikanska med statsägd kopparindustri eller de sydameri- kanska statsägda industrierna och där konkurrenskraftsjusteringar kan ut- föras genom devalveringsåtgärder.

Samtidigt i början av 1980-talet följde en förstärkning av USA-dollarn och även analogt en förstärkning av Canada-dollarn.

Nämnda situation lade en särskild press på den amerikanska kopparin- dustrin, som i början av 1980—talet hade driftskostnader i storleksordningen 80 cent per lb.

Under åren 1983—1985 pågick en omfattande rationaliseringsprocess in- om den amerikanska koppargruvindustrin. Stora ingrepp gjordes i bl.a. gråbergsbrytning, ingående halter och bemanningsplaner. Lönerna omför- handlades, varvid baslönenivån sänktes kraftigt, COLA (cost of living ad- justment), en slags indexuppräkningsklausul, togs bort. I gengäld infördes ett bonussystem, som skulle utfalla därest priserna på koppar åter skulle stiga.

Teknologiska landvinningar inom lakningstekniken öppnade nya möjlig— heter att billigt utvinna koppar. Metoden lämpar sig väl i ökentrakter och några producenter i USA och Australien har kunnat nyttja sig av den tekniken.

Resultaten av dessa rationaliseringar och teknikföränd'ringar medförde att produktionskostnaderna i USA kunde sänkas med upp till ca 20 cent per lb, och i vissa fall med ännu mer. Huvuddelen av USAs produktion kommer sålunda i dag fram till en kostnad kring 50—60 cent per lb.

USAs kopparindustri gjorde under början av 1980-talet aggressiva försök att förmå den amerikanska staten att införa någon form av protektionistiska åtgärder, allt i akt och mening att försöka försvara den inhemska pro- duktionen. Reagan-administrationen lät sig dock aldrig övertalas. Situatio- nen i Sverige var lik den i övriga Europa. Värdet av den starka USA-dollarn medförde att priserna i USD-prissatta råvaror var låga men höga i europeis-

ka valutor, och svenska kronor i synnerhet efter den kraftiga devalveringen hösten 1982.

Den sedan år 1985 fallande dollarkursen har emellertid medfört, att även den svenska kopparindustrin fått erfara effekterna av rationaliseringar i de prisdominerande länderna och att en bibehållen konkurrenskraft endast har kunnat åstadkommas genom rationaliseringar och sänkningar av driftskost- naderna.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

3.1.1. Generellt

Följderna efter den dramatiska nedgången på världens börser i oktober 1987 har inte blivit så dramatiska som flera befarat. Dock kan förmärkas en viss avmattning och därefter en måttligare ökningstakt i OECD-länderna. Det är framför allt osäkerheten, som lett till att flera länder har justerat sina siffror vad beträffar GNP-tillväxten. Framför allt USA räknar med en GNP-tillväxt på 1—2 % under början av 1990-talet, för att sedan åter- komma till en nivå av ca 2,5 år 3,5 %. Japan och Västtyskland beräknar dock få en jämnare utveckling och beräknar tillväxten till ca 3 resp. 2 % per år.

Problemen för USA accentueras ytterligare av de stora underskotten i bytesbalansen. De åtgärder som måste vidtas för att minska denna, kommer sannolikt att pressa räntorna uppåt och vara inflationsdrivande, varför en allmän lägre tillväxt i början av 1990-talet kan förutses. Andra halvan av 1990-talet beräknas åter en ökning i tillväxttakten.

Den lägre tillväxttakten i USA får effekter i flera länder, speciellt i Europa och Canada. Japan beräknas dock kunna vidmakthålla sin position, då den inhemska efterfrågan beräknas vara stark under hela perioden.

Oljepriset beräknas inte kunna stiga dramatiskt, varför en måttlig in- flation kan generellt förutses i OECD-länderna.

3.1.2. Konsumtion

Västvärldens konsumtion uppgick år 1987 till strax under 8 miljoner ton. Fram till mitten av 1990-talet väntas denna endast stiga med 0—1 % per år.

Härav svarar Nordamerika och Australien med en nedgång av ca 0,5 %. Endast Asien och Sydamerika förutser en väsentlig ökning, ca 2 resp. 1,5 %.

Kopparn, som är ett moget material, har funnit sina applikationer i den industrialiserade delen av världen. I denna del har sedan en tid en ekonomi- sering skett, innebärande att den tekniska och ekonomiska utvecklingen medfört att en viss funktion kan klaras med en mindre råvaruinsats. För- brukningen mätt i form av per capita minskar således. I regioner som Nordamerika och Europa, där inte någon större befolkningstillväxt sker,

erihålls sålunda en gradvis stagnerad eller t.o.m. avtagande konsumtion.

Avvikelser från denna trend kan endast ske om nya applikationsområden kan identifieras.

Omvänt gäller att, vid höga priser på koppar, substitution inträffar speci- ellt inom priskänsliga användningsområden.

Detta förmärktes speciellt inom takplåtsmarknaden i Italien, som under våren 1988 drabbades kraftigt. En fortsatt nög prisnivå kan komma att få menliga effekter på konsumtionen.

Inom områden, där substitution delvis redan skett, som t.ex. bilkylare, kan en oförmånlig prisrelation mellan koppar och aluminium endast på- skynda processen.

Eftersom aluminium-, nickel- och plastpriserna under senare tid också stigit kraftigt, har kopparns relation till dessa material inte försämrats. Kopparpriset kan således bestå på en hög nivå en tid utan att företag, som har möjlighet att välja material, föredrar ett alternativ — speciellt om det då är förenat med investeringar.

3.1.3. Trender hos slutförbrukare

Byggnadssektorn

Kopparkablar för elförsörjning i byggnader svarar för ca 15 % av hela kopparbehovet. Denna sektor har också ökat under senare år till följd av den ökade aktiviteten inom byggnadssektorn. Denna sektor har ännu inte nått sin mättnad, varför en viss ytterligare ökning är att vänta under 1990- talet. Substitutionshotet från aluminium är dock begränsat även vid ogynn- samt direktprisförhållande.

Rörinstallationer, uppvärmningssystem är ett annat viktigt område för koppar. Efterfrågan beräknas vara relativt stabil under 1990-talet. Den tidigare substitutionen av plaster har under senare år kunnat stävjas och t.o.m. en viss re-substitution har förkommit, till stor del på grund av att kopparn varit relativt billig och plaströren nu börjat visa en dålig åldringsbe- ständighet. Prisrelationen mellan koppar och plast kommer alltid att vara avgörande för materialvalet.

Den viktiga marknaden för varmvattenberedare och luftkonditionerings- anläggningar beräknas öka. Substitutionshotet är där ringa.

Marknaden för koppartak har vuxit kraftigt i Västtyskland och Italien, som ett resultat av promotionaktiviteter samtidigt med lågt pris på koppar. Substitution kan mycket lätt inträffa, då det finns ett stort antal material att välja på då det gäller takbeklädnad. Nuvarande höga priser har redan trängt ut koppar från vissa marknader.

Elektriska artiklar

Kopparanvändningen inom telekommunikationssektorn förutses falla ytter- ligare. Telenätet är utbyggt i den industrialiserade världen och anläggningar av nya linjer planeras med nyare tekniker, bl.a. fiberoptik. Det är i huvud- sak långdistansöverföringen som kommer att ersättas med fiberoptik. Den stora mängd koppar, som dock finns i det lokala teledistributionsnätet, förblir dock i stort sett intakt.

Behovet av koppar i kraftkablar, transformatorer och generatorer kom- mer gradvis att minska, eftersom det nationella försörjningsnätet åtminsto- ne i den industrialiserade världen är utbyggt.

Elektroniksektorn och övriga kontaktorer kan visa en viss ökning, men det kompenseras av tillverkarnas strävanden till kvalitetsförbättringar och miniatyrisering.

Den stora utvecklingspotentialen för kraftöverföring synes ligga i "supra- ledare". Utvecklingen här är emellertid inte färdig och i det korta/medel- långa perspektivet synes någon substitutionsrisk inte föreligga.

hansport

Inom bilindustrin förväntas konsumtionen av koppar minska i kylare, men minskningen kompenseras av en ökad användning av elektriska utrust- ningar i standardbilar, något som tidigare endast varit förbehållet lyxbilar.

I USA steg medelkvantiteten koppar i bilar med 35 % till 22 kg mellan åren 1980 och 1986. Av dessa svarade kylare för 5,7 kg år 1980 och 3,1 kg år 1986. Mängden koppar i elutrustningar steg under samma period från 4,4 kg till 9 kg. Denna trend väntas fortsätta, men multiplexingtekniken kommer på sikt att vända trenden.

3.1.4. Produktion

Nuvarande konsumtionsbehov har kunnat tillgodoses vid en prisnivå på koppar i spannet 65—75 cent per lb.

Beräkningar som US Bureau of Mines, USBM, utfört visar att pro- duktion från nu i gång varande gruvor i marknadsekonomierna ger 4,5 miljoner ton per år till en kostnad, som är lägre än 65 cent per lb.

Den potentiella utvinningsbara metallmängden i marknadsekonomierra, som kan produceras till en kostnad lägre än 65 cent per lb, är ca 100 miljoner ton. Med 15 % förräntning av kapitalet är motsvarande kvantitet ca 85 miljoner ton.

En undersökning utförd av US Bureau of Mines, som omfattar 10 i produktion varande gruvor i USA, visar att det i dessa gruvor finns en potentiell metallmängd på ca 12 miljoner ton koppar i kostnadssegmeniet 65—75 cent per lb.

Hittills under 1980-talet har den årliga ökningen av gruvproduktionen varit mycket låg. En anpassning till den låga konsumtionstillväxten har så

småningom skett.

För den omedelbara framtiden ser dock bilden annorlunda ut. Ett antal nya projekt, som varit under utveckling en tid, planerar sin produktionsstart under år 1988.

Ok Tedi i Papua Nya Guinea ökar till full kapacitet och Neves Corvo i Portugal och Olympic Dam i Australien börjar producera.

Härutöver finns ett antal planer på ökningar i befintliga anläggningar; Chuquicamata i Chile och ett flertal lakningsprojekt i USA.

Mot mitten av 1990-talet förutses en ny kraftig ökning av produktionen och då främst genom det planerade öppnandet av La Escondida i Chile.

I tabell 2:12 framgår några störe nya projekt och väsentliga gruvut- byggnader.

Av tabell 2:13 framgår de gruvor, som under de närmaste åren sannolikt kommer att stängas på grund av att malmreserverna har sinat.

Tabell 2:12 Planerad ny gruvkapacitet A. Nya projekt

Land Företag Projekt Prod kap Prod start Australien Roxby Services Olympic Dam 1 50 1988 Olympic Dam 11 150 1991 Portugal Somincor Neves Corvo 120 1988 Brasilien CVRD Solobo 40 1991 Chile Min Escondida La Escondida 300 (+) 1991? Kanada Minnova Ansil 33 1988

B. Planerade utbyggnader av befintliga gruvor

Land Företag Projekt Tillkommande Prod start kapacitet kton koppar Indonesien Freeport Ertsberg 25 1991 Papau N G Ok Tedi Ok Tedi 111 140 1988 Chile Codelco Chuquicamata 225 1989 Mexico Cananea Cananea 80 1987—89 USA Asarco Mission 25 1988 Kanada Highland V Highland Valley 55 1988—89

Tabell 2:13 Gruvor som sannolikt kommer att stängas till följd av uttömda malmre- server

Land Företag Gruva Kapacitet Förväntat kton stängnings— datum Marocko Somifer El Bleida 16 1992 Sydafrika Prieska Prieska 25 1988 Filippinerna Marcopper Tapian 33 1989 Australien Denehurst Woodlawn 5 1990 Finland Outokumpu Keretti 8 1990 Sverige Boliden Stekenjokk 6 1988 Kanada Afton Mines Afton 20 1990 Brenda Miners Brenda 16 1989 Equity Silver Sam Goosly 10 1992 Hudson Bay Ruttan 32 1992 Matabi Mines Matabi 6 1989 Minnova Opemiska 14 1989 Newmont Similkamen 25 1990

Av bilagorna framgår det att den kapacitet som bortfaller i påtaglig grad har kommit från relativt små gruvor i de traditionella gruvdistrikten. Den nya kapaciteten däremot väntas komma från förhållandevis stora enheter och också med en viss geografisk förskjutning.

Andelen koppar från Afrika minskar, medan Oceanien ökar kraftigt. Sydamerika ökar också sin andel något. Tabellerna 2:14 och 2:15 illustrerar förskjutningarna.

Tabell 2:14 Regionala andelar av gruvproduktionen

Region 1987 Mitten 90-talet M! 0/0 Mt 0/0 Afrika 1,25 19 1,18 16 Asien 0,54 8 0,56 8 Oceanien 0,41 6 0,62 9 Europa 0,28 4 0,31 4 Latinamerika 2,05 32 2,39 33 Nordamerika 1,95 30 2,19 30 Totalt västvärlden 6,48 100 7,25 100

Källa: CRU

Tabell 2:15 Regionala andelar av raffinadproduktionen

Region 1987 Mitten 90-talet Mt % Mt %

Afrika 0,89 12 1,04 13 Asien 1,47 19 1,39 17 Oceanien 0,20 3 0,25 3 Europa 1,54 20 1,42 17 Latinamerika 1,42 19 1,67 21 Nordamerika 2.02 27 2,37 29 Totalt västvärlden 7,55 100 8,14 100 Källa: CRU

Vad beträffar raffinadproduktionen beräknas två betydande regioner minska produktionen, Asien och Europa. I dessa regioner är lönekostna- derna höga och miljökraven också höga. Latinamerika ökar sin andel raffi- nerad koppar och något snabbare än gruvproduktionsökningen. Detta skall ses som en trend i en ökad integration framåt. Denna trend har varit synlig tidigare, men kommer under 1990-talet sannolikt att få sitt praktiska ge- nomförande.

De mineralrika områdena i utvecklingsländerna kommer att vilja inte- grera framåt och efter att ha varit exportörer av mineralkoncentrat under en tid. kommer de att bygga ut sin smältverkskapacitet och bli exportörer av raffinerad koppar i stället.

Detta kommer att leda till en minskad handel med koncentrat. Ett scenario, som kommer att förstärkas av att ”custom smelters” i den indust- rialiserade världen har sökt och kommer att söka joint venture-partners i de mineralrika utvecklingsländerna och på så sätt försäkra sig om råvaruleve- ranser.

I takt med att koncentrathandeln minskar kommer handeln med raffine- rad koppar att öka, då de stora konsumentländerna fortfarande finns i den industrialiserade världen.

Länderna med de största utvinningsbara resurserna är Chile med 79 Mt och USA med 57.

De chilenska malmernas medelhalt är ca 1 % men äri avtagande. Resur- serna räcker väl till att bygga ut kapaciteten, så att produktionsnivån skall kunna upprätthållas. De chilenska gruvorna har i allmänhet produktions- kostnader omkring 40 cent per lb och bedöms kunna hävda sig väl, även om kopparpriset skulle gå ned till 60 c-nivån igen.

Produktionskostnaderna kan dock beräknas stiga, då materialet från gru- vorna måste transporteras från allt större djup. Lönekostnaderna är låga och strejker kan inte uteslutas. Produktionskostnaden bedöms mot denna bakgrund kunna bli högre under 1990-talet. Det är dock troligt att kostnads- stegringen i den lokala valutan kommer att devalveras, så att ökning i USD inte kommer att bli märkbar.

USA var fram till år 1982 den ledande kopparproducenten i världen. Sedan dess har ett stort antal gruvor stängt på grund av ekonomiska svårig-

heter. De som överlevt har rationaliserat sin verksamhet och kan i dag producera till kostnader kring 60 cent per lb. Dessa ingrepp medförde dock att livslängden förkortades väsentligt och sannolikt kommer ett antal pro- ducenter mot slutet av 1990-talet att få vidkännas stora kostnader att ex- empelvis avrymma gråberg för att göra de kvarvarande malmreserverna tillgängliga för brytning. Detta kan dock endast ske om priset på koppar är väsentligt högre än 60—70 cent per lb. Medelhalten i USAs reserver bedöms vara ca 0,65 %.

De afrikanska gruvorna i Zambia och Zaire, vilka tidigare hört till de större producenterna, har sett sina malmreserver krympa samtidigt som halterna varit något i avtagande. Produktionstekniska problem, samman- hängande med svårigheter att rekrytera kvalificerad arbetskraft, bidrar till att hämma produktionen. Utan väsentliga nyfynd eller högre priser, så att marginalmalmer kan nyttjas, kommer Zambias malmreserver att vara ut— tömda före år 2000. Zaire synes dock kunna fortsätta produktionen efter år 2000.

3.1.5. Kostnadsstruktur

Effekterna av de rationaliseringar, som inleddes under första hälften av 1980-talet i USA och följdes av övriga, framför allt Europa efter år 1985, har ännu inte slagit fullt ut. Den genomsnittliga produktionskostnaden för koppar sjönk med ca 10 cent per lb mellan 1983 och 1986. 1983 kunde ca 3,5 Mt produceras till en kostnad understigande 65 cent per lb. Motsvarande kvantitet 1986 var ca 5,3 Mt.

Fortsatta kostnadsreduktioner kan sålunda förväntas de närmaste åren. Den ytterligare kapacitet, som tillkommer när Ok Tedi, Olympic Dam, Neves Corvo och La Escondida är utbyggda, är ca 600 000 ton koppar per år fr.o.m. första halvan av 1990-talet. Denna kapacitet har en driftskostnad, som är väsentligt lägre än 65 cent per lb.

Expansionen i Chuquicamata och reaktiveringen av Bingham Canyon adderar ytterligare ca 300 000 ton koppar, som också produceras till kostna- der väsentligt under 65 cent per lb.

Ytterligare fyra pågående moderniserings- och utbyggnadsprojekt i Mag- ma, Morenci, Cananea och Highland Valley kommer att förstärka mellan- kostnadssegmentet i kostnadshierarkin och rationaliseringen får effekt på ca 850 000 ton koppar, som får sina kostnader sänkta väsentligt under 55 cent per lb.

Härutöver pågår en ständig utveckling av kostnadsbesparande åtgärder, huvudsakligen av teknisk natur såsom installation av krossar i dagbrott med transportbandsuppfordring, övergång till lakningsteknik m.m.

Speciellt i ökenområdena i USA har tekniken med lakning utvecklats och en allt ökande mängd koppar kan i dag framställas hydrometallurgiskt.

I takt med att tekniken utvecklas ytterligare och till att anpassas även för icke ökenklimat, kan det förväntas att framgent en ökande mängd koppar framkommer genom lakningstekniken. Ca 10 % av västvärldens produktion

framställs i dag genom lakning.

De producenter, som kunnat anamma tekniken, har i allmänhet kunnat sänka sina driftskostnader till under 50 cent per lb.

De senaste årens kraftiga rationaliseringar har emellertid också medfört att många gruvor förbättrat sin nuvarande position på bekostnad av framför allt livslängd. Detta gäller speciellt i USA, där dagbrotten nu bryts med en gråbergsavrymning, som är lägre än för några år sedan. Därest denna eftersläpning inte snart kompenseras, är det stor risk för att dessa gruvor måste stänga en bit in på 1990-talet, då malmen inte längre är åtkomlig annat än om omfattande resurser sätts in för att avlägsna gråbergsmassorna.

För några större gruvor i Sydamerika (Chile) beräknas halterna in på 1990-talet sjunka. Detta innebär då att kostnaden per producerad enhet koppar kommer att öka. Detta kan dock sannolikt kompenseras med ytter- ligare ökat uttag.

4 Sammanfattning och slutsatser

Sammanvägs dessa faktorer, kommer i det korta perspektivet (5 år) sanno- likt en tillräcklig mängd koppar att finnas till kostnader under 65 cent per lb. Endast en väsentligt högre konsumtion än förutsatt förmår då hålla priset på en högre nivå.

För att priset skall förmås att nå en nivå om ca 80 cent per lb krävs att konsumtionen vid mitten av 1990-talet är ca 1 Mt högre än i dag. Detta motsvaras av en årlig konsumtionstillväxt av omkring 2 %.

1 perspektivet år 1995—2000 är prognosen betydligt svårare att göra. Det alltmer kortsiktiga tänkandet i industrin har gjort att data och planer i huvudsak saknas eller är väldigt diffusa.

Under förutsättning att kopparpriset fram till mitten av 1990-talet inte är så högt att det har konkurrerat ut sig själv och att konsumtionstillväxten har hållit sig omkring 1 %, kommer behovet att vara ca 8,5 Mt per år raffinerad koppar i västvärlden.

Med hänsyn till att de i dag tillredda malmreserverna sannolikt har sinat i Afrika, USA och Europa, kommer nya fynd att erfordras för att ersätta den kapacitet som gått förlorad. Sådana nya fynd kommer inte till stånd om kostnaderna för dessa inte kan täckas.

Med hänsyn till den teknologi som i dag finns och den indikerade ut- vecklingen kommer en framtida rationell hantering att vara mera energisnål och mindre kostnadskrävande än dagens, varför det av det skälet inte finns någon anledning att förutsätta ett högre pris. Däremot om det visar sig att haltmässigt de nya fynden är fattigare, så kommer produktionskostnaderna att öka. Vissa tendenser tyder på att så är fallet, varför det är rimligt att anta att priset under slutet av 1990-talet kan vara något högre än under aörjan av 1990-talet.

Sveriges situation karaktäriseras av en sjunkande malmbas och en av- tagande produktion. Denna trend kan dock temporärt brytas genom den nyligen beslutade utbyggnaden av Aitik. Denna utbyggnad ger också för Aitikfyndigheten en lägre produktionskostnad, som gör att det bör ha bättre förutsättningar att klara en kommande prisnedgång.

Förutsättningarna för smältverken i Norden kan te sig något annorlunda. De ligger i områden, där arbetskraften är dyr, miljökraven är höga och inga skyddstariffer existerar. Överlevnaden är helt beroende av smältverkens egen förmåga att genom effektiv organisation producera koppar till konkur- renskraftig kostnad ur produkter som har mervärden. Skall härtill läggas en ökad energikostnad kanske detta inte är tillräckligt.

Bilaga 3

Bly

av bergsingenjör Mati Sallert, Boliden Mineral AB

1 Faktaavsnitt

1 . 1 Bly, blymineral

Bly, kemisk beteckning Pb, är en tung, mjuk och lättbearbetad metall med låg mekanisk hållfasthet. Smältpunkten är 3270C och densiteten 11,3 kg/ dm]. Ledningsförmågan för värme resp. elektricitet är endast ca 10 % av den hos koppar. Kombinationen hög densitet och låg elasticitet gör bly till ett av de bästa ljudisolerande materialen. Den höga densiteten medför också att absorptionsförmågan för olika former av strålning, t.ex. radioak- tiv, är mycket hög.

En färsk snittyta av bly är glänsande blå-vit, men överdras snart i luften av en oxidhinna med matt blå-grå färg. Denna oxidhinna skyddar metallen väl från fortsatt angrepp. Blyets förmåga att bilda svårlösliga täta ytfilmer ger för övrigt metallen mycket god beständighet mot atmosfär och många kemikalier.

Det enda primära mineralet av betydelse för blyframställningen är bly- glans, PbS. Detta mineral förekommer ofta tillsammans med silver.

Blyglans uppträder i ett flertal olika malmtyper. Tidigare har gångformi- ga förekomster haft stor betydelse, men numera är impregnations- eller förträngningsmalmer långt viktigare. De största av dessa förekomster upp— träder oftast i sedimentära bergartserier. Bly förekommer dessutom ofta i komplexmalmer tillsammans med sulfider av zink och koppar.

Drygt 60 % av all blymalm bryts i gruvor där bly förekommer till- sammans med zink. 30 % härstammar från rena blymalmer och återstående 10 % utvinns som biprodukt vid brytning av malmer innehållande koppar, zink eller andra metaller. Tendensen att bryta rena blymalmer viker i förhållande till de båda andra typerna.

Världens upptäckta brytvärda tillgångar beräknas till ca 97 miljoner ton bly. Med dagens brytningstakt beräknas dessa räcka i ca 25—30 år. I tabell 3:1 sammanfattas vissa uppskattningar av de brytvärda tillgångarna.

Tabell 3:1 Världens blytillgångar, Mt blyinnehåll

Region

Nordamerika USA Kanada Honduras Mexico

Summa

Sydamerika Peru Ovriga

Summa

Europa Bulgarien Irland Polen Portugal Spanien Sverige Sovjetunionen Jugoslavien Övriga

Summa

Afrika Marocko Sydafrika

Ovriga Summa

Asien Kina Indien Övriga

Summa

Oceanien, Australien

Världen totalt

Källa: USBM

Reserver

27 17 0,5

48,5

00. HMN

OO wa.)

28 135

Ekonomiskt utvinnings- bara tillgångar

21 12 0,5 3

36,5

2 0,5

2,5

De upptäckta brytvärda tillgångarna har minskat sedan mitten av 70- talet. Denna utveckling beror på att inga separata insatser inom prospekte- ringsområdet gjorts för bly. Malmreservtillskotten har kommit från minera- liseringar med huvudsakligen zinkinnehåll.

1.2.1 Sveriges tillgångar

Längs fjällkedjans östra rand är ett hundratal olika blymineraliseringar kända. Den mest betydelsefulla är Laisvall, som är en av Europas största

blygruvor och håller ca 4 % bly. Nuvarande malmmängd beräknas vara ca 20 miljoner ton. Härutöver finns ca 10—15 Mt under sjön Laisan. Övriga tillgångar, vilka är av mindre betydelse, finns i gruvor vars huvudsakliga värdekomponent är zink.

1.3 Framställningsteknik

Större delen av blymalmer bryts i underjordsgruvor.

Huvuddragen i den vanligaste blyframställningsmetoden framgår av figur 3:1. Blykoncentratet rostas på ett sinterband, där svavlet avrostas som svaveldioxid (SO2). Sintern smälts i en schaktugn med koks. Råblyet raffi- neras sedan i ett flertal steg, varvid föroreningar såsom koppar, arsenik, silver och vismut frånskiljs.

Figur 3:1 Flytschema för blyframställning enligt rostreduklionsmeloden

å/Q/Q fpparalur La j Slaggbz/dare __ _ ' 223573; Sintermaskin Slater nu H2 SOA-fabrik Fin smrer | retur % &gä (ev. Schaktugn Luft Cd-utvmnmg _ ur flygstoft) / Rå ,y_ 53521 tverkblv) X

till Zn-utvmning Raffmenng gRraftfånenngs- Y

(Borttagande av koppar med svavel av antimon m. rn. genom oxudation av Silver med zink av zink genom vakuumbehandhng av vrsmut med kalcrum-magnesrum) Raffmadbly:

Uppgjurning | tackor Gjurmaskm

HI

Källa: K.Tekniska Högskolan; Processmetallurgi

I Sverige sker blyframställning med en annan metod, som Boliden ut- vecklat och hari drift i smältverket i Rönnskär. Där sker ingen sintring utan blysligen flamsmälts direkt i en elektrisk ugn. Råblyet från ugnen blir emellertid då svavelhaltigt, varför det först behandlas i en konverter innan

det sedan raffineras. I konvertern avsvavlas råblyet genom blåsning med luft. Genom raffinering av råblyet i flera steg kan man avlägsna och tillva- rata en rad andra metaller såsom silver, antimon och vismut. Efter raffine- ringen gjuts blyet till tackor.

En mindre del av det färdiga blyet används för blyoxidtillverkning. Man oxiderar därvid smält bly till oxid (blyglete), och rostar gleten satsvis i en ugn. Genom att variera rostningstiden och efterbehandlingen kan man framställa blymönja. '

Blyframställning kräver ca 4 000 kWh/ton vid produktion från primärt material och ca 500 kWh/ton vid produktion från sekundärt material.

1.4 Användningsområden

Bly används i form av ren metall eller legerad och i kemisk form som oxid. Det ojämförligt största användningsområdet är inom batterier (SLI-batteri- er), startbatterier. Denna sektor har varit stadigt i ökande i takt med bilismens utveckling. Blybatteriernas tillförlitlighet och tålighet har medfört att ett antal nya applikationsområden för batterier under senare tid har ökat i betydelse. Här kan nämnas ökad användning av batterier för fritids- ändamål i båtar, nödkraftkällor i sjukhus och stora dator- och telean- läggningar, inom industrin i gaffeltruckar, på flygplatser i bagagefordon och transportfordon mellan terminaler etc.

Ett annat intressant område, där försök nu utförs, är inom energilagring i blybatterier inom områden där stora dygnsvariationer i elförbrukning före- kommer.

Ett tidigare mycket viktigt användningsområde har varit bly som till- satsmedel i bensin för att motverka knackning. Av miljöhänsyn har dock denna användning kraftigt minskat när motorer utvecklats att klara bränsle med en minskad, eller ingen, blytillsats.

Byggnadssektorn har tidigare varit en stor förbrukare av bly i olika former. Användningen har dock minskat under senare år. Fortfarande används bly som takbeklädnad i vissa regioner. Blyets ljudisolerande funk— tion har emellertid uppmärksammats hos arkitekter och byggare i det att mark blivit allt dyrare i storstadsområden. Genom att anbringa tunna blyfolier i väggar på hotell och kontor etc. har man på så sätt kunnat minska på väggtjockleken och i stället erhållit golvyta, för vilken man har kunnat ta bra betalt.

Blyets strålskyddande egenskaper gör att det har en stabil marknad inom sjukhus och laboratorier, där röntgenutrustning används, samt inom kärn- kraftsindustrin. Bly är också ett alternativt material användbart vid lagring av kärnkraftsavfall. Den kemiska industrin använder bly som ett korro— sionsskyddande material i transportkärl och för miljögiftslagring.

Nyligen utförda prov med bly som vibrationsdämpare och chockabsorbe- rare i byggnader och konstruktioner inom latenta jordbävningsområden har visat så goda resultat att en viss kommersiell utveckling påbörjats.

Mantling av kablar har tidigare utförts huvudsakligen av bly. Denna marknad har dock till stor del övertagits av plaster. I vissa korrosiva miljöer har det dock visat sig att plasterna inte klarar kraven och därför har en återgång till blymantlad kabel skett. Undervattens- och markkablar utläggs således i dag endast blymantlade. Kablar för ovanjordsbruk är däremot i stort sett helt plastmantlade.

Blyoxider är mycket vanliga som färgämnen och korrosionsskydd inom byggnads- och transportsektorn. Blymönja är en välkänd primer för järn- konstruktioner. Bly används vidare som tillsats till glas och keramik. Risker för förgiftningar vid oriktig hantering vid emaljering gör att användningen minskar. För finare kristallsorter kommer dock blytillsatsen att bestå. Ca 75 % av allt bly som går till glasindustrin går till framställning av färg—TV- rör.

Inom förpackningsindustrin används blyfolie i dag enbart för förvaring av radioaktivt material samt förpackning av röntgenfilm. Tandkrämsförpack- ningar och liknande är numera helt i plast. Däremot förekommer fort- farande att färger för konstnärsbruk förpackas i tuber av bly.

Fritidssektorn förbrukar bly i ammunition, sänken för fiskeredskap och som kölar i segelbåtar. Bly som stilmetall i tryckerier har i stort sett försvunnit, dels beroende på att tryckeritekniken förändrats och dels på att andra material ersatt bly.

Härutöver finns en del smärre användningsområden som tillsatser i gum- mi, färger och plaster. På grund av blyets höga densitet lämpar det sig också som motvikt och ballast.

Blyet kan legeras med kalcium, antimon, tenn eller arsenik för att för- bättra gjutbarhet, hårdhet eller styrka. Blyets betydelse som lödmaterial är dock på grund av dess giftighet begränsad.

1.5 Konsumtion

Konsumtionens länderfördelning under 1975—1985 framgår av tabell 3:2. De stora industrinationerna har som synes inte någon förändring under 1980-talet. Den mest markanta ökningen härstammar från övriga västvärl- den. Det är i huvudsak länder med en låg absolut förbrukning, men ök- ningstakten är desto mer anmärkningsvärd. Dessa länder är Taiwan, Syd- korea och övriga Asien.

Tabell 3:2 Världens konsumtion av raffinerat bly, kt

Region 1975 1980 1985 USA 1 120 1 094 1 142 Japan 266 393 395 Västtyskland 283 333 345 Storbritannien 306 296 274 Italien 192 275 230 Frankrike 190 213 208 Sverige 30 21 27 Ovriga västvärlden 993 1 257 1 355 Totalt västvärlden 3 380 3 882 3 976 Sovjetunionen 620 800 800 Kina 185 210 220 Bulgarien 95 110 115 Ovriga planekonomier 320 345 335 Totalt planekonomierna 1 220 1 465 1 470 Totalt hela världen 4 600 5 347 5 446 Källa: WBMS

Västvärldens förbrukning fördelad på användningsområden framgår av tabell 3:3. Ca 60 % av förbrukningen går i dag till startbatterier mot ca 45 % för 10 år sedan.

Tabell 3:3 Blyforbrukning i västvärlden fördelad på viktigare användningsområden

%

1975 1985 Ackumulatorer 44 58 Kabel 9 6 Halvfabrikat och gjutgods 8 8 Legeringar 10 4 Tetraetyl (bensintillsats) 14 4 Kemi/färger 12 14 Ovrigt 7 6

100 100

Källa: ILZSG

1.6 Produktion

1.6.1 Gruvproduktion

Världens totala produktion av gruvbly uppgick år 1985 till 3,56 miljoner ton, varav 2,54 miljoner ton i västvärlden. Gruvproduktionen, som fram till i början av 1970-talet ökade med ca 4,2 % per år, har sedan dess helt stagnerat. Produktionsutvecklingen framgår av tabell 3:4. USA och Kanada svarar för den kraftigaste neddragningen i produktionen under perioden 1974—1985.

En presentation av större blygruvor återfinns i tabell 3:4 a.

Tabell 3:4 Världens gruvproduktion av bly, kt

Region 1975 1980 1985 Australien 408 398 498 USA 576 573 424 Kanada 353 297 285 Mexico 179 147 207 Peru 178 189 201 Sverige 70 72 76 Ovriga västvärlden 779 892 849 Totalt västvärlden 2 543 2 568 2 540 Sovjetunionen 600 580 580 Kina 140 160 175 Bulgarien 108 100 97 Nordkorea 120 100 85 Ovriga planekonomier 111 75 85 Totalt planekonomierna 1 079 1 015 1 022 Totalt 3 622 3 583 3 562 Källa: WBMS

Tabell 3:4 Världens gruvproduktion av bly, kt

Land/gruva Företag Ägare Kapacitet kt bly 1985 Australien NBHC AM&S CRA (RTZ 49%) 150 Elura EZ ind North Broken Hill 45 Read Roseberry EZ ind North Broken Hill 35 North Broken Hill North Broken Hill North Broken Hill 60 Europa Irland Navan Tara Outokumpu 70 % 40 Irländska staten Sverige Laisvall Boliden Boliden 60 Latinamerika Mexico Real de Angeles Minero Frisco MinFrisco/Com 50 de Formento/ Placer Dev Peru Cerro de Paseo Centromin Staten 50 Nordamerika Kanada Brunnswick Brunnswick MSS Noranda 60 % 90 Sullivan Cominco Cominco 100 Faro Curragh Res Curragh/Giant 84 Res/Boliden USA Buick Doe Run St Joe/Homestake 130 Fletcher Doe Run St Joe/Homestake 82 Viburnum Doe Run St Joe/Homestake 113

1.6.2 Raffinerad produktion

Världens totala produktion av raffinadbly uppgick år 1985 till 5,7 miljoner ton, varav 4,3 miljoner ton i västvärlden. Produktionen, som framgår av tabell 3:5, domineras av de stora industrinationerna.

Tabell 3z5 Världens produktion av raffinerat bly, kt

Region

USA

Japan Västtyskland Storbritannien Kanada

Frankrike Australien

Sverige Övriga västvärlden

Summa västvärlden

Sovjeunionen

Kina

Bulgarien Övriga planekonomier

Summa planekonomier

Summa totalt

Källa: WBMS

1.6.3 Sekundärproduktion

1975

1 057 252 316 313 216 169 194

37 1 012

3566

660 140 110 256

1 166 4 732

1980

1 151 305 350 325 231 219 234

42 1 244

4 101

780 175 1 18 260

1 333 5 434

1985

1 068 367 356 327 307 224 212

69 1 368

4 298

810 215 116 278

1419 5 717

Sekundärbly återvinns-huvudsakligen från blyskrot bestående av returbatte- rier, kablar, rör och plåt. Till följd av allt striktare kvalitetskrav på det saluförda blyet raffineras i stort sett allt sekundärbly.

Eftersom i dag mer än ca 60 % av allt bly som produceras används inom batterier, är tillgängligheten av skrot god då batterier är relativt lätt att återvinna. Skrotandelen av den totala raffinadproduktionen i västvärlden framgår av tabell 3:6.

Tabell 3:6 Västvärldens produktion av raffinerat bly

1975 kt % Primärproduktion 2 271 64 Sekundärproduktion ] 295 36 Totalt 3 566

Källa: WBMS

1980 kt %

2 272 55 1829 45

4 101

1985 kt %

2 540 57 1833 43

4 298

1.6.4 Sveriges produktion

Brytning av blymalm sker i Sverige i ett fåtal gruvor. Laisvall är den största med ett årligt blyinnehåll i koncentrat om ca 60 000 ton. I Laisvall liksom i de övriga blyproducerande gruvorna utvinns även zink och silver. Den totala gruvblyproduktionen i Sverige är ca 90 000 ton bly i koncentrat och framgår av tabell 3:7.

Tabell 3:7 Sveriges gruvproduktion av bly, kt

Gruva 1987 Laisvall 60,0 Zinkgruvan 9,4 Garpenberg 6,3 Garpenberg Norra 3,6 Saxberget 2,8 Falu gruva 2,6 Renström 1,9 Långdal 1,2 Rävlidenfältet 0,7 Udden 0,6 Kristineberg 0,1 Holmtjärn 0,1 Totalt 89,3

Av denna kvantitet smälts ca 60 000 ton till raffinadbly i Rönnskär. Överskottet exporteras i huvudsak till Västtyskland och Frankrike.

Vid Boliden Bergsöes anläggningar i Landskrona produceras årligen ca 30 000 ton blymetall från i huvudsak batteriskrot.

1.7 Miljö

Blyets egenskaper att det i vissa former kan vara miljö— och hälsofarligt gör att dess användning och hantering är omgärdad med strikta bestämmelser.

Dessa omständigheter har varit en bidragande orsak till att blyet i dag eliminerats från vissa användningsområden såsom bensintillsats och färgpig- ment vid inomhusmålning.

Dessa användningsområden är också sådana där ingen återanvändning har förekommit. Däremot ökar blyanvändningen inom batterisektorn och där är återanvändningen hög, vilket ur miljösynpunkt är tilltalande.

1.8 Internationell handel

Den internationella handeln med bly sker huvudsakligen med blykoncent- rat och blymetall i form av tackor. Handeln med halvfabrikat är obetydlig.

Handel med raffinadbly dominerar över handel med koncentrat, då raffi- nering i huvudsak utförs i gruvproducentländerna och dessa är i stor ut-

sträckning de industrialiserade länderna.

De ledande exportländerna för koncentrat år 1985 var Peru, Sydafrika och Australien med Japan, Västtyskland och Frankrike som större mot- tagare, tabell 318.

Tabell 3:8 Internationell handel med blykoncentrat, kt blyinnehåll i slig

Region 1985 Export Peru 123 Sydafrika 102 Australien 85 Kanada 63 Irland 35 Sverige 25 Import Japan 199 Västtyskland 147 Frankrike 124 Belgien 52 England 28

Källa: ILZSG

Export av raffinerad blymetall sker huvudsakligen från Australien, Kana- da, Västtyskland och Mexico, medan USA, Italien och Västtyskland är de större importörerna, tabell 3:9.

Tabell 3:9 Internationell handel (västvärlden) med raffinerat bly, kt

Region 1975 1980 1985 Export Australien 122 165 154 Kanada 110 127 114 Västtyskland 74 91 99 Mexico 103 89 99 Storbritannien 55 107 64 Pem 63 58 61 Belgien 51 75 59 Sverige 1 1 18 42 USA 17 157 10 Övriga 216 200 281 Totalt 822 1 087 983 Import USA 91 82 134 Italien 112 160 108 Västtyskland 34 82 93 J apan 17 86 54 Sydkorea 5 18 42 Indien 24 10 40 Storbritannien 82 65 37 Sverige 3 1 2 Övriga 226 279 268 Totalt 594 783 778

Sveriges produktions- och handelsbalans framgår av tabell 3:10.

Tabell 3:10 Sveriges blybalans 1987, kt blyinnehåll

Gruvproduktion 91 Nettoexport av koncentrat 32 Primärmaterial för smältning 59 Import av råbly 1 Raffinadproduktion 60 Sekundärproduktion 30 Summa blyproduktion 90 Export 52 Nettoexport halvfabrikat ' 8 Konsumtion 30

Källa: MG, Metallstatistik

Handeln med öststaterna är av relativt ringa omfattning, vilket dock inte hindrar att den från tid till annan ändå påverkat västvärldens produktions/ konsumtionsbalans.

Nettoexporten från öststaterna av bly i koncentrat var under år 1987 12 kt bly. Under tidigare 1980-tal var öststaterna nettoimportörer med ca 40—50 kt bly.

Öststaterna var år 1987 nettoimportörer av raffinerat bly med 14 kt. Importen har minskat under senare år, från ca 70—80 kt per är.

1.9 Priser, prissättning

Blynoteringarna på metallbörsen i London (LME) ligger till grund för övervägande delen av prisuppgörelserna inom västvärldens råvaru- och metallhandel liksom även för öst—västhandeln. Avsluten sker mestadels direkt mellan producenter och konsumenter och i regel på basis av månads- genomsnitten för de dagliga LME-noteringarna. Endast en obetydlig del av handeln med fysisk metall går över Londonbörsen. . I USA tillämpas ett producentpris, som ändras allt eftersom större änd- ringar inträffar i marknadssituationen. Initiativ till ändring tas i regel av någon av de ledande producenterna, varpå de andra följer efter. Pro- ducentpriset har oftast legat över LME-priset, vilket beror på USAs import- tull samt på fraktkostnaden mellan USA och Europa.

Priset på bly var vid årsskiftet 1988—1989 ca 4 300 kr per ton eller 390 GBP per ton. Den historiska prisutvecklingen framgår av figur 3:2.

SOU 1989:93 Figur 32 Bly LME 5000 __|— _ 4000 —

3000

2000J—_—_——4——

1981 82 83 84 85 86 87 88 89 1990

1 . 10 Ägarstruktur

Huvuddelen av blygruvorna finns i den industrialiserade västvärlden och är i privat ägo. Produktionskapacitetens fördelning per region återfinns i tabell 3:11. Statskontrollerade gruvor återfinns i Zambia, Zaire, Indien, Irland och Peru och svarar för en mycket liten del av produktionen.

Tabell 3:11 Gruvkapacitet per region år 1987, kt bly per år i koncentrat

Afrika 288 Australien 526 Asien 170 Europa 436 Latinamerika 583 Nordamerika 1 003 Total kapacitet 3 006

1 . 11 Konkurrerande råvaror/material

Åtskilliga andra metall- och materialkombinationer kan användas som sub- stitut för blybatterier i applikationen energilagring.

Bland dessa kan nämnas bränsleceller och batterier, som nyttjar olika elektrodkombinationer såsom nickel-järn, nickel-zink, zink—brom, zink-klo- rid, blyklorid, litiumklorid, m.m. De flesta av dessa kombinationer är jämbördiga med eller överträffar blybatteriets elektriska egenskaper. Att dessa inte har kommit till kommersiell användning beror på att komponen- terna är dyra, driftsäkerheten inte fullt tillfredsställande och att de inte heller går lätt att återvinna.

På grund av blyets giftighet används det inte längre såsom färgpigment vid målning inomhus. Även i färger för utomhusbruk har blyet ersatts med pigment av zink och titan. Som rostskyddsmedel i marina applikationer och som markeringsfärg på vägar används dock huvudsakligen blykomponent- färger.

Blyet har till stor del ersatts av plaster som kabelmantling. Blymantlade kablar kommer dock även i fortsättningen att ha en marknad och då i korrosiva miljöer som mark- och undervattenskablar. I motvikter och bal- last kan bly ersättas med gjutjärn och utbränd uran. Utbränd uran och stål är också användbara som strålskyddsmedel och transportbehållare för ra- dioaktivt material.

I byggnadskonstruktioner finns ersättningar för bly framför allt av plast, aluminium, koppar och galvaniserad plåt.

Blyets användning som korrosionsbeständigt material i den kemiska indu- strin kan ersättas med rostfritt stål, titan, plaster och cement.

I förpackningsindustrin har blyet i stort sett ersatts med plast, tenn, aluminium och glas.

1.12 Internationellt samarbete

International Lead and Zinc Study Group (ILZSG) bildades 1959 i avsikt att ge möjligheter till reguljära konsultationer nationerna emellan avseende den internationella handeln med bly och zink.

Arbetet är i huvudsak inriktat på statistikfrågor och kontinuerlig upp- följning av tillgångs- och efterfrågesituationen.

Studiegruppens medlemmar består av representanter för regeringarna i såväl producent- som konsumentländerna.

Studiegruppens generalförsamling träffas som regel en gång per år. Län- dernas delegationer består därvid förutom av regeringsrepresentanter också av rådgivare från industrin.

1.13 Forskning och utveckling

Västvärldens bly- och zinkproducenter bildade år 1958 en gemensam orga- nisation, International Lead Zinc Research Organization (ILZRO), för finansiering och administration av utvecklingsarbete ämnande till att identi- fiera nya applikationsområden såväl som att bevara och utveckla existeran- de användningar. ILZRO har sitt säte i Research Triangle Park, North Carolina, USA.

Ett 30-tal västföretag är i dag medlemmar och diskussioner förs med öststaterna om eventuellt tekniskt samarbete. ILZROs årliga budget om- spänner ea 6 milj. USD för både bly och zink.

De mest betydande insatserna under senare år har inom ILZRO koncen— trerats till batterier för energilagring, utveckling av system för lagring av utbränt kärnbränsle samt de med bly förenade hälso- och miljöriskerna.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet

Det förhållandet att en betydande del av produktionen kommer från länder med marknadsekonomier har varit en bidragande orsak till att det inte förekommit någon subventionerad överkapacitet, som fallet har varit för koppar.

Blyets miljöpåverkande faktorer har gjort att vissa användningsområden har varit utsatta för kraftiga försök till substitution, t.ex. bly i bensin och bly i kemikalier för färger. Inom andra områden har konkurrerande substitut visat sig ha överlägsna tekniska och ekonomiska egenskaper, varför en ersättning av bly från exempelvis kabelmantlingsmarknaden varit möjlig.

Dessa faktorer har också bidragit till att utvecklingen av nya marknader inte alltid har varit så lätt. Framför allt miljöfrågorna har gjort att ut- vecklingen av blyprodukter inom nya applikationsområden inte varit sär- skilt offensiv.

I samband med oljekrisen vidtog en allmän ekonomisering. Tydligast märktes denna inom bilindustrin. Bilarna gjordes mindre, lättare och mer bensinsnåla. För blyet innebar detta att batterier utvecklades att ge samma effekt vid mindre blyinnehåll och bensinförbrukningen minskade samtidigt som blyinnehållet i bensinen minskade.

Denna utveckling har präglat större delen av 1970- och 1980-talen. Ut— vecklingen har också varit klar för gruvproducenterna, varför prospekte- ringen under nämnda period i stort sett varit obefintlig.

De tillskott som ändå kommit fram har i stort kommit som fynd av zinkmineraliseringar med bly som biprodukt.

En betydande faktor för blyproduktionen är skrotcirkulationen och se- kundärblytillverkningen. Tillgängligheten av skrot har ökat till följd av att batterianvändningen har ökat. Bly från batterier är lätt att återanvända. Det är förmågan att få dessa till smältverket som är avgörande för till- gången.

Den relativt goda tillgången på gruvbly under perioden har medfört att prisbildningen för bly har varit avhängig kostnaden för produktion av se- kundärbly. Denna har, beroende på kostnaden för insamling, som medel under perioden legat kring 18—20 cent per lb.

Vid den lägre gränsen har dock ett visst motstånd märkts, då det där har varit svårigheter att få in tillräckligt med returbatterier. Är priset för lågt ligger de urladdade batterierna kvar i garagen.

Den ojämförligt högsta sekundärkapaeiteten fanns under 1970- och 1980- talen i USA.

Den skärpta amerikanska miljölagstiftningen har emellertid medfört att

en stor del av USAs kapacitet har tvingats att stänga. Kostnaden att renove- ra verken till godtagbar standard har varit för hög och till följd av de låga blypriserna har det inte gått att få dessa moderniseringar lönsamma.

Amerikanska beräkningar har indikerat att kostnaderna för USAs blyin- dustri skulle öka med ca 4 cent per lb därest man skulle uppfylla miljö- kraven på bly i luft. Ytterligare ca 2 cent per lb skulle det kosta att få ner 502-emissionerna till godtagbara nivåer.

Stagnationen i sekundärproduktionen under 1980-talet syns i tabell 3:6.

För svenska blygruvor innebar 1970— och 1980-talen tider med låga blypriser i svensk valuta räknat. Undantaget var år 1979, då priset på bly var extremt högt till följd av tillförselproblem till marknaden, kopplat med hög export till öst.

Produktionen har kunnat vidmakthållas genom rationaliseringar i pro- duktionsledet samt produktionsökningar, så att kostnaden för att producera bly har kunnat hållas jämförbart med konkurrenterna.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000)

Följderna efter den dramatiska nedgången på världens börser i oktobeer 1987 har inte blivit så dramatiska som flera befarat. Dock kan en visss avmattning förmärkas, varefter ökningstakten under 1988 varit måttligare: i OECD-länderna. Det är framför allt osäkerheten som lett till att flerra länder har justerat sina siffror vad beträffar GNP-tillväxten. Framför alllt USA räknar med en GNP—tillväxt på 1—2 % under början av 1990-talet för att sedan åter komma till en nivå av ca 2,5 21 3,5 %. Japan och Västtyskland beräknar dock att få en jämnare utveckling och bedömer tillväxten till ca .3 resp. 2 % per år.

Problemen för USA accentueras ytterligare av de stora underskotten i bytesbalansen. De åtgärder, som måste vidtas för att minska denna, komi- mer sannolikt att pressa räntorna uppåt och vara inflationsdrivande, varför en allmänt lägre tillväxt i början av 1990-talet kan förutses. Andra halvan arv 1990-talet beräknas åter en ökning i tillväxttakten.

Den lägre tillväxttakten i USA får effekter i flera länder, speciellt i Europa och i Canada. Japan beräknas dock kunna vidmakthålla sin posii- tion, då den inhemska efterfrågan beräknas vara stark under hela periodenr.

Oljepriset beräknas inte kunna stiga dramatiskt, varför en måttlig inr— flation kan generellt förutses i OECD-länderna.

Västvärldens konsumtion av bly år 1987 uppgick till 4,1 miljoner ton.

Denna väntas öka med 0,5—1 % per år under 1990-talet. Något långsamt- mare i början av 1990-talet för att därefter öka något. Konsumtiorsökninig kan förväntas i de flesta regioner, men vissa lokala variationer kommer attt förekomma. Den industrialiserade världen förväntas ha något lägre tilll- växttakt än genomsnittet, medan utvecklingsländerna och där speciellt Sydl- ostasien väntas ha den största ökningstakten. Den ökade motoriseringem samt bil- och bilbatteritillverkningen i regionen bidrar till denna utxecklingg.

Därest försöken med energilagring slår väl ut kan blyanvändningen få ein positiv utveckling och då speciellt i industriländerna.

I USA, där batterier svarar för ca 80 % av blykonsumtionen, är givetviis

utvecklingen av bilindustrin av betydelse. Nybilstillverkningen förväntas dock inte öka nämnvärt, varför ersättningsbatterier kommer att svara för den stora marknaden och säsongsvisa variationer kommer fortsättningsvis att vara avgörande för efterfrågan.

I Europa, liksom i USA, förväntas biltätheten inte öka nämnvärt. Negati- va effekter på blyförbrukningen kan förväntas, då EG-regler kommer att påskynda elimineringen av blyet ur bensintillsatserna.

En större ökning av biltätheten än den som förutses i USA och Europa kan däremot väntas i Japan. Trots den starka yenen synes den japanska industrin gå bra och biltätheten förväntas öka och därmed också blykon- sumtionen.

Övriga delar av världen och då speciellt Sydostasien har haft en konsum- tionsökningstakt om ca 6—7 % per år. Den ökande batteri- och bilproduk- tionen i området har bidragit till detta. Som en följd av ökat välstånd har också den inhemska konsumtionen i dessa länder ökat och i takt med detta en ökning av antalet motorcyklar och fordon. En stark ökning av konsum- tionen under 1990-talet kan förutses, dock inte så hög som den varit hittills under 1980-talet.

I de latinamerikanska länderna har konsumtionen under 1980-talet min- skat till stor del som följd av den kraftiga inflationen och ökande skuld- bördan, som haft en dämpande effekt på den ekonomiska utvecklingen. Man kan dock förutse en viss återhämtning även om det kommer att ske långsamt.

Batterisektorn

Denna sektor förväntas svara för hela blykonsumtionstillväxten under 1990- talet i västvärlden. Denna sektor svarade 1987 för ca 2,6 miljoner ton. Till mitten av 1990-talet har denna stigit till ca 2,8 miljoner ton. Andelen bly som går till batterier ökar sålunda och kommer under mitten av 1990-talet att svara för över 65 % av den totala blykonsumtionen. Större delen av ökningen väntas komma från Sydostasien.

Startbatterier förbrukar ca 80 % av allt bly som gårtill batteriindustrin. En totalt ökande fordonspark i världen kommer att kräva en kontinuerlig tillförsel av batterier.

Stationära batteriers betydelse förväntas öka i det att tekniken för kraft- toppsutjämning kommer att utvecklas.

Efter oljekriserna i början och slutet av 1970—talet gjordes stora an- strängningar från batterifabrikanterna att minska batterivikten utan att försämra egenskaperna. Denna utveckling har nu kulminerat i det att det i dag inte bedöms som möjligt att minska vikten ytterligare utan att ge avkall på funktionen. Dagens och de förutsedda bränslepriserna har också minskat intresset för ytterligare viktbesparingar. Det är snarare att förvänta en

ökning av blyinnehåll i batterier, eftersom utvecklingen av bilarna gått därhän att man i dag har en uppsjö av elektroniska finesser som kräver mer ström, t.ex. luftkonditionering, radio, stereo, bandspelare, eluppvärmda rutor, elektriska fönsterhissar, datorstyrda tänd- och uppvärmningssystem. allt detta bidrar till att man inom bilindustrin i dag överväger att installera ytterligare ett batteri som försörjer allt utom själva startmotorn, vilket det ordinarie batteriet är avsett för.

Bly i kemikalier

Konsumtionen av bly inom denna sektor har stadigt minskat huvudsakligen till följd av miljöproblematiken. Blyet har ersatts av andra material och reverserad substitution är knappast att förutse.

Det enda område där blyoxider har en potentiell marknad är för glas till den elektroniska industrin, TV-rör och liknande. Här är det återigen ut- vecklingen i Sydostasien som är av betydelse då elektronikindustrin/sektorn växer snabbt där.

Större delen av produktionen exporteras emellertid och man är sålunda beroende av efterfrågan i väst. Den substitution som pågår gör att mängden bly per enhet kommer att minska, varför totalt sett en måttlig tillväxt under 1990-talet förutses.

Bensintillsats

Blyfri bensin har funnits sedan länge i USA. Ca 28 000 ton bly förbrukades inom USA-marknaden år 1986, denna kvantitet beräknas försvinna helt under 1990-talet. Utvecklingen i Europa har gått något långsammare. I dag finns blyfri bensin att tillgå i Skandinavien, Schweiz, Österrike och Väst- tyskland.

Fr.o.m. 1990 beräknas dock att blyfri bensin skall finnas att tillgå i samtliga EG-länder. EG har bestämt att blyfri bensin skall finnas tillgänglig fr.o.m. oktober 1989 och att samtliga nytillverkade bilar skall kunna an- vända blyfri bensin.

Den europeiska förbrukningen av bly för bensintillsats uppgick 1987 till ca 30 000 ton. Den har beräknats att bli halverad en bit in på 1990-talet för att helt bli eliminerad mot slutet av 1990-talet. Ytterligare ca 40 000 ton blyinnehåll i bensin exporteras från Europa. Denna kvantitet kommer att successivt minska i takt med ökad miljömedvetenhet i den övriga världen. Denna process kommer dock att gå långsammare.

Kabel

Inom denna sektor har substitutionen av plaster redan skett. Inom de områden där blymantlade kablar används, i huvudsak undervattenskablar, kan man räkna med att blyet även i fortsättningen kommer att bibehålla sin

andel. Denna marknad är i dag ca 25 000 ton per år i USA och Japan tillsammans och ca 130 000 ton i Europa. Denna marknad betraktas som relativt stabil och några väsentliga förändringar väntas inte.

Plåt

Blyplåt används som takbeklädnad huvudsakligen i England och även något i Belgien och Västtyskland.

Denna marknad följer byggkonjunkturen. Konkurrensen är dock hård, då det finns en mängd olika material att välja på.

Någon expansion är inte att förutse.

Övrigt

Övriga användningsområden för bly är som lödmetall, i ammunition, strål— skyddsmaterial och som ljudisoleringsmaterial. Dessa områden är var för sig relativt små. USA och Italien är stora förbrukare av ammunition. Blyan- vändningen väntas emellertid öka som strålskyddsmatcrial och för förvaring av utbränt kärnkraftsavfall. Potentialen bedöms vara ca 70 000 ton per år mot slutet av 1990-talet.

Inom ILZRO utförs försök med bly additivt till asfalt. Speciellt i mycket varma trakter visar asfalten en tendens att bli hård och och spricka upp. Genom blyadditiv kan en asfalt skapas som är mera elastisk. Potentialen i denna användning bedöms vara upp till ca 100 000 ton per år mot slutet av 1990-talet.

Ett ILZRO-projekt, som snabbt har kommit till kommersiell användning, är nyttjande av bly som chockabsorberare i byggnader och konstruktioner inom latenta jordbävningsområden. Efter en mycket kort utvecklingsperiod finns redan ett flertal installationer i hus och broar i Japan, USA och Nya Zeeland.

3.2.1. Gruvproduktion

Trots att i stort sett obefintliga insatser gjorts inom prospekteringen av bly under den senaste tiden synes tillgången på råvara ändå vara god. Världens totala reserver har dock minskat något, men med hänsyn till den förväntade konsumtionen kan knappast någon brist förutses fram till år 2000.

De stora nytillskotten av zinkmalm som identifierats innehåller i många fall också bly och sålunda kommer nya kvantiteter bly fram utan att någon specifik prospektering för bly behöver utföras.

Västvärldens gruvproduktion år 1987 uppgick till 2,4 miljoner ton. Denna väntas stiga till ca 2,7 miljoner ton under mitten av 1990-talet. Detta med hänsyn tagen till planerad och existerande produktion samt de planerade

SOU 1989:93 tillskotten och nedläggningarna. I tabell 3:12 framgår några väsentliga nya projekt. Tabell 3:12 Planerat tillskott av blyproduktion. Nya gruvor Land Gruva Kap kt Pb Prod start i slig, mitten av 90-talet

USA Red Dog 90 1990 Greens Creek 10 1988 Ovriga 17 1988—92

Kanada Caribou 15 1989 Midway 12 1991 Ovriga 4 1991

Summa Nordamerika 143

Australien Hellyer 55 1989 Lady Loretta 40 1989 Blendevale 40 1992 Hilton 15 1990 Ovriga 40 1988—92

Summa Australien 190

Övriga västvärlden 90 1989—93

Källa: CRU, ILZSG

Expansionsmöjligheter i existerande gruvor kommer härutöver att öka tillgången på material, men ändå till synes balansera mot den kapacitet som försvinner med nedläggning och uttömda gruvor. Förväntade gruvnedlägg- ningar finns i tabell 3:13.

Tabell 3:13 Förväntade gruvnedläggningar

Land Gruva Prod kapa- Stångnings- citet kt bly datum Kanada Pine Point 45 1988 Tyskland Bad Grund 15 1988 Mexico Cuale 4 1988—89 Zambia Kabwe 19 1988—89 USA Magmont 70 1990—93 Australien Woodlawn 10 1990—93 Woodcutters 10 1990—93 Spanien Silicatos 20 1990—93 Grönland Black Angel 20 1990—93 Peru Madrigal 7 1990—93

Källa: CRU, ILZSG

3.2.2. Raffinerad primärproduktion

Västvärldens raffinerade primärproduktion uppgick år 1987 till 2,2 miljoner ton och väntas stiga till ca 2,6 miljoner ton under mitten av 1990-talet. Denna ökning leder till att kapacitetsutnyttjandet speciellt i Europa och Japan kommer att närma sig sitt tak. Korea Zinc planerar emellertid ett nytt smältverk med en kapacitet om ca 80 000 ton bly. Verket beräknas vara i produktion 1990—91 och kan tillsammans med Hindustan Zinc's planerade 30 OOO-tons kapacitetsutbyggnad ta hand om det växande sligöverskottet från Australien.

3.2.3. Sekundärproduktion

Västvärldens sekundärproduktion uppgick år 1987 till 1,95 miljoner ton och förväntas under 1990-talet att vara omkring 1,85 miljoner ton per år i genomsnitt.

Av tabell 3:14 framgår den prognostiserade produktionen fördelad på regioner.

Tabell 3:14 Sekundärproduktion

Region Produktion Prognos 1987 kt mitten 90—talet kt USA 621 550 Europa 780 760 Japan 112 100 Canada 88 80 Ovriga 352 375 Summa 1 953 1 865

Den amerikanska miljölagstiftningen med ”Super fund” har en negativ effekt på produktionen i USA. Detta leder till en export av batteriskrot till speciellt Sydkorea och Taiwan.

1987 års sekundärproduktion får anses som extrem och har att göra med att blypriset var relativt högt jämfört med tidigare under 1980-talet. Det höga priset drev fram kvantiteter som tidigare lagrats, då det inte var lönsamt att samla in och smälta om gamla batterier. En stor del av detta lager har nu bearbetats.

Batteriernas alltmer ökande andel av marknaden gör att andelen lätt återvinningsbart material kommer att öka. För att dessa skall kunna insam- las krävs dock att priset på bly håller sig över ca 24 cent per lb. En annan faktor är den amerikanska miljölagstiftningen, som gör att leverantörer till sekundärverk i dag är betydligt försiktigare med att lämna ifrån sig material. Environmental Protection Agency (EPA) arbetar för närvarande med pilot- fall, där leverantörer till ett sekundärsmältverk, som gått i, konkurs skulle göras ansvariga för uppstädningskostnaderna.

Vägledande för priset på bly har varit kostnaden för att producera bly ur sekundmaterial. Sekundärproduktionen har också utgjort ”swing capacity”, då denna har en mycket kortare ledtid det har gått snabbare att få igång sekundärproduktion än primärproduktion.

Kostnaden att producera sekundärbly är betydligt mer lika producenterna emellan än kostnaderna för att producera primärbly. Variationer före- kommer givetvis men är avsevärt mindre. Dagens prisnivå torde vara ca 24 cent per lb med hänsynstagande till miljökostnadema.

Produktions— och konsumtionsbalansen under 1990-talet pekar under de beskrivna antagandena på ett visst överskott i slutet av 1980-talet och ett underskott i början av 1990-talet, som mot 1995 har balanserats.

Denna balans skulle leda till att priset som medel skulle vara 24 cent per lb i Europa. Priset i USA beräknas ligga ca 6 cent per lb över det europeis- ka. Detta som följd av att USA är nettoimportör av bly och att transport och tullar betingar ca 6 cent per lb.

Ca 90 % av primärproduktionen erhåller en kostnadstäckning vid ett blypris om 24—25 cent per lb.

Åtgärder som kan komma att förändra kostnadsstrukturen kan vara myndighetsingripanden i returneringen av batterier. Subventionen för att öka återvinningen kan förbilliga råvaran för sekundärprodueenterna. Total- kostnadema minskar då.

I det längre perspektivet är prognosen svårare att utföra. Konkreta planer för gruvföretagens investeringar saknas för perioden bortom 1993—1995.

Vad gäller blyproduktionen får man dock även för den perioden räkna med att den huvudsakliga försörjningen kommer från bly-zinkmalmer. En positiv marknadsutveckling för zink kommer att automatiskt förse mark- naden med bly. Den goda tillgången på mineraliseringar gör att separata prospekteringsinsatser för bly sannolikt inte kommer att vara nödvändiga.

Utsikterna för en stadig konsumtion framför allt inom batterisektorn synes goda, varför nyetablering av gruvor kommer att erfordras för att möta konsumtionsbehovet. Det är sannolikt att en sådan nyetablering kan ske vid ett varaktigt blypris om ca 25 cent per lb. Denna nivå ger en erforderlig kredit vid zinkproduktionen för att denna skall kunna etableras och då med åtföljande blyproduktion.

4 Sammanfattning och slutsatser

Blyets hälso- och miljöpåverkande faktor har under en längre tid verkat negativt för utveckling av produkter med innehåll av bly. Striktare miljö- gränser har också påverkat produktionen av bly. Ytterligare skärpningar kan inte uteslutas.

Rätt hanterat och använt, har dock bly en mycket viktig roll i människans strävan att ständigt åstadkomma en förbättring av välståndet.

Under 1970- och 1980-talen har förskjutning i användningsområdena skett. Sålunda har blyets användning i kemikalier och som bensintillsats kraftigt minskat, medan användningen i batterier ökat markant. Ur miljö- aspekter en positiv utveckling, då möjligheterna att recirkulera bly ökar och en allt mindre del släpps ut i naturen.

Produktionsanpassning till detta konsumtionsmönster har till stora delar redan skett. Endast en kraftigt ökande zinkproduktion skulle kunna förse marknaden med överskottskvantiteter av bly. Härvid skulle situationen för de rena blygruvorna kunna bli besvärande.

Med hänsyn till den förväntade konsumtionsbilden synes dock möjlig- heten att möta denna med en motsvarande primär och sekundär produktion under 1990-talet att vara god.

Det kommer sannolikt inte att behöva vidtas några speciella prospekte- ringsinsatser för bly. Det förväntade nytillskottet bör kunna tillgodoses med det bly som följer med zinkproduktionen, samt från produktionsutbyggnad av de mineraliseringar som i dag är kända.

Kostnaden för att producera bly kommer sannolikt att styras av kostna- den för sekundärproduktionen. Endast under tider av produktionsunder- skott kommer priset som medel att väsentligt awika från denna nivå. Prisnivån bör som medel under 1990-talet vara över 25 cent per lb.

Myndighetsingripanden i retursystem för batterier kan leda till att mark- nadskrafterna sätts ur spel och priset kan därvid bli lägre.

:' ; l-.—,,i!n."'rloda1,r£tll'ep"ll -'1 .',.. rl .": '... Midtmwtlltu . "gemak. .1 ' '"m11*fia*tr I— 11 '_13 .l ' ..; in.—_... .'.i '»l irriterad ki nalt flit."... 'nwtlaåw et...! &»;szle 'rw .es»... amma Zaida

il ' i. ' biyj the 124- _, "' ' ' usiatuudta'llit stirrat

till ( Wllw ;;";th

l.. "' uterum init-ml. 71: då” "

www.tv.nu.» ne ut;-ta,...amaihhämwp . - _ ai—fiauaanäJW _

Bilaga 4

Zlnk av bergsingenjör Mati Sallert, Boliden Mineral AB Innehållsförteckning 1 Faktaavsnitt .......................................... 1.1 Zink, zinkmaterial .................................... 1.2 Råvarutillgång ........................................ 1.3 Framställningsteknik .................................. 1.4 Användningsområden ................................. 1.5 Konsumtion .......................................... 1.6 Produktion ........................................... 1.6.1 Gruvproduktion ............................... 1.6.2 Zinkmetallproduktion .......................... 1.6.3 Sveriges produktion ............................ 1.7 Handel .............................................. 1.8 Priser, prissättning .................................... 1.9 Ägarstruktur ......................................... 1.10 Konkurrerande råvaror/material ........................ 1.11 Internationellt samarbete .............................. 1.12 Forskning och utveckling .............................. 2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet ......... 2.1 Svenska gruvors situation .............................. 3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000 .................. 3.1 Internationella prognoser och kommentarer till dessa ..... 3.1.1 Generellt ............. . ....................... 3.1.2 Konsumtion ................................... 3.1.3 Trender hos slutförbrukare ...................... 3.1.4 Gruvproduktion ............................... 3.1.5 Smältverksproduktion .......................... 3.1.6 Kostnadsstruktur ............................... 4 Sammanfattning och slutsatser ..........................

151 151 151 153 154 156 157 157 159 160 160 162 163 164

166 166

168 168 168

171 174 174

175

1 Faktaavsnitt

Zink, (kemisk beteckning Zn), är en smidig, plastisk forrnbar metall med smältpunkten 4200C och tätheten 7,1 kg/dm3. Värmeledningsförmågan är ca 30 % och den elektriska ledningsförmågan ca 10 % av kopparns. De meka- niska egenskaperna av zink är ungefär desamma som för koppar.

Till färgen är zink blåvit, men den överdras snabbt i luft av en oxid eller karbonatfilm som ger metallen ett matt gråvitt utseende. Denna ytfilm är i sin tur förhållandevis beständig mot normala atmosfärsangrepp och ut- nyttjas praktiskt till zinkens viktigaste användningsområden som korro- sionsskydd för järn och stål.

Det viktigaste malmmineralet för zink är zinkblände som är en zinksulfid. Detta mineral uppträder ofta tillsammans med andra sulfidmineral, en särskild viktig följeslagare är blyglans. De viktigaste förekomsterna är van- ligen olika typer av impregnationer.

Världens upptäckta brytvärda tillgångar beräknas till ca 170 miljoner ton zink. Tabell 4:1 sammanfattar vissa tillgångsuppskattningar. US Bureau of Mines (USBM) anger att ungefär 70 % av nämnda 170 miljoner ton är utvinningsbart efter förluster i brytning och vidareförädlingsledet.

Tabell 4:1 Zink råvarutillgång, Mt zinkinnehåll'

Region Totala mineral- Ekonomiskt reserver utvinningsbara Nordamerika USA 53 22 Kanada 56 26 Mexico 8 7 Centralamerika 1 1 Totalt 118 56 Sydamerika Brasilien 3 2 Peru 12 8 Ovriga 3 2 Totalt 18 12 Europa Irland 6 5 Polen 4 3 Spanien 10 6 Sovjetunionen 13 11 Ovriga 20 14 Totalt 53 39 Afrika Sydafrika 13 1 1 Zaire 7 7 Övriga 2 1 Totalt 22 19 Asien Kina 7 5 Indien 12 5 Iran 6 5 Japan 5 4 Övriga 10 6 Totalt 40 25 Australien 49 18 Summa totalt 300 170

' Totalsiffroma är avrundade. Källa: USBM

Med en brytningstakt av omkring ca 7 miljoner ton zink per år räcker nämnda tillgångar i ca 25 år. Ca 20 % av världens zinkproduktion kommer från dagbrottsgruvor. Underjordsgruvor är oftast små och med en brytning på högst 1 miljon ton råmalm.

1 .3 Framställningsteknik

Huvuddragen i zinkframställningen framgår av figur 4:1. Efter brytning krossas och anrikas malmen genom s.k. selektiv flotation varvid man får fram relativt rena koncentrat, sliger, av de ingående sulfidmineralen. De zinkkoncentrat som erhålles håller normalt 50—60 % zink.

Figur 4:1 Zinkframställning

(Zn-innehåll Markerar produkt- Zn-malm innehåller DNI 2—15 %l' beteckning. Under- strukna markerar

,. ____________ , slutprodukter LBmmna I I _____ ”(""-"'" r"1 Markerar nogl '. __________ | : framställning:- | Krossning. malning, anrik— L | processen _ _| | ning (ofta selektiv flota- _- nyslig Luonsanrikmng) _

l——l

m (Zn—innehåll normalt SO—GO %)

F'REÄ'JnE/ÄäFnE—j Svavel- löverföring till i_.dioxid _. Svava/syra oxidforml ' _

(Zinkl— Torra vägen- ***—" ————— 4 Våra vägen (Zink- desrillarionll r——J—_—j elektrolys)

.'. Upphenning / smältning—L, lakning, separation Cu

. Slagg L'Ledfe'e' Tacoma LJ .. 3292 "T __ _ _. ca

|__—.]

i

Zinkånga | Zinksullatlösning _________ __. ,, ___—___---1 l—Kondensering | r— Brannbat Elektrolys I

avgas ____ ___—J _l.

Flytande zink . | Zinkkatoder |

rf-.————-——n '— ———————— "1 |

l.???ålr _____ : __GE'E'LQ T ___-_.'

l l

Zinktockor

Zinkrockor 1

" Pb = bly, Cu = koppar Cd = kadmium. Anm: Per ton producerad zink framställs 1,5 ton svavelsyra.

Källa: K. Tekniska Högskolan; Processmetallurgi

Genom rostning överförs mineralet först till oxidform. Därefter framställs zink antingen genom termisk reduktion och borttagande av syre (genom upphettning tillsammans med koks) och kondensation av den bildade zink- ångan eller genom lakning och elektrolys. Elektrolysmetoden har på senare

år blivit helt dominerande och svarar för närvarande för mer än 2/3 av världskapaciteten mot endast 45 % år 1960. Denna utveckling beror på att högre kvalitet erhålls med elektrolysmetoden samt på att biproduktutvin- ning och miljöskydd underlättas. Elektrolysmetoden har också visat sig något fördelaktigare med hänsyn till utbyte och driftskostnader.

Kadmium är en viktig biprodukt. Denna metall utvinns nästan uteslutan- de tillsammans med zink.

Bland biprodukterna till zink är silver också viktig. Man räknar med att ca 15 % av allt silver kommer från zinkmalmer och ca 60 % från zink- och blymalmer.

Svavelsyra är en oundviklig biprodukt vid framställning av zink ur sulfid- mineral. För varje ton zink måste man framställa 1,5 ton svavelsyra.

Zink säljs i flera kvaliteter och för olika ändamål. Man mäter normalt zinkproduktionen i raffinadzink som är ett samlingsbegrepp för nettopro- duktionen i termiska verk och elektrolysverk.

En viss zinkhalt finns nästan alltid i bly- och kopparsliger. Vid smältning av dessa går zinken över i slaggen. Om slaggen behandlas med kolpulver i ugn, s.k. slagfuming, koncentreras zinken som oxid i ett stoft som överförs i s.k. zinkklinker. Denna, som innehåller ca 70 % zink, lakas före utvinning av zinkinnehållet.

Som senare visas används nästan hälften av all zink för förzinkning och i pigment. Denna zink återvinnes i regel inte. Däremot är återanvändning av zink från gjutgods, mässing och andra legeringar betydande. Den totala återvinningen av zink som zinkmetall uppskattas av US Bureau of Mines (USBM) till 9 % av den totala globala tillförseln av metall, eller ca 0,6 miljoner ton per år. Detta är en väsentligt lägre återvinningsandel än för t.ex. koppar och bly, (15 resp. 40 %).

Med en ökad användning av zink inom galvaniseringssektom, där åter- vinningen är i stort sett obefintlig, beräknas återvinningsgraden inte kunna öka väsentligt. Framställning av zink kräver 6—7 000 kWh per ton zink, varav 1/4 för- brukas för gruvbrytning och anrikning till slig och 3/4 för metallframställ— ning ur slig.

Zink är en mycket vanlig komponent som används i ett flertal applikationer, där dess låga smältpunkt medger formning och gjutning. Den har vidare goda elektrokemiska egenskaper som lämpar sig som ytbeläggning på järn och stål i korrosionsskyddande syfte. Zink kan vidare med lätthet legeras och är en av huvudkomponenterna i mässing (65 % koppar, 35 % zink).

Västvärldens förbrukning inom de olika användningsområdena framgår av tabell 42.

Dessa användningsområden finns representerade inom följande sektorer. Byggnadssektorn är en stor användare av zinkbaserade produkter. Galva-

niserad plåt och stål används i byggnadskonstruktioner. Takplåt, tankar, ventilationsrör och luftkonditioneringsanläggningar är ofta utförda i galva- niserad plåt. Övriga galvaniserade produkter av betydelse är stängsel, linor, wire, spik, skruvar, bult och muttrar. I utomhuskonstruktioner som led- nings- och belysningsstolpar, vägräcken och trafikmarkeringar är galvanise- rade produkter mycket vanliga.

Pressgjutna detaljer av zink används i dörrar och fönster som beslag och handtag.

Zinkkomponenter i färgpigment är ett vanligt korrosionsmedel för järn- konstruktioner.

Mässingsprodukter är vida använda i arkitektoniska konstruktioner och i handtag, kranar, hängare, m.m.

Zinkplåt används även som takbeklädnad i vissa länder i Europa. Transportsektorn är den näst största förbrukaren av zink. Pressgjutna detaljer finns här i handtag, reglage, kylargrillar, instrument, paneler m.m. Användningen inom dessa områden är dock på nedåtgående då de lätt kan ersättas med andra material, plaster t.ex.

Ett område där zinkanvändningen ökar är inom bilindustrin, där ett flertal tillverkare under senare år börjat galvanisera först underredet och sedan även hela karosser. '

Mässing används i kylare, rör och emblem.

Cirka hälften av den totala konsumtionen av zinkoxid används inom gummiindustrin och där huvudsakligen i bildäckstillverkning.

Bland övriga applikationsområden kan nämnas galvaniserade gjutjärn och pressgjutna detaljer i hushållsmaskiner och elektriska anordningar samt kontorsutrustning.

Valsade zinkprodukter i form av band, plåt, linor och stäng har ett flertal användningsområden. Bland dessa kan nämnas mynt i USA, torrbatterier, tätningslister och takbeläggning.

Zink-compounder används i korrosionsskyddande färger, flussmedel vid svetsning, i fluorescerande material i katodrör, radarskärmar och som addi- tiv i smörjoljor och fetter.

Ferriterna, som används inom elektronikindustrin för transformatorer, spolar och motorer innehåller också zink—compounder.

En produkt som nyligen utvecklats av International Lead and Zinc Re- search Organization (ILZRO) är galfan. Denna legering håller 90 % zink, 5 % aluminium och en mindre mängd sällsynta jordartsmetaller. Denna produkt har visat sig ha överlägsna korrosionsegenskaper jämfört med traditionell galvanisering och produkten galvalume som introducerades av Betlehem Steel år 1976.

Galfaii har vidare den fördelen att den kan produceras i för den traditio- nella galvaniseringen existerande anläggningar. Endast smärre ändringar erfordras medan en anläggning för galvalume kräver omfattande investe- ringar.

Introduktionen av galfan har märkbart bidragit till att zinkanvändningen ökar.

SOU l989:93 Tabell 4:2 Zink huvudsakliga användningsområden i västvärlden 1985 kt Andel %

Förzinkning 1 972 42 Zinkbaserade legeringar 751 16 Mässing 960 21 Halvfabrikat 397 8 Kemikalier 424 9 Övrigt 189 4 Summa 4 693 100

Källa: ILZSG

Världens totala konsumtion av zink uppgick år 1985 till 6,5 miljoner ton, varav 4,7 miljoner ton i västvärlden. Konsumtionens länderfördelning och utveckling framgår av tabell 4:3.

Tabell 4z3 Världens zinkkonsumtion, kt

Region 1975 1980 1985 USA 839 810 941 Japan 563 752 780 Västtyskland 297 406 408 Frankrike 223 330 247 Storbritannien 207 181 189 Sverige 44 38 35 Övriga västvärlden 1 369 1 886 2 081 Totalt västvärlden 3 542 4 403 4 681 Sovjetunionen 900 1 030 1 000 Kina 220 200 350 Polen 152 178 152 Övriga planekonomier 279 314 324 Totalt planekonomier 1 551 1 772 1 826 Totalt hela världen 5 093 6 125 6 507 Källa: WBMS

Under slutet av 1970-talet var ökningen av konsumtionen mest märkbar i Japan, Västtyskland och övriga världen, medan USA de facto svarade för en liten nedgång. USA redovisar däremot den kraftigaste konsumtions- ökningen under 1980-talet medan resten av världen i stort stagnerat.

Den amerikanska konsumtionsnedgången under 1970-talet har sin orsak i efterverkningarna av oljekrisen. Ekonomiseiing och miniatyriseringen eli- minerade stora mängder zink från bilindustrin. Kylaremblemen försvann, handtag, reglage och instrument utförades i smäckrare design sedan ”thin- wall”-teknikens genombrott och det stora spillet i pressgjutningarna kunnat bemästras. ”Thin-wall”-tekniken innebär att man med en förbättrad gjut-

ningsteknik kan utföra konstruktionerna betydligt tunnare. Flertalet av zinkapplikationerna ersattes också med plast.

1.6.1. Gruvproduktion

Världens gruvproduktion av zink uppgick år 1985 till 6,9 miljoner ton, varav 5,2 miljoner ton i västvärlden. Från att ha legat ganska stilla under slutet av 1970-talet har gruvproduktionen av zink åter ökat under början av 1980- talet. Bland de länder som kraftigt ökat sin produktion märks Peru och Mexiko, medan länder såsom USA och Canada har uppvisat en minskande produktion. Produktionsutvecklingen länderfördelad framgår av tabell 4:4. En presentation av större gruvor framgår av tabell 4:4 a.

Tabell 4z4 Världens gruvproduktion av zink, kt zinkinnehåll

Region 1975 1980 1985 ___—__ Kanada 1 229 1 059 1 172 Australien 500 495 743 Peru 364 488 583 USA 468 349 252 Mexico 221 235 312 Japan 254 238 254 Sverige 111 167 216 Ovriga västvärlden 1 328 1 567 1 683 Totalt västvärlden 4 475 4 598 5 214 ___—___— Sovjetunionen 1 030 1 000 1 000 Polen 190 215 190 Kina 135 150 200 Ovriga planekonomier 325 260 245 Totalt planekonomier 1 680 1 625 1 635 ___—___— Totalt världen 6 155 6 223 6 849 & Källa: WBMS

158 Bilaga 4 sou 198993 Tabell 4:4 a Presentation av större gruvor 1986, zinkinnehåll i slig

Land/gruva Företag Ägare Prod kap Sydafrika Aggeneys Black Mt Goldfields 55%, PD 45% 25 Zaire

Kipushi Gecamines Staten 75 Australien

Cobar AM&S CRA (RTZ 49%) 30 NBHC AM&S CRA (RTZ 49%) 210 Read Roseberry E-Z Ind North Broken Hill 100 Elura E-Z Ind North Broken Hill 90 Mt Isa Mines Mt Isa Mines Asarco 44% 240 North Broken Hill North Broken Hill North Broken Hill 55 Woodlawn Denehurst Denehurst Ltd 65 Japan

Kamioka Mitsui Mitsui M&S 60 Thailand

Mae Sod Padeng VM 30%, Thai 70% 65 Danmark

Black Angel Greenex Boliden 65 Irland

Navan Tara Outokumpu 75% 220 Finland

Vihanti Outokumpu Outokumpu 42 Sverige

Zinkgruvan Vielle Montagne Vielle Montagne 65 Spanien

Aznacollar Apirsa Boliden 55 Rubiales Exminesa Cominco 47% 80 Brasilien

Vazantes Min Metals Cia Mines de Metais 100 Honduras

El Mochito Rosario American Pacific Mining 40 Mexico

Charcas IMMSA Asarco 34%, Mexican 66% 42 San Martin Ind Minera Mex Asarco 34%, Mexican 66% 85 Santa Barbara Ind Minera Mex Asarco 34%, Mexican 66% 40 Real de Angeles Min Frisco Min Frisco/Com de Formento

Placer Dev 40

Chihuana Min Frisco Min Frisco 40 Peru

Cerro de Paseo Centromin Peruanska staten 145 Mahr Tunnel Centromin Peruanska staten 40 San Vicente IGNACIO Ignacio de Monorocna 80 Canada

Polaris Arvik Mines Cominco 120 Mines Selbaie BP Selco BP 55%/ESSO 25%fl'CPL 10% 30 Brunswick Brunswick M&S Noranda 63% 264 Sullivan Cominco Cominco 95 Faro Curragh Res Curragh/Giant Res/Boliden 165 Kidd Creek Kidd Creek Falconbridge 230 Matagami Matagami Lake Noranda 31%,Cantex Plac 27% 60 Nanisvik Nanisvik Min Min Resources Int 70 Myra Falls Westmin Westmin Res 50 USA

Asarco Tenn Asarco Asarco 60 Gordonsville Jersey Miniere Union Miniere 46 Balmat Edwards St Joe St Joe 60

Tabell 4:4 b Sveriges zinkproduktion 1987, zinkinnehåll i slig

Gruva Produktion kt Långsele 20,1 Udden 11,3 Långdal 6,1 Renström 1 1,0 Kristineberg 18,3 Rävlidenfältet 8,8 Hornträsk 3,6 Holmtjärn 3,2 Näsliden 3,6 Laisvall 14,2 Stekenjokk 12,5 Saxberget 9,0 Garpenberg 9,2 Garpenberg Norra 9,1 Zinkgruvan 66,2 Falu gruva 7,0 Summa 213,2

1.6.2. Zinkmetallproduktion

Världens totala produktion av zink uppgick år 1985 till 6,8 miljoner ton, varav 5,0 miljoner ton i västvärlden. Det är de stora industrinationerna som dominerar, Japan, Canada, Västtyskland och USA. Produktionens länder- fördelning framgår av tabell 45.

Tabell 4:5 Världens produktion av metallisk zink, kt

Region 1975 1980 1985 Japan 698 735 740 Kanada 430 592 692 Västtyskland 295 365 366 USA 450 370 312 Belgien 218 248 271 Australien 201 306 288 Norge 61 79 93 Finland 110 147 161 Ovriga västvärlden 1 305 1 617 2 040 Totalt västvärlden 3 768 4 459 4 963 Sovjetunionen 1 030 1 060 1 050 Kina 140 155 215 Polen 243 218 180 Nordkorea 140 105 180 Ovriga planekonomier 161 163 162 Totalt planekonomier 1 714 1 701 1 787 Världen totalt 5 482 6 160 6 750

Källa: WBMS

1.6.3. Sveriges produktion

Brytning av zinkmalm sker i ett flertal gruvor i Sverige. Boliden bedriver brytning i Skelleftefältet och i Bergslagen, medan det belgiska bolaget Vieille Montagne har verksamhet i Åmmeberg i Närke. Sveriges produk- tion framgår av tabell 4:4 b.

I Sverige finns inget smältverk för zink, varför all zinkslig exporteras. Huvudsakliga mottagarländer är Norge, Finland, Belgien, Frankrike och Västtyskland.

Boliden äger tillsammans med Rio Tinto Zinc (RTZ) zinkverket Norzink i Odda vid Hardangerfjorden i Norge. RTZ förvärvade sin andel från BP Minerals under 1989.

Ur slagfumingen från koppar och blysmältningen vid Rönnskärsverken utvinns s.k. zinkklinker som vidareförädlas i Norzink.

Zinkdamm från stålverk samt skrot i form av mässing utgör andra råvaru- källor för zink. Dessa källor liksom skrotzink utgör dock inte någon be- tydande del av zinkförsörjningen i Sverige.

Försök har dock gjorts i Sverige att återvinna zink ur damm och askor och en anläggning härför finns i Scan Dust i Landskrona.

Zinkens huvudsakliga handelsvaror är i form av metall eller slig. Vissa mindre kvantiteter av zinkklinker och zinkföreningar är också föremål för handel. Den är dock av underordnad betydelse.

På grund av att zink huvudsakligen används inom galvaniseringen är stora mängder zink ej lätt återvinningsbara, varför användandet av zinkskrot och följaktligen handeln med skrot är av mindre betydelse.

Handeln med zinkkoncentrat framgår av tabell 4:6. Bland importörerna märks Japan, Belgien och Frankrike, medan Australien, Kanada och Peru är betydande exportörer. Sverige med sina 211 kt zinkinnehåll l slig intar här en äärdeplats bland exportörerna i den internationella statistiken.

Tabell 4:6 Handel med zinkkoncentrat, zinkinnehåll i slig, kt

*ä—

Region 1985

Import Belgien 272 Frankrike 270 Västtyskland 242 Nederländerna 232 J apan 423 Italien 218 Finland 102 Norge 56 Export Australien 411 Kanada 397 Peru 388 Sverige 211 Irland 183

Källa: ILZSG

Betydande exportörer av zinkmetall är Kanada, Australien, Belgien och Holland. Samtliga med undantag för Belgien har också ökat sin export under 1970- och 1980-talen. USA, Västtyskland och Storbritannien är stora importörer av zinkmetall. Kinas stora västimport 1985 är också väsentlig. Handeln med zinkmetall framgår av tabell 4:7. Sveriges zinkbalans återfinns i tabell 4:8.

Tabell 4:7 Handel med zinkmetall, kt

Region 1975 1980 1985

Export Kanada 247 472 556 Australien 118 219 215 Nederländerna 83 143 160 Belgien 180 141 157 Finland 79 117 127 Spanien 31 94 127 Västtyskland 66 100 109 Peru 58 33 107 Norge 33 60 72

Import USA 345 411 610 Kina — 269 Västtyskland 82 141 152 Storbritannien 192 130 131 Frankrike 62 105 62 Sverige 43 30 32 Danmark 1 1 15 12

Källa: WMBS

Tabell 428 Sveriges zinkbalans 1987 , ton

Gruvproduktion zinkinnehåll i slig Import av zinkmetall

Export av zinkmetall Konsumtion Export av zinkslig (slig totalt)

varav till Belgien Norge Finland Västtyskland Sovjetunionen Frankrike Övriga

Import av zinkmetall totalt

varav från Finland Norge Ovriga

Källor: MG, Metallstatistik ILZSG

117 000 110 800 75 600 58 400 52 600 34 400 12 200

14 700 19 400 2 000

213 200 36 100 1 100 35 000 461 000

36 100

Handeln med östblocket har för närvarande inte någon större omfattning. Nettoimporten av sliger till öst år 1987 var 103 kt metall i slig (125—22 kt). Nettoimporten av metall till väst år 1987 var 13 kt (177—164 kt).

Trenden under 1980-talet har varit att östländerna minskat sin koncentratimport och från att ha varit nettoimportörer av metall är de 1987

nettoexportörer om än små.

Statistik och planer från östländerna är dock svåråtkomliga, varför någon prognos för framtida utveckling är svår att göra. Svängningar i balansen är dock av betydelse och följs nogsamt av analytiker i väst.

Zinkpriset var vid årsskiftet i början av 1989 det högsta någonsin i absoluta termer både i SEK, 13 400 per ton, och i USD, 2130 per ton. Den historiska prisbilden framgår av figur 4:2.

Figur 42 Zink LME

Mellan åren 1964 och 1988 existerade ett producentpris för försäljning i Europa. Detta pris sattes av de ledande producenterna. Parallellt noterades zinken också på London Metal Exchange (LME), men endast en mindre del av samtliga zinktransaktioner var relaterade till LME-priset. Sedan den 1 januari 1989 sker all prissättning utanför USA baserat på LME-noteringen.

Transaktioner inom USA regleras av ett amerikanskt producentpris. Vid betalning av zinkslig beaktas sligens zinkhalt, beräknat utbyte vid metallframställning samt kostnaderna för denna, s.k. smältlön. Genom denna priskonstruktion följer priset på zinkslig i stort sett priset på zink- metall.

Lagersituationen brukar vara en viktig prisindikator. De totala zinklagren i världen uppgick i december 1988 till 1,2 Mt och hade till 1988 sjunkit till ca 500 kt, motsvarande ca fem veckors konsumtion. Det är i huvudsak pro- ducenterna som har minskat sina lager. Denna nivå betraktas allmänt som en mycket låg nivå och störningar i produktionsledet tenderar att ge effekt på priset relativt snart då buffertnivån i lagren inte är stor nog att förmå absorbera svängningarna.

Huvuddelen av världens gruvkapacitet av zink finns i den industrialiserade världen och är privatägd.

De större företagen och dess produktion av zink i koncentrat framgår av tabell 4z9.

SOU 1989:93 Tabell 4:9 Ägarstruktur Företagl Land Prod 1985, kt zink i slig Mount Isa Mines Ltd Australien 417 Falconbridge Kanada 261 Brunswick Mining and Smelting Kanada 238 Centromin Peru 233 Cominco Kanada 221 Australian Mining and Smelting Ltd Australien 209 Tara Exploration Irland 192 Electrolytic Zinc Australien 174 Pine Point Mines Ltd Kanada 161 Boliden AB Sverige 138

' Dessa företag kan dock äga andelar i producerande gruvor i andra länder, varför vissa företags "totalproduktion" kan awika från ovan angivna värden.

Källa: ABMS

Zinkens huvudsakliga konkurrenter är aluminium, plast och magnesium.

Aluminium och magnesium konkurrerar i applikationer där vikt, tempe- raturtoleranser och ytfinish är viktiga egenskaper. Även plaster har funnit några användningsområden och utvecklingen av plastbelagda material har under senare år gått starkt framåt.

Zinkindustrins egen utveckling av tekniken med "thin wall” samt de materialbesparingar som åstadkommits vid pressgjutningar genom att elimi- nera onödigt spill har dock förbättrat zinkens position i ett flertal applika— tionsområden inom transport-, konsumtions- Och prylsektorn.

För pressgjutna detaljer där funktionen kan uppfyllas av såväl zink, aluminium som plast kommer dock priset att vara av avgörande betydelse.

Inom galvaniseringssektorn finns i dag inget bra alternativ för de stora bulkkvantitetema som korrosionsskydd för järn och stål. För tunnplåt lan- serades galvalume år 1976 som innehåller 55 % aluminium och 43 % zink. Denna komposition visade sig emellertid inte ha några bestående kvalitets- fördelar och ersätts i dag alltmer av den av ILZRO framtagna produkten galfan.

Beläggning av stål och plåt med plaster och färger används för enklare konstruktioner och där kraven på korrosionsbeständighet ej är utpräglade.

Aluminiumlegeringar, rostfritt stål och plaster har ersatt avsevärda kvan- titeter mässing inom byggnads- och marinsektorn.

Aluminium och plastöverdraget aluminium med stålplåt konkurrerar med galvaniserad plåt som takbeklädnad, durkplåt och höljen.

International Lead and Zinc Study Group (ILZSG), med säte i London, bildades år 1959 i avsikt att ge möjligheter till reguljära konsultationer nationerna emellan avseende den internationella produktionen, konsumtio- nen och handeln med bly och zink.

Arbetet är i huvudsak inriktat på statistikfrågor och kontinuerlig upp— följning av tillgångs— och efterfrågesituationen.

Studiegruppens medlemmar består av representanter för regeringarna i såväl producent— som konsumentländema.

Studiegruppens generalförsamling träffas som regel en gång per år. Län- dernas delegationer består därvid förutom av regeringsrepresentanter också av rådgivare från industrin.

Västvärldens bly- och zinkproducenter bildade år 1958 en gemensam orga- nisation International Lead and Zinc Research Organization (ILZRO) för finansiering och administration av utvecklingsarbete ämnande till att identi- fiera nya applikationsområden såväl som att bevara och utveckla existeran- de användningar.

Ett 25-tal västföretag år i dag medlemmar och diskussioner förs med öststater om eventuellt tekniskt samarbete. ILZROs årliga budget om- spänner ca USD 6 miljoner för både bly och zink. ILZROs operativa säte ligger i dag i Research Triangle Park i North Carolina, USA.

De mest betydande insatserna från ILZROs sida under de senaste åren har varit lanseringen av det tidigare beskrivna ytbeläggningsmaterialet gal- fan samt det arbete som tillsammans med pressgjutama lett till att zinken åter blivit konkurrenskraftig gentemot aluminium och plaster.

Regionalt i världen förekommer lokala marknadsutvecklingsorganisatio- ner, MDAs (Market Development Associations). Deras uppgift är att inom sin region svara för marknadsstödjande aktiviteter och kampanjer samt att implementera idéerna som framtagits genom ILZRO.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet

Huvuddelen av zinkproducenterna finns i den industrialiserade världen och är privatägd. När framför allt under slutet av 1970-talet priset sjönk till följd av den allmänna nedgången efter oljekriserna, drabbades zinken av de generella trenderna av ekonomisering och miniatyrisering. Dels hade priset tidigare under 1970-talet varit relativt högt visavi andra konkurrerande material, varför substitutionsmaterial var på väg att överta zinkens mark- nadsandelar, dels påverkades zinkkonsumtionen av de reducerade bilvikter- na, då speciellt de pressgjutna detaljerna gjordes mindre eller eliminerades helt.

Zinkindustrin som på grund av ägarstrukturen är marknadsresponsiv hade förmågan att själv rationalisera sig och lägga ned den olönsamma överkapaciteten. Detta var framför allt fallet i USA. Zinkindustrin där var omodern och drog höga kostnader.

Ett genomgående drag i OECD-länderna har varit att när industriproduk- tionen har fallit så har också zinkkonsumtionen fallit, och det kraftigare. När sedan industriproduktionen stigit har zinkkonsumtionen också stigit, men då betydligt långsammare.

Sålunda har ett gap uppstått som under 1970- och 1980-talen hela tiden har vidgats. Den industriella tillväxten sker sålunda ej med samma andel zink utan med betydligt lägre proportioner. Andra material har sålunda kunnat ersätta zink.

Denna tendens har varit mest markant i USA, Japan och Storbritannien. Under senare år har dock en viss återhämtning i zinkkonsumtionen för— märkts så att gapet synes inte vidgas mer. Två länder svarar dock för en något annorlunda bild, Italien och Västtyskland. Sedan 1982 har i dessa länder zinkkonsumtionen stigit kraftigare än industriproduktionen.

Detta kan tolkas som att en fortsatt minskning av vikterna inte låter sig lätt göras samt att substitutionen har avstannat eller t.o.m. reverserat.

Zinkpriset var uttryckt i USD under slutet av 1970-talet och under 1980- talet relativt konstant. Uttryckt i svenska kronor har det dock varit en märkbar ökning i det att svenska kronan försämrats gentemot USA-dollarn, speciellt under 1980-talet. Härtill kommer den kraftiga devalveringen hös- ten 1982.

De svenska zinkgruvorna har således inte varit utsatta för samma pris-

press som speciellt de amerikanska. Den svenska gruvproduktionen har under 1975—1985 fördubblats.

Dollarfallet efter 1985 samtidigt med ett lägre zinkpris i dollar medförde en kraftig sänkning av priset i svenska kronor. Detta medförde en kraftig lönsamhetsförsämring för de svenska gruvorna.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

Följderna efter den dramatiska nedgången på världens börser i oktober 1987 har inte blivit så dramatiska som flertalet befarat. Dock kan förmärkas en viss avmattning och därefter en måttligare ökningstakt i OECD-länder- na. Det är framför allt osäkerheten som lett till att flera länder har justerat sina siffror vad beträffar GNP-tillvåxten. Framför allt USA räknar med en GNP-tillväxt på 1 år 2 % under början av 1990-talet för att sedan åter komma till en nivå på ca 2,5 å 3,5 %. Japan och Västtyskland väntas dock få en jämnare utveckling och beräknar tillväxten till ca 3 resp. 2 % per år.

Problemen i USA accentueras ytterligare av de stora underskotten i bytesbalansen.

De åtgärder som måste vidtas för att minska dessa kommer sannolikt att pressa räntorna uppåt och vara inflationsdrivande, varför en allmän lägre tillväxt i början av 1990—talet kan förutses. Andra halvan av 1990-talet beräknas åter en ökning av tillväxttakten.

Den lägre tillväxttakten i USA får effekter i flera länder, speciellt i Europa och Canada. Japan beräknas då kunna vidmakthålla sin position då den inhemska efterfrågan beräknas vara stark under hela perioden. Oljepri- set beräknas inte kunna stiga dramatiskt, varför en måttlig inflation kan generellt förutses i OECD—länderna.

Världskonsumtionen uppgick år 1985 till 6,5 miljoner ton, varav 4,7 miljo- ner ton i västvärlden. Västvärldens konsumtion ökade under 1986 och 1987 med 3,7 resp. 2,5 %. Den genomsnittliga årliga ökningen till mitten av 1990-talet beräknas ligga omkring 0,5—2 %.

Den största ökningen beräknas inträffa i kategorin övriga länder, huvud- sakligen i Sydostasien. Ökningen där balanserar väl den långsammare ök— ningstakten i USA. I Europa och Japan beräknas konsumtionen t.o.m. sjunka något.

Det är sannolikt att en ökning i industriproduktionen framgent kommer att innebära en högre ökningstakt i zinkkonsumtionen än vad som varit fallet tidigare. Detta beror till stor del på att substitutionen nu avstannat

samt att tekniken med "thin-wall"-gjutningen och galvaniseringsskiktens tjocklek nu nått till den nivån, där ytterligare materialbesparingar endast kan ske till priset av försämrade egenskaper.

Galvanisering

Galvanisering är en sektor där zink bedöms ha en god framtid. Galvanise- rad plåt beräknas har en god efterfrågan i OECD-länderna, framför allt inom byggnads- och bilindustrin. I NIC (Newly Industrialized Countries) och LDC—länderna är det framför allt i samband med uppbyggnaden av infrastrukturen som galvaniserade produkter kommer till användning, så- som belysnings— och ledningsstolpar samt vägräcken m.m.

Konstruktions- och byggnadssektorn förutses emellertid visa starkt va- rierande utveckling under 1990-talet. Av OECD-länderna beräknas USA visa upp den svagaste utvecklingen. Efter oktoberraset på aktiemarknader- na synes byggnadsaktiviteten vara svag. Farhågor om vad som kommer att ske efter valet bidrar till osäkerheten och det synes vara motvilligt som människor vill dra på sig stora lån för husköp. Däremot verkar konsum— tionsvarusidan inte ha stagnerat man köper och kommer att köpa ”prylar" i oförminskad takt. Mot mitten av 1990-talet kan man ånyo se förut- sättningar för att byggnadsaktiviteten skall kunna öka.

I Japan förväntas byggandet öka under början av 1990-talet. Framför allt några stora statliga projekt såsom broar, hamnar, hamnen i Tokyo och tlygplatsbyggen, kommer att öka aktiviteten på den japanska byggmark— naden. Detta bör kunna medföra en hög zinkkonsumtion.

I Europa förväntas byggnadsaktiviteten öka mest i Frankrike och Storbri- tannien fram till 1990. Västtyskland beräknas uppvisa kraftiga variationer men genomsnittligt en relativt hög byggaktivitet. Italien kommer sannolikt att ha nolltillväxt inom byggnadssektorn.

En mera svårbestämd utveckling är dock den i utvecklingsländerna. Här finns dock den största potentialen och en ökning av levnadsstandarden är också kopplad till en hög industriell aktivitet. Detta gäller framför allt de s.k. NIC—länderna, Sydkorea, Brasilien och Indien. Förutsättningarna för tillväxt i dessa länder är dock frånvaron av naturkatastrofer som t.ex. torkan i Indien.

Några bra alternativ till galvaniserade produkter för byggnadsindustrin, undantaget takplåt, finns inte och några större hot synes inte heller finnas.

Hotet mot zinken kan i så fall komma från zinken själv i att produkten galvalume innehåller endast halva zinkmängden mot vanlig galvanisering och galfan, som förvisso innehåller nästan bara zink men där tekniken med tunnare skikt gör att mängden zink minskar. Detta skall dock kunna kom- penseras med att produkterna har bättre egenskaper och på så sätt kan finna en vidare användning så att totalkonsumtionen ändå ökar. Framför allt

inom bilindustrin där denna potential finns. I USA har galvaniserade chassis och karosser fått en stor genomslagskraft, medan det i Europa än så länge endast är högprissegmentet som har galvaniserade karosser. Bilisternas ökade intresse för ökad livslängd hos bilar pressar dock tillverkarna att i större utsträckning även galvanisera karosser hos billigare och mer vanliga bilar. Det måste bedömas som sannolikt att zinkanvändningen i Europa kommer att öka vad avser galvaniserad plåt för bilindustrin. Den japanska bilindustrin har dock redan en så hög andel zink att den knappast kan öka mer.

Nya tekniker med tunnare beläggning kan snarare leda till en lägre total konsumtion.

Utsikterna för bilindustrin måste dock betraktas globalt sett som inte alltför ljusa. Av de tre huvudsakliga produktionsregionerna synes Europas bilproduktion kunna bestå på en hög nivå, medan det är mera tveksamt om USA och Asien förmår att hålla produktionen högt.

Eftersom bilindustrin är den största potentiella marknaden där en ökning av galvaniserad plåt är möjlig kommer en total nedgång av bilproduktionen ändå att leda till en total konsumtionsökning av zink i bilindustrin till följd av att andelen zink per bil ökar.

Mässing

Mässingsförbrukningen är av vitalt intresse för zinkkonsumtionen men den år också den svåraste att bedöma.

Handelsrestriktionerna i USA 1986 mot importerad mässing har haft avsedd verkan. Nedgången i USA-dollar har gett ytterligare hjälp åt den amerikanska industrin. Den alltmer stängda USA-marknaden har medfört allvarliga konsekvenser för bl.a. mässingstillverkare i Europa. De europeis- ka mässingstillverkarna får anpassa sin produktion till marknaden i Europa.

De enskilda största områdena för mässingsanvändning är inom kon- struktions-, byggnads-, bil- och elindustrin. Utsikterna bedöms dock inte vara alltför ljusa.

Pressgjutning

Utsikterna för pressgjutna zinkdetaljer har förbättrats markant under de senaste åren och förutspås en fortsatt tillväxt. De pressgjutna zinkdetaljerna hörde till en av de mest utsatta områdena när biltillverkarna efter oljekrisen försökte minska bilvikten. Substitution och viktminskningsprocess beräknas ha nått sin gräns och pressgjutna zinkdetaljer kan i dag bättre konkurrera med alternativa material.

Övriga områden där pressgjutna detaljer har haft en kraftig tillbakagång är för leksaker och för höljen och hållare till hushållsmaskiner, radio, tv, video och övriga elektriska apparater. Även inom denna sektor har trenden vänt och konsumtionen beräknas öka under 1990—talet.

Valsad zink

Denna produkt används som takplåt i norra Europa, som batterihölje för torrbatterier och i mynt. Användningen inom dessa sektorer har minskat och bedöms göra så även i fortsättningen. Användningen inom torrbatterier kommer sakta att försvinna då alkalinebatterier med stålhöljen har be- tydligt bättre livslängd. I mynt kan zinkanvändningen bestå ännu en tid. Som takplåt har zink endast en begränsad marknad och den beräknas inte öka.

Västvärldens gruvproduktion av zink som 1987 uppgick till 5,4 miljoner ton förväntas sjunka något de närmaste åren till följd av stängningen av några gruvor, bl.a. Pine Point i Canada och några andra smärre nedläggningar i Europa och Afrika. Fr.o.m. 1990 förväntas däremot produktionen stiga kraftigt då ett antal nya projekt kommit i produktion. Dess kapacitet är väsentligt högre än den kapacitet som försvinner från planerade nedlägg- ningar. Vid mitten av 1990-talet beräknas gruvproduktionen till ca 6 miljo- ner ton i västvärlden.

Av tabell 4:10 framgår nya gruvprojekt som är planerade de närmaste 5 åren och av tabell 4:11 de gruvor som kommer att läggas ner.

Under samma period planerar existerande och i produktion varande gruvor att öka kapaciteten med ca 400 000 ton.

I tabell 4: 12 sammanfattas förändringar i gruvkapacitet samt de regionala förändringarna under den kommande 5-årsperioden.

SOU 1989:93 Tabell 4:10 Nya gruvprojekt 1988—1993, kt zink i slig Period Gruva Land Sannolik produktion 1988 —1989 Cadjebut Australien 40 Lady Loretta I Australien 45 Hellyer Australien 85 Caribou Kanada 40 Winston Lake Kanada 50 Isle Dieu Kanada 50 Callinan Kanada 15 Greens Creek USA 30 Rainbow USA 15 Övriga 15 385 1990—1991 Lady Loretta II Australien 35 Thalanga Australien 45 Midway Kanada 15 Rampura Agucha Indien 70 Ambamata Indien 13 Ray de Plata Mexico 15 Iscaycruz Peru 50 Aljustrel Portugal 20 Santa Barbara Spanien 15 Cayelli Turkiet 50 Ward USA 17 Red Dog I USA 190 Övriga & 545 1992— 1993 Benambra Australien 40 Blendevale Australien 120 Golden Grove Australien 100 Bolivar Bolivia 40 La Cienega Mexico 10 Gamsberg Sydafrika 60 Huelva Spanien 15 Blue Moon USA 45 Red Dog II USA 130 Övriga 10 570

Källa: CRU

Tabell 4:11 Gruvnedläggningar 1988—1993, kt zink i slig

Period

Kvantitet

1988—1989

1990—1991

1992—1993

190

Källa: CRU

Gruva

Pine Point Matagami Black Angel Rammelsberg Grund Stekenjokk Saxberget Beltana Cuale Prieska Kabwe

Daniels Harbour Mattabi Flin Flon Vihanti Les Malines Silicatos Madrigal Santander

Ruttan Snow Lake Ascaro Tennessee Saint Salvy Meggen Woodlawn

Land

Kanada Kanada Grönland Västtyskland Västtyskland Sverige Sverige Australien Mexico Sydafrika Zambia

Kanada Kanada Kanada Finland Frankrike Spanien Peru Peru

Kanada Kanada USA Frankrike Västtyskland Australien

Tabell 4:12 a Förändringar i gruvkapacitet, kt zink i slig

Period

Expansion i

1988—1989 1990—1991 1991—1993

Summa

+1500

Tabell 4:12 b Regionala förändringar av gruvkapaciteten, kt zink i slig

Period

1988—1989

— 105 — 15

1990— 1991 1992—1993

Summa

Nya gruvor Gruvned- befintliga läggningar gruvor

+ 385 + 195 — 560 + 545 + 125 — 240 + 570 + 95 190 + 415 — 990

Australien

+ 190 + 120 + 275

+ 585

— 170

Nord- Europa Övriga amerika länder — 50

+ 115 —— 45 + 240 + 50 — 20 + 170 + 115 + 395

240 60 65 40 20 10 10 20 10 60

_32

570

40 50 30 40 20 25 10 _a 230

25 20 50 20 30 _a

Netto- förändring

+ 20 + 430 + 475

+ 925

Netto- förändring

+ 20 + 430 + 170

+ 925

Av tabellen framgår också att det är i huvudsak de industrialiserade västländerna som dominerar produktionen och att den planerade nyproduk- tionen i allt högre grad kommer från dessa länder.

Västvärldens smältverksproduktion år 1987 uppgick till ca 5 miljoner ton och väntas öka till 5,5 miljoner ton under mitten av 1990—talet. Huvuddelen av ökningen härrör från expansioner av befintliga smältverk, några nya smältverk av betydelse synes knappast vara aktuella. Fyra mindre inte- grerade projekt i Indien, Iran, Turkiet och Peru kan möjligen komma till stånd under början av 1990-talet. Deras tillkomst i de miljöer där de är belägna kan knappast påverka marknadsbilden i världen.

3.1.6. Kostnadsstruktur

Cirka 77 % av västvärldens gruvor beräknas ha fått täckning för sina driftskostnader under år 1987 vid ett genomsnittligt zinkpris om 37,6 cent per lb eller ca 830 USD per ton. Andelen gruvor som sålunda fick kostnads- täckning steg med ca 10 % mellan 1986 och 1987, huvudsakligen till följd av högre biproduktskrediter.

Med hänsyn till att USA-dollam försvagats har kostnaderna för pro— ducenterna framför allt i Europa och Japan, uttryckt i dollar, stigit.

Ca 7 % av världens zinkproduktion har en produktionskostnad som är mindre än noll. I de fallen har biprodukterna ett värde som täcker hela produktionskostnaden. Denna produktion brukar betecknas som "fatal", ty den framkommer oberoende av Zinkpriset.

Avtalskonstruktionen mellan gruvor och smältverk är dock sådan, att vid en prisuppgång ca 40 % av prisökningen tillfaller smältverket. Denna får då betalas av gruvan som får en högre smältlön. En prisuppgång på zink medför sålunda automatiskt en kostnadsökning för gruvan.

Den planerade nya kapaciteten som kommer i produktion under de närmaste 5 åren beräknas ha en produktionskostnad understigande 30 cent per lb exkl. kapitalkostnaden. Den nya kapaciteten har antingen högre biproduktsvärde i de fall det rör sig om polymetalliska zinkmalmer eller högre zinkhalt i fallet rena malmer än de existerande kapaciteterna. Den nya kapaciteten kommer sålunda att medföra att en större mängd kommer att komma fram till lägre kostnad än 1987.

4 Sammanfattning och slutsatser

Med hänsyn till den förväntade konsumtionen bör en balans i marknaden till mitten av 1990-talet kunna hållas med Zinkpriset i ett intervall kring 45 in 55 cent per lb motsvarande USD 1 000—1 200 per ton.

Enbart en väsentligt högre konsumtion skulle kunna hålla priset på en högre nivå. Förutsättningarna för en högre konsumtion är avhängigt av prisutvecklingen. En alltför hög prisnivå under en längre tid, enligt LDA över 1 300 USD per ton, kommer att ånyo medföra substitution speciellt inom de pressgjutna detaljerna.

I det längre perspektivet är dock prognosen svårare att göra. Företagens alltmer kortare framförhållning har gjort att tillgänglig malmbas i befintliga gruvor i världen ser ut att minska påtagligt under senare delen av 1990-talet. De nu kända och aviserade utbyggnaderna kommer att få effekt under första hälften av 1990-talet. För att därefter tillgodose konsumtionsbehovet krävs nyfynd. Dessa nyfynd måste då ha halter som ligger i paritet med nu kända fynd. Det finns dock skäl att anta att prisnivån mot slutet av 1990- talet kommer att öka då brytningen kommer att ske från större djup och att en viss haltförsämring är trolig. Ökade energi- och miljökostnader kommer sannolikt också att pressa produktionskostnaderna uppåt. Fortsatt pro- duktion kommer härvid att kräva ett högre pris — sannolikt högre än USD 1 100 i 1988 års penningvärde.

Bilaga 5

Guld

av bergsingenjör Mati Sallert, Boliden Mineral AB

1 Faktaavsnitt

Guld, med den kemiska beteckningen Au, är en mycket tung och mjuk metall med låg mekanisk hållfasthet. Smältpunkten är 1 063”C och densite— ten 19,3 kg/dm3. Formbarheten är den kanske bästa för alla metaller och medger t.ex. valsning till så tunna folier som en tiotusendels mm tjock. Ledningsförmågan för värme och elektricitet är ca 90 % av kopparns. Guld har en mycket stor härdighet mot kemikalier och angrips över huvud taget inte av atmosfären.

Guld uppträder vanligen i naturen som gediget guld alltid tillsammans med varierande mängder silver eller andra metaller (koppar och järn). Bland andra viktiga guldmineral kan tellurider nämnas. Guld förekommer även i små mängder i andra mineral, vanligen i halter mindre än 5 gjton, t.ex. i blyglans samt koppar— och arsenikkis.

Guldförekomster indelas oftast i två grupper, nämligen primära och se- kundära malmer. De primära malmema utgörs dels av olika former av guldförande gångar, dels av impregnationer i hårdberg, där guldet upp— träder tillsammans med andra mineraler. De sekundära malmema utgörs av vaskbergsavlagringar. Den senare typen av malmer är globalt sett de vikti- gaste.

Världens upptäckta brytvärda tillgångar beräknas till ca 40 kt. I tabell 521 sammanfattas en uppskattning gjord av USBM. Av tabellen framgår också tillgångarnas länderfördelning.

Tabell S:] Världens tillgångar i guld

Region Reserver, ton

Ekonomiskt Totalt utvinningsbart

Nordamerika

USA 2 500 3 100 Kanada 1 300 1 600 Övriga 900 900 Totalt 4 700 5 600 Sydamerika

Brasilien 700 900 Övriga 500 900 Totalt 1 200 1 800 Europa

Sovjetunionen 6 200 7 800 Övriga 300 300 Totalt 6 500 8 100 Afrika

Ghana 200 300 Sydafrika 23 700 24 800 Zimbabwe 300 500 Övriga 300 500 Totalt 24 500 26 100 Asien

Japan 300 300 Filippinerna 600 600 Övriga 400 600 Totalt 1 300 1 500 Oceanien

Australien 800 900 Övriga 800 900 Totalt 1 600 1 800 Världen totalt 39 800 45 000 Källa: USBM

1.2.1. Sveriges tillgångar

Guldförande gångar spelar en obetydlig roll i Skandinavien. Den viktigaste malmtypen för Sveriges del är ädelmetallförande sulfidmalmer, där guldet oftast förekommer i koppar-, bly- och zinkmalm. Till denna typ hör flertalet av Skelleftefältets och Bergslagens komplexmalmer. De flesta malmerna håller mindre än 1 gram guld per ton, Holmtjärnsgruvan i Skelleftefältet däremot ca 9 g/ton.

Sekundärt anrikade vaskbergsavlagringar saknar helt betydelse i Sverige. Endast enstaka fynd av guld i bäckar m.m. har rapporterats.

Aitikmalmen håller endast 0,2 gram guld per ton i genomsnitt, men på grund av den stora malmbrytningen produceras årligen ca 1 500 kg. Detta är den största kvantitet som kommer fram i någon enstaka gruva i Sverige.

Den av Boliden ägda kvartsfyndigheten Enåsen håller nära 3 g/ton och bryts sedan 1984.

1988 togs Björkdalgruvan i drift. Denna ägs av Terra Mining. En exakt bedömning av den svenska guldreserven ter sig svår att göra, då den huvudsakligen förekommer som biprodukt i komplexmalmer.

Den utan jämförelse viktigaste metoden för guldutvinning är s.k. cyanid- lakning. Den finmalda malmen behandlas med utspädd natriumcyanidlös- ning, varvid en lösning bildas ur vilken guld utfälls med zinkpulver, se figur S:].

Figur 5:I Flylschema över guldutvinning i Sydafrika

Guldmalm

l Krossning malmng

Cvamdlakmng

Lösning

Lakrest till eventuell ura nutvmnlng

Zinkstofr Lösning

Råguld Silverklorrdslagg K.... .... srlverutvmnmg

Frnguld

Källa: Privat

1 behandling av sulfidiska malmer som innehåller koppar eller bly samlas guldet tillsammans med dessa metaller och utvinns vid deras raffinering genom elektrolys. Den svenska guldproduktionen utvinns uteslutande med denna metod.

Den äldsta och mest omfattande användningen av guld är för juvelerarända— mål.

Guldets inerta egenskaper gentemot de flesta substanser gör det speciellt lämpat till juvelerarändamål, men även inom den dentala sektorn.

Guldet har vidare en mängd viktiga industriella applikationer, såsom i elektroniska instrument och i korrosionsresistenta material i kemiska pro— cesser.

Guldets goda elektriska egenskaper gör det synnerligen lämpligt i kon- taktorer och tryckta kretsar och allmänt i den miniatyriserade elektroniska världen.

Moderna datamaskiner arbetar med låga spänningar och strömmar och är därför beroende av att kontaktytorna är fria från oxiderande skikt. Inom detta område finner sålunda guldet en viktig användning.

Guld legerat med palladium t.ex., används i elektronikindustrin och för tillverkning av mätinstrument för höga temperaturer i processindustrin och jetmotorer.

Guldets egenskaper som reflektor för infraröd strålning kommer till användning för tillverkning av värmeskyddande glas till byggnader och för rymdfarkoster.

För dekorativa ändamål används tunna guldfilmer inom boktryckeri och som utsmyckning av byggnader. Porslin och glas dekoreras ofta med guld.

För investerarändamål finns guld i form av medaljer, mynt och tackor.

Konsumtionen av guld kan normalt uppdelas i två kategorier, den industri- ella efterfrågan och investeringsefterfrågan.

Tidvis kan dock dessa begrepp vara något förvirrande då investeringar också blivit alltmer vanligt bland privatpersoner sedan en liberalisering av handeln med obearbetat guld inträtt.

Med investeringsändamål i det följande menas i huvudsak det guld som absorberas av centralbanker, institutioner och traders.

1.5.1. Industriell efterfrågan

Den industriella efterfrågan av guld var 1 590 ton under 1987. Efterfrågeutvecklingen per användningsområde framgår av tabell 5:2 och per region/land av tabell 5:3.

Tabell 5:2 Förbrukning av guld, ton

Region/ändamål

De industrialiserade länderna Juvelerarändamål Elektronik Tandvård

Övrig industri/utsmyckning Medaljer o.d. Mynt

Totalt industrinationerna

Utvecklingsländerna Juvelerarändamål Elektronik Tandvård Övrig industri/utsmyckning Medaljer o.d. Mynt

Totalt utvecklingsländerna

Totalt västvärlden

Källa: Consolidated Gold Fields

1975

312 65 59 54

221 720

204

12 30

255 975

1980

276 87 61 57 18 170

669

-127 542

1985

513 107 50 48

93 814

385

11 13

419 1 223

Tabell 5:3 Konsumtionsfördelning på regioner/länder, industriell förbrukning

Region/länder 1975 1980 1985 Europa Italien 87,1 96,9 240,0 Västtyskland 57,5 71,3 58,3 Storbritannien 51,7 37,4 30,0 Schweiz 17,9 26,9 29,0 Frankrike 31,2 23,7 23 ,4 Grekland 10,5 4,2 10,6 Sverige 3 ,4 1,5 1,2 Övriga Europa 78,2 30,6 38,4 Totalt Europa 337,5 292,5 430,9 Nordamerika USA 132,8 150,1 162,3 Kanada 11,5 60,0 70,9 Totalt Nordamerika 144,3 210,1 233,2 Latinamerika Mexico 19,2 23,0 15,4 Brasilien 15,4 16,0 3,6 Övriga Latinamerika —4,8 -7,2 —6,2 Totalt Latinamerika 29,8 31,8 12,8 Mellanöstern Turkiet 55,0 —16,3 36,2 Saudi-Arabien + Jemen 10,0 4,0 35,6 Gulf-staterna 9,0 4,6 19,3 Israel 5,5 4,8 11,4 Ovriga Mellanöstern 55,7 —89,5 16,3 Totalt Mellanöstern 135,2 —92,4 118,8 Indiska halvön Indien 26,2 —8,3 1243 Övriga 1,5 —4,0 21,5 Totalt Indiska halvön 27,7 —12,3 145,8 Asien Japan 63,4 56,9 121,7 Indonesien 15,0 —55,0 35,0 Taiwan 6,0 2,3 28,6 Hong Kong 0,5 3,0 20,0 Singapore 5,4 —0,5 16,9 Thailand 5,0 —1,0 12,5 Ovriga Asien 0,8 —5,6 17,1 Totalt Asien 96,1 0,1 251,8 Afrika Sydafrika 175,2 100,7 26,2 Övriga Afrika 24,2 2,1 10,3 Totalt Afrika 199,4 102,8 36,5 Australien 5,2 6,3 3,5 Totalt västvärlden 975,2 538,9 1 233,3

Källa: Consolidated Gold Fields

Den kraftiga nedgången under 1980 är speciellt märkbar förjuvelerarän- damål. Det höga priset under slutet av 1979 och 1980 resulterade i ett motstånd från marknaden. Utvecklingsländerna visar dessutom en negativ konsumtion, man har sålunda sålt tillbaka.

1.5.2. Investeringsefterfrågan

Stora delar av den guldefterfrågan som traditionellt avgränsas som industri- ell förbrukning är av investeringskaraktär. Investeringsefterfrågan på guld beskrivs ofta som den restpost, vilken uppkommer som skillnaden mellan den totala årliga nytillförseln av guldmetall och den industriella efterfrågan, se diagram i figur 5:2.

Den differens som anges av det streckade fältet i diagrammet skulle normalt sett ha varit ett uttryck för en kraftig lageruppbyggnad eftersom tillförseln sedan är 1973 nästan varje år överstiger förbrukningen. Vad gäller guldmetall är denna skillnad dock snarare en indikation på investeringar i obearbetat guld respektive år. Prisstegringarna på guld var som kraftigast åren 1973—74, 1977—79, 1980 samt 1983. Av figur 5:2 och tabell 5:4 framgår att även differenserna/investeringarna var som störst dessa år. Innebörden är i huvudsak att vid kraftiga prisstegringar på guld viker den industriella förbrukningen tillbaka (främst vad gäller guldsmedsvaror), men i gengäld ökar investeringsefterfrågan lika mycket eller mera.

Figur 5:2 Förbrukning av guld, torr

1800 1600...E...'i..5...' . ..... 1400 mo..." : 5 ;

1000 .. I - ' -

TON soo

—Tillförsel . . _ . 600 nyttguld ..

400 . . . . . _,_ industriell : - förbrukning , . _ . . _

73 74 75 76 77 78 79 80 81 82_ 83 84 85

Källa: SGU

Tabell 5:4 Utbud, förbrukning och investeringsefterfrågan för obearbetat guld åren 1973—85, ton

År Utbud' Industriell Differens förbrukning 1973 I 392 845 547 1974 1 236 726 510 1975 1 104 975 129 1976 1 434 1 386 48 1977 1 632 1 428 204 1978 I 744 1 598 146 1979 1 702 I 319 383 1980 814 540 274 1981 980 1 039 —59 1982 1 143 I 074 69 1983 1 347 I 003 344 1984 1 439 1 233 206 1985 1 288 1 233 55

lTillförsel exkl. skrot.

Källa: SGU

Fr.o.m. 1968 släpptes guldpriset i princip fritt i och med att tio-gruppens medlemmar tillät en privatmarknad med fri prissättning på guld. Därmed ökade möjligheterna för privatpersoner i en del länder att lagligt inneha obearbetat guld och spekulera i prisändringar. Under 1970-talet medförde accelererande inflation och politiska omvälvningar att intresset för guld som värdebevarare och spekulationsobjekt ökade. Att äga guldtackor ger emel- lertid ingen förtjänst i form av räntor eller utdelningar, snarare kostnader för förvaring, osv. Trots detta har periodvis investeringar i guld förefallit vara bästa skyddet mot t.ex. inflation, devalveringar, valutakursändringar och svängningar i konjunkturen.

1.5.3. Offentliga sektorns transaktioner

Med den offentliga sektorn avses här centralbanker och organ direkt kon- trollerade av regeringar samt internationella organisationer som t.ex. IMF (International Monetary Fund), BIS (Bank for International Settlements) och EMCF (European Monetary Co-operation Fund). Västländernas of- fentliga sektor innehar i storleksordningen 35 000 ton guld, vilket kan jämföras med det ca 100 000 ton guld som sammanlagt producerats genom tiderna eller den årliga gruvproduktionen i väst om ca 1 200 ton guld.

De flesta länder strävar normalt sett fortfarande efter att försvara sina guldreserver och säljer guld endast när stora finansiella svårigheter uppstår. Länder som USA, Kanada och Sydafrika har dock större möjligheter att agera som säljare (på grund av sina stora guldreserver). Även om u—länder- nas växande skuldbördor tvingat fram vissa krisförsäljningar av guld har dessa länder särskilt stort intresse att behålla eller öka sina guldreserver, bl.a. för att användas som säkerhet vid internationell upplåning.

Sovjet har vid tider av missväxt och andra krissituationer sålt guld till väst

Tabell 5:S Offentliga sektorns guldreserver 1950—85 Iänderfördelat avrundat till hela ton

Region 1950 1960 1970 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Ändring Ändring Ändring 1970—80 1980—85 1984—85

USA (1) 20279 15822 9839 8221 8214 8211 8191 8173 8168 — 1618 —53 —5 Västtyskland (2) - 2640 3536 2960 2960 2960 2960 2960 2960 —576

Schweiz (3) 1306 1942 2426 2590 2590 2590 2590 2590 2590 +164 Frankrike (4) 588 1458 3138 2546 2546 2546 2546 2546 2546 —592

Italien (5) 227 1958 2565 2074 2074 2074 2074 2074 2074 —491 Holland (6) 280 1290 1586 1367 1367 1367 1367 1367 1367 —219 Belgien (7) 522 1040 1306 1063 1063 1063 1063 1063 1063 —243

Japan (8) 6 218 473 754 754 754 754 754 754 +281 Österrike (9) 6 261 634 657 657 657 657 657 657 +23 Portugal (10) 171 488 802 689 689 687 635 631 629 1 13 —60 2 Kanada (11) 515 787 703 653 636 630 627 626 625 —50 —28 —1 Storbritannien (12) 2543 2488 1199 586 591 591 591 591 591 —613 +5

Spanien (13) 99 158 443 454 454 454 454 455 456 + 1 1 +2 + 1 Kina (14) .. .. .. 398 395 395 395 395 395 .. —3 Australien (15) 79 131 212 247 247 247 247 247 247 +35

Sydafrika (16) 175 158 592 378 289 235 242 229 151 —214 —227 —78 (Sverige) (17) (80) (151) (178) (189) (189) (189) (189) (189) (189) + 11 Övriga (18) 2734 2704 3238 3812 3931 3854 3881 3880 4045 +574 +233 + 165

Samtliga IMF-länder 29610 33694 32870 29638 29646 29504 29463 29431 29510 —3232 —128 +79

IMF 1328 2165 3856 3216 3216 3216 3216 3216 3216 —640 EMCF — — 2663 2665 2667 2667 2667 2667 + 2663 + 4 BIS .. .. . . 236 237 227 205 205 205 .. — 31

Offentliga sektorn totalt .. .. .. 35753 35764 35614 35551 35515 35598 .. —155

Källa: SGU

för att sålunda erhålla västvaluta för inköp av förnödenheter.

Under det senaste året har efterfrågan från Sydostasien varit hög. Taiwan och Sydkorea bl.a. har ett intresse i att placera de senaste årens överskott och har valt att göra det i guld.

Den offentliga sektorns guldreserver framgår av tabell 515.

Gruvproduktionens utveckling framgår av tabell 516. Den helt dominerande producenten är Sydafrika. Dess andel är dock minskande, dels beroende på en absolut sett minskande produktion och dels att övriga länder kraftigt ökat sin produktion. Kanada, USA, Australien, Colombia och Brasilien är länder som på senare tid visat de största produktionsökningarna. Det är ett resultat av den alltmer omfattande prospekteringen som under senare år ägnats åt guld. Detta har möjliggjorts av det ökade priset, vilket medfört att tidigare identifierade låghaltiga mineraliseringar kunnat snabbt utvecklas till ekonomiskt bärkraftiga fyndigheter samt att potentialen för nyfynd ökat.

Tabell 5:6 Världens gruvproduktion av guld, ton

Region 1975 1980 1985 Sydafrika 713 672 671 Kanada 51 50 88 USA 33 30 77 Australien 16 17 59 Colombia 10 16 36 Papua Nya Guinea 25 14 31 Brasilien 5 14 30 Sverige 2 3 5 Övriga västvärlden 93 97 134 Summa västvärlden 948 913 1 131 Sovjetunionen 233 258 269 Kina 2 7 73 Övriga planekonomier 7 9 8 Summa planekonomierna 242 274 350 Summa totalt 1 190 1 187 1 481 Källa: WBMS

Förteckning över större gruvor

En förteckning av de större guldgruvorna i västvärlden framgår av tabell 526 a. Sveriges produktion framgår av tabell 5:7.

Tabell 5:6 a Förteckning över större guldgruvor

Land/Gruva Produktion 1987, ton produktionskapacitet Sydafrika Vaal Reef (inkl. South Vaal) 94 Driefontein (East and West) 71 Western Deeps 64 Western Holdings 52 Kloof 37 Randfontein 34 Free State Geduld 32 President Brand 30 President Steyn 29 Buffelsfontein 28 Hartebresfontein 27 Harmony 27 USA Carlin 18 Kanada Golden Giant, Hemlo 12 Australien Telfer 7

Källa: Shearson Lehman

Tabell 5:7 Sveriges guldproduktion 1987 ___—___ Gruva Kg Långsele 105 Udden 233 Långdal 157 Renström 477 Kristineberg 265 Råvlidenfältet 128 Holmtjärn 373 Näsliden 87 Enåsen 361 Aitik ] 289 Stekenjokk 86 Saxberget 22 Garpenberg 153 Garpenberg Norra 72 Falu gruva 30 Summa 3 838 &

Huvuddelen av allt det guld som brutits i världen finns kvar, och detta till följd av att guldet alltid värderats högt.

Med skrotguld avses här i huvudsak färdiga produkter med guldinnehåll som återförts till marknaden. Detta har betingats av att produkterna är uttjänta eller att ett högt guldpris har motiverat försäljning. Exempel på sådana produkter är utrangerade datorer och privatägda guldföremål.

Historisk statistik för denna typ av recirkulation saknas. Consolidated Gold Fields har dock utfört vissa beräkningar fr.o.m. 1980. Resultatet av dessa framgår av tabell 518.

Tabell 5:8 Tillförseln av guldskrot, ton

_______________

Region 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Europa 37,7 23,2 39,4 45,0 40,7 38,8 Nordamerika 75,8 51,5 46,1 41,8 39,7 39,3 Latinamerika 17,7 8,6 25,2 49,5 47,5 26,1 Mellanöstern 169,6 75,7 41,8 36,7 63,7 109,5 Indiska halvön 63,0 39,5 53,5 56,3 58,0 55,0 Asien 110,4 28,3 23 ,7 53,7 29,9 25,2 Afrika 13,8 10,1 10,8 9,2 8,7 7,3 Australien 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 0,0 Totalt 488,0 236,9 240,5 292,2 288,2 301 ,2

___—__!—

Källa: Consolidated Gold Fields

Statistiken visar en följsamhet till guldpriset i det att utbudet på skrot är högt under perioder av extremt höga guldpriser. Under 1980 kom den stora mängden guldskrot från utvecklingsländerna huvudsakligen från Mellanös- tern.

Den officiella prisnoteringen, som utgör basen för den fysiska handeln, är den s.k. guldfixen i London.

Guldfixen bestäms genom konsensus hos de fem medlemmarna av "the London Gold Market". Detta sker två gånger per dag och är en procedur som utgår från föregående dags prisfix och där medlemmarna, som ombud för sina uppdragsgivare, indikerar köp eller säljintresse. Därest samtliga fem indikerar köpintresse höjs priset tills både köpare och säljare finns. Säljarna anger då kvantiteterna och om dessa kan placeras fastställs denna prisnivå som ”fix”.

Guldprisets rörelser under 1980-talet framgår av figur 513.

Figur 5:3 Guld, London morning fix

120000 T_—

1100001. J—

100000

80000

70000

60000 1981 82 83 84 85 86 87 88 89 1990

Källa: Consolidated Gold Fields

Guldets samtliga egenskaper kan svårligen kopieras i ett och samma sub- stitut, varför insatsen i kostnadsbesparande syfte framför allt i industriappli- kationer inriktats på materialbesparing.

Platina och palladium kan ersätta guld i vissa applikationer. Prisrelatio- nen här är dock avgörande samt att konsumenterna föredrar guld.

I elektronikindustrin kan guldkvantiteterna minskas genom ersättning av kontaktorerna med tenn, nickel, palladium eller palladium/silver och då enbart med ett oxidationsskyddande tunt lager av guld.

Silver kan i vissa applikationer ersätta guld men är inte lika resistent mot korrosion.

Inom tandvården har flera alternativ till guld utvecklats. Många tand- läkare föredrar dock fortfarande att hellre arbeta med guld, då de legeringar som används är lättbearbetade. Substitut innehållande bl.a. nickel har visat sig ge allergiska effekter och miljöproblem i laboratorierna.

Producenterna av guld och guldprodukter har en gemensam intresseorgani- sation "The Gold Institute” med säte i Washington, USA.

Organisationens huvudsakliga uppgift är att bearbeta statistik över pro- duktion och konsumtion, distribuera information avseende marknaden samt i viss mån också delta i promotionaktiviteter.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet

Guldet som numera även fått en viss industriell användning är annars ansett som den av ädelmetallerna som har det överlägset bästa långsiktiga sam- larvärdet. Det ansågs länge som huvudsaklig myntmetall och större delen av de producerade tackorna gick till lager i kassavalv hos centralbanker och stater. Sedan slutet av 1950-talet har dock industrianvändningen och privata placerare börjat konsumera guld och 1968 beslöt flertalet av industrinatio- nerna att temporärt upphöra med att ytterligare fylla på kassavalvet. Priset som dittills hållits konstant tilläts nu fluktuera påverkat av marknads- krafterna.

Det sedan 1934 rådande förbudet i USA för privatpersoner att inneha guld upphävdes 1975. Sedan dess har USA-marknaden expanderat kraftigt. USA-marknaden expanderat kraftigt.

Det under lång tid fixerade priset vid 35 USD/oz fick till effekt att många producenter mot slutet av 1960-talet med stigande kostnader hade svårt att upprätthålla produktionen.

I samband med oljekriserna steg inflationen kraftigt 1973—74 och 1979, och guldet fungerade då som värdesäkrare. Priset steg kraftigt. Guldet nådde sin högsta topp över 800 USD/oz under 1980.

Sedan 1980 har inflationstakten i världen varit lägre samtidigt som oljepri- set sjunkit tillbaka kraftigt. Guldpriset har också följt denna trend och under 1980-talet fluktuerat mellan 300 och 500 USD/oz.

Den avsevärt förhöjda prisnivån jämfört med den som rådde under 1970- talet har lockat nya resurser till prospektering efter guld. Detta samtidigt då övriga metaller visat en svag pristrend. Den stora majoriteten av gruvföre— tag världen över allokerade om sina prospekteringsresurser från framför allt basmetaller till guld.

Den kraftiga prisökningen har dock ännu inte givit något stort utslag i ökad produktion. Produktionen var relativt jämn mot slutet av 1970—talet och har stigit något under 1980-talet.

Tillförseln av skrot till marknaden har ökat under år med höga priser. Sålunda tillfördes 940 ton under 1980 då priset var som medel 600 USD/oz, medan år 1982 vid ett medelguldpris på 375 USD/oz skrottillförseln blev 240 ton.

Guld har varit känt för att vara den metall där fundamentalia såsom konsumtions- och produktionsbalansen inte påverkar priset. Det spekulati- va elementet samt mystiken kring affektionsvärdet dess värdesäkerhet i tider av oro, har hållit priset på guld klart ovan den nivå som betingas av produktionskostnaderna.

Ett område där dock en klar priselasticitet förmärks är inom juvelerarin- dustrin. Figur 5:4 illustrerar sambandet konsumtion-pris. Vid mycket höga priser som t.ex. under 1980 sjönk konsumtionen kraftigt. Inom vissa regio- ner Som t.ex. utvecklingsländerna var konsumtionen t.o.m. negativ.

Figur 5:4 Jewellery demand/price relationship

Tonnes jewellery consumption (Thousandsl

100 300 500 700 Real 1986 SDR gold price per 02

Källa: Consolidated Gold Fields

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

Bedömningar av guldmarknadens utveckling är svåra att göra. Bedömare såsom US Bureau of Mines och Shearson Lehman m.fl., räknar med att världen under 1990—talet i genomsnitt kommer att behöva tillföras ca 1 300—1 500 ton/år av primärmaterial för att täcka det industriella och spekulativa behovet.

Denna marknad kan betraktas som en mogen marknad. Efterfrågan per capita har varit relativt stabil såväl i industrinationerna som i utvecklings- länderna. Guldets unika egenskaper gör att substitutionshotet från alterna- tiva material är ringa. Dess historiska priselasticitet indikerar dock att man även fortsättningsvis bör räkna med att efterfrågan till stor del kommer att avgöras av prisnivån. Vid varaktiga prisnivåer över 500 USD/oz avtar kon— sumtionen markant. Vid prisnivåer under 350 USD/oz upplevs guldet som billigt och konsumtionen ökar åter.

Denna sektor borde vara relaterad till befolkningsantalet i världen. Den förbättrade hygienen samt den utveckling av alternativa material som skett gör att denna sektor sammantaget är relativt konstant.

Efterfrågan i denna sektor korrelerar inte med övriga ekonomiska in- dikatorer. En fortsatt ökning kan dock förväntas, då sofistikerad elektro- nisk utrustning är beroende av goda och korrosionsfria ledare. Guldet har den unika egenskapen. De små mängder som åtgår ger vid fluktuerande guldpris inte något nämnvärt utslag i priset för totalprodukten.

3.2.4. Investeringssektorn

Denna sektor har ökat framför allt i USA sedan 1975, då det blev tillåtet för privatpersoner att fritt äga guld. Denna sektor bedöms ha en fortsatt in- tressant utveckling. Här är dock den generella ekonomiska utvecklingen av betydelse. Under tider av oro tenderar guldet att ha en god attraktionskraft som värdebeständigt investeringsobjekt. Konkurrens finns här från aktier och obligationer.

US Bureau of Mines räknar med att guldproduktionen fram emot år 2000 kommer att vara ca 1 400 ton/år. Den sydafrikanska andelen beräknas minska till förmån för andra regioner, företrädesvis USA, Kanada och Australien.

Ett varaktigt ökat guldpris kan dock få som konsekvens en ökad pros- pekteringsinsats som så småningom bör leda till en ökad produktion. Tek- nologiska utvecklingar som leder till att lakningsprocesser kan pågå året runt i områden med kallt vinterklimat kan också komma att bidra till en ökad årsproduktion.

Faktorer som motverkar en ökad produktion är att den senaste tidens prospekteringsinsatser identifierat en stor mängd lättillgängliga mineralise- ringar som kan brytas i dagbrott. När dessa är utbrutna är det inte säkert att ersättningstonnaget kommer från dagbrott. En del fyndigheter kan möjligen fortsätta produktion men då från underjordsgruvor, men med högre pro- duktionskostnader.

I dag identifierad mineralbas räcker dock för produktion med ovan skis- serat uttag i mer än 20 är.

Åtgärder som kan leda till att marknaden får tillskott i form av investerings- tackor är försäljning från vissa skuldtyngda nationer. Sålunda inträffade dylika försäljningar under de kraftiga inflationsåren 1979 och 1980. Plan- ekonomierna har vid dåliga skördeår också varit nödsakade att sälja ut guld eller använt det som betalning för import av säd m. m.

Guldets roll som monetärt instrument har i stort sett övergivits av samt- liga nationer. Nyligen inträffade fall av ekonomiska svårigheter, internatio- nella konflikter och fundamentala förändringar i världens handelsmönster, speciellt efter oljekrisen 1973, har dock medfört en generell omvärdering av guldets monetära roll. Tankar i riktning mot att använda guld som medel för återinförande av fasta växelkurser har förekommit. Ett av argumenten för detta anges av USBM vara att 1 02 guld i dag har samma köpkraft av varor och service som den hade år 1863. Effekten av en sådan åtgärd är dock svårbedömbar.

Det privata ägandet av guld är dock föremål för undersökning i ett antal länder. Restriktioner i eller förbud mot privat innehav skulle få en dämpan- de effekt på priset.

3.5. Kostnadsstruktur

Kostnaden för att producera guld framgår av figur 515. Även om guld- prisutvecklingen inte är strikt beroende av produktionskostnaderna tjänar ändå denna information sitt syfte i det att man kan få en uppfattning om en nedre gräns, vid vilket pris producenterna inte får täckning för sina kostna- der. Av figur 515 framgår att det vid ett guldpris om ca 325 USD/oz erhåller ca 90 % av produktionen kostnadstäckning.

Figur 5:5 Gold production cost curves. Cash costs including royalty payments

1887

1986 1985

Average price 1987:$446.53/or Average price _ 19861536802101 Average price

Cumulative production of gold (percentage terms)

». 0 N "? '— m '.'! in en ca

lll)

till

kl

10

0 "IJ I!) 31!) Kl)

Costs in dollars per ounce (actual money terms)

4 Sammanfattning och slutsatser

Guldets roll kommer sannolikt under 1990-talet inte att omvärderas. Detta innebär att dess roll som en säker investering gentemot inflation bör bestå. Som sådan bör priset som medel befinna sig på en nivå över produktions— kostnaden.

Vid prisnivåer under 325 USD förväntas producenterna respondera med minskat uttag och vid prisnivåer över 500 USD visar det största förbruk- ningsområdet, juvelerarändamål, tendenser till minskning.

Det är således rimligt att anta att guldpriset bör kunna hållas vid en nivå mellan 350 till 500 USD/oz.

Det temporära överskott som i en fluktuerande marknad förekommer absorberas av investeringssektorn.

Vid tider av stabilitet i världen och med låga inflationstal kan guldet förväntas röra sig i intervallet under 400 USD, medan det i tider av oro och med högre inflationsförväntningar bör röra sig i intervallet över 400 USD.

Prospekteringsinsatserna under 1980-talet bör kunna resultera i att till- räcklig produktion kan upprätthållas att motsvara efterfrågan under 1990- talet.

1 31.4 1 (_ *I ”' ll 1111 .(1 ' . 1 l 1 1 1. ll 1 1 1 j . r. 1 j l 1' i i 1 1 , . ., mjl *) 1 ' .-11' ' ' ' ' ' l .. 11 I I 11 "ll”b , . . 1. 4 . . ; .. 1 a ?: ' 1 11 11 1 ') 1 l lll- , 1|1 j1 | 1

Bilaga 6

Silver av bergsingenjör Mati Sallert, Boliden Mineral AB Innehållsförteckning l Faktaavsnitt .......................................... 1.1 Silver, förekomst ..................................... 1.2 Råvarutillgång ........................................ 1.3 Sveriges tillgångar .................................... 1.4 Framställningsteknik .................................. 1.5 Användningsområden ................................. 1.6 Konsumtion .......................................... 1.7 Produktion ........................................... 1.8 Återvinning .......................................... 1.9 Handel .............................................. 1.10 Pris, prissättning ...................................... 1.11 Substitut ............................................. 1.12 Marknadssituationen i Indien .......................... 2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet ......... 3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000 .................. 3.1 Konsumtion .......................................... 3.2 Trender hos slutförbrukare ............................. 3.2.1 Foto .......................................... 3.2.2 Lödmetall ..................................... 3.2.3 Juvelerarändamål .............................. 3.2.4 El, elektronik ................................. 3.2.5 Mynt, minnesmedaljer och övrigt ................ 3.3 Kostnadsstruktur ..................................... 4 Sammanfattning och slutsatser ..........................

202 203 203 204 205 208 208 208 209 209

211

213 213 213 213 213

215

" -| 1!.111|, .. .-!!! | _ l||l11|1r|| |! . ."1"": . | |'||! | - .. | . * ! '!'!!å' |||'"'"|'.|!|1'L||!,|.k|!||| '..||' "'— """.|-|'| "_| . :'!||." || " |'»11'[!| ..|| ' .' '.'" !" .. "|"!!'-1|'|...!»|,| . " |' ' __| ”_ ”'|'qu på?! :!!!...' ..' |.' ' . .' '. " " ! ..1'1|- " . _ !!. __.v' . . .' . . ||||..' .— '|-.!! :. ||. ' |||| || . .. . ' |! , '|. , " ".!'. !11:."!. .. . " " ". ' .. !!!!!1'1'1'" ' !|1"!!! " " ' 1'.! '.!' l" . "'.|.|!!!-|!!!!!"..1:!'.' '.!'!!11': !": —:!::"."!.'!'!|'| "!!!"!!! '.'!l.:' !:»! '|.! 11111!» .:—!!!;.-'.:'!, :: :. :. ! ! ! ! '| || .|5.|| . |.|.||. ".!| || | |'. "|'Ö' 1'1. "1|.!...l| "! . '|'. ||' .!||- | . |||.||! . . |||P| .||!!| !|.!!' ' "|.||'|. |'|'|!||'|. .||.. .. 15811 .| "" ||_['!||. ': '! !_ '.|| '.'.*.' '..'""'|!|!' | '.. .| "'....1!| |. | ' .. |. || || | ||||| ..!!.|!||! |' '. " || |' | ||'|! ||.||| |r!.| _ |. l.| |. || .' | .| | '| '. . :"'”: .|' ':" |' '||:!||.»|'" || || !!. .|' !'|"_'|'| ||'|||... |..'.|!!'_""||' |||..| !." "....||.'. '||'" '| :. ||.| .! "'|||.!|'| ||||| !!| . .| ' ' '!'—' ".. .'."'. ' ".1 "."1" .'."'|'"'.1||."' ' || 1... ."|'|'.1'!' '|.1!'1|.':' ! !!| '!! . .. "| |.'!'!"' !!.|';' "'"!|'.'!..' " ' " '|'|' " . ' "' !!!! .. ' '. ' !--' .'. '. .. »; ..!!!1. .||! l.;[".!'.!! ! !.! 111! ! "'"» . . .. !! '— !! i :| ||'» .11|!||':-|| |.|.|| 11!" :. !. :| |! : '!!.» "!'!!!»».'!.|||'..|'!!.| ,!': ! '.'|,.'||'» »' ': :!!'1"!' .: !. !! . WWII?! |.|.|.||||!! ||||| "T|_||'l'!1?|| ||||||»'||"'|'!||!||' '|'|'j ||| ||| ||.»||! .||.||' , ||"!1|." . .... |'|!!! " .||. -|!| |!!! " "'"'1"."1"1""1'!"""" "!""""'f*""'"" 1'11:' .. "" .. " "i'm." » .. ..| .Wum... |||'MM'TOIFI521111|ZÅT$Ö "fb

..' '.!. |.' .. 1'!!!||'..|' ."' " 11":."'"* !!| ":"' '|'|' .! 1."|||'"" '|| .. !"" ':'.l! !||| |||' || ..| . '!!l"| |||;|l||.'! !l'lim'!'|.|'!! '._1!.|'1'1:| ||'»:1||'.! !!!;»|'|'.'....1|'.."|,| '!"1'|!".'!|»||':'!! |.'|'"!||!.l|||||»|1 ' !!l"|'||_||!!. »» 1L||311IHFI |||"-_|'||"!'.'_'|'||.!1!|!.'|_|.l.|!!!'!'|"!..' 'l""'!"- || """'l':|..|."1'||' |. |"'|"1|| .!1!!t1|'| "|||!"!! =.1 ||" | !_|..|| '.|| ||!_ ||.|||||_. .||.|.'. ||!|... »" .!||... |||..—|| .|J..||._|'_||.|!|1' ..|'!|!.|!|!. . || ||.| |. |.|||||! |_!!!! »! 1 ' !! =

|| . . | . !;'!.| '!ll' ."' |'|'!!!!!» "!"" .: ..'"|'l'i . ... !. '!'.» ' .. .

l." ) |I . .11 1 1 |11 111! .. J' '||.'..'| ||| | ||.|!!1!.'.. .|||'| .'!. .. .!!1' .11|!'||'| | . !!! |. || |'|'| |!|.'!:|. . '|"- |- |. """'_"!"""'I"'":"""" '||"![||'L"||||||!'|!||1!|1 !|!.l|.|*|'"|'."1!'l-..1!||'|"|'_.|!|!|,|||1' "1'011l:|'[":"'|'|"11"l'|||'"||'"|l"1""'|'|'r ' !!||.._ '

. "' !! . :: . " ... |.|.

' J ' !.'|'| . |"|'|.1|1.! ! l".!1."!'..:.'"—'11':!'!!"' "".' ':".!' "; " .'|1".'_'.'.|I"'! "'.!'||'.|'"_ !!. | "'!-"1 -. . ..l'llp '!_|"|','|::'".! |:". ""w"." |.'! _ .||:'||| '.” !! "',-'" "'.' '!'l'U'" ' ' ' ' ||' !'| ! ' '! |||!!!! . || .|,|| in" . !. !! .!!! ji 1|i||t . ||||||||!||| "!-|!|||1|||,|| ||||.!'|.|, .. 'E'il'll .l.” '|"'." '!" " '!'-'! |||||| |_|.|| |||| | !||-.!!!| | .. | ,, | _ ”||_ !! ! |!.|!' ||.|p_|||l||||'| .-| r |l!|'”.;..||||||| || | | || | || | || lll"! |_1|!l|.'| ! . E! ! | . |||.” l|5||||_||| !.!;!||.|'| "|.'|||1||||| !|||1'l' ||1||u 'j|_|j|'|.||!|||| ,| ||| |||.|| ||_|_||||||||

||'" !"!"|:'|—" ""»:::"',

liv'-1 l':|>-' .. ::th .. .. -

!..!! !"" 1.|'.1 . . |, ' Å.r|.1'"."n— IW" .|”'?'||ia' :.'ll' [

11|11|||'|11 1'1'111 | . ! | _ ,!

"'!'-.l" . |,||'| '!' !!

|| 1!" " .»11- "I:. Winky—1.1.4: »!|»'|=|'n,||_

|| || _.|'| .!!! !!| | | " ":::! , ::..!!! ll!!1.---:..:".!!!...!:.' "! |_|. | "3 "" || | | ||| '|"' "" &+" "iE'TI'1'AM'U'l'": mik ""El .'1'!'!».- |

.." '=' |1"$.1"I'F"'ILII l_1_' .. || "'|'|! _'.'|' | I'll-|"|" || |?RJ :|'=|L'1|'|L-1-'ua'u'

"' .. . ., '!! |..

": 'l-"vil' _ "'|||"|-!!i>".— _ » i"?"r'” || |n"!"!'.-"|—'||x| | _ »JSJ

l.."l! —|;1: 11! ! . ' "'1|'|';|;|"" | .. |'|| !. .. " ' .'1,,ä| ' ""*!

|| "" "r""! .. ;.l' |.'|l.'. |'_.:|"| || | _ »||-f! ”112" _ . |.|| kn.y|-||'|.|.|||_|_l|||.|a.l..._ || | | .,

'|rl'..' |||____| _| l'_||_ _ |"|'._' __||1|| '11| .1'1 ||. |||al_|,|,— "'"if"f"""l"' ||| _| ||

_|.|.|| '... |..!! '!! ' .! »;1'1 || ' '! _"_.|. . , | _ |_.._"| . __

_| ||' '|||h.."'!! .'.' ' .| *" . ' ||"'.'Ö'"|"'||":'|'|'. |"";"""»."'"|"'|'*!||1!1'»""" 'T'|'|'!T!'|"|"|'|"" |—|. |!|!_"'"['»" ! | .!1 .W'" '""'?! Ii..." |__| |'||"|.|| . ..||||'| |'||!..|.|'||'_!u||l..l||. at...(......|*|l||_......|.||.||.|.||.|.".|....'..||..1|||.|WM|. | . ||| .1 ||. ..;| " '. ' l'.||| .!l...1r1.!!| | | | | .! -|||

!! :'1'|'|'-ll' 'i" ni'r|"dfr|l_|lu.|t.|qli 'lhvalhIÖ—Ålnllovf'b'l'l'dtll'lllw—1w'v—j||n3'|i»k . BH';_||!||:||:g4JI

._ |!|.. |

' ! .'|!!!.. !|'

'r 1'.

'""! ""'.!...""'

_|| '.|.| . |_ .! .11!). || | |.- ! '! ... ! » |

|| .|||||_||'.|_1—||.||.,| .. ||_: |.|!..| . .|..|||.__|.|||.||.|||.|'.' |||.._|.||.|'||i|.| |.||.| ||..|||.|.||.| 91%" M _Dll |l.

* -..-|-.+i'1!v lu- r..'1'113'm"|!4:f|+!11|1!!-»'-|'|'v||g'|!l'-_ +'||11',|!.v'!-'l man'-'.!! |||1 »|; .!!WH3" "!!I'L'l.

!""! '»||»»|""!:|» !» ||»!e|u$_' ||.....,;.'...'l'."_..'.'..!!!|!'.!!.||1'?! mrtnetmtmiatamw ..1.1 ' '1 " ' 1 111 111 1" :. '111 111' '1|1' . 1 ' ' ' "|" "'». 1 - ." ..|; '!'.:' |||!:|.|."'!' "|".."!!" '" |.|' !!|!,|.1| .|.'|. | ||! !. |.| |1'. '||| , ....' ... ' !!'!' ' .; . J... !! '- !! !' 11!!| 1.1! !. . |'.:1'111'11 -. —.'—!»'»!' i!!! att! invanda—99%!!! " "!||*|||'.'.|||||.'.|"|'||'." '|!'" ' ,.|'|'|||" | ||. .. ':':". .|—'||"""|!.l..|!! |'|.:'!" .'.|11 |11. l-_ !! ! !.» _ - '||».».'|.'.,1.|!.|'1:11!!-. l.!a..!»|l'| |..!!..1 il W&W | . | !!. .'"-"':! !"” ! 'mrw- " 11.515: ”J..., |l..i.."— i';'.._!».':.' mamma ..!!.5

" ' '|.' .|.".'. .. .. .. . .. .. 1!" 'i'. .. »'l-»'|h ' "'-'!!' !!||'[f.l Elin" ..'..'.»1'1.1.|!.,.1!|"jaga....l.'.",.!l;','timirnilåb,lam.ubm'l% 3.6. '|"' ' .*"W" ':'l'""llg""'1'1'.||""1'|":l1|11|1 .. !..r.!' '"". .. . " "'|. "!! |! '.'--'""'|":""'""7|11'"""""-|11"|"',""" [$" |-|'-'1'|||||-|-+-!!.!|i',-.--|!1|!|-||-»-!!!--||+1»|”nia-uv»'——i.!—'4|m=li [un-£ "i"" !!| !.. 181! |. ..1...1..',|.|.|.|l|!|!, ..,..11,,|.,.....". ...!!limmlm :.sr

'|!' !|1|'1'|ii||| | !!!!"j.":|.'.'!"".'.|;1$'||| .|.|,|||i||!::...'||.|...:|'.".,||1,'"|..|:!.|;.|| wil—taiga!!! ent:

_|| ||..|1"1|-|||1!A'1||||1 11111 ..

._.il"—'—J|||1!|1-|_-i || 1'1'||1'|'E-'ll£f£'ll1 m'....JH",..|...-|.|i|.||".._ia|>|k'1l-4inann-m,m 91.51! 88.5 ""äi"-':- | :."|.:|.||||..1 'L|| 11,11"11 ""!» |__|”? WE! l'.||||| .|'|| '"'$%"'|"'1,' .1|||v+nii.1|r|:|'u'L'r| n'L. |w|||||||ä |||| ||_ |.| |||||_|||.!15W|'13.£ ||1|| ' .'11. . .. .||.." '..'. .... .! '#! ||.l..+.|.....|..!..r!.|!!.....|||l.. ...'|.....||.|.n'.... .mjmjäbanmn . LE

"' "):". '"'.||..:'.|':!'"' '.'.. ». '|" |.|'| |_|',|.! ' —' '| | !!..... | |" .... ||...| !!: ||l'.||'._'.||..'|||"!'!| '|".' ' "' |||"|'.""l "!" " " U:' .. | . . | ..' ...—.!

. 8115!v'.1:,"11.,..,:u'mnaagliawmm '. ..

.||| ,! 1.111 11

!!."l . ... !.!|

.|.. |-U|! |.|| |.!."|'| !||!|» '.| .|r"" || |.| ||| | ||.| . .!!|||..|". !! .

!:” ":"'" ,, '!!!!! .. . ..

|| . ||'| J..'-||| ' ": 'i' |.. "!'.|"'|"|! "!.. .. . , !|.!!' ,' .,.' *'"|! .." ..

||'"" ' ' ." l ! ill

.! '| ...|l|" ':"'" "'|"|."'... || . || "_ .! .||.! |! ' "".'.1'1 "111l.:"-' ||||.|||!.|.|_||||'|n_.'|||..'.'!! "'_|.||||!_|p'å|_ - _'|_'".|.!!!'|' . !' . '"|'|:|! _||| .. |- | |

.. !.! . . | |1'-lf .." |.||'!| '|"_| |"|"?! |-'|r.'!|!!.|' ||' .| ' |'||!!!-.!"!'|| || '|1.1.' ""går-""Il” i" '1—' | '||")!!! ' ':'. "|" "|!'. !!|" '.!! !||! .' '|' " ' |__| ||. 115-"!! ||| ||_!||__||'.1|||_|||||_,qi.__||.||.l |||||| .._. !||| |||||1||||||_!|å1|| .: |||!! '.||'|. '.||..| '|||1!:|! ||.|.. |.|.||_|| ||| ||| !! :='__1iil|-"=|||i|' "' ' '""' """ " ' ""'""""l "" $'"," -' '1|1' ".""I '" I"'!! .'""!L'"' """ ""|'l""""' "' II"'1l':' 1:11 !| " ! ' ' '|"!"

1 Faktaavsnitt

Silver. med den kemiska beteckningen Ag, är en vit, smidig och relativt tung metall med den bästa ledningsförmågan av alla metaller för såväl värme som elektricitet. Smältpunkten är 9600C och densiteten 10,5 kg/dm3. De mekaniska egenskaperna hos silver liknar kopparns. Korrosionshär- digheten i såväl atmosfär som mot kemikalier är mycket stor och det är praktiskt taget endast fuktiga halogener och varma oxiderande syror som ger påtagliga angrepp. Svavel och svavelföreningar ger svarta ytfilmer av silversulfid, men denna verkar skyddande för fortsatta angrepp. Vissa sil- versalter sönderdelas av såväl synlig som osynlig strålning, vilket bl.a. möjliggjort deras användning i fotografisk teknik och praktisk användning av röntgen.

Silver förekommer i naturen dels som gediget silver, dels i ett 60-tal silvermineral. Det viktigaste förekomstsättet är ingående i andra malmmi- neral som blyglans. kopparkis och zinkblände. Silverförekomster kan därför indelas i två huvudtyper, dels den viktigaste gruppen; malmer där silver ingår som biprodukt, dels malmer där silver är huvudbeståndsdel.

Världens upptäckt av brytvärda tillgångar beräknas till ca 243 000 ton silver. I tabell 611 sammanfattas uppskattningar gjorda av USBM. Av tabellen framgår också tillgångarnas länderfördelning.

Med nuvarande konsumtion beräknas dessa räcka i ca 20 år.

Tabell 6:l Världens silvertillgångar l985, kt

Land Totala Brytvårda tillgångar tillgångar

Nordamerika

USA 56 28 Kanada 45 36 " Mexico 45 43 Ovriga Nordamerika 7 1 Totalt Nordamerika 153 108 Sydamerika

Peru 30 21 Övriga Sydamerika 10 8 Totalt Sydamerika 40 29 Europa

Sovjetunionen 50 44 Övriga Europa 31 20 Totalt Europa 81 64 Afrika 14 9 Asien 8 7 Oceanien 39 26 Totalt världen 335 243 Källa: USBM

I Skelleftefältets malmer är den genomsnittliga Silverhalten ca 80 g/ton, men halterna varierar från ca 20 g/ton i några gruvor till 160 g/ton i Renströmsgruvan och ca 200 g/ton i Långdalgruvan. Silverhalten följer i stort sett blyhalten.

Fjällrandens blymalmer har en silverhalt av omkring 10 g/ton. De silver- förande blyglansgångarna i fjällen typ Nasafjäll, Olden liksom blyfyndig- heten i Sala har en omkring 10 gånger så stor silverhalt. Dessa gångar har också tidigare brutits på silver. Även fjällkedjans komplexmalmer för av- sevärda silvermängder. Silverhalten i Stekenjokk var t.ex. 40 g/ton.

Bergslagens komplexmalmer är liksom Skelleftefältets malmer vanligen silverhaltiga i varierande grad. Garpenberg Norra år t.o.m. så silverrik att fyndigheten kan betraktas som en silvermalm med bly och zink. Den rikaste kända silvermalmen är Hällefors (nedlagd år 1978) som bröts på ett genom- snitt av ca 200 g silver/ton.

Mellan Garpenberg och Garpenberg Norra har under 1980-talet Damm- sjöfyndigheten påträffats. Silverhalterna beräknas till omkring 130 g/ton.

Omfattande undersöknings- och utredningsarbete har nedlagts på Dammsjöfyndigheten. Fyndighetens belägenhet under Dammsjön och när- heten till samhället Garpenberg medför att vid en eventuell exploatering omfattande miljöingrepp måste vidtas. Kostnaderna för dessa — tillsammans

med dagens prisnivå på silver — gör det för närvarande inte möjligt att bygga ut fyndigheten till produktion.

En exakt beräkning av Sveriges totala tillgångar är inte enkel att utföra, då huvuddelen av silvret finns som biprodukt och dess åtkomlighet är beroende av prisutvecklingen för andra metaller, främst koppar, bly och zink.

Silver erhålls på olika sätt ur silverhaltiga malmer beroende på de övriga mineral som finns i malm. De gruvor som betraktas som rena silvergruvor är i regel små underjordsgruvor.

Vid smältning av blyslig samlas silvret i råblyet. För att utvinna silvret tillsätter man zink, varvid en legering erhålls som kan skummas av och pressas samman. Zinken avdestilleras och ett rikbly blir kvar, ur vilken silvret framställs genom avdrivning, dvs. oxiderande smältning i ugn. Detta silver raffineras vidare genom fortsatt avdrivning vid högre temperatur och slutligen genom elektrolys.

Vid smältning av silverhaltig kopparslig samlas silvret i skärstenen och följer med i blisterkopparn. När denna raffineras genom elektrolys samlas silvret i ett slam, ur vilket råsilver erhålls som sedan raffineras på samma sätt som silver ur blymalm. För malmer utan koppar- eller blyvärde används hydrometallurgiska processer, vanligen cyanidlakning.

Silvret har förutom en dekorativ användning också en stor industriell sådan.

Den mest betydande av de industriella användningarna är inom fotoin- dustrin. Silvret används vid framställning av filmer, fotopapper, fotokopie- ringspapper, röntgenfilm och i andra ljuskänsliga produkter.

Silver är den metall som har den bästa elektriska ledningsförmågan. Denna, tillsammans med god korrosionsbeständighet, gör det till en mycket användbar metall inom elektronikindustrin.

Det är huvudsakligen inom lågspänningselektroniken som silver används i kontaktorer.

I applikationsområden där bättre hållfasthetsegenskaper erfordras nyttjas oftast silverlegeringar. Sådana legeringar består av silver/koppar eller silver/ palladium.

Silver kan vidare användas i batterier. Dessa batterier ger en mycket hög energi per enhet vikt och storlek, men är i gengäld mycket kortlivade. Sådana batterier används t.ex. inom rymdindustrin, där låg vikt och hög kapacitet och tillförlitlighet är avgörande.

För små silver/zink-knappceller ökar användningen inom användnings— området minikalkylatorer och hörapparater.

Det äldsta användningsområdet för silver är sannolikt för juvelerarända- mål. Silver används här för smycken och bordssilver. Alpacka (nysilver) är en legering ofta använd till bordssilver, då den är väsentligt billigare än rena silverprodukter.

I luftkonditioneringsanläggningar och kyl- och frysskåp används silverle- gerade bronser och mässing, på grund av dessa ämnens vätningsförmåga gentemot övriga basmetaller under deras respektive smältpunkt. Denna legering lämpar sig således som lödmetall i ovan nämnda applikationer.

Silver används vidare i speglar, katalysatorer, mediciner, tandfyllningar (amalgam), lager, mynt och medaljer.

Västvärldens konsumtion uppgick år 1985 till ca 12 000 ton.

Ca 40 % av denna konsumtion förbrukas av den fotografiska sektorn. El- och elektroniksektorn svarar för ca 30 %, medan 5 % förbrukas till juvele- rarändamål. Konsumtionen för juvelerarändamål och matsilver har under den senaste 10—årsperioden sjunkit från ca 20 till 5 % år 1985. Silvrets användning i mynt är också i avtagande.

Konsumtionens länderfördelning framgår av tabell 612. USAs resp. Ja- pans silverförbrukning illustreras i tabell 613 a resp. 6:3 b.

Tabell 6:2 Västvärldens silverkonsumtion 1985, ton

USA 3 710 Kanada 290 Mexico 250 Belgien 500 Frankrike 560 Västtyskland 990 Italien 450 Storbritannien 590 Indien 800 Japan 2 400 Övriga 1 370 Totalt 11 910

Källa: ABMS

Tabell 613 a Silverförbrukningen i USA, ton

1974 1979 1983 Foto 1 543 2 053 1 611 El. elektronik 973 1 042 818 Bruks- och prydnadsföremål 1 098 659 318 Juveler och konst 159 168 215 Legeringar och lödmetall 451 339 180 Medaljer och minnesmynt 666 146 93 Batterier 131 143 81 Katalysator 227 174 75 Mynt 31 6 65 Övrigt 226 171 224 Totalt 5 505 4 901 3 680 Därav primärt 3 732 3 651 2 889 Källa: USBM Tabell 6:3 b Silverförbrukningen i Japan, ton 1982 1985 Foto 1 140 1 313 Nitrat 172 211 Elkontaktorer 205 233 Lödmetall 104 115 Platering 73 101 Halvfabrikat 108 112 Bruksföremål, bordssilver 40 43 Övrigt 125 212 Totalt 1 966 2 340

Världens produktion av silver framgår av tabell 6:4. De stora dominerande nationerna här är Mexiko och Peru som också svarat för stora ökningar under den senaste 10-årsperioden.

Tabell (3:4 Världens gruvproduktion av silver, ton silverinnehåll

Land

Mexico Peru USA Kanada Australien Chile

Japan Sverige Övriga västländer

Summa västvärlden

Sovjetunionen Polen Ovriga planekonomier

Summa planekonomierna

Källa: WBMS

1975

1 182 1 058 1 087 1 235 726 194 272 140 1 453

7 347

1 550 450 252

2 252

1980

1 557 1 340 1 006 1 070 767 299 268 166 1 842

8315

1 550 766 240

2 556

1985

2 153 1 770 1 224 1 207 1 086 518 340 190 1 874

10 362

1 620 831 490

2 941

Presentation av större gruvor i världen återfinns i tabell 6:5. Sveriges produktion illustreras i tabell 6z6.

Tabell 6:5 Presentation av större gruvor

Land/Gruva 1984 ton Mexico Fresnillo. Naica, Elmonte 316 Real de Angeles 281 Torres Complex 132 San Francisco 91 Peru Casapalca 127 Areata 101 Cerro dc Paseo 88 El Porvenir 82 Uchucchacua 90 USA Sunshine 150 Lucky Friday 149 Troy 133 Galena 130 Coeur 77 Kanada Kidd Creek 271 New Brunnswick 206 Equity Silver 144 Sullivan 143 Lyon Lake 58 Australien Mount Isa Mines 506 Broken Hill 90 North Broken Hill 75 Elura 97 Que River 89 Chile Chuquicamata 172 Sydafrika Black Mountain 127 Honduras El Mocnito 81

Källa: ABMS, Shearson Lehman

Tabell 6:6 Sveriges gruvproduktion av silver 1987, ton Långsele 4,7 Udden 13.1 Långdal 9.2 Renström 24,1 Kristineberg 10,0 Rävlidenfältet 12.9 Holmtjärn 7,0 Näsliden 3.9 Laisvall 12.6 Enåsen 0.6 Aitik 31.8 Stekenjokk 12,1 Saxberget 4,8 Garpenberg 17,6 Garpenberg Norra 66,2 Falu guva 4,9 Viscaria 5,0 Zinkgruvan 25,1

2656

Återvinning av silver utgör en viktig tillgångskälla för silver. Tillgången på recirkulationsskrot är dock avhängigt priset. I tider med höga silverpriser tenderar återförseln av gamla silverföremål och bruksmynt öka. Även elekt- ronikskrotet återför betydande mängder silver till marknaden. Enligt USBM utgjordes 44 % av 1983 års konsumtion i västvärlden av sekundär- material.

Den huvudsakliga handelsvaran är silver bullions, tackor. men även andra former förekommer. Vissa mängder silver följer med handeln av koppar- och blykoncentrat.

De dominerande exportörerna av silver är Australien, Kanada, Mexiko och Peru. medan de största importörerna är Belgien, Luxemburg, Västtysk- land, Japan, Storbritannien och USA.

Prissättningen sker på bl.a. Comex och påverkas från tid till annan starkt av den omfattande spekulationshandeln. På utbudssidan inverkar särskilt spo- radiska leveranser av silver från Indien och Kina.

Prisets fluktuationer under 1980-talet framgår av figur 6:1.

Figur 6:1 Silver, London spot

4000

3000

2000

1000 1981 82 83 84 85 86 87 88 89 1990

Inom fotoindustrin har utvecklats svart/vita filmer som i stort sett är silver- fria. Xerox-tekniken har ersatt fotokopieringstekniken. Videotekniken har ersatt konventionell filmteknik i många applikationer. Dess jämförelsevis höga pris hindrar för närvarande en vidare spridning inom den breda allmänheten.

Rostfritt stål kan ersätta silver vid framställning av bruksföremål såsom bestick, m.m. Guld eller platinagruppens metaller kan ersätta silver inom el- och elektronikindustrin. Utveckling av nya batterier baserade på litium kan komma att medföra att silver i knappceller kan ersättas. Koppar/nickel och koppar/zink/nickel och aluminium har redan ersatt silver i mynt.

Situationen vad beträffar silver i Indien är något speciell.

Ädelmetaller och då speciellt silver spelar en betydligt större roll hos privatpersoner i Indien än på något annat håll. Det rör sig här inte om en privilegierad liten grupp utan hela befolkningen, som har en tradition i att äga ädelmetaller. Det är en del av den sociala strukturen. Det är i huvudsak att betrakta som ett sparande och ett underlag för hemgifter.

Totalt beräknas åtminstone ca 100 000 ton silver finnas i privatpersoners ägo i Indien. Detta skall jämföras med de totala börs- och privatlagren i USA, London och Ziirich, som uppgår till ca 30 000 ton i form av in- vesteringstackor.

Traditionellt har Indien varit en exportör av silver. Mellan 1964 och 1985 fanns silver i överskott på den indiska marknaden. Under missväxtår hjälpte

försäljningen av silver att förse landet med valuta. Mellan 1974 och 1979 var export av silver tillåten. Under övrig tid har silvret smugglats ut ur landet. För närvarande är silver en bristvara och detta har lett till att priset i Bombay är ca dubbla Comex-noteringen.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet

Utvecklingen av silverpriset var odramatiskt fram till slutet av 1970—talet. Silvrets delvis industriella prägel och delvis som investeringsmetall be- talades med ca 3—5 USD per 02. Det traditionella tänkandet med en relativt fast relation mellan guld och silver fick givetvis också sin grund i detta förhållande, där bägge metallerna hade en relativt lugn utveckling.

Oljekriserna under 1970-talet, som fick guldpriset att reagera, fick också följdeffekter på silverpriset, som visade en tendens till fluktuationer.

När bröderna Hunt i Texas under 1979 försökte skaffa kontroll över världens silvermarknad medförde detta en mycket kraftig prisuppgång. Från ett årsmedelvärde om ca 4,5—5,5 USD per oz steg priset som högst till 28 USD per 02 under 1979 och till 48 USD per oz under 1980. Bröderna Hunts försök misslyckades dock och priset har härefter sjunkit tillbaka till en nivå omkring 6 ä 7 USD per oz.

Den bestående effekten av denna aktion blev en kraftig konsumtionsned- gång, framför allt inom fotoindustrin och bordssilver.

Under åren med högt silverpris 1979—1980 omvärderade gruvbolagen sin framtida syn på silver och flera justerade upp sina långsiktiga förväntningar. Detta medförde att ett antal marginella projekt blev lönsamma eller att silver som biproduktkredit kunde förmå förbilliga produktionen av andra metaller. Följden av detta blev att gruvproduktionen av silver har ökat kraftigt.

Det temporärt höga silverpriset medförde vidare att stora mängder mynt, matsilver och övriga bruksföremål omsmältes och bidrog till att öka ut- budet.

Den sålunda ökande produktionen och minskande konsumtionen har lett till en successiv lageruppbyggnad. Lagren i dag motsvarar ca 3 års konsum- tion med nuvarande takt.

Med dessa stora lager finns metall i dag lätt tillgänglig för omedelbar leverans. Det spekulativa intresset har härmed förlorat något av sin be— tydelse och silvret har under en följd av år uppfört sig som en industriell råvara, dvs. produktionskostnaden har varit vägledande för priset.

Endast under tider av ekonomisk oro och då andra alternativa placering- ar/investeringar såsom guld, aktier och obligationer uppfattas som dyra har silver förmått att attrahera investerare. Priset har därmed lyfts något över nivån 5—6 USD/oz.

Genom det höga pris som rådde 1979—1980 finns det fortfarande mycket silver kvar som hanterades i prisnivåer kring 10 USD och däröver. Så fort priset närmar sig den nivån ökar utbudet kraftigt och verkar ånyo prispres-

sande.

Producenterna som oftast erhåller silver som biprodukt, eller som Peru och Mexiko, vilka är beroende av inkomsterna från silver, har sålunda inte varit benägna att reducera silveruttaget att motsvara en minskande konsum- tion.

Svenska gruvors situation har präglats av samma bild. Silverprisets ned- gång i USD har dock inte förmärkts i Sverige, då USA—dollarn stärktes i förhållande till svenska kronan och speciellt i samband med den svenska devalveringen 1982. Sedan 1985 har dock USA-dollarn försvagats samtidigt som priset i USD sjunkit. Prisfallet i svenska kronor har sålunda haft en fördröjd effekt.

Den negativa trenden kopplat med miljömässiga svårigheter har medfört att Dammsjöfyndigheten inte har exploaterats.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

Videotekniken har redan ersatt vissa delar som var att betrakta som tradi- tionella filmsektorer. Möjligheterna med video att direkt återspela inspela- de sekvenser utan att använda komplicerade kemiska bad kopplat med en tidsaspekt gör att marknaden för film sannolikt kommer att minska.

För stillbildsfotografering kommer dock marknaden för silver att bestå liksom för röntgenfilm. Denna sektor bedöms t.o.m. kunna öka något.

Denna sektor har varit på tillbakagång, då aluminium och plaster har ersatt kopparrör. En resubstitution till kopparrör som under senaste åren för— märkts samt att kylskåps- och luftkonditioneringsanläggningarna ökar i antal gör att marknaden för silverlegerade lödmetaller synes kunna komma tillbaka. Förbättrad lödningsteknik medför dock att mängden lödmetall kommer att minska.

Prisrelationen till andra objekt är en avgörande faktor för hur denna sektors konsumtion kommer att utvecklas.

Med modesta prisantaganden för platina och guld finns det en relativt god potential för silver.

En annan faktor är mera modebetingad. I USA spekuleras huruvida "babyboomen" kan få någon märkbar effekt på konsumtionen. Äldre gene- rationer brukade samla till bordssilver, som ju ansågs vara en god in- vestering. Den stora potentialen bedöms vara de ungdomskullar, som nu nått mogen ålder och då förväntas ha behov att prestigemässigt lyfta stan- darden och övergå från rostfria bestick till silverbestick. Med dagens prisni- vå är en sådan utveckling mycket möjlig.

Den industri- och hushållsutrustning som i dag innehåller silverhaltigt elekt- ronikmaterial tillhör den mogna marknaden och bedöms inte ha någon tillväxtpotential.

Knappceller som innehåller silver kommer troligtvis att utföras med litium, som ger batterierna samma egenskaper som med silver, men till betydligt lägre kostnad.

3.2.5. Mynt, minnesmedaljer och övrigt

Denna sektor förväntas uppvisa stora årliga variationer, då den är beroende av hur olika länder lanserar minnesmedaljer och mynt och hur de reglerar silverinnehållet i mynten.

Det torde dock inte förmärkas någon minskning.

Huvuddelen, eller ca 2/3 av silvret produceras som biprodukt ur malmer med företrädesvis bly, zink och koppar. Produktionskostnaderna för silver är sålunda i hög grad beroende av prisnivån för övriga metaller. Metallpri- suppgången under 1987 har emellertid medfört att för de gruvor, där bipro- duktskrediterna utgör en betydande del (enligt CRU ca 5 000 ton) har kostnaden att producera silver sjunkit med 2 USD per 02 jämfört med 1986 års nivå. Detta har lett till att ca 80 % av allt silver som produceras i dag har en kostnad som är lägre än 6 USD per oz.

4 Sammanfattning och slutsatser

Silvret kommer en tid framåt att befinna sig undanskymt, sannolikt be- traktat som en industriell metall och bestämd av relationen tillgång och efterfrågan. Med de höga lagren och de måttliga utsikterna för konsum- tionstillväxt kommer en bristsituation knappast att föreligga under 1990- talet. Under tider av ekonomisk oro i världen kan dock silverpriset tidvis vara förhöjt och då huvudsakligen beroende på att övriga investeringsobjekt såsom guld, aktier och obligationer uppfattas som dyra.

Priset långsiktigt kan förväntas röra sig i spannet 6—8 USD per oz. Kortvariga rörelser utanför dessa ramar kan dock förekomma. Det är dock osannolikt att priset över en längre period skulle kunna hålla sig över 10 USD per 02, då det sannolikt skulle utlösa stora utförsäljningar från de silverlager som handlades till priser över denna nivå 1979 och 1980.

Vid prisnivåer under 5 USD per oz kommer en stor del av produktionen att förlora pengar och justeringar av produktionsapparaten blir troliga.

De stora dominerande nationerna Peru och Mexiko har vid olika tillfällen försökt höja priset genom att strypa leveranserna. Detta har dock miss- lyckats, då dessa länder är beroende av intäkter för silver. Dylika åtgärder kan inte heller framgent väntas få någon betydelse, framför allt så länge lagren är höga.

, 111..1' . ..' ' h'jli”

11.1.

'..'.".'"'11,..'"..",, " , .Fll' ""la, ." .. n' l I' I,

'” ',:..l1ili"..'»_u' 1' ' ,v1. . " _ '. .' 'l"|,l'"' "'.-1 .. .,. ..

'.'_f'."

1 . -' ' 99 - '."...ue'

”"—M E'. gammala 14.90 gniimalnsmmaa # ?T'eti Il'lCll-IWl'I" han t.osltällsutrlxsrmnr '...'m i dajg-ilqtttltllllrt fail—verbal”? :le'xt 'onlkl'r'atm-nl tillåtit fll-a namna natthimlen och l:a:dtfnmv. r't'e i.u win—"1 Ltlwiiuwlimtlsl . .

Mmm-tta: una manliällie: lina—tr.. hummer Malignt. att utr.-..... med bil-ill"! Emm gar hummerns. mmm egenskaper som lltc'd til-usr, mm; till

Mil:!diigt lägre- kubiktum. " , . ' ml Hilomma ”&qu gl! man mt it......) b'u nu imnuri 151 dia

”WMR! mg,! ' " ” 'i nu mot; mulen " I!" mer ag nat

._.ad ab mil mått-ana mmemw—nwmi

qwm ]. i___ mmm..-um

'= |'|| "ii"! , l

" :l: ' ' 1'. |1

.. ' ".|'. ' ' ' .'.'-. ', .. ...-.,i.";"l_"1..'lll|.'|__,, ' ":l” || ,,, ,, ' . lllj'll'lg I;'."'-"-.'.',. Hm,”. .pml'l;,H, '|: | .a, .:._ ,

Bilaga 7 Platmagruppens metaller av tekn dr Sven Arvidsson, Sveriges geologiska undersökning Innehållsförteckning I Faktaavsnitt .......................................... 219 1.1 Allmänt om platinametallerna, deras egenskaper och före- komst ............................................... 219 1.2 Tillgångar ............................................ 220 1.2.1 Tillgångar i världen ............................ 220 1.2.2 Tillgångar i Sverige ............................. 222 1.3 Produktion ........................................... 222 1.3.1 Framställningsteknik ........................... 222 1.3.2 Produktionens länderfördelning .................. 223 1.3.3 Företagsstruktur ............................... 223 1.4 Konsumtion .......................................... 224 1.4.1 Användningsområden .......................... 224 1.4.2 Konsumtionens länderfördelning ................. 227 1.4.3 Substitutionsförhållanden ....................... 228 1.4.4 Behov i Sverige ................................ 228 1.5 Handel .............................................. 228 1.5.1 Internationell handel ........................... 228 1.5.2 Öst/västhandel ................................. 229 1.5.3 Priser, prissättning ............................. 229 1.6 Internationellt samarbete .............................. 231 2 Marknadsutvecklingen under modern tid till nutid ......... 232 2.1 Produktion ........................................... 232 2.2 Konsumtion .......................................... 233 2.3 Handel .............................................. 234 3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000 .................. 236 3.1 Internationella prognoser och kommentarer till dessa ..... 236 3.1.1 Generellt ..................................... 236 3.1.2 Konsumtion ................................... 236 3.1.3 Trender hos slutförbrukare ...................... 237 3.1.4 Produktion .................................... 242

4 Sammanfattning och slutsatser .......................... 245

Referenser .................................................. 247

1 Faktaavsnitt

Platinametallerna är en grupp om sex grundämnen som står nära varandra i det periodiska systemet och därmed har ungefär samma egenskaper. De kan indelas i två grupper — lätta och tunga. Till de lätta med densiteter omkring 12 gjcm3 hör rutenium (kemisk beteckning Ru), rodium (Rh) samt palladium (Pd). Gruppen av tunga platinametaller utgörs av osmium (Os), iridium (Ir) och platina (Pt). Densiteten i den tyngre gruppen är 21—22 g/cm3.

Platinametallerna är ädelmetaller och uppvisar därmed stor resistens mot korrosion och oxidation. De är praktiskt taget opåverkade av de flesta syror och alkalier. Utmärkande egenskaper är även hög smältpunkt och god formbarhet. Metallerna uppvisar sinsemellan skillnader i densitet, hårdhet och smältpunkt som framgår av tabell 7:1.

Tabell 7:l Fysiska och mekaniska egenskaper hos platinametallerna

Platina Iridium Osmium Palladium Rodium Rutenium

Kemisk symbol Pt Ir Os Pd Rh Ru Atomnumcr 78 77 76 46 45 44 Atomvikt 195,09 192,22 190,2 106,4 102,91 101,07 Täthet g/cml 21.45 22,65 22,61 12,02 12,41 12,45 Smältpunkt 0C 1769 2443 3050 1554 1960 2310

Rutenium är silvervit, spröd och lätt pulvriserbar. Vissa föreningar är giftiga. Den används sällan olegerad.

Rodium är silvervit, kan lätt formas plastiskt, och har god katalytisk förmåga.

Palladium är vitgrå till silvervit, och år den mest lättsmälta och mjukaste av platinametallerna. Den kan som palladiumsvamp absorbera väte upp till 850 gånger sin egen volym. Palladium utgör därvid katalysator vid hydre- ring. Den är den minst ädla av platinametallerna, men även den som lättast kan legeras.

Osmium är gråblå, spröd och hård och är tillsammans med iridium det tyngsta grundämnet av alla. Den är mest svårsmält och den mest sällsynta. Vissa föreningar är giftiga.

Iridium är silvervit med dragning mot gult. Den är spröd och mest korrosionsresistent av alla metaller. Rent iridium används mest i deglar som

används vid smältning av vissa legeringar över 2000"C.

Platina är grå till silvervit, något mörkare än silver. Den är mjuk och kan lätt kallbearbetas utan att bli spröd. Platina i finfördelad form kan liksom palladium binda stora mängder väte. Längdutvidgningen vid upphettning är mycket liten. Den elektriska resistensen är relativt hög.

Platinametallerna följs vanligen åt i naturen. Halterna är låga i jordskor- pan (ofta under 0,01 g/ton), men beräknas vara högre ijordens inre. Plati— nametallerna förekommer främst i metallfaser, men i mindre utsträckning även i sulfidfaser. I metallfas är de ofta legerade med varandra och med järn, stundom med guld. Värdbergarterna är vanligtvis basiska till ultraba- siska (olivinrika eller pyroxenrika) och för i många fall kromit eller nickel- sulfidmineral (främst pentlandit). De senare innehåller på sina ställen plati- nametaller i fast lösning. De tidigaste brutna fyndigheterna var s.k. vaskav- lagringar dvs. värdbergarten har brutits ned och frilagda platinametaller förekom ofta tillsammans med guld i flodbäddar. Brytvärda förekomster av platinametaller är begränsade till relativt få länder i världen. Sydafrika och Sovjetunionen är jämte Kanada de länder, där de mest betydelsefulla fyn- digheterna har påträffats.

De största kända reserverna av platinametaller finns i Sydafrika, som har över 80 % av världens reserver och över 97 % av västvärldens reserver. I Kanada och Sovjet utvinns platinametallerna som biprodukt vid nickelpro— duktion. Reserverna i USA hänför sig till Stillwater Complex i Montana, som innehåller palladium, platina, krom och nickel. Potentiella reserver i USA är även Duluthgabbron samt vaskavlagringarna vid Goodnews Bay i Alaska, där utvinning av platinametallerna pågick t.o.m. 1982. En samman- fattning av reservernas länderfördelning avseende platinametallerna finns i tabell 7:2. (Se även figur 7:1).

Tabell 7:2 Reservernas länderfördelning

Land Mängd platina- därav metaller platina palladium ton ton ton USA 1 090 200 720 Kanada 280 106 112 Sydafrika 49 970 23 950 15 740 Sovjet 6 230 I 560 4 420

Totalt 57 570 25 836 20 992

Figur 7:l Fördelningen av platinametaller i världen — metallinnehåll i brytbar malm

. ( 1 000 ton r,; 1 000— 5 000 ton () 5 000—10 000 ton

0 10 000—50 000 ton

I Sydafrika utvinns platinametallerna inom det s.k. Bushveldkomplexet i Transvaal. Metallerna är koncentrerade i ett mycket vidsträckt lager kallat Merensky Reef. Det består av pyroxenit som normalt håller ett eller flera tunna lager med kromit och sulfidmineral som impregnation. Mäktigheten varierar från 10 cm till 7,5 m på olika ställen inom Bushveld. Lokalt är mäktigheten relativt konstant. Halterna av platinametaller är ca 4—15 g/ ton. Inom Rustenburgområdet har de inbördes halterna mellan platiname- tallerna (inkl. guld) angivits till: Pt 60 %; Pd 27 %; Ru 5 %; Rh 2,7 %; Ir 0,7 %; Os 0,6 % samt Au 4 %.

Merensky Reef är känt över en sammanlagd längd av 25 mil, varav gruvor finns över ca 8 mil. Genom borrningar har man påvisat fortsättning av detta lager ner till ett vertikalt djup av 1 900 m. Platinametallerna finns dessutom i ytterligare två rev inom Bushveld: Platreef och UG 2.

UG 2 (Upper Group Chrome) är i likhet med Merensky Reef ett kromit- förande lager. UG 2 ligger 35—45 m under Merensky Reefi norra delarna av Bushveldkomplexet vid Amandelbult och Union, medan avståndet är större — ca 160 m i söder vid Rustenburg.

Platreef har påträffats i de norra delarna i Potgietersrusområdet. Det är en zon med mineraliseringar av sporadiska fläckar till mer uthålliga skikt med sulfider, som finns i pyroxenit och harzburgit. Zonen är över 60 km lång och upp till 200 m mäktig.

I Kanada och Sovjetunionen är de ekonomiskt betydelsefulla fyndig- heterna av platinametaller knutna till nickelmalmer. Sudburyområdet i

Ontario står för huvuddelen av den kanadensiska produktionen av platina- metaller. Halterna är ca 0,7—0,9 g/ton med 38 % Pt, 40 % Pd, 1,2 % Ir, 2,9 % Ru och 1,2 % 05, 3,3 % Rh, samt 13,5 % Au (guld). De viktigaste produktionsområdena för platinametallerna i Sovjet är nickelmalmerna vid Noril'sk (öster om Jenisej) i Sibirien med metallhalter omkring 4 g/ton och följande halter: 25 % Pt, 67 % Pd, 2 % Ir, 3 % Rh, 2 % Ru och 1 % Os, samt på Kolahalvön, Pechenga (Petsamo) och Monchegorsk med ca 0,6 g platina per ton och ca 0,5 g palladium per ton.

Under 1987 startades brytning i Stillwater i Montana, USA. Det är ett lagrat komplex inte olikt Bushveld. Malmen förekommer i ett ca 2 m mäktigt lager med mellan 0,5 och 2 % metallsulfider och platinametaller. Halterna av de senare är i genomsnitt 4,9 g/ton Pt och 17,1 g/ton Pd. Lagret i Stillwater är 40 km långt.

1.2.2. Tillgångar i Sverige

Några reserver av platinametallerna har ännu inte upptäckts i Sverige. Nämnden för statens gruvegendom (NSG) startade 1985 en prospektering som var kunskapsuppbyggande. Målet var att utnyttja erfarenheter från andra länder tillsammans med vår egen kunskap om Sveriges berggrund till att identifiera områden som kan innehålla fyndigheter av platinametallerna.

Dessa metaller förekommer oftast associerat med metallerna krom, järn och nickel. Det är främst i basiska och ultrabasiska bergarter som malmer har upptäckts. Särskilt intressant är lagrade intrusioner där platinametaller- na kan förekomma koncentrerat i specifika lager, som fallet är i Bushveld i Sydafrika.

För Sveriges del kan konstateras att basiska och ultrabasiska bergarter finns på många håll. De finns bl.a. i fjällkedjan i utbredda peridotitkroppar. Genom den kunskap som byggts upp inom NSGs platinaprojekt har flera av dessa förekomster undersökts och kunnat konstateras vara lagrade intrusio- ner. Provtagning av dessa och av äldre insamlat material har påbörjats. Hittills har platinametaller kunnat påvisas i enstaka prover, men ingen samlad malmkropp har påträffats.

Den malm ur vilken platinametallerna utvinns bryts nästan undantagslöst i underjordsgruvor.

Ett metallkoncentrat framställs med konventionella anrikningsmetoder (flotation och våtmekanisk anrikning). Koncentratet genomgår en smältpro- cess med påföljande elektrolys, då bl.a. medföljande nickel utvinns. Anod- slammet från elektrolysen innehåller platinametaller, som kan särskiljas och utvinnas i en vätske-vätske-extraktionsprocess (WX).

[ Bolidens smältverk i Rönnskär kan platinametaller (om de förekommer i ingående gods) erhållas i anodslammet, vilket kan säljas för extraktion.

Det förekommer ett par smärre extraktionsanläggningar i landet, som främst utvinner platina ur skrot.

Produktionen av platinametallerna är i hög grad koncentrerad till ett fåtal länder. Sydafrika stod 1988 för över 91 % av platinaproduktionen i väst— länderna, Kanada stod för 5 % och USA för 2 %. Hur stor produktionen av platina är i Sovjetunionen har inte offentliggjorts, men exporten till väst- länderna beräknas uppgå till drygt 12 ton, dvs. det motsvarar ca 15 % av Sydafrikas produktion.

Palladiumproduktionen i väst är visserligen störst i Sydafrika, som står för 71 %, men tillförseln från Sovjet är större än den totala produktionen i väst. Sovjets andel av tillförseln var 1988 53,8 ton, vilket är nära 53 %.

Tabell 7:3 Produktion av platina och palladium 1988 i västvärlden (ton)

Pt Pd Sydafrika 79,6 34,1 Kanada 4,5 5,3 Ovriga 3,0 8,4 Produktion i väst 87,1 47,8 Sovjets försäljning till väst 12,4 53,8 Tillförsel till väst 99,5 101.6

Källa: Johnson Matthcy

1.3.3. Företagsstruktur

Utvinningen av platinametaller domineras av ett fåtal företag, varav de största finns i Sydafrika. Dessa, jämte huvudsaklig ägarstruktur, gruvor samt produktion av platinametaller finns sammanställt i tabell 7:4.

Tabell 7z4 Företag som utvinner platinametaller

Företag Större ägare Gruvor Beräknad gruv- produktion 1987. ton metall Rustenburg Pla- — Johanesburg Rustenburg, Uion, 43,5' tinum Mines Ltd Consolidated Amandelbult Investment — Anglo American Corp Impala Platinum — Gencor fyra gruvor i 37,3 Mines Ltd Rustenburg Western Platinum Ltd — Lonhro Ltd Western 5,3 Lebowa Platinum — Lebowas regering, Atok2 ' Mines — Rustenburg Platinum

' Lebowas produktion inkluderad i Rustenburg 2 Har tidigare tillhört Rustenburg

] Kanada kommer den största mängden platinametaller från Inco och Falconbridge, som biprodukt från nickelproduktionen, i Sudburyområdet. Viss mängd kommer även från Thompson-gruvan i Manitoba. Tillsammans beräknas dessa båda företag ha producerat 13,5 ton platinametaller 1987. Andelen palladium är något större än platina.

I USA har produktionen av platinametaller (palladiumdominerad) startat i Stillwater, Montana av Stillwater Mining Company, som ägs av Chevron och Manville. Produktionen sker från fyra stollar, och beräknas under 1988 kunna ge 3,4 ton palladium och 1 ton platina.

1.4.1. Användningsområden

Platinametallernas användningsområden är knutna till de speciella egen- skaper som dessa metaller har — korrosionsmotstånd, hög smältpunkt, smid- barhet, glans, katalytisk förmåga m.m. [jämförelse med guld har platina- metallerna mycket stor användning inom industrin, medan användningen till smycken eller som penningplacering hittills är mera begränsad. An- vändningen inom olika branscher för resp. metall under år 1987 i USA framgår av tabell 715.

Tabell 7:5 Platinametallernas användning inom olika industrisektorer, 1987, kg

Platina Palladium Iridium Osmium Rodium Rutenium Bilindustri 35 454 6 376 62 7 029 Kemisk 6 065 1 241 217 40 684 1 866 Dental o medicin 521 30 945 4 120 Elektrisk 5 598 50 227 32 467 2 706 Glas 3 732 5 1 467 Smycken/Invest. 42 918 5 132 24 Petroleum ] 711 1 551 124 Övrigt 3 732 8 397 622 964 560 Summa 102 319 101 075 1 057 160 9 641 5 132

Källa: US Bureau of Mines/Johnson Matthey och SGU

Tabellen visar att platina och palladium är de platinametaller, som an- vänds i störst omfattning och som har funnit användning inom många olika näringsgrenar. Det är värt att notera att platina har störst användning inom bilindustrin, samt som investeringsobjekt och för smycketillverkning främst i Japan, medan palladium används mest inom dentaltekniken, därnäst följt av elektrisk-elektronisk industri samt först på tredje plats inom bilindustrin. Användningsmönstret för rodium är likt det för platina, men med betydligt mindre mängder involverade. Rutenium används huvudsakligen i kemisk och elektrisk industri, iridium används i små mängder inom flera olika industrigrenar medan osmium med sin begränsade mängd helt används inom medicin/dentalindustrin och kemisk industri.

Figur 72 Platina (Pt): Användningsområden i västvärlden år 1987

Övrigt 3 % Petroleumind. 2 %

Bilind. (netto) 35 % Smycken 30 %

Kemisk ind. 6 %

Investeringar 15 % Elektrisk ind. 5 %

Figur 73 Palladium (Pd): Användningsområden i västvärlden år 1987

Bilind. (netto) 6 %

Dental 31 %

Elektrisk ind. 50 % Smycken 5 %

Figur 7:4 Rhodium (Rh): Användningsområden i västvärlden år I 987

Övrigt 10 % ' __] Glas 5 % v» $$"

. . _, ** %*??? Eiektr..nd.54&W&é

ll" |max-';: Kemiindustri 7 % _

Bilindustrin (netto) 73 %

Figur 7.'5 Iridium (Ir): Användningsområden [ västvärlden år 1987

Elektrokem. ind. 13 %

Petroleum 12 %

Övrigt 59 %

Deglar 9 %

Katalysatorer 7 %

Figur 76 Rutenium (Ru): Användningsområden i västvärlden år I 987

Övrigt 11 %

Elektrokem. ind. 36 %

1.4.2. Konsumtionens länderfördelning

Platinametallerna används nästan uteslutande inom industriländerna. De flesta användningsområdena har högteknologisk prägel. Konsumtionen av platina har under de senaste åren ökat mycket markant i Japan beroende på ökad användning inom smyckeindustn'n, för investeringsändamål och för avgasrening på bilar. Detta gör att Japan numera konsumerar hälften av platinat i världen, medan 27 % används i Nordamerika. Den branschvisa fördelningen på regioner framgår av tabell 7:6.

Tabell 7:6 Platinaefterfrågan branschvis i Nordamerika, Japan samt övriga väst- världen, 1987

Övriga västvärl- den inkl. Europa

Nordamerika Japan

kg % kg % kg %

Bilindustri 18 349 65,6 9 175 17,9 7 931 34,5 Kemisk 1 711 6,1 467 0,9 3 888 16,9 Elektrisk 2 022 7,2 1 400 2,7 2 177 9,5 Glas 778 2,8 1 400 2,7 1 555 4,8 Investering 2 644 9,4 10 419 20,3 2 177 9,5 Smycken 467 1,7 27 990 54,5 2 333 10,1 Petroleum 467 1,7 — — 1 244 5,4 Övrigt 1 555 5,6 467 0,9 1 711 7,4 Totalt 27 990 51 315 23 014

Källa: Johnson Matthey

Materialet utgör uppskattningar av den branschvisa användningen av platina.

Elektronik 53 %

1.4.3. Substitutionsförhållanden

I de flesta nu förekommande tillämpningar har inte platinametallerna några konkurrerande råvaror. I vissa fall förekommer möjlighet till inbördes ut- byte av platinametaller, och i några fall kan andra metaller ersätta, men då med betydligt sämre resultat. Försöken att ersätta de dyra platinametallerna med andra billigare råvaror har pågått under lång tid. Detta gäller i hög grad inom bilindustrin, där man sökt billigare lösningar för avgasrening, men där trevägskatalys med platina och rodium har fått ett starkt fotfäste.

1.4.4. Behov i Sverige

I Sverige används platina och rodium i avgasrenare för bilar. Det före- kommer även stora processkatalysatorer inom kemisk industri och i petrole- umindustrin, vilka inte utbyts i sin helhet varje år, men som måste göras om med vissa intervall och då ersätts den metall som förbrukats eller skadats. Små mängder platina och större mängder palladium används inom dental— tekniken. Även inom glasindustrin och på kemiska laboratorier används deglar och termoelement som innehåller platinametaller. Totalt uppskattas det årliga behovet av platina till ca 1,5 ton per år i Sverige. En stor del av detta köps som färdiga produkter eller halvfabrikat.

De platinaproducerande gruvföretagen i världen är alla mer eller mindre integrerade företag, som har inflytande på metallframställning och handel. De flesta har egna raffinaderier och säljer metall direkt till större kunder eller via agenter, banker och börser. Börshandel äger rum i New York och Tokyo.

Agenter i ursprungligen London och Ziirich har kommit överens om en gemensam standard för handeln med platina och palladium. Till denna standard har agenter från ett tiotal länder anslutit sig.

Bruttohandelsströmmarna av platina från gruva till användare har illu- strerats i figur 717.

Figur 77 Flöde! av platina från gruva till användare

Sovjetunionen producerar platinametaller från två gruvområden, Noril'sk och Kolahalvön. Dessa fyndigheter innehåller mest palladium av platiname- tallerna. Följaktligen är palladiumproduktionen störst. Hur stor den är har inte offentliggjorts, men exporten till västvärlden uppgick 1988 till 53,8 ton. Någon handel med palladium i andra riktningen, dvs. till östländerna har inte rapporterats för 1988.

Mängden platina som exporteras från öst till väst uppgick 1988 till 12,4 ton. Samma år uppgick exporten i motsatt riktning till 1,2 ton. Detta innebär att nettoexporten av platina från öst till väst under 1988 uppgick till 11,2 ton.

Priset på platina och palladium anges av börserna, men även av några större producenter. Dessutom ger Metal Bulletin priser på fria marknaden i Euro- pa och USA baserat på spothandeln och producentpriser, för alla platina- metallerna utom osmium. I London ges dagligen två priser på platina och palladium vid London Platinum and Palladium Market. Priset sätts där av åtta deltagande agenter på samma sätt som gäller för guld.

Även för rodium och iridium anges baspriser av större producenter. I Sverige förekommer prisnoteringar för platina och palladium i dags- pressen som vanligtvis utgörs av Londonfixingen.

Priset på platina varierar relativt mycket och visar en tendens att följa guldets rörelser, även om prisnivån vanligtvis är högre för platina.

Priset för platina är vid halvårsskiftet 1989 något över 500 dollar per uns, vilket är ca 106 kr per gram.

Den historiska prisutvecklingen för platina framgår av figur 7:8. Figur 78 Platina- och guldpris 1986—1988 USD/oz

___—r

x_f *?

300 r——-——-—-—r——_v————r—_——r— 1986 1987 1988 1989

———— Hanna

"" Guld

Källa: Metal Bulletin

Palladiumpriset ligger omkring 150 dollar per uns, vilket är ca 33 kr per gram. Prisutvecklingen framgår av figur 7:9.

Priset på rodium är ca 1 280 dollar per uns (270 kr/g). Ruteniumpriset är ca 65 dollar per uns och iridiumpriset är ca 315 dollar per uns (65 kr/g). Osmiumpriset låg under 1988 strax under 600 dollar per uns (126 kr/g).

Figur 79 Prisutvecklingen för platina januari 1988—15 maj 1989 ( veckomedeltal ba- sis London)

650 120000

110000 600

100000

) Klf ol' 4 ' » , 1 * _, 90000 r »” åsså)». " lm)?" # 80000 Sek/kg !

& 70000

550

USD/oz 500

450

400 _ 40000 1234567891111111111222222222233333333334444444444555123456789111111111 8123456789012345678901234567890123456789012 0123456789 Vecka

Källa: SGU

Figur 7:10 Prisutvecklingen för palladium januari 1988—15 maj 1989 ( veckomedel— tal basis London)

180 36000 170. 34000 160 32000 150 30000 ' 40 28000 USD/oz 130 26000 Sek/kg 1 20 24000 110 22000 100 —-USD/tr 02 20000 90 + SEK/k 9 18000 80 15000 1234567891111111111222222222233333333334444444444555123456789111111111 8123456789012345678901234567890123456789012 0123456789 Vecka

Källa: SGU

Industrin som sysslar med platinametallerna har i många år varit mycket hemlighetsfull och har hållit så mycket information som möjligt dold för andra. Något samarbete annat än mellan eljest samverkande företag synes inte ha förekommit. På de senaste 5—10 åren har dock en större öppenhet förmärkts, vilket bl.a. tagit sig uttryck i mera publicerat material.

Det finns även ett International Precious Metals Institute med säte i Allentown, Pennsylvania, USA. Det anordnar bl.a. årliga konferenser och publicerar där framlagt material.

240 220 200 180

160 140

120 100

80 60

40

2 Marknadsutvecklingen under modern tid till nutid

Produktionen av platinametaller har ökat stadigt under 1970- och 1980-talet och har i stort sett följt efterfrågan. Ökningen i västvärlden har huvud- sakligen skett i Sydafrika, det enda landet som under perioden producerat platinametaller som inte utgjort biprodukt till andra metaller.

Av de tre stora gruvföretagen i Sydafrika har Western Platinum haft hela sin uppbyggnad under den senaste tjugoårsperioden, då verksamheten star— tade först 1971. Det näst största företaget Impala började bryta platinafö- rande malm 1969 och har expanderat starkt under denna sin första tjugoårs- period.

Sovjets produktion har inte redovisats officiellt, utan beräkningar har tillgripits för att få en uppskattning av produktionen. Eftersom platiname- tallerna är biprodukter till nickel-koppar, som produceras i Noril'sk och på Kolahalvön, kan en viss ledning erhållas från nickelproduktionen. Det är känt att Sovjet förfogar över modernaste teknik för utvinning av platiname- tallerna. Raffinering sker i Krasnojarsk vid den transsibiriska järnvägen. Den uppskattade produktionen av platinametaller i världen under perioden 1967—1985 framgår av figur 7:11.

Mönstret för platina resp. palladium ser likartat ut, eftersom metallerna följer varandra åt.

Figur 7:11 Produktion av platinametaller åren I 9157—1985

ton

Sydafrika

Sovjetunionen

1967 70 75 80 85 År

Konsumtionsmönstret av platina har ändrats väsentligt under tiden efter andra världskriget. I slutet av 1940-talet användes nästan hälften av allt platina för smyckeändamål. Då var världskonsumtionen (västvärlden) 11,5 ton platina. Under 1950-talet introducerades platina i reformeranläggningar som katalysator vid bensintillverkning. Konsumtionen i västvärlden ökade under 1950-talet och nådde upp till 21 ton 1960. Under senare delen av 1960-talet hade välståndet stigit i Japan så att man började köpa smycken av platina, som av tradition är den populäraste smyckemetallen. Konsumtio- nen av platina nådde 1970 upp till 42 ton. Nästa dekad, 70-talet, präglades av tillämpningar för avgasrening inom bilindustrin, som först började i USA och i Japan.

Platinakonsumtionen nådde en topp 1979 på 88,6 ton. Därpå föll kon- sumtionen under 1980 och påföljande år för att först 1985—86 åter nå upp till 88 ton. De senaste åren har konsumtionen stigit ytterligare till 112,6 ton 1988 beroende på användning som bilavgasrenare i allt fler länder, ökad användning av platinasmycken i Japan samt ökad investering i små tackor och medaljonger av platina.

Utvecklingen under perioden 1975—1988 framgår av figur 7:12.

Figur 7:12 Platinakonsumtionen i västvärlden

TON/AR

120

100 80

60 110 20

1975 1980 1985

Palladiumkonsumtionen visar en likartad utveckling som platina. An- vändningen är dock något annorlunda. Mer än hälften av all palladium används inom den elektroniska industrin, främst som komponent i inte- grerade kretsar. Ca 30 % används inom tandvården i olika legeringar bl.a. i tandställningar och bryggor. Även palladium har användning i bilavgas— reningen, men ger inte lika hög reningsgrad som platina-rodiumkatalysato- rer. Konsumtionsmönstret framgår av figur 7:13.

Figur 7:13 Palladiumkonsumtionen i västvärlden

Ton/AR

120 100

80 60

110

20

1980 1985

Marknaden för platinametallerna har expanderat och antalet konsumenter har ökat, till följd av att nya tillkommit. Expansionen i producentledet har till stor del skett genom ökad produktion i befintliga anläggningar. Under 1980-talet har antalet producenter varit konstant i Sydafrika, Kanada och USA. I USA har utvinningen från vaskavlagringarna vid Goodnews Bay i Alaska lagts ner, men brytningen har i stället påbörjats i Stillwateri Monta- na.

Platina har flera unika egenskaper som gör användandet mångfacetterat. Ursprungligen användes platina för smyckeändamål, men åtskilliga indust— riella tillämpningar har efter hand tillkommit.

Prissättningen på platina influeras delvis av platinats tidiga anknytning till guld och därmed dess inordning i ädelmetallsektorn. Gemensamt för metal- lerna är att de är sällsynta (platina mera sällsynt än guld) och att de är bestående vackra och därmed används för tillverkning av smycken.

För platina finns en konkurrens från industrin, som står för 55 % av konsumtionen. Producentstrukturen för platina är synnerligen koncentre- rad med 90—95 % av produktionen förlagd till Sydafrika och Sovjetunio- nen. Dessa faktorer synes göra platina synnerligen känsligt för såväl in- flatoriska tendenser som störningar i produktionsledet. Platinapriset har därför oftast legat högre än guldpriset, då priserna varit höga, och lägre vid låga nivåer. Platinats strategiska aspekter och historiskt oroliga uppträdan- de på marknaden gör att metallen blir föremål för spekulativ aktivitet då marknaderna börjar visa rörelse.

Londonnoteringen har sannolikt stärkt sin position genom att antalet handelshus som deltar i prisfixeringen under 1989 har utökats från två till åtta.

Marknaden under senare år har karakteriserats av högre konsumtion än produktion, något som kan kompenseras med lagerminskningar. Platina

lagerförs av börser, vissa banker, handelshus, slutanvändare och av pro- ducentföretagen. Eftersom platinametallerna i vissa tillämpningar inte för- brukas eller inte ens rörs, finns alltid mer eller mindre dolda reserver som vid lämpligt pris kan komma ut på marknaden.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

Den makroekonomiska utvecklingen i världen förväntas generellt vara god under hela 1990—talet. Tillväxttakten i BNP för industriländerna förväntas ligga i intervallet 2,5—3,5 %. Många prognosinstitut varnar dock för att USA under början av 1990-talet kan få en något sämre utveckling i BNP än de flesta övriga industriländer. Det beror främst på USA:s problem med bytesbalansen och budgetunderskottet.

Den största utvecklingspotentialen finns i Stilla havsområdet, där Japan förväntas ligga med en tillväxt i BNP kring 3,5 % per är, vissa år kanske ännu högre. Taiwan förväntas ha en högre tillväxttakt än Japan.

I Europa torde BNP visa något lägre tillväxttal under inverkan av USA:s problem under början av perioden.

Konsumtionen av platina i västvärlden beräknas ha varit ca 99 ton under 1988. Den väntas öka med ca 5 % per år till mitten av 1990-talet.

En markant ökning av konsumtionen har under de senaste åren ägt rum i Japan. Denna trend förväntas fortsätta, dock inte så markerat som tidigare.

Platina har som ädelmetall med katalytiska egenskaper applikationer såväl inom industrin som inom andra områden och har inte alltid något enkelt samband med makroekonomin. Exempel på den senare kategorin är platinats användning som investeringsobjekt.

För många tillämpningsområden gäller att marknaden är mättad och stagnant (exempelvis inom petroleumbranschen). Andra marknadssegment har fortfarande stor marknadspotential och visar kraftig marknadstillväxt. Ett exempel på den senare kategorin är katalysatorer för avgasrening i bilar. Där har en starkt växande medvetenhet om de miljöproblem, som av- gaserna utgör, tvingat fram lagstiftning om avgasrening. Den tekniska lös- ning, som valts i de flesta fall, innefattar katalytisk förbränning av avgaserna med platina och rodium som katalysatorer.

Det relativt höga priset på platina medför dock att andra tekniska lös- ningar prövas inom flera områden. I de flesta fall är det dock bara de andra platinametallerna, som kan substituera platina, och de inbördes utmärkan-

de egenskaperna avgör vilken av dem som väljs.

Nya tillämpningsområden kan snabbt förändra konsumtionsmönstret för platina. Exempel på ett sådant område är inom energisektorn, där platina används i bränsleceller. Dessa har ännu inte utvecklats till ekonomiskt konkurrenskraftiga energikällor, men den forskning som pågår i bl.a. USA och Japan syftar till att om några är få fram bränsleceller på över 1 MW. Om och när den forskningen lyckas, kan platinakonsumtionen påverkas av- sevärt förutsatt att platina då fortfarande ingår i cellerna.

Ungefär samma mönster som för platina gäller även för övriga platiname- taller. Möjligen kan osmium undantas. Den metallen (som oxid) har endast en användning av betydelse, nämligen som kontrastmedel vid elektron- mikroskopi av bl.a. cellprover.

Bilindustrin

Det marknadssegment, som rönt störst intresse under den senaste tioårspe- rioden, är avgasrenare för bilar. Där har statsmakternas agerande för renare luft i olika länder, alltsedan lagstiftning om renare avgasutsläpp infördes i Kalifornien 1973, drivit fram en stadigt stigande efterfrågan på platina. Eftersom platina är dyr har försök gjorts för att ersätta denna metall med billigare alternativ, varvid främst palladium har nämnts. Dessa försök har oftast inte varit framgångsrika, då palladium kräver högre temperatur för att fungera och är svagare katalysator än platina. Ford meddelade dock i slutet på 1988 att man lyckats finna en tillfredsställande ersättare till platina i katalysatorer. Ryktesvis skulle ersättningen utgöras av palladium.

Det är tre gaser som anses vara farliga: ofullständigt förbrända kolväten (de oxideras till koldioxid och vatten), kväveoxider (de reduceras till kväve) och kolmonoxid (den oxideras till koldioxid). Om alla dessa tre gaser skall renas talar man om trevägsrening. Den sker oftast i en katalysator med platina och rodium, där rodium står för den reducerade effekten. Mycket forskning har också ägnats försöken att ta fram motorer, som har en mera fullständig förbränning, så att renare avgaser erhålls. Man vill därigenom helt slippa att använda katalysatorer.

Med utgångspunkt från förväntad biltillverkning i världen och offent- liggjorda avgasreningskrav kan den framtida platinaförbrukningen prognos- trceras.

Tabell 7:7 Platinaanvändning i bilkatalysatorer 1985—1993 (ton)

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 Nordamerika 19,5 20,1 18,0 17,9 18,1 18,3 18,3 18,9 19,7 Japan 8,0 8,1 9,0 9,3 10,1 10,0 10,1 10,3 10,4 EEC 2,1 3,1 4,9 7,0 8,2 13,2 13,5 15,4 15,5 Ovriga 0,3 0,5 0,6 0,9 0,9 1,0 1,0 1,1 2,7 Summa 29,9 31,9 32,5 35,1 37,3 42,5 42,9 45,7 48,3

Källa: Shearson, Johnson Matthey, Sumitomo

För rodium gäller att användningen inom denna sektor troligen kommer att utgöra 20—25 % av platinat, motsvarande andelen rodium i trevägskata- lysatorerna.

Palladium kan komma att få ökad användning inom bilindustrin om man lyckas använda den som fullgod ersättning för platina. För närvarande används ca 6 % (6 ton) av producerat palladium inom bilindustrin.

Kemisk industri

Inom den kemiska industrin används platina som katalysator för oxidering av ammoniak till salpetersyra. Denna tillämpning står för ungefär 213 av platinaförbrukningen inom denna sektor. Salpetersyran i sin tur är bas för framställning av gödselmedel. Den framtida avsättningen av platina inom denna bransch beror således till stor del på den framtida jordbrukspolitiken i världens länder.

Tabell 7:8 Platinaanvändning inom kemisk industri 1985—1993 (ton)

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 Nordamerika 2,3 2,0 1,7 1,7 1,8 1,8 1,9 2,2 2,2

Japan 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,6 Ovriga 4,2 3,6 3,6 3,7 3,6 3,5 3,5 3,6 3,6 Summa 7,0 6,1 5,8 5,9 5,9 5,8 5,9 6,3 6,4

Källa: Shearson, Johnson Matthey, Sumitomo

Katalysatorerna för salpetersyraframställning är vanligtvis legerade med rodium. Efterfrågemönstret för platina bör således gälla även för rodium, med varning för att andelen rodium kan komma att minska om rodiumpriset fortsätter att vara avsevärt högre än platinapriset.

Rutenium och iridium används som anodbeläggning i kloralkaliindustrin. Användningen av klor och natronlut styr således efterfrågan på rutenium och iridium inom den kemiska sektorn. Utvecklingen har varit svag under slutet på 1980-talet, och väntas som helhet för 1990—talet vara svag. Vissa är kan dock visa ökad konsumtion då nya fabriker byggs.

Petroleumindustrin

Petroleumindustrin använder i likhet med den kemiska industrin stora processkatalysatorer av platina. De används för att bryta sönder kolkedjor- na i råolja för att få en högre andel av den lättare fraktionen. Katalysatorer- na räcker länge innan de behöver renoveras. Det är således endast den kvantitet, som behöver tillsättas vid renoveringen för att återställa funktio- nen, som anges i förbrukningen. Därutöver tillkommer den nettomängd, som installeras i nyuppförda raffinaderier. Nedläggning av raffinaderier tillför platina till marknaden (redovisas som minuspost i tabell 729).

Tabell 7:9 Platinaanvändning inom petroleumindustrin 1985—1993 (kg)

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Nordamerika 31 1 311 467 467 467 467 467 467 467 Japan 467 0 0 0 0 156 311 311 311 Övriga — 311' 31 1 1244 1244 1400 1556 1556 1556 1556 Summa 467 322 1711 1711 1867 2179 2334 2334 2334

' Minuspost innebär utförsäljning av metall

Källa: Shearson, Johnson Matthey, Sumitomo

Iridium används i vissa katalysatorer inom petroleumindustrin. Den framtida användningen beror på vilken process, som används i raffinaderi- erna. Sannolikt kommer användningen att vara oförändrad.

Elektrisk och elektronisk industri

Användningen av platina inom elektrisk och elektronisk industri förväntas förbli på ungefär oförändrad nivå. Det är som termoelement för användning vid höga temperaturer som platina används mest inom den elektriska indu- strin.

Inom den elektroniska sektorn används platina i kontakter för kretsar samt som tunnfilmsbeläggning. Palladium med lägre pris och något sämre egenskaper kan konkurrera med platina liksom koppar i vissa kontakttill- lämpningar.

Tabell 7:10 Platinaanvändning inom elektrisk-elektronisk industri 1985—1993 (ton)

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 Nordamerika 2,5 2,0 2,0 2,1 2,1 2,2 2,3 2,4 2,4 Japan 1,2 1,3 1,3 1,3 1,4 1,4 1,4 1,6 1,6 Ovriga 2,5 2,2 2,2 2,2 2,3 2,4 2,5 2,6 2,7 Summa 6,2 5,5 5,5 5,6 5,8 6,0 6,3 6,6 6,8

Källa: Shearson, Johnson Matthey, Sumitomo

Palladium finner sin största använding inom elektroniksektorn. Det är som tunna lager i integrerade kretsar och kapacitorer som metallen an- vänds. Totalt förbrukades under 1987 drygt 50 ton palladium (50 %) inom denna sektor i västvärlden. Antalet enheter förväntas öka ytterligare, me- dan mängden metall per enhet visar en minskande trend. Totalt förväntas användningen fortsätta att öka under början av 1990-talet, främst i Japan.

Rutenium används liksom palladium i integrerade kretsar. Mer än hälften (27 ton) av metallen går till denna sektor. Även i detta fall är Japan en expansiv marknad, medan Europa och USA visar avtagande tendens. Sam- mantaget förväntas användningen av rutenium minska något inom elektro- niksektorn.

Rodium används i termoelement och ugnar. I båda fallen påverkas ut- vecklingen av stålindustrins behov. Användningen uppgår till ca 500 kg/år och trenden är avtagande.

Glasindustrin

Platina används inom glasindustrin vid framställning av glasfiber, där egen- skaper som hög smältpunkt och stort motstånd mot vätning och korrosion utnyttjas. Även inom denna sektor är det på grund av det höga priset en tendens att minska mängden platina som används. Platina kan återanvändas och redovisade kvantiteter är endast de mängder, som behövs som ersätt- ning för det som förbrukats.

Tabell 7:11 Platinaanvändning inom glasindustrin 1985—1993 (ton)

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 Nordamerika 1,2 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 Japan 1,9 1,8 1,8 1,9 2,0 2,0 2,0 2,0 2,0 Ovriga 1,2 1,1 1,6 1,7 1,7 1,9 1,9 1,9 1,9 Summa 4,3 3,7 4,2 4,4 4,5 4,7 4,7 4,7 4,7

Källa: Shearson, Johnson Matthey, Sumitomo

Ca 500 kg rodium används årligen i glasindustrin. Rodium används lege- rat med platina och trenden för de båda metallerna är likartad.

Smyckeindustrin

Ett av de största användningsområdena för platina är i smyckeindustrin, främst i Japan där platina har en mycket stark ställning sedan över 200 år. På 1660-talet infördes bestämmelser om att rikare människor inte fick visa sin rikedom utåt. Guld kunde därför inte bäras som smycken, medan däremot platina, som mer liknade järn, kunde användas.

Tabell 7:12 Platinaanvändning inom smyckeindustrin 1985—1993 (ton)

1985 1986 1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993

Japan 21,0 21,5 25,5 39,0 31,1 32,0 29,8 31,0 32,3 Västtyskland 0,8 0,9 0,9 1,0 1,1 1,1 1,2 1,2 1,3 Övriga Europa 0,6 0,5 0,5 0,6 0,6 0,6 0,6 0,7 0,7 Nordamerika 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,6 0,6 0,7 Övriga 1,6 1,6 1,0 0,9 1,0 1,0 1,1 1,1 1,1 Summa 24,5 25,0 28,4 42,0 34,3 35,2 33,3 34,6 36,0

Källa: Shearson, Johnson Matthey, Sumitomo

Investerare

Platina har under den senaste tioårsperioden rönt ökat intresse från in— vesteringssynpunkt. Det finns tackor av olika vikt att köpa, men även mynt och medaljonger har utgivits i många länder. Det är främst i småtackor och medaljonger som handel har skett. Det enda gångbara mynt som funnits har varit ”The Noble”, som gavs ut på Isle of Man i november 1983. Under 1988 gavs två nya mynt ut: ”The Koala” i Australien och ”The Maple Leaf” i Kanada. Av "The Koala” beräknas ca 3 ton säljas under det första året. Ungefär samma mängd räknar man med att sälja av "The Maple Leaf”.

Skillnaden mellan medaljonger och mynt är att den senare kategorin har status av legalt betalningsmedel, vilket den förstnämnda saknar. Platina placerad i kategorin investering förbrukas inte, utan förvaras i enskilda lager, varifrån det åter kan komma ut på marknaden. Styrande för köp och försäljningar är priset samt behovet hos investeraren att omsätta platinat i någon annan form av tillgång.

Tabell 7:13 Platinatillförsel för investeringsändamål (ton)

1983 1984 1985 1986 1987 1988

Japan Små' 0,2 0,5 1,1 1,1 1,9 3,7

Stora2 2,0 4,7 5,3 —3,93 8,6 8,1 Nordamerika Små 1,2 0,9 4,0 9,3 2,6 3,9 Övriga Små 1,4 3,9 3,0 3,6 2,2 3,6 Summa 4,8 10,0 13,4 10,1 15,3 19,3

' "Små" investeringar är långsiktigt innehav av metall i form av tackor och mynt, som väger 10 oz eller mindre (dvs. under 310 g). 3 "Stora" investeringar är tackor på 500 g och 1 kg i Japan. 3 Minuspost innebär utförsäljning av metall.

Källa: Johnson Matthey

Medicin-dental

Platina används i små mängder i cancerhämmande läkemedel som heter cisplatin och carboplatin. Det är relativt små mängder som förbrukas för detta ändamål. Det är dock exempel på ett användningsområde, som snabbt kan få ökad betydelse om forskningen t.ex. finner flera effektiva likartade mediciner på platinabas.

Betydligt större är dentalmarknaden, där främst palladium används i olika legeringar i s.k. tandguld. Totalt beräknas ca 31 ton palladium an- vändas inom detta område under 1987. Detta innebär att denna sektor är den näst största med avseende på palladiumkonsumtion. Den står för 31 % av förbrukningen i västvärlden.

Av det palladium som används inom dentalsektorn går 41 % till USA. Det konkurrerar med guld, som är tyngre och ca tre gånger så dyrt.

Det är i USA som en ökning har noterats, medan marknaden i Europa och Japan är stagnerande. Denna marknad är i likhet med avgasrening utsatt för styrning från myndigheter. I detta fall gäller det bl.a. utformning av tandvårdsstöd. Totalt förväntas denna marknad ha en fortsatt tillväxt- potential.

Konsumtionsbehovet av platina i västvärlden har under senare år inte fullt kunnat mättas med gruvproduktion, skrot och import från Sovjet. Skillna- den, som har varit 1—16 ton/år, har tagits ur existerande lager, som finns hos gruvföretag, handelshus, börser, banker och slutanvändare.

De flesta av dessa redovisar inte sina lager och det är därför inte möjligt att bedöma hur mycket platina som är tillgängligt på marknaden ur dessa lager.

Känt är att USA har ca 14 ton platina i sitt strategiska lager, vilket motsvarar ca 6 veckors platinaproduktion i västvärlden.

Investerare kan uppskattas ha ca 100 ton platina i lager, vilket motsvarar ett års behov inom industrin. En del av detta material kan komma tillbaka på marknaden, om produktionen inte kan tillfredsställa efterfrågan.

En stor andel av investerarlagren finns i Japan. Uppskattningsvis över 30 ton utgörs av spekulativa lager av större tackor, som lätt kan återföras till marknaden. Småtackor, mynt o.d. kommer sällan tillbaka på marknaden och kan därför inte antas användas av industrin.

Gruvproduktionen visar en stigande trend under resten av detta år- hundrade.

Sydafrika stod 1988 för 92 % (79 ton) av västvärldens gruvproduktion av platina. Kanada beräknas ha bidragit med 5 %.

Kända expansionsplaner i Sydafrika visar på en ökning om 31 % (24 ton) av gruvproduktionen till 1993. Detta åstadkoms främst genom att nya gruvor öppnas, och i ett fall genom att produktionen ökas i befintlig gruva.

Gruvproduktionen i Kanada är huvudsakligen beroende av utvecklingen

på nickelmarknaden, då platinametallerna är biprodukt vid nickelframställ- ningen. Endast en måttlig ökning förutspås under början av 1990-talet med ca 750 kg platina/år. Detta härrör från fyndigheten Lac des Iles, som är en ny gruva med platinametallerna som primär värdebeständsdel.

Bland övriga fyndigheter kan den nyligen öppnade gruvan i Stillwater, USA, nämnas. Den är palladiumdominant, men producerar även platina.

Prospekteringsaktivitet i flera länder har identifierat ett antal målområ- den i främst Kanada, Australien och Zimbwabwe. Någon eller några av dessa borde ge upphov till nya gruvor under 1990-talet. Sannolikt är det mindre gruvor som öppnas, med undantag för Zimbwabwe, där det finns potential för större malmer inom ”the Great Dyke”, en lång sprickzon fylld med bergarter liknande dem som finns i Bushveldkomplexet i Sydafrika.

Under kommande år kommer även återvunnet platina och rodium från skrotade avgasrenare att tillföras marknaden. Mängden kan förutsägas med kännedom om mängden katalysatorförsedda bilar i världen samt beräknad livslängd för katalysatorema. Prognosen påverkas dock i viss mån av priset på platina och rodium.

I marknadsbalansen ingår även handeln med östländerna. Sovjetunionen säljer årligen 6—10 ton platina och 45—50 ton palladium till västländerna. Det innebär att Sovjet dominerar palladiummarknaden med 55—60 % av tillförseln. För platinamarknaden innebär Sovjets tillförsel ca 10 % av väst- marknaden. Denna andel förväntas minska något under kommande är beroende på ökat behov av metallen inom östblocket.

3 . 1 .5 Kostnadsstruktur

Producenterna av platinagruppens metaller kan delas in i två grupper: primära och sekundära producenter.

Viktigast bland de primära producenterna är de sydafrikanska företagen. Dessa är vanligtvis relativt förtegna med uppgifter om kostnader, men vissa uppskattningar kan dock göras med hjälp av årsredovisningar, uppskattad produktion samt iakttagelser av branschkännare.

Bland de tre stora producenterna i Sydafrika har Western Platinum under många år ansetts vara effektivast och ha den modernaste utrustningen.

Rustenburg har ansetts vara den som kommer därnäst och Impala har ansetts vara den minst lönsamma av de tre.

Efter hand som brytningen går mot större djup i gruvorna kommer kostnaderna att öka. För att möta denna har främst Rustenburg förvärvat nya områden, där de malmförande lagren går i dagen. Impala förvärvade under 1988 Messina, som planerar att påbörja brytning av både Merensky Reef och UG2 som går i dagen.

Av betydelse för den framtida kostnadsbilden för dessa företag är kursut- vecklingen av randen i förhållande till dollarn. Randens värde halverades mot dollarn från 1983 till 1985 och har sedan dess varit relativt stabilt.

Uppskattningsvis bör såväl Western som Rustenburg kunna klara pro» duktionen vid ett platinapris ner mot ca 300 dollar/troy ounce. Impala bör

sannolikt ha något högre pris för att täcka sina kostnader.

Till de sekundära producenterna hör de som producerar platinametaller som biprodukt. I Kanada är det Inco och Falconbridge, som är de största producenterna. i båda fallen är det nickelpriset som är styrande.

Samma förhållande torde gälla i Sovjetunionen, som producerar främst palladium som biprodukt från nickelgruvorna i Pechenga (f.d. Petsamo) och Noril'sk. Möjligen kan behovet av västvaluta i någon mån påverka situatio- nen.

4 Sammanfattning och slutsatser

Större delen av världens reserver av platinametaller finns i Sydafrika. Där- näst i storlek kommer Sovjetunionen.

Intensiv prospektering har pågått under ett tiotal år. Ett antal fyndigheter har upptäckts, av vilka Stillwater i USA var först att tas i drift (1987).

Nämnden för statens gruvegendom (NSG) påbörjade en kunskapsupp- byggande prospektering i Sverige 1985. Ett antal mineraliseringar har un- dersökts, men ingen har hittills befunnits brytvärd.

Platinametallerna har flera industriella tillämpningar, men utnyttjas även som investeringsobjekt. Industriellt är största användningen för platina och rodium som katalysatorer inom bilindustrin.

Katalysatorer används även inom kemisk industri och i petroleumindust- rin (platina, palladium, rodium, iridium, rutenium). Inom elektrisk-elektro- nisk industri används platina, palladium, rodium och rutenium bl.a. som skikt i integrerade kretsar. Glasindustrin använder platina-rodium i dysor och kärl. Medicinskt-dentalt används bl.a. palladium i tandguld. Dessutom används platina och palladium i smycken.

Nya användningsområden för platina kan bli i energisektorn som kataly- satorer i bränsleceller och inom bilindustrin för partikelrening av dieselav- gaser.

Konsumtionen av platina visar en stigande tendens med en årlig öknings— takt om 5,7 %/år till 1993.

Produktionen av platina domineras av Sydafrika, som står för drygt 92 % av västvärldens gruvproduktion av platina (drygt 81 % av västvärldens tillförsel av nyproducerad platina inkl. Sovjets export till väst).

Palladiumtillförseln domineras av Sovjet (56 %) och Sydafrika (36 %). Gruvföretagen har egna raffinaderier, som tillverkar metaller i tackor och som svamp samt metallsalter.

Större kunder köper platinametallerna direkt från producenterna under långtidskontrakt. I övrigt sker handeln via handelshus och banker. Börshan- del förekommer i New York och Tokyo.

Produktionen har under de senaste åren inte förmått mätta efterfrågan på platina. Metallen har under dessa år även tagits från lager.

I Sverige finns inget raffinaderi, som kan skilja alla platinametallerna åt. Skrot och biprodukter från vissa malmer kan dock behandlas av Boliden Mineral i Rönnskär. Där erhålls ett slam, som för platinametaller. Detta slam måste för närvarande sändas utomlands för att framställa metallerna. Ur rent skrot kan dock platina och palladium skiljas åt i en svensk an- läggning. Det finns två företag i landet, som bearbetar platinametaller, till

exempelvis tråd och plåt.

Kunskapen om hur platinametallerna förekommer i samband med vissa mineral och bergarter utvecklas hela tiden. Speciellt förväntas mycket nya rön komma fram under den senaste tidens prospekteringskampanjer i värl- den. Dessa rön bör fångas upp även i Sverige.

I Norge och Finland pågår prospektering efter platinametaller. Den nors- ka prospekteringen har främst inriktats på fjällkedjans bergarter, där man söker kromitförande lager. Några fyndigheter har påträffats. Dessa är dock inte brytvärda. I Finland har man funnit platinagruppens metaller i ur- berget. Prospektering pågår där sedan många år. Man utvinner även dessa metaller, i internationellt sett liten skala, som biprodukt från nickelproduk- tion från Hituragruvan. Fyndigheter har påträffats i norra Finland, som med nuvarande priser inte bedöms som brytvärda.

Sannolikheten att påträffa platinametaller i Sverige kan ses mot bakgrund av fynden i Norge och Finland. De norska fynden har knappast följts upp alls i Sverige. De finska fynden har delvis följts upp i Sverige, där ekvivalen- ta bergartsled har undersökts. Även den finska forskningen ger nya resultat. Nya ideér och uppfattningar om hur platinametallerna förekommer fram— läggs efter hand.

NSG startade 1985 en prospektering, som var kunskapsuppbyggande. Erfarenheter från andra länder skulle, parade med vår kunskap om Sveriges berggrund, identifiera målområden för närmare undersökning.

Ungefär samma målsättning bör gälla även för framtiden. Vi bör således ha och underhålla en kunskap om platinametallemas geologiska uppträdande, som kan tillämpas på svenska förhållanden. Detta bör vara en bas för prospekteringen. Sedan bör man vara flexibel med resurserna som satsas på denna prospektering. Om man identifierar målom- råden, som kräver ingående undersökningar, bör nödvändiga medel kunna allokeras för detta ändamål när så behövs.

Referenser

1. Annual Review of the World Platinum Industry 1988. Shearson Leh- man Brothers, London

2. Arvidsson, S. 1986 Platinagruppens metaller. SGU PM 198622, 56 s.

3. Arvidsson, S. 1989 Tema: Platinagruppens metaller, i Mineralmarkna- den. Tertialrapport januari 1989 s. 24-40 SGU PM 198921, samt löpan— de i Mineralindustrin — SGUs tertialrapporter

4. Loebenstein, J.R. 1985 Platinum-group Minerals; i Mineral Facts and Problems. USBM Bull. 675 s. 595—616

&%%th "lig lllllllll'r, ru; _ VDn—.|'| $!” 53 ml.—Jat '"'.”- .qu »ÅA'JBHMHW . mm.

rlmr nens. ml man

- lll - MW

"* Mij Emmeå

AA" * l ill-||.|

.” lll-' 1||' —lu ll' . v _' H-w . FIF» lilalilikrw Um» . __ ”rå.»

"'""' lnlt, "i'-

4 , Hi ."'. H __ IJ _. .fr,” _ : I' . 4 ] || .1 | 1 l l.| ' | 1 ;, ,) F ' u1 h ._Ji u"| » 11,9leer 1 * . '. _ : '» . =", ,, ' apfanålom- n _' - ; ; ' Insiderlistan” ; | .' * J | : i, _ l!" Jil | I] . ”UM , ,. & ' ll. _! »:»'"' ' I. ' n'» :. .

| ' .. . _lJlJlg-in'. .._mi L 4 '$, .

*."? .1TINE in ,

' "nu | . * . | | ». l" . '.' l ,Jnn w ',l ._—v. .l '-l m l l _.

Bilaga 8

Nickel

av försäljningsingenjör Mattias Rapaport, Axel Johnson Ore & Metals AB

1 Faktaavsnitt

Nickel spelar en betydande roll inom stålindustrin och har haft stor be- tydelse för utvecklingen inom kemi- och flygindustrin. Som legeringsmetall tillför nickel järn eller andra metallbaser korrosionsbeständighet, hållfast- het och motstånd mot höga temperaturer.

Nickel har i flera avseenden sin vagga i Norden. Den svenske kemisten A.F. Cronstedt upptäckte 1751 i Los gruvor i Hälsingland ett nytt grund- ämne, som han tre år senare gav namnet nickel. Knappt 100 år senare upptäcktes i den norska malmfyndigheten Espedalen ett nytt Fe-Ni—mine- ral, pentlandit (Fe, Ni)gS,,, det särklassigt viktigaste och vanligaste Ni- mineralet i dagens nickelsulfidmalmer. Norge var också världens största producent av nickel åren 1861— 1875. Garnierit. ett slags Ni-serpentin, från Nya Kaledonien var den viktigaste nickelråvaran från 1875 till 1905, varefter sulfidmalmerna i Sudbury, Kanada, började dominera.

Den totala nickelproduktionen från svenska gruvor, mellan 1845 och 1945, var ca 4 000 ton Ni. Knappt hälften kom från gruvorna i Kleva (Småland), Kuså och Slättberg (Dalarna), samt ytterligare några små före- komster i södra Sverige. Den största gruvan var Lainijaur (Västerbotten), som producerade ca 2 000 ton Ni under andra världskriget.

Två huvudtyper av nickelmalmer är av ekonomiskt intresse i dag, dels sulfidmalmer, som svarar för ca 60 % av nickelproduktionen (1986) men bara för 20 % av världens identifierade tillgångar, dels lateritmalmer, som ger ca 40 % av världens nickel i dag men utgör 80 % av de globala reserver- na.

Sistnämnda typ bildas i områden med tropiskt klimat genom kemisk vittring av ultramafiska bergarter, varvid nickel anrikas i järnoxid (oftast i goethit) och/eller magnesiumsilikat (garnierit). Oxidmalmen, som vanligen innehåller 0,8—1,5 % Ni, är den vanligaste och bryts på Kuba, Dominikans- ka Republiken, Filippinerna m.fl. Silikatmalmen är vanligtvis rikare med 2—4 % Ni och bryts framför allt på Nya Kaledonien.

Nickelsulfidmalmerna kan grupperas i två klasser: (1) dunit-peridotit- klassen, vilken omfattar malmer associerade med komatiitiska bergarter

och som underindelas i en intrusiv dunitgrupp och en vulkanisk peridotit- grupp; och (2) gabbroida klassen, som underindelas i intrusiva mafiska- ultramafiska komplex, stora lagrade intrusioner och Sudbury-intrusivet. Malmer tillhörande den gabbroida klassen utgör den viktigaste källan för Ni, även om världens största nickelmalm, Sudbury i Kanada, undantas. Världens näst största nickelmalm, i Norilsk-området i Sovjet, hör till under— gruppen mafiska—ultramafiska komplex liksom Pechenga (Kolahalvön), Jin— chuan (Kina) och finska malmerna Kotalahti, Laukunkangas och Vammala.

Till den första klassens dunitgrupp räknas de stora malmerna Agnew i Australien och flera förekomster i Thompson Belt i Kanada. Till den vulkaniska peridotitgruppen räknas Kambalda och Mt. Windarra i Australi- en, Shebandowan och Ungava District i Kanada samt några malmer i Zimbabwe.

Världens identifierade nickelmineraliseringar i malmer med > 1 % Ni beräknas till ca 110 miljoner ton Ni. Tillgångarna med lägre nickelhalter är mycket stora. Nickelförande mangannoduler som är utbredda på havs- bottnarna, speciellt i Stilla Havet, beräknas inte ge något nämnvärt tillskott till världsproduktionen av nickel under detta århundrade.

Tabell 811 Upptäckta brytvärda tillgångar samt kända mineraliseringar, tusen ton nickelinnehåll

Brytvärda Andel % Kända minera- Andel %

tillgångar liseringar Kuba 20 000 000 35 25 000 000 23 Kanada 8 000 000 14 14 800 000 13 Sovjetunionen 7 300 000 13 8 000 000 7 Indonesien 4 300 000 8 5 800 000 5 Sydafrika 2 800 001) 5 2 900 000 3 Grekland 2 600 000 5 2 800 000 3 Australien 2 300 000 4 5 300 000 5 Nya Kaledonien 2 000 000 3 17 000 000 15 Övriga 7 700 000 13 29 300 000 26 Totalt världen 57 000 000 100 111 000 000 100

Källa: USBM, preliminära uppgifter utgivna 1989

De kvalitetsmässigt bästa nickelfyndigheterna i Sverige finns i Västerbotten. De är Lappvattnet, Brännorna, Mjödvattnet, Rörmyrberget och Njugg- träskliden. Samtliga utgörs av ultramafiska lagergångar och räknas till du— nit—peridotit-klassen. Halterna varierar mellan 0,6 % Ni och 1,3 % Ni och tonnaget mellan 0,17 och 4,2 miljoner ton malm med gränshalt av 0,4 % Ni. [ Lappvattnet genomfördes en gruvundersökning fram till 1982, varvid man skattade innehållet till 11,000 ton Ni och 2300 ton Cu men dock oekono— miskt att bryta. I Rörmyrberget beräknas summan av flera nickelminerali— seringar innehålla 26,000 ton Ni. Samma nickelinnehåll som Lappvattnet

har Kukasjärvi och Fiskelträsk i Norrbotten, men nickelhalter och sulfid— faskvaliteter är oekonomiska. Kopparfyndigheten Älgliden i Västerbotten har samma nickelinnehåll som Rörmyrberget, men även här är nickelhalten låg i såväl bergart som i sulfidfas.

Ett 70—tal nickeluppslag är kända i Västerbotten och södra Norrbotten, varav mindre än hälften har undersökts i varierande grad. Några av de största kända mafiska-ultramafiska kropparna undersöks för närvarande med konventionella prospekteringsmetoder.

Figur &] De viktigaste kända nickelmineraliseringarna i Sverige

dx

%

1 L

so-mi.

&. —x

NH

""- " "ERNIE-nuntie . ' _.._ ......»- x 'x, ——— m...... ) j! ,. _--- m.m..... ( * , - m...—mu... x' X sm ' o |..-mmm..... X . : __ ...... x , , u.... ...... ...m. , : _ "av. H,”,— ', MG) 'no-unn- ÅmmlWh-l. ». & : » Iun—m-l-um-mlmn. . eg ; nu. .mooo . o n u. nu nu.

Källa: SGAB. 1989

Nickelbrytning sker både under jord och i dagbrott. Av sulfidmalmerna bryts ca 20 % under jord och resterande 20 % i dagbrott. I huvudsak alla lateritmalmer bryts i dagbrott. Metoder har utvecklats för att utvinna nickel ur djuphavsnodulerna (Continous Line and Bucket system, CLB, av Sumi- tomo samt hudraulisk teknik av Deepsea Ventures) men ingen används ännu i kommersiell drift.

.x _ .. .,) lx ..”... .. .. .. l

Kartblankett

VÄSTER- BOTTENS LÅN

STÖRRE NICKEL- MINERALISERINGAR

* LAP : anvunnel

RÖR : Rörmyrberget NJU: Njqutrhskliden

LA|:Ln1n|juur

Sulfidmalmerna anrikas genom flotation. Den erhållna sligen rostas nor- malt och smälts till skärsten som blåses i konverter, varvid man erhåller koncentrationsskärsten som innehåller sulfider av koppar och nickel. Efter långsam avsvalning, nedkrossning och malning kan koppar och nickelsulfi- derna särskiljas genom flotation. Ur dessa koncentrat framställs resp. metall vanligen genom elektrolys, varvid man erhåller nickeln som katoder. Inco renframställer även nickel gasmetallurgiskt, där koncentratet under tryck reagerar med koloxid och bildar nickelkarbonylgas som sedan reduceras till högrena nickelpellets.

De erhållna nickelprodukterna utgörs främst av katoder, briketter, pel- lets, pulver, ferronickel (20—50 % Ni) och nickeloxid (75—90 % Ni). De två senaste kallas klass 2 nickel genom sitt lägre nickelinnehåll, medan de förra kallas klass 1 nickel och håller minimum 99,5 % nickel. Samtliga nämnda produkter är primärnickelprodukter och skiljs i fortsättningen från sekundärnickel som är producerat ur skrot.

Nickelframställning är mycket energikrävande. Framställning av nickel— katoder ur sulfidmalm med 1 % nickel kräver i storleksordningen 40 000 kWh/ton nickel. Nickelframställning ur lateritmalmer kräver 2—3 ggr så mycket energi som framställning ur sulfidmalmerna, beroende på att laterit- malmema innehåller upp till 35 % fukt. I dessa är nicklet dessutom så finfördelat i malmen att vanlig anrikning blir omständig och kostnadskrä- vande. Vanligen smälts därför lateritmalmerna (ca 80 %) direkt till ferro- nickel.

Ur miljösynpunkt är nickelproduktion relativt belastande. Största proble- met är emissionen av svaveldioxid från rostning och smältning vid fram- ställning av koncentrationsskärsten. lncos Copper Cliff-anläggning i Kana- da sägs vara en av världens största enskilda källa till svaveldioxidutsläpp, 1985 uppskattades att 1 % av världens utsläpp kom från denna anläggning. Även vid renframställningen genom elektrolys sker utsläpp av klorhaltiga kolväten.

De faktorer, som avgör hur lönsam produktionen av nickel vid en an- läggning blir, kan sägas vara energikostnad, malmkvalitet, malmtonnage, produktivitet och utvinningsgraden hos processen. Den uppräknade ord- ningen speglar ganska väl den inbördes vikten av dessa faktorer. Eftersom förädlingsgraden i nickelmetall eller ferronickel till stor del utgörs av tillförd energi är det dominerande kriteriet kostnaden för energin till rostning, smältning och elektrolys. Naturligtvis är även malmkvaliteten avgörande, där en lägre nickelhalt än 1 % i dag kan sägas vara en nedre gräns för vad som är intressant att bryta.

lnvesteringskostnaderna i brytnings— och produktionsanläggningar är mycket stora, varför kapaciteten och tonnaget processat material också är avgörande för lönsamheten. Processens effektivitet och utvinningsgrad är

naturligtvis också viktig, där dock dessa faktorer till stor del står i mot- satsförhållande till krav på miljövänlig produktion.

En viktig aspekt för lönsamheten är även möjligheten att utvinna bipro- dukter ur nickelproduktionen. De vanligaste biprodukterna är koppar, ko— bolt och ädelmetaller. Man kan dock inte generellt ge några inbördes förhållanden mellan metallinnehållen i olika malmer, utan dessa är olika från fall till fall. Vid direktsmältning av Iateritmalmer till ferronickel kan dock endast järn utvinnas som biprodukt.

Nickelproduktionen har på senare år blivit spridd i ett större antal länder, för närvarande sker nickelproduktion i någon form i ca 25 länder. Fort- farande domineras världsproduktionen av Kanada, Sovjetunionen, Nya Kaledonien och Australien.

Tabell 8z2 Världens gruvproduktion av nickel, tusen ton nickelinnehåll

1965 1975 1987 ton andel % ton andel % ton andel % Kanada 235 54 243 33 220 27 Sovjetunionen 80 18 125 17 173 21 Australien - - 60 8 73 9 Nya Kaledonien 61 14 133 18 59 7 Kuba 29 7 37 6 40 5 Övriga 32 7 135 18 253 31 Totalt 437 100 733 100 818 100

Källa: Metal Statistics, Metallgesellschaft

Tabell 8:3 Världens produktion av raffinerad nickel, tusen ton nickelinnehåll

1965 1975 1987 ton andel % ton andel % ton andel % Sovjetunionen 80 19 143 20 191 24 Kanada 160 39 178 25 132 17 Japan 27 6 78 11 94 12 Norge 32 8 37 5 45 6 Nya Kaledonien 16 4 53 8 29 4 Storbritannien 41 10 39 6 30 4 Övriga 60 14 172 25 261 33 Totalt 415 100 700 100 782 100

Källa: Metal Statistics, Metallgesellschaft

1.3.4. Företagsstruktur

Kanadensiska Inco och Falconbridge, franska SLN samt australiensiska Western Mining dominerar västvärldens produktion av nickel. Tillsammans har man ca 60 % av västvärldens produktion av alla primärnickelprodukter.

International Nickel Ltd, Inco, är och har varit den absolut dominerande nickelproducenten under all tid. Företaget har en långt gången vertikal integration och är således aktivt inte bara inom nickelproduktion utan även inom högnickellegeringar, nickelbatteriproduktion m.m. Man producerar även de nickelrelaterade metallerna koppar, kobolt samt ädelmetaller. Man har en egen världsomspännande försäljningsorganisation. Nickelbrytningen sker huvudsakligen i Kanada (sulfidmalmer), varför produkterna i huvud- sak är klass 1 nickel. 1987 stod Inco för 34 % av västvärldens produktion av nickel.

Falconbridge Limited utgör tillsammans med sitt dotterbolag Falconbrid— ge Dominicana (66 %) i Dominikanska Republiken västvärldens näst störs- ta nickelproducent. Produktionen är delad i två oberoende segment; klass 1 nickelprodukter baserade på kanadensisk sulfidmalm och ferronickel i en helt integrerad anläggning i Dominikanska Republiken baserad på Iaterit- malm. Falconbridge äger ett nickelverk i Kristiansand i Norge, som pro- ducerar elektrolytnickel baserad på kanadensisk skärsten. 1987 producera- de detta verk 44 000 ton nickel och totalt stod Falconbridge för 13 % av västvärldens produktion av nickel.

Societe Metallurgique le Nickel, SLN, är helägt dotterbolag till franska ERAMET—SLN som är statskontrollerat i ägandet. SLN står för större delen av brytningen på Nya Kaledonien. Där producerar man ferronickel samt skärsten som exporteras till eget nickelverk i Sandouville, Frankrike, för produktion av klass 1 nickel. 1987 stod SLN för 7,5 % av västvärldens nickelproduktion.

Western Mining Corporation är Australiens största nickelproducent och är i samma storleksordning som SLN på världsmarknaden. 30—35 % av den totala produktionen går direkt till Japan, största delen i form av nickelkon- centrat. resten sprids jämnt i västvärlden. 1987 stod Western Mining för 7,5 % av västvärldens nickelproduktion.

Rostfritt stål: Det absolut viktigaste användingsområdet för nickel är som legering i rostfritt stål. Nickel tillsammans med krom ökar kraftigt mot- ståndet mot korrosion och ökar även stålets hållfasthet. Rostfria industrin svarar för närvarande för ca 60 % av världens nickelkonsumtion. Kommer- siellt förekommer rostfria stål med nickelhalter på mellan 1,25 % och 37 %. För oss mest bekant är det s.k. ”18/8-stålet", som är legerat med 18 % krom och 8 % nickel. Typiska användningsområden för rostfritt stål är som valsad plåt till rör och cisterner inom kemi- och livsmedelsindustrin, till vitvaruin- dustrin, som höghållfasta element inom flyg-, lastbils- och järnvägsindust- rin, som fästelement etc., samt en mängd användningsområden, där mot- ståndskraft mot korrosion samt hög hållfasthet är nödvändigt.

Högnickellegeringar: Legeringar med 60—70 % nickel, så kallade ”super alloys". Dessa har mycket hög hållfasthet och motstår extrema temperaturer och används därför till turbinblad ijetmotorer, gasturbiner, i ventiler etc.

Förnickling: Allt s.k. ”krom” på bilar och andra produkter är en för- nicklad bas som är kromtäckt. Största användningsområdet finns just inom bilindustrin. Även förnickling inom olika typer av industri tillämpas som korrosionsskydd och skydd mot föroreningar.

Konstruktionsstål: Nickel kan ingå med upp till 9 % som legermgsele- ment i olika konstruktionsstål.

Järn- och stålgjutgods: Nickellegerade gjuteriprodukter kan innehålla 13—36 % nickel och används bl.a. i pump- och ventilhus.

Övrigt: Mässingsprodukter. kemiska produkter m.m.

Tabell 8:4 Förbrukningen av primärnickel i västvärlden fördelad på viktiga an- vändningsområden

andel % Rostfritt stål 60 Högnickellegeringar 14 Förnickling 11 Konstruktionsstål och gjutgods 9 Övrigt 6

Källa: SLN. 1987

Figur 8:2 Nicke/förbrukning per nicke/produkt i USA 1986

Other forms (I %) Nickel setts (2 %li Nickel oxide (7 %)

' Cathedes and pollets 53 %1

Briquets ann powders (19 %)

107.062 Short tons

Källa: USBM Minerals Yearbook. 1986

Västvärldens totala konsumtion av primärnickel 1987 var ca 640 000 ton och är den högsta någonsin. Totala världskonsumtionen 1987 var ca 850 000 ton. Konsumtionen har sedan 1976 ökat med i genomsnitt ca 2 % per år.

Tabell 825 Världens konsumtion av primärnickel, länderfördelad

1965 1975 1987

ton andel % ton andel % ton andel % USA 156 36 136 23 141 17 Japan 29 7 90 15 154 18 Västtyskland 31 7 43 7 81 10 Frankrike 21 5 39 7 39 5 Storbritannien 37 9 26 4 33 4 Sverige 13 3 22 4 19 2 Övriga västländer 35 8 66 11 170 20 Totalt väst- världen 321 74 422 72 637 75 Sovjetunionen inkl. övriga planekonomier 110 26 167 28 210 25 Totalt hela världen 43] 100 589 100 847 100

Källa: Metal Statistics. Metallgesellschaft

Ersättningsmaterial finns för de flesta av nicklets användningsområden med undantag för vissa högnickellegeringar. I rostfritt stål kan man tillsätta mer krom och mangan. I andra legerade stål kan molybden, kobolt, vanadin och krom delvis ersätta nickel. I de flesta fall sker dock en substitution på bekostnad av produkternas fysikaliska och kemiska egenskaper.

Möjligheterna för ett stålverk att på grund av rådande marknadssituation snabbt substituera nickel med någon annan metall är dock kraftigt be— gränsad, eftersom man är bunden till de normer stålet skall följa och som är garanterade mot kund. Detta faktum får ökande betydelse i och med de allt hårdare försäkringskrav slutanvändare ställer på sina underleverantörer. Allt oftare utför stålkonsumenter s.k. quality audits, QA, hos sina leveran- törer och certifierar dessa sedan de uppfyllt en mängd krav på sina pro- cesser, sin kvalitetskontroll och sina Iegeringsleverantörer. Stålkonsumen- terna kan i sin tur ha QA-certifikat att uppfylla mot sina kunder. Hela kedjan stramas åt från råvara till färdigprodukt vad gäller möjligheter att vara flexibel i materialval av legeringar och stål.

Nya material såsom plaster. keramer etc. bör här också nämnas, eftersom dessa i vissa fall kan substituera rostfria stål- och nickellegeringar och på så vis påverka nickelkonsumtionen.

Sveriges totala förbrukning av primärnickel var 1987 ca 19 000 ton och utgör ca 3 % av västvärldens totala konsumtion. De stora förbrukarna är de rostfria producenterna Avesta AB och AB Sandvik Steel, där Avesta upp- skattas stå för cirka hälften av Sveriges förbrukning. Importen till Sverige kommer främst från Storbritannien (Inco), Canada, Norge (Falconbridge) och Finland. Betydande kvantiteter kommer även från tid till annan från Sovjetunionen.

En uppskattning baserad på 1987 års nickelproduktion och snittpris ger att handeln under året omsatte 3,7 miljarder USD. På grund av produktionens geografiska fördelning omsätts en mycket stor del av produktionen i inter— nationell handel.

De former nickel handlas i är malm (min 1 % Ni), koncentrat (slig 8—12 % Ni, skärsten 20—30 % Ni och andra mellanprodukter), nickelox- idsinter (75—90 % Ni), ferronickel (20—50 % Ni) samt nickelmetall (min 995 % Ni).

Nickelmetallexporten domineras av Canada. Stora kvantiteter exporteras även av Norge (Falconbridges verk) och Storbritannien (Incos verk). Även Finland (Outokumpu Oy) är exportör av nickelmetall.

Ferronickelexporten kommer främst från Nya Kaledonien, Dominikans- ka Republiken, Grekland, Jugoslavien, Colombia och Indonesien. Av detta går från Nya Kaledonien huvudparten till Frankrike och övriga EG, Japan, Sverige och USA. Från Dominikanska Republiken går exporten främst till USA och EG, från Grekland och Jugoslavien främst till Västtyskland, Frankrike, Storbritannien och Sverige, från Colombia främst till Europa, Japan och USA och från Indonesien huvudsakligen till Japan.

De största exportörerna av nickelskärsten är Kanada, Australien, In- donesien, Botswana och Nya Kaledonien. Av exporten går det största tonnaget från Indonesien och Australien till Japan. Från Nya Kaledonien går huvudparten till Frankrike och från Kanada till Incos resp. Falconbrid- ges nickelverk i England resp. Norge.

Östblocket har under 1970- och 1980-talet varit en nettoexportör av nickel till väst. Man har haft en överproduktion i förhållande till egen konsumtion och har därför låtit nickel generera västvaluta. Exporten kommer främst från Sovjetunionen och Kuba, men även mindre kvantiteter från Kina. Vissa är har detta medfört ganska betydande störningar av marknadsbalansen i

väst. Under 1987 uppgick flödet av nickel från öst till väst till ca 50 000 ton nickel, men har tidigare under 1980—talet legat kring mellan 20 000 till 30 000 ton/år.

Traditionellt har nickelpriset kontrollerats av de stora producenterna, främst Inco. Detta har gjort att priset i reala termer har varit relativt stabilt under modern tid, med undantag för en nickelbrist åren 1969—1970. Men sedan 1979 handlas nickel på metallbörsen i London, London Metal Ex— change (LME), där även koppar, aluminium, bly och zink handlas. Numera är de flesta nickelpriser, både hos producenter och handlare, knutna till LME:s fixeringar av nickelpriset.

På LME handlas nickelkontrakt, där varje kontrakt representerar 6 ton (1 ”lot”) LME-godkänt nickel. Handeln sker via mäklare som har medlem— skap i LME. Ursprungligen är denna börs skapad som ett instrument för konsumenter att säkra sin exponering i råvarupriser (s.k. hedging) genom handel med leverans på termin (future contracts). Dessutom är tanken att börsen skall fungera som en barometer på utbud/efterfrågan i den totala marknaden. Till börsen finns lager, vilka skall garantera att man alltid kan ta leverans på sitt kontrakterade material och därigenom skall LME:s pris representera ett marknadspris. Inslag av spekulation och manipulation sak- nas dock inte.

Generellt kan sägas att nickelpriserna fluktuerat väsentligt mer sedan introduktionen på LME (se vidare kapitel 2.3). På LME omsätts en bråkdel av världens nickelhandel, men som ovan nämnts är trots det nickelpriset i de flesta affärer relaterat till ett LME-pris. LME-kontraktet representerar klass 1 nickel i klippta katoder eller pellets, men priset används som bas för de flesta olika former av nickel.

Figur 8.3 Nickelpriset [ 1987-års konstant USD sedan 1970

Price of nickel in constant 1987' UYSD/lb

5.00 4.00 300 200 1.00

0 197071 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87

' Dellated by the US GNP detlalor

Källa: SLN 1987

Nickel Development Institute, NiDi, i Toronto, Kanada, är primärnickelin- dustrins intresseorganisation för marknadsutveckling och forskning kring nickel och dess användningsområden. Man ger regelbundet ut tidskriften "Nickel", där det redogörs för forskningsframsteg och utveckling av nya produkter inom nickellegeringar, rostfritt, elektronik etc. Vidare deltar man i konferenser etc. för att redogöra för/marknadsföra nickel och nickelhaltiga material. Organisationen ärinte aktiv i kommersiella frågor gällande nickel, inte heller för man offentlig statistik eller gör prognoser för nickelkonsum- tion/prisutveckling etc.

I sammanhanget kan också nämnas kromproducenternas intresseorgani- sation Chromium Association och Chromium Centre, som tillsammans med NiDi aktivt samarbetar med den rostfria industrin.

Denna rapport har koncentrerat sig på primärnickel. Dock utgör även nickellegerat skrot i olika former, s.k. sekundärnickel, en viktig nickelkälla. Skrotet förekommer både som nytt fall direkt från bearbetningsfabrik och som gammalt skrot från rivningar av olika anläggningar. Nickelhalten va- rierar kraftigt, från 0,5—1 % Ni i låglegerat stål, från 7—13 % Ni i olika typer av rostfritt material upp till olika typer av högnickellegerat skrot med 75—80 % Ni-innehåll. Den fysiska beskaffenheten kan variera alltifrån styckeskrot och spånskrot till slipspånpulver, katalysatorrester etc.

Sekundärnickel svarar inom den rostfria industrin för mellan 25—30 % av nickelbehovet. Världens största exportör av nickellegerat skrot är USA, vars export senare år legat kring 175 000 ton material per år. Av detta går ca 60 "0 till Europa och 30 % till Japan och Korea. Priset på nickel i legerat skrot följer i princip priset på primärnickel, men beroende på form och analyser förekommer en stor variation av rabatter på sekundärnicklet.

Sveriges rostfria producenter är i hög utsträckning skrotbaserade och tillgodoser därmed sitt nickelbehov till relativt stor del genom sekundär- nickel jämfört med andra rostfria producenter. 1988 importerades till Sveri- ge 122000 ton rostfritt skrot, främst från Västtyskland, Nederländerna, USA och Danmark. Importen har kraftigt ökat från att under slutet på 1970-talet ha varit ca 20 000 ton per år.

2 Marknadsutvecklingen under modern tid fram till nutid

På 1950-talet stod Inco, Falconbridge och SLN för över 95 % av västvärl- dens produktion av nickel och man formade därigenom ett producent- oligopol. De kanadensiska företagens dominans hänger historiskt samman med tillgången på de ekonomiskt förmånligare sulfidmalmerna i landet. Den kanske viktigaste förändringen av nickelmarknaden sedan dess är de nya former nickel, som har blivit tillgängliga för förbrukarna. Som tidigare nämnts finns i dag nickel som handelsvara i över tiotalet olika produkter, förutom nickelmetall såsom ferronickel, nickeloxid, nickelsinter etc., s.k. klass 2 nickel (skiljt från nickelmetall som kallas klass 1 nickel). De nya producenterna sedan 1950-talet är främst producenter av klass 2 nickel. Somliga är ägda av de ovan nämnda tre, men i de flesta fall är det nya, oberoende producenter som kommit i marknaden.

Vad som främst möjliggjort etableringen av de nya producenterna är en utveckling av metallurgin för utvinning av nickel ur Iateritmalmer samt en real minskning av energikostnaderna under 1960-talet, vilket gjorde den mer energikrävande utvinningen ur dessa malmer lönsam.

Bland de nya ferronickelproducenterna kan nämnas Feni och Ferronickel Pristina i Jugoslavien, Larco i Grekland, Aneka Tambang i Indonesien och Falconbridge Dominicana i Dominikanska Republiken. För briketter och katoder kan nämnas Western Mining och Queensland Nickel i Australien, Outokumpu i Finland, Rustenburg och Impala i Sydafrika, Bindura Nickel i Zimbabwe m.fl. Dessutom är ett nickelverk i Albanien nyligen taget i drift. De ovan nämnda ”stora tre” är fortfarande de dominerande producenterna, men deras andel av västvärldens totala produktion ligger nu kring 50 %.

Figur 8:4 Världens gruvproduktion. proportionellt länderfördelad

EXPLANATION

* Austraha

Canada

Indonesra

New Caledonia

thppines

" South Alnca

Soviet Unlon

. UnilEdSlales

» -' .' Albania Botswana, Bram.

China. Colombia, Dominican Republic. F.nland, Greece. Guatemala. Venezuela Yugo- stavm. Zimbabwe. and other (above! countr-es wuih major nickel deposuts ann districts that had less than three percent ot world mckel productmn during inmcated year

PERCENT OF WORLD NICKEL PRODUCTION

Countries that produce nickel but that do nöt have deposrts l-steo In the ISM! mcke .nventory

1940 1950 1960 1970 1980 YEAR

Källa: U.S. Geological Survey. 1985

Viktigt för utvecklingen av den ökade marknaden för klass 2 nickel på konsumentsidan är en utveckling av metallurgin inom stålindustrin. där man lärt sig använda mindre ren nickel än högren nickelmetall. [ dag utgör klass 2 nickel ca 50 % av världens nickelkonsumtion.

Från andra världskriget fram till början av 1970-talet växte nickelkonsum- tionen med hela 6,5 % i genomsnitt per år. Sedan dess fram till mitten på 1980-talet stagnerade konsumtionen för att under de senaste årens hög- konjunktur åter öka markant. Under perioden 1970 till mitten av 1980-talet minskade de facto förbrukningen i industriländer som USA, Storbritannien. Sverige m.fl. Orsaken härtill kan bl.a. knytas till oljekrisen och den allmän- na låga konjunkturen och investeringsnivån i industriländerna. Dock kan även ett ökat användande av ersättnings- och konkurrerande material ha

haft betydelse, vilket framgår av en proportionellt större ökning av an- vändningen av sådana material.

Figur 85 Västvärldens nicke/konsumtion, historisk utveckling

1200

I

.'.--..c-

_U)Ulmnmm (050—l

:n> 5 2 >mmox

'l'l'lb'r” VI.—f a'nraa'rza'az"!

%

tovo-nuovo-ovolnoolno'oo' o—mmmnmx www—

7//

...n--.-—.-n...o...-o-- 2

>"00111I7100700-011)0

"%

CO 1

xs 4

% ............ Ov-vrrwuv-OO

_ _//////////

wmmnmz Avm— Thousands ot Metrlc Tons 0.

...-.-_.-.. ZO— ool'llJl-ovo

70

NCM-SOCIALIST WORLD NICKEL CONSUMPTION

Nickel Development lnstltuto October 1985 Hlutorlcal quuros 1947—1983 _ _ ' 6.5 Percent trend Line Motallgesellsctutt A.G.

............. 1984-1985 Estlmatoe

Källa: Nickel Developement Institute. October 1985

Figur 8.6 Konsumtionstillväxt för några valda material, historisk utveckling

(5 Year moving average) ha. Base 1969 100 ,/

Yrtonium Soom- lu.s.A ) 1969 1972 1074 1976 1 078 1900 1982 nu Vue

Källa: Nickel Development Institute, 1985

Generellt kan sägas att handeln med nickel har koncentrerats till ett färre antal aktörer, men att dessa är betydligt större och starkare. Samma sak gäller på konsumentsidan, där det nu finns färre men betydligt större nickelkonsumenter. Exempelvis fanns inom OECD 89 rostfria stålprodu- center i mitten på 1970-talet, medan det i slutet av 1987 fanns 48.

Den förmodligen största förändringen vad gäller nickelhandeln under modern tid är de kraftiga prisfluktuationer och de prissättningsmekanismer, som uppträtt sedan nickeln år 1979 introducerades på metallbörsen 1 Lon- don, London Metal Exchange (LME). Innan dess har nickelpriserna legat förhållandevis stabila och har i princip styrts av Inco och anpassats av de övriga marknadsdominanterna. Men i och med att deras marknadsandel sjunkit från 95 % till kring 50 % har en betydande frimarknad skiljd från dominanternas producentmarknad utvecklats. I början av 1980-talet exi- sterade dessa marknader till viss del parallellt, dvs. man köpte nickel både till frimarknadspriser satta av LME och producentpriser satta av Inco. De stora producenterna vägrade först acceptera LME som prisinstrument och detta skall ses mot bakgrund av de kraftigt pressade priserna från mitten av

1970-talet till första åren på 1980-talet, främst beroende på en betydande överkapacitet. Man menade att LME skulle bli ett instrument för spekula- tion och för att hålla priserna nere och att utbud/efterfrågebalansen kraftigt överdrivs av ett instrument som LME.

Konsumenterna menade att LME är en utmärkt barometer på utbud/ efterfrågan i marknaden. 1983 började Inco agera på börsen och LME accepterades således motvilligt av dem. I början av 1987 uppskattades att 70 % av västproducenternas långtidskontrakt med konsumenter baserades på LME-priser.

Under 1987 och 1988 har utvecklats närmast en bristmarknad på nickel, driven av den kraftiga konjunkturen på rostfritt stål. Priset på nickel har under perioden flerdubblats. Ovan beskrivna situation kan därför sägas vara den omvända, där exempelvis Inco under 1988 rekommenderade nic- kelkonsumenterna att utnyttja LME. Att gå tillbaka till det gamla pro- ducentpriset är förmodligen inte längre möjligt och förmodligen inte önskat av vare sig konsumenter eller producenter. Ingendera part hävdar att mark- naden är under deras kontroll, utan att LME speglar den aktuella mark- naden.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

Sett över den senaste 20—årsperioden har nickelförbrukningen i västvärlden ökat i stort sett i samma takt som industriproduktionen, i genomsnitt med 3,7 %lår. Inom resp. användningsområde har det rostfria stålet hela tiden ökat sin andel av konsumtionen, förnicklingsindustrin har minskat sin andel och nickellegeringar inom elektriska industrin har ökat sin. Förändringarna inom de två sista sektorerna har i stort sett kompenserat varandra.

För att få möjlighet att få en sammanhängande bild av marknadsförut- sättningarna för nickel bör man titta på några enskilda användningsom- råden och försöka bedöma marknadsförutsättningarna för dessa. I nicklets fall är den absolut viktigaste och klart avgörande marknaden den för rost- fritt stål. Det rostfria stålet har stått för en kontinuerligt växande del av den totala förbrukningen av nickel och står nu för ca 60 % av nickelkonsumtio- nen i västvärlden.

Eftersom nickel för stålindustrin är en strategisk råvara finns en mängd personer och företag specialiserade på nickelmarknaden. Denna bevakning är dock oftast koncentrerad på den aktuella marknaden, med en tids- horisont på några månader framåt. Detta är nödvändigt i det fall man gör dagliga affärer. vare sig som konsument, producent eller handlare. Prog- noser med fleråriga tidshorisonter är dock få och naturligtvis mycket vansk- liga att göra. Dessutom kan nämnas att den nickelboom som upplevts under 1987 och 1988 har sin bakgrund i en klassisk kombination av en lång högkonjuktur, speciellt för rostfritt stål, allt lägre nickellager och en nickel- produktion nära kapacitetstaket. Trots detta förutsade nästan ingen aktör på nickelmarknaden den extrema prisökning som skedde.

Rostfritt stål: Västvärldens konsumtion av rostfritt stål har växt med i genomsnitt 5,7 %lår under den senaste 20-årsperioden, med störst tillväxt i utvecklingsländer i Asien, Afrika och Latinamerika. Konsumtionen har också ökat mer än OECD:s industriproduktionsindex under denna period. Det rostfria stålets unika egenskaper innebär med säkerhet att vi får se en fortsatt ökning av konsumtionen av rostfritt stål i förhållande till indu- striproduktionens tillväxt.

Transportindustrin kommer med stor säkerhet att vara en tillväxtmark- nad för rostfritt stål. Inom bilindustrin kommer ökade krav på katalytisk

avgasrening att medföra en ökad konsumtion av rostfritt stål, då katalysato- rerna är kapslade i rostfritt stål. Vidare ökar användningen av rostfria avgassystem, främst i USA men även på övriga marknader. Även andra komponenter gjorda i gjutjärn ersätts med rostfritt. I USA har innehållet av rostfritt stål per byggd bil ökat från 11,8 kg 1977 till 14,5 kg 1987, nära 25 %. Även vid konstruktion av bussar och tåg/tunnelbane/spårvagnar ökar användningen av rostfritt markant, som konstruktionsmaterial för både chassin och karosser. Förutom minskade underhållskostnader har rostfritt stål en mycket hög energiupptagningsförmåga som ger ökad säkerhet vid kollisioner.

Inom energi- och miljösektorn kan man vänta en ökad användning av rostfritt. Modern reningsteknik förutsätter relativt stor användning av rost- fritt stål. Off shore-plattformar borrar på större djup, vilket innebär en korrosivare miljö som i sin tur innebär en ökad konsumtion av rostfria rör. Kärnkraftsindustrin är en mycket intensiv konsument av rostfritt stål och trots en stagnation av utbyggnaden i många västländer under senare år sker en betydande nybyggnation i Indien, Sovjet, Kina, Frankrike, Japan m.fl.

Konsumentvaror som innehåller rostfritt såsom diskbänkar, spistoppar, hushållsapparater etc. är i industriländerna ofta mogna produkter, medan det i länder som Taiwan, Indien, Brasilien m.fl. är produkter i en ex- panderande marknad. Denna sektor kan därför globalt sett vara en till- växtsektor.

Ett tillämpningsområde med en mycket stor potential för tillväxt finns inom entreprenad och arkitektur. Hittills har rostfritt vid byggnation mest använts som dekorativa element. Men om ett genombrott kommer för rostfria konstruktionselement, som balkar, strukturer, plåtar etc., kan en verklig rostfri boom skönjas.

Slutligen bör beaktas att det finns en noggrann bevakning av marknaden för rostfritt stål från de rostfria producenternas sida, i form av bevakning av konkurrerande material och tillämpningar, egna material- och tillämpnings- utvecklingar etc. Stora resurser satsas på att vinna nya marknader och behålla gamla.

Rapporter och prognoser från Commodities Research Unit (CRU), Ros- kill, Alloy Metals & Steel Research och Chromium Centre visar att konsum- tionen av rostfritt stål i västvärlden kommer att öka med mellan 3 % och 3,5 %/år fram till år 2000, där det mest optimistiska scenariot visar en ökning med 4,7 %lår. Konsumtionsökningen av nickel inom rostfria indu- strin väntas dock bli något lägre, 2,5 %-3 %/år, främst beroende på tekno- logiska framsteg medförande ökat utbyte i stålprocesserna. Vidare medför en ökad användning av stränggjutning ett minskat behov av samtliga ferro- legeringar per ton färdigt stål på grund av ett högre utbyte av färdigt stål i förhållande till råstål.

Högnickellegeringar: Produktionen av högnickellegeringar ökade från 1960 till 1985 med i genomsnitt 4,4 %lår, vilket är något högre än nickel- konsumtionen totalt ökade. Dock visade de traditionella användningsom- rådena såsom turbiner och motorkomponenter en svagare tillväxt, medan

högnickellegeringar inom elektroniken visat en betydligt starkare tillväxt.

Utvecklingen av gasturbiner och motorer är i mycket avhängig utveck- lingen av nya material med högre värme- och korrosionsbeständighet samt högre hållfasthet. Högnickellegeringarna har ju i dessa tillämpningar en mycket stark ställning. Men dessa är relativt mogna produkter och man tror i dag inte på nya legeringar som drastiskt kommer att förbättra de kritiska egenskaperna. Samtidigt finns heller inte konkurrerande material (keramer, kompositer) mogna för att ersätta nickellegeringar inom överskådlig tid. En sådan ersättning kommer förmodligen att kräva nykonstruktioner från grunden, vilket ytterligare kommer att förlänga tiden tills kommersiell tillämpning är möjlig. Vidare behöver en väntad god marknad för både militär och civil flygindustri inte innebära en ökad konsumtion av hög— nickellegeringar, eftersom utvecklingen där är mycket koncentrerad till ökat materialutnyttjande och viktbesparingar.

Inom kemisk och petrokemisk industri kommer det förmodligen att fin- nas ett ökat behov av högnickellegeringar. Utvecklingen inom dessa indu- strier går ofta mot höjda processtemperaturer och behandling av mer korro- siva och krävande råvaror, vilket ställer krav på ökad resistens hos strategis- ka komponenter.

Som nämnts har det stora uppsvinget för högnickellegeringar funnits inom elektrisk och elektronisk industri. Här måste man dock vara väldigt försiktig med att utfästa en prognos, därför att nickellegeringarna inte alls har samma särställning inom sina tillämpningar utan har en mängd konkur- rerande material att möta. Materialutvecklingen sker ju också mycket snabbt inom denna industrigren. Att dra några slutsatser hur konsumtionen här kommer att påverkas genom att basera sig på en prognos för elektronik- industrins utveckling är därför mycket vansklig.

Totalt kan man anta att konsumtionen av högnickellegeringar fram till år 2000 inte drastiskt kommer att avvika från den tidigare utvecklingen, dvs. i stort följa industriproduktionens tillväxt.

Förnickling: Nickelkonsumtionen inom denna sektor har markant mins- kat under de senaste 15 åren, i USA med i genomsnitt 1,4 %lår mellan 1973—1986. Detta beror främst på den kraftigt minskade användningen av förkromade stötfångare och lister inom bilindustrin. Här har plasten kon- kurrerat ut kromen på grund av produktionskostnadsfördelar, säkerhets- krav (bättre energiupptagningsförmåga möjlig), underhållsfördelar etc. Förnickling ärju det tillämpningsområde för nickel som snabbast och lättast påverkas av ändrade marknadsförutsättningar, eftersom det först och främst är en dekorativ tillämpning.

En potentiell tillväxt av användningen av förnickling ligger i möjligheten att substituera rostfritt stål med förnicklat och förkromat kolstål i tillämp- ningar, där det rostfria stålets ytegenskaper är de väsentliga. Detta skerju i så fall på bekostnad av konsumtionen av rostfritt stål, varför nickelkonsum- tionen förmodligen påverkas negativt.

Konsumtionen av nickel i samband med förnickling kommer förmodligen även fram till år 2000 att minska.

Konstruktionsstål, järn- och stålgjutgods samt övriga tillämpningsområ- den: Nickelkonsumtionen inom dessa sektorer har i princip följt ökningen av den totala nickelkonsumtionen under modern tid. Några drastiska för- ändringar eller nya tillämpningsområden för nickel synes inte uppträda före år 2000.

Man kan således anta att nickelkonsumtionen inom dessa sektoreri stort sett kommer att följa industriproduktionens tillväxt.

För att sammanfatta och ge en prognos för den totala nickelkonsumtio- nen fram till år 2000 vill vi säga, att inga direkta tecken eller förutsättningar synes föreligga för att man skall se en drastisk förändring av konsumtionen. Mönstret att den rostfria sektorn kommer att öka sin andel av nickelkon- sumtionen, förnicklingsindustrin att minska sin, medan de övriga områdena i princip kommer att behålla sin kommer med sannolikhet att fortråda. Denna självbalanserade effekt bör få till följd att nickelkonsumtionen även fram till år 2000 ungefär bör följa tillväxttakten hos industriproduktionen.

Nickelproduktionen ligger för närvarande i västvärlden nära kapacitets- taket. För att höja kapaciteten krävs betydande investeringar, enligt en kanadensisk uppskattning skulle en ny kapacitet på 50 000 ton nickelpro- duktion/år kräva en investering i storleksordningen 800 miljoner USD. Dessutom dröjer det minst 5 år från projektstart till full produktion vid en sådan investering. För närvarande pågår inte något betydande nickelprojekt som kommer att märkbart öka västvärldens produktionskapacitet.

Den strategiska frågan är förstås varifrån en ökad nickelkonsumtion skall balanseras av en ökad produktion. Av stor vikt är då statshandelsländernas framtida agerande. De få redovisade siffror som finns vad gäller produk- tion, konsumtion och reserver i exempelvis Kina och Sovjetunionen måste tas med en stor nypa salt. Även initierade nickelanalytiker vågar inte säga om de skall justeras uppåt eller nedåt med 50 % eller mer.

Som tidigare redovisats finns betydande reserver i världen, men distri- butionen av dessa är ur västvärldens synpunkt tämligen strategisk. Baserat på USBMzs siffror finns hela 48 % av de i dag uppskattade reserverna på Kuba och i Sovjetunionen, medan Västeuropa och Nordamerika tillsam- mans har 23 %. Vidare finns mycket stora tillgångar på nickel i de nickelfö- rande mangannodulerna utbredda på havsbottnarna. Som nämnts finns metoder utvecklade för utvinning ur dessa, men storleken på kostnaderna för en sådan utvinning gör det svårt att se detta som en potentiell nickelkälla inom överskådlig tid.

4 Sammanfattning och slutsatser

Marknadsförutsättningarna för nickel förblir fram till år 2000 goda. En stabil efterfrågan, främst driven av den rostfria industrin, kommer att kvar- stå på nickel. Totalt sett bedömer vi att efterfrågan kommer att öka i samma takt som industriproduktionen. Eftersom nickelproduktionen för närvaran— de ligger nära kapacitetstaket kommer en ökad efterfrågan på sikt att mötas av ny/utbyggd produktion, vilket bör innebära en ur producenternas syn- vinkel förhållandevis stabil marknad och därmed en prisnivå på en för dem lönsam nivå. Vad priser beträffar är det dock mycket vanskligt att ge en prognos för nickel, eftersom nickel är en börsmetall och priset därför ofta speglar en överreaktion på rådande nickelmarknad i ett kort perspektiv.

Förutsättningarna att framgångsrikt bryta/producera nickel i Sverige be- dömer vi mot bakgrund av i dag kända fakta dock som mindre goda. Som redovisats är de viktigaste förutsättningarna för en lönsam produktion ett lågt energipris, en hög malmkvalitet och tillgång till ett stort malmtonnage. Dessa förutsättningar föreligger för närvarande inte i Sverige. Vidare kan man räkna med att miljöaspekter både vad gäller nickelbrytning och nickel- produktion kan vålla avsevärda problem vid framtida eventuella inhemska nickelprojekt.

Som positiva faktorer bör dock framhållas den bedömda goda efterfrågan på nickel samt den stora närmarknaden som finns genom Sveriges rostfria producenter. Dock är nickel en så pass global handelsvara att det är svårt att bedöma om detta faktum skulle innebära någon betydande konkurrensför- del. Eftersom nickel har ett relativt högt kilopris är inte frakten en av- görande faktor ur konkurrenssynpunkt, varför man även i Sverige alltid får räkna med full priskonkurrens från samtliga nickelproducenter.

Ur försörjningsstrategisk synvinkel är en inhemsk nickelproduktion för vår stålindustri en fördel. Emellertid kommer man fortfarande att förbli helt

beroende av import av andra legeringsmetaller såsom krom och molybden m.fl.

Referenser

209039

10. 11.

12. 13.

14.

15.

Australian mineral industry annual review 1987; Australian Govern- ment Publishing Service, 1989 Bureau of Mines Minerals Yearbook 1986; USBM, 1987 First global market development — Forum for stainless steel; Cromium Association 1988

International Strategic Minerals Inventory, Summary report Nickel: US Geological Survey, 1985 Market Development A vital task for every raw material supplier How the nickel industry does it; J.F.Schade, Nickel Development In- dustry. 1985 Mineralmarknaden, översikt första tertialet 1988; SGU 1988 Mining annual review _ Nickel 1988 Mineral facts and problems; USBM, 1985 Mineral facts and problems. preliminary summary 1988; USBM. 1989 Nickel; Rudolph Wolf & Co. Ltd, 1983 Price prospects for major primary commodities, Nickel; World Bank, 1988

The economics of Nickel; Roskill Information Services, 1988 The changing face of the nickel trade; Patrick Klein. Comsup Trading S.A., 1984 The changing face of the nickel marketing; John Gillies. Falconbridge Ltd. 1987 Vidare har använts årsredovisningar. en mängd artiklar i branschtid- skrifter, nyhetsbrev, marknadsanalyser etc. (Metal Bulletin. CRU. Me- tals Week. Heinz H. Pariser, McGraw—Hilfs Metal Price Report och liknande) samt information hämtad från många samtal med producen- ter, konsumenter, analytiker, traders och andra aktörer initierade i nickelmarknaden.

Bilaga 9

Kobolt

av bergsingenjör Curt Dahlin och tekn lic Kaljo Käärik, tidigare Sandvik AB

1 Faktaavsnitt

Kobolt var känd redan för 4000 år sedan, då kobolt användes för att färga glas och keramik. Metallisk kobolt framställdes första gången år 1735 av den svenske kemisten Georg Brandt. Först på 1900-talet har kobolt fått större ekonomisk och strategisk betydelse genom dess användning till hård- metall, legerat stål, superlegeringar, permanentmagneter och produkter för el- och elektronikindustrin, kemikalier samt ammunition.

Kobolt, kemisk beteckning Co, tillhör tillsammans med järn och nickel den s.k. järngruppen. Kobolt har många unika kemiska, fysikaliska och metal- lurgiska egenskaper, som gör den mycket användbar för olika tillämp- ningar.

1.1.1. Kemiska egenskaper

Kobolt kan vara dels 2- och dels 3-värd och övergången mellan dessa sker med lätthet. 2- resp. 3-värd kobolt bilden inte bara stabila föreningar och salter utan även ett ovanligt stort antal komplexet med olika ligander såsom syre, kväve, kol och svavel. Exempel på industriell användning av dessa egenskaper är kemikalier, katalysatorer, s.k. sickativer (föreningar med organiska syror) för att underlätta torkning av tryck- och målarfärg, speciel- la föreningar som polymeriseringstillsats för plaster.

Kobolt bildar med syre dels oktaedriska (61igander) och dels tetraedriska (4 ligander) komplexer, som har helt olika egenskaper beträffande absorp- tion och utstrålning av ljus. Detta utnyttjas för framställning av färgämnen från rosa till kraftigt blå (koboltblå) för färgning eller avfärgning av glas och keramik.

1.1.2. Fysikaliska och metallurgiska egenskaper

Kobolt har en förhållandevis hög smältpunkt, 14950C, och den mjuknar inte nämnvärt före smältning (som järn och nickel). Tillsats av kobolt i legering- ar av olika slag ökar deras temperatur- och korrosionsbeständighet, ex- empelvis superlegeringar. Vidare tillsätts kobolt till vissa legeringar för att få konstant utvidgningskoefficient inom ett visst temperaturområde; andra legeringar med kobolt har ingen utvidgning med temperaturen eller har konstant elasticitetsmodul.

Kobolt har också utmärkta magnetiska egenskaper och har den högsta curiepunkten, 11210C, av alla grundämnen. Järns curiepunkt ligger vid 7700C. Kobolt är det enda grundämne, som kan öka järns mättnings- magnetism. Kobolt används i legeringar för många ”magnetiska tillämp- ningar” som elektromagneter, permanentmagneter och dessutom på senare år för att förbättra koerciviteten för järnoxid som belagts på video- och ljudband samt för att öka minneskapaciteten hos skivminnen i datorer.

Kobolt har bara en isotop, som förekommer i naturen. Denna är inte radioaktiv. Genom att utsätta kobolt för strålning i en atomreaktor kan ytterligare 12 isotoper framställas, av dessa är Co-60 den viktigaste. Denna har fått användning för teknisk radiografi, såsom felsökning i metallföremål och för medicinska ändamål såsom bestrålning av tumörer och sterilisering av preparat samt för bestrålning av livsmedel (för att oskadliggöra bak- terier, mögelsporer och ohyra). Genom användning av Co-60 har betydligt mindre och billigare utrustningar kunnat användas.

Kobolt har stor löslighet för karbider vid temperaturer mellan 1300—15000C, vilket är väsentligt för framställning av hårdmetall. De upp- lösta karbiderna utskiljs sedan vid avsvalning och en tillräckligt seg binde- metall erhålls.

1.1.3. Farmaceutiska egenskaper

För såväl människor som djur är kobolt en väsentlig tillsats i födan. Vitamin B-12, som innehåller kobolt (4,4 %), är nödvändig för blodbildningen i benmärgen. För idisslare är kobolt helt nödvändig för matsmältningen. Brist på kobolt leder till allvarliga bristsjukdomar för människor och djur. Många preparat, som tillverkas av veterinär-, jordbruks- och läkemedelsin- dustrierna, innehåller också kobolt.

Källa: Manuskript: Lars Göran Ohlsson, SGAB

Viss geologisk nomenklatur har förklarats i ordlistan i slutet av bilagan. Kobolt har påträffats på alla kontinenter.

De ur ekonomisk synpunkt viktigaste koboltmineralen är: Linneait C0384, carrollit, (variant av linneait) Kobolt-nickel pyrit (Co,Ni,Fe)3S4 Bravoit (Ni,Fe,Co)S2 Koboltglans CoAsS Safflorit CoAs2 Skutterudit CoAs3 Smaltit (Co,Ni)As3_x Asbolan (Co,Ni)O MnO nHZO

Generellt kan koboltförekomster delas upp i fem huvudtyper:

]. Likvidmagmatiska pyritrika nickel-kopparmalmer är knutna till basis- ka intrusiv. Merparten av kobolten i dessa malmer är bundet till andra sulfidmineral. Viktiga fyndigheter finns bl.a. i Sudbury-distriktet (Kanada) och Kalgoorlie-Kambalda-distriktet (Australien).

2. Nickel-kobolthaltiga Iateritmalmer bildas genom vittring av ultrabasis- ka bergarter (Nya Kaledonien, Kuba och Filippinerna samt i Syd- och Mellanamerika).

3. Koboltförande gångar är oftast knutna till svaghetszoner i berggrun- den. Två huvudtyper kan särskiljas: — Arsenik-koboltförande gångar (Blackbird—regionen i USA).

— Komplexa arsenik-nickel-koboltgångar i vilka silver, uran samt vis-

mut ofta ingår (Cobolt-distriktet och Great Bear Lake området i Kanada).

4. Merparten av världens koboltproduktion kommer från sedimentära koppar- och koboltfyndigheter. De mest betydande gruvorna ligger i Cen- tralafrika (Zaire och Zambia). Koppar uppträder normalt i kopparkis eller bornit och kobolten som linneait eller carrolit samt i pyriten.

5. De pollymetalliska nodulerna, som finns på havsbottnen, kan i fram- tiden bli en viktig källa för bl.a. kobolt.

1.2.3. Svenska koboltmineraliseringar

Merparten av koboltmineraliseringarna i Sverige är kända sedan långt till- baka och bröts ursprungligen som kopparfyndigheter. Som resultat av den legeringsmetallinriktade prospekteringen under perioden 1975—198510kali- serades ett antal nya mineraliseringar.

Venafältets koppar-koboltmineraliseringar bröts redan i slutet av 1700- talet. Mineraliseringarna är knutna till ett antal parallella impregnations- stråk. Malmmineralen utgörs av magnetkis, svavelkis, kopparkis, kobolt- glans, arsenikkis. smaltit och vismutglans. Kopparmalmsbrytningen i Gladhammar påbörjades redan på 1400-talet. Mot slutet av 1700-talet konstaterades att fyndigheten också höll kobolt. De malmförande zonerna uppträder stratiformt i en vulkanisk/sedimentär berg— artssekvens. Dominerande malmmineral är magnetit, hematit, svavelkis, kopparkis, bornit, linneait och koboltglans.

Bäsinge koppar-koboltmineralisering upptäcktes under senare hälften av lSOO-talet. Mineraliseringen är knuten till en hornbländeskiffer och utgörs av magnetkis, koboltförande svavelkis samt kopparkis.

Tunabergs koppar-koboltfyndighet bröts redan under 1400-talet. Före- komsten av kobolt i malmen konstaterades i slutet av 1700-talet. Mineralise- ringarna är knutna till en i gnejser inlagrad karbonatstenshorisont.

Håkansboda koppar-koboltfyndighet bröts på koppar under 1400-talet.

Mineraliseringarna är knutna till ett karbonatstensstråk. Dominerande malmmineral är svavelkis, magnetkis, kopparkis och zinkblände. 1 under- ordnad mängd ingår bl.a. koboltglans. Fyndighetens djupare delar har, med negativt resultat, undersökts i början av 1980-talet.

Inom Riddahyttefältet finns ett flertal sulfidförande järnmalmer, i vilka kobolt uppträder som såväl separata mineral (koboltglans) som i svavelki- sen och magnetkisen.

Ingelsby koppar-koboltmineralisering har brutits i mindre omfattning. De dominerande malmmineralen är svavelkis, kopparkis och koboltglans.

Såggårdens koboltmineralisering upptäcktes 1980. Den uppträder i Lars- boseriens sediment nära kontakten mot vulkaniterna. Mineraliseringen do- mineras av pyrit (ca 2 % Co) och magnetkis (ca 1,6 % CO). 1 underordnad mängd ingår arsenikkis och koboltglans.

Från Los-gravfält har kobolt utvunnits sedan i mitten av 1700-talet. Paragenesen omfattar mineral innehållande Cu, Fe, Co, Ni, Bi, U, As och S. Mineraliseringarna är knutna till en relativt smal sprickzon i en am- fibolitiserad basalt.

I modern tid har kobolt utvunnits ur malmer i Skelleftefältet. Nickelfyn- digheten Lainijaur håller i vissa delar över 1 % Co. I Bolidengruvan bröts under krigsåren arsenikkismalm, vilken höll ca 0,6 % Co. Även i Adak- gruvan förekom noterbara kobolthalter. I Lindsköldsgruvan och Lavergru- van finns karbonatfyllda sprickor med As—Ag—Co-Ni-mineraliseringar.

I slutet av 1970-talet konstaterades att svavelkisen i Kiskamavaara var koboltförande (0,3—1,3 % ). Mineraliseringen uppträder som impregnation eller sprickfyllnader i en kraftigt breccierad finkornig fragmentförande vul- kanit.

1.2.4. Sveriges förutsättningar

I MPU-utredningen 1979 hade man förhoppningar om utvinning av nickel (Ni) med kobolt som biprodukt ur peridotiterna i fjällkedjan. Fyndig- heterna har stor volym, men är fattiga, Ni: ca 0,2 % och C0: ca 0,01 %. Ni förekommer i huvudsak bundet som silikat och är då inte ekonomiskt utvinnbart. I de serpentiniserade peridotiterna förekommer Ni delvis som sulfid. Ur dessa är det möjligt att producera Ni-koncentrat med höga Ni-halter med relativt gott utbyte. Även kobolt (Co/Ni 1/20) är utvinnbar till ungefär samma utbyte som nickel.

Den utvärdering, som gjordes under 1970-talet, visade att fyndigheterna inte var brytvärda förrän vid ett betydligt högre nickelpris än det då aktuel- la. Det finns andra stora peridotitfyndigheter i världen, USA och Kanada, med högre halter än de svenska. Dessa kan förväntas bli brytvärda vid ett lägre pris än de svenska peridotiterna, vilket skulle betyda att priset inte torde stiga till en för de svenska fyndigheterna tillräcklig nivå. Ur miljö- synpunkt är det också tveksamt om tillstånd skulle fås för brytning, då fyndigheterna är belägna i obrutna fjällområden.

På Cu-Co-fyndigheten i Kiskamavaara (Norrbotten) har utmål erhållits.

Co finns i svavelkis. Anrikningsförsök har visat att mineraliseringens kop- par- och koboltinnehåll kan utvinnas i separata koncentrat med högt utbyte. En utvärdering, som gjordes år 1984, visar dock att Cu och Co inte kan utvinnas till kostnader som gör fyndigheten brytvärd förrän priserna blivit väsentligt högre. I dag bedöms det intressant att undersöka om bakterielak- ning är möjlig att tillämpa. Processkostnaderna förväntas då bli betydligt lägre.

Av de fem huvudtyper koboltförekomster, som redovisats under ”Geolo- giskt uppträdande" ovan, är det endast de likvidmagmatiska och möjligen sedimentära som kan tänkas finnas i den svenska berggrunden i ekonomiskt intressanta kvantiteter. Förutsättningarna att finna brytvärda fyndigheter i Sverige bedöms dock som mindre gynnsamma. Det bör emellertid under- strykas att någon prospektering riktad direkt mot kobolt inte genomförts, varför kunskapen är låg. De i Sverige funna koboltmineraliseringarna har påträffats som resultat av prospektering efter andra metaller. Flera geofysis- ka anomalier som undersökts på basmetaller har t.ex. visat sig vara massiva pyritkroppar med noterbara kobolthalter. I dessa mineraliseringstyper är kobolten bunden till pyriten. vilket medför att "malmvärdet" blir lägre på grund av ett kraftigt smältavdrag. Det bör generellt påpekas att kobolt ofta uppträder likartat med t.ex. nickel, vanadin och koppar. Vid prospektering efter fyndigheter med dessa metaller bör således även koboltinnehållet beaktas. De intressantaste områdena för Co är Bergslagen och Norr- resp. Västerbotten.

Nodulförekomster i Bottenviken och Östersjön har undersökts i mindre omfattning. Co-halten är emellertid för låg, mindre än 0,1 % i Bottenviken och ännu lägre i Östersjön, för att vara av ekonomiskt intresse.

Uppskattningar av världens reserver, även uppdelade på olika länder, publi- ceras av USBM, US Bureau of Mines, vart 5:e år. Reserver definieras som ekonomiskt brytbara vid tidpunkten för bestämningen. Reservbas omfattar även de marginellt ekonomiskt brytbara.

SOU l989:93 Tabell 9:1 Världens reserver, 1000 ton Co) Är Reserv Reserv- Källa bas 1968 2 180 USBM: Minerals Facts and Problems 1970 1973 2 450 USBM: Minerals Facts and Problems 1975 1976 3 665 8 120 Bundesanstalt fiir Geowissenschaften ”Kobalt", 1978 1978 2 400 5 430 USBM: Minerals Facts and Problems 1980 1983 3 630 8 340 USBM: Minerals Facts and Problems 1985 1985 8 350 USBM: Bulletin 692, 1987 1988 3 630 8 350 USBM: Opublicerat, 1989

(2 430) (6 265) I marknadsekonomiländerna

Reserver och reservbas har ökat fram till 1983, därefter redovisas ingen ökning. I tabell 912 har olika länders reserver resp. reservbas sammanställts.

Tabell 9z2 Världens landbaserade reserver och reservbas av kobolt 1978', 19832 och 19883, 1000 ton Co

Land Reserver Reservbas 1978 1983 % 1978 1983 % 1988 1988

Nordamerika:

USA - - - 770 860 10

Kanada 30 25 1 260 285 3 Kuba 180 1 045 29 1 130 1 800 22 Totalt 210 1 070 30 2 160 2 930 35 Sydamerika:

Brasilien - 5 - - 25 -

Guatemala - - - 45 -

Peru - - - - 90 1 Totalt - 5 - - 160 2 Europa:

Finland 20 20 - 20 35 -

Grekland - 15 - - 125 1

Sovjet 225 135 4 250 225 3

Jugoslavien - 10 - - 45 - Totalt 245 180 5 270 430 5 Afrika:

Botswana 30 10 - 30 25 -

Marocko 45 - - 70 5 -

Sydafrika 25 20 1 30 70 1

Uganda - - - - 20 -

Zaire 1 180 1 360 37 1 400 2 090 25 Zambia 360 360 10 590 540 7 Zimbabwe - 5 - - 5 -

Totalt 1 640 1 755 48 2 120 2 755 33

Land Reserver Reservbas 1978 1983 % 1978 1983 % 1988 1988 Asien: Indien - 20 - 40 . Indonesien - 180 5 - 540 7 Filippinerna 180 140 4 200 400 5 Totalt 180 340 9 200 980 12 Oceanien: Australien 45 20 1 300 90 1 Nya Kaledonien 90 230 6 380 860 10 Nya Guinea/Papua - - - - 140 2 Totalt 135 250 7 680 1 090 13 Totalt 2 410 3 630 100 5 430 8 340 100 Marknadsekonomiländer, % 87 67 75 62 Planekonomiländer, % 13 33 25 38

Källa: IUSBM, Mineral Facts and Problems 1980,2USBM. Mineral Facts and Prob- lems 1985, 3USBM, Mineral Commodity Summaries 1989

Tabell 9:3

Länder med de Reserver i länder med största reserverna 1988 % 1988 % Zaire 37 marknadsekonomi 67 Kuba 29 planekonomi 33 Zambia 10 Nya Kaledonien 6 Indonesien 5 Filippinerna 4 Sovjet 4

Summa 95 Summa 100

Sverige, Norge och Finland har inga brytvärda fyndigheter.

Källa: Minerals Handbook 1988—89, baserat på USBM's uppgifter 1985

Identifierade reserver omfattar alla kända reserver, även de i dag oekono- miska. Vid en produktionsnivå motsvarande 1985/1986 års nivå räcker kobolt i ca 100 år. Vid dessa beräkningar har man inte tagit hänsyn till att endast ca 70 % av reserverna kan utvinnas, men å andra sidan kan reserver- na också förväntas öka genom att nya fyndigheter upptäcks och att kun- skaper om existerande fyndigheter ökar. Om de identifierade reserverna ställs mot den ackumulerade förbrukningen 1983 till år 2000, enligt USBM*s prognos 1985 (mycket optimistisk), blir dessa 9 gånger större än behovet.

Förutom de landbaserade tillgångarna finns som nämnts nodulerna på havsbottnen i mycket stora mängder, men är i dag inte ekonomiskt ut— vinnbara.

Kobolt används endast då en eller flera av dess unika egenskaper ger resultat, vilka är omöjliga eller endast kan uppnås med stora svårigheter på annat sätt. Nickel kan ersätta kobolt i vissa tillämpningar utan att slutpro- duktens egenskaper påtagligt påverkas. Att inte nickel mera allmänt ersatt kobolt fastän nickel tidigare varit billigare, visar att man inte kan ersätta kobolt utan uppoffring av prestanda. Det finns en trend att i legeringar använda lägre Co-halt, men inte att eliminera kobolt helt. Exempel på detta är superlegeringar och hårdsvetsmaterial och syrafasta rör för oljeborrning.

Ersättare för kobolt i katalysatorer eller som sickativer i färger har vanligen inte visat sig effektiva. I vissa sickativer kan mangan och bly utgöra komplement eller ersättning. För katalysatorer är aluminium och molybden komplement till kobolt och legeringar av nickel och volfram kan utgöra ersättningsmaterial.

I hårdmetall kan nickel inte ersätta kobolt utom för vissa sorter för skärande bearbetning, s.k. cermets, vilket är ett material innehållande titankarbid och -nitrid med nickel som bindemedel. I dessa har emellertid på senare tid nickel till en del ersatts med kobolt. Dessa material, som utvecklats i Japan och där fått stor användning vid finbearbetning, har hittills inte fått så stor tillämpning i den övriga världen.

Under 1960-talet var AlNiCo (Aluminium-Nickel-Cobolt)-magneter en stor Co-produkt, men har sedan successivt minskat genom användning av material utan kobolt eller med mindre mängd kobolt. Under 1970-talet ersattes AlNiCo av billigare massproducerade ferritmagneter (järnoxid- barium-strontium) för många tillämpningar. AlNiCo-magneters användning begränsades till ”pålitliga", (temperaturstabilare) stora magneter speciellt i besvärlig industriell miljö.

Andra nya material för magneter är kobolt-samarium, Co-Sm, och neo- dym—bor-järn, Nd-B-Fe. Co-Sm-magneter har mycket höga prestanda och används i stället för AlNiCo, i första hand där liten volym är väsentlig. Dessa har visat sig utomordentligt pålitliga under varierande förhållanden. De nyaste Nd-B-Fe-magneterna, i synnerhet de som innehåller mindre mängd Co för att öka deras korrosionsbeständighet och prestanda vid högre temperatur, har givit något bättre prestanda än Co—Sm—magneter. Det finns i dag också en viss ersättning av ferritmagneter med Co-Sm-magneter baserat på pålitlighet. Av den kobolt som i dag används i magneter går emellertid fortfarande den största delen ca 70 % till AlNiCo och ca 20 % till Co—Sm.

Kobolt framställs antingen tillsammans med koppar eller koppar/nickel eller som biprodukt vid nickelframställning. Detta ger upphov till olika processer, vilka beskrivs nedan.

Brytning av malmen sker i dagbrott eller under jord. Malmer som innehåller såväl oxid- som sulfidmineral anrikas genom selektiv flotation. Tre typer av sliger erhålls: oxid—, sulfid- och dolomitslig. Numera framställs inte skär- sten, då utbytet blir lågt genom att kobolten har benägenhet att gå till- sammans med järn till slaggen.

I dag används huvudsakligen den metod som Luilu-raffinaderiet i Zaire har utvecklat. Sulfidslig (40 % Cu och 3,5 % Co) rostas till sulfat. Oxidslig (23 % och 2,3 % Co) samt dolomitslig (21 % Cu och 1,2 % Co) blandas med den rostade sligen och lakas med svavelsyra. Laklösningen renas och Co-hydroxid utfälls med släckt kalk. Hydroxiden upplöses i svavelsyra och med elektrolys erhålls kobolt (99,9 %) som katoder, vilka krossas eller klipps, avgasas i vakuum och trumlas.

Brytning av malmen sker under jord.

”INCO-processen”.

Genom selektiv flotation erhålls en Cu-slig (30 % Cu och 9 % Ni) och en Ni—slig (22 % Ni och 2,5 % Co). Co utvinns inte ur Cu-sligen. Ni-sligen smälts till skärsten i flera steg, varvid Ni-rik skärsten innehållande 2 % Co erhålls. Denna krossas och genom magnetseparation erhålls en Ni-rik frak- tion innehållande C0 och platinagruppens metaller. Genom elektrolys ut- vinns sedan Ni, C0 och "platina—metaller".

”Sherritt-Gordon processen”.

Vid denna process lakas nickelsulfid-skärsten med ammoniak under syrgas- tryck och vid hög temperatur. Ur den ammoniakaliska lösningen utvinns först Ni och sedan Co genom reduktion med vätgas under tryck. Ni och Co erhålls i pulverform.

Utvinning av Ni och Co ur lateritiska malmer sker genom metallurgiska eller hydrometallurgiska (våtkemiska) metoder. Vid de metallurgiska meto- derna går kobolt "förlorad” (direkt reduktion till ferronickel) eller också

erhålls ett lågt utbyte (smältning i närvaro av svavel till skärsten). Två hydrometallurgiska metoder är vanliga:

1. Lakning med svavelsyra vid hög temperatur och högt tryck. De översta skikten av lateritfyndigheterna består huvudsakligen av järn- hydroxid. Förbrukningen av svavelssyra vid lakningen blir då låg. Vid lakning av de nedre skikten, som håller mycket magnesium, blir förbruk- ningen av syra hög, då även magnesium går i lösning. Denna lakningsmetod är därför numera inte vanlig vid lateriter med hög magnesiumhalt.

2. Torkning och därefter selektiv reducerande röstning (endast Ni och Co överförs till metallisk form) med efterföljande lakning med ammoniak under syrgastryck. Härvid går metallisk Ni och Co i lösning (Caron-pro- cessen). Denna metod gav tidigare låga utbyten (50—60 %) men med tillsatser av svavel- och klorföreningar har utbyten på 90 % för Ni och 85 % för Co uppnåtts (USBM- resp. Universal Oil Products-(UOP)processen). Som nämnts ovan torkas malmen (15—30 % fukt) före den selektiva rostningen. Detta är en mycket energikrävande(kol, naturgas, olja) och därmed dyrbar process.

Vid de ovan beskrivna hydrometallurgiska metoderna erhålls en sur (svavelsyra) eller en alkalisk (ammoniak) lösning. Ur dessa lösningar utfälls Co tillsammans med en del Ni med svavelväte. De utfällda sulfiderna upplöses och separeras med flytande jonbytare (vätske-vätske-extraktion). Numera kan man också direkt separera Ni och Co ur laklösningarna med jonbytare. Ur de erhållna lösningarna produceras katoder för metallurgiskt ändamål eller oxider och olika salter.

1.5.4. Extra finkornigt Co-pulver

Tillverkning av extra finkornigt koboltpulver (hög renhet), som används vid hårdmetalltillverkning och vid tillverkning av diamantverktyg, görs huvud- sakligen enligt två metoder:

Kobolt utfälls ur renade och svagt sura lösningar med oxalsyra eller ammoniumoxalat. Det bildade koboltoxalatet glödgas till oxid och reduceras med vätgas. Kobolt utfälls ur renade kloridlösningar med natriumhydroxid som hydroxid, vilken sedan glödgas och reduceras.

Kornstorleken regleras vid reduceringen genom ändring av temperatur och vätgasflöde.

Som nämnts (1.5 Framställningsteknik) framställs kobolt antingen tillsam- mans med koppar eller koppar/nickel eller som biprodukt vid nickelfram- ställning.

För närvarande finns det i Kina en gruva som bryter malm med kobolt som huvudprodukt, vilken är den enda i världen. Bou Azzir i Marocko, vilken dock stängdes 1983 (brist på malm), hade också kobolt som huvud- produkt.

Kobolt som biprodukt vid nickelframställning är mer eller mindre be- roende av hur mycket nickel som framställs. Beroendet av koppar har varit. mindre och under de senaste 15 åren har kobolt inte påverkats av koppar- framställningen.

Världens produktion 1987 av förädlad kobolt uppdelad på producenter och med uppgift om varifrån malm, slig eller skärsten kommer har samman- ställts i tabell 9:4. Kobolt förädlas i stor utsträckningi det land, där gruvorna är belägna, se

tabell 9:5, som också visar att en mycket stor del av produktionen sker i marknadsekonomiländer.

I Belgien förädlas material från Gecamines, Zaire, men ingår i samman- ställningen som producerat av Gecamines. I Falconbridge's (Kanada) pro- duktion ingär 450 ton producerat vid deras anläggning i Norge.

Sammanställningen i tabell 9:4 är den första i sitt slag som gjorts av CDI. För tidigare år har de också sammanställt västvärldens totala produktion från 1983—1987: 1983 1984 1985 1986 1987 13 500 19 600 21 900 25 900 22 710 ton Co

Sovjets produktion har ökat under senare år genom försörjning med Co-Ni-sulfid från Kuba, som för närvarande bygger nya anläggningar för att öka sin produktion. Deras avsikt är att på sikt även kunna sälja till västvärl- den.

Produktionen i Nya Kaledonien från lateriter planeras också att öka, men då man har för avsikt att framställa ferronickel kan kobolt inte separat utvinnas.

Sverige har ingen koboltproduktion.

Kapaciteten i väst för förädling av kobolt har trots stagnerande pro- duktion ökat under 1970- och 1980-talen, från ca 26 000 ton/år (början av 1970-talet) till ca 35 000 ton/år (1985). (Källa: Cobalt Market 1985 Review & Outlook. Monique Jones, SGM.) På senare år har kapacitet ”fallit" bort genom att följande producenter har slagit igen:

Nippon, Japan 1 700 ton Metaux Speciaux, Frankrike 1 000 " Amax, USA 450

3 150 ton

Tabell 9:4 Primär koboltproduktion 1987, producenter och råvarans (malm, slig eller skärsten) ursprungsland', ton Co

Land Zaire Zambia Kanada

Finland Kanada Japan Övrig

Total

Sovjet Kina

Världs totalt

% råvaru- andel från varje land

Producent Pro- duk- tion

Gecamines 12000 ZCCM 4490 Inco 1584 Falconbridge 1575 Outokumpu 1234 SherittGordon 920 Sumitomo 126 västprodukt 781

västprodukt 22710 Staten 4510 Staten 270

27490 12000 4490 Zaire

1 2000 4490

12000 4490

43,7 16,3

Zambia Sovjet

2670 2670

9,7

Kanada2 Kuba Austra

1444 750

430

2624 2624

9,5

' Bureau of Mines, Geo. Surveys, Journals, 5-Years Plans, etc. 2 Uppskattat, CDI 3 Nästan allt är återvinningsmaterial

Källa: CDI

Copyright: Cobalt 87, The Cobalt Development Institute (CDI)

1840 1840

6,7

lien

70 1034 270

1374 1374

5,0

Filipp. Syd— Pacif. afrika S.Amer. Uganda

duk— tion i %

30 50

126 135 280 341 280 341 280 1,3 1,0

270 270

1,0

255

200 110 450 220 366

43,7 16.3 5.8 5.7 4.5 3.3 0.5 2.8

255 255 0,9 200 200 0,7

1146 1146

4,2

82,6 16,4 1,0

1000 1000

SOU l989:93 Tabell 95 De största råvaru— De största förädlings— Produktion (primär producenterna. % länderna, % kobolt) i länder- med; % Zaire 44 Zaire 44 marknadsekonomi 83 Zambia 16 Sovjet 16 planekonomi 17 Sovjet 10 Zambia 16 Kanada 10 Kanada 13 Kuba 7 Finland 5 Australien 5

Summa 92 94 100

Outokumpu (Finland) har friställt kapacitet genom att producera oxid och kemikalier direkt från slig.

Totalt kapacitetsutnyttjande i väst har sjunkit till ca 65 %. Då en mycket stor del av råvaran är "bunden" till de stora producenterna och endast ca 8 % är ”fri" kan de producenter, som inte har egen råvara, endast utnyttja överkapacitet i mån av tillgång på råvara eller återvinningsmaterial. Den enda producent som kan öka sin produktion väsentligt är Zaire, men även Zambia och Kanada har möjlighet att öka.

CDI har försökt få uppgifter om återvinning i ton av kobolt men inte lyckats. I USA har återvinningen av kobolt ökat från ca 5 % år 1983 till ca 15 % 1988 (enligt USBM).

Man kan utgå från att producenter av koboltprodukter i hög grad ut- nyttjar i produktionen fallande material. I vissa produkter som kemikalier, salter och sickativer "försvinner” kobolt. Material från superlegeringar, dels från tillverkningen (kasserade produkter, spån etc.), dels från använda produkter (t.ex. delar till flygmotorer) är områden, där återvinning är relativt enkel. Det som återvinns av superlegeringar går vanligen tillbaka till dessa legeringar. Andra Co-produkter som återvinns är katalysatorer. Ko— bolt från använda hårdmetallprodukter återvinns också till stor del och återgår i stor utsträckning till hårdmetallindustrin. Kobolthaltiga stålpro- dukter från snabbstålsindustrin går till stor del tillbaka till stålindustrin.

Den del av återvinningsmaterialet, som producenter utan egen råvara kan komma över, torde vara en liten del av det som totalt återvinns.

Som tidigare nämnts förädlas en mycket stor del av koboltsligen i det land där malmen finns. Om man bortser från Co-Ni-sulfid från Kuba, vilken går till Sovjet för förädling, finns det en viss handel i väst med ”fri” Co-Ni-sulfid eller skärsten från producenter, som inte förädlar vidare. Denna del utgör

ca 8 % av totalt förädlat material. De raffinaderiet, som inte har egen råvara eller inte har tillräckligt med råvara, konkurrerar i dag på mark-

naden om den ”fria” delen, som vanligen säljs på långtidskontrakt. Under 1986 skedde en viss förändring i handeln enligt tabell 9:6.

Tabell 9:6 Förändring i handeln med kobolt 1986

Råvaruleverantör Produkt Ton Co Förädlas av Land, företag ”I dag" Tidigare Australien: Agnew Skärsten Ca 80 "Kanada"/ Outokumpu Amax Greenvale Ni-Co- sulfid Ca 1200 Outokumpu Nippon Mi— ning Botswana: Selebi-Pikwe Skärsten Ca 250 Falconbridge Amax Filippinerna: Nonoc Ni-Co- sulfid Ca 125 Sumitomo — (på Uppdrag av March Rich)

Källa: Cobalt Market 1985 Review & Outlook, Monique Jones, SGM

Den största delen av metallisk kobolt säljs i dag som katoder (kross eller klipp) och granuler. Rondeller och briketter förekommer också. Vidare saluförs kobolt som pulver och ”extra fine” pulver. Andra produkter är koboltoxid och kobolthydroxid samt salter som koboltkarbonat, —sulfat, -nitrat, -acetat och -klorid.

CDI har sammanställt till vilka länder producenterna säljer ”Primär kobolt" i tabell 9:7, vilket är den vara som först uppträder på marknaden. Vanligen är detta katoder eller liknande med undantag av Outokumpu, som tillverkar kemikalier och pulver (extra fine) direkt ur slig. Outokumpus produkter ingår som primär kobolt.

Tabell 9:7 Geografisk fördelning av producenternas försäljning 1987

Land/Område

Frankrike

Västtyskland Storbritannien Övriga Nordeuropa EEC Övriga SydeuropaEEC TotaltEEC

Västeuropa icke EEC TOTALT VÄSTEUROPA

USA Ovriga Nordamerika

TOTALT NORDAMERIKA

Brasilien

Övriga Sydamerika Indien Turkiet/Israel/Afrika

TOTALT DENNA GRUPP

Japan Sydkorea Taiwan Australien/Nya Zeeland Övriga Oceanien

TOTALT OCEANIEN TOTALT VÄSTVÄRLDEN

Sovjet (egen produk— tion uppskattad) Sovjet (import väst) Östtyskland Övriga Östeuropa

TOTALT ÖSTEUROPA

Kina (egen produk- tion uppskattad) Kina (import väst)

TOTALT KINA TOTALT VÄRLDEN

Copyright: Cobalt 87, The Cobalt Development Institute (CDI)

Ton

1 089 1 328 1 212 2 978

470 7 077

988

6 692 862

440

55 50

3 080 235 180

32

4 510 395 148 923

270 680

% resp. område

13,5 16,5 15,0 36,9

5,8 87,7

12,3 100,0

88,6 11,4

100,0

69,3 14,2 8,7 7,8

100,0

87.2 6,6 5,1 0,9 0,2

100,0

75,5 6,6 2,4 15,5

100,0

28,4 71,6

100,0

% världen

4,1 5.0 4,5 11,1 1,7 26,5

3,7

25,0 3,2

1,7 0,3 0,2 0,2

11,5 0,9 0,7 0,1

16,9 1,5 0,5 3,5

1,0 2,6

ton

8065

7 554

635

3 535 19 789

5 976

950 26 715

% världen

30,2

28,2

2,4

13,2 74,0

22,4

3,6 100,0

Försäljning (import) till resp. land av primär kobolt visar vad som för- brukas totalt för egen konsumtion och för återexport av ytterligare föräd- lade produkter. De största importörerna är USA (25 %), Japan (12 %),

Västtyskland (5 %), Storbritannien (5 %) och Frankrike (4 %).

Av de västländer, som finns med i tabell 9:7, är det endast Kanada (ingår i övriga Nordamerika) och Japan som är producentländer. Det bör då observeras att försäljning till eller i Kanada är betydligt mindre än exporten från Kanada. Beträffande Japan är deras egen produktion i dag obetydlig,

men däremot importeras stora kvantiteter. Om man jämför tabell 9:4 (pro- duktion) med tabell 9:7 (försäljning) framgår att en mycket stor del av produktionen av primär kobolt exporteras. De största producenterna är därför också de största exportörerna.

Såväl Sovjet som Kina har en viss import (mindre kvantiteter) från väst. Det har antagits att vad som produceras i öst också förbrukas i öst (mycket små kvantiteter av oxid och kemikalier från Kina exporteras dock till väst).

CDI har också sammanställt försäljning 1976 resp. 1987 till Europa, Nordamerika, Oceanien, Östeuropa och Kina, tabell 9:8.

Tabell 9:8 Geografisk fördelning av koboltförsäljning 1976 resp. 1987

Land 1976 1987 Föränd Ton % Ton % -ring i ton Europa EEC 5 936 21,0 7 077 26,5 +1 141 Totalt Västeuropa 7 426 26,4 8 065 30,2 + 639 USA 8 982 31,8 6 692 25,0 —2 290 Totalt Nordamerika 9 712 34,4 7 554 28,2 —2 158 Japan 3 516 12,5 3 080 11,5 436 Totalt Pacific 4 038 14,3 3 535 13,2 503 Övriga 105 0,4 635 2,4 + 530 Totalt västvärlden 21 281 75,5 19 789 74,0 —1 492 Sovjet 4 500 16,0 4 905 18,4 + 405 Totalt Östeuropa 5 925 21,0 5 976 22,4 + 51 Kina 1 000 3,5 950 3,6 — 50 Totalt världen 28 206 26 715 —1 491

Källa: 1976: West German Federal Institute for Earth Sciences and Economic Re- search, published EEC Substitution Dossier of 1981. 1987:CDI Copyright: Cobalt 87, CDI

Den totala försäljningen i världen av primär kobolt var praktiskt taget lika stor 1976 som 1987. Europas andel (import) har ökat från 26 till 30 %, medan däremot Nordamerikas minskat från 34 till 28 %. Japans andel var 13 resp. 12 %, Sovjets 16 resp. 18 % och Kinas 4 % båda åren.

Sovjets import från väst har minskat från ca 1 000 ton i början av 1980- talet till ca 400 ton 1987.

Det finns också en s.k. frimarknad för primär kobolt som hanteras av traders, som kommit över vissa mindre kvantiteter, men som ibland varit relativt stora vid överproduktion.

Priset på kobolt (katoder) har utvecklat sig enligt nedanstående diagram 9:1.

Figur 9:I Koboltpris 1973 — 1988

USD/ib

Fr imarknadspris

Producen tpr is

15

20

15

'75 '74 '75 '76 '77 '70'79 '” 'GI '" '” 'N '” 'no 'I7 '” '

Källa: Outokumpu Oy, Helsingfors, underlag London Metal Bulletin (LMB)

Den kraftiga uppgången i pris 1978—1979 var beroende av flera sam- verkande faktorer. Produktionen i Zaire var relativt låg och dessutom hade de transportsvårigheter och behovet i världen ökade bl.a. genom upp- byggnad av ett strategiskt lager i USA. Detta ledde till kvotering (minsk- ning med 30 %) av kobolt till kund från den 1 maj 1978. Två veckor därefter invaderades Shaba-provinsen, vilket ledde till ett kortvarigt produktions- stopp. Effekten på produktionen 1978 blev emellertid försumbar, då man producerade ca 28 % mer än 1977. Den psykologiska effekten blev emeller- tid enorm, då det uppstod stor osäkerhet beträffande tillgången på kobolt.

Före uppgången 1978—1979 hade koboltpriset varit ett rent producent- pris. I och med turbulensen 1978 förlorade producenterna greppet om priset, vilket banade väg för ett s.k. frimarknadspris, som också införts på diagram 9:1.

Då världen kommit över chocken från 1978—1979, vilket tog 30 månader, och man inte hade någon bristsituation, som man säkerligen aldrig haft, sjönk åter priset till en nivå som anslöt sig till prisutvecklingen före upp- gången.

I början av 1984 bestämde sig Zaire och Zambia för ett gemensamt producentpris och blev ånyo prisledare. Nedgången i pris i slutet av 1986 berodde på att det fanns stora lager.

1.9.1. Västvärlden

Totala konsumtionen i västvärlden av kobolt har tidigare varit svår att bestämma, varför man ofta använt producenternas försäljning, som varit lättare att följa upp som ett mått på konsumtionen. Uppbyggnad av lager eller försäljning från lager har haft stort inflytande för bedömning av kon- sumtionen, men då detta inte beaktats i tillräcklig omfattning har felbe- dömningar gjorts av den verkliga konsumtionen.

Under 1950- och början av 1960-talet byggde USA upp ett strategiskt lager på 46000 ton Co och sålde sedan en betydande del av detta under 1960-talet. 1977 började USA på nytt bygga upp sitt lager, som skulle ökas med 19000 ton. Efter Zaire-krisen 1978 byggde också konsumenterna upp stora lager 1979—1981. Under 1982—1984 förbrukades deras överskotts- lager.

CDI har försökt att ta hänsyn till dessa lagerförändringar och beräknat den sannolika konsumtionen, tabell 919.

Tabell 9:9 Västvärlden: försäljning resp. sannolik konsumtion

År Försäljning Sannolik Medeltal ton Co/år medeltal konsumtion ton Co/år medeltal ton Co/år 1936— 1946 4 000 4 000 1947— 1952 7 000 7 000 1953—1962 14 000 10 000 4 000 till USAs lager 1962—1972 14 000 16 800 2 800 från USAs lager 1973—1978 19 500 19 500 1979—1981 25 000 21 000 4 000 till USAs eller konsumenters lager 1982—1984 13 500 17 500 4 000 från konsumenters lager Källa: CDI

Som synes har konsumtionen en ökande trend t.o.m. 1981 och har sedan gått ned under lågkonjunkturen. Motsvarande uppställning för senare år finns inte publicerade. Efter diskussioner med CDI har följande uppskatt- ningar gjorts enligt tabell 9:10.

Tabell 9:10 År Produktion Konsumtion ton Co ton Co

1985 21 900 ca 18 000 1986 25 900 ca 18 000 1987 22 700 ca 20 000 1988 ca 22 000 ca 22 000 Källa: CDI

Under 1985—1986 ökade lagren av primär kobolt. Bl.a. håller Afriment Indussa Inc (Gecamines) i USA ett stort kundlager.

Fördelningen på olika användningsområden av den primärkobolt som sålts till väst 1987 har sammanställts av CDI, tabell 9:11.

Tabell 9:11 Material/områden Nord- Väst- Japan Övriga Totalt

amerika europa ton ton ton ton ton % Superlegeringar/ flyg-rymd 2 661 1 880 560 - 5 101 25,8 Superlegeringar/ övrigt 110 240 60 80 490 2,5 Stellit/snabbstål hårdsvets 301 251 484 200 1 236 6,2 Totalt legeringar 3 072 2 371 1 104 280 6 827 34,5 Hårdmetall 528 853 305 329 2 015 10,2 Magneter 681 494 805 165 2 145 10,8 Keramik 676 908 350 102 2 036 10,3 Kemikalier 2 597 3 439 516 214 6 766 34,2 Totalt 7 554 8 065 3 080 1 090 19 789 100,0

Copyright: Cobalt 87, CDI

De största förbrukningsområdena 1987 var:

Kemikalier 34 % Superlegeringar/flyg-rymd 26 % Magneter 11 % Keramik 10 % Hårdmetall 10 %

CDI har även sammanställt historiska data för förbrukningen i väst (uppdelad på olika användningsområden), tabell 9:12.

SOU l989:93 Tabell 9:12 & Material 1950 1960 1970 1981 1987

Ton % Ton % Ton % Ton % Ton % & Alla legeringar 2850 38,0 5945 41,0 6975 42,3 8740 46,0 6827 34,5 Hårdmetall 300 4,0 725 5,0 775 4,7 1425 7,5 2015 10,2 Magnet- legeringar 2100 28,0 3770 26,0 3410 20,6 2470 13,0 2145 10,8 Keramik 900 12,0 1595 11,0 1550 9,4 1805 9,5 2036 10.3 Kemikalier 1350 18,0 2465 17,0 3790 23,0 4560 24,0 6766 34,2

Totalt 7500 14500 16500 19000 19789 Copyright: Cobalt 87, CDI

Många av de historiska siffrorna är uppskattade och osäkra, men en viss uppfattning om trenden kan man dock få.

Legeringar har ökat i tonnage och andel t.o.m. 1981 men har sedan minskat. Hårdmetall har ökat såväl i tonnage som andel t.o.m. 1987. Ökningen av hårdmetall under 1970- och 1980-talen förefaller att vara för stor om man jämför de bedömningar som vi gjort i motsvarande rapport om volfram. Troligen har definitionen av ”hårdmetall” varierat. Vi har också fått uppgift om att i 1987 års siffror ingår även kobolt för diamantindustrin. Förbrukningen för magneter har sedan 1960 varit fallande såväl i tonnage som i andel. Kobolt för keramik har haft ett ökande tonnage men i stort sett samma andel. Troligen har keramik inte ökat under 1980-talet (olika pro- dukter ingår 1981 och 1987).

Den snabbast ökande gruppen är kemikalier såväl i tonnage som andel. Fördelningen på olika tillämpningar 1987 (enligt CDI) visas i följande, tabell 9:13.

Tabell 9: 13 Kemikalier

Kemikalier Ton Co % inom % totalt

Oxider, salter, kata- lysatorer, torktill- satser till tryck- och målarfärg 4 913 72,6 24,9 Elektronik, magnet- band 557 8,2 2,8 Medicin-, veterinär- tillämpningar 296 4,4 1,5 Ytbeläggningar 265 3,9 1,3 Övrigt 735 10,9 3,7 Totalt 6 766 100,0 34,2

Copyright: Cobalt 87, CDI

CDI har också gjort en beräkning av världens nettokonsumtion uppdelad på olika länder, tabell 9:14. Man har här tagit hänsyn till import och export av legeringar, kemikalier, oxid etc. De påpekar dock att uppgifterna be- träffande konsumtion är osäkrare än inköpssiffrorna beroende på svårig- heterna att få in uppgifter.

1.9.2. Väst- och östvärlden

Tabell 9:14 Försäljning och konsumtion av kobolt i olika länder år 1987

Land

Frankrike Västtyskland Storbritannien Övriga Västeuropa

TOTALT VÄST- EUROPA

USA Övriga Nordamerika

TOTALT NORD- AMERIKA

Brasilien

Övriga Sydamerika Indien Turkiet/IsraeV Afrika/övriga

TOTALT DENNA GRUPP

Japan Sydkorea

Taiwan Australien/Nya Zeeland Övriga Oceanien

TOTALT OCEANIEN

TOTALT VÄST- VÄRLDEN

Sovjet Östtyskland Övriga Östeuropa

TOTALT ÖSTEUROPA Kina

TOTALT OST

TOTALT VÄRLDEN Copyright: Cobalt 87, CDI

Primär kobolt— försäljning

Ton

1 089 1 328 1 212 4 436

8065

6 692 862

7 554

440 90 55

50 635

3 080 235 180

32 8

3 535

19 789

4 905 148 923

5 976 950 6 926

26 715

De största konsumenterna var:

USA

Sovjet Japan Västtyskland Storbritannien Frankrike

% världen Ton

4,1 5,0 4,5 16,6

30,2

25,0 3,2

28,2 1,7 0,3 0,2 0,2 2,4

11,5 0,9 0,7 0,1

13,2

74,0

18,4 0,5 3,5

22,4 3,6 26,0 100,0

Netto konsumtion

% världen

1 309 4,9 1 700 6,4 1 472 5,5 2 433 9,1 6 914 25,9 6 988 26,2

516 1,9 147 125

280 1,0

1 068 4,0

3 780 14,1

429 1,6 289 1,1 64 43

4 605 17,2

19 575 73,3

4 957 18,6 185 0,6 1 043 3,9 6 185 23,1 955 3,6 7 140 26,7 26 715 100,0

25 % 19 % 14 %

6 % 6 % 5 %

Ett sammandrag av tabell 9:14 visar de olika blockens nettokonsumtion och inköp av primär kobolt 1987, tabell 9:15.

Tabell 9:15 Område Primär Nettokon-

kobolt inköp sumtion Co

Ton % Ton % Västeuropa 8 065 30,2 6 914 25,9 Nordamerika 7 554 28,2 6 988 26,2 Oceanien 3 535 13,2 4 605 17,2 Övriga 635 2,4 1 068 4,0 TOTALT VÄSTBLOCKET 19 789 74,0 19 575 73,3 TOTALT ÖSTEUROPA 5 976 22,4 6 185 23,1 Kina 950 3,6 955 3,6 VÄRLDEN TOTALT 26 715 100,0 26 715 100,0

Ccapyright: Cobalt 87, CDI

1.9.3. Sverige

Konsumtionen av primär kobolt i Sverige är svår att fastställa genom bestämning av tillförseln såsom skillnaden mellan import och export, då de s.k. statistiska numren inte skiljer på mycket ren kobolt som katoder/pulver och avfall och skrot med varierande kobolthalt. Genom förfrågan hos olika företag har följande uppskattningar av koboltbehovet i Sverige 1988 er- hållits, tabell 9:16.

Tabell 9:16

Material Pulver Katoder Oxider Återvinnings- Summa Salter material

Hårdmetall 120 Stål 125

Legeringar 60 Övrigt 10 15

Summa 130 185 15 160 490

Som synes utgör återvinningsmaterial en väsentlig del, ca 33 %. Enligt MPU-utredningen 1973/1975 var förbrukningen 550 ton.

Västvärldens försörjning med primär kobolt, som helt ombesörjs av väst, fördelar sig enligt tabell 9:17.

Tabell 9:17

Land 1984 1987 Zaire 51,7 52,8 Zambia 17,7 19,8 Kanada 15,8 18,0 Finland 7,4 5,4 Japan 4,6 0,6 Övriga 2,8 3,4 Källa: CDI

Centralafrika (Zaire och Zambia) har under lång tid svarat för en stor del av försörjningen. Från 1984 till 1987 har andelen ökat från 69 till 73 %. Även Kanadas andel har ökat men däremot har Japans andel drastiskt minskat på grund av problem med råvaruförsörjningen.

Väst har också till en del försörjt öst med primär kobolt enligt tabell 9:18.

Tabell 9:18 Område Totalt Import från väst behov ton %

Sovjet 4 905 395 8 Östtyskland 148 148 100 Övriga Östeuropa 923 923 100 Totalt Östeuropa 5 976 1 466 25 Kina 950 680 72 Totalt östblocket 6 926 2 146 31

Östblockets beroende av väst har minskat under senare är, framför allt genom att Sovjet kunnat öka sin produktion då de fått Ni-Co-sulfid från Kuba.

De största producenterna av primär kobolt har sammanställts i tabell 9:5. I Zaire, som är den största producenten (44 %), tillverkas kobolt av det statsägda företaget General des Carrieres et des Mines, Gecamines. Före- taget bryter Cu—Co malm i sina gruvor Kamoto och Musonoi och förädlar i raffinaderierna Shituru och Luilu. De näst största producenterna är Zambia och Sovjet, ca 16 % vardera.

I Zambia tillverkas kobolt av det statsägda företaget Zambia Consolida-

ted Copper Mines Ltd, ZCCM. Brytningen av Cu-Co malm görs i deras gruvor Chibuluma och Baluba och förädlingen sker vid Chambishi och Nkana.

I Kanada är de största producenterna International Nickel Ltd, Inco (ca 6 %) och Falconbridge Ltd (ca 6 %).

Tillsammans svarar enligt ovan Zaire och Zambia för ca 60 % av världens produktion och då de överenskommit om ett gemensamt producentpris kontrollerar de marknaden.

Det har funnits ett ”The Cobalt Development Institute" (CDI) sedan 1957. Detta institut ombildades 1982 men har samma namn. Det är i dag en internationell organisation med en vetenskaplig inriktning utan något vinst- intresse. Det är en sammanslutning av producenter och konsumenter av kobolt med följande målsättning att främja kobolts användning i alla former — att vara konsult till organisationer, institutioner och regeringar be- träffande forskning och undersökning av alla frågor som berör kobolt att förse medlemmarna med aktuell information vad gäller alla ko- boltfrågor inkluderande lagstiftning och affärsöverenskommelser, vil- ka kan påverka deras intressen — att främja samarbetet mellan medlemmarna och att skapa ett forum för utbyte av information i frågor om malmtillgångar, produktion och användning av kobolt.

Det finns fastslaget i statuterna att institutet icke får delta i några aktivite- ter, som begränsar produktionen eller fixerar priset.

Institutet har en stående kommitté för hälso— och miljöfrågor. Statistik beträffande produktion publiceras regelbundet i institutets tidskrift ”Cobalt News". Vart tredje år skall institutet publicera en marknadsstudie om- fattande konsumtion av kobolt i världen. Institutet är beläget i Slough i England. Det har 30 medlemmar från 14 länder inkluderande alla stora producenter.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980—talet

Under 1950-. 1960- och 1970-talen steg konsumtionen av primär kobolt kraftigt i västvärlden, framför allt genom en stor ökning av konsumtionen för legeringar, i första hand superlegeringar, och kemikalier. Legeringar och kemikalier är de största förbrukarna. Under 1980—talet har kobolt- konsumtionen (trenden) inte ökat. Behovet för legeringar har minskat ungefär lika mycket som kemikalier ökat. Hårdmetall har enligt CDIs rapport ökat, men torde till en stor del bero på att även produkter för diamantindustrin ingår. Konsumtionen för keramik har varit oförändrad och för magnetlegeringar har den minskat. Kemikalier är det snabbast växande området.

Totala behovet av primär kobolt har minskat genom ett effektivare ut- nyttjande av återvinningsmaterial från olika slutprodukter, dock inte från kemikalier, som i stor omfattning "försvinner”. Ätervinningsmaterialet går sedan till stor del tillbaka till produktion av resp. produkt.

Produktionen av primär kobolt har fluktuerat mycket beroende på att USA byggt upp strategiska lager, som senare avvecklats till stor del för att ånyo byggas upp (har höjt kvaliteten på lagret). Även kundlager har byggts upp och avvecklats.

Produktionskapaciteten har ökat under 1970-talet, men även under 1980- talet trots en stagnerande produktion, vilket hänger samman med att 1970— talets kraftiga ökning skapade förväntningar, som sedan inte infriats. Det totala kapacitetsutnyttjandet i västvärlden är i dag ca 65 %.

Överkapaciteten hos producenter utan egen råvara är mer eller mindre "frusen”, då tillgången på ”fri” råvara är mycket begränsad och åter- vinningsmaterial inte går tillbaka till produktion av primär kobolt i någon stor omfattning. Zaire, där kapacitetsutnyttjandet är ca 70 %, är det enda land som väsentligt kan öka sin produktion.

Hela västvärldens behov av primär kobolt har under lång tid täckts av västs egen produktion. Zaire-Zambia svarar i dag för 73 % av västvärldens behov.

Sovjet har på senare år kunnat öka sin produktion genom att de fått C-Ni-sulfid från Kuba, som ökat sin produktion avsevärt.

Västvärlden försörjer också östblocket med primär kobolt till en viss del.

Tabell 9:19 östblockets import av primär kobolt 1987

Område Import från väst av totalt behov

%

Sovjet 8 Östtyskland 100 Övriga Östeuropa 100 Totalt Östeuropa 25 Kina 72 Totalt östblocket 31

Östblockets beroende av väst har minskat under senare år. Prisutvecklingen på primär kobolt har varit ganska odramatisk bortsett från Zaire-krisen.

Utvecklingen av produktionen i västvärlden har lett till att väst blivit allt mer beroende av koboltproduktionen från koppar-koboltfyndigheterna i Zaire och Zambia, som tillsammans är prisledare och har kontroll av marknaden. Politiska eller andra problem (Zaire har stora transportpro- blem) i dessa länder skulle få förödande konsekvenser för försörjningen, vilket med all tydlighet demonstrerades vid Zaire-krisen 1978. Producenter av primär kobolt utan egen råvara torde få en allt osäkrare framtid, då de är beroende av råvara från den ”fria" marknaden, vilken är mycket begränsad. Antalet av dessa producenter har också minskat.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

US Bureau of Mines, USBM, upprättar vart femte år för olika metaller en långtidsprognos, dels för USA och dels för övriga världen. Denna publice- ras i Mineral Facts and Problems. I den senaste upplagan från år 1985 utgår man från 1983 års konsumtion och gör sedan beräkningar fram till år 2000. Inom ramen för vår utredning finns ingen möjlighet att göra någon egen fullständig ny prognos, varför vi valt att utgå från USBMs prognos och kommentera denna. USBM har studerat och beräknat konsumtionsutveck- lingen för kobolt i olika form och inom olika användningsområden såsom metallisk form: transport (flygindustri), elektrisk industri, utrustning för skärande bearbetning resp. entreprenörverksamhet och gruvdrift och ”öv- rigt" (innefattar även keramik och glas) samt icke metallisk form: färg och kemikalier.

För de olika användningsområdena har man för beräkning av USAs behov använt olika ekonomiska indikatorer, vilka visat sig ha haft god korrelation med den hittillsvarande utvecklingen, för framräkning till år 2000. En uppskattning har också gjorts av den övriga världens totala behov. För såväl USA som världen i övrigt har förbrukningen uppdelats i primärt behov och mängd återcirkulation av återvinningsmaterial. De prognosvär- den, som framräknats, omfattar dels ett sannolikt värde och dels en låg och en hög prognos (prognosintervall).

Prognosen för den totala koboltförbrukningen (primär + återvinning) i USA framgår av tabell 9:20 nedan.

Tabell 9:20 Användningsområden Förbrukning Prognos Co ton år 2000

Co ton år

1983 Låg Hög Sannolik Metallisk form: - Transport (flyg) 2 540 4 080 5 440 4 530 - Elindustri 1 080 1 800 3 630 2 720 Utrustning för: - Skärande verktyg 570 910 1 810 1 350 - Entreprenörverk- 450 680 1 590 1 120 samhet Övrigt 200 230 1 130 680 Totalt 4 840 7 700 13 600 10 400 Icke metallisk form: - Färger 1 590 1 360 2 720 2 270 - Kemikalier 700 1 820 3 630 2 730 Totalt 2 290 3 180 6 350 5 000 Totalt 7 130 10 880 19 950 15 400

Källa: USBM

Som synes förväntas förbrukningen (sannolika prognosen) mer än för- dubblas från år 1983 till 2000, vilket i dag måste betraktas som mycket optimistiskt.

I tabell 9:21 har gjorts en sammanställning av USAs, övriga världens och hela världens behov av kobolt uppdelat på primär- och återvinningsmateri- al.

Tabell 9:21 (omräknad från lbs), ton Co

Område Prognos Sannolik Prognosområde Sannolik ?gfdäljvam 1983 är 2000 1990 2000 1983—2000 Låg Hög % USA: Primärmtrl 6 800 9 500 16 350 9 250 13 100 3,2 Återvinn.mtrl 330 1 400 3 650 750 2 300 12,0 Totalt 7 130 10 900 20 000 10 4001 15 400 3,9 Övriga världen: Primärmtrl 13 400 20 900 30 800 19 500 26 800 3,3 Återvinn.mtrl 900 1 800 3 200 1 400 2 700 6,7 Totalt 14 300 22 700 34 000 20 900 29 500 3,5 Totalt i världen: Primärmtrl 20 200 33 400 45 400 29 000 39 900 3,3 Återvinn.mtrl ] 200 3 200 6 850 2 150 5 000 8,6 Totalt 21 400 36 600 54 400 31 3001 44 900] 3,7

' Avrundningar enligt USBM.

USBM har som synes bedömt tillväxttakten för primär Co i ”övriga världen” lika stor som för USA, vilket totalt ger en mycket optimistisk prognos. Andelen återvinningsmaterial var 1983 ca 5 %, men beräknas öka till ca 9 % för övriga världen och till ca 15 % för USA till år 2000.

I diagram 9:2 har USAs och västvärldens konsumtion inprickats. USAs värden åren 1969— 1981 är de av industrin rapporterade. Från år 1982 anger USBM även "försörjning” som definieras: import—export + produktion + återvinningsmaterial i lagerförändringar. Värdena för rapporterad kon- sumtion finns tillgängliga under en längre period.

Figur 9:2 Konsumtion av primär kobolt totalt i västvärlden och i USA

1000 Ton Co 30

Medeltal under ett antal är A Resp. är 0 USA rapporterad konsumtion 0 USA 'försörjning'

1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000 År

Källa: USBM (USA 1969—1987) och CDI (västvärlden 1935—1987)

Den höga ökningstakten för västvärlden under 1940-, 1950- och 1960- talen har avtagit under 1970- och 1980-talen. USAs konsumtion under 1970- och 1980-talen visar ingen påtaglig ökning.

I diagram 9:3 nedan har Co-konsumtionens utveckling i västvärlden, upp- delad på användningsområden, sammanställts (se avsnitt 1.9 Konsumtion, tabell 9:10).

Figur 9:3 Förbrukning av kobolt i västvärlden uppdelad på olika användningsområ- den

Ton Co l--- , i...... 8000 6000 4000 [:| Magneter 2000 0 Keramik A Hårdmetall 0 1950 1960 1970 1980 1990 2000 År Källa: CDI

Copyright: CDI

Bedömning av de olika områdenas utveckling till år 2000 har gjorts med hjälp av några större tillverkare samt några personer med god kännedom om marknaden. Ingen av dessa har gjort några prognoser till år 2000. Vissa har inte varit villiga att lämna uppgifter, medan andra varit mycket hjälp- samma.

Denna grupp har tidigare varit den stora ”förbrukaren” men har under 1980-talet minskat kraftigt. Ca 75 % av legeringarna har använts inom flygindustrin. Då en stor del av världens flygplan är i behov av omfattande reparationer eller utbyte förväntas konsumtionen öka. Konsumtionsök- ningen av primär kobolt kommer emellertid att hållas tillbaka av åter- vinning. De produkter, som används inom flygindustrin, är nämligen rela- tivt lätta att sortera ur och återanvända vid tillverkning av superlegeringar. Vår bedömning är att koboltförbrukningen för legeringar åter kommer att öka till tidigare max. nivå, ca 9000 ton år 2000.

Kemikalier innehållande kobolt används till ett stort antal produkter, se under avsnitt 1.9 Konsumtion tabell 9:13. Inom "kemikalier” är de största förbrukarna de som tillverkar däck (beläggning på ståltråd i radialdäck för att öka vidhäftningen), torktillsatser till tryck- och målarfärg och katalysato- rer. För dessa är tillväxten stor.

Ett mycket snabbt växande område för kobolt har varit beläggning av magnetband, ljud- och videoband (kobolt tillsätts till järnoxid för att för- bättra de magnetiska egenskaperna) och skivminnen för datorer (kobolt- krom). För dessa "magnetiska" tillämpningar, som utvecklats speciellt i Japan, förbrukas i dag ca 3 % av totala förbrukningen i väst. Förbruk- ningen förväntas öka snabbt. Behovet inom hela gruppen "kemikalier" bedöms öka till 10 000 ton år 2000.

Behovet för denna grupp har minskat mycket genom att AlNiComagneter ersatts av ferritmagneter och kobolt/samarium- och järn/bor/neodym-mag- neter. Behovet beräknas vara oförändrat till år 2000.

Denna grupp har haft en långsam tillväxt. En del av ökningen under 1980—talet beror troligen på att flera produkter rapporterats under denna rubrik. Bedömning för år 2000: 2 000 ton.

Här ingår förutom konventionell hårdmetall även den kobolt, som används för diamantindustrin (ca 5 % av "hårdmetall”). Förbrukningen av hård— metall beräknas minska (se Volfram, bil. 10), men kompenseras av ökning inom diamantindustrin, varför behovet är 2000 beräknas bli oförändrat.

Tabell 9:22 Bedömning år 2000, ton Co

Område/material 1987 2000 (enl. CDI)

Väst

Legeringar 6 827 9 000 Hårdmetall 2 015 2 000 Magneter 2 145 2 100 Keramik 2 036 2 000 Kemikalier 6 766 10 000 Yäst totalt 19 789 25 100 ca 25 000 Ost totalt 6 926 8 700 Totalt 26 715 33 800 ca 34 000

Tabell 9:23 Jämförelse med USBMs prognos år 2000 Konsumtion av USBM-prognos Vår bedömning primär kobolt år 2000 år 1983

Låg 33 400 20 200 Sannolik 39 900 34 000

Hög 45 400

USBMs bedömning, som gjordes 1984, är mera optimistisk än den be- dömning vi gjort i dag.

3.2.6. Sveriges förbrukning år 2000

Enligt MPU var Sveriges totala förbrukning av Co för hårdmetall- och stålindustrin år 1973/1975 ca 550 ton. Förbrukningen för hårdmetall-, stål- och övrig industri var år 1988 ca 490 ton (varav ca 33 % återvinnings— material). Förbrukningen förväntas bli oförändrad år 2000.

Med den konsumtionsökning, som bedömts enligt ovan, kan världen för- sörjas inom ramen för befintlig kapacitet. Om konsumtionen skulle bli högre än den bedömda, krävs att de raffinaderier, som i dag inte har tillräckligt med egen råvara, får tillskott. Kuba, som för närvarande levere- rar hela sin produktion av Ni-Co-sulfid till Sovjet, planerar emellertid att öka sin produktion väsentligt under 1990-talet, så att de även kan leverera till väst. En konsumtionsökning utöver den bedömda kan då bli möjlig. Kuba har också planer på att ytterligare förädla sin Ni-Co-sulfid.

Priset på primär kobolt har, bortsett från ”Zaire-krisen”, varit relativt stabilt. Zaire/Zambia, vilka är prisledare, har valt en prispolicy, som inte alltför mycket skall uppmuntra till substitution.

Priset under 1990-talet kommer i första hand att vara beroende av leve- ranssäkerheten från Zaire och Zambia, som svarar för en stor del av världens försörjning. Båda dessa länder har en besvärlig ekonomisk situa— tion, bekymmer med transporter och elförsörjning, brist på reservdelar (administrativa problem). Zaire har dessutom för närvarande en allvarlig konflikt med Belgien, som tidigare under lång tid givit dem tekniskt och administrativt stöd. Vad som sagts ovan ger anledning till oro beträffande leveranssäkerheten.

4 Sammanfattning och slutsatser

Marknadsutvecklingen under 1970— och 1980—talen har sammanfattats i av- snitt 2. Konsumtionen av primär kobolt i världen år 2000 har bedömts till 34000 ton, vilket motsvarar en ökning med 25 % från 1987. USBMs be— dömning från 1984 är betydligt högre, 40 000 ton (sannolik prognos).

Vår bedömning baserar sig dels på en fortsatt stark ökning av kemikalier, dels på en ökning av superlegeringar. Dessa minskade under 1980-talet, men beräknas nu åter öka genom behov inom flygindustrin (förnyelse av flygplansflottan).

Den förväntade konsumtionsökningen kan täckas med befintlig kapaci- tet. Ytterligare ökat behov kräver emellertid tillskott av råvara för att kunna utnyttja reservkapaciteten hos de raffinaderier, som saknar egna råvaror.

Tillskott av råvara beräknas på sikt kunna fås från i första hand Kuba, som i dag levererar all sin produktion av Ni—Co-sulfid till Sovjet. Kuba har också planer på att ytterligare förädla sin produkt.

Priset på kobolt beräknas även i framtiden bli relativt stabilt om leverans- säkerheten från Zaire och Zambia kan upprätthållas. Dessa länders interna svårigheter ger dock anledning till viss osäkerhet. Störningar leder till prishöjningar.

Världens tillgångar beräknas räcka under lång tid. Sverige har inga bryt- värda tillgångar. Förutsättningarna att finna brytvärda koboltfyndigheter i Sverige bedöms som mindre gynnsamma.

Mot bakgrund av att

Co har en relativt måttlig konsumtionsutveckling Co finns tillgängligt i världen i kända reserver under lång tid Co-priset inte kan förväntas öka väsentligt under normala marknads- förhållanden

Zaire/Zambia har en dominerande ställning och ett lågt kostnadsläge och därför kan kontrollera priset förutsättningarna att finna brytvärda koboltfyndigheter i Sverige be- döms som mindre gynnsamma

kan man inte rekommendera en satsning på prospektering efter kobolt. Om man däremot finner att prospektering skall göras efter Cu, Ni eller V är det motiverat att även ta med Co.

Ur beredskapssynpunkt är det naturligtvis otillfredsställande att I så hög grad vara beroende av Zaire/Zambia. För Sverige är det viktigt att ha tillgång till Co, då vi har en mycket framstående hårdmetall- och stålindust- ri, som 1988 förbrukade ca 490 ton Co. Dessa industriers totala fakturering 1988 var ca 7,3 GSEK varav 6,7 GSEK på export, vilket motsvarar ca 2,2 % av Sveriges totala export.

Cu-Co-fyndigheten i Kiskamavaara bedömdes i maj 1984 inte brytvärd förrän priset ökat väsentligt. Förutsättningarna att i en direkt nödsituation utvinna Co (tillsammans med Cu) i Kiskamavaara bör utredas. Följande tillverkningsgång kan tänkas: Brytning av malmen i dagbrott, transport till Viscaria (4 mil) och anrikning (prov har visat att malmen är relativt lätt anrikad) samt därefter transport av sligen till Outokumpu OY för förädling till katoder resp. finkornigt Co-pulver. Möjligheten att använda bakerielak- ning för anrikning bör även utredas.

Referenser

1. COBALT 87zA Market Research Study. Published by The Cobalt De- velopment Institute (CDI), 25 Oct.1988. ix + 25 pp.

2. Malmer och metaller MPU: SOU 1979:4. Bilaga 8: Kobolt 5.499—511.

3. Minerals Facts and Problems: 1980 and 1985, Editions. US Bureau of Mines.

4. Mineral Yearbooks: 1969—1987, Chapter: Cobalt. US Bureau of Mi- nes, Washington, DC.

5. Staff, Bureau of Mines. An appraisal of minerals — Availability for 34 commodities. BuMines Bull 692, 1987. Cobalt, 65—72 p., 8 ref. Nickel 201—209 p., 5 ref.

6. J .L. Ritchey, Cobalt-rich manganese crust in the U.S. exclusive econo- mic zone: A potential source of strategic metals. Minerals and Materi- als. A Bimonthly Survey, Oct—Nov 1988. US BuMines. 13—24 pp, 12 ref.

7. K.Käärik, Co — kobolt, livsviktigt för naturen och tekniken. Kemisk Tidskrift 1976:10. 1 s.

8. Untersuchungen Uber Angebot und Nachfrage mineralischen Rohstof- fe. Band XI Kobalt, 1978, 251 S. Band X — Nickel, 1978, 347 S. Bundesanstalt fiir Geowissenschaften und Rohstoffe, Hannover, und Deutsches Institut fiir Wirtschaftsforschung, Berlin.

9. J. Priem und Eberhard Wettig: Cobalt substitution in Denmark, The Federal Republic of Germany, France, Ireland and the Netherlands. Deutsches Institut fiir Wirtschaftsforschung, Berlin, 1980, 116 S. 10. Intern. Conf. on Cobalt: Metallurgy and Uses, Brussels, November 10—13, 1981. Benelux Metallurgie and Centre d'Information des Mé- taux non Ferreux. 11. Cobalt Metallurgy and Uses. Second Conference, Venice, Sept. 30, Oct. 1—2-3, 1985. Cobalt Development Institute. 515 pp. 12. R.N. Crockett, International strategic minerals inventory. Summary report Cobalt. US Geological Survey Circular 930/F, 1985, vi + 54 pp. 13. GP. Mishra, et al. Cobalt availability Market economy countries: A mineral availability program appraisal. BuMines IC 9012, 1985, vi + 32 PP- 14. M.E. Kukura, et al. Development of the UOP process for oxide silicate ores (=laterites) of Nickel and Cobalt. Mineral Sciences Division, Universal Oil Products Inc. Tuscon, Arizona. 26 pp. 20 ref. 15. M. Jones, Cobalt Market: 1985 Review and Outlook, 115th TMS An- nual meeting, March 1986, New Orleans, La.

16. GB. Jordan, Processing technologies for extracting cobalt from domes- tic resources. BuMines IC 9176, 1988 23 pp, 33 ref. 18. LG. Ohlsson, Manuskript. Kobolts geologiska uppträdande och fyn— digheter i Sverige, Luleå, 88—12—28, 6 s.

Ordlista

Förklaringar till viss geologisk nomenklatur (i bokstavsordning)

Breccia:

Impregnation:

Larsbo-seriens sediment:

Likvid- magmatisk:

Paragenes:

Sedimentär:

Stratiform: Ultrabasisk:

Vulkanisk/sedimentär bergartssekvens:

Vulkaniter:

Kan vara tektonisk eller vulkanisk. Tektoniska breccior bildas vid förkastningar och överskjut- ningar genom mekanisk sönderbrytning av berggrunden, så att större och mindre, kantiga bitar uppkommer. Vulkaniska breccior utgörs av relativt grova kantiga bergartsbitar, som bil- dats i samband med explosiv vulkanism. Malmmineral uppträdande i en fin fördelning i bergartsmassan En serie sedimentära bergarter (huvudsakligen glimmerskiffer) i områden mellan Norberg och Smedjebacken Bildad genom kristallisation och differentiation av en magma Beteckning för dels mineralens sätt att i ett givet fall förekomma tillsammans i naturen, dels själva den genetiska enheten av ifrågava- rande mineralsällskap eller -association Sägs om en bergart som bildats genom avlag- ring av mer eller mindre finfördelat material, vilket avskilts ur vatten eller luft. Bergarten är vanligen skiktad och sorterad. Sägs om en bergart eller malm som uppträder parallellt med lagringen Magmatisk bergart med lägre kiseldioxid-halt än en basisk bergart

En serie av bergarter av vulkaniskt och sedi- mentärt ursprung Bergarter av vulkaniskt ursprung

-- ”* . "law;-mo hur . .

""'. r)-

L _a ,

.b 1, |.

J .l" .i . _ . , |

i:". J _ ' .. . IM ' , Marma! ."l

;i [ ',Iql IlJL-fIIl-A—j'1 I V

Bilaga 10

Volfram

av bergsingenjör Curt Dahlin och tekn lic Kaljo Käärik, tidigare Sandvik AB

1 Faktaavsnitt

Volfram, kemisk beteckning W, framställdes första gången 1783, men har först på 1900-talet fått större ekonomisk och strategisk betydelse genom dess användning till hårdmetall, legerat stål, superlegeringar och produkter för el- och elektronikindustrin samt ammunition.

Volfram har — mycket hög densitet, 19,3 g/cm3, en av de högsta extremt hög smältpunkt, 34100C, den högsta av alla metaller låg utvidgningskoefficient — stor draghållfasthet vid hög temperatur, den högsta av alla metaller över 16500C — stort motstånd mot korrosion — god termisk och elektrisk ledningsförmåga.

Volfram bildar med kol karbiderna WC och W2C, vilka har stor hårdhet och slitstyrka. Volfram har unika egenskaper i vissa legeringar vid höga temperaturer.

Källa: Manuskript Lars Göran Ohlsson, SGAB Viss geologisk nomenklatur har förklarats i ordlistan i slutet av bilagan.

Volfram har påträffats på alla kontinenter.

Volframs mineralogi är enkel. Endast ett tjugotal mineral som innehåller volfram har konstaterats. Av dessa är det enbart scheelit samt de tre mineralen i volframitgruppen, som har någon större ekonomisk betydelse.

Huebnerit MnWO, (0 -20 atomv.-% Fe) Volframit (Fe,Mn)WO4 (20—80 atomv.-% Fe) Ferberit FeWO4 (80— 100 atomv.-% Fe) Scheelit CaWO,

Ur genetisk synpunkt kan volframmineraliseringar delas upp i fem huvud- typer:

1. Kontinentala vittringsmalmer karakteriseras av att volframinnehållet har ett exogent ursprung, dvs. de är bildade genom vittring av ”primära” mineraliseringar.

2. Ur ekonomisk synpunkt har de till olika typer av gångar knutna volframmineraliseringarna stor betydelse. Volframförande pegmatitgångar är kända från bl.a. USA och Kina. Som regel är de oregelbundet mineraliserade. Förutom de normala pegmatit- mineralen uppträder scheelit och/eller volframit samt också mer speciella mineral som beryll, flusspat och kassiterit. Volframförande greisenmineraliseringar är relativt vanligt förekomman- de. De är knutna till sura intrusiv och uppträder antingen i dessa eller i deras randzon. Mest kända är kanske de klassiska tennvolframförekomster- na i England (Cornwall). Volframförande hydrotermala gångmineraliseringar har stor ekonomisk betydelse. Mineraliseringarna utgörs vanligen av kvarts- och/eller kalcit- fyllda gångar, vilka innehåller scheelit och/eller volframit samt stundom också sulfidmineral. Betydande fyndigheter finns bl.a. i Kina, USA, Sov- jetunionen, Australien och Portugal.

3. Epigenetiska ”replacement" mineraliseringar anses ha bildats som ett resultat av hydrotermala lösningars reaktion med företrädesvis sedimentära bergartsled (vanligen karbonatstenar). De mineraliserade lösningarna var troligen direkt eller indirekt knutna till intrusionen av sura magmor. Malm- typen är vanligt förekommande och har stor ekonomisk betydelse. Exempel på mer kända fyndigheter är Pine Creek i USA; King Island i Australien; Canada Tungsten vid Flat River i Kanada; Brejui, Barra Verde och Boca de Lago i Brasilien; Sangdong i Korea samt Yxsjöberg i Sverige.

4. Stockwork-mineraliseringar uppträder som sprickfyllnader och im- pregnationer (Climax i USA).

5. Exhalativt-vulkanogena mineraliseringar kan generellt delas upp i pro- ximala och distala fyndigheter. De proximala fyndigheterna karakteriseras av en utbredd sidostensom- vandling. Miljön utmärks av explosionsartad sur vulkanism samt subvulka- nisk plutonism. Ett numera klassiskt exempel på denna typ av volframföre- komst är Felbertal i Österrike. Distala volframmineraliseringar uppträder i s.k. ”back-arc basin" miljö- er. De mineraliserade horisonterna uppträder ofta i anslutning till kemiska avsättningar som chert, kalksten eller dolomit. Scheelitmineraliseringarna i Broken Hill (Australien) anses vara av denna typ.

De svenska volframtillgångarna domineras helt av epigenetiska "replace- ment” mineraliseringar. Dock förekommer också ett antal gångmineralise- ringar samt "greisenmineraliseringar". I huvudsak finns de kända svenska volframmineraliseringarna lokaliserade till två provinser: Bergslagen och S. Norrbotten-Västerbotten. Den omfattande prospektering efter legerings- metaller, vilken gjordes under slutet av 1970-talet, resulterade i att ett flertal fyndigheter hittades.

Den mest betydande förekomsten är Yxsjöbergsfyndigheten, som utgörs av tre malmkroppar (Nävergruvan, Finngruvan och Kvarnåsen), vilka ligger inom samma karbonatstenshorisont som veckats i en synform och en anti- form. De ekonomiskt viktiga mineralen är scheelit, kopparkis och flusspat. Volframhalten i de olika malmema varierar mellan 0,25 och 0,4 % W. Finngruvans och Kvarnåsengruvans mineraliserade skarn övergår mot dju- pet i karbonatsten. Kvarvarande kända malmreserv, som huvudsakligen tillhör Nävergruvan, kan beräknas till ca 2 500 ton W. Karbonatstenen och skarnkropparna uppträder inlagrade i en mäktig sekvens av vulkaniska ryoliter.

Elgfallets scheelitmineralisering bröts under en kortare period under 1970-talet. Fyndigheten ligger i en antiklinalveckad suprakrustalrest inom ett yngre granitmassiv. Den är relativt fattig (ca 0,25 % W) och de kända reserverna är i huvudsak utbrutna.

Wigströmsgruvan var i drift under ett par år på 1970-talet. Malmen utgjordes av en förskarnad karbonatsten i kontakt med en yngre granit. Halten varierade mellan 0,25 och 0,3 % W. Den kända malmreserven är utbruten.

Sanduddenfyndigheten utgörs av förskarnade och mineraliserade karbo- natstenshorisonter i nära anslutning till en yngre granit. En mindre prov— brytning gjordes under 1970-talet.

Förutom de ovan beskrivna epigenetiska ”replacement” mineralisering- arna finns ett mycket stort antal, ofta relativt små, fyndigheter av denna typ: Gussarvshyttan, Bersen, Flatenberg, Grantorpsgruvan, Kolheden, Snöån, Stimmerbo, Orabäcken, Valdemarsgruvan, Torrbo, Sälktjärn, Tjärns, Bå- tens, Björntjärn, Laggarudden, Skommarberget, Hörken, Oraberget och Gänsgruvan.

Baggetorps volframmalm bröts under perioden 1944—1953. Fyndigheten utgörs av en kvartsgång med volframit, molybdenglans samt i mindre om- fattning svavelkis och kopparkis. Mineraliseringen intruderar gnejs av sörm- landstyp.

Volframmineraliseringar av greisentyp uppträder i, och i anslutning till flera graniter (Tyfors, Starvbäcken och Stabburbäcken).

Svaga scheelitmineraliseringar förekommer relativt ofta i samband med sulfidmalmer i Skelleftefältet, Bergslagen och Norrbotten. Som regel upp- träder scheeliten i smala kvartsgångar eller som impregnation i sulfid- malmen (Stollberg, Saxberget, Blyberg, Boliden, Långdal, Åkulla, Kristi- neberg, Lainijaur och Liikavaara).

Sammanfattningsvis kan man säga att ur geologisk/mineralogisk synpunkt bör Sverige ha goda förutsättningar att finna volframfyndigheter, då vår berggrund liknar den som finns i exempelvis Kanada, där stora och rika fyndigheter hittats. Man bör dock hålla i minnet att Sveriges yta endast är 5 % av Kanadas och att hittills har vi endast hittat en fyndighet av någon betydelse, nämligen Yxsjöberg, med en medelhalt på 0,29 % W och ett totalinnehåll på 17 000 ton W. Övriga fyndigheter har också hållit låg W—halt och dessutom haft mycket begränsad volym. De intressantaste om- rådena för prospektering är Bergslagen och Arjeplog-området.

Volframmineral kan inte prospekteras med geofysiska metoder, då de inte är magnetiska eller elektriskt ledande. Om de skall upptäckas med dessa metoder måste volfram förekomma tillsammans med andra mineral, som reagerar på dessa metoder. De metoder som kan användas är de geokemiska. Härvid uttas prover dels 0,5 in under markytan, dels från prover av morän erhållna genom borrning ned till berget. Analysen kan i dag snabbt och billigt bestämmas med modern apparatur.

Uppskattningar av världens reserver, även uppdelade på olika länder, finns i olika publikationer. Reserver definieras som ekonomiskt brytbara vid tidpunkten för bestämningen. Reservbas omfattar även de marginellt eko— nomiskt brytbara.

Tabell 10:l Världens reserver, tusen ton volframinnehåll

Är Reserv Reservbas Källa

1973 1780 MPU: US Bureau of Mines (USBM), 1975 1975 1817 ITE 1975 1977 1820 MPU: Mineral Commodity Summaries 1977 2033 3396 Bundesanstalt fiir Geowissenshaft und Rohstoffe, Deutsches Institut fiir Wirtschaftforschung 1979 2586 USBM: Mineral Facts and Problems 1980 1980 3280 Minerals Handbook 1984—85 1981 2635 ITE 1981 1982 2903 W.E.Lamprecht och W.Fairhurst, Stahl und Eisen 1982 1983 2800 3500 USBM: Mineral Facts and Problems 1985 1984/ 1985 2798 3500 Minerals Handbook 1988—89 1988 2656 3545 USBM, ej publicerad

Enligt uppgift från USBM ökade reserverna från 1973 till 1979 genom en mycket omfattande prospektering. Därefter har prospekteringen mer eller mindre upphört, varför reserverna varit konstanta. Priset på volfram har från 1979 till 1988 sjunkit till mindre än hälften. Enligt USBM har emeller- tid reserverna inte omräknats, då det låga priset orsakats av Kinas agerande på marknaden och representerar därmed inte normala förhållanden. I tabell 10:2 har olika länders reserver resp. reservbas sammanställts.

Tabell 10:2 Världens reserver och reservbas 1983' och 19882 av volfram

Land Reserver 1000 ton W Reservbas 1000 ton W 1983 1988 % 1983 1988 % Nordamerika: USA 150 150 6 290 210 6 Kanada 480 350 13 670 493 14 Mexico 8 8 20 20 — Övriga — — 5 5 — Totalt 640 508 19 985 730 20 Sydamerika: Bolivia 45 45 2 70 110 3 Brasilien 20 20 1 20 20 Ovriga 15 15 20 20 Totalt 80 80 3 110 150 4 Europa: Österrike 15 15 20 20 Frankrike 20 20 2 20 20 2 Portugal 40 25 40 26 Sovjet 280 280 10 490 490 14 Storbritannien 70 70 3 70 70 2 Ovriga 25 25 1 25 25 - Totalt 450 435 16 665 650 18 Afrika: Ruanda 5 5 — 5 5 — Zimbabwe 5 5 5 5 — Ovriga 10 10 — 10 10 — Totalt 20 20 1 20 20 — Asien: Burma 15 15 — 15 34 1 Kina 1200 1200 45 1230 1560 44 Nordkorea 80 80 3 100 100 3 Sydkorea 58 58 2 60 77 2 Malaysia 17 17 20 20 Thailand 30 30 1 30 30 1 Turkiet 65 65 2 70 70 2 Ovriga 5 5 10 10

Totalt 1470 1470 55 1535 1900 53

SOU 1989:93 Land Reserver 1000 ton W Reservbas 1000 ton W 1983 1988 % 1983 1988 %

Oceanien:

Australien 130 130 5 140 150 5

Ovriga 10 10 10 10 — Totalt 140 140 5 150 160 5 Totalt världen 2800 2656 100 3500 3545 100 Marknadsekonomiländer 1988 42 % 39 % Planekonomiländer 1988 58 % 61 "70 Källa: ' USBM: Mineral Facts and Problems, 1985

2 USBM: Mineral Commodity Summaries, 1989

Tabell 10:3 Reserver 1988 Länder med de största Reserver i länder med plan- reserverna 1988 % ekonomi 1988 % Kina 45 Kina 45 Kanada 13 Sovjet 10 Sovjet 10 Nordkorea 3 USA 6 Australien 5 Summa 79 Summa 58

Planekonomiländernas andel har minskat från 69 % år 1973 till 58 % i dag.

Sveriges reservbas (Yxsjöberg) är ca 2 500 ton W, dvs. 0,09 % av värl- dens. Det finns inga reservbaser i Finland eller i Norge.

Källa: Minerals Handbook 1988—89, baserat på USBMs uppgifter

Identifierade reserver omfattar alla kända reserver, även de i dag oekono- miska. Vid en produktionsnivå motsvarande 1985/1986 års nivå räcker volfram i ca 60 år. Reserverna kan också förväntas öka genom att nya fyndigheter upptäcks och att kunskaper om existerande fyndigheter ökar. Om de identifierade reserverna ställs mot den ackumulerade förbrukningen 1987 till år 2000, enligt USBMs prognos 1985 (optimistisk), blir dessa 3,5 ggr större än behovet.

Största användning av volfram är inom hårdmetallsektorn, där volfram- karbidens egenskaper utnyttjas. Till denna grupp hör hårdmetall för skäran- de bearbetning, för bergborrning (berg, mineral, olja, gas) och för slit-

detaljer (”slitdelar"), dvs. verktyg för kall- och varmstukning, "varmval- sar”, dragskivor, kniv- och slitsverktyg samt dessutom diverse slitdetaljer inom alla industriområden. Liknande tillämpning som slitdelar är detaljer som genom hårdsvetsning belagts med WZC/WC.

Valsade, smidda och dragna produkter av ren W-metall är nästa stora sektor med tillämpningar inom el- och elektronikindustriema, exempel glödtråd i lampor, elektroder i rör för elektroniktillämpning etc. Valsade produkter används även till sköldar för skydd mot värme- och radioaktiv strålning.

Volfram som legeringsmetall är också av stor betydelse för snabbstål (borrar, gängverktyg, fräsar, pinnfräsar etc.). I verktygsstål (formande och klippande verktyg) ingår också lägre halter.

Superlegeringar med hög hållfasthet vid hög temperatur för flygindustrin samt övriga metallegeringar är en annan betydelsefull grupp.

Volfram ingår också i olika kemikalier och produkter för icke metallurgis- ka tillämpningar, t.ex. katalysatorer samt beståndsdelar i lacker.

Genom att volfram under hela 1900-talet varit en ”osäker" metall (mycket fluktuerande pris, bristsituationer) har intresset för substitution varit stort.

Snabbstål med 18 % W var tidigt den stora förbrukaren av volfram. I USA utvecklades emellertid nya sorter, där volfram ersattes med Mo (mo- lybden), som då var en mycket ”stabilare" metall än volfram och som dessutom USA hade stor tillgång av. I USA håller i dag den vanligaste sorten 8,5 % Mo och 1,5 % W och i Europa är den vanligaste sorten 5 % Mo, 6 % W och 2 % V (vanadin). Sovjet använder fortfarande den ”gamla" sorten, 18 % W. Kvalitativt är sorterna likvärdiga genom an- passning av värmebehandlingen, varför inverkan på förbrukningen för- väntas bli marginell. I verktygsstål är i dag medelhalten av W under 1 %. Utvecklingen går mot ytterligare minskad användning av W, då nya sorter främst baserade på Mo, Cr (krom) och V utvecklas. Övergången bestäms dock av tillgången på V.

Inom hårdmetallindustrin har för vissa tillämpningar för skärande be- arbetning utvecklats material som inte innehåller W. I början av 1970-talet påbörjades i Japan utveckling av s.k. cermets, baserade på titan. I dag består dessa av titankarbid och titannitrid med nickel och kobolt som bindemedel. Cermets, som är relativt sprött, har speciellt fått användning vid finbearbetning, där goda resultat erhållits. Cermets svarar i dag för ca 25 % av alla vändskär i Japan. I övriga västvärlden används cermets hittillsi mindre omfattning, ca 5 %.

Keramiska material, keramer för vändskär, har också utvecklats.

Tabell 10:4 Keramiska material för skärande bearbetning

Keram Sammansättning Användningsområde Anmärkning

Renkeramik Aluminiumoxid Al2 03, 80—97 %, Bearbetning gjutjärn, bromstrum- Sedan länge etablerat + zirkoniumoxid Zr02 mor, bromsskivor material

Blandkeramik Aluminiumoxid A12 03, ca 25 Hårda material, exv härdat stål Sedan länge etablerat vikts % titankarbid, titannitrid material Kiselnitrid Kiselnitrid, SiJ N, 95 %, och Samma tillämpning som renkera- Ökar på bekostnad Al 22 03 mik, har bättre motstånd mot av renkeramik,

mekanisk och termisk belastning

Sialon Kiselnitrid med tillsats A12 03, yttri- Bearbetning varmhållfasta material, Nyutvecklade

umoxid och aluminiumnitrid AIN kan köras med 5—10 ggr högre skärhastighet relativt hårdmetall

Aluminiumoxid Som Sialon, kan köras med 15—20 Nyutvecklade "armerad" med ggr högre hastighet relativt hårdme— s.k. whiskers av tall. Dessutom bearbetning av här- kiselkarbid dat stål

På grund av sin sprödhet och termochockkänslighet har keramer inte använts vid bearbetning av stål, som utgör det helt dominerande arbets- materialet, ca 75 %. Med Sialon och ”armerad” A1203 har vid bearbetning av varmhållfasta material (superlegeringar), som används till flygmotorer, betydligt högre skärhastigheter kunnat användas än med hårdmetall. Kera— mer svarar för 2—3 % av förbrukningen av vändskär i västvärlden.

PDC Poly crystalline Diamond Compact — används vid skärande be- arbetning av icke jämbaserade material såsom aluminium, fiberförstärkt plast etc. , där skäreggstemperaturen är låg men kravet på nötningsmotstånd högt samt vid oljeborrning.

CBN — Cubic Boron Nitride — används för bearbetning av härdat stål. PDC och CBN är mycket dyra, pris ca 10 ggr hårdmetallens, och svarar för mindre än 1 % av vändskärsmarknaden.

Volframmalm bryts i de flesta fall i underjordsgruvor, men dagbrott före- kommer också. Malmens halt av W varierar kraftigt från gruva till gruva, 0,07—2 % W. Den anrikas till en slig av scheelit eller volframit vanligen med halter på 65—74 % WO3 (volframoxid) = 52—59 % W. I samband härmed utvinns också i vissa gruvor biprodukter som molybden, koppar, tenn, vismut, guld och antimon.

För sortering före anrikning har nya helt automatiska utrustningar kon— struerats baserade på färg och röntgenabsorption. Härvid sorteras den grovkrossade malmen på färg och på volframmineralens förmåga att absor-

Figur [O:] Produktionsprocess för volfram

Volframitmalm Scheelitmalm

Stig (koncentrat)

Scheelitslig: ham??? Volframitsltg. Låg W-hatt Låg w-halt Hbg W-halt Hög w-halt

Natriumvolframatlösning

Mycket ren kalciumvoltramat ldtoelit Används som naturlig scheelit

Voltmlooont ett! Högtemperaur- mal Menno: Vedum-W Svotselektmder

bera röntgenstrålar. Denna metod har tillämpats vid Mount Carbine-gruvan i Australien, vars malm endast håller 0,07 % W.

Vid anrikningen används antingen våtmekanisk anrikning, som länge var den enda metoden, eller flotation, eller en kombination av dessa. Den första metoden utnyttjar volframmineralens höga densitet. För att få högt utbyte (vid våtmekanisk anrikning) krävs att mineralet är grovkornigt och inte för sprött och att det vid malning faller sönder i sina naturliga fogar så att s.k. halvkorn (mineral+gråberg) inte uppstår. Vid våtmekanisk an- rikning nås ett utbyte av ca 70 %.

Vid spröda, finkorniga scheelitmalmer har man använt flotation, varvid en hög- och en låghaltig slig (ca 30 % WO3) erhållits. Med flotations- metoden har betydligt högre utbyten uppnåtts, 80—85 %.

Vid svåranrikade malmer har man valt att optimera utbytet genom an- rikning till 10—30 % WO3 och därefter kemisk behandling. Betydligt högre utbyte har därvid nåtts från malm till APT (ammoniumparavolframat).

APT tillverkas genom kemisk bearbetning, som baserar sig på två karakte- ristiska kemiska egenskaper hos volfram.

1. I stark saltsyrahaltig lösning bildar volfram svårlöslig volframsyra. Vid behandling av scheelitslig med saltsyra bildas svårlöslig volframsyra, som tillsammans med gråberg kallas rå volframsyra, och löslig kalcium- klorid. Den råa volframsyran filtreras ifrån och behandlas med ammoniak, varvid volframsyran löses och gråberg kan filtreras bort. Den bildade lös- ningen av ammoniumvolframat indunstas, varvid APT erhålls. Om ren volframsyra önskas, vilken används för vissa produkter, behandlas ammoni- umvolframatlösning eller APT med saltsyra, varvid volframsyra utfälls.

2. I alkaliska lösningar bildar volfram lösliga volframater. Denna egenskap utnyttjas på flera olika sätt. Volframitslig med hög W-halt behandlas med NaOH (natriumhydroxidlösning), varvid natrium- volframatlösning erhålls. På samma sätt kan man också behandla oxiderat (rostat) återvinningsmaterial från hårdmetall. Vid behandling av låghaltiga volframitsliger, återvinningsmaterial och olika rester med höga förorenings- halter används sintring med NaZCO3 (soda) som ger ett ”mildare" angrepp än NaOH. Härvid utlöses mindre mängd av föroreningar. Genom lakning med vatten erhålls natriumvolframatlösning. Vid den s.k. autoklav-soda-metoden (utvecklad i USA under andra världskriget) behandlas slig med sodalösning vid hög temperatur och högt tryck. Metoden är speciellt lämplig vid slig med låg W-halt och har kommit allt mer till användning vid den ovan beskrivna optimeringen av utbytet vid anrikning och kemisk behandling. Det är en trend i världen för detta förfarande.

Den på olika sätt enligt ovan framställda natriumvolframatlösningen re- nas och vidarebehandlas på olika sätt.

Den traditionella metoden har varit att fälla volframat med kalcium-

klorid, varvid mycket rent kalciumvolframat, syntetisk scheelit, erhålls. Denna använd som naturlig scheelit.

För att undvika omvägen över syntetisk scheelit har två nya metoder för framställning av APT direkt ur natriumvolframatlösningen utvecklats. Des- sa är antingen separering av volfram med flytande jonbytare (vätske-vätske- extraktion) eller separering med fasta jonbytare. Den sistnämnda metoden har på senare år utvecklats i Kina. Efter separering tillförs ammoniaklös- ning, varvid ammoniumvolframatlösning erhålls. Denna indunstas till APT. Den miljövänligaste metoden är "autoklav.-soda” kombinerad med fasta jonbytare.

Ur APT utvinns W antingen direkt genom reduktion med vätgas eller först genom glödgning till WO], som sedan reduceras med vätgas eller kol be- roende på användning. Volframkarbid för hårdmetall framställs genom blandning av W och sot och efterföljande karburering (hög temperatur). Mycket grov volframkarbid framställs genom direkt karburering av WO3 med kol.

Smält volframkarbid (fused carbide) är en blandning av WC och WZC som tillverkats genom smältning av W och WC.

FeW (ferrovolfram) produceras från volframit med tillsats av scheelit genom reduktion med kol. Vid framställning av W-legerade stål med låg W-halt används ferrovolfram. Vid tillverkning av snabbstål används ferro- volfram, volframhaltigt återvinningsmaterial 30—50 % (skrot), (snabbståls- produkter, diverse W-produkter som tråd, stång och hårdmetall) och natur- lig eller syntetisk scheelit. Vad som används beror på tillverkningsmetod och i hög grad på priset och tillgången.

1.6.4. Återvinning

Intresset för återvinning av diverse material (återvinningsmaterial) inne- hållande volfram har alltid varit stort på grund av priset. Vad det används till bestäms av priset i förhållande till primära råvaror. Intresset för åter- vinning är störst vid höga priser på primära råvaror och lägst vid låga priser, eftersom återvinningsmaterial oftast inte går ned lika mycket som priset på primära råvaror motiverar.

Inom hårdmetallsektorn har under lång tid förbrukade slutprodukter insamlats och omarbetats, tidigare genom kemisk omarbetning, sedan i allt större omfattning genom andra mer ekonomiska metoder. En mycket stor del av hårdmetallen för skärande bearbetning kan återvinnas efter övergång till s.k. vändskär, då mindre än 1 % förbrukas vid användningen. Vid produkter för bergborrning är den "förlorade" hårdmetallen genom för- slitning och slipning ca 40 %. För övriga produkter, som exempelvis slit- delar, förloras mindre än 10 %.

Före mitten av 1970-talet återvanns hårdmetall genom kemisk omarbet- ning, ”uppblåsning” (behandling vid hög temperatur i vätgas, krossning och malning) eller med Coldstream-metoden (grovkrossad hårdmetall blåstes med tryckluft mot en hårdmetallplatta, varvid pulver erhölls). Den därefter utvecklade s.k. zinkmetoden har fått mycket stor användning. Vid denna metod behandlas hårdmetall i smält zink, som tränger in i kobolten, varvid denna sväller. Zinken destilleras sedan av och efter avsvalning är materialet lätt att krossa och mala till pulver. Vid denna metod liksom vid uppblåsning och Coldstream återvinns samtliga beståndsdelar. Zinkmetoden är den mest ekonomiska.

Skillnaden i den mängd material som i dag återvinns genom zinkmetoden och tidigare använda kemiska metoder utgör skillnaden i utbyte, ca 8 %. Dessutom är nu insamlingsrutinema mer effektiva. I dag återcirkuleras, förutom i produktion fallande material, ca 25 % mot ca 15 % för 15 år sedan.

Den totala produktionen i världen av volframslig, ton W, uppdelad på olika länder har sammanställts i tabell 1025. UNCI'ADs statistik bygger på för västvärlden officiell statistik eller genom förfrågningar erhållna uppgifter. Från Kina och Sovjet, som är de största producenterna, lämnas inga upp- gifter, varför angivna värden är bedömningar, vilket naturligtvis ger en stor osäkerhet.

Tabell 10:5 Produktion av volframslig, ] 000 ton W

Land 1975 1980 1985 1987 Totalt i världen 38 200 50 500 48 300 38 000 Marknadsekonomiländer 9 149 14 418 11 161 4 852 Nordamerika: 3 707 5 932 4 001 34 Kanada 1 172 3 178 3 005 0 USA 2 535 2 754 996 34 Europa: 3 208 4 498 4 817 3 321 EEC 2 695 2 676 2 934 1 737 Frankrike 897 577 735 0 Portugal 1 467 1 580 1 737 1 657 Spanien 351 451 462 80 Storbritannien 10 68 0 0 EFT/X 513 1 822 1 883 1 584 Österrike 362 1 495 1 481 1 2501 Sverige 151 327 402 334 Asien: 732 668 568 340 Japan 732 668 568 340 Oceanien: 1 502 3 320 1 9751 1 157 Australien 1 497 3 316 1 970 1 152 Nya Zeeland 5 4 51 51 Utvecklingsländer 10 474 9 925 8 516 6 255 Södra Afrika: 717 696 215 150 Namibia 7 150 0 0 Ruanda 307 366 167 1001 Uganda 1091 18 201 201 Zaire 255 72 18 201 Zimbabwe 38 90 10 10 Sydamerika: 4 522 4 398 3 977 2 509 Argentina 56' 34 17 14 Bolivia 2 693 2 661 1 643 472 Brasilien 950 875 1 297 800 Guatemala 1 0 6 101 Mexico 220 211 282 213 Peru 602 617 732 1 000] Asien: 4 771 4 831 4 324 3 596 Burma 330 476 945 5001 Indien 19 23 28 26 Malaysia 106 14 20 201 Sydkorea 2 533 2 607 2 572 2 2001 Thailand 1 773 1 615 585 652 Turkiet 5 96 174 198 Övriga utvecklingsländer 417 384 187 120 Planekonomiländer i Östeuropa 7 7801 8 9301 10 3501 10 0501 Tjeckoslovakien 801 801 501 501 Sovjet 7 8001 8 8501 10 3001 10 0001 Planekonomiländer i Asien 11 1301 17 2001 18 0001 16 8001 Kina 8 9801 15 0001 17 0001 16 0001 Nordkorea 2 1501 2 2001 1 0001 8001 ' Uppskattade

Källa: UNCTADs statistik

Ca 60 % av produktionen i väst kommer från scheelit- och 40 % från volframitmalmer. I Kina är motsvarande fördelning 35/65. I figur 10:2 har produktion av slig från åren 1970 till 1987 sammanställts.

Världen totalt,

ton W Land

Kina Sovjet Bolivia Sydkorea USA Nordkorea Thailand Australien Portugal Kanada

Sverige

Länder med

38 200 %

23 N ÅAAUIONQQXIO

0,4 % 151 ton

marknadsekonomi 50 %

planekonomi

50 %

Figur 10:2 Produktion av slig

THW llllllllllllllllllll

R&W

::::':"ii":::=::::: lllllgalulglllllklll llllllllllllllllllll llllllllllwllllllllll

1970 man År

Produktionen [ världen steg från 34 500 ton år 1970 till 50 500 ton år 1980, storleksordning 3,5 % per år, men har sedan varit mycket varierande (kon- junktursvängningar) med en fallande tendens. 1987 producerades endast 38 000 ton W.

I västvärlden har produktionen från 1970 till 1980 stigit från 17 600 ton till 24 500, storleksordning 2 % per år, därefter har den fallit till mindre än hälften. Den kraftiga nedgången har orsakats av att många gruvor slagit igen av lönsamhetsskäl, se nedan.

10.000

Tabell 10:6 De tio största producentländema av volframslig

1980 1985 1987 50 500 48 300 38 000 Land % Land % Land /o Kina 30 Kina 35 Kina 42 Sovjet 17 Sovjet 21 Sovjet 26 Australien 7 Kanada 6 Sydkorea 6 Kanada 6 Sydkorea 5 Osterrike 3 USA 5 Australien 4 Portugal 3 Bolivia 5 Portugal 4 Australien 3 Sydkorea 5 Bolivia 3 Peru 2 Nordkorea 4 Österrike 3 Brasilien 2 Thailand 3 Brasilien 3 Thailand 2 Portugal 3 USA 2 Burma 2 0,6 % 0,8 % 0,9 % 327 ton 402 ton 336 ton 1980 1985 1987 48 % 41 % 29 % 52 % 59 % 71 %

Länderna med planekonomi har stor andel av produktionen, den extremt höga andelen 1987 beror helt på att Kina, genom att sälja APT resp. FeW till ett mycket lågt pris i stället för slig, påverkat sligpriset så att de flesta gruvorna i västvärlden, ca 60, har tvingats stoppa sin produktion. Det har nu beslutats att gruvan i Yxsjöberg skall nedläggas vid halvårsskiftet 1989.

De största volframgruvorna i världen och planerade nya större gruvpro- jekt i västvärlden har sammanställts i tabell 10:7 och 10:8. För Kina och Sovjet saknas uppgifter om produktion och kapacitet. De gruvor som med- tagits för dessa länder är de gruvor som har de största reserverna.

Förädling av slig till APT, W, WC och FeW har tidigare skett i andra länder än de som producerat sligen. Här har emellertid skett en förändring, då först Sydkorea i mitten på 1970-talet började producera APT, W och WC och senare Kina från 1984—1985 producerat stora mängder APT av hög kvalitet även för export. De har också exporterat mindre mängder av W och WC.

De största producentländerna av APT har under början av 1980-talet varit USA, Sovjet, Västtyskland, Sydkorea, Sverige och Österrike, men i dag är Kina störst. Sverige har kraftigt minskat sin produktion och i stället köpt APT. De största producenterna av W och WC är USA, Sovjet, Västtyskland, Kina, Sverige, Österrike och Sydkorea. De länder, som tidi- gare varit störst för tillverkning av FeW, har varit: Österrike, Kina, Portu- gal, Frankrike, England, Tyskland och Belgien. I dag kommer praktiskt taget all FeW från Kina.

Produktionskostnaderna per ton W i de olika gruvorna i västvärlden varierar mycket beroende på W-halt, brytningssätt (dagbrott/underjords- brytning), anrikningsmetod, utbyten och gruvans storlek samt löner. De gruvor, som har de högsta produktionskostnaderna, torde ligga 3—5 ggr högre än de, som har de lägsta. Stor betydelse för lönsamheten har natur- ligtvis också varit om man kan utvinna biprodukter eller om W utvinns som biprodukt. Valutan spelar också stor roll.

Produktionskostnader resp. lönsamhetsgränser vid de olika gruvorna of- fentliggörs inte av naturliga skäl. En viss uppfattning om ”smärtgränsen” kan man få om man ser på sligpriset det år de första gruvorna upphört med sin tillverkning. Denna gräns torde ligga vid 70—80 USD/MTU WO, (MTU WO3 = 10 kg volframoxid = 7,93 kg W). Lönsamhetsgränsen ligger alltså högre. Man kan också notera att vissa gruvor varit i produktion vid de låga priser, som gällt under 1986—1988, men då har nog i de flesta fall andra orsaker än lönsamhetsskäl varit avgörande.

När västvärldens gruvor kan komma igång beror naturligtvis på behovet och Kinas möjlighet att täcka detta och på deras prispolicy för slig resp. APT. De flesta större gruvor, som inte är i produktion i dag, håller en sådan beredskap att de kan komma i produktion inom 6—12 månader. Vissa gruvor kommer troligen aldrig i produktion igen.

Tabell 10:7 Världens största volframgruvor

Land

Australien

»-

Bolivia

».

Kanada

Portugal Sydkorea Österrike USA

,. Kina Sovjet .. n

Gruva

King Island Mt Carbine Chojilla Kami Cantung

Panasqueira Sangdong Mittersill Pine Creek Climax Emerson Springer Strawberry Daminshan Shizhuyuan Xihaushan Akchatau Dzhida Field Tyrny—Auz Vostok-2

Typ'

Företag

King Island Scheelite

Peko Wallsend Ltd S Queensland Wolfram WS International Mining Comibol

Canada Tungsten Mining Co S Beralt Tin and Wolfr. W Korea Tungsten Min. S Metallgesellschaft S Strategic Metals Co S AMAX W Teledyne-Wah Chang S Ranchers Exploration and Development S Teledyne-Wah Chang

Staten

" "

Staten

* Typ: S = Scheelit, W = Volframit 3 Beräknat ur malmkroppens innehåll (1983 års värden enligt USBM) med uppskattat utbyte av 70 %. 3 W som biprodukt

* Uppskattade värden

Halt

1,03 0,07 0,32 0.77

1 .03 0,29 0,68 0,40

0,04 0,82 0,26 0,65 0,40 0,34 0,48 0,46

Källa: USBM, Proceedings of the Third International Tungsten Symposium, 1985,

lTIA

Utvinnbar ' % W W i slig

ton W

27 100 18 200 6 700 2 900 20 500 13 700 48 500 20 000

62 0002 7 6002 26 0002 168 0002 70 0002

Kapacitet Produktion ton W ton W/år

1950 1000

2 880 1 500 1 360 9003 400 730

1986 1987

19884

Tabell 10:8 Planerade större nya gruvprojekt i väst

Typ' Halt Land Gruva Företag % W Bolivia Cicote Anschutz Mining Grande 0,34 Kanada Mactung AMAX Northwest Mining Co S 0,76 England Hemerdon AMAX-Hemerdon Mining and Smelt.Ltd W 0,13 Peru Cemtromin W 0,40 " Altiplano Minera Regina S A W 1,06

' Typ: 5 = Schellit. W = Volframit Källa: UNCTAD 1988

1.8.1. Konsumtion i världen

Total konsumtion av volframslig i världen fördelad på olika länder redovisas i tabell 10:9. Uppgifter beträffande Sovjet och Kina i UNCTADs statistik är uppskattade, vilket ger en stor osäkerhet.

Konsumtionens utveckling totalt i världen följer konjunktursvängningar- na (bl.a. nedgångarna efter l:a 1973 och 2:a — 1979 —/ oljekrisen). Från början av 1970-talet har den en stigande tendens till toppen 51 200 ton W år 1979. Därefter är tendensen fallande. Västvärldens konsumtion följer sam- ma konjunkturförlopp, däremot fanns ingen tendens till ökning under 1970- talet. Under 1980-talet har den däremot, liksom den totala konsumtionen, en fallande tendens. Nedgången i ”väst" påverkas bl.a. av minskat behov av slig, då flera länder köpt APT resp. FeW i stället för slig. Dessa köp började 1984—1985 och har sedan ökat, men det har inte varit möjligt att kvantifiera dem är för år. År 1987 torde minskningen i behov av slig på grund av köp av APT/FeW vara i storleksordningen 4 000 ton W. Om man tar hänsyn till de ovan nämnda köpen har ändå den totala konsumtionen av W i väst en fallande tendens.

Under 1970- och 1980-talet har många tekniska och kvalitativa förbätt- ringar införts som minskat förbrukningen avsevärt i västvärlden, vilket betyder bromsad ökningstakt under 1970-talet och ökad minskningstakt under 1980-talet.

Utvinnbar W i slig ton W

50 000 320 000 43 600 17000 13000

Kapacitet ton W/år

1000 1000—3500 2000

Tabell 10:9 Konsumtion av volframslig, 1 000 ton W

Land

Totalt i världen

Marknadsekonomila'nder Nordamerika: USA Kanada

Europa: EEC Belgien-Luxemburg Frankrike Västtyskland Italien Nederländerna Portugal Spanien Storbritannien EFTA Österrike Sverige Sydafrika

Asien: Japan Oceanien: Australien

Utvecklings/änder Sydamerika: Argentina Brasilien Mexico Asien: Indien Sydkorea Planekonomiländer i Östeuropa Tjeckoslovakien DDR U n ge rn Polen Sovjet

Planekonomiländer i Asien Kina Nordkorea

' Uppskattade Källa: UNCTAD

1975

37 300

18 042 6 478 6 356

122 9 109 6 552 41 1 442 1 157 127' 1 118 354 60 2 253 2 557 911 1 646 250' 2 165 2 165 40 40

392 237 55 134 48 155 130 25

15 660' 1 200' 250' 600' 1 610' 12 000'

3 200' 2 100I 1 100'

1980

49 100

21 736 9 268 9 268

0

9 211 4 735 100' 841 1 499 90' 400' 206 137 1 462 4 476 2 321 2 155 250 2 931 2 931 76 76

2 348 615' 19 556 40 1 733 299 1 434

18 965' 1 300' 270' 600' 895' 15 900'

6 100' 4 500' 1 600'

1985

45 100

17111 6838 6838

7 296 4 476 341 808 2 073 92 400' 133 29 600' 2 820 2 000' 820 250' 2 616 2 616 111 111

3 453 1 155 28 1 048 79 2 298 250' 2 048

17 573' 1 300' 270' 400' 603] 15 000'

7000' 6000' 1000'

1987

42 100

13 666 5 506 5 506

5 544 3 177

269 1 863 87 3001 100' 100' 550' 2 367 I 800' 567 200' 2 116 2 116 200' 200'

2 946 996 65 867 64 1 950' 250' ] 700I

18 714' 1 300' 270' 400' 744' 16 000'

6 800' 6 000' 800'

Figur 10.3 Konsumtion och produktion 1970—87 av W-slig

Under 1970—1987 har totalt producerats ungefär lika mycket som konsumerats. Tidvis har det uppstått relativt stora lager.

Tonw 60000

50000

40000

30000

20000

inom

ism

1975

1990»

Under 1970—1987 har totalt producerats ungefär lika mycket som konsumerats. Tidvis har det uppstått relativt stora lager.

Tabell 10: 10 De tio största konsumentländerna av volframslig

Världen totalt, 1975 1980 1985 1987 ton W 37 300 49 200 45 200 42 ()()(l Land % Land % Land % Land % Sovjet 20 Sovjet 32 Sovjet 33 Sovjet 38 USA 19 USA 19 USA 15 Kina 14 Storbrit, 7 Kina 9 Kina 13 USA 13 Japan 7 Japan 6 Japan 6 Japan 5 Kina 6 Österrike 5 Västtyskland 5 Västtyskland 4 Sverige 5 Sverige 4 Sydkorea 5 Österrike 4 Polen 5 Nordkorea 3 Österrike 4 Sydkorea 4 Nordkorea 5 Västtyskland 3 Tjeckoslov. 3 Tjeckoslov. 3 Frankrike 4 Storbrit. 3 Brasilien 2 Brasilien 2 Västtyskland 4 Sydkorea 3 Nordkorea 2 Nordkorea 2 Sverige 4,4 % 4,4 % 1,8 % 1,3 % 1 646 ton 2 155 ton 820 ton 567 ton

Källa: UNCTADzs statistik

Sovjet, Kina och USA är de största konsumenterna. Sovjets och Kinas andel har ökat. USAs, Japans, Englands och Sveriges andel har sjunkit, vilket beror på att APT i stället för slig har varit utgångsmaterialet i större

omfattning än tidigare.

Tabell 10:11 F örbrukningen av volfram för olika produkter i västvärlden

USA Japan Övriga västvärlden Material Totalt Inom Totalt Inom Totalt Inom % grupp % grupp % grupp % % % Hårdmetall Skärande bearbetning 28 45 32 55 30 55 Bergborrning 15 24 4 7 11 20 Slitdelar 19 31 21 36 8 15 Övrigt 1 2 6 10 Totalt hårdmetall 62 100 58 100 55 100 Volframmemll 23 17 15 Stål 5 23 20 Övrigt 10 2 10 Totalt 100 100 100

Källa: "Proceedings of the Fourth International Tungsten Symposium 1987” B.F. Kieffer och E. Lassner

Hårdmetallprodukter är det klart största användningsområdet, 55—62 %, ”skärande" utgör ca 50 % inom hårdmetall. Andra stora om- råden är produkter av volframmetall, 15—23 % och stål, 20—23 % i hela västvärlden med undantag av USA (5 %). Några uppgifter om ammunition finns inte, men får antas ligga i "övrigt”, där även superlegeringar är inkluderade. Förbrukningen för ammunition torde i dag ligga på en låg nivå.

De största tekniska och kvalitativa förbättringarna har skett inom hård- metallsektorn. Hårdmetall för skärande bearbetning har fått en avsevärt högre livslängd genom införande av skiktbeläggning. Redan i slutet av 1960-talet började Sandvik AB, som varit ledande inom detta område, att introducera svarvskär med ett skikt av titankarbid, tjocklek ca 5 um.Där- efter har nya förbättringar införts genom beläggning med titankarbid-titan- nitrid och efter ytterligare utveckling titankarbid-aluminiumoxid—titannit- rid, tjocklek ca 8 um. För många tillämpningar har 10-faldig livslängd uppnåtts i förhållande till obelagd hårdmetall. I praktiken har man i viss utsträckning utnyttjat denna förbättring till ökad produktivitet (ökad skär- hastighet och matning), varför livslängdsförbättringen i genomsnitt kan uppskattas till ca 3-faldig. Konsumtionen har också sänkts genom använd- ning av andra skärmaterial såsom keramer, cermets, PDC och CBN, som redogjorts för under avsnitt 1.5 (Konkurrerande råvaror och material) ovan.

Övergången från lödda svarvstål till vändskär, som skett under 1960- och 1970-talet och som fortsätter under 1980-talet och då i ökad takt i ut- vecklingsländerna, har minskat behovet starkt. Vidare finns en tendens till övergång från enkel— till dubbelsidiga vändskär, vilket också minskat be- hovet.

Vidare har konsumtionen av hårdmetall för skärande bearbetning mins- kat genom minskat behov av bearbetning (avverkning) genom de tekniska förbättringar som införts. Detaljer för bearbetning kan nu tillverkas till

noggrannare mått genom kall- och varmstukning, precisionsgjutning och pulvermetallurgisk tillverkning. Detaljer av exempelvis stål kan tillverkas i klenare dimensioner genom förbättrad hållfasthet och ökad förmåga att beräkna erforderlig dimension, vilket leder till minskat bearbetningsbehov. Övergång till andra material som exempelvis plast minskar också bearbet- rungsbehovet

Vadsontnänunsoninunskatbehovavbearbenunggänerocksåsnabbaål i tillämpliga delar. Behovet av snabbstål har också minskat genom in- troduktion (början 1970-talet) av s.k. ASP-stål (ASP: ASEA-STORA-PRO- CESSEN), som förbättrat livslängden avsevärt på verktyg för kallbearbet- ning, khppning, stansning och på verktyg för skärande bearbetning för exempelvis kugghjul och snäckor. Snabbstål, i första hand fräsar för kugg- bearbetning och pinnfräsar, beläggs nu också med tunna skikt av TiN (titannitrid), varvid betydligt högre livslängd erhålls.

Behovet av hårdmetall för bergborrning har också minskat genom teknis- ka och kvalitativa förbättringar. I mitten av 1970-talet introducerades en ny typ av borrkronor för slående borrning. De tidigare använda skären ersattes med stift. I början av 1980-talet hade dessa borrkronor fått stor användning. Mängden hårdmetall per borrkrona minskade avsevärt och dessutom er- hölls en stor livslängdsförbättring genom att slitstarkare hårdmetall kunde utnyttjas. Borrsjunkningen ökade också betydligt. Behovet av hårdmetall i dessa borrkronor per borrmeter räknat minskade till ca en tredjedel.

Inom olje- och gasborrning (roterande borrning) har PDC (Poly crystalli— ne Diamond Compacts)-belagda hårdmetallstift introducerats, dels för skä— ren i borrkronan, dels också för vissa styrdetaljer.

För ammunition av grövre kalibrar har hårdmetallen ersatts av s.k. ”de— pleted” uranium.

Återvinning av material är av största betydelse för behovet. Nedan visas ett typiskt flödesschema.

Figur 10:4 Flödesschema

slig: scheelit volframit

X.

Primär råvara Åter-vinningsmaterial

66% X 34%

Totalt be ov volfram

/ 1008 x

slutprodukt Fallande material—__ 90% i produktion 10%

Insaml ade använda _

slutprodukter 24%

De angivna siffrorna varierar naturligtvis från land till land och från industri till industri. Under de senaste 15 åren torde behovet av slig i västvärlden ha minskat med ca 10 % beroende på effektivare återvinnings— metoder.

1.8.2. Sveriges konsumtion

Den helt dominerande användningen av volfram, ton, i Sverige är för hårdmetall och stål.

Tabell 10:12 Sveriges konsumtion av volfram

Material 1973/1975 1988 Stål 800 950 Hårdmetall 1 040 1 470 Övrigt 7 45 Totalt 1 847 2 465

Källa: 1973/1975 MPU, 1988: svensk industri

Av 1988 års konsumtion (2 465 ton) kommer ca 28 % från återvinnings- material.

Balansen för "väst” och ”öst” samt världen totalt har sammanställts i tabell 10:13. Totala balansen visar ett överskott, 1980—1987, på 20 000 ton W. Det finns flera möjliga förklaringar: de uppskattade konsumtionssiffrorna för Sovjet och Kina är underskattade, ett strategiskt lager har byggts upp av Sovjet eller ett lager har byggts upp av Kina för senare försäljning. ”Väst” har på senare år konsumerat mera än de producerat.

Tabell 10:13 Försörjning/Behov-balans, ] 000 ton W

____'___________—

1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987

___________________— Marknadsekonomiländer

Produktion 24,5 24,2 21,8 16,6 21,2 19,9 15,9 11,0 Försäljning från USAs strategiska lager 1,7 1,0 0,3 0,3 1,4 0,7 0,5 0,7 Total tillförs Konsumtion Balans

el 26,2 25,2 22,1 16,9 22,6 20,6 16,4 11,7 24,1 22,3 15,3 16,0 23,1 20,6 16,9 16,5 + 2,1 + 2,9 + 6,8 + 0,9 0,5 0,0 — 0,5 4,8

________________—

Planekonomiländer

Produktion Konsumtion Balans

Totalt världen Balans

26,1 25,0 24,7 24,8 28,1 28,4 28,0 26,8 25,1 24,9 24,8 24,0 24,6 24,6 25,0 25,5 + 1,0 + 0,1 - 0,2 + 0,9 + 3,5 + 3,8 + 3,0 + 1,3

+ 3,1 + 3,0 + 6,7 + 1,7 + 3,0 + 3,8 + 2,5 — 3,5

Summa 1980—1987 = + 20,3

Vid genomgång av statistiken för Sveriges export och import av W-slig och import av APT har upptäckts flera felaktigheter, vilka också påverkat de uppgifter, som lämnats till UNCFAD. Exempelvis har syntetisk scheelit, kalciumvolframat, som skall föras på samma statistiska nummer som schee- litslig, förts på samma nummer som APT, dvs. volframater. Det finns också exempel där APT inte förts som volframat utan i stället registrerats bland ”övrigt”, vilket innebär att dessa kvantiteter inte kommer med i UNCTAD- statistiken. Några år saknas också uppgifter om import av slig, då be- tydande kvantiteter importerats. Man kan också misstänka att vissa fel uppstått genom att kvantiteten W—slig inte omräknats till W-innehåll.

De uppgifter, som angivits för Sveriges import resp. export nedan är de, som finns medtagna i UNCTADs officiella statistik. I vissa fall har det varit möjligt att kontrollera uppgifterna och då har kommentarer lämnats.

50—60 % av produktionen av slig i världen har under åren 1975—1987 exporterats.

Tabell 10:14 De tio största exportländerna av volframng

Världen totalt. 1975 1980 1985 1987 ton W 21 800 30 500 26 500 22 500 Land o/o Land o/o Land o/o Land (70 % Kina 18 Kina 34 Kina 41 Kina 53 Bolivia 12 Australien 11 Kanada 11 Hongkong 9 Sydkorea 11 Kanada 10 Australien 7 Portugal 6 Thailand 8 Bolivia 9 Portugal 6 Bolivia 5 Australien 7 Thailand 6 Bolivia 5 Australien 5 Portugal 6 Portugal 4 Burma 4 Peru 4 Kanada 6 Sydkorea 4 Hongkong 4 Nordkorea 4 Nordkorea 5 Nordkorea 3 Singapore 3 Singapore 3 Brasilien 4 Nederländerna 3 Peru 3 Thailand 2 Peru 3 USA 3 Nordkorea 3 Burma 2 ___—___— Sverige — 0,6 % 0,4 % 0,6 % 178 ton 104 ton 143 ton Totalt länder med: 1975 1980 1985 1987 Marknadsekonomi 77 % 62 % 56 % 44 % Planekonomi 23 % 38 % 44 % 56 %

Källa: UNCTADzs statistik

Som synes har Kina ökat sin andel och blivit än mer dominerande, dessutom har de ökat sin export av förädlade produkter, i första hand APT och FeW. Denna export motsvarar ca 6 000 ton W i slig.

Totalt har exportandelen från marknadsekonomiländema minskat och deras ledande ställning har övertagits av planekonomiländerna. Hongkongs export avser material som tidigare importerats från Kina. Detta material kommer därför med 2 ggr.

Tabell 10:15 De tio största importländerna av volframslig

___/f;

Världen totalt, 1975 1980 1985 1987 ton W 21 500 28 300 24 900 21 000 Land % Land % Land % Land % ___/_, Sovjet 20 Sovjet 26 Sovjet 26 Sovjet 33 USA 14 USA 18 USA 19 USA 21 Sverige 9 Österrike 8 Hongkong 9 Västtyskland 9 Storbrit. 9 Sverige 7 Västtyskland 8 Tjeckoslov. 6 Polen 7 Japan 7 Österrike 8 Japan 5 Västtyskland 7 Västtyskland 6 Japan 7 Österrike 5 Tjeckoslov. 6 Storbrit. 5 Tjeckoslov. 5 Polen 4 Japan 6 Tjeckoslov. 4 Singapore 4 Hongkong 3 Frankrike 6 Polen 3 Sverige 3 Singapore 3 Nederländerna 5 Nederländerna 3 Polen 2 Ungern 2 Sverige 9 % 7 % 3 % 0,7 %

1 987 ton 2 004 ton 621 ton 145 ton _______________———— Totalt länder med: 1975 1980 1985 1987 Marknadsekonomi 62 % 63 % 63 % 53 % Planekonomi 38 % 37 % 37 % 47 % ________________————

Källa: UNCI'AD

För åren 1985 och 1987 är Sveriges kvantiteter, som kunnat kontrolleras, för låga. De borde vara för år 1985 ca 1 050 ton W och för år 1987 ca 600 ton W.

Sovjet och USA är de största importörerna. Import till Hongkong och Singapore avser material från Kina. Marknadsekonomiländernas andel har minskat, men fortfarande importerar de mest.

Övriga viktiga trender inom handeln under 1970- och 1980-talet har varit

allt mer förädlade produkter i första hand APT från Kina och Syd- korea exporteras i stället för slig, i allt större utsträckning sker köp/försäljning direkt mellan producent och konsument, antalet traders har minskat till mindre än hälften beroende på att volfram är en svårbedömd produkt med stora prisvariationer och varierande försörjningssituationer, brist/överskott, tidigare spekulerade traders genom köp och lagerläggning. I dag är de i första hand en länk mellan producent och konsument. Kantonmässan i Kina, 2 ggr per år, hade tidigare stor betydelse för handeln med slig. Allt mindre affärer görs vid dessa mässor, men ger dock intressenterna möjlighet att samtidigt träffas, allt fler konverterare kan använda såväl scheelit som volframit och dessutom olika låghaltiga material. Dessa kan då med hänsyn till priset välja material.

Kinas export har tidigare varit helt centralt reglerad genom China Natio- nal Metals & Minerals Import and Export Corporation, MinMetals, men här skedde en uppmjukning under början av 1980-talet. China National Non-ferrous Corporation (CNNC), bildades och fick ansvaret för produk-

tion och försäljning av volframslig och volframprodukter. Deras ”division” för import och export, China National Non-ferrous Metals Import and Export Corporation (CNIEC) och MinMetals konkurrerade och de en- skilda gruvprovinsernas lokala organ fick större möjlighet att själva direkt göra affärer för sina gruvor och konverterare. Detta innebar också att de fick del av eller t.o.m. helt fick behålla den västvaluta som erhölls. Valutan kunde sedan användas till köp av maskiner och utrustning. Resultatet av denna decentralisering blev kraftigt sänkta priser genom den interna kon- kurrens som uppstod.

Genom påtryckning från västvärlden, där gruvor och konverteringsan- läggningar tvingats slå igen på grund av de låga priserna, har Kina på nytt skärpt centralstyrningen. Detta betyder skärpt licenssystem för exporten, som skall administreras av CNIEC och MinMetals, men dessutom har ”Chamber of Export of Tungsten Ores and Products” tillsatts för att svara för koordinering av exporten.

Import till USA av APT från Kina ökade kraftigt från 1984 (låga priser), vilket bidrog till lågt kapacitetsutnyttjande i USA. För att skydda den amerikanska konverteringsindustrin gjorde USA i oktober 1987 ett avtal med Kina, OMA (Orderly Marketing Agreement), om kvotering av impor- ten av APT. Detta avtal skall gälla i fyra år. Då WO3 inte inkluderats i kvoten, steg i stället importen av denna, men WO3 har nu också inkluderats. USAs import av slig från Kina har ökat sedan avtalet trädde i kraft. Tullen på slig i USA har tagits bort under 1988. Även inom EG diskuteras åtgärder mot import av produkter (slig, APT, W, WC och FeW) från Kina till ”orealistiska" priser.

USA byggde på 1950-talet upp ett strategiskt lager (GSA), som haft betydande inverkan på handeln med slig, se under priser (avsnitt 1.11). De lager som byggs upp i Hongkong har till och från stört stabiliteten.

Slig: Priset på volframslig har sedan början på 1900-talet noterats i tid- skriften London Metal Bulletin (LMB). Max- och min-pris har fastställts av LMB 2 ggr/vecka genom bedömning av de uppgifter som rapporterats eller per telefon inhämtats från i första hand traders. Även små kvantiteter har ibland fått stor inverkan på priset. Allmänt kan noteras att reglerna för prissättningen varit något subjektiva. LMB-indexet har under årens lopp starkt kritiserats av såväl producenter som konsumenter, då uppgiftslämnar- na kunnat påverka indexet genom undanhållande av vissa affärer eller genom försäljning mellan varandra. Trots all kritik har indexet använts i stor omfattning som bas för prissättningen.

På initiativ av Sandvik AB utarbetades, tillsammans med tre andra före- tag under 1971—1972, normer för ett nytt index, ”Users Index”, omfattande månatliga vägda medeltal för pris och W03-halt och dessutom kvantiteter per månad för såväl scheelit som volframit, två kvaliteter för varje. Dess-

utom beräknades 6 månaders vägt medeltal för priset, samtliga priser har liksom LMB angivits i GBP/MTU WO3 (MTU = Metric Ton Unit = 10 kg). Rapporteringen organiserades genom en revisionsfirma i England, som också skulle sköta beräkningar och rapportering till LMB. För att skapa full trovärdighet skall enligt reglerna alla deltagare rapportera 100 % och dess- utom acceptera kontroll i företagets bokföring om detta bedöms nödvän- digt.

Users Index publicerades tillsammans med LMB-indexet första gången i LMB 1972 och hade då beräknats från de fyra företagens uppgifter. Efter 3 år hade antalet uppgiftslämnare ökat till 20 och representerade en be- tydande del av västvärldens förbrukning. Users Index har fått inflytande på LMB genom sin existens och bidragit till stabilisering i de fall, då inte speciella händelser eller rent marknadsmässiga krafter styrt utvecklingen. I långtidskontrakt har Users Index använts och då ofta i kombination med LMB, vilket haft en ömsesidig inverkan.

I juli 1978 byttes Users Index mot International Tungsten Indicator, ITI, varvid även producenter kunde rapportera. I samband härmed förenklades indexet genom att alla sliger sammanslogs och omfattade vägt medeltal för pris och WOS-halt och dessutom kvantitet. Priset angavsi USD/MTU WO], vilket LMB hade övergått till 1977. Publicering 2 ggr/månad infördes. Kvantiteterna, som låg till grund för indexet, steg till ca 30 % av världens förbrukning. 1978 infördes också i LME-indexet kvantiteter och dessutom 1984 ett scheelit-index.

Under senare år då förbrukningen gått ned och Kina levererat allt mer APT har allt mindre mängd slig sålts. Tonnaget som legat till grund för prisindex har då minskat kraftigt, vilket på så sätt ökat osäkerheten.

Slig har sålts dels som spot-försäljning, där priset fastställts vid för- säljningstillfället, eller på kontrakt vanligen löpande på 6 till 12 månader, där priset varit fast eller fixerats till något index eller kombination av index. Hänsyn till kvalitet har tagits genom rabatter eller premier.

W-produkter: för APT, WO3, W och WC finns inget internationellt index. Ferrovolfram: för ferrovolfram finns också ett LME-index, max och min, framtaget på ett liknande sätt som indexet för slig. Basen för producenter- nas prissättning för ferrovolfram har tidigare varit LMBmin för volframit + en konverteringskostnad, allt uttryckt i USD/kg W, men denna princip har från slutet av 1987 helt satts ur spel av kinesernas agerande. Under en stor del av 1987 har priset per kg W i FeW varit i stort sett lika med priset per kg W i slig och sedan slutet av 1987 och under 1988 t.o.m. varit lägre.

Priset på volframit har flukturerat kraftigt under årens lopp.

Figur 10:5 Priset på volframit 1950—1988, USD/MTU WO;

man Tonw itt M ' Noe & 00

Priset har påverkats, förutom av konjunktursvängningar, av oroligheter i världen såsom Korea-krisen 1951 och som en följd härav USAs uppbyggnad av strategiska lager med start 1953, vilket ledde till kraftigt ökad pro— duktion. När USA avbröt denna uppbyggnad 1960 hade man en stor över- produktion i världen, vilket ledde till prissänkning.

Relationerna mellan Kina och Sovjet har också inverkat. I början av 1950-talet sålde Kina en stor del av sin export till Sovjet, som i sin tur sålde stora kvantiteter av detta material till västvärlden. I början av 1960-talet sålde Kina inget material till Sovjet utan traders i väst köpte allt, vilket de sedan sålde till Sovjet. Den kraftiga uppgången från 1963 till 1967 berodde på att traders såg till att priset gick upp innan de sålde till Sovjet och på ökad efterfrågan. Nedgången i pris till 1972 berodde på överkapacitet, då de sålt stora kvantiteter 1969—1970 från USAs strategiska lager (GSA).

Den kraftiga uppgången 1972—1976 berodde på att Sovjet gick ut på den öppna marknaden. Den ytterligare stegringen till toppen 1977 berodde på att den person, som bestämde LMB, hade tappat kontrollen över sin upp- gift, men han påverkades också av traders. Genom påtryckning av Users Index” representanter införde LMB 1978 kvantiteter. Små kvantiteter kunde sedan inte påverka priset. Detta bidrog sedan till stabilisering av priset trots ett starkt ökat behov. Efter 1981 föll priset, då behovet minskade. Genom kinesernas agerande med låga priser på slig och APT från 1984/1985 föll priset ytterligare och nådde sin botten, 35 USD/MTU WO3, i slutet av 1986, vilket resulterade i att under perioden slog många gruvor igen. Därefter har det åter stigit genom att Kina hade intresse av att höja priset och genom agerande från vissa av de övriga gruvländerna.

Som ovan nämnts införde LMB 1984 ett prisindex även för scheelit, vilket dock har skapat ytterligare instabilitet genom att prisskillnaden mellan volframit och scheelit varierat. Under en period var scheelit 17 USD/MTU WO3 dyrare än volframit. Det finns inget skäl till prisskillnad, varken ur försörjnings- eller produktionskostnadssynpunkt.

Inom västvärlden finns inget företag som har en så stor marknadsandel att det skulle kunna utöva någon kontroll, däremot har Kina denna möjlighet och har också utnyttjat den, vilket framgått ovan.

1.13. Forskning, utveckling och internationellt samarbete

Som framgått tidigare har priset på volframslig varierat kraftigt under årens lopp, vilket skapat stora svårigheter för såväl producenter som konsumen- ter. Uppgifter om produktion och konsumtion har alltid varit svåra att få. Det fanns av dessa skäl ett behov att få till stånd ett internationellt sam- arbete. FN bildade 1963 en volframkommitté (The Committee on Tungs- ten). Denna blev 1965 en kommitté inom UNCFAD och rapporterade till ”Committee on Commodities”. Alla de stora producent- och konsument- länderna är representerade, även Kina och Sovjet. Volframkommitténs målsättningar är

att skapa möjligheter för utbyte av information beträffande handeln med volfram, att insamla statistik beträffande produktion, konsumtion, import och export, att bidra till förbättring av denna statistik och att utge denna samt

att följa marknadsutvecklingen.

Med producentländer som Kina och Bolivia i spetsen har inom kommit- tén arbetats för ett volframavtal omfattande bl.a. min- och max-pris och upprättande av buffertlager. Stora konsumentländer som USA, Västtysk- land, England och Sverige har varit emot ett dylikt avtal och någon över- enskommelse har inte nåtts. Inom denna kommitté finns också en viss möjlighet att påverka enskilda länders agerande. Så har t.ex. Kina utsatts för mycket kritik beträffande sin prispolicy på slig och APT under senare år.

The Consumer Reporting Group, CRG, bildades 1970 av de fyra företag som introducerade Users Index och utökades senare till 17 medlemmar. Den huvudsakliga uppgiften har varit

att säkerställa kontinuitet i rapporteringen till Users Index och ITI, att tillvarata konsumenternas intressen, att vara samtalspartner till PTA sedan de bildades.

The Primary Tungsten Association, PTA, bildades 1975 av sligproducen- ter, som ett uttryck för missnöje med resultaten inom UNCPAD och mot bakgrund av låga priser 1972, 1973 och i början av 1974.

PTAs huvudsakliga målsättning var

— att tillvarata producenternas intressen, — att främja användningen av volfram samt att förbättra den statistiska informationen.

Medlemmarna har stötts av sina regeringar. PTA fick också en represen- tant i UNCTAD.

CRG och PTA har fyra gånger organiserat International Tungsten Sym- posium, som visat sig vara mycket värdefulla. Det första hölls i Stockholm 1979. För att ytterligare stärka samarbetet mellan konsumenter och pro- ducenter bildades i februari 1988 The International Tungsten Industry Asso- ciation, ITIA, varvid PTA upphörde och CRG i praktiken förlorat sin betydelse.

ITIA har övertagit CRGs och PTAs arbetsuppgifter och skall nu också tillvarata såväl producenternas som konsumenternas intressen. Framtiden får visa om detta är en möjlig uppgift. ITIA har fått ackreditering till UNCTADs volframkommitté.

Något globalt forsknings- och utvecklingssamarbete finns inte.

2 Marknadsutvecklingen under 1970- och 1980-talet

Volframindustrins utveckling (slig) totalt i världen har i stort följt konjunk- turcyklerna. Under 1960— och början av 1970-talet fram till 1974 steg kon- sumtionen i storleksordningen 4 % per år och optimismen om fortsatt utveckling även i ökande takt var stor och man förväntade en brist av volfram på sikt. Det var då naturligt att befintliga gruvor utökades och att prospekteringsaktiviteten intensifierades samt att nya gruvor planerades.

Efter första oljekrisen (1973) följde lågkonjunktur 1975—1977, därefter steg ånyo konsumtionen snabbt 1978—1979. Som en följd av oljekriserna ökade speciellt aktiviteten inom olje- och gasindustrierna. Detta ledde till ökad förbrukning av hårdmetall, dels för själva borrningen och dels för tillverkningen av denna utrustning (skärande bearbetning). Optimismen för återgång till den ”gamla” ökningstakten var påtaglig. Prospekteringen hölls på en hög nivå och utbyggnad av kapaciteten inom gruv- och konverterings- industrin fortsatte, uppmuntrade av ett högt sligpris. Efter nedgång från konsumtionstoppen 1978—1980 har trenden sedan varit fallande.

Västvärldens konsumtion (slig) har inte haft någon ökande trend under 1970-talet. Under 1980-talet har trenden varit fallande bl.a. beroende på minskat behov av slig, då flera länder (från 1984—1985) i stället köpte APT resp. FeW. Om man tar hänsyn till dessa köp har ändå den totala konsum- tionen av W i väst en fallande tendens.

Under såväl 1970— som 1980-talet har behovet av W successivt alltmer påverkats av de tekniska och kvalitativa förbättringar, som införts, speciellt inom hårdmetallsektorn, men även inom snabbstålindustrin. Återcirkula- tion av återvinningsmaterial har också successivt ökat i omfattning. W- behovet har dessutom minskat genom införande av nya material utan W.

Under 1980-talet har prospekteringsverksamheten mer eller mindre upp- hört och planerade gruvprojekt skjutits på framtiden. Priset har under 1980-talet sjunkit kraftigt och nådde sin botten, 35 USD/MTU WO3 i slutet av 1986, därefter har det successivt ökat. Det finns för närvarande en viss optimism i världen om ökad förbrukning, 1989—1990.

Sverige har en mycket förnämlig förädlingsindustri för W-produkter, dels för hårdmetall och dels för snabb- och verktygsstål med stora marknads- andelar i världen.

Tabell 10:16 Svensk industri: Hårdmetall, snabb- och verktygsstål

Material/Företag Produkter

Hårdmetall Sandvikskoncernen: AB Sandvik Coromant Hårdmetall och verktyg för skärande bearbetning AB Sandvik Rock Tools Utrustning för bergborrning slående resp. roteran-

de-krossande samt för gas- och oljeborrning AB Sandvik Hard Materials Hårdmetall för slitdelar och konstruktionsdetaljer Seco Tools AB Hårdmetall och verktyg för skärande bearbetning Seco Roc AB Utrustning för slående bergborrning Stål Kloster Speed Steel AB Snabbstål för tillverkning av snabbstålsprodukter Uddeholm Tooling AB Verktygsstål för formande och klippande verktyg

Dessa industrier har sedan länge anpassat sig till minskat tonnage på sikt genom att tillverka alltmer sofistikerade *'högprestanda”produkter.

Det minskade behovet i världen under 1980-talet har lett till en allt större överkapacitet inom såväl gruv- som förädlingsindustrin. Överkapaciteten inom gruvsektorn har haft till följd att sligpriset fallit kraftigt och genom Kinas låga pris på APT och FeW i förhållande till slig har det ytterligare pressats ned. Den bidragande orsaken till Kinas låga pris har varit de olika gruvprovinsernas ökade frihet att själva göra direkta affärer med västvärl- dens kunder. Detta har lett till intern konkurrens och därmed lägre priser.

Resultatet har blivit katastrofalt för västvärldens gruv- och konverterings- industrier, vilka successivt har tvingats slå igen eller kraftigt begränsa sin produktion. Många av de ca 60 gruvor, som står still, håller dock en sådan beredskap att de kan vara i produktion inom 6—12 månader. Vissa gruvor kommer troligen aldrig i produktion igen. Konverterarna kan ånyo starta inom ca 3 månader. Sveriges enda W-gruva, Yxsjöberg, upphörde med produktionen vid halvårsskiftet 1989, varefter den kommer att hållas i ”beredskap” t.o.m. 1990.

Den uppkomna situationen har lett till att Kina utsatts för press från flera länder med inflytande. Sålunda har USA med Kina gjort en överenskom- melse om kvotering på en låg nivå av importen av APT och WO3. EG förbereder åtgärder mot import av slig, APT, W, WC och FeW till "orealis- tiska” priser. Inför risken att förlora betydelsefulla marknader har Kina skärpt sin kontroll av exporten och har dessutom med vissa stora producent- och exportländer överenskommit att gemensamt arbeta för höjda priser. Vid ett möte i Kina i september 1988 beslöt dessa länder att försöka få med övriga producenter på ett sligpris för volframit av min 69 och max 72 USD/MTU WO3 och scheelit 7—8 USD/MTU WO3 högre. Det är inte sannolikt att ett avtal om en prisöverenskommelse kan komma till stånd då flera ”tunga” länder i UNCIADs volframkommitté varit emot ett dylikt avtal.

Kina har säkerligen kommit in i en besvärlig balanssituation, som kom- mer att bli svår att bemästra. För låga priser ger problem med bl.a. USA och EG enligt ovan. Kina har å andra sidan önskemål om en ökning av priset så att de får in mer västvaluta, vilken är av största betydelse för deras utveckling. Vidare måste de för att i så stor utsträckning som möjligt behålla sina uppnådda marknadsandelar (har hög kapacitet) avväga priset så att de stora gruvorna i världen inte går i gång.

Om behovet av någon anledning skulle öka påtagligt, vilket dock inte är sannolikt, skulle det bli en kraftig turbulens tills västvärldens gruvor åter kommit i gång. En temporär brist skulle uppstå och priset skulle öka kraftigt.

3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000

US Bureau of Mines, USBM, upprättar vart femte år för olika metaller en långtidsprognos, dels för USA och dels för övriga världen. Denna publice- ras i Mineral Facts and Problems. I den senaste upplagan från år 1985 utgår man från 1983 års konsumtion och gör sedan beräkningar fram till år 2000. Inom ramen för vår utredning finns ingen möjlighet att göra någon egen fullständig ny prognos, varför vi valt att utgå från USBMs prognos och kommentera denna. USBM har studerat och beräknat konsumtionsutveck- lingen inom olika områden såsom utrustning för metallbearbetning resp. bergborrning, vidare ingår behov för transport, lampor och belysning, ut- rustning för el och elektronik, kemikalier samt övrigt.

För utrustning för metallbearbetning resp. bergborrning ingår såväl den hårdmetall som används för den skärande bearbetningen och borrningen, som den hårdmetall som används för slitdelar inom dessa områden. Då dessa olika områden för hårdmetall har olika utveckling försvåras be- dömningen.

För olika användningsområden har man för beräkning av USAs behov använt olika ekonomiska indikatorer, vilka visat sig ha haft god korrelation med den hittillsvarande utvecklingen, för framräkning till år 2000. En uppskattning har också gjorts av den övriga världens totala behov. För såväl USA som världen i övrigt har förbrukningen uppdelats i primärt behov och mängd återvinningsmaterial. De prognosvärden, som framräknats, omfattar dels ett sannolikt värde, dels en låg och en hög prognos (prognosintervall).

Prognosen för den totala volframförbrukningen (primär + återvinning) i USA framgår av tabell 10:17 nedan.

Tabell 10:17 USA: Förbrukning år 1983, prognos år 2000

Användningsområden Förbrukning Prognos W ton är 2000 W ton år 1983 Låg Hög Sannolik

Utrustning för Metallbearbetning 3 285 4 300 10 000 6 000 — Entreprenörverksamhet

och gruvindustri 1 253 2 000 6 000 4 000 Transporter 529 700 2 000 1 000 Lampor och belysning 635 600 1 000 1 000 Elindustri 529 700 2 000 1 000 Kemikalier 71 500 2 000 1 000 Övrigt 176 200 13 000 5 000

Summa 6 478 9 000 36 000 19 000

Som synes är den sannolika prognosen mycket optimistisk och progno- sens osäkerhetsområden mycket stora. Man räknar med en kraftig ökning för "utrustning" samt också för nya produkter, som finns upptagna under ”övrigt". Man har räknat med följande årliga ökningar för totala behovet, 1984: 70 %, 1985: 4 %, 1986: 4 %, 1987: 30 % och 1988: 15 %. De två senaste årens ökningar beror i hög grad på nya produkter. Ökningen 1989 till år 2000 beräknas totalt till 6 % eller 0,5 %lår. Baserat på detta scenario beräknas USAs sannolika årliga tillväxt från 1983 till år 2000 (i medeltal) bli 7,6 %. Motsvarande värde för primär volfram beräknas bli 9,2 %.

De värden, som angivits för den ”höga” prognosen, bygger på en hög industriell aktivitet och ökat behov för försvarsindustrin såsom hårdmetall och tungmetall för ammunition samt volframmaterial till sköldar för skydd mot värme och strålning (radioaktiv).

Den ”låga” prognosens värden är baserade på en låg industriell aktivitet och en kraftigt ökad substitution av volfram med andra material.

I tabell 10:18 (USBM) har gjorts en sammanställning av USAs, övriga världens och hela världens behov av volfram uppdelat på primär- och återvinningsmaterial:

Tabell 10:18 Område Prognos Sannolik årlig Prognosområde Sannolik 212222) 1983 arn2000 " 1990 2000 1983—2000, % Lag Hog USA: Primärmaterial 4 402 7 000 28 000 14 000 14 000 9,2 Återvinn.material 2 076 2 000 8 000 4 000 5 000 6.6 Totalt 6 478 9 ()()0 36 000 18 000 19 000 7.6 Övriga världen: Primärmaterial 34 523 40 000 65 000 40 000 45 000 1.6 Återvinn.material 8 000 10 000 30 000 12 000 16 000 4,3 Totalt 42 523 50 000 95 000 52 000 61 000 2.1 Totalt i världen: Primärmaterial 38 925 47 000 93 000 54 000 59 000 2,6 Återvinn.material 10 076 12 000 38 000 16 000 21 000 4,5 Totalt 49 001 59 000 131 000 70 000 80 000 2,9

USBM har som synes bedömt ökningstakten i "övriga världen” till be- tydligt lägre än i USA. En väsentlig del av försörjningen i USA och övriga världen kommer från återvinningsmaterial, 20—30 %.

Vår bedömning är att även ”övriga" världens prognos är mycket optimis- tisk.

I diagram 1014 har USAs och hela världens verkliga konsumtion av primär W åren 1970—1987 inprickats och dessutom motsvarande prognos- värden från tabell 10:18 ovan.

Figur 10.6 Konsumtion av primär volfram i USA och världen samt USBM-prog- noser

Ton W 00.000

III

IIIlIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII IlIlIIIIIII IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!IIII!IIIII IIlIIIIIlIIIIIII llllllåliillagllll IIIIIIIIIIIIIIII !?!!IJIIIBEIINRIII IIIIlIllIII . !|!E;3--=3NII!IIIIIIIII lll!!!!llll. _)!lllllllullllnllllllll IIUIIII!II"Ii!!!-IIIIIIII!!IIIII!IIIIIII IUIIIIIN|lIIIIlIIIlllllllllllIIINllllllI lilIIIIIIIIIIIIIIIILNIIniluunama)IEIIIII nlullllllllllll!!!lllillll IIIEilI IllilllllllllllllIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII llllllllallli IIIIIIIIIIIIIIIIIIIII ålllll 1950 1955 1960 1965 1670 1975 1980 1985 1990 Å!

60.”

40.” 160

&.”

IM 20.000

10.000

Om man beräknar den trend som de inprickade värdena har och för- länger denna till år 2000 blir förbrukningen ca 51 000 ton för världen och ca 9 000 för USA. USBMs motsvarande värden för den sannolika prognosen är 59 000 resp. 14 000 ton. De har med andra ord räknat med en ökande trend och då framför allt för USA.

Den ovan angivna optimistiska prognosen för USA åren 1984—1987 har inte uppnåtts. Enligt prognosen skulle förbrukningen 1987 ha blivit ca 15 500 ton W, men verkligheten blev ca 7 000 ton W, figur 10:6. De förväntade nya produkterna har inte kommit fram och tekniska och kvalita- tiva förbättringar inom i första hand hårdmetallsektorn har bidragit till betydligt lägre förbrukning än som förväntats. Vidare har inte olje— och gasborrning ökat i den takt som beräknats på grund av pressade oljepriser.

Teknik- och volymutveckling

Under avsnitt 1.8 Konsumtion har redogjorts för de tekniska och kvalitativa förbättringar, som påverkat konsumtionsutvecklingen under 1970- och 1980-talet. Med hjälp av de svenska tillverkarna av hårdmetall och snabbstål har teknik- och marknadsutveckling under 1990-talet bedömts.

Skärande bearbetning

Hårdmetall: I ”väst" kan man förvänta sig att en allt större andel av vändskären kommer att beläggas med skikt. Hittills har i Europa svarvskär (2 tredjedelar av alla skär) belagts till ca 70 %, medan däremot frässkär (en tredjedel av alla skär) endast belagts till ca 10 %, dvs. ca 50 % av alla skär är belagda. I USA är endast 30—35 % av vändskären belagda.

Ca 25 % av alla vändskär, som används i Japan, tillverkas av cermets (hårdmetall utan volfram). Cermets användning i hela ”väst” beräknas öka från dagens ca 5 % till ca 10 %. Anledningen till att man inte förväntar att cermets kommer att användas i lika stor omfattning som i Japan är att nya skiktbelagda konventionella hårdmetallkvaliteter beräknas begränsa cer- mets användning.

I Europa kan man förvänta en ökad beläggning av frässkär och successivt kommer USA att närma sig Europas siffror för såväl svarv- som frässkär. I Japan har man i dag lägre andel belagda skär än i Europa, men detta beror på att man i stället satsat på cermets. Om man slår samman ”belagda” och cermets blir denna andel ungefär lika stor som andelen belagda skär i Europa. Det finns alltså i världen fortfarande en stor potential till för- bättringar.

De belagda skärens ökade prestanda har hittills i stor utsträckning ut- nyttjats till ökad livslängd, vilket lett till kraftigt minskad förbrukning. I framtiden kan man förvänta sig att skärens prestandaökning i större om- fattning utnyttjas till att öka produktiviteten allt eftersom förbättrad ma- skinpark möjliggör detta. Detta innebär då att förbrukningen inte minskar lika mycket.

Keramer för bearbetning av superlegeringar beräknas ersätta konventio- nell hårdmetall till stor del och öka från dagens 2—3 % av totala antalet skär till ca 5 %. PDC (Poly crystalline Diamond Compact) och CBN (Cubic Boron Nitride) förväntas tillsammans endast nå ca 1 %.

Behovet av hårdmetall uppskattas också minska ytterligare genom mins- kat bearbetningsbehov, dels genom att detaljer kan tillverkas till ännu noggrannare mått genom förbättrade tillverkningsmetoder och dels genom att de kan tillverkas i klenare dimensioner genom ytterligare förbättrad hållfasthet hos stål.

Snabbstål: Behovet beräknas minska genom ytterligare utveckling av pulvermetallurgiska snabbstål, genom effektivare verktyg med bättre geo- metri, genom bättre bearbetningsmaskiner med förbättrade prestanda, ge- nom konkurrerande bearbetningsmetoder (kall- och varmformning) samt genom ökad omfattning av beläggning med TiN.

Bergborrning

Hårdmetall: Införande av stiftborrkronor för slående borrning beräknas ytterligare öka i omfattning och minska behovet. AB Sandvik Rock Tools introducerar nu också en förbättrad hårdmetall, s.k. DP, Dual Properties, som förväntas öka livslängden med ca 25 %.

Behovet av hårdmetall för olje- och gasborrning har avtagit under senare år. Som exempel kan nämnas att i USA är i dag endast ca 900 borriggar i drift mot ca 4 000 åren 1980— 1981 efter andra oljekrisen. Aktiviteten inom detta område är under normala politiska förhållanden helt beroende av oljepriset, som i dag är ”pressat”. Bedömare förutspår att detta förhållande kommer att gälla fram till mitten av 1990-talet, då behov och produktions- volym beräknas mötas. Det är troligt att oljepriset vid denna tidpunkt kommer att öka i reella termer, men inte särskilt mycket, då OPEC be- räknas få en stabiliserande inverkan. Man tror inte att OPEC kommer att göra om misstaget att öka priset så att prospekteringsborrning och sökande efter alternativa energikällor får ökad omfattning.

Slitdelar

Volymökningen inom detta område har under senare år varit mycket mått- lig och behovet av dessa produkter beräknas i framtiden förbli mer eller mindre konstant. Behovet för nya användningsområden förväntas balanse- ras av att andra material ersätter hårdmetall och av att behovet minskar genom kvalitetsförbättringar.

I Kina och Sovjet, vilka förväntas få en stark industriell utveckling, be- räknas aktiviteterna öka inom alla områden, där W förbrukas. I dessa länder finns emellertid en stor potential för tekniska och kvalitativa för- bättringar. Ett exempel är hårdmetallområdet. Såväl Sovjet som Kina har med hjälp av företag från väst byggt om eller byggt nya hårdmetallfabriker med modern teknik, vilka nu är en bas för fortsatt utveckling. Inom ”öst" kan man också förvänta ökad återvinning. Det totala behovet av W i dessa länder beräknas bli oförändrat.

En sammanvägning av teknik- och marknadsutveckling i världen 1988—2000, tabell 10:19, har givit följande trendbedömning:

Tabell 10:19

Område/Material Förändring per år, % Västvärlden: Hårdmetall

— Skärande bearbetning 0,5 Bergborrning + 0,5 — Slitdelar i 0

Snabbstål 2

Öst: i 0

I avsnitt 1.8 har fördelningen av förbrukningen av W för västvärlden för olika produktområden angivits. Om man kombinerar denna fördelning med trendbedömningen ovan finner man att totala förbrukningen av W (1987—2000) minskar med ca 5,5 % på grund av minskat behov för hård- metall och stål.

För övriga användningsområden, som svarar för ca 25 % av totala be- hovet, och som omfattar W-metall (W för legeringar, el-industri, kemikali- er, etc.) samt "övrigt” där bl.a. produkter för försvarsindustrin ingår, har vi inte kunnat göra någon egen bedömning. Vi föreslår därför att vi för dessa produkter, som har betydligt mindre rationaliseringspotential, räknar med en tillväxt av 50 % från 1987 till 2000, vilket dock är betydligt lägre än USBMs bedömning.

Det totala behovet i världen är 1987 av primär W var 42 000 ton. Approximativt är östs resp. västs behov lika. Västs behov är 2000, tabell 10:20, blir då:

Tabell 10:20 Totalt Förändring av behov Behov för Total Behov behov för hårdmetall + snabbstål W-metal + "övrigt" för- år 1987 Andel, Förändring ändring 2000 % Ton % % Ton Ton Ton 21 000 —5,5 —ca 1 200 + 25 + 50 + ca 2 600 + ca 1 400 ca 22 000

Då östs behov beräknas bli oförändrat år 2000 blir det totala behovet 21000 + 22 000 = 43 000 ton.

Under 1990-talet kommer handeln med slig att minska, då producenterna förväntas tillverka mera förädlade produkter och då i första hand APT, men även W och WC.

Sveriges behov av W för hårdmetall, stål och övriga produkter var 1988 ca 2 500 ton W (Källa: Uppgifter från svensk industri). Behovet beräknas minska till ca 2 200 ton år 2000.

4 Sammanfattning och slutsatser

Marknadsutvecklingen under 1970-talet och 1980-talet har sammanfattats under avsnitt 2. Här följer därför endast en redovisning av de viktigaste faktorerna för slutbedömningen samt en sammanfattning av bedömningar under 1990-talet.

Förutsättningarna att finna W i Sverige bedöms som goda, då vi har en liknande berggrund som Kanada, som är ett viktigt ”W—land”. Man bör dock hålla i minnet att vår yta endast är ca 5 % av Kanadas och att de fyndigheter, som hittills upptäckts, varit relativt låghaltiga. Malmkroppar- nas storlek har också varit små med undantag av Yxsjöberg.

Volfram är en ekonomiskt och strategiskt viktig metall. W är dock en ”oberäknelig” metall. Det är svårt att få tillförlitliga kvantitetsuppgifter om produktion och konsumtion i världen, då världens största producent, Kina, och dess största konsument, Sovjet, också stor importör, inte lämnar några uppgifter. För dessa länder är man därför hänvisad till uppskattningar. En viss hjälp har man av import- och exportstatistik från de länder, som köper från Kina och som exporterar till Sovjet. Relationerna mellan Kina och Sovjet har också påverkat marknaden, då ibland material levererats direkt till Sovjet från Kina, men under vissa perioder har det passerat via tradersi väst. Vad som nämnts ovan har skapat osäkerhet, vilket givit upphov till rykten om brist eller överskott. Detta har utnyttjats för spekulation och manipulation, vilket i hög grad bidragit till att priset på slig fluktuerat kraftigt. Man får tyvärr räkna med att W även i fortsättningen kommer att vara en ”oberäknelig” metall.

Konsumtionen av W har under 1980-talet haft en avtagande trend, vilket framför allt beror på produkternas tekniska och kvalitativa förbättringar. 1987 års behov av primär volfram var ca 42 000 ton. En bedömning av behovet är 2000 har gjorts och beräknas ligga på ca 43 000 ton, dvs. en obetydlig ökning, vilket är betydligt lägre än USMBs prognos.

Denna "pessimistiska” bedömning grundar sig på att det i dag inte finns några kända nya produkter och att dagens produkter kan förväntas för- bättras ytterligare genom teknisk och kvalitativ utveckling och också genom substitution med andra material, som inte innehåller W.

Genom Kinas agerande på marknaden med låga priser på såväl slig som APT och FeW har ca 60 gruvor i västvärlden tvingats att slå igen, och Kina har därigenom fått en helt dominerande ställning beträffande västvärldens försörjning. Förutsättningen för denna dominans har varit att behovet legat på en lagom låg nivå som dagens. Om denna nivå blir en bestående trend,

vilket bedömts som sannolikt enligt ovan, kan den nuvarande situationen bli bestående. En viss justering av priset uppåt är dock trolig genom det tryck som Kina kan komma att utsättas för från USA och EG. Kina har också intresse av ett högre pris för att därigenom få in mera västvaluta, vilket är väsentligt för deras utveckling, men dock inte ett så högt pris att västvärl- dens större gruvor åter öppnas.

Genom fluktuationer i behov kommer vissa gruvor i väst att åtminstone temporärt åter komma igång, varvid ökade priser är att förvänta. I dag finns en stor reservkapacitet i västvärlden, vilket är viktigt ur beredskapssyn- punkt. Om behovet av W skulle bli avsevärt större än i det ovan beskrivna scenariot och så stort att Kina inte kunde försörja västvärlden, skulle västs gruvor åter komma igång. Priset skulle då öka, men ändå skulle denna situation vara att föredra för konsumenterna genom ökad försörjningsbe- redskap.

Mot bakgrunden av att W är en ”oberäknelig" metall W har en pessimistisk konsumtionsutveckling W finns tillgängligt i världen i kända reserver i mer än 50 år det finns en stor reservkapacitet i världen i de gruvor som i dag står still Kina har en dominerande ställning genom låga priser (lågt kostnads-

läge)

kan man inte rekommendera en satsning på gruvdrift baserad på utvinning av W om kravet är lönsamhet.

Ur beredskapssynpunkt är det naturligtvis helt otillfredsställande att i så hög grad vara beroende av ett land, Kina. För Sverige är det viktigt att ha tillgång till W, då vi har en mycket framstående hårdmetall- och stålindustri, som 1988 förbrukade ca 2 500 ton W. Dessa industriers totala fakturering 1988 var ca 7,3 GSEK varav ca 6,7 GSEK på export, vilket motsvarar ca 2,2 % av Sveriges totala export. Ur beredskapssynpunkt är det väsentligt att gruvan i Yxsjöberg, som slogs igen vid halvårsskiftet 1989 och då hade en reservbas på 2 500 ton W, hålls i ”pumpberedskap” även efter den be- slutade perioden t.o.m. 1990. Med denna beredskap kan ca 15 % av be- hovet tryggas. Ur beredskapssynpunkt är det motiverat att ta med volfram i den planerade prospekteringsplanen.

Referenser

1. UNCTAD: Tungsten Statistics, Bulletins 1970—1988

2. Malmer och metaller: SOU 1979:4, Bilaga 7: Volfram, s. 477—497.

3. Mineral Facts and Problems: 1975, 1980 and 1985 Editions. US Bureau of Mines, Washington, DC.

4. Mineral Yearbooks: 1969—1987, Chapter: Tungsten. US Bureau of Mines, Washington, DC.

5. Staff, US Bureau of Mines. An appraisal of minerals — Availability for 34 commodities. BuMines Bull 692, 1987. Tungsten, 293—300 pp, 5 ref.

6. T.F. Anstett, D.I. Bleiwas and R.J. Hurdelbrink, Tungsten Availability Market Economy Countries. A Minerals Availability Program Apprai- sal, Bureau of Mines Information Circular 1985 vi+51 pp.

7. Tungsten: 1985, Proceedings of the Third International Symposium, Madrid, May 1985, 255 pp.

8. Tungsten: 1987, Proceedings of the Fourth International Symposium, Vancouver, September 1987, 190 pp.

9. Untersuchungen Uber Angebot und Nachfrage mineralischer Rohstof- fe. Band IX, Wolfram, 1977, 194 S, 9 Anhang. Bundesanstalt fiir Geowissenschaften und Rohstoffe, Hannover, und Deutsches Institut för Wirtschaftsforschung, Berlin. 10. Minerals Handbook 1984—1985 och 1988—1989, Macmillan Publishers, London.

11. Fasth, R. and Käärik, K., Tungsten Occurence, Production and Utilization, in Symposium on Extraction Steel Alloying Metals, Luleå, March 1983. 83—99 pp, 25 ref. 12. Ohlsson L-G, Volframs geologiska uppträdande och fyndigheter i Sveri- ge. Manuskript, 7 s. 1989—01—03.

Ordlista

Förklaringar till viss geologisk nomenklatur (i bokstavsordning) Back-arc basin: Distal:

Epigenetisk: Exhalativt-vulkanogen:

Exogen:

Genetisk:

Greisen-mineralisering:

Hydrotermal: Intrusion: Intrusiv: Plutonism: Proximal: Replacement: Stockwork:

Subvulkanisk:

Bassäng bildad mellan vulkanisk öbåge och kontinent Bildad på avstånd från den vulkaniska utström- ningen Bildad senare än omgivande bergrund

Sägs t.ex. om malmer som bildats genom ke- misk sedimentation på havsbottnen i anslutning till submarin-vulkanism Sägs om processer som sker på/eller nära jord- ytan

Ursprung-bildningssätt

Mineralisering som karakteriseras av att fält- spaterna i ursprungsbergarten förträngts av bl.a. nybildad kvarts, muskovit (ljus glimmer), topas samt eventuella malmmineral Sägs om t.ex. malmbildning förorsakad av var- ma vattenlösningar En bergartssmälta som tränger fram i berggrun- den och den stelnade magmatiska bergarten Sägs om bergart som bildats från en magma som stelnat nere i jordskorpan Allmän term för fenomen associerade med magmatiska intrusioner Bildad i nära anslutning till den vulkaniska ut- strömningen Sägs om den process där ett mineral ersätts av ett annat Tredimensionellt nätverk av gångar och/eller sprickmineraliseringar

Sägs om intrusion på stora djup

Bilaga 1 I Vanadln av civilingenjör Erik Bengtsson, Svenskt Stål AB O .. . Innehallsfortecknmg 1 Faktaavsnitt .......................................... 359 1.1 Allmänt om egenskaper, förekomst och användning ....... 359 1.2 Råvarutillgång ........................................ 359 1.2.1 Geologiskt uppträdande ........................ 359 1.2.2 Brytvärda tillgångar ............................ 360 1.2.3 Svenska vanadinmineraliseringar ................. 360 1.2.4 Titans geologiska uppträdande och fyndigheter i Sve- rige .......................................... 364 1.3 Förädling av vanadinråvaror ........................... 365 1.3.1 Produktion och metoder ........................ 365 1.3.2 Elenergibehov vid ferrovanadinframställning ....... 367 1.3.3 Miljöaspekter vid vanadinutvinning ............... 367 1.3.4 Produktionsutveckling .......................... 368 1.3.5 Råvaruproducenter ............................. 369 1.3.6 FeV-producenter ............................... 369 1.4 Handel .............................................. 371 1.5 Konsumtion .......................................... 372 1.6 Substitution .......................................... 373 1.7 Prisutveckling ........................................ 373 1.8 Forskning, utveckling, internationellt samarbete .......... 376 1.9 Vanadin ur svenska råvaror ............................ 377 1.10 Beredskapssynpunkter på behovet av vanadin i svensk stålin- dustri ............................................... 378 2 Marknadsutvecklingen under 1980-talet .................. 380 3 Marknadsutvecklingen fram till år 2000 ............. . . . 383 3.1 Prognos för västvärlden ................................ 383 3.2 Prognos för Sverige ................................... 385 4 Slutsatser ............................................ 386 Referenser .................................................. 387

1 Faktaavsnitt

Vanadin är ett metalliskt element som är relativt vanligt förekommande i jordskorpan, men som sällan förekommer i hög koncentration. Sin största betydelse har vanadin som legeringselement i både handelsstål och special- stål. Vanadin är en stark karbidbildare och ökar hållfasthet, smidbarhet och elasticitet hos stålet. Även som legering tillsammans med aluminium i titan har vanadin fått stor betydelse för flygplansindustrin. Inom kemisk industri har vanadinpentoxiden sedan länge spelat en stor roll som katalysator.

Generellt kan vanadinförekomster delas upp i tio olika huvudtyper: l. Likvidmagmatiska titan-vanadin-järnmalmer

2. Oxidationszoner över pollymetalliska malmer

3. Uran-vanadinmalmer av "red-bed” typ

4. Gångförekomster

5. Lateritmalmer

6. Vanadinförande lerzoner

7. Vanadinförande bituminösa skiffrar

8. Marint sedimentära, vanadinförande fosfatförekomster 9. Vaskavlagringar 10. Övriga förekomstsätt (t.ex. i råolja, bauxit och ”asfalt")

Likvidmagmatiska titan-vanadin-järnmalmer

Denna malmtyp är alltid knuten till ultrabasiska eller basiska intrusiv vilka ofta uppvisar en lagrad karaktär. Mineraliseringarna har bildats som ett resultat av differentiationsprocesser i samband med den basiska magmans avkylning. De malmförande basiska massiven, vilka oftast utgöres av pyrox- enit, peridotit, gabbro eller anortosit, uppträder vanligen inom de prekamb- riska sköldarna. Mineraliseringarna har vanligen formen av linser, lager, gångar eller ”pipe"-liknande kroppar. Vanadinet är som regel helt knutet till titanomagnetiten och/eller magnetiten. Halten i dessa mineraler över- stiger sällan ett par procent. De högre halterna som konstaterats i vissa

fyndigheter beror på att titanomagnetiten har små inneslutningar av coulso- nit (FeV204). Generellt gäller att vanadinhalten är högst i tidigt bildad titanomagnetit (högst temperatur). Denna malmtyp utgör i dag den vikti- gaste vanadinkällan.

1.2.2 Brytvärda tillgångar

I SGUs rapport nr 35 ”Vanadin” från 1984 finns en sammanställning från Bureau of Mines där man skiljer på ekonomiskt brytvärda tillgångar (Reser- ves) och totalt brytvärda tillgångar (Reserve base). Av tabell 11:1 framgår att av totalt 16.6 Mt V i brytvärda tillgångar utgör 4.3 Mt s.k. ekonomiskt brytvärda.

De totalt brytvärda tillgångarna finns framför allt i Sydafrika (47 %), Sovjet (25 %), USA (13 %) och Kina (10 %).

De viktigaste vanadinbärande mineralerna för gruvindustrin i Sydafrika, Sovjet, Kina och Nya Zeeland är titanomagnetiterna, som också finns på olika ställen i Norden. I USA finns dessutom tillgångar i uranvanadin- malmer (Colorado), vanadinförande lerstenar (Arkansas) och i sedimentära fosfatförekomster (Idaho), tabell 11:1. De kvantitativt mycket betydande ryska tillgångarna exploateras nästan