SOU 1989:97

Vad händer med folkhögskolan? : en fakta- och debattbok från Folkhögskolekommittén

Sammanfattningsvis kan sägas att folkhögskolorna fram till 1970—talets mitt i allt högre grad kom att ställas i folkbildningens och folkrörelsernas tjänst. De blev alltmer ideologiskt profilerade. Verksamheten blev allt- mer präglad av ett internationellt perspektiv och kursutbudet blev allt- mer mångskiftande. Nya målgrupper tillkom. Samtidigt fullgjorde skolor- na alltjämt sin gamla roll som alternativ och komplement till det allmän- na skolväsendet både i fråga om studieförberedande och yrkesförbere- dande utbildning.

För den som vill veta mer:

Svenska folkhögskolan [868—1918. Historik utg av Svenska folkhögsko- lans lärarförening, Örebro 1921.

Svensk folkhögskola under 75 år. En minnesskrift utg. av K Hedlund, Stockholm 1943.

Svenska folkhögskolan 100 är, del 1—4, Uddevalla 1968. Bogärde, B: Svenska folkhögskolans lärarförening och staten. En studie iorganisationsinflytande. Ak avh, Uppsala 1974.

Hartman, Per: Förädlad och sedlig. En studie kring de praktiskt—esteti- ska ämnena i sekelskiftets och 1920—talets folkhögskola. Rapport LiU— PEK—R-145, Linköping 1989.

Sparrman, K J: Folkhögskolor med profil. Rörelsekaraktären hos sven- ska folkhögskolor med anknytning till kristna samfund. Ak avh, Umeå 1978.

Sundgren, G: Folkskolepedagogik mellan myndighet och medborgare. Ak avh, Stockholm 1986.

Folkhögskolan, Huvudbetänkande, avgivet av 1973 års folkhögskoleut- redning, SOU 1976:16.

Proposition 1976/77z55 om folkhögskolan.

REFORMEN 1977 — INTENTIONER OCH VERKLIGHET

Propositionen och riksdagsbeslutet

Genom ett så gott som enhälligt riksdagsbeslut 1977 fick folkhögskolorna en betydligt utökad frihet beträffande inriktning, profilering, kursutbud och organisation. Det skedde på förslag av en enig parlamentarisk utred- ning som under tre år (1973—1976) analyserat frågan om folkhögskolor— nas framtida uppgifter.

Reformeringen av folkhögskolan 1977 och vad som därefter hänt ut- gör utgångspunkten för folkhögskolekommitténs arbete. Därför ges här en något utförligare bild av innehållet i reformen och av utvecklingen därefter.

I propositionen om reformeringen sades bl.a. att folkhögskolan kan fylla en viktig uppgift såväl inom utbildningsväsendet som i det fria folk— bildningsarbetet och i kulturlivet. Den kan stimulera till vidareutveck- ling och förnyelse av folkrörelsernas kulturella aktiviteter. Den kan ock- så svara för utbildning och fortbildning av folkrörelsernas ledare, förtro- endemän och funktionärer.

Folkhögskolornas traditionella frihet att själva utforma sin verksamhet inom ramen för en fastställd allmän målsättning bör bestå, framhölls vi- dare. Den allmänna målsättningen skall alltjämt vara att medverka till elevernas personlighetsutveckling och sociala utveckling. Det övergri- pande målet bör dock alltfort vara att ge allmän medborgerlig bildning.

Men också för viss yrkesutbildning som t.ex. fritidsledarutbildning kan det vara naturligt att utnyttja folkhögskolan. Det kan gälla utbildning för kulturförmedlande uppgifter och för uppgifter inom amatörverksamhe— ten liksom för olika slags Iedarfunktioner inom fritidssektorn. Både folk- rörelserna och kommunerna kan dessutom ha behov av att använda folkhögskolan för utbildning av förtroendemän och anställda.

Folkhögskolan bör dock inte erbjuda yrkesutbildning och yrkesfort- bildning på områden, där andra utbildningsanordnare fått uppgifter och resurser av samhället. Av hänsyn till angelägenheten av att folkhögsko- lan bevarar sin grundkaraktär, bör återhållsamhet visas vid utbudet av yrkesutbildning.

Behörighetsgivande kurser, som är paralleller till vad som erbjuds in- om den kommunala vuxenutbildningen, kan anordnas inom folkhögsko- lan, men uppenbara dubbleringar bör undvikas. Folkhögskolan bör er- bjuda en alternativ uppläggning i fråga om innehåll och metoder.

Folkhögskolan kan också få utnyttjas för sådan arbetsmarknadsutbild— ning som har karaktär av teoretiska preparandkurser, eller för påbygg- nadsutbildningar, som inte kräver omfattande fasta resurser i form av la- borativ eller teknisk utrustning.

Vidare påpekades i propositionen att folkhögskolornas frihet att välja målgrupper, att utforma kursplaner och att välja medarbetare gör det orimligt att de arbetar efter centralt fastställda kursplaner.

Slutligen föreslogs att varje statsbidragsberättigad skola årligen skall anordna minst en allmän kurs om minst 30 veckors längd (eller 2 x 15 veckor) med minst 20 deltagare, att filialsystemet skall upphöra och exi- sterande filialer omvandlas till självständiga skolor samt att nya skolor bör inrättas mycket restriktivt.

Författningsregleringen

Riksdagsbeslutet författningsreglerades dels i en folkhögskoleförordning som i stort fortfarande gäller, dels i en förordning om lån för byggnads— arbeten som numera är upphävd, och dels i föreskrifter och anvisningar utfärdade av SÖ. Eftersom detta regelverk präglat verksamheten sedan hösten 1977, skall dess viktigaste bestämmelser återges här.

1 förordningens syftes— eller ändamålsparagraf slås fast att folkhögsko- lorna alltjämt skall ”främja allmän medborgerlig bildning". 1 en följande bestämmelse sägs att verksamheten till innehåll och form skall vara så- dan att den ”ökar den studerandes medvetenhet om sina egna och om- världens villkor, vidgar förmågan att känna och uppleva, utvecklar kri- tiskt omdöme, självständighet och samarbetsförmåga, ökar den studeran- des möjligheter att vara skapande samt stärker viljan och förmågan att i solidaritet med andra aktivt påverka arbetsliv och samhälle".

l begränsad omfattning skall folkhögskolorna kunna ge även yrkesin- riktad utbildning. De skall i övrigt själva få bestämma sin verksamhet med hänsyn till skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning.

Varje skola skall ha en egen styrelse, ett lärarråd och ett kursråd för kurs om minst 15 veckor.

Förutom kurser om minst 15 veckors längd (långa kurser) kan anord- nas korta kurser på två dagars upp till 15 veckors längd. (Även enda— garskurser för information om folkhögskolestudier får anordnas numera.) För varje kurs skall finnas en studieplan som skall ges in till SÖ för god- kännande i den mån SÖ bestämmer. Studie— och yrkesorientering skall anordnas samt kontaktverksamhet med folkrörelser och studieförbund bedrivas.

Folkhögskola bör om möjligt erbjuda internatboende, heter det vidare. Eleverna skall ha tillgång till kostnadsfri hälsovård.

Studerande som gått igenom en kurs skall ha intyg därom. Folkhög— skolans styrelse kan bestämma att studieomdöme skall ges till elever som begår sådant. Omdömet skall bestämmas av lärarrådet.

Tämligen utförligt regleras frågor om behörighet, tjänsteåliggande m.m. för rektorer och lärare samt frågor om statsbidrag.

SÖ har i sina föreskrifter konstruerat tre slag av långa kurser, nämli- gen allmänna kurser, allmänna kurser med särskild inriktning samt sär- skilda linjer.

De här tre slagen av kurser definierar SÖ tämligen utförligt. Eftersom indelningen och definitionerna har spelat och alltjämt spelar en stor roll för diskussionerna om folkhögskolans verksamhet, återges de ordagrant här.

Med allmän kurs avses en av skolan organiserad Studieverksamhet för heltidsstudier, som innehåller ett brett urval av ämnen och inte vänder sig till någon speciell målgrupp. Ett brett ämnesurval innebär att de studerande erbjuds studiemöjligheter i varje fall inom följande områden: språklig kommunikation, samhällsfrågor, naturvetenskaplig och beteendevetenskaplig orientering, kulturorientering och praktisk— estetisk verksamhet och att de studerande också deltar i studier inom flertalet av dessa områden. Ett brett ämnesurval kan nås genom pro- blemorienterade studier och tema- och projektstudier, som i försvarlig omfattning tar upp dessa områden till studium.

Med allmän kurs med särskild inriktning avses en kurs om minst 15 veckors längd, där ovan angivna allmänna ämnesområden erbjuds del- tagarna och där de väljer inom dessa områden till en omfattning av minst hälften av antalet undervisningstimmar. De allmänna ämnesom- rådena skall samtliga ha till syfte att vidga orienteringen, och öka kunskaper och färdigheter på andra områden än den undervisnin som ligger inom specialinriktningens fält. Aterstoden av tiden kan då ägnas åt någon specialinriktning, t.ex. musik. Sådan kurs kan också kännetecknas av att innehåll och arbetsformer så gott som helt präglas av målgruppen. Till denna kurstyp räknas fritidsledarutbildningen.

Med särskild linje avses en kurs om minst 15 veckors längd och som inte hänför sig till någon av ovannämnda kurstyper. ! sådan linje är mer än hälften av undervisningen inriktad mot visst studieområde (t.ex. musik, slöjd). Hit hör som regel yrkesutbildning inom folkhög— skolan samt studier av utpräglat yrkesförberedande slag.

Särskild linje måste innehålla ämnen av allmän karaktär, vilket in- nebär att de studerande skall välja minst två av följande studieområ— den: språklig kommunikation, samhällsfrågor, naturvetenskaplig orien— tering, beteendevetenskaplig orientering, kulturorientering och prak- tisk—estetisk verksamhet. Den totala omfattningen av de allmänna äm- nena skall vara minst en fjärdedel av det sammanlagda antalet under- visningstimmar för den studerande. Denna del av kursen måste — lik- som när det gäller allmän kurs med särskild inriktnin — innehålla all- männa ämnen som innehållsmässigt klart skiljer sig fran linjens inrikt- ning.

Enkelt uttryckt betyder detta följande:

Allmän kurs får innehålla endast allmänna ämnen och får inte vän-

da sig till någon speciell målgrupp. Allmän kurs med särskild inriktning måste innehålla minst hälften

allmänna ämnen och får rättas efter olika målgruppers önskemål. Särskild linje måste till minst en fjärdedel bestå av allmänna ämnen.

Enligt Sözs förordningsbaserade föreskrifter kan ingen folkhögskola bli eller vara statsbidragsberättigad om den inte varje år har minst en allmän kurs utan särskild inriktning på 30 veckor (eller två med varand- ra sammanhängande kurser om vardera 15 veckor) med minst 20 elever.

l fråga om balansen mellan olika slag av kurser föreskriver SÖ att en- dast allmänna kurser kan få utgöra mer än hälften av en skolas totala antal elevveckor. (En elevvecka = en kursvecka per elev.) Regeln har kommit till för att förhindra att kortkurserna och de särskilda linjerna blir alltför dominerande på en skola.

Utvecklingen efter 1977

Hur har nu folkhögskoleverksamheten utvecklats efter 1977 års reform? Har skolorna blivit mer ideologiskt och innehållsmässigt profilerade? Har de bl.a. genom samverkanskurserna i högre grad än förut ställts i folkrörelsernas och organisationernas tjänst? Hur ser bilden av folkhög- skolorna och deras verksamhet ut i dag?

Några viktigare drag i utvecklingen skall här tämligen kort anges. De beskrivs sedan utförligare i de följande kapitlen.

Ett omedelbart påfallande drag är att verksamheten ökat både i fråga om antalet skolor, deltagare och elevveckor. Antalet skolor har således ökat från 116 (inkluderande filialer) 1977 till nu 128. Mått i elevveckor

har verksamheten enligt från SÖ erhållna uppgifter ökat från ca 630000 1978/79 till ca 720000 (inklusive studiecirklar) 1988/89.

Antalet kursdeltagare i de långa kurserna har enligt SÖ ökat från ca 15 000 år 1977/78 till ca 18 200 1988/89. Det bör observeras att uppgiften avser just antalet kursdeltagare och inte antalet personer.

Statistiska Centralbyrån (SCB) gör årligen en mätning av antalet ele- ver (personer) på de långa kurserna under vecka 40. (I den mätningen medräknas inte elever i långa kurser som startar efter vecka 40, men det sker inte heller någon dubbelräkning av individer.) Enligt SCB har elev- antalet på de långa kurserna ökat från något över 14000 hösten 1978 till ca 15400 hösten 1988.

Andelen kurser om minst 30 veckor har hållit sig kring något över 90 procent av totalantalet långa kurser. 30—veckorskurserna dominerar allt- så kraftigt bland de långa kurserna.

Med ledning av SÖ:s och SCB:s uppgifter kan, sammanfattningsvis, antas att antalet personer som årligen studerat på folkhögskolornas långa kurser ökat från ca 14 000 år 1978/79 till ca 16000 är 1988/89. Som en jämförelse kan erinras om att antalet elever i kurser om minst 30 veck- ors längd höll sig omkring 12 OOO—13000 under början och mitten av l970—talet enligt SCB.

Andelen kvinnor har totalt ökat något — från ca 59 till ca 61 procent. Den har hela tiden varit något högre på de särskilda linjerna än på de allmänna kurserna.

Ett anmärkningsvärt drag är att de båda allmänna kursernas andel av elevantalet på långa kurser har minskat från ca 80 procent till ca 66 pro- cent, medan den särskilda linjens andel har ökat från ca 20 procent till ca 34 procent. (Beräkning med ledning av SCB:s uppgifter.)

Mätt i verksamhetsmåttet elevveckor har förskjutningen mellan de tre slagen av långa kurser från 1978/79 till 1988/89 varit följande enligt SÖ:

Elevveekor K urst yp 1 978/ 79 I 988/89 Antal Procent Antal Procent

Allmän kurs utan särskild 312 493 67 214 679 40 inriktning Allmän kurs med särskild 62 811 13 167 075 32 inriktning Särskild linje 94 472 20 149 294 28

Summa 469 776 100 513 048 100

Som sammanställningen visar har den allmänna kursen utan särskild inriktning minskat sin andel anmärkningsvärt mycket, nämligen från 67 procent till nu 40 procent. Samtidigt har de båda slagen av kurser och linjer med särskild inriktning ökat från 33 till 60 procent, dvs. nära nog fördubblat sin andel.

De specialinriktade kurser som tillkommit eller expanderat återfinns huvudsakligen inom den estetiska ämnessektorn (musik, konst, teater och drama, konsthantverk) och den yrkesinriktade sektorn (t.ex. media inklusive journalism, radio och TV, data och turism).

Ett tredje mycket påtagligt drag är att folkhögskolorna har väl tagit till vara möjligheterna till ideologisk och innehållsmässig profilering.

Ett fjärde påfallande drag i utvecklingen är att reformen 1977 medfört en kraftig expansion av verksamheten med korta kurser (kortare än 15 veckors längd) både i fråga om antal deltagare och antal elevveckor. Deltagarantalet ökade från ca 190000 år 1978 till ca 250000 fyra år se— nare för att sedan sjunka till ca 225000 år 1988. Mätt i elevveckor om- fattade kortkurserna 1978 ca 160000 och 1988 ca 175 000 veckor.

Andelen elevveckor för kortkurser i förhållande till totalantalet elev— veckor har legat på ungefär 25 procent med undantag för några år på 1980—talets mitt då den nådde 28 procent. På en handfull skolor har den vissa år uppgått till eller över 50 procent.

Av de korta kurserna har de som är av 2—3 dagars längd och anordnas i samverkan med rörelser och organisationer dominerat mycket kraftigt i fråga om antal elever.

En femte påfallande förändring efter 1977 är utvecklingen av ett nytt slags filialer genom utlokalisering av både långa och korta kurser på stort avstånd från moderskolan.

Andra påtagliga förändringar är att alltfler skolor har handikappan- passats och att skolornas insatser för studerande med funktionsnedsätt- ningar har intensifierats. Särskilda kurser för flyktingar och invandrare har tillkommit.

lnternatboendet har minskat liksom lärarnas benägenhet att bo inom skolområdet. Detta har fått till följd att folkhögskolans tidigare så typiska och unika socialpedagogiska miljö, baserad på internatet, inte längre är så framträdande som förr.

FOLKHÖGSKOLANS SÄRART

lnom folkhögskolevärlden talas ofta om ”folkhögskolans särart” och om ”folkhögskolemässighet”. Vad menas egentligen med de orden och be- greppen i dag? Vari skiljer sig folkhögskolan från andra skol— och ut- bildningsformer? Vad är det speciella med folkhögskolans undervisning och övriga verksamhet?

Även om folkhögskolorna är varandra mycket olika, så framträder tydligt många gemensamma, karakteristiska drag. Ett sådant drag är att folkhögskolorna på en och samma gång är integrerade delar av skol— och utbildnings—Sverige, folkbildnings—Sverige och folkrörelse—Sverige. ! det avseendet är de alldeles unika.

Ett annat framträdande drag är den stora frihet folkhögskolorna har att inom mycket vida ramar själva organisera sin verksamhet och be- stämma dess form och innehåll. Inga av någon central myndighet fast- ställda utbildnings—, läro— eller kursplaner måste följas. Varje skola be- stämmer själv vilka kurser den skall erbjuda, vilket innehåll kurserna skall ha och vilken timplan som skall gälla. Enda kravet är att varje sko- la för att få statsbidrag årligen måste anordna minst en kurs om minst 30 veckor (eller 2 x 15 veckor) med minst 20 elever och med ett allmänt in— nehåll. Genom denna frihet' har skolorna också möjlighet att utan om- ständliga procedurer snabbt ändra sitt kursutbud efter sökandegruppers och de egna huvudmännens skiftande behov.

Att undervisningen så långt möjligt rättas efter de studerandes behov och inte efter fastställda kursplaners fordringar är ett tredje särdrag. 1 större omfattning än i andra skolformer får de studerande också vara med och utforma undervisningens innehåll och former. Undervisningen i folkhögskolorna blir på detta sätt mer behovsinriktad och deltagarstyrd.

Praktisering av skoldemokrati och träning i demokratiskt beslutsfattan- de är inte längre något som endast folkhögskolestuderande får tillfälle till, men i få andra skolformer tas möjligheterna till vara i så dokumen—

terat hög grad. Elevkooperativ verksamhet torde också vara vanligare på folkhögskolor än i andra skolor.

Ett fjärde framträdande särdrag är folkhögskolornas formella frihet från betyg, examina och prov. På de allmänna kurserna kan ett graderat studieomdöme ges, med eller utan föregående prov av normeringskarak— tär, men det är fullt frivilligt att ta ut detta omdöme. Det ges endast till dem som så önskar. För inträde i många av de särskilda linjerna, särskilt inom yrkesutbildningssektorn och musik- och konstsektorn, förekommer dock av skolorna själva uppställda inträdes— eller arbetsprov samt krav på allmän behörighet för högskolestudier.

Ytterligare ett iögonenfallande drag är skolornas frihet att anta vilka elever de önskar och att anställa vilka lärare och rektorer de vill (om de sökande fyller vissa grundläggande kompetens— och behörighetskrav). Med de få begränsningar förordningen föreskriver får folkhögskolorna också vända sig till vilka målgrupper de vill.

Pedagogiskt präglas folkhögskolan av att dialogpedagogik, fältstudier samt tema— och projektstudier med tvärvetenskapliga aspekter är vanli— gare än i det allmänna skolväsendet. Läraren är mer en samtalspartner än en kunskapsförmedlare och kontrollant i traditionell mening. Diskus- sioner och samtal sätts i regel in i ett helhetsperspektiv och i ett större livs— och samhällssammanhang och har ofta till huvudsyfte att stimulera eleverna till ett aktivt samhällsansvar. De studerande ses i hög grad som subjekt och medproducenter i skolans verksamhet. Undervisningens in— nehåll inte bara tillåts utan rekommenderas vara mer ideologiskt profile- rat än inom andra utbildningsformer.

På de flesta skolor där internat finns ger de mycket goda förutsättning— ar för skapandet av en personlighetsutvecklande social gemenskap och en engagerande och inspirerande social och pedagogisk miljö. Gemen- samma kulturupplevelser, gemensamma fritidsaktiviteter, debatter, sam- tal och diskussioner är fortfarande på de allra flesta skolor levande in- slag i veckorytmen. Även i skolor och kurser utan internat är den socia- la gemenskapen de studerande emellan och mellan de studerande och lärarna mera framträdande än i någon annan utbildningsform.

Till den gynnsamma pedagogiska miljön bidrar att skolorna i förhål- lande till det allmänna skolväsendets enheter är mycket små. De flesta skolorna har mellan 75—125 elever och något dussintal lärare, vilket gör att samvaron och kontakterna i undervisningen kan bli mycket personli— ga.

Att bo tillsammans, arbeta tillsammans, sjunga tillsammans och arran- gera fester och resor tillsammans — det bidrar i hög grad till att utveckla

den ”folkhögskoleanda” som folkhögskolans lärare och studerande ofta talar om.

Samtalsformen, den deltagarstyrda undervisningen, den demokratiska träningen, friheten från betyg och den starka sociala gemenskapen mel- lan eleverna och lärarna är nog det som närmast motsvarar beteckningen ”folkhögskolemässighet” och som präglar särarten hos folkhögskolan be- traktad som skolform.

Folkhögskolorna är, som nämndes inledningsvis, på en och samma gång bildnings-, utbildnings— och folkbildningsinstitutioner. Som bild- nings— och folkbildningsinstitutioner bygger de nu liksom förr sin verk- samhet på tre välkända bildningsideal. Det första är det allmänna med- borgarbildningsidealet med medborgarkompetens som kärna. Folkhög- skolan vill medverka till att de studerande blir kunniga, aktiva och an— svarsmedvetna medborgare i ett demokratiskt samhälle. Det andra är personlighetsutvecklingsidealet, med den mänskliga kompetensen som det centrala. Det knyter i hög grad an till en humanistisk bildningstradition. Det tredje bildningsidealet, som dock aldrig fått samma utrymme som de övriga två, är det polytekniska; det är grundat på naturvetenskaperna och knyter an till produktionens och arbetslivets tekniska, ekonomiska och sociala villkor.

Som utbildningsinstitutioner ger folkhögskolorna dels en för vidare studier behörighetsgivande utbildning i allmänna ämnen, dels (i begrän- sad omfattning enligt förordningen) yrkesinriktad utbildning. I detta av— seende är folkhögskolorna i första hand en del av det allmänna utbild- ningsväsendet.

Som institutioner för folkbildning utvecklar de en mångfacetterad, starkt deltagarstyrd och deltagaraktiv verksamhet varigenom allmänna (ej yrkesinriktade) kunskaper, färdigheter, värderingar och förhållnings- sätt förmedlas utanför av stat, kommun och enskilda anordnad behörig- hetsgivande utbildning på grundskole—, gymnasie eller högskolenivå. Till folkbildningsverksamheten i denna mening hör de kulturaktiviteter som gör många skolor också till kulturinstitutioner.

Till en av kommitténs huvudfrågor hör att överväga folkhögskolans roll och uppgifter i framtiden i förhållande till andra utbildningsanordna- re. Frågan om folkhögskolans framtida särart och identitet blir därmed också en huvudfråga [ det rådslag som den här boken är tänkt att stimu- lera till.

För den som vill veta mer:

Abrahamsson, K (red): Bildningssyn och utbildningsreformer. Om beho- vet av bildningsmål i gymnasium och högskola, Stockholm 1984.

Bergendal, G: Bildningens villkor, Stockholm 1985. Ginner, T: Den bildade arbetaren. Debatten om teknik, samhälle och bildning inom Arbetarnas bildningsförbund 1945—1970, Stockholm 1988.

Johansson, !: Folkbildningsorganisationer — motkulturer eller servicefö- retag? Li—R—130, 1989.

Lindström, L. m fl: Bildningsbegreppets rötter. Arbetslivscentrum, Stockholm 1988.

Richardson, G: Akademisk bildning och folkbildning. Om bildningssy- nen i ett historiskt perspektiv. Rapport LiU—PEK—R127, 1988.

MÅNGFALD OCH PROFILERING

Folkhögskolefolk brukar säga att ingen av landets 128 folkhögskolor är den andra lik. Påståendet är förstås en lätt överdrift, men sant är att folkhögskolorna skiljer sig ganska mycket åt t.ex. i fråga om kursutbud, organisation, verksamhetsformer, karaktär, storlek, målgrupper och in- ternat och inte minst beträffande ideologisk och innehållsmässig profile- ring.

Mångfald är med andra ord ett kännetecknande drag för folkhögsko- lorna. Det är en följd av deras förut nämnda betydande frihet att profile— ra sig ideologiskt och innehållsmässigt, att själva bestämma kursinnehåll och arbetsformer, att inom vida ramar själva organisera verksamheten och att själva välja kursdeltagare, lärare och elever.

Mångfalden är också en följd av att folkhögskolorna ägs och drivs inte bara av kommuner och landsting utan också av en rad organisationer som representerar skilda idé— och intresseriktningar.

Folkhögskolornas huvudmän och profiler

Vilka är då folkhögskolornas huvudmän, och vilka idéer och intressen representerar huvudmännen?

Folkhögskolorna ägs och drivs av tre slags huvudmän generellt sett: landsting och kommuner, stöd— och garantiföreningar samt organisatio- ner; de senare företräder i stor utsträckning olika folkrörelser. Ungefär hälften av de 128 skolorna har organisation eller organisationsanknuten stiftelse eller ekonomisk förening som huvudman.

Delar man in folkhögskolorna efter huvudmannaskapets formella form får man följande bild:

Huvudman Antal skolor

Kommun 4 Landsting 48 Både landsting och kommun via 2 stiftelse

Fristående stöd— eller garantiförening 8 Fristående stiftelse ] Rörelse— eller organisationsanknutcn 38 ek. förening eller stiftelse Rörelse eller organisation 27 Summa 128

På olika sätt är 65 av skolorna mer eller mindre nära knutna till rörel-

ser och organisationer enligt följande:

Organisation och rörelse Antal skolor Kristna samfund och organisationer 34 varav Svenska kyrkan 12 Evangeliska fosterlands- 8 stiftelsen

Väckelserörelsernas samfund 12

övriga (kat. kyrkan, ekum. 2

orgzr) Arbetarrörelsens organisationer inkl. 15 ABF Nykterhetsrörelsens organisationer 4 ldrottsrörelsens organisationer (inkl. 3 gymnastik och hästsport) Kvinnorörelsen l Folkbildningsorganisationer (Kurs- 2 verksamheten, Studiefrämjandet) Ekonomiska intresseorganisationer 3 Etniska och språkliga organisationer 3 Summa 65

Hälften av organisations— och rörelseskolorna ägs av, eller har nära anknytning till, kristna samfund och organisationer; det motsvarar 27 procent av totalantalet folkhögskolor. lnemot fjärdedelen ägs av eller har anknytning till arbetarrörelsens organisationer, motsvarande 12 procent av totalantalet skolor. Tillsammans förfogar således de kristna samfun- den och arbetarrörelsen över nästan 40 procent av totalantalet skolor.

Flera kommun— och landstingsägda folkhögskolor har, särskilt i fråga om kortare kurser och samverkanskurser, ett nära samarbete med koope- rationen, arbetarrörelsens organisationer, idrottsorganisationer eller med folkbildningsorganisationer. Antalet folkhögskolor som mer eller mindre präglas av olika rörelsers och organisationers ideologiska profilering el- ler innehållsmässiga inriktning är därför större än vad det formella hu— vudmannaskapet ger vid handen.

Statens bidrag till folkhögskolorna grundas på ett på visst sätt fram- räknat antal bidragsveckor för varje skola. (Se närmare nedan s. 93.) Sammanräknat fördelades 1988/89 de då totalt 671046 bidragsveckorna sa:

Huvudmän Antal skolor Bidragsveckor Andel av to- talantal bi— dragsveckor

Kommuner och lands- 52 260 015 39 %

ting

Stödförening 7 40 333 6 % Arbetarrörelsen 12 74 918 1 l % Nykterhetsorganisa- 4 21 405 3 % tioner

Svenska kyrkan 12 54 538 8 % Evangeliska foster- 8 43 830 7 % landsstiftelsen övriga med kyrklig 14 85 964 13 %

anknytning

Annan organisation 19 90 043 13 % eller rörelse

Summa 128 671 046 100 % Bearbetning av uppgifter från SÖ.

Uttryckt i bidragsveckor fördelades alltså statens bidrag så att kom- mun—, landstings— och stödföreningsskolorna fick ca 45 procent, de krist— na samfundens skolor ca 28 procent samt den politiska och fackliga ar- betarrörelsens skolor något mer än 10 procent.

Fördelningen gör det väl motiverat att säga att folkhögskolorna i dag i mycket stor utsträckning står i folkrörelsernas tjänst; mer än hälften av statsbidraget går till skolor med folkrörelseanknytning.

Hur kommer nu folkhögskolornas ideologiska profil till uttryck? Det sker på flera sätt. Det sker i den dagliga undervisningen, i valet av kur- ser och linjer och vid fastställandet av innehållet i kurs— och studiepla- ner. Det sker i valet av rektor och lärare — det är vanligt att rektor och

större delen av lärarkåren är ansluten till huvudmannens organisation el— ler rörelse eller i varje fall delar dess ideologiska uppfattning. Det sker vid rekryteringen av studerande och kursdeltagare genom att man sär— skilt vänder sig till den egna rörelsens eller organisationens medlemmar och sympatisörer. Det sker också i valet av samverkanspartners för kort- kursverksamheten.

Profileringen kan komma till uttryck även i själva skolmiljön och i verksamheten utanför lektionssalarna. Kyrkliga och frikyrkliga skolor t.ex, har oftast andaktsrum eller kapell med morgonböner, andakter och gudstjänster som regelbundna inslag i veckoprogrammet.

De idéer och intressen utanför det religiöst och politiskt ideologiska området som huvudmännen företräder ger också en särskild inriktning åt verksamheten. Den kommer främst till uttryck i valet av ämnesområ— den för de långa kurserna med specialinriktning samt i innehållet i korta kurser i samverkan med olika organisationer och studieförbund; ofta gäl— ler samverkanskurserna ledar—, funktionärs— och medlemsutveckling.

Några skolor profilerar sig genom att ha etniska och språkliga minori- teter som främsta målgrupper. Andra gör det genom att enbart eller i första hand rekrytera bestämda kategorier såsom kvinnor, pensionärer, ungdom från 16 år med särskilt behov av socialt stöd samt utvecklings- störda.

Tre skolor kan sägas företräda ekonomiska intresseorganisationer in— om den enskilda näringslivssektorn, nämligen skogsindustrin, lantbruks— kooperationen och hantverks— och småindustrin. En skola är en utpräg- lad språkskola huvudsakligen på högskolenivå med nästan alla kurser utomlands.

Även somliga kommunal— och landstingsägda skolor och stödfören- ingsskolor utvecklar och marknadsför sig med bestämd profilering, t.ex. genom en språklig inriktning, en bestämd inriktning mot storstadspro- blem eller ett särskilt engagemang för kvinnor med mycket bristfällig ut- bildning.

Landstingsskolorna erbjuder ofta någon speciallinje som åtminstone utåt ger skolorna en särskild profil även om linjen inte totalt dominerar verksamheten. Några exempel på sådan profil är arbetsliv och handi- kapp, textil utbildning, musik, konsthantverk, friskvård, vilt— och natur- vård, konstnärligt skapande, folkmusik, media, ekologi, glesbygdsutveck— ling samt internationellt arbete.

Ligger den här tämligen långtgående profileringen i linje med riksda- gens och regeringens önskemål? Det gör den. En ökad inriktning på verksamhet i folkbildningens och folkrörelsernas tjänst innebärande en

vidgad rätt till profilering var ett av huvuddragen i 1977 års reform. Så- som förut nämnts infördes då i folkhögskoleförordningen en paragraf som säger att varje skola själv får ”bestämma sin verksamhet med hän- syn till skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning”. Men verksamheten skall ”alltid bedrivas i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande samt utformas så, att allsidighet i undervisningen eftersträ- vas”.

Det sistnämnda sätter en spärr för möjligheten att utveckla skolorna till megafoner för en enda idé med undertryckande av andra idéer och uppfattningar.

Från och till har folkhögskolornas långtgående frihet till profilering ifrågasatts. Onekligen göms både stora möjligheter, men också problem och risker med en nästan obegränsad frihet [ profileringen. Kanske det behövs en diskussion om vad den hittillsvarande utvecklingen inneburit, eller i förlängningen kan medföra av icke önskade effekter?

Skolornas storlek och geografiska spridning

Det sas i början av det här kapitlet att folkhögskolorna varierar ganska mycket i storlek. Nu är det emellertid inte så alldeles lätt att få ett enty- digt mått på en folkhögskolas storlek på samma sätt som kan ske beträf— fande t.ex. gymnasieskolor. Flera sätt får tillämpas.

Ett tämligen rättvisande sätt är att jämföra verksamheten uttryckt i an- talet elevveckor. Med detta mått mätt hade 1988/89 de allra flesta skolor- na — över ett hundra — en verksamhet omfattande 4000-7 000 elev- veckor. De två minsta skolorna enligt denna beräkningsgrund var Sa- mernas folkhögskola med ca 1 700 elevveckor och S:ta Birgittas katolska folkhögskola (nystartad 1988) med ca 2000. De båda största var Ljungs- kile och Ädelfors med ca 9300 respektive 10400 elevveckor.

Nu kan inte folkhögskolorna i praktiken bli så mycket större än vad som motsvaras av högst 11000 elevveckor. Staten har nämligen infört spärrar för att hålla storleken på varje skola nere vid vad som ansetts lämpligt. Elevveckor utöver 11000 får inte läggas till grund för allmänt statsbidrag, och utan statsbidrag kan skolorna inte bedriva någon mer omfattande verksamhet.

En orsak till många skolors tvekan att expandera är den avtrappning i statsbidragets storlek som sker stegvis för elevveckor över 5 100. En an- nan återhållande faktor är att statsmakterna 1983/84 införde en begräns—

ning av bidragsvolymen och därmed hejdade den tidigare årliga tillväx— ten.

Ett annat sätt att mäta och jämföra skolornas storlek är att utgå från antalet studerande i de långa kurserna. Hösten 1988 uppgick eleverna i de kurserna enligt SCB till totalt ca 15500, med ett aritmetiskt genom— snitt per skola på ca 120 elever.

De fem minsta skolorna enligt den här beräkningsgrunden var S:ta Birgitta (15 elever), Bäckedals (26), Tornedalens (36), Sånga—Säby (38) och Klarälvdalens folkhögskolor (45); de tre största var Birkagårdens (276), Liljeholmens (254) och Visingsö (234).

Ett tredje sätt att jämföra skolorna storleksmässigt är att se på kort— kursverksamheten och därvid beakta antalet kurser, antalet elevveckor och antalet deltagare på dessa kurser för varje skola.

En bearbetning av SÖ—uppgifter visar att de skolor som hade i sär— klass flest kortkurser var Ädelfors (464 kurser), Viskadalens (397), Boll— näs (330) och Åkers—Runö (315). Minst livaktiga var Hvilan (4), Väster- haninge (6), lngesund (9), Geijerskolan, Högalid och Storuman (vardera 13) samt Eslövs, Värnamo och Hästsportens skolor (vardera 15 kurser).

Skolorna använde genomsnittligen ca 1 400 elevveckor till kortkurser. De skolor som använde flest elevveckor till kortkurser var i stort sett de- samma som de nyss nämnda, nämligen Ädelfors (5507), Viskadalen (4 938), Bollnäs (4085), Brunnsvik (3 880) och Tollare (3 805). De som använde minst elevveckor var Västerhaninge (139), Eslöv (190) samt Hö- galid och lngesund (vardera 261 elevveckor).

I fråga om antalet kortkursdeltagare var genomsnittet per skola om— kring 1800. Över hundra av skolorna höll sig också kring detta tal, me- dan några låg betydligt under och några mycket över.

De fyra skolor som låg högst på denna lista var Ädelfors (9210 kurs— deltagare), Viskadalen (8260), Bollnäs (7 230) och Marieborg (6 284). Lägst låg Hvilan (65), Västerhaninge (116), Skurup (156) och lngesund (225 kortkursdeltagare).

Så över till den geografiska spridningen. Av de 128 folkhögskolorna ligger 27 i norrlandslänen, 42 i svealandslänen och 59 i götalandslänen. Stockholms län har största antalet, 20 skolor, därnäst Norrbottens län med åtta. lnget län saknar folkhögskola. Den regionala spridningen är således relativt god. Och i ett regionalpolitiskt perspektiv ligger också flertalet skolor där de bör ligga för att kunna utnyttjas för regional ut- veckling. (Se vidare karta och förteckning över skolorna i särskild bila-

git-)

Om man fördelar skolorna efter studerande på långa kurser och län finner man att höstterminen 1988 (vecka 40) ca 20 procent av långkurs- eleverna gick i norrlandslänens skolor, ca 30 procent i svealandslänens skolor och ca 50 procent i götalandslänens. Flest elever hade Stockholms län med över 2000, följt av Jönköpings och Malmöhus län med vardera ca 1000. Lägsta antalet hade Gotlands, Hallands och Uppsala län med strax under eller strax över 200 elever.

Under de första femtio åren av den svenska folkhögskolans tillvaro förlades nästan samtliga skolor till landsbygden eller till små tätorter och samhällen. Detta skedde bl a för att eleverna skulle få en lugn och aktiv studiemiljö i internatform. Eleverna var då nästan uteslutande ungdomar i åldern 18—25 år.

Under efterkrigstiden har nästan alla nytillkomna skolor förlagts till större tätorter, städer och storstadsområden. Detta har skett bl.a. för att man lättare skall kunna erbjuda kurser och utbildning även till andra än ungdomar, t.ex. till korttidsutbildade kvinnor och män som har ansvar för barn och familj och som inte har så lätt att förlägga någon eller någ- ra terminers studier utanför hemorten. (Se vidare härom i nästföljande avsnitt om utlokaliserade kurser.)

Fortfarande ligger emellertid 90—talet skolor på landsbygden eller i smärre tätorter och samhällen.

En fråga som i det här sammanhanget anmäler sig osökt är om sådan verksamhet som är avsedd för ungdom och vuxna med mycket bristfällig utbildning i större omfattning än nu kan förläggas till städer och tätorter.

Utlokalisering av kurser

På förslag av 1973 års folkhögskoleutredning beslöt riksdagen 1977 att en folkhögskola skall ha rätt att förlägga verksamhet utanför skolorten. Sådan verksamhet skall dock bedrivas i god kontakt med moderskolan och får inte ha karaktären av enbart förmedling av statsbidrag till kurs— verksamhet på annan ort.

lnget är sagt om geografiska avstånd mellan moderskolan och kurs utanför skolorten. Men i utredningen tänkte man närmast på en lands- bygdsskolas möjlighet att ordna kurser för korttidsutbildade i närbelägen tätort, på s.k. pendlingsavstånd.

Möjligheten att utlokalisera både korta och långa kurser har i ökande grad utnyttjats av folkhögskolorna. Enligt uppgifter från skolornas rekto- rer förekom 1988/89 utlokaliserade långa kurser vid ett 40—tal skolor.

I många fall rör det sig om externatkurser (ofta s.k. dagfolkhögskolor) anordnade av landsbygdsfolkhögskolor i närbelägna tätorter. Men i ett antal fall rör det sig om utlokalisering på mycket stora avstånd, ibland på femtio mils avstånd eller mer. Det finns skolor som kontinuerligt an- ordnar långa kurser på 20—100 mils avstånd från moderskolan. ] något fall förlägger en skola nästan alla sina långa kurser till fem länder ute i Europa.

När utlokaliseringen av kurser sker på avstånd längre än dagligt pen- delavstånd, kan man med skäl fråga hur den nära kontakten mellan ele- ver, kursdeltagare och skola kan upprätthållas. ] några fall kan också ifrågasättas om moderskolan i förhållande till de utlokaliserade långa kurserna verkligen är en ”'huvudskola” i den meningen att huvuddelen av verksamheten bedrivs där. Det förekommer vidare i några städer med egna folkhögskolor att upp till tre eller fyra andra folkhögskolor — ofta på långt avstånd — kontinuerligt där anordnar långa kurser som en slags nya filialer.

Genom riksdagsbeslut 1977 blev det möjligt att förlägga hela eller de- lar av kurser utomlands. Denna möjlighet utnyttjas av allt fler folkhög- skolor, 1988/89 av omkring 25 skolor. Längden av och syftet med dessa kurser varierar. &

Frågorna om folkhögskolornas optimala storlek, geografiska spridning och kursernas utlokalisering har både inom och utom folkhögskolevärl- den lett till debatt och ifrågasättande. Det har t.ex. sagts att statsbidragets "tak” och grunden för tilldelningen av bidragsveckor till varje skola för— hindrar progressiva och utvecklingsintresserade skolor att expandera. Vad som är en optimal storlek för en folkhögskola anses svårt att avgöra — det beror bl.a. på skolans karaktär.

Beträffande den ökande benägenheten att utlokalisera kurser på mer än pendelavstånd från moderskolan kan sägas att systemet gör det möj- ligt för folkhögskolorna att möta utbildningsbehov där de är störst, t.ex. i städer och tätorter där korttidsutbildade och invandrare är många. Syste- met underlättar också för folkrörelser och organisationer att tillgodose utbildningsbehov i deras regionala och lokala organ, avdelningar och församlingar. Men å andra sidan finns risker med en alltför långtgående utlokalisering, bl.a. den risken att folkhögskolorna i allt för hög grad kan bli instrument för bidragsförmedling till organisationers kurser på olika orter i stället för verkliga skolenheter.

Det är uppenbart att utlokaliseringmöjligheterna rymmer problem som bör diskuteras utifrån flera perspektiv. Ett huvudproblem är om en folk- högskoleverksamhet kan fungera som dess särart bjuder med den form av

utlokalisering som nu blivit allt vanligare. Man kan också fråga sig om det finns skäl att begränsa möjligheterna till utlokalisering, exempelvis till pendlingsavstånd från moderskolan.

lnternatplatser och internatboende

En av folkhögskolans särarter har varit möjligheterna att kunna erbjuda utbildning och studier i internatmiljö.

Historiskt sett har fram till de senaste tjugo—trettio åren så gott som al- la skolor varit internatskolor. Genom privatbilismens och de allmänna kommunikationernas utveckling, genom tillkomsten av fler externatsko— lor och genom förändringar av levnadsförhållanden och levnadsvanor har emellertid under de senaste decennierna folkhögskoleelevernas in— ternatboende relativt sett reducerats.

Enligt 1973 års folkhögskoleutredning bodde läsåret 1973/74 drygt 60 procent av eleverna på den dåvarande vinterkursen, som i stort motsva- rar de nuvarande långa kurserna, på skolan. De utnyttjade ca 80 procent av skolornas tillgängliga internatplatser. Av de då 114 skolorna inklusive filialer var endast fem externatskolor.

Under l980—talet har andelen internatboende elever på långa kurser hållit sig omkring 45 procent. Antalet internatboende långkurselever ökade dock i absoluta tal fram till hösten 1986 för att sedan åter minska. Under de senaste åren har nästan hälften av rörelsefolkhögskolornas ele- ver varit internatboende mot en tredjedel av kommun— och landstings- skolornas elever.

Spaltar man upp internatboendet för elever på allmänna kurser res- pektive särskilda linjer finner man bl.a. att internatboendet för den förra gruppen minskat under senare år och ökat för den senare gruppen ele- ver.

En förklaring till den här utvecklingen kan vara att de särskilda linjer- na, som stadigt ökat sin andel av det samlade kursutbudet, i allmänhet är riksrekryterande och internatberoende, medan externatskolornas och externatkursernas verksamhet till stor del utgöres av allmänna kurser utan särskild inriktning med vuxna och äldre lågutbildade som främsta målgrupp.

Av de 128 folkhögskolorna är nu elva rena external och fem har så få internatplatser som 10—25. Endast åtta kan erbjuda mer än 100 platser. Det bör nämnas att somliga externatskolor i storstadsområdena förgäves försökt få tag i internatmöjligheter till rimlig kostnad.

Här bör tillfogas som en av orsakerna till nedgången i disponibla in- ternatplatser, att elever och kursdeltagare numera har krav på att få bo i enkelrum i högre utsträckning än för bara något tiotal år sedan. Förr ac- cepterades allmänt dubbelrum, och de flesta internat erbjöd då också i regel endast dubbelrum.

Det totalt disponibla antalet internatplatser uppgår nu till 8400 enligt uppgifter som lämnats av skolorna själva i mars 1989. Det bör kanske påpekas att tillgängliga internatplatser skulle ha räckt till endast 54 pro— cent av långkurseleverna om de alla önskat internatboende.

Frånräknas de långkurselever, som tillhörde externatskolorna 1987 respektive 1988, utgjorde de internatboende ca 48 procent av totalantalet långkurselever. Mer än hälften av långkursdeltagarna på skolor med in- ternat bodde alltså utanför internatet.

Värdet av en internatmiljö, rätt använd, är allmän omvittnad. Det kan dock diskuteras om alla skolor med internat verkligen utnyttjar internat- miljöns alla möjligheter. På många skolor reser alla eller de flesta elever- na hem över veckosluten. Lärarna flyttar i ökande takt ut från tjänste— bostäder på skolområdet. Studiecirklar, samkväm och andra gemensam- ma aktiviteter tilldrar sig inte de studerandes intresse som tidigare. Det är också allmänt omvittnat att kostnaderna för att driva ett internat ten- derar att öka och att internatkursverksamhet är dyrare än externatkurs- verksamhet. Många efterfrågar därför någon form av förstärkning av statsbidraget till skolor eller kurser med internatboende.

En diskussion om internatets betydelse för skapandet av en studiesocialt och pedagogiskt gynnsam miljö förefaller med ledning av vad som nu be- handlats angelägen.

Konsekvenser av huvudmannaskapsskiften

Enligt direktiven skall kommittén efterhöra landstingens intentioner med sin folkhögskoleverksamhet. Kommittén har så gjort och därvid funnit att det i ett antal landsting under de senaste åren har förts och fortfaran- de förs diskussioner om landstingens engagemang i folkhögskoleverk- samheten. Bl.a. har överlåtelser av en eller flera skolor till rörelser och organisationer aktualiserats. l fem landsting har särskilda utredningar ge— nomförts. Motiven till aktualiserandet har varit allmänna besparingskrav, önskemål om att kunna ideologiskt profilera folkhögskolornas verksam- het eller svårigheter att rekrytera elever till den allmänna kursen.

Vintern 1989 har avtal slutits om ett Överförande av Gripsholms folk- högskola från Södermanlands läns landsting till Röda korset. [ övrigt har diskussionerna ännu inte lett till några beslut om huvudmannaskapsför- ändringar eller ändringar i omfattningen av landstingens folkhögskole- verksamhet. I några fall har landsting vid ställningstagande till genom- förd utredning beslutat att ingen huvudmannaskapsförändring skall ske.

I enlighet med sina direktiv har kommittén också kartlagt rörelsers och organisationers intresse av att överta någon landstingsfolkhögskola. Följande organisationer har därvid anmält preliminärt intresse för saken:

Hörselfrämjandet Friluftsfrämjandet Verdandi

Orebromissionen

Pingströrelsen Kristdemokratiska samlingspartiet Aktiv ungdom

Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur Riksförbundet för hembygdsvård Assyriska riksförbundet Miljöpartiet de gröna Motorförarnas helnykterhetsförbund

Kommitténs sekretariat har under våren 1989 tillsammans med före— trädare för skolöverstyrelsen, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisa- tion och landstingsförbundet samt Svenska folkhögskolans lärarförbund informerat representanter för dessa organisationer om villkoren för att driva folkhögskoleverksamhet.

Enligt sina direktiv skall kommittén också belysa olika konsekvenser av en överlåtelse av folkhögskolor från landsting till rörelse eller organi- sation.

Frågan har behandlats i flera landstingsutredningar. Det har bl.a. framhållits att det vore olyckligt om alla eller flertalet landstingsskolor avvecklades eller överläts till organisationer och rörelser. Det har ansetts viktigt att det även i framtiden finns folkhögskolor som är neutrala i po- litiskt och religiöst avseende eller beträffande ideologisk inriktning eller organisationsintresse i övrigt.

De ekonomiska konsekvenserna har bedömts på olika sätt. 1 en en- mansutredning från Örebro läns landsting t.ex. (Folkrörelseägd folkhög- skola, 1987) bedöms det vara ”en god affär” för landstinget att överlåta sina tre folkhögskolor. 1 andra utredningar bedöms vinsten för landsting- ens del bli marginell.

De personalmässiga konsekvenserna har också bedömts något olika i de olika landstingsutredningarna. Att vissa svårigheter kan uppstå för lä- rare när en Iandstingsfolkhögskola överförs till en rörelse— eller organisa—

tionsfolkhögskola anses ofrånkomligt liksom att det kan bli svårt för en rörelse- eller organisationsägd folkhögskolestyrelse att överta samtliga lä- rare och samtlig övrig personal.

De ekonomiska villkoren vid en huvudmannaskapsförändring är avgö- rande för om en förändring i enskilda fall skall kunna genomföras eller ej. Villkoren gäller särskilt överförandet av statsbidrag.

! frågan finns ett prejudikat från 1982. Det kan emellertid inte anses vara helt allmängiltigt eftersom det gällde överförandet av en landstings- folkhögskola till en stiftelse med landstinget som en av två delägare. (Prejudikatet avser Axevalla folkhögskola.) Ett nu aktuellt fall gäller Gripsholms folkhögskola. l budgetpropositionen för 1990/9] föreslog ut- bildningsministern att Röda Korset skall få bedriva statsbidragsberättigad verksamhet vid denna nu landstingsägda folkhögskola fr.o.m budgetåret 1990/91. Förslaget skulle ses ”som en engångslösning” i avvaktan på folkhögskolekommitténs ställningtagande i principfrågan”. Om nu utgå- ende statsbidrag skulle få övertas helt eller endast delvis angavs ej. Riks- dagen samtyckte. (Prop. 1988/89:100 bil. 10 s. 151—152.)

Andra konsekvenser än de här ovan beskrivna kan naturligtvis upp- komma vid ett överlåtande av en folkhögskola från en huvudman till en annan. Eftersom det inte är uteslutet att överlåtelser av här berört slag snart kan komma att aktualiseras, bör problem och konsekvenser nu när- mare diskuteras.

BREDD 1 UTBUDET AV LÅNGA KURSER

Genom sin betydande frihet till ideologisk och innehållsmässig profile- ring och genom frånvaron av centralt fastställda studie—, kurs— och tim- planer har folkhögskolorna kunnat utveckla ett kursutbud med betydan- de bredd och flexibilitet. Till flexibiliteten hör möjligheten att snabbt kunna ändra utbudet efter nya behov och krav.

Bredden och flexibiliteten präglar både de långa och de korta kurser- na. I det här kapitlet skall utbudet och omfattningen av långa kurser be- skrivas. ] det följande kapitlet behandlas kortkursverksamheten.

Stor spännvidd i ämnesområden och nivåer

Traditionellt har folkhögskolans kursutbud dominerats av humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen och på senare tid även av ämnen till- hörande den estetiska sektorn och fritidssektorn. Om de vanliga skoläm- nena som präglar den allmänna kursen undantas, bjöd skolorna inför 1989/90 ut ett tämligen brett utbud av ämnen och ämnesområden i kur— ser med särskild inriktning enligt följande:

Ämnesinriktning Skolor med angiv— na kurser

Humanistisk inriktning

Bibelliner och bibelkurser 24

Kultur gospecificerat) l7 Estetisk inriktning

Musik 38 Teater och drama 20

Ämnesinriktning Skolor med angiv—

na kurser Dans 3 Bild, färg och form 28 Konsthantverk, slöjd, textil 29 Hemteknisk utbildning 5 Allmän estetisk inriktning (olika tekniker) 33 Naturkunskapsinriktning Naturvetenskap 22 Miljövård/Ekologi 32 Alternativ odling 3 Samhällskunskap, Information Ekonomi l 1 Data 22 Media, information 28 Internationell inriktning Internationell inriktning, allmänt 21 U—landslinjer 12 Kvinnokurser 7

Språklig inriktning Språk (inkl. teckenspråk) 17 Skrivarkurser 8 Tolkutbildning (kontakttolkar för invandrare) 2 Tolkutbildning (teckenspråk för döva/döv-

blinda) 4 Ledarutbildning, Fritid, Rekreation, Turism Fritidsledarutbildning 38 Annan ledarutbildning 7 Kollektivledarutbildning 3 Kurser för aktiva idrottsutövare 20 Friskvård 14 Turism 14 Kurser för invandrare 50

Källa: Katalogen Folkhögskolor 1988/89

De allmänna kurserna (med eller utan särskild inriktning) ligger ge— nerellt sett på grundskolc— och gymnasienivå. De ger i regel grundskole— kompetens och allmän behörighet till studier vid högskola eller universi- tet, i vissa fall också särskild behörighet. De är i allmänhet två— eller tre- åriga med möjlighet för sökande att — beroende på utbildningsbakgrund — individuellt inträda i lämplig ”årskurs” eller i lämplig undervisnings- grupp vid skolor där årskursindelning inte förekommer.

Merparten av kurserna inom kategorin "särskild linje”, ofta kallad ”speciallinje”, kräver för tillträde allmän behörighet (minst tvåårig gym- nasieskola eller minst två år på folkhögskola) och sägs ofta i kataloger, annonser och broschyrer ”ligga på högskolenivå”, "motsvara högskoleut-

bildning”, ”vara av högskolekaraktär” eller omfatta ett visst antal poäng eller högskolepoäng.

Till denna kategori hör den tvååriga fritidsledarutbildningen. För den finns dessutom ett par andra tillträdeskrav vilka fritidsledarskolorna själ- va enat sig om, nämligen en ålder av 20 år samt sex månaders dokumen- terad erfarenhet av arbete inom fritidssektorn. För många kurser inom den estetiska sektorn krävs högskolebehörighet och godkända inträdes— eller arbetsprov.

Allmän kurs utan särskild inriktning

Som förut nämnts skall enligt folkhögskoleförordningen och SÖ:s före— skrifter varje skola för att vara statsbidragsberättigad årligen anordna minst en allmän kurs utan särskild inriktning om minst 30 veckors längd och med minst 20 elever. Kursen skall bestå av allmänna, ej yrkesinrik- tade ämnen. Den skall ej vända sig till någon bestämd målgrupp. SÖ får ge dispens från deltagarantalet ned till 15 elever om särskilda skäl finns och under 15 om synnerliga skäl finns. (Se närmare ovan 5. 24 om defi- nitionen av denna kurstyp.)

Denna allmänna kurs avsågs vid reformen 1977 ersätta den tidigare vinterkursen om i regel 34 veckor, Den är vid de flesta skolor två— eller treårig men vid någon skola endast ettårig. Vid ett tiotal skolor finns ett fjärde är, ofta kallat college—år. (Se närmare härom s. 45.)

Den allmänna kursen utan särskild inriktning ger kunskaper och fär- digheter i stort motsvarande grundskolans (högstadiets) och gymnasie— skolans läroplaner. Genomgången kurs ger behörighet för gymnasiestudi- er eller allmän behörighet för högskolestudier, beroende på kursens längd och deltagarnas förkunskaper. Under vissa villkor ger den särskild behörighet i bestämda ämnen för vissa högskoleutbildningar.

Det är en allmän erfarenhet att antalet sökande till den allmänna kur- sen utan särskild inriktning sjunkit under senare år och att åtskilliga sko- lor brottas med rekryteringsproblem. Kursens andel av långkurserna to- talt har ju också, som förut noterats, sjunkit från 67 procent år 1978/79 till 40 procent år 1988/89.

För att få en uppfattning om dagssituationen beträffande studerande— antalet på den allmänna kursen utan särskild inriktning och beträffande rekryteringsläget, har kommittén genom en enkät i september 1989 in- hämtat uppgifter om den saken direkt från skolorna.

Av svaren framgår att det då fanns totalt ca 5800 studerande på kur- sen i fråga och att nyrekryteringen hösten 1989 var ca 3000. | den sena— re uppgiften ingår nyrekrytering även till de högre årskurserna och den rekryteringen tycks av svaren att döma röra sig om ca 800.

Av svaren framgår vidare att två skolor saknar allmän kurs, att tjugo har färre elever än 20 och att av dessa fem har färre elever än 15. Skulle gällande bestämmelser följas, skulle således två skolor inte alls få statsbi- drag och 20 först efter dispens från SÖ av särskilda eller synnerliga skäl.

Nämnda uppgifter avser alltså hela antalet elever på den allmänna kursen utan särskild inriktning och inte enbart nybörjarna i år. lnemot hälften av skolorna har ingen årskursindelning utan s.k. årskurslös un- dervisning på den allmänna kursen, varför det är omöjligt att exakt ange antalet nybörjare till den första årskursen eller till undervisningsgrUpper som motsvarar denna. Dessutom är årskursindelningen inte densamma på alla skolor som bedriver årskursbunden undervisning. Men med led- ning av enkätsvaren antas här ca 2500 nybörjare ha rekryterats till vad som motsvarar en första årskurs.

Vilka slags skolor förefaller med ledning av enkätsvaren vara mest drabbade av rekryteringssvårigheter ifråga om allmän kur's utan särskild inriktning? Sammanlagt 34 skolor har hösten 1989 färre elever än 25 i denna kurs, och av dem är 27 belägna på landsbygden eller i smärre tät- orter, medan sju (inkluderande utlokaliserade kurser) ligger i städer eller storstadsområden.

Av de 35 skolor, som redovisat färre än 15 nybörjare, ligger 27 på landsbygden eller i mindre tätorter och åtta (inkluderande utlokaliserade kurser) i städer och storstadsområden.

Detta förhållande kan bero på att de korttidsutbildade är så många fler i städer och storstadsområden än i övriga områden. Men det finns också relativt många landsbygdsskolor med god rekrytering till den nu aktuella kursen. Av de 18 skolor, som hade fler än 75 elever i kursen ifråga, ligger tio på landsbygden och åtta (inkluderande utlokaliserade kurser) i städer och storstadsområden.

Med anledning av de här lämnade uppgifterna finns det skäl att disku— tera en rad frågor. Vilka är orsakerna till den svagare rekryteringen till den allmänna kursen utan särskild inriktning? Beror den på bristande studiefinansieringsmöjligheter för korttidsutbildade? Beror den på brister i information och rekryteringsarbete? Tillgodoses detta utbildningsbehov genom samhällets övriga vuxenutbildning? Bör den allmänna kursen koncentreras till städer och storstadsområden där många korttidsutbildade finns?

I detta sammanhang finns skäl att något diskutera den fjärde årskurs eller det ”college—år", som på ett tiotal skolor anordnas för studerande, vilka redan gått 3—4—årigt gymnasium eller motsvarande folkhögskole— kurser. De har alltså både allmän behörighet och i regel även särskild behörighet till de flesta högskoleutbildningar,

Genom en enkät till sju av de berörda skolorna våren 1989 har ett an- tal relevanta uppgifter om dessa kurser och deras elever erhållits. Av de totalt 105 eleverna vid dessa skolors ”college—kurs” var tre fjärdedelar i åldern 17—24 år.

Till vilka högskoleutbildningar avsåg de här eleverna att söka? Den största gruppen (nitton) siktade mot vårdsektorn (inkluderande läkar— och tandläkarutbildningar), den näst största (tolv) mot den administra- tiva, ekonomiska och sociala sektorn oeh den därnäst största (nio) mot undervisningssektorn. Åtta ämnade söka till den tekniska sektorn, fem till kultur— och informationssektorn och åtta till fristående kurser och lo— kala linjer. Flertalet av de linjer som eleverna ämnade söka till är såda— na, till vilka betygskraven är höga och platsantalet begränsat.

Tim— och kursplanerna för ”college—kurserna” överensstämmer myck— et nära med gymnasieskolans. Tema och projektstudier förekommer. 1 broschyrer och annat informationsmatefial framhålls att ett college—år ger rätt till placering i folkhögskolekvotgruppen. Det förekommer att så- dant material i rekryteringssyfte sänds till ugdomar som sökt men ej kommit in på högskolan.

Utbudet av detta "college—år" måste diskuteras med utgångspunkt [ principen att folkhögskolans allmänna kurser i första hand ska!! verka jämlikhetsj'rämjande och vara till för korttidsutbildade. Det kan inte ute- slutas att många ser denna kurs som en extra möjlighet att komma in på en högskoleutbildning vartill uppnådd gymnasiebehörighet inte räckt.

Allmän kurs med särskild inriktning

Enligt SÖ:s föreskrifter skall i allmän kurs med särskild inriktning minst hälften av undervisningstimmarna ägnas åt allmänna ämnen och reste- rande åt någon specialriktning, t.ex. musik. (Se närmare ovan 5. 21.) Denna kurstyp konstruerades av SÖ 1977 för att kurser med estetisk eller annan specialinriktning samt kurser för bestämda målgrupper un- der vissa villkor skulle bli behörighetsgivande för högskolestudier och för att de studerande på dem skulle bli berättigade till studieomdöme.

Till denna typ av kurs räknar SÖ, som förut noterats, den tvååriga fri- tidsledarutbildningen. Exempel på andra inriktningar av denna kurstyp utanför den estetiska sektorn är media, arkivprocessen, foto, bild och form, data, marxistisk samhällsanalys, kooperation, ekonomi, turism, re- seplanering, friskvård, vatten— och fiskevård, teologisk fördjupning, dia- koni, socialtjänst, miljövård, ridsport, fotboll, sociologi, kommunikation, ekologi, fredsfrågor, internationella frågor, u—landskunskap och alpin vintersport.

Kurser med etnisk eller språklig inriktning och kurser för invandrare, för utvecklingsstörda, för rörelsehindrade och för andra särskilda grup- per räknas också till denna kurstyp. Dit räknas även kurser med rubri— ker som Skrivarkurs, Kvinnoliv i förändring, Kvinnors situation, Männi- ska—Natur—Teknik, Pensionärs— och hemarbetande—kurs, Kultur—Samhäl- le, Upplev Norden, Hav och Kust, Folkmusik med fiolpedagogik, Folklig vissång, Utbyteskurser med USA, Resursbevarande försörjning, Männi- skans inre bilder, Fotografisk dokumentation, Nordisk humanistkurs, Bli kamrat med Södra Afrika, Kurs för Sverige-finnar, Framtidskurs, Levan- de verkstad och liknande.

Som förut noterats har denna typ av lång kurs ökat sin andel av lång- kurserna från 13 till 32 % — således mer än en fördubbling.

Särskild linje

Som förut nämnts (s. 22) betecknar SÖ en långkurs som särskild linje om den fyller följande krav: Minst en fjärdedel av undervisningstiden skall ägnas åt allmänna ämnen och resten åt särskilda ämnes— eller stu- dieområden som klart ligger utanför de allmänna ämnenas krets, t.ex. åt musik, konst, slöjd. Till denna typ av kurser räknas yrkesförberedande och yrkesutbildande kurser (utom fritidsledarutbiIdning).

Intresset för och utbudet av kurser inom denna kategori har kontinu- erligt ökat sedan 1977. Studerandeantalet har enligt SCB stigit från om- kring 2800 i slutet av l970—talet till nära nog det dubbla — 1988/89 redo— visades omkring 5 200 studerande. Ca 90 procent av de studerande åter— finns på kurser av minst 30 veckors längd.

Uttryckt i elevveckor har den särskilda linjen i förhållande till totalan- talet elevveckor på långa kurser ökat sin andel från 20 procent i slutet av 1970—talet till nu 34 procent, också det nästan en fördubbling.

Vilka slags kurser svarar för den största delen av ökningen? Det är av- gjort kurser inom den estetiska sektorn, särskilt musik och konst, och den yrkesinriktade sektorn.

Yrkesinriktad utbildning

Under hänvisning till direktivens ord om att kommittén skall noggrant värdera folkhögskolans yrkesutbildning bl.a. på områden som samtidigt tillgodoses av andra utbildningsanordnare samt föreslå gränser för folk— högskolans framtida yrkesutbildning, skall här ett underlag för en sådan granskning och diskussion ges i översiktlig form och under särskild ru— brik.

Först skall emellertid erinras om vad som sades i propositionen 1977 om folkhögskolornas reformering, och som riksdagen inte hade någon invändning emot, beträffande yrkesutbildning inom folkhögskolans ram. (Se ovan s. 19.) Folkhögskolan kan, hette det, användas för viss yrkesut- bildning såsom fritidsledarutbildning och utbildning för kulturförmed- lande uppgifter och för uppgifter inom amatörverksamhet liksom för oli- ka slags Iedarfunktioner inom fritidssektorn samt för utbildning av för- troendemän och anställda inom folkrörelser och organisationer. Folk- högskolan bör dock inte erbjuda yrkesutbildning och yrkesfortutbildning på områden, där andra utbildningsanordnare fått uppgifter och resurser av samhället. Återhållsamhet bör visas vid utbudet av yrkesutbildning.

l folkhögskoleförordningen formulerades villkoren så att folkhögsko— lorna kan i begränsad omfattning ge yrkesinriktad utbildning under för- utsättning att det sker inom ramen för vad som i samma paragraf före— skrivs om verksamhetens form och innehåll.

Någon bestämning av begreppet ”i begränsad omfattning” har inte gjorts i förordningen eller i föreskrifter från SÖ. Det har inte heller klar- gjorts om begreppet avser folkhögskoleverksamheten totalt eller verk- samheten vid varje enskild skola. Här antas att begreppet begränsning gäller i båda fallen.

Någon auktoritativ bestämning av begreppet ”yrkesinriktad” har inte heller givits. Begreppet har i vanligt språkbruk den dubbla innebörden av färdigutbildning för en bestämd yrkesverksamhet respektive förbere— dande utbildning som en första del av, eller en nödvändig förberedelse för, en färdigutbildning. Den yrkesspecifika delen av utbildningen får av- göra karaktären.

Ibland definieras yrkesinriktad utbildning som sådan utbildning som leder till eller kan leda till anställning i yrke som ligger i linje med ut- bildningens yrkesspecifika karaktär.

Är då omfattningen av folkhögskolornas nuvarande yrkesinriktade ut- bildning begränsad?

För läsåret l989/90 har i Folkhögskolekatalogen bjudits ut ca 670 lån- ga kurser och linjer, i längd varierande från en knapp termin (minst 15 veckor) upp till 5 år. Av dem kan ett par hundra bedömas vara av yr- kesinriktat slag, dvs. antingen yrkesförberedande eller färdigutbildande. (Många av kurserna särskilt inom den estetiska sektorn har dock det dubbla syftet att dels erbjuda utbildning för amatörverksamhet och för- eningsverksamhet och dels förbereda för en fortsatt yrkesinriktad utbild— ning.)

Till det stora flertalet kurser som är ett år eller längre gäller som in- trädeskrav allmän behörighet för högskolestudier. För de längre kurser- na i musik och konst gäller i regel också inträdes— och arbetsprov. Sko— lorna bedömer vanligen de sökande individuellt och ofta efter intervjuer.

Den estetiska sektorn är den avgjort största med i allmänhet ett—, två— eller treåriga kurser. Omkring 100 sådana kurser bjuds ut vid ungefär li— ka många skolor. Omkring hälften av dessa kurser har konstinriktning, inemot hälften musikinriktning och ett tiotal teaterinriktning.

Därnäst i omfattning kommer ledarutbildning för fritidssektorn, med merendels tvååriga kurser, på ett 45—tal skolor.

Ett trettiotal skolor erbjuder ett- eller tvåårig utbildning inom media- sektorn (journalistik, TV och video, radio inkluderande närradio, foto och information i allmänhet).

Ett dussintal skolor erbjuder ett 20—tal kurser för uppdrag inom för- samlingsarbete och missions— och u—landsverksamhet. Ett dussintal sko- lor erbjuder också kurser inom turismsektprn och resebyrå- och guide- branschen.

Några av nu nämnda utbildningar skall här nedan ytterligare beskri- vas. Men först skall ges några exempel på vad man i dag kan utbilda sig till genom folkhögskolekurser. Man kan bli fritidsledare (vid 37 skolor), teckenspråkstolk, sadelmakare, bokbindare, designer, ridinstruktör, ridlä- rare, renskötare, sameslöjdare, båtbyggare, reseplanerare, sportchef, tu— ristbyråtjänsteman, journalist, fotograf, TV— och radioproducent (vid ett lO—tal skolor), dokumentärfilmare, kantor (vid 5 skolor) samt konsthant— verkare och utövande konstnär (vid ett 30—tal skolor). Man kan bli dra- mapedagog (vid 4 skolor), danshandledare, m_usikhandledare, folkdans- pedagog och församlingsm usiker.

Musiklinjer inom folkhögskolan, med en mera systematisk och yrkes- inriktad undervisning, är en relativt ny företeelse. Före 1960 fanns bara fyra skolor med musiklinjer, vid l970—talets början ett dussin och nume- ra ett 40—tal. Dessa skolor finns inom nästan alla län, och tre fjärdedelar av dem har rörelse eller organisation som huvudman. En handfull av skolorna har utlokaliserat sina musiklinjer till andra orter.

De kortare musikkurserna har ofta ett utpräglat folkbildningssyfte — att öka den enskildes färdigheter och kunnande, att ge inspiration till eget musicerande och att förbereda för insatser som cirkelledare, ensem- belledare eller körledare eller för frivilligtjänst som l'örsamlingsmusiker. De två— och treåriga kurserna har i regel till huvudsyfte att förbereda för högre musikutbildning eller för yrkesverksamhet som musiker, musiklä- rare, kyrkomusiker eller musikhandledare.

Vid Ingesunds folkhögskolan bedrivs den tidigare högre musikutbild- ningen där numera inom högskolans ram. Samverkan mellan folkhög- skolan och musikhögskolan sker ifråga om undervisning, konsertverk- samhet och social gemenskap, men organisatoriskt är de båda utbild— ningarna helt skilda.

Rekryteringen till musiklinjerna är fortfarande mycket god. De stude- rande är till ungefär hälften ungdomar under 20 år. lnemot 90 procent har genomgått gymnasieskola. (För utförligare uppgifter om musikutbild- ningen hänvisas till rapporten Musik på folkhögskola, rapport nr 122 från PUFF, sö R87z51, 1987, av K H Tapper.)

För viss musikutbildning ges ett extra statsbidrag för högre lärartäthet — antalet elevveckor för sådan utbildning höjs med 50 procent om SÖ godkänner att högre bidrag får utgå.

Här skall tillfogas att riksdagen i december 1988 anslöt sig till ett rege- ringsförslag om att utbildningen av kantorer för tjänst i svenska kyrkan bör ske vid Sköndalsinstitutet och inom folkhögskolans ram. Fortsatt be- redning i frågan aviserades av regeringen. [ propositionen framhölls att folkhögskolorna borde kunna få ansvara för utbildningen utan centralt fastställda kursplaner och utan att deras frihet att utforma sin verksam— het behövde begränsas. Kulturutskottet framhöll att utbildningen var mycket resurskrävande och att därför endast ett begränsat antal folkhög- skolor borde komma ifråga.

Fritidsledarutbildningen skall kommittén enligt sina tilläggsdirektiv särskilt uppmärksamma då den värderar folkhögskolans yrkesutbildning.

Tvåårig fritidsledarutbildning enligt av SÖ fastställd vägledande stu- dieplan bedrivs f.n. vid 37 folkhögskolor. Annan liknande, oftast ettårig, utbildning bedrivs vid sju skolor. Genom ett riksdagsbeslut 1978 bestäm—

des att fritidsledarutbildning får ges endast vid folkhögskolorna och ej längre som dittills även inom högskolan och gymnasieskolan.

Rekryteringen är sedan några år sjunkande. Studerandetalet var tidi— gare omkring 700 per årskurs. Antalet studerande vecka hösten 1989 var, enligt svar på en enkät från sekretariatet, 630 i första årskursen och 553 i andra årskursen eller tillsammans I 183.

Hur stor andel av de färdigutbildade fritidsledarna får arbete inom fri- tidssektorn efter utbildningen? Under hela 80—talet har andelen som ef- ter sex å sju månader fått arbete inom fritidssektorn, hållit sig omkring 80 procent. De som fått förvärvsarbete inom annan sektor har varit spridda på ganska många yrkesområden.

lnemot 70 procent av fritidsledarna har under senare år fått arbete i kommunal verksamhet (primär— och sekundärkommunal), inemot 30 procent har anställts av organisationer och rörelser och resterande inom företag, kriminalvård, turism och invandrarverksamhet.

Hur stort är behovet av fritidsledare? SÖ lät 1986 en särskild utredare prognostisera behovet av fritidsledare under perioden 1987—1990. (SÖ R 86:79.) Utredaren kom fram till ett årligt rekryteringsbehov av 700 för perioden.

Från främst storstädernas fritidsförvaltningar har rapporterats betydan- de svårigheter att rekrytera fritidsledare. Från dessa förvaltningars sida har också redovisats ett starkt behov av en bredare utbildning än i dag, med fler inriktningar och för ller nivåer. Behovet av fortbildning och forsknings- och utvecklingsinsatser har också påtalats.

De här nämnda problemområdena behöver nu ingående analyseras och diskuteras.

Mediautbildning av olika slag erbjuds sedan 20—talet är tillbaka inom folkhögskolan. [ dag ger ett trettiotal folkhögskolor någon form av me- diautbildning.

De första mediainriktade kurserna hade ingen direkt anknytning till yrkesverksamhet inom området. Men utvecklingen på media— och kom- munikationsområdet har gått mycket snabbt, antalet kurser har ökat och yrkesinriktningen har blivit mer markerad.

Inriktningen och ambitionsnivån på folkhögskolornas medieutbild- ningar varierar från allmän kurs med medicinriktning, som ger en grundläggande orientering om hur man kan arbeta med olika medier, till yrkesinriktade journalistlinjer, jämförbara med journalisthögskolornas ut- bildningar. Vissa skolor arbetar med endast ett eller två media, andra

ger en bredare utbildning.

Utvecklingen av den nya medietekniken gör att nya yrkesgrupper kommer att utvecklas. Närradio och när—TV, kabel—TV och reklam—TV samt video ger allt fler människor möjlighet att aktivt arbeta med medi- er. Till deras hjälp behövs bl.a. mediepedagoger och människor som bå- de kan hantera media och dessutom kan undervisa andra.

Förutom ett— och tvååriga allsidiga media— och informationslinjer er— bjuder fem skolor ett— och tvåårig journalistlinje, ett par skolor särskilda TV— och videolinjer respektive närradiolinjer. Till sektorn hör en treårig fotoskola som närmast är av högskolekaraktär.

Konstutbildningar inkluderande konsthantverk erbjuds vid ett femtio- tal skolor. Sålunda erbjuder ett 25—tal två—, tre—, fyra- och i ett fall fe— måriga kurser med uttalat syfte att förbereda för yrkesverksamhet eller för fortsatta studier vid konst— och konsthantverksskolor och lärarutbild- ningar. [ ett tiotal fall kallas kurserna helt enkelt konstskolor.

För att få en uppfattning om dessa folkhögskoleutbildningars värde för inträde vid landets fem konst— och konsthantverkshögskolor, har kom- mittén bett dessa skolor meddela hur många av de till hösten 1989 an- tagna eleverna som förberett sig genom konstnärlig utbildning på folk- högskola. Svaren visar att det är förhållandevis många.

Till konsthögskolan i Stockholm sökte således 750 personer, 28 togs in och av dem hade åtta en ett— eller tvåårig konstnärlig utbildning vid folkhögskola som grund. Till konsthögskolan Valand i Göteborg antogs tolv, av vilka samtliga hade sådana förberedelser, och till konsthögskolan i Umeå antogs också tolv, av vilka sju hade förberett sig på folkhögskola under ett till tre år.

Till Konstfack i Stockholm antogs 95 studerande, varav 31 hade folk— högskoleförberedelse, och till design— och konsthantverksskolan i Göte— borg 51, varav 17 med sådan förutbildning.

Andra utbildningsanordnare med samma yrkesinriktade utbud som folkhögskolorna

Som förut erinrats om innebar beslutet 1977 om folkhögskolans reforme— ring att folkhögskolorna inte borde erbjuda yrkesutbildning och yrkes— fortbildning på områden, där andra utbildningsanordnare fått uppgifter och resurser av samhället.

En genomgång av högskolans och gymnasieskolans nuvarande utbud av yrkesförberedande och yrkesinriktad utbildning om minst ett års

längd ger vid handen att flertalet folkhögskolekurser och —linjer av detta slag återfinns där.

På gymnasieskolan finns således, förutom musik— och teaterlinjer, spe- cialkurser och regionalt anordnade påbyggnadsutbildningar i konst och konsthantverk (30 klasser), turism och reseliv (20), kommunikation och media (16), vattenbruk och vattenvård (10), bild och form (6), djurvård (3), scenisk utbildning och scenografi (2), samt i design, friskvård, foto och småföretagande (enstaka kurser). (SÖ R 85:56.) Härtill kommer ett stort antal lokalt och regionalt marknadsanpassade kurser som ej regi- streras centralt.

Inom högskolan finns många linjer (förutom lokala fristående kurser som inte är centralt registrerade) vilka motsvarar i stort sett samma ut— bildningar som ges av folkhögskolorna. Som exempel kan nämnas tu— rismlinjen (4 orter), idrottspedagoglinjen (2), hälsopedagoglinjen (2), tolk— och översättarlinjen (2) och journalistlinjen (2) samt följande linjer som var och finns på åtminstone en ort, nämligen för fiskevård, frisk- vård, folkhälsoarbete, körpedagoger, media i allmänhet, film och video, TV, radio och teater, danspedagoger, teckenspråkstolkar, informatörer, kulturarbetare, kulturpedagoger, teatertekniker och mediatekniker.

Uppdragsutbildning

Folkhögskolekommittén bör enligt direktiven belysa i vad mån möjlighe- terna att anordna s.k. uppdragsutbildning har kommit att innebära för- ändringar för folkhögskoleverksamheten i stort.

Genom en enkät till samtliga folkhögskolor har kommittén funnit att ett 60—tal skolor har anordnat uppdragsutbildning under de senaste åren.

lnemot ett 30—tal kurser har genomförts i svenska för invandrare hu- vudsakligen med kommun som uppdragsgivare. Ett lS—tal kurser för flyktingar har anordnats för Invandrarverkets räkning. För arbetslösa ungdomar har ett lS—tal kurser anordnats med länsarbetsnämnder som beställare. För landsting, länsarbetsnämnd och företag har ett tiotal kur— ser ordnats bl.a. i datateknik och mediateknik.

För landsting, länsarbetsnämnd, kommun, AMU, SIDA, skolstyrelse, Handikappinstitutet, Kriminalvårdsstyrelsen och enskilt företag har ett 25—tal kurser — i regel endast en av varje slag - anordnats för musiklära- re och utövande konstnärer, för AMU—lärare (fortbildningskurs), för handledare i arbetsmiljöfrågor, för kvinnor i administrativ tjänst, för test- ledare, för barnomsorgspersonal, för vårdpersonal, för lärarutbildare i u—

länder, för invandrare med teknisk bakgrund, för turistnäringsverksam— ma och för teckenspråkshandledare. Också ett par industritekniska ori— enteringskurser för kvinnor har anordnats liksom kurser i datoriserade handikapphjälpmedel, lärarfortbildning i desk—top—publishing, samt kur- ser för lokalvårdare och vaktmästare.

Uppdragsutbildningen har av allt att döma i stort sett fungerat väl. Omfattningen har varit måttlig och har inte i något känt fall tagit sådana proportioner att den äventyrat den ordinarie verksamheten.

Några större nackdelar för de vanliga elevgrupperna och för undervis- ningen har ej heller framkommit. Tvärtom har uppenbarligen denna uppdragsutbildning berikat och stimulerat den pedagogiska utvecklingen och lett till ökad förståelse hos elever och skolpersonal för t.ex. invand- rares och flyktingars problem. De i några fall mindre positiva effekterna, som t.ex. viss svårighet att integrera svenska ungdomar och flyktingar bl.a. på grund av språk— och kulturolikheter, torde med tiden kunna övervinnas.

En fråga som i detta sammanhang ändå bör ställas är vilken omfatt- ning uppdragsutbildningen kan ha utan att besvärande konsekvenser för folkhögskolans övriga verksamhet uppstår.

Kurser för funktionshämmade

Under mottot "en folkhögskola för alla” har SÖ och folkhögskolorna i samverkan med olika handikapporganisationer sedan länge arbetat för att alla människor med någon funktionsnedsättning skall ha möjlighet att gå på folkhögskola.

Extra statsbidrag utgår också för undervisning av funktionshämmade liksom ett särskilt statsbidrag för anpassning av skollokaler efter olika slag av handikapp. Mindre än 20 skolor saknar i dag sådan anpassning. Ett lO—tal skolor har särskilda resurser för hörselskadade (varav sju för vuxendöva), lika många för synskadade (varav sex för gravt synskadade) och ett 20—tal för rörelsehindrade. En skola (Västanvik) har helt tecken- språkig miljö.

Utbildning av teckenspråkstolkar sker i dag vid två folkhögskolor, men utbildningen anses av SÖ alldeles för kort och otillräcklig för det växande behovet av kvalificerad tolkning.

Fyra skolor erbjuder särskilda kurser för afatiker, tio skolor ger kurser för vuxna med läs— och skrivsvårigheter och tjugo skolor kurser för psy— kiskt utvecklingsstörda.

Genom forskning och fortbildning försöker SÖ vidga förståelsen för de handikappades behov hos all skolpersonal. l lärarutbildningen ingår en veckas handikappkunskap.

] en rapport från SÖ våren 1989 om de handikappade i folkhögskolan framhålls bl.a. att andelen studerande med funktionsnedsättningar i folk— högskolorna fortfarande är liten, att alltför få skolor är anpassade för alla handikappgrupper, att efterfrågan på reguljära fortbildningskurser i han- dikappkunskap har varit svag från folkhögskolorna sida, att FOU—insat- ser när det gäller vuxenutbildning för människor med funktionsnedsätt— ningar behöver intensifieras, att verksamheten med anpassningskurser för döva och synskadade behöver förstärkas, att uppföljning och fortsatt utveckling av tolkutbildningen är nödvändig, samt att personer som har epilepsi eller hjärnskador bör få möjligheter till folkhögskolestudier.

Folkhögskola som förberedelse för högskolestudier

Alltsedan de kom till har folkhögskolorna vid sidan av andra uppgifter fullgjort uppgiften att förbereda för vidare studier. En gång gällde det huvudsakligen att ge realskolekunskaper åt dem, som endast gått igenom folkskolan. Under efterkrigstiden har det i ökande grad gällt att ge gym- nasiekunskaper och främst sådana kunskaper, som ger allmän behörighet för högskolestudier — i viss utsträckning också särskild behörighet. I den här meningen har folkhögskolorna varit — och är fortfarande — prepa- randskolor och alternativ till gymnasieskolan, grundvux och komvux.

lnget sägs i folkhögskoleförordningen om vilken behörighet eller kom— petens som folkhögskolestudier ger. Men enligt SÖ:s föreskrifter får rek- tor intyga att en folkhögskolestuderande, som inte har grundskolekom- petens, är behörig till gymnasiestudier efter ett eller två år i sådan all- män kurs som huvudsakligen motsvarar grundskolans högstadium. l re- gel efter två år på allmän kurs erhåller de studerande allmän behörighet motsvarande tvåårig gymnasieskola och under vissa villkor särskild be- hörighet i olika ämnen.

Vid urvalet till högskoleutbildningar placeras de sökande i fem olika kvotgrupper. Sökande från folkhögskola placeras i en egen grupp, men kan också föras till andra kvotgrupper om de fyller villkoren för mer än en grupp. En sökande med tvåårig eller treårig gymnasieskola samt minst ett år på folkhögskola kan alltså tas in via två kvotgrupper. Om en sökande inte kommer in via gymnasiekvoten, kan hon eller han antas

via folkhögskolekvoten.

Vid antagningen fördelas tillgängliga platser i förhållande till antalet sökande i varje grupp. Detta innebär att chanserna för en folkhögskole— elev att bli antagen ökar om antalet sökande via folkhögskolekvoten ökar.

De sökande inom varje kvotgrupp rangordnas efter poäng för betyg och arbetslivserfarenhet. lnom folkhögskolekvoten rangordnas de sökan— de efter det s.k. studieomdömet (som närmare beskrivs nedan).

Studieomdömel är enbart ett urvalsinstrument för sökande inom folk- högskolekvoten. Det infördes 1958 som ersättning för betygsgivning som då börjat bli allmän inom den från början betygsfria folkhögskolan. Det skall avse den studerandes förmåga att bedriva studier. ([ folkhögskole- förordningen sägs ej uttryckligen att det skall avse just högskolestudier.) Det skall bestämmas av skolans lärarråd, vari ingår rektor och lärare samt internatföreståndare. Som omdöme får endast användas något av uttrycken Mindre god. God, Mycket god, eller Utmärkt, i praktiken ofta kallade 1—4. Skolans styrelse avgör om skolan skall ge studieomdömen; såvitt bekant gör nästan alla skolor det. Omdöme får ges endast till stu— derande som begär det och endast till studerande som genomgått minst en kurs om 30 veckor.

Enligt SÖ:s föreskrifter och allmänna råd får studieomdöme ges en— dast till studerande i allmän kurs och allmän kurs med särskild inrikt- ning, dock med undantag för fritidsledarutbildningen. SÖ har vidare lämnat råd om vad skolorna skall iaktta då studieomdöme sätts.

Enligt årsredovisningen till SÖ för 1988/89 gavs studieomdöme för 5 828 studerande. Fördelningen mellan de fyra graderna av omdöme var

följande: Antal Andel Av SÖ och

SFHL rekom—

menderad för- delning Utmärkt: 876 15 % 15 % Mycket god: 2 720 47 % 45 % God: 1 973 34 % 35 % Mindre god: 259 4 % 5 % Summa 5 828 100 % 100 %

Vilka slags högskoleutbildningar söker de till som använder sig av folkhögskolekvoten? Hur många söker till högskola, och hur många kommer in?

Eftersom studerande samtidigt kan söka till flera utbildningar, kan in- te med hjälp av tillgänglig statistik sägas exakt hur många folkhögskole- studerande som söker sig vidare till högskolan. Men en ungefärlig upp- fattning om antal sökande. intresseinriktningar och antal antagna för— medlar UHÄ:s och SCB:s uppgifter om antagningen till högskolans lin- jer.

Till de något över 30000 platserna i statlig och kommunal grundut- bildning hösten 1988 fanns över 80000 sökande varav ca 33000 antogs. Av de sökande hade 93 procent avgångsbetyg från gymnasieskolan eller komvux, 4 procent hade genomgått högskoleprovet och en procent hade studieomdöme från folkhögskola.

Bland de 54000 sökandena till utbildningslinjer med central antagning fanns ca 1 800 som sökte via folkhögskolekvoten, motsvarande 3 procent. Av de ca 24 000 som antogs kom endast 330, motsvarande något över en procent, från denna kvot.

Till vilka slags utbildningar sökte sig dessa folkhögskolestuderande, och i vilken mån kom de in? Vad först beträffar högskolans olika sekto- rer dominerade starkt sektorerna för administrativa, ekonomiska och so— ciala yrken respektive sektorn för undervisningsyrken:

Sektor Sökande Antagna Teknisk 125 30 Administrativ, ekonomisk, social 536 130 Vård 120 17 Undervisning 555 98 Kultur och information 171 23 Lokala linjer 324 32

Det kan nämnas att andelen sökande och antagna var ungefär den- samma hösten 1987.

Spaltar man upp de hösten 1988 antagna på olika linjer, finner man de allra flesta på de utbildningsvägar för vilka folkhögskolan traditionellt varit en förberedelse. Det i särklass största antalet återfinns således på den sociala linjen, på förskollärarlinjen, på fritidspedagoglinjen och på

linjen för personal— och arbetslivsfrågor.

Till kommunal högskoleutbildning antogs 118 sökande via folkhögsko— lekvoten, varav 42 på hälso— och sjukvårdslinjerna och 35 på sociala om- sorgslinjen.

Ett av de uppdrag folkhögskolekommittén har att fullgöra gäller frågan om normering av studieomdömet. Det uppdraget kan knappast genomfö- ras utan att frågan om studieomdömet, dess utformning och dess roll för eleverna och för undervisningen allsidigt belyses.

KORTKURSERNA

Som framhölls i kapitlet om utvecklingen efter 1977 (ovan s. 24) expan— derade folkhögskolans kortkursverksamhet kraftigt under åren fram till 1982. (En förhållandevis lika stark expansion hade då ägt rum under åren före 1977.) Den har sedan dess minskat något både beträffande an— tal kursdeltagare och elevveckor. Under senare år har verksamheten om— fattat en fjärdedel av totalantalet elevveckor. På en handfull skolor har den uppgått till hälften eller mer. Antalet kurser har varit över 10000 per år och antalet kursdeltagare har uppgått till omkring 225 000.

Med kortkurs avses här en kurs som är kortare än 15 veckor. Den kan ordnas i en skolas egen regi; så är i regel fallet med de sommarkurser som merparten av skolorna anordnar. Men den kan också anordnas som en samverkanskurs mellan en folkhögskola och t.ex. ett studieförbund el— ler en organisation. Som villkor för en samverkanskurs gäller att kursen skall planeras i samråd med skolans lärare och följas av en lärare från skolan. Minst 25 procent av undervisningen skall meddelas av lärare med minst 40 procents tjänstgöring på skolans långkurser.

Enligt direktiven skall kommittén redovisa kortkursverksamheten med ledning av vad riksdagen uttalande 1982. Den begärde då en redogörelse för kursernas längd, fördelning på ämnesområden, andel av skolornas to- tala verksamhet, fördelning på externat— och internatkurser, samverkan med andra kursanordnare samt kursernas betydelse för skolornas ekono— mi.

Kommittén skall också göra en bedömning av i vilken mån verksam- heten ligger i linje med riksdagsbeslutet om folkhögskolan 1977. Enligt detta skulle kurslängden avgöras efter målgruppernas behov och förut- sättningar. Kurserna skulle ingå i ett större aktivitetssammanhang, de skulle gälla utbildning och fortbildning av förtroendevalda och anställda i folkrörelser och organisationer, och de skulle röra sig om folkrörelser- nas bärande idéer och aktuella situation.

Analysen av den mycket omfattande kortkursverksamheten pågår och kommer att redovisas i kommitténs slutbetänkande. Men några resultat och några problem redovisas redan här.

Som ett led i sitt arbete har kommittén genom en enkät till 49 skolor skaffat sig närmare information om verksamheten. Skolorna har varit re—- presentativa beträffande storlek, huvudmannaskap, internat—externat och förekomst av kortkurser. Resultatet bedöms som tämligen representativt för alla folkhögskolor med undantag för de största och de minsta.

Enkäten rör förhållandena 1987/88. Totalt genomfördes då vid alla skolor ca 10500 korta kurser, med tillsammans ca 224000 deltagare. De allra flesta kurserna hade en längd om 2—3 dagar.

De 49 skolorna i enkäten redovisade sina kortkurser efter deras längd

så här: Kurslängd Kurser Elevveckor Deltagare 1 dag 7 11 52 2 dagar 1 924 15 698 38 978 3 dagar 1 364 16 824 27 916 4—7 dagar 799 17 602 17 452 8—14 dagar 144 4 919 2 778 2—8 veckor 108 7 037 2 05] 8—15 veckor 124 8 045 1 974 Summa 4 470 70 136 91 201

Även i dessa skolor dominerade alltså mycket kraftigt kurserna om 2— 3 dagars längd. Endagskurserna var mycket få, vilket bl.a. torde bero på att det blev tillåtet att i informations— och rekryteringssyfte anordna så— dana först för några år sedan, på att arbetsmarknadsläget förbättrats sc- dan dess och på att anordnandet omgärdats med många förbehåll.

Av de 10 500 korta kurserna genomfördes 1987/88 totalt ca 1 600. mot- svarande 15 procent, i skolornas egen regi. En stor del av dem var som- markurser. På enkätskolornu var andelen ungefär densamma, och där svarade rörelsefolkhögskolorna för något mer än hälften av kurserna och landstings— och kommunskolorna för något mindre än hälften.

Totalt genomfördes nästan 9000 samverkanskurser under 1987/88. Av enkätskolornas ca 4000 samverkanskurser svarade rörelseskolorna för 63 procent och landstings— och kommunskolorna för 37 procent. Både i frå- ga om egna kurser och samverkanskurser var således rörelsefolkhögsko- lorna aktivare än kommun— och landstingsskolorna.

Av medarrangörerna i samverkanskurserna var LO och ABF i särklass de vanligaste samverkansparterna för de 49 enkätskolorna, med TCO och TBV som de näst vanligaste. Det framgår klart av följande tabell, som dessutom visar fördelningen mellan rörelse— och stödföreningsskolor och kommun— och landstingsskolor:

Medarrangör

ABF Folkuniversitetet Frikyrkliga studieför- bundet

Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet

KFUM-KFUK Studiefrämjandet Medborgarskolan Vuxenskolan

Sv. kyrkl. studieförb. TBV

SISU (Sv. idr.rör:s stud.förb.) Svenska kyrkan EFS Frikyrkosamfunden Kyrkl. samarb.organ Idrottsorganisationer

Handikapporganisa- tioner Pensionärsorganisa- tioner

LO TCO Övr. fackl. organisa- tloner

Politiska organisationer Kommuner och lands- ting

Rörelse— och stödförenings- och lands- tingsskolor skolor

856 17 62

48

24 26 7 196 32 240 12

1 19 92 176 33 29 179

71

1 507 249

91 38

Kommun—

916 8 2

30

1 35 22

110

397 37

WML»)—

&

59

659 141

28 83

Båda

1 772 25 64

78

25 61 29 306 38

637 49

1 19 '93 179 35 32 295

1 30

2 166 390 10

119 121

Fördelningen mellan de olika slagen av medarrangörer stämmer enligt SÖ tämligen väl med vad som gäller för alla de 128 folkhögskolornas kortkurser.

det följande år 1988/89:

Ämnen

Humanistiska och beteen- devetenskapliga Estetiska

Företag, handel, kontor Matematiska, naturvetenskapliga Hälso— och sjukvård Samhällsvetenskap och information Språk Teknik

Övriga ämnesområden

Summa

Antal kurser

1 736

l 1 18 136 215 145

6 253 326

96 469 10 494

En mycket stor andel — omkring hälften — av samverkanskurserna är utlokaliserade till andra orter än den ort där den anordnande folkhög-

skolan är belägen. Kortkurserna i egen regi förläggs i regel till den egna skolan eller skolorten.

Vilka målgrupper vänder sig skolorna till i sin kortkursverksamhet? Den helt dominerande gruppen var 1987/88 förtroendevalda och tjänste- män i organisationer och kommuner så som den här sammanställningen visar:

Målgrupp

Ungdoms— och fritidsledare Gymnastik— och idrottsledare Studiecirkelledare Förtroendevalda och tjm i org. Studiecirkeldeltagare Pensionärer

Handikappade

Invandrare Blandade målgrupper enligt ovan lnga särskilda målgrupper Summa

!( urser

445 569 685 3 296 735 388 698 165 2 725 788 10 494

Andel i procent 4,2 5,4 6,5 31 ,4 7,0 3,7 6,7 1 ,6 26,0 7,5 100

Mätt i det verksamhetsmått som antalet elevveckor utgör omfattade kortkursverksamheten 1988/89 totalt ca 173000 elevveckor. Av dessa veckor föll enligt uppgifter från SÖ 37 procent på kommun—, landstings— och stödföreningsskolorna och 63 procent på rörelseskolorna. Av de se- nare tog arbetarrörrelsens skolor den största andelen, motsvarande 20 procent av totalantalet elevveckor för kortkurser enligt här använd defi— nition.

Fortfarande uttryckt i antal elevveckor fördelades verksamheten 1988/89 på följande målgrupper och slag av skolor enligt SÖ:

Målgrupp Elevveckor Landstings- Stödfören- Rörulsuskolor

skolor ingsskolor Inga särskilda grupper 8 105 622 14 808 Ungdoms— och fritidsledare 1 134 62 5 417 Gymnastik— och idrottsledare 2 557 132 5 315 Studiecirkelhandledare 2 099 215 4 ()31 Övriga förtroendemän och 12 592 2 115 20 218 tjm i org. och komm. Studiecirkeldeltagarc 3 956 162 4 521 Pensionärer 5 622 291 6 618 Handikappade 5 698 530 9 409 Invandrare 1 494 — 1 916 Blandade målgrupper enligt 15 613 602 35 601 ovan Summa 58 870 4 731 107 785

Att kortkurserna har stor betydelse för skolornas ekonomi råder det inga tvivel om. Hur stor betydelse de har hänger självfallet samman med hur stor andel av det totala antalet elevveckor de korta kurserna utgör för den enskilda skolan. Dessutom betyder det en hel del om merparten av kurserna är förlagda till den enskilda skolans egna lokaler eller ej. Skolan får ju intäkter för kost och logi, men får å andra sidan rese— och traktamentskostnader för lärare då kurserna är utlokaliserade.

1 den enkät, som tidigare nämnts, ställdes vissa frågor rörande intäkter och kostnader vad gäller de korta kurserna. Av svaren framgår att sko- lorna satsat mycket på byggandet av elevhem, renovering av rum och in— köp av AV—utrustning just för att kunna ta emot korta kurser. Dessutom har man utökat personalstyrkan för att kunna tillgodose kortkursdelta- garnas krav på service och komfort.

Det som däremot är svårt att få något svar på är vilken reell betydelse kortkurserna har för en skolas ekonomi, beroende på att kostnader och intäkter från de långa och korta kurserna oftast inte särredovisas.

En allmän uppfattning är dock att kortkurserna ger ett visst överskott som kan användas för att subventionera annan verksamhet.

I vilken omfattning används samverkanskurserna för personalutbt'ld- ning utanför folkrörelse- och fritidssektorn? Det ger tyvärr nu tillgängli- ga uppgifter inget exakt besked om. Erfarenhetsmässigt kan dock många kurser hänföras till denna kategori. Det kan gälla fortbildning i data— behandling. och det kan avse fortbildning av t.ex. sjukvårdspersonal och butiksföreståndare.

Vad betyder samverkanskurserna för de samverkande organisationerna? Genom en enkel enkät till företrädare för några av de mest frekventa medarrangörerna av samverkanskurser har kommittén fått uppfattningen att kurserna har en mycket stor betydelse inte minst för rörelsernas idé- utveckling och medlemsskolning och som rekryteringsbas för långkurs- elever. Kombinationen studiecirkel/kortkurs på folkhögskola anses vara en särskilt god form för medlemsskolning och personlighetsutveckling.

[ några svar betonas det behov som många rörelser och organisationer känner av att utbilda nya och unga ledare och funktionärer.

Som något mycket positivt framhålls möjligheten att som lärare till kortkurserna engagera ledare och funktionärer inom folkrörelserna och organisationerna. Omvänt understryks värdet av att organisationerna och rörelserna får del av det kunnande och den pedagogik som folkhögsko- lans lärare företräder. Bättre grundutbildning och fortbildning i organi- sationskunskap och arbetslivskunskap efterlyses.

Från några håll betonas att folkhögskolorna med sina i regel välutrus- tade lokaler och sina internat med jämförelsevis låga avgifter för kost och logi utgör väsentliga förutsättningar för den utbildning och fortbild- ning som rörelser och organisationer behöver ha tillgång till.

Vilka problem är förknippade med kortkurs- och särskilt samverkans- kursverksamheten? Från både skolor och organisationer pekas på beho- vet av en förenkling av nuvarande reglering. Från lärarhåll har pekats på svårigheter att göra en rättvis tjänstefördelning med lagom blandning av undervisning på långa och korta kurser, på att kurserna ofta är före- nade med resor och på att det är mödosammare att planera och genom- föra ett större antal kortkurser än ett mindre antal långkurser.

Ett annat problem gäller de inställda kurserna. För läraren kan det in- nebära att ett stort förberedelsearbete har varit förgäves och ibland helt

utan ersättning. För skolan kan det bli avsevärda förluster både i fråga om statsbidrag och inkomster från elevhushållet.

Från några organisationers företrädare har framförts önskemål om en ändring av nuvarande bestämmelser så att bl.a. kravet på 25 procent folkhögskollärarmedverkan i varje enskild kurs slopas. l stället kan man se till helheten när man bedömer den totala verksamhetens kvalitet och ”folkhögskolemässighet”. Ett annat önskemål är att lärare från andra folkhögskolor än anordnaren, eller annan extern kompetent person, skall få anlitas för att följa en utlokaliserad kurs och svara för undervisningen.

[ relation till intentionerna förefaller, sammanfattningsvis, kortkurser- na och särskilt då samverkanskurserna att ha utvecklats i stort sett som det var tänkt. De har närmat folkhögskolorna och organisationerna till varandra, och folkhögskolorna har i helt annan utsträckning än tidigare genom dem ställts i folkrörelsernas och organisationernas tjänst. De har verkat rekryteringsfrämjande till de långa kurserna.

Men utvecklingen rymmer onekligen problem och frågor som det finns anledning att diskutera i ett framtidsperspektiv. Till dem som ovan antytts kommer sådana som dessa: Kan kortkurserna integreras bättre i varje sko- las handlings— eller verksamhetsprogram? Kan nya kombinationsformer av studiecirklar och kortkurser utvecklas? Hur kan ”folkhögskolemässig- heten ” och deltagarinflytandet på planering och genomförande garanteras på mycket korta kurser? Kan en kategoridelning mellan långkurs— och kortkurslärare äventyra folkhögskolans helhetssyn och gemenskapssyn?

Varje år söker sig omkring 16000 personer till folkhögskolornas långa kurser. Vilka är det som i dag väljer folkhögskolan som studiealternativ? Vilken Utbildningsbakgrund har dagens elever? Har inslagen av äldre kursdeltagare ökat i takt med att ungdomsutbildningen byggts ut? Med vilka föresatser kommer eleverna till skolorna i dag och hur lyckas de med sina planer?

Detta är centrala frågor när det gäller att försöka ge en bild av hur folkhögskolan fungerar och vilken roll den kan spela i framtiden.

För att få ett historiskt perspektiv på deltagarutvecklingen jämförs här aktuell statistik från folkhögskolornas årliga redovisning till SÖ med några tidigare elevundersökningar, nämligen en som avser 1947 års folk— högskoleelever och en som avser elever vid folkhögskolornas långa kur- ser läsåret 1973/74.

1987 gjorde SCB en enkätuppföljning av de deltagare som påbörjade sina folkhögskolestudier hösten 1982. Den innehåller ett relativt omfat— tande bakgrundsmaterial beträffande dessa nybörjare. Det är den enda centralt genomförda undersökning som följer upp vad som hänt delta- garna efter folkhögskoletiden. Den kommer här att kort refereras, men för ett närmare studium hänvisas till SCB—rapporten Nybörjare på långa kurser i folkhögskola hösten 1982 (U 38 SM 8801). Alla statistikuppgifter och undersökningar som refereras här avser elever i långa kurser, utom för handikappade kursdeltagare.

Kön och ålder

På folkhögskolorna, liksom i annan vuxenutbildning med undantag av personalutbildning, är kvinnorna den största gruppen. Fördelningen mel-

lan kvinnor och män är ungefär 60—40 procent. Den könsfördelningen har stått sig åtminstone under de senaste 15 åren. 1 1947 års elevunder- sökning var 44 procent män och 56 procent kvinnor.

Medelåldern bland eleverna på långa kurser har ökat. Enligt 1947 års elevundersökning var 48 procent av eleverna i åldern 18—20 år. Medelål- dern var något högre för män än för kvinnor. Bland folkhögskoleelever- na 1973 var männens medelålder 23 år och kvinnornas 21 år.

Enligt SÖ:s uppgifter var medelåldern 1987/88 för samtliga folkhög- skoleelever mellan 24 och 25 år. För eleverna på allmän kurs var den högre, över 25 år men under 29 år. För eleverna på allmän kurs med särskild inriktning och på särskilda linjer var den lägre. Skillnaden beror på att de allmänna kurserna rekryterar fler deltagare bland kortutbildade och att de är äldre.

Medelåldern var 1987/88 ungefär densamma för män och kvinnor. Landstings— och primärkommunala skolor hade avsevärt större andel deltagare i åldrarna över 30 år. Dessa skolor och arbetarrörelsens skolor nådde 1 större utsträckning gruppen ”äldre och kortutbildade”.

Hemort

Huvuddelen av deltagarna går på folkhögskolor i det egna länet. Fram— för allt är det de allmänna kurserna som är lokalt rekryterade. Där kom- mer majoriteten av eleverna från det län där skolan är belägen. Särskild linje och allmän kurs med särskild inriktning har ca 20 procent lägre närrekrytering än allmän kurs utan särskild inriktning.

Skillnaderna mellan skolorna är stora. Det är bara landstings— och pri- märkommunala skolor som har mer än 50 procent närrekrytering i all- män kurs med särskild inriktning och särskild linje. De skolor som till- hör landsomfattande organisationer har naturligtvis en mer riksrekryte- rande karaktär. Detta gäller också skolor som bedriver verksamheter med speciellt innehåll eller med speciell metodik.

Utbildningsbakgrund

Beträffande folkhögskoleelevernas Utbildningsbakgrund visade 1947 års undersökning att 83 procent av eleverna hade folkskola utan komplette- rande utbildning, fem procent hade dessutom yrkesutbildning, medan 11 procent hade påbörjat eller gått igenom realskola, flickskola, aftonskola

eller dylikt. Detta var vad man kan kalla det klassiska rekryteringsmön- stret på folkhögskolorna.

! början på 70—talet hade rekryteringen till folkhögskolorna förändrats avsevärt. Enligt undersökningen om 1973 års jblk/tögskoleelevcr var de vanligast förekommande skolutbildningarna före folkhögskolestudierna yrkesskola—fackskola (nästan en tredjedel av eleverna), enhets/grundsko— la (nästan en fjärdedel) och folkskola (knappt en femtedel).

UtbiIdningsbakgrundcn mäts i SÖ:s slatistikuppgij'ter i genomgångna skolår före folkhögskolestarten. Av diagram 1, som visar utvecklingen från 1978/79 till 1987/88, framgår att minskningen av gruppen som har högst grundskola (nio år) fortsätter. Mer än hälften av folkhögskoleele- verna har numera någon form av gymnasial utbildning. Det är en natur- lig utveckling, eftersom den genomsnittliga utbildningsnivån i befolk- ningen stiger kontinuerligt.

Diagram l. Folkhögskoleelevernas Utbildningsbakgrund under perio- den 1978/79-1987/88. Bearbetning av SÖ:s uppgifter.

60

50 10-12 år

40

-9 år 30

20

10

0 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84 84/85 -' 86/87 87/88

M=___ K=—

! Uppgifter för 1985/86 saknas.

Diagram 2 visar utbildningsbakgrunden för l'olkhögskoleelevcrna 1987/88 fördelad efter kurstyp enligt SÖ:s statistik. På allmän kurs hade ca 50 procent av eleverna högst nioårig skola, dvs. grundskola eller mot- svarande. Elever med högst åttaårig skolunderbyggnad utgjorde mer än 20 procent på de allmänna kurserna, men i genomsnitt på samtliga långa kurser endast 12 procent. Det kan delvis bero på att många särskilda lin- jer förutsätter gymnasiekompetens.

På allmän kurs med särskild inriktning och på särskild linjc hade en 17 procent av deltagarna högst nioårig skola. 1 landstingsskolorna hade dock drygt 20 procent av eleverna på dessa linjer högst nioårig skola. I arbetarrörelsens skolor hade 16 procent av eleverna på dessa linjer bara åttaårig skolgång bakom sig och 20 procent nioårig skola.

Spridningen mellan folkhögskolorna är naturligtvis ännu större än vad dessa siffror antyder. På Arbetarrörelsens folkhögskola i Stockholm t.ex. har mer än 90 procent av deltagarna kortare utbildning än nio år.

Diagram 2. Högsta utbildning före folkhögskolan för folkhögskoleele— ver 1987/88 efter kurstyp i procent. Bearbetning av SÖ:s uppgifter.

60

Allmän kun [00 % = 6 789 elever

Högst 9 lr Högst 11 År Högst 13 År Ej uppgift

50 Övriga kurser-100 % = U 227 elever

Högst 9 lr Högst 11 År "ögat 13 är Ej uppgift

40 Samtliga elever 100 % = 17 996 elever

30 20 10

0

Högst!) lr Hög". ll lr Högst 13 lr Ej uppgift

Studiesyfte

Ett av huvudsyftena med 1973 års elevundersökning var att belysa elever- nas motiv för studier vid folkhögskola. De elever som ingick i undersök- ningen fick ange såväl ursprunglig orsak till som syftet med studierna vid undersökningstillfället.

Den orsak som nämndes av flest elever var att de "behövde komplet- terande utbildning, bra studieomdöme" (ca 40 procent). De därefter vanligaste syftena var ”allmänorientering och personlighetsutveckling" (nästan 20 procent) och ”behövde studier för att öka mina möjligheter på arbetsmarknaden” (ca 15 procent). Mindre än en tiondel av eleverna hade ändrat inställning till studierna under studietiden.

I den uppföljningsenkät som SCB genomförde 1987 bland folkhögsko- Ieelever som var nybörjare hösten 1982. ingick ett par frågor om studie- motiv. Nedanstående diagram är hämtat ur SCB:s redovisning av upp— följningsenkätens resultat.

Diagram 3. Nybörjare på folkhögskolans långa kurser'ht 1982 fördela— de efter viktigaste motivet titt börja studera och kurstyp. Källa: SCB.

m...... %

0 25 50 75 100 %

Förbereda studier Arbetsmarknadsskäl Personlig utveckling Annat'

EDEE

') I annat ingår alternativet sociala skäl-andelen. eftersom denna andel var mycket liten inom samtliga kurstyper.

En jämförelse mellan 1973 års undersökning och SCB:s uppföljnings- enkät försvåras av att frågorna är olika och att svarskategorierna inte är grupperade på samma sätt. När det gäller de huvudsakliga skälen till stu- dier är dock resultaten jämförbara.

Rangordningen mellan motiven görs på samma sätt i de båda under- sökningarna. Det studieförberedande syftet har fortfarande prioritet. Som framgår av diagram 3 är SCB—resultaten uppdelade efter kurstyp. På allmän kurs hade det studieförberedande syftet kvar sin förstahands- plats för 50 procent av nybörjarna. Motivet personlig utveckling har fått ökad betydelse i takt med ökningen av elevantalet på särskilda linjer. 1973 var det ungefär 18 procent av eleverna som uppgav det motivet, i SCB—enkäten var det 32 procent. Bland nybörjarna på särskild linje 1982 var personlig utveckling det klart dominerande studiemotivet (50 procent).

Arbetsmarknadsskäl var mindre frekvent i 1973 års undersökning än i SCB—enkäten. Bland de svarande 1973 var det ca 15 procent som angav den typen av skäl, medan 21 procent av nybörjarna 1982 nämnde arbets- marknadsskäl, t.ex. att byta jobb, få arbete, få mer kunskap i sitt yrke.

Folkhögskolekommittén skickade i början av år 1989 ut en enkät till samtliga folkhögskolerektorer. De uppmanades att antingen själva bedö- ma och rangordna elevernas studiesyfte efter de kategorier som använts i SCB:s uppföljningsenkät, eller dela ut SCB:s enkätfrågor bland eleverna och be dessa ange det viktigaste studiemotivet, resp. skälet till att de valt just folkhögskola.

49 rektorer valde att dela ut enkäten bland eleverna. Kommittén har på så sätt fått ta del av enkätsvar från sammanlagt ca 3100 elever. Un- dersökningen gjordes som en pilotundersökning för att ta reda på om några större attitydförändringar hade skett. Resultatet kan. trots att urva- let inte är helt representativt, ändå ge en fingervisning om den aktuella inställningen bland folkhögskoleeleverna.

Studieförberedelse fick även i kommitténs enkät den största andelen av förstahandsvaren från gruppen som helhet, medan personlig utveck- ling var klart dominerande bland eleverna på särskild linje. Arbetsmark— nadsskäl var nästan lika viktigt för gruppen som helhet som personlig ut- veckling, medan det i SCB—enkäten fanns en dominans för personlig ut- veckling.

För eleverna på allmän kurs var studieförberedelse betydligt viktigare än andra motiv, medan arbetsmarknadsskäl och personlig utveckling vägde jämnt.

Studieavbrott

Studieavbrotten kartlades i SCB:s uppföljningsenkät. Avbrotten i grup- pen nybörjare höstterminen 1982 uppgick enligt de svarandes egna upp- gifter fem år senare till 16 procent. Därav gjorde 13 procent definitivt avbrott, medan tre procent av eleverna gjorde uppehåll i studierna. Av- brotten avser hela studietiden efter den första terminen. Andelen avbry— tare under den första terminen var drygt sju procent.

Enligt SÖ:s uppgifter var det under perioden 1978/79—1986/87 varje läsår mellan nio och tio procent av eleverna på långa kurser som avbröt studierna.

l SCB—enkäten frågade man efter orsakerna till avbrotten. De vanli- gaste skälen var missnöje med studieformerna (23 procent), familjeskäl (19 procent), ekonomiska skäl (16 procent) och erhållet arbete (15 pro- cent).

Högsta andelen avbrytare fanns på allmänna kurser — 21 procent. 1 öv- riga kurstyper avbröt 11 procent studierna. Skillnaderna i avbrottsfre- kvens mellan män och kvinnor var liten.

Om man ser på SÖ:s uppgifter för 1986/87 finner man att ca 14 pro- cent av kursdeltagarna på allmän kurs avbröt studierna. På allmän kurs med särskild inriktning var det drygt åtta procent och på särskild linje sex procent. Dessa siffror kan jämföras med att nio procent av eleverna på gymnasieskolan avbröt studierna läsåret 1987/88. Avbrottsfrekvensen tycks alltså vara ungeför densamma i dessa båda utbildningsformer.

l SCB—enkäten har man jämfört andelen avbrott med utbildningsbak- grunden. Resultatet framgår av diagram 4. Andelen avbrott var vanligast bland de elever som hade högst nioårig skolgång (25 procent) och annan utbildning (26 procent). Med annan utbildning avses oftast olika utländ- ska utbildningar. Avbrotten är allra högst (35 procent) i åldersgruppen 21—25 år med högst nioårig tidigare skolutbildning.

Diagram 4. Studieavbrott bland nybörjare på folkhögskolans länga kurser ht 1982 fördelat efter tidigare högsta utbildning i procent. Källa: SCB.

A/G 30

20

10

o : . Högst 2-ång 3-4-arlg 9-arig gymn gymn/ utbildn skolgång motsv eftergymn

Studiefinansiering

Studiefinansieringen har ofta avgörande betydelse för individens möjlig— heter att börja på folkhögskola. Många elever har ansvar för hem och fa- milj och drar sig för att ta studielån. Detta gäller inte minst för kortut- bildade kvinnor, som i 40-ärsåldern söker till folkhögskola för att få grundskolebehörighet eller allmän gymnasiebehörighet.

De finansieringsformer som kommer i fråga för de flesta deltagarna över 20 års ålder är studiemedel, särskilt vuxenstudieslöd samt utbild- ningsbidrag från länsarbctsnämnden. Vissa deltagare kan också få social— bidrag eller bidrag från omsorgsstyrelse. Deltagare som är under 20 år får studiehjälp för gymnasieelever inklusive inackorderingstillägg om de bor på internat.

Studiemedel är inte bchovsprövat. Alla som studerar på högskolenivå, samt alla som fyllt 20 är, oberoende av utbildningsnivå, får studiemedel. Den motprestation som krävs av de studerande är att de skall följa en

viss studietakt och läsa på minst halvtid. Studiemedlen består av en bi- dragsdel och en lånedel.

Det särskilda vuxenstudiestödet är till skillnad från studiemedlen ett behovsprövat stöd. Det kan beviljas till studerande, som har förvärvsar- betat under minst fyra år före studierna, för grundskolestudier eller för gymnasial utbildning. Sökande med kortare tidigare utbildning har före- träde framför dem som har längre sådan. Hänsyn tas Också till hur länge man har förvärvsarbetat, om man har betungande försörjningsbörda och om man har svårigheter att studera på fritiden, t.ex. på grund av handi- kapp.

På grund av begränsningar i antalet vuxenstudiestöd avslås f.n. nästan 60 procent av ansökningarna. Detta är en genomsnittssiffra för hela lan- det. Det finns lokala variationer, bl.a. beroende på antalet ansökningar, befolkningsstrukturen och utbildningsnivån i respektive län.

Även det särskilda vuxenstudiestödet består av en bidragsdel och en lånedel. Det har större bidragsdel och mindre lånedel än studiemedlen. För alla studerande som är anslutna till A—kassan är det särskilda vuxen— studiestödet fördelaktigare än studiemedel. Det är därför viktigt för rek- ryteringen av korttidsutbildade med försörjningsbörda att tillgången på vuxenstudiestöd är god.

Utbildningsbidrag är den allra fördelaktigaste formen av studiestöd. Det beviljas av arbetsmarknadsmyndigheterna till personer som bedöms behöva en utbildning för att få arbete eller behålla ett arbete. Det inne- håller inte någon lånedel och bidragsbeloppen är högre än vuxenstudie- stödets. Deltagarna får dessutom traktamente och bidrag till viss studie— litteratur m.m.

Enligt centrala studiestödsnämndens statistik för 1988/89 fick 6857 studerande på folkhögskolor studiemedel, 3230 studiehjälp och 2011 särskilt vuxenstudiestöd. Samma år fick enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik 3 319 deltagare utbildningsbidrag för folkhögskolestudier.

Sammanlagt erhöll således ca 15 400 kursdeltagare studiestöd eller ut- bildningsbidrag för långa kurser. Knappt hälften av dem fick studieme- del, en dryg femtedel studiehjälp och lika stor andel utbildningsbidrag. Särskilt vuxenstudiestöd fick bara 13 procent av de kursdeltagare som hade någon form av studiestöd.

Om man jämför bakåt i tiden ser man att bland nybörjarna ht 1982 studiemedel utan jämförelse var det vanligaste sättet att finansiera studi— erna. 60 procent av undersökningsgruppen angav detta som finansie- ringsform. Utbildningsbidrag och vuxenstudiestöd för kortutbildade och

arbetslösa var inte särskilt vanliga som finansieringsform för folkhögsko- Ieeleverna 1982/83.

Utbildningsbidrag ökade väsentligt som finansieringskälla mellan 1982 och 1988, men tycks åter ha sjunkit under det senaste året. Särskilt vux— enstudiestöd har endast ökat marginellt sedan 1982. Båda dessa stödfor- mer är viktiga för rekryteringen av kortutbildade, men tilldelning av ut- bildningsbidrag kräver, som ovan sagts, en arbetsmarknadsmässig be- dömning.

lnom vuxenstudiestödet finns ett särskilt korttidsstudiestöd, tidigare kallat dagstudiestöd, som kan utbetalas till deltagare i korta kurser på folkhögskolor. Deltagarna kan också få internatbidrag. Enligt CSN:s sta— tistik fick drygt 50 000 personer korttidsstudiestöd under läsåret 1987/88.

Korttidsstudiestöd kan beviljas kollektivt för kurser anordnade av bl.a. fackliga organisationer. Det har visat sig vara en bra ordning, t.ex. när det gällt att rekrytera korttidsutbildade genom uppsökande verksamhet. Vuxenstudiestöd för långa kurser får däremot endast beviljas enskilda sökande, vilket kan vara ett hinder vid en målmedveten rekrytering av korttidsutbildade. Många som har informerats om möjligheterna till le- dighet för studier och som har blivit intresserade av att börja studera, har tvingats avstå när det visat sig att Studiefinansieringen inte kan ord- nas. Korttidsutbildade, som är litet äldre, vill och vågar ofta inte skuld- sätta sig genom att ta studiemedel, när de får avslag på ansökan om vux- enstudiestöd.

Följden har blivit att de uppsökare på arbetsplatserna, som försöker rekrytera korttidsutbildade till studier, drar sig för att uppmuntra till längre studier. De rekryterar i stället till kortare kurser där de kan erbju- da finansiering.

Sedan några år bedrivs i några län en försöksverksamhet där uppsö- karna givits möjlighet att rekrytera deltagare till en lång kurs vid folk- högskola och samtidigt fördela särskilt vuxenstudiestöd till dem. I Väst- manlands län har vissa kursdeltagare på de allmänna kurserna på Skinn- skattebergs och Tärna folkhögskolor rekryterats på detta sätt. Försöks- verksamheten bedrevs där i samarbete mellan folkhögskolorna och Han- dels avdelning, vuxenutbildningsnämnden, Konsum Västmanland och ABF—distriktet.

Försöket i Västmanland föll väl ut, Man har kunnat rekrytera korttids— utbildade deltagare som annars inte hade börjat studera.

CSN skall under tinnevarande budgetår utvärdera försöksverksamhe- ten och därefter ta ställning till om bestämmelserna om fördelning av det särskilda vuxenstudiestödet bör förändras, så att en viss del av stöden

kan fördelas kollektivt. Det största problemet är naturligtvis det begrän- sade antalet vuxenstudiestöd, som medför att en så hög andel som 60 procent av de sökande i vissa län får avslag på sina ansökningar.

Handikappade kursdeltagare

Under 1970— och 80-ta1en har ett miljörelaterat handikappbegrepp vun- nit insteg och påverkat planering och åtgärder inom alla samhällsområ- den. Handikapp är en följd av att samhället inte anpassats till de behov som individer med funktionsnedsättning har. Detta synsätt har även väg- lett SÖ och andra myndigheter som kan påverka folkhögskolornas möj- ligheter att ta emot kursdeltagare med funktionshinder. Utgångspunkten är allas rätt till utbildning, dvs. alla skall ha möjlighet att gå på den folk- högskola man önskar. ] det dagliga arbetet är uppgiften att så långt möj- ligt bryta ned de hinder som finns för studier.

Folkhögskolan är den skolform som tar emot det största antalet vuxna handikappade elever. [ långa kurser hade 1987/88 drygt sex procent av eleverna någon funktionsnedsättning (1 136 personer), medan motsva- rande andel i korta kurser var mindre än en procent (2086 personer).

När det gäller studiefinansiering för kursdeltagare med funktionsned- sättningar är utbildningsbidrag och, för begåvningshandikappade, bidrag från omsorgshuvudmannen möjliga finansieringsformer utöver studieme- del och studiehjälp.

För att få en uppfattning om hur begåvningshandikappade finansiera- de sina studier 1986/87 tillfrågades samtliga folkhögskolor, som under året haft långa kurser för dessa elever. om studiefinansieringsform. Re- dovisningen grundar sig på svar från 19 folkhögskolor och berör 164 av totalt 261 elever med begåvningshandikapp. Även om materialet inte är heltäckande kan följande tendenser avspeglas: drygt en tredjedel fick kostnaderna betalda av omsorgshuvudmannen; ytterligare knappt en tredjedel fick utbildningsbidrag; ca 40 procent fick ordna finansieringen på annat sätt, t.ex. genom egna medel, studiemedel eller studiehjälp. (Se vidare SÖ:s rapport R 87:53 En kvalitativ och kvantitativ utvärdering av folkhögskoleverksamhet för begåvningshandikappade.)

Den enda större undersökning som har följt upp kursdeltagarna efter folkhögskolestudierna är SCB:s uppföljningsenkät, där nybörjarna pä folkhögskola ht 1982 tillfrågades under våren 1987 om sin situation före, under och efter studierna.

Många av dessa elever hade fortsatt att studera. Fyra av tio hade dock inte deltagit i någon ytterligare utbildning under perioden. Högskoleut- bildning var den vanligaste utbildningen för dem som fortsatte. Drygt en fjärdedel angav att de någon gång studerat på högskola efter folkhögsko- lestudierna. Störst andel högskolestudier hade eleverna på särskilda |in- jer. Av kvinnliga elever på särskilda linjer var det en tredjedel som an- gav att de gått på högskola efter folkhögskolestudierna.

Bland dem som börjat folkhögskolestudierna med motivet ”förbereda för fortsatta studier” var det vanligare med högskolestudier än bland de övriga nybörjarna. 38 procent av dem som angivit det motivet hade del— tagit i högskoleutbildning, medan högskolestudier angivits av 20 procent av de övriga.

Nästan alla de som fortsatt med en högskoleutbildning hade gjort det- ta utan någon annan kompletterade utbildning under perioden än — i vissa fall — ytterligare folkhögskoleutbildning.

l diagram 5 redovisas de vanligaste utbildningsvägarna efter folkhög— skolestudierna för nybörjarna i folkhögskolan ht 1982 uppdelade efter vilken tidigare högsta utbildning de hade. Högskolestudier var klart van— ligast bland de elever som redan innan folkhögskolestudierna hade en gymnasial utbildning eller högre. Dock hade en så stor andel som 15 procent av dem som enbart hade nioårig grundskola eller kortare utbild- ning fortsatt med någon högskoleutbildning under perioden, de flesta utan några andra kompletterande studier än de folkhögskolestudier de påbörjade ht 1982.

För den som vill veta mer:

Folkhögskoleelever 1973 — en beskrivande undersökning av elever vid folkhögskolans vinterkurser och långa ämneskurser läsåret 1973/74, ut- förd på uppdrag av folkhögskoleutredningen, Ds U 19749, 10.

Nybörjare på långa kurser [ folkhögskola hösten I 982 — Enkätuppfölj— ning våren 1987. (SCB U 38 SM 8801).

Diagram $. Utbildningsdeltagande i gymnasieskola, komvux, högskola och Övriga utbildningar för olika grupper av folkhögskolenybörjare ht 1982 under perioden ht 1982-vt 1987; procent. Källa: SCB.

— 4 Komvux

hgen Gymnasieskola

annan utbildning

f 100» Tidigare högsta utbildning 50 .. . O _

SKOLORNAS PERSONAL

Folkhögskolornas samlade personalstyrka

Någon sammanställning av folkhögskolornas samlade personalstyrka finns för närvarande inte. Men med ledning av till kommittén insända uppgifter från ett 80—tal skolor kan en uppskattning ändå göras.

Vid de medelstora folkhögskolorna utan internat finns för icke—peda- gogiska uppgifter vanligen tio a tolv tjänster och ett tjugotal om det finns internat. (Många tjänster är dock deltidstjänster.) Tjänsterna betecknas kamrer eller skolsekreterare, kanslist och kontorist, bibliotekarie, skol- sköterska, kurator, vaktmästare, tekniker, husmor, kökspersonal, lokal— vårdare och liknande.

Beräknas genomsnittligt varje folkhögskola ha 20 anställda av detta slag, skulle det totalt röra sig om ca 2 600 personer. Tillsammans med lä— rarna och rektorerna, som uppgår till ungefär lika många (se närmare nedan), kan folkhögskolornas samlade personalstyrka uppskattas till ett stycke över l'emtusen.

Det är ur arbetsmarknadssynpunkt och i ett regionalpolitiskt perspek— tiv ett ingalunda ointressant faktum att varje folkhögskola kan bereda ett 20-40—tal personer anställning på hel— eller deltid.

Rektorer och lärare

Den pedagogiska personalen på folkhögskolorna består av rektor och lä- rare. De innehar statligt reglerade tjänster. På större skolor har skolsty- relserna förordnat också andra skolledare än rektorer, såsom biträdande rektorer, studierektorer och kursföreståndare. Det är då fråga om lärare som får speciella uppdrag av skolledningsnatur mot nedsättning av un— dervisningsskyldigheten.

Enligt SCB:s lärarstatistik (U60 SM 8801) fanns år 1988 på folkhög- skolorna förutom rektorerna något över 2500 lärare. Av deSsa var ca 1 500 ämneslärare, inemot 300 lärare i övningsämnen, inemot 30 special- lärare och ungefär 700 timlärare. lnemot 400 nya lärare tillkom medan 300 slutade. Omkring 400 var deltidsanställda och omkring 200 partiellt tjänstlediga. Något över 70 procent av lärarna var behöriga enligt gällan- de regler.

Lärartjänster konstrueras antingen som lönetjänster eller som arvodes— tjänster såsom timlärare. Innehållet i en lärartjänst anges inte i enskilda ämnen utan endast i ämnesområden, t.ex. naturvetenskapliga ämnen, praktisk—estetiska ämnen etc.

För att få en lärartjänst skall en sökande vara behörig och lämplig med hänsyn till insikter och erfarenheter samt ha för tjänsten erforderli- ga egenskaper. Skolornas rätt att profilera sin verksamhet gör det möjligt att förknippa särskilda villkor med tjänsterna. Som villkor kan gälla att den sökande vill aktivt verka för en drogfri miljö, delar arbetarrörelsens värderingar, har erfarenhet av fackligt arbete eller har varit verksam i församlingsarbete etc.

Behörighetsreglerna för ämneslärare är specifika för folkhögskolorna. För lärare i övningsämnen och för speciallärare gäller samma regler som inom det övriga skolväsendet.

Behörig till tjänst som ämneslärare är den som med godkänt resultat gått igenom folkhögskollärarlinjen vid Linköpings universitet. Behörig är även den som har en fil. kand—examen enligt bestämmelser från 1969 samt genomgången lärarhögskola på annan linje än folkhögskollärarlin- jen.

Man kan vara behörig till ämneslärartjänst även om man inte är lärar- utbildad men har en fil. kand—examen baserad på 1969 års bestämmel- ser. Vidare kan SÖ behörighetsförklara lärare med annan utbildning ef— ter ett antal års tjänstgöring på folkhögskola. Verksamhet i folkbild- nings— eller folkrörelsearbete samt pedagogisk utbildning eller ett antal års tjänstgöring på folkhögskola kan utgöra grund för en sådan behörig- hetsförklaring. Sådana lärare har dock ett lägre Iöneläge.

[ folkhögskollärarnas tjänsteåliggande ingår undervisning men också socialpedagogiska och administrativa uppgifter, såsom kurativt arbete, studie— och yrkesoricntcring, pedagogiskt ansvar för korta kurser samt kontaktverksamhet med studieförbund och organisationer. Lärare kan vidare åläggas att biträda vid lärarutbildning som är förlagd till skolan och att vara handledare, samt att under högst tre månader varje arbetsår utföra rektorsgöromål på den egna skolan. Folkhögskolcförordningen

reglerar inte i detalj hur mycket en folkhögskollärare skall utföra av ad- ministrativt och socialpedagogiskt arbete.

Arbetstiden bestäms som en årlig undervisningsskyldighet. Den är 816 undervisningstimmar för ämneslärare och 960 för lärare i övningsämnen och speciallärare. Många folkhögskolor har korta kurser utspridda över hela året och över alla veckodagar, vilket ger en annan form av tjänstgö- ring än inom det allmänna skolväsendet. Helgundervisning är vanlig på korta kurser. Lärare kan åläggas att tjänstgöra under högst 42 veckor av ett arbetsår.

Behörig till rektorstjänst på folkhögskola är den som är behörig till tjänst som lärare vid folkhögskola. Gäller tjänsten en skola med internat, fordras dessutom minst ett års tidigare tjänstgöring vid internatfolkhög- skola. Rektor behåller numera en eventuell lärartjänst som bottentjänst och kan återgå till denna om han eller hon lämnar rektorstjänsten.

Rektor skall verkställa styrelsens beslut, leda arbetet på skolan, ansva— ra för studieplaner, årsredovisning och slutrekvisition av statsbidrag, samt tillse att SÖ:s administrativa krav uppfylls. Rektor är dessutom an- svarig för skolans byggnader, representerar skolan utåt och fullgör kon— takter med myndigheter.

Reglerna och arbetsförhållandena för lärarna och rektorerna upplevs erfarenhetsmässigt som tämligen goda och ändamålsenliga. Men problem och svårigheter finns. Ett problem är att behörighetskraven i vissa fall fortfarande är kopplade till det allmänna skolväsendets krav trots att det på folkhögskolan finns ämnen och ämnesområden som inte har någon motsvarighet i det allmänna skolväsendet.

Ett annat problem gäller tillgodoräknandet av den tid då en lärare planerar och följer en samverkanskurs, liksom den restid som blir allt- mer omfattande i takt med att samverkanskurser förläggs till orter ofta långt från skolorten. Det är också oklart hur kompensation skall ges för den planering som lärare gjort för kortkurs som ställs in. Ett liknande problem gäller tillgodoräknandet av tid för lärarnas socialpedagogiska uppgifter.

Det varierande kursutbudet på folkhögskolan innebär vidare att lärar— na ständigt måste förnya sig och vidga sina kunskaper. Resurserna för fortbildning varierar emellertid mycket mellan olika skolor och huvud- män.

Både kriterierna och formerna för fastställandet av rektors undervis- ningsskyldighet behöver diskuteras så att mer rättvisande kriterier och enklare former kan införas.

Det som nu anförts leder onekligen till slutsatsen att en översyn av lä— ramas och rektorernas arbetstidsreglering behövs.

Frågan om en sådan översyn hänger emellertid nära samman med frå- gan huruvida nuvarande statliga reglering överhuvud taget skall fortfara eller om man skall övergå till ett enhetligt huvudmannaskap för alla per- sonalgrupper på folkhögskolorna. Den frågan har för övrigt nyligen ak- tualiserats i en proposition om ett enhetligt huvudmannaskap för skolvä- sendets lärare. (Prop. 1989/90:1.) Där sägs att propositonens förslag om ett upphörande av den statliga regleringen av tjänsterna i det allmänna skolväsendet ”bör få konsekvenser också för de statligt reglerade tjäns- terna vid folkhögskolorna" och att föredraganden ”räknar med att åter- komma till regeringen med förslag till riksdagen sedan frågan behandlats i folkhögskolekommittén”.

Ett enhetligt huvudmannaskap för lärare och rektorer?

Det finns naturligtvis ur arbetstagarsynpunkt fördelar med en statlig reg- lering av lärar— och rektorstjänsterna. Men det finns ur verksamhetssyn- punkt mycket som talar för en övergång till ett enhetligt huvudmanna- skap för all personal på en folkhögskola. Därigenom skulle bl.a. några framträdande nackdelar med nuvarande ordning elimineras.

En sådan nackdel gäller avtalsområdet. Nu förs förhandlingar om lö— ne— och anställningsvillkor m.m. mellan statens arbetsgivarverk (SAV) och de statsanställdas huvudorganisationer, trots att inte staten utan res- pektive folkhögskola eller folkhögskolestyrelse är arbetsgivare. Detta in- nebär bl.a. att varje skola eller styrelse måste tillämpa avtal från minst två avtalsområden, eftersom ju övrig personal inte har statligt reglerade tjänster. Särskilt för mindre skolor kan detta vara besvärande.

Med tanke på att folkhögskolorna är små som arbetsgivare, är det inte rimligt att de var för sig skall ta hand om SAV:s l'örhandlingsuppgifter om den statliga regleringen upphör. För landstings— och kommunfolk- högskolornas del vore det kanske naturligt att landstingsförbundet fick den uppgiften och för rörelsefolkhögskolornas del Rörelsefolkhögskolo— rans intresseorganisation (RIO). En annan lösning vore att rörelsefolk- högskolorna och landstingsförbundet kom överens om att samverka vid förhandlingar om lärarnas löne— och anställningsvillkor.

Några formella problem synes för övrigt inte hindra ett upphävande av den statliga regleringen av lärar— och rektorstjänsterna.

Lärarutbildning

Sedan 1970 anordnas vid Linköpings universitet en 40—poängs utbild- ning av lärare och annan pedagogisk personal vid folkhögskolorna och i folkbildningsarbetet. Fr.o.m. 1977 sker det inom en särskild linje, folk- hägskollärarlinjen. Antalet utbildningsplatser per år är 75. Under perio- den 1977—1988 har ca 500 studerande gått igenom denna lärarutbildning.

Utbildningen består av en teoretisk kurs (21—26 poäng) och en prak- tisk kurs (14—19 poäng). Som styrinstrument fungerar dels en lokal plan med kursplaner och blockplaner, dels ett av linjenämnden antaget doku- ment med namnet En pedagogisk grundsyn.

Antagning sker och undervisning ges inom sex huvudområden, nämli— gen Samhället, Naturen, Språket, Människan, Kulturen samt Arbete och fritid. Vid urvalet av sökande kompletteras meritvärderingen med per- sonliga intervjuer, företagna av en intervjugrupp med representanter för Folkbildningsförbundet, Svenska folkhögskolans lärarförbund och uni- versitetet i Linköping. Särskild hänsyn kan tas till folkbildningens behov av lärare och ledare i särskilt ämnesområde. Förslag till antagning läm— nas av en antagningsgrupp bestående av intervjugruppen samt en repre— sentant för SÖ och en studeranderepresentant.

Utbildningen är fördelad på fyra block med både teoretiskt och prak- tiskt innehåll, nämligen Folkbildningskunskap (6 poäng), Praktikant— tjänst (6 poäng), Pedagogiskt—metodiskt block (14 poäng) och lndivduali- serat block (14 poäng). Det sistnämnda inrymmer ett specialarbete som skall knyta an till för folkbildningsfältet relevanta frågeställningar och problemområden. Det bör ha en tydlig pedagogisk eller metodisk karak- tär. I regel redovisas det i form av en uppsats.

Betyg i lärarskicklighet grundar sig på en bedömning som innefattar en flerdimensionell lärarfunktion, där de pedagogisk—metodiska och so- cialpedagogiska färdigheterna utgör den väsentliga grunden.

Folkhögskollärarlinjen skiljer sig från andra lärarutbildningar genom delvis andra och friare arbets— och examinationsformer, högre grad av deltagarstyrning, högre genomsnittsålder hos de studerande och oftast längre erfarenhet av lärar— och ledarverksamhet, samt större variation när det gäller deltagarnas utbildningsbakgrund. Utbildningen är profile— rad så att den blivande läraren skall kunna verka i linje med folkbild- ningens mål, historia, tradition, kultur och organisation.

Fortbildning av rektorer och lärare

Åtskilliga rektorer har sedan 1980—ta1ets början inbjudits och erhållit plats i den skolledarutbildning som anordnas för skolans och vuxenut— bildningens behov. Numera anordnas också en för folkhögskolerektorer- na särskilt avpassad fortbildning.

Fram till 1 juli 1989 har SÖ beslutat om samtliga tjänstledigheter för studier med B—avdrag på lönen. Från nämnda datum får folkhögskoles— tyrelsen besluta om lön med B—avdrag för studier under högst tre veckor per arbetsår och lärare. Sådan tjänstledighet skall beviljas endast för stu- dier som styrelsen anser angelägna med hänsyn till skolans och lärarens behov.

En stor del av ansökningarna om ledighet med B—avdrag enligt de nya bestämmelserna väntas avse de s.k. rikskurser som fortbildningsnämnden vid Linköpings universitet anordnar för lärare och blivande lärare vid folkhögskolorna. Nämnden anordnar årligen ett 25—tal sådana kurser. Kurserna omfattar 1—2 veckor och genomförs i regel som internatkurser. Somliga är förlagda utomlands. Enligt gällande föreskrifter skall kurser— na främst ha en metodisk—pedagogisk inriktning.

Kurserna vänder sig till förtroendevalda, lärare och annan personal inom folkhögskola och studieförbund och till studerande inom folkhög- skollärarlinjen. ] mån av plats får också lärare från annan vuxenutbild- ning delta. Kursutbudet bygger på förslag från folkhögskolorna, från SFHL, från folkhögskollärarlinjen och från SÖ.

Denna fortbildningsverksamhet bekostas dels genom statliga anslag, dels genom kursavgifter.

Förutom dessa rikskurser administrerar fortbildningsnämnden årligen studiedagar för lärarna i de åtta folkhögskoledistrikt som skolorna inde- lats i. Ansvaret för innehåll och genomförande ligger på arvoderade, av SFHL utsedda s.k. pedagogiska sekreterare. Avdelningen administrerar också årliga konferenser för dessa sekreterare.

För det allmänna skolväsendets del ersattes 1982 det tidigare systemet med B—avdrag för lärares fortbildning (innebärande ca 1/3 löneavdrag under max. 360 dagar per lärare) med det s.k. LUVA—systemet (LUVA = lokalt utvecklingsarbete). Det innebär att varje kommun får statsbi- drag till lokalt utvecklingsarbete och personalfortbildning i form av en viss andel av statsbidraget till lärarlönekostnader. Detta bidrag får kom- munerna sedan fördela och använda främst efter kommunens och de en- skilda skolornas behov.

Från det nya systemet undantogs folkhögskolorna. Deras lärare har alltså fortfarande rätt till studier med B—avdrag.

Genom de nya bestämmelserna om ledighet för studier eller annan fortbildning med B—avdrag på lönen har fortbildningen inom folkhögsko- lan kommit att mer än tidigare rättas efter varje skolas behov. Frågan är om inte en övergång till det system för bidrag till lokalt utvecklingsarbete och personalfortbildning, som gäller för det allmänna skolväsendet, skulle ytterligare underlätta en utveckling av fortbildningen efter de snabbt skif- tande behoven inom en skolform, som mycket lätt kan införa nya kurser och ämnen.

Den statsbidragssumma, som det totalt rör sig om. uppgår i dag till ca åtta miljoner kronor. Utslaget på samtliga skolor skulle det röra sig om ett icke föraktligt bidrag till lokalt utvecklingsarbete och personalfort- bildning, genomsnittligt mer än 60 000 kronor.

wwwimtwwmamwwe wi % ”Om * .ambvu-S horn 'mi'buta lli; nå't shown—tina] llatlls Wow Digga WP.—Afitiäåmt mmWW? Lam. Brit-. 'WWR-h ru m ,mttuwwé.»wwmwhat-tttämamhna-ättmwtåmät..... % magtnwmwmn man mättat aanml'tmttstm . "WWWsM MQMPX inatt—ca utb tfn gnisslar?» m. amt mo WMMWMMWMW thlW Wim j - attannualamwämawmmmmmwmmmm man man mammas-matammntmwm w ttrimwllf Lich lärare. Slulun tihuhMtwt/A skull l...-,t'iljug. Mmm. ,, ' » maar maine atteWaamamex-m , " ,» ”man” tab diamanten ultimata får; tagaluu .*Q'OHDIIW usability: ”äng- "hifi—T', , mmm MammatilllMäEwwg ' ', » - ”" fall?—gu '»i- _* ' "taustämmtzlwma vänta.-. hem Mmm ”Wåmäea "[, . ' vid Dumping mnwmttct ånordmt Mr lättm— Oulåblivahdit—llmm vid ' '...'. blkhdgskoldma. Nil-made" anordnar 4141th att Zietal. sådana kdmar. t ,'i, " Kurserna funtarna t-2 veckor (rull uni-tankar» ? tegel m internatkurser. " ' Rinning-t är MW uta-utlands. Eldigt gällande hära-skrifter Bill" bilfilm- tta främst ha en n'iuuuth. in"—Joggigiw mnklmztg ' , , Kurserltta daaim at; tl"! munmm'twwklm "åren. och annan personal », '. inom, ”trummis-"la och studieförbund nu. till :Jmlm'ttlttlc inom folkhög- skollärarlinjen I mån IW platz- 'Fllr pelasi! tunt.- fttntannan vakuum—bild- tung Mm. kursutbudet bygget två MIn-r t'rtm katts-högskolorna. från SFHL. från folk?-tupel: m_lllira'l'lurtjcu m'l't ln'nl |?! " "'"". Elendil farthiläningsvutrsmnhut lamm.-a dals gemtm statliga" anslag. dets gtflOM'kLlnmvglllm'. ' "' ' Förutom dcm rikskurser &IUlmmll-UIW'ET timlistuanugsxiämctdnn årligen studiedagar för Hin-m'a i" de ätt.-1 tuli—*tögmdmtmlkt som skolorna inde.— lata L'Amlvcm-gt för innantill ooh gumuwämmlt hum på ansvarade. av SFHL, utsedda s.k. tullagqglkka %*W'zqcrdltrlh. Avdelningen administrerar ' ,, också &”ng kontereusm uk- dest—m m.m-tama. ' » ' * " För den! allmänna skolväsende” thi emmm 4953 det tidigare systemet » med B—awtsug Föl lärares furthnw'nlng timrbllranue. nu 113 löneavdrag under man. 360 dagar pet lärar». '; man det. i.; LlJVA—tystemet (LUVA ».",P» = lttkalt'snves—klirtgmrueta). Den int-mm!; nu. une kommun får statsbi- drag till lokalt utvaldtsgsarbctu ."th "fuxwallbrthildnmg i form av en viss amt-lut uv statsbidraget till låivértötmlict:'toctltu. [ln—ata bidrag får koma , munenmsuuxm tördola Och användn— bl'nmt efter simmat-"tens och du en- . l' rak-Ida skolorna!» bahai-_

41 ,.

FOLKHÖGSKOLANS KOSTNADER OCH FINANSIERING

Folkhögskolans kursutbud är en del av både samhällets och folkrörelser- nas utbud av bildning och utbildning för vuxna. Det bekostas till största delen av skattemedel, statliga, landstingskommunala och primärkommu- nala, och det bärs upp av ett ideellt engagemang inom folkrörelserna, samt hos kursdeltagare, lärarkårer och politiker.

Tabellen på nästa sida ger en översiktlig uppfattning om folkhögsko- lans andel av vuxenutbildningens kostnader. Personalutbildningens kost— nader är svåra att beräkna, men beloppet om 20 miljarder kr. är nog snarast tilltaget i underkant. Jämfört med kostnaden för personalutbild- ningen är således vuxenutbildningens kostnader låga. Arbetsmarknadsut- bildning finns såväl i form av AMU som inom reguljär vuxenutbildning på folkhögskolorna och i komvux. Dess totala kostnad kan beräknas till ca 7,5 miljarder kr. Det innebär att mer än hälften av vuxenutbildning- en, om man undantar personalutbildningen, styrs av arbetsmarknadspoli— tiska ställningstaganden. Den vuxenutbildning som sker på de studeran- des eget initiativ kan kostnadsberäknas till mellan 6,5 och 7 miljarder kr.

När det gäller studiestöd saknas uppgifter om korttidsstudiestöd för studiecirkeldeltagare samt för kursdeltagare på folkhögskolor och i kom- vux. Anledningen är att statistiken för korttidsstudiestöden inte är upp- delad på olika utbildningsformer. Totalt utbetalades 162 milj.kr. i kort- tidsstudiestöd 1988/89.

Tabell ]. Översikt över vuxenutbildningens kostnader 1988/89 (milj. kr.). Bearbetning av uppgifter från SO, CSN, Folkbildningsförbundet och AMS m.fl.

Stats- Studie— Lands- Företag, bidrag stöd tings/ deltagarav- kom- gifter m.m. munbi- drag Studieförbund 1 100 — 900 1 000 3 000 Folkhögskolor 600 350 400 350 I 700 Komvux 1 200 1 100 1 200 — 3 500 Arbetsmarknadsut- 2 300| 3 8002 - — 6 100 bildning Personalutbildning — — — 20 000 20 000 Summa 5 200 5 250 2 500 21 350 34 300

| Utbildningskostnaden för AMU. 2 Utbildningsbidrag för deltagare i AMU, på folkhögskolor och i kom- vux.

Kostnader och intäkter

Till grund för den översikt som här ges över folkhögskolornas aktuella ekonomiska situation ligger en undersökning av 25 l'olkhögskolors eko- nomi, som genomförts av statskontoret på folkhögskolekommitténs upp— drag. Vid urvalet av folkhögskolor har strävan varit att få med folkhög- skolor med olika huvudmän, av olika storlek, med olika typer av verk- samhet samt med internat resp. enbart externat. Resultaten gäller enbart för dessa 25 skolor, men de kan ändå ge en uppfattning om storleken på kostnader och intäkter och fördelningen mellan olika kostnadsposter. En svårighet är att folkhögskolorna har olika budgetsystem, vilket inne- bar definitionsproblem vid besvarandet av enkäten.

Sammanställningen av undersökningsresultaten pågår f.n. Enligt de preliminära resultaten var genomsnittskostnaden för en elevvecka 1987/88 på dessa 25 folkhögskolor ca 1 900 kr.

De egentliga undervisningskostnaderna står för ca 40 procent av kost— naden per elevvecka. Administrationens andel är något mindre på lands— tingsskolorna än på rörelseskolorna. Detta beror nog framför allt på att landstingen sköter viss ekonomiadministration åt sina skolor. Kök och hushåll står för nästan en fjärdedel av kostnaderna på de skolor som har

sådana faciliteter. Fastighetskostnaderna är 14 procent för landstingssko— lorna och 17 för rörelseskolorna.

Den största skillnaden mellan skolorna finns i posten ränta, avskriv- ning och övrigt: 10 procent för rörelseskolorna och 21 för landstingssko— lorna. Skillnaden beror förmodligen delvis på att man tillämpar intern- debitering av räntor på landstingssidan.

Samtliga personalkostnader utgjorde i genomsnitt för skolorna i urva- let 57 procent.

När det gäller intäkterna finns det stora skillnader mellan skoltyperna, som framgår av tabell 2.

Tabell 2. Intäkter 1987/88 i procent av totala intäkterna för de 25 folk- högskolorna i statskontorets undersökning.

Rörelseskolor Landstings/ Samtliga kommunala skolor

skolor

Statsbidrag 45 38 40 Kommunbidrag 2 — 2 Landstingsbidrag 18 Huvudmannabidrag 1 45 31 Elevintäkter 21 12 17 Personalintäkter 4 l 3 Övriga intäkter " 9 4 7 Summa 100 100 100

Statsbidragens andel av intäkterna är större på rörelsefolkhögskolorna, vilket delvis beror på att rörelsefolkhögskolorna gynnas av bidragsbc— stämmelserna. Landstingen ger bidrag till dessa folkhögskolor med i gc- nomsnitt 18 procent av intäkterna. Det omfattar både s.k. interkommu- nal ersättning, dvs. ersättning för elever som kommer från annat län, och bidrag för elever från det egna länet. På landstingsfolkhögskolorna står landstingen för interkommunal ersättning och för huvudmannabidrag. Det går inte att särskilja dessa båda typer av bidrag i landstingsskolornas budget. Man kan dock konstatera att landstingens huvudmannabidrag är betydligt generösare än bidragen från rörelserna. Rörelscskolornas bi- drag från huvudmännen utgör en procent av intäkterna. Rörelscrnas bi- drag sker ofta i annan form, genom t.ex. medverkan i kurser som inte debiteras, eller genom att rörelsens medlemmar hjälper till med fastig— hetsskötsel och byggnation.

Offentliga bidrag utgör för samtliga skolor ungefär 74 procent av in- täkterna; för rörelseskolorna ca 65 procent och för landstingsfolkhögsko- lorna ca 83 procent. Rörelsefolkhögskolorna täcker en större del av sina kostnader på annat sätt än med offentliga bidrag. lntäkter från elever och personal samt övriga intäkter står således på rörelseskolorna för 34 procent av inkomsterna, medan de på landstingsskolorna utgör bara 17 procent. Genomsnittsbeloppen för elevintäkterna, dvs. elevernas betal— ning för kost och logi, är nästan 100 kr. högre per elevvecka på rörelse— skolorna än på landstingsskolorna enligt undersökningens resultat.

Vad kostar ett är på folkhögskola jämfört med ett komvux—år med hel- tidsstudier eller ett år på en gymnasielinje?

Sådana jämförelser är svåra att göra, av många skäl: undervisningsin- tensiteten är inte densamma och grupperna är olika stora, läsåren är inte lika långa, finansieringen är fördelad mellan intressenterna på olika sätt och bokföringen är olika upplagd. En väsentlig komplikation är att det i många fall är omöjligt att skilja drift— och kapitalkostnader.

Enligt statskontorets undersökning är den offentliga utgiften för en årselevplats på de 25 folkhögskolorna i urvalet i genomsnitt ca 46000 kr. Om man ser bara på rörelsefolkhögskolorna blir motsvarande belopp ca 36 000 kr.

Detta är genomsnittsbelopp, som enbart gäller för de 25 folkhögsko— lorna i undersökningen, men de kan ändå antas vara relativt representa- tiva för folkhögskolornas kostnader. De är beräknade på skolornas hela verksamhet. utom konferenser och uppdragsutbildning.

För komvux kan kostnaden för ett års teoretiska heltidsstudier på gymnasienivå i genomsnitt uppskattas till ca 25 000 kr. år 1989, om man antar att kostnaderna fördelar sig med 60 procent på staten och 40 på kommunerna. Läsåret i komvux antas vara 36 veckor, men antalet un- dervisningstimmar är bara 20 timmar per vecka. På folkhögskolorna är antalet undervisningstimmar per vecka i allmänhet högre, medan läsåret i genomsnitt kan beräknas till 34 veckor.

För gymnasieskolan var de statliga, kommunala och landstingskommu- nala driftkostnaderna (exkl. ränta och avskrivningar) för en årselevplats läsåret 1986/87 genomsnittligt för alla utbildningsvägar 40 600 kr. enligt Utbildningsstatistisk årsbok 1988. Om man ser till de olika linjerna kan de totala kostnaderna för en årselevplats 1988/89 på humanistisk—sam- hällsvetenskaplig linje eller motsvarande beräknas till ca 30000 kr., me- dan motsvarande kostnader för en årsclevplats på musiklinje blir ca 44000 kr. i genomsnitt för hela landet.

Det är svårt att dra några slutsatser av dessa översiktliga och i vissa fall mycket osäkra kostnadsberäkningar för olika skoltyper. Folkhögsko— lorna har i genomsnitt en högre kostnad per år och elev än komvux och gymnasieskolan, men större delen av skillnaden tycks bero på kostnader- na för internaten och på högre lokalkostnader per årselevplats.

Statsbidragsystemet

Det nuvarande statsbidragssystemet för folkhögskolan infördes budget- året 1977/78. Avsikten med den konstruktion som då gjordes var att re— surserna skulle kunna användas på ett friare sätt än tidigare, samt att det administrativa arbetet skulle förenklas såväl ute på skolorna som på skolöverstyrelsen. Därför beräknades statsbidraget enligt en schablonmc— tod knuten till verksamhetsvolym och lärarlönekostnad. Skolan skulle sedan i princip själv få avgöra hur medlen skulle användas. Reglerna för användningen skulle nedbringas till ett minimum.

Statsbidrag till folkhögskolorna utbetalas i form av allmänt bidrag, till- läggsbidrag och särskilda bidrag.

Det allmänna bidraget till en folkhögskola utgörs av produkten av tre faktorer: undervisningsvolym, den genomsnittliga årliga lärarlönekostna- den och en bidragskoefficient. Volymen avser all den kursverksamhet en folkhögskola genomfört under ett verksamhetsår under förutsättning att kurserna motsvarar de krav som anges i folkhögskoleförordningen och därtill knutna föreskrifter. l volymen ingår även sådan verksamhet i stu- diecirklar som lärare genomfört inom ramen för sin tjänst. Volymen ut— trycks i elevveckor (en elevvecka = en elev under en kursvecka).

Eftersom en folkhögskola av bl.a. pedagogiska skäl inte bör få växa sig hur stor som helst, erhåller varje folkhögskola bidrag efter ett regressivt system. Det innebär att fullt statsbidrag utbetalas för de 5 100 första elev- veckorna. Därefter ges statsbidrag med 80 procent av elevveckorna upp till 7500, med 50 procent upp till 9500 och med 20 procent upp till 11 000 elevveckor. När elevveckorna räknats om på det sätt som beskri— vits här, kallas de bidragsveckor.

Bidragskoefficienten är ett tal som räknades fram vid konstruktionen av det nuvarande bidragssystemet. Detta tal sattes till 0,0036. Beräkning— en gjordes med utgångspunkt från de statliga medel, som år 1977 var till- gängliga för folkhögskoleverksamhet, i relation till volym och lärarlön.

Genomsnittlig lärarlönekostnad uttrycks i en bestämd lönegrad och ål- derstilläggsklass i det statliga lönesystemet. Från början avsåg denna fak-

tor det faktiska löneläget, men den har inte följt med i utvecklingen av lärarlönekostnaden för folkhögskolorna. som beror på att lärarkårens tjänsteårsstruktur har förändrats.

Sammanfattningsvis innebär detta att en skola per elevvecka får 0,0036 av den gällande lärarlönekostnaden inkl. vissa sociala avgifter för ett år.

Det allmänna bidraget justeras med avseende på två olika förhållan— den. Fullt bidrag utbetalas endast om folkhögskolan håller en lärartäthet om lägst 2,1 undervisningstimmar per elevvecka. ! annat fall skall bidra- get reduceras. Detta innebär en garanti för att statsbidragen verkligen används för undervisning.

Bidraget justeras vidare i efterhand med hänsyn till den faktiska lärar- lönekostnaden vid tlen enskilda folkhögskolan. Om man använde den faktiska genomsnittliga årslönekostnaden vid beräkningen av schablonbi- draget, skulle denna justering inte innebära någon ytterligare kostnad för staten. Från budgetåret 1984/85 har emellertid avvikelsen från den verk- liga lärarlönekostnaden blivit allt större, vilket innebär att nästan samtli- ga folkhögskolor redovisar en justeringspost. Den uppgår i några fall till inemot 500000 kr. Detta har lett till en underbudgetering av statsbidra- get under en följd av år.

Tilläggsbidrag utges för kostnader för kallorts— och semesterlönetill- lägg, tjänstledighetslön för rektor och lärare samt till avlöningsförstärk- ning för lektorsbehöriga ämneslärare.

För vissa verksamheter utgår särskilda statsbidrag. SÖ fördelar årligen en tilläggsresurs om f.n. ca 9 milj.kr. till maximalt 26000 elevveckor musikundervisning. Resursen består av ett tillskott om 0,5 elevveckobidrag för varje sådan elevvecka i musikutbildning. Detta bidrag skall användas för att möjliggöra en ökad lärartäthet.

Till särskilda åtgärder för elever med funktionshinder utbetalas inne- varande budgetår ca 45 milj.kr. Därutöver utbetalas ca 19 milj.kr. till an- passningskurser för handikappade och till utbildning av teckenspråkstol- kar och teckenspråkslärare.

För sådana deltagare, som är i behov av särskilt stöd i undervisningen, utbetalas ett särskilt bidrag motsvarande 0,5 elevveckor. Det särskilda bi- draget är avsett för åtgärder som underlättar studiesituationen för psy- kiskt, fysiskt. socialt och språkligt handikappade deltagare. Åtgärderna kan vara ökad lärartäthet, elevassistans, särskild utrustning etc. I den mån schablonbidraget inte räcker för att ge stöd åt särskilt resurskrävan- de handikappade studerande. kan ett bidrag utgå till extra förstärknings- åtgärder, exempelvis för elevassistenter. Inom en given ram prövar SO

ansökningar om sådant bidrag med hänsyn till varje folkhögskolas sär— skilda behov. SÖ fördelar också årligen ur detta anslag f.n. l milj.kr. till folkhögskolor som vidtar åtgärder för att förbättra skolornas fysiska till- gänglighet för studerande med funktionshinder.

Skolorna får vidare ersättning för den av skolöverstyrelsen fastställda nedsättningen av rektorernas undervisningsskyldighet.

Det totala statsbidraget till folkhögskolorna får sedan 1983/84 inte växa utöver en viss nivå som årligen anges i budgetpropositionen. Ett s.k. bidragstak har införts. Verksamheten begränsas genom regler som säger att det bidrag som en folkhögskola garanteras för ett visst verksam- hetsår skall motsvara genomsnittet av vad skolan disponerade under de två budgetåren före det närmast föregående. Om en skola överskrider den för året garanterade volymen, har skolan ändå chans till en viss täckning under förutsättning att utrymme finns inom den totala volymen för alla folkhögskolor i landet. Skolor som minskat sin verksamhet bid- rar således till dem som expanderat.

Under de senaste budgetåren har varje folkhögskolas bidragsvolym minskats med ca en procent vid två tillfällen för att garantera att nytill— komna folkhögskolor skulle nå upp till en miniminivå. Denna expansion har alltså skett inom ramen för den beslutade totalvolymen för folkhög- skoleverksamheten. En viss reduktion av varje skolas volym har också skett med anledning av att lärarnas löneökningar överskridit den av re- geringen och riksdagen fastställda utgiftsramen för statliga lönekostnads-

ökningar.

Utredningen och statsbidragen

l folkhögskolekommitténs uppdrag ingår att utvärdera statsbidragssyste— met till folkhögskolorna. Utvärderingen skall omfatta dels en bedömning av skolornas ekonomiska situation, dels en granskning av bidragssyste— mets tekniska konstruktion. [ direktiven görs vägledande uttalanden som inte bara har administrativt intresse utan också betydelse för utrednings— arbetet i stort.

— En strävan skall vara att göra bidragssystemet ännu mera enkelt och schabloniserat. lnom givna ekonomiska ramar skall skolorna således kunna ges en ökad frihet och ett ännu större eget ansvar.

— Även i fortsättningen skall tillämpas ett system som begränsar den totala undervisningsvolymen vid folkhögskolorna.

— Den totala verksamheten skall således inte växa, men den skall hel— ler inte behöva krympa. Om kommittén kommer fram till att någon typ av verksamhet som bedrivs vid folkhögskolorna inte bör ha statsbidrag längre, så kan de frigjorda resurserna få användas till att förstärka sär- skilt angelägen verksamhet eller till en generell förbättring av bidragen.

De synpunkter på statsbidragssystemet som folkhögskolorna har fram— fört till kommittén gäller i stor utsträckning det s.k. bidragstaket. Den begränsning av verksamhetsvolymen som skett har haft det goda med sig att folkhögskolorna tvingats till en fortlöpande omprövning av verksam- heten. Det är viktigt att en förnyelse sker inom hela utbudet så att inte endast nya kurser och linjer tillkommer utan också gamla och mindre motiverade verksamheter försvinner.

Som begränsningsreglerna nu är utformade finns det emellertid risk för att skolorna inte vågar pröva något nytt därför att man är osäker på om nya kurstyper kommer att locka deltagare. Om man inte lyckas re- krytera tillräckligt många deltagare till en ny kurs, minskar statsbidraget och därmed förutsättningarna för att bibehålla verksamhetens omfatt- ning. Få skolor har en så stark ekonomi att de kan ta risken att miss- lyckas. Att fortsätta med den verksamhet man har är ekonomiskt risk- fritt, åtminstone på kort sikt. Detta kan dock medföra pedagogisk och innehållsmässig stagnation. En av folkhögskolekommitténs uppgifter är att försöka konstruera begränsningsregler som inte på detta sätt hindrar en förnyelse.

Andra önskemål som kommer från skolorna gäller att kunna ge prio— ritet åt en viss verksamhet genom ett förstärkt statsbidrag. Det kan gälla t.ex. kurser för korttidsutbildade eller insatser för att bevara internatmil- jön. Extra bidrag kan för övrigt också användas för att styra dimensione- ringen av yrkes— eller studieförberedande kurser.

Krav på öronmärkta resurser står i motsättning till den önskan som ut- trycks i direktiven om ett enklare och mer schabloniserat bidragssystem. Om förstärkta statsbidrag skall kunna accepteras på några områden, måste det gälla ett fåtal mycket starkt motiverade verksamheter.

På väg mot treårsbudgetering

Regeringen och riksdagen har beslutat att för i stort sett all verksamhet som finansieras över statsbudgeten skall införas en mål— och resultatori- enterad styrning samt treåriga budgetramar. Folkhögskolorna skall till- sammans med övrig vuxenutbildning gå över till detta system budgetåret

1991/92. Avsikten är att ge den offentliga sektorn möjlighet att möta människors behov på ett bättre sätt än tidigare, samtidigt som kostnader- na i pengar och arbetskraft inte får fortsätta att öka. Om man i fortsätt- ningen skall kunna använda resurserna där de bäst behövs, krävs utrym- me i budgetprocessen för en fördjupad prövning av hela verksamheten.

Ett viktigt syfte med omläggningen är att få en överblick över verk— samheten så att regeringen och riksdagen i större utsträckning än nu kan styra den genom att ange mål och följa upp resultaten. Meningen är att man därigenom skall kunna uppnå en högre grad av långsiktighet och överblick i planeringen. Man skall också kunna minimera styrningen med detaljerade regler. En sådan styrning leder ofta till att reglerna blir viktigare än målen. Även om regelverket inom folkhögskolan är begrän- sat i förhållande till andra skolformer, kan det förekomma att alltför stor uppmärksamhet riktar sig mot att uppfylla reglerna i stället för att svara mot uppställda mål.

Den möjlighet till fortlöpande utvärdering som skapas genom treårs— budgeteringen kan bli av intresse när det gäller statens relationer till folkhögskolorna. Nya verksamheter kan prövas i treårsintervall och ett underlag för diskussioner kommer att läggas fram regelbundet utan att den sedvanliga ganska tunga utredningsapparaten behöver utnyttjas.

INFORMATION OCH REKRYTERING

En frivillig och annorlunda skolform som folkhögskolan är för sin rekry- tering i mycket hög grad beroende av en god information som också när de målgrupper som den främst vänder sig till.

All erfarenhet och alla undersökningar visar att den allra vanligaste informationsvägen är den personliga. Särskilt gäller det för de långa kur- serna. Elever och kursdeltagare berättar för släktingar, vänner, bekanta och kamrater om folkhögskolan och väcker intresse för folkhögskolestu— dier.

Andra viktiga informationskanaler och impulsgivare är annonser och broschyrer, skolväsendets syo—funktionärer samt ledare inom folkrörelser och organisationer som uppmanar till folkhögskolestudier.

Här skall ges en något utförligare översikt över nuvarande informa— tions— och rekryteringsvägar samt en beskrivning av några informations-

problem.

Skolöverstyrelsens information

SÖ har det primära ansvaret för den centralt utformade informationen om skolväsendet. SÖ medverkar vid framtagandet av kataloger och bro- schyrer om folkhögskolan, bl.a. en årlig katalog över folkhögskolornas långa kurser respektive sommarkurser, samt ger bidrag till och medver— kar vid distributionen av sådant material.

SÖ informerar årligen dem som utbildar syo—funktionärer om folk— högskolornas verksamhet. SÖ medverkar också vid årliga konferenser med AMS och UHÄ och informerar då om folkhögskolorna.

Folkhögskolornas informationstjänst (FIN)

Tidigare distribuerade varje folkhögskola sitt informationsmaterial. Men i samma mån som folkhögskolorna blev allt fler och kursutbudet alltmer omfattande och mångfacetterat, ökade behovet av en samlad informa- tion. Detta ledde till att ett för alla folkhögskolor gemensamt informa- tionsorgan, Folkhögskolornas informationstjänst (FIN), inrättades 1986 genom ett samarbetsavtal mellan Rörelsefolkhögskolornas intresseorgani- sation (RIO) och Landstingsförbundet.

FlN:s främsta uppgifter är att ge information dels till allmänheten, syo—funktionärer och arbetsförmedlare m.fl. om folkhögskolornas kurser och andra verksamheter, dels till folkhögskolorna och deras huvudmän om utbildnings— och samhällsfrågor av betydelse för verksamheten.

FIN framställer trycksaker, kurskataloger och broschyrer och distri- buerar dessa samt skolornas egna prospekt. En annan viktig uppgift är att samordna rikstäckande annonseringar, att hålla löpande kontakter med press, radio och TV samt att ge information och sakupplysningar i aktuella folkhögskolefrågor till alla som önskar det. Kurser anordnas för bl.a. syo—funktionärer.

I samarbete med SÖ producerar och distribuerar FIN den förut nämn- da katalogen över folkhögskolornas samtliga långa kurser. Den vänder sig till syo—funktionärer, arbetsförmedlare och studievägledare och andra informatörer. Vidare produceras och sprids Folkhögskoleaktuellt, en in— formationstidning med översiktliga uppgifter om kursutbudet samt med adresser och telefonnummer till folkhögskolorna.

FIN distribuerar också kataloger och foldrar, som producerats av eller i samråd med SÖ, med titlar som Folkhögskolornas sommarkurser, Folk- högskolekurser för invandrare, Musiklinjer på folkhögskola, Media—Info på folkhögskola, Naturkurser m.fl.

FIN genomför slutligen årligen ett antal enkäter om skolornas kurser och om lediga elevplatser på folkhögskolorna m.m. för att få underlag för de löpande informationsinsatserna.

FlN:s verksamhet finansieras genom avgifter från folkhögskolor och landsting samt genom statsbidrag. En nära samverkan sker med Skol- överstyrelsen.

FIN har sina lokaler på Västmannagatan 6 i Stockholm. Postadress och telefon: Box 481, 101 26 STOCKHOLM, 08—7960050.

Huvudmannaåtgärder

Rekrytering via huvudmannen och den egna rörelsen är för många l'olk- högskolor ett av de vanligaste rekryteringssätten. För arbetarrörelsens folkhögskolor tar detta sig ofta formen av ett intensivt samarbete med de fackliga organisationerna och med ABF. Tillsammans genomför folkhög- skolan och dessa organisationer ofta uppsökande verksamhet på arbets- platser.

Några folkrörelser och organisationer, som är huvudmän för flera folkhögskolor, har producerat ett samlat informationsmaterial om sina folkhögskolor. Ett antal landsting har iordningställt liknande material.

Folkrörelse— och organisationsägda tidningar och tidskrifter speglar årligen dem närstående folkhögskolors verksamhet. Det sker oftast i nära anslutning till pågående rekrytering av kursdeltagare.

I anknytning till årskonferenser och stämmor m.m. brukar rörelsefolk- högskolorna få tillfälle att medverka med utställningar, trycksaker och muntlig information. Liknande aktiviteter förekommer också för lands- tingsskolornas del i samband med landstingsmöten eller vid speciella ak- tiviteter där landstingens totala verksamheter presenteras för allmänhe- ten.

Folkhögskolornas egna åtgärder

Varje folkhögskola tar årligen fram nya prospekt som mer i detalj be— skriver skolan och de enskilda kurserna. Under de senaste åren har des- sa prospekt och broschyrer blivit allt bättre när det gäller layout och papperskvalitet m.m. Skolornas och kursernas innehåll och särskilda profil beskrivs allt tydligare.

Alla folkhögskolor annonserar årligen i dags— och veckopress. [ första hand sker det under perioden februari—april.

Oavsett skolornas allmänna rekryteringssituation tillmäts annonsering- en stor betydelse. Det handlar då inte bara om den kortsiktiga annonse- ringseffekten utan också om att folkhögskolan görs synlig för allmänhe- ten och för beslutsfattarna i olika samhällsinstanser.

Folkhögskolorna har i regel varje år kontakter med de syo—funktionä- rer och arbetsförmedlingar som finns inom regionen. Många skolor in- bjuder till informationsdagar eller studiebesök för att ge en närmare bild av skolans verksamhet.

Flera folkhögskolor har producerat mindre utställningar som beskriver skolans verksamheter. Några har med hjälp av egen personal och de stu— derande på informations— och medielinjer producerat bildspel eller vi- deoband om verksamheten.

De flesta folkhögskolor genomför under våren en ”folkhögskolans dag” med såväl öppet hus på skolan som utåtriktade verksamheter i närsamhället.

Några informationsproblem

Etablerandet av Folkhögskolornas informationstjänst (FIN) har utan tve- kan spelat en mycket positiv roll för såväl rekryteringen av kursdeltagar— na som för den externa och interna informationen om och till folkhög- skolorna. De enskilda skolorna har också försökt att allt tydligare beskri- va sin verksamhet.

Trots detta kan konstateras att kunskapen om folkhögskolan och dess särart fortfarande är begränsad hos såväl allmänhet som hos informatö- rer och politiska beslutsfattare. Från enskilda folkhögskolor uttalas ofta en bristande tilltro till att syo—konsulenter och arbetsförmedlare i sin stu— dievägledningsroll ger en allsidig och rekryteringsfrämjande beskrivning av folkhögskolans kursutbud.

Ett annat problem är att folkhögskolorna själva i bland beskriver sina kurser som ”motsvarande gymnasieskolans” eller ”jämförbara med 40— poängskurser på högskolan". Risk finns därmed för att folkhögskolans identitet som egen skolform försvagas. När det gäller kurserna på hög- skolenivå kan också lätt missförstånd uppstå om möjligheten att tillgodo- räkna sig dessa i en sammanhängande högskoleutbildning. Det sistnämn— da kan givetvis lösas om folkhögskolorna i sin information blir ännu tyd- ligare när det gäller att beskriva kursernas behörighets— och kompetens— värde.

TILLSYN OCH UTVÄRDERING, FORSKNING OCH UTVECKLING

Tillsyn och inspektion

Skolöverstyrelsen är statens tillsyns— och förvaltningsmyndighet för folk- högskolorna. För övriga skolformer under högskolenivån är Iänsskol- nämnderna regionala tillsyns— och förvaltningsmyndigheter, men någon funktion gentemot folkhögskolorna har de inte.

[ folkhögskoleförordningen sägs att SÖ skall ha inseende över folk— högskolorna och utfärda de föreskrifter och allmänna råd som behövs för verkställigheten av förordningen. Vidare skall SÖ fastställa ett regle- mente för varje skola, i den mån verket så bestämmer i förväg godkänna studieplaner för varje kurs, besluta om statsbidrag till samtliga skolor, medge dispenser från olika föreskrifter samt handlägga överklagandefrå- gor.

Vad skall då tillsynen innefatta, och hur skall den gå till? Det säger förordningen inget närmare om. En viss vägledning ger dock regeringens instruktion för den statliga skoladministrationen. (SFS l988z815.) Det heter där att den statliga skoladministrationen skall se till att de mål och riktlinjer för skolväsendet, som riksdagen och regeringen har fastställt, förverkligas inom givna ramar och att en långsiktig och övergripande planering sker. Det heter också att tillsynen skall omfatta besök och in- spektioner.

lnom SÖ fullgörs tillsyns— och förvaltningsuppgifterna för folkhögsko— lorna av en enhet inom avdelningen för vuxenutbildning. Enheten består av folkhögskoleinspektören. som är dess chef, jämte fyra handläggare. För vissa uppgifter anlitas expertis på andra avdelningar inom SÖ. ! de löpande arbetsuppgifterna ingår stöd och rådgivning, tillsyn och utvärde— ring, godkännande av studieplaner för kurser (sker numera i regel i ef-

terhand), fastställande av reglementen, information, utveckling och sam- ordning av kurser inom handikappområdet, kartläggning av utbildnings— och fortbildningsbehov för lärare, utarbetande av långsiktiga handlings- program och underlag för Iångtidsbedömningar och anslagsframställning- ar, samt administrering av statsbidrag och av forskning och centralt ini- tierat utvecklingsarbete.

Eftersom folkhögskolorna nu är 128 - de var ett tjugotal när folkhög— skoleinspektionen inrättades 1912 — och antalet korta och långa kurser per år uppgår till omkring 11 000, måste tillsyns— och inspektionsuppgif— terna fullgöras mest som stickprov eller som särskilda insatser (t.ex. in— spektioner i äldre formell mening) på förekomna anledningar. Det antal skolor som inspektören och andra företrädare för enheten hinner besöka och samråda med under ett år uppgår till högst ett dussintal.

Tillsynsfunktionen har för övrigt alltmer fokuserats på information, rådgivning och stimulans, något som rekommenderades i propositionen 1980/81:107 om en förändrad statlig skoladministration. Där sades att SÖ i sin tillsynsverksamhet bör fungera mer som samtalspartner än som kontrollant.

Under senare år har formerna för riksdagens och regeringens tillsyn av folkhögskolorna diskuterats av och till.

Med tanke på folkhögskolornas stora frihet har sålunda hävdats att tillsynen och inspektionen borde brytas loss från den statliga tillsynsmyn- dighetcn SÖ och förläggas till ett fristående organ, t.ex. ett folkbildnings- råd med förvaltnings— och tillsynsuppgifter också för folkbildningsverk- samheten i övrigt.

1 1973 års folkhögskoleutredning väcktes tanken på att decentralisera vissa uppgifter genom att inrätta sex regionalt placerade folkhögskole- konsulenter. Den tanken kanske nu är mogen att vidareutvecklas t.ex. i form av en decentralisering även av tillsynsfunktionen?

Här kan erinras om att statsmakterna beslutat att all offentlig verksam- het på sikt skall präglas mer än nu av målstyrning och resultatstyrning och att budgeteringen skall ske i treårsintervall med början 1991.

Att förvaltnings— och tillsynsfunktionerna nu bör diskuteras, förefaller helt klart bl.a. med hänvisning till kraven på regelförenkling och ökad grad av mål— och resultatstyrning.

Utvärdering

Varje verksamhet behöver någon form av utvärdering. De som ansvarar för (len måste få reda på om den följer antagna riktlinjer och når fast— ställda mål. De som genomför verksamheten behöver få veta om deras arbete medför önskade och väntade resultat. Detta är nödvändigt för be- dömningar av behovet av förändringar och måljusteringar.

lnom SÖ:s program för utvärdering på nationell nivå har folkhögsko— lan hittills inte uppmärksammats. Några av rapporterna i PUFF—projek- tet kan delvis betraktas som utvärderingar, likaså några av Sözs forsk- ningsprojekt. Men i övrigt förekommer inte på central nivå någon syste- matisk utvärdering av folkhögskoleverksamheten.

I vilken mån huvudmännen och deras organisationer genomför egna utvärderingar är okänt.

Enligt direktiven bör en förenkling av regleringen av folkhögskole- verksamheten eftersträvas. I likhet med vad som gäller för det allmänna skolväsendet och för övrigt all offentlig verksamhet, innebär detta en samtidig övergång till en mer utpräglad målstyrning.

Folkhögskolan är redan i hög grad målstyrd, och i jämförelse med all— männa skolväsendet mindre detaljreglerad. Om nu folkhögskolan blir än mindre detaljreglerad och än mer målstyrd, fordras en mer utvecklad och mer effektiv uppföljning och utvärdering av verksamheten både från statens, huvudmännens, styrelsernas och verksamhetsföreträdarnas sida.

Hur en sådan uppföljning och utvärdering skall utformas, och hur kompetens för den skall kunna erhållas på olika ansvarighetsnivåer, det är frågor som behöver analyseras och diskuteras ingående.

Forskning och utveckling

För att kunna utveckla folkhögskolan behövs kunskap som gör det möj- ligt att förstå vad som sker och vad som behöver förändras och hur för— ändringar skall kunna genomföras. För att få sådan kunskap behövs i viss utsträckning forskningsinsatser.

Huvudansvaret för landets skolforskning och centralt initierade ut— vecklingsarbete vilar på SÖ. Det egentliga forskningsarbetet utförs vid universitet och högskolor i form av forskningsprojekt av varierande längd.

Ifråga om vuxenutbildningen gjordes i början av 1980—talet omfattan— de undersökningar av 1970—talets reformer. ] dag är forskningen mera

inriktad på att belysa den pedagogiska miljön och inlärningsvillkorcn, samt på studier av hur målen uppfylls.

Sedan ett par tre år bedrivs fiera studier av måluppfyllelsen inom oli- ka delar av vuxenutbildningen. Andra studier gäller återkommande ut- bildning som reformstrategi samt uppdragsutbildningens villkor. Ett pro- jekt, som också berör folkhögskolan, gäller möjligheter till studier för vuxna med funktionsnedsältningar. Bland nytillkomna projekt kan näm— nas en studie av folkbildning och demokrati, en studie av vuxenutbild- ning för ålderspensionärer samt en analys av personalutbildningen och personalutvecklingen inom i första hand den enskilda sektorn.

Två större forsknings— och utvecklingsprojekt berör direkt folkhögsko- lan. Det ena, som startades för något år sedan, har till övergripande syfte att utifrån ett vidare vuxenutbildningsperspektiv beskriva folkhögskolan som pedagogisk miljö. En anknytning sker till både internat— och exter— nal—traditionen. Syftet ligger i linje med de senaste årtiondenas ökande intresse för utvecklandet av en särskild vuxenpedagogik och för vuxenut- bildningens roll för demokratin.

] en första rapport med titeln Folkhögskolans pedagogiska miljö (1988) har fyra forskare förmedlat några teoretiska perspektiv på folkhögskolans bildningsprocess. Där diskuteras hur folkhögskolan genom sina unika förhållanden utgör ett forskningsområde av vitalt intresse för såväl ut- bildningssociologin som vuxenpedagogiken. Folkhögskolans ideologi och verksamhet analyseras i ett historiskt perspektiv. Pedagogisk praxis inom folkhögskolan presenteras och utgör grunden för ett antal frågeställning— ar kring den formella påverkansprocessen. Vidare behandlas den infor- mella påverkansprocessen i relation till internatmiljön. ] anslutning där- till diskuteras hur man teoretiskt kan närma sig detta fenomen, varvid idédebatten om livslångt lärande utnyttjas.

I en andra rapport, kallad Förädlad och sedlig, (1989) har Per Hart— man publicerat en studie kring de praktiskt—estetiska ämnena i sekelskif- tets och 1920—talets folkhögskola.

Det andra större projektet går under namnet Pedagogiskt utvecklings- arbete för folkhögskolan (PUFF). Det är ett av SÖ:s äldsta utvecklings- projekt; det startade redan i slutet av 1960—talet. Det är ett så kallat pa— raplyprojekt och omfattar årligen ett tiotal delprojekt av varierande stor— lek och ambitionsnivå inom ett tiotal områden.

En del projekt är lokalt initierade. Cirka en sjättedel av skolorna del- tar varje år i sådana delprojekt. För att öka erfarenhetsutbytet mellan folkhögskolorna anordnas ett antal årliga konferenser inom ramen för

PUFF. Samtliga projektledare inbjuds varje år till två konferenser för att diskutera det egna projektarbetet och projektmetodik i allmänhet. Projektets syfte är att öka möjligheterna till samt stimulera och stödja pedagogisk försöksverksamhet i folkhögskolan, att förbättra beslutsun- derlaget i pedagogiska frågor på de enskilda skolorna, att initiera utvär- deringar, att samla och systematisera pedagogiska erfarenheter i folkhög- skolan, samt att effektivare sprida information om erfarenheter och re- sultat från FoU—arbetet inom folkbildningen och övrig vuxenutbildning. Resultat från PUFF—projektet redovisas numera i SÖ:s serie Rap— porter — planering, uppföljning och utvärdering. Sedan 1971 har ett 125—tal rapporter publicerats. En översikt av dem, med sammanfatt- ningar, ges i PUFF—nyckel. Att hitta rätt bland PUFF—rapporter. PUFF—nyckeln och rapporterna kan rekvireras från Fortbildnings- nämnden i Linköping, Box 414, 581 04 Linköping, tel. 013/102380.

För att få en samlad bild av även andra än nu nämnda forskningspro- jekt berörande folkhögskolan har folkhögskolekommittén låtit docenten Harald Eklund ställa samman en översikt över avhandlingar och forsk- ningsrapporter som är relevanta för kommitténs arbete och som är pu- blicerade efter 1977. Översikten har koncentrerats till forskning som sökt ge svar på frågorna Vad har styrt folkhögskolans utveckling? Hur väl fungerar folkhögskolan? Vilken är folkhögskolans särart?

Rapporten kan rekvireras från folkhögskolekommitténs sekretariat.

Lokalt utvecklingsarbete

Genom en enkät till folkhögskolorna i september 1989 har kommittén kunnat konstatera att det vid åtminstone hälften av folkhögskolorna på- går ett arbete med att utveckla befintliga kurser och att skapa nya slag av kurser. Arbetet bedrivs i regel av närmast berörda lärare men ibland också i projektform.

De nya kurser som planeras eller nu prövas gäller främst handikapp- sektorn, fritidssektorn och den estetiska sektorn. Som exempel kan näm— nas nya kurser för afatiker, för vuxna hjärnskadade, för neurologiskt handikappade, samt för människor som drabbats av psykoser och schi- zofreni. Andra exempel är musikteater, teater på bihellinje, samt yrkes- utbildning av idrottskonsulenter, av färdledare och av friskvårdsledare. En missionsarbetarlinje förbereds liksom kurser om datorn inom den hu— manistiska sektorn, samt samverkanskurser med indiska, estniska och danska skolor. En ”lågfartskurs” med skolgång en dag i veckan prövas på en skola.

Flera skolor deltar i utvecklingsprojekt i samarbete med kommuner och institutioner, däribland högskolor och universitet. Distansundervis- ningen utvecklas och nya kurser prövas, t.ex. i miljövård. Några skolor driver i samarbete med fackliga organisationer särskilda projekt för att genom uppsökande verksamhet nå lågutbildade.

Inrapporterade försöks— och utvecklingsprojekt inom det rent pedago- giska området är få.

För den som vill veta mer:

Arvidson, L: Folkbildning i rörelse. Pedagogisk syn i folkbildning inom svensk arbetarrörelse och frikyrkorörelse under [900—talet — en jämförel— se. Studies in Education and Psychology 16. Malmö: Liber Förlag, 1985.

Arvidson, L: På väg mot en återkommande utbildning? I: Rubenson (Red). Återkommande utbildning — idé och strategi i förändring. Rapport LiU—PEK—R lll. Universitetet i Linköping, Institutionen för pedagogik och psykologi, 1987.

Arvidson, L, m.fl.: Folkhögskolans pedagogiska miljö — några teoretis- ka aspekter på formella och informella bildningsprocesser. Rapport LiU— PEK R 129, 1988.

Candinger, M: Två rörelseskolor. Förs folkrörelsernas grundläggande idéer in i kurserna? Hur och i vilka sammanhang? (60—poängsuppsats) Universitetet i Linköping, Institutionen för pedagogik och psykologi, 1986.

Dahl, S och Gelotte, M: Undervisning i folkhögskolan. En jämförelse från sju folkhögskolor med grundskolekurser i komvux (60—poängsupp- sats). Universitetet i Linköping, Institutionen för pedagogik och psykolo- gi, 1986.

Eklund, H: Folkhögskolan. En översikt över avhandlingar och forsk— ningsrapporter efter 1977. Stencil. Linköpings universitet, Institutionen för pedagogik och psykologi, 1989.

Hartman, P: Förädlad och sedlig. En studie kring de praktisk—estetiska ämnena i sekelskiftets och 1920—talets folkhögskola. Rapport LiU—PEKR 145, 1989.

Kylhammar, O: PUFF—nyckel. Att hitta rätt bland PUFF—rapporter. (sö R 88:50, 1988.)

FRAMTIDENS UTBILDNINGSUTBUD

Vilken roll kommer folkhögskolorna med sin särart att kunna spela i framtiden? Vilka bildnings—, utbildnings—, folkbildnings— och kulturupp- gifter är de mest skickade att svara för? Vilka utbildningsuppgifter blir deras i relation till övriga utbildningsanordnares utbud?

Svaret på de frågorna, som är kommitténs huvudfrågor, blir naturligt- vis beroende av samhällsutvecklingen i ekonomiskt, tekniskt, socialt och kulturellt avseende samt av förändringar i samhällets och medborgarnas utbildningsbehov och i utbildningsanordnarnas möjligheter att fylla detta behov.

Svaret blir också beroende av den utveckling som folkhögskolorna själva kommer att initiera och genomföra samt av det stöd som stat, landsting och kommun i fortsättningen är beredda att ge till folkhögsko— Ieverksamhet av olika slag.

I direktiven och tilläggsdirektiven sägs att kommittén som en viktig uppgift bör överväga folkhögskolans roll och uppgifter i förhållande till andra utbildningsanordnare och att kommittén bör kritiskt granska och redovisa omfattningen av den folkhögskoleverksamhet som i princip ut- gör ett parallellsystem till gymnasieskola och högskola.

Kommittén ger därför i detta kapitel en översikt av nuläget hos och förutsebar utveckling av det allmänna utbildningsutbudet under de när- maste tio eller femton åren.

Grundskolan

Låt oss först se på det allmänna skolväsendet. Den nioåriga obligatoriska grundskolan var genomförd i hela landet i början av 1970—talet. De

svenska medborgare, som har kortare utbildning än nioårig grundskola, är för närvarande ca en och en halv miljon, motsvarande omkring 20 procent av befolkningen. Andelen beräknas fram till år 2010 ha gått ned till 3 a 4 procent; gruppen kommer då att utgöras huvudsakligen av pen— sionärer och invandrare.

Under 1990—talet väntas grundskolan genom en rad olika åtgärder i högre grad än nu ha blivit ”en skola för alla”. En reviderad läroplan, en bättre specialundervisning, förbättrade arbetssätt, en ökad samverkan mellan förskola och skola och en förbättrad lärarutbildning kan väntas medverka till att grundskolans mål och riktlinjer får ett bättre genomslag än hittills. Men säkerligen kommer alltjämt en liten grupp elever att lämna grundskolan med besvärande brister i kunskaper och färdigheter. För närvarande lämnar en halv procent — ca 450 ungdomar — grundsko- lan helt utanlbetyg, medan upp till fyra procent saknar betyg i något el- ler några ämnen. De brister de har i kunskaper och färdigheter kan i framtiden komma att utgöra ett större handikapp än nu beroende på höjningen av den allmänna utbildningsnivån.

Som komplement till grundskolan finns för särskilda målgrupper grundsärskolan, sameskolan samt specialskolan för syn—, hörsel— och tal— skadade.

Gymnasieskolan

Gymnasieskolan står inför förändringar som förväntas göra också denna skolform i högre grad än hittills till ”en skolform för alla” i både kvanti- tativ och kvalitativ mening. Den är numera dimensionerad för att ta emot ett gott stycke över alla It)—åringar. Den är rikt differentierad på 37 linjer, över 550 specialkurser samt ett stort antal regionalt och lokalt ar— betsmarknadsanpassade studievägar.

Inför höstterminen 1989 sökte inte mindre än 98 procent av eleverna i grundskolans nionde årskurs till gymnasieskolan. Alla kom inte in på önskade utbildningar, men andelen som gick över till gymnasieskolan blev ändå nittio procent. De som inte kom in på önskad utbildningsväg, återkommer erfarenhetsmässigt efter något eller några år med förnyad ansökan. Detta betyder att praktiskt taget alla ungdomar nu går till en gymnasieutbildning direkt från grundskolan eller efter något eller några års upphåll. Ungefär tre fjärdedelar går till yrkesinriktade utbildningsvä- gar och resten till studieförberedande.

Ännu på 1970—talet fortsatte endast ca 70 procent av grundskolans elever till gymnasieskolan. Sedan dess har gymnasieskolan alltså i kvanti- tativ mening i praktiken blivit en skola för alla ungdomar. Och nya stu- dievägar och ämnen har tillkommit både för att tillgodose behovet av tidsenliga yrkeskunskaper och färdigheter och för att möta det ökande intresset för studier med estetisk—kulturell inriktning och andra special— inriktningar (musiklinjer, idrottslinjer o.l.).

Samhällsutvecklingen har nu ställt gymnasieskolan inför fortsatta för— ändringskrav. Tre tämligen genomgripande förändringsförslag, som är uttryck för dessa krav, remissbehandlas just nu.

Ett av dem kommer från SÖ och avser den studieförberedande utbild- ningen. SÖ vill öka inslaget av individuellt valda ämnen, vidga skolornas frihet att organisera undervisningen och att utnyttja tillgängliga resurser samt underlätta bibehållandet av en gymnasieskola på sådana mindre or- ter vilka särskilt kommer att drabbas av 1990—talets starkt vikande elev- underlag.

Förslaget innebär ökade möjligheter till samläsning och fria tillval för elevernas del och till lokal profilering för skolornas del inom ramen för oförändrade statliga kostnader.

Huvudsyftet med det individuella tillvalet är att låta eleverna inom en begränsad del av sitt studieprogram få ägna sig åt något specialintresse, t.ex. åt bild, musik, psykologi, socialkunskap, informations— och textbe- handling, naturvetenskapligt specialämne, rättskunskap, idé— och lär- domshistoria, global överlevnad, kost och hälsa m.m. Lokala ämnen skall också kunna utvecklas och väljas. Elevinflytande och elevmedver- kan skall understödjas.

Den yrkesinriktade undervisningen föreslås bli samlad i sju block och 18 linjer. Alla utbildningarna blir treåriga. Svenska, samhällskunskap, engelska och matematik blir obligatoriska ämnen med möjligheter till tillval av t.ex. bild, musik, religion, etik och livsåskådning samt psykolo- gi. Datakunskap blir också obligatoriskt ämne.

En särskild utredning om de tvååriga teoretiska linjerna har föreslagit att också dessa blir treåriga och mer yrkesinriktade bl.a. mot vårdsektorn och den estetiska sektorn. Efter genomgång av andra årskursen skall ele— verna ha samma allmänna behörighet för högskolestudier som den tre- åriga övriga yrkesutbildningen föreslås ge.

Särskilt intressant ur folkhögskolans synpunkt är utredningens förslag om inrättande av en treårig estetisk linje med grenarna bild, dans, mu- sik, slöjd (textil, trä och metall) och teater. Möjligheter till lokala varian-

ter eller specialiseringar skall finnas. Samläsning i allmänna ämnen mel- lan olika grenar och med andra gymnasieutbildningar skall bli möjlig.

Den estetiska linjen skall förbereda för vidare yrkesutbildning inom högskolans estetiska och konstnärliga utbildningar, men den skall också ge både allmän och särskild behörighet för grundskollärarutbildning med estetisk specialisering. Efter andra årskursen skall eleverna kunna välja att fortsätta sina estetiska studier inom gymnasieskolan eller över- gå exempelvis till folkhögskola, heter det.

Den nya treåriga estetiska gymnasieutbildningen torde kunna starta ti- digast med läsåret 1992/93. Om den treåriga estetiska linjen kommer till stånd, kan den komma att bli en direkt motsvarighet till folkhögskolor- nas kurser och linjer inom det estetiska området.

Proposition med anledning av de nu nämnda förslagen har aviserats till våren 1990.

Till det som nu redovisats skall läggas den omfattande försöks— och utvecklingsverksamhet som bedrivs i många gymnasieskolor i fråga om skolans inre arbetsmiljö. Den vilar till stor del på riksdagsbeslutet 1984 om gymnasieskolans utveckling. Den anknyter till den pedagogiska ut- veckling som gymnasieskolan genomgår sedan den nya läroplanen kom till 1970.

I enlighet med läroplanens mål och riktlinjer pågår nämligen en bety- dande förändring av det pedagogiska arbetet inom gymnasieskolan, un- derstött av lärarutbildningen och lärarfortbildningen. Läroplanen säger bl.a. att gymnasieskolans undervisning skall stimulera elevernas intresse för att aktivt medverka i samhällsarbetet. Den skall utveckla ett själv- ständigt och kritiskt arbetssätt, stärka och fördjupa den internationella orienteringen samt utveckla viljelivet och den skapande förmågan. Valet av undervisningsformer och arbetssätt skall ske efter elevernas individu- ella förutsättningar. Folkbildningsorganisationernas möjligheter att ge stöd i skolarbetet bör uppmärksammas. Samverkan mellan olika ämnen bör eftersträvas. Särskild omsorg bör ägnas elever som har svårigheter i skolarbetet. De enskilda eleverna bör fritt och efter intreSse och förut- sättningar (inom vissa ramar) individuellt få välja arbetSsätt och stoff. Grupparbete, laborationer, självständiga arbetsuppgifter, koncentrations- läsning och koncentrationsdagar rekommenderas.

Med den här ovan beskrivna utvecklingen kommer gymnasieskolan och dess pedagogik att i flera avseenden närma sig vad som länge gällt för folkhögskolan.

Grundutbildning för vuxna (grundvux) ersatte 1977 den s.k. alfabetise— ringsundervisning som sedan 1968 anordnats i grundskolan. Grundvux vänder sig till både svenskar och invandrare och omfattar grundläggande undervisning i läsning, skrivning och matematik på låg— och mellansta— dienivå. Undervisningen anpassas efter elevernas individuella behov. Nå- gon centralt fastställd kursplan finns ej. Elever kan påbörja en utbildning när som helst under året.

Under läsåret 1987/88 deltog ca 22000 personer i grundvux. Av dem var ca 40 procent svenskar och 60 procent invandrare. Mer än 80 prcent var 25 år eller äldre. Grundvux anordnades i praktiskt taget alla kom- muner. Verksamheten utformas ganska olika i olika kommuner. Den to- tala studietiden för en studerande i grundvux är begränsad till högst 1000 lektioner för svensktalande och till högst 1500 lektioner för icke svensktalande studerande. Skolstyrelsen kan besluta om en förlängning av tiden för studerande som inte har uppnått studiemålet. Länsskol- nämnden kan besluta om ytterligare förlängning.

Vid inte så få vuxenutbildningsenheter fungerar grundvux ungefär som en folkhögskola. Undervisningen kompletteras med en rad sociala och socialpedagogiska aktiviteter, och lärare och elever bildar en väl sammansvetsad grupp. Studiegången är mycket individuellt anpassad.

Komvux

Den kommunala vuxenutbildningen (komvux) vänder sig till vuxna som har behov av kompetensinriktad utbildning. Komvux skall erbjuda ut— bildning främst till dem som tidigare fått minst av samhällets utbild- ningsresurser, i första hand korttidsutbildade, resurssvaga och socialt ut- satta personer. En annan viktig målgrupp är vuxna som behöver kunska- per och färdigheter för att gå ut i arbetslivet, komplettera sitt yrkeskun- nande, förändra sin arbetssituation eller skaffa sig behörighet för fortsat- ta studier. En tredje målgrupp är ungdomar, som efter avbrutna gymna— siestudier eller felvald Studieväg vill skaffa sig önskad gymnasiekompc- tens.

Komvux kom till under 1960—talet och expanderade kraftigt under 1970—talet som ett led i statsmakternas strävan att bygga ut vuxenutbild- ningen för att kompensera dem som gått miste om grundskolc— och gym—

nasieutbildning och att erbjuda möjligheter till återkommande utbild- ning.

Komvux omfattar dels utbildning som svarar mot grundskolans högsta- dium och gymnasieskolan, dels särskild yrkesinriktad utbildning. Utbild- ningen är uppbyggd av fristående kurser. Vilka kurser som skall anord— nas i en kommun bestäms av skolstyrelsen. De allmänna ämnena är in- delade i etapper som bygger på varandra och tillsammans bildar en sam— manhängande studiegång. Varje etapp utgör en separat kurs. Yrkesäm- nena är på liknande sätt indelade i delmomentkurser.

I detta sammanhang bör framhållas att allt fler vuxenutbildningsenhe- ter ägnar sig åt en uppsökande verksamhet, ofta i samverkan med fackli- ga organisationer, och därigenom rekryterar många med mycket bristfäl- lig grundutbildning. Goda exempel finns på enheter som starkt engage- rar sig för elevernas sociala och personliga utveckling i former som lik- nar folkhögskolans.

Komvux anordnas nu av nästan samtliga kommuner och landsting. Antalet särskilda vuxenutbildningsenheter är över 160, antalet kursdelta- gare per är över en halv miljon och antalet undervisningstimmar inemot fyra miljoner.

Mycket görs för att förebygga studieavbrott. Stödsamtal och stödun- dervisning ges, individuella studieplaner (med färre ämnen och långsam- mare studietakt) upprättas, kamrat— och gruppstöd organiseras etc.

Enligt mål och riktlinjer i läroplanen för kommunal och statlig utbild- ning för vuxna (Lvux 82) skall utbildningen anpassas efter de studeran- des individuella bakgrund och erfarenheter. Stor vikt skall läggas vid stödjande och elevvårdande insatser. Deltagarna bör medverka i studie- planering, i val av arbetsform och material samt i utvärdering. Lärare och kursdeltagare skall gemensamt göra ett urval av det stoff som skall behandlas med hänsyn till deltagarnas olika förutsättningar och behov. Pedagogiskt bör arbetsformerna individualiseras och lärarledd undervis- ning varvas med grupparbete, projektarbete och temaarbete, även över ämnesgränserna.

Komvux kompletteras av de två statliga skolorna för vuxna (SSV) i Härnösand och Norrköping. De meddelar distansundervisning främst ät personer med viss studievana och som bor i glesbygd. SSV har även ett särskilt ansvar för att ge utbildning i mindre vanliga ämnen och kurser samt för yrkesutbildning i udda yrken och för nya näringsgrenar och

verksamhetsområden.

Landstingskommunerna har under perioden 1970—1988 med visst statsbi— drag bedrivit försöksverksamhet med vuxenutbildning för psykiskt ul- vecklingsstörda, särvux. Försöksverksamheten upphörde 1988 och ersat- tes då genom beslut av riksdagen med en reguljär kompetensinriktad och för varje individ mer omfattande vuxenutbildning på grundsärskole— nivå.

Hösten 1988 tillsatte regeringen en utredning om särvux. ] en delrap- port har utredningen konstaterat att det i dag bedrivs en relativt omfat- tande vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda. Studiecirkelverk- samheten spelar därvid en dominerande roll. Undervisning i basfärdig- heter sker främst inom grundvux, folkhögskola och särvux. Yrkesinriktad utbildning finns endast i begränsad omfattning. Kommittén pekar särskilt på den ojämna spridningen av utbildningsutbudet, det begränsade utbu- det av undervisning i basfärdigheter för gravt och måttligt utvecklings- störda, samt på behovet av ett mer varierat utbud för lindrigt utveck- lingsstörda.

Högskolan

Omkring 20 procent av alla förvärvsarbetande över 24 år har numera en examen från högskolan. Andelen ökar varje år. Under ett läsår studerar omkring 200000 personer vid landets över tjugo universitet och högsko- lor. Högskoleutbildning finns nu i varje län. Nästan två tredjedelar av de studerande läser på utbildningslinjer, ungefär en tredjedel följer friståen- de kurser och fortbildningskurser och sex procent genomgår forskarut- bildning.

Nästan tre fjärdedelar av högskolenybörjarna 1987/88 hade gymnasial utbildningsbakgrund — inom den statliga högskolan 86 procent. På ut- bildningslinjer inom den statliga högskoleutbildningen, där regler om all- män behörighet tillämpas, hade 1977—1984 två procent folkhögskola som Utbildningsbakgrund mot en procent sedan dess. (SCB U 20 SM 8904.)

Den sociala rekryteringen till olika högskolor är fortfarande sned. Den är dock mindre sned vid de nya regionala och kommunala högskoleut- bildningarna. De har betydligt större andel nybörjare från arbetarlrem än genomsnittet. (Utbildningsstatistisk årsbok 1988.)

Högskolornas linje— och kursutbud är mycket mångfacetterat och rym- mer en lång rad kortare och längre utbildningar av både teoretisk och

yrkesinriktad karaktär. Särskilt gäller detta de fristående kurserna som organiseras och till innehåll och form bestäms av varje universitet och högskola. I det utbudet återfinns en lång rad yrkesinriktade kurser, mer eller mindre ”skräddarsydda” för lokala arbetsmarknadsbehov eller mer temporära utbildningsbehov för olika målgrupper. Numera har högsko— lorna en betydande frihet och stora möjligheter att med kort varsel ut— forma sådan utbildning, en frihet och flexibilitet som är nästan densam— ma som folkhögskolornas.

Till sist skall här lämnas några uppgifter även om Studieförbunden, ar—

betsmarknadsutbildningen och personalutbildningen.

Studieförbunden

Knappast någon folkbildnings- och utbildningsverksamhet när så många medborgare som de elva Studieförbunden gör med sina studiecirklar och kulturprogram. En stor del av verksamheten organiseras i direkt samver- kan med förbundens medlemsorganisationer och märks inte utåt så mycket som den verksamhet som erbjuds allmänheten via annonser och broschyrer.

Under de senaste åren har över 300000 studiecirklar årligen genom- förts med tillsammans över två och en halv miljon deltagare under totalt mer än 10 miljoner studietimmar. I genomsnitt hade varje cirkel åtta del- tagare och omfattade trettiotalet timmar. Mer än en tredjedel av cirklar- na ägnade sig åt estetiska ämnen och något mer än en fjärdedel åt sam- hällsfrågor, de båda största ämnesområdena. I ett par tusen cirklar fick tjugotusen personer påbyggnadsutbildning i svenska för invandrare. På en del orter används studiecirkelformen i mer sammanhängande form som grund för bl.a. konst—, teater— och musikutbildningar.

Årligen arrangerar Studieförbunden omkring 100000 kulturprogram med totalt omkring tio miljoner deltagare eller besökare. Omkring 30 000 kulturverksamhetsgrupper med över 400000 deltagare är engage- rade i körer, ensembler och andra kulturgrupper; 56 procent av dessa ägnar sig åt sång och musik, 18 procent åt dans, tio procent åt teater och resten åt konst, litteratur, utställningar, dokumentation och tvärkulturell verksamhet.

Redan nu samarbetar studieförbunden och folkhögskolorna med va- randra. Med mindre av regelstyrning och mer av målstyrning, som före- slagits i bl.a. SÖ—rapporten Studieförbunden inför 90—talet (1988), kan

detta samarbete utvecklas ytterligare och kanske leda till att helt nya och spännande verksamhetsformer utvecklas.

Arbetsmarknadsutbildningen

Arbetsmarknadsutbildning anordnas och förmedlas av arbetsmarknads— myndigheterna som uppdragsutbildning. Den skall tillgodose behovet av yrkesutbildning för dem som är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet. Den köps från gymnasieskolan och vuxenutbildningen och från den 1986 bildade statliga AMU—gruppen.

AMU administreras av en central myndighet i Stockholm och av re- gionala myndigheter i varje län. Varje region har ansvar för sin egen ar- betsmarknadsutbildning. AMU har 5 500 anställda och finns på ett hund- ratal orter.

AMU får inga statliga bidrag och är alltså självbärande och säljer ut- bildningstjänster på marknadsmässiga villkor till främst länsarbetsnämn- derna men också (till fem procent) till företag och förvaltningar.

För 1989/90 har regeringen räknat med att 122000 personer kommer att behöva någon form av arbetsmarknadsutbildning. Enligt AMS inne— bär 90—talets starkt krympande tillskott av unga yrkesutbildade, att stora krav kommer att ställas på personalutbildning och arbetsmarknadsutbild— ning för den medelålders arbetskraften.

Personalutbildningen

Mellan en och två miljoner förvärvsarbetande beräknas årligen delta i någon form av personalutbildning. Undersökningar visar att personer med lång skolutbildning deltar oftare än personer med kort utbildning. Deltidsarbetande går på kurs mera sällan än heltidsarbetande. Det är främst personer i åldern 36 till 45 år som deltar. Könsfördelningen är i stort sett jämn. Medan endast omkring 20 procent av de LO—anslutna för några år sedan erhöll personalutbildning, var andelen TCO—medlemmar 38 och andelen SACO/SR—medlemmar 48 procent. Räknat över ett år fick medlemmar i LO i genomsnitt 2,3 dagars, i TCO 4,3 dagars och i SACO/SR 6,0 dagars personalutbildning. (Utbildningsstatistisk årsbok 1988.)

Här kan erinras om att regeringen aviserat en utredning om personal- utbildningen i framtiden. I den utredningen väntas LO:s rapport från vå—

ren 1989 om denna utbildning bli behandlad. Förslaget innehåller bl.a. krav på en lagfäst rätt till viss vuxenutbildning för vissa löntagare enligt följande: De löntagare som saknar grundskole— och/eller gymnasiekompetens i ämnena svenska, matematik, engelska och samhällskunskap bör ges rätt att inhämta sådan kunskap på arbetstid och utan förlust av an- ställningsförmåner. För denna utbildning bör samhället bidra med re— surser av samma. storleksordning som ungdomar i dag får i den obliga— toriska skolan. Ovriga kostnader skall tas ut i form av en arbetsgivar- avgift. Resurserna bör förvaltas av en central stiftelse. Utbildningen skall genomföras på uppdragsbasis. När löntagare genomgår grundsko- le— och/eller gymnasieutbildning i ovan nämnda ämnen, skall arbetsgi- varen ersättas för utbildningskostnader och lön.

Sammanfattningsvis förefaller det som om det allmänna utbildningsvä- sendet, arbetsmarknadsutbildningen och personalutbildningen i varje fall kvantitativt väl kommer att kunna täcka den överblickbara framtidens utbildningsbehov. En förutsättning härför är dock att eventuella studiefi- nansieringsproblem löses. Pågående utveckling och planerade föränd- ringar i olika avseenden är naturligtvis förhållanden och förutsättningar som utgör utgångspunkter för diskussionen om folkhögskolans framtida roll och uppgifter som utbildningsinstitution.

Vad blir folkhögskolans roll och uppgift?

Den bild av utbildningssamhället som tecknats här är en utgångspunkt för diskussionen om folkhögskolans framtid. En annan är samhällsut- vecklingen de närmaste decennierna. Vad den kommer att innebära är omöjligt att förutse. Den framtidsdebatt som förs, med utgångspunkt från framtidsforskarnas resultat, gör det dock möjligt att få en uppfattning om inom vilka områden det finns anledning att vänta sig förändringar.

Informationsteknologins utveckling har redan inneburit genomgripan- de förändringar av produktions— och arbetsvillkor i samhället. Utveck- lingen kommer att fortsätta och öppna nya möjligheter som dock förut- sätter omställningar och förnyade kunskaper. Samarbetet över gränserna kommer att öka på alla områden, inte bara inom näringslivet. De inter- nationella kontakterna ökar — både i arbetslivet och privatlivet. Samhäl— let blir alltmer mångkulturellt och såväl samhällsliv som kulturliv får en allt starkare prägel av internationalisering. Villkoren i arbetslivet kom- mer att förändras, inte bara till följd av den tekniska utvecklingen utan också genom människors ökade krav på medbestämmande och menings— fullt arbete.

Det samhälle som vi går in i på 90—talet kommer förhoppningsvis att i ökad utsträckning präglas av självständiga, kunniga och aktiva männi- skor. Decentraliseringen både i företag och kommuner kommer att spri- da ansvar och initiativrätt till betydligt fler. Kulturlivet kommer att kun— na vitaliseras genom att fler engagerar sig i skapande verksamheter. Mil- jöfrågorna kommer att engagera allt fler människor med intresse av att skaffa sig bättre kunskaper på de naturvetenskapliga områdena för att på ett mer kvalificerat sätt kunna delta i debatten om de insatser och omställningar som en lösning av miljöproblemen kräver.

Vilken roll kan folkhögskolan spela för att tillgodOse de utbildnings- krav som en samhällsutveckling av det här slaget kommer att ställa?

Det är debatten kring denna fråga som folkhögskolekommittén vill sti- mulera. Debatten blir vägledande för kommitténs överväganden under våren 1990. De skall leda fram till färdiga förslag senast den 1 september 1990.

För att underlätta en strukturerad debatt ges här tre utgångspunkter.

]. Mycket återstår att göra för att överbrygga utbildningsklyftorna [ samhället.

Samtidigt som ett allmänt kunskapslyft kommer till stånd under de närmaste decennierna, uppstår troligen — för att tala med SÖ—skriften Det stora kunskapslyftet (1988) — en ny kunskapsklyfta. Den uppstår mel- lan dem, som får del av den expanderande personalutbildning som ger specialisering och professionalism, och dem som lämnas utanför, mellan dem som bor i glesbygd och dem som bor i kunskapsintensiva och kom- munikationstäta områden, mellan långtidsutbildade och korttidsutbilda— de (de senare blir dessutom troligen svårare att nå med utbildning). Kunskapsklyftor uppstår troligen också mellan en yngre alltmer välutbil— dad generation och en äldre generation med betydligt sämre kunskaper och möjligheter till kontakter med kulturlivet än den yngre.

Härtill kan fogas den väntade kraftiga förändringen i befolkningssam- mansättningen. Antalet ungdomar i åldern 16—24 år kommer att sjunka med 20—25 procent under de närmaste tjugo åren medan antalet perso- ner i åldersgruppen 55—65 kommer att kraftigt öka. Detta kan leda till att medelålders och äldre i arbetskraften kommer att få det allt svårare, medan de yngre får allt snabbare avancemang och allt högre lön även om de inte behöver skaffa sig så lång utbildning.

Begreppet ”korttidsutbildad” eller "lågutbildad" kommer för övrigt säkerligen att framemot sekelskiftet ha fått innebörden ”person som ej genomgått hel gymnasieutbildning eller fått motsvarande kunskaper och

färdigheter”. Men det kan också komma att betyda den som inte har för arbetsliv, samhällsliv och kulturliv relevanta kunskaper och färdigheter, och de kommer att vara ganska många.

2. Folkhögskolorna har under den senaste tioårsperioden spelat en viktig roll när det gällt att komplettera det reguljära utbildningsväsendet. Den frihet som folkhögskolan kan utnyttja har gjort det möjligt att snabbt tillgodose utbildningsbehov på nya'omräden. Det framgår av den beskrivning av kursutbudet som här tidigare lämnats. Det är lätt att peka på en rad olika ämnesområden inom vilka kompletteringar av liknande slag skulle kunna vara intressanta för framtiden. Frågor om ekologi, mil- jö och överlevnad, internationalisering och om det mångkulturella sam- hällslivets villkor får t.ex. än så länge mycket liten uppmärksamhet inom den reguljära undervisningen. Detsamma gäller livs-, tros— och samlev- nadsl'rågor. Tvärvetenskapliga studier kring aktuella problemområden har den vanliga skolan hittills haft svårt att ge utrymme för. ! diskussionen om folkhögskolans kompletterande roll finns det dock anledning att ha i minnet att 90—talets gymnasieskola och högskola kom- mer att ha andra drag än 70— och 80—talens motsvarigheter. Både organi- sation och arbetssätt kommer att ha förändrats och därmed förmågan att anpassa verksamheten till nya utbildningsbehov. Detta visar den bild av utbildningssamhället som har givits i det här kapitlet.

3. Många folkhögskolor har på senare år utvecklats till aktiva folkbild- nings— och kulturinstitutioner. inte minst genom att bygga upp en omfat- tande kursverksamhet på de estetiska områdena och genom att utveckla ett samarbete med organisationer och studieförbund. Skolorna har härigenom knutit an till en klassisk folkhögskoletradi- tion. Folkhögskolan har alltid strävat efter att fungera som centrum för fria, frivilliga och kritiska studier och debatter, som mötesplats för tan- ke— och erfarenhetsutbyte och som humanistisk motkraft mot kommer— sialiseringen och teknokratiseringen av kultur— och samhällslivet. Folk— högskolan har också haft ambitionen att ge en helhetsbild av det allt ri- kare men också alltmer specialiserade och fragmentariserade kunskaps— och informationsflödet.

Detta är vackra och allmänt hållna formuleringar med drag av läro- planspoesi. Konkret kan det dock handla om mycket påtagliga och nöd- vändiga uppgifter: stimulans åt folkrörelsernas idédebatt och verksamhet, funktion som kraftcentrum i regionens utveckling, insatser för att skapa

en bred folklig kultur och ett ökat deltagande i den demokratiska be— slutsprocessen.

Folkhögskolan kan aldrig utvecklas till en folkbildnings— och kulturin- stitution bara med hjälp av idéer och önskemål. Verksamheten måste locka ungdomar och vuxna att satsa tid. pengar och engagemang. Folk- högskoledebatten måste förena utmanande idéer med sund realism.

tl, lin...]

FRÅGOR FÖR DEBATTEN OM FOLKHOGSKOLANS FRAMTID

Avsikten med den här boken är att stimulera till en debatt om folkhög— skolans framtid på de enskilda skolorna och bland alla andra som har intresse för folkhögskolans utveckling. Boken sänds ut till alla folkhög- skolor, och där kan debatten bli av värde i skolornas arbete. Debatten skall också ge vägledning åt folkhögskolekommitténs arbete.

De fakta och debattinlägg som presenteras i boken väcker i sig många frågor. De flesta avsnitt avslutas dessutom med en beskrivning av pro— blemområden och med några tillspetsade frågeställningar.

För att ytterligare stimulera debatten följer här några diskussionsfrågor kring de viktigaste problemområdena.

]. Boken ger en bild av hur folkhögskolan fungerar i dag. Stämmer denna överens med er bild av dagens folkhögskola?

2. Vilka grupper skall i första hand få del av folkhögskolans resurser? De som har en kort grundutbildning är en självklar målgrupp, men vilka utöver denna grupp?

3. Hur bör folkhögskolorna arbeta för att nå dem som är korttidsut- bildade?

4. Många skolor erbjuder i dag yrkesinriktade kurser. Vilken omfatt- ning och vilken inriktning bör sådan utbildning ha på folkhögskolorna i framtiden?

5. Vilka nya utbildningsbehov skapas genom utvecklingen av kultur- och samhällsliv? Vilka nya uppgifter kan folkhögskolorna ta på sig?

6. Enligt direktiven till folkhögskolekommittén bör kärnan i folkhög- skolornas verksamhet även i fortsättningen vara allmän medborgerlig bildning. Hur kan detta krav tillgodoses i framtidens folkhögskola?

Synpunkter på de frågor som tas upp i boken välkomnas före den i mars 1990 under adress FOLKHÖGSKOLEKOMMITTEN

Svartmangatan 9 111 29 STOCKHOLM

FYRA DEBA TTINLÄ GG om folkhögskolans framtid

Efter faktaredovisningen följer här fyra debattinlägg av personer med starkt engagemang i folkhögskolan och med bestämda uppfattningar om folkhögskolornas arbetsuppgifter i framtiden.

Två av debattörerna har själva arbetat länge inom folkhögskolan. Lilian Hultin är en av initiativtagarna till Kvinnofolkhögskolan i Gö- teborg och är nu verksam som lärare på denna skola.

Gösta Vestlund är ordförande i styrelsen för PRO:s folkhögskola. Han har tidigare varit rektor på Tollare folkhögskola, folkhögskoleinspek— tår och undervisningsråd på SÖ.

De övriga två debattinläggen kommer från vana kultur— och samhälls- debattörer.

Ana Maria Narti är författare och kulturskribent i bland annat DN och Artes. Hon är född i Rumänien och ser det svenska utbildningssam- hället med en invandrares ögon.

Ronny Svensson är samhällsvetare och rådgivare åt Bergslagens kommuner och ingår i den fristående forskargruppen Bergslagsgruppen.

om kvinnor på folkhögskola av Lilian Hultin

”Kvinnokön ger lägre lön” skanderade vi, när kvinnorörelsens andra våg sköljde fram längs gator och torg i det begynnande 70—talets Sverige.

Vi hade plötsligt blivit medvetna om orättvisorna: könet avgjorde inte bara lönen, utan också tillgången till utbildning, inflytande och makt. Makten över samhällets resurser låg i männens händer.

Daghemsfrågan, prostitutionen, våldsporren — överallt såg vi bevis på det könsmaktsystem som styrde våra liv. Ingenstans såg vi det klarare än i den könssegregerade köksadministrationen! Och vi dammade av Marx och vi grälade på marxisterna för att de glömt ta med ”reproduktionen" i sina teoribyggen.

Det var kravet på ”ett eget rum” och egna pengar, som låg till grund för Virginia Woolfs angrepp på det patriarkaliska samhället. Samma krav inspirerade Mary Woolstonecraft, Olymp de Gauge och Aphra Behn, när de författade sina stridsskrifter. ! Sverige fick den heliga Bir— gitta sin dröm förverkligad: ett eget kloster, en nunneorden, som tog sig rätten att sälja egna avlatsbrev.

Det var först sedan vi börjat ställa frågor om förtryckets rötter, som vi upptäckte våra skrivande och kämpande förmödrar. Inte visste vi att det funnits så många kvinnor, som under tidernas lopp också ställt sig frågan varför kvinnor alltid var så ”fattiga". Varför fick vi inte studera, varför kunde vi inte kontrollera vår egen tid, varför undanhölls vi överallt den politiska makten? Vi vägrade att tro på myterna om hur ”kvinnan" egentligen var. Våra förmödrar vägrade också acceptera att kvinnor inte hade någon själ, inte kunde tänka, styrdes av sina drifter, saknade över- jag och därmed moral.

Genom att beskriva världen och analysera drivkrafterna kunde vi, som Virginia Woolf säger: hämta liv från alla de okända, outforskade liv, som varit våra förelöperskor. Vi måste också göra det arbetet själva. Vi måste finna formerna, ställa de rätta frågorna och jämföra våra erfarenheter som kvinnor i ett kvinnoförtryckande samhälle. Det gällde att göra poli— tik av det mest privata. Vi ville inte bara fråga, vi ville förändra världen.

Då kunde vi söka oss till folkhögskolan. Den svenska folkhögskolan. med sina rötter i lBOO—talets bondekamp och arbetarrörelse, hade en tra— dition av kulturkamp och klasskamp. Där fanns det ”rum” vi behövde. Där fanns också — och det var viktigare — en vilja att se till den enskilda individen, en tro på det personliga ansvarstagandet och en förvissning om att förändring var möjlig.

Kvinnorna och folkhögskolans miljo

Miljön, som skapats på de svenska folkhögskolorna, växlar från skola till skola. Detta gäller särskilt de yttre villkoren. Slott och herresäten, bruks- gårdar och hyreskaserner, moderna arkitektdrömmar eller stenhögar från sekelskiftet, uppbyggda med donationer från stormrika bönder — varia— tionen är stor. Men den inre miljön, den viktigaste, är sig ganska lik från norr till söder. i den miljön finns rum för samtal och samverkan, tole- rans och demokrati. Och, innehållet är viktigare än formen. Även om ekande Stentrappor och iskalla internatrum kan göra samvaron prövan- de, finns där en värme. Och menar jag, den värmen kommer av respek- ten för, och tron på individen.

För kvinnornas del är det särskilt viktigt att skolorna skapar en förstå- else för hur omvärldens villkor formar oss som människor, påverkar våra åsikter och attityder. Orättfärdiga samhällssystem och omänskliga arbets— och livsvillkor kan förändras, nya värderingar kan skapas och förändring är möjlig, om tillräckligt många i solidaritet ställer krav.

Smärtsamma erfarenheter från barndom och tonårstid försvinner inte utan spår. Jante—lagens stenhårda villkor gäller särskilt för kvinnor.

Kvinnorna och folkhögskolans pedagogik

Kvinnors livsvillkor formas av ett patriarkalt samhällssystem — här som överallt i världen. Livsvillkor, kultur i vid mening, bestäms av den till- gång vi har till vår tid, till teknik, pengar, språk och politik. Om under—

visningen på folkhögskolan skall leda till att kvinnor får ett starkare självförtroende, måste ”den allmänna medborgerliga bildningen” ta sin utgångspunkt i kvinnors historia och kvinnors verklighet.

Vi börjar med tiden. Den är ett magiskt ting. Den kan aldrig vara tom — den måste fyllas med något. Kvinnors tid fylls av andras behov. Och den som kontrollerar någon annas tid stjäl liv. Det anses som självklart att kvinnor skall ägna sin tid åt man, barn och omsorg. Det är aldrig självklart att kvinnor kan få tillgång till sin egen tid, än mindre kräva något av andra. Därför måste undervisningen vara sådan att kvinnor får tid till sig själva. Att läsa, forska, reflektera tillsammans med andra kvin- nor. Det "egna rummet” kräver också den ”egna tiden".

Kvinnor har hindrats att få kunskap om teknik. Det har varit ett man— ligt privilegium att få sådan utbildning och sådant arbete som inneburit kontroll av teknik. Det är fortfarande ett nästan totalt mansdominerat yr— kesområde. Här kan folkhögskolan i sin undervisning ge kvinnor nya möjligheter: teknik kopplat till miljöförstöring, kapprustning och kärn- kraft blir ur kvinnosynpunkt nödvändig kunskap. De praktiska konse— kvenserna av en hejdlös teknikutveckling utan omsorgsperspektiv måste analyseras. Alternativa lösningar, som vindkraft och solenergi, diskute- ras.

Språk och makt hör ihop. Makten över språket, meddelandet, har va- rit en förutsättning för överhetens kontroll. Den stela sammanträdesfor- men, byråkratspråket, ordvalet likaväl som reklamtexternas och såpope- rornas kvinnoförnedrande budskap, tjänar manssamhällets syften. På en folkhögskola skall smågruppsdiskussioner, rundor, där var och säger sin mening, och ett icke förtryckande, ickesexistiskt språk vara självklarhe- ter.

De demokratiska beslutsprocesserna med stort inflytande från delta- garna, tjänar syftet att förbereda eleverna för ett ansvarstagande i partier och föreningar. Analysen av maktspråk och reklamtrick har också en självklar plats i_ undervisningen. Det är viktigt att den roll som kvinno— förnedringen spelar analyseras noga. Språk och politik hör samman. Vi benämner världen utifrång vårt kvinnoperspektiv — då kan vi få kraft att förändra den. Varför är bara 9 procent av yrkesinspektionsnämndernas ledamöter kvinnor? Och varför är kvinnolönerna inom den statliga sek— torn bara 79 procent av motsvarande manslöner?

Makten över resurserna ligger inte i kvinnornas händer. Lönerna är lägre, mindre summor satsas på kvinnornas behov än på männens. Det gäller sjukvård, det gäller idrott och det gäller utbildning. På folkhögsko-

la är det lätt att i projektarbetsform analysera samhällsfrågorna och re- sursfördelningen. Då skall ett könsperspektiv alltid vara med.

Så kommer vi tillbaka till den allmänna medborgerliga bildning, som folkhögskolans undervisning skall syfta till. Så länge den demokratiska strukturen i Sverige kan leda till att kvinnor marginaliseras i beslutande organ och nämnder, ja överallt där makt utövas, borde ett självklart krav vara att den framtida folkhögskolan bygger all sin undervisning på ett kvinnoperspektiv. Männen är inte längre den självklara normen. Varje folkhögskola, som säger sig vilja ge just ”allmän medborgerlig bildning”, borde starta särskilda kvinnokurser.

Att det skall finnas daghem på varje folkhögskola borde vara ett vill- kor för att skolorna skall få statsbidrag. Det är dessutom få ställen, som lämpar sig bättre för barn än just folkhögskolorna: grönt gräs, parker och stora lekutrymmen. Ren luft och bilfria omgivningar.

Det praktiska omsorgsarbetet borde i en framtid delas lika mellan män och kvinnor. Finns det då något naturligare än att också på folk- högskolorna göra detta möjligt. Deltagare och handledare lagar mat och städar tillsammans. Många alldeles naturliga tillfällen till övningar i de— mokratiskt beslutsfatande kan utspelas kring beslut om matsedel och städschema. Då prövas solidariteten och handlingsberedskapen. Då blir kvinnornas livserfarenheter och kunskaper synliga.

Kvinnorna och pengarna

Kvinnor skall i framtiden komma som deltagare på folkhögskolornas kurser för att de vill ta sitt ansvar för sin och barnens framtid. De skall också komma för att få en nödvändig, behörighetsgivande utbildning. De skall kunna gå vidare till universitet och högskolor. Virginia Wolf skrev om det egna rummet och om de 500 pund som skulle göra kvinnofrigö- relsen möjlig. Det gäller också i dag. Utan de ”500 punden", utan stu- dielön i någon form, kan inte en vanlig kvinna komma till folkhögsko- lan.

Vi måste kräva ett rättvist studiesocialt skyddsnät: utbildningsbidrag, vuxenstudiestöd och studielån på samma villkor till kvinnor och män. Männen får i dag en mycket större andel av den resursen. Kvinnor, som inte varit anslutna till a—kassa, eftersom de varit hemma med barnen, el— ler städat på nätterna, eller haft lösa timmar inom vården, får i dag en bråkdel av den månadssumma deras manliga kamrater hämtar ut i stu-

diestöd. Detta är djupt orättvist och konserverar det gamla maktmön- stret.

Vi behöver folkhögskolan särskilt väl med tanke på alla de kvinnor, som kommit till Sverige från andra länder. De har ett annat modersmål, andra kulturmönster och värderingar. För dem kan folkhögskolan, just i kraft av sin tradition av respekt för individen och hänsyn till var och ens förutsättningar, sin tro på mångfald och debatt, bli den oas, det fredade rum, som gör det möjligt för dessa kvinnor att starta på nytt och få ett liv som fullvärdiga medborgare i Sverige.

Kvinnorna, forskningen och konsten

Det är också genom folkhögskolornas förmedling, som de nya forsk- ningsresultaten inom kvinnostudieområdet kan föras ut. Precis på samma sätt som lBOO—talets kulturradikaler arbetade med den folkliga kulturen och förde en dialog med den tidens bondestudenter och arbetarledare på folkhögskolorna, kan vi låta folkhögskolornas kvinnliga deltagare och Forumorganisationernas kvinliga forskare arbeta tillsammans. Ur det mötet kan en ny och samhällsförändrande kunskap och handlingsbered- skap växa fram.

De kvinnliga konstnärerna, hantverkarna, journalisterna och skådespe- larna har också den framtida folkhögskolan som en naturlig arbetsplats och utbildningsmiljö. Det är viktigt att de estetiska kurserna får finnas kvar med den mångfald och den kulturmiljö, som då skapas för alla på en folkhögskola. Den vidgade förmågan att tänka och känna, som vi ta- lar om i vår målsättning, kräver att andra uttryckningsformer än det tala— de och skrivna ordet tas i anspråk.

Det är mångfalden, debatten, kulturen, som varit det unika med skol- formen som sådan. Var annars träffar man människor med så olika livs- erfarenheter, från så olika miljöer, i så skiftande åldrar, svenska och in- vandrare

Att tro att skolformen skulle kunna överleva utan denna mångfald, är naivt. Det skulle finnas kvar lokaler, men folkhögskola är något annat: ett innehåll, inget skal.

Vi måste se folkhögskolan som en motmakt — en plats där missmodet drivs bort av solidaritet och handling — där vanmakten besegras. Det pri- vata är politiskt — och när tillräckligt många kvinnor i sina privata liv uppnår en ny medvetenhet, då är frigörelse möjlig. Då kan kvinnor gå ut i livet med de nödvändiga praktiska och politiska kunskaperna. När de i

praktisk handling lärt sig ta ansvar för skolsamhälle och studieinnehåll, när de tillsammans med andra kvinnor och män studerat kvinnoför- tryckets orsaker och yttringar, när de analyserat det patriarkala samhäl- lets orättvisor, då har de den nödvändiga medborgerliga bildningen. Då kan kampen mot kvinnolön, för daghem och en bra kollektivtrafik, för miljövård och fred börja. Då kan kvinnor ute i arbetsliv och samhälle driva krav på kvotering till beslutsfattande organ och och på delat an- svar för hem och barn.

Jag frågade mina kvinnliga elever vad de ansåg om folkhögskolans möjligheter. Varför skall kvinnor gå på folkhögskolekurser i framtiden? Jag fick många bra svar. Av utrymmesskäl kan jag bara_citera ett enda.

”Efter olika utbildningar och skolformer är det första gången jag. som är 37 år och yrkesverksam. går på en folkhögskola.

Jag upplever det som en unik möjlighet för mig att få stanna upp i mitt liv, tänka och känna efter hur livet ser ut och hur jag vill ha det.

Detta att inte ha en press på sig att prestera för ett bestämt mål. gör att jag tillägnar mig kunskap på ett helt nytt sätt och målmedve- tenheten kan komma, växa fram inifrån utifrån mig själv. Också fantastiskt att få möta andra kvinnor, medmänniskor, under så fria former detta att ta ansvar själv för skolan, gör att vi samarbetar och lär av varandra i stället för att tävla och konkurrera sinsemel- lan.

Jag känner en "helhetskänsla" i folkhögskolan. Laga maten, vara vaktmästare, städa, måla och skapa. sjunga, åh sången! gympa, röra på kroppen, prata, diskutera och läsa, alla möjligheter och all inspi- ration ger mig en skatt och någonstans en kraft att påverka mitt liv och göra det meningsfullt. Att ta vara på mina medborgerliga möj- ligheter ”ute" i samhället. Att bli en mer aktiv samhällsmedlem och

yrkesmänniska och morsa... ”

Till sist vill jag gärna påminna om den finlandssvenska författarinnan Birgitta Bouchts dikt Grundkurs.

lär dig att säga JAG (övning, repetition)

jag vet

jag tycker

jag kräver jag ger 132

jag är Jag gör

såg: jag vägrar

att ha dåligt samvete att skynda mig att sitta barnvakt att konkurrera att prestera att skratta åt dåliga vitsar att anpassa mig att ge upp

göm ingennng ännu

annat än vila i dig själv

sök dig ut var inte rädd ditt huvud vilar stadigt på axlarna du är klipsk och vacker

ge nån på käften det känns skönt

sluta slåss gör uppror

(lektion 1)

(lektion 2)

(lektion 3)

(lektion 4)

(lektion 5)

(lektion 6)

VÄLFÄRD, FOLKBILDNING OCH DEMOKRATI

av Gösta Vestlund

Vårt land har på några decennier förvandlats från fattigsamhälle till värl- färdsstat. Ett mirakel, som innebär en nästan obegriplig lättnad för hela befolkningen. Men nu skapar överraskande och allvarliga förändringar förvirring och oro hos både politiker och vanliga medborgare.

Mitt i en lång högkonjunktur med kraftigt ökad privat konsumtion an- ser sig de ansvariga tvingade att om möjligt sänka skatterna och minska anslagen på områden som ansetts som hörnpelare i välfärdsbyggetl

Samtidigt noterar man ökad oro politiskt: Organiserad politisk verk- samhet minskar och ensaks—aktioner ökar. Troheten mot partierna för- svagas, särskilt hos de unga.

Brister solidariteten?

Orsakerna till förändringarna är säkert många och sambandet mellan dem komplicerat. En central faktor är emellertid tydlig nog. Människor- nas egenintresse har ökat på bekostnad av gemenskap och solidaritet. Precis som barn har vi blivit så engagerade i alla saker, som vi fått råd till, att vi snart sagt glömt omgivningen. Den utvecklingen ser man klart i familjens splittring och i bristen på aktivitet i de flesta folkrörelser. Det är alltså motiverat att tala om välfärdens barnstadium.

Ett exempel. Ledaren för en av huvudstadens största och mest livakti- ga frikyrkor berättar, att man har svårigheter att behålla sitt semester— och kurscentrum i skärgården. Medlemmarna har inte längre tid att hjäl- pa till med reparationerna eller att komma till olika möten. Det är bara några trogna som ställer upp. Förklaringen är, att de har sina egna fri-

tidshus eller t.ex. utlandsresor att tänka på. Trots att deras kyrka satsar i hög grad på medlemskontakten prioriterar medlemmarna främst det pri— vata!

Vilken inverkan denna individualisering har på inställningen till lika människovärde och rättvisa för alla, har vi inget mått på. Men nog måste en långvarig och stark koncentration på de egna intressena tära på soli- dariteten. Välfärdssamhället kan inte bestå utan att en stor majoritet av medborgarna erkänner samma värdegrund och den måste bl.a. omfatta respekt för människovärdet. Brister den respekten då är välfärdssamhäl- let hotat i sina grundvalar.

Fråga är vilket allvar som kan ligga bakom diskussionerna om att med hänsyn till resurserna dela in medborgarna i A- och B—människor. Såda- na åsikter harju faktiskt förts fram i sjukvårdsdebatten. Den ena grupen skulle få vård, den andra bli utan! Då är människovärdet sönderbrutet! Eller för att låna en aktuell bild från den yttre miljödebatten; individua- lismen har frätt ett hål i det humanistiska ozonlagret! Det är inga över- ord. De svaga i samhället kan då riskera vilken behandling som helst. Eller låt oss använda en lika aktuell bild från det medicinska området; det humanistiska immunförsvaret skadas!

Nu är bilden å andra sidan inte alldeles entydig. Nya krafter och syn- sätt börjar tränga sig fram. Samtidigt som medlemsaktiviteten i de klas- siska folkrörelserna försvagas har det i snabb takt vuxit upp nya sam- manslutningar. Det är klubbar och smågrupper, som sysslar med alla upptänkliga aktiviteter som hunduppfödning, korsordslösning, radiopej- ling och yoga. De förenar ett individuellt hobbyintresse med en form av småskalig solidaritet. Kanske är det ett första steg från en renodlad indi- vidualism till andra livskvaliteter som samarbete och gemenskap? En trevande öppning ut mot samhället igen? I så fall kan man hävda, att vi är på väg in i en ny fas av välfärdssamhällets utveckling, en sorts puber- tet! En förändring av stor betydelse för det vi här kallar det humanistis- ka immunförsvaret.

Folkrörelserna - stagnation eller förnyelse?

Det råder så gott som fullständig enighet om folkrörelsernas oskattbara betydelse för demokratins framväxt och konsolidering i vårt land och därmed för välfärdssamhällets uppbyggnad. De djupa förändringarna har emellertid också inneburit stora omvälvningar i folkrörelsernas verksam— het. Med några undantag har medlemsaktiviteten sjunkit kraftigt. Lokal—

press, radio och telefon har övertagit uppgiften att förmedla traktens händelser och särskilt teve har framgångsrikt konkurrerat ut föreningens underhållningsprogram.

Dessutom har flera av organisationernas ursprungliga kampmål upp- nåtts. Frikyrkorna behöver inte längre kämpa mot en övermäktig stats- kyrka och både den politiska och den fackliga grenen av arbetarrörelsen har nått större framgångar än de kunde ana för bara några decennier sc- dan. Nykterhetsrörelsen har inte lyckats i samma utsträckning. Jämfört med förhållandena på 1800—talet har den dock kommit ett gott stycke på väg. Men den allt starkare konsumtionskulturen, som också medför nya dryckesvanor, ställer den inför nya arbetsuppgifter tillsammans med de gamla. Idrottsorganisationer brottas med växande interna problem i samband med kraven på olika förmåner från många aktiva. Till detta kommer också olustiga dopingaffärer. Men samtidigt måste betonas att idrottsföreningarna når fler unga än andra sammanslutningar i vårt land.

Den sjunkande medlemsaktiviteten, som utöver vad som redan fram- hållits, i hög grad påverkas av krafterna i välfärdens barnstadium, har fått flera konsekvenser. Den har tvingat de ansvariga att anställa perso- ner för att säkerställa verksamheten. Vi har fått en sorts "folkombuds- män”, som i stor utsträckning planerar och genomför arbetet på alla ni- våer i ”Organisations—Sverige”. Det är en växande och mäktig, relativt ny, klass i välfärdssamhället, som besätter många platser i våra politiska organ och utgör en inflytelserik grupp vid de flesta kongresser och kon- ferenser.

De är i regel mycket kunniga och mycket hängivna rörelsens idéer — inte sällan mer än övriga medlemmar. Det är de övriga medlemmarnas passivitet, som skapat den nya klassen och som en konsekvens har ”för- eningsklimatet” ändrats. Medlemmarna har steg för steg blivit observatö— rer och utvecklar ett ”distansintresse” gentemot de betalda "arbetsmy- rorna”. Avståndet mellan "gräsrötterna” och ledarna har ökat och bidra- git till ett elitistiskt inslag i folkröreslernas demokratiska mönster.

Demokratin i smältdegeln

Många tycks tro att vår demokrati är mycket gammal. Men så är det in- te. Den politiska demokratin med rösträtt för alla vuxna har ännu inte fyllt 70 år! Den har emellertid under den förhållandevis korta tiden visat en ovanlig stabilitet bl.a. i fråga om valdeltagande och partitrohet. Det

är därför lätt att tro, att den inte kan rubbas av icke—demokratiska kraf- ter i vårt samhälle.

Med de förändringar i samhället, som tidigare analyserats, finns det tvärtom skäl att vara uppmärksam inför de problem som vuxit fram sam- tidigt med välfärdssamhället. De politiska organisationerna uppvisar samma svårigheter som övriga folkrörelser. Man har att kämpa med ett svagt medlemsengagemang och följden blir att en liten grupp aktiva do— minerar verksamheten. Denna grupp bestämmer också i regel vilka kan- didater, som skall representera partiet i olika politiska organ. Detta kan knappast vara positivt vare sig för förnyelsen eller för ledarkvaliteten.

Maktutredningen har dessutom visat att det bara är cirka två procent av befolkningen som är villig att åta sig politiska uppdrag. Mobiliserings- graden är mycket låg. Samtidigt konstateras att rörligheten mellan parti- erna ökar och att unga väljare inte känner samma trohet mot olika parti— er och ideologier som äldre generationer. Benägenheten att söka lösa olika svårigheter med aktioner som trädkramning och ockupationer har blivit allt starkare. Undersökningar visar att sådana aktiviteter mot poli- tikerna växer. Det talas mer och mer om politikerförakt. Det finns alltså risker för att demokratins anseende tar skada. Nu krävs målmedvetna in— satser för att motverka skadorna och stärka en i väljargrupperna förank- rad samhällsordning. Någon panik är det nog inte fråga om. Men det är klokt att se om huset i tid.

Folkhögskolan, folkrörelserna och demokratin

Det är starka och komplicerade krafter, som driver förändringen. Egen- intresset stärker både människors och gruppers insatser, men drar också upp skiljelinjer och motsättningar. Kommersialismen — nära besläktad med egenintresset - sätter in sin kraft med både positiva och negativa verkningar. En stark tro på tillväxtekonomin stimulerar dessa huvud- strömmar och en del experter förebådar en skärpt konkurrens som nöd- vändig för att över huvud taget vidmakthålla och öka välfärden. Det är alltså en hård kamp mellan mäktiga intressen både inom och utom lan- det som paradoxalt nog bildar underlaget för ett samhälle med värde och trygghet för alla! Hur kan det förenas? Är det egentligen så under— ligt att sprickorna blir både fler och djupare i välfärden?

Det behövs inga filosofiska djupdykningar för att se att kampen för so— lidaritet och demokrati blir huvuduppgiften för decennier framåt. Det gäller att mobilisera alla positiva krafter och samordna deras insatser.

Folkbildningsarbetet, i huvudsak uppburet av folkhögskolorna och Studieförbunden, är som nämnts en del av försvaret för människovärde och rättvisa i det moderna samhället. Men begreppet folkbildning upp- fattas i dag inte så av alla. Under seklets första decennier förknippades det med kampen för demokratin. Ledare som Ellen Key, Olle Olsson och Rickard Sandler bidrog i hög grad till den tolkningen. Nu tycks många, bland dem också en del politiker, anse att folkbildningsarbetet främst är en sorts lyxaktivitet. Till en del kan man förstå den inställning- en. Medan studier i cirklar med hobbybetonade ämnen har ökat starkt, går det snarare åt motsatt håll med de samhällsinriktade ämnena. ! folk- högskolorna har allt fler estetiska och specialinriktade linjer inrättats de senaste decennierna.

Nu är ju estetisk verksamhet en väsentlig del av ett välfärdssamhälle, bl.a. därför att den bidrar till skönhetsupplevelserna, utvecklar fantasin och ger möjlighet till gemenskap. Det är ett tungt motargument. Men mer än så; undersökningar visar, att arbete i t.ex. praktisk—estetisk verk- samhet i många fall stimulerar deltagare till politisk aktivitet! Naturligt- vis måste det dras en gräns för vilka hobbybetonade aktiviteter, som bör få bidrag av allmänna medel. Utöver vad som redan framhållits måste dock betonas, att dessa ämnen ofta är "inkörsporten” till mer teoretiska ämnen för korttidsutbildade medborgare.

Trots detta är det angeläget att förstärka samhällsämnena i folkbild— ningsarbetet. Det gäller för både Studieförbunden och folkhögskolorna.

Folkhögskolans resurser är en väsentlig tillgång i kampen för solidari— tet och demokrati. Det finns 128 skolor. Antalet elever i långa kurser uppgår till ca 15000 och i korta kurser når man ca 225000!

Folkhögskolorna har emellertid sina speciella problem att kämpa med. Elevrekryteringen har varit och är det stora bekymret för de flesta och påverkar kursernas inriktning och valet av nya kurser. Under de se— naste decennierna har många linjer med speciell uppläggning och utfor- made för deltagarnas yrkesförberedelser eller särskilda fritidsintressen. Många av de korta kurserna har också ett begränsat innehåll. Skolorna söker gentemot den ”smalare" uppläggningen att skapa balans och så långt möjligt förverkliga förordningens bestämmelser om allmän med- borgerlig bildning.

Det är den insatsen och det omfattande kontaktnätet med folkrörelser- na, som är folkhögskolans ”frontavsnitt” i kampen för att stärka solidari- teten och delaktigheten i samhället.

Folkhögskolan i framtiden

Folkhögskolans huvuduppgift måste också i framtiden vara att ge de stu— derande vid alla kurser så långt som möjligt en allmän medborgerlig bildning. Med den starka inriktning mot yrkesutbildning som präglar de flesta undervisningsinstitutionerna, liksom många av dem som söker sig till folkhögskola, är det mycket angeläget att folkhögskolan får allt stöd för denna insats.

Det kan bl.a. ske genom — att uppgiften betonas starkare i en kommande förordning eller i myndighetens anvisningar,

— att folkhögskollärarlinjen vid uniVersitetet i Linköping får ökade re- surser för utbildning och fortbildning med inriktning på en förstärkning av insatserna för samhällsansvaret.

Som redan framhållits har folkhögskolan i hög grad bidragit till ledar- utbildningen i våra folkrörelser! Den uppgiften blir mer än väsentlig i framtiden. Tendenserna i utvecklingen att många medborgare söker sig till små hobbybetonade grupper ställer föreningsledarna inför nya upp- gifter. Deras insikter om förutsättningarna för en personligare kontakt mellan människorna måste förstärkas, likaså deras förmåga att så långt möjligt kombinera medlemmarnas individuella intressen med förening- ens huvuduppgifter. Många folkhögskollärare har goda förutsättningar att ge undervisning i ledarfrågor, men det tilkommer ständigt nya rön och deras insats skulle bli av större värde genom

— att det bereddes möjlighet, t.ex. genom tjänstledighet på förmånliga villkor, att delta i speciella kurser om ledarfunktionen vid universitet el- ler andra för ämnesområdet aktuella institutioner eller/och

— att de gavs tillfälle till studiebesök i verksamhetsformer med sär- skild insikt i modernt ledarskap.

Kunskaperna om folkrörelserna och deras betydelse för demokratin är sannolikt begränsade, kanske främst i de yngre generationerna. Bristerna skulle kunna reduceras genom

— att lärare genom tjänstgöringsbestämmelser finge möjlighet att ge information om folkrörelsernas funktion och betydelse främst i det all- männa skolväsendet.

Som tidigare nämnts kan man inte bortse från risken för att funda- mentala humanistiska värden kan försvagas i ett bistrare ekonomiskt kli- mat. En ständig uppmärksamhet på förändringar är av största betydelse. Folkhögskolorna kan genom sina kontakter med olika folkrörelser bidra till en kontinuerlig analys av utvecklingen och tillsammans med organi-

sationernas ledare vidta åtgärder för att göra olika medlemsgrupper medvetna om konsekvenserna.

Inte sällan kräver kursverksamheten vid folkhögskolorna intensiva in- satser av lärare och övrig personal. Det blir därför ofta inte tid eller kraft över för kontakter med den kringliggande bygden, Men i ett skede, då fundamentala förändringar äger rum, är det av stor betydelse, att folkhögskolan blir en mötesplats för grupper med olika intressen och åsikter. Det är därför angeläget att söka utveckla resurser för en konfe- rensverksamhet, där skolorna kunde inbjuda representanter för den all— männa skolan, lokala massmedier, näringslivet. kulturella organ, politi- ker och kommunala myndigheter för utbyte av information och åsikter av betydelse för bygden eller regionen i centrala frågor.

En sådan verksamhet skulle stimuleras genom — att ansvar— för sådan kontaktverksamhet kunde ingå i lärarnas tjänst- göring och

— att bidrag kunde förstärkas till inköp av speciell litteratur för sko— lornas bibliotek, som analyserar samhällsförändringar.

[ ett sådant kontaktnät skulle givetvis Studieförbunden ingå, liksom bildningsförbunden på regional nivå.

Skapa ett självständigt folkbildningsråd!

För att öka folkbildningsarbetets slagkraft är en förändring av den cen- trala organisationen av stor betydelse. Myndighetsfunktionen för folk- bildningsverksamheten har sedan begynnelsen varit inlemmad i skol— överstyrelsen. Det har under uppbyggnadsskedet varit av stort värde. Man har haft tillgång till ämbetsverkets rutiner och olika kontakter och dessutom har folkbildningsaktiviteternas status stärkts genom samhörig- heten med SÖ.

[ ett läge då folkbildningskrafterna står inför nya och stora utmaningar är en central organisation uppbyggd utjfrån folkbildningsverksamhetens speciella funktion och huvuduppgift mycket angelägen. Den allmänna skolan kräver en helt annan central organisaiton. Strukturen, rutinerna, urvalet av ledare och styrelsens sammansättning bestäms av denna funk? tion. Med undantag av ett fåtal beslutsfattare på folkbildningsenheten är ledarna valda med hänsyn till sina kunskaper och erfarenheter i skolfrå— gor. Det är självklart med hänsyn till ämbetsverkets ”tunga” uppgifter. Önskemål om en ”skilsmässa” har alltså ingenting att göra med person- kritik. Det bygger på skillnader i funktionen.

Beslutsorgan. konferenser, arbetsgrupper och — som redan nämnts — själva styrelsen komponeras och präglas av den starkt reglerade skolans folk. Folkbildningsarbetet arbetar utifrån andra förutsättningar. Delta- gandet är fritt och frivilligt och gäller vuxna, vilket innebär en väsentligt annorlunda pedagogik och tillsyn. Därför är ett fristående centralt organ för folkbildningsverksamheten i landet starkt motiverat.

Det är möjligt att ett sådant organ till en början skulle förlora något i fråga om status hos en del politiker och myndigheter. Men det skulle kunna anpassa sin verksamhet smidigare och göra snabbare förändring- ar, om så behövdes. Den väsentligaste vinsten skulle ändå vara att få en sammansättning av styrelsen och av rådgivande organ, som gav direkt kontakt med likartade verksamheter. Man kan tänka sig representanter för olika folkrörelser, humanistiska enheter vid universiteten, radio och teve., Kulturrådet, Journalistförbundet, olika konstnärsorganisationer och naturligtvis SÖ.

Ett Statens folkbildningsråd skulle på så sätt kunna bli av stor betydel- se för en kraftsamling på bred front för en effektiv folkbildningsinsats till förstärkning av det humanistiska immunförsvaret.

av Ana Maria Narti

Finns det någon anledning att förstärka stödet till folkhögskolorna i en tid med välutvecklade centrala studiesystem och effektiv utbildning inom företagen? En lång rad reformer har gett stor spridning till varierade l'or— mer av utbildning. Grundskolan, gymnasier, universitet och högskolor är avsedda att ta emot de flesta av landets ungdomar. Vuxenskolor och in- tern utbildning inom olika arbetsenheter har öppnat nya kanaler för kunskapsförmedling. De llesta människor med fasta arbeten har bakom sig längre utbildning än deras föräldrar hade under sina yrkesverksamma liv, många av landets medborgare studerar vid återkommande perioder. Finns det någon anledning att uppmuntra och utveckla folkhögskolan?

Folkhögskolan växte upp ur den kulturella segregation som känne— tecknade samhällen där enbart människor med relativt god ekonomi och fördelaktig social ställning kunde unna sig lyxen att studera; i vår tid är studierna i princip öppna för alla. Skall vi då fortsätta satsa på folkhög- skolan och på de andra besläktade alternativa studievägarna inom stu— dieförbunden?

Mitt svar är: Ja. Just i dag, när tillgången på utbildningar har blivit så stor och när alla medborgare kan, om de vill, oavbrutet förbättra och fördjupa sin utbildning, just i dag är de alternativa utbildningssystemen viktigare än någonsin. Påståendet låter paradoxalt, nästan obegripligt, men läsarna med praktisk erfarenhet av undervising kommer inte att bli förvånade. De vet att alla stora utbildningssystem riskerar att drabbas av stelbenthet och ineffektivitet. Och de vet — framför allt — att spridningen av skolor över landet och ett lättare inträde i utbildningens värld inte automatiskt leder till den kulturella segregationens död. Tvärtom, statis- tiken visar med all oönskad tydlighet att arbetarklassens barn inte alls lockas av studier, att de inte stormar lärdomens högre fästningar. Det är fortfarande familjetraditionerna som bestämmer hur mycket en ung

människa tänker studera och vilket kunskapskapital den strävar efter att tillägna sig. Och i samhällets bottenskick lever människor med allvarliga brister i sin elementära utbildning, s.k. funktionella eller faktiska analfa- beter. Hela livet genomträngs av intellektuella koder, vi använder siffror och bokstäver för att genomföra oerhört enkla vardagliga handlingar, t.ex. för att öppna våra bOstäders portar. Det egentliga fysiska arbetet blir allt mer isolerat inom vissa marginella delar av samhället — på grund av de nya teknologierna. I denna nya värld dominerad av räknesätt och bokstavskombinationer finns det inget utrymme för människor som har svårt att läsa, skriva och räkna. Teknikernas explosion gör att dessa medborgare i praktiken stängs in i en social grupp utanför samhällets ra— mar, en grupp berövad möjligheten att leva ett värdigt och spännande liv.

Med andra ord: de kulturella privilegierna har inte avskaffats. Ett nytt ståndssamhälle håller på att växa fram, ett hierarkiskt samhälle i vilket kunskapskapitalet spelar allt viktigare roll. Att grundskolan ger stor spridning till en oftast varierad och omfattande utbildning har inte betytt att de sämst lottade har fått nya chanser att ta del av kulturens mest krä- vande och mest givande erfarenheter. Delvis kan grundskolan misslyckas — vilket inte så sällan inträffar, som följd av den förstelning av undervis- ningen jag talade om, och delvis har själva den teknologiska utveckling- en och kraven på ständigt nya kvalifikationer höjt ribban — kunskapernas ribba - överallt på arbetsmarknaden och i vardagen.

Det verkar vara med utbildningen så som det är med vården: ju mer tillgång och mångfald ökar, desto fler och bredare blir behoven.

Denna stegringsspiral drivs vidare i allt hastigare takt när avgörande förändringar äger rum i kulturens miljöer. Nya element kommer in i bil— den — masskommunikationens effekter orsakar total omvandling i männi- skornas relationer med sig själva och med sina minnen, i dialogen med andra och i överföringen av kunskap och erfarenhet. Marknaden för produktion och distribution av underhållning, information och kultur har aldrig tidigare kunna sälja så mycket som i vår tid. Mängden av nya produkter - TV—kanaler, videoprodukter, musikaliska prylar — skapar i sig nya svårigheter, därför att den läser en mycket stor del av den mind- re kunniga befolkningen till en lättillgänglighet med negativa förtecken. Det är faktiskt lättare att snabbt sälja mekaniskt utformade spektakel som kräver ett minimum av koncentration och deltagande än att vinna den stora publiken för filmer, föreställningar och konserter som talar till kunniga och kritiskt krävande åskådare. Underhållningen sätter ofta lik- hetstecken mellan nöjen och passivitet — och i många fall också mellan

njutning, dålig kvalitet och destruktiva tendenser — och denna typ av un- derhållning är på stark frammarsch. Havet av förströelser tomma på tan— kar, fattiga på levande mänskliga erfarenheter eller fixerade vid sadistis- ka spektakel hotar att dränka oss alla: en kulturell miljöförstöring som säkert vållar stora sociala, psykologiska och intellektuella skador framför allt hos underklassens barn och ungdomar.

Alla dessa nya situationer kan bemötas enbart om kulturen grupperar sina krafter i starka centra för motstånd, miljöer där människans möten med kunskap, förströelse och nya erfarenheter kan växa fram utan på- verkan från de gigantiska internationella mekanismerna för snabb för- säljning av information och underhållning. Det är just denna roll som den fria utbildningen får i nutidens samhälle — att möjliggöra en aktiv kamp mot kulturell segregation, fördumning, avhumanisering genom våld och förnedrande underhållning.

Vi behöver praktiska möjligheter att organisera en ny sorts folkbild- ning, en ny kamp avsedd att öppna för alla medborgare vägen till kvali- tet. Och vi behöver små och levande kulturmiljöer där den aktiva män- niskan — skapare och mottagare av kultur — självständigt kan handla, mö— ta andra människor, väcka deras lust att lära sig konsten att handla.

Detta innebär — självklart — inte att vi ska starta landsomfattande kampanjer, att predikare och förkunnare ska offentlgt fördöma den för- dummande och avhumaniserade underhållningen och kalla till massmö— ten med den goda kulturen. Detta innebär — tvärtom — att det praktiska arbetet med krävande studier och högt kvalificerad kultur ska vara till- gängligt för så många som möjligt, också utanför de allmänna utbild— ningssystmen och bredvid den undervisning som pågår på arbetsplatser- na.

Låt oss bredda diskussionen och se längre bakåt i tiden. Det icke in- dustrialiserade samhället lämnade alltid utrymme för skapande i de fatti— gas tillvaro, hela bondekulturens arv talar om detta. Människorna kunde inte skriva och läsa, men de var inte berövade en egen kulturell och mycket aktiv verksamhet för den skull. Det var de många och fattiga som i vardagens alla olika situationer skapade, tog emot och förde vida- re en mycket rik och djup kultur, den muntliga kulturen. Vad industria- lism och postindustrialism har åstadkommit är en kulturell och estetisk passivisering av massorna. Tidigare hade de fattiga varit aktiva skapare och mottagare av den egna muntliga kulturen och deras kulturliv blev dessutom ofta inspirationskälla och impulsgivare för den lärda kulturen och alltså grogrund för en hög konstnärlig aktivitet. lndustrialism och postindustrialism förvandlar just dessa sociala grupper på samhällets bot—

ten till passiva konsumenter av lättillgänglig underhållning utan rötter i bondetraditionen eller kontaktytor vända mot den lärda kulturen. Folk- kulturen, aktivt skapad och aktivt mottagen av massorna, ersätts nu av mekaniskt producerad kultur för folket. De gamla sagornas rikedomar av poesi och djupt tänkande, den folkliga bildkonstens och musikens oändlighet av skatter lämnar plats för produkter tillverkade efter okon— centrationens och tankelöshetens rutiner.

Den nya kulturella segregationen öppnar en avgrund mellan kvalitet- kultur och masskultur när industrialismen berövar massorna den vardag- liga träning som behövs för aktiv delaktighet. Man kan inte motverka denna segregation genom ord, genom information eller övertalningskam- panjer. Det enda vapen som kan tänkas ge resultat i denna strid är prak- tiken — därför att enbart praktiken tränar fram den aktiva delaktigheten och det kritiska självständiga tänkandet. Bara den som läser bra böcker, och inte några få, utan många bra böcker, blir skapande läsare och kän- ner, förstår hur dum och hur djupt fördummande tantsnusket är. Bara den som ofta lyssnar till krävande musik hör melodifestivalernas tomhet och banalitet. Bara den som regelbundet söker sig till levande filmer är utrustad med varaktig immunitet gentemot våldets pornografiska och sa- distiska blodbad i videoreportoaren.

Folkhögskolorna kan blir träffpunkter där avgörande möten med den levande kulturen och konsten äger rum — ett slags elitskolor öppna för hela folket. Jag är ju varm anhängare av den tanke som Brecht formule— rade när han gjorde uppror mot socialrealismens stalinistiska slagord om lättillgänglighet. Han ville att alla människor ska erbjudas möjlighet att — om de vill — närma sig den högsta och mest krävande konsten, den expe- rimentella prosan och teatern. ”Kaviar för folket!” var det uttryck som han använde och jag tror att han hade rätt.

Vi försvarar inte underklassens intressen om vi klistrar etiketten ”ta- bu” över alla tankar på elitskolor eller om vi bygger upp så många svå- righeter inför all sorts elitutbildning att vi i praktiken stoppar erfarenhe- terna av detta slag. De priviligierade kommer alltid att fortsätta bilda si- na miljöer, sina revir för högklassig utbildning och kultur — inom eller i kanten av de allmänna system som politiken ritar. Detta sker också, trots alla vackra deklarationer om fullständig jämlikhet inom utbildningen. Boendets segregation — de skarpa skillnaderna mellan rika villaförorter och fattiga stadsdelar med höghus och oerhört blandad befolkning — fungerar som en automatisk sorteringsapparat mellan bättre och sämre Skolområden. Vi hjälper de grupper som utsätts för kulturell segregation om vi tillåter och uppmuntrar uppkomsten av många och helt olikartade

elitskolor med skilda ekonomiska förutsättningar och varierad profile- ring på många skilda områden. Vi hjälper de kulturellt undernärda på så sätt därför att mångfalden av elitskolor och deras spridning i alla slags miljöer öppnar en möjlighet också för dem som inte har råd att bosätta sig i välmående och luxuösa boendezoner.

Det alternativa skolsystemet — Studieförbunden och folkhögskolorna — kan göra underverk om de verkar just som alternativa system, alltså om de renodlar och fördjupar sin egenart i kontrast med både den allmänna skolan och den kommersialiserade utbildningen.

Egentligen var det så som jag först mötte det alternativa utbildningsy— stemet vid min ankomst till Sverige 1970. Jag lärde mig svenska på en utmärkt skola, ABF:s kurser för invandrare, jag började arbeta professio- nellt inom lnge Waerns teaterskola, en fri arena för möten med pedago- ger från hela världen och en djärv institution för experiment och trä- ning: få scenskolor är lika berättigade till titeln högskola som denna öd— mjuka men oerhört inspirerande teaterverkstad. Under de knappt tjugo år som har gått sedan denna min första tid i Sverige, har jag sällan fått erfara lika intensiva och givande möten med utbildningen. De fria sko- lorna som gav mig möjlighet att besegra flyktingens förvirring och snabbt komma in i mitt nya lands kultur trots att jag saknade både pengar och språk, var mycket bra skolor — just därför att de var fria. Människorna som arbetade där hade inte hamnat på sin arbetsplats genom att följa karriärens trappsteg — de befann sig där därför att de hade valt att arbeta fritt med någonting som de var passionerade av och därför att andra sy- stem inte tillät dem arbeta så som de önskade. Stelbentheten hade få chanser att ta över i dessa fria skolor, därför att experimentella arbets- metoder och ständigt sökande är naturliga ingredienser i en verksamhet styrd av kärlek till yrket och till medmänniskorna.

Denna anda har alltså en egen tradition i den svenska alternativa ut— bildningen. Det gäller att ta vara på detta arv och stimulera fram en kraftig ny utveckling. Områden inom vilka den fria utbildningen har möjlighet att växa är svåra att räkna upp. Hantverk, konst, sociala kun- skapsgrenar viktiga för medborgarnas kompetens i politiken, vetenskap- lig analys nödvändig för förståelsen av vår tids ekologi och etik, oriente- ring i de nya teknologierna — allt detta kan ge näring till en pånyttfödel- se. Ett villkor blir dock viktigare nu än tidigare — om folkhögskola och studieförbund ska kunna uppfylla alla löften som den fria utbildningen bär inom sina strukturer: nämligen en öppen och intensiv dialog mellan

å ena sidan den etablerade undervisningen och kulturen och å andra si— dan de fria skolornas värld.

Studieförbunden borde inrikta sin verksamhet först och främst på en bred kamp mot den nya okunnigheten. Att utrota analfabetismen — funk- tionell eller fullständig; att träna fram människornas förmåga att oriente- ra sig i vetenskapens och konstens värld, att erbjuda ständigt aktuell in- formation och analys om politik, juridik och sociala kunskapsgrenar, att bedriva språkundervisning på alla nivåer — dessa kunde vara studieför- bundens arbetsuppgifter i ett samhälle som inte accepterar kulturell dis- kriminering. Folkhögskolorna skulle då kunna bli fördjupningens och förnyelsens aktiva laboratorier, massornas elitskolor.

KAN FOLKHÖGSKOLAN RADDAS?

av Ronny Svensson

För drygt 100 år sedan grundades den första folkhögskolan i Sverige som följd av att demokratiska folkrörelser växte fram och den allmänna folk- skolan blev accepterad. De många folkhögskolor som bildades under slu- tet av ”400—talet fick en sjudande verksamhet. Utan dem hade den fram- växande arbetarrörelsen stått mycket svagare både då och nu.

I dag föreslår flera lokala och regionala huvudmän — inte minst lands- tingen — att en del folkhögskolor bör avvecklas eller byta huvudman. Man anser inte att de fyller ett vettigt behov. I takt med främst krisen in— om den traditionella sjukvården får framtidsinvesteringarna i mänsklig kompetensutveckling skjutas åt sidan. Och detta sker under en period då behovet av vuxenutbildningen är större än någonsin. Hur har detta blivit möjligt?

Bristande inre kreativitet

Orsakerna till några huvudmäns bristande förståelse för utveckling av folkhögskolan får sökas i många rötter. En handlar om att den traditio- nella "begåvningsreserven" inte längre är så stor och en annan om att den vanliga gymnasieskolan tillsammans med Komvux fått stor utbred— ning. Men jag vill också tillfoga att flera folkhögskolor måste ta på sig ett eget ansvar för att de inte förnyat sina kurser, sin pedagogik, sin utåtrik- tade verksamhet samt förmåga att ligga nära kunskaps— och behovsfron— ten.

En del folkhögskolor har försökt att överleva genom att bli en ”alter- nativ” högskola, ett ”alternativt” gymnasium eller någon annan kopia av

verksamheten hos andra huvudmän. Man kan i och för sig förstå att så— dana strävanden kan ligga nära till hands när elevtal sjunker och statsbi- drag blir mindre värda. Den senare utvecklingen har ju varit illavarslan- de för folkhögskolan under 250—talet.

Den bristande kreativiteten hos huvudmän och folkhögskolornas per- sonal — strålande undantag finns ju dock i hela landet — att utveckla folkögskolan till en angelägen resurs för framtiden har gjort att många ledande politiker tvivlat på utbildningsformen eller helt enkelt inte kun- nat se dess särprofil i relation till allt annat utbildningsutbud. Och när krubban (hos staten och landstingen) är tom så Nedläggningsplaner blir i det läget om inte acceptabla så möjligen förståeliga.

Ett gynnsamt läge för offensiv politik

Som jag ser det befinner sig samhällsutvecklingen i slutet av 80—talet i ett läge som objektivt sett borde gynna en stark utveckling av folkhög- skolan. Jag tänker på fenomen som:

— att kunskapsklyftorna växer mellan sociala grupper, LO— och TCO/SACO—anställda på arbetsplatserna samt förtroendevalda och anställda tjänstemän inom offentlig sektor och organisationer — att det börjar kosta stora summor att få tillgång till viktig kunskap — att tillgång till ”de rätta kontakterna” återigen spelar stor roll för att kunna påverka och få bra information/kunskap — att en stor del av befolkningen endast har grundskoleutbildning när gymnasieexamen krävs för allt fler jobb - att kunskap på nytt blivit fråga om en allt starkare makt — att utbildning i skilda former kostar stora summor. Det märks redan på rekrytering från socialgrupp 3 till högskolan. Den har minskat sedan 1975 för män i denna grupp. Detta betyder att det finns ett stort behov av kunskapsuppbyggnad hos många för att dels inte slås ut från arbetsmarknaden och dels kunna på- verka sina egna omgivningsvillkor/sin närmiljö. Med tanke på att ung— domskullarna blir mindre under 90—talet blir behovet av äldre arbets- kraft större. För att denna grupp i sin tur skall kunna utnyttja en sanno- likt mycket god arbetsmarknad under hela 90—talet krävs en fortbildning och ”gymnasie”—utbildning i stor skala. Folkhögskolan är här ett intres- sant alternativ.

Det andra akuta behovet gäller ökad kunskap hos förtroendevalda i allehanda beslutsfunktioner. Mycket talar för att kommuner och lands-

ting måste se över sina förvaltningar helt och hållet och radikalt föränd- ra organisation, beslutsformer samt servicesystem. Den finansiella krisen inom den offentliga sektorn är mycket akut — inte bara i storstäderna. Detta kräver en nästan total omvandling av kollektiv verksamhet under 90—talets första hälft. Folkhögskolan ”står nära” en stor del av de förtro- endevalda genom att den arbetar med vuxna och många har erfarenhet från utbildningsformen. Att stötta utvecklingen av förtroendemannasyste- met är en klassisk roll för folkhögskolan.

Demokrati och regional utveckling

De ökade problemen på ”kunskapsmarknaden", behovet av fler välut- bildade vuxna under 90—talet (blir en gynnsam faktor för i första hand kvinnorna) samt kravet på en bättre kunskapsunderbyggnad för våra för— troendevalda i offentlig sektor men även i folkrörelserna ser jag som en ypperlig chans för folkhögskolan att åter finna sin ”historiska profil”— att stötta en generell och specialiserad ”allmänutbildning” som stöd för de- mokratins bevarande och fördjupning. Men hur skall detta gå till och vad har folkhögskolan att komma med?

Det som gör att folkhögskolan passar för en kvalitativt bra vuxenut- bildning är att:

— pedagogiken är anpassad till vuxna människors erfarenheter

— verksamheten både riktas mot individens särbehov och kollektivets

gemensamma behov — betygshets lagts åt sidan

— man satsar mycket på att utveckla individens kreativitet

— man tar människor på allvar och kan lyssna på de studerande. Men chanserna för en utveckling av folkhögskolan gäller inte bara dessa mer ”akuta behov”. På ännu fler områden finns möjlighet att ge folkhögskolan en helt ny profil — en folkligt förankrad högskola för re- gional utveckling.

Folkhögskolan har med andra ord ett allmänt utbrett förtroende som den ännu kan spela på i syfte att verkligen nå de vuxna som behöver utökad kunskap. Folkhögskolan kan med fördel profilera sig både med generell kunskapsförmedling och specialiserad utbildning riktad mot vis- sa funktioner och sakområden. Utan en stark och egen unik profil blir det sannolikt svårt att överleva för flertalet enheter. Det ordinära skol— systemet kommer att kosta så mycket under 90—talet att en profillös folk- högskola inte har en chans.

De förtroendevalda i främst kommuner och landsting sitter i en svår beslutssituation. Ekonomin närmar sig ett farligt läge, personalsituatio-

nen

blir allt svårare att lösa, flera stora grupper kräver väsentliga löne-

ökningar, invånarna klagar på bristande service och kommunerna tving- as till stora satsningar på barn— och äldreomsorg i en tid då staten hotar att dra in merparten av vad nya skatteökningar kan ge.

För att ta sig ur detta oerhört svåra dilemma behövs mycket kunska- per på många områden som:

*

omvärldsutveckling

kunskaper om befolkning, näringsliv, kommunikationer, ny teknik och mycket annat på internationell, nationell och regional nivå framtidskunskap kunskaper om människors ändrade värderingar och nya behov, nya möjligheter att leva enbart med flödande energikällor, nya och bätt- re sätt att bygga hus osv.

organisationsutveckling

kunskaper om nya orgnisationsmodeller för partier och folkrörelser, alternativa sätt att fördela arbetet i en organisation, nya och effekti- vare former för styrning av den kommunala apparaten etc. alternativa serviceformer kunskaper om kombinerade butiker för flera olika varor och tjäns- ter, integrerade servicecentra i kvarter och glesbygd, kooperativa former för barna— och äldreomsorg, beställarstyrda bussar m.m. målstyrning av verksamhet kunskaper om alternativa sätt att styra en förvaltning, klarare roller mellan förtroendevalda och tjänstemän, målstyrd budgetplanering etc.

samverkan tjänstemän — politiker kunskaper om hur olika kommuner, landsting m.m. utvecklat olika samarbetsformer där båda har givna roller utveckling av jörtroendemannaroilen kunskaper om bättre beslutsdelegering, nya sätt att aktivera invåna— re i samhällsfrågor, självförvaltningssystem osv.

breddning av rekrytering till politiska partier

kunskaper om hur man slussar yngre medlemmar fram till allt stör— re och mer spännande arbetsuppgifter i ett parti, förnyelse av för- troendemannarollen, nya aktivitets— och arbetsformer m.m.

* samverkan mellan kommuner kunskaper om olika samarbetsformer mellan kommuner från ”lösa" intressegrupper till kommunalförbund, kommunintegrering och ge- mensamma förvaltningsbolag och serviceverksamheter

* långsiktig investeringspolitik kunskaper om hur man genom insiktsfulla och tidiga investeringar får bättre och billigare lösningar men också helt nya möjligheter * miljökunskap kunskaper om hur man på lokal nivå kan och måste lösa alla de miljöproblem som hotar vår hälsa och jordens överlevnad. Utbildningen bör ske i form av dagsseminarier, kortare kurser samt längre utbildningar och riktas mot alla grupper av förtroendevalda.

En folklig högskola för regional utveckling

Till samma tema som ovan hör frågor om varje kommuns och regions framtida utveckling. Under 80—talet har klyftorna mellan rika och fattiga kommuner stärkts och flyttströmmarna har gjort residensstäder och stor- städer mycket större samtidigt som mellan 50—60 procent av samtliga kommuner fått en minskad befolkning. Dessa vidgade regionala klyftor har i motsats till effekterna under 60—talet framkallat ett aktivt lokalt/re- gionalt arbete med att utveckla den lokala servicen och arbetsmarkna— den. Här har en väl spridd folkhögskola en unik chans.

Om folkhögskolan kan stimulera alla de lokala aktörer som arbetar med detta mål — något som är ett måste när staten gradvis minskar sitt ansvar för positiv utveckling i samtliga kommuner — och bidra till en mer rättvis regional utveckling kommer folkhögskolan att åter inta en le— dande utvecklingsroll för den lokala kulturen och utvecklingen.

Folkhögskolan ligger före

Om folkhögskolan som ett led i att bygga upp sin lokala/regionala profil satsar på att ligga före gymnasier, studieförbund men även högskolor, vilket inte är så svårt med tanke på att dessa institutioner ofta ligger ef— ter dagsdebatten om framtiden och nya lösningar samt ofta spelar en konservativ kunskapsförmedlande roll, finns chansen att den lyser som en fyr i utbildningshavet. Att ligga före i debatten om framtiden handlar om att

- ständigt ifrågasätta dagens lösningar och ”sanningar” — bjuda in nytänkarna på alla möjliga områden från när och fjärran och låta eleverna inspireras av detta i sitt ordinära arbete

— själv ta fram successiva kunskapsanalyser om vart samhället är eller kan vara på väg — tidigt samla de aktiva debattörerna till gemensamma samtal — konfrontera dagens makthavare med nytänkarnas alternativa per- spektiv och lösningar — stimulera folkrörelsepartier att vara med i denna aktivitet via debat—

ter, konferenser och kurser.

Bärare och utvecklare av den lokala/regionala kulturen

Under en lång tid av efterkrigstiden har det varit ute att stötta och vida- reutveckla den lokala/regionala kulturen. Ofta har förespråkarna för den lokala kulturen kallats kulturkonservativa och alternativfientliga. Sådana exempel finns men man kan också ta vara på det bästa i den lokala kul- turen och utveckla det med impulser från andra länder, kulturer, verk- samheter och regioner.

Att utveckla den lokala/regionala kulturen kan handla om att — slå vakt om alternativa levnadsstilar och mångfalden i våra levnads— sätt. Det kan konkret handla om resurssnålt byggande, ett miljövän- ligt jordbruk, ett småskaligt skogsbruk, utvecklad informell ekono- mi m.m.

— bevara olika regioners byggnadskonst när det gäller arkitektur, ma- terielval, färger, sammansättningsteknik, placering av hus i terräng- en, takvinklar, takmateriel etc. — slå vakt om den konstnärliga verksamheten i trakten med särarter som denna innehåller inom dans, måleri, musik, textilframställning och —bearbetning m.m. — vidareutveckla lokala lösningar på samhällsproblem/behov som gäl— ler handel, äldreomsorg, organisationsarbete, samverkan kommun/ medborgare osv. Att fungera som bärare och utvecklare av den regionala/lokala kultu- ren är en uppgift som flera folkhögskolor redan tagit på sig. Formerna för att göra det handlar inte bara om kurser och konferenser. Det kan också handla om att kombinera teori och praktik ute i samhället och un— derlätta byggande, hantverk och servicefunktioner.

Stöd till arbetsformer och näringar

l en framtid blir det vanligare än i dag att kombinera olika sysslor eller yrken inom ramen för ett ”heltidsarbete” eller en persons yrkesverksam- ma liv. 1 dag kallas denna typ av verksamhet "mångsyssleri" och bär upp en hel del av sysselsättningen på landsbygden och glesbygden. Den- na typ av jobb ökar tack vare turismen i fjällregionerna och uttunningen av människor i många kommuner. Det kan också vara en form av stimu- lans att under ett yrkesliv pröva flera olika yrken.

Folkhögskolan kan också stimulera en utveckling som innebär att ty— piska och önskvärda jobb i en region överlever och utvecklas. Detta gäl- ler inte minst yrken inom jordbruket, skogsnäringen, trädgårdsodlingen samt diverse hantverk, där efterfrågan hela tiden stiger. Folkhögskolan kanske inte i första hand skall ägna sig åt rena yrkesutbildningar utan stimulera sådana och en vidareutveckling av jobben t.ex. genom att in— troducera ny teknik och nya forskningsrön, orientera om aktuell och kommande arbetsmarknad, diskutera hinder för en utveckling och med kurser av skilda slag bidra till att undanröja dem.

Arbeta extra med vuxenutbildning

Vi har tidigare sett att vuxenutbildningen blir allt viktigare under 90—ta— let. Här har folkhögskolan särskilda fördelar gentemot de andra utbild- ningsformerna. För att vuxna skall kunna söka och få kvalificerade jobb gäller det dels att ha ett utbud av väl genomtänkta grundutbildningskur- ser för inhämtning av gymnasiekompetens och dels att ge varje individ en speciell och noga avvägd inlärningsmetod. Folkhögskolan kan bättre än andra motivera vuxna för längre studier och har möjlighet att vidare- utveckla sitt uppsökande arbete hos hemarbetande och yrkesarbetande på skilda arbetsplatser i syfte att höja människors studiemotivation och minska studierädslan.

Genom att ha ”mellanliggande” kurser, individuella stödprogram etc. kan en folkhögskola efter det att eleverna klarat en gymnasieexamen stötta dem som fortsätter i skilda högskolestudier och förhindra avhopp. På så sätt klarar de vuxna inte bara att vara kvar på arbetsmarknaden utan också att få de kvalificerade jobben och på köpet slippa en stor del av de arbetsskador som följer av en mängd skilda jobb.

Stöd till lokal utveckling och förändring

Under 80—talet har mängder av människor lärt sig att i samverkan med grannar och andra på egna initiativ starta verksamheter och företag som krävs i en bygd med strukturomvandling och brist på jobb och service. Att delta i nyskapande projekt av den typ som Norbergs— och Bräcke— modellerna är exempel på - gäller även projekt som landsbygdskampan— jen stimulerat till — borde vara en viktig stimulans för folkhögskolorna.

Om folkhögskolorna, som täcker större delen av landet genom ca 150 enheter, ville spela en mer aktiv roll som regionala/lokala ”förändrings— entreprenörer" (vilket folkhögskolan har en tradition av sedan länge — inte minst i början av dess arbete med folkbildning) skulle folkhögsko- lorna kunna vinna en rad fördelar. För att kunna spela denna roll måste man i sin tur utveckla aktiva arbetssätt enligt ovan och samla erfarenhe- ter till en utåtriktad konsultroll.

Fördelarna med att vara en ”förändringskonsult" för sitt närområde — att arbeta med att specialutbilda kommundelsnämndernas förtroendeval- da och tjänstemän, folkrörelsernas medlemmar i aktiva projekt, intresse— föreningar som tagit praktiska initiativ m.fl. — kan bl.a. bli att folkhög- skolorna:

— ”är med där det händer”

— deltar i ett slags viktigt ”frontarbete mot framtiden” — skaffar sig ny kompetens och nya aktionsområden

— skapar positiv renommé om sin kompetens — förnyar sitt kunskapsstoff och sina pedagogiska metoder

- återtar "förlorade” domäner

— tidigare än i dag upptäcker strategiska utbildningsområden. Folkhögskolan har en tids frist att profilera sig i relation till privata och offentliga utbildningsenheter. Chanserna är stora och motiven lika starka som när folkhögskolan skapades i Sverige. Om den misslyckas med sin profilering kommer den att allvarligt riskera att falla som ett of— fer för de hårda prioriteringarnas 90—tal.

Kronologisk förteckning

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. . Beskattning av fåmansföretag. Fi. Integriteten vid statistikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD. . Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10. Två nya treåriga linjer. U. 11. Hushållssparandet - Huvudrapport från Spardelega- tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. A. 15. Storstadstrafrk 2 — Bakgrundsmaterial. K. 16. Kostnadsutvecklin g och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fö. 18. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20. Tullregisterlag m.m. Fi. 21. Sätt värde på miljön - miljöavgifter pä svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförord- ningen. U. 23. Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25. Rapporter till finansieringsutredningen. I . 26. Kustbevakningens roll i den framtida sjööver- vakningen. Fi. 27. Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90—ta1et. U. 30. Professorstillsätming. En översyn av proceduren vid tillsätming av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse. I, 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skattereforrnens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. Del 2. - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi.

wwsowsww

34. Reformerad företagsbeskattning — Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. De] 2. Fi. 35. Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. — Lagtext och bilagor. Del 2. Fi. 36. Inf1ationskorrigerad inkomstbeskattning. Fi.

37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av utvecklingen. I. 38. Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte— utredningarnas betänkanden. Fi. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartlägg- ning och bedömning. S. 40. Datorisering av tullrutinema - slutrapport. Fi. 41. Samerätt och sameting. Ju. 42. Det civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret. Del 2. Författningstext Fö. 43. Storstadstrafrk 3 - Bilavgifter. K.

44. Översyn av vapenlagstifmingen. Ju. 45. Standardiseringens roll i FETA/EG — samarbetet. I. 46. Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. Fö. 47. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. 5. 48. Energiforskning för framtiden. ME. 49.Energiforskning för framtiden. Bilagor. ME. 50. Stiftelser för samverkan. U. 51. Den gravida kvinnan och fostret - tvä individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. Ju. 52. Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. ME. 53. Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. A. 54. Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. S. 55. Fungerande regioner i samspel. A. 56. Fiskprisregleringen och fiskeriadministrationen. Jo. 57. DO och Nämnden mot etnisk diskriminering — de tre första åren. A. 58. Undantagandepensionäremas ekonomi. S. 59. Nominering av redovisningskonsulter. C. 60. Huvudbetänkande från altemativmedicinkommittén. S. 61. Halsohem. S. 62. Alternativa terapier i Sverige. S. 63. Värdering av altemativmedicinska teknologier. S. 64. Kommunalbot. C. 65. Staten i geografin. A.

Kronologisk förteckning

66. Begreppet krigsmateriel. UD. 67. Levnadsvillkor i storstadsregioner. SB. 68. Storstadens partier och valdeltagande 1948-1988. SB. 69. Storstadsregioner i förändring. SB. 70. Storstädernas arbetsmarknad. SB. 71. Ny bostadsfinansiering. Bo. 72. Värdepappersmarknaden i framtiden. Fi.

73. TV - politiken. U.

74. Forskningsetisk prövning. Organisation, information och utbildning. U.

75. Etisk granskning av medicinsk forskning. De forskningsetiska kommittéernas verksamhet. U. 76. Att förebygga ALLERGI / överkänslighet. S. 77. Expertbilaga. Beskrivningar av ALLERGI / över- känslighet. S. 78. Statistikbilaga. Omfattning av ALLERGI / över— känslighet. S. 79. Storstadstrafik 4 - Ytterligare bakgrundsmaterial. K. 80.Förenklad handläggning hos HSAN m.m. S. 81. Ny generalklausul mot skatteflykt. Fi. 82. Nedsättning av energiskatter. ME. 83.Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Energi och trafik. ME. 84. Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Energi och trafik. Bilagedel. ME. 85. Civil personal i försvaret. Uppgifter och kompe- tens i freds- och la'igsorganisationen. Fö. 86. Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor. Fö. 87. Skördeskadeskydd för trädgårdsnäringen. JO. 88. Skadeförsäkringslag. Ju. 89. Översyn av lagen om pliktexemplar. U. 90. Utvärdering av försöksverksamheten med treårig yrkesinriktad utbildning i gymnasieskolan. Första året. U. 91. Statligt förhandlingsarbete. Fi. 92. Prospekteringspolitik. I. 93. Prospekteringspolitik. Rapportdel. I. 94. Särskild redovisningsmetod för enskild näringsverk- samhet. Fi. 95. Riksgäldskontoret - en finansförvaltning i staten. Fi. 96. Förenklad handläggning av ansökningar om bostadslån m.m. Bo. 97. Vad händer med folkhögskolan? U.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

Levnadsvillkor i storstadsregioner. [67] Storstadens partier och valdeltagande 1948-1988. [68] Storstadsregioner i förändring. [69] Storstädernas arbetsmarknad. [70]

Justitiedepartementet

Samerätt och sameting. [41] Översyn av vapenlagstifmingen. [44]

Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. [51] Skadeförsäkringslag. [88]

Utrikesdepartementet UD:s presstjänst. [8] Begreppet krigsmateriel. [66]

Försvarsdepartementet

Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret. Del 1. [42] Det civila försvaret. Del 2. Författningstext. [42] Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. [46] Civil personal i försvaret. Uppgifter och kompetens i freds- och krigsorganisationen. [85] Samhällets åtgärder mot allvarliga olyckor. [86]

Socialdepartementet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling — kartläggning och bedömning. [39] Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. [47] Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. [54] Undantagandepensionäremas ekonomi. [58] Huvudbetänkande från altemativmedicinkommittén. [60] Hälsohem. [61] Alternativa terapier i Sverige. [62] Värdering av altemativmedicinska teknologier. [63] Att förebygga ALLERGI / överkänslighet. [76] Expertbilaga. Beskrivningar av ALLERGI / överkänslig- het. [77] Statistikbilaga. Omfattning av ALLERGI / överkänslig- het. [78] Förenklad handläggning hos HSAN m.m. [80]

Kommunikationsdepartementet

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Storstadstrafik 2 - Bakgrundsmaterial. [15] Storstadstrafrk 3 - Bilavgifter. [43] Storstadstrafrk 4 - Ytterligare bakgrundsmaterial. [79]

Finansdepartementet

Beskattning av fåmansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållssparandet - Huvudrapport från Spardelega- tionens sparundersökning. [11] Kostnadsutvecklin g och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll i den framtida sjöövervakningen. [26] Reformerad inkomstbeskattning

- Skattereformens huvudlinjer. Del 1. [33] - Inkomst av kapital. Del 2. [33] - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. [33] - Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33]

Reformerad företagsbeskattning

- Motiv och lagförslag. Del 1. [34] - Expertrapporter. Del 2. [34] Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. [35] - Lagtext och bilagor. Del 2. [35]

Inflationskorrigerad inkomstbeskattning. [36]

Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningamas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinema - slutrapport. [40] Värdepappersmarknaden i framtiden. [72]

Ny generalklausul mot skatteflykt. [81] Statligt förhandlingsarbete. [91] Särskild redovisningsmetod för enskild näringsverksam- het. [94]

Riksgäldskontoret - en finansförvaltning i staten. [95]

Utbildningsdepartementet

Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10]

Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. [221

Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. [27] Utbildningar för framtidens tandvård. [28]

Systematisk förteckning

Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. [29] Professorstillsättning. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. [30] Stiftelser för samverkan. [50]

TV - politiken. [73]

Forskningsetisk prövning. Organisation, information och utbildning. [74] Etisk granskning av medicinsk forskning. De forskningsetiska kommittéernas verksamhet. [75] Översyn av lagen om pliktexemplar. [89] Utvärdering av försöksverksamheten med treårig yrkes- inriktad utbildning i gymnasieskolan. Första året. [90] Vad händer med folkhögskolan? [97]

Jordbruksdepartementet

Fiskprisregleringen och fiskeriadministrationen. [56] Skördeskadeskydd för trädgårdsnäringen. [87]

Arbetsmarknadsdepartementet

Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13] Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14] Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Arbetstid och välfärd.

Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. [53] Fungerande regioner i samspel. [55] DO och Nämnden mot emisk diskriminering — de tre första åren. [57] Staten i geografin. [65]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd? [24] Rapporter till finansieringsutredningen. [25] Statens mät- och provstyrelse. [31]

Utländska förvärv av svenska företag - en studie av utvecklingen. [37] Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. [45] Prospekteringspolitik. [92]

Prospekteringspolitik. Rapportdel. [93]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [1] Integriteten vid statistikproduktion. [3] Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. [6] SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18] Nominering av redovisningskonsulter. [59] Kommunalbot. [64]

Bostadsdepartementet

Parkeringsköp. [23] Ny bostadsf'rnansiering. [71]

Förenklad handläggning av ansökningar om bostadslån m.m. [96]

Miljö- och energidepartementet

Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och klor. [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Energiforskning för framtiden. [48] Energiforskning för framtiden. Bilagor. [49] Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. [52] Nedsättning av energiskatter. [82] Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Energi och trafik. [83] Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Energi och

trafik. Bilagedel. [84]

. '_'|'| l',|"",-",'|"""'-"_' ' . "'

|| ' _ ,; |||,.. a ||_| 'i " ..

,, .. ,_,]|||,|,,.|" . "

."..'. ,,.."..'l|,' '.,'.'| '. .. _| | — .,, . ..

' . "' '.'.11 "

I. . |'||—.||'- " '||

' ' ',,'||.-.|':;.,,:..'_:.' ' ;

.,||, , .,|| ,,,,E',,.ar'] |,,,, .',.l ,. ., || "'""'...|' |. .|'. .. ». . "" ,'|,l",,"E',,,," ,, .,, . ." |||, || ,r|,', ,,|,|'_ , ,', .?.'. ."_' ,. ""F,,CJ "" .',,,,,,,,,!,.. ...." _ ,,,,. ,,,..,, ,|,, . ||, . "" ' | _| |! , , ,, , , , ,||, ,n| ||I . '. ;. .. . . |. - ..' - . ". .. ,," ,,, '|'.,.||||| .. ',.,.,,', ,. ,, __'._ ' , " , ,'|,', |, 'u,',. ,','.".,|,|.|' ,'.'|,,',' - ,,'i'u '. '. | ."' ,".',',,.,.,_|.",|'. ',",-, ,,',,,, ..'"f'l,_ . l._' . ' .. |' ,.,, ': ' ","|,"', |s' -n,. .,,... t—..,' ' . ,, ' | .. , .,t_, , ,, |, ,, ||.' . ,,. . .,l. . , , , ', _ , . .,,,.,|',,,,,,-|,,,,,.|| ,,',-,|,. ., _, . . .I_ .

.+.' '., - "

' .. "'-.|| . -' ' 'I '.' ll ' | || , . . ..'|| . .,.'.' .:,'._,.l'r,- .-. ,. ., " ' ' . ' || " -"| . ',_5, . . '. ", .. ,,._ _,|| ?, , ,, , ,, ,,, ,, r , ,,,—:| |,|||, ,,|. -. | , , -' " ' ,,,.T .',f'.|' "_ ' || ' .. .' .' " . ', , ',t,,,.,,,',,,,.., ,'=., , , "|'. "| ."." 1.' ,,, ', |,..",1-,'|.'. , , , ,. ,, 't, _ | || l., _ ' ,, ,.* | , ' , ||, - ..' , || _. ,,', ,'.'| —' __; _' . - , '.. .. | . ' ' || ' . .- ' . ' | . , . , .',,— " |' ||",,., '.: '.. ' " ' ,,| ..',' . ' -. J " | | — ' ' , ||| , I |, ",",,|'l.'."'."'(" Jr": ' . ., ,' ' . _ , . , _ , , .. . . ,__-J,, T|,, ,.,, , ,,_|, ." —" "'|' . , " ' ' .'.l " | , , | ,,| ,....,,, ,'||l,,,,,|",-|. ',',,,,.,, ,, |, x , ,, ,_, | .- , .' . ,,,." .. , , ' _ ,, ', ,, . .. . ' "||.'." '. .'. , " ' ". | , , , |, ,|,,_,'t,, , .: |,.,||,,,,,,|,,, .,: || J.H.Q .- | _ .||,,,| | | , , ,,| . , " ,', '. , . ' . | . ,,,,.,,.. .. '. .'. , , " .|' ' .|, ', .., . .|'. . , .. |, , |, | ,. ,, , , ,,,,'|,| ,. |||,. ,,, l ,, ', | .- ': ' ' " .., .'., .'." "' " "fl '_,.",. ' ' '|' » _|. .'|'-.. '...a'm ' —- .." ' ' " "' |||, "."'-' "' "' "' '"'",||"'.',' "" ,',.." ,.'. '. ""'”..." '.' " ' '. , , .|, ,|,. ,,,.,' , ' '.,,',' .,"'","||l|,,,. ',, r ,'_, ' , ' " ' ,,, * " ". . " . ..'.. ' . .," |." -.f ' .. '.', , ” " " ,,,,,',,,". f'-|'.,",l".'"" ,'| " '|— ' ' . .. ' . "

|,,||,|,,| ,||

,. 'å.|'.'...' '. ' _| _|,"...|:.."|- ' , ',,'.','|" ' -- "'

|"-r'| :. '.

J ,'|] I' Hj !

II ,l, ','l | '|' ." ' ,, , 'i'-|| ='.'|.'...;':,|'_..', .'."' '.7' .|,. .. '.

.'. "q'LJ ',.'|' ""| | ,-||-. " ." " ,,|l ' ,L .,,, ,. , ||'| ,, |,, " ] ,r-'t,.lh' .'_'F|'—" 'f'. "

ALLMÄNNA FÖRLAGET

_ BESTÄLLNINGAR: ALLMÄNNA FÖRLAGET, KUNDTJÄNST, 10647 STOCKHOLM,

8'917170 L'88' LG NEISI

XOSZ'SLEO NSSI

_ Stockholms lan _ O©©©©©©å©©

1 ARBETARR. FHSKISTHLMS LÄN Ilnlllll LOdIstr Barnhusg 12 11123 Stockholm 08- 21 78 05

2. BIRKAGARDENS FHSK lllll'ålljl Stlttelse 'Box 3557,103 69 Stockholm 08-20 56 50 'ABF m fl

3 BOSÖNSIDROTTS FHSK 'lqnlll'll Idrotts 181 47 Lidingö 08-767 93 00 913 rörelsen

5 lllalul Baldersv 46,130 54 Dalarö armén

5 HAGABERGS FHSK 50 Box 7024,151 07 Södertälje 0755-305 76 "6 7

KAGGEHOLMS FHSK 178 00 Ekerö rörelsen LIDINGÖ FHSK Kottlav 116.181 41 Lidingö 08- 765 25 60 å.. 6 all. LILLSVED GYMNASTlK FHSK 13900 Värmdö 0764-385 30 LOs FOLKHÖGSKOLA 184 80 Åkersberga ST ERIKS FHSK 08-80 79 55 11 Riksoyvågen 40—48, 16149 Bromma 12 STA BIRGITTAS FHSK 06—702 16 06 Bjömgårdsg 21, 116 26 Stockholm 73 SIGTUNA FHSK Box 92, 193 00 Sigtuna 0760-501 75

74. SKEPPSHOLMENS FHSK llllcållbl- 111 49 Stockholm 08614 53 85 för m fl .. W "lallalal- 179 00 Stenhamra 0756—421 60 skolan

,,W... IIItållo |||- 132 00 SaltsiöBoo 00-715 00 30 NTO www nilla |||- 15021 Mölnbo 0158-230 21 stadsmission

"* ”m"” Illlltalllll- 760 40 Väddö 0176- 50019 tlnget 79 VÄSTERHANINGE FHSK llllnlllul- 137 24 Västerhaninge 0750 121 30 tinget

20 ÅRSTAGARDENS FHSK 00 151530 llllulnölllm Svärdslångsv 11-23,121 72 Johanneshov

_ Uppsala län _

21 NORDENs BlSKOPS-ARNÖ ""I'llcn 'D Föreningen

0171-522 60 (313) 190 00 Bålsta (I) Norden

_ Södermanlands län _ ESKILSTUNA FHSK 016 Illllläll' Faktoriholmarna, 632 20 Eskilstuna 1131 10 _ tinget unusual- 0159-120 30 tinget

24 647 00 Mariefred KJE ÄTE H K 25 ....tv..,'1%.f S Illåglllbl- 26 NYKÖPINGS FHSK 0155- Stiftelse Box 323,61127 Nyköping 874 05_ (ABF, TBV. LO) 27 STENSUNDS FHSK Frisk- 619 00 Trosa 0156 -165 65 "

25 ÅSA FHSK

640 24 Sköldinge 0157-500 11

_ Östergötlands län _

BONA FHSK ' 29 591 97 Motala 0141-211 00

LIL HOLMEN FHSK * i " 3" 590.41Elelorsa s 0494-20805 Quålälllll 31 LUNNEVADS FHSK "IIEIII 590 50 Vikingstad 013—821 70 32 MARIEBORGS FHSK , Box 724, 601 16 Norrköping 011- 108240 ;

33 VADSTENA FHSK Box 181.592 00 Vadstena 34 VALLA FHSK 583 30 Linköping

0143- 13710 [

MARIANNELUNDS FHSK 570 30 Mariannelund 0496-100 08 SÖDRA VÄTTERBYGDENS FHSK 552 66 Jönköping 036-16 50 25 SÖRÄNGENS FHSK 571 38 Nässiö 0380-106 45 VIEBÄCKS FHSK 571 00 Nässjö VISINGSÖ FHSK 560 34 Visingsö 0390-402 38 39 45 VÄRNAMO FHSK Box 234.331 22 Värnamo _ 0370-101 05 41 ÄDELFORS FHSK "' 570 15 Holsbybrunn 0383-50410 35 36 37 38

Pingst- rörelsen

0380-630 40

_ Kronobergs lan _ 42, GRIMSLOVS FHSK " """" " l

E_340 32 Grimslöv 0470-50410 MARKÅRYDS FHSK 43 285 00 Markaryd 0433-112 60 L(mb 4 ST SIGFRIDS FHSK . 355 90 Växjö 0470-630 21 1531

22. W'KSFHSK Illlllllill- 755 90 Uppsala _018- 39 90 00 tinget

745 VIMMERBY FHSK

' 55 SYDÖSTRA SKÅNES FHSK

45 GAMLEBY FHSK Box 147, 59400 Gamleby 0493-114 00

46

47 OSKARSHAMNS FHSK 572 32 Oskarshamn , 0491-135 40

Box 24, 598 00 Vimmerby 0492-143 00

ÖLANDS FHSK 386 00 Färjestaden 0485-380 02

_ Gotlands län _ 49

55 GOTLANDS FHSK _llllblu Kommunal— 620 12 Hemse 0497 600 08 __l

_ Blekinge län _ 51 BLEKINGE LÄNS FHSK

370 10 Bräkne Hoby 0454-300 60

52

JÄMSHÖGS FHSK & 293 02 Olofström -

.— Bibelk

urser

©— Datakunskap ©— Idrottskurs ©— Fritidsledarutbildning ©—— Annan ledarutbildning ©—— U-Iandsut'bildning eller internationell inriktning (K)— Konst, konsthantverk eller

annat hantverk

©— Massmediautbildning .h— Musik (©- Naturlinje, miljö. ekologi

HÖGALIDS FHSK lllllllll Smedby, 394 70 Kalmar 0480-844 80 ' Illlltalllilo

©— Teater,

drama

53 GLIMÅKRA FHSK 280 64 Glimåkra

Box 105.273 00 Tomelilla 0417-100 89

ESLÖVS FHSK 57 Stureg 14 241 00 Eslöv 58 FRIDHEMS FHSK

i 'är?

Stod- l löl'ening

Lands- tinget

_-l

- 84 KLARÄLVDALENS FHSK ” 85 KRISTINEHAMNS FHSK

Folhögskoleguiden visar landets 128 folkhögskolor länsvis. Alla skolor anordnar allmänna kurser. Många har dessutom allmänna kur- ser med särskild inriktning och särskilda linjer. I folkhögskoleguiden kan du se några av de specialinriktningar som finns på skolorna. Förutom dessa finns även kurser med inriktning på friskvård, turism, ekonomi, kultur, språk m m. Många folkhögskolor har också särskilda kurser för invandrare.

! folkhögskoleguiden finns också uppgifter om ' Har skolan internat? ' Vart kan du ta med barn? 0 Vem är huvudman för skolan?

Alla folkhögskolor tar emot deltagare från 18 år och uppåt. Vissa skolor tar även emot 16—17-åringar.

Du kan beställa kataloger och kursprospekt från Folkhögskolornas informa- tionstjänst (FIN). Adressen är Västmannagatan 6 i Stockholm. Postadress: Box 481, 101 26 Stockholm. Telefon: 08-796 00 50.

[:i Den färgade linjen visar alla skolor som har internat. Undantagen är som synes få. * Stjärnan anger skolor där elever kan ha barn med sig. V anger vilka skolor som startar kurser på andra tider än hösten.

O©©€©©©© GDG)

55 SKURUPS FHSK * Stöd- 274 00 Skurup 0411- 405 87 förening

57 SUNDSGÅRDENS FHSK 255 90 Helsingborg

042 26 22 70

_ Hallands län _

K _ La d - .. ll5ll-llll5 310 58 Vessigebro 64 " FTADALEN FHSK La d- lllll55l5l-

_ Göteborgs- och Bohus län _ 65 13 ©- ., lllltdtdllll- Box 9. 45081 Grebbestad 0525-100 07 tinget 67 GÖTEBORGSFHSK lllltalllllllm Box 4114, 421 04 V Frölunda 031-691055

53 KVINNOFOLKHÖGSKOLAN 031- lllllälllälM Box 7151, Göteborg 12 64 20 _ LJUNGSKILE_ FHSK K

69. Slltddlldlitdo .. llllllllla Box 1001, 442 25 Kungälv 0303-109 45 © Nordthsk .. llltdllllll- 435 00 Mölnlycke 031-88 00 05 © NTO

_ Älvsborgs län _

72 FRISTADS FHSK 513 00 Fristad 033-699 00 73 DALSLANDS FHSK 458 00 Färgelanda 0528-100 17 HELSJÖNS FHSK

" W SIIIISIEIIM

.. llnnlllllm Box 2239, 441 95 Alingsås 0322— 139 69

75 VISKADALENS FHSK 515 00 Viskafors 0320-910 11

_ Skaraborgs län _

77 AXEVALLA FHSK 541 72 Axvall 0511-620 66 75 HELLIDENS FHSK 522 00 Tidaholm

Stiftelsen för Axevalla thsk

Blåbands- rörelsen

0502-106 56

79 MULLSJÖ FHSK

56500 Mullsjö 0392-110 35 30 SKARA STIFTS FHSK 544 00 Hio 0503-109 11

81 VARA FHSK

534 01 Vara 0512-127 80

_ Värmlands län _

82 GEIJERSKOLAN Ransäter. 664 00 Munkfors 0552-302 50

83 INGESUNDSFHSK — , 67191 ArVIka — 0570-156-20

68051 Stollet ,_ . 0563-8117?

L661 00 Kristinehamn . 0550-932 40 85 KYRKERUDS FHSK

100 101 VÄSTANVIKS FHSK 0247- 641 00

102 103 104 105 106

112 113 BÄCKEDALS FHSK

114 HÅLLANDS FHSK

115 116 117 118 119 120 _ Norrbottens län _ '121 FINSKA FOLKHÖGSKOLAN 122 FRAMNÄS FHSK m 5095th W WW” 125 PITEDALENS FHSK 125 SAMERNAS FOLKHÖGSKOLA

_ Orebro lan _ OOOÖDOOMJXCNDO

FELLINGSBRO FHSK 710 41 Fellingsbro 0589-205 49 KARLSKOGA FHSK

Box 192. 691 24 Karlskoga *

KÄVESTA FHSK 690 72 Sköllersta ÖREBRO FHSK __ Karlsgatan 28-30. 703 41 Orebro

88 89 90 91

0586-503 60

019—23 05 40

_ Västmanlands län _

92 HASTSPORT ENS FHSK , Strömsholm, 730 40 Kolbäck 0220 43600 93 SKINNSKATTEBERGS FHSK

Ridtr Trav o Galopp

IIIIIEa—l lilld-

779 00 Skinnskatteberg 0222-104 98 94 TÄRNA FOLKHÖGSKOLA "I...... 733 00 Sala 0224-211 49 ©

_ Kopparbergs län _

VIK FHSK Arbt . * 95 531257- s...... lllll I"-l .. , IIIDI || 78133 Borlänge 0243-395 50 | & tlnget V RKETS FHSK s 316 1 97 5.113 ei.... . Illlllfdlld MAL NGS FHSK 11. d'- ” nar-"W llll I-Iilnll

MORA FHSK Skeriol, 79200 Mora SJÖVIKS FHSK Folkärna, 77500 Krylbo

Lands- lltdloo ' Baptist- 5llllll ll- Svdövas frikslörb _ Gävleborgs län _

B LLNÄS FHSK ?" . . _ l55llll0ll- lllnlaull- 820 65 Forsa ' (! tinget MHSK Illltålnllll- Akarg 67, 802 51 Gävle 026-10 50 00 _ (3 tinget

lll-lllllm lllltoltdlull-

PROS FOLKHÖGSKOLA 0291- Gysinge, 81020 Österfärnebo 212 20 VÄSTERBERGS FHSK 812 00 Storvik **Iltllltdllll- ©tlnget lllllltdlll- tinget llllltsllltdl a::-

Box 200, 793 01 Leksand 0247- 641 01 texttln

0650-230 01

0290-111 00

_ Västernorrlands län _

HAMPNÄS FHSK 090 23 Själevad HOLA FHSK

Prästmon, 87052 Nyland

HÄRNÖSANDS FHSK Murbergsv 32, 871 50 Härnösand MELLANSELS FHSK. 890 42 Mellansel 0661-406 40 ÅLSTA FHSK

84012 Fränsta

107 108 109 110 111

0660-481 25

0612-612 70 '

0611- 220 80

0691-312—50

_ Jämtlands län _

BIRKA FHSK 830 43 Ås

. 063—302 50

Box 206, 829 OOSveg 0600-105 95

83010 Undersåker 0647-311 30

_ Västerbottens län _

EDELVIKS FHSK 93700 Burträsk 0914-101 60 MEDLEFORS FHSK Box 707, 931 27 Skellefteå 0910-384 40 SOLVIKS FHSK Frostkåge, 93400 Kåge 0910-223 20 STORUMANS FHSK Blå väg 2516, 923 00 Storuman 0951- 11730 STRÖMBÄCKS FHSK 905 90 Umeå VINDELNS FHSK 922 00 Vindeln

090-432 50

0933—100 24

Box 154. 95300 Haparanda 0922-129 05

943 00 öjebyn 0911-602 83

942 00 Älvsbyn 0929-101 73