SOU 1976:16
Folkhögskolan
Till statsrådet och chefen för utbildnings- departementet
Kungl. Maj:t bemyndigade 1972-12-08 dåvarande statsrådet Sven Moberg att tillkalla sakkunniga med uppgift att utreda folkhögskolans framtida upp- gifter.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades 1973-01-15 såsom sakkun- niga ledamoten av riksdagen folkhögskolerektorn Stig Alemyr, kuratorn Marianne Bengtsson f. Persson. numera departementssekreteraren i försvars- departementet Jan Hercules, folkhögskolerektorn Karl Högemark, depar- tementssekreteraren i utbildningsdepartementet Berndt Johansson, lands- tingsrådet Erik Kalte, folkhögskolerektorn Carl Gustaf Lindell, rektorn då- varande ledamoten av riksdagen Bert Stålhammar, ombudsmannen Carin Walldin samt 1973-02-02 undervisningsrådet i skolöverstyrelsen Gösta Vest- lund.
Åt Alemyr uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsarbetet. De sakkunniga har antagit namnet 1973 års folkhögskoleutredning.
Till sekreterare i utredningen förordnades byrådirektören Inez Johnson fr. 0. m. 1973-04-01 och till biträdande sekreterare folkhögskolläraren Mar- gret Kihlén fr. o. m. 1973-09-01. Inom sekretariatet har som biträde tjänst- gjort assistenten Inga Anuell under tiden 1973-08-01—1974-07-31 och kan— sliskrivaren Britta Victorin fr.o.m. 1974-08-05.
Utredningen får härmed överlämna sitt huvudbetänkande Folkhögskolan. I ett senare betänkande kommer utredningen att behandla folkhögskollä- rarutbildningen samt sådan utbildning vid folkhögskola som har karaktär av högskoleutbildning.
Stockholm i februari 1976
Stig Alemyr
Marianne Bengtsson Jan Hercules Karl Högqmark Berndt Johansson Erik K alte Carl Gustaf Linde/l Bert Stålhammar Gösta Vest/und Carin Wa'lldin
/ Inez Johnson Margret Kihlén
Sammanfattning
Det teknologiska samhället .
5.3.1 5.3.2 5.3.3 5.3.4 5.3.5
Obeständighetens samhälle . ! . Situationsllödet .
Underkulturer . Fraftidschock
Sammanfattning
Psykisk hälsa och mänsklig miljö 5.4.1
_ 5.4.2
5.4.3 5. 4. 4
Sjukdom och hälsa— delaspekter | en total livssituation Normalitet och psykisk hälsa
Förebyggande strategi .
Sammanfattning
Arbete och fritid. 5.5.1 5.5.2 5.5.3 5. 5. 4
Arbetets betydelse och fritidens
Demokrati i företagen . Boende och samvaro Sammanfattning
Vuxenutbildning .
5.6.1 5.6.2 5.6.3
56.4
Utbildning och inflytande. Utbildning och levnadsnivå . Vuxenutbildningen i utredningar, propositioner
Sammanfattning
Vuxenutbildningens struktur och innehåll
5. 7. 1 5.7.2 5.7.3 5.7.4 5.7.5
Behov av nya utbildningsstrukturer. Behov av varierad vuxenutbildning .
Kommunikationsträning
Framtidsfrågor . Teori och praktik.
rapporter och
69 69 71 72 72
73 74
75 75 76 78 79 81
85 85 85 87 87 87 88 88 89 90 90 91 92 94 95 95 95 100 100 103 103 103 103
104 106 107 107 108 109 109 110
5.8
5.9
Pedagogiska konsekvenser. 5.8.1 5.8.2
5.8.3 5.8.4
Medvetandegörande undervisning. . . Förtroendeklyftan i undervisningsväsendet och dess konsekvenser .
Relationen lärare — studerande. Utvärdering av studier.
Sammanfattning
Kapitel 6 Folkhögskolans möjligheter att möta .Rir'eliggande behov Folkhögskolans kännetecken. 6.1
6.2
6.3
6.1.1
6.1.2
6.1.3
6.1.4
6.1.5
Folkhögskolans övergripande mål.
6.1.1.1 Sammanfattande synpunkter .
Folkhögskolans arbetsområde . . . .
6.1.2.1 Allmän medborgerlig bildning . . 61.22 Ny beskrivning av folkhögskolans ar- betsområde . . .
6. 1. 2. 3 Sammanfattande synpunkter .
Folkhögskolans frihet . . . .
6.1.3.l Frihet att välja målgrupper 6.1.3.2 Frihet att utforma kursplaner.
6.1.3.3 Frihet att välja medarbetare . 6.1.3.4 Sammanfattande synpunkter . Folkhögskolan och internatet 6.1.4.1 Sammanfattande synpunkter . Arbetsformerna i folkhögskolan 6.1.5.1 Sammanfattande synpunkter . Vissa konsekvenser av utredningens överväganden av vad som kännetecknar folkhögskolan .
6.2.1
6.2.2 6.2.3
6.2.4 6.2.5 6.2.6
Åldersgräns för folkhögskolestudier . 6.2.1.1 Utredningens överväganden
6. 2. 1. 2 Utredningens förslag .
Inträdeskrav. . .
Kurser inom folkhögskolan .
6.2.3.1 Kurstyper . . . .
6. 2. 3. 2 Indelning i årskurser . 6 2. 3. 3 Kurslängd. . Obligatoriska ämnen i folkhögskolan Skolornas rätt till profilering. . . Antal timmar per tidsenhet i folkhögskolekurser.
Folkhögskolan och återkommande utbildning . 6.3.1 6.3.2
Allmänt . . Utredningens överväganden.
Kapitel 7 Folkhögskolans metodik Utgångspunkter. . Pedagogiska konsekvenser. Studiearbetet. 7.1 7.2 7.3
7.3.1 7.3.2
Lärarrollen . . . . Trygghet och uppskattning .
112 112
113 114 116 116
117 117 118 119 120 120
121 124 125 125 126 127 128 128 129 130 132
132 133 133 134 135 136 136 136 137 139 139 141 142 142 143
145 145 146 147 147 149
SOU 1976:16 7.3.3 Problemcentrerade studier. 149 7.3.4 Samarbete. 152 7.4 Kortkursmetodik . 154 Kapitel 8 Folkhögskolans kulutrpo/itiska möjligheter 157 8.1 Det kulturpolitiska området och kulturen. . . . 157 8.2 Mål för folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området 159 8.3 Tre dimensioner i folkhögskolans kulturpolitiska insatser. 162 8.3.1 Folkhögskolan som kulturmiljö för dem som tillhör skolsamhället . . . 162 8.3.1. 1 Undervisning. 163 8. 3. 1. 2 Fritidsaktiviteter. . . . . 164 8.3.2 Folkhögskolan som kulturcentrum för den omgivande bygden. . . . . . . . . . 165 8321 Folkhögskolans lokalresurser . 165 8.322 Folkhögskolans personresurser 166 8.323 Målgrupper. 168 8.4 Utredningens överväganden och' förslag . 171 8.4.1 Folkhögskolan och kulturförmedlingen. . . . 171 8.4.1.1 Kulturpedagogiskt utvecklingsarbete . 171 8.4.1.2 Utbildning av kulturförrnedlare . . 172 8.4.2 Målgrupper för folkhögskolans kulturinsats . 173 8.421 Pensionärer . . . . . 174 8.422 Invandrare och etniska minoriteter 174 8.4.3 Kulturarbetare på folkhögskolorna . . 175 8.4.4 Arrangemangsbidrag till folkhögskolorna . 176 Kapitel 9 Folkrörelse/'na och folkhögskolan. 177 9.1 Rörelseskoloma och deras betydelse. 177 9.1.1 Rörelseskolornas framväxt . . 177 9.1.2 Rörelseskolornas betydelse för folkrörelserna 179 9.2 Nuvarande former för samarbete mellan folkrörelser och folkhögskolor 180 9.2.1 Kurser . . . 181 9.2.2 Studiecirklar. 182 9.2.3 Kombinerade tjänster . . . 183 9.2.4 Resurstimmar för kontaktverksamhet . 184 9.3 Aktuella utbildningsbehov inom folkrörelserna. . 186 9.4 Folkhögskolans roll i några folkrörelseorganisationers ut- bildning. 189 9.4.1 LO:s studieutredning (STULO). 189 9.4.2 Idrottsrörelsens utbildningsverksamhet . 19] 9.4.3 Frikyrkorörelsen . . . . 192 9.431 Utbildning av församlingsmusiker. 192 9. 4 3. 2 Ungdomsledarutbildning. 192 9.44 Studieförbunden . 193 9.5 Utredningens överväganden och förslag 194
Kapitel 10 Samverkan inom skolan . . . . . . . . . . . . 201 101 Mål...... . .. . 201 10.2 Undersökningar av elevmedverkan och samråd . . . . . 201 10.3SFEF...... .. ...........204 10.4 Organisation för samverkan — fem exempel. . . . . . . 204 10.4.1 Eslövs folkhögskola . . . . . . . . . . . . . 204 10.4.2 Kalix folkhögskola . . . . . . . . . . . . . 205 10.4.3 Vara folkhögskola. . . . . . . . . . . . 206 10.4.4 Skinnskattebergs folkhögskola . . . . . . . . . 208 10.4.5 Mariebergs folkhögskola . . . . . . . . . . . 210
10.5 Utredningens överväganden och förslag . . . . . . . . 212 10.51 Styrelse. . . . . . . . . . . . . . . . . . 212 10.511 Styrelsens uppgifter . . . . . . . . . 212 10.512 Styrelsens sammansättning. . . . . . . 213
10.5.2 Lärarråd . . . . . . . . . 213 10.521 Lärarrådets uppgifter . . . . . . . 213
10.522 Lärarrådets sammansättning och arbets-
ordning . . . . . . . . . . . . 214
10.53 Kursråd. . . . . . . . . . . . . . . . . . 214 10.531 Kursrådets uppgifter . . . . . . . . . 214
10. 5. 3. 2 Kursrådets sammansättning . . . . . . 215
10. 5.3.3 Arbetsordning . . . . . . . . 215
10.5.4 Medinflytande för deltagare i korta kurser . . . . 216 10.5.5 Organisationsformer bland de studerande. . . . . ,» 216 Kapitel 11 Kurser utan/ör sko/orten . . . . . . . . . . . . 217 11.1 Kurser utanför skolorten . . . . . . . . . . . 217 * 11. 1. 1 Utredningens överväganden och förslag . . . . . 218
11.2 "Dagfolkhögskolor" . . . . . . . . . . . . 219 11. 2.1 Utredningens överväganden och förslag . . . . . 220
11.3 Filialfolkhögskolor. . . . . . . . . . . . . 221 11. 3.1 Utredningens överväganden och förslag . . . . . 223
11.4 Studier utomlands. . . . . . . . . . . . . . 223 11.4.1 Resor till länder utanför Norden . . . . . . . . 223 11.4.2 Studieresor till nordiska länder. . . . . . . . . 226 11.4.3 Utredningens överväganden och förslag . . . . . 227 Kapitel 12 Handikappade ! folkhögskolan . . . . . . . . . . 229 12.1 Inledande synpunkter . . . . . . . . . . 229 12. 2 Handikappade elever på folkhögskolorna . . . . . . . . 230 12.2.1 Rörelsehindrade elever . . . . . . . . . . . . 232 12.211 Personlig hjälp . . . . . . . . . . . 234
12.212 Tekniska hjälpmedel . . . . . . . . . 235
12.2.2 Syn- och hörselskadade och döva . . . . . . . 235 12.2.3 F.d. hjälpklasselever . . . . . . . . . . . . 236 12.2.4 Psykiskt utvecklingsstörda . . . . . . . . . . 237 12.2.5 Socialt handikappade. . . . . . . . . . . . . 238
12.2.6 Övrig kursverksamhet. . . . . . . . . . . . 240
12.2.7 Sammanfattande synpunkter rörande handikappade
elever på folkhögskolorna. . 12.3 Kurser utanför folkhögskolans lokaler för deltagare på vård- institutioner . . . . . . . . . . . . 12.3.1 Kurser för patienter på psykiatriska kliniker. 12.3.2 Kurser för intagna på kriminalvårdsanstalter 12.3.3 Kurser i samarbete med nykterhetsvårdsanstalter. 12. 3. 4 Synpunkter på verksamheten vid institutioner. 12. 4 Ekonomiska stödåtgärder . . 12.5 Utredningens överväganden och förslag
Kapitel 13 Folkhögskolans länga kurser. 13.1 Beskrivande del 13.1.1 Vinterkursen. . 13.1.2 Ledarutbildning. . . . . 13.1.2.l Fritidsledarlinjer. 13. 12.2 Annan längre ledarutbildning. 13.1.3 Musiklinjer . . . 13...131 Bakgrund . . . . . 13. 1. 3. 2 Verksamheten vid musiklinjerna 13.1.4 Konst- och konsthantverkslinjer . 13.141 Utgångspunkt. . . . . . 13.1..42 Verksamheten vid konst- och konst- hantverkslinjerna
13.1.5 Teater- och dramatiklinjer 13.1.5.1 Utgångspunkt. . . . . l3.1.5.2 Verksamheten vid teaterlinjerna. 13.1.6 Tolkutbildning. . 13...161 Bakgrund . . . 13.1. 6. 2 SÖ: s tolkutredning. . . 13. 1.6.3 Erfarenheter från folkhögskolor. 13.1.7 Ulandslinjer . . . . 13. 1.7.1 Omfattning. . . . . . 13.1. 7. 2 Verksamheten vid ulandslinjerna . 13.1.8 Massmedialinjer . 13.1. 8.1 Omfattning. . . . . . . 13.1. 8. 2 Verksamheten vid massmedialinjerna. 13.1.9 Övriga speciallinjer — en exempelsamling. 13.1. 9.1 Kurser inom kulturområdet 13. 1.9. 2 Miljövårdslinjer . . . . 13. 1. 9 3 Bibel- och kristendomslinjer . 13.2 Utredningens överväganden och förslag 13..21 Allmänt . . . 13. 2. 2 Ledarutbildning. . . . . 13.2.2.1 Fritidsledarutbildningen . . 13.222 Annan längre ledarutbildning. 13.2.3 Estetiska Specialkurser . l3.2.3.1 Uppgifter
242
243 244 245 246 246 247 250
257 257 257 260 260 261 264 264 265 269 269
270 274 274 274 277 277 277 279 279 279 280 281 281 281 283 283 284 285 285 285 286 286 286 287 287
13.232 Antagning av elever . . . . . . . . . 291
13.233 Utbildningens innehåll . . . . . . . . 292
13.234 Behörighetskrav för lärare . . . . . . . 293
13.235 Resursbehov . . . . . . . . . . . . 293
13.2.4 Tolkutbildning . . . . . . . . . . . . . . . 295 13.2.5 Specialkurser i övrigt . . . . . . . . . . . . 296 Kapitel 14 Folkhögskolans sttnlieonulömen. . . . . . . . . . 299 14.1 Bakgrund. . . . . . . . . . . _ 299 14.2 Studieomdömet enligt 1958 års stadga. . . . . . . . _ 299 14.2.1 Skolöverstyrelsens anvisningar för omdömesgivning. 300 14.2.2 Omdömesgivning på vinterkurserna . . . . . . . 300 14.2.3 Omdömesgivning vid speciallinjer . . . . . . . 301
14.3 Försök med normeringsinstrument för studieomdömen . . 302 14.4 Studieomdömet i utredning och proposition. . . . . . . 305 14.5 Utredningens överväganden och förslag . . . . . . . 305 14.5.1 Studieomdömets användningsområde och utformning 306
14. 5. 2 Omdöme på speciallinjer . . . . . . . . . . . 308
14. 5. 3 Normeringsinstrument . . . . . . . . . . . 309
14. 5. 4 Sammanfattning av utredningens förslag. . . . . 310 Kapitel 15 Befattningshavare. . . . . . . . . . . . . . . 311 15.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 311 15.2 Lärare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 311 15.2.1 Nuvarande arbetsuppgifter och anställningsförhållande 311 15.211 Utredningens överväganden . . . . . . 312
15. 2. 2 Behörighet . . . . . . . . . . . . 315
15. 2.2.1 Utredningens överväganden och förslag. . 315
15.3 Rektorer . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 15.3.1 Arbetsuppgifter. . . . . . . . . . . . . . 316 15.3.1. 1 Utredningens överväganden . . . . . . 317
15. 3. 2 Behörighet . . . . . . . . 317
15. 3. 3 Anställnings- och tjänstgöringsförhållanden . . . . 318 15.331 Utredningens överväganden . . . . . . 318
15.4 Kuratorer . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 15.4.1 Beskrivning av nuvarande verksamhet. . . . . . 319
15.4. 2 Behov av kurativa resurser . . . . . . . . . 320
15 4. 3 Utredningens överväganden och förslag . . . . . 321
15.5 Syo- funktionärer . . . . . . . . . . . . 322 15.5.1 Nuvarande verksamhet. . . . . . . . . . . . 322
15. 5. 2 Syo- resurser . . . . . . . . . 323 15. 5. 3 Uppgifter för syo- -funktionärer . . . . . . . . . 323 15.5.4 Organisation . . . . . . . . . . . . . . . . 323 Kapitel 16 Folkhögskola/nas ekonomi . . . . . . . . . . . ' 325 16.1 Översikt av nuvarande offentliga bidrag . . . . . . . . 325 16.1.1 Statsbidrag . . . . . . . . . . . . . . 325 16.111 Statsbidrag till undervisningspersonal. . . 325
16.112 Statsbidrag till administrativ personal. . . 326
SOU1976116 16.1.1.3 Statsbidrag till annan personal . . . . . 327 16.114 Statsbidrag till pedagogisk och teknisk utrustning . . . . . . . . . . 327 l6.1.1.5 Statsbidrag till anläggningskostnader . . . 328 16.116 Statsbidrag till finansiella kostnader . . . 328 16.1.1.7 Statsbidrag till vissa folkhögskolor. . . . 329 16.1.2 Kommunala bidrag . . . . . . . . . . . . . 329 16.1.2.1 Landstingsbidrag. . . . . . . . . . . 329 16. 1. 2.2 Primärkommunala bidrag . . . . . . . 330 16.1.3 Bidragstekniska regler . . . . . . . . . 330 16.131 Beräkning av bidragsunderl.ag . . . . . 330 16.132 Lärarnas tjänstgöringsskyldighet. . . . . 331 16.133 Rekvisition och utbetalning . . . . . . 332 16.2 Skolornas ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . 332 16.2.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 332 16.2.1.1 Utgångspunkter. . . . . . . . . . . 332 16.2.1.2 En modellskola . . . . . . . . . . . 333 16.2.2 Kostnader. . . . . . . . . . . . . . . . . 335 16.221 Kostnader för undervisning . . . . . . 335 16.222 Kostnader för administration . . . . . 336 16.223 Elevhushållet. . . . . . . . . . . . 337 16.224 Lokaler. . . . . . . . . . . . . . 338 16.2.2.5 Kapitalkostnader. . . . . . . . . . . 338 16.2.3 Intäkter. . . . . . . . . . . . . . . . . . 339 16.231 Inackorderingsavgifter. . . . . . . . . 339 16.232 Övriga kostnadsersättningar . . . . . . 341 16.233 Statsbidrag. . . . . . . . . . . . . 341 Byggnadsbidrag . . . . . . . . . . 341 Saneringsbidrag . . . . . . . . . . 343 16. 2. 3.4 Övriga offentliga bidrag. . . . . . . . 345 16.235 Huvudmannabidrag . . . . . 346 16.3 Erfarenheter av och synpunkter på statsbidragssystemet . . 346 16.31 2,2-schablonen. . . . . . . . . . . . . . . 347 1632 Bidrag till administration. . . . . . . . . 349 16.3.3 Statsbidrag till utåtriktad verksamhet . . . . . . 351 16.3.4 Omvandlingsmöjligheterna . . . . . . . . . . 352 16.3.5 Pedagogiska bidrag . . . . . . . . . . . . . 353 16.3.6 Rektorstjänsterna. . . . . . . . . . . . . . 353 16.3.7 Saneringsbidraget. . . . . . . . . . . . . . 354 16.3.8 Byggnadsbidraget. . . . . . . . . . . . . . 355 1639 Bidragsadministrationen . . . . . . . . . . . 356 16.310 Övriga synpunkter . . . . . . . . . . . . 356 16.4 Utredningens överväganden och förslag . . . . . . . . 357 16.4.1 Enhetligtbidrag . . . . . . . . . . . . . . 358 16.4.2 Bidrag till administrativa resurser. . . . . . . . 359 16.4.3 Nytt schablonbidrag. . . . . . . . . . . . . 360 16.4.4 Bidragsdifferentiering. . . . . . . . . . . . . 363 16.4.5 Bidragsbegränsningar. . . . . . . . . . . . . 366 16.4.6 Beräkning av bidragsunderlaget . . . . . . . . 368
16.4.7 Beräkning av lärarnas tjänstgöringstid . . . . . . 369 16.4.8 Rektorstjänsterna . . . . . . . . . . . . . . 373 16.4.9 Inackorderingsavgifterna . . . . . . . . . . . 373 16.4.10 Lånefond för folkhögskolor . . . . . . . . . . 375 16.5 Kostnadssammanställning. . . . . . . . . . . . . . 376 16.5.1 Beräkning av verksamheten . . . . . . . . . . 377 16.5.2 Nuvarande statsbidrag . . . ._ . . . . . . . . 377 16.5.3 Föreslagna bidragshöjningar . . . . . . . . 378
16.5.4 Statens kostnader uttryckta i utredningens förslag . 379 Kapitel 17 Folkhögsko/e/öiordningen. . . . . . . . . . . . 381
Bilaga Förteckning över folkhögskolorna och uppgifter om huvud- mannaskap (skoltyp) . . . . . . . . . . . . . . . 391
Litteralur/örteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . 395
Förkortningar
ABF AMS AMU FS Fhöso FÖVUX KAMU KFUM KK LO LOVUX NBV NTO OMUS RF MO RKU RSV SCB SDR SFEF SFHL SFS &DA SKS SLP SMU SOU STU STULO SV SVUX &o SÖ TBV TRU UBV UKÄ WHO
Arbetarnas bildningsförbund Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetsmarknadsutbildning Frikyrkliga studieförbundet Folkhögskolornas omdömesgivning Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen Kristliga föreningen för unga män Kompetenskommittén Landsorgankadonen i Svenge LO:s arbetsgrupp för vuxenutbildningsfrågor Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet Nationaltemplarorden Organisationskommittén för högre musikutbildning Riksidrottsförbundet Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation Riksförbundet kyrkans ungdom Riksskatteverket Stadsdska centndbyrån Svenges dövas nksRnbund Sveriges folkhögskoleelevers förbund Svenska folkhögskolans lärarförening Svensk författningssamling Styrelsen för internationell utveckling Sveriges kyrkliga studieförbund Studielämplighetsprov Svenska nusäonsknbundem ungdoni Statens offentliga utredningar Skolöverstyrelsens tolkutredning LO:s studieutredning Studieförbundet Vuxenskolan Kommittén för studiestöd åt vuxna Studie- och yrkesonentenng Skolöverstyrelsen Tjänstentännens bHdningsverksannhet Kommittén för television och radio i utbildningen Utbildning för biståndsverksamhet (Tollare) Universitetskanslersämbetet VäddshähoorganBannen
Sammanfattning
Direktiven, bakgrundsmateria/ (Kapitel 1-5)
I folkhögskoleutredningens direktiv sägs. att utredningens grundläggande uppgift är att klarlägga vilken roll folkhögskolan kan och bör spela i kulturliv och utbildningssamhälle. Utredningen fick i uppdrag att göra en analys av den nuvarande elevsammansättningen vid olika typer av folkhögskolor. Vidare skulle utredningen gå igenom vilka studerandegrupper folkhögskolan i framtiden kan räkna med och vilka förändringar detta kan aktualisera liksom avvägningen mellan kortare och längre kurser. Erfarenheterna av den friare dispositionen av lärartimmarna skulle belysas liksom behovet av en mer flexibel studieorganisation. Åt utredningen uppdrogs att pröva vissa delar i ett förslag från SÖ till ny folkhögskolestadga samt att ägna särskild uppmärksamhet åt rörelsefolkhögskolornas ekonomi.
1 föreliggande huvudbetänkande lägger utredningen fram ett eget förslag till ny folkhögskoleförordning. Utredningen har också funnit det nödvändigt att göra en total översyn av folkhögskolans statsbidragssystem för att söka ge rörelsefolkhögskolorna en bättre grundval för sin framtida ekonomiska planering och att ge alla folkhögskolor utrymme för och stimulans till vidare utveckling av pedagogiska metoder. arbetssätt och en varierad kursverk- samhet.
Utredningen har tidigare publicerat delbetänkandet Folkhögskolans/linds-
' ledarutbildning (Ds U 1974111) samt tre undersökningar. nämligen Folk-
högskoleelever 1973 (Ds U 1974:9 och 10). i betänkandet kallad elevenkälen, samt Folkhögskolan och dess lärare (Ds U 1975117). som innehåller dels en undersökning om förhållanden vid svenska folkhögskolor läsåret 1973/74. ska/enkäten. och dels en enkätundersökning till lärare med minst halvtids- tjänstgöring. lära/enkäten.
1 ett par inledande kapitel i betänkandet ger utredningen ett tämligen fylligt bakgrundsmaterial till sina resonemang om folkhögskolans framtida ställning och uppgifter. En historisk tillbakablick på tidigare utredningar om folkhögskolan och en översikt över hur 1960-talets stora skolutredningar bedömde folkhögskolans situation ges liksom en beskrivning av skolformens utveckling under de senaste årtiondena. I ett särskilt kapitel redogör ut- redningen för hur folkhögskolan ser ut i dag; här lämnas också en redovisning av de olika enkätundersökningar som utredningen genomfört. Till bak- grundsmaterialet om folkhögskolan hör också en översikt över folkhögskolor i några andra länder.
Innan utredningen kommer in på frågor som behandlar folkhögskolans målsättning. ges i ett särskilt kapitel en sammanställning av viktiga inlägg i debatten om framtidsfrågor och utbildningspolitik i form av referat ur böcker och skrifter. Utredningen har inte sökt göra någon samhällsanalys utan har endast med referaten och citaten velat belysa några problem som synes ha relevans för folkhögskolans verksamhet. Trots olika politiska vär- deringar ger ändå den refererade litteraturen en i stort sett entydig bild av samhällsutvecklingen: Obeständigheten och det snabba förändringstem- pot ställer stora krav på mänsklig anpassning. Samhället bör skapa möj- ligheter för människor att påverka samhällsutvecklingen och ge dem redskap att bemästra också svåra situationer. Ett sätt att hjälpa dem att frigöra sina resurser är att erbjuda en allsidig vuxenutbildning. som utgår från de stu- derandes situation och erbjuda studier för arbetsliv och personlig utveckling.
Folkhögskolans möjligheter att möta/öreliggande behov
(Kapitel 6)
I detta kapitel diskuterar utredningen folkhögskolans möjligheter att möta behov av den art som skisserats i föregående kapitel och framlägger några förslag av grundläggande betydelse för folkhögskolans verksamhet.
Folkhögskolans övergripande mål. Utredningen anser att folkhögskolans mål i lika hög grad bör vara att främja deltagarnas personliga och sociala ut- veckling som att ge dem de kunskaper de behöver. Därför bör skolan inte ta utgångspunkten för sin verksamhet i ett kunskapsstoffsom skall förmedlas utan i kursdeltagarnas livssituation. All verksamhet vid folkhögskola skall både till innehåll och form vara sådan att den ökar individens medvetenhet om sina egna och omvärldens villkor. stimulerar till såväl social som kulturell inlevelse och insats samt stärker viljan och förmågan att i solidaritet med andra aktivt påverka arbetsliv och samhälle.
Folkhögskolans arbetsområde. Med utgångspunkt från de mål som här an- givits kan folkhögskolan tillgodose behov av bildning och utbildning hos enskilda. grupper. organisationer och samhälle i den mån inte samhället på andra sätt organiserar sådan utbildning i tillräcklig omfattning och om folkhögskolan kan bedömas ha resurser för att genomföra utbildningen.
En diskussion av folkhögskolans roll när det gäller att förbereda eleverna för insatser i yrkeslivet mynnar ut i slutsatsen att folkhögskolan bör kunna bedriva yrkesförberedande utbildning liksom också viss yrkesutbildning och yrkesfortbildning, t. ex. för verksamhet inom fritidssektorn. inom folkrö- relserna och för vissa funktioner på kulturområdet.
Utredningen menar att vuxna människor har rikt skiftande studiebehov och att det därför måste finnas flera olika vuxenutbildningsformer som komp- letterar varandra genom att var och en har sitt mål och sitt särpräglade arbetssätt. En konsekvens av detta synsätt blir att kommunal vuxenut- bildning och externatkurser knutna till en folkhögskola bör kunna före— komma sida vid sida. Vidare bör folkhögskolans resurser utnyttjas inom arbetsmarknadsutbildningen, främst för förberedande teoretisk utbildning.
Folkhögskolans frihet. De enskilda folkhögskolornas frihet att själva ut- forma sin verksamhet har ofta anförts som ett av skolformens viktigaste
kännetecken. Utredningen anser att varje folkhögskola även i framtiden bör ha frihet
att välja målgrupper att utforma sina egna kursplaner i samråd med aktuella deltagargrupper och
att utifrån sina egna behov bland behöriga sökande välja medarbetare. Åldersgränsförfolkhögskolestudier. Utredningen föreslår att 18-årsgränsen liksom hittills skall gälla för antagning till folkhögskolekurs. Varje skola bör dock ha rätt att anta ett begränsat antal elever som fyllt 16 år. mot- svarande högst 10 % av eleverna vid kurser om minst 15 veckors längd. I varje enskilt fall skall särskilda skäl föreligga. Efter SÖ:s medgivande skall elever i åldersgruppen 16—18 år kunna antas till kurser kortare än 15 veckor utan att räknas in i den ovannämnda andelen på 10 %. Vidare föreslås att skolorna får rätt att till kurser av högst 3 veckors längd anordnade i samarbete med barn- och ungdomsorganisationer och förlagda i huvudsak till skolans lokaler anta elever som fyllt 14 år.
Indelning i årskurser. Enligt nu gällande bestämmelser kan det finnas tre årskurser vid en folkhögskola. Denna indelning i årskurser svarar inte längre mot ett behov och utredningen föreslår därför att föreskrifter om indelning i årskurser inte skall ingå i den nya folkhögskoleförordningen.
Kurser och kurs/ångd. Nu gällande folkhögskoleförordning stadgar att varje skola skall anordna minst en vinterkurs om minst 21 veckor. Längden av varje kurs måste emellertid enligt utredningens uppfattning fastställas utifrån den aktuella målgruppens behov. förutsättningar och tidsmässiga möjlig- heter. För att tillförsäkra arbetet vid skolorna önskvärd stadga föreslår dock utredningen att varje skola årligen skall anordna minst en kurs om minst 15 veckors längd med minst 20 deltagare. Tidsgränsen för de kortaste kur- serna föreslås minskad från fem dagar till två. Den hittills gällande indel- ningen av folkhögskolans verksamhet i vinter-. sommar- och ämneskurser föreslår utredningen inte skall förekomma i fortsättningen. Endast beteck- ningen kurser bör användas.
Obligatoriska ämnen. Utredningen föreslår att föreskrifter om obligatoriska ämnen inte skall ingå i den nya folkhögskoleförordningen men påpekar samtidigt. att skolorna bör eftersträva en viss bredd i det kunskapsstoff som behandlas i både längre och kortare kurser.
Skolornas rätt till profilering. Utredningen anser att folkhögskolor har rätt att profilera sig och att denna profilering kan avse både ideologi och kun- skapsstoff. All verksamhet vid folkhögskola skall bedrivas i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande och utformas så att det föreligger förutsättningar för allsidighet i undervisningen. Så länge verksamheten har denna karaktär menar utredningen att en långt gående profilering i olika avseenden står i överensstämmelse med folkhögskolans karaktär och över- gripande mål.
Antal timmar' per tidsenhet ifo/khögskolekur'ser. Utredningen föreslår att för kurs som uppgår till minst en vecka antalet schemalagda studietimmar för heltidsstuderande ej skall understiga 25 per vecka och för deltidsstuderande ej understiga 10 timmar per vecka. Däri kan rymmas både lärarledd un— dervisningstid och tid då eleverna med eller utan tillgång till lärares hand- ledning bedriver planmässiga studier enskilt eller i grupp.
Folkhögskolans metodik (Kapitel 7)
I detta kapitel skisserar utredningen ett förslag till metodisk inriktning för folkhögskolan utifrån vad som sagts i kapitel 5 och 6.
Utredningens utgångspunkter har bl. a. varit följande: De studerande skall ta ansvar för sina studier. Förutsättningarna för detta ökar om de får självtillit och känner trygghet i studiesituationen och om lärarna aktivt hjälper dem att ta ansvar. Kunskaperna måste kännas meningsfulla och användbara och inte betraktas endast som ett medel för fortsatta studier utan också som redskap för bearbetning av den egna livssituationen.
De pedagogiska konsekvenserna av detta blir bl. a. att studierna måste utgå ifrån problemställningar som känns angelägna för de studerande. För att studierna inte skall avskärmas från livet utanför skolan. blir det naturligt att bedriva fältstudier och att söka information på annat sätt än enbart genom böcker.
Läraren blir en handledare och medmänniska. som i dialog med de stu- derande i första hand klarlägger behov och frågeställningar och hjälper de studerande att söka svar på ställda frågor. Han ställer sina kunskaper och erfarenheter till förfogande men han är också beredd att lära tillsammans med de studerande.
Utredningen menar att lagarbete skall vara en bärande princip. såväl då det gäller lärarnas arbete som de studerandes. Konkurrens och hävdande av det egna arbetsresultatet bör kunna motverkas. om samplanering och samarbete blir det naturliga sättet att arbeta. Arbetsformerna är viktiga. eftersom de ger de studerande mönster för olika arbetssätt. Man lär av vad man gör och inte bara av vad man läser.
Folkhögskolans kulturpolitiska möjligheter (Kapitel 8)
Som inledning till sina överväganden om folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området diskuterar utredningen innebörden av begreppet kul- tur. Detta inrymmer enligt utredningens uppfattning mer än konst och es- tetisk verksamhet — det har att göra med vårt sätt att uppfatta verkligheten. att uttrycka vår förståelse av den och tolka andra människors upplevelse av den. 1 kulturbegreppet inryms både de olika konstarterna och andra former av kommunikation mellan människor och deras verklighetsupplevelse.
Som mål för folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området anger utredningen bl.a.
att ge möjligheter till skapande verksamhet för den enskilde individen. att verka för breddande av amatörverksamheten i den kringlig'gande byg- den.
att medverka till att den skapande verksamheten blir ett medel att för- medla erfarenheter. åsikter och värderingar. dvs. ett medel för kommu-
nikation. att ge tillfällen till kontakt med professionella konstnärers arbete.
att göra vårt kulturarv tillgängligt samt att göra de nya-svenskarnas. invandrarnas. kulturarv tillgängligt för dem
själva och för andra.
Utredningen anger tre dimensioner i folkhögskolans kulturpolitiska in- satser och menar att en skola kan fungera
som kulturmiljö för dem som tillhör skolsamhället. som kulturcentrum för den omgivande bygden och som kulturkraft i folkrörelserna.
Mot bakgrund härav framlägger utredningen följande förslag.
Folkhögskolan och kulturförmedlingen. Det är önskvärt att de resurser av lokaler och människor som folkhögskolan kan erbjuda i ökad utsträckning tas i anspråk för att föra ut kulturprogram. Det är vidare angeläget att lärare och elever bedriver ett kontinuerligt arbete på att utveckla metoder. att åstadkomma tvåvägskontakt mellan dem som framträder och publiken. Me-
del bör därför anvisas för kulturpedagogiskt utvecklingsarbete. Utbildning av personer som yrkesmässigt eller på fritid skall arbeta med kulturför- medlande verksamhet bör enligt utredningens uppfattning kunna ske inom folkhögskolan.
Som exempel på viktiga målgrupper för folkhögskolans kulturinsats näm- ner utredningen handikappade. personer på vårdinrättningar. pensionärer och invandrare. Genom sitt fria arbetssätt kan skolformen medverka till att göra kulturutbudet tillgängligt och stimulera eget skapande. Verksam- heten bland invandrare bör därutöver syfta till att vidga det ömsesidiga kulturutbytet mellan olika folkgrupper.
Kulturarbetare på folkhögskolorna. Som stimulans till folkhögskolans in- satser på det kulturpolitiska området föreslås att folkhögskolan tillföres yr- kesverksamma konstnärer inom ord-. bild—. ton- och scenkonstens områden. antingen som anställda elleri annan form. Dessa konstnärer skall ges tillfälle att under läsårets gång arbeta inom sin konstart samtidigt som de genom undervisning och deltagande i skolsamhällets liv får tillfälle att föra en fort- löpande dialog om de konstnärliga uttryckssätten.
Arrangemangsbidrag til/folkhögskolorna. Utredningen föreslår att folkhög- skolorna får möjlighet att erhålla arrangemangsbidrag för kulturprogram.
Folkhögskolan och folkrörelserna (Kapitel 9)
1 ett inledande avsnitt belyses folkhögskolornas betydelse för folkrörelserna. Särskilt behandlas rörelseskolornas insatser. Dessa har spelat en betydande roll för att ge utbildning åt personer som kommit att företräda folkrörelserna som bl.a. politiker. publicister och kulturarbetare liksom för utbildningen av förtroendemän och för medlemsskolningen.
1 dag förekommer fyra former för samverkan mellan folkhögskolor och folkrörelser:
— Kurser anordnas i samverkan mellan folkhögskolor och folkrörelse- organisationer.
— Folkhögskollärare fullgör del av sin tjänst som studiecirkelledare. — Folkhögskollärare har 5. k. kombinerad tjänst som lärare vid folkhög- skola och ämnes- eller bildningskonsulent. För närvarande finns 22 sådana tjänster.
— Folkhögskollärare fullgör del av sin tjänst i form av kontaktverksamhet mellan folkhögskola och studieförbund eller andra organisationer.
I sina överväganden och förslag om folkhögskolans samarbete med folk- rörelserna fastslår utredningen. att Studieverksamhet kring folkrörelsernas bärande idéer och aktuella situation är en uppgift som av hävd ansetts höra folkhögskolan till. Detsamma gäller utbildning och fortbildning av personer som skall verka som förtroendevalda och anställda i folkrörelsernas olika organisationer. Även i framtiden skall folkhögskolan kunna anordna sådana kurser.
Vid kurser som ordnas tillsammans med en organisation eller institution skall enligt utredningens förslag minst 25 % av undervisningen bestridas av lärare med minst halvtidstjänstgöring vid folkhögskola. Vidare föreslås att i planeringen av kurs som en folkhögskola anordnar tillsammans med organisation eller institution. en lärare med minst halvtidstjänstgöring vid den arrangerande skolan skall medverka. Denne skall dessutom följa kursen och svara för dess genomförande. Utredningen förordar att resurserna för kombinerade tjänster och kon- taktverksamhet slås samman. För att folkhögskolan skall kunna fylla sin funktion både i förhållande till närsamhället och till folkrörelserna anser utredningen att varje skola bör ha tillgång till resurser för kontaktverk- samhet. Dessa bör vara så utformade att den enskilda skolan kan använda dem på det sätt som bäst svarar mot dess aktuella behov. Utredningen föreslår att resurser tillföres varje folkhögskola för kontaktverksamhet i för- hållande till både andra vuxenutbildningsformer och folkrörelsernas olika organisationer.
Möjligheterna för lärare att inom ramen för sin tjänst leda studiecirklar bör bestå och vidgas till att omfatta också universitetscirklar.
Samverkan inom skolan
(Kapitel 10)
I tidigare kapitel har utredningen framhållit. att arbetsformerna vid folk- högskolan skall vara sådana. att de befrämjar de studerandes möjligheter att skaffa sig redskap för att påverka sin livssituation. Då måste också de anställda och studerande erbjudas möjligheter att ta ansvar för och påverka situationen för sig själva och andra på skolan. I detta kapitel lägger ut- redningen fram förslag om samverkansorganisation inom folkhögskolan. En utgångspunkt är därvid att styrelsen har att ange mål och riktlinjer inom fastlagda ekonomiska ramar. men att de som berörs av verksamheten utifrån givna förutsättningar bör svara för utformningen av densamma.
Utredningen föreslår att det på varje skola skall finnas styrelse. lärarråd och kursråd.
Styrelsen har det yttersta ansvaret för skolan. Den skall fastställa skolans mål och ange riktlinjer för verksamheten. Bland uppgifterna ingår att avge förslag till reglemente. som sedan fastställs av SÖ. och att ansvara för skolans ekonomi. Utredningen finner det väsentligt att styrelsen noga följer skolans verksamhet och genom personliga besök på skolan bildar sig en uppfattning om behov och utvecklingstendenser. Utredningen anser vidare att styrelsen
regelbundet bör sammanträffa med elever och personal och att den minst en gång årligen skall hålla sammanträde med lärarrådet.
Styrelsen, som väljs av huvudmannen. skall bestå av minst fem ledamöter. Härutöver skall studerande. lärare och övrig personal representeras i sty- relsen. Utredningen förutsätter att personalrepresentanternas befogenheter kommer att avgöras genom övergripande lagstiftning och att de studerande får samma befogenheter som personalrepresentanterna. Rektor bör som tjän- steman inte ingå som ledamot i styrelsen.
Lärarrådet skall vara ett för hela skolan övergripande organ för planering och verkställighet. Det skall svara för bl. a. den långsiktiga pedagogiska planeringen av kurstyper. kurser och ämnesplaner för kommande verksam- hetsår. fördelning av lärarnas arbetsuppgifter och omdömesgivning.
Lärarrådet skall bestå av rektor. lärare och internatföreståndare. Repre- sentanter för övrig personal och elever bör också ingå i lärarrådet. Utred- ningen förordar att skolans reglemente skall innehålla uppgifter om lärar- rådets sammansättning. medlemmarnas rösträtt och skyldighet att närvara vid olika typer av sammanträden.
Kursrådet är tänkt som ledningsgrupp för den verksamhet som pågår i samband med de långa kurserna. Det skall tillförsäkra studerande och an- ställda inflytande på såväl undervisningens form och innehåll som på icke schemalagd verksamhet. Det skall kunna sammankallas snabbt och variera sina arbetsuppgifter efter behov. Till kursrådet väljer eleverna. lärarna och övrig personal sina representanter och eleverna skall ha minst lika många representanter som personalgrupperna tillsammans. Vidare är rektor ledamot av kursrådet. Elev som deltar i kurs om minst 15 veckors längd är valbar och samtliga kurser av minst dern längden skall vara representerade i kurs- rådet.
Kurser utan/ör' skolorten ( Kapitel 1 1)
När utredningen i detta kapitel diskuterar folkhögskolornas möjligheter att förlägga kurser utanför de egna lokalerna sker det med utgångspunkt från vad som sagts i kapitel 6 och 9. Utredningen räknar med att samarbetet mellan folkhögskolan och folkrörelserna kommer att byggas ut. Detta torde medföra ett ökat behov av att förlägga kursverksamhet utanför skolorten.
Utredningen anser att en folkhögskola skall ha rätt att förlägga verksamhet utanför skolorten under förutsättning att det skapas garantier för att verk- samheten har god kontakt med huvudskolan. Systemet skall inte få innebära enbart statsbidragsförmedling till kursverksamhet på annan ort.
Dagfolkhögskolor. De långa ämneskurserna i form av externatverksamhet i större tätorter. som många folkhögskolor bedriver. anser utredningen ha en stor uppgift att fylla. Denna kursverksamhet skall emellertid vara ett direkt utflöde av huvudskolans verksamhet och utgöra en rörlig resurs. Externatverksamhet skall kunna upprättas på platser där det finns behov av folkhögskoleverksamhet och finnas kvar under den tid som erfordras. Huvudskolan skall kunna delegera frågor som rör kursplanering. kursin- nehåll och rekrytering till externatens ledning.
Filialfolkhögskolor. Enligt utredningens mening finns inte längre anledning att bibehålla filialskolorna som administrativa enheter. utan dessa bör an- tingen få ställning som kurser förlagda till annan ort eller som självständiga folkhögskolor.
Studier utomlands. Utredningen har funnit det motiverat att i ett kapitel om folkhögskolornas kurser utanför skolorten också behandla verksamhet som förläggs utanför landets gränser. Enligt utredningens uppfattning är studier utomlands ett viktigt led i undervisningen. när det gäller att ge kunskap om och skapa förståelse för andra länders förhållanden. Denna verksamhet bör stimuleras.
Utredningen föreslår därför att folkhögskolorna skall ha rätt att bedriva studier utomlands antingen i form av fristående kurser eller inom ramen för en längre folkhögskolekurs. De fristående kurserna kan antingen helt och hållet vara förlagda utomlands eller ha förberedelse- och/eller uppfölj- ningsarbete förlagt till folkhögskolan. Där studierna utomlands bedrivs inom ramen för en längre folkhögskolekurs. utgör de en integrerad del i hela kursens arbete. och de olika momenten skall vara noga planerade i anslutning till de problemområden som kursen arbetar med. Studierna utomlands be- höver inte vara koncentrerade till en enda ort. Resor utomlands. där vis- serligen studiebesök ingår men där momenten inte utgör en integrerad del i andra studier. skall inte räknas in i statsbidragsberättigad verksamhet. För den utlandsförlagda verksamheten skall SÖ godkänna uppläggning och omfattning.
Handikappade i _ folkhögskolan (Kapitel 12)
I direktiven uppdrogs åt utredningen att utvärdera de hittills inom folk- högskolan särskilt gjorda insatserna för handikappade studerande. När ut- redningen här behandlar handikappade elever på folkhögskolor i ett särskilt kapitel beror det på. att det behövs speciella insatser för att dessa elever skall kunna bedriva studier och inte på att målsättningen för denna verk- samhet skulle vara en annan än för verksamheten i övrigt. Utredningen anser det angeläget att folkhögskolan i sin Studieverksamhet utnyttjar kurs- deltagarnas erfarenheter och att det därför är en fördel att elever med han- dikapp ingår i kurserna. så att den samlade livserfarenheten blir så vid som möjligt.
Utredningen presenterar i detta kapitel en tämligen utförlig redogörelse för folkhögskolornas handikappverksamhet och även vilka ekonomiska re- surser som för närvarande står till förfogande.
I sina överväganden konstaterar utredningen. att utvecklingen visar att folkhögskolorna är beredda att göra en positiv insats för att ge handikappade ett utbildningsalternativ. som för individen innebär många fördelar genom skolformens speciella inriktning och dess internatkaraktär. En förutsättning för att den handikappade skall få behållning av sin folkhögskolevistelse är att skolan kan erbjuda en balanserad skolmiljö. Enligt utredningens upp- fattning bör en skola inte ta emot fler handikappade elever än att var och en av dem har en reell chans att inlemmas i skolsamhället. Det är angeläget
att man eftersträvar en integrering av handikappade deltagare i all folk- högskoleundervisning. Skolorna måste i ökad utsträckning förutsättas bli utrustade med välplanerade byggnader och tekniska hjälpmedel för detta ändamål. Utöver de fasta resurserna på varje skola måste det finnas rörliga resurser avsedda för mer krävande insatser för enskilda kursdeltagare.
Enligt utredningens uppfattning är bristande förmåga att läsa svenska språket och att uttrycka sig i tal och skrift ett allvarligt handikapp och därför inbegrips också språkligt handikappade i utredningens överväganden om extra stödåtgärder på handikappområdet.
Den kursverksamhet som folkhögskolorna bedriver i samarbete med olika institutioner och vårdanstalter är av stor betydelse. genom att folkhögskolan kan anpassa metoder. kursplaner och undervisningens nivå efter deltagarnas förutsättningar. Folkhögskolornas kursverksamhet på kriminalvårdens riks- anstalter kan sannolikt behövas i ungefär nuvarande omfattning.
Utredningens förslag. när det gäller statsbidragen till folkhögskolornas handikappverksamhet. samordnas med förslaget om ett nytt statsbidrags- system för folkhögskolorna. som redovisas i kapitel 16. Detta innebär att de specialdestinerade anslagen till handikappverksamhet avvecklas och att varje skola inom ramen för ett schablonmässigt framräknat totalbidrag själv får fördela medlen på personal. materiel. kapitalkostnader. personlig assistans etc. För handikappverksamhetens del innebär förslaget följande.
Då det är viktigt att andelen handikappade ej blir för stor i den totala skolmiljön. bör extraresurser endast utgå till ett begränsat antal handikappade deltagare. Utredningen föreslår att 27 000 elevveckor skall berättiga till extra bidrag. Till dessa kommer i dagsläget ca 20000 ytterligare elevveckor för vilka stöd ej anses behövas. Då bidragskonstruktionen har elevvecka som grundenhet. förändras bidragets nivå för handikappverksamheten genom att antalet elevveckor. för vilka extrastöd utgår. multipliceras med faktorn 1.5 och alltså ökas med 50 %. För att även i framtiden göra en bidrags- differentiering med hänsyn till graden av handikapp möjlig. föreslås att SÖ årligen fördelar först ca 18 000 elevveckor till skolor som får räkna med faktorn 1.5 för dessa elevveckor. För återstoden. ca 9000 elevveckor. får efter SÖ:s prövning och fördelning räknas med högre faktor än 1.5. Där- igenom garanteras att svårare handikappade på grund av ett schabloniserat extrastöd inte blir utestängda från möjligheten att studera på folkhögskola.
Utredningens förslag innebär en resursförstärkning på handikappområdet. Utöver den i 1976 års budgetproposition föreslagna höjningen av han- dikappanslaget med 300 000 kr. föreslår utredningen en ytterligare förstärk- ning med 900 000 kr. Detta innebär att ett belopp av 5 mkr skulle disponeras som extraresurs för handikappändamål.
Utredningen föreslår att folkhögskolorna skall svara för att vårdartjänst tillhandahålles de elever som behöver sådan omvårdnad. och att skolorna begär medel för vårdartjänsten direkt från Styrelsen för vårdartjänst.
[ kapitel 16 har utredningen vidare föreslagit att i statsbidraget till en folkhögskola skall ingå en resurs för kurators- och syouppgifter. Härigenom blir det möjligt för skolorna att planera kuratorsverksamheten på handi- kappområdet på det sätt varje skola anser mest ändamålsenligt.
Folkhögskolans långa kurser (Kapitel 13)
Utredningen har funnit det motiverat att i ett särskilt kapitel behandla sådana kurser. som upptar den största delen av folkhögskolornas rikt varierade verksamhet. Med långa kurser avses i redogörelsen för hittillsvarande verk- samhet sådana som omfattar minst 30 veckor och här inbegrips både den traditionella vinterkursen och specialkurserna inom olika ämnesområden.
Den variationsrikedom som kännetecknar folkhögskolans kurser är en naturlig konsekvens av vad som i kapitel 6 angivits vara skolformens kän- netecken. Utredningen vill med sina förslag vidga de möjligheter som redan nu finns att inrikta även allmänna kurser på speciella målgruppers behov. att bedriva stoff- och nivågrupperad undervisning och att starta nya kurser vid olika tidpunkter under året.
Utredningen räknar med att det vid sidan av de allmänna kurserna också i framtiden kommer att finnas specialkurser av olika slag. Också för dessa kurser måste folkhögskolans övergripande mål gälla. Det är viktigt att sko- lorna uppmärksamt följer utvecklingen i samhället och organisationerna. så att kurser kan förändras. avvecklas och nyinrättas alltefter förändrade behov.
I detta kapitel har de estetiska specialkurserna. nämligen musiklinjerna. konst- och konsthantverkslinjerna och teater- och dramalinjerna fått en in- gående behandling.
Utredningen anser att de estetiska specialkurserna inom folkhögskolan är en tillgång som kan utnyttjas på flera olika sätt och för flera olika syften. Grundläggande skall vara uppgiften att främja människors personliga och sociala utveckling. Verksamheten bör bedrivas så. att alla som kommer i beröring med den får en djupare förståelse för vad de olika konstarterna kan betyda för dem själva och i så stor utsträckning som möjligt stimuleras till egen verksamhet. För deltagarna i dessa kurser kan studierna bli in- körsport till en rad olika sysselsättningar. Några går vidare till studier inom något annat område. en del får uppgifter som ledare inom folkrörelsernas och studieförbundens verksamhet. andra blir utövande konstnärer inom sitt fack och en grupp söker sig till högre utbildning. Det är angeläget att elever med olika inriktningar studerar vid samma linje för att på det sättet ömsesidigt stimulera och berika varandra. De estetiska specialkurserna bör bereda plats för studier också av kunskapsstoff som inte uteslutande hör hemma inom de olika konstområdena.
Utredningen föreslår att i fortsättningen statsbidrag till kurser i musik skall utgå motsvarande 4.0 lärartimmar per elevvecka till ungefärligen det antal elevveckor som läsåret 1974/75 fanns vid de längre specialkurserna i musik eller sammanlagt 20000. Den tekniska konstruktionen av detta statsbidrag framgår av kapitel 16. Den större resurstilldelningen till de längre musikkurserna bör i fortsättningen inte. som hittills varit fallet. vara bunden till vissa skolor. Utredningen föreslår därför att SÖ årligen får fördela de 20000 elevveckor som berättigar till den högre resurstilldelningen mellan de folkhögskolor som ansöker härom. Skolorna kan sedan fritt använda de erhållna resurserna till kortare eller längre musikkurser.
Utredningen har i anslutning till behandlingen av specialkurser inom olika
områden också haft att ta ställning till ett förslag om utbildning av tolkar för invandrare inom folkhögskolan. Enligt utredningens mening finns det inte några principiella hinder för att bedriva sådan utbildning inom denna skolform. Varje folkhögskola skall ha frihet att själv avgöra vilka som skall antas som elever och själv bestämma om kursernas utformning. Utredningen menar att antalet tolkstuderande vid en skola inte bör vara större än att integration med övriga elever underlättas.
Folkhögskolans studieomdömen (Kapitel 14)
Utredningen framhåller att folkhögskolans arbete bör präglas av samarbete. Konkurrens om omdömen och lärarnas värdering av arbetsresultaten kan försvåra det gemensamma arbetet. Trots detta anser utredningen att så länge betyg och andra jämförbara instrument används för urval till högre studier och många av de studeranden vid folkhögskolorna är beroende av studie- omdömen bör dessa finnas kvar. Utredningen föreslår därför. att varje folk- högskolas styrelse även i fortsättningen skall kunna besluta att studieom- dömen enligt en fyrgradig skala skall ges för kurser som är minst 15 veckor långa. och att lärarråden skall avge omdömena.
Endast ett sammanfattande omdöme om den studerandes förmåga att bedriva studier skall förekomma. Det skall främst tjäna som prognos för fortsatta studier. Detta gäller även för specialkurser. t. ex. estetiska kurser.
För att underlätta för lärarråden att avgöra var den egna skolans om- dömesnivå skall ligga i förhållande till övriga skolors. föreslås att ett nor- meringsinstrumet ställs till de skolors förfogande som avger studieomdö- men. Provet. som skall vara ett grupptest. genomgås vart tredje. eventuellt vart femte år.
På fritidsledarlinjerna. som inte främst förbereder för fortsatta studier utan är yrkesinriktade. skall studieomdömena ersättas av beskrivande intyg.
Befattningshavare
(Kapitel 15)
I tidigare kapitel har utredningen sökt belysa den nya situation som folk- högskolan i många avseenden kommer att ställas inför. Den allt mer va- rierade kursverksamheten kommer att kräva mycket av de anställda både när det gäller omställning till nya målgrupper och kurser och då det gäller arbetsuppgifter för vilka de inte har egentlig utbildning. Utredningen tar i detta kapitel upp några frågor som gäller befattningshavare i den framtida folkhögskolan.
Lärares tjänstgöring. Många lärares tjänstgöring har kraftigt förändrats un- der senare år. Förutom undervisning på vinterkurser och speciallinjer har den också kommit att omfatta t. ex. undervisning på korta kurser. kurs- ledarskap. enskild studiehandledning. administrativt och kurativt arbete. Utredningen förutsätter att arbetsuppgifterna kan komma att bli än mer varierade i framtiden. Det förefaller under dessa förhållanden föga än- damålsenligt att endast undervisning skulle räknas in i tjänsten. Utredningen
föreslår att lärarråden skall kunna definiera och fördela de arbetsuppgifter som skall ingå i lärarnas tjänstgöring.
Utredningens förslag till teknisk lösning av lärartjänstgöringen utvecklas i avsnitt 16.4.7.
Lärares behörighet. Enligt utredningens uppfattning kommer en akade- misk grundexamen troligen också i fortsättningen att vara den normala grundutbildningen för en folkhögskollärare. Även personer som genom an- nan utbildning eller på annat sätt har skaffat sig kunskaper och erfarenheter som är tillräckliga för tjänsten bör emellertid kunna anställas som lärare.
För behörighet som ordinarie eller extra ordinarie lärare bör därutöver krävas praktisk pedagogisk utbildning vid lärarhögskolans ämneslärarlinje eller motsvarande pedagogisk utbildning samt två års tjänstgöring som lärare varav 30 veckor vid folkhögskola.
Den enskilda skolans styrelse bör pröva de sökandes behörighet. Utredningen anför som skäl för sina ställningstaganden bl. a. att folkhög- skollärare i framtiden torde komma att fungera mer som studiehandledare än som ämnesspecialister. Verksamheten vid skolorna kan variera starkt. och skolorna bör därför ha möjligheter att välja medarbetare med för dem lämpliga kunskaper och erfarenheter. Utredningen finner också indelningen i ämneslärare och lärare i s. k. övningsämnen konstlad. Med föreslagna be- hörighetsregler skulle på längre sikt skillnaden i tjänstgöringsförhållanden mellan olika lärarkategorier försvinna.
Rektorer. Behörighetsbestämmelserna för rektorstjänster föreslås bli de- samma som för ordinarie lärartjänster med tillägget att sökande till rektors- tjänst på skola med internat skall ha minst ett års erfarenhet av internat- verksamhet. Utredningen anser att rektor även i fortsättningen skall delta i det direkta pedagogiska arbetet. men föreslår att styrelserna får avgöra omfattningen av detta arbete. Vidare föreslås vidgade möjligheter för rektorer att återgå till lärartjänst. om de så önskar.
Kuratorer. Det är utredningens uppfattning att socialt ansvarstagande skall vara en självklarhet för alla som arbetar på folkhögskola som anställda eller kursdeltagare. men det kan ändå finnas behov av medarbetare med speciell utbildning och kännedom om samhällets stödmöjligheter.
Utredningen föreslår därför att en kuratorsresurs ställs till skolornas för- fogande för att bekosta kurativt arbete. som utförs av lärare eller personer verksamma utanför skolan (se även avsnitt 16.4.2).
Syo-ftrnktionärer. Då behovet av studie- och yrkesorientering under senare år blivit allt större. föreslår utredningen att en syo-resurs ställs till skolornas förfogande på samma sätt som för det kurativa arbetet. Resursen kan an- vändas till att i samverkan med andra vuxenutbildningsanordnare anställa syo-konsulent eller att låta lärare göra syo—arbete i tjänsten (avsnitt 16.4.2).
F olkhögskolornas ekonomi
(Kapitel 16)
Utredningen behandlar i förevarande kapitel folkhögskolornas ekonomi och lägger fram förslag om ett nytt statsbidragssystem. Enligt utredningens me- ning är det inte möjligt att lösa de förelagda uppgifterna rörande folkhög-
skolans framtida roll. en mer flexibel studieorganisation. resursbehov för administration av kortkursernas expansion. handikappverksamhetens ök- ning och saneringsbidraget utan att även gå in på statsbidragen i övrigt. De föreslagna förändringarna stannar i huvudsak inom nuvarande kost- nadsram men innebär ett smidigare och administrativt mindre krävande bidragssystem.
Undervisningen vid folkhögskolan skall vara kostnadsfri för deltagarna. Den avgift de betalar är en större eller mindre del av kostnaden för in- ackordering. Folkhögskolorna behöver därför till största delen intäkter från annat håll. De källor som står till buds är: statsbidrag. bidrag från landsting och andra kommuner. tillskott från huvudmannen (om denne ej är kommun) samt eventuellt bidrag från andra än huvudmannen.
Staten bidrar med 100 % till kostnaden för lärares och rektors lön. förutsatt att antalet lärartimmar per deltagare och kursvecka håller sig inom vissa ramar. Avgörande för lärartätheten är för huvuddelen av skolans verksamhet relationstalet 2.2 (lärartimmar per deltagarvecka). Ett högre relationstal har utgått för viss verksamhet. t. ex. för musiklinjer och för viss handikapp- verksamhet.
För att ge skolorna en minimistandard av viss annan personal än lärare. infördes år 1967 ett statsbidrag ("kringbidrag") avsett för bibliotekarie. bi- trädeshjälp. institutionstekniker och skolhälsovård. Bidraget varierar mellan 50 och 150 % på ett underlag på 3 400 elevveckor. Det finns vidare stats- bidrag till pedagogisk utrustning och till stadigvarande undervisningsmate- riel. Sedan år 1958 kan skolorna få statsbidrag till byggnadsarbeten. vilket i huvudsak tilldelats rörelseskolorna. Det provisoriska driftbidrag som införts 1964 avlöstes 1967 av ett saneringsbidrag för att avlasta vissa tyngande ränte- och amorteringsbördor för främst rörelseskolorna.
Utredningen har mot bakgrunden av en beskrivning av skolornas ekonomi värderat nuvarande statsbidragsbestämmelser som grundlades genom 1965 års statsbidragsutredning. Erfarenheterna av denna värdering. slutsatserna från tidigare kapitel om hittillsvarande och önskvärd utveckling av folk- högskolan samt en bedömning av skolornas ekonomiska situation har lett utredningen till några grundläggande utgångspunkter för förslagen. Sam- manfattningsvis har utgångspunkterna varit förhållandet att skolorna sins- emellan är mycket olika även inom reSpektive ”grupp" (rörelse- resp. lands- tingsskolor). Bidragen måste ge utrymme för framtida utveckling och möj- lighet till friare fördelning mellan kurstyper. Förändrad pedagogisk situation. bl. a. nya arbetsformer. kräver ytterligare schablonisering av bidraget. En sådan får dock ej jämfört med dagens situation missgynna rörelseskolorna. Slutligen bör specialbidrag av typen byggnads- och saneringsbidrag upphöra och resurserna i stället föras samman till ett enhetligt bidrag för att kunna fördelas jämnare mellan skolorna.
Utredningen har funnit. att det från statens synpunkt inte bör göras någon skillnad mellan skolor med olika huvudmän. Därför föreslås att bidragen i fortsättningen skall tillfalla skolorna i relation till verksamheten. oberoende av huvudman. För att detta inte skall missgynna rörelseskolorna. som idag har vissa specialdestinerade bidrag. föreslås en anslagshöjning med 5.7 mkr. varigenom samtliga skolor kan få bidrag av motsvarande omfattning.
Bidraget till administrativa resurser ("kringbidraget") har visat sig vara
ett gott tillskott till skolorna. Genom den förändring av kursstrukturen som ökningen av andelen kortkurser innebär har bidraget dock visat sig vara otillräckligt då bidraget upphör för en volym över 5 100 elevveckor och dessutom vid tillkomsten avsåg kurser av vinterkurstyp. Vidare har bidraget ej i tillräcklig omfattning följt löneutvecklingen och ej heller medfört kom- pensation för ökade sociala kostnader. Vissa förstärkningar har dock till— kommit på den administrativa sidan genom SÖ:s sänkning av rektors un- dervisningsskyldighet och genom möjligheter att omvandla lärartimmar till t. ex. kurators-. syo- och kontaktverksamhet. Därigenom har dock mängden detaljbestämmelser kring bidragen ökat.
Genom övergången till ökad andel kortkurser kommer skolornas admi- nistrativa börda att växa medan bidragsberättigad kursvolym sannolikt kom- mer att stanna på nuvarande nivå. Därför föreslås en reszit's/örstärkrring mot- svarande mellan l/2 och ] korttoristtjänst per skola. Totalkostnaden för detta blir 4 mkr.
Det ökade behovet av kurativa insatser och av studie- och yrkesorientering har motiverat utredningen att föreslå en resurs motsvarande i genomsnitt l/4 tjänst per skola eller tillsammans en kostnad motsvarande 1.7 mkr.
Utredningen menar att erfarenheterna av samarbetet med studieorganisa- tiorrerna genom de 5. k. kombinerade tjänsterna varit så positivt att en re- surs/örstärkning är motiverad. Därför föreslås en nettoökning med ca 1.7 mkr som tillsammans med nuvarande medel skall användas för kontakt- arbete. De samlade resurserna motsvarar i genomsnitt 1/3 tjänst per skola.
Som särskilt ålagd uppgift har utredningen haft att skapa underlag för beslut om saneringsbidragets framtid. 1 avsnitt 16.233 har utförligt be- skrivits skuldsituationen för de skolor som fått saneringsbidrag.Utredningen konstaterar att skuldbördan för dessa skolor har ökat i stället för att minska. Även om några skolor minskat skulderna är slutsatsen klar: saneringsbi- draget har ej haft avsedd effekt. Utredningen har också granskat byggnads- bidraget och konstaterar att dess storlek i förhållande till byggbehovet inte räckt till för så många skolor då bidragsposterna måste göras stora om de skall ha väsentlig betydelse för mottagaren.
För pedagogiska ändamål finns några olika typer av bidrag som alla fyllt sitt syfte. men som enligt utredningens uppfattning kan hindra verksam- hetens anpassning till friare metodik.
Utredningen föreslår därför att de speciella bidragen för sanering av eko- nomin. byggnadsarbeten samt/ör pedagogisk utrustning avvecklas. I stället fö- reslås dessa medel ingå i det nya schablonbidraget.
Den friare bidragskonstruktionen. som gjordes genom införande av 2.2- schablonen. har haft en positiv inverkan på skolornas verksamhet. Genom den har en flexiblare undervisningsorganisation blivit möjlig. Utredningen menar därför att det bör vara möjligt att fortsätta på denna väg.
För att nå den önskade flexibiliteten i resurstilldelning och -användning föreslår utredningen att i stort sett samtliga nuvarande bidr'agför's samman till ett nytt schablonbidrag knutet till lärarlönekostnaden. För varje elevvecka skall ges 0.0036 av årskostnaden för en lärarlön som för närvarande är 79 934 kr. Det på så sätt framräknade bidraget får av skolan efter egen bedömning användas till samtliga skolans kostnader. Dock bör lärartätheten inte genom- snittligt tillåtas bli lägre än nuvarande. Genom denna konstruktion blir samt-
liga skolor delaktiga av statens hela stöd till skolorna.
Då behovet av insatser är större för utbildning i musik och för handi- kappade är det rimligt att detta berättigar till extrabidrag för det antal elev- veckor som SÖ årligen fördelar. Sålunda föreslås 20 000 elevveckor/ör rmr- sikkurser berättiga till en höjning av antalet elevveckor med 50 % . innan scha- blonbidraget beräknas. Samma åtgärd föreslås för 27000 elevveckor för han- dikappade. Kostnadsökningen i förhållande till nuläget blir ca 1.2 mkr till vardera musiklinjer och handikappverksamhet.
Utredningen har också i samband med bidragssystemet föreslagit att un- derlaget — kursdeltagarna — skall räknas två gånger under kurser som är minst 8 veckor långa. en gång 14 dagar efter kursstart och en gång 14 dagar före kursslut. Medelvärdet av dessa tal skall bilda bidragsunderlaget. För de kortare kurserna räknas deltagarnaförsta dagen. Samtidigt skall skolan vara garanterad stasbidrag som utgör 95 % av de tre senaste årens genomsnittliga antal kursdeltagare.
Utredningen föreslår i detta sammanhang att studiecirkeltimmar i lärar- tjänsten skall omräknas till elevveckor och räknas in i skolans totala verk- samhetsvolym. Dessutom föreslås att det nuvarande stödet till de tre folk- högskolorna i Jokkmokk. Haparanda och Biskops-Arnö även i fortsättningen ges separat.
Utredningen har också dislkuterat skolornas omfattning och föreslår att bidraget efter 7 500 elevveckorr successivt avtrappas så att statsbidrag helt upp- hör vid [1000 elevveckor eftc|r att ha utgått med endast lärarlönedelen för en volym mellan 5 100 och 7 500. För de skolor som för närvarande ligger över gränsen 7 500 elevveckorr bör en modifiering av denna regel tillämpas innebärande att de liksom idag får fullt lärarlönebidrag upp till ett genomsnitt av de tre senaste årens verksamhet dvs. budgetåren 1974/77.
För att även beräkningen för lärartjänstgöringen skall anpassas till den friare resursdisponeringen föreslås att systemet med omvandlingfår byggas ut så att "40-timrnarsvecka" efter lärarrådets förslag kan införas för alla lärare eller — om så visar sig önskvärt — endast för en mindre del av dem. Därvid skall en Iektionstimme anses motsvara 2 timmar a 60 minuter.
Utredningen har också granskat inackorderingskostnaderna för att un- dersöka självfinansieringsgraden. Därvid har konstaterats att skolornas sub- vention snarare ökat än minskat sedan 1965 års statsbidragsutredning fö- reslog en lägsta avgift som statsbidragsvillkor. Kursdeltagaren på vinter- kurser betalar i många fall en kostnad som t. o. m. är mindre än vad na- turaförmånen fritt vivre uppskattas till i samband med taxeringen.
Utredningen föreslår därför. för att i någon mån öka graden av själv- finansiering på skolorna. att inackorderingsavgi/ten som villkor/ör statsbidrag lägst får vara lika med riksskatteverkets (RSV) normer för värdet av na- turaförmånen fritt vivre (för 1975/76 18 kl:/dygn eller 540 kr/månad).
Slutligen föreslår utredningen att det skall inrättas en ny stat/ig lånefontl. lånefonden förl/ölkhögskolor. för att underlätta för skolorna att låna erfor- derligt kapital till ny- och ombyggnader.
Utredningens framlagda förslag medför en kostnadsökning på ca 15 mkr. Vid en volym av 575000 elevveckor skulle den totala kostnaden bli ca 175 mkr och vid en volym av 650000 elevveckor ca 192 mkr.
F olkhögskoIe/örordningen (Kapitel 17)
Utredningen lägger slutligen fram ett förslag till ny folkhögskoleförordning. Paragraferna i förslaget täcks av skrivningar i detta betänkande. i den mån de inte utgör rent formella bestämmelser eller motsvarigheter till vad som nu gäller.
Utredningen föreslår att de här framlagda förslagen skall träda i kraft den 1 juli 1977.
1. Utredningens arbete
1.1. Direktiv
Direktiven för utredning rörande folkhögskolans ham/ida uppgifter (folkhög- skoleutredningen) meddelades i utdrag ur statsrådsprotokoll 1972-12-08 och har följande lydelse:
"Frågan om folkhögskolans framtid har behandlats i olika sammanhang under de senaste decenniernas utbildningspolitiska reformperiod. Det grundläggande beslutet om folkhögskolans uppgifter och organisation under denna tid. då den starka ex- pansionen av ungdomsskolan påverkade folkhögskolan. fattades vid 1957 års riksdag (prop. 19571146. SU 1957:173. rskr 19571387). I samband med besluten om grundskolan år 1962 och fackskolan och gymnasiet är 1964 restes krav på en utredning om folk- högskolan. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll emellertid att den nödvändiga omställningen och anpassningen till fortskridande förändringar i bl. a. utbildningsväsendet borde komma inifrån folkhögskolan själv som ett praktiskt ut- tryck för de reformsträvanden som borde hållas levande vid varje skola. Vid 1966 års riksdag fattades beslut om en väsentlig förbättring av statsbidragen till folkhög- skolan (prop. l966:42. SU l966:75. rskr 19662186). I detta sammanhang infördes också nya regler för lärartilldelningen vid skolorna. De beslut jag här har redovisat har bildat grunden för folkhögskolans utveckling — kvantitativt och kvalitativt — under senare tid. Vidare har efter utredning beslut fattats om en särskild lärarutbildning för bl.a. folkhögskolan (prop. 1969252. SU 19692112. rskr 19692290). Folkhögskolan berörs också av de beslut som fattats om reglerna för behörighet och urval för tillträde till högre utbildning. senast genom riksdagens beslut med anledning av prop. l972:84 (UbU l972z3l. rskr l972z240).
Antalet elever i folkhögskolans s. k. vinterkurser var arbetsåret 1969/70 ca 12 900. 1970/71 13 200 och 1971/72 13 300 och i ämneskurser om minst 15 veckor reSp. ca 900. 1 800 och 2 300 elever. medan antalet elever under motsvarande år i äm- neskurser kortare än 15 veckor var ca 15 600. 16 800 resp. 23 400. Dessa uppgifter visar att elevantalet vid folkhögskolan fortsätter att öka men att denna ökning i första hand faller på ämneskurserna. Det kan dock tilläggas att vissa folkhögskolor för innevarande läsår redovisat svårigheter att fylla sina vinterkurser.
Folkhögskolan har under lång tid erbjudit en betydelsefull möjlighet till vidare utbildning för många som under ungdomsåren inte haft tillfälle att utnyttja det re- guljära skolväsendet. liksom till bildning i en vidare kulturell mening. Efter den pionjärperiod då folkhögskolan var så gott som ensam om att tillhandahålla dessa kompletterande bildningsmöjligheter. har folkhögskolans mål och innehåll kommit att påverkas av de utbildningskrav som det reguljära utbildningssystemet ställt. I takt med grundskolans och gymnasieskolans genomförande och den kommunala och statliga vuxenutbildningens framväxt har givetvis uppgiften att komplettera det all-
männa utbildningsväsendet blivit mindre framträdande. Under de senaste åren har en viss omorientering av folkhögskolans verksamhet kunnat iakttas. Ett uttryck härför är ämneskursernas tillväxt. ett annat att många folkhögskolor tar emot studerande inom arbetsmarknadsutbildningen. Elever med sociala. fysiska och psykiska handikapp har i växande utsträckning tagits emot av folkhögskolorna. som även gjort särskilda insatser för dessa elever.
Förutsättningarna för folkhögskolans verksamhet har således i skilda avseenden förändrats. Samtidigt har övriga delar av utbildningsväsendet genomgått en snabb utveckling. Inom utbildningsväsendet riktas i dag i högre grad än tidigare uppmärk- samheten mot vuxenutbildningen. Det finns enligt min mening mot denna bakgrund skäl att ta upp frågan om folkhögskolans ställning och uppgifter i dagens och fram- tidens utbildningssystem. Denna uppgift bör anförtros särskilda sakkunniga.
Den grundläggande uppgiften för utredningen är således att klarlägga vilken roll folkhögskolan kan och bör spela i kulturliv och utbildningssamhälle. De sakkunniga bör i ett inledande skede av sitt arbete göra en analys av den nuvarande elevsam- mansättningen vid olika typer av folkhögskolor.
Jag har tidigare pekat på att i viss mån nya grupper av studerande sökt sig till folkhögskolan. Studerande inom arbetsmarknadsutbildningen placeras f. n. i viss ut- sträckning på folkhögskolor. Dessa studier skall vara ett led i en yrkesutbildning. Frågan om den framtida utformningen av arbetsmarknadsutbildningen utreds av ny- ligen tillkallade sakkunniga. För dessa sakkunnigas arbete bör det kunna vara vär- defullt att genom en utredning få del av erfarenheter av den hittillsvarande verk- samheten och av lämpligheten av fortsatta insatser från folkhögskolans sida på detta område. De sakkunniga bör även pröva det förslag om särskilda insatser för ung- domsledarutbildning som Skolöverstyrelsen fört fram i anlsagsframställningen för bud- getåret 1973/74. En annan grupp som folkhögskolorna fått som elever har varit olika grupper av handikappade. De sakkunniga bör utvärdera de hittills inom folkhögskolan särskilt gjorda insatserna för dessa studerande. Jag vill framhålla angelägenheten av en avgränsning av dessa åtgärder gentemot den kursverksamhet för handikappade som bedrivs inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen. Samråd med utredningen om arbetsmarknadsutbildningen bör därför ske också i denna fråga.
Jag vill slutligen återigen'peka på att folkhögskolan enligt sina traditioner gett många förvärvsarbetande möjligheter till studier utanför det reguljära utbildningssy— stemet. Detta system med en växling mellan arbete och studier har kommit att inta en framskjuten plats i den utbildningspolitiska debatten. De sakkunniga bör diskutera vilka uppgifter folkhögskolan kan fylla i ett system med vad som brukar benämnas återkommande utbildning. Mot bl. a. denna bakgrund bör de sakkunniga gå igenom vilka studerandegrupper folkhögskolan i framtiden kan räkna med och vilka för- ändringar detta kan aktualisera i utbildningens innehåll och inriktning.
Vad jag här antytt kan också komma att påverka folkhögskolans srzrdieonganisarion. Avvägningen mellan kortare och lägre kurser kommer in liksom bedömningen av filialfolkhögskolor och dagfolkhögskolor.
Genom 1966 års riksdagsbeslut infördes en friare disposition av lärartimmarna vid folkhögskolan. De sakkunniga bör belysa erfarenheterna härav och undersöka behovet av att även på andra vägar införa en mer flexibel studieorganisation vid folkhög- skolorna.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) enligt tilläggsdirektiv den 25 februari 1972 bl.a. skall undersöka hur de olika formerna för vuxenutbildning skall stödja och komplettera varandra. De sakkunniga bör i kontakt med SVUX fördjupa analysen och bedömningarna av folkhögskolan. En fråga gäller behovet av samverkan mellan folkhögskola och annan Studieverk- samhet t.ex. den som i dag förekommer genom att folkhögskollärare tjänstgör som cirkelhandledare. En bedömning av detta slag måste också innefatta en avvägning av den framtida rimliga kvantitativa utvecklingen av folkhögskolan. En successiv
omstrukturering av skolornas verksamhet bör göra det möjligt att hålla verksamheten vid folkhögskolorna inom i stort sett nuvarande ramar.
När det gäller den innehållsmässiga utformningen av utbildningen vid folkhög— skolorna vill jag erinra om att genomgång av folkhögskola enligt beslut av stats- makterna på grundval av prop. l972:84 skall kunna ge allmän behörighet för tillträde till högre utbildning, under förutsättning att det är fråga om två års studier innefattande bl.a. svenska och engelska. Det kommer att få avgöras från fall till fall vilka ut- bildningsvägar vid folkhögskolorna som skall ge denna allmänna behörighet. De sak- kunniga bör i sitt arbete — bl. a. i fråga om de 5. k. studieomdömena — beakta detta ställningstagande av statsmakterna och hålla sig underrättade om det fortsatta ut- redningsarbetet om gymnasieskolans kompetensvärde m.m., vilket bedrivs främst av kompetenskommittén. De sakkunniga bör därvid pröva vilka följder som införande av Studielämplighetsprov för alla som söker till högskoleutbildning får för de s.k. studieomdömena vid folkhögskolan. De sakkunniga bör även kunna ta upp frågan om utformningen av den särskilda utbildningen av lärare vid folkhögskolan m.m. i Linköping.
Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 26 september 1972 lagt fram förslag till ny folkhögskolestadga, ett förslag som innebär en betydande omstöpning av den nu- varande folkhögskolan. Jag finner det ändamålsenligt att de sakkunniga i sitt arbete får pröva de delar av detta förslag som innebär en principiell nyorientering av folk- högskolans arbete.
De sakkunniga bör uppmärksamma att organisationskommittén för högre musik- utbildning, som tillsattes år 1970 som en följd av riksdagens beslut om riktlinjer för en reform av den högre musikutbildningen (prop. 1970225, SU 19702108, rskr l970:274), har vissa uppgifter som rör innehållet och organisationen av den framtida verksamheten vid Folkliga musikskolan Ingesund och musiklinjen vid Framnäs folk— högskola.
1 1966 års beslut om förbättrade statsbidrag till folkhögskolan ingick även ett s. k. saneringsbidrag till rörelsefolkhögskolor. Detta bidrag har under budgetåren 1967/ 72 utgjort 2 milj. kr. per år och utgår innevarande budgetår med ] milj. kr. Riksdagen har (UbU 1972zl4) uttalat önskan om förslag från Kungl. Maj:ts sida angående den fonsatta saneringen av rörelsfolkhögskolornas ekonomi. Underlag för ett sådant förslag bör utarbetas av de sakkunniga. En riktpunkt bör därvid vara att ett sådant bidrag inte skall ingå som ett reguljärt inslag i statens ekonomiska stöd till folkhögskolan och att bidraget successivt bör minska. [ övrigt bör de sakkunniga ej gå in på frågor om statsbidrag."
Utredningen behandlar i föreliggande huvudbetänkande vad som angetts i direktiven utom frågan om utformningen av den särskilda utbildningen av lärare vid folkhögskolor, som är förlagd till lärarhögskolan i Linköping. Detta avser utredningen att återkomma till i ett delbetänkande senare under år 1976. I samband därmed kommer utredningen också att ta upp vad de- partementschefen anfört i prop. 1975:9 om reformering av högskoleut- bildningen angående viss utbildning vid folkhögskola som har karaktär av högskoleutbildning (sid. 506). Här sägs att folkhögskoleutredningens fort- satta arbete bör avvaktas, när det gäller eventuell reglering av organisationen för denna utbildning och av formerna för att tillgodose behovet av sam- planering mellan folkhögskola och högskola. I detta delbetänkande kommer också sådana frågor att tas upp som berör information om folkhögskolan och tillsynsmyndighetens funktion.
! direktiven uppdras åt utredningen att pröva de delar av SÖ:s förslag till ny./b/khögsko/es/adga, som innebär en principiell nyorientering av folk-
högskolans arbete. Utredningen har valt att i betänkandet lägga fram ett eget förslag till ny folkhögskoleförordning. Vidare uppdras åt utredningen att utarbeta underlag för förslag ang. den fortsatta saneringen av rörelse— folkhögskolornas ekonomi. ] direktiven angavs som riktpunkt att sane- ringsbidraget successivt bör minska och inte ingå som ett reguljärt inslag i statens ekonomiska stöd till folkhögskolan. Enligt direktiven borde ut- redningen i övrigt inte gå in på frågor om statsbidrag. Samtidigt sägs att utredningen bör belysa erfarenheterna av den fria dispositionen av lärar- timmarna och undersöka behovet av att införa en mer flexibel studieor- ganisation vid folkhögskolorna. ] arbetet med dessa uppdrag har utredningen funnit det nödvändigt att göra en total översyn av jb/khögsko/ans statsbi- dragssystem. Utgångspunkten har varit att inte bara söka anpassa statsbi- dragssystemet till dagens situation utan också ge rörelsefolkhögskolorna en bättre grundval för sin framtida ekonomiska planering och att dessutom ge alla folkhögskolor utrymme för och stimulans till vidare utveckling av pedagogiska metoder, arbetssätt och en varierad kursverksamhet.
I betänkandet har utredningen presenterat ett tämligen utförligt Stal/Sliskl materia/. De mest detaljerade uppgifterna hänför sig till verksamhetsåret 1973/74, då utredningen gjorde sina undersökningar. 1 enstaka fall har upp- gifter kunnat presenteras för senare år. Då emellertid skolornas årsredo- visningar till SÖ och SCB för verksamhetsåret 1974/75 ännu inte var kom- pletta i januari 1976, har utredningen inte kunnat föra fram siffermaterialet till detta år på alla punkter. Från SCB föreligger en fullständig statistik endast för verksamhetsåret 1972/ 73 - för åren därefter finns uppgifter om antalet elever i kurser om minst 30 veckors längd endast under vecka 40. alltså punktuella undersökningar.
1.2. Delbetänkande
Utredningen överlämnade 1974-09-30 till statsrådet och chefen för utbild- ningsdepartementet ett delbetänkande: Folkhögskolans F rit/ds/edarutbi/dning (Ds U 1974211). Däri prövades förslaget om särskilda insatser för ungdoms- ledarutbildning som SÖ fört fram i anslagsframställningen för budgetåret 1973/74. Utredningen avser att återkomma till fritidsledarutbildning inom gymnasieskolan i sitt slutbetänkande.
1.3. Remisser
Folkhögskoleutredningen har avgivit remissyttranden i följande frågor:
Den 28 mars 1973 angående invandrarutredningens betänkande Tolkser- vice, Nordisk språkkonvention (SOU 1972:83), den 25 april 1973 angående sameutredningens promemoria Samernas folk- högskola (Ds U 19732), den 19 mars 1974 angående Organisationskommitténs för högre musikut- bildning (OMUS) betänkande Musikundervisning (Ds U 1973119),
den 13 maj 1974 angående SÖ:s förslag angående Försöksverksamhet med idrotts- och friluftsvariant vid gymnasieskolan i Stockholm, den 5 november 1974 angående framställning av inrättande av en själv- ständig folkhögskola i Göteborg, den 13 december 1974 angående kompetenskommitténs betänkande Om behörighet och antagning till högskolan (SOU 197471), den 13 december 1974 angående SÖ:s förslag angående Studielämplighets- prov för intagning till högre utbildning, den 10 december 1974 angående kommitténs för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) betänkande Vidgad vuxenutbildning (SOU 197454), den 10 december 1974 angående kommitténs för översyn av arbetsmark- nadsutbildningen (KAMU) betänkande Utbildning för arbete (SOU 1974:79), den 10 december 1974 angående kommitténs för studiestöd åt vuxna (SVUX) betänkande Studiestöd åt vuxna (SOU 1974262), den 13 december 1974 angående 1973 års expertgrupps för konstutbildning (K 73) delbetänkande Utbildning inom, bildkonst, konsthantverk och design (Ds U 1974z8), den 13 maj 1975 angående utredningens rörande sexual- och samlevnads- frågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) betänkande Sexual- och samlevnadsundervisning (SOU 197459), den 25 juni 1975 angående kulturrådets betänkande Konstnärerna i sam- hället (SOU 1975214), den 1 oktober 1975 angående Rapport om utredningsväsendet, utarbetad av en arbetsgrupp inom statsrådsberedningen (Ds Ju 1975:14), den 27 oktober 1975 angående Zigenare i Sverige, redogörelse för försöks- verksamhet med utomnordiska zigenare samt förslag till åtgärder ut- arbetad av en expertgrupp för vissa zigenarfrågor inom arbetsmark- nadsdepartementet (Ds A 197528), den 30 oktober 1975 angående utredningens angående den fortsatta verk- samheten med radio och television inom utbildningsväsendet (TRU- kommittén) betänkande Program för ljud och bild i utbildningen (SOU 197528), den 10 december 1975 angående kommitténs för studiestöd åt vuxna (SVUX) betänkande Utbildning för vuxna (SOU 197559), den 20 januari 1976 angående studiereseutredningens betänkande Språkre- sor (SOU 1975164), den 11 februari 1976 angående en inom kommundepartementet upprättad promemoria angående Minskad statlig detaljreglering av kommunerna (Ds Kn 1975z7).
Vidare har folkhögskoleutredningen i november 1975 besvarat en enkät från besparingsutredningen inom finansdepartementet angående det statliga utredningsväsendet och i februari 1976 till SÖ yttrat sig över en rapport angående utbildning av kontakttolkar.
1.4. Skrivelser
Utöver överlämnandet av SÖ:s förslag till ny folkhögskolestadga, som ut- bildningsdepartementet även meddelat i direktiven, har till folkhögskole- utredningen följande skrivelser överlämnats att beaktas i det fortsatt ut- redningsarbetet:
Från förvaltningsutskotten i fyra landstingskommuner (Gävleborgs, Örebro, Jämtlands och Västernorrlands län) med anhållan att få inrätta ge— mensam skolstyrelse för folkhögskolorna inom respektive län samt från Jönköpings läns landstingskommuns förvaltningsutskott med an- hållan att utbildnings- och kulturnämnden måtte få vara styrelse för folkhögskolorna i länet, från Bollnäs, Birka, Geijerskolan och Sundsgårdens folkhögskolor med an- hållan att få räkna relationstalet 4,0 vid lärartilldelning till skolornas musiklinjer, från Ljungskile och Kävesta folkhögskolor med anhållan att få räkna ett högre relationstal för lärartilldelning för skolornas mu- siklinjer samt från Kalix och Södra Vätterbygdens folkhögskolor med anhållan att få räkna relationstalet 4,0 i lärartilldelning för skolornas församlingsmusikerlinjer.
från Sunderby folkhögskola med anhållan att få räkna med högre lärartäthet vid skolans konstlinje, från Ingesunds folkhögskola med anhållan att skolans konstlinje i Kyrkerud måtte få inrättas som filialfolkhögskola, från Folkliga musikskolan med anhållan att högre musikskolan i Falun måtte få knytas som filialfolkhögskola till Folkliga musikskolan, från SFEF och SFHL i övre Norrland med synpunkter på syo-verksamheten inom folkhögskolorna, från Lärarnas Riksförbund angående behörighetsregler för folkhögskollärar— tjänster och synpunkter på tillsättningsförfarandet av lärartjänster inom folkhögskolan.
Utredningen har fått skrivelser i en rad olika frågor från många folk- högskolor, elevkårer och enskilda rektorer och lärare.
1.5. Experter
Till utredningen har ett antal experter varit knutna för förberedande arbete med olika avsnitt i betänkandet. Revisor Wilhelm Wadbeck, 1973-06- 01—1975-03-11,folkhögskollärare Bo Löwkrantz, 1975-03-12—1975-05-31 och t. f. folkhögskolerektor Sigurd Johansson fr. o. m. 1975-06-02 (anställd på halvtid under tiden 1975-07-28—12-19) för statsbidragsfrågor; docent'Erland Jonsson fr.o.m. 1973-07-18 för sociologiska undersökningar; folkhögskol- inspektör Bo Göthberg fr.o.m. 1974-01-01 för målsättningsfrågor; folk- högskolerektor Helmer Söderbäck fr. o. m. 1974-05-01 (heltidstjänstgöring 1974-08-01—12-31) för handikappfrågor och hovrättsassessor Jan Bjerlöw fr.o.m. 1975-06-18 för stadgefrågor. Som expert i utredningen har vidare studiesekreteraren Stig Svärd varit förordnad under tiden 1974-02-15—08-31
för tjänstgöring på halvtid och fr. o. m. 1974-09-01 med heltidstjänstgöring för arbete med fritidsledarutbildning samt folkrörelse-, folkbildnings- och kulturfrågor. Arbetet med utredningens sociologiska undersökningar har hu- vudsakligen utförts av fil.dr. Ola Arvidsson och fil.kand. Göran Stötz.
1.6. Undersökningar
Utredningen har låtit utföra ett antal undersökningar som bakgrund för sitt arbete. [ direktiven uppdrogs åt utredningen att i ett inledande skede göra en analys av den nuvarande elevsammansättningen vid olika typer av folkhögskolor. [ samarbete med Stockholms universitets Sociologiska Institution utfördes i november 1973 en enkät bland samtliga elever på vinterkursen och ämneskurser om minst 30 veckors längd. Undersökningen publicerades hösten 1974 med titeln: Folkhögskoleelever 1973, Ds U 1974:9 och 10, i betänkandet kallad eleven/täten. Under våren 1974 gjordes en un- dersökning om förhållanden vid svenska folkhögskolor detta läsår, sko/en- käten, och samtidigt skickades en enkät till lärare med minst halvtidstjänst- göring vid folkhögskolorna, lärar-enkäten. Resultaten av dessa båda under- sökningar publicerades hösten 1975 med titeln: Folkhögskolan och dess lärare, Ds U 197517. I samarbete med Sociologiska Institutionen utfördes också en undersökning av deltagare på ämneskurser sommaren och hösten 1974. Utredningen har dessutom tillställt folkhögskolornas styre/ser ett frågefor- mulär om deras syn på skolans mål och uppgifter. Slutligen tillfrågades skolornas lärarråd om erfarenheter av studieorganisationen och samver- kansfrågor m. m. Dessa båda senare undersökningar genomfördes under våren 1974. Under år 1975 har utredningen gjort intervjuundersökningar med skolor som har speciallinjer i ämnena musik, konst- och konsthantverk samt teater och dramatik.
1.7. Resor, sammanträden och samråd
Utredningen har företagit studieresor till folkhögskolori Danmark och Nor- ge. Vid det senare tillfället sammanträffade utredningen också med den norska folkhögskoleutredningen, som beräknas lägga fram ett betänkande under år 1976. Vid några tillfällen har utredningen besökt svenska folk- högskolor och därvid sammanträffat både med skolornas ledning, lärare och elever.
Utredningen har hållit 68 protokollförda sammanträden. Av dessa har två efter särskilt tillstånd varit förlagda utanför Stockholm.
Utredningen har i enlighet med sina direktiv, huvudsakligen på sekre- tariatsnivå samrått med SVUX, kommittén för studiestöd åt vuxna, Kom- petenskommittén, OMUS, organisationskommittén för högre musikutbild- ning och KAMU, kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen. l utredningssammanträden har vid tre tillfällen representanter för Lands- tingsförbundet deltagit, vid ett tillfälle representanter för svenska Kom- munförbundet, vid tre tillfällen styrelsen för Svenska Folkhögskolans lä- rarförening. SFHL, vid ett tillfälle företrädare för Rörelseskolornas lntres-
seorganisation, RIO, vid två tillfällen styrelsen för Sveriges Folkhögsko- leelevers Förbund, SFEF, och vid ett tillfälle företrädare för Fritidsledarnas lntresseorganisation, FRIO. Vid ett utredningssammanträde förlagt till Jön- köping hade utredningen överläggning med arbetsgruppen för externatfolk- högskolorna.
2. Historik
2.1. Svensk folkhögskola 100 år
Folkhögskolan som skolform går i Sverige tillbaks till år 1868. Folkhögskolan fick sin upprinnelse genom tillkomsten av 1862 års kommunallagar och 1866 års riksdagsordning. Den självägande bondeklassen gavs genom dessa reformer ökade uppgifter i samhället och större politiskt inflytande. Att man då kände behov av att skaffa sig bättre utbildning för dessa nya uppgifter är naturligt. År 1844 hade den första danska folkhögskolan börjat sin verk- samhet och under 1860-talet framstod den danska folkhögskolan som en samlad nationell rörelse. Intresset för en skola till viss del efter danskt mönster tog fart i Sverige mot slutet av 60-talet och år 1868 startades tre folk- högskolor, alla med stark anknytning till bygden och i de flesta fall till respektive landstingsområde.
Statsunderstöd beviljades folkhögskolorna första gången år 1872 och år 1900 anvisades medel för "utbildning”” av folkhögskollärare. Statsbidragens tillkomst medförde inte någon ändring av folkhögskolornas självständighet eller deras fria utveckling. Kontrollen av bidragens användning kom att
få en rent formell karaktär. I den första folkhögskolestadgan (SFS 19191866) sägs beträffande mål-
sättningen i ål:
"Folkhögskolan avser att åt vuxen ungdom meddela allmän och medborgerlig bild- ning. varvid väsentlig vikt skall läggas vid en väckande, till personligt tankeliv och sedlig styrka fostrande undervisning och särskild hänsyn tagas till att eleverna lära känna sin bygd och sitt land, dess historiska utveckling och nuvarande samhälls- förhållanden. dess andliga och materiella hjälpkällor. Så långt med dessa syften är förenligt. bör undervisningen därjämte hava till uppgift att bibringa eleverna sådana praktiska kunskaper och färdigheter, som kunna giva dem ökad duglighet för deras
levnadsyrke."
Om undervisnings- och uppfostringsarbetet vid folkhögskolan sägs i å9:
”Undervisningen inom folkhögskolan skall i överensstämmelse med skolans i & ] angivna syfte i första rummet avse att giva eleverna sådana väckelser och insikter. som kunna främja deras personliga utveckling och giva dem en levande uppfattning av deras ansvar som människor och samhällsmedlemmar. Den bör därjämte meddela dem håg för ökat vetande och anvisa dem vägar att förvärva sådant. lnpräglandet av enskildheter bör begränsas till sådant, som kan anses nödigt för nämnda syftens vinnande. ———
Ej minst bör skolan vara angelägen att i uppfostrande syfte begagna de tillfällen
till samliv mellan lärare och elever. som även utom undervisningen kunna erbjudas. Folkhögskola bör därför såvitt görligt vara utrustad med anordningar, som göra det möjligt att under kursen bereda eleverna hem å skolan."
1 1919 års statsbidragskungörelse beträffande folkhögskolan anges såsom villkor för att en folkhögskola första gången skall få statsbidrag, att skolan tillerkänts bidrag av vederbörande landsting eller stadsfullmäktige eller också av Skolöverstyrelsen ha "vitsordats vara till allmänt gagn".
De första folkhögskolorna var avsedda endast för manlig ungdom. Un- dervisningen var förlagd till vinterhalvåret i en s. k. huvudkurs. Under 1880- talet anordnades sommarkurser för kvinnliga studerande och vid sekelskiftet kom de första samskolorna till stånd. Antalet kvinnliga elever på vinter- kurserna var emellertid till en början ganska blygsamt. 1 den första statliga folkhögskoleutredningen Utredning och förslag angående en utvidgad/olla- högsko/eutbi/dning (SOU 1928:13) påpekades. att de kvinnliga elevernas möj- lighet att få en mer omfattande folkhögskoleutbildning var eftersatt. Man konstaterade att folkhögskoleorganisationens ram blivit för trång. då det visat sig att tillströmningen av kvinnlig ungdom till skolorna blivit långt starkare än tillströmningen på den manliga sidan. Man föreslog bl. a. gynn- sammare statsbidragsvillkor för skolor som inrättade huvudkurs för enbart kvinnliga elever.
Under 1900-talets början tillkom de första folkhögskolorna som hade folk- rörelseanknytning, Brunnsviks folkhögskola till arbetarrörelsen och Wen- delsbergs folkhögskola till nykterhetsrörelsen. 1 och med att Sigtuna folk- högskola grundades år 1917 tillkom den första kristna folkhögskolan. De flesta senare upprättade skolorna hade anknytning till folkrörelser av skilda slag.
Vid mitten av 1900-talet kännetecknades den svenska folkhögskolan av en rikt differentierad verksamhet genom såväl bygdeförankrade som rö- relseanknutna skolor med en bredd i idéinriktning och samhällsengagemang. 1 högre grad än folkhögskolorna i de nordiska grannländerna kom den svens- ka folkhögskolan att inom sig ge utrymme för olika rörelseriktningar och strävanden i samhället. .
Folkhögskolans frihet att själv fastställa målen och utforma verksamheten har från dess tillkomst understrukits av statsmakterna. Det alltmer ökade ekonomiska stödet från statens sida har inte lett till någon inskränkning i denna frihet.
1 1928 års folkhögskoleutredning sägs bl.a. följande: Så långt riktlinjer kan anges för undervisningens anordning och syfte, "torde de i gällande stadga för folkhögskolor lämnade anvisningarna vara fullt tillräckliga för att å ena sidan bestämma, vad som 'är folkhögskolans mål, å anCra sidan medgiva tillräckligt mycket av den pedagogiska och organisatoriska rörel- sefrihet, som av ålder tillkommit denna skolform och städse ansetts som en livsbetingelse för densamma. På grund av denna frihet torde man väl även få antaga, att folkhögskolan allt framgent skall förmå anpassa sig efter det utbildningsbehov, som förefinnes hos den vuxna ungdomen inom olika orter och med olika levnadsställningar."
Utredningen diskuterar i ett avsnitt frågan om folkhögskolorna borde ha en gemensam undervisningsplan. Man konstaterar att varje skola har
ett av Skolöverstyrelsen granskat och godkänt reglemente där bl. a. uppgifter om undervisningsämnena ingår. Timplaner och kursplaner skall skickas in till myndigheten endast för kännedom — något godkännande krävs inte. Utredningen säger:
"1 fråga om undervisningens anordning har sålunda lämnats en betydande frihet åt folkhögskolorna. Denna frihet har medfört, att skolorna i många stycken visa en ganska skiftande karaktär även om de uppenbarligen hava en omisskänlig ge- mensam grundprägel. Olikheterna beror dels på anpassning efter olika orters och olika elevmatcrials behov. dels på lärarkrafternas och framför allt föreståndarnas olika läggning. Att den skolform, som tidigast haft möjlighet att förverkliga en sådan frihet på undervisningens område nu skulle fådenna beskuren. bör så mycket mindre komma ifråga som ett av de utmärkande dragen för vår tids reformrörelse på skolans omoåde just består i en strävan att mer än förr giva olika skolor och skilda lärarindividualiteter pedagogisk rörelsefrihet. Folkhögskolorna behöva sin pedagogiska frihet. framdeles som hittills. säkerligen i större utsträckning än andra skolor."
1 de senare folkhögskolestadgarna år 1942 och 1951 har ingen ändring skett i bestämmelserna om undervisningens uppläggning och syfte.
Verksamhetsåret 1951/52 fanns 75 statsunderstödda folkhögskolor. An- talet elever i folkhögskolorna var vid sekelskiftet ] 500 och ökade till 3 500 i slutet på 1920-talet för att vara uppe i 9000 år 1950. Från att år 1900 ha varit sammanlagt knappt 100 st. (dvs. 10 %) vid vinterkursen kom de kvinnliga eleverna från och med 1940-talet att utgöra flertalet studerande vid dessa kurser.
2.2. Folkhögskolans behandling i offentliga utredningar
2.2.1. Närmast föregående folkhögskola”redning
1946 års skolkommission tillsatte i oktober år 1946 en särskild delegation för utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter inom skolväsendet. l betänkandet Folkhögskolans ställning och uppgi/ier (SOU 1953124) framlade kommissionen sina överväganden och förslag.
1 direktiven påpekades behovet av en allsidig prövning av folkhögskolans uppgifter i belysning av den kommande skolreformens förändring av för— utsättningarna för denna skolforms arbete. Vidare nämndes frågor som rö- relsefolkhögskolornas ställning. utvecklingen av kortare kurser och skolornas medverkan i s. k. preparandundervisning för inträde till andra utbildnings- anstalter.
När det gällde folkhögskolans ändrade arbetsförutsättningar efter inför- andet av 9-årig skolplikt menade skolkommissionen. att den på intet sätt rycker undan grunden för folkhögskolans verksamhet. då den obligatoriska skolan även i fortsättningen kommer att vända sig till yngre elever.
"Folkhögskolan kommer att behålla sin ställning som fritt arbetande skola med egen målsättning och med rätt och skyldighet att finna självständiga lösningar av de pedagogiska problemen.
I stort sett kommer den obligatoriska skolans förstärkande att leda till att folk- högskolan i högre grad än hittills kan koncentrera sig på sina väsentliga uppgifter."
1 det fortsatta resonemanget menade kommissionen. att man självfallet inte bör räkna med att allting blir väl beställt i och med att en 9-årig ob- ligatorisk skolgång blir utgångspunkten för folkhögskolans arbete. Man mås- te även i fortsättningen räkna med skiftande studieförutsättningar och för- kunskaper hos eleverna. Beträffande skolreformens konsekvenser för folk— högskolans vidkommande i kvantitativt avseende var kommissionen mer osäker. Man spekulerade i möjligheten för folkhögskolan att vidga rekry- teringsbasen till sådana yrkes- och socialgrupper som dittills inte utnyttjat skolformen i någon högre grad. Man talade om sådana personer som några år efter skoltidens slut kunde känna behov av vidgat allmänvetande och orientering på områden där utvecklingen accelererar snabbt. Att folkhög- skolan skulle kunna räkna med personer i mognare ålder fann kommissionen troligt och bedömde därför de framtida rekryteringsmöjligheterna som till- fredsställande. Som ett led i denna bedömning kan ses förslaget till större valfrihet i utformningen av verksamheten med bl. a. kortare kurser. som föreslogs i betänkandet.
1 ett avsnitt behandlade kommissionen folkhögskolornas samarbete med folkbildningsorganisationerna. Man föreslog att lärare skulle kunna få full- göra viss delav sin undervisningsskyldighet såsom studiecirkelledare i cirklar utanför skolan. Vidare föreslogs inrättande av s.k. kombinerade tjänster. så att en folkhögskollärare skulle kunna fullgöra viss del av sin under- visningsskyldighet såsom konsulent inom ett bildningsförbund.
Kommissionen ansåg att starka betänkligheter måste resas mot ett allmänt införande av betygsgivning inom folkhögskolan. något som hade blivit allt vanligare och föreslog. att utfärdande av vitsord i allmänhet endast skulle avse elevernas flit och uppförande.
Kommissionen föreslog att den tidigare uppdelningen av läsåret på vin- terkurs och sommarkurs skulle slopas och att den årliga lästiden skulle sättas till lägst 30 och högst 38 veckor. Vinterkursen skulle omfatta lägst 22 veckor. Under sommarhalvåret skulle månadskurser och veckokurser kunna anordnas. de sistnämnda tillsammans med fristående organisation. med undervisningen avgränsad till ett ämnesområde. Vidare föreslogs för- fattningsmässig rätt att anordna tredje årskurs och inrättande av speciallinjer i andra ämnesgrupper än enbart hushållskunskap och slöjd.
Om objektiviteten i undervisningen uttalade kommissionen. ”att det bör vara varje skola angeläget att i alla sammanhang markera den åsikts- och yttrandefrihet. som är en av folkhögskolans grundidéer". Man menade att skolan inte får utnyttjas för propaganda av vare sig politisk. religiös eller annan innebörd och att det bör göras klart för eleverna. "att de icke stil- latigande bör finna sig i vad de anser vara obehörig åsiktspåverkan".
I betänkandet berörde kommissionen också behovet av utvidgad peda- gogisk utbildning för folkhögskollärarna.
Ett allmänt driftbidrag föreslogs liksom införandet av ett särskilt bygg- nadsbidrag till folkhögskolorna samt ett engångsanslag av statsmedel för att sanera hårt skuldsatta skolors byggnadsekonomi. Kommissionen beto- nade särskilt de icke-landstingsägda skolornas svåra ekonomiska situation när det gällde anskaffandet av lokaler och ansåg det principiellt otillfreds- ställande att skolor. som av statsmakterna tillerkänts bidrag till verksamhet. skulle nödgas påta sig högst betungande skuldbörda för att kunna anskaffa
för verksamheten erforderliga byggnader.
Skolkommissionens förslag behandlades i Kungl. Maj:ts proposition 19571146. I detta sammanhang beaktades också ett förslag från skolöver- styrelsens planeringskommitté för de stora årskullarna: Folkhögskolan och de stora årskullarna. vilket avlämnades år 1956. I detta betänkande redovisade planeringskommittén vissa prognoser för elevutvecklingen. som gav vid handen en 50-% -ig ökning av elevantalet under den närmaste tioårsperioden. Man ansåg det rimligt att folkhögskolan skulle ta sin andel av ansvällningen av utbildningsbehovet som de stora årskullarna väntades åstadkomma. För att klara denna uppgift föreslogs statsbidrag för uppförande av provisoriska byggnader. s.k. paviljonger. upprättande av tillfälliga filialfolkhögskolor samt en utbyggnad av prognosverksamheten för folkhögskolans del beträf- fande elevutveckling och lärarbehov.
I propositionen nr 146 föreslog departementschefen en upprustning av folkhögskolan. gällande från arbetsåret 1958/59. och framhöll att den på- gående debatten mycket klart återspeglat de skiftande krav. som man ställer på folkhögskolan. samtidigt som det också understrukits att skolformen i allmänhet ganska väl fyller dessa krav. Departementschefen yttrade:
”1 folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån första början intagit en central ställning. och fortfarande är detta ett av denna skolforms främsta kännetecken. ——— Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskaps- meddelelse är att orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad förståelse hos de unga för andra värden än de rent materiella. ——— Kun- skapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del i folkhögskolans större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa de unga till en personlighetsutveckling. som gör dem till mogna människor och medborgare. är i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare."
I fortsättningen betonades folkhögskolans möjligheter att göra en fostran- de insats inte minst utanför Iektionstid genom den miljö internatet åstad- kommer. Departementschefen menade att skolformens fostrande betydelse förutsätter strävan till objektivitet hos lärarna. vilket inte bara gäller den egentliga undervisningen utan även den lektionsfria tiden vid skolan.
Departementschefen biträdde i huvudsak kommissionens förslag om en friare kursutformning. Vidare förordades att i elevintyg om genomgången kurs. ett omdöme om elevens sätt att tillgodogöra sig undervisningen skulle kunna lämnas och att vitsord i övrigt ej skulle få meddelas. Att nära kon- takter knyts mellan folkhögskola och övrigt bildningsarbete ansåg föredra- ganden synnerligen värdefullt och förordade att lärare vid folkhögskola skulle få fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet som ledare för studiecirkel. Tre kombinerade tjänster som folkhögskollärare — bildningskonsulent in- rättades försöksvis från och med budgetåret 1958/59. För att skapa för- utsättningar för folkhögskolan att kunna ta emot de stora årskullarna föreslog departementschefen att statsbidrag skulle kunna utgå för anordnande av provisoriska lokaler. att upprättande av filialfolkhögskolor skulle få prövas från fall till fall samt att skolorna skulle stimuleras att utnyttja kapaciteten bättre på sommarhalvåret genom anordnande av fler längre kurser. Förslaget till byggnadsbidrag vid folkhögskolor tillstyrktes i huvudsak. däremot inte förslaget om bidrag för sanering av skolornas byggnadsekonomiska situation.
Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande med anledning av denna proposition att folkhögskolan bör. så länge den följer sin målsättning, stå fri från de— taljreglerande bestämmelser och ansåg därvid att statmakternas uppgift i princip skall vara begränsad till att genom ekonomiskt stöd bereda skolorna rimliga arbetsvillkor.
2.2.2. Sko/utredningarna under 1960—talet
1 de stora skolutredningarna under 1960-talet omnämndes folkhögskolan i välvilliga ordalag mer eller mindre utförligt. Karakteristiskt för inställningen till denna skolform var övertygelsen att anpassningen till fortskridande för— ändringar i utbildningsväsendet och till nya strömningar i människors bild- ningssträvanden måste komma från folkhögskolan själv som ett praktiskt uttryck för en levande reformsträvan.
I 1957 års skolberednings betänkande: Grundskolan (SOU 1961:30) be- handlades folkhögskolan i ett särskilt kapitel, där man bl. a. framhöll skol- formens stora betydelse för elevernas förberedande yrkesutbildning, inte minst med tanke på bristerna i fråga om fack— och yrkesutbildning i sam— hället. Att folkhögskolan också kommit att väcka de studerandes intresse för sociala och centralt mänskliga problem betonades som ett väsentligt plusvärde för denna skolform. Att den yrkesförberedande utbildningen kun- de beräknas avta för folkhögskolans de]. när yrkes- och fackskoleutbild- ningen skulle byggas ut menade skolberedningen borde vara en fördel för folkhögskolan. Den "skulle därigenom få möjlighet att odelat ägna sig åt sin huvuduppgift att ge medborgerlig och personlig bildning". ”Med sin frihet i fråga om kursplaner. sin erfarenhet av vuxenundervisning och sin internatform kan folkhögskolan i nära samverkan med samhällets olika or- gan. folkrörelser och andra skolformer göra en ytterligt betydelsefull insats".
Vid remissbehandlingen av skolberedningens förslag kom en rad instanser i sina yttranden in på frågan om folkhögskolans ställning. 1 ett llertal ytt- randen uppmärksammades förhållandet mellan folkhögskolorna och de fö- reslagna fackskolorna. Man påpekade att folkhögskolan skulle kunna få re- kryteringssvårigheter och föreslog olika former för gränsdragning mellan skolformerna. I många fall ansåg man att folkhögskolan skulle kunna bi- behålla sin ställning och sina arbetsformer oförändrade. I några fall menade man att fackskollinjer skulle inrättas vid vissa folkhögskolor och i andra fall att vissa skolor skulle kunna inlemmas i fackskoleorganisationen såsom fackskolor för glesbygden. Det höjdes också röster för tillsättande av en utredning om folkhögskolans ställning och uppgifter i framtiden.
l proposition nr 54 år 1962 tog departementschefen upp frågan om folk- högskolan i den framtida utbildningsorganisationen och bildningsverksam- heten. Han erinrade därvid om vad som sagts i 1957 års proposition (nr 146) om folkhögskolans ställning och uppgifter och menade. att detta alltjämt i hög grad kunde äga giltighet. Departementschefen framhöll vidare. att förslaget att folkhögskolan skulle få arbeta med den för fackskolorna angivna målsättningen knappast vore genomförbart i praktiken. därför att detta i betydande grad skulle eliminera eller i varje fall starkt undergräva de grund— läggande värdena i folkhögskolans målsättning. Departementschefen påpe—
kade att det under avsevärd tid framåt kommer att finnas människor i för folkhögskolan aktuella åldrar med enbart folkskoleutbildning. vilka be- höver bättra på sina kunskaper i grundläggande ämnen. Statsrådet underströk "det angelägna i att den i folkhögskolan frivilligt inhämtade allmänbild- ningen vinner allt erkännande. Inte minst bör man vid utfärdandet av olika intagnings- och meritvärdesbestämmelser på nämnda grund regelmässigt kunna ange folkhögskoleutbildningen som ett alternativ likvärdigt med mot- svarande eller likartad fackskoleutbildning."
Slutligen fann departementschefen det inte motiverat att då sätta igång en utredning om folkhögskolan. "Dess fria ställning kräver tvärtom. att den nödvändiga omställningen och anpassningen till fortskridande föränd— ringar i ett dynamiskt utbildningsväsende och till nya strömningar i män- niskornas bildningssträvanden nu kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden. som bör hållas levande vid varje skola. Jag är förvissad om att folkhögskolan därigenom skall kunna på det mest övertygande sättet visa sin livskraft."
Fackskoleutredningen fick i sina direktiv i uppdrag att uppmärksamma huruvida särskilda åtgärder kan och bör företagas för att åstadkomma en god balans mellan folkhögskolan och fackskolan. ] sitt betänkande Fack- sko/an (SOU 1963:50) berörde utredningen folkhögskolans ställning tämligen ingående. [ betänkandet angav utredningen några tänkbara vägar för den fortsatta utvecklingen av folkhögskolan:
"För att folkhögskolan rätt skall kunna fylla sin uppgift i ett framtida skolsystem med 9-årig grundskola. helt genomförd fackskoleorganisation och ett i grunden för— ändrat gymnasium. som dessutom byggs ut i sådan omfattning att gymnasieutbildning i princip skall vara tillgänglig för alla ungdomar. som önskar och har förutsättningar för sådan utbildning. måste folkhögskolan utöver en genomgripande anpassning av de traditionella längre kurserna emellertid även väsentligt vidga och utbygga kurs- uppsättningen och innehållet i övrigt. Fackskoleutredningen vill för sin del framhålla. att lösningen på detta problem i hög grad är av pedagogisk natur. och skolformens egna företrädare har därför säkerligen bättre förutsättningar än andra att finna positiva och konstruktiva lösningar på sin egen skolforms problem."
Utredningen såg som en naturlig utveckling att utbildningsnivån inom folkhögskolan skulle komma att höjas och en fördjupning av undervisningen i centrala ämnen eftersträvas liksom en orientering mot nya ämnesområden.
Att folkhögskolornas samarbete med folkbiIdningsorganisationerna skulle komma att utvecklas ansågs naturligt. Stor uppmärksamhet borde ägnas åt utbildning av ungdoms- och studieledare och man menade att detta främst torde gälla rörelseskolorna. Vidare påpekades folkhögskolans organisatoriska och pedagogiska förutsättningar att bli en viktig faktor när det gäller kortare informerande och orienterande kurser.
Fackskoleutredningen sammanfattade sin syn på folkhögskolan genom att framhålla. att den framdeles har både rika och rikt varierade uppgifter att fullgöra och att den således inte behöver räkna med att få minskade arbetsuppgifter när fackskolan införs. Även stora förändringar av sin verk- samhet. för att bättre kunna svara mot snabbt föränderliga samhällskrav. torde folkhögskolan ha väsentligt lättare än andra skolformer att företa.
I propositionen nr 171 år 1964 betonade departementschefen att "inget inträffat. som föranleder en omprövning av folkhögskolans principiella mål-
sättning och uppgifter". i förhållande till vad som uttalats om folkhögskolans framtida uppgifter i 1957 och 1962 års propositioner. Departementschefen menade nu att "problematiken gäller i stället hur verksamheten konkret bör utformas allt eftersom skolväsendet utbygges. eller med andra ord folk- högskolans successiva anpassning till såväl grundskolans genomförande som det gymnasiala skolväsendets utveckling". "Vad som nu framför allt krävs är att utvecklingen följes med uppmärksamhet och att initiativ tas till ett kontinuerligt reformarbete med tonvikt på den inre förnyelsen. Folkhög- skolan kommer då att bestå som en betydelsefull bildningsinstitution med i vissa hänseenden unika möjligheter. även om den successivt kommer att fullgöra sin uppgift på delvis nya områden." Departementschefen anslöt sig till förslaget om försök med anordnande av kortare kurser och utbildning av ungdoms-. studie- och organisationsledare vid folkhögskolorna.
Under 1960-talet överlämnades ytterligare ett par betänkanden på skol- området. i vilka folkhögskolan kom att behandlas inte endast i förbigående. Det gäller 1960 års gymnasieutrednings betänkande Vuxenutbildning i gym- nasium och./"ockskola (SOU 1965:60) och yrkesutbildningsberedningens be— tänkande Yrkesutbildningen (SOU 1966:3).
Gymnasteutredningen föreslog i betänkandet om vuxenutbildningen att vid folkhögskola skulle få anordnas ämneskurser med samma innehåll och mål som motsvarande ämnen inom grundskola. fackskola och gymnasium. Vidare föreslogs att folkhögskolorna borde kunna fungera som regionala vuxenutbildningscentra så att viss lärarpersonal skulle dela sina uppgifter mellan undervisning och regionala konsultuppgifter inom vuxenutbildning- en. En annan tanke som framfördes var anordnandet av kortare internat- kurser vid folkhögskolorna som ett led i den kommunala vuxenutbildning- ens kurser. så att heltids- och deltidsundervisning blandades. Man menade emellertid att en anordning av detta slag borde prövas försöksvis innan det vore möjligt att förorda en sådan studiegång. Slutligen berörde utred- ningen konsekvenserna för folkhögskolans del om gymnasie- och facksko- lekurser skulle införas i denna skolform. Man menade att rekryteringen till den egentliga folkhögskoleutbildningen skulle kunna försvåras om ut- bildningssökande har att välja mellan kurser som betygsätts i vanlig ordning och sådana som endast ger intyg enligt folkhögskolestadgans bestämmelser. Till sist menade utredningen att man "har velat fästa uppmärksamhet på att det förslag. som utredningen nu framlagt. kan komma att leda till en ny situation för folkhögskolan. Utredningen anser sig emellertid inte kunna ta någon ställning till huruvida en sådan utveckling skall betecknas som önskvärd eller inte. Denna fråga kan knappast avgöras förrän längre fram när erfarenheter av folkhögskolans verksamhet på detta nya område fö-
religger." Yrkesztthi/dningsberedningen menade i sitt betänkande att gymnasieutred-
ningens förslag om heltidskurser vid folkhögskolor enligt grundskolans samt fack- och gymnasieskolans läroplaner skulle utvecklas vidare. Man föreslog kortare målinriktade kurser av yrkeskaraktär inom den gymnasiala nivån liksom att vissa postgymnasiala kurser skulle kunna förläggas till folkhög- skolor. De båda utredningarnas förslag att öppna folkhögskolorna för betygs- och målinriktade studier tillstyrktes av flera remissinstanser. SÖ anslöt sig emel-
lertid inte till utredningsförslaget utan erinrade i sitt yttrande om att folk- högskolans insats i skolväsendet har kunnat göras utan fixerade kursplaner och betyg. Skolformen borde få stöd och resurser för att alltmer kunna ägna sig åt sin huvuduppgift att vara en bildningsinstitution. Folkhögskolan borde efter varje skolas eget bedömande ges tillfälle att göra en insats inom vuxenutbildningen och då inom ramen för folkhögskolestadgans bestäm- melser. SÖ ansåg att folkhögskolorna. speciellt under sommartid. borde kun- na bistå korrespondensstuderande genom anordnande av intensivkurser. ställa laboratorier till förfogande och organisera veckoslutskurser för stu- derande.
[ proposition nr 85 år 1967. där båda dessa utredningar behandlades. av- visades förslaget att betygs- och målinriktade studier skulle kunna bedrivas vid folkhögskolor. Departementschefen framhöll bl.a. att "folkhögskolans huvuduppgift alltjämt bör vara att meddela allmän medborgerlig bildning. vilket dock inte utesluter inslag av målinriktad utbildning". Vidare ansåg han "det viktigt att värna om den tillgång som folkhögskolan med dess nuvarande verksamhet utgör och är därför inte benägen att vidtaga åtgärder som kan leda till att denna ogynnsamt påverkas. Folkhögskolan har också i år fått avsevärt förbättrade ekonomiska förutsättningar att med nuvarande målsättning som grund genomföra en inre förnyelse."
[ sitt utlåtande nr 117 år 1967 instämde statsutskottet i departements- chefens uttalande om vikten av att värna om den tillgång i svenskt bild- ningsliv som folkhögskolan utgör och ansåg att en viss varsamhet måste iakttas. så att verksamheten inte påverkades ogynnsamt.
2.2.3. Folkhögskolans statsbidragStltredning
Statsbidragsutredningen aviserades i proposition 1964 nr 171 (angående re- formering av de gymnasiala skolorna) och tillsattes i mars 1965. Utred- ningens huvuduppgift var att framlägga förslag till nytt statsbidragssystem för folkhögskolornal och eftersträvade att utforma systemet så. att likställd- het i ekonomiskt avseende skulle uppnås mellan olika skolor oberoende av huvudmannaskap. Utredningen fastslog att huvudmannen ytterst måste bära ansvaret för skolans ekonomi. att eleverna själva måste svara för utgifter för kost och logi samt att statens ekonomiska bidragsgivning främst borde avse den pedagogiska verksamheten.
Utredningen föreslog att bidrag skulle utgå till löner för skolledare och lärare. till kringpersonal samt till pedagogisk utrustning. Utredningen be- tonade bidragens klara ändamålsinriktning. Särskilt betydelsefullt ansåg ut- redningen det vara att utforma statsbidragsgivningen så att det pedagogiska arbetet vid skolorna skulle komma att stimuleras. De ekonomiskt sett mest betydelsefulla bidragen skulle komma att följa löneutvecklingen. Utredning- en lade också l'ram förslag till förbättring av byggnadsbidraget. till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt ett tidsmässigt be- gränsat saneringsbidrag. avsett att avlasta rörelseskolorna vissa tyngande ränte- och amorteringskostnader.
Utredningen föreslog att bidraget till det fortlöpande underhållet av sko- 1 SIa/sbitlrag ”.” [Öl/(MÅL lornas pedagogiska utrustning skulle utgöras av ett generellt belopp. som Sko/a,... Ecklesiastikdepar- skulle möjliggöra för skolorna att skaffa böcker till skolbiblioteket. att pre- tementet 1965z5.
2 Lärarutbildning (lär folk- högskolan: SOU l967:47.
numerera på tidningar m. m. Dessutom föreslogs ett särskilt bidrag som skulle kunna användas till större insatser på hjälpmedelsområdet. främst av engångsnatur. Statsbidrag till kringpersonal föreslogs för en normalskola utgå till en halv tjänst som bibliotekarie samt till biträdespersonal och in- stitutionstekniker (vaktmästare) till en hel tjänst av vardera befattningen.
Utredningen eftersträvade ett system för lärartilldelning som både skulle garantera en god pedagogisk standard i folkhögskolorna och vara ett smi- digare instrument än dittills tillämpade gruppindelningsnormer. Man be— tonade också värdet av möjligheten att inom folkhögskolan bedriva pe- dagogisk experimentverksamhet utan hinder av stela regler om lägsta antal elever i avdelning eller grupp. Utredningen stannade för att föreslå ett särskilt s.k. relationstal för tilldelning av lärartimmar. Statsbidrag skulle således utgå för högst 2.2 lärartimmar för elev och kursvecka. Övergången till det nya beräkningssättet skulle enligt utredningen göras mjuk och ske successivt under en fyraårsperiod. Utredningen föreslog också ett övergångsvis utgå- ende saneringsbidrag till rörelseskolorna. som skulle avlasta vissa tyngande ränte- och amorteringsbördor. Beloppet föreslogs till 2 mkr årligen under en femårsperiod.
Som särskilt villkor för erhållande av statsbidrag — utöver vad som anges i folkhögskolestadgan — föreslog utredningen att krav skulle ställas på ett lägsta inackorderingspris för eleverna.
I proposition nr 42 år 1966 angav departementschefen att han helt anslöt sig till de framlagda förslagen om statsbidrag till lärarlöner. kringpersonal och till pedagogisk utrustning. Beträffande det senare bidraget ansåg de- partementschefen. att ur det särskilda bidraget till engångsanskaffning av dyrbarare pedagogisk utrustning också skulle kunna bestridas kostnader för tekniska anordningar vid vissa folkhögskolor för att underlätta för han- dikappade att delta i folkhögskolekurser. Departementschefen tillstyrkte ock- så förslaget om ett nytt system för lärartilldelning. Däremot uttalades tvek— samhet till förslaget om särskilt villkor för erhållande av statsbidrag. Den avsedda effekten med överensstämmelse mellan skolorna beträffande in- ackorderingsavgifterna borde kunna uppnås genom samråd och rekommen— dationer mellan tillsynsmyndigheten och huvudmännen.
Förslaget om ett provisoriskt utgående saneringsbidrag under en fem— årsperiod tillstyrktes också.
Beträffande genomförandet av det nya systemet för lärartilldelning ville departementschefen ta definitiv ställning till relationstalets storlek först efter en försöksperiod på 4 år. Departementschefen menade att det borde prövas om detta relationstal kunde sänkas ytterligare liksom om det för någon typ av undervisning kunde föreligga särskilda skäl för ett annat relationstal. De nya statsbidragsreglerna skulle träda i kraft från och med budgetåret 1967/68.
2.2.4. Utredning rörande lärarutbildning _/ör4/olk/1ögskolan
[ oktober 1965 tillkallades sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om utbildning och fortbildning av folkhögskolans lärare.2 1 sin bedömning av folkhögskolans ställning och uppgifteri framtiden konstaterade utredningen. att förutsättningarna för folkhögskolans verksamhet ganska snart skulle
komma att vara helt andra än de varit dittills. främst beroende på utveck- lingen inom det allmänna skolväsendet. Skolformens dittillsvarande insatser
beskrev utredningen på följande sätt. att folkhögskolan visat förmåga att äta sig nya uppgifter efter hand som de aktualiserats av samhällsutvecklingen. att skolformens förmåga att förnya och utveckla sig har varit och ännu i dag är stark. trots att vissa administrativa hinder för utvecklingen har funnits och alltjämt finns. att intresset för pedagogiska experiment och för ökat utnyttjande av internat och Skoldemokrati i undervisningens tjänst ökat. att folkhögskolans samverkan med folkrörelser och övrigt folkbildnings- arbete utvecklas alltmer och att skolformen täckt en del av kursbehovet på detta område.
En skolform som visat sig ha dessa egenskaper kommer enligt utred— ningens uppfattning att ha viktiga framtidsuppgifter att fylla inom den mång- förgrenade vuxenutbildningens område. även om kursernas omfattning och innehåll måste bli andra än i dagens folkhögskola. Utredningen menade att folkhögskolan kommer att ge både allmänbildning och målinriktad ut- bildning i framtiden och att någon gränsdragning mellan dessa begrepp inte längre vore aktuell. Folkhögskolan måste organiseras på ett annat sätt och förändras pedagogiskt för att möta en ökad tillströmning av vuxenstude- rande. Den framtida folkhögskolan måste ha ett mera flexibelt system med kurser av olika slag. olika längd och på olika nivåer. Utredningen nämner vissa särskilda målgrupper som folkhögskolan bör inrikta sig på t. ex. ar- betsledare. kommunala förtroendemän. deltagare i internationellt arbete och äldre personer. Även utbyggnaden av speciallinjer vid folkhögskolor ansåg utredningen borde fortsätta. främst inom den estetiska sektorn samt le- darutbildning för ungdomsverksamheten och det fria folkbildningsar- betet. Den inre organisatoriska och pedagogiska planeringen måste också uppmärksammas liksom frågor om informationen om skolformen både till utbildningssökande och blivande lärare.
I sina överväganden rörande utformningen av lärarutbildningen betonade utredningen. att en bestämd och tämligen väl preciserad utbildning måste krävas av den som vill ha tjänst som ämneslärare vid folkhögskola. om skolan skall kunna spela den roll i vårt utbildningsväsende som utredningen förutsagt. Utredningen föreslog att kraven normalt skulle vara akademisk utbildning av samma längd och kvalitet som fordrades för adjunkttjänst i gymnasium. men att "väl dokumenterad kunnighet exempelvis om folk- rörelsernas arbete. om internationella frågor. u-landsarbete eller om ung- domsledarskap" också borde kunna beaktas i detta sammanhang. Vidare föreslogs inrättande av tio lektorstjänster inom folkhögskolan från och med budgetåret 1969/70 samt successivt inrättande av tio sådana tjänster årligen. Utredningen framhåller här: ”Innehavare av lektorstjänst i folk- högskola förutsätts skola tjänstgöra som huvudlärare inom sitt ämnesområde med möjlighet och/eller skyldighet att fullgöra uppgifter också i annan folk- högskola eller i vuxenutbildning utanför folkhögskolan."
Beträffande den praktiskt-pedagogiska utbildningen betonade utredningen att denna måste få en egen från övrig ämneslärarutbildning avvikande prägel för att tjäna folkhögskolans syften. Utbildningen. som föreslogs bli ettårig.
måste knytas till en lärarhögskola som särskild folkhögskollärarlinje med folkhögskolerfarna lärareutbildare. Utredningen analyserade den arbetssi- tuation som skulle komma att möta en folkhögskollärare och presenterade förslag till studiegång mot den bakgrunden. Utredningen framhöll att ut- bildningen av folkhögskollärare måste bli lika omställbar som man förut- sätter att folkhögskolan själv skall vara.
Med hänsyn till dels behovet av folkhögskollärare och dels till samhällets krav på personer med pedagogisk utbildning för undervisning bland vuxna föreslog utredningen att 70 st lärarkandidater skulle antas årligen. Utred- ningen föreslog vidare ett tvåstegsförfarande vid urval av sökande med ett första urval på grundval av handlingar och ett slutligt avgörande efter per- sonliga intervjuer. Utredningen angav också vilka krav som borde ställas på skolor som skulle ta emot lärarkandidater för övningslektioner och prak- tiktjänstgöring. Folkhögskollärarlinjen föreslogs bli placerad vid den nya lärarhögskolan i Linköping.
Utredningen behandlade också frågan om behovet av fortbildning för folk- högskolans lärare och konstaterade att dessa givetvis har samma allmänna behov av fortbildning som lärare i andra skolformer. Dessutom har folk- högskolans lärare speciella behov av fortbildning vilket hänger samman med att inga fasta kursplaner finns inom folkhögskolan och att elevmaterialet är betydligt mer skiftande än i andra skolformer. Folkhögskollärarnas med- verkan i folkbildningsarbete och vuxenutbildning kommer att ställa krav på dessa att förnya sig också på dessa områden. Utredningen föreslog att fortbildningsverksamheten för folkhögskolans lärare skulle få formen dels av feriekurser och dels av högst fem arbetsdagar per läsår såsom stu- diedagar.
Departementschefen delade utredningens uppfattning att de förändrade kraven på folkhögskolan nödvändiggjorde en särskild praktisk-pedagogisk utbildning för dessa lärare. men betonade samtidigt att denna utbildning också skall stå öppen för den som verkat i t.ex. folkbildnings- och or- ganisationsarbete. (Prop. 1969152.)
2.2.5. Övriga statliga utredningar
1960-års.folkbildningsutredning berörde i sitt betänkande Folkbildningsarboto och ungdomsverksamhet (SOU 1961:44) det sedan länge bedrivna samarbetet mellan folkhögskolorna och bildningsorganisationerna. ] Kungl. Maj:ts pro- position 1963 nr 36 med anledning av denna utredning underströk depar- tementschefen betydelsen av de konkreta åtgärder för samarbete som tidigare hade tillskapats genom möjligheten att anordna ämneskurser på folkhögskola i samarbete med bildningsorganisation och genom de försöksvis inrättade tre kombinerade tjänsterna som lärare-bildningskonsulent. Antalet kom- binerade tjänster föreslogs nu utökade till sju stycken. Därtill föreslog de— partementschefen inrättande av tio stycken ämneskonsulenttjänster inom folkbildningsorganisationerna. så att folkhögskollärare skulle ha möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänstgöringsskyldighet som ämneskonsulent inom länsbildningsförbund eller distrikt av studieförbund.
Kulturrådet deklarerade i sitt betänkande N_v kulturpolitik (SOU 1972266) att folkhögskolan genom sin insats för att öka elevernas insikt i centrala
bildningsämnen och sin verksamhet i övrigt i väsentlig utsträckning bidragit till att öka det kulturella intresset och aktiviteten "men". fortsätter kul— turrådet. ”folkhögskolan har också drag som skiljer den från'övrig folkbild- ning. Redan tidigt spelade yrkesförberedande studier en framträdande roll i dess verksamhet. 1 dag förekommer på flera folkhögskolor linjer med yr- kesanknuten undervisning. Av den anledningen kommer kulturrådet. som inte går in på utbildningspolitiska frågor. inte att avge några förslag be- träffande folkhögskolan".
1965 års int/siktttbi/dningskommit/e'3 gjorde en tämligen ingående inven- tering av den rikt varierande musikutbildningens omfattning och utformning vid folkhögskolorna. Man betonade såväl folkhögskolornas betydelse som vårdare av en unison. folklig sångtradition som deras framträdande roll som musikcentra i sin region. Kommittén föreslog bl. a. inrättande av s. k. musikfackskolor men menade. att de folkhögskolor som bedriver musik- utbildning av olika karaktär bör få fortsätta men utan att direkt inrikta undervisningen på musikalisk yrkesutbildning. Förslagen ledde aldrig till något statsmakternas beslut.
Utredningen rörande sexual- och samlevnads/i'ågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) genomförde år 1969 en undersökning bland de folkhögskollärare som bedrivit sexual- och samlevnadsundervisning under läsåren 1966/1968 vid folkhögskolorna (Ds U 1970:21). Utredningen konsta- terade. att en mångsidig sexual- och samlevnadsundervisning förekommit vid flertalet folkhögskolor. Folkhögskolornas stora frihet när det gäller lä- roämnen och kursuppläggning dokumenterades i denna undersökning genom att man redovisade 31 ämnen och 52 ämneskombinationer som med- verkande i den här aktuella undervisningen. 88 % av lärarna ansåg att det var lika lätt eller lättare att uppnå en fri och otvungen atmosfär under sexualundervisningslektionerna som i övrig undervisning.
I sitt huvudbetänkande (SOU 1974:59) konstaterar USSU att sexual- och samlevnadsundervisningen vid folkhögskolorna befunnits ha en. enligt ut- redningens uppfattning. tillfredsställande omfattning.
Kompetenst”redningen föreslog i sitt huvudbetänkande Vägar till högre utbildning (SOU 1970:21) att folkhögskolan (dvs. två årskurser efter grund- skolan. eljest tre årskurser) bör ge allmän behörighet till i princip all efter- gymnasial utbildning.
Kompetenskommittén fastslog denna princip i sitt betänkande Om behö- righet och antagning till högskolan (SOU 1974:71) och menade. att en för- utsättning för behörighet är att de studerande har tillräckliga kunskaper i svenska och engelska. KK föreslog att folkhögskolornas lärarråd på begäran skulle kunna "intyga dels om elevens folkhögskoleutbildning motsvarar lägst tvåårig gymnasieskolutbildning med avseende på allmän utbildnings- nivå. dels om ämnena engelska och svenska lästs i en omfattning som motsvarar den sociala linjens”. Som urvalsinstrument för folkhögskole- elevernas del föreslog KK Studielämplighetsprov och arbetslivserfarenhet. Däremot skulle det 5. k. Studieomdömet inte kunna vara meritgivande vid urval till högre studier. '
Departementschefen uttalade i prop. l975:9 att man inte bör avstå från att utnyttja den information om lämplighet för fortsatta studier som stu-
3Musikutbi/dning i Sveri- ge; SOU 1968115.
dieomdömet måste förutsättas ge. Meritvärderingssystemet bör därför ut- formas så att sökande med behörighet från folkhögskola får tillgodoräkna sig Studieomdömet.
Initandrarutredningen tog i sitt första delbetänkande (SOU 1971151) upp folkhögskolornas roll i utbildningen för vuxna invandrare. Man redogjorde för den försöksverksamhet med sommarkurser på folkhögskolor som på— börjades i slutet av 1960-talet. Utredningen konstaterade att folkhögsko- lornas frihet från centralt fastställda läroplaner ger stora möjligheter att i folkhögskolornas utbildning lägga in kurser som direkt tar sikte på invand- rarnas utbildningsbehov. Man betonade också internatformens goda möj— ligheter till kontakter mellan studerande och lärare och ansåg folkhögsko- lekurser vara mycket lämpliga för invandrare som under en längre tid vill fördjupa sin utbildning och samtidigt uppleva kamratlig samvaro och ge—
menskap. I sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) poängterade invandrarutredningen
folkhögskolans många fördelar som undervisningsform för invandrarelever med genomgången grundskola och med avsikt att fortsätta sin utbildning. om språkliga eller andra skäl hindrar studier vid gymnasieskola. Man erinrar också om folkhögskolans möjligheter att ge kompetens för en rad post- gymnasiala utbildningsvägar.
] ett delbetänkande (SOU 1972183) om tolkservice föreslog invandrar- utredningen. att utbildning av tolkar med uppgifter främst av kontaktnatur inom samhällssektorn borde kunna genomföras i form av ämneskurser på folkhögskolor.
I statsverkspropositionen 1974 tillstyrkte departementschefen förslaget att utbildningen av kontakttolkar kunde bedrivas bl. a. såsom ämneskurser vid folkhögskolor.
Under 1974 avlämnades ytterligare några för folkhögskolan betydelsefulla utredningar.
FÖVUX redovisar i huvudbetänkandet Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974:54) sin försöksverksamhet med kombination av studiecirklar och korta ämneskurser på folkhögskola och konstaterar att folkhögskolekurser fungerar mycket bra som komplement till cirkelstudier. FÖVUX föreslår att äm- neskurs. som anordnas i kombination med studiecirkelverksamhet. skall få förläggas utanför skolans lokaler samt att sådan kurs skall få omfatta kortare tid än en vecka. dock minst två dagar.
I prop. 1975123 uttalade departementschefen. att "folkhögskoleutredning- en ytterligare bör överväga hur en utvidgad verksamhet av detta slag skall genomföras och vilka särskilda resurser som kan komma att behövas om FÖVUX” förslag genomförs".
Kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbi/dningen (KAMU) behandlar i sitt betänkande Utbildning/ör arbete (SOU 1974:79) folkhögskoltns möj- ligheter att medverka i arbetsmarknadsutbildningen. KAMU framtåller att folkhögskoleutbildning på grund av sina arbetsformer. lärarnas etfarenhet av vuxenutbildning och internatformen. är ett viktigt instrumert för ar- betsmarknadsutbildningen när det gäller att anpassa utbildningsinsatserna till individens förutsättningar. särskilt för vissa handikappade. _
Flera remissinstanser påpekade. att folkhögskolan borde kunna itnyttjas i större utsträckning än vad KAMU förutsatt. och då inte enbart för han-
dikappade deltagare. Departementschefen menade i prop. 1975:45 att det inte finns några formella hinder för detta. Särskilda krav på arbetsmark- nadsutbildningen måste emellertid vara avgörande. och möjligheterna att i ökad omfattning utnyttja folkhögskolan för förberedande utbildning beror på i vad mån kursanordnaren kan tillgodose dessa särskilda krav.
2.2.6. Särskilda j/blkltögsko/etttredningar
Några landsting har under senare år genomfört utredningar om sina folk- högskolors utveckling och framtida arbetsmöjligheter och föreslagit orga- nisatoriska och andra förändringar av verksamheten. Några landsting hade påbörjat ett utredningsarbete och samlat in statistiskt material och besluts- underlag men avbrutit sitt arbete när den statliga utredningen tillsattes. Även enstaka skolor har gjort mer långsiktiga framtidsbedömningar och i olika former publicerat sina synpunkter. Här skall två landstingsutredningar och en utredning inom rörelsefolkhögskolornas led refereras.
År 1971 avlämnade en arbetsgrupp inom Frikyrkliga studieförbundet en rapport om samarbetsmöjligheter mellan studieförbundet och folkhögsko— lorna. Arbetsgruppen konstaterade att målsättningen för förbundet och när- stående folkhögskolor till stora delar sammanfaller. Förutsättningarna för ett fördjupat samarbete skulle därför vara gynnsamma.
Arbetsgruppen föreslog att möjligheten att utnyttja folkhögskollärare som ledare i studiecirkel skulle utvecklas och att samarbetet mellan förbundets lokalavdelningar och skolorna skulle utökas. All utbildning av ledare och funktionärer ansåg arbetsgruppen borde ske i samarbete med folkhögskola i form av ämneskurser. Även kurser i aktuell orientering på olika områden skulle kunna ordnas som folkhögskolekurser. Arbetsgruppen förordade vida- re att förbundet skulle pröva att kombinera studiecirklar med korta äm- neskurser. förslagsvis veckoslutskurser. Denna studieform ansågs särskilt böra prövas i universitetscirkelverksamheten.
En kommitté inom Norrbottens läns landsting avlämnade år 1972 en rapport kallad: Landstingets förhållande till folkhögskolan. Kommittén ansåg in- ledningsvis att folkhögskolorna inte kommer att bli överflödiga på grund av övriga utbildningsformers expansion men underströk behovet av sam- verkan såväl mellan folkhögskolorna inbördes som mellan dessa skolor. den kommunala vuxenutbildningen och Studieförbunden. Skolorna måste vara beredda att möta en förutsebar minskning av elevtillströmningen till de traditionella folkhögskolekurserna genom ett mera differentierat och spe- cialiserat kursutbud. Någon ökning av folkhögskoleverksamheten ansåg man inte rimligt att räkna med. Kommittén behandlade tämligen utförligt lands- tingets ekonomiska engagement i folkhögskolornas verksamhet och föreslog införandet av ett allt-i-ett-bidrag som skulle knytas till antalet statsbidrags- berättigade elevveckor. Någon förändring av huvudmannaskapet ville kom- mittén inte föreslå. utan menade att det positiva värde som ligger i de medverkande personernas och organisationernas engagement bör tillvaratas.
lnom Västernorrlands lötts landsting har år 1974 framlagts förslag till fram- tida verksamhetsinriktning av folkhögskolorna i länet. Förslagen. som i princip antogs av 1975 års landsting. innebär i sammandrag följande. Kom- mittén konstaterade att folkhögskolan står inför en sitution där verksam-
heten måste förändras och ta nya former. Som målsättning för den framtida folkhögskolan föreslogs ett fastare samarbete med övrig folkbildning. med- verkan i utveckling av länets kulturliv. ansvar främst för de korttidsut- bildades vuxenutbildning samt att i samarbete med studieförbund och par- tiorganisationer svara för utbildningsinsatser i syfte att fördjupa den kom- munala demokratin. Denna målsättning måste förutsätta en betydande minskning av nuvarande elevplatser i allmänna vinterkurser. införande av nya estetiska linjer. en väsentligt utökad kortkursverksamhet i samarbete med Studieförbunden och andra folkrörelser samt införande av en speciell form av förtroendemannautbildning.
En utökning av ämneskursverksamheten i samarbete med folkrörelserna från 20 till 75 årselever inom en femårsperiod och ökat engagerande av lärare som cirkelledare föreslogs. Vidare ansågs olika slag av fackliga ut- bildningar kunna genomföras i ämneskursform. På det kulturella området gavs flera uppslag i syfte att bredda skolornas engagement. Det föreslogs inrättande av ett samarbetsorgan för musikutbildning. en konstlinje. äm- neskonsulenttjänster samt att förutsättningarna för en dramatiklinje närmare skulle utredas.
På vuxenutbildningsområdet menade kommittén att folkhögskolan också har viktiga uppgifter och förordade. att man främst skulle inrikta sig på att nå de korttidsutbildade. Inrättande av terminskurser och försök med kontinuerlig intagning föreslogs. En ny form av förtroendemannautbildning förlagd till en av länets folkhögskolor förordades också. Den skall omfatta de förtroendevalda i kommuner och landsting och innebära att samtliga ordinarie ledamöter i nämnder och styrelser geomgår minst en kurs under en treårsperiod. Kommittén tog också upp frågan om landstingsbidraget till rörelsefolkhögskolorna och föreslog ett allt-i-ett-bidrag om 75 kronor per statsbidragsberättigad elevvecka upp till maximalt 5 500 elevveckor per år och skola.
2.3. Folkhögskolans utveckling under de senaste årtiondena
De av skolkommissionen år 1953 framlagda förslagen i betänkandet Folk- högskolans ställning oe/t uppgifter behandlades av riksdagen år 1957 och fr.o.m. budgetåret 1958/59 trädde en ny folkhögskolestadga i kraft. År 1958 fanns 92 statsunderstödda folkhögskolor med 9 000 elever på vinterkurs och 5 000 elever på sommar- och s. k. forsättningskurser. Elevantalet i vin- terkurserna ökade med några hundratal per år fram till läsåret 1972/73. då kurvan började vända nedåt — dock utgjorde antalet elever år 1974/75 ca 12000 i de långa vinterkurserna. Den vikande tendensen i studeran- deantalet kännetecknade även andra utbildningsformer vid denna tidpunkt.
En för folkhögskolans utveckling väsentlig nyhet i den nya stadgan var bestämmelsen om fristående ämneskurser omfattande minst en vecka och möjligheten att anordna dessa i samarbete med bildningsorganisationer. I slutet av 1960-talet började denna kursverksamhet avspegla sig i deltagar- statistiken. Läsåret 1966/67 deltog 6 000 och 1968/69 13 000 personer i äm- neskurser. Under 1973/74 registrerades 46000 deltagare i sådana kurser. En av orsakerna till den kraftiga ökningen av ämneskursverksamheten torde
vara möjligheten att få dispens för förläggning av kurser utanför skolans lokaler. som SÖ införde i anvisningarna år 1967. Den explosionsartade ut- vecklingen på detta område ger belägg för att folkhögskolan haft förmåga att anpassa verksamheten efter förändrade samhällskrav och -behov och att man fått kontakt med nya målgrupper och med övrigt bildningsarbete på ett konstruktivt sätt.
Enligt bestämmelserna skall en vinterkurs som regel omfatta 22—30 veckor och en ämneskurs minst en vecka. om inte SÖ medger dispens. Under 1960-talet började alltfler skolor införa 34 veckors vinterkurs. Med anledning av departementschefens uttalande om lämpligheten av försök med kortare ämneskurser vid folkhögskolor. vilket föreslagits av fackskoleutredningen. inbjöd SÖ till en sådan försöksverksamhet arbetsåret 1965/66. Sju skolor deltog i verksamheten med sammanlagt ett 30-tal kurser kortare än en vecka. I början av år 1970 utfärdade SÖ anvisning om diSpens för ämneskurser kortare än en vecka och fr. o. m. arbetsåret 1973/74 är denna dispens generell. Under 1973/74 anordnades 580 kurser med upp till 4 dagars längd av totalt 1 700 ämneskurser och på dessa deltog 17 000 personer. Kurser om en veckas längd var 453 st med 12 000 deltagare. Återstoden av de totalt 46 000 del- tagarna gick alltså på kurser omfattande mer än en vecka.
En annan viktig kontaktmöjlighet mellan folkhögskola och övrigt folk- bildningsarbete tillkom år 1958 genom inrättande av kombinerade tjänster som folkhögskollärare och regional bildningskonsulent. Tre sådana tjänster inrättades detta år och verksamheten utökades senare att omfatta även tjänst som ämneskonsulent i samarbete med studieförbund. Flera folkhögskolor kom härigenom att ge särskilt stöd åt inte minst olika estetiska verksam- hetsgrenar inom folkbildningsarbetet. För närvarande finns sammanlagt 22 sådana kombinerade tjänster.
Genom 1958 års stadga tillskapades ytterligare en kontaktväg mellan folk- högskola och studieförbund. nämligen lärares rätt att fullgöra viss del av sin undervisningsskyldighet såsom handledare i statsbidragsberättigad stu- diecirkel. Under det första verksamhetsåret ordnades drygt 40 sådana cirklar omfattande ca 1 400 studietimmar. Arbetsåret 1964/65 hade antalet cirklar ökat till 140 med ca 6000 timmar. Av utredningen inhämtade uppgifter framgår att arbetsåret 1973/74 genomfördes 43 000 studietimmar i ca 1 400 cirklar vid 88 skolor och att omkring 500 lärare var engagerade i denna verksamhet.
Denna på flera sätt dokumenterade kraftiga ökningen av folkhögskolornas utåtriktade verksamhet och mångsidiga kontakt med bildningsorganisatio- nerna gav SÖ anledning att i anslagsäskandena i början av 1970-talet begära en utökning av antalet kombinerade tjänster. En sådan resursförstärkning måste till för att skolorna skulle kunna klara det ökade administrativa arbete som denna utåtriktade verksamhet kom att innebära. Antalet kombinerade tjänster utökades inte. men när SÖ hemställde att folkhögskolorna skulle ges möjlighet att omvandla lärartimmar till timmar för samplanering av studieaktiviteter och vuxenutbildningsinsatser beviljades detta. och ett be- lopp av 200 000 kronor ställdes till SÖ:s förfogande för en försöksverksamhet under budgetåret 1974/75. I anslutning till behandlingen av skolkommissionens betänkande år 1957 tog departementschefen också upp en utredning om folkhögskolans möj-
ligheter att ta emot de stora årskullarna. som under 1960-talet måste beredas plats i utbildningsväsendet. Ett förslag om inrättande av filialfolkhögskolor resulterade i att 12 sådana skolenheter hade etablerats i mitten av 1960-talet. För närvarande finns 6 filialskolor. En speciell verksamhetsform inom folk- högskolan är undervisningsavdelningar förlagda till tätorter i form av ex- temat eller 5. k. dagfolkhögskolor. Under 1960-talets kraftiga expansion såg folkhögskolorna denna undervisningsform som en möjlighet att bereda plats för ett större antal studerande. Härigenom nådde man också nya grupper. bl.a. sådana som av olika skäl inte hade möjlighet att flytta till internaten. Läsåret 1974/ 75 deltog 1 500 personer i långa externkurser anordnade av 18 skolor. .
Folkhögskolans insatser för att bereda handikappade elever studiemöj- ligheter har under 1960-talet utvecklats på ett markant sätt. Läsåret 1965/66 mottogs drygt 200 handikappade elever vid ett 50-tal skolor och 1973/74 utgjorde elevantalet 2 700 vid 100 skolor. Många skolor har specialutrustats för att kunna ta emot olika handikappgrupper. Det förekommer emellertid handikappverksamhet även utanför en skolas egna lokaler — folkhögskolor har i ökad utsträckning gått ut till olika institutioner med kursverksamhet. Sålunda har drygt ett lO-tal skolor samarbete med psykiatriska kliniker och några skolor har anordnat kurser på nykterhetsvårdsanstalter. I slutet av 60-talet började ett antal skolor att ordna folkhögskolekurser på fångvårds— anstalter och läsåret 1973/74 deltog 350 elever i denna undervisning.
Vid sidan av den traditionella undervisningen utvecklades under 1960— talet en verksamhet på olika speciallinjer. Här har musiklinjerna kommit att få en framträdande plats i folkhögskolan. men även undervisning i andra estetiska ämnen såsom konst och konsthantverk meddelas vid speciella linjer vid många skolor. Utbildning av fritidsledare har sin givna plats inom folkhögskolan och läsåret 1974/75 bedrev 27 skolor sådan utbildning. Hu- vuddelen av fritidsledarutbildningen både för organisationernas och kom- munernas behov är förlagd till folkhögskolan. Genom praktiktjänstgöringen möjliggörs ett växande samarbete med organisationer och kommuner.
En för folkhögskolans ställning inom skolväsendet betydelsefull händelse var beslutet om folkhögskolestudiers kompetensvärde år 1966. Kunskaper inhämtade i folkhögskola ger grundskolekompetens utan att man kräver enhetliga kursplaner för denna skolform. Folkhögskolans starka interna- tionella engagement har tagit sig uttryck dels i ett alltmer ökande antal studieresor utomlands. även till utom-europeiska länder. och dels i ett be- tydande antal utländska studerande vid de svenska skolorna. Den peda- gogiska utvecklingen under det senaste decenniet har varit markant — de studerande har i ökad utsträckning deltagit i och påverkat arbetsformer och
kursuppläggning. Beslutet år 1957 om upprustning av folkhögskolan innefattade också stats-
bidrag till byggnadsarbeten. vilket har kommit de rörelseägda folkhögsko- lorna till del. En nödvändig förbättring av byggnadsbeståndet kunde där- igenom påbörjas. Genom förverkligande av förslagen från statsbidragsut- redningen år 1965 förbättrades ytterligare det ekonomiska läget för folk- högskolorna. vilket kom att få en stimulerande effekt på det pedagogiska arbetet vid skolorna.
Dåvarande departementschefens uttalande år 1962 att folkhögskolans fria
ställning kräver. "att den nödvändiga omställningen och anpassningen till fortskridande förändringar i ett dynamiskt utbildningsväsende och till nya strömningar i människornas bildningssträvan nu kommer inifrån folkhög- skolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden. som bör hållas levande vid varje skola". har skolformen i hög grad visat sig kunna leva upp till. Utvecklingen under 1970-talet visar att skolorna nått ut till nya målgrupper på bred front — till individer som efterfrågat kvalificerad utbildning och till människor med olika slag av utbildningshandikapp. till medelålders uppbrottsmänniskor. till pensio- närer och till folkrörelsernas medlemmar och förtroendevalda. att den minskade elevtillströmningen till de långa vinterkurserna. som hu- vudsakligen rekryterat deltagare med behov av behörighetsutbildning. medfört en omstrukturering av verksamheten till kortare kurser. att verksamhetsåret 1973/ 74 närmare 30 000 personer deltog i ämneskurser upp till en veckas längd och 16 000 deltog i kurser längre än en vecka men kortare än 30 veckor. att ett stort antal skolor övergått från en traditionell årskursindelning till stoff- och nivågrupperad undervisning; därvid har också ämnesinnehållet breddats högst väsentligt och bearbetats utifrån tvärvetenskapliga aspek- ter: miljövård. strukturomvandlingsproblem. u-landskunskap. freds- forskning m. m.. att verksamhetsåret 1973/74 tjänstgjorde folkhögskollärare vid 88 skolor som handledare i studiecirklar ute i samhället under sammanlagt 43 000 studietimmar.
att samarbetet med folkbildningsorganisationerna utvecklats kraftigt — nämnda verksamhetsår deltog omkring 20 000 personer i ämneskurser anordnade tillsammans med bildnings- eller studieförbund. att ett aktivt arbete med förnyelse av metodiken ständigt äger rum inne- bärande att lärar— och elevrollerna förändras. att den studerande blir delaktig i planläggningen av skolarbetet. att projektstudier blir en van- ligare arbetsmetod och att studiegrupperna i ökad utsträckning hämtar kunskaper ute på fältet som analyseras och byggs ut genom studier vid skolan. Utvecklingen visar emellertid också att det finns skolor. som inte tyckt sig ha skäl att eller förmått förnya sina rekryteringsvägar. sina arbetsmetoder eller sina utåtriktade kontakter. Det kan konstateras att ett 10-tal skolor under verksamhetsåret 1973/74 använde traditionell lektionsundervisning som huvudsaklig arbetsform och endast i ringa utsträckning prövade andra metoder. att fem skolor inte anordnade någon kortare ämneskurs och att 20 skolor anordnade högst fyra sådana kurser. att ett 20-tal skolor inte hade någon lärare som i sin tjänst fullgjorde hand- ledarskap i studiecirkel. att några få skolor endast arbetar med de stadgeenliga samarbetsformerna mellan lärare och elever. vilket kan ses som ett minimum.
i" ' italian-.net
, _*',.t1ii'-, I!UL|.'luu.i_r:l"lfz
- .Jlilli! ||| ti rs..i.'.t r, nu... , |nhr»..t»-"r,ål,--T. . utan
. . ", _.. .. ,'i, ,, _ ;" "'i.'..'-l,".-.. ..'-"',
|” .,ll'l'l'l T'I' HIM-411, :"iil'imi l'l—.i"'l.."'lri -
-"' '”Illlmmult' l"li"l i'l I'.'r'i1..u .."i' ,.lh'lli. we'll ut.,lu , i. ".lleY'
"ä' '.' ".f,,*'.'. _ ,,:Fi,,.4ii,,,.,l,, ,,. '""*i_l'i' 34.34. -. .. . -
; . "-:',,', ,'-;". .,, .,.",",_ ut, , _ , WWII-_ li,—I'lll lirat-murar.. "' _." —'f .|,' ..',Ji' , , .. ' : " ,_. , ' ,, (' äl'lfil' mmm..—sh - ' ' * .t .- ...av-iam -.
(l _ , ” " ',.' "' " * . 'na-',..tnzvuium' mum-'. . - -'-'*"."" **""' _...l,,, .' ,, - ,,,_,, . _ . . . _ ,. ,. .. .- ,: _ '- . ', . . - lä? , | abril-”lät
., _. ', ,' ' ' , ,'l. _ ,,”,, ll . ., ,_
.. _ _ , :.; ; _, .. , _ _ " .,, **_'|-'-' I.») ..,, 'TA; 4,, r—",""'-'.'. låda, ”nära?-Ej”. i;." . '. '."',-'".'..'.".'.".»-,'i+' ' ','jf'_'g.fif;.,. Jkl”; _ " ;' ' nämnder., ma,... :, ' .. ,, , -. -, , ., ' . , . ' : . , , i. . ,' ' (% him 'i'-.*lf-qdm'tiuh "" "" '. ' * — " " . ..--- '- "Huhta! shrink-tr.
.:, .. , , . , __ . - .. . ,,,”,me '.lfllfllmidt'
|'—i i.;zr _
_ —. 'f ' " , " ' 'i'lu '.,H !'|'.'d' 'll. mmm-m .'|-' ., ,, ll- . ,,--. . _"-'_' ”,,,, 5, ., . ,, , _ - , ,. _ 555.113!”le
*. .. 'I . ' :'l. ' '.'3'. '- ii, 'i:.i'ii'_'r,l _, .. '. . _ .H'Z, , ;; '-:_. » . —,,=r_.."_-_ .'J"' 'Iull' ,E- i." .
ll ' ' ' .l'l i' _| L'.' ' Tl'rll'L: II * |-'iii.'l m '"'-,'."i-J,:1-:!'.- jr. , _ ..."i.._|,f,_v-,
- l " I' II ii., *I -. ."" " '|'; ' __ ,, .' J . -f'.,'-'t'.,,:ni.,.'? -" i'll'f'y'. ' _ , '. " .;'. .,,_—f ,..I'," "i." ,' _,,' .'*-”' ' "'.-F ' ,.'- . "in. E',',--*'=L'"- "'i' till?"- 'f -'r ,.'--, » 'i ',. ' _, -.--*" _ ,,”.t _, _ me”-'N' ,. . . .,,fll' inetnum:. !' . " ' .-.,"J " - '.""',"ii"._fl=i ':.Q', '.i.._ 'l:.""i" Q'MMul-"vdiacl. ." _... ,. , . ,. ,. .,, , .. ll ,. '.'.'-: ...-_ "i;-,,,? . , ju,-tr" ,t. im], lm,-Lh md u,.
. | | , | , f ,] . '_ ' _ . . " . -',',11f—-_'.'"',',,', ',Åit,,_,.-:F.1-','E'*i,",'_,'"."'*tj.," _. - -, -,.itit utmanat. i ' . ".-.' . " =-""" "ll' "' ."". ' ' '— nME-m * " .. ' - ' . " " . " l'F ? 'qnliubåt' Ililf'niii. iii. lawn: "in min-Fil Nämli-
3. Folkhögskolan nu
3.1. Mål
1958 års folkhögskolestadga anger. att "folkhögskolan har till uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning”. Verksamheten bör utformas så att elevernas samarbetsvilja stärks. deras förmåga till självständigt tänkande och kritiskt omdöme utvecklas och deras mognad och studieintresse främjas. [ enlighet med den målsättningen utformar varje folkhögskola sitt arbetssätt.
SÖ är tillsynsmyndighet och utfärdar erforderliga tillämpningsföreskrifter och ger dispens där så anses motiverat.
Bestämmelserna om verksamhetens utformning återfinns under respek- tive avsnitt i detta kapitel. I kapitel 16 behandlas föreskrifterna om statsbidrag till folkhögskolorna.
3.2. Skolorganisation
3.2.1 Huvud/närt och SMP/ser Det finns 108 statsunderstödda folkhögskolor och 6 filialfolkhögskolor'Med hänsyn till Iiin'iirlmaiinaska/wr brukar folkhögskolorna indelas i tre grupper. landstingsskolor. stödföreningsskolor och rörelseskolor. 46 av skolorna och 4 av filialerna har landsting som huvudman (se bilaga).
1 ] skolor hör till gruppen stödföreningsskolor — de flesta av dem återfinns i södra Sverige. Det är ekonomiska garantiföreningar eller stiftelser som utgör huvudman. Detta går tillbaks till tiden för folkhögskolornas tillkomst i Sverige — när intresset för att starta en folkhögskola uppstod i en bygd bildades en stödförening som tog ansvaret för skolan. Så småningom övertog landstingen fler av dessa skolor. men där de ännu finns kvar tillskjuter landstingen betydande bidrag. Landstingen är också representerade i dessa skolors styrelser.
Rörelseskoloma utgör i och för sig ingen homogen grupp. Här finns en rad folkrörelser och organisationer representerade. Enligt SÖ:s kategoriin- delning har 29 skolor religiös organisaion som huvudman — här är både svenska kyrkan och de flesta frikyrkosamfund representerade. Till denna kategori räknar sig också Svenska Scoutförbundets skola. Nykterhetsrörel- sen. till vilken också Svenska Frisksportförbundets skola hänförs. har 4 skolor. Det är vidare 9 skolor som på olika sätt har anknytning till ar- betarrörelsen. I den indelning i skoltyper som bl. a. använts i undersök-
'l enkäterna redovisas 7 filialer — en har lagts ned i. o. m. utgången av vå 1974/75.
ningssammanhang finns en grupp "övriga" skolor, som sinsemellan är var- andra tämligen olika. Här återfinns bl. a. Svenska gymnastikförbundet och Föreningen Norden bland huvudmännen. Den senast tillkomna skolan, Finska folkhögskolan, har Riksförbundet finska föreningar i Sverige som huvudman. Det finns en särskild sammanslutning lör rörelseskolorna — Rö- relsefolkhögskolornas intresseorganisation. RIO, som har till uppgift att främja rörelseägda folkhögskolors ekonomiska intressen. Man gör framställ- ningar och uppvaktningar hos anslagsgivande myndigheter och fungerar som remissorgan i folkhögskolefrågor.
[gällande folkhögskoleförordning är föreskrivet att ”för folkhögskola skall finnas en styrelse bestående av minst fem ledamöter jämte minst tre supp- leanter". Rektor skall vara ledamot av styrelsen och fungera som dess se— kreterare. Det finns särskilda bestämmelser om styrelsens uppgifter och åligganden. Vidare föreskrivs att SÖ skall fastställa reglemente för varje folkhögskola. Däri regleras förhållandet mellan skolan och dess huvudman liksom styrelsens sammansättning.
För de landstingsägda skolorna har frågan om styrelsens sammansättning varit föremål för diskussion under senare år. Framställningar om att få inrätta gemensam styrelse för ett landstings folkhögskolor har gjorts till depar- tementet. Man har hänvisat till att landstingets utbildnings- och kultur- nämnd fungerar som styrelse för andra skolenheter inom området. varför även folkhögskolorna lämpligen borde föras in under denna nämnds ledning. [ några fall har man interimistiskt ordnat styrelsefrågan på så sätt. att samma personer är ledamöter i folkhögskolestyrelserna och eventuellt är dessa också ledamöter i utbildningsnämnden. Ett landsting har samma ordförande för sina folkhögskolors respektive styrelser.
3.2.2. Enkät lill stvre/serna
Våren 1974 gick utredningen ut med en enkät till folkhögskolornas styrelser och frågade bl. a. om skolornas målsättning och uppgifter. studieorganisation och samverkansfrågor. Enkäten skickades till samtliga 108 skolor och svar inkom från 99 st.
På frågan om huvudmannen ger skolan direktiv rörande målsättning och uppgifter svarade de flesta landstingsskolor att inga andra direktiv ges än dem som följer av folkhögskolestadgan. l någon mån kan en viss styrning ske genom budgetbehandlingen. För rörelseskolornas del finns en inbyggd målformulering i stiftelseurkunder och reglementen. Man förutsätter att rek- tor. lärare och elever lojalt arbetar för den målsättning som skolans hu- vudman företräder.
En fråga ställdes om skolans huvudsakliga uppgifter. 47 skolor angav en allmän folkbildande uppgift. att ge breddad allmänbildning och bibringa eleverna insikt om deras ansvar som samhällsmedlemmar. 22 skolor be- tonade uppgiften att ge kompletterande behörighetsgivande utbildning. Framför allt från skolor med religiös organisation som huvudman betonade man uppgiften att överföra rörelsens värderingar och att utbilda egna med- lemmar för arbete inom rörelsen. På frågan om vilka målgrupper man helst skulle vilja rekrytera har 44 skolor, de flesta landstingsskolor. svarat: de korttidsutbildade. framför allt
ur den äldre generationen. De därnäst viktigaste målgrupperna är fysiskt handikappade och utvecklingsstörda. den egna rörelsens medlemmar samt pensionärer. hemmafruar och socialt och psykiskt utslagna personer. Sty— relserna har till största delen undvikit att besvara frågan om man anser sig kunna rekrytera dessa målgrupper.
Om man planerar några speciella rekryteringsåtgärder förutom dem man hittills använt besvarades också av ett fåtal styrelser. Man angav här ett intensifierat samarbete med Studieförbunden, uppsökande verksamhet. bätt- re foldrar om skolan, intensifiering av informationen på arbetsplatser och arbetsförmedlingar. artiklar i ortspressen och annonser.
På en fråga om styrelsen väsentligt skulle vilja ändra skolans studieor- ganisation svarade 63 skolor att man inte önskade detta. Många skolor fram- höll vikten av att långkurserna behålls. Av 30 skolor som lämnar uppgifter om förändring i studieorganisationen gäller detta främst inom vinterkursens ram. t.ex. slopande av årskursindelningen. intagning mer än en gång per läsår. uppdelning i 8-veckors block. [ några fall tänker man minska lång— kurserna till förmån för kortkursverksamhet. Utredningen ställde också frå- gan om styrelsen skulle vilja ändra nuvarande kursinnehåll på väsentliga punkter. Den frågan lämnades praktiskt taget obesvarad — ett fåtal styrelser påpekade att de inte vill dirigera kursinnehållet.
Studieförbunden nämns i första hand bland de kulturorgan som styrelsen anser att skolan bör samarbete med. Därefter nämns fackliga. politiska och ideella organisationer och kommunernas kulturnämnder. museer. teatrar. länsbildningsförbunden m. fl.
Frågan vilka krav styrelsen ställer på skolans lärare och vilka arbetsupp— gifter. utom undervisning. som läraren bör åta sig gav en mängd svar. Rö- relseskoloma angav nästan hundraprocentigt att läraren skall vara lojal mot och/eller arbeta för huvudmannens syften. Övriga krav eller önskemål var främst att läraren skall vara villig att delta i fritidsverksamhet. ägna sig åt internatet. ha god kontakt med folkbildningsarbetet;kunna ta på sig jourtjänst och fullgöra kurativa uppgifter.
Många styrelser har på frågan om man skulle vilja att eleverna utförde praktiskt arbete vid skolan svarat. att man med saknad ser att detta för- svunnit mer och mer. Man skulle gärna se ett återupptagande av det praktiska arbetet i rimliga former utan att därför behöva göra intrång på den anställda personalens områden. Vid några skolor förekommer parkvård. snöröjning och trädgårdsarbete och i några fall medverkar eleverna i förberedelse för samkväm och detaljplanering av studiebesök m. m.
Det är intressant att notera att 44 skolstyrelser har svarat att man formellt inte delegerat något av sin beslutanderätt till andra organ inom skolsamhället. Av kommentarerna framgår dock att lärarråd och elevkår har möjlighet att påverka styrelsen genom att lämna förslag eller ge synpunkter på ärenden som skall behandlas. Där delegering av beslutanderätten förekommer gäller det i första hand kursplanering. ordningsregler och trivselfrågor. 51 skolor har uppgett att eleverna har representation i skolans styrelse som adjungerade ledamöter.
Utredningen ställde frågan om styrelsemedlemmarna brukar delta i sko- lans olika verksamheter. Det vanligaste är att styrelsen är närvarande vid fester och kursavslutningar. Andra tillfällen då styrelserepresentanter be-
söker skolan är t. ex. på temadagar. speciella besöksdagar och för överlägg— ningar med lärar- och elevkår. Flera styrelser har med beklagande konstaterat att man på grund av bristande tid endast mycket sporadiskt deltar i skolans verksamhet.
På frågan hur styrelserna bedömer värdet av internatet betygade alla utom tre sin tro på internatens stora betydelse. De tre skolorna var bekymrade för ordningen och de sociala svårigheter som internatlivet visat sig kunna medföra.
Utredningen ställde slutligen en fråga till de landstingsägda skolorna om hur man ser på förslaget om gemensam styrelse för skolorna inom ett lands- tingsområde. 70 % av skolorna ansåg det olämpligt med gemensam styrelse. I några fall. där man sedan ett par år tillbaks praktiserar denna ordning. har man positiva erfarenheter av möjligheter till samordning av kursverk— samhet m. m.
3.2.3. Enkät till sko/orna
Under februari 1974 gick utredningen ut med en enkät till rektorerna vid samtliga folkhögskolor (skolenkäten) för att få svar på vissa frågor av mer administrativ natur beträffande vissa förhållanden vid vinterkurs och äm— neskurs om minst 30 veckors längd. Resultaten av enkäten kommer att redovisas under sina respektive avsnitt i detta kapitel — här behandlas endast frågor av mer organisatoriskt och övergripande slag. Samtliga skolor be- svarade enkäten. vilken utgjordes av ett standardiserat frågeformulär.
På en fråga om skolan anordnar regelbunden kvällsundervisning svarade 43 % att man gör detta. och vid drygt hälften av dessa skolor menade man. att externateleverna deltar i denna i mindre utsträckning än de elever som bor på skolan. Andra arbetsformer än lektionsundervisning förekommer i mycket stor utsträckning — vid 90 % av skolorna redovisas fyra eller fier alternativa arbetsformer. De vanligast förekommande är temadagar, stu- dieresor, studiebesök samt teater— och konsertbesök. Skolorna har i stor utsträckning fler samverkansformer mellan lärare och elever än de som är föreskrivna. Fyra eller fler olika typer av samarbetsformer redovisas från drygt hälften av skolorna. De vanligaste är idrotts- och friluftskommitté. samkväms- och nöjeskommitté. skolnämnd och Skolråd. studieprograms— kommitté m.m.
Arrangemang av icke schemalagda aktiviteter genomförs i stor omfattning vid flertalet skolor. Drygt 50 % av skolorna anordnar samkväm en gång per månad medan 33 % gör detta var 14:e dag eller oftare. Andra aktiviteter är föreläsningar (96 %). idrottsaktiviteter av skilda slag (92 %). konserter (86 %) och teaterverksamhet (75 %) och en mängd olika studiecirklar.
Utredningen ställde också i enkäten en fråga om skolan upplever några problem av väsentlig betydelse. 36 % av skolorna ansåg sig inte ha något speciellt att ange här. Övriga skolor har i störst utsträckning angett problem med hög frånvaro bland eleverna på grund av annan anledning än sjukdom (63 %). Drygt hälften av skolorna har angett alkohol— och narkotikaproblem och ca 40 % låg motivationsgrad hos eleverna. Vid 15 skolor påpekar man problem med motsättningar mellan elevgrupper.
26 % av skolorna anger att man planerar omläggning av kommande vin-
terkurs på så sätt att man inrättar nya utbildningslinjer. Ca 20 % kommer att genomföra integrering av ämnen eller projektstudier. Några skolor kom- mer att införa nivå— och stoffgruppering och några att anordna fler äm- neskurser. Det äri första hand rektor och därnäst lärarrådet som tagit initiativ till denna omläggning.
3.2.4. Inre/'na!
Ett speciellt kännetecken på folkhögskola har internatet utgjort. Att hela skolmiljön utformas som ett stöd för elevernas studier och personliga ut- veckling har varit en bärande tanke hos skolformens företrädare i alla tider. Redan den första folkhögskolestadgan av år 1919 innehöll en bestämmelse om elevhem på skolan.
1958 års folkhögskolestadga föreskriver att folkhögskola om möjligt bör bereda eleverna bostad i anslutning till skolanläggningen. Av de 108 hu- vudskolorna och 6 filialerna är 106 respektive 3 internatskolor, vilket emel— lertid inte innebär att samtliga elever bor på skolans elevhem. Av utred- ningens elevundersökning framgår att drygt 60 % av dessa skolors elever under vinterkursen 1973/74 bodde på skolan. För övriga elever gäller an- tingen att de bor hos föräldrarna i närheten av skolan. i rum som skolan anskaffat ute i samhället eller i egen bostad. I skolenkäten har uppgetts att eleverna på de långa kurserna utnyttjade 80 % av skolornas tillgängliga internatplatser. Det skulle inte vara tekniskt möjligt att bereda bostad på skolorna åt alla Iångkurs-elever. Även i enkäten till styrelserna tog utred- ningen upp internatfrågan. Samtidigt som praktiskt taget alla styrelser be- tygar sin tro på värdet av internaten konstaterar nästan hälften, att fier elever väljer externatformen nu än för några år sedan eller att utflyttning från internaten är tämligen vanligt förekommande. Orsaken till detta anges vara oro på elevhemmen. bristande studiero eller för höga internatkostnader.
] styrelseenkäten ställdes också frågan vad som kan göras för att internaten skall bli en tillgång i undervisningen och i den totala skolmiljön. En lång rad förslag fördes fram. Man ansåg att den byggnadstekniska standarden borde höjas. internaten måste kunna fungera bra för vuxna människor med behov av integritet. och fler familjelägenheter borde inrättas. Man ville också försöka öka kontakten på fritid mellan personal och elever och åstadkomma ett personligt engagement från skolledningens sida. Eleverna borde i större utsträckning ta ansvar för internatlivets skötsel. Några styrelser betonade vikten av att internaten inte bara fungerar som elevhotell.
l elevenkäten tillfrågades eleverna om trivseln med att bo på internat. 84 % trivdes mycket bra eller bra på internaten och 68 % ansåg att de fick ut mer av studierna genom denna bostadsform.
Även i lärarenkäten ställdes frågor om internatet. Lärarna tillfrågades om internatets betydelse för skolan respektive för eleverna. Två tredjedelar av lärarna ansåg att internatet är till fördel både för skolan och eleverna. Denna boendeform ger bättre sammanhållning och kamratskap och medverkar i den sociala träningen. 12 % av lärarna angav att internatformen är till nack- del både för skolan och eleverna och som orsak angav man att ansvaret är för stort. att det är för arbetsamt för personalen. att elevernas studiero störs och att det sociala trycket kan bli för starkt för eleverna.
l skolenkäten ställdes en fråga om hur många lärare som bor inom skol- området. Totalt sett är det 44 % av heltidsanställda lärare som bor där och i störst utsträckning gör man det vid de religiösa skolorna (55 % ). Av samtliga tillgängliga bostäder är det 31 st. som ej utnyttjas av folkhögskolans lärare.
3.2.5. Externat
I samband med den kraftiga tillströmningen av studerande inom utbild- ningsväsendet under 1960-talet upprättade folkhögskolorna undervisnings- avdelningar i närliggande tätorter i form av externat. SÖ:s planeringskom- mitté (för de stora årskullarna) hade också föreslagit en sådan verksam- hetsform som ett bättre alternativ än inrättande av permanenta folkhög- skolor.
De två folkhögskolorna i Stockholm. Birkagården och S:t Erik. är sedan sin tillkomst externatskolor och tre av filialskolorna upprättades som ex- ternat. Utöver dessa bedriver ett 20-tal skolor kursverksamhet i form av 30—34 veckors externatkurser i tätort. Elevantalet i externatverksamheten uppgick läsåret 1974/75 till omkring 1500.
Ur elevenkäten har utredningen tagit fram vissa uppgifter om externat- eleverna och följande resultat kan redovisas. Genomsnittsåldern var något högre än för folkhögskoleeleverna totalt. närmare 30 % av externateleverna var gifta eller sammanboende mot 18 % i totalmaterialet och dessutom hade fler av externatens elever barn. En fjärdedel av externateleverna hade folkskola som egen högsta utbildning mot 16 % av eleverna totalt. Det framgår vidare av enkätmaterialet att dessa elever i mycket mindre ut- sträckning är medlemmar i ideella föreningar än folkhögskoleeleverna totalt sett. Trivseln i skolan är lika hög i båda elevgrupperna. medan externat- eleverna synes uppleva sina möjligheter att påverka undervisning. kurs- uppläggning och kurslitteratur som något bättre.
Inom en särskild samarbetsgrupp för externatfolkhögskolorna (under led- ning av S Hansson. lärare på lära-Rosenlund) gjordes hösten 1974 en enkät bland elever på 17 externatkurser. Av den framgår att medelåldern var 27.5 år. 65 % svarade nej på frågan om vederbörande skulle ha valt folkhögskola om enda alternativet varit en internatskola. En fråga ställdes också om den studerande hade valt mellan folkhögskola och annan vuxenutbildning — här gav 74 % svaret nej.
3.3. Kurstyper
Enligt uppgifter som SÖ tagit fram fördelar sig folkhögskolans kurser på följande sätt under verksamhetsåret 1973/74: (Tabell 3.1)
3.3.1. Kurser om minst 30 veckors längd ( "länga kurser”)
Enligt 1958 års folkhögskolestadga skall en skola årligen anordna antingen både vinterkurs och sommarkurs eller enbart vinterkurs och vinterkursen skall som regel omfatta 22—30 veckor. Kursverksamheten har under det senaste decenniet kommit att utvecklas efter delvis andra linjer än vad
Tabell 3.1 Folkhögskolans kurser 1973/74
Kurstid Antal Antal Antal kurser stude- elev- rande veckor — 1 dag 12 280 56 — 2 dagar 335 9 759 3 904 3 — 4 dagar 239 7 139 4 283 — 1 vecka 453 12 243 12 243 1.1— 2 veckor 303 8 517 12 776 2.1— 3 veckor 89 2458 6 145 3.1— 4 veckor 7] 1 355 4 743 4.1— 7.9 veckor 53 I 076 6456 8 —14.9 veckor 64 1 128 9117 15 —29.9 veckor 48 2 210 22 546 Summa ] 667 45 165 82 269 30 veckor ( 66 1 978 64 007 Vinterkurser 114 11 451 381 885 Summa totalt I 847 59 594 528 IÖI
som föreskrivs. Sommarkurserna har helt försvunnit och vinterkurserna är numera vid praktiskt taget alla skolor 30—34 veckor långa. Vanligen om- fattar vinterkursen tre årskurser. men vid allt fler skolor har man gått ifrån denna årskursindelning och har i stället nivå- och/eller stoffgrupperad un- dervisning. Vissa basämnen är obligatoriska i första årskursen — musik är obligatoriskt i alla årskurser.
Parallellt med den traditionella vinterkursen förekommer en mångfaset- terad verksamhet i form av ämneskurser inom folkhögskoleförordningens ram. Undervisningen i ämneskurs skall vara samlad kring visst ämne eller viss ämnesgrupp. Några obligatoriska ämnen finns således inte för dessa kurser. Någon övre gräns för längden på ämneskurs finns inte och i den officiella statistiken har kurser om minst 30 veckors längd förts samman till en grupp s.k. långa kurser — så har även utredningen gjort i sina un- dersökningar.
Huvuddelen av de långa ämneskurserna har formen av speciallinjer. där de estetiska ämnena intar en central plats. Läsåret 1974/75 fanns musiklinjer vid 17 folkhögskolor och särskilda konst- och konsthantverkslinjer vid 18 skolor. På 27 skolor bedrevs detta år en tvåårig fritidsledarutbildning.
Läsåret 1973/74 fanns enligt utredningens skolenkät 13 152 elever på kur- ser om minst 30 veckors längd. Av dessa gick 11 734 på vinterkurs och 1 418 på långa ämneskurser. Drygt 700 elever gick på fritidsledarlinjer. drygt 400 på musiklinjer och 200 på konst- och konsthantverkslinjer. Omkring SO-talet elever hade dessutom vardera teater-,journalist- och u-landslinjerna. Ett mått på verksamhetens volym är antalet elevveckor. Detta utgjorde för vinterkursen 382 000 och för de långa ämneskurserna 64000 av totalt 528 000 elevveckor nämnda verksamhetsår. (Tabell 3.1) Här kan det vara av intresse att notera att det enligt SCB:s statistik för vecka 40 hösten 1974 fanns 9 181 elever på vinterkurs och 3 636 elever på ämneskurser om minst 30 veckors längd. De representerade 309000 resp. 123000 elevveckor.
Genom 1966 års kungörelse om grundskolans kompetensvärde jämställs folkhögskolestudier med 9-årig grundskola så att 8-årig folkskola tillsam— mans med 1 år i folkhögskola eller 7-årig folkskola och 2 folkhögskoleår ger grundskolebehörighet. Detta utan krav på gemensam kursplan för folk— högskolorna. Vidare anses 2 år i folkhögskola efter grundskolan eller eljest treårig folkhögskoleutbildning ge behörighet som motsvarar Z-årig gymna— sieskola.
I den senast framtagna statistiken från SCB. som avser studerande vid folkhögskolor läsåret 1972/73 finns uppgift om hur många studerande som detta år avslutat sina studier och därigenom uppnått viss kompetens. Om- kring 2000 elever hade fått grundskolekompetens och 3000 kompetens motsvarande 2-årig gymnasieskola. Många av de återstående eleverna torde redan vid påbörjandet av sina folkhögskolestudier ha haft motsvarande kom— petens. Det är emellertid viktigt att hålla i minnet att man knappast kan tala om någon enhetlig nivå när det gäller folkhögskolestudier. Varje skola bestämmer kursinnehåll och uppläggning av studierna. Man har möjlighet att låta samma elever läsa olika ämnen på olika nivåer alltefter förkunskaper och intresse. Skolorna kan dela in läsåret i perioder och ge eleverna möjlighet till nytt val av ämne och nivå för varje period.
Genom statsmakternas ställningstagande till folkhögskoleutbildningens värde från kompetenssynpunkt har studerande med detta syfte utgjort en betydande andel av det totala elevantalet. ] och med att grundskoleutbildning uppnås av allt fler årskullar och gymnasieskolan byggs ut kommer sannolikt behovet av kompetensgivande utbildning inom folkhögskolan att minska. Det är i det perspektivet intressant att konstatera att det enligt elevenkäten läsåret 1973/74 var en så stor grupp som 40 % av eleverna som angav behov av kompletterande utbildning som främsta motiv för folkhögsko- lestudierna.
] kapital 13 finns en utförlig behandling av folkhögskolans långa kurser. dvs. kurser om minst 30 veckors längd.
3.3.2. Ämneskurser kortare än 30 veckor
En ämneskurs skall stadgeenligt omfatta minst en vecka. SÖ har möjlighet att dispensera från denna regel. Från och med arbetsåret 1973/74 gäller en generell dispens för kurser som omfattar minst två dagar och 14 un- dervisningstimmar och är förlagda till skolans lokaler.
Av tabell 3.1 kan utläsas att omkring 17000 personer deltog i kurser kortare än en vecka och på en- och två-veckors kurser deltog drygt 20 000 personer. De korta kurserna omfattade alltså ett betydande antal deltagare men svarade för en förhållandevis liten del av skolornas totala antal elev- veckor.
1 förordningen finns också en föreskrift om att ämneskurs som anordnas i samarbete med studie- eller bildningsförbund får räknas in i lästiden om skolans lärare svarar för minst 25 % av undervisningen. l SCB:s statistik för arbetsåret 1972/73 finns en uppgift om att drygt 30000 personer detta år deltog i ämneskurser upp till 30 veckors längd. Av dessa deltog 18 000 personer i kurser anordnade i samarbete med studieförbund eller regionalt bildningsförbund.
Av SCB—statistiken framgår vidare att 6 000 personer deltog i språkkurser. drygt 2 000 i konst- och konsthantverkskurser och lika många i musikkurser. Att så många personer deltagit i språkkurser torde bl. a. bero på att kurser för invandrare förts in under den ämnesrubriken. En ämnesgrupp som sam- hälls- och rättsvetenskap samlade 2 400 personer — här återfinns bl. a. le- damöteri olika kommunala organ. Bland ämneskurser anordnade för olika målgrupper kan nämnas att knappt 4000 personer deltog i kurser för ung- domsledare. drygt 800 i kurser för gymnastik-och idrottsledare och 3400 i kurser för studieledare. En kursverksamhet som ökat i omfattning under de senaste åren är pensionärskurser. Under det här aktuella redovisningsåret deltog 3 600 personer i ämneskurser för pensionärer — till allra största delen i kurser upp till 3 veckors längd. 1 kurser för olika grupper av handikappade deltagare registrerades knappt 2 000 personer — här är hela skalan av olika kurslängder företrädd.
En detaljstudie av innehållet i dessa kurser visar att de spänner över ett mycket brett ämnesregister. Konst- och konsthantverkskurserna behand- lar inte bara de olika teknikerna såsom vävning. batik. keramik och träslöjd utan här tas också upp färglära. komposition. konsthistoria och kultur- orientering. Fören vävkursharsom mål angetts.att vävtekniken sattsin ien to- tal estetisk miljö för att ge hjälp att se sambandet mellan miljö- utformning i naturen och andra konstarter och stimulera till fritt skapande. Det arrangeras många musikkurser med varierande inriktning. Improvi- sationen har sin givna plats inom denna ämnessektor. där ljud. bild och rörelse integreras i undervisningen vid särskilda kurser och det fria skapandet ges stort utrymme. Speciella kurser har också anordnats kring vokal och instrumental folkmusik och i praktisk och teoretisk instrumentkunskap med bl. a. demonstration av historiska musikinstrument. Hembygdsvård har ett stort utrymme inom folkhögskolornas kursverksamhet — fornminnesvård. landskapsvård och kulturgeografi är exempel på vad som kan inrymmas här. Miljövård studeras ur olika aspekter. både utifrån det egna landskapets problem och från ett globalt perspektiv. Många skolor ordnar s.k. Känn- Dig-för-kurser som tar upp några av de vanligaste skolämnena och ger del- tagarna möjlighet att pröva på folkhögskolestudier. De kurser som vänder sig till kommunala förtroendemän inom olika områden omspänner såväl planeringsfrågor. lagstiftning och ekonomi som hälsovård och skol- och kul- turfrågor.
3.4. Elever
Läsåret 1973/74 gick sammanlagt 13 152 elever i vinterkurs eller ämneskurs om minst 30 veckors längd. alltså på de "långa kurserna".
För att vinna inträde i första årskurs i folkhögskola skall elev ha genomgått folkskola och under det kalenderår kursen börjar ha uppnått minst 18 års ålder. om inte SÖ medger undantag. Av uppgifter i elevenkäten framgår att sammanlagt 265 elever i vinterkursen var yngre än 18 år. dvs. 2.7 % av samtliga. Det fanns fler kvinnor än män i dessa kurser — 61 % kvinnor och 39 % män. De manliga elevernas medianålder var 22.9 år och kvinnornas 20.7 år.
Ur elevenkäten kan följande data vara av intresse. Eleverna tillfrågades om faderns högsta skolutbildning och där angav 53 % enbart folkskola. Elevernas egen högsta avslutade skolutbildning var folkskola för 17 %. en- hets- eller grundskola för 23 % och yrkesskola för 23 %. Av männen hade 24 % och av kvinnorna 20 % avbrutna studier bakom sig innan de påbörjade nuvarande folkhögskolestudier. 32 % av eleverna hade förvärvsarbetat på heltid och 26 % hade haft tillfälligt arbete eller praktik före folkhögsko- levistelsen. En fjärdedel av de förvärvsarbetande hade arbetat fem år eller längre. Hälften av eleverna var medlem i någon förening omedelbart före folkhögskolevistelsen. i störst utsträckning i idrottsförening, därnäst i politisk och religiös förening.
Att 40 % av de studerande i första hand valt folkhögskolestudier därför att de behövde kompletterande utbildning har tidigare nämnts. Därtill kan noteras att 18 % syftade till allmän orientering och personlighetsutveckling och 15 % ville öka sina möjligheter på arbetsmarknaden. Två tredjedelar av de studerande sökte endast till en skola. och vid val av skola spelade det geografiska läget en stor roll men även kursutbudet och personliga re- kommendationer hade betydelse.
Drygt 50 % av eleverna går sin första termin på folkhögskola. 29 % går tredje terminen och endast 9 % går femte terminen — genomströmningen av elever är alltså relativt snabb. Eleverna med barn under 16 år tillfrågades om de skulle utnyttja barntillsyn på skolan. om sådan kunde ordnas. Om- kring hälften skulle utnyttja en sådan möjlighet. Vid folkhögskola ges inte betyg efter genomgången kurs utan den stu- derande kan få ett omdöme om sin förmåga att tillgodogöra sig under- visningen. Omkring två tredjedelar av eleverna anser att detta system är bra och önskar ingen förändring. Elevernas attityd till folkhögskolan testades genom några olika frågor. 85 % trivdes mycket bra eller bra och över 80 % ansåg att det är lätt att få kontakt med lärarna i undervisningen.
Vid en jämförelse mellan elevenkäten och den i avsnitt 3.2.3 refererade skolenkäten. som avser samma elevgrupp läsåret 1973/74. kan följande re- sultat noteras. På en fråga om hur eleverna i första hand fick information om folkhögskola som studiemöjlighet angav 6 % att man sett annons i tidning och 37 % att man fått information från kamrater. bekanta etc. som gått på folkhögskola. ] skolenkäten uppgav 62 % av skolorna att de an- nonserat i rikspress och 82 % i ortspress för att rekrytera elever.
Eleverna tillfrågades om de hade något handikapp. 2 % uppgav sig vara rörelsehindrade mot 1.3 % enligt skolenkäten. 2 % var synskadade mot 07 % i skolenkäten och 2 % var hörselskadade mot 0.4 % enligt skolornas uppgift.
Till eleverna ställdes frågan om de någon gång haft kontakt med läkare eller dylikt för problem på grund av alkohol- och/eller narkotikabruk. 5 00 av dem hade haft sådan kontakt - i skolenkäten uppgavs att 4.7 % av eleverna hade något eller båda dessa problem. Totalt sett kände skolorna från början till 54 % av de fall där eleverna visade sig ha nämnda problem. Eleverna tillfrågades också om de någon gång haft läkarkontakt på grund av psykiska besvär — 23 % sade sig ha haft detta. Skolorna uppgav att det var 3.6 % av det totala elevantalet som hade uttalade psykiska besvär.
4 % enligt elevenkäten och 4.4 % enligt skolenkäten var utländska elever.
Utredningen lät göra en särskild undersökning bland (le/lagare som gick på ämneskurser kortare än 30 veckor vid folkhögskola sommaren och hösten 1974. Av resultaten kan nämnas att på sommarkurserna om 8—18 dagars längd var 50 % av deltagarna 55 år eller äldre och inte mindre än 20 % var över 70 år. I kurser upp till en veckas längd eller mer än 18 dagar långa var flertalet deltagare yngre än 45 år. På höstkurserna var 66 % 55 år eller äldre i kurser om 8—53 dagars längd; 32 % var här över 70 år. På andra höstkurser fanns ett stort antal yngre deltagare. Till sommarkurserna kom deltagare i större utsträckning från storstadsområdena än det gjorde till höst- kurserna. Deltagare på höstkurserna valde i stor utsträckning skolor i hem- länet.
Ämneskursdeltagarna var i ganska stor utsträckning medlemmar i en eller flera föreningar. Religiös förening dominerade. men medlemskapet gäll- de också facklig eller politisk förening, idrotts- eller pensionärsförening.
I undersökningen tillfrågades deltagarna om de tidigare gått någon kortare folkhögskolekurs och i så fall i vilket ämne. Ungefär hälften av deltagarna på de kortare sommarkurserna hade tidigare gått på någon sådan kurs mot omkring en tredjedel av deltagarna på de kortare höstkurserna. De vanligaste kurserna var i ämnena sång. musik och konsthantverk. i samhällsämnen. religion. livsåskådning och psykologi. En stor del av deltagarna hade tidigare varit på pensionärskurser — många hade också tidigare läst engelska i kortare ämneskurser.
Deltagarnas syfte med sin kursvistelse var både på sommar- och höst- kurserna i första hand fort- och vidareutbildning och/eller intresse för ett speciellt ämne. På sommarkurserna var syftet att få avkoppling och re- kreation och personlig förkovran mer betonat än på höstkurserna.
Deltagarna hade fått information om de kortare folkhögskolekurserna i Stor utsträckning genom studieförbund. fackförening eller annan förening. Endast deltagare på de långa kurserna hade i större utsträckning än övriga informerats genom annons i tidning. Den informationskällan som gäller folkhögskolekurser över huvud taget — genom bekanta som gått på liknande kurser — har stor betydelse även för deltagare i kortare ämneskurser.
! både sommar- och höstkurserna finns de flesta ämnen och kurstyper företrädda. Pensionärskurserna hade den största andelen deltagare. därnäst kom ledar- och instruktörskurser. Kurser i estetiska ämnen och språk sam- lade också många deltagare. På som markurserna bodde ca 90 ”o av deltagarna på skolans internat. på höstkurserna betydligt färre. Praktiskt taget alla dessa deltagare var ganska eller mycket nöjda med att bo på skolan. Majoriteten av deltagarna var mycket eller ganska nöjda med kursinnehåll och under- visning och över 85 ”” ansåg att kursen var tidsmässigt bra placerad. Samma höga andel kursdeltagare ansåg sig kunna rekommendera kursen till vänner och bekanta.
3.5. Befattningshavare
3.5.1. Lärare
Behörig till ordinarie ämneslärartjänst vid folkhögskola är den som avlagt fil. kand-examen eller den som på grund av verksamhet i folkbildningsarbete
lÅsa-kursen var en frivil- lig pedagogisk grundkurs på 5 veckor. som anord- nades åren 1958—1969. År 1970 inrättades en folkhögskolegren vid lä- rarhögskolan i Linkö-
ping.
eller eljest kan anses ha kunskaper och förutsättningar att tjänstgöra som ämneslärare vid folkhögskola. Vidare krävs numera examen på ämneslä- rarlinje vid lärarhögskola samt två års lärartjänst. varav 20 veckor vid folk— *. högskola. För e.o. ämneslärare gäller samma villkor bortsett från lärartjänst * som skall vara 1 1/2 är. För att antas som extra ämneslärare krävs något av villkoren om examen eller folkbildningsarbete som angetts ovan eller att av SÖ ha prövats ha motsvarande kompetens.
Anställning som ordinarie ämneslärare avser vinterkurs och sker från den 1 juli tillsvidare. Antalet ordinarie tjänster vid folkhögskola fastställs av riksdagen och fördelas av SÖ. Varje skola anställer det antal icke-ordinarie lärare och timlärare som erfordras för undervisningen. Undervisningsskyl- digheten för ämneslärare fastställs i avtal och utgör 24—28 veckotimmar för 34 veckor och för övningslärare 960 lärotimmar per arbetsår — den kan helt eller delvis fullgöras vid ämneskurs. Viss del av tjänstgöringsskyldig- heten kan fullgöras som handledare i studiecirkel i studieförbunds regi.
Enligt uppgifter i utredningens skolenkät och lärarenkät fanns läsåret 1973/74 1 402 lärare med minst halvtidstjänst vid folkhögskolorna. Av dessa var 1 105 heltidsanställda. Det fanns genomsnittligt 9.5 heltidstjänstgörande lärare per 100 elever. Av samtliga som besvarat enkäten var 6 % manliga och 37 % kvinnliga lärare. De manliga lärarna var genomsnittligt något äldre än de kvinnliga 39.9 mot 38.5 år.
Ur lärarenkäten kan vidare följande uppgifter hämtas. 73 "(i av lärarna har akademisk grundexamen. 13 % har genomgått en eller flera vinterkurser vid folkhögskola. Två tredjedelar av lärarna har något slag av lärarutbildning bakom sig och av dem har 22 ”n den s.k. Åsa-kursen.l 2 ”n lärarhög- skolans ämneslärarlinje och 15 % dess folkhögskolegren. Omkring 50 % av folkhögskollärarna hade över 10 års lärartjänstgöring bakom sig och detta till övervägande del inom folkhögskola.
Lärarna har fått ange tidsåtgång för olika arbetsuppgifter. De heltidsan- ställda lärarna undervisar i genomsnitt 24 timmar per vecka och 12.4 timmar används på förberedelse och uppföljning av lektioner.
Jämför man kvinnliga och manliga lärare finner man att kvinnorna i Större utsträckning än männen angett 0 timmar för följande uppgifter: bi- blioteksarbete (84 mot 68 %). elevkontakt i form av kuratorsverksamhet (62 mot 59 %). enskild studiehandledning (64 mot 5 %)och administrativa uppgifter (84 mot 55 %). 83 % av lärarna avsätter minst en timme i veckan för arbete i samarbetsnämnd. lärarråd etc. och 5 % har någon timmes jourtjänst per vecka.
] skolenkäten uppgavs. att 35 % av lärarna fullgjorde viss del av sin un- dervisningsskyldighet som ledare i studiecirkel i studieförbunds regi. Av lärarenkäten framgår att hälften av lärarna medverkar som cirkelledare i samarbete med studieförbund — det är alltså många lärare som gör detta utanför undervisningsskyldigheten.
Lärarna gav på en fråga sin uppfattning till känna om skolan kräver för mycket arbete förutom undervisning. 23 % svarade härja och angav främst olika administrativa göromål och sammanträden som särskilt betungande. Hur lärarna skulle vilja ha sin tjänstgöringsskyldighet definierad framgår också i enkäten. 36 % ville ha den angiven i undervisningstimmar per vin- terkurs. 33 % i undervisningstimmar per år och 24 % i 40 timmar per vecka
'lcvilket skulle inkludera olika typer av arbetsuppgifter. Majoriteten av lärarna iansåg att en flexibel resursanvändning vore att föredra. och man skulle ! i så fall vilja ägna mer tid åt enskild studiehandledning. kurativa uppgifter. "'materialframställning och kontakt med eleverna.
Tre fjärdedelar av lärarna använder andra arbetsformer vid sidan om lek— ._ tionsundervisning. De vanligaste är studiebesök. projektstudier och terna- ,dagar. 90 % av lärarna önskar att nuvarande fortbildning organiseras på annat sätt. främst genom att man åstadkom fler och annorlunda studiedagar. i fortbildningsperioder vid lärarhögskolan i Linköping. fortbildningskurser på [folkhögskola och mer undervisningstips. ? Lärarna har också fått ange sin åsikt om folkhögskolan som institution. EDet mest positiva med folkhögskolans elever ansåg lärarna vara att de är ; vuxenstuderande. trevliga att samarbeta med och att de är högt motiverade Eför vistelse på skolan. Det positiva med folkhögskolans kursuppläggning lär friheten och siälvständigheten och möjligheten till planering tillsammans ' med eleverna. På en fråga vad lärarna ansåg om sina möjligheter att påverka ! utformningen av verksamheten vid folkhögskolan gavs följande svar. Nästan i9 "ti ansåg möjligheten att påverka studieorganisationen som mycket eller ; ganska god. nästan 80 % ansåg detsamma om undervisningsmetodiken och *omkring tre fjärdedelar ansåg det om fritidsverksamheten.
' 3.5.2 Rektorer
, Behörighetsvillkoren för rektorstjänst är desamma som för ordinarie äm- neslärare förutom att för rektor krävs 30 veckors tjänstgöring vid folkhög- skola. Rektor anställs tillsvidare. Undervisningsskyldigheten anges i för- ordningen till 18—22 veckotimmar. Skolans styrelse kan nedsätta denna un- dervisningsskyldighet med högst 4 veckotimmar — önskas ytterligare ned- sättning fordras SÖ:s medgivande.
Varje år inkommer framställningar till SÖ om nedsättning av rektors un- dervisningsskyldighet. SÖ har utarbetat ett poängsystem som beräknings- underlag och förutom antalet ämneskurser tar man vid bedömningen bl.a. hänsyn till omfattande byggenskap.administration av omfattande kursverk- samhet på annan ort. dokumenterad expansion och omfattande handikapp- undervisning vid skolan. Undervisningsskyldigheten anges i undervisnings- timmar. som då kan fullgöras antingen på vinterkurs eller i ämneskurs. SÖ:s beslut om nedsättning gäller i princip rektorstjänsten. ] samband med sitt beslut har SÖ till skolornas styrelser påpekat. att den lärare som övertar vissa administrativa uppgifter av rektor bör få motsvarande sänkning av sin undervisningsskyldighet och rektor motsvarande ökning. SÖ har vidare angett att rektor som pedagogisk ledare bör bestrida viss undervisning. och fastställt att den skall vara minst 240 timmar per läsår.
Vid lärarhögskolan i Malmö har en undersökning gjorts om arbetsupp- gifterna för grundskole- respektive folkhögskolerektorer i syfte att söka åstadkomma en gemensam utbildning för dessa befattningshavare. Mate- rialet har ställts till folkhögskoleutredningens förfogande. och några av upp- gifterna om folkhögskolerektorernas arbetssituation i detta material skall här refereras. Undersökningen visar många varierande arbetsuppgifter för rektorerna.
2 Se avsnitt 16.3.l.
Uppgiften att marknadsföra skolan i samband med rekryteringen av deltagare och ansvaret för antagning av elever ger rektor en hel del arbete. Att leda vuxna människor i studiearbetet ställer särskilda krav liksom de elevvår- dande uppgifterna för dessa grupper. Rektor kopplas oftast in i arbetet med internatet. även om fler av medarbetarna på en skola ansvarar för olika uppgifter. De skoldemokratiska frågorna kan ta mycket tid för rektor — experimenterande med olika samverkansformer förekommer vid många sko- lor och här har rektor en central roll. Rektor är ofta samordnare. initia- tivtagare och pådrivare när det gäller planeringen av kursverksamheten: behov av nya kurser. innehåll. målgrupper och kurslängd. Speciellt för rek— torerna vid de rörelseägda skolorna kan arbetet med skolans ekonomi ta mycket tid i anspråk — att se till att det finns likvida medel för löpande utgifter är ett stort bekymmer på många skolor. Rektorerna uppger vidare att de har omfattande uppgifter i samband med ev. ny- eller ombyggnad på skolan. Utöver de administrativa och organisatoriska arbetsuppgifterna har rektor också egen undervisning. som kräver förberedelsetid.
Rektorerna har i undersökningen också fått rangordna sina arbetsuppgifter utifrån några olika bedömningsaspekter. Ofta förekommande är bl.a. egen undervisning. planering av eget arbete. elevvårdsproblem. rekrytering och antagning av elever och ämnesplanering. Hög svårighetsgrad har planering av eget arbete. nyorientering av skolans verksamhet. elevvårdsproblem . elev- rekrytering och pedagogiska och undervisningsmetodiska frågor. Rektors möjlighet att delegera uppgifter är störst beträffande skol- och studieresor. yrkesvägledning. schemafrågor. kortkursverksamhet och fritidsverksamhet. Uppgifter som får stor betydelse i framtiden är nyorientering av skolans verksamhet. elevrekrytering. ämnesplanering. undervisningsmetodiska frå- gor. förebyggande elevvård och speciallinjer.
3.5.3. Övrig personal
Någon form av organiserad kuralorsitm'ksam/wr finns vid ungefär hälften av folkhögskolorna. 45 skolor har tillgång till kurator. 25 skolor planerar någon form av kuratorsverksamhet medan 30 skolor inte har och inte heller planerar sådan verksamhet.
Studie— och.vrkesorien[eri/igen på folkhögskolorna handhas till största delen av arbetsmarknadsverket. Sedan några år pågår en försöksverksamhet vid ett 80-tal skolor. där lärare fungerar som kontaktman med AMS. Läraren sköter det yrkesorienterande materialet och förbereder yrkesvägledarens bea- sök på skolan.
Enligt SÖ:s anvisningar föreligger möjlighet för skolorna att inom ramen för 2.2-regeln2 omvandla lärartimmar till kurators- eller syo-timmar. En undervisningstimme anses då motsvara två hela timmar. Vid 18 skolor har lärare nedsatt undervisningsskyldighet för att fullgöra kurativa uppgifter och vid ungefär lika många skolor gäller motsvarande nedsättning för syo- funktioner.
3.5.4. Lärarrådsenkärm
Enligt gällande folkhögskoleförordning skall det finnas ett lärarråd vid varje
skola och det skall bestå av skolans samtliga lärare samt husmor. Det till- kommer lärarrådet att överlägga om arbete och fritidsförhållanden vid skolan. yttra sig över förslag till reglemente. ämnesplan och arbetsordning. avge studieomdöme och övriga frågor som rektor eller styrelse hänvisar till lä- rarrådet.
Utredningen vände sig i början av år 1974 till lärarråden med några frågor om samverkan. fördelning av arbetsuppgifter inom kollegiet. information m.m. Av materialet framgår att arbete i lärarlag inte är särskilt vanligt förekommande — vid 29 skolor sker det i någon form. Vanligast förekommer det i samband med temaveckor och studieresor eller vid ämnesplanering i t. ex. estetiska ämnen. En fråga om hur man inom kollegiet fördelar ar- betsuppgifter besvarades av ett 50-tal skolor. Svaren visade att rektor i de flesta fall fördelar olika arbetsuppgifter och att lärarråden i några fall har den funktionen. Det förekommer system med klassföreståndare. huvud- lärare eller institutionsföreståndare. kontaktlärare med särskilt ansvar för en elevgrupp. kursledarskap etc. Informationen mellan skolans olika grupper sker i stor utsträckning genom samarbetsorganen. Ett vanligt sätt är också att informera vid måltider eller genom anslag etc. För många skolor är det ett problem att nå ut till alla dem som behöver information.
Projektstudier Och fältstudier förekommer i många olika varianter. Ele- verna går ut i samhället och letar upp en verklighet. tränas att studera den. samlar och bearbetar information. granskar den kritiskt och tar ställning till ev. förändringar. Många lärare finner detta arbetssätt betungande och mindre pedagogiskt tillfredsställande. En väl genomförd verksamhet av detta slag visar dock en hög grad av aktiveringseffekt på eleverna.
En mängd varianter på samarbetsorgan förekommer vid folkhögskolorna såsom skolnämnd. kursråd. studieråd. företagsnämnd. parlament. skolstäm- ma. stormöten etc. Gemensamma sammanträden mellan lärar- och elevråd är vanliga. Den demokratiska appparaten uppfattas ibland som arbetsam och trög men viktig i ett fungerande skolsamhälle.
3.6. Folkhögskolans samarbete med bildningsorganisationer och institutioner
Budgetåret 1958/ 59 inrättades tre kombinerar/e llä/lSlt'l' som ämneslärare vid folkhögskola och regional bildningskonsulent. För närvarande finns 22 kom- binerade tjänster som lärare och ämneskonsulent. knutna antingen till länsbildningsförbund eller distriktsorganisation av studieförbund. Läraren har 8—10 timmars undervisning per vecka på sin skola och återstoden är konsulentarbete. som bl. a. innebär hjälp med metodutveckling och cirkel- ledarutbildning. Det är främst för verksamhet inom det estetiska området som dessa tjänster kommit att inrättas.
Från samma budgetår daterar sig också bestämmelsen om rektorers och ämneslärares rätt att fullgöra viss del av sin undervisningsskyldighet som ledare i statsbidragsberättigade srmlieeirk/ar. Från budgetåret l974/ 75 gäller denna regel också övningslärare. Under verksamhetsåret l973/74 hade om- kring 500 lärare sådan tjänstgöring vid 88 skolor och de genomförde 43 000 studietimmar i 1400 cirklar.
3 Undersökningen refere- ras i kapitel 10.
Från arbetsåret 1974/75 har ett belopp av 200000 kronor anvisats för konrakm'rksamher mellan folkhögskola. studieförbund och andra anordnare av vuxenundervisning. Folkhögskolorna gavs möjlighet att inom ramen för lärartimtilldelningen omvandla lärartimmar till timmar för kontaktverk- samhet, och för varje sådan omvandlad timme utgick statsbidrag för ytter- ligare en lärartimme. Under nämnda arbetsår omvandlades omkring 3 000 lärartimmar och lika många timmar utgjorde då resursförstärkningen. Verk- samheten har främst avsett upparbetning av kontakter med organisationer och institutioner som har utbildningsaktiviteter som bedöms lämpliga för samverkan och samordning vid kursplanering.
[ kapitel 9 behandlas folkhögskolans samarbete med bl. a. bildningsor- ganisationerna närmare.
Ett 30—tal folkhögskolor har etablerat samarbete med olika i/zs'ri/ur/aner för samhälls- eller sjukvård och bedriver kursverksamhet av olika slag. Ett lO-tal skolor samarbetar med psykiatriska kliniker och anordnar kurser an- tingen förlagda till sjukhusen eller till skolorna som särskilda ämneskurser för patientgrupper. Verksamhetsåret |973/74 deltog drygt 200 personer i kurser på kliniker och 175 i kurser på folkhögskolor. År l973 var sju folk- högskolor engagerade i kursverksamhet på fångvårdsanstalter och 350 elever deltog i dessa kurser. Genom omorganisationen inom kriminalvården har verksamheten minskat så att denna för närvarande bedrivs vid tre anstalter.
Närmare beskrivning av verksamheten vid institutioner återfinns i kapitel 12.
3.7. Skoldemokrati
Sedan början av 1960-talet arbetar de flesta folkhögskolor med frågor som rör medinflytande och Skoldemokrati. l utredningens skolenkät redovisas förekomsten av samarbetsformer verksamhetsåret 1973/74. Flertalet skolor hade mellan tre och sex ytterligare samarbetsformer utöver de stadgeenliga. sju skolor hade åtta eller fler sådana samarbetsformer och sex skolor hade inget eller ett samarbetsorgan utöver stadgans krav. Den vanligaste sam- arbetsformen är skolnämnd eller Skolråd som finns vid hälften av skolorna. Mycket vanligt är kommittéer för olika arbetsområden såsom filmkommitté. tidningskommitté. nöjeskommitté. studieresekommitte etc.
Eleverna har ett ganska stort inflytande på tillkomst och utformning av ordningsregler och är i hög grad medansvariga i planering och genomförande av fritidsaktiviteter. Enligt elevenkäten bedömde 40 % av eleverna att de hade ganska eller mycket stora möjligheter att påverka ordningsreglerna och 68 % att de hade dessa möjligheter att påverka fritidsaktiviteterna. Även vid kursuppläggning och val av kurslitteratur medverkar eleverna i ganska stor utsträckning. Elevkårerna vid 85 % av skolorna har på eget initiativ organiserat sig som beslutande och/eller verkställande församlingar och valt egna förtroendemän.
1 en undersökning3 som gjordes läsåret 1972/73 framkom att eleverna har en eller flera representanter i skolans styrelse på 60 % av skolorna. Dessa representanter har på 37 % av skolorna endast yttranderätt. på 58 % har de ävan förslagsrätt och på 5 % av skolorna har de rösträtt.
4. Folkhögskolor i andra länder
4.1. Inledning
Motsvarigheten till den svenska folkhögskolan finns framför allt i de nor- diska länderna. därju Danmark står som ursprungslandet för denna skolform. Dessutom kan man finna jämförbara skolformer i några nordeuropeiska länder. även om skolornas inriktning och utformningen av verksamheten varierar.
Folkhögskolorna i de nordiska länderna har på olika sätt hållit nära kontakt med varandra. I mitten av l950-talet inrättades ett permanent nordiskt folk- högskoleråd med två representanter från vartdera landet (utom lsland). Le- damöterna i rådet utses av respektive lands lärarförening. Rådet samlas en gång årligen och fungerar som ett verkställande organ mellan de stora nordiska folkhögskolemötena. som anordnas vart tredje år. Sedan år 1959 utges också en årsbok för folkhögskolan i Norden. innehållande debattartiklar och statistiskt material.
Minst en gång årligen träffas folkhögskoleinspektörerna i de nordiska län- derna (utom island) till gemensamma överläggningar.
Utredningen gör i förevarande kapitel en kort presentation av främst folk- högskolorna i de nordiska länderna men också av sådana skolor i några europeiska länder. Utredningen vill betona att detta inte är någon uttöm- mande beskrivning av skolornas uppbyggnad. inriktning och verksamhet. Ur lagar och förordningar kan man läsa ut huvudinriktningen för verk- samheten och vilka villkor skolorna arbetar under. Men tillsynsmyndig- heternas tillämpning av gällande bestämmelser skulle kräva en omfattande analys för att kunna ge en uppfattning om verksamhetens reella villkor och inriktning. Det material som finns tillgängligt om de utomnordiska folkhögskolorna är fragmentariskt och betonar olika sidor av verksamheten i de olika länderna. Presentationen här görs därför med reservation för full- ständigheten och den direkta jämförbarheten länderna emellan i lämnade uppgifter.
Gemensamma drag för folkhögskolorna i de nordiska länderna är att de är examensfria och till huvuddelen internatskolor. De har stor pedagogisk frihet i sin undervisning. de står öppna för alla vuxna oberoende av ålder. yrke och utbildning och de anordnar både långa och korta kurser.
Ansvariga för folkhögskoleverksamheten i de nordiska länderna har tagit del av vad som här publiceras om folkhögskolorna i respektive land.
4.2. Dansk folkhögskola
Den första danska folkhögskolan grundades år 1844 och fick sin prägel av Grundtvigs syn på skolan som en bildningsinstitution. där det levande ordet skulle vara det främsta medlet i kunskapsmeddelelsen. Nya folkhögskolor tillkom därefter i snabb takt — i slutet på l860-talet inrättades 50 nya skolor. I början av seklet fanns det omkring 80 folkhögskolor med drygt 6000 elever. Den danska folkhögskoleorganisationen kom att präglas av att sko- lorna till stor del ägdes av sina föreståndare och till mindre del av intres- seföreningar eller dylikt. På 1900-talet tillkom flera skolor med anknytning till organisationer och rörelser, såsom inre missionen. arbetarrörelsen och idrottsrörelsen.
[ folkhögskolelagen från år 1970 heter det beträffande den danska folk— högskolans uppgift, att skolan erbjuder vuxna elever en allmänbildande un- dervisning och kan inom denna ge enstaka ämnen eller ämnesgrupper en framträdande plats. Vidare heter det i lagen att folkhögskolor kan erbjuda behörighetsgivande undervisning enligt särskilda av undervisningsmini- steriet fastställda regler. En folkhögskola skall vara en privat, självägande institution för att få statsbidrag och skolans kursplan skall godkännas av tillsynsmyndigheten. En kurs får inte vara kortare än en vecka, omfattande minst 5 sammanhängande undervisningsdagar. och för att få statsbidrag måste en skola årligen genomföra en godkänd kurs om minst 20 veckor eller två kurser om minst 12 veckor. ingen kurs får påbörjas med färre än 10 deltagare. För att antas som elev gäller att vederbörande skall ha fyllt 17,5 år vid kursens början. En folkhögskolekurs ger principiellt ingen kompetens. Det finns ingen skyldighet för en skola att göra uttalanden om elevernas studieresultat till en mottagande utbildningsantalt eller ar- betsgivare, men man gör det som regel på anmodan.
Lärarna vid de danska folkhögskolorna anställs av skolans rektor och/eller styrelse och några kompetenskrav finns inte angivna i lagen. men löne- sättningen varierar beroende på utbildningen. Lärarnas undervisningsskyl- dighet är fastställd till 600 timmar per är. fördelade över minst 32 veckor. Timtalet är förhållandevis lågt men det förutsätts. att lärarna deltari skolans arbete utöver undervisningen eller påtar sig ett högre timtal utan särskild ersättning.
Rektor och lärare vid en skola utgör lärarråd enligt föreskrift i lagen. men man har överlåtit till varje enskild skola att bestämma lärarrådets be- fogenheter och arbetsområde.
Elevkårsorganisation finns vid de flesta skolor i en eller annan form. dock utan att vara föreskrivet i några anvisningar.
Statsbidrag till skolornas driftkostnader utgår med 85 % av lönekostna- derna för rektor och lärare. uppvärmning av lokaler. belysning m. m. och till övriga utgifter förskolverksamheten,. Statsbidrag utgår även till underhåll av skolans byggnader. hyra av lokaler och mark, räntor och försäkringar. Bidraget är begränsat till 85 undervisningstimmar per årselev (en årselev en elev i 40 veckor).
En folkhögskola kan komma i åtnjutande av amorteringsfritt statslån med 50 % av godkända kostnader för uppförande eller anskaffande av byggnader eller inventarier. Låneräntan är fastställd till 4 %. Väntetiden på dessa lån
är 5—10 år och någon samlad behovsprövning eller turordning existerar inte.
Skolorna i Danmark inrättas som internat. men i undervisningen och internatlivet i övrigt på en skola kan också hemmaboende elever delta.
Under budgetåret 1972/73 hade sammanlagt 23 500 personer deltagit i folkhögskolekurser i Danmark och av dessa hade cirka 15 000 personer del- tagit i kurser om 1-4 veckors längd och drygt 8 000 i kurser om 8 veckor eller längre. Endast 15 % av verksamheten (mätt i årselevtal) vid de danska folkhögskolorna utgjordes av kurser om 32—40 veckor.
Enligt mångas uppfattning befann sig folkhögskolan i Danmark i en kris- situation i mitten av 1950-talet. Den hade kört fast i gamla hjulspår. för- nyelsen gick långsamt och skolan förmådde inte riktigt att locka till sig andra elevgrupper än sådana som varit dominerande från början. dvs. ung- dom från Iantbrukarhem. Det tillsattes en statlig utredning år 1954 med representanter för folkhögskolorna och arbetsmarknadens parter. men innan den publicerade sitt betänkande år 1960 hade det kommit så mycket nytt liv i folkhögskolan, att talet om en kris hade upphört. Skolan kom i kontakt med nya befolkningsgrupper och samhällsutvecklingens inflytande på ut- bildningsfrågorna fick stor betydelse för nyorienteringen inom folkhögsko- lan. Det som tidigare hade legat folkhögskolan i fatet. nämligen den i många avseenden alltför allmänorienterade undervisningen. som inte riktigt förde fram till något mål. blev nu en tillgång i utbildningsväsendet. Den enskilda människans rörlighet i det framtida samhället skulle komma att underlättas genom en bred grundutbildning med senare möjligheter till påbyggnad av olika specialutbildningar.
Det är emellertid inget tvivel om att de många nya elevgrupper. som under senare år sökt sig till den danska folkhögskolan och som representerar en radikalare samhällssyn. haft en kritisk inställning till den traditionella folkhögskolans målsättning och arbetsmetoder.
Under de allra senaste åren har folkhögskolekurser kortare än 4 veckor ökat i antal. Enstaka röster har höjts för ett slopande av kravet på minst en 20-veckors eller två lZ-veckors kurser och för införande av rätt att anordna kurser kortare än 5 dagar. Orsaken härtill är att man skulle vilja försöka dra till sig äldre och mer etablerade människor som kursdeltagare. Flera skolor har ordnat med barnpassning i olika former i samband både med kortare och längre kurser. En skola tog på detta sätt emot inte mindre än 79 barn under olika perioder av läsåret 1972/73. Här bidrog både stat och kommun till kostnaderna för lekskola och särskild skolavdelning för de skolpliktiga barnen.
Vid de flesta danska folkhögskolor genomfördes fortfarande läsåret 1972/73 schemabunden undervisning på lördag förmiddag på längre kurser. Några skolor har frivillig lördagsundervisning. För många skolor är sys- selsättningen på helgerna ett problem.
Ett inte så litet och stigande antal folkhögskolor i Danmark organiserar olika former av praktiskt arbete. såsom städning och rengöring där grupper av elever och lärare deltar.
Ett exempel på en folkhögskoleverksamhet där nästan alla uppgifter utförs utan anställd servicepersonal är Koldings Hojskole. vilken byggdes år 1972 med hjälp av frivillig arbetskraft. Studieplanen är upplagd så att alla kurs- deltagare och medarbetare deltar i både teoretiskt och praktiskt arbete. Sådana
uppgifter som matlagning. städning. reparation av byggnaderna. barnpass- ning m. m. skiftar mellan de olika studiegrupperna. Syftet är att skapa en arbetsplats där teori och praktik utgör en enhet och där arbetsuppgifterna utförs under gemensamt ansvar. Rektoratet vid denna skola är en admi- nistrativ och samordnande förmansbefattning. vars innehavare tillsätts av och bland medarbetarna för en begränsad period. Man vill se hela verk- samheten vid skolan som ett viktigt led i den sociala träningen och betona alla individers likaberättigande.
4.3. Norsk folkhögskola
Den första folkhögskolan i Norge tillkom år 1864 som ett uttryck för behovet av vidareutbildning för landsbygdens ungdom inför de nya uppgifter som de stora samhällsförändringarna och folkrörelsernas framväxt gav upphov till. I slutet av 1800-talet växte det fram en rad folkhögskolor med stark prägel av de danska folkhögskolorna. Många av dessa hade emellertid för- svunnit fram emot sekelskiftet.
År 1974 fanns drygt 7000 elever på 87 folkhögskolor i Norge. av hävd indelade i tre typer: traditionella folkhögskolor.s. k. fylkesskolor och kristna ungdomsskolor. som alla är godkända av Kirke- og undervisningsdepar- tementet och följer 1949 års lag om folkhögskolor och tillhörande reglemente av år 1965. De norska folkhögskolorna är principiellt och traditionellt in- ternatskolor. Rektor. lärare och internatföreståndare skall godkännas av till- synsmyndigheten och skall svara för vissa arbetsuppgifter enligt föreskrift i reglementet.
De flesta skolor har en sammanhängande vinterkurs om 33 veckor. För att vinna inträde skall eleverna ha fyllt l7år året innan kursen börjar. Undan— tagsvis medger lagen att elever som är ett år yngre kan antas. vilket har utnyttjats i mycket liten omfattning under senare år. Den genomsnittliga elevåldern har stigit sedan början av 1960—talet. Ursprungligen rekryterade folkhögskolan enbart landsbygdsungdom — i dag kommer minst hälften av eleverna från städer och tätorter. Beträffande elevernas utbildningsbak- grund visade en undersökning år 1970 att 95 % hade genomgått 9—12 årig skolutbildning vid inträdet till folkhögskolan. Sedan mitten av 1960-talet har tillströmningen av elever till norska folkhögskolor varit i stigande — något som delvis kan förklaras av att det reguljära skolsystemet ännu inte är fullt utbyggt. Dessutom har skolornas byggnadsstandard och kursutbud och lärarnas kvalifikationer förbättrats.
Folkhögskolans målsättning enligt folkhögskolelagen är att ge en vidgad allmänbildning åt vuxen ungdom. Skolformen söker åstadkomma en in- tegrering av undervisning och socialt liv i skolan. Stor vikt läggs vid det 5. k. socialpedagogiska arbetet. som finns inskrivet i lärarens avlöningsreg- lemente som en skyldighet för läraren. Detta arbete omfattar bl. a. tillsyn av internaten. närvaroplikt vid måltider. hjälp och rådgivning åt enskilda elever och programverksamhet av olika slag. Målet är att skapa en fri och mänsklig kontakt mellan elever och lärare och varje lärare använder ca 15 timmar per vecka för socialpedagogiskt arbete. Detta arbete fördelas mel-
Ian lärarna på en skola i tur och ordning så att två-tre lärare tjänstgör varje vecka.
Det finns inga obligatoriska ämnen iden norska folkhögskolan. men man kan lägga särskild vikt vid enskilda ämnen eller ämnesgrupper. både teo- retiska och praktiska.
Statsbidrag utgår med 5/6 och ”fylkesbidrag” med 1/6 av de av till- synsmyndigheten godkända kostnaderna för lärarlöner. hyra av undervis- ningslokaler och elevhem samt utgifter för skolans drift i övrigt. Lärar- lönebidraget utgår för ett fastställt lärartimtal per elev (relationstal). Om huvudkursen under mer än 4 år i följd haft mindre än 25 elever skall skolan fråntas statsbidragsrätten. om inte undantag medges.
Rektor. lärare och husmor är medlemmar i lärarrådet. Minst en gång i månaden skall möte hållas enligt bestämmelserna i författningen. Alla för skolans verksamhet väsentliga problem skall behandlas i rådet. Inom den norska folkhögskolan pågår debatt om lärarrådets ställning — om det skall vara beslutsinstans eller främst ett diskussionsforum. I 1949 års för- fattning finns också föreskrift om elevråd. Det heter där att elevrådets uppgift är att ta sig an elevernas intressen samtidigt som det skall hjälpa rektor och lärare i arbetet för kamratskap. ordning och trivsel i skolan samt för skolans anseende utåt. Det råder olika praxis vid skolorna om tolkningen av elevrådens uppgifter och många skolor experimenterar med olika former för skoldemokrati.
Under senaste tid har diskussionen om en utvidgad kortkursverksamhet aktualiserats i Norge. Inte minst den starka utvecklingen på detta område både i Danmark och Sverige har spelat roll i denna diskussion. men också trycket på folkhögskolan att ta mer aktiv del i vuxenutbildningen har haft betydelse. Krav har också framförts om klarare och bättre utformade ideo- logiska och pedagogiska linjer och bättre kontakt med utbildningsinsti- tutioner och arbetslivet. Den nystartade akademien i Rauland syftar till att utgöra forum för debatt om och försök med nya idéer och metoder i folk- högskolans verksamhet.
År 1973 tillsattes en statlig utredning med uppgift att klarlägga folkhög- skolans framtida ställning i utbildningssystemet i Norge. Utredningen lägger fram sitt betänkande under år 1976.
4.4. Finsk folkhögskola
Den första folkhögskolan i Finland tillkom senare än folkhögskolorna i Dan- mark. Norge och Sverige. nämligen år 1889. Folkhögskoletanken överfördes från Danmark via Sverige och de första skolorna utformades efter danskt mönster. men utvecklades senare efter egna linjer. Skolorna startade som samskolor och lantbruks- och hushållsämnena fick från början en större plats i de finska folkhögskolorna än i skolorna i övriga nordiska länder. En rad olika samfund och organisationer står som grundare av folkhög- skolorna. Villxa arbetsåret 1973/74 utgjorde sammanlagt 86 st — 69 finsk— språkiga och 17 svenskspråkiga. Antalet elever utgjorde 5300.
Enligt lagen av år1969 är folkhögskolan en internatskola. "som meddelar
allmänbildande. social och yrkesutbildande undervisning och övning". Den finska folkhögskolan är uppdelad i två delar: den egentliga folkhögskolan och folkakademien. Till den egentliga folkhögskolan kan elever som fyllt 16 år och som genomgått den obligatoriska folkskolan eller grundskolan vinna inträde. För inträde i folkakademien skall eleven ha fyllt 17 år och genomgått folkhögskola eller ha motsvarande kunskaper, Folkakademien kan verka självständigt eller i samband med en egentlig folkhögskola. Folk- akademierna har samma uppgifter som folkhögskolorna. men vid akade- mierna arbetar man med fördjupning av lärostoffet. mer Specialisering i studierna och större grad av självverksamhet för eleverna. Det inbördes storleksförhållandet mellan folkhögskola och folkakademi är flytande — be- roende på antalet inträdessökande kan den egentliga folkhögskolans ka- pacitet omvandlas till folkakademi. Varje skola skall anordna en grundkurs om minst 24 veckor eller två om 12 veckor. Har elevantalet två år i följd understigit 25 skall myndigheten ta ställning till fortsatt statsbidrag. 1 1969 års lag ges också möjlighet att ordna korta kurser om minst 5 dagar. År 1974 deltog drygt 16000 elever i kortkurser.
År 1974 utfärdade tillsynsmyndigheten anvisningar om anpassning av folkhögskolorna till den finska grundskolan. Folkhögskolorna och folkaka- demierna har möjlighet att frivilligt ansluta sig till ett kompetensgivande ramprogram med en gemensam undervisningsplan. som leder till grund— skole- respektive gymnasiekompetens för de studerande. Vid sidan av detta program kan skolorna även i fortsättningen förverkliga sina speciella mål och meddela icke-kompetensgivande undervisning.
År 1926 fick folkhögskolorna i Finland statsunderstöd. Bidrag utgår för kostnader till lärarlöner med 90 % och till övriga personalkostnader med 70 %. Undervisningsministeriet fastställer de allmänna grunderna för lö- neutgifterna och utfärdar anvisningar om antalet fasta lärare och timlärare. Vidare utgår statsbidrag till driftkostnader med 70 %. såsom försäkringar. hyra. värme. vatten. undervisningsmateriel. bibliotek m.m. Folkhögsko- lorna kan också erhålla bidrag eller långfristiga lån för anskaffande eller reparation av byggnader.
För att antas som rektor eller lärare vid en finsk folkhögskola krävs för- utom akademisk utbildning 14 veckors auskultering inom skolformen enligt fastställda regler. Folkhögskollärarnas tjänstgöringsskyldighet hari bestäm- melserna uttryckts i ”arbetsskyldighet". Denna omfattar undervisningsskyl- dighet och övrig arbetsskyldighet. såsom uppgifter i anslutning till fostran. handledning. övervakning och dylikt som föranleds av skolans internat- karaktär.
Flera folkhögskolor har under de senaste åren inrättat specilalinjer som riktar sig till olika intressegrupper. Som exempel kan nämnas olika linjer för ungdomsledarutbildning. musiklinjer och u-landslinjer.
Den nya utvecklingen med kompetensgivande undervisning parallellt med den traditionella folkhögskoleverksamheten emotses med blandade känslor i folkhögskolekretsar. Många menar att det kommer att krävas stor vaksamhet om skolformen inte skall förlora sin särprägel. Den relativt nya möjligheten att anordna kortkurser har utvecklats snabbt och torde komma att få stor betydelse i den framtida folkhögskolan i Finland.
4.5. Folkhögskolor i några ytterligare länder
På Island upprättades den första och hittills enda folkhögskolan år 1972 vid det gamla medeltida biskopssätet i Skälholt. Skolans huvudman är den isländska kyrkan och man tar emot ca 50 elever på en 5-månaders vinterkurs. Dessutom ordnas kortare kurser av olika slag.
Storbritanniens närmaste motsvarighet till våra folkhögskolor är dels 7 st Long-term Residential Colleges. av vilka det första grundades 1899. och dels 24 st Short-term Colleges. som startades huvudsakligen efter andra världskriget. De långa kurserna pågår 1—2 år. är avsedda endast för vuxna. vanligen i åldern mellan 25 och 40 år. och ses som en andra chans för personer som gått miste om utbildning i yngre år. Undervisningen är inte inriktad på någon speciell yrkesutbildning utan tonvikten läggs på allmänna samhällsämnen. ekonomi. språk och litteratur. De korta kurserna varierar från en weekend till några veckors längd. Konkurs-skolorna ägs av olika organisationer och religiösa samfund och kursverksamheten omfattar såväl yrkesutbildande som mer hobbybetonade ämnen. Verksamhetsåret 1971/72 deltog sammanlagt 460 personer i de långa kurserna — 60 % var manliga deltagare. 1 de korta kurserna deltog drygt 50000 personer, med någon övervikt för kvinnliga deltagare. 80 % av de kortare "kurserna var upp till fyra dagar långa.
1 Polen finns för närvarande 9 skolor som uppvisar viss likhet med svenska folkhögskolor och som har till uppgift att utbilda kulturarbetare för lands- bygden. Kursernas längd varierar från 10 månader till ett par veckor och arbetsåret 1973/74 deltog drygt 2000 personer i sådana kurser. En vanligt förekommande kursform är koncentrerade studieperioder omväxlande med praktik och självstudier. Skolorna. som är relativt väl spridda över hela Polen. tar aktiv del i det lokala kulturarbetet och ger därigenom också sina elever konkreta praktikmöjligheter. Korta ämneskurser anordnas för olika organisationer. sång- och musikaftnar arrangeras liksom föreläsningar och underhållningsprogram för ortens ungdom. Denna "kompletterande" kurs- verksamhet samlade drygt 4 500 personer. Av deltagarna i huvudkurserna utgjorde inte mindre än 86 % kvinnor. 90 % av eleverna var över 20 år och 86 % kom från landsbygdsmiljö. Rekrytering av deltagare till de olika kurserna sker dels genom information i pressen och inom organisationer. vilket ger ett tämligen stort antal frivilliga ansökningar. dels genom att personer i sin tjänst ( t. ex. ledare för kulturklubbar) ges i uppdrag att delta i folkhögskolekurser. Den senare rekryteringsvägen har gett ett för varje år minskat antal deltagare. vilket vållat bekymmer för skolledningarna. då inbokade utbildningsplatser inte utnyttjats. I en berättelse över verksamhetsåret 1973/74 sägs. att de polska folk- högskolornas 75-åriga historia bevisar. att skolorna varit öppna för de för- ändringar som ägt rum i Polen i politiskt och ekonomiskt avseende. ”Ar- betssätt och organisation utmärks av en utomordentlig elasticitet,som tillåter skolorna att ta emot varje god innovation och fortlöpande möta aktuella utbildningsbehov." I berättelsen heter det vidare. att förutsättningen för att skolorna skall kunna verka är. att man har en ständig och allsidig kontakt med sitt närsamhälle. med sina egna tidigare elever samt samarbetar med politiska. ekonomiska och andra organisationer.
De polska folkhögskolorna håller nära kontakt med några svenska folk- högskolor och har ett fast utbyte av stipendiater jämsides med anordnande av konferenser. seminarier och studiebesök.
Den holländska folkhögskolan är drygt 40 år gammal och grundarna häm- tade inspiration ur skrifter av den danska folkhögskolans upphovsmän. Det finns 13 skolor som alla bedriver verksamhet med kurser som vanligen inte är mer än 3 veckor långa. Å 1972 deltog 37 000 personer i 1 400 sådana kurser och deltagarna var huvudsakligen mellan 20—40 år. 1 en beskrivning av de nederländska folkhögskolorna talas om tre typer av kurser som sko- lorna anordnar. Den första är kurser som vänder sig till individuella deltagare och som ger orientering på en rad områden som rör familj.skola och arbetsliv. Det är inte ovanligt att företag och kommuner ger sina anställda ledigt med lön för att delta i dessa kurser. som har till syfte att ge deltagarna utgångspunkt för att kunna arbeta aktivt med problem i sin omvärld. En annan typ av kurser är sådana som vänder sig till olika grupper inom yrkes- och föreningsliv och som kan anordnas i samarbete med företag. institution eller organisation. Den tredje kurstypen innebär att folkhögskolan samarbetar med andra utbildningsanordnare i mera långsiktiga utbildningsprojekt för att åstadkomma förändring av ett socialt system. Kurserna har en specifik roll i ett visst avsnitt av en planerad förändringsprocess. som pågår under en längre period och tar sikte på attitydförändringar och social träning.
Målsättningen för folkhögskolornas verksamhet är att göra människorna medvetna om samhällsproblemen och ge dem möjlighet till personlig ut- veckling. Kursverksamhet i internatmiljö med väl utvecklad grupparbets- metodik anser man vara ett effektivt sätt att uppnå detta syfte. De olika skolorna har olika profil. beroende på tradition. arbetsliv och sociala för- hållanden i regionen och dessutom i stor utsträckning på kursledarnas in- tressen. Kursledarna har mycket stor frihet att lägga upp sina kurser. och tillsammans med rektor och husmor utgör de den stab vid skolan som diskuterar och planerar verksamheten i stora drag. En folkhögskola kan samarbeta med en lokal aktionsgrupp t. ex. i en aktuell miljöfråga och med- verka med möten. diskussioner och opinionsundersökningar. Den inter- nationella verksamheten spelar en stor roll för holländsk folkhögskola. Av betydelse härvidlag har sannolikt varit att European Bureau of Adult Edu- cation — kontaktorgan för folkbildningsverksamhet — är lokaliserat till Hol- land och att dess medarbetare rekryteras från holländska folkhögskolor.
I Österrike finns 21 st Bildungsheime. vilka närmast motsvarar våra folk- högskolor. Kortkurser. 1—10 dagar.är vanligast förekommande — inga kurser är längre än 3 månader. Kursinnehållet täcker ett brett register. såsom för- äldrakunskap. social och politisk skolning. kulturämnen och nya vetenskap- liga rön. Personer ur alla befolkningsskikt deltar i dessa kurser under sina ferier eller semestrar. Man fäster stort avseende vid samvaron i internaten och möjligheten att arbeta vidare med lärostoffet i informella grupper.
1 Västtyskland är Heimvolkshochschulen (internatskolor) den närmaste motsvarigheten till våra folkhögskolor. Därtill kommer ett stort antal Abend- volkshochshulen (kvällskurser och studiecirklar) med uppgifter inom vux- enutbildningen. I den officiella statistiken har dessa båda skolformer förts samman under benämningen Volkshochschulen. Någon samlad uppgift över antalet internatfolkhögskolor i Västtyskland finns inte. En samman-
slutning av "Ländlicher Heimvolkshochschulen” registrerade år 1974 44 skolor. men därutöver finns skilda folkhögskoleföreningar i de olika del- staterna. De tyska folkhögskolorna tillkom i slutet av 1800-talet och på- verkades i sin utformning av denna skolform i Skandinavien. främst då den danska folkhögskolan. Ursprungligen var kurserna terminslånga men numera anordnas många korta kurser. Som exempel kan nämnas att de 44 skolorna ovan anordnade 1 000 kurser av upp till fyra dagars längd med 40 000 deltagare år 1974. Antalet 1—6 månaderskurser var 34 (ca 800 deltagare) och 7—12 månaderskurser 10 st (ca 275 deltagare). De tyska folkhögskolorna vänder sig till olika grupper av studerande. De längre kurserna vänder sig till människor som behöver komplettera sin tidigare utbildning eller skaffa sig fördjupade kunskaper i sociala. politiska och kulturella frågor. Särskilda kurser anordnas också i samarbete med olika organisationer och för anställda i offentlig tjänst. Ur en statistik över 16 folkhögskolors verksamhet i Nie- dersachsen år 1974 kan utläsas. att kurser i politiska och pedagogiska frågor dominerade. att hälften av de 30000 kursdeltagarna var över 25 år och att 60 % hade realskola som högsta skolutbildning. Många skolor är knutna till kyrkliga samfund. både evangeliska och katolska.
1 Tanzania håller f. n. ett folkhögskoleprojekt på att ta form efter svensk förebild. År 1971 gjorde några företrädare för utbildningsväsendet i Tanzania ett besök i Sverige för att studera vuxenutbildning. Folkhögskolornas spe- ciella förutsättningar bl. a. genom flexibiliteten. betygsfriheten och de in- formella kontakterna mellan elever och lärare gjorde ett starkt intryck på delegationen. Man rekommenderade en vuxenutbildning efter svensk folk- högskolemodell. 1 mars 1975 fattade den tanzanianska regeringen ett prin- cipbeslut att etablera 85 folkhögskolor. Folk Development Colleges. fram till år 1978. Detta innebär en skola i varje distrikt. De studerande skall rekryteras genom politiska och andra organisationer. En av skolformens viktigaste uppgifter blir att utbilda ledare för den stora alfabetiseringskampanjens uppföljning ute i byarna. Skolorna skall också främja landsbygdsutvecklingen och i arbetet kommer en integrering av teori och praktik att vara väsentlig. Skolorna skall anordna en kurs om minst 6 månader per år och dessutom korta kurser. Sommaren 1975 startade utbildning av rektorer och lärare. Sverige bidrar till folkhögskoleprojektet med ekonomiska-och personella resurser. framför allt på lärarutbildnings- området.
5. Utvecklingstendenser och samhällsbehov såsom de avspeglas i aktuell samhälls- och utbildningsdebatt
5.1. Inledning
För att kunna föreslå uppgifter för en skolform bör man veta något om det samhälle i vilket den skall verka. De senaste årens explosionsartade teknologiska utveckling med allt vad den inneburit av ekonomiska. sociala och kulturella förändringar har ökat svårigheterna att bedöma i vilken rikt- ning samhällsutvecklingen bör och kan styras. Behovet av underlag för prognoser och långsiktiga program har blivit påtagligt. Det har också pu- blicerats ett stort antal böcker och skrifter. som tecknar tänkbara. fruktade eller önskvärda framtidsperspektiv.
Folkhögskoleutredningen har valt att referera några som har förekommit i samhällsdebatten. Det är böcker som dels visar tänkbara utvecklingsmöns- ter för samhället i stort. dels pekar på möjliga utbildningspolitiska och
pedagogiska konsekvenser. Utredningen har inte strävat efter att göra någon samhällsanalys utan
vill endast med referat och citat belysa några problem som synes ha relevans för de uppgifter som kan komma att bli angelägna för folkhögskolans verk- samhet.
5.2. Det globala perspektivet
De böcker om framtiden som utkommit de senaste åren är i allmänhet mycket pessimistiska. även om de kan ha en grundton av hopp: det är inte för sent. än har mänskligheten möjligheter att besinna sig. men då måste alla goda krafter samverka. Robert L Heilbronerl menar att allt fler människor i i-länderna känner sig leva under inre och yttre hot. En känsla av maktlöshet sprider sig då man tycker sig har förlorat kontrollen över samhällsutvecklingen. De yttre hoten är skrämmande: en självgenererande vetenskaplig teknik. miljöförstöring i stor skala med allt- vad det kan medföra av samhällsekonomiska och politiska konsekvenser. befolkningsexplosion och som tänkbar följd därav — kärnvapenutpressning.
"Det måste vara uppenbart att en tävlan om resurserna . . . kan leda till aggression . . en de rika nationernas aggression gentemot de fattiga. Två omständigheter skänker emellertid ökad trovär- dighet åt hypotesen att kärnvapen kan komma att användas som
1 Robert L Heilbroner. Människans framtid. Al- dus 197 s.
? Heilbroner. 533.
3 Heilbroner, 546.
4 Heilbroner. 5101.
5 Heilbroner. 570.
6 Heilbroner 570.
terrormedel: det finns för första gången kärnvapenarsenaler som kan möjliggöra sådana handlingar; vidare kan ”omfördelningskrig' framstå som de fattiga nationernas enda möjlighet att förbättra sina villkor.”2
"Farorna som vi talat om — befolkningsökning. krig. miljöför- störing. vetenskaplig teknik — är . . . sociala problem som har sitt ursprung i människans beteende och kan rättas till genom att människan ändrar detta beteende. För att få en fullständig bild av människans framtidsutsikter räcker det inte med att inse all- varet i dessa problem. Vi måste också pröva sannolikheten för att vi skall kunna mobilisera en adekvat motreaktion och inte minst försöka diskutera vilket pris vi kan bli tvungna att betala.",
Heilbroner anser det vara otänkbart att u-länderna skulle kunna uppnå samma industrialiseringsgrad som i-länderna. om i-länderna ökar sin in- dustriella tillväxt.
"De erforderliga produktionsökningarna i efterblivna regioner skulle kräva en gigantisk energiförbrukning enbart för utvinningen av råvaror. Det är ovisst om den erforderliga tekniken för kraft- framställning existerar. och dessutom möjligt — och ännu allvar- ligare — att tillämpningen av den skulle föra oss till randen av en oåterkallelig klimatförändring som följd av de enorma tillskot-
ten av värme till atmosfären.”4
"En övergång till en mera jämlik inkomstfördelning i de ka- pitalistiska staterna måste äga rum i ett skede då den stora striden gäller fördelningen av naturtillgångarna mellan nationerna. Om denna kamp gradvis kommer att gåi de underutvecklade ländernas favör— av humanitära skäl. under kärnvapenutpressning. eller helt enkelt på grund av ökad politisk sammanhållning och starkare förhandlingspositioner inom de fattiga regionerna — kommer med- borgare i de rika länderna att befinna sig i en lång period av mins- kande fysisk produktion per capita. Det kan lätt bli fallet även utan en internationell omfördelning ifall de många påfrestningarna på miljön får sina väntade effekter. något som vi kanske får bevittna redan inom det närmaste decenniet."5
"Det skulle vara möjligt att låta ekonomin fortsätta att växa under obegränsad tid förutsatt att man begränsade tillväxten till en resurssnål produktion som endast alstrar små värmemängder. En expansion i fråga om allmänna tjänster. rättsväsendet. sjukvård och utbildning. konst och underhållning skulle inte bara rädda systemet undan en ödesdiger kollision med miljön. utan kanske också skapa så stor ”tillväxf att den kunde göra det lättare att lösa inkomstfördelningens problem.”6
"Vare sig vi är oförmögna att upprätthålla tillväxten eller dukar under för dess konsekvenser. råder det inga tvivel om att det är en radikalt annorlunda framtid som väntar oss. Under alla för- hållanden måste samhällets nuvarande inriktning förändras. I stäl- let för att fortsätta att uppmuntra industriproduktionen måste vi
sätta gränser för den och på lång sikt minska den. Konsumtions- slöseriet måste ersättas av nya spartanska attityder. I dessa och andra hänseenden kommer framtidens 'postindustriella” samhälle förmodligen att skilja sig lika mycket från dagens industrisamhälle som detta skiljer sig från sina förindustriella föregångare."7
5 .2.1 Sammanfattning
Skall mänskligheten ha någon framtid. måste i-ländernas industriella tillväxt stoppas och jämlikhet med u-länderna skapas. Dessa smärtsamma processer måste startas praktiskt taget samtidigt. Hur det än går med detta kan man räkna med att framtidens samhälle kommer att skilja sig väsentligt från dagens industrisamhälle.
5.3. Det teknologiska samhället
De industriellt mest utvecklade länderna. däribland Sverige. är på väg mot det postindustriella samhället: tjänstesektorn sysselsätter fler människor än industrisektorn. Den amerikanske sociologen och futurologen Alvin Toffler skildrar i sin bok Framtidschocken8 ett samhälle i den teknologiska ut- vecklingens förlängning sådant det kan förutsättas bli. om inte samhällets styrmekanismer sätts in eller katastrofer av det slag Heilbroner varnar för kommer inom den närmaste framtiden. Toffler tecknar en bild av ett sam- hälle som förändras i allt snabbare takt. För människor innebär det för- ändrade och föränderliga villkor på livets alla områden och ständigt ökade krav på anpassning. Han menar att det finns en gräns för människors an- passningsförmåga. Passeras gränsen blir människan sjuk. Toffler kallar den sjukdomen framtidschock.
5.3.1. Obeständighetens samhälle
Vi förbrukar kunskap. varor. platser. upplevelser och värderingar i en takt. som hitintills varit okänd i mänsklighetens historia. Kunskapsmassan för- ändras snabbt och blir oöverskådlig. Antalet vetenskapliga magasin och ar- tiklar fördubblas ungefär vart femtonde år i de industriellt utvecklade län- derna.
"I bildlig betydelse ”förbrukar” vi platser och gör oss av med dem ungefär på samma sätt som vi gör oss av med pappersnäsdukar eller ölburkar. Vi bevittnar en historisk nedgång av platsens be- tydelse för det mänskliga livet. Vi håller på att föda fram ett nytt släkte av nomader. och få anar riktigt hur väldeliga. vidsträckta och betydelsefulla deras flyttningar är."9
"Kanske den psykologiskt mest betydelsefulla sortens rörelse som en person kan göra är den geografiska förflyttningen av sitt hem. Mellan mars 1967 och mars 1968 — på ett enda år — bytte 36 600 000 amerikaner (barn under ett år inte inberäknade) hemort. Det är mer än den totala befolkningen i Kambodja. Ghana. Gua— temala. Honduras. Irak. Israel. Mongoliet. Nicaragua och Tunisien
7 Heilbroner. s 76.
8 Alvin Toffler. Framtids- chocken. Aldus 1973.
9 Toffler. 561.
10 Toffler. s 63.
” Toffler. 564.
” Toffler. s 33 f.
tillsammans. Det är som om hela befolkningen i alla dessa länder plötsligt hade förflyttats. Och rörelse av den gigantiska storleks- ordningen förekommer varje år i Förenta staterna. Under varje år sedan 1948 har en av fem amerikaner bytt adress. tagit med sina barn. några hushållsföremål och börjat om livet på en ny plats. Till och med de stora folkvandringarna i historien. mon- golhorderna. européernas emigration västerut uncer artonhun- dratalet verkar små vid statistisk jämförelse.”'0
”I Europa kan den nya rörligheten till större delen hänföras till den fortsatta övergången från jordbruk till industri; från det förgångna till nuet. så att säga. Endast en liten del är ännu förenad med övergången från industrialism till superindustrialism. 1 För- enta staterna däremot. är den ständiga omfördelningen av befolk- ningen inte Iängre i första hand orsakad av tilltagande brist på jordbruksarbete. Den uppstår i stället ur automatiseringens sprid- ning och det nya livssätt som associeras med det superindustria- liserade samhället."ll
5.3.2. Situations/lödet
Förändringens fartökning är också en psykologisk kraft.
"Den tilltagande förändringshastigheten förkortar. . . varaktig- heten hos många situationer. Den förändrar inte bara drastiskt deras karaktär. utan påskyndar deras lopp genom erfarenhetskana- len . . . Det påskyndade genomflödet av situationer fordrar också betydligt mer arbete av den komplicerade fokuseringsmekanism med vilken vi flyttar vår uppmärksamhet från en situation till en annan. Det blir fler kastningar fram och tillbaka. mindre tid för utdragen. fridfull uppmärksamhet åt ett problem eller en si- tuation i taget . . . Det finns emellertid ännu ett sätt . .. på vilket den accelererande förändringen. . . ökar svårigheten att klara av livet. Det härrör från det fantastiska intrånget av nyheter. ovan- ligheter. i vår tillvaro. Varje situation är unik. Men situationer liknar ofta varandra. Det är i själva verket det som gör det möjligt att lära av erfarenhet. Om varje situation var fullständigt ny . . . skulle vår förmåga att reda oss vara hopplöst förlamad.
Förändringsaccelerationen ändrar emellertid radikalt balansen mellan nya och kända situationer. Ökade förändringshastigheter tvingar oss sålunda inte bara att klara ett snabbare flöde. utan ett flöde av allt fler situationer där tidigare personlig erfarenhet inte är tillämpbar."'2
5.3.3. Underkulturer
De flesta tidigare samhällen har haft en kärna av gemensamma värderingar. Så är knappast fallet i det postindustriella samhället. Attityderna tzll pengar. egendom. levnadsstandard. lag och ordning. familj. jaget. religion och po- litiska ideologier varierar starkt. Samhället drabbas av värderingsyrsel.
Det är troligt att de individuella valmöjligheterna — och kraven på att man skall välja — blir så stora. att människor kommer att finna att väljandet blir ett tvång och en börda. Man söker sig till underkulturer för att finna trygghet. I gruppen av likasinnade kan man få en känsla av att världen är okomplicerad och stabil.
"Ställda inför kolliderande värderingssystem. en förblindande mängd nya varor. tjänster. valmöjligheter rörande utbildning. yrke och nöje. drivs framtidens människor till att välja på ett nytt sätt. De börjar ”konsumera" livsstilar på samma sätt som människor under en tidigare mindre valmättad tid konsumerade vanliga pro-
dukter.”13
"Det (livsstilen som slit-och-släng-vara) är ingen obetydlig eller enkel företeelse. Den förklarar till stor del den mycket beklagade ”engagemangsbrist”. som 'är så utmärkande för vår tid. Medan män- niskor glider från underkultur till underkultur. från stil till stil. lär de sig vara på sin vakt mot lösslitningens ofrånkomliga plåga. De beväpnar sig mot skilsmässans bitterljuva sorg. Den fromme katoliken. som kastar sin religion över bord och störtar sig in i de nya vänsteraktivisternas liv. för att senare kasta sig in i någon annan rörelse eller underkultur. kan inte fortsätta på samma sätt för evigt. Han bli vad Graham Greene kallar ett ”utbränt fall”. Av tidigare besvikelser lär han sig att aldrig kasta för mycket av sitt gamla jag i vågskålen?”l
”Den superindustriella revolutionen fordrar således en grund- läggande förändring i människans jaguppfattning. en ny person- lighetsteori som tar hänsyn till såväl kontinuiteterna som diskon- tinuiteterna i människans liv."15
5 .3.4 F ramtidsehoek
"Obeständighet. den kraftiga avkortningen av människans re- lationer. är således inte bara ett förhållande i yttervärlden. Den kastar även sin skugga inom oss. Nya upptäckter. ny teknologi. nya sociala anordningar i yttervärlden bryter ut i våra liv i form av ökad omsättningstakt — allt kortare varaktighet av relationer. De framtvingar en allt snabbare takt i vardagslivet. De kräver en ny grad av anpassningsförmåga. Och de arrangerar scenen för den potentiella förödande samhällssjukan — framtidschock."'6
"Ryck upp en person ur hans egen kultur och placera honom abrupt i en miljö helt olik hans egen. med andra normer att rätta sig efter — annorlunda uppfattningar om tid. rum. arbete. kärlek. 13 Toffler. S 212— religion. sex och allting annat — avskär honom sedan från varje hopp om återgång till ett mer välkänt socialt landskap. och den förvirring han drabbas av blir dubbelt kännbar. Om denna nya ,5 Toffler. 52” kultur dessutom befinner sig i ständig jäsning. och om — ännu värre - dess värden oupphörligt ändras. blir känslan av förvirring '6 Toffler. s 131.
'4 Toffler. s 220 f.
17 Toffler. 516.
18 Hans Lohmann. Psy- kisk hälsa och mänsklig miljö. Socialstyrelsen re- dovisar. Allmänna förla— get 1973.
'9 Lohmann. s 7 f.
ännu starkare. Med få ledtrådar om vilket slags beteende som är förnuftigt under de radikalt nya omständigheterna. kan offret mycket väl bli en fara för sig själv och andra.
Föreställ er nu inte bara en person utan ett helt samhälle. en hel generation — inklusive dess svagaste. minst intelligenta och mest oförnuftiga medlemmar — plötsligt förflyttad till denna nya värld. Resultatet blir massförvirring. framtidschock i stor skala.”17
5.3.5. Sammanfattning
Tofflers tes är sammanfattningsvis:
Eftersom det teknologiska samhället driver fram förändringar i allt snab- bare takt. kommer allt fler människor att drabbas av ett chocktillstånd — de svarar med apati eller inadekvata reaktioner — därför att det finns gränser för anpassningsförmåga till nya situationer. livsstilar och värderingar. Om inte detta samhälle skall överväldiga och krossa människor. måste vi utarbeta nya strategier för att tämja teknologin och skapa nya strukturer för att psy- kiskt överleva.
5.4. Psykisk hälsa och mänsklig miljö
Även om det samhälle Toffler beskriver endast till någon del stämmer med det svenska samhället. börjar det finnas gott om rapporter som tyder på att människor drabbas av psykiska och fysiska tillstånd av det slag som Toffler nämner. Psykiatern Hans Lohmann har på uppdrag av socialstyrelsen klarlagt och sammanfattat debatten om den psykiska hälsovården i boken Psykisk hälsa och mänsklig miljö.18 Lohmann menar att livsstilen i de teknologiskt högt utvecklade länderna präglas av en "ekonomisk-teknologisk rationalitet" som drivits bortom det som är gott för människorna. Gene— raldirektör Bror Rexed sammanfattar i sitt förord Lohmanns huvudtankar.
"Hans tes är att de allmänt omfattade målen och grundvär- deringarna i dagens samhälle länge kunnat accepteras utan större invändningar då de var ledstjärnor för en samhällsutveckling som förbättrade livsvillkoren för de allra flesta. Lohmann anser emel- lertid att en vändpunkt nu har nåtts. Bortom denna blir ”fram- gångens risker” tydliga. 1 och med att den ekonomiskt-tekono- logiska rationaliteten påtagligt genomsyrar allt flera aktiviteter i samhället föreligger visserligen teoretiskt sett ökade möjligheter att förverkliga de uppsatta målen. Men risken är att dessa mål i praktiken undermineras av den allt hetsigare förändringstakten och rationaliseringen av vårt vardagliga liv. vilket utgör förut- sättningarna (medlen) för att målen nås. Vad som blir följden är känslokyla. vantrivsel och främlingskap. Framgångarna bortom vändpunkten riskerar att betinga ett högt mänskligt pris. som bl. a. kan bli synligt i ökade sjukvårdskostnader. En aktuell illustration i sammanhanget är arbetsmiljöerna. där problem nu allt oftare
påtalas.”'9
5.4.1. Sjukdom och hälsa — delaspekter i en total livssituation
När man under 1800-talet lyckades isolera mikroorganismer. t. ex. baciller och bakterier. och kunde leda i bevis att de gav upphov till speciella sjuk- domstillstånd. ansåg man sig praktiskt taget ha fått infektionssjukdomarna under kontroll. Hade man upptäckt det onda var det bara att sätta in bo- temedel. Och om man blev infekterad. blev man sjuk. Det visade sig vara rätt i långa stycken men inte helt. En forskare. Pettenkofer. var skeptisk.
"Han bad om en renkultur kolerabaciller. bredde den på en smörgås och åt upp den — och insjuknade inte. Därmed var det bevisat att ”bacillen i sig inte var tillräcklig orsak till sjukdomen. Andra faktorer såsom konstitution. hälsotillstånd. känsloläge var något som också fick tas med i beräkningen?”20
"I dag är läget detta att de infektionssjukdomar som är vanliga i de utvecklade länderna och där leder till betydande sjukfrånvaro m. m. beror på ”aktiviteten hos mikroorganismer som är allestädes närvarande i miljön. som under vanliga förhållanden existerar i kroppen utan att göra skada. men som utövar skadliga effekter bara när den infekterade personen befinner sig i en situation av fysiologisk stress” . . ”infektion utan sjukdom är överallt i naturen snarare regeln än undantaget'.” (René Dubos. Man Adapting. 1965.)21
Om man utgår från människan som helhet när man ställer diagnos. gör man det obekvämt för sig. men ändå torde det vara nödvändigt att räkna med människors upplevelser av sin situation. om man skall kunna få för- klaringar till sjukdomsfenomen och sedan kunna komma tillrätta med dem. Flera forskare har studerat vad hjälplöshet betyder för uppkomsten av sjuk- domar.
"Sjukdom uppstår inte när det föreligger extrem fysisk stress eller extrema omvärldsbelastningar utan i det ögonblick då in- dividen upplever att han inte längre förmår klara av omvärlden." (Schmale. Object Loss. ”Giving Up. and Disease Onset”)22
Fysiska symtom har psykiska orsaker. Mycket pekar på att stora grupper i vårt samhälle har en problematisk psykisk hälsa.
"1 en diskussion av den psykiska. fysiska och sociala hälsan anför en socialmedicinskt orienterad läkare ute på fältet bl. a. föl- jande:
Sjukdomspanoramat har förändrats. Farsoterna år f.n. under kontroll som aldrig tidigare. Men i-länderna har fått nya sjuk- domshot i stor skala. Trafikdöden (i Sverige ca 25000 skadade årligen. därav ca 1 300 avlidna och 5 000 svårt skadade) nya yrkes- och stressjukdomar utgör exempel. Sjukdagarnas antal i Sverige har stigit till 90 miljoner år 1968. Många undersökningar anger att sådan stress. som leder till psykisk insufficiens svarar för 30—80 :1 Lohmann.s 168 (_ procent av all samlad sjukledighet 1 Vissa i-länder. Då vårt lands samlade sjukdomskostnader f. n. beräknas till 15—20 miljarder kro- 22 Lohmann. s 177.
20 Lohmann. 5166.
23 Lohmann. 582.
24 Lohmann. s 245.
25 Marie Jahoda. Current Concepts of Positive Mental Health. NY 1958.
26 Lohmann. s 61.
2" Lohmann. s 74.
nor per år. betyder den lägsta siffran. 30 procent. minst ca 5 mil- jarder på folksjukdomen stressens konto genom psykisk fysisk sjukdom. Ändras inte sjuklighets- och sjukvårdsutvecklingcn be- räknas enbart de direkta sjukvårdskostnaderna (f. n. ca 7 miljarder per år) med fasta priser ligga på 40 miljarder inom 20 år. Hela vår stadsbudget är 45 miljarder år 1970.”23 "Onekligen är det så att en mirakulös utveckling på kort tid för- bättrat levnadsvillkoren för det stora flertalet i tidigare oanad ut- sträckning. Och ändå är det ett allmänt intryck att den subjektiva upplevelsen och uppskattningen av förbättringarna inte hållitjäm- na steg med de resultat som blivit verklighet tack vare utveckling- en."
Lohmann pekar på andra paradoxala biverkningar av välfärden. Infor- mationsfiödet är så enormt. att det inte lönar sig att "hänga med". Man orkar inte orientera sig. Resultatet blir apati. Det rättvisekrav som säger att de ökande resurserna skall leda till bättre villkor för alla har lett till en ökande byråkratisering med åtföljande känsla av hjälplöshet och makt- löshet för individen. Urbaniseringen har lett till större bekvämlighet och flera valmöjligheter för många människor. men har också medfört mänsklig isolering och ökad brottslighet.
5.4.2. Normalitet och psykisk hälsa
Lohmann diskuterar ingående begreppen normalitet och psykisk hälsa. Be- greppen är svåra att definiera och avgränsa. I WHO:s stadgar definieras hälsa som "ett fullständigt fysiskt. psykiskt och socialt välbefinnande". Kri- tik har riktats mot den definitionen.
Marie Jahoda:25
"Vad göra om nu lycka eller välbefinnande. tillfredsställelse eller förnöjsamhet. frihet från konflikter eller spänningar. inte rim- mar med den aktuella livssituationen? Skall man då beteckna de individer (som inte uppvisar dessa karaktäristika) som psykiskt sjuka? Att svara ja på den frågan avslöjar bara en naiv tro på en inneboende moralisk rättvisa i alla existerande förhållanden."26
Marie Jahoda menar att kriterier på psykisk hälsa är — förutom frånvaro av psykisk sjukdom - självaccepterande och självtillit. god integration av psykiska krafter. rimlig grad av autonomi. dvs. oberoende av social påverkan. adekvat verklighetsuppfattning. förmåga att bemästra tillvaron.
Andra lägger stor vikt vid den sociala förmågan. Den psykiskt friske kan leva sig in i andra människors situationer.
"Människor tycks vara olika med avseende på förmågan att adekvat tolka andras attityder och avsikter. noggrannheten med vilken de kan uppfatta situationer utifrån andras utgångspunkter och således ifråga om förmågan att förutse dessas beteende. Den här typen av social känslighet baserar sig på inlevelseförmågan."27
Omvänt skulle alltså människors brist på social inlevelse kunna vara ett tecken på psykisk ohälsa. Denna oförmåga kan leda till en avhumanisering både av andra människor och av det egna jaget.
"Om en individ avskärmar sig från en hel rad i grunden mänsk- liga känslor och sinnestillstånd — såsom fruktan. medkänsla. skuld eller skam — gör han också något med bilden av sig själv ..... Att bli förhärdad. ointresserad inför mänskligt lidande. immun mot all annan hänsyn än att fungera effektivt. kan leda till att man anser sig själv som inte längre varande i besittning av just de kvaliteter som en människa måste ha för att förbli 'mänsklig" i ordets djupare mening. Minskas upplevelsen av personligt ansvar för de egna handlingarna ("jag lyder bara order”. ”jag är bara en kugge i maskineriet”. ”dom/regeringen. mina överordnade/ vet väl vad dom gör”. ”vem är jag att ifrågasätta dem — och även om jag gjorde det. vad skulle det hjälpa?”) tar en bild av den egna personligheten gestalt. där autonomi. makt. ansvar och för- måga till uppoffringar saknas — de kvaliteter som vanligen anses höra till en sund självuppskattning.
Detta att den känslomässiga distansen mellan människorna ökar. att de ser — både sig själva och andra — som ”instrument”. lämpliga eller mindre lämpliga att användas för vissa syften. den minskade viljan och förmågan att ta initiativ och ansvar för sina handlingar samt också att kritiskt orientera sig i denna tillvaro — hela denna avhumaniseringsprocess anser psykiatergruppen (Group for the Advancement of Psychiatry) vara en försvarsme-
kanism.”28
Begreppet normalitet är bundet till socio-kulturella värderingar. Beteenden som i ett samhälle betraktas som normala. både i betydelsen ofta förekom- mande och i betydelsen friska. önskvärda. kan i ett annat samhälle eller under en annan tid betraktas och behandlas som icke-önskvärda. Exempel skulle kunna hämtas från könsrollsdebatten. Varje samhällsstruktur gör spe- ciella beteenden och reaktioner mer naturliga än andra. Ett lika skrämmande som uppmärksammat exempel är Kristina Humbles "ankra-människa".” Uttrycket anknyter till framtidsvisionen i Harry Martinsons bok Aniara.
Efter att tillsammans med andra psykologer ha följt en grupp Stockholms- pojkar sedan slutet av 50-talet menar Kristina Humble att man i den här gruppen kan skönja eri personlighetstyp som man inte tidigare träffat på. Aniaramänniskan är kylig och smart. Hans intellektuella ambitioner är höga. Den kroppsliga behovstillfredsställelsen är viktig för honom. Däremot har han lågt ställda förväntningar då det gäller känslomässiga relationer. Han har inga egentliga kontaktproblem. därför att förväntningarna är så lågt ställ- da. Djup och varaktig kontakt och närhet anses varken nödvändig eller önskvärd. Aniaramänniskan är inte särskilt solidarisk om han agerar i grupp utan konkurrerar upp till så hög status som möjligt. Han har ingen inbyggd moral utan korrigeras utifrån av övervakning och straff.
Om denna bild är sann innebär det att människor håller på att anpassa sig till ett livsmönster där känslor och gemenskap inte värderas särskilt
23 Lohmann. s 269.
39 Lohmann. s 144.
30 Lohmann. s l87.
3' Livskvalitet — männi- skans levnadsvillkor i ett framtidsperspektiv. Före- drag och diskussioner från ett symposium ar- rangerat av Sekretariatet för framtidsstudier. Stats- rådsberedningen. den 9—10 maj 1974 på Vall— mangården. Ljusterö. Ds Ju 1974:9.
32 Nordal Åkerman. Livskvalitet s 111 f.
33 Palme. Livskvalitet inledning.
högt. Viktigast är att vara klipsk och konkurrenskraftig. så att de egna ome- delbara behoven kan tillfredsställas. Mycket tyder dock på att den hårda väl fungerande människan inte är så vanlig än. Den stora mängden av psykiska störningar och andra sjukdomssymtom kan tyda på att. om män- niskor blir forsatta i omänskliga situationer så protesterar och reagerar de. även om protesterna inte är konstruktiva. I detta sammanhang kanske bris- ten på anpassning är ett sundhetstecken.
5.4.3. Förebyggande strategi
Lohmann menar att vi borde ha en preventiv strategi i stället för en kurativ för att åstadkomma psykisk hälsa för så många som möjligt. Människans initiativ. kunskaper och känslor måste tillvaratas så att hon kan utforma sin miljö och påverka sina livsvillkor och inte behöver gå in i sjukdom eller destruktiva beteenden. Det är viktigare att kunna koppla på än att ständigt behöva tänka på att koppla av. Det är också viktigt att ha
"mål att se fram emot och strategier att förverkliga dessa med — i den miljö som utgör hans vardagstillvaro. , . . Kanske blir än djupare frågor här relevanta. exempelvis den om individen förfogar över en strukturerad tolkning av tillvaron över huvud taget — frågor som har med inställningen till liv och död att göra.””30
På symposiet om livskvalitet 19743' uttryckte Nordal Åkerman sin be- svikelse över att livskvalitetfrågorna kommit att uppmärksammas så sent.
"Jag tror att vi hade kunnat levat i ett annat samhälle idag om vi inte hela tiden hade försökt att få bort nöden/ör människorna och i stället hade försökt få bort den tillsammans med dem. ln- riktningen har i grundläggande utsträckning gällt tryggheten. näs- tan inte alls solidariteten och opinionsbildningen. Vi har utgått från att om vi reformerar samhället. om vi tar bort nöden. då kommer vi också att förändra individen. hon kommer att visa starkt ökad solidaritet och en helt annan medvetenhet om vad som krävs av henne i det gemensamma samhället. Men många har i likhet med Ernst Wigforss vittnat om sin besvikelse när det inte blev på det här sättet. Vi har i alltför liten utsträckning insett att vi också måste ändra individen för att skapa underlag
för reformerna.”32 Olof Palme sade i sitt inledningsanförande till symposiet:
"Strävan till livskvalitet måste innebära en frigörelse från den ensidiga tillväxtftlosofin och att ställa den enskilda människan. hennes sociala villkor. hennes relationer till andra och krav på gemenskap i centrum för samhällsarbetet. Den är att ställa krav på solidaritet. omsorg om varandra. strävan till delaktighet.
Det gäller ytterst människans möjlighet att påverka sin egen situation. grundvalen för självkänsla och egenvärde. Det är det viktigaste inslaget i begreppet livskvalitet."33
5.4.4. Sammanfattning
Diskussionen. som den förts i de här refererade skrifterna. kan sammanfattas sålunda: — allt fler människor efterfrågar sjukvård. — man upplever och utvecklar sjukdom om man inte kan hantera sin livs- situation. — kraven på anpassning till snabba förändringar. bristen påjag-känsla. upp- levelsen att inte räknas. inte höra till. vara sämre. inte kunna överblicka gör att allt fler människor blir sjuka. — de starkaste kanske förstärker egenskaper och antar beteenden som vis- serligen är väl anpassade till deras livssituation. men knappast är önsk- värda från samhällets synpunkt. — om flertalet människor skall få psykisk balans och styrka måste det skapas möjligheter för alla individer att överblicka tillvaron. att kunna utveckla strategier för att förverkliga sina egna mål och kunna påverka samhället. att träna upp sin förmåga att handskas med situationer. även de svåra och krävande. utan att behöva gå in i sjukdom. —skall den psykiska balansen förbättras måste samhället på nytt pröva vad som är livskvalitet.
5.5. Arbete och fritid 5.5.1 Arbetets betydelse och .fi/tidens
"Vi måste slå vakt om arbetets värde och värdighet i det svenska samhället. Ett samhälle som inte förmår lösa den uppgiften blir. enligt min bestämda mening. ett sjukt samhälle. Ty arbetet kom- mer även i framtiden att fylla en väsentlig del av människornas tillvaro.”34 "En viktig fråga rör arbetsmiljön och organisationen av arbetet inom arbetsplatsen. Specialiseringen ledertill att människors arbete delas upp i allt mindre delar. En begränsad del av människors fantasi och förmåga tas i anspråk. tummen som trycker på sprut- målarens pistol. armen som för den fram och tillbaka samt en liten del av hjärnan. medan människan i övrigt. kropp och själ. förblir oengagerad. Stress och över— eller understimulering är fak- torer. som ofta tas upp i samband med tillväxten. Rörligheten i arbetsliv. bosättning och familjerelationer formar en människa ständigt beredd på att llyta in i 'nya grupper. lättillgänglig. und- 34 Palme. Livskvalitet flyende och oengagerad. Elfektuvrtetskraven ! produktionslivet inledning. leder till utsugning av människor mellan 25 och 45 år. men ute- slutning från det normala vuxenlivet av barn och åldringar. ut- 35 Britta Jungen. LiVS- slagning av de svagare från arbetslivet och utstötning ur samhället kvalitet: TillVäXtens 50" . . crala kostnader. 5 27. av bottenskiktet.”5
.. . 36 _ 36 Göran Palm. Bokslut Goran Palm återgeri Bokslut från LM ett bandat samtal med en 3l-årig från LM. Författarföna-
metallarbetare. Jaakko Stenius. Stenius är finskspråkig och hans svenska get. 1974.
37 Palm. s ll3.
38 Palm. s US.
39 Palm. s IZI.
40 Palm. s l40.
är begränsad men inte desto mindre mycket uttrycksfull. Palm återger bitvis hans språk fonetiskt. Jaakko berättar om det han tycker är svårt med jobbet. Det är tungt.
"Jag kör då hem och lägger mig på slaafen genast. jag måste. Barnen kommer ju och klättrar på pappa då. jävlik pigga förstås. dom vill jag är en båt eller bil .. Men jag kör ut dem till sin mamma. min fru. Stänger dörren ja. Det måste vara tyst. Men viilan kommer då inte. för matjinerna liksom är med där på slaafen. dom är kvar . . . Det smakar med en öl då. Sitta och glo på TV
och dricka en öl . . . som bomull.”37
Jaakko har fått hörselskador men det är inte det svåraste.
"Men det är värre ändå med händerna. tycker jag . . . att dom blir som under foten. hårda. Dom tål ju mera förstås. kan röra sig kvick och bestämd utan att sår kommer . . . händerna. efter några år du ser . . . det är ju bra för joppet att dom vet vad ska göra utan att liksom tänka varje gång. Men inte är det bra hemma! Jag tar så mjuk. så mjuuk. tycker jag. men då säger min fru att sandpapper. Och barnen. det gör ibland om på dem när jag smeker. ”Du får inte bada mig pappa”. så där säger dom. Jag vill gråta nästan. När jag ser sådan som dig. eller tjänsteman — där går en som kan älska med händerna. tänker jag. Jag tänker så. Händer som kan känna. det är ju rätt så viktikl Dom där gammal metallgubbar jopparhänder. Men jopparfötter. nog räcker det. tycker jag. Man har inte tänkt på den där saken. jag tror inte. vad som växer fram på jopparen i den hårda intustrijopp.
handsulor."38
Jaakko känner sig deformerad till själen också. Han menar att makt- strukturen på verkstaden gör arbetarna förkrympta och arbetsledarna upp- blåsta.
””Dom räknarju så på männitjor. dom där baasar. med pengar. Dom måste ju också. dom måste ju peta port den där som är långsam. flaskhals. annars åker ju produktjonen ner och basen åker också ner. En baas som är hygglig. det blir samma ändå. med den där lönsamhet. Stor produktjon stor baas Aldrig bas för mig!39
På Göran Palms fråga om Jaakko anser att respekten på verkstaden för- behålls arbetsledningen. svarar Jaakko:
””Mat/”in också ju. Mera respekt. En ny arbetare som kommer. det ärju ingenting. han kommerju bara. men en ny matjin som kommer. det ärju sådan stor saak. då kommer intjenjör och tjefer. alla ska titta och beuntra. hur mycket kostar. hur mycket pro- ducerar. hur viktig att tjöta rätt . . . . Det glömmer dom ju inte att säga. allrig. Men att tjöta rätt jopparen. det blir ju inte av då. Han går där och ska (jam/nas nästan för att gör ”bara” det som är mest viktig."40
Arbetaren får en känsla av att han är lätt att flytta bort. lätt att ersätta.
"Inte är jopparen så där stark att han kan tjita i den där respekt han får altrig. Männitja ju. Det blir ju så då på intustri att dom får mera och mera sådana joppare som glömmer lätt det är där som är viktig. Jag menar. har man sådan morotsjakt hela tiden. dåfä'r man ju joppare som jagar bara pengar och pengar. frågar inte efter annat då. Och man har snabbhet som det enda. då./'är man ju sådan fingerfärdik snabbjobbare. slarvjobbare." . . . . '”Allajoppare vill. jag tror. djupt nere. göra nytta. en bra jobb. Men dom. led- ningen ..... dom uppmuntrar ju fel saker hos jopparen. Bara det som är som en matjin liksom. vara stark. vara snabb. Det andra som är under. det får ju inte komma fram då. Bara kroppen får växa. Tjälen får liksom altrig jobb på verkstaan. kroppen bara. lnte hjärnan hellerju. En joppare ska inte tänka. då blir han tokig bara. inte frågar dom vad jopparen tycker. hur man tänker ska vara. Dom tror väl inte att han kan tänka då. bara lyda eller pråka. Inte får hjärnanjobb heller! Får stanna hemma då med barnen.””'
Jaakko tycker ändå om att arbeta. Han tycker det han gör är viktigt.
. . .jag vil/jujobba.jag tycker omjujobba! Ståi produktjonen. producera saaker. inte vill jag sitta hemma eller räkna tapeller . . .jag vill ju stå där i produktionen. göra vaaror. det ärju positiv! lnte kanoner heller. eller sådan plasttjit-emballatj — nyttiga vaaror då. .”"
Ackordsystemet tyckte Jaakko om när han var helt ung och bara tänkte på de snabba pengarna. men nu ser han annorlunda på saken.
””Det är ju tjillnad. vet du. om man tjyndar med jobbet för man tycker om och man tjyndar med jobbet för man måste. Är det måste blir man spänd och liksom tung . . .jävlik lätt irriterad också. Dagarna särskilt då före löningen. när man anarju att man ligger efter. Man jobbar liksom mot sig tjälv. Sådan jävlik mot- luut."43
”Kämratskapen blir ju som trängt uut av den där lilla mo- rotsdjävul som sitter uppe där på matjinen och manar på. Den där osynlik morotsdjävul. på och på. på! Bara gör nu tio bitar till i timmen på den där jopp så räcker det att reparera bilen. eller en rum för barnen. annars får barnen ingen egen rum. Så där maanar han ju på. Det blir nästan som min feel. om barnen får inte den där rum! Har jag då en ganska kärv jopp och en annan har fått en bra jobb. vill jag ju ha hans bra jopp! Det blir som en gift. ett gift. Ingen vill hjälpa liksom. bara ha dom där brajobb. a/Iaju.”44
Jaakko tar också upp den arbetsmoraliska aspekten på prestationslöne- systemet. Han hävdar att det leder till slarv. fusk och dåligt utfört arbete.
Göran Palm frågar om lusten att jobba och vissheten om att göra en viktig samhällsinsats finns där på-botten som en frisk källa. som det negativa på verkstaden bidrar till att skymma för arbetaren.
41 Palm. S 14l f. 42 Palm. s l38.
43 Palm. s 125. 44 Palm. s l26 f.
45 Palm. s 143 f.
46 Palm. s 157.
"Slarv och mygel det där att hacka sönder jobben också . . . det tjymmer inte den där källan bara. det./ö/yi/iar också den. jag tror. Nej. inte förgifta. vad heter . . man ser inte vatten klaar — kl'u/n/ik. Källan blir grumlig då. Du har en jobbare. jag säger som exempel. Han står där isolerad med en ganska okvalificerat jopp. kantje tio moment. och sur bas och buller. ingen respekt då. vanlig exempel . . . Vad har han då kvaar'? Han tjänar pengar. jo. men ijobbet? Han vet ju att han gör ändå en hm jobb. en hc/jobb. ganska hel. och en hederligjobb. Viktigju! Rätt så viktig. Han kan säga så till sig själv hemma: du är ingen sådan tjeni— intjenjör. inget i förslakslåda. bara vanlig jobb. men du gör saker färdig och du gör dem rätt. Så. Han kan säga så. Men när slarv kommer och mygel. och den där sönderhack. bara tre eller två moment. vad har han då kvaar? Pengar jo. men i jobbet”? Han
järju inte göra bra. göra hel. göra hederlig. Jag menar. då tappar
han tjälva jobbarlusten ofta. Han gör nytta ändå. i produktionen. han gör. sådan kugge. men den där källa är inte tjymd bara. grumlik också. han vill inte se längre. han tjiter i den! Pengar bara då.45
Göran Palm beskriver också hur en arbetssituation i vilken alltför litet människans fantasi och förmåga tas i anspråk leder till att orimliga krav ställs på fritiden.
"Fritiden ter sig aldrig lika vacker och värdefull som under arbetstid. Innan den börjat.
Givetvis finns det ändå en gräns för hur många besvikelser en framtidsdrömmande lönearbetare tål. Det sker också en viss omsättning på LM:s framtidsbörs. De som under några år har satsat mycket på diskotek. tipsvinster. lördagsrus eller semester— resor blir efter hand benägna att investera i säkrare framtidspapper. Går de in för att bygga ett hus eller en båt. skaffa sig gymna- siekompetens. ägna sig åt föreningsliv eller Spara ihop till en längre tjänstledighet kan de ofta räkna med att fritiden under flera år framåt blir meningsfullt fördriven. Åtminstone kommer missräk- ningarna glesare.
Vad som däremot sällan händer är att besvikna framtidsdröm- mare vänder sig till nuet på verkstan för att därur söka utvinna något av den mening och glädje som fritiden så ofta snuvar dem på. Det ärju ändå där. påjobbet. som de alla tillbringar den ojäm- förligt största delen av sitt klarvakna liv. Det är ju ändå där. på jobbet. som de tvingas ge det mesta de har av kraft.
Till fritiden kommer de aldrig utvilade. Men arbetsdagen och arbetsveckan tycks från början ha ut- mönstrats som alldeles omöjliga investeringsobjekt för glädje och mening. Arbetsdagen och arbetsveckan framstår i stället som en sorts väldiga. oföränderligt dystra lass av nödtvungen dödtid som det bara gäller att skjuta framför sig och lämpa av så snart ”fri- hetens” klocka ringer. ] arbetet tycks ingen framtid hägra."46
"När arbetet och fritiden förvisas till olika världar och när bägge parter försöker komma över skilsmässan genom att utveckla sina
motsatta sidor enbart. då inbjuds den arbetande människan att klyva sig i två.
Den ena människan. som lever så länge solen är uppe. erbjuds ett minimum av frihet. omväxling. självförverkligande. bestäm- manderätt. anseende och ro. och denna människa förväntas preste- ra ett maximum av arbete. Den andra människan.som i likhet med trollen föds när solen går ner och dör när solen går upp. erbjuds allt hon kan begära av frihet. omväxling. självförverkligande. be- stämmanderätt. anseende och ro. och denna människa förväntas inte prestera någonting."47
För att denna klyvning inte skall uppstå måste den arbetande människan ställa inte bara fritidskrav utan också arbetskrav och det får inte vara vat- tentäta skott mellan de båda. Göran Palm räknar upp några värden och behov som borde vara fundamentala för arbetande människor:
"frihet i arbetet bestämmanderätt i arbetet självständighet i arbetet kvalitet i arbetet lärom'öjlighet i arbete framtid i arbetet omväxling i arbetet ansvar i arbetet ostördhet i arbetet personligt engagemang i arbetet mening i arbetet sammanhang i arbetet hälsa i arbetet gemenskap i arbetet vinstandel i arbetet respekt i arbetet människovärde i arbetet"48
Sekretariatet för framtidsstudier talar i sin programskrift Arbetslivet i fram- tiden 49 om individens livsområden. som skulle vara
Arbetsliv Familjeliv Utbildning Politisk och kulturell aktivitet ("gemensamt arbete”) Fritid
””Ett angreppssätt är att studera kopplingarna mellan å ena sidan arbetssituationen och å den andra övriga livsområden. En män- niskas hela livssituaion påverkas ofta starkt av hennes ställning i arbetslivet. Det kan t. ex. ifrågasättas om det går att upprätthålla idén om att brister i t. ex. arbetet. kan kompenseras genom för- måner inom ett annat. Snarare föreligger ett i statistisk mening positivt samband. så att dåligt utbyte i ett avseende åtföljs av dåligt utbyte i andra avseenden. Om arbetslivets organisation fram-
47 Palm. 227. 48 Palm. s 205 f.
49 Sekretariatet för fram— tidsstudier. Arbetslivet i framtiden. En program-
' skrift för en framtidsstu-
die. Departementens off- setcentral 1975.
50 Arbetslivet i framti- den. s 23.
5' Demokrati i företagen. Rapport till LO-kongres- sen 1971. Prisma 1971.
52 Demokrati i företagen. 5 I?» f.
53 Åke Daun. Förortsliv. En etnologisk studie av kulturell förändring. Pris- ma 1974.
tvingar passivitet och isolering får vi en tendens till passivitet och isolering också utanför arbetet.
Det är troligt att ett arbete som är meningsfullt och ger möjlighet till utveckling också positivt påverkar människans övriga roller. Det kan medverka till en aktivare fritid och på det viset ge nya möjligheter för en aktiv kulturpolitik och annan utbildningspolitik. Arbetet kan på så sätt också bidra till en fördjupning av demokratin även utanför arbetslivet.””50
5.5.2. Demokrati i företagen
Nedslitningen av människor är givetvis inte något obekant fenomen för arbetsmarknadens parter. len rapport till LO-kongressen 1971Sl hävdas. att välfärden utanför arbetsplatsen måste följas av att kravet på välfärd och tillfredsställelse i arbetet skärps.
””De flesta arbetsplatser har inte utformats för att skapa trivsel och tillfredsställelse i arbetet. Tvärtom har utformningen styrts huvudsakligen av ekonomiska och tekniska hänsyn.
Enligt kommitténs uppfattning är det viktigt att de experiment som under parternas gemensamma ledning inletts för att ändra på dessa förhållanden fortsätter. Arbetet bör inriktas på att skapa utrymme för större frihet och självständighet i arbetet för den enskilde. större möjligheter att utvecklas i yrket och verkliga möj- ligheter för de anställda att själva bestämma över stora delar av arbetets organisation. ledning och kontroll.
En demokratisering av arbetets organisation förändrar arbets- ledningens roll. Kommittén anser att ett demokratiskt förhållande i arbetslivet kräver att ledarskap grundas på ömsesidigt förtroende och beroende mellan arbetsledningen och arbetstagarna. Arbets- ledningens befälsställning skall ersättas med ett samarbetsförhål- Iande. Arbetstagarna skall ha fullständig insyn i arbetsledningens förutsättningar. Alla viktiga beslut om arbetets planering och or- ganisation.i personalfrågor och om förändringari miljön som kan avgöras självständigt inom avdelningen skall fattas gemensamt av arbetsledaren och de anställda.”52
Utredningen Demokrati på arbetsplatsen (SOU l975zl) har lagt lagförslag om förenings— och förhandlingsrätt. om kollektivavtal och om medling i arbetstvister. Det blir lagar som tillförsäkrar de anställda en hög grad av medbestämmande.
5.5.3. Boende och samvaro
Skillnaden mellan fritidsvärlden och arbetsvärlden har också förstärkts genom de senaste decenniernas samhällsplanering. Man bor långt från ar- betsplatserna. det finns inga naturliga gemensamma sysselsättningar för grannar.
Åke Daun har i Förortsliv53 visat hur olika livsvillkor resulterat i olika
livsmönster. Han jämför Reimersholme och Vårberg. en gammal och en ny förort inom Stockholm.
Reimersholme blev industriort på lSöO—talet. Yllefabrik och spritfabrik med tillhörande bostäder byggdes på 70- och 80-talen. Åke Daun har in- tervjuat reimersholmsbor.de flesta med minnen från Reimersholme på 1910- och l920-talen. Bostäderna var små och ofta dåligt isolerade. På holmen saknades dricksvatten. Livet var slitigt. Arbete upptog den mesta delen av tiden men inte desto mindre fanns det mycket av social samvaro.
””l Vårberg och i det moderna stadslivet är den specialiserade veckoslutssamvaron mellan familjer ett slående drag. Man umgås med släkt och vänner. man bjuder hem och bjuds bort till andra stadsdelar. På Reimersholme fanns knappast något alls av detta. Det var framför allt via andra sysselsättningar som man träffades. När karlarna gav sig ut på fiske var det ofta tillsammans med en god vän. När de på lördagen högg veckans ved. gjorde de detta tillsammans med grannarna. Man stod i var sin bod och tävlade om att hugga snabbt. och några nubbar brännvin förhöjde stämningen. Arbetet i trädgårdslandet resulterade i samspråk. både med närmaste grannen och förbipasserande. Och man badade ihop. Kvinnorna tvättade ibland tillsammans. och över huvud taget medförde de ständiga ärendena utomhus att man stötte ihop och pratade.
När man diskuterar frågan om samvaroformer kan man därför inte göra någon klar avgränsning mot andra typer av aktiviteter. Kännetecknande för det sociala livet varjust att mötena mellan människorna i så hög grad./örmer/lar/es av praktiska göromål. Det finns visserligen också exempel på umgänge som specialiserad sys- selsättning. men regelbundet familjeumgänge i hemmen förekom bara när släktingar någon enstaka gång kom på besök utifrån eller
besöktes."54
[ Vårberg finns en markerad familism. dvs. en betoning av kärnfamiljer som livets centrala enhet. som den fasta punkten.
””Familismen som föreställningsvärld och kulturell hållning är ett fenomen. som förstärks genom familjens kontrast mot den./räm- mande sociala omgivningen. Uppfattningen av familjen som in- tensiv central får form av t. ex. tanken att ”den enda jag känner av dessa tiotusen är min fru”. När mannen efter arbetet går mot bostadsområdet skulle vi kunna tänka oss att han till sig själv säger något med ungefär följande innebörd: ”Där uppe finns en människa. som känner mig utan och innan. Tillsammans kan vi se ut mot den bebyggelse. vars tillkomsthistoria är fördold. de mötande människorna som knappast tycks urskilja oss. de väl tillslutna dörrarna. Där är mitt hem. jag vet vilken lysande ruta som är min. Jag känner igen gardinarrangemanget. kommer ihåg hurjag svettades med uppsträckta armar på köksstolen. hur frugan stod nedanför och dirigerade”. lngen annan ruta ger upphov till minnen. Allt övrigt existerar bara i den närvarande stunden. utan 54 Daun. s 220 f_
55 Daun. s 249 f.
tidsdjup. såsom mekanisk upprepning av ett instrumentellt seende. för att finna vägen hem. se upp för bilar. undvika halka. Denna kontrast mellan det välkända och det okända. byggd omgivning likaväl som människor. drar en kontrastgräns kring den egna fa- miljen. Lägenheten blir som en privat ö i främmande vatten. och uppfattningen av familjen och bostaden formas delvis genom det sätt. på vilket den omgivande verkligheten förhåller sig till den enskilde. Självuppfattningen — egobegreppet — är ett resultat av andra människors sätt att bemöta oss. Detsamma kan i viss mening sägas om den byggda omgivningen: individens uppmaning av hem— met är delvis en fitnktion av den byggt/a omgivningens" irre/eru/rs' och assot*iations/öshet. Bostadshusen i grannskapet är betydelselösa. om man aldrig besökt dem. och de förorsakar inga associationer. såvida inga händelser — omtalade eller självupplevda — förknippas med dem.
Familismen gynnas av att umgänge i hemmet får mera intim karaktär än den gamla tidens utomhuskontakter. på ölcaféer. vid vedbodar och kolonilotter. Redan den ovan omtalade kontrasten mot den främmande omgivningen understryker den gräns av lad- dat privatliv. som omgärdar alla skeenden mellan hemmets väg- gar ”55
I en storstad eller ett förortssamhälle undviker man främlingar. vilket betyder de flesta människor. Man uppövar sin förmåga till ignorans. Sjuka personer blir liggande på gatan utan hjälp. man ingriper inte om någon befinner sig i fara.
””Men vi måste ha klart för oss att icke-identifikation inte är den enda orsaken till att sjuka — och spritpåverkade — personer lämnas utan avseende på gator och torg. En annan faktor är den känsla. som många får inför främmande människor. vilkas be- teenden är fragmentariskt kända. skrämmande. kanske hotfulla. t. ex. uteliggare och ibland även ungdomar. Ett skäl att inte ingripa är att man ej kan förutse reaktionen på erbjudande om hjälp. Vet— skapen om den allmänna ignoransen i storstaden medför att det enskilda initiativet ter sig allför riskabelt. Hjälparen kan själv för- sätta sig i en nödsituation. själv bli oller för omgivningens ignorans.
[ den lilla orten kan reaktionen förutses. Den nödställda är för det mesta känd och bedömningen av den berusade mannen eller slagskämpen tar inte utgångspunkt i stereotypier av alkoholister eller våldsmän. Den grundar sig på personlig bekantskap och kän- nedom om situationens omständigheter. ”Om grannens Olle är full på en fest är det inte utslag av alkoholism. utan av ungdomlig dårskap”. skriver en norsk kriminolog i en aktuell uppsats. ”Att han slåss med en ungdom från grannsocken är inte ett tecken på att han är en våldsförbrytare. men väl på att han vill ha kärestan för sig själv. Att han pallar äpplen är inte stöld. utan att bravera inför kamraterna. För man vet mer om Olle än att han dricker
sig full. slåss och pallar äpplen — han är duktig i skolan. har stadigt sällskap med Elsa som är riktigt söt och hans mor är ordförande i hälsovårdsnämnden. Och dessa tilläggsinformationer kommer att påverka definitionen av hans beteende.56
5.5.4. Sammanfattning
Sammanfattningsvis om arbete. fritid och bostadsort enligt den citerade lit-
teraturen: — ett arbete där individens kapacitet. kunnighet och fantasi kommer till sin rätt är av omistligt värde. — om ett arbete sönderdelas i alltför många delar, om snabbhet betonas på bekostnad av kunnighet och noggrannhet. om maskinerna värderas högre än människorna. blir pengar det enda utbytet av arbetet och den anställdes intresse vänds mot fritiden. — om tillfredsställelsen på arbetet ökar. blir drömmen om fritiden — och besvikelsen på fritiden — sannolikt mindre.
— möjlighet till personlig tillfredsställelse och utveckling skall finnas både på arbete och fritid. — åtskillnaden mellan bostadsområden och arbetsplatser och bristen på ge- mensamma sysselsättningar inom bostadsområdena gör att den sociala samvaron blir begränsad och privat. Man bygger in främlingskap i stora bostadsområden.
5.6. Vuxenutbildning 5.6.1 Utbildning och inflytande
:
"När de studerande — särskilt de med den längsta utbildningen — kommer ut i samhället får de just genom sin utbildning ofta betydande makt. De får ledande positioner i näringslivet. i för- valtningen. i massmedia. som lärare. ibland också som experter i organisationslivet. Och de får makt över människor vilkas villkor de aldrig delat. människor med en annan bakgrund. andra er- farenheter och en annan livssituation.
Detta rymmer många frön till konflikter. många risker för lös- ningar som är dåligt anpassade till människors verkliga levnads- förhållanden. Riskerna förstärks av att grupperna ofta talar helt olika språk. har helt skilda referensramar. och därför missförstår
varann — eller isoleras från varandra.”57
5.6.2. Utbildning och levnadsnivå
Utbildning är en av de nio levnadsnivåkomponenter. som ingår i FN:s de- finition av levnadsstandard. De övriga komponenterna är: hälsa. livsme- delskonsumtion. sysselsättning och arbetsförhållanden. bostadsförhållanden. social trygghet. beklädnad. rekreation och fritid och mänskliga rättigheter.
(International Definition and Measurement of Levels of Living. An ln-
56 Daun. S 257 f.
57Ny vuxenutbildning — ny skola. LOVUX lll. Prisma 1974. s 26.
53 Låginkomstutredning— en: Sten Johansson. Om levnadsnivåundersök- ningen. Allmänna Förla— get 1970, s 21.
59 Om levnadsnivåunder- sökningen. s 25.
60 Uppsökande verksam— het för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. SOU l972:19.
terim Report. New York 1961. UN publications. sales number 61.lV.7)58
Levnadsnivå och behovstillfredsställelse har mindre att göra med ström- men av varor och tjänster som ställs till människors förfogande än deras möjligheter att påverka sin livssituation. Låginkomstutredningen citerar Tit— muss definition av levnadsnivå:
'individensjör/bgande över resurser i pengar. ägodelar. kunskaper, psykisk och fysisk energi. sociala relationer. säkerhet m m. med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet stvra sina livsvill— kor."
(Titmuss. R A. Essays on the Welfare State. London 1958. Se också hans Income Distribution and Social Change. London 1962 och Commitment to Welfare. London 1968.)59
Låginkomstutredningen visade med stor tydlighet på sambandet mellan utbildning och politiska resurser: ju kortare utbildning desto färre reella möjligheter att ta kontakt med beslutsfattare. göra sin röst hörd i politiska och fackliga organisationer och möjligheter att söka rättelse då myndigheter begått fel. De som är försvarslösa mot myndigheter. som inte kan författa en skrivelse för att överklaga ett beslut och som inte känner någon som kan hjälpa dem. kallar låginkomstutredningen ””de politiskt fattiga". Ut- redningen visar att drygt en miljon människor i detta land är politiskt fattiga.
Låginkomstutredningen har i sin undersökning Fritid och rekreation fun- nit att fritidsaktiviteter som teaterbesök. bokläsning och studiecirkelverk- samhet är starkt socialgruppsbundna. Sådan verksamhet är omkring sex gånger så vanlig i socialgrupp ] som i socialgrupp lll.
För samhällets skull och för individernas måste alltså alla människor få reella möjligheter att ta itu med sin livssituation. Utbildningen torde vara av utomordentlig betydelse för individens möjligheter att "styra sina livs- villkor” — förutsatt att utbildningens innehåll upplevs som väsentligt och användbart.
5.6.3. Vuxenutbildningen i utredningar, rapporter och propositioner
I programförklaringar och förslag till vuxenutbildningsåtgärder är det några
motiv som ofta återkommer: — utbildningsklyftorna mellan generationerna skall överbryggas. — utbildningen skall fördelas mer rättvist så att möjligheterna till social och kulturell utveckling och ekonomisk trygghet blir merjämnt tördelade. — utbildningen skall ge redskap för deltagande i samhällslivet. — återkommande utbildning skall ge aktuella kunskaper och yrkesfärdig- heter och underlätta anpassningen till arbetsmarknadens krav på ökad rörlighet. Jämlikhetsaspekten är dominerande.
Fövux:60
"Utbildning skall befordrajämlikhet genom att bidra till vidgade referensramar och förbättrad förmåga till kommunikation män- niskor emellan samt genom att ge alla möjlighet att frigöra och utveckla sina inneboende förutsättningar. intellektuellt och emo-
tionellt. socialt och kulturellt. Härigenom skall de studerande ges en allsidig verklighetsupplevelse och förmåga att kritiskt analysera skilda löreteelser i samhället samt möjligheter att aktivt och kon- struktivt engagera sig i samhällsarbete för att förbättra inte bara sina egna. utan också andras levnadsvillkor. För att utbildningen skall kunna leda alla till detta mål. bör den vara någorlunda jämnt fördelad i befolkningen och samhället måste satsa större utbild— ningsresurser på dem som har sämre sociala förutsättningar. är handikappade i något avseende eller upplever psykologiska. so- ciala. ekonomiska eller geografiska studiehinder. För att inte ut- bildningsklyftor skall uppstå mellan generationerna är det vidare nödvändigt att utbildning blir ett återkommande inslag under hela
livet.”"
I LOVUX lll uttrycks skälen för utbyggnad av vuxenutbildning så:
sa
. man siktar till en vuxenutbildning som blir reellt tillgänglig för alla i stället för att nöja sig med former som främst utnyttjas av de mest socialt gynnade eller läsbegåvade. Bakom sådana åt- gärder ligger en mera radikal jämlikhetssyn: Man ser inte utbild- ning som ett urvalsproblem för en elit utan som ett fördelnings- problem inom hela befolkningen. Det ställer större krav på po-
litiken.62
Vid sidan av de mål i fråga om utvecklingsmöjligheter i ar- betslivet. del i allmän bildning. främjande av social medvetenhet som förts fram i de tidigare LOV UX-rapporterna vill arbetsgruppen denna gång alltså framhäva ytterligare tre centrala mål för ut- bildningspolitiken:
att främja reella kommunikationsmöjligheter för alla att vidga demokratins aktiva krets att skapa en jämnare tillgång till kulturvärdena?”
Utbildning i vuxen ålder kommer emellertid inte bara att behövas för eftersatta grupper utan för praktiskt taget alla människor. I sin rapport Vuxenutbildning. Återkommande utbildning säger TCO:
"Kunskapsbehovet förändras hastigt. vilket innebär att kunskaper som förvärvas i ungdomsutbildningen snabbt blir inaktuella. Inom det tekniska området beräknas t. ex. hälften av kunskapsförrådet bytas ut inom en 6—8-årsperiod. Allt talar dessutom för att denna utveckling tenderar att gå allt snabbare genom ständigt nya bidrag från forsknings- och utvecklingsarbete. Dessutom har man alltid begränsade möjligheter att förutse långsiktiga förändringar av ar- betskraftsbehov och krav på yrkeskunskaper. vilket innebär att risken för att utbildningen blir felinriktad är mycket stor. För att 6' FÖVUX. s 15. undvika nuvarande stela relation mellan utbildning och arbets- marknad framstår det som mera effektivt och rationellt att utnyttja de tillgängliga utbildningsresurserna för att bygga upp ett utbild- (”3 LOVUX Ill. 5 49.
& LOVUX lll. s 39.
64 Vuxenutbildning. Återkommande utbild- ning. Rapport från TCO:s utbildnings- nämnd. Prisma 1973. s. 48 f.
65 Learning to be. The world of education to day and tomorrow. UNESCO Paris l972. s. 77.
66 Regeringsproposition om vidgad vuxenutbild- ning m. m. (prop. 1975123). 5 170.
ningssystem. som ger individen möjlighet att med jämna mel- lanrum förnya sina kunskaper och därigenom företa successiva utbildnings- och yrkesval under hela den aktiva perioden. Den enskilda individen bereds härigenom tillfälle att skaffa sig en ut- bildning som är anpassad såväl till egna som till samhällets be— hov?”
Internationellt har begreppet livslång utbildning kommit att spela en stor roll — även om det oftare förekommer i programförklaringar än på fältet. I UNESCO:s rapport "Learning to be. The World of education today and tomorrow" är en av huvudpunkterna just idén med livslång utbildning. Det är en nödvändighet för samhället men också för individen.
"När vi en gång får återkommande utbildning. kommer förut— sättningarna för framgång och misslyckande att förändras. En in- divid som misslyckas vid en viss ålder och på ett visst stadium i sin utbildning kommer att ha andra möjligheter. Han kommer inte längre att vara förvisad att vistas innanför det stängsel där han misslyckats."65
Utbildningsministern anknyter till ovan förda tankegångar i regeringens proposition om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd till vuxna (prop. l975z23).
"Inom vuxenutbildningen finns alltså och bör enligt min upp- fattning även framdeles finnas mångskiftande möjligheter att för- bereda människor för arbetslivet och att stärka löntagarnas ställ- ning på arbetsmarknaden. Av vad jag anfört följer också att det inte är möjligt att entydigt avgöra hur dessa uppgifter skall fullgöras inom olika former av vuxenutbildning. Sålunda kan t. ex. studier i studiecirkelns form eller vid folkhögskola ge en god beredskap för att gå ut på arbetsmarknaden eller för byte av arbetsuppgifter trots att dessa studier inte har som primär uppgift att ge yrkes- förberedelser.
Vuxenutbildningen bör alltså — som framgått av det föregående — utvecklas så att framväxten av återkommande utbildning un- derlättas. Under nu överblickbar tid blir en huvuduppgift för vuxenutbild— ningen att tillgodose de korttidsutbildades behov genom överbryg-
gande utbildning.”66
5.6.4. Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan sägas att den här refererade litteraturen pekar på behovet av vuxenutbildning av följande skäl:
— Det är en jämlikhetsfråga. De som inte fått del av den utbildning som nu tillkommer de unga måste få komplettera sin grundutbildning för att härigenom få större tillgång till intellektuella. kulturella. sociala och emotionella värden. — I ett teknologiskt avancerat samhälle är riskerna stora att experter kommer
att få ett mycket stort inflytande över samhällsapparaten. Skall de många människorna kunna göra sig hörda och kunna påverka samhälleliga ske- enden måste de få redskap för att ta emot information. bedöma dess värden. bearbeta den och informera andra. Om så inte blir fallet är de- mokratin i fara. — 1 det snabbt föränderliga postindustriella samhället utgör utbildningen koncentrerad till en sammanhängande period under barn- och ungdoms- tiden ett alltför stelt system. Livslång utbildning blir en nödvändighet. — Kraven på anpassning till ständigt nya förhållanden och nya krav medför stora påfrestningar för många människor. Utbildning kan hjälpa dem att hantera sin situation.
Att vuxenutbildningen är en nödvändighet är tydligt. men vilka peda- gogiska konsekvenser för detta med sig? Vilket innehåll? Vilka arbetsformer? Vilken lärarroll?
5.7 Vuxenutbildningens struktur och innehåll
5.7.1 Behov av nya tttbi/dningsstrttkturer
L 0 Edström menar att all utbildning måste ingå i en ny struktur. Denna kunde gärna byggas upp med utgångspunkt i vuxenutbildningens synsätt och behov.
”Man kan. om man betraktar vuxenundervisningen som en följd av och ett villkor för snabbföränderlighetens samhälle. urskilja fyra huvudfunktioner för vuxenundervisningen var som helst. i- land eller u-land: Det är med hjälp av vuxenundervisning som samhället
1. utformar och sätter under debatt sina målsättningar.
2. utvecklar de kunskaper och färdigheter som förändringar krä- ver.
3. möjliggör en maximal anpassning i en förändringssituation. dvs. ger förändringsberedskap. och
4. ger möjlighet till fortsatt förändring och utveckling. Dessa fyra funktioner anger tillsammans vuxenundervisningens roll i samhället och för den enskilda människan. 67
I vår tid liksom tidigare är den fundamentala politiska eller sociala reformen en utbildningsreform. Det är först genom en nydaning av undervisningen som en ändrad samhällskurs befästs och ga- ranteras. En ny social. ekonomisk eller ideologisk verklighet måste medföra ändringar av tidigare utbildningsstrukturer. Om de nya realiteterna är väsensskilda från de gamla. måste kanske hela den tidigare utbildningsftlosofin förkastas — inte bara torde/visningens innehåll. dvs. ämnen och läroplaner utan också undervisningens institutioner och former. Är anpassningen dålig mellan å ena sidan samhällets av människorna upplevda behov och målsättningar och å den andra utbildningens inriktning. innehåll och form. så uppstår en spänning. som kan slita sönder samhället inifrån. Detta är kan-
67 Lars Olof Edström. Reformera vuxenunder- visningen nu! Verdandi- debatt nr 46. Prisma 1969. s 46.
ske särskilt fallet med ett senindustriellt. högmekaniserat och spe— cialiserat samhälle på grund av dess starka beroende av fortlöpande forskning. utbildning och utveckling för att överleva. Eftersläp- ningar i synen på undervisningsfrågorna. en förlegad utbildnings- filosofi. leder till en latent och kronisk revoltsituation. under nu- varande utbildningssystem främst hos ungdomen. Vi borde leva i utbildningsrevolutionernas tidevarv men lever i stället i en era av de studerandes revolutioner — studenternas. gymnasisternas och den unga generationens uppror mot klyftan mellan vad ut- bildningen ger och förutsätter och vad samhällsutvecklingen i praktiken kräver.68 Gamla fördomar befästs om hur och i vilka åldrar utbildning skall ske. De möjligheter till syntes och samverkan över våra tradi- tionella och i dag ofta konstlade ämnesgränser som erbjuds genom konkret situations- snarare än disciplinförankrad vuxenundervis- ning tas inte alls till vara såsom vore önskvärt. En stark didaktisk tradition behärskar utbildningen. som ofta är så dåligt verklighets- och behovsanpassad att en stor del av dess innehåll efter några år har gått till spillo för individen. Det är i vardagslivet. i för- eningsverkamheten. bland kamraterna. som medborgaren lär sig det mesta av vad han eller hon har nytta av Och finner väsentligt. Detta är en planlös och ostrukturerad "undervisning”. vars poten- tiella resurser och möjligheter knappast ens har börjat utnyttjas rationellt genom att ges det minimum av planering och institu- tionalisering som den kräver för att undvika återvändsgränder och leda framåt i för samhället och individen fruktbara fåror. Detta betyder inte nödvändigtvis en formell undervisning. Vuxna un- dervisar man inte främst genom att lära ut utan genom att hjälpa dem att effektivt lära sig själva. Man skapar situationer. som maxi- malt främjar undervisningens mål. Men detta förutsätter ett in- gående studium av prioriteter. målsättningar och förutsättningar vid undervisningen av vuxna.69 Ändå lovar just vuxenundervisningen att bli vår tids kanske an- gelägnaste fråga. 1 u-länderna är vuxenundervisningen en av nyck- larna till utveckling över huvud taget. I i-länderna är vuxenun- dervisning nödvändig för att möta det föränderliga rymdålders- samhällets krav. Överallt spelar de vuxna en nyckelroll. De flesta av vår tids problem är i grund och botten en fråga om ny kunskap.
bättre förmåga. större skicklighet."70
5.7.2 Behov av varierad vuxenutbildning
Vuxenutbildningen kan vara både kompetens- och icke-kompetensinriktad. Den kan gälla både teoretisk och praktisk utbildning — kanske båda i förening 68 Edström. s 12 f. — och vara nära knuten till det övriga utbildningsväsendet. Den kan också innebära studier av varierande längd och vara nära knuten till folkbildning och kulturliv. 70 Edström. s 23. LOVUX säger angående vuxnas studiebehov att vuxenutbildningen i prin-
69 Edström. s 19.
cip är en kompletteringsutbildning. Man behöver fylla ut luckor i en grund- utbildning. komplettera med nytt stoff. eller med sådant som man blivit intresserad av först som vuxen. Det kan gälla olika områden: teoretiska. yrkespraktiska eller kulturella. LOVUX slutsats är att utbudet för vuxen- utbildning bör vara mer varierat och mångsidigt än det för ungdomsskolan.
5.7.3 K ommttnikationsträning
Kommunikationsträning i allmänhet och språklig träning i synnerhet be- döms av många som det allra väsentligaste för att människor skall få en rejäl möjlighet att hantera sin tillvaro.
LOVUX uttrycker saken sålunda:
"Kommunikationsfärdigheter är något som i hög grad kan tränas och utvecklas genom utbildning. Det gäller förmågan att på en gång snabbt och kritiskt tillgodogöra sig information. skriftlig. muntlig eller via bilder. Det gäller förmågan att i tal och skrift föra fram sina erfarenheter och sina meningar. Det gäller också förmågan att via olika konstnärliga media. lit- teratur. bildkonst. film. musik. teater osv. uttrycka och gestalta känslor och upplevelser. Alla former av kommunikation utvecklas bäst i ett samspel mellan utbildning och praktisk träning i konkreta situationer. Socialt liv och social samverkan bygger på en rik och nyanserad kommunikation mellan människor. Det är ett grundläggande rätt- visekrav att utveckling av kommunikationsförmågan ska komma alla människor till det"”
5 . 7 . 4 F ramtids/i'ågor
Framtidsfrågorna måste tillmätas stor betydelse i all utbildning. både därför att individerna skall få redskap att påverka valet av alternativa framtider och för att de skall klara sin egen situation. Toffler säger:
"Det yttersta syftet med framtidsfrågor i utbildningen är inte att skapa elegant sammansatta. välordnade. precisa bilder av fram- tiden utan att hjälpa de studerande att handskas med livskriser. möjligheter och faror. Det är för att stärka individens praktiska förmåga att förutse och anpassa sig till förändring. vare sig det sker genom uppfinning. informerat samtycke eller intelligent mot- stånd.”72
Postman — Weingartner har en lista över kännetecken på en bra skola. En av punkterna är denna:
"En skola är bra
- om dess begrepp om kunskap. attityder och färdigheter är orien- terade mot framtiden. Detta innebär inte att kunskap om det för- flutna inte är användbar. Det betyder att en skola på ett realistiskt sätt har uppskattat vad eleverna kommer att behöva kunna de
7' LOVUX 111. s 44.
72Alvin romer ed. Lear- ning for tomorrow. The Role of the Future in Education. Vintage Books. NY 1974. s 13.
” Neil Postman — Char-
les Weingartner. Skolbo- ken. Aldus 1975. s 34.
74 Toffler. Learning for tomorrow. s 16.
75 Postman — Weingart- ner. Skolboken. s 25.
76 Kjell Rubenson. Re- krytering till vuxenut- bildning. En studie av kortutbildade yngre män. Acta Universitatis Got- hoburgensis 1975.
närmaste åren framöver och att den gör seriösa ansträngningar att hjälpa eleverna att lära sig dessa saker. Så är till exempel ämnen som ekologi. rymdforskning och urbaniseringsforskning otvivel- aktigt av största värde för framtiden. Om de inte ingår i studie- planen begår skolan antagligen ett allvarligt misstag. Färdigheter som inbegriper öppna problemlösningar och användning av elek- troniska media faller inom samma kategori liksom även sådana attityder som befordrar styrka och intelligens inför ständiga för- ändringar. En skola är usel — för att uttrycka sig enkelt — om den inte har en användbar strategi eller plan för att bemöta om- fattande kulturförändring. Exempel på detta är skolor som strävar att gå tillbaka till ”grundämnena”. De kommer att råka i stora svårigheter och samma gäller för deras elever." 73
5.7.5 Teori och praktik
En av huvudtankarna i LOVUX 111 är att även eleverna i ungdomsskolan bör få möta verkligheten genom egna erfarenheter och inte bara genom information. LOVUX citerar Torsten Husén som säger att skoltiden blir informationsrik men erfarenhetsfattig. Risker finns att kunskaperna blir yt- liga och förenklade när de inte är kopplade till något slags sammanhang eller en identifierbar verklighet. Eleverna blir inte motiverade för studier som de inte upplever som relevanta. Dessutom avskärmas de från stora grupper i samhället.
Liknande tankegångar finner vi hos Toffler.
"Genom att behålla den falska åtskillnaden mellan arbete och in- lärning. mellan skola och samhälle. skiljer vi inte bara teorin från praktiken och berövar oss själva enorma energier som skulle kunna kanaliseras i socialt nyttig handling. utan vi infantiliserar de unga och berövar dem motivationen att lära."74
Postman — Weingartner:
"En skola är bra — när den går ifrån värdering av kunskap ”för kunskapens skull” och börjar värdera användningen av kunskapen i det dagliga livet. Med andra ord: i en bra skola kan man nästan hävda att om man inte handlar som om man vet något. så har man ingen kunskap om saken."75
För vuxna kan arbetet bli en start för fortsatta studier.
Kjell Rubenson hävdar i sin avhandling Rekrytering till vuxenutbildning76 att motiven för vuxenstudier följer livscykeln. För personer upp till 50- årsåldern är emellertid det dominerade motivet att de vill förbättra sin yr- kessituation. Rubenson menaratt den vuxenutbildning som i dag erbjuds inte svarar mot detta behov. Företagsutbildningen styrs mera av företagens behov än av individens. Dessutom gäller fortbildningsinsatserna mer tek- niska specialister och högre chefer än arbetare. Den kommunala vuxen-
undervisningen med en bed och omfattande yrkesinriktad undervisning som är kompetensgivande och läroplansbunden. passar inte alla. Rubenson
efterlyser
. .en mindre pretentiös yrkesinriktad utbildning. som till sin form skulle kunna bygga på de erfarenheter som vunnits genom den omfattande studiecirkelverksamheten som bedrivits i vårt land. Helt naturligt måste denna anpassas till de speciella för- hållanden som råder i en yrkesrelaterad studiecirkel.”77 "Utifrån det sagda skulle den yrkesrelaterade studiecirkeln kunna beskrivas som en utbildning. vilken inte faller inom några av ut- bildningsanordnarnas traditionella ansvarsområden. men som samtidigt skulle angå dem alla. Utvecklingen mot denna typ av utbildning kan ses som ett led i en allmän strävan att integrera praktik och teori. där man som exempel kan peka på den nya gymnasieskolan och inrättandet av en yrkesteknisk högskola. Den yrkesrelaterade studiecirkeln utgör naturligtvis ingen ersätt- ning för annan vuxenutbildning utan är ett komplement. Som tidigare nämnts är utgångspunkten deltagarens aktuella arbets- situation. och undervisningen skall ta sin början i denna. Detta synsätt kan överföras till andra funktioner av människans liv. Man kan i överförd bemärkelse tala om att personen förutom yrkesrollen har en fritids-. familje- och samhällsroll. I dessa roller ställs in- dividen inför olika arbetsuppgifter. Utbildningen kan därvid vara ett medel bland andra för att lösa problem förbundna med dessa roller. Enligt ett sådant synsätt måste vuxenutbildningen i högre grad än vad som i dag är fallet utgå från de deltagandes aktuella situation och de krav den ställer. Exempel på sådana situationer är att bli förälder. pensionär osv. Under livscykeln förändras kraven och individen ställs ständigt inför nya uppgifter. Utbildningen bor- de sålunda flyttas närmare människornas vardag."78
Utbildningsministern säger i regeringspropositionen om vidgad vuxen- utbildning:
"Jag har tidigare framhållit att en av vuxenutbildningens uppgifter är att främja personlighetsutveckling och öka de vuxnas möjlig- heter att själva påverka sina levnadsvillkor. Medel att nå ett sådant mål får till väsentlig del sökas i utbildningens innehåll och upp- läggning. En grundläggande förutsättning för att åstadkomma en framgångsrik utbildning är att dess innehåll och studiefonner för- mår skapa god motivation hos de studerande. Metoderna att åstadkomma en sådan kan vara många. Ett avgörande förhållande är emellertid att de studerande kan se sambandet mellan de kun— skaper de tillägnar sig och dessas tillämpning i det praktiska var— dagsarbetet."79
” Rubenson. s 257.
78 Rubenson. s 262.
7” Prop. 1975223. 5 17].
80 Paolo Freire. Pedago- gik för förtryckta. Gum- messons 1972. s 71.
81 Freire. s 72.
82 Freire. s l07.
5.8 Pedagogiska konsekvenser
5.8.1 Medvetandegörande undervisning
Det pedagogiska utvecklingsarbetet har praktiskt taget helt koncentrerat sig på ungdomsskolan. och skolforskning har varit vanligare än utbildnings- forskning. Det är därför ingen tillfällighet att brasilianaren Paolo Freires pedagogiska teorier har fått ett sådant gensvar, fastän de närmast berör människor i u—land. Han ställer den traditionella korvstoppningsmetoden — eller med Freires terminologi — bankmetoden mot sin medvetandegörande eller problemorienterande pedagogik.
"Undervisning blir sålunda en insättningsakt. där eleverna är ban- ken och läraren den som sätter in. I stället för att kommunicera ger läraren ut kommunikéer. gör insättningar som eleverna tål- modigt tar emot. lär in och repeterar. Detta är ”bank-synen" på undervisning. som innebär att elevernas tillåtna aktionsradie in- skränker sig till att ta emot. registrera och förvara insättningarna. De har visserligen möjligheten att bli samlare. eller 'katalogiserare' av de saker de förvarar. Men ytterst är det människorna själva som ”lagras undan" genom bristen på kreativitet. förändring och kunskap i detta (i bästa fall) missriktade system. För utan egen undersökning. utan praxis kan människan inte bli verkligt mänsk— lig. Kunskap växer fram endast genom uppfinning och återupp- finning. genom den ständiga. otåliga. kontinuerliga. hoppfulla un- dersökning människor företar i världen och med varandra."80 ”Den befriande undervisningens raison detre. å andra sidan. ligger i dess strävan efter försoning. Undervisningen måste börja med en lösning av motsättningen mellan lärare och elev. genom att försona denna motsättnings poler så att båda samtidigt är både elever och lärare"”
Freire menar att det är genom att reflektera över sin situation och bearbeta sin närmaste omgivning som människan blir subjekt. Vuxna människor har kunskaper och erfarenheter som aldrig tas till vara i ett traditionellt skolsystem. Många vuxna har så dåliga erfarenheter av skolan att de känner sig i underläge så snart de uppfattar en situation som inlärningssituation. De har ingen tilltro till sin egen förmåga. Den har brutits i ett auktoritärt skolsystem. Freire varnar för fragmentering i undervisning. Vuxna män- niskor behöver se sammanhang och helhet.
"När människor saknar en kritisk förståelse av sin verklighet och bara uppfattar den i fragment. vilka de inte förstår som konsti- tuerande element av helheten. kan de inte få en sann kunskap om denna verklighet. För att verkligen lära känna den. måste de ändra sin utgångspunkt: de behöver ha en totalsyn av sam- manhanget för att senare kunna skilja åt och isolera dess konsti- tuerande element och genom denna attityd nå en klarare upp- fattning av helheten."82
En utbildning som gör anspråk på att se till helheter måste beakta emo— tionella aspekter.
”En skola är bra — när den låter självkännedom ingå i sin definition av värdefull kunskap — alltså kunskap om vad som händer inom varje män- niska. I en bra skola anser man inte att en elevs känslor inkräktar på hans kunskapsföremål att undersöka. Detta innebär inte att en bra skola måste vara en psykiatrisk klinik. Det innebär däremot att man gör systematiska ansträngningar att hjälpa eleven att förstå sig själv. komma i kontakt med sina egna känslor. styra sitt eget beteende och så vidare.”83
Den traditionella ämnesindelningen bidrar inte till att skapa helheter. Post- man och Weingartner förordar en pedagogik främst baserad på en fråge- metod: lärarnas främsta insats skall vara att ställa relevanta frågor. upp- muntra eleverna att ställa frågor om sådant som är betydelsefullt för dem och att söka svaren på dessa frågor. Kommunikativa färdigheter blir viktiga i denna pedagogik. Problem och verklighet blir gripbara om de kan fångas i språkliga kategorier. Träning i att uttrycka och ifrågasätta värderingar är viktig.
"Försök att undvika forntida trosläror har lett till myten om den värderingsfria utbildningen. Vi finner nu miljoner unga människor som kommer ur korvstoppningsmaskinen. vilka aldrig någon gång blivit uppmuntrade att ifrågasätta sina personliga värderingar eller att uttrycka dem. När man står inför en snabbt skiftande. valfylld omgivning. som kräver beslut på beslut av individen, blir denna försummelse av värderingsfrågan lamslående.”84
5.8.2 Förtroendek/yfian i unde/visningsväsendef och dess konsekvenser
Utifrån svenska förhållanden framhåller Johan Norbeck. lektor vid lärar- högskolan i Linköping. vikten av att de studerandes behov utgör utgångs- punkten i vuxenutbildningen och att lärarrollen omprövas.
"Det finns i dag en förtroendeklyfta i vårt undervisningsväsen: Eleverna saknar förtroende för värdet av vad skolorna har att er- bjuda dem. Den förtroendeklyftan beror till stor del på att dagens samhälle förändrar sig så snabbt — och så accelererande snabbt.
Eleverna inser helt enkelt det faktum att ingen människa vet vilka kunskaper och färdigheter. som kommer att ge dem en rik och meningsfull framtid. Endast ett fåtal är naturligtvis intellektuellt medvetna om det. Men de andra känner det intuitivt. Det ligger i luften. Och på detta beror mycket av vår tids stora problem med studiemotivation (med ty åtföljande disciplinproblem. från- varo osv.).
Det hjälper inte ett dugg att vi som pedagoger försöker med en massa tekniska grepp. TV-bandspelare. arbetsprojektorer. gruppar- beten osv.. så länge de studerande inte har förtroende för innehållet i vad som på så sätt förmedlas till dem, förtroende för att detta innehåll är betydelsefullt för dem och deras framtid.
83 Postman-Weingartner. Skolboken. s 26.
84 Toffler. Learning for tomorrow. s 18.
85 Johan Norbeck. Den medstuderande. Tidskrift för svenska folkhögsko- lan 1975/4. s 182 f.
86 Edström. s 57.
Vi spenderar nu miljoner på att med alla medel försöka lura på ungdomen den lärdom. som vi mer eller mindre centralt fastställt att den skall ha. Men det är till stor del bortkastade pengar. Ett innehåll för vilket någon inte är motiverad går inte in.
Allteftersom samhället förändras allt snabbare växer sig denna förtroendeklyfta allt bredare — nu — för varje dag.
Den situation jag har beskrivit nödvändiggör tre reformer:
1. Att de studerande får bestämma innehållet i studierna.
2. Att lärarna erkänner att de är medstuderande och att de kon- sekvent antar denna roll (och tillåts att anta den).
3. Att betygen tas bort.
Dessa reformer sammanfaller med dem som blir konsekvenser av andra pedagogiska strömningar i tiden. strömningar med till synes helt andra motiveringar av politisk art. t. ex. skoldemokra- tiska strävanden eller Freires frigörande pedagogik. Jag skriver ”till synes”. för om man skådar djupare så finner man att det delvis är samma motiv som ligger bakom. Ingen grupp av män- niskor har någonsin motiverats av en förtryckares pedagogik. Den är lika bortkastad på Brasiliens lantarbetare som på arbetarbarn i 6:e klassen av svensk folkskola under detta sekels början. Att pressa på någon ett innehåll. som är ovidkommande för denna någon. är förtryck. Om vi erkänner att vi inte vet vad som är användbar lärdom för dagens ungdomar i morgondagens värld men ändå fortsätter att bestämma vad de skall lära sig. då är vi förtryckare. Dagens elever är i denna mening de förtryckta.”85
5.8.3 Relationen lärare — studerande
”Läraren måste delta lika mycket som de egentliga eleverna i den förändringsprocess som heter undervisning. Om man själv som lärare inte är beredd att lära. förmedlas denna attityd obönhörligt till deltagarna. även om man själv försöker att dölja den. Vår inställning uttrycker vi ibland klarare i vår hållning och våra gester än genom ord. Värt icke-verbala kom/miii/kaiionssvstem — tonfall. röstläge. omedvetna gester. rörelser och hållning — är nästan lika utvecklat som vårt verba/a. Vi avläser varandra mer eller mindre medvetet. mer eller mindre effektivt. och påverkar varandra mer än vi tror genom hur vi beter oss snarare än genom vad vi säger. Vi har ett tyst språk. som vi tillägnar oss från omgivningen redan som barn. Det är därför mer än ett etiskt krav att läraren skall vara lika inlärningsorienterad som sina deltagare. Detta är ett vill- kor för att läraren/handledaren skall kunna lyckas väl med sin uppgift.”35
Postman och Weingartner menar att det måste finnas en personlig relation mellan lärare och elever:
"Förnuftet. påpekade Platon. måste ha en tillräcklig emotionell
grund om utbildningen skall nå sitt syfte. Finns det ingen emo- tionell grund. eller om denna bara är ett surrogat. kan mycket litet av betydelse hända med den som skall lära utom i det mest negativa avseende.”87
Bilden av läraren som medmänniska. en som respekterar de studerande och hartilltro till deras förmåga men ändå har en speciell och viktig funktion. finns på flera håll.
”En bra lärare — enligt den etiska modell vi har som utgångspunkt — är inte en som säger sanningar om vilket samhälle vi lever i. utan en som ställer problemet om elevernas egen existens som framtida deltagare i det.
God pedagogisk praktik skulle därför vara att föra in eleverna själva i problemställningen. Förstår man det så 'är läraren inte ar- betsledare. det primära är inte organiserandet av undervisningens förlopp; han är heller inte uteslutande kunskapsförmedlare. utan han för in elevernas egen sociala erfarenhet i den pedagogiska processen. Eller för att precisera: lärarna står inte först och främst i en informationssituation där vissa Sanningar förmedlas till ele- verna. Det avgörande är att man för eleverna in i ett samtalande. reflekterande. tolkande förhållande till såväl lärostoffet som det samhälle utifrån vilket lärostoffet talar.”88
John Lilletvedt uttyder det så:
”Den som vill vara äkta. autentisk. i sitt förhållande till uppfattning och beteende. måste vara öppen mot sina medmänniskor. Det gäller inte minst läraren i förhållande till eleven. som läraren na- turligt nog därför påverkar. Men eftersom läraren vet att hans normer inte kan vara av värde om de inte upplevs som autentiska av den som hävdar dem. kan han inte pracka på eleverna sina synsätt och uppfattningar. Eleven har nämligen också rätt att kräva att man tar hänsyn till hans idéer och värderingar. som kan upp- levas som konsekventa utifrån hans premisser och som han kan ha ett autentiskt förhållande till. Därför måste lärare och elev avstå från att värdera varandra. Just genom att relatera sig till varandra kan lärare och elev. och eleverna inbördes. ge varandra förslag till eftertanke både genom vad de säger och vad de gör. Samvaron i skolan skiljer sig då i princip inte från andra goda mellanmänskliga relationer. undervisning och uppfostran blir två sidor av samma sak och kognitiva och psykodynamiska sidor av människan sam- verkar. En sådan dialektisk skola finns bara på papperet. Men pedagogen kan ha den som mål. som ledande princip för sin verksamhet. så att han ständigt strävar efter att föra sig själv och skolan in
på det dialektiska planet."89
87 Neil Postman—Charles Weingartner. Lära för att överleva. Aldus 1973. s. 69.
88 Erling Lars Dale. Pe- dagogiken i samhället.
Levin m fl Kunskap — in— sikt — frigörelse. W&W 1973. s. 115.
89 John Lilletvedt. Peda- gogisk dramatik — en metod för vad? Kunskap — insikt — frigörelse. s 123.
90 Postman—Weingart- ner. Lära för att överleva. s 54.
5.8.4 Utvärdering av studier
Kunskaper kommer att åldras snabbt. men förmågan att lära består. Det blir meningslöst att mäta kunskapsnivåer. Postman—Weingartner anser ändå att läraren kan veta att hans undervisning har lyckats.
"Han mäter sin/rattigång med elevernas beteende/örä/irl/"ingar: den frekvens med vilken de ställer frågor. ökningen av relevans och övertygande kraft i deras frågor. den frekvens och övertygelse med vilken de utmanar andra elevers eller lärares eller Iäroböckers på- ståenden. relevansen och klarheten ide normer på vilka de grundar sina utmaningar. deras villighet att uppskjuta omdömen när de har otillräckligt med data. deras villighet att modinera eller på annat sätt ändra sina ståndpunkter då data kräver sådana föränd- ringar. ökningen av deras förmåga att observera. klassificera. ge- neralisera osv.. ökningen av deras tolerans för olika svar. deras förmåga att tillämpa generaliseringar. attityder och informationer i nya situationer.”90
5.9 Sammanfattning
Den litteratur som refererats och citerats i detta kapitel innehåller olika politiska värderingar men den ger ändå en i stort sett entydig bild:
I ett globalt perspektiv är vårt livsmönster hotat. De fattiga ländernas krav på rättvisa och en tilltagande ekologisk obalans gör den typ av industriell tillväxt vi vant oss vid omöjlig.
Det postindustriella samhället kan erbjuda en myckenhet av varor. tjäns- ter. upplevelser. kunskaper och värderingar. Obeständigheten och det snabba tempot ställer emellertid stora krav på mänsklig anpassning. Stressen — upp- levelsen av att inte klara de krav som ställs — har blivit en folksjukdom.
Samhället bör skapa möjligheter för människor att påverka samhällsut- vecklingen. ge dem tillfälle att skaffa sig redskap så att de kan och orkar bemästra också svåra situationer.
Ett sätt att aktivera människor och tillvarata deras resurser är att erbjuda en allsidig vuxenutbildning. Denna utbildning bör vara samplanerad med ungdomsutbildningen men inte låna sitt innehåll eller sina arbetsformer från denna.
Vuxenutbildningen skall utgå från de studerandes situation och erbjuda studier för arbetsliv och personlig utveckling. Stor vikt skall läggas vid kom- munikationsträning.
Arbetsformerna skall vara sådana att de studerande lär sig att analysera problem. ställa frågor. söka svaren på frågorna. bearbeta sin egen livssituation och delta i samhällslivet.
Läraren blir en medmänniska och handledare som hjälper den studerande att formulera frågorna och söka svaren.
6. Folkhögskolans möjligheter att möta föreliggande behov
Den översikt över Utvecklingstendenser och samhällsbehov som ges i fö- regående kapitel mynnar ut i slutsatsen att det i ett samhälle med högt förändringstempo behövs en vuxenutbildning som utgår från människornas problem och stimulerar dem att bearbeta sin egen livssituation. I detta slag av vuxenutbildning blir läraren inte en expert som förmedlar fakta utan en medhjälpare som utifrån sina kunskaper och erfarenheter hjälper de stu- derande att söka svaren på de frågor som de ställer mot bakgrund av sin kunskap och sin erfarenhet.
Detta har för utredningen aktualiserat frågan om hur folkhögskolan kan bidra till att möta de behov som antytts. Det är därom detta kapitel handlar. I dess första del har utredningen sökt precisera de viktigaste kännetecknen för folkhögskolan. Därefter har utredningen mot bakgrund av de behov som föregående kapitel pekat på dragit några konkreta slutsatser om hur reglerna för folkhögskolans verksamhet — med bibehållande av skolformens särdrag — bör utformas för framtiden.
6.1. Folkhögskolans kännetecken
Folkhögskolans verksamhet. både i det förflutna och nuet. är så mång- skiftande. att det knappast är möjligt att ge en bestämd. klart avgränsad definition av begreppet folkhögskola. Självfallet är det dock nödvändigt att på något sätt precisera dess innebörd. Detta kan lämpligen ske genom att beskriva de grundläggande kännetecknen som är utmärkande för folkhög- skolan. Denna begreppsbestämning behöver inte ge klarhet om den riktning och det tempo vari skolformen enligt utredningens mening bör förändras. Den bör emellertid möjliggöra förändring i de avseenden där en sådan kan visa sig önskvärd samtidigt som den ger vägledning om vad som skall vara folkhögskolans arbetsområde i framtiden och vad som skall känne- teckna dess sätt att lösa sina uppgifter.
I fortsättningen kommer först folkhögskolans övergripande mål och dess arbetsområde att diskuteras. Därefter preciseras innebörden av folkhögsko- lans frihet. Vidare behandlas frågan om i vilken utsträckning internatet kan anses vara ett kännetecken för folkhögskolan. Slutligen diskuteras folk- högskolans arbetsformer.
6.1.1. Folkhögskolans övergripande mål
Det finns inom svensk folkhögskola en ursprunglig tradition. som säger att man kan bygga upp ett bildnings- och utbildningsprogram med utgångs- punkt i problemställningar av det slag som skisserades i föregående ka- pitel. Enligt denna tradition bör man ta sin utgångspunkt för verksamheten inte i ett visst kunskapsstoff som det gäller att förmedla utan i den enskilde individens behov.
Så skedde redan vid de första folkhögskolorna i vårt land. Det har mer än en gång påpekats att det till stor del var bondeklassens ökade ansvar för de kommunala angelägenheterna som drev fram den svenska folkhög- skolan. Det var därför naturligt för skolorna att systematiskt öva upp sådana färdigheter som eleverna kunde ha nytta av som kommunala förtroendemän. De bidrog därigenom väsentligt till att göra bondeungdomen medveten om sina politiska möjligheter och rustad att praktiskt utnyttja dem. I en av bönder för bönder tänkt utbildning var det vidare naturligt att låta in- nehållet i de naturvetenskapliga ämnena bestämmas av elevernas behov av insikter som kunde bli dem till gagn i jordbruket.
! centrum stod alltså uppfattningen att elevernas problem skulle tas som utgångspunkt då undervisningen lades upp. Detta synsätt levde kvar också när folkhögskolorna senare började vända sig till nya samhällsgrupper bland de sämst ställda såväl på landsbygden som i industrisamhällena och bland dem som engagerat sig i folkrörelsernas arbete. Självfallet fick skolorna där- vid nya utgångspunkter för sin verksamhet. men principen att låta under- visningens innehåll till stor del bestämmas av elevernas livssituation levde vidare också när målgrupperna på detta sätt förändrades.
Detta innebär inte att varje skola för varje kurs tagit sin utgångspunkt i en analys av gruppens behov utifrån deltagarnas upplevelse av sin situation. Ofta har skolorna fastställt innehållet i en kurs utifrån lärarrådets eller olika medarrangörers bedömning av behoven. Framför allt under 1950- och 1960- talen gick utvecklingen i den riktningen. att de flesta skolor började erbjuda behörighetsgivande kurser. där inte bara ungdomsskolans läroplaner utan också dess läroböcker i stor utsträckning fick ange innehållet i studierna. Detta får ses mot den bakgrunden att vuxnas möjligheter att skaffa sig be- hörighetsgivande utbildning vid denna tid var mycket begränsade. På folk- högskolorna blev emellertid härvid analysen tillsammans med de studerande av deltagargruppens situation och behov eftersatt.
Trots att sådana avvikelser från det bildningsprogram som ovan skisserats inte varit ovanliga kan dock sägas. att folkhögskolan i väsentlig utsträckning tagit kursdeltagarnas livssituation som utgångspunkt för studierna. Detta har medfört att skolformen som sådan. liksom de olika skolorna och de enskilda lärarna. upprepade gånger har fått ompröva verksamhetens innehåll utifrån nya målgruppers behov. En sådan kontinuerlig nyorientering har varit möjlig. dels därför att det funnits en verksam tradition som sagt. att när skolformen öppnas för nya folkgrupper så ger detta en ny utgångspunkt för verksamheten. dels därför att folkhögskolestadgan tillåtit en fortlöpande omställning av detta slag.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts vill utredningen framhålla. att folkhögskolan i framtiden bör sträva efter att i största möjliga utsträckning
ta utgångspunkten för sin verksamhet i de människors livssituation som den vänder sig till. De bestämmelser som nu skall utfärdas för skolformens arbete bör därför ges sådan form och sådant innehåll. att de inte bara tillåter utan också stimulerar en fortgående förnyelse av verksamheten.
Den inriktning av folkhögskolans verksamhet som här har antytts får enligt utredningens uppfattning till konsekvens att skolformens övergri- pande mål i lika hög grad måste vara att främja kursdeltagarnas personliga utveckling som att ge dem de kunskaper som de behöver i ett snabbt för- änderligt samhälle. Det finns inte någon motsättning mellan de båda leden i det målet. Kunskap man upplever som meningsfull bidrar till att utveckla personligheten. och när man utvecklas personligen upptäcker man sitt behov av ny kunskap.
Innebörden av den personlighetsutveckling som folkhögskolan bör främja kan enligt utredningens uppfattning sammanfattas på följande sätt. Först gäller det att göra varje kursdeltagare medveten om sin situation. såväl i nuet som i ett historiskt perspektiv. och medverka till att han kritiskt börjar granska situationen för att därigenom få en utgångspunkt för att söka förändra den. Skolan har vidare till uppgift att hos individen bygga upp det förtroende för sin egen förmåga som är nödvändigt för att han skall kunna börja att aktivt bearbeta sin livssituation. Nästa steg blir att bistå eleverna i sökandet efter de redskap som de behöver för att kunna påverka sin miljö och i aktivt växelspel med sin omgivning utveckla ett mera full- värdigt liv. Det är därvid angeläget att varje individ stimuleras att upptäcka sina inneboende utvecklingsmöjligheter. intellektuella och teoretiska likaväl som estetiska och praktiska. men också de värden som ligger i det sociala samspelet och samverkan med andra människor. Det gäller då att utveckla förmågan att kommunicera med omgivningen och att stimulera viljan och förmågan till solidariskt ansvarstagande för andra.
Detta innebär att folkhögskolan också kan och bör göra betydelsefulla insatser på det kulturella området. Dessa riktar sig naturligt nog i första hand till dem som studerar och arbetar på skolan men bör också vända sig till dem som bor i det omgivande samhället och till medlemmarna i de folkrörelser som många skolor har kontakt med. Denna tankegång ut- vecklas närmare i kapitel 8.
6.1.1.1 Sammanfattande synpunkter
Diskussionen av folkhögskolans övergripande mål kan sammanfattas på följande sätt.
Folkhögskolan bör sträva efter att i största möjliga utsträckning ta ut- gångspunkten för sin verksamhet i kursdeltagarnas livssituation. Skolfor- mens mål måste i lika hög grad vara att främja deras personliga utveckling som att ge dem de kunskaper de behöver. All verksamhet vid folkhögskola skall både till innehåll och form vara sådan att den ökar individens med- vetenhet om sina egna och omvärldens villkor. utvecklar självständighet och samarbetsförmåga. stimulerar till såväl social som kulturell inlevelse och insats samt stärker viljan och förmågan att i solidaritet med andra aktivt påverka arbetsliv och samhälle.
6.1.2. Folkhögskolans arbetsområde
Det övergripande mål för folkhögskolan som fastslagits i föregående avsnitt bör enligt utredningens uppfattning prägla all folkhögskoleverksamhet. När- mast gäller det då att klarlägga vilket arbetsområde skolformen skall ha. En utgångspunkt fören diskussion av den frågan finner man i hittills gällande folkhögskoleförordnings bestämmelse att folkhögskolan "har till uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning". Denna formulering har hittills varit vägledande för utvecklingen av skolformens arbetsområde.
6.1.2.1 Allmän medborgerlig bildning
Uppfattningen att folkhögskolan skall ge allmän medborgerlig bildning fast- slogs av ett allmänt folkhögskolemöte i Jönköping år 1906. Denna upp- giftsbestäm ning intogs ett par år senare i statskalendern som ett slags officiell beskrivning av vad som kännetecknade svensk folkhögskola. och den upp- repades så gott som ordagrant i den första folkhögskolestadgan år 1919. Formuleringarna av vad folkhögskolan skall ägna sig åt har varierat i senare folkhögskolestadgor. men uppgiften att ge allmän medborgerlig bildning har kvarstått. Bör denna formulering bibehållas också i framtiden? Det finns flera för- hållanden som måste beaktas när man söker svaret på den frågan.
Inledningsvis kan man konstatera att begreppet är mångtydigt. vilket kan kännas som en nackdel. Just denna mångtydighet har emellertid medfört betydande möjligheter för skolformen att genomföra den fortlöpande för- nyelse som speglas i avsnitt 6.1.1. Allmän medborgerlig bildning har en helt annan innebörd i dag än är 1906 eller i mitten på 1800-talet. Med förändring i begreppets innebörd har både innehållet i studierna och är- betssättet kunnat ändras.
Det har sålunda funnits spelrum för skiftande uppfattningar om yrkes- utbildning inom folkhögskolan. Under vissa skeden har yrkesinriktade studier inte ansetts vara en del av den allmänna medborgerliga bildningen. ] några sammanhang har man velat avvisa allt slags yrkesanknuten verksamhet vid folkhögskolan. Det har emellertid också funnits de som pläderat för att viss yrkesinriktad utbildning ryms inom begreppet allmän medborgerlig bildning. Redan i sitt tidigaste skede tog folkhögskolan sålunda upp ämnen som skulle ha direkt betydelse för elevernas kommande yrkesarbete inom jordbruket. År 1912 argumenterade rektor Ali Nordgren i Svenska folk- högskolans årsbok för att folkhögskolan också skulle erbjuda utbildning avpassad för industrins behov. "Liksom folkhögskolan skapade Lantman- naskolan för de unga lantmännens behov. må den snart se till att ge de unga industriarbetarna tillfälle till teknisk utbildning". skrev han bl. a. Senare visade det sig att uppgiften att ge allmän medborgerlig bildning inte hindrade framväxten av yrkesinriktade linjer inom kulturområdet och fritidssektorn. exempelvis för deltidsbibliotekarier.journalister. musikpedagoger. musikin- struktörer. församlingsmusiker. konstpedagoger och fritidsledare. Inte heller för skolornas behov av profilering har uppgiften att ge allmän medborgerlig bildning lagt hinder i vägen.
Såväl beträffande den yrkesinriktade verksamheten som när det gäller
skolornas profilering har stadgans markering av uppgiften att ge allmän medborgerlig bildning bidragit till att hindra alltför specialiserade utbildningar från att tas upp inom folkhögskolan. Samtidigt har denna målformulering gjort det möjligt att hävda att folkhögskolan kan rikta sig till människor på olika utbildningsnivåer. från utvecklingsstörda med behov av mycket elementär undervisning till personer med lång utbildning som vill fördjupa sina kunskaper inom något område som inte blivit tillräckligt tillgodosett i deras tidigare studier.
I kapitel 2 finns fler exempel på hur man i olika uttalanden om folk- högskolan sett på uppgiften att ge allmän medborgerlig bildning.
Trots att begreppet allmän medborgerlig bildning alltså hittills bidragit till att ge folkhögskolan en betydande frihet att utvecklas och möta de behov som en förändrad livssituation ställt människor inför. är utredningen inte beredd att bibehålla denna formulering av skolformens uppgift i en ny folkhögskoleförordning. Formuleringen kan nämligen upplevas som för- åldrad. den kan vidare sägas vara alltför oklar när det gäller att ange vilken uppgift folkhögskolan skall ha i kulturliv och utbildningssamhälle. och den lånar sig i alltför hög grad till subjektiva tolkningar av dess innebörd.
6122. Ny beskrivning av folkhögskolans arbetsområde
När utredningen övervägt hur folkhögskolans arbetsområde i framtiden skall beskrivas. har utgångspunkten varit vad som tidigare i detta kapitel sagts om skolformens uppgift att främja deltagarnas personliga och sociala ut- veckling. Med denna utgångspunkt skulle arbetsområdet kunna anges på följande sätt: Folkhögskolan skall tillgodose behov av bildning och utbild- ning hos enskilda. grupper. organisationer och samhälle.
Det är dock uppenbart att även inom denna ram en obegränsad frihet att välja uppgifter inte är tänkbar. Bland annat måste man. då man anger uppgifter för en med statsmedel stödd skolform. se till att den inte får full frihet att gå in på sådana arbetsområden som andra utbildningsformer redan har ansvar för.
Yrkesutbildning inom folkhögskolan. — Av föregående avsnitt framgår att frågan om folkhögskolans roll i yrkesutbildningen varit föremål för åtskillig debatt. När man överväger denna fråga måste man skilja mellan yrkes- förberedande utbildning och yrkesutbildning. som syftar till att ge kunskaper och färdigheter. direkt avpassade efter vad som behövs för att utöva ett bestämt yrke. Yrkesförberedande är en utbildning som förbereder för en yrkesutbildning genom att ge kunskaper som krävs för att man skall bli behörig att genomgå den eller kunskaper som är användbara inom ett brett område av yrken.
Av vad som sagts tidigare framgår att folkhögskolan alltifrån sin tidigaste period gett yrkesförberedande utbildning. Att folkhögskolan också i fram- tiden ägnar sig åt denna uppgift står i samklang med den syn på skolformens karaktär som skisserats i avsnitt 6.1.1. Det sägs där att folkhögskolan bör ta den enskilde individens situation till utgångspunkt för verksamheten. Av utredningens elevenkät framgår att 40 ”t. av de svarande som första ursprungliga syfte med folkhögskolestudierna angav. att de behövde kom- pletterande utbildning. bra studieomdöme och att 18 "n ansåg att de behövde
' Elevenkäten.sid. 38. Tabellbilagan.sid. 71.
studier för att öka sina möjligheter på arbetsmarknaden eller för sitt nu- varande yrke.l Om folkhögskolan skall ta sin utgångspunkt i väsentliga ele- ment i elevernas livssituation. kan den inte ignorera så stora deltagargruppers behov av utbildning som förbereder för yrkesverksamhet.
Även direkt yrkesutbildning som förbereder för en ansvarig insats i arbets- och samhällsliv skulle kunna ses som ett led i den personlighetsutveckling som det är folkhögskolans uppgift att främja. Utredningen har också tidigare — i samband med avlämnandet av delbetänkandet Folkhögskolansfritids/e- danitbildning — förklarat att utbildning för en yrkesfunktion inte står i mot- sättning till den grundsyn på folkhögskolans uppgifter som den utgår ifrån. Viss yrkesutbildning kan alltså enligt utredningens mening förekomma inom folkhögskolan.
Det är dock av flera skäl varken önskvärt eller möjligt att folkhögskolan allmänt skall ha en yrkesutbildande funktion. Det finns idag rika tillfällen till yrkesutbildning inom andra skolformer. Folkhögskolan bör inte erbjuda yrkesutbildning och yrkesfortbildning på områden där andra utbildnings- former av samhället fått uppgifter och resurser. om inte uppenbara brister föreligger. Yrkesutbildning kräver dessutom ofta resurser i form av utrust- ning. lokaler och lärare som folkhögskolan i allmänhet inte förfogar över. Yrkesutbildning förutsätter vidare oftast att man följer centralt fastställda läroplaner. vilket medför att det inte är möjligt att låta elevens totala livs- situation bestämma studieinnehåll och arbetssätt.
Det finns emellertid också utbildning för yrkesverksamhet som är av det slaget att den bör anordnas inom folkhögskolan. Dit hör utbildning för fritidsverksamhet. Vårriksdagen 1975 beslöt att utbildning av fritidsledare skall ske inom folkhögskolan. något som folkhögskoleutredningen också föreslagit i sitt ovan nämnda delbetänkande. Det är utredningens uppfattning att också annan utbildning av ledare som är verksamma inom olika delar av fritidssektorn bör kunna ske inom folkhögskolan. Här kan bl. a. nämnas utbildning av ledare för amatörverksamhet inom olika delar av kulturom- rådet. Utbildning av funktionärer och ledare inom olika folkrörelser kan också enligt utredningens mening många gånger med fördel ske inom folk- högskolan. Det är därvid naturligt att kurserna planeras i samråd mellan skolan och den rörelse det gäller. dock alltid så. att den personlighetsut- veckling som utredningen ovan skisserat främjas. En annan naturlig sam- arbetspartner är kommunerna. som bedriver en omfattande fritidsverksam- het. också med inriktning på kulturell verksamhet. Inom dessa områden bör. enligt utredningens mening. folkhögskolan kunna ha ansvar för den utbildning som inte arrangeras av folkrörelserna eller kommunerna själva.
Vidare bör det vara möjligt för folkhögskolan att komplettera utbildning som givits vid andra skolor med kurser som är inriktade på frågeställningar av mera allmänmänsklig art. En kurs om de sociala relationerna på är- betsplatsen torde ge värdefulla kunskaper för de flesta yrkesutövare. och en kurs som behandlar frågan om hur man talar med svårt sjuka. döende och sörjande torde vara av värde för alla kategorier av sjukvårdspersonal. Det centrala är här att utbildningen tar sin utgångspunkt i de studerandes livssituation och att deras behov. inte centrala läroplaner. får styra innehåll och arbetssätt.
[ många sammanhang — särskilt när det gäller nya typer av yrken — upp-
kommer frågor om vilken behörighet utbildningen ger. Att bedöma det är svårt för den enskilda folkhögskolan. och felaktiga ställningstaganden kan få allvarliga följder för individen. Stundom kan det dock i samhället uppstå behov av utbildning som inte fylls av andra skolformer och som det kan vara naturligt för folkhögskolan att söka möta. exempelvis inom fritids- och kultursektorerna. Utredningen anser det emellertid angeläget. att skolorna iakttar återhållsamhet när det gäller att anordna kurser som uppges ge behörighet för visst yrke. Utredningen har avstått från att föreslå att några bestämmelser härom skrivs in i folkhögskoleförordningen men utgår ifrån. att SÖ uppmärksamt följer utvecklingen och utfärdar sådana anvisningar som kan visa sig erforderliga.
Folkhögskolans förhållande till andra vilxciiiitbildnings/brmer. -— I detta sam- manhang har utredningen också prövat frågan om folkhögskolan bör erbjuda utbildning där alternativ redan finns genom att exempelvis anordna be- hörighetsgivande kurser parallellt med kommunal vuxenutbildning eller er- bjuda anpassningskurser för handikappade parallellt med i AMU-center be- driven ADL-träning. Sådana dubbleringar kan förefalla föga rationella. Ut- redningen vill emellertid hävda. att vuxna människor i så hög grad skiljer sig åt när det gäller intressen. ambitionsnivå. förkunskaper och studieförmåga att ett variationsrikt utbud av studiemöjligheter är angeläget. Om två kurser har likartade studiemål men vänder sig till olika målgrupper och avsevärt skiljer sig åt när det gäller arbetssätt kan en dubblering egentligen inte sägas föreligga.
Många vuxna önskar snabbt skaffa sig behörighet i ett eller flera ämnen i anslutning till ungdomsskolans läroplaner. Detta kan i första hand till- godoses genom den kommunala vuxenutbildningen. Andra vuxna har andra önskemål. t. ex. om långsammare studietakt. om studier på sommartid eller i internatmiljö. eller om att studera kunskapsstoffsom inte tillräckligt beaktas i ungdomsskolans läroplaner. I den mån dessa önskemål gäller hel- eller halvtidsstudier kan de mötas av folkhögskolan.
De externatkurser. knutna till folkhögskolor. som finns i vissa tätorter och som närmare behandlas i kapitel 11. vänder sig till personer som av olika orsaker inte kan komma till internaten därför att de är bundna av exempelvis ekonomiska åtaganden. familjeband. bostad. fysiska eller psy- kiska handikapp. En folkhögskolekurs kan vara den lämpligaste studiefor- men för dem. eftersom folkhögskolan inte är bunden av centralt fastställda läroplaner och därför kan anknyta till de studerandes förutsättningar och situation då det gäller ämne. innehåll. arbetsformer och arbetstakt. Att både folkhögskolan och den kommunala vuxenutbildningen är behörighets- givande innebär inte att de utesluter varandra. Däremot finner utredningen det naturligt att de till större eller mindre del arbetar med skilda mål. metoder och medel. På så sätt kan de båda utbildningsformerna utgöra väsentliga alternativ. För att tillgängliga resurser bäst skall kunna utnyttjas bör folk- högskolorna starta nya externatkurser först efter samråd med andra vux- enutbildningsarrangörer på orten. SÖ brukar kräva att sådant samråd ägt rum innan tillstånd ges till nya externatkurser.
Inom folkhögskolan har det under en följd av år funnits elever som stu- derat med utbildningsbidrag från AMS. Deras antal uppgick den 15 oktober
1973 till 2470 och vid samma tidpunkt år 1974 och år 1975 till 2090 re- spektive 1960.
Vissa av de remissinstanser som yttrade sig över KAMU:s betänkande Utbildning för arbete (SOU 1974:79) liksom ett par motionärer i riksdagen ansåg att folkhögskolorna borde utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning i större utsträckning än KAMU förutsatt. I anslutning härtill sade sig riks- dagens inrikesutskott i betänkande l975zl4 inte kunna finna annat än att folkhögskolorna även i fortsättningen kommer att ha en betydelsefull funk- tion att fylla i arbetsmarknadsutbildningen. Utskottet betonade samtidigt att möjligheterna att i ökad utsträckning anlita folkhögskolorna för den förberedande utbildningen beror på i vad mån de kan tillgodose arbets- marknadsutbildningens speciella krav.
Folkhögskoleutredningen vill betona att folkhögskolan i hög grad besitter en sådan flexibilitet som är önskvärd för insatser inom arbetsmarknads- utbildningen. Skolformen är väl ägnad att ge utbildning åt personer som behöver förberedande teoretisk skolning. eftersom undervisningen kan an- passas efter varje deltagargrupps behov och förutsättningar. För dessa stu- derande kan det vara av värde att inlemmas i en gruppgemenskap. som kan ge ökad studiemotivation och bidra till att öka självtilliten i den nya studiesituationen. Kursverksamheten kan vidare anpassas till förhållanden på arbetsmarknaden genom de möjligheter som finns att vid valfri tidpunkt anordna kurser av varierande längd. Även successiv intagning för grupper av elever har prövats inom folkhögskolan. Förekomsten av sådana möj- ligheter har från arbetsmarknadsmyndigheternas sida angivits som en för- utsättning för att folkhögskolan skall kunna utnyttjas i arbetsmarknads- utbildningen.
Utredningen finner det därför från såväl pedagogisk som samhällseko- nomisk synpunkt vara ytterst angeläget att den utbildningskapacitet som finns inom folkhögskolan också i fortsättningen utnyttjas för förberedande teoretisk utbildning inom arbetsmarknadsutbildningen. För de delar av den- na. som är direkt inriktade på utbildning för yrkesverksamhet inom andra områden än dem för vilka folkhögskolan enligt vad som ovan sagts bör ha ett ansvar. saknar skolformen emellertid resurser. Sådan utbildning bör naturligt nog bedrivas vid AMU-center.
Det är alltså utredningens mening att vuxnas rikt skiftande studiebehov medför ett krav på att samhället erbjuder flera olika utbildningsformer. som var och en har sin målsättning och sitt särpräglade arbetssätt. Varje form av vuxenutbildning bör därvid utveckla sina grundläggande egenskaper.
Mångfalden av studiemöjligheter förutsätter en fungerande information om vad de olika alternativen kan erbjuda för att inte resultera i en svår- överblickbar situation för den enskilde. där möjligheterna att välja fel blir många. Utredningen återkommer till förslag beträffande formerna för en sådan information. framför allt rörande de kurser som folkhögskolan an- ordnar.
6.123. Sammanfattande synpunkter
Sammanfattningsvis vill utredningen alltså hävda. att folkhögskolans ar- betsområde skall vara mycket vidsträckt. Det kan beskrivas på följande
sätt: Folkhögskolan skall kunna tillgodose behov av bildning och utbildning hos enskilda, grupper, organisationer och samhälle. i den mån inte samhället på annat sätt organiserar sådan utbildning i tillräcklig omfattning. och om folkhögskolan kan bedömas ha resurser för att genomföra utbildningen. Verksamheten skall ha den inriktning som sammanfattningsvis beskrivits ovan i avsnitt 6.1.1.1.
Folkhögskolan bör även i fortsättningen kunna bedriva yrkesförberedande utbildning. Även viss yrkesutbildning och yrkesfortbildning bör anordnas inom folkhögskolan. Dit hör exempelvis utbildning för verksamhet inom fritidssektorn. av anställda inom folkrörelserna och för vissa funktioner på kulturområdet. Folkhögskolan kan också komplettera utbildning inom andra skolformer med kurser, inriktade på frågeställningar av allmänmänsklig art. Återhållsamhet bör iakttagas när det gäller att anordna kurser som uppges ge behörighet för visst yrke.
Vuxna människors rikt skiftande studiebehov medför att det måste finnas flera olika utbildningsformer för vuxna. som kompletterar varandra genom att var och en har sin målsättning och sitt särpräglade arbetssätt. Kommunal vuxenutbildning och externatkurser, knutna till en folkhögskola bör därför kunna förekomma sida vid sida på vissa orter. Nya folkhögskoleexternat bör dock inrättas först efter samråd med andra vuxenutbildningsarrangörer.
Folkhögskolans resurser bör av både pedagogiska och samhällsekono- miska skäl utnyttjas inom arbetsmarknadsutbildningen. främst för förbe- redande teoretisk utbildning.
6.1.3. Folkhögskolans ji'ihet
Om folkhögskolan skall kunna förverkliga det bildnings- och utbildnings- program som ovan har skisserats, krävs ett avsevärt mått av frihet för varje skola att själv utforma sin verksamhet. En sådan frihet har också ofta be— traktats som ett av folkhögskolans viktigaste kännetecken. ] detta avsnitt skall närmare utvecklas vad folkhögskolans frihet innebär i tre viktiga av- seenden, nämligen när det gäller att välja målgrupper, att utforma och genomföra kursplaner och att välja medarbetare.
6.1.3.l Frihet att välja målgrupper
I de bestämmelser som gäller för folkhögskolan sägs ingenting om vilken målgrupp som skolformen skall vända sig till. Dock stadgas i gällande folk- högskoleförordning att en folkhögskolestuderande skall fylla minst 18 år det år då kursen börjar.
Det står alltså varje folkhögskola fritt att inom denna mycket vida ram vända sig med sitt utbud av kurser till vilka den vill. Målgrupperna blir därför mycket skiftande. De kan omspänna alla åldersgrupper från unga vuxna till pensionärer, men också människor på alla utbildningsnivåer. från kortutbildade till personer med lång grundutbildning. I sin rekrytering kan skolorna utgå från människors intresseinriktning (från politik till vävning, från språk till viltvård. för att ta några exempel) eller från deras behov av kompetens (t.ex. för gymnasie- och högskolestudier eller för yrkesverk- samhet som fritidsledare eller musikinstruktör). Skolorna kan emellertid
också med en del kurser rikta sig till organisationernas folk (enskilda med- lemmar, förtroendevalda och anställda), till förtroendevalda och anställda inom kommuner eller till intagna och personal på olika institutioner.
Utredningen anser att folkhögskolan även i fortsättningen bör bibehålla friheten att välja målgrupper. Denna bör i princip vara obegränsad. så länge skolan arbetar i riktning mot det övergripande mål som angetts i avsnitt 6.1.1, håller sig inom det arbetsområde som behandlats i avsnitt 6.1.2 och ansluter sig till de åldersgrupper som fastställs. Som framgår av avsnitt 6.2.1 nedan anser utredningen att lS-årsgränsen också i fortsättningen bör gälla men att vissa undantag bör medges.
6.1.3.2 Frihet att utforma kursplaner
En kursplan är enligt utredningens terminologi en plan rörande innehållet, Studiegången och arbetssättet i en kurs. Dessa faktorer styrs bl. a. av de specifika mål som ställts upp för kursen i fråga och den tid som står till buds.
Mot bakgrund av utredningens principiella ställningstagande i avsnitt 6. l .] ovan, att folkhögskolan i största möjliga utsträckning bör ta utgångspunkten för sin verksamhet i de människors livssituation som den vänder sig till. är det orimligt med centralt fastställda kursplaner. Varje skola måste själv ha ansvaret för utformningen och genomförandet av kursplanerna i samråd med aktuella deltagargrupper.
I en del fall förekommer det att förslag till kursplaner utformas av myn- digheter. organisationer eller arbetsgrupper utanför folkhögskolan. För att en yrkesutbildning skall kunna genomföras inom folkhögskolan kan detta vara en grundförutsättning. Sålunda har SÖ fått regeringens uppdrag att utarbeta studieplaner för fritidsledarutbiIdningen. Riksdagen har emellertid fastslagit att dessa endast skall tjäna som riktmärken för utbildningen och inte vara bindande för de enskilda skolorna.
På liknande sätt bör också andra förslag till kursplaner som producerats utanför en skola betraktas. Det är alltid den anordnande skolan som avgör i vilken utsträckning sådana kursplaner skall användas. Om skolan helt avstår från att använda en föreslagen kursplan kan det ibland få konsekvenser för den behörighet kursen ger. Eleverna bör därvid informeras därom. När en kurs anordnas i samverkan med en organisation, en myndighet eller en institution bör redan på planeringsstadiet samråd ske mellan skolan och dess samarbetspartner för att i största möjliga utsträckning uppnå ömsesidigt engagemang och tillvarata båda parters erfarenheter och intentioner.
För närvarande insänder skolorna till SÖ s. k. ämnesplaner för godkän— nande. Dessa ger främst upplysning om kurslängd. antal deltagare och äm- nen. Då ämnesplanen godkänts utgör den underlag för slutrekvisition av statsbidrag. Frågor från SÖ beträffande inriktningen av enskilda kurser är sällsynta. Studieplaner av detta slag ger fortlöpande information om pågående verksamhet och har betydelse som ram för statsbidragen. Därför bör denna granskning fortsätta.
Överväganden och förslag om vilka stadganden som kan erfordras om kurstyper, kurslängder och obligatoriska ämnen återfinns i avsnitt 6.2.3 och 6.2.4 nedan.
6.1.3.3 Frihet att välja medarbetare
Lärarna får självfallet viktiga uppgifter utöver den att undervisa inom en skolform. där man vid varje enskild skola självständigt avgör vilka mål- grupper man vänder sig till och hur man utformar kursplanerna och där skolorna i allmänhet har internat. Den omständigheten att vissa skolor drivs av folkrörelser och har rätt att profilera verksamheten med utgångspunkt i huvudmannens värderingar, gör att lärarrådets sammansättning kan bli en nyckelfråga för skolan och huvudmannen. Även innehållsprofilering av annat slag än den som har med huvudmannens ideologi att göra kan fö- rekomma. Allt detta medför att kravet på huvudmannainflytande över lä- rartillsättningar blir viktiga för alla typer av folkhögskolor.
Sedan länge har folkhögskolorna haft en mycket stor frihet när det gäller valet av medarbetare i olika kurser.
För lärare som är anställda på minst halvtid har staten fastställt vissa behörighetsvillkor. Bland de behöriga har styrelsen fritt kunnat välja för att på detta sätt åstadkomma en lämplig sammansättning av lärarrådet. Inom folkhögskolan har inte gällt samma meriteringsgrunder som för lärartjänster i andra skolformer. För timtjänster har inga generella formella behörighets- villkor funnits. Skolans och undervisningssituationens behov har i varje särskilt läge fått avgöra vem som anställts. Utvecklingen har under de senaste åren gått i riktning mot ett mer varierat kursutbud än tidigare. Denna tendens torde fortsätta. Utredningen anser det i detta läge nödvändigt att slå vakt också om skolornas frihet att välja medarbetare.
Alltsedan folkhögskollärargrenen vid lärarhögskolan i Linköping inrät- tades år 1969 är sökande med omfattande erfarenhet av folkbildnings/folk- rörelsearbete behöriga att genomgå denna. Detta har gett skolorna ökade möjligheter att till sig fast knyta medarbetare som har förankring i folk- rörelserna. Utredningen anser detta värdefullt och återkommer till denna fråga i sitt slutbetänkande.
Det kan också förekomma att en skola önskar att som lärare anställa en person med för tjänsten värdefulla kunskaper och erfarenheter. trots att denne saknar lärarutbildning. Utredningen finner skäl tala för att sådana möjligheter ges och föreslår, att personer som inte genomgått lärarhögskola men som genom studier och/eller verksamhet i folkbildnings/folkrörelse- arbete eller på annat sätt skaffat sig kunskaper och färdigheter som är till- räckliga för tjänsten skall kunna anställas som extra lärare. Som sådan skulle den anställde inte behöva riskera att förlora sin tjänst till person som genom- gått lärarhögskola. Eftersom den enskilda skolan bäst kan bedöma sina spe- ciella behov bör det ankomma på dess styrelse att pröva behörigheten. Vill- koren för behörighet till lärartjänst behandlas vidare i avsnitt 15.2.3.
Möjligheten att skapa en för varje enskild skolas arbete lämplig sam- mansättning av lärargruppen föreligger framför allt vid anställningstillfället. Om en styrelse senare skulle vilja ändra sammansättningen av ett lärarråd genom att säga upp en lärare. som inte fungerar på det sätt man anser nödvändigt eller önskvärt — och som man förutsatte vid anställningstillfället — är möjligheterna begränsade.
Utredningen har övervägt om dessa möjligheter bör vidgas. Förekomsten av olika uppfattningar bland lärarna även i frågor som är
2 Skolenkäten. sid. 15. 45—46.
3 Skolenkäten. sid. 22. 68.
av grundläggande betydelse för en huvudmannaorganisation behöver i och för sig inte vara något negativt för en rörelseskola. Det kan tvärtom stimulera idédebatten. Att en lärare inte delar huvudmannaorganisationens ideologi eller inte bedöms arbeta tillräckligt engagerat för dess intressen kan därför enligt utredningens uppfattning inte vara tillräckligt skäl för en uppsägning.
Om däremot en lärare på en rörelseskola i sin verksamhet på skolan aktivt motarbetar dess huvudman. kan detta medföra att skolan inte kan fungera efter de riktlinjer som huvudmannen dragit upp. i sådana fall synes. enligt utredningens mening, vad som sägs i förarbetena till lagen om anställnings— skydd ge stöd för uppfattningen att en sådan lärare skall kunna skiljas från sin tjänst.
6.1.3.4 Sammanfattande synpunkter
Det är utredningens uppfattning att varje folkhögskola. för att kunna fylla de uppgifter som angivits i avsnitten 6.l.l och 6.1.2. måste ha frihet — att själv välja målgrupperna för sin verksamhet. — att själv planera sitt kursutbud och i samråd med aktuella deltagargrupper
ansvara för utformningen av de enskilda kursplanerna samt — att vid anställning av nya medarbetare välja bland behöriga sökande utan att vara bunden av de meriteringsregler som gäller i andra skolformer.
6.1.4. Folkhögskolan och internatet
Folkhögskolans lärarutredning anförde i sitt betänkande Lärarutbildning/ör
folkhögskolan (SOU 1967147) internatet som ett kännetecken på folkhög- skolan, Där framhölls de fördelar internatet innebär genom att erbjuda en miljö som bidrar till att nå skolans och kursens mål.
I dag är bilden inte lika entydig. En ökande andel studerande vid de långa kurserna väljer att bo utanför skolan. Orsakerna härtill är flera. En del elever har familj och föredrar naturligt nog att bo kvar i sina egna bostäder. Andra har funnit inackorderingskostnaderna så höga. att det inte ter sig ekonomiskt fördelaktigt att bo i internatet. Sådana motiv kombineras ibland med en ökande tveksamhet att bo lång tid i kollektiv, när man kanske före folkhögskolestudierna blivit van att bo i egen bostad. Flertalet elever bor dock fortfarande i internat. Av utredningens skolenkät framgår att läsåret 1973/74 81 "m av de maximalt tillgängliga internatplatserna ut- nyttjades. och att 55 % av eleverna bodde i internaten.2
De lediga lördagarna och det faktum att många elever har bil har gjort det möjligt också för de elever som bor i internatet att både vid veckosluten och under arbetsveckan hålla kontakt med hemmiljön. Detta ökar svårig- heten att få en lugn rytm i skolans liv. begränsar tillfällena till personliga kontakter och motverkar strävan att öka de gemensamma upplevelserna. Av de 50 skolor som anordnar regelbunden kvällsundervisning uppger 8 att externateleverna inte deltar i denna och 28 att de deltar fast i mindre utsträckning än de elever som bor i internatet.3
lnternatens funktion har under senare år i viss mån förändrats också därigenom att lärare inte bor på skolan i fullt samma utsträckning som tidigare. Detta kan bl.a. bero på att de funnit det alltför påfrestande att
bo på skolan med de täta och nära elevkontakter detta inneburit men också på att lärarbostäderna inte längre betraktas som tjänstebostäder och därför vid många skolor inte anses böra subventioneras. Att flytta från skolan kan därför också för en del lärare te sig ekonomiskt fördelaktigt. Lärarnas utflyttning har dock hittills varit av begränsad omfattning. Enligt en av SÖ gjord undersökning har sedan år 1971 av de 460 lärare och rektorer som då bodde på skolorna 36 flyttat därifrån. Av folkhögskoleutredningens skolenkät framgår att läsåret 1973/74 4 ”_ av de heltidsanställda lärarna — eller 490 stycken — bodde inom respektive skolas område.4
Utredningens undersökningar ger vid handen att både elever och lärare i övervägande grad bedömer internatet positivt. Bland de elever som läsåret 1973/74 bodde i internat trivdes 84 % bra eller mycket bra. Den största gruppen — eller 40 ”n — ansåg sig få ut mycket mer av studierna tack vare internatet (med en övervikt av manliga elever med 41 mot 32 ”n). En fjär- dedel ansåg sig få ut varken mer eller mindre av studierna därför att de bodde på skolan (21 ”|. män mot 2 % kvinnor), medan endast % menade att de fick ut mindre.5
Två tredjedelar av lärarna vid folkhögskolor med internat ansåg att in- ternatet är en fördel för både skolan och dess elever. Endast 12 % betraktade internatet som en nackdel för skola och elever. Lärarna tillfrågades också om vad de ansåg vara positivt respektive negativt med internatformen för skolan och eleverna, Som skäl till en positiv värdering både för skolan och eleverna angavs framför allt sociala faktorer, såsom att internatet ger "bättre sammanhållning, kontakt och gemenskap", ger "social uppfostran" och trä- ning i samarbete, underlättar ”samvaro och kontakt utanför schemat" samt påverkar kontakten mellan lärare och elever positivt. Bland faktorer som från skolans synpunkt är negativa angavs framför allt att internatet medför för stort ansvar och arbete för personalen. Som negativa faktorer för eleverna nämndes företrädesvis att studieron störs, sociala problem och alkohol- och narkotikaproblem samt att det är svårt att leva i internat. Det är emellertid endast en minoritet av lärarna som angett negativa synpunkter på inter- natformen (159 lärare när det gäller skolan och 273 när det gäller eleverna; hela antalet lärare vid skolor med internat var 1074).6
En diskussion av internatets ställning inom folkhögskolan måste också ta hänsyn till förekomsten av externatfolkhögskolor (se vidare kapitel 11). Två självständiga folkhögskolor, S:t Eriks och Birkagårdens i Stockholm. saknar helt internat. Därtill kommer några filialer samt ett flertal s. k. dag- folkhögskolor. som är fristående kurser knutna till folkhögskolor med in- ternat. Erfarenheterna från vissa av dessa externat säger. att man också inom denna form av folkhögskola kan åstadkomma studiemiljöer som främ- jar deltagarnas personliga och sociala utveckling. Vid många av dem är också samarbetssituationen rörande undervisning och fritid väl utvecklad. Externaten torde ha kommit för att stanna.
6.1.4.l Sammanfattande synpunkter
Av vad som ovan sagts framgår att internatet fortfarande spelar en viktig roll inom folkhögskolan men också att dess betydelse av olika skäl håller på att förändras. Utredningen anser därför att internatet i framtiden inte
4 Skolenkäten. sid. 15. 47.
5Elevenkäten. sid. 56—57. Tabellbilagan.
sid. 172—176.
6 Lärarenkäten. sid. 120—122, 215—220.
generellt kommer att kunna betraktas som ett kännetecken på folkhögskolan. Det rymmer emellertid — som också de refererade undersökningarna ger vid handen — så stora värden, att det även i fortsättningen kommer att vara av väsentlig betydelse för de flesta folkhögskolors verksamhet. För kortare kurser är internaten ofta praktiskt nödvändiga. Umgänget utanför studietiden och möjligheten till koncentration på studier kan väsentligt bidra till att öka motivationen hos många elever. Vidare kan de studerandes per- sonliga och sociala utveckling, som ovan har givits en central plats i be- skrivningen av folkhögskolans övergripande mål, verksamt främjas om sko— lan erbjuder rika tillfällen till kontakt mellan elever och lärare på fritiden såväl som i själva undervisningen.
Väl fungerande internat förutsätter emellertid lärare och annan personal som har skolmiljön i dess helhet som sin arbetsuppgift. Ett vidgat studium av hur internatsituationen kan utnyttjas på bästa sätt behöver göras. Det kan lämpligen ske genom att medel ställs till förfogande för en studie härav inom ramen för det pedagogiska utvecklingsarbete som SÖ bedriver.
6.1 .5 Arbetsformerna i folkhögskolan
Arbetsformer används här som en samlande beteckning på de åtgärder som vidtas vid en skola i syfte att nå de mål som är aktuella. Eftersom folk- högskolans övergripande målsättning har att göra med individens personliga utveckling, kan man inte dra någon skarp skiljelinje mellan verksamhet under lektioner och på fritid. Arbetsformerna — med den innebörd som begreppet här får— kommer därför att beröra såväl lektionstid som tid utanför lektionerna.
Idet föregående har fastslagits att folkhögskolan har ett mycket vidsträckt arbetsområde och att de enskilda skolorna har en utomordentligt stor frihet att bestämma målgrupper, utforma kursplaner och välja medarbetare. En konsekvens härav blir att folkhögskolan kännetecknas av en mycket stor frihet att välja arbetsformer. Endast när det gäller tillgången på lärartimmar styrs skolorna i detta avseende av central lagstiftning. 1 den dagliga verk- samheten på en skola kan dock friheten att välja arbetsformer begränsas av beslut som fattats av skolans huvudman och styrelse.
Eftersom folkhögskolan bör ta strävan efter att främja elevernas personliga och sociala utveckling till utgångspunkt för arbetet. blir det naturligt att låta studierna koncentreras kring det som deltagarna upplever som problem och inte kring skolämnen. De arbetsformer som kommer till användning bör därför präglas av den prob/enn'en/terade pedagogik som utredningen ut- talade sig för redan i kapitel 2 av delbetänkandet Folkhögskolans fritids/e- dara/bildning.
Den första fasen i ett sådant arbetssätt blir att fastställa vilka problem- områden som skall behandlas. Sammanställningar av människors behov av det slag som gjorts i kapitel 5 kan vara läraren till hjälp när det gäller att ange i vilken riktning man skall söka frågeställningarna men kan inte ersätta en inventering av vilka problem som känns påträngande av de män- niskor det gäller. Varje grupp måste nämligen börja i sin egen situation och formulera sina egna problem.
Probleminventeringen kan emellertid leda till att man från deltagarna
får listor över problem, som dels är sinsemellan mycket olika och dels är starkt knutna till deltagarnas individuella upplevelser och därför kan tyckas ha ringa räckvidd. Det som av en människa upplevs som problem står emellertid alltid _i relation till förhållanden utanför hennes egen situation. Hon behöver därför få perspektiv på denna, så att hon kan se hur den är infogad i en större helhet. När de individuella problemställningarna klar- Iagts bör därför de studerande tillsammans söka sambanden mellan dessa och sammanföra dem till större problemområden. Studiernas syfte blir sedan att belysa dessa områden ur det vidgade perspektiv som gruppens samlade erfarenheter och tillgängligt kunskapsstoffskänker. Lärarens uppgift i denna process blir inte att styra deltagarna men att stimulera dem i deras sökande efter perspektiv och möjligheter till handling.
Problemcentrerade studier gör det naturligt att integrera praktiska erfa- renheter och kunskapsstoff från olika områden i långt högre grad än som nu sker på de flesta håll. För att exempelvis förstå problem som finns inom arbetslivet kan man behöva såväl praktiska erfarenheter som historisk bak- grund och kunskaper i samhällsfrågor. ekonomi och beteendevetenskap. Ämnet kan belysas genom skönlitterära skildringar, som ofta kan fördjupa förståelsen av de problem som studeras. Vid redovisningen kan man förutom muntlig och skriftlig framställning använda olika former av skapande verk- samhet och estetiska uttryckssätt. Problemcentrerade studier medför också behov av fältstudier i större omfattning än som nu förekommer.
För att det arbetssätt som ovan skisserats skall kunna genomföras mera allmänt måste hinder av olika slag övervinnas. Många lärare har andra upp- fattningar om vad kunskap och undervisning innebär. Elevernas förvänt- ningar är till stor del styrda av ett mera traditionellt betraktelsesätt. Modeller för hur problemcentrerade studier genomförs finns fortfarande i alltför liten utsträckning. Det är därför, enligt utredningens mening, viktigt att för- utsättningarna för problemcentrerade studier, metoderna för deras genom- förande och de krav som detta arbetssätt ställer på både lärare och elever ytterligare behandlas i det pedagogiskt/metodiska utvecklingsarbete som SÖ bedriver liksom i lärarnas utbildning och fortbildning. Ur tillgängliga resurser bör medel anvisas härför.
Verksamheten vid folkhögskolan både i studierna och på fritiden bör enligt utredningens mening präglas av en fortlöpande dialog mellan lärare och elever. Verklig dialog förutsätter, att ingen av de deltagande parterna anser sig stå över den andre. Den måste bygga på ett ömsesidigt förtroende och en beredskap att lära av varandra. Detta får viktiga konsekvenser för lärarrollen. Riktningsgivande för lärarens insatser måste då vara att han samarbetar med de studerande i deras sökande efter kunskap. De närmare konsekvenserna av detta synsätt utvecklas i kapitel 7.
I ett arbete med denna inriktning kommer gränserna mellan undervisning, lektioner och annan tid för samvaro att suddas ut. Självfallet utgör i det läget internatet, det gemensamma boendet och lärarnas närhet en fördel. Det är emellertid utredningens uppfattning, att folkhögskolans mål också kan nås vid kurser som inte har tillgång till internat, något som också framgår av vad som tidigare sagts.
6.1.5.l Sammanfattande synpunkter
Det är utredningens uppfattning, att folkhögskolans arbetssätt i hög grad bör präglas av en problemcentrerad pedagogik. Förutsättningarna för detta arbetssätt och metoderna för dess genomförande behöver närmare belysas genom pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. Medel bör ut till- gängliga resurser anvisas härför.
Såväl under studierna som på fritiden bör förhållandet mellan lärare och elever bygga på ömsesidigt förtroende och beredskap att lära av varandra. Konsekvenserna av utredningens syn på folkhögskolans arbetssätt utvecklas närmare i kapitel 7.
6.2. Vissa konsekvenser av utredningens överväganden av vad som kännetecknar folkhögskolan
1 avsnitt 6.1 har utredningen sökt ange folkhögskolans huvudsakliga kän- netecken. Det gemensamma för alla svenska folkhögskolor skall sålunda enligt utredningen vara följande.
— Folkhögskolan skall tillgodose bildnings- och utbildningsbehov som fö- rekommer hos enskilda. grupper, organisationer och samhälle i den män inte samhället på annat sätt organiserar sådan utbildning i tillräcklig om- fattning och om folkhögskolan kan bedömas ha resurser att genomföra utbildningen. — Övergripande — och därigenom samlande och styrande — skall vara strävan att med varje kurs utveckla ansvarskänsla för andra och förtroende för egen förmåga att ensam och tillsammans med andra göra insatser. Detta är en förutsättning för en upplevelse av delaktighet i och arbete för en utveckling av ett samhälle som präglas av gemenskap och solidaritet. — Folkhögskolan skall därvid präglas av så gott som fullständig lokal frihet när det gäller vem kurserna vänder sig till, innehållet i kurserna. längden av kurserna och sättet att genomföra kurserna och mycket stor lokal frihet när det gäller valet av medarbetare. Vid val av uppgifter inom det vidsträckta arbetsområdet och de ständiga ställningstaganden som friheten i olika avseenden innebär skall sålunda hela tiden målet vara riktningsgivande: att stimulera förmågan till kulturell upplevelse och kulturellt uttryck, till social inlevelse och social insats.
Med denna inriktning av verksamheten kan folkhögskolan anses väl läm- pad att möta många av de eftersatta behov som finns hos samhälle. or- ganisationer och individer. ] några avseenden har i de resonemang som här förts fram till dessa ståndpunkter vissa konkreta detaljfrågor rörande de arbetsvillkor som måste gälla för folkhögskoleverksamheten utelämnats. Dessutom saknas på många punkter den konkretisering som kan vara nöd- vändig för att principens innebörd bättre skall framgå. Dessa kompletteringar behandlas i det följande.
6.2.1. Åldersgräns för _ folkhögskolestudier
6.2.l.l Utredningens överväganden
De enskilda folkhögskolornas rätt att själva välja sina målgrupper har hittills författningsmässigt endast begränsats av bestämmelsen, att en sökande för att kunna antas, skall fylla minst 18 år under det kalenderår då kursen börjar, såvida inte SÖ ger dispens. En folkhögskola, Vårdinge, har nu ge- nerellt tillstånd att ta in elever redan från 16 års ålder. SÖ lämnar också i viss utsträckning individuella dispenser att påbörja folkhögskolestudier före 18 års ålder. Dessa uppgick läsåret 1972/73 till 183, 1973/74 var de 337 och 1974/75 416.
Motiven för sådan dispens varierar. Ofta har de varit av social att. ibland har föräldrar som fått arbete utomlands bedömt miljön på ett folkhögsko- leinternat som ett lämpligare alternativ för sina barn än att ta dem med till utlandet eller ordna inackordering på gymnasieort. Under de senaste åren har folkhögskolor som motiv för åldersdispenser angett också svårighet att få tillräckligt underlag för lärartjänster.
SÖ har i allmänhet bifallit dispensansökningarna. [ beslutet hari allmänhet angetts att SÖ förutsätter att vederbörande inte antas. om det finns äldre sökande som därigenom skulle utestängas. Utredningen har vid sin prövning av frågan om åldersgränsen utgått från att en generell gräns vid minst 16 år är ofrånkomlig med hänsyn till den nioåriga skolplikten. Det kan dock i vissa fall finnas starka skäl för att ge också yngre ungdomar möjlighet att delta. Så blir t. ex. kurser kring generationsfrågor mer meningsfulla om också ungdomar i skolåldern kan delta.
Också när ungdoms- och elevorganisationer i samverkan med folkhög- skolor vill organisera kurser som innebär medlemsskolning kan l6-årsgrän- sen visa sig vara för hög. Det synes önskvärt att folkhögskolan skall kunna medverka i kurser av dessa och liknande slag med tanke på att det hör till folkhögskolans uppgift att utveckla människors förmåga till socialt sam- spel, ge träning i demokratiskt ansvarstagande och delta i folkrörelsernas utbildningsverksamhet.
När det gäller den generella åldersgränsen för folkhögskolestudier har utredningen främst prövat två alternativ, nämligen 16 och 18 år.
För en gräns vid lö är talar bl. a. den sänkta myndighets- och rösträtts- åldern. Det kan synas önskvärt att ungdomar får tillfälle att genom studier vid folkhögskola vidga sin kännedom om samhällets sätt att fungera innan de får fulla medborgerliga rättigheter och skyldigheter.
Vidare förekommer det att ungdomar efter genomgången grundskola tve- kar att påbörja studier vid gymnasieskola. Andra söker men blir inte antagna, i varje fall inte till den Studieväg de i första hand valt. Av dem som påbörjar gymnasiestudier avbryter en andel, som beroende på linje varierar mellan 16 och 20 %, sina studier. Gymnasieskolegruppen konstaterar i en rapport 1975 att dessa grupper löper störst risk bland 16—19-åringar att stöta på problem antingen på arbetsmarknaden eller i den fortsatta utbildningen.7
Folkhögskolan skulle kunna bidra till att möta de behov som därigenom aktualiseras på olika sätt. För en del ungdomar skulle ett eller annat år vid folkhögskola kunna befrämja en mognadsprocess som gör dem bättre rustade att välja Studieväg och yrke. Andra tvekar att satsa på en studiegång
7 Utbildning m.m. för l6—l9-åringar (Ds U l975zl8).
som omspänner ett eller flera läsår. Deras önskemål skulle kunna tillgodoses genom kortare folkhögskolekurser, anpassade till deltagarnas behov av stu- dier som förbereder för inträde på arbetsmarknaden eller av fördjupad orien- tering om studievägar och yrkesalternativ. kanske infogade i en återkom- mande utbildning.
Speciella argument fören sänkning av hittillsvarande intagningsålder finns för ytterligare ett par grupper. Den ena är ungdomar som söker till mu- siklinjerna. Instrumental färdighet måste nämligen i regel övas intensivt före 18-årsåldern för att någonsin kunna utvecklas fullt. Den andra kategorin utgöres av sådana ungdomar som satsar på kvalificerade idottsinsatser men som inte av det skälet vill avstå från grundläggande utbildning. För dem är folkhögskolan med sin anpassningsbara kursplan ofta mycket lämplig.
Det förekommer slutligen att enskilda skolor som argument för att få ta in 16-åringar anför behovet att kunna utnyttja sin kapacitet även då antalet ansökningar till de långa kurserna sjunker.
För bibehållande av åldersgränsen vid 18 år talar framför allt. att ungdomar i denna ålder i någorlunda stor omfattning har den erfarenhet av arbetsliv och samhälle, som är en av förutsättningarna för det fria arbetssätt. som ofta används vid folkhögskolorna. Den större mognad som ungdomarna uppnått i denna ålder torde också ge ökad stabilitet åt det sociala livet vid skolorna. Vidare undviker man med denna gräns konkurrens mellan folk- högskola och gymnasieskola om elever som nyss gått ut grundskolan.
Utredningen har också övervägt möjligheten att i stället för åldersgräns införa krav på att den sökande före inträdet på folkhögskola skall ha någon form av arbetslivser/arenhet. 1 så fall måste man emellertid ange både längden och arten av denna. Regler måste också utformas med tanke på dem som efter skolans slut gått arbetslösa. Man kan också ställa frågan om arbets- livserfarenhet är lika berättigad som behörighetsgrund för alla kurser vid folkhögskola eller om man måste skapa variabla behörighetsgränser. Några av de exempel som ovan getts — önskvärdheten att ungdomar kan delta i kurser i generationsfrågor och medlemsskolning samt behovet av att kunna tillgodose utbildningsbehov för unga musikanter och idrottsmän — talar för att enhetliga krav på arbetslivserfarenhet inte kan uppställas som behö- righetsgrund för alla folkhögskolekurser. Utredningen har också i övrigt funnit kvalitetskraven svåra att bemästra och har därför avstått från att resa ett allmänt krav på arbetslivserfarenhet för tillträde till folkhögskolans kurser.
6.2.1.2 Utredningens förslag
Utredningen har med utgångspunkt i ovanstående resonemang stannat för att föreslå att 18-årsgränsen fortfarande skall gälla för antagning till folk- högskola.
De skäl som anförts för en sänkning av åldersgränsen till 16 år motiverar emellertid enligt utredningens uppfattning att elever i begränsad omfattning skall kunna antas före 18 års ålder. Vårdinge folkhögskola bör sålunda även i fortsättningen få ta emot elever från 16 års ålder.
Antalet framställningar om åldersdispens till SÖ utgör för närvarande en administrativ belastning för ämbetsverket. Värdet av arbetsinsatsen kan
ifrågasättas om avslagen är få. Detta kan i sin tur bero på att goda skäl för ansökningar förelegat i de fall man vänt sig till SÖ. Det förefaller uppen- bart att dispensmöjligheter bör förekomma även i framtiden. Skolorna bör ha möjlighet att ta hänsyn till de sociala skäl som föreligger och till tillfälliga sysselsättningsproblem. Det förefaller med dessa utgångspunkter lämpligt att varje skola själv får ta ställning till åldersdispenser för ett begränsat antal elever. Antalet föreslås uppgå till högst 10 % av antalet elever vid kurser om minst 15 veckors längd. I varje enskilt fall skall särskilda skäl, exempelvis arbetslöshet, föreligga.
Med tanke på att — som närmare utvecklats i övervägandena i föregående avsnitt — vissa utbildningsbehov i åldersgruppen 16—18 år bättre torde kunna tillgodoses genom kortare kurser föreslår utredningen. att personer som fyllt 16 år. efter SÖ:s medgivande, skall kunna antas till kurser av kortare var- aktighet än 15 veckor utan att räknas in i den andel om 1 % som ovan föreslagits för de längre kurserna.
Som i föregående avsnitt påpekats är det emellertid också önskvärt att göra det möjligt även för ungdomar under 16 år att delta i vissa kurser. Utredningen föreslår därför. att skolorna får rätt att till kurser om högst tre veckors längd, förlagda i huvudsak till skolornas egna lokaler och an- ordnade i samarbete med barn- och ungdomsorganisation, anta elever som fyllt minst 14 år. För valet av just denna åldersgräns talar att det är kring denna ålder som ungdomsorganisationernas ledarutbildning tar sin början. Denna bedrivs ofta i studiecirklar — där just ljortonsårsgränsen gäller — och det är i många fall önskvärt att utforma den som en kombination av cir- kelstudier och folkhögskolekurser. Med denna åldersgräns blir det också möjligt för folkhögskolorna att i samarbete med berörda organisationer an- ordna kurser som syftar till att överbrygga motsättningar mellan genera- tionerna.
6.2.2 lnträdeskrav
Utredningen föreslår inga allmängiltiga minimifordringar för deltagande i folkhögskolornas kurser utöver lS-årsgränsen. Om enskilda skolor finner det motiverat att för vissa kurser kräva specificerad bakgrundserfarenhet skall dock detta vara möjligt.
Utredningen har också prövat huruvida en sökande skall kunna antas om studierna innebär att han huvudsakligen under sin folkhögskolekurs studerar på samma nivå som han gjort tidigare i annan skolform eller vid annan folkhögskola. Utredningen har i detta avseende fört följande reso- nemang. Det är ofta svårt att fastslå på vilken nivå studier bedrivs annat än med mycket grova mått. Även om nivån kan bedömas vara likartad mellan två kurser, växlar ofta ämnen och ämnesinnehåll från kurs till kurs på ett sådant sätt att nivåfrågan blir mindre väsentlig. Därtill kommer att arbetsformerna kan vara så olika mellan två kurser att den nya kursen inte kan ses som en från samhällets synpunkt onödig dubblering. Eftersom folk- högskolans övergripande mål är att främja elevernas personliga utveckling synes det vidare föga meningsfullt att utifrån en jämförelse av kursinnehåll söka avgöra om en folkhögskolekurs innebär en dubblering av studier i andra skolformer. Utredningen bedömer det alltså inte motiverat eller prak-
tiskt genomförbart att bestämma intagningsregler som skulle ha till syfte att hindra att en studerande genomför studier "på samma nivå" två gånger. Självfallet är det dock av vikt, såväl ur individens som ur samhällets syn- vinkel att man vid skolan noga prövar vad en studerande tidigare har för studieerfarenheter så att omotiverad dubblering undviks.
6 . 2 . 3 Kurser inom folkhögskolan
6.2.3.1 Kurstyper
Enligt nu gällande folkhögskoleförordning kan vid folkhögskola finnas tre olika slag av kurser, nämligen vinterkurser, sommarkurser och ämneskurser. Tidigare var lärares tjänster och tjänstgöringsskyldighet knutna till vinter- och sommarkurserna. Ämneskurserna — som tillkom senare — kunde efter SÖ:s medgivande få räknas in i undervisningsskyldigheten.
1 dag ter sig situationen på väsentliga punkter annorlunda. Sommarkur- serna har sedan några år helt upphört. Många ämneskurser har samma längd som vinterkurser. Folkhögskolans speciallinjer—även de fleråriga — redovisas oftast som fristående ämneskurser. Vinterkursens betydelse somiadmini- strativ enhet har därigenom starkt reducerats. Lärares undervisningsskyl- dighet. slutligen. fastställs genom avtal, och tjänstgöring vid olika slags kurser behandlas lika.
Utredningen finner det därför inte längre befogat att upprätthålla den ovan refererade indelningen i olika slags kurser. I den mån SÖ för hand- läggning och statistik finner behov av att kurser redovisas i vissa kategorier, exempelvis efter längd, målgrupp, huvudsakligt studieinnehåll etc., bör ver- ket utfärda anvisningar härför.
6.2.3.2 Indelning i årskurser
Nu gällande indelning i årskurser har sitt ursprung i en situation. där så gott som samtliga studerande kom till folkhögskolan med enbart folkskola som bakgrund. Alla ansågs då börja en första årskurs och därefter i vissa fall fortsätta i en andra.
Med den synnerligen varierande erfarenhets- och utbildningsbakgrund de elever har, som nu rekryteras till långa kurser, är föreställningen om en i allt väsentligt enhetlig bakgrund för en första årskurs helt orimlig. Om man å andra sidan väljer att placera vissa nya elever i andra eller tredje årskurs visar det sig ofta att kunskapsprofilen är så ojämn att placeringen inte heller då blir helt lämplig.
För att möta detta problem har folkhögskolorna i viss mån redan börjat tillämpa en icke årskursbunden undervisning, genom att eleverna fått välja studieinnehåll efter förkunskaper och intressen.
Nivågrupperad undervisning tillämpas vid de flesta skolor i matematik och språk. En del folkhögskolor har helt eller i stor omfattning övergått till nivå- och stoffgrupperad undervisning. Skolornas erfarenheter av detta sätt att organisera verksamheten är positiva.
Avgörande för behörigheten till högre studier är enligt riksdagens beslut i anledning av proposition 1975z9 angående reformering av högskoleutbild-
ningen antalet studieår och uppnådd kunskapsnivå i vissa ämnen (för allmän, resp. särskild behörighet). Den som saknar grundskolekompetens bör så- lunda för allmän behörighet gå tre år på folkhögskola och den som har grundskolekompetens bör gå två år. Uppnådd kunskapsnivå dokumenteras genom ett intyg om den behörighetsnivå eleven befinner sig på då han lämnar skolan, vilket på begäran utfärdas av lärarrådet. Det åligger den centrala organisationskommitten för högskolereformen (H 75) att överväga närmare föreskrifter härom. Behörighetsfrågor behandlas ytterligare i kapitel 14.
Eftersom alltså årskursindelningen inte längre svarar mot ett behov och eftersom en alternativ organisationsform för studierna med gott resultat prövats inom folkhögskolan föreslår utredningen. att föreskrifter om in— delning i årskurser inte skall ingå i den nya folkhögskoleförordningen.
6.233. Kurslängd
[ folkhögskoledebatten hävdas ofta att skolformens möjligheter att påverka deltagarnas personliga utveckling är beroende av den längd en kurs har. Det kan finnas visst fog för detta: förutsättningarna för att studierna vid en folkhögskola skall främja deltagarnas personliga utveckling förbättras antagligen i väsentlig grad om kursen är lång. Men man kan också hävda, att även korta kurser — liksom all mänsklig samvaro — ofta har långtgående konsekvenser för dem som deltar.
Man kan därför inte göra gällande att långa kurser — om 30—34 veckor — är nödvändiga för att folkhögskoleverksamhet i ordets rätta mening skall kunna bedrivas. För ett par årtionden sedan var kurser om ca 24 veckor de vanligaste inom svensk folkhögskola. Som jämförelse kan nämnas att i dansk. folkhögskola kurser kortare än fem veckor dominerar vad antalet deltagare beträffanoch att läsåret 1971/72 endast 850 av landets sammanlagt 23 000 folkhögskolestuderande deltog i kurser med en längd som motsvarar våra vinterkursers.
Även om en lång tids kontakt med en folkhögskolemiljö sätter djupare spår än en kort tids, kan därför inte två- och treåriga åttamånaderskurser ses som en förutsättning för ett meningsfullt innehåll i folkhögskolebe- greppet. Längden av varje enskild kurs måste fastställas utifrån målgruppens behov, förutsättningar och tidsmässiga möjligheter.
I diskussionen om utformningen av enskilda folkhögskolors program kommer den omständigheten, att en omfattande långkursverksamhet ger stabilitet åt verksamheten och ökar möjligheten att arbeta med genomgri- pande skoldemokratiska metoder, att väga tungt. Av stor praktisk betydelse kommer också de pedagogiska och administrativa svårigheterna med många korta kurser att vara. Varje skola kommer bl.a. av dessa skäl att sträva efter att organisera så många långa kurser som möjligt.
Nu gällande folkhögskoleförordning fastställer att varje folkhögskola skall organisera minst en vinterkurs. "Vinterkurs skall, om ej Skolöverstyrelsen finner särskilda skäl medgiva annat. omfatta 22—30 veckor och må i intet fall anordnas för kortare tid än 21 veckor." Vilka regler som gäller för folk- högskolan i övriga nordiska länder, framgår av kapitel 4.
Utredningen strävar att med sina förslag bevara och stärka de enskilda
skolornas frihet. Det kunde av detta skäl vara anledning överväga att slopa alla regler om minsta kurslängd vid varje skola. Utredningen har trots detta beslutat föreslå att varje skola varje år skall organisera minst en kurs med minst 15 veckors varaktighet. Utredningen har funnit det vara väsentligt att ett tillräckligt stort antal varierade långa kurser erbjuds allmänheten och att varje skola inom sig rymmer såväl långa som korta kurser. För lärarnas arbetssituation och för vissa av de studerande är de långa kurserna också angelägna. Dessa kurser bör vara minst 15 veckor av flera skäl. Tre kurser om 15 veckor kan genomföras under ett år. Antalet kursstarter för långa kurser blir härigenom fler än med nuvarande regler. Behörighetskraven har visat sig i allmänhet kunna knytas till kurser om minst 30 veckor, varav följer att 15-veckorsmåttet ger goda kombinationsmöjligheter. Det förefaller också troligt att det är lättare att få ledigt från arbete under en 15-veckorsperiod än under en 34-veckorsperiod liksom också att nnansie- ringen underlättas.
Utredningens förslag på denna punkt innebär självfallet inget hinder för skolor att arrangera väsentligt längre kurser.
Utredningen föreslår vidare att den ovan föreslagna kursen om minst 15 veckors längd skall omfatta minst 20 deltagare. Flera skäl talar härför. Ett alltför litet antal deltagare — leder till att kursen inte vinner önskvärd stadga, — minskar bredden av erfarenheter och kunskaper som tillföres kursen genom deltagarnas bakgrund, — begränsar möjligheterna att utnyttja lärare med varierande ku1skaper och erfarenheter. — begränsar möjligheterna till varierande arbetsformer.
Utredningen menar att det föreslagna minimiantalet är tillräckligt stort för att motverka de anförda nackdelarna.
Vid sidan om den föreslagna 15-veckorskursen kan skolorna i princip i obegränsad omfattning anordna andra kurser utan att vara bundna av något i förordning fastslaget minimiantal elever. Utredningen förJtsätter emellertid att skolorna vid antagningen tar hänsyn till de pedagogiska och andra behov som gör sig gällande vid varje enskild kurs.
Utredningen har också övervägt frågan om hur kort en folkhögsleekurs skall kunna vara. Nu gällande bestämmelser föreskriver en minsta kurslängd om en vecka, dvs. fem dagar. För kurser om två dagars varaktigtet har SÖ sedan en tid beviljat generell dispens om de genomförts i samverkan med annat studiearbete eller är en del av exempelvis en organisation; verk- samhet. Dessa beslut från SÖ har grundats på ett uttalande i propositionen om fackskolorna av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet. stats- rådet Edenman, som menade att det kunde vara av värde att försöksvis skaffa erfarenhet också av ämneskurser kortare än en vecka.
Sådan erfarenhet föreligger nu. Folkrörelserna har uppenbarligen behov av dessa kurser. Det finns goda möjligheter att göra den korta ku*stiden meningsfull från studiesynpunkt om den ingår i ett större aktivitetssam- manhang. Folkhögskolorna bör vidare i konferensform kunna orc'na in- formationer om aktuella utredningar — ofta tillsammans med organisationer — och knyta an till lokal kulturverksamhet med punktinsatser av tvåda- garskaraktär. Utöver dessa skäl tillkommer den omständigheten att det stat-
liga dagstudiestödet till ämneskurser i kombination med studiecirklar skall kunna utgå också för kurser av två dagars varaktighet. Med anledning härav föreslår utredningen att tidsgränsen för de kortaste ämneskurserna minskat från fem dagar till två dagar.
6.2.4. Obligatoriska ämnen fjol/(högskolan
Folkhögskoleförordningen föreskriver som obligatoriska ämnen i första års- kurs svenska språket. litteratur, historia. samhällslära, psykologi, matematik och musik samt minst ett av ämnena geografi. fysik, kemi och biologi med hälsolära. För andra och tredje årskurs stadgas att förutom musik ett lämpligt urval av de ovan nämnda ämnena skall ingå jämte i övrigt de ämnen som anses böra upptas med hänsyn till skolans syfte.
För framtiden har utredningen övervägt en föreskrift om att varje längre kurs skulle ha huvudområdena samhällskunskap — som inkluderar historia — naturvetenskap, beteendevetenskap samt estetiska upplevelse- och ut- trycksämnen i viss omfattning på programmet men funnit sig böra avstå från ett sådant krav. Varje föreskrift i dessa avseenden kan medföra konstlade lösningar i praktiken. Vidare skulle den problemcentrerade undervisning som utredningen förespråkar rent av kunna motverkas om i den nya folk- högskoleförordningen inskrevs regler om obligatoriska ämnen.
Utredningen finner därför varje försök att binda skolformens arbetssätt genom att ange vissa skolämnen som obligatoriska vara olämpligt.
Det är emellertid utredningens uppfattning att längre kurser även i fort- sättningen bör ha viss bredd och att man bör sträva efter att bredda också det kunskapsstoff som behandlas i kortare kurser. Utredningen förutsätter att den frågan kontinuerligt behandlas i lårarfortbildning och rektorskon- ferenser och att tillsynsmyndigheten på olika sätt söker stimulera skolorna att inte erbjuda innehållsmässigt alltför snäva längre kurser. Det är särskilt angeläget att skolorna erbjuder eleverna tillfälle att utveckla sin skapande förmåga också på andra områden än det verbala. Att musik försvinner som obligatoriskt ämne i alla årskurser bör alltså inte leda till minskat utrymme för estetiska studier vid mera allmänt inriktade kurser. Även vid kortare kurser kan olika slag av skapande verksamhet bli värdefulla inslag. Likaså är det väsentligt att skolorna i fortsättningen liksom nu vid alla slags kurser söker stimulera deltagarna till motion. Tidigare har folkhögskoleförordning- en ålagt skolorna att vid alla kurser bjuda möjlighet till sådan verksamhet.
6.2.5. Skolornas rätt till profilering
] nära anslutning till diskussionen om innehållet i folkhögskolornas kurser har utredningen övervägt frågan om skolornas rätt att profilera sig. Det ligger nära till hands att ta sin utgångspunkt för diskussionen härav i det faktum att organisationer av folkrörelsekaraktär står bakom många folkhögskolor. Sådana huvudmän önskar naturligt nog att deras skolor skall kunna profilera sig i enlighet med rörelsens grundläggande idéer. Att sam- hället stöder sådana skolor och i statsbidragshänseende jämställer dem med övriga folkhögskolor kan ses som ett uttryck för att förekomsten av sådana rörelser och till dem knutna skolor betraktas som ett värde för samhället
självt. Av detta faktum kan man dra slutsatsen att folkhögskolor har rätt att profilera sig.
En sådan profilering kan ta sig många olika uttryck. Vid en skola kan sålunda studiet av visst kunskapsstoff— t. ex. samhällskunskap. livsåskåd- ning, alkoholfrågan eller idrotten — ges stort utrymme på schemat. Det fö- rekommer också att en skola vid rekryteringen av eleveri första hand vänder sig till vissa grupper, t. ex. kortutbildade. personer i en särskild region eller medlemmar av en organisation. En del skolor utbildar ledare och förtro- endemän för vissa folkrörelser, andra ägnar stor uppmärksamhet åt för- hållandena i det län där de är belägna, och ett relativt stort antal erbjuder utbildning på olika estetiska områden. Profileringen kan också ta sig uttryck i valet av lärare och karaktären av den undervisning de bedriver.
Profilering kan alltså avse både ideologi och kunskapsstoff. En lands- tingsskola torde inte ha samma möjligheter som en rörelseskola till ideologisk profilering men kan ändå skaffa sig en bestämd profil genom att samarbeta med vissa organisationer och/eller genom att ge sitt utbud av kurser en viss prägel. För rörelseskolornas del torde det i allmänhet finnas ett samband mellan huvudmannens ideologi, utbudet av kurser och valet av huvudsakliga målgrupper.
Det torde främst vara frågan om skolornas rätt till ideologisk profilering som kan synas kontroversiell. Utredningen har tidigare förklarat att all verk- samhet vid folkhögskola både till innehåll och form skall vara sådan att den ökar individens medvetenhet om sina egna och omvärldens villkor. utvecklar självständighet och samarbetsförmåga, stimulerar till såväl social som kulturell inlevelse och insats samt stärker viljan att i solidaritet med andra aktivt påverka arbetsliv och samhälle.
Förverkligandet av denna målsättning förutsätter att eleverna under sina studier får möta olika åskådningar och uppfattningar. ldemässig ensidighet i undervisningen får nämligen ofta till följd, att de studerande får ytliga kunskaper och blir beroende av auktoriteter. Därmed motverkas det program för folkhögskolans verksamhet som utredningen angivit. Det är därför an- geläget att skolorna präglas av öppenhet för olika idéer. Någon bestämd gräns kan inte dras mellan undervisning och fritid. Tolerans och respekt för oliktänkande är därför nyckelord som uttrycker den anda som bör prägla all verksamhet inom folkhögskolan.
Utredningen har också övervägt om ett krav på allsidighet i undervis- ningen bör skrivas in i folkhögskoleförordningen. Mot detta talar att all- sidighet är ett mycket vittomfattande begrepp: det är ofta svårt för att inte säga omöjligt att belysa en fråga ur alla tänkbara synvinklar. Å andra sidan menar utredningen att eleverna bör få tillfälle att tillägna sig en så mångsidig bild som möjligt av kontroversiella frågor som behandlas. Detta behöver inte ske genom att läraren i alla sammanhang ställer sig neutral. Nu gällande folkhögskoleförordning förutsätter att en lärare har rätt att ta ställning i religiösa och politiska frågor men förklarar att han "under inga förhållanden” får "söka påtrycka eleverna någon viss åskådning” och att "han skall låta olika synpunkter komma till sin rätt". Den eftersträvade mångsidigheten kan tillgodoses på flera olika sätt. t.ex. genom att läraren ger eleverna anvisningar om litteratur som belyser frågor från olika utgångspunkter. genom att biblioteket har ett rimligt urval av böcker inom olika ämnes-
områden. genom valet av läromedel. föreläsare och mål för studiebesök.
Utredningen vill sammanfattningsvis betona vikten av att all verksamhet vid folkhögskola bedrivs i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande och utformas så. att det föreligger förutsättningar för allsidighet i under- visningen. Så länge verksamheten har denna karaktär menar utredningen att en långt gående profilering i olika avseenden står i överensstämmelse med folkhögskolans karaktär och övergripande mål.
6.2.6. Antal timmar per tidsenhet ifolkhögskolekurser
Nuvarande folkhögskoleförordning föreskriver att minsta antalet undervis- ningstimmar i ämneskurs skall vara 24. i första årskurs av vinterkurs 30. i andra årskurs 24. Varje enskild studerande förutsätts delta i organiserad undervisning under minst detta antal timmar.
Förverkligandet av det arbetssätt som utredningen skisserat i avsnitt 6.1.5 kan emellertid medföra att eleverna i ökad utsträckning kommer att bedriva självständiga studier, där läraren mera kan komma att fungera som resurs- person än som organisatör av lektioner. Att ange mått på minsta och högsta antal undervisningstimmar synes förknippat med föreställningar om en tra- ditionell lärarroll. Det synes därför vara mera i överensstämmelse med ut— redningens intentioner att ge föreskrifter om antalet schemalagda studie- timmar. Däri kan då rymmas både lärarledd undervisningstid och tid då eleverna med eller utan tillgång till lärares handledning bedriver planmässiga studier enskilt eller i grupp.
Dessa studier kan växla till både innehåll och form. Stundom kan det vara lämpligt att eleverna under en del av en kurs utanför skolan samlar erfarenhets- och faktamaterial som är av värde för studierna. Vid andra tillfällen kan studierna helt eller delvis samlas kring något speciellt tema och organiseras så. att tonvikten inte ligger vid information som förmedlas av lärare utan vid elevernas insamlande och bearbetande av relevant in- formation. Vid sådana tillfällen kan det hända att en del lärare inte alls eller bara i mindre utsträckning tjänstgör som handledare. Sådana lärare kan då sysselsättas med annan verksamhet som är av vikt för skolan. efter- som utredningen i kapitel 16 föreslår att undervisningstimmar skall kunna omvandlas till annan tjänstgöring.
Utredningen föreslår att för kurs som uppgår till minst en vecka antalet schemalagda studietimmar för heltidsstuderande ej skall understiga 25 tim- mar per vecka och för deltidsstuderande ej understiga 10 timmar per vecka. Kursverksamhet som omfattar mindre än 10 timmar per vecka bör orga— niseras av studieförbund. När så befinnes lämpligt kan självfallet studie- förbund och folkhögskolor samverka om sådana kurser. För kurser som är kortare än en vecka skall minsta antalet studietimmar per dag vara fyra.
I nuvarande folkhögskoleförordning finns också föreskriften att det sam- manlagda antalet undervisningstimmar för elev inte får överstiga 35. i vissa fall 38. timmar i veckan. Med den syn på folkhögskolans arbetssätt som utredningen har. kan det inte vara önskvärt att i den nya folkhögskole- förordningen ta in bestämmelser om högsta antal tillåtna schemalagda stu- dietimmar per vecka. Detta skulle exempelvis kunna förhindra en skola att organisera schemalagda studier i en omfattning som motsvarar vad som nu utgör en ordinär arbetsvecka. Bestämmelsen bör därför utgå.
6.3. Folkhögskolan och återkommande utbildning
6.3.1. Allmänt
Både i den internationella och den svenska debatten om utbildningspo— litikens inriktning har frågan om återkommande utbildning varit ett centralt tema. Med denna term brukar man mena dels en modell för planering i tiden av den enskildes utbildning, där studier och yrkesverksamhet varvas. dels en möjlighet för individen att efter perioder av yrkesverksamhet under längre eller kortare tid bedriva studier med eller utan anknytning till hans yrkesroll.
len resolution. antagen av de europeiska utbildningsministrarna vid deras konferens i Bern år 1973. anges den centrala innebörden i återkommande utbildning eller livslångt lärande vara — att utbildningstillfällen — både yrkesinriktade och andra — erbjuds envar
under hela livet. — att dessa utbildningstillfällen görs tillgängliga inte bara inom de exis- terande utbildningssystemen utan också utanför dessa samt — att syftet med att erbjuda dessa tillfällen är individens personliga ut- veckling och självförverkligande. Återkommande utbildning var också ett av de teman som behandlades vid de europeiska utbildningsministrarnas konferens i Stockholm i maj 1975. I konferensens resolution nr 1 anges att det grundläggande syftet med åter- kommande utbildning är att ge individen möjlighet att bestämma om sin egen personliga utveckling i framtiden. Den syftar till att motverka den bristande jämlikhet som präglar nuvarande utbildningssystem och att sprida utbildningstillfällena över individens livstid. Bland de handlingslinjer som ministrarna enades om nämns — att erbjuda utbildning för 16—19 åringar som förbereder både för vidare
studier och för inträde i arbetslivet och — att anpassa annan utbildning efter den obligatoriska skolan till intressen
och behov som finns hos individer med vitt skiftande erfarenhet.
Den återkommande utbildningens roll i det svenska utbildningssystemet har berörts av chefen för utbildningsdepartementet bl. a. i prop. 1975:9 om reformering av högskolan. Han säger sig där anse det väsentligt "att den fortsatta planeringen av utbildningssystemet utgår från återkommande ut- bildning som en vanlig modell för individens utbildningsplanering". Vidare betonar han att återkommande utbildning är en modell för planering av insatser för och efterfrågan på utbildning. "Det är därför inte något som kan införas vid en viss tidpunkt genom beslut av statsmakterna utan snarare ett sätt att se på utbildning. vilket enligt min mening i så stor utsträckning som möjligt bör prägla såväl samhällets som individernas utbildningspla- nering.” Han räknar med att återkommande utbildning stegvis skall bli ett realistiskt alternativ till den nuvarande ordningen och konstaterar. att det redan i dag finns många studerande som planerar sin utbildning enligt detta mönster.
Flera utbildningspolitiska åtgärder i Sverige har medfört att det nu finns större förutsättningar än tidigare för människor att i enlighet med den åter- kommande utbildningens princip skaffa sig utbildning vid olika tidpunkter
under livet. Som exempel kan nämnas införandet av kommunal och statlig vuxeniubildning och av arbetsmarknadsutbildning liksom av de nya reglerna för vidgad behörighet för högre studier. Av folkhögskoleutredningens di- rektiv framgår att regeringen avsett att även folkhögskolan skall spela en roll i detta sammanhang. Där heter det nämligen: "De sakkunniga bör dis- kutera vilka uppgifter folkhögskolan kan fylla i ett system med vad som brukar benämnas återkommande utbildning."
En sakkunniggrupp inom utbildningsdepartementet, gymnasieskolegrup- pen. framlade hösten 1975 förslag om att tillämpa den återkommande ut- bildningens princip inom gymnasieskolan för ungdomar i åldern 16—19 år. Gruppen anser sålunda att gymnasieskolan bör tillföras ”korta. yrkesinrik- tade och påbyggbara kurser vars innehåll ansluter såväl till innehållet i gym- nasieskolans linjer som till näringslivet i den region där de skall anordnas". På längre sikt bör gymnasieskolutbildningen kunna följas såväl på heltid som på deltid. Gruppen anser vidare att motiven för den nuvarande tu- delningen mellan gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen inte är hållbara vid återkommande utbildning och menar att frågan om en samordning av de två bör utredas särskilt. En försöksverksamhet med slopande av 18-årsgränsen för deltagande i studier vid kommunal vuxen- utbildning för ungdomar som inte uppnått denna ålder och som inte går i gymnasieskolan bör inledas snarast. Gruppen berör inte folkhögskolans roll i detta sammanhang. men med tanke på att förslagen delvis gäller ung- domar i den ålder som folkhögskolan vänder sig till ter det sig naturligt att i detta sammanhang referera gruppens förslag.
6.3.2. Utredningens överväganden
Som framgår av vad som sagts tidigare i detta kapitel har folkhögskolan genom hela sin historia sett det som en uppgift att parallellt med sin all- mänbildande funktion förbereda sina elever för fortsatta studier och för viss yrkesverksamhet liksom för ansvariga insatser i samhälls- och kulturliv. Behovet av att bygga på kunskaper som man inhämtat tidigare i livet har under de senaste decennierna ökat i takt med utvecklingen inom arbetslivet. Efter andra världskriget har folkhögskolan spelat en mycket betydelsefull roll i denna form av återkommande utbildning. Många elever har varvat två eller flera kurser vid folkhögskola med yrkesarbete för att sedan välja yrkesinriktning. Andra har genom folkhögskolestudier kompletterat sina kunskaper med sikte på fortsatt verksamhet inom det yrkesområde de redan varit verksamma i eller skaffat sig kunskaper och färdigheter som ökat deras möjligheter att göra insatser i samhälls— och kulturliv. De många kortare kurserna har underlättat detta.
1 den nu pågående diskussionen om återkommande utbildning har folk- högskolan enligt utredningens mening fått en alltför undanskymd plats. Skolformen har. som tidigare i detta kapitel anförts. en utomordentligt stor frihet att med anknytning till de växlande behov som gör sig gällande hos individerna och i samhället välja målgrupper för sin verksamhet. utforma kursplaner och anordna kurser av skiftande längd och med varierande äm- nesinriktning. Därför bör folkhögskolan kunna vara en betydelsefull del i det nätverk av vägar till återkommande utbildning som det finns för-
utsättningar att bygga upp i vårt land. Det är angeläget att de möjligheter som skolformen härvidlag erbjuder tas till vara. Bland annat bör kurser av det slag som föreslås i gymnasieskolegruppens rapport Utbildning m. m. för l6—19-åringat' med fördel kunna anordnas också inom folkhögskolans
ram. Om den återkommande utbildningen — i enlighet med de ovan refererade intentionerna från de europeiska utbildningsministerkonferenserna — ut-
formas med tanke inte enbart på yrkeslivets utan också på individernas och samhällets behov. kan folkhögskolan göra en insats i detta hänseende som helt svarar mot dess övergripande mål.
7. Folkhögskolans metodik
7.1. Utgångspunkter
I kapitel 5 har utredningen citerat litteratur som visar att samhälle och individ kommer att behöva stor handlingsberedskap för förändringar och påfrestningar. I kapitel 6 har diskuterats hur folkhögskolan skall möta några av de behov som uppstår. Utredningen vill göra det möjligt för folkhögskolan att vara en rörlig utbildningsresurs. som är riktad mer mot framtiden än mot det förflutna. Flexibiliteten får emellertid inte innebära att folkhögskolan försöker svara mot så många utbildningsbehov att målsättningen för skol— formen går förlorad i det dagliga arbetet.
Lärarroll. arbetsformer och läromedel måste nödvändigtvis vara förank- rade i en samhälls- och människosyn. i en uppfattning om vad man menar med kunskap och vad man menar med meningsfulla studier.
Det förslag till metodik som här skall skisseras bygger på följande vär- deringar.
Människan är i grunden aktiv och skapande. Varje människa strävar efter mening i sitt handlande och förmåga att kontrollera sin tillvaro. Är hon passiv eller destruktiv är det symtom på att någonting är fel. En kärlekslös. känslofattig miljö eller en socialt. verbalt eller på annat sätt torftig eller hämmande omgivning kan ha skadat henne. Även om hon är passiviserad och hämmad kan en utveckling starta. om någon hjälper henne att klarlägga sina behov. om hon får redskap att söka nödvändig kunskap.
Kunskap är inte en faktakatalog, som skall läras in och kunna repro- duceras. utan det är erfarenheter. insikter. fakta och färdigheter som skall användas för vidare utforskning av omvärlden och bearbetning av problem. Ju mer komplicerat ett samhälle är desto viktigare är det att alla medlemmar i detta samhälle har sådana kunskaper och färdigheter att de kan följa vad som sker. att de vågar och kan påverka beslut'sfattare.
] ett teknologiskt högutvecklat samhälle med en snabbt ökande kun- skapsmassa finns det inte längre ett givet kunskapsstoff som alla bör och kan tillägna sig. Det finns en oändlig mängd kunskaper och färdigheter — teoretiska och praktiska — man skulle behöva i detta komplicerade samhälle. Man måste välja det mest angelägna. Lärare ärinte självklart bättre skickade än vuxna elever att avgöra vilka kunskaper som för framtiden kommer att vara de mest användbara. Ser inte de studerande sambandet mellan
de kunskaper skolan erbjuderoch sina egna liv, får de ingen studiemotivation.
Liv och lärande hänger ihop. Vuxna människor har befunnit sig i in— lärningssituationer i många år även om de inte gått i skola. Man lär av vad man upplever och inte bara av vad man läser. Livets skola är dock ofta osystematisk. Vuxenutbildning skulle innebära en möjlighet att fylla i luckor och skaffa sig redskap att få överblick och att flytta sina egna gränser. De kunskaper som skolan förmedlar måste upplevas inte bara som ett medel för vidare utbildning. utan som en möjlighet till egenorientering i tillvaron och till handlingsberedskap för förändringar. '
7.2. Pedagogiska konsekvenser
Ur det ovan anförda vill utredningen dra några slutsatser. som i sin tur anger den pedagogiska grundsyn utredningen vill ge uttryck för.
De studerande som kommer till folkhögskola är vuxna människor. som förutsättes ha erfarenheter och kunskaper, som kan tas till utgångspunkt för vidare studier och som också kan användas som resurser för andra stu- derande.
De studerande har resurser — som i många fall inte frigjorts — att ta ansvar för sina studier.
Studierna skall planeras så att abstraktionsnivåerna växlar för att den stu- derande skall kunna se helheter men också kunna föra ner sin kunskap till konkret verklighet. Färdigheter skall tränas — formella och sociala — så att den studerande i allt högre grad får en säkerhet i att hantera för honom viktiga situationer.
Skolan får inte bli ett hinder för kunskapsinhämtning genom en struktur som gör. att de studerande blir avskärmade från livet utanför skolan och som gör att de inte ser sammanhang i det de lär sig.
Hela skolan är en inlärningsmiljö. De erfarenheter de studerande gör på fritiden. i internatet. på biblioteket kan vara lika viktiga som de erfarenheter de gör i klassrummet — positiva som negativa. internatet bör ses som en pedagogisk resurs som skall användas i Studiearbetet.
Man får alltså inte bara av det som står i böcker utan av den process man deltar i. Lärarens förhållningssätt till arbetssituationen är viktig. Ser kursdeltagarna honom som den intellektuella ensamarbetaren. som knappast är intresserad eller i behov av andras erfarenheter och kunskaper, är det ett mönster som de med stor sannolikhet kommer att ta med sig till sin fortsatta verksamhet. Arbetar flera lärare och deltagare tillsammans och använder sig av sina gemensamma resurser för att få ett bra arbetsresultat. är det ett mer användbart mönster att ta med ut från kursen.
Många kursdeltagare har skrämmande minnen från sin tidigare skoltid: de har misslyckats, känt sig oförstådda. nedtrampade och underlägsna. De förväntar sig en aktiv dominerande lärare och är själva beredda att acceptera rollen som den passiva underlägsna eleven. Folkhögskolan måste visa att det finns alternativa. mer ändamålsenliga och mänskliga roller för såväl lärare som studerande.
Alla måste få vana att arbeta tillsammans i antiauktoritära situationer. Studiearbetet skall organiseras så. att de studerande inte konkurrerar med
varandra utan känner att de kan bidra till ett gemensamt arbete efter sin förmåga och utveckla sina personliga möjligheter utifrån sina förutsättningar. Dialogen, samtalet med respekt för andra människors värde och integritet. måste vara grunden för all samvaro och all verksamhet.
7.3. Studiearbetet
I denna principskiss till metodisk inriktning för folkhögskolan vill utred- ningen utveckla några av de tankar som tidigare antytts:
— lärarens personlighet. attityder och förhållningssätt är av största betydelse — en förutsättning för att de studerandes intellektuella behov skall kunna tillgodoses är, att deras behov av trygghet, självtillit och samhörighet beaktas — först när de studerande är motiverade. kommer de att skaffa sig den kunskap de behöver. en kunskap som skall kunna användas. sättas in i sammanhang — samarbete och inte konkurrens skall prägla arbetsformerna.
7.3.1. Lärarrollen
Utredningen menar att det är omöjligt att föreskriva någon ”beteendere- pertoar" för lärare. Det viktigaste är att han är äkta. är sig själv och möter de studerande som medmänniska på lika villkor.
Den amerikanske forskaren Ryan fann i sina undersökningar på 60-talet tre grundfaktorer som var avgörande för lärarframgång, nämligen känslo- värme — den kanske viktigaste faktorn — ansvar och entusiasm.
1 faktorn känslovärme fanns sådana positiva yttringar som förståelse och inlevelse i elevernas situation. medkänsla. uppskattning. hjälpsamhet, stöd. självinsikt. För den andra faktorn. ansvarstagande, anger Ryan planering, 'förberedelse. systematik. förmåga att tänka igenom. Ryan kompletterar fak- torn entusiasm nied förmåga till stimulans. Stimulansfaktorer skulle vara aktualitet, variationsrikedom. meningsfullhet, inspiration. förmåga att skapa glad stämning.
Utredningen vill skissera ett par av flera tänkbara förhållningssätt i pe- dagogiska situationer. De båda sätten har det gemensamt. att de förutsätter en tilltro till de studerandes vilja att lära och vilja att ta ansvar för sina studier.
I det första fallet är läraren den som sätter igång arbetet efter att till- sammans med de studerande ha formulerat arbetsmålet. Han lämnar nöd- vändig information, ger material eller lämnar upplysning om var sådant kan finnas. Han försöker skapa ett socialt klimat som gör att deltagarna känner sig trygga och tillitsfulla till sin egen förmåga. Han ser till att gruppen får återkoppling på sitt arbete. dvs. att den ser i vilken grad den når sina arbetsmål. och han hjälper till med utvärderingen av arbetet. Han finns alltså med som resursperson men deltar inte i gruppens egentliga arbete.
1 det andra fallet är läraren medstuderande. (Se även avsnitt 5.8.2-3.) Det innebär att läraren går in i gruppen som deltagare med en beredskap att ta del av de studerandes kunskaper och att lära inom områden där han
är mindre kunnig. De studerande måste uppleva att läraren verkligen vill lära och förändras. Om de inte känner denna ärliga vilja. riskerar läraren att bli utstött ur gruppen.
Att vara medstuderande betyder inte att spela okunnig när man inte är det. Läraren skall givetvis ställa sina kunskaper och erfarenheter till för- fogande. Han har i allmänhet en klarare orientering i den struktur. som det studerade problemet ingår i. större överblick över användbart material och en mer utvecklad Studieteknik. men han kan knappast veta vilka er- farenheter de studerande har och vilka kunskaper de bäst behöver. Denna pedagogik medför att man börjar med problem som har relevans för dem som skall studera dem. Läraren kanske inte är specialist på dem. men han har i bästa fall möjligheter att kartlägga problemen så att de blir synliga och gripbara. Det är inte fråga om någon Iåt-gå-metod. där läraren fritas från ansvar för kursens utformning och utveckling. Tvärtom läggs det ett större ansvar på honom. om han skall vara medstuderande. Han skall "föra eleverna in i ett samtalande. reflekterande, tolkande förhållande till såväl lärostoffet som till det samhälle utifrån vilket lärostoffet talar" (Dale. se avsnitt 5.7.4).
Det är dock viktigt att läraren och studiegruppen diskuterar igenom lä— rarens funktioner. så att alla parter är införstådda med de förväntningar och krav som ställs på dem.
Dessa två sätt att förhålla sig som lärare behöver inte utesluta varandra utan kan användas och varieras beroende på studiesituationen. ] studier med stort inslag av formell inlärning t. ex. språk eller matematik är måhända den första hållningen den mest ändamålsenliga och detsamma gäller mer- endels för korta kurser. medan den andra hållningen förefaller mest an- vändbari s. k. projektstudier där problemområdet har sådan bredd. att läraren inte rimligen kan vara specialist mer än möjligen på en liten del och/eller där problemområdet formulerats helt utifrån de studerandes intressen och faktiska situation.
Vare sig lärarna arbetar som deltagare i gruppen eller som resursperson bredvid den, torde det vara viktigt att de studerande tränas i självständigt arbete och att arbetet kan bedrivas vissa pass utan att Iläraren deltar. Ansvaret för arbetsresultatet måste i ökande grad läggas på arbetsgruppen.
Lärarrollen är givetvis avhängig av studeranderollen. Kursdeltagare kom- mer med vitt skilda förväntningar på lärare och studier. Det finns studerande som förutsätter att folkhögskolan skall vara en alternativ skolform och kräver fullständig deltagarstyrning. dvs. att läraren endast skall vara studieadmi- nistratör. Som nämnts i avsnitt 7.2 finns det också kursdeltagare som nästan enbart har erfarenhet av traditionella undervisningzsformer och förväntar sig att finna dessa också vid folkhögskola. De är vana att som elever vara förhållandevis passiva.
Det kan ligga nära till hands att lärare. pressade atv motstridiga förvänt- ningar. med hänvisning till de studerandes rätt till medinllytande. avhåller sig ifrån att agera. Följden kan bli att en liten grupps önskemål kommer att styra arbetet. Deltagarstyrning måste innebära attt alla har möjlighet att vara med i planläggning och genomförande av ett. kursprogram och till detta krävs lärarens aktiva medverkan.
Utredningen menar också att skolan har rätt — och kanske skyldighet
— att hävda en ideologisk och pedagogisk linje. De studerande skall inte kunna kräva arbetsformer som strider mot skolans uttalade målsättning. Det skall t. ex. inte vara möjligt för de studerande att kräva en traditionell undervisning, om skolan i sitt program har annonserat att studierna bygger på samarbete och gemensamt ansvarstagande för arbetet.
I det traditionella lärar-elevförhållandet kan ligga en viss trygghet. Om läraren svarar för arbetets planering och kontrollerar att det är genomfört och den studerande endast är en konsument av ett givet kunskapsstoff. faller ansvaret för arbetets kvalitet till största delen på läraren. Det är därför inte förvånande att studerande ofta föredrar traditionella lärar-elevroller.
Utredningen anser emellertid. att en inlärningssituation av den typ som tidigare skisserats, knappast kan komma till stånd om inte de studerande. givetvis med stöd av läraren, tar ansvar för sina studier och om inte träning i samarbete fortlöpande förekommer.
För att de studerande skall få trygghet i studiesituationen. är det nöd— vändigt att läraren noga redogör för skolans principer, gränserna för och kraven på deltagarstyrning och för sin egen hållning som lärare. och att sedan lärare och studerande för ett fortlöpande samtal om förväntningar. mål och måluppfyllelse.
7.3.2. T/ygghet och uppskattning
Den amerikanska psykologen Maslows behovsteori kan vara tillämpbar i pedagogiska situationer. Maslow tänker sig behoven ordnade i en hierarki: fysiologiska behov. behov av säkerhet, behov av tillgivenhet och kärlek. behov av uppskattning. behov av självförverkligande och behov av kun- skaper för deras eget värde. Först när de lägre behoven är tillgodosedda är individen motiverad att tillfredsställa de högre. Det skulle innebära att man måste ta hänsyn till de studerandes fysiologiska. emotionella och sociala behov för att en situation som är gynnsam för inlärning skall kunna uppstå. För de flesta studerande gäller. att först när de känner trygghet och upp- skattning och har en upplevelse av att deras inneboende resurser utnyttjas. kan de göra en studieprestation som gör dem själva rättvisa.
Utredningen har tidigare sagt att många studerande kommer till folk- högskolan med dåligt självförtroende och en känsla av att ha misslyckats i tidigare studier. kanske ocksåi yrkeslivet. Studiearbetet måste organiseras så. att alla studerande känner att deras insats är värdefull och viktig. De skall kunna lära känna sig själva och sina möjligheter i samvaro med andra. Först när de har en realistisk bild av sig själva. sina lärare och kamrater och en tilltro till sina egna insatser. kan de ta ansvar för studierna och utveckla en allt större självständighet i förhållande till sig själva och om- världen.
7.3.3. Problemcentrerade studier
Folkhögskolan har liksom ungdomsskolan i stor utsträckning utgått ifrån en traditionell ämnesindelning. Under den tid allt ller studerande sökte sig till folkhögskolan för att få kompetens för fortsatta studier. kom grund- skolans och gymnasiets läroböcker och arbetsformer att prägla många skolors
' Denna definition an- knyter till Knud llleris. Problemorientering og Deltagerstyrning. Köpen- hamn 1974 och till Johan Norbeck. Tema-projekt- problemorienterade stu- dier. (Ännu opublicerat manuskript.)
arbete. Ämnesindelningen är emellertid inte ändamålsenlig i en tid då sam- hällets komplexitet och kunskapsmassans snabba tillväxt gör att 5. k. fasta kunskaper blir av mindre betydelse. och förmågan att tillgodogöra sig ny kunskap och bearbeta den blir av allt större betydelse. I ungdomsskolan har man sökt lösa detta problem genom att införa t. ex. grupparbetsträning och studier utifrån arbetsområden. Man har också velat betona andra mål än kunskapsmål. Elevens känslomässiga. sociala och estetiska behov måste också tillgodoses.
Inom folkhögskolan har dessa frågor också rönt stor uppmärksamhet under senare år. Styrelser. lärare och studerande har ställt sig många frågor. Vad är kunskap? Vad skall kunskap användas till? Vem skall välja stoffet? Hur sker inlärning hos vuxna?
Som resultat av idédiskussionen har vuxit fram en rad pedagogiska ex- periment. som haft det gemensamt att den gängse ämnesindelningen har lämnats. Det kan innebära att man fortfarande är kvar i skolrummet men hämtar sitt stofföver ämnesgränserna. Man kan också helt eller delvis lämna skolan för studier ute i samhället. Direktkontakt med människor i olika funktioner skapar konkretion i studiesituationen. En omedelbar upplevelse av ett problem gör att fler sidor i den studerandes personlighet än den intellektuella berörs. vilket ofta bidrar till en önskan att söka orsakssam- manhang. att lära mera och försöka förstå hur problemet praktiskt skall kunna lösas.
Att börja ställa frågor omkring något som man upplevt som ett konkret problem och att söka svar på de frågorna i texter. bilder. genom samtal. ger den studieovane en känsla av — kanske för första gången — att det är meningsfullt att söka kunskap. att kunskap kan vara direkt användbar.
] nästan varje. grupp på folkhögskolans långa kurser är det stor spridning på skolbakgrund. intellektuell kapacitet. arbetslivserfarenhet och uthållighet. När man arbetar med ett varierat kunskapsinhämtande. olika typer av mate- rialbearbetning och olika redovisningsformer. kan deltagarnas olika kun- skaper och erfarenheter komma gruppens arbete till godo. Extra stöd kan ges åt dem som behöver det utan att gruppens hela arbete behöver stanna av.
Man har talat om tema. projekt-, problemorienterade eller problemcen- trerade studier. Här används ordet prob/amtentrerade studier som övergri- pande term för att beteckna att problemområden och inte ämnen bildar utgångspunkt för studierna. Pro/"ekt är ett studium som förutom att ge kun- skaper och färdigheter också har som mål en arbetsprodukt som vänder sig till andra än studerandegruppen.l Med-fältstudier avses att utgångspunk- ten för studierna är erfarenheter och kunskaper man fått utanför skolan. på fältet. Grundmaterialet kan sedan belysas och kompletteras med teo- retiska studier.
En grupp väljer t.ex. problemområdet barnomsorg och lägger upp det som ett projekt. Efter en orientering i ämnet gör man fältstudier. dvs. gör observationer på barnstugor. fotograferar lekparker. intervjuar barn. föräldrar. vårdpersonal. myndigheter osv. Sedan man sammanställt och bearbetat sitt material och läst böcker i ämnet. kanske man gör en utställning som kan stå på biblioteket. Till slut delger man de personer man intervjuat sina resultat och diskuterar de erfarenheter man gjort.
Utredningen menar att de problemcentrerade studierna har inneburit en förnyelse av Studiearbetet inom folkhögskolan och anser att metodiken bör vidareutvecklas.
En återkommande fråga är om behörighetskraven för högre studier kan tillgodoses vid problemcentrerade studier. Utredningen vill på denna punkt hävda att kunskaper och färdigheter som inte uppehålls snabbt glöms. De studerande har kvar en kännedom om vissa områden och i bästa fall en teknik att söka ytterligare information. Väl genomförda problemcentrerade studier förutsätter en hög aktivitetsgrad hos de studerande. De får god övning i att söka information. bearbeta och aktivt ta ställning till den. Detta torde vara en studiemetod som ger säkrare och mer användbara kunskaper än det traditionella sättet att reproducera stoff som lärts in från en lärobok. Dessutom ger denna studieform i sig en viktig kunskap. nämligen hur man söker kunskap. L'nder förutsättning att problemområdena inte är för snäva. dvs. att såväl humanistiska som naturvetenskapliga aspekter finns med. eller att varierande områden studeras och att färdighetsträningen tillgodoses. torde de som studerar på detta sätt efter två års studier ha en god allmän bakgrund för högre studier.
Att studierna är problemcentrerade garanterar inte ett gott studiearbete. Metoden ställer stora krav på såväl lärare som kursdeltagare då det gäller fantasi. lyhördhet. tolerans och förmåga till strukturering och analys. En bestämd arbetsteknzk kan inte utvecklas och rekommenderas eftersom stu- dierna skall utformats efter de enskilda studerandes behov och möjligheter. Följande kunde errellertid vara en tänkbar förberedelse för själva arbetet.
1 Ett arbetslag av lärare och studerande lämnar förslag på några arbets- områden. som altså skall utgöra mycket vida ramar. men fungera som orienteringspunkter för de studerande att söka sig till. 2 När de studerande valt arbetsområde och arbetet skall börja. samtalar lärare och studerande on sådant som har anknytning till det som skall studeras. Lärarna försöker att lyssna och klarlägga frågeställningar som de stude- rande kanske inte själva kan ge uttryck åt. 3 Angelägna frågoroch problem listas och man försöker hitta gemensamma teman. som gör att det som skall studeras dels har direkt relevans för den enskilde studeranden. dels sättes in i ett större sammanhang. 4 Man planerar arbetet: vad som skall uppnås. hur man skall arbeta. hur färdighetsträningen skall ske, hur mycket arbete som skall ske i små- grupper. lärarnas insats osv.
Utredningen vill också helt kort visa på några problem. som förefaller viktiga att uppmärksamma vid denna form av studier.
Skolan måste klart ange i prospekt och genom information på kursen vad den anser vara viktigt och vad den inte kan ge avkall på i fråga om studieinriktning. kursinnehåll. arbetsformer och lärarinsatser. Har en skola t. ex. ambition att studiearbetet skall vidga perspektiven. kan det knappast ligga i dess intresse att erbjuda en kurs i Dagens mode även om en grupp studerande skulle vilja det. Inom de uppställda ramarna skall emellertid deltagarstyrningen vara fullständig. Är inte dessa gränser klara. hamnar man ofelbart i sketdemokrati.
Det måste finnas faktatäthet i arbetet. Diskussioner kan vara värdefulla och stimulerande men det är inte utvecklande att arbetet helt bygger på de erfarenheter och åsikter deltagarna för med sig. Nytt material måste föras in. Å andra sidan kan insamling av material komma att ta en alltför stor del av tiden. En tidsplan bör följas så att bearbetning. redovisning och utvärdering får tillräckligt utrymme.
Det är också nödvändigt att gruppen definierar vad den vill med sitt arbete. inte bara i teknisk mening t. ex. att göra en utställning. Frågor som rör kunskaper. färdigheter och arbetsformer måste också analyseras och de- linieras.
Högst väsentligt är kommunikationsträningen. Det är helt nödvändigt att de lärare som samordnar olika projekt eller samarbetar i ett projekt ser till att färdighetsträningen får tillräckligt utrymme. Det kan t. ex. gälla talad och skriven svenska, språk och matematik. Ju större del av en kurs som upptas av problemcentrerade studier. desto större krav måste ställas på sådan planering.
7.3.4. Samarbete
Givetvis kan en god pedagogisk situation åstadkommas även med den tra- ditionella ämnesindelningen. men utredningen vill bestämt hävda att me- todiken skall vara sådan. att den studerande inte förutsättes endast'kunna återge en läroboks stoff. Han skall ha hjälp att få överblick. att se orsaks- sammanhang och få stöd till en aktiv hållning till kunskapsstoffet.
Genom att majoriteten av dem som studerar vid de långa kurserna vill ha ett studieomdöme. finns risk för konkurrens och ett hävdande av de egna studieresultaten. Studierna bör organiseras så att konkurrens undvikes så långt det är möjligt. Studiesituationer i vilka de studerande rangordnas eller rangordnar varandra bör undvikas.
I den mån individuella kontroller över huvud taget skall förekomma bör de inriktas på de studerandes förståelse av stoffet. deras förmåga att använda kunskaper. deras förmåga att samarbeta och deras utveckling under kursen. snarare än på deras förmåga att reproducera fakta.
Individuellt studiearbete skall givetvis förekomma. Många övningsmo- ment sker bäst individuellt och den enskildes sökande efter kunskap på egen hand är av stort värde. Anledningen till att utredningen ändå så starkt betonar betydelsen av lagarbete och grupparbete är. att den vill fästa upp- märksamheten på de många värden en konsekvent genomförd samarbets- träning ger och den risk för konkurrens och därmed utslagning av redan utslagna som finns inbyggd i ett system med stark specialisering och in- dividualisering. Det mesta av arbetet. såväl lärarnas som de studerandes. bör kunna ske i lag eller i grupper.
Den danske psykologen Arne Sjölund har med sina undersökningar av kollektiv problemlösning visat. att en lärares aktivitet står i omvänt för— hållande till elevernas, dvs. ju aktivare läraren är. desto passivare blir ele- verna. Passiva lärare ger dock inte automatiskt aktiva elever. Sjolund menar att inlärning är en aktiv process. en förändringsprocess. En sådan kommer inte till stånd, när eleven påtvingas något. när han är passivt mottagande. utan först när han har behov av att lära sig något. lnlärningen blir säkrare
tillsammans med andra. när han kan jämföra sina kunskaper och åsikter, påverka och påverkas.
Utredningen ser lagarbete eller grupparbete som en bärande metodisk princip. Under förutsättning att de som skall samarbeta är motiverade att göra det, att de kan tekniken att kommunicera och att de kan utnyttja gruppens resurser optimalt. har lagarbete eller grupparbete stora fördelar:
— det underlättar problemlösning
— det stöder de svagare — det ger stimulans — det motverkar konkurrens — det ger träning i social inlevelse — det ger självkännedom i samvaro med andra.
Att grupparbeten så ofta blir ineffektiva och upplevs som meningslösa beror troligen på att inte tillräcklig omsorg lagts ner på att granska för- utsättningarna för ett bra resultat. Har de som deltar klart för sig hur man preciserar frågeställningar och analyserar problem? Vet de något om grupp- dynamiska skeenden? Med andra ord. har de en teknik som gör det möjligt för dem att arbeta tillsammans? I vilka arbetssituationer är en homogen grupp att föredra framför en heterogen? Vilken gruppstorlek är bäst i en speciell situation? Skall man ha fasta eller rörliga grupper?
Arbetsgrupper kan bestå av enbart lärare, av en eller ett par lärare och några studerande eller av enbart studerande. Grupperna eller lagen. som arbetar under längre eller kortare tid. kan ha en mängd uppgifter. varav här bara skall ges några exempel.
Planering
— ramplanering av en kurs med avseende på rekrytering. innehåll. genom- förande — detaljplanering av kurs eller del av kurs med avseende på innehåll. ar- betsformer. studiebesök. läromedel etc.
Problemlösning
— arbete med olika informationsmaterial, t. ex. texter. intervjuer. bilder. ta- beller och läroböcker för att söka svar på ställda frågor — klarläggning av orsakssammanhang — lösning av matematiska problem — tillämpning av grammatiska strukturer
Produktion — framställning av läromedel cllcr förberedelse av redovisning av ett ge- mensamt arbete
Kontroll — givetvis måste mycket inlärningsarbete ske individuellt; individuella upp- gifter kan emellertid med fördel bearbetas i grupp.
På praktiskt taget alla arbetsområden krävs numera samarbete mellan olika specialister. vare sig hus skall byggas. vägar anläggas eller forsknings- program planeras. Klassrummet är dock fortfarande oftast en ensam spe- cialists slutna rum. Mycket är givetvis vunnet om de studerande förutsätts vara medarbetare. men ännu mer skulle vinnas om arbetet kunde utformas så. att flera lärare med olika fackutbildningar och olika personliga egenskaper
kunde samplanera projekt eller ämnesgrupper. Riskerna för fragmentering skulle minska, lärarrollen skulle i många fall förändras om inte en lärare dominerade. problem skulle lättare kunnas lösas om flera kolleger hade förstahandskännedom om dem osv.
Stor vikt borde läggas vid att både lärare och studerande får en god träning i samarbetsteknik. Sådan träning borde självklart ingå i lärarfortbildningen. och stor uppmärksamhet borde ägnas åt att träna upp funktionsdugliga ar- betsformer i början av folkhögskolans långa kurser.
7.4. Kortkursmetodik
Den stora mängden korta kurser som folkhögskolorna anordnar sedan några år har ställt lärarna inför delvis annorlunda pedagogiska problem. Problem- inventering. grupparbeten och deltagarstyrning tar tid. Deltagaren förvän- tar sig ofta färdig information presenterad av en föreläsare. En större mängd fakta uppfattas som värdefullare. även om man inte tillgodogör sig så mycket. Med ambitionen att utnyttja tiden väl och med många deltagares förvänt- ningar bakom sig tillgriper kursledare den väl beprövade föreläsningsformen och använder ett grupparbete som avkoppling.
Givetvis kan expertmedverkan och olika former av muntlig information vara av värde på en kurs. men föreläsningen bör inte vara den dominerande arbetsformen.
Utredningen är väl medveten om de pedagogiska svårigheter som ligger i en stark tidsbegränsning. men menar ändå att man bör sträva efter att så långt det är möjligt göra deltagarna till medarbetare i kurserna.
Det är en fördel om flera personer kan samarbeta i planering och genom— förande av en kurs. Det är en nödvändighet. när det gäller kurser som folkhögskolan arrangerar tillsammans med studieförbund eller annan or- ganisation. Båda parter måste under planeringen väl definiera sina önskemål i fråga om målsättning och arbetsformer för att inte missförstånd och be- svikelser skall uppstå under kursen.
En annan vinst med samplanering är att flera människor har större möj- lighet än en att åstadkomma en helhet av kursen. dvs. att alla kursmoment bli underordnade det mål man satt upp. Ett lag kan också ge impulser och stöd åt en enskild lärare som är huvudansvarig för vissa delar av kursen.
Lagarbetet är betydelsefullt också då kursen genomförs. Det är ofta av stort värde att lärare/handledare som inte har huvudansvaret för ett visst moment. deltar i det direkta arbetet tillsammans med kursdeltagarna. Man bör sträva efter att alla som arbetar i kurserna. som deltagare. lärare eller experter deltar under hela tiden. En kurs är en process. Styckas den i för många separata delar eller byts för många människor ut. går det dynamiska skeendet förlorat.
Ju kortare en kurs är desto viktigare blir det att kursen har en klar struktur. Utredningen menar att man kan använda sig av en systematisk modell när det gäller formen. men metoden skall -vara gruppdynamisk.
En veckokurs. eller veckoslutskurs kan och bör vara deltagarstj'rd men deltagarna måste givetvis veta förutsättningarna för kursen. Ramarna, pro- blemområdena måste vara formulerade. Sedan kan deltagarna tillsammans
med kursledaren/ledarna formulera mål. precisera frågeställningar. organi- sera arbetsformerna. genomföra arbetet och utvärdera det.
Deltagaraktivitet är kanske viktigare ju kortare kursen är, därför att tiden för eftertanke och bearbetning starkt förkortas. Kursledaren formulerar ofta diskussionsfrågor till grupparbetena. Det vanliga borde vara att deltagarnas frågor bildar utgångspunkt för arbetet. Genom gemensamt arbete klarläggs problem och deltagarnas frågor kan få omedelbara svar.
För att deltagarna skall vara i stånd att samarbeta och lösa problem behöver de sociala processerna påskyndas. Metoderna för detta kan växla. men spe- ciella åtgärder är oftast nödvändiga för att arbetsklimatet snabbt skall bli gott. Det bör ingå i planeringen att analysera vad som bör göras för att det sociala klimatet skall bli sådant att bästa möjliga arbetsförutsättningar kan skapas.
l lärarutbildning och fortbildning bör ingå studium av gruppdynamiska processer och träning i färdigheter som behövs för att ovan skisserade me- todik skall kunna tillämpas i önskvärd utsträckning såväl då det gäller längre som kortare kurser. t. ex. vetenskaplig metodik. dokumentationsteknik och deltagarstyrd undervisning.
'&juiclidl'J-tnw ' ”'I” 'i't- tirlli'HLhnf'l'l ||.
-'..,- .. .r. I'll""' l
u.". '|'!!th i'll-uni ,:jutl ':'] '”'T lik-%:.liw 't ”'
:'1'1'""' "”' ll' 'l'w—ljl' '- '
' "|..|'| || '- -'ii| Hf.-".”. . || ' |' I'l " "'.'
|l- '.. H*
F .. F-I]|ti.j'l"l""l "I-_ II | .. .ti-l'"
t' ;..gja .'..".--' _||||_'t| I _.- ”f:. . .. .._ '."'l_ . |.|
..t.'|-."..""l'l'IL .- r" ..lT" *
: |.L.' it" r"l|.'| .'l'-' f_n- L"! '-'|' -
"'f'lh'. kliil'
. .. _ . -ijtnuu'kl"
|i_r| %li—uk m" .a .fr-tm"
.. |.'-| . ' _ F | . ... '1'" ":
'i |
-l|_.|||u 'll..|
' T'. "l.. ; "||.|'l_||' ”5.4.qu M "åh:
8. Folkhögskolans kulturpolitiska möjligheter
8.1. Det kulturpolitiska området och kulturen
Sedan början av 1960-talet har innebörden i begreppet kultur undergått en betydelsefull förskjutning. Tidigare användes ordet kultur ofta synonymt med konst. Under påverkan från bl a sociologin och folklivsforskningen har kulturbegreppet emellertid även i den allmänna debatten kommit att få ett vidare innehåll. Med kultur menar man numera helheten av mänsklig odling och dess olika utslag. ”människans mångskiftande yttre och inre liv och hennes bearbetning av naturomgivningen”. Därmed har vid sidan av konstarterna andra företeelser. såsom en rad miljöfrågor. utbildning. or- ganisationsliv och massmedier kommit att betonas som viktiga element i kulturpolitiken.
Både i kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik (SOU 1972166) och i proposition l974z28 om den statliga kulturpolitiken redovisades denna ut- veckling. Samtidigt konstaterade man att det vida kulturbegrepp som många gånger används i den allmänna kulturdebatten inte kunde utgöra utgångs- punkten för en avgränsning av det kulturpolitiska området. Departements- chefen förklarade i propositionen:
"Kulturpolitik skulle nämligen därigenom bli ett alltför vitt- omfattande och därmed vagt begrepp som inte kan ligga till grund för ett politiskt reformarbete" (sid 287).
Den vidgade kultursynen borde i stället komma till uttryck i formuleringen av mål och metoder för insatserna. Resonemanget mynnade ut i följande avgränsning av det kulturpolitiska området. vilken sedan också antogs av riksdagen:
"Den statliga kulturpolitiken bör enligt min mening avse åt- gärder inom ordets. scenens. bildens och tonens områden samt i fråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Den bör vidare avse vissa insatser inom folkbildning och orga- nisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kultur- arv” (sid 287).
Här lämnas bl a. utbildningsväsendet och socialvården utanför det kul- turpolitiska området. Departementschefen konstaterade emellertid att det finns viktiga beröringspunkter mellan de tre. Utbildningspolitikens och kul- turpolitikens mål sammanfaller sålunda i många avseenden. Bland annat
är samhällets insatser inom vuxenutbildningen nära släkt med de kultur- politiska strävandena. Folkhögskolorna anges spela "en betydande roll som lokala kulturcentra” (sid 288). På liknande sätt finns det i helhetssynen på människan och hennes livsvillkoren naturlig utgångspunkt för samverkan mellan kulturpolitiska och socialpolitiska insatser.
När folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området diskuteras på följande sidor sker det med utgångspunkt i den avgränsning som ovan ci- terats. (Folkhögskolans kontakter med annat folkbildningsarbete och med organisationerna behandlas dock i nästa kapitel och berörs därför här bara i förbigående.) Utredningen vill dock understryka hur viktigt det är att man utgår från en kultursyn när man söker formulera mål och metoder för skol- formens insatser på detta område. Därför görs först ett försök att precisera den uppfattning om vad kultur är som varit vägledande för utredningen.
Liksom både kulturrådet och utbildningsministern ansluter sig folkhög- skoleutredningen till det vida kulturbegrepp som inledningsvis antyddes. Kultur rymmer alltså mycket mer än konst och estetisk verksamhet. Kultur har att göra med vårt sätt att uppfatta verkligheten. att uttrycka vår förståelse av den och att tolka och värdera andra människors tolkning av den verklighet som de upplevt. [ ett sådant kulturbegrepp ryms de olika konstarterna men också alla andra former av kommunikation mellan människor om deras verklighetsupplevelse. Livsåskådnings- och samhällsdebatt hör sålunda dit. och därmed blir politiska demonstrationer och religiös förkunnelse kulturella uttryck likaväl som konserter. konstutställningar och teaterpjäser. Natur— vetenskapen hör också till det kulturella området. eftersom den också är ett sätt att förstå verkligheten och för andra att tolka denna förståelse. Enligt detta betraktelsesätt är alltså kultur inte bara vissa sätt att förstå och uttrycka verkligheten utan alla sätt tillsammantagna.
Det är naturligt att ställa denna kultursyn i relation till den beskrivning av folkhögskolans uppgift. som utredningen ger i kapitel 6. Det heter där att folkhögskolan i största möjliga utsträckning bör ta utgångspunkten för sin verksamhet i de människors livssituation som den vänder sig till. Skol- formen bör i lika hög grad ha till mål att främja kursdeltagarnas personliga utveckling som att ge dem de kunskaper de behöver. Den bör sträva efter ”att göra varje kursdeltagare medveten om sin situation. såväl i nuet som i ett historiskt perspektiv. och medverka till att han kritiskt börjar granska situationen för att därigenom få en utgångspunkt för att söka förändra den.” Folkhögskolan skall stimulera till såväl social som kulturell inlevelse och insats. Med denna syn på kulturen och på folkhögskolans uppgift är det inte möjligt att avgränsa vare sig fritid från undervisning eller estetiska ämnen från andra och säga. att det ena är kulturell aktivitet och det ardra inte. Folkhögskolans kulturinsats blir mot bakgrunden av denna grundsyn att skapa medvetenhet om. öppenhet. respekt och förståelse för olikt sätt att uppfatta och uttrycka verkligheten. dvs. för olika slag av kultur./ttringar. Själva andan på folkhögskolan när den är präglad av att där är "högt i taket”. bredden av utbudet av kurser och tillfällen till upplevelser. stilen i umgänget. strävan efter att skapa respekt för olika verklighetstdkningar. även sådana man har svårt att förstå och/eller inte kan dela — allt sådant framstår som exempel på vad som kan utgöra folkhögskolans kulturinsats.
Det är viktigt att hålla i minnet att denna helhetssyn både på kulturen och på folkhögskolan har varit vägledande för utredningens överväganden när det gäller målen för skolformens insatser på det kulturpolitiska området och de målgrupper som dessa insatser skall rikta sig till.
8.2. Mål för folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området
I den tidigare nämnda propositionen om den statliga kulturpolitiken dis- kuteras även målfrågorna. Det huvudmål som ställs upp består av två mo- ment. nämligen att ”göra de kulturella upplevelserna tillgängliga för alla” och att "göra det möjligt för alla att få utlopp för sin inneboende skapar- förmåga" (sid 293). Folkhögskoleutredningen har i sina överväganden utgått från det mål för kulturpolitiken som statsmakterna i enlighet med denna proposition har formulerat.
Utredningen har därvid tolkat uttrycket "de kulturella upplevelserna" i enlighet med det breda kulturbegrepp som utvecklats i föregående avsnitt. Detta medför att utredningen ser ett nära samband mellan de båda mo- menten i det citerade målet. Kulturell upplevelse får nämligen inte enbart förstås som liktydigt med att ta del av yrkeskonstnärers verk. Också den egna skapande verksamheten är en kulturupplevelse för den enskilda män- niskan och för dem som hon i anspråkslösa former vänder sig till. Inte heller behöver den skapande verksamheten vara begränsad till de uttrycks- former som brukar kallas estetiska för att den skall kunna sägas ge tillfälle till kulturell upplevelse.
Denna skapande verksamhet får dock inte ställas i motsats till yrkes- konstnärernas arbete. Ofta kan man vid läsningen av ett litterärt verk. åsynen av ett bildkonstverk eller lyssnandet till ett musikstycke så identifiera sig med det man läser. betraktar eller hör. att man upplever att konstnären bakom verket har hjälpt en att uttrycka något av ens egen verklighets- upplevelse. Erfarenheter av detta slag kan innebära en stimulans till eget skapande.
Folkhögskolan kan vara en miljö som både erbjuder tillfällen till kontakt med de professionella konstskaparnas arbete och ger stimulans till människor att utifrån sina personliga förutsättningar använda de skilda uttrycksmedel som står till buds i egen skapande verksamhet. Bakom detta betraktelsesätt ligger den uppfattningen — hävdad även i kulturpropositionen — att varje människa har möjlighet och behov att på olika sätt uttrycka sig i skapande verksamhet.
En konsekvens av detta betraktelsesätt är att de ”vanliga" människornas sätt att gestalta sin upplevelse av tillvaron är kulturinsatser av samma slag som den professionelle konstnärens. Skillnaden ligger i graden av fulländ- ning. inte i arten. likaväl som skillnaden mellan amatörer och professionella inom idrotten gäller prestationernas grad. inte deras art. Därmed blir det en betydelsefull kulturell uppgift att främja amatörverksamhet på olika om- råden. Denna får dock inte syfta till kritiklös imitation av framstående konst— närer. Avsikten bör i stället vara att hjälpa de enskilda människorna att
på sitt eget sätt gestalta sin verklighetsupplevelse. Därigenom stimuleras de att utveckla sina egna möjligheter. Samtidigt får de en djupare förståelse för kulturskapandets villkor och kan bättre uppskatta den professionelle konstnärens verk.
Folkhögskolan kan vara en miljö som verksamt stimulerar människor till egna kulturinsatser på olika områden. Denna möjlighet bör tas till vara genom att undervisningen på folkhögskolan stimulerar eleverna till reflexion över sin egen verklighet och till att uttrycka sin verklighetsupplevelse på olika sätt utan att hämmas av kvalitetskrav som lånats från elitkonsten. Undervisningen i de estetiska ämnena kan bidra till att utveckla elevernas gestaltande förmåga. men innehållet i den verklighetsupplevelse de vill ut- trycka hämtas ofta från andra ämnen. Man bör därför undvika att dra gränser mellan övningsämnen och kunskapsämnen. De två slagen av ämnen behöver ständigt samverka. Den problemcentrerade undervisning som utredningen förespråkar gör en sådan integration naturlig. Konsekvenserna av detta syn- sätt utvecklas närmare i avsnitt 7.3.1.
Folkhögskolan bör också verka för en breddad amatörverksamhet i den kringliggande bygden. En målsättning — inte minst för de estetiska spe- ciallinjerna — bör vara att parallellt med att man går ut till omgivningen med utbud av musik. utställningar. teaterpjäser rn m stimulera de människor som tar del av dessa att själva pröva olika konstnärliga uttrycksformer.
Kultur skapas inte i isolering. I föregående avsnitt påpekas. att kultur innefattar alla former av kommunikation mellan människor och deras upp- levelse av verkligheten. Kulturellt arbete är alltså alltid insatt i ett socialt sammanhang. Detta innefattar relationer i olika riktningar — till människor och företeelser i nuet. det förflutna och framtiden. i den nära omgivningen såväl som internationellt.
Skapande verksamhet är alltså inte bara ett sätt för individen att uttrycka sin personliga upplevelse av tillvaron. den är också ett medel att till andra förmedla erfarenheter. åsikter och värderingar. Därmed blir skapande verk- samhet ett medel för kommunikation och påverkan. Folkhögskoleutred- ningen finner det liksom kulturpropositionen angeläget att möjligheterna att framföra uppfattningar och värderingar inte begränsas till dem som re- gelbundet har tillgång till kanaler för opinionsbildning. Inte minst när det gäller att bereda människor som saknar sådana möjligheter tillfälle att fram- föra sina åsikter kan folkhögskolan fylla ett behov. Dessa insatser kan avse att ge kännedom om och träning i de olika språk- liga och andra media som kan användas för att framföra uppfattningar och värderingar. Därvidlag är det viktigt att man uppmärksammar de möjligheter att framföra åsikter och skapa opinion som ligger i andra uttrycksformer än de rent verbala. såsom exempelvis sång och musik. färg och form. film teater. dans med flera. Genom en problemcentrerad undervisning kan de teoretiska studierna knytas till förhållanden i de studerandes liv eller i när- samhället och mynna ut i en aktion. där deltagarna framför sina åsikter och söker påverka opinionen.
Det är naturligt att samspelet mellan sändare och mottagare i kommu- nikationsprocessen studeras. Därvid bör man uppmärksamma de medel som sändare använder för att påverka mottagarna av ett budskap. så att eleverna lär sig skilja mellan det som är saklig information och det som är reklam
eller propaganda. Genom att eleverna själva producerar informationsmaterial för olika media får de en större medvetenhet om dessa förhållanden.
Folkhögskolan kan också spela en betydelsefull roll när det gäller att utbilda människor som skall arbeta med informationsuppgifter inom olika folkrörelser. Också i det sammanhanget är det viktigt att utbildningen inte ensidigt tar sikte på traditionella former för informationsförmedling och opinionspåverkan utan att undervisningen präglas av öppenhet för ovanliga uttrycksformer och hos deltagarna skapar beredskap att gå oprövade vägar.
Det sociala sammanhang som det kulturella arbetet är insatt i omfattar också relationen till det förflutna. Detta är helt naturligt med tanke på att människan är en varelse med en historia. För individen är upplevelsen av en förankring bakåt i tiden ett väsentligt villkor för att kunna känna trygghet. särskilt i en tid som präglas av snabba förändringar. Delaktighet av gångna tiders kulturskapelser kan bidra till att ge en sådan förankring i tillvaron. Samtidigt framstår det som angeläget att äldre tiders kulturarv förs vidare till kommande generationer.
Detta kulturarv innefattar helt naturligt de olika konstnärliga uttrycks- formerna. Inom en del av dessa. såsom teater. musik och dans. utgör verk från äldre tider naturliga inslag i repertoaren. Också många äldre verk inom litteratur och bildkonst kan upplevas som förmedlare av ett meningsfyllt budskap av människor i vår tid. Det är en naturlig uppgift för folkhögskolan att göra sådana verk tillgängliga för nutida läsare. betraktare och lyssnare och att stimulera till tankeutbyte kring dem.
Den kultur som på detta sätt kan och bör göras tillgänglig är emellertid inte bara den som brukar kallas ”klassisk”. Också folkkulturen i dess olika former behöver tas till vara och levandegöras. Särskilt för folkhögskolor som är belägna i bygder med en rik folklig kulturtradition kan det vara naturligt att anknyta till denna. Ofta kan en sådan verksamhet bilda ut- gångspunkt för nyskapande.
Till vårt kulturarv hör också den fysiska miljön som nu på många håll är utsatt för genomgripande förändringar. Dit hör vidare traditionerna från folkrörelsernas genombrottstid. som behöver bevaras för att framtida ge- nerationer skall få perspektiv på sin tillvaro.
Studier av kulturmiljöer i förändring och inventering av arvet från tidigare skeden av folkrörelsernas historia framstår i det sammanhanget som na- turliga folkhögskoleuppgifter. Sådana studier kan bidra till att ge perspektiv på nutida förhållanden och bilda utgångspunkt för opinionsbildande insatser i samhället och organisationerna.
Det är emellertid angeläget att folkhögskolans kulturinsatser inte blir en- sidigt tillbakablickande. Kultur är utveckling och förändring och måste därför ständigt vara öppen mot framtiden. Nya kulturströmningar behöver därför speglas och kritiskt värderas. Här kan massmedia vara till hjälp men också den turnéverksamhet som bedrivs av olika folkrörelser liksom av Riks- konserter. Riksteatern och Riksutställningar. Därutöver är det angeläget att skolorna skaffar sig goda kontakter med de kulturarbetare som är verksamma i närsamhället. Sådana kan bidra till att skapa öppenhet för olika sätt att uttrycka sig. underlätta frigörelse från konventioner och stimulera till ny- tänkande i elevernas egen skapande verksamhet. Kulturskapandet har alltid varit insatt i ett internationellt sammanhang.
1 kulturpropositionen påpekas också att det som vi betraktar som vårt na- tionella kulturarv i sig rymmer århundradens impulser utifrån (sid 302). Detta internationella samband framstår i vår tid som tydligare än någonsin. Det är därför angeläget att folkhögskolan ger stort utrymme åt infiytelser från andra länder och kulturkretsar än vår egen. De studieresor som redan nu är regelbundet återkommande inslag i många skolors verksamhet bör fortsätta och utvecklas. Man bör därvid se till att deltagarna får en verklig förstahandsupplevelse av förhållandena på de platser dit resorna går.
Än viktigare är att vardagslivet på skolan är öppet för internationella inflytelser. Studerande från andra länder kan därvid tillföra skolan viktiga impulser.
I den situation som nu råder finns ett stort antal invandrare i vårt land. Det är önskvärt att folkhögskolan i större utsträckning än nu sker betjänar dessa folkgrupper. De bör beredas tillfälle att berika livet på skolan genom att framföra sitt eget lands musik. danser och andra kulturskatter. Gemen- samt musicerande av elever från Sverige och något annat land. där man särskilt ägnar sig åt det andra landets musik skulle ytterligare bidra till att skapa respekt och förståelse för andra länders kultur.
8.3. Tre dimensioner i folkhögskolans kulturpolitiska insatser
Folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området riktar sig åt olika håll. De vänder sig helt naturligt inåt. till dem som studerar och arbetar på skolan. Men skolformens tradition gör det också naturligt att vända sig utåt. till det omgivande samhället. Många folkhögskolor är sedan gammalt kulturcentra i den bygd där de är belägna. Nästan hälften av alla folk- högskolor har folkrörelser eller folkliga organisationer av olika slag som huvudmän. En del av dessa skolor fungerar också som regionala kultur- centra. Man skulle mot denna bakgrund kunna tala om tre "dimensioner" i folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området. nämligen i för- hållande till människorna i skolsamhället. i den omgivande bygden och i folkrörelserna. I detta kapitel behandlas folkhögskolans betydelse som kul- turmiljö för dem som tillhör skolsamhället och som kulturcentrum för den omgivande bygden. Den spelar emellertid också en viktig roll som kul- turkraft inom folkrörelserna. Detta förhållande belyses i nästa kapitel som ägnas åt relationerna mellan folkrörelserna och folkhögskolan.
8.3.1. Folkhögskolan som kulturmiljö för dem som tillhör skolsamhället
Helt naturligt riktar sig folkhögskolans verksamhet på det kulturpolitiska området i första hand till dem som tillhör skolsamhället i egenskap av elever. lärare och övrig personal. De insatser det här är fråga om sker dels inom undervisningens ram. dels i form av fritidsaktiviteter av olika slag. Det är svårt att ge en klar bild av omfattningen av denna verksamhet. men vissa konturer i bilden kan tecknas.
8.3.l.1 Undervisning
Undervisning i estetiska ämnen bedrivs vid alla folkhögskolor. Enligt ut- redningens uppfattning har detta inslag i studierna under senare år ökat i omfattning. Vid åtskilliga skolor finns dessutom speciallinjer med inrikt— ning på olika delar av det kulturpolitiska området. Dessa linjer behandlas i kapitel 13.
Astrid Westergren. lärare vid Gripsholms folkhögskola. gjorde 1971 en undersökning av den estetiska verksamheten vid folkhögskolorna. Här skall en kort redogörelse lämnas för resultaten av den enkät hon sände ut och som besvarades av 91 skolor.]
Teaterundervisning förekom vid 50 av dessa skolor. Antalet veckotimmar varierade från 1/2 vid fyra skolor till 4 vid en. Högre timtal förekom dock vid skolor med teaterlinje.
Undervisning i olika bi/d- ochformämnen bedrevs vid ett avsevärt antal skolor. Konsthantverk rapporterades från 42. De vanligaste ämnena i denna grupp var keramik (obligatoriskt vid 6 och frivilligt vid 18) och vävning (obligatoriskt vid 5 och frivilligt vid 17). Därnäst kom sömnad (obligatoriskt vid 5 skolor, frivilligt vid 8) träslöjd (5 resp. 11). batik (4 resp. 14) och silversmide (frivilligt ämne vid 5 skolor). Ämnesrubriken konsthantverk (ospecificerat) uppgavs av 7 skolor (obligatoriskt vid 2. frivilligt vid 5). Un- dervisning i konst. konstorientering eller konsthistoria uppgavs förekomma vid 49 skolor. varav obligatoriskt för en eller flera grupper vid 22. 60 skolor angav att teckning. färg och form eller liknande ämne fanns på schemat. Foto förekom vid 18 skolor. vid samtliga som frivilligt ämne. Film stod på schemat vid 5 skolor. frivilligt utom vid Helliden, där det var obligatoriskt i de båda första årskurserna.
Musik har enligt gällande folkhögskoleförordning varit obligatoriskt ämne i alla årskurser. I musik ingår även sång. I Astrid Westergrens rapport re- dovisas emellertid musik och sång under separata rubriker. Av de 91 sva— rande skolorna uppgav sig 71 ha undervisning i musik. 22 skolor angav att de hade sång. Författaren anmärker dock att vissa skolor redovisat sång- undervisningen under rubriken musik.
Av de olika konstformerna synes dans vara den som har minst utrymme på folkhögskolans schema. 15 skolor uppgav sig undervisa i folkdans. Dess- utom förekom på en del håll rytmik.jazzbalett. plastik. stildans och liknande ämnen.
Av rapporten kan man inte klart utläsa hur många elever som deltog i de ämnen som behandlats. men ett par exempel tyder på att antalet är avsevärt. I undervisningsgrupperna i konsthantverk fanns sålunda ca 1 200 elever och i dramatikgrupperna ca 800. Särskilt bland konsthantverksele- verna torde det dock inte vara ovanligt att samma person deltar i två eller flera grupper. varför siffrorna ovan inte betyder deltagande individer.
Även med denna reservation är det en rikt varierad och omfattande un- dervisning som folkhögskolan bedriver i vad som här har betecknats som estetiska ämnen. Mot bakgrund av den kultursyn som ovan har redovisats är det emellertid klart att detta bara är en del av skolformens kulturinsatser. ] PUFF-rapport i" 8". pu-
blicerad l Tidskrift för Man kan — som tidigare påpekats — inte dra någon gräns och beteckna svenska folkhögskolan. endast vissa ämnen som ”kulturella”. I alla studier finns en kulturell di- nr 6 år 1971.
? Elevenkäten. sid 53 och tabellbilagan. sid. 158—160.
3 Martin Giertz. Musiken i folkhögskolan. PUFF-rap- port nr 43. 1975 — Bengt Erdman. Musik/iver på en industriort. del 2. forsk- ningsrapport från musik- vetenskapliga institu- tionen i Göteborg.
mension. Utredningen har i avsnitt 6.1.1 uttalat sig för att folkhögskolans undervisning i allt högre grad bör bli probleminriktad. Det innebär en ökad integration av stoff från olika kunskapsområden (något som närmare ut- vecklats i avsnitt 6.1.5). När man exempelvis arbetar med ett projekt om samhällsplanering blir det naturligt att inte bara studera den rent tekniska beslutsprocessen utan också olika uppfattningar om hur människors livsmiljö bör vara utformad och de värderingar som ligger bakom dem. När projektet skall redovisas är det ofta värdefullt både att spegla de uppfattningar man mött och att gestalta sina egna slutsatser såväl i ton. bild. form och rörelse som i ord. Omvänt kan studiet av en roman. en visa eller en tavla öppna dörren för ett studium av betydelsefulla sociala förhållanden i nuet eller det förgångna.
Vid sidan av undervisningen i estetiska ämnen kan alltså samma ut- trycksformer komma till användning i studier som traditionellt brukar hän— föras till teoretiska ämnen.
8.312. Fritidsaktiviteter
Det råder ett nära samspel mellan studier och fritidssysselsättning. En fråga i utredningens elevenkät2 berörde elevernas regelbundna fritidsaktiviteter. Av svaren framgick att 38 % lyssnar på musik. går på konstutställningar. bio. teater. att lika många läser litteratur och att 2 ”n målar. musicerar eller utövar annan konstnärlig verksamhet. i samtliga fall med ungefär lika stora andelar män och kvinnor. 32 % av de kvinnliga eleverna ägnar sig åt sömnad. vävning. handarbete etc. 7 ”n av samtliga filmar. fotograferar (med en övervikt av 13 mot 3 ”i. för de manliga). 13 ”o deltar i studiecirklar utanför schemat (båda könen i ungefär samma omfattning).
Folkhögskoleelevernas musikintresse har studerats av Martin Giertz. lek- tor vid folkhögskollärargrenen vid lärarhögskolan i Linköping. 1 en rapport redovisar han en enkätundersökning som läsåret 1974/75 gjordes vid 11 folkhögskolor och jämför sina resultat med dem som framkom i en mot- svarande undersökning läsåret 1970/71 av en ungdoms- och en vuxengrupp i Stenungssund och en gymnasistgrupp från Norrland.3 Giertz fann mu- sikintresset vara större bland folkhögskoleeleverna och samtidigt mer inriktat på aktivitet och eget skapande än hos jämförelsegrupperna. Vidare fann han hos folkhögskoleeleverna ett betydligt större intresse för visor. negro spirituals. svenska folksånger. klassisk musik och exotisk musik. Folkhög- skoleelvernas intresse för svensktopps- och pOpmusik är mycket mindre än jämförelsegruppernas och intresset för moderna schlager något mindre.
De refererade undersökningarna ger alltså vid handen att folkhögsko- leelever i avsevärd utsträckning intresserar sig för olika konstarter och att inte så få också utöver estetisk verksamhet.
Skolsamhället utgöres emellertid inte bara av eleverna. Lärare och övriga personalkategorier hör också dit. Det har inom folkhögskolan alltid före- kommit aktiviteter som för samman de olika grupperna till gemensamma aktiviteter.
Samkvämet var av gammalt ett regelbundet återkommande inslag i sko- lans liv. Härvid förekom framträdanden såväl av skolsamhällets medlemmar
som av utifrån inbjudna gäster. Samkvämet torde på många håll ha haft stor betydelse för att stimulera människors kulturella intresse. Idag anordnas samkväm en gång i månaden vid drygt hälften av folkhögskolorna och var fjortonde dag eller oftare vid var tredje skola/*
Även andra fritidsaktiviteter erbjuder nu på olika sätt kulturella upp- levelser åt hela skolsamhället. Folkhögskolorna står ofta som mottagare för konserter. teaterföreställningar och utställningar som producerats av insti- tutioner. organisationer eller fria grupper utanför skolan. Besök av föreläsare förekommer ofta. Också skolsamhällets egna medlemmar svarar för eve- nemang av olika slag.
Svaren på en enkät till skolor med musik-. teater och konstlinjer visar att eleverna där svarar för väsentliga inslag i skolsamhällets liv i form av teater- och musikframträdanden samt utställningar. Det är emellertid inte bara elever vid dessa speciallinjer som svarar för framträdanden och ut- ställningar. Det förekommer sålunda exempelvis att skolor med musiklinjer rapporterar utställningar och att skolor med konst- och konsthantverkslinjer redovisar att elever gjort teater- och musikframträdanden. Man kan därför utgå ifrån att det även vid de skolor som saknar estetiska speciallinjer fö- rekommer betydande inslag av elevframträdanden av nämnda slag som berikar skolsamhällets liv. I den mån som folkhögskolans undervisning i framtiden inriktar sig på att stimulera eleverna att redovisa resultaten av sina studier genom olika slag av skapande verksamhet. kan man förmoda att elevernas insatser i skolornas liv som kulturproducenter blir av allt större betydelse och omfattning. Där speciallinjer med estetisk inriktning före- kommer är det angeläget att deras verksamhet stimulerar också övriga med- lemmar av skolsamhället till ökad skapande verksamhet.
8.3.2. Folkhögskolan som kulturcentrum (för den omgivande bygden
Såsom redan nämnts förklarade kulturpropositionen år 1974 att folkhög- skolorna spelar en betydande roll som lokala kulturcentra. Detta har alltid varit en viktig uppgift för dessa skolor. och det är utredningens uppfattning att denna funktion snarast kommer att förstärkas i framtiden. På följande sidor skall några exempel ges på hur detta kan ske. Först antyds hur folk- högskolans lokaler kan utnyttjas i närsamhällets kulturliv och därnäst hur människorna på skolan kan engageras däri. Slutligen diskuteras några mål- grupper för skolformens kulturinsats.
8.3.2.1 Folkhögskolans lokalresurser
På folkhögskolorna finns i allmänhet lokaler som är väl lämpade att ta emot utställningar. konserter. föreläsningar och stundom också teaterfö- reställningar. I många samhällen finns naturligtvis också andra lokaler som passar för sådana evenemang. såsom bibliotek. museer. samlingslokaler. kyr- kor. grundskolor och gymnasier. Många folkhögskolor är emellertid belägna på platser som inte har god tillgång på sådana lokaler. Från publiksynpunkt kan det också vara en fördel att förlägga kulturevenemang till ett fungerande skolsamhälle. De människor som arbetar och studerar på folkhögskolan utgör också en viktig personresurs när det gäller att ordna kring-arrangemang
4 Skolenkäten. sid. 24 och 75.
av olika slag i anslutning till en utställning.
Folkhögskolan bör överhuvudtaget fungera som en öppen lokalresurs för närsamhället. Det synes särskilt naturligt att studiecirklar förlägger sina sam- mankomster dit. Eftersom de båda studieformernas arbetssätt nära anknyter till varandra är de lokaler som folkhögskolan kan erbjuda ofta möblerade på ett sätt som passar en studiecirkel. Samtidigt kan skolan ofta erbjuda en utrustning i form av audiovisuella hjälpmedel. laborativt material m ni. som många cirklar annars kan ha svårt att få tillgång till.
Också som plats för kursverksamhet som anordnas av organisationerna i närsamhället kan folkhögskolan vara lämplig. Det är angeläget att skolorna upprätthåller nära kontakter med studieförbundens och andra sammanslut- ningars lokala organ. För många rörelseskolor kan det vara naturligt att samarbeta också med andra organisationer än dem som hör till den egna rörelsen. På liknande sätt bör landstings- och stödföreningsskolor vara öppna mot hela det spektrum av föreningar som finns i omgivningen.
För många organisationer kan det vara värdefullt att förlägga möten och samkväm till folkhögskolor.
För skolorna bör det vara angeläget att följa utvecklingen i närsamhället och erbjuda tjänster som behövs och som skolan kan tillhandahålla. Ett exempel på sådan verksamhet är den fritidsverksamhet för barn under shop- ping-tid på lördagar som eleverna på Östra Grevies konstlinje erbjudit. För- äldrar kan lämna in sina barn på skolan där de får tillsyn och sysselsätts med skapande verksamhet.
De skolor som har speciallinjer med olika slag av estetisk verksamhet förfogar ibland över värdefull utrustning som kan användas också av andra än dem som arbetar på skolan. Ett exempel på detta är Lunnevads gra- ftkverkstad som kan hyras till självkostnadspris av konstnärer som inte själva har den utrustning som behövs.
8.3.2.2 Folkhögskolans personresurser
Det är framför allt genom de människor som studerar och arbetar på en folkhögskola som den kan bli ett kulturellt centrum för en bygd. I föregående avsnitt har i förbigående framhållits att skolsamhällets medlemmar kan bidra till att berika evenemang som förläggs till skolans lokaler. Det är emellertid viktigt att inte bara se folkhögskolan som en institution dit ar— rangemang av olika slag kan förläggas. Folkhögskolan kan och bör också gå ut i det omgivande samhället. och det gör den genom de människor som finns i skolsamhället.
Det gäller inte minst lärarna. En väsentlig del av den kulturinsats de gör i närsamhället har formen av studiecirkelledarskap. Denna verksamhet. som närmare beskrivs i nästa kapitel. omfattar ett brett register av ämnen. både estetiska och allmänna. Allt efter som den problemcentrerade pedagogik som utredningen förespråkar förverkligas och det blir vanligare att integrera moment av skapande verksamhet i teoretiska studier. kan man anta att de folkhögskollärare som leder studiecirklar kommer att tillämpa detta ar- betssätt också där. Bland annat härigenom kan en folkhögskola bidra till att stimulera människor också i närsamhället till en verksamhet som ger dem utlopp för sin inneboende skaparförmåga och samtidigt hjälper dem
att hitta nya medel att uttrycka sina åsikter och påverka opinionen.
Det är angeläget att också eleverna engageras i folkhögskolans utåtriktade verksamhet. Detta kan ske på flera olika sätt.
Vid åtskilliga folkhögskolor förekommer det att eleverna medverkar i konserter. teaterframträdanden och utställningar. Det gäller särskilt — men inte enbart — de skolor som har speciallinjer på dessa konstområden (se vidare kapitel 13). En avsevärd del av dessa evenemang är offentliga eller äger rum i föreningar. på ungdomsgårdar. ålderdomshem etc. Som exempel kan nämnas att av 637 musikframträdanden av elever vid 11 skolor med musiklinjer under läsåret 1973/74 var 153 offentliga och 314 förlagda till skolor. föreningar. ungdomsgårdar. ålderdomshem etc. En jämförelse med en motsvarande undersökning av kulturrådet läsåret 1969/70 visar en klar ökning. särskilt av antalet evenemang förlagda utanför skolan.
Några exempel får belysa hur elevernas medverkan i kulturlivet utanför skolan i praktiken kan vara utformad. Eleverna vid Kapellsbergs musikskola genomförde läsåret 1973/74 i samarbete med Rikskonserter 56 besök i låg- stadieklasser i Härnösands kommun. då de sjöng. spelade och samtalade med barnen. Denna satsning följdes nästa läsår upp med liknande besök på lågstadieskolorna i Timrå kommun. Ett resultat härav blev ett häfte med barnvisor. författade och tonsatta av elever vid Kapellsberg.
Eleverna vid teaterlinjen på Marieborgs folkhögskola brukar årligen göra ett flertal framträdanden i närsamhället. De har vid olika tillfällen varit förlagda till biblioteksfilialer och fritidsgårdar. förskolor och föreningar. Läs- året 1974/ 75 förlades verksamheten en vecka till Vänersborg där de under sportlovet svarade för tio dockteaterföreställningar. en teaterföreställning på en fritidsgård. sång- och pantomimprogram samt ledde en kurs i skapande dramatik för ungdomsledare.
Vid estetiska folkhögskolelinjen i erkerud (fristående ämneskurs. knuten till Ingesunds folkhögskola) behandlas läsåret 1975/76 temat ”De gamla i samhället”. varvid teoretiska studier kombineras med att eleverna gör sig förtrogna med de gamlas situation. bl. a. genom att leda studiecirklar på ålderdomshemmet. Redovisningen beräknas ske genom en utställning. då olika tekniker kommer till användning. Det är meningen att den skall visas både för allmänheten och vid temadagar på några folkhögskolor. Ett tiotal deltagare i arbetsgruppen "Seminarium för kultur och miljö" vid Wendelsbergs folkhögskola gjorde läsåret 1974/75 en inventering av gammal bygdekultur i Gäsene härad i Västergötland. Resultatet redovisades i en rikt illustrerad bok om 144 sidor med titeln Hemmagjort. utgiven på eget förlag. Syftet med bygdestudiet och boken är på en gång ideellt och pedagogiskt. I inledningen heter det bl.a.: "Hantverkaren. som följer sin produkt från början till slut med uppbåd av sin egen färdighet och vilja i strävan efter kvalitet och långtidsvärde. lär oss att kritiskt bedöma vår tids automation. överdrifter och slöseri. Vår undersökning vill därför även vara en pedagogisk metod och en praktisk lektion.” Bland andra utåtriktade kulturinsatser från Wendelsberg kan nämnas serier av litterära vykort och en årlig musikfestival som 1975 samlade omkring 475 musikanter från hela Västsverige.
I detta sammanhang bör också noteras. att en del skolor rapporterar att lärare och elever vid deras musiklinjer utgör betydande inslag i regionens
körer och orkestrar. Det är alltså här fråga om en integration av skolans personresurser i det regionala musiklivet. Den probleminriktade undervisningen gör det naturligt för folkhögsko- lorna att i undervisningen ta upp aktuella frågor i närsamhället. Detta kan leda till att eleverna genomför projekt som har anknytning till det kul— turpolitiska området. Om människor i ett bostadsområde upplever kontakt- löshet och främlingskap kan detta bli uppslaget till en studie av förhållandena i området som mynnar ut både i arrangemang och i förslag till åtgärder som syftar till förändring. Det har också förekommit att folkhögskoleelever utarbetat förslag till planering av ett nytt fritidsområde och utformningen av fritidsverksamheten i en ny kommundel. Det är angeläget att under- visningen mera allmänt får en utformning som knyter an till närsamhällets förhållanden. Lärare och elever bör vaksamt följa utvecklingen för att kunna ta sådana initiativ. Det är också önskvärt att kommuner och organisationer observerar att många folkhögskolor genom sina lärare och elever har per- sonella resurser att genomföra utredningar av lokala problem.
8.323. Målgrupper
Varje folkhögskola väljer själv målgrupperna för sin verksamhet. Detta gäller även de kulturpolitiska insatserna.
Det finns emellertid särskilda behov av insatser från denna skolforms sida bland de folkgrupper som inte nu utnyttjar det utbud av kulturella aktiviteter som finns. Orsakerna till att man inte gör det skiftar.
Enligt sociologiska undersökningar är utbildning en av de faktorer som spelar en avgörande roll för människors benägenhet att intressera sig för och förståelse av olika konstformer.
En annan orsak kan vara att man av ett eller annat skäl är isolerad. t. ex. genom att man bor i glesbygd eller är intagen på en vårdinrättning. Också den form av isolering som förekommer mellan individer i stora tätorter leder ofta till en passivitet som även tar sig uttryck i att man inte utnyttjar de tillfällen till kulturella aktiviteter som finns.
Vidare kan arbetsförhållanden. ekonomi och social tradition vara av stor betydelse i detta sammanhang.
Några grupper för vilka folkhögskolan kan göra viktiga kulturinsatser är handikappade. personer på vårdinrättningar. pensionärer samt invandrare och andra etniska minoriteter. I det följande berörs kortfattat skolformens kulturella uppgifter för de två första grupperna. Därefter diskuteras något mera utförligt folkhögskolans kulturella roll i förhållande till pensionärerna och de etniska minoriteterna. eftersom skolformens insatser för dessa grupper inte behandlas på något annat ställe i betänkandet.
Handikappade. — Folkhögskolans insatser när det gäller handikappade behandlas utförligt i kapitel 12. Här skall endast framhållas att skolformens kulturpolitiska uppgift när det gäller denna grupp människor inte är att erbjuda särskilda kulturaktiviteter för handikappade utan att göra det all— männa kulturutbudet tillgängligt för dem.
Personer på vårdinrättningar. — Folkhögskolans kursverksamhet på vård- inrättningar behandlas ocksåi kapitel 12. Det är angeläget att den får samma inriktning som de kurser som ligger på själva skolan. Människor som längre
eller kortare tid vårdas på institutioner kan ha särskilda behov av att få tillfälle till skapande aktivitet och att lära sig uttrycka sina åsikter både i ord och i andra media.
För sång-. musik- och teatergrupper vid folkhögskolorna liksom för elever som sysslar med bild. färg och form bör vårdinrättningarnas folk vara en angelägen målgrupp. Som ovan visats riktar sig redan nu en del av deras verksamhet till dessa människor. Som konkret exempel på hur dessa ak— tiviteter kan utformas kan nämnas att eleverna vid estetiska folkhögsko- lelinjen i Kyrkerud årligen gör minst en vandringsutställning som turnerar på landstingets vårdinrättningar. De har också genomfört dockteaterföre- ställningar på långvårdskliniker. vid vilka de sökt aktivera även patienterna.
Pensionärer. — Åtskilliga folkhögskolor anordnar kurser för pensionärer. Dessa är en stor och växande grupp i det svenska samhället. Enligt uppgifter från SCB var år 1970 antalet personer som fyllt 67 år 0.94 milj. Denna grupp beräknas öka till 1.27 milj. år 1990 för att därefter minska till 1.23 milj. år 2000. Därtill kommer förtidspensionärerna.
Det är nu allmänt vedertaget att tiden kring pensioneringen med allt vad den innebär är en kritisk period i människans liv. Arbetet fyller en stor del av de flesta människors tillvaro. Pensioneringen innebär ett uppbrott både från uppgifter man haft och från ett socialt sammanhang man varit inlemmad i. Denna övergång medför en betydande förändring både av de förväntningar som omgivningen ställer på individen och av den uppfattning han har av sig själv. Detta leder i sin tur lätt till en känsla av att vara överflödig och därav följande mindervärdeskänslor och osäkerhet.
Pensioneringen medför också för många människor minskade tillfällen att träffa andra som i en del fall kan leda till mer eller mindre fullständig isolering. En undersökning bland förtidspensionärer i Göteborg år 1975 vi- sade att 24 ”i) av dem tyckte att kontakten med vänner blivit sämre och att 34 % menade att även möjligheten att knyta nya kontakter blivit sämre. I åldersgruppen 66—75 år är enligt låginkomstutredningen 1 ”o isolerade — dvs. var sjätte eller sjunde person.
Pensioneringen medför alltså ingripande förändringar i individens för- hållanden. Trots detta sker i de flesta fall ingen systematisk förberedelse för det nya skedet i livet. Folkhögskolan kan här göra en viktig insats.
De folkhögskolekurser för pensionärer som nu förekommer har formen dels av kortare internatkurser. företrädesvis sommartid. dels av deltidskurser med varierande längd (ofta med 10—15 veckotimmar efter dispens från SÖ) under de ordinarie folkhögskoleterminerna på deltagarnas hemorter. Efter- som en mycket stor andel av pensionärerna hör till kategorin kortutbildade och eftersom kort utbildning är en av de faktorer som har nära samband med lågt deltagande i kulturella evenemang. kan dessa kurser bidra till att pensionärer i större utsträckning frågar efter sådana aktiviteter. Redan därigenom är dessa kurser en viktig kulturpolitisk insats. Därtill kommer att de ofta bereder tillfälle att delta i kulturella aktiviteter. antingen genom studiebesök eller genom evenemang anordnade på skolan under kurstiden.
Invandrare och andra etniska minoriteter. — lnvandrarutredningen framhöll i sitt tredje betänkande (SOU 1974:69) att den statliga kulturpolitiken för invandrare och språkliga minoriteter borde syfta till att ge dessa grupper ökade möjligheter till delaktighet i det svenska kulturutbudet. till kontakt
med ursprungslandet. till kulturell egenverksamhet och till kulturell väx- elverkan mellan minoriteterna och majoritetsbefolkningen. Chefen för ut- bildningsdepartementet förklarade i prop. 1975220 om den statliga kultur- politiken. att invandrarutredningen gjort en värdefull precisering av de mål för kulturpolitiken som statsmakterna beslutat om men ville inte förorda att särskilda delmål skulle fastställas för kulturpolitiken i förhållande till de språkliga minoriteterna.
Några exempel får belysa hur folkhögskolan hittills sökt bidra till att uppnå de syften som invandrarutredningen angivit och som regeringen alltså i princip har anslutit sig till.
Några folkhögskolor har haft längre eller kortare kurser för invandrare med tonvikt på undervisning i svenska och samhällskunskap. — Det fö— rekommer att teatergrupper med minoritetsspråk är verksamma vid folk- högskolor. Vid Malin/ö/tens folkhögskola finns sålunda både samiska och finska teatergrupper. De har bl. a. sysslat med översättning av pjäser från svenska till samiska och från finska till svenska. — Vid några folkhögskolor förekommer undervisning i minoritetsspråk som tillvalsämne. — Två folk- högskolor är specialinriktade på språkliga minoriteters behov. nämligen Sa- mernas folkhögskola i Jokkmokk och Finska folkhögskolan i Haparanda.
I fortsättningen torde det finnas rika möjligheter för olika folkhögskolor att göra insatser bland invandrare och andra etniska minoriteter. Här skall i korthet antydas vad dessa insatser kan komma att gälla.
När invandrare efter viss tids bosättning i Sverige fått kommunal rösträtt är det av stor vikt att de får orientering om aktuella frågor i bosättnings- kommunens politiska liv. Folkhögskolekurser. gärna i kombination med studiecirklar. är en lämplig kanal för sådan information. Ofta är det nöd- vändigt att genomföra både planering och rekrytering i samarbete med in- vandrarnas egna organisationer på platsen.
Vid kurser av detta slag kommer man ofta att ställas inför det problemet. att många av invandrarna inte har tillräckliga kunskaper i svenska för att kunna följa en diskussion av samhällsfrågor i Sverige. Då kan det vara nöd- vändigt att antingen använda sig av tolkar eller — ännu hellre — att som timlärare engagera lämpliga personer som talar deltagarnas språk. För folk- högskolan kan det då bli aktuellt med att ge dessa en Speciell inskolningskurs för uppdraget.
I kursverksamhet som riktar sig till en speciell målgrupp kan det också vara naturligt att erbjuda även annan undervisning på gruppens modersmål. t. ex. litteraturstudium. orientering om aktuella förhållanden i hemlandet. diskussion av deras egen situation som invandrare i Sverige (kanske kan den föras lättare och mer avspänt om de får tala sitt eget språk!). religiösa frågor etc. Lärarfrågorna torde vara minst svåra att lösa när det gäller den finska invandrargruppen och betydligt svårare när det gäller de större syd- europeiska minoriteterna.
Folkhögskolor kan också erbjuda invandrarorganisationerna lokaler för deras mötesverksamhet. stimulera framträdanden av teater- och sånggrupper m.m. Dessa bör få framträda inte bara för sina språkfränder utan också för den svensktalande befolkningen. Kontakten mellan minoriteterna och majoritetsbefolkningen kan också stimuleras genom diskussioner och ut-
ställningar som parallellt uttrycker invandrarnas och svenskarnas upplevelse av samhället.
8.4. Utredningens överväganden och förslag
Av vad som ovan sagts framgår att utredningen betraktar folkhögskolan som en betydelsefull resurs i samhällets kulturpolitiska verksamhet. Det kan ligga nära till hands att därvid främst tänka på skolformens möjligheter både som mottagare och producent av kulturella arrangemang av olika slag. Det är emellertid angeläget att betona att folkhögskolan kan göra en be- tydelsefull kulturinsats också genom det pedagogiska arbetssätt som ut- redningen förespråkar och som kännetecknas av problemcentrerade studier och integration av teoretiskt kunskapsstoff med olika former av skapande verksamhet.
Detta stämmer väl överens med de mål för folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området som skisserats i avsnitt 8.2 och som bygger på förutsättningen att varje människa har behov och förmåga att uttrycka sig i skapande aktivitet. När utredningen i kapitel 6 avstått från att föreslå några för alla längre folkhögskolekurser obligatoriska ämnen. bör detta därför inte få gå ut över sådana ämnen som brukar kallas praktiska och estetiska. Det är tvärtom angeläget att varje folkhögskola på såväl studietid som fritid bereder alla elever tillgång till sådan sysselsättning som ger dem tillfälle att utveckla sin skapande förmåga på olika områden. Därigenom kan in- dividen få möjlighet till en mera mångsidig personlighetsutveckling. sam- tidigt som han upptäcker nya sätt att uttrycka sig och kommunicera med andra människor.
Efter dessa allmänna överväganden övergår utredningen till att framlägga förslag om hur folkhögskolans möjligheter på det kulturpolitiska området kan utnyttjas och förstärkas.
8.4.1. Folkhögskolan och kultur/örmedlingen
Tidigare i detta kapitel har exempel givits på de insatser på kulturförmed- lingens område som många folkhögskolor gör. I en del landsting har ut— redningar framlagts som betonar skolformens möjligheter inom denna sek- tor. Folkhögskoleutredningen finner detta värdefullt och anser att folkhög- skolans kulturförmedlande insatser bör förstärkas. Det bör sålunda vara na- turligt för landsting och kommuner såväl som folkrörelseorganisationer att i ökad omfattning använda de resurser som folkhögskolan kan erbjuda i form av både lokaler och människor för att föra ut kulturprogram till folket.
8.4.1.1 Kulturpedagogiskt utvecklingsarbete
Det kulturbegrepp som utvecklats i avsnitt 8.2 ger vid handen att utred- ningen finner det angeläget att kulturprogram inte bara passivt tas emot av en publik utan att de blir utgångspunkt för en aktivitet från mottagarens sida. När folkhögskolor står som mottagare och/eller producenter av kul- turevenemang är det därför viktigt att tillvarata de möjligheter som finns
att skapa aktivitet kring dem. Lärare och elever bör tillsammans bedriva ett kontinuerligt arbete på att utveckla metoder att åstadkomma tvåvägs- kontakt mellan dem som framträder och publiken. När skolans egna elever går ut till omgivningen med olika evenemang bör man från början i pla- neringen tänka igenom hur behovet av kontakt mellan de framträdande och deras publik på ett naturligt sätt kan äga rum.
Detta aktualiserar en rad kulturpedagogiska frågor: Hur bör kulturprogram vara utformade för att bilda lämplig utgångspunkt för olika slags aktivitet? Hur stimulerar man en publik till aktivitet? Vad slags material kan behövas för användning före. under och efter olika slags kulturprogram? Frågor av detta slag har hittills inte studerats tillräckligt. Här finns därför ett stort behov av kulturpedagogiska insatser. Folkhögskolan är genom sin ställning som både kulturproducent och fri utbildningsinstitution väl lämpad för ut- vecklingsarbete på detta område. Utredningen anser också att ett sådant bör komma till stånd. Därvid kan stöd från en pedagogisk forskningsin- stitution erfordras. I första hand bör undersökas om pedagogisk forskning och metodiskt utvecklingsarbete på detta område kan samordnas vid lä- rarhögskolan i Linköping. där det dels finns en pedagogisk institution. dels bedrivs lärarutbildning för folkhögskolan. Lärarhögskolan bör därvid sam- arbeta med olika folkhögskolor som inom projektets ram kan genomföra fältstudier av olika slag. Utredningen föreslår därför att inom ramen för tillgängliga resurser för pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete till- räckliga medel anvisas för ett relativt omfattande kulturpedagogiskt utveck- Iingsarbete.
När en folkhögskola för ut kulturprogram bör dock målsättningen inte begränsas enbart till att skapa kontakt mellan dem som framträder och deras publik. De insatser som särskilt eleverna vid folkhögskolans speci- allinjer gör i form av utställningar. konserter och teaterpjäser bör på sikt syfta till att åstadkomma olika slags skapande aktiviteter bland de människor som gång efter annan tar del av skolans kulturella utbud. Det borde vara naturligt att lägga in olika slag av Iedarpraktik i speciallinjernas utbildning. Denna kunde exempelvis få formen av att leda studiecirklar. att arbeta inom olika slags fria aktiviteter i det obligatoriska skolväsendet. att i för- eningar instruera i användningen av olika tekniker eller att på ungdoms- gårdar presentera och genomföra ett musikprogram eller en teaterpjäs.
8.4.1.2 Utbildning av kulturförmedlare
Som kulturrådet i sitt betänkande Konstnärerna i samhället (SOU 1975:14) påpekar kan man särskilja två grupper av kulturförmedlare. nämligen dels sådana som i sitt yrke har kulturförmedlande uppgifter. dels sådana som på sin fritid gör kulturförmedlande insatser. Till den första gruppen hör förutom dem som är direkt verksamma inom det kulturpolitiska området bl. a. många av dem som sysslar med undervisning. socialt arbete. fritids— verksamhet och uppgifter inom olika organisationer. Med den senare grup- pen torde kulturrådet avse ledare. kontaktombud. uppsökare och organi- satörer i föreningar och kommunal fritidsverksamhet. ! utbildningen av kulturförmedlare anser kulturrådet att folkhögskolan bör ha betydelsefulla
uppgifter.
I en utredning angående internkonsertverksamheten. framlagd för sty- relsen för stiftelsen Institutet för Rikskonserter den 14 oktober 1975 av utredningsmannen Kurt Elvingsson. behandlas bl. a. frågan om utbildning av kulturförmedlare på musikområdet. Här betonas behovet dels av ut- bildning i scenisk beredskap och samhällsinformation för regionmusiker och frilansartister som skall medverka i Rikskonserters verksamhet. dels av utbildning av förtroendevalda och anställda i organisationerna med kul- turförmedlande uppgifter.
Folkhögskoleutredningen anser att utbildning av personer som yrkesmäs- sigt eller på fritid skall arbeta med kulturförmedlande verksamhet bör kunna ske inom folkhögskolan. Liksom när det gäller fritidsledare finner utred- ningen det önskvärt att utbildningen av kulturförmedlare inom organisa- tionernas och kommunernas arbetsområden i största möjliga utsträckning sker gemensamt. detta så mycket mer som kommunerna i framtiden i ännu högre grad än nu torde komma att lita till organisationslivet för olika kul- turförmedlande uppgifter. Av kapitel 6 framgår att utbildning för en yr- kesfunktion inte strider mot den övergripande målsättning som utredningen velat ange för folkhögskolans verksamhet. Just utbildning för arbete inom fritids- och kultursektorerna har där också angivits som näraliggande upp- gifter för folkhögskolan.
Därför har utredningen i sitt yttrande över kulturrådets ovan refererade betänkande anslutit sig till förslaget att den del av fort- och vidareutbild- ningen av yrkesverksamma konstnärer som inriktas mot kulturförmedlande uppgifter bör förläggas till folkhögskolor. I samma yttrande har folkhög- skoleutredningen också anslutit sig till kulturrådets uppfattning att utbild- ningen av kulturförmedlare inom olika organisationer till stor del kan ske internt inom dessa organisationer men framhållit att detta inte hindrar att utbildningen ifråga förläggs till folkhögskolor. Utredningen finner åtmin- stone två skäl som talar för att så sker.
Det ena är att många folkhögskolor har erfarenheter både av kulturför- medlande verksamhet och av utbildning för kulturförmedling. Dessa er- farenheter bör utnyttjas. Det andra skälet är att de flesta folkrörelseorga- nlsationer har anknytning till folkhögskolor. Även folkhögskolor med lands- ting eller stödförening som huvudman bedriver kursverksamhet i samarbete med bildningsorganisationer. Organisationernas berättigade krav på infly- tande över kursinnehåll och arbetssätt kan tillgodoses genom att de väljer att samverka med skolor. där de värderingar som de står för finns företrädda. De svårigheter som kan uppstå genom att inte alla folkrörelser har tillgång till folkhögskolor i alla landsändar kan lösas om skolorna — såsom föreslås i kapitel 11 — får vidgad rätt att förlägga kurser utanför sina egna lokaler.
8.4.2. Målgrupper för folkhögskolans kulturinsats
Av vad som ovan sagts framgår att folkhögskolan kan göra betydelsefulla insatser som kulturmiljö för dem som tillhör skolsamhället. som kultur- centrum i närsamhället och som kulturkraft i folkrörelserna. I avsnitt 8.323 har antytts att folkhögskolan särskilt bör beakta sina möjligheter till kul- turinsatser för några grupper. nämligen handikappade. personer på vårdin- rättningar. pensionärer och invandrare. Här skall främst några synpunkter
ges på den fortsatta verksamheten bland de båda sistnämnda grupperna. eftersom de övriga behandlas i andra sammanhang i detta betänkande.
8.421. Pensionärer
Utredningen finner det angeläget att den kursverksamhet på folkhögsko- lorna. till vilken pensionärer inbjuds. fortsätter och byggs ut. Liksom alla andra kurser bör de planeras med utgångspunkt i deltagarnas behov. Det kan mot den bakgrunden synas naturligt att anordna speciella kurser för enbart pensionärer. En homogen deltagargrupp gör det lättare att arbeta med utgångspunkt i de studerandes behov; studietakt. lektionstäthet och arbetsformer kan anpassas till deltagarnas förhållanden etc. Just hänsynen till deras behov kan emellertid också leda till en annan slutsats. Som ovan anförts saknar många pensionärer kontakt med andra. särskilt människor i andra åldrar. För folkhögskolan kan det då vara en uppgift att organisera kursverksamheten så. att pensionärerna erbjuds ett rikare kontaktfält. Detta kan ske på olika sätt. t. ex. genom att samtidigt till skolan förlägga flera kurser som riktar sig till olika målgrupper men som har vissa aktiviteter. både på lektionstid och fritid. gemensamma. I övrigt bör naturligtvis folk- högskolans allmänna kurser stå öppna för pensionärer som vill förverkliga önskemål från tidigare perioder av livet om att få studera.
Ett annat problem för många pensionärer är avsaknaden av stimulerande sysselsättningar. Det är därför angeläget att de kurser som pensionärer deltar i får en sådan uppläggning. att de stimulerar till fortsatt aktivitet. hemma och utanför undervisningssituationen. En sådan aktivitet kan ha lika skif- tande former för pensionärer som för människor i andra åldrar. För en del kan den exempelvis gälla att odla teoretiska intressen som man tidigare inte hunnit tillgodose. för några att ägna sig åt praktisk verksamhet och för andra att arbeta inom någon organisation — och det behöver inte bara vara pensionärsföreningen! Folkhögskolornas kurser skall kunna stimulera till alla dessa slag av sysselsättning. Det är viktigt att hålla i minnet att kurserna behöver ha en avsevärd bredd för att ge de äldre deltagarna möj- lighet att upptäcka talanger som de tidigare inte varit medvetna om. Folk- högskolans fria verksamhetsformer är väl ägnade att på olika sätt stimulera till aktivt och skapande liv.
På alla dessa sätt kan folkhögskolan bidra till att öka intresset för kulturell verksamhet bland pensionärerna.
8.422. Invandrare och etniska minoriteter
Utredningen anser att folkhögskolan kan göra insatser som bidrar till att uppnå alla de syften för kulturpolitiken gentemot invandrare och språkliga minoriteter som angavs av invandrarutredningen och som regeringen fprin- cip anslutit sig till. Skolor som ligger i områden med stora inslag av in- vandrare och etniska minoriteter i befolkningen bör betrakta dessa som viktiga målgrupper för sin verksamhet. Det kan därvid bli aktuellt både att rekrytera enstaka individer till skolornas allmänna kurser och att anordna specialkurser för dessa grupper. Övergripande syften med all sådan verk- samhet bör vara att bidra till minoriteternas integration i det svenska sam-
hället och att stimulera det ömsesidiga kulturutbytet mellan svenskarna och andra folkgrupper.
De båda folkhögskolor som är Speciellt inriktade på etniska minoriteters behov. nämligen Finska folkhögskolan i Haparanda och Samernas folkhög- skola i Jokkmokk. fyller betydelsefulla uppgifter för dessa folkgrupper. Deras verksamhet bör fortsätta.
8.4.3. Kulturarbetare på folkhögskolorna
Folkhögskolans insatser på det kulturpolitiska området skulle på ett be- tydelsefullt sätt stimuleras. om kulturarbetare på olika områden i ökad ut- sträckning bereddes möjlighet att undervisa på folkhögskola. Utredningen föreslår därför att folkhögskolan tillföres yrkesverksamma konstnärer inom ord—. bild-. ton- och scenkonstens områden. antingen som anställda eller i annan form. Självfallet skall dessa konstnärer ges tillfälle att under läsårets gång arbeta inom sin konstart. samtidigt som de genom undervisning och deltagande i skolsamhällets liv får tillfälle att föra en fortlöpande dialog om de konstnärliga uttryckssätten. Detta torde vara till båtnad både för konstnären själv och för dem med vilka han för dialogen.
Mot den föreslagna verksamheten kan måhända anföras att konstnärerna ofta saknar pedagogisk utbildning. Detta argument synes dock inte våga särskilt tungt. eftersom många konstnärer faktiskt arbetar som lärare. Kul- turrådet konstaterar i sitt betänkande Konstnärerna i samhället att bland författare. bildkonstnärer och tonsättare som också arbetar inom ett annat yrke just verksamhet som lärare är den vanligaste utomkonstnärliga sys- selsättningen. Utredningen vill också påpeka att folkhögskolan erbjuder goda möjligheter till auskultation för lärare som saknar pedagogisk utbildning och erfarenhet av undervisning.
Eftersom man kan förutsätta att skolorna kommer att vilja till sig knyta yrkesverksamma konstnärer i större antal än som kommer att stå till buds. bör SÖ avgöra hur fördelningen skall ske. Därvid bör tillses att man åstadkommer en rimlig spridning till de olika konstområdena liksom även geografiskt. De olika folkhögskolornas möjlighet att bereda konstnären till- fälle att nå ut till grupper utanför skolan i den omgivande bygden och i folkrörelserna — t. ex. genom studiecirklar. kursverksamhet och utbildning av kulturförmedlare — bör också beaktas. Den föreslagna verksamheten kan också komma vårdområdet till godo. eftersom flera folkhögskolor bedriver verksamhet på kriminalvårdsanstalter. psykiatriska kliniker och långvårds- sjukhus. 1 de fall en konstnär placeras vid en folkhögskola med någon form av estetisk speciallinje. bör högst hälften av undervisningsskyldigheten få fullgöras vid denna linje.
Utredningen har i avvaktan på statsmakternas beslut med anledning av kulturrådets betänkande Konstnärerna i samhället avstått från att framlägga förslag om det antal kulturarbetare som bör tillföras folkhögskolan för en kombination av undervisning och konstnärligt arbete. Det torde emellertid inte bli möjligt att ge varje folkhögskola tillfälle att till sig knyta kultur- arbetare för detta slags verksamhet. Vid beräkningen av det schablonbidrag till folkhögskolorna som föreslås i kapitel 16 har hänsyn inte tagits till kost- naderna för den del av dessa kulturarbetares tjänstgöring som ligger utanför
de pedagogiska uppgifterna. Anslag för att täcka kostnaderna för denna del av deras tjänst bör därför ges i särskild ordning.
8.4.4. Arrangemangsbidrag till folkhögskolorna
För att öka möjligheterna att på folkhögskolorna anordna kulturprogram. såväl för skolsamhällets som för närsamhällets folk finner utredningen det önskvärj. att folkhögskolorna får möjlighet att erhålla arrangemangsbidrag för kulturprogram. Sådana bidrag utgår för närvarande i en kvot till folk- bildningsorganisationer (studieförbund. länsbildningsförbund och föreläs- ningsföreningar) och i en annan kvot till andra organisationer. Utredningen föreslår att folkhögskolorna får möjlighet att erhålla arrangemangsbidrag ur den kvot som är avsedd för andra organisationer. Detta skulle vara av särskilt värde när skolor anordnar kurser för från kulturell synpunkt särskilt missgynnande grupper.
9. Folkrörelserna och folkhögskolan
Folkrörelsernas stora betydelse för den svenska demokratins framväxt och fortbestånd är allmänt omvittnad. Redan på ett tidigt stadium etablerades samverkan mellan folkrörelserna och folkhögskolan. Den fick sitt mest mar- kanta uttryck i tillkomsten av folkhögskolor med direkt förankring i folk- rörelser. de 5. k. rörelseskolorna. Dessa fick stor betydelse för skolningen av dem som i olika sammanhang företrädde folkrörelserna. men också folk- högskolor utan direkt rörelseanknytning spelade en inte oväsentlig roll på detta område. I dag finns en tendens inom flera organisationer av folk- rörelsekaraktär att bygga ut sitt samarbete med folkhögskolor. Samtidigt pågår en livlig debatt om folkrörelsernas ställning i dagens och framtidens samhälle. Mot konturerna av den bakgrund som här skisserats i grova drag finner utredningen det naturligt att behandla frågan om folkrörelserna och folkhögskolan.
Först skall i korthet med några exempel belysas rörelseskolornas fram- växt och den betydelse som man inom rörelserna tillmätt dem. Därefter skall en översikt ges över nuvarande samarbetsformer mellan folkhögskolor och folkrörelseorganisationer. Med utgångspunkt i tendenser i samhälls- utvecklingen framlägger utredningen sedan sina överväganden och förslag om det framtida samspelet mellan folkhögskolan och folkrörelserna.
9.1. Rörelseskoloma och deras betydelse
9.1 . l R öre/sesko/ornas . framväxt
De första folkhögskolorna i Sverige hade en lokal stiftelse eller stödförening som huvudman. I många fall tillkom de som resultat av folkmöten i bygden. De kan sägas ha varit "framsprungna ur en nationell. religiös. demokratisk folkrörelse" (Waldemar Svensson i Andra kammaren år 1964). Efter hand blev det vanligt att landstingen garanterade verksamheten ekonomiskt. Från mitten av 1870-talet började också landstingen inrätta egna folkhögskolor. Som en konsekvens av att landstingen övertagit det ekonomiska ansvaret hände det också att en del stödföreningsskolor övergick till att bli lands- tingsskolor.
De båda första rörelseskolorna i den mening vi nu lägger in i ordet var
! Karl-Johan Sparrman i ett ännu opublicerat av- handlingsmanuskript.
Brunnsvik och Wendelsberg. Från början var Brunnsvik. som grundades år 1906. tänkt som en bygdeskola för västra Bergslagens ungdom. Flera faktorer samverkade emellertid till att från början ge skolan en nära anknytning till arbetarrörelsen. Den kom också att i högre grad än andra folkhögskolor vid denna tid rekrytera arbetarungdom.
Skolan fick från början en klar anknytning också till andra folkbildnings- strävanden inom arbetarrörelsen. Efter hand inrättades en speciell LO—skola på Brunnsvik, dit en viktig del av arbetarrörelsens fackliga utbildning för- lades. Dess verksamhet bedrevs delvis som ämneskurser vid folkhögskolan till dess det statliga bidraget till löntagarorganisationernas centrala kurs- verksamhet inrättades.
Wendelsbergs folkhögskola började sin verksamhet är 1908. Den hade an- knytning till nykterhetsrörelsen.»Skolan betraktades tidigt inom rörelsen som en betydelsefull resurs för medlemsskolning och ledarutbildning. Från och med år 1928 var Wendelsberg centrum för NTOzs mötes- och kursliv. Den första kursen för utbildning av ombudsmän inom NTO anordnades år 1930.
Samma år som Wendelsberg grundades gav Manfred Björkquist ut en broschyr med titeln Kyrk/lt:_lolkho'gsko/a. PI! program. Som uppgift för kyrk— liga folkhögskolor angav han att dana dugliga medborgare för stat och kyrka samt att aktivera lekmän och utbilda ungdomsledare. ] övrigt skulle de ha samma uppgifter som andra folkhögskolor och i huvudsak arbeta på samma sätt. Den första folkhögskolan med direkt förankring i Svenska kyr- kan blev Sigtuna som började sin verksamhet är 1917.
Den skolverksamhet ur vilken efter hand frikyrkliga folkhögskolor växte fram hade till syfte att ge "varmhjärtad religionsundervisning" i anslutning till rörelsens kristendomssyn. att erbjuda undervisning i samhällskunskap och att skola förtroendemän för friförsamlingar och missionsföreningar.' Den första frikyrkliga folkhögskolan grundades i Karlskoga år 1912,
Med tiden vidgades kretsen av rörelseskolor allt efter som behov av olika slag gjorde sig gällande inom de olika folkrörelserna. Några exempel får belysa detta. Birkagårdons folkhögskola startades år l9l6 i samarbete med ABF och vände sig framför allt till arbetslösa säsongarbetare. fiskar/alen. som började sin verksamhet år 1926 och framför allt vände sig till tex- tilarbetarna, fick år 1928 som huvudman Föreningen västra Sveriges ar- betares folkhögskola. Landsorganisafionons folkhögskola i Åkers Runö kom till stånd efter beslut vid LO-kongressen år 1961 för att kunna erbjuda en längre utbildning som komplement till den omfattande fackliga kursverk- samheten vid därvarande LO-skola.
Av de religiösa folkhögskolorna har förutom Sigtuna tio anknytning till Svenska kyrkan. Flertalet har förankring i det stift där de är belägna. I många fall har de vuxit fram ur behov som gjort sig gällande ide kyrkliga ungdomsorganisationerna. De sju skolor som har anknytning till Evan- geliska fosterlandsstiftelsen har i allmänhet regionala organisationer inom stiftelsen som huvudintressenter. Ett par av dem fyller dock viktiga uppgifter på riksplanet, nämligen Hagabmg med dess fritidsledarutbildning och Mol— lanse/ med en musiklinje.
Även tillkomsten av idrottsrörelsens båda folkhögskolor, Lil/sved och dess filial Bosön hör samman med behov som gjorde sig gällande i rörelsen.
och de spelar en betydelsefull roll för dess ledarutbildning.
Även under senare år har behovet av folkhögskolor diskuterats inom eh del folkrörelseorganisationer. Av de tre hittills senast inrättade folkhög- skolorna har två rörelsekaraktär, nämligen Glimåkra (Evangeliska foster- landsstiftelsen) och Val/a (Riksförbundet Sveriges 4 H. Studiefrämjandet och Ridfrämjandet).
9.1.2. Rörelseskolornas betydelse för folkrörelserna
De tidiga rörelseskolorna hade förutom den grundläggande uppgiften att ge eleverna tillfälle till studier utöver vad folkskolan kunnat bjuda ett par syften gemensamma, nämligen medlemsskolning och utbildning av ledare och förtroendemän. ] vilken utsträckning har rörelseskolorna fyllt dessa uppgifter?
Något allmängiltigt svar på den frågan kan inte ges. eftersom det ännu inte finns någon omfattande undersökning som visar folkhögskolans be- tydelse för folkrörelserna. Några specialstudier antyder dock att de spelat en viktig roll.
Arno Helldén redovisade i fjärde bandet av Svenskji)!kliög$k()la [00 är en undersökning av folkhögskolegruppen i riksdagen. Han fann 217 riks- dagsmän med folkhögskollebakgrund under perioden 1868—1967. Antalet kulminerade åren 1963 och 1965. då 85 tidigare folkhögskoleelever satt i riksdagen. År 1967 var antalet 74. Både om man ser till det totala antalet under perioden och antalet är 1967 intar Brunnvik en särställning som "för- skola" för blivande riksdagsmän. Från sin start och fram till år 1967 le- vererade skolan 52 tidigare elever till riksdagen. Av de 74 tidigare folk— högskoleelever som tillhörde riksdagen år 1967 hade 22 studerat vid Brunns- vik. Samtliga var socialdemokrater. Ytterligare 20 socialdemokratiska riks- dagsledamöter år 1967 hade studerat vid andra folkhögskolor. de flesta av dem utan organisatoriskt samband med arbetarrörelsen.
Östen Groth behandlar i en ännu inte publicerad undersökning folkhög- skolans betydelse för fackföreningsrörelsen. Han har vänt sig till samtliga förbundsstyrelse-. överstyrelse- och förbundsrådsledamöter samt alla hel- tidsanställda ombudsmän inom LO-kollektivet. Av totalt 2 000 funktionärer besvarade ca 90 % en enkät som bl. a. berörde deras utbildningsbakgrund. 155 av de svarande hade gått på folkhögskola. 86 av dem på skolor med anknytning till arbetarrörelsen — de flesta på Brunnsvik.
Ett försök att kartlägga vilka yrken tidigare elever vid Viskadalen åren l926—l951 ägnat sig åt gjordes av Hilding Johansson. På grund av ett mycket stort bortfall kunde endast mycket begränsade slutsatser dras av svaren. Han ansåg sig emellertid kunna konstatera att många elever efter vistelsen på skolan tar aktiv del i föreningslivet, i synnerhet inom fackförenings- rörelsen och det socialdemokratiska partiet. Ett stort antal har kommunala uppdrag. Många tidigare elever leder studiecirklar och gör andra insatser i folkbildningsarbetet. Arbetarrörelsen är skolans rekryteringsbas.
Lars Furu/and har i fjärde delen av Svensk folkhögskola !()0 är redovisat en studie av folkhögskolan som bildningsväg för svenska författare. Av den framgår att av 1 354 före detta folkhögskoleelever som varit verksamma som skribenter hade 398 eller 29, ”» studerat vid skolor knutna till ar-
betarrörelsen. Det är en mycket större andel av hela antalet skribenter med folkhögskolebakgrund än dessa skolors andel av folkhögskoleelever totalt. Också på detta område intar Brunnsvik en särställning. Även från nyk- terhetsrörelsens folkhögskolor kommer fler författare och journalister än man kunnat vänta med tanke på skolornas storlek. De kristna rörelse- skolornas andel av skribenter bland sina tidigare elever svarar ungefär mot deras andel av hela elevantalet.
Karl Johan Sparrman har i ovan nämnda opublicerade manuskript re- dogjort för en undersökning av folkhögskolans roll för rekryteringen till tjänster som pastorer och missionärer inom frikyrkan. Han hade bl. a. funnit att av dem som under tiden 1950—1974 antogs till pastorsutbildning vid Svenska missionsförbundets teologiska seminarium hade 32 ”., studerat vid folkhögskola — mer än hälften av dem vid Södra Vätterbygden. Andelen antagna till pastorsutbildning vid nämnda seminarium med folkhögskola som högsta föregående utbildning kulminerade under första hälften av 60- talet då den utgjorde 45,2 % för att minska till 20,4 % under perioden 1970—1974.
I en undersökning av tidigare Kaggeholms-elever under perioden 1942—1967 redovisas att ca 15 % av dem blivit pastorer och missionärer. drygt en fjärdedel sjuksköterskor och ca 5 ”n lärare. (K agge/Johnsfolkhögskola 25 är.)
Någon motsvarande undersökning för nykterhetsrörelsens del finns inte. ] Wendelsbergs femtioårsskrift, Wendelsberg 1908—1958. ställs emellertid frågan om skolans betydelse för NTO. Den besvaras med en hänvisning till tre förhållanden: ]. Om man rangordnar länen dels efter tillväxten av NTO:s verksamhet, dels efter antalet elever vid Wendelsberg finner man stora likheter. 2. Det har funnits avsevärda inslag av tidigare wendelsbergs- elever i styrelser på distrikts- och riksnivå. 3. En majoritet av NTO:s om- budsmän och instruktörer under de tre årtiondena närmast före år 1958 hade rekryterats bland dem som gått på Wendelsberg.
De exempel som ovan anförts ger vid handen att folkhögskolorna. och då särskilt rörelseskolorna, faktiskt spelat en betydande roll för att ge en utbildning åt personer som på ett eller annat sätt kommit att företräda folk— rörelserna. Ofta har det mera rört sig om en förberedande utbildning än en skolning direkt inriktad på att förbereda för anställning inom rörelsens organisationer, även om en sådan också förekommit. Man har också an- ledning förmoda att de medlemmar av folkrörelserna som sökt sig till "sin" rörelses skola där dels har tillägnat sig en fördjupad ideologisk medvetenhet. dels har fått en mera nyanserad uppfattning om rörelsens situation och upp- gifter. Härtill kommer att studerande utan anknytning till den rörelse som står bakom en skola inte kunnat undgå att påverkas av undervisningens utformning liksom av samlivet och miljön på skolan.
9.2. Nuvarande former för samarbete mellan folkrörelser och folkhögskolor
Samverkan mellan folkrörelser och folkhögskolor sker i flera olika former. Viktigast är att en folkrörelse — som framgått av föregående avsnitt — kan
stå som huvudman för en folkhögskola. Rörelsen kan då inom ramen för folkhögskolans allmänna målsättning påverka verksamheten vid de skolor för vilka den är huvudman.
Vid sidan av detta övergripande samband — som alltså endast finns vid rörelseskolorna — förekommer fyra andra samverkansformer som kan ut- nyttjas vid alla folkhögskolor. — Kurser anordnas i samverkan mellan folkhögskolor och folkrörelseor- ganisationer. — Folkhögskollärare fullgör del av sin tjänstgöringsskyldighet som ledare för studiecirkel. — Folkhögskollärare har 5. k. kombinerad tjänst som lärare vid folkhögskola och ämnes- eller bildningskonsulent. — Folkhögskollärare fullgör del av sin tjänst i form av kontaktverksamhet mellan folkhögskola och studieförbund eller andra organisationer. Av de olika folkrörelseorganisationerna är det framför allt studieförbunden som engagerat sig i samarbetet med folkhögskolorna.
9.2.1. Kurser
Folkhögskolor kan i samverkan med olika organisationer anordna ämnes- kurser. Enligt folkhögskoleförordningens 95 får tid för kurs som anordnas i samarbete med studieförbund. underavdelning därav eller länsbild- ningsförbund inräknas i den årliga lästiden om minst en fjärdedel av un- dervisningen ombesörjs av skolans lärare och SÖ så medger Eftersom i sådana fall statsbidrag utgår till lärarlönerna med 100 % kan ett sådant sam- arbete ställa sig ekonomiskt fördelaktigt för organisationerna. Även repre- sentanter för den samverkande organisationen kan anställas som timlärare vid en sådan kurs.
Dispens från l8—årsgränsen har getts för kurser som rekryterar deltagare från ungdomsorganisationer och som utgör ett led i deras skolning av sina medlemmar samt i viss utsträckning för musikkurser.
Däremot har SÖ varit restriktiv när det gällt att ge dispens föratt förlägga kurser till andra lokaler än skolans egna — detta för att tillgodose kravet på kursernas folkhögskolemässighet. Det har nämligen visat sig svårt att skapa tillräckliga samband mellan en skola och kurser som varit förlagda utanför densamma. Deltagarna har inte alltid varit medvetna om att de gått på en folkhögskolekurs, och folkhögskolan har ibland begränsat sin roll till att förmedla statsbidrag till en redan etablerad kursverksamhet i organisationens egna lokaler.
Samverkanskurser är ofta korta och ställer stora krav på planeringen, både hos folkhögskolan och hos den samverkande organisationen. För rekry- teringen svarar i praktiken oftast organisationen. SÖ:s principiella inställning är att en ämneskurs skall vara öppen för alla utan att detta direkt har fastställts i folkhögskoleförordningen. Då det gäller utbildning av förtroendevalda, ledare och anställda i organisationer är det dock inte möjligt att följa den regeln. SÖ har också accepterat detta förhållande. Skolans rektor är emellertid formellt ansvarig för antagningen av deltagare även till kurser av detta slag.
Kurser i samverkan mellan folkhögskolor och organisationer har en av- sevärd omfattning. Läsåret 1972/73 uppgick enligt SCB antalet deltagare
i kurser som anordnats tillsammans med folkbildningsorganisationcr till 18 130. Den siffran får ses mot bakgrunden av att antalet deltagare i folk- högskolekurser nämnda läsår uppgick till 44 876 totalt. I rapporten redovisas inte särskilt hur många som deltagit i kurser som anordnats tillsammans med andra folkrörelseorganisationer. t.ex. ungdoms- och idrottsförbund. Även den verksamheten torde nu ha en betydande omfattning.
9.2.2. Studiecirklar
Sedan den 1 juli 1958 har rektorer och ämneslärare rätt att fullgöra viss del av sin undervisningsskyldighet som handledare i statsbidragsberättigade studiecirklar, dock ej universitetscirklar. Sedan den 1 juli 1974 gäller samma regel för övningslärare.
Uttrycket "viss del av undervisningsskyldigheten" har av SÖ tolkats så. att huvuddelen av tjänsten skall innebära "vanlig" folkhögskoletjänst. För heltidsanställd lärare kan sålunda högst ll veckotimmar eller högst 407 undervisningstimmar per år få ägnas åt handledarskap i studiecirklar. För halvtidslärare blir motsvarande tal högst 5 veckotimmar. respektive högst 203 undervisningstimmar. Studiecirkeltimmarna kan aldrig ligga som över- timmar.
Då en lärare har en del av sin tjänst förlagd till studiecirkel utgår till studieförbundet statsbidrag endast till studiematerialet. Detta uppgår för närvarande till högst 13 kronor per studietimme i s.k. prioriterad cirkel och högst 6 kronor i annan cirkel. Kostnaderna för ledararvode täcks ju till 10 ”a genom att timmarna får räknas in i tjänsten.
I allmänhet utgår bidrag från kommun och landsting till studieförbunden även för studiecirklar som leds i tjänsten av folkhögskollärare.
Enligt SÖ:s anvisningar måste i en av folkhögskollärare ledd studiecirkel minst fyra personer delta som inte är studerande vid skolan. Bestämmelsen har tillkommit för att hindra skolorna från att utvidga antalet schemalagda timmar för de studerande utöver de 35 per vecka som folkhögskoleför- ordningen medger med hjälp av endast för dem organiserade studiecirklar.
I övrigt gäller för här berörda studiecirklar samma regler som för andra studiecirklar. Enligt nuvarande bestämmelser kan fullgörande av fackman- namedverkan i studiecirkel inte inräknas i folkhögskollärares tjänstgörings- skyldighet.
Bestämmelsen att folkhögskollärare får fullgöra del av sin tjänst i stu- diecirkel innebär främst en möjlighet till samverkan mellan folkhögskola och studieförbund. I praktiken skapar den emellertid också förutsättningar för samarbete med andra organisationer. som bedriver en del av sin verk- samhet, t.ex. medlemsskolning eller ledarutbildning i studiecirkelns form.
Initiativet till samverkan kan tas antingen av skolan eller av organisa— tionen. Planeringen bör genomföras i så god tid att antalet cirkeltimmar kan beräknas innan fördelningen av lärarnas tjänstgöringsskyldighet görs. Det är emellertid ofta svårt för studieförbundet att i förväg med säkerhet avgöra om en studiecirkel kan komma till stånd eller ej. Om cirklar ej kommer till stånd skapar detta problem för skolan och lärarna, eftersom cirklarna som ovan sagts måste räknas in i lärarens ordinarie tjänstgörings- skyldighet och ej får ligga som övertimmar.
Då samarbete mellan ett studieförbund och en folkhögskola inleds kan förbundet önska informera den eller de aktuella lärarna om sin folkrörel- seanknytning och sin ideologiska inriktning. För rekryteringen av deltagare svarar i första hand studieförbundet. Folkhögskolläraren är skyldig att föra dagbok över sina studiecirkeltimmar, och skolan tar upp dem i sin redo- visning till SÖ. Studieförbundet söker statsbidrag för studiematerial.
Av folkhögskoleutredningens skolenkät framgår att läsåret 1973/74 495 lärare eller 35.3 "n av totala antalet lärare vid folkhögskolorna ledde stu- diecirklar inom sin lärartjänst. Dessa lärare genomförde i genomsnitt 85,2 timmar i studiecirkel. Kontakten har i ungefär lika stor utsträckning tagits av skolan som av studieförbundet. Särskilt vid nykterhetsrörelsens skolor var det en hög andel av lärarna som fullgjorde del av sin tjänst på detta sätt. Det förekommer emellertid också att lärare utanför tjänsten leder stu- diecirklar. Av utredningens lärarenkät framgår också att drygt hälften av lärarna ledde studiecirklar.2
Antalet studiecirklar som leds av folkhögskollärare i tjänsten är i tillväxt. Läsåret 1967/68 förekom ca 220 sådana cirklar med ca 6 600 studietimmar vid Sl skolor. Läsåret 1973/74 hade antalet cirklar i det närmaste sjudubblats och var ca 1450 med ca 43 500 studiemedlemmar vid 88 skolor.
9.2.3. Kombinerade tjänster
. Sedan år 1958 har det varit möjligt att vid folkhögskolor inrätta tjänster som ämneskonsttlenter. Lönekostnaderna täcks numera till 100 ”u av stats- medel. En ämneskonsulent skall under vinterkurs tjänstgöra 8—l0 vecko- timmar på den folkhögskola där han/hon är anställd. Läsåret 1974/75 va- rierade ämneskonsulenternas faktiska undervisning på skolan mellan 8 och 14 veckotimmar med ett genomsnitt på 9,5. Övrig tid tjänstgör ämnes- konsulenten antingen inom ett länsbildningsförbund eller i länsavdelning av studieförbund. För närvarande finns 22 kombinerade tjänster. Av dem är 15 knutna till länsbildningsförbund och 7 till studieförbund. 13 av de 22 tjänsterna ligger inom den estetiska sektorn (musik, konst och teater), varav 9 är knutna till bildningsförbund och 4 till studieförbund. 5 tjänster avser folkbildnings- frågor, alla knutna till bildningsförbund. De återstående 4 tjänsterna avser samefrågor (bildningsförbund), ungdomsledarfrågor, internationella frågor och alkoholfrågor (studieförbund). Fördelningen är mycket ojämn, både geografiskt och mellan studieför- bunden. 4 tjänster ftnns i Norrbottens län och 3»i Gävleborgs län, samtliga knutna till respektive länsbildningsförbund. [ Skaraborgs län finns 3, varav två knutna till länsbildningsförbund och en till studieförbund. 2 finns i Stockholms län (studieförbund), Östergötlands län (studieförbund), Krono- bergs län (en knuten till bildningsförbund. den andra till studieförbund) samt Göteborgs och Bohus län (likaså bildningsförbund och studieförbund). En tjänst finns slutligen i vartdera av Uppsala. Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands län, alla knutna till respektive bildningsförbund. Ser man till fördelningen mellan studieförbunden, har Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV) 3 tjänster, Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 2 Lärarenkäten, sid. 16 2 samt Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS) och Studiefrämjandet en var. och 139 f—
3l budgetpropositionen 1976 föreslås 200 000 kronor anvisade för den- na verksamhet.
En organisationsutredning inom Folkbildningsförbundet avlämnade den 7 april 1975 sin rapport, som bl. a. berörde samarbetet med folkhögskolorna. Utredningen ansåg det med hänsyn till medlemsorganisationernas särart ”mindre lämpligt att till länsbildningsförbunden knyta för alla medlemmar gemensamma ämneskonsulenter som har till uppgift att vara kursledare, ämnesinformatörer eller cirkelledare o. dyl,”
I sitt yttrande över rapporten till Folkbildningsförbundets årsmöte l975 anförde förbundets styrelse bl.a. att det från flera håll gjorts invändningar mot dessa synpunkter och anknöt till en passus i det stycke i utredningen som omedelbart följer på det ovan citerade avsnittet:
”Utredningen anser att det finns skäl för att uppmuntra sådan samverkan mellan länsbildningsförbund och folkhögskolor, som innebär ”att folkhögskolans lärare deltar som medarbetare i Iänsbildningsförbundens allmänna verksamhet”. Erfarenheter visar att sådan samverkan inte minst åstadkommits tack vare de tjänster för s. k. ämneskonsulenter som sedan slutet av l950-talet kunnat inrättas vid folkhögskolor med l/3 av undervisningsskyldigheten genomförd med folkhögskolornas egna elever och resten inom ett bildningsförbund eller länsavdelning av ett studieförbund . . .
Vad utredningen velat fästa uppmärksamhet vid torde vara att ämneskonsulenter, gemensamma för alla medlemmar och verk- samma som kursledare, ämnesinformatörer eller cirkelledare. kan motverka den strävan hos studieförbunden till var och en sin särart som bör tillerkännas prioritet. Styrelsen vill inte förneka att den risken kan finnas, men ser samtidigt sammansättningen av bild— ningsförbundens styrelser som en garanti mot en sådan utveck- ling.”
Som exempel på lämpliga arbetsuppgifter för ämneskonsulenter, knutna till länsbildningsförbunden, nämnde styrelsen tillverkning och anskaffning av material, utarbetande och anpassning av lämplig ämnesmetodik och in- formation inom ämnesområdet.
Folkbildningsförbundets årsmöte anslöt sig till vad styrelsen anfört. lnformella kontakter med tjänstemän i länsbildningsförbunden ger vid handen att kombinerade tjänster som ämneskonsulent och folkhögskollärare betraktas som en värdefull tillgång och att det finns önskemål om en för- dubbling av antalet sådana tjänster.
9.2.4. Resurstimmar för kontaktverksamhet
Under vart och ett av budgetåren 1974/75 och 1975/76 har ett bidrag om 200 000 kronor utgått till folkhögskolorna för viss kontaktverksamhet, viss samplanering och konsulentverksamhet.3 Skolorna har fått söka medel ur detta anslag hos SÖ. För varje lärartimme till vilken en skola på detta sätt fått bidrag skall den satsa en lärartimme ur sin totala tilldelning av un- dervisningstimmar enligt 2,2-regeln, vilka därvid fått omvandlas till timmar för kontaktverksamhet. Enligt 5025 anvisningar skall den verksamhet det här är fråga om främst avse "upparbetning av kontakter med organisationer och institutioner som bedöms lämpliga för samverkan och samordning vid kursplanering. Härvid
bör också former för samverkan med kommunal vuxenutbildning över— vägas." Mot bakgrund av en jämförelse mellan lärares undervisningsskyl- dighet och tjänstemäns arbetstid har SÖ ansett att skolorna bör kunna räkna med att en undervisningstimme motsvarar 2 timmar om 60 minuter av annan verksamhet än undervisning. En lärartimme ur skolans tilldelning enligt 2,2—regeln och en ”resurstimme" innebär med detta omvandlingstal att fyra timmar står till förfogande för kontaktverksamhet.
För läsåret 1974/75 fördelade SÖ ur detta anslag ca 3000 lärartimmar till 55 folkhögskolor. l skrivelse härom till skolorna förklarade SÖ att samtliga ansökningar befunnits värda beaktande men att i de flesta fall en reduktion skett av begärt timtal. En allmän nedskärning hade gjorts därför att öns- kemålen totalt legat över tillgångarna. Skolor som redan hade en omfattande verksamhet tillsammans med institutioner och organisationer och skolor med kombinerade tjänster fick kraftigare nedskärningar i förhållande till sina önskemål än övriga skolor.
Hösten 1975 anmodade SÖ de skolor som fått del av den extra timresursen att redogöra för hur den använts. Uppgifter föreligger nu från 37 skolor som synes omfatta drygt två tredjedelar av de fördelade timmarna. Ut- redningen har fått ta del av en sammanställning av dessa rapporter som gjorts genom SÖ:s försorg. Av denna framgår sammanfattningsvis följande.
Samtliga rapporterande skolor har eftersträvat att genom kontaktverk— samheten få bättre förbindelser med övriga vuxenutbildningsarrangörer samt med myndigheter och organisationer som efterfrågar vuxenutbildning. De har därvid främst sökt få till stånd flera korta ämneskurser. Vissa skolor anger att de även eftersträvat fler folkhögskollärarledda studiecirklar och förbättrad rekrytering till de långa kurserna.
Antalet kontakttimmar (tilldelade resurstimmar + timmar ur den egna lärartilldelningen) varierar mellan 60 och 200. Genomsnittet ligger vid ca 110. Enligt den ovan nämnda omvandlingsregeln motsvarar dessa siffror ett dubbelt så stort antal faktiska arbetstimmar. Några av skolorna anger att de använt betydligt fler arbetstimmar än regeln innebär. 13 av skolorna har uppdragit kontaktverksamheten åt en lärare, fem åt två och återstoden åt tre—åtta lärare.
Av de rapporterande skolorna har 12 använt en avsevärd del av resurserna för organisatoriskt arbete vid skolan. såsom kursplanering, överläggning om tjänstefördelning etc. Som motiv anges i vissa fall att kortkursverksamheten ger upphov till mycket administrativt extraarbete, som inte kompenseras av den tilldelade nedsättningen av rektors undervisningsskyldighet.
Den utåtriktade kontaktverksamheten har främst tagit sikte på samarbete med studieförbund och andra organisationer, t. ex. fackliga, idrottsliga, kul- turella och humanitära. Mest varaktiga synes relationerna med studieför- bunden vara. Mera omfattande samarbete med flera skolor har ABF, Stu- dieförbundet vuxenskolan (SV), Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV) och Frikyrkliga studieförbundet (FS) haft. Av rörelseskolorna har fem använt en betydande del av resurstimmarna till att förbättra kontakten med skolans egen huvudmannaorganisation. Ett tiotal skolor har tagit kon- takt med kommuner och landsting. En av dessa har inlett ett långtgående samarbete med sitt landsting i förtroendemannautbildning under läsåret 1975/76. Kontakt med den kommunala vuxenutbildningen eller arbetsmark-
nadsutbildningen har tagits av fem skolor och synes ha inskränkt sig till samråd och informationsutbyte.
Allmänt torde kunna sägas att kontaktverksamheten under det första året ledde till ökad kännedom om folkhögskolan och nya kontakter med omvärlden. Som det betydelsefullaste resultatet betecknas i SÖ:s samman— ställning av rapporterna det vidgade och fördjupade samarbetet med stu- dieförbunden och andra organisationer. Främst är det de korta ämneskur- serna som har ökat. 21 av de rapporterande skolorna noterar en sådan ök- ning, 13 skolor redovisar en avsevärd ökning av antalet folkhögskollärarledda studiecirklar. Sex skolor säger sig genom den ökade kontaktverksamheten ha kunnat förbättra rekryteringen till de långa kurserna. Åtta skolor meddelar att de blivit representerade i eller fått fasta kontakter med den egna kom- munens vuxenutbildningsråd. Några skolor uppgeratt kontaktverksamheten lett till kulturaftnar och konferenser i skolans lokaler samt lärar— och elev- medverkan i närsamhällets kulturliv.
9.3. Aktuella utbildningsbehov inom folkrörelserna
Flera förhållanden i samhällsutvecklingen under de senaste decennierna har samverkat till att ställa folkrörelserna och deras organisationer inför nya och krävande uppgifter. Därmed har också utbildningsbehov på olika områden aktualiserats inom folkrörelserna. Här skall inte något försök göras till en heltäckande redogörelse för dessa förhållanden, men några exempel skall få belysa hur omdaningen av samhället skapat behov av utbildning i de folkliga organisationerna på olika områden och på alla nivåer.
Som ofta påpekats utgörs ett grundläggande drag i samhällsutvecklingen av de snabba, förändringarna på snart sagt alla livsområden. Dessa har med fört stora påfrestningar på folkrörelseorganisationerna, som byggdes upp under den begynnande industrialiseringens tid. Behovet att bedöma framtiden gör sig därför inte gällande bara inom näringslivet och den offentliga förvalt— ningen utan också inom folkrörelserna. Framtidsstudier blir därmed en allt viktigare angelägenhet för dem. Sådana studieprojekt omspänner ofta flera led, som innefattar bedömning av den troliga samhällsutvecklingen och dess konsekvenser för organisationen i stort och för dess regionala/lokala enheter samt överväganden av tänkbara handlingsalternativ. 1 studierna engageras förtroendevalda och anställda funktionärer med olika arbetsom- råden liksom de "vanliga" medlemmarna. Framtidsstudier är ofta så kom- plicerade och så kostnadskrävande att inte varje organisation kan genomföra egna projekt och att samarbete därför etableras med närastående samman- slutningar.
Under efterkrigstiden har den ökade internaiionahkwingen allt starkare gjort sig märkbar i det svenska samhället. Den yttrar sig på olika sätt. För- hållanden i andra länder påverkar ibland Sverige direkt, t. ex. på det eko- nomiska området. Händelser i utlandet kan ibland få starkt genomslag i den svenska opinionen — tillfälligt som när en katastroflockar fram avsevärda hjälpinsatser eller mera bestående som när Vietnamkriget i vida kretsar bidrog till politisk omvärdering och radikalisering. Genom semester- och studieresor kommer många svenskar i kontakt med förhållandena i andra
länder. Invandringen till Sverige har fört in människor med andra språk och kulturmönster i det svenska samhället. där de hittills i alltför ringa grad kunnat assimileras.
Internationaliseringen har också fått konsekvenser för folkrörelserna. Medvetenheten om förhållandena i andra länder har tvingat folkrörelserna att ta ställning till nya frågor och stundom att utveckla aktionsprogram. Många gånger har det varit nödvändigt att skaffa underlag för sådana ställ- ningstaganden genom besök i andra delar av världen av enskilda eller stu- diegrupper. Den större rörligheten tillsammans med den ökade informa- tionen och de förbättrade språkkunskaperna har lett till att många med- lemmar ställer större krav på den egna rörelsens internationella engagemang. Organisationerna har också utvecklat sitt samarbete med motsvarande sam- manslutningar i andra länder. Att dessa förhållanden har medfört stora ut— bildningsbehov inom folkrörelserna, både när det gäller ledarna och de en- skilda medlemmarna är uppenbart.
När det gäller utvecklingen inom (len olika!/igt: sektorn har inte minst kommunsammanläggningarna fått viktiga konsekvenser för utbildningsbe- hoven inom folkrörelserna.
Sedan år 1952 har antalet kommuner minskat från 2 498 till 278. Samtidigt sjönk antalet fullmäktigeledamöter i kommunerna från 32 983 till 13 236. Därtill kommer nedgången av det totala antalet förtroendevalda i kom- munala nämnder. styrelser och kommittéer. Å andra sidan kan man notera en kraftig tillväxt av antalet tjänstemän i kommunerna — från 39000 år 1952 till 127 000 år 1974. Under denna period har emellertid kommunerna också fått nya uppgifter.
Tillkomsten av de stora kommunala enheterna med ett vidgat arbets- område har medfört att de förtroendevalda i dag har att ta ställning till ärenden som är mer komplicerade än förr. Tjänstemannakårens tillväxt har givit kommunerna tillgång till den sakkunskap som erfordras för att ge de förtroendevalda underlag för de beslut som de skall fatta. Samtidigt får de senare större svårigheter att ta ställning till olika alternativ. För demo- kratins fortbestånd blir det då väsentligt att folkets representanter ges tillfälle till utbildning och fortbildning inom de områden där de verkar. Lika viktigt är det att den breda allmänhet som berörs av besluten får tillfälle att sätta sig in i frågorna.
Ett fungerande växelspel mellan förtroendevalda och medborgare förut- sätter emellertid också att de kan kommunicera med varandra. Ofta hävdas det att avståndet mellan beslutsfattarna och den enskilda människan har ökat och att många politiker och experter talar om allmänna angelägenheter på ett språk som är svårtillgängligt för de "vanliga" medborgarna. Samtidigt kan man på många håll notera ett påtagligt intresse bland folket för både kommunal- och rikspolitiska frågor och en strävan att påverka ställnings- taganden. Dessa förhållanden aktualiserar behovet av utbildning i kom- munikationsteknik, både för dem som i förvaltningar och nämnder skall bereda ärenden och fatta beslut och för de människor som vill engagera sig för att påverka besluten.
Folkrörelserna har också organisatoriskt engagerats i den kommunala och statliga verksamheten. Ett ofta påtalat inslag i den svenska demokratin är att folkrörelseorganisationerna givits förvaltande uppgifter. Som exempel
kan nämnas att den gren av vuxenutbildningen som omfattar det största antalet deltagare, studiecirkelverksamheten, administreras av studieförbun- den med omfattande stöd från stat, kommuner och landsting under tillsyn främst av SÖ. Det förekommer också att idrottsföreningar får handha för- valtningen av idrottsanläggningar som byggts med kommunala medel och att ungdomsorganisationer får överta driften av kommunalt ägda ungdoms- och fritidsgårdar. Det är uppenbart att sådana förhållanden medför behov av utbildning av de personer som skall svara för sådana förvaltningsuppgifter.
Också inom arbets/irc! ställs folkrörelserna inför nya uppgifter som med för behov att kunna ge förtroendevalda och anställda utbildning för sina tipp- gifter. Fusionerna mellan redan tidigare stora företag har lett till att för- hållandena inom företagen och på arbetsplatsen blivit svåra att överblicka. Parallellt härmed har de anställdas inflytande inom företagen både ökat och vidgats till att omfatta nya områden. Som exempel kan nämnas de fackliga organisationernas rätt att sätta in representanter i företagens sty- relser. Dessa förhållanden har ställt de fackliga organisationerna inför nya uppgifter, som medfört ökade behov av utbildning av de anställdas före- trädare. Det ökade inflytande för arbetstagarna som kan bli följden av det föreslagna slopandet av 932 torde komma att aktualisera ytterligare ut— bildningsbehov inom de fackliga sammanslutningarna.
Dessa utbildningsbehov gäller emellertid inte bara de förtroendevalda och de anställda funktionärerna. De enskilda medlemmarna behöver större kun- skap om sin arbetsplats och bättre överblick över sin situation både som människor och som arbetstagare. Detta accentueras av att de senaste årens reformarbete i samhället särskilt tagit sikte på förhållandena på arbetsplat- serna. Man kan också förmoda att de fackliga organisationerna kommer att i ökad utsträckning söka engagera sina medlemmar i en brett upplagd Studieverksamhet för att stimulera dem att analysera sin situation och hur den kan förändras, varvid även de fackliga sammanslutningarnas sätt att fungera blir föremål för diskussion. De särskilda tim- och dagstudiestöd som riksdagen beslutade om våren 1975 tillsammans med den tidigare be- slutade lagstadgade rätten till ledighet för studier torde leda till att kurser av det slag som här berörts kommer att efterfrågas i ökad omfattning. Detta kan i sin tur få till följd att medlemmarna ställer nya krav på sina fackliga organisationer, vilket ytterligare kommer att öka de behov av utbildning av förtroendevalda och funktionärer som ovan berörts.
Utvecklingen på tnhi/zlningsormår/cr får också konsekvenser för folkrö- relserna. Att alla ungdomar nu genomgår nioårig grundskola och de flesta även minst tvåårig gymnasieskola leder till att de ställer större krav på kunskaper hos dem som skall fungera som ledare i ungdomsgrupper av olika slag. Den moderna pedagogikens betoning av att deltagarna i en verk— samhet själva skall ha möjlighet att vara med och bestämma om både mål och medel har starkt påverkat ungdomsorganisationernas program. Detta kan medföra påfrestningar för en del äldre ledare som själva från sin upp- växttid varit vana vid ett mera auktoritärt mönster. Också detta medför nya behov av ledarutbildning.
] detta sammanhang kan också påpekas att studiecirkelverksamhetens kraftiga expansion har lett till mycket stora behov att utbilda både admi- nistratörer och cirkelledare inom studieförbunden.
Ofta sägs att det svenska samhället är pluralis/ism. Därmed brukar man mena att olika livs- och samhällsåskådningar fritt får tävla om människornas engagemang. 1 Vår tid kan man märka en ökad ideologisk medvetenhet och ett vidgat samhällsengagemang inom många folkrörelser. lnom folk- bildningsarbetet talar man gärna om önskvärdheten att studieförbunden pro- filerar sig. Detta medför ökade behov inom folkrörelserna inte bara av att utbilda ledare utan också av att ge sina medlemmar tillfälle att fördjupa sig i den egna rörelsens idéinnehåll, så att de kan föra de bärande grund- värderingarna vidare men samtidigt kritiskt kan granska vilka konsekvenser dessa bör få för organisationens aktuella handlande. Behov av detta slag gör sig gällande inom alla folkrörelser. En fördjupad medvetenhet kan leda till att medlemmarna ställer nya krav på sin organisation. Det råder alltså ett fortgående växelspel mellan medlemsskolning och ledarutbildning.
Sammah/olmingsvis kan sägas att redan den mycket översiktliga och skiss- artade bild som på dessa sidor har getts av samhällsutvecklingens kon- sekvenser för folkrörelserna ger vid handen att dessa vid 1970-talets mitt står inför omfattande uppgifter som medför mycket stora utbildningsbehov. Det är inte självklart att folkrörelseorganisationerna själva på alla punkter finner det mest naturligt att utnyttja folkhögskolan för att fylla dessa behov. Studiecirklar och kursverksamhet i egen regi kan ibland anses vara att fö- redra. I följande avsnitt skall några exempel ges på hur vissa organisationer inom olika folkrörelser valt att utforma större eller mindre delar av sin utbildning i samarbete med folkhögskolor.
9.4. Folkhögskolans roll i några folkrörelseorganisationers utbildning
Folkhögskolor medverkar i många av de folkliga organisationernas utbild- ning. De exempel som här anförs ger ingen fullständig bild av hur samspelet mellan folkhögskolan och organisationerna fungerar. men de visar hur man inom folkrörelser med olika inriktning söker utnyttja folkhögskolans resurser i sin utbildning.
9.4.1. LO:s studieutredning (STULO)
LO:s studieutredning, tillsatt efter beslut på 1971 års LO-kongress, framlade ijuli 1974 en rapport, som bl. a. behandlade folkhögskolan och den fackliga utbildningen. Rapporten har sedermera godkänts av de berörda folkhög- skolornas styrelser.
Utredningen konstaterade att det i folkhögskolans natur ligger att varje skola har nästan full frihet att lägga upp sin kursverksamhet med hänsyn till vad huvudmän, lärare och elever finner vara angeläget. Vinterkurserna vid de tre folkhögskolor för vilka LO är huvudman eller där LO är re- presenterad i styrelsen. Brunnsvik. Åkws Runö och It'iis—lt'ada/mi. är upplagda för att tillgodose två olika målgruppers behov. Den ena omfattar dem som vill ha ett bättre underlag för ett fortsatt fackligt eller politiskt arbete eller för fortsatt verksamhet inom någon av arbetarrörelsens olika grenar över huvud taget. 1 den andra gruppen finns de som vill skaffa sig en bredare
allmänbildning inom de områden, där skolorna enligt sin allmänna mål- sättning har något att erbjuda. I båda fallen gäller det dock att kunna erbjuda en bred allmänfacklig utbildning.
Det var STULO:s uppfattning att uppläggningen av undervisningen vid de berörda folkhögskolorna "i första hand skall styras av de behov. som kommer till uttryck bland dem som är inställda på att efter folkhögskoletiden arbeta vidare i den fackliga och politiska verksamheten". Man räknade emel- lertid också med att det även i framtiden kan behövas kurser som är längre än vad som kan erbjudas i den rent fackliga utbildningen, främst för dem som är litet äldre och lågutbildade och som saknar sådana allmänkunskaper, som kan behövas som grund både för fackliga studier och fackligt/politiskt arbete över huvud taget. Som en ytterligare målgrupp for folkhögskolorna angavs "de som är in- tresserade av att genom djupgående fackliga studier förbereda sig för mera speciella uppgifter inom arbetarrörelsen — uppgifter för vilka det hittills varit vanligt att i stället engagera medarbetare utifrån".
STULO formulerade följande övergripande målsättning för verksamheten vid de till LO knutna folkhögskolorna:
"Undervisningen skall vara inriktad på att ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att medverka i en förändring av sam- hället. Ett socialistiskt samhälle är målet.
I första hand är skolorna till för dem som är beredda att i det syftet göra aktiva insatser för den fackliga och politiska arbetar- rörelsen eller inom folkbildnings- och annat folkrörelsearbete."
Utredningen förutsatte att inga andra elever skulle antas vid dessa skolor än de som är beredda att arbeta i enlighet med denna målsättning.
STULO ansåg det inte längre vara motiverat att LO och fackförbunden skall bekosta eller lämna betydande bidrag till en allmän folkhögskoleverk- samhet med tre årskurser. För framtiden är det mer angeläget att satsa på en bred medlemsutbildning än att göra betydande insatser för ett relativt fåtal. Man bör öka utbildningsinsatserna för det stora antal medlemmar som inte har förtroendeuppdrag eller har mindre tidskrävande lokala upp- drag. Även om den kvalificerade förtroendemannautbildningen och funk- tionärsutbildningen måste byggas ut menade STULO att kanske de största nya insatserna måste göras för den förstnämnda gruppen.
STULO föreslog att folkhögskolornas kursverksamhet skulle läggas upp så att genomgång av en ettårig "huvudkurs” blir det normala för en folk- högskoleelev med jämförelsevis omfattande erfarenheter från facklig eller politisk verksamhet, ungdomsarbete etc. och med ”någorlunda hyggliga teoretiska kunskaper". Det bör dock finnas möjlighet för dem som är ut- bildningsmässigt eftersatta att stanna två år på skolan. Årskursindelningen föreslogs slopad och ersatt med en stoff- och nivågrupperad undervisning, i vilken eleverna rätt fritt skall få välja allmänteoretiska och fackliga del- kurser. Viss facklig utbildning skall enligt förslaget vara obligatorisk för alla studerande. Folkhögskolornas resurser bör enligt STULO:s uppfattning också kunna utnyttjas för mera kvalificerad utbildning av förtroendevalda och funktionärer.
9.4.2. Iclrorrsrörelscns utbildaingsvcrksamhc/
lnom idrottsrörelsen bedrivs en mycket omfattande ledarutbildning. Den är uppbyggd på följande sätt. Lokalt anordnas en grundläggande idrotts- ledarutbildning, som har två grenar, en för administratörer och en för in- struktörer. Den omfattar fem kvällar med den första och den sista gemen- samma för båda grenarna. Statsbidrag utgår inte till studiecirklar i sport, gymnastik. idrott. friluftsliv och spel.4 Den lokala idrottsledarutbildningen anordnas därför som kurser i kommunerna.
För dem som genomgått den lokala utbildningen anordnas regionalt och centralt grund- och fortsättningskurser för instruktörer. funktionärer och olika slag av ledare. Dessa kurser är uppbyggda enligt en "trestegsprincip". Genomgång av ett högre steg förutsätter närmast föregående steg och praktik mellan kurserna. Steg 1 omfattar 14—24 timmar och förläggs ofta till vecko- slut. Steg 2 omfattar vanligen två veckoslut, medan steg 3 omfattar en vecka. Förutom dessa kurser förekommer fortbildningskurser för alla ka- tegorier och på alla nivåer samt inom vissa specialförbund utbildning av instruktörer i ytterligare steg. Totalt omfattade utbildningen av på fritid verksamma ledare vid alla de nämnda slagen av kurser verksamhetsåret 1974/75 90000 deltagare.
Utbildningen i steg 1 och 2 förläggs ofta till någon folkhögskola som ämneskurs. Steg 3 ligger ofta på någon av Riksidrottsförbundets (RF) riks- anläggningar på Bosön och i Vålådalen. Många av RF:s ledarkurser på Bosön anordnas som ämneskurser vid därvarande idrottsfolkhögskola (filial till Lillsveds gymnastikfolkhögskola). När det gällt kurser i Vålådalen har det förekommit visst samarbete med Hål/amis folkhögskola. Svenska gymnas- tikförbundet är huvudman för Lillsveds gymnastikfolkhögskola och har för- lagt en stor del av sin utbildning dit. Även i övrigt förekommer det att ledarkurser förläggs till folkhögskolor.
Från RF:s utbildningssektion uppges att samarbetet med folkhögskolorna fungerat väl. Många skolor har moderna och ändamålsenliga lokaler. För vissa kurser fordras idrottsanläggningar som inte alltid finns i nära anslutning till folkhögskolan. Huvuddelen av de kurser som förläggs till folkhögskolor är emellertid inriktade på utbildning av administratörer samt test- och mo- tionsledare. Som en fördel med att förlägga kurser till folkhögskola betecknas också att man där får en bättre kontakt med samhället i övrigt än på kurs- gårdar och konferenshotell.
Regeln att minst 25 ”n av undervisningen skall ombesörjas av skolans lärare kan ibland skapa svårigheter. Enligt RF:s utbildningssektion har den tolkats olika på olika skolor. RF:s kursplaner är hårt styrda, och de lärare som skall genomföra vissa avsnitt skall ha RF:s handledarutbildning. Endast ett fåtal folkhögskolor har gymnastikdirektör anställd. Det förekommer emellertid att lärare vid folkhögskolor deltar i RF:s handledarkurser liksom i administrativa och testledarkurser. Därigenom blir de behöriga att genom- föra viss utbildning på RF:s kurser.
Utbildningssektionen vid RF ställer sig positiv till ett utvidgat samarbete med folkhögskolorna. Som exempel på tänkbara nya områden härför nämns kurser för kommunala fritidstjänstemän och fortbildning för idrottsorga- nisationernas egen personal.
4 SÖ:s anvisningar till förordning om statsbi- drag till det fria och fri- villiga folkbildningsarbe- tet 1975-07-04.
5Idrott åt alla (SOU 196929). sid. 110.
5 Skrivelse till riksdagens kulturutskott den 4 okto- ber 1971.
Vissa folkhögskolor medverkar också till att fylla ett utbildningsbehov inom idrotten genom att erbjuda tillfällen till kombination av studier och elitidrott. En impuls härtill gavs i utredningen Idrott är alla. där för idrotts— utövare som under viss del av året idrottar på heltid föreslogs en kombination av ””korrespondensundervisning under en del av året (tävlingssäsongen) och koncentrerad undervisning under viss del av året, förslagsvis förlagd till någon folkhögskola".5 För närvarande finns specialkurser som ger möjlighet att kombinera idrottsträning och studier vid Piicda/c/is, Mora (skidlöpare) och Stensunds (orienterare) folkhögskolor. Till fritidsledarutbildningen vid Val/a folkhögskola tas vartannat år in en grupp deltagare som är inriktade på ledarinsatser inom fotbollen. Vid Lillsveds gymnastikfolkhögskola och Bosöns idrottsfolkhögskola finns slutligen tvåårig fritidsledarutbildning med specialinriktning på idrott. Vid Lillsved finns dessutom en allmän linje med två årskurser som ger stort utrymme åt gymnastik och idrott.
9.4.3. F rikvrkoröre/sen
De exempel som här ges på samverkan mellan frikyrkorörelsen och folk- högskolorna avser dels utbildning av församlingsmusiker. dels ungdoms- ledarutbildning.
9.4.3.1 Utbildning av församlingsmusiker
Inom de fria trossamfunden finns ett omfattande sång- och musikliv. Kyr- ka—stat-utredningen fann att antalet sång- och musikutövande inom dessa samfund uppgick till 65 000. Enligt uppgift från Sveriges frikyrkoråd är "det stora flertalet ledare inom de fria trossamfundens sång- och musikliv . . . helt oavlönade. vilket givetvis också är fallet med sångare och musikanter."6
Vid kontakt med Sveriges frikyrkoråd och Frikyrkliga studieförbundet har hösten 1975 redovisats utbildningsbehov på olika nivåer som folkhög- skolan skulle kunna bidra till att täcka. På ett mera elementärt plan finns behov av korta kurser för mindre kvalificerade organister och sångledare. För dem som önskar en något mer omfattande utbildning kan intervallkurser om åtta veckor med mellanliggande studieperioder på hemorten, fördelade över ett helt studieår. tänkas. Slutligen finns behov av de läsårslånga för- samlingsmusikerkurser som anordnas vid vissa folkhögskolor.
Behoven torde vara likartade inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som inte själv betraktar sig som frikyrkosamfund. Mc/lansc/s folkhögskola med sin treåriga musiklinje och ettåriga specialkurs för blivande musikkonsu- lenter gör en betydelsefull insats inom denna rörelses musikliv.
9.4.3.2 Ungdomsledarutbildning
Svenska missionsförbundets ungdom (SMU) presenterade, delvis i samarbete med andra frikyrkliga ungdomsorganisationer, år 1974 ett nytt ledarutbild- ningsmaterial, som i stor utsträckning bygger på den brasilianske pedagogen Paolo Freires tankar. Framför allt för den del av ledarutbildningen som skulle genomföras regionalt tillmättes folkhögskolor med frikyrklig anknyt-
ning stor betydelse. För att samarbetet mellan organisationen och skolorna skulle bli ömsesidigt tillfredsställande planerade man utbildning dels för lärare på folkhögskolorna om SMU:s metodik och den nya ledarutbildningen, dels för instruktörer och konsulenter inom SMU om folkhögskolans ar- betssätt. Hittills har 250 lokala och regionala utbildningsledare deltagit i kurser där folkhögskolans målsättning och arbetssätt behandlats. Därtill kommer att vissa folkhögskolor med anknytning till Svenska missionsför- bundet anordnat konferenser för regionalt verksamma konsulenter.
Landet har indelats i fem utbildningsregioner med folkhögskolornai Kalix. Härnösand. Karlskoga. Ljungskile och Södra Vätterbygden som centralpunk- ter. Vid dessa skolor finns lärare i vilkas tjänstgöring ingår att hålla kontakt med SMUzs utbildningsverksamhet i regionen och medverka i kurserna. Från SMU har önskemål uttalats om att till var och en av dessa skolor få knyta kombinerade tjänster som folkhögskollärare och ämneskonsulent.
Läsåret 1974/75 anordnade SMU 30 ledarkurser i samverkan med dessa folkhögskolor. Förutom vid folkhögskolorna anordnas kurser vid anlägg- ningar som SMU-distrikten förfogar över.
9.4.4. Studieförbunden
Det finns gott om exempel på samarbete mellan studieförbund och folk- högskolor. Till de studieförbund som systematiskt byggt ut en sådan sam- verkan hör ABF och Studieförbundet Vuxenskolan (SV). Från SV ges här ett exempel på hur folkhögskolan medvetet kan utnyttjas i ett studieförbunds utbildning av förtroendemän och funktionärer.
SV övervägde för tre år sedan att bygga upp egna kursgårdar och att starta en egen folkhögskola som resurs i förbundets utbildningsverksamhet men beslöt i stället knyta an till redan befintliga folkhögskolor.
SV har nu förlagt huvuddelen av den administrativa och pedagogiska utbildning som anordnas av förbundet centralt till Vara folkhögskola. Stu- dieåret 1974/75 genomfördes där 11 kurser med 224 deltagare och sam- manlagt 22 2/5 kursveckor. På liknande sätt har förbundets centrala le- darutbildning på det estetiska området förlagts till Leksands folkhögskola. Efter försöksverksamhet under läsåret 1974/75 räknar man med att den hit förlagda kursverksamheten skall växa i omfattning. För läsåret 1975/76 planeras 13 veckokurser och 3 veckoslutskurser i samarbete med SV:s riks- organisation. Överläggningar pågår med en tredje folkhögskola om samarbete när det gäller intensivkurser i språk för deltagare i SV:s studiecirklar.
Regionalt sker en betydande del av distriktens kursverksamhet i samarbete med folkhögskolor. Det gäller bl.a. förbundets cirkelledarutbildning som är uppbyggd i fyra steg. Siffror som belyser omfattningen av denna verk- samhet finns inte tillgängliga, men som exempel kan nämnas att Skaraborgs läns distrikt av SV under läsåret 1974/75 anordnade 7 kurser med 146 del- tagare vid Vara. Lokalt förekommer det att avdelningar har samarbete med näraliggande folkhögskolor. SV:s förbundskansli uppger att 75—8 % av för- bundets interna utbildning av personal och förtroendevalda äger rum som ämneskurser vid folkhögskolor.
SV avser att utvidga samarbetet med folkhögskolorna och planerar att bygga upp en organisation av utbildningsregioner med en folkhögskola som
centralpunkt i varje. Närmast görs ett försök med en sådan region i sydöstra Sverige, omfattande fem distrikt.
SV:s studierektor anger som fördelar med att lägga kurser på folkhögskolor att det är ekonomiskt fördelaktigt, att man där kommer in i en folkbild- ningsmiljö, och att det är lätt att hålla deltagarna samlade. Vid SV:s för— bundskansli finns en konsulent som svarar för kontakten med skolorna och tjänstgör som lärare vid kurserna. Vid Leksand har en medarbetare i SV anställts på folkhögskolan som kursledare, administratör och lärare. Regeln att 2 % av undervisningen vid kurserna måste ombesörjas av sko- lans lärare har hittills inte skapat några problem, eftersom folkbildnings- kunskap ingår i kurserna. Studierektor anser emellertid att en mera restriktiv tillämpning av 25 procentregeln skulle kunna skapa svårigheter på en del håll.
9.5. Utredningens överväganden och förslag
I det föregående har bl. a. folkhögskolans uppgifter när det gäller utbildning av fönroendevalda i politiska församlingar och folkrörelseorganisationer be- rörts. Detta innebär en anknytning till uppgifter som av gammalt ansetts höra folkhögskolan till.
Det finns sålunda ett samband mellan de första folkhögskolornas tillkomst vid 1860-talets slut och representationsreformen, de nya kommunallagarna och landstingens upprättande under samma årtionde. Folkhögskolan spelade tidigt en betydelsefull roll för utbildningen av politiska förtroendemän, först i kommuner och landsting, efter hand också i riksdagen. Den kom efter hand att betraktas som "en skola för kommunalen".
När folkrörelserna under senare delen av 1800-talet växte fram gjorde sig utbildningsbehov gällande också inom dem. Efter hand började man även inom rörelserna att se folkhögskolan som en viktig utbildningsresurs. Folkrörelsernas behov av ledarutbildning och medlemsskolning spelade så- lunda en betydelsefull roll för tillkomsten av folkhögskolor med rörelse- anknytning i början av vårt århundrade. De undersökningar som hittills finns att tillgå visar att dessa skolor också faktiskt har spelat en betydande roll för att förse de folkliga organisationerna med förtroendevalda och funk- tionärer liksom med personer som företrätt dem i ideell, politisk och pu- blicistisk verksamhet.
Därtill har de också betytt mycket för att ge breda medlemsgrupper för- djupade kunskaper om de olika folkrörelsernas grundläggande värderingar. Som redan påpekats i avsnitt 9.3 medför samhällsutvecklingen ökade behov inom alla folkrörelser av att engagera medlemmarna i studiet av organi- sationernas ideologi och handlingsprogram. Därigenom kan vidare kretsar göras aktiva och engagemanget breddas. Detta kan, som också tidigare an- tytts, medföra att medlemmarna ställer nya krav på sina sammanslutningar och på förtroendevalda och funktionärer i dessa.
Utredningen finner att Studieverksamhet kring folkrörelsernas bärande idéer och aktuella situation som riktar sig till breda medlemsgrupper är en uppgift som av hävd ansetts höra folkhögskolan till. Detsamma gäller utbildning och fortbildning av personer som skall verka som fönroendevalda
och anställda i folkrörelsernas olika organisationer, liksom av sådana som skall företräda väljarna politiskt.
De utbildningsbehov som gör sig gällande inom folkrörelserna skiftar, både organisationerna emellan och från tid till annan inom en och samma organisation. För att en skolform skall kunna fylla dessa behov måste den ha en mycket stor frihet att anpassa sina kurser till uppkommande behov. Eftersom livsnerven i varje folkrörelse utgörs av en idé eller en ideologi är det vidare nödvändigt att den skolform som skall utbilda människor för rörelsens behov har frihet att utforma sin undervisning i enlighet med detta idéinnehåll.
Utredningen har prövat folkhögskolans möjligheter att fylla behov av utbildning och skolning inom folkrörelserna mot bakgrund av vad som sagts i kapitel 6. Där har betonats att folkhögskolan skall ta utgångspunkten för sin verksamhet i deltagarnas behov och som kännetecken för skolformen har angivits varje skolas frihet att välja målgrupper, att utforma studieplaner och att välja medarbetare. Detta medför att folkhögskolan har en mycket stor rörlighet och kan anpassa sig till de utbildningsbehov som gör sig gäl- lande inom folkrörelserna.
Vidare har utredningen i kapitel 6 uttalat att varje skola har rätt att profilera sig, ideologiskt och på annat sätt. Det ger dem möjlighet att ägna sig åt medlems- och ledarutbildning men också att verka för spridning av re- spektive rörelsers ideologier. ] kapitel 6 har emellertid också understrukits att all verksamhet vid skolan skall bedrivas i en anda av tolerans och respekt för oliktänkande och utformas så, att det föreligger förutsättningar för all- sidighet i undervisningen. Rätten till profilering gör det möjligt för folk- högskolan att fylla uppgifter även inom rörelser med en klar idémässig inriktning. Utredningen menar att kraven på tolerans. respekt för oliktän- kande och mångsidighet i undervisningen inte utgör något hinder för sådana insatser, eftersom de svenska folkrörelserna är demokratiskt uppbyggda och de anförda kraven utgör en del av den demokratiska grundsyn som är rikt- märket för den svenska samhällsutvecklingen.
Kurser som riktar sig till människor som är aktiva i en folkrörelse innebär alltid ett samarbete mellan folkhögskolan och rörelsen. Om en sådan sam- verkan skall komma till stånd beror både på skolans och organisationens intresse. Det förekommer att sammanslutningar av olika skäl väljer att inte anordna en viss kurs i samarbete med en folkhögskola. Det finns exempel på att andra stödformer är ekonomiskt mer fördelaktiga än de bidrag man kan få till en ämneskurs. Innehållet i en viss kurs kan vara av det slaget att organisationen vill genomföra den helt med egna lärarkrafter. Ofta kan det med hänsyn till studieinnehåll och/eller målgrupp bedömas lämpligare att anordna en utbildning som kvällskurs eller studiecirkel på deltagarnas hemort.
Folkhögskolan kan å sin sida sakna kapacitet i form av lokaler eller lärare vid den tidpunkt en kurs är aktuell. Det kan också förekomma att en skola anser att innehållet eller arbetsformerna i en föreslagen kurs behöver mo- difieras för att svara mot vad den skolan menar vara folkhögskolemässigt. 1 folkhögskolans frihet ligger att det aldrig kan vara en skyldighet för en skola att ta emot en föreslagen kurs. 1 det föregående har upprepade gånger framhållits den betydelse som rö-
relseskolorna har haft för folkrörelserna. De har också bidragit till en mång- fald i utbudet av studiemöjligheter. I båda dessa avseenden har rörelse- skolorna varit av värde för den svenska demokratin. Vår tid präglas av ten- denser till en klarare idémässig profilering av folkrörelserna. Detta har lett till att det blivit allt vanligare att rörelseskolorna erbjuder kurser som an- knyter till huvudmännens ideologi. Organisationerna föredrar i sin tur ofta att förlägga kursverksamhet just till skolor som har anknytning till den egna rörelsen. Förekomsten av rörelseskolor är i vissa fall en förutsättning för att utbildningsbehov inom folkrörelserna skall kunna fyllas inom folk- högskolans ram. Man bör emellertid beakta att rörelseskolorna även har till uppgift att tillgodose allmänna behov av bildning och utbildning, liksom övriga folkhögskolor. Med tanke på den betydelse folkrörelserna tillmäts för den svenska demokratin kan det vara av värde också för människor utan folkrörelseanknytning att få bedriva studier i en miljö som är präglad av en rörelse och därigenom skaffa sig en bättre förståelse av dess målsättning liksom av folkrörelsernas roll i samhället över huvud taget.
Utredningen anser mot bakgrund härav att förekomsten av folkhögskolor med anknytning till folkrörelser med olika idémässig inriktning är ett omistligt värde som det gäller att slå vakt om. Av väsentlig betydelse för en enskild skolas förutsättningar att verka blir sedan dels efterfrågan på folkhögskolestudier i den bygd där den är belägen, dels de behov av folk- högskolekurser som finns inom den rörelse som står bakom skolan.
Efter dessa allmänna ställningstaganden när det gäller samarbetet mellan folkrörelserna och folkhögskolan övergår utredningen till att behandla de bestämmelser som i fortsättningen bör gälla för denna verksamhet.
Enligt gällande bestämmelser skall minst 25 % av undervisningen vid kurser som anordnas i samarbete med en folkbildningsorganisation bestridas av skolans lärare. Utredningen anser det så viktigt att de kurser som anordnas tillsammans med organisationerna präglas av folkhögskolans allmänna mål- sättning att på denna punkt en begränsning av skolornas rätt att välja med- arbetare bör bestå. Utredningen föreslår därför att minst 25 "., av under- visningen vid kurser som ordnas tillsammans med organisation eller in- stitution skall bestridas av lärare med minst halvtidstjänstgöring vid folk- högskola. Möjligheten för en skola att inom ramen för 25 procentregeln utnyttja lärare från annan folkhögskola bör bestå.
Utredningen anser det angeläget att också på annat sätt slå vakt om folk- högskolemässigheten hos kurser av detta slag och föreslår därför vidare, att i planeringen av kurs som en folkhögskola anordnar tillsammans med organisation eller institution en lärare med minst halvtidstjänstgöring vid den arrangerande skolan skall medverka. Denne skall dessutom följa kursen och svara för dess genomförande.
Utredningens förslag innebär att samma regler skall gälla för folkbild- ningsorganisationer och andra sammanslutningar som en skola samarbetar med. De skolor som under en följd av år bedriver ett relativt omfattande sam- arbete med en viss organisation torde ha intresse av att till sig knyta lärare som i kursverksamheten kan representera också organisationen. Detta kan ske på olika sätt, t.ex. genom att företrädare för organisationen anställs som lärare eller genom att lärare vid skolan genomgår organisationens hand-
ledarutbildning. Det torde också vara till godo för samarbetet om lärare under längre eller kortare tid arbetar med uppgifter inom organisationen. Utredningen anser därför att tjänstledighet generöst bör beviljas lärare som önskar arbeta inom studieförbund, länsbildningsförbund, facklig organisa- tion, ungdomsorganisation eller annan sammanslutning av folkrörelseka- raktär.
Utredningen har övervägt frågan om något krav bör ställas på att kurser som en folkhögskola anordnar tillsammans med en organisation eller in- stitution skall vara öppna för alla. Ett sådant krav skulle innebära en be- gränsning av den rätt för skolorna att själva välja målgrupper, som utred- ningen uttalat sig för i avsnitt 6.l.3.1. Genomförandet av en kurs av detta slag medför också alltid vissa kostnader för den organisation som står som medarrangör. Det vore orimligt att begära att organisationen i fråga skulle subventionera deltagande i kursen av medlemmar i andra sammanslutning- ar. Av dessa skäl anser utredningen att något krav av denna innebörd inte bör ställas upp.
Ofta är det önskvärt att förlägga kurser som riktar sig till medlemmarna i en folkrörelse utanför en folkhögskolas egna lokaler. En profilerad kurs- verksamhet förutsätter nämligen tillgång till lärare som har förankring i den arrangerande organisationens ideologi, och varje folkrörelse har inte tillgång till egna skolor i alla landsändar. Många sådana sammanslutningar förfogar däremot över egna kurs- och lägergårdar liksom studielokaler av annat slag på olika håll i landet som väl lämpar sig för det slag av vuxen- utbildning som folkhögskolan bedriver. Utredningen anser därför att folk- högskolorna skall ha rätt att förlägga verksamhet utanför skolorten. Denna fråga behandlas mera utförligt i kapitel 11. För sådana kurser skall givetvis gälla vad som sagts i kapitel 6 om folkhögskolans målsättning och arbetssätt.
Den samverkan som äger rum mellan folkhögskolor och studieförbund genom att folkhögskollärare i sin tjänst får räkna in ledarskap av studiecirklar anser utredningen värdefull. Den bör fortsätta.
Enligt nuvarande bestämmelser kan inte universitetscirkel ingå i folk- högskollärares tjänst. Utredningen finner inte anledning att bibehålla denna begränsning. Lärare som är behörig att leda universitetscirklar bör kunna göra detta även i sin tjänst. Från lärare som har sådan behörighet har fram- förts den uppfattningen att universitetscirklar kräver en så omfattande för- beredelse att en timmes tjänstgöring borde omvandlas till ett något högre tal. Utredningen vill emellertid påpeka att även annan undervisning, både i studiecirkel och på folkhögskola, kan kräva stora arbetsinsatser i förbe- redelsen. Det synes därför inte vara rättvist att generellt ge särskilt förmånliga bestämmelser för en form av undervisning. För den lärare som anser att ersättningen blir alltför ringa i förhållande till arbetsinsatsen, om en uni- versitetscirkel infogas i tjänsten, återstår också alltid möjligheten att förlägga den utanför tjänsten och med studieförbundet avtala om skälig ersättning.
Enligt kungligt brev av den 17 december 1970 får rektor och ämneslärare vid statsunderstödd folkhögskola i sin tjänst inräkna tjänstgöring vid lön— tagarorganisationernas statsunderstödda centrala kursverksamhet. För sådan tjänstgöring skall löntagarorganisationen ersätta folkhögskolan. Utredningen anser att denna bestämmelse även i fortsättningen bör gälla.
Som framgått av avsnitten 9.2.3 och 9.2.4 finns två olika slags resurser
för kontakt mellan folkhögskolan och andra former av vuxenutbildning. Den ena utgörs av de 22 kombinerade tjänsterna, den andra av de 200 000 kronor som efter ansökan fördelas mellan skolor för "kontaktverksamhet, viss samplanering och konsulentverksamhet". Utredningen anser att flera skäl talar för en övergång till ett mera enhetligt system. De kombinerade tjänsterna är mycket ojämnt fördelade, i det endast 22 folkhögskolor, 9 länsbildningsförbund och 4 studieförbund har tillgång till dem. De 200 000 kronorna har fyllt ett angeläget behov genom att ge folkhögskolorna möj- likhet att bygga ut sina kontakter och vidga sin verksamhet. Anslagets storlek har emellertid inte räckt att möta skolornas behov av sådan kon- taktverksamhet. Vidare kan anföras att de kombinerade tjänsterna innebär att ett inte obetydligt stöd ges till länsbildningsförbunden och studieför- bunden över folkhögskoleanslaget, eftersom innehavaren av en sådan tjänst endast fullgör drygt en tredjedel därav på den skola där han är anställd. Slutligen kan erinras om att folkhögskolorna och länsbildningsförbunden numera har olika tillsynsmyndighet. För de senare har Statens kulturråd denna funktion.
För att folkhögskolan skall kunna fylla sin funktion både i förhållande till närsamhället och till folkrörelserna anser utredningen att det är angeläget att varje skola har tillgång till resurser för kontaktverksamhet. Dessa bör vara så utformade att den enskilda skolan har möjlighet att använda dem på det sätt som bäst svarar mot dess aktuella behov. Av den anledningen bör den inte vara bunden till en bestämd befattningshavare.
Utredningen föreslår i kapitel 16 att resurser genomsnittligen motsvarande en tredjedels lärartjänst tillföres varje skola för kontaktverksatnhet i för- hållande till både andra vuxenutbildningsformer och folkrörelsernas olika organisationer. Man kan förutsätta att dessa resurser av skolorna kommer att användas på många olika sätt. En skola kan vilja använda dem för att vidga sina kontakter med huvudmannaorganisationen, en annan för kon- sulentverksamhet i något särskilt ämne, en tredje för mera allmänt inriktad kontaktverksamhet med vuxenutbildningen i länet. Vissa skolor torde vilja överlämna kontaktverksamheten till en person, medan andra kan förväntas sprida den till flera.
I folkhögskolans uppgift ingår att bedriva verksamheten i kontakt med andra vuxenutbildningsanordnare och med folkrörelserna och deras orga- nisationer. Varje skola bör själv ha möjlighet att förfoga över de föreslagna kontaktresurserna på sätt som den finner lämpligt. SÖ bör uppmärksamt följa utvecklingen av denna verksamhet.
Det är önskvärt att närbelägna skolor samråder om hur kontaktresurserna skall användas, så att överlappningar undviks och så att behov inom folk- rörelser och vuxenutbildning i området i största möjliga utsträckning blir tillgodosedda. En sådan samordning kan lämpligen åstadkommas genom att länsbildningsförbundet årligen håller en överläggning med skolorna om deras användning av kontaktresurserna under det kommande läsåret.
För de länsbildningsförbund och studieförbund som har kombinerade tjänster kan bortfallet av dessa medföra svårigheter. Utredningen anser emel- lertid att detta uppvägs av de stora fördelar som ligger i att de resurser som här föreslås tillförs bildningsarbetet i alla län och alla folkrörelser. För att underlätta den erforderliga omställningen bör övergången till det nya
systemet genomföras successivt under en period av tre år. Det bör ankomma på vederbörande myndighet att överväga formerna för denna successiva övergång. I detta sammanhang bör också påpekas att landstingen genom den statsbidragskonstruktion som utvecklas i kapitel 16 föreslås få ökade bidrag till sina folkhögskolor. Mot den bakgrunden förmodar utredningen att också respektive landsting kommer att söka underlätta omställningen för de berörda länsbildningsförbunden.
10. Samverkan inom skolan
10.1. Mål Mediet är budskapet (Mc Luhan)
Uttrycket innebär att det avgörande innehållet i all erfarenhet är den metod eller process genom vilken in- lärning sker . . . Det är inte vad man säger till folk som betyder något. utan vad man låter dem gå"/'a'
Utredningen har tidigare framhållit att arbetsformerna vid folkhögskolan skall vara sådana, att de befrämjar de studerandes möjligheter att skaffa sig redskap för att påverka sin livssituation. Tar man detta mål på allvar måste de anställda och studerande erbjudas möjligheter att ta ansvar för och påverka situationen för sig själva och andra på skolan. Styrelsen anger mål och riktlinjer inom fastlagda ekonomiska ramar, men de som är berörda av verksamheten som kursdeltagare eller anställda bör utifrån ovan nämnda förutsättningar svara för utformningen av den. Gör en skola anspråk på att förmedla en demokratisk grundsyn måste givetvis demokratiska arbets- former tillämpas i all verksamhet. Om inte livet på skolan präglas 'av samtal, lyssnande, samråd, gemensam problemlösning och gemensamt beslutsfat- tande torde den teoretiska undervisningen i demokratiska frågor vara av ringa värde.
Denna principiella inställning bör få praktiska konsekvenser för skollivets organisation. Utredningen förutsätter, att det ligger i varje skolas intresse att utöver gällande föreskrifter utifrån sina speciella förhållanden bygga upp en sådan organisation, att alla som arbetar på skolan, såväl kursdeltagare som personal, tillförsäkras inflytande på planering och genomförande av verksamheten.
10.2. Undersökningar av elevmedverkan och samråd
Sedan början på 1960-talet har de flesta skolor arbetat med medinflytan- defrågor. Organisationsmodellerna har varit nästan lika många som skolorna. På somliga skolor har besluts- och samrådsfunktioner varit mycket for-
' Neil Postman — Char- les Weingartner, Lära för att överleva. Aldus 1973
maliserade, på andra ganska informella: samråd och samplanering har mera ingått som en naturlig hållning i vardagen.
År 1967 gjorde Stig Helmers en undersökning av elevmedverkan i un- dervisning och fritidsliv inom folkhögskolan (H 67). Denna undersökning följdes upp år 1973 av Bror Eric Johansson (J 73). Johansson utgick ifrån Helmers frågor och en jämförelse kunde alltså göras rörande utvecklingen av elevinflytandet under en femårsperiod.
Tyvärr har det inte varit möjligt att undersöka skolsamhällets informella struktur eller elevernas informella möjligheter att påverka undervisning och fritid. Även om man genom att kartlägga organisationsstrukturer inte nöd- vändigtvis får veta något säkert om olika gruppers reella inflytande, är det ändå rimligt att anta att ”vissa organisationsformer gynnar livaktigheten i relationerna mellan grupper och individer, att t. ex. demokratiska arbets- former på olika områden inte bara låter den enskilde direkt medverka i besluts- och verkställighetsprocessen utan också allmänt vidgar utrymmet för hans personliga manifestationer". (Helmers, PM om elevmedverkan i undervisning och fritidsliv inom folkhögskolan, 1966).
Undersökningarna belyser bland annat följande frågor:
— elevernas medverkan i praktiska internatuppgifter och liknande — elevernas inflytande på ordningsfrågor — elevmedverkan i fritidsaktiviteter
— elevernas inflytande på undervisningens organisation, utformning och
innehåll Lärarråd och elevråd fyllde i formulär oberoende av varandra. Svarsfre- kvensen för lärarråd var 80 % och för elevråden 55 %. Svarsfrekvensen är alltså alltför låg för att några säkra slutsatser skall kunna dras. men re- sultaten kan kanske visa en riktning.
Några skillnader är tydliga. Elever deltar i mindre utsträckning i praktiskt arbete enligt ] 73 än H 67, men på skolor där praktiskt arbete förekommer planerar och leder eleverna detta arbete oftare år 1973 än 1967. Elevernas formella inflytande på tillkomst och utformning av ord:iingsröreskri/iei' har ökat från år 1967 till 1973.
Andelen skolor där elevråd/elevkår har något formellt inflytande på tillkomst och utformning av ordningsföreskrifter
Andel Ja—svar i ”6
H 67 J 73 Föreskrifter av praktisk—teknisk natur beträffande dagsrutin. matsalsordning. biblioteksordning. skötseln av elevhem och andra lokaler 63 78
Speciella regler för internatbostäder, t.ex. regler för elevhems öppethållande. besökstider, tystnadstider 85 88
Föreskrifter om rökning, alkohol 57 78
Eleverna är i högre grad medansvariga för planering och genomförande av fritidsaktiviteter vid det senare undersökningstillfället. Det finns dock påtagliga skillnader mellan olika skolkategorier. Då det gäller skolor med
formellt reglerat elevinflytande på undervisningens organisation, utformning och innehåll har andelen skolor ökat. På frågan om formellt reglerat inflytande förekommer på undervisningen svarade 42 % ja år 1967 och 62 % ja år 1973. Johansson redovisar också elevinflytande inom olika områden utan jäm- förelse med Helmers.
Område Andelen skolor i % där elevinfly- tande förekommer enligt olika svarandekategorier
E L LstlL) ProiL) Rel(L)
Kursprogrammets utformning 57 67 71 90 35 Schemaläggning 34 43 38 59 38 Valet av undervisningens
innehåll i olika ämnen 77 90 89 100 82 Val av kursböcker m.m. 81 91 94 95 81 Undervisningsformer 87 83 89 100 60 Organisation av preparations-
grupper. stödundervisning. studiecirklar 80 77 79 88 65 Medverkan vid morgonsamlingar,
kvällssamlingar, andakts-
stunder 87 92 82 100 100 Planering och genomförande av
studieutflykter, -resor 97 98 98 100 95 Övriga mer extraordinära
arrangemang, t. ex. filmvisning 90 93 93 100 90
E=elever, L: lärare. Lst=landstings- och stödföreningsskolor. Pro=profana rörelseskolor. Rel: religiösa rörelseskolor
På 97 % av skolorna anser lärarna att skolorna uppmuntrar eleverna att ställa förslag till förändringar. För eleverna är andelen svar dock endast 67 %.
Elevernas initiativ har ökat på många sätt under denna femårsperiod. Elevkårerna har på eget initiativ organiserat sig som beslutande och/eller verkställande församlingar och valt egna förtroendemän på 85 % av skolorna. Nej-svaren, dvs. att elevkåren inte organiserat sig. kommer nästan ute- slutande från landstingsskolor. För H 67 kom 86 % ja-svar från profana rörelseskolor mot 57 % från religiösa rörelseskolor och 56 % från lands-
tingsskolor. På frågan om elevmedverkan bör intensifieras svarade lärarna ja. i hög grad 34 % något 50 % nej, knappast 16 %
Detta är några procent lägre för "ja, i hög grad" än vid H67. Johansson påpekar att eleverna under 60-talet lade stor vikt vid att få bestämmanderätt i ordningsfrågor. Det har de också fått i stor utsträckning. Nu läggs större vikt vid medverkan i kursuppläggning, val av kurslitteratur, deltagande i målsättningsdebatter och program för skolornas framtida verk- samhet.
2 Skolenkäten, sid. 23 och 72.
[ utredningens skolenkät2 redovisas många samarbetsformer. Förutom samarbetsnämnd, som är påbjuden i förordningen, fanns det skolnämnd eller skolråd på 50 % av skolorna, samkväms- nöjes-insamlingskommittéer 7 %, idrotts- och friluftskommittéer 8 %, studieprograms-temadagkom- mittéer, biblioteksnämnder 50 ”o, tidningskommittéer 30 "u, beredningsut- skott 30 %, sammanträden lärare—elever, lärrarråd—elevråd 2 %, praktiskt arbete, hushållsarbete, städning 21 %, filmkommittéer 20 %, kommittéer för studier och skolresor 1 %, arbetsgrupp för sociala problem på skolan
*it; och planeringsgrupp för skolarrangemang 9 %. Vi vet ingenting om proportionen lärare och elever i dessa samarbetsorgan, inte heller något om olika parters reella inflytande. Mycket talar dock för att eleverna verkligen påverkar livet på skolan, såväl då det gäller undervisningens organisation, utformning och innehåll, som fritidsaktiviteter och ordningsfrågor. Även på skolor där elevernas formella inflytande inte är stort har de möjlighet att påverka t.ex. kursinnehåll genom diskussioner i klassrummen.
Givetvis har elever hävdat att reell demokrati förutsätter beslutsrätt och inte bara samrådsförfarande. 1 svar på utredningens styrelseenkät år 1974 uppger ca 2 % av styrelserna att beslutsrätt delegeras till rektor och lärarråd, i något fall tillsammans med elevkår. Det gäller främst kursplanering och kursinnehåll och i någon mån ordningsregler. 1 något färre fall har uppgivits att beslutanderätt har delegerats till skolstämma, samarbetsnämnd eller and- ra skoldemokratiska organ. Beslutanderätten har gällt ordningsregler och trivselfrågor. I några svar anges att elevkår. elevråd eller elevhem har viss beslutanderätt. Det gäller fritidsaktiviteter, ordningsfrågor eller frågor som rör internatet.
På 60 % av skolorna har enligt J 73 eleverna en eller flera representanter i skolans styrelse. Elevrepresentanterna i skolstyrelserna har på 37 % av skolorna bara yttranderätt. På 58 % av skolorna har de yttrande- och för- slagsrätt. På endast ”0 av skolorna har de rösträtt.
10.3. SFEF
Stor betydelse för kraven på inflytande och medbestämmanderätt har Sve— riges Folkhögskoleelevers Förbund, SFEF, haft. Det grundades år 1965 och har sedan dess verkat för att tillvarata elevernas intressen och stärka deras inflytande. Man har stimulerat till diskussion på skolorna omkring peda- gogiska frågor och därmed sammanhängande ideologiska problemställning- ar. SFEF har fungerat som remissorgan i många utbildningsfrågor.
10.4. Organisation för samverkan — fem exempel
Några exempel skall här ges på nu fungerande samverkansstrukturer. Ut- redningen har bett fem skolor beskriva sin verksamhet och vill utan att värdera någon modell visa. hur olika typer av skolor valt att lösa sina sam- rådsfrågor. Uppgifterna är från läsåret 1974/75.
10.4.1. Eslövs folkhögskola
"Vid Eslövs folkhögskola fungerar skolsamhället i samverkansfrågor på följande sätt: Skolans huvudman är en garantiförening. [ styrelsen för denna inväljes i stor ut—
sträckning förutvarande elever vid skolan. Av de nuvarande 13 ledamöterna. ordinarie och suppleanter. är 7 förutvarande elever. Därmed säkerställes kontinuiteten och ledamöterna har erfarenhet av elevfrågor. Som adjungerad ledamot brukar därjämte en representant från elevkåren deltaga i styrelsens sammanträden.
Någon adjungering vid lärarrådets sammanträden förekommer ej. Lärarrådets upp— gifter är ju reglerade i folkhögskolestadgan.
Elevkårens styrelse (elevråd) utses per kalenderår genom val varje år i januari månad. Därmed har elevkåren en ledning redan vid kursstarten. Vid styrelsens sida finns studiegruppsrepresentantskapet. som har till uppgift att förmedla information mellan studiegrupperna och skolans övriga instanser och att stimulera debatten. Stu- diegruppsrepresentanterna och dessas suppleanter väljes i varje studiegrupp före ut- gången av oktober.
Som samarbetsorgan fungerar företagsnämnden. l denna ingår tre representanter för vardera elevkåren. lärarkåren och övrig personal. Härtill kommer rektor. Nämndens uppgift är att fungera som ett rådgivande och informativt organ.
Vid sidan om det stadgebundna årliga sammanträdet mellan styrelsen och lärarrådet förekommer. när så anses påkallat. gemensamt sammanträde mellan elevkårens sty- relse och lärarrådet.
Beslutsprocessen ärju reglerad i folkhögskolestadgan. Därav framgår. att lärarrådet huvudsakligen är att uppfatta som ett rådgivande organ. Följaktligen fattas besluten av skolans styrelse. Men självfallet fästes stort avseende vid de meningar. som fram- förts av de rådgivande organen, elevkårens styrelse. lärarrådet och företagsnämnden."
10.4.2. Sko/samhällets organisation och samarbetsformerna vid Folkhögskolan i Kalix
"Bakgrund och tidigare erfarenhet
Folkhögskolan i Kalix har under större delen av sin tillvaro tillämpat någon form av samarbete mellan olika grupper som arbetar vid skolan. Detta har ibland varit improviserat. Lärarrådet har haft sina stadgeenliga arbetsformer men ända sedan början på 60-talet har elevkåren haft en representant i lärarrådet. Denna representant har haft yttrande- och förslagsrätt men har inte fått delta i besluten. I slutet av 60-talet infördes samma system i lärarrådets förhållande till elevrådet. Sedan dess har nämligen lärarrådet haft en representant i elevrådet, som har deltagit på samma villkor i elev- rådets sammanträden som elevrepresentant i lärarrådet. Dessutom har lärare i olika perioder hälsats välkomna att delta i elevkårens möten.
Sedan nuvarande folkhögskolestadgan tillkommit har lärarrådet också haft en re- presentant i skolans styrelse. och i slutet av 1960-talet fick också elevkåren en re- presentant i styrelsen. Denne deltar med rätt att delta i diskussionen. att komma med förslag och att få sin mening antecknad i protokollet men har ej rätt att delta i besluten.
Beträffande samarbetsorgan har de varit av olika typ. Man har haft internationell kommitté. bibliotekskommitté. fritidskommitté osv. I dessa organ har såväl lärare som elever deltagit. I dessa specialkommittéer har endast lärare och elever varit re- presenterade. Övriga grupper vid skolan har stått utanför.
Samarbetsnä/mtt/
Under läsåret 1974/75 infördes en större samarbetsnämnd än den stadgeenliga sam- arbetsnämnden. vars uppgift endast har varit av disciplinär natur. Den nya sam- arbetsnämnden har varit sammansatt enligt följande: Eleverna har haft åtta repre- sentanter. kontorspersonalen en. vaktmästarpersonalen en och ekonomipersonalen två. Styrelsen har haft en representant. Rektor och två lärare har representerat lä- rarrådet.
Samarbete och beslttts/a/tande
Under hela tiden har i många beslutsprocesser samråd ägt rum inom de nämnda organen och ibland mera informellt. Generellt kan man säga att idrottskommittén planerar och ansvarar för (ibland tillsammans med fritidsledarlinjen) samtliga idrotts- dagar samt de frivilliga idrottsliga aktiviteter som förekommer på kvällstid. Visst inflytande har man också haft över den gymnastikundervisning som bedrivs på kvälls- tid. Fritidskommittén har hand om alla regelbundna veckosamkväm och tillfrågas i regel när några andra evenemang som berör fritidsverksamheten skall äga rum på skolan.
Internationella kommittén har svarat för utställningar. föreslagit bokanskaffningar osv. I samråd med fritidskommittén har också internationella kommittén anordnat program kring internationella frågor, tagit initiativ till temadagar etc. Att föreslå bok- inköp och tidskriftsprenumerationer har också hört till bibliotekskommitténs upp- gifter. Bibliotekskommittén har under senare år inte varit särskilt aktiv.
Under läsåret 1974/75 har samarbetsnämnden kommit att spela en allt större roll. Den har fungerat efter det förslag som finns i Aktuellt från SÖ nr 8 1971/72. i samband med dess start diskuterades mycket vilka frågor den skulle ha beslutanderätt i och i vilka den endast skulle vara rådgivande. Det har blivit så att samarbetsnämnden har blivit ett forum. där eleverna kunnat framföra klagomål på förhållanden inom internatet. I praktiken har samarbetsnämnden också beslutat om vissa fritidsarran- gemang och temadagar. Den har kommit med förslag och i regel fått gehör för sina synpunkter när det gäller elevernas deltagande i sådana ärenden som omdömessättning vid lärarrådssammanträdena. Samarbetsnämnden har även tagit upp frågor från elev- kåren och beslutat stödja dem inför styrelsen. Nämnden har under senare delen av läsåret fått en del elevvårdande uppgifter. Det har visat sig att just den funktionen varit enormt viktigt. Från skolledningens sida har man, i fall som diskuterats, kunnat ge bakgrundsfakta och genom information från elevkårens sida har man kunnat ge synpunkter på hur ett ärende skall behandlas. Diskussioner och beslut inom nämnden har i dessa fall ofta visat sig synnerligen värdefulla.
Samverkan i kursplanering
Sedan en följd av år har eleverna inbjudits till ämneskonferenserna där kursplanering och läroboksval skett. ibland har olika undervisningsgrupper ombetts sända var sin representant. Numera får vem som vill infinna sig. Våren 1975 hålles en temadag med kursvärdering och planering. Detta har delvis motiverats av att intresset för de vanliga ämneskonferenserna mattats."
10.4.3. Sko/samhälle i samverkan, Vara folkhögskola
"När vinterkursens elever anländer till skolan erhåller de en PM. som beskriver skol- samhällets organisation. ordningsregler. elevkårens organisation. frågor som rör al— kohol. tobak, samlevnad. kurativ verksamhet. pedagogiska arbetsmönster. hushåll. internat. elevkårsexp.. fastighetsvård, tillsyn av sällskaps- och elevhem. bibliotek. AV-medel och närvarokontroll.
[ PM finns alltså förslag. som baserats på tidigare års erfarenheter. Under ett ”stor- möte” föredrar rektor innehållet i PM. Därefter följer smågruppsarbete där stude- randena resonerar sig fram till ändringsförslag. Grupperna skall inte vara stora och utgörs i regel av maximalt tio elever och en lärare och är sammansatta så att nya och tidigare elever blandas. Efter grupparbetet följer ett "stormöte” där vi punkt för punkt beslutar om hur systemet skall se ut. Elever och lärare har möjligheter att senare aktualisera förslag till ändringar. Det tas då upp till gemensam behandling.
Lärarrådet har den sammansättning. som gällande folkhögskolestadga föreskriver
dvs. någon elevrepresentation finns inte. Alla frågor. som rör planering av t.ex. stu— dieresor. temadagar. kulturinslag. expertmedverkan, bibliotek. AV-medel delegeras till kommittéer sammansatta av lika många elever som lärare. Efter kommittébe- redning fattas beslut på elevkårsmöte/elevkårsstyrelse/ och lärarråd. Fattas olika beslut av elevkår/elevkårsstyrelse och lärarråd sammanträder elevkårsstyrelsen och lärar- rådet gemensamt och fattar beslut. Under det lärarråd. som behandlar elevintagning. adjungeras två elevrepresentanter. som väljs av elevkårsmötet. Minst en gång per termin hålls därutöver gemensamma sammanträden med lärarråd och elevkårsstyrelse.
Elevråd (elevkårsstyrelse) sammanträder ofta. dvs. varje vecka. och verkställer elev- kårsmötets beslut och förbereder ärenden som skall behandlas på elevkårsmötet. Elev. som önskar framlägga förslag om ändringar vad gäller undervisning, internat eller något annat som rör skolan kan göra det direkt till den det berör (lärare. rektor. kurator. studerande, husmor) eller ta upp frågan på elevkårsmöte.
Sainarbetsorgan
Med 5015 medgivande har de stadgebundna funktioner som stadgan föreskriver och som rör samarbete och samverkan i skolsamhället överflyttats till vårt gemensamma samarbetsorgan sko/nämnden. Denna nämnd är sammansatt av två lärarrepresentanter. fyra elever och två representanter från ekonomi- och vaktmästeripersonal. Nämndens huvuduppgift är att främja samspel och medinflytande för alla som arbetar och studerar på skolan. Den beslutar över medel, som anslagits till fritidsverksamhet. trivselfräm— jande åtgärder och studieresor. Fritidskommittén och studieresekommitte'n får alltså anhålla hos skolnämnden om de medel de behöver för sin verksamhet. 1 övrigt kan vilka frågor som helst och som rör skolsamhället behandlas av nämnden.
Samarbe/e mellan olika organ
En viktig och lärorik funktion har alla som sitter med i råd. nämnder och kommittéer då det gäller att rapportera och informera om beslut och ställningstaganden i de grupper han/hon representerar. informationsverksamheten har flera kanaler. Alla pro- tokoll anslås på anslagstavlor. Varje måndag samlas alla i skolan för gemensam in- formation. Då går vi igenom vad som hänt under gångna veckan och vad som planeras under nästa. Det viktigaste samarbetet sker i våra ständiga eller tillfälliga kommittéer — för närvarande ett tjugotal. Där fördelas arbetsuppgifterna så att alla någon gång kommer med i detta arbete. Varje vecka gör vi ett veckoschema som beskriver alla extrainslag. Veckoschemat sätts upp på anslagstavlorna. Vidare planerar och beslutar elevkår och lärarråd alla extrainslag inför varje termin. lnslagen beskrivs på ett ”lång- tidsschemat" som alla erhåller.
Värdering
Såväl lärare. elever som andra berörda parter tycker att vårt system fungerar bra. Vi tror att de studerandes inflytande framför allt gör sig gällande i kommittéarbetet. där våra aktiviteter planeras och utformas. Samspelet mellan alla i skolsamhället präglas av samarbetsvilja. De personliga relationerna är oftast mycket trivsamma och positiva. Motsättningar mellan grupperna förekommer inte. utan man samverkar i stället för att låsa sig i försvarspositioner. Det innebär inte att vårt system är perfekt utan det är snarare uttryck för att vi lyckas skapa en riktig syn på varandra. Öppenheten är en av de viktigaste hjälpmedlen i samspelet. Hit hör den ökade förmågan att ta upp problem och frågor till samtal och analys efter hand som de uppstår. På detta sätt kan vi lära av de misstag vi gör och rusta oss för att klara svårigheterna allt bättre då de dyker upp nästa gång."
10.4.4. Sko/samhället vid Skinskattebergs _f'o/khögsko/a
"Alltsedan skolans start 1960 har ett system för demokratisk samverkan inom skolan tillämpats. Detta bygger på föreställningen. att alla parter och individer som tillsam— mans bildar skolsamhället har alla grundläggande intressen gemensamma. Som högsta beslutande myndighet sattes därför sko/stämman. som består av alla skolsamhällets medlemmar och i vilken varje medlem har en röst. Stämman hade att bestämma i alla ärenden av gemensamt intresse inom skolsamhället.
Skolstämman valde verkställande organ. i första hand en styrelse. kallad råd eller nämnd och bestående av fem personer. av vilka minst en skulle vara personal, dvs. lärare, ekonomi-, och/eller expeditionspersonal. Från början blev det praxis. att en elev utsågs till ordförande.
Rådet eller nämnden hade en mängd uppgifter, bl. a. att samverka med en rad speciella verkställande organ. som valdes av stämman för att sköta speciella verk— samheter. t. ex. kioskrörelsen. skoltidningen, filmstudion. idrotten. u-landsaktionerna m. fl.
År 1969 kom något av en omvälvning. Vid ett par stämmor försattes en ganska stor del av kommunens stadga ur kraft och ersattes med nya paragrafer. Den viktigaste nyheten gällde beredningen av ärenden. Man ville aktivera skolkommunens med- lemmar och beslöt därför att indela hela skolsamhället i små beredningsgrupper. Endast frågor.som tidigare diskuterats i dessa smågrupper. skulle kunna tas upp till behandling vid stämmorna. Vidare inskränktes skolnämndens (styrelsens) myndighet väsentligt. Den skulle vara skyldig att hänvisa alla viktigare frågor till smågrupperna för diskussion och förslagsställande. Under den senare utvecklingen har antalet beredningsgrupper minskat, vilket lett till att varje grupp besätter en plats i nämnden. För övrigt skulle nämndledamot utses för endast en period = 1/4 av vinterkursen. Dessa nya regler infördes för att förhindra att nämndens administrativa makt blev alltför stor. Tendenser i den riktningen hade tidigare varit påtagliga.
Formerna för beslutsfattande har således växlat. Skolkommunens tyngdpunkt har förskjutits. Från en kraftig dominans för rådet/nämnden gick utvecklingen mot en nära total makt för Skolstämman med många och långa sammanträden och fram till det nuvarande läget. där smågrupperna blivit inte bara berednings- utan också beslutsorgan. Det skolkommunala systemet har varit mycket öppet för förändringar och det har visats mycken vilja att pröva nyheter.
De grundläggande värderingarna om gemensamma intressen och gemensamma organ för beslut har dock bestått.
Lä rarrådet
Lärarrådets ställning har många gånger varit under debatt. Flera modeller för dess organisation har prövats. En lösning har varit adjungering av elever till lärarrådet. För att stärka elevernas medbestämmande deltog en representant för varje elevhem i lärrarrådets sammanträden. Tyvärr blev elevernas inflytande i kollegiet genom denna reform inte så stort som var önskat och avsett. Man hade inte tillräckligt uppmärk- sammat elevernas behov av förhandsinformation för att dessa skulle kunna i förväg diskutera ärendena med sina kamrater och göra sig gällande vid lärarrådsmötena. Många ville ett tag inskränka lärarrådets verksamhet till de rent fackliga funktionerna. Övriga frågor, menade man. borde kunna handläggas i andra skolkommunala organ med representation från både elev- och personalsidan. Detta visade sig dock ge en tungrodd ordning, och en del arbetsgrupper med såväl lärare som elever bildades och knöts till lärarrådet. Sålunda tillkom en grupp för framtidsplanering, en för skolans PR—frågor och ytterligare ett par. Dessa gruppers arbetsinsats varierade och var som helhet knappast tillfredsställande under den tid de fungerade. Vid omdömesgivningen har elever deltagit i vissa förberedande diskussioner som
exempelvis om frånvaro och enskilda personers sociala aktiviteter. Varje vinterkurs beslutar om detta förfarande. Varje elev kan i förväg meddela att han inte önskar elevnärvaro när hans namn ev. nämns. Vid den egentliga omdömessättningen har elever inte närvarit.
F. n. finns ett lärarråd som pedagogisk samrådsgrupp. Frågor som kräver snabba beslut och där den reguljära skolkommunala ordningen skulle vara för tidskrävande hänskjuts också ibland till lärarrådet. De flesta ärenden som berör skolsamhället i dess helhet behandlas dock av nämnden.
Såväl adjungering av elever till lärarrådet som systemet med arbetsgrupper har utvecklingsmöjligheter och kommer förmodligen att prövas på nytt i någon form. Att elever detta läsår inte deltar i lärarrådets arbete upplevs som en brist.
Elevrådet
Eftersom skolsamhällets organisation vid Skinnskattebergs folkhögskola bygger på idén om samverkan i gemensamma organ får elevkårens organisation (=elevrådet) i huvudsak endast facklig betydelse. Behov av särskilda elevkårsmöten finns när det gäller att välja representanter i exempelvis skolans styrelse och dessutom för behandling av SFEF-frågor.
Vid krissituationer har dock elevkåren eller delar av denna samlats mera informellt. Det säger sig självt. att de beslut, som därvid ev. fattas. spelar en stor roll om och när skolsamhällets övriga organ haft att behandla de aktuella frågorna.
Från elevhåll har det också framförts åsikten att elevkårsarbete (ofta i SFEF-sam- manhang) banat vägen för intresse för skolkommunalt arbete även i andra samman- hang.
Samarbetsorgan
1 det system. som tillämpas på Skinnskatteberg. är organ för samarbete den naturliga ordningen. Skolstämman. nämnden och kommittéer består så gott som samtliga av elever och personal. Denna uppbyggnad anser vi ha övervägande fördelar. Viktigast är känslan av enhet och solidaritet med skolsamhället. Den förhindrar. att själva den skoldemokratiska beslutsprocessen skapar motsättningar. som annars inte skulle ha existerat. Att det också kan uppstå reella motsättningar på en skola är helt naturligt. Skinnskattebergssystemet kan även vara smidigare och tidsbesparande, eftersom lös- ningar inte behöver bollas mellan skilda organ i skolan.
Den förändring, som varit mest positiv, är utan tvivel tillkomsten av de 5. k. små- grupperna — grundade på elevhemmen och med deltagande av elevhemsföreståndarna — som organ för beredning. beslut i vissa frågor och för verkställighet av en del beslut. Smågruppsmötena betraktas som obligatoriska och har särskild tid på schemat. Där tas även de enskilda elevhemmens angelägenheter upp. 1 de små grupperna vågar betydligt flera yttra sig. Här har skapats en möjlighet för en ordentlig genom- lysning av de skolkommunala frågorna. Känslan av att de som valts till förtroen- deposter blev allenarådande. har försvunnit. Svårigheter har givetvis förekommit. 1 det centrala administrativa organet. skolnämnden. har under senare år byten av re- presentanter varit så täta att stabilitet och arbetsrytm har skadats. En längre man- datperiod bedöms som önskvärd. Beroende på brister hos smågruppernas represen- tanter i nämnden har kontakterna ibland varit dåliga likaså tidvis aktiviteterna i små- grupperna. Avsikten har varit att nämnden skulle vara ett sammanhållande organ gentemot övriga styrelser och kommittéer. Detta har förverkligats endast i begränsad omfattning. De senaste årens brist på kontinuitet i nämndens sammansättning har ytterligare markerat denna brist.
Elevkåren har en längre tid varit representerad i skolans styrelse. Sin främsta be-
tydelse har arrangemanget haft som en ömsesidig informationskanal. Beroende på representanternas personliga kvaliteter har styrelsens ställningstaganden i viss mån påverkats. Eftersom de saknat rösträtt kan man dock knappast tala om något direkt elevinflytande.
En genomgående princip har varit. att så många som möjligt av skolkommunens medlemmar ska ha möjlighet att delta i de viktiga besluten och att många ska vara engagerade i arbetet i styrelser och kommittéer.
De rådgivande organen är mestadels informella. Något behov att formalisera de rådgivande funktionerna har inte uppträtt. De är inte heller särskilt omfattande annat än inom ett par områden.
Under budgetbehandlingen ger elevrepresentanter rektor synpunkter på behoven sådana de upplevs av elevkåren. Lärarrådets deltagande i statarbetet är likartat. Här deltar också husmor. vaktmästare och kontorspersonal.
Vid slutet av en vinterkurs ägnas mycket tid åt kursvärdering och diskussion om uppläggningen av nästa vinterkurs. både i dess helhet och i vissa detaljer. sådana som introduktion av nya elever. De synpunkter som därvid framkommer betyder mycket för lärarrådet som under sommaruppehållets planeringsdagar lägger upp vin- terkursens arbetsordning. Men även när nästa vinterkurs börjar är delar av kurs- och arbetsordningen öppna för inflytande från nya och gamla elever.
Sedan skolan fått möjligheter att ta emot handikappade elever har dessa vid flera tillfällen fungerat som rådgivare avseende handikappåtgärder."
10.4.5. Sko/samhället vid Marieborgs_f'o/khögsko/a
"Skolsamhällets "högsta beslutande organ" är Skolstämman. Där är rektor. samtliga lärare och samtliga elever samt husmor och vaktmästare medlemmar. Övrig personal är tyvärr nästan aldrig med trots genom åren ständigt återkommande förslag om att all personal skall vara med (inte bara på papperet). Det stupar alltid på praktiska hinder — eller på att personalen inte själv är så intresserad av att sätta till av sin fritid —eller av sin arbetstid —enbart för att tillfredsställa våra krav på perfekt demokrati. Ofta finns det kanske en viss skepsis mot ”allt pratandet”. Varje medlem har en röst. [ princip skall alla viktiga gemensamma frågor behandlas vid skolstämman. Den sammanträder minst en gång per månad på schemalagd tid. Exempel på frågor som det fattas beslut om vid skolstämmor är
(1) val av förtroendemän och val till arbetsgrupper. utskott. kommittéer. (2) antagande av författning för skolsamhället samt förslag till ordningsregler. (3) studieresor. temadagar och andra gemensamma aktiviteter. (4) insamlingsmål och aktioner genom internationella kommittén. (5) resolutioner och uttalanden. (6) frågor som gäller trivseln på internatet. samarbetet mellan olika grupper på skolan och liknande.
Vid Skolstämman förs protokoll. Mellan skolstämmorna träffas samtliga skolsamhällsmedlemmar på schemalagd tid för gemensamma platte/'ittgsmöten (mer informella, ett slags stormöten) — nästan varje vecka.
Alla frågor som skall behandlas på Skolstämman förbereds i de fem valkretsarna (= var och en av de fyra årskursavdelningarna. l:an. llzan. 111:an. Teaterlinjen + Lärarrådet) samt i förtroendet-(idet.
Förtroende/ödet är skolsamhällets styrelse. Det består av rektor. husmor. vaktmäs- tare. skolstämmans ordförande (alltid en elev) samt en eller två representanter från
var och en av valkretsarna (en från lärarrådet). sammanlagt 11 ledamöter. 7 elever och 4 från personalen.
Här blir det rätt mycket ”senapsfrågor' (toalettpapper. tandpetare och liknande) — frågor som vi försöker (men inte alltid lyckas med) att hålla borta från skolstämmans sammanträden; som vi försöker (men väldigt ofta inte lyckas med) att delegera till rektor. husmor. vaktmästare eller annan berörd befattningshavare direkt.
En stor del av ärendena utgörs av rapporter från valkretsarna. rapporter från elev- hemmen med önskemål och liknande. Förtroenderådet förbereder alla ärenden till Skolstämman och verkställer i stor utsträckning dess beslut.
Konflikter och kriser försöker man reda ut i förtroenderådet. Samarbetsnämndens funktioner har delegerats till förtroenderådet. som i disciplinfrågor kan utökas med någon eller några ledamöter av skolans styrelse som adjungerade. (Det sker nästan
aldrig.)
Förtroenderådet sammanträder varje eller varannan vecka. Valkrestarna = årskurserna samlas varje vecka till klassmö/en. Där sker val av representanter till förtroenderådet och andra organ. där diskuteras klassens interna problem. där rapporterar förtroenderådsrepresentanten från rådet och inhämtar val- kretsens synpunkter. Lärare är välkomna att vara med —och deltar i viss utsträckning. På elevhemmen träffas man för att diskutera gemensamma angelägenheter vid Ira/ip- möten.
Lärarrådet fungerar
dels som "valkrets på samma sätt som årskurserna. (lv/s som planerare av det löpande gemensamma arbetet. framför allt när det gäller extra aktiviteter vid sidan av det ”vanliga schemat” (vad vi sällan hinner. vilket vi alltid beklagar är en grundlig och fortlöpande samplanering av llllt/Pl'tlisningen). dels som mottagare (trötta men tåliga) av oändliga mängder av skrivelser. rapporter. remisser. inbjudningar till kurser och konferenser. papper. papper. papper. som strös ut över deltagarna på rättvisaste möjliga sätt eller i bästa fall läggs till handlingarna. (lv/s som lärarkollegium när det gäller antagning av nya elever. omdömesgivning och liknande. (lv/s som fackligt organ för lärarna.
Upprepade gånger har vi i början av höstterminen organiserat ämnesgrupper eller ärskmsgrup/m bland lärarna och planerat att träffas regelbundet — men efter några veckor har det visat sig allt svårare att samla dessa grupper. omöjligt att hitta ge- mensamma tider att sammanträffa. omöjligt att hinna.
Deltagare i lärarrådet har med åren tenderat att bli allt fler. Kring den inre kretsen av rektor. husmor och mer eller mindre heltidsanställda lärare flockar sig tillfälliga lärare och gäster, lärarkandidater från lärarhögskolan samt elevrepresentanter i allt större antal. Elevkåren är elevernas fackliga organ. där i första hand SFEF-ärenden behandlas.
Även gemensamma frågor som gäller skolan och skolsamhället tas upp alltsom- oftast. Det råder bland de nya eleverna stor förvirring i fråga om vad som är elevkår och vad som är skolstämma. Dessvärre finns det nog elever som inte heller vid vinterkursens slut är riktigt på det klara med skillnaden.
Rektor har ibland deltagit i elevkårens möten. närmast för att reda ut eller förklara någon speciell fråga.
Persona/målen hålles ungefär en gång per månad. Då samlas skolans vaktmästare. administrativa personal. kökspersonal. rektor och ibland enstaka lärare och elever till en informations- och diskussionsträff. Ibland kan dessa möten utforma sig till en skön "rensa luften stund".
Vad vi eftersträvar är att få all personal att känna sig delaktig i skolsamhället. Planer finns på att skapa mindre grupper av elever och all slags personal ute i elev— hemmen och på så sätt åstadkomma en större samhörighetskänsla.
Kortkiusverksamheren på Marieborg har under senaste året intensifierats. En del av kursgården bebos av vinterkursens elever och därför är det mycket angeläget för oss att försöka integrera kursgård och internat. Denna samordning har icke försiggått utan våndor. Eftersom kursgården är tämligen ny (l973) befinner vi oss i en upp- byggnadSperiod.
Följande tillämpas eller kommer att tillämpas
(l) elever medverkar som deltagare i kurserna. (2) elever medverkar med program (musik. teater. information etc.) vid kurserna. (3) kursdeltagarnas organisationer inbjuds återkommande till tekvällar etc. (för— lägger sammankomster till skolan).
(4) kursdeltagarna inbjuds vara med i de olika aktiviteter som äger rum på internatet. (5) skolans lärare får större möjligheter att arbeta i av skolan anordnade ämneskurser eller kurser arrangerade av andra organisationer (ABF. Unga Örnar etc.).
(6) längre kurser förläggs till kursgården."
10.5. Utredningens överväganden och förslag
Utredningen vill så litet som möjligt binda skolornas möjligheter att själva utforma den samverkansorganisation som passar dem bäst men har ändå ansett sig böra lägga fram förslag om följande organ. som skall finnas på alla skolor och som sedan kan kompletteras på sätt som varje skola finner lämpligt.
På varje skola skall finnas
— styrelse — lärarråd
— kursråd.
10.5.1. Styre/se
Inom de av huvudmannen fastlagda ramarna har styrelsen det yttersta an- svaret för skolan. och den har beslutanderätt i alla frågor som inte regleras av annan lagstiftning.
Utredningen förutsätter emellertid att styrelsen. innan den fattar beslut. hör dem som berörs av besluten och. då så är lämpligt och möjligt. delegerar beslutanderätt till lärarråd eller andra grupper inom skolsamhället.
Styrelsen bör noga följa skolans verksamhet och genom personliga besök på skolan bilda sig en uppfattning om behov och Utvecklingstendenser. Styrelsen bör regelbundet sammanträffa med elever och personal.
Minst en gång årligen skall styrelsen hålla sammanträde med lärarrådet.
10.5.1.1 Styrelsens uppgifter
Styrelsen skall
— fastställa skolans mål — ange riktlinjer för skolans verksamhet
— avge förslag till reglemente, vilket sedan fastställs av SÖ
— ansvara för skolans ekonomi
— besluta vilka elevkategorier som skall antas och principerna för antagning till olika kurser efter hörande av lärarråd och kursråd — besluta huruvida omdömen om elevernas förmåga att bedriva studier skall avges och om så skall ske, för vilka kurser — fatta beslut om förvisning av elev från skolan efter hörande av lärarråd och kursråd
— anställa och entlediga personal.
lO.5.1.2 Styrelsens sammansättning
Styrelsen. som väljs av huvudmannen skall bestå av minst fem ledamöter. Härutöver skall studerande. lärare och övrig personal representeras i sty- relsen. Personalrepresentanternas befogenheter förutsätts avgöras genom övergripande lagstiftning. Utredningen förutsätter vidare att de studerande får samma befogenheter som personalrepresentanterna. Nu gällande förordning anger att "rektor skall vara ledamot av styrelsen och tillika dess sekreterare". Det är utredningens uppfattning att rektor som tjänsteman inte bör vara ledamot av styrelsen utan endast vara fö- redragande och sekreterare.
10.5.2. Lärarråd
[ ett system där kursutbudet kommer att bli alltmer varierat och kurserna under ett läsår allt fler. är det viktigt att det finns en grupp på skolan som kan överblicka skolans hela verksamhet. Lärarrådet torde utgöra en lämplig planerande och samordnande grupp såväl för verksamheten på längre sikt som för arbete under löpande arbetsår. Den förändrade kurssituationen. som medför allt fler uppgifter för lärarna. ställer också krav på samråd och ar- betsfördelning.
Rektors arbetsbörda har ökat väsentligt då kursernas antal har ökat. Lä- rarrådet eller arbetsgrupper initierade av lärrarrådet bör kunna överta en del av den planering som tidigare utförts av rektor.
lO.5.2.1 Lärarrådets uppgifter
Detta för hela skolan övergripande organ för planering och verkställighet kan ha många uppgifter. Här ges endast några exempel. Lärarrådet svarar för — den långsiktiga pedagogiska planeringen: kurstyper, kurser och ämnes- planer för kommande verksamhetsår
— fördelning av lärarnas arbetsuppgifter som kursledarskap, undervisnings- skyldighet, administrativa uppgifter, sociala uppgifter och handledarskap för lärarkandidater — omdömesgivning i den ordning styrelsen fastställt — ekonomisk planering inom de av styrelsen angivna ramarna — information och kontakt såväl med grupper inom skolan som med sam- arbetande studiearrangörer
— initiativ till samarbetsorgan för kortare kurser och representation i dessa — behandling av frågor som styrelsen och andra organ hänvisar.
10.5.2.2 Lärarrådets sammansättning och arbetsordning
Lärarrådet består av rektor. lärare och internatföreståndare. För att också andra kunskaper och erfarenheter än dem lärarna representerar skall komma verksamheten till godo bör representanter för övrig personal och elever ingå i lärarrådet.
Av skolans reglemente framgår lärarrådets sammansättning. medlemmar- nas rösträtt och deras rättighet och skyldighet att närvara vid olika typer av sammanträden. t.ex. för planering.
Av reglementet framgår också vilka som skall avge omdömen och vilka som eventuellt ytterligare skall närvara vid omdömessammanträdena.
Lärarrådet fastställer själv sin arbetsordning. För att varje skolas intressen skall kunna tillvaratas och varje lärarråd kunna utforma sin arbetssituation. anser utredningen denna ordning vara att föredra framför en stadgebindning av lärarrådets sammansättning och arbete.
10.5.3. K ursräd
Under slutet av 50-talet och början av 60-talet hade många skolor börjat experimentera med olika skoldemokratiska modeller. som man ansåg vara utvecklingsbara. men i vilka stadgans samarbetsnämnd inte passade in. Den— na nämnd kom i de flesta fall att bli en disciplinnämnd. eftersom frågor om avstängning eller förvisning enligt stadgan avgjordes av nämnden. [ fall där man ville ge nämnden andra uppgifter har den ibland lamslagits av att styrelsens ledamöter bott långt ifrån skolan och haft så stor arbetsbörda. att man knappast kunnat räkna med att de skulle komma med kort varsel då behov av sammanträde plötsligt förelegat.
Det kursråd som utredningen nu föreslår är tänkt att vara en ledningsgrupp för den verksamhet som pågår i'samband med de långa kurserna. Det skall tillförsäkra studerande och anställda inflytande på såväl undervisningens form och innehåll som på icke-schemalagd verksamhet. Det skall kunna sammankallas snabbt och variera sina arbetsuppgifter efter behov.
Alla studerande — vare sig de går på långa eller korta kurser — bör självfallet ha inflytande över sina kurser. Utredningen anser dock att de som går långa kurser. 15 veckor eller längre. genom den insikt de får i skolans problem och möjligheter. utgör en ovärderlig resurs i skolans arbete. Givetvis kan de studerande påverka verksamheten på många sätt: i undervisningssitua- tioner. i kommittéer och arbetsgrupper och genom elevkårsarbete. men kurs— rådet bör kunna bli ett forum där de studerandes initiativ bearbetas vidare.
Kursrådets befogenheter framgår av skolans reglemente.
10.5.3.1 Kursrådets uppgifter
Kursrådet har till uppgift att svara för den samordnande planeringen av de kurser. vilka representeras av eleverna i rådet.
Rådet kan överlägga om alla frågor som rör den pedagogiska organisa- tionen. innehållet i verksamheten. arbetsformer och studiematerial. Det kan också ge sina synpunkter inför kommande kurser.
Kursrådet får emellertid inte bli ett organ som gör det omöjligt för un- dervisningsgrupperna att själva bestämma över sitt arbete. Detaljutform- ningen av arbetet skall kursdeltagare och lärare i respektive kurser svara för.
Många skolor har ett stort antal parallella kurser och linjer. Kursrådet kan bidra till att kontakten mellan dem stärks. Det kan också se till att de resurser som finns inom de olika kurserna. t. ex. musik. teater. utställ- ningsverksamhet kommer hela skolan tillgodo. Arbetsgrupper för film. tid- ningsproduktion. idrott etc. kan initieras av rådet.
På kursrådet bör ligga frågor som rör den totala skolmiljön. t. ex. vilken målsättning man skall ha med internaten. där sådana finns. och hur man skall nå målen.
Det bör vara naturligt för styrelse och lärarråd att höra rådet i sådana frågor som berör de långa kurserna.
Kursrådet kan vara förberedande och verkställande utskott för skolstämma eller motsvarande organ där sådant finns. Rådet kan också delegera uppgifter till arbetsgrupper eller andra organ inom skolsamhället.
Kursrådet skall
— svara för den samordnande planering som berör de kurser i vilka elev- representanterna deltar. t.ex. temadagar, studiebesök. föreläsningar — svara för icke schemalagda aktiviteter — vara aktivt i frågor som rör den sociala miljön — föreslå riktlinjer för undervisningens organisation. innehåll och utform- ning — kunna svara för utvärdering av kurserna — föreslå styrelsen principer för antagning av elever.
10.5.3.2 Kursrådets sammansättning
Till kursrådet väljer eleverna. lärarna och övrig personal sina representanter. Vidare skall rektor vara ledamot. Styrelsen kan vara representerad om den så önskar.
Eleverna väljer minst lika många representanter som personalgrupperna tillsammans. För att bli valbar till rådet skall elev delta i kurs om minst 15 veckor. Samtliga kurser av minst 15 veckors längd skall vara repre- senterade.
Rådet väljer inom sig ordförande.
10.5.3.3 Arbetsordning
Kursrådet skall upprätta en arbetsordning som upptar bestämmelser om arbetsuppgifter. procedur vid kallelse till sammanträden. sammanträdesord- ning. delegering av arbetsuppgifter. adjungering etc.
10.5.4. Medinflytande för deltagare i korta kurser
Kravet på medinflytande på kursinnehåll. metod och studiematerial måste gälla även deltagare på kurser kortare än 15 veckor, även om det av tidsskäl kan vara svårare att genomföra. Utredningen anser sig inte böra rekom- mendera någon speciell samrådsmodell utan utgår ifrån, att varje skola efter sina behov och förutsättningar löser samverkansfrågorna även för denna verksamhet.
10.5.5. Organisations/britter bland de studerande
På de flesta skolor har de studerande något slag av egen organisation i form av elevkår och elevråd.
SFEF hade läsåret 1974/75 lOl medlemsskolor. filialskolorna inräknade. Enligt uppgift från SFEF är ca 90 % av de elever. som studerar på kurser längre än 30 veckor. anslutna till SFEF.
Elevkårerna utgör SFEFzs lokala organ. Det finns vidare en distrikts- organisation som i stort följer SFHL:s indelning i åtta distrikt.
Kongressen som samlas varje år väljer förbundsstyrelse. Varje medlems- skola sänder ett ombud per 200 elever till kongressen.
SFEF har för närvarande en arvoderad orförande och en heltidsanställd funktionär.
Utredningen avstår ifrån att föreskriva elevråd eller annan elevkårsor- ganisation. då det bör stå de studerande fritt att välja om de vill organisera sig eller inte.
11. Kurser utanför skolorten
11.1. Kurser utanför skolorten
i den första upplagan av SÖ:s anvisningar till 1958 års folhögskolestadga angavs. att "ämneskurs skall vara förlagd till lokaler. som skolan disponerar för sina längre kurser (vinter- och sommarkurser)". I några speciella fall hade Kungl. Maj:t lämnat medgivande om förläggning av ämneskurser till annan plats. Under början av 1960-talet överfördes denna dispensgivning till SÖ. Ansökningarna om att få förlägga ämneskurser utanför skolans lo- kaler ökade successivt under hela 60-talet. När SÖ år 1967 reviderade an— visningarna till stadgan tog man konsekvenserna av denna utveckling och införde följande formulering: "Önskar skola förlägga ämneskurs till andra lokaler än skolans egna får detta ske först efter SÖ:s tillstånd.”
Den genom 1958 års stadga nya möjligheten att anordna ämneskus i samarbete med studie- eller bildningsförbund gav upphov till ett ökande tryck på folkhögskolornas kurslokaler. Detta medförde behov av att förlägga kurser utanför skolornas egna lokaliteter. I många fall visade det sig också enklare att flytta lärare till kursdeltagare på en viss ort än tvärtom. För vissa handikappgrupper hade skolorna inte den utrustning och de speciella hjälpmedel som erfordrades varför kurserna förlades till för ändamålet lämp- liga lokaler.
l ett cirkulär till folkhögskolorna år 1973 tog SÖ upp vissa frågor rörande dispensgivningen för de kortare ämneskurserna. Av statistiken framgår att antalet kortare ämneskurser mellan arbetsåren 1967/68 och 1972/73 ökat från 300 till omkring 1300 och antalet deltagare från 7000 till 30000. SÖ säger i cirkulärskrivelsen att dessa ämneskurser ofta genomförs med dispens och att dispensorsaken i allmänhet gäller kurslängd eller lokalisering av kursen. SÖ påpekar att man kommer att vara mer restriktiv än hittills be- träffande dispens för förläggning av en kurs till annan ort. För korta äm- neskurser som förläggs utanför skolan kommer enligt SÖ följande att gälla: "Under några år har SÖ beviljat sådan dispens bl.a. för att underlätta skolornas kontakter med folkrörelser och folkbildningsorganisationer. Det är emellertid uppen- bart att det vid sådana kursarrangemang är svårt att få tillräcklig kontakt mellan skolan och den kursverksamhet som bedrivs långt från denna. Skolans inflytande över rekrytering. kursprogram och medverkande har ibland reducerats i så hög grad att tveksamhet kunnat uttry'ckas om skälen till att kursen skall kallas folkhögskolekurs. Folkhögskolekurser bör i princip genomföras vid den skolenhet som en gång erhållit
statsbidragsrätt."
"Ansökningar om dispens för kurs på annan ort måste alltså vara väl motiverade. Enbart den omständigheten att skolan är fullbelagd kommer inte att kunna accepteras som skäl."
SÖ pekar på möjligheten att genomföra ämneskurser på skolan parallellt med vinterkursen genom att i det senare fallet minska antalet studerande.
I sitt betänkande Vidgad wrxe/mtbildning redogör FÖVUX för erfarenhe- terna av försöksverksamheten med ämneskurser vid folkhögskolor som komplement till cirkelstudier. FÖVUX betonar folkhögskolornas stora för- delar genom sin långa folkbildningstradition framför möjligheten att utnyttja kurs- och konferensgårdar för kursverksamheten på vuxenutbildningsom- rådet. FÖVUX föreslår att ämneskurser. som anordnas i samarbete mellan folkhögskola och studieförbund. mera regelmässigt bör kunna förläggas utanför skolans lokaler. under förutsättning att kurserna utformas och genomförs så att de för folkhögskolan grundläggande arbets— och samlev- nadsformerna säkerställs.
I sitt yttrande över FÖVUX betänkande framhåller SÖ på denna punkt: "Möjligheten att organisera kurser genom en folkhögskola i kurslokaliteter långt från skolan och i samverkan med personer som inte kan förutsättas ha full insikt i folk- högskolans verksamhetsformer även om viss värdegemenskap föreligger får inte re- sultera i att folkhögskolorna kommer att fungera enbart som statsbidragsförmedlare. Frågan om hur man skall åstadkomma ett nära samband mellan den ansvariga skolan och den ”utlokaliserade” ämneskursen är inte lättlöst. Enligt SÖ:s mening kan en tillfredsställande säkerhet nås om följande regel tillämpas. För varje här avsedd kurs skall skolan utse en lärare som kursansvarig. Denne lärare bör ha god erfarenhet som folkhögskollärare och skall tillsammans med studieförbundet utforma kursupp- läggningen och sedan aktivt följa kursen genom att ha kontinuerlig kontakt med kursen. Denna kontakt bör i allmänhet innebära att han som pedagogiskt ansvarig kursledare personligen följer de flesta momenten i kursen. Han bör dessutom själv i viss omfattning undervisa vid kursen."
Folkhögskoleutredningen betonar i sitt yttrande över FÖVUX betänkan- de. att man i princip inte har något att invända emot förslaget att ämneskurser i samverkan med studieförbund skall få förläggas utanför skolans lokaler. Ett villkor härför måste då vara "att dessa kurser utformas och genomförs på ett sådant sätt att de former för arbete och samvaro. som är grundläggande för folkhögskolan. säkerställs".
Folkhögskolor bedriver också verksamhet utanför skolans lokaler i form av ämneskurser på olika slag av institutioner. Utredningen utvecklar sin syn på denna verksamhet i kapitel 12.
11.1.1. Utredningens överväganden och,/'o'rs/ag
I kapitel 9 behandlar utredningen folkhögskolans samarbete med folkrö- relserna. Utredningen menar.-att folkhögskolan har en mycket stor rörlighet och kan anpassa sig till de bildnings- och utbildningsbehov som gör sig gällande inom folkrörelserna. Utredningen betonar. att all verksamhet som folkhögskolorna bedriver skall kännetecknas av frihet att välja målgrupper. att utforma studieplaner och att välja medarbetare. Det är viktigt att kurs- verksamheten präglas av den folkhögskolemässighet som utredningen när- mare behandlat i kapitel 6. Man kan räkna med att ett utbyggt samarbete med folkrörelserna kommer att öka behovet av att förlägga kurser utanför
skolorten. Även en folkhögskolas egen kursverksamhet kan av olika skäl behöva placeras på annan ort.
Enligt utredningens uppfattning skall en folkhögskola ha rätt att förlägga verksamhet utanför skolorten. Det måste emellertid skapas garantier för att denna del av verksamheten har god kontakt med huvudskolan och att systemet inte på något sätt får karaktären av enbart statsbidragsförmedling till kursverksamhet på annan ort. I kurser som anordnas i samarbete med studieförbund eller annan organisation eller institution skall alltid. således även vid förläggning utanför skolorten. en lärare med minst halvtidstjänst- göring vid folkhögskolan medverka i planeringen. följa kursen och svara för dess genomförande. Vid sådana kurser skall minst 25 % av undervis- ningen bestridas av lärare med minst halvtidstjänstgöring vid folkhögskola.
Frågan om ersättning för resor och traktamente för lärare som medverkar i kurser utanför skolorten bör lösas lokalt. Enligt utredningens uppfattning är det rimligt att medarrangören ersätter kostnader av detta slag.
11.2 ”Dagfolkhögskolor”
De tidiga folkhögskolorna lokaliserades till landsbygden. vilket var naturligt då målgruppen för skolornas verksamhet utgjordes av bondebefolkningen. Under 1960-talet. då folkhögskolorna expanderade kraftigt men fortfarande var förlagda i glesbygd. förlade många skolor långa ämneskurser till större tätorter. Skälen härtill var flera. Med 1966 års kompetenskungörelse er- kändes folkhögskolans kompetensvärde. Detta medförde en kraftig elev- tillströmning till folkhögskolans långa kurser. Nya studerandegrupper blev intresserade av folkhögskoleutbildning t. ex. hemmafruar och äldre kort- tidsutbildade personer. De kunde få grundskolekompetens genom folkhög- skolan. Yngre människor som av olika anledningar hade misslyckats i den allmänna skolan kom för att förbättra sina meriter. I samhällsdebatten på- pekades de eftersatta gruppernas berättigade krav på vuxenutbildning. Fy- siskt. psykiskt och socialt handikappade människor borde få möjlighet att komplettera en bristfällig grundutbildning. De eftersatta gruppernas utbild- ning blev i allt högre grad en uppgift för folkhögskolan.
Dessa nya målgrupper är emellertid ofta förhindrade att flytta till in- ternaten. De är bundna till sina hemorter genom stadigvarande bostäder. familjeband. ekonomiska åtaganden. beroende av närhet till sjukhus osv. En del studerande skulle inte heller orka med den täta sociala kontakt. som boende på internat innebär. En väsentlig målgrupp är också de för- eningsaktiva. som behöver information och stimulans för att kunna inspirera andra att ta sig an samhällsfrågor. Många av dessa människor bor i stor- stadsregioner och tätorter och kan inte flytta till internat. Folkhögskolorna har flyttat ut kurser till tätorter för att tillgodose dessa nya behov.
Det finns för närvarande två självständiga externatfolkhögskolor. båda i Stockholm. och tre filialer. nämligen i Eskilstuna.Gävle och Örebro. Läsåret 1974/75 fanns dessutom 18 skolor som tillsammans hade 19 externatkurser om minst 30 veckor i tätort. Det sammanlagda elevantalet uppgick till unge-
fär 1500 personer.
De flesta externaten utgörs alltså av undervisningsavdelningar förlagda till tätort. Externaten är oftast fast knutna till moderskolan. Samma lärare undervisar, administrationen sköts från moderskolan. kursföreståndaren har kanske någon timmes nedsatt tjänstgöringsskyldighet. Några av de större undervisningsavdelningarna har emellertid en hög grad av självständighet: egen budget. lärarnas tjänstgöring beräknas på externatets elevantal. endast få lärare undervisar även på moderskolan. kursföreståndaren har 4—6 timmar nedsatt undervisningsskyldighet. kontorspersonal finns. externatet antar egna elever.
Enligt en enkät bland externaten (som redovisas i kapitel 3) är medelåldern 27,5 år. dvs. betydligt högre än för internatskolorna. På frågan: "Skulle du valt folkhögskola. om du varit hänvisad till att studera på internatskolzi'i". svarade 26 % ja och 74 % nej. En majoritet har alltså externatfolkhögskolan som enda alternativ.
11.2.1. Utredningens överväganden och förslag
Externatkurserna vänder sig till personer som av olika orsaker inte kan komma till folkhögskolornas internat. De har familj. ekonomiska åtaganden och kanske också föreningsuppdrag i den tätort där de bor. Enligt utred- ningens uppfattning har externaten en stor uppgift att fylla. då de många gånger vänder sig till studieovana personer och ger möjlighet till mjukstart för fortsatta studier. Det är viktigt att man inom denna form av folkhög- skoleverksamhet. likaväl som inom internaten. eftersträvar att öka förmågan till såväl social som kulturell inlevelse och insats. Den sociala kommu- nikationen måste fungera både i undervisningen och på fritiden. Det är självklart att de studerande som så önskar bör beredas möjlighet att gå på moderskola med internat. eftersom den totala skolmiljön. med stöd av ett internat. kan innebära stora fördelar.
Utredningen vill understryka. att externaten skall vara ett direkt utflöde av moderskolan och således utgöra en del av folkhögskolans mångfasetterade verksamhet. Externatverksamheten skall vara en rörlig resurs. På platser där det finns behov av folkhögskoleverksamhet skall sådan kunna upprättas och finnas under den tid som erfordras. Det skall vara möjligt att flytta eller lägga nerexternatverksamhet allteftersom förhållandena ändras. Blir ett externat alltför fast etablerat på en ort kan det medföra svårigheter att omorganisera verksamheten om så skulle erfordras. I linje med att externaten skall vara en del av moderskolans verksamhet är det önskvärt. att de lärare som tjänstgör på externaten också skall ha någon undervisning på moder- skolan. Moderskolan skall kunna delegera frågor som rör kursplanering. kursinnehåll och rekrytering och även ge externaten egna ekonomiska ramar som står i relation till elevantal och behov. Kursföreståndare bör få en rimlig del av folkhögskolans administrativa resurser.
När det gäller dispositionen av de bidrag som en skola får för exter- natverksamheten är det inte rimligt att moderskolan skall kunna subven- tionera sina internat med dessa medel. vilket förekommit i enstaka fall.
11.3. Filialfolkhögskolor
Inom SÖ tillsattes i början av l950-talet en planeringskommitté med uppgift att utreda möjligheterna att ta emot de stora årskullarna inom utbildnings- väsendet. Ett särskilt betänkande: Folkhögskolan och de stora årskullarna avlämnade planeringskommittén i oktober 1956.
Till ledning för bedömandet av den framtida elevutvecklingen inom folk- högskolan lät planeringskommittén göra vissa beräkningar av elevantalet fram till år 1970 och därav föranledda behov av skollokaler och lärare. Man ansåg det sannolikt att fler ungdomar skulle söka sig till folkhögskolan och angav som ett skäl härför. att de stora årskullarna endast i begränsad utsträckning skulle komma att få sin grundutbildning inom den dåvarande enhetsskolans ram. Man räknade också med att det trots en upprustning av realskolan skulle kvarstå utbildningsbehov som torde komma att få be- tydelse för folkhögskolans elevtillströmning. Man pekade vidare på att an- språken på folkhögskolans medverkan i det övriga folkbildningsarbetet för- modligen skulle komma att öka. Planeringskommittén konstaterade att folk- högskolans dåvarande resurser var klart otillräckliga för att möta en väntad ökad elevtillströmning. I ett resonemang om sättet på vilket folkhögskolans undervisningskapa- citet skulle kunna ökas angavs olika möjligheter. Kommittén räknade med att antalet nya folkhögskolor skulle tillkomma i ungefär samma takt som under den närmast föregående tioårsperioden. dvs. två år tre skolor per år. Därtill skulle behövas en mer provisorisk ökning av lokalbeståndet på olika vägar. Här nämndes uppförandet av skolpaviljonger. som tillämpades inom övriga skolformer. Ett annat sätt att under en expansionstid öka en folk- högskolas undervisningskapacitet skulle vara att tillfälligt upprätta separata skolenheter. s. k. filialskolor. Dessa skolor skulle i administrativt och pe- dagogiskt hänseende vara direkt knutna till de permanent verksamma folk- högskolorna men i övrigt fungera som helt självständiga skolor. Man föreslog att en av huvudskolans mer erfarna lärare skulle anförtros uppgiften som biträdande rektor för filialskolan. Kommittén menade att man skulle kunna utnyttja samlingslokaler. pensionat eller lediga skolbyggnader för filialverk- samheten eller också upprätta externat i tätorter. där eleverna själva skulle kunna lösa sin bostadsfråga.
Åtskilliga remissinstanser ställde sig kritiska till förslaget om filialskolor. Man befarade samordningsproblem mellan moderskolan och filialen och menade. att ett effektivt utnyttjande av lärarkrafterna skulle kunna bli kom- plicerat.
I propositionen 19571146 angående folkhögskolans ställning och uppgifter betonade departementschefen. att de åtgärder som planeringskommittén fö- reslagit endast syftade till att skapa förutsättningar för folkhögskolorna att kunna ta emot de stora årskullarna. Någon skyldighet att anpassa sin ka- pacitet efter de stigande behoven skulle självfallet inte åläggas skolorna. Departementschefen sade sig emellertid vara övertygad om att skolorna var villiga att göra sin insats för att 1960-talets ungdom skall få samma möjlighet som tidigare årskullar till vidare skolning. Den kritik som framförts beträffande inrättande av filialskolor ansåg statsrådet förståelig. men han menade samtidigt att det både från skolornas och samhällets synpunkt kunde
1 Allan Degerman: Filial— _/'o/khöeskolor jör 16—1 7 - åringar. Utredningar i skolfrågor 3 (Kungl. Skolöverstyrelsen) 1960.
vara mer fördelaktigt att göra mindre kostnadskrävande och kortsiktiga in- vesteringar i filialskolor än att bygga ut permanenta folkhögskolor. I pro- positionen föreslogs att inrättande av filialskolor skulle prövas av Kungl. Maj:t från fall till fall. och erfarenheterna av detta arrangemang skulle få ligga till grund för en senare omprövning av frågan.
I början av år 1959 tillsatte SÖ en särskild utredning som skulle undersöka möjligheterna att inrätta speciella filialskolor för ungdom knutna till vanliga folkhögskolor. Det försämrade arbetsmarknadsläget och den därav föror- sakade ökande ungdomsarbetslösheten föranledde SÖ att initiera en skynd- sam översyn av folkhögskolans möjligheter att göra en insats. Utredningen föreslog inrättande av filialskolor för studerande som uppnått 16 års ålder.]
Budgetåret 1959/60 lämnades medgivande för fyra folkhögskolor att för- lägga viss undervisning till filialskola. Antalet utökades med några skolor per år och nådde i mitten av 1960-talet det högsta antalet. 12 filialskolor. Av dessa inrättades sammanlagt 5 st som ungdomsfilialskolor med rätt att anta elever från 15 år. Några av skolorna har sedermera lagts ned. när det inte längre funnits elevunderlag för verksamheten. Två filialskolor. Sten- sunds i Linköping (Valla) och Sundsgårdens i Glimåkra omvandlades år 1971 till självständiga folkhögskolor. Ett förslag år 1973 att Gripsholms fi- lialskola i Eskilstuna skulle få ställning som självständig folkhögskola av- visades av departementschefen i statsverkspropositionen detta år. I sina an- slagsäskanden för budgetåret 1972/73 föreslog SÖ att ytterligare två till- alskolor skulle få inrättas. vilket emellertid avslogs av departementschefen. För närvarande finns 6 filialfolkhögskolor. Den senast tillkomna filialfolkhögskolan är Västanviks skola i Leksand. som utgör filialskola till Fornby folkhögskola. Tillkomsten av den skolan har en annan bakgrund än vad som gäller för filialfolkhögskolorna i övrigt. Huvudman för folkhögskolan i Västanvik är Kopparbergs läns landsting men skolan drivs av Sveriges Dövas Riksförbund (SDR). I en skrivelse år 1968 begärde SDR statligt bidrag till sin kursgård i Leksand för att där bedriva folkhögskoleverksamhet. SÖ framhöll i sitt yttrande över skrivelsen att målsättningen på lång sikt måste vara att möjliggöra de dövas integrering i samhälls- och kulturliv. Av den anledningen ville SÖ inte förorda att en särskild folkhögskola upprättades enbart för döva. SÖ föreslog i stället att man försöksvis skulle kunna bedriva folkhögskoleverksamhet i form av en filialfolkhögskola. Underhandlingar hade upptagits med Kopparbergs läns landsting om möjlighet för Fornby folkhögskola att åta sig huvud- mannaskapet för Västanviksfilialen. I sitt yttrande påpekade SÖ. att kon- struktionen med filialskola betyder. att enheten får viss egen administrativ ledning men ändå står i ständig kontakt med en moderskola i pedagogiska och administrativa frågor. vilket underlättar en utformning i enlighet med folkhögskolans målsättning. Utvecklingen under de år filialskolan funnits har visat. att skolan fungerat mer självständigt än filialskolor i allmänhet. Kontakten med moderskolan har endast varit av teknisk administrativ natur. Från statsbidragssynpunkt förlorar både moderskola och filial på denna kon- struktion. då bidraget till kringpersonal och pedagogisk utrustning utgår till ett maximerat antal elevveckor för den sammanlagda verksamheten.
11.3.1. Utredningens överväganden och förslag
Av redovisningen för filialfolkhögskolornas tillkomst framgår. att stats- makterna såg denna konstruktion som en fördelaktig lösning på ett akut behov av utbildningsplatser utan att behöva bygga ut ller permanenta skol- enheter än som på längre sikt kunde anses skäligt. Det stora trycket på utbildningsväsendet som 60-talets stora årskullar gav upphov till kunde folkhögskolan därigenom bidraga till att underlätta. Konstruktionen med filialfolkhögskolor kan i dag anses ha spelat ut sin roll. Det finns i dag flera skolenheter. s. k. dagfolkhögskolor. som organisatoriskt är ämnes- kurser men i praktiken fungerar lika självständigt som filialskolorna. vilket närmare behandlats i föregående avsnitt. Som utredningen föreslagit i ti- digare avsnitt skall en folkhögskola i princip kunna förlägga sin kursverk- samhet utanför skolorten. under förutsättning att moderskolan har en fast ledning av verksamheten. Enligt utredningens mening bör de nu existerande filialskolorna upphöra som administrativa enheter och antingen få ställning som kurser förlagda till annan ort eller självständiga folkhögskolor. Frågan om upprättande av en självständig folkhögskola utreds av SÖ som lämnar förslag därom till regeringen. Riksdagen beslutar i frågan.
En särställning bland filialskolorna intar Västanviksfilialen i Leksand. Den försöksvis bedrivna verksamheten med koppling till Fornby folkhög- skola har inte förhindrat att Västanvik utvecklats till en särskild skola enbart för döva med mycket självständig ställning. Filialkonstruktionen är därför knappast lösningen på problemet med de dövas integrering i samhälls- och kulturliv. Bidragsmässigt är det också en nackdel för både moderskola och filial. SDR har hos SÖ ansökt om att Västanviksfilialen måtte få ställning som självständig folkhögskola. SÖ har hänvisat till utredningens arbete med frågorna som rör folkhögskolans handikappverksamhet. I kapitel 12 behand- lar utredningen denna fråga närmare. Utredningen föreslår att vad som ovan sagts om att filialskolorna skall upphöra som administrativa enheter också bör gälla Västanviksfilialen.
11.4. Studier utomlands
11.4.1. Resor till länder utanför Norden
Utlandsstudieresor. arrangerade antingen inom ramen för pågående vinter- kurs eller organiserade som ämneskurseri direkt anslutning till sådan kurs vid folkhögskola. är relativt vanligt förekommande. Även helt fristående ämneskurser eller kurser organiserade tillsammans med studieförbund eller annan organisation och förlagda utomlands har ökat i antal under senare år. Verksamhetsåret 1973/74 arrangerades 45 studieresor av 37 skolor med ca 1200 deltagare. Antalet ämneskurser utgjorde 46 st vid 11 skolor med ca 1150 deltagare. Avsikten med studieresor och kurser utomlands är att hos individen öka insikten i och förståelsen för sociala och kulturella miljöer utanför det egna landet. att ge kontakter med människor i andra länder och därigenom skapa förutsättningar för en mer utvecklad samverkan mellan olika nationer.
I sitt betänkande Folkhögskolans ställning och uppgifter tog 1946 års skol- kommission upp en diskussion om den samhällsstruktur. som i framtiden kan förväntas möta den enskilde medborgaren och antyder några sätt på vilka folkhögskolans undervisning kan medverka till att ge erforderliga kun- skaper och insikter i en framtida föränderlig tillvaro. I detta sammanhang betonade kommissionen. att svensk medborgarundervisning inte med tyst— nad kan gå förbi de "internationella tankelinjer och idéströmningar. som medverkat till bland annat den politiska grupperingen här i landet". Som en konsekvens härav menade man. att skolan måste ge orientering om de politisk—ideologiska system, om de ekonomiska och sociala miljöer och om den samhällsutformning som idéströmningarna gett upphov till i olika länder. Förutsättningarna för ett förbättrat mellanfolkligt samförstånd liksom fredssträvanden i vidare bemärkelse måste uppmärksammas. Kommissionen sammanfattar: ”Samhällskunskap kan i våra dagar icke få betyda kännedom enbart om det egna landets samhällsproblem."
I utredningen om lärarutbildning för folkhögskolan (SOU 1967:47) be- tonades den unika möjlighet folkhögskolan har att anordna studieresor ut- omlands. Utredningen såg det som en viktig uppgift för den blivande läraren att han får tillfälle att "teoriplanera" en studieresa och om möjligt aktivt följa planläggningen av en sådan resa under sin praktiktermin. Beträffande praktiktjänstgöringen framhölls. att utbytet av planeringsarbetet med en studieresa kan förutsättas bli större om läraren får möjlighet att som bi- trädande ledare genomföra och efterarbeta resan.
Efterkrigstiden blev internationaliseringens tid. inte bara för folkhögskolan utan för folkbildningsarbetet överhuvudtaget. Framför allt under 1960-talet utvecklades det internationella intresset mycket snabbt. Det visade sig dels i ett stort antal utländska elever på svenska folkhögskolor och dels i ett ökat intresse för studieresor utomlands och då inte enbart till närliggande länder.
När det gäller utlandsförlagda ämneskurser intar Visingsö folkhögskola en särställning. Skolan fungerar som en replipunkt för en successivt utbyggd folkhögskoleverksamhet utomlands som bedrivs vid fasta skolor i England och Frankrike. Av de 46 ämneskurserna 1973/74 svarade Visingsö for 22 st. Längden på dessa kurser varierade från 3 till 15 veckor. Verksamheten har under senare år omfattat omkring 5000 elevveckor årligen. Arbetsåret 1974/75 genomfördes 16 kurser med drygt 700 deltagare. Målsättning för kursverksamheten är att ge tillfälle till fördjupad kunskap om andra länders samhälls- och kulturliv och ökad insikt om internationella förhållanden. varvid språkstudierna närmast ses som ett medel att nå denna kunskap och insikt. Målgrupp är i första hand folkhögskolans traditionella rekry- teringsgrupper och man söker inrikta sig på att nå personer som av eko- nomiska eller andra skäl har små möjligheter att eljest bedriva utlands- förlagda studier. Årligen anordnas ett antal pensionärskurser som är 2—4 veckor långa. Vid Visingsöskolan finns också en internationell vinterkurs. som pågår 15 veckor på skolan och 15 veckor i England eller Frankrike. Den utlandsförlagda delen av kursen upptar förutom språkstudier också orientering i landets politiska. sociala och kulturella förhållanden både mot historisk bakgrund och återspeglad i den aktuella massmediadebatten. Andra svenska folkhögskolor har möjlighet att förlägga kurser till skolan i England.
En utvärdering av Visingsöskolans utlandsförlagda kursverksamhet har gjorts och omfattar åren 1968—1975. Därav framgår bl. a. att 4/5 av deltagarna i den internationella vinterkursen i England anser sig ha fått sina förvänt- ningar infriade i hög grad eller till mycket stor del. Praktiskt taget samtliga deltagare i denna kurs och i kortkurserna i England ansåg det positivt att de deltog i en folkhögskolekurs. Deltagarna på kurserna i Frankrike har inte lika positiva upplevelser av kursvistelsen. och utvärderarna menar. att den franska språkbarriären är svårare att komma över. och detta kan vara en av orsakerna till skillnaden i behållning för deltagarna.
Studieresorna omfattar vanligen 1—3 veckor och görs endast i enstaka fall med en hela skola. oftare med en grupp av elever eller speciallinje. Resmålen ligger företrädesvis i Europa. där de östeuropeiska länderna är väl företrädda. Enstaka resor har också gått till mer avlägsna länder. Som exempel kan här nämnas hur Valla folkhögskola organiserat fältstudier i form av studieresor vid sin ulandslinje. Läsåret 1973/74 gjordes en tre veck- ors studieresa till Tanzania och Kenya och 1974/75 en fyra veckors resa till Etiopien och Zambia. I ulandskursen som sammanlagt är 34 veckor lång upptar teoretiska studier kring internationella frågor. ulandskunskap och biståndsverksamhet den största delen. Som en viktig del i kursen ser man fältstudierna. som syftar till att komplettera de teoretiska kunskaperna och hos deltagarna söka främja förståelsen för utvecklingsproblem och ut- vecklingsarbete och ge tillfälle att samla information för framtida upplys- nings- och studiearbete. I de besökta länderna har eleverna bl. a. tittat på fabriker. sjukhus. jordbrukscentra och vuxenutbildningsprojekt. Genom att de rest ganska mycket och inkvarterats under olika betingelser har de fått en verklighetsnära bild av förhållanden i dessa länder. Eleverna har ägnat mycken omsorg åt uppföljningen av Studieresorna genom fördjupningsstu- dier och utförliga reserapporter. Man har också gjort utvärderingar av dessa resor och låtit eleverna svara på en rad frågor om sina personliga upplevelser i resp. land och erfarenheterna av planering och genomförande av resan.
Med framgång har några folkhögskolor under senare år organiserat stu- dieresor utomlands för skilda grupper av handikappade elever. Detta har på ett värdefullt sätt öppnat möjligheter för denna kategori att komma i kontakt med främmande miljöer. något som de handikappade annars knap- past skulle ha möjlighet att realisera annat än i form av sällskapsresor till vissa badorter. Som exempel på vilket tekniskt komplicerat arrangemang en studieresa för en grupp svårt rörelsehindrade och rullstolsbundna elever är. kan följande nämnas. Forsa folkhögskola genomförde våren 1975 en 2-veckors studieresa till Jugoslavien med 15 elever. Antalet medföljande i denna resa var 24 st. inkluderande reseledare. lärare. sjuksköterska. elev- assistenter och vårdare. Budgeten för denna resa omslöt 56000 kronor. Medel hade influtit förutom från elevernas hemkommuner och -landsting också från Lions. Röda Korset och Radiohjälpen. Mellan 600—800 kronor satsade eleverna själva. Studieresan hade föregåtts av ett intensivt förbe- redelsearbete och de olika studiebesöken i Jugoslavien var noga detaljpla- nerade.
SÖ, som har att ta ställning till varje planerad studieresa. har ansett sig kunna ge tillstånd till sådana resor i relativt stor omfattning om vissa grund- läggande krav uppfylls. Man kräver att förberedelse och efterarbete skall
omfatta lika lång tid som själva resan. Programmet för resan skall meddelas SÖ liksom vilken tidsplan man lagt in för delsummeringar av Studiearbetet under själva resan.
Att programmet omfattar olika studiemål och ämnesområden för olika studiegrupper är givet. men också inom en och samma grupp kan olika Specialintressen avspeglas. Från SÖ:s sida betonas vikten av ett väl genom- tänkt system för redovisning av studieresan vid hemkomsten. så att den inte flyter ut i en allmän helt oorganiserad känsla av att det var intressant och trevligt. Ett oeftergivligt krav på en sådan här resa är att det handlar om studier.
Någon merkostnad för statsverket uppkommer inte genom att en del av undervisningen förläggs utomlands. Lärarnas resekostnader betalas an- tingen av dem själva eller av skolan. Den eller de lärare som medföljer studieresan förutsätts genomföra samma antal undervisningstimmar som upptas på schemat under pågående kurs och hemmavarande lärare under— visar de kvarvarande eleverna. I vissa fall har skolorna redan i förhandsmaterialet kring en kurs informerat om att en studieresa ingår. ibland har också det aktuella landet angetts. Vanligare torde dock vara, att de studerande diskuterar sig fram till önskat resmål och även detaljplanerar resan. I det av Studiereseutredningen framlagda betänkandet: Språkresor (SOU 1975:64) behandlas bl. a. folkhögskolornas studieresebehov. Folkhögskoleut- redningen stöder i sitt yttrande i och för sig förslaget att folkhögskoleelever skall ges ekonomiska möjligheter att delta i individuella språkkurser under ferietid. men anser att, vid en prioritering. utlandsförlagda studier i grupp. som närmare behandlas nedan, är mer angelägen att stödja från statsmakter- nas sida. Utredningen ställer sig positiv till förslaget att de rent reseor- ganisatoriska frågorna i samband med utlandsförlagd verksamhet borde över- låtas på en lämplig reseorganisatör. Vidare har utredningen ställt sig bakom förslaget att i större utsträckning bereda handikappade deltagare möjlighet att bedriva studier utomlands. Förslaget om ett särskilt bidrag för rese- och uppehållskostnader för följeslagare till handikappade deltagare vill ut- redningen understödja.
11.4.2. Studieresor till nordiska länder
För studieresor till de nordiska länderna gäller anvisningarna till nuvarande förordnings 9 &. Där sägs att studieresa får omfatta högst sex dagar om kursen är minst fyra veckor lång. För kortare kurser får högst tre dagar disponeras för studieresa. Något särskilt tillstånd från SÖ att företa stu- dieresor inom Norden erfordras således inte. Ur uppgifter hos SÖ framgår att det läsåret 1972/73 anordnades 39 studieresor av 28 skolor till de tre skandinaviska länderna med drygt 1000 deltagare. Läsåret 1970/71 anord- nades två resor till Island utöver 30 studieresor till övriga nordiska länder. Av de sålunda anordnade Studieresorna utgjordes några fåtal av s.k. ut- bytesresor, dvs. elevgrupper från värdlandet gör återbesök vid den svenska
folkhögskolan.
11.4.3. Utredningens överväganden och förslag
Det allt starkare intresset för de internationella perspektiven i undervisningen är en naturlig utveckling som bör stimuleras och fördjupas inom folkhög- skolan. Enligt utredningens mening är studier utomlands ett viktigt led i denna undervisning när det gäller att skapa förståelse för andra länders sociala och kulturella förhållanden. Folkhögskolans fria kursutformning ger utomordentligt fina möjligheter till förberedelse och efterarbete av sådan Studieverksamhet. Utredningen menar att skolornas möjlighet att förlägga kurser och studier utomlands bör stimuleras.
Utredningen föreslår således att folkhögskolorna skall ha rätt att bedriva studier utomlands. antingen i form av fristående kurser eller inom ramen för en längre folkhögskolekurs. De fristående kurserna kan antingen helt och hållet vara förlagda utomlands eller ha förberedelse- och/eller uppfölj- ningsarbete förlagt till folkhögskolan. Där studierna utomlands bedrivs inom ramen för en längre folkhögskolekurs utgör de en integrerad del i hela kur- sens arbete och de olika momenten skall vara noga planerade i anslutning till de problemområden som kursen arbetar med. Det är inte bara i ulands- kurser som projektarbete i internationella frågor förekommer och naturligen utmynnar i ett uppföljningsarbete utomlands. I en rad andra kurser arbetar man med intensivstudier av problem i olika länder och dessa projekt följs upp genom studier på platsen i det aktuella landet. Utredningen vill un- derstryka att studierna utomlands inte behöver vara koncentrerade till en enda ort. Det är många gånger nödvändigt att kursdeltagarna kan förflytta sig och bedriva studier på flera olika platser för att få en allsidig belysning av de problem som skall studeras. Resor utomlands. där visserligen stu- diebesök ingår. men där momenten inte utgör en del i andra studier. skall inte få räknas in i den statsbidragsberättigade verksamheten vid folkhög- skolor.
Den kursverksamhet vid fasta skolor i England och Frankrike som Vi— singsö folkhögskola bedriver ger deltagarna möjlighet till fördjupning i re- spektive lands politiska. sociala och kulturella förhållanden på ett sätt som teoretiska studier i hemlandet knappast kan uppnå. Enligt utredningens mening är en väl genomarbetad kursverksamhet av detta slag helt i linje med folkhögskolans målsättning. Det är emellertid angeläget att moder- skolan har en mycket fast ledning av verksamheten.
För den utlandsförlagda kursverksamheten eller Studieperioden utom- lands skall SÖ godkänna dess uppläggning och omfattning.
Utredningen vill vidare göra klart. att utöver vad som skulle ha utgått i bidrag om kurserna varit förlagda i Sverige. kan inte några särskilda stats- bidrag påräknas. annat än vad som ev. kan bli resultatet av studiereseut- redningens förslag.
Utredningen ser de väl planerade studierna utomlands som en särskilt fin möjlighet att ge de handikappade eleverna internationella utblickar och intryck av miljöer utanför våra gränser.
Utredningen vill framhålla angelägenheten av att alla elever i den aktuella gruppen om möjligt bereds tillfälle att delta i studier utomlands. Det är viktigt att skolorna i förväg informerar deltagarna i en kurs om att utlandsresa ingår och vilka kostnader som kan bli aktuella för denna resa.
12. Handikappade i folkhögskolan
12.1. Inledande synpunkter
I kapitel 6 har utredningen slagit fast. att folkhögskolan skall kunna tillgodose behov av bildning och utbildning hos enskilda och olika grupper. om skol- formen kan bedömas ha resurser att genomföra sådan verksamhet och sam- hället inte på. annat sätt organiserar utbildning av detta slag. Denna mål- sättning innebär sålunda ingen begränsning av folkhögskolans verksamhet till vissa studerandegrupper — avgörande är vilka resurser som står till buds. Utredningen säger vidare i detta kapitel. att all verksamhet vid folkhögskola både till innehåll och form skall vara sådan. att den ökar individens med- vetenhet om sina egna och omvärldens villkor. utvecklar självständighet och samarbetsförmåga. stimulerar till såväl social som kulturell inlevelse och insats samt stärker viljan och förmågan att i solidaritet med andra aktivt påverka arbetsliv och samhälle. För att folkhögskolan skall kunna förverkliga detta program krävs ett avsevärt mått av frihet för varje skola att själv utforma sin verksamhet. Utifrån denna målformulering vill utredningen i detta kapitel belysa folkhögskolans insatser när det gäller studerande med olika slag av handikapp och ange vilka resurser som erfordras för att denna verksamhet skall kunna fullföljas i enlighet med den allmänna målsätt- ningen.
När utredningen här behandlar handikappade elever på folkhögskola i ett särskilt kapitel beror detta på. att det behövs särskilda insatser för att dessa elever skall kunna bedriva studier. Det innebär således inte att denna verksamhet har ett annat mål än övrig folkhögskoleverksamhet.
Folkhögskolan skall tillgodose bildnings- och utbildningsbehov. Även om många handikappade elever kan vara i behov av omfattande vård och re- habilitering skall inte folkhögskolan ta på sig uppgifter utanför dem som erfordras för att den handikappade eleven skall fungera i studiesituationen och under fritiden på skolan. Skolorna bör undvika att bygga upp en egen verksamhet med medicinsk rehabilitering. arbetsvård etc. utan i stället ut- nyttja de institutioner som är avsedda för sådana uppgifter.
I kapitel 6 betonar utredningen vidare att det gäller att göra varje kurs- deltagare medveten om sin situation och medverka till att han kritiskt börjar granska den för att därigenom få en utgångspunkt för förändring. Det är skolans uppgift att hos individen bygga upp det förtroende för sin egen för- måga som är nödvändigt för att han skall kunna börja att aktivt bearbeta
sin livssituation. Handikapp medför ett större beroendeförhållande än vad som gäller för människor i allmänhet. Tron på den egna förmågan är den givna utgångspunkten för utveckling mot självständighet och ökat obero- ende. För deltagare med handikapp får därför folkhögskolans målsättning en särskild innebörd genom att betona att individen skall stimuleras att upptäcka sina inneboende utvecklingsmöjligheter. Handikappades erfaren- heter kan bidra till utvecklingen av ett samhälle som skall präglas av ge- menskap och solidaritet. Inom folkhögskolan finns goda förutsättningar för alla deltagare att i samverkan formulera sina erfarenheter. Det är en fördel att elever med handikapp ingår i folkhögskolekurserna. så att den samlade livserfarenheten blir så vid som möjligt.
Utredningen har betonat folkhögskolans lokala frihet. Det bör därför vara den enskilda skolans sak att avgöra hur många handikappade elever man kan ta emot med tanke på deras olika förutsättningar och behov. Samtidigt som en skola skall ha möjlighet att på bästa sätt använda sina samlade resurser. är det emellertid väsentligt att skolan kan bygga upp en fungerande gemenskap och ge var och en av de handikappade eleverna en reell möjlighet att inlemmas i skolsamhället. Mot den bakgrunden föreslår därför utred- ningen i kapitel 16. att det antal elevplatser till vilka extraresurser skall kunna utgå årligen bör fixeras av statsmakterna.
12.2. Handikappade elever på folkhögskolorna
Under en följd av år har handikappade elever i ökad utsträckning tagits emot som studerande vid landets folkhögskolor. Detta gäller såväl fysiskt som psykiskt och socialt handikappade elever.
Handikapputredningen publicerade i sitt betänkande Bättre utbildning/ör handikappade (SOU 1969:35) en redovisning av hur olika kategorier av han- dikappade elever beretts studiemöjligheter på folkhögskolor. De statistiska uppgifterna finns noterade från budgetåret 1965/66 i detta material. Folk- högskoleutredningen har tagit fram uppgifter för de senaste åren och ut- vecklingen av antalet handikappade elever vid folkhögskolor ger följande totalbild (tabell 12.1).
Utredningen vill här fästa uppmärksamhet på vad som i SÖ:s statistik anges om kriterium på elev med dokumenterat alkohol- eller narkotikabruk. Bruket skall vara registrerat av läkare. nämnd eller myndighet och skolan skall antingen ha informerats om situationen på förhand eller blivit medveten om bruket under kursens gång. Även i senare fallet skall bruket registreras på samma sätt. Det är utan tvivel många elever som faller utanför denna statistik men som kan innebära problem för skolorna på olika sätt. I tabellen anges det totala elevantalet på både vinterkurser och ämnes- kurser. I vinterkurser och långa ämneskurser deltog 1 270 elever läsåret 1973/74. representerande 41 000 elevveckor. Av tabellen framgår att både antalet deltagare och elevveckor ökat mycket kraftigt från mitten av 1960- talet. De handikappade utgjorde 9 "n av det totala elevantalet vid vinterkursen 1973/74. De flesta skolor har elever med handikapp antingen på vinterkurs eller på ämneskurser. Endast 5 skolor rapporterade att de inte haft någon
Tabell 12:1 Handikappade elever vid folkhögskolorna 1965/66—1973/74
65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74
F ysiskr och psykiskt hk:
1. Rörelsehindrade 82 108 112 189 193 358 326 281 447 därav i rullstol 138 117 183 därav i rullstol med fler hk 85 104 67
2. Synskadade 100 180 200 281 270 182 249 290 275 därav i behov av speciella åtgärder 51 37 31 därav svårt synskadade och blinda 198 253 244
3. Hörselskadade 25 94 35 40 172 89 227 236 245 därav med hörselrester 168 156 190 helt döva 2 12 19 59 80 55
4. F.d. hjälpklasselever 9 19 20 47 67 69 93 111 125
5. Psykiskt utvecklingsstör- da 20 75 85 103 126 302 467 429 446
6. Studerande från mental- sjukhus 53 109 240 188 101 174 7, Studerande vid mental- sjukhus 185 135 211 Summa elever 236 476 452 713 937 1 240 1 735 1 583 1 923 Summa elevveckor 4 486 6 418 6 970 9 188 12 759 15 948 19 535 21 959 27 532 Procentuell ökning från föregående år + 43,1 + 8.6 + 31 .8 + 38,9 + 250 + 22,5 + 12,4 + 25.4
Socialt handikappade 8. Studerande med doku-
menterat narkotikabruk" 80 100 110 175 177 204 a Känt före kursens bör- jan 42 54 63 92 131 132 b Konstaterat under på- gående kurs 38 46 47 83 46 72
9. Studerande med doku- menterat alkoholmiss- bruk" 79 77 1 18 190 244 343 a Känt före kursens bör- jan 22 24 40 118 189 271 b Konstaterat under på- gående kurs 57 53 78 72 55 72 10. Studerande från ung- domsvårdsskola eller fängelse 56 90 157 11. Studerande vid ungdoms- vårdsskola eller fängelse 209 211 244
Summa elever 159 177 228 630 722 948
Summa elevveckor 5 326 5 654 7 774 17 571 19 626 21 223
Procentuell ökning från närmast föregående år + 6,2 + 37.5 + 1260 + 11.7 + 8,1 Totalt antal elever 236 476 452 872 1 114 1 468 2 365 2 305 2 871 Totalt antal elevveckor 4 486 6 418 6 970 14 514 18 413 23 722 37 206 41 585 48 755
" Med dokumenterat bruk menas att bruket registrerats av läkare, nämnd eller myndighet och att skolan informerats på förhand (a) eller att skolan blivit medveten om bruket under kursen (b) och att detta då registrerats av läkare, nämnd eller myndighet.
' K. Paulsson vid Psyko— tekniska institutet i Stockholm: "Uppföljning av rörelsehindrade elever på Forsa folkhögskola 1966/73.”
handikappad elev under nämnda verksamhetsår. Ungefär hälften av eleverna var helt integrerade i undervisningen i de reguljära kurserna medan övriga antingen deltog i speciella ämneskurser parallellt med vinterkursen eller i särskilda ämneskurser av varierande längd.
Från mitten av 60-talet daterar sig de ekonomiska stödåtgärder. som gjort det möjligt för handikappade att utnyttja folkhögskolans studiemöjligheter i den utsträckning som varit fallet. Både bidrag till personlig assistans och tekniska hjälpmedel liksom till praktiska anordningar i skolornas byggnader har gjort folkhögskolorna mer tillgängliga för elever även med de allra svå- raste handikappen.
12.2.1. Rörelsehindrade elever
Vinterkursen 1973/74 mottogs rörelsehindrade elever vid 44 folkhögskolor. 14 av dessa skolor hade så god teknisk utrustning att mycket svårt rö- relsehindrade elever kunde tas emot. Hälften av dessa skolor har religiös organisation som huvudman. Av de 44 skolorna hade 3 st mellan 13 och 2 ”n elever med rörelsehinder. Av 164 rörelsehindrade elever på vinter- kursen 1973/74 deltog 81 ”o i integrerad undervisning.
Ur en uppföljningsstudiel av rörelsehindrade elevers folkhögskolevistelse och dess inverkan på deras livssituation skall här återges några fakta.
Studien omfattade 30 elever av vilka 26 var helt rullstolsbundna och 17 av dem hade dessutom tilläggshandikapp såsom talsvårigheter, hörsel- eller synnedsättning. En tredjedel av gruppen hade endast upp till 6 års folkskola bakom sig och genomsnittsåldern var 37 år. 1 undersökningen gjordes vissa jämförelser mellan elevernas förhållanden ett år före och ett år efter folkhögskoletiden. Resultaten framgår av följande sammanställning.
Före 111 Efter fh Boende Hos föräldrar 14 6 Egen bostad 3 23 Långvård eller ålderdomshem 4 l Sjukhusvistelse 2 0 Skola med internat 5 0 Dellenborgs rekreationshem 2 0 Sysselsättning lngen ordnad sysselsättning 20 8 Heltidsarbete 0 3 Deltidsarbete 0 3 Skyddat arbete 1 0 Studier 9 16 F ritidsakri vi leter Umgänge med vänner 9 23 Läsning 19 24 TV—tittande 20 27 Hobbyverksamhet 12 20 Aktiv föreningsverksamhet 2 10 Passivt deltagande i föreningar 4 17 Bio- och teaterbesök 8 15 Brevskrivande. författande av bok. respektive skriva dikter 0 6
Av dem som efter folkhögskoletiden liyttat in i egen bostad ansåg hälften att vistelsen vid skolan på olika sätt inverkat positivt på anskaffandet av bostad. Information om och kontakt med olika myndigheter och institutioner hade öppnat vägarna ut i samhället. En påtaglig förändring visade också elevernas sysselsätttningsförändring. Av dem som fortsatte sina studier gick hälften 'till vuxengymnasium och några till universitet och högskolor. 89 ”» av de undersökta eleverna ansåg att folkhögskoletiden haft stor inverkan på deras personliga mognad och på förmågan att ta eget ansvar. Eleverna redovisar också en påtaglig förbättring av självförtroendet efter tiden på folkhögskolan. En motsvarande uppföljningsstudie har gjorts på 61 elever vid Önnestads folhögskolas ämneskurs för rörelsehindrade på Furuboda? Undersökningen visade också i detta fall folkhögskolevistelsens stora betydelse för den han— dikappades livssituation. Ett ökat eget boende, ordnad sysselsättning i många fall och fortsatta studier efter folkhögskolan var påtagliga resultat. ! un- dervisningen vid Furuboda ingår utöver de vanliga skolämnena också ut- vidgad hemkunskapsundervisning. Det finns övningslägenheter där elever- na under viss tid får träna eget boende. Eleverna i båda dessa undersökningar har deltagit i helt segregerade folk- högskolekurser. De har själva fått ge sina synpunkter på denna situation. De ansåg att strävan måste vara att rörelsehindrade skall kunna delta i integrerad undervisning. Det måste vara berikande för både rörelsehindrade och icke rörelsehindrade att vara tillsammans och därigenom lära sig förstå varandra och skapa naturliga kontakter. Några kompletterande intervjuer har gjorts med elever som både deltagit i särskilda kurser för rörelsehindrade och i integrerade kurser. Man fann undervisnings- och studiesituationen mer tillfredsställande i senare fallet eftersom valfriheten beträffande ämnen var större. Man tyckte att kam- ratkontakterna fungerade bra och de handikappade fick hjälp av sina kam- rater i olika situationer. De handikappade eleverna upplevde integreringen som positiv därför att de därigenom inte betraktades som en särskild grupp i samhället. Självförtroendet hade ökat och man upplevde att de icke han- dikappade hade lärt sig acceptera de rörelsehindrade eleverna och en fm sammanhållning hade skapats. Under åren 1971—1973 anordnades ämneskurser för svårt rörelsehindrade personer med ofullständig skolgång. Kurserna syftade till att kartlägga del- tagarnas intresse och förutsättningar för studier och planera fortsatt utbild- ning och rehabilitering. Dessa personers situation hade studerats genom en undersökning vid avdelningen för handikappforskning vid Göteborgs universitet.3 Att dessa personer fått en ofullständig skolutbildning har berott 2 L Nilsson och v pers. på att obligatorisk skolplikt för dessa infördes först år 1962. Dessutom har son: "Hur livet kan för- lokala skolmyndigheter visat bristande förståelse för deras utbildningsbehov, ändras—3 SOCiMhÖgSkO'a" vartill kommer avsaknad av transportmöjligheter i många fall. Omkring 'Lund 1974" 60 ”n av dem som genomgått dessa första kontaktkurser har sedan genomfört 3 Hanmkappforskningens studier både i form av hemundervisning och på folkhögskola och därigenom gene” '" 35 år 1975:
.. .. .. . . "Svårt rörelsehindrade fått kontakt med omvarlden på ett satt som framjat deras personliga och med ofullständig skol-
sociala utveckling. gång".
12.2.1.l Personlig hjälp
För att rörelsehindrade elever skall kunna studera på folkhögskola krävs personlig assistans i studiesituationen och i många fall också hjälp med olika funktioner i den dagliga livsföringen. ] sina anslagsäskanden för bud- getåret 1966/67 och 1967/68 påpekade SÖ folkhögskolornas bristande re- surser att kunna ta emot svårt handikappade elever och föreslog en upp- rustning i olika avseende. Bl. a. föreslogs, mot bakgrund av att en mot- svarande resurs fanns sedan några år inom gymnasieskolan, att bidrag skulle utgå för personlig assistans åt rörelsehindrade elever. Från och med bud- getåret 1967/68 inryms sådan ersättning under folkhögskoleanslaget. Den personliga assistansen avser den totala pedagogiska situationen och har till syfte att i möjligaste mån eliminera handikappet vid kunskapsinhämtandet. De svårt rörelsehindrade kräver de största hjälpinsatserna. De assistenter som biträder de handikappade i studierna ger också hjälp med övriga funk- tioner under skoldagen och i samband med skolarrangemang under fritiden. Behovet av personlig assistans bedöms av den enskilda skolan och SÖ be- slutar om medelstilldelning.
För personlig hjälp med olika funktioner i den dagliga livsföringen kan den handikappade få särskild vårdartjänst. Styrelsen för vårdartjänst har till uppgift att administrera verksamheten.
Vårdartjänsten omfattar hjälp med alla funktioner i den dagliga livsfö- ringen, som den handikappade inte klarar själv. Vårdartjänsten koncentreras till den del av dygnet då skolarbete inte pågår.
Vårdartjänstens omfattning för rörelsehindrade elever vid folkhögskolor framgår av följande tabell:
Tabell 1222 År Antal Antal 1 rull- Endast Ett eller elever skolor stol rh fiera hk utöver rh 1970/71 72 14 59 38 34 1971/72 89 15 70 43 46 1972/73 97 14 81 43 54 1973/74 101 14 90 46 55 1974/75 93 12 80 41 52
Verksamhetsåret 1974/75 var hälften av dessa elever 30 år och äldre och 20 st äldre än 40 år.
Vårdartjänsten bedrivs i nära samarbete mellan folkhögskolorna och kom- munala organ för social hemhjälp. På flertalet orter tillhandahålles vårdar- tjänsten genom kommunens sociala hemhjälpsorganisation (1973/74 vid 8 skolor). Några skolor organiserar verksamheten själva (1973/74 6 skolor) och får då anslaget direkt från Styrelsen för vårdartjänst. I övriga fall går anslaget till kommunen.
Uppbyggnaden av Vårdartjänsten i samarbete med kommunernas organ för social hemhjälp grundar sig på de riktlinjer, som getts i förarbetena till statsmakternas beslut om Vårdartjänsten. Härav framgår att vårdartjäns-
ten är en social angelägenhet och att den i stort sett är att anse som sådan social hemhjälp som kommunen lämnar åt bl. a. handikappade. Samarbetet med kommunerna har visat sig särskilt betydelsefullt när det gällt att i varierande omfattning tillhandahålla personal för vårdartjänst till ett skif- tande antal elever vid kurser av växlande längd.
Vid några folkhögskolor har försök gjorts med samordning av studie- assistans och vårdartjänst. Erfarenheten visar att sådan samordning är möjlig att genomföra och innebär fördelar för både elever och skola. Det är färre personer engagerade i assistansen åt eleverna. En fördel är också att skolan själv gör en samlad bedömning av behovet av studieassistans och vårdar- tjänst.
Kommunerna respektive skolorna bedömer behovet av vårdartjänst och begär medel hos Styrelsen. De direkta kostnaderna för Vårdartjänsten vid folkhögskolorna täcks av statsmedel. Vårdartjänst beviljas i förhållande till elevens behov. Styrelsen har med hänsyn till medelstillgången i första hand beviljat vårdartjänst till elever i vinterkurser, men även till ämneskurselever har medel utgått för sådan tjänst, dock i begränsad utsträckning.
12.2.l.2 Tekniska hjälpmedel
1 en undersökning som Sveriges Radios avdelning för Publik- och Program- forskning4 utfört år 1974 på SÖ:s uppdrag angående vuxna handikappades studiesituation finns en kartläggning av folkhögskolornas tillgänglighet för rörelsehindrade. Det framgår att 44 skolor (3 "n) är helt anpassade för rull- stolsbundna studerande. Ett lO-tal skolor har dessutom studielokaler som är anpassade för rörelsehindrade, men elevhemmen är inte tillgängliga för rullstolar. Av de omkring 20 skolor som bedriver undervisning i externatform i tätorter har hälften sådana studielokaler som kan ta emot rullstolsbundna studerande. Utöver de här angivna skolorna kan de flesta övriga folkhög- skolor ta emot personer med lättare rörelsehinder, där man tar sig fram med käppar el. dyl. I flera fall skulle endast smärre kompletteringar, t. ex. handikapptoalett, ramper, kunna göra skolorna tillgängliga för även de svå- rast rörelsehindrade.
12.2.2. Syn- och hörselskadade och döva
Av tabell 12.1 framgår att både syn- och hörselskadade elever i ökad ut- sträckning deltagit i folkhögskolekurser under senare år. Antal synskadade på vinterkurs utgjorde knappt 100 och hörselskadade omkring 50 verksam- hetsåret 1973/74. De övriga hade deltagit i ämneskurser av olika längd. l utredningens skolenkät uppgav 53 skolor att de hade synskadade elever — en landstingsskola hade närmare 15 ”i. sådana elever. Av samma enkät framgår att 20 skolor hade hörselskadade elever, därav hade en lands- tingsskola mer än 25 %.
Folkhögskolorna får i någon mån hjälp för sina synskade elever av det allmänna skolväsendets fem regionalt placerade reselärare för synsvaga och synskadade. Vid sina besök på skolorna ger reselärarna pedagogiska råd och förmedlar studielitteratur och hjälpmedel. Till både syn- och hörsel- skadade och döva studerande på folkhögskolor kan bidrag utgå för personlig
4 Sveriges Radios avdel- ning för Publik- och pro- gramforskning: "Vuxna handikappades studiesi- tuation" 1 nr 95/73 och 11 nr 4 — 75/76.
assistans i studiesituationen. Det rör sig då om lektörshjälp för synskadade och tolk för hörselskadade och döva.
Från och med verksamhetsåret 1969/70 har det varit möjligt för döva att gå på folkhögskola, då Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) startade en skola i Leksand, ansluten som filial till Fornby folkhögskola. (Se även kapitel 11, avsnitt 11.3). Skolan har tagit emot knappt 20-tal elever per år på en 34 veckors vinterkurs. Under fyraårsperioden har ca 700 personer deltagit i olika ämneskurser. Av en undersökning som SDR gjort på vinterkurs- eleverna sedan skolans tillkomst framgår bl. a., att en mycket stor del fort- sätter att studera efter folkhögskolevistelsen — främst då inom gymnasie- skolan. Folkhögskolan har visat på vägar till fortsatt utbildning för denna eftersatta grupp och därigenom stimulerat de döva att ta vara på och utveckla sina egna möjligheter på ett positivt sätt.
Ett visst samarbete med andra folkhögskolor i närheten av Västanvik har påbörjats. Så har t.ex. elever från Mora folkhögskola, som studerat teckenspråk, besökt Västanvik och då haft fina möjligheter till kontakt och kommunikationsträning.
En speciellt eftersatt och isolerad handikappgrupp är de 5. k. dövblinda. Regeringen uppdrog åt SÖ år 1972 att kartlägga och föreslå åtgärder be- träffande undervisningsbehoven för denna grupp. Av utredningsgruppens material framgår, att det finns omkring 370 personer i landet som betraktas som dövblinda och att ca 30 st är 30 år eller yngre och 150 st mellan 30 och 60 år. Av de registrerade dövblinda är det endast 6 "n som förvärvsarbetar eller studerar. Behovet av vuxenutbildning för denna grupp är mycket stort och arbetsgruppen har i sina förslag menat, att befintliga utbildningsvägar så långt möjligt bör stå öppna också för dessa människor. Man föreslår att s.k. aktiveringskurser för dövblinda i yrkesverksam ålder bör läggas som ämneskurser på folkhögskola. En viss erfarenhet av undervisning för denna grupp har Västanviks filialfolkhögskola, som haft sammanlagt 7 döv- blinda på vinterkurser under sina fem verksamhetsår. Det behövs teck- enspråkskunnig personal, både som handledare och fritidsassistenter, och man menar att Västanvik bör kunna tjäna som ett utbildningscentrum. Syftet med de föreslagna aktiveringskurserna är att de skall förbereda del- tagarna för längre folkhögskolekurser.
l kapitel 11 har utredningen behandlat tillkomsten av filialfolkhögskolor och därvid också berört bakgrunden till att Västanvik fick ställning som filial till Fornby folkhögskola. Utredningen menar att konstruktionen med Västanvik som filial till en allmän folkhögskola inte i sig innebär någon garanti för att de döva lättare integreras i samhälls- och kulturliv. När ut- redningen i förevarande kapitel föreslår, att de nu existerande filialskolorna skall upphöra som administrativa enheter och antingen få ställning som kurser utanför skolorten eller självständiga folkhögskolor inbegrips även Västanvik i detta förslag. SDR har hos SÖ anhållit att Västanviksfilialen måtte få ställning som självständig folkhögskola.
12.2.3. F.d. ly'ä/pklasse/ever
För personer som i begåvningshänseende befinner sig under normalskolenivå har folkhögskolan, speciellt under den senaste lO-årsperioden. anordnat äm-
neskurser av olika slag. Verksamhetsåret 1965/66 deltog 9 f.d. hjälpklass- elever i folkhögskolekurs och 1973/74 var antalet 125.
En särskild satsning på kursverksamhet för dessa elevgrupper har gjons av Vårdinge folkhögskola, som i en rapport redogjort för sina erfarenheter. Sedan år 1969 har man haft en särskild ämneskurs parallellt med den or- dinarie vinterkursen för ett 20-tal elever med speciella utbildningshandikapp. Till denna ämneskurs rekryteras elever med relativt goda vitsord från sär- skola eller från hjälp- och obs-klass men som senare inte lyckats i arbete och vidareutbildning. Dessa elever är integrerade i skolans internat, vilket innebär en värdefull social träning och möjlighet för dem att få en mer realistisk syn på sig själva och hitta sina förutsättningar och begränsningar i förhållande till en grupp normalbegåvade ungdomar. En efterundersökning. omfattande 103 elever som fram till år 1973 genomgått ämneskurs på Vår- dinge, visar på ändrade förhållanden beträffande utbildning. arbete och bo- ende för flertalet elever. Omkring 4 % av eleverna var helt utan syssel- sättning när de började folkhögskolekursen mot drygt 10 % efter genom- gången kurs. Omkring 90 % bodde före kursen i föräldrahemmet eller på någon vårdinstitution. Våren 1973 bodde drygt 30 'är i egen bostad eller på inackorderingshem och i de flesta fall hade man själv ordnat bostadsfrå- gan.
För att bedriva en effektiv och meningsfull undervisning för dessa elever måste en hög grad av individualisering och smågruppsundervisning åstad- kommas. Genom anslag från SÖ har man under 2 år kunnat arbeta med ett högre relationstal än 2,2 i lärartäthet. Dessutom har anslag utgått till elevassistenter.
Utvärderingen av verksamheten visar, att kurserna för de enskilda ele- verna betytt att de ställts inför realistiska krav möjliga att motsvara. att de fått stimulans till att söka nya kunskaper. att de mognat och utvecklats personligt till större säkerhet och självständighet och att de känt sig bättre rustade för en meningsfylld tillvaro i arbete och på fritid.
12.2.4. Psykisk! utvecklingsstörda
Antal elever i folkhögskolekurser verksamhetsåren 1965/74 visar följande utveckling:
65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74
Antal elever 20 75 85 103 126 302 467 429 446 Antal skolor 24 31 34
En stor del av denna verksamhet bedrivs vid landstingsskolor och vid skolor med religiös organisation som huvudman.
1967 års omsorgslag gav alla psykiskt utvecklingsstörda rätt till under- visning till 23 års ålder oavsett begåvningsnivå. Detta har drivit fram legitima krav på utbildning i vuxen ålder för grupper som inte tidigare fått denna undervisning.
Vid drygt ett tiotal folkhögskolor anordnas kurser av samma omfattning som de reguljära vinterkurserna och vid de övriga skolorna 2—4 veckors- kurser, oftast förlagda till sommaren. 1 planeringen av denna kursverk- samhet sker ett nära samarbete mellan omsorgsstyrelsen och folkhögskolan. Förhandsinformation, rekrytering, hjälp vid gruppsammansättning och upp- följning av eleverna efter kursen sköts i stor utsträckning av omsorgssty- relsen medan skolan håller i kontakterna med SÖ, svarar för kursplanering och schemaläggning och gör den ekonomiska redovisningen.
Undervisning bedrivs i de vanliga folkhögskoleämnena. Stor vikt läggs vid social träning, fysiska aktiviteter och inte minst vid undervisning i es- tetiska ämnen. Att kurserna pågår parallellt med folkhögskolans övriga kur- ser ger möjlighet för de psykiskt utvecklingsstörda deltagarna att få kontakt med de övriga eleverna på ett naturligt sätt. internatlivet ger förutsättningar för integrering mellan elevgrupper. Samarbete i kommittéer och i olika fri- tidsarrangemang medverkar till att öka den ömsesidiga kännedomen om varandra. Folkhögskoleverksamhetens mål är att vara ett led i den psykiskt utvecklingsstördes integrering i samhället och förbereda för en så självständig livsform som möjligt.
Till psykiskt utvecklingsstörda studerande utgår statsbidrag för personlig assistans, vilket främst utnyttjas för den sociala träningen. Bidrag kan också utgå till ökad lärartäthet, men här är behovet mycket stort och tillgängliga medel otillräckliga. Ur ett anslag för särskilda åtgärder för vissa handikapp- grupper kan också anslag beviljas för speciella ändamål såsom fritidsledare, läkare, resor etc.
En efterundersökning år 1970 av elever som gått på Kjesäters folkhögskola åren 1967—1969 visade positiva förändringar i flera avseenden. Folkhög- skolevistelsen hade medverkat till en eftermognad hos de flesta eleverna, de hade blivit säkrare, tryggare och mer självständiga. Initiativförmågan hade ökat och självförtroendet stärkts. Även fritidssysselsättningarna hade påverkats. Föreningstillhörigheten hade ökat bland eleverna och kamrat- kontakterna hade blivit fler. I många fall hade eleverna utvecklats så att de bättre klarade att sköta sina kläder och hemsysslor, att handla, resa med allmänna kommunikationer, använda telefonkatalog etc.
1 2.2.5 Social! handikappade
I detta avsnitt avses med socialt handikappade elever sådana som har al- kohol- eller narkotikaproblem eller tidigare varit intagna på kriminalvårds- anstalt eller liknande. Av sammanställningen nedan framgår antal socialt handikappade elever på folkhögskolorna under de senaste åren:
Tabell 12:3
68/69 69/70 70/71 71/72 72/73 73/74
]. Studerande med dokumenterat narkotika-
bruka 80 100 110 175 177 204 a Känt före kursens början 42 54 63 92 131 132 b Konstaterat under pågående kurs 38 46 47 83 46 72 2. Studerande med dokumenterat alkohol-
missbruk” 79 77 118 190 244 343 a Känt före kursens början 22 24 40 118 189 271 b Konstaterat under pågående kurs 57 53 78 72 55 72 3. Studerande från ungdomsvårdsskola eller
fängelse 56 90 157
Summa elever 159 177 228 421 511 704
”Med dokumenterat bruk menas att bruket registrerats av läkare. nämnd eller myndighet och att skolan infor- merats på förhand (a) eller att skolan blivit medveten om bruket under kursen (b) och att detta då registrerats av läkare, nämnd eller myndighet.
Här framgår alltså att närmare 5 % av eleverna under läsåret 1973/74 hade alkohol- och/eller narkotikaproblem och att skolorna i många fall fått klart för sig dessa problem först under pågående kurs. Av utredningens skolenkät framgår att 90 skolor hade elever med alkoholproblem och 76 skolor elever med narkotikaproblem — vid de allra flesta skolorna fanns båda typerna av problem. 1 skolenkäten hade utredningen också frågat sko- lorna om de hade studerande som tidigare "varit straffade för brott”. 238 sådana elever redovisades. Att den siffran är högre än uppgiften i tabellen ovan torde bero på att i senare fallet har sådana elever, som någon gång varit straffade för brott. räknats och i förra fallet sådana som kommit från ungdomsvårdsskola eller fängelse direkt till skolan. 84 av skolorna hade någon eller några elever som varit straffade — 8 skolor hade mer än 10 % sådana elever.
Hösten 1974 genomförde Folkbildningsförbundet en enkät bland folk- högskolorna, som tog upp vissa problem kring de socialt handikappade ele- verna på skolorna. Enkäten besvarades av omkring 70 % av skolorna. Ut- redningen är tveksam om den kan ses som representativ för folkhögskolornas erfarenheter och synpunkter i detta avseende, men har ändå valt att här referera utdrag ur den. Det framgår av undersökningen att skolorna antar ungefär hälften av de elever med socialt handikapp som söker till skolorna. Läsåret 1973/74 hade ca 20 % av de antagna eleverna avbrutit kursen och sammanlagt 13 st elever hade avvisats från skolan. Skolorna har ibland svårt att före kursens början bedöma vilka resurser som krävs för de socialt handikappade, eftersom det inte alltid framgår av ansökningshandlingarna om en sökande är i behov av extra stödåtgärder i någon form. Skolorna uppgav att man verksamhetsåret 1973/74 hade 105 st studerande, där han- dikappet inte kommit till skolornas kännedom förrän efter kursens början.
Skolorna hade också fått svara på frågan hur många socialt handikappade elever man ansåg sig kunna ta emot. 30 skolor menade att man kunde ta emot upp till 3 % av det totala elevantalet, 19 skolor 4—6 %. 10 skolor 7—10 % och 5 skolor upp till 15 % sådana elever. Villigheten hos folkhög-
5Berglund m.fl.: "Psy- kiatriska patienters upp- levelser och beteenden i samband med en folk- högskolekurs". Uppsala universitet, ht 1971.
skolorna att låta socialt handikappade elever få delta i verksamheten är stor, men man påpekar samtidigt det stora behovet av ökade resurser för att kunna hjälpa dessa elever till en ny start i tillvaron. De resurser man främst pekar på är ökade kuratorsinsatser, mer tid för elevvård, behov av fritidsledare och utbildning av lärare och personal i bl.a. psykologi. Några folkhögskolor har etablerat samarbete med institutioner för ungdom med anpassningssvårigheter. Hagabergs folkhögskola ordnar varje år en äm- neskurs i samarbete med Edesta Ianthem för flickor med anpassningssvå- righeter. En termins teoretisk undervisning är förlagd till skolan och en termins praktisk hushållskunskap till Edesta. Många elever fortsätter en eller två årskurser på folkhögskolan efter vistelsen på Edesta. Forsa folk— högskola samarbetar med Hassela-kollektivet för narkotikaskadad ungdom. Varje år tar skolan emot 8—12 elever och ledningen för Hassela håller nära kontakt med dessa ungdomar under hela skoltiden. För Hassela-kollektivet anses folkhögskolevistelsen vara en omistlig del i rehabiIiteringsprogrammet.
12.2.6. Övrig kursverksamhet
Sedan mitten av 1960-talet har drygt ett 10-tal skolor samarbeta! med psyk- iatriska kliniker och därvid bl. a. ordnat ämneskurser på folkhögskolor för patienter. Kurslängden har varierat mellan en och fyra veckor. 1 allmänhet har kurserna haft 10—20 deltagare och tidigare skolbakgrund har växlat från särskola till akademiska studier. De flesta har dock haft upp till 8-årig folk- skola.
Undervisning har vanligtvis meddelats i de traditionella folkhögskole- ämnena såsom svenska, samhällslära, nutidsorientering, matematik och ibland även engelska. Dessutom har musik, film och motion förekommit liksom studieutflykter. De flesta kursdeltagare har varit långvarigt sjuka patienter för vilka kursen kommit att bli ett avbrott i sjukhusvistelsen. Någon kurs har rekryterats så att den för fiera deltagare kommit att bli det första steget ut i samhället. Det kan skapa problem i undervisnings- situationen om akut sjuka blandas med långvarigt sjuka personer liksom om det är mycket stor spridning på den intellektuella kapaciteten i gruppen. Många av deltagarna står på tung medicinering och deras krafter är be- gränsade, i många fall har de varit socialt isolerade och genom sjukdomen blivit kontakthämmade.
På flera av kurserna har även Vårdarna varit kursdeltagare. Detta har upplevts som mycket värdefullt. Patienterna har fått både fysiskt och psyk- iskt stöd av Vårdarna. vilka kom att representera det kända i en eljest ny situation. Vårdarna har också kommit att betraktas mer som kamrater av patienterna. Utöver att Vårdarna skött sitt vanliga arbete och deltagit i kursen har de i vissa fall lett fritidsaktiviteter av skilda slag.
1 en psykologexamensavhandling5 har en tvåveckors ämneskurs på Hola folkhögskola i samarbete med Sundsvalls sjukhus dokumenterats genom intervjuer med deltagarna. Man hade undersökt deltagarnas förväntningar och upplevelser före, under och efter kursen och även tagit reda på vårdarnas bedömning av vilken effekt tiden på folkhögskolan haft på deltagarna. Un- dersökningen visade att majoriteten av kursdeltagarna var nöjda med vis- telsen på Hola och tyckte att det var bättre där än på sjukhuset. Många
kände sig i bättre psykisk balans, tyckte att de hade lättare att få kontakt och var mer utåtriktade. Personalen ansåg också att många patienter hade blivit friskare under kursen och att förändringarna i fiera fall hade blivit bestående.
Tre folkhögskolor har sedan några år etablerat samarbete med nykterhets- vårdsanstalter genom att erbjuda ämneskurser eller cirkelstudier på skolorna. Patienterna kommer till skolan och anstalten svarar för transporterna.
En skola har haft 20—24 timmars undervisning per vecka och dessa kurser har delvis varit integrerade med skolans första årskurs. De andra skolorna har haft fyra timmar i veckan koncentrerade till en eller två eftermiddagar. Den sistnämnda verksamheten bedrivs i studiecirkelform, vilket främst beror på de små studiegrupperna.
Vårdtiden på en nykterhetsvårdsanstalt är i genomsnitt två månader och patienterna är i regel i mycket dålig fysisk och psykisk kondition, när de kommer till anstalten. Större delen av tiden går åt till avgiftning och möj- ligheterna för patienterna att bedriva studier är begränsade. De patienter som arbetar i verkstaden får 10 kronor per dag i ersättning men denna utgår inte om de deltar i en kurs på folkhögskola.
Vid tre folkhögskolor anordnas innevarande verksamhetsår ämneskurser för personer med läs- och skrivsvårigheter. En av dessa, Löftadalens folk- högskola. har under ett par år anordnat 34-veckorskurser av detta slag och redovisat denna verksamhet i en rapport. Medelåldern på deltagarna har varit 25 år och alla har varit läskunniga vid kursstarten. De svagaste kunde med möda läsa mycket enkel text medan de mer avancerade läste tämligen obehindrat men hade svårigheter med skrivning och stavning. Deltagarna har följt undervisningen i vissa ämnen i första årskursen och därtill haft 12 veckotimmar särskilt i svenska med bl. a. intensiv lästräning både enskilt och i grupp.
Erfarenheterna av kurserna har varit positiva och man har märkt en på- taglig förbättring i läs- och skrivförmågan hos deltagarna. lnternatmiljöns positiva betydelse i sammanhanget framhålls både från skolan och delta- garna. Kamratkontakterna både under skoldag och fritid har varit värdefulla och hjälpt till att bygga upp självförtroendet. Från lärarnas sida krävs mycket arbete av kurativ natur, då många av deltagarna är psykiskt labila och osäkra.
l kapitel 8 behandlar utredningen folkhögskolornas verksamhet när det gäller olika etniska minoriteter. Här nämns kursverksamheten för olika grup- per av invandrare. I samarbete med Statens invandrarverk ordnar SÖ varje sommar sedan år 1968 särskilda sommarkurser för invandrare på folkhög- skolor. Sommaren 1975 genomfördes 21 kurser på 14 skolor. Antalet del- tagare var 350 vuxna och 140 barn. Ur anslaget Undervisning för invandrare i svenska språket m. m. utgår ersättning för informatiön, barntillsyn m. m. som inte inryms i folkhögskoleanslaget. Enligt utredningens skolenkät fanns på vinterkursen 1973/74 340 elever som av skolorna betraktades som per- manenta invandrare. Vid en tredjedel av skolorna ordnades stödundervis- ning i svenska med 1—2 timmar i veckan. Bidrag till ökad lärartäthet ur handikappanslaget har i mycket begränsad utsträckning, dvs. i den mån medlen inte utnyttjats för handikappändamål, utgått till invandrarunder- visningen.
1 detta sammanhang vill utredningen fästa uppmärksamhet på förslag
6 ”Alfabetiseringsunder- visning i Sverige", Skol- överstyrelsen, Alfavux 1975.
om alfabetiseringsundervisning. som lagts fram av en arbetsgrupp inom SÖ.6 Förslaget innebär att personer som saknar funktionell läs- och skrivförmåga skall ha rätt att delta i en grundläggande utbildning för vuxna. syftande till att förmedla kunskaper och färdigheter som är oundgängliga i det mo- derna samhället. Utbildningen föreslås bli uppdelad i två etapper. Den lörsta etappen skall främst ge grundläggande kommunikationsfärdigheter och mot- svara undervisningen upp till grundskolans årskurs 6. Den andra etappen skall förmedla sådana kunskaper och färdigheter som behövs för att kunna påbörja aktiv yrkesverksamhet, yrkesutbildning eller annan reguljär vux- enutbildning. Arbetsgruppen föreslår att etapp 11 anpassas till varje kurs- deltagares framtidsplaner och behov och att olika utbildningsanordnare skall kunna handha denna utbildning. Bl. a. föreslås folkhögskolorna kunna an- ordna kurser av detta slag.
Att sakna förmåga att förstå, tala och skriva svenska språket är ett allvarligt handikapp i dagens samhälle. När utredningen därför i detta kapitel ana- lyserar de olika handikappgruppernas behov av stödåtgärder inbegrips språk- ligt handikappade av olika slag i våra överväganden. Folkhögskolornas in- satser på detta område är betydelsefullt men resurskrävande när det gäller lärarinsatserna.
12.2.7. Sammanfattande synpunkter rörande handikappade elever på
folkhögskolorna
] den tidigare omtalade undersökningen om vuxna handikappades studie- situation som Sveriges Radios publik- och programforskningsavdelning genomförde år 1974 behandlas i den första rapporten de vuxna handikap- pades behov av studier. Några av de synpunkter som framföns från folk- högskolorna och handikapporganisationerna skall här beröras.
Man påpekar bristerna i färdtjänstens organisation för studerande på folk- högskolorna, vilket medför hinder för deltagande i kvällsaktiviteter och stu- diebesök i närbelägen tätort. Många skolor är fortfarande dåligt handikapp- anpassade och här efterlyser man bättre och snabbare service när det gäller ombyggnad och tekniska förbättringar. Ett önskemål är en central instans som kunde låna ut dyrare hjälpmedel, så att en enskild skola slapp att investera stora summor i specialutrustning som endast används viss tid. Skolornas anpassning för syn- och hörselskadade är mycket dålig med tanke på de relativt enkla medel som skulle erfordras för att göra fler skolor till- gängliga för dessa grupper. Tre fjärdedelar av skolorna har inga hörslingor — ingen skola har 5. k. portabel hörslinga. Endast ett fåtal skolor har vidtagit så enkla åtgärder som att markera trappor och sätta upp skyltar i relief eller punktskrift för synskadade.
När det gäller att överbrygga de psykologiska hindren för handikappade att börja studera föreslås en del olika åtgärder. introduktion på skolan med hjälp av tidigare handikappade elever menar man skulle vara av värde. då dessa skulle ha de bästa förutsättningar att förklara för blivande stu- derande vad folkhögskolestudier innebär. Korta känn-dig-för-kurser har vi- sat sig värdefulla för individer som varit starkt bundna vid sin hemmiljö och därför tvekat inför en studieperiod med miljöbyte. Att dela in kursstarten i tre steg har någon skola praktiserat. Ett veckoslut med i huvudsak re-
kreation och information följt av en 10—12-dagarskurs med undervisning i några huvudämnen och därefter integrerat deltagande i vinterkursen med elevassistenter som deltar i alla tre stegen har visat sig värdefullt.
Svårigheterna vid informations- och kunskapsinhämtandet för de handi- kappade är mångskiftande och kräver insatser av olika slag. Läroböcker och studiematerial på ett enklare språk är nödvändigt för många, liksom mer talböcker och punktskriftsöverföringar för synskadade. Långsammare tempo i undervisningen är angeläget för många handikappade med stu- dieovana. Extra lärartimmar för stödundervisning är också ett viktigt krav från skolorna.
Upplysning om lokalernas beskaffenhet liksom om möjligheter till vård- och assistenthjälp är nödvändig. Man anser att ett ökat samarbete mellan handikapporganisationer, folkhögskolor och studieförbund är nödvändigt för att en ömsesidig information om skolformens möjligheter att erbjuda skräd- darsydda kurser för olika grupper Iikaväl som upplysning om de olika han- dikappade individernas speciella studiebehov skall möjliggöras.
Utredningen tillfrågade hösten 1974 handikapporganisationerna7 om deras syn på folkhögskolans möjligheter att möta handikappades utbildningsbehov och synpunkter på den framtida utformningen av verksamheten.
Från organisationerna påpekas skolformens speciella lämplighet för han- dikappade studerande genom möjlighet till integration såväl i studier som under fritiden och till en individuell anpassning av undervisningen med hänsyn till förkunskaper och intresseinriktning. Man betonar emellertid de ekonomiska svårigheter som hindrar många att studera och understryker behovet av statsbidrag till inackorderingskostnader för handikappade elever. Ett intensifierat samarbete mellan folkhögskolor och handikapporganisa- tioner påpekas som angeläget även av dessa organ. RBU betonar vikten av att alla folkhögskolor görs handikappvänliga så att den enskilde eleven kan välja skola efter allmänna lämplighetssynpunkter och inte efter till- gängligheten. Den handikappade får då uppleva stimulansen att umgås med icke-handikappade kamrater, något som kommer att ha stor betydelse för livet utanför skolan. DHR påpekar att den allmänna målsättningen som syftar till handikappades integrering i all undervisning minskar behovet av skolor med speciellt stora grupper handikappade studerande. Det är emel- lertid en förutsättning för en integrering att både undervisningslokaler och elevhem handikappanpassas och att det finns tekniska och pedagogiska hjälpmedel och personlig assistans i erforderlig utsträckning. Vidare uttalas önskemål från organisationernas sida om ökade möjligheter att få använda folkhögskolor för kurs- och konferensverksamhet.
12.3. Kurser utanför folkhögskolans lokaler för deltagare på vårdinstitutioner
Ett 30-tal folkhögskolor har under 1970-talet etablerat samarbete med olika institutioner för samhälls- eller sjukvård och organiserat folkhögskolekurser av skilda slag på dessa institutioner. Den samlade volymen på denna verk- samhet beräknades under läsåret 1974/75 ha omfattat 7 000 elevveckor eller omkring 16 000 undervisningstimmar.
7 Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), De Handikappades Riks- förbund (DHR) och Riks— förbundet för hjälp åt lä- kemedelsmissbrukare (RFHL). Dessutom in- kom svar från Riksförbun- det för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU).
12.3.1. Kurser för patienter på psykiatriska kliniker
Som angavs i avsnitt 12.26 är ett drygt 10-tal skolor engagerade i kurs- verksamhet i samarbete med psykiatriska kliniker. Under läsåret 1973/74 studerade drygt 200 patienter på folkhögskolekurser vid sådana kliniker. Kursernas omfattning varierar från skola till skola mellan 10 och 20 un- dervisningstimmar per vecka. Kurserna är som regel mellan 4 och 8 veckor långa och kan sammanfogas så att deltagarna kan räkna fyra 8-veckorskurser som en vinterkurs. Deltagarna på dessa kurser är oftast långvarigt sjuka och institutionsskadade patienter, dvs. att institutionen blivit ett hinder för deras anpassning i samhället. Medelåldern ligger på drygt 30 år.
Skolorna har vanligen erbjudit de traditionella folkhögskoleämnena. svenska. samhällslära, nutidsorientering, matematik, naturkunskap och ibland även engelska. Några skolor har lagt betoningen på praktisk samhälls- kunskap och social träning för att hjälpa deltagarna med första steget i en utslussning från sjukhuset. Undervisningen har mestadels skett i block, dvs. man har haft förmiddagsläsning och lärarna har av transporttekniska skäl koncentrerat sina timmar till en dag.
Några skolor har upplevt ett problem med att undervisningen kommit att präglas av brist på kontinuitet genom att deltagarna slutat eller börjat under kursens gång. På någon klinik har endast de patienter, som med stor sannolikhet skulle komma att stanna under den aktuella kursperioden. fått delta och man har betonat vikten av att kursdeltagarna fullföljer kursen. På andra ämneskurser gör man ämnesavsnitten problemorienterade och så korta att kursdeltagarna utan större svårighet kan stiga i och ur kursen. Det är endast vid undervisning i formella ämnen t. ex. matematik och språk som den senare metoden inte fungerar. På en klinik fungerar vårdare som assistenter på lektionerna och vid Studiearbetet på fritiden. Skolan menar att vårdaren spelar en mycket stor roll i skolarbetet och hans förmåga att följa upp lektionsarbetet på fritiden är en förutsättning för ett bra studie- resultat.
Ibland kombineras kurser förlagda till klinikerna med kurser förlagda till folkhögskolorna. En skola har en rad sammanfogade 8-veckorskurser på klinik och den sista delkursen flyttas under 2 veckor till folkhögskolan. En skola har huvuddelen av sin undervisning på kliniken men kursdel- tagarna kommer till skolan en dag i veckan för att få undervisning i laborativa ämnen. Dessutom inbjuds kursdeltagarna till temadagar, samkväm och and- ra arrangemang på skolan under kursernas gång.
Kurserna administreras av sjukhusen. Var i sjukhusets administration ansvaret ligger kan variera. Socioterapiavdelningen fungerar ofta som kon— takt och administratör av verksamheten. Kursdeltagarna rekryteras av kli- niken. På några kliniker går läraren ut på avdelningar och informerar om folkhögskolekurserna. Sjukhuset ordnar undervisningslokaler, ställer visst undervisningsmateriel till förfogande och sörjer för kursdeltagarnas even- tuella transporter och bekostar dessa. Då det gäller lärarnas resekostnader finns ingen gemensam praxis — på något ställe får lärarna själva stå för resekostnaderna och i andra fall bekostas resorna av sjukhuset.
12.32. Kurser för intagna på krimina/värdsansta/ter
] slutet av 1960-talet började ett par folkhögskolor att bedriva studiecir- kelverksamhet i teoretiska ämnen, svenska, engelska och samhällslära, för intagna på några kriminalvårdsanstalter. Läsåret 1969/70 utvidgades verk— samheten så att hela folkhögskolekurser ordnades vid två skolor — året därpå vid ytterligare tre skolor. Initiativet till verksamheten kom huvudsakligen från kriminalvårdsmyndigheterna.
Studiecirkelverksamhet, kortkurser och halvdagskurser har därutöver ord- nats vid ytterligare några anstalter. Efter omorganisationen av kriminal- vården år 1974 har förutsättningarna för heldagsundervisning förändrats. På lokalanstalterna vill kriminalvårdsstyrelsen ha så mycket som möjligt av verksamheten förlagd utanför murarna. Detta har lett till att folkhög- skolekurserna minskat i omfattning.
Under innevarande verksamhetsår finns hela folkhögskolekurser på tre riksanstalter, nämligen Norrtälje, Tidaholm och Kumla. Enligt uppgifter från kriminalvårdsstyrelsen finns ämnesundervisning inom grundskolan i engelska, svenska, samhällslära och matematik på 25 anstalter, en verk- samhet som ligger utanför folkhögskolans kurser utom i Tidaholm, där folkhögskolan vid sidan av de långa kurserna har ämneskurser om 12—20 veckor på grundskolenivå. På åtminstone en anstalt har grundskolan begärt att få inrätta kurser av mer allmänorienterande och problemcentrerad natur — alltså sådana kurser som folkhögskolan länge arbetat med.
Kriminalvårdsmyndigheterna har svarat för lokaler, utrustning, läromedel och i aktuella fall transporter. En lärare hari allmänhet varit kursföreståndare och fungerat som kontaktperson mellan skola och anstalt. Lärarnas resor har betalats över kriminalvårdsstyrelsens budget. information om kurserna har kriminalvårdsmyndigheterna svarat för. De intagna har fått söka till en kurs, ibland uppmanats att söka om vederbörande ansett lämplig, oftast uppmuntrats av kamrater som tidigare gått en kurs. Skolorna har i allmänhet fått lägga synpunkter på principerna för antagning av kursdeltagare. Ut- tagningen av studerande har i allmänhet skett i samråd med skolans lärarråd. Vid antagning till en folkhögskolekurs har olika principer satts upp: de som har god prognos för åte