SOU 1994:22

Reformerat pensionssystem

6. De viktigaste resultaten

Referenser

74 80

83 85

Inledning

Denna rapport ägnas kvinnors och mäns pensioner från ATP och avtalsförsäk- ringarna STP, ITP m.fl. Kvinnors lägre löner och kortare tid i arbetslivet resulterar i lägre ATP och lägre avtalspensioner än vad mån får. Storleken på kvinnors och mäns nuvarande inkomstrelaterade pensioner beskrivs i avsnitt 1. Skillnaderna är stora. År 1990 fick kvinnor i genomsnitt i ATP och avtalspension bara 35 % av vad männen fick. Skillnaderna kommer dock att minska framöver när de generationer kvinnor som nu är ute på arbetsmarknaden går i pension. De har förvärvsarbetat i betydligt större utsträckning än tidigare generationers kvinnor. Detta beskriver jag i avsnitt 2. Jag studerar där utvecklingen av antal ATP-poäng, antal poängår och intjänad ATP för män och kvinnor i olika årsklasser.

15— och 30-årsreglerna i ATP (att pensionen bestäms av de 15 bästa inkomståren och att det räcker med 30 år för att få full pension) skulle till viss del kunna kom- pensera kvinnorna för deras hemmaår. Frågan är om reglerna verkligen har varit fördelaktigare för kvinnor än för män. I avsnitt 3 analyserar jag ATP-reglemas effekt på kvinnors resp. måns pensioner. Det sker utifrån en empirisk analys av ett representativt urval av befolkningen. Studien tyder på att reglerna är minst fördelak— tiga för kvinnor i typiska låglöneyrken.

I avsnitt 4 diskuterar jag avtalspensionerna och hur reglerna i avtalssystemen slår på mäns och kvinnors pensioner. Jag tar upp samspelet mellan ATP och avtalspen- sionerna och påtalar vikten av att också se över avtalsförsäkringarna. Pensions- arbetsgruppens förslag att låta hela livsinkomsten ligga till grund för bestämningen av ATP-pensionen diskuterar jag i efterföljande avsnitt 5 . Jag kommenterar också förslagen om skattefmansierad pensionsrätt för vård av barn och delad pensionsrätt mellan makar. Avsnitt 6 år slutord.

Jag låter min sammanfattning inleda rapporten.

Sammanfattning

Kvinnor har lägre pensioner än män

Kvinnors lägre löner och kortare tid i arbetslivet resulterar i lägre ATP och lägre avtalspensioner än vad män får. År 1990 hade kvinnorna i genomsnitt en pension från ATP och avtalsförsäkringarna som bara var 35 % av vad männen hade. Skill- naderna mellan mäns och kvinnors pensioner är större bland de riktigt gamla pensionärerna. Bland de yngre har kvinnorna förvärvsarbetat mera. De kvinnor som år 1990 var 75—79 år gamla hade i genomsnitt en inkomstrelaterad pension som var 34 % av vad männen hade, medan de som var tio år yngre fick en pension som var 42 % av männens.

Mindre skillnader i de yngre generationerna

Hur ATP—pensionen för de kvinnor som nu förvärvsarbetar kan komma att utvecklas kan vi få en uppfattning om genom att studera deras intjänade ATP-poäng och jämföra dem med männens. Senare generationer, både män och kvinnor, har fler pensionspoäng och fler poängår i en bestämd ålder än vad tidigare generationer har haft. Kvinnor har i stort sett ökat sin andel vad gäller både antal poäng och antal poängår. Pensionspoängen hos yngre generationers kvinnor ligger närmare männens än vad som gäller för äldre generationer, men de ligger fortfarande betydligt under männens. Till exempel hade år 1990 kvinnor som var födda år 1944 i genomsnitt tjänat in ungefär 60 % av vad de lika gamla männen tjänat in i ATP. De var då 46 år.

Har reglerna i ATP gynnat kvinnorna?

15— och 30-årsreglerna i ATP (att pensionen bestäms av de 15 bästa inkomståren och att 30 år med ATP-poäng räcker för att få full pension) är mest förmånliga för dem som har sina pensionsgrundande inkomster ojämnt fördelade över livet

och inte arbetar i så många år, mindre förmånliga för dem som har en lång yrkes- verksam period och en relativt jämn utveckling av de ATP-grundande inkomsterna. En flack inkomstprofil ger en mycket lägre pension än en ojämn och brant inkomst— profil, trots att livsinkomsterna kan vara lika stora. Låg pension i förhållande till livslönen får de som arbetar större delen av sitt vuxenliv och har en svag real- löneutveckling över tiden. Det mönstret kan vi hitta hos låginkomsttagare, både bland män och kvinnor. Avancemang och karriär, som är vanligare bland män än bland kvinnor, ger en brant inkomstprofil. Kvinnor varvar deltidsarbete med heltidsarbete mer än vad mån gör och kan den vägen få en både ojämn och brant inkomstutveckling. Frågan är om det är män eller kvinnor som har störst glädje av 15-årsregeln. Jag har tittat närmare på det. Jag har jämfört utvecklingen av olika individers ATP-poäng. Det har jag gjort för män och kvinnor i olika yrkeskategorier (socioekonomiska grupper) födda mellan år 1944 och 1950. År 1990 är dessa personer mellan 40 och 46 år gamla. Skillna— derna i inkomstmönstret är mycket tydliga. Kvinnorna har i genomsnitt en betydligt långsammare poängutveckling än männen. Det redovisar jag i figur 3.1.

Figur 3.1 Genomsnittlig årlig ATP-poäng 1966—1990 för män resp. kvinnor födda 1944—1950

ALLA

Basbelopp

66 70 75 80 85 90

__ Män .. Kvinnor

För både män och kvinnor gäller att gruppen högre tjänstemän har den brantaste poängprofilen. Tjänstemän på mellannivå har den näst brantaste profilen. Därnäst kommer lägre tjänstemän och kvalificerade arbetare som har ganska lika poäng— utveckling. Sämst utveckling har okvalificerade arbetare. Det redovisar jag i figur 3.2 och 3.3.

Figur 3.2 Genomsnittlig årlig ATP-poäng 1966—1990 för män som är födda 1944— 1950 och som år 1991 var högre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå, lägre tjänstemän, kvalificerade arbetare eller okvalificerade arbetare

MÄN

Basbelopp

66 70 75 80 85 90

_ Högre tjm. __ ij. mellannivå _._ Lägre tjm.

.- - Kvalificerade arb. . .. Okvalificerade arb.

Figur 3.3 Genomsnittlig årlig ATP-poäng 1966—1990 för kvinnor som är födda 1944—1950 och som år 1991 var högre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå, lägre tjänstemän, kvalificerade arbetare eller okvalificerade arbetare

KVINNOR

Basbelopp

66 70 75 80 85 90

_— Högre tjm. .....- ij. mellannivå ...- Lägre tjm. .. .. Kvalificerade arb. .. . . Okvalificerade arb.

I individernas poängutveckling fram till i dag finns inget som tyder på att 15—års— regeln skulle gynna kvinnorna mer än männen. Mäns inkomstprofiler har under de första 25—30 åren i ATP i genomsnitt varit brantare än kvinnors.

Jag har också jämfört individens genomsnittspoäng under den begränsade "livscy- keln" (tidsperioden 1960—1990) med hans eller hennes genomsnittspoäng de (hittills) 15 bästa åren. Det har jag gjort för personer födda 1916 och framåt. Om kvinnorna skulle ha en större andel av männens poäng när vi jämför de 15 bästa åren än när vi jämför medelpoängen för hela perioden skulle lS-årsregeln (av vad vi kan se hittills) vara fördelaktigare för kvinnor än för män. Jämförelsen ger inte något sådant resultat. Tvärtom är kvinnornas andel av männens poäng i de flesta fall något mindre då vi jämför de 15 bästa åren än då vi jämför genomsnittspoängen för hela perioden.

Under den tidsperiod som i dag går att utvärdera finns det inget som stöder hypotesen om att lS-årsregeln i första hand skulle gynna kvinnorna som grupp. Av vad vi kan se hittills är det männen som gynnats mest av 15-årsregeln, inte kvinnorna. Avgörande är vad som händer de återstående åren fram till pensione-

ringen. Bara om kvinnornas pensionspoäng framöver kommer att utvecklas mycket gynnsammare än männens, är lS-årsregeln fördelaktigare för kvinnor.

En person kan få högre ATP-poäng av två skäl, dels på grund av löneökning, dels på grund av ökad arbetstid t.ex. genom att byta ut tidigare deltidssysselsätt— ning mot heltidssysselsättning. Löneskillnadema mellan låglöneyrken och hög- löneyrken kan komma att öka i framtiden. Den solidariska lönepolitiken får allt mindre betydelse och det kan innebära att skillnaderna mellan låglöneyrken och andra yrken kommer att öka. Det kan i sin tur leda till större löneskillnader mellan kvinnor och män. Vidare kan den ekonomiska integrationen komma att innebära en tendens till lägre relativlöner för lågutbildade kvinnor och det omvända för högut- bildade kvinnor. Högutbildade män kan komma att gynnas än mer.

En hel del av skiftena mellan heltidsarbete, deltidsarbete och icke förvärvsarbete har kvinnorna lämnat bakom sig när de kommer upp i 40—45-årsåldern. Trots det finns det antagligen både intresse och utrymme kvar hos dem för att öka sitt engage- mang på arbetsmarknaden när de inte längre är bundna av barn. Förutsättningama för avancemang och ökad arbetsinsats är emellertid större för högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå än för lägre tjänstemän och arbetare. De senare har små möjligheter att avancera och i vissa fall är deltidsarbete det enda som erbjuds kvinnorna.

Tjänstemän på mellannivå och även högre tjänstemän som inte slår igenom ATP— taket, vilket många högutbildade kvinnor inte gör, får sannolikt en mycket större ATP om den beräknas på de 15 bästa åren än om den skulle beräknas på genomsnit- tet av alla årsinkomster. Däremot bör många lägre tjänstemän och arbetare både bland män och kvinnor vara mindre angelägna om att behålla 15-årsregeln. Deras pensioner blir inte så mycket större med 15-årsregeln än utan. Dessutom får de betala mer för sina pensioner i nuvarande system än medelklassen behöver göra (om detta se nästa avsnitt). Det största motståndet mot att 15-årsregeln tas bort bör vi därför finna bland högre tjänstemän och de på mellannivå. Vi kan erinra oss att TCO och SACO var starkt kritiska i sitt remissvar 1956 (SOU 1956:31, se även Kruse & Ståhlberg, 1977) över den dåvarande pensionsutredningens förslag om att pensionen skulle bestämmas av genomsnittsinkomsten under hela den aktiva tiden i stället för att fästa större vikt vid slutlönen.

ATP-förmåner i relation till avgiftsinbetalningar

Att pensionsreglema är sådana att de kan resultera i att vissa grupper får en högre pension i förhållande till livslönen än andra ärinte särskilt anmärkningsvärt om det är så att I) alla betalar i relation till vad de får ut i pensioner eller 2) om det sker en systematisk omfördelning till de svaga grupperna så att de får betala mindre för sina pensioner än andra.

Det sker ingen systematisk omfördelning från män till kvinnor i ATP. Men

reglerna är sådana att vi får en systematisk omfördelning från personer som har en platt inkomstprofil till personer som har en ojämn inkomstutveckling. För att mäta sådana systematiska omfördelningar måste de bedömas i ett långsiktigt försäk- ringsmässigt perspektiv. Det innebär att vi måste ta reda på dels vad varje person förväntas bidra med under sin yrkesverksamma tid till pensionssystemet, dels vad varje person förväntas erhålla under åren som pensionär. Det har jag gjort.

Undersökningen baseras på ett representativt urval av befolkningen bland lön- tagare födda 1944—1950. För varje individ har jag uppgifter på hans eller hennes årliga ATP—poäng från det år då ATP introducerades till och med år 1990. En individs pensionspoäng därefter har jag uppskattat på ett sätt som i princip innebär att vi "fryser" genomsnittet av de senaste fyra årens ATP-poäng. Det gör att vi kan få en underskattning av 15-årsregelns effekter och att den kan vara olika stor i olika grupper. Osäkerheten i resultaten är dock mindre nu än i mina tidigare studier (se t.ex. Ståhlberg 1986, 1990) eftersom jag nu kan följa en och samma individ i nästan 10 är mer än vad jag då kunde göra.

Studien förstärker mina tidigare resultat. Kvinnor i typiska låglöneyrken tjänar minst på att vara med i ATP. Detta är sant under förutsättning att deras framtida årsinkomster inte ökar väsentligt mycket mer än männens. Detta är dock mindre troligt. Kvoten mellan förväntade förmåner och kostnader i ATP är högst för gruppen kvinnliga högre tjänstemän. Näst högst kvot har tjänstemän på mellannivå, både män och kvinnor. Den lägsta kvoten har okvalificerade kvinnliga arbetare. De får betala mer än alla andra grupper för varje krona de får i pension. Det visar jag i tabell 3.4.

Tabell 3.4 Förmåns/kostnadskvoten i ATP för årsklassema 1944—1950 och netto- transfereringamas andel av livsinkomsten enligt den här uppdaterade studien, som baseras på longitudinella data för åren 1960—1990

Socioekonomisk Förmåns/ Nettotransferering- grupp kostnads arnas andel av kvoten livsinkomsten

Män Högre tjänstemän 0,84 -0,02 Tjänstemän på

mellannivå 0,88 -0,01 Lägre tjänstemän 0,84 —0,02 Kvalificerade arbetare 0,82 -0,02 Okvalificerade arbetare 0,77 -0,02 Alla mån 0,83 -0,02 Kvinnor Högre tjänstemän 1,06 0,01 Tjänstemän på

mellannivå 0,88 -0,01 Lägre tjänstemän 0,73 -0,03 Kvalificerade arbetare 0,79 -0,03 Okvalificerade arbetare 0,64 -0,04 Alla kvinnor 0,78 -0,02

Källa: Egna beräkningar 1993.

Avtalspensioner

Förutom ATP får de allra flesta löntagare också pension från sin avtalsförsäkring. De fyra stora avtalspensionssystemen är STP för kollektivanställda inom privat sektor, ITP för tjänstemän inom privat sektor, statlig tjänstepension för statligt anställda och kommunal tjänstepension för anställda i kommun och landsting. Medan ATP har sin lS-årsregel har avtalspensionerna sin sistaårs-regel. Sistaårs- regeln innebär att pensionen bestäms av de sista årens inkomster (som slutlönen, genomsnittet av de sista årens inkomster o.dyl.). De som har höga löner i slutet av karriären får därmed en högre avtalspension i förhållande till livslönen än vad de får som har en svag eller negativ löneutveckling de sista åren. Vidare kan i ATP och STP den pensiongrundande inkomsten aldrig vara större än 7,5 basbelopp. Men

i ITP, statlig och kommunal avtalspension är taket hela 30 basbelopp. Den pensions- grundande inkomstprofilen för privatanställda tjänstemän, statligt och kommunalt anställda kan därför bli betydligt brantare än den som ligger till grund för deras ATP—beräkningar.

Lägst pension i förhållande till livslönen får de som har en i det närmaste platt livslöneprofil och negativ reallöneutveckling från 55—60—årsåldern. Det mönstret kan vi hitta hos låginkomsttagare, både bland män och kvinnor. De flesta som har manuellt arbete, men också många lägre tjänstemän, har en relativt dålig reallö— neutveckling mellan 55 och 65 års ålder.

Till skillnad från avtalsförsäkringarnas sistaårsregel där de bästa inkomsterna skall ligga sist för att ge mest utdelning, spelar det med 15—årsregeln i ATP ingen roll när i livet de bästa inkomsterna finns. 15-årsregeln i ATP, sistaårsregeln i avtalspensionerna samt de olika takreglema gör att skillnaderna i avtalspensionen kan bli betydligt större än skillnaderna i ATP. Det är skillnader som kommer att bli synliga när dagens unga generationer går i pension.

Jag har jämfört utvecklingen av individens ATP-poäng med dennes deklarerade förvärvsinkomster perioden 1960—1990. De senare motsvarar i huvuddrag personens pensionsgrundande inkomst för avtalspension. I figur 4.3 och figur 4.4 jämför jag den ATP-grundande inkomsten med den avtalspensionsgrundande inkomsten för högre tjänstemän bland män resp. kvinnor. Den ATP-grundande inkomsten har ett tak på 7,5 basbelopp, medan förvärvsinkomstema kan fortsätta att stiga. Kvinnliga högre tjänstemän har samma pensionsgrundande inkomstprofil i ATP som i avtals- systemen. Det gäller definitivt inte männen. De har en betydligt brantare pensions— grundande inkomstutveckling i avtalsförsäkringen än i ATP. De kommer att få en sammanlagd pension som i förhållande till livslönen är betydligt större än den som kvinnliga högre tjänstemän får. (Under förutsättning förstås att inte kvinnors löner stiger dramatiskt mer än männens åren närmast pensioneringen.)

Figur 4.3 ATP-poäng och pensionsgrundande inkomst i avtalsförsäkringen. Basbe- lopp. Män som är födda 1944—1950 och som år 1991 var högre tjänstemän

.. Högre tjänstemän

.. Avtalsförsäkring

Basbelopp

Figur 4.4 ATP-poäng och pensionsgrundande inkomst i avtalsförsäkringen. Basbe- lopp. Kvinnor som är födda 1944—1950 och som år 1991 var högre tjänstemän

KVINNOR Högre tjänstemän

_ ATP ..- Avtalsförsäkring

Basbelopp

Källa: Egna beräkningar 1993.

Kvinnors pensioner i ett reformerat ATP

15— och 30-årsreglema i ATP medför att kvinnor som är hemma några år och sedan varvar deltidsarbete med hemarbete inte behöver få en lägre ATP för den skull. Pensionsarbetsgruppen har i sin skiss (Ds 1992:89) föreslagit att 15- och 30-års- regeln slopas. I stället föreslås att hela den pensionsgrundande livsinkomsten skall ligga till grund för den inkomstrelaterade pensionen och att den inte längre skall finansieras med skatter utan med verkliga f'orsäkringsavgifter (som kan tas ut som en viss procentsats på lönen). Om pension och avgifter beräknas på samma inkomst-

er får vi en strikt försäkringsmässig koppling, "raka rör", mellan förmåner och avgifter, inga skattekilar och inga inkomstomfördelningar.

I ett sådant system betalar var och en sin egen pension. Förväntade förmåner är lika med förväntade kostnader. De som har ojämnt fördelade inkomster och arbetar i relativt få år subventioneras inte som i nuvarande ATP av dem som arbetar i många år och har en svag löneutveckling. Kvoten mellan vad en person förväntas få i pension och vad han eller hon betalar till systemet (förmåns/kostnadskvoten) är lika med ett för alla, vare sig man är högre tjänsteman eller okvalificerad arbetare.

Eftersom i nuvarande system pension och ATP-avgift inte beräknas på samma inkomst behöver inte minskad arbetstid resultera i minskad pension. Det är i väldigt många fall likgiltigt för den framtida pensionsstorleken om individen väljer att öka eller minska sin arbetsinsats, varför incitamenten till arbete försvagas. Det omvända gäller om varje års inkomst har betydelse för pensionsstorleken och en högre livsinkomst alltid resulterar i en större pension än en lägre livsinkomst. Då är incitamenten till förvärvsarbete och avancemang positiva — givet att avbrott för utbildning ger framtida avkastning i avancemang och högre löner.

Det mesta talar för att kvinnor länge än kommer att fortsätta att ta ett större ansvar än män för hem och barn. För att mildra konsekvenserna av en pensions— reform som går ut på att pensionen inte längre skall bestämmas av 15- och 30- årsreglema utan av livsinkomsten, har pensionsarbetsgruppen följande förslag till komplettering av vårdnadshavarens inkomster så länge barnet är under fyra år.

1) Utfyllnad av inkomsten till 75 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkra- de (för närvarande ca 120 000 kronor).

Kompensationen är större för vårdnadshavare med låga eller inga inkomster än för de med höga inkomster. De som har en årsinkomst som är större än 75 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade får ingenting i kompensation.

2) Alltid ett basbelopp till vårdnadshavaren. Alla som berörs får en lika stor kompensation.

3) Den vid barnets födelse aktuella fördkirapenninggrundande inkomsten blir den pensionsgrundande.

Med detta förslag blir kompensationen större till vårdnadshavare som har höga inkomster än till dem som har låga. För dem som inte har haft något förvärvsar- bete blir kompensationen mycket låg. Därutöver har diskuterats 4) Delad pensionsrätt mellan makar.

Förslagen 1), 2) och 3) innebär en subvention till vårdnadshavarna och en ökning av pensionskostnaderna som betalas av de förvärvsarbetandes löner. De som arbetar mer betalar till dem som arbetar mindre eller inte arbetar alls. De förra, som utöver sin egen försäkringsmässiga avgift betalar en skatt till pensionssystemet, får en förmåns/kostnadskvot' 1 systemet som är mindre an ett, de senare får en kvot som är större än ett. Även delad pensionsrätt mellan makar kan medföra en ökning av

pensionskostnaderna. Kvinnor lever i genomsnitt längre än män och män är äldre än kvinnor i de flesta äktenskap.

Eftersom vårdnadshavaren (i allmänhet kvinnan) kompenseras för den tid barnen är små, har alla fyra förslagen ett inbyggt incitament att förvärvsarbeta mindre. Men incitamentet är olika starkt i de olika fallen.

Föräldraförsäkringen i sin nuvarande form kompenserar den som stannar hemma, men uppmuntrar samtidigt till förvärvsarbete och karriär, eftersom kompensationen baseras på den tidigare förvärvsinkomsten. Pensionsarbetsgruppens förslag 3) (den tidigareföräldrapenninggrundande inkomsten blir den pensionsgrundande) förstärker den tendensen. Men också tendensen till att vilja skjuta upp sitt barnafödande tills inkomsten nått en viss höjd, förstärks. Den ålder då kvinnan föder sitt första barn har med åren förskjutits alltmera uppåt. I dag är i genomsnitt kvinnan drygt 26 år när hon föder sitt första barn. Allt fler kvinnor önskar etablera sig på arbetsmarkna- den, få ett bra jobb och en hyfsad inkomst innan de skaffar barn, eftersom denna inkomst ligger till grund för föräldrapenningen under ett års tid och eventuellt även för nästa barn om det föds inom 2,5 år, vilket numera allt fler barn gör. Reformer som spär på denna effekt, vilket reformförslag 3) gör, kan driva upp medelåldern vid födseln av första barnet. Detta skulle kunna inverka negativt på barnafödandet (ökad barnlöshet, färre barn per kvinna), och därmed kanske äventyra pensions- systemets ekonomi på sikt.

Incitamenten till att dra sig tillbaka från eller minska sitt engagemang på arbets— marknaden är starkast i alternativ 1) (utfyllnad av inkomsten till 75 % av genom- snittsinkomsten för samtliga försäkrade). Förvärvsarbete upp till en årsinkomst av 75 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade ger inte större pensionsrätt än inget förvärvsarbete alls. Den totala löneförmånen (dvs. kontantlön och framtida pensionsförmån) i inkomstintervallet blir lägre med än utan reformen (givet att inget annat ändras) . Många heltidsarbetande, dubbelarbetande mödrar blir utan kompensa- tion som vårdnadshavare. De är däremot med och betalar pensionsrätten åt dem som är hemma med barnen.

Förslag 2) (alltid ett basbelopp till vårdnadshavaren) ger alla vårdnadshavare samma kompensation oberoende av inkomst. De negativa incitamentseffekterna på förmånssidan är med en sådan reform förhållandevis små. Det finns också incita- ment till att tidigarelägga barnafödandet, eftersom den inbetalning (fiktiv eller verklig) som görs till pensionssystemet på basis av " gratispoängen" ger avkastning under en längre tid när den görs tidigt i livet än om den görs sent.

Delad pensionspoäng kan kanske ge männen incitament att uppmuntra kvinnan till att lönearbeta och att släppa fram mer jämlika löner. Det är ju så att lågt för- värvsdeltagande hos kvinnor och låga kvinnolöner slår tillbaka på månen vid en delning genom att deras egna pensioner blir lägre. Men delade pensionspoäng i ATP ger också, och kanske hellre, männen incitament till att vilja låta avtalspensioner och individuella löneavtal ta över en allt större del av det samlade försäkrings- skyddet och att minska den lagfästa försäkringens betydelse. Delad ATP—poäng och läst ATP-tak ger inte mycket i ATP-pensioner om några år. Då står kvinnorna där, visserligen med delade ATP-poäng, men med fortsatt låga pensioner, medan män-

nen försäkrat sig om motsatsen i kollektivavtal och individuella avtal.

Om pensionsrätten delas måste därför delningen gälla all pensionsrätt, inte bara ATP.

Pensionssystem är långsiktiga åtaganden och kan inte ändras över en natt. För dem som redan är inne i systemet måste det finnas övergångsregler. Pensions- arbetsgruppen föreslår en successiv nedtrappning av det gamla systemet. Varje årsklass får sina övergångsregler. Jag har beräknat vilka konsekvenser det refor- merade systemet skulle få på olika yrkeskategorier män och kvinnor som är födda mellan år 1944 och 1950. Skillnaden i pensionsuivå mellan det nuvarande systemet och det reformerade är i genomsnitt liten vare sig man är okvalificerad arbetare eller högre tjänsteman, man eller kvinna.

Data

Den empiriska analysen bygger på longitudinella data från Levnadsnivåundersök- ningen 1991 (LNU 91), Riksförsäkringsverkets poängdatabas och Statistiska central- byråns HINK-undersökningar. LNU 91 består av ett representativt urval av be- folkningen på 5 270 individer i åldersintervallet 18—75 år. Jag har undantagit jordbrukare och andra egna företagare. Då återstår 4 574 individer. 2 345 är kvinnor och 2 229 är män. Var och en av dessa har påförts uppgifter om sina ATP- poäng varje år från 1960—1990 och sina deklarerade förvärvsinkomster för vart och ett av åren 1979—1990. Det har skett genom samkörning med Riksförsäkrings- verkets poängdatabas, resp. Statistiska centralbyråns HINK—undersökningar.

1. Kvinnor har lägre pensioner än män

De flesta av dem som pensioneras i dag kan räkna med att få pension från minst tre olika håll, nämligen från folkpensionen, den allmänna tilläggspensionen (ATP) och avtalsförsäkringen. Folkpension får i princip alla som varit bosatta här en viss tid, oberoende av om de tidigare har haft inkomster eller ej och beloppet är i princip samma för alla (bestämmelserna har nyligen EG—anpassats). Pensionstillskott får de som har låg eller ingen ATP. De som har låga inkomster (pensioner) kan dessutom få bostadstillägg. Utöver folkpension får de som har förvärvsarbetat ATP. Storleken på ATP beror på hur stora inkomster man tidigare har haft. ATP och folkpension är fastställda i lag och utgör det huvudsakliga pensionsskyddet för de allra flesta. Ovanpå folkpension och ATP har också flertalet löntagare en avtalsbestämd till- läggspension, dvs. en pension som har bestämts i förhandlingar mellan arbetsmark- nadens parter. Avtalspensionema är liksom ATP inkomstrelaterade. De komplette- rar den allmänna pensionen från folkpension och ATP. Folkpension och ATP tillsammans är i normalfallet ungefär 65 % av en persons tidigare inkomster upp till det s.k. ATP—taket (7,5 basbelopp eller 258 000 kronor år 1993). Avtalspensio- nen ger ytterligare omkring 10 % av slutlönen. De flesta avtalsförsäkringar (undan- taget är LO-kollektivets avtalspensioner) ger dessutom pension på inkomster som ligger över den nivå som är pensionsgrundande för ATP.

Fyra avtalspensionssystem täcker tillsammans mer än 90 % av den svenska arbetsmarknaden. Dessa är STP för kollektivanställda inom privat sektor, ITP för tjänstemän inom privat sektor, statlig tjänstepension för statligt anställda och kom- munal tjänstepension för anställda i kommun och landsting. Därutöver har koopera- tionen, bankanställda, försäkringsanställda, journalister och några grupper till snarlika pensionslösningar.

Den som vill kan komplettera sitt pensionsskydd ytterligare med t.ex. individuella pensionsförsäkringar i privata försäkringsbolag.

Kvinnor har i genomsnitt en lägre pension än vad mån har. Kvinnors lägre pensio- ner beror för det första på att både ATP och avtalspensionema grundas på lönearbe- te. Hemarbete ger ingen pensionsrätt. Kvinnor delar sin tid mellan hemarbete och

lönearbete i betydligt större utsträckning än vad mån gör. Orsaken är förstås att de tar mer ansvar för hem och barn. Enligt SCB:s undersökning av hushållens tidsan— vändning (Levnadsförhållanden, 1992) arbetar män och kvinnor ungefär lika mycket om man ser till både hemarbete och förvärvsarbete. Men arbetet fördelas helt olika på hemarbete och förvärvsarbete. Männens förvärvsarbete tar i genomsnitt 41 timmar och hemarbetet 20 timmar i veckan. Kvinnorna ägnar i genomsnitt 27 timmar i veckan åt förvärvsarbete och 33 timmar åt hemarbete.

För det andra beror kvinnors lägre pensioner på att deras inkomster av lönearbe- te i genomsnitt är lägre än mäns. Detta beror inte bara på att kvinnor deltidsarbetar mer än vad mån gör och arbetar i färre år än män, utan också på att deras timlöner i genomsnitt är lägre än mäns. Män har ofta karriäryrken med en brant löneutveck— lingsprofil, medan kvinnor framför allt arbetar inom låglöneyrken med en svagare löneutveckling. Det finns en del som talar för att löneskillnaderna kan bli större i framtiden. Den solidariska lönepolitiken får allt mindre betydelse och det kan innebära att skillnaderna i lön mellan låglöneyrken och andra yrken kommer att öka. Det kan i sin tur leda till större löneskillnader mellan kvinnor och män. Kvinnors lägre löner kan också bero på att de diskrimineras vid lönesättning och anställning.

Kvinnors lägre löner och färre år i marknadsarbete resulterar i att de får lägre pensioner än männen. Därutöver finns en tredje orsak som i det individuella fallet kan vara väl så betydelsefull, nämligen att reglerna för hur pensionen bestäms inte är neutrala ur fördelningssynpunkt. Vissa pensionsregler gynnar ett bestämt arbets- marknadsbeteende. Huruvida de gynnar eller missgynnar kvinnor undersöks närma— re i avsnitt 3.

* Pensionen grundas på lönearbete. Hemarbete ger ingen pensionsrätt.

* Inkomster från lönearbete är i genomsnitt lägre för kvinnor på grund av i) deltidsarbete ii) lägre timlöner iii) färre år i förvärvslivet.

* Pensionssystemen ärinte fördelningsmässigt neutrala. Pensionsreglerna gynnar vissa arbetsmarknadsbeteenden framför andra.

1.1. Pensionsinkomster år 1990

Den sammanlagda ålderspensionen från folkpensionen (inkl. pensionstillskott) , ATP och avtalsförsäkringen var år 1990 i genomsnitt 63 000 kronor för kvinnor, men 105 000 kronor för män (Levnadsförhållanden, 1993). Männen fick nästan 70 % mer i pension än vad kvinnorna fick. (Skillnaderna blir mindre om vi tar med de kommunala bostadstilläggen.) 15 % av pensionärerna hade inte någon annan pension än folkpensionen och av dem var hela 90 % kvinnor. Två tredjedelar av männen hade avtalspension vid sidan av folkpension och ATP, men bara 44 % av kvinnor— na. Detta framgår av tabell 1.1 som visar genomsnittlig pensionsinkomst för dem

som var pensionärer år 1990 och således födda mellan omkring år 1900 och år 1925.

Tabell 1.1 Genomsnittlig pensionsinkomst år 1990 för pensionärer 65 år och äldre samt andel pensionärer med resp. pensionsförmån. Redovisning efter kön och

pensionsförmån

Pensionsförmån Män Enbart folkpension

Andel 4,2 Medelbelopp 41 100 Folkpension + AIP

Andel 29,2 Medelbelopp 82 200 Folkp + ATP + ITP/SIP

Andel 45,1 Medelbelopp 116 800 Folkp + ATP + statlig tjänstepension Andel 14,6 Medelbelopp 126 700 Folkp + AIP + kommunal tjänstepension Andel 6,8 Medelbelopp 120 100 Samtliga

Medelbelopp 105 200 Antal pensionärer 646 000

Källa: Levnadsförhållanden (1993), sid. 166.

Kvinnor

22,8 40 800

33,0 53 100

17,0 78 200

12,2 91 000

15,0 78 700

63 000 871000

Alla

14,9 40 800

31,4 64 600

28,9 103 800

13,3 107 800

11,5 89 200

91000 1517000

Från ATP och avtalsförsäkringama (dvs. pensioner utöver grundskyddet som är folkpension och pensionstillskott) fick kvinnor i genomsnitt 35 % av vad männen fick. Skillnaderna mellan mäns och kvinnors pensioner är större bland de riktigt gamla pensionärerna. Bland de yngre har kvinnorna förvärvsarbetat mera. De kvinnor som år 1990 var 75—79 år gamla hade i genomsnitt en inkomstrelaterad pension som var 34 % av vad männen hade, medan de som var tio år yngre fick en pension som var 42 % av vad männen fick. Detta framgår av tabell 1.2.

Tabell 1.2 Genomsnittlig pension år 1990 från ATP och avtalsförsäkringen i olika åldersgrupper

ATP och avtalspension

Ålder

65—69 70—74 75—79 80—89 65— Män 75 700 76 800 61 700 34 400 64 100 Kvinnor 31 600 28 700 20 700 11 600 22 200 (Kv/Män) Procent 41,7 37,4 33,5 33,7 34,6

Källa: Levnadsförhållanden 1993, egna beräkningar.

2. Mindre skillnader i de yngre generationerna

Skillnaderna i pension kommer att vara mindre när de kvinnor som nu är ute på arbetsmarknaden går i pension. Kvinnor i de yngre generationerna har förvärvs- arbetat i mycket större utsträckning än vad kvinnor i den äldre generationen har gjort. De tjänar därför in pensionsrätt i mycket större utsträckning. Men kvinnorna kan bara få lika stora pensioner som männen om deras arbetsmarknadsbeteende är en exakt spegling av männens.

Vi kan få en uppfattning om hur ATP:n för de kvinnor som nu förvärvsarbetat kan komma att utvecklas genom att studera deras förvärvade ATP-poäng och jämföra dem med männens. Det gör jag på tre olika sätt.1

Det ena är att jag jämför antalet ATP-poäng som personer födda olika är har tjänat in fram till och med en viss ålder. Storleken på ATP beror av antalet ATP— poäng. Dessa kan tjänas in från 16 års ålder och de beräknas på förvärvsinkomster mellan 1 och 7,5 basbelopp. ATP-poängen för ett år fås genom att dividera det årets pensionsgrundande inkomst med basbeloppet för året. Högsta möjliga ATP-poäng per år är 6,5.

Det andra är att jag jämför antalet intjänade år i ATP som personer födda olika år har vid en viss ålder. Pensionsstorleken beror på antalet intjänade år. Det krävs normalt 30 år för att få hel pension från ATP. Har man bara hälften så många år, får man halv pension osv. För personer födda före 1924 krävs dock ett mindre antal år än 30 för hel pension.

Det tredje är att jag jämför hur stor ATP-pension som tjänats in vid en viss ålder av personer som är födda olika är. Med intjänad ATP vid en viss tidpunkt menas den årliga pension som de ATP-poäng som individen har tjänat in tills dess be— rättigar henne eller honom till. Den årliga pensionen från ATP bestäms på följande sätt:

' Jag har gjort detta också i en tidigare studie (Ståhlberg, 1990a), men då bara haft tillgång till ATP-poängen för åren 1960—1981.

ATP = 0,60 * t/N * p,, * årets basbelopp

t/N $ 1

där t = antal intjänade år i ATP. t måste vara större än 3 för att berättiga till pension från ATP N = antal ATP-år som krävs för full pension pls = medelvärdet av de 15 bästa ATP-poängen, eller om det inte finns så många som 15 år med ATP-poäng, medelvärdet av samtliga ATP-poäng.

Beräkningarna av olika individers medelpoäng, antal poängår och intjänad ATP har gjorts på ett representativt urval av befolkningen. Jag har använt urvalet från Levnadsnivåundersökningen 1991 (se Fritzell & Lundberg, 1993). Det består av 5 270 individer i åldersintervallet 18—75 år. Jag har undantagit jordbrukare och andra egna företagare. Då återstår 4 574 individer. 2 345 är kvinnor och 2 229 är män. Var och en av dessa har påförts uppgifter om sina ATP-poäng åren 1960—1990. Det har skett genom samkörning med Riksförsäkringsverkets poäng— databas. Resultaten från beräkningarna redovisas i tabellerna 2.1—2.10 nedan.

2.1. Medelpoängen i ATP i olika åldrar och kohorter

Tabell 2.1 Genomsnittlig ATP-poäng i olika åldrar och kohorter. Kvinnor

Födelseår

1916 1918 1920 1922 1924

1926 1928 1930 1932 1934

1936 1938 1940 1942 1944

1946 1948 1950 1952 1954

1956 1958 1960 1962

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara

Ålder 25

0,75 0,79 0,96 0,85 1,16

0,97 1,28 1,39 1,95 2,04

2,01 1,87 1,78 2,01

30

0,37 0,91 0,59

1,02 L02 1,25 1,32 1,63

1,33 1,81 1,62 2,24 2,29

2,10 2,17 2,38

35

0,37 0,34 0,52 1,25 0,77

1,20 1,25 1,51 1,59 1,86

1,67 1,96 1,79 2,36 2,48

40

0,52 0,77 1,08

0,55 0,63 0,93 1,49 1,10

1,56 1,70 1,69 1,91 2,12

1,95 2,19 2,06

45

0,67 0,65 0,86 1,13 1,50

1,09 1,02 1,40 1,80 1,34

1,98 2,04 1,78 2,16 2,39

50

0,88 0,95 1,19 1,34 1,91

1,53 1,45 1,84 2,04 1,56

2,15 2,32 2,02

55

1,18 1,19 1,43 1,75 2,36

1,76 1,63 2,01 2,16 1,81

stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel. Källa: Egna beräkningar 1993.

60 64

1,47 1,56 1,38 1,44 1,71 1,75 2,01 2,05 2,50 2,56

1,84 1,86 1,75 2,14

Tabell 2.2 Genomsnittlig ATP-poäng i olika åldrar och kohorter. Män

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 2,83 3,32 3,61 3,80 3,87 1918 3,36 3,70 3,87 4,03 4,01 1920 2,94 3,47 3,86 4,04 4,23 4,24 1922 3,03 3,46 3,71 3,96 4,07 4,05 1924 3,07 3,33 3,61 3,92 4,014,07 1926 2,58 3,06 3,34 3,64 3,81 3,84 3,88 1928 2,98 3,47 3,72 3,89 3,95 4,01 1930 2,24 3,02 3,50 3,83 4,05 4,12 4,21 1932 2,14 2,75 3,39 3,67 3,90 3,96 1934 2,92 3,69 4,07 4,34 4,43 4,51

1936 1,57 2,70 3,17 3,73 4,03 4,11 1938 1,82 2,48 3,13 3,55 3,71 3,85 1940 1,78 3,05 3,47 3,82 3,97 4,11 1942 1,77 2,79 3,60 3,96 4,24 1944 1,85 2,70 3,21 3,44 3,70

1946 1,76 2,50 3,15 3,43 1948 1,83 2,65 3,07 3,45 1950 1,94 2,91 3,36 3,73 1952 2,12 2,75 3,22 1954 2,38 3,06 3,48

1956 2,21 2,80 1958 1,70 2,33 1960 2,19 2,98 1962 2,00

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 2.3 Genomsnittlig ATP-poäng i olika åldrar och kohorter. Kvinnors poäng i procent av mäns

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 23,8 26,6 32,7 38,6 40,2 1918 19,4 25,6 30,9 34,2 36,0 1920 17,8 24,8 30,7 35,3 40,5 41,3 1922 25,5 32,6 36,1 44,1 49,3 50,6 1924 35,1 45,2 53,0 60,3 62,3 63,0 1926 14,4 18,0 32,5 42,0 46,3 47,8 47,9 1928 11,4 18,1 27,5 37,3 41,1 43,6 1930 16,6 17,3 26,7 36,5 45,5 48,9 50,8 1932 42,7 45,6 44,1 49,0 52,4 54,6 1934 20,2 21,0 27,0 30,9 35,2 40,2

1936 47,8 37,7 37,7 42,0 49,1 52,4 1938 43,5 41,3 40,0 47,9 54,9 60,2 1940 53,9 40,9 43,5 44,4 44,9 49,1 1942 48,1 47,2 44,2 48,1 50,9 1944 62,5 60,2 58,0 61,7 64,5

1946 55,4 53,1 53,0 56,9 1948 70,1 68,2 63,9 63,6 1950 71,6 55,8 53,4 55,2 1952 92,1 81,2 73,3 1954 85,8 75,1 71,2

1956 91,0 74,8 1958 110,1 92,9 1960 81,1 80,1 1962 100,2

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

I tabell 2.1—2.3 kan vi studera utvecklingen av kvinnors och mäns medelpoäng i ATP. En persons medelpoäng i en viss ålder är medelvärdet av hans eller hennes samtliga ATP-poäng i den åldern. De som är födda 1916 kan inte ha varit med i

systemet förrän tidigast från 44 års ålder. De som är födda 1918 kan ha varit med tidigast från 42 års ålder, födda 1920 tidigast från 40 års ålder, osv. Bara de som är födda 1944 och senare kan vara med redan från 16 års ålder.

Inte oväntat stiger medelpoängen med ålder och födelseår hos både kvinnor och män. Yngre generationers kvinnor har emellertid högre medelpoäng i förhållande till män än vad äldre generationers kvinnor hade i samma ålder. När till exempel de kvinnor som var födda 1930 var 30 år gamla var deras medelpoäng i ATP 16,6 % av de lika gamla männens poäng. När de kvinnor som var födda 1940, alltså tio år senare, var 30 år hade de en medelpoäng som var 40,9 % av männens. Kvinnor som var födda 1960 hade en medelpoäng när de var 30 år som var 80,1 % av männens i samma ålder.2

De som är födda mellan 1916 och 1926 är pensionärer i dag. Bland dem hade kvinnorna tjänat in knappt hälften så många ATP-poäng som männen när de gick i pension. Kvinnor födda i början på 1940-talet hade tjänat in hälften så många poäng som männen redan när de var 45 år.

Vi ser av tabell 2.3 att skillnaden mellan mäns och kvinnors medelpoäng i ATP är minst vid 25 års ålder. Därefter ökar skillnaden. Kvinnors poäng i procent av mäns poäng minskar mellan 25 och 35—39 års ålder (i familjebildande och barnafö- dande åldrar). Först därefter (från 35—40-årsåldern) stiger kvinnornas andel. Det tyder på att kvinnorna från att ha gått ned i arbetstid under småbamsåren nu ökar sitt förvärvsarbete.

2 Uppgifterna överensstämmer inte helt med den tidigare studien (Ståhlberg, 1990a). Det beror på att det då saknades ATP-poäng för åren 1965 och 1966.

2.2. Antal intjänade år i ATP

Tabell 2.4 Genomsnittligt antal intjänade år i ATP i olika åldrar och kohorter. Kvinnor

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 1,1 4,1 7,7 11,614,2 1918 1,3 3,6 6,9 10,513,1 1920 0,4 2,4 5,2 8,4 12,014,3 1922 1,3 4,1 7,1 10,6 14,718,0 1924 2,5 5,9 10,1 14,8 19,4 22,9 1926 0,5 2,4 5,2 8,9 13,0 17,2 20,0 1928 1,1 2,8 5,7 9,4 13,5 17,2 1930 0,4 1,9 4,4 7,8 12,3 16,8 21,3 1932 1,3 3,5 6,1 9,3 13,4 17,6 1934 2,1 3,7 6,2 9,7 13,7 18,0

1936 1,1 3,5 5,8 8,9 12,8 17,0 1938 2,0 3,5 5,8 9,2 13,3 17,9 1940 3,3 5,4 7,7 10,9 14,8 19,1 1942 3,7 5,9 9,0 13,2 17,8 1944 4,6 7,6 11,2 15,8 20,8

1946 3,9 6,2 9,8 14,1 1948 4,4 8,2 12,3 16,7 1950 4,7 8,5 12,6 17,1 1952 5,2 9,1 13,3 1954 5,5 9,6 14,0

1956 6,6 10,9 1958 6,6 11,1 1960 6,4 10,9 1962 5,8

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 2.5 Genomsnittligt antal intjänade år i ATPi olika åldrar och kohorter. Män

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 1,8 6,5 11,2 15,819,5 1918 4,0 8,8 13,4 18,2 21,9 1920 0,9 5,4 10,0 14,7 19,3 22,5 1922 2,8 7,6 12,4 17,4 22,3 26,0 1924 4,6 9,0 13,4 18,1 22,8 26,4 1926 2,0 7,0 11,8 16,8 21,8 26,7 30,4 1928 3,9 8,7 13,5 18,4 23,3 28,3 1930 1,0 5,9 10,7 15,5 20,4 25,4 30,3 1932 2,3 6,4 10,7 15,4 20,1 24,9 1934 4,4 9,2 14,1 19,1 24,0 29,0

1936 1,4 5,8 10,3 14,8 19,7 24,5 1938 3,5 7,8 12,5 17,2 21,9 26,7 1940 4,1 8,7 13,2 18,0 23,0 27,9 1942 4,6 8,7 13,4 18,2 23,1 1944 6,4 11,0 15,7 20,2 25,0

1946 6,3 10,5 15,2 19,9 1948 5,3 9,7 14,2 18,9 1950 5,7 10,6 15,3 20,2 1952 6,3 10,7 15,4 1954 6,3 11,1 15,9

1956 5,8 9,9 1958 5,7 9,7 1960 6,8 11,3 1962 5,5

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 2.6 Genomsnittligt antal ATP-år i olika åldrar och kohorter. Kvinnors ATP- år i procent av mäns

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 58,3 62,7 68,5 73,3 73,1 1918 32,9 40,8 51,6 57,6 59,6 1920 41,7 45,1 51,9 57,1 61,9 63,5 1922 44,4 53,2 57,3 61,0 65,9 69,4 1924 54,6 65,2 75,2 82,1 85,186,9 1926 26,9 34,8 44,3 53,1 59,6 64,4 65,6 1928 28,3 31,9 42,3 51,0 57,7 60,6 1930 36,1 31,4 40,8 50,5 60,1 66,3 70,3 1932 58,8 55,5 56,5 60,4 66,5 70,6 1934 46,5 39,8 44,2 50,6 57,1 62,1

1936 77,0 60,4 56,0 59,8 64,8 69,3 1938 57,0 45,3 46,6 53,2 60,6 67,1 1940 82,1 61,9 58,7 60,5 64,4 68,7 1942 79,9 67,7 67,2 72,3 76,9 1944 72,3 68,8 71,2 78,2 83,3

1946 62,2 58,9 64,7 70,9 1948 82,5 84,0 86,3 88,4 1950 82,5 80,5 82,0 84,9 1952 81,8 85,5 86,7 1954 87,7 87,0 88,0

1956 115,3 109,3 1958 115,8 114,4 1960 94,4 96,2 1962 105,3

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Mönstret är likartat när det gäller antalet ATP-år, vilket kan studeras i tabell 2.4—2.6. Med antal ATP-år menas hur många år en person har haft ATP-grund- ande inkomster. Antalet ATP—år stiger med ålder och födelseår hos både män och

kvinnor. Yngre generationers kvinnor har fler intjänandeåri förhållande till män än vad äldre generationers kvinnor hade i samma ålder. När de kvinnor som var födda 1930 var 30 år gamla var deras antal ATP—år 36,1 % av männens. Antalet ATP- år i samma ålder hos 1940 års kvinnor var 61,9 % av männens. Kvinnor födda år 1960 hade nästan lika många intjänade år i ATP som männen när de var 30 år. Skillnaderna är mindre nu när vi jämför intjänade år än då vi jämförde ATP-poäng- en. Det beror på att det bara behövs ett basbelopp för att kvalificera sig för ett helt intjänandeår, så att även den som deltidsarbetar under året får ett helt intjänandeår.

Kvinnor födda mellan 1916 och 1926 hade när de pensionerades i genomsnitt 70 % av det antal intjänandeår som männen hade. Det var ungefär lika stor andel som kvinnor födda i början på 1940-talet hade redan när de var 45 år.

Vi ser också av tabell 2.6 att kvinnors ATP-år i procent av mäns minskar mellan 25 och 35 års ålder för dem som är födda före 1944, men att de som är födda senare minskar sin andel bara mellan 25 och 30 års ålder. Därefter stiger den. Deras poängandel sjunker dock ytterligare några år, vilket tyder på att många arbetar deltid.

I tabell 2.7 visas också det antal ATP-år som är (teoretiskt) möjligt i en viss ålder, samt det antal år som krävs för att få hel ATP. Till exempel får 1926 års män i genomsnitt hel pension från ATP, eftersom de har tjänat in något mer än vad som behövs för hel pension. 1926 års kvinnor får i genomsnitt två tredjedelar av hel pension. De har i genomsnitt 20 poängår när de går i pension. Men det krävs 30 år för att få en oavkortad pension från ATP.

År 1990 hade kvinnor födda år 1944 (och som därför tillhör den första genera- tion som kan tjäna in ATP-poäng redan från 16 års ålder) 20,8 ATP-år i genom- snitt. De lika gamla männen hade 25. I genomsnitt borde de alla, både män och kvinnor, kunna få ihop de nödvändiga 30 åren. Kvinnor arbetar i färre år än män, men de avbrott som inte berättigar till poängår i ATP har blivit färre med tiden. Föräldrapenning, sjukpenning, arbetslöshetsersättning m.m. är pensionsgrundande i ATP (men har inte alltid varit det). Den som deltidsarbetar under året får ändå ett helt poängår. Det enda kravet är att inkomsten under året skall överstiga ett basbe—

lopp.

Tabell 2.7 Maximalt antal möjliga ATP-år i olika åldrar och kohorter

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64 Ant år för

hel ATP 1916 2 7 12 17 21 22 1918 4 9 14 19 23 24 1920 1 6 11 16 21 25 26 1922 3 8 13 18 23 27 28 1924 5 10 15 20 25 29 30 1926 2 7 12 17 22 27 31 30 1928 4 9 14 19 24 29 30 1930 1 6 11 16 21 26 31 30 1932 3 8 13 18 23 28 30 1934 5 10 15 20 25 30 30 1936 2 7 12 17 22 27 30 1938 4 9 14 19 24 29 30 1940 6 11 16 21 26 31 30 1942 8 13 18 23 28 30 1944 10 15 20 25 30 30 1946 10 15 20 25 30 1948 10 15 20 25 30 1950 10 15 20 25 30 1952 10 15 20 30 1954 10 15 20 30 1956 10 15 30 1958 10 15 30 1960 10 15 30 1962 10 30

2.3. Intjänad pensionsrätt

Tabell 2.8 Genomsnittlig intjänad ATP (uttryckt i basbelopp) i olika åldrar och kohorter. Kvinnor

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 0,00 0,15 0,31 0,54 0,66 1918 0,06 0,17 0,33 0,48 0,56 1920 0,00 0,10 0,24 0,42 0,58 0,65 1922 0,00 0,16 0,32 0,50 0,64 0,72 1924 0,10 0,25 0,47 0,68 0,83 0,90 1926 0,00 0,06 0,17 0,35 0,51 0,60 0,64 1928 0,02 0,08 0,19 0,36 0,51 0,61 1930 0,00 0,05 0,13 0,30 0,50 0,66 0,78 1932 0,00 0,14 0,29 0,47 0,61 0,72

1934 0,04 0,09 0,18 0,32 0,47 0,59 1936 0,00 0,12 0,22 0,35 0,53 0,69 1938 0,04 0,11 0,21 0,40 0,59 0,78 1940 0,07 0,15 0,27 0,43 0,56 0,69 1942 0,07 0,18 0,33 0,53 0,72

1944 0,12 0,28 0,46 0,65 0,82 1946 0,10 0,20 0,37 0,55 1948 0,12 0,32 0,52 0,70 1950 0,14 0,31 0,48 0,66 1952 0,20 0,44 0,66

1954 0,24 0,46 0,71 1956 0,27 0,48 1958 0,26 0,50 1960 0,25 0,50 1962 0,24

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 2.9 Genomsnittlig intjänad ATP (uttryckt i basbelopp) i olika åldrar och kohorter. Män

Födelseår Ålder

25 30 35 40 45 50 55 60 64 1916 0,00 0,62 1,16 1,591,7O 1918 0,34 0,82 1,30 1,59 1,67 1920 0,00 0,46 0,96 1,41 1,571,62 1922 0,00 0,59 1,00 1,33 1,461,50 1924 0,30 0,65 1,05 1,24 1,331,38 1926 0,00 0,43 0,80 1,14 1,27 1,321,35 1928 0,22 0,61 1,00 1,26 1,35 1,39 1930 0,00 0,36 0,75 1,16 1,34 1,41 1,47 1932 0,00 0,39 0,73 1,07 1,21 1,32 1934 0,27 0,70 1,18 1,43 1,51 1,55 1936 0,00 0,33 0,70 1,08 1,32 1,41 1938 0,14 0,42 0,81 1,16 1,31 1,38 1940 0,16 0,54 0,94 1,25 1,38 1,48 1942 0,17 0,50 0,94 1,29 1,46 1944 0,23 0,60 0,99 1,23 1,35 1946 0,24 0,58 0,95 1,18 1948 0,20 0,56 0,92 1,17 1950 0,22 0,63 1,01 1,29 1952 0,30 0,63 0,99 1954 0,32 0,68 1,08 1956 0,30 0,63 1958 0,24 0,52 1960 0,32 0,69 1962 0,26

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 2.10 Genomsnittlig intjänad ATP i olika åldrar och kohorter. Kvinnors intjänade ATP i procent av mäns

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 0,00 24,1 27,1 34,2 38,9 1918 17,4 20,2 25,1 30,2 33,6 1920 0,00 22,5 25,2 30,0 37,14o,2 1922 0,00 27,5 32,3 37,2 44,2 48,1 1924 31,9 37,7 45,1 54,5 62,2 65,5 1926 0,00 14,4 21,9 30,5 40,4 45,7 47,7 1928 8,2 12,8 18,8 28,2 37,7 43,9 1930 0,00 12,7 17,1 25,6 37,4 46,8 52,9 1932 0,00 36,7 40,4 44,2 50,5 54,6 1934 13,5 12,2 15,6 22,7 30,9 38,3

1936 0,00 35,1 30,8 32,5 40,4 49,0 1938 28,4 26,2 25,5 34,2 44,9 56,4 1940 43,0 27,3 28,7 34,2 40,2 46,6 1942 41,9 36,3 35,0 41,0 49,5 1944 50,9 46,2 46,2 52,7 61,2

1946 39,7 34,0 38,9 46,9 1948 62,1 57,9 57,0 59,6 1950 63,4 49,6 47,8 50,8 1952 68,3 70,2 66,3 1954 76,5 68,2 65,2

1956 90,6 75,5 1958 107,2 96,2 1960 78,5 71,8 1962 92,3

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

I tabell 2.8—2. 10 har jag beräknat hur stor pension individen har tjänat in vid olika tidpunkter. Den intjänade pensionen vid ett visst tillfälle är den årliga pension som de ATP-poäng individen har tjänat in tills dess, berättigar honom eller henne till.

Vi tänker oss att personen vid beräkningstillfället inte tjänar in fler pensionspoäng än vad han eller hon redan har gjort och beräknar hur stor årlig ATP-pension personen då skulle få. Det ger oss en samlad bild av hur män och kvinnor i olika kohorter bygger upp sin pension.

Yngre generationers kvinnor har tjänat in en större ATP i förhållande till vad mån har tjänat in, än vad äldre generationers kvinnor har gjort i samma ålder. De kvinnor som var födda år 1930 hade i genomsnitt inte tjänat in någon ATP alls när de var 30 år. De nådde i allmänhet inte upp till de tre poängår som krävs för att få rätt till ATP. De kvinnor som var födda 10 år senare hade tjänat in en ATP när de var 30 år som var 27 % av männens. De som var födda 1950 hade tjänat in hälften så stor ATP som männen, när de var 30 och de som var födda 1960 hade tjänat in 70 % av vad männen hade gjort.

De kvinnor som är födda 1916—1926 har i genomsnitt en ATP som är ungefär 45 % av männens i samma åldrar. Kvinnor födda på 1940-talet hade redan i 45- årsåldem tjänat in en ATP som var ungefär 50 % av vad männen tjänat in i samma ålder.

Kvinnorna — i varje fall de generationer som är födda fram till mitten av 1950— talet — ligger redan tidigt efter männen. Under småbarnsåren mellan 25 och 35—39 års ålder minskar kvinnors intjänade ATP i procent av männens. Männen drar ifrån. Från 35—40-årsåldern stiger kvinnornas procentandel. De knappar in på månen, men det går långsamt. Till exempel hade kvinnor födda 1944 först vid 40 år ungefär samma procentandel som de hade vid 25 års ålder. Kvinnor födda 1950 hade när de var 40 inte nått upp till samma procentandel som vid 25 år. Då hade de en intjänad ATP som var 63 % av mäns, vid 40 år var den drygt 50 %.

2 .4 Uppsummering

Således har senare generationer, både män och kvinnor, fler poängår, fler pensions- poäng och större intjänad ATP i en bestämd ålder än vad tidigare generationer har haft. Kvinnor har åren 1960—1990 i stort sett ökat sin andel vad gäller både antalet poäng, antalet poängår och intjänad ATP. De kvinnor som i mina beräkningar är födda 1916—1926 och nu är pensionärer har tjänat in en ATP som i genomsnitt är ungefär 45 % av vad männen tjänat in. De som ännu inte är tillräckligt gamla för att få pension har möjlighet att tjäna in ytterligare pensionsrätt. För dessa generatio— ner gäller att mellan 25 och 35—39 års ålder minskar kvinnornas intjänade ATP i procent av mäns. Först därefter (från 35—40-årsåldern) stiger procenttalet igen. Efter svackan i småbarnsåren har kvinnor födda 1944 som mest en intjänad ATP som är ca 60 % av männens intjänade ATP i samma ålder och födelsegrupp. De är då 45 år. Motsvarande procenttal för kvinnor födda 1948 är också 60, men de är då 40 år. Intjänad ATP hos yngre generationers kvinnor ligger närmare männens än vad som gäller för äldre generationer, men den ligger fortfarande betydligt under mämrens. Lika stora pensioner som männen kan kvinnorna bara få om deras arbets- marknadsbeteende är en exakt spegling av männens.

3. Har reglerna i ATP gynnat kvinnorna?

15— och 30-årsreglerna i ATP (att pensionen bestäms av de 15 bästa inkomståren och att 30 år med ATP-poäng räcker för att få full pension) är mest förmånliga för dem som har sina pensionsgrundande inkomster ojämnt fördelade över livet och inte arbetar i så många är, mindre förmånliga för dem som har en lång yrkes- verksam period och en relativt jämn utveckling av de ATP—grundande inkomsterna. En flack inkomstprofil ger en mycket lägre pension än en ojämn och brant inkomst- profil, trots att livsinkomsterna kan vara lika stora. Lägst pension i förhållande till livslönen får de som arbetar större delen av sitt vuxenliv och har en svag löneut- veckling över tiden. Det mönstret kan vi hitta hos låginkomsttagare, både bland män och kvinnor. Avancemang och karriär, som är vanligare bland män än bland kvinnor, ger en brant inkomstprofil. Kvinnor varvar deltidsarbete med heltidsarbete mer än vad mån gör och kan den vägen få en både ojämn och brant inkomstutveck- ling. Frågan är om detär män eller kvinnor som har störst glädje av 15-årsregeln.

De första generationerna som fick ATP kunde inte dra fördel av 15- och 30- årsreglema. För dem var det nämligen inte möjligt att tjäna in fler är än 15 i ATP, varför deras pension måste beräknas på genomsnittspoängen av alla år. Det är först de som pensionerats efter 1974 som kan ha haft ATP—grundande inkomster i mer än 15 år. Bara de som är födda senare än 1924 kan ha haft ATP-grundande inkom- ster i fler år än vad som krävs för hel pension. Den första generation som haft möjlighet att tjäna in ATP-poäng redan från 16 års ålder och på vilken 15- och 30- årsregeln kan tillämpas fullt ut, är den generation som är född 1944. Den och några efterföljande kohorter har jag tittat närmare på för att se om vi kan urskilja några skillnader i ATP-poängmönstret i olika yrkeskategorier. Vilka har ojämnt fördelade ATP-poäng och vilka har en platt ATP-poängprofil?

3.1. Poängutvecklingen i olika yrkeskategorier

Undersökningspopulationen är nu enbart de löntagare i LNU-urvalet som är födda mellan åren 1944 och 1950. Antalet observationer i den gruppen är 714. År 1990 är dessa personer mellan 40 och 46 år gamla. Jag har delat in dem i fem olika kategorier: högre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå, lägre tjänstemän, kvalifice- rade arbetare och okvalificerade arbetare. Klassificeringen avser år 1991. Katego- riindelningen inklusive utbildningskrav och några typiska yrken inom varje grupp presenteras i tabell 3.1.

Tabell 3.1 Kategoriindelning samt kvalifikationsgrad och exempel på typiska yrken inom varje kategori

Socioekonomisk Normala Exempel på yrken kategori utbildningskrav utöver grundskola

Högre tjänstemän minst sex år civiling, byrådirektör, läkare

Tjänstemän på tre men ej sex år gymnasieing, sjuksköterska, mellannivå mellanstadielärare

Lägre tjänstemän mindre än tre år kontorist, sekreterare,

byråassistent Kvalificerade minst två år svetsare, byggnadssnickare arbetare undersköterska

Okvalificerade mindre än två år vårdbiträde, städare, arbetare affärsbiträde

Källa: Fritzell & Lundberg (1993), sid. 9.

Jag jämför utvecklingen av ATP-poängen 1966—1990 för män och kvinnor och för de olika yrkeskategoriema.l I figur 3.1 har jag beräknat hur många ATP-poäng som män resp. kvinnor i genomsnitt har tjänat in vart och ett av åren. Skillnaderna i

' År 1966 är alla minst 16 år, vilket är det första år som pensionsrätt kan tjänas in.

inkomstmönstret är mycket tydliga. Kvinnorna har i genomsnitt en betydligt lång- sammare poängutvecklig än männen. År 1966 då alla i undersökningen var mellan 16 och 22 år gamla, tjänade varken män eller kvinnor in särskilt många ATP—poäng. Kvinnorna tjänade det året i genomsnitt in 0,43 poäng, männen 0,69 poäng. År 1976, 10 år senare, tjänade kvinnorna i genomsnitt in 1,68 ATP-poäng, medan männen tjänade in betydligt mer, 3 ,92 poäng. Det var 2,3 gånger mer än kvinnornas poäng. År 1990 hade kvinnorna i genomsnitt en årsinkomst som motsvarade 3,36 ATP-poäng och männen en inkomst på 4,99 poäng. De var då mellan 40 och 46 år gamla.

Figur 3.1 Genomsnittlig årlig ATP-poäng 1966—1990 för män resp. kvinnor födda 1944—1950

ALLA

4

Basbelopp (»

66 70 75 80 85 90 __ Män _. Kvinnor

Källa: Egna beräkningar 1993.

I figur 3.2 har jag beräknat hur många ATP-poäng som män i de fem olika yrkeska— tegoriema tjänat in vart och ett av åren 1966—1990. Den brantaste poängprofilen har de som tillhör gruppen högre tjänstemän. Deras årliga ATP-poäng har i genomsnitt utvecklats från 0,44 är 1966 till 6,00 år 1990. År 1975 då de var mellan 25 och 31

år gamla, tjänade de in en ATP-poäng på 3,81. Tjänstemän på mellannivå har den näst brantaste profilen. Sämst utveckling har okvalificerade arbetare. De har en flack lönekurva. Deras årliga ATP-poäng har i genomsnitt utvecklats från 0,64 år 1966 till 3,84 år 1990. År 1975 då de var mellan 25 och 31 år gamla, tjänade de in en ATP-poäng på 3,09. 15 år senare, år 1990, var årsinkomsten inte mycket större. Kvalificerade arbetare och lägre tjänstemän har ganska lika poängutveck- ling.

Figur 3.2 Genomsnittlig årlig ATP-poäng 1966-1990 för män som är födda 1944— 1950 och som år 1991 var högre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå, lägre tjänstemän, kvalificerade arbetare eller okvalificerade arbetare

MÄN

Basbelopp

66 70 75 80 85 90 .. Högre tjm. __ ij. mellannivå _._ Lägre tjm. - - Kvalificerade arb. . .. Okvalificerade arb.

Källa: Egna beräkningar 1993.

högre tjänstemän

- - - - tjänstemän på mellannivå ........ lägre tjänstemän

.-.—.-.- kvalificerade arbetare

. .-. .—. . okvalificerade arbetare

Figur 3 . 3 visar poängutvecklingen för de olika kategorierna kvinnor. Rangordningen mellan yrkesgruppema är här samma som för män. Den brantaste löneprofilen har högre tjänstemän, därnäst kommer tjänstemän på mellannivå. Den plattaste lönekur- van har okvalificerade arbetare. Lägre tjänstemän och kvalificerade arbetare har den näst svagaste poängutvecklingen.

Figur 3.3 Genomsnittlig årlig ATP-poäng 1966—1990 för kvinnor som är födda 1944—1950 och som år 1991 var högre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå, lägre tjänstemän, kvalificerade arbetare eller okvalificerade arbetare

KVINNOR

Basbelopp

66 70 75 80 85 90

_ Högre tjm. ...— ij. mellannivå _._ Lägre tjm. _- Kvalificerade arb. . .. Okvalificerade arb.

Källa: Egna beräkningar 1993.

högre tjänstemän — - - - tjänstemän på mellannivå ........ lägre tjänstemän . -. —. —. - kvalificerade arbetare . .-. .—. . okvalificerade arbetare

Vad det här säger är att i individens poängutveckling fram till i dag finns det inget som tyder på att 15-årsregeln skulle gynna kvinnorna som grupp mer än männen.

Mäns inkomstprofiler har under de första 25—30 åren i ATP i genomsnitt varit brantare och ojämnare än kvinnors.

Tabell 3.2 Genomsnittlig ATP-poäng de 15 bästa åren (eller om det inte finns 15 år med ATP—poäng, genomsnittet av de år som finns). Kvinnors 15 bästa år i procent av mäns 15 bästa år

Födelseår Ålder 25 30 35 40 45 50 55 60 64

1916 23,8 26,61 32,7 39,1 41,3 1918 19,4 25,6 30,9 33,7 35,2 1920 17,8 24,8 30,7 35,5 40,9 42,0 1922 25,5 32,6 36,1 43,4 48,8 50,4 1924 35,1 45,2 53,0 59,6 63,2 65,5 1926 14,4 18,0 32,5 41,2 45,7 47,9 48,9 1928 11,4 18,1 27,5 36,1 40,2 44,6 1930 16,6 17,3 26,7 36,0 43,5 49,2 53,0 1932 42,7 45,6 44,1 48,3 51,6 55,0 1934 20,2 21,0 27,0 29,2 34,7 41,5

1936 47,8 37,7 37,7 41,4 47,5 51,8 1938 43,5 41,3 40,0 45,1 50,5 58,5 1940 53,9 40,9 43,5 42,3 43,5 48,9 1942 48,1 47,2 43,3 46,3 50,9 1944 62,5 60,2 54,3 56,9 61,7

1946 55,4 53,1 49,0 51,5 1948 70,1 68,2 62,2 61,4 1950 71,6 55,8 51,6 53,2 1952 92,1 81,2 70,4 1954 85,8 75,1 69,3

1956 91,0 74,8 1958 110,1 92,9 1960 81,1 80,1 1962 100,2

Anm: Det finns inte så många observationer i varje kohort, varför slumpfelen kan vara stora. Oregelbundenheten i tabellen beror sannolikt på slumpfel.

Källa: Egna beräkningar 1993.

Ett ytterligare sätt att undersöka detta på är att, för den tidsperiod som är möjlig, jämföra individens genomsnittspoäng över (den begränsade) "livscykeln" med hans eller hennes genomsnittspoäng de 15 bästa åren. Det har jag gjort för personer födda 1916 och framåt, alltså för ett större urval än bara 1944—1950 års kohorter. I tabell 3.2 har jag beräknat genomsnittlig pensionspoäng under de 15 bästa åren räknat från 1960 till beräkningsåret (om personen har mindre än 15 år med ATP- poäng, beräknar jag genomsnittet av de år som finns) och därefter beräknat hur kvinnornas 15 bästa år förhåller sig till männens, dvs. kvoten mellan kvinnornas 15 bästa år och männens 15 bästa år, multiplicerat med 100.

Detta resultat jämför jag med resultatet i tabell 2.3. I tabell 2.3 har jag beräknat individens genomsnittspoäng för hela perioden från 1960 till beräkningstillfället och jämfört kvinnornas genomsnittliga poäng med männens. Om kvinnorna skulle ha en större andel av männens poäng när vi jämför de 15 bästa åren än när vi jämför medelpoängen för hela perioden (dvs. kvoten mellan kvinnors och mäns genom- snittspoäng de 15 bästa åren är större än kvoten mellan kvinnors och mäns genom- snittspoäng för hela perioden) skulle 15-årsregeln vara fördelaktigare för kvinnor än för män. Jämförelsen av tabell 2.3 och tabell 3.2 ger inte något sådant resultat. Tvärtom är kvinnornas andel av männens poäng i de flesta fall mindre då vi jämför de 15 bästa åren än då vi jämför genomsnittspoängen för hela perioden. Till exem- pel hade kvinnor som var födda år 1940 en medelpoäng i ATP när de var 45 år som var 44,9 % av de lika gamla männens medelpoäng. Jämför vi i stället medelpoängen under de 15 bästa åren var kvinnornas poäng bara 43,5 % av männens. Kvinnor som var födda år 1944 hade en medelpoäng i ATP när de var 45 år som var 64,5 % av de lika gamla männens medelpoäng. Jämför vi de 15 bästa åren var kvinnornas poäng 61,7 % av männens.

Vi kan också jämföra medelpoängen i tabell 2.3 med intjänad ATP i tabell 2.10. Då finns också skillnaderna i antal intjänandeår med vid jämförelsen. Kvinnorna har överlag tjänat in en ATP vars andel av männens är mindre än deras medelpoängs andel. När 1940 års kvinnor var 45 år var deras medelpoäng 44,9 % av männens medelpoäng. Deras intjänade ATP var 40,2 % av männens intjänade ATP. När 1944 års kvinnor var 45 år hade de en medelpoäng som var 64,5 % av männens. Deras intjänade ATP var 61 ,2 % av männens.

Hittills har inte 15-årsregeln i första hand gynnat kvinnorna som grupp. Avgöran- de är vad som händer de återstående åren fram till pensioneringen. Bara om kvin- nornas pensionspoäng framöver kommer att utvecklas mycket gynnsammare än männens, är lS-årsregeln fördelaktigare för kvinnor.

En person kan få högre ATP-poäng av två skäl, dels på grund av löneökning, dels på grund av ökad arbetstid t.ex. genom att byta ut tidigare deltidssysselsättning mot heltidssysselsättning. Löneskillnadema mellan låglöneyrken och höglöneyrken kan komma att öka i framtiden. Den solidariska lönepolitiken får allt mindre be- tydelse, och det kan innebära att skillnaderna mellan låglöneyrken och andra yrken kommer att öka. Den ekonomiska integrationen kan få effekter på den svenska lönestrukturen. När arbetskraft och kapital rör sig fritt över gränserna kan skillna- derna i reallön för en viss typ av arbetskraft i Sverige och EG-länderna inte bli

alltför stora. För lågutbildade svenska kvinnor kan det innebära en tendens till lägre relativlöner och för högutbildade det omvända (jfr Persson 1993). Högutbildade män kan komma att gynnas än mer.

En hel del av skiftena mellan heltidsarbete, deltidsarbete och icke förvärvsarbete har kvinnorna lämnat bakom sig när de kommer upp i 40—45-årsåldern. Trots det finns det antagligen både intresse och utrymme kvar hos dem för att öka sitt engage- mang på arbetsmarknaden när de inte längre är bundna av barn (jfr J onung 1989). Förutsättningarna för avancemang och ökad arbetsinsats är emellertid större för högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå än för lägre tjänstemän och arbetare. De senare har små möjligheter att avancera och i vissa fall är deltidsarbete det enda som erbjuds kvinnor i dessa yrken. Vidare kan det faktum att andelen mycket gamla och därmed vårdkrävande personer ökar i befolkningen, komma att ställa krav på tid utanför arbetsmarknaden för många kvinnor.

Om 15- och 30—årsreglerna bibehålls är det sannolikt fördelaktigt för tjänstemän på mellannivå och för högre tjänstemän som inte slår igenom taket, vilket många högutbildade kvinnor inte gör. Dessa kommer att få en mycket större ATP om den beräknas på de 15 bästa åren än om den skulle beräknas på genomsnittet av alla årsinkomster. Däremot bör många lägre tjänstemän och arbetare både bland män och kvinnor vara mindre angelägna om att behålla 15-årsregeln. Deras pensioner blir inte mycket större med lS-årsregeln än utan. Dessutom får de betala mer för sina pensioner i nuvarande system än medelklassen behöver göra (om detta se nästa avsnitt). Det största motståndet mot att 15-årsregeln tas bort bör vi därför finna bland tjänstemän på mellannivå och bland högre tjänstemän vars inkomster inte överstiger ATP-taket. Vi kan erinra oss att TCO och SACO var starkt kritiska i sitt remissvar 1956 (SOU 1956:31, se även Kruse & Ståhlberg, 1977) över den dåva- rande pensionsutredningens förslag om att pensionen skulle bestämmas av genom- snittsinkomsten under hela den aktiva tiden i stället för att fästa större vikt vid slut- lönen. Jag noterar att SACO i sitt remissvar medgav att det senare skulle betyda att två personer, som under i övrigt lika förutsättningar betalat lika mycket till försäk- ringen, trots detta skulle få olika pensioner och av det skälet avstod från att lägga fram ett eget motförslag.

3.2. Förmåner i relation till kostnader

Att pensionsreglema är sådana att de kan resultera i att vissa grupper får en högre pension i förhållande till livslönen än andra är inte särskilt anmärkningsvärt om det är så att alla betalar i relation till vad de får ut i pensioner eller om det sker en systematisk omfördelning till de svaga grupperna så att de får betala mindre för sina pensioner än andra. Hur det förhåller sig med detta i ATP skall vi titta närmare på.

För det första medför ATP—taket att inkomster omfördelas från inkomsttagare över taket till inkomsttagare under taket, eftersom inkomster över taket är avgifts— grundande men inte pensionsgrundande. Fler män än kvinnor har inkomster över ATP-taket. För det andra omfördelar 15- och 30-årsreglerna i ATP inkomster från

dem som arbetar större delen av sitt vuxenliv och har en relativt jämn utveckling av de pensionsgrundande inkomsterna till dem vilkas pensionsgrundande inkomster är ojämnt fördelade över livet och som inte heller arbetar i så många år. Ojämn in- komstutveckling kan både bero på förändringar i lönen och på förändringar i arbets- tiden. Svag löneutveckling har låginkomsttagare, både bland män och kvinnor. Kvinnor varierar sin arbetstid mer än män och kan den vägen få en ojämn inkomst- utveckling. En tredje omfördelande orsak är pensionstillskotten som de med låg (eller ingen) ATP får. Pensionstillskotten trappas ned med stigande ATP. Pensionä— rer med låg inkomst kan också få kommunala bostadstillägg.

Det sker ingen systematisk omfördelning från män till kvinnor i ATP. Däremot är reglerna sådana att vi får en systematisk omfördelning från personer som har en platt pensionsgrundande inkomstprofil till personer som har en ojämn pensions- grundande inkomstutveckling.

Empiriska studier av individernas livslöner är ovanliga, eftersom det krävs in- komstuppgifter för individens hela yrkesverksamma liv. Beskrivningar av faktiska livslöner är inte heller direkt överförbara på framtida scenarier, eftersom arbets- marknadsbeteende och löner inte är statiska.

Av pensionssystemen är det bara ATP och folkpensionen som studerats empiriskt i ett livscykelperspektiv. Jag har i tidigare studier (se t.ex. Ståhlberg, 1986, 1990) beräknat vad olika individer förväntas få ut i pensionsförmåner och vad de förväntas bidraga med till pensionssystemet under sin förvärvsverksamma tid. Jag har då haft uppgifter på individernas faktiska inkomster för åren 1960—1981 , dvs. en tidsperiod på 22 år. I dag har jag motsvarande uppgifter för samma individer i ytterligare 9 år. Jag har därför gjort nya beräkningar på den generation män och kvinnor som är född 1944—1950. För den som är född 1944 kan jag följa hans eller hennes faktiska inkomstutveckling och ATP-poängutveckling från 16 års ålder till och med det år han eller hon fyller 46 år och för den som är född 1950 från 16 år till och med det år han/hon fyller 40.

3.2.1. Undersökningen

ATP liksom folkpensionen är ett fördelningssystem vilket innebär att pensionerna finansieras med de samtida förvärvsarbetandes inkomster. Avgiften bestäms så att inte mer pengar betalas in till ATP under året än vad som samma år betalas ut igen i pensioner. I ATP finns därför inget strikt samband enligt försäkringsmässiga principer mellan en persons avgifter och pensionsförmåner. Ingen betalar sin egen pension. Men man är med och betalar till systemet alla år man är yrkesverksam.

Det faktum, att några dör innan de pensioneras, några får pension under en kort period medan andra får pension i många år, betyder att skillnaden mellan det en person har betalat till pensionssystemet och det han eller hon faktiskt får ut i förmåner avviker från den på förhand förväntade. Dessa omfördelningar av faktiska in- och utbetalningar är slumpmässiga. Det intressanta från fördelningspolitisk synpunkt är de systematiska omfördelningarna som i pensionssystemet hänger samman med regelkonstruktionen.

För att mäta sådana systematiska omfördelningar måste de bedömas i ett lång- siktigt försäkringsmässigt perspektiv. Det innebär att vi måste ta reda på dels vad varje person förväntas bidra med under sin livstid till pensionssystemet, dels vad varje person förväntas erhålla under åren som pensionär.

Undersökningspopulationen är de löntagare i Levnadsnivåundersökningen 1991 (LNU 91) som är födda 1944—1950 (och som också finns med i de nämnda tidi- gare studierna). För varje person har jag beräknat dels vad han eller hon förväntas få i ålderspension från folkpension, pensionstillskott och ATP under sin livstid, dels hur mycket han/hon förväntas bidra till pensionssystemet under sin yrkesverksamma tid.

Longitudinella data om varje individs faktiska pensions-och avgiftsgrundande inkomster finns i LN U tillhörande register: Riksförsäkringsverkets poängdatabas och Statistiska centralbyråns HINK-undersökningar. Årliga uppgifter för en och samma person finns tillgängliga från och med det år ATP introducerades, dvs. år 1960, till och med år 1990. Det innebär en tidsföljd av 31 år.

De framtida personliga inkomsterna har jag uppskattat på samma sätt som man vid beviljandet av förtidspension från ATP uppskattar den inkomstutveckling en nybli- ven förtidspensionär skulle ha haft om han eller hon inte drabbats av inkomstbortfall utan fortsatt att arbeta. För varje år från och med det år förtidspensionen börjar betalas ut till och med det år individen blir 64 år tillgodoräknas han eller hon pen- sionspoäng som motsvarar medeltalet av de fyra närmast föregående årens ATP- poäng, eller, om pensionen därigenom blir större, medeltalet under samtliga år från 16 års ålder. Vid beräkning av dessa medeltal bortses från den hälft för vilken ATP-poängen är lägst (se Lagen om allmän försäkring 1993).

Med denna metod är individens framtida pensionspoäng konstanta och enbart en funktion av hans eller hennes tidigare poäng, inte av någon förväntad utveckling för personer med samma utbildning och/eller yrke. Det är med andra ord ingen real- istisk beskrivning av individernas framtida inkomstmönster. Jag har tidigare ex- perimenterat med alternativa inkomstutvecklingar (se Ståhlberg, 1986). Att skatta kvinnors framtida inkomster är emellertid förknippat med svårigheter. Deras tidigare arbetsmarknadsbeteende ger liten vägledning för hur senare generationers kvinnor väljer att förvärvsarbeta. Därför föredrar jag att "frysa" pensionspoängen och komplettera resultaten med ett resonemang om tänkbara över- och underskatt- ningar. Osäkerheten i resultaten är dock mindre nu än tidigare eftersom vi har faktiska uppgifter för nästan 10 är mer.

Metoden innebär att individernas inkomstutveckling i genomsnitt underskattas. Eftersom vi kan förvänta oss fortsatt avancemang och karriär bland högre tjänste- män och tjänstemän på mellannivå, men en svag och de sista åren kanske negativ reallöneutveckling för arbetare och lägre tjänstemän ger metoden en större under- skattning för högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå än för arbetare och lägre tjänstemän. Manliga högre tjänstemän hade redan år 1990 en årspoäng som i genomsnitt var 6,0. Den största årliga pensionspoäng man kan få i ATP är 6,5. De simulerade pensionspoängen för manliga högre tjänstemän ligger därför mycket nära de verkliga värdena. För män blir underskattningen av poängutvecklingen

störst bland tjänstemän på mellannivå. Vidare gäller att eftersom pensionsförmåner- na, men inte avgiftsinbetalningarna, begränsas av taket i ATP blir underskattningen av förmånerna mindre än underskattningen av kostnaderna. Underskattningen av kostnaderna är störst för manliga högre tjänstemän.

Metoden innebär att vi låter individens arbetsutbud vara oförändrat perioden 1991 och framåt. Inga övergångar antas ske efter år 1991 mellan hemarbete, deltidsarbete och heltidsarbete. Det gör att vi kan få en underskattning av 15-årsregelns effekter framför allt på kvinnors ATP. Om en person t.ex. har deltidsarbetat hela perioden fram till och med 1990 (hon är då 40—46 år) kommer hon i mina beräkningar att göra det även i fortsättningen. Vi missar då den positiva effekt på pensionen som en eventuell övergång till heltidsarbete skulle ge. Om förutsättningama för en ökad arbetsinsats är större för högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå än för arbetare och lägre tjänstemän blir underskattningen större i det förra fallet.

Det här gör att den beräknade kvoten mellan förväntade förmåner och kostnader i ATP för olika grupper skall läsas med nedanstående sammanställning av troliga över- och underskattningar i åtanke.

Troliga över- och underskattningar av förmåns/kostnadskvoten i ATP som följer av metoden att "frysa" poängutvecklingen de sista 19—25 åren.

Socioekonomisk grupp Trolig "felskattning" av förmåns/kostadskvoten i ATP

Män

Högre tjänstemän överskattning Tjänstemän på mellannivå underskattning Lägre tjänstemän nära noll Kvalificerade arbetare nära noll Okvalificerade arbetare nära noll

Kvinnor

Högre tjänstemän underskattning Tjänstemän på mellannivå underskattning Lägre tjänstemän någon underskattning Kvalificerade arbetare någon underskattning Okvalificerade arbetare någon underskattning

Pensionsavgiftema är de faktiska fram till och med år 1993. Därefter använder jag den avgiftsprognos vid en BNP-tillväxt på 2 % som finns i Pensionsberedningens betänkande (se SOU 1990:76). Jag förutsätter att löntagarna på lång sikt bär bördan av pensionsavgiften, genom att deras kontantlöner blir lägre än vad de skulle ha varit utan ATP. Realräntesatsen vid nuvärdesberäkningarna har jag antagit vara

2 %.

Analysen är identisk med den i min tidigare studie (se Ståhlberg, 1990) så när som på följande punkter. Jag har individuella data för en tidsföljd av 31 år i stället för som tidigare 22. Jag använder en senare prognos för pensionsavgiften 1994 och framåt. Jag gör uppdelningen på högre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå, lägre tjänstemän, kvalificerade arbetare och okvalificerade arbetare och inte som tidigare i socialgrupp I, II och 111. Jag har senare livslängdsdata.

3.2.2. Kvinnliga låginkomsttagare är minst gynnade av alla i ATP

Analysen i Ståhlberg 1990 ger som resultat att ATP är i det närmaste fördelnings- mässigt neutralt mellan män och kvinnor i de årsklasser som ingår i undersökning- en. Män och kvinnor betalar i genomsnitt ungefär lika mycket för varje krona de får i pension från ATP. Enligt beräkningarna i Ståhlberg (1990) som redovisas i tabell 3.3 är den genomsnittliga kvoten mellan förväntade förmåner och kostnader i ATP 0,80 för män och 0,77 för kvinnor, något lägre för kvinnor än för män, men skillnaden är liten. ATP-systemet är dock mer förmånligt för kvinnor ur högre socialgrupper. Den beräknade förmåns/kostnadskvoten är högst för den gruppen. Dessa har ofta en relativt kort yrkesaktiv period parad med relativt goda inkomster under ett mindre antal år. Det omvända gäller för kvinnor i den lägsta socialgrup- pen. De har den lägsta kvoten mellan förmåner och kostnader och är således minst gynnade av alla. Dit hör nämligen de som både arbetar i många år och har en svag löneutveckling över tiden.2

Nettotransfereringamas andel av livsinkomsten är ett annat mått på transfereringar- nas storlek. Nettotransfereringen är skillnaden mellan förväntade förmåner och kostnader. Är den negativ får personen ut mindre förmåner" an vad han eller hon har betalat till pensionssystemet. I undersökningen minskar ATP livsinkomstema med i genomsnitt 2 %. Vi kan göra tankeexperimentet att ATP-avgiften i stället satsats i premiereservsystem med en genomsnittlig förräntning på två procent. Då hade livsinkomsterna varit en genomsnittlig årsinkomst högre.

I tabell 3. 4 redovisas förmåns/kostnadskvoten i den nya uppdaterade studien. Kvoten är lika med 0 8,3 för män och 0 ,78 för kvinnor. Även om skillnaden fort- farande ar liten så har den dock Ökat något. Högst kvot har kvinnliga högre tjänste- män. Den är 1,06. Näst högst kvot har tjänstemän på mellannivå, både män och kvinnor. De högre tjänstemän som är män har en lägre kvot därför att deras inkom- ster överstiger ATP-taket. Den lägsta kvoten har okvalificerade kvinnliga arbetare. Deras kvot är bara 0,64. För varje krona de betalat till ATP får de bara igen 64 öre. Den näst lägsta kvoten har kvinnliga lägre tjänstemän. Studien förstärker

2 Eftersom kvinnor i genomsnitt lever längre än män får de pension i fler år än män. Förmåns/kostnadskvoten för kvinnor skulle bli än lägre om samma återstående livs- längd hade antagits.

således mina tidigare resultat. Kvinnliga låginkomsttagare tjänar minst på att vara med i ATP. Detta under förutsättning att deras årsinkomster efter år 1990 inte ökar betydligt mer än andra yrkesgruppers.

Tabell 3.3 Förmåns/kostnadskvoten i ATP för årsklasserna 1944—1950 och netto- transfereringarnas andel av livsinkomsten enligt beräkningar i Ståhlberg (1990), vilka baseras på longitudinella data för åren 1960—1981

Kön och- Förmåns/ socialgrupp kostnads kvoten

Män I 0,88 II 0,80 111 0,78

Alla mån 0,80

Kvinnor

I 0,94 II 0,82 III 0,65

Alla kvinnor 0,77

N ettotransferering- amas andel av livsinkomsten

om -0,02 -0,02

-0,02 -0,01 -0,02 -0,03

-0,02

Anm: Socialgrupp I utgörs huvudsakligen av högre tjänstemän, socialgrupp II av lägre tj änstemän och socialgrupp III av arbetare. (Se Erikson & Åberg, 1984.) Inkomsttagarna i socialgrupp I har i genomsnitt den högsta livsinkomsten, inkomsttagarna i social grupp III den lägsta. Källa: Ståhlberg (1990).

Tabell 3.4 Förmåns/kostnadskvoten i ATP för årsklasserna 1944—1950 och netto- transf'ereringamas andel av livsinkomsten enligt den här uppdaterade studien, som baseras på longitudinella data för åren 1960—1990

Socioekonomisk Förmåns/ Nettotransferering- grupp kostnads arnas andel av kvoten livsinkomsten

Män Högre tjänstemän 0,84 -0,02 Tjänstemän på

mellannivå 0,88 -0,01 Lägre tjänstemän 0,84 -0,02 Kvalificerade arbetare 0,82 -0,02 Okvalificerade arbetare 0,77 -0,02 Alla mån 0,83 -0,02 Kvinnor Högre tjänstemän 1,06 0,01 Tjänstemän på

mellannivå 0,88 —0,01 Lägre tjänstemän 0,73 -0,03 Kvalificerade arbetare 0,79 —0,03 Okvalificerade arbetare 0,64 -0,04 Alla kvinnor 0,78 —0,02

Källa: Egna beräkningar 1993.

3.3. ATP och folkpension sammantagna missgynnar inte kvinnor

Slår vi ihop ATP och folkpensionen missgynnas inte någon grupp bland kvinnorna. Det framgår av beräkningarna i tabell 3.5 liksom i min tidigare studie (Ståhlberg, 1990). Detta beror på progressiviteten i folkpensionssystemet. Folkpensionsbelop— pet är lika för alla, men kostnaden ökar med livslönen. De som har höga inkom— ster får betala mer än de med låga inkomster. Progressiviteten i det samlade offent- liga pensionssystemet skulle dock vara högre om ATP vore fördelningsmässigt neutralt eller omfördelade från högre inkomsttagare till lägre.

Tabell 3.5 Förmåns/kostnadskvoten i ATP och folkpension (inkl. pensionstillskott) för årsklasserna 1944—1950 samt nettotransfereringarnas andel av livsinkomsten (enligt den här uppdaterade studien som baseras på longitudinella data för åren 1960—1990)

Socioekonomisk Förmåns/ Nettotransferering- grupp kostnads amas andel av kvoten livsinkomsten

Män Högre tjänstemän 0,73 -0,05 Tjänstemän på

mellannivå 0,79 -0,04 Lägre tjänstemän 0,78 -0,04 Kvalificerade arbetare 0,79 -0,04 Okvalificerade arbetare 0,82 -0,03 Alla mån 0,77 -0,04 Kvinnor Högre tjänstemän 1,06 0,01 Tjänstemän på

mellannivå 1,03 0,01 Lägre tjänstemän 1,01 0,00 Kvalificerade arbetare 1,06 0,01 Okvalificerade arbetare 1,05 0,01 Alla kvinnor 1,04 0,01

Källa: Egna beräkningar 1993.

3.4. Appendix till avsnitt 3

N är den normala pensionsåldern, N = 65 SN,i är sannolikheten att bli i år då man är N år. Män och kvinnor har olika livslängds- tabeller

Pk är storleken på individ kzs årliga pension y,k är individ kzs avgiftsgrundande inkomst vid åldern 1 q,- är avgiftsprocenten vid åldern 1. Den varierar med kalenderår

a är det första år som pensionsrätt i ATP kan tjänas in. a = 16 r är den reala diskonteringsräntan. r = 0,02.

Om vi antar att ingen blir äldre än 110 år är nuvärdet av förväntade pensionsförmåner vid pensionsinträdet

110 Pk s s,, (nr)"-i i=N

och nuvärdet vid a års ålder, a(N , är

110 s,, (1+r)"*N Pk : SN_,(1+r ”4 i=N

Nuvärdet av förväntade avgiftsinbetalningar vid a års ålder är

N-1 2 (11 Yik S.,; (1 "HÖ-'i i=a

ATPk är den årliga pensionsförmånen från ATP för individ k. Den uttrycks i basbelopp pk15 är medelvärdet av kzs 15 bästa ATP-poäng, eller om k inte har 15 poängår, medel- värdet av de poängår som finns tk är kzs antal år med ATP-poäng PT är pensionstillskott. Det uttrycks i basbelopp. Vi använder är 1993 års pensions- tillskott. Det är 0,555 basbelopp. Då är

ATPIK = 0,6 * på, * tk/30 - PT

ATPlr Z 0

tk _>_ 3

tk/3O $ 1

FP är storleken på den årliga folkpensionen uttryckt i basbelopp. År 1993 är den 0,96 basbelopp. För gift försäkrad vars make får folkpension är den 0,785 basbelopp. Vi antar att den som är gift år 1993 får det senare beloppet, övriga får 0,96 basbelopp.

Då är den samlade årliga pensionsförmånen från folkpension, pensionstillskott och ATP för individ k

FPk + PT + ATPk

4. Avtalspensioner

4.1. Pensionsreglema är inte neutrala

Avtalspensionerna är ett komplement till folkpension och ATP. Avtalspensionerna har många drag gemensamma med den allmänna pensionen. De är obligatoriska för den som tillhör avtalsområdet. De är inkomstrelaterade. Intjänandereglema är dock mindre generösa än i ATP. Nedan jämför jag bestämmelserna i de olika systemen. Storleken på pensionsförmånerna bestäms direkt eller indirekt av

* hur den pensionsgrundande inkomsten är definierad

vilka delar av den pensionsgrundande inkomsten som ligger till grund för pensionen hur ett intjänandeår definieras hur många intjänandeår som krävs för att få hel pension hur lång intjäningsperiod som är möjlig

kompensationsgraden

pensionsålder och antal pensionsår

***-**

Figur 4.1 innehåller en förteckning över hur dessa regler ser ut i ATP, STP, ITP, statlig avtalspension och kommunal avtalspension. (För en närmare beskrivning se

Ståhlberg (1993a).)

Figur 4.1 Reglerna år 1993 i ATP, STP, ITP, statlig avtalspension och kommunal avtalspension ATP STP ITP Statlig Pension Kommunal Pension

Pensionsgrundande

inkomst är inkomst

mellan "Golv" och "Tak"

Golvet är 1 basbelopp 208 arbetstimmar en anställningstid på en anställningstid på en anställningstid på under året minst 16 tim./ vecka* minst 16 tim./ vecka* minst 16 tim./ vecka* Taket är 7,5 basbeopp 7,5 basbelopp 30 basbelopp 30 basbelopp 30 basbelopp

För ett helt intjänande— en årsinkomst större en arbetstid på minst en anställningstid på en anställningtid på en anställningstid på år krävs än 1 basbelopp 832 tim. under året minst 16 tim./ vecka minst 16 tim./ vecka minst 16 tim./ vecka

Intjänande period fr.o.m. 16 år fr.o.m. 28 år fr.o.m. 28 år fr.o.m. 28 år fr.o.m. 28 år

Antal intjänandeår för 30 år 30 år 30 år 30 år 30 år full pension

Den pensions— de 15 bästa års- de 3 bästa årsin- slutlönen de 5 sista årslönema de 3 näst bästa av de 5 grundande inkomst inkomster komstema mellan 55 sista årslönema

som pensionen och 59 år

beräknas på

Pensionsnivå (hel 60 procent av 10 procent av 10 procent på löne- Som för ITP Pensionen är brutto— pension) medelvärdet av de 15 medelvärdet av de 3 delar upp till 7,5 bas- samordnad med folk- bästa årsinkomstema bästa årsinkomstema belopp, 65 procent på pension o ATP. Den mellan 55 och 59 år lönedelar mellan 7,5 beräknas på medel- och 20 basbelopp, värdet av de 3 näst 32,5 procent på löne- bästa av de 5 sista delar mellan 20 och 30 årslönema. Olika basbelopp kompensation i olika inkomstintervall

Pensionsålder 65 år 65 år 65 år 65 år Normalt 65 år. Men för stora yrkesgrupper bl.a. inom vårdsektom gäller lägre pensionsålder

* ...,.........___4 an __--L_. ___. L_l.1.1__.:::_,..

Den kommunala avtalspensionen är bruttosamordnad med folkpension och ATP. Det innebär att avtalsförsäkringen garanterar en viss nivå på den samlade pensionen från folkpension, ATP och avtalssystemet. Om den garanterade pensionsuivån är högre än vad som betalas ut från det allmänna systemet står avtalspensionen för mellanskillnaden. Avtalspensionen för statligt anställda är sedan januari 1992 organiserad på i stort sett samma sätt som avtalspensionen för privatanställda tjänstemän. Det betyder att avtalspensionen för statligt anställda utgör en viss procent av slutlönen (eller genomsnittet av de sista årens inkomster). Tidigare var den statliga avtalspensionen bruttosamordnad med folkpensionen och ATP. Tillsam- mans skulle förmånerna från dessa tre utgöra 65 procent av (i princip) slutlönen. De som hade en förhållandevis hög slutlön, men dessförinnan haft låga inkomster bl.a. på grund av deltidsarbete, fick en låg ATP. Men den samlade pensionen från ATP och avtalspensionen kunde ändå bli hög på grund av bruttosamordningen som garanterade dem 65 % på slutlönen i pension. Den som har relativt hög slutlön men låg ATP förlorar på de nya reglerna. I många fall handlar det om kvinnor.

I STP är reglerna sådana att den som lämnar sitt arbete före 57 års ålder inte får någon avtalspension alls därifrån. Denna orättvisa försvinner delvis sedan LO och SAF i maj 1993 enats om ett nytt pensionsavtal. Enligt detta skall även LO-med- lemmar över 55 års ålder som blir arbetslösa få avtalspensioner från STP.

I samtliga system krävs i princip 30 intjänandeår (eller 360 månader) för att få full pension. (Har man färre intjänandeår än 30 reduceras pensionen i proportion till den tid som saknas.) Vad som krävs för ett intjänandeår varierar. Dock räcker kort deltid (deltidstjänst på minst 16 tim/vecka) för att få ett helt intjänandeår i alla systemen. Reglerna för hur ett intjänandeår beräknas är dock mindre generösa i avtalssystemen än i ATP. Intjänandeperioden är också generösare i ATP än i avtalssystemen eftersom ATP kan börja tjänas in redan från 16 års ålder, men avtalspensionerna först från 28 års ålder. Möjligheterna att få ihop de 30 år som krävs för hel pension är därför störst i ATP. Före det nya pensionsavtalet för statligt anställda som trädde i kraft år 1992 kunde även den statliga avtalspensionen tjänas in tidigare, nämligen från 20 års ålder, vilket underlättade i synnerhet för många kvinnor att få ihop sina erforderliga antal år.

I ATP är all inkomst av förvärvsarbete mellan 1 och 7,5 basbelopp pensions— grundande. I ITP och det statliga pensionssystemet är övertidsersättning inte pen- sionsgrundande. Deltidsanställning som kompletteras med övertid upp till full tjänstgöring ger därför sämre avtalspension än en heltidsanställning med en lika stor årsinkomst.

I ATP är inkomster över "taket" på 7,5 basbelopp (258 000 kr år 1993) inte pensionsgrundande. Det innebär att om inkomsterna är större än ATP-taket så blir den pensionsgrundande inkomstprofilen mindre brant än den verkliga. ATP-taket verkar utjämnande på pensionerna mellan hög- och låginkomsttagare. I STP är taket samma som i ATP, men inte i ITP, statlig och kommunal avtalspension. Där är taket hela 30 basbelopp (1 032 000 kr år 1993). Den pensionsgrundande inkomst- profilen för privatanställda tjänstemän, statligt och kommunalt anställda kan därför bli betydligt brantare än den som ligger till grund för deras ATP-beräkningar. ATP-

takets utjämnande funktion på pensionerna reduceras eller förtas av att avtalspen- sionssystemen tar över och betalar ut pensioner på inkomster ända upp till 30 basbelopp. Figur 4.2 ger en schematisk illustration.

I ATP är pensionen 60 % av medelvärdet av de 15 bästa (pensionsgrundande) årsinkomsterna (i fasta priser). Det gör att de som har en ojämn löneutveckling får en högre ATP i förhållande till livslönen än de får som har en mera jämn löneut- veckling. Avtalspensionerna bestäms mer eller mindre av slutlönen. ITP beräknas på i princip slutlönen, den statliga och den kommunala avtalspensionen beräknas på de fem sista årslönerna och STP bestäms av lönen mellan 55 och 59 års ålder. I STP, ITP och den statliga avtalspensionen är avtalspensionen 10 % på den lön som pensionen beräknas på så länge lönen inte överstiger 7,5 basbelopp. På den del av lönen som överstiger 7,5 men inte 20 basbelopp är ITP och den statliga avtalspen— sionen 65 % och på den del som överstiger 20 men inte 30 basbelopp är kompensa— tionen 32,5 %. Den kommunala avtalspensionen är samordnad med ATP och folkpension på så sätt att avtalsförsäkringen garanterar en viss nivå på den totala pensionen. Det är mellanskillnaden mellan garanterad pension och lagfäst pension som kommunen betalar.

Figur 4.2 Schematisk jämförelse av ATP och avtalspension

Årslön

åB's ATP + avtpens.

skill- nad i total B's ATP pens- _— skill- ion

i ATP

%A's ATP + avt.pens.

A's ATP

De som har höga löner i slutet av karriären får en högre avtalspension i förhållan- de till livslönen än vad de får som har en svag eller negativ löneutveckling de sista åren. (Se figur 4.2.) Till skillnad från avtalsförsäkringamas sistaårs-regel där de bästa inkomsterna skall ligga sist för att ge mest utdelning, spelar det med 15- årsregeln i ATP ingen roll när i livet de bästa inkomsterna finns. 15-årsregeln i ATP respektive sistaårs-regeln i avtalspensionerna samt de olika takreglerna gör att skillnaderna i avtalspensionen kan bli betydligt större än skillnaderna i ATP.

Högre lön de sista åren jämfört med tidigare år kan bero dels på bättre lön, dels på ändrad arbetstid. Karriäryrken har en brantare löneutveckling än typiska låglöne- yrken och män har oftare karriäryrken än kvinnor. Förändringar i arbetstiden från deltid till heltid är däremot vanligare bland kvinnor än bland män. Sista-årsregeln kan därför gynna både ett typiskt manligt arbetsmarknadsbeteende och ett som är typiskt för kvinnor.

Det generösa taket i avtalssystemen kommer männen till del mer än kvinnorna. Betydligt fler män än kvinnor har inkomster över ATP-taket. I dag har bara 3 % av kvinnorna, men 18 % av männen inkomster över taket i ATP.

Lägst pension i förhållande till livslönen får de som har en i det närmaste platt livslöneprofil och negativ reallöneutveckling från 55—60—årsåldem. Det mönstret kan vi hitta hos låginkomsttagare, både bland män och kvinnor. De flesta som har manuellt arbete, men också många lägre tjänstemän, har en relativt dålig reallö- neutveckling mellan 55 och 65 års ålder.

Jag har jämfört utvecklingen av individens ATP-poäng med dennes deklarerade förvärvsinkomster perioden 1960—1990. De senare motsvarar i huvuddrag personens pensionsgrundande inkomst för avtalspension. Jämförelsen görs för kohorterna 1944—1950. För varje individ har jag uppgifter på hans eller hennes deklarerade inkomst för åren 1979—1990. Uppgifter på individuella inkomster före år 1979 har jag inte haft tillgängliga. Det betyder mindre eftersom inte så många haft inkomster över ATP—taket dessa år.

I figur 4.3 och 4.4 jämför jag den ATP-grundande inkomsten med den avtalspen- sionsgrundande inkomsten. ATP-poängen har ett tak på 6,5 basbelopp, medan för- värvsinkomsterna kan fortsätta att stiga. I figurerna redovisas bara uppgifterna för högre tjänstemän. I övriga grupper är skillnaderna ganska obetydliga. Förvärvsin- komstema har jag räknat om i basbelopp. På så sätt blir de uttryckta i samma sort som pensionspoängen.

Kvinnliga högre tjänstemän har exakt samma pensionsgrundande inkomstprofil i ATP som i avtalssystemen (kurvorna är parallella). Det gäller definitivt inte män- nen. De har en betydligt brantare pensionsgrundande inkomstutveckling i avtals- försäkringen än i ATP. De kan komma att få en sammanlagd pension som i för- hållande till livslönen är betydligt större än den som kvinnliga högre tjänstemän får. Förutsättningen är förstås att inte kvinnors löner stiger dramatiskt mer än männens åren innan pensioneringen.

Figur 4.3 ATP-poäng och pensionsgrundande inkomst i avtalsförsäkringen. Basbe- lopp. Män som är födda 1944—1950 och som år 1991 var högre tjänstemän

- ?

.. Högre tjänstemän

_ ATP -- Avtalsförsäkring

Basbelopp

Källa: Egna beräkningar 1993.

Figur 4.4 ATP-poäng och pensionsgrundande inkomst i avtalsförsäkringen. Basbe- lopp. Kvinnor som är födda 1944—1950 och som år 1991 var högre tjänstemän

KVINNOR Högre tjänstemän

_ ATP _. Avtalsförsäkn'ng

Basbelopp

Källa: Egna beräkningar 1993.

4.2. Svagt samband mellan en persons förmåner och avgifter

Avgiften till avtalsförsäkringen är i de flesta fall inte försäkringsmässigt bestämd för varje enskild individ, utan sambandet mellan individens förmåner och avgifter är precis som i ATP svagt. (I ITP finns dock ett närmare samband än i de övriga systemen.) Pensionen bestäms av slutlönen eller de sista årens inkomster, medan

pensionsavgiften i det närmaste är proportionell mot livslönen. Det betyder att den som har en hög pension i förhållande till livslönen har fått betala mindre för sina pensionsförmåner än den som har en flack lönekurva. Såsom reglerna är konstruera- de kan ojämlikheten vara större i avtalssystemen än i ATP. I avtalssystemen kan det många gånger vara så att kvinnorna subventionerar männen. Sistaårs-regeln i avtalsförsäkringen omfördelar från dem som har en jämn inkomstprofil med svag eller negativ löneutveckling de sista åren till dem som har en brant löneutveckling och de högsta inkomsterna sist i karriären. Variationerna i inkomst kan bli mycket stora eftersom det inte finns något effektivt tak. Karriäryrken är vanligast bland höginkomsttagare och män.

4.3 Samspelet mellan ATP och

avtalsforsäkringama

Skattekilar, inkomstomfördelningar och i många fall underfinansiering är gemensamt för ATP och flera av avtalsförsäkringama. Om ATP reformeras men avtalssystemen förblir oförändrade i sina grundregler, kvarstår de skattekilar och inkomstomfördel— ningar till förmån för höginkomsttagare och män som härstammar från avtalspen- sionsreglema. Låter vi ATP-taket ligga kvar på nuvarande nivå får avtalspensioner- na med tiden en utökad roll. Ett utökat skydd från avtalsförsäkringama i sin nuva- rande form gagnar varken kvinnor eller samhällsekonomin. Låter vi ATP ingå i giftorätten, men inte avtalspensionerna, är detta ett ytterligare skäl för kvinnor att motsätta sig att avtalspensionerna får en utökad roll.

Jag kan tänka mig flera utvecklingar som undanröjer de negativa konsekvenser som avtalsförsäkringama kan ha på just kvinnors pensioner. En är att ge den lagfästa inkomstrelaterade pensionen ett så pass högt tak att det slår undan intresset för kompletteringar i avtalsförsäkringar.

En annan är att få konkurrerande försäkringsföretag att ersätta avtalsmarknadens monopol. Försäkringssystem som utformas av offentligt monopol eller genom avtal mellan parter som har en monopolliknande position på arbetsmarknaden tenderar att ge ett svagare samband mellan avgifter och förmåner än ett försäkringssystem med högre inslag av konkurrens. Har vi konkurrens och något försäkringsföretag skulle sätta premierna så att vissa grupper missgynnades skulle dessa bara välja ett annat försäkringsföretag.

En tredje utveckling är att arbetsmarknadens organisationer själva kommer överens om att ändra på avtalssystemen så att reglerna blir neutrala också där och ingen varken gynnas eller missgynnas.

En fjärde möjlighet är lagstiftning. T.ex. skulle förmånlig skattebehandling av pensionsavgifter kunna tillämpas bara om pensionen är baserad på livsinkomsten.

Avtalsförsäkn'ngarna, inte bara ATP, behöver ses över. Att enbart ändra ATP utan att snegla på avtalssystemen tror jag inte kan ge den långsiktiga stabilitet i hela pensionssystemet som vi eftersträvar.

5. Kvinnors pensioner i ett reformerat ATP

15— och 30—årsreglerna i ATP medför att kvinnor som är hemma några år och sedan varvar deltidsarbete med hemarbete inte behöver få en lägre ATP för den skull. Pensionsarbetsgruppen har i sin skiss (Ds 1992:89) föreslagit att 15- och 30-års- reglerna slopas. I stället föreslås att hela den pensionsgrundande livsinkomsten skall ligga till grund för den inkomstrelaterade pensionen och att den inte längre skall finansieras med skatter utan med verkliga försäkringsavgifter (som kan tas ut som en viss procentsats på lönen). Om pension och avgifter beräknas på samma inkoms- ter får vi en strikt försäkringsmässig koppling, "raka rör", mellan förmåner och avgifter, inga skattekilar och inga inkomstomfördelningar.

I ett sådant system betalar var och en sin egen pension. Förväntade förmåner är lika med förväntade kostnader. De som har ojämnt fördelade inkomster och arbetar i relativt få år subventioneras inte som i nuvarande ATP av dem som arbetar i många år och har en svag löneutveckling. Kvoten mellan vad en person förväntas få i pension och vad han eller hon betalar till systemet (förmåns/kostnadskvoten) är lika med ett för alla och nettotransfereringama lika med noll vare sig man är högre tjänsteman eller okvalificerad arbetare. Itabell 5 .1 visar jag förmåns/kostnadskvoten och nettotransfereringarnas andel av livsinkomsten för olika grupper män och kvinnor i det fall ATP görs om så att vi får "raka rör" mellan en persons förmåner och avgifter.

Eftersom i nuvarande system pension och ATP-avgift inte beräknas på samma inkomst behöver inte minskad arbetstid resultera i minskad pension. Det är i väldigt många fall likgiltigt för den framtida pensionsstorleken om individen väljer att öka eller minska sin arbetsinsats, varför incitamenten till arbete försvagas. 15-årsregeln kan ge starkare incitament hos kvinnor att arbeta deltid och sedan heltid än att satsa på utbildning och karriär. Incitamenten blir de omvända när varje års inkomst har betydelse för pensionsstorleken, så att en högre livsinkomst alltid ger en högre pension än vad en lägre livsinkomst ger. Då är incitamenten till förvärvsarbete och avancemang positiva — under förutsättning förstås att avbrott för utbildning ger framtida avkastning i avancemang och högre löner.

Tabell 5.1 Förmåns/kostnadskvoten i ATP och nettotransfereringamas andel av livsinkomsten i ett reformerat ATP

Socioekonomisk Förmåns/ Nettotransferering-

grupp kostnads- arnas andel av kvoten livsinkomsten

Män

Högre tjänstemän 1 0 Tjänstemän på mellannivå 1 0 Lägre tjänstemän 1 0

Kvalificerade arbetare 1 0 Okvalificerade arbetare 1 0

Alla män 1 0

Kvinnor Högre tjänstemän ] O Tjänstemän på mellannivå 1 0

Lägre tjänstemän 1 0 Kvalificerade arbetare 1 0

Okvalificerade arbetare 1 0

Alla kvinnor 1 0

5.1. Pensionspoäng till vårdnadshavaren och delad pensionsrätt

Det mesta talar för att kvinnor länge än kommer att fortsätta att ta ett större ansvar än män för hem och barn. Pensionsarbetsgruppen föreslår att den som tar hand om barnen kompenseras i form av skattefinansierad pensionsrätt under småbarnsåren. Den har följande förslag till komplettering av vårdnadshavarens inkomster så länge barnet är under fyra år.

1) Utfyllnad av inkomsten till 75 procent av genomnittsinkomsten för samtliga försäkrade (i dag ca 120 000 kronor).

Kompensationen är större för vårdnadshavare med låga eller inga inkomster än för de med höga inkomster. De som har en årsinkomst som är större än 75 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade får ingenting i kompensation.

2) Alltid ett basbelopp till vårdnadshavaren. Alla som berörs får en lika stor kompensation.

3) Den vid barnets födelse aktuella föräldrapenninggrundande inkomsten blir den pensionsgrundande.

Med detta förslag blir kompensationen större till vårdnadshavare som har höga inkomster än till dem som har låga. För dem som inte har haft något förvärvsar— bete blir kompensationen mycket låg.

Därutöver har diskuterats 4) Delad pensionsrätt mellan makar.

Vårt nuvarande pensionssystem bygger på två principer: grundnygghetsprincipen där pensionsrätt grundas på bosättning inom landet (bestämmelserna ändrades år 1993 då EG-anpassade regler infördes) , och inkomstborfallsprincipen där pensions- rätt grundas på arbetsprestation. Till den förra principen hör folkpensionen, medan ATP och avtalspensionema bygger på inkomstbortfallsprincipen. Med pensions- arbetsgruppens förslag om skattefinansierad pensionsrätt till småbarnsförälder införs en tredje princip, nämligen den om pensionsrätt på grund av föräldraskap och som tillfaller vårdnadshavaren, så länge hon eller han har barn under en viss ålder.

Delad pensionsrätt baseras på arbetsinkomster och faller därmed in under inkomst— bortfallsprincipen. Enligt åktenskapsbalkens regler om giftorätt har mannen och kvinnan i princip samma rätt till de tillgångar som de förvärvar inom äktenskapet. Intjänad pensionsrätt år inte något annat än uppskjuten lön och som sådan bör den kunna ingå i giftorätten. Delad pensionsrätt skulle också innebära att olika former av sparande behandlades lika vid en eventuell bodelning. Som det år i dag delas sparande i eget hem, bank m.m. lika mellan makar, men inte pensionssparande.

Förslagen 1), 2) och 3) innebär en subvention till vårdnadshavarna och en ökning av pensionskostnadema som betalas av de förvärvsarbetandes löner. De som arbetar mer betalar till dem som arbetar mindre eller inte arbetar alls. De förra, som utöver sin egen försäkringsmässiga avgift betalar en skatt till pensionssystemet, får en förmåns/kostnadskvot i systemet som är mindre än ett, de senare får en kvot som _ är större än ett. Även delad pensionsrätt mellan makar kan medföra en ökning av pensionskostnaderna.l Kvinnor lever i genomsnitt längre än män och män är äldre än kvinnor i de flesta äktenskap.

' Det behöver inte göra det, eftersom det går att hitta konstruktioner som korrigerar för olikhet i livslängd.

5.2. Hur påverkar nya pensionsregler incitamenten?

Eftersom vårdnadshavaren (i allmänhet kvinnan) i ett reformerat ATP kompenseras för den tid barnen är små, har alla förslagen, även delad pensionsrätt, ett inbyggt incitament att förvärvsarbeta mindre. Men incitamentet är olika starkt i de olika fallen.

Föräldraförsäkringen i sin nuvarande form kompenserar den som stannar hemma, men uppmuntrar samtidigt till förvärvsarbete och karriär, eftersom kompensationen baseras på den tidigare förvärvsinkomsten. Pensionsarbetsgruppens förslag 3) (den tidigare föräldrapenninggrundande inkomsten blir den pensions grundande) förstärker den tendensen. Men också tendensen till att vilja skjuta upp sitt barnafödande tills inkomsten nått en viss höjd, förstärks. Den ålder då kvinnan föder sitt första barn har med åren förskjutits alltmera uppåt. I dag är i genomsnitt kvinnan 26,3 år när hon föder sitt första barn (Befolkningsförändringar 1990). Allt fler kvinnor önskar etablera sig på arbetsmarknaden, få ett bra jobb och en hyfsad inkomst innan de skaffar barn, eftersom denna inkomst ligger till grund för föräldrapenningen under ett års tid och eventuellt även för nästa barn om det föds inom 2,5 år, vilket numera allt fler barn gör. Reformer som spår på denna effekt, vilket reformförslag 3) gör, kan driva upp medelåldern vid födseln av första barnet. Detta skulle kunna inverka negativt på barnafödandet (ökad barnlöshet, färre barn per kvinna), och därmed kanske äventyra pensionssystemets ekonomi på sikt.2

Incitamenten till att dra sig tillbaka från eller minska sitt engagemang på arbets— marknaden är starkast i alternativ 1) (utfyllnad av inkomsten till 75 % av genom- snittsinkomsten för samtliga försäkrade). Förvärvsarbete upp till en årsinkomst som är 75 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade ger inte fler pensions— poäng än inget förvärvsarbete alls. Den totala löneförmånen (dvs. kontantlön och framtida pensionsförmån) i inkomstintervallet blir lägre (givet att inget annat ändras) med än utan reformen. Många heltidsarbetande, dubbelarbetande mödrar blir utan kompensation som vårdnadshavare. De är däremot med och betalar pensionsrätten åt dem som är hemma med barnen.

Förslag 2) (alltid ett basbelopp till vårdnadshavaren) ger alla vårdnadshavare samma kompensation oberoende av inkomst. Det är en renodlad form av pensions- rätt på grund av föräldraskap. De negativa incitamentseffekterna på förmånssidan är med en sådan reform förhållandevis små.3 Det finns också incitament till att

2 Av det totala antalet dagar som togs ut i betald föräldraledighet år 1990 tog pap- porna ut ca 7,5 %. Av det drar jag slutsatsen att svenska fäders intresse av att stanna hemma på obetald tid, så när som på att de skulle få tillgodoräkna sig samma pen— sionsgrundande inkomst som tidigare, är mycket liten.

3 I nationalekonomisk terminologi är innebörden att substitutionseffektema är noll.

tidigarelägga barnafödandet, eftersom den inbetalning (fiktiv eller verklig) som görs till pensionssystemet på basis av " gratispoängen" ger avkastning under en längre tid när den görs tidigt i livet än om den görs sent.

Delad pensionspoäng kan kanske ge männen incitament att uppmuntra kvinnan till att lönearbeta och att släppa fram mer jämlika löner. Det är ju så att lågt för- värvsdeltagande hos kvinnor och låga kvinnolöner slår tillbaka på månen vid en delning genom att deras egna pensioner blir lägre. Men delade pensionspoäng i ATP ger också, och kanske hellre, männen incitament till att vilja låta avtalspensioner och individuella löneava ta över en allt större del av det samlade försäkrings- skyddet och att minska den lagfästa försäkringens betydelse. Delad ATP-poäng och läst ATP-tak ger inte mycket i ATP-pensioner om några år. Då står kvinnorna där, visserligen med delade ATP-poäng, men med fortsatt låga pensioner, medan män- nen försäkrat sig om motsatsen i kollektivavtal och individuella avtal.

Om pensionsrätten delas måste därför delningen gälla all pensionsrätt, inte bara ATP.

5.3. Övergångsgenerationens kvinnor i ett reformerat ATP

Frågan är vad som händer med de generationer som redan är inne i det system vi har nu. Återigen tar jag hjälp av kohorterna 1944—1950 för att belysa situationen. I tabell 5 .2 har jag beräknat hur många ATP-poäng olika kategorier tjänat in i genomsnitt per år under perioden 1966—1990, alltså mellan 22 och 46 års ålder för de som är födda 1944 och mellan 16 och 40 års ålder för de som är födda 1950. Kvinnorna hade tjänat in 1,82 pensionspoäng i genomsnitt per år och männen 3,37 poäng. Sett över hela 25-årsperioden år kvinnornas "livslön" i genomsnitt drygt hälften så stor som männens. Bland högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå är den högre, 66 resp. 60 % av männens. Lägst ATP-poäng per år av alla grupper hade kvinnliga arbetare. Kvinnliga okvalificerade arbetare hade i genomsnitt bara tjänat in 1,42 pensionspoäng per år. Det är inte mycket. Mest poäng bland kvinnor- na hade högre tjänstemän. Deras årspoäng var dock mindre än för okvalificerade manliga arbetare som hade den lägsta årspoängen bland män.

Tabell 5.2 Antal ATP-poäng i genomsnitt per år under perioden 1966—1990 för årsklasserna 1944—1950. Män och kvinnor i olika socioekonomiska grupper

Socioekonomisk Genomsnittspoängen per år 1966—1990 grupp Kvinnor Män (kv/män)*100 Högre tjänstemän 2,57 3,88 66,2 Tjänstemän på mellannivå 2,14 3,54 60,5 Lägre tjänstemän 1,84 3,36 54,8 Kvalificerade arbetare 1,72 3,26 52,8 Okvalificerade arbetare 1,42 2,68 53,0

Alla 1,82 3,37 54,0

Källa: Egna beräkningar 1993.

5.3.1. Pensionsstorleken med nuvarande regler

För att uppskatta storleken på den pension individerna i årsklass 1944—1950 skulle få med nuvarande och reformerade regler måste jag simulera inkomstutvecklingen från år 1991 och framåt. Jag använder den metod som redovisats i avsnitt 3.4 Metoden innebär i genomsnitt en underskattning av framtida inkomster och därmed pensionsstorleken, och underskattningen kan vara störst bland tjänstemän på mellan- nivå. Däremot ligger de simulerade framtida pensionspoängen för manliga högre tjänstemän mycket nära de verkliga värdena, eftersom de i genomsnitt har nästan maximal poäng redan år 1990. (De har i genomsnitt en poäng på 6,0 år 1990.) Resultaten från beräkningarna av nuvarande system skall läsas med nedanstående sammanställning av troliga under- och överskattningar i åtanke (jfr avsnitt 3.2.1).

I tabell 5.3 har jag beräknat hur stor årlig ATP individerna i de olika yrkeskate— goriema har tjänat in när de pensioneras vid 65 års ålder. Tabell 5 .4 anger den samlade pensionsstorleken från nuvarande folkpension, pensionstillskott och ATP.5

4 1990 är det sista år jag har uppgifter på en individs ATP—poäng. Har hon eller han förvärvat pensionspoäng för minst två av de fyra åren dessförinnan får hon/han i mina beräkningar pensionspoäng för alla år som återstår till pensioneringen. (Kom ihåg att arbetslöshetsersättning, sjukersättning o.dyl. ger pensionspoäng.) Storleken på poängen är en funktion av individens tidigare poäng.

5 Den högsta pension man kan få från ATP är 3,9 basbelopp. Tillsammans med folk- pensionen blir det 4,68 basbelopp (för den som är gift med en annan pensionär, an- nars 4,86 basbelopp).

Troliga "felskattningar" av pensionsstorleken i nuvarande system som följer av den redovisade metoden

Socioekonomisk grupp

Män

Högre tjänstemän Tjänstemän på mellannivå Lägre tjänstemän Kvalificerade arbetare Okvalificerade arbetare

Kvinnor

Högre tjänstemän Tjänstemän på mellannivå Lägre tjänstemän Kvalificerade arbetare Okvalificerade arbetare

Tabell 5.3 Den årliga ATP individerna i årsklassema 1944—1950 har tjänat in när de pensioneras vid 65 års ålder. Män och kvinnor i olika socioekonomiska grupper.

Basbelopp

Socioekonomisk ngP

Högre tjänstemän Tjänstemän på mellannivå Lägre tjänstemän Kvalificerade arbetare Okvalificerade arbetare

Alla

Källa: Egna beräkningar 1993.

Trolig "felskattning" av pensionsstorleken i nuvarande system

nära noll underskattning nära noll (ev. viss överskattning) nära noll (ev. viss överskattning) nära noll (ev. viss överskattning)

underskattning underskattning någon underskattning någon underskattning någon underskattning

Genomsnittlig årlig ATP i basbelopp (kv/män)*100 Kvinnor Män 2,37 3,28 1,87 2,99 1,51 2,77 1,52 2,59 1,24 2,20 1,57 2,79

72,2 62,5 54,5 58,7 56,4

56,3

Tabell 5.4 Den årliga pensionsstorleken från folkpension, pensionstillskott och ATP som individerna i årsklasserna 1944—1950 får. Män och kvinnor i olika socioekono- miska grupper. Basbelopp

Socioekonomisk Genomsnittlig årlig pension i basbelopp från ATP grupp och folkpension inkl pensionstillskott Kvinnor Män (kv/män)*100

Högre tjänstemän 3,21 4,10 78,3 Tjänstemän på mellannivå 2,71 3,81 71,1 Lägre tjänstemän 2,36 3,58 65,9 Kvalificerade arbetare 2,38 3,42 69,6 Okvalificerade arbetare 2,10 3,06 68,6

Alla 2,42 3,62 66,8

Källa: Egna beräkningar 1993.

5.3.2. Pensionsstorleken i ett reformerat ATP

Pensionsstorleken med nuvarande regler skall jag jämföra med pensionsstorleken i ett reformerat ATP. Jag antar att ett reformerat ATP innebär retroaktiv kom- pensation till vårdnadshavarna för den tid de haft barn under fyra år. Jag antar att endast kvinnor har varit vårdnadshavare och att de får kompensation enligt förslagen 1) eller 2) när de är mellan 26 och 31 år gamla, dvs. i sex på varandra följande år, alternativt när de är mellan 26 och 33 år gamla, dvs. i åtta på varandra följande år. I så fall skulle den årliga poängen i ATP åren 1966—1990 i genomsnitt vara den som tabell 5.5 och 5.6 visar.

Kvinnor får i genomsnitt en större pensionsgrundande inkomst åren 1966—1990 i båda alternativen. Den är nu mellan 60 och 73 % av männens pensionsgrundande inkomster mot tidigare 53—66 %. Alternativ 1 (utfyllnad av inkomsten till 75 % av genomsnittsinkomsten för samtliga försäkrade) är fördelaktigare för okvalificerade arbetare än vad alternativ 2 (alltid ett basbelopp till vårdnadshavaren) är. De kvin- nor som har relativt goda inkomster får i alternativ 1 en lägre kompensation eller ingen kompensation alls. I tabell 5.7 jämför jag kvinnors genomsnittliga årspoäng under perioden 1966—1990 med den de skulle få med retroaktiv vårdpoäng.

Tabell 5.5 Simulering av alternativ 1 (utfyllnad av inkomsten till 75 % av genom- snittsinkomsten för samtliga försäkrade, dock till max. 4 basbelopp). Antal ATP- poäng i genomsnitt per år under perioden 1966—1990 för årsklasserna 1944—1950. Män och kvinnor i olika socioekonomiska grupper

Socioekonomisk Genomsnittspoängen per år 1966—1990 grupp Kompensation i 6 år Kompensation i 8 år Kv Män (kv/män) Kv (kv/män) *100 *100 Högre tjänstemän 2,77 3,88 71,4 2,82 72,7 Tjänstemän på mellannivå 2,36 3,54 66,7 2,43 68,6 Lägre tjänstemän 2,11 3,36 62,8 2,20 65,5 Kvalificerade arbetare 2,00 3,26 61,3 2,09 64,1 Okvalificerade arbetare 1,75 2,68 65,3 1,86 69,4 Alla 2,09 3,37 62,0 2,18 64,7

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 5.6 Simulering av alternativ 2 (alltid ett basbelopp till vårdnadshavaren). Antal ATP-poäng i genomsnitt per år under perioden 1966—1990 för kohortema 1944—1950. Män och kvinnor i olika socioekonomiska grupper

Socioekonomisk Genomsnittspoängen per år 1966—1990 grupp Kompensation i 6 år Kompensation i 8 år Kv Män (kv/män) Kv (kv/män) *100 *100 Högre tjänstemän 2,81 3,88 72,4 2,84 73,2 Tjänstemän på mellannivå 2,38 3,54 67,2 2,46 69,5 Lägre tjänstemän 2,08 3,36 61,9 2,16 64,3 Kvalificerade arbetare 1,96 3,26 60,1 2,04 62,6 Okvalificerade arbetare 1,66 2,68 61,9 1,74 64,9 Alla 2,06 3,37 61,1 2,14 63,5

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 5.7 Antal ATP-poäng i genomsnitt per år under perioden 1966—1990 för årsklasserna 1944—1950. Nuvarande system och ett system med retroaktiv vård- poäng. Kvinnor i olika socioekonomiska grupper

Socioekonomisk Genomsnittlig årspoäng 1966—1990 grupp Faktisk Vårdpoäng Vårdpoäng poäng alt 1) alt 2)

Högre tjänstemän 2,57 2,77 2,81 Tjänstemän på mellannivå 2,14 2,36 2,38 Lägre tjänstemän 1,84 2,11 2,08 Kvalificerade arbetare 1,72 2,00 1,96 Okvalificerade arbetare 1,42 1,75 1,66

Alla 1,82 2,09 2,06

Källa: Tabell 5.2, 5.5 och 5.6.

Jag antar att kvinnan får välja det alternativ som är bäst för henne. Av de två alternativ jag räknar på väljer då höginkomsttagaren ett basbelopp, låginkomstta- garen väljer påfyllnad av inkomsten. I mina beräkningar ökar vårdpoängen kvin- nornas genomsnittliga ATP-poäng sett över hela livscykeln med 9 % om de tillhör kategorin okvalificerade arbetare, och med 3 % om de är högre tjänstemän. Denna skillnad mellan grupperna försvinner antagligen när höginkomsttagarna kan välja alternativ 3 (den vid barnets födelse aktuella förvärvsinkomsten blir den pensions-

grundande). För att kunna skatta pensionsstorleken vid 66 års ålder i det reformerade syste-

met antar jag samma individuella poängutveckling 1991—2014 som i tabellerna 5.3 och 5 .4. En underskattning av de framtida pensionspoängen har mindre betydelse för pensionsstorlekens sanna värde i det reformerade systemet än i det nuvarande systemet. Däremot kan antagandet att de fiesta förvärvar pensionspoäng alla år fram till den normala pensionsåldern ha större betydelse för pensionsstorleken i det reformerade systemet. Många arbetare och lägre tjänstemän kan komma att pensio— neras före den normala pensionsåldern. Mitt antagande ger då en överskattning av pensionsstorleken i det reformerade systemet för dessa grupper. Vidare är det frågan om en statisk analys; under de ca 20 år som återstår till 66- årsdagen för de aktuella årsklasserna antas arbetsutbudet och löneutvecklingen vara oberoende av hur pensionsreglema utformas. Förutsättningarna för avancemang och ökad arbetsinsats är sannolikt större för högre tjänstemän och tjänstemän på mellan- nivå än för arbetare och lägre tjänstemän. En statisk analys underskattar arbetsut- budet och lönerna framför allt hos högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå.

Särskilt underskattas pensionsnivån hos tjänstemän på mellannivå vilkas inkomster inte överstiger ATP-taket.

Kvinnorna antas få pensionspoäng under småbarnsåren enligt det bästa av alterna- tiv 1 och 2. De som inte når upp till en pension som motsvarar nivån på nuvarande folkpension och pensionstillskott antar jag garanteras en allmän pension som har samma storlek som nuvarande folkpension och pensionstillskott tillsammans.

I tabell 5.8 har jag beräknat den genomsnittliga pensionsnivån från grundskydd och ATP i det reformerade systemet för män och kvinnor i olika yrkesgrupper som tillhör årsklasserna 1944—1950.

Tabell 5.8 Den årliga pensionsstorleken från grundskydd och ATP i det reformerade systemet i årsklasserna 1944—1950. Män och kvinnor i olika socioekonomiska grupper. Basbelopp

Socioekonomisk Genomsnittlig årlig pension i basbelopp grupp från ATP och grundskydd Kvinnor Män (kv/män)*100

Högre tjänstemän 3,10 4,14 74,9 Tjänstemän på mellannivå 2,71 3,80 71,3 Lägre tjänstemän 2,38 3,60 66,1 Kvalificerade arbetare 2,34 3,41 68,6 Okvalificerade arbetare 2,05 2,99 68,6

Alla 2,40 3,61 66,5

Källa: Egna beräkningar 1993.

Om kvinnorna i mina simuleringar inte skulle få några extrapoäng för barnaåren blir pensionerna i det reformerade systemet de som visas i tabell 5.9.

Till slut jämför vi tabell 5.4, 5.8 och 5.9 i en gemensam tabell, tabell 5.10 och 5.11. Tabell 5.4 är pensionsstorleken med nuvarande ATP och folkpension (inkl. pensionstillskott), 5 .8 är pensionsstorleken i det reformerade systemet. Skillnaden i pensionsnivå mellan det nuvarande systemet och det reformerade är i genomsnitt liten vare sig man är okvalificerad arbetare eller högre tjänsteman, man eller kvinna.

Tabell 5.9 Den årliga pensionsstorleken från grundskydd och ATP i ett reformerat system, men utan vårdpoäng, i årsklasserna 1944—1950. Män och kvinnor i olika socioekonomiska grupper. Basbelopp

Socioekonomisk Genomsnittlig årlig pension i basbelopp grupp från ATP och grundskydd Kvinnor Män (kv/män)*100

Högre tjänstemän 3,00 4,14 72,5 Tjänstemän på mellannivå 2,60 3,80 68,4 Lägre tjänstemän 2,25 3,60 62,5 Kvalificerade arbetare 2,21 3,41 64,8 Okvalificerade arbetare 1,89 2,99 63,2

Alla 2,27 3,61 62,9

Källa: Egna beräkningar 1993.

Tabell 5.10. Den årliga pensionsstorleken med nuvarande regler och i ett reforme- rat system. Män i olika socioekonomiska grupper. Basbelopp

Socioekonomisk Genomsnittlig årlig pension i basbelopp grupp Nuvarande system Reformerat system Högre tjänstemän 4,10 4,14 Tjänstemän på mellannivå 3,81 3,80 Lägre tjänstemän 3,5 8 3,60 Kvalificerade arbetare 3,42 3,41 Okvalificerade arbetare 3,06 2,99

Alla 3,62 3,61

Källa: Tabell 5.4, 5.8.

Tabell 5.11. Den årliga pensionsstorleken med nuvarande regler, i ett reformerat system med vårdpoäng och i ett reformerat system utan vårdpoäng. Kvinnor i olika socioekonomiska grupper. Basbelopp

Socioekonomisk Genomsnittlig årlig pension i basbelopp grupp Nuvarande Reformerat Reform. system system med system vårdp. utan vårdp.

Högre tjänstemän 3,21 3,10 3,00 Tjänstemän på mellannivå 2,71 2,71 2,60 Lägre tjänstemän 2,36 2,38 2,25 Kvalificerade arbetare 2,38 2,34 2,21 Okvalificerade arbetare 2,10 2,05 1,89

Alla 2,42 2,40 2,27

Källa: Tabell 5.4, 5.8 och 5.9.

Ett försök till att mycket grovt korrigera resultaten för eventuella över- och under— skattningar i den statiska analysen skulle kunna ge följande bild. Manliga högre tjänstemän får oförändrade värden. Manliga tjänstemän på mellannivå får högre värden i båda systemen, men underskattningen är större i det nuvarande systemet än i det reformerade. Skillnaden mellan systemen blir större än vad beräkningarna i tabellen visar. Manliga lägre tjänstemän och arbetare kan få lägre värden i det nuvarande systemet om den verkliga reallöneutvecklingen blir negativ från 50—55 års ålder. I det reformerade systemet blir värdena lägre om t.ex. de sista 5 åren inte ger någon pensionsgrundande inkomst alls. Kvinnliga högre tjänstemän och tjänste— män på mellannivå får högre värden i båda systemen, men underskattningen är större i det nuvarande systemet än i det reformerade. Kvinnliga lägre tjänstemän och arbetare kan få högre värden i båda systemen om poängutvecklingen underskattas på grund av att kvinnorna i verkligheten ökar sin arbetstid.

Vi jämför tabell 5.8 och 5.9. Tabell 5.9 är pensionsstorleken i det reformerade systemet, men utan vårdpoäng. Utan vårdpoäng skulle kvinnornas pensioner bli lägre. Hur mycket vårdpoängen betyder kan vi också se i tabell 5.12. Om även det tredje alternativet till vårdpoäng (den tidigare föräldrapenninggrundande inkom- sten blir den pensionsgrundande) funnits med i mina beräkningar hade skillnaderna mellan det gamla och det nya systemet varit mindre även för tjänstemännen.

Tabell 5.12. Hur mycket större pension kvinnor i olika socioekonomiska grupper och födda 1944—1950 får på grund av vårdpoängen

Socioekonomisk Hur mycket större pension på grund grupp av vårdpoängen. Procent

Högre tjänstemän 3,3 Tjänstemän på mellannivå 4,2 Lägre tjänstemän 5,8

Kvalificerade arbetare 5,9 '

Okvalificerade arbetare 8,5

Alla 5 ,7

Källa: Egna beräkningar 1993.

5.4. Appendix till avsnitt 5

När jag beräknar pensionsnivåerna i det reformerade systemet för kohortema 1944—1950 antar jag att reglerna ser ut på följande sätt:

Pensionsförmånema är avgiftsbestämda och inte som i nuvarande system förmåns- bestämda. Det betyder att inga garantier ges om en viss pensionsnivå i relation till slutlönen eller till inkomsterna under vissa år. Storleken på en persons pension bestäms i stället av hur mycket som har betalats i avgifter på den personens lön, uppräknat med ett reallöneindex. En fastställd procent av den pensionsgrundande inkomsten betalas varje år till ATP och förräntas fram till pensionsdagen med reallöneutvecklingen. Pensionsgrundande inkomst beräknas från första kronan. Arbetslöshetsersättning, sjukpenning, föräldrapenning o.dyl. är pensionsgrundande inkomst. För övergångsgenerationerna beräknas en tänkt årlig pensionsinbetalning för de år som tillhör förfluten tid. Således beräknas för varje individ ett fiktivt pensionskapital, som är lika med tänkta inbetalningar inkl. avkastningen på dessa. I mina beräkningar har jag använt följande löneindextal från Riksförsäkringsverket.

Ett års "tänkta inbetalningar" i basbelopp är en fastställd procent av personens (pensionspoäng för året + 1). Den procentsats jag har räknat med är 18 % (enligt uppgift från Riksförsäkringsverket).

Pensionsåldern antar jag vara 66 år. Det pensionskapital som individen har acku- mulerat när han eller hon pensioneras, dividerat jag med förväntat antal år som pensionär. Det belopp jag då får är årspensionen i det reformerade systemet. De som är födda 1944 förväntas i genomsnitt vara ålderspensionärer i 13,5 år, och de som är födda 1945—1950 i 13,6 år (uppgifter från Riksförsäkringsverket).

Är Den faktor som Är Den faktor som pensionskapitalet pensionskapitalet förräntas med förräntas med

1961 1,04386 1980 1,02626 1962 1,03081 1981 0,95472 1963 1,02446 1982 0,97113 1964 1,05305 1983 0,98938 1965 1,03526 1984 1,03219 1966 1,02433 1985 1,00624 1967 1,02375 1986 1,0124 1968 1,00928 1987 1,03265 1969 1,03448 1988 1,01383 1970 1,04 1989 1,01365 1971 1,00855 1990 1,03269 1972 0,97881 1991 och 1973 1,02597 framåt 1,01515 1974 1,02321 1975 1,03093 1976 1,032 1977 0,99225 1978 0,98828 1979 0,97826

Källa: Uppgift från Riksförsäkringsverket 1993.

För övergångsgenerationema finns särskilda bestämmelser. De får inte hela sin pension från det nya systemet, utan en del beräknas på det nya systemet medan resten beräknas på det gamla systemet. De som är födda 1936 får 1/20 av pensionen uträknad enligt reglerna i det reformerade systemet och 19/20 av pensionen ut- räknad enligt reglerna i det nuvarande ATP och folkpensionssystemet. De som är födda 1937 får 2/20 enligt det nya och 18/20 enligt det gamla osv. Det betyder att för årsklasserna 1944-1950 tillämpas följande bestämmelser:

82. Kvinnors pensioner i ett reformerat ATP Födelseår Del av pension uträknad enligt det reformerade systemet nuvarande ATP

1944 9/20 11/20 1945 10/20 10/20 1946 1 1/ 20 9/20 1947 12/20 8/20 1948 13/20 7/20 1949 14/20 6/20 1950 15/20 5/20

Källa: Uppgifter från Riksförsäkringsverket 1993.

De som inte når upp till en pension från det allmänna systemet som motsvarar nivån på nuvarande folkpension och pensionstillskott antar jag garanteras en allmän pension som har samma storlek som nuvarande folkpension och pensionstillskott tillsammans.( Om ett inkomstprövat KBT tillkommer höjs inkomstnivån för de pensionärer som har de lägsta inkomsterna.)

Alla dessa uppgifter ligger bakom mina beräkningar av den genomsnittliga pen- sionsnivån i olika yrkesgrupper för övergångskohorterna 1944—1950.

6 De viktigaste resultaten

I nuvarande ATP sker ingen systematisk omfördelning från högre inkomsttagare till lägre. I stället är reglerna sådana att det sker en systematisk omfördelning från dem som har en lång yrkesverksam tid och en svag (pensionsgrundande) inkomstutveck- ling till dem som har sina (pensionsgrundande) inkomster ojämnt fördelade över livet och inte arbetar i så många år. De som gynnas är tjänstemän i karriäryrken, medan de i typiska låginkomstyrken missgynnas. Detta är en konsekvens av ATP:s 15- och 30-årsregler. Tjänstemän på mellannivå och även högre tjänstemän vars inkomster inte överstiger ATP-taket får en mycket större ATP om den beräknas på de 15 bästa åren än om den skulle beräknas på livsinkomsten. Men pensionerna för många lägre tjänstemän och arbetare blir inte mycket större med 15-årsregeln än utan. Kvinnor varvar deltidsarbete och heltidsarbete mer än vad mån gör och kan den vägen få en ojämn och brant inkomstutveckling. Men i individernas poäng- utveckling fram till i dag finns inget som tyder på att 15-årsregeln skulle gynna kvinnorna som grupp mer än männen. I stället är det männen som har mest glädje av 15-årsregeln. Deras inkomstprofiler har under de första 25—30 åren i ATP i genomsnitt varit brantare och ojämnare än kvinnors.

Med nuvarande pensionsregler får arbetare och lägre tjänstemän betala mer för sina pensioner än medelinkomsttagarna. Kvinnliga låginkomsttagare är minst gynnade av alla i ATP.

”*"—"nemtlnaa'r' slagmän! att &

lit" fl- 'i'.-rar fJP -'» f. nm in inräknat! unlu't d .

.. .-1' "H""+1t.l». n Juni:! r:!”amunhä'TL-H . l'f-ia' är;-! 11 2.0 i 191! "| | om ' [ m.m ;! wa... 1 r."-'_- "reo i i?” l' 153153. 1511 213 ] man men .m 1 man Huru " u ; 1950 15 El? 71' 23 |

Mwmwmlm W Begin—MTM- Man-L ;

mah när”! inhialnöimn utelämnat? (: ru mås mb nu smslån EW w wallin. [ 31381 ,1

Mmmm Milli?) bitmhwmhignåi mm: men ' ut)?! äbaiälndl ”unika aiemmin! (obmhumamnimeq) kult! till men !"le lli! snll attMPWWÄmm—maäwmämmwm Mill.

[a'—%$ HWHWÅW mm ww Minimalism. H-WEQMRHÅM W&W" 35% #$%&me

.. WEUQFMWMWMMÅ. 3.' mmm LEWMHMÄM—EPW'QWJW .Wad elliot ' nah mani ma sansad åt sin _ . . . '! Määw Wittmann kassetten? www. . . ? Mä- MWW JWHWWMN mä . gum .mzäwrbni undhävunamsni mma rho muita m: i? nast-r natt - rum olivia mammi EI m iq 13076 mm want man gat) % till! mail Warm!!! ställe Hem ml mami!." tätt-ti tällä!.. l .mnnim ni 'att! gm. m= mmm VTM i midt Oil—ä star-'.'? att man med 'nslyri mpmnänt Irma augusti—£! ve

mammi m; mumsigt titt-& man! sami im itt? mn alan" utmanat 5132! the amn-ris: tt: 15; "g,—mom &amunm Imint till mammans! 5!!va .nmgrmrmundebäli ut immense; den! S M i atti va utlämna

& å ??

Referenser

Befolkningstörändringar 1990, Statistiska centralbyrån, Stockholm

Ds 1992:89, Ett reformerat pensionssystem. En promemoria av Pensionsarbets- gruppen, Allmänna Förlaget, Stockholm Erikson R och Åberg, R (red), (1984), Välfärd i förändring. Prisma, Stockholm

Fritzell, J och Lundberg, 0 (1993), Ett förlorat eller förlovat årtionde? Institutet för social forskning, Stockholm

Jonung, C (1989), "Jämställdhet på arbetsmarknaden", i Ds 1989:44, Arbetsmark- nad och arbetsmarknadspolitik 1988 — ökade krav på omställning. Stockholm

Kruse A, och Ståhlberg A—C (1977), Ejfekzer av ATP — en samhällsekonomisk studie. Lund Economic Studies 13. Lund

Levnadsförhållanden (1992), Rapport nr 79, I tid och otid, SCB Förlag, Örebro

Levnadsförhållanden (1993) , Rapport nr 81 , Pensionärer 1980 — 1989, SCB Förlag, Örebro

Persson, I (1993), Svenska kvinnor möter Europa. Bilaga 16 till LU 92. Allmänna förlaget, Stockholm

SOU 1956:31, Remissyttranden över pensionsutredningens slutliga förslag till allmän pensionsförsäkring. Stockholm

SOU 1990:76, Allmän pension. Huvudbetänkande av pensionsberedningen. Allmän- na förlaget, Stockholm

Ståhlberg, A-C, 1986 "Social welfare policy — nothing but insurances?" Meddelande 6/1986. Institutet för social forskning, Stockholms universitet

Ståhlberg, A-C (1990), "ATP-systemet från fördelningspolitisk synpunkt", i SOU 1990:78, Allmän pension. Expertmpporter, Allmänna Förlaget, Stockholm

Ståhlberg, A-C (1990a), "Skillnader i försäkringstörmåner eller icke-kontanta löneskillnader mellan kvinnor och män", i Jonung, C & Persson, I (red), Kvinnors roll i ekonomin. Bilaga 23 till Långtidsutredningen 1990, Allmänna Förlaget, Stockholm

Ståhlberg, A-C (1993), "Jämställdheten i ATP och avtalspensionerna", i Eklund, K (red), En ”skattereform " för socialförsäkringar? Publica, Stockholm

Ståhlberg, A-C (1993a), Våra pensionssystem. SNS förlag, Stockholm

Kronologisk förteckning

]. Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. Fi. 2. Kommunerna, Landstingen och Europa

+ Bilagedel. C.

. Mäns föreställningar om kvinnor och Chefskap. S. . Vapenlagen och EG. Ju. . Kriminalvård och psykiatri. Ju. . Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. Fi. . EU, EES och miljön. M.

8. Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och såkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. UD.

9. Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. Ku. 10. Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstiftning. UD. 1 1. Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. SE. 12. Suveränitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. UD. 13. JIK-metoden, m.m. Fi. 14. Konsumentpolitik i en ny tid. C. 15. På väg. K.

16. Skoterköming på jordbruks- och skogsmark. Kartläggning och åtgärdsförslag. M. 17. Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del I och 11. Ju.

18. Kvalitet i kommunal verksamhet - nationell uppföljning och utvärdering. C. 19. Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndstörvaltning. UD.

20. Reformeratpensionssystem. S. 21. Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kosmader och individeffekter. S. 22. Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. S.

ONUIAUÅ

x)

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Miljö- och naturresursdepartementet Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av EU, EES och miljön. [7] militärt bistånd 1949-1969 + Bilagedel. [1 1] Skoterköming påjordbruks- och skogsmark.

Kartläggning och åtgärdsförslag. [16] J ustitiedepartementet Vapenlagen och EG [4] Kriminalvård och psykiatri. [5] Års- och koncemredovisning enligt EG-direktiv. Del 1 och 11. Ju. [17]

Utrikesdepartementet

Historiskt vägval — Följderna för Sverige i utrikes- och såkerhetspolitiskt hänseende av att bli, respektive inte bli medlem i Europeiska unionen. [8] Anslutning till EU — Förslag till övergripande lagstifbiing. [10] Suverånitet och demokrati + bilagedel med expertuppsatser. [12] Rena roller i biståndet — styrning och arbetsfördelning i en effektiv biståndsförvaltning. [19]

Socialdepartementet

Måns föreställningar om kvinnor och chefsskap. [3] Reformerat pensionssystem. [20] Reformerat pensionssystem. Bilaga A. Kostnader och individeffekter. [21] Reformerat pensionssystem. Bilaga B. Kvinnors ATP och avtalspensioner. [22]

Kommunikationsdepartementet På väg. [15]

Finansdepartementet

Ändrad ansvarsfördelning för den statliga statistiken. [1] Sverige och Europa. En samhällsekonomisk konsekvensanalys. [6] JlK-metoden, m.m. [13]

Kultu rdepartementet

Förnyelse och kontinuitet — om konst och kultur i framtiden. [9]

Civildepartementet

Kommunerna, Landstingen och Europa. + Bilagedel. [2] Konsumentpolitik i en ny tid. [14]

Kvalitet i kommunal verksamhet — nationell uppföljning och utvärdering. [18]