SOU 1995:110

Viljan att veta och viljan att förstå : kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning : slutbetänkande

Till statsrådet Carl Tham

Enligt regeringsbeslut den 26 januari 1995 om tillsättandet av ut- redningen ”Insatser för kvinno- och jämställdhetsforskning” (U 1995z01) tillkallades Ebba Witt-Brattström som särskild utredare.

Den 1 februari förordnades som experter i utredningen Kristina Lundgren samt Gertrud Åström. Kommittén har antagit namnet KVINS. Direktiven (Dir. l995z8) redovisas som bilaga 1.

Vi har sett som vår uppgift att som första utredning fullt ut tillämpa kvinnoforskningens maktanalytiska perspektiv på det utbildningspolitiska området. Det är vår bedömning att tiden nu är mogen för mer systema- tiska åtgärder från statsmakternas sida vad gäller den inneboende könsdiskrimineringen inom högre utbildning.

Till vår hjälp har vi haft en rad experter på området; Maud Eduards, t.f. professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, Ann Alme- gård, psykolog som doktorerar på ett projekt om kvinnliga medicinares karriär och forskningsmöjligheter vid Uppsala universitet, Lena Troijer, t.f. professor i genus och teknik vid Högskolan i Luleå, Solveig Bergman, fil. lic. i sociologi vid Åbo akademi och f.d. nordisk koordina- tor för kvinnoforskning, Elisabeth Först, fil. dr i sociologi vid Oslo universitet, Ulla Riis, professor i pedagogik vid Linköpings universitet, Leif Lindberg, docent i pedagogik vid Umeå universitet, Inga Elgqvist— Saltzman, professor emerita i pedagogik vid Umeå universitet, Ingrid Anderbjörk, ordförande på SFS samt Hans Christian Serhaug, forskare vid Arbeidsforskningsinstituttet i Oslo. Sara Nilsson har illustrerat betänkandet. Sist, men inte minst, har vi haft en ovärderlig hjälp av Marjut Torpo vid Utbildningsdepartementet, för framställandet av denna digra SOU.

Vi tackar alla övriga deltagare, ett hundratal personer, som avsatt tid och intresse för att ge sin insats i förändrandet av den ålderdomliga struktur som ännu härskar i den akademiska frihetens namn. Särskilt vill vi nämna våra rapportgrupper, professorer emeritae, kvinnoforskare, studenter och doktorander samt manliga professorer m.fl. som tar till orda i del B.

Härmed överlämnar kommittén sitt slutbetänkande Viljan att veta och viljan att förstå kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning (SOU l995:110). Kommitténs uppdrag är nu slutfört.

Stockholm i november 1995

Ebba Witt-Brattström

Kristina Lundgren Gertrud Åström

Sammanfattning

Utredningen om hur kvinno- och jämställdhetsforskningen ska främjas i Sverige, KVINS, har arbetat i 10 månader och överlämnar nu sitt slutbetänkande. Uppdraget regeringen gav oss var, förutom att ge förslag till att främja villkoren för underrepresenterat kön, framförallt att undersöka ”hur uppgifterna att utreda, skapa opinion och dela ut bidrag för att främja kvinno- och jämställdhetsforskningen bäst kan utformas”. Å ena sidan skulle detta ske ”förutsättningslöst” och å andra sidan med hänsyn tagen till befintliga resurser och institutioner, såsom Forsknings- rådsnämnden, centra och fora för jämställdhet och kvinnoforskning vid universitet och högskolor, Kvinnohistoriska samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek samt Utbildningsdepartementets s.k. JÄSTgrupp, men också i samråd med det nya Högskoleverket.

Direktiven beskriver ur ett ovanifrån perspektiv, ett jämställd- hetspolitiskt perspektiv, en struktur som finns eller är under framväxt. Men utbildningsväsendet är inne i en förändringsfas. Vi har därför utökat antalet samråd till instanser som nätverket ”Kvinnliga forsknings- byråkrater”, Arbetsgruppen Kvinnliga Studerande (AKS), Föreningen Forum för kvinnoforskning i Stockholm, professor Ulla Riis, jämställd- hetshandläggamas strategigrupp, doktorandföreningen vid KI, det kvinnliga professors- och docentnätverket i Umeå, Nordiska nätverket för tekniker och ekonomer, Kvinnovetenskaplig Tidskrift, Nationellt Resurscentrum, m.m.

Det finns alltså många nätverk och sammanslutningar av kvinnliga forskare som förutom ämnesbaserat samarbete också bedriver ett utåtriktat informationsarbete till avgränsade målgrupper. Efterfrågan på föreläsare och medverkan från kvinnoforskare är mycket stor såväl av universitet och högskolor som från exempelvis de under NUTEKs ledning framväxande regionala resurscentra för kvinnor. Då det idag inte finns någon samlad organiserad information om pågående kvinno- forskning och verksamma kvinnoforskare blir dock ett fåtal kvinnor extremt belastade av att ständigt tvingas representera kvinnoforskningen i Sverige. Lokala efterfrågare av typen jämställdhetshandläggare, fortbildare och kompetensutvecklare vet inte vart de ska vända sig.

Detta förhållande, bristen på koordinering och samlad information, har så gott som alla instanser vi samrått med framhållit som ett stort

problem. Våra förslag till insatser för kvinno- och jämställdhets- forskning, liksom till bättre villkor för underrepresenterat kön, följer därför två huvudlinjer; en strukturell förstärkning av resurser i alla led samt inrättandet av en instans som svarar mot hittills icke tillgodosedda behov av exempelvis koordinering och information.

Kvinnoforskningens användbarhet motiverar särskilt stöd. I högre grad än annan forskning bygger den på ett samspel mellan forskare och olika grupper och institutioner i samhället. Den kvinnoforskning som redan finns måste få ta sin plats och erkännas som det efterfrågade och på många områden väl utvecklade forskningsfält det faktiskt är idag.

Direktiven tar som utgångspunkt att anledningen till att få kvinnliga forskare får medel och ännu färre får medel för genusforskning beror på att de kvinnor som i meriteringshänseende är berättigade till det är alltför få. ”Det ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och forskarassistenter innebär att endast en liten del av de totala forsknings- medlen går till kvinnliga forskare. En ännu mindre del går till kvinno- och jämställdhetsforskning (genusforskning).” För att pröva detta påstående mot verkligheten har vi gjort en preliminär kartläggning av hur fördelningen av anslag med offentliga medel ser ut idag (se kap 2). Situationen ger upphov till många reflexioner.

Vi har också valt att ställa frågan om ”det ringa antalet” kvinnor på högre tjänster i högskolan ytterst beror på att kvinnliga studenter, trots att de idag utgör majoriteten av de som avlägger grundexamen, inte uppmuntras att gå vidare i samma utsträckning som manliga forskarbe- gåvningar. Med andra ord så tar vi strukturens passiva hållning till kvinnliga studenter och doktorander på allvar. Det kan tyckas självklart att se till basens behov när man diskuterar ett utbildningssystem, men denna koppling mellan grundutbildning och forskning är inte bruklig i utbildningspolitiska sammanhang. För att poängtera att vår hållning är underdog-perspektivets har vi engagerat den unga tecknaren och studenten SaraNilsson att illustrera betänkandet med olika typsituationer ur den kvinnliga studentens vardag. Av samma anledning har vi också bett SFS ordförande Ingrid Anderbjörk att reflektera kring de vittnesmål som studenter och doktorander givit oss (Se del B).

I svenskt utbildningsväsende har man hittills nöjt sig med att konstatera den synliga delen av den bristande jämställdheten, toppen på isberget. Många är de utredningar och rapporter som om och om igen analyserar och slår fast att universitetsstrukturen är könsdiskriminerande. Vi har sett det som vår uppgift att föra diskussionen lite längre genom att rikta uppmärksamheten på några av de mekanismer som gör denna komplexa struktur så extremt kvinnoavstötande.

Den bristande jämställdhet som man har konstaterat under de senaste tjugo åren har man från statsmakternas sida valt att åtgärda genom att i särskilt trängande fall skjuta till extra 5. k. ”öronmärkta medel”. Ett exempel är när man i proposition 1992/93zl69 Högre utbildning för ökad kompetens, föreslog åtgärder på 5 miljoner kronor, inom ramen för Rådet för grundläggande högskoleutbildning. Medlen avsågs att användas för att ”korrigera studenternas tidigare felval”, med vilket man menade att kvinnor inte går till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Åtgärden kom till mot bakgrund av en konstaterad försämring i förhållande till riksdagens fyra år tidigare formulerade mål om minst tio procent på utbildningar där underrepresenterat kön var fem procent, utom på det tekniska området, där man trodde sig kunna uppnå 30 %.

Ur ett maktanalytiskt perspektiv ter sig denna adderande strategi ofullständig och konserverar dessutom bilden av kvinnan som ett problem i högre utbildning. Vi har därför valt att inte låta vår undersök- ning begränsas till ett snävt representationsmål utan går vidare och låter demokratiaspekten bli styrande. Då blir den grundläggande frågan: ska vi även fortsättningsvis ha en offentligfinansierad utbildning som diskriminerar kvinnor, både i utbildning och forskning? Nej, menar våra experter inifrån högskolevärlden,betänkandets fyra referensgrupper (se del B), vare sig de består av manliga forskningsledare, kvinnliga emeritaprofessorer, eller etablerade kvinnoforskare och studenter och doktorander från hela landet. Utifrån denna samlade akademiska erfarenhet, utifrån vårt könsteoretiska perspektiv och utifrån de nordiska, internationella och ämnesmässiga överblickama som finns samlade i detta slutbetänkande, har vi valt titeln ”Viljan att veta och viljan att förstå kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning.”

De senaste årens utbildningsprogram har, särskilt under föregående regering, gått in för att diskutera kvalitet i högskolan. Detta har man försökt göra utan någon systematisk problematisering av könets roll i utbildningen. Kvalitet och kön har på det sättet kunnat ställas emot varandra, vilket också har skett i debatten. KVINS har valt en annan väg. Istället för att som exempelvis JÄST-gruppen, som tillsattes av förre utbildningsministem Per Unckel, lägga rättviseaspekten åt sidan för att koncentrera sig på att skapa respekt, förankra, ta hänsyn till attityder samt försöka vidga kvalité-begreppet att även gälla kvinnor, har vi valt att ta fasta på demokrati- och rättviseaspekten. Vi anser inte att Sverige ska ha ett högre utbildningssystem eller en forskning som finansieras med offentliga medel men som i mindre eller högre grad missgynnar halva befolkningen. I detta vårt synsätt bygger vi på en

stabil grund av jämställdhetspolitiskt tänkande inom utbildnings- politiken, framförallt det av kvinnoforskare skrivna betänkandet Om hälften vore kvinnor (SOU 198314).

Under processens gång insåg vi att KVIN S var i färd med att skapa en ny kontext. Det blev uppenbart att man, genom att sätta ribban lite högre, och utgå från ett demokratiperspektiv tillåter att vissa saker kan sägas som annars brukar stanna mellan skål och vägg på institutionerna. Denna diskurs är såpass ny att studenter och doktorander, av rädsla för repressalier från sina institutionsledningar inte vågat sätta ut sina namn, såpass ny, att några kvinnoforskare på tröskeln till professur inte velat deltaga. Det finns all anledning att fråga sig vad det är för en makt- struktur som ställer så fullständiga krav på kvinnors lojalitet att man måste spela rollen av ”snäll flicka” för att få fortsätta att verka inom den.

I riksdagsdebatten (7695) om Jämställdhetspropositionen (1994/952164) citerade JÄST-gruppens ordförande Margitta Edgren ur ett brev hon hade fått av en kvinna som överklagat en tjänstetillsättning där en disputerad man fått gå före fem disputerade kvinnor. ”Det blev helt plötsligt alldeles tyst omkring mig. Kolleger slutade hälsa och vände ryggen till för att slippa ta ställning till om de skulle hälsa eller inte, och jag blev utesluten när det gäller information. Jag tror att vi måste bli mycket mer medvetna om hur svårt det är i sådana här organisationer att gå emot makten när makten är tydlig och tyrannisk. /---/Kanske måste vi låta männen ha sina organisationer i fred om vi anar att deras motstånd kommer att bli mycket stort. Den personliga risken är alltför stor.”

I denna utrednings kontext kan dylika ”portförbjudna” erfarenheter utsägas, Detta som ”alla vet” men som aldrig kommer upp på dagord— ningen, och som därför i enlighet med det borträngdas tvångsmässiga mekanism deformerar den skenbara objektiviteten i det akademiska systemet (se kap 1, Kris i utbildningsfrågan).

Internationellt finns en mycket utvecklad forskning kring kvinnor och utbildning. 1 juni i år samlades vid Umeå universitet ett stort antal internationella kvinnoforskare inom området till konferensen ”Gender and education”. Där diskuterade man, förutom mer traditionella utbildningsfrågor även demokrati och jämställdhet i ett utbildnings- politiskt perspektiv. Konferensen kom till stånd på initiativ av Sveriges expert på området, Inga Elgqvist-Salzman, som vi har bett skriva en inledande kommentar och teckna en historisk bakgrund till emerita professoremas akademiska livshistorier i vårt betänkande (del B).

Det unika med vår utredning är inte att vi har samlat experter kring problemet med kvinnor och högre utbildning. Det har skett tidigare, men

under helt andra förutsättningar. Så sammankallade exempelvis förre utbildningsministem Per Unckel ett antal kvinnliga professorer och rådsforskare i Rosenbad 15.6.1993 för att få deras synpunkter på vilka specifika hinder som förelåg för kvinnor i universitetsstrukturen. Den lilla rapporten (Ds 1993:84), ger vid handen att ingen ny kunskap framkommer om man inte ställer nya frågor. Kvinnorna fortsätter att vara bärare av sitt eget problem: ”Vissa saker har ändå skett, bl a har vi fått genomgå en kurs i kvinnligt ledarskap” (sid. 34). Eller så förutsätts underordningen av vetenskapliga utmaningar till följd av ett könsperspektiv: ”Kvinnoforskning skall absolut fmnas men den hör inte hemma i diskussionen om vad regeringen skall ha för punkter i fråga om jämställdhet” (sid. 30).

KVINS har vinnlagt sig om att skapa förutsättningar för en diskurs där man vågar tala klarspråk. När mångfalden av erfarenheter för första gången får samspela, frambringas en kunskap som får begränsade punktinsatser att te sig överspelade, vare sig det gäller 30 ”thampro- fessurer” eller någon extra miljon till teknikutbildning för kvinnor. Vad som nu borde stå främst på handlingsprogrammet är ett helhetstänkande kring utbildning som inbegriper ett könsanalytiskt perspektiv. Den norske socialantropologen Hans Christian Sarhaug menar i sin inledning till KVINS manliga professorskonferens att kön är en existentiell kategori som genomsyrar allt vi gör och därför genererar även andra typer av skillnader där den ena polen utan ifrågasättande överordnas den andra. (se de] B) Det faktum att man inom högskolan låtsas som om kön inte är relevant blockerar analysen och går ut över den vetenskapli- ga stringensen i stort.

Det häpnadsväckande sker att vår nya kontext inte bara släpper fram kvinnliga forskares tidigare bortträngda eller avvisade erfarenheter, utan också visar sig tillåta manliga professorer att formulera en svidande inifrån kritik av ”muggiga broderskapsstrukturer”. Överhuvudtaget är medvetenheten om att det existerar en seg diskriminering av kvinnor i det akademiska systemet mycket stor hos denna grupp män på höga akademiska poster.

Vi har tolkat våra direktiv så, att vi som första utredning har haft i uppdrag att tillämpa kvinnoforskningens analysredskap och kunskap på det utbildningspolitiska området. Hur fastställs där riktlinjerna för kvinnoforskning? Redan direktivens vacklande användning av grund- läggande begrepp på forskningsfältet visar på behovet av ett mer analytiskt förhållningssätt. Vi har därför bett statsvetaren Maud Eduards att diskutera begreppen (se del A, kap 3).

Utbildningspolitiken är full av paradoxer. En är att man å ena sidan håller en jämställdhetsdiskussion gående, noga avskild från den

”allmänna” utbildningspolitiska retoriken om ökad kompetens och investeringar på framförallt områden där det manliga tolkningsmonopo- let dominerar (jfr. tillväxtpropositionens förslag till 30 000 nya hög- skoleplatser med tonvikt på naturvetenskap och teknik). En iögonen— fallande dimension är frånvaron av sammankopplingar mellan forskning om sociala, kulturella och värdeskapande fenomen med forskning som gynnar näringsliv och industriell utveckling. Ändå är det i den tvär- vetenskapliga ansatsen som det produktiva och nyskapande elementet i en framtida dynamisk forskningspolitik finns, vilket kvinnoforskningen ofta påminner om. Att undvika att ta ställning till kvinnliga forskare som bärare av ett förändringsbehov i nutida stelbenta strukturer blir därför ett sätt att slippa ta ställning till framtidens forskningsbehov. Sålunda rör sig diskursen om den högre utbildningen och forskningen ständigt runt sin egen brist, ett hål i diskursen som man låtsas inte ”finns”.

Sett ur ett järn ställdhetspolitiskt perspektiv är också den oreflekterade satsningen på områden där män, snarare än kvinnor, traditionellt befunnit sig, anmärkningsvärd. Det är lätt att konstatera att fördelnings- politiken också på detta område har valt att se mer till mäns behov än till kvinnornas. Utan att diskussionen om vilka områden en offentlig- finansierad högskola bör satsa på ens har varit uppe på dagordningen, har man sedan 1960-talet ökat resurserna på de områden där män befinner sig och samtidigt fryst, dvs. de facto minskat resurserna på de områden där kvinnor finns. (se kap 3) Detta avspeglar sig även i löneskillnader mellan områden där kvinnor finns, t.ex. humaniora, och de där män dominerar, framför allt teknik, som en färsk SULF—rapport visat (DN 9.11.95).

Trots många gruppers uttalade starka önskan om strukturförändringar, så borgar denna traditionalistiska automatik för att så gott som ingenting faktiskt sker. Samtidigt avslöjas gång på gång grava missförhållanden. Den kvinnovetenskapliga analysen och kompetensen har nu nått dithän att kvinnliga forskare inom såväl teknik som medicin kan peka på hur strukturbristema slår mot kvinnor. T.ex. har medicinforskama Christina Wennerås och Agnes Wold visat att kvinnliga forskare måste vara fem gånger mer meriterade än män för att ha en chans att få en tjänst (DN 26.2.1995).

I detta betänkande har vi bett Ann Almegärd som forskar om kvinnliga medicinares forsknings- och karriärmöjligheter att skriva ett kapitel om det område där många kvinnor finns och där kvinnoforsk- ningen är i stark utveckling men där män har det totala problem- formuleringsprivilegiet (se kap 5). Ett annat område med ett starkt manligt tolkningsperspektiv är det tekniska. Lena Trojer, innehavare av

en genustjänst i teknik vid högskolan i Luleå skriver i detta betänkande om den teknikvetenskapliga utmaningen inom kvinnoforskningen (se kap 6).

Kvinnoforskningen i Sverige har trots knappa resurser lyckats skapa sig ett namn, t.ex. är den svenska samhällsvetenskapliga kvinnoforsk- ningen kring arbete och välfärd internationellt välrenommerad. Nordiska kvinnohistoriker organiserade sig tidigt i ett inomdisciplinärt nätverk; kvinnoforskningen inom historieämnet i Sverige har vid utvärderingar getts mycket goda omdömen (Historia i belysning, HSFRs rapportserie Brytpunkt, 1988). Den nordiska kvinnolitteraturhistorien är ett annat exempel på det samarbete inom kvinnoforskningen som sedan länge funnits med nordiska kollegor (Nordisk kvinnolitteraturhistoria 1—5, 1993—96).. Vi har bett den förra nordiska koordinatorn Solveig Bergman att utifrån sitt övergripande perspektiv skriva om kvinnoforsknings— miljöerna i Norden, med utblickar mot Europa (se kap 7).

Från värt grannland Norge kan vi också hämta mycket kunskap om hur universitetsstrukturen kan fungera i ett diskrimineringsperspektiv. Det stora antalet undersökningar och rapporter som utkommit där under de senaste tjugo åren har varit en viktig teoretisk referensram för vårt arbete. 1988 publicerade sociologen Elisabeth Furst studien Kvinner i Akademia inntrengere i en mannskultur? som påvisade att det förekom indirekta och icke-erkända former för diskriminering av kvinnor som under 80—talet sökte fasta vetenskapliga tjänster vid universitet och distriktshögskolor i Norge. Boken vållade stor debatt och det manliga forskarsamhället stod upp som en man för att tillbakavisa denna kritik av skenbart objektiva tjänstetillsättningsförfaranden. Då det efter vårens debatt om den belagda diskrimineringen vid MFR och rabaldret kring Jämställdhetspropositionens förslag om tjänster till underrepresenterat kön, fanns anledning att förmoda att samma problem kunde föreligga även här i Sverige har vi bett Elisabeth Furst att sammanfatta och dra ut konsekvenserna av sina resultat (se kap 8).

JÄSTgruppen har gett professor Ulla Riis och docent Leif Lindberg i uppdrag att pröva Försts resultat mot svenska förhållanden. Undersök— ningen, som ännu inte är publicerad, har till skillnad från Försts undersökning huvudsakligen en kvantitativ inriktning. Det innebär att jämförbarheten mellan de båda undersökningarna är metodiskt be- gränsad. Vi har ändå bett Ulla Riis att för utredningens räkning ge en kommentar till Fursts slutsatser utifrån sina och Leif Lindbergs resultat. (se kap 8)

Det har varit ett problem för utredningen att det, särskilt i jämförelse med norska förhållanden funnits så begränsad kvalificerad forskning om ”Akademia” i Sverige. Trots att ett rejält anslag för närvarande upp-

gående till nio miljoner per år funnits sedan 1988 för forskning om universitet och högskolor, först administrerat av UHÄ och sedan 1992 av Rådet för forskning om universitet och högskolor, lyser problema- tiken kvinnor och högre utbildning med sin frånvaro i rådets projekt- sammanställningar. Vi efterlyser ett större forskningsprogram som be- lyser genusteoretiska problemställningar relevanta för rådets verksam— hetsområde och anser inte att de två, i och för sig intressanta men dis- parata, medelssnåla projekt om sjuksköterskor respektive blåstrumpor, som hittills finansierats på dessa medel tillfyllest svarar mot kända behov.

1. Kris i utbildningsfrågan

”För oss kvinnor, —för oss, som så nyligen fått tillåtelse att studera, är det absolut inte så, som ni säger", replikerade hon, helt upp— slukad av sin sak; ”för oss innebär det ingen askes och ingen skrivbordsexistens. Hur skulle det kunna vara så! Genom studierna träder vi in i kampen, om vår frihet, om våra rättigheter, mitt in i livet! De av oss som ger sig hän åt studierna gör det inte bara med huvudet, med intelligensen, utan med hela viljan, med hela männi- skan! Vi erövrar inte bara kunskapen, utan ett stycke liv vibrerande av sinnesrörelser. Vad ni säger om vetenskapen låter som om ni menade att den förgubbade, att den bara lämpar sig för utlevade människor. Men kanske är det bara ni som är gubbiga. Hos oss skapar vetenskapen begeistring hos de starka, de unga, de friska! ” '

I den rysk-tyska författarinnan Lou Salomés kortroman Fenitschka från 1898 är det den första generationen studentska som för ordet. Mot den cyniske unge advokat som upplevt sina studier som en enda lång och uttråkande ”fronttjänstgöring” ställer hon denna vision av vad det innebär för kvinnorna i hennes generation att äntligen ha fått tillgång till högre studier. Hennes entusiastiska tro på kunskapens möjligheter att förändra kvinnors villkor kan tyckas oss rörande utopisk idag, nära hundra år senare. Ändå är steget inte alltför långt till de grusade förhoppningar om universitetet som ”ett intellektuellt paradis med kunskapsdiskussioner”, ett ”Sanningens hus” som kvinnliga studenter och doktorander i detta betänkande uttrycker. ”Jag ville ha en kvalifice- rad utbildning, intellektuell stimulans, uppskattning och stöd för det jag gjorde. Inget av detta har uppfyllts” säger en luttrad doktorand, och en annan förklarar varför hon hoppat av sina studier med orden: ”Det skulle inte falla mig in att gå på de destruktiva seminarierna på universitetet. Jag har kontakt med andra kvinnoforskare och jag tycker

' Lou Andreas Salomé, Fenitschka. Eine Ausschweifung. 2 Erzählungen. Neu hrsg. Ullstein 1993.

att det är vad jag behöver. Jag har så mycket emot mig ändå varför ska jag utsätta mig för det akademiska motståndet också?” (se del B).

Tar man dessa onekligen skarpa omdömen på allvar tvingas man konstatera att det högre utbildningsväsendet har misslyckats sedan det förelades att släppa in kvinnorna på 1870-talet. Anmärkningsvärt, och lite hoppfullt, är dock att unga kvinnor ännu hundra år efter Fenitschka kan besjälas av samma kunskapstörst och tro på att kunskap innebär makt att förändra sitt liv till det bättre. Men varför tillvaratar inte den högre utbildningen idag dessa unga kvinnors fulla kapacitet? Vad är det som har gått fel? Och kan man av det sluta sig till att kvinnorna och utbildningssystemet är repellerande storheter? För KVINS är detta nyckelfrågor, och vi ska i det följande utveckla vår analys av det systemfel som vi menar utmärker utbildningsväsendet, ett systemfel vars iögonenfallande symtom blir desillusionerade kvinnliga studenter, doktorander och nydisputerade som, trots sin forskarbegåvning väljer att söka sig bort, eller stöts bort eller, om de lyckas hålla sig kvar på universitetet, förvandlas till mer eller mindre uppgivna timlärare, lektorer och deltidsforskare. Som vi strax ska visa säger argumentatio- nen kring problemet ”kvinnor i högre utbildning” mycket om skälen till att man medvetet eller omedvetet undviker kraftfulla åtgärder för att införliva kvinnorna med strukturen.

I resonemanget måste man betänka den korta tradition kvinnorna har i en formaliserad typ av högre utbildning, jämsides med männen. I Sverige har lärosätena haft till uppgift att utbilda präster, klerker, tjänstemän till statsbyråkratin, och forskning i avancerad mening bedrevs inte i nämnvärd utsträckning vid universiteten förrän i vårt århundrade. Här finns alltså en lång, ideologiskt betingad kvinnouteslutartradition som idag fortfarande spelar under täcket i form av uteslutning av kvinnan som akademiskt subjekt, i läromedel och karriärhierarkier såväl som på grundnivån, dit kvinnorna förpassats. Besinna att kvinnorna utgör nära 60 procent av alla studenter, men att det vid 88 procent av landets 800 institutioner som har minst en professur, endast finns manliga professorer. Ämnet företräds sålunda av uteslutande män vid ca 700 institutioner. Lägg därtill att drygt 90 procent av landets prefekter är män, och man får redan här, i den flagranta bristen på rollmodeller, ett möjligt svar på varför så många kvinnor inte känner att det är önskvärt eller kanske inte ens möjligt att de fortsätter på forskamivån.

Under den korta tid som KVINS verkat har vi utsatts för en anstormning av kvinnliga akademikers eländeshistorier, ofta väl dokumenterade i sakkunnigutlåtanden, överklaganden och andra klagoskrifter. Mot bakgrund av detta slumpvis inkomna, men oerhört talande material, är det svårt att inte göra bedömningen att den

jämställdhet som man bekänner sig till i propositioner och jämställd- hetsplaner är oerhört svår att förverkliga i korridorer, seminarierum och framförallt på tjänstetillsättningsnivå. Många är de sakkunnigutlåtanden som vi fått ta del av, där man efter att ha skrivit ner den eller de kvinnliga sökandens kompetens, och, såvitt vi kunnat bedöma, upp de manligas kompetens, avslutar med den moderna tidens brasklapp: ”Jämställdhetsaspekten har beaktats”. Uppfinningsrikedomen när det gäller att utdefiniera kvinnor till förmån för manliga professorskandida— ter är utan gräns. Så kan man exempelvis utan vidare underlåta att klassa en kvinnlig sökandes internationellt erkända forskning om ”sociala nätverk och kvinnors stress och ohälsa” som ”faktorer i samhället som påverkar hälsan”, vilket var kravet för att komma ifråga till en professur i samhällsmedicin.2

Också det praktiska arbetet för jämställdhet tycks svårgenomförbart när det kommer till kritan. En jämställdhetsansvarig kvinnlig lektor på ett mindre universitet i landet beskriver sina svårigheter att öppna dialog med personalchefen så här: ”Det var hans uppfattning att om jämställd— hetsarbetet utfördes så att det irriterade så blev det inget bra arbete. En hel del prefekter hade uttryckt till honom att det hade irriterat dem. Det har pågått ett jämställdhetsprojekt, sa han. När jag gång efter annan talade om att det pågår höjde han rösten och klargjorde att han inte ville bli korrigerad.”

Egon Hemlin, JÄSTgruppens sekreterare, sammanfattar problemet så här i sin utmärkta skrift ”För att vara tjej är hon riktigt duktig”:3 ”Men som framgått av vad jag förut redovisat är intresset för jämställdheten dåligt bland det stora flertalet lärare och studerande. Förklaringar eller kanske snarare ursäkter av skilda slag kan sökas till detta. En del argument är av mera ideologisk art, andra företrädesvis praktiska. Till den förra kategorin hör uppfattningen att jämställdheten inte utgör något egentligt problem, eftersom alla studievägar i högskolan är öppna på lika villkor för både kvinnor och män. Detsamma gäller olika typer av tjänster; de kan på lika villkor sökas av såväl kvinnor som män. Formellt förekommer alltså ingen diskriminering i högskolan. /---/ Positiv särbehandling på könsmässiga grunder framställs mot den bakgrunden snarast som negativt. Men realiteten pekar på att likställig-

2 Det gällde tillsättningen av professuren i samhällsmedicin vid Huddinge sjukhus, utlyst i oktober 1994. Bland de sakkunniga, alla män, fanns belagda jävsamband med de ”mest meriterade” kandidaterna, alla verksamma vid sociahnedicin Kronan.

3 Ds 1992z30.

heten ofta är en chimär. Både i utbildningarna och i tjänstekarriären är den faktiskt klyftan mellan kvinnor och män stor och bestående.”

”Blame the victim'l-resonemanget

I många fall satsar universitetsledningama på lösningar som antyder att man uppfattar att kvinnors problem med att avancera i den akademiska hierarkin ligger utanför systemet, framförallt i deras hemförhållanden. Ett ”blame the victim” -resonemang som väl illustreras av exempelvis den postdok—grupp av professorer som 1995 bildades av rektorn för vårt största lärosäte i syfte att ”lokalisera svårigheter, som kvinnliga disputerade forskare möter”. Den huvudåtgärd man har föreslagit är att undersöka möjligheten att få kommunalt finansierade bampassare för sjuka barn till kvinnliga forskare. Ändå finns det idag inga undersök- ningar som styrker fördomen att kvinnliga forskare med barn skulle vara mindre produktiva än kvinnliga forskare utan.4

Man tvingas alltså konstatera att jämställdhetsinitiativ ute på universiteten och högskolorna ofta konserverar attityden att kvinnor har sig själva att skylla — p.g.a. familj, barn, dåligt självförtroende, eller, det faktum att de väljer ämnesområden där trängseln är störst vad gäller tjänster och forskningsanslag. Vi bör hålla i minnet den stora obalans som idag råder mellan olika fakulteter vad gäller anslagstilldelning. 1993 hade humaniora/teologi endast 173 professurer och samhällsveten- skap 240, medicin hade 521 professurer medan teknik hade 502 och naturvetenskap 284. Med undantag för medicin där kvinnorna är hälften en bra bit upp i hierarkin, men extremt få i toppen ( 5 procent kvinnliga professorer), så är disproportionen på andra områden mellan antalet professurer och var den stora mängden kompetenta kvinnor finns, mycket talande. Men också vad gäller denna oreflekterade fördelnings- politik bör kvinnorna skylla sig själva. Så påstår exempelvis avdelnings- direktören vid Stockholms universitet Ulf Lindgren och universitetslek- tom i fysik vid Uppsala universitet, C G Ribbing i ett inlägg i debatten kring de trettio ”Thamprofessurema” att anledningen till att så få kvinnor i Sverige är professorer är att de inte söker mer än ”en fjärdedel

" Uppseendeväckande nog tycks det förhålla sig så att det visserligen är de gifta kvinnorna utan barn som har störst produktion, men de som har barn producerar inte mindre än de ogifta kvinnorna utan barn! Se Cole, Jonathan R & Zuckermann, Harriet, "Marriage, motherhood and research performance in science" I Scientific American, 1987, vol 256.

till hälften av utlysta professurer”. 5 Eftersom kvinnorna där blir pro- fessorer i samma utsträckning som de söker, lyder Lindgrens och Ribbings slutsats att kvinnor inte har något att klaga över. Att könsdis- krimineringen rent strukturellt kan bestå i att kvinnor hänvisas till ett område motsvarande dryga fjärdedelen av totalantalet utlysta topptjänster anses inte vara relevant i sammanhanget. Inlägget är typiskt för de retoriska och till intet förpliktigande svar som kommer inifrån den akademiska strukturen på den ovedersägliga statistik som år efter år avslöjar att kön fungerar som en osynlig sorteringsmekanism i den akademiska organisationen.

Jämställdhet ingen fråga för högskolan

Föreställningen att jämställdhetslagen kränker högskolans krav på ”akademisk frihet” är utbredd i universitetsvärlden. En utomstående betraktare som den av Utbildningsdepartementet inkallade experten Peter Scott6 förvånas över att jämställdhet är en fråga som i den svenska högskolan anses vara ett externt, politiskt problem snarare än en internt akademisk angelägenhet. Men den kortsiktiga ”vinsten” med detta förhållningssätt är avsevärd, menar KVINS efter att ha studerat frågan ur olika synvinklar. Genom att upprätthålla de vattentäta skotten mellan ”vetenskapssamfund” och samhälle, genom att omsorgsfullt undvika att ta ställning till hur man ska kunna integrera kvinnorna och kvinno— forskningen, slipper man att ta itu med frågan om huruvida den akademiska verksamheten som den ser ut idag, verkligen är framtids— duglig. Systemets inbyggda ovilja att sakligt identifiera problemet skulle kunna ses som en försvarsmekanism som tjänar funktionen att låta allt bli vid det gamla också i den vetenskapliga diskussionen. Hur för- blindande en dylik försvarsmekanism fungerar är statsvetaren Mats Lundströms inlägg i vårens debatt om Jämställdhetspropositionen ett av många exempel på.7 ”Strängt taget har inte en jämn könsfördelning i sig något med jämställdhet att göra. Det viktiga är om den är resultatet av individers fria val enligt regler som gäller lika för alla”.Utifrån vetenskapssamhällets idealbild av att forskare är ”individer och inget könskollektiv”, menar Lundström att positiv särbehandling av kvinnliga

5 Svenska dagbladet 21.5.95. 6 Higher Education in Sweden A Look from the Outside, 1991. 7 Uppsala nya 3495, SvD 14.5.95

forskare, som alltså är de enda som har ett kön, skulle innebära en ”genuskorporativism”. Om man börjar misstänka att forskarsamhället inte har ett ”fungerande könsneutralt meritvärderingsystem”, så har man slutat ”tro på forskning som ett rationellt samtal.”

Lundströms resonemang är inte ovanligt när det gäller att hålla fast vid den förenklade självbild som fortfarande råder på våra universitet, en självbild som rämnar direkt när man för in frågor om makt och kön. Feministiska undersökningar sätter frågetecken vid att det skulle finnas ett ”fungerande könsneutralt meritvärderingssystem” i den akademiska världen. Tvärtom menade Elisabeth Först, i sin studie av tjänstetillsätt- ningar i Norge att ”det starka inslaget av godtycke vid kompetensvärde- ring är till systematisk nackdel för kvinnliga sökande.”8 Också Mona Eliasson och Irini Karubi noterade en sådan tendens i sin undersökning av tjänstetillsättningar i Uppsala.9 Däremot har Ulla Riis och Leif Lindberg, i de tjänstetillsättningsärenden de undersökt, inte funnit något dylikt. Villkoret för att finna de subtila nyanser som ligger i de sakkunnigas användande av språket till fördel för manliga och till nackdel för kvinnliga sökanden, tycks vara att man gör en kvalitativ analys. Om man, som Riis och Lindberg huvudsakligen håller sig till en kvantitativ undersökning som endast räknar in två kategorier av värdeomdömen, ”negativa” eller ”positiva”, där s.a.s. ”begåvad” (kvinna) och ”genial” (man) är likvärdiga omdömen så finner man inget. '0 Deras slutsats motsägs dock av KVINS referensgrupper med professorer emerita och med manliga professorer och högskoleledare. Bägge grupperna är av åsikten att en mer objektiv och systematisk dokumentation av de sökandes kvalifikationer är önskvärd. Rättvist behandlade blir kvinnorna först när ”kriteriema för excellens är väl specificerade”, förtydligar en manlig professor (se del B).

" Elisabeth F tlrst, Kvinner i Akademia - inntrengere i en mannskultur? - Om an- settelseprocessen ved universitet og distriktshögskoler, NAVF:s sekretariat for kvinneforskning, Norges allmenvitenskapelige forskningsråd, Oslo 1988 9 Eliasson, Mona & Karubi, Irini, "Kan det vara bättre att vara man än kvinna vid akademiska tjänstetillstättningar?" Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, Uppsala universitet, 1989. '0 Se Ulla Riis och Leif Lindberg, Kommentar till Elisabeth Först i detta betänkande

Kollisionen mellan jämställdhet och forskningspolitik

Dagens yrvakna diskussion kring huruvida könsdiskriminering före- kommer i högskolan tenderar att skymma dess förutsättning, den ojämlika forskningspolitiska fördelningspolitik som ostört fått operera under de senaste trettio åren. Ett ”gentlemen's agreement” på politisk nivå som inneburit att man redan under 60-talet bestämde sig för att frysa, och alltså i realiteten minska, anslagen till de ämnesområden framförallt humaniora — där kvinnor fanns representerade. Samtidigt skedde en utbyggnad av de sektorer där män dominerade som teknik och naturvetenskap. Elisabeth Först menar utifrån sin feministiska analys av den norska forskningspolitiken att man där kommit ”på kollisionskurs med jämställdhetspolitiken”. Hon påpekar att prioriteringen av traditio- nella mansämnen på bekostnad av kvinnoämnen har inneburit en systembetingad men icke erkänd diskriminering av kvinnor. ”Kanske kan man påstå att vi står inför en systembetingad tendens till maskulini- sering av vetenskapen”. Anledningen till att denna snedprioritering till förmån för de traditionellt maskulina ämnena aldrig har kommit upp på den utbildningpolitiska agendan kan vara att starka intressen finns av att bevara ett manligt monopol på den symboliska koppling mellan makt och auktoritet som utgör den vetenskapliga självbilden. Områden där det finns många kompetenta kvinnor kan upplevas som ett hot mot denna symboliska makt.

Vetenskapsfilosofen Lorraine Code slår utifrån en diskussion om hur kunskapen konstruerats i västerlandet fast att kvinnorna ännu inte har uppnått kognitiv auktoritet i vetenskapssamhället." När deras manliga kolleger anses besitta ”auktoritet och kunskap”, så besitter kvinnor ”erfarenhet”. Men erfarenhet, liksom emotionalitet och subjektivitet är egenskaper som inte anses höra hemma i vetenskapens värld.'2

Det är viktigt att lära sig genomskåda retoriken för att kunna förstå hur den manliga hegemonin i den vetenskapliga mästardiskursen kan bibehållas. Med vilka termer för dagen tilldelas kunskapen, men inte erfarenheten, auktoritet? Varför anses de utesluta varandra? Och vad innebär det för kvinnor som akademiska subjekt att de inte anses besitta

" ”Credibility A double standard”, i Code, Lorrain, What can She Know? Feminist theory and the construction of knowledge, 1991. '2 Se Carolyn Gilligan, In a Different Voice. Psychological Theory and Women's development, 1982.

professionell auktoritet i samma utsträckning som män? Det hela kompliceras av att varje tid har sin terminologi och sina anpassliga strategier. Som vi strax ska visa tillskrevs kvinnor i utbildningsminister Per Unckels Agenda 2000-satsning uteslutande en ”social” kompetens, vilket är ett annat sätt att säga att kvinnors enda funktion är att vara bärare av utomvetenskapliga värden.

Hotbilden i den akademiska självförståelsen tycks idag vara att det ska bli tydligt att det redan idag finns ett stort antal ämneskompetenta men förfördelade kvinnor. Tendensen att i detta symboliska syfte— hålla nere kvinnorna när de kommer i trupp kan styrkas av det oroväckande faktum att antalet kvinnliga professorer i humaniora och juridik, där den kvinnliga kompetensen är relativt hög, minskade under perioden 1990—1993 (från 17 till 15 procent i humaniora och från 18 till 16 procent i juridik). Det enda område där kvinnorna ökade på topptjänstema (från sju till nio procent), var i samhällsvetenskap där enligt Ulla Riis och Leif Lindberg professurema fördubblades under 1981—1995 i samband med det generella tillskottet på 54 procent av det totala antalet professurer, från ca 1000 till 1.600. Agneta Stark rekommenderar skärpt vaksamhet inför tron på automatisk progression när det gäller kvinnor och högre utbildning. Hon finner att kvinnorna mellan 1990—1993 endast gjort framsteg på ett område, ”det pyttelilla 'övriga områden'som omfattar 56 professurer i tvärvetenskap, lärarut- bildning, vid datacentraler, bibliotek, mindre högskolor m m. Där hade antalet kvinnor gått från 5 till 18 professorer, eller till 32 procent.”'3 Mot denna dystra bild av en struktur som har så uppenbara problem med att integrera kvinnor som ämnesföreträdare på lika fot med män kan man med fördel ställa den hallstämplade definitionen på jämställd- het ”att kvinnor och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet”.

Kunskap och kompetens för nästa århundrade men utan kvinnor

Egon Hemlins slutsats 1992 löd: ”Fakta synes nu tala för att man måste flytta fram jämställdhetsarbetets positioner i olika avseenden, om man verkligen menar allvar med gjorda politiska ställningstaganden och vill ge verksamheten på området ett reellt innehåll. Eljest kommer sannolikt

'3 SvD 15.3.95

det mesta att förbli som tidigare och, vad värre är, efter hand som tiden går riskerar orealiserade beslut att uppfattas som uttryck för en 'låtsaspolitik'och som inslag i en välmenande men till intet förpliktigan- de fraseologi”.

Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att Egon Hemlin blev bönhörd när förre utbildningsministems jättesatsning ”Agenda 2000. Kunskap och kompetens för nästa århundrade ” sjösattes 1994. Kvinnan lyser med sin frånvaro som akademiskt subjekt i denna skrämmande homogena textmassa om inte mindre än 17 rapporter från forskarsam- hällets olika instanser. Som akademiskt objekt förekommer hon på ett par ställen, där det oavsiktligt belyses hur föga ”könsneutralt” tänkandet kring forskning och utbildning är. Exempelvis föreslår Vetenskapsakademien under den betecknande rubriken ”Ett kvinno- problem” att flickor ska tvingas att välja naturvetenskap och matematik i skolan. Enligt Agenda 2000 har kvinnor endast en specifik kompetens och det är den ”sociala”, som berörs flyktigt i samband med den brännande frågan hur man ska öka andelen studerande på tekniska utbildningar.

I linje med en instrumentell människosyn som neutraliserar kunskap till teknologiskt intensiv kompetens ligger degraderingen av de ämnen där kvinnor är relativt väl representerade, som humaniora och sam- hällsvetenskap. De omnämns iAgenda 2000 som ”kulturvetenskap” och reduceras till ”komplement” och ”inslag” i de viktigare utbildningarna i naturvetenskap, teknik och medicin. Agenda 2000 reproducerar okritiskt föreställningen om att det finns en värderingsfri, neutral, objektiv forskning. En sådan hållning är möjlig bara om man ignorerar hur makt skapas och därmed hur ojämlikhet uppstår. Denna moraliska position kan endast upprätthållas genom att kvinnovetenskaplig eller annan systemkritisk forskning som visat hur viktigt ett granskande humanistiskt och samhällsvetenskapligt perspektiv som prövar naturvetenskap och teknik mot vår kulturella världsbild är för en demokratisk samhällsutveckling, förtigs.

En systembetingad men icke erkänd diskriminering av kvinnor

Diskursen om ”problemet” kvinnan och högre utbildning är oroväckande homogen. Oavsett vilken regering som har suttit vid makten så har i stort sett alla jämställdhetssatsningar inom den högre utbildningen de senaste tjugo åren inriktat sig på att locka kvinnor till de områden där

de (ännu) inte vill vara; områden som behöver kvinnor som reservstu— denter därför att männen börjar dra sig därifrån. Senaste Tillväxt- propositionen 1995/96:25 föreslår i denna anda en ökning på 30.000 studieplatser inom naturvetenskap och teknik. Elisabeth Ftirsts ord om ”en systembetingad tendens till maskulinisering av vetenskapen” är på sin plats även i Sverige. Annorlunda uttryckt är det en systembetingad men icke erkänd diskriminering av kvinnor. De straffas indirekt som bärare av värden som omsorg, samhällsengagemang, språkintresse, estetiska intresse, etc, intressen som härrör från deras socialisering till flickor. Det är anmärkningsvärt att man ingenstans i den allmänna utbildningspolitiska retoriken reflekterar över varför man aldrig ställer frågan hur man ska få männen att gå till humaniora? Indirekt handlar det om att man menar att män aldrig är ”fel”, och att det är där de befinner sig som det är ”rätt” att vara.

Problemet är att strukturomvandlingen från ”huva” till ”hatt” har skett under en täckmantel av progressivitet. Genom att göra dyrbara, men i det stora hela misslyckade, satsningar på framförallt kvinnor och teknik har man kunnat två sina händer vad gäller jämställdheten i forskarvärlden i övrigt. Ja, värre ändå, man har kunnat bortse helt ifrån det djupt odemokratiska i att framförallt humaniora har kunnat tömmas på resurser i takt med att resurserna har ökat på det naturvetenskapliga, tekniska, medicinska och samhällsvetenskapliga området.

Kvinnorna finns där köerna är längst, dvs konkurrensen stenhård. Det gäller inte bara när kvinnor söker professurer utan också när de söker utbildning på grundnivån. Att idag som student ta sig in på ett humanistiskt ämne som litteraturvetenskap och historia, kräver toppbe— tyg, medan det motsatta gäller för de allt mindre attraktiva tekniska utbildningar. På de ur studentsynpunkt mest attraktiva utbildningarna i humaniora och samhällsvetenskap dras anslagen ner, medan de ökas på de idag mest oattraktiva, som tekniska utbildningar. Redan i gymnasiet är det betydligt svårare att komma in på typiskt kvinnliga linjer. Enligt de preliminära intagningsbeskeden för 1995 krävdes ett snittbetyg på 3,0 för att gå de tio mest populära ”tjejlinjema” medan 1,6 räckte för de tio mest populära ”killinjema”. Man kan fråga sig om en dylik styrning från statsmakternas sida ens är förenlig med jämställdhetslagen.

De informella strukturemas makt

I KVINS mer tillåtande kontext har det varit möjligt att inreflektera den medvetenhet om förhållandet mellan makt och kön i universitetsvärlden som existerar också hos manliga ämnesföreträdare, låt vara parallellt med att systemet obekymrat reproducerar sig själv. De manliga professorer och högskoleledare som vi inbjöd till Rosenbad i september visade sig vara fullt medvetna om att systemet präglas av akademiskt informella ”broderskapsstrukturer”. Flera kallade det rentut en ”svamp- aktig maffiaordning med en kulturkod mellan ' gudfäder'och 'klienter'av typen 'hjälper du mig så hjälper jag dig'”. Några påtalade det stora problemet med den ”manliga perspektivdominansen” och bekymrade sig över detta perspektivs ”snävhet”. Påfallande är att man generellt oroade sig över hur man ska ”få med flickorna”, dvs de kvinnliga studenterna, en ”begåvningsreserv” som finns med i deras diskussioner på ett sätt som inte är vanligt i diskussioner om forskarsamhället. ”På frågan om varför vi ska ha kvinnor i det akademiska livet finns det i min värld ett genant enkelt svar, nämligen 'kvalitet'. Det är ju så att som det nu är så tar vi in väldigt många mediokra män istället för briljanta kvinnor.” För att detta ska ske måste undervisningen förändras radikalt, menar man. Betona allvaret och samhällsnyttan, tona ner spel—, lek- och själv- ändamålsaspekterna, så visst kommer kvinnorna också till de tekniska uotbildningama. ”Vi kan se att kvinnor är klart mer positiva till problembaserad inlärning.” Ingen menar att kvinnor ska skolas om, istället är det ”de idag verksamma männen” som måste förändras, gärna genom ”aha-upplevelser” av hur systemet idag tenderar att premiera medelmåttiga män på begåvade kvinnors bekostnad, eller genom genuskurser i fortbildande syfte, som flera ställer sig positiva till.

Denna kritiska medvetenhet om hur grundläggande såväl kvinno - diskrimineringen som motståndet mot en god vetenskaplig utbildning där spel- och lekmomentet tonas ner till förmån för samhällsaspekter, är i det akademiska systemet, kan med fördel ställas mot debattsidomas tal om opartiskhet, rationalitet och akademisk objektivitet. Ställer man sedan vår manliga chefgrupps upplysta uttalanden om hur kvinnor motas bort av strukturerna mot olika högskoleinstansers mekaniska förläggande av problematiken till kvinnors ”felval” eller familjeansvar, så inser man att det finns ett utrymme för utveckling. Kanske är det hög tid att erkänna att den oreflekterade kopplingen mellan makt och kön, som resulterar i ett manligt tolkningsprivilegium på alla nivåer är en grundbult i vetenskapssamhällets självförståelse.

Redan Aristoteles försvarade klasskillnaden genom en könsmetafor. (Själen står över kroppen liksom mannen står över kvinnan, och herren över slaven.) I vårt betänkande säger arbetslivsforskaren Hans Christian Sarhaug att när vi tänker kön så tänker vi makt. Kön, menar han, är något grundläggande existentiellt som genererar andra typer av skillnader där den ena polen oreflekterat överordnas den andra. I det akademiska systemet, som bygger på att man aldrig behöver översätta exempelvis den informella rekrytering av män som sker under sken av en formell objektivitet, drabbas mest kvinnor, eftersom den informella sektorn både förvaltas och utformas av män (”på torsdagar badar vi bastu” som en manlig handledare sa till sina doktorander, se del B). Eftersom könssegreringen är total när det gäller kontrollen av makt och auktoritet i ”Akademia”, menar Sarhaug, stör kvinnorna denna intimitet mellan män genom sin blotta närvaro som det andra könet. ”Män kan inte möta kvinnor på intim och saklig basis samtidigt av fruktan för att bli 'missförstådda'— både av sig själva och av andra. De personliga relationerna får helt ofrivilliga sexuella konnotationer. På så sätt för kvinnorna med sig skammen in i vetenskapens rena och ärliga värld".'4 Sarhaug menar också att vi befinner oss i en djup kulturell maktkamp, en kris i utbildningsfrågan som mindre handlar om antalet kvinnliga anställda på högre nivåer på universiteten än om ”fundamentala sammanhang och motsättningar i en världsbild”. Det är kanske i detta ljus som den anmärkningsvärda höga frekvens av sexuella trakasserier som har uppmätts vid många lärosäten i Sverige bör betraktas. Och kanske bör också motståndet mot att integrera kvinnoforskningens rön i den ordinarie undervisningen placeras centralt i denna könskodade kulturkamp. Sanningen är kanske den att erkännandet av könet som komplicerande faktor, som är kvinnoforskningens kärna, hotar något så fundamentalt som vetenskapssamhällets ”ära”?

Om vi utgår från att kön genomsyrar hela vår verksamhet som akademiker, framstår också de kvinnliga studenternas misstro mot systemet som mer begriplig. Den danska psykologen Dorte Marie Söndergaard skriver om könets betydelse i en akademisk kvalificerings- kontext'5 och påpekar att det i det akademiska betydelsesystemet finns en inbyggd association mellan kön som klyvnad och den typ av klyvnader som kännetecknar den akademiska koden. ”Kvinna/kvinnlig/

'4 Se H.C.Sarhaug, ”Mannlig forskningskultur bidrag till en metadebatt". I Veiet og funnet for lett og for tung— Kjönn og vitenskapelig bedömmelse, Arbeidsnotat 1/91, NAVF:s sekretariat for kvinneforskning. '5 Utbildningskultur og kjönn, Skriftserie 3/92, Universitetet i Trondheim.

feminin associeras med den ena sidan i nämnda splittringar, nämligen med kropp, känsla, personlig erfarenhet, intresse för praxis och empiri etc. Det innebär, att de studenter som bär detta märke på sin kropp, som hänvisar dem till kategorin kvinna, måste vara särdeles påpassliga med att visa, att de rent faktiskt kan balansera rätt i klyvnaden. Betydelse- systemet levererar ju som orienteringsredskap grundlag för en misstanke om, att de /kvinnliga studentema/ kunde vara benägna att navigera för långt mot den kvinnoassocierande sidan i klyvnaden, det vill säga för långt mot det, som i den akademiska världen är icke värdesatt, underordnat och nedprioriterat.”

Söndergaard pläderar för att man ska se förhållandena mellan könen i en akademisk kontext som ett slags pågående förhandlingar, som tvingar kvinnorna till ständiga kompromisser.

Svarta hål i någon annans universum

Kvinno-, köns— och maktperspektivet är bortträngt ur den vetenskapliga diskursen. Den får existera vid sidan om, i den lilla sektor som kallas kvinnoforskning. Men i de allmänna akademiska sammanhangen marginaliseras och osynliggörs kvinnliga erfarenheter systematiskt, blir till det socialantropologen Edvin Ardener har kallat ”svarta hål i någon annans universum”'6. Han upptäckte fenomenet när han diskuterade varför hans manliga kolleger så ofta lämnade kvinnliga erfarenhetsmön— ster därhän när de studerade primitiva kulturer— vilket snedvred för- ståelsen av dessa kulturer i stort. Förklaringen, menade han, är att man tenderade att se kvinnorna genom en dominerande manlig struktur. Då framstod kvinnorna som oartikulerade representanter för det som föll utanför, för kaos, det vilda, naturen, det icke sociala. Det kvinnor stod för blev en anomali som visserligen kan uppfattas genom sinnena, men som inte gick att begreppsliggöra med den dominerande kulturens be- greppsapparat. Alltså förblev det overkligt, avvikande, vilt.

Det är onekligen dystert att Ardeners analys, som bygger på primitiva kulturer, till stora delar går att tillämpa på universitetssystemet idag. I en undersökning från härom året om doktorandemas arbetsförhål- landen på ett av våra största lärosäten, återfinns som enda reflektion kring kön, ett konstaterande att ”könsbalansen är god vid en tredjedel av institutionema”. I det osynliga ”svarta hålet” hamnade det faktum att

'6 Se "Belief or the problem of women", i Ardener, Shirley (ed) Defining females, 1978.

könsbalansen var dålig vid två tredjedelar av institutionerna, samt en diskussion om vad man borde göra åt det. Samma svarta hål talar i dåvarande juridiska fakultetens dekanus konstaterande vid en paneldebatt att doktorander och handledare i hans ämne ”lever i symbios”. ”När vi antar doktorander till doktorandtjänstema, ser vi redan de framtida professorerna framför oss”. Vi-et är i huvudsak manliga professorer som i mer än två tredjedelar av fallen antar manliga doktorander. Vad denna oreflekterade "homosociala" attityd leder till talar våra kvinnoforskare om i detta betänkande. ”Seminarierna var en plåga, för jag vågade aldrig säga något. Och eftersom jag aldrig vågade säga något så gick det så långt att jag till slut inte läste underlaget, PMzen heller för då blev det ju än värre, att ha fått någon idé, en tanke, och sen inte våga säga den.” Så upplevde en av våra i dag ledande kvinnoforskare doktorandseminariema (se del B). När feminister öppnar munnen för att kräva utrymme i en dominerande manlig struktur hamnar vi ofelbart i det vilda, svarta hålet. Därför talar kvinnor mindre än män på seminari- erna, vilket betänkandets manliga professorskonferens påtalade som ett bekymmer. Alla kvinnor som har genomgått högre utbildning vet hur det känns att sitta på seminarier där det pågår en dialog mellan professorn och de manliga påläggskalvama, och där kvinnornas funktion är att närvara som en tyst och gärna klädsam utfyllnad. Dristar man sig till att säga något känns det om att det ska gå fort så att det överordnade tankeutbytet mellan männen kan få fortsätta. Också emeritae -pro- fessorema påtalar att seminariemas karaktär måste förändras ”från avrättningsplats till verkliga diskussionsfora” (se del B).

Kvinnor som bärare av systemkritisk vetenskaplig förnyelse

Feminismens mest uppfordrande epistemologiska insikt ligger i kopp- lingen mellan kunskap och makt. Feminismen uppstår som politisk rörelse i kampen för rätten till utbildning och rätten att få formulera problemen, ställa också de obekväma frågorna som utmanar att normen för människa är mannen. Därigenom punkterar feminismen föreställ- ningen om att det endast skulle kunna finnas en sanning, en rättvisa. Tillämpat på det akademiska området beror allt på om man ser det från det överrepresenterade eller från det underrepresenterade könets synvinkel och samhälleliga position.

Könsdiskrimineringen mot kvinnor på alla nivåer i det akademiska systemet kan endast diskuteras i samband med frågan om vilken

utbildning och forskning vi vill ha i framtiden. På så vis hör kvinnor och systemkritisk forskning samman. Det handlar om att våga ställa de nya frågorna, att radikalisera vetenskapen. Kvinnor, oavsett om de är kvinnoforskare eller ”snälla flickor” är bärare av förnyelse, särskilt när de blir många. I den traditionella kontexten blir detta en ”hotbild” som man vill förpassa utanför systemet- därför att den manar till reflektion av den position man själv innehar i den akademiska hierarkin.

Våra emeritaeprofessorer tillhör en ”maskotgeneration”. De var få, och blev inte betraktade som ett reellt hot mot den symboliska makten. ”Jag var ju liten till växten, jag var ensam flicka och alla var mycket snälla mot mig”. ”Jag hade aldrig någon olägenhet av att vara kvinna utom möjligen att det ställdes för stora anspråk.” Någon poängterar att hon blev ”väl behandlad”. En annan talar om ”kvinnliga bananskal”, att vara ”ömsom maskot, ömsom alltiallo”. De äldres råd till kommande generationer kvinnliga forskare är att det krävs ett massivt stöd, exempelvis i form av en propedeutisk kurs i hur man lär sig att tala så att männen förstår en, dvs hur man träder lättare in i den roll som kvinnor förväntas spela i det akademiska systemet. En rekommenderar uttryckligen att man ska låtsas som att systemet är reko: ”Jag tror till och med att det inte skadar att ha en vis godtrogen naivitet och ett för- låtande sinnelag gentemot den rådande strukturen. Till en viss gräns. Tills makten visar sitt rätta ansikte. Då får vi inte släppa fram den primitiva känslan av underordning och ducka inför en imposant kropp och en grov röst.” Föreställningen om att det ”blev så” att man blev professor, kan förklaras med att många fått Specialtjänster, som de varit ensamma om att vara meriterade till. ”Jag kände mig inte dålig som kvinna eller som medlem av en minoritet förrän jag började konkurrera om tjänster.” De framhåller icke—valet, slumpens betydelse. Men mellan raderna vittnar de om hur svårt det har varit. ”Skaffa dig krokodilhud men se till att viktiga erfarenheter sipprar in mellan pansarplåtama.”

Hur får vi universitetet till kvinnorna?

Låt oss avslutningsvis pröva hypotesen att det inte är fel på kvinnorna, utan på systemet, eller för att citera en av våra manliga professorer: ”Hur får vi universitetet till kvinnorna?” Det måste bygga på en förståelse av att kvinnor vill vara där det finns en ”kvinnlig” kunskap- stradition snarare än i ”maskulina” utbildningar, där de inte bara riskerar!" att vara i minoritet, utan också utplånas som kunskapssökande subjekt. genom ett tilltal som, om de har otur, kan bygga på att första uppgiften

är att konstruera en handgranat. Innan man har ändrat på detta tilltal och låter människa och samhälle stå i fokus för tekniken, får man inte kvinnorna att komma.

Man kan inte förstå kvinnors envisa val av de förkättrade humanistis- ka, samhällsvetenskapliga eller medicinska utbildningarna, det som kallas ”att välja fel”, om man inte inser att kulturell identitet och positionering är oerhört mycket viktigare som ständig, bekräftande process för det kön som är underordnat, än för det kön som är överordnat och vars könsidentitet bekräftas s.a.s. automatiskt, via struk— turen. Det underordnade könet, som i den vetenskapliga diskursen är bärare av sin egen brist och underordning, per definition ”fel sort”, måste hela tiden förhålla sig till denna brist, argumentera mot den, aktivt fråga sig var hon kommer in i läromedel som på varje sida tycks utplåna henne socialt, historiskt och kulturellt. Kvinnor anknyter till en kunskapstradition som inte, ur ett akademiskt perspektiv sett, finns. Detta är anledningen till att de väljer utbildningar som leder till omsorgs- eller serviceyrken som anses vara en förlängning av den traditionella kvinnligheten, och ge en ”semi-professionalism”.

Ingenstans problematiseras det manliga akademiska subjektets val. Ingenstans möter vi frågan varför männen väljer mansdominerade utbildningar, eller ställer man sig frågande inför den dolda läroplan som, något tillspetsat, socialiserar in flickor i att för låga löner på en könssegregerad arbetsmarknad plåstra om och reparera det som pojkar lärs upp i att för höga löner orsaka; som teknik utan miljöhänsyn eller medicin utan människokunskap. Innan man börjar diskutera könens dolda läroplan, och på allvar ställer frågan om hur man uppnår könsbalans på samtliga utbildningar, de tekniska, såväl som de humanistiska, har man inte kommit problemets lösning närmare än idag.

Svaret på de nyckelfrågor som KVINS ställde i början av detta kapitel är att universitetsväsendet måste betecknas som till stora delar ett rent karriärsystem för i första hand manliga akademiker. Förståelsen och ansvaret inför vad det innebär att vara ett utbildningssystem för studenter där nära 60 procent är av kvinnligt kön, är ingen aktiv drivkraft, varken på lednings- eller seminarienivå. Det är svårt att inte dra slutsatsen att anledningen till att kvinnan som kön inte integrerats i högskolan är att hon är helt systemfrämmande. Kvinnan förekommer i diskussionerna huvudsakligen som ett ”problem” som kan åtgärdas genom att med jämställdhetsmedel fösas över i utbildningar hon inte primärt vill gå. Det paradoxala inträffar, att vi idag sitter med en oändlig retorik kring högre utbildning, kompetens, kvalité och jämlikhet som faktiskt utesluter kvinnan som ett aktivt kunskapssökande, akademiskt subjekt. Hon är det eviga undantaget med en slags institutionaliserad

dispens att befinna sig i strukturer som bygger på ett manligt monopol på kunskap. På dagordningen kommer hon endast när regeringen skjuter till extra medel. Då blir hennes funktion att fylla ut de tomma platserna på tekniska utbildningar, att ”hålla käften och vara söt”.

Detta är en begraven hund i den utbildningspolitiska diskursen, oavsett partifärg på regeringarna. Ett slags gånge hatt till och huva från- strategi som ingen talar om men alla tar för given. Det är hög tid att den kommer upp den på den politiska dagordningen. Som vi har visat i detta kapitel handlar det lika mycket om vetenskapens framtida kvalité i ett demokratiskt samhälle, som om jämställdhet och frågan om vi verkligen bör ha ett offentligfinansierat system som missgynnar kvinnor på alla nivåer.Är det vidare acceptabelt i en demokrati att vi ska veta så mycket mindre om kvinnor än om män? En mansdominerad forskning gagnar varken män eller kvinnor som vill leva ett gott liv i fred med sin omvärld och efterlämna ett fungerade samhälle till sina barn och barnbarn. Detta slogs redan fast i Jämställdhetskommitténs betänkande om kvinnorna i forskningen, Om hälften vore kvinnor, 1983.[7 Där påpekades att den forskning som idag högprioriteras vad gäller anslag har drag av den gamla sciencefictiondrömmen om att kunna kontrollera och manipulera naturen. Däremot lågprioriteras historisk, social eller psykologisk forskning utförd av kvinnor på könsrelationemas betydelse för samhällsutvecklingen. Men vi behöver bägge perspektiven, helst i dialog med varandra.

Det är hög tid att den begravda hunden kommer upp på dissektions- bordet. Fram till sekelskiftet går en hel generation universitetslärare i pension. Vill vi ha fler kvinnor på högre poster så måste de tillsättas nu. I beräkningen måste vi vidare ta motståndet mot den dokumenterade kompetens som alltfler kvinnor kan uppvisa. Männen kommer inte att lämna ifrån sig makten frivilligt.

Det hoppfulla är att kvinnorna har en lång, historiskt intressant men föga utforskad tradition i kampen för rätten till utbildning. Det är i denna tradition man ska se de kvinnliga studenternas tro på vetenskapen, på att kunskap är makt och inte bara över det egna livet, utan också makt att förändra samhället, som inledde detta kapitel. Feminismen som politisk rörelse och kampen för rätten till utbildning är blodssystrar och ropen på människovärde i detta avseende ekar genom seklerna och avsätter tydliga spår i skrivande kvinnors verk. Så skaldade en av våra stora lärda kvinnor, Hedvig Charlotta Nordenflycht redan i mitten av 1700-talet under rubriken ”Ur Fruentimbers plikt at upöfva deras vett”:

'7 SOU 1983z4.

”Dumma lag, du blinda sed,/ Som af nedrig afvund ljuder,/När du Evae Kön förbjuder,/ At Pamassen komma ved.” Nordenflycht gör be- dömningen att kvinnor förbjuds att bilda sig därför att männen vill behålla sitt monopol på kunskapen, och hennes slutsats är rykande aktuell i dagens kris i utbildningsfrågan: ”At du först har fått din fart/Ur en svag och manlig hjema,/Som sit välde velat väma,/ Är väl, utan tvifvel, klart”.

2. Pengarna eller forskningen

”Kvinnor har mycket svårare än män att få anslag till forskning.” ”Kvinnor söker inte forskningsanslag i lika stor utsträckning som män.” ”Kvinnor slutar forska efter doktorsexamen.”

Detta är vanliga påståenden i debatten om kvinnors villkor inom högre utbildning och forskning, men hur är det i verkligheten? Är det kvinnornas eget fel? Eller är det egentligen bara pengar det handlar om? Skulle kvinnor inte ha några problem i forskarsamhället om vi hade obegränsade resurser till anslag och tjänster? Är det mer en fråga om plats och utrymme än olikheter i (synen på) kompetens? Man kan frestas tro det, att döma av det stora antal kvinnliga forskare som nu förs fram som kompetenta professorskandidater när Forskningsrådsnämnden (FRN) och forskningsråden håller på att förbereda det nytillskott av tjänster som regeringens proposition om ”Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet” (Prop. 1994/95:164) innebär.

Vid Umeå universitet tillsattes i september i år 14 nya professurer i samband med universitetets 30-årsjubi1eum. Alla dessa var män. Sedan tidigare har universitetet 160 professorer och av dessa är 11 kvinnor. 1 en intervju i Västerbottens-Kuriren den 16 september kan vi läsa följande: ”Det är väldigt trist men jag är ändå hoppfull inför framtiden, säger rektor Sigbrit Franke. Ska man få fram kvinnliga professorer måste de kvinnliga forskarnas vardagsvillkor förändras, menar hon. Visst hade jag önskat att vi fått se några kvinnliga professorer vid installationen. Men det här är ett arbete som tar tid.”

Men det tog inte så lång tid. En månad senare, den 19 oktober, kan vi läsa i samma tidning, Västerbottens-Kuriren, att Umeå universitet föreslår 15 nya professurer ur det specialanslag som FRN och forsk- ningsråden har i uppdrag att fördela över landet. 8 av dem är föreslagna med namns nämnande, övriga sägs finnas som kompetenta kandidater inom universitet. Hur har Umeå universitet lyckats med detta? Har man på en månads tid hittat 15 nya kvinnliga professorer utan vardagsvillkor som barn och familj, eller är det så att alla de här professorskompetenta kvinnorna fanns i Umeå även i september men då inte tillåts konkurrera med de 14 män som skulle förgylla 30-årsjubiléet?

Vid tidpunkten för framläggandet av detta betänkande (SOU 1995:1 10) pågår fortfarande FRNs och forskningsrådens arbete med att ge förslag för de nya professorerna. Till sitt förfogande har de fått en lång lista med förslag på kompetenta kvinnliga professorskandidater det har vi fakultetemas och universitetsförvaltningamas ord på och vi har ”plötsligt fått” den kvinnliga kompetens som länge efterfrågats för såväl professurer som för sakkunniguppdrag och handledartjänster. Kommer då allting därmed att ordna sig till det bästa? Är problemet med den skeva könsfördelningen inom forskning och högre utbildning på väg att lösas?

Nej, naturligtvis inte. Vi lever inte i den bästa av världar med obegränsade ekonomiska resurser för att rätta till orättvisorna. Tvärtom har en åtstramning av anslagen till forskning och utveckling aviserats av statsmakterna, bla på grund av det stora medelstillskott som de nya forskningsstiftelsema står för. Eftersom dessa inte är öppna för samhällets insyn blir problemet med andra ord än mer akut; nödvändig- heten att fördela de medel som står till buds på ett rättvist och jämlikt sätt blir än mer uppenbart.

Vad finns då att fördela, och hur fördelas det idag? Vilka resurser får den kvinno- och jämställdhetsforskning som alltmer efterfrågas av samhället —— av regering, riksdag och arbetsmarknadens parter, av skola och sjukvård, av näringslivet och av allmänheten själv? Vilka möjlig- heter har kvinnliga forskare att söka anslag för sin forskning, oavsett inriktning?

Sveriges samlade forskningsmedel

Svenska staten satsade budgetåret 1994/95 18,5 miljarder kronor på forskning och utveckling, vilket innebär att Sverige kom på tredje plats efter USA och Frankrike vid en jämförelse med OECD-länderna. Ungefär en femtedel av pengarna gick till förbättring av försvaret, drygt hälften eller 9,5 miljarder kronor gick till allmän vetenskaplig utveckling 0.13 procent av den totala summan gick till kvinno- och jämställdhets- forskning.

En något större andel av de samlade resurserna gick naturligtvis till kvinnliga forskare alla kvinnliga forskare är inte kvinnoforskare men trots de olika satsningar som skett på området alltsedan början av 80-talet då de första Forum- föreningarna för kvinnliga forskare f1ck ett försiktigt ekonomiskt stöd från dåvarande UHÄ, har utvecklingen inte gått nämnvärt framåt. Vi citerar ur våra egna utredningsdirektiv: ”Det

ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och forskarassistenter innebär att endast en liten del av de totala forskningsmedlen går till kvinnliga forskare. En ännu mindre del går till kvinno- och jämställd- hetsforskning (genusforskning).”

I absoluta tal handlade det året 94/95 om 10,5 miljoner kronor att fördelas av FRNs jämställdhetskommitté, 4 miljoner till dåvarande Arbetsmiljöfondens genusprojekt och 5 miljoner till Rådet för grundut- bildning för jämställdhetsinsatser.

Mer fasta resurser finns i form av sk öronmärkta medel för de centra/fora för kvinnoforskning som växte fram under 80-talet. De fick 820 000 kronor vardera (Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm, Umeå, Linköping) under 94/95, med undantag för Örebro och Luleå som fick ungefär hälften. Medlen används som regel för ] (hel eller halv) forskartjänst vid varje centrum/forum; resten av pengarna går till administration och undervisning.

Under innevarande budgetår har en viss ekonomisk uppräkning skett, och i Göteborg har Centrum-enheten omvandlats till en reguljär institution, med professuren i kvinnohistoria förlagd dit.

Vid Högskolan i Karlstad har enheten där, Jämställdhetscentrum, fått ändrad status till att bli en mer institutionsliknande arbetsenhet med såväl forskning som grundutbildning i sitt uppdrag. Det omfattar också ”att aktivt arbeta med att utveckla högskolans jämställdhetsprofll och vara andra enheter behjälpliga med högskolans interna jämställd- hetsarbete” enligt Högskolestyrelsens protokoll i juni 1995.

Vid Kvinnohistoriska Samlingarna i Göteborg finansieras 1 tjänst av Utbildningsdepartementet, för det nationella behovet av service.

Kvinnovetenskaplig Tidskrift finansieras delvis med 370.000 kronor från Humanistiska-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet.

Till dessa resurser kommer de jämställdhetstjänster som Humanistis- ka-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet finansierar l gästprofessur, den s.k. Kerstin Hesselgren-professuren, 6 forskarassistenttjänster med krav på docentkompetens samt en doktorandtjänst. Dessa tjänster har haft betydelse för kvinnoforskningens utveckling och integrering inom olika ämnesdiscipliner, och borde därför ha fått efterföljare vid samtliga forskningsråd.

Via fakultetsanslag finns också 4 lektorat med inriktning mot kvinnoforskning i Uppsala, Umeå och Linköping.

I Lund finns därtill en professur i nationalekonomi, särskilt kvinnoforskning, och i Uppsala finns en professur i sociologi, särskilt kvinnoforskning. Under budgetåret 95/96 skulle en genusprofessur i teknik ha tillsatts vid Luleå Högskola, men så har inte skett. Den

planerade genusprofessuren i allmänmedicin är inte heller tillsatt ännu, efter flera års utlysning.

Detta är vad som finns av medel direkt riktade mot kvinnoforsk- ningens område. Observeras bör att de resurser som här betecknats som fasta i motsats till projektanslag (ca 15 miljoner kronor) dock inte är fasta så att de ingår i den löpande budgeten, utan specialdestineras för varje budgetår. Det innebär att området kvinnoforskning som helhet bedrivs under betydligt osäkrare former än annan forskning.

J ämställdhetsprojekt eller forskning?

Vi har tidigare berört glidningen mellan begreppen kvinno- respektive jämställdhetsforskning. Det finns vad vi vet inga forskare som säger sig hålla på med jämställdhetsforskning, däremot finns det många personer som på olika sätt bedriver en mängd jämställdhetsprojekt. Det kan därför vara på sin plats att jämföra resurserna för kvinnoforskning med de resurser som gått till utvecklingen av jämställdhet, i form av projekt finansierade med offentliga medel.

Från och med budgetåret 1993/94 har ett särskilt anslag i forsk- ningspropositionen om 8 miljoner kronor per år utgått för ”Åtgärder för jämställdhet inom universitet och högskolor”.

I rapporten ”Kartläggning och utvärdering av jämställdhetsprojekt inom universitet och högskolor”(Dsl994: 130) räknar prof. Harriet Ryd till 946 jämställdhetsprojekt under åren 1985—1994. Kostnaden för dessa projekt framgår inte (ej heller finansieringen), däremot konstaterar Harriet Ryd att bara en tiondel av projekten utvärderas, projekten har sällan klart definierade och mätbara mål, och resultatredovisning saknas för 2/3 av projekten.

Samma invändningar kan göras mot flera av de projekt som sedan införandet av jämställdhetslagen 1980 har kunnat bedrivas med medel från departementen, framför allt från det departement under vilket samordningen av jämställdhetsinsatsema har vilat under resp. regerings— period. Ser vi till de senaste åren betalades t.ex. 8,5 miljoner kronor ut från Civildepartementet i projektstöd under budgetåret 1992/93. FRNs jämställdhetskommitté hade samma år 3,2 miljoner kronor att fördela till kvinnoforskning. Under budgetåret 93/94 uppgick summan för jäm- ställdhetsprojekt till 5 miljoner kronor, och på den nivån har den i stort sett legat kvar, medan FRNS anslag för jämställdhetsforskning ökat från 5,6 miljoner kronor 93/94, till 8 miljoner kronor 94/95 och till 10,5

miljoner kronor 95/96. Detta kan ses som ett tecken på att insikten om behovet av forskning med könsperspektiv har ökat.

Antalet ansökningar till dessa FRN-pengar har dock ökat betydligt mer för budgetåret 95/96 inkom ansökningar för 128 miljoner kronor! Det kan då i sin tur rimligen tolkas som att antalet verksamma (kompetenta) forskare inom området kvinnoforskning har ökat väsentligt mer än medelstilldelningen. Här döljer sig dock ett mörkertal av projekt som rätteligen hör hemma inom forskningsråden och andra anslags- givande instanser. T.ex. finns det ett stort antal ansökningar med medicinsk inrinriktning som handlar om forskning på kvinnokroppen som den andra halvan av den mänskliga populationen, (”Uppföljning av kvinnor som haft graviditetshypertoni”, ”Missfall hos kvinnor med yrkesmässig bamkontakt”, ”En långsiktig uppföljning av tonårsflickor med gynekologiska besvär”, ”Riskfaktorer för kranskärlssjukdom hos kvinnor i Stockholm” m.fl.). Denna forskning bör naturligtvis finansieras via det medicinska forskningsrådet. Det faktum att den medicinska forskningen försummat kunskapsinhämtandet när det gäller kvinnor får inte innebära att de öronmärkta medlen för kvinnoforskning urholkas för att medicinforskningen ska få möjlighet att komma ikapp sig själv.

Den här problematiken gäller inte enbart medicinsk forskning, men den är tydligast där, eftersom medicin är ett av de områden där intresset för kvinnoforskning nu växer starkt; allt fler medicinska forskare uppmärksammar de kunskapsluckor som finns. Detta leder i sin tur till att allt fler kvinnliga medicinska forskare går vidare och vill pro- blematisera könsförhållanden inom medicin, hälsa och sjukvård. De vill ägna sig åt medicinsk kvinnoforskning, men tvingas nu konkurrera med såväl basal medicinsk forskning som kvinnoforskning inom ”alla” discipliner om en helt otillräcklig summa pengar från FRNs genus- forskningskommitté. (T.ex. har FRN sett sig nödsakat att till det medicinsk-tekniska området ge anslag för utvecklandet av en röstprotes med syntetiskt kvinnligt tal för kvinnor som opererats för struphuvud— cancer standardmodellen är försedd med manlig röst! Ett exempel på utvecklingsprojekt som borde ha finansierats av t. ex. NUTEK)

Göteborgsforskama Agnes Wold och Christina Wennerås har med sin undersökning av MFRs anslagsgivning initierat en debatt om forsknings- rådens ansvar för kvinnliga forskare som varit av oerhörd betydelse för att få det som tidigare betraktats mer eller mindre som kvinnligt gnäll accepterat som ett giltigt problem. Wold och Wennerås har nu fått erkännande i form av ett mindre ekonomiskt bidrag för fortsatta undersökningar (50.000 kronor) ur det särskilda anslaget för Åtgärder för jämställdhet inom universitet och högskolor som den förre ut-

bildningsministem Per Unckel anslog som en treårssatsning 1993/1994 (se ovan).

Svårigheterna för kvinnliga forskare att få anslag gäller dock samtliga forskningsråd, och därmed är vi tillbaka till påståendet i inledningen till detta kapitel: ”kvinnor har mycket svårare än män att få anslag till forskning”. Hur ser verkligheten ut bakom detta antagande som de flesta är beredda att hålla med om idag?

1993 publicerade fil.dr. Anita Nyberg, Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet, en statistisk undersökning av fördelningen av anslag till kvinnor och män under åren 1990 och 1991 vid fem forskningsråd, (”Varför beviljas så få kvinnor forsknings- bidrag?”, FRN, 1993). Undersökningen gjordes på uppdrag av Forsk- ningsrådsnämnden och var den första i sitt slag. Märkligt nog har den inte fått någon större uppmärksamhet, trots att den visar på tydliga skevheter i anslagssystemet.

Under de två år som undersöktes beviljades 356 forskningsprojekt föreslagna av kvinnor och 2665 föreslagna av män med medel från Socialvetenskapliga forskningsrådet (SFR), Humanistiska-Samhällsveten- skapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) och Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR). Uttryckt i procent fördelades medlen med 12 procent till kvinnliga forskare och 88 procent till manliga forskare.

Hur var då förhållandet bland de sökande? Skillnaden var inte så stor, kvinnorna utgjorde 13 procent av de sökande och männen således 87 procent, men den enda procenten i skillnad mellan sökande och beviljade kvinnor innebar samtidigt att endast 38 procent av de sökande kvinnorna beviljades medel jämfört med 44 procent av männen.

1985 utgjorde kvinnor 17 procent av samtliga forskarutbildade i landet. Anita Nyberg menar därför att ”Den låga andelen forskarut- bildade kvinnor är således den främsta förklaringen till att så få kvinnor beviljas medel.”/ ..... /Men det förefaller också som en lägre andel bland kvinnorna än bland männen ägnar sig åt forskning, eftersom andelen kvinnor som söker medel är lägre än andelen forskarutbildade. Därtill kommer att andelen beviljade ansökningar från kvinnor är lägre än ansökningar från män.” (5.6)

Anita Nyberg presenterar en mängd resultat, men vi ska här nöja oss med att citera några konklusioner: ”Inom forskningsråden sammantaget, inom samtliga forskningsråd för sig och inom de fyra statuskategoriema /professorer, docenter, disputerade och övriga/ beviljas en lägre andel av kvinnorna än av männen medel.” (s.20) ”Om det finns ett positivt samband mellan status och beviljad andel och andelen professorer är lägre bland kvinnor än män och andelen disputerade högre kan detta

förklara en lägre andel beviljade bland kvinnor.” (5.39) Om kvinnor beviljas medel i samma utsträckning som män för de fem forsknings- råden tillsammans ökar antalet /kvinnor/ till 415 (45 procent) och efter status till 380 (41 procent) och efter forskningsråd och status till- sammans till 385 (42 procent). Skulle kvinnor beviljas medel i samma utsträckning som männen inom vart och ett av de olika forskningsråden med nuvarande sökbeteende skulle antalet öka från 356 till 398 (43 procent) och med lika fördelning mellan olika statuskategorier till 383 (41 procent). Genomgående är således att antalet kvinnor som beviljas medel skulle öka, om de beviljas medel på samma sätt som männen.” (s. 41)

Dagens medelstilldelning

Sedan 1985 har andelen kvinnor av samtliga forskarutbildade i landet stigit till 20 procent år 1994, av nyutexaminerade forskare utgör kvinnor 31 procent (Utbildningsregistret, SCB). Ser bilden annorlunda ut idag? Har den ovan nämnda undersökningen lett till en ökad medvetenhet hos de ingående forskningsråden? Och hur är förhållandena vid övriga anslagsgivande instanser? Forskningsanslag kan sökas på många olika ställen; universiteten har stora donationsfonder, stiftelser och stipendier tillkommer kontinuerligt men vi ska här begränsa oss till de anslag som utgår med offentliga medel. När utredningen började sitt arbete i februari i år fann vi det angeläget att få en bild av hur tillgången till forskningsanslag ser ut idag, och vi gick därför ut med en enkät till alla offentliga anslagsgivande instanser, där vi frågade efter antal sökande och beviljade kvinnor resp män, forskningsbudget samt bedömnings- kommittéernas sammansättning med avseende på kön.

Att finna dessa instanser var förvånansvärt nog ingen lätt uppgift; det finns idag ingen riktig överblick eller ens förteckning över hur de offentliga medlen kanaliseras. Forskningsråd och sektorsorgan är lättidentifierade, men i övrigt är det en något vildvuxen snårskog av forskningsinstitutioner, där vissa statliga verk och institut utlyser anslag, medan andra enbart administrerar/utför forskning. Den nu pågående Forskningsflnansieringsutredningen har till uppgift att kartlägga hela fältet, och till den vill vi rikta uppmaningen att också ta reda på hur anslag fördelas med avseende på kön.

Avsevärt mer förvånade blev vi över hur många instanser som inte hade dessa uppgifter i sin statistik, dvs uppgifter på antalet sökande och

antalet kvinnor/män, utan sa sig vara tvungna att gå till arkiven och räkna manuellt.

Detta betyder att de uppgifter vi har fått in ser ut på lite olika sätt, och det är bara för ett av de tre begärda åren som uppgifterna är någorlunda fullständiga. Vi redovisar därför här bara totalbilden för 1994/95, och vi upprepar att uppgifterna inte är helt jämförbara. Det ska också understrykas att avsikten med vår kartläggning inte är att jämföra olika instanser med varandra, dvs utse några särskilda syndabockar, utan fastmer att ge en bild av hur möjligheterna för kvinnor och män att få forskningsanslag faktiskt är idag 1995, tolv år efter att Arbetsmark- nadsdepartementets jämställdhetskommitté framlade sitt betänkande Om hälften vore kvinnor... Kvinnor i forskningen ( SOU 1983:4) med slutorden: ”Instruktionema för forskningsråden, styrelsen för arbetar- skyddsfonden, styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och styrelsen för teknisk utveckling (STU) bör innehålla krav på att de i sin anslagsbeviljande verksamhet skall beakta att forsknings- och ut- vecklingsarbete skall främja jämställdhet.”(s.271) De föreslog bland mycket annat också att ”forskningsråden beaktar möjligheterna att inrikta forskartjänster mot jämställdhetsforskning (5.243). Resultatet blev de sex forskarassistenttjänstema vid Humanistiska-Samhällsvetenskapli ga forskningsrådet; i övrigt har förhållandena inte förändrats i någon större utsträckning som vi kan se av tabellen nedan över forskningsrådens anslagsgivning (rådstjänster och postdokstipendier är alltså ej medtagna):

Diagram 1. Forskningsråden. Antal sökta och beviljade anslag fördelat på kön. 1994-95

FRN SJFR ": HSFR ”':' E] Sök män E sök kvins MFR ' bev mån bev kvins

TFR ;”

SFR

0 200 400 600 800 1000 1200 1400

För HSFR, SFR, MFR, NFR och TFR, dvs. de fem forskningsråd som ingår i Anita Nybergs studie, utgör kvinnornas andel av de sökande 16 procent, och av beviljade anslag fick kvinnorna 14 procent under budgetåret 1994/95

Lägger vi till uppgifterna för Forskningsrådsnämnden (FRN) och Skogs- och Jordbrukets F orskningsråd (SJF R) stiger kvinnornas andel av beviljade projektanslag till 18 procent; av de sökande utgjorde kvinnorna 20 procent. Denna ökning kan antagligen till stor del förklaras med att FRN har ansvaret för den särskilda satsningen på

genusforskning med ett stort antal sökande och beviljade kvinnor, men också att SJFR som enskilt forskningsråd tilldelat ”sina” kvinnor 19 procent av beviljade medel; av de sökande till SJFR utgjorde kvinnorna 20 procent.

Detta förhållande förtjänar ett påpekande av att det som bekant går att visa upp olika bilder utifrån samma siffermaterial, beroende på hur man jämför. Från de uppgifter vi arbetar med här går det att få fram tre olika procentsatser för kvinnornas andel beviljade kvinnor av det totala antalet beviljade, beviljade kvinnor av det totala antalet sökande samt beviljade kvinnor jämfört med andelen sökande kvinnor. Den sistnämnda jämförelsen har t.ex. MFR och SFR tagit fasta på i sina egna redovisningar. MFR kan då säga i sin skrift ”Forskartjänster samt projektanslag utdelade vid Medicinska forskningsrådet 1988—1995”, trots debatten om deras anslagsgivning, att beviljningsgraden för kvinnor och män är relativt jämn med vissa ämnesbundna variationer; SFR kan i sin ”Årsredovisning för 1994—1995” visa att under perioden 1991—1995 har kvinnor haft i stort sett samma möjligheter som män att få anslag från SFR, i genomsnitt har 53 procent av kvinnorna och 55 procent av männen fått anslag. Hur kan det bli så ”bra” siffror? Jo, SFR har i likhet med flera andra anslagsgivande organ ett tvåstegsförfarande med skisser, varav de bästa får gå vidare till det riktiga ansökningstillfället. Genom att under fyra år redovisa genomsnittet av hur många kvinnor som beviljats anslag jämfört med de kvinnor som fanns kvar vid steg två får man fram dessa jämna siffror, 53 resp. 55 procent. Jämför vi istället antalet beviljade kvinnor med det totala antalet fullständiga ansökningar i steg två för det enskilda året 1994/95 sjunker kvinnornas andel till 37 procent. Och jämför vi antalet beviljade kvinnor med det totala antalet sökande från början sjunker andelen kvinnor till 4 procent! Kvinnorna utgjorde dock 31 procent av samtliga sökande från början detta år.

Som framgår av ovanstående sifferexercis är ingen av slutsatserna felaktig, men beroende på vilken man väljer att framhålla som den fundamentala jämförelsen blir bilden avsevärt annorlunda.

Går vi vidare utanför forskningsråden till de stora fonderna och sektorsorganen finns inga tidigare siffror att jämföra med, men så här såg förhållandena ut under samma år:

Diagram 2. Fonder och vissa sektorsorgan. Antal sökta och beviljade anslag fördelat på kön. 1994-95

BFR (93/94/95) ”i”" '///////////A Arbetsmiljöfondm Kommforskberedn. 'i': El sök män ' E Sök kvins Rådet för forsk om U. ' I bev män bev kvins

Råda för grundutb. Riksbankms jub.fond

Svenska Institutet '

0 200 400 600 800 1000

Siffrorna blir här de samma; av det totala antalet beviljade utgjorde kvinnor 18 procent. Antalet sökande finns inte särredovisat hos alla uppgiftslämnama, varför vi inte kan ge någon jämförelse av hur många kvinnor som sökte, men av det totala antalet sökande beviljades 8 procent av kvinnorna medel samma siffra som för forskningsråden.

Ser vi slutligen på hur vissa institut och statliga verk fördelar sina anslag blir bilden så här för året 1994/95:

Utrikesmljnst.

Kmsummtverkd

Fölkhälsoinst.

Överstyrf civil bered. '

Naturvårdsverket -, ,

Skolverkd "" Kommunförb. ' Handikappinst. ',

Avfallsforsknrådd :*

Sv. geologiska undeis. '

1 000

200 400 600 800

Diagram 3. Forskningsinstitut och anslagsgivande verk. Antal sökta och beviljade anslag fördelat på kön. 1994-95

E! Sök män 5 sök kvins , Ibev män j bev kvins

1200

Av de forskningsbedrivande sektorsorganen utgjorde kvinnornas andel av de som beviljades anslag 13 procent. Tyvärr saknas uppgift om antalet sökande från flera instanser här, varför vi ej kan redovisa någon siffra för relationen mellan beviljade och sökande.

Totalt ser bilden över alla anslagsgivande instanser ut så här (med reservation för att vi kan ha missat någon enskild instans i vårt

detektivarbete):

SFR

Rjksbankensjubfmd

Svenska Institutet

Utrikewolinst. Överstyrf. civil bered Konsumentverket

Naturvårdsverket

Kommunförb.

Handikappinst.

TFR

BFR(93/94/95) Arbetsmiljöfondm Kommforskberedn. Rädd för forskomU. '

Rådet för grundutb. ”':':

NUTEK ' SAREC

Folkhälsoinst. *”

Skolverket

Avfallsforsknxådd '

Diagram 4. Totalt antal sökta och beviljade anslag fördelat på kön. 1994-95

El sök män E Sök kvins I bev män

bev kvins

Totala antalet sökande resp. beviljade kvinnor och män

Anslagsgivare

mm

FR 1014 171 701 NFR 1274 178 638 TFR 704 SFR 176

SJFR 6 13 157 148 35 ___-_a ___—_a ___—_ ___—— ___-iam SAREC 171 49

31 35 15

Folkhälsoinst. Z

.P- ON

L») 43

7

Utrikespol.inst. Överstyrf. civil bered.

_- Xl

Konsumentverket

273

& O

Naturvårdsverket

U| ...

Skolverket

.— U)

'— U: N U- 43

Kommunförb.

N

Handikappinst. Avfallsforskn.rådet

Sv.geologi5ka unders.

& (Il

135

NGO #00

-— 4:— .iso. 0

Ser vi till samtliga anslagsgivande instanser kommer vi tillbaka till siffrorna 16 procent för andelen kvinnor som beviljats anslag. Det tycks motsvara en andel på åtta—nio procent av totala antalet sökande (med reservation för vissa ofullständigheter i uppgifterna om sökande), dvs. att trots vissa små variationer för enskilda anslagsgivare tycks samstäm—

migheten i bedömningarna vara förvånansvärt stor. Mot bakgrund av att forskningsråden är de mest prestigefyllda anslagsgivama skulle man kunna tro att svårigheterna för kvinnor vore störst där, men så tycks inte vara fallet. Kanske är det i stället så att forskningsråden, just i kraft av sin prestige, utgör mallen för hur alla andra anslagsgivare gör sina bedömningar. Det betyder i så fall att forskningsrådens ansvar för att vara vägledande i en förändring mot bättre villkor för kvinnliga forskare är mycket stort. Det betyder också att förändringar i ansökningsförfaran- det måste ske i strukturen rakt över för alla offentligt finansierade forskningsmedel.

Med manlig underskrift

Nu måste det påpekas att alla dessa tabeller lider av en stor begränsning, nämligen det faktum att siffoma avser den person som står som huvudsökande eller projektledare. Flera av uppgiftslämnama påtalar den trubbighet i materialet som döljer att det bakom en manlig professor som projektledare kan stå fem kvinnliga forskare, vilka alltså är de egentliga mottagarna av det ekonomiska anslaget.

En anslagsgivare, NUTEK, har gått in djupare i materialet på den här punkten, och kan utifrån sina årliga uppföljningar av de forskargrupper som NUTEK finansierar jämföra antalet projektledare med forskande personal; under året 1993/94 bestod då den forskande personalen totalt (professorer, disputerade, doktorander) av 749 kvinnor och 2.191 män, dvs. kvinnorna utgjorde 25 procent. Jämför man denna siffra med antalet projektledare, dvs. de som beviljats anslag, utgör antalet kvinnliga sådana 6 procent!

Från KVINS ser vi dessa påpekanden som ett tydligt tecken på att det ansökningsförfarande som idag tillämpas av så gott som alla anslagsgivande instanser rent strukturellt missgynnar kvinnliga forskare genom att det premierar kända (manliga) namn inom forskarvärlden och därigenom återskapar situationen med ytterligt få etablerade kvinnliga forskningsledare jmfr direktivens ord om att ”Det ringa antalet kvinnliga professorer, lektorer och forskarassistenttjänster innebär att endast en liten del av de totala forskningsmedlen går till kvinnliga forskare”.

Som tabellerna ovan visar innebär detta att det även inom områden som traditionellt sägs vara befolkade av en majoritet kvinnor ändå är flest män som söker och får anslag. Inom det humanistiska området utgjorde t.ex. kvinnor 55 procent av de nyantagna till forskarutbildning,

och 50 procent av de examinerade enligt Högskoleverkets årsrapport för universitet och högskolor 1993/94. Jämför vi med sökande till HSFR samma år beviljades 137 kvinnor och 449 män forskningsmedel!

Än mer anmärkningsvärt blir detta när vi ser att det även vid ansökan till de anslag som är specialinriktade på kvinno- och jämställd- hetsforskning är män som är huvudsökande för det arbete som ska utföras av kvinnliga forskare. T.ex. skriver handläggaren vid FRNs jämställdhetskommitté angående 1995 års ansökningar att cirka 35 procent av de huvudsökande är män. Tidigare har det varit omkring 25 procent, medan antalet aktiva manliga forskare under dessa år har varit fem till åtta procent! Ett liknande förhållande påtalar bitr.prof. Elisabeth Sundin ang. ansökningarna till AMFOzs prioriterade område ”Genusfors- kning i arbetslivet” våren 1995, när hon skriver att ”För kvinnor söker kvinnorna själva (i 14 fall) men också för andra kvinnor (i sex fall) och i ännu högre utsträckning män (i tolv fall). Ansökningsstrategiema är ett uttryck för hur det akademiska systemet är strukturerat — många män i toppen och kvinnor på lägre positioner”.

Förhållandet mellan sökande och utförare borde bli föremål för en särskild utredning t.ex. avseende alla forskningsråden, för att vi med större säkerhet ska kunna uttala oss om andelen kvinnor och män i anslagsfinansierad forskning. Socialvetenskapliga forskningsrådet nämner också detta i brev till KVINS 1995-09-21, nämligen att ”rådet har för avsikt att närmare studera i vad mån av rådet beviljade anslag går till manliga respektive kvinnliga forskares eller forskarstuderandes löner./...] Även om flertalet etablerade forskare som söker anslag är män, kan det tänkas att andelen kvinnor är större bland de från anslagen avlönade medarbetarna.” Vi anbefaller varmt denna ambition, och föreslår att ansökningsförfarandet breddas så att fler kategorier forskare kan söka själva, ev. i kombination med att en kvotering införs för de olika kategorierna. Det system som Svenska Institutet använder, där den enskilde forskaren (doktorand eller disputerad) söker själv men med referenser från mer etablerade forskare borde också prövas av fler instanser.

En annan fråga som borde uppmärksammas mer systematiskt är hur stora anslag kvinnliga forskare får jämfört med manliga. En snabb genombläddring av projektkatalogema ger en antydan om att det kan finnas en skevhet även i denna fördelning, till de manliga forskarnas förmån. De anslag vi här diskuterar motsvarar en summa av nästan 3 miljarder kronor, dvs. en tredjedel av anslaget till allmän vetenskaplig utveckling. Hur stor del av denna summa kommer kvinnliga forskare till del?

Kvinnovänliga sektorsorgan?

Vid våra samtal med de anslagsgivande instanserna, i samband med att vi begärde in uppgifter om fördelningen på kvinnor och män, framförde flera av sektorsorganen åsikten att det finns en större öppenhet gentemot kvinnliga forskare (och kvinnoforskning som då oftast omtalades i termer av mer samhällsrelevant forskning) inom sektorsforskningen än vid forskningsråden; dvs. att kvinnor skulle ha större möjligheter att hävda sig inom tillämpad forskning än inom grundforskning, eller uttryckt med andra ord; att motståndet mot kvinnor avtar med avståndet från den rena akademin. Detta lät ju mycket uppmuntrande och skulle kunna ha en rimlig förklaring i just forskningens inriktning mot tillämpning, i kombination med att könsstrukturen är mest konservativ inom universitetsväsendet (jämför kap. 1 )

Tyvärr kan vi dock inte finna fog för denna uppfattning vid sammanställningen av vårt siffermaterial (se ovan). Möjligen kan man se en svag tendens till att kvinnor i relation till sin egen grupp (dvs. kvinnliga sökande) får anslag i högre utsträckning än män hos 5 av de tillfrågade instanserna. En sådan utmärker sig speciellt, Sveriges Geologiska Undersökning (SGU), som i brev till KVINS 1995-09-16 påtalar den traditionella dominansen av män inom geovetenskaplig forskning. SGU har därför under 1980—90-talet strävat efter att åstadkomma en jämnare könsfördelning, med resultatet att trots att kvinnor utgjorde endast 14 procent av de sökande, var de representerade med 20 procent bland dem som beviljats anslag från SGU under den senaste treårsperioden!

För Byggforskningsrådet (BFR) gäller att 131 av 169 sökande kvinnor fick anslag jämfört med 568 av 871 män (Obs. att åren 93/94/95 är samredovisade). Vid Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) fick 19 av 28 sökande kvinnor anslag jämfört med 128 av 209 sökande män under året 94/95, och från SAREC fick 22 av 49 sökande kvinnor anslag medan siffrorna för män var 51 av 171 sökande. Slutligen beviljade Överstyrelsen för civil beredskap under sitt första anslagsår 94/95 anslag till 4 av 5 sökande kvinnor medan endast 6 av 11 sökande män fick medel. Männen dominerar fortfarande totalt sett, men kanske är det så att inom vissa ämnesområden (här byggande, kommunikationer, u-land och krig/fred) börjar kvinnor kunna hävda sig mer därför att deras forskningsinriktning efterfrågas.

Landstingsförbundet redovisar en liknande tendens vad gäller sambanden mellan ämne och kön; de redovisar inte sin forskning på samma sätt som de rena anslagsgivande instanserna, men i en flerårig

forskningssatsning fördelad på de tre huvudområdena ”Ledarskap i landstingen”, Landstingen och den regionala utvecklingen” och Rehabilitering” har en tredjedel av medlen gått till kvinnliga forskare. Den procentuella fördelningen varierar dock mycket mellan de olika områdena; inom området Hälso- och sjukvårdsekonomi dominerar männen helt, inom vårdforskningen utgör kvinnorna 65 procent och bland ledarskapsprojektcn finns det enbart kvinnliga forskare. (FoU i landstingen, nr 3/1995)

Kommunförbundet redovisar också något bättre siffror för kvinnor; budgetåret 94/95 fick 4 av 6 sökande kvinnor anslag jämfört med 5 av 13 sökande män.

Fortsätter vi att pröva tanken att ämnesområdet styr fördelningen mellan kvinnor och män, kan vi notera att Handikappinstitutet under samma år gett anslag till 21 kvinnor och 44 män antalet sökande saknas dock i redovisningen.

Ett område där det traditionellt funnits ett stort kvinnligt intresse och deltagande är den utrikespolitiska bevakningen. Inom pressens historia dominerade kvinnorna utrikessidoma vid sekelskiftet och lång tid framöver, bl.a. beroende på att de kvinnliga journalisterna haft och har bättre (språk)utbildning. När det gäller forskningen skriver dock chefen för Utrikespolitiska Institutet, Rutger Lindahl, i sitt svar till enkäten att ”Utrikes- och säkerhetspolitik har under lång tid varit ganska klart mansdominerade områden. Inom Utrikespolitiska Institutet har det dock ständigt funnits relativt många väl kvalificerade medarbetare som i skrift och tal deltagit i 'det offentliga samtalet' i denna typ av frågor. Idag är sju av tio redaktörer (med akademisk utbildning) kvinnor.”

Detta konstaterande för oss över till ett annat påstående som framförts från sektorshåll, nämligen att vid forskningsinstitut och statliga verk finns det en betydande andel kvinnor anställda, på fasta tjänster eller i projekt. Vi gick då ut med en ny förfrågan till ett antal forsk- ningsutförande institut och verk, med följande resultat, som alltså ej är heltäckande, men ger en antydan om förhållandena.

Anställda forskare/handläggare

Institut och motsvarande kvinnor män Arbetslivsinstitutet 84 108 Folkhälsoinstitutet 3 5 Institutet för framtidsstudier 6 40 Institutet för metallforskning 16 45 Institutet för rymdfysik 6 29 Institutet för psyk.soc.miljöm. 13 22 Institutet för social forskning 18 32 Institutet för verkst.tekn.forsk. 10%* 90%* Institutet för väg 0 transp.forsk 30 95 Handikappinstitutet 9 8 Naturvårdsverket 26 2 1 NUTEK 128 133 Träforskningsinst. 15 51 Sthlm Environm. Inst 6 8 Utr.pol.inst. (redakt.) 7 3

*Exakt antal saknas

Vi kan då se att ämnesområdet tycks spela en stor roll; vid Institutet för arbetslivsforskning och Institutet för socialforskning utgör kvinnorna en större andel än männen, med en stor reservation för att männen framförallt återfinns bland disputerade/professorer kvinnorna bland doktorander och forskningsassistenter.

Inom ämnesområden som traditionellt kallas manliga kan vi ändå notera att Institutet för metallforskning har 16 kvinnor och 45 män anställda alltså en större andel kvinnor än vad som avspeglas vid t.ex. anslagsgivningen från TFR och NFR. Institutet för Väg- och transport- forskning (VTI) har också en relativt bättre könsfördelning med 30 kvinnor och 95 män här kan man fundera över det påpekande som många kvinnliga forskare gjort under utredningens gång, nämligen betydelsen av enskilda drivande personer i ledande ställning. Under flera år leddes VTI av en kvinnlig generaldirektör med intresse för jämställdhetsfrågor.

Vid Naturvårdsverket arbetar 26 kvinnor och 21 män vid forsknings— och utvecklingsavdelningen —— siffrorna inkluderar dock 9 personer som arbetar med mer administrativa göromål, och förmodligen är flertalet av dessa kvinnor. För NUTEK är arbetsuppgiftema handläggare/forskare

något svävande, men där arbetar 133 män och 128 kvinnor. Om chefspostema adderas blir det 176 män och 140 kvinnor.

Att inställningen från sektorsorganen ändå så entydigt talat om att kvinnor har lättare att hävda sig där, tolkar vi som att andelen kvinnor traditionellt har varit så låg, att varje nytillskott betraktas som en avsevärd förändring i relationen kvinnor och män. Det är fortfarande så att kvinnor tycks avvika så mycket från normalsituationen, att enbart ett fåtal frambringar intrycket att de är många.

Samma inställning tycks siffrorna för hur bedömningskommittéerna är sammansatta med avseende på kön, vittna om. Variationen är stor, vissa kommittér består enbart av män, men flera har en andel kvinnor på mellan 20 och 25 procent, med en topp för SFR som har 45 procent kvinnor i sina vetenskapliga kommittéer, följt av FRN och dåvarande Arbetsmiljöfonden med vardera ca 30 procent kvinnor (varav både FRN och Arbetsmiljöfonden har särskilda genusprojekt). Något förvånansvärt är då att HSFR endast har 18 procent kvinnor i sina kommittéer med tanke på de många kvinnor som utgör humanioras och samhällsveten- skapemas rekryteringsbas. Några enkla samband mellan bedömnings- kommittémas utseende och könsfördelningen vad gäller anslag tycks alltså inte finnas. Detta betyder dock inte att det är mindre angeläget att även bedömningskommittéma tillsätts på ett mer balanserat sätt. Vikten av detta långsiktiga arbete påtalar också flera av uppgiftslämnama.

Ett annat problem som inte direkt har med finansieringen att göra men väl med styrelsemas och kommittéemas sammansättning, är att den forskning av kvinnor som faktiskt får anslag ändå marginaliseras och glöms bort på olika sätt. T.ex. har det under våren 1995 förts en livlig diskussion inom handikappforskningen angående en forskningsöversikt, beställd av Socialvetenskapliga forskningsrådet, som utelämnade flertalet kvinnliga forskare (se Margareta Ahlström, ” En kritisk genomgång av 'Svensk forskning om handikapp. En översikt med social— beteendevetenskapliga perspektiv'”, 1995, utredningens arbetsmaterial). Väl att märka är då att det inom området handikappforskning finns många kvinnor med en humanvetenskaplig, kvalitativ inriktning på sin forskning i motsats till den etablerade kvantitativa, naturvetenskapligt inriktade forskningen. Genom att bortse från de kvinnliga forskarna utelämnas också en mer tentativ forskningsinriktning, och vice versa.

Under utredningens arbete har samtidigt flera viktiga förslag lagts genom den i våras av riksdagen antagna propositionen om ”Jämställdhet mellan kvinnor och män inom utbildningsområdet”. Arbetet med att föreslå professurer och forskarassistenttjänster med inriktning mot genusforskning pågår nu vid FRN.

Från och med den 1 juli i år har FRN och forskningsråden samt Rymdstyrelsen fått ett tillägg i sina verksamhetsmål om att verka för att antalet kvinnliga forskare ökar, samt att i årsredovisningen för 1995/96 redovisa hur sökande respektive beviljade bidrag och stipendier fördelats med avseende på kön. Detta är en viktig markering från statsmaktens sida om att alla forskningsinstanser har ett ansvar för kvinnliga forskare, men det måste konkretiseras för att ha någon reell innebörd i praktiken. Forskningsråden har visserligen fått medel för gästprofessurer för kvinnliga gästforskare och post-doktorala stipendier för kvinnliga forskare avsedda att finansiera vistelser vid utländska forskningsin- stitutioner, men vi rör oss här fortfarande inom den adderande strategin med särskilda medel. Nu måste ansvaret för de kvinnliga forskarna tas in i forskningsrådens totalbedömning av den egna verksamheten. Diskussioner om hur detta ska ske kunde vi se ansatser till på flera håll redan under våren —95, då den stora uppmärksamheten kring MFR efter Wennerås och Wolds resultat satte fokus på ett problem som tidigare inte erkänts av forskarsamhället med dess tro på honnörsorden objektivitet och akademisk frihet.

Vi kan också notera flera initiativ syftande till självreflektion över den verksamhet man bedriver som anslagsgivare. T.ex. har Naturveten- skapliga forskningsrådet för egen del tagit fram ett ambitiöst åtgärdspro- gram för ökad jämställdhet. Det har som övergripande mål att stimulera kvinnor att satsa på en egen forskarkarriär (doktorand, postdoktorstipen- dium, forskarassistent) och nämner som åtgärder dithän att i ansöknings- anvisningama uppmuntra till självständiga forskningsansökningar, att rådet ska var öppet för de ämnesområden eller nya inriktningar som kvinnor föreslår, att endast de ”forskningsaktiva” åren ska beaktas vid meritvärdering, mm. I åtgärdsprogrammet finns också en detaljerad genomgång av hur rådets medel fördelas på projektanslag, forskar- och doktorandtj änster samt postdoktorstipendier med avseende på kön, vilket resulterar i en rad uppfordrande frågor till rådets ledamöter: ”Prioriterar rådet manliga handledare?”; ”Finns det en tendens att värdera männens kompetens högre eller bedöms de föreslagna ämnesområdena vara vetenskapligt intressantare?”. Som synes grundläggande frågor som borde ligga till grund för samtliga råds sätt att arbeta med sin medels— fördelning.

Ett annat exempel på goda initiativ är Naturvårdsverket som i juni i år antagit en arbetsplan för jämnare fördelning mellan kvinnor och män i Naturvårdsverkets miljöforskning. I målen anges bl a att kommittéer och arbetsgrupper ska bestå av minst en tredjedel ledamöter av det underrepresenterade könet, att könsfördelningen för sökta och tillstyrkta ansökningar ska vara representativ och särskilt redovisa/

motivera stora avvikelser i relationerna kvinnor/män, riktad information och utbildning för att stimulera fler kvinnor att söka medel från Naturvårdsverket, av externa forskartjänster ska minst en tredjedel innehas av kvinnliga forskare, samt och inte minst viktigt, intemut- bildning. ”Mycket av den ojämlikhet som råder är omedveten. Ett första steg är att informera och utbilda oss, ledamöterna i våra kommittéer och projektgrupper, innehavama av forskartjänster m.fl.” står det skrivet i det strategidokument som är grunden för arbetsplanen. Denna inriktning, att börja med utbildning av den egna organisationen, menar vi är oerhört viktig och nödvändig för att några avgörande förändringar ska ske.

Den punktvis ökade insikt i hur forskarsamhället förstärker och återskapar könsskillnader i samhället som beskrivits ovan är glädjande och hoppfull. Den visar på att en öppen diskussion om forskningens skilda villkor för kvinnor och män tvingar dem som har fördelningsan- svaret och pengarna i sina händer att förhålla sig till den ojämlikhet som råder. Därmed är ett steg taget i en längre process mot målet att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att ta del av och bidra till kunskaps- utvecklingen i vårt samhälle en process som dock har pågått under lång tid utan att en avgörande förändring har skett. Erfarenheterna från höstens arbete med att föreslå kandidater till de nya professurerna visar samtidigt att pengarnas dragningskraft är mycket stor. Med ökade ekonomiska resurser i sikte finns det inte längre några svårigheter att peka ut den kompetens som saknades så sent som i våras. Vi menar därför att de framsteg vi nu ser och som vi beskrivit ovan, inte är tillräckliga för att tillförsäkra framtidens studenter en utveckling mot full jämställdhet mellan könen inom forskning och utbildning. Vi föreslår därför förändringar i strukturerna för medelstilldelning och anslagsgivning, som ett tvingande stöd i den process det innebär att ta till sig och införliva de perspektiv på forskning och utveckling som kvinnliga forskare har och som borgar för en kvalitativ vetenskaplig utveckling på lång sikt.

3. En allvarsam lek med ord

Maud Eduards

Utredningen har haft i uppdrag att ”föreslå åtgärder som främjar kvinno- och jämställdhetsforskning (genusforskning)”. Citatet uttrycker att kvinna, jämställdhet och genus är olika saker som måste hållas isär. Samtidigt är innebörden att dessa olika fenomen lätt kan kopplas ihop med hjälp av bindestreck och parenteser. Det tycks både vara noga och inte så noga med vad orden betyder och hur de går i varandra. Men tanken bakom direktiven är säkert inte så sofistikerad. Det viktiga är antagligen att ta ett så brett grepp att ingen på forskningsfältet ska hamna (eller känna sig) utanför. Ändå är det värt en särskild fundering varför dessa tre, men inte feministisk forskning, nämns i direktiven.

Vi står här inför de fyra vanligaste termerna: kvinnoforskning, jäm- ställdhetsforskning, genusforskning och feministisk forskning. Vad betyder de? Vad förenar och vad skiljer dem åt? Hur förhåller de sig till varandra? Här finns naturligtvis inga enkla svar. Tolkningar och användning varierar mellan forskare, som inte sällan känner starkt för den ena eller den andra beteckningen. Olika ämnen har också olika traditioner, liksom det finns variationer över tid och mellan länder. Det är inte mitt syfte att rita tydligare gränser mellan de olika företeelserna. Jag ska heller inte skriva en forskningsöversikt. Däremot vill jag försöka teckna bakgrunden till och diskussionen kring innebörden i de olika termerna, främst i vilken utsträckning de bygger på teori samt hur sambandet mellan forskning och politik ser ut. Vilka associationer får vi när vi hör kvinnoforskning, jämställdhetsforskning, genusforskning respektive feministisk forskning? Vad har orden för teoretisk och politisk valör?

Först till den teoretiska dimensionen. Lite grovt kan man säga att alla fyra betecknar ett forskningsfält, som, brett definierat, lyfter fram kvinnor som analytisk kategori. Kvinnoforskning kan betraktas som en samlingsbeteckning för detta fält. Man talar ibland också om kvinno- vetenskap, som i Kvinnovetenskaplig tidskrift eller Kvinnovetenskapligt forum, och om kvinnostudier (jfr women's studies), men däremot ytterst

sällan om kvinnoteori.' Det betyder att kvinnoforskning fokuserar kvinnor, men utan att bygga på någon specifik teori.

Om kvinnoforskning är ett brett begrepp så är jämställdhetsforskning desto snävare. Det är närmast beteckningen på politiskt initierad forskning under de senaste 20 åren i Sverige. Inte heller här talar man i termer av teori. Det finns inget som kallas jämställdhetsteori. Det tycks heller inte vara många som kallar sin forskning jämställdhetsforskning, än mindre betecknar sig själv som jämställdhetsforskare. De flesta talar om sig själva som kvinnoforskare. Genusteori förekommer emellertid, liksom könsteori och feministisk teori. Här är kvinnor inskrivna i teoretiska föreställningsramar av mer eller mindre utarbetad karaktär, som överlappar varandra i olika hög grad.

För att få fram den politiska dimensionen i termerna kan man pröva om de går att kombinera med ”rörelse”. Det finns kvinnorörelser, men inget som går under beteckningen jämställdhetsrörelse. Däremot kan man vara jämställdhetsarbetare och medlem i Jämställdhetsarbetamas förening. Det existerar heller inga genusrörelser, men väl feministiska rörelser. Poängen med denna ordlek är att peka ut forskningens upphov och ursprungliga förankring i kvinnors krav.

Forskning för jämställdhet

I slutet på 1970-talet träffade jag en norsk forskare som undrade varför vi i Sverige höll på med jämställdhetsforskning och inte med kvinno- forskning som andra länder. Hon misstänkte att järnställdhetsforskningen var ännu ett utslag av den offentliga jämställdhetspolitiken och därför mindre ifrågasättande än vad radikal kvinnoforskning var. Jämställdhets- forskning lät som ett uppdrag från statsmakterna.

Kritiken hade säkert fog för sig, men bör sättas in i ett lite bredare sammanhang. Närheten mellan kvinnoforskningen och den fristående kvinnorörelsen var förvisso större i både Norge och Danmark än i Sverige. Men det finns en klar intressegemenskap mellan politiker och forskare på det här området i alla tre länderna. I Sverige satsade den socialdemokratiska regeringen tidigt på att bygga upp kvinnoforsknings— miljöer vid universiteten, både genom stöd till organisationer såsom Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, öronmärkta pengar

' Ett undantag är Anna Jönasdöttirs bok ”Kvinnoteori några perspektiv och problem inom kvinnoforskningens teoribildning”, Högskolan i Orebro, skriftserien 32, 1984.

till jämställdhetsforskning samt speciella forskartjänster. Humanistisk- Samhällsvetenskapliga forskningsrådet fick medel till fem tjänster i olika ämnen ”med inriktning mot jämställdhetsforskning”. Den senaste satsningen i raden är den nuvarande utbildningsministems beslut om professurer ”med inriktning mot genusforskning”. Här har emellertid beteckningen ändrats från jämställdhetsforskning till genusforskning, och ett försök till begreppsutredning görs:

”Kvinnoforskning är närmast forskning i ett kvinnoperspektiv men används ibland om all forskning om kvinnor. Jämställdhetsforskning innefattar inte endast kvinnor utan syftar till ett bredare anslag utifrån en jämställdhetsaspekt. Genusforskning har en motsvarighet i det engelska ordet 'gender research' och arbetar utifrån ett könsteoretiskt perspektiv. Genus betecknar här kön och könsroller inte som biologiska utan som kulturella, sociala eller historiska grundbe- grepp.” (Prop 94/951164 s. 27)

Som exempel kan nämnas att biståndsorganet SIDA har gått andra vägen. De har sedan länge diskuterat i termer av bistånd ur ett kvinno- respektive genderperspektiv. Kvinnoprojekt har varit satsningar till förmån för kvinnor, medan gender har stått för ett analytiskt perspektiv, där biståndets effekter på kvinnor och män lyfts fram. Myndigheten har också haft en genderenhet som handlagt dessa frågor. De behöll alltså den engelska termen, vilket möjligtvis var lite förvirrande. Sedan sommaren 1995 betecknas emellertid denna form av uhjälp för jämställdhetsbistånd. Det kan tolkas som en ”försvenskning” av dessa insatser på bekostnad av ett mer öppet analytiskt perspektiv. Jämställdhet är en svensk företeelse, som från början myntades av folkpartiet, men som nu är en allmänt använd beteckning på just målet att uppnå jämlikhet mellan kvinnor och män. Jämställdhetspolitik är arbetet för ökad jämställdhet mellan könen, en politik som förs på sin egen arena, skild från jämlikhetsdebatten. Jämställdhetsforskning borde vara forskning om jämställdhet, med betraktas vanligtvis som forskning för ökad jämställdhet. Var och en inser att en historisk studie av kvinnors reproduktiva villkor på 1730-talet i Värmland, en analys av Camille Claudels konstnärliga relationer till Auguste Rodin eller en statsvetenskaplig systematisering av argumenten för kvinnlig rösträtt inte har någon direkt bäring på jämställdheten i Sverige idag. Över huvud taget är det svårt att se hur annat än möjligtvis delar av samhällsveten- skapen skulle kunna kallas jämställdhetsforskning. I den meningen är termen jämställdhetsforskning både begränsande och missvisande.

Den instrumentella och tidsbundna politiska innebörden har också irriterat många i forskarsamhället, särskilt motståndarna. Jämställdhets- forskning andas politisk nytta och utredning på ett alldeles eget vis. Ingen skulle på motsvarande sätt komma på idén att beteckna studier av arbetarrörelsen som jämlikhetsforskning. Här görs en terminologisk boskillnad mellan den vetenskapliga problemformuleringen och eventuella politiska visioner.

En allians mellan vilka, om vad?

Den viktigaste frågan är naturligtvis om forskningens innehåll styrts och hämmats av uppdragsgivarens terminologi och underliggande in- tentioner. Vad har kvinnoforskning med jämställdhetspolitik att göra, undrade Karin Widerberg i en artikel för snart tio år sedan.2 Hennes grundtanke var att jämställdhetspolitiken med nödvändighet har ett ovanifrånperspektiv, medan kvinnoforskningen utgår från de styrda kvinnornas erfarenheter och tolkningar av verkligheten, dvs ett underifrånperspektiv. De två synsätten är oförenliga men kan, med Helga Hernes terminologi, ingå en allians som är befruktande.3 Jämställdhetspolitiska initiativ och resurser möjliggör och legitimerar kvinnoforskning.

Frågan om statsmakternas olika forskningspolitiska åtgärder har styrt forskningens inriktning är emellertid svår att besvara. Det är viktigt att komma ihåg att det finns en part till i processen som här ett ansvar: universitet och högskolor, kvinnoforskarnas arbetsgivare. Dessa, som tagit emot resursförstärkningama, har gjort en hel del för att försvåra integreringen av den ”specifika” kvinnoforskningen i de ”allmänna” disciplinerna. Som bäst betecknas kvinnoforskningen som en subdis- ciplin, i värsta fall är den helt marginaliserad. Utan tvivel är det så att statsmakternas öronmärkta pengar till jämställdhetsforskning skapat förutsättningar för en forskning som annars inte skulle kommit till stånd. Enskilda universitetsinstitutioner har bevisligen också uppskattat resurstillkotten. Men motståndet mot kvinnoforskningen har också kunnat formuleras som en principiell kritik mot påbud uppifrån. Tanken är att forskarsamhället självt ska bestämma sin agenda.

2 Kvinnovetenskaplig Tidskrift nr 3/86.

3 Hernes, H: Women and the Welfare State. Essays in State Feminism. 1987.

Vad man kan konstatera om den samhällsvetenskapliga kvinnoforsk— ningen är att den stått väl i samklang med de frågor som varit priorite- rade på den politiska dagordningen, främst (förvärvs)arbetets villkor i vid mening, men också omsorg och lag/rätt. Folkhemmets och väl- färdsstatens normer har, inte förvånande, sipprat in i seminarierummen. Man kan också notera att svensk kvinnoforskning gjort sig mer känd för sin praktiska än sin teoretiska karaktär samt att i grund kritiska perspektiv varit sällsynta. Jämställdhetspolitikens förtröstansfulla hållning återspeglas i forskningen: vi är på väg åt rätt håll. En del kvinnoforskare tar klar ställning mot vad de kallar eländesbeskrivningar av kvinnors villkor och söker istället anlägga ett optimistiskt perspektiv på utvecklingen. Här kan urskiljas en närhet i argumenteringen mellan det jämställdhetspolitiska och det vetenskapliga samtalet.

Det kanske mest centrala problemet med beteckningen jämställdhets- forskning är att den, liksom jämställdhetspolitiken, underförstår att fredsplikt råder mellan könen. Jämställdhet handlar om relationen mellan kvinnor och män, men säger inte rent ut vem som är den förfördelade parten eller vem som ska få förmåner i reformarbetet. Det är i praktiken oftast kvinnor, men utesluter inte att det också kan vara män. Derma politiska ambition, att förhålla sig neutral i ett komplicerat och ojämlikt förhållande, har emellertid inneburit att man byggt in konflikter och motstånd i jämställdhetsarbetet. Män kan både dra fördel av jämställd- hetspolitiken och bli föremål för jämställdhetsforskning på ett sätt som knappast leder till ökad jämställdhet mellan könen.

Den koppling mellan politik och forskning som jag hittills pekat på har gällt politikens påverkan på och legitimering av vissa delar av kvinnoforskningen. Men det omvända förhållandet bör också lyftas fram, nämligen att satsningen på s.k. jämställdhetsforskning har skänkt legitimitet åt jämställdhetspolitiken. Politikerna har dessutom, med relativt begränsade medel, skaffat sig en mer vederhäftig grund att stå på. Kvinnoforskningen har använts på olika sätt i jämställdhetsarbetet. Utredningen ”Varannan damemas” (SOU 1987:19) om könskvotering är ett utmärkt exempel på denna typ av allians mellan kvinnliga politiker och kvinnoforskare, där forskningsresultat nyttiggjorts på ett intressant sätt. Forskningen på området gav utredarna argument för deras sak, att kvinnors intressen förbises om inte kvinnor själva är närvarande i den politiska processen.

Är det inte bra att forskningsresultat tas till vara, frågar sig säkert någon. Naturligtvis är det så, i princip. Men om forskningen ska ha relevans i betydelsen bidra med nya idéer måste den stå så tanke- mässigt fri som möjligt från dagens jämställdhetspolitiska målsättningar. Statsmaktema har inte bara makt att fördela resurser utan också att

benämna företeelser i samhället, sätta etiketter på vad som sker. Ord är inte tomma på innehåll. Det är heller ingen tillfällighet att den forskning som bedrivs om kvinnors liv och villkor (jämfört med mäns), relationer- na mellan kvinnor och män, könsmaktordningen och samhällelig förändring kallas jämställdhetsforskning från offentligt håll. Det kan tolkas som ett sätt att knyta upp forskarsamhället i vissa tankebanor. Här måste forskarna göra klart att det är deras uppgift att formulera de problem som ska studeras, att vidga vår föreställningsvärld, att sätta nya ord på gamla företeelser.

Om jämställdhetsforskning är en uppifrån initierad och föga adekvat term, vad skulle ett annat språkbruk betyda? Skulle forskningen bli mer självständig och konstruktiv om statsmakterna slutade tala om jämställd- hetsforskning?

Kvinna, kön och genus

I ett kronologiskt perspektiv var termen kvinnoforskning först på plan i Sverige, därefter jämställdhetsforskning och sist genus- och feministisk forskning. Bakom den terminologiska förändringen ligger en växande forskning och en tydligare teorimedvetenhet; en större vetenskaplig självständighet, om man så vill. En annan tolkning av denna utveckling är att det är akademikerna snarare än aktivisterna som definierar kvinnors villkor, att forskarna tappat kontakten med ”vanliga” kvinnors levnadsöden. Den närhet mellan kvinnoforskning och kvinnorörelse som fanns tidigare, men som aldrig varit stark i Sverige, är idag än mer försvagad. Oavsett den enskilda forskarens hållning i denna fråga är det värt att påpeka att utan den moderna kvinnorörelsens krav hade kvinnoforskningen som helhet antagligen varit försumbar vid universite- ten. I den bemärkelsen är även den uppifrån lanserande jämställdhets- forskningen ett resultat av kvinnors agerande. Men här har den politiska ingenjörskonsten fjärmat forskningen från de ursprungliga kraven. Kvinnoforskningens första uppgift var att synliggöra och pro- blematisera kvinnors villkor, vilka förbisetts i de etablerade discipliner- na. En viktig utgångspunkt var att ge kvinnor tolkningsföreträde, dvs. låta deras levnadsförhållanden och definitioner av verkligheten få en plats i forskningen. Problemet med ett förutsättningslöst synliggörande av kvinnor är emellertid att denna upplysningsverksamhet inte räcker i längden. Forskningen bör inte nöja sig med att visa att kvinnor har det si eller så, utan också analysera hur deras villkor skapas och varför de har det sämre än män. Här finns en stor spännvidd i kvinnoforskningen,

som rymmer allt från enkla beskrivningar till avancerade genusteoretiska och feministiska ansatser.

Från att enbart ha hållit till i den dammiga grammatikboken har genus, i betydelsen ”socialt kön”, fått stor spridning i forskningen. Lanseringen av ordet, som ligger cirka 20 år tillbaka i tiden och brukar tillskrivas socialantropologen Gayle Rubin, föranleddes av behovet att lösgöra tänkandet kring relationen mellan könen från biologins tunga hand. Det är den sociala ordningen snarare än den genetiska koden som gör oss till ”riktiga” kvinnor och män. I korthet kan man säga att genus betyder konstruktion och relation, medan kön kommit att symbolisera oföränderlighet och åtskillnad. Könsforskning används numera också ibland för att beteckna forskning som har biologiskt kön som den yttersta förklaringen, dvs att de genetiska skillnaderna mellan kvinnor och män är avgörande. Att särskilja genus från kön är i huvudsak en snillrik idé, men konserverar samtidigt traditionella uppfattningar, som att det går en obönhörlig gräns mellan (föränderlig) kultur och (oförän- derlig) natur. Kritiken som anförts är att det ligger en falsk klarhet i distinktionen. Vissa forskare låter därför genus få en symbiotisk betydelse, där sociala och biologiska aspekter vävs ihop.4

Genus är ett begrepp som vuxit fram i universitetsvärlden. Det är närmast ett brett analytiskt perspektiv utan några tydliga teoretiska ramar. Det kan förvisso inbegripa föreställningar om en maktrelation mellan könen, men behöver inte göra det. Många forskare uppfattar genusperspektivet som mer öppet problematiserande än ett feministiskt perspektiv. Andra hävdar att det positiva med genusteori är att begreppet är tillräckligt luddigt för att inte oroa någon. Här finns en likhet mellan jämställdhetsforskning och genusforskning: båda termerna är könsneutra- la.

Kvinnoforskning, men framför allt feministisk forskning, talar ett annat språk. Här står kvinnor, kvinnors underordning och kvinnors krav på förändring bokstavligen i centrum. Men i konkret forskningsin- riktning har genusteori och feministisk teori klara beröringspunkter, främst i synen på kön som en social konstruktion. Yvonne Hirdmans genussystem, där könen hålls åtskilda och där den manliga normen har överhöghet,5 skulle av andra forskare kunna betecknas som ett patriar- kalt system eller en könsmaktordning.

4 På svenska hade termen kön tidigare denna dubbla betydelse.

5 SOU 1990:44 ”Demokrati och Makt i Sverige”, kap 3.

Flera universitetsinstitutioner har bytt namn på sina högre seminarier, från kvinno- till genusseminariet. Tanken har varit att bryta en isolering, som bygger på föreställningen att kvinnoforskning bara angår kvinnor, inte män. Genus däremot går ej att skära ut ur litteraturen, historien, konsten, ekonomin eller medicinen. Genus betyder att det är relationen mellan kvinnor och män som studeras, inte kvinnor i sig. Män pekas ut som delaktiga i skapandet av samhällets genusordning. Ett argument mot namnbytet som förts fram är att kvinnor och kvinnors villkor försvunnit ur fokus.

Feministisk forskning

Ordet feminism har en relativt kort och ifrågasatt historia i vårt land. Det gäller både dess politiska och akademiska uttryck. Men det är två saker som förändrat språkbruket under senare år, dels att termen feminism blivit mer rumsren, dels att forskningen utvecklats i mer feministisk riktning. Det betyder att spännvidden inom svensk kvinno- forskning ökat och därmed oenigheten om vad som är god vetenskap på området.

Den feministiska forskningen är intimt förknippad med handling och social förändring. Målet är att teori och praktik ska stå i ständigt samspel. Teori får inte bli teori för dess egen skull, inte isoleras från levande och döda — kvinnors erfarenheter. Men denna tanke är föga tolererad i forskarsamhället. Samma typ av kritik som riktas mot den uppifrån formulerade jämställdhetsforskningen riktas också mot den underifrån sprungna feministiska forskningen, dvs att den är för politisk. Men en viktig skillnad är att underifrånperspektivet dessutom får klä skott för att vara alltför ideologiskt. Det är uppenbarligen definitions- mässigt mer normativt att utgå från kvinnornas än från etablissemangets perspektiv. Den rådande könsordningen framstår som befriad från normer, medan de som ifrågasätter denna ordning ständigt kritiseras för ensidighet, förutfattade meningar och bristande objektivitet.

Feministisk teori är inte en sammanhållen teori, men de olika inriktningarna förenas av begrepp som kvinnors underordning, makt, manssamhälle/patriarkat och frigörelse. Den feministiska forskningen undersöker inte längre om kvinnor är underordnade. Man anser att de senaste 20 årens internationella forskning (be)visar att så är fallet. Nu handlar det om att undersöka hur könsmaktordningar konstitueras, vilka uttryck kvinnors underordning tar sig i olika kulturer och tidsepoker samt hur brott mot ordningen iscensätts av kvinnor.

Utgångspunkten att kvinnor är underordnade män har kritiserats för att vara axiomatisk. Utgångspunkten att kvinnor inte är underordnade skulle däremot bygga på ett mer öppet förhållningssätt. Det låter bestickande, men grundar sig i ett felslut. Naturligtvis finns det ingen principiell skillnad mellan de två utgångspunkterna. Däremot är den senare tanken mer allmänt och officiellt omhuldad, vilket emellertid inte betyder att den är mindre axiomatisk.

Det är kvinno- och feministrörelsen som satt problemen såväl på den politiska som den vetenskapliga kartan. Det pågår ett ständigt samspel mellan politik och forskning/teori, som kan exemplifieras med vålds- problematiken. Kvinnorörelsen var först med att ta upp problem med kvinnospecifika förtecken, som kvinnors kroppsliga integritet och mäns våld mot kvinnor. Det tog tid att få politiskt gehör för kampen mot det sexualiserade våldet, än längre att få problemet på den vetenskapliga dagordningen. Men sedan ett antal år finns det etablerad forskning kring frågan om våld mot kvinnor, mycket tack vare påtryckningar från kvinnojourrörelsen. Statsministern hävdar nu att ”ytterligare åtgärder mot våld mot kvinnor kommer att presenteras av regeringen”.6 Vi skådar här en allians, om än bräcklig, mellan aktivister, forskare och etablerade politiker. Men de drabbade kvinnorna var först på plan.

Forskningens kritiska mandat

Avslutningsvis vill jag sammanfatta resonemangen om de olika forskningsbeteckningamas politiska och teoretiska innebörd i en förenklad tablå.

Forskning Politik Teori Kvinnoforskning Kvinnorörelse J ämställdhetsforskning Jämställdhetspolitik Genusforskning — Genusteori Feministisk forskning Kvinno-/feministrörelse Feministisk teori

6 Regeringsförklaringen 3 okt 1995; SVD 4 okt 1995.

Kvinnoforskning är samlingsbeteckningen på ett forskningsfält, som har sina rötter i kvinnorörelsen, och som ställer kvinnor i fokus. De teoretiska utgångspunkterna kan vara av olika karaktär och inbegripa såväl genusteori som feministisk teori. Men här ryms också mer traditionella och beskrivande ansatser, där kön inte är något annat än en variabel. Jämställdhetsforskning, å andra sidan, är nära förbunden med ett offentligt politiskt mål. Det visas i att termen jämställdhet varken kan kopplas till orden rörelse eller teori. Trots detta kan jämställdhets- forskningen i praktiken ändå innehålla en mängd inriktningar, främst beroende på att enskilda forskare gått sina egna teoretiska vägar.

Genusforskning är ett brett analytiskt perspektiv, där könsrelationen står i fokus. En förgrundsgestalt i den amerikanska kvinnorörelsen, Mary Daly, riktade sig en gång till ett stort forskningsauditorium med frågan ”Have you ever seen a gender?” Därmed ville hon peka på avståndet mellan livs levande kvinnor (och män) och den vetenskapliga (re)konstruktionen av deras liv. Samtidigt måste det sägas att genus könet som en socialt och kulturellt skapad är en väl förankrad idé i kvinnorörelsen. Feministisk forskning, slutligen, bygger både på ett teoretiskt och ett aktivistiskt politiskt perspektiv, där könsmaktordningen utgör den gemensamma basen. Feminism är både rörelse, ideologi och teori.

Den politiska och teoretiska relevansen i att studera kvinnor, genussystem och könsmaktordningar ligger i att man säger något nytt om ordningen. Med annorlunda ord och benämningar kan gamla föreställningar brytas och det osynliga göras synligt. Att ställa kvinnors utsatthet och underordning i fokus är utmanande både för forskare, politiker och andra människor — och just därför, vill jag hävda, en central forskningsuppgift. För att fullgöra denna uppgift måste kvinno- forskama inse att medel och stöd bör komma från olika håll: medel uppifrån och stöd underifrån. Mandatet att vara kritisk kan inte utdelas av staten, endast erövras av kvinnorna själva.

4. Varför ska kvinnoforskning främjas?

Direktiven till vår utredning är mycket klara när det gäller den övergripande uppgiften. Vi ska föreslå åtgärder som främjar kvinno— och jämställdhetsforskning (genusforskning), vilket får tolkas som att de nuvarande organisatoriska lösningarna och tilldelningen av medel inte uppfattas som tillfredsställande. Även om målet således uttalas tydligt, väcks ändå ett par frågor, som handlar om vilken problemförståelse som ligger bakom direktiven. Den första frågan rör sig om direktivens begreppsanvändning. En nödvändig begreppslig diskussion förs i detta betänkande av Maud Eduards i avsnittet ”En allvarsam lek med ord”. Hon resonerar där om vad som skiljer respektive förenar de med ”bindestreck och parenteser” försedda vetenskapliga inriktningarna. Den andra frågan, som detta avsnitt ska handla om, har att göra med varför denna forskning, som här fortsättningsvis kommer att gå under samlingsbeteckningen kvinnoforskning, ska främjas. Diskussionen om behovet av att stärka kvinnoforskningen har två utgångspunkter. Den ena är de uppfattningar och åsikter som aktiva kvinnoforskare själva för fram på en direkt fråga om varför kvinnoforskning behövs i deras respektive ämnen. Den andra utgångspunkten handlar om forskningens samhällsrelevans och det ska redan här påpekas att de två utgångs— punkterna går in i varandra. När flera av kvinnoforskama utvecklar tankar om den inomvetenskapliga utmaningen talar de också om en förändrad förståelse och ibland även en faktisk förändring av samhället.

Om normalitet

Om man läser direktiven hittar man inte en enda precis förklaring till varför kvinnoforskning ska främjas, utan direktiven räknar bara upp olika satsningar som gjorts på området, såsom fora/centra för kvinnliga forskare och kvinnoforskning vid universitet och högskolor och Forskningsrådsnämndens särskilda uppdrag att stödja och informera om kvinno- och jämställdhetsforskning. Sedan beskriver direktiven det ojämställda universitetet genom att ange (det låga) antalet kvinnor på

diverse tjänster och positioner och den därmed sammanhängande ringa tilldelningen av forskningsmedel. Det är alltså ett ganska enkelt representationsresonemang som förs, men indirekt förstår man ändå att bakom detta finns en mer komplex problemförståelse och att den beskrivna ojämställdheten på något sätt hänger ihop med ”främjandet”, dvs att ojämställdhetens undanröjande har att göra med kvinnoforsk- ningens frågeställningar och resultat. Denna koppling blir emellertid aldrig klart uttalad. Direktiven liknar i detta hänseende situationen på universiteten, där man nu för tiden håller sig med jämställdhetsplaner o.d., men där den forskning som handlar om att förstå ojämställdheten och dess månghövdade uttryck inte sällan framhålls som ickevetenskap— lig, normativ och en fråga om ideologiskapande.

Det är ändå intressant att universiteten diskuteras i helt vanliga jämställdhetstermer, eftersom detta likställer universitetsvärlden med den övriga världen. Därmed sägs att jämställdhetslagen och det gängse sättet att förstå jämställdhet i samhället även gäller för universiteten. Detta har inte ansetts som självklart och det kan vara av vikt att erinra sig, att kvinnors svaga position inom högre utbildning inte beror på någon egentlig kunskapsdiskussion, utan att det kvinnliga könet i sig varit diskvalificerande. Inga Elgqvist-Salzman berör kvinnors historia inom universitetsvärlden i sin artikel i detta betänkande och det finns för övrigt en ganska omfattande litteratur om de första kvinnorna vid våra universitet.'

Uppfattningen att kvinnor saknar lämplighet för högre studier ligger inte särskilt långt tillbaka i tiden. De äldsta av våra kvinnliga emeritae- professorer, som berättar om sina akademiska liv i del B i detta betänkande, föddes och var unga under en tid då kvinnor inte hade rätt att rösta, inte hade rätt att söka högre tjänster och då vetenskapen framhöll att kvinnors begåvning var på en helt annan, lägre nivå, än männens. Den norske professorn K.A. Wieth-Knudsen gjorde ex- empelvis år 19242 en kurva över könens normalintellekt. Männens intellekt var helt enkelt det normala och i jämförelse med detta placerade sig kvinnor med en övervikt åt minussidan till. Det fanns enligt Wieth-Knudsen inga manliga kompletta ”idioter” (hans eget språkbruk) och den manliga kurvan vari princip helt utplanad innan den ens nådde ”klen begåvning”. Kvinnokurvan däremot inrymde såväl folk

' Som en introduktion till ämnet föreslås Ann-Sofie Ohlanders artikel ”Kvinnliga äventyrare? De första kvinnorna vid universiteten”, Tvärsnitt 4/94. 2 För en utförligare presentation hänvisas till Yvonne Hirdmans artikel ”Makt och kön” i boken ”Maktbegreppet”, red. Olof Petersson, 1987.

med klen begåvning som idioter, medan varken ”geni” eller knappast ens ”talang” gick att uppbringa bland kvinnors skara.

Högre konsistoriet vid Uppsala universitet3 utgick från liknande tankegångar då de 1911 diskuterade ett förslag från löneregleringskom- mittén, som rörde sig om kvinnors rätt att befordras till professorsämbe- te i samma ordning som män. Konsistoriet tillbakavisade förslaget, med den bärande argumenteringen, att det handlade om ”kvinnors obehöflig- het för universitetsverksamheten”. En professor Reuterskiöld menade att ”här icke är fråga om kvinnans rätt, utan om ett sätt att, om statens och universitetets intresse så kräfver, möjliggöra undantag” (5.9). Det är, konkluderade han, med medhåll från exempelvis professor Westman, fråga om en undantagslagstiftning och inget annat. Redan på den tiden fanns emellertid det vi nu kallar för hederskvinnor eller stödkillar. Professor Öhrvall var en sådan. Han framhöll exempelvis att det var omöjligt att uttala sig om huruvida kvinnor har det som krävs av vetenskapsmannen eller inte, eftersom kvinnor inte haft tillträde till universiteten på grund av deras förmodade oförmåga. Professor Westman menade å sin sida att den fria konkurrensen i och för sig borde innebära att ”kvinnan besegras av mannen”, men han poängterade samtidigt att den fria konkurrensen inte var ”ett ofelbart regulativ” och att det därför, för säkerhets skull, var bäst ”att staten söker tillvarataga sina intressen genom regler” (5.7). Dåtidens utbildningspolitiska inställning verkar inte, med bakgrund i uppfattningar om begåvningens och förmågans sneda fördelning till manssidan, som speciellt konstig. Dessa traditioner bildar också en slags fond till kvinnoforskningens diskussioner om kunskap och kunskapsbildning. Frågan om vad som är kunskap och vem som kan vara bärare av den framstår i sin historiska belysning i all sin komplexitet.

Kanske kan den traditionella utdefinieringen av kvinnor från kunskap och förnuft ses åtminstone som en delförklaring till ett tema som är tämligen genomgående då kvinnor från olika sektorer i samhället reflekterar över faktorer som är viktiga för ”sakemas tillstånd”. Det som ofta refereras till och som därmed också förenar kvinnor, som för övrigt skiljer sig åt vad gäller exempelvis utbildning och arbete, är det dåliga självförtroendet. När vår utredning träffade emeritaeprofessorer var det påfallande många som menade att de haft ett bräckligt självförtroende. Även kvinnor som är eller aspirerar på att bli chefer i näringslivet4 och

3 Utdrag ur Större Akademiska konsistoriets i Uppsala protokoll den 18 februari 191 1.

" Se SOU 1994:3 Mäns föreställningar om kvinnor och chefsskap.

kvinnor inom LO5 talar om samma sak. De åtgärder som föreslås av respektive grupper är också likartade; det handlar om utbildning med självförtroendehöjande innehåll, om direkta kurser i att exempelvis lära sig prata inför andra. Det som emellertid känns alltmer angeläget att försöka förstå, är i förhållande till vad, eller vilka, som respektive kvinnor har dåligt självförtroende. Kanske skulle man kunna säga att ett dåligt självförtroende bland kvinnor är meningsfullt och funktionellt mot omgivande system. Det fungerar kanske som ett privat buret uttryck för att vissa maktordningar är intakta, att auktoritet fortfarande bärs av vissa men inte av andra. Om resonemanget stämmer måste man tyvärr också konstatera att inga självförtroendekurser i världen förändrar detta. Det skulle alltså vara dags att problematisera utbildningsväsendet istället för de kvinnor som finns i det.

Ledsagande statistik

Detta kapitel har en kvalitativ inriktning med fokus på den kvinnoveten- skapliga utmaningen. För att emellertid ge en någorlunda handfast grund att stå på presenteras här några statistiska uppgifter som visar hur avtrappningen av kvinnodelen ser ut inom den högre utbildningen, hur antalet tillsatta professorer fördelar sig på fakulteterna, hur fåtalet kvinnliga professorer fördelar sig på olika typer av institutioner och slutligen i vilken utsträckning som kvinnor återfinns inom den kun- skapsbärande lärarkåren på olika nivåer.

5 Se Eduards, Maud och Åström, Gertrud: Många kände sig manade, men få blevo kallade. En granskning av arbetet för ökad kvinnorepresentation. Socialdepartementet, 1 993.

Andel kvinnor och män vid universitet och högskolor, 1993/94 (Källa: SCB)

5 En "E' a,: 5 5 ”dt—U _ .Q x_n) mo _:eo "OA ”5 OE ! & "0 _.x 115 mh (D CX L.”) ;. ' mm Em _ (I) 1153 og, on- _.x ex & "5 . 9: Co : OG) »— _.zo >-_8 "N ""-Q 3 n. 0-1: 2 Ev— >=O U) U) & z—— U') Lu %

Andelen kvinnor är omkring 60 procent bland sökande och nybörjare till högskoleutbildningar. Bland totala antalet examinerade är över 60 procent kvinnor. På utbildningar som är minst treåriga, dvs omfattar minst 120 poäng, är kvinnorna strax över 50 procent.

Bland antagna till och examinerade i forskarutbildning dominerar männen. Kvinnorna utgör sedan en mindre andel, strax över 20 procent, av lektorerna. Av professorerna är 7 procent kvinnor.

Antal tillsatta professorstjänster per fakultet, 1993 (Källa: SCB)

Samhällsv. Naturvet. Hum o Teol. Odontologi Tvärvetensk. Juridik | Lantbruksvet. Farmaci Veterinärm. Skogsvet.

Under 1993 tillsattes i Sverige ungefär 250 professorstjänster i samband med pensionsavgångar, nyinrättningar etc. Denna omsättning var, enligt tidigare analyser (UHÄ-rapport 1991:22) ungefär lika stor i slutet av 80- talet. Teoretiskt betyder detta att mer än var tionde professorstjänst tillsätts varje år, dvs antalet tillfällen att påverka könsfördelningen inom professorskåren är ganska många.

Av dessa 250 tjänstetillsättningar var det 31 kvinnliga professorer som tillsattes. Detta betyder totalt sett att andelen kvinnliga professorer ökade något, men i praktiken var det ändå få kvinnor som fick en professorstjänst, särskilt inom teknikområdet. Bland de drygt 50-tal professorer som tillsattes inom teknisk fakultet under 1993 återfanns ingen kvinna.

Antal institutioner med kvinnliga respektive manliga professorer, 1993, (Källa: SCB)

Typ av institution 150 .... ..

Institutioner med minst en kvinnlig professor

"' llnsiituiionermedminst2

professorer, anaman

100

.; =.: .9 5 3 19 $.

Naturvet. Hum o Teol Samhällsv.

Det finns totalt omkring 800 institutioner med minst en professor vid landets universitet och högskolor.

Vid ungefär 700 av dessa institutioner (88 procent) finns det enbart manliga professorer. Samtliga fakultetsområden har en liten andel institutioner med kvinnliga professorer.

Procentandelen kvinnor och män per tjänstekategori, ht 1993 (Källa: SCB)

Könsfördelningen följer i stor utsträckning tjänstehierarkin i lärarkåren. Bland timlärare och adjunkter vid universitet och högskolor är andelen kvinnor mellan 40-50 procent, bland lektorer omkring 20 procent och bland professorerna finns cirka 7 procent kvinnor.

För att uppnå en jämnare könsfördelning i den svenska lärarkåren behövs således framför allt fler kvinnliga lärare på de högre tjänstenivå- erna inom högskoleområdet, dvs bland professorer, lektorer och forskarassistenter samt fler manliga lärare i grundskolan, primärt på låg- och mellanstadiet och i förskolan.

Varför kvinnoforskning är absolut nödvändig

Utredningen har bett ett antal kvinnoforskare att i korthet fundera kring varför de menar att kvinnoforskning eller kvinnoperspektiv behövs i deras respektive ämnen. Deras funderingar, som här återges i princip i sin helhet, bildar en liten exposé över kvinnoforskningens landvinningar och utmaningar i Sverige med inslag från historia, filosofi, sociologi, teologi och statskunskap. Bilden kompletteras ytterligare i detta betänkande genom inläggen av Lena Trojer som skriver om teknik och naturvetenskap och Ann Almegärd som rör sig på det medicinska området.

Historieämnet skiljer sig från andra vetenskapliga discipliner genom att historia alltid funnits, skriver professor Yvonne Hirdman i sin diskussion om genushistoriens vetenskapliga vikt. ”Att berätta historia har varit och är ett av de mest fundamentala redskap människan har haft och har för att orientera sig i den värld hon själv skapat. Historia är således förståelsevetenskapen framför andra. Men det betyder inte att det varit ett slags ren förståelse, ren sanning (en gammal positivistisk tanke) som dominerat ämnet/området. Tvärtom kan vi alltmer tydligt se hur historia använts som legitimitet för innehav av makt, för förändring av makt.

En av de kvinnohistoriska utmaningarna har därför varit att peka på hur historien konstruerats som en männens genealogi, deras släkt- krönika. Den genusteoretiska utmaningen är ännu större den laborerar med den empiriskt väl underbyggda hypotesen att könens relation spelar en roll i världens konstruktion, för såväl abstrakta som konkreta institutioners byggen och historier.

Det är en förståelse som både tar hänsyn till den alltmer välbelagda empirin om kvinnors (variationsrika, kontextuella) underordning och denna underordnings utomordentliga viktighet i samhällenas liv.

Genushistoria innebär att välkända begrepp som framstått som självklara (könlösa, objektiva) struktureringsredskap i själva verket är fyllda av genus. Exempel på sådana begrepp med vilka vi orienterar oss i världen är klass, produktion, reproduktion, offentlig, privat, arbete. Vi vet tack vare genushistorisk forskning att klass är fyllt av genus, ett begrepp för två skilda möjlighetsstrukturer, att de dikotoma begreppen som produktion reproduktion har tydliga genusbestämningar utifrån en av en manlig norm bestämd hierarkisk ordning osv.

Genusteoretisk forskning utmanar en av de hittills närmast tabuisera- de 'självklarheter' som fått verka ostört i historieskrivning och historie-

forskning. Att den därmed radikalt förnyat historisk forskning säger sig självt.”

På frågan om varför kvinnoforskning behövs inom filosofi svarar docent Ulla Holm att hon i sina mörkaste stunder undrat om inte filosofi är ett tvåtusenårigt maskulinistiskt projekt och att kvinnor besviket lämnat ämnet övertygade om att det är så. Hon refererar feministen och vetenskapsfilosofen Sandra Harding, som sagt att ”even women need to systematize their experiences”. Kvinnor har reflekterat systematiskt över världen och sina förehavanden i den, även om de inte kommit med i ”filosofisk kanon”, dvs i det erkänt rätta. Kvinnor har med andra ord filosoferat om än inte akademiskt.

Fortsättningsvis koncentrerar sig Ulla Holm huvudsakligen på den inomvetenskapliga utmaningen. ”Nu menar jag inte att vi kvinnor skulle ha annorlunda rationalitet än män eller finna radikalt annorlunda lösningar på perenna, återkommande filosofiska problem kring relati- vism, skepticism, kunskapens gränser eller dylikt. Om kvinnor och män hör till arten människa torde våra mentala förmågor vara rätt lika. Vi har däremot olika erfarenheter beroende på könad arbetsdelning, men inte ens det behöver ha filosofisk relevans. Ty det kan vara så att även om filosofisk reflektion måste börja perspektiviskt, t.ex. i erfarenheter betingade av könad arbetsdelning, så behöver inte de filosofiska lösningarna vara perspektiviska och könsbetingade. Åtminstone torde det vara en öppen fråga huruvida olika slags ”contexts of discovery” döljer eller öppnar för lösningar på olika sätt. En gynocentrisk (kvinno- centrerad) startpunkt påvisar androcentrism (manligt enkönat) i filosofihistorien och kan, men behöver inte, erbjuda nya lösningar på filosofiska problem. Den gör det i så fall genom att tillföra erfarenhets- repertoaren områden som tidigare varit otillräckligt, ofullständigt eller direkt felaktigt begreppslagda och reflekterade.

Detta tillskott ser jag inte som blott ett korrigerings- eller additions- projekt, som en uppvärdering av kvinnliga livsområden. Ett feministiskt kvinnoperspektiv utmanar med nödvändighet såväl könsblinda som könskomplementaristiska antropologier (läror om människor). Om subjektiva erfarenheter från hela det mänskliga livsområdet tas på allvar, måste såväl kontradiktoriska som komplementaristiska motsatser tillämpade på könen och ordnade i värdehierarkier, förkastas såsom ensidiga och förvrängda. De måste överges för en ny, ännu öppen begreppsläggning och värdering av människan och hennes aktiviteter som inte nedvärderar en grupp människor på en annan grupps bekost- nad. När en feminist, som också är kvinna, filosoferar akademiskt, är hon ett subjekt som vägrar vara icke—man (»A, om mannen är den paradigmatiska människan, A) eller en till mannen kompletterande

kvinna (B). Hon är ett subjekt som vill tänka samman med andra subjekt om alla våra mänskliga villkor. För den skull behöver hon inte vara könlös. Men om hennes subjektivitet skall tas på allvar och respekteras så måste också könsligheten nytänkas i ett projekt där hon deltar på lika villkor och inte längre begreppslägges som objekt för andras subjektivitet.

Akademisk filosofi kan knappast förbli ett reservat för blott stympade eller halva människor om den skall ha någon livskraft i fortsättningen. Kvinnor är inte mindre stympade eller mindre hela som människor, men vi är det på andra sätt. För att över huvud börja skönja en mänsklig blomstring så måste vi även i filosofin delge varandra våra tankar och erfarenheter i dialog. Och till en början torde det vara männens tur att lyssna. Vi har suttit länge nog som beundrande amatörer vid deras fötter. Släpps inte kvinnor in i akademisk filosofi är det risk att den förtvinar eller polariseras genom att det utvecklas en framstående gynocentrisk variant inom t.ex. nursing science.”

Professor Eva Lundgren inleder sin diskussion om ämnena sociologi och teologi med att i likhet med Ulla Holm poängtera att ”all forskning som inte tar till vara kvinnors erfarenheter och kunskap stänger sig och utesluter kunskap på ett sätt som helt strider mot forskningens och vetenskapens anda.”

”Dock för det första räcker det inte med ett ”kvinnoperspektiv” eftersom kvinnors erfarenheter mycket väl kan vara ett uttryck för kvinnors insocialisering i ett könsojämlikt samhälle, och ett resultat av hur kvinnor intemaliserat normaliseringen av kvinnors underordning.

Detta gäller på sociologins område eftersom sociologin söker finna samband, mönster, regler för sociala relationer och social samverkan mellan människor i samhället och alla kända samhällen förefaller vara inbakade i patriarkala kulturer och strukturer. Dessa strukturella förhållanden rör också konkreta kvinnor och män.

Men naturligtvis gäller detta ännu tydligare på teologins områden eftersom religionerna inom alla kulturer förefaller vara en viktig komponent i olika samhällens legitimerings-strategier vad gäller kvinnors underordning.

För det andra är det problematiskt att tala om ett kvinnoperspektiv. Som om det skulle finnas ett specifikt kvinnligt perspektiv utifrån vilket (alla? några? vilka?) kvinnor ser och tolkar! Att ta en, i sig så pro- blematisk förutsättning för given strider mot vetenskapens anda, och gör man det, så struntar man faktiskt i och bortser från en av de senaste årens viktigaste teoretiska debatter inom kvinnoforskningen.

Däremot är ett feministiskt perspektiv nödvändigt, rent allmänt eftersom feministisk forskning är det enda akademiska kompetensområ-

de som bygger på en systematisk insikt om och via kön/genus. Feministisk forskning kan därför säga något vetenskapligt om vad det betyder och har betytt att vara kvinnor och män, om könsrelationer, om samhällets organisering via kön/genus, om betydelsen av kön/genus i vetenskap etc. För det andra är feministisk forskning det enda kompe- tensområde som via denna insikt, programmatiskt söker bidra till att den könshierarkiska strukturen i samhället upphävs och att de båda könen tillmäts samma värde.

Mera precist kan vi säga att feministisk forskning inom sociologi och teologi är viktigt dels för att samla, analysera och kritiskt granska kvinnors sociala och religiösa erfarenheter, dels för att ge kunskap om, och kritisera kulturellt bestämda underordningsstrategier (på olika samhällsnivåer och -sektorer, t.ex. vetenskapssamhället).

Båda delarna ingår i den feministiska forskningens emancipatoriska projekt, och innebär naturligtvis att man forskar både om kvinnor och män, och om (homo- och heteroorienterade) könsrelationer.

Om man, som i feministisk forskning, vetenskapligt ägnar sig åt kvinnors erfarenheter och kön/genus, innebär det dessutom att nödvän- dig hänsyn tas till det faktum att hälften av studenterna inom grundut- bildningen idag utgörs av kvinnor. Detta gäller för både sociologi och teologi. Den traditionella teologins kompakta osynliggörande och den traditionella sociologins mer sofistikerade osynliggörande av kvinnors erfarenheter kommer till uttryck både i ämnesinnehåll och i det faktum att dessa studenter sällan kommer i kontakt med kvinnliga forskare, eftersom kvinnliga forskare och lärare försvinner ju högre upp i hierarkin man kommer.

Osynliggörandet måste brytas för att de kvinnliga studenterna skall känna sig motiverade och välkomna till fortsatta studier. Med andra ord går de hand i hand feministisk forskning och kravet på fler kvinnor i forskningen.”

Karin Widerberg, också hon sociolog, menar att om sociologi, ett ämne som handlar om hur vi kan förstå samhällets struktur och funktionssätt och individens roll däri. ”Hur vi förstår kön — teorier om kön har en historia. Varje epok producerar sina förståelser av kön utifrån rådande kulturella föreställningar, intellektuella debatter men också utifrån den faktiska organisering av kön som genomsyrar alla samhällens struktur och funktionssätt. Därför är alla förståelser av samhälle teorier om samhälle samtidigt också teorier om kön och vice versa. Samhällen har verkligen kön i dess dubbla bemärkelse, de är genomsyrade av kön, är både 'könade' och 'könar'.

Klassbegreppets kön är ett exempel på vad feministiska frågor och svar kan bidraga med innanför sociologi. Det marxistiska klassbegreppet

tar utgångspunkt i produktionens relationer. Det innebär för det första att de som står utanför produktionen t.ex. de hemarbetande ej tilldelas en egen klassposition. Att män traditionellt dominerat inom produktionen, har för det andra medfört att klassbestämningar följt männens arbeten. Det är med andra ord mansarbetena, deras villkor och relationer som utgjort mallen för den traditionella klassanalysen. Kvinnors arbeten inom produktionen, har allteftersom de ökat i omfattning i form av just typiska kvinnoarbeten, endast lagts till som 'till klasserna närstående skikt'. Könsarbetsdelningen inom produktionen har sålunda inte ändrat på sättet att bestämma klasser, relationer mellan män är fortfarande mallen. Därmed osynliggörs också produktionens könsrelationer, hur produktionsrelationer och därmed klassrelationer — könas och könar. Och feminister har utifrån empiriska undersökningar ställt frågor om det faktiskt inte är större skillnader (när det gäller arbetsvillkor, löner m.m.) mellan könen inom samma klass än mellan män eller kvinnor från olika klasser.”

Professor Gunnel Gustafsson skriver om statsvetenskap och diskuterar kön som statsvetenskapligt begrepp och politisk realitet. ”Den lagstadgade ojämlikheten mellan könen upphävdes i vår del av världen för mer än ett halvt sekel sedan. Det har sedan dess skett stora förändringar i samhället och kvinnor är numera offentliga på ett annat sätt än tidigare. När vi idag talar om kön i statskunskapen, liksom i andra sammanhang, avser talet märkligt nog ofta kvinnor, som om männen inte också är ett kön. För statskunskapens del kan denna oklarhet hänga samman med ämnets historia och ursprungliga kämom- råde. Den nutida statskunskapen tog form i slutet av 1800-talet och utvecklades nära knuten till sitt studieobjekt, den blivande demokratiska staten. Ett avgörande kännetecken på denna stat var och är att sociala särskildheter som klass och även så småningom kön blev på sätt och vis irrelevanta.

Traditionell statsvetenskap misshushållar med sina möjligheter att utvecklas teoretiskt och empiriskt genom att bortse från kvinnoforsk- ningens landvinningar. Det är fortfarande ont om studier som belyser hur kvinnor kommit att bli mer offentliga och vad det betyder. Kvinnors deltagande vid val och i valda organ, vid nomineringar till förtroen- deuppdrag och dylikt redovisas visserligen ofta i statistiska termer men problematiseringar och tolkningar av det som sker i detta avseende saknas ofta. När försök till sådana ändå förekommer betraktas kvinnor- nas betydelse för agendasättning och politikgenomförande inte som något grundläggande för politikens primat. Kvinnors kollektiva organisering som kvinnor är en företeelse som knappast alls belyses. På så sätt kommer statsvetenskapen att fortsätta att förmedla bilden av ett

samhälle där könsdimensionen är näst intill osynlig. När kvinnor som grupp analyseras jämförs de ofta med invandrare, pensionärer eller ungdomar dvs med grupper som avviker från 'normalt' manligt beteende. Ytterst sällan ställs frågor om huruvida ökat deltagande lett till ökat inflytande och på vilka grunder välfärden och makten fördelas mellan män och kvinnor. Kön betraktas med andra ord som en variabel i likhet med till exempel utbildning, ålder och inkomst. Min utgångspunkt är att kvinnor och män har kollektiva erfarenheter som visserligen varierar med kultur, epok, ras och klass men som ändå är viktiga att belysa empiriskt och tolka på ett sådant sätt att kön tillskrivs fundamental betydelse.

En ovan antydd analys av kvinnors empiriska verklighet skulle leda till teoretiskt nytänkande eftersom kvinnoperspektivet implicerar ändringar av begreppsbildning och grundläggande syn på sambanden mellan olika arenor för arbete, organisering och beslutsfattande samt därmed sammanhängande föreställningar om hur det goda livet bör vara och vilken konstitution i vid mening som befrämjar förändringar i önskad riktning. Om kvinnoperspektivet togs som utgångspunkt skulle demokratins och det kollektiva beslutsfattandets villkor inte kunna analyseras utan att uppgifts- och inflytandefördelningen mellan familjen, valda församlingar och företag synliggjordes.

Någon har påstått att inget är så praktiskt som en god teori. Jag instämmer häri och menar därför att frågor gällande vilken betydelse kön har för demokrati, kollektiv organisering och välfärdsfördelning förutom nya teoretiska insikter också skulle kunna leda vidare till debatt och eventuellt ny förståelse av de många 'politiska' problem som vi står inför vid 1900-talets slut; för Sveriges del genom att belysa hur tillgång på vård, god miljö och annan välfärd kunde förenas med ekonomisk stabilitet, hur politikerrollen kan och bör förändras i ett samhälle som i tilltagande grad kännetecknas av professionalism och decentralisering, vilka statliga styrstrategier som är utvecklingsbara respektive dömda att leda in i återvändsgränder etc. Kanske är kunskap och kvinnors erfarenheter, arbete och liv lika viktiga som kunskaper om ekonomiska samband vid en analys av kvinnors och mäns möjligheter att påverka sina liv i det allt mer globaliserade samhälle vi tycks gå till mötes. De europeiska integrationsprocessema, möjligheterna till fred och fram- åtskridande, nationalstatens och demokratins framtid är således enligt min mening stora frågor som inte kan förstås till fullo om de inte analyseras i ett könsperspektiv.”

”Kvinnoforskning innebar för mig början till ett nytt paradigm”

Ett personligt och kritiskt inlägg av fil. dr. Kristina Bohman ska få utgöra inledningen till en diskussion om kvinnoforskningens samhälls- relevans. Kristina Bohman är socialantropolog och hon skriver inte bara om den inomvetenskapliga utmaningen och dess koppling till det omgivande samhället, utan hon resonerar också om de förhoppningar hon hade på att inriktningen mot kvinnoforskning skulle förändra universiteten och hur besviken hon blivit. För hennes del började intresset för kvinnoforskning som ett praktiskt resultat av att hon arbetade som biståndsvolontär i Colombia på en familjeplaneringsklinik.

”Jag ville förstå kvinnornas samhälleliga och kulturella situation bättre. Jag var också upprörd över att kvinnorna behandlades som försökskaniner av internationella familjeplaneringsorganisationer. De kvinnor jag träffade var samtidigt både fattiga och förtryckta men också starka och ibland dominerande. Det fascinerade mig. Jag hade fått lära mig att se på kvinnor och män som framförallt ”lika”, medan kvinnorna här sade att de var ”olika”. De krävde saker för sig själva som jag aldrig skulle ha vågat t.ex. att de inte skulle behöva arbeta och försörja sig och samtidigt ta hand om barn. För mig var det självklart att kvinnor skulle orka med båda delarna och vara duktiga på allt!

Mitt intresse för kvinnoforskning har alltid hört ihop med en politisk övertygelse och vilja att ändra på saker praktiskt. Jag är ointresserad av det akademiska livet som jag upplever som ett elfenbenstom där man hela tiden är i fullt slagsmål med varandra och miljön är långt ifrån människovärdig.

Min förhoppning var att kvinnoforskningen skulle ändra på den akademiska miljön, inte anpassa sig till den, men det var förmodligen naivt. Kvinnoforskning innebar för mig början till ett nytt paradigm även när det gällde organisationen runt forskningen, människosyn osv. En mycket mer jämlik situation på alla nivåer. Jag minns hur besviken och förvånad jag blev när en av medlemmarna i vår grupp ville vara ”projektledare” och sedan förklarade att hon på grund av detta skulle ha högre lön än vi andra. Det var just sådant som jag trodde vi skulle vända oss helt och hållet ifrån. Jag saknade då kurage att ta upp denna sak, vilket jag borde ha gjort det kändes förbjudet att kritisera något som någon i gruppen gjorde, hur fel man än tyckte att det var.

Forskargruppen höll ej i längden. Alla slutförde inte sin forskning, en del fick andra intressen, hade andra och starkare lojaliteter. Det räckte inte med kvinnligt kön för att hålla ihop ett forskarlag. Man

måste också ha en gemensam politisk ideologi, eller också i förväg ha diskuterat igenom sina skillnader och kommit överens om hur och om vad man kan samarbeta.

Jag tror att det är absolut nödvändigt att inse att kön innebär olika saker i olika kontexter, annars lurar man bara sig själv. För mig är det inte alls lika viktigt att det blir fler kvinnliga chefer som att de lägst betalda och mest utnyttjade kvinnorna får det bättre — om inte de kvinnliga cheferna är inriktade på att medverka till det, förstås. Men då krävs en ideologi och en inriktning som innebär att man inte bara problematiserar kön utan också klass (eller etnicitet, ålder osv).

Det är emellertid inte bara en praktisk, politisk syn som ligger bakom det jag säger här utan också en teoretisk övertygelse att olika former av förtryck hör ihop. Därför tror jag också att det är mycket svårt att komma tillrätta med kvinnoförtryck i vårt samhälle som på så många sätt bygger på hierarkiserande skillnader. Med den inriktning Sverige har idag kan jag mycket väl tänka mig att vi kommer att få både kvinnliga professorer och kvinnor som förhandlar och kan kvittera ut höga arvoden i Bryssel, men att det i samhällets botten kommer att finnas ett slags 'köns-klass' av lågavlönade kvinnor som utför vård— och servicearbeten, nödvändiga men nedvärderade, liksom en förtryckt grupp av fysiskt, psykiskt och sexuellt misshandlade kvinnor som endast Frälsningsarmén och Stadsmissionen bryr sig om. (Det är ju nästan så redan nu.)

För att kvinnoforskning ska få någon betydelse och inte bli en lyxverksamhet likt så mycket annan rent akademisk forskning, så bör den knytas till annan verksamhet i samhället barnverksamhet, skolor, fritidsverksamhet, tonårsindustrin, popmusik/film/kläder/mode/reklam, politisk verksamhet, sjukvård, olika jobb, åldringsvård, 'kultur', osv. Inriktningen, och maktaspektema, bör vara klargjorda. Kön bör problematiseras i förhållande till andra variabler som bär upp ojämlikhet i samhället (eller olika samhällen -— jag är ju antropolog!).”

Kristina Bohman utgår här mycket klart från ett underifrånperspektiv. Betydelsen av detta är något som även Maud Eduards berör i sitt inlägg i detta betänkande och hon kopplar det då (med referens till Karin Widerberg) till den förda jämställdhetspolitiken som i egenskap av att vara statlig politik, med nödvändighet har ett ovanifrånperspektiv. Hon konstaterar att det varit politiska initiativ som skapat ett utrymme för kvinnoforskning vid universiteten och att den samhällsvetenskapligt inriktade kvinnoforskningen i stor utsträckning sysslat med samma frågor som politiken. Detta har kritiserats utifrån att kvinnoforskningen (i alla fall den samhällsvetenskapliga) haft en tendens att hänga med i politiska skiftningar och bli en slags legitimeringsvetenskap. Det som

ansetts som gott för samhället har blivit till något självklart gott för ”kvinnoma”. Mångfalden i kvinnors erfarenheter har därmed dolts och den grupp kvinnor som för stunden varit i centrum för olika politiska frågor har blivit till gruppen ”kvinnoma”, en grupp vars erfarenheter fått gälla för samtliga kvinnor.6

Nordiska kvinnoforskare har emellertid sedan mitten av 80-talet fått internationell uppmärksamhet genom att de fört fram tanken om en möjlig kvinnovänlig stat.7 Denna vetenskapliga diskussion kan tolkas som ett sätt att inifrån benämna ett fenomen som utifrån kallats för exempelvis ”feminism utan feminister”, dvs. ett sätt att förstå en välfärdspolitik som varit gynnsam även för kvinnor.” Kortfattat kan man säga att det är mer klatschigt än innehållsrikt att tala om feminism utan feminister. Finns det ena så torde också det andra finnas, men därmed är inget sagt om relationen mellan exempelvis kvinnorörelse och förd politik. Det är ofta amerikanska forskare som brukar beskriva de skandinaviska länderna utifrån dylika bilder och det som då egentligen sägs är att svensk politik innehåller sådant som i den amerikanska kontexten står på feministemas önskelista. Om man vill skulle man kunna göra en omvänd beskrivning och säga att USA är ett land med feminister men utan feminism. Vill man vara riktigt kritisk skulle man också kunna säga att sådana uttryck förvillar diskussionen, då det ju är fullt möjligt att ha en välfärdspolitik utan att den fördenskull kan eller bör beskrivas som feministisk.

En mer välvillig tolkning lyfter emellertid fram den intressanta frågan om hur kvinnor och eventuellt också kvinnors intressen påverkat den förda politiken. I svensk politik har vetenskaplig ”expertis” använts flitigt och i denna expertgrupp har även kvinnor, om än i mindre omfattning, ingått. Kvinnoforskningen har poängterat hur viktigt det varit för den politiska utvecklingen att det funnits kvinnor inne i systemet som kunnat samverka med kvinnor utanför. Den segdragna kampen för rösträtt vid förra sekelskiftet var kanske så segdragen just därför att det då inte fanns några kvinnor innanför att samverka med.

6 Se Gertrud Åströms artikel ”Fasta förbindelser. Om välfärdsreformer och kvinnors välfärd” i boken ”Kontrakt i kris” av Åström & Hirdman, 1992. 7 Se Hernes, Helga: Women and the Welfare State. Essays in State Feminism. Oslo, 1987. 8 Se exempelvis Joyce Gelb: Feminism and Politics. University of California Press, 1989

Kvinnors betydelse både på ideologisk och praktisk nivå under det dynamiska 30-talet har diskuterats av bl.a. Yvonne Hirdman.9 Ett exempel på en för kvinnor oerhört viktig fråga som behandlades under denna tid var gift kvinnas rätt till förvärvsarbete. Arbetet som bedrevs i traditionell kommittéform och presenterades i betänkandet SOU 1938:47 är ett paradexempel på hur kvinnor med hjälp av vetenskaplig och annan erfarenhet manövrerar för att åstadkomma en politisk lösning som bedömdes som gynnsam för största antalet kvinnor. I kommittén satt Alva Myrdal, Kerstin Hesselgren, Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot samt Karin Kock, Sveriges första kvinnliga statsråd.

Procenttalet kvinnor i statens offentliga utredningar har inte varit högt, tvärtom, och det är också inom framförallt frågor som fått stämpeln ”kvinnofråga” som kvinnor återfunnits. Det man emellertid kan reflektera över är vad det innebär att marginaliseringen, som det trots allt handlar om när kvinnor utreder ”kvinnofrågan”, görs inom ramen för en accepterad institution, det svenska kommittéväsendet. Den institutionaliserade formen gör att kunskapen lättare accepteras och att det kan bli sakpolitik av den. Utifrån en sådan diskussion kan man säga att ”kvinnoforskningen” i Sverige har en lång tradition och att den utmärkts av närheten till politik. Att problematisera, ta fram ny kunskap om och försöka förändra kvinnors villkor har tillhört en normal tågordning. Uttryckt med andra ord kan man säga att det finns en lång tradition av att benämna och politisera kvinnors liv. Som en liten tankeväckare kan man konstatera att Stödstrumpekraven: ”halva makten och hela lönen”, vid närmare betraktande visar sig vara ungefär desamma som framkommit i några av statens offentliga utredningar. Varannan damernas, dvs halva makten, framfördes redan 1987 i kvinnorepresentationsutredningen och löneutredningen diskuterade åtgärder för att nå lika lön, hela lönen.

Kvinnoforskningens samhälleliga relevans är väl etablerad i Sverige. Den efterfrågas inte bara av politiker utan även arbetsplatser och organisationer av olika slag, både etablerade och mer informella, är ”brukare” av kvinnoforskningens frågeställningar och resultat. Något tillspetsat skulle man kunna säga att det ställe där kvinnoforskningen efterfrågas allra minst är just på universiteten

Jämställdhetspolitiken i Sverige har i och med världsrekordet i kvinnorepresentation gått in i en intensifierad fas. En rad förväntningar och undringar har väckts över vad rekordsiffroma kan komma att betyda. Detta tar sig ofta uttryck i en efterlysning av visioner, men man

9 Hirdman, Yvonne: Att lägga livet tillrätta. Carlssons förlag, 1989.

kan fråga sig om det inte i enlighet med en mer pragmatisk tradition snarast handlar om ett sug efter konkretisering och förverkligande. Som statsvetaren Anne Phillips poängterat är det inte oproblematiskt att genomföra en förändring så att halva makten tillhör kvinnor") och det vi måste bli klara över, vare sig vi letar efter visioner eller konkretise- ring, är hur långtgående kritiken och förändringsviljan är.

Huruvida kvinnoforskningen är en spjutspets i detta förändringsarbete eller om den snarast ska ses som ett svar på förändringar som redan skett kan diskuteras. Inte heller vet vi särskilt mycket om vilken forskning som når ut i samhället eller efter vilka kanaler den sprids. Man kan bara konstatera att om man frågar åhörare, som bevistar olika föreläsningar på temat jämställdhet, om de känner till begrepp som exempelvis genus så svarar en stor majoritet nekande, men att de, när de fått begreppet förklarat, tycker att det svarar mot gjorda erfarenheter och att det blir ett lyft i deras egen förståelse. Kanske ska detta endast ses som ett uttryck för att språket är en kod som avskiljer olika kategorier av människor från varandra, för det som kvarstår är att de som bett en kvinnoforskare att komma och prata i så fall efterfrågat en kunskap som de inte haft orden för.

10 Se Anne Phillips: Engendering Democracy. Polity Press, Cambridge, 1991.

Llllllll111111llllllllll._

5. Om kvinnor får samma resurser som män forskar de lika mycket — Medicinsk kvinnoforskning och forskning om kvinnors hälsa

Ann Almegärd

”Vår första kvinnliga läkare har börjat sin praktik häruppe och denna början är glänsande. Doktor Karolina Widerstöm står där på hennes dörrplåt och inne i den stora väntsalen sitta patienterna tätt som passagerarna i en spårvagn under regnväder. Där och var ser man två på samma stol så många äro de. De som ej får rum i väntsalen stå i tamburen och de som ej rymmas där garnera trappan." (Lea, 1889)

Sveriges två första kvinnliga medicinare skrevs in vid Uppsala universitet 1873. Som Sveriges första kvinnliga läkare avlade Karolina Widerström medicine licentiatexamen vid Karolinska Institutet 1888. Hon blev specialist i gynekologi och hade under 35 år privatmottagning i Klara. År 1933 promoverade Karolinska institutet Karolina Widerström till medicine hedersdoktor. Intemmedicinaren Nanna Svartz erhöll som första kvinnliga läkare en professur i medicin 193 7, också vid Karolin- ska institutet.

Sammanfattande kommentarer

Antalet kvinnliga läkare som disputerar inom medicinsk fakultet i Sverige har nästan fördubblats under de senaste tolv åren. Trots detta finner vi få kvinnliga forskare inom den medicinska akademiska hierarkin. Av kapitlet framgår att ansatser till forskning om kvinnors hälsa ur ett helhetsperspektiv börjar dyka upp i vissa länder, t ex i USA, Australien och de nordiska länderna. Sverige ligger här inte i frontlinjen, även om mycket kompetens tycks föreligga.

Har andelen kvinnliga läkare inom medicinsk forskning något samband med status, finansiering, kompetens och resultat inom forskningsområdet kvinnors hälsa? Mycket talar för det. Inte så att alla

kvinnliga läkare skulle tycka det var mest stimulerande och givande att forska om kvinnor. Men när kvinnors hälsa kom upp på dagordningen vid National Institutes of Health, NIH, Washington, ökade andelen finansierade kvinnliga forskare från 20% till 50% (Haseltine, 1994). Detta kapitel kommer jag att disponera i enlighet med mitt eget forskningsarbete; från forskning om kvinnliga medicinares forsknings- möjligheter, över medicinsk kvinnoforskning i Norden, och fram till forskning om kvinnors hälsa.

Läkarutbildning

Läkarutbildningens längd är fem och ett halvt år vid heltidsstudier. Den grundläggande prekliniska utbildningen är tvåårig och efter denna kan man tituleras medkand. Prekliniska studier betyder här medicinsk teori innan man går ut på klinik. Vid Folkhälsouniversitetet i Linköping, där man bedriver problembaserad inlärning (PBI), varvas dock prekliniska och kliniska studier under hela studieperioden. Efter läkarexamen följer allmän tjänstgöring (AT). Den är lika för alla läkare och omfattar ett år och nio månader. Den legitimerade läkaren som önskar specialistkom- petens går sedan en vidareutbildning under minst fem år. Sammanlagt rör det sig alltså om en utbildnings— och praktikperiod av ett minimum av 12 år.

Läkarutbildningen är en av de få utbildningslinjer som har en jämn fördelning mellan kvinnor och män. Under de senaste 20 åren har andelen kvinnor som studerar vid medicinsk fakultet ökat flerfaldigt. Vid Karolinska institutet ökade andelen kvinnor på läkarutbildningen från 33% 1970 till 51% 1991. Könsfördelningen har varit mycket jämn de senaste 15 åren. Andelen disputerade kvinnor ökade från 11% till 34 % under samma tidsperiod (Karolinska institutet, 1992).

Manliga läkare väljer specialitet tidigare och blir fortare klara med specialistutbildningen. Bland de tio största specialitetema i Norden valdes allmänmedicin, gynekologi och psykiatri mer av kvinnliga läkare. Fyra specialiteter valdes oftare av män; intern medicin, allmän och ortopedisk kirurgi samt röntgen. Tre specialiteter valdes i lika hög grad av kvinnor som män; anestesiologi, bampsykiatri och pediatrik (Nordiskt Ministerråd, 19942597). 1 Sverige är kvinnor underrepresenterade inom specialitetema kirurgi och thoraxkirurgi, ortopedi samt urologi. Män är främst underrepresenterade inom specialitetema geriatrik, barn- och ungdomspsykiatri och rehabiliteringsmedicin (Sveriges Läkarförbund, 1995)

Forskarutbildning

”Som doktorand har du handledare, tillgång till skrivbord, lab., kollegor och försörjning. Från en dag till den andra försvinner allt. I och med disputationen står du ensam och är nu konkurrent. En ung kvinna blir inte påläggskalv”. (Kvinnlig doktorand, 1992)

Vid Karolinska institutet är männen i knapp majoritet bland registre- rade doktorander läsåret 1993/94. Bland nyregistrerade doktorander samma år är kvinnorna i majoritet (Karolinska institutet, 1994). Endast 15 av dessa nyregistrerade doktorander har grundutbildning ”övriga vårdutbildningar”. Andelen kvinnliga doktorander vid medicinsk fakultet kommer troligen att fortsätta öka när övriga vårdutbildningar har etablerat en forskningstradition.

Disputerade kvinnor och män inom medicinsk fakultet

Trots jämn könsfördelning i läkarutbildningen under tjugo år råder stor könsskillnad i antal disputationer vid kliniska institutioner. Under 1987—1991 fördubblades dock antalet kvinnliga medicinare som disputerar vid dessa institutioner, från 63 till 129 (Fig 1). Därmed är fler kvinnliga läkare behöriga att söka högre akademiska tjänster, och även landstingstjänster såsom överläkare vid universitetssjukhus.

Men vid medicinska fakulteter kan även icke-medicinare disputera. Antalet kvinnliga icke-medicinare som disputerar vid kliniska in- stitutioner tredubblades under samma tidsperiod. Deras fortsatta forskningsmöjligheter inom landstinget verkar osäkra då deras grundut- bildning inte härrör från sjukvård.

Kvinnor 200 150

100

Rntal

//,,,-X

U| C)

0 79/80—82/83 83/84—86/87 87/88—90/91

+Kvinnor med +Kvinnor +kvinnor med + Kvinnor

klin icke—med pre—klin icke—med

klin pre—klin

Fig. 1. Antal disputerade kvinnor inom medicinsk fakultet som en funktion av disputationsår, grundutbildning (medicinsk/icke-medicinsk) och typ av institution (klinisk/preklinisk). Källa: Ann Almegärd, Karolinska institutet 1995.

Kvinnliga läkare är i minoritet bland de kvinnor som disputerar vid preklinisk, dvs. teoretiskt inriktad institution. Det finns också idag ytterst få kvinnliga läkare med självständig forskningsprofil på de prekliniska institutionerna (Uvnäs-Moberg, 1994). Kvinnor har andra erfarenheter än män och ställer delvis andra frågor. Den rådande könsfördelningen bland aktiva forskare på de prekliniska institutionerna konserverar därför vissa forskningslinjer. Man studerar stress, aktivitet och fysiskt arbete, medan de mekanismer som reglerar exempelvis relationer och moder- skap får mindre uppmärksamhet.

Manliga läkare väljer i hög grad att disputera vid kliniska in- stitutioner (Fig 2). Härigenom kan de kombinera forskarstudier med läkarpraktik. Åtminstone fram till mitten av 80—talet har doktorsexamen, såväl för manliga prekliniker som kliniker, givit arbetsmässigt utbyte, inte minst inom läkarkarriären (Jense, 1984).

600

500

400

300

Hntal

200

100

0 79/80—82/83 83/84—86/87 87/88—90/91

+Män med +Män icke— +Män med

klln med klin pre—klin

Fig 2. Antal disputerade män inom medicinsk fakultet som en funktion av disputationsår, grundutbildning (medicinsk/icke-medicinsk) och typ av institution (klinisk/preklinisk). Källa: Ann Almegärd, Karolinska institutet 1995.

Doktorsexamen eller rent av docentkompetens är ett reellt krav om man vill ha en sluttjänst vid ett större sjukhus. Effekten av detta är att doktorsexamen inom medicin kan anta karaktären av en högre grundexa- men snarare än en forskarexamen. F orskarutbildliingen vid kliniska institutioner löper ofta parallellt med specialistutbildning. Forskningen bedrivs mestadels på jourkompledigheter och semestrar.

Antal manliga medicinare som disputerar vid preklinisk institution visar en nedgång, medan antal icke-medicinare ökar markant. I denna grupp ingår disputerade med naturvetenskaplig grundexamen, tandläkare, apotekare, forskningsingenjörer och även de med humanistisk grundexa- men. Genom utbildningsbidrag, doktorandtjänster och stipendier ges vid

prekliniska institutioner möjlighet till forskning och forskarstudier under ordinarie arbetstid. Den lönen är naturligtvis lägre än läkarlönen. Antal verksamma år som läkare reduceras också om man forskar vid prekli- nisk institution. Ett sätt att minska den tidsförlusten är att bedriva forskningen parallellt med läkarstudiema. Man kan börja forska redan efter med kand, dvs efter två års heltidsstudier.

Kvinnor och män på olika tjänster inom medicinska fakulteter

Trots den demografiska förändringen inom läkar- och forskarutbildning är kvinnor fortfarande underrepresenterade på ledarpositioner inom akademisk medicin (Bickel & Whiting, 1991; Eisenberg, 1989; Karolinska institutet, 1992; Nordiskt Ministerråd, 1995; Ann Almegärd, 1995). De flesta studier som jämför kvinnliga och manliga forskare har visat att kvinnliga forskare avancerar långsammare inom den akademis— ka hierarkin, är underrepresenterade på prestigefyllda platser, har lägre lön och publicerar färre artiklar (Bruch, 1991; Zuckerman, 1991; Leibenluft et al, 1993), erhåller färre forskningsanslag (Nyberg, 1993) och har mindre laboratorielokaler (Seachrist, 1994).

Av landets 491 professorer vid medicinska fakulteter 1991 var 95% män och S% kvinnor. Av det totala antalet högskolelektorer utgör kvinnorna 20% och av forskarassistenter ca 30% (SCB, 1991). Ett ofta angivet skäl till att kvinnliga forskare inte erhåller professurer vid medicinska fakulteter är kvinnornas familjeansvar. Vid närmare efterforskning visar det sig vara ett skenargument. Kvinnliga lärare och forskare vid medicinska högskolor i USA är i medeltal föräldralediga 7 veckor (Grisso et al, 1991). Gifta kvinnliga forskare publicerar lika mycket som ogifta, och fler barn påverkar inte antalet publicerade vetenskapliga artiklar (Astin & Bayer, 1979; Cole, 1979; Cole & Zuckerman, 1987; Luukkonen-Gronow & Stolte-Heiskanen, 1983).

Genusstrukturering inom läkarverksamhet och medicinsk forskning

Kvinnliga läkare lever oftare ensamma, deras partner är oftare akademi- ker, och deras partners arbetstid är oftare längre (Nordiskt Ministerråd, 1994z597). Både patienter och vårdpersonal förväntar att den kvinnliga

läkaren ger mer tid, visar mer omsorg och förstår patienten bättre. Vårdpersonalen hjälper den manliga läkaren i större utsträckning. Därtill kommer att personalen oftare sänder besvärliga patienter till kvinnliga läkare, och själva kommer till kvinnliga läkare med sina egna problem eller med problem på arbetsplatsen. På detta sätt lägger den kvinnliga vårdpersonalen fler arbetsuppgifter på den kvinnliga läkaren (Almegärd, 1995). Kvinnliga läkare upplever i större omfattning än manliga att de i mindre grad förväntas göra karriär, att de får mindre stöd, samt att de har svårare att få tid till forskning.

Kvinnliga läkare har, oavsett familjesituation, det mest arbets- krävande arbetstidsmönstret. Exempelvis är det vanligaste arbetstids- mönstret för de ensamstående kvinnliga läkarna med barn det som karaktäriseras av mycket primärjour och långa arbetspass. Schemalägg- ningen tenderar att missgynna kvinnorna eftersom de har de lägre tjänsterna. Manliga läkare å andra sidan återfinns främst i det arbetstids- mönster med minst jourbörda (Hellström, 1993). Hur får kvinnliga läkare tid för forskning?

Vetenskaplig produktivitet, en tävlingsarena?

”Kvinnor väljer bort forskningen. De vill inte tävla i Wimbledon”. (Manlig professor, 1992.)

Tidsperspektivet inom medicinsk forskning är mycket viktigt. Forskarens värde i vetenskapssamhället definieras efter det antal vetenskapsartiklar hon eller han publicerar. Inom medicinsk forskning räknar man PEK, dvs artiklar i internationella vetenskapliga tidskrifter där man kan vara en av flera undertecknare. Vetenskapen domineras fortfarande av män, inte bara mätt i mängd utan också i makt. Hur påverkar det kvinnors akademiska karriär inom medicin att forskningen bedrivs som tävling? Man räknar antal publikationer, antal gånger man citerats i en tidskrift, antal gånger man blivit inbjuden att föreläsa, antal doktorander man fört fram till disputation, antal prestigefyllda pris man fått. Originalitet är att göra något ingen annan har gjort förut, men det upptäckta ska addera kunskap som uppskattas och betraktas som erkänd inom existerande vetenskapsamhälle (Gaston, 1970). Hur passar kvnnliga forskare in här, med kanske annat sätt att uttrycka sig verbalt och genom att ställa andra frågor, uppställa andra forskningsproblem? Vetenskapsmännen har makt. Hur brukar de den?

Immunolog Sandra Smith-Gill undersökte 1992 hur resurserna fördelades inom National Cancer Institute (Seachrist, 1994). Hon fann

att kvinnliga forskare, med männen jämförbar kompetens, fick mindre än två tredjedelar av männens anslag. Kvinnorna fick färre forsknings- personal. De kvinnliga forskarna kom upp till 54% av männens produktivitet. Men denna skillnad försvann när Sandra Smith-Gill dividerade forskarnas totala publikationer med de anslag och det stöd man fått. Dvs. om kvinnor får samma resurser som män forskar de lika mycket.

I Sverige fick en av 20 kvinnor 1995 en forskarassistenttjänst vid Medicinska Forskningsrådet (MFR), medan var fjärde manlig sökande fick en sådan tjänst. Männen fick tjänster utan att ha citerats i in— ternationell vetenskaplig press, utan att ha presterat forskning som klassas som intressant. De kunde också bedömas som osjälvständiga i förhållande till sina handledare. Detta gällde inte för kvinnliga sökanden (Wennerås & Wold, l995a). Ett viktigt mått på kompetens inom medicinsk forskning, som jag tidigare beskrivit, är antalet publicerade artiklar i internationell vetenskaplig press. Vid en jämförelse av det totala antalet artiklar sökande publicerat under 1990—1993 framkom följande: För män och kvinnor i samma kompetensgrupp har en kvinna som publicerat 10 artiklar eller fler mindre chans att få en tjänst än en man som publicerat 0—4 artiklar (Wennerås & Wold, 1995b). Detta är öppen diskriminering av kvinnliga forskare. Här följer inte det medicin— ska vetenskapssamhället sina egna inomvetenskapliga regler. Tävlingen är till för att alla ska höja ribban och den bäste ska prisbelönas. Men det erfordras betydligt större kompetens för kvinnor än för män att få forskarassistenttjänster vid MFR. Medelmåttiga män premieras på mer kompetenta kvinnors bekostnad.

Detta tenderar att gälla på alla nivåer. Vid en professorstillsättning våren 1995 vid Karolinska institutet lyfter samtliga tre sakkunniga fram den manliga huvudkandidatens 240 vetenskapliga artiklar. Den kvinnliga sökandens 340 artiklar nämns överhuvudtaget inte.

Glastaket inom medicinsk forskning

”Jämställdhet, vad är det? Det blir kaos. Titta på USA när kvinnor, judar, araber och negrer ska ha egna kvoteringar. Det blir kaos. Man kan jämföra jämställdheten med kriget i Jugoslavien. Det blir ett sammanbrott. Det blir ingen ordning på någonting. Vetenskapen har fungerat på samma sätt under århundranden (Manlig professor, 1992)

Kvinnliga läkare som önskar nå den akademiska toppen träffar ett osynligt glastak. De blir sällan professorer, är inte chefer inom slutenvården och inte rektorer eller dekaner vid medicinska högskolor (Lorber, 1993). Detta sker via en subtil process där kvinnorna inte utesluts helt, men inte heller inkluderas på så sätt att de tillåts ersätta män i de medicinska hierarkiema. Ett osynliggörande av kvinnliga läkares kompetens kan grundas på en rädsla hos männen för att förlora egen prestige, inkomst och makt. Om för många kvinnor blir akademis- ka ledare hotas professionen av en feminisering. Ett sätt för män att osynliggöra kvinnor kan vara att utesluta dem från informella gruppe- ringar. Eftersom läkaryrket karaktäriseras av en så differentierad och hierarkiskt organiserad maktstruktur, blir betydelsen av informella nätverk särskilt viktig om man ska förstå könsskillnadema inom medicinsk forskning (Riska & Wegar, 1993).

”Career advancement depends on expanding research production,

publishing, getting referrals of patients for clinical research, and obtaining more autonomy by becoming director of a laboratory, a hospital unit, or an entire service. As careers in academic medicine develop, the recognition and support of colleagues who are at the same level is necessary for invitation to present papers, give lectures, for citations to ones work, for promotion, and for referrals ” (Lorber, 1984).

Tio år senare skriver professor Gösta Tibblin i sin bok ”Glastaket” om sina erfarenheter från den akademiska medicinen. ”I den akademiska världen har vi gudfäder, familjer och en kulturkod en omerta. En gudfader tillväxer i makt med antalet framstående elever. Kulturkoden lyder: Hjälper du mig hjälper jag dig. Får du hjälp av mig är du skyldig att hjälpa mig i gengäld” (Tibblin, 1994).

Medicinsk kvinnoforskning i Norden

Den medicinska kvinnoforskningen i Sverige är inte formellt organiserad på nationell nivå, som t.ex. i Norge. I Norden i övrigt startade Danmark en grupp för medicinsk kvinnoforskning 1979, med stöd från ”Det Lägevetenskapliga forskningsråd”. I Danmark definierades medicinsk kvinnoforskning som ”Forskning om kvinnors totala livssituation, socialt, psykiskt och somatiskt utifrån en medicinsk synvinkel” (Petersson, 1991). Med regeringsmedel inrättades vid Köpenhamns

universitet ett lektorat i medicinsk kvinnoforskning 1987. Förut- sättningen var att universitetet skulle inrätta ett ytterligare motsvarande lektorat, men så har inte skett (Petersson, 1995). Innehavaren av lektoratet, psykiatriker Birgit Petersson, har skrivit många artiklar och böcker i ämnet. Danmark har kan man säga gett en grund till medicinsk kvinnoforskning, men inte byggt upp någon forskarmiljö.

I Norge bildade en mer tvärvetenskaplig grupp 1980 en organisation för medicinsk kvinnoforskning. Den definierade det som ”Forskning om kvinnors livslopp och levnadsvillkor där kön står centralt som analyska- tegori och där forskaren söker efter kunskap som ska bidra till att kvinnor får ökat inflytande över sin egen livssituation”.

NAVFs, dåvarande Norges allmenvitenskaplige forskningsråd, sekretariat för kvinnoforskning tillsatte 1988 en forskningsledare för medicinsk kvinnoforskning. Målet var att rekrytera fler kvinnor till medicinsk forskning och att öka kvalitén och mängden forskning om kvinnor sjuklighet och hälsa (NAVF, 1989)

I Norge har, till skillnad mot Sverige, Rådet for Medisinsk Forskning (RMF) prioriterat medicinsk kvinnoforskning. Rådet startade 1991 ett forskningsprogram ”Grundleggande medisinsk kvinneforskning”. I programmet ingick en forskningsledare, en forskarassistenttjänst och fyra doktorandtj änster. Därutöver ingick anslag till olika projekt, gästforskare och seminarieverksamhet. Projekten handlade om våld emot kvinnor, relationen övergrepp i barndomen och kvinnors obestämda plågor, cyklicitetsrelaterad ohälsa och behandling av kvinnor efter hjärtinfarkt.

Norges forskningsråd (Nf) området för medisin och helse (Mh) arbetar nu på ett förslag till vidare satsning som fokuserar på kvinnors hälsa ”Forskning om kvinnehelse 1996—2000”. Istället för program- satsning kommer anslagen eventuellt att fördelas som miljöstöd. Medlen ges då till två kärnmiljöer inom norsk medicinsk kvinnoforskning. I Sverige bildades en arbetsgrupp för medicinsk kvinnoforskning 1983. Kön och maktförhållandet mellan könen utgör en central analyskategori enligt den svenska definitionen, och kunskap eftersträvas som bidrar till att kvinnor får ökat inflytande i samhället och över sin egen livssitua- tion. Denna arbetsgrupp ordnade det andra nordiska seminariet i medicinsk kvinnoforskning i Sigtuna 1984, liksom det sjätte nordiska seminariet i Umeå 1993. I Sverige inrättades en professur i medicinsk kvinnoforskning 1991. Arbetsgruppen för medicinsk kvinnoforskning ansåg 1990 inte tiden mogen för en professur i ämnet (Carlstedt & Forssén, 1995). Den könsteoretiska kunskapen inom medicin var fortfarande under uppbyggnad. Man föreslog ett resurstillskott fördelat på flera lägre tjänster istället. Det hade möjliggjort en fortsatt kompe- tensutveckling. Biologiska och mer samhällsorienterade forskare hade

då kunnat arbeta parallellt och påbörja en dialog om medicinsk kvinnoforskning och medicinsk grundforskning. Förslaget med en enda tjänst i form av en professur genomdrevs emellertid. Professuren är nu ledigförklarat för andra gången. Tjänsten utlyses som ”Professor i medicinsk kvinnoforskning, fakultativt förenad med specialistläkartj änst vid universitetsjukhuset i Linköping”. Svensk medicinsk kvinnoforsk- ning finns främst inom områdena socialmedicin, allmänmedicin, gynekologi, folkhälsovetenskap och i skärningspunkten fysiologi och endokrinologi.

Medicinsk kvinnoforskning i Finland uppstod i början av 1980-talet. Den första stora nationella konferensen i medicinsk kvinnoforskning anordnades 1982 av delegationen för jämställdhetsärenden. Denna kon- ferens samlade 200 deltagare: forskare, praktiserande läkare och andra yrkesgrupper inom hälsovården. Senare har finländska medicinska kvinnoforskare samarbetat med nordiska och internationella kollegor. Finland arrangerade den tredje nordiska konferensen i medicinsk kvinnoforskning 1986. Det första medicinska kvinnoforskningsprojektet ”Den finländska kvinnans hälsa” finansierades av Finlands Akademi under åren 1982—1986. Tre doktorsavhandlingar med medicinskt kvinno— forskningstema har avlagts.

Man kan urskilja flera forskningstraditioner inom medicinsk kvinno- forskning i Finland. Elianne Riska, professor i sociologi, forskar om kvinnor och hälsa vid Åbo Akademi. Syftet har varit att forska närmast hälsovården och hälsoprofessioner, t.ex. läkarkåren, mödravården och psykofarmaka ur kvinnoperspektiv. En annan tradition är forskning om reproduktionsteknologi. Docent Elina Hemminki har lett projekt om klimakteriet, preventivmedel och teknologiska åtgärder vid barnlöshet. Docent Marja-Liisa Honkasalo har lett forskningsprojekt kring hälsans, symtomens och sjukdomars kulturella betydelser hos kvinnor. Humanis- ter har också deltagit i dessa projekt. Forskning kring kvinnors död, dödens betydelse, kvinnors självmord, samt betydelser av smärta, lidande och åldrande ingår i denna tradition. Docent Ann-Lis Söder- holms linje har omfattat klinisk forskning. Området har varit olika kvinnoproblem inom bampsykiatri, pediatrik, allmän medicin, m.fl. Kvinnoforskning kring hälso- och sjukvårdsadministration har drivits av professor Sirkka Sinkkonen vid Kuopio universitet (Honkasalo, 1995).

Forskning om kvinnors hälsa

Kvinnorna är i majoritet i Sverige. De lever längre än män, besöker sjukvården oftare och förskrivs fler mediciner. Kvinnor har under sin livstid fler sjukdomssymtom än män. De har i högre grad än män besvär från hud, endokrina organ, (t.ex. sköldkörtlama), urinvägar och könsorgan. Förekomst av tumörer är vanligare hos kvinnor och kvinnor drabbas av mental ohälsa i högre utsträckning än män (SCB, 1986).

I Sverige har både kvinnor och män hög förvärvsfrekvens. Kvinnors och mäns arbetsmiljöer ser dock olika ut med avseende på kemiska hälsorisker, psykosociala faktorer och fysiska krav (Ekenvall et al, 1993). Kvinnor har trots olika livserfarenheter inte inkluderats som försökspersoner i medicinsk forskning. Kvinnors och mäns biologi varierar också signifikant. Skillnader mellan kvinnor och män är tydliga från fosterstadiet till döden. Organ och celler varierar mellan könen, yttre och inre påverkan kan ha könsspecifik effekt (SAWHR, 1993). Resultat från forskning där endast män är försökspersoner och som svarar emot manliga forskares frågeställningar överförs till kvinnor. Medicinska, biologiska, sociologiska och psykologiska faktorer bidrar alla på ett komplicerat sätt till att forma kvinnors och mäns sjukdoms- mönster. Då få kvinnor definierat forskningsområden har det lett till att kunskapssökandet om en del sjukdomar som speciellt drabbar kvinnor har varit eftersatt, t.ex. fibromyalgi, urinvägsinfektioner, genitala in- fektioner samt infektionsproblem i familjen (Hammarström & Hovelius, 1994).

F orskningsrådsnämndens (FRN) program för kvinno- och jämställdhets- forskning. FRN stödjer forskning med ett genusperspektiv. Detta perspektiv anger att forskningen rör relationerna mellan könen, och inte om kvinnor. Denna forskning syftar till att ta fram systematisk och allsidig kunskap om könsrelationemas betydelse i olika tider och i olika kulturer, och att korrigera mansdominerad forskning med nya data, teorier och insikter (Berggren, 1994a).

Många ansökningar inom det medicinska området som kommer till forskningsrådsnämndens program för kvinno- och jämställdhetsforskning gäller epidemiologi, socialmedicin, familjemedicin, yrkesmedicin, psykiatri, psykologi och sexualiserat våld. Här ses genusperspektivet som fruktbart. Det är forskningsmässigt givande att ifrågasätta mannen som norm och ställa frågor utifrån kvinnliga erfarenheter (Berggren, 1994b). Under tre år i början av 1990—talet prioriterade FRN medicinsk

kvinnoforskning.

Folkhälsoinstitutet Kvinnors Hälsa. Vid Folkhälsoinstitutet, som funnits sedan årsskiftet 1992/93, är ett av åtta program Kvinnors Hälsa. Den senaste folkhälsorapporten visar att hälsan förbättras för män medan den sedan början av 1980-talet har försämrats för kvinnor under 65 år. Väsentligt fler kvinnor än män uppger att de har Sömnbesvär, är trötta, har huvudvärk och känner oro. Allt fler kvinnor drabbas av sjukdomar i rörelseorganen. Lungcancer ökar alltjämt bland kvinnor medan den minskar bland männen (Folkhälsoinstitutet, 1994). Huvudmålet för programmet Kvinnors Hälsa är att etablera ett kvinnoperspektiv i folkhälsoarbetet och att klargöra skillnader i ohälsa mellan kvinnor och män (Ekman, 1995).

Under 1994/95 har sex forskarseminarier hållits. Med seminarierna som grund, intervjuer med experter och litteratursökningar tar program- met fram kunskap om kvinnors hälsa i ett livscykelperspektiv fördelat på tre faser. Första fasen är unga kvinnor där självkänsla är huvudtema. Kvinnor mitt i livet handlar om rollbalans, hur kvinnor ska få arbete, familjeliv och relationer att överensstämma. Den tredje fasen är den mogna kvinnan som rör klimakteriet och andra förändringar i kvinnors liv vid femtio-årsåldem. Med kunskapssammanställningama som grund tänker programmet Kvinnors Hälsa gå vidare med förbyggande åtgärder, och särskilt uppmärksamma de utsatta kvinnorna.

Kvinnors och mäns hälsa. Vid Umeå universitet pågår ett flervetenskap- ligt forskningsprogram kallat ”Kvinnors och mäns hälsa villkor och möjligheter i arbetsliv och familjeliv ur ett genusperspektiv”. Det finansieras under sex år med medel från Folkhälsoinstitutet. Forsknings- programmet leds av docent Anne Hammarström, universitetslektor i folkhälsovetenskap med särskilt inriktning på genusforskning. De största forskningsprojekten inom programmet är ”Hälsans villkor en 14 års uppföljning av ungdomar” samt ”Skolelevers psykosociala arbetsmiljö och hälsa”. Andra studier berör mörkertalen vid kvinnomisshandel samt arbetslöshetens hälsokonsekvenser (Hammarström, 1995). En forskarrnil- jö i Umeå är under uppbyggnad i syfte att förbättra folkhälsan genom såväl sjukdomsförebyggande som hälsobefrämjande aktiviteter.

K VINNOHÄLSAN ett nationellt centrum för forskning och hälsoupp- lysning. Vid Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset, byggs ett centrum för information, forskning och hälsoupplysning om hormoner och kvinnors hälsa kallat ”KVINNOHÄLSAN”. Centret vill framförallt öka kunskaperna om mogna kvinnors hälsa och sjukdomar. I forsknings- teamet ingår förutom gynekologer från Karolinska sjukhuset och andra Stockholmskliniker, läkare med annan specialitet samt psykolog.

Förbättrade kunskaper om östrogener och andra hormoners effekter kan öka förståelsen för många vanliga sjukdomar som rör högt blodtryck, åderförkalkning, sockersjuka och reumatisk värk. Frågorna rör hälsoproblem av enorma dimensioner. Vid sekelskiftet kommer det att finnas en miljon kvinnor över 60 år i Sverige (Landgren & von Schoultz, 1991).

T värvetenskapligt centrum för kvinnors psykobiologi och hälsa vid KI/KS. Medicinsk kvinnoforskning och folkhälsoforskning med genusperspektiv har en liten plattform i Sverige. Den är viktigt att stärka och försvara. Det är därför oroväckande att man inom F olkhälsoinstitutet beslutat skära ned de ekonomiska och personella resurserna vid programmet Kvinnors Hälsa.

Kvinnoperspektiv inom den biomedicinska forskningen har inte vunnit slagkraft. I Sverige saknas forskning som baseras på en integre- rad syn på kvinnors psykobiologi och hälsa. Inom olika subdiscipliner har under lång tid bedrivits forskning om kvinnosjukdomar och behandlingen av dessa. Inriktningen har dock i hög grad varit begränsad till enskilda institutioner och tvärvetenskapliga ansatser med kvinnoper- spektiv har saknats. Förslag på ett tvärvetenskapligt centrum om kvinnors psykobiologi och hälsa föreligger från docentema Kerstin Uvnäs-Moberg, Britt-Marie Landgren och Aila Collins. I denna grupp finns kompetens för att förena grundforskning med klinisk tillämpad forskning om kvinnors psykobiologi och hälsa ur ett kvinnoperspektiv.

Internationella organisationer

Society for the Advancement of Women's Health Research (SA WHR), Washington. National Institutes of Health, NIH, fördelar mest forsk- ningsanslag i USA, och med den makten visar man vilken forskning samhället värdesätter. Om inte NIH finansierar ett visst forskningsom- råde betraktas det som marginellt inom vetenskapssamhället. Alla vetenskapsmän har inte samma röst när det gäller att bestämma forskningsområden. Vid NIH fanns det 1989 bara tre gynekologer, jämfört med 36 veterinärer. Med så få representanter för kvinnors hälsa fanns det få som förde kvinnors talan. Bristen på kvinnor i besluts- fattande positioner inom forskningsinstitutionema uteslöt en annan möjlig stödgrupp (Haseltine, 1994).

Dr. Florence Haseltine, en av de tre gynekologema, sökte hjälp utanför NIH. Hon bildade en grupp som ville förändra forskningen om

kvinnors hälsa och kvinnors forskningsmöjligheter vid NIH. Denna grupp upptäckte att många hälsofrågor som gällde kvinnor; bröstcancer, benskörhet, våld i hemmet och depression, inte undersöktes systematiskt eller alls. Genom gruppens engagemang genomfördes en undersökning om andelen kvinnor i den forskning som finansierades av NIH. SAWHR bildades av denna grupp kvinnor. Sällskapet arbetar ideellt. Resultaten från undersökningen visade att kvinnor, trots krav på NIH sedan 1986, inte inkluderades i klinisk forskning. Detta presenterades under hearings, genom artiklar i professionell och populär press, inklusive veckotidningar. Kvinnor över hela kontinenten skrev till myndigheter och organisationer. Följden blev en kongresslag 1990 ”Women's Health Equity Act”, en permanent ”Office of Research on Women's Health (ORWH) vid NIH, Women's Health Initiative, ett tio års multimiljondollar forskningsprogram om hjärtsjukdomar, cancer och benskörhet hos kvinnor i övergångsåren, samt inrättandet av en ledande administrativ tjänst om kvinnors hälsa vid National Institutes of Health.

Key Center for Women's Health in Society, Australien. Key Center bildades 1988 inom medicinska fakulteten vid universitetet i Melbourne (Melbourne university, 1984). Centrets uppdrag är att förbättra kvinnors hälsa genom forskning, undervisning och implementering av förebyg- gande hälsoarbete grundat på social hälsa, tvärvetenskapliga perspektiv och kvinnors erfarenheter. Sedan 1993 är Key Center ett WHO center för Asien-Pasific området. Docentema Britt-Marie Landgren och Aila Collins, Karolinska sjukhuset har ett samprojekt med centrets ledare professor Lorraine Dinnerstein kallat ”Women's health in midlife and the menopause”.

Slutsatser

Kvinnors psykologiska och biologiska utveckling och hälsa är ett område som i ett internationellt perspektiv fått alltmer uppmärksamhet. Kvinno- och genusforskning om kvinnors hälsa är i medvind i USA, Nederländerna, Kanada, Australien och Norge. I andra länder styrs nu betydande resurser till forskningsområdet.

Vid medicinska fakulteter och inom olika landsting i Sverige bedriver kvinnliga medicinare, tillsammans med forskare från andra dis- cipliner, forskning om kvinnor och kvinnors hälsa. Sverige ligger här dock inte i frontlinjen.

Förslag:

!. Min bedömning är att en koordinatortjänst för medicinsk kvinno- forskning och forskning om kvinnors hälsa bör inrättas. Tjänsten skulle kunna vara knuten till FRN:s program Kvinno- och jämställdhets— forskning. Innehavaren av tjänsten tänkes fungera som administratör och programkoordinator. I uppgifterna bör ingå samordning av medicinsk forskning med genus- och kvinnoperspektiv, utveckling av samarbete mellan klinisk och preklinisk forskning om kvinnors hälsa, bygga nätverk, organisera nationella, nordiska och internationella konferenser, hålla seminarier och ta emot forskningsansökningar.

2. Vid Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset finns unika möjligheter att förena grundforskning med klinisk forskning i en tvärvetenskaplig forskarmiljö. I Sverige saknas en integrerad forskning om kvinnors psykosociobiologi och hälsa. Fortfarande saknas medicin— ska normalvärden för kvinnor. Min bedömning är att ett tvärvetenska- pligt centrum för forskning om kvinnors psykosociobiologi och hälsa bör inrättas vid Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet i anknytning till den kliniska och prekliniska forskning som redan bedrivs där, av t.ex. docentema Kerstin Uvnäs-Moberg, Britt-Marie Landgren och Aila Collins. Centret bör tillföras en klinisk och en preklinisk professur, tre lektorat, fyra forskarassistenttjänster, sex doktorandtjänster, en sekreterartjänst samt rörliga medel.

3. I Umeå bedrivs forskning om kvinnors hälsa. Där växer en forskarmi- ljö fram inom framförallt områdena allmänmedicin och folkhälsoveten- skap, där t.ex. de forskargrupper som leds av professor Birgitta Hovelius och docent Anne Hammarström har ett uttalat genusperspektiv i synen på kvinnors hälsa. Min bedömning är att forskargruppema i Umeå bör tillföras en professur, två lektorat, fyra forskarassistenttjänster, sex doktorandtjänster, en sekreterartjänst samt rörliga medel för att utveckla

forskningsområdet.

Ett särskilt tack till Ellen Leibenluft, National Institute of Mental Health, Bethesda, och Birgit Petersson, Köpenhamns universitet, för litteraturhänvisningar och stimulerande samtal.

Referenser: Almegärd, A. (1995). Kvinnliga medicinaresforskningsmöjligheter och akademiska karrriär. Opublicerat Karolinska institutet. Astin, H., & Bayer, A. (1979). Pervasive sex differences in the academic reward system: scholarship, marriage and what else? In D. Lewis & W. Becker (Eds), Academic rewards in higher education. (pp. 211—229). Cambridge, Mass: Ballinger. Berggren, A. M. (1994a). Nytt från FRN. Varför finns det inga ruggugglor på reklambyråerna? Jämsides, 5, 19. Berggren, A. M. (1994b). Om medicinsk kvinnoforskning, hälsa och genus. PM: FRN Forskningsrådsnämnden. Bickel, J., & Whiting, B. (1991). AAMC Data report: Comparing the representation and promotion of men and women faculty at U.S. medical schools. Academic Medicine, 46, 497. Brush, S. (1991). Women in science and engineering. American Scientist, 79, 404—419. Carlstedt, G., & Forssén, A. (1995). Könsteoretisk forskning en utmaning för forskarsamhället. Nordisk Medicin, Antagen för publice- ring. Carlstedt, G., Forssén, A., & Hammarström, A. (1990). Medicinsk kvinnoforskning — en ämnesbeskrivning. Arbetsgruppen för medicinsk kvinnoforskning. Cole, J. (1979). Fair science: Women in the scientific community. New York: Free Press. Cole, J., & Zuckerman, H. (1987). Marriage and motherhood and research performance in science. Scientific American, 256, 119—125. Eisenberg, C. (1989). Medicine is no longer a man's profession: or when the men's club goes coed it's time to change the reg-s. The New England Journal of Medicine, 321, 1542—1544. Ekenvall, L., Härenstam, A., Karlqvist, L., Nise, G., & Vingård, E. (1993). Kvinnan i den vetenskapliga studien finns han. No. 2). Yrkesmedicinska kliniken, Nordvästra sjukvårdsområdet, Stockholm. Ekman, M. (1995). Personlig kommunikation, Stockholm 4 juli 1995. Programansvarig för Kvinnors Hälsa. Folkhälsoinstitutet (1994). Folkhälsosteg ett. No. 34). Gaston, J. (1970). Originality and competition in science. Chicago: The University of Chicago Press. Grisso, J., Hansen, L., Zelling, I., Bickel, J., & Eisenberg, J. (1991). Parental leave policies for faculty in US medical schools. Annals of Internal Medicine, 114, 43—45 . Hammarström, A. (1995). Kvinnors Hälsa Villkor och möjligheter i arbetsliv och familjeliv. Allmän medicin, Umeå Universitet.

Hammarström, A., & Hovelius, B. (1994). Kvinnors hälsa och ohälsa ur ett könsteoretiskt perspektiv. Nordisk Medicin, 109, 288—291. Haseltine, F. (1994). Personlig kommunikation, Washington 30 november 1994. Director, Center for Population Research, NIH. President, SAWHR. Hellström, M. (1993). Läkares arbetsvillkor inom olika specialiteter. No. 33). Arbetsmiljöinstitutet. Jense, G. (1984). Forskarutbildning och medicin. Lunds Universitet: Karolinska institutet. (1992). Jämställdhetsplan för Karolinska institutet 1992/93—94/95. J ämställdhetsgruppen.

Karolinska institutet. (1994). Årsredovisning 1993/94. Key Center for Women's Health in Society. (1994). Annual Report 93. The University of Melbourne.

Landgren, B.—M., & von Schoultz, B. (1991). Kvinnoha'lsan — ett nationellt centrum för forskning och hälsoupplysning. Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset.

Lea (1989). En mottagning hos doktor Widerström. Dagny. Leibenluft, E., Dial, T., Haviland, M., & Pincus, H. (1993). Sex differences in rank attainment and research activities among academic psychiatrists. Archives of General Psychiatry, 50, 896—904. Lorber, J. (1984). Women physicians: Careers, status and power. New York: Tavistock Publications. Lorber, J. (1993). Why women physicians will never be true equals in the American medical profession. In E. Riska & K. Wegar (Eds), Gender, work and medicine. (pp. 62—76). London: Sage Publication. Luukkonen-Gronow, T., & Stolte-Heiskanen, V. (1983). Myths and realities of role incompatibility of women scientists. Acta Sociologica, 26, 267—280. Löfgren, E., Deregård, A., & Ekehammar, B. (1984). Kvinnor och man i forskarutbildning. No. 2). UHÄ-FoU. NAVF (1989). Instilling om medisinsk kvinneforskning Rådet för medisinsk forskning.

Nordiskt Ministerråd. (1994). Läger og kön spiller det en rolle? Tema Nord No. 597. Ligestillingsrådet.

Nyberg, A. (1993). Varför beviljas så få kvinnor forskningsbidrag? FRN-Forskningsrådsnämden.

Petersson, B. (1991). Den medisinske kvinneforskningen i Norden en tilstandsrapport. (Ed.), 5. nordiske seminar i medisinsk kvinneforskning (pp. 7—13). Oslo:

Petersson, B. (1995). Personlig kommunikation, Köpenhamn 2 juni 1995. SAWHR. (1993). Promoting a women's health research agenda.

Riska, E., & Wegar, K. (1993). Women physicians: a new force in medicine? In E. Riska & K. Wegar (Eds), Gender, work and medicine (pp. 77—94). London: Sage Publications. SCB. (1986). Kvinno- och mansva'rlden, fakta om jämställdheten i Sverige 1986. Stockholm: SCB. (1991 ). Statistiska meddelanden avseende den statliga högskolans personal. Searchrist, L. (1994). Disparities detailed in NCI division. Science, 264, 340. Sveriges Läkarförbund. (1993). Medicinsk forskning och forskarut- bildning

Sveriges Läkarförbund. (1995). Läkarfakta. Tibblin, G. (1994). Glastaket. Uppsala: Förlaget BG-kultur. Uvnäs-Moberg, K. (1994). Forskning om kvinnor och män. Nordisk Medicin, 109, 282—283. Wennerås, C., & Wold, A. (l995a, 22 jan). Därför forskar inte kvinnor. Dagens Nyheter, p. A 4. Wennerås, C., & Vold, A. (1995b, 26 feb). Forskningsråd utplånar handlingar. Dagens Nyheter, p. A 4.

Zuckerman, H. (Ed.). (1991). The careers of men and women scientists: a review of current research. New York: WW Norton & Co Inc.

jllllllllllll '

..muluig.

—._-. ul * _

6 Teknikvetenskapliga utmaningar inom kvinnoforskningen fw :,

Lena T rojer

Inledning

Jag vill försöka formulera en situation. Det är en situation som jag menar kännetecknas av en allt synligare vändning eller nyorientering som verkar ske inom kvinnoforskningens problemförståelse. Vändningen har att göra med vilka hinder vi identifierar för kvinnoforskningens mångdisciplinära utveckling och framförallt var vi placerar dessa hinder. Vi kan säga att denna vändning innebär ett gränssprängande vilket orsakas av att krav på verklig acceptans av olikheters och komplexiteters existens börjar få fotfäste. Denna forskning pressar på en utveckling mot en fördjupad självreflektion och detta är långt viktigare för att över— skrida kvinnoforskningens hinder, än den forskning som ensidigt extemaliserar eller förlägger hindren ut till den androcentriska, manligt enkönade vetenskap inom vilken vi verkar. Den senare inriktningen förstärker en dualistisk utgångspunkt, dvs. uppdelandet av det man sysslar med i motsatspar, vilket visat sig vara en allt allvarligare återvändsgränd.

Kvinnoforskningen i Sverige har växt sig stor, stark och vittom- fattande. Den har blivit så mångfasetterad att det är svårt att ge en heltäckande bild. Mitt bidrag begränsar sig därför till områden, som ligger inom teknik/teknikvetenskap' och naturvetenskap. Bakgrunden till min text är de erfarenheter jag fått av att dels arbeta som naturvetare på universitet och teknisk högskola och dels att som akademiskt utbildad kvinna vara djupt engagerad i utvecklingen av kvinnoforskning inom naturvetenskap och teknik. Att utveckla kvinnoforskningsmiljöer även för naturvetare och tekniker är fortfarande inte en självklarhet. Av-

' Tillämpad forskning i form av avancerad teknik är alltmer integrerad i den sk grundforskningen. Gränserna mellan naturvetenskap och teknik tenderar att inom många forskningsfält bli allt svårare att dra. Denna utveckling bidrar till användandet av teknikvetenskap som vetenskapligt begrepp.

saknaden av denna självklarhet har för mig varit kännbar ända sen jag i slutet av 70-talet kom i kontakt med kvinnoforskningen och den har blivit alltmer tydlig nu när vi börjar få möjlighet att inom det veten- skapliga systemet utveckla detta forskningsområde.

Begreppspluralism

Inom kvinnoforskningens vittomfattande forskningsfält används ett antal olika begrepp för att benämna den forskning som bedrivs. Detta kan verka något förvillande, men det är inte utan orsak som denna be- greppspluralism existerar. Jag skulle vilja ge mina reflektioner till de begrepp som jag hämningslöst nyttjar.

Kvinnoforskning är det mest använda och generella begrepp som vi bär med oss sedan 70-talet. Kvinnovetenskaplig tidskrift (KVT) utkom med sitt första nummer 1980. På omslaget kunde vi läsa följande: I handen håller du det första häftet av Nordens enda tidskrift för kvinnoforskning. Tidskriften vill ge argument och stöd åt kvinnorna för frigörelse och jämställdhet. Genom att stimulera och debattera, presentera och bevaka kvinnoforskningen vänder den sig till alla forskare men i lika hög grad till dem som behöver ta del av dess resultat och påverka den: kvinnorörelsen, den fackliga rörelsen, näringslivet, myndigheter, skolor m.m. Temat för nr 1 är Kvinnoforsk- ning.

Tio år senare2 gav Kvinnovetenskaplig tidskrift ut ett temanummer med titeln ”90-talets kvinnoforskning problem och utmaningar”. Omslagstexten löd då: KVT fyller tio år. Inför 90-talet uppmanar vi statsmakterna att ge kvinnoforskningen erkännande och universiteten att anta dess teoretiska utmaning. Läs om forskningsfältet, strategierna och framtiden, om kvinnoforskningens segertåg i Norge och USA och vad män tycker om kvinnoforskning.

Begreppet kvinnoforskning är således förhållandevis stabilt, trots att tidsandan förändras och utvecklingen inom forskningsfältet är storartad.

Feministisk forskning är ett begrepp, som vi i Sverige kan konstatera, har tilldelats en stark ideologisk laddning. Jag vill emellertid slå fast att jag menar att all forskning, även inom natur— och teknik- vetenskap, är bärare av en mer eller mindre tydlig ideologi. De starka

2 Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3—4 1989.

reaktioner vi kan möta då forskningens neutralitet ifrågasätts3 av bl a kvinnoforskare stärker detta påstående. Inom den anglo-amerikanska forskningsvärlden har begreppet ”feminist research” varit dominerande. För mig förtydligar detta begrepp det förändringsprojekt som vi har inom vårt forskningsfält, utan vilket både mening och mål för denna forskning skulle gå förlorat. Jag föredrar att använda begreppet feministisk forskning. Men jag är samtidigt smärtsamt medveten om att det oftast är strategiskt olämpligt att nyttja det. Språkets makt och betydelse är stor.

Könsteoretisk forskning är däremot ett begrepp, som inte bär en lika stark ideologisk laddning. Det högskolelektorat jag har som ursprungstjänst på Högskolan i Luleå är beskriven som ett lektorat i ”naturvetenskap och teknik med ett könsteoretiskt perspektiv”. Jag menar att det oftast är ett väl fungerande begrepp inte minst därför att det fokuserar på könets betydelse för exempelvis kunskapsproduktion och teknisk problemlösning. Detta betyder att vi får en befriande vridning av perspektivet bort från fokusering av ”kvinna som problem”. Begreppet könsteoretisk forskning är strategiskt väl fungerande särskilt i starkt manliga forskningsmiljöer som tekniska högskolor, där denna forskning ännu inte har någon tradition. En fara kan emellertid ligga i detta begrepp då det har en viss extemaliserande tendens vi sätter på oss våra könsteoretiska glasögon och teoretiserar om nåt styggt där ute. Begreppet bär inte en tradition av inkluderande förändringsförsök.

Den anglo-amerikanska uppdelningen av kön i två begrepp sex som biologiskt mer eller mindre bestämt kön och gender som socialt, kulturellt konstituerat kön4 får sitt uttryck i genusforskningsbegreppet. Så som jag tolkar att detta begrepp används i Sverige, har det delvis sitt ursprung i Yvonne Hirdmans förda diskussion om genussystemet och dess grundläggande logiker i isärhållningen av könen och i etablerandet av det manliga som norm. Hirdman skriver att: Genus kan förstås som föränderliga tankefigurer "män” och ”kvinnor" (där den biologiska skillnaden alltid utnyttjas) vilka ger upphov till/skapar föreställningar och sociala praktiker, vilka får till följd att också biologin kan påverkas/ändras ...... Redan i denna definition av genus finns ett systematiserande drag. Och det är för att understryka och problematise— ra detta som begreppet genussystem är användbart. Det ska förstås som

3 Se exempelvis rapporten Uppsala Universitet Karriär Och Kön, 17 februari 1994.

4 För en fördjupad könsteoretisk diskussion se Eva Lundgren 1993.

en dynamisk struktur (system); en beteckning på ett "nätverk" av processer, fenomen, föreställningar och förväntningar, vilka genom sin interrelation ger upphov till ett slags mönsterefekter och regelbunden- heter. (Hirdman 1988)

Ingående diskussioner om användbarheten av genusbegreppet och genussystemet5 har förts. Fördelen med att direkt anamma det engelska ”gender” skulle vara att det redan har en etablerad betydelse samt att gender kan användas i processform. Genusforskning verkar vara det vedertagna begreppet inom de forskningsråd i Sverige, vilka inom sina program stöder detta forskningsfält. Begreppet har även fått en förankring i det svenska politiska systemet mycket tack vare den stora maktutredningen under 80-talet, i vilken Yvonne Hirdman var tongivan- de vad gäller könsteori (Hirdman 1990).

För mig som naturvetare innebär genus som begrepp för socialt, kulturellt konstituerat kön en motsägelse, då genus används inom biologisk (!) klassifikation som detsamma som släkte i det så kallade hierarkiska systemet.

Kvinnoforskning en personlig, historisk tillbakablick

Kvinnoforskare och kvinnliga forskare på svenska universitet började i slutet av 70-talet att skapa samlade kvinnoforskningsmiljöer. Lunds universitet var först med att 1978 bilda ett Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning? Jag deltog i ett av de första sammankallande mötena, ett möte som ägde rum i Juridicums källare. Ett stort antal kvinnliga forskare från olika fakulteter och institutioner var samlade, däribland en handfull naturvetare. För första gången fick jag som doktorand sedan fyra år möjlighet att träffa andra systrar inom min fakultet och börja ge ord åt mina erfarenheter som kvinna, naturvetare och forskare. Det var stort bara det. Men det som gjorde starkast intryck

5 Vad gäller diskussionen i Kvinnovetenskaplig tidskrift finns följande exempel: Ann-Cathrine Åquist, Vart tog patriarkatteorin vägen?, nr 1/1990; Christina Wetterberg, Vad kommer efter genussystemet?, nr 3/1992; Yvonne Hirdman, Skevläsning till debatten om genussystemet, nr 2/1993; Gro Hagemann, Postmodernismen en användbar men opålitlig bundsförvant, nr 3/1994.

6 Nuvarande namn är Kvinnovetenskapligt Forum.

på mig var att möta och lyssna till kvinnliga forskare från andra ämnen, där kvinnoforskning existerade. Med stora öron hörde jag historiker, litteraturvetare, sociologer, pedagoger och jurister berätta. Kvinno- perspektivet i deras ämnen var förhållandevis lätt att se och gjorde mig oerhört intresserad. Att förändra villkoren för kvinnliga forskare och komma tillrätta med yttre hinder och förtryck, det hade vi gemensamt, men att försöka tänka tanken att utveckla kvinnoforskning inom naturvetenskap och teknik... För mig innebar det en process, som tog några år.

Det var två händelser under 1982, som fick en avgörande betydelse för mig och för tanken. Detta år ägde det första Kvinnouniversitetet i Norden rum i Umeå. En av talarna vid konferensen var fysikern Sylvia Benckert. Hon höll ett anförande över ämnet ”Kvinnoperspektiv på naturvetenskap med utgångspunkt från fysiken” (Benckert 1983). Jag var själv inte närvarande, men när jag fick föreläsningen i min hand och läste, började saker hända. På hösten samma år kunde jag i Dagens Nyheter läsa en artikel om Margareta Baltscheffsky, professor i biokemi. Hon hade vunnit årets St Vincent pris, som delades ut i Rom av ett antal internationella kvinnoorganisationer. I artikeln uttryckte hon tankar om kvinnans betydelse för forsknings- och kunskapsutvecklingen inom kemi. För mig blev tanken möjlig att kvinnoforskning inom naturveten- skap och teknik kan utvecklas och att det dessutom är högst nödvän- digt.7

Kvinnoforskningsmiljöema i Sverige har hela tiden karaktäriserats av en tvärvetenskaplig verksamhet. Samhällsvetenskapema och humaniora har av förklarliga skäl varit dominerande, då det där varit förhållandevis lätt att ämnesmässi gt integrera ett könsteoretiskt perspektiv. Kvantitativt kan vi se att samhällsvetenskapema kommit långt inom kvinnoforsk- ningen. Detta är tydligt inte minst vid en jämförelse mellan våra olika forskningsråds tilldelning av medel till kvinnoforskningsprojekt. De medicinska, tekniska och naturvetenskapliga forskningsråden har i sina program knappast börjat antyda existensen av könsteoretiska perspektiv. Ändå är det problematiskt och förenklat att säga att vissa discipliner gått före inom utvecklingen av kvinnoforskning. Ser vi internationellt på den feministiska teoriutvecklingen har exempelvis kvinnliga naturvetare

7 Den forskningspolitiska kontexten på mikro- och makronivå för denna nödvändighet har för mig sedan dess utvecklats inte minst genom mitt arbete med frågor kring teknik- och kunskapsöverföring till tredje världen.

intagit en betydande plats.3 Vad kvinnoforskare från alla vetenskapliga discipliner emellertid delar är svårigheten att erhålla legitimitet för forskning med detta perspektiv.

Tekniker och naturvetare i marginalen?

I Sverige är det framförallt kvinnoforskningsmiljöema i Lund, Umeå och Luleå som har intresserat sig för och uppmuntrat kvinnliga naturvetare och tekniker att utveckla kvinnoforskning. Kvinnovetenskap- ligt Forum i Lund9 tog initiativ till det första nationella seminariet för tekniker och naturvetare i Kungälv 1983, där de forskningspolitiska frågorna stod i centrum. Året därpå anordnades den första nordiska forskarkonferensen, ”Women, Nature and Science”, med Carolyn Merchant som huvudtalare. Konferensen samlade kvinnor som var verksamma inom fysik, biologi, kemi, matematik, pedagogik, sociologi och medicin. I Lund har natur- och teknikvetenskapens frågor inom kvinnoforskningen bearbetats inom ramen för Forums normala kursut- bud, men även helt egna kurser har utvecklats. För fjärde året ges nu tiopoängskursen ”Kvinnoperspektiv inom naturvetenskap och teknik”. Kvinnovetenskapligt Forum vid Umeå universitet har bidragit till att inspirera och initiera en utveckling av kvinnoforskning inom naturveten- skap. Forum i Umeå har även medverkat till att utveckla kurser för teknologer och andra intresserade på Högskolan i Luleå. Vid högskolan i Luleå bildades 1982 Forum för kvinnor i arbetsliv och forskning. Denna organisation utvecklades till en arbetsenhet 1988 och till en centrumbildning ( 1993), hela tiden med en egen styrelse och förestånda- re. Centrum för kvinnoforskning lyder direkt under rektor och är hittills den enda kvinnoforskningsmiljön i Norden som är etablerad och verksam inom en teknisk fakultet. Denna situation innebär en stor utmaning och den bär i sig en potential för ett unikt nyskapande. Under flera år har man lyckats med att ge kurser inom civilingenjörsut- bildningen där de könsteoretiska frågorna befunnit sig mitt i teknikve- tenskapen. Kurserna har inspirerat till examensarbeten med könsteoretis- ka perspektiv och även doktorander har sökt sig till dessa kurser. Att ha

3 Se exempelvis framstående forskare som Evelyn Fox Keller, Carolyn Merchant, Vandana Shiva, Donna Haraway, Ruth Bleier, Ruth Hubbard.

9 Se Festskrift till Ingrid Stemqvist 22 maj 1992, Kvinnovetenskapligt Forum, Lunds Universitet.

en egen kvinnoforskningsmiljö placerad på en teknisk högskola verkar medföra att långt fler möjligheter och dessutom av betydligt mer avancerad art kan tas tillvara än om det endast finns helt ämnes— övergripande institutioner vilka är placerade på annat håll än inom natur- och teknikvetenskap. En kraftig förstärkning av kvinnoforsknings- miljön vid Högskolan i Luleå ägde rum då Nordens första kvinnoforsk- ningsprofessur inom teknikvetenskap placerades där. Forskningsupp- byggnaden inom ämnet Genus & Teknik kunde starta.

Inom de gamla traditionstyngda tekniska högskolorna, (Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm, Chalmers i Göteborg och Lunds Tekniska Högskola), har det varit betydligt svårare, om inte omöjligt, att göra en inbrytning med kvinnoforskning. Aktiviteter vad gäller kvinno- och jämställdhetsfrågor finns förvisso även där. I Lund ges exempelvis ekonomiskt stöd till den fristående kursen ”Kvinnopers- pektiv inom naturvetenskap och teknik” i relation till hur många tekniker som väljer att delta. Vid Chalmers har ett avancerat utveck- lingsarbete bedrivits på grundutbildningsnivå och vid KTH utförs ett synnerligen aktivt arbete med att lyfta fram kvinnor inom teknik. Kvinnor från Sveriges alla tekniska högskolor är dessutom representera- de i ett nordiskt nätverk. Om vi något vidgar natur- och teknikveten- skapområdet, kan vi konstatera att på våra lantbruksuniversitet finns kvinnliga forskare som är intresserade av kvinnoforskning. Någon särskild kvinnoforskningsmiljö har ännu inte utvecklats där.

Om vi anklagar våra svenska tekniska högskolor för att vara konservativa måste vi i rättvisans namn ändå framhålla att situationen verkar vara ännu värre i våra nordiska grannländer. I Danmark har Danmarks Tekniska Universitet, DTU, inte lyckats hålla liv i de initiativ till kvinnoforskningskurser som funnits tidigare. Situationen för naturvetare och tekniker i Norge är inte heller särskilt lätt. Förklaringen till avsaknaden av aktiva norska kvinnoforskare som är naturvetare och tekniker har att göra med samhällsvetenskapens dominans inom norsk kvinnoforsknning. Norges tekniska högskola i Trondheim har aktiviteter vad gäller kvinnor och teknik, men denna verksamhet domineras av sociologer. Kvinnoforskningssekretariatet vid Norsk Forskningsråd har tidigare haft en sekreterare för naturvetenskap och teknik, men denna funktion är indragen sedan ett par år. I Finland finns den största kvinnoforskningsaktiviteten inom natur- och teknikvetenskap på Åbo akademi inom kemisk-teknisk fakultet, där ett antal seminarier med det sammanhållande temat ”Kvinnan i teknisk värld” hållits under den senaste tioårsperioden.

Ur ett nordiskt perspektiv verkar således utvecklandet av kvinno- forskning inom natur— och teknikvetenskapema gynnas av forsknings-

miljöer som ligger nära moderdisciplinema och inte av nationella resurscentra för kvinnoforskning. Vidare underlättas uppbyggnaden av att få verka i system, som inte stelnat alltför mycket i akademiska traditioner. Den potential, som måste till för att skapa kvinnoforsknings- miljöer inom natur- och teknikvetenskapen, verkar ligga i institutioner med rum för tillräckligt stort nyskapande, öppenhet för tvärvetenskap samt med hanterliga kontaktkanaler. En mindre högskola erbjuder möjligheter att bygga fungerande relationer, som är avgörande för att en så pass krävande och kontroversiell forskning som kvinnoforskning ska få förankring och acceptans.

Trots att det kan synas vara en självklarhet, bör det påpekas att utvecklandet av en avancerad och inomvetenskaplig kvinnoforskning inom natur- och teknikvetenskapema är beroende av aktiva kvinno- forskare som har en naturvetenskaplig eller teknisk utbildningsbakgrund. Detta står emellertid inte i motsats till den tvärvetenskapliga forskningen som kvinnoforskning inom området faktiskt utgör.

Tvärvetenskapligheten

Kvinnoforskningens tvärvetenskapliga karaktär tar sig många uttryck. Inte minst visar sig detta i att aktörerna som deltar i den feministiska diskursen”), dvs. vårt gemensamma och fortlöpande samtal, är en disciplinärt brokig samling kvinnor. Många är bärare av en dubbel eller flerdubbel forskaridentitet. Som kvinnoforskare är vi hela tiden implicerade, dvs vi inkluderas genom våra teoretiska utgångspunkter, i en intensiv kunskapsdebatt, där det är omöjligt att renodla ett område med deltagare enbart från en moderdisciplin.

De feministiska tänkare som inspirerar mig som kvinnoforskare är antingen naturvetare/tekniker plus vetenskapsfilosofer, vetenskapsteoreti— ker eller vetenskapshistoriker som exempelvis Evelyn Fox Keller, Carolyn Merchant, Donna Haraway, Ina Wagner och Vandana Shiva. De kan också vara filosofer/humanister som arbetar nära naturvetenskapen och tekniken. Sandra Harding, Sharon Trawek, Elisabeth Gulbrandsen och Elisabet Hermodsson är exempel på sådana. Jag inspireras också av sådana som Dorothy Smith som är samhällsvetare med vetenskapsteore- tisk inriktning. Ytterligare två inspirationskällor, vars kunskapsmässiga

'" Begreppet diskurs är här tolkat som en fortlöpande intertextuell process (eller ett fortlöpande samtal) förmedlad mellan personer (talare och lyssnare) som är separerade från varandra i tid och rum, se Dorothy Smith 1990.

förhållningssätt jag ständigt bär med mig, är den svenska feministen och ekologiska tänkaren Elin Wägner samt den ekologiska och feministiska praktikem och tänkaren Flory Gate (Trojer 1993).

Genom att på detta sätt berätta om var jag hämtar min inspiration vill jag förtydliga att i det vetenskapliga arbetet inom kvinnoforskning, det gäller inte minst den som bedrivs inom natur- och teknikvetenskap, är tvärvetenskaplighet en grundförutsättning. Eftersom samhällsvetare varit flest och mest synliga inom kvinnoforskningen var också mina första kontakter på området med sådana. Jag sökte mig till framförallt sociologer som var intresserade av grundvalsproblematiserande frågor.

De tvärvetenskapliga kopplingar för kvinnoforskningen inom natur— och teknikvetenskapen som kanske är intressantast och mest nyskapande idag är de till humaniora. Kvinnoforskningen inom naturvetenskap, teknikvetenskap och humaniora har det gemensamt att vi där kan finna betydligt mer av grundvalsproblematiserande arbete och intresse för att utifrån ett könsteoretiskt perspektiv, på djupare och mer komplexa plan, förstå grunddisciplinemas uppbyggnad, teori- och metodfrågor och funktion i olika kontexter. Denna grundvalsproblematik har ett nära samband med en skymtad potential för självreflektion (Trojer & Gulbrandsen 1995).

Det finns ett moment som är kritiskt och avgörande för en nyskapan- de och forskningsförändrande kvinnoforskning och det är förmågan att placera sig själv inne i sitt forskningsfält, att låta sig bli implicerad, att verka inifrån. Är du kvinnoforskare och tekniker är impliceringen i teknikvetenskapen av fundamental betydelse för att ett forsknings- förändrande och forskningspolitiskt arbete, vilket är viktiga hörnpelare i kvinnoforskningen, ska kunna ske. En distanserad utgångspunkt och placering av sitt forskarsubjekt, det vill säga sig själv, ger förvisso kunskap, men det har knappt någon förändringspotential. (Apstudier från en icke kontaminerad hylla håller definitivt borta tekniker och naturveta- re från kvinnoforskning.) Häri finns ett av svaren till varför det har varit svårt att finna ett naturligt samarbete mellan samhällsvetare och naturvetare/tekniker inom kvinnoforskningen med Norge som ett särskilt tydligt exempel.

En av de forskare som gått från ord till handling när det gäller forskarsubjektets placering är sociologen och feministen Sally Hacker som bl a intresserat sig för ingenjörers kultur och ideologi.

In the mid seventies, I decided to take part in this iconoclastic engagement with expert knowledge, and to explore the way masculinist knowledge was organized and passed on to future generations of leaders in technology and industry. T 0 learn about this ideolog)» at the top, ] took a postdoctoral fellowship at MIT. I wanted to understand, in

my own way (by being there) how a masculinist worldview was structured, in order to help dismantle it. (Hacker 1986)

Ett annat och tydligt exempel på impliceringens betydelse för kunskapsutvecklingen är Sharon Traweeks arbete. Hon har som antropolog och kvinnoforskare bedrivit en mångårig forskning inom partikelfysiken vid de stora acceleratorlaboratoriema i USA och Japan.(Traweek 1988). Hennes arbete är ett avancerat bidrag till den könsteoretiska forskningen inom natur- och teknikvetenskap, då hon utvecklar en komplex förståelse för vetenskaplig kunskapsproduktion.

Grundvalsproblematiken

Naturvetenskapens dominerande roll som normsättare för vetenskapligt arbetet, både teori- och metodmässigt, är oomtvistad allt sedan den vetenskapliga revolutionen i och med upplysningstiden. Kritiken mot denna nonnsättning är idag stark både innanför och utanför den feministiska diskursen (Gulbrandsen 1995). Konsekvenserna av denna kritik har emellertid sällan eller aldrig dragits så långt att forskaren på ett tydligt och medvetet sätt låter sin utgångspunkt eller sin roll i forskningsprocessen återspeglas, reflekteras, i produkterna av sitt vetenskapliga arbete.

Kvinnoforskningen har fokuserat på den normativa dominansen, som berör alla vetenskapsgrenar och som ligger djupt integrerad i vårt tänkande om vetenskaplig kunskapsproduktion. Detta innebär att tolkningsföreträde och anspråk på sanning och objektivitet har pro- blematiserats. Forskning med denna inriktning har kommit långt vad gäller förståelse av vetenskapen som en kontextberoende process, dvs beroende av sitt sammanhang, där historiska, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella faktorer är verksamma (Haraway 1988, Harding 1991, Braidotti 1991). Den stora utmaningen i detta arbete väntar dock fortfarande på att förverkligas och den har exempelvis uttryckts på följande sätt: Yet, while our sensitivity to the influence of social and political forces has certainly grown, our understanding of their actual impact on the production of scientific theory has not. (Fox Keller 1985)

För att vi som kvinnoforskare ska kunna bli delaktiga i den teknikvetenskapliga teori- och metodutvecklingen måste kunskap om de olika kontextemas konkreta uttryck i teorier, formler, förklaringsmodel- ler och metoder byggas upp. Precis där står vi idag i kvinnoforskningen inom teknik- och naturvetenskapen. Och det är precis här som kvinno- forskare som också är tekniker och naturvetare är absolut nödvändiga.

Denna centrala forskningsdel kan inte göras av enbart samhällsvetare eller humanister.

Den teknikvetenskapliga utmaningen

Teknik i en bred tolkning är ett område som under flera decennier rönt stort forskningsmässigt intresse bland samhällsvetare. Forskningsfältet kallas Social Studies of Science and Technology (SSST) eller snarlika Science and Technology Studies (STS, Tekniksociologi är idag ett etablerat forskningsämne. Att anlägga ett könsteoretiskt perspektiv på sociala studier av teknikens användning och konsekvenser i många olika sammanhang är av största vikt och betydelse. Den samhällsvetenskapliga kvinnoforskningen inom området har ett imponerande omfång både nationellt och internationellt. I Norden finns exempelvis speciella forskningscentra för detta i Trondheim, Linköping och Köpenhamn. Det anmärkningsvärda är emellertid att det är ytterst få kvinnliga tekniker och naturvetare som är inkluderade i denna forskning. Till detta finns många orsaker som exempelvis att denna typ av förhållandevis distanserad forskning”, dvs. att man tittar utifrån, känns främmande för många tekniker och naturvetare. De är ju själva medskapande till och befinner sig mitt i den tekniska, naturvetenskapliga kunskaps- och produktutvecklingen. En viktig kritisk analys av tekniken i vårt samhälle finns även inomvetenskapligt. Eftersom kvinnoforskning är en veten- skapskritisk disciplin bär könsteoretiskt intresserade kvinnliga tekniker och naturvetare, utifrån sin dubbla tillhörighet, ett stort mått av kritisk medvetenhet.

Mångfald och nyfikenhet kopplad till teoretisk och metodologisk öppenhet är för mig kännetecken på kvinnoforskningens inspirationskäl- lor. Ina Wagner, professor vid tekniska högskolan i Wien, har på ett klargörande sätt lyft fram de metodologiska principer, som hon menar måste göra sig gällande inom teknikvetenskaplig kvinnoforskning. Dessa metodologiska principer kan sammanfattas så att vi måste skapa läro- och forskningsprocesser som inkluderar modeller och förfaranden vilka kan utveckla komplexiteten i naturliga system. Vi måste också acceptera giltigheten av mångfaldiga vägar för kunskapsproduktion och utveckling av praxis, dvs en epistemologisk pluralism. Vidare måste vi kunna definiera olika sätt att översätta, överbrygga och sammankoppla de

” Som forskare inom SSST placerar du dig utanför en företeelse och tittar på tekniken, teknikens konsekvenser eller tekniker.

mångfaldiga teoriutvecklingama som finns. Slutligen måste vi överskrida de barriärer som utgörs av artificiellt isolerade vetenskapliga pro- blemställningar (Wagner 1994).

Den teknikvetenskapliga utmaningen inom kvinnoforskning är, menar jag, ett betydligt radikalare projekt än att flåsa efter i teknikutveck- lingens spår och peka på och analysera konsekvenser av denna. Jag vill använda begreppet radikal både i dess ursprungsbetydelse, att gå till roten, men också i dess kemiska betydelse, mycket förändringsbenägen. Utmaningen innebär en komplex och djupgående problematisering av vetenskapens fundament samt vetenskapens förmåga till förändring för att tillgodose grundläggande behov människors behov såväl som ekosystems. Denna utmaning förutsätter en forskning vilken är fokuserad på och finns inom teknikvetenskapen. För att travestera Sandra Harding kan vi säga att utmaningen handlar om the technoscience question in feminism.

Litteratur

Benckert, Sylvia (1982): ”Kvinnoperspektiv på naturvetenskapen med utgångspunkt från fysiken” i Patriarkat och makt. Akademilitteratur, Umeå.

Braidotti, Rosi (1991): Patterns of Dissonance. Oxford, England. Hacker, Sally (1986):”Technological Development in a Patriarchal Society” i Kvinder og Teknologi. AUC, Danmark.

Gulbrandsen, Elisabeth (1995): ”Objectivity? Reflexivity! Authority?! 1 Andersson & Kalman (eds.):Conditions of Our Knowing: Proceeding of Nordic Network for Postgraduate Students in Feminist Epistemology and Feminist Philosophy of Science. Umeå. Haraway, Donna (1988):”Situated KnowledgeszThe Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective” i Feminst Studies 14 no 3. Harding, Sandra (1991): Whose Science? Whose Knowledge? Thinking from Women's Lives. New York.

Hirdman, Yvonne (1988):”Genussystemet refiexioner kring kvinnors sociala underordning” i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/1988. Hirdman, Yvonne (1990):”Genussystemet” i Demokrati och makt i Sverige. Maktutredninhgen huvudrapport, SOU 1990:44 .

Keller, Evelyn Fox (1985): Reflections of Gender and Science. New Haven.

Lundgren, Eva (1993): Det får da vaere grenser for kjenn. Universitets- forlaget, Oslo. Smith, Dorothy (1990):Texts, Facts and Feminity. Routledge, London. Traweek, Sharon (1988): Beamtimes and Lifetimes. Harvard University Press. Trojer, Lena (1993): ”Jorden och kretsloppet” i Gnosis. Trojer, Lena och Gulbrandsen, Elisabeth (1995): ”Authority in Trans- formation” i The European Journal of Women's Studies (forthcoming). Wagner, Ina (1994):”Connecting Communities of Practice: Feminism, Science and Technology” i Women Studies International Forum 2—3. Wägner, Elin och Tamm, Elisabeth (1940): Fred med jorden. Bonniers, Stockholm. Wägner, Elin (1941): Väckarklocka. Bonniers, Stockholm.

inr

qféw-gdm- le

ll';""|' ."i'll ".”” I. ' lh ' '.ä'lF "I-|

7. Organisering av kvinnoforskning i Norden — med utblick mot Europa

Solveig Bergman

Inledning

Syftet med denna rapport är att belysa de organisationsforrner för kvinnoforskning' som tillämpas i första hand i Danmark, Finland och Norgez. Vidare tas i rapporten upp organiseringen av kvinnoforskning i tre europeiska länder (Nederländerna, Storbritannien och Tyskland). I dessa länder förekommer satsningar på kvinnoforskning som påminner om de nordiska.

Den kvinnoforskning som vuxit fram i Norden sedan 1970-talet har varit förankrad i en nordisk verklighet och en kulturell tradition som varit starkt inriktad på jämställdheten mellan könen. Forskningen har inte endast varit viktig för den vetenskapliga kunskapsproduktionen och dess teoretiska och metodologiska utveckling. Forskningens kunskapsbas och resultat har därtill ofta legat till grund för jämställdhetssatsningar i samhället. I de nordiska länderna har det samhälleliga och politiska stödet till kvinnoforskningen varit förhållandevis starkt. Jämställd- hetsmyndigheter och politiska beslutsfattare har erkänt kvinnoforsk— ningens relevans. Också i flera statliga forskningspolitiska dokument betonas kvinnoforskningens vetenskapliga och samhällspolitiska betydelse.

Kvinnoforskningen i Norden förefaller ha haft en större betydelse för den offentliga politiken och den allmänna opinionen än för de veten- skapliga traditionerna och teoribildningen i de etablerade disciplinerna inom vetenskapssamfundet. I synnerhet den jämställdhetsorienterade kvinnoforskningen har fått en relativt stor politisk effekt i Norden och dess resultat har blivit kända bland allmänheten. Kvinnoforskningen har

' Begreppet kvinnoforskning används i denna rapport som ett överordnat begrepp för olika forskningsinriktningar och benämningar som förekommer i de nordiska länderna: kvinno-, köns-, genus- och jämställdhetsforskning, kvinnovetenskap och feministisk forskning. 2 Organiseringen av kvinnoforskningen på Island tas inte upp i rapporten. Den isländska koordinerings- och inforrnationsverksamheten berör i första hand Universitetet i Reykjavik och man kan inte tala om någon nationell koordinering.

således fått en stark respons i samhället, men har inte ännu lyckats bli lika synlig och infiytelserik i den akademiska världen. Kvinnoforsk— ningen har fortfarande en rätt marginaliserad roll i det akademiska samfundet och upplevs som vetenskapligt och politiskt ”obekväm”.

Kopplingen till jämställdhetspolitiken, som i Norden har en politisk legitimitet, har möjliggjort särskilda satsningar på kvinnoforskningen, t.ex. i form av tjänster och stöd för högskolornas kvinnoforskningsen— heter och undervisningen i kvinnoforskning. På senare tid har det blivit svårare att utverka särsatsningar eller öronmärkta medel för kvinno- forskning. Allt oftare krävs från såväl statsmaktens som universitetens sida att kvinnoforskningen bör integreras i den ordinarie universitets- verksamheten. Mer sällan utgår dessa från att de ordinarie universitets- institutionema själva skulle ha ett ansvar för att integrera ett kvinno- eller könsperspektiv i sin verksamhet.

Beslutanderätt och resurser förs i ökad utsträckning från statsmakten till högskolorna och inom dessa till allt lägre förvaltningsnivåer. Denna utveckling mot autonomi och decentralisering kan medföra risker för kvinnoforskningen. De patriarkala strukturerna förefaller vara starkare inom universiteten än inom den politiska apparaten. Samtidigt är motståndet mot kvinnoforskning ofta mer påtagligt på fakultets- och institutionsnivå än inom universitetens centralförvaltning. Kvinno- forskningen kommer lätt i kläm då institutioner och fakulteter gör sina prioriteringar. Till en del sammanhänger detta med tvärvetenskaplig- heten, men motståndet beror också på kvinnoforskningens vetenskaps- och samhällskritiska natur. Kvinnoforskningens ”bundsförvanter” inom den politiska eliten och i högskolornas ledning värdesätter däremot oftare kvinnoforskningens vetenskapliga och samhälleliga relevans och är inte på samma sätt bundna till revirstrider som fakultets- och institutionsledningama.

Följaktligen behövs fortsättningsvis särskilda satsningar och stöd för kvinnoforskningen. En integration av kvinnoforskningen i de ordinarie disciplinerna, institutionerna, fakulteterna och i forskningssystemet sker inte av sig själv.

Nordiska kvinnoforskningspolitiska modeller

Den nordiska kvinnoforskningen har tillämpat en s.k. dubbelstrategi (integration-autonomi) i relation till det övriga vetenskapssamfundet. De flesta kvinnoforskare har sin verksamhet förlagd till de traditionellave- tenskapsområdena och disciplinerna. Samtidigt har en egen interdiscipli-

när infrastruktur utvecklats för kvinnoforskningen. Denna infrastruktur består av kvinnoforskningsenheter, nationell koordinering, egna vetenskapliga tidskrifter, nationella vetenskapliga föreningar, seminarier och konferenser. Genom dubbelstrategin, dvs. genom en kombination av såväl en autonomi- som en integrationslinje, har den nordiska kvinno- forskningen undgått såväl gettoisering som osynliggörande och marginalisering.

I enlighet med denna strategi har den nordiska kvinnoforskningen inte utvecklats till ett examensämne med huvudämnesstatus vid universiteten, såsom fallet är t.ex. i Nordamerika och delvis i Storbritan- nien. I dessa länder har särskilda BA-, MA- och PhD-program och - examina i kvinnoforskning inrättats. Tillsvidare har kvinnoforskama i Norden förhållit sig tveksamma till att utveckla ämnet i en sådan riktning. För närvarande kan studerande vid nordiska universitet följaktligen inte ta högre akademisk examen (på MA-nivå) i kvinno- forskning.3 Biämnesstudier, ofta också rätt omfattande studiehelheter, är däremot möjliga i Danmark, Finland och Sverige. Beslutet att inrätta en institution i kvinnovetenskap vid Universitetet i Göteborg torde innebära att ämnet ges huvudämnesstatus. Det återstår att se om detta exempel kommer att följas vid andra universitet och högskolor.

Vid praktiskt taget varje nordiskt universitet erbjuds kurser i kvinnoforskning antingen inom ramen för kvinnoforskningsenhetema eller integrerat i de traditionella vetenskapsområdena, institutionerna eller fakulteterna. Vid några universitet har särskilda forskar- och lärartjänster inrättats i kvinnoforskning, antingen inom de egentliga kvinnoforskningsenhetema eller de traditionella disciplinerna. Relativt få öronmärkta fasta tjänster har dock skapats för kvinnoforskningen. Fortfarande arbetar de flesta kvinnoforskare på tidsbundna och ofta kortvariga kontrakt med osäkra anställningsförhållanden eller sköter kvinnoforskningsåligganden inom ramen för sina ordinarie tjänster.

Kännetecknande för kvinnoforskningens organisering i Danmark, Norge och Sverige är att universiteten liksom en del övriga högskolor

3 Vid några nordiska högre utbildningsinstitutioner kan särskilda högskole- diplom på basen av kortare studiehelheter i kvinnoforskning erhållas. tex. erbjuder Högskolan' 1 Lillhammer' 1 Norge en ettårig kurs 1 Kvinnor och politik och Kvinnouniversitetet 1 Löten 1 Norge, som är en vuxenutbildningsinstitution, en ettårig kurs i kvinnligt ledarskap. Planer på att införa en BA-exarnen i kvinnoforskning har lanserats vid Universitetet i Reykjavik och vid Universite- tet i Uleåborg 1 Finland kan kvinnoforskning väljas till huvudämne 1 den lägre högskolexamen som nyligen införts (på BA- nivå). Inom Öppna universitetet erbjuder flera högskolor studiehelheter med kvinnoforskningsrelaterade teman.

grundat egna enheter för kvinnoforskning (centra, fora eller institut). I Finland har utvecklingen varit något långsammare. Vid Universitetet i Reykjavik fungerar Islands enda kvinnoforskningscenter. Sammanlagt finns det idag omkring tjugo kvinnoforskningsenheter i Norden. Tyngd- punktema i dessa enheter varierar från undervisning och forskning till forskningsförmedling, -information och -dokumentation. Gemensamma problem för enheterna är deras knappa resurser och ibland temporära eller tidsbundna status i universitetssystemet.

Kvinnoforskningen i Norden har från början varit internationell till sin inriktning. Det nordiska samarbetet har inte enbart inneburit ett utbyte av teorier och idéer, utan forskarna har också lärt sig av varandra i organisatoriskt och politiskt-strategiskt avseende. De nordiska länderna är såpass lika att det är ändamålsenligt att utbyta erfarenheter som sedan kan ”testas” i det egna landet. Trots flera likheter i de organiserings- mönster som tillämpas, har delvis olika kvinnoforskningspolitiska modeller utvecklats i de nordiska länderna. Skillnader finns bl.a. i sättet på vilket kvinnoforskningen befrämjas, koordineras och finansieras samt hur forskningsresultaten förmedlas. Också undervisningen i kvinnoforsk- ning inom grund— och forskarutbildningen har organiserats på delvis olika sätt i de nordiska länderna.

I det följande presenteras huvuddragen i de organisationsformer för kvinnoforskningen som tillämpas i Danmark, Finland och Norge'.

Danmark

Kvinnoforskningen i Danmark konsoliderades och expanderade starkt tack vare den av Folketinget antagna Aktionsplanen för kvinnoforskning för åren 1986—92. Detta program uppstod genom ett samarbete mellan kvinnoforskare och kvinnliga politiker. Tack vare aktionsplanen, som finansierades och administrerades av undervisningsdepartementet, forskningsrådet och forskningspolitiska rådet, kunde bl.a. åtta biträdande professurer i kvinnoforskning inrättas vid danska universitet. Vidare

" Informationen i detta kapitel bygger bl.a. på Women's Studies and Research on Women in the Nordic Countries 1994—95 (red. Bergman Solveig, Åbo 1995); European Women's Studies Guide, WISE, (ed. van der Steen Margit, Utrecht 1993), de nationella rapporterna till konferensen om evaluering av kvinnoforskning i EU—länder i Coimbra, juni 1995, och Kvinnoforskning 2000: Nationell utvecklingsplan för kvinnoforskningen i Finland, Sällskapet för kvinnoforskning i Finland och Delegationen för jämställdhetsärenden (red.

Husu, Liisa, 1995).

anslogs ett belopp på sammanlagt 18 miljoner DKK för att stärka kvinnoforskningen och befrämja förmedlingen av forskningsresultaten. Därtill ingick i programmet en långsiktig utvecklingsplan för organise- ring av information, dokumentation av kvinnoforskning samt upp- byggande av arkiv i kvinnoforskning. I planen ingick dessutom medel för organisering av den nationella koordineringsverksamheten. Två deltidskoordinatorer var anställda under perioden 1986—92 (med placering i Köpenhamn respektive Aalborg).

Aktionsplanen hade en synnerligen positiv inverkan på den danska kvinnoforskningens utveckling. Avsikten var att särsatsningarna skulle upphöra efter att aktionsplanen löpte ut. Därefter skulle kvinnoforsk- ningen integreras i det akademiska samfundet. Denna process har visat sig svårare än man trott. Inga nya tjänster för kvinnoforskningen har inrättats sedan dess. Koordineringen har dock tillsvidare fortsatt med finansiering av danska forskningsrådet, men endast med en deltids- anställd person placerad vid Köpenhamns universitet.

Vid de danska universiteten grundades i slutet av 1970- och början av 1980-talet särskilda kvinnoforskningsenheter. Kvinnoforskningscentra finns idag vid samtliga fem universitet (Aalborg, Aarhus, Odense, Roskilde, Köpenhamn). De danska kvinnoforskama har sedan år 1990 en egen vetenskaplig förening, Foreningen for kvinde- og konsforskning. Föreningens syfte är att initiera nätverk inom kvinnoforskning, stödja rekryteringen av kvinnoforskare, befrämja finansieringen av kvinno- forskning och utgöra en plattform för danska kvinnoforskare i det nordiska och internationella samarbetet.

Inom ramen för det nationella koordinatorsprojektet utges den vetenskapliga tidskriften Kvinder, Kan og Forskning. Vidare hör till koordinatoms arbetsuppgifter att arrangera konferenser, seminarier, befrämja kvinnoforskning på nya områden och ansvara för nordiskt, europeiskt och internationellt samarbete på kvinnoforskningens område. Koordinatom har som en specialuppgift att befrämja ett kvinnoperspek- tiv och stödja rekryteringen av kvinnor inom naturvetenskaper och teknik.

KVINFO, Centret for tvaerfaglig information om kvindeforskning, fungerar som ett nationellt centrum för kvinnoforskningsdokumentation. Vidare är KVINFO ett specialbibliotek, bedriver en inforrnationstjänst, ger ut publikationer m.m. Sedan år 1987 är KVINFO en självstyrande institution som finansieras av kulturdepartementet. KVINFO:s material ingår i de danska forskningsbibliotekens databas. KVINFO deltar i nordiskt och europeiskt samarbete inom biblioteks-, informations- och dokumentationsverksamheten på kvinnoforskningens område. KVINFO inhyser dessutom Danska kvinnors fotoarkiv och ett register över

kvinnliga experter. KVINFO utger tidskriften F orum: Tidsskrift for Kan og Kultur och koordinerar forskningsprojekt, som t.ex. Nordisk kvinnolitteraturhistoria. KVINFO organiserar därtill en stödgrupp (Kvindeligt Selskab), ett nytt forum för den danska könspolitiska debatten på 1990-talet.

Grund— och forskarutbildningen i kvinnoforskning har systematiskt utvecklats i Danmark. Samtliga kvinnoforskningscentra i Danmark erbjuder undervisning på olika nivåer i kvinnoforskning. Tre centra (Köpenhamn, Aarhus, Odense) erbjuder 1—1,5 års studieprogram samt ett antal fristående kurser. Studieprogrammen kan ingå som biämne i en BA- eller MA-examen. De studerande kan också välja olika delkurser från studieprogrammen. Förutom dessa studieprogram erbjuds också an- dra kurser på området. Danska kvinnoforskningscentra har redan en tid varit engagerade i Erasmus-utbytet med kvinnoforskningsmiljöer i Europa. Inom ramen för detta utbyte utvecklas kursutbud och hand- ledning på engelska.

De danska kvinnoforskningsmiljöema har organiserat ett gemensamt tvärvetenskapligt PhD-program kallat ”Betydningen af kan i tvaerviden- skabeligt perspektiv”. Inom ramen för programmet erbjuds kurser i kvinnoforskningens epistemologi, teori och metodologi samt särskilda ämnesinriktade kurser. PhD-programmet har godkänts av danska forskningsrådet för humaniora och den danska forskningsakademin som en del av den organiserade forskarutbildningen i landet. Studerande som deltar i programmet kan erhålla särskilda PhD—stipendier.

Finland

Kvinnoforskningen kom något senare igång i Finland än i de övriga nordiska länderna. Detta sammanhängde med att den nya kvinnorörel- sen, som i de fiesta länder gav upphov till kvinnoforskningen, kom till Finland i ett förhållandevis sent skede och inte fick ett lika starkt fotfäste här. Under 1980—talet utvidgades och utvecklades den finländska kvinnoforskningen snabbt. Undervisningen i kvinnoforskning började utvecklas i högskolorna, forskningsprojekt sattes igång och den nationella koordinerings- och informationsverksamheten organiserades.

En nationell koordinatorstjänst inrättades år 1981 med stöd av det finländska forskningsrådet, Finlands. Akademi, som finansierade tjänsten till och med år 1983. Därefter övertogs finansieringen först av stats- rådets kansli och sedermera av social- och hälsovårdsministeriet. Koordinatorstjänsten har hela tiden varit placerad vid den parlamentaris- ka Delegationen för jämställdhetsärenden. En av delegationens uppgifter

är att verka som ”samarbetsorgan för forskningsverksamhet på olika områden om kvinnors och mäns samhälleliga jämställdhet”.

I praktiken har huvuddelen av arbetsuppgiftema för en av de anställda vid jämställdhetsbyrån utgjorts av nationell koordinering av kvinnoforskning och högskolornas jämställdhetsfrågor. Inom koordina- tionsprojektets ram har nationella och internationella nätverk samt samarbetsgrupper för forskningen bildats, seminarier och konferenser ordnats, luckor i kvinnoforskningen kartlagts, forskningsprogram uppgjorts, undervisningen i kvinnoforskning befrämjats, informations- tjänster skapats (bl.a. en nyhetsbulletin, bibliografier, adressregister, publikationsserier) och kvinnoforskningens nationella intressebevakning främjats. En viktig del av koordineringsarbetet består av att förmedla kontakter i internationella sammanhang och informera i hemlandet om internationella evenemang och nätverk, och samtidigt göra den finländska kvinnoforskningen känd internationellt. Koordinatom har fungerat som finländsk representant i den referensgrupp som bildats kring den nordiska kvinnoforskningskoordinatom samt som kontakt- person i kvinnoforskningsnätverk som upprätthållits av Europarådet och inom EU-länderna. Det internationella samarbetet har snabbt ökat och tar en allt större del av koordinatoms arbetsinsatser i anspråk.

Delegationen för jämställdhetsärenden har stött kvinnoforskningen ekonomiskt genom olika initiativ och ställningstaganden. Samarbetet med vetenskapssamfundet har möjliggjorts genom en särskild forsk- ningssektion bestående av experter på området. Sektionen är samtidigt referensgrupp för den nationella koordinatorn och ett expertorgan för Delegationen.

I Finland har tillsvidare endast fyra högskolor (av sammanlagt närmare 20) inrättat en egen kvinnoforskningsenhet. Den första enheten grundades år 1986 vid Åbo Akademi. Senare har kvinnoforsknings- enheter inrättats vid Tammerfors universitet (1990), Helsingfors universitet (1991) och Åbo universitet (1995). Vid de övriga hög- skolorna finns informella nätverk för kvinnoforskare, som också deltar i det nationella kvinnoforskningssamarbetet.

Sällskapet för kvinnoforskning i Finland grundades år 1988 som en nationell förening för forskare och studerande. Sällskapet är medlem i de Vetenskapliga samfundens delegation och utger den tvåspråkiga vetenskapliga tidskriften Naistutkimus-Kvinnoforskning. Sällskapet har också i uppgift att befrämja och stödja kvinnoforskningen i landet och delta i den nationella forskningspolitiken.

Kvinnoforskning utgjorde ett av tyngdpunktsområdena för Finlands Akademis forskningsfinansiering under 1980-talet. Ett nationellt handledningsnätverk för forskarstuderande i kvinnoforskning, finansierat

av Finlands Akademi, fungerade under åren 1987—93. Forskarstuderande erhöll handledning både genom detta nätverk och genom forskningspro- jekt som finansierades av Finlands Akademi. Nätverket baserades på lokala tvärvetenskapliga grupper och temagrupper. Inom ramen för nätverket bedrevs också internationellt samarbete samt informations- och kursverksamhet.

Då finansieringen av handledningsnätverket upphörde, tillsatte kvinnoforskama en arbetsgrupp för att ta ställning till hur forskarut- bildningen i kvinnoforskning skulle organiseras. Gruppen föreslog att ett doktorandprogram skulle inrättas. Ett av de doktorandprogram (s.k. Graduate Schools) som inrättades på ett flertal vetenskapsområden i början av år 1995 fokuserar på kvinnoforskning. Studieplatsema i programmet söktes av 74 forskarstuderande, men endast sju personer kunde antas. Också i övriga doktorandprogram finns forskare som förbereder doktorsavhandlingar med kvinnoforskningsteman.

De flesta högskolor har inte prioriterat utvecklandet av under- visningen i kvinnoforskning särskilt högt. Merparten av undervisningen ordnas fortfarande med hjälp av begränsade timundervisningsanslag. Sällskapet för kvinnoforskning och Delegationen för jämställdhets- ärenden har fäst beslutsfattamas uppmärksamhet på de knappa resurser- na. Ett resultat av detta var att riksdagen år 1991 beviljade ett engångs- anslag på FIM 300.000 för undervisningen i kvinnoforskning. Perma- nenta undervisningstjänster saknas dock. Kvinnoforskningsenheten vid Tammerfors universitet har en heltidsanställd timlärare på temporär basis. Christina-institutet vid Helsingfors universitet har en tidsbunden professur i kvinnoforskning. En viss ljusning är nu i sikte genom att undervisningministeriet beviljat särskilda medel till Helsingfors universitet, Tammerfors universitet samt Åbo Akademi för att inrätta tre tidsbundna professurer (på fem år) i kvinnoforskning från och med år 1996. Enligt undervisningsministeriets planer skall ytterligare fyra tidsbundna professurer i kvinnoforskning inrättas under perioden 1997—98.

Sedan slutet av 1980-talet har studerande vid universiteten i Helsing- fors, Tammerfors, Åbo och vid Åbo Akademi kunnat välja kvinnoforsk- ning till biämne i sin grundexamen (magistersexamen). År 1995 kan ämnet studeras vid praktiskt taget samtliga universitet i landet, antingen som en del av ämnesinstitutionemas undervisning eller som separata studiehelheter som koordineras från kvinnoforskningsenhetema. Utländska studerandes intresse för kvinnoforskning har ständigt ökat och några universitet har utvecklat engelskspråkiga studiehelheter. Detta har möjliggjort ett utvecklande av det internationella student- och lärarut- bytet (Nordplus, Erasmus).

Norge

I Norge har kvinnoforskningen utvecklats systematiskt sedan 1970-talet. Norges Allmenvitenskapelige Forskningsråd (fr.o.m. år 1993 Norges Forskningsråd) har spelat en central roll för befrämjandet av kvinno- forskning, framför allt genom grundandet av Sekretariatet för kvinno— forskning. Sekretariatet som grundades år 1977 för samhällsvetenskaper- na, blev år 1982 tvärvetenskapligt och har haft en permanent status sedan år 1991. Sekretariatet har tilldelats nationella koordinerings- och informationssuppgifter. Vid Sekretariatet arbetar idag sex heltidsanställ- da och en deltidsanställd person.

Till Sekretariatets uppgifter hör att öka rekryteringen av kvinnor till alla discipliner och att befrämja, koordinera och förmedla kvinnoforsk- ning och kvinnoforskningens resultat. Sekretariatet har såväl ett nationellt ansvar som viktiga uppgifter inom det nordiska och in- ternationella kvinnoforskningssamarbetet. Sekretariatet kan initiera forskning, men bedriver inte egen forskning. Sekretariatet förmedlar information om kvinnoforskning och dess forskningsresultat genom tidskriften Kvinneforskning (tidigare Nytt om kvinneforskning). Vidare publicerar Sekretariatet seminarierapporter, utger informationsbroschyrer, samt arrangerar konferenser, seminarier och workshops. Stöd till forskare och förmedling av kontakter mellan forskare och användare hör ytterligare till Sekretariatets uppgifter.

Sekretariatet för kvinnoforskning har haft en stor betydelse bl.a. för rekryteringen av kvinnor till forskning och för det generella stödet för kvinnoforskningen. Den norska forskningsfinansieringen på området har varit den mest omfattande i Norden. Flera större forskningsprogram har finansierats i slutet av 1970-talet och under 1980-talet. Nya forsknings— program med explicit kvinno- eller könsperspektiv har dock inte lanserats på senare tid, något som bekymrat många kvinnoforskare.

Den centraliserade organisationsrnodellen kompletterades fr.o.m. mitten av 1980-talet genom att lokala kvinnoforskningscentra inrättades vid universiteten. Idag finns kvinnoforskningscentra vid universiteten i Bergen, Oslo, Trondheim, och Tromse. Dessa är tvärvetenskapliga, med undantag för Sentret for kvinneforskning vid Universitetet i Bergen, som har sin tyngdpunkt på de humanistiska vetenskaperna.

I Norge finns en tradition med självständiga forskningsinstitut, särskilt inom den tillämpade samhällsforskningen. Också kvinnoforsk- ningen har i högre grad än annorstädes försiggått utanför universiteten och flera kvinnoforskare har funnit anställning inom forskningsinstituten. Forskningen i dessa institut har initierats och finansierats av myndig- heterna och influerats av den offentliga politikens problemformuleringar.

Forskningen i Norge, inklusive kvinnoforskningen, har således ett starkt universitetsextemt inslag i form av en stor användarstyrd forskning.

Den norska kvinnoforskningens starka institutionella bas i forsk- ningsinstituten förklarar för sin del varför det inte satsats så mycket på undervisning av kvinnoforskning eller på kvinnovetenskapliga studier. Till skillnad från kvinnoforskningsenhetema i de övriga nordiska länderna, har de norska kvinnoforskningscentra i regel inte gett någon reguljär undervisning. Endast två fasta högre undervisningstjänster är f.n. vikta för kvinnoforskning: professuren i kvinnohistoria vid Universitetet i Bergen och professuren i kvinnolitteratur vid Universite- tet i Oslo.

Universitetens kvinnoforskningscentra har i stället sett som sin huvuduppgift att utöva och koordinera forskning. Undervisningen har ansetts tillhöra ämnesinstitutionema. På senare tid har krav dock rests på satsningar på undervisning inom grund- och forskarutbildningen samt på särskilda tjänster i kvinnoforskning. Många har insett att integrering- en inte löper så snabbt och smärtfritt som man tidigare trott. Följaktligen har ett starkt intresse uppstått för att utveckla kurser och undervisning i kvinnoforskning. Samtidigt håller det norska universitetssystemet på att utvecklas i en mer flexibel riktning, vilket kan förbättra möjlig- heterna för studerande att integrera mer heterogena och valfria element i grund- och forskarexamina.

Intemationaliseringen av kvinnoforskningen, särskilt det nordiska och europeiska studentutbytet, har försvårats av att universitetsstrukturen i Norge är rigid och studierna rätt bundna. Situationen försvåras av att kvinnoforskning inte har status som ett undervisningsämne. Avdelningen för kvinnorätt vid Universitetet i Oslo är ett undantag. Här har engelsk- språkig undervisning och forskarutbildningskurser utvecklats inom ramen för utvecklingssamarbetet och avdelningen ingår i ett Erasmus- nätverk.

På senare tid har åtgärder vidtagits för att utveckla satsningarna på informations- och dokumentationsverksamheten inom den norska kvinnoforskningen. Nämnas kan också att en nationell förening för kvinnoforskning kommer att grundas inom kort i Norge.

Satsningar på jämställdhet vid universitet och högskolor i Danmark, Finland och Norge

Jämförande studier av jämställdheten vid nordiska högskolor och inom forskarrekryteringen är fåtaliga. Enligt en undersökning från slutet av 1980-talet uppgick andelen kvinnor av samtliga som disputerade för doktorsexamen till 19% i Danmark och Norge, 24% i Sverige och 34% i Finland. År 1983 innehade kvinnor 22% av forskartjänster i Finland och Sverige, medan motsvarande siffror för Danmark och Norge var 16%5 . Tyvärr är nyare jämförbara statistiska uppgifter svårtillgängliga.

Enligt en undersökning i Danmark från år 19906, var 17% av innehavama i de högsta tjänstekategoriema vid högskolorna (professorer, lektorer och adjunkter) kvinnor. Av professorerna var endast 5% kvinnor en lägre andel än i de övriga nordiska länderna. I Danmark har inga särskilda åtgärder vidtagits för att öka rekryteringen av kvinnor till forskningen (med undantag för Aktionsplanen för kvinnoforskning, genom vilken åtta kvinnoforskartjänster inrättades, se denna rapport 5. 4—5).

I Finland var 9% av professorerna kvinnor är 1991. Motsvarande siffra för biträdande professorer var 17%7. Flera högskolor har tillsatt jämställdhetskommittéer, som antagit särskilda planer för befrämjande av jämställdheten vid högskolorna. Dessa planer kan också innehålla åtgärder som syftar till att öka andelen kvinnor i forskningen. I praktiken har sådana åtgärder knappast förekommit.

I den norska jämställdhetslagen ingår bestämmelser om köns- kvotering för rekrytering till statliga tjänster, inklusive universitets- tjänster. Ifall två sökandes kvalfikationer är tillnärmelsevis lika, bör den av de sökande som representerar det kön som har färre än 40% av de anställda i den aktuella tjänstekategorin, äga företräde vid anställning. Alla fyra norska universitet har handlingsplaner för jämställdhet och egna jämställdhetskommittéer. Tre universitet har anställt jämställd-

5 Nordiskt forskarutbildningssamarbete, Utbyggnadsstrategi. NU 199021, 5. 32; Forskere i Norden, NORD 1988:30, s. 79. 6 Borchorst Anette, Christensen Ann-Dorte & Rasmussen Palle, Kansprofilen i videnskabelige stillinger ved de videregående uddannelseinstitutioner. Styringsgruppen for Kvindeforskning: Knbenhavn 1992. 7 Husu Liisa, Jämställdheten vid finländska universitet och högskolor. I: Jämställdhet på universitetet. Rapport från ett seminarium under Nordiskt Forum i Åbo, augusti 1994. Nordiska universitetsadministratörssamarbetet: Åbo Akademi 1995 (i tryck).

hetskonsulenter på hel- eller halvtid. Sedan år 1981 har Norges Almen- vitenskapelige Forskningsråd (NAVF) följt en kvoteringsprincip som garanterar att kvinnornas andel av de forskarbefattningar som NAVF inrättar är minst 40%. Enligt beslut i Stortinget år 1993 kan alla universitetsanställda med professorskompetens anhålla om en s.k. personlig professur. Detta har ökat antalet kvinnliga professorer i landet. Idag uppgår kvinnornas andel av professorskåren till ca 10% och av förstaamanuensis-tjänstema till 19%”.

Nordiskt kvinnoforskningssamarbete

Det nordiska kvinnoforskningssamarbetet har varit intensivt sedan början av 1980-talet. Den nordiska kvinnoforskningens internationella inriktning kan bero på att kvinnoforskningsmiljöema varit små, men framför allt på att det ligger i kvinnoforskningens natur att överskrida disciplins- och nationsgränser.

Som ett resultat av det fackligt-vetenskapliga samarbetet bland nordiska kvinnoforskare har ett antal forskamätverk uppstått. Av dessa nätverk är en del knutna till enskilda discipliner (t.ex. historia, juridik, medicin, filosofi), eller omfattar flera närstående discipliner (t.ex. nätverket för kvinnor, naturvetenskaper och teknik), andra är tvärveten- skapliga (t.ex. nätverket för könssocialiseringsforskning; nätverket för kvinnor, miljö och utveckling). Dessa nätverk har genomfört nordiska samarbetsprojekt och ordnat seminarier och workshops. Bland de konkreta resultaten av samarbetet kan nämnas t.ex. den omfattande nordiska kvinnolitteraturhistorien, forskningsprojekt om kvinnor i nordisk politik och det pågående arbetet med antologin ”Nordic Feminist Thought”.

Därtill har olika koordinerande aktiviteter mellan nordiska kvinno- forskare utvecklats. Under hela l980-talet verkade forskarna inom ett löst organiserat nätverk (Nordiskt Forum) för att befrämja informations- utbyte och annat samarbete mellan de nordiska länderna. Detta nätverk fungerade åren 1981—88 och lyckades bl.a. utverka bidrag av Nordiska Ministerrådet för koordinering av nordisk kvinnoforskning. Som en följd av detta stödde Ministerrådet under perioden 1991—94 den nordiska

8 Breivik Torbjarg, Rapport fra likestillingsarbeidet ved norske universitet. I: Jämställdhet på universitetet. Rapport från ett seminarium under Nordiskt Forum i Åbo, augusti 1994. Nordiska universitetsadministratörssamarbetet: Åbo Akademi 1995 (i tryck).

kvinnoforskningen över sin jämställdhetsbudget genom att anslå medel för en heltidsanställd koordinator för nordisk kvinnoforskning. Koordi- natom verkade vid Åbo Akademi i Finland. Våren 1995 överfördes koordinatorsprojektet till Universitetet i Oslo och integrerades fr.o.m. september 1995 i det nya Nordiska institutet för kvinno- och köns- forskning.

Till koordinatoms uppgifter har hört att befrämja kontakterna mellan kvinnoforskare i Norden, bl.a. genom att samordna kontakterna till olika nätverk och förbättra informationsutbytet mellan forskare, forsknings- miljöer och användarna av forskningen. Koordinatom har arrangerat och bistått med att anordna nordiska seminarier och konferenser för kvinnoforskare. Koordinatorsprojektet har stärkt samarbetet såväl mellan de nordiska ländernas kvinnoforskningsmiljöer som mellan forskningen och det nordiska jämställdhetssamarbetet. Projektet har därtill bidragit till att öka den nordiska kvinnoforskningens internationella genomslags- kraft. Koordinatorn har skapat och upprätthållit kontakter till europeiska och internationella kvinnoforskningsnätverk, t.ex. WISE och ENWS. En engelskspråkig informationsbroschyr över nordiska kvinnoforsknings- miljöer har utkommit såväl år 1991 som år 1994.

Bland de synliga resultaten av det nordiska samarbetet kan speciellt nämnas den engelskspråkiga kvinnoforskningstidskriften Nora: Nordic Journal of Women's Studies, som startade inom ramen för koordinators- projektet år 1993. Tidskriften har i hög grad förbättrat möjligheterna att förmedla nordisk kvinnoforskningskunskap till länder utanför Norden, men har också stimulerat den vetenskapliga debatten inom Norden.

Ett annat konkret resultat av kvinnoforskarnas nordiska samarbete är Nordiska föreningen för kvinno- och könsforskning, som grundades i augusti 1994. Föreningens främsta uppgift är att fungera som ut- givarförening för NORA. Därtill skall föreningen ordna seminarier och konferenser. Föreningen har också en viktig uppgift som en samnordisk påtryckningsgrupp gentemot nordiska politiska beslutsfattare och forskningspolitiker.

I Nordiska ministerrådets samarbetsprogram för jämställdhetsområdet för åren 1995—2000 fastställs att ministerrådet aktivt kommer att arbeta för att ”bevara och konsolidera funktionen som nordisk koordinator för kvinno-, köns- och jämställdhetsforskning” och ”bygga upp en nordisk institution för könsrelaterad forskning”. I enlighet med detta program har koordinationsprojektet och det nordiska kvinnoforskarsamarbetet konsoliderats och utvidgats genom att ett institut för kvinno- och köns- forskning grundats med samnordiska medel över Nordiska ministerrådets budget. Institutet har inlett sin verksamhet hösten 1995 vid Universitetet i Oslo.

Kvinnoforskningen i Norden omfattar många små miljöer. Det har därför varit viktigt att det nordiska samarbetet konsoliderats och byggts ut genom fastare institutionella ramar. Inrättandet av ett nordiskt institut för kvinno- och könsforskning bidrar till att utveckla samarbetet mellan nordiska forskare inom detta område. Institutet kan samtidigt fungera som en samnordisk plattform för olika typer av samordnade aktiviteter inom Norden och som de nordiska kvinnoforskarnas länk till den övriga världen. De utmaningar som Norden ställs inför i det europeiska och vidare internationella samarbetet både inom forskningen och jämställd- hetsarbetet ökar betydelsen av aktiva forskarkontakter. Under de senaste åren har den nordiska kvinnoforskningen fått en etablerad ställning inom europeisk och internationell kvinnoforskning. Erfarenheterna har visat att det nordiska kvinnoforskningssamarbetet samtidigt har understrukits och fått klarare konturer i de alleuropeiska sammanhangen.

Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning ger en institutionell ram för fortsatt koordineringsverksamhet, forskarutbildningsnätverk och forskarkurser, seminarier och konferenser, samnordiska forsknings- program och -projekt samt student- och forskarutbyte. Institutet kommer också att ansvara för uppbyggnad och drift av en nordisk databas över forskarkompetens inom kvinnoforskning samt koordinera existerande informations— och dokumentationstjänster i Norden. Ett datorbaserat nordiskt konferenssystem för forskare och användare på området är en konkret uppgift som institutet kommer att initiera.

Institutet kommer därtill regelbundet att utge ett nordiskt nyhetsbrev som riktas till kvinnoforskningsmiljöer, enskilda forskare och övriga intresserade. l nyhetsbrevet ingår bl.a. en händelsekalender över viktiga forskningsevenemang och annan central information. Institutet kommer att arrangera nordiska möten och seminarier där forskare och ”praktiker” kan mötas. Följdaktligen är institutet inte enbart ett samarbetsorgan för forskare, utan också en kontakt- och informationskanal mellan forskarna och användarna av forskningen.

I det s.k. koordinatorsprojektet, liksom också i den nya fas som inletts i och med det nordiska institutet för kvinno- och könsforskning, har de nationella koordinatorerna i de enskilda länderna haft en avgörande roll. De har bildat koordinatoms s.k. referensgrupp, inom vilken ett flertal samarbetsprojekt mellan länderna initierats.

Utblick i Europa

I europeisk och internationell jämförelse är de nordiska länderna föregångare på jämställdhetsområdet. Följdaktligen har intresset för den nordiska regionen varit stort bland internationella kvinnoforskare. Nordiska kvinnors ställning i politik och arbetsliv samt välfärdsstatens ”kvinnovänliga” drag är av internationellt intresse. I det ”nya Europa”, där regionerna allmänt taget får en ökad betydelse, utgör den nordiska regionen en unik plattform som har goda förutsättningar för att markera sig internationellt. Det internationella arbetet kan således stärka och utveckla den nordiska dimensionen.

Inom det internationella samarbetet är utmaningarna och förvänt- ningarna på den nordiska kvinnoforskningen stora. De nordiska forskarnas insatser på europeiska och internationella arenor kommer troligen att stärkas bl.a. inom de europeiska kvinnoforskningsnätverken. Idag är så gott som varje europeiskt land representerat i sameuropeiska kvinnoforskningsnätverk. European Network for Women's Studies (ENWS) verkar under Europarådet och EU—ländernas nätverk är Women 's International Studies Europe (WISE). Det sistnämnda nätverket har nyligen utsträckt sin verksamhet till hela Europa.

Också övriga former för europeiskt forskningssamarbete på kvinno- forskningens område håller på att finna sina former. Kvinnoforsknings- tidskriften European Journal of Women 's Studies började utkomma år 1994. Den av Europeiska Unionen finansierade databanken för kvinnoforskning (GRACE) innehåller bl.a. expertregister över kvinnofor- skare på olika områden, kvinnoforskningsenheter och -nätverk i Europa. Forskarna har tillgång till databasen genom nationella eller regionala dokumentationscentra för kvinnoforskning. Individuell tillgång till databasen är åtminstone ännu inte möjlig. GRACE har också utgett en rad skriftliga kataloger utgående från databasen.

Student-, lärar- och forskarutbytet inom den europeiska kvinnoforsk- ningen kommer att expandera bl.a. genom EU:s nya universitetsprogram Socrates. EU-ländernas samarbete inom kvinnoforskningen och särskilt inom studentutbytet har utvärderats under år 1995. I den s.k. Sigma- kommittén, som fungerat som evalueringsgrupp, har också den nordiska kvinnoforskningen varit representerad.

Det europeiska kvinnoforskningssamarbetet underlättas av att åtminstone någon form av nationell koordinering finns i samtliga europeiska länder med undantag för Tyskland, Grekland och Sverige. Koordineringen fungerar genom nationella kvinnoforskningsorganisa- tioner och -nätverk och/eller genom nationella koordinatorer (i Finland,

Norge, Danmark och Nederländerna finns f.n. anställda koordinatorer). I detta sammanhang kan nämnas att organisationsstrukturen i den europeiska kvinnoforskningsföreningen WISE bygger på existensen av nationella föreningar, som representerar respektive lands kvinnoforskare. Dessa föreningar har bl.a. i uppgift att utse nationella kontaktpersoner till styrelser, arbetsgrupper och andra organ inom WISE.

I det följande tar jag kort upp några utvecklingsdrag som känneteck- nar organiseringen av kvinnoforskningen i Nederländerna, Storbritanni- en och Tyskland. Kvinnoforskningen har utvecklats särskilt systematiskt i Nederländerna. Vid de brittiska universiteten har i synnerhet grund- och forskarutbildningen utvecklats bl.a. inom ramen för särskilda studieprogram. På den europeiska kontinenten och i östra Central— Europa varierar kvinnoforskningens ställning i hög grad mellan och inom länderna. Tyskland är ett land som jag valt att nämna i detta sammanhang. Åtminstone i de mer reformorienterade delstaterna här tas Nordrhein-Westfalen som exempel har en institutionalisering av kvinnoforskning ägt rum.

Nederländerna

Samtliga universitet i Nederländerna erbjuder undervisning i kvinno- forskning. Separata kvinnoforskningsenheter har grundats vid universite- ten och samhällsstödet till kvinnoforskningen är omfattande. Tretton kvinnoforskningsprofessurer har inrättats med särskilda medel. Sedan år 1982 har kvinnoforskama organiserat sig i en nationell förening, som har en anställd koordinator placerad vid Universitetet i Utrecht. Förutom nationella koordinerings- och informationsaktiviteter, har föreningen tagit initiativ-till den nya europeiska kvinnoforskningstidskriften. Därtill fungerar den nationella koordinatorn också som koordinator för den europeiska kvinnoforskningsföreningen WISE.

På senare tid har forskarutbildningen i kvinnoforskning utvecklats systematiskt, bl.a. med ”graduate schools” i kvinnoforskning. En annan ny trend är att kvinnoforskningen håller på att institutionaliseras som en reguljär institution vid universiteten. För närvarande har fem universitet inrättat institutioner i kvinnoforskning som leds av en professor. Detta gör det också möjligt att avlägga examen med kvinnoforskning som huvudämne.

Storbritannien

Det land i Europa, där kvinnoforskama kanske mest arbetat på att ge kvinnoforskningen disciplinstatus, dvs. rätt att utexaminera studerande, är Storbritannien. Vid de flesta universitet i landet ges kvinnoforsk- ningskurser på undergraduate- eller postgraduate-nivå, men omfånget varierar betydligt. De drastiska nedskärningarna av universitetssektom under 1980-talet drabbade kvinnoforskningen hårt. Vid ett brittiskt universitet kan Bachelor-examen avläggas i Women's Studies, vid ca tio universitet kan Masters-examen avläggas i Women's eller Gender Studies och vid två universitet kan doktorsexamen avläggas i kvinno- forskning. Det är dock vanligare att kvinnoforskningsteman integreras i övrig undervisning, att ens examen består t.ex. till hälften eller en tredjedel av kvinnoforskningskurser och att examina med ett kvinno- och könsperspektiv avläggs inom traditionella universitetsdiscipliner och institutioner.

Forskar- och lärartjänster är sällan öronmärkta för kvinnoforskning. En betydande del av undervisningen sköts av timanställda lärare eller inom ramen för den ordinarie undervisningen på institutionerna. Elva kvinnoforskningsenheter har inrättats vid brittiska universitet. De flesta av dessa är underresurserade och saknar egna tjänster. Statligt stöd eller särbeviljning för kvinnoforskning förekommer inte.

År 1989 grundades ett nationellt nätverk för kvinnoforskare (Women's Studies Network), bl.a. för att koordinera det internationella samarbetet. Nätverket publicerar därtill årligen en katalog med in- formation om undervisningen i kvinnoforskning vid brittiska universitet.

Tyskland

De tyska delstaterna har en autonom ställning bl.a. inom utbildnings- och forskningspolitiken. Den federala strukturen innebär stora regionala variationer beträffande såväl satsningar på kvinnoforskning som rekrytering av kvinnor till forskningen. I t.ex. Nordrhein-Westfalen har kvinnoforskama varit organiserade i påtryckningsgrupper sedan år 1980. På senare tid har myndigheternas inställning till kvinnoforskningen förbättrats. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i bestämmelser gällande positiv särbehandling (kvotering) av kvinnliga forskare i samband med rekrytering till tjänster och i ett särskilt utvecklingsprogram för kvinno- forskningen. Utvecklingsprogrammet förutsätter att ett visst antal vakanta professurer årligen ombildas till professurer i kvinnoforskning.

Sammanlagt har 38 kvinnoforskningprofessurer inrättats i delstaten tack vare detta program.

I övriga delstater har kvinnoforskningen inte uppnått motsvarande institutionaliserade och permanenta status. Antalet professurer i kvinnoforskning i Tyskland uppgår idag till ca 60, av vilka de flesta finns i de f.d. västtyska delstaterna. Vid ett flertal universitet har koordinerande enheter inrättats för kvinnoforskningen; vissa av dem har egna forskartjänster, biblioteks—, dokumentations- och informationsservi- ce, medan andra snarare fungerar som informellt organiserade nätverk som samlar studerande och forskare som intresserar sig för kvinnoforsk- ning.

Undervisning i kvinnoforskning ges dock vid så gott som samtliga universitet i landet. Vid några universitet har kursutbudet inom ämnet organiserats i större studiehelheter och erbjuds på kontinuerlig basis (t.ex. Bielefeld, Berlin, Dortmund). Vanligare är att kvinnoforsknings- kurser ges som enstaka valbara kurser inom ramen för lärarnas ordinarie undervisning. I likhet med Norden har kvinnoforskningen i Tyskland inte utvecklats till ett akademiskt ämne med egen institutionell status, såsom fallet är t.ex. i Förenta staterna och Kanada. Inom forskarut- bildningen har på senare tid inrättats två nationella forskarskolor (Graduiertenkolleg) för kvinnoforskare.

I motsats till de flesta andra länder i Europa, har de tyska kvinno- forskama inte grundat någon nationell tvärvetenskaplig förening. Inom de olika delstaterna har forskarna däremot organiserat sig i såväl tvärvetenskapliga som ämnesspecifika nätverk och organisationer. Inom vissa discipliner (t.ex. sociologi, politologi) fungerar nationella kvinnoforskamätverk och sektioner. F orskarstuderande i kvinnoforskning har också organiserat sig i en nationell förening. Kännetecknande för den tyska kvinnoforskningen är därtill det relativt stora antalet s.k. autonoma kvinnoforskningsinstitut. Dessa institut fungerar utanför universitetens ram och är sedan år 1992 organiserade inom ett lands- omfattande nätverk.

Slutsatser

Den nordiska kvinnoforskningen kännetecknas av att de flesta universi- tet byggt upp särskilda enheter för kvinnoforskning och att samhället gett ett förhållandevis stort men otillräckligt stöd till kvinnoforsk- ningen. Detta har skett genom öronmärkta särbeviljningar, kvinnoforsk- ningstjänster, stöd för undervisning i kvinnoforskning osv. Detta stöd

har ofta motiverats med jämställdhetsargument och kvinnoforskningen har haft ”allierade” bland (kvinnliga) politiker och forskningsad- ministratörer.

I organisatoriskt avseende har kvinnoforskningen utformats på något olika sätt i de nordiska länderna. Den norska modellen bygger på ett Sekretariat för kvinnoforskning vid det nationella forskningsrådet samt lokala kvinnoforskningscentra vid universiteten. I Norge har därtill många kvinnoforskare integrerats i universitetsinstitutioner och forskningsinstitut. En nationell förening för norska kvinnoforskare kommer att grundas. I Finland inrättades en nationell koordinatorsinsti- tution enligt norsk förebild, men med placering vid den statliga jämställdhetsdelegationen. Vidare ingår i den finländska modellen en nationell förening för kvinnoforskning samt lokala kvinnoforsknings- centra vid fyra universitet och informella nätverk vid övriga universitet och högskolor.

Den svenska modellen liar varit utpräglat decentralistisk och har organiserats ”underifrån”, av fora/centra vid högskolorna och universite- ten. Så gott som varje svenskt universitet har en kvinnoforskningsenhet. Verksamheten har samordnats genom informella samarbetsnätverk, framför allt det s.k. Flerforamötet. Sverige saknar nationell koordinering och har ingen nationell kvinnoforskningsförening. Den danska modellen påminde länge om den svenska, men sedan slutet av 1980-talet har också de danska kvinnoforskama satsat på nationell koordinering: en nationell förening har grundats och en koordinatorstjänst har inrättats.

De olika organisationsmodeller som tillämpas i de nordiska länderna är bundna till nationella omständigheter. En modell som fungerar väl i ett land, kan inte automatiskt överföras till ett annat land. Koordinatoms arbetsuppgifter kan formuleras på olika sätt och koordinatoms kvalifika- tioner, fackliga bakgrund och profilering kan variera. Tjänstebeskriv- ningen för den nationella koordinatorn förändras i takt med att kvinnoforskningens infrastruktur finner nya former och forskningsom- rådet utvecklas.

Den danska koordinatorn har en tidsbunden deltidsanställning. Hon bedriver samtidigt egen forskning på deltid. Koordinatom är placerad vid ett kvinnoforskningscentrum, vilket innebär en nära anknytning till en kvinnoforskarmiljö (det kan dock finnas olika uppfattningar om koordinatorn alltid skall placeras vid ett centrum i huvudstaden eller om rotation bör tillämpas). Deltidsanställningen är problematisk, eftersom arbetet i praktiken tenderar att ta mer tid i anspråk. Det är svårt att splittra sig mellan forskningsadministration och egen forskning.

I Norge fungerar koordinationen inom ramen för ett sekretariat som är knutet till det nationella forskningsrådet. Fördelen här är den

omedelbara kontakten till forskningsfinansiärer och -politiker. Å andra sidan kan problem uppstå ifall sekretariatet eller koordinationstjänsterna fjärmas från de lokala kvinnoforskningsmiljöema vid högskolorna.

I Finland är koordinatorn placerad vid jämställdhetsbyrån, vilket också haft både positiva och negativa konsekvenser. Kontakterna till jämställdhetsmyndigheter och —politiker har varit direkta, vilket har gagnat både kvinnoforskningen och jämställdhetsmyndighetema. Koordinatoms tjänstebeskrivning har dock inte explicit knutits till kvinnoforskning. Tjänsten kan därför också belastas med andra arbets- uppgifter. Koordineringsarbetet kan riskeras ifall de jämställdhetspolitis- ka konjunkturerna förändras. Den nära anknytningen till jämställdhets- förvaltningen kan ibland upplevas som problematisk bland universitets- forskare.

Trots de olika administrativa organisationsformema för koordine- ringsverksamheten i Danmark, Finland och Norge, finns ett flertal gemensamma drag i den praktiska utformningen av koordinatorsupp- gifterna. Kvinnoforskningens snabba expansion, forskningens tvär- och mångvetenskaplighet och inte minst det ökande internationella samarbe- tet ställer stora krav på nationell koordinering, informationsförmedling, dokumentation och forskningsförrnedling samt forskningspolitisk intressebevakning. Koordinatorsrollen karakteriseras kanske bäst av den engelskspråkiga benämningen ”facilitator”.

Genom en välorganiserad koordineringsverksamhet och informations- förmedling kan en mångsidig kvinnoforskningsexpertis komma till bruk. Den kunskap som kvinnoforskningen producerar efterfrågas idag allt mer från olika håll. Informationsbehov finns inte enbart inom forsk- ningen och undervisningen, utan i hög grad också utanför vetenskaps- samfundet, dvs. bland kvinnoforskningens användare (medborgarorgani- sationer, massmedia, företrädare för politiska organisationer och förvaltning). Koordinatom fungerar som en länk till medborgare och olika instanser som behöver och använder information gällande kvinnoforskningen och dess resultat. Studerande, forskare och lärare ställer sina egna specifika krav. Informations- och dokumentation- stjänster behövs på olika språk, och såväl på ett lokalt som ett nationellt plan. Elektronisk informationsförmedling och databaser som stöder kvinnoforskningen är härvid av central betydelse.

Det ökade nordiska, europeiska och vidare internationella samarbetet ökar trycket på att göra den nationella informationen mer tillgänglig än tidigare. Möjligheterna att delta i en stor del av det internationella samarbetet försvåras ifall det inte finns någon samordnande instans som kan fungera som länk mellan den inhemska och den internationella kvinnoforskningen.

Min slutsats är därför att också den svenska kvinnoforskningen behöver någon form av nationell samordning eller koordinering. Denna åsikt grundar jag framför allt på de erfarenheter jag hämtat av organise- ringen av kvinnoforskning i de olika nordiska länderna genom min tjänst som koordinator för nordisk kvinnoforskning åren 1991—94. Jag har upplevt avsaknaden av en anställd koordinator i Sverige som som problematisk. En institutionaliserad nationell koordineringsverksamhet i Sverige skulle enligt mitt förmenande vara viktig med tanke såväl på det nationella som det nordiska, europeiska och internationella samarbe- tet på kvinnoforskningens område. Däremot anser jag mig inte ha förutsättningar att ta ställning till var koordineringen administrativt kunde placeras.

Till koordinatoms viktigaste uppgifter kunde höra:

informationsförmedling och dokumentation (både inom forskar-

samfundet och till användarna av forskningen);

— forskningsförmedling,

samordning av forskningspolitisk intressebevakning; samordning av nordiskt och internationellt samarbete. Till koordinatorstjänsten kan gärna knytas en nationell förening eller ett nätverk för kvinnoforskning. Denna kan då fungera som en referens- grupp för koordinatorn och som hennes kontaktlänk till centra och föra vid högskolorna samt övriga lokala och nationella forskamätverk inom kvinnoforskningen. Föreningen behöver inte bli tungrodd och byråkra- tisk: t.ex. behöver man inte gå in för personmedlemmar, utan med- lemskåren kan bestå av centra, fora, nätverk osv.

Den nationella föreningen eller nätverket kunde utse eller nominera kandidater för koordinatorstjänsten. Detta skulle garantera förtroendet för koordinatorn på kvinnoforskarfältet. Det är viktigt att koordinatorn har såväl förtrogenhet med kvinnoforskning som erfarenhet av forsk- ningsadministration. Det kunde övervägas att göra koordinatorstjänsten tidsbunden (t.ex. med en period på 3—5 år, men med möjlighet till förlängning).

Föreningen eller nätverket kunde dessutom utse eller föreslå svenska representanter till nordiska och europeiska organ inom kvinnoforsk- ningen, såsom t.ex. Nordiska föreningen för kvinno- och könsforskning, Nordiska institutet för kvinno- och könsforskning samt europeiska och internationella kvinnoforskningsföreningar.

Satsningarna på koordinering och befrämjande av kvinnoforskningen samt på förmedling av forskningens resultat skall inte ta resurser av de existerande kvinnoforskningsenheterna vid högskolorna. Dessa behöver tvärtom förstärkas. Själva forskningen och undervisningen i ämnet skall självfallet fortsättningsvis bedrivas från högskolornas sida. Likaså

behövs också i fortsättningen resurser för koordinering och forskningsin- forrnation på det lokala planet. Den verksamhet som organiseras från den nationella koordinerande enhetens eller koordinatoms sida bör i första hand ses som ett komplement och ett stöd för kvinnoforskningen i högskolorna. Det är följaktligen av central betydelse att från början gå in för att befrämja en fungerande arbetsfördelning mellan de olika parterna.

8. Ansettelsesprosessen i Akademia — barrierer for kvinnelige sokere

Elisabeth L'orange F ärst

Utgangspunktet for undersokelsen som ble publisert i boken ”Kvinner i Akademia — inntrengere i en mannskultur?”l var sporsmålet om det förekommer indirekte og ikke-erkjente former for diskriminering av kvinner som soker fäste vitenskapelige stillinger ved universitetene og distriktshogskolene i Norge.2 I den norske likestillingsloven fra 1978 heter det at ”forskjellsbehandling av menn og kvinner ikke er tillatt”.3 Denne loven åpnet i tillegg for en bevisst kvinnevennlig ansettelsespoli- tikk ved hjelp av kjennskvoteringsregler. Slike regler ble innfort ved Universitetene i Oslo og Tromso i 1979. Undersokelsen skulle bidra til å kartlegge hvilken rolle kjonn spilte når det gjaldt sjansene for å oppnå ansettelse innenfor Akademia. Den skulle også klargjore hvordan kjonnskvoteringsreglene hadde virket.

Bakgrunnen for at det var inntredenen i det faste vitenskapelige stillingshierarkiet som skulle undersokes var at en utredning fra NAVFs sekretariat for kvinneforskning4 hadde pekt på at det nettopp her syntes å foreligge en ”flaskehals” for åkning av andelen kvinner i vitenskaps— systemet, såvel som for kvinnelige forskeres karriere. Mens kvinneande- len okte merkbart på student- og rekruttnivå, skjedde det samme ikke på amanuensis- og toppnivå.

Fokus i undersokelsen skulle ligge på sakkyndigkomiteenes bedammelser av kvinnelige sokere, og sporsmålet var hva kjonn betydde som tolkingsramme ved vurdering og rangering av kvinner sammenlik— net med menn. En bakgrunn for dette sporsmålet var det faktum at sakkyndigkommiteene i langt hayere grad besto av mannlige med- lemmer enn av kvinnelige. På undersakelsestidspunktet besto 87 % av .

' Först 1988

2 Undersokelsen ble initiert av NAVFs sekretariet for kvinneforskning. Problemstillingen ble utfonnet av Hanne Haavind. I tillegg til henne besto den veiledende referansegruppen av professorene Harriet Holter, William Lafferty, Bernt Fossestol og forsteamanuensis Kirsti Stram Bull.

3 Lov om likestilling, 1978 " Gomitzka 1981

disse kommiteene utelukkende av menn. I de resterende fantes ett kvinnelig medlem, bare meget sjelden fantes to.

Det spesielle ved bedommelser til faste vitenskapelige stillinger kan sies å vaere de strengt formelle prosedyrene de er underlagt. At det i tillegg dreier seg om faglige vurderinger og skjonn innebzerer imidlertid at uformelle forhold også kommer inn i prosessen. Undersokelsens resultater peker på at et mulig rom for forskjellsbehandling kan åpne seg nettopp her.

Den amerikanske vitenskapssosiologen Jonathan Cole er opptatt av at uformelle prosesser kan vaere grunnlaget for diskriminering i det amerikanske forskningssystemet.5 Han observerte at kvinnner syntes å bli utsatt for diskriminering fra det ayeblikk de tok doktorgraden. Dette tidspunkt markerer hovedterskelen for inntreden i det amerikanske Akademia, og her opplevde kvinnene med ett dårligere sjanser og langsommere opprykk. Betydningen av dette faktum ser han som viktig fordi nettopp de fäste stillingene er nodvendige forutsetninger for full deltakelse i det akademiske livs innerste sirkler.

Cole legger vekt på at vi, når det gjelder den uformelle forsker- kulturen, står overfor svaert subtile forhold som innebwrer store metodologiske utfordringer til kvantitativ utforskning. Han anbefaler et prosessperspektiv som er åpent for at ubetydelige forskjeller på ulike stadier har kumulative virkninger, slik at ”mange bekker små utgjer en stor å”.6

Selv valgte jeg å benytte en kombinasjon av kvantitativ og kvalitativ metode i analysen av datamaterialet jeg samlet inn. Dette besto av de saksdokumenter som utarbeides i förbindelse med ansettelser, inklusive de sakkyndiges innstillinger. På bakgrunn av dette skriftlige materialet utarbeidet jeg enkel deskriptiv statistikk og en kvalitativ språkanalyse.

Hva viser så min undersokelse? La oss furst se på noen av de kvantitative funn.7 När det gjelder utviklingen av kvinneandeler i det fäste stillingshierarkiet i perioden 1969—1984,” kunne vi registrere en

meget försiktig rakning på amanuensisnivå og stillstand på topp-

5 Cole 1979 " Cole 1987

' Den kvantitative delen besto i en registrering av alle ansettelser til fäste vitenskapelige stillinger ved alle universiteter og distriktshoyskoler i Norge i perioden 1980-84 (N=782) ved utfylling av (sparre)skjemaer på bakgrunn av ansettelsesdokumenter.

' Denne tidsoversikt ble mulig ved å sammenstille undersakelsens data med data fra en utredning fra NAVFs sekretariat for kvinneforskning (Gomitska

1981).

stillingsnivåg. I denne femtenårs perioden, da kvinner var i ferd med å vinne innpass i en rekke av samfunnslivets mannsbastioner, skjedde det altså svazrt lite i vitenskapens verden.

Når jeg her snakker om kvinneandeler, dreier det seg om hvor mange kvinner (relatert til menn) som ble ansatt i utlyste fäste vitenskapelige stillinger i denne tidsperioden. Men jeg undersekte også kvinneandelen blant sakerne til disse stillingene. Heller ikke her kunne man registrere noen nevneverdig vekst. Bildet var altså preget av lave kvinneandeler også blant sokeme. Dette til tross for at kvinneandelen blant rekruttene (stipendiater og vitenskapelige assistenter), dvs. sekerpotensialet av kvalifiserte kvinner hadde okt. Når disse ikke meldte seg som sokere, er det rimelig å sparre hvorfor. Imidlertid ligger dette utenfor prosjektets muligheter for å besvare. Det er likevel grunn til å reise sporsmålet om det fäste vitenskapelige stillingshierarkiet av ulike grunner i mindre grad frister kvinner enn menn. En kan også sporre om det skorter på mot, selvtillit eller oppmuntring når det gjelder å melde seg som saker til disse stillingene.10

En av undersokelsens hensikter var å se mermere på de kvinnene som faktisk meldte seg som sokere og deres sjanser for å oppnå ansettelse sammenliknet med deres mannlige kolleger. For å kunne si noe om dette, ble andelen som oppnådde å bli ansatt relatert til andelen som sokte slike stillinger blant henholdvis kvinner og menn, kartlagt. Det viste seg at andelen kvinner som ble ansatt gjennomgående var litt lavere enn andelen kvinner som meldte seg som sakere, mens det omvendte var tilfellet for mennene: Til alle stillingsnivåer og fagom- råder ble flere menn ansatt i forhold til andelen de utgjorde blant sokeme. Utfra dette kan man si at det syntes å vaere en liten, men gjennomgående sjanseulikhet mellom de to kjonn i mennenes favor.

Forsteinntrykket av liten forskjell i sjanser mellom kjonnene rakner imidlertid når man går dypere inn i datamaterialet. Da dukker det opp atskillig mer påfallende forskjeller. Det skjer når vi analyserer ansettelse som sluttresultatet av en prosess, et lap gjennom fire trinn; fra en melder seg som saker, til en blir funnet kvalifisert, blir innstilt og endelig ansatt. Det viser seg at sokemes trinnvise bevegelse gjennom

9 I undersokelsesperioden var de faste vitenskapelige stillingsnivåer amanuensis (medregnet forsteamanuensis), dosent og professor. Toppstillingsnivå omfatter her professorater og dosenturer. '0 Se Thagaard 1994 for presentasjon av relevante studier for denne problem- stillingen.

denne prosessen, når vi sorterer dem etter fagområde, åpenbarer klare kjonnsforskjeller (se figur 1).

Et påfallende monster er at forskjellen mellom de to kjonn er storst underveis i prosessen, og mer utjevnet ved slutten. Å bare se på sluttresultatet, selve ansettelsestrinnet, innebaerer dermed at viktige forskjeller underveis blir usynlige. Prosessperspektivet gir altså innsikt.

Figur ]. Ansettelsesprosessen i fire trinn ved universitetene 1980—84. Etter fagområde og kjonn. Prosent av sakeme

Humaniora K 16 K 35 M 17

K48

K (N = 153) 100 innstilte

M (N = 462) 100 kvalificerte

Sakere

Samfunnsvitenskap K 21 K 45 M 20

K (N = 87) 100 M (N = 397) 100

Realfag/tekn. K 18 K 48 M 24

K (N = 65) 100

M (N = 1040) 100

Medicin K 22 K 42 M 24

K (N=100)100 M (N= 500)100

Barrierer på hvert trappetrinn

Ved ansettelsestrinnet er det bare innen realfag/teknologi-området det er tale om klare kjannsforskjeller. Her har kvinnelige sokere klart dårligere sjanser til å oppnå ansettelse sammenliknet med mannlige. Hva skyldes det? Blir de i mindre grad funnet kvalifiserte? På annet trinn i pro- sessen; trinnet for å bli funnet kvalifisert, vises at det motsatte er tilfellet. Kvinnene i realfag/ teknologi blir i mye hoyere grad funnet kvalifisert enn deres mannlige konkurrenter (+8%). Men när de kommer til innstillingstrinnet, slippes de i mindre grad gjennom (-9%). Selvom disse kvinnene altså i hey grad tilkjennes kompetanse, slippes de ikke i samme grad gjennom det nåloyet innstillingstrinnet representerer. Her kan man si de stater på en ”barriere”." Også for kvinner som soker stillinger innenfor humaniora betyr innstillingstrinnet en barriere. Kvinner som soker stillinger innenfor det medisinske området avviker derimot fra monsteret, idet de meter en barriere allerede ved kompetansetrinnet. De blir i mye mindre grad funnet kvalifiserte enn deres mannlige konkurrenter. Også sortert etter stillingsnivå er det klare kjonnsforskjeller underveis

i prosessen (se figur 2).

” Begrepet barriere uttrykker her noe rent kvantitativt: prosentdifferenser mellom kvinnelige og mannlige sokere.

Figur 2. Ansettelsesprosessen i fire trinn ved universitetene 1980—84. Etter stillingsnivå og kjonn. Prosent av sakeme

Univeristetene Professor K 14 K 24 M 20 K 31 M 50 1 ansatta K (N = 29) 100 innstilte

M (N = 594) 100 kvalificerte Sekere

Dosent K 25 K 46 M 22

K (N = 28) 100 M (N = 360) 100

Amanuensis K 19 K 42 M 23

K (N = 348) 100

M(N = 1445) 100

Kvinner som soker professorater meter en barriere ved kompetan- setrinnet. Mater de den ikke der, skjer det ved innstillings-trinnet. Ved begge disse trinnene er kjannsforskjellen dramatisk: Sjansene for å lykkes er hele 25 % dårligere for kvinnelige enn for mannlige sokere. Eneste gruppen kvinner som har litt bedre sjanser enn mennene er de som soker dosenturer,12 og det skjer ved ansettelsestrinnet. Men også disse moter en barriere ved trinnet for kompetanse og innstilling. När de

'2 Dosenturer ble i 1985 omgjort til professorater.

likevel oppnår ansettelse, kan det bety at dersom de forst passerer nåleoynene, så innstilles de ofte på forste plass.

Kjonnsskjevheten blir altså hele veien utjevnet ved prosessens slutt. Förklaringen på dette gåtefulle ”hopp” fra innstillingstrinn til ansettelses- trinn er anvendelse av lg'annskvoteringsreglen. Denne regel ble tilsammen tätt i bruk ved ansettelse av 10 kvinner, alle i amanuensis- stilling: 8 ved Universitetet i Oslo, 2 ved Universitetet i Tromsrzr.'3 Og det viser seg at det faktisk er ansettelsen av disse kvinnene som har bidratt til den lille rakningen i kvinneandeler som tidligere nevnt skjedde på l980-tallet. Det betyr at kjonnskvotering tildels har virket etter hensikten.

Kjonnskvoteringsreglen: Tvetydige konsekvenser

Hypotetisk kan vi si at dersom kjonnskvoteringsreglen ikke hadde vaert innfart, hadde kjonnsforskjellen vaert langt skjevere når det gjelder sjanser for ansettelse. Det hadde saerlig vaert tilfellet for det medisinske fagområdet. Her har kjonnskvoteringsreglen bidratt til ansettelse av 5 kvinner i amanuensisstilling. Grunnen til at de kvinnelige sokeme til teknologi/ realfag er prosessens tapere kan sies å vaere at kjennskvote- ringsreglen overhodet ikke har vaert brukt innen disse fagområdene. Det er teknologiområdet som fremstår som aller vanskeligst for kvinner. Ingen av de kvinnelige sakeme ble her ansatt i den undersokte perioden, til tross for at 6 av 7 sokere ble funnet kompetent (og hadde doktor- grad). Kvinnelig kompetanse på hoyt nivå fantes altså, uten at den ble sysselsatt. Dette er negative signaler å gi når jenter oppfordres til å satse utradisjonelt på nettopp slike fag.

Det er imidlertid ikke uproblematisk å uttale seg hypotetisk om hva som hadde skjedd om kjonnskvoteringsreglene ikke hadde eksistert. For et av undersokelsens funn peker på mer tvetydige konsekvenser av kj onnskvoteringsreglenes eksistens. En sammenlikning av ansettelser for og etter at kjannskvoteringsreglen ble innfort ved Universitetet i Oslo viser faktisk at kvinneandelen sank i perioden etter at den ble innfort — og det til tross for at 6 kvinner ble kjemnskvotert inn! Dette er stikk i

” Kjannskvoteringsreglen ble ytterligere brukt i 5 tilfeller, uten at det fnrte til ansettelse: To ble flyttet frem til 2. plass og 3 trakk seg til fordel for andre stillinger etter å ha blitt kjennskvotert.

strid med hva man har trodd. Det viser at mennene ikke har blitt tapere i kjolvannet av kvinnefremmende tiltak. Snarere tvert i mot: Figur 3 viser at mennenes sjanser for å lykkes i ansettelsesprosessen ble bedre etter at kjonnskvoteringsreglen ble innfort.

Figur 3. Ansettelsesprosessen for mannlige sokere ved universitetet i Oslo far (1973—78) og etter (1979—84) kjonnskvoteringsreglen ble innfort. Etter fagområde. Prosent.

Humaniora Far 20 Far 55 Etter 22

For 69

For (N = 165) 100 innstilte Etter (N = 179) 100

Sakere

kvalificerte

Samfunnsvitenskap For 15 Far 40 Etter 18

For (N = 156) 100 Etter (N = 176) 100

Realfag For 13 For 38 Etter 17

For (N = 159) 100 Etter (N =296) 100

Medisin För 24 For 66 Etter 26

Far (N = 191) 100 Etter (N = 297) 100

Dette resultatet av innfering av kjennskvoteringsregler i universitets- verdenen peker på en mulig motreaksjon fra systemets side på det å få

seg pålagt et politisk virkemiddel i prosedyrer og regelverk som tradisjonelt har vaert oppfattet som en viktig side av universitetets uavhengighet av politiske og samfunnsmessige interesser, altså det såkalte elfenbenstårnet. Innforingen av kjonnskvoteringsregler kan altså ha fort til en motvilje blant de sakkyndige, slik at mer eller mindre bevisste motstrategier kan ha vokst frem. F.eks. kan kvinner i mindre grad enn tidligere ha blitt sluppet fram i teten, for å unngå at kjonns- kvoteringsreglen skulle kunne komme på tale å anvende.

En slik beskyttelse av elfenbenståmet kan imidlertid diskuteres. For spersmålet er om ikke den vitenskapelige frihet og uavhengighet er mye av en myte. Den norske filosofen Knut Erik Tranay tar opp dette sparsmålet i sin bok Vitenskapen — samfunnsmakt og livsform fra 1986. Her utfordrer han vitenskapssamfunnets rent meritokratiske idealer om faglig dyktighet som eneste fordelings- og belonningsprinsipp. Fag og politikk henger uloselig sammen, hevder han. Med faglig makt folger også politisk makt. Og det er hans poeng at så lenge de faglige makthavere ikke innser det, men ivrer etter å forsvare elfenbenståmets rene og verdifrie vitenskap, så er universitetets autonomi truet. For å bevare denne autonomien, den som sikrer muligheten for fri forskning, ser han politisering av kunnskapen som nodvendig. Som kulturformid— lende utdanningsinstitusjoner er universitetene selvsagt formidlere av politiske og andre verdier, sier han. Utfra dette blir det legitimt å innfore likestillingsfremmende kjonnskvoteringsregler i den akademiske heyborg.

Inteme og eksteme systembetingelser

Tilbake til sporsmålet om hva den observerte kjennsforskjellen (jfr. figur 1 og 2) betyr. Står vi overfor reelle kompetanseforskjeller eller er det snakk om forskjeller i vurdering? Er det slik at kvinnelige sokere generelt og de som soker professorater spesielt faktisk har dårligere faglige kvalifikasjoner enn deres mannlige konkurrenter? Eller er det slik at kvinnelige sokere i mindre grad enn mannlige innrommes slike kvalifikasjoner? Eller er det slik at en tredje mulighet föreligger; nemlig at vi står overfor systemeksterne betingelser?

Disse sporsmålene peker på et problem när det gjelder tolkningen av funnene. For å ta det furste forst, så tillater ikke datamaterialet noen systematiske konklusjoner angående sokemesfaktiske kvalifikasjoner. Objektive kriterier for kompetanse forelå bare usystematisk i datamateri- alet. Ofte kunne man bare forholde seg til de sakkyndiges vurderinger.

[ en del tilfeller ble likevel et misforhold mellom sokerens faktiske og innrommete kompetanse åpenbar. Dette utdypes i den kvalitative analysen i undersokelsen (se under). For det andre er faktiske eller Objektive kvalifikasjoner som begrep vanskelig å bruke fordi skjann hele veien kommer inn i bildet ved faglige vurderinger. Men dersom kvinnelige sokere i mindre grad enn mannlige tilkjennes den kompetan- se de faktisk har, så mener jeg man må kunne hevde at det skjer en forskjellsbehandling på bakgrunn av kjonn.

Fra flere forskningshold rapporteres det om slik forbigåelse i universitetsverdenen. Jeg nevnte innledningsvis Jonathan Cole's vitenskapssoiologiske studier. Han snakker om ”a triple penalty” — tredobbelte hindringer — for kvinners vei inn i forskersamfunnet.” Dette brgrepet omfatter diskriminering. Et sporsmål utover de allerede diskuterte er om dette kan skje fordi Akademia representerer en tradisjonell mannskultur, der kvinner för det meste har V&rt ”fremmede fugler”? Vitenskaps-samfunnet har også blitt analysert som et patriar— kalsk system som manifesterer seg ved mannlig kontroll av eliteposisjo- ner ved hjelp av bestemte utelukkelsesmekanismer15 . Den vitenskapelige kunnskap er også omtalt som maskulin ved sin neglisjering av kvinneli- ge erfaringer.16 Cole peker også på at kvinner som melder seg som sokere til Akademia representerer en spesiell type ”survivors” eller overlevende i systemet. Som sterkere selektert gruppe, det faktum at det er mye sterkere frafall blant kvinner enn menn, både i studietiden og i rekruttfasen, peker på muligheten for at kvinnelige sokere, som gruppe betraktet, er vel så faglig dyktige som deres faglige motstykke. Når fremmede fugler ikke slippes inn, kan det vel så mye vaere fordi de er fremmede, som fordi de er mindre verdige.

Muligheten for forskjellsbehandling fra bedommelseskommiteens side kan stottes av såkalt attribusjonsforskning, som viser at de to kjonn tilskrives ulik verdi. Ved hjelp av eksperimenter har man funnet at faglige artikler vurderes som kvalitativt dårligere, mindre originale og interessante når den som vurderer tror forfatteren er en kvinne, enn når det forutsettes at vedkommende er mann.'7

Min analyse av ansettelsesprosessen i Akademia tyder på at uformelle prosesser som truer objektiviteten og noytraliteten i de formelle prosedyrene synes å gjore seg gjeldende ved faglige vurderinger.

'4 Cole 1981

'5 Bowling & Martin 1985 '6 Se f.eks. Fox-Keller 1985, Sandra Harding 1986 '7 Se f.eks. Goldberg 1968

Tolkning, skjonn og fagpolitiske interesser ser ut til å spille en viss rolle.18 Det skjer f.eks. når betenkninger ”skreddersys” for bestemte sokere allerede i utgangspunktet. Når vi vet at universitetsstillinger i stor grad representerer knappe göder i et utpreget konkurransesystem, er det ikke så merkelig at interessekamper utspiller seg ved valg av beste soker. I slike konflikter er det vel heller ikke så overraskende at kvinner usynliggjares i kampen mellom lovende menn.

Ved siden av de systeminteme betingelsene, så som sakkyndig- komiteene — Akademias dorvoktere — representerer, avslorer analysen også systemeksterne betingelser, så som samfunnet utenfor Akademia, med dets ekonomi og politikk. Også disse instansene viser seg å representere viktige betingelser for kvinners sjanser for å lykkes med å oppnå fast stilling i Akademia.

Det systemeksterne forhold som min undersakelse avdekket var en gjennomgående kjonnsskjevhet nettopp når det gjaldt konkurransen om stillingene. Det viste seg at kvinnelige sokere i perioden jeg undersokte systematisk havnet i de lengste koene. Det meldte seg gjennomsnittlig 6.3 sokere til stillinger med kvinnelige sokere, mot 3.7 sekere til stillinger med bare mannlige sokere (se figur 4). Tendensen gjentok seg på alle fagområder og stillingsnivaer.

" Se også Weidemann 1991

Figur 4. Gjennomsnittlig antall sakere pr. fast stilling ved universitetene 1969—1979 og 1980—1984. Etter type stilling og fagområde.

Universitetene 1969-79 Stillinger med Stillinger uten kvinnelige sakere kvinnlige sokere Humaniora 5,5 3,0 Samfundsvit. 5,6 2,2 Realfag/tekn. 6,6 4,2 Medisin 3,4 2,6 Alle 5,1 3,0 1980-84

Humaniora 7,0 3,6 Samfunnsvit. 6,2 3,6 Realfag/tekn. 6,4 3,8 Medisin 5,5 3,3 Alle 6,3 3,7

Det vi her observerer dreier seg ikke bare om at kvinner ut fra kjonnsroller, sosialisering og preferanser velger smalere utdanningsfelter enn menn. Det handler også om forskningspolitikk. Mens tilbudet av stillinger akte innen typiske mannsfag — tekonologi og visse realfag — (der andelen kvinnelige sakere var synkende), skrumpet stillings-tilbudet innen typiske kvinnefag — humaniora — (der andelen kvinnelige sokere var okende). Utfra dette kan en karakterisere 80-tallets forsknings- politikk som en (utilsiktet) maskulinisering av Vitenskapen. Forsknings- politikken viste seg her å komme på kollisjonskurs med en annen systemekstem politikk, nemlig den som skulle fremme likestilling mellom kjonnene.

När vi skal forklare hvorfor sjansene for å lykkes i ansettelsesproses- sen blir forskjellig for de to kjonn, bar altså både systeminteme og systemeksterne forhold tas i betraktning. Likestillingspolitikk og forskningspolitikk synes å peke i hver sin retning. Kanskje blir kjonnskvoteringsregler bare en slags kompensasjon for en lite kvinne- vennlig forskningspolitikk? Den akte konkurranse om stillingene for

kvinner kan avleses som en kjonnsskjevhet som slår inn i ansettelses- prosessen. Det viser seg at den gjor seg gjeldende som dårligere sjanser både ved ansettelses- og innstillingstrinnet. Den kan dermed vaere medvirkende bidragsyter til den barriere kvinnelige sakere meter ved innstillingstrinnet, der bare jo bare tre eller fire kan komme i be- traktning. Konkurranseelementet kan imidlertid ikke forklare kjonns- skjevheten ved kompetansetrinnet. Alle sokere kan jo prinsippielt sett bli funnet kvalifiserte. Svaret på kjonnsskjevheten her må snarere finnes i de systeminteme forholdene, så som i de sakkyndiges vurdringer.

Naerlesning av innstillinger

Som tidligere nevnt omfatter undersokelsen et kvalitativt innsyn i saksdokumentene. Alle ansettelser til fäste vitenskapelige stillinger ved Universitetet i Oslo i perioden 1977—1984 ble gjennomgått i en kvalitativ analyse. Naerlesningen konsentrerte seg om stillinger med både mannlige og kvinnelige sokere. Dette kvalitative innsyn skulle gi svar på sporsmålet om det fantes noe grunnlag for mistanke om forskjellsbe- handling på bakgrunn av kjonn. Indikasjoner på dette ville foreligge ved manglende samsvar mellom faktisk kompetanse (i den grad den var redegjort for) og de sakkyndiges omtale og vektlegging av den. Det samme kunne gjelde manglende overensstemmelse mellom premisser og konklusjoner i innstillingen.

Var det noe som indikerte forskjellsbehandling på bakgrunn av kjonn, og hvordan kom det eventuelt til syne i de sakkyndiges innstil- linger? Det er viktig å presisere at disse innstillingene som skriftlige nedtegnelser representerer en spesiell type tekst, konstruert som en argumentasjon til begrunnelse for de sakkyndiges vurdering og rangering av sokeme innbyrdes. Ifolge prosedyrene skal innstillingene folge visse forrnaliserte regler for bedammelse av faglig kvalitet. Det skal legges storst vekt på sokerens vitenskapelige produksjon både när det gjelder omfang og kvalitet. Relevans i forhold til betenkningsteksten er også viktig, dessuten legges en viss vekt på pedagogisk og admi- nistrativ erfaring. I undersokelsen ble det bestemt at diskriminering kunne sies å forekomme dersom sokeren ble undervurdert, nedvurdert, bortdefinert og forbigått, enten dette skjedde bevisst eller ikke.

Et av de monstrene som kom til syne ved naarlesningen av innstil- lingstekstene var de vi betegnet som paternalisme. Dette begrepet henspeiler på far-sann forholdet og autoritetsrelasjoner på personnivå. I en artikkel snakker de norske sosialantroplogene Tian Serhaug &

Jorun Solheim'9 om overlevelsen av familisme, en styreform som bygger på familieforhold, også i det moderne samfunn. De hevder at universite- tet i en viss forstand kan sies å were dominert av ”farsfigurer” og ”hovdinger”. Og, sier de: ”Å bli sett av far” og dermed legitimert som arving til hovdingsetet, ser ut til å vaere en av de aller viktigste former for knapphet”.20 Dette gjer det vel så rimelig å beskrive universitetskul- turen med familiemetaforer og -modeller som å bruke bedriftsmodeller. Fordelen ved familiemodellen er at den lar kjonnsrelasjoner tre klart fram." När far-sann forholdet blir viktig for å forstå relasjonene mellom seniorer og juniorer i forskernettverket, kan det samtidig peke på problemer for kvinner i vitenskapskulturen. Sporsmålet er om en datter har samme symbolverdi som en sann.

Naerlesningen viste at kvinner i konkurranse med sine mange ”brodre” lett ble usynlige og ”uinteressante”. De syntes ikke i samme grad å bli tatt alvorlig og satset på som unge og lovende forskertalenter. Ei heller syntes de å bli regnet som selvfolgelige opprykkskandidater i systemet. Et illustrerende eksempel22 på monstre som belyser dette er f.eks. at alder syntes å få forskjellig betydning alt etter om sekeren var mann eller kvinne. Kvinnelige sokere ble stadig utsatt för å ha ”feil alder”. Enten var de for unge, eller så var de for gamle. En kvinnelig saker som var ung og saerlig dyktig opplevde f.eks. at en eldre mannlig konkurrent ”sto for tur” til stillingen (et ikke-legitimt kriterium i universitetsverdenen) og derfor ble rangert foran henne. En eldre og spesielt dyktig kvinne opplevde at en yngre mann ble hevdet å vaere spesielt lovende og ”umistelig” for miljoet — og ble rangert foran henne.

Et annet påfallende monster som også i en viss forstand er knyttet til tradisjonelle kjonnsroller, var at kvinnelige sokere stort sett ikke ble tilkjent bredde i sin vitenskapelige produksjon, et regelfestet krav ved ansettelser i toppstilling. Derimot ble de gjerne tilskrevet sneverhet. Det påfallende var at når kvinner endelig ble innrommet bredde, ble de likevel rangert bak en mann, fordi de nå ble sagt ”å spre seg for mye” — eller mannen ble sagt å ha andre kvaliteter som ”dybde” eller ”indre sammenheng”, noe som nå ble viktigere enn bredde.

'9 Sorhaug & Solheim 1987

op.cit. s. 8

2' Se Reskin 1978, der forskerkulturen analyseres i lys av familiare kjonnsrolle- manstre.

Eksemplene som blir presentert i boka er alle hentet fra ansettelser til toppstillinger. Det var nettopp ved ansettelse i disse stillingene store kjonnsfor- skjeller kom fram i den kvantitative analysen (jfr. figur 2).

Språket blir altså svaert tuyelig når det gjelder å argumentere til fordel for en foretrukket suker, hvilket altså ikke nudvendigvis betyr den beste i objektiv forstand. Nettopp denne siden ved språket synes å ramme kvinnene. F.eks. syntes visse rosende eller ”meritterende” ord og vendinger sjeldnere å bli brukt om kvinner enn menn. Det var furst og fremst mennene som ble innrummet originalitet, pionervirksomhet eller endog innslag av genialitet. Kvinnene derimot ble tilskrevet flid, grundighet og nuyaktighet. Mens menn ofte ble omtalt som unge og lovende, ble kvinnene omtalt som tålmodige og utholdende. Kvinner ble i det hele tatt helst omtalt med passiv og forbeholden språkbruk: Det ”syntes som om” kvinner var eller hadde gjort noe positivt, mens menn ble omtalt uten forbehold; de var og hadde gjort noe positivt, uten nuling. En annen observasjon var at enten kvinner ble rost eller rist, syntes det å skje med moderasjon. Kvinners produksjon ble heller ikke omtalt så inngående som menns produksjon — i det hele tatt ble kvinners produksjon i mindre grad tatt stilling til og diskutert innholdsmessig. Og det gjaldt saerlig om forskningsfeltet var kjunnsrelevant.

Naerlesningen av de sakkyndi ges vurderin ger og rangeringer bekreftet mistanken om forskjellsbehandling på bakgrunn av kjunn. At kvinnelige sukere ikke er ”fedrenes sunner” og sjeldent professorenes protegéer fremstår som et av forskerkulturens bidrag til dette. Når kvinner ikke når opp i konkurransen med sine mannlige kolleger, vil jeg hevde at slike forhold kan vaere like sannsynlige forklaringer som at de mangler doktorgrad23 eller ikke har stor nok vitenskapelig produksjon. Problemet er nettopp at slike Objektive kvalifikasjoner ikke nudvendigvis er tilstrekkelige til å nå opp i konkurransen. Når det kommer til den avgjurende runden mellom konkurrentene, synes altså kvinnene å vaere utsatt for å bli definert ut av spillet. Det er som om deres kjunn diskvalifiserer dem til deltakelse på en arena som ”egentlig” er forbeholdt mannlige spillere. Den såkalte flaskehalsen, som min undersukelse bekrefter, dvs. när veksten i kvinneandeler avtar ved overgangen til de fäste vitenskapelige stillingene, er det nok ikke irrellevant at disse stillingene representerer terskelen til ”det egentlige” Akademia, et tradisjonelt mannshegemoni. Ved denne terskel blir kvinner avvikere som representanter for et systemfremmed kjunn. Dette kjunn synes å bli fortolket i tråd med eldgamle kulturelle, og ubevisste forestillinger, det Pierre Bourdieu" omtaler som doxa: Det som tas for

Kravet om at man skal ha doktorgrad (eller tilsvarende) for å oppnå fast vitenskapelig stilling ble innfurt i 1993 24 Bourdieu 1977

gitt i en kultur, det ingen stiller spursmålstegn ved — inntil noen, så som kvinneforskningen, begynner å forstyrre denne orden f.eks. ved å kikke de sakkyndige i kortene.

Litteratur:

Bourdieu, Pierre: Outline of a theory of practice. Cambridge University Press, Cambridge 1977 Bowling, Jill & Bryan Martin: Science: a masculine disorder? 1 Science and Public Policy. Vol. 12, nr. 6.1985 Cole, Jonathan: Women in Science. [American Scientists. Vol. 69. Nr

4. 1981 Cole, Jonathan: Fair science: Women in the scientific community. The Free Press. New York 1979 Cole, Jonathan: Upublisert manus presentert på seminar ved NAVF:s utredningsinstitutt, Oslo 1987

Först, Elisabeth: Kvinner i Akademia — inntrengere i en mannskultur? NAVFs sekretariat for kvinneforskning. Oslo 1988

Goldberg, Philip: Are women prejudiced against women? Transaction. Nr. 5.1968 Gomitzka, Nina: Kvinner i forskningssystemet ved inngangen til 1980- årene. En utredning for NAVFs likestillingsutvalg. Oslo 1981 Haavind, Hanne: Likestilling og ansettelsesprosedyrer ved universitet og distriktshuyskoler. NAVFs sekretariat for kvinneforskning. Oslo 1984 Harding, Sandra: The Science Question in Feminism. Cornell University Press, London 1986 Keller, Evelyn Fox: Reflections on Gender and Science. Yale University

Press. London 1985 Reskin, Barbara F.: Sex Differentiation and the Social Organization of Science. I Gaston, Jerry (ed.): The Sociology of Science: Problems, Approaches and Research. London 1978. Surhaug Tian & Jorun Solheim: Hvis du ikke har vaert her fur, har du ikke noe her å gjure. Samtiden. Nr. 3. Oslo 1987 Thagaard, Tove: Hard work and much patience. Career prospects for women scientists. Nordic Journal of Women's Studies (NORA). No.1 Oslo 1994 ' Tranuy, Knut Erik: Vitenskapen — samfunnsmakt og livsform. Universi- tetsforlaget 1986 Weidemann, Jana: Vitenskapelige bedummelser — arena for kamp om vitenskapssyn. I Veiet og funnet for lett — og for tung: Kjunn og

vitenskapelige bedummelser. NAVFs sekretariat for kvinneforskning, Norges allmennvitenskapelige forskningsråd og Senter for kvinneforsk- ning, Universitetet i Oslo, 1991

I 4 '

III.—!(»?-

DOD— '1111101: ! ""U 0013 111111 ”UU DEU maan

& . I

l,] !

Kommentarer till Elisabeth Försts artikel ”Ansettelsesprosessen i Akademia — Barrierer for kvinnelige sukere”

Ulla Riis och Leif Lindberg

Vi har under det senaste året genomfört en undersökning liknande Elisabeth Fijrsts, men som avser svenska förhållanden. Våra resultat stämmer delvis med Försts, delvis inte. De stämmer i den meningen att vi kan finna exempel på många av hennes resultat, men vi finner däremot inte det mönster som hon har sett. Mot denna bakgrund skall vi göra några kommentarer. '

Färsts uppsats är välskriven och tankeväckande. Det mesta i hennes budskap har ännu aktualitet. Hon har emellertid endast gjort en sammanfattning av den undersökning som hon publicerade 1988 och som bygger på data från 1969—1984. Någon uppdatering har inte gjorts (och kan rimligen inte begäras). Inte heller kommenterar hon den debatt som följt sedan 1988. Detta är beklagligt eftersom vi, i ett material som omspänner perioden 1982—1994, har kunnat notera ett slags genombrott i de svenska tjänsteförslagsnämndemas sätt att arbeta sedan åren omkring 1990.

Sakkunniga och tj änsteförslagsnämndemas övriga ledamöter kan och bör — enligt den första jämställdhetslagen från 1980 — ta upp frågan om jämställdhet när det finns relativt jämnstarka kandidater av båda könen i en konkurrens. Det dröjer ända till 1985 innan vi finner ett ärende i vårt material där så sker; därefter inträffar det ytterligare några gånger under 1980-talets sista år. Från och med 1991 års material blir det vanligt (och vid en av våra fyra undersökta fakulteter regel) att jäm- ställdhetsaspekter tas upp, antingen av sakkunniga eller, något oftare, av tjänsteförslagsnämnden i övrigt. Det sagda gäller både när jämställd- hetsaspekter aktualiseras på allmän grund eller då de kommer in i ärendebehandlingen som grund för oenighet (t.ex. votering eller reservationer i nämnden eller som grund för överklagande).

' Riis, U & Lindberg, L (1995) Värdering av kvinnors respektive mäns meriter vid tjänstetillsättning inom universitet och högskolor (arbetsnamn).

Elisabeth Färsts resultat har påverkat debatten om diskriminering och jämställdhet vid tjänstetillsättning i den svenska högskolan. Hon har haft inflytande på det visserligen lilla antalet undersökningar i ämnet som gjorts i Sverige under senare år. Särskilt hennes resultat avseende sakkunnigas språkanvändning har ofta refererats i debatten.

Naturligtvis har många andra faktorer haft inflytande på tjänsteför- slagsnämnders och sakkunnigas arbets- och skrivsätt. Jämställdhetshand- läggare, arbetsgrupper och enskilda personer har bedrivit ett envist och inte alltid tacksamt arbete. Den handledning för tjänsteförslagsnämnder som utarbetades 19892 har varit ett viktigt och nödvändigt dokument. Tjänstetillsättning är en del av högskolans uppgifter som är traditions- tyngd och som relativt få personer deltar i. De som deltar är medvetna om att de härigenom utövar makt. Förändringsarbete kommer därmed att ta lång tid, antingen detta beror på att det nya (lagen från 1980 och senare medbestämmandeavtal) är svårt att förstå eller svårt att acceptera.

Elisabeth Försts rapport är ett mycket intressant tidsdokument. Den har spelat en roll för den svenska debatten och har därigenom varit värdefull. Det är däremot inte bra om F iirsts resultatbild stannar kvar på den svenska debattens ”näthinna” sedan den påverkat just denna debatt och därigenom blivit något obsolet. Vilket måste ha varit avsikten med Elisabeth Fiirsts studie.

Om uppläggning och metod

Elisabeth Först studerade material från perioden 1969—1984 och från 1977—1984; hennes material hade hämtats från norska universitet och distriktshögskolor och bestod av protokoll från sakkunnigkommitte'er och av sakkunnnigutlåtanden. Fiirst gjorde en kvantitativ totalundersök- ning för den förstnämnda perioden och en specialstudie av den andra perioden. Totalt ingick ca 3.000 tillsättningsärenden och ca 13.000 sökande i Försts material.3

Vår undersökning är en förstudie och en metodutprövning på ett betydligt mindre material. Vi har undersökt samtliga tjänstetillsättningar vid fyra olika fakulteter vid lika många svenska universitet/högskolor.

2 Jämställdhet och tjänstetillsättningar — Handledning för tjänsteförslagsnämn- der. Stockholms universitet.

3 Det är antagligen så att ca 370 ärenden och strax under 2.000 sökande vid 0510 universitet är dubbelräknade och ingår såväl i Färsts kvantitativa delstudie som i hennes kvalitativa delstudie.

Sex år har valts ut från perioden 1982— 1994. Materialet utgörs av 311 tillsättningsärenden, av vilka det finns sökande av båda könen till 147 stycken. Vi har koncentrerat oss på de sistnämnda ärendena. (Det har varit intressant att konstatera att bland dessa ärenden har vi i förväg känt till praktiskt taget samtliga de som präglats av en hög konfliktnivå.) Vi har inte haft som avsikt att göra en replikation av Försts studie, men däremot har vi påverkats av hennes allmänna uppläggning och vi har använt en del av hennes resultat som metodisk utgångspunkt för en kvalitativ delstudie.

Resultat och iakttagelser som sammanfaller

Flera av våra resultat sammanfaller med dem som Elisabeth Först kunnat visa. Av såväl det norska som det svenska materialet framgår att kvinnor ”hamnar i de längsta köerna”. I det ursprungliga svenska materialet om 31 1 ärenden fanns det i genomsnitt drygt fem sökande per tjänst. För tjänster som har sökandegrupper som består enbart av män eller enbart av kvinnor (de senare tjänsterna utgör en försumbar andel) är antalet sökande i genomsnitt drygt tre personer. När kvinnor och män konkurrerar om tjänster finns det i genomsnitt nära åtta sökande per tjänst, en ”kölängd” som överträffar den Först fann.

Elisabeth Först tror att kvinnor i Akademia är en starkare selekterad grupp än män och att de därmed som grupp kan antas vara ”vel så faglig dyktig” som gruppen sökande män. Vi fann att nära hälften av kvinnorna, som utgjorde 22 procent av de sökande, blev placerade i tätgrupp. Av männen, som utgjorde 88 procent av de sökande, blev också ungefär varannan tätgruppsplacerad. Av alla ärenden med sökande av båda könen var det vanligast att det fanns en eller två kvinnor och ett betydligt större antal män. Inte desto mindre skedde det att minst en kvinna blev placerad i tätgrupp i 65 procent av ärendena. Redan här får selektionstanken stöd; de kvinnor som väljer att söka hamnar i tätgrupp ungefär lika ofta som männen, med Försts terminologi ”de blev innstilte”. (Vi skall strax se att de hävdade sig relativt väl även i nästa led.)

Elisabeth Först konstaterar att ”objektiva kriterier” för att bedöma kompetens endast förekommer osystematiskt i hennes material. Samma iakttagelse kan göras från det svenska materialet; de sakkunniga redogör endast sällan för de kriterier som de avser att tillämpa vid värderingen av de sökandes meriter.

Först tar upp möjligheten att införandet av könskvoteringsregler har mötts med motvilja och föranlett motreaktioner från de väletablerade inom Akademia. Varken hon eller vi har kunnat iaktta om så är fallet; det hade krävt andra metoder, t.ex. intervjuer med personer som har erfarenhet av arbete i tjänsteförslagsnämnd. Vi har däremot diskuterat möjligheten att sådana reaktioner har förekommit eller kan bli aktuella.

Olika resultat från det norska materialet resp. det svenska materialet

Elisabeth Först sammanfattar sina kvantitativa resultat för perioden 1969—1984 så att hon kunde registrera ”en meget försiktig öking på amanuensisnivå og stillstand på toppstillingsnivå”. Vi fann däremot att alltfler kvinnor erhöll tjänster som professor, lektor eller forskarassistent successivt med tiden. Av ett nettotillskott av professorer om drygt 54 procent från 1981 till 1995 förordnades kvinnor på drygt elva procent. Den ökning som detta är uttryck för var större mot periodens slut än i dess början. Det är att märka att vår undersökningsperiod börjar strax innan Försts slutar. Det behöver alltså inte röra sig om motstridiga resultat utan om att vi i vårt svenska material har kunnat utläsa en ökning av andelen kvinnor som kan ha kommit igång på allvar efter t.ex. 1984, det sista året i Försts undersökning. Det kan också föreligga skillnader mellan den norska och den svenska situationen som inte enbart sammanhänger med tid utan t.ex. med skillnader i det kulturella eller politiska klimatet.

Elisabeth Först lade märke till att under den period hon studerade var ökningen av antalet tjänster störst inom det tekniska fakultetsområdet, sålunda det område där kvinnornas andel i grundutbildning och forskarutbildning är lägst. Detta förhållande medförde att kvinnornas andel bland de nytillsatta tjänsteinnehavama hölls tillbaka. I det svenska materialet är det tydligt att motsvarande relativa expansion av teknisk fakultet inte sker. Om man ser till expansionen mått som antal pro- fessurer 1981—1995 finner man att samhällsvetenskaplig fakultet expanderar allra mest; antalet professorer mer än fördubblas under 14- årsperioden (en ökning om 107 procent) mot en total ökning av antalet

professorer med omkring 55 procent" Dessa skillnader mellan Norge och Sverige förklarar också delvis att vi har kunnat iaktta en ökning av kvinnor på topptjänster där Först inte kunde göra det.

I sin kvalitativa delstudie, analys av sakkunnigutlåtanden, tycker sig Först finna att kvinnor ibland omtalas annorlunda än män och att de språkliga beskrivningar som görs ser olika ut om de syftar på kvinnliga eller på manliga sökande. Kvinnor kan t.ex sägas ”spre sig for mye” medan män anses ha god översikt över sitt breda område. Ålder tycks också kunna få olika betydelse beroende på om den sökande är kvinna eller man. Först nämner i sin rapp01t fyra bedömningsgrunder som uppträder på detta sätt; bredd, djup, originalitet och ålder.

Vi har utgått från dessa fyra bedömningsgrunder för att konstruera en enkel analysmetod. Vi har lagt till en bedömningsgrund som vi kallat för ”allmänna värderande omdömen”, t.ex. ”god produktion”, ”mycket skicklig forskare”, ”uppskattad pedagog”, ”stort antal internationella kontakter”, etc. För var och en av de fem bedömningsgrundema har vi sedan i de svenska sakkunnigutlåtandena registrerat förekomsten av värdeomdömen och noterat om de uppträder i positiv eller negativ form. Vi såg nyss ett exempel på att ”bredd” kan tillskrivas ett positivt värde och ett negativt värde. ”Djup” och ”originalitet” är egenskaper i de sökandens produktion eller person som också kan rosas av de sakkun- niga, eller som de sakkunniga kan efterlysa.

Vi har, som sagt, inte funnit det mönster som Elisabeth Först såg. Närvaro eller frånvaro av djup och av originalitet skriver de sakkunniga mycket litet om. Det är likaså mycket ovanligt att de resonerar i termer av ålder och därefter sätter en ung man före en äldre kvinna med hänvisning till att han är ”lovande”. (I den mån det förekommer i vårt material, och det gör det några gånger, sker det till förmån för kvinnliga sökande.) I och med att dessa typer av värdeomdömen förekommer sällan har det inte heller varit möjligt att iaktta några systematiska skillnader som gäller bedömning av kvinnor respektive män. Bredd kommenteras något oftare, men inte heller här kan vi säga att vi kan se systematik eller mönster i vårt material som helhet.

Vad sakkunniga däremot gör språkligt i sina utlåtanden är genomgå- ende att ge ett stort antal allmänna och positiva värdeomdömen. Flest allmänna positiva omdömen ger de inte oväntat den sökande som de själva föreslår på första plats, något färre antal positiva omdömen ges

" Uppgifterna gäller teologisk fakultet och de fem stora fakulteterna humanis- tisk, matematisk-naturvetenskaplig, medicinsk, samhällsvetenskaplig och teknisk fakultet.

till den andrahandsplacerade och ännu färre får en eventuell tredje- handsplacerad sökande. ”Tvåan” kan eventuellt också få ett eller två negativa omdömen; ”trean” kan få två eller tre negativa omdömen. De positiva omdömena till toppkandidatema kan som regel räknas i några tiotal. Antalet omdömen som avges varierar naturligtvis mellan sakkunniga men de flesta sakkunniga uppvisar en hög inre konsistens i sina individuella utlåtanden.

Värdeomdömen i allmänna termer kombinerade med frånvaro av redovisade kriterier innebär ett problem som inte bör negligeras när det gäller tillsättning av tjänster inom universitet och högskolor. Det är viktigt att skapa och vidmakthålla ett sakkunniginstitut som uppfattas som trovärdigt och som kan åtnjuta förtroende — i både kvinnors och mäns ögon.

" 1 infunnit

9. Förslag till åtgärder

Främjande av kvinno- och jämställdhetsforskningen i Sverige

Enligt regeringens direktiv skulle KVINS särskilt undersöka hur uppgifterna att utreda, skapa opinion och dela ut bidrag för att främja kvinno- och jämställdhetsforskning bäst kan utformas. Utredningens uppgift har varit att pröva om redan befintliga myndigheter kan ges detta uppdrag, eller om en särskild instans på nationell nivå bör inrättas.

Efter samråd i enlighet med direktiven är vår bedömning att de befintliga strukturerna inom högskoleområdet bör ges förstärkta uppgifter, att den kvinno- och könsvetenskapliga ämneskompetensen på universitet och högskolor skall byggas ut samt att en ny instans på nationell nivå bör inrättas.

I Sverige har kvinnoforskningsmiljöema byggts upp som lokalt förankrade initiativ, men under huvudsakligen nationell finansiering. Denna tradition har givit upphov till skepsis vad gäller nationell samordning. Till skillnad från exempelvis Finland, Norge och Danmark har vi aldrig haft någon nationell förening för kvinnoforskare, och inte heller någon koordinator. I Sverige har vi endast det s.k. flerforamötet, där representanter för centra/fora vid universitet och högskolor samlas för interna överläggningar någon gång per år.

Erfarenheterna från arbetet med att öka kvinnorepresentationen inom politik och statliga organ har visat att det är viktigt att utgå från en acceptans av lokala skillnader. Trots den gemensamma målsättningen — att stärka kvinnliga forskares möjligheter och kvinnoforskningens existens — skiljer sig förutsättningama; högskolornas olika storlek, historiska traditioner, vilka ämnen som ligger främst vid resp. lärosäte, samt, inte minst, respektive universitetslednings hållning till jämställdhet och kvinnoforskning. Det gäller därför att finna en form som utifrån ett ”ovanifrån” perspektiv förstärker den ”underifrån” struktur som är centra/föras styrka. En övergripande instans som inte beskär möjligheten till, utan tvärtom uppmuntrar lokalt förankrade initiativ, och som tar tillvara den speciella kvinnoforskningstradition som förvaltas på olika orter.

I Europa har man satsat stort på dokumentation och arkiv. Störst samling har Marguerite Durandbiblioteket i Paris som numera är en del

av Bibliothéque nationale. I Holland finns IIAW (Intemationaal Informatiecentrum en Archief voor de Vrouwenbeweging) som har inte mindre än 30 heltidstjänster. I Sverige finns Kvinnohistoriska sam- lingarna, en avdelning vid Göteborgs universitetsbibliotek, som dokumenterar svensk kvinnoforskning. Den förvaltar också ett omfattan- de arkiv- och handskriftsmaterial. Av de fyra heltidstjänstema finan- sieras en nationell servicetjänst via utbildningsdepartementet. Man ger ut kvartalskatalogen ”Ny litteratur från Kvinnohistoriska samlingama”. Databasen KVINNSAM är alltmer eftersökt (30.852 sökningar 1993/94) av såväl forskare som allmänhet och skolungdom. Vid samråd med föreståndaren Inger Eriksson framkom att Kvinnohistoriska samlingarna för att kunna leva upp till sitt uppdrag med att ge nationell service, förutom personaltillskott, behöver följande förstärkningar: att hela kortregistret läggs in i databasen KVINNSAM, att denna databas görs tillgänglig på Internet, att tidskrifts- och handskriftsmaterialet scannas in för att bli tillgänglig via data, och förhindra ytterligare förslitning. Kvinnohistoriska Samlingamas begränsning är att man endast har resurser för att förteckna material som inkommit till Centralbiblioteket inom Universitetsbiblioteket i Göteborg. Man har endast punktvis kunnat inregistrera det kvinnohistoriskt relevanta material som finns vid de medicinska, ekonomiska och pedagogiska biblioteken i Göteborg, än mindre har man rikstäckning.

Vid samråd, såväl med Kvinnohistoriska samlingarna som med svenska nyckelinstanser som centra/fora för kvinnoforskning har det framgått att behovet de facto är mycket stort av samordning, av information och av öppnare kanaler mellan forskarvärlden och politiker, allmänhet, organisationer, dvs. det omgivande samhället. Från in- ternationellt håll framhålls problemet med att på det kvinnovetenskapli- ga området ha en akademisk kontakt med Sverige. I en alltför hög grad hänvisas utländska institutioner och forskare till att förlita sig på sina slumpartade personliga kontakter. Detta har även påpekats av forsk- ningssekreterare Ann-Marie Berggren vid FRN, ansvarig för den största potten öronmärkta medel för genusforskningen (10,5 miljoner 1995), som ett av många skäl till inrättandet av ett mer officiellt organ i Sverige. Över hela Europa befinner sig kvinno- och könsforskningen i en stark utveckling. I EU har ”Women's studies” blivit ett av sex områden i det nya SIGMA-projektet. Men för att kunna ta del av detta krävs att man är en institution, vilket i Sverige inte är fallet utom i Göteborg, där centrum omvandlats till Institutionen för kvinnovetenskap.

Vid samråd med centra/fora blev det tydligt att skepsisen till ett nationellt organ mest bottnade i en oro för att medel från centra/fora skulle omfördelas till ett dylikt. Om man bortsåg från denna hotbild blev

det möjligt att utifrån de mångåriga erfarenheter man hade, framhålla att följande, reella, behov faktiskt föreligger:

Denise Malmberg, Uppsala, menade att ”det saknas en länk mellan all den bra forskning som bedrivs och politikerna”. Gun Hedlund, Örebro, instämde i ovanstående och framhöll att ”de feministiska byråkraterna (kvinnliga handläggare i den statliga byråkratin, nedan även kallade femokrater) behöver en kontakt med forskningen, till exempel en koordinator”. Lena Olsson, Karlstad, menade att ”en koordinators- tjänst kan vara en början på en bra utveckling för att föra ut kvinno- forskning.” Diskussionen i Lund hade enligt Karen Davies kretsat kring faran för att ett forskningsinstitut skulle ta resurser från den forskning som finns idag. Men ”om det finns så att säga nya pengar så är förslaget intressant”. Anita Nyberg, Linköping, menade att ett institut skulle kunna bli” en samlingsplats för forskare, politiker, femokrater, länsex- perter, resurscentra m.fl.”.

Representanterna för centra/fora refererade till sitt senaste flerforamö- te där man hade talat om behovet av en koordinator. Man hade då utgått från FRN:s genuskommittés förslag till inrättandet av en nämnd för genusforskning (1995-01-13), tillkommet parallellt i tiden med KVINS direktiv. Förslaget, som också inreflekterar våra direktiv lyder i sin helhet:

1. En nämnd, nämnden för genusforskning, bestående av genus- forskare samt några allmänrepresentanter tillskapas.

2. Ordföranden och ledamöter i nämnden utses av regeringen. De ledamöter som är forskare utses efter förslag av forskarsamhället.

3. Nämnden skall vara ett självständigt organ inom forsknings- rådsorganisasionen vad beträffar budget, verksamhet och policy men ingå i den administrativa samordning som redan finns inom rådsorgani- sationen.

4. Till nämnden skall knytas ett sekretariat med resurser för samordning, initiativ och information. Inom nämndens ansvarsområde skall ligga att — följa den internationella utvecklingen inom forskningen och

representera genusforskningen centralt på detta område

— uppmärksamt följa utvecklingen i Sverige och ta initiativ till

uppbyggnad av genusperspektiv inom områden där detta perspektiv är svagt representerat

— inom sig eller i ev. underkommittéer den utser bedöma ansök-

ningar om forskningsbidrag till genusforskning

— ta initiativ när det gäller rapporter, konferenser, information etc. Utöver dessa uppgifter finns det uppgifter där ett centralt organ kan bidra till fruktbara resultat, men där man kan diskutera hur de skall

organiseras och knytas an. Den kommande utredningens uppdrag bör innefatta överväganden om hur

en satsning på hur bredare information om genusforskning bör

organiseras hur resurser för samordning och information för centra/fora för kvinnovetenskaplig forskning skall utformas

Vår bedömning är att initiativet är intressant. Det har dock sina begränsningar. Framförallt svarar dess inomvetenskapliga karaktär inte mot det uppdrag som våra direktiv ger. Inte heller svarar det helt och fullt mot de reella behoven såsom de har framställts vid våra samråd. Vi har också haft helt andra möjligheter att med nordiska och andra utländska kvinnoforskningsinstanser ingående diskutera vilka resultat som uppnås vid olika organisatoriska lösningar. Kvinnoforskning idag bedrivs på många olika håll och efterfrågan av dess resultat är tydligast uttalad utanför de akademiska strukturerna. I ovanstående nämndförslag tänker man sig en inordning i rådsstrukturen, och man varnar ut- tryckligen för ”ett nytt JÄMFO, ett institut med nära anknytning till regeringen, /som/ skulle löpa risken att bli mer av ett utredningsorgan.”

KVINS menar att en ny instans måste ha ett dubbelt uppdrag. Vi är därför ense med FRN:s genuskommitté i dess påpekande att man med ett ben bör befinna sig i den etablerade forskningsstrukturen. Den instans i Norden som har drivit den strategin längst är Sekretariatet för kvinnoforskning vid NF (Norges forskningsråd). Man tycker där i en utvärdering att detta förhållningssätt har varit till fördel för kvinnoforsk- ningens utbredning i Norge: ”Att en institution som Sekretariatet för kvinnoforskning etablerades, en institution med 'oppositionella'uppgifter inne i en tung forskningspolitisk institution med stor legitimitet, är en god illustration till vilken typ av arbetssätt som har fört till att kvinno- forskningen i Norge har fått bättre villkor än i de andra nordiska länderna.” Till saken hör att Kvinnosekretariatet vid NF har haft den finansiella möjligheten att i många år satsa stort och medvetet på samordning genom att under en lång rad av år finansiera stora äm- neskonferenser med inbjuden utländsk expertis- som byggt upp nätverk av kvinnoforskare över hela landet. KVINS menar att kvinno- forskningen i Sverige nu har kommit så långt och företräds av så många kompetenta forskare, att de respektive forskningsråden måste ta sitt ansvar. Det pådrivande arbetet med att få dem att ta sitt ansvar kan med fördel bedrivas inom rådsstrukturema, men med stöd av ett separat, pådrivande organ.

Det bör påpekas att Sekretariatet för kvinnoforskning i Norge, som haft en särställning i nordisk kvinnoforskning, har en erfarenhet som ingen annan motsvarande instans i Norden att bygga på i detta fall.

Sekretariatet har också haft en kraftfull finansiell uppbackning från den norska statsmakten och mycket goda kontakter med politiska instanser. Kvinnosekretariatet har en tradition som går tillbaka till 1977, då det inrättades under Rådet för samhällsvetenskaplig forskning. 1980 fick det sin första forskningsledartjänst, och sedan maj 1994 har man haft 5 fasta tjänster. Man sorterar under NF (Norges forskningsråd, tidigare NAVF, Norges allmänvetenskapliga forskningsråd), med uppdraget att initiera och främja kvinno- och genusforskningen. Sekretariatet utger också en mycket kvalificerad skriftserie, initierar konferenser och samordnar forskningen, men är helt inriktad på forskarsamhällets behov.

Utifrån sin mycket framgångsrika verksamhet ansöker man nu (”Den lange veien: Historien om Sekretariatet for kvinneforskning”) om en utvidgning av såväl uppdrag som organisation. Man anser att detär ”en utmaning att behålla och utveckla sitt nationella ansvar som intiativtaga- re och 'vakthund' i forskningspolitiska frågor med relevans för jämställdhet och kvinnoforskning. Sekretariatet bör samtidigt utnyttja chanserna till att påverka norsk forskningspolitik 'innefra'.” Man framhåller sin radikala politik ”på systemets premisser”. Till skillnad från den svenska kvinnoforskningen, som i mycket fasthållit sitt anarkistiska arbetssätt har man i Norge valt att arbeta med såväl kortsiktiga som långsiktiga allianser med olika grupper, och kommit med förslag på ett ”nästan parlamentariskt sätt”. Skillnaden mot Sverige är att vi inte har ett överordnat organ för forskningsråden, som i Norge. Förklaringen till att Kvinnosekretariatet har varit så framgångsrikt, är tvivelsutan att man har placerats centralt och nära toppen i NF.

KVINS noterar att det är av intresse att också detta utvidgningsför- slag, där man på ett annat sätt än tidigare riktar sig mot brukare, kommer samtidigt med våra direktiv. Uppenbart är att behovet är likartat över hela Norden. Kvinnosekretariatet skriver: ”Vi får förfrågningar från alla typer av brukare. Vi registrerade att vi dagligen mottog ca 50 telefonsamtal utifrån. Dessa förfrågningar handlar ofta om att någon söker efter en forskare med en speciell kompetens, en som kan intervjuas i tidningar, Radio, TV om ett speciellt tema, eller en som kan hålla föredrag eller göra inlägg i en sakdiskussion eller i ett politiskt sammanhang. När vi ska ge detta slags information, kan vi använda oss av olika kompetenskataloger som Sekretariatet eller andra har utarbetat, men lika viktigt är medarbetarnas personliga kunskaper och översikt, ackumulerad genom åren.”

Kvinnosekretariatet avser nu att tillskapa en inforrnationsfunktion parallellt med sin redan etablerade inomvetenskapliga struktur. För denna söker man finansiering för 7 tjänster; en ledare, ämnesspecialister, bibliotekarier och kontorspersonal. Man föreslår att forskningsrådet i en

första fas inrättar och helfinansierar eller medfinansierar tillsammans med dem som har intresse av ett sådant organ, som universitet och bibliotek.

Det är uppenbart att Norge i denna ansökan stöder sig på erfaren- heterna från den danska informationscentralen, KVINFO (Kvinnor, information, forskning), som har varit en stor framgång i Danmark för spridning av kvinnoforskningens resultat. KVINFOs uppdrag är att vara ett nationellt informations- och dokumentationscenter för kvinno- och könsforskning på en tvärvetenskaplig basis, samt att förmedla kvinno- forskningens resultat till en bred allmänhet. KVINFO, som 1979 blev en självständig enhet inom det Kongelige bibliotek, och 1982 flyttade till egna lokaler i centrala Köpenhamn, är från 1987 en självständig instans under kulturrninisteriet. Från samma år har man haft rådgivande uppgifter för bl.a. OECD, Europarådet, EU och FN. I botten har man 4,5 tjänster som finansieras av kulturdepartementet, men i realiteten har man 11 tjänster, finansierade på olika vis utifrån. Man har en boksam- ling på 9 000 böcker, 340 tidskrifter, magasin och nyhetsblad, 3.800 rapporter och otryckt material (uppsatser etc). Från och med 1995 finns KVINFOs databas tillgänglig på såväl forsknings- som folkbibliotek. En rikstäckande kompetenskatalog ”Kvinder på linjen” finns också på data. KVINFO har också en stödförening, ”Kvindeligt Selskab” som arrangerar offentliga möten kring kvinnoforskningens politiska tillämp- ning.

Ur en svensk synpunkt är nackdelen med den danska situationen följ ande. Statsmaktema har via kulturdepartementet valt att satsa alla resurser på utåtriktad verksamhet, medan man parallellt och med utbildningsdepartementets goda minne har dragit ner på stödet till kvinno- och könsforskning liksom på kvinnovetenskapliga kurser på universitet och högskolor. Följaktligen har de danska kvinnoforskama nu endast en halv nationell koordinatorstjänst, samt tre kvinnoforsk- ningscentra vid Köpenhamn, Aarhus och Odense. Denna otillfredsstäl- lande situation är man i skrivande stund i färd med att åtgärda genom att ansöka om att danska forskningsrådet antar ett rikstäckande, tvärvetenskapligt program med rubriken ”Kön i förändring”. Nackdelen med ett dylikt forskarinriktat program är att det endast indirekt åtgärdar den stora efterfrågan på grundkursnivån.

Finland står också inför en anmärkningsvärd expansion. med tanke på att man kom igång på allvar först under 1980-talet. Centra finns i Åbo, Tammerfors och Helsingfors, där det s.k. Kristinainstitutet som har en professur knuten till sig, finns. Tack vare sin samlade nationella organisering av kvinnoforskare (Sällskapet för kvinnoforskning i Finland) administrerad av den nationella koordinatorn som har sin tjänst

förlagd vid Delegationen för jämställdhetsfrågor i Helsingfors, där också Finlands motsvarighet till JÄMO finns placerad -— har man fått tre professurer på fem år vardera i kvinnoforskning som inrättas 1996. Under perioden 1997—98 kommer ytterligare fyra professurer i kvinno- forskning att inrättas.

Trots eller tack vare denna förstärkning inåt i universitetsstruktu- ren förbereder man sig nu för en avsevärd expansion och formulerar följande ”utvecklingsmål” i en framställan (Kvinnoforskning 2000 — Nationell utvecklingsplan för kvinnoforskningen i Finland) :

Vid varje finskt universitet bör undervisningstjänster med inriktning på kvinnoforskning inrättas och erforderliga kringre- surser säkras. Vid varje högskola som ger grund- eller forskarutbildning i kvinnoforskning bör en kvinnoforskningsenhet grundas. En internationell professur i kvinnoforskning, en ”Minna Canth- professur” bör inrättas 1996. Förutom en kraftfull pedagogisk utveckling där man poängterar efterfrågan på kvinnovetenskapligt relevanta läromedel till de grund- kurser som finns vid samtliga universitet i Finland, efterlyser man kvinnoforskningslitteratursamlingar med kvalificerade bibliotekarie- tjänster med inriktning på kvinnoforskning vid alla universitet. ”Omfat— tande forskningsprogram bör igångsättas och förbättrad forsknings— finansiering bör genomföras.”

Ovanstående nordiska organisering har, sina odiskutabla framgångar till trots (se även kap ”Organisering av kvinnoforskning i Norden med utblick mot Europa”), den bristen att man valt att prioritera antingen den inomvetenskapliga utvecklingen (Norge) och utbildningen ( Finland) eller så har man valt att tillgodose det stora behovet utifrån samhälle och politiker (Danmark). Men den nordiska erfarenheten den positiva såväl som den negativa har varit KVINS till stor hjälp i vårt arbete. Mot bakgrund av ovanstående är det svårt att undvika att göra be- dömningen att det inte bara är hög tid jämför de samtidiga ex- pansionsplanema i övriga Norden —— utan framförallt att ett optimalt läge föreligger. Vi kan dra lärdom utifrån de erfarenheter av organisering man har haft sedan början av 70-talet i våra grannländer. Den samlade nordiska bedömningen är att kvinno- och könsvetenskaplig forskning är nödvändig för såväl utvecklandet av en vetenskaplig förnyelse som för en sant demokratisk utveckling. (Se även kap ”Varför ska kvinnoforsk- ning främjas?) Vi föreslår sålunda, i nära anslutning till nämndförslaget från kommittén för genusforskning vid FRN (se ovan), men också efter grundliga samråd enligt direktiven med internationella instanser på området:

* att en instans inrättas med uppgift att nationellt koordinera, utreda, skapa opinion, informera om och dela ut bidrag till kvinno- och jämställdhetsforskning * att denna instans kallas KVINNS och har till uppgift att skapa opinion, utreda och informera om kvinno- och jämställdhetsforsk- ning. * att man samtidigt med KVINNS tillskapar en parallell, men inom- vetenskaplig koordineringsfunktion som förutom att dela ut bidrag motsvarande nuvarande FRNs kvinnomedel får ett utökat uppdrag att också bevaka och koordinera jämställdhetsinsatserna vad gäller både forskningsinriktning och medeltilldelning till underrepresenterat kön vid övriga forskningsråd * att denna inomvetenskapliga funktion får namnet Kvinnoforsk- ningsrådet (KFR) och i detta avseende jämställs med övriga forskningsråd. Ovanstående innebär att vi föreslår att genusforsk- ningskommitténs funktion överförs från FRN till denna instans där den ges högre prioritet. Ett sekretariat byggs upp där nuvarande forskningssekreteraren vid FRN:s genusforskningskommitté ingår. De övriga tjänsterna skall besättas av genusteoretiskt kompetenta handläggare från samtliga forskningsråd (se nedan) * att KFR knyter till sig en utredare från varje forskningsråd som har till uppgift att handlägga ansökningar inom kvinno- och jämställd- hetsforskning samt att bevaka tilldelningen av medel till under- representerat kön vid respektive forskningsråd. Denna konstruktion bör kunna tillgodose de från medicinskt håll framförda koordine- ringsbehoven. KVINS ställer sig i övrigt positiv till bedömningen att forskningsområdet Kvinnors hälsa tillskjuts medel för att utveckla forskningsområdet. * att förhållandet mellan KVINNS och KFR regleras på följande vis: KVINNS forskningsledare bär i samråd med KFR:s forsknings- sekreterare det övergripande ansvaret för verksamheten. Med denna konstitution ges KFR en stärkt ställning inom rådsstrukturen. * att samordning mellan KVINNS och ett förstärkt Kvinnohistoriska Samlingarna upprättas. * att Kvinnohistoriska Samlingarna ges ett uttalat nationellt uppdrag att vara dokumentationscentral för hela den svenska kvinnoforskningen. Den bör då få utökade resurser i form av ett års projektmedel för att lägga in resten av det befintliga kortbeståndet (1958—1984) på KVINNSAM samt ytterligare projektmedel för att även lägga in motsvarande uppgifter från landets övriga bibliotek. För att kunna upprätthålla det utvidgade uppdraget krävs en permanent fördubbling av bibliotekarieresursema.

* att erforderliga resurser tillställs Kvinnohistoriska samlingarna i syfte att lägga in KVINNSAM på Internet samt att medel för en avancerad scanner tillskjuts för att det omfattande handskriftsmaterialet också ska bli tillgängligt på Internet. * att KVINNS har en utredande, opinionsbildande och evaluerande funktion och får till uppdrag att effektivt sprida kvinnoforskningens resultat så att den kan ta sin rättmätiga plats i samhällsdebatten, och ligga till grund för politiska beslut som utgår från både kvinnors och mäns verkligheter. * att KVINNS i ett uppbyggnadsskede på fem år får ett kansli med minst fem tjänster exklusive kontorspersonal; en forskningsledare, en EU-koordinator, två informationstjänster varav en är nationell forskningskoordinator samt en forskningsansvarig med uppdrag att hålla kontakten med folkbildningen. För den utredande och pro- pagerande funktionen kan man tänka sig ett varierande antal på externa medel finansierade projektanställda. Tidsbegränsade tjänster med forskningsplikt är eventuellt att förorda för KVINNS. * att KF Rs genusforskningskommitté bör bestå av inte nödvändigtvis inomakademiskt etablerade representanter för kvinno- och köns— forskningen. KVINNS bör ha en rådgivande status i denna kommitté eftersom det skall ligga i dess uppdrag att följa med i den in- ternationella utvecklingen inom forskningen och representera genusforskningen centralt på detta område * att det i KVINNS uppdrag ingår att i likhet med Sekreteriatet för kvinnoforskning i Norge arrangera breda ämneskonferenser på område efter område i syfte att stimulera och utveckla den veten- skapliga diskussionen och stödja uppbyggandet av nätverk mellan olika generationer av kvinnoforskare. * att det i KVINNS uppdrag ingår att initiera och organisera upp- byggnaden av den tvärvetenskapliga utmaning generellt som kvinnoforskningen är en ansats till. Det innebär att ställa de humanistiska frågorna till exempelvis naturvetenskapen, eller de samhällsvetenskapliga till tekniken. Här kan kvinnoforskningen ta tillvara sina vitala möjligheter att inta en plats i täten för den framtida förnyelsen av det vetenskapliga samtalet, och i förläng- ningen, av hela högskoleutbildningen. * att det i KVINNS uppdrag ingår att i likhet med KVINFO i Danmark initiera FoU-projekt där externa grupper och finansiärer ingår. Det Nationella Resurscentrum som etablerats inom NUTEK torde vara en viktig samarbetspartner. I varje län byggs nu regionala resurscentra upp och denna, länsvis organiserade, rikstäckande organisatoriska lösning, ger unika möjligheter att uppmärksamma och

beakta de skiftande villkor och möjligheter som kvinnor runt om i landet har. För att täcka in gråzonen mellan forskning och tillämp- ning bör KVINNS även ges möjlighet att vända sig direkt till allmänheten, t.ex. genom samarbete med folkbildningens olika organisationer * att det i KVINNS uppdrag ingår att även se till den begynnande mansforskningens teoretiska utvecklingsbehov. * att det i KVINNS uppdrag ingår att bevaka invandrarforskningens genusaspekter. * att det i KV INNS uppdrag ingår att upprätta och uppdatera ett personregister över verksamma kvinno- och jämställdhetsforskare * att det i KVINN S uppdrag ingår att finna former och finansiering för ett svenskt kvinnohistoriskt bibliografiskt lexikon, i likhet med KVINFO i Danmark.

Stöd till underrepresenterat kön

Förutom ovanstående åtgärder som KVINNS föreslår för att främja kvinno- och jämställdhetsforskningen i Sverige, innehåller direktiven följande mening: ”Därutöver skall utredaren ge förslag angående stöd till forskare av underrepresenterat kön”. I Jämställdhetspropositionen 1994/95:164 aviseras en rad åtgärder för att förbättra jämställdheten inom högskolan. Av intresse för KVINS uppdrag är framförallt beslutet att tillskapa 30 professurer, 90 forskarassistenttjänster samt 120 doktorandtjänster för underrepresenterat kön. Arbetet med fördelningen av dessa i förhållande till det stora antalet professorskompetenta kandidater som inkommit från fakulteterna pågår nu vid forsknings- råden. Förutom detta nytillskott skall ett antal genusprofessurer tillsättas efter förslag från FRN som fått in ett förhållandevis stort antal kandida- ter. Detta arbete pågår som bäst när detta betänkande läggs. Det ingår inte heller i vårt uppdrag att ta ställning till den processen. KVINS anser att dessa åtgärder liksom de nya instruktionerna för forskningsråden är en viktig markering från statsmaktens sida. Den trevande jämställdhets- diskussionen samt de punktvisa satsningarna vid några högskolor är också ett positivt tecken, men vår bedömning är att det krävs en helt annan typ av kraftfull satsning över hela området för att komma tillrätta med de strukturella problem vi visat på i kapitlen ”Kris i utbildnings- frågan?” samt ”Pengama eller forskningen?” Vi föreslår därför: * att den kvinnovetenskapliga ämneskompetensen stärks på institutio- nerna, genom att varje institution åläggs att inom fem år ha minst en

docentkompetent tjänsteinnehavare, minst en forskarassistenttjänst samt doktorandtjänster och erforderliga kringresurser. Att på det viset en mängd kompetenta kvinnoforskare knyts till institutionerna är också viktigt i ett EU—perspektiv, då kravet för att kunna deltaga i forskningsnätverket SOCRATES och därigenom få tillgång till EUs forskningsmedel är att den sökande har en stark institutionsanknyt— ning.

* att den kvinnovetenskapligt meriterade tjänsteinnehavaren, vare sig det är den docentkompetenta som föreslås ovan och/eller en professor, skall ha ett särskilt uppdrag att handleda de doktorander som har en kvinnovetenskaplig inriktning. Idag riskerar dessa att sållas bort med motiveringen att en könsteoretisk kompetens inte finns på institutionen. * att en fortbildning i grundläggande genusteori blir obligatorisk för samtliga lärare verksamma vid universitet och högskolor. * att denna fortbildning anförtros Centra/F ora för kvinnoforskning som idag finns vid 9 lärosäten över hela landet. Där finns överblicken över den kvinnovetenskapliga ämneskompetensen vid respektive universitet eller högskola. Denna kompetens bör tas i anspråk vid framtagandet av ett kursutbud som bekostas av universitetets eller högskolans ordinarie fortbildningsbudget. På detta sätt ges Centra/ Fora en rejäl chans att expandera som kvinnovetenskaplig dis- kussionsmiljö samtidigt som broar slås mellan institutionerna och vad som idag, med symboliska ”öronmärkta” medel utifrån riskerar att bli submiljöer utan verklig förankring i universitetens inre verksamhet. * att de s.k. öronmärkta pengarna till centra/fora tas in i den ordinarie högskolebudgeten så att centra/fora-enhetema ges samma status som institutioner, med en tydligare inriktning på forskning. En fortsatt utbyggnad av centra/fora bör förslagsvis inriktas på tidsbegränsade tjänster vilket underlättar ett ämnesmässigt tillgodogörande och en integrering av forskningsfältet i den ordinarie institutionsstrukturen. Genom att varje institution ålagts (se ovan) att ha minst en docent- kompetent kvinnoforskare bör Centra/fora kunna avlastas uppdraget att ge kvinnovetenskapliga grundkurser * att båda könen skall vara representerade i alla sakkunnigkommittéer. Detta blev lag i Norge den 12 maj 1995. * att professor blir en kompetenstitel genom ett enklare sakkunnig- förfarande där man för de kvinnliga sökandens del använder sig av den kompetensreserv som professorer emeritae utgör. * att alla som har kommit på andra och tredje plats vid sökandet av en professur, kvinnor såväl som män, ska ha rätt till titeln professor som ett uttryck för erkänd kompetensnivå. På detta sätt kan vi få en mer

realistisk bedömning av den kvinnliga liksom den manliga kompeten- sen på olika ämnesområden.

* att ett ”professor 2” system enligt norsk modell med 20 % tjänstgö- ring införs, så att ämnesområden där den könsvetenskapliga kompetensen ännu är under uppbyggnad kan hämta hjälp utifrån, nationellt och internationellt. Idag förvägras många studenter med kvinnovetenskaplig inriktning tillträde till forskarutbildningen medmotiveringen att institutionen saknar erforderlig vetenskaplig kompetens. Med krav på docentkompetens och ett genomförande av ett ”professor 2” system kan det akuta problemet åtgärdas och en miljö skapas som kan svara mot en befintlig efterfrågan. * att den nuvarande tjänstestrukturen inom universitet och högskolor ses över med hänsyn tagen till den forskning om arbetsliv och könshierarkier som redan föreligger. * att rekryteringsmålen, som aviseras i Jämställdhetspropositionen 1994/951164 kopplas direkt till universitetens och högskolornas anslagsbeviljning, oavsett dessas historiska tyngd eller storlek. Rekryteringsmålen kan då bli det incitament som äntligen får till stånd en strukturell förändring av inställningen till forskare av underrepresenterat kön. * att Högskoleverket ges förstärkta direktiv att bevaka och utvärdera de rekryteringsmål som fastställts i Jämställdhetspropositionen. * att Högskolelagen och Högskoleförordningen samordnas på ett sådant sätt att det blir möjligt att ändra innehåll på tjänster så att fakultetsledningen ges möjlighet att kalla den kompetens som det finns behov av, vilket är synnerligen angeläget inom ett så pass nytt men växande område som könsteoretisk forskning. * att Högskoleverket ges i uppdrag att göra en utvärdering av vilka konsekvenser decentraliseringen av högskolesystemet och det utökade prefektväldet haft för kvinnor respektive män på institutio- nema. * att Högskoleverket ges i uppdrag att göra en rikstäckande undersök— ning av hur handledningen på C-, D— och doktorandnivå fungerar i praktiken / hur ofta, hur länge, av vem och under vilka former/ för kvinnliga och manliga studerande. I en fungerande handledning bör förutom huvudhandledaren också ingå specialkompetens som vid behov hyrs in, samt ett slutsamtal om de framtida forsknings- eller tjänstemöjlighetema * att mot bakgrund av det pågående arbetet inom FRN med att fördela det i jämställdhetspropositionen föreslagna nytillskottet av forskar- tjänster och de förslag till genusprofessurer knutna till centra/fora som framförts från några håll, en översyn av centra/föras organisato-

riska uppbyggnad görs tillsammans med en utvärdering av de gångna årens verksamhet, som stöd för den framtida utvecklingen. Detta kan med fördel ske parallellt med att instanserna KVINS och KFR (se ovan) tillkommer. * att alla forskningsråden, SFR, MFR, NFR, TFR och SJFR, i likhet med HSFR inrättar vardera sex forskarassistenttjänster med inriktning på könsteoretisk forskning. Tjänsterna ska vara kopplade till den ordinarie högskolestrukturen så att man efter tjänstgöring vid forskningsråden återgår till lektorat vid den egna ämnesdisciplinen. * att alla forskningsråden, HSFR, SFR, MFR, NFR, TFR och SJFR, finansierar vardera en handläggartjänst vid det föreslagna Kvinno- forskningsrådet. Handläggarna ska koordinera och informera om den könsteoretiska forskning som bedrivs runt om i landet inom respektive ämnesområde, samt utveckla den könsteoretiska kompe— tensen vid anslagsgivning genom att en del av tjänstgöringen förläggs till det egna forskningsrådet i anslutning till ansökningamas behandling. * att ansökningsbestämmelsema avseende alla offentliga medel ändras så att varje ansökan ska innehålla en obligatorisk redovisning av projektets genusrelevans, och om sådan inte föreligger ska detta motiveras. * att ansökningsbestämmelsema avseende alla offentliga forsknings- medel ändras så att alla forskarkategorier (doktorander, disputerade, forskarassistenter och professorer) kan lämna självständiga forsk- ningsansökningar, ev. kompletterat med en kvotering i anslags- givningen mellan dessa grupper. * att postdokstipendier, som t.ex. NFR föreslår, bör kunna förläggas till annan ort i Sverige vid behov men ändå värderas lika högt som vistelse i utlandet * att föräldraledighet betraktas som en tilläggsmerit för såväl kvinnor som män vid sökande av tjänster. * att i likhet med Kvinnovåldskommissionens förslag (SOU 1995:60), den nuvarande högskolelagens1 kap. 9 5 ”I högskolornas verksam- het skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas.” skall ändras till: I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas och främjas. Därtill föreslår KVINS att Högskolelagen 1 kap. 9 5 ”Den grundläggande högskoleutbild- ningen skall, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna förmå- ga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla studenternas förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.”

skall ändras till: ”Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem, förmåga att förhål la sig könskritiskt i kunskapsinhämtandet samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla studenter— nas förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.”

Stiftelserna

Stiftelsen för strategisk forskning har i sina verksamhetsdirektiv inskrivet ”befordrande av forskarutbildning och forskarrekrytering” och vi rekommenderar att de därför överför medel till forskningsråden eller att de utlyser medel för kvinnovetenskapliga områden. Program med tvärvetenskaplig inriktning rekommenderas framförallt i den norska utvecklingen men även svenska representanter framför i detta betänkande behov av möten mellan exempelvis tekniker och humanister. Från ämnesrepresentanter framförs en oro för att naturveten- skap och teknik inte attraherar de mest lämpade och att detta inverkar menligt på utbildningens och forskningens standard. Om inte dessa personer genomgår en metamorfos vid inträdet i näringslivet måste det innebära att samma begränsningar vidlåter dem även där. En förändring av sammansättningen av de studerande framstår därför som ytterst viktigt ur ett strategiskt, långsiktigt perspektiv. Vi föreslår därför * att de nya forskningsstiftelsema rekommenderas att tillsätta vardera ett brett program för könsteoretisk forskning, med stöd och rådgivning från det föreslagna KVINNS.

Finansiering

KFR finansieras genom att forskningssekreterartjänsten plus assistent överförs från FRN. Sekretariatet i övrigt består av genushandläggare från de sex forskningsråden och finansieras av dessa. Det tillkommer kanslikostnader och kontorspersonal, kringresurser.

FRN:s inforrnationspengar (1 milj 943.000 1995) överförs till KVINNS. KVINNS grundfinansiering utgörs av en permanentning av det särskilda anslaget under C 47, ”Åtgärder för jämställdhet inom universitet och högskolor”, som tillkom i förra forskningspropositionen med 8 miljoner per år. 1 enligt med resonemanget ovan (se kap 2) anser

vi att utvecklingsprojekten för jämställdhet inom området nu bör samlas i en mer övergripande och teoretiskt genomreflekterad satsning (KVINNS).

Under förutsättning att den föreslagna lagändringen gällande be- skattning av stiftelser träder i kraft, 10 miljoner per år tillförs de sex (sju med KFR) forskningsråden för att bygga upp en genusteoretisk kompetens inom respektive områden

Vi förutsätter att det nuvarande anslaget till kvinno- och jämställd- hetsforskning via FRN får en behovstäckande förstärkning.

'...'-

, ..U __...— I '—| i? Hu”

Inledning

Som vi redan framhållit i vår inledande sammanfattning av betänkandet, så har KVINS vinnlagt sig om att skapa förutsättningama för en diskurs där kvinnor och män vågar tala klarspråk. Den övergripande ramen var det faktum att vi har valt att utgå ifrån ett demokratiperspektiv där vi också ser till ”brukaraspektema”. Dvs. vi väljer inte det vanliga i utbildningspolitiska sammanhang— att behandla det akademiska systemet som i första hand ett karriärfält för lärare och forskare. Istället poängte— rar vi att studenter och doktorander i allra högsta grad har rätten på sin sida när de kräver en högskoleutbildning utan diskriminering.

Samtidigt är det viktigt att inte bortse från det komplexa och specifika sätt på vilket könsförtrycket verkar i universitetsstrukturen. KVINS har försökt skapa en empirisk situation där man kan tillämpa en diskursorienterad förståelse kring ”situated knowledge”, vilket handlar om hur subjektivitet och erfarenhet står i förhållande till varandra. Som Hans Christian Sarhaug framhåller i denna del av betänkandet är den akademiska kunskapen till sin karaktär personlig man skapar sig ett namn, vilket innebär att kunskapen blir subjektivt buren.

När KVINS bad nyckelgrupper i det akademiska systemet såsom professorer emeritae och andra kvinnliga forskare, studenter och doktorander av underrepresenterat kön samt manliga professorer och forskningsledare, att i en situationsbunden kontext (sluten konferenssitu- ation med bandspelare) reflektera kring den egna akademiska rollen, alternativt livshistorien, så uppstod spontana berättelser som inte tyglats av förberedelser vid skrivbordet. Uppenbart var att de kvinnliga deltagarna alltmer kom att tala till varandra, snarare än till oss på KVINS, därför att deras samtal inte styrdes av någon inledare. Trots att karaktären på den manliga professorskonferensen i Rosenbad skilde sig den var kortare och mer formell genom att den inleddes med ett föredrag som hade till uppgift att analysera det akademiska systemet utifrån ett könsperspektiv så uppfattade många av deltagarna den nya kontext de ingick i: ”Det var intressant men jag vet inte riktigt vad jag har varit med om” löd en replik från manlig professor efteråt.

Att kunskapen är personburen innebär att konflikter till följd av den traditionella uppbyggnaden av såväl arbetsmiljö som ämne, oftast

upplevs som individuella. När våra referensgrupper återberättar sina erfarenheter kommer de, beroende på den nya kontexten, att istället skriva in sig i ett kollektivt minne. Fastän flera emeritae inte själva varit direkt kvinnoforskare bidrar de genom att berätta om sitt akademiska liv till det som ytterst är kvinnoforskningens mission, viljan till förändring. ”Kvinnoforskningen har en historia. Den är ett kollektivt minne av vad som förevarit”, säger filosofiprofessom och EU-koordinatorn för kvinnoforskningen, Rosi Braidotti. Från KVINS synpunkt sett ingår alla vittnesmål i denna del i skrivandet av ett dylikt kollektivt minne. Självrefiektionen inför den egna rollen i utbildningssystemet är en viktig empiri som, genom att dokumenteras här, förhoppningsvis kan bidra till att flytta fram positionerna i den svenska utbildningspolitiska dis- kussionen.

I denna del av betänkandet inbjuds läsaren att följa samtal som förutsätter en självreflektion även hos henne/honom. Vår förhoppning är att en individuell självreflektion i framtiden blir en självklar del av en vetenskaplig hållning i det akademiska systemet. Det är den ingalunda idag, och det är värt att påpeka att det mod som kännetecknar våra talare inifrån systemet påkallar respekt. Det handlar om viljan att veta och viljan att förstå.

Tänk er nu att ni sitter kring det ovala bordet i Altanrummet på Sigtunastiftelsen och tar del av aldrig tidigare nedtecknade sanningar från emeritaeprofessorer. Tänk er vidare att, medan ett studentspex förbereds i festvåningen inunder, så avlöser hårt inbokade kvinnoforska- re varandra i biblioteket på van der Nootska palatset för att ge sina bidrag till det kollektiva minnet. Föreställ er därefter att ni befinner er på Hasselbacken en blåsig augustidag och lyssnar till hur de vanligtvis mest underordnade, studenter och doktorander, skapar ett motstånd genom att tala fritt om sina erfarenheter av universitetsutbildningen.

Kvinnor i utbildningslandskapet — en utbildningsforskares reflektioner

Inga Elgqvist-Saltzman

I drygt ett sekel har kvinnor, efter decenniers kamp, haft tillträde till högre utbildning ett utbildningslandskap designat för män. I flertalet länder i den industrialiserade världen genomgår i dag flickor och kvinnor gymnasial utbildning i samma utsträckning som män. Vid många universitet är kvinnornas antal lika stort eller större än männens. Kunskapsmätningar visar att flickor och kvinnor presterar minst lika bra som männen på alla utbildningsnivåer. Föreställningen om kvinnans intellektuella underlägsenhet, som var ett styrmedel för förra seklets utbildningsreformatörer, har kunnat avfärdas.

Hur kan det då komma sig att bekymmer över kvinnors utbildnings- situation inför nästa årtusende blev ett huvudtema under en internatio- nell konferens om kvinnor och utbildning (Gender and Education Into the let Century). Varför upplevde deltagarna att kvinnornas landvin- ningar var otillräckliga, att utvecklingen i vissa avseenden gått plågsamt sakta och dessutom var starkt hotad? Har det snabba kvinnliga intåget i utbildningslandskapet blivit hotande? Såväl forskningslitteratur som populärpress har börjat avspegla bekymmer över pojkars och mäns ogynnsamma situation i samma takt som kvinnor närmat sig manliga närvaroantal och prestationsnivåer. Hur skall det gå för pojkarna? är numera en vanlig rubrik i Australien, England, Kanada och Skandinavi- en. Vid förra sekelskiftet avbildade pressen ofta högutbildade kvinnor som gränsöverträdare till en värld som dittills varit stängd för dem. Upplevs fortfarande kvinnor med sina annorlunda kroppar, sina annorlunda frågor som inkräktare i utbildningslandskapet? Innehåller utbildningslandskapet minerad mark? Sådana frågor återspeglas i konferensrapporten, som fått den provokativa titeln:”Dangerous Terrain for Women Education into the Twenty-First Century”.

Låt mig utgå ifrån några av de tankar som väcktes under den nämnda konferensen, som för övrigt ägde rum i Umeå i juni 1995 och hade lockat 100-talet utbildningsforskare och pedagoger. Låt mig pröva dem emot de synpunkter och erfarenheter som berättades när KVINS i april 1995 samlat en grupp ”emerita” från den svenska universitetsvärlden kring ett samtal om akademiska livserfarenheter:

Kvinnor och män i utbildning

Kvinnors utbildningshistoria kan hjälpa oss att förstå hur könsidentitet och könsdifferenser skapas och vidmakthålles, säger den amerikanska utbildningsfilosofen Jane R. Martin. I sitt eget författarskap har hon knutit samman dagsaktuella utbildningsfrågor med den debatt som förts sedan antiken om kvinnors och mäns utbildning, om dess innehåll, funktioner och plats i samhället. När utbildningsplaneramas jämställd- hetsretorik i dag förleder oss att tro att könsdifferenser försvunnit och jämställdhetsmål uppnåtts efterlyser Martin ctt ”könsmcdvctet” utbildningsideal. Flickor och kvinnor får i dag lida för att pojkar och män inte fått lära sig att axla sin del av samhällets emotionella arbete och ta sin del av ansvaret för hemmet, säger hon. Utbildningslandskapet måste ändras om flickor och kvinnor skall må bra, fortsätter hon och hävdar att tankar och värderingar som kvinnliga pedagoger fört fram under seklens gång behövs inte bara för kvinnors utbildning utan för båda könens och för hela samhällets välbefinnande. När det gäller högskoleutbildning och akademikeryrken efterlyser hon att det rationella, kritiska och självständiga tänkandet kompletteras med vad hon kallar de tre c:na: care, concern och connection (omtanke, omsorg och samspel).'

Vad är egentligen en bildad person? Hur definierar vi undervisning och inlärning? Vilka kunskaper och värderingar prioriteras i våra läroplaner? Varför är kunskaper knutna till vård, omsorg, relationer hänvisade till utbildningar som leder till semiprofessioner, inte till topprofessionema i samhället? Femtio år har nu gått sedan Virginia Woolf varnade sina medsystrar för att ansluta sig till den manliga utbildningsprocessionen till de lärda yrkena. Virginia Woolf ifrågasatte om man kunde fortsätta att vara en civiliserad varelse i den manligt dominerade yrkesstrukturen i ”de lärda yrkena”. Det leder till krig, skrev Woolf och uppmanade kvinnorna att vända upp och ner på etablerade värderingar och vara störande element. I dag är det inte längre fråga om att gå med eller stå som åskådare till den lärda utbildningsprocessionen. I dag är kvinnorna med i lika stor utsträckning som männen, åt- minstone på de lägre nivåerna. Men i dag möts kvinnorna av andra utmaningar, säger Martin. En hierarki har utvecklats också i kvinnornas högre utbildning och i denna hierarki värderas vårdande yrken lägst. Till dagens kvinnor riktar hon därför uppmaningen att arbeta för att hierarkin försvinner och att omsorgsvärderingar integreras i alla utbildningar. Pionjärkvinnoma vid våra högre utbildningsanstalter som

' Martin, Jane Roland, Changing the educational landscape, Ruthledge, 1994

kombinerade förnuft och omsorg och som höjde sig över både manliga och kvinnliga stereotypier ser Martin som förebilder.2

Kvinnliga pionjärer i universitetsvärlden

Tillträde till utbildning och valmöjligheter i ett allt rikare kunskapsutbud är omskrivna temata men mycket litet har skrivits om vad som händer kvinnorna själva när de inträder genom tidigare stängda dörrar och grindar. Historikern och kvinnoforskaren Alison Mackinnon, som forskat om kvinnliga pionjärer i australiensiskt universitetsliv frågar: Hur påverkades den feminina identiteten? Blev resultatet mäns huvud på kvinnliga axlar, blev kvinnorna så influerade av manliga tankekonstruk— tioner att de inte längre kunde påräknas i det feministiska projektet? Studier av pionjärkvinnors livshistorier med hjälp av biografiskt och demografiskt material övertygade Mackinnon om att kvinnorna inte övergav den kvinnliga sfären som männen fruktat, men de tänjde på gränserna och blev viktiga aktörer i en social förändringsprocess som också omfattade relationerna mellan könen. Pionjärkvinnoma tvingades lösa komplexa konflikter mellan personligt liv och professionellt liv som ibland ställde dem utanför det normala livet. Men deras sätt att lösa konflikterna har hjälpt senare generationers kvinnor att flytta ut i världen (”move out into the world”).3

I alla engelskspråkiga länder har de första kvinnorna som fick högre utbildning varit centrala aktörer på historiens scen helt utan proportion till sitt blygsamma antal, hävdar Mackinnon. Vid tiden för förra sekelskiftet överträdde de gränser, de accepterade inte att kvinnor förvisades till en emotionell sfär och män till en rationell, de nöjde sig inte med att förknippas med naturen utan invaderade kulturen. Genom att undersöka pionjärkvinnomas språk menar Mackinnon att vi kan se hur kvinnorna vid universiteten lärde sig att använda den dominerande diskursen medan de samtidigt arbetade med ett eget språk som fick sin näring från kvinnliga livserfarenheter och kvinnors sociala position.

Inför nästa sekelskifte är kvinnor på ett helt annat sätt delaktiga i högre utbildning och i det offentliga livet och kan hävda sina krav i

2 Martin, Jane Roland, ”Bildade kvinnor motsägelser och utmaningar”,

Kvinnovetenskaplig Tidskrift, 199424 3 Mackinnon, Alison, The New Women, Adelaide 's Early Women Graduates, Wakefield Press 1986. Jfr också artikel ”Nowhere to plant the sole of the foot”.

nationella och internationella fora. Men även om kvinnor har tillfälle att i olika kvinnovetenskapliga program formulera ett eget språk kämpar kvinnorna inom akademin fortfarande för att få utveckla detta språk och för att få sina röster hörda. Dagens universitetsutbildade kvinnor, som lärt sig att verka inom dominerande diskurser, är ideologiskt tvåspråkiga menar Mackinnon. Frågan om ”women's way of knowing” har inte försvunnit från agendan. Feministiska visioner om ett jämställt samhälle som bryr sig och föreställningar om en etik dominerad av omtanke och en ansvarsrationalitet är fortfarande envisa tanketrådar i feministik teori och praktik. Den rådande diskursen i en individualistisk, tävlingsinriktad akademisk värld behöver kompletteras med denna kvinnliga diskurs, framhåller Mackinnon.

Mäns fördelar kvinnors nackdelar

Jämställdhetskrav i utbildningssammanhang bygger inte sällan på att kvinnors ogynnsamma läge, nackdelar, fokuseras. Detta leder inte sällan till att sådana nackdelar betraktas som ett problem eller t.o.m. en egenskap hos kvinnan, säger en annan australiensisk forskare, Joan Eveline, som förordar att mäns fördelar fokuseras mera. Hon tror att relationen mellan nackdel och fördel då blir tydligare. Eveline betonar också det pedagogiska värdet av att feminister gör ”strategiska om- kastningar”, eftersom nya och omkastade bilder kan stimulera nytänkan- de och frigöra energi. I en doktorsavhandling där hon jämfört svenska och australiensiska kvinnor och män i chefsbefattningar frågade hon männen hur de löste barnomsorgen och arbetsuppgiftema i hemmet och kvinnorna om arbetsplatsen och chefsproblematiken. 4

Strävanden att frigöra sig från modeller som utgår ifrån den manliga normen, att försöka vända på bilden och låta kvinnors livsmönster vara normen är kännetecknande för många feministiska forskarmödor. Den feministiska diskursen innehåller många debatter om värdet och logiken i omkastade bilder. I min egen utbildningsforskning har jag arbetat med att försöka vända på bilden av kvinnor som ”grus i maskineriet” till att bli betraktade som ”navet i hjulet” i viktiga samhällsprocesser.5

4 Eveline, Joan, The Politics of Advantage, Diss. Murdoch University, 1995

5 Elgqvist-Saltzman, Inga, ”Att vända på bilden”, Kvinnovetenskaplig Tidskrift 1994:4

I mina försök att frigöra mig från de modeller som betraktar kvinnor som problem, som grus som stör maskineriet i ett väloljat utbildnings- system har jag haft stor hjälp av ett utbildningshistoriskt perspektiv. Hur har kvinnor kunnat använda sin utbildning i yrkesverksamhet och kombinera denna med familj och med samhällsengagemang under olika tidsperioder? I Rostadprojektet har jag och några forskarkollegor studerat folkskolläraryrket som ju faktiskt är den första profession i Sverige inom vilken kvinnor fick rätt till statlig utbildning och samma löneförmåner och ställning som män. Några generationer lärarinnor, alla utbildade på ett och samma folkskollärarinneseminarium, Rostad, förlagt till Kalmar, har blivit mitt titthål på frågan hur utbildade kvinnor kombinerar utbildning, yrke, hem och medborgarplikter.6

Livsmönster och livslinjekurvor

En ”livslinjemodell” innebärande att det inte bara var den yrkesverksam- ma delen av livet som var föremål för intresse hjälpte till att frilägga och jämföra hur yrkesmönster och familjemönster ändrats över tid. En jämförelse av tre lärarinnekullar visade följande mönster eller ”livslinje- kurvor”: Lärarinnor utbildade på 1920-talet fick i stor utsträckning lämna sitt heltidsarbete när de gift sig men återgick ofta senare i livet till sitt läraryrke. På 1920-talet ansågs det opassande att gifta lärarinnor arbetade. ”De tog brödet ur munnen på dem som bättre behövde det. En gift kvinna skulle försörjas av sin man”. Lärare utbildade på 40-talet kunde kombinera arbete och familj. De hade en obruten linje för heltidsarbete, heltidskurvor, mycket tack vare att växande bamkullar medfört lärarbrist, men också tack vare att denna generation, liksom 20— talslärarinnoma, inte hade någon svårighet att få hjälp med barnpassning och hushållsarbete från andra kvinnor i samhället. I de äldre kullarna hade alla, ibland även de ogifta, hemhjälp, ofta en trotjänarinna som inte sällan blev ”en vän för livet”. Bakom de äldre lärarinnomas heltidskurvor måste man tänka in flera kvinnors arbete i hemmet. Lärarinnor som utbildats på 1960-talet slingrade sig fram mellan yrkesarbete, utbildning och hemarbete. De trappade jämförelsevis snabbt ner sin heltidstjänstgöring, delvis beroende på den lagstadgade föräldraledigheten, delvis på grund av möjligheter att arbeta deltid. Andra uppföljningar av högskoleutbildade kvinnor bekräftar att yngre

6 Elgqvist-Saltzman, Inga, Lärarinna, Kvinna, Människa, Carlssons, 1993

kvinnor oftare diskuterar problem och konflikter att förena yrke och familj.

Jämförelser mellan kvinnors och mäns karriärmönster har visat att bilden av kvinnornas kompetensutveckling är betydligt mer komplex än männens. Medan kvinnorna uppvisar olika former av kombinationer av studier, arbete, och omsorgsarbete var männens karriärmönster generellt sett mera ensartade och dominerades av heltidsstudier och heltids- yrkesarbete. Kvinnors karriärmönster ger i sin nuvarande form generellt betydligt mindre utdelning i lön och status. Ett nordiskt projekt om hur högre utbildning och utbildningsreformer påverkar kvinnors liv och arbete visade sammanfattningsvis att karriärsystemet var betydligt mer gynnsamt för män än för kvinnor i dagens samhälle. Forskare i projektet reste emellertid också frågor om inte förändrade arbetsmarknadsstruktu- rer i ett postindustriellt samhälle kommer att efterfråga mer av kvinnors mera flexibla karriärmönster. Kommer ett maskulint tävlingskarriärsys- tem i framtiden att ersättas med ett system där social förmåga och estetisk kreativitet värderas mera? Kommer omsorgsarbete då också att uppgraderas?7

Tillbakablickar

Vilka reflexioner kan man då göra efter att ha tagit del av den ut- bildnings- och kvinnohistoria som berättades när KVINS samlat några pensionerade kvinnliga akademiska lärare och forskare? Deras livserfa- renheter omfattar delvis samma tid som de lärarinnekullar jag forskat och skrivit om.

Låt oss börja med att ta berättelserna som utgångspunkt för en tillbakablick på kvinnors snabba intåg i utbildningslandskapet. När den äldsta vid bordet, Carin Boalt, tog studentexamen, 1931, var det ännu få flickor som tog sig fram i det då ganska snåriga utbildningssystemet. Det var på den tiden stora skillnader i förutsättningar att studera, beroende på om man var flicka eller pojke, bodde på landet eller i stad och inte minst beroende på föräldrarnas inkomst. Skolsystemet var tydligt och uppenbart klass- och könssegregerat. Så sent som 1927 hade flickorna genom en läroverksreform fått fritt tillträde till gymnasiestudi— er och därmed en direkt väg till högskolestudier, något som pojkarna haft i hundratals år.

7 Bjerén, Gunilla och Elgqvist-Saltzman, Inga, (ed) Gender and Education in a Life-Perspective, Avebury, Aldershot, 1994

När Carin Boalt avlade studentexamen var det sammanlagt i riket 506 flickor som tog studentexamen.8 Av kvinnor i ålder upp till 30 år som liksom Carin bodde på landsbygden, hade endast tre procent studentexamen och andelen med akademisk examen var noll procent. (För kvinnor bosatta i stad var motsvarande siffror elva respektive tre procent) Höstterminen 1931, när Carin skrev in sig vid den zoologiska institutionen, var hon en av summa summarum 85 kvinnor som registrerades som nyinskrivna vid Stockholms högskola. Kvinnornas andel av nyinskrivna vid samtliga högskolor låg omkring 25 procent. När Carin tog examen i mitten av 1930-talet avlade totalt 2 219 personer någon form av akademisk examen därav 399 kvinnor dvs. under 20 pro- cent. Antalet forskarexaminerade kvinnor var samma år läsåret 1936/37 endast 12. Dessa siffror kan jämföras med senast tillgänglig statistik. År 1993/94 när 21.100 kvinnor avlade grundexamen vid universitet och högskola svarade de för 63 procent av alla grundexamina men endast 28 procent av forskarexamina.9

Carins förhoppning när hon tog studentexamen var att bli läkare. Precis som för många av dem som senare blev folkskollärarinnor kunde inte förhoppningen om att bli läkare infrias på grund av ekonomiska skäl. Som så många andra flickor som sökte sig ut på arbetsmarknaden höll Carin på att hamna i sekreteraryrket. ”Det såg mörkt ut med min framtid då jag nåddes av glädjebudskapet att den utlovade platsen inte fanns tillgänglig.” Så sent som 1923 hade svenska kvinnor genom behörighetslagen fått tillträde till högre offentliga tjänster. Flertalet av de kvinnor som yrkesarbetade var enligt 1930 års folkräkning sysselsatta med husligt arbete eller i jordbruket. Folk- och småskolelärarinneyrket var det sjätte största yrkesområdet. Antalet kvinnor inom Vårdsektom, som i dag sysselsätter en stor andel av förvärvsarbetande kvinnor (enligt 1990 års folk— och bostadsräkning förvärvsarbetade 579.300 kvinnor inom hälso- och sjukvårdsarbete, socialt arbete jämfört med 79.446 män), var ännu ringa. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde kvinnor drygt 10 procent av läkare, tandläkare, veterinärer, apoteksinnehavare samt chefer för sociala inrättningar. (473 av 4 365 förvärvsarbetande inom sektorn). Vårdsektom liksom utbildningssektom är i dag de kvin-

3 SOU 1935:52, Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena. 9 Jfr Urbildningsstatistisk årsbok 1978 samt statistik framtagen vid SCB:s jämställdhetsenhet.

nodominerade sektorerna på högskolan medan däremot teknik och naturvetenskap är starkt mansdominerade.10

Det hade gått drygt 50 år sedan kvinnor år 1873 fick tillträde till högskoleutbildning när Carin Boalt skrev in sig vid Stockholms högskola. Låt oss se tillbaka på de värderingar som var rådande på 1870- talet, när också Stockholms högskola kom till. I en artikelserie i Stocholms Dagblad november 1869 över temat ”Quinnans behof av högre intellektuell bildning” står följande: ”...sällan har några av de stora frågor, som ingripa i samhällets innersta förhållanden varit utsatt för att mer ensidigt behandlas och bemötas än den som röre qvinnans intellektuella bildning och möjligheten av hennes mera självständiga försörjning”. Signaturen F-n visar att högre utbildning gör kvinnorna bättre som uppfostrare, inte minst av sönerna, och allmänt ”lyckobring- ande” för hemmet, liksom att den gör dem till ”bildande sällskap för mannen”. Dessa argument verkade mindre kontroversiella än frågan att finna lämpliga arbetsfält för ogifta kvinnor vilka ej ”kunna bliva användna i hemmet”. Artikelförfattaren är övertygad om att det ”finns ringa anledning att befara att antalet av de quinnor, som komma att idka högskolestudier för examinas skull blifwer synnerligen stort..” Oron över att kvinnan skulle överge hemmet och den kvinnliga sfären som Mackinnon rapporterat från Australien återfinns här.

Vid denna tid fanns emellertid manliga pedagoger som såg kvinnors inträde i utbildningslandskapet som något positivt som också kunde påverka männens utbildning till det bättre. Folkbildaren Olof Eneroth, donator till en av högskolans professurer i psykologi och pedagogik, förde i olika artiklar under 1860-talet, bl.a. i Tidskrift för hemmet, fram åsikten att kvinnor skulle kunna hjälpa till att åstadkomma en förnyelse av ett utbildningssystem som han själv starkt kritiserade för att vara byråkratiskt och snävt. I sin strävan efter mer ”gränsöverskridande undervisning” som kunde stimulera ”det andliga växandet” såg han kvinnor som en tillgång.

När Stockholms högskola inrättades 1878 var kvinnor med från början och högskolan fick tidigt internationellt rykte för att vara kvinnovänlig, inte minst genom att Sonja Kovalevsky blev Europas första kvinnliga innehavare av en professur i matematik. Det kan vara intressant att i dagens könssegregerade högskola med stark manlig dominans inom teknik och naturvetenskap påminna om att ämneshierar- kin och därmed också könsfördelningen inte alltid varit densamma. Olof Eneroth argumenterade 1867 för att kvinnor skulle studera klassiska

'0 Jfr SCB, Lathund om jämställdhet.

språk, den tidens mest prestigefyllda ämnen.” Den kanadensiska forskaren Alison Prentice som följt kvinnornas historia vid Toronto universitetet i Kanada har påpekat att förvånansvärt många av de tidiga universitetskvinnoma var fysiker.

Professor emerita insatser och erfarenheter

Låt oss se litet på vilka discipliner som fanns företrädda bland de ”emerita” KVINS samlat. Vid bordet fanns fyra naturvetare och tekniker, två medicinare, två humanister och en samhällsvetare men det tvär- eller flervetenskapliga inslaget var påfallande. Carin Boalt kompletterade således naturvetenskaplig utbildning med samhällsveten- skaplig och byggde upp en tvärvetenskaplig institution vid teknisk högskola. Flera andra i gruppen har en flervetenskaplig inriktning på sin yrkeskarriär och forskningsinriktning. Kajsa Sundström framhåller i ett inlägg att det ofta är kvinnor som vill bedriva forskning med flerveten- skaplig inriktning, och därför ofta kommer i kläm i nuvarande system. Flera har bedrivit sin forskning i institutioner utanför universiteten. Edith Heilbronn vittnar om svårigheten att få sådan forskning lika erkänd som forskning inom en universitetsinstitution.

Samtalsgruppen hos KVINS representerar sammantaget en bred kunskapssfär: biokemi, byggnadfunktionslära, arkitektur, barnlitteratur, kvinnohistoria, arbetslivsforskning, jämställdhet, socialforskning, läke- medelsepidemiologi, gynekologi. Institutioner både inom och utanför universiteten har byggts upp, ny forskningsmark har brutits. Några exempel: Halina Neujahr var den första svenska teknologie doktorn i kemi och ”den första i världen, som...1yckats få kristaller av vitamin B 12 från hundratals liter stinkande rötslam”. När Aina Elvius berättar att hon var den första kvinnan i Kungliga Vetenskapsakademien kan vi erinra om en motivering för att inte godta Sonja Kovalevsky som medlem i Vetenskapsakademien 100 år tidigare: ”Var på de skapande varelsemas stege skulle vi hamna om vi tillät kvinnor bli ledamöter i akademien?”12

Humanisterna i gruppen har plöjt upp nya forskningsfält. Vivi Edström har sannolikt innehaft ”den enda lärostolen i bamlitteraturforsk—

” ”Om quinnans mensklighet och den så kallade humanistiska bildningen” i Tidskrift för hemmet, 1867 s 277—280 12 Kvinnligt, manligt, mänskligt. Fyra röster om jämställdhetsarbetet vid Stockholms universitet, Informationsenheten, Stockholms universitet, 1992

ning vid ett universitet i världen”. Gunhild Kyle var den första inne- havaren av en professur i Kvinnohistoria.

Om man ser på innehållet i den verksamhet dessa åtta kvinnor sysslat med under många yrkesverksamma år i svenska statens tjänst finner man att frågor och problemområden som rör kvinnors liv och verksamhet är väl företrädda: Carin Boalt berättar själv att hon intresserat sig för ”frågor som rör människor/miljö, bostaden, hemmet och hushållsarbetet med särskild tonvikt på kvinnornas roll och situation”. Harriet Ryd har bl.a. arbetat med utveckling av teknik för hemmet såsom tvättmaskiner och är nu sysselsatt med att göra kvinnors arbetsinsatser synliga ekonomiskt genom att arbeta med kvinnors plusvärden. Uppbyggnaden av institutioner som Hemmens forskningsinstitut vet vi har haft en enorm betydelse för svenska kvinnors vardag och verklighet. Gunhild Kyle har lyft fram såväl kvinnors egen utbildningshistoria som den kvinnliga industriarbetarens villkor. Vivi Edström har gjort barnlitteratur till rumsrent forskningsområde och visat att det ”går an” att forska om kvinnliga bamboksförfattare. Kaj sa Sundström har i ”paradigmkonflikt” med medicinsk forskning arbetat för en helhetssyn på kvinnors hälsa och för en kvalitativ forskningsmetodik. Annika Baude har initierat jämställdhetsfrågor i arbetslivsforskning och Barbro Westerholm har fått kvinnliga politiker att göra gemensam sak över partigränsema i jämställdhetsfrågor. Det finns gott om pionjärinsatser som fått sin näring i kvinnliga livserfarenheter.

Engagemanget i arbetet är inte att ta miste på. Många talar om hur roligt och intressant de funnit arbetsuppgiftema vara. I detta påminner de mig om mina 20-tals lärarinnors yrkesstolthet och medvetenheten om att man gjort ett bra jobb.

Högskoleundervisning ur ett kvinnoperspektiv

Det förhållandet att flertalet är kvalificerade internationellt erkända forskare har inte gjort deras intresse för undervisning mindre. Gunhild Kyle förvånar sig över att manliga kolleger ser undervisning som ”hinder i verksamheten” och Vivi Edström över ”gnället från mina manliga kollegor”. De ser handledning av nya studerande som en fängslande och rolig uppgift, ibland den roligaste av alla. De talar om vikten av dialog och bra relation med de studerande, efterlyser gruppedagogik och en helhetssyn på utbildningen. Den med längst erfarenhet av professorsuppgifter beskriver dem som arbets- ledande. I mycket av deras värderingar kan vi känna igen och anknyta

till vad utbildningsfilosofen Jane Martin efterlyst i den akademiska utbildningen.

Förkrossande omdömen fälls ofta grundat i egna erfarenheter om hur destruktiv den akademiska undervisningen kan vara. När kvinnorna

,, ,,

använder ord som ”mörda varann verbalt , regelrätt avrättning”, ”helt tillintetgjor ”, ”personligen fömedrad”, ”förlorad heder” efter ventilering av akademiska arbeten är det inte utan att Virginia Woolfs varningar för de manliga krigiska värderingarna i de lärda yrkena verkar vara på sin plats. Samma gäller Halinas Neujahrs och Edith Heilbronns beskriv- ningar av sina akademiska karriärer. Bådas berättelser får en att fundera över kombinationen av kön och etnicitet. Hur kommer den akademiska karriären att bli för de många invandrarflickor som i dag läser och forskar vid våra högskolor! Jämställdhetsarbetet i högskolan har ännu mycket att uträtta!

Kvinnligt och manligt i högskolan

Hur diskuteras könsrelationer och könsskillnader? Harriet Ryd talar om de enögda männen. ”Flickoma på Teknis har ett adderande perspektiv, de ser med båda ögonen, medan killarna ser bara med ena ögat. Jag tycker att det är förskräckligt att vi utbildar enögda män.” Halinas berättelser om manliga studiekamrater påminner mig om de differenser mellan pojkar och flickor i skolans naturvetenskapliga undervisning som bl.a. Else-Mari Staberg, Umeå, forskat om.13

Manliga kollegor och överordnade beskrivs både positivt och negativt. Här omtalas uppmuntrande och stödjande mentorer, snälla manliga professorer och underbara människor men också ett kompakt manligt ointresse och i vissa fall öppet motstånd. Halina som har bitter erfarenhet har gjort följande analys: ..”när man är få, så upplevs man inte av majoriteten som ett hot. När man är flera och chanserna till konkurrens ökar, så uppstår kamp och konkurrens”. Manligt ointresse för ett kvinnligt perspektiv kommenteras av de båda humanisterna. Vivi Edström tar också upp en fråga som mina lärarinnor gärna återkom till, detta att historiens glömska så snabbt drabbar kvinnor.

Kvinnliga strategier, finns de och hur ser de ut? Gunhild Kyle talar om att ”under en kvinnas villkor flytta gränser”. Harriet Ryd säger att det gäller att ha styrka, ”att stå pall” men framförallt är det en fråga om

” Staberg, Else-Marie, Olika världar skilda värderingar, Akad.avh. Umeå, Umeå universitets tryckeri, 1992

hur man skall hinna. Kvinnors många skilda arbetsuppgifter är både berikande och problemfyllt. När Carin säger att hon inte känt sig besvärad av att vara kvinna utan att intresset för arbetsuppgiftema styrt henne att jobba, gå vidare, kan det kanske ses som exempel på vad Martin talar om, att höja sig över manliga och kvinnliga stereotypier?

En jämförelse i jämställdhetsvillkor mellan högskolan och det privata näringslivet utfaller till högskolans förmån, trots all rigiditet m.m ”så är det ändå rimligt åtkomligt, det går att gräla och visa på orättvisor” framhåller Harriet Ryd och jämför med näringslivet där pengar styr och den rådande repressiva toleransen är förödande.

Det kvinnliga självförtroendet är ett tema som återkommer. Det är viktigt att möta respekt men också att ge sig själv respekt, framhåller Annika Baude. Kvinnliga förebilder, rollmodeller och påverkan från mödrar, far- och mormödrar finns det innästan alla berättelserna. Också betydelsen av stödjande fäder och män i bakgrunden framhålls. Att gifta sig med rätt man är viktigt, säger Harriet Ryd som kombinerat sin karriär med att fostra sex barn.

F amiljemönster i förändring

Kan vi som Mackinnon påvisa att universitetsutbildade kvinnor ofta är förändringsagenter vad gäller relationer mellan könen och att det finns ett samspel mellan utbildning och demografi? Min historiska forskning har lärt mig att reproduktiva uppgifter alltid spelat en central roll vad gäller kvinnors relationer till utbildning. Kvinnors förmåga att föda barn användes under en tid som argument emot kvinnors förmåga att utföra intellektuellt arbete. De kvinnor som så småningom kämpade sig till professionell utbildning måste till en början avhålla sig från att bilda familj. När dessa pionjärer kombinerade yrke och familj måste de lösa ekvationen arbete och familj privat och diskret och de fick bemöta misstrogna argument om att ”något måste bli lidande”. Men det var i samspelet mellan produktivt och reproduktivt arbete som lärarinnoma blev kulturbärare och navet i hjulet i viktiga samhällsförändringar. Hur ser då familjemönstret ut för denna grupp av kvinnor, verksam- ma under en period med stora förändringar i lagstiftade möjligheter för kvinnor att kombinera yrkesarbete med familj men också i inställning till sex och samlevnadsfrågor? Rostadprojektets enkäter och livshistorier gav insikt inte bara om hur kvinnornas ramar förändrats under denna tid utan också om skiftande ideologiska föreställningar bl.a om barns plats i samhället. I övergången från ett ”husmorskontrakt” till ett ”jämställd- hetskontrakt”, som Yvonne Hirdman uttryckt utvecklingen, var

lärarinnoma viktiga aktörer. ” Alva Myrdals radikala texter om jämlikhet och kamratäktenskap blev ett starkt ideologiskt stöd för engagemang i yrkesliv och politik för lärarinnor som kom ut i yrkesverksamhet på 193 O-talet.15

Utan att känna till några detaljer kan man ur det samtal som KVINS nedtecknat ana stora likheter i lärarinnomas och emeritas livserfaren- heter. Om vi börjar med att se på familjemönstret finner vi att sju av åtta varit gifta och haft barn. Bamantalet varierar mellan sex och ett, flertalet har två eller tre barn. De flesta gifte sig i 20-årsåldem, tidigt i relation till dagens äktenskapsmönster, och många med en studiekamrat. Och alla tycks ha varvat bamafödslar med yrkesarbete och studier. Ingen har varit hemmamamma någon längre period. Berättelserna om hur man löst barnomsorgen under 40, 50- och 60-talen påminner mig om de olika Rostadgenerationemas berättelser. Också här blir be- rättelserna om problem och konflikter mest dramatiska hos dem som hade småbarn under 1960-talet, innan barnomsorgen var fullt utbyggd och när hemhjälp inte längre fanns tillgänglig. Berättelserna vittnar också om att ideologiska värderingar om hur man skall bete sig som en god mor kunde vara väl så påfrestande som att lösa de rent praktiska frågorna. Att deltidsarbete, som under 1970-talet blev många kvinnors lösning på problemet, i det långa loppet slog tillbaka på karriärmöjlig- heter illustreras också i ett uttalande av en manlig chef: ”Vi kan inte ta in kvinnor för ni begär bara halvtid när ni får bam”.

Carin Boalts uttalande ”Jag skulle vara klar med examen innan det ansågs lämpligt att gifta sig” bekräftar lärarinnomas berättelse att det var en oskriven lag att inte blanda ihop yrkesutbildning med tankar på familjebildning. Långt in på 30-talet förblev kvinnor som skaffade sig en yrkesutbildning ofta ogifta medan de som gifte sig sällan yrkes- arbetade. År 1930 var 25 procent av alla kvinnor ogifta vid 50 års ålder och endast nio procent av alla gifta kvinnor var yrkesarbetande. Lärarinnoma möttes ofta av anklagelsen att de ”tog brödet ur munnen på dem som bättre behövde det” och andra argument ”oklara både i tanke och formulering”. Harriet Ryd berättar att hon i slutet av 1940- talet i egenskap av ordförande för de kvinnliga teknologema mötte anklagelsen från sin rektor på Teknis att det var olönsamt att satsa på

'4 Hirdman, Yvonne, 'Kvinnoma i välfärdsstaten. Sverige 1930 — 1990. I Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar, red. Sonja Falk-Thaning, Stockholm, Utbildningsradion, 1992. '5 Jfr framförallt Myrdal, Alva och Gunnar 1934, Kris i befolkningsfi'ågan”.

flickorna för att de ”går och gifter sig”. Hon kunde tillbakavisa detta påstående genom en uppföljning som visade att 93 procent av de 100- talet flickor, som dittills examinerats, var yrkesverksamma. Också lärarinnoma möttes av liknande krav att ”göra rätt för sig” när staten kostat på dem utbildning.

De korta bamledighetema, där f.ö lärarinnoma själva fick avlöna sina vikarier, påminner Carins berättelse om. Hon födde sitt första barn i mitten av juni 1937 och redan 1 augusti tillträde hon ett nytt arbete. Amningen löste hon på liknande sätt som en av mina lärarinnor, som ammadc på raster a. ”Vi hade valt bostad i samma kvarter som KF:s huvudkontor på Katarinavägen så jag kunde gå hem och amma utan att det inkräktade på tjänstgöringen”. Detta var en tid när bamläkama förordade bestämda och strikta amningstider.

Att ta vara på kvinnlig kompetens

Mellan raderna i dessa blygsamma berättelser går det att läsa in en viktig och väsentlig bit av svensk socialhistoria, om kvinnors förändrade villkor och om samhällets snabba förändring. Emerita hade när de tacklades med sin tids jämställdhetsproblematik inte tillgång till den kunskap som dagens kvinnor har genom den snabbt expanderande kvinnoforskningen. Flera berättar — också om det sker mycket åter— hållsamt hur de själva i sina liv kommit till insikt om rådande könsmaktsförhållanden.

Rostadsstudien fann hos tjugo- och trettiotalslärarinnoma en yrkesprofil som ”var fascinerande i sin kombination av den pro- fessionella och kvinnliga rollen.16 Det var i kraft av kvinnliga erfaren- heter i kombination med en gedigen professionell utbildning som Rostadslärarinnoma blev kulturbärare och förändringsagenter. Detsamma tycker jag verkar gälla för de berättelser om några emeritas akademiska livshistoria som jag haft förmånen att ta del av.

I min egen forskning har jag blivit mer och mer medveten om vikten av ett historiskt och ett komparativt perspektiv. Internationella översikter visar att problembilden vad gäller kvinnor i högre utbildning ser förvånansvärt likadan ut oavsett olikheter i utbildningsorganisation.17 En

'6 Dahllöf, Tordis, Rostadslärarinnan som kulturbärare en etnologisk arbetsrapport. Rostadsprojektets rapportserie 5.

” Jfr Kelly, G.P. och Slaughter, Sh. (Eds), Women's Higher Education in a Comparative Perspective, Dordrecht, Kluwer Academic Publ., 1991

ganska entydig slutsats av internationella komparationer är att, samtidigt som jämställdhet mätt i tillträdessiffror till högskolorna ökar, ökar också den interna könssegregationen mätt i t.ex inriktning och nivåer. Forskarkollegor har framhållit att det finns anledning att i en tid av ökande globala marknader arbeta för en internationell forsknings- agenda inom detta område. En viktig fråga är varför kvinnor inte avancerar i universitetshierarkin i proportion till antal och förvänt- ningar.

Jane Martin hävdar att vi har mycket att lära av kvinnornas utbildningshistoria. Liksom många andra feministiska utbildnings- forskare hävdar hon att utbildningen i dag i sin koncentration på produktion och det offentliga livet utelämnar såsom oväsentliga förberedelser för samhällsuppgifter som är lika viktiga för samhällets fortbestånd, nämligen relationer mellan människor och produktion av nästa generation. Den till synes jämställda utbildningen blir därigenom djupt könsdifferentierande. Mackinnon hävdar att det inför nästa sekelskifte krävs nya kunskapsforrner om vi skall undvika att bära med oss de konflikter som vi fick med oss i nuvarande sekel.

Jag tillhör de utbildningsforskare som tror att dagens jämställdhets— diskussion har mycket att lära från våra kvinnliga förmödrar vid universiteten. Olika forskningsstudier har visat att det kvinnliga perspektivet, den kvinnliga kompetensen i hög grad tillfört nya kunskaper och vidgat forskningsfältet. Det finns all anledning att lyssna på vad de kvinnliga rösterna har att förmedla när nu utbildnings- landskapet skall planeras inför nästa sekelskifte!

lllllll'lllllllllllllllllllll _

"E' å 5 E E &

”Skaffa dig krokodilhud men se till att

viktiga erfarenheter sipprar in mellan pansarplåtarna”

Konferens på Sigtuna-stiftelsen den 5—6 april 1995 med professorer emeritae

”Då fick jag professuren och det var inte annat att göra än att tillträda”

Carin Boalt, professor emerita, byggnadsfunktionslära, LTH

Jag har i mitt arbete med forskning och utveckling intresserat mig för frågor som rör människor/miljö, bostaden, hemmet och hushållsarbetet med särskild tonvikt på kvinnornas roll och situation. Jag växte upp på en gård i Sörmland, men gick i skola i Stockholm, Nya Elementar. Vid val av gymnasielinje trotsade jag min mammas och lärarnas inrådan och valde reallinjen. Jag var intresserad av biologi och kemi medan matematik och fysik var besvärliga. Bakom gymnasievalet låg en förhoppning om att få bli läkare. Viss roll spelade det också att båda mina äldre systrar var synnerligen framstående på klassisk linje och jag ville inte bli jämförd med dem.

I skolans synnerligen borgerliga miljö märktes de elever som hade anknytning till radikala idéer mycket väl. Min syster Else var klasskam- rat med Anna-Lisa Hansson Per-Albin Hanssons dotter. Det var genom henne som jag fick upp ögonen för partipolitiska frågor.

Jag tog studenten 1931, och vid den tidpunkten var min far mycket sjuk. Han dog några dagar efter min examen, och vår ekonomi förändrades. Det blev verkligen inte tal om att läsa medicin. Jag blev lovad en sekreterartjänst av en bekant affärsman under förutsättning att jag lärde mig maskinskrivning och stenografi, så jag gick en sommar- kurs på Barlock men blev inte särskilt duktig i kontorssysslor. Det såg mörkt ut med min framtid då jag nåddes av glädjebudskapet att den

utlovade platsen inte fanns tillgänglig. Jag skyndade mig till högskolan och skrev in mig trots att det var efter terrninsstart. Jag var inställd på naturvetenskap och kunde få börja på den zoologiska institutionen trots att den elementära kursen hade börjat. Det var en ganska liten grupp som lyssnade på föreläsningar och dissekerade djur, från grodor till kalvar. Man skulle arbeta två och två och jag kom att dissekera tillsammans med Gunnar Boalt som så småningom blev min man. Han kom att ägna sig åt undervisning under flera år — huvudsakligen i landsortsstäder och disputerade 1947 på temat skolutbildning och skolresultat för barn ur olika samhällsgrupper. 1954 blev han professor i sociologi.

Vi gifte oss 1935 jag skulle vara klar med examen innan det ansågs lämpligt att gifta sig. Sedan började några år i mindre städer. Då jag dels väntade barn, dels ville ha ett kontinuerligt arbete skaffade vi en våning i Stockholm dit vi flyttade 193 7. Mitt första barn föddes den 15 juli 1937 och från den 1 augusti hade jag fått arbete på KF. Vi hade valt bostad i samma kvarter som KFs huvudkontor på Katarinavägen så att jag kunde gå hem och amma utan att det inkräktade på tjänstgö- ringen.

Jag hade kommit i kontakt med professor Ernst Abramsson medicinare med inriktning på kost- och hälsofrågor via en kurs på KFs skola Vår gård. Inom KF fanns en avdelning som kallades Gruppverksamheten där man gav ut diskussionsinlägg och litteratur i olika ämnen. En av frågorna var kosthållet, och från de olika grupperna hade det kommit in ett stort antal beskrivningar av mathållning, inköp, val av rätter etc. Min uppgift var nu att bearbeta materialet, som blev klart och tryckt 1939 under titeln ”27 000 måltider”. Det som väckte uppmärksamhet med boken var den individuella redovisningen som b.la. klargjorde att kvinnorna hade betydligt sämre kost än männen, med rikligt med kaffe och bröd. Männen fick i första hand de dyrare livsmedlen som kött.

Efter ett par år så kom jag till Folkhälsans kostavdelning under Ernst Abramson. Arbetet på Folkhälsan kom att präglas av kristiden. Livsmedelssituationen i Sverige var inte särskilt bekymmersam men det fanns många ransoneringar och det behövdes en hel del information om kostfrågor. Det gällde att i många sammanhang, b.la. i radio framhålla hur nyttigt det är med morotspudding och rödbetsbiff och hur bra det är att minska på kött, fett och kaffe.

I anknytning till utvecklingen av social- bostads— och familjepolitiken under 1930-talet kom planer från kvinnoorganisationer på att starta en särskild instans för studier av hemförhållanden. Med husmoders- och hushållsläramas organisationer som huvudmän startades Hemmens

Forskningsinstitut (HFI) 1944, sedermera Konsumentverket. Mitt arbete på Folkhälsan kombinerades med uppbyggnaden av HFI. Efter några år räckte lokalerna i Folkhälsans källare inte till och HFI flyttade 1947 till Hantverks-Institutets hus på Katarinavägen, och jag övergick helt till HFI.

HFI hade ett utvecklat kontaktnät, i första hand med kvinnoorganisa- tioner och med seminarierna för huslig utbildning, hemkonsulenter och hushållslärare. Kontakterna med fabrikanter inom området uppehölls huvudsakligen genom sk tekniska kommittéer som utsågs av företagen. Arbetet inom HFI visade att det var möjligt att studera frågor som är anknutna till det dagliga livet på ett systematiskt sätt för att åstadkomma förändringar. Resultaten förmedlades på många sätt; genom skrifter, undervisning och föredrag, men press, radio och senare TV tog också vara på resultaten av studierna, och överhuvudtaget spreds information i stor utsträckning via radio och dags- vecko- och organisationstidningar. Det HFI kom fram till omsattes förvånansvärt snabbt i praktiken. Med dagens uttryckssätt kan man säga att HFI arbetade brukarorienterat, tvärvetenskapligt, framtidsinriktat och med helhetssyn.

HFI hade som nämnts startats av kvinnoorgansiationer, och vi som arbetade med verksamheten vid HFI var mycket starkt inställda på att HFI skulle arbeta självständigt och oberoende av politiska partier. Det mötte inga svårigheter då inget parti visade något större intresse för frågor som gällde de enskilda hushållen och deras situation. Inte heller visade fackföreningsrörelsen något större engagemang. Ledningen för LO var mest intresserad av lönens storlek och mindre av vad man fick ut av den.

Verksamheten var livlig och uppskattad men det var svårt att få anslagen att räcka till. 1953 gjordes en granskning av HFI av Sakrevi- sionen och det fastslogs att ekonomin var dålig. Detta blev upptakten till en rad utredningar som ledde till att HFI förstatligades 1957 och sedan omvandlades till nuvarande Konsumentverket.

Kylskåp konsumtion, skafferi inte konsumtion

En förändring av verksamheten började. Det ansvariga statsrådet Ulla Lindström ansåg att det viktigaste av alltvar provning av varor som fanns på marknaden och granskning av reklam och marknadsföring. HFIs tidigare insatser för att påverka produktionen innan olämpliga varor kommit fram ansågs inte så viktigt, och därför avgränsades vårt tidigare breda program med hela hemmen och barnen o.s.v. Det blev en snäv inriktning på konsumtionsfrågor, där kylskåpet var en konsum-

tionsvara men inte skafferiet. Jag begrep aldrig riktigt hur det här skulle gå ihop, så jag drog mig tillbaka därifrån, och gick över till dåvarande Byggforskningsinstitutet (SIB). Under 50-talet hade HF I kommit att öka intresset för bostadsfrågor bl.a. genom Lennart Holms studier, och 1960 fick bostads- och byggnadsfrågor ett särskilt forskningsråd och institut med Lennart Holm som chef. Det föll sig naturligt att han erbjöd mig arbetsuppgifter i anknytning till SIB.

Under den tid jag arbetat med HFI-frågor saknade jag en egen kunskap om statistik och sociologi. Det blev otillfredsställande att behöva anlita sakkunniga för olika frågor, så i takt med upplösningen av min relation till Konsumentinstitutet bestämde jag mig för att börja läsa sociologi. 1963 lade jag fram en avhandling för licentiatexamen med titeln ”Innovationsbenägenheten hos svenska hushåll”.

Jag arbetade sedan halvtid på sociologen och halvtid på Bygg- forskningsinstitutet under ett par år. På SIB fick jag ansvaret för en studie som Stockholms allmännyttiga bostadsföretag hade beställt. Det gällde att studera hyreslägenheter som byggts under 1950- och 60-ta1en i Stockholm. Bostadsföretagen hade bestämt att studien endast skulle gälla den inre bostaden. Den yttre miljön ansågs inte vara nog utvecklad för att kunna ingå i studien. Jag tyckte att det var synd att inte få arbeta med hela boenderniljön, men hade att rätta mig efter uppdragsgivarna.

En dag då jag satt och strävade med planerna i Stockholmslägen- heterna visade Lennart Holm mig ledigförklarandet av en professur i byggnadsfunktionslära (BFL) vid den nya tekniska högskolan i Lund. Det var en ny tanke att öka intresset för samspelet mellan människa och miljö genom att införa ett nytt ämne i arkitekturutbildningen. Det som avsågs med det nya ämnet var att markera ett ökat ansvar för vad som senare kom att benämnas ”brukaraspekter” på projektering och byggande.

Det föreföll mig högst osannolikt att jag skulle komma ifråga för en tjänst på en arkitekthögskola då jag saknade erfarenhet av arbetet inom området. Jag ansåg att det var önskvärt med en person som dels hade arkitekterfarenhet, dels intresse för studier av människa/fysisk miljö, men då jag begrundat tillsättningsprogrammet för BFL beslöt jag mig för att söka tjänsten. Ett av barnen sa: ”Du är inte klok. Tänk om du får tjänsten. Vad ska du göra då?”. Jag svarade att man inte behövde oroa sig för att jag skulle få tjänsten.

Det var två män, båda arkitekter, och jag som sökte. De sakkunniga kompetensförklarade mig och den ena arkitekten och satte honom i första förslagsrummet. Sedan var det omröstning i fakulteten och av 66 fakultetsmedlemmar röstade 63 på mig och 3 på den som de sakkunniga hade satt i första förslagsrummet. Då fick jag professuren, och det var

inte annat att göra än att tillträda. Så jag flyttade från Stockholm till Lund och tillbringade 13 år där.

Skolan var ny och det var ett nytt ämne. Man skulle alltså bygga upp ett ämne, byggnadfunktionslära, som skulle komplettera arkitektut- bildningen med större intresse för människor, behov och precisering av program för bebyggelse o.s.v. Det gällde att skaffa anslag, lokaler och bibliotek o.s.v. Vi bodde i två små assistentrum i början, men sedan fick vi rätt bra lokaler. Ett viktigt inslag i BFLs resurser var ett fullskale- laboratium. Tanken var att man i undervisning och i FoUprojekt skulle kunna presentera förslag i skala 1:1. De första planerna innebar att man samtidigt skulle kunna studera klimatfaktorer och estetiska upplevelser samt spatiala frågor, dvs. hela miljön med sakkunskap från olika discipliner. Denna höga ambitionsnivå gick man dock ganska snart ifrån och det blev möjligt att i stort sett enbart studera de spatiala faktorerna. Till institutionen anslöt sig en del arkitekter och sociologer, och det föll sig naturligt att inleda samarbete med sociologiska institutionen.

Det gällde att utveckla forskning inom detta tämligen nya område. några ansatser som jag påbörjat på SIB fortsattes, t.ex. kunskapsöver- sikter över boendeforskningen och studier av bostadsanvändning. Jag hade hela tiden nära kontakt med byggforskningsrådet och deltog i en grupp som skulle lägga fram program för studier av människa/närmiljö. Det var ett försök att låta forskare från olika discipliner ge sin syn på området.

När jag kom till Lund var hela LTH under uppbyggnad. Ganska snart uppdrogs det åt mig att vara dekanus på A-sektionen, och jag var det 1965—68. Arbetet med att bygga upp sektionen materiellt och in- nehållsmässigt var spännande men tog mycket tid och kraft. Det var svårt att få tiden att räcka till för både sektions- och institutionsarbete. Så kom studentrevolten som var ganska jobbig utom att jag sympatise- rade med en hel del av deras idéer om att de inte skulle ha så mycket ämnesundervisning, utan mer projektarbeten. I Lund tycks sociologer, teologer och arkitektstuderande ha varit mest aktiva. Det var av stort intresse att lyssna på alla röster som gjorde sig hörda och försöka få fatt på förslag som kunde föras vidare, men det var svårt att få gehör för behovet av åtminstone någon ordnad undervisning med föreläsningar, seminarier och litteraturstudier etc. Stormöten och ständiga sammanträ- den tog avsevärt mycket tid.

Under början av 70-talet märktes effekterna av 68-revolten på olika sätt. Många av de önskade förändringarna var befogade och de ledande bland de aktiva studenterna var kloka och engagerade i studierna. Det dittills dominerande professorsväldet ersattes av en styrelse med representanter för alla årskurser. Den viktigaste förändringen gällde

undervisningen, där det skedde en övergång från ämnes- och kursbunden undervisning till projekt. Det var i alla fall väldigt spännande. Sedan använde jag rätt mycket tid, alla mina sabbatsterminer, till att arbeta i Afrika med olika studier och kunskapsöversikter. Jag hade bl.a. en del uppdrag i anknytning till FN-organet HABITAT som hade kontor i New York och Nairobi.

Tiden i Lund från 1964 -77 — var arbetsmässigt mycket innehålls- rik. I fråga om sociala kontakter och inlevelse i miljön var det sämre ställt. Jag ville framförallt behålla kontakten med mina barn och följa tillkomsten av barnbarn, och reste därför till Stockholm i stort se varje veckohelg, Jag övervägde aldrig att tjänstgöra ett år efter 65 år, utan flyttade från Lund samma dag jag gick i pension.

Jag hade aldrig någon olägenhet av att vara kvinna utom möjligen att det ställdes för stora anspråk. Man satt i olika kommittéer, det var Standardiseringskommissionens olika grupper i Konserveringsinstitutet styrelse och så där. Jag hade aldrig känslan av annat än att de brydde sig om vad jag höll på med. Och jag brydde mig om vad jag höll på med och funderade inte alls över att jag var kvinna.

Efter pensioneringen har jag intresserat mig rätt mycket för äldrefrå- gor och handikappfrågor. Vi har startat en nordisk förening för kunskapsvård och forskningsinformation som gäller alla sektorer och kunskapsnivåer; hur man tar vara på kunskap, hur man får en dialog mellan forskare och brukare. Det där är spännande och intresset för det växer.

Kontentan kanske är att jag inte har känt mig besvärad av att vara kvinna, utan såpass intresserad av de olika teman jag hållit på med att det har gjort att jag kunnat jobba, gå vidare. Jag kan inte göra någon närmare analys av det här med min könsroll. Utom som Du nämnde att det eventuellt var lite för stora anspråk på Dig? Ja, det blev det, men det var ett nytt ämnesområde, som väckte intresse och då hade man anspråk på sig. Hur var det med omgivningens stöd då? — Jag gifte mig 1935 och sedan fick jag fem barn, jag har nu femton barnbarn, varav tretton kom medan jag var i Lund. Det gjorde att jag nästan varje helg åkte upp till Stockholm och hälsade på dem. Familjen spelade väldigt stor roll.

”Man kunde se professorsglimten i de manliga kollegernas ögon”

Vivi Edström, professor emerita, litteraturvetenskap, SU

Jag har en kanske helt felaktig föreställning av att kvinnor som har blivit professorer ofta kommer från en akademisk miljö och ofta har stark uppbackning hemifrån. Själv är jag den första studenten i släkten och att börja på högskolan var helt otroligt. Kanske kunde man få pengar till spårvagn och i den där stilen. Det var en väldigt svag social bakgrund för att gå in i en akademisk miljö som i och för sig kändes främmande och konstig. Men vad jag tidigt blev klar över som student var att jag ville forska. Det var nästan som en uppenbarelse. Det var helt självklart att jag skulle skriva en avhandling, jag skrev om Gösta Berlings saga och disputerade 1960. Jag blev genast docent på den och anställd vid Göteborgs Universitet. Men sedan var det stopp, jag tänkte aldrig bli professor. Man kunde se professorsglimten i de manliga kollegernas ögon men själv tänkte jag aldrig i de banorna. Det har jag ofta tänkt, att det var väldigt skönt för så många misslyckade karriärer man har sett av sina manliga bekanta, som levde för en hägrande lärostol, och fick man inte lärostolen, det finns ju trots allt inte så många, så var livet förspillt. Den känslan slapp jag, eftersom det mera blev så trots allt av sig själv, att jag blev professor.

Från början tänkte jag bli folkskollärare. Jag sökte till folkskolesemi- nariet efter studenten, 1943. Väldigt få togs in till lärarutbildning under kriget, och jag var uppe i Stockholm och skulle tentera, för det fick man göra då. Jag åkte glad i hågen från Göteborg till Stockholm och kunde inte tänka mig annat än att de jättegärna skulle vilja ha mig på seminariet därför att jag hade ju hyfsade betyg. Men, jag kunde inte spela piano, jag hade aldrig haft tillgång till det. Jag minns ännu, hur jag satt ute i rummet och hörde när mina konkurrenter drillade på pianot och sjöng. Då tappade jag modet. Sen skulle man också prova i handarbete. Det hade jag åtgärdat, jag hade tränat på att sy sprund.

Handarbetslärarinnan satte en docka på bordet och sa ”nu ska vi sy ett par byxor”. Jag blev hellyckligt, byxor är det bästa jag vet. Så jag sydde ett par väldigt näpna byxor och var först färdig av alla och gick stolt fram med byxan. Då säger den här häxan: ” hur tror fröken att de byxorna ska gå på den dockan”? Då förstod jag att jag aldrig hade tänkt konkret, att dockan satt där för att man liksom skulle ta mått. Jag trodde den satt där som en symbol på något vis. Jag tog tåget tillbaka till Göteborg och gick med tunga steg upp till Högskolan och började där,

verkligen slagen. Inte minst då inför mina föräldrar som hade hoppats hemskt mycket på det där med folkskollärarutbildningen. Min mamma sa, ”hur ska det gå, vad ska man läsa på högskolan”? Något så deprimerat har man aldrig skådat. Sedan tog det sig. Jag måste säga att när jag då mot all tanke och förväntan eller någonting fick den här professuren i barnlitteraturforskning så var det jätteroligt. I och för sig hade jag gjort samma saker innan när jag hade undervisat på alla stadier, och det fortsatte jag att göra så det var ingen skillnad i det jag höll på med från 1970 och till det jag avgick 1989, men jag tyckte det var roligt helt enkelt. Jag förstod aldrig gnället från mina manliga kollegor och deras blaserade syn på dessa bruna kuvert, och på alla dessa doktorander...

Jag kommer precis ihåg ögonblicket när jag blev medveten om den kvinnliga aspekten. Jag var med i en ganska avancerad stipendienämnd som student i Göteborg, och jobbade hemskt mycket för det var en ganska stor apparat kring det. Jag hade med en kille som också jobbade fast kanske inte fullt så energiskt. Så satt vi på ett sammanträde som rektor ledde, och när det var slut så böjde han sig fram till den manliga studenten och erbjöd honom att flytta upp i en finare nämnd. Då blev jag förbannad. Jag hade gjort jobbet men det var han som skulle komma upp sig! Jag var väl inte så medveten från början, men då gick det upp ett ljus för mig.

Min stora upplevelse var på femtiotalet när jag mötte Gunnar Qvist, som var den första man jag träffat som var så där alldeles självklart jämställd, och som skrev den fantastiska avhandlingen om kvinnornas historia. Där minns jag ett aha-ögonblick när han sa till mig ”ja, vi borde verkligen kvotera, det borde vara hälften kvinnor överallt i alla organisationer och kommittéer”, märk väl att det här var på femtiotalet och jag hickade till ett ”det måtte väl bli sämre”. Och han svarade: ”Sämre? Har du tittat på alla mediokra karlar som sitter överallt”. Det glömmer jag aldrig, och så ofta jag har haft nytta av det! Jag och Gunnar Qvist hade seminarier ihop och jag var väldigt inriktad på kvinnoforskning.

När jag kom till Stockholm hade jag rätt mycket kontakt med kvinnolitteraturforskaren i Uppsala, Karin Westman-Berg och vi samarbetade också en del. Men så blev det ändå av flera skäl bamlitte— ratur som jag kom att syssla med och jag byggde upp bamlitteratur— forskningen i Stockholm. Den professuren kom till stånd först 1983. Jag vet inte om det är den enda lärostolen i barnlitteraturforskning vid ett universitet i världen, men det är inte osannolikt att det är så.

Jag tyckte att mina egna barn, utanför tjänsten, tog all min energi och kraft och mitt intresse, så för mig har det blivit så att de böcker jag

inte fick tid med då, de har jag skrivit nu sedan jag blev pensionerad. Det har blivit tre böcker om Selma Lagerlöf och ett par om Astrid Lindgren som jag betraktar som våra två främsta författare. Jag skulle också vilja skriva om Jane Austen och den kvinnliga ironin, den finns också hos Astrid, och även fast mera dolt hos Selma Lagerlöf. Ironin är nog något som vi använder jämt, som håller oss uppe i manssamhället.

Du sa att barnen tog, men de gav också kanske?

Ja, bland annat gav de ju intresset för barnlitteratur. Där var det också en sån där tydlig skillnad. När de studenter som hade läst Astrid Lindgren och Tove Jansson som barn kom till mig och sa ”jag vill skriva uppsats om någon av de här” så flydde mina manliga kollegor och sa ”det kan man inte, man kan inte skriva seminarieuppsatser om Astrid Lindgren”. Men jag tyckte alltså att det gick an. Egentligen tycker jag att allting i jobbet varit roligt. Jag har helt enkelt haft roligt hela tiden, men framförallt i handledningen av doktorander. Jag måste säga att det där ständiga harvandet med uppsatser, C—uppsatser, D— uppsatser, som man nästan har fått skriva själv för att det skulle bli någonting, det märkte jag närjag blev pensionerad, att det var en enorm befrielse att slippa det.

Men sedan när man blir pensionerad så blir man över en natt ointressant, i varje fall vid Stockholms universitet. Jag trodde jag hade ganska hyfsat med kontakter där men ingen har någonsin bett mig komma och vara med på ett seminarium eller i en diskussion. Däremot har jag hela tiden inbjudningar från Tyskland, Italien, osv och är på turné varje år och talar om Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Bröderna Lejonhjärta...

”Det är cirka tjugo år sedan jag kom in i vetenskapsakademin och då var det ju en sensation med en kvinna.”

Aina Elvius, professor emerita, astronomi, SU

Mina föräldrar var inte några akademiker och hade inte tagit studenten, men de hade i alla fall en viss bildning. Min mamma talade flera olika språk men hon hade gått i skolan på 1800-talet och då var det inte så

vanligt att flickor gick vidare till högre studier. Hon var väldigt intresserad, och önskade att jag skulle få gå vidare på högskolan och utbilda mig. Det gjorde jag efter studentexamen 1937, i Stockholm. Jag läste naturvetenskapliga ämnen, fysik, kemi, matematik och astronomi. Redan under första året träffade jag min blivande man; vi gifte oss efter två år. Han hade redan på hösten -38 fått en anställning som amanuens på Stockholms Observatorium i Saltsjöbaden, och det tyckte han var väldigt bra för hans studiemedel var slut. När vi gifte oss i jan —40 flyttade jag också dit; vi hade tjänstebostad. Jag levde där i en forskar- miljö som kom att prägla mycket av mitt liv, så det var naturligt för mig både att jag inkluderade astronomi i min examen och att jag sedan gick vidare och forskarstuderade där. Jag fick tre barn. Efter att ha tagit min magisterexamen, gjorde jag ett studieuppehåll på tre år. Under ett av de tre åren var jag gymnasielärare. Det tredje barnet var nyfött då jag började mina forskarstudier på riktigt. De ledde först till en licentiatexa- men och senare till doktorsgraden som man hade på den tiden. Jag blev också omedelbart docent -56, och då fick jag docentvikariat i Stockholm men sedan från -58 fick jag en docenttjänst i Uppsala som jag hade i sex år. När den tog slut, tog Forskningsrådet sig an mig och gav mig en forskartjänst som då kunde varit på sex år, men innan den tiden var slut så fick jag i januari -68 en fast tjänst på Stockholms Observatorium. På den tiden hörde Observatoriet till Vetenskapsakademin så jag var först i tjänst hos akademin, och kallades observator och sedan blev jag så småningom bitr professor, och slutligen professor vid Stockholms Universitet, som tog över Observatoriet från -73. Det är lite glidande hur många år jag var professor, det var en och samma tjänst men olika titlar.

Jag måste säga att jag levde praktiskt tagit helt i männens värld. Jag kände aldrig att jag blev motarbetad eller så, jag tycker faktiskt attjag blev väldigt väl behandlad. Min man stödde mig på alla sätt för attjag skulle gå vidare, forska vidare. Mina lärare tycker jag också stödde mig bra. En anledning var kanske att det inte var så hemskt stor konkurrens. Man drunknade inte bland massor av karlar. Jag hade inte någon fast tjänst under många år, så vi levde väldigt sparsamt, min man hade väldigt liten lön. Jag fick licentiatstipendium under några år och sedan doktorandstipendium plus andra små stipendier, man hankade sig fram. Jag tog även en del tjänster som lärarvikarie vid några tillfällen och då tyckte jag att man tjänade stora pengar.

Jag har inte kommit i kontakt med kvinnoforskning som ni andra, eftersom jag så att säga har levt mer i männens värld. Men i den mån jag har fått olika positioner och uppdrag, så har jag tänkt att det kan vara bra inte bara för mig utan som ett exempel för andra flickor att man kan göra både det ena och det andra. Min erfarenhet är ju att om

man är beredd att jobba, göra någonting, då får man olika uppdrag. Under årens gång har jag haft många uppdrag som sekreterare eller ordförande i olika sammanhang, jag var sekreterare i docentförbundet närjag var docent, och jag har suttit i ESOkommittéer vid Sydobserva- toriet, (ESO är Europeiska) jag har suttit i programkommittéer för fysik och matematik under Forskningsrådet och i åtta år var jag med i styrelsen för Naturhistoriska Riksmuseet, och likaså var jag ju prefekt för den astronomiska institutionen under ett antal år. När jag kom in i akademin blev jag den första ordföranden i den klassen som jag tillhörde, och jag har också varit ordförande i andra sammanhang som Svenska Astronomiska Sällskapet och Nationalkommittén för astronomi osv, och fastän de flesta där har varit karlar så har jag i alla fall fått det förtroendet och det har varit väldigt roligt. Jag tycker det har varit viktigt på det viset att det kan vara en förebild för andra att möjligen komma fram, men tyvärr är det väldigt få kvinnor i mitt ämne i Sverige. Däremot har jag många kvinnliga kollegor i Frankrike! Det förvånade mig.

Det är cirka tjugu år sedan jag kom in i vetenskapsakademin och då var det ju en sensation med en kvinna. Sedan har det kommit många flera och nu har vi alltså tom en preses som är kvinna det tycker jag är jättefint!

”Sen kom 70-talet och då halkade jag på kvinnliga bananskal in på en medicinalrådsbefattning.”

Barbro Westerholm, professor, farmakologi, KI, riksdagsledamot

Jag började läsa medicin 1953. Varför började jag läsa medicin? Ja, det fanns flera skäl till det, som jag nu ska berätta om. Min farmor var född 1855, gifte sig och födde sedan barn mellan 1878 och 1878. Hon skilde sig sedan 1890, då min pappa var 2 år. På den tiden skilde man sig inte, då var det kvinnans fel och hon fick inget underhåll, min farfar hade nog barn vid sidan om, och det var orsaken till att de skildes. Farmor var en familjeflicka som kunde spela piano, och hade söt röst. Vad gjorde man då när man skulle försörja fem barn? Hon gav pianolektio- ner och hon öppnade sitt hem för operaartister, dvs. efter föreställningen var de välkomna hem på föming och att äta, spela och sjunga. Och de kom med både mat och kläder till de här barnen. Hon lyckades lägga

undan en hel del slantar och med dem kostade hon på de två döttrarna utbildning, pojkarna fick klara sig själva. Den levnadsvisdom hon kommit fram till, var att flickor ska kunna leva ett självständigt liv, utan att vara beroende av en man, gärna älska en man men inte vara beroende av honom. En av döttrarna blev operasångerska, den andra blev kartriterska. Min mormor gick ett liknande levnadsöde till mötes, min morfar spelade bort de slantar som fanns, och de skildes så småningom. Mormor hade ingen utbildning och tog plats som kontorist vid Riksgäldskontoret. Det blev inga slantar till att kosta på någon utbildning av min mamma, hon gick rakt ut i föwäwslivet, och det tror jag alltid grämde henne, att hon aldrig fick någon utbildning.

Jag fick gå i en flickskola och flickgymnasium. Jag sa till mig själv när jag gick där, att om jag får några barn, aldrig, aldrig att de ska få gå i en enkönad skola. Jag har senare i livet kommit fram till att flickor och pojkar mår väl av att undervisas var för sig i vissa ämnen och under vissa perioder av skolgången. Det jag också insett är att den här enkönade skolan gav oss ett rikt mått av självförtroende. Vi blev sedda och lärarinnoma — vi hade mycket få manliga lärare stimulerade oss till fortsatta studier för att vi skulle kunna leva våra liv självständigt, utan att behöva lita till någon annans ekonomi.

Att jag började läsa medicin berodde på att min väninnas pappa var läkare, och han sa att läkaryrket var så bra för flickor. Det fanns så många valmöjligheter alltifrån kirurgi till psykiatri, till forskning och till administration.

En fjärdedel av mina kamrater gifte sig med varann, och de är fortfarande gifta med varann! med undantag för ett par som tidigt fick barn. Under de prekliniska kurserna blev en del av oss amanuenser på teoretiska institutioner. Jag kom att börja på farmakologiska institutionen därför att hela den studiegrupp som jag tillhörde på min kurs — 5 manliga studenter och jag började där. För min del var det inget aktivt val, det bara blev så.

Under den här tiden konstaterade jag att jag hela tiden var hänvisad till den lägsta amanuenstjänsten. Pojkarna hade ju barn och försörjnings- börda. Jag gifte mig ju så småningom med Peter, kurskamrat och vikarierande kirurg. Efteråt har jag insett konsekvenserna av detta. Den första lönen styrde de efterföljande. Är den första lönen låg så blir de kommande därefter.

År 1959 gifte jag mig, tog min med.lic.examen och började vänta barn. Innan jag visste att jag var gravid uppmanades jag att söka doktorandstipendium och fick ett sådant. Reaktionen hos institutionens kvinnliga personal när de fick veta om graviditeten och stipendiet var: ”När ska du sluta?” eller ”Där rök din avhandling!” Men min hand-

ledare, institutionens professor, såg annorlunda på saken. Han menade att fick pojkarna behålla stipendiet under två månaders värnplikt så kunde väl jag få behålla mitt stipendium två månader efter förloss- ningen. Men förutsättningen var att jag skrev och läste hemma under tiden.

Min professor insåg hur han skulle få mig i mål med min av- handling. Han retade mig dit, jag skulle minsann visa honom att jag kunde klara en doktorsgrad. Och jag kom i mål, gravid med tredje barnet, i december 1964.

Under avhandlingsperioden var jag ömsom maskot, ömsom alltiallo, användbar som drevkarl vid älgjakt, båtmålare och gast, kaffe- och ärtsoppskokerska. Min professor erbjöd också andra utmaningar vid sidan om avhandlingsarbetet. Jag fick vikariera som föredragande läkare på medicinalstyrelsen och på olika lärartjänster. Jag fick vikariera som djurskötare och mycket annat. Som föredragande läkare fick jag vara med om att planera för det rapportsystem för läkemedelsbiverkningar som skulle byggas upp i Sverige, för att förhindra en ny neurosedynka- tastrof.

När jag sedan var klar med min avhandling hade min professor ett planeringssamtal med mig. Jag hade visserligen fått litet a på av— handlingen men någon stor forskare ansåg han inte jag skulle bli, utan rekommenderade mig att ta tjänsten som verkställande ledamot vid den planerade läkemedelsnämnden. Jag sa ja till anbudet för det innebar att jag kunde skjuta upp den övergång till kliniskt arbete som ändå var min dröm.

Tiden på biverkningsnämnden var näst riksdagsperioden den bästa i mitt yrkesverksamma liv. Visserligen dröjde medicinalstyrelsen fem månader med att betala ut min första lön. Det saknades något riksdags- beslut och jag hade ju en man som var kirurg.... Att vi hade både barnflicka och fönsterputsare för att hinna med både barn och jobb hade man ingen förståelse för.

Min snälle professor som samtidigt blivit utsedd till ordförande i läkemedelsbiverkningsnämnden löste emellertid vårt ekonomiska problem. Om jag åtog mig att parallellt med biverkningsarbetet ta vikariatet som läkare i klinisk farmakologi i Uppsala skulle jag få behålla båda lönerna om medicinalstyrelsen till sist skulle betala mig för mitt arbete. Vikariatet i Uppsala var det nämligen ingen som ville åta sig för det innebar att man skulle föreläsa tillsammans med den fruktade professorn Erik Ask-Uppmark. Men nöden hade ingen lag. Barnflickan skulle ha sin lön, hyran skulle betalas liksom lekskola, blöjor och mycket annat så det blev bara att acceptera. Och föreläsandet gick faktiskt bra. Jag var blond och blåögd och tyckte likadant som Ask-

Uppmark när det gällde p-piller och risken för blodpropp, och det dög för att jag skulle finna nåd hos honom.

Under biverkningsåren kom jag in på epidemiologisk forskning. Att leta efter sjukdomsbovar i form av läkemedel var oerhört spännande. Den här forskningen låg för mig och inom det området har jag gjort mina bästa forskningsinsatser. Vi samarbetade med andra länder och det var oerhört spännande.

Det enda beklagliga var ju fortfarande lönen

Sen kom 70-ta1et, och då halkade jag på kvinnliga bananskal in på en medicinalrådsbefattning i läkemedelskontrollen, jag blev suppleant för Bror Rexed i Medicinska Forskningsrådet och allt möjligt. Det enda beklagliga var ju fortfarande lönen. När jag blev utnämnd till medicinal- råd för en ny byrå dit det skulle rekryteras personal, hade alla tagit till sig den bästa personalen så jag fick sk ”left övers” eftersom den bästa personalen redan var ianspråktagen. Vi blev tilldelade laboratorielokaler för några kontorslokaler fanns inte för det här ändamålet. Jag var ju van att arbeta i ett labb, men det var inte min personal. De var inte vana vid lösspringande råttor och dragskåp och doft av eter och mycket annat, ja, den berättelsen kan göras väldigt lång. Nåväl, vi löste det här också. De lärde mig väldigt mycket om ledarskap och den lärdomen hade jag nytta av när jag kom till Socialstyrelsen.

Efter tre år blev det klart att byrån och läkemedelsavdelningen skulle flytta till Uppsala. Det dagliga pendlandet dit skulle inte fungera för vår familj som då hade utökats med ett fjärde barn. Jag erbjöds arbete på Apoteksbolaget, där jag fick möjlighet att bygga upp läkemedelsstatisti- ken i Sverige och forska kring läkemedelsanvändning.

Den forskningen tillsammans med vad jag gjort på biverkningsnämn- den räckte för att Karolinska Institutet skulle förklara mig behörig som adjungerad professor i läkemedelsepidemiologi samma dag som jag utnämndes till generaldirektör för Socialstyrelsen, i maj 1979.

Under 70-ta1et då jag var medlem i Kvinnliga läkares förening och halkade på de olika bananskalen ifrågasatte jag behovet av enkönade organisationer, jämställdhetslagen var ju i sikte. Jag arbetade riktigt ordentligt för att lägga ner Kvinnliga läkares förening. För den behövdes ju inte. Om någon då hade sagt till mig att jag 1989, alltså en 13—14 år senare skulle vara ordförande för ett politiskt kvinnoförbund så hade jag sagt; är ni galna!

Så blev det aktuellt med generaldirektörskapet. Beslutet togs efter familjeråd hemma, för det har vi haft om många viktiga saker, alla ska

vara med när vi ska ta viktiga beslut. Det första familjerådet vi hade handlade faktiskt om vi skulle ha ett femte barn eller inte. Och då, i det familjerådet sa vår dotter som då var 13 år att ”Ja, mamma och pappa, om ni kan lova mig en lillasyster, då får det väl gå. Men jag orkar inte med fler bröder.

Ja, därför har vi bara fyra barn. Men vi hade familjeråd om det här generaldirektörskapet, för jag visste att det skulle bli väldigt mycket massmedialt hallå. Men då sa vår dotter som då var 18 år, ”Mamma, om inte du vill, och vägar och visar att kvinnor kan, hur ska det då gå för mig?”

Min man tyckte då liksom bröderna att hon hade rätt, han har nämligen från att ha varit arbetsnarkomankirurg i början på 60-talet, blivit en väldigt jämställd pappa.

Jag gick då med liv och lust in för generaldirektörskapet och då gick det upp för mig att arbetslivet inte var jämställt. Det var en mycket mycket manlig värld, socialstyrelsen sågs som ett hot mot Landstings- förbundet och SPRI och den politiska världen, och också mot socialde- partementet och som konkurrent till den politiska ledningen. På olika sätt försökte man marginalisera vad jag sa, och jag hade stunder då jag tänkte att hade det varit Bror Rexed istället som framfört de här synpunkterna, de här utredningarna, då hade det nog blivit ett ja, men nu är det jag som är kvinna, som dom på olika sätt kan marginalisera. Man kallade mig ”lilla vän” och lyssnade inte på mig. Att prata med— grannen, blada papper, gå ut och kissa, ja ni vet, allt det här man kan göra för att visa att man inte lyssnar på kvinnan. Så det var ganska stretigt, också av politiska skäl. Då jag närmade mig 6-års förordnandets slut stod det klart att statsrådet inte skulle be mig om ett omför- ordnande. Så jag fixade ett eget jobb, det var bara att säga helt karskt i telefonen att ”så bra att du tar upp det här, för jag har andra erbjudan- den. Man blir ju rätt sliten i dom här jobben”. Och sen gick jag ut och sa att ”nu lämnar jag socialstyrelsejobbet”. Det kändes svårt men det var ju flaggan i topp. Då kom omvärldens reaktioner. ”Va faan har du gjort! Nu ger du upp den här tjänsten, och kan du svära på att det blir en kvinna som kommer efter?”. Det här var en position, både för en läkare och för kvinnor och det kom ju även då partisystrar och partibröder till dåvarande statsrådet och sa ”va faan har du gjort!”. Då gick jag i däck, för jag var helt oförberedd, det var himla svårt.

Eftersom jag har det bra hemma så gick det bra, och så hade jag ju fått en adjungerad professur vid Karolinska Institutet som jag skulle gå på. Men så sitter jag på ett flygplan och pratar med en vilt främmande människa som jag aldrig har sett senare i livet, ”ska inte du bli politiker? Dra nytta av vad du har lärt dig på Socialstyrelsen, kan inte

det vara något”. JA, tänkte jag, och började fundera över vilket parti jag skulle söka mig till, för jag hade ju röstat lite hit och dit. Jaha, så blev det då Folkpartiet, och eftersom jämställdhetsfrågor, hälso-sjukvårds- frågor och välfärdsfrågor var partiets hjärtefrågor, så blev jag mer och mer engagerad. 1988 hamnade jag i riksdagen och 1989 blev jag tillfrågad om jag ville bli ordförande för Folkpartiet liberalernas kvinnoförbund. Och det var ju bara att säga ja, under socialstyrelseåren hade jag ju lärt mig att läsa jämställdhetens alfabet.

Så kom den forskningspolitiska propositionen där man talade vackert om jämställdhet och kvinnoforskning men inte gav särskilt mycket pengar och då gjorde vi gemensam sak över parti- och blockgränser för att få fram mer medel. Och det gick! och gav ju blodad tand. Vi jobbar bra över parti- och blockgränser nu i frågor som gäller jämställdhet, kvinnors och barns väl, undantag är när det gäller ekonomisk politik. Det finns saker som särskiljer, men det finns mycket som förenar.

Hösten 1991 fick jag möjlighet att bli ordförande för kvinno- och jämställdhetsforskningskommittén vid FRN och det har öppnat en vid och spännande värld. Jag har ju varit fackidiot, från farmakologi och läkemedel så har världen vidgats till det här med välfärdsfrågor, jämställdhet, sex och samlevnad och mycket annat. Och nu läser jag litteraturhistoriska ansökningar, juridik, ekonomi, teknik mm och det öppnar massor med nya dörrar.

”Jag låg i paradigmkonflikt med Karolinska Institutet det var ju alltid någonting.”

Kajsa Sundström, med. dr. gynekologi, KF

För det första är jag inte professor, jag är läkare. Jag kommer inte heller att tala om kvinnliga läkares villkor som forskare, även om detär väldigt intressant och viktigt, men mina egna erfarenheter är inte riktigt representativa. Vad jag däremot vill belysa är inriktningen inom den medicinska forskningen, inte minst vid den biomedicinska forskningens högborg, Karolinska Institutet, bäst i världen. De som vill bedriva

' Kajsa Sundström har under sommaren 1995 fått professors titel av regeringen.

forskning med flervetenskaplig inriktning,och det är ju ofta kvinnor, kommer i kläm tycker jag, i det här systemet.

Ja, jag har inte gjort någon forskningkarriär i egentlig mening, utan disputerade 1988 efter nära 30 år som kvinnoläkare i olika funktioner; sjukhusläkare på 50-talet, gynekologisk hälsokontroll för postverkets anställda på 60—talet då jag själv fick barn, Socialstyrelsen under 70- talet, där jag var ansvarig för preventivmedelsrådgivning och abort- förebyggande arbete, för mödrahälsovård och föräldrautbildning. Under 1980-talet var jag tillbaka i värden som gynekolog på en vårdcentral. Det var då jag gjorde ett avhandlingsarbete som tog avstamp i min kliniska verksamhet som gynekolog. Jag intervjuade kvinnor i olika åldrar om barnafödande, arbete och familjeliv. Jag tillhörde Karolinska Institutet, men hade hjälp av bl.a. Rita Liljeström som jag hade som bollplank och rådgivare. Jag hade kunnat lägga fram avhandlingen på en samhällsvetenskaplig institution men jag ville att den skulle komma från en medicinsk fakultet.

Det handlade om våra patienter, jag ville visa mina gynekologiska kolleger; så här ser era patienters liv ut utanför mottagningsrummet. Jag blev inte hindrad på något sätt för jag hotade ingen, jag hade redan en tjänst och var inte inne i forskningsvärlden på det sättet. Men av- handlingen var svår att få antagen på Karolinska Institutet. Det sas i fakultetsnämnden, förövrigt av en kvinna: ”Jag tycker inte detär rätt att man ska kunna bli doktor på att ha talat med 200 kvinnor när man vet vilket arbete det är att göra experiment i laboratoriet”.

Det var måttstocken då, och jag blev förstås modfälld. Men min handledare Töres Theorell, hjälpte mig genom att säga: ”Men du måste förstå, att det är en paradigmkonflikt det här.” Ja, då kände jag mig plötsligt betydelsefull jag låg i paradigmkonflikt med Karolinska Institutet, det var ju ändå något. När jag sedan äntligen fick lägga fram avhandlingen tyckte man nog på den universitetsklinik där jag arbetade att det var roligt att jag disputerat, men innehållet i det jag skrivit var ingen särskilt intresserad av. Jag har t.ex. aldrig blivit ombedd att föreläsa för studenterna om kvinnors reproduktiva liv och villkor i relation till samhällsutvecklingen. Däremot blev jag uppfångad av institutionen för Internationell Hälsovårdsforskning på KI som har en . flervetenskaplig inriktning. Där arbetar antropologer, sociologer, läkare och sjuksköterskor. Där började jag i slutet av 80-talet och jag är fortfarande knuten till den institutionen och sysslar med studier och projekt inom området reproduktiv hälsa.

Alla tyckte de hade haft ett väldigt bra liv

I den intervjuundersökning med kvinnor i olika åldrar som jag genom- förde i Sundbyberg i mitten av 80-talet använde jag gynekologbesöket som modell. Varje dag på en gynekologisk mottagning möter man kvinnor i olika åldrar som på mycket kort tid berättar sin livshistoria. Det var det jag frågade om i intervjuerna; hur de träffat sin man, när de blev med barn, vad sa barnmorskan när de kom in på BB, vem som skötte barnen när mannen pendlade, hur de klarade sig efter skilsmäs- san... Det handlade om hur de klarat upp sitt liv, och de berättade med stor inlevelse och närvaro. Jag fick ta del av händelserika, skakande livsöden — ju alldagligare de syntes, ju intressantare att lyssna till.

Från början hade jag för mig att jag skulle be dem sammanfatta, och tala om ifall livet varit lyckligt eller inte. Men det gick inte alla tyckte att de haft ett väldigt bra liv trots allt. När jag lyssnat till något som verkade som eländes elände, bara mödor och motgångar, så brukade de säga: ”Ja, det blev ju inte precis som jag hade tänkt, men jag hade nog tur ändå”. Så brukade de tillägga: ”Jag hade världens bästa man, eller jag klarade mina barn i alla fall — de har det bra nu”.

Det är ju sagans struktur. Precis, och det var det som gjorde att jag kallade min bok När livet var som bäst....

Forskning och kvinnosyn i kvinnosjukvården

Avsikten med min avhandling var också att belysa kvinnosynen inom kvinnosjukvården som jag tycker är ett intressant kapitel. Socialläkaren Gunilla Carlstedt som skrivit en bok om Kvinnors hälsa i ett makt- perspektiv brukar säga att den vanligaste patienten i sjukvården är en kvinna i övre medelåldern från arbetarklassen, som söker för värk och som haft ett slitsamt liv. Med stor sannolikhet möter hon en välbärgad man i 40-års åldern, som inte kan föreställa sig vilket liv hon levt. Det är inte så konstigt om mötet blir misslyckat. Kvinnor söker, som bekant, oftare sjukvård än män. Ett av skälen torde vara att de inte blir förstådda eller sedda och därför försöker igen och igen. Många av de typiskt kvinnliga sjukdomssymtomen, huvudvärk, trötthet, dålig sömn, diffus värk finns inte i de gängse diagnosregistren. De har med livssituationen att göra och blir därför ofta feltolkade.

Inom kvinnosjukvården har man länge sett på sådana diffusa besvär underlivssmärtor, premenstruell spänning, smärtor vid samlag som

brister hos kvinnan, hon kan inte acceptera sin kvinnoroll. Och då menar man rollen som passiv undergiven hustru. Idag har vi en utveckling med ökade tekniska åtgärder och en medikalisering av normala livsförlopp. En annan riktning ser emellertid symtomen som en signal, som en sund reaktion på en ohållbar situation, på sexuellt förtryck eller övermäktig arbetsbörda. Då blir uppgiften inte att dämpa det dåliga humöret med tabletter eller korrigera bristerna med hormoner utan att frigöra kraften som kan leda till utveckling och förändring.

Att räkna centimetermått på ångest

Vi har en liten sektion inom gynekologin som är psykosocialt inriktad. Nästan bara kvinnor är med och från den gruppen har det kommit några avhandlingar på senare år. Dock inte utan ganska stor vånda. Problem uppstår när kvinnliga forskare, vars frågeställning ofta är bredare och av kvalitativt slag, förväntas skriva som de manliga kollegerna gör eller använda de kvantitativa metoder som professorn anbefaller. Argumentet brukar vara: ”Om du ska övertyga oss måste du presentera siffror och mätbara, signifikanta resultat”.

Ja, barnet föddes ju friskt ändå...

- Ja, ett friskt barn är ju alltid ett lyckat resultat. Men avhandlingarna blir inte särskilt lyckade. De kvalitativa delarna uppvisar teoretiska brister och de kvantitativa undersökningarna där man mäter ångest med centimetermått blir trist och fyrkantig vetenskap. Tänk vilken fantastisk avhandling om förlossningrädsla eller kvinnlig sexualitet efter livmoderoperationer det skulle kunna bli om en kvinnlig gynekolog som har 20 års erfarenhet och psykologisk utbildning i sitt bagage fick hjälp att lägga fram en avhandling och systematisera alla sina erfarenheter. Det handlar ju om människors villkor, människor i relation till andra och till samhället. Människors liv är flervetenskapliga, och då måste man använda ett flervetenskapligt angreppssätt i forskningen Vi behöver få forskarutbildning och handledning med respekt för den teori och kunskap som finns, t.ex. i kvinnoforskningen.

Diskussionen om vad som är kvinnoforskning är väldigt viktig, inte minst inom kvinnosjukvården. Detta med att forska på kvinnor är det kvinnoforskning? Nej, det räcker självklart inte, men hur får vi igång forskning med kvinnoperspektiv?

Om mig själv ska jag tillägga att jag var realstudent och började direkt med min läkarutbildning. Det var något så självklart, att det inte

behövdes sägas, att jag fick samma uppbackning av föräldrarna som mina två äldre bröder fått. Både mamma och pappa var folkskollärare. Pappa han var den tidens fattigmans barn som fått chansen att läsa och inte hade lust att bli präst då fick det bli folkskollärare. Sen fortsatte han in i politiken och satt i riksdagen från 1936 till 1960, för socialdemokratema förstås. Han levde intensivt med i folkhemsbygget, förundrad och optimistisk. Kvinnliga förebilder var, förutom mamma, en rad ogifta mostrar som också var folkskollärarinnor ni vet de där på -20 och —30-talet som också byggde Sverige kulturbärare, fantastis- kal

”Jag tänkte, kan det finnas en sådan vacker substans i avloppsvatten?”

Halina Neujahr, professor emerita, biokemi, KTH

Ja, min historia är väldigt annorlunda än andras historia. Jag är född i en judisk familj i Warszawa i Polen. Vi var tre systrar. Min pappa hade omkommit i en olycka. Vi skulle egentligen emigrera till USA för det var inte så roligt för judar i Polen. Han åkte i förväg några månader och då var det en hiss som ramlade ner i en skyskrapa i New York. Vi blev kvar i Polen. Som ni vet bröt ju kriget ut 1939, den 1 september, och då var jag 14 år och fick avbryta skolan för undervisningen var förbjuden för judiska barn. Vi stängdes in i Warszawas getto, den tredjedel av Warszawas befolkning som var judar. Från det att gettot stängdes i mitten av november 1940 var det deportationer och svält. 100.000 människor miste livet av bara svält och sjukdomar. Sedan blev jag deporterad med en syster till koncentrationslägret Majdanek. som var ett utrotningsläger kombinerat med arbetsläger, och efter fyra andra läger hamnade jag och min syster i Bergen-Belsen. Det var någon gång i mars 1945. Där befriades vi av engelsmännen den 15 april 1945. Då var vi väldigt sjuka, kunde knappt röra oss och kunde inte glädjas åt befrielsen. Vi låg på något slags provisoriskt fältsjukhus och vårdades fantastiskt väl av både soldater och tillresta medlemmar i en engelsk lottakår. Väldigt många fångar dog kort efter befrielsen.

Så erbjöd sig Sverige att ta emot ett stort antal befriade, speciellt sjuka fångar för vård. Vi fraktades på hår med ett sanitärt tåg till

Liibeck. På den svenska sanitetsstationen där hade jag mitt första möte med svenskarna, som verkade som människor från en helt annan planet, högresta, klädda i vita overaller, mössor och munskydd. Vi fick gå igenom en desinfektionsprocedur. Min syster dog där. Jag såg henne dagen efter i en kista med lite pappersblommor. Hon blev begravd i Läbeck. Så jag kom ensam ombord eller blev fraktad ombord på Svenska marinens lasarettsfartyg Prins Carl som förde oss till Norrkö- ping. Där utplacerades vi i olika skolor, på beredskapssjukhus osv. Sen flyttades vi till andra sjukhus och konvalescenthem. Allt som allt tillbringade jag ett år i sjukvården.

Jag drömde om att bli forskare

Jag hade tre år kvar till studenten när kriget bröt ut. Jag har alltid velat läsa. Ingen i min familj hade så vittjag kan minnas akademisk examen. Min pappa var affärsman (självlärd i de gamla hebreiska skrifterna), min mamma var hemmafru med flickskoleutbildning. Hon framhöll dock alltid att vi flickor borde satsa på utbildning och skaffa oss rejäla yrken. Trots att det inte fanns någon direkt akademisk tradition i hemmet så levde man i en värld av böcker. Vi läste mycket och på helgerna berättade vi för varandra vad vi hade läst. I 12—13-årsåldem slukade jag de stora världsklassikema i polsk översättning, Victor Hugo, Tolstoj, du Gard, m.fl. Som ofta var fallet i judiska familjer, rådde i vårt hem en stor vördnad för lärdom. Man skulle läsa, utbilda sig, bli något. Jag drömde om att bli forskare och hade tidigt läst biografierna av de stora bakteriologerna på 1800-talet, Pasteur, Semmelweiss, Miechnikov. Efter en tid i Sverige fick jag höra att man planerade en polsk skola i ett konvalescentläger för flyktingar av polskt ursprung, så att vi fick tillfälle att fullfölja gymnasiestudiema till studenten med hjälp av polska lärare. Så jag kämpade mot läkarna för att få komma dit. Skolan var i Småland på ett ställe som heter Örerud. Norska flyktingar hade bott där under kriget och det fanns många tomma baracker. Jag fick åka dit efter midsommar 1946, efter stränga tillsägelser av alla läkare att jag inte fick göra gymnastik och att jag måste vila några timmar om dagen. När jag väl anlände till Småland och såg den fantastiska naturen och en sagosjö i närheten, så var det första jag gjorde att hoppa i vattnet. I lägret och skolan fanns fantastiska lärare, både judar och katoliker. De hade också varit fångar under kriget, som tvångsarbetare i Tyskland resp som fångar i koncentrationsläger. Läraren i matematik och fysik hade hela teorin och många praktiska exempel i huvudet och kunde undervisa helt utan

läroböcker. Det var tur därför att det fanns knappast några polska läroböcker att få i Sverige så kort tid efter kriget.

Först var det en kull som skulle ta studenten under överinseende av inspektörer från Utlänningskommissionen som det hette på den tiden, och sen skulle det vara en kull till, den sista som jag hade chansen att få tillhöra. Då pluggade man i 12 månader utan ferier för att hinna med. Jag hann med den andra kullen och tog studenten med högsta betyg i alla ämnen. Jag ville fortsätta att läsa men jag hade ju ingen släkting här och inga ekonomiska medel. Då fanns det inte så många yrken överhuvudtaget efter studier på universitet. Man kunde bli lärare men det var osäkert om jag kunde bli det, jag var inte svensk medborgare än och det hela var ganska komplicerat.

I den polska skolan kallades de två sista åren före studenten för ”lyceum” och hade normalt 4 olika inriktningar. I Småland kunde dock bara en inriktning ordnas. Pojkarna var i majoritet och valet föll på matematik/fysik—linjen. Det gick bra även för mig och jag blev mycket bra på matte och fysik. Efter studenten började jag arbeta på Postgirot för att tjäna mitt levebröd, men jag ville läsa och läsa och jag visste inte vad. Mina manliga studentkamrater berättade att rektorn på Tekniska Högskolan, Ragnar Woxén, hade en öppen mottagning en timme i veckan och att han var mycket vänlig och lätt att prata med. Visserligen kunde ingen av mina polska kamrater bli antagen till utbildning på KTH då det fanns en lag som utestängde utlänningar från det. Detta var ju kort efter kriget och tydligen så förband man studier vid en teknisk högskola med militära hemligheter. Emellertid hade professorerna på Teknis en tyst överenskommelse om att åtminstone kunna hjälpa sådana studenter, Som redan hade påbörjat studier i sina resp hemländer. De skulle kunna, efter individuell prövning, följa undervisningen som ”extra studerande”, dock utan att ha en garanterad laboratorieplats eller att få sina eventuella tentamensresultat inskrivna i tentamensböcker. Studiere- sultaten var ett slags privatsak mellan dem och läraren och efter två år, när man fullgjort alla prestanda som krävdes för uppflyttning mellan tvåan och trean, då fick man skriva till Kungliga Maj:t och anhålla om att bli antagen som ordinarie studerande. Mina kamrater övertalade mig att också gå upp till rektorn och resonera om mina studiemöjligheter, eftersom jag ju var bäst i klassen och kanske hade större chanser än de själva. Så jag samlade mod för att be min stränga förman på Postgirot, fru Persson, om ledighet två timmar en måndag eftermiddag för att kunna träffa rektorn på KTH. Trots fru Perssons uppenbara, om än ej uttalade oro över mitt mentala tillstånd, fick jag dock ledigt efter löftet att atbeta in motsvarande tid nästa morgon mellan kl. 6 och 8.

Varenda kväll till sent på natten löste jag räkneuppgifter i kemi

Jag har överskottskläder, vi kallade dem sinsemellan kung Gustafs kläder. Skor och kläder såg väldigt konstiga ut. Men rektor var mycket vänlig och sa att han aldrig tidigare hade sett ett så bra studentbetyg. Men då var det ett annat krux. Jag hade ingen praktik och det var krav på kemi att man skulle ha laboratoriepraktik. Han gav mig då rådet att försöka få praktik på Svenska Träforskningsinstitutet. Jag gjorde så, men under tiden fortsatte jag att arbeta på posten. Varenda kväll till sent på natten satt jag och löste räkneuppgifter i kemi. För att göra en lång historia kort, så kom jag ju in på Teknis så småningom, som extra studerande. I ettan var det väldigt mycket matematik, 12 tim/vecka, och där satt jag tillsammans med 30 kemister, men det fanns studenter från tre andra discipliner också, det var lantmätare, arkitekter och bergsmän, så vi var 120 stycken.

— Hur många var flickor?

I kemi var jag ensam. Det var inte så märkvärdigt, men hade jag vetat att det skulle bli så hade jag kanske blivit avskräckt. Men jag hade ju inte blivit indoktrinerad att tycka att det inte var något för flickor. Jag gick där för att jag ville plugga och samtidigt lära mig ett yrke så jag tyckte det passade bra att studera på en Teknisk Högskola så att man lärde sig ett yrke och samtidigt fick tillfälle att fördjupa sig och studera.

På arkitektur fanns det tre flickor och vi blev väldigt goda vänner, men på kemin var jag ensam. Men jag måste säga att jag kände inget obehag av det, jag tyckte att killarna var käcka och kamratliga, de talade en speciell jargong kasemjargong de gjorde sig till. Oftast var det pojkar från Norrland och industrifamiljer. Här var de för sig själva i Stockholm, och då drack de för mycket och blev snabbt berusade. För mig var det som att leka på något sätt, på låtsas började jag prata som de, jag lärde mig alla fula ord. Jag kan inte säga något obehagligt om dem faktiskt. De var inte särskilt spännande, men det var kul på ett sätt, ja ett tag, en viss tid, man spelade en roll.

Ja, så pluggade jag på. Professorema var snälla och ofta farbro- derliga. Jag är ju liten till växten, jag var ensam flicka och alla var mycket snälla mot mig. Men första året var hemskt för jag begrep ju inte vad de sa, jag begrep ingenting. Jag brukade alltid sätta mig på första bänken för att bättre höra och förstå. T.ex. den där matematiklära- ren som såg ut som Don Quijote i stärkt krage och litet spetsigt skägg, han var en väldigt mager man och han hade föreläst på den kursen i 40

år så han kunde allt utantill. Han skrev sina ekvationer med ena handen och suddade samtidigt ut dem med den andra.

Han hade ett djävulskt minne, efter tre dagar kunde han utantill alla 120 namn med alla tre förnamn. Jag hade bara ett förnamn så det var ju tur. Rätt som det var så ville han kontrollera att man begrep vad han sa, då vände han sig oväntat till en och sa ”eller hur fröken Halina, hur var det nu?”. Där satt man som en stum fisk. Så småningom klarade jag mig rätt så bra på tentorna. Jag tror att det berodde på min formule- ringsförmåga snarare än att jag begrep vad det handlade om. Det var rätt ning. Det var väldigt lite förklaringar och sammanhang för att anknyta olika moment till varandra. Jag har lidit mycket av det. Vi hade ju mest kompendier med många tryckfel och dålig disposition. Det var först när jag hade skaffat mig några engelskspråkiga böcker bl.a. i fysikalisk kemi, som jag begrep vad det egentligen handlade om.

Så jag klarade mig upp i trean och sedan fyran. Sedan skulle man göra examensarbete och då specialiserade man sig,

Det var rätt så inspirerande för mig som upplevt kriget

Det fanns ingen bioteknisk linje då, men det fanns något som hette livsmedelskemi. Jag fick i uppdrag att titta på bildningen av vitamin B12, som var ett relativt nyupptäckt vitamin då, i rötslam från Stock- holms Reningsverk. Det var ju attraktivt som mål för det är vackra röda kristaller som man tidigare bara kunde isolera från lever. Det var rätt så inspirerande för mig som upplevt hemska saker, kriget, koncentra- tionsläger, förnedring och smuts. Jag tänkte, kan det finnas en sådan vacker substans i avloppsvatten? Så jag satte igång och det var väldigt svårt. Det luktade mycket illa, man måste koka, autoklavera rötslammet med cyanid för att stabilisera det här vitaminet. Det är ett vattenlösligt vitamin och det mesta som finns i avloppsvatten är också vattenlösligt. Det var väldigt svårt att separera, men till slut så klarade jag det. Jag var faktiskt den första i världen som, efter 8 månaders ansträngningar, lyckats få kristaller av vitamin B12 (0.8 mg!) från hundratals liter stinkande rötslam. Jag förvarar fortfarande fotografiet av dessa vackra röda kristaller i mitt skrivrum.

Jag blev klar civilingenjör 1953 nästan samtidigt som jag blev svensk medborgare. Då hade jag varit här i 8 år. Jag fick ett jobb i industrin på Liljeholmens stearinfabrik där jag skulle vara laboratoriechef. Då stod civilingenjörer mycket högt i kurs. Under tiden hade jag gjort utlands- praktik i Frankrike två somrar, jag tänkte att jag skulle fortsätta lära mig

olika språk och roa mig. Men så råkade jag träffa min professor när jag gick med min cykel på Oskarsbacken och han undrade hur jag skulle göra. ”Jag har just fått ett jobb på Liljeholmens stearinfabrik” sa jag. ”Jaha, men jag tycker du ska fortsätta här, det är mycket bättre. Jag har just fått pengar till det här projektet om vitamin B12 från avloppsvatten, det har ett stort PR-värde som projekt.” ”Men jag har inte råd för jag har ju stora studieskulder” sa jag, och han var känd för att vara ganska snål. När vi sökte jobb i industrin hade vi våra lönekrav och mina kollegor sa, skriv 1.050 kronor per månad, och det fick jag. Det var mycket pengar på den tiden. Så jag berättade att jag fått 1.050 kronor per månad, och på det skulle jag kunna leva gott och betala av mina skulder. ”Men vi kanske också kan betala så mycket”, sa då professorn.

Till sist övertalade han mig och så fortsatte jag med projektet. Det var ju väldigt attraktivt för institutionen kunde få mycket pengar från dåvarande Tekniska Forskningsrådet. Efter 4—5 månader kom professorn och sa att jag skulle söka stipendium för då utlyste Tekniska Forsk- ningsrådet de allra första stipendiema för forskarutbildning. Det var väldigt svårt att få stipendium, man måste ha många rekommendationer och goda betyg. Så han skickade mig till andra professorer i sektionen för att få extra intyg förutom betyget. Jag hade mycket bra betyg då också, inte så bra som vid studenten men jag tillhörde den bästa fjärde- eller femtedelen i alla fall. Jag fick det här stipendiet som var på tre är, utformat som lön. Jag minns inte hur mycket det var men det var relativt bra och jag fortsatte. Jag hade absolut ingen tanke på att disputera, det var inte så vanligt då överhuvudtaget. Lic.examen var ju obligatorisk för en senare disputation. Efter 4,5 år så fick jag ihop många pek om avloppsvatten och vitaminet. På egen hand började jag kartlägga vilka organismer i avloppsvatten som var ansvariga för den här syntesen. B12 hade en fantastiskt komplicerad struktur som ännu inte var utredd då. Det skedde först 1958, och det var en kvinna, Dorothy Crowfoot-Hodgkin, som utredde strukturen och som fick Nobelpriset 1960. Det var på sin tid den mest komplicerade struktur som man hade utrett med röntgenkristallografograf'r. Jag fick min lic 1958 men då började professorn säga ”snart kan du disputera”.

Det visade sig att jag var den första kvinnliga tekonologie doktorn i kemi

Så småningom disputerade jag, 1960. Det var efter det gamla systemet, så ett församlat ”konsistorium” (20—30 professorer i mycket olika discipliner) betygsatte avhandlingen och försvaret för sig. Med betyget

fem fick man automatiskt docentkompetens. Disputationen tog 6 timmar, man måste agera mot tre opponenter och det var frack kl 10 på morgonen. Jag fick betyget 6 för avhandlingen och 6 för försvaret, trots att min professor rekommenderade betyget 7 i bägge fallen och att fakultetsopponenten var full av översvallande beröm.

Det blev stor uppståndelse när det visade sig att jag var den tredje kvinnliga teknologie doktorn i hela Sverige och den första teknologie doktorn i kemi överhuvudtaget.

På promotionsfesten i Stadshuset var det många journalister som ville intervjua mig. Det kom många artiklar i pressen och därtill min ovanliga historia med krigsupplevelser, som jag ditintills aldrig berättat för mina kollegor på Teknis. Jag hade överhuvudtaget inga uttrycksmedel för att kunna förmedla sådana hemskheter till vanliga hyggliga människor, ingen skulle förstå vad jag talade om, så jag valde att tiga. Nu blev jag något av en offentlig person och mina upplevelser blev till ett slags ”stigma”, som jag aldrig kunde komma ifrån och kanske inte ens försökte.

Efter att jag hade disputerat fick jag en inbjudan till University of Illinois, USA, där de hade arbetat med vitamin 812, fast ur en annan synpunkt, näringsfysiologisk. Jag åkte dit för att jag ville lära mig nya saker, både teoretiskt och experimentellt Jag arbetade där ett par år och kom i kontakt med den stora forskarvärlden och många berömda biokemister. Utbudet av attraktiva arbeten vid universiteten i USA var mycket stort på det ”gyllene 60-talet”. Under tiden lyckades min gamle professor på Teknis att genomdriva sitt gamla förslag om att ändra ämnet ”livsmedelskemi”till ”biokemi”, som ju skulle vara mera allomfattande. Vi syssladeju egentligen inte med livsmedel, för det var ju avloppsvatten (!).

Han själv hade varit civilingenjör i kemi från KTH, men sedan också medicine doktor från Harvard. Han kvarstod i tjänsten två år efter pensionsåldern, men sedan institutionens ämnesområde äntligen fick ändras ville han avgå, tillbringa en tid utomlands och ägna sig åt andra intressen. Han skrev till mig i USA och undrade om jag ville komma tillbaka och eventuellt vara ”tillförordnad professor för att bygga upp den här nya institutionen”. Det fanns ingen annan där som kunde biokemi, det fanns bara vanliga kemister. Jag blev t.f. professor i biokemi vid KTH 1965, men sedan gick det ned istället för att gå upp. När jag tillträdde fanns knappast någon nödvändig biokemisk utrustning vid institutionen. Det fanns inte ens en ordentlig Spektrofotometer, ingen ultracentrifug, ingenting. Jag var tvungen att sitta nätterna igenom och skriva ansökningar om anslag för nödvändig utrustning och samtidigt

bygga upp laborationskurser och själv handha hela undervisningen i det nya ämnet.

Efter 2 år tillsattes en ordinarie professor, naturligtvis kom inte jag ifråga, jag hade inte hunnit meritera mig på det ”nya området”, men det var i alla fall jag som hade byggt upp undervisningen och forskningen i biokemi. Den nye professorn hann knappast etablera sig på KTH för han hade samtidigt sökt flera attraktiva tjänster och fick en mycket finare professur på universitetet. Återigen stod Teknis utan professor i ett ämne som redan var schemalagt och måste genomföras. Jag befann mig vid det tillfället i Japan. Jag tyckte att det var roligt att det äntligen kommit en ordinarie professor i biokemi och jag själv kunde ägna mig åt forskning och mina forskarkontakter, som under tiden hade blivit mer och mer omfattande. Då fick jag ett telegram från dekanus: ”Du måste komma, kursen i biokemi börjar om två veckor och vi har ingen som kan ta hand om den!”. Jag åkte med kort varsel tillbaka och gjorde vad jag förmådde. Efter fyra år, 1969, så kom det äntligen en professor som stannade. Jag återgick till min docenttjänst.

Jag måste säga att trots att jag inte hade blivit utsedd till professor då i början, när jag tyckte att jag verkligen gjort mig förtjänt av det, så hade jag i alla fall under dessa sammanlagt fyra år som t.f. professor fått tillfälle att sätta upp nya projekt Det var för det mesta miljörelaterade projekt, som handlade om bl.a. kvicksilver samt om fenoliska miljögifter och dessas mikrobiella nedbrytning. Jag hittade då helt nya organismer och nya enzymer, som sedermera väckt intresse och fått efterföljd på flera håll i världen. Nyligen har jag inbjudits till ett europeiskt samarbe- te inom detta område, där jag och min lilla grupp har lyckats behålla ledningen trots ytterst begränsade resurser, framför allt i fråga om tillgängliga lokaler.

Som chef för institutionen hade jag denna relativa frihet att söka pengar och sätta ihop egna projekt. Jag var inte begränsad av någon överordnad man. Så kom den nye professorn och han stannade där 19 år. Jag var då docent, sedan blev jag lektor. Från början var det trevligt men med tiden blev det inte så trevliga förhållanden mellan honom och mig, men jag överlevde det också. Under tiden sökte jag en massa professurer. Vid själva KTH sökte jag 5 gånger, dels i biokemi dels i mikrobiologi och dels i biokemisk teknologi som inrättade nya ämnen under tiden. När jag sökte i biokemi så hette det att jag egentligen var mikrobiolog, när jag sökte i mikrobiologi att jag egentligen var biokemist, biokemiskt orienterad mikrobiolog, men vi behöver en riktig mikrobiolog. Jag sökte biokemisk teknologi, där jag faktiskt gjort nya insatser i biosensorer för fenol som visserligen var byggda på mikrobio- logiskt system. Men då hette det, ja hon har visserligen utvecklat några

biosensorer men hennes forskning är ju egentligen grundforskning även om resultaten har betydelse för teknisk utveckling.

Sista gången jag sökte och de tog en ung man, överklagade jag grundligt, med en inträngande textanalys av det ”gemensamma” sakkunnigutlåtandet. Jag lyckades hitta flera flagranta motsägelser i detta hopklipp och det var inte utan att det var rätt så roande också. Jag hade ingenting emot den unge mannen ifråga, men jag kände mig personligen förnedrad av den här behandlingen. Mitt överklagande tror jag vållade en del huvudbry. De sakkunnigas originalutlåtanden försvann varför? Ja, juristen sa ”Det var arbetspapper, de finns inte längre”. Arbets- papper, de var ju protokollförda! Hur som helst, i samband med detta, det var ju så flagrant det här, så gick KTH—rektom och vem det nu var, ut med en begäran till regeringen om att jag skulle få en personlig professur. Regeringen tilldelade mig ”professors namn” istället. Senare gjorde kemisektionen allt möjligt för att jag skulle behandlas som en ”riktig ” professor. Jag blev med all pompa och ståt installerad i Stadshuset och fick kosta på mig en dyr toalett. När jag sedan gick i pension 1991 fick jag s.k. ”emeritiförmåner”, ett litet skrivrum och ett litet labutrymme, där jag kunde fortsätta en del av min framgångsrika forskning. Vid den tidpunkten hade jag fortfarande mycket forsknings- pengar. Men inte nu längre. Min sista doktorand blev klar 1993. Ett av de projekt som jag satte upp under tiden jag var t.f. professor för många år sedan har fortsatt idogt genom olika stadier. Det var 16 års arbete, som inte bara gav upphov till sex doktorsavhandlingar vid KTH, utan dessutom fem PhD.s i USA (U. of Minnesota och U. of Michigan) och en vid ETH i Zurich.

Om jag ska sammanfatta min akademiska livshistoria så vill jag understryka följande: Jag har i och för sig aldrig känt mig undanskuffad socialt bland manliga kollegor och överordnade. Jag minns en professor som var väldigt snorkig mot mig, men han var inte särskilt kunnig heller. Annars kände jag mig inte dålig som kvinna eller som medlem i en minoritet förrän jag började konkurrera om tjänster. Men under själva utbildningen, även forskarutbildningen, kände jag mig helt jämställd. Det kan bero på att när man är få, så upplevs man inte av majoriteten som ett hot. När man är flera och chanserna till konkurrens ökar, så uppstår kamp och konkurrens. Det är därför vi måste blicka framåt. Nu kommer de som kommer att vara flera och vilkas chanser att konkurrera kommer att öka. Man bör också ställa sig frågan: Hur kommer då de behjärtansvärda jämställdhetssträvandena att påverkas av den formellt ”decentraliserade” men samtidigt ”maktkoncentrerade” universitetsstrukturen på det lokala planet, under en stark institutionspre- fekt?

”Så fick jag till allas förfäran en professur som jag absolut inte var kompetent för!”

Harriet Ryd, professor emerita, formlära, KTH

Efter Halinas berättelse av vad hon gått igenom känns det futtigt att tala om min väg till professuren. Till skillnad från Halina som med all rätt fått professorstatus, så fick jag till allas förfäran en professur som jag absolut inte var kompetent för. Åtminstone inte kompetent enligt traditionen som säger att en professor i arkitektur ska meritera sig genom att rita inte forska.

Min akademiska bana kan enklast beskrivas så här: KTH-studier som nybliven student, sista tentan i civilingenjörsexamen samma dag som jag gifte mig, yrkesarbete inom Hemmens Forskningsinstitut, Försvarets fabriksverk och Byggforskningsinstitutet. På min första plats la' jag upp principer för tvättmaskinsprovningar, på den andra reste jag runt landet till försvarets tvättinrättningar och värmerationaliserade, på den tredje byggde jag upp en forskargrupp som studerade klimat och bebyggelse. Då hade jag också licexamen från KTH och vidareutbildning från MIT i Amerika. Mitt yngsta barn var ett och ett halvt år när jag fick professuren i arkitekturens formlära.

I mitt fall låg motståndet inte i att jag är kvinna utan i att jag var ”utböling”. En underlig figur som inte kunde rita utan forskade om människors samspel med det byggda. Tack vare några framsynta personer i fakulteten blev forskningsmeritema avgörande och jag blev placerad i första förslagsrum.

Kvinnokönet är inte alltid den bromsande faktorn

speciellt inte när en enstaka kvinna ses som ofarlig för den manliga dominansen. Med tillbakablick på min egen erfarenhet kan jag se att mitt kön delvis hjälpt mig att surfa fram. Som ensam kvinna bland ett par hundra teknologer blev jag snarast en maskot. Jag vande mig att vara omhuldad och det är ganska förödande. Man speglar sig i de andra och slutar tro på sig själv som en självständig och kompetent yrkesperson. Det gäller att behålla självrespekten och samtidigt göra en realistisk bedömning av sitt handlingsutrymme. En svala gör ingen sommar och en enda kvinnlig professor kan inte förrycka maktbalansen. Men man kan visa sina elever och medarbetare att man tar ställning även när den inte är opportun!

Bromsas kvinnor effektivare när de blir så många att de uppfattas som ett hot? Vad är det egentligen som håller kvinnor på plats också inom en disciplin som arkitektur där det länge funnits kvinnor över den ”kritiska massan”? Kanske var min tillsättning också en del av maktspelet gentemot kvinnliga arkitekter? En ”utböling” kunde bryta könsvallen. I viss mening var jag ju å priori utdefmierad. Kanske var det orsaken till att jag förblev KTH:s enda kvinnliga professor under många år? Inte medvetet uttalat från fakulteten, naturligtvis! Män tror oftast att de är helt opartiska speciellt inom teknik som man (dvs. män) ser som ”könlös”. Där ser män sig själva som sanna företrädare för hela mänskligheten. (Har ni förresten tänkt på att i många språk definieras kvinnan utifrån mannen, t.ex. man/woman. Dock inte i de nordiska språken!)

”Fröken har ju inga byxor på sig”

För visst har jag som kvinna också mött manlig misstänksamhet som yttrat sig på olika sätt. Ibland litet naivt som när några teknolog- kompisar frågade varför jag gick på Teknis när jag ändå skulle gifta mig. Eller som när jag sökte en tjänst som värrnerationaliseringsingenjör på SJ med uppgift att förbättra ventilationen i sovvagnar. På den tiden hade kupéema en snurra i taket som drog ner kalluft. Jag blev inkallad till en sådan där riktigt gammaldags överingenjör som tronade bakom ett stort skrivbord. Han såg ut som en så'n skulle då för tiden, med stärkkrage och pondus. Jag tror att han hade kallat upp mig bara för att se hur en varelse som var kvinnlig ingenjör kunde se ut. Han behövde nog ett argument för att avspisa denna underliga företeelse. För när jag kommer in genom dörren säger han ”Fröken har ju inga byxor på sig. Hur ska fröken kunna klättra i sovvagnar?” Det var raka puckar på den tiden!

”Skaffa dig krokodilhud!”

I den mansdominerade akademiska världen är motståndet ofta mycket mer subtilt och det kan göra mycket mer ont. Carin Boalt gav mig en gång ett bra råd: ”Skaffa dig krokodilhud men se till att viktiga erfarenheter sipprar in mellan pansarplåtama!” Jag har ofta funderat på om det hjälper eller stjälper att vara alltför observant på härskartekniker som tycks vara inbyggda i många mäns beteende. Ni vet, det här att osynliggöra, att förlöjliga, att knipa käft om intressant information och

få kvinnan att ta på sig skulden och skammen när något går snett. Om man är för observant på sådant och hela tiden letar efter trakasserier kan det bli en självuppfyllande profetia. Men utgår man från att män åtminstone i princip är reko finns det bättre förutsättningar för jämställdhet, tror jag.

Jag tror till och med att det inte skadar att ha en viss godtrogen naivitet och ett förlåtande sinnelag gentemot den rådande strukturen. Till en viss gräns. Tills makten visar sitt rätta ansikte. Då får vi inte släppa fram den primitiva känslan av underordning och ducka inför en imposant kropp och en grov röst. Min erfarenhet är att det enda reaktion som lönar sig är att svara med en laddning konkreta fakta. Kvinno- forskningens resultat och mina egna upplevelser i olika tjejnät har då

gett mig råg i ryggen.

Ett tjejnät behöver man alltid

Att träffa kvinnor känns som att fylla på sina batterier. Man hämtar styrka av att prata så som vi gör nu. Jag har alltid haft turen att ha kvinnliga kompisar. Redan från början vi är fyra flickor i min familj och vi har en enorm sammanhållning. Det fortsatte i gymnasiet där vi var fem tjejer bland tjugofem killar. Vi fem håller fortfarande ihop och har en syjunta som ska fylla 50 år i höst. På Teknis hade den lilla skaran av kvinnliga teknologer en förening som på den tidens rekorder— liga språk hette ”KTS Kvinnliga Teknologers Sammanslutning”. Vi spelade fotboll och rodde och hade vansinnigt roligt.

Som ordförande i KTS gjorde jag förresten min första jämställd- hetsinsats. Jag blev uppkallad till rektor Woxén som helt rakt på sak frågade: ”Vad har ni flickor på KTH att göra? Er utbildning kostar Staten dyra pengar och så går ni bara och gifter er.” Då gjorde vi en undersökning. KTS hade på den tiden ett kartotek över alla kvinnor som gått ut. Vi skrev till alla och frågade om de var yrkesverksamma vare sig det var heltid eller deltid. Vi fick väldigt bra respons och det visade sig att 93% yrkesarbetade. (Delvis berodde det på att de flesta var arkitekter som hade gift sig med kollegor och satt hemma och ritade vid köksbordet medan barnen var små. Men det behövde man ju inte säga.) Jag gick upp med det resultatet till rektor Woxén och två år senare hade han en dotter på KTH. Det tyckte jag var en seger!

Mentorer är ovärderliga för att inte tala om äkta män!

Finns det övermänniskor som klarar sig utan stöd? Dit hör i varje fall inte jag. Min ryggrad på KTH var gruppen av lärare och forskare inom Formlära. Kring kaffebordet ventilerade vi både ämnesfrågor och mer personliga saker det gav en samhörighet och trygghet. I den kretsen kände jag att jag kommit på rätt plats.

Men jag skulle aldrig kommit dit om jag inte haft mentorer. Det började med min pappa som trodde på min tekniska begåvning. Och eftersom han själv var civilingenjör stödde han den helhjärtat. Det fortsatte med min huvudprofessor på KTH och med den dåvarande rektorn som såg till att jag fick stipendium. Flera av mina chefer i näringslivet var också positiva även om de inte var mentorer i formell mening. En sände mig till Amerika för vidareutbildning och forskning.

Och min man har varit den hållbaraste av mentorer. Han upp- muntrade mig att söka professuren och har också tagit konsekvenserna av det genom att ta merparten av ansvaret för barn och hushåll. Det är tack vare honom som jag kunnat arbeta heltid under hela min yrkestid bortsett från bamledigheter som minskat för varje barn. Tre månader efter den femte återvände jag med en suck av lättnad till den relativa koncentration som yrkeslivet gav.

Kvinnors dilemma och plusvärden

Men det är klart att man inte bara kan strunta i allt hemma även om ens man verkligen ställer upp. Jag hade fullt på jobbet och fullt hemma. Mycket av mitt liv har handlat om att hinna. Hinna ge ungarna tid, hinna lyssna på arbetskamrater, hinna delta i fakultetens diskussioner, hinna få ro att reflektera över forskningsproblem. En tid på världen var min enda lugna stund på dagen när jag satt på tunnelbanan till och från jobbet. Då gömde jag mig bakom en tidning och blev en av de där tråkiga svenskarna som inte pratar med sina medpassagerare.

Nu är jag pensionerad sedan två år och nu har jag det verkligen bra när jag slipper all administration som hör till professorsjobbet. Jag har arbetsrum på KTH och gör det som är kul håller på med program- skrivning för forskningen inom mitt ämne. Och med kvinnofrågor; speciellt när det gäller kvinnors möjlighet inom teknik och industri. Vi försöker få fram kvinnors ”plusvärden”, som man uttrycker det i näringslivet. Min erfarenhet från det akademiska systemet ställs på prov här. Det akademiska systemet i all sin rigiditet och stelhet och petrif're- ring och alla andra ord man vill ladda på för att beskriva det, det är

ändå rimligt åtkomligt, åtminstone är det min erfarenhet. Man kan öppet vara oense och i bästa fall enas om vad det beror på. Men kommer du till industrin är du på hal is därför att där härskar en repressiv tolerans. Du blir väldigt artigt och väl bemött, men när det kommer till kritan gäller männens regler. Deras verklighet är att man måste visa vinst, och det betyder att kvinnor måste ge ”plusvärden”, i pengar. Bara om kvinnor lönar sig kommer vi ifråga.

Råd till mina efterkommande

Vad ger nu ett vittnesbörd som mitt? Jag, liksom alla emerita här, är ju präglade av en tid som flytt. Vilken relevans har våra tillbakablickar för morgondagen? Hur kan våra berättelser användas för att fler kvinnor ska komma fram inom akademin, fler bli professorer?

Se professorsjobbet realistiskt!

Efter att ha varit professor i tjugotvå år har jag insett att professorsjob- bet, det handlar mycket mer om att vara arbetsledare än att vara diktator som styr ämnesutvecklingen. Det är få professorer som är genier. I dagens högskola är det få professorer som kan göra allt själv. Jobbet är att se till att avdelningen som helhet producerar inspirerande under- visning och skapar ny kunskap i sin forskning. Professoms roll är att se ämnets ansvar i utbildningssystemet, se vad som behövs och se till att den kompetensen finns. Man kan aldrig allting, det gäller att se till att man har medarbetare som kan. Där ligger ett stort ansvar på den som blir utpekad som professor och det gäller att stå pall för det.

Inse att slumpen styr professorstillsättningar!

Det är intressant att spekulera över vad som styr en professorstillsätt- ning. Självklart styrs kompetensbedömningar av vetenskapliga mode- trender. Jag hade turen att komma när fakulteten började inse värdet av forskning inom arkitektur. Under mina år som professor har jag sett hur olika stymingar kommit och gått. Modetendenser är tydliga inom vetenskapen och det visar ju att också forskare är människor. Kunskapen är relativ, vi ser det vi valt att fokusera och det vi ser begränsas av skygglappar som våra erfarenheter ger.

Det här visar väl slumpens roll vid professorstillsättningar. Det har alltid förvånat mig att många betraktar akademiska tillsättningar som objektivt ”rättvisa”! Om man åtminstone kunde erkänna det subjektiva momentet skulle en del av dramatiken kring professorsutnämningar minska. Tänk om man kunde se professorn som en i forskargruppen, en person med viss överblick men utan gudomlig gloria. Delvis är den ut- vecklingen på väg med högskolans nya organisation där enprofessor— sämnen samlas i en institution med prefekten som arbetsgivarens representant. Och prefekten behöver inte vara professor. Det som är positivt i den utvecklingen är att professorn slipper en del administration och kan mer helhjärtat ägna sig åt forskning och undervisning. (Bara det att professorn visar sig för studerande i grundutbildningen!) Risken är att det blir konflikter mellan professorn/vetenskaparen och prefekten/ad- ministratören. Men konflikter är det akademiska systemet fullt av. Så den här är kanske hanterbar.

Ta tillvara genustillhörighetens styrka!

Jag vill påstå att kvinnor har en betydelsefull kunskap som borde vara ett plus när man bedömer kompetens i det akademiska systemet, ja, även annars. Mitt kön spelade en underordnad roll när jag fick professuren. Men jag har haft nytta av att vara kvinna när jag väl var där. I den kvinnliga kompetensen ligger ju en förmåga att se människor och odla relationer. Och när jag väl fått professuren visade det sig att några av motståndarna blev mina bästa arbetskamrater. Jag hade fyra lektorer, arkitekter och konstnärer, som arbetade i grundundervisningen. De lärde mig mycket om arkitektur och arkitektens villkor. Jag handledde doktoranderna och ledde forskningsgrupper. Samspelet mellan grundut- bildningens frågor och forskningens svar gav oss alla nya utveck- lingsperspektiv.

Visa att genuskunskap berikar vetenskapen det öppnar för kvinnor!

Inom teknisk sektor är de flesta män och de flesta av dem är fast förvissade om att vetenskapen är könlös. Forskare som säger så argumenterar ofta för att vetenskapliga metoder fungerar opartiskt. Kemiska reaktioner beter sig på samma sätt vare sig detär en man eller kvinna som labbar. Det har alltid förvånat mig att man så envetet fokuserar sig på forskningens hantverk och så flagrant undervärderar två styrande moment. Speciellt när det gäller tillämpad forskning där

resultaten direkt påverkar prylar eller rutiner i samhället. Problem— formulering och konsekvensbeskrivning talar jag om.

De problem som forskaren ställer upp påverkar ju vilken kunskap som utvecklas. Och om man inte kollar hur forskningsresultatet kan inverka på utvecklingen missar man ju impulser till förbättringar. Där måste jag säga att arkitekturforsknin gen är observant. Erfarenhetsåterför- ing är ett honnörsord för oss och däri ligger självklart att vi tar hänsyn till både kvinnor och män. (Liksom unga och gamla, handikappade och friska. Det finns ju många ”sorteringsgrunder”.) Miljöforskningen visar samma medvetenhet. MKB, som uttyds miljökonsekvensbeskrivningar, har ju påverkat problemformuleringar inom det området. (Som en parentes kan jag säga att Sveriges tre disputerade MKB-forskare är kvinnor.)

En forskare är en människa som drivs av nyfikenhet och nyfiken- heten får skjuts av vad man anar. Men man kan inte ana något som man inte fantiserar om. Och fantasin suger upp erfarenheter. Om nu all forskning säger att könstillhörigheter påverkar erfarenhetsmassan så vore det underligt om inte kvinnor och män skulle välja olika frågor inom sin vetenskapliga domän. Om det också är så att kvinnor inte identifierar sig med det akademiska karriärsystemet lika hårt som män gör; då finns det skäl att tro att kvinnor vågar välja mer inopportuna ämnen som inte har samma akademiska status. Vi utvidgar disciplingränsema om vi tar till oss problemformuleringsprivilegiet.

Jag ska till och med våga mig på en generalisering och säga att kvinnors karriärer i det akademiska systemet hänger på att vi lyckas visa genuskunskapens styrka när det gäller att utveckla vetenskapen.

”Jag kände mig som en slags Jeanne d'Arc, men det tog ju på mitt kapital, kan man säga.”

Annika Baude, fil. lic., fd. Socialstyrelsen, Arbetslivscentrum

Jag har inte ingått i själva det akademiska systemet, som de flesta av er andra har gjort. Men under större delen av mitt yrkesliv har jag verkat inom olika slags verksamheter som har sin bas i forskningen. Först var jag tio år på olika vetenskapliga bibliotek, sedan ca 10 år i privat tjänst på SNS och TCO och därefter åter i statlig tjänst, sammantaget över tjugu är, dels på Socialstyrelsen och slutligen på Arbetslivscentrum,

sedermera Institutet för arbetslivsforskning som sedan 1 juli 1995 ingår i det nybildade Arbetslivsinstitutet.

Jag tyckte det var härligt att höra Halina säga att du kunde ställa dig vid sidan av livet och titta på det. Det kan jag inte säga att jag själv har gjort. Men det vore en värdefull egenskap att ha medan livet pågår och inte bara som i mitt fall nu, att titta i backspegeln för att finna vad som styrt mitt yrkesliv. Jag kan således inte se att det funnits det medvetna spår i mitt yrkesliv, som flera av er har berättat om. Ändå kan jag väl urskilja ett genomgående drag i mitt yrkesliv, bortsett från biblioteksti- den nämligen att jag styrts av ett starkt engagemang i olika sakfrågor. Det har varit olika saker vid olika tider, men engagemanget har varje gång varit intensivt.

Detta kopplar jag tillbaka till att jag gått i en skola, Höglandsskolan, som var experimentskola på sin tid 30-talet- och som hade som idé att man i skolarbetet skulle förena ”anden”, ”handen” och ”hjärtat”. Ända från början höll vi mycket på med sy- och träslöjd, vi fick skriva egna sagor samtidigt som vi lärde oss att läsa. Sedan längre fram fortsatte man med att i flera ämnen skriva, rita och måla. Varje lördag samlades alla elever — vi var ju inte så många och uppträdde för varandra. Skolan var alltså mycket lustbetonad. Det var ju ingalunda självklart på den tiden. Än idag känner jag denna lustkänsla inför de flesta arbets- uppgifter och det kopplar jag ihop med mitt engagemang för olika sakfrågor.

Mina föräldrar var båda akademiker. Mamma var matematiker, men hade också juridik, statistik och nationalekonomi i sin examen. Hon var mycket begåvad, men var inte yrkesverksam sedan vi barn föddes, min bror och jag. Genom sina graviditeter hade en hörselskada, som hon fått som ung förvärrats och gjort att hon inte kunde uppfatta samtal annat än på mycket nära håll. Min uppväxt präglades av en känsla av sorg över detta. Hennes kapacitet kom inte till uttryck fullt ut förrän efter kriget, då det kom nya transistorapparater som gjorde henne ”hörande”. Hon kom då att delta i uppbyggandet av den sociala hörselvården i Stockholm, där hon hade ett stort verksamhetsfält. Men då var hon nästan 50 år och jag var vuxen. Jag minns dock en period under min barndom, då min mamma var mycket glad och det var i mitten av 30- talet. Hon fick då göra några utredningsuppdrag åt Kvinnoarbets— kommittén, som kom med som bilaga i betänkandet ”Gift kvinnas rätt till förvärvsarbete”. Uppdraget fick hon av sin vän och arbetskamrat från ungdomstiden, Karin Kock. Det gällde dels en statistisk undersökning av gifta kvinnors förvärvsarbete i Stockholm, dels en utredning om småskollärarinnomas situation. Bl.a. minns jag att mamma berättade om att småskollärarinnoma i Norrland, för att skydda sig i sin oftast

avlägset belägna lärarinnebostad, ofta hade en man inneboende utan att vara gift med honom och att han kallades lärarinnekarl.

Min bild av arbetslivet var helt orealistisk

Gymnasietiden kan jag fortfarande se som en av de bästa perioderna av mitt liv. Jag kom till ett nytt läroverk, Bromma läroverk, där mina klasskamrater var den första kullen från realskolan. Själv hade jag prövat in till gymnasiet i alla ämnen det var hård konkurrens på den tiden om gymnasieplatsema. Jag gick på latinlinjen, hade bra lärare och det var självklart att man skulle var skötsam och ambitiös. Det passade mig väldigt bra. Och det gick också bra. Jag minns att jag fällde tårar när vi gick runt och sa adjö till lärarna.

Det var självklart att jag skulle studera, fara till Uppsala, där hade mina föräldrar också läst. Min morfar hade varit professor i juridik vid Uppsala Universitet. Vad jag skulle utbilda mig till, det hade inte diskuterats hemma. Det var som om utbildningen i sig var det centrala. Jag kände inte närmare till vilka yrken som var tänkbara då man gått latinlinjen. Jag kände ju till advokatyrket, som var min pappas verksam- hetsområde och läraryrket. Att jag inte tänkte på att utbilda mig till advokat hängde väl ihop med att det knappast fanns kvinnliga advokater på den tiden. Det svenska förvaltnings- och utredningsmaskineriet hade ännu inte utvecklats. Journalist hade jag inte en tanke på jag kände mig inte tillräckligt duktig på att skriva. Så var det läraryrket, men det framstod inte som tillräckligt lockande. På den tiden var läraryrket ekonomiskt nedtrappat. Jag minns hur jag såg lärarna på podiet vid avslutningama som en samling gråslitna personer och jag kunde inte tänka mig min framtid på det sättet. Min bild av arbetslivet var helt orealistisk jag tänkte mig ett arbete präglat av omväxling och frihet. Jag var väl inte ensam om att ha drömmar om det framtida arbetet. Det var ju ovanligt före kriget att man som gymnasist i Stockholm hade någon egen erfarenhet från arbetslivet.

I Uppsala började jag med att läsa franska, som jag varit duktig i under skoltiden. Jag valde det inte för att bli lärare utan som en uppvärmning tills jag hade fått klart för mig vad jag egentligen skulle studera. Dessvärre kom jag att bli kvar i fransk-studiema i 2 1/2 år. Jag lyckades inte med det obligatoriska översättningsprovet — ett öde som jag dock delade med en stor del av mina kamrater, men jag blev ganska knäckt av att inte lyckas och att det dessutom gått åt så mycket tid. Fortfarande visste jag inte vad jag ville utbilda mig till, men jag kastade mig över praktisk filosofi som var känt för att gå fort, vilket det också

gjorde. I ämnet ingick en kurs i sociologi och det blev en vändpunkt. Här kände jag mig hemma. Jag tänkte mig visserligen att sociologin var en slags hjälpvetenskap till mer sakinriktade ämnen sociologin fanns ännu inte som särskilt ämne i Uppsala. Men sociologin förde mig till statskunskapen, där jag tänkte mig att kunna använda sociologiska metoder på statsvetenskapliga frågeställningar, vilket jag också längre fram i mina licentiatstudier kom att göra.

Men först måste jag berätta om min professor i statskunskap, professor Skytteanus Axel Brusewitz, en gammal patriark som bl a var ryktbar för att han fick fram så många elever till doktorsexamen. Genom honom blev jag intresserad av engelsk parlamentarism och den ”life and letter”-litteratur som användes som källor vid uppsatsskrivning. Jag skrev om Lord Palmestons andra ministär och dess regeringskris 1856. Engelsk parlamentarism var ett av Brusewitz intresseområden och han uppmuntrade mig att fortsätta med licentiatstudier inom detta område. Jag fick tillbaka min självkänsla och studier blev åter en drivkraft i mitt liv. Jag fick ett avhandlingsämne valt med hänsyn till att jag, till följd av min mans studier, skulle bo i Cambridge i England under ett par år. Min uppgift blev att studera den första engelska labourregeringens tillkomst 1924.

Tyvärr pensionerades Axel Brusewitz 1947 och det tog tid innan hans efterträdare kom i tjänst. Då befann jag mig redan i England. Jag fick dessvärre efter en kort tid klart för mig att det inte var möjligt att få tag i motsvarande personligt anknutna primärmaterial, som ”life and letter”-litteraturen utgjorde för studiet av 1800-talet. Jag blev helt utskrattad på partikansliema: skulle någon ”foreigner” inbilla sig att få del av deras material! Detta gjorde att jag stod där i Cambridge mitt i sommaren 1947 utan ett avhandlingsämne. Så småningom fick jag kontakt per brev med den nye professorn, men det ledde inte till någon lösning på mitt problem. Jag hankade mig fram så gott jag kunde på egen hand och försökte få svar på mina frågeställningar med det material som fanns tillgängligt i press och tidskrifter. Mot slutet fick jag hjälp av en engelsk universitetslärare i historia, som jag betalade själv. Resultatet blev en slags statsvetenskaplig-sociologisk studie av för- skjutningar i traditionella partisympatier under början av 1920-talet. Titeln på avhandlingen blev ”The Liberal Party and the Labour Party 1918—1924. A study of the relation between the decline of Liberalism and the rise of Labour”. Jag fick faktiskt högsta betyg på den ”med hänsyn till att jag givit mig i kast med en så stor uppgift”, som min examinator Gunnar Gerdner uttryckte det. Då blev det åter bra med självkänslan, som varit lite darrig under de gångna åren. Att det skulle vara något märkligt med att jag som kvinna fått stöd för att börja

licentiatstudier, hade jag då inte en tanke på. Långt senare fick jag veta att jag var den första kvinnan vid Skytteanum som tagit licentiatexamen där. När jag är i Uppsala på besök händer det att jag går in på Skyttea- num och letar rätt på ”life and letter”-samlingen och sniffar in doften i bokbanden av Brusewitz cigarrer och skickar honom en tacksamhetens tanke.

Jag visste inte att forskning var någonting som man kunde ha som jobb

På den tiden fattade jag inte att forskning var någonting som man kunde ha som jobb. Jag trodde forskning var något man gjorde för att få sin examen och för att lättare få en akademisk tjänst, men inte att det var något som man hade som sitt arbete. Jag hade överhuvudtaget inte tänkt så mycket på vad jag skulle ägna mig åt. Jag började att undersöka mina möjligheter att få jobb genom att gå upp på universitetsbiblioteket i Uppsala och fråga om jag kunde få ställa mig i kö för att bli amanuens vid biblioteket. Jag blev avspisad på raken av överbibliotekarien Kleberg, han var en vänlig man, mina svärföräldrar kände honom, jag hade träffat honom hos dem, men det spelade ingen roll för saken. Han motiverade sitt avslag med följande ord: ”Vi kan inte ta in kvinnor för ni bara begär halvtid när ni får bam”. Så öppet och så omedvetet kunde en arbetsgivare i början av 50-talet diskriminera kvinnor.

Det här med barn och jobb hade jag inte reflekterat över förrän ungefär vid denna tidpunkt. Jag hade fått mitt första barn 1950 och tagit min licentiatexamen i början av 1952. Vid den tiden var jag ordförande i Kvinnliga studentföreningen och jag kommer ihåg hur vi ordnade ett möte med stora affischer på stan, med rubriken ”Hemmamamma eller yrkesmamma?” Det är otroligt. Efteråt kan jag inte fatta att jag inte ägnat en tanke åt att det kunde bli svårigheter med att förena barn och jobb. Men detta problem var inget man brukade samtala om. Däremot minns jag att vi skämtade om att studierna var ”den långa vägen till diskbaljan”. Många kvinnor kom ju också att stanna hemma, då de fick sitt första barn. Daghemsutbyggnaden hade ännu inte kommit igång och bamsköterska och hembiträde hade i stort sett upphört som yrke redan före kriget. Fortfarande fanns dock unga kvinnor som behövde praktik för vissa utbildningar.

Jag gick så till arbetsförmedlingen, när jag inte hade någon framgång med universitetsbiblioteket och fick veta om ett ledigt arbete som amanuens vid Riksdagsbiblioteket. Specialbiblioteken på den tiden krävde licexamen i vilket ämne som helst skulle jag tro men ingen

biblioteksutbildning. Någon sådan fanns inte för detta slag av biblioteks— arbete. Riksdagsbiblioteket låg direkt under Riksdagen, inte något departement emellan, vilket innebar att denna beviljade sig själv pengar utan normal prövning. Då man inte kunnat enas om vem man skulle anställa, hade det hänt att man tog in flera på en gång. Så var det när jag började. En riksdagsman och tillika professor från Uppsala ville ha mig, en annan, som också var professor, men i Göteborg, ville ha den andra sökanden. Så när jag började sköttes Riksdagsbiblioteket av totalt elva licentiater, som var bibliotekarier och två deltidsanställda sekretera- re.

Biblioteksarbetet på den tiden var helt manuellt med hjälp av skrivmaskiner — så ni kan förstå att arbetsuppgiftema till stor del bestod av utskrifts-, kontroll- och sorteringsarbete det var långt före datorernas tid. Jag upplevde det pressande att det inte fanns något utrymme för nya idéer — i varje fall inte när man var amanuens. Jag var inte motiverad för att göra dessa slags uppgifter på ett effektivt och bra sätt, allt kändes fel. Det som var roligt var att sitta vid lånedisken, men våra låntagare var mycket få biblioteket var inriktat på riksdagen och statsförvaltningen. Jag slutade efter fyra, fem år, och kom sedan att tjänstgöra på andra bibliotek som Kungliga biblioteket, Konj unkturinsti- tutets bibliotek samt Advokatsamfundets bibliotek, till stor del på deltid. Totalt blev det tio år i biblioteksvärlden, en tid som för det framtida jobbet kom att bli till ganska stor nytta med den allmänorientering om samhällsfrågor som jag fick härigenom.

Jag längtade dock bort från biblioteksarbetet med sina på förhand givna system. På den tiden då allt ännu skedde manuellt drog varje förändring inom systemet med sig en mängd rutinarbete. Jag längtade efter arbetsuppgifter där jag kunde få ta egna initiativ och kunna påverka.

På väg till jobbet tackade jag Gud för att jag fått bra arbets- uppgifter

Nu var det 1961. Jag hade fått tre barn, två av dem i ett nytt äktenskap. Jag försökte komma in i någon annan ”bransch”, bl a hörde jag mig för hos några bokförlag och upptäckte att min lie—examen inte längre var en tillgång utan ett hinder. ”Det förstår ni väl att vi inte kan betala för” sa en förläggare. Sedan talade jag inte om min examen, men fick ändå inget jobb. Jag kom då på att jag behövde en yrkesutbildning för förlagsarbete och gick igenom en 1-årig kurs på Grafiska Institutet. Därefter hade jag turen att få ett redaktörs— och utredarjobb på SNS,

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, det var 1962, jag var då knappt 30 år och nyskild. Jag jobbade heltid på SNS. Jag kommer ihåg att jag på vägen till jobbet kände en sån lycka över mitt jobb och tackade Gud för att jag hade fått bra arbetsuppgifter. Och på vägen hem gladde jag mig åt att jag jobbade heltid. Det kunde jag få göra nu, för det var legitimt i och med min nya familjesituation. Till och med mina kvinnliga grannar hade ändrat attityd mot mig. Förut hade jag känt mig nedvärderad som mamma, därför att jag hade jobb trots att det bara var på halvtid. Men nu när jag var ensam och jobbade heltid, så var allt grönt. Det kändes också bra.

Det var tursamt att komma till SNS just då, 1962, därför att man var i färd med att färdigställa manuskriptet till ”Kvinnors liv och arbete”, ett arbete jag kom att medverka i. Min huvuduppgift därefter blev att föra ut boken till SNS lokala grupper och till olika organisationer. Vi gjorde en studiebok till den stora boken, ett arbete som studieförbunden och de politiska partierna medverkade aktivt i. Boken gick uti 8.000 ex, vilket för den tiden var en mycket stor upplaga. Jag lyckades få en utländsk förläggare att översätta och ge ut en förkortad version av den ursprungliga boken på engelska. Denna lär ha fått betydelse för forskare i USA, under 70—talet. Det var en pionjärbok genom vilken könsrollsbe- greppet fördes in i den allmänna diskussionen. Jag var också med om att utifrån boken starta en studie- och diskussionsgrupp, ”Köns- rollsgruppen”, sedermera kallad ”Grupp 222” med anledning av att vi träffades hemma hos mig på Alviksvägen 222 i Bromma.

Efter tre år på SNS blev jag ombedd att komma till TCO som utredare. Framför allt gällde det social-och arbetsmarknadsfrågor samt jämställdhetsfrågor. En av mina uppgifter var att vara huvudsekreterare för TCOs familjepolitiska program, som gavs ut som bok med titeln ”Familj och samhälle” och som antogs av TCOs kongress 1970. Man kan nog påstå att programmet kom att få betydelse för 70—talets familjepolitiska lagstiftning. TCO stod i ett slags politiskt mitten även om man var en opolitisk organisation och representerade stora kvinnogrupper i den offentliga sektorn. TCO kom på så sätt att verka som en påtryckare för utbyggnad av den offentliga sektorn. I ”Familj och samhälle” introducerades begreppet ”tvåförsörjarfamiljen” med ”dubbla roller” för både mannen och kvinnan, dvs. en försörjarroll och en aktiv familjeroll. I programmet argumenterades för en full utbyggnad av en pedagogiskt inriktad barnomsorg, föräldraförsäkring (det hette inte så) för första barnet, rätt till avkortad arbetstid för föräldrar med barn under en viss ålder (deltid var sällsynt på arbetsmarknaden vid den tiden), avskaffande av sambeskattning av makar, ändrad äktenskapslag- stiftning, bl.a. förslag om enklare skilsmässoregler, avskaffande av

änkepensionema till förmån för bampensioner, uppvärdering av lönerna i kvinnoyrkena m.m.

Det kändes som om samhället var på väg att bli kvinnovänligt

Ja, det var en härlig tid. Det kändes som om samhället var på väg att bli kvinnovänligt. Jag trivdes mycket bra på TCO. Vi var en liten stab utan hierarki dvs. från mitt perspektiv. Det egna ansvaret för handläggarna var stort samtidigt som styrelsen visade stort intresse för resultaten av vårt arbete. Jag har faktiskt längre fram i livet ångrat att jag inte stannade längre där. Det blev fem år. Jag blev lockad genom mitt intresse för att driva en sakfråga utbyggnad av barnomsorgen till att gå över till Socialstyrelsen, (SOS). Olika krafter hade varit i rörelse för att jag skulle bli efterträdare till den avgående avdelningschefen Göta Rosén, till vars avdelning daghemsfrågoma hörde. Jag hade blivit tillfrågad om jag var intresserad. Något halvår senare fick jag en direkt förfrågan om detta av generaldirektören Bror Rexed, som jag var bekant med. Detta skedde en morgon kl. 7, då vi stötte ihop på Centralen. Jag sa då att jag var villig att efterträda Göta Rosén. Detta var i maj 1970. Sedan hörde jag inget om saken förrän i november, då jag blev uppringd av Bror Rexeds sekreterare och ombedd att omgående lämna min curriculum vitae. Tillsättningsärendet skulle upp i konselj någon dag senare.

Då jag ser i backspegeln kan jag inte tycka annat än att jag handlade lättsinnigt, både mot mig själv och det kommande jobbet, genom att jag inte informerade mig närmare om arbetsuppgiftema och ansvarsfrågoma i det erbjudna arbetet. Bara en sådan sak som att jag var helt oerfaren i den statliga byråkratins arbetsfomer liksom om vad chefsskap i en stor organisation innebär, borde ha fått mig att tänka efter. Som förklaring har jag bara att jag var så helt uppslukad av det jag höll på med på TCO att jag inte gav mig tid att ta tag i frågan om min egen framtid. Först sedan utnämningen skett och jag fick mig tillsänd avdelningens verksamhetsplan, som upptog tre fulla pärmar, blev det klart för mig att barnomsorgen bara var ett bland oändligt många ansvarsområden; avdelningen, benämnd HB-avdelningen, visade sig bestå av tre byråer med vitt skilda områden, nämligen allmän hälsovård, barn- och ungdomsvård samt tandvård. Jag trädde i tjänst ganska omgående efter utnämningen, dvs. i början av 1971. Bamstugeutredningens diskussions- promemoria hade just kommit ut och familjeministem Camilla Odhnoff förväntade sig en aktiv roll av SOS för att föra ut utredningens idéer till en bred diskussion. Härigenom skulle SOS kunna manifestera sig som

ansvarig myndighet för barnomsorgen ett ansvar som många ansåg istället borde läggas på Skolöverstyrelsen.

På 70-talet skedde en explosionsartad utveckling

Det blev dock barnomsorgen och andra frågor rörande barn och ungdom, som jag kom att ägna huvuddelen av min tid. En orsak var att det under 70—talet skedde en explosionsartad utveckling då det gällde de statliga insatserna på barn- och ungdomsområdet, framförallt i samband med bamomsorgsreforrnen. Miljonerna regnade över oss för olika slag av projektverksamhet: försöksverksamhet i daghemmen utifrån barnstugeutredningens diskussionspromemoria som underlag för en kommande proposition, organisering av fortbildning för all personal inom daghem och familjedaghem, program för innehållet i verksamheten inom barnomsorgen och för lokalerna etc. Under senare delen av 70- talet gavs också varje år ett antal miljoner för utveckling av verksamhet för 7—12-åringar liksom av koloni- och lägerverksamhet. Lägg därtill de 25 miljonerna från arbetsmarknadssidan för upprustning av skolgårdar mm. Lekmiljörådet var ytterligare en nyskapelse under denna period. Som vice ordförande var jag förbindelselänken till moderrnyndigheten.

Min viktigaste insats på Socialstyrelsen låg antagligen i min entusiasm för allt det nya inom barnomsorg och annat utvecklingsarbete när det gäller barn och ungdom, och det stöd jag kunde ge åt de positiva krafterna. En viktig uppgift var också att upprätthålla goda kontakter med olika intressenter inom och utanför Socialstyrelsen socialdeparte- mentet, länsstyrelsernas konsulenter, Skolöverstyrelsen, UHÄ, Kommun- förbundet, de större kommunerna samt att delta i olika statliga utredningar inom området.

Mina interna kontakter utanför avdelningen var inte så intensiva. En förklaring till det är att Socialstyrelsen hade en starkt decentraliserad organisation, där varje avdelning i stort sett var självgående bortsett från vissa frågor som krävde beslut på central nivå. Till detta kom att generaldirektören periodvis var borta från verket p.g.a. internationella uppdrag. Jag led inte av detta utan kände mig ha hans förtroende för det vi höll på med. Jag var dock mycket ensam som chef. I ledningsgruppen som hade ett möte varje vecka, var fyra av de sex avdelningschefema läkare och tre av dem var studiekamrater med Bror Rexed, generaldirek- tören. ”Jag tycker som du Bror” hade jag hört ledningsgruppen benämnas, dvs innan jag själv kom dit.

Den medicinska dominansen i ledningsgruppen var en avspegling av att SOS som organisation hade en stark medicinsk slagsida också

statusmässigt. Det fanns en makt-obalans mellan medicinska och sociala frågor, som ju jag företrädde. Bl.a. berodde detta på att under 70-talet, som det här gäller, hade kommunerna börjat kräva decentralisering av den statliga makten på deras område, dvs över de sociala frågorna, medan Socialstyrelsens hegemoni över det medicinska systemet sjukhusbyggnation, specialistutbildning osv. ännu kvarstod ganska orörd. Frågor som rörde läkarkåren var ofta uppe till diskussion i lednings- gruppen, medan de andra yrkesgruppema sällan benämndes. Jag ställde ständigt frågor om vilka effekter det som togs upp till diskussion skulle få för sjuksköterskorna, kuratorerna osv. Jag tror nog att det bet' d e en hel del att jag försökte få in andra yrkesgrupper i vår intressesfär. Jag kände mig som en slags Jeanne d'Arc där, men det kostade på att gå utanför agendan på detta sätt. Men jag blev inte bränd, för jag kände mig respekterad för den jag var. Mina kollegor var mycket anständiga personer och visade aldrig någon aggressivitet mot mig. Bror Rexed och jag rök ihop några gånger, men det såg jag bara som något positivt. Jag hade antagligen som kvinna och icke-medicinare en unik position och större frihet att säga vad jag tyckte. ”Det kan du våga säga som är kvinna” viskade en gång en av mina kollegor under ett sammanträde. Jag tror att han hade en ton av avundsjuka i rösten. Men min oppositio- nella inställning var inget bra medel för att få in mina frågor i den gemensamma diskussionen.

Vilken roll det spelade att jag var kvinna för den maktlöshet jag kände, reflekterade jag inte över då. Sådana tankar har först kommit i och med att jag fördjupat mig i frågor rörande kön och makt. Men jag inser efteråt att mina kollegor, som redan hade legitimitet för sitt arbetsområde, inte kunde finna det som ett särskilt konstruktivt sätt att kommunicera på. Att jag hade svårt att finna former för att få frågor inom mitt område diskuterade lika ingående som mina medicinska kollegor fick sina, hade samband med att den sociala sektorn vid den tiden inte ingick i något etablerat vetenskapligt grundat system. Utbildningen till socionom, förskollärare m.fl. yrken låg utanför universiteten och saknade forskningsmöjligheter, så vitt jag vet. Dessutom saknades ännu resurser för forskning för hela den sociala sektorn liksom internationellt utbyte, bortsett från Socialforsknings- institutets resurser för sin egen forskning. Allt detta var väl utbyggt på den medicinska sidan, ex.vis genom det medicinska forskningsrådet, och på SOS fanns t.o.m. en särskild byrå för internationella kontakter inom det medicinska området och med resurser för resestipendier.

Socialforskning växer fram

Men en förändring skedde under den här perioden, Socialstyrelsen kom, framförallt genom Bror Rexeds engagemang, att medverka till att forskning inom det sociala området etablerades genom en egen organisation, socialforskningsdelegationen, sedermera Socialveten— skapliga forskningsrådet. Omfattande försöksverksamhet med medel från socialdepartementet bedrevs i Tierp och Dalby med syfte att åstadkom— ma en lokal samverkan mellan den medicinska sektorn. Man ville på detta sätt visa på vägen att föra in planering och vetenskap som bas också för den primärkommunala verksamheten.

Efter åtta år på Socialstyrelsen begärde jag tjänstledigt för att hålla på med forskning. Jag fick 1979 ett förordnande på tre år på Arbets- livscentrum för att, som det hette i uppdraget ”planera och initiera forskning om jämställdhet”. Detta förordnande kom att förlängas fram till min pension med viss finansiell medverkan från SOS, som under min första tjänstledighetsperiod hade både bantats och reorganiserats. Hur jag skulle gå tillväga för att ”initiera och planera jämställdhets- forskning” hade jag i förväg ingen klar bild av. Jag tog det för självskrivet att jag skulle verka genom ledningsgruppen, som bestod av direktören, ansvarig administratör, professorerna samt några forsknings- ledare. Jag tog det för självklart att ett sätt skulle vara att medverka till att könsperspektivet skulle finnas i alla nya projekt där det var menings- fullt med ett dubbelt perspektiv. Jag hade inte haft kontakt tidigare med forskningsområdet och var helt omedveten om vilken laddad fråga detta med könsperspektivet utgjorde. Först så småningom gick det upp för mig att frågan om att starta med jämställdhetsforskning antagligen inte varit förankrad i ledningsgruppen utan att det var styrelsen själv som tillsammans med direktören och en av professorerna, Casten von Otter, insett nödvändigheten av att engagera ALC för forskning om jämställd- het. Dessvärre var direktören på väg att avgå och fick en temporär ersättare, och von Otter for för en längre tid som gästforskare till USA.

Ledningsgruppen agerade på ett sådant sätt att jag fick uppfattningen att det inte fanns något större intresse av att medverka till att jag skulle kunna genomföra mitt uppdrag. Jag blev utsatt för alla de olika härskartekniker för att hålla nere kvinnor, som den norska genus- forskaren Berit Ås visat på osynliggörande, förlöjligande, undanhål- lande av information, dubbelbestraffning, dvs. ”damn you if do, damn you if you don't” och påförande av skuld och skam. Framförallt fick jag inte hjälp i tid att ”bemanna” ett projekt, som styrelsen på mitt förslag sagt ja till, nämligen en utvärdering av Livsmedelsarbetarförbundets (Livs) jämställdhetsprojekt. Uppdraget skulle vara färdigt till Livs

kongress tio månader senare. Jag fick alltså sätta i gång på egen hand. Det var bra för mig sett i ett längre perspektiv men då kände jag mig inte tillräckligt väl förberedd för uppgiften. Frågan om lednings- gruppens hållningssätt i förhållande till mig var föremål för diskussion i skyddskommittén, enligt vad jag senare fått höra. Mobbningstendenser fanns också från assistentemas sida. Jag antar att de uppfattade det som att jag lierade mig med männen vid makten, i stället för med dem som var i botten av hierarkin.

Jag gav mig dock inte tid att gå in i alla dessa problem, då tiden var så kort för att hinna genomföra Livs-projektet i tid till kongressen. Så småningom fick jag dock medhjälpare och med gemensamma an— strängningar blev en tryckt rapport färdig precis till den utsatta dagen.

Samling kring Kvinnotemat

En vändning av de yttre förhållandena skedde under 1981 när vi hade den amerikanska sociologen, professor Joan Acker som gästforskare. Hon förde in ett äkta kvinnoperspektiv på ALC, både genom sin forskning och genom sitt förhållningssätt. Joan gick runt till alla som ville ha hennes hjälp, dvs. även till assistenterna. Vi bildade en grupp, Kvinnotemat, av kvinnliga forskare och assistenter, som hade samman- komster kring olika forskningsfrågor. Vi arbetade sedan på en gemen- sam bok, ett arbete för vilket vi fick möjligheter att engagera den norska professorn och kvinnoforskaren Harriet Holter. Hon deltog aktivt, också med själva gruppen, och skrev en hel del avsnitt. Boken kom ut 1987 och har titeln ”Kvinnoarbetsliv”. Boken var behövd och fick stor spridning.

Vid den här tiden förekom det att kvinnliga forskare blev särbehand- lade. Det skedde bl.a. genom att nya regler skapades i samband med deras verksamhetsplanering, projektinitiering samt vid seminariebehand— lingen av de planerade projekten. Dessa regler var sedan inte längre aktuella när det gällde andra, nya projekt, dvs. manliga forskares. Själv drabbades jag och en kamrat, som var anställd för att utföra en intervjuundersökning inom Livsmedelsprojektet, av en regelrätt avrättning vid ett seminarium över en projektplan. Detta hände hösten 1980. I opponentens kritik förenade sig också en av professorerna. Han avslutade sitt inlägg med att säga att det skulle varit bättre att lägga de 350.000 kronor som projektet skulle kosta, på att anställa sex fritids- pedagoger som under ett antal månader skulle gå ut i företagen och tala om för ”karlama” att de skulle bete sig på ett annat sätt mot de kvinnliga anställda. Efteråt sa han urskuldande att han varit tvungen att

kritisera oss med tanke på ett kommande seminarium, då två andra kvinnoforskares projektplan skulle diskuteras. När jag vaknade morgonen efter vårt seminarium var det som om någon närstående hade gått bort. Det var min förlorade heder.

Det blev ett stort problem för det fortsatta arbetet att ha blivit berövad sin självkänsla. Jag hade ju börjat om som forskare och ännu inte hittat någon självklar teoretisk plattform. Sociologin låg närmast till hands, men den sociologi som då tillämpades vid studier av arbetsplatser var starkt strukturalistiskt inriktad, med teknik och arbetsorganisation som centrala områden. Man rörde sig inte med frågor på individnivå. Könsdimensionen saknades genomgående ett undantag utgjorde dock Gunilla Westlanders doktorsavhandling, som blev en viktig källa i mitt arbete.

”De vardagliga handlingarna”

Min uppgift var att studera förutsättningar för förändring mot mer jämlika förhållanden mellan kvinnors och mäns arbetsvillkor och löner. Men Livs försöksverksamhet ledde inte till några bestående förändringar i denna riktning. Trots att kvinnor och män arbetade helt åtskilda från varandra, med olika slags arbetsinnehåll och sämre villkor för kvinnor- na, fanns inget intresse för en ändring av organisationen, inte ens hos kvinnorna. Min uppgift som forskare var att förklara detta för oss oväntade förhållningssätt. Jag hade ju utgått från tidigare förändringsstu- dier om manliga arbetare och där hade ingenting av en sådan inställning framkommit. Där kunde man rapportera om förändringar i samband med projekt. Först när jag kom att bli mer insatt i studier av kvinnoforskare, framförallt i det norska samlingsprojektet ”Kvinners levevilkor” under Harriet Holters ledning, kunde jag ställa frågor som var mer relevanta utifrån mitt material.

Min utgångspunkt blev de vardagliga handlingarna och hur dessa påverkades av yttre och inre förhållanden. En sådan tolkning av ett material kan av praktiska skäl endast göras utifrån ett begränsat antal informanter, den blir tentativ och kan inte vid upprepning ge identiska svar, dvs i inget avseende uppfylla de positivistiska forskningskriteri- ema. Det som rapporten till slut kom att utmynna i var frågan om kvinnornas och de andra aktörernas acceptans av rådande förhållanden och om tystnaden det man inte talade om och inte heller fick tala om på dessa arbetsplatser. Tidigare var både ”de vardagliga handlingama” och ”tystnaden” icke-frågor. Rapporten från projektet, en bok med titeln ”Kvinnans plats på jobbet” kom ut i början av 1992.

Kvalitativa metoder, som är vanliga inom kvinnoforskningen, kan ses som ett brott mot de i samhället hög värderade och naturvetenskapligt grundade forskningsmetodema, där kvantifiering och verifierbarhet är grundelementa. Det var bärare av dessa forskningsmetoder som hade makten och tolkningsföreträdet över stor del av forskningen, och det var då inte så förvånansvärt att det blev oro och aggressivitet i leden, när dessa vägar att ge bilder från verkligheten inte längre accepterades som allenarådande.

Genom att överleva har jag plötsligt blivit intressant

På Arbetslivscentrum såg de mig som en främmande fågel, då jag kom dit. Man visste inte vem jag var eller vad jag hållit på med tidigare. ALC var ju själv en helt ny institution, dit man kommit från många olika håll. Det har berättats för mig om olika rykten som gått; att jag var politruk, att jag hade varit älskarinna till direktören och att jag hade stoppat forskning. Ja, det var konstigt. Men just nu, sedan pensionering- en, har jag det bättre än jag någonsin haft, jag tycker det är härligt. Jag har fått respekt, har gett mig själv respekt och får respekt för vad jag gjort, vare sig man kallar det för forskning eller inte. Det här som jag har varit med om på -60-talet som enskild individ, har nu blivit intressant stoff för andra forskare. Så genom att överleva har jag plötsligt blivit intressant, då jag kan berätta om hur det var. Genom att ha levat så här länge och varit aktiv på olika områden så har plötsligt mina kunskaper blivit eftersökta. Jag blir intervjuad av personer som forskar om 60-talet, då så mycket förändrades. Jag är t ex bollplank för olika projekt i Gävle kommun, där man tagit det här med förändringar mot ökad jämställdhet på allvar. Jag har en stor glädje i att på Arbets- livsinstitutet, där jag fortfarande har en arbetsplats, få lära nytt, inte minst av de unga kvinnliga forskarna. Kvinnoforskningen är respekterad och har en given plats i organisationen. Könsperspektivet är i rätt stor utsträckning integrerat i institutionskulturen, men främst på samtalsnivå. Nästa steg är att det blir ett självklart perspektiv i all forskning.

”Hade du varit man hade varenda kollega slitit sig i stycken för att hjälpa dig rädda din forskning. Men du är kvinna och då struntar de i dig.”

Edith Heilbronn, professor emerita, neurokemi och neurotoxikologi, SU

Jag är svensk medborgare sedan 1948. Min familj kom till Sverige strax före kriget, som flyktingar från NaziTyskland. Släkten består sedan generationer av en blandning av akademiker och affärsfolk. Jag gick i skolan i min sydtyska födelsestad tills jag var 13 år. Staden hade då ca 200 000 invånare och där levde från slutet av 1500-talet många judiska familjer som bidragit till stadens välstånd.

På hösten 1938 var min pappa på affärsresa i Sverige för släktens glasfabriks räkning. Han hade gjort upp med mamma att om våldsam- heter skulle utbryta så skulle hon skicka ett vykort med ett visst kodat meddelande. Då skulle han inte återvända till Tyskland. Kristallnatten och dess händelser fick min mer att skicka iväg kortet. Hon och jag hämtades den natten och föstes tillsammans med stadens övriga judiska befolkning ihop i en samlingslokal. Synagogoma stacks i brand, människor misshandlades, gamla människor slogs ihjäl och männen föstes iväg till koncentrationsläger. Kvinnor och barn släpptes dagen därpå om de stod på benen. Mor och jag såg nu till att fortast möjligt komma till Sverige och hinna få ut så många andra släktingar som möjligt från Tyskland innan det blev försent. I april 1939 kom vi till Sverige med 10 mark och ett matbestick var. Det sista vi såg av ”fosterlandet” var gränsvaktema i Sassnitz som körde upp händerna på onämnbara ställen för att hitta smuggelgods.

Men på Stockholms central stod en leende far och sa, ”ska vi gå till EPAs bar och dricka kaffe?” Far hade redan skaffat arbetskontakter och några av hans svenska kollegor i möbelindustrin hade erbjudit honom att låna pengar för att kunna starta ett nytt liv. Sånt glömmer man aldrig.

Mycket sakta gick livet in i en svensk version av vardag. Vi levde sparsamt i en mycket liten bostad där far också hade kontor. När kriget kom sov vi natt efter natt med packade ryggsäckar under sängarna, för att kunna ge oss av om tyskarna skulle gå in i Sverige. Fars nystartade firma byggde på import och fick läggas ner, istället sålde han enstaka stolar som tillverkades här. Senare tog min mer arbete som deltids- sekreterare. Mig kommenderade de att börja skolan direkt och redan på sommarlovet hade jag vänner. Till jul dög mina svenskkunskaper till högsta betyg. Skolan hade en mycket aktiv biologilärarinna som trots

”tyskorienterade” politiska sympatier började odla en uppenbar biologifallenhet hos mig.

Efter flickskolan var jag tvungen att bidra till familjens inkomster. Jag arbetade på dagarna som laboratoriebiträde på Wenner-Grens Institutet hos dr Per-Erik Lindahl och på kvällarna läste jag till studentexamen på Statens Aftonskola. Vid krigsslutet 1945 blev jag student. Jag ville nu bli läkare, men detta gick inte av ekonomiska skäl. Ivrigt påhejad av professorerna beslöt jag att istället studera kemi, biologi och genetik.

”Jag anställer inte folk med din etniska bakgrund”

När jag studerade vid Stockholms Högskola stötte jag på många ofta mer eller mindre excentriska lärare och det var svårt att försvara sig mot deras infall. På somrarna jobbade jag på Sabbatsbergs sjukhus, dels hos professor Crafford som operationsbiträde, dels hos docent Mirjam Furuhjelm på honnonlaboratoriet. Efter min fil.kand. 1951 skulle jag så ha ett riktigt jobb. Vi antog att man sökte arbete genom att höra runt lite, läsa platsannonser i tidningar och genom att anmäla sig till arbetsförmedlingen. Ingen i min familj anade att det mesta redan då gick via personliga rekommendationer. En dag fick jag en annons i handen där en kvalificerad blodforskare på Karolinska Institutet sökte en biokemiskt tränad assistent. Jag gick dit och allt var bra tills han såg var jag var född. Då slog han om ton och skickade iväg mig med ett ”Jag anställer inte folk med din etniska bakgrund”.

Jag visste mig nu ingen annan råd än att vända mig till en av mina lärare, docent Lars-Gunnar Sillén. Han visste att en kollega från Löfgrens laboratorium, Lars—Erik Tammelin på FOA, sökte en assistent. Så blev FOA min arbetsplats för 27 år framåt. Mitt uppdrag var skydd mot kemiska stridsmedel, men ramarna var så vida att det fanns möjlighet att också utföra väsentlig sjukdoms- och läkemedelsanknuten vetenskap. FOAs arbetsrutiner runt forskningsmedlens fördelning och tjänstespridning var klara och öppna på en institutionell nivå och man kunde påverka valet av forskningsinriktningar. Dessutom kunde man bygga på sina universitetsexamina samtidigt som man förvärvsarbetade. FOAs chef, professor Ljunggren, var insiktsfull och insåg att ingen begåvad person stannade på FOA utan möjligheten att studera vidare. Med tiden omfattade denna insikt även kvinnor!

Den frihet jag hade, de in- och utländska kontakter jag fick, de vetenskapliga framsteg jag kunde bidra till vi låg långt framme internationellt med vår forskning, våra arbeten togs väl emot och vi var

välkomna överallt och det tjänste- och akademiska avancemang jag upplevde på 60-och 70-talen fick mig att stanna på FOA i 27 år. Sen gick det uppför mig att mina forskningsområden, dvs neurokemi och neurotoxikologi, hade kommit att fordra insatser från välutbildade kemister, förutom biologer och medicinare, och att jag borde starta en sådan utbildning genom att föreläsa vid universitetet.

”Lissa och disputera? Det klarar väl inte jag!”

På grund av familjens ansträngda ekonomi hade jag inte siktat på högre examina. Jag kunde ju forska ändå och redogöra för mina resultat i FOA-rapporter och vetenskapliga artiklar eller avrapportera dem vid vetenskapliga kongresser. Min doktorsavhandling skulle de facto kanske aldrig ha kommit till om inte slumpen gjort att sedermera göteborgspro— fessom Bo Malmström hade inkallats för värnplikt och placerats hos mig, själv kom jag inte på tanken att jag dög för en akademisk karriär. Jag såg gudbevars upp till professorer som någon sorts intellektuella giganter. Malmström tyckte helt klart att det var löjligt att ha en kvinna som chef, men han fick mig att förstå att kundejag skriva och publicera FOA-rapporter och en och annan vetenskaplig artikel så både kunde jag och borde jag disputera. Med dåtidens studietakt borde det ha skett 10 år efter fil.kand. men med barnafödande och studieuppehåll tog det ytterligare 4 år. Ämnet valde jag ur min motmedelsforskning, artiklarna granskades och godkändes vid biokemiska institutionen i Uppsala hos professorerna Tiselius och Porath. Arne Tiselius hade förmågan att öka min tilltro till min förmåga att åstadkomma vad jag ville. Han hade ett synnerligen positivt inflytande på mitt självförtroende och därigenom på min vidare utveckling.

Jag hade gift mig 1960 och fått barn 1963, men min man blev sjuk 1964 och dog 1967. Livet blev ledsamt och besvärligt på många sätt. Även stora arbetsplatser saknade på den tiden både bamstuga och matbutik. För yrkesarbetande fanns dyr och svåråtkomlig privat hjälp eller eventuella kommunala bamstugor nära hemmet, om det fanns några platser kvar sedan katastroffallen, dvs. ensamma föräldrar med försörj- ningsplikt och låg inkomst fått sina. När jag hade lyckats övertala FOA att skaffa bamstuga godkändes det inte eftersom kommunen ansåg att det blev för långa resor för barnen. Mor och svärmor yrkesarbetade själva och männen var döda. Barnet åkte kana mellan olika förvarings- sätt och jag levde i ständig panik för att inte klara av allt och framförallt för att inte kunna passa tider. Sammanträden och opunktliga barnflickor är inkompatibla! Men jag fick min docentkompetens och avancerade till

forskningschef på FOA. Min icke uppdragsbundna forskning handlade nu så gott som enbart om det s.k. kolinerga nervsystemet, där vi låg långt framme. Jag försökte nu öppna FOA mer för utländska forskarbe- sök och jag reste själv mycket ut på uppdrag. Jag fick också tillstånd att ordna internationella symposier, vid FOA eller med pengar från FOA och andra anslagsgivande organ.

”Du får 50.000 kronor till ditt symposium om jag får kyssa dig!”

På 50- och 60-talen diskuterade neurofarmakologer och biokemister begreppet ”receptorer”. Begreppets innebörd var oklar, det fanns gissningar på receptorers eventuella molekyltyper, men inte mer. Själv trodde jag att det rörde sig om en speciell molekyl som kunde isoleras, bl.a. från det modellmaterial jag använde vid mina studier över nerv- skelettmuskelinteraktion. Jag ville diskutera mina påbörjade metodstudi- er med flera kolleger och tänkte därför ordna ett symposium. FOA ställde upp med en del av pengarna, men resten fick jag skaffa själv. Jag uppsökte ordföranden för fysiologföreningen och bad om bidrag. ”Du får 50.000 kronor till ditt symposium om jag får kyssa dig!” svarade han. Den mer eller mindre skämtsamma utpressningen är ett oskyldigt exempel på hur kvinnor kunde och kan få förmåner även i akademiska kretsar.

Efter symposiet fortsatte jag mitt arbete i samarbete med dr E Karlsson vid min institution i Uppsala. Vårt resultat innebar ett stort språng framåt för den kolinerga forskningen och för ”receptorologin” i allmänhet. Vi fick inbjudningar från hela världen, men aldrig från Karolinska Institutet, att komma och föreläsa om våra resultat.

Omlokalisering och universitetslängtan

I början av 70-talet började studenter lockas av neurokemi och neurotoxikologi. Som adjungerad professor kunde jag undervisa vid Stockholms universitets biokemiska institution, men jag ville helst av allt flytta till universitetet. Jag hade blivit erbjuden en full professur, med lokaler, basutrustning och personal av universitetet i Heidelberg, men kunde inte tänka mig att flytta tillbaka till Tyskland. Istället sökte jag ett tiotal svenska professurer, mest i biokemi, placerades alltid mycket högt men fick ingen av dem. Uttalanden av typen ”det skall påpekas att arbetena icke utförts vid universitetet utan på FOA” förekom i sakkunnigutlåtandena och utanför protokollet sa man ”du har ju redan

en tjänst”. En professur i Umeå där det var känt att man tidigare placerat en och annan ”störande” vetenskaplig kvinna, kunde jag få, men jag avstod av privata skäl.

Det föreföll allt klarare att för att få en vanlig svensk professur behövde man ha personliga förespråkare bland de akademiska lärarna. Enligt min åsikt utgör utbildningsgraden och arbetsresultaten inte i samma utsträckning underlag vid tillsättning av en tjänst på universitetet som vid ett sektorsforskningsinstitut som FOA. Men även där var ännu på 50-talet alla chefer män och självständig forskning ansågs per definition vara manlig. Min första rapport som beskrev en ”biosensor för nervgaser” återsändes av FOA 1 —chefen med kommentaren: ”Det kan väl inte vara hon som har skrivit den här rapporten?” Så småningom lärde han sig och jag blev FOAs första kvinnliga forskningschef, med ansvar inom biomedicinen. Jag skickades ut på resor ofta, skötte övergripande vetenskapliga diskussioner inom och utom landet, föreläste vid kongresser och symposier och arbetade flera korta perioder utomlands.

Jag borde inte ha stannat så länge vid FOA, har en del professorskol- leger upplyst mig om senare. Men hur skulle jag ha kunnat ana att sakkunniga universitetsprofessorer av hävd nedvärderade sektors- forskningen? Och detta beroende av arbetenas vetenskapliga kvalitet, dvs. deras nyhetsvärde, intresse, genomförande och publicerbarhet. Allteftersom åren gick insåg jag dock att den oskrivna regeln inte gällde manliga FOA-kolleger, där fanns några som fick universitetsprofessurer inom nya ämnen, och medicinarna på FOA (alla män) hade heller inga problem att få professurer.

Med 70-talet kom den statliga omlokaliseringsperioden. Vår avdelning på FOA beordrades att flytta till Umeå, och jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att bli chef för den nya F OA-avdelningen. Efter viss tvekan svarade jag nej, framförallt för att jag hade barn i skolan, en gammal mor och svärmor att ta hand om, och för att jag redan en gång i livet tvingats av en regering att bryta upp. Nu ville jag fortsätta min forskning, och eftersom den var internationellt väl ansedd hade jag anledning att tro att jag skulle kunna få stöd av forskningsråd, fonder, universitetet, FOA och andra till att bevara, efterhand utvidga och kanske helt universitetsanpassa min verksamhet. Men trots att organisa- tioner som LO, SAF, Socialstyrelsen, FOA och flera kända universi- tetskolleger beskrev vår forskning som väsentlig och framförde önskemål till MFR och NFR om en personlig forskningsprofessur åt mig, skedde ingenting, och detta trots att min lön liksom den för 6 assistenter skulle följa med mig från FOA. Vi sökte dock vidare; Stockholms universitets administration ville ha oss men inte biologiinsti- tutionema och kemiinstitutionema där. Uppsala universitet ville ha oss

men mina medarbetare ville inte flytta dit. Efter en begäran från utbildningsdepartementet beslöt SUs biologer att ge sig men fakulteten meddelade samtidigt att vi ”alltid skulle komma sist” när det gällde pengar. Under flera år fick vi heller inga medel för föreläsningar eller för att utlysa kurser, så studenterna hittade inte till oss, eftersom vi var placerade i gamla lokaler i Frescati.

Framstående utländska kolleger protesterade i skrivelser till regering- en och MFR över hur vår forskning behandlades, men det föranledde inga åtgärder. Senare, och förmodligen beroende av detta fick vi ett tillskott på 100 000 kronor från regeringen för att vi skulle kunna inköpa arbetsmaterial.

Till slut föll taket ner i vår ultracentrifug

Det tog fem år för oss att få permanenta lokaler, apparatur, djurstallar etc. på Stockholms universitet. Efter 3 år i de gamla lokalerna som lämnats att förfalla, föll taket ner i ultracentrifugema och vi förflyttades till övergivna små lokaler utan möjlighet till djurstallar, samtidigt som man byggde Arrheniuslaboratoriets biologiska del, men utan att planera in oss där. När vi äntligen fick flytta in i nyrestaurerade lokaler i f.d. Veterinärmedicinska anstalten i Frescati och kunde börja bygga upp en ny verksamhet gav oss MFR inte ett öre till det nya laboratoriet. FOA som redan bidragit med apparatur vid flytten till Stockholms universitet bidrog nu också, liksom NFR, med ett basanslag på 200 000 kronor första året. Regeringen lade till 100 000. Vid detta tillfälle yttrade NFR:s dåvarande huvudsekreterare den tänkvärda meningen: ”Hade du varit man, hade varenda en av dina kolleger slitit sig i stycken för att hjälpa dig rädda din forskning. Men du är kvinna och då struntar de helt i dig.”

Utan tvekan var det så. Vi utsattes för en skamlig diskriminering som de facto skadade vår verksamhet på ett nästan irreparabelt sätt. Det tog år för universitetskollegema att samarbeta på ett normalt sätt, full likställighet med andra institutioner uppnådde vår enhet inte heller efter att min tjänst gjorts om till full professur, utan först sedan min efterträdare (en man) tillträtt.

Då sa professorn: ”Ja, publiksuccé har fröken i alla fall!”

Gunhild Kyle, professor emerita, historia, GU

Det är lite svårt att vara sist. Jag känner en allt starkare press att på något sätt försöka anknyta och se vad temat kan ha varit. Jag tycker att ni har talat om att flytta gränser. Det kan man göra på olika sätt. Många av er har gjort det med en fruktansvärd styrka och auktoritet. Men så kom Annika Baude så trösteligt när hon talade, inte om val utan om icke-val. Jag har också flyttat gränser i mitt liv, men jag tycker att jag har gjort därför att det har erbjudits valmöjligheter. Jag skulle inte vilja använda så fina ord som eldsjälar, fast jag gjort det idag. Istället vill jag säga att det finns forskarsjälar som inte själva flyttar gränserna, men som ändå blir forskare.

När jag tänker på mitt liv så handlar det om att under en kvinnas villkor flytta gränser. I själva verket var jag en väldigt kort tid vid universitetet så jag vill framförallt tala om vägen dit, och de kunskaper som jag så småningom skaffat mig om hur det s.k. genussystemet fungerar.

Till en början handlar det om att växa upp som flicka i en familj med en morssläkt och en farssläkt där det överhuvudtaget aldrig har talats om några akademiska studier. Min pappa var den första i sin släkt som från landet flyttade in till stan. I hans föreställningsvärld fanns det bara folkskola. Mamma kom från en småstad och hade gått i flickskola och på handelsinstitut så hon hade egentligen högre utbildning än han. Det var fullständigt självklart att min syster och jag skulle skaffa oss yrken, det var inte tal om annat. Den första gränsen som mina föräldrar satte för mig var att jag skulle få ta realen, ”det är ju inte så säkert att hon klarar studenten, men då har hon i alla fall en examen.” Jag minns detta så oerhört väl. Det fanns både en sorts tro på att jag nog skulle klara realen, men där finns också en reservation. Men jag klarade realen och då flyttade de gränsen och så fick jag ta studenten, och så klarade jag den också. Då hade det blivit självklart att jag skulle gå till universitetet som första flicka i båda de här släkterna, utan alla akademiska traditioner. Däremot fanns ett väldigt stort litteratur- och historieintresse i mitt hem. Eftersom jag var uppfödd med Grimberg och Fältskärns berättelser så var historia älsklingsämnet. Jag var helt på det klara med att jag skulle läsa historia och även svensk litteratur. Man måste också läsa pedagogik och nordiska språk, men det fick ju gå. Min nästa gräns var att ta en fil mag och bli lärare. Då tänkte jag på vad

Annika sa, att du kunde inte tänka dig något så hemskt som de där lågbetalda, gråa lärarhopama som satt på podiet. För mig var det en dröm att bli adjunkt.

Då sa mamma, tänk på att du är 40 år och adjunkt

Jag var sparsam för jag var uppfostrad så och när jag var ute med min mamma och skulle köpa kläder och tyckte att klänningen var för dyr, då sa mamma, tänk på att du är 40 år och adjunkt. Det var fint och betydde att då kunde jag kosta på mig.

Studierna tog lång tid för jag försörjde mig delvis själv och arbetade medan jag läste. 1949 hade jag skrivit en uppsats i historia för två betyg d.v.s. 40 poäng som skulle ventileras på ett seminarium. Den uppsatsen hette ”Genomförandet av kvinnans politiska rösträtt i Sverige”. Jag har ingen aning om varför jag valde det ämnet. Jag vet inte om det var så att alla andra ämnen var upptagna eller om jag tänkte, det där ser ju spännande ut. Seminariet blev en fruktansvärd upplevelse och jag blev helt tillintetgjord. Professorn trädde in i seminarierummet, det var alldeles fullt med folk, nästan bara killar som jag minns det, och så sa han ”Ja, publiksuccé har fröken i alla fall”. Det var också den enda succé jag hade för uppsatsen blev fullständigt söndermald men betyget blev inskrivet.

Du klarade dig? Javisst. Jag har tänkt nu i efterhand att där hade jag ju kunnat ha ett val att fortsätta. Jag hade valt ett ämne som hade lockat en stor publik, han hade inte talat om succé annars. Men jag glömde alltihop, jag var gift, jag var kär, jag födde barn och blev lärare, ettjobb som jag älskade. Jag var lärare i en flickskola i Göteborg som jag själv hade gått i när jag var barn.

Våra handledare kunde inte lägga bort titlarna med oss för vi var damer

Men nu ska jag berätta för er om det genussystem som jag mötte när jag gick provår på realläroverket i Göteborg. Vi var tre kvinnor, resten var en sex—sju killar. Jag hade aldrig i mitt liv stått inför en pojkklass, mina ben var som sparrisar. Men terminen blev ändå en rätt hyfsad upplevel- se, bortsett från de olika villkoren för kvinnliga och manliga pro- vårskandidater, som märktes bl.a. i problemet med titlarna. Våra

handledare kunde inte lägga bort titlarna med oss för vi var damer, och vi kunde inte lägga bort titlarna med dem för de var ju våra chefer. Däremot kunde de lägga bort titlarna med killarna. Och när man ska diskutera lektionsuppläggningar, när man ska kritisera, när man ska tala om ämne och metod, så visst spelar det roll om man säger ”du” eller ”lektom”.

Det var en löjlig konvention och nu i efterhand kan jag inte begripa varför jag inte bara struntade i det. Är vi inte fångna i vår tid också? Varje lärare hade sin stol och gud nåde den som satte sig på någon annans. Stämmer det inte?

— Det stämmer, kaffebord och allt möjligt inom den värld jag forskade mig fram i, gud nåde den som satte sig på fel stol. Det var precis i rangordning också, lektorema först, adjunktema, extralärare, övningslärare i hierarkisk ordning. Var och en ska veta sin plats i livet. Men i alla fall så gjorde jag det här provåret och så fortsatte jag som lärare i flickskolan. Sedan avskaffades flickskoloma successivt och då sökte jag till en grundskola därför att jag inte kunde få gymnasietjänst, jag var ju bara magister. Jag hade två barn, det första barnet är fött 1950. Då höll min man på att forska och jag jobbade och det betydde att jag fick in barnet på dagis därför att jag kvoterades in som ensamstå- ende mor. Det hände mig också.

Men jag var ju inte ensamstående utan familjeförsörjare. 1957 föddes min dotter. Då var det fullständigt omöjligt att få dagis, det fanns överhuvudtaget inte. Då fick jag hanka mig fram med praktikanter och med mormor och med en och annan tyska. Varenda sommarlov för- giftades av att jag inte visste om jag skulle kunna få en barnflicka. Plötsligt så sprack det, -64 på våren, då sprack det. Då hade jag en flicka, en f.d. elev. Vi bodde utanför Göteborg och det visade sig att hon ibland åkte in till stan och lämnade Sissela som då var 6 är, ensam hemma. Hon hade ju lekkamrater, det var säkert inte farligt men jag kunde ju inte ha det så. Flickan fick sluta och jag hade alltså ingen, vad skulle jag göra? Jag var tvungen att ta tjänstledigt naturligtvis.

Det är ju i alla fall moderns barn

Det är en utpräglat kvinnospecifik orsak till att jag slutade arbeta. Det var aldrig tal om att min man skulle ta tjänstledigt utan det var jag, för

det är ju i alla fall moderns barn. Då hamnade jag, det är också en väldigt konstig slump, återigen ett icke val, eller till hälften icke val. Jag hade varit ute på en resa och var på väg hem och stod på en ödslig järnvägsstation, Hallsberg eller var det nu var, som jämt är så blåsig. Jag hade ingenting att läsa, gick till Pressbyrån och såg på utbudet av läkarromaner och deckare och plötsligt fick jag se en bok som hette Nicolaus Kopernikus. Jag köpte den, det var det enda anständiga de hade. Jag visste inte vad det var för någonting, men jag läste den på vägen hem och blev alldeles fascinerad. Sen har jag tittat i den igen och tycker inte den är så speciell, men då blev jag trollbunden, det var som pommac eller någonting sådant. Författare var Henrik Sandblad, professor i idéhistoria. Jag blev så inspirerad av den där boken så jag ringde till honom och frågade om jag kunde börja läsa idéhistoria för honom, fastän jag inte var säker på att kunna gå på alla föreläsningar. Jag var ju ledig för att passa barn. Då räknade jag ut, och det är nästan det enda fiffiga jag gjort i hela mitt liv, jag räknade nämligen ut att om jag begärde tjänstledigt för studier så skulle jag kunna få B-avdrag, men för barn hade jag fått C—avdrag d.v.s. inga pengar alls. Så jag begärde tjänstledigt för studier och fick mitt B-avdrag. Så började jag läsa idéhistoria för Henrik Sandblad och tenterade efter första terminen ett betyg. Sedan började jag jobba igen, heltid naturligtvis, och Sissela började skolan så det gick lättare då. Jag fortsatte sedan läsa idéhistoria medan jag hade min tjänstgöring. Att jag fortsatte berodde på att det var en fantastiskt frn institution. Henrik Sandblad var en sådan underbar människa tycker jag, han brydde sig ju om sina elever, han talade med oss precis som om vi hade varit människor! Han tog del i våra bekymmer och var alltid positiv. Sen kom jag så långt, fast det tog tid förstås, så att jag skulle skriva en trebetygsuppsats, 60 poäng. Då hade jag för första gången någon att rådgöra med. Jag hade någon sorts flummig idé om miljö och mentalitet i flickskolor. Då sa Henrik förståndigt till mig, jag tycker att du ska skriva om de första flickskolor- na i Göteborg. Det var ju ett sätt att hålla mig på jorden och samtidigt hålla mitt intresse vid liv, och så gjorde jag det och sedan var det han som sa att det här skulle kunna bli en avhandling. Då fattade jag ett beslut. Jag ska försöka disputera och det ska jag göra därför att jag vill kunna bli lektor vid ett gymnasium, för jag är trött på att gå i grundsko- lan. Så här har jag verkligen fattat ett beslut. Dessutom tyckte jag att ämnet var intressant. Då visade det sig att jag kunde inte få ledighet för forskning i idéhistoria för idéhistoria finns inte i skolan, som skolämne. Då kunde jag ju inte öka min, vad heter det?

Pluskompetens!

Ja. Men då träffade jag Asta Ekenvall, en av kvinnorna bakom Kvinnohistoriska samlingarna och frågade henne ”vad skajag göra?” ”Jamen, varför flyttar du inte över ämnet till historia”, sa hon. Och så gjorde jag det. Där var Henrik väldigt generös. Vi vet ju att professorer samlar på doktorander som indianer på skalper, men han gick med på att låta mig gå. Gunnar Qvist hade då börjat hålla sitt kvinnohistoriska seminarium vilket Asta Ekenvall upplyste mig om. Åke Holmberg och Henrik Sandblad blev de officiella handledarna och, ja, och så dis— puterade jag.

Nu var det så att historiska institutionen inte alls var som den idéhistoriska. Den var väldigt manligt dominerad, där fanns inte någon enda kvinnlig lärare och det fanns väldigt få kvinnliga studenter. Ingen student eller forskarstuderande hade något ämne som handlade om kvinnor och män, det var bara jag ensam om. Det kändes alltså att ämnet som jag hade valt var något som låg lite i utkanten och dessutom lutade betänkligt åt pedagogik, vilket inte hade någon hög status bland historiker på den tiden. Det gick ju vägen i alla fall. Vi var fyra kvinnor som disputerade i början på -70-talet. Ingen av oss fick någon tjänst vid institutionen. Det fanns inget intresse. Institutionen fortsatte att vara helt mansdominerad.

Själv fick jag anslag från HSFR för en undersökning av industriarbe- tande kvinnors villkor i Sverige. Eftersom den rörde verkstadsindustrier var Västerås lämplig som utgångspunkt och dit flyttade jag tillsammans med min dotter i samband med skilsmässa. Forskningsrapporten, Gästarbeterska i manssamhället, blev ju inte färdig på de utsatta tre åren, för när blir de det? Det var ett jättematerial. Jag var tvungen att försörja mig och nu fick jag ett lektorat i Stenungsund. Där undervisade jag i fyra år, sedan kom Riksdagens beslut om en professur i Kvinnohis— toria. Vi var fyra sökande, en man och tre kvinnor. Det var ingen riktigt vanlig konkurrens, för ingen av de andra hade sysslat enbart med kvinnohistoria, så det var väl inte så märkvärdigt att jag fick pro- fessuren.

Kvinnohistoria räknades inte som riktigt riktig historia

Jag hade ingen erfarenhet av akademiskt liv, jag visste inte hur ett universitet fungerade, jag visste inte vad det var som var viktigt. Dessutom var jag gammal och hade bara fyra år på mig. Jag lyckades aldrig sätta mig in i mysteriema. Det var tunga år och det är en av orsakerna till att jag har flyttat från Göteborg. Som arbetsplats var institutionen både för stor och för liten. För stor för ett riktigt bra

lagarbete, för liten för alla som ville fram. Jag har en utbildning i botten som allmänhistoriker och en specialitet som kvinnohistoriker, en ny gren, försökte i mån av tid följa den allmänna diskussionen. Jag saknade en motsvarande strävan hos mina kolleger, att försöka sätta sig in i vad jag höll på med. Kvinnohistoria räknades inte som riktigt riktig historia, det kände jag. Och då är det ju frågan om hur pass stark man är, om man kan flytta gränserna själv, men jag hade inte den styrkan, det är bara att konstatera. Det var tunga år och jag är glad att de är slut och att jag överlevde.

Studenten - ett kärl att fylla eller en fackla att tända? Om den högre undervisningens mål och medel

Halina Neujahr: Jag tyckte att det roligaste var själva den intellektuella processen, att tänka och lösa problem. Men även undervisningen som ju i mitt ämne kom in i fjärde årskursen, dvs. med mognare elever, var rolig. Vad jag inte tyckte om var att själva metodiken var så kringsku- ren, att man hade så lite utrymme för att experimentera och lägga upp det på ett annat sätt. Jag har alltid velat hitta sammanhang, samband mellan tidigare och senare ämnen, att lära sig förstå att det egentligen är samma naturlagar som återkommer i olika sammanhang och som man ska lära sig känna igen. Det är ganska dråpligt med studenter på KTH. I början läser de grundläggande ämnen, oorganisk, organisk, fysikalisk resp. analytisk kemi och hur elektroner formar olika kemiska bind- ningar. När de väl klarat skrivningarna glömmer de det mesta. Åt- minstone på min tid var det så att i trean läste man bara om apparater och maskiner. Specialinriktningar kom först i fjärde årskursen och innan dess hade man hunnit glömma det mesta i de grundläggande grenarna av kemin. Så t.ex. när man inom specialinriktningen i biokemi-bioteknik i fjärde årskursen talade om elektroner och elektronöverföring i biologiska system eller i biosensorer, så trodde eleverna att det handlade om helt andra elektroner än de som man hade läst om i ettan och tvåan. Det vore ett enormt arbete att reformera undervisningen på ett sätt som skulle förmedla helheten. ] stället för korvstoppning skulle man inrikta sig på att lösa problem, men alltid anknyta till teorin bakom lösningar- na. Då skulle man hålla sig aktiv i hjärnan och avlasta minnet. Men jag själv har nog blivit bortskämd genom att få ägna hela min tid åt att tänka både på lösningar av problemen och dessas anknytning till teorin.

Harriet Ryd: För att vidga vetenskaperna, speciellt de tekniska, borde man arbeta mer tvärvetenskapligt. Skapa forskargrupper där humanister och samhällsvetare kunde arbeta tillsammans med tekniker som vill påverka utvecklingen. Det skulle också minska problemet med att så få kvinnor kommer med i teknikutvecklingen. Man säger att flickorna väljer fel när de går till humaniora och samhällsvetenskap, men det är inte flickorna som väljer fel utbildning utan samhället som inte utnyttjar deras kompetens. Och kanske väljer kvinnor ”rätt” om de finner att sådana utbildningar ger ett meningsfullt yrkesliv? Jag tror att ungdomar alldeles särskilt kvinnliga kräver meningsfull utbildning. De har en fantastisk förmåga att suga till sig kunskap om den känns relevant för att lösa ett angeläget problem. Inför problembaserad undervisning på tjejfattiga utbildningar som exempelvis data. Där säger många flickor att ”det är inte burken i sig som jag är intresserad av utan vad burken kan användas till”. När jag ser flickorna på Teknis så skaffar de sig ett adderande perspektiv. De ser ofta med båda ögonen, medan killarna bara ser med ena ögat. Jag tycker det är förskräckligt att vi utbildar enögda man.

' Vi behöver också marknadsföra utbildningar som ger studenterna mer delaktighet och tid för reflexion. Minska mängden katederföreläs- ningar till förmån för grupparbeten och seminarier. En följd av detär att akademiska lärare måste ompröva sin roll. Inte fortsätta spela den docerande allvetande utan bli en i gänget och ingå som kunnig konsult. Till det måste då också handledare och prefekter utbildas i genuskun- skap så att de blir medvetna om sitt ansvar som förebilder. Och inser vad en öppen dialog mellan könen kan ge.

En annan väg är att utveckla mentorprogram för studerande, exempelvis med mentorer från näringslivet som kan ge tips om den verklighet som möter efter examen. Ett sådant mentorprogram ger också mentorema aha-upplevelser. KTHs mentorsprogram har gett den erfarenheten att mentorema säger: ”Jag har verkligen insett att kvinnor har det jobbigt i min värld och de kan tillföra mycket om man lyssnar.” Om det sprider sig att en utbildning har mentorprogram som gör näringslivet mer öppet för att ge kvinnor intressanta arbeten, då blir det ett rekryteringsargument.

Gunhild Kyle: Jag kom ju in så sent i forskningen, det var en ny värld. Själva undervisningen i skolan tyckte jag var så vansinnigt intressant. Och det var det som öppnade mina ögon för det stora sammanhanget, eftersom jag började att forska på kvinnors utbildning. Det märks när man är på universitetet att kollegerna tycker att det här att undervisa ett par lektioner, eller vad man kallar det, upplevs som en sorts hinder i

verksamheten. Där tror jag att min skolbakgrund som lärare har betytt väldigt mycket för mig. Det är så underbart att se elever som kommer vidare. Jag ville så gärna föra över min känsla av att jag tyckte det var roligt att undervisa.

Med min forskning om den svenska flickskolan fick jag ett mönster som jag sedan kunde känna igen i min egen tid och också i mitt eget liv. När det gäller studenterna och undervisningen så representerade jag det nya ämnet, kvinnohistoria, och dit kom elever som längtade efter denna kunskap. Den undervisningen var aldrig tråkig, det var ju precis som för mig, en aha-upplevelse för väldigt många. Det upplever jag fortfarande när jag är ute och pratar i olika sammanhang. Den här historien har varit så dold att det alltid finns människor som tar emot informationen som om det var någonting alldeles nytt fast man själv tycker att man hållit på och pratat om det år ut och år in. Så införde jag en innovation, något som vi kallade dialogföreläsningar eller dialog- undervisning d.v.s. vi var två, någon av mina kollegor och jag, som behandlade något tema i forskarutbildningen t.ex. paradigmförändringar där han då tog upp den traditionella aspekten och jag den feministiska. Egentligen så tror jag att det är en väldigt bra metod. Det visar eleverna att det inte finns en sanning utan flera. Metoden gör det också lättare för dem att deltaga i en diskussion för de ser inte en auktoritet utan två som t.o.m. disputerar lite med varandra. Det tycker jag egentligen var en väldigt bra undervisningsforrn och den var väldigt rolig att göra.

Edith Heilbronn: När det gäller undervisningen så var det en stor skillnad mellan de uppgifter som man skulle klara av på FOA och de som ska klaras av på universitetet. Om jag börjar med FOA så var det så att man hade ett problem som man hade fått i uppdrag att lösa eller som man själv hade ställt sig att lösa inom ramen för det som var vår uppgift. Vad man inte, åtminstone uttalat, behövde på sektorsforsk- ningssidan i alla fall var att hela tiden hänga med den yttersta forsk- ningsfronten i de ämnen man ansvarade för. Men det var ju den stora upplevelsen och det var därför jag ville komma till universitetet redan innan det var absolut nödvändigt och hitta ett nytt jobb. Jag ville vara tvungen, jag ville ha en piska över mig att följa med all litteratur och all forskning, alltid befinna mig på yttersta frontlinjen. Och så snart överhuvudtaget akademiska aspekter kom in så meriterade man sig genom att få kollegor att diskutera med.

På universitetet går jag kvar fem år efter det jag hade kunnat sluta och det utan att ha något egentligt materiellt utbyte av detta, bara för att jag tycker att själva verksamheten är så förfärligt rolig. Tänk att få en

ung student som kommer efter i bästa fall nätt och jämnt fil kand men även gärna före, i examensarbetet, och att se hur personen i fråga förvandlas, från en liten blyg flicka eller pojke som är van att få sig tilldelad sina uppgifter här i livet, till en självständigt tänkande människa som fungerar av egen kraft och vilja. Som har åsikter, som kommer och säger ”kan vi inte göra så här”, eller ”jag läste den där artikeln”, ”vore inte det bra, jag såg att Mr Braun i Minnesota har gjort det och det”. Kort sagt, det som Selén skrev en gång ”Studenten, ett kärl att fylla eller en fackla att tända?”, att få tända den facklan! Det inträffar i 90% av alla fallen ungefär andra året efter det att de börjat jobba på labbet, då kommer detta sakteligen smygande. Jag har just nu en afrikansk tjej, kolsvart, som har studerat i Lund, är gift och har två små barn, mannen är kvar i Lund och roar sig där, och hon har sina två barn med sig i Stockholm. Hon kom därför att farmakologen i Lund inte fungerar som förut, och därför att de sa att hon skulle komma till mig. Jag stirrade på henne och sa ”jamen vet du hur gammal jag är, hinner vi verkligen få fram en avhandling åt dig tycker du, med två små barn och så”. Jag har jobbat som ett djur i 1,5 år. Nu har det tänt hos tjejen också, trots de två små barnen. Det är det som är det roliga med studenterna. Har man sedan lyckats skapa en forskare så är det naturligtvis dubbelt roligt men det händer mycket oftare att man har turen att tända någon att tycka om ämnet.

1 dag är pengarna en alltför stor drivkraft, inte hos mig, jag har ingen chans att utnyttja dem, så jag kan inte säga om jag skulle falla för den lasten också. Men hela den övriga institutionen utom några som tillhör mitt team, är endast intresserade av att serva läkemedelsindustrin. De vill i första hand ha pengar för egen del i första hand, konsultarvode och forskningspengar så att man aldrig behöver tänka efter vad man har för sig. Förstör man en apparat så köper man sig bara en dubbelt så dyr, slöseriet är fenomenalt.

Aina Elvius: Även om vi som akademiska lärare ofta tycker att undervisningen tar tid från forskningen så tycker jag undervisningen är väldigt intressant och nödvändig, den håller en ajour med olika delar av ämnet, för i sin forskning glider man ofta ner i lite smalare fack. Om man har undervisning så måste man bredda sig. Nu kommer jag från en utpräglad forskningsinstitution med inte så många hundra studenter utan ett ganska begränsat antal, och eftersom vi ändå var tre professorer och en del andra som kunde undervisa, så undervisade vi på alla möjliga stadier förutom att vi hade handledning och forskarundervisning. Så småningom gav vi också kurser som var ganska populära och som samlade en helt annan publik. Inte bara de här studenterna som skulle

bli någonting på universitetet utan sådana som läste bara för att det var roligt. Det var faktiskt väldigt stimulerande och då fick vi lite fler, då kunde man ha 70 elever i salen. Det var en helt annan upplevelse än när man sitter med kanske 10—12. Jag tyckte också det var väldigt roligt och stimulerande att följa doktoranderna i deras utveckling. Jag fortsatte att undervisa flera år efter att jag fick pension. Man håller sig ung på något vis genom att ständigt umgås med ungdomar. Det har varit väldigt roligt.

Våra seminarier hölls i allmänhet på engelska, eftersom vi ofta hade utländska studenter och då blir det naturligt att undervisningen är på engelska. Det är ett så internationellt ämne att det är viktigt att studenterna tidigt lär sig att uttrycka sig på engelska. Så var det knappast när jag studerade, jo, om vi hade utlänningar förstås, då talades både tyska och engelska, ibland franska men det är ju mindre förstått i Sverige.

Det är 13 år sedan jag pensionerades, jag kan ge något seminarium någon gång, ett föredrag eller så, men jag föreläser inte på några kurser. Istället går jag till Observatoriet i Uppsala och deltar litet i deras seminarier och någon gång pratar jag själv.

På våra seminarier är det också väldigt tillåtet att ställa frågor även under föreläsningen och att ha diskussioner, det kommer väldigt mycket frågor. En sorts seminarium som jag tyckte väldigt mycket om var Hannes Alfvéns och hans medarbetares seminarier på KTH på -50-talet. Där hände det attjag också gav något litet föredrag men annars lyssnade jag och det var kolossalt mycket diskussion, ibland var det så mycket diskussion att föredragshållaren knappt fick vara med. Det var väldigt intressant. Det var ju liksom inte mitt ämne, men på den tiden var jag intresserad av magnetfält i rymden och Hannes Alfvén sysslade ju just med magnetfält och plasma. Det var också väldigt tillfredsställande på ett vis att se att även de som var experter inte alls kunde allting. Det är nyttigt att ha kontakt med andra ämnen.

Vivi Edström: Jag är som Gunhild född till lärare. Det är ju också så när man håller på med kvinnoforskning eller som jag med bamlittera- turforskning, att det blir ett speciellt intresse. De som kommer dit är väldigt ofta engagerade och det blir en särskild gemenskap, det blir nästan som en klubb. Mina elever har på det sättet ofta blivit mina vänner som jag fortfarande har kontakt med. Jag vet inget bättre än när de ringer och säger ”kan jag stämma av dethär med dig” och så drar de något. Det är också viktigt att förlagen är intresserade av det man skriver. Vi har haft väldigt mycket glädje av att våra doktorsavhand- lingar har givits ut av förlagen som vackra böcker, och sålt bra på

marknaden. Även det som jag sedan hållit på med och skrivit, har det inte varit några problem att få ge ut. Om universiteten tycker att man är för gammal så tycker förlagen uppenbart inte det. Förlagen har nästan blivit som ett andra universitet som man har fin kontakt med. Det är klart att det är roligt att känna sig behövd och efterfrågad. Får jag fråga, din efterträdare är det en man eller kvinna?

Det är en man.

Hur förhåller han sig till din aktivitet? Han är jättesnäll, det är bara det att han inte kommer på tanken att jag skulle kunna gästföreläsa någon gång. Men det spelar ingen roll, jag har skäppan full. Och det är ganska lustigt, att hur roligt jag än tyckte att det var med professuren och allt det där, så har jag inte en dag saknat det. Jag har haft lika intressant efteråt, jag tycker det verkar som ni andra har upplevt det likadant. Sitter du på universitetet nu? Nej, å nej, jag sitter hemma vid datorn. Har du inte kvar ditt tjänsterum? Nej. Det är så ont om plats på institutionen, så jag har inte ens frågat. Det är väl en rättighet man har som Emerita och Emeritus?

Om jag bara sammanfattar lite. Jag tänker på Karin Boyes diktrader ”det är vägen som är mödan värd”, jag har tänkt på dem när jag har lyssnat på er. Det är kanske så.

Men om man är upplagd för att känna sig negligerad eller förföljd så kan man ju alltid tänka på allt man inte fått vara med om som kvinnlig professor, men som de manliga kollegerna nästan automatiskt hamnar i alla redaktionerna man kunnat sitta med i, priskommittéema, akademierna... Kulturen är fortfarande männens lekplats .

Kajsa Sundström: Några kommentarer för min egen del bara. De sista åren före min pensionering 1993 jobbade jag på institutionen för Internationell Hälsovårdsforskning vid Karolinska Institutet. Det var intressant, och jag deltog delvis som handledare i det område vi kallar reproduktiv hälsa allt som har med sexualitet, barnafödande och födelsekontroll att göra. Vi bedrev en blandad, tillämpad forskning en kombination av biståndsprojekt och epidemiologisk forskning, dvs kartläggningar och deskriptiva studier av hälsoläget, av sociala och kulturella förhållanden, av giftermåls- och familjemönster i ett land.Dessa studier kunde sedan leda fram till insatser av olika slag, till förslag om hälsoupplysning eller sjukvård. SAREC biståndets forskningsorgan gav forskningsanslag och sedan kunde vi söka pengar

från SIDA för praktiska hälsovårdsinsatser. Det kunde handla om att stödja tonårsmödrar i Zambia eller starta abortförebyggande arbete i Vietnam, ett samhälle under snabb social omvandling. Vi samarbetade med forskarstuderande i respektive länder och anordnade forskarut— bildning för dem både i Sverige och i deras egna länder. Det var spännande och ansvarsfullt och krävde handfast planering, flexibilitet och tålamod.

Detta arbete och det jag gjort efter pensioneringen — en kartläggning av abortsituationen i olika delar av världen har bekräftat vilken stor roll reproduktionen barnafödande och födelsekontroll spelar i kvinnors liv, hos oss lika väl som i u-land. För framtiden är det viktigt att ta med reproduktionen t.ex. i studier av utbildningsmöjligheter och arbetsliv. När i livet förlägger vi barnafödandet? Hur kombinerar vi kärlek, arbete och barn?

På tal om utbildningsgången för kvinnor vill jag anknyta till Inga Elgqvist-Saltzman som skrivit om vårt utbildningssystem som är så väl tillrättalagt för män. Kvinnor är ”grus i maskineriet” när de borde vara ”nav i hjulet”. Hon menar att man måste se på både reproduktionen och produktionen i den samhällsvetenskapliga forskningen och i planeringen av den akademiska utbildningen. Det handlar om hur kvinnor ska få livet att gå ihop med utbildning, arbete och barn.

Annika Baude: Jag skulle vilja kommentera utifrån mina personliga erfarenheter. Jag har förstått av dagens diskussion att jag kan skatta mig lycklig över att ha lärt mig problemen underifrån i motsats till dagens elever som korvstoppas och får kontexten sist. Att komma in i forskar- världen från att ha varit i förvaltningsvärlden var ett enormt steg. I förvaltningen är man hela tiden bunden av uppgifter som föreläggs en, och möjligheterna att ägna sig åt att öka sin kunskap är starkt be— gränsade, i varje fall i en sådan förvaltning, som Socialstyrelsen var då under 70-talet, nedtyngd av ett expanderande socialt system. På mina semestrar försökte jag att fördjupa mina kunskaper genom att studera forskningsrapporter, men jag fick sedan inte tillfälle att diskutera mina erfarenheter, därför man saknade tid för att föra en dialog. Jag hade en byråchef en gång som sa ”Det är inget bra när du reser ut, för när du kommer tillbaka så kommer du bara tillbaka med en massa idéer”. Jag kunde aldrig bli av med de här idéerna, aldrig plantera dem. Jag kommer ihåg en annan replik från en chef som var ganska långt upp, men under mig då, som jag var god vän med och som därför vågade säga vad hon tyckte till mig, ”detär inte bra när du talar om forsknings- saker och sånt”. Jag hade gått och satt mig i matsalen och pratat med

dem på hennes avdelning som jag mänskligt sätt hade god kontakt med och kände en del. Men hon sa ”de tror att de gör fel saker, att detär ett klander mot att de inte gör det här nya”. Hon bad mig att inte ta upp nya saker på det sättet.

Att sedan få komma till ett ställe som Arbetslivscentrum där det nya var själva luften var ju en otrolig lycka. Samtidigt kunde jag som kom från en sån här pressad förvaltning där alla jobbade som skållade råttor ju inte fatta att mina nya arbetskamrater inte förstod vilken fantastisk tillvaro de befann sig i när de fick forska. Men vägen har varit mycket mycket mödosam, vilket berodde på att kvinnoforskningsverktygen inte fanns då eller så kändejag inte till dem, utan jag fick lov att skapa dem i mitt huvud kan jag säga , både vägen och verktygen.

Det som är aktuella frågeställningar idag, är de jag har hållit på och brottats med hela 80-talet. Jag har själv försökt fundera ut svar även om jag inte är någon teoretiker, jag har i alla fall jobbat mig igenom dem, så därför är det nu en slags skördetid för mig som jag tycker är härlig. Att kunna fatta vad det rör sig om och liksom glädjas åt det, och då när jag får se litteratur, då kan jag verkligen tillgodgöra mig den. Därför har jag fått en väldig lust att sätta igång igen. De här mödoma på vägen och otrevlighetema o.s.v. de tog jag inte vid mig särskilt djupt, och ofta såg jag dem inte heller, dessvärre. Men jag tog inte vid mig därför att jag tyckte att jag hade fått ett sådant stort ansvar att få fram den här jämställdhetsforskningen som så småningom tilläts kallas kvinno- och jämställdhetsforskning. Det här var i början av 80-talet. Under senare delen av 80—talet var dock begreppet kvinnoforskning ett accepterat begrepp, vilket manifesterades genom skriften ”Kvinnoarbetsliv”, som gavs ut kollektivt av ”Kvinnotemat”.

Jag såg hela tiden saken som det viktiga, och den har ju gått framåt så oerhört under de här åren. Kvinnoforskningen har fått massor av ben att stå på, både innehållsmässigt och institutionellt. På Arbetslivscen- trum, från att inte ha haft några kvinnoforskare, så har vi ju nu ganska många, och våra manliga forskare förstår vad vi håller på med, vi diskuterar våra problem men de kommer sällan till våra seminarier eller läser våra skrifter. Men det är en miljö där man hela tiden kan föra samtal, intressanta samtal med personer från alla olika discipliner som finns där.

Där jag trivs bäst är i samtalet. Det är det som är så härligt med att bli pensionerad, för då kan jag ägna mig åt samtal, och jag har väldigt många sådana, kalla det gärna att handleda. Jag tycker att nu är det min tur att med gott samvete få ägna mig åt det här med samtal, för det tycker jag är det viktigaste. Vi talade om det igår också, dialogens betydelse.

Man talar om dialogen men man talar aldrig om att man ska lyssna när man för en dialog. Kvinnoforskare är djävulska. De säger alltid det osagda, det som ska döljas... — När jag tänker tillbaka är det väl det jag saknar, jag tycker det var så väldigt lite dialog med våra höga manliga professorer. Jag kommer ihåg, jag frågade i början en av dem ”Du kanske har tid, vi kanske kunde gå och fika och prata lite om det här problemet”— och han tittade på mig som om han trodde att jag tänkte våldta honom. Jag har precis samma upplevelse med min manliga professorskollega. Han hade aldrig tid med mig, men han hade tid att snacka skit med alla sina studenter och med sina forskningsassistenter och med docentema, Men han hade aldrig tid att öppna dörren och släppa in mig, han var livrädd för mig. Genom att ha levt länge som samhällsforskare, så blir verkligheten en bit av ens yrke. På det sättet får man ett vidgat fält, ett väldigt stort fält. Och eftersom nu välfärdsamhället håller på och faller så är det stort intresse både i Sverige och även internationellt hur byggdes det upp? Då plötsligt får man tillfälle att se hela sitt liv som meningsfullt bara för att man varit med om det. Jag har fått en väldig självförtroendehöjning som pensionär. Flickor, det gäller bara att överleva.

Självförtroende problemet

Vivi Edström: Jag hade faktiskt en tanke när jag åkte hit. Nu kommer jag att träffa de här fantastiska människorna som jag har hört bara lite om, eller som är bara namn, och se dem i verkligheten. Då tänkte jag att de måste ha mycket att säga om ett begrepp som jag känner som väldigt viktigt för unga kvinnor också, nämligen självförtroende. När jag har lyssnat till er, har jag hört att vägen till självförtroende hos er alla är kantad av ganska dyrköpta erfarenheter. Jag tar mig själv som exempel när jag gick uppför trappan, dyster och ledsen till Högskolan och sedan ändå fick ett självförtroende därför att jag helt enkelt hamnade på rätt plats och då kände att jag hade resurser. På vägen hit tänkte jag att, tänk om alla här kunde skriva något om självförtroende. Vi skulle inte bara ge ut en sån där tråkig utredningsrapport som KVINS tänker göra utan en bok om självförtroende, som man skulle kunna få något förlag att satsa på.

— En antologi alltså? Det tror jag skulle bli en panggrej! Men antologi eller ej. Problemet tror jag är väldigt viktigt och ständigt återkommande, konstigt nog också för unga tjejer som läst sin Pippi Långstrump och borde ha fått en mer självförtroendestärkande fostran.

Det anknyter till något som har sagts åtskilliga gånger både här och vid universitetet, att regelrätt ge flickorna en chans genom att träna dem i att göra reklam för sig själva. Att inte skämmas för att tycka någon- ting, att våga öppna munnen på föredrag, och att kunna träna sin röst så att vi inte låter som lilla pipet, som min gärna gör, och annat sånt där. Helt enkelt att ge dem en kurs i konsten att spela teater om inte annat. Sen kommer det så småningom automatiskt. Jag har hört min mamma säga, ”jag hade tänkt säga det och det på sammanträdet men sen tyckte jag att det inte var så märkvärdigt, det har väl alla andra också tänkt”. Eller också ”jag kom inte att formulera mig förrän jag var på väg ut”. Det är det eviga, det säger alla fruntimmer. Jag tror inte det är bortkastat att ge dem möjlighet att gå en sån kurs, att hantera massmedia, att hantera industrin, att våga förhandla om sina villkor, att inte för säkerhets skull ta det man erbjuds även om det är en sämre lön än killarnas, sämre position. Allt det här som gör att karlar kommer fram, medan fruntimmer inte gör det för att vi inte törs stå på oss.

Gunhild Kyle: Jag tycker det är bra att tala om självförtroende, därför att det är så destruktivt att ha brist på det. Inte bara därför att man inte törs säga det man har att säga, utan därför att man helt enkelt tror att man inte har något att säga. Seminarierna måste också ändras från avrättningsplatser till verkliga diskussionsfora. Ett seminarium är ett forum där man inför en auktoritet ska hävda sina kunskaper eller intressen men framför allt sin kritik. Det är ju på kritiken man vinner poäng. Det är klart det måste finnas kritik men det blir ofta så oerhört ' ensidigt. Det är som om pedagogiken i första hand var kritik, istället för att även ta fram det positiva. Att elever nästan går ut och gråter måste ju vara en fullständigt vanvettig pedagogik. I det akademiska är det ett sållningsinstrument, när fåren skall skiljas från getterna. Det är klart att fåren måste skiljas från getterna , men frågan är hur det skall ske, och vilka som är getter och vilka som år får. Det kanske inte är så himla lätt att se. Jag tror det skulle behövas kurser i gruppedagogik.

Jag kan inte komma djupare på detta, utan jag ser det som en pedagogisk metod. Den används ju inte bara på universitetet, jag har blivit utsatt för den i småskolan. Jag hade inget självförtroende alls. Det har redan från början urholkats genom det här pedagogiska förfarandet.

Nu har det ändrats i skolorna, tror jag. Men det lever kvar på universite- tet, kan ni hålla med mig om det? Javisst kan vi det.

Halina Neujahr: För att anknyta först till det här med självförtroendet som jag tycker är mycket viktigt. Först och främst, man får självför- troende om man får uppskattning dessförinnan. På den högre nivån måste ju kvinnors insatser uppskattas, deras forskningsinsatser uppskat- tas, de måste få priser, bli inbjudna till seminarier, till paneler etc. Men sedan finns det en annan sida som Edith delvis anknöt till. Många människor är blyga, de har svag röst, de vågar inte tala på ett skolat sätt. Jag var själv väldigt blyg i min skola i Polen, jag talade så tyst, fick aldrig fram någonting. Sedan hade jag en bra lärarinna i latin som sa, du måste träna så din röst kommer fram. I vuxen ålder har jag tagit några kurser i talteknik, andningsteknik. Det är rent fysiologiskt. Det kan man öva upp. Bara detta att man hörs, så att folk lyssnar bidrar till självförtroendet. Sedan är det en tredje sak som jag inte vet hur man lär sig i svenska skolor, men i USA t.ex. så vet jag att det är ett viktigt moment i all undervisning att eleverna uppmanas att göra något litet anförande utan att ha förberett sig. Det är ett väldigt viktigt moment. Det borde man kanske kämpa för, speciellt för flickor.

Man borde också ta upp problemet med prefekter och deras stigande makt vilket faktiskt hotar kvinnors frigörelse och framsteg. Det är någonting som har kommit på sista tiden så det kanske man kan ändra på. Sedan är det detta med kriterier för tjänstetillsättning. De borde utgå från vissa kriterier som att utröna huruvida den sökande har tagit upp helt nya områden och problemställningar efter sin doktorsexamen, samt om han eller hon har en pionjäranda, en ambition att gå vidare, förutsättningar för att bedriva nydanandne forskning, har satt upp egna forskningssystem eller bara har hållit sig till etablerade modeller. Man borde helt enkelt införa en rad frågor som de sakkunniga tvingas svara på. Först därefter kan man avgöra vilken av de sökande som är mest kompetent!

Seminarieformen:

Annika Baude: Det som varit utmärkande för kvinnoprogrammen som finansierats av Arbetslivsfonden har varit att dialog och reflexion genererar ny kunskap och ger ett fruktbart erfarenhetsutbyte, höjer

medvetenheten, kompetensen och ger nya insikter. Denna process ger vägar för förändring i arbetslivet. Det enda som krävs för att kunna deltaga aktivt är erfarenhet från det egna arbetet, därigenom har alla samma utgångspunkt och blir lika mycket värda. Det här är en ideologi som man nu går ut med. Individen uppmärksammas i sitt eget arbete och dess egna erfarenheter, tankar och känslor. Det är ju avgrunder på olika sätt mellan arbetslivet och universitetet. Det här med pedagogiken vid universiteten måste ju vara en katastrof. I det reflekterande samtalet får man självförtroende genom att kunna deltaga.

Gunhild Kyle: Seminariemas modell är ju de medeltida diskursema mellan t ex kristna och judar, en från varje läger och en åhörarskara, och så ska de mörda varandra verbalt. Det är ju precis den modellen som vi fortfarande har, är det inte det?

Vivi Edström: Jag tycker att seminarierna är hjärtat i universitetet. Där finns ju ändå möjligheten att föra en dialog på ett positivt sätt. Nu i nedskämingstider, finns det en risk att man skär ner på grundutbild- ningen och seminariet krymper. Ett förslag är att verkligen slå vakt om seminarieformen, att satsa på den, därför att där finns möjlighet till dialog, samtal, utvecklande av självförtroende, utvecklande av tankar och tända facklor. Seminariet är ju en skapande verksamhet på ett annat sätt än föreläsningarna. På föreläsningarna är det ju egentligen den som föreläser som jobbar och lär sig en massa och sedan kan man ju sitta och tänka på vad som helst. Seminarieformen borde utvecklas mycket mer, jag tror det är en form som passar just kvinnor.

Aina Elvius: På vår institution har vi dels de vanliga seminarierna där forskarna informerar om och diskuterar sina projekt, och den som är färdig med sin lic-avhandling eller sin doktorsavhandling pratar om sitt ämne. Men man kan ju inte ständigt, åtminstone inte på min institution, ha sådana som just är färdiga med en avhandling. Därför brukar det varje vecka hållas några små seminarier, som de kallar ”klubb”. Någon berättar om en intressant aktuell artikel och så pratar man omkring den. Det är alltså mycket mer anspråkslöst kan man säga. Man behöver inte vara någon expert i ämnet. Men det ger också många andra tillfälle att dels ta del av den där artikeln som de kanske inte haft tid att läsa, och att kanske ha lite synpunkter och diskutera i väldigt enkla former utan att det behöver vara frågan om några ”avrättningar”. Det gör ju att särskilt de yngre får lite mera övning att prata.

Något som är väldigt bra i vårt ämne är att det finns internationella konferenser på alla stadier. Det var mera glest när jag var ung och

särskilt som jag studerade under kriget när man inte kunde resa utomlands. Det finns mycket för de etablerade, men också för unga forskare. De blir inbjudna för att hålla något mindre föredrag. Det tycker jag är bra.

Annika Baude: Jag tycker att man borde kunna nyttogöra den dialoga situationen också när det gäller uppsatsskrivning av olika slag. Jag tycker det är slöseri med mänsklig kraft och mänskligt självförtroende o.s.v. att man som grundmodell har att sätta individen ensam med ett ämne. Om jag vore forskningsledare och fick bestämma då skulle jag sortera upp det som man gjorde gruppvis. Man kanske till slut gjorde ett individuellt spec, men att man hade en gemensam frågeställning som man tacklade lite olika, så att man hade det här utbytet. När jag får bolla tankarna mot någon, så blir jag mer kreativ. Men är det inte olika? I naturvetenskapliga ämnen håller man på med sin grej och det är viktigt. Det kan hända. Jag tänker på samhällsvetenskapen.

Edith Heilbronn: I våra ämnen har man ju numera forskargrupper, på min tid var man ensam. Väldigt ensam.

Jag skulle vilja ta upp det här med kvoteringar, sånt som jag anser att man verkligen ska kvotera. Det är först och främst alla kommittéer. Där ska man kvotera så långt man bara kan, man ska naturligtvis inte tvinga det över gränsen för det möjliga och sätta in folk som inte är kompetenta överhuvudtaget i ett forskningsråd eller så, men i princip så ska man faktiskt göra det och det måste man tvinga fram. Allra viktigast är må hända att kvotera tjänsteförslagsnämnderna på universiteten och var de än förekommer, annars kommer kvinnorna aldrig in. Kan man få facket att bevaka något sådant? Det är rektors uppgift redan idag

Återigen det här med nya tjänster. Min erfarenhet av det långa livet är att det är livsfarligt att inte ha fått sin tjänst den naturliga vägen. Att resten av livet få höra ”äsch, du har en personlig professur”. En gång i tiden var något väldigt fint, men det är det tydligen inte längre. Kan vi hitta ett sätt att undvika det, så för Jesu namn undvik det. Låt ämnesområdet bestämma, se var det sitter många kvinnor som har kompetensen och utlys tjänster där.

Att som har idag görs, utse fler biträdande professorer utan egna resurser, bara för titelns skull är meningslöst. Man får i så fall ge dem en grundplåt att disponera. Det är ett konkret förslag från min sida. Ännu en sak. universitetsforskares välkända självupptagenhet torde ha en väsentlig orsak r äregirighet, en egenskap som leder till en ständig

tävlan med och kamp mot kolleger, om positioner, utmärkelser och framförallt pengar och andra resurser. I dagens svenska samhälle är kampens lättaste offer fortfarande den kvinnliga kollegan, som mycket sällan når akademiska maktpositioner och som det alltså är ofarligt att såra eller förbigå. Man diskuterar nu lösningar, men jag måste påminna om att problemen för kvinnorna har ökat igen på senaste tiden. Medel för naturvetenskaplig och medicinsk forskning har börjat fördelas enligt nya principer, dvs satsningar sker på färre och utvalda projekt vilket betyder på få och utvalda forskningsledare, med stora grupper. Den som väljer att satsa på forskningsledning kan således beräknas att ha mycket stora krav på sig redan under vägen dit och behöva associera sig i extremt hög grad med arbetet. Med det dåliga, tom försämrade stöd den privata sektorn har i vårt samhälle idag kan ett sådant mål vara helt ouppnåeligt för kvinnor, oberoende av deras intellektuella kapacitet och oberoende av om de får kraftfull hjälp med sin oftast medfödda skygghct, tillbakadragenhet, sitt för tal och föredrag ofta olämpliga röstläge etc. Kvinnors ansvarskänsla för sin omgivnings välbefinnande kan befaras komma att kollidera grovt med forskarnas redan idag ofta ”vinna-eller-dö”-inriktade ambitioner. Det finns skäl att noga bevaka och analysera vad som sker.

Harriet Ryd: Kompetensbegreppet måste problematiseras! Vad kan kvinnor tillföra, har människor en speciell genuskompetens som är viktig att ta tillvara? När har vetenskapen kön? I varje fall vid forsk— ningsprojektets problemforrnulering och resultatuppföljning. Där måste genuserfarenheter erkännas. I vilka frågeställningar har de mest genomslagskraft, hur påverkar de den vetenskapliga processen? Jag menar också att forskningsanslag borde ges direkt till meriterade forskare oberoende av titel. Inte gå via en professor som inte själv leder en forskargrupp. Det ställer krav på forskningsrådens insikt i olika ämnesområden. Kanske skulle inflytandet från forskningsrådens fasta ledamöter minska? Ge mer inflytande till ”konsulter” som är förtrogna med respektive ämnesområde. Faran är att det leder till ämnesstyming om inte råden har en djup etisk medvetenhet.

När det gäller professurer så får ämnesprogrammen inte skräddarsys för en enda sökande. Då blir ofta fakultetens gynnade påläggskalv. Det är bra för utvecklingen om flera kandidater med olika inriktning kan söka. Innan ämnesprogrammet formuleras måste man ha en ingående diskussion om ämnets forskningsansvar och väga mellan olika konkreta forskningsinriktningar. Sedan dessa rangordnats och först då - kan man undersöka alla presumtiva kandidaters forskningsinriktning. I discipliner som av tradition utformar detaljerade ämnesprogram för

professurer måste formuleringen ske efter en blick utanför elfen- benstomet åtminstone inom tillämpade ämnen.

Kajsa Sundström: Jag vet inte att några av de manliga professorerna på Karolinska Institutet skäms över att vara forskningsråds-professor eller att ha en personlig professur. Eller att en ny professur inrättats och skräddarsytts just för dem. Idag kommer väldigt många doktorand— och professorstjänster till genom att man omformulerar en tjänst så att den ska passa just den (man) man vill ha. Ska vi göra på samma sätt, ska vi göra den metoden officiell för kvinnor?

Som systemet nu ser ut fungerar det inte för kvinnor eftersom de som bestämmer, de som redan sitter i fakulteten, är män. Förutsätt- ningen är att man först får in kvinnor där det nu sitter män. Och för det vore väl kvotering bra metod. — Du menar att man ska titta på ”hur tillverkas en professur idag”. det sker ju redan en könskvotering. -— Ja, varför inte kartlägga hur det går till eller snarare hur det sedan länge gått till och ställa ett motförslag.

Harriet Ryd: Vi borde kräva individuella och skriftliga sakkunnigut- låtanden en stark sakkunnig kan annars dra med de andra och dominera hela tillsättningen. Sakkunniga borde också väljas så att de är öppna för både kvinnors och mäns sätt att skriva. Åtminstone en kvinnlig sakkunnig borde finnas med om det finns kvinnliga sökande men det kan bli tufft inom kvinnoglesa discipliner och de kvinnor som finns där kan få en orimlig arbetsbörda som hindrar deras egen forskning och ger dem dåligt rykte. Moment 22!

Jag tycker professorsrollen borde avdramatiseras så att dess nimbus minskar. Skulle tidsbegränsade professurer bryta ner den hierarkiska insnävningen? Minskar det professoms chans att vara inopportun och driva kontroversiella frågor? Eller är det så att professorer redan idag måste vara konforma med det rådande idéklimatet för att få forsknings- pengar? Den frågan borde anslagsgivande råd öppet diskutera. Kanske är en väg att ge professors namn till fler forskare? Då blir titeln snart ihålig om den inte åtföljs av fasta forskningsresurser som ger åtminstone något ”osanktionerat” forskningsutrymme. Men är det inte att ge högskolan en välkommen (?) möjlighet att putta in kvinnor på de olönsamma posterna? En annan och i mitt tycke bättre väg skulle vara att öppet visa professorsjobbets vardag. Tala om att en kreativ forskningsmiljö gynnas om professorn är en i gänget, en som tar sitt ansvar för att alla medarbetare trivs och gör sitt bästa. En sådan roll skulle passa kvinnor ge fler kvinnor intresse av att söka.

Vivi Edström: Jag håller inte med er på den punkten att det skulle vara fel att könskvotera professurer för att få in kompetenta kvinnor. Kanske är det så att ni har andra erfarenheter av att bli förtalade och få ord som sticks, men jag tror att detär av liten betydelse, det kan man ta. Det har väl ingen betydelse om 10 år. Är man bra och gör bra saker så är väl det vad som räknas. I stort sett har ju män alltid varit inkvoterade på det här sättet till olika tjänster. Kommer kvinnor in och närmar sig makten så flyttar sig männen någon annanstans, dit där de får mer betalt och så vidare. Det är ju solklart att alla professurer inte är lika mycket värda, det vet väl alla. Är du professor i fysik vid Stockholms universitet så har du en högre status än om du är professor vid högskolan i Karlstad. Männen ser till att de får mer betalt och högre status. De skapar alltid sina egna revir och det är egentligen det som är det stora problemet.

___. ___—_ _— ___—_

jbj ll/

'i':— ,/ > ,/ | . . 1 ' ! *! MV

”Kvinnoforskning bör vara fundamental grundforskning som helt ritar om hela kartan, hela bilden”

Konferens på Van der Nootska palatset den 18 april 1995 med etablerade kvinnoforskare

Professorn skrev: ccdäremot kan det gå att anlägga filosofiska aspekter på hur ett kvinnomedvetande är konstituerat."

Ulla M Holm, docent i praktisk filosofi, innehavare av en av HSFR'S jämställdhetstjänster

Jag disputerade 1993, men min akademiska historia börjar för 25 år sedan och beror av den situation jag då befann mig i. Jag hade gått flickskola som om jag stannat i Finland hade lett till studentexamen. I Gävle gav den vad någon kallat "direktörsfru-utbildning." När jag ville fortsätta på något vis blev det först vuxengymnasium, sedan dispens för studier i humaniora vid Göteborgs universitet. Jag hade tänkt bli kemist men ville inte kombinera sena labbar med de två barn jag hade. Jag började läsa filosofi för logikens skull, det andra ämnet som fascinerat mig på vuxengymnasiet. Men under första året 1970, under student- vänstems tid, upptäckte jag moralfilosofin. Den kärleken har ibland varit olycklig men är inte rostig ännu.

Redan på första kursen ritade en av lärarna upp Pytagoras motsats- tavla, den där med udda/jämt, rakt/krokigt, höger/vänster, varmt/kallt, ljus/mörker, gott/ont, manligt/kvinnligt osv. Då fick jag en så kallad "etervision" om en kvinnlig respektive manlig värld. Hemma, i den ena världen fanns en tvååring och en femåring. På filosofen, i en helt annan värld undrade vi om det gick att verifiera huruvida månen var en grön ost eller ej. På en annan kurs lärde jag mig att vi fortfarande ser på världen med euklidiska glasögon, trots att vi har en annan geometri

baserad på modern fysik. På liknande sätt tänkte jag mig att vi vetenskapligt ser på världen med manliga glasögon fastän det också finns ett undanskymt kvinnligt sätt att se utan sådana. Detta ville jag skriva om på något sätt.

Men på två-betygsnivån i praktisk filosofi var vi bara två kvinnor. Så när vi under ett moralfilosofipass höll på med etiska normsystem dristade jag mig till att fråga läraren: "Finns det inte olika normsystem för kvinnor och män?"

På trebetygsnivån var jag ensam kvinna

Jag tyckte det var en helt berättigad fråga och hade inte väntat mig hans emotionellt häftiga reaktion."Det är kvinnorna som uppfostrar bamen" sa han undvikande och de manliga studenterna fyllde i med att kvinnor inte jobbar i gruvor, att män springer fortare än kvinnor...och jag fattade inte vad dessa ologiska svar hade med min fråga att göra. Efter det blev jag mer vaksam på vilka frågor jag ställde. På trebetygsnivån var jag ensam kvinna

Jag var blyg och det var svårt att få reda på hur en trebetygsuppsats i filosofi skulle se ut. Men jag fick en handledare och skulle skriva om Platons och Aristoteles kvinnosyner. Ämnet var för stort och jag begränsade mig till Platon. Samtidigt som jag skrev uppsatsen hjälpte jag min man att skriva projektrapporter i företagsekonomi. 1972 lade jag fram min uppsats på ett seminarium där huvudkritiken var "det här är inte filosofi, det är idéhistoria!"

Det tog mig och tar mig fortfarande hårt att inte ha lyckats göra filosofi. Innan seminariet hade jag alltid tyckt om att skriva och det dröjde innan jag vågade igen. Underligt nog blev jag antagen till forskarutbildningen och skulle så formulera ett avhandlingsämne. Jag hade lärt av Hume att "bör" inte automatiskt följer av "är". Detta ville jag tillämpa på kvinno-uppfattningar, t.ex. jämföra Elin Wägner och Simone de Beauvoir och visa på relativiteten i deras sätt att härleda normer från ontologier. De höll sig, menade jag, med likartade normer för könens jämlika samhälleliga ställning men baserade dem på olika könsontologier. En antifeminist skulle ju kunna ha samma slags ontologi om könens olikhet som Wägner men till detta koppla helt annorlunda normer om könens samhällsställning. När jag lade fram förslaget efter ett högre seminarium rådde mig den hedonistiske utilitaristen: "Det där är ju inte filosofiskt nytt och därför inte heller intressant. Sånt kan du skriva debattartiklar om. Strunta i vad gamla gummor har sagt! Ta ett äkta metaetiskt problem, bit det i svansen och håll dig fast där!" Upp-

satshandledaren sa beklagande att det är möjligt att man i framtiden kommer att skriva om sånt inom filosofin, men att "det kan vi inte handleda på här nu."

Detta var våren 1973 och jag gick hem och grät. Att bita mig fast vid en institution där jag var överflödig, att inte ha kvinnliga studiekam- rater, att ta studiemedel för doktorandstudier med barn att försörja, allt detta blev ohållbart. Jag sökte jobb och hamnade på F örsäkringskassan, bland idel kvinnor, där jag räknade ut bostadstillägg åt pensionärer. Samtidigt var jag kvar som doktorand i filosofi. Då och då försökte jag gå på seminarier eller läsa någon kurs. Men vid det laget hade jag fått en så stark mental blockering mot analytisk filosofi, särskilt vissa former av metaetik, att jag hade svårt att smälta vad som erbjöds. Detta gällde även sådant som senare skulle visa sig nyttigt. Jag tyckte man kokte soppa på döda ben.

Så gick det till när jag blev radikalfeministisk aktivist

1975 var det kvinnoår och könsrollskursen startade på sociologiska institutionen. Där träffade jag äntligen andra kvinnomedvetna kvinnor. En av dem nappade på mitt tal om kvinnliga och manliga glasögon. Hon tog mig till ett möte där en massa färggrant och konstigt klädda kvinnor satt på kuddar på golvet. Det var ett slags aktivistmöte. När det skulle väljas interimstyrelse ropade väninnan från kursen upp mitt namn. Jag vågade inte ens protestera så jag hamnade rakt in i något som hette Kvinnocentrum som skulle kämpa fram ett Kvinnohus. Eftersom jag inte 66varit med förr" förväntades jag representera organisatoriskt obundna kvinnor. Så gick det till när jag blev radikalfeministisk aktivist i 10 år. Äntligen någon som ville ha dig!

Ja, fast jag förstod ju inte de oskrivna reglerna, t ex vad en in- terimstyrelse och sedan pro-forma styrelse i en s. k. uflat organisation" gjorde. Vid samma tid hade jag börjat på Bibliotekshögskolan för att bli något och där handlade alla mina arbeten om kvinnor; Kvinnohistoriska samlingarna, läsarlots om kvinnor och klimakterium, artiklar om kvinnor i Ny Tid under tidigt nittonhundratal... Jag stod kvar som nollaktiv vid filosofen där jag varje år ändrade avhandlingsämne. Nu hette det "Feminismen som sociopolitisk teori." Uppsatshandledaren fanns i Stockholm. Min nytilldelade handledare (som jag frågat om könade normsystem) argumenterade med mig (halvt på skämt, halvt på allvar) för en tes hos genetikem Arne Miintzing om att kvinnor saknar de aggressivitetshormoner som krävs för att vetenskapa. I största välmening rådde han mig att gå till litteraturvetenskap, historia, sociologi eller

psykologi, då det svårligen gick att göra något filosofiskt av mitt intres- se. När han i egenskap av prefekt fick en skrift om kvinno- och jämställdhetsforskning sände han den till mig med den uppriktiga förundran över att något sådant skulle behövas "för på vår institution skiljer vi ju inte på pojkar och flickor." Allt detta fick hos mig bara motsatt effekt; en envetenhet mot att låta manliga filosofer ensamma få definiera världen. Mitt ämne 1978 blev: "Radikal-feminism som sociopolitisk teori."

Efter Bibliotekshögskolan gick jag tillbaka till Försäkringskassan, arbetade ett tag på biblioteket där, sedan ett halvår på Biomedicinska biblioteket tills jag övertalades söka den första forskningsassistent- tjänsten inom Forum i Göteborg. Med rötter hos aktivister, hjärta hos praktiker och ett ouppklarat förhållande till teoretiker kom jag att uppleva spänning mellan kvinnorörelse, kvinnoforskningspolitik och - teori. Avhandlingsämnet blev nu "Kvinnorörelsens teori och praktik." Jag träffade under min Forumtid 1979 —84 massor av kvinnoforskare. En av de första jag bjöd in till både Forum och Filosofen var en feministfilosof från Norge. När hon på filosofen fick påståendefrågan: ”Det där låter intressant, men är det filosofi?", svarade hon helt suveränt att hon hållit på med filosofi i 16 år och inte ville bli utdefinierad. Därmed lät man sig nöja. Hon motstod "skrämma-små-flickor-tricket."

"däremot kan det gå att anlägga filosofiska aspekter på hur ett kvinnomedvetande är konstituerat."

När jag var med och arrangerade Kvinnouniversitetet 1982 i Umeå blev jag övertalad att hålla föredrag om Kvinnomedvetande och utopi. Då jag varken forskat själv eller hållit mig å jour med filosofin hade jag ett helsike hela vårterminen, men fick till slut ihop något. Som Forum-ad- ministratör hade jag samtidigt sänt en enkät till institutionerna, en elak enkät, som skulle komma UHÄ till del: "På vilket sätt befrämjar ni kvinnoforskning? Vill ni ha förslag på föreläsare?" mm samt en massa kryssaltemativ. Första svaret kom från nye professorn i teoretisk filosofi, uppsatshandledaren, som skrev ungefär: "Jag kan svårligen tänka mig kvinnoperspektiv på teoretisk-filosofiska frågor, dvs att ontologi, metafysik, epistemologi etc skulle vara könsberoende, men däremot kan det gå att anlägga filosofiska aspekter på praktisk filosofi, t.ex. hur ett kvinnomedvetande är konstituerat." Senare har han medgivit att även teoretisk filosofi kan rymma kvinnoperspektiv. Mitt avhandlingsämne hette vid denna tid något med "kvinnomedvetande”. Först kände jag mig mosad som några år tidigare, fick sedan impulsen att fråga hur man bäst

skrev om kvinnomedvetande, men framför allt fick jag den inspiration och aggressivitet som krävdes för min föreläsning i Umeå. Den trycktes i "Vetenskap, patriarkat och makt: rapport från Kvinnouniversitetet." Jag tog artikeln, gick med den till professorn och sa att ”sånt här vill jag skriva om, annars får det vara!"

Två år senare, 1984, fick jag utbildningsbidrag. Under tiden hade min verksamhet i en kvinnogrupp som gjorde utställningen "Häxkraft" liksom den vid Kvinnouniversitetet i Umeå rapporterats i tidningsartiklar som cirkulerade på filosofen. Jag hade varit borta från ämnet i 1 1 år och det kändes ganska svårt att börja krypa igen. Jag fick professorn som handledare men tvingades byta igen efter en tid, då jag fick en sådan relation till honom som senare ledde till äktenskap. 1986 upptäckte jag att feministfilosofen Jaquelyn Zita skulle hålla en doktorandkurs i kvinnoforskning i Uppsala tillsamman med andra kvinnoforskare. Jag gick då in till prefekten och begärde tre resor till Uppsala och åt- minstone 1.000:- till henne för handledning. Det fick jag. Zita bjöd mig till Centre for Advanced Feminist Studies i Minneapolis för att jag skulle få träffa andra feministfilosofer. SI beviljade medel och jag var där i ett halvår 1988. Det finns i USA fyra Societies for Women in Philosophy, som träffas regelbundet. Tänk er att närapå alla filosofer ni läst, undervisats om eller träffat är män! Träd sedan in i ett rum med 80 kvinnor som det kommer filosofi ur munnen på! Jag reste hem med ett manus om "Kvinnomedvetande kvinnliga praktiker" i bagaget. 1990 fick jag min siste handledare som kunde se en slags struktur i vad jag gjort och som han döpte till "praktikfilosofi."

Vid samma tid frågade jag institutionens två andra kvinnliga doktorander om de ville vara med om att initiera ett nätverk för kvinnliga filosofer. 1991 startade vi Nordic Network for Women in Philosphy med ett första symposium i Göteborg. Från Forum har jag rekryterat en duktig kvinna till institutionen. När en av killarna menade att det var så trevlig när hon skrev herrar och damer istället för kvinnor och män som låter aggressivt, replikerade jag: "Låter det mindre aggressivt om jag säger att herrklubben undervisar här?" Jag blev studierektor och fick börja undervisa på annat än feministfilosofi. Återigen kändes det som att börja från början, fast jag lärde mig mycket. Men avhandlingen fördröjdes ytterligare ett par år.

Då jag skrev på svenska begränsades urvalet av opponenter. En praxis-filosof från Tromso kom att genomföra en mycket oakademisk opposition. Han jämförde modra praxis med fiskares praxis och korn bl.a. fram till att p.g.a. habitus, terräng och kvinnors ammande så ror och fiskar män medan kvinnor sköter barn och husdjur. De som inte förstod den filosofiska tyngden i hans invändningar ansåg tillställningen

farsartad. Dåvarande dekanen skrev till min prefekt om att min avhandling kanske inte fått den vetenskapliga prövning den borde ha haft och att det kunde tyda på jäv.

Sakkunnigutlåtanden på de olika tjänster jag sökt har också varit intressanta. Sakkunniga som uppenbart inte läst avhandlingen har placerat den lågt. Kvinnoforskare har genomgående placerat den mycket högt. När jag begärde prövning om docentkompetens för en HSFRtjänst i jämställdhetsforskning där alla sakkunniga placerade mig i första rummet, skriver en av dem, en filosofiprofessor från Stockholm: "Ur rent filosofisk synpunkt skulle jag inte vilja säga att hon ännu har uppnått docentkompetens." Däremot kan jag såvitt han kan bedöma "anses ha docentkompetens inom kvinnoforskning,” då min meritering ligger "inom kvinnoforskning snarare än inom filosofi."

-— Som om kvinnoforskning var en slags lägre forskning. Ja, eller av annat slag i varje fall. Min "ämnesinriktning [är] alltför speciell" och min "metodologiska profil alltför lite filosofisk" för docentur i filosofi. "Men detta bör inte vara diskvalificerande i det nu aktuella ärendet." "Och i jämförelse med annan kvinnoforskning som" han känner till tycker han att jag hävdar mig väl. Den filosofiskt verkligt kompetente sökande till tjänsten blev inte placerad, men har överklagat då han skrivit om jämställdhet mellan människor och djur som han anser vara filosofiskt mer grundläggande än annan jämställdhet. Vi får väl se om jag får tjänsten.

”Jag kan inte säga att jag har valt kvinnoforskningen jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig!”

Agneta Stark, docent i företagsekonomi vid Stockholms universitet

Kvinnoforskare har jag på något sätt alltid varit. Jag gick 12 år i Nya Elementar för flickor (Ahlströmska skolan) i Stockholm, en skola grundad av en av de första kvinnliga doktorerna i Sverige, Anna Ahlström. 1966 tog jag en helklassisk studentexamen där.

I den skolan var kvinnoperspektivet så otroligt självklart att det inte var mycket att snacka om. Inte alla lärare, men flera, var självständigt tänkande och oberoende kvinnor, och i deras undervisning var kvinno- perspektivet alltid närvarande, ibland outtalat men alltid en grundinställ-

ning. Det var en skola där flickor inte tystnade, av det enkla skälet att det endast fanns flickor där. Stort intryck på mig gjorde Elisabet Häggkvist, lärare i svenska och engelska och aktiv i Stockholms litterära värld. Vi fick uppsatsämnen formulerade av Maria Wine och Artur Lundkvist.

Elisabet var ovanlig på många sätt, hon var pacifist, radikalpacifist vilket inte var okomplicerat på 1950-talet. Hon färgade också håret och berättade att hon gjorde det — vilket var nästan ännu mer radikalt på den tiden! Jag tänker ofta på henne, hon dog för något år sedan. Stina Låftman, latin och franska, var också en lågmält och envist själv- tänkande lärare. Att ha Dagmar Lange i svenska var en intressant och egendomlig upplevelse på många sätt. Hon gav också ett mycket speciellt kvinnoperspektiv. Ofta påpekade hon, muntert eller bittert, det kunde variera, att för att komma nånstans måste vi vara extra duktiga, inte för att vi inte skulle duga som vi var utan för att världen krävde att kvinnor skulle vara bättre än män för att nå lika långt som män.

Då skrevs ju studentskrivningama med centralt formulerade ämnen, som levererades i speciella dubbla kuvert som öppnades på givet klockslag längst fram på podiet i aulan och sen delades ut. Dagen före studentskrivningen i svenska sa Dagmar Lange: ”När ni nu ser uppsatsämnena och panikslagna tänker 'det här klarar jag aldrig' ska ni stanna upp ett slag och tänka på att de dumma pojkarna i Beskowska skolan har fått precis samma ämnen!” Det hjälpte faktiskt.

Jag var skolljus och fick högsta betyg, gillade skolan och hann också med mycket vid sidan av den. Jag läste juridik vid Stockholms universitet 1966—70, och läste sedan till civilekonom på Handelshögsko- lan i Stockholm 1970—73. 1969 födde jag barn, men genomförde studierna på normal studietid (utan att ha bamledigt). Vi fick ingen barntillsyn för Lars förrän 1972, alltså sista året jag gick på Handels.

Genom att jag var gift fick jag inga studiemedel, den s. k. äktamake— prövningen visade att min man tjänade för mycket. Han fick i stället, som alla som hade make utan inkomst, ett hemmamakeavdrag på skatten för mig. Jag var tvungen att be om varje krona, och kurslitteratur var inte billig då heller. Den som inte blir feminist av det tror jag är en mycket okänslig person.

Eller en hallmatta.

Det var inte bra för min man och det var inte bra för mig, det var inte bra för äktenskapet. När jag alltså började på Handels 1970 hade jag en ettåring. Jag fick väldigt mycket praktisk hjälp av den admini- strativa personalen där, flitiga allvetande kvinnor, som tyckte det var ovanligt och kul att ha en småbamsmor i denna ungdomsinriktade skola. De hjälpte mig att pussla ihop fungerande scheman, för jag kunde bara

vara där den dag i veckan då Lars var hos min svägerska. Alla seminarieövningar och all obligatorisk undervisning måste alltså in på denna enda dag. Och det fixade de åt mig.

Kvinnorna var en pytteliten minoritet både vid Juridicum och på Handels. Jag förde statistik under alla år, i snitt var det 3 procent kvinnor i den undervisning jag följde i juridik och obetydligt mer inom företagsekonomi på Handels. Jag valde att fördjupa mig i redovisning och där var vi två på hundra. Det var ingen tvekan om att jag var avvikande, inte i studieresultat eller prestationer, men genom att jag var kvinna och hade ett litet barn så var jag avvikande. Det var som att höra till en annan generation, ha andra perspektiv. Egentligen levde jag aldrig studentliv.

Direkt könsdiskriminering var jag bara med om en gång, i en muntlig tentamen i civilrätt för Jakob Sundberg. Jag tenterade till- sammans med två killar som tilltalades ”kandidaten”. Jag , som kallades ”fröken” (de manliga tentanderna kallade han ”kandidaten”) fick fyra gånger så svåra frågor som de, och han var ohyggligt kränkande. Han ställde frågor som byggde på det förnuftiga och riktiga i att föräldrar missgynnade döttrar ekonomiskt, eftersom flickorna ändå bara skulle gifta sig. Sitter man i muntlig tenta med två killar har man inget att sätta emot. Körde du?

Nej, det hade inte varit möjligt att köra mig. Fast jag fick inget överbetyg. När han skulle skriva i tentaboken framgick där att jag var gift, och han blev helt vansinnig när han såg det. ”Herregud människa, är ni gift också!” skrek han. Men jag var inte ute efter överbetyg, för jag visste redan att jag ville fortsätta på Handels. Och att komma in där var inget problem, eftersom mina studentbetyg räckte till vad jag än ville söka till.

Vad jag med tiden vande mig vid var att alltid vara synlig

Under juridikåren, och sedan också på Handels vande jag mig vid att alltid vara synlig. Jag fick alltid många fler frågor av lärarna än de manliga studenterna, för jag var lätt att identifiera tillsammans med de andra 2 3 kvinnorna. Vissa lärare hade nog som sport att dyka ner på de kvinnliga studenterna, vilket ju gjorde att det inte gick att sitta och slöa till. Det gick aldrig att gömma sig. Det kändes också avvikande. Var gång jag öppnade munnen köm där ut ett avvikande ljud.

Bredvid undervisade jag i studiecirklar, matematik för föräldrar, deklaration för pensionärer, engelska för patienter i mentalvården, för att tjäna lite pengar. Men mest tog jag ju hand om min son.

Innan jag var färdig på Handelshögskolan blev jag erbjuden jobb på Företagsekonomiska institutionen på universitetet, så jag började där. Sedan separerade jag och min man, och skildes. Delad vårdnad fanns inte då, så min man hade formellt vårdnaden om Lars, men vi delade på verkligheten, och kunde samarbeta bra.

Jag var väldigt intresserad av redovisningsteori och fann en själsfrände i en kille, Jan-Erik Gröjer, som hade hunnit längre än jag i doktorandutbildningen. Vi bestämde oss för att skriva avhandling ihop. Vi ville göra en redovisningsmodell för företagets relationer med omvärlden, inte enbart kapitalrelationer och kapitalägare, utan miljö, myndigheter, konsumenter, anställda, arbetstillfredsställelse etc. För att göra en sådan modell måste vi bygga en redovisningsteoretisk grund, och för att pröva modellen behövde vi göra ett ganska stort empiriskt arbete.

Vi sökte pengar, fick först avslag häromdagen när jag städade bokhyllan fann jag ett utlåtande från en välkänd nationalekonom som ansåg att problemet var helt felformulerat och att en erfaren national- ekonom skulle kunna hyfsa till och lösa det hela på ett par månader! Nå, vi fick stöd från Bengt Rydén, då på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och numera börschef, som garanterade pengar om vi inte skulle få tag på pengar från annat håll. Tillsammans med Solveig Wikström, nu professor i företagsekonomi, var han handledare för oss. Jan-Erik och jag som är mycket olika kompletterade varann på ett bra sätt. Han hade läst sociologi och jag juridik innan vi hade givit oss på företagsekonomi, så vi kom med olika sätt att tänka och olika termino- logi. Vi satt i samma rum och skrev på samma avhandling i fyra år, och hade alltså en kvinna och en man som handledare.

Det var nog ett unikt väl balanserat projekt. Vi som skrev blev ganska starka eftersom vi alltid hade diskuterat ordentligt inbördes innan vi gick till handledarna. Så vi blev inte så beroende av dem. Ingen av handledarna dominerade heller. Diskussionerna blev många och öppna, jag kände att jag hade ett stort utrymme, man kan tala om ett korsande av traditionellt manliga och traditionellt kvinnliga egenskaper. Jag vikarierade som lektor, men i två år hade vi finansiering av Humanis- tisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. I övrigt jobbade jag alltså halvtid som lektor och heltid med avhandlingen, på halvtidslön. Det var tufft, att försörja mig och delvis Lars på det.

Efter disputationen undervisade jag mycket, vikarierade ett tag som forskarassistent i Uppsala i ett projekt om företagsekonomins rötter, där jag skrev om redovisningens svenska akademiska historia.

Hela tiden läste jag kvinnolitteratur vid sidan om. Någon ekonomi- litteratur från feministisk utgångspunkt fanns inte, så jag läste allt möjligt annat både inom samhällsvetenskap och humaniora. Jag undervisade inom min tjänst på Joumalisthögskolan, byggde upp en födjupningskurs i ekonomi för erfarna journalister, sökte medvetet och systematiskt kontakter med andra institutioner inom universitetet. Jag satt också som suppleant i samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden och universitetsstyrelsen.

Så småningom klev jag in i forskningsgruppen ”Fastighetsför- valtningens ekonomi” som fanns vid institutionen och som finansierades av Byggforskningsrådet. Där var jag projektledare mellan 1986 och 1990. I den gruppen byggde jag vidare på dess arbetssätt och kom- binerade det med erfarenheter från kvinnorörelsen. Vid alla seminarier i gruppen går man laget runt och börjar med den som är nyast i gruppen, så att inte den mest erfarna ska dominera och styra hela diskussionen. I gruppen måste också alla deltagare, som är allt från ny doktorand till professor emeritus, lägga fram sina idéer och utkast, på samma villkor.

Under min tid som projektledare var vi lika många kvinnor som män i gruppen, som då bestod av åtta personer. Det ger ett bättre dis- kussionsklimat och större kreativitet, var och en blir friare att vara sig själv. Det gav oss också litet plus i förhållande till Byggforskningsrådet, för de liksom alla andra forskningsfinansiärer har ju press på sig att verka för jämställdhet, och har alla svårt att leva upp till det. Då kunde de peka på oss. I en ansökan till dem framhöll jag gruppens samman— sättning och arbetssätt från genussynpunkt. En gruppmedlem blev orolig och sa att just detta påpekande kunde komma att göra att ansökan avslogs som oseriös, men i efterhand fick jag veta att det istället inom rådet hade ansetts vara en särskild fördel.

Jag hade skrivit artiklar om ekonomi för icke-ekonomer, t ex i Vi människor 1984 om redovisning och begriplighet, och hade föreläst om kvinnor och ekonomi, bland annat inom Sparbanken sedan 1985. Första gången jag skulle tala för kvinnliga företagare sa några manliga kollegor vänligt: ”Hoppas du får några riktiga företagare, hoppas att det nu inte bara blir damfrisörskor.” Jag frågade vilken teoretisk skillnad det nu var mellan en damfrisörska och en bilverkstad (privat tjänsteproduktion med ett visst varuinnehåll)? Men jag fick egentligen inget svar. 1986 blev jag erbjuden att bli krönikör varannan vecka på Idagsidan i Svenska

Dagbladet.

Jag hade också under många år gjort sociala experiment på min institution. Jag tänker bättre när jag syr, så jag sydde lappar till lapptäcken på seminarierna. Men mina manliga kollegor blev så ohyggligt frustrerade, de klarade inte av det. Så jag fick sluta, för deras skull. Jag hade också hållit koll på seminarierna: vem som avbröt vem, vem som blev hänvisad till med namn och vem som fick sina syn- punkter refererade till med ”Någon sa att”. Sätten att göra kvinnor osynliga utan att själv märka det är många.

Jag har experimenterat i undervisning och i mitt eget arbete. Jag var känd som rödstrumpa, kvinnosakskvinna, feminist, men mer än tolererad. Det är klart att motvinden har känts ibland, liksom den eviga synligheten. Men synligheten kan också användas till något bra, om man orkar med den.

Toleransen tror jag delvis har att gör med mitt ämne, företagsekono- mi. Det är ett lågstatusämne, med väldig bredd, och inga traditioner. Uttrycket ”detta är inte företagsekonomi” går inte att använda. Företags- ekonomi är ett problemområde, inte en teori. Det går inte att ägna sig åt ämnesmässig renhållning, och människor som är passionerade renhållare finns inte hos oss. De har sökt sig till andra ämnen. Det finns också mängder av ställen att utöva företagsekonomi på, det är ett expansivt ämne med många alternativa arbetsplatser. Det gör att utstötning inte lika lätt uppstår som inom ämnen där alternativen är få och studenterna minskar i antal. Men jag tror den låga statusen är viktig och ger utrymme åt den som vill ifrågasätta, och som vill driva feministisk forskning. Vi har inga nobelpris, inga prestigefyllda akademier. Tegnér har aldrig varit här!

Genusperspektiv? Det är helt nödvändigt!

Gradvis har jag styrt allt mer in på feministiska frågor och feministiska perspektiv. I undervisningen har jag tagit på allvar att all verksamhet i högskolan ska främja jämställdhet, vilket faktiskt är föreskrivet i de regler som gäller för universitet och högskolor! (Det är en regel som jag tror är ytterst okänd, och som i vilket fall flertalet av lärarna bryter mot i sin dagliga gärning.)

På grundnivå har jag sedan många år föreläst för studenterna på introduktionskursen. Då brukar jag ägna 8 —10 minuter av en av föreläsningarna åt att presentera lönestatistik från SCB för ekonomer, fördelad på kön, och visa vilka ekonomiska villkor som väntar dem när de får sina första jobb. Jag lägger upp det så att det direkt efteråt är dags för paus, hela gänget går ut och diskuterar så att taket lyfter sig.

300 studenter i en hörsal och dessa hårdfakta ur Sveriges offentliga statistik blir en explosiv blandning. Det blir klagobrev till prefekten på temat ”jag går inte på universitetet för att höra på feministisk pro- paganda”, det blir entusiastiska brev till mig, det uppstår små dis- kussionsgrupper av kvinnliga studenter etc. Och jag gör egentligen inget annat än presenterar offentlig könsfördelad lönestatistik, men den kommer som en kalldusch för studenterna.

En stor lögn som hela det svenska utbildningssystemet underhåller är nämligen ”det är bara på dig själv det beror om det går bra för dig i arbetslivet”. Genusperspektivet erövrar kvinnorna genom bitter erfarenhet, när de märker att könet spelar så stor roll. När jag träffar de kvinnliga studenterna 10 år efter examen säger de: ”varför talade ni aldrig om hur det var? Jag trodde det var mig det var fel på, tills jag såg mönstret. Det kostade 10 år av bristande självförtroende”.

Jag kan inte säga att jag har valt kvinnoforskning, jag tycker att kvinnoforskningen har valt mig väl så mycket. Var gång jag hör någon säga ”i familjen spelar det ingen roll vem som har pengama” så vet jag att det är fel av egen erfarenhet, av föräldrars erfarenhet, genom att jag har läst den grundliga och omfattande forskning i frågan som bedrivits i olika världsdelar, och genom otroligt många samtal där kvinnor berättat hur de första egna pengarna kändes.

Varför är det då så bra med genusperspektiv? Det är helt nödvändigt. Kvinnorörelsen har ju många grenar: den finns inom forskningen, den finns inom en samhällelig och facklig praxis. Det håller nu på att bildas en grupp kvinnor som kan väldigt mycket om genusfrågor. Inom fackliga organisationer, inom branschorganisationer, vid högskolor och universitet, på mellannivå i banker, försäkringsbolag, vid sjukhus, i tillverkningsföretag. Dessa kvinnor samarbetar med män som inte har en blek aning om att sådan genuskunskap alls existerar och som inte har en tanke på att ta reda på något själva. Dessa män påstår, och vidhåller utan att veta ett barr, att genusperspektivet inte är relevant. De nya kunniga kvinnorna är nyanserade och sitter och grunnar på sitt eget ledarskap i förhållande till kvinnliga och manliga medarbetare eller elever eller studenter. Och de bemöts och motarbetas av män som säger att det finns ingen skillnad: ”jag ser inte om någon är kvinna eller man” (vilket är ett intressant påstående i sig !)

Den forskning jag hittills har bedrivit har varit på ”normalforsknings- pengar.” Men min institution har givit mig en liten period av nedsatt undervisning, för att hinna få fram ansökan om forskningspengar för kvinno/genusforskning. Från 1995 deltar jag i ett gemensamt projekt för jämförande genusforskning inom samhällsvetenskaplig fakultet vid universitetet i Stockholm.

Den kvinnoforskning jag har bedrivit, skrivit om och publicerat har jag själv finansierat genom artikel- och bokskrivande. Genom att jag skrivit i dagspress, i tidskrifter och i böcker har jag kunnat finansiera resor, litteraturinköp, konferenser etc. Jag har varit ett eget självfinansi- erat kvinnoforskningsinstitut. Jag har däremot haft med genusperspekti— vet i undervisning, i handledning och i diskussion om inrättande av nya kurser. Inom min institution har vi också kommit att föra diskussion om val av forskningsämne, om handledning, och om synpunkter på uppsatser, artiklar och papper som läggs fram på seminarier. Kvinnor förefaller att välja bredare ämnen, och får ofta kritik för bristande djup, men mer sällan beröm för att de ger sig in på relevanta och svåra frågor. Men oerhört smala, tråkiga och ointressanta ämnen som man utan fantasi kan analysera på ytterst fullständigt sätt eftersom de är så smala sådana ämnen kritiseras aldrig för bristande bredd eller relevans.

Jag var första kvinnan vid Stockholm universitet när jag 1978 disputerade i företagsekonomi, och sjunde i Sverige. Efter mig har det lyckligtvis kommit många andra. Jag har inte varit administrativt motarbetad ämnet har hela tiden varit i expansion och det har behövts lärare, handledare och forskare. Hade företagsekonomi varit ett ämne i nedskärning vet jag inte alls hur det hade varit för mig det perspekti- vet är viktigt att minnas.

Jag har alltid varit fysiskt synlig i mitt ämne, där kvinnorna är så få. Men jag har samtidigt också varit med om att bli bortglömd, inte sedd, inte räknad som forskare medan manliga kollegor med både mindre bredd och djup i arbetet har lyfts fram och klassificerats som både lovande och briljanta, och på något sätt självklara för högre tjänster. Idag är det möjligen inte så, men konkurrensen om de högre tjänsterna är stenhård. Det finns många kompetenta och få tjänster. Det sägs säkert en massa saker om mig bakom min rygg, men det har jag bestämt mig för att strunta i.

Det handlar om samhällsförändring, men kön finns inte med

Jag fick två sakkunnigutlåtanden om docentkompetens, där båda vid bedömningen tar med den populärvetenskapliga artikelbok om kvinno- frågor som jag sände med. Den ena sakkunnige, en finländsk manlig professor, framhåller min idémässiga bredd. Den andre mannen som är professor vid min institution, pekar på att dessa frågor är ett stort intresse hos mig som är både angeläget och pedagogiskt kompetent behandlat.

Men det har bedrivits få genusprojekt i större skala inom företags- ekonomi. Kurser på C-nivå har funnits, jag har själv haft doktorand- kurser. HSFR har haft en tjänst, men hos oss har inte funnits något ännu.

Nu har då 9 forskare vid 7 samhällsvetenskapliga institutioner fått pengar, och dessutom har vi fått universitetets första forskarskola, i jämförande genusforskning. Vi skrev till Riksbanksfonden, när de ville ha in idéer till om vad de skulle utlysa löntagarfondspengar till forskningsprojekt, och föreslog ett genusperspektiv. När sedan ut- lysningen kom fanns inte ett ord med om detta. Hela denna stora fond ska syssla med frågor om samhällsförändring, och kön finns inte med. Men som enda projekt vid Stockholm universitet fick vi sedan pengar för åtminstone två år, och det är otroligt spännande och roligt att få arbeta på allvar med det som jag tycker är så viktigt och som jag har bedrivit på egen hand så länge. Vi blev allihop lika förvånade och fruktansvärt glada när vi fick pengarna. En verkligt tvärvetenskaplig diskussion blir också teoretiskt utvecklande för grunderna i våra respektive ämnen. För vi arbetar inte bara parallellt, utan har verkligen ambitionen att arbeta tillsammans, över ämnesgränserna.

Har du några förebilder?

Framförallt mina skollärare, men jag har också vänner utanför det akademiska livet som jag beundrar, och kvinnor ur historien. Hedwig Dohm, Virginia Woolf, Fredrika Bremer förstås, Elin Wägner, Elise Ottesen-Jensen för folkbildarivem jag har emellanåt funderat över behovet av ett riksförbund för ekonomisk upplysning, som inte skulle vara ett moral- och sparpropagandaorgan, utan driva ekonomisk begriplighet för att stärka demokratin.

Förnnghardetvadtuhwckhndeausknvaavhandhngihoprneden man. Vi var omedelbart tvungna att arbeta fram strategier för vårt empiriska arbete. Ute i företagen på otaliga möten i otaliga grupper var jag tvungen att säga något skarpt som markerade att jag var där, medan Jan-Erik kunde anteckna i lugn och ro och föra protokoll. När vi någon enda gång bytte blev jag behandlad som medförd sekreterare, medan han aldrig betraktades som annat än forskare. Han var lika klar som jag över att den här strategin var nödvändig. Det gjorde att det hela tiden pågick en diskussion mellan oss om vad vi gjorde och vem vi var, om förväntningar och fritt utrymme, och om perspektiv.

Du har aldrig sökt dig till någon kvinnoforskningsmiljö, exempelvis Forum för kvinnoforskning och kvinnliga forskare eller till Centrum för kvinnoforskning?

Jag har nog haft behov, men har haft dåligt med tid. Jag har en lektorstjänst, och detär 400 timmars undervisning. När det som för mig

innebär många stora föreläsningar med 250—300 studenter samtidigt så är det extremt tung undervisning, även om det är oerhört roligt också. Men 400 timmar är det, om man inte har forskningspengar som man kan sänka undervisningen med för att i stället forska. Men jag har följt tidskrifter och läst böcker om feministisk forskning brett, och deltagit i seminarier och konferenser.

Hela tiden har jag haft kontakt med de andra företagsekonomema som sysslar med genusperspektiv, vi är inte fler än att det är ganska enkelt att träffas. Det är ett så litet gång, vi har gjort Ekonomi-Ellen för radion ett par gånger tillsammans och ses på konferenser och seminarier då och då.

Det var därför en höjdare att komma till Amsterdam 1993, till en forskningskonferens för feministisk ekonomi. Det var 250 feministiska ekonomer i det stora konferensrummet, och det kom feministisk ekonomi ur munnen på dem allihop! Det är underbart att kunna känna sig fullt normal tillsammans med fullkomligt okända forskare, att inte behöva specialmotivera, att inte behöva börja med grunderna utan kunna gå rakt på de centrala och svåra vetenskapliga frågorna, liksom att få kvalificerad diskussion mellan verkligt kunniga om det papper jag själv presenterade vid konferensen. Jag är också med i IAFFE, den inter- nationella föreningen för feministisk ekonomi, som nu har fått ut första numret av en tidskrift, som jag verkligen längtat efter.

Kanske är vi tio totalt i Sverige, inom företagsekonomi och nationalekonomi, som ägnar oss åt kvinnoforskning, genusforskning eller feministisk forskning. Det är verkligen inte många.

Min historia kan ju också sägas beskriva hur man kvalificerar sig inom ett universitetsämne utan att göra det med feministisk forskning. Min docentkompetens bygger ju huvudsakligen på redovisningsteori, även om det feministiska spåret är parallellt. men jag är också fascine- rad av redovisningsteori, och skulle allt vilja kombinera det med feministisk ansats; feministisk redovisningsteori är nog att gå långt, men att börja med redovisning i vid mening kopplat till feministisk teori är som jag ser det fullt möjligt och fruktansvärt spännande! Dessutom givande för båda teoriområdena.

Hur gick det med honom som du skrev avhandling med?

Han är idag prefekt för institutionen, och har precis som jag fortsatt att forska. Vi hade ett svart skämt, som gick ut på att vi tillsammans aldrig skulle få tillgodoräkna oss mer än 80% av avhandlingen; när jag sökte tjänst skulle han anses har skrivit 60%, och när han sökte skulle jag anses ha skrivit 60%. Men så har det faktiskt inte blivit, vi har jämfört hur karriären har gått och det ser relativt jämlikt ut. Men man kan naturligtvis beskriva det jag har gjort som en anpassningsstrategi

också, att meritera sig inom ämnets oomtvistliga kärna och driva det andra vid sidan, som ett personligt intresse. Eller som en hjärtefråga. Det var aldrig ett medvetet val från din sida?

Nej, det fanns inga forskningspengar att söka för genusforskning, däremot fanns det så att jag kunde arbeta med redovisningsteori, som jag ju också är så förtjust i. Jag har hjärtat på två ställen. Jag kallade mig heller inte för feminist från början, utan för kvinnosakskvinna. Med min skolbakgrund var det så naturligt, de lärare som gjorde så starkt intryck på mig var kvinnosakskvinnor, och det är det klassiska svenska order, som inte har någon riktig motsvarighet på engelska, franska eller tyska. Sedan kom ett nytt begrepp som för mig är likvärdigt, feminist.

”Jag är nog den enda forskare som har en dom på att jag är en seriös forskare, trots min femi- nistiska orientering.”

Eva Lundgren, professor vid Sociologiska institutionen/Teologiska institu- tionen, Uppsala universitet

Jag kommer från det så kallade bibelbältet i Norge. Där var det så religiöst närjag växte upp att vi flickor skulle gå i kjol och inte fick ha hårspännen i håret. Där växte jag upp med Gud och Satan och fick ett ritualiserat beteende från det jag var fem, sex år, därför att jag var tvungen att förhandla med Gud hela tiden om vad jag fick göra och inte göra. Jag växte upp i en kulturkollision med en far som var en svensk rallarson som kom till Norge och flyttade parallellt med att järnvägen byggdes. Han gifte sig sedan med min mor som var dotter till en konservativ storbonde. Normema i de två kulturerna var milt sagt ganska olika. Min far patriarken — rallaren, som hade klarat sig bra själv i sitt liv, som var kommunist, och ganska intellektuell kunde inte tänka sig att hans tre döttrar skulle ha någon form av akademisk utbildning. Min mor däremot fick för sig att åtminstone jag som var äldst skulle ha utbildning eftersom hennes far storbonden menade att jag var så begåvad. Så jag fick möjlighet att gå i realskola och på gymnasium och jag fick också chans att resa till Oslo efter det. Jag måste dock lova min mor att inte studera på universitetet, men lärarhögskolan gick bra. Jag lurade mig till att läsa litteraturvetenskap och så fick jag barn och arbetade som lärare i fyra år.

Detta var tiden då nyfeminismen kom till Norge, och för mig innebar det mycket. Jag förstod att jag inte var en individuell galning trots att jag inte trivdes med livet, jag som hade allt utbildning, jobb, man och barn. Jag och min man bestämde oss för att flytta till Bergen och avsluta våra utbildningar. Där gick jag rakt in i kvinnorörelsen! Det var som en väckelse! Nyfeministema, Kvinnofronten och Bröd och Rosor jag var med i allt med allt det förde till i mitt privatliv. Jag läste filosofi och religionsvetenskap och blev kvar i Bergen. Bara det att få tänka någorlunda fritt om religion var starkt. Under den utbildningen kom jag för första gången i kontakt med kvinnoforskningen. Jag läste den feministiska teologen Mary Daly. Hon gjorde så starkt intryck att jag skrev artiklar där jag föreslog att man skulle kalla Gud för kvinno— namnet Gudni, det måste ju vara roligare än den där patriarkguden! En jättebra idé tyckte jag på den tiden. Det blev en enorm pressdebatt i Norge och mina artiklar tolkades som om världen stod inför domedagen. Hur kunde man skriva något så vanvettigt? På så vis blev jag känd i hela Norge redan på 70-talet. Det var dock bara början.

Jag hade den feministiska oron, såväl vetenskapligt, politiskt som privat

Jag var gift med en man som blev påläggskalv på sin institution. Han fick bästa betyg och doktorandtjänst på en gång och jag förstod att om jag skulle ha en chans att vara något mer än mor och maka måste jag ha bästa betyg jag också. Jag födde två barn till, fick bästa betyg och sedan doktorandtjänst. Ämnet för avhandlingen hade inget med kvinnoforskning att göra utan var ett empiriskt och teoretiskt studium av karismatisk auktoritet. Jag hade den feministiska oron, såväl vetenskapligt som politiskt och privat. Det tog väldigt lång tid att få tillgång till ett arkiv i Norge som jag sökt om att få komma in i, så jag kom liksom inte längre med mitt doktorsarbete. Jag var tvungen att göra något under tiden. Då gjorde jag en undersökning av exorcism i det moderna Norge. Jag var intresserad av varför det nästan bara var kvinnor som blev ”besatta av Satan”, och vilka kriterierna var för att bli kallad besatt.

När jag skulle analysera mitt material upptäckte jag att jag inte hade något som helst analysredskap för att förstå någonting över huvudtaget. Vad visste jag vetenskapligt om kvinnor? Ingenting! Jag satt där med mina hemmastickade analyser och analyserade bäst jag kunde. Så småningom upptäckte jag att min professor skrev runt till de andra

religionsvetenskapliga institutionerna om hur vanvettigt det hade blivit på hans institution, för nu hade de en som var både feministiskt och sociologiskt orienterad.

När jag gjort klart den studien började jag att på allvar bli intresserad av kvinnoforskning. Då gjorde jag den första undersökningen om kristna kvinnor och våld. Det blev bråk med alla med kyrkan och med min institution för att det blev för mycket offentlig uppståndelse runt det här. Jag kände fortfarande att jag hade för lite feministiska redskap för att tolka materialet. Det var då jag på allvar och mer systematiskt började att läsa feministisk teori. Det var en liknande väckelseupplevelse som att gå med i kvinnorörelsen. Här fanns allt det jag i alla år hade försökt hitta på själv. Här fanns det folk som hade tänkt liknande tankar före mig jag hade kunnat få detta gratis!

”Nu skulle Lundgren bort, kosta vad det kosta ville!”

Trots att riksarkivarien och riksdagen var på min sida, visade det sig att jag aldrig skulle få tillgång till det där arkivet, jag hade blivit för farlig i Norge. Istället kom jag att doktorera inom kvinnoforskning, på ett jätteteoretiskt och abstrakt ämne. Jag blev på ett sätt framburen av etablissemanget, men villkoret var att jag slutade med feminismen. Jag jobbade universitetspolitiskt under dessa år och verkade för upprättandet av ett Senter for humanistisk kvinneforskning i Bergen, det första centret i Norge. Jag anordnade också feministiska konferenser, bland annat en om sexuella trakasserier, vilket inte var så populärt på högre ort, visade det sig efteråt. Ämnesmässigt och universitetspolitiskt gjorde jag alla fel man kan göra om man vill göra karriär. Dessutom arbetade jag politiskt i Arbeiderpartiet, jag var ledare för kvinnoutvalget vilket gick jättebra och vi fick i gång en kolossal aktivitet. Det var inte heller bra. En handfull män som hade viktiga positioner både i partiet och på universitetet antydde direkt och indirekt att ”nu skulle Lundgren bort, kosta vad det kosta ville”, det skedde för mycket runt henne. I media ansågs jag besitta en enorm makt. Kvinnoforskningskollegor började beklaga sig över att det var jobbigt för dem att försvara mig.

Jag gjorde ett val, det var forskare jag ville vara och inte politiker. Det var det jag trivdes med och det var det som fick mitt huvud att ticka fort. Jag fick en tjänst på Sentret där Toril Moi och jag jobbade tillsammans ett par år. Där erfor jag hur de stora männen spelade ut oss mot varandra. En manlig sociologisk forskare gjorde också vad han kunde för att påverka min doktorskommitté när jag skulle disputera. Han gav dem en artikel om min våldsforskning, varpå en annan välmeriterad

professor försökte ändra proceduren för att stoppa mig. Fakultetsnämn- den ingrep dock eftersom detta blev lite för ”öppet”.

Den dagen kom då jag vaknade om morgonen och visste att det var kört för mig i Norge. Det jag trodde var ett skämt, nämligen att ”Lundgren ska bort, kosta vad det kosta vill”, det var ingen skämt. Det märkte jag på att falska rykten kom att bli uttalade sanningar, på att man ljög om allt möjligt och att oavsett vad jag tog initiativ till så misstänkliggjordes det med en gång. Jag blev tvungen att ta detta på allvar.

Vid den tiden hade jag ansökt om att få professorskompetens. Fakulteten gick ända till Sverige och Finland för att hitta sakkunniga som inte skulle ge mig den kompetensen. Så kom de tre individuella sakkunnigutlåtandena och de var positiva! Det var en chock för vissa, och därmed ändrades procedurerna för den fortsatta behandlingen av saken!

Jag var tvungen att ta tjänsten, även om det innebar uppbrott för det som var kvar av familjen

Jag minns min känsla när jag läste dessa sakkunnigutlåtanden, en känsla av att detta var omöjligt, skulle det vara jag som gjort så mycket som var bra? Hur hade jag burit mig åt för att lura dem? Mitt självförtroende var helt i botten efter allt skitsnack. Lyckligtvis fanns en HSFRtjänst i jämställdhetsforskning i Sverige som jag hade blivit uppmuntrad att söka. Jag fick den tjänsten. Om man tror på Gud moder så var väl detta ett uttryck för Hennes nåd. Jag var tvungen att ta tjänsten, även om det innebar uppbrott för det som var kvar av familjen. Jag flyttade till Sverige. En sak till hade jag gjort innan jag för som jag är glad över att jag gjorde, och det var att åtala den näst största kristna tidningen i Norge för förtal. Det var efter att de i fjorton dagar hade skrivit att Eva Lundgren är en fara för den seriösa forskningen i Norge. Den rättegång- en var viktig för mig och jag är nog tack vare en mängd manliga stjämprofessorers vittnesmål den enda forskare som har en dom på att jag är en seriös forskare, ”trots hennes feministiska orientering”. Mina erfarenheter i Norge lärde mig mycket. För det första lärde de mig att när man medvetet väljer feministisk forskning så blir man inte särskilt populär — sen är det upp till var och en att värdera om man är stark nog att klara det. För det andra lärde jag mig att det patriarkala motståndet är hårt och starkt från män och en del kvinnor. När det blåste på toppen blev jag helt ensam där nere. Felet jag gjorde i Norge var att tro att jag kunde klara mig ensam, och det kunde jag inte.

Förutom en liten grupp politiska kvinnor, var det ingen forskare runt mig som vågade eller ville stödja mig.

Jag var helt på det klara med att när jag kom till Sverige skulle erfarenheterna från Norge inte få upprepas. För det första, tänkte jag, skulle jag lägga mig väldigt lågt offentligt de första åren. Hade jag fått samma feminist-image i Sverige som i Norge så vore det kört, och det är nog på grund av denna låga profil som jag här sen kunde få bli professor. För det andra hade jag lust att utveckla en feministisk forskningsmiljö med en kompetens som inte kunde ifrågasättas ett kollektivt sammanhang där jag kunde stödja andra och andra kunde stödja mig om det skulle komma att blåsa igen. Detta menar jag är det bästa jag har gjort i Sverige, upprättandet av feministiska forsknings- miljöer med därtill hörande livaktiga doktorandseminarier, först vid teologiska och sedan vid sociologiska institutionen.

Jag hade nästan glömt hur det var att forska och att leva

När jag kom till Sverige med mitt självförtroende i botten fanns det två ”gudar” på teologiska institutionen (Ragnar Holte och Anders Jeffner) som presenterade mig för sina kolleger med orden ”här är Eva Lundgren och hon är duktig”. ”Och Gud sade....och det skedde så”. Jaha, då var det bara att vara duktig, och det låg mig inte negativt i fatet. Att få uppleva medvind istället för ständig motvind, det är något jag unnar alla. Det gör något med huvudet och med kroppen och med absolut allt! Jag kände att nu började det ticka snabbt i huvudet igen, nu började det bli kul igen. Jag hade nästan glömt hur det var att forska och att leva. Det var helt otroligt! Jag har alltså haft det väldigt bra i Sverige.

Motståndet finns dock även i Sverige, även om jag inte i första hand mött det från forskarhåll. Efter det att jag för två år sedan blivit professor har massmedia, speciellt machomedia, gjort sitt bästa för att misstänkliggöra mig. Det är uppenbarligen inga gränser för vad de grabbarna kan — om forskning i allmänhet och feministisk forskning i synnerhet! Jag gör mig inga illusioner om ett vindstilla paradis i fortsättningen heller, och jag tänker ofta, som min boktitel säger, att ”det får då vaere grenser for kjönn”!

Jag tycker absolut vi skall verbalisera allt det motstånd vi ständigt möter som feministiska forskare, men vi skall också försöka analysera möjligheterna. Vilka är förutsättningama för att vi skall kunna förflytta gränser och positioner? Hur ska vi göra för att kunna ta ut svängarna ordentligt? Det är väl att krossa patriarkatet vi vill?!

”Men på högsta ort ville man ha den man som hamnat på fjärde plats”

Karin Widerberg, professor i rättssociologi, Oslo universitet

Jag känner att det finns många beröringspunkter men också många olikheter. Jag är född 1949 som nummer fyra av fem barn i en lägre medelklassmiljö, min far var försäljare. Min mor blev änka när hon var 40 år. Det fanns inga förväntningar hemma på att jag skulle bli något, mor hade liksom inte ork och tid för nummer fyra i bamaskaran. Jag var inte särskilt intresserad eller bra i skolan, det kunde man ju vara på den tiden. Jag tog studenten 1968 och då var det fortfarande inga in- trädesspärrar på universitetet. Så jag började där, för det gjorde man. Det gick bra på en gång för mig för det var helt annorlunda än skolan. Jag började läsa sociologi som jag tyckte var väldigt roligt.

Det var dramatiska år, med revolutioner på universiteten runt om och jag hade bara läst en termin så tog studenterna över. Jag sögs på en gång med i både vänsterrörelsen och kvinnorörelsen. Med det som betydde mest för mig var att Margot Bengtsson rekryterade mig till den vänsterteoretiska tidskriften Zenit i Lund. Vi var förutom mig en psykolog, en sociolog, en historiker och en teknolog, och vi skulle vara kvinnogruppen som såg till att det skrevs artiklar med ett kvinno- perspektiv. Sen var det väl en 10—15 män också i redaktionen.

Den miljön betydde mycket för mig.

1971 var jag klar med en fil kand med ”spets” på alla betyg och blev rekryterad av professorn i rättssociologi som frågade om jag inte ville doktorera för det fanns ett stipendium. Jag tror detär en kombination av händelser som gör att man hamnar där man gör. Jag hade ju aldrig tänkt på att doktorera för det var helt främmande för mig, men det lät ju lockande. Han var dessutom positiv till kvinnor, gift med en fru som var professor i arkeologi och med en dotter som också var i det akademiska. Han var dessutom nyfiken på och entusiastisk inför kvinnoforskning som han visserligen inte visste så mycket om.

I den här vevan läste jag en bok som då kom att betyda mycket för mig, Kate Millets Sexualpolitiken. Jag kände att skulle jag forska så ville jag skriva något som handlade om sexualitet och kvinnor. Men det vågade jag inte komma till professorn med. Hur skulle jag säga honom detta, som handlade om sexualitet? Så jag gjorde istället om det till att jag skulle skriva om kvinnors rättsliga och sociala ställning i ett historiskt perspektiv. Jag hade doktorandstipendium 1972 —76. Rättsso— ciologi var en liten institution med en enda professor och han var min

handledare. Han backade upp och var positiv men han kunde lite inom fältet. Reaktioner och input fick jag från mina vänner i Zenitgänget. Det var där jag fick min verkliga skolning och vi skrev ju artiklar till- sammans. Så småningom, jag tror det var 1978, var vi några som grundade Forum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, som var först i Lund, faktiskt. Avsikten var att vi skulle organisera både kvinnoforskning och kvinnliga forskare, ett dubbelt syfte för att kunna sprida kvinnoforskning till mera eftersatta ämnen.

Jag var helt ensam inom mitt ämne

När jag började doktorera 1972 så fanns det absolut ingen litteratur inom mitt ämne, det fanns en bok i kvinnorätt i USA. Det var allt. Idag kan man nästan inte föreställa sig det. Så fort jag fick höra att det bildats en kvinnorättslig avdelning vid juridiska fakulteten i Oslo så åkte jag dit, det var 1974. Den kontakten betydde enormt mycket för mig, för jag var helt ensam inom mitt ämne. Nu blev kvinnorätten i Oslo min ämnesmässiga hemmiljö. Jag åkte dit, la fram uppsatser där, fick synpunkter. I Sverige kunde jag uppleva att man i kvinnoforskningen var mycket mer dogmatiskt, teoretiskt inriktad, medan jag upplevde att man i Norge hade en annorlunda akademisk tradition. Den feministiska forskningen var mycket mer spännande, med en mer empirisk ut- gångspunkt. Det har de ännu generellt inom samhällsvetenskapen i Norge. Man startar nerifrån och bygger upp begreppen. Det är ingen teorifientlighet, utan en empiriskt politisk öppning mot gräsrötter eller vad man ska kalla det.

Man kan säga att jag trängde mig in i, knuffade in mig i den norska miljön som var så helt annorlunda. Medan vi i Sverige inte fick några forskningspengar så hade man i Norge ett landsomfattande sekretariat för kvinnoforskning som arrangerade årliga tvärvetenskapliga kon- ferenser för kvinnoforskare mellan slutet av 70-talet och mitten av 80- talet. De konferenserna var fantastiska intellektuella kickar för mig, det var en typ av konferenser som jag aldrig senare varit med om.

Jag doktorerade 1978, och min avhandling var en typisk kompromiss. Hur skulle man kunna skriva avhandling när det fanns så lite teoretisk litteratur på området. Jag försökte lägga ett feministiskt perspektiv på den strukturalistiska marxistiska teorin. Det var en väldigt snäll och ordentlig avhandling. Strax efter att jag hade doktorerat satte jag igång med ett större forskningsprojekt om föräldraledighetslagstiftningen, hur det fungerar för kvinnor i lönearbetet, vad som händer när de tar ut ledigheten. Under det här projektet fick jag själv två barn, 1981 och -83.

Jag dolde att jag var gravid när jag sökte om pengar för jag var rädd att jag inte skulle få några forskningspengar, det var helt absurt.

Så flyttade jag till Norge på grund av att jag fick en amanuensistjänst på rättssociologiska institutionen i Oslo. Det motsvarar en svensk lektorstjänst men de har inte samma undervisningsbörda, bara 160 timmar istället för 400 per år. Sedan sökte jag forskningsledartjänsten vid Center för kvinnoforskning i Oslo som var nystartat, och den hade jag i tre år, mellan 1988 och -91.

Kvinnorna köade för att få en ”omgöringsprofessur”

En manlig professor i Oslo vände sig till riksdagen och sa att han hade ett antal kvinnor med professorskompetens, varpå han fick pengar beviljade till att göra om deras amanuensistjänster till professurer. Det kunde man sen använda för att införa s.k. ”omgöring” av fler sådana tjänster. Först gällde det bara kvinnor; de kunde söka om att bli värderade för en ”klar professorskompetens”, och sen skulle de få köa för att få en omgöringsprofessur. Det fanns kanske bara 10 stycken omgöringar per universitet. Men då blev det en jättekalabalik från männens sida. De tyckte det var orättvist att bara kvinnor skulle kunna komma ifråga. Så då gjorde man om det så att det nu finns både en kvinno- och en manslista på norska universitet med folk som vill få sina tjänster ”omgjorda”.

Der var den historien det. Men i alla fall så blev jag ”omgjord” i den första kullen, och det gick till så här. Det var institutionen som skulle besluta om vilken kvinna som skulle få lov att bli värderad för pro- fessorskompetens. På min institution fanns det bara män, varav ett antal gärna ville bli omgjorda själva, så de var jättesura. Min professor varnade mig, ”tänk så pinsamt om du inte får kompetensen”! Men jag fick den ju.

Så blev jag då, efter att ha varit på Centret för kvinnoforskning i tre år tillfrågad om jag inte ville söka en professur i sociologi. I Oslo hade det aldrig funnits någon kvinnlig professor i sociologi. Ja, tänkte jag, det kan jag väl göra. Så jag sökte som enda kvinna tillsammans med nio män. Så kom utlåtandet och jag hade ställts i första rummet tillsammans med en av männen. Men då visade det sig att på högsta ort så ville man ha den man som hamnat på fjärde plats. Han kände rätt personer...ja, det blev en massa rabalder. Jag förstod att det var mycket i gömingen men var ändå naiv nog att tro att det var klart. Står mannen och kvinnan jämnt så ska ju företräde ges till det underrepresenterade könet. Men på fakultetsrådsnivå och på fakultetsstyrelsenivå hette det nu att det var

skandal att mannen på nummer fyra hade hamnat så lågt. Han var nobelpriskandidat hette det. Så det beslutades att man skulle utlysa tjänsten på nytt ”på grund av problem i utlåtandet”. I den vevan fick jag förfrågan om jag skulle söka en gång till, men sa att varför skulle jag söka två gånger, det gör jag inte.

Då började kvinnoforskama under Kvinnosekretariatets ledning att agera. Det blev en namninsamling från kvinnoforskare även utomlands om att det är skandal att när det nu en gång är en kvinna som hamnar som nummer ett så... Det hela slutade med att universitetsledningen bad mig att ta med mig min gamla tjänst och få den förvandlad till en professur i sociologi. Så kunde man ge den man som satts först tillsammans med mig en omgöringsprofessur och så kallade man nummer fyra till ett professorat och gav honom tio löneklasser mer än mig.

Genom att skapa tre professurer så löste man problemet. Det var min historia. Jag tror inte den är så speciell. Men den var fruktansvärd att vara med om. I en sådan situation så är det som om alla talar om en men själv kan man aldrig tala i egen sak. Jag upplevde mig som förföljd, sårad, förstörd. Jag mådde hemskt dåligt och ville egentligen dra mig ur det hela, men jag tyckte inte jag kunde när kvinnoforskama hade ställt upp på mig.

De som inte var glada hade väl vett att hålla sig undan

Så börjadejag på sociologen och märkte att jag var mycket välkommen, de var glada att jag var där, och det innebar att man kunde göra någonting på institutionen. De som inte var glada hade väl vett nog att hålla sig undan och inte motarbeta mig. Jag har haft stora möjligheter att få göra nya saker också, som kvinnoforskning och nya kurser. Men när det gäller att få in något nytt på den obligatoriska kursen så är det otroligt problematiskt. Extrakurser på doktorandnivå däremot är det helt oproblematiskt att hålla.

Jag är professor II också i Trondheim vid Centret för kvinnoforsk- ning. Det är en femtedelstjänst som man kan ha extra i Norge och som jag gärna ville ha vid ett kvinnoforskningscenter för att få vara i en tvärvetenskaplig kvinnoforskningsmiljö.

Jag vill nämna vad jag tror vi måste hitta en gemensam hållning för, och det är när man kommer att börja diskutera varför inte de unga männen söker högre utbildning i lika hög grad som kvinnorna. Jag läste just på flyget att det ses som ett enormt problem att 70 % av studenter-

na vid samhällsvetenskaplig och jag tror det är ännu mer vid humanis- tiska fakulteten, är kvinnor. Och 50 % av doktoranderna är kvinnor! Om jag får summera så tänkte jag på motståndet som Eva berättade om. I min historia så har det varit så att jag har haft några män som stöttat mig, som min första professor, han som uppmuntrade mig att doktorera. Det är personerna det kommer an på i det akademiska. Liksom i motsatt fall, när de ville ha en kille istället för mig i min professorsstrid så kunde de ändra och tolka regler hur de ville.

”Om man kommer från arbetarklassen så är man ganska van att reda sig”

Britt Hultén, docent och universitetslektor på JMK, Stockholms universitet

Jag är född 1942 och uppvuxen i Hultsfred som är ett litet industrisam- hälle i Småland. Min pappa var industriarbetare och min mamma hemarbetande. Pappa arrenderade tidigare en kvarn i det inre av Småland. När jag växte upp hade vi flyttat från kvarnen och in till Hultsfred. Min familj är ett exempel på glesbygdsomvandlingen efter andra världskriget, med flyttning från landsbygd till tätort. Vi var sex syskon, jag var yngst, med fyra äldre bröder och en syster som är fyra år äldre än jag.

Jag vill beskriva min bakgrund som en klassisk arbetarmiljö i väldigt positiv mening, med ett aktivt kulturellt intresse. Även om pappa och mamma inte var aktiva politiskt så var de medlemmar av SAP, förstås, ska jag väl lägga till, och min mamma var med i Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Särskilt en av mina äldre bröder var mycket politiskt aktiv och kommunist, vilket ju på den tiden var lite uppseendeväckande och häftigt.

Det fanns alltså ett kulturellt intresse som betydde väldigt mycket: pappa såg till att jag lärde mig att hitta till folkbiblioteket, Folket i Bild kom varje torsdag, vi ägde inte många böcker, men hela familjen lånade böcker. Det fanns ingen utbildningstradition, mina bröder gick bara folkskola och kom ut tidigt i yrkeslivet. Men både min syster och jag fortsatte till realskolan, min syster sedan till sjuksköterskeutbildning, jag till gymnasium. Arbetarklassen kan vara mycket konservativ och min pappa berättade senare för min man (aldrig för mig) att han hade mött

motstånd bland sina arbetskamrater när han ”lät” sina två döttrar läsa vidare. Vad var meningen med det, när dom ändå skulle gifta sig? För mig var det fullständigt självklart att jag skulle f0itsätta till realskolan och sedan gymnasiet. Det enda som kunde hindra det var att vi inte hade råd. Det var en sann och skär lycka för mig att vi hade ett aktivt kommunalråd i Hultsfred som drev igenom att gymnasiet hamnade i Hultsfred och inte i Vimmerby. Hade det hamnat i Vimmer- by så hade inte min bakgrund räckt för att få mig att åka hela vägen till Vimmerby. I alla fall så hade jag en katastrofplan: om jag inte kom in på gymnasiet i Hultsfred skullejag åka upp till Stockholm, tajobb som barnflicka, och börja på Poppius joumalistskola på kvällarna. Jag visste ganska tidigt vad jag ville bli: antingen journalist eller socialarbetare.

Min folkskolelärare kvoterade in barn ur arbetarklassen

Vad ska till för att arbetarbam ska läsa vidare? Vi har ju faktiskt inte alls klarat av att skapa en socialt rättvis fördelning bland dem som läser vidare på universitet och högskolor. Jag upplever att det i vart fall inte var svårare för ett arbetarbam på femtiotalet att bestämma sig för att läsa vidare än vad det är idag.

Folkskollärare Lennart Johansson i Hultsfred kvoterade in barn ur arbetarklassen i realskolan. Det gjorde han genom att mycket medvetet skriva upp betygen. Jag var exempelvis dålig i matte men fick bra betyg för att som Lennart Johansson uttryckte det några år senare ”han skulle vara säker på att jag verkligen kom in”. Jag tror faktiskt att många av femtiotalets lärare hade ork och socialt intresse på ett sätt som jag uppfattar att lärare inte alltid har idag. Min folkskollärare var alltså min första mentor.

Efter gymnasiet visste jag att jag ville vidare. Jag hade jobbat ett par somrar på Bamavårdsnämnden i Stockholm och kände att det nog inte var socialarbetare jag ville bli. Jag läste sociologi vid Stockholms universitet och tyckte det var förfärligt, bara statistik. Dessutom var det tufft att komma som landsortsbo utan kunskaper om det akademiska systemet till universitet. Det var som att slå sig in i en miljö med ett eget språk och en egen miljö och med mycket stängda dörrar. Inte var det kvinnoförtryck jag upplevde utan klassförtryck i storstadsform.

Men jag bestämde mig så småningom för att läsa det jag var bäst på, nämligen historia och litteraturhistoria och då hittade jag också människor och miljöer som jag kände mig förankrad i. Efter fil kanden arbetade jag som journalist i landsortspressen ett antal år. Först på Norrtelje tidning och sedan på Vestmanlands Läns tidning. Kommunal-

reportern Greta Peterson som var ”grand dame” och fruktad av alla i Norrtälje blev en viktig mentor för mig och en mycket god vän. Arbetsmiljön var ur kvinnosynpunkt en annan på Vestmanlands läns tidning. Jag var den tredje fast anställda kvinnliga journalisten i deras hundraåriga historia och den redaktionella kulturen på VLT var tydligt manlig.

I början av 70-talet slutade jag på VLT, började forskarutbildningen vid litteraturvetenskapliga institutionen, arbetade som amanuens, fick utbildningsbidrag och disputerade med en avhandling om kulturtid— skrifter på 30-talet 1977. Blev under tiden förälder till två barn (födda 1972 och 1975), jobbade som kulturjournalist och kritiker på tidningen VI under flera år (som frilans), kom till dåvarande Joumalisthögskolan som lärare i massmedieretorik 1980. Trivdes och trivs väldigt bra efter en del hundår innan man kommer underfund med vad pedagogik är för något och upptäcker att det är ett kreativt arbete.

Kvinnoperspektiv klassperspektiv

Har jag blivit förtryckt? Hur medveten har jag varit om kvinnoperspek- tiv? Jag har ju vuxit upp med fyra äldre bröder, umgåtts mycket med pojkar som kamrater och uppfattade inte att någon höll mig tillbaka för att jag var flicka. Men kanske att jag på VLT började känna av ett kvinnoförtryck som jag inte hade råkat ut för tidigare under min upp- växt. På VLT sågjag mycket tydligare vad min kvinnoroll betydde. Där upplevde jag plötsligt att jag var exotisk som yrkesarbetande kvinna och jag blev häpen över attjag på exempelvis fester väckte uppmärksamhet bara för att jag jobbade.

Men jag tycker inte att jag har upplevt något motstånd under min akademiska karriär som har med kön att göra. Det kan ju å andra sidan ha att göra med att jag tidigare inte har varit feministiskt inriktad i min forskning. Min doktorsavhandling var metodmässigt traditionell även om ämnet, kulturtidskrifter, var relativt otraditionellt. Här fanns också en viktig mentor, min handledare professor Örjan Lindberger. Han engagerade sig både i arbetsmöjligheter och avhandlingsarbete. Jag tycker att han hjälpte mig till ett bättre självförtroende när det gällde att våga stå på sig om vetenskaplig inriktning och sätt att arbeta.

Kvinnoperspektivet har varit något fullständigt självklart för mig och jag tycker att jag alltid har arbetat för det i politiska sammanhang, i undervisning osv. Men min hållning till den aktiva kvinnorörelsen som exempelvis i slutet på 60-talet ser nog ut på ett annat sätt än för många andra. Jag måste nog årligen säga att under en del perioder har jag inte

tyckt att jag passade i de mest militanta grupperna eftersom jag upplevt dem som ibland väldigt medelklassiga.

Jag tycker att jag alltid varit kvinnomedveten och så småningom har jag också kunnat se att min kvinnoroll finns förankrad i en historia. När jag går bakåt i tiden finns en tydlig kvinnlig yrkestradition: mormor var yrkesarbetande sömmerska, mormorsmor yrkesarbetande småhantverkare som själv också sålde sina produkter( dukar och schalar). Min mamma försökte heller aldrig fösa in mig i någon traditionell flickroll. Jag tror man mer eller mindre medvetet fångar upp sina sociala och kulturella rötter och att de betyder mycket mer än man föreställer sig.

För mig har klassaspekten och klassperspektivet varit viktiga. När det gäller joumalistyrket och journalistutbildningen så kan jag se att vi hela tiden utbildar medelklass- och överklassungdomar till journalister, de som har en annan social bakgrund är få. Då talar jag om både kvinnor och män. Jag tror att man måste sätta in aktiva åtgärder för att kunna ändra på det.

Massmedieretorik 'i kvinnoperspektiv

Hur ser mediernas kvinnobilder ut? Ur vilka perspektiv skildras kvinnor i olika medier? För mig hade det en mycket stor betydelse när jag började arbeta som lärare i massmedieretorik vid Joumalisthögskolan. I massmedieretoriken fanns vetenskapliga redskap för att synliggöra de journalistiska mönstren och retoriska bilder och föreställningar. Vi kunde utveckla den massmedieretoriska kvalitativa textanalysen och komma åt undertexter, tidsambanden, genomslagen av de journalistiska arbetsvillkoren. Sett i kvinnoperspektiv är den massmedieretoriska analysen oerhört viktig för att visa mediernas föreställningar om kvinnor och avslöja fördomsfulla mönster och strukturer.

I slutet av åttiotalet kom journalistikforskningen igång på allvar. Joumalisthögskolan blev Institutionen för Journalistik, Medier och Kommunikation, fick forskarutbildning och två professurer; i Joumalis— tik och Masskommunikation. Madeleine Kleberg, Jan Ekecrantz ochjag startade projektet ”Massmedia och social verklighet. Perspektiv på det sociala reportaget”. Ju mer jag kom in i det, ju tydligare blev det för mig att ett kvinnoperspektiv var helt nödvändigt, särskilt som jag sysslade mycket med veckotidningar och material från periodisk press och från söndagsbilagorna. Denna erfarenhet om nödvändigheten av tydligt kvinnoperspektiv i journalistikforskningen delade Madeleine och jag och nästa projekt ”Makt över uttryck och bild. Kvinnor i press och

television från 1960 90-tal” (tillsammans med Ulla B. Abrahamsson) är en naturlig fortsättning.

Könets betydelse kommer in tidigt i den journalistiska arbetspro- cessen

Som forskare grubblade jag länge över hur jag metodmässigt och forskningsmässigt skulle förhålla mig till mitt material, och hur jag skulle arbeta för att få fram det som var kvinnligt eller manligt i journalistiken. För så länge man jämför kvinnor och män förblir kvinnorna de avvikande i förhållande till den manliga normen som förutsätts vara den normala.

Men så småningom kom jag fram till, att jag enbart skulle arbeta med kvinnliga journalisters uttryck och jämföra kvinnor med kvinnor. Det kommer att resultera i ett mer nyanserat resultat av vad som är kvinnors uttryck. Vi kan exempelvis upptäcka att kvinnor också arbetar med abstraktioner, men har ett annat sätt att angripa dem på; att kvinnor har analytiska förhållningssätt. Jag vill gärna sticka hål på den nygamla fördomsbilden av att kvinnors språk domineras av konkreta känslosam- heter. Jag är definitivt ute efter att göra upp med föreställningen om att ett enda sorts kvinnligt uttryck skulle finnas, självklart beror kvinnors uttryck också av klasstillhörighet, yrkesroller och kulturella samhörig- heter. Genom att jämföra kvinnor med kvinnor vill jag alltså försöka få syn på sådana skillnader.

Hur det journalistiska språket blir avgörs långt innan det sätts på papper. Det journalistiska språket kommer till i ett sammanhang. I en redaktionell process som är avgörande för resultatet. Kort sagt, är det en tidning med mycket pengar blir det på ett visst sätt och finns det lite pengar så blir det på ett annat. Kanske är det så att könets betydelse, kommer in väldigt tidigt i den journalistiska arbetsprocessen, redan i valet av yrkesinriktning. Frågan om manligt-kvinnligt i journalistiken är kanske avgjord redan före det man påbörjar ett faktiskt, fysiskt skrivande. Jag tycker det är viktigt att man går in i den redaktionella processen och ser om skillnaderna i kön ligger på det planet, och hur kvinnor utnyttjar den situationen. För ett par år sedan genomförde jag provundersökningar på Ekot. Exempelvis följde jag kvinnliga och manliga reportrar och redaktionssekreterare genom deltagande observa- tion. Det var mycket spännande och jag tror att man skulle komma långt med en sådan undersökningsmetodik.

Jag är projektledare också för ”Pennskaft blir reporter. Kvinnors texthistoria: ett bidrag till joumalistikhistorien” ( Kristina Lundgren,

Birgitta Ne