SOU 1996:122
Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande : delbetänkande
K UNSKAPSSYN OCH . SAMHÄLLSNYTTA 1 HANTVERKSCIRKLAR OCH HANTVERKS UTÖVANDE
&
ww
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
K UNSKAPSSYN OCH SAMHÄLLSNYTTA
*] HANTVERKSCIRKLAR OCH
HANTVERKS UTÖVANDE
du Yvonne Andersson ()(/1 Louise Waldén
SOU 1996:122
&
PLV! & UTBILDNINGSDEPARTEMENTET
nu Statens offentliga utredningar ww 1996:122
& Utbildningsdepartementet
Kunskapssyn och samhällsnytta
i hantverkscirklar och hantverksutövande
av Yvonne Andersson och Louise Waldén
Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen Stockholm 1996
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvalmingskontor.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08—20 50 21 Telefon: 08—690 91 90
Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. — En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.
Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08—405 10 10 Telefon: 08—405 10 25
Illustration: Uggla och mus, Lasse Åberg
NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20351-0 Stockholm 1996 ISSN 0375—250X
Förord
Inom ramen för SUFO-96 har en rad självständiga forskningsprojekt ge- nomförts där folkbildningen granskas ur olika synvinklar. Vår studie är inriktad på hantverkscirklar och hantverket som kunskapsfält. Från den utgångspunkten problematiserar vi begreppen kunskapssyn, samhällsnyt— ta och välbefinnande.
Det empiriska materialet utgörs dels av erfarenheter från forsknings- projektet Handen och Anden (1991—94), dels av två studier genomförda under 1995. Den slutliga versionen färdigställdes under våren 1996.
Vi vill tacka:
— SUFO—96 — Carl—Gustaf Andrén, Agneta Charpentier, Lars Göransson — för förtroendefullt samarbete — humanistisk-samhällsvetenskapliga institutionen vid Högskolan i Gävle för effektiv hjälp med det praktiska genomförandet — de som förutom SUFO-96 läst och givit synpunkter på rapporten: dok— torand Bosse Bergstedt, fil dr Per Hartman, bägge Linköpings univer— sitet, samt docent Inga Elgquist-Salzman (främst ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?”); vidare kulturredaktör Katarina Dunér, SR/TV, fil dr Lars Ekstrand, Högskolan i Gävle samt kulturchef Ulla Holtman, Stu- dieförbundet Vuxenskolan (främst ”Hantverkets väsen och värde”) — alla er vi intervjuat, muntligt och skriftligt — samt sist men inte minst varandra, för gott samarbete, långa och inten— siva diskussioner och träget läsande av varandras texter.
Författarna
låt-=»- ”(är
ÄYCNI'IHF'HF 711151.
Nuch-]”-
kr'fuu Fullt mar-vallar”
".ir'" hp.-'.
£ " itf? WIFA-Mui,
II”—Ifk
';."ii avi.-'
lnnehållsförteckning
Förord Inledning
Del I: Handen och Anden. En sammanfattning Bakgrund
”Handen och Anden”
De textila studiecirklarnas hemligheter — Rummet — Tiden — Hantverkets väsen — Hantverkets dimensioner och sammanhang — Sammanhanget och fältet
Från ”Handen och Anden” till ”Kunskapssyn och
samhällsnytta”
Del II: Vem slöjdar i cirkeln — och varför? 1 Så här började det för Yvonne 2 Syftet med dessa studier 3 Hur har studien genomförts? 3.1 Uppläggning och genomförande Urval — intervjuer 3.2 Analys och tolkning 3.3 Är denna studie tillförlitlig? 4 Bilder av studiecirkelverksamhet 4.1 Träslöjdcirkel i Hemstad (SV) 4.2 Träslöjdcirkel i Sleby (SV) 4.3 Träslöjd i centrum A (ABF) 4.4 Studiecirkel i centrum B (ABF) 4.5 Två träslöjdcirklar i Norrby (ABF) 4.6 Träslöjdcirkel i Lingtorp (ABF) 5 Röster från samhällsrepresentanter 6 Utbildningsanordnare om studiecirkeln 7 Diskussion
27 29 31 33 37 37 39 40
43 43 49 52 57 59 64
69 75 79
Del III: Hantverkets väsen och värde 87 1 Startpunkt 89 2 Uppläggning 9 1 2.1 Syfte 91 2.2 Metod 91 2.3 Genomförande 93 2.4 Begrepp 93 2.5 Redovisning 94 2.6 Tillförlitlighet och trovärdighet 95 3 Ordens innebörd 97 4 Intervjuer 101 4.1 Kulturhistoriens perspektiv. Kersti Jobs Björklöf:
"Kulturarvet: tingen berättar” 101 4.2 Hemslöjdens perspektiv. Lena Karlén:
"Hemligheten: det gränslösa språket” 111 4.3 Hantverkets perspektiv. Anders Mattsson:
”Synligheten: det utmanande resultatet” 122 4.4 Slöjdens perspektiv. Ramon Persson:
"Egenvärdet: för glädjens skull ” 135 4.5 Konsthantverkets perspektiv. Mats Svensson:
”Tyst kunskap: erfarenhet, upplevelse” 145 4.6 Yrkesutbildningens perspektiv. Börje Hagman:
”Praktiken: det nödvändiga övandet" 157 5 Kommentarer 1 69 5.1 Perspektiv, aspekter, dimensioner 169 5.2 Kunskapssyn och samhällsnytta 174 5.3 Professionella, amatörer och cirklar 179 6 Hantverkets väsen och värde. Sammanfattning
och reflektioner 185
Del IV: Individens kunskap och lärande i gemenskap. Slutdiskussion
De tre studierna
Kunskapssyn, samhällsnytta och välbefinnande
Vägar till och från cirkeln
Cirkeln i samhället
Samma cirkel — fast olika
Cirkelns mål: gemensamt och individuellt Litteratur Kronologisk förteckning
Systematisk förteckning
189 192 196 198 199 200 201 203 209 212
.*- |:.| ...?-" . .— ., - - - "'-=..'.""| -. . -— - —. . ':'. l-Il_ llt' ".;r- mifä tili-lill: '_' "lli l! :. 14.151 " _ '-.||4.]!.ui1.',.-.$.-_. ,:m: "" '(. 1' __ .'._ ' i | ”En CH' 'I- | I :|” III:; huv,—L" H! 'I '— ""-I
"3 '|.-' |"F|_l!'| uvlF'ngit' 1”? har]. .,..' _ ' Juul _. . . . |._|| . . . _
._"_"_'. ' ”hk+-i: ""..i'llfli J"” Tilln—
| "aw*— ||.
+'-.:].-" = "||?" ' _.- ['I-"THW "" lad-"Highly " &? ' WD"; ' illa-Iir- ; In.: [FEI-h []
n: ' -. .. .f ".-' . _ :, || _”.Iu ' _ " | | LIJJL-jjjhi '|'-' | . .".'k ' . :"- '.ill' ' [Jun l.!" '; ung ' | . "l..-T .-.'_-. | .
r _ | _| _ L. — _| _ _l-f.| l,—'*n_ul_ .IHI'LUJ .: ".""
Inledning
Praktisk-estetiska cirklar, dvs studiecirklar i slöjd, hantverk, konsthant- verk, är en viktig men också ifrågasatt verksamhet inom Studieförbunden. Många diskussioner har förts om de verkligen hör till folkbildningen (se vidare Bakgrund i Del 1) utan att man närmare tagit reda på vad man gör där, hur och varför
Några större arbeten har gjorts med angränsande inriktning. Gull-Mari Roséns avhandling i konstvetenskap, Konst- och konsthantverkscirklar under 1970—talet (1984) behandlar de fyra största studieförbundens oflici- ella syn på vad Rosén kallar KOSKO-cirklar (KOnst—, Slöjd-, KOnst— hantverkscirklar) i relation till 1974 års kulturpolitiska mål. Per Hartmans pedagogiska avhandling Skola för ande och hand (1993) redogör för ett antal folkhögskolors praktisk-estetiska verksamhet under detta sekel.
Den enda mer omfattande undersökning som direkt inriktats på verk- samheten i cirklarna är Handen och Anden: En studie av ABFs och Studieförbundet Vuxenskolans praktisk-estetiska cirkelverksamhet, där fyra forskare studerade textila studiecirklar ur olika synvinklar (se vidare Del I). Forskningsprojektet genomfördes 1991—1994 och finns redovisat bl a i boken Handen och Anden: De textila studiecirklarnas hemligheter (1994).
Inför utvärderingen av folkbildningen önskade SUFO—96 en fortsättning och fördjupning av resultaten från Handen och Anden, denna gång med in- riktning på manliga hantverk och mansdominerade hantverkscirklar. Två av forskarna från Handen och Anden, Yvonne Andersson och Louise Waldén, åtog sig detta arbete. Denna rapport är resultatet.
Uppläggning
Rapporten baseras dels på Handen och Anden, dels på resultaten från två nya studier, en om hantverkscirklar (”Vem slöjdar i cirkeln — och var— för?”) samt en om hantverk (”Hantverkets väsen och värde”).
Utgångspunkten för de två studierna är resultaten från Handen och Anden. Inledningsvis görs därför i Del I en sammanfattning av detta pro- jekt. Främst har vi de nya studierna intresserat oss för det ”välbefinnan— demål” som vi fann var en stark drivkraft bakom deltagandet i textilcirk- larna. Detta välbeflnnande genererades dels av samvaron i studiecirkeln (”cirkelkulturen”), dels av hantverksutövandet i sig.
Också titeln på denna rapport, Kunskapssyn och samhällsnytta, är in— spirerad av frågor som väcktes under arbetet med Handen och Anden. Vilken kunskapssyn finns hos dem som i gemenskap utövar hantverk? Vilken kunskapssyn finns hos dem som professionellt ägnar sig åt hant- verk? Finns det en samhällsnytta i att gemensamt syssla med hantverk? Finns det en samhällsnytta i själva hantverkskunnandet? De tre orden — välbefinnande, kunskapssyn, samhällsnytta — var vägledande i upplägg— ningen av vårt arbete.
I ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?” är det cirkelkulturen som står i centrum, dvs en social gemenskap där man ägnar sig åt hantverk. Det em— piriska materialet utgörs dels av intervjuer med ledare och deltagare i sju mansdominerade hantverkscirklar (trä och metall), dels av skriftliga utta- landen från fem ”*samhällsrepresentanter” — personer utanför folkbild- ningsvärlden men knutna till verksamheter som har med kunskapssyn och samhällsnytta att göra. Därutöver används dagboksanteckningar från be— söken i cirklarna samt uttalanden från cirkelledare inom Studieförbundet Vuxenskolan.
Materialet redovisas i form av ”bilder” av de intervjuade cirklarna, byggda på forskarens dagbok samt på citat ur de skriftliga berättelserna. Dessutom citeras och kommenteras skriftliga uttalandena från samhälls— representanterna och cirkelledarna.
Studien följer uppläggningen av Yvonne Anderssons arbete inom Handen och Anden: ”Vem handarbetar i cirkeln — och varför?” I bägge studierna analyseras resultaten i förhållande till studieförbundens mål ”demokrati” och ”kultur”. I den nya studien tolkas dessutom materialet i relation till begreppet ”välbefinnande”.
I ”Hantverkets väsen och värde” står hantverkskulturen i centrum. Stu— dien är en parallell till Louise Waldens arbete inom Handen och Anden ”Cirkelns inre liv och handarbetets väsen”. Den studien byggde på delta— gande i fyra textila studiecirklar. Med hjälp av de erfarenheterna beskrevs cirkellivet och handarbetets egenart. l ”Hantverkets väsen och värde” be- skrivs hantverkskulturen med hjälp av människor med professionell an- knytning till hantverk.
Det empiriska materialet består av intervjuer med sex personer som re— presenterar olika perspektiv på hantverkskulturen. Samtliga intervjuer har gjorts i Leksand. Intervjuerna är inte anonyma och redovisas som sam- manhängande berättelser. I varje intervju har någon specifik aspekt på hantverket lyfts fram.
Intervjuerna samt litteraturstudier utgör underlag för en diskussion om hantverkets väsen och värde och hantverkskulturens närvaro i hantverks- cirklarna.
Genom att studera formen, dvs studiecirkeln, och ämnesinnehållet, dvs
hantverket, var för sig vill vi undersöka vad av värdet och välbefinnandet i hantverkscirkeln som är avhängigt cirkelkulturen och vad som är av- hängigt hantverkskulturen. Mot bakgrund av ifrågasättandet av just hant— verkscirklama är detta en viktig och relevant fråga att ställa. De två studierna är olika upplagda. Frågeställningar och tillvägagångssätt redovisas därför inledningsvis i respektive redovisning.
[ den avslutande diskussionen utgår vi från våra sammanlagda erfarenhe- ter och vår ackumulerade kunskap från Handen och Anden (dvs hantverkscirklar i en kvinnlig kontext) från ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?” (dvs hantverkscirklar i en man— lig kontext) samt från ”Hantverkets väsen och värde” (dvs hantverkskulturen i en manlig och kvinnlig kontext)
Vi har i vårt arbete även vänt oss till dem som står utanför folkbildnings- världen: samhällsrepresentanter och ämnesföreträdare (hantverkskunni- ga). Detta kan tyckas tänja gränserna för en ”utvärdering av folkbild- ningen”. Mot det kan sägas att om debatten ska vidgas utanför kretsen av de närmast berörda måste hantverkscirklama relateras till det samhälle de beHnner sig i och till det sammanhang som är hantverkets. Därför har in- te bara det som de facto sker inom folkbildningen utan också det som av utomstående uppfattas ske blivit viktiga delar av vårt bidrag till SUFO- 96. Rapporten är dessutom skriven så att även läsare utanför folkbild— ningsvärlden ska kunna finna intressanta iakttagelser och reflektioner kring kunskap, kunskapande och samhällsnytta.
Disposition
[ Del [, Handen och Anden — en sammanfattning tecknas en bakgrund till hantverkscirklarnas ställning inom Studieförbunden. Därefter sammanfat- tas kunskap och erfarenheter från projektet Handen och Anden.
] Del 11, Vem slöjdar i cirkeln — och varför?, diskuteras cirkelkulturen med utgångspunkt från studien av sju mansdominerade trä/metallcirklar samt uttalanden från cirkelledare och samhällsrepresentanter.
1 Del II], Hantverkets väsen och värde, diskuteras hantverkskulturen med utgångspunkt från de sex intervjuerna samt litteraturstudiema.
I Del IV, Individens kunskap och lärande i gemenskap, redogör vi för de diskussioner som de tre studierna lett till och som utgjort en stor del av vårt gemensamma arbete. Där för vi vidare de frågor som materialet
väckt: om vem som är Folket och vad som är Bildningen, om individens välbefinnande, om behovet av integrering och behovet av differentiering. Med dessa frågor är vi långt ifrån färdiga. I ett samhälle i snabb förän- dring kommer svaren att förändras — men frågorna förblir desamma.
Del I
Handen och Anden
En sammanfattning
Bakgrund
Folkbildningen växte fram i ett samhälle där den bokliga bildningen var svåråtkomlig och främst förbehållen ”de bildade klasserna". ”Handens bildning” var ofta en självklarhet för dem som deltog i folkhögskolekur— ser och studiecirklar. Det var ”handens arbetare” i det agrara samhället, bönderna, som startade de första folkhögskolorna för att utbilda bonde- klassens ungdomari svenska, räkning, samhällskunskap och jordbrukslä- ra, Det var ”handens arbetare” i industrisamhället som organiserade det första studieförbundet, ABF, med studiecirkelbiblioteket som utgångs— punkt. Boken var centrum i folkbildningens verksamhet. Man eftersträ- vade den kunskap man inte hade. Den kunskap man själv ägde, handens kunskap, värdesattes inte: den var självklar.
Händighet och hantverksskicklighet var en nödvändighet för ”det ar— betande folket”, både den majoritet som levde på landsbygden och den växande gruppen lönearbetare i industrin. Fortfarande fram till mitten av 1900-talet baserades många familjers ekonomi till stor del på självhus— håll, med allt vad det kräver av praktiska färdigheter.
Utbildning och skolgång var däremot ingen självklarhet. Tvärtom sågs skolan länge som en ovälkommen konkurrent om barnens arbetskraft, som bättre behövdes inom familjen. Många fick vänta till vuxen ålder för att skaffa sig ”den bokliga bildningen”, på sin fritid och ofta inom ramen för studieförbundens cirklar. Att sätta boken i centrum blev en helig prin- cip inom den folkbildning varav Studieförbunden är en del.
Idag är förhållandena nästan omvända mot hur de vari seklets början, när folkbildningen byggdes upp. Lång skolgång och olika sorters utbild- ningar är snarast obligatoriskt. Böcker är lättåtkomliga via bibliotek eller billighetsutgåvor. Datoriseringen gör teoretisk kunskap tillgängligare än någonsin tidigare.
Men samhällets förändring har också gjort att den handaskicklighet, som länge var en självklarhet, håller på att urholkas och försvinna. Alltfler av de arbetsuppgifter som förr gjordes för hand utförs nu av ma- skiner, såväl på arbetsplatser som i hemmen. Idag är varken familjen eller utbildningsväsendet en garanti för fostran i ”handens kunskap”. Många skaffar sig den först i vuxen ålder, på sin fritid och inte sällan inom ramen för studieförbundens cirklar.
Sedan början av 1950—talet har den s k praktisk—estetiska verksamhe- ten, dvs slöjd—, hantverk— och konsthantverkscirklar, utgjort en stor del av studieförbundens verksamhet. En viktig orsak till ökningen var det vid—
gade folkbildningsbegreppet i 1944 års folkbildningsutredning (SOU 1946: 68, 1948: 30). Den slog fast att ”bildningsarbete av praktisk karak- tär” hade lika stor rätt till stöd från staten som ”det teoretiskt inriktade bildningsarbetet”: ”En studiecirkel, som sysslar med praktisk odlings- verksamhet, målmedvetet inriktad slöjd eller systematiskt bedrivet mo- dellbygge måste anses utföra ett ur bildningssynpunkt fullvärdigt arbete.” (SOU 1946: 68) Utredningen tog också i sitt andra betänkande, Estetiskt folkbildningsarbete, ställning för amatörverksamhet som bidragsberätti— gad under förutsättning att ”en fördjupad uppfattning av de konstnärliga värdena framstår som verksamhetens yttersta mål”. (SOU 1948: 30) Begreppet ”estetisk” begränsades dock till det som ibland kallas ”finkul- tur”: musik, teater, konst. Slöjd och hantverk, dvs det som idag benämns praktisk-estetisk verksamhet, tick rymmas under ”fackbetonad bildning” tillsammans med t ex jordbruksekonomi, näringsfysiologi och hygien.
Det vidgade bildningsbegreppet ledde bl a till en snabbt växande och bitvis vildvuxen flora av utövande praktiska cirklar, vilket oroade politi- kerna. Ett förslag 1959 att statsbidraget skulle sänkas utlöste häftiga pro— tester. Debatten resulterade i att bra studiematerial och kompetenta leda- re blev en förutsättning för bidragsberättigande. Det skulle garantera att de praktiska studierna innebar en ”bildande aktivitet” och ledde till ”per- sonlig utveckling”. Skolöverstyrelsen blev ”tillsyningsmyndighet”. Till— sammans med Studieförbunden utarbetades s k svarta och grå listor över ifrågasatta ämnen. De svartlistade räknades inte till folkbildningen. De grålistade ämnena kunde få bidrag på vissa villkor.
Den praktiska verksamheten ansågs inte längre vara en ”fackbetonad bildning” utan en ”bildande aktivitet”. Boken sattes i centrum även i de praktiska cirklarna. "Konsthantverkscirklarna” underställdes kriterier hämtade från ”finkulturen”: skapande, fantasi, konstintresse. Rötterna i hantverkskulturen osynliggjordes. Ett minerat område var också förhål- landet till de professionella utövarna. [ cirklarna fick man inte bedriva ”tillverkning” (för befarad försäljning) utan där skulle man ”lära sig”.
Under de kommande decennierna fortsätter förhållandet mellan å ena sidan statsmakten och Studieförbunden, å den andra hantverkscirklama att vara ambivalent. Tvivlet på att de verkligen hör till ”folkbildningen” och går att inordna under målen ”demokrati” och ”kultur” avspeglar sig i det faktum att de sällan omnämns och ännu mer sällan lyfts fram i verksam— hetsberättelser och anslagsframställningar, trots att de utgör en stor del av de flesta studieförbunds verksamhet.
I slutet på 1980-talet upphör SÖ att vara tillsynsmyndighet och kravet på Studiebok i hantverkscirklama försvinner, vilket av många hälsas med lättnad. Den s k ”påspropositionen”, Prop. 1990/91: 82, innebar att folk- bildningen fick en ”påse” med pengar, som skulle fördelas av det nyin—
rättade Folkbildningsrådet. Med ”påsen” följde också krav på att folk- bildningsorganisationerna skulle uppsätta mål, prioritera områden och kontinuerligt utvärdera verksamheten.
”Handen och Anden”
De nya bidragsreglerna innebar att olika områden inom Studieförbunden konkurrerade om att prioriteras. Så länge varje studiecirkel berättigade till bidrag hade den praktisk-estetiska verksamheten inte behövt motivera sin existens, även om den av andra skäl ifrågasattes. Hantverkscirklama — framför allt de textila — fick alltid deltagare, utan att det krävdes någon marknadsföring. Till många, främst vävcirklar, var det tvärtom kö. Eftersom de drog in pengar till Studieförbunden kunde de lugnt fortsätta, utan att göra väsen av sig — och utan att Studieförbunden gjorde väsen av dem. Snarare tvärtom.
Med påspropositionen kommer allt i ett annat läge. Den tystnad som omgav hantverkscirklama blir nu ett hot mot dem. Hur skulle man för— svara och motivera en verksamhet som visserligen värderades högt av deltagare, ledare och verksamhetsansvariga men som tyst eller öppet ifrå- gasattes, ja ogillades, av många såväl inom Studieförbunden som bland anslagsgivama?
I det läget, hösten 1990, tog kulturchefema på respektive ABF, Stina Andersson, och Studieförbundet Vuxenskolan, Ulla Holtman, initiativ till ett forskningsprojekt för att belysa den praktisk-estetiska verksamheten inom dessa två studieförbund. Statens kulturråd beviljade forskningsme- del till projektet Handen och Anden: En studie i ABFs och Studieför- bundet Vuxenskolans praktisk-estetiska studiecirkelverksamhet. Det på- börjades hösten 1991 och avslutades hösten 1994.
Projektet syftade till ”att belysa denna typ av cirklar såväl från demo— kratisynpunkt som från kulturidentitetssynpunkt. En viktig del var att be- skriva och forma begrepp för kvinnors arbets- och organisationskultur”. Utgångspunkten var antagandet att ”det som faktiskt sker i de praktisk- estetiska studiecirklarna har betydligt mer med politik, demokrati och kultur att göra än vad som blir synligt när de beskrivs utifrån rådande vär— desystem”.
Forskningsarbetet, som koncentrerades kring de textila studiecirklarna, utfördes av fyra forskare: FD Yvonne Andersson, FD Britt-Marie Berge, FD Gull-Mari Rosén samt FD Louise Waldén (även forskningsledare). De fyra forskarna utgick från följande gemensamma plattform:
— att sätta cirkeln i centrum — att beskriva, analysera och tolka verksamheten i textilcirklarna
— att söka uttryck för demokrati och kultur i cirklarna — att sätta det textila arbetet och kvinnors samvaro ifokus
samt enades om följande gemensamma frågeområden: — personlig bakgrund (ledare, deltagare)
— nu-situation
— arbetets art och innehåll
— demokratiska/kulturella aspekter på cirkeln
Med dessa gemensamma utgångspunkter genomfördes fyra delstudier:
En enkätundersökning av cirkelledare och -deltagare i utvalda orter med förutbestämda fasta alternativ. (Gull—Mari Rosén) En intervjuundersökning med cirkelledare i Västerbotten med bandade intervjuer och öppna frågor (Britt-Marie Berge) En intervjuundersökning med cirkeldeltagare i Linköping och Norr- köping med skriftlig livslinjemetodik (Yvonne Andersson) En deltagande observation-studie av fyra textila cirklar i stockholmsom- rådet (Louise Waldén)
Uppläggningen kan också beskrivas på följande grafiska vis:
Figur 1 UT
Enkät med ledare och deltagare
Intervjuer med cirkelledare
UT IN
Intervjuer med cirkeldeltagare
Deltagande i studiecirklar
Ur Handen och Anden (1944), sid. 41.
Den övergripande frågeställningen för samtliga de undersökande delstu- dierna var ”Vilka gör det, var och när? Vad gör de, hur och varför?” Samtliga studier hade en kvalitativ och explorativ inriktning, dvs syftade till att belysa och problematisera ett tidigare outforskat område för att på så vis lägga grund för fortsatta studier.
Delstudiema finns avrapporterade i fyra forskningsrapporter, utgivna av ABF/Studieförbundet Vuxenskolan.' Hela projektet, som också omfat- tade bl a studier i den historiska bakgrunden redovisas i idé- och debatt- boken Handen och Anden: De textila studiecirklarnas hemligheter av Louise Waldén.
De textila studiecirklarnas hemligheter
”Mellan Studieförbunden och de textila cirklarna råder en ömsesdig bris- tande förståelse”, konstaterade vi i Handen och Anden. Folkbildningen har sina rötter i självbildningstradition med boken i centrum, textilcir- klarna hör hemma i en hantverkstradition med förankring i hemslöjds- och hembygdsrörelsema. De två rörelserna har löpt parallellt i historien men vägarna har sällan korsats. Det kan vara en orsak till den bristande förståelsen. En annan kan vara att det textila hantverket är en del av en kvinnokultur, medan folkbildningen som organisatoriskt projekt är en del av en manlig kultur.
För att göra den kvinnliga textilkulturens bredd och djup synlig ligger det nära till hands att jämföra med den manliga idrottskulturen. Båda re- presenterar de intressen som skär genom klasserna, överskrider genera- tionsgränserna. Båda har sina hierarkier — från eliten till vardagsutövaren. Båda fungerar som frizoner för enkönade möten. I skydd av handarbetet respektive idrotten kan man lämna familjen, umgås med varandra, sam— tala, befästa en gemenskap.
I skydd av det textila hantverket har kvinnor utvecklat en kvinnlig sam- varoform där samtal om allt från samliv till samhälle förenats med de sys—
' Gull-Mari Rosén: Vilka gör det, när och var? Ledare och deltagare i textila cirklar ger svaren; Britt—Marie Berge: Queejnens textila handacraft. Cirkelledare i textilt handarbete i Västerbottens län; Yvonne Andersson: Vem handarbetar i cirkeln — och varför? Deltagarstudier från sju textila cirklar samt Louise Waldén: C irkelns liv och handarbetets väsen. Erfarenheter från fy- ra textila studiecirklar. Senare tillkom en intervjuundersökning med förtroen- devalda och funktionärer inom ABF och SV, finansierad av Folkbildningsrådet. Den finns avrapporterad i Anna Vallgårda: Krisens möjligheter: En studie av textilhantverkscirklarnas plats i folkbildningen, utgiven av Folkbildningsrådet.
selsatta händerna. Den textila studiecirkeln fogar sig till en tradition av hemliga syjuntor och halvoffentliga syföreningar. Deltagarna talar om ”allt och intet”, men inte om politik och samhällsfrågor, enligt egen utsa- go i intervjuer och enkäter. Det senare motsägs av den bild som dagboks- anteckningar från cirkelträffarna ger.2 Till det som avhandlades i cirkeln hörde t ex följande:
A—kassans bestämmelser, nödvändigheten att ”aktivera sig” vid arbets— löshet (gå på kurser, träffa folk), sjukskrivningar, skolans nedskärningar (stora klasser, sämre skola), vårdcentraler och husläkare, fåniga sparreg- ler på jobbet, huspriser, bankräntor, aktie— och obligationsköp, husrepara- tioner, investeringar, datoriseringens effekter, ungdomens arbets- och bostadslöshet, utbildning, nedrustningen av kulturen, pensioner, pensio- närsrabatter, hemtjänsten, färdtjänsten, sämre vård på sjukhusen, privat- operationer.
Det är knappast sannolikt att samtalsämnena i dessa cirklar skilde sig från dem i textilcirklar överhuvudtaget. Det är troligare att deltagare och ledare inte uppfattade ämnena som ”politik” eller ”samhällsfrågor” därför att de inte utgick från principiella ståndpunkter utan från personliga er- farenheter-”Politik” förknippades med partipolitik och utrikespolitik, in— te med konkreta frågor som berör det vardagliga livet.
Den textila cirkeln för vidare traditioner från syjuntan och syförening- en: att samtala med sysselsatta händer, att förena nytta med nöje, gemen— skap med arbete. Men skillnaderna är lika viktiga som likheterna. Medan syjuntan och syföreningen är privata eller knutna till en organisation är textilcirkeln offentlig i betydelsen att den i princip är tillgänglig för alla som har tid, råd och intresse nog att delta.
Textilcirkeln befinner sig i ett mellan-rum mellan det privata och of- fentliga. Den är ett forum för en dold kvinnlig ojjfentlighet, ett forum utan— för hemmet men ändå inte en del av det etablerade offentliga livet. En plats där kvinnor på egna villkor diskuterar angelägenheter som rör dem, från praktiska råd och rön i vardagslivet till hur politiska beslut påverkar dem i var dags liv.
Den textila cirkelverksamheten är en plats i det offentliga rummet, där kvinnors intressen och samtalsformer får dominera. Den rymmer en nuti— da kvinnokultur — inte så privat som den tidigare men heller inte så of— fentlig som den traditionella manskulturen.
I vad mån motsvarar då textilcirkeln folkbildningens mål ”demokrati” och ”kultur”?
Den är demokratisk i meningen att den i princip är tillgänglig för alla.
2 Se Waldén: Cirkelns inre liv och handarbetets väsen (1994).
Men eftersom behovet är större än utbudet är den i praktiken inte till- gänglig för många. Den präglas av en demokratisk mötesform. Den är ett forum för kvinnor att diskutera frågor som berör den egna vardagen och som i sin förlängning är avhängiga politiska beslut.
Om man däremot med ”demokrati” menar skolande i den parlamenta— riska demokratins regelsystem och diskussion med partipolitiska ut— gångspunkter motsvarar textilcirkeln inte demokratimålet.
Textilcirkeln för vidare en kvinnokultur och ett textilt kulturarv med kvinnliga förtecken. Men det är inte en plats för ”de sköna konstemas” kultur, för sådant som brukar räknas till ”kulturlivet”.
När deltagarna skulle ange skäl varför de sökt sig till en textilcirkel var det två motiv som dominerade över alla andra: önskan att lära sig ett tex- tilt hantverk (ett kunskapsmål) och behovet av gemenskap (ett socialt mål). Men hos både ledare och deltagare fanns ytterligare ett motiv, som inte direkt angavs som skäl. Det kom fram i uttryck som ”man mår bättre av att gå i cirkel”, ”det är hälsosamt att gå i cirkel”, cirkeln är ”ett and- ningshål”, ”en ventil”, en plats där man återställer balansen mellan kropp och själ. Detta dolda motiv döptes till välbefinnandemålet. Vad i cirkelli- vet befrämjar då välbefinnandet? Kunskapsmålet ”lära sig textilt hant- verk” och det sociala målet ”gemenskap” är två faktorer. Cirkelns rum och tid andra. Hantverkets väsen ytterligare en.
Rummet
Textilcirklama fyller för deltagarna behovet av flera mentala rum: mel- lan-rummet, mötesplatsen, frizonen och lekplatsen.
Mellan-rummet betecknar cirkelns plats mellan det privata och det of— fentliga: utan att behöva ansluta sig till en grupp eller en intressegemen- skap blir man ändå med i en grupp med gemensamma intressen.3
Mötesplatsen är ett klassiskt ”mentalt rum” för studiecirkeln, en plats där människor med olika erfarenheter och bakgrund kan mötas. Den tex- tila cirkeln utgör i ovanligt hög grad en sådan mötesplats. Intresset för textilt hantverk är gränsöverskridande i förhållande till klass, ålder, poli— tisk hemhörighet, etniskt ursprung, yrke, bostadsort — men inte till köns- tillhörighet. De flesta tycks välja cirkel efter innehåll (t ex vävning eller knyppling) och/eller efter cirkelledarens kompetens, inte efter studieför-
3 Jämför också Johan Asplunds tankar kring behovet av något mellan individ och grupp, mellan den enskilde och samhället i Det sociala livets elementära former (1987) och Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991).
bundens ideologiska profil. Följden blir möten mellan människor som an— nars har liten chans att träffas i ett segregerat samhälle.
F rizonen anger cirkelns betydelse som ”ett eget rum”, en plats där de dubbelarbetande kvinnor, som utgör majoriteten av deltagarna i textilcir- klama, får ägna sig åt sina egna intressen, tillfredsställa sina egna behov (som annars ofta kommer sist), vara tillsammans med likasinnade utan att behöva motivera eller försvara vare sig vad de håller på med eller vad de pratar om.
Lekplatsen, till sist, alluderar på uttrycket homo ludens, den lekande, skapande människan, ett ideal i en humanistisk idétradition. Textilcirkeln är en plats för skapande, både det skapande som ligger i att se något växa fram under händerna och det som innebär att förverkliga sina egna idéer. Det är en lustfylld, sensuell, sinnlig lek med former och färger, med stof— fer och tekniker.
Alla de fyra rummen har betydelse för välbefinnandemålet, men vikti- gast är de två sista: frizonen och lekplatsen.
Tiden
Tiden i textilcirkeln är en sorts fri tid. Många i dagens samhälle lever med fulltecknade kalendrar där så mycket som möjligt ska pressas in. Det gäl- ler i hög grad textilcirkelns dubbelarbetande deltagare. Den bestämda ti- den för cirkelträffen skapar en tom tid i kalendern, en tid som också om- givningen (inte minst familjen) lär sig respektera.
I cirkeln råder en annan tid än den stressade klockstyrda. Visserligen inramar klockan den tomma tiden, anger dess början och slut, men annars följer tiden en rytm: först arbete med hantverket, så en paus och samling kring kaffet, så åter arbete. Det är också en rytm mellan det enskilda ar- betet och gruppens samvaro kring kaffet, mellan samtalet med dem som sitter närmast och gruppens gemensamma samtal. Det är långt från sko— lans lektion-rast-lektion. I textilcirkeln är all tid lärotid, men det är litet olika vad man lär sig.
Handarbetstid innebär människotid, till skillnad från maskintid. Genom handens arbete återförs man till mänsklig rytm och mänsklig tid. Arbetet kräver att man följer den rytm som styrs av andningen och hjärtats slag. Först då uppnår man den exakthet som är nödvändig. Försöker man skyn- da på för att bli fortare färdig blir man för spänd, slarvar lätt och får oftast göra om. Hantverk innebär en långsamhet som vi vant oss av vid i ma— skinernas tid.
I textilcirkeln har man också sin egen tid, inom ramen för gruppens ge- mensamma. Ledaren hjälper var och en där den befinner sig, nybörjaren
likaväl som den avancerade utövaren. Man får befinna sig på sin egen ni— vå och utvecklas i sin egen takt, utan att jämföras eller jämföra sig med de andra. Samtidigt som man blir medveten om sina mänskliga begräns- ningar (allt man ännu inte kan) påminns man om sina mänskliga möjlig— heter (genom att man hela tiden lär sig och utvecklas). Ur det växer ett lugn och en självkänsla rotad i den egna kroppen.
Mycket av ”illamåendet” i dagens samhälle kan relateras till tid: tids- press, stress, underutnyttjad tid, meningslös tid. Mycket av välbefinnan- det handlar om en annan sorts tid, en mänsklig, meningsfull tid.
Hantverkets väsen
Välbefinnande i betydelsen befinna sig väl med sig själv kräver ett um— gänge med detta ”själv”. I hantverk och handarbete sker det umgänget via en dialog med de egna händernas arbete.4 Hantverket innehåller meditati- va aspekter, på fiera plan.
På det fysiska planet gör anpassningen till den egna andningen och hjär- trytmen att man slappnar av, samtidigt som kraven på exaktheten i hän— dernas arbete innebär att avslappningen inte blir slapphet utan avspänd- het. Man samarbetar med sin kropp, som måste vara på en gång avspänd och målinriktad för att få den precision som arbetet kräver.
På det psykiska planet gör koncentrationen på det man har för händer att alla tankar som surrar i huvudet skjuts åt sidan. Medan man försjunker i arbetet kommer man till ro.
På det mentala planet gör den avspända och målinriktade koncentra- tionen att man kommer ifatt sig själv, när man kommer ifatt kommer man ihåg, när man kommer ihåg kommer man på — idéer, tankar, problemlös- ningar.
Ju ”onyttigare” hantarbetet är, desto mer rymmer det av de meditativa aspekterna. Onyttigheten skyddar mot press, prestation och prestige — vil- ket allt stör den meditativa ron. Man kan försjunka i arbetsprocessen utan att störas av tanken på arbetsresultaten. Nyttan av tidskrävande onyttig- heter blir allt viktigare ju mer vi tvingas nyttiggöra tiden i vårt vardagli- ga liv.
4 ”Att hyvla en planka eller slå i en spik. Plankan och spiken ”svarar” faktiskt. Att hyvla och spika är att föra elementära konversationer”, skriver Johan Asplund i Det sociala livets elementära former (1987: 37—38) som exempel på arbete som en ”responsiv aktivitet”, dvs när människan går upp i sin aktivitet och lusten vänds utåt mot det man gör.
Hantverket hjälper också till att skapa ett meditativt rum i informa— tionssamhället. I stället för att fylla huvudet med mer information, mer in— tryck av andras tankar, ord och åsikter skapas ett utrymme för reflektion, eftertanke och egna tankar.
De meditativa aspekterna i hantverkets väsen är en viktig faktor i väl- befinnandeupplevelsen.
Hantverkets dimensioner och sammanhang
De textila cirklarna hör hemma i en kvinnlig tradition: samtal pågår sam- tidigt som händerna är sysselsatta med handarbete. Men de hör med lika stor rätt hemma i en hantverkstradition, där arbetsprocessen är en lika viktig dimension som arbetsresultatet. I Handen och Anden gjordes föl- jande grafiska framställning av hantverkets olika dimensioner: Teknik-dimensionen står för hantverkskunnandet. Varje hantverk har en
Figur 2 HANDEN
HANDEN "AND'GHET ANDEN
SKÖNHETSLÄNGTAN
ANDEN Ur Handen och Anden (1994), sid. 147.
lång förhistoria där olika tekniker utvecklats för att åstadkomma det bästa resultatet utifrån det givna materialet. Hantverkskunnande är i sin kärna en problemlösande vetenskap. Teknikens historia börjar med hantverk
Skapande- d—imensionen betecknar den kreativa potentialen: att med hjälp av material, färg, form förverkliga sina egna idéer. Rollo May talar i sin klassiska bok Modet att skapa (1976/ 1984) om kreativiteten som ett möte. Den skapande processen är ett möte inte bara med materialet utan också med det egna omedvetna jaget.
De två dimensionerna berör varandra. I hantverkskunnande finns en skaparglädje i det exakta återskapandet av givna förebilder. För att kunna förverkliga den kreativa idén krävs tekniskt kunnande.
Den estetiska dimensionen, eller som den kallas i Handen och Anden ”det estetiska imperativet”, står för kravet på skönhet i form och/eller färg men också i själva utförandet. Varje hantverk har sin estetiska måttstock med vilket det synliga resultatet mäts.
Den meditativa dimensionen, slutligen, är de fysiska och psykiska ef- fekterna som kommer ur att långsamt och rofyllt arbeta med händerna.
Av de olika dimensionerna i hantverket är det egentligen bara två som är synliga för omvärlden: den tekniska och den estetiska. ”Hantverk” för- knippas ofta med föremålet, resultatet, men för utövaren är utförandet, processen, en lika viktig del av glädjen och lusten.
Sammanhanget och fältet
Den ömsesidiga bristande förståelsen mellan Studieförbunden och textil— cirklama kan delvis förklaras med: att folkbildningen och hantverket har olika kontexter, existerar i olika sammanhang. Den franske forskaren Pier— re Bourdieu har lanserat begreppet ”fält” för att beteckna olika intresseom- råden och maktcentra i samhället. Donald Broady ger i sin avhandling om Bourdieu följande minidefinition av Bourdieus maktbegrepp: ”ett system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade agenter och insti— tutioner som strider om något för dem gemensamt” (Broady 1990. 270).
5 Meningen är lånad från titeln på en artikel av Bengt Nyström 1 Teknik & kultur 1991:2 (även i bearbetad form i Hantverk i Sverige, 2. uppl. 1996). Se också Sundin (red) I teknikens backspegel (1987) samt id. Den kupade handen: Människan och tekniken (1991). 6 Olika aspekter på skapandeprocessen från såväl konstnärlig som vetenskaplig synvinkel ges i antologin Om kreativitet och flow (1990/ 1995). 7 Detta följer den tolkning av Bourdieu som Donald Broady göri sin avhand— ling Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin (1990).
Figur 3
Folkbildningsfältet mellan utbildningsfältet och kulturfältet.
Folkbildningen befinner sig dels inom utbildningsfältet där man konkur- rerar med andra institutioner (från grundskola till universitet), dels med delar av sin verksamhet inom kulturfältet, där institutionerna t ex utgörs av scenskolor och konstskolor. Men man kan också tala om ett folkbild- ningsfält, där de dominerande institutionerna utgörs av folkhögskolorna och studieförbunden. Där kan olika agenter strida om ”något för dem ge- mensamt”, dvs folkbildning. Vem definierar vad folkbildning är och med vilka kriterier?
Textilcirklama faller utanför dessa fält. Dess sammanhang är ”det tex— tila fältet” där institutionerna utgörs av t ex de kulturhistoriska museerna, Hemslöjden, Handarbetets Vänner och andra textila utbildningar. I Han- den och Anden åskådliggjordes det textila fältet på följande vis:
Figur 4 SAMHÄLLE Skolor Hantverks- Utbildningar yrken Konst- hantverk SAMHÄLLE DET TEXTILA FÄLTET INDIVID
Studiecirklar Handarbete
INDIVID
Ur Handen och Anden (1994), sid. 11.
För att få syn på det textila fältet måste man fokusera på ”textil” och sö- ka de institutioner och professioner där textil utbildning och utövning finns. Oftast intar det en andrarangsplats inom ett större hantverksfält, som i sin tur kan vara nog så svårt att få syn på. Det skyms ofta av ”vik- tigare” ämnen (inom utbildningfältet) och ”finare” områden (inom kul- turfältet). En viktig del i förståelsen av hantverket är att synliggöra dess sammanhang och referensram. Kanske kan det också bidra till att öka för— ståelsen mellan Studieförbunden och hantverkscirklama.
I slutkapitlet till Handen och Anden formulerades på följande vis några frågor som arbetet väckt (s. 155—156):
”Den kunskap som lärs ut i de praktisk-estetiska cirklarna är det prak- tiska intellektets kunskap, överförd genom härmanden och exempel. Det är erfarenhetsbaserad förtrogenhetskunskap, med rötter såväl i yrkeskun- skapen som vardagskunskapen. Om den inte överförs från människa till människa kommer den att försvinna. Kvar blir den teoretiska ytkunskap som är översättbar till böcker, maskiner och datorer.
Det finns idag stora *utbildningsklyftor'mellan dem som behärskar handens språk och de 'eftersatta grupper” som inte gör det. I dagens sam- hälle är många bokstavligen hand-fallna, är praktiska analfabeter.
Att lära sig hantverket var det ena huvudmotivet för att gå i textilcir- keln. Det andra var ” gemenskap” . Cirkeln är en mötesplats där människor med olika bakgrund kan föra informella samtal. Textilcirkelns överord- nade mål, 'välbefinnandet” , uppnås i kombinationen av det gemensamma intresset, samvaron och samtalet. Det är ett socialt mål. Och det för vida— re en gammal folkbildningstradition. /— — —/ Hur ser det sociala målet ut i dagens samhälle? Vilken ”samhällsnytta, ligger det i att det finns mötes- platser utanför krogen där informella samtal kan föras? Hur ser det sam- hälle ut där det informella samtalet helt privatiserats? Hur mycket kostar det ”samhället” att 'illamåendet' är så utbrett? Hur mycket vinner ”sam- hållet” på att ”välbefinnandet, blir större, att människor i högre grad orkar med sig själva och sin tillvaro?”
Från ”Handen och Anden” till ”Kunskapssyn och samhällsnytta”
Föreliggande studie bygger, som tidigare nämnts, vidare på kunskap och erfarenheter från Handen och Anden. Det vi tagit fasta på är — kunskapsmålet, som leder vidare till frågan om kunskapssyn — det sociala målet, som leder vidare till frågan om samhällsnytta samt — välbefinnandemålet
I de två delstudierna problematiserar vi kunskapssyn, samhällsnytta
och välbejinnande dels i cirkelkulturen, dels i hantverkskulturen. Till- sammans täcker de två studierna sex av de åtta områden som anges i fält— modellen sid. 26. Utanför hamnar de två mest individuella: konsten och handarbetet.
Hantverkscirkeln belyses från från fyra olika håll: inifrån av cirkelle— dare och deltagare, utifrån av ämnesföreträdare (personer med professio— nell anknytning till hantverk) och samhällsrepresentanter (personer utan- för folkbildningsvärlden med anknytning till verksamheter som har med kunskapssyn och samhällsnytta att göra).
Det var en önskan från SUFO-96 att vår studie skulle inriktas på hant— verk med manliga traditioner och mansdominerade hantverkscirklar, ef— tersom det textila området belysts i Handen och Anden. Det fanns också en önskan att vi skulle utveckla innebörden av välbefinnandemålet.
Vad betyder då ordet ”välbefinnande”? ””>/äl” är ett ord ”av omstritt ur- sprung” enligt den etymologiska ordboken. ”Väl” anger att något är gott, bra, riktigt, lyckligt. Ordsammansättningar med ”väl” är många och spän- ner över ett spektrum från materiella till immateriella begrepp (t ex välsi- tuerad, välbärgad, välavlönad respektive välbehag, vällust, välbehövligt).
Välbefinnande har en immateriell betydelse. Synonymer är t ex trivsel, lust, behag. Välbefinnande är en känsla, en upplevelse som individen har (eller saknar). Den är inte avläsbar i ting eller yttre attribut. Det är själva personen som utstrålar ”välbeHnnande”. Välbehnnandet är i första hand en subjektiv, individuell känsla av att ”må bra”.
Det subjektiva i ”välbefinnandemålet” förde med sig att individen kom i centrum i våra två delstudier.
Vilken betydelse har cirkeln för individen? Den frågan är central i ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?”
Vilken betydelse har hantverket för individen? Den frågan är central i ”Hantverkets väsen och värde”.
I den gemensamma, avslutande diskussionen, ”Individens kunskap och lärande i gemenskap”, ser vi såväl kunskapssyn som samhällsnytta i för- sta hand ur individens synvinkel.
** Wessén: Våra ord (1988).
Del II
Yvonne Andersson:
Vem slöjdar i cirkeln — och varför?
1. Så här började det för Yvonne
Jag växte upp i ett hem där bildning och skola prioriterades högt. Ingen av mina föräldrar hade mer än sexårig folkskola, detta på grund av eko- nomiska omständigheter. Vi barn skulle ta vara på möjligheterna att stu- dera vidare som föräldrarna aldrig haft. Jag lärde mig tidigt att vara tack- sam för de utbildningsmöjligheter som erbjöds. Jag kom att se dem som en naturlig del av ett demokratiskt samhälle.
Med viss besvikelse erfor jag under mina mammalediga år att i det lil- la samhälle där jag bodde gavs kurser i vävning inte på kvällstid utan på dagtid. Det var ju omöjligt att skaffa barnvakt till fyra små barn på dagtid! Dessutom var det svårt att komma in då platserna ”ockuperades” av, en— ligt min bedömning, lyxhustrur som skulle få tiden att gå. Min slutsats var att studiecirkelverksamhet inte var anpassad till mina förhållande — en ”vanlig” småbamsmamma som inte lyckats få barnomsorg.
Jag började då läsa på halvfart på universitetet i en näraliggande stad, som dels hade platser till dem som sökte, dels erbjöd undervisning på kvällstid då barnvakt enkelt kunde ordnas. Konsekvenserna blev att mitt intresse för förkovran i textilt hantverk fick tryckas tillbaka till förmån för teoretiska studier. Akademin var öppen för alla som hade gymnasiekom- petens, studiecirklama fanns för dem som inte hade barn och som inte dagtid behövde arbeta för sitt uppehälle. Det var inte genomsnittskvinnan som kunde väva på dagtid i det lilla brukssamhället i början av åttiotalet.
Genom mitt arbete tillsammans med docent Inga Elgqvist—Saltzman i hennes projekt ”Idé och realitet i utbildningsreformer” fördjupades mitt intresse för kvinnors situation och den reella möjligheten för kvinnor att ta vara på samhällets utbildningsinsatser. Arbetet resulterade bland annat i min C-uppsats i pedagogik, ”Kvinnors akademiska karriär” (1981) i vil— ken just problematiken kring familjebildande och reell möjlighet till ut— bildning tydliggörs.
Louise Waldén och jag lärde känna varandra i samband med projektet ”Kvinnokultur, manskultur och teknikkultur: att söka ett tvärspråk” där vi diskuterade kvinnors och mäns olika livsbetingelser. Arbetet resulterade bland annat i rapporten ”Tekniker och icke—tekniker vid Husqvarna sy— maskinsfabrik” (1983). En av mina utgångspunkter för det här arbetet är människors reella möjligheter att ta vara på studiechanser som samhället helt eller delvis bekostar.
En annan utgångspunkt har jag i mitt avhandlingsarbete ”Teknikämnet på grundskolans mellanstadium” (1988). I den följer jag ett ämnes väg
från läroplanens mål till uttrycksform i undervisningen, dvs så som ele- verna möter det. I själva verket gäller det frågan om hur målen förhåller sig till verkligheten. Ett resultat var att lärarens personliga erfarenheter och uppfattningar av ämnesinnehållet mer än centrala mål avgör hur un— dervisningen blir. Övergripande mål fastställs på central nivå efter att ha manglats genom debatter, remissrundor och kompromisser. De ska kon- kretiseras och förverkligas i cirkeln. Hur når det budskapet den enskilda deltagaren?
Inom ramen för projektet Handen och Anden kom Louise Waldén och jag att diskutera kultur- och demokratimålen i praktisk—estetisk cirkel- verksamhet. Mitt uppdrag var att studera vilka som handarbetar i cirkeln och varför. Det var kvinnor som deltog och cirklarna hade mycket med demokrati och kultur att göra men inte på det sätt som var beskrivet i må— len. Cirklama i kvinnligt hantverk var dynamiska till sin karaktär. Detta är en tredje utgångspunkt.
För närvarande är jag ledamot av den statliga ”Kunskapslyfts- kommittén”. Den har som uppgift att föreslå mål för ett nationellt kun- skapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. Kommittén ska bedöma om de allmänna målen för den samhällstödda vuxenutbildningen behöver revideras och hur dessa mål behöver kom- pletteras för att omfatta alla former av vuxenutbildning. Ett första delbe- tänkande överlämnades våren 1996 (SOU 1996127).
Jag möter således samma frågor i olika sammanhang och utifrån olika perspektiv; frågor som har med människor och kunskapsutvecklingens mål, förutsättningar och miljö att göra. Det är med dessa erfarenheter som jag går in och studerar människors syn på manligt dominerade hantverks— cirklar.
2. Syftet med dessa studier
Avsikten med studierna är att sätta folkbildningens mål om demokrati och kultur i relation till olika aktörers uppfattningar och upplevelser av hant- verkscirklar. Begreppen demokrati och kultur har ofta diskuterats och in- nebörden har visat sig vara olika för olika människor och i olika sam— manhang. Att förtydliga dem är en viktig uppgift, eftersom verksamheten skall vara målstyrd. Hur ska mål kunna styra om de inte är tydliga och om beslutsfattare på olika nivåer och de som är delaktiga i verksamheten in- te är överens om innebörden? Om målen inte kan redovisas kan de inte heller utvärderas vilket är nödvändigt för att hävda sin plats i mångfal- dens konkurrens. Jag vill fånga begreppen genom deltagarnas beskriv— ningar av verksamheten. Det är ju deras behov som ytterst ska tillgodo— ses. Dessa studier motsvarar den jag gjorde i projektet Handen och Anden.
Tyngdpunkten i mina studier är cirkelkulturen. Hantverkskulturen spe— cifikt behandlas i Louise Waldéns studie.
Jag utgår från två mål som återfinns i fokbildningens måldokument: att värna om demokratin och att värna om kulturen. Svensson (1996) är en av dem som har beskrivit målen för studiecirkelverksamhet. Jag har valt att använda följande kriterier för att fånga begreppet demokrati:
1. Demokrati i betydelsen att cirklarna är reellt tillgängliga för sam- hällsmedborgaren: tillgängligheten.
2. Demokrati i betydelsen att ett demokratiskt arbetssätt nyttjas i cir- kelarbetet. Med det menar jag den gemensamma uppgiften och lika möj- ligheter för deltagarna att påverka arbetet: arbetssättet.
3. Demokrati i betydelsen att diskutera samhällsfrågor: politik.
På liknande sätt studerar jag det kulturella målet med hjälp av tre kriteri- er:
1. Kultur i betydelsen att bevara delar av tidigare utvecklade hantverk: hantverksbevarandet.
2. Kultur i betydelsen att cirkeldeltagandet är en del av livsmönstret: cirkellivet.
3. Kultur i betydelse av att bevara äldre tiders hantverkskultur i dagens samhälle för att föra den vidare till framtida generationer: kulturarvet. Jag försöker se hur målen utifrån dessa kriterier kommer till uttryck i själva verksamheten. De studiecirklar som valts ut för projektet är de som är manligt domi—
nerade och sysslar med hantverk, vilket redovisats i inledningskapitlet. Anmärkningsvärt är att cirklarna är öppna för alla men i de sju cirklar som jag besökte deltog sammanlagt endast två kvinnor. Det är självklart fullt möjligt för kvinnor att söka sig till dessa cirklar, men de består i re— aliteten främst av män. Jag betraktar dem därför som manliga vilket ock— så var tanken.
Jag utgår för det första från att studieförbunden driver sin verksamhet i överensstämmelse med sina övergripande mål, dvs jag har ett rationellt perspektiv. Ett sådant ställningstagande är självklart inte oproblematiskt men kan göras i en studie som denna vars syfte är att problematisera sna- rare än att söka svar på ställda frågor.
För det andra utgår jag från att cirkelverksamheten upplevs som me— ningsfull av deltagarna. Till studiecirkelverksamheten söker sig männis- kor frivilligt. Det innebär för deltagarna en kostnad för såväl undervis- ning som material. Det är rimligt att dra slutsatsen att om hantverks— cirklama finns kvar år efter år och om samma deltagare finns kvar under flera terminer upplevs verksamheten som meningsfull av deltagarna. Min fråga handlar då om vilka deltagarna är. Finns de bland dem som tillhör några av de grupper som samhället anser ska prioriteras?
Under senare tid har kvalitén i utbildningsverksamhet uppmärksam— mats och meningsfullheten fokuserats. Tribus (1993) har studerat det obligatoriska skolsystemet. Han menar att kvaliteten på verksamheten kan avgöras genom att fråga elever om de tycker det är roligt att gå i sko- lan. Dahlgren (1990) har lyft fram de didaktiska frågorna som rör skeen- den när flera människor tillsammans i en social gemenskap ska uppleva meningsfullt lärande. Han menar att större hänsyn bör tas till dem. Det är rimligt att överföra dessa resonemang också till studiecirklarna. Mina frå— gor handlar då om på vilket sätt cirkeldeltagandet upplevs som menings- fullt beträffande — innehållet i cirkeln.
— arbetssättet, dvs studiecirkelformen. — studiecirkelns sociala gemenskap.
Syftet är att rikta frågor till studieförbunden om målens genomslags- kraft i verkligheten med utgångspunkt från de olika bilder av cirklarna som ges av innanförstående och utanförstående. Därmed går jag ”bakvä— gen”. Jag låter deltagarna i sina levnadshistorier berätta hur cirkeln kom— mer in i deras liv och utifrån deras berättelser drar jag slutsatser om me- ningsfullhet. Vidare söker jag de uttryck som demokratimålet och kulturmålet kan ha i studiecirkeln. Det kan hända att meningsfullheten ligger utanför dessa begrepp och framträder i andra ”mål” som kan finnas i deltagarnas upplevelser. Syftet är alltså att söka och att beskriva skeen— den genom att utgå från målen och ställa dessa i relation till den faktiska
verksamheten. Därmed kan slutsatsen mycket väl formuleras i termer av att målen är irrelevanta, uppställda av administratörer eller ideologer och svagt verklighetsförankrade. Erfarenheterna från projektet Handen och Anden tyder på att målen bör omformuleras och anpassas till det skeende som finns i studiecirklarna.
Lift-ill fi.-U. I'i.li..i._|ii.l "li iL-
'#'!gäg'fh'nl .llll. " 'i'l'_. t'. ”511115.
_'_. _'_'__.|..____ .. '_ "u _,.._. __ !
5.3]!th ”13:31 :IIIIL' '., _11. 1.1 ..ch . _,__._ ___: '.!-:|.” .'|-:.'-n.3=
3. Hur har studien genomförts?
I det här avsnittet berättar jag om hur jag praktiskt har gått till väga när jag studerat studiecirkelverksamheten och om hur analyser och tolkning- ar har vuxit fram.
3.1. Uppläggning och genomförande
Urval
Urvalet av studiecirklar är inte slumpmässigt. För det första var det enbart två av de nio studieförbund som jag kontaktade som arrangerade den ef- terfrågade typen av cirklar. Det var Studieförbundet Vuxenskolan (SV) med rötter i bonderörelsen och den liberala rörelsen och Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) med rötter i arbetarrörelsen. Dessa är de största studieförbunden. För det andra valdes hantverksämnena ut efter Studieor— ganisatöremas rekommendation. Som utgångspunkt gällde att cirkeln skulle vara mansdominerad.
Sju cirklar från de båda studieförbunden från två olika avdelningar val— des utmed hjälp av studieorganisatörerna. Det är två städer med olika tra— ditioner: Norrköping är en arbetarstad, Linköping en tjänstemannastad. Innehållet i cirklarna är träslöjd och metallslöjd.
För deltagandet tilldelades extra medel till cirkeln motsvarande den tid som gick åt för datainsamling.
För att få ett ytterligare perspektiv har jag valt några representanter för olika samhällsområden som får uttrycka sin uppfattning om cirkelverk- samhet utifrån ovanstående faktorer. Dessa är utvalda helt subjektivt uti- från personliga kontakter i olika sammanhang men med en sysselsättning som har med samhällsnytta och kunskapssyn att göra. De fick samma frå— gor som deltagarna men uppmaningen att de skulle skriva hur de uppfat— tar cirkelns verklighet.
Det var Per—Åke, som går sista terminen i sin civilingenjörs utbildning, aktiv centerpartist; Jan, som är utvecklingschef i en av landets största kommuner; Harry som är chef på länsarbetsnämnden och aktiv socialde- mokrat; Diana, som är handläggare vad gäller arbetsmarknadsfrågor och Mandana, som studerar till sjuksköterska.
Vidare fick jag ett spontant tillfälle att fråga ett fyrtiotal cirkelledare om studiecirkelverksamheten. Deras svar återfinns i avsnitt 6.
Intervjuer
Jag tog kontakt med varje cirkelledare och var noggrann med att beskri— va syftet samt hur den empiriska delen skulle genomföras. Just den för- troendefulla kontakten är viktig i den här typen av studier. Vidare dekla— rerade jag min positiva inställning till den praktisk-estestiska studie— cirkelverksamheten. Jag berättade övergripande om den studie som jag ti- digare hade genomfört inom Handen och Anden.
Jag besökte cirkeln vid ett studietillfälle som passade såväl ledare som deltagare. Då gick jag igenom studien för gruppen och framhöll betydel— sen av deltagarnas medverkan och att cirkeln skulle vara mansdominerad. När det gällde samhällsrepresentantema gick det till så att jag bjöd dem en kväll på middag i mitt hem och informerade dem på liknande sätt som cirkeldeltagama. Därefter fick var och en skriva om hur de uppfattar cir— kelns verklighet. En variant av den så kallade Life—history metoden an- vändes när det gäller såväl datainsamling som analys, tolkning och bear- betning av data i båda studierna.
Life-history metoden är en metod som på nytt börjat utnyttjats under senare år. Den går ut på att människor med sina egna ord får skriftligen eller muntligen berätta fritt om sina uppfattningar. Ursprungligen använ— des den så att människor utifrån sina livslinjer berättade om olika händel- ser och hur dessa kom in i deras liv. Olika varianter finns. Ett exempel är Elgqvist—Saltzman (1993) som har använt den för sina studier om lärarin- nors livsmönster. Jag har själv positiva erfarenheter av den från fem olika studier: Andersson och Granstam (1982), Andersson och Waldén (1983), Andersson och Elgqvist-Saltzman (1984), Andersson (1988) och Anders- son (1994). I dem har intervjupersonerna fått berätta fritt utifrån några få frågeområden. Detta för att lämna öppet för de svarandes egna uppfatt- ningar. Recensioner av studier med denna metodik som grund finns i Lära och lära ut (Kvinnovetenskaplig tidskrift 4/ 1994).
I föreliggande studie har deltagarna fått skriva ned sina berättelser med utgångspunkt från följande frågeområden:
— Bakgrund och nuvarande livssituation — Motiv för deltagande i cirkeln — Innehåll i cirkeln — Arbetsform och arbetssätt i cirkeln
— En ideal studiecirkel
Frågeområdena har valts utifrån innehåll, arbetssätt och social gemen— skap. Frågeområdena har visat sig vara betydelsefulla i utvärderingsarbe— ten. Se t ex Byström, Å (1978) och Sköld, M (1993). Jag ville få data om tillgänglighet genom de båda första faktorerna, om identitet genom den
tredje och fjärde och förväntan genom den sista. Utifrån den informatio— nen vill jag skapa en bild av hur cirkeln kommer in i deltagarnas liv och hur samhällsrepresentanterna uppfattar cirkeln. Vid varje besök har dag- boksanteckningar förts om miljö, tillmötesgående och s k kritiska hän- delser. I frågan till cirkelledarna söker jag information beträffande deras uppfattningar om det specifika med cirkelverksamhet.
3.2. Analys och tolkning
Från början var tanken att sju bilder, dvs en från varje studerad cirkel, skulle tecknas. Efter en första genomgång av materialet visade det sig att när det gällde två cirklar kunde jag inte särskilja deltagarnas svar, de fick bli en cirkel i redovisningen. Detta berodde på att cirklarna hade samma ledare. Han hade blandat berättelserna från deltagarna i båda cirklarna. Jag valde att sammanställa data så att sex bilder av cirklar tecknas.
Jag har vidare refererat samhällsrepresentanternas uppfattningar var för sig. Cirkelledarnas svar har redovisats för varje grupp och tolkningar- na är gjorda utifrån hela materialet. I den slutliga diskussionen blev det naturligt att ställa cirkelaktöremas bilder mot samhällsrepresentanternas och mot studieförbundens mål med verksamheten.
Jag har med tanke på det övergripande syftet valt att ta med många ci- tat — delvis på bekostnad av tydlighet och hanterbarhet — för att läsaren ska kunna verifiera mina tolkningar. Syftet som var att generera relevan- ta frågor snarare än att besvara dem har påverkat mig.
Cirklarna har redovisats som fem träslöjdscirklar och en metallslöjd, tre dagcirklar och tre kvällscirklar. Man kan utgå ifrån att deltagarna i dagcirklarna är pensionärer medan deltagarna i kvällscirklarna är för- värvsarbetande eller åtminstone står till arbetsmarknadens förfogande. I texten används delvis Hngerade namn för att möjligheten till igenkännan- de ska minska.
Data har bearbetats så att varje berättelse noggrant analyserats och tol- kats. Olika mönster har framkommit. Data har tolkats utifrån ett förståel— seperspektiv, dvs jag har sökt förstå vad som är meningen med orden sna— rare än att hänga upp mig på vissa formuleringar.
Generellt sett är de flesta männen knappa i sina uttalanden särskilt när det gäller det tredje frågeområdet om deltagarnas förväntningar på cir— keln. Skälen kan vara flera. Män uttalar sig sparsammare än kvinnor. Deltagarna kanske inte har andra erfarenheter av cirkelverksamhet än den nuvarande. Det kan vara svårt att formulera sina förväntningar på en verksamhet som man är involverad i. Ledarna ger också sina kommenta- rer. Jag har återgett deras berättelse i sin helhet.
Analys och tolkning har som tidigare sagts genomförts utifrån ett di— daktiskt perspektiv, se t ex Dahlgren (1990). Den centrala frågan rör me- ningsfullheten av att människor lär i en social gemenskap.
Områdena som lyfts fram är: — Vilka förutsättningar för att få ut något av cirkeln har deltagaren, som person utifrån social miljö, tidigare erfarenheter och motivation? Det vill säga hur kommer studiecirklama in i livssituationen. — Vilka förutsättningar för ledarskapet har ledaren som person utifrån in- dividuella egenskaper, yrkeskunskaper och pedagogisk skicklighet? — Vad består innehållet av, dvs vad ska vara föremål för kunskapsför- medling och/eller kunskapande? — Hur går själva lärandet till, dvs vad sker på cirkelträffarna?
Jag utgår från de tre kriterierna för demokratimålet och de tre kriterierna för kulturmålet som redovisas i avsnitt 2. Min tolkning är att om verk— samheten drivs i riktning mot målen och om minst ett av kriterierna för varje mål blir tydligt anser jag att målen uppnås.
De olika bilderna av cirklarna innehåller olika beståndsdelar och spe— glar de olika sidorna hos deltagarna. De delar som fått en framträdande plats i berättelserna har också fokuserats i bilderna.
Jag har varvat egna tolkningar med citat direkt hämtade ur berättelser— na. För att läsaren ska kunna följa arbetet är citaten kursiverade. Inled— ningsvis beskrivs cirkeln kort utifrån mina dagboksanteckningar. Jag har inte korrigerat texten i citaten mer än där den varit obegriplig. Stavfel har som regel rättats. De frågor som tas upp förtydligas och diskuteras i rela- tion till studiens syfte i slutdiskussionen.
Den här inriktningen gör att resultaten inte kan generaliseras men jag finner det sannolikt att de är igenkännbara. Förhoppningen är att denna närgranskning av studiecirkelverksamhet ska generera frågor som leder till en diskussion om kunskapssyn och samhällsnytta ocksåi andra sam- manhang.
3.3. Är denna studie tillförlitlig?
Självklart är det en ambition hos varje forskare att utföra ett arbete med god kvalitet. Här vill jag peka på några kriterier för god kvalitet som spe- ciellt beaktats. Dessa har valts i relation till den genomgång som Larsson (1993) har gjort.
Mitt intresse har varit att söka kunskap som svarar mot studiens syfte. En första fråga rör effekten, dvs om jag lyckats nå någon användbar kun- skap och kommit fram till några underbyggda slutsatser. Jag menar att så
är fallet. I inledningsavsnittet konstateras att meningsfullhet och målupp- fyllelse i cirkelverksamhet tidigare inte har lyfts upp som här, åtminstone inte när det gäller praktisk-estetiska studiecirklar. Däremot finns andra in- tressanta arbeten med anknytning till undersökningsområdet t ex Anders- son m li (1996), rapport om cirkelsamhället, Lindgrens (1996) rapport om mål och ideal i folkbildningen och Hartmans (1996) rapport om studier i föreningar. Arvidssons (1991) mer historiskt inriktade arbete ”Cirklar i rörelse” är relevant att här nämna.
Jag har beskrivit bilderna så utförligt som möjligt. Med risk för att bli upprepande och långrandig har jag lyft fram flera citat för att belysa oli— ka innebörder. Jag har inte undanhållit några relevanta sidor utan alla ex- isterande uppfattningar i en och samma bild har tagits med i redovisning- en av citaten trots att alla sidor inte alltid kunna analyserats.
Vi har fört resonemang kring olika tolkningar. Ytterligare kontakter togs i de fall tolkningen kändes osäker. Vi har lagt vikt vid att resultaten ska kunna användas för att internt i cirkelverksamheten kunna reflektera och utveckla det egna arbetet. Validiteten avgörs då av om bilden stäm- mer med ”verkligheten”, dvs ledarnas och deltagarnas egna bilder. Det kan bedömas först i ett uppföljningsarbete av helheten.
Den begränsade tiden för studierna — fyra månader — har varit på gott och ont. Fördelen har varit att tiden utsträckts över drygt ett år och att ar— betstiden därför kunnat utnyttjats maximalt. Men tiden har ändå varit för knapp för att upprepade gånger gå tillbaka till data i analysarbetet. Jag be- dömer dock att de frågor som framkommit är relevanta och därför bör provas.
",!'.'i". :"" &in tur., l!1%rl.,-|,j ""i'l.lll"' ll :, ;_._,._., Wim 'ful-,"- J'l't' lill | ':'":f'." "7: »' ." 31.3! U_n-jjuta: d,_-l.1_—J...I' __
"" iii-"' Il'i' "åå. :, .-..:i,il|'t'.l |I"l'|| li ' . ""-L' T' m..-li: liv'. En,. ' "'"" "
""'"" _. ..'l |. ""Fjlilf'n -H'i" . . __:
:"il -.|;.=.i' P.l' "liir. |;i_i-.it+lit|x| | .: :. - - ..... t'lpbl't'gilåiä'ah! MH" "fila :"LIMN 'fi'u " ...P' ,'.'l| , |||."
T'l'F"."-" _ "",,k :, 31% ni,. .nu '.=. "li,,i' ' "' '- '|'-."måv'vh'itölf'1iqtlin
. MW'W' i... ,. '. "' ' ||. |" |'"". in? |. -_, _ '|'" 15... " " .1;|r. _. |!!! _. '_' ,är? ill-.jn'fthI. n. [' ! |:_ _'I' ' , . it_,i't- .'...liii - if'lrli'fl' I',!'.' h'å'i-li'” "- "T."_|=|"-£ti3"' Hafa" |"' I u.. '|' I. 'if? ,'le r'..: "'_'r Fi:—|.'. i",:l'. 153,51; mt". .."'f.|"n'!lf »| -. | 21”, ',__l 3,2,pr vägg-'. .» ""Hål": ., ,.-|'rl*,,"' '_.,_|_—_, ,j._,,' ,_ 1-,. ., ,,. ,, ,, ' .-_ _' .l'l'rilil ,.|'.!|.li'5"l.-. "t|"1'th'."_'_l" .'|.' ”i." "I-' ."-'f | '.l'Ptlrlfldl') 'lr .'lil." ' ' " ful-tam.; """ Miu-"ii! i."'., .'.i dial.-|| t; . :" fl
hut. Efit—;.- ""'."."'" anmärkt. -f_.|I ..,_ . _ !::|!' '..li'lnw'u' H.M.-rill: NH inf. : -.:=.. '. ÄEF'T" ikh—wlqu, nur-lil .'il' -|',i.|'|'il lilla, -':." ||| ' h'II'HHMim ' . nimi.
If!
4. Bilder av studiecirkelverksamhet
I detta avsnitt redovisas bilderna av de studerade studiecirklarna. Inledningsvis beskrivs cirkelns miljö kort utifrån mina dagboksanteck- ningar. Därefter redovisar jag utsagor utifrån de valda frågeområdena — då används kursiverad text — varefter en kort slutledning presenteras. Resultatet av de olika studierna diskuteras sedan avslutningsvis.
4.1. Träslöjdcirkel i Hemstad (SV) Miljö
Jag ringer på, det är morgon och lagom kallt. En högrest och allvarlig man kommer och öppnar. Jag förklarar vem jag är och påminner om vårt telefonsamtal där vi kom överens om tid för ett besök. ”Där hänger du av dig kläderna, sen kan du gå ner där” säger han med barsk stämma och pe- kar mot ett utrymme en halvtrappa ned.
Jag går efter honom och ser framför mig ett antal pensionärer som ar- betar var och en med sin sak. Jag tar dem alla i hand och ställer frågor om deras hantverk. Ledaren blir alltmer mjuk och intresserad av att lära mig om hantverket. Jag får en genomgång som jag aldrig kommer att glöm— ma.
Kursen heter ”Att tälja med kniv och yxa” Det är en träslöjdscirkel som går dagtid. En man är nästan klar med en kniv, gjord av älghorn, björkvil och masurbjörk. En annan deltagare har tillverkat en barmkniv, gjord efter en kniv som hittats i 600—700 års gamla utgrävningar. En del- tagare gör klädhängare med karvsnitt som är en gammal dekorationstyp. En gör svepaskar som tillverkas av tunt trästycke som böjs och sys med björkrötter i borrade hål.
Jag visas runt och undervisas bland annat om 7—8 olika typer av yxor. Det är täljyxa, tjäckelyxa och andra som jag nu inte kommer ihåg. Mitt under rundvandringen utbrister en av männen ”Tur att vi har dubbelt fi— kabröd nu när vi har besök”.
När vi gått igenom allt hänvisas jag till ett mysigt rum i hantverksstil. Deltagarna uppmanas följa med mig. Där får jag i kaffepausen informera om projektet. De övertalar mig att dela kaffegemenskapen.
”Detta (kaffet) är nästan det viktigaste av alltihop”, säger en av delta— garna. Och det märks när de slår sig ner vid Hkabordet. Ledaren skickar
runt en ”sockerskål”, men inte vilken sockerskål som helst. Den är av trä, vackert svarvad, och har fyra öron att ta tag i. Ledaren berättar att den an- vändes på löOO—talet när man serverade brännvin. Var och en hade sin sked som man tog med. Skålen var en östgötaprodukt. Inuti står det inris- tat ”Nymfer och friskt kalas vällust i blod och glas” .”Jaa, nån nymf har vi inte haft här förut men idag har vi det,” säger en av de äldsta männen.
Jag känner mig verkligen väl omhändertagen och välkommen i denna lilla krets som består av en ledare och fyra deltagare.
Ledaren informerar mig grundligt om det hantverk som finns runt om— kring mig. Deltagarna tackar för att jag har kommit och hälsat på. Själv upplever jag att det hos deltagarna finns en stolthet över det man sysslar med och ett behov av att visa det för mig.
Så här berättar ledaren
Jag är född den 28/11 1919. Gift sedan 1944. Har tre barn och sex barnbarn och äger ett parhus i Hejdegården. Har en egen hobby- verkstad på tomten.
Började en slöjdcirkel hos SV 1984. Efter fyra år hoppade cir- kelledaren av för studier Jag åtog mig ledarskapet med viss tvekan. Tyckte inte att jag var tillräckligt bra på det rena slöjdområdet. Något jag kunde mycket bra var knivtillverkning där jag undervisat på SHR:s rikskurser på Sätergläntan med en hel del internationel— la elever. Cirkeln kunde ju inte bara göra knivar utan skulle arbeta med många äldre slöjdtekniker från husbehovsslöjden i det gamla bondesamhället.
Jag allierade mig omgående med hemslöjdskonsulenten och jick en plats i hans ”tisdagsgrupp” ute i Vreta Kloster. Där lärde jag mig efter hand allt som jag avsåg att lära ut i min egen cirkel. Hela tiden har jag möjlighet att ligga ett steg före cirkeldeltagarna och få experthjälp.
Vi har i cirkeln gemensamt arbetat med bl a följande: Sked och slevtillverkning
Trågtillverkning Svepteknik
Karvsnitt Småslöjd av diverse slag Avancerad tillverkning av knivskaft och knivslider Ergonomiskt riktiga verktygsskaft
Efter fyra terminer var alla deltagare ganska bra på det mesta av
ovanstående. Nu jobbar var och en med egna ”projekt”, som vi dis- kuterar gemensamt när det gäller form och teknik. Vi gör ingenting för försäljning men däremot har det blivit ganska många uppskat- tade presenter som funnit mottagare både i Sverige och utomlands.
Jag tror att de flesta deltagarna trivs i cirkeln och att våra ar- betsformer ger ett bra resultat. Under vårterminen har vi haft för- månen att få vara inhysta hos hemslöjden där vi trivs utomordent- ligt bra. Hur det blir i höst vet vi ännu inte.
Terminsavgifterna är ganska höga. Pensionärer får 25% rabatt men det rör sig ändå om ca 750 kr + kostnader för materiel. Eftersom cirkeln går på förmiddagstid kommer natuligtvis inte nå- gon yrkesverksam deltagare hit.
Som jag antydde tidigare är valet av arbetsprojekt ganska fritt. Var och en skissar på ett papper och motiverar sina lösningar. Jag släpper ofta igenom 3/4-bra lösningar som vi ganska ofta ändrar på deltagarens eget förslag för att till sist nå en funktionell och formmässigt bra slutprodukt.
Själv läser jag ganska mycket facklitteratur; svensk och norsk samt en och annan bok på danska, engelska och tyska. Enstaka bra sidor kopierar vi på SV så alla får var sitt exemplar.
En hel del av slöjdteknikerna finns på video men tyvärr saknas ofta visningsmöjligheter i anslutning till arbetsplatsen. Vi jobbar vi- dare på detta.
Ett par gånger har vi lyckats genomföra studiebesök för att få nya intryck (tex i klensmide, svarvning, loggning mm.)
Vi har även ]?karast varje gång. Mycket viktigt.
Alla är mycket öppna för idéer som lanseras av någon i gruppen, men det gäller att den är bra annars faller den ofta för den kritiska granskningen.
Reflektioner
Ledaren har lärt sig i en cirkel. Utifrån denna kunskap blev han cirkelle— dare. Han har rollen av en lärare med professionella krav på produkten. Han granskar varje idé i relation till sitt eget kunnande om hantverket. Cirkelinnehållet, så som det lyfts fram av cirkelledaren, är hantverket — tekniken runt omkring produkten. Här har läraren valt ett brett område istället för att gå på djupet med ett smalt.
Deltagarnas syn Bakgrund
Alla är pensionärer. De har varit yrkesverksamma inom yrken med viss anknytning till hantverk och teknik. Inte någon av deltagarna kan bedö— mas vara lågutbildad:
Utbildad byggnadsingenjör med tyngdpunkten av livsinsatsen lagd på fastighetsförvaltning — förvaltning av statliga byggnader såväl moderna som äldre kulturhistoriskt intressanta och klassade som byggnadsminnesmärken.
Jag är agronom och var fram till pensionen direktör på. ..
Jag var yrkeslärare i 25 år
Deltagarna väljer en sysselsättning när de blir pensionärer som de tidiga— re endast i blygsam omfattning har ägnat sig åt. En praktisk fallenhet tycks finnas hos dem alla.
Drivkraft
Olika människor drivs av olika krafter till cirkeln. Krafter som handlar om tillfredställelse av grundläggande behov för människans välbefinnan- de. I den här cirkleln tinns behovet att fortsätta med ett livsmönster som man tidigare har haft. Att delta i en studiecirkel kan vara en del av livs- mönstret. Jag kallar detta för cirkellivet:
Eftersom jag är intresserad av föreningslivet ägnar jag mig också åt studiecirkelarbetet. Jag är ledare för en läsecirkel som träjfas en gång i veckan och läser någon skönlitteratur.
Under mitt verksamma liv har jag fortlöpande varit cirkelstuderan- de i ett flertal ämnen såsom: kommunalkunskap, engelska, tyska, spanska med flera ämnen.
Ett annat behov är att få vardagen strukturerad:
Pensionerad sedan åtta år tillbaka. Då infann sig ganska snart be- hovet av schemalagd sysselsättning som jag varit van vid i arbets- livet.
Upplevelsen av att få en social gemenskap och utbyta åsikter är ett tredje behov:
Deltagande i cirkel är en mycket bra form beträffande den sociala funktionen, man träffas, umgås och får utbyta tankar, erfarenheter samt får diskutera pensionärens situation i vårt samhälle.
Eftersom jag annars är ensam är det roligt att träjfa de andra del- tagarna och prata om allt, inte bara arbetet i cirkeln.
Vidare handlar det om behovet att få skapa, förverkliga sig själv och kän- na självtillfredställelse:
När jag slutade mitt förvärvsarbete vid pensioneringen fick jag en gåva av arbetskollegor — en svepask. Då tändes gnistan. Kunde jag göra något liknande själv? Jag var van vid att hålla i pennan — bå- de genom att skriva och rita — men kunde jag med kniven forma nå- got som jag ville skapa?
Jag deltar i cirkeln för att jag tycker om att arbeta med händerna.
Var och en ska känna tillfredställelse av att ha gjort något bra, vackert och nyttigt.
Identitet
Bland deltagarna finns dels ett kunskapsbehov dels en medvetenhet om ansvaret att hantera kulturarvet. Deltagarna anser att de utvecklar sin för- måga att använda tekniken och materialet. Arbetet i cirkeln sker indivi- duellt och ting produceras för försäljning eller till gåvor:
Jag anser att vi med vår verksamhet är både traditionsbevarare och kulturbärare.
Det kan tänkas att vi bidrar till att gammal teknik från äldre tider inte faller i glömska.
Vi lär oss använda olika verktyg. Vi lär oss hur olika trä kan an- vändas till olika ändamål.
I cirkeln lär jag mig att hantera maskiner och verktyg som använ- des för träslöjd samt att tillverka olika saker i enbart trä och prak— tisera formgivning.
Vi arbetar individuellt med olika slöjdalster, skedar, knivar, askar; skålar osv.
De alster vi tillverkar blir som regel gåvor till anhöriga, barn och andra släktingar — en del går till försäljning i butiker och torg— stånd.
De (sakerna) kommer till pass som födelsedagspresenter och jul- klappar.
Ledaren
Ledaren förväntas ha en rad egenskaper. Han ska vara engagerande, råd- givande, socialt kompetent samt bistå med anskaffning av material och dylikt. Jag tolkar deltagarna så att de vill ha en ledare som är ledsagare, ett stöd i arbetet. Så här skriver deltagarna:
Cirkelledarens roll är mycket betydelsefull. Han ska hjälpa och uppmuntra, komma med bra idéer, skaffa material och litteratur. Jag tror att en cirkel som man längtar att få gå till är en bra cirkel.
Cirkeln har en ledare som har förmågan att lära ut och stimulera övriga deltagare. Samvaron i arbetet och kajfepausen är från soci— al synpunkt synnerligen värdefulla för individen.
I en cirkel bör finnas en pedagogiskt kunnig ledare som kan sitt äm— ne. Som kan bemöta samtliga deltagare lika, uppmuntra och stötta även de svaga, tysta och blyga.
Om vi inte själva kommer på vad vi ska göra får vi hjälp av cirkel— ledaren som ser till att vi får material och ritningar till exempelvis en sked eller ett trätråg.
Sammanfattning och avslutande kommentarer
Cirkeln består av fem äldre män, som alla är intresserade av att arbeta med trä. De kan grunderna i ämnet och var och en kan driva sitt projekt. Ledaren har ambitionen att vara lärare, han söker nya idéer och för dem vidare till gruppen. Han är engagerad i just trähantverk. Gruppen har ar- betat fyra terminer tillsammans vilket tyder på att de trivs med varandra. Avgiften är relativt hög och utan stark motivation skulle deltagarna inte finnas kvar.
Vad består då deltagarnas motivation av? Jag finner tre starka ingredi-
enser; att fortsätta med cirkelaktiviteter som man tidigare haft, att få en strukturerad vardag och att få tillverka, skapa, förverkliga sig själv genom mötet med hantverket. Min tolkning av materialet är att välbefinnandet tycks finnas i själva cirkellivet och glädjen att skapa.
Den här cirkeln uppfyller samtliga kriterier på kultur- och demokrati— begreppen. Dels gynnar den bevarandet av hantverkskunnandet, dels för den kulturarvet vidare till en framtida generation. Den gynnar även själva cirkellivet. På livets höst kan deltagarna delta i cirkeln precis som under tidigare år.
Cirkeln är tillgänglig för daglediga. Den kan innehålla fier än fyra del— tagare. Deltagarna arbetar i huvudsak individuellt och man utbyter erfa- renheter vilket kan knytas till ett demokratiskt arbetssätt. Cirkeln är ett fo- rum för diskussion av samhällsfrågor. Deltagarnas förväntningar på ledaren stämmer inte helt överens med ledarens uppfattning så som han beskriver cirkeln. Jag bedömer att deltagarna tillmäter den sociala ge- menskapen större värde än vad ledaren gör.
När det gäller försäljning av tillverkade ting påstår ledaren att man in- te säljer medan en deltagare menar att man gör det. Oenigheten kan vara skenbar, den kan också vara baserad på djupare liggande uppfattningar om vad som faktiskt är tillåtet.
4.2 Träslöjdcirkel i Sleby (SV) Miljö
Till den här cirkeln kommer jag en kväll. Den är belägen i ett relativt nytt bostadsområde och deltagarna arbetar i Slöjdsalen i skolan. Jag kommer på utsatt tid men deltagarna hade redan satt igång med sina arbeten vid maskinerna. Jag hittar först inte någon som jag kunde gissa mig till vara ledare, alla arbetade med sitt. Efter en kort stund kom en man fram, pre— senterade sig som deltagaren som hade ”ett visst ansvar”. Han berättade att ledaren hade slutat till deltagarnas förtvivlan eftersom de ville fortsät— ta cirkeln. Då övertalades en av deltagarna att ta på sig det organisatoris- ka ansvaret för att cirkeln skulle fortsätta. Mot det kunde deltagarnas cir— kelavgifter sänkas vilket var uppskattat.
Deltagarna samlas framför mig och jag går igenom syftet med projek- tet. Deltagarna lovar mig att skriva om sina upplevelser i cirkeln och skicka det de skrivit hem till mig. De verkar jäktade och fortsätter att ar- beta vid maskinerna. Jag uppfattade mig varken särskilt välkommen eller uppmärksammad. Stämningen tyder på produktionsiver.
Deltagarnas syn Bakgrund
Endast en av de sex deltagarna berättar om sina livsförhållanden. Av nå— gon anledning är dessa deltagare, varav en är kvinna, inte intresserade av att berätta om sig själva och sina behov. Jag kan dock sluta mig till att fy- ra av deltagarna är i arbetsför ålder och två är pensionärer.
Drivkraft
Motivet att deltaga i cirkeln är att arbeta praktiskt och med skapande verksamhet samt att ekonomiskt vinna på att få tillgång till maskiner. Så här skriver deltagarna:
Att arbeta praktiskt är intressant och berikande.
Jag deltar i cirkeln för att utveckla mina praktiska skapande sidor. På grund av att det fordras mycket maskiner och verktyg och att dessa är ganska dyra i inköp.
Ett annat motiv är att få behovet av social gemenskap tillfredställt:
Det är viktigt med cirklarna när man slutar sitt jobb. Man kommer då ut och träjfar andra människor som också har en social betydel- se. Man håller sig säkert friskare än om man inget har att göra.
Sociala gemenskapen är värdefull. Här möts människor som man annars inte har kontakt med.
Jag är med i cirkeln för att få umgås med likasinnade och utbyta idéer.
Identitet
Vad är det då som präglar cirkeln i Sleby? Jag finner ett produktionsin— tresse:
Vi gör saker som brödkorgar, smörknivar, slevar; blomsterbord och mycket mera.
Här jinns tillverkning av hyllor samt lagning och uppsnyggning av gamla saker.
Deltagarna lär sig av varandra och hjälper varandra:
Jag lär mig naturligtvis hantera trä, får lära mig hur trä reagerar i olika funktioner. Jag lär mig också att hantera de olika verktygen samt att ta hänsyn till de andra i cirkeln.
Vi arbetar mest på egen hand, men vi byter tankar och kunskaper med varandra, hjälper varandra med saker som någon kanske inte klarar av.
Vi arbetar tillsammans och hjälper varandra, ger råd och diskute— rar problem som kan uppstå.
Den sociala samvaron är viktig också som innehåll i den här cirkeln: I cirkeln jobbar vi med träslöjd och social samvaro.
Jag är med i cirkeln för att få umgås med likasinnade och utbyta idéer.
Den ideala cirkeln
Ledarens funktion diskuteras endast i ringa utsträckning av cirkeldelta- garna. Ledaren behövs i huvudsak för nybörjaren är en synpunkt som finns:
Nybörjare måste nog ha en lärare till hands ofta medan en som har varit med länge inte behöver en lärare så ofta.
Deltagarna resonerar i sina berättelser om den idealiska cirkeln. De är överens om att relationerna i gruppen är viktig, att man ger varandra go— da råd och att det inte får vara för många deltagare:
I en idealisk cirkel ska det vara samvaro i en inte alltför stor grupp, sju till åtta stycken med handledare i det aktuella ämnet.
En idealisk cirkel ska fungera som vår; självständigt arbete kombi- nerat med kamraternas goda råd och hjälp.
En idealisk cirkel är 7—8 deltagare som tar hänsyn till varandra och respekterar uppsatta regler. Det blir en bra cirkel där utbytet också innefattar trevlig samvaro.
Sammanfattning och avslutande kommentarer
Den här cirkeln saknar ledare. Deltagarna är hänvisade till varandra och har vant sig vid att ge och ta av varandras kunskaper. Det finns uppsatta regler att hålla sig till och jag bedömer gruppandan som konstruktiv. Som utomstående tog jag deras tid i anspråk och kände mig inte särskilt väl— kommen. Prestationsiver tycks vara ett karaktäristiskt drag.
Inte någon av deltagarna talar om kulturen och dess bevarande i sina berättelser. De är snarare inriktade på nutida behov. Det handlar om att ut— veckla vardaglig, levande kunskap. De tycks ha arbetat under en längre tid tillsammans och jag uppfattar att utifrån mina kriterier på kultur är cir- kellivet det enda som är uppfyllt.
När det gäller kriterierna för demokrati är arbetsmetoden demokratisk. Cirkeln är tillgänglig för fler. Däremot tycks inte samhällsfrågor ha någon egentlig plats.
Den här cirkeln består av människor som trivs med att individuellt ar— beta med trä och som tillsammans har möjligheter att nyttja verktyg och maskiner. De upplever en slags ytlig gemenskap genom det delade in— tresset utan att egentligen ge tid för den. Den här cirkelns högst priorite— rade mål är produktion. I cirkeln produceras ting som är nyttiga. Jag kan inte utläsa några specifika krav på förrn eller utseende. Varje ting tycks bedömas av tillverkaren. Välbefinnandet ligger enligt min mening i pro— ducerandet och nyttan utifrån upplevda behov.
4.3 Träslöjd i centrum A (ABF) Miljö
Klockan är nio och jag svänger in med bilen på gården framför den gam- la brandstationen i Linköping. Jag går in i byggnaden och söker mig fram till en träslöjdsal där ett antal ”gubbar”, jag räknar dem till nio, sysslar med lite av varje. Jag frågar efter ledaren som kommer fram till mig. Jag börjar anknyta till vårt tidigare telefonsamtal. Han verkar helt främmande inför mitt besök. Så i all hast funderar jag på om jag är tokig eller om han har glömt det hela. Konstigt — vi har ju haft åtminstone två samtal före besöket. Jag undrar om det finns någon annan cirkel i huset som är mans— dominerad. ”Det har funnits, det är nog inget kvar av den”, svarar han mig. Han kan inte hjälpa mig, men här gäller det att inte försitta chansen med dem jag faktiskt har omkring mig.
Jag berättar för ledaren och de pensionerade männen om Handen och Anden, mitt uppdrag i det här projektet och vad jag vill studera. De blir
intresserade och vill genast bidra med det de har. ”Kan det bara innebära att cirklarna får finnas kvar så ska det här gänget göra sitt”, sa en av del- tagarna. Det har förts en ivrig diskussion omkring neddragningar av eko- nomiska skäl och att praktisk-estetiska cirklar är ”dyra cirklar”. Diskus- sionerna om varför man går i studiecirkel kommmer igång muntligt och blir intensiv. Jag berättar om mina frågor och alla tar var sitt papper. De ska komma tillbaka om en vecka med berättelser som sedan ledaren ska förmedla till mig.
Kvar finns då problemet: vilken cirkel har jag gjort upp tid med? Jag frågar ledaren återigen om det inte Hnns någon mer mansdominerad cir- kel i huset. Han tar mig med till det kansli, där jag hade fått parkerings- tillstånd på morgonen. Kanslisten menar att vi väl kunde kolla om det finns någon cirkel i källaren. Den hittar jag senare och den beskrivs under studiecirkel i Centrum B.
Så här berättar ledaren
Jag kom ut i arbetslivet vid tretton års ålder. Jag prövade på olika jobb och fastnade för möbelyrket. Jag började med detta när jag var femton år, som lärling. Det var moderna möbler; senare kom jag in på antikstil och jobbade i nitton år, de sista åren som ma- skinförman. Fick därefter anställning på landstingets arbetsvårds— institut som instruktör på snickeriavdelningen för handikappade och arbetslösa elever. Blev sedemera arbetskonsulent vid arbets- marknadsinstitutet, där vi hade flera teamgrupper. Dessa sysslade med arbetssökande, både gamla och unga i samarbete med AF ( ar- betsförmedlning, förf anm). Jag var kvar där till min sjukpension som jag fick på grund av svår astma.
Det är roligt och stimulerande att gå i cirkel. Man träjfar kam- rater samt får använda händerna för att skapa något positivt. Slipper att tänka på sina krämpor och tiden går väldigt fort.
Vi får fram trädetaljer såsom pallar; brickor; smörknivar, ljussta- kar, jul- och påskprydnader som vi använder till egna lotterier på våra möten.
Som cirkelledare har jag vana från yrket, visar och ger råd efter min förmåga.
Man lär sig i cirkeln att ha förståelse för olika grupper av män- niskor Det är inte så lätt för deltagarna att ha en hobby som snick- are när man har sysslat med annat i hela sitt liv.
Jag tycker att en cirkel kan vara enkel; med lärande samt ett rik— tigt kamratskap, man kommer långt med detta.
Reflektioner
Ledaren har arbetat professionellt med trä i sin yrkesverksamhet.
Han har rollen av en ledare för ett team som har speciella syften med sin verksamhet — att producera vinster till det egna lotteriet. Ledaren be- tonar såväl skapandet som den sociala gemenskapen som viktigt cirkelin— nehåll.
Deltagarnas syn Bakgrund
Alla fyra deltagarna är pensionärer. De har varit yrkesverksamma hela sitt liv. Alla tycks vara engagerade i en pensionärsförening. Så här beskriver de sin bakgrund:
Jag började när jag var fjorton år som snickare. Åren 1939 till 1940 gjorde jag militärtjänst. År 1940 började jag som plåtslagare tills jag blev pensionär.
Jag har varit yrkeschaufför i hela mitt verksamma liv och är nu pensionär.
Speditör och expeditionschef vid ett transportföretag. Jag är en- samstående pensionär, 78 år gammal,
Jag har haft fast anställning i flygvapnet som civilmilitär därefter som militär och yrkesofficer i 38 år. Sedan 1990 är jag pensionär och verksam i PRO (en pensionärsförening förf anm), sedan februari 1995 är jag ordförande i denna förening. När männen beskriver sin bakgrund uppehåller de sig enbart vid yrkes- verksamhet. Inte någon talar om familjeliv eller fritidssysselsättningar. Endast en av dem har arbetat med trä i sitt yrke.
Drivkraft
Deltagarna har olika skäl för att delta. Alla svarar dock att de arbetar för pensionärsföreningen så att medel kan komma in via lottförsäljning och liknande. Vinsterna produceras av cirkeldeltagarna. Därutöver nämns det egna nöjet som man upplever när man arbetar med trä:
Vi gör lättare och medelsvåra saker till vår förening, till vår lotte- riverksamhet.
Jag arbetar med träarbeten som vi har till lotterier i pensionärs- föreningen.
Vi gör prydnads- och nyttosaker i trä. Både för egen del och som vinster till ett lotteri i PRO-föreningen.
Det är roligt att arbeta i trä.
Jag drar slutsatsen att det är utifrån pensionärsföreningen som cirkeln har startat och bedrivs.
Identitet
Cirkelns verksamhet präglas dels av individuellt arbete dels av samarbe- te med övriga cirkeldeltagare. Man lär sig att använda maskinerna liksom att utföra enklare snickeriarbeten. Cirkelledaren ger råd:
Vi arbetar för det mesta ensamma med träarbeten. Jag lär mig mycket i cirkeln.
Var och en arbetar för sig under ledning av Cirkelledaren. Vi lär oss att använda de maskiner som finns i ett snickeri.
Vi håller på och lär oss att snickra och sköta maskinerna. Vi arbe- tar i lag om sju stycken.
Vi diskuterar med Cirkelledaren vad vi vill eller kan göra med tan- ke på material, maskinutrustning, eget kunnande osv
Vi samarbetar med de övriga deltagarna.
Ledaren
Deltagarna verkar nöjda med sin ledare. De anser att denne ska kunna handleda och förklara. Han ska kunna lyssna och utbyta synpunkter med deltagarna:
Vi har en bra lärare.
Våran cirkel fungerar mycket bra, jag har ingen anmärkning. Vi är som en stor familj.
Det är bra att Cirkelledaren genom egna studier eller som i vårt fall med stor yrkeskunskap kan handleda eller förklara för deltagarna hur saker fungerar.
Cirkelledaren bör dock icke vara alltför auktoritär utan ska kunna diskutera med deltagarna som kan ha åsikter på vad som hand-
läggs.
Sammanfattning och avslutande kommentarer
Den här cirkeln består av deltagare som drivs av motiv kopplade till an- nan samhällelig verksamhet, nämligen pensionärsföreningen. För de här männen fyller därmed cirkeln en speciell funktion. Den gör det möjligt för dem att tillverka vinster till lotteriet. I pensionärsföreningen är ännu fier engagerade och får glädje av cirkelverksamheten i ett ”andra led”. Cirkeln får därmed ett annorlunda egenvärde. Männen upplever t ex so- cial samvaro också i andra former. Alla uttrycker också njutningen av att arbeta med hantverk och att de lär sig olika moment. Här återfinns hant— verkskulturen men den finns inte med i mina kriterier för kultur.
Söker jag tolkningen av cirkeln utifrån mina kriterier för kultur finner jag inte något. Dock skulle jag kunna se detta som skapandet av en ny kultur i meningen att cirkelarbetet stöder annan samhällelig och tillgäng- lig verksamhet. Detta ärinte ovanligt t ex inom teatercirklar, som myck— et väl kan vara ett stöd till en amatörteater.
Med avseende på kriterier för demokrati är cirkeln förmodligen inte tillgänglig för andra än dem som tillhör pensionärsföreningen. Åtminsto- ne söker inte andra sig dit.
Deltagarna vill ha ett demokratiskt arbetssätt. När det gäller de sam- hällsfrågorna kan de säkert diskuteras såväl i cirkeln som i föreningen.
Sammantaget är min tolkning att cirkeldeltagarna trivs med sitt enga- gemang och att de trots sin ålder arbetar med mål som inte primärt gäller dem själva samtidigt som de också utvecklar sin egen kompetens. Välbefinnandet ligger i att de utgör en del av ett större sammanhang.
Deltagarna och ledaren arbetar efter bästa förmåga utan att göra an- språk på någon specifik bedömning av produkterna. Engagemanget, det gemensamma arbetet är viktigt. Jag kan tolka in att ett professionellt mål för cirkeln är att deltagarna trivs, dvs det sociala målet.
Ledaren och deltagarna talar om cirkeln utifrån samma ”anda”. Det
slår mig att männen, deltagare och ledare, upplever varandra och livet i cirkeln på så lika sätt; en cirkel där kamratskap och lärande samsas i en väl avvägd mix. Här skulle jag vilja benämna den cirkelpedagogiken. Med en ledare som är ledsagare.
4.4 Studiecirkel i centrum B (ABF) Miljö
Ledaren från cirkeln som redovisats i föregående avsnitt för mig genom korridorer och hallar till vi kommer fram till en öppen hall där det sitter en äldre gråhårig man och tittar. Vi hälsar lätt och går förbi, in i en verk— stad där tre män håller på och arbetar. Det är en metallslöjdcirkel i ABF:s regi. Jag börjar prata med en av dem och frågar efter ledaren. Det visar sig vara mannen ute i tamburen. ”Han ser så dåligt så han kan inte vara med här inne”, är upplysningen jag får.
Männen sätter sig runt bordet och jag informerar om mitt uppdrag. Det tar lite tid eftersom en hör dåligt och jag får vara övertydlig. De är myck— et positiva och vill att jag ska stanna och dricka kaffe tillsammans med dem. ”Det är så sällan vi får främmande” är en replik. Männen berättar spontant om sina yrken, cirkeldeltagandet och olika erfarenheter. Medel- åldern är hög, deltagarna var 87, 83 och 75 år gamla och ledaren har nått en ålder av 82 år.
Deltagarna berättar att cirkeln har pågått under tjugo år, ledaren och en av deltagarna har varit med från början. Flera stycken har dött under ti- den. Den yngste, 75—åringen, har enbart deltagit i tio år. Ledaren berättar att cirkeln startade genom att SAAB:s metallklubb skänkte maskiner och aggregat. Ledaren säger vid flera tillfällen att det är den mänskliga ge— menskapen som gör att vi är här, man behöver den. Deltagarna berättar med stolthet om vad de har gjort och den åttiosjuårige mannen kommer och ger mig en liten mortel i mässing som jag inte kan låta bli att ta emot. Han uppskattar verkligen mitt besök, kanske mest för att jag går runt och talar med dem alla. Själv blir jag känslomässigt berörd av den betydelse cirkeln har för dessa män under livets sista del.
Såväl deltagare som ledare lovar att skicka mig berättelserna. En är dock tveksam då han är så darrhänt att han har svårt för att skriva, en an— nan informerar mig om sin dåliga syn. Tyvärr korn enbart två mycket kor- ta berättelser till mig.
Deltagarnas syn
Den här cirkeln består av deltagare i övre pensionsåldern. De menar att den mänskliga gemenskapen är skälet till deltagandet i cirkeln. De påtalar också vikten av att lära sig något nytt:
Jag deltar i cirkeln för att lära mig något nytt och för gemenskapen. Deltagarna arbetar självständigt och lär sig hantverkets tekniker:
Vi arbetar för egen hand och med ledaren. Jag lär mig både svarv- ning och kopparslagning.
Synen på ledaren är mycket positiv:
Vår cirkel fungerar mycket bra men detta är till största delen leda— rens förtjänst. Han har alltid ställt upp och lagt ned mycket arbete för att allting ska fungera till belåtenhet.
Sammanfattning och avslutande kommentarer
Männen håller till i källaren. Omgivningen har dålig kunskap om att de finns där. Min fråga gäller om de är bortglömda på fier sätt. För männen är det en självklarhet att gå till cirkeln så länge man någonsin orkar. Gemenskapen ger enligt min tolkning deltagaren en känsla av välbefin- nande. Fortfarande kan man träffas, utbyta erfarenheter och dela tillvaron. I den här cirkeln finns cirkellivet, att delta är en bit av livsmönstret. Den fyller sitt demokratimål genom möjligheten att träffas och samarbetets stora betydelse för samvaron för dessa människor. Säkert präglas gemen— skapen av samtal kring samhällsfrågor mer än enstaka gånger.
Cirkeln präglas av ett socialt mål — deltagarna ska aldrig tvingas behö- va lämna cirkeln. Det finns en stolthet i att deltagarna är kvar så länge de lever.
En halvår senare, när jag följer upp studien, har cirkeln upplösts. Maskinerna, utrustningen och lokalen finns kvar — verksamheten är borta. Organisatörerna ansåg inte att ledaren kunde få ersättning för färdtjänst— kostnadema, själv hade han inte råd att betala så han nödgades avbryta sitt engagemang. En deltagare hade dött. Männens berättelser tydliggör hur ekonomiska besparingar med torftig effekt kan innebära kraftfulla nedskärningar i enskilda människors liv och möjligheter till välbefinnan— de. Vad finns nu kvar? Minnen hos tre gamla män som under många år kontinuerligt utvecklat och upplevt gemenskap i utövandet av ett hant- verk.
4.5 Två träslöjdcirklar i Norrby (ABF) Miljö
Jag besöker en träslöjdscirkel på eftermiddagen i en relativt stor skola i Norrby. Stora, ljusa, härliga slöjdsalar där många olika typer av maskiner finns. En man möter mig och undrar om jag vill något. Självklart tror jag att han är ledaren. Det är han, men inte för den cirkel som jag skulle be- söka. Också på den här skolan finns två parallella cirklar, båda för pen- sionärer. Ledaren finns inte där, men den andre ledaren bjuder mig väl- kommen in i deras ”lilla skrubb” där jag bjuds på kaffe och wienerbröd i väntan på den ledare jag har bestämt träff med. Han kommer strax och vi börjar samtala. Han ber mig att deltagarna ska få skicka sina bidrag. Självklart, svarar jag. Vi gör iordning kuvert och förbereder detta förfa- ringssätt.
Vi går in i salen, jag informerar om mitt uppdrag. Även i den här cir— keln kommer diskussionen igång. Det känns skönt att lämna salen, inte med känslan av att jag har stört gruppen utan snarare känslan av att jag gör något för dem. Kort sagt visar de sin tacksamhet över att jag vill stu- dera cirkelverksamhet.
Här följer utdrag ur dagboksanteckningama från besöket hos den andra cirkeln på samma skola och med samme ledare.
Jag parkerar bilen framför dörren strax före avtalad tid för att se när deltagarna går in. Det är intressant, de kommer med virke, lådor och di— verse annat.
Det är samme ledare som har en annan cirkel som jag ska hälsa på idag. Jag besöker denna cirkel på kvällen. Den består av sex medelålders män och tre yngre tjejer. De är ivrigt upptagna med sina olika sysslor, var och en vid sin arbetsplats. Själv funderar jag på hur jag ska kunna få de här deltagarna att slita sig från sina arbeten. Och svårt är det. Ledaren släcker ljuset, drar ner radion och får ändå säga till en av deltagarna att komma.
Jag informerar om projektet och vädjar till dem att ”ställa upp med si- na erfarenheter” för att öka kunskaperna i samhället om studiecirkelverk- samhet. ] den här gruppen inser jag att det är omöjligt att få deltagarna att skriva under cirkeltiden. Jag delar ut formuläret och ber dem ta med sina berättelser nästa gång för att ledaren då ska kunna skicka dem vidare till mig.
En av deltagarna kommer fram och berättar att han har deltagit tidiga- re i hantverkscirklar, men det har blivit så dyrt. Han ifrågasätter hur länge det är möjligt att ha sådana här cirklar. ”Deltagaravgiften är 450 kr. Och då måste ju både staten och deltagarna tycka att cirkelverksamheten är
viktig”, menar han. Han tänker sig att om både staten och den enskilde tycker att cirkeln är för dyr men den ändå får finnas kvar så måste det ty- da på att den anses som viktig.
Det hade varit intressant att stanna och se hur många som gjorde paus för kaffe. Själv upplever jag att varje sekund i produktivt arbete är viktig för den här gruppen.
Ledarens berättelse
Jag har jobbat inom verkstadsindustrin och snickeribranschen. Sedan min lärarexamen 1985 har jag jobbat som slöjdlärare. Cirkelledare har jag varit till och från sedan 1979, cirklarna som jag har nu övertog respektive startade jag 1987.
Jag är cirkelledare av intresse och av självbevarelsedrift. ”Min ” sal (Slöjdsalen där han har sin ordinarie tjänstgöring som lärare, förf anm) är inte byggd för uthyrning, så därför tar jag kurserna själv för att slippa en massa obetalt extraarbete (p g a att de inte städar och ställer i ordning efter sig mm) som det var när andra ha- de kurseri "min” sal.
I studiecirkeln försöker jag hjälpa deltagarna efter deras behov och på deras nivå.
1 cirkeln för vi ibland långa diskussioner om olika problemlös- ningar; där kan flera deltagare vara inblandade. Jag ger tips hur de kan undvika olika problem som kan uppstå om man inte är upp- märksam på det i tid.
Själv får jag en massa idéer och tips på saker och föremål som man kan göra och hur man löser problem på olika sätt. Man får tips om olika inköpsställen som man inte kände till innan. Med pensio- närerna får man lära sig en massa om Norrbys historia och hur det var på 30-, 40- och 50-talet. Hur staden har förändrats, och vad dom olika deltagarna har arbetat med under sina yrkesliv.
En idealisk studiecirkel bygger på att deltagare och cirkelledare är där av intresse. Om man har olika bakgrund kan man berika va— randras kunskaper och varandras syn på olika typer av hantverk.
Reflektioner
Ledaren är en lärare. Han arbetar i sitt klassrum och håller ordning där. Undervisningen anpassas till deltagarnas behov. Ledaren låter problem- lösning vara ett viktigt innehåll i cirkeln och det gemensamma intresset
får vara näringskälla. Han berättar också om att han själv lär i cirkeln. Det finns utrymme för diskussioner med kulturellt anknutet innehåll.
Deltagarna
Deltagarna i de båda cirklarna har som jag tidigare nämnt samma ledare. De sände sina berättelser anonymt i samma kuvert. Jag har inte kunnat skilja dem åt och därför har jag redovisat dem som om de tillhörde en och samma cirkel.
Bakgrund
De fiesta deltagarna är i medelåldern, de har familjer, är gifta och har barn. Fyra är pensionärer, en man är arbetslös och det finns en kvinna med i deltagargruppen:
Jag är gift har två barn och bor i villa. Jag har försäljningsarbete med mycket resande. Jag är en 50-årig ingenjör, gift sedan 29 år och har två barn.
Maskinreparatör och nu pensionär.
Största delen av mitt yrkesverksamma liv har jag varit anställd hos Pressbyrån i olika tjänster och på olika platser i landet. Senast fram till pensionen som regionchef.
Jag är en arbetslös snickare.
Jag var sexton år när jag flyttade hit från Finland. Jag har gått åt— ta år i grundskolan. Jag jobbar på Ericsson sen tjugo år tillbaka och är ensamstående mamma med två tonårspojkar i åldern 14 och 16 år
Deltagarna i cirkeln är olika. De tycks ha ett relativt fast socialt mönster, åtminstone de som berättar något om sina familjeförhållanden.
Drivkraft
Det finns olika motiv för deltagarna att vara med i cirkeln. De vill få till— gång till verktyg och expertkunnande, de vill producera och anser att det är njutningsfullt att arbeta i trä. Vidare vill man ha avkoppling från var- dagligt arbete och ha trevlig samvaro:
För att få tillgång till kvalificerade hjälpmedel och sakkunnig led-
ning.
Jag är med på grund av att jag blev arbetslös. Tycker om att arbe- ta med trä.
Intresserad av slöjd. Jag tycker om att slöjda. Som avkoppling från mitt dagliga arbete.
Den sociala delen, få träjfa nya ansikten och för att tillverka saker och ting för eget och andras behov.
Träjfa folk, komma hemifrån och så får jag något annat att tänka på.
Utöver det rent praktiska arbetet med trä av olika slag tycker jag den sociala samvaron är givande. Gruppen besitter ju sammanta- get stora livserfarenheter.
Cirklarna består av ett antal individer som har helt olika skäl för att delta, allt från att komma hemifrån till att tycka om att slöjda. I cirkeln får alla plats. Där kan olika grundläggande behov tillfredställas så att människor utvecklas eller upplever tillvaron positivt.
Identitet
Studiecirkelns innehåll och form präglas av eget arbete samtidigt som deltagarna gärna samarbetar. Deltagarna snickrar och får handledning av ledaren om hur de ska använda maskiner och verktyg:
Man arbetar fristående enligt eget gehör.
Vi arbetar enskilt och frågar varandra. Vi har samarbete vid ma- skinerna.
Arbetet [ cirkeln är vanligen individuellt med handledning av cir- kelledaren.
Jag lär mig hur en mängd lösningar kan omsättas i praktiken. Det man lär sig är att handha verktyg och maskiner.
I cirkeln arbetar vi lugnt och metodiskt.
Jag lär mig att bearbeta och forma arbetsstycket på rätt sätt.
Det är skillnad på att snickra och slöjda. Vi lär oss t ex att svarva.
Ledaren
Ledaren har flera förväntningar på sig. Han ska vara en kunnig lärare. Han ska ha tillsyn över maskinerna. Så här skriver deltagarna:
Cirkelledaren ska ha ett bra kunnande inom det område cirkeln be- drivs.
Med en skicklig lärare som undervisar kan pensionärerna tillverka fina arbeten.
(Arbetet är) mycket självständigt med understöd av slöjdläraren. Lärarens uppgift blir således i stor utsträckning rådgivande och tillsyn så att säkerheten vid maskinerna beaktas.
I de här cirklarna finns en relativt homogen syn på ledaren. Han har rollen av en duktig lärare som låter eleverna arbeta i hög grad självständigt. Han har ansvaret för hur maskinerna hanteras. Själv berättar han också om ordning och reda i klassrummet.
Sammanfattning och avslutande kommentarer
De här cirklarna har samma ledare, läraren som ska stå för själva kunska- pen och ansvaret för gruppen. Deltagarna har varierande bakgrund och är
olika. De tycks alla trivas och få sina behov tillfredställda. Välbefin— nandet tycks bestå i varje deltagares möjligheter att tillverka.
Jag finner inget av kriterierna för kulturmålet uppnått i denna cirkel. Däremot talar man om bygdens historia och detta kan betraktas som be- varande kultur men då inte i relation till hantverket. Möjligtvis kan det betyda skapandet av cirkellivet, i meningen att skapa en mötesplats för människor med olika behov.
Med tanke på demokratimålet finner jag tillgänglighetskriteriet upp- fyllt. I de här cirklarna har nog alla känt sig välkomna. Man arbetar de- mokratiskt, samverkar och får handledning samt deltagarna har hög grad av infiytande. Inte någon av deltagarna påstår att samhällsfrågor diskute- ras. Ledaren är i första hand pedagog. Jag finner inget tydligt engagemang för själva hantverket i hans cirkelledarroll. Inte heller någon social ambi- tion i meningen att få en grupp att fungera. Snarare en avsikt att ordna en väl organiserad mötesplats för människor som är intresserade av trähant— verk.
4.6 Träslöjdcirkel i Lingtorp (ABF) Miljö
Det är kväll och jag ska besöka en träslöjdscirkel i ett samhälle utanför staden. Cirkeln hålls i en slöjdsal i högstadieskolan. Det är en positiv stämning bland deltagarna. Alla tycks vara uppfyllda av sina olika arbe- ten. Jag känner att jag stör, säkert beroende på att deltagarna så pliktskyl— digt lämnar sina arbetsplatser direkt när jag kommer in i salen. De vill så snabbt som möjligt fullfölja det de lovat; att lyssna på mig och svara på frågorna. Också den här gruppen skickar sina svar per post.
Ledarens berättelse
Jag är konsthantverkare och har arbetat med träslöjdskurser samt vidareutbildning av kursledare i femton år. Kursen innehåller arbe— te och inte minst formgivning, i första hand i materialet trä. Deltagarna arbetar ganska fritt med mig som sakkunnig men fram— förallt vill jag fungera som inspiratör. Inom gruppen förs alltid en dialog inte bara om ämnesområdet utan även om samhället, inte minst EU sista året. Den sociala kontakten har nog blivit ganska
viktig för de flesta utan att för den skull ha varit anledningen till att börja på träslöjdskurs.
De flesta deltagarna har medverkat i 3—15 år och omsättningen av deltagare är mycket låg. Den som en gång blivit väckt av ska— pande hantverk fortsätter ofta hela livet. När det gäller trä jinns det inga gränser för vad man kan lära sig. Eller som de äldre hantver- karna sa, man blir aldrig fullärd.
Deltagarna kommer från alla möjliga yrkesgrupper men på de senare år har det kommit alltfler från databranschen. De säger al- la att de måste få göra något med sina händer Gärna en process där de arbetar från tanke till produkt, att medverka i hela proces- sen. Vilket allt mindre arbete kan erbjuda i framtiden.
Alla pengar som kan komma skapande verksamhet till del är bra, då det utvecklar hela människan. Man kan inte med bara IT skapa en grund för hela människan. Det behövs verksamhet på kvällstid som kan konkurrera med TV och video.
Vår kurs fungerar idag som ett slags ”workshop ” där alla delta- gare bidrar med sin del, och jag med sakkunskap och inspiration. Enligt min mening fungerar cirkeln nästan perfekt.
Reflektioner
Ledaren ser sig som konsthantverkare och inspiratör. Han har under lång tid arbetat med kurser. Han framhåller det gränslösa med att utveckla hantverkskunnandet. Han betonar meningsfullheten med cirkelarbetet ut— ifrån dels den sociala gemenskapen i gruppen, dels behovet av den här ty- pen av verksamhet i samhället.
Deltagarnas syn Bakgrund
Av de tre deltagare som svarat är en pensionär, de andra två är förvärvs- arbetande. Deltagarna som skriver om sin bakgrund anger enbart sitt yr- kesarbete. Inte någon relaterar sina livsförhållanden till familj eller fritid:
Min yrkesverksamhet har varit inom metall med verkstadsarbete av skiftande slag. Jag är pensionerad.
Jag slutade skolan efter nionde klass, femton år gammal. Jag kom inte in på X—skolan som snickarelev på grund av åldern. Blev sedan
aldrig snickare. Jag arbetade på kontor mellan 1965—1970. Därefter har jag varit posten trogen.
Drivkraft
Cirkelverksamheten har funktioner av såväl personlig som social natur. Olika deltagare anger olika skäl. Cirkeln ger avkoppling från vardagens tankar och ger möjligheter att uppleva lusten av att arbeta med trä:
Är aktiv i ett par föreningar samt i jobbet som lägsta chef. Det är påfrestande mentalt både uppifrån och nerifrån. Då är det bra att få något helt annat att tänka på.
Jag deltar i cirkeln för att Christian, Micke, Kurta, Bruno och de andra mycket uppskattade deltagarna finns med i cirkeln och che-
fen förstås. Jag ville bli snickare men det här duger gott som alternativ.
Trä ger intressant och njutbar känsla när man arbetar med det.
Identitet
Själva innehållet i cirkeln bygger på att var och en producerar användba— ra ting. Man får feedback från kamrater och ledare och deltagarna hjälper varandra. Undervisningen är individuell och nya arbetsmetoder prövas:
De alster som arbetas fram får synpunkter från deltagare och na— turligtvis från lärare.
Det är handgriplig individuell undervisning.
Tack vare uppmuntran och goda råd får man ett stort självförtroen- de och ger sig på saker där man känner sig osäker.
Ledaren och en idealisk cirkel
Deltagarna anser att en idealisk kurs ska pågå under lång tid och ha en en— tusiastisk kursledare. Deltagarna i träcirkeln är nöjda med sin studiecirkel och ledarens funktion i den:
En idealisk kurs ska inte ta slut på ett eller två år. På vår kurs har man börjat när man är tjugo år och slutat när man harflyttat till ”hemmet".
Tack vare en entusiastisk kursledare får vi utlopp för våra orginel- la idéer.
Jag vill att man ska ha det som vi har det på kursen.
En idealisk cirkel är som vår. Jag har ringa erfarenheter av andra cirklar.
Sammanfattning och avslutande kommentarer
Träcirkeln i Lingtorp leds av en ledare som är varmt engagerad i hantver- ket. Deltagarna tycks endast i ringa grad dela den känslan. Jag tolkar del— tagarnas utsagor och beteenden så att de ser fördelarna med cirkeln uti- från också andra överväganden, sociala kontakter, en stunds befrielse från vardagsproblem och möjlighet att få bekräftelse på sitt arbete. Såtillvida överensstämmer inte deltagarnas synpunkter med ledarens.
Inte någon anger att de får lära sig om hantverket och hantverkets be- tydelse i ett kulturellt perspektiv. Snarare är produktionen det viktigaste med kunskaper om metoder och material.
Utifrån mina kriterier för kultur finner jag inte någon i deltagarnas i be- skrivningar av cirkeln. Inte heller utrycks det sociala målet av alla. Ledaren menar att skapandet är det viktiga. De fiesta deltagarnas utsagor tyder på att social gemenskap är viktigare. Deltagare och ledaren har oli- ka uppfattningar om cirkelverksamheten, gemensamma mål saknas. Människorna som deltar är dock nöjda — de har en mötesplats där de kan tillfredställa en mångfald av behov. Producerandet och skapandet ger som jag ser det deltagarna välbefinnande.
När det gäller kriterierna för demokrati är cirkeln tillgänglig för alla och arbetssättet tycks vara demokratiskt.
I...; ., , ;. .I 16?le |||"| HM.. ' .j '-1j..'.- _ .. . ||"' .ulli'iq'l'j "'If'i '. ',1.'_15('5+--l'.|:i ..:jl'la'E ,TLI'I': |. -I' 'I 1 '.'. ._l'lj.
I.” "JLiIQIJFJ'f-l'll'r'zr' ji." får .Lf'l't' ”)".rJI .' ;I-I'I. l.." ' lE—l'll'ilwi'll -l.":!'- . .r- ..ii' .' ”ji!"- Tuäi'fl' 'I". .'— |" ' "' '
iaf—'&'??ELå _:j. lila”. 'Tililéi'dl 4.5; _... .. '._,iileL; ' _ .j,- ,
. ... F.' "- .- '. 3'.'l.|l.-: ' ' .'i.l_'I-r: " '.”- I' J. - . .. .'l-"".'l' .. "r ' "Ill-I. ' ' __,w
" _ _| "ååh: %l'lliih
. 'I."— .::ij ..._le ..._. "'.' Ami]; *ilu'illl ".i... 'i. F' | hj 35- :,:—L. I'l' w...-'. . .".'
I-" fifi-I i' . ll.
5. Röster från samhällsrepresentanter
Här redovisas de olika samhällsrepresentanternas uppfattningar om cir- kelverksamheten.
5.1. Harry
Deltagarnas bakgrund varierar mellan studieförbunden. Vuxen- skolan och ABF har deltagare med lägre utbildningsnivå än andra studieförbund. Cirkeldeltagarna är i medelåldern och uppåt. Det finns få småbarnföräldrar. Inkomsten finns i mellanskiktet.
[ cirkeln har man som mål att själv producera en pryl som man sedan skall ha hemma och vara stolt över.
Produktionen är det viktiga, att prylen blir så perfekt som möj- ligt. Det perfekta ger självtillfredställelse. ”Teoriboken ” är av min- dre betydelse.
Arbetet sker mycket individuellt, men den sociala samvaron är mycket viktig. Det är den social samvaron som gör att samma cir- kelgäng ofta fortsätter en termin till.
Det viktigaste innehållet i studiecirkeln är hantverksskicklighet. Att förstå och uppskatta ett fint hantverk. Lära sig värdera hantverk i förhållande till massproducerat. En del blir kanske intresserade av hantverkskultur.
En ideal cirkel har olika funktioner som att:
— Fylla ett behov av social samvaro — kanske bryta ensamhet — Ge kunskap och förståelse för en hantverkstradition — Ge tillfredställelse av eget skapande och kunskapsutveckling
Kommentarer
Jag tolkar Harry så att drivkraften är att i det vardagliga livet producera ting för eget bruk, skapandet ger personlig tillfredställelse. Arbetet sker individuellt. Den sociala samvaron håller deltagarna kvar över tid i cir- keln. Innehållet handlar om att få kunskap i hantverk. Det finns en cirkel- kultur och en hantverkskultur. Ett välbefinnandemål som ligger i att ska—
pa själv och behärska hantverket. Han nämner inte något kring kriterier som har med demokratimålet att göra.
Cirkeln ger möjlighet för människors personliga utveckling, dels ge— nom att de producerar ting för eget bruk dels genom att de utvecklar sin självkännedom. Dessutom kan de som producerar tingen få tillgång till social samvaro. Harry anser att hantverkstraditionen, produktionen av den perfekta prylen är en viktig del i cirkelarbetet liksom välbefinnandet i skapandet.
Harry nämner den kulturbevarande aspekten som ett tänkbart innehåll. Jag tolkar honom som att cirkelkulturen är viktig. Ingen av de studerade studiecirklama har enligt min bedömning någon motsvarighet i Harrys uppfattning.
5.2. Jan
Jag har själv aldrig deltagit i någon studiecirkel men ska här ge min uppfattning om dem.
Alla ska vara välkomna till en cirkel. Deltagarna i studiecirklar har en praktisk ådra/intresse. De jiesta yrkesbakgrunder finns, dock är professionella hantverkare och utpräglat intellektuella underre- presenterade. Relativt vanligt med ensamstående.
Det finns tre typer av praktiker. De som har mycket i fingrarna och känsla utan att skapandet och görandet i sig är så viktigt. Hellre än att läsa en bok går de till en cirkel för att möta människor med likartat intresse som de kan slänga käft med. De går primärt för att ha skojigt och produkten blir ofta så jin att den kan kallas halvprofessionell. Så finns det de som är professionella och produ— cerar för försäljning, de återfinns inte bland cirkeldeltagare. Den tredje gruppen är amatörutövarna som åstadkommer professionel — la produkter och har sådana krav på sig. Det viktigaste hos dem är hantverksintresset. De har rustat sig med verktyg och lokaler för in- tresset har varit så stort. I den här gruppen finner vi en del cirkel- ledare.
Drivkraften är hos deltagarna i första hand gemenskapen med andra som har intresse av slöjd och hantverk. [ andra hand ambi— tionen att lära slöjd och hantverksteknik.
Cirkelträjfarna präglas av att man pratar, skojar och umgås kring det mesta samtidigt som man arbetar. Deltagarna ger varan- dra tips och ide'en Tydliga inslag av prestationslust för egen del finns utan att övergå till konkurrensmentalitet.
Man lär sig på köpet en hel del hantverksteknik även om det i re-
gel inte är det primära målet. Mycket kretsar kring gemenskapen varför mången god historia och tanke om politik och världsgåtor också följer i bagaget.
Cirklarna har inslag av historia, uppkomst kring produkter osv. Man vårdar kulturen genom att förmedla gammal hantverksteknik och kunskap om livet som konsthantverkare. Egentligen är man kul- turbärare utan att göra det hela så märkvärdigt.
Eftersom cirkeln har en gemenskaphetsskapande funktion och har möjligheter att vara kulturskapande så ska man ställa höga krav på cirkelledaren. Han ska ha hantverksskicklighet, kunna re- levanta delar av det kulturella sammanhanget och ha en social kompetens. Han kan däremot ha skajfat kompetensen på olika sätt.
En cirkel där man inte kan reda ut varför dalahästen är röd över- går lätt till kajfekalas. Om ledare enbart har hantverkskompetens eller enbart social kompetens eller kulturell kompetens händer nå- got som gör att cirkeln inte lever på det idylliska sättet.
Om cirkeln fungerar som jag har beskrivit ovan är den nog rätt idealisk när det gäller dessa ämnen.
Kommentarer
Jag tolkar Jan som att han anser att den sociala gemenskapen är det vikti- gaste, men en viss nivå på hantverket förutsätts. När det gäller kriterierna för kulturmålet urskiljer Jan dels cirkelkulturen, dels bevarandet av kun- nigheten. Detta finns ofta som en naturlig del av arbetet. Utifrån demo— kratimålet finner jag i Jans berättelse dels tillgängligheten dels möjlighe- ten att diskutera samhällsfrågor. Cirkeln är en mötesplats för människor med samma intresse. Välbefinnandet blir tydligt i gemenskapen.
Jan lyfter tankar om cirkelpedagogiken och krav på ledaren som består av en speciell balans mellan social och kulturell kompetens. Jans uppfatt- ning om cirkelverksamhet liknar närmast cirkeln i Norrby.
5.3. Diana
De personer som deltar i studiecirklar har oftast en bakgrund där hantverk och praktisk ( hobby- ) verksamhet är ett naturligt inslag i deras uppväxt. I vissa trakter t ex hantverksbygder, som Småland, Dalarna och Norrland är de praktisk-estetiska studiecirklama mer accepterade och vanliga. [ många fall kan dessa ha eller få en av- görande betydelse för personernas försörjning. Personerna är ofta
esteter och har en nära relation till naturen, vilket också visar sig i aktivt arbete med naturmaterial. Ofta bor dessa personer i gles- bygd och har möjlighet att utöva hobbyn även i hemmet.
Deltagarna önskar träffa andra människor samt få inspiration och lära sig nya tekniker. För träslö'jdkurser i tätorter kan produ- cerandet ha en större betydelse.
I cirkeln får deltagarna prata med likasinnade., ha roligt till- sammans. Får lära nya tekniker samt hjälp med svårigheter och brister i det redan inlärda.
Arbetet i cirkeln är individuellt och målinriktat. ”Försöka, göra om, göra bättre... ” är det genomgående. Ge varandra hjälp och in- spiration varierar mellan personer, bygder och ämnen.
I vissa ämnen åker deltagarna till andra delar av Sverige för att ge ny näring till studiecirkeln ex knivslöjd.
Cirkelarbetet präglas av tekniker, social samvaro, tålamod och uthållighet.
En idealisk cirkel innehåller social samvaro där alla deltar och trivs. Samspelet med cirkelledaren är otvunget. Alla vågar — hög to- lerans. Klara regler; som alla vet och följer (få och fåordiga ). Generositet mellan deltagarna — ger beröm och hjälp.
Kommentarer
Jag tolkar Diana så att de personer som deltar i studiecirklar oftast är amatörer. Amatör betyder den som älskar. Diana menar att människorna sysslar med hantverket i hemmet, när de fått möjligheterna. De upplever välbefinnandet i att utöva hobbyn. I tätorten kan producerandet av ting vara viktigare än i glesbygden, menar Diana. Tillgången till maskiner är viktiga motiv för att gå i cirkel.
När det gäller mina kriterier för kultur tolkar jag Diana så att bevaran- det av hantverkskunnigheten finns. Hon ger exemplet ”knivslöjd”. När det gäller demokratimålet och kriterier för detta har individen inflytande över arbetsprocessen och cirkeln är tillgänglig för många.
Karaktäristiskt för cirkeln är att lära sig hantverket på ett disciplinerat vis kombinerat med struktur för den sociala gemenskapen. Dianas upp- fattning av cirkelverksamheten liknar närmast cirkeln i Hemstad.
5.4. Per-Åke
Jag tror att många (de flesta ?) cirkeldeltagare i praktiskt/estetiska ämnen har ett förflutet, t ex i tonåren, intresse av trä, metallbear— betning. Man kanske har en mor- eller farförälder som höll på med något som man vill återuppleva. Man kanske snickrade, gjorde bok- hyllor mm. Sen kom utbildning, jobb och familj i vägen, tills man nu, när man är i 4045 års ålder; deltar i en studiecirkel och får ut- lopp för den praktiska kreativitet som personen kanske kvävt under en period.
Jag tror också att ämnet är mindre viktigt, kniv eller nyckelharpa spelar mindre roll, det är den praktiska tillämpningen som är viktig. Jag tror också att det finns en risk att man hoppar av, efter halva kursen, ”det var inte så roligt som man trodde
Handledaren är duktig, slöjdlärare, inte alltid pedagog, lägger ibland upp arbetet för vuxna som han gör för skolbarn. Han lär ut speciella moment, studiecirkeldeltagarna har ganska stora krav på att arbeta mellan de ledarledda tillfällena, uppfylls inte alltid.
1 en "idealisk cirkel ” möts studiecirkeldeltagarna av en cirkelle— dare som kan anpassa sin ”ledning” efter varje individs förutsätt- ning och inställning. Ordentliga resurser; utrustningsmässigt krävs.
Kommentarer
Per-Åke tror att det är intresset att arbeta praktiskt som motiverar män- niskor att söka sig till cirklarna. Mötet med hantverket ger välbefinnan- det. Deltagaren lär sig speciella moment. Han talar om den speciella pe- dagogiken som han uppfattar präglar en cirkels verksamhet. Den leds av en lärare.
Utifrån kriterier för demokrati är arbetssättet demokratiskt. Per-Åke tar inte i sin berättelse upp något mer som har med demokrati och kultur att göra utifrån mina kriterier. Om jag ska söka en motsvarighet bland cir— klarna till Per-Åkes uppfattning skulle det kunna vara cirkeln i Lingtorp.
5.5. Mandana
Deltagarna i cirkeln har olika bakgrund. Jag vill beskriva dem med hjälp av nedanstående figur.
har tid & intresse vet vad de vill/
de som har råd/ har tid X vet ej vad de vill / X vill göra något de som har sparat sina pengar _ vet vad de vill (intresse)
(ex studenter)
pensionärer _— intresse
Det i cirkeln är det som anges när man söker kursen. Vidare anser jag att innehållet också beror på varför man är där. Är man intresserad av ämnet, så sätter man igång från början och vill lära sig så mycket som möjligt, ställer krav på lärare och på kursen och kurskamraterna. Är man inte intresserad eller vet man inte vad man vill, kommer man att invänta läraren.
Hur man arbetar beror på vad som har stått i kursbeskrivningen. [ en idealisk cirkel är det få elever, bra lärare, energisk, läraren kan väcka intressen hos andra, duktig att kunna kommunicera, öp- pen, tycker om sitt arbete och är duktig på det, bra lokal, (rätt lokal beroende på olika kurser), god tid.
Kommentarer
Mandana tar upp de olika kategorierna av människor som kan tänkas sö— ka sig till studiecirkeln. Enligt hennes uppfattning är pengar och tid två avgörande faktorer. När man har tid och råd med cirkelavgiften blir det två kategorier kvar som kan söka; de som vill utveckla ett specifikt hant— verk och de som inte vet vad de vill men har ett tomrum i sitt liv att fylla.
Utifrån mina kriterier för demokratimålet nämner inte Mandana något av dem. Tid och pengar är avgörande faktorer för deltagande, menar hon. Tillgängligheten för en cirkel bör knappast vara beroende av att man har pengar utan snarare att man saknar tid det vill säga inte prioriterar sin tid till förmån för hantverkscirklar. När det gäller kulturmålet finner jag inte heller några uttalanden som kan tolkas in med mina kriterier. Det som händer i cirkeln beror sedan på av vilket skäl man deltar. Det varierar i olika cirklar och för olika deltagare. Dock är den yttre miljön och lärarens roll viktig. Försöker jag tvinga in Mandanas uppfattning i en gestaltning torde det vara studiecirkeln i Norrby.
6. Utbildningsanordnare om studiecirkeln
I samband med en konferens för studiecirkelledare som anordnades av distriktsledningen, Studieförbundet Vuxenskolan i Norra Kalmar län fick ett fytiotal ledare följande fråga:
”Vad har studiecirkeln att tillföra som inga andra Utbildningsanordnare har?”
Deltagarna besvarade frågor i grupper om tre till fyra stycken. Gruppemas svar följer nedan:
Grupp ] Studiecirkeln måste få möjlighet att gå in i skolan och ordna studie- cirkel tex i tillval, särskilt i ämnen som väldigt få vill läsa. Ordna studiecirklar ute på landsbygden Sociala gemenskapen Personlighetsutveckling Deltagarstyrning
Grupp 2 Gemenskap och social samverkan Finns tillgängligt på alla orter Små grupper, alla kan göra sig hörda i gruppen Erfarenhetsutbyte Personlighetsutvecklande Kulturbevarande
Grupp 3 Att på bästa sätt tillgodose cirkeldeltagarnas intresse och behov Att få kunskap och social gemenskap Utveckla individen till att ta chanser Allt till ett pris som för samhället är det mest ekonomiskt tänkbarta
Grupp 4 Kunskapslyftande utöver cirkelämnet via diskussioner Cirkeldeltagarna utbyter erfarenheter Nära till studiecirkeln med alla tänkbara ämnen Gemenskapscirklar för äldre. De samlas kring ett ämne men ge- menskapen är det viktigaste
Grupp 5 Närheten till deltagarna Alla har möjligheter både ekonomiskt och på rätt kunskapsnivå Social samvaro i mindre grupper I en studiecirkel ska inte ledaren fungera som en lärare utan som en samordnare i gruppen vid cirkelns diskussioner angående gällande amne
Grupp 6 Social kunskap Lokal utbildning Flexibel och deltagaranpassad utbildning Föra ut ny kunskap som annars inte skulle nå vissa grupper Vara både forskare och forskningsmaterial
Grupp 7 Möjligheten att genom personkunskap nå de flesta människorna i en bygd Hjälpa människor att tillsammans med andra lära känna sig själv Väcka slumrande personliga egenskaper Möjlighet att pröva sin förmåga för att sedan gå vidare Föra vidare kulturarvet Föra ut viktig information i samhället ”Smala ” ämnen kan föras ut genom studiecirklar Enkel och effektiv organisation med frånvaro av byråkrati
Grupp 8 Man väljer själv tidpunkt för sina studier Studiecirkeln fångar upp udda kunskaper eller erfarenheter och för vidare
Den sociala kontakten viktig. Deltagarna trivs med varandra Cirkeln kan anpassas efter deltagarnas intressen och behov Stor skolklass mindre tid för diskussion Cirkeln — liten grupp och stor diskussion Cirkeln tillför ett större mått människokännedom Praktiska cirklar har stort värde Idag kan man inte genomföra många praktiska sysslor
Grupp 9 Social gemenskap Information om nyheter i samhället, t ex högertrafik — 67, miljön, Agenda 21, biologisk mångfald, hälsa, motion, konsumentupplys- ning
Närheten till utbildning och kultur Kulturarvet
Hantverk av alla sorter
Upphöja kvinnlig kunskap
Utbyte av kunskaper och idéer Homogena grupper efter deltagarnas önskemål och behov på en viss nivå
Grupp 10 Närheten Valfriheten av tid Alla kan komma med idéer Ögonöppnare att söka idéer och fakta
Grupp 11 Gruppedagogik, systematiserat erfarenhetsutbyte, oslagbart för vuxenutbildning. Inslag av expertmedverkan viktig för debatt och substans Generationsöverföring av olika kunskaper Mångfalden och förmågan att även täcka smala områden Närhet till alla medborgare om förbunden är rätt organiserade och täcker sina ämnen-profilområden Fortfarande viktig för demokratiprocessen. ”Sveriges demokrati är i grunden en studiecirkeldemokrati ” sa Olof Palme! ”From Movement to Movement” — tanken i bistånd funkar bra med studiecirkeln som grund. Från bondeorganisation till bondeorgani- sation, från handikapporganisation till handikapporganisation osv Studieförbunden som kulturförmedlare är en rättvisesak! Idag får Stockholms stad invånare ca 1800 kr tillbaka av kulturbudgeten. Blekinge, Kronoberg och Kalmar län får ca 117 kr per innevånare av samma budget
Kommentarer
Vid en genomgång av svaren finner jag att de elva grupperna anger fiera skäl för att studiecirkelverksamhet är unik om man jämför med annan ut- bildningsverksamhet: * Social gemenskap, menar nio grupper * Demokratiskt arbetssätt, menar nio grupper * Personlighetsutveckling, menar fem grupper * Studera smala kunskapsområden, menar fem grupper
* Flexibilitet i innehåll och tid, menar fem grupper * Bevara kulturarvet och kunnandet, menar fyra grupper * Informationskanal från samhället till individen, menar tre grupper Ledarna har en tydlig bild av vad studiecirkeln — där kunskap och so- cial gemenskap är integrerade och utgör en helhet — kan tillföra den van- liga människan. Studiecirkeln är ingen kurs med klart ämnesstoff och klä— ra bedömningskriterier. Cirkeln är inte utbytbar mot kursen. Cirkeln erbjuder kunskaper i gemenskap eller gemenskap i en kunskapsproduce- rande miljö. Individens lärande innebär alltid att tolkningen av världen förändras. Genom att bryta egna föreställningar mot andras inom ramen för en trygg gemenskap skapas ny kunskap och nya tolkningar. Människor utvecklas i personligheten, de påverkas såväl i sina intressen som i sitt sociala liv. Så kan cirkelkulturen ge en speciell möjlighet till ett livslångt lärande.
7. Diskussion
Efter det att jag gått igenom materialet kan jag vid första ögonkastet dra en enkel slutsats: studiecirklama är olika till sin karaktär trots sitt likarta- de ämnesinnehåll. Representanterna från samhället har olika uppfattning- ar om hantverkscirklarnas verksamhet. Cirkelledama har sin tydliga bild av studiecirkelverksamhetens unika drag präglat av uppfattningen att stu- diecirklar i första hand är teoretiska cirklar. Alltså kan cirkelverksamhet inte beskrivas entydigt.
Vid en närmare granskning linns dock fiera gemensamma intressanta dimensioner som alla ytterst kan länkas till perspektiven demokrati och kultur men som också omfattar andra aspekter. Inom ramen för detta ar— bete har jag valt att fokusera några dimensioner. De är intressanta just därför att jag har funnit dem här och det är rimligt att de kan linnas också i andra liknande sammanhang. I vilken utsträckning de har betydelse kan självklart inte fastslås här. För det behövs andra studier med annorlunda uppläggning.
Jag har i detta arbete försökt skapa bilder av mansdominerade hant- verkscirklar genom att använda information från innanförstående, dvs cir- keldeltagare och ledare och utanförstående, dvs samhällsrepresentanter som agerar i olika samhälleliga funktioner utan att vara direkt involvera— de i själva cirkelverksamheten.
Uppdraget var att granska och studera cirklar som var mansdominera- de på liknande sätt som de kvinnodominerade textilcirklarna studerades i projektet Handen och Anden. Utgångspunkter och datainsamlingstekni- ken kom därför att i stort sett bli identisk. Folkbildningens övergripande mål om demokrati och kultur skulle granskas.
Under tiden som den nya uppgiften i föreliggande projekt genomfördes har en bred forskningsinformation om projektet Handen och Anden ge- nomförts. Självklart har reaktioner i samband med den påverkat mina am— bitioner med föreliggande studie. Nya intressanta aspekter och perspektiv har tillkommit, några har jag inte kunnat hantera här. Det viktigaste är hantverkskulturen — det är roligt att slöjda med trä och metall. Jag finner den såväl hos innanförstående som utanförstående men den finns inte med i mina kriterier för kultur. Andra har fördjupat analysen av det nu in- samlade materialet.
Ett sådant perspektiv är samhällsrepresentanternas syn på verksamhe- ten beträffande kultur och demokratimålen. Beslutsfattare i samhället måste ha ett korrekt underlag om de ska kunna prioritera mellan viktiga
verksamheter. Detta kräver att studieförbunden ger en rättvisande ”varu— deklaration” som är en konkretisering av målen. En sådan är dessutom en förutsättning för att verksamheten ska kunna utvärderas.
Ett numera ofta förekommande begrepp är kvalitetssäkring. För cirkel— verksamhet skulle kvalitetssäkring kunna innebära att målen för verk— samheten är entydiga. Kvaliten kan bedömas när cirkelarbetet är helt eller delvis genomfört. Att cirklar är olika förhindrar inte ett sådant ställnings— tagande. Tvärtom kan målen mycket väl omfatta en process som fortgår över tid. Det är möjligt att bedöma kvaliten på hantverkscirklar, kvalitet med avseende på socialt mål och kunskapsmål — men är det något som studieförbunden önskar?
Utöver dimensionerna innehåll och form som jag från början hade valt att studera har ytterligare dimensioner framträtt som betydelsefulla; här kallar jag dem nivå, välbefinnande och målgrupper. Med nivå avses am- bitionsnivå, vilket mål socialt eller kunskapsmässigt som prioriteras i cir- kelarbetet. Med målgrupper avses en beskrivning av deltagarna utifrån deras egna berättelser. Med välbefinnande avses innehållet i begreppet så som cirkeldeltagarna uppfattar det. För att förtydliga mitt resonemang vill jag använda nedanstående modell:
Perspektiv Aspekt Dimensioner tillgängligheten innehåll Demokrati arbetssättet politik form hantverksbevarandet målgrupp Kultur cirkellivet nivå kulturarvet välbefinnande
F igurl . Analys och tolkningsmodell
Det är olika perspektiv, dimensioner och aspekter på cirkeln men säger inget om relationen mellan dem.
I projektet Handen och Anden fann jag att alla cirklar hade med demo— krati och kultur att göra utifrån de kriterier som jag ställt upp men på oli- ka sätt. Däremot överensstämde de inte med studieförbundens sätt att an- vända de två begreppen. När det gäller de manliga cirklarna finner jag dem inte i alla cirklarna varken när det gäller studieförbundens använd— ning av begreppen eller enligt kriterierna som jag själv ställt upp. Detta kan bero på att kriterierna inte är rätt valda eller att andra mål träder fram som tycks vara viktigare. För att verksamheten ska fungera bör målen för den lilla cirkelorganisationen överensstämma med målen för den stora
studieförbundsorganisationen. Ett sådant mål är välbefinnandemålet som kan upplevas på olika sätt och ha olika innehåll i olika cirklar. Hur indi- viden upplever välbefinnandet har att göra med de övriga dimensionerna: form, innehåll, nivå och målgrupp. Vilket resultat i form av välbefinnan- de som uppnås har att göra med vilka människor som gör vad, hur och varför. Här finns skillnader mellan cirklar men också mellan olika indivi- der i cirkeln.
Cirkel/ Demo— Kultur Målgrupp Innehåll Form Nivå Välbe- r'epr krati finnande
Hemstad tillgäng- hantverks- pensionär presenter lärarstyrd kunskap skapande lighet bevarande arbetssätt Cirkel- politik kultur
Kulturarv Sleby tillgäng- Kulturarv arbetsföra nytto- deltagar— social produ- lighet föremål styrd gemen- cerande arbetssätt skap CentrumA arbetssätt — pensionär lotteri- deltagar- social delistörre politik vinster styrd gemen- samman- skap hang CentrumB arbetssätt Kulturarv pensionär gemen- deltagar— social gemenskap politik skap styrd gemen- skap Norrby tillgäng— — båda kate- gemen- indivi- social produ— lighet goriema skap/nyt- duellt gemen- cerande arbetssätt toföremål arbete skap Lingtorp tillgåäng- — båda kate- gemen— indivi— kunskap produ- lighet goriema skap/nyt- duellt cerande arbetssätt toföremål arbete Harry politik hantverks- medel- kunskap indivi- kunskap ”perfekt bevarande ålders duellt pryl” arbete Jan arbetssätt hantverks- amatörer gemen- samarbete social gemenskap politik bevarande skap gemen- Kulturarv skap Diana tillgäng- hantverks- praktiker kunskap indivi- social egen lighet bevarande duellt gemen- utveckling arbetssätt arbete skap och kunskap Per-Åke arbetssätt — hantverks- kunskap lärarstyrd kunskap möte med intresserade hantverk Mandana — — tid& kunskap lärarstyrd kunskap —
pengar
Figur 2. Grov redovisning av karaktäristikan hos studerade studiecirklar och uppfattningar av studiecirklar.
I den här studien har jag sökt analysera data utifrån de olika deltagarnas individuella perspektiv. Individens upplevelse av den egna situationen i den sociala gemenskapen uppmärksammas. Jag har här skiljt på dem som prioriterar kunskapsutveckling och dem som prioriterar social gemen-
skap. Jag finner att detta inte är någon verklighetsförankrad uppdelning. Tvärtom: kunskapen och den sociala gemenskapen är integrerade delar i cirkelns liv och prioriteringen kan skifta över tid. Trots detta söker jag i ovanstående figur mycket grovt visa på skillnader och likheter mellan de olika cirklarna och uppfattningar hos samhällsrepresentantema var och en för sig.
I de fall där det står streck (—) i figuren har informatörema inte beskri— vit något som har med perspektivet att göra. Detta är utifrån den använda metoden intressant eftersom jag utgår ifrån att det som nämns är de upp- fattningar som gör sig gällande i första hand.
Tre av de sju cirklarna är rena pensionärscirklar. Gruppen pensionärer nämns överhuvudtaget inte av de utanförstående. Är det känt av medbor- garna i samhället att en stor del av cirkelverksamheten rekryterar i hu- vudsak pensionärer som deltagare? De drivs på dagtid då de fiesta i ar— betsför ålder är upptagna med studier eller förvärvsarbete. De som av någon anledning är lediga på dagtid skulle ha möjlighet att delta men gör det inte. Antingen ska dessa cirklar uppmärksammas inom folkbildnings- verksamheten som en viktig del och ett viktigt samhällsansvar, eller om de fungerar som terapiverksamhet för enbart äldre kanske de borde orga- niseras via omsorgsverksamheten. Detta för att få ordning och reda i såväl samhällsdebatten som samhällsekonomin. I en krympande ekonomi som den offentliga sektorn också fortsättningsvis har att vänta kan ett sådant resonemang vara inte bara bra utan också nödvändigt.
Alla cirklarna har aspekter på demokratimålet men på olika sätt. Endast tre av samhällsrepresentantema nämner dock något om detta. För dem synes inte cirklarna vara avgörande för demokratin. Däremot tar cir- kelledarna uttalat upp demokratimålet.
När det gäller kulturmålet finns aspekter i något avseende hos tre av sex cirklar. Tre av fem samhällsrepresentanter nämner också sådana as- pekter. Men endast fyra av elva grupper cirkelledare. Jag drar slutsatsen att en klar och entydig målbild förankrad i reell verksamhet behöver skri— vas fram och tydliggöras.
Medan deltagarna i hantverkscirklama berättar om sin ålder och ar- betssysselsättning beskriver samhällsrepresentantema deltagarna utifrån intresse. Endast Harry talar om ålder. Detta är intressant med tanke på de- finitionen av målgrupper av studiecirkelverksamhet, om det ska vara de sk ”prioriterade grupperna” eller folket i allmänhet som ska delta i cir- klarna. Deltagarna i mina studier aktualiserar inte diskussionen om prio- riterade grupper. Deltagarna tycks inte i första hand se sig själva som hantverksintresserade medan representanterna för samhället ser deltagar- na definierade utifrån ett sådant intresse. Ses studiecirklar som en intres- segrupp eller som ett forum för gemenskap? Präglas cirklarna av hant-
verkskultur eller cirkelkultur? Jag sluter mig till att hantverkscirklama karaktäriseras av en värdeorienterad kultur som har sina rötter såväl i cir— kelkulturen som i hantverkskulturen.
Innehållet i cirkeln varierar kraftigt mellan cirklarna. Representanterna från samhället tror att det är fokuserat kring hantverkskunnandet. Endast Jan utgår ifrån att det primära innehållet är den sociala gemenskapen. I cirklarna varierar deltagarnas uppfattning också när det gäller vilket av dessa innehåll som är viktigast — om det är att tillverka saker eller att upp- leva social gemenskap. Också formen präglas och varieras mellan lärar- styming, deltagarstyrning och individuellt arbete, enligt såväl deltagarnas som representantemas utsagor. Här menar både deltagarna, cirkelledarna och utanförstående att samma cirkel kan variera sina former. Flexi- biliteten och dynamiken vad gäller såväl arbetsformer som tyngdpunkt i innehåll är en styrka.
Nivån i cirkeln varierar mellan amatörmässiga och professionella krav. Ledaren och dennes roll är här av stor betydelse. Från den professionelle ledaren som ställer helt eller delvis professionella krav på hantverket till ledaren som anser att kamratskap är det viktigaste finns en rad mellanpo- sitioner. Min uppfattning är att i en väl fungerande cirkel är ledaren ly- hörd för och anpassar sina insatser till deltagarnas förväntningar. Skälen till att deltagarna anmält sig har enligt mina slutsatser avgörande betydel- se. Upplevelsen av välbefinnandet påverkas av många faktorer. Det är be- roende av vilka som deltar och varför, vad man gör och hur. Ju större samstämmighet, desto större välbefinnande. Men välbefinnandet påver— kas också av vilka behov hos individen som tillfredställs, tex behovet att skapa, att uppleva nyttan av ett utfört arbete och/eller att delta i ett socialt sammanhang.
För att förtydliga cirkelverksamhetens identitet i relation till individens personliga behov lockas jag att använda en enkel metafor — min charter— resa till Marocko.
Jag hade under en period funderat på att resa någonstans, koppla av från vardagens pressade program. Vid en bestämd tidpunkt kände jag för att ordna en resa. Just den lördagen fångas jag av en annons i ortstidning- en. En researrangör kunde erbjuda resan under just den veckan som jag kunde ta semester. Kostnaderna för resan var acceptabla. Efter en rad överväganden utifrån min aktuella livssituation bestämde jag mig för att resa. Mina medresenärer hade olika och andra skäl för att resa tex det är intressant med ett annat land, att komma bort från vardagen, att bli brun och fräsch, att koppla av och vila, att ha gemenskap med andra resenärer och att uppleva lust och njutning med själva resandet.
Under resan är jag mottaglig för allt som stämmer överens med mitt skäl för att åka, allt som är avkoppling från vardagens stress. De av mina
kamrater som hade andra skäl var mottagliga för annat. Är syftet att bli brun och fräsch och det regnar i Marocko upplevs inte resan lika positivt som om det är soligt. Jag reste bort från vardagen och vädret spelade en underordnad roll. Oftast finns fiera olika motiv och en låg tillfredställelse av ett behov kan kompenseras med hög tillfredställelse av ett annat. Resans värde bedöms utifrån helhetsbilden.
Så må också cirkelverksamheten bedömas och värderas. Om målupp- fyllelse kan anges i termer av individens välbelinnande torde detta vara en bättre mätning på kvalitet än måluppfyllelse i form av utvärderingar av centralt uppsatta mål. Individen finns i den lilla studiecirkeln som hör ihop med den stora studieförbundsorganisationen. Mål, ambitioner och kännedom om individens upplevelse av cirkelns verksamhet torde vara en förutsättning för ett stabilt uppbyggt studieförbund förankrat i folkbild- ningsideologin. I figur 3 söker jag visa att cirkeldeltagaren är en del av helheten.
Studieförbund
Lokal studieorganisation
Studiecirkel
Cirkeldeltagaren
Figur 3. Cirkeldeltagaren som en del av studieförbundsorganisationen
Ett sådant resonemang får konsekvenser. Jag vill här ge ett exempel. Utgå från verkligheten, så som den här beskrivits, och formulerar det centrala målet — deltagaren ska uppleva välbefinnande i studiecirkelverksamheten. Målet rymmer hög grad av fiexibilitet för verksamheten när den tillåts or- ganiseras och genomföras så att integration mellan kunskap och social gemenskap fokuseras, vilket kan se olika ut i olika cirklar beroende på 10— kala förutsättningar. Cirkeldeltagama får alltså utifrån ett centralt över- gripande mål och lokala ambitioner formulera sina egna mål. Målupp-
fyllelsen avgörs genom den enskilda deltagarens bedömning av sin upp- levelse och erfarenhet av verksamheten. Det gemensamma och fiexibla målet styr hela verksamheten. Det gör det möjligt att enhetligt utvärdera på olika nivåer, från det stora studieförbundet till den enskilda individen.
Genom att målet görs tydligt kan utanförstående få en ”sann” bild av dynamiken i cirkelns inre liv, som kännetecknas av integration mellan så- väl sociala mål som kunskapsmål där helheten blir mer än delarna var för sig. Innanförstående kan känna stolthet över att grundarnas idé om inte— gration av lärande och gemenskap (se t ex Gustavsson, 1992) fortfarande lever åtminstone i hantverkscirklama trots att den sparsamt lyfts fram på central nivå. Studieförbunden kan stå upp för att cirkelpedagogikens spe- cifika gestaltning med fiexibilitet i form och tyngdpunkt på innehåll är tydlig i hantverkscirklama. Det är fiexibiliteten i varje enskilt samman- hang som ger styrkan åt helheten.
WMIRHHT 'tit'__l'.'t'l.'ll1"_
HI"... '"'JJI'vl' '-” ' .Illl " I'tr '"'J' ' 'i'.
WMIH'j-fhhiu 1_"' _,'_ rj'dl' '..',l'l' .
"(.nd ”13. in”/_ tiil-r l' "&th L'IJEEj . .. _ Irewall?! ,].Iiiq n'n m'a. '. *.h.d'="-r'l' 'i" f_l'"... 154"qu il'. f:i—l-rr' "i).! 'I." '...'. ". ' .'f ' __-'.'.':_I""'l_:[I_ |.I"_ '.- JHWH _ _? l'lI_XI_"'.;_1'lir_'Ii. .f'J'l if;- i,:- IIIJ- . .H.” 35;
JEMl Wills, rån.,Flll'i'h ILl' m,m—t
-_|. I
_ ".j_I' _lu'o '._Iåluz-H le.—.”;
' ' Jimi-allmänt:?" .l-Mip Malm...- ' Itäjmjulmr hfl. ;, att": Jil'uIJ—ru .uT' rln'.' it git | m_lI-ICIIIH'L m—lllg': ' .l.- .1" ..2 ml
Del III
Louise Waldén:
Hantverkets väsen och Värde
Somligas verk blir eländiga, pris vare dem som är händiga! De formar de olika kropparna med de känsliga fingertopparna. De tillverkar nödvändigheterna med de främre extremiteterna. De totar ihop det beständiga. Pris vare dem som är händiga!
AlfHenrikson (DN 5.12.95)
1 Startpunkt
Mitt förhållande till hantverk är gott men inte passionerat. Jag är inte hän— dig. Jag är heller inte direkt handfallen. Antagligen hör jag till den majo- ritet praktiskt normalbegåvade som inte skolats eller bildats i handens kunskap tillräckligt för att behärska det men så pass att det ändå innebär en glädje att hålla på, i mitt fall med mer eller mindre okvalificerade s k handarbeten.
I min generation skildes det noga mellan flickslöjd och pojkslöjd. Jag är närmast analfabet vad gäller trä och metall men klarar åtminstone ele- menta i syslöjd. Min mor, som var författare, behärskade inte heller det textila hantverket men hade ett behov av att hålla på med händerna. Nyfiket kastade hon sig över olika textila tekniker. Resultaten var långt ifrån perfekta men alltid personliga. Handarbetet var, liksom hennes skri- vande, ett uttryck för skaparlust.
Till skillnad från många kvinnor, som avskyr ”handarbete” därför att det tvingats på dem som en del av en oönskad kvinnoroll, har det för mig förknippats med lust och skaparglädje — men också med en brist på re- spekt för det tidsödande hantverket, det som mina handarbetslärarinnor försökte pränta i mig.
Dessa syfröknar hade nog aldrig — lika litet som jag — trott att jag skul- le skriva om handarbete och hantverk. Vägen dit var heller inte rak. Under 1970—talet var vi en grupp kvinnor kring tidskriften Vi mänskor — som jag då var redaktör för — som började att arbeta med begreppet ”kvinnokultur” i en närmast etnologisk betydelse. Vi ville undersöka vil- ka värderingar och prioriteringar, vilka organisationsformer och estetiska uttryck som vuxit ur kvinnors traditionella arbets- och ansvarsområden. I kvinnokulturen intar det textila en central plats, från att producera (sy nytt) och reproducera (lappa, laga) till det estetiska uttrycket i tex ”onyt- tigheter” som broderi och knyppling. Från vantberget till festvanten, som vi formulerade det på utställningen Kvinnfolk 1975.
Ju mer vi undersökte kvinnokulturen, desto mer växte nyfikenheten på manskulturen, den normalitet i förhållande till vilken kvinnokulturen var avvikande. Under 1980—talet fortsatte jag utforskandet inom ramen för forskningsprojektet ”Kvinnokultur — manskultur — teknikkultur: Att söka ett tvärspråk” vid den tvärvetenskapliga institutionen Tema Teknik och social förändring vid Linköpings universitet. Under det arbetet kom jag alltmer att intressera mig för teknikutvecklingens betydelse som förän- dringsfaktor i samhället. Det ledde i sin tur till frågor kring det mänskli-
ga arbetet före maskinerna, till hantverket. Människoarbete och maski- narbete, kvinnlig och manlig arbetskultur var huvudteman i min avhand— ling Genom symaskinens nålsöga: Teknik och social förändring i kvinno- kultur och manskultur (1990).
Från symaskinen gick vägen vidare till sömnad och annat textilt hant- verk. Ären 1991—1994 ledde jag forskningsprojektet ”Handen och An— den: En studie i ABFs och Studieförbundet Vuxenskolans praktiskestetis— ka verksamhet”, som jag redovisat i boken Handen och Anden: De textila studiecirklarnas hemligheter (1994). Bilden av kvinnokulturen fördjupa- des men det innebar också en upptäcktsfärd in i den speciella kultur som folkbildningen utgör.
Arbetet med Handen och Anden ledde till att jag av SUFO—96 ombads göra en studie kring mansdominerade hantverkscirklar och manliga hant- verkstraditioner. Tillsammans med Yvonne Andersson, som också med- verkat i Handen och Anden, diskuterade jag fram projektet ”Kunskapssyn och samhällsnytta: Om mål och kriterier i studieförbundens praktisk—es- tetiska verksamhet”, där Yvonne Anderssons studie koncentrerar sig på cirkelkulturen och min på hantverkskulturen, bägge i en manlig kontext.
Sedan 1995 är jag lektor i kulturpedagogik vid Högskolan i Gävle/ Sandviken, en utbildning som har många beröringspunkter med folkbild- ningspedagogiken. Inom kulturpedagogiken finns dessutom en tradition av att föra samman teoretisk, praktisk och estetisk kunskap. Att samtidigt undervisa i kulturpedagogik och arbeta med studien ”Hantverkets väsen och värde” har varit stimulerande: de två erfarenheterna har ömsesidigt befruktat varandra.
2 Uppläggning
2.1. Syfte
1 Handen och Anden konstaterade vi att det rådde en ömsesidig bristande förståelse mellan studieförbunden och de textila studiecirklarna. En orsak till detta ansåg vi vara att textilcirklarna primärt relaterade till den textila kulturen, inte till folkbildningskulturen. När vi så tick uppdraget att fort- sätta studera hantverkscirklar, nu främst i en manlig kontext, föll det sig naturligt att en studie skulle handla om hantverkscirklarnas rötter i hant- verkskulturen. På liknande sätt kan naturligtvis andra studiecirklar relateras till de kunskapsfält som cirkelinnehållet hör hemma i, men det är kanske inte li— ka nödvändigt. Ämnen som språk, data, samhällsdebatt, finkulturella verksamheter etc är accepterade i kunskapssamhället. Hantverkscirklama — och allra mest textilcirklarna — är ifrågasatta och omdiskuterade delvis för att den kunskap de står för inte accepteras och respekteras på samma vis som teoretisk och konstnärlig kunskap. Därför är det viktigt att se till kunskapsinnehållet som sådant, inte bara till kunskapen i studiecirklarna. Det hnns ytterligare ett skäl till att en studie ägnas hantverkskulturen. Det välbefinnandemål som vi fann vara en avgörande drivkraft bakom deltagandet i textilcirklarna tycktes dels avhängigt cirkelkulturen med dess kombination av lärande och gemenskap — men dels också höra sam- man med själva utövande av handarbete/hantverk. I den mån hantverket i sig genererade välbefinnande borde vi återfinna det också hos dem som professionellt ägnade sig åt hantverk. Syftet med studien ”Hantverkets väsen och värde” är således att syn— liggöra hantverkskulturen som är en del av hantverkscirklama. Att fånga in något så stort som hantverkskulturen och hantverkskunnandet inom en tidsram på några månader är naturligtvis en omöjlig uppgift. Men att an- tyda dess komplexitet är kanske ändå möjligt. Det är i alla fall ambitionen med min studie.
2.2. Metod
Studien bygger på en kombination av teoretisk och praktisk kunskap. För den teoretiska delen står litteraturstudier av hantverkstraditioner och teo- rier kring hantverkskunnande. Den praktiska delen utgår från intervjuer
med ”praktiker”, dvs med personer med professionell anknytning till hantverk.
Såväl den teoretiska som den praktiska delen har haft en given av— gränsning i den tid som stått till buds. Jag har använt modellen över det textila fältet (se sid 26) som den karta efter vilken jag avgränsat såväl in— tervjuer som litteraturstudier. Efterhand kom litteraturstudiema att bred- das, beroende på det material som intervjuerna gav.
Valet av intervjupersoner är en kombination av styrning och slump. Den representativitet jag eftersträvade styrdes av fältmodellen (sid. 26). Jag ville ha med röster från de olika delarna av hantverkskulturen. Jag valde bort studiecirklar, som ägnas en särskild studie (”Vem slöjdar i cir- keln — och varför?”), handarbete (som belysts i Handen och Anden) samt konst (som hamnade alltför långt från huvudtemat). Jag bestämde mig för att samtliga intervjuer skulle göras med Leksand som utgångspunkt, av hänsyn till den begränsade tidsramen.
Leksand är något av ett centrum vad gäller hantverk: här finns Hantverkets folkhögskola, Hemslöjdens gård Sätergläntan (i Insjön), Stiftelsen Hantverksfrämjandet, en av Sveriges äldsta hemslöjdsbutiker, ett levande kulturhistoriskt museum med en rik skatt av hantverk. Folkdräktstraditionen är ännu levande, liksom vardagskunskapen i hant- verk, bland både kvinnor och män.
Den begränsade tiden styrde alltså såväl antalet intervjuer som valet att göra dem på en plats. Av de sex personer jag intervjuat hade jag tidigare haft kontakt med de två kvinnorna. De fyra männen fick jag föreslagna, efter att ha redogjort för syftet med intervjuerna. De sex är
Kersti Jobs-Björklöf, museichef på Leksands Kulturhus Lena Karlén, som vid tiden för intervjun var rektor på Hemslöjdens gård Sätergläntan Anders Mattsson, Malmstenutbildad snickare och ansvarig för Träslöj— dens hus på Sätergläntan Ramon Persson, snickare och knivslöjdare, som leder kurser på Säter— gläntan Mats Svensson, keramiker och lärare på Hantverkets folkhögskola samt Börje Hagman, slöjdare och ansvarig för hantverksfrågor vid Stiftelsen Hantverksfrämjandet
De sex är således knutna till olika institutioner inom hantverkskulturen, männen dessutom valda för att de är verksamma inom olika hantverk. Antalet intervjuer kan tyckas litet med tanke på det stora område som ska belysas. I själva verket representerar de sex mångdubbelt fler utbildning- ar och yrkeserfarenheter: etnologens, slöjdlärarens, biståndsarbetarens, kulturintendentens, möbelsnickarens, konstfackselevens, folkhögskollä-
rarens, väverskans, museichefens, byggnadssnickarens, hemslöjdskonsu- lentens m fl. Några har varit cirkelledare, har arbetat med utbildnings— och utvecklingsfrågor, har erfarenheter av att vara såväl egenföretagare som chefer med administrativt och organisatoriskt ansvar. Hantverks- kulturen blir på så sätt belyst ur många olika aspekter: institutionellt och personligt samt från olika utbildningar och yrken.
2.3. Genomförande
Intervjuerna gjordes med bandspelare under våren 1995 på den intervjua— des arbetsrum, med ett undantag. De hade snarast karaktären av samtal, där jag aktivt deltog med reflektioner och kommentarer. Samtalen var cirka tre timmar långa, med ett undantag på knappt två timmar. Samtalet fick Byta fritt men jag följde i huvudsak en uppgjord disposition med föl— jande frågeområden:
— bakgrund, eget förhållande till och erfarenhet av' hantverk — syn på kunskap och kunskapsöverföring i hantverk — synpunkter på nyttan av hantverk i dagens samhälle
— uppfattning av orden ”professionell ” och ”amatör” — åsikter om hantverkscirklar i studieförbundens regi
Banden skrevs ut i sin helhet. Den redigerade versionen omfattar mellan en tredjedel och en fjärdedel av utskriften. Mina frågor och kommentarer har lyfts ut. Vissa delar har ersatts av sammanfattande referat. Annat har strukits eftersom det förde alltför långt bort från hantverkskulturen.
Intervjuerna har språkligt bearbetats och rensats från alltför talspråkli- ga formuleringar, detta för att öka läsbarheten och tydligheten. Varje per- son har betonat någon specihk aspekt i synen på hantverk. Den har lyfts fram i redigeringen. De intervjuade har godkänt såväl bandutskriften som den redigerade versionen.
2.4. Begrepp
Hantverkskulturen står i centrum i denna studie. Begreppet kultur är cen- tralt. Dess ursprung är latinets cultivare, att odla, förädla. Ord som hand- kultivator, bakteriekultur, kulturpolitik, kultursidor, samekultur, arbetar— kultur ger en antydan om mångtydigheten i kulturbegreppet. Det kan ligga nära ursprungsbetydelsen, det kan syfta på ”de sköna konsterna”, det kan beteckna delade erfarenheter. Det är till den senare, dvs den etno— logiska/antropologiska, betydelsen av ordet, som denna studie anknyter.
Hantverkskulturen är den gemensamma nämnaren för de personer som intervjuats. Metodvalet — att intervjua personer med inifrånkunskap om hantverk — bygger på grundtanken att varje människa, medvetet och/eller omedvetet, är både kulturbärare, dvs präglad av den kultur hon levt och lever i, och kulturbyggare, dvs någon som aktivt nybildar kultur. Folk- livsforskaren Orvar Löfgren har formulerat det på följande vis:
De kulturella föreställningarna ligger inbäddade i både den mate— riella miljön och de sociala institutionerna. Kulturen är med andra ord de former i vilka människor hanterar de erfarenheter som deras sociala och materiella existens alstrar. / — — — / Vi föds alla in i en kultur; men genom våra liv och i samhandling med andra vidareför och förändrar vi detta kulturella arv, även om detta sällan upplevs som ett medvetet kulturbygge. (Löfgren 1982: 33—34 )
Hantverk är också ett mångtydigt begrepp. Jag har valt att låta mångty- digheten definieras av de intervjuade personerna. De ombads alla att snabbt associera till följande fem ord: slöjd, hantverk, konsthantverk, hemslöjd, handarbete. Dessa associationer har lyfts ut ur intervjuerna och använts i det inledande avsnittet ”Ordens innebörd”.
De tre nyckelorden — kunskapssyn, samhällsnytta, välbefinnande — får flera olika definitioner i intervjuerna. Det var också meningen: att var och en skulle fylla orden med sin innebörd.
Studien har titeln ”Hantverkets väsen och värde”. Väsen och värde har bägge en svävande betydelse. Enligt ordböckerna kommer väsen från ”va— ra” och har bl a betydelsen varelse. Synonymer kan vara beskaffenhet, egenart, ”det sant varande”, ”den innersta principen”, ”ett tings anda”. Ur— sprunget till ”värde” är okänt. Det kan både ha en ekonomisk betydelse (valuta, valör) och innebörden av egenvärde, kvalitet, meningsfullhet (av
värde). Jag lägger betoningen på egenart (väsen) och egenvärde (värde).
2.5. Redovisning
Redovisningen inleds med ett avsnitt om ordens innebörd, som bygger på de intervjuades associationer till orden slöjd, hantverk, konsthantverk, hemslöjd, handarbete. Dessa associationer presenteras separat och ano- nymt. Poängen är att synliggöra hur olika betydelser som kan läggas in i samma begrepp.
Därefter följer de sex intervjuerna. Varje intervju ramas in av ett per— spektiv och en aspekt. Perspektiven motsvarar delar i fältmodellen (se sid. 26). Sammantagna belyser de hantverkskulturen ur olika historiska synvinklar. Aspekten är värden i hantverket som de intervjuade betonat
och som jag lyft fram i redigeringen. Tillsammans ger aspekterna ett spektrum av värden i hantverkskulturen.
Intervjuerna presenteras okommenterade, som hela berättelser. Avsikten med detta är dels att förmedla en sammanhängande bild, där uppfattningar och åsikter inte rycks loss ur sitt sammanhang utan blir ut- ryck för individens samlade livserfarenhet: människan som kulturbärare och kulturbyggare. De intervjuade uttalar sig i första hand som personer, inte som representanter för något. Dels vill jag med denna presentations— form ge läsaren möjlighet till egna associationer och tolkningar. Kanske väcker intervjuerna andra tankar och reflektioner än dem jag sedan tar upp i mina kommentarer. Desto mer som intervjuerna — också i sin redi— gerade form — innehåller en hel del, som jag bedömt har informationsvär— de även om jag sedan inte explicit diskuterar det.
Efter intervjuerna relaterar jag i mina kommentarer materialet till vis— sa tema:
— dimensionerna i hantverket som vi fann i Handen och Anden (se modell sid. 24) — begreppen kunskapssyn och samhällsnytta som de definieras av de in— tervjuade — synen på hantverkscirklar
Litteraturstudierna redovisas inte separat utan fogas in i den löpande tex- ten som referenser. Också tolkningen — varav intervjuredigeringen är en del — är invävd i redovisningen. Avslutningsvis för jag med utgångspunkt från materialet — intervjuerna och litteraturstudiema — en diskussion om hantverkets väsen och värde relativt hantverkscirklama.
2.6. Tillförlitlighet och trovärdighet
En studie med denna uppläggning kan naturligtvis inte göra anspråk på generaliserbarhet. Vilken tillförlitlighet och trovärdighet har den då? Tillförlitligheten ligger i troheten mot materialet. Genom att intervjuerna återges i en helhet, godkänd av de intervjuade personerna, kan läsaren själv förhålla sig till bärigheten i kommentarerna. Trovärdigheten i tolk— ningen kan bäst bedömas av människor inom hantverkskulturen: känner de igen sig i beskrivningen?
Vilken relevans har då studien för folkbildningen? Min förhoppning är att den bidrar till en fördjupad debatt om hantverkscirklama. Det är ofrån- komligt att studieförbunden då kommer in i en bredare diskussion om hantverkets ställning i samhället överhuvudtaget.
.'-: ."'|'___..'|'"1. 11; '|'|'(-_.'|.;I| _j.. . " ." E'
'__','-'t.___._r;'-_.___|'."___ 31755: __|_ .'.' '._[mL' '..'- ' ':_|_å',-|.l_'__1_”1|.__|+1_,|| ".
".i_'|_|_.'_|"_ &_ -'|.5:' - 'i'.-" Jj'l': .:".I . "', " m., "Ahh "r' m- '..' _"":l"- " |"'"'|.'r.h-1l-l.-L)l. l|| . ._'!11'lkprgff_1'-l'l"".|l'|.|..l .. ' '.m'jgäwg mun-_'_ |.' " åb'ri'r'n_usuh "le "'|'il |||' ..,.
'f'__2".'.' *""DHL r]._ |.||
'..'_' ...-.f'lg'uj'm __
| '. "' "' " |._-""1||u-::|-'_- .r'. .'— |'|' || '.'.JJH
. _ :_ '__ ' |,*-_'l._;_1__ . _ __ '_l'!-" "' '$"? | 37.1. ' "' . "4'""åi"'_£,]'-llf"';"*a"jl'_ --__-"'"1J.||- _l' '—|'.A'L'| " ' - . pärm-a ' u...-__. _ . _ .r'n .' ."__ " _ ..-..-_ ___ ' -..".|_.' _.,|_r_ |r_'-l'l|._: lir-la_e'yymu |_|-||__ll'|::.-'_--|.. '|_--. _'..,.- ,,,, .» m:" |.'.
-..=: r'r
.._ v. . ' ' -v 'Jl '."'5' .'.'.l'; . . ' ,. , "' 1 . _. ',."."- _ .. ._ ' ' '||. ' "T'f' .'il, [_| [||]. |'—l11"'. ..l'-'..' |._,____j.:-"_'£, hwilfläi. _ _. | 'i.
.. —_ . - a.... | | l ,. | . "___ _ :a-i]. .. ___ _ ||d1_____-_l___l ":]-_";ij _| | | . '. -_ .. _j.-
" '|' 335151. ':'—|in... .|:..-.."'|-|f1.r'i|| | hur ='|l |_lT|I I
" ,.. "" .|.-' .'-C —_ _'|:.|. '."'. ||..' ' " "åihlf'n -. n'! '..'» '_.'!".- iif'” '-" i.. "'l 1' ' "W" '|'"- -".- '|' __.___ "kW-.'- '_'-'. ' l-. _ '_ 1. .l
' """. !. '_ll'å'J'i'ä" ”di-; '_l'"" f*n—rl -nu- __|,' " .
.-
. . ||'-=
3 Ordens innebörd
”Hantverk” är ett nyckelord i denna studie. Vilken innebörd läggs då i or- det? Det hnns ingen entydig definition på ”hantverk”. Det gränsar till an- dra ord med likartad innebörd. Jag bad därför dem jag intervjuade att snabbt associera till fem ord: slöjd, hantverk, konsthantverk, hemslöjd, handarbete. Flera kommenterade att de tyckte uppgiften var svår, att gränserna är flytande. Nedanstående är ett urval av de definitioner som gjordes. Genomgående återges ett citat ur varje intervju.
Slöjd associeras såväl med folkligt kunskapsarv som med skolslöjd, såväl med allkunnighet som med bristande kvalitet:
Folkligt, självlärt hantverk, skilt från yrkeshantverk
Det hör hemma i husbehovssläjden, det man tillverkade för egna behov
Det finns slöjdare som inte har så värst hög kvalitet på sin produk— tion och då associerar jag kanske åt det hållet
Klurighet. Man utvecklar ett problemlösande arbetssätt
Skolslojd. Samt något svenskt, faktiskt. Vi har exporterat ordet slöjd (det har översatts till sloyd på engelska) som detta att ha kreativt arbete med barn.
Mångkunnighet. Att vara allmänhändig. I en vidare betydelse att vara oberoende. Där ligger nog laddningen: i oberoendet.
Hantverk
kan innebära yrkeshantverk och specialiserad kunskap likaväl som ”allt man gör med händerna”:
Yrkeskunskap. Man lär in regler som man ska använda i vissa sam— manhang
Specialisering. De kunskaper slöjdaren inte har.
Ett yrke som man lär sig genom att arbeta på en verkstad eller ge- nom utbildning
Allt man gör med händerna. Det finns producerande hantverkare, dvs de som gör saker; och hantverkare som utför tjänster, som snickare, murare, målare
Yrkeshantverk. Skomakeri, plåtslageri, bilmekaniker.
Hantverk är ett paraplybegrepp, ungefär som musik eller idrott el- ler konst. Det kan vara traditionellt hantverk eller något avantgar— distiskt, där man gör allt möjligt utan att det ska betyda något. Men för min del är det nog främst de traditionella hantverksyrkena med rötter i skråväsendet
Konsthantverk
förknippades dels med konstnärlighet och utbildning, dels med bohemeri och slarv:
Konstskola, Konstfack eller liknande. Det ska finnas en konstnärlig dimension i det man gör Varje föremål är unikt.
Specialkunskap inom formområdet förutom hantverkskunnandet
Bohemisk. Ibland får konsthantverk tjäna som ursäkt för icke tek- niskt fulländat hantverk
De flesta konsthantverkare är hantverkare i grunden och kan jobba som sådana, men kan ibland också ge uttryck för sig själva
Keramiker, textilare, silversmeder... De jobbar väldigt mycket med uttryck, lite med funktion, den har de glidit ifrån
Hantverkare som har en ambition att det inte bara ska vara gediget hantverk utan också ha en konstnärlig design... De duktigaste kera- mikerna är slängda på att dreja. De kan göra en tekanna eller en mugg med klara handgrepp. Men sedan har de friheten att leka med dekoren, att bränna på ett speciellt sätt för att få fram den extra knorren som är det konsthantverkliga
Hemslöjd
förknippas av flera helt enkelt med ”Hemslöjden” (organisationen, buti- kerna, konsulentema) men också med ursprungsbetydelsen ”hemmets slöjd”:
Det som pågår inom organisationen Hemslöjden. Hemslöjds- rörelsen jinns det inget som heter, tycker jag
Förr var det sådant som man gjorde hemma och sålde vidare. Hemslöjden är ju också förknippad med hemslöjdsrörelsen, hem- slöjdsbutiker; hemslöjdskonsulenter
Gediget
Hemslöjd hör ihop med den gamla husbehovsslöjden och den avsa- luslöjd som tillverkades i hemmet
Hemslöjden förknippar jag med hemslöjdsrörelsen och med de pro— dukter som säljs inom Hemslöjden. Sätergläntan och hemslöjd- skonsulenterna som stödjer och bevarar traditionella tekniker, an- ordnar kurser, får fram produkter
Handarbete
definieras än som pyssel och tidsfördriv, än som lust och nöje. Men i bäg— ge fallen kopplas det till kvinnor och textilt.
Textilt arbete, i stort sett broderier. En stickning kan också vara det. Det är ett neutralt begrepp. Sådant som kvinnor runt omkring en plockar fram och håller på med
Sådant som du gör för dig själv och dina närmaste. Det kan vara allt från mycket amatörmässigt till sådant som mycket väl kan klas- sas som hemslöjd
Pyssel. Fast det är också orättvist. Pyssel är som ett tidsfördriv. Det min mor gjorde var t ex väldigt avancerat och mycket tid nedlagt på. Man skulle mycket väl kunna beskriva det som hantverk. Men det blir ändå nedvärderat
Det är för mig kopplat till lust. Man handarbetar inte om man mär-
ker handdukar t ex. Handarbete har med nöje att göra — det är kul att brodera...Något som inte direkt är till nytta utan för nöjes skull — det jinns kanske något av tidsfördriv i det, på ett negativt sätt. Vem har givit oss den uppfattningen?
Det änns ju både manligt och kvinnligt handarbete. Jag tänker tex på karlar som täljer woobblers (fiskedrag) eller binder flugor. Handarbete har med finmotorik att göra
Spontant tänker jag på min mor som handarbetade när hon hade en ledig stund: en julbonad, vantar till mig, tröja till min systers barn... Handarbetsboden, handarbetsutrustning, handarbetsteknik — det förknippar jag med det textila finliret. Jag ser framför mig en påse med broderigarner
Innebörden av ordet hantverk
Det är inte oproblematiskt vad cirklar i slöjd, hantverk, handarbete, konst— hantverk ska kallas. Inom studieförbunden betecknas de som praktisk—es— tetiska. Det är en karakteriserande benämning — men samtidigt något som deltagarna inte känner igen sig i.
Jag har valt att kalla dem hantverkscirklar. Inte heller det är oproble- matiskt. Just defintionen av ”hantverk” i ovanstående citat är det som lig— ger längst bort från cirkelverksamheten. Men i denna studie låter jag ”hantverk” innefatta alla de fem orden slöjd, hantverk, konsthantverk, hemslöjd, handarbete, med alla de nyanser och definitioner som de inter— vjuade givit mig.
”Hantverk” blir ett mycket innehållsrikt begrepp, som kan rymma så— väl konstnärlig och specialiserad kunskap som händighet och vardags— kunskap. En så bred användning av ordet är också det som bäst motsvarar den mångfasetterade verksamheten i hantverkscirklama.
4 Intervjuer
Det var i brottet mellan det förindustriella och det industriella samhället som intresset för bevarandet av gamla föremål och tekniker tog fart, med Arthur Hazelius och Skansen som mest kända exempel. Institutionellt förvaltas detta kulturarv idag av de kulturhistoriska museerna och sam- lingarna', inom vetenskapen främst av etnologin.2 Utanför institutionerna änns en bred, mer eller mindre ideell verksamhet kring hembygdsföre- ningar och hembygdsgårdar, som vittnar om intresset för hantverkets var— dagliga, folkliga kulturhistoria.3
Kersti Jobs Björklöf: Kulturarvet - tingen berättar
Kersti Jobs Björklöf är etnolog och museichef på Leksands Kulturhus. Hon är född och uppvuxen i Leksand. Namnet ”Jobs ” (en avledning av Jakob) anger den gård som hennes far kom från. Det traditionella — och speciella — namnbruket i Dalarna informerar dubbelt om tillhörighet: fa- derns namn (larsson, Larsdotter) och föräldrahemmets plats. På bägge föräldrarnas sida kan släkten spåras via kyrkböcker åtminstone till slutet på 1500-talet. Antagligen går rötterna ännu längre ner i Leksands histo- ria. Nu bor hon på Knisgården i Tibble, som var hennes mormors hem. ”Knis” är en sammandragning av Erik-Nils, som levde någon gång på 1600-talet. När morfadern, Hallmans Aron Karlsson, flyttade till mormo-
' I museiutredningen Minne och bildning (SOU 1994:51) räknas 21 museer till den kulturhistoriska gruppen, från Historiska museet och Nordiska museet till Tekniska museet och Folkens museum. Därtill kommer de kulturhistoriska av- delningarna på länsmueema. 2 För en översikt av etnologins framväxt och utveckling i Sverige, se Nils-Arvid Bringéus: Människan som kulturvarelse (1990). 3 Se t ex Jan-Erik Hagberg: ”I det glesa kulturarvet” och Annika Alzén: ”Reservera eller kultivera”, bägge i antologin Modernisering och kulturarv (1993). Se även Folkkonsten — all tradition är förändring (1992) om bredden i det folkliga kulturarvet.
derns gård tog han hennes gårdsnamn. Så är seden — det kallas att ta ”särknamn”. När hennes morbror och gudfar Knis Karl Aronsson dog barnlös 1980 flyttade hon och hennes man Sune Björklöf tillbaka till Leksand och övertog ansvaret för gården. Samtidigt blev hon kulturin— tendent i kommunen. På Knis—gården har hon i en källarstuga en kläd- kammare fylld av gamla textilier:
— Min mor och morbror berättade alltid för oss barn om de saker som fanns där, om de människor som använt dem och i vilka situationer. Min mor kunde ta fram ett svartstickskläde som min mormor broderat när hon var 14 år, jag tror det var 1870 och som jag då fick använda i speciella si- tuationer. Hon berättade om sin mormor, hur duktig hon var att brodera, hurudan hon var. Eller om sin mormorsmors mostrar, som fick pris från hushållningssällskapet för sin linnespånad, om de spetsar de knypplat, om den tråd de använt, som fortfarande ligger här.
När vi skulle ta fram något plagg ur källarstugan hade mor, som var småskollärarinna, alltid en lektion med oss barn. Särskilt med mig, tror jag, för jag var flicka och äldst i en syskonskara på fem, tre bröder och en syster, som är fjorton år yngre. Då inympades detta intresse hos mig. Tidigt visste jag att det var etnologi jag skulle ägna mig åt. Men min mor tyckte jag skulle bli lärarinna, för det var säkert och tryggt. Då kunde man ha tid att ägna sig åt sådana saker som slöjd. Småskollärarinnor dåförti- den undervisade ju också i slöjd och mor försökte alltid sätta ett handar- bete i händerna på mig. När första barnbidraget kom sade hon: ”Nu får du gå till handarbetsaffären och köpa vilket handarbete du vill, bara du gör något med dina händer.” Jag köpte en riktig skräck-sidenkudde, som jag tyckte var jättefin Sedan dess har jag lärt mig sätta värde på andra sa- ker.
Inte bara namnbruket utan också arvssystemet är specijikt för Dalarna: alla syskonen delade på arvet. Jorden och marken delades i li- ka många delar även om döttrarna bara ärvde hälften. Det kunde leda till skiften som var ett par meter breda och två kilometer långa. Också går- den delades upp så att någon kunde ärva ett hus, någon annan en lada. Sedan flyttade man husen, som i ett pussel. Så växte gårdarna och byar- na. De små jordlotterna tvingade fram ett flerförsörjningssystem som också är typiskt för Dalarna. Rotfastheten — återvändandet till den egna jorden — kombinerades med vandringar:
— Folket var ute på gästarbete, s k herrarbete. Då gick man i grupp till Stockholm eller till sågverken längs Upplandskusten. Man arbetade åt herrarna på gårdarna eller var mursmäckor och roddarmadammer i Stockholm. Eller hårkullor. Man höll ihop, man hade sin dräkt och sin dialekt. Jag brukar ibland föreställa mig en sådan grupp som t ex arbetar i trädgården på något gods i Sörmland. Man ser statarna och dagsverks-
arbetarna. Man vet hur statarna flyttar omkring, man ser hur torparna längtar efter att ha någon enda kvadratmeter jord.
Alla de här människorna som är ute på arbete härifrån, de ser de andras situation, de hör vad som är deras högsta önskan i livet. Och man vet att hemma har man en hel gård med mark och skog och en ko. Det är fattigt och besvärligt, men vi har friheten och det är vårt eget. Att ha sett detta, att ha fått intryck utifrån tror jag har gett stolthet och trygghet i det egna. Det är så komplext, men det är en tanke att det kan ha varit så.
I början på 1800-talet kunde vissa bönder ha små jordbitar på 300 ställen som de jick åka härs och tvärs för att sköta. Till slut blev det hela ohållbart. På 1820-talet infördes storskiftet i Leksand, med sammanlägg- ning av mark som lade grunden för rationellare jordbruk. Medan stor- skiftet i andra delar av Sverige sprängde byarna när gårdarna flyttades ut till åkermarken var det i Dalarna rationellt att behålla dem samlade: jordbruket var begränsat, det var boskapsskötseln som var det centrala i ekonomin.
På somrarna fördes djuren till fäbodvallarna — det var kvinnornas ar- bete. De följde sina kor hela dagarna, ofta stickande tvåändsstickning, den enda form av stickning som fanns i trakten. Sticka kan man göra gåendes. Andra handarbeten kräver stillasittande. När korna skulle idissla satte sig fäbodkullan också till ro, ofta med ett svartsticksbroderi. Det var bästa tänkbara ljus och broderiet var lätt och litet att ta med sig i väskan. Det finns både bilder och berättelser som vittnar om de ständigt handarbetan- de fäbodkulloma. Annars är bandvävning typiskt för Leksandstrakten:
— En bandvävstol är så liten så den kan du ha även uppe i fäboden. Så träffades man ju också för ”oppsittu” och då kunde man ha med en band— vävstol. Vävstolen sattes upp i stugan till våren, när det var tid för väv- ning. Här har det varit skyttlade vävar som går fort. Det har varit tyger till kläder och vepor i rosengång och munkabälte. Naturligtvis också fina lin- nevävnader till dräkten — men hela tiden skyttlade. Inte röllakan eller fiamskväv eller sådant. Det hade man inte tid och möjlighet att ägna sig åt, som i Skåne t ex. Hemmen här har varit så enkla. Man hade ingen om— fattande textil utsmyckning i sitt hem. Det textila arvet här speglar livssi- tuationen och den ekonomiska situationen. Det blir så tydligt om man jämför t ex med Skåne, där man hade pigor och döttrarna kunde sitta he— la dagen och väva. Där hade du hem för representation. Här var det bara ett enda rum där man åt, sov, arbetade, umgicks. Hade man en parstuga så var det andra rummet förråd. Det fanns inte plats för en massa fina dynor tex. Det var grova vävnader för vardagen det handlade om.
Det var i dräkten man uttryckte sig textilt. Det gjorde man ju i Skåne också, men här var det tyngdpunkten, det som du visade upp för andra. Det som är representativt — det är dräkten. Det finns fortfarande mycket
gammalt dräktmaterial i gårdarna. Folk är medvetna om arvet. Jag tror det beror på att det är kopplat till människorna: det här är mormors eller mor— fars eller så.
När de kommer hit och vill sälja så brukar jag säga: ”Är det inte bättre att du har det kvar till barn och barnbarn? Berätta för dem i stället. Du vårdar den här textilen bättre än vad vi gör. Den har ett personligt värde för dig som den inte har om den hamnar på museum.” Jag försöker pro— pagera för att folk ska behålla sina saker, även om jag gärna skulle vilja ha dem på museet.
Jag har själv intervjuat mor och den dag jag går i pension ska jag skri— va ner det för mina barn och barnbarn. Det måste finnas på papper för att dom ska känna respekt och förstå att det man har av gamla saker är något man förvaltar, inte splittrar. Förvaltar och vårdar med respekt. Jag tror att man gör det om man vet något om människorna bakom — det blir levan— de, det väcker känslor när du vet. Då blir det inte materiella ting utan det blir en historia runt omkring. Det är det som jag tycker är så viktigt. Jag blir glad när mina barn ber att få låna nyckeln till källarstugan för att vi- sa kompisarna — så står de då där och berättar vad de vet.
Kersti Jobs har alltså växt upp i en miljö där hantverkskunskapen var en levande och viktig del av vardagen men själv valde hon en annan kun— skapsväg, den bokliga och akademiska. Hon började läsa etnologi:
— Ett betyg i etnologi handlade då mycket om den materiella kulturen och det var ju vardagen för mig. Jag hade varit mycket med morfar på gården så allt var helt naturligt. Det var givetvis en stor hjälp. Likaså med folkloristik — jag hade ju växt upp med det. Jag märkte det när vi läste — jag kunde så mycket mer, helt naturligt. Jag har alltid upplevt det som en stor förmån. Alla har vi personliga källor från den miljö vi växt upp i och just min var till stor glädje inom etnologin, sådant ämnet var innan det blev så nutidsinriktat på 60-talet.
Samtidigt var jag med om just den omvandlingen, som startades av Börje Hanssen och John Granlund. Vi var alla besjälade av att etnologin skulle vara samhället till nytta. Jag var mycket positiv till förändringen och såg ingen motsägelse mellan detta och den tidigare traditionen inom etnologin.
Trots att hon valde att gå den intellektuella vägen har han fortsatt att göra saker med händerna. Hon tyckte om skolslöjden, hon handarbetade mycket som ung:
— Jag kände alltid en väldig tillfredsställelse. Det gav mig — och ger mig fortfarande — ett stort lugn att få sitta och göra något med händerna. Det är något märkvärdigt, som när du går på en konsert eller försjunker in i en bok. Går jag på en konsert är det som om jag sovit middag en timme: man sjunker in, man slappnar av, man mediterar. Det kan jag känna ock-
så när jag gör något med mina händer. Jag har ofta stickat och läst samti— digt, eller lyssnat på musik och handarbetat.
Jag är ledsen för att mina flickor inte kan något av det här med att sy, brodera etc. Jag harju jobbat så jag har aldrig hållit på så mycket hemma och inte lärt dem, som mor lärde mig. Om man håller på så ser de och vill härma. Det beror väl på att min generation varit yrkesarbetande. Det var nu mor också, men när hon kom hem kunde hon sätta sig ner med ett handarbete. Jag såg henne göra sådana saker. Jag har haft längre arbets- dagar och då blir det bara det vanliga med mat och tvätt och städa och stryka och så. Jag tycker jag missat något och det är synd. Eftersom det ger sådan tillfredsställelse skulle jag vilja att också mina döttrar fick den glädjen. Man är inte ensam när man handarbetar. Man får ro, man behö— ver inte andra människor runtomkring sig.
Om synen på hantverkskunskap
— Jag önskar man hade mer respekt för vad man gör med sina händer. Alla har inte fått gåvan att vilja läsa böcker och stimuleras av det. Eller skaffa sig en högskoleutbildning. Jag tycker det är tokigt att allting idag kallas högskoleutbildning. Man borde kunna respektera en praktisk utbildning med gesäll— och mästarbrev lika mycket som en fil kand eller en doktors- grad. Det finns ju olika grader av den här kunskapen också. På något sätt måste man få fram budskapet att detta är så mycket värt, höja respekten för handens kunskap. Det är pengarna som styr, nu när man försöker få Hantverkets Folkhögskola och Sätergläntan till högskolor. Varför kan man inte vara stolt över det man gör utan att det ska kallas högskola? Men då handlar det om att staten ger bidrag till högskolor. Varför kan man inte få bidrag om man har hög kvalitet och bra undervisning? Det är där man måste ändra synen: ge bidrag även till praktiskt kunnande på hög niva.
Hantverk handlar väldigt mycket om kunskap om och känsla för mate- rialet. Vi kan ju inte längre olika materials egenskaper när vi i framtiden ska ta tillvara naturresurser och utnyttja det vi har maximalt. När man in- te har så mycket pengar måste man återbruka. Då måste vi återuppliva den gamla kunskapen. Olika träslag och träslagens egenskaper — det har vi ingen aning om. I arvskifteshandlingar här från Leksand står t ex säl— gen upptagen speciellt därför att den var så värdefull för lövtäkten. Den var bra foder med bl a mineraler. Den gamla kunskapen var så djup — de visste precis. Också i valet av material. Redan i skogen kunde man se på träden vilka som passade för en klyka till ett eller annat. I ett föremål kan
du ha tre olika sorters träslag därför att träet har olika egenskaper: det kan vara segt eller hårt eller mjukt.
Det är en fantastisk kunskap som vi inte har längre. Jag tycker den är oerhört viktig. Inom Nämnden för hemslöjdsfrågor diskuterar vi nu att man behöver stödja just träsidan. Det har varit mycket textilt när det gäl— ler projekt osv. Om lin och ull vet vi rätt mycket men träet har varit efter— satt. Materialkunskapen är grunden, det första steget. Slöjdens framtid finns i att kunna tillverka sådant man kan använda, som har en funktion — om än kanske i nya former. Prydnad och pynt, javisst, men inte går jag och köper ett prydnadsföremål för att ställa på hyllan. Då måste det vara ett konstföremål.
Om hantverket och samhällsnyttan
— Det handlar så mycket om livskvalitet. Tillfredsställelse på olika sätt. Det är ju det vi står för: biblioteket, museet med sina utställningar, arkivet med sina bilder, musiken... Det är samma sak med slöjden, att göra något med händerna Det ger en extra dimension av tillfredsställelse, det be- tyder så mycket för människor. Hur är det med dem som är arbetslösa? Något måste man ju göra för att överleva i den situationen.
Förutom att skapa arbetstillfällen och att det är bra att Hemslöjden säl- jer slöjd och att folk får arbeta i butiken så ligger samhällsnyttan mycket i detta med livskvalitet. Glädjen i att tillverka saker som man kan använ- da hemma. Att kunna producera för sig själv.
Om professionella och amatörer
— För att vara professionell tänker man kanske att man måste vara utbil— dad. Där kan man t ex jämföra heminredning och inredning av offentlig miljö. Många tror att man kan inreda en offentlig lokal som man inreder hemma — de ser inte skillnaden. Man måste vara utbildad för att se vad det handlar om och för att kunna göra ett professionellt jobb. Men de kun— skaperna kan man ju skaffa sig på olika håll. Ofta är ett papper tecken på att du är professionell men du behöver inte ha gått i en bestämd skola och ha betyg.
Många professionella är specialiserade och behärskar sitt område från grunden, så ingen kan slå dem på fingrarna. Men hos t ex hemslöjdskon- sulenter ligger professionaliteten inte i att vara specialist på en viss slöjd— art utan i att kunna litet av varje. Det finns många människor som aldrig gått några skolor och som är oerhört professionella. Det går inte att för-
enkla och säga att om du gått på Konstfack eller Konsthögskolan så är du professionell. Det behöver inte alls vara så — Amatör betyder ju ”den som älskar”. Det ligger mycket i det. Då kan det se ut hur som helst men vara gjort med så mycket kärlek. Jag är nu med i arbetet på en utställning om svensk kultur i USA. Där kan du ta folkdräktema som amerikanarna använder sig av som exempel. De kan ha vad de tror är en Rättviksdräkt. Den kan se ut hur som helst, med fel material, så att man blir alldeles Men då måste man komma ihåg att den är gjord i ett helt annat sammanhang. När man träffar någon som har en sådan dräkt och får höra vad den betyder så finns där så oerhört myck- ; et kärlek. Då kan man inte göra annat än tycka om och respektera ändå. Det som blir svårt är när amatörer gör anspråk på att vara professio- nella. Det är då som det knyter sig i mig. De ställer krav när de vill sälja sina saker och sätter priser som är alldeles bort i tok. Eller när man ser att de får sälja sina saker och inte Hemslöjden som har det som är välgjort.
Om studiecirklar i hantverk
— Samma gäller vissa deltagare i studiecirklar. Man skulle önska att de ville vidareutbilda sig, att de hade en strävan att utvecklas inom sitt eget område, vare sig det är svepkärl eller laggade kärl eller vad det nu är Att de skulle vilja lära sig av t ex gamla föremål genom att kopiera eller så. Att de fick möjlighet till och ville ta till sig undervisning och fick se det som är riktigt bra. Jag vet inte hur stora ambitioner de har eller om de
* nöjer sig med det de gör. Men om de samtidigt vill sälja sina produkter —
då ska man kunna ställa högre krav. Jag har inte besökt så många studie— cirklar och sett vad de gör. Jag ser bara att det är en väldig brist på bra lä—
! rare. Jag har själv blivit erbjuden att bli ledare i olika konstiga cirklar. När * jag då säger att jag saknar kunskap om området har jag fått svaret: ”Det behövs inte, bara du läser något kapitel före i handboken.”4
När man ser vilka som är cirkelledare blir man misstänksam mot vad
det är för kvalitet på undervisningen. Det här med att ledaren inte ska be-
höva kunna mer än deltagarna — så står det i anvisningarna. Det kanske mer gäller de teoretiska cirklarna. Det är mycket svårare att fuska när det
, gäller de praktiska. Jag är ju med och har hand om studieförbundens an- ? slag — det är den största post jag attesterar. Vi har ingen insyn och det är
* Uttalandet gäller diskussionscirklar, ej hantverkscirklar.
svårt att bedöma kvalitén. Jag tycker att det varit väldigt svårt att hantera studiecirkelverksamheten, samtidigt som jag vet att den betyder mycket socialt. Kanske finns det en och annan som går vidare och utvecklar sin kunskap Blir inspirerade Det är ju ett företag redan att börja i en stu- diecirkel. Många är rädda för att närma sig främmande människor och be- höver stöd innan de tar steget att gå med i en studiecirkel. Du kan ju t ex ta med en väninna så att du inte är alldeles ensam i gruppen.
Lärarna på Sätergläntans korta kurser är ju mycket bättre än dem du har i studiecirklama men det är ett ännu större företag att gå en kurs på Sätergläntan. Man har föreställningen att man måste kunna mer, att det ställs större krav. Sedan är kursen ju också koncentrerad till ett antal da— gar. När man anmäler sig till en cirkel tror jag man tänker att det vore ro- ligt att pröva på. Det är mer medvetet om du anmäler dig till Hantverkets Folkhögskola eller till Sätergläntan.
Men hantverkscirklama måste få leva kvar, inte minst om de kan fun- gera som inkörsport för dem som vill gå vidare. Men också för ungdomens skull. Det kan finnas ett behov hos dem som är yngre att lära sig handens arbete, desto mer som skolundervisningen skärs ner på slöjdsidan. Så det vore väldigt synd om de här studiecirklama försvann. Och om de är bra, om cirkelledarna är bra — då är det ju jättebra och väldigt viktigt.
Aspekten ”Kulturarvet — tingen berättar”
Hantverkets betydelse som kulturarv är ett av de argument som ofta åbe— ropas när det gäller att försvara studiecirklar i hantverk. Men kulturarv är ett mångtydigt begrepp.5 Det finns ett personligt kulturarv, ärvda ting som för vidare släktens och familjens historia från tidigare generationer. Det personliga kulturarvet får sitt värde genom att föremålen förmedlar kun- skap om de människor som en gång använt dem. Det förutsätter en munt- lig berättartradition, någon som för vidare historierna om tingens ägare och bärare.
I dagens samhälle saknar många ett personligt kulturarv. Föremålen
5 Se t ex antologin Modernisering och kulturarv (1993), där ”kulturarv” ges många olika betydelser. Mest systematiskt analyserar Svante Beckman begrep- pet i sitt bidrag ”Om kulturarvets väsen och värde”. Han sorterar det i fyra hu- vudkategorier: det andliga, det materiella, det idémässiga och det föremålsliga kulturarvet. Vidare systematiserar han det bl a efter funktioner, värden och or- ganisationsgrad.
har slängts eller försvunnit, berättelserna har inte förts vidare.6 Men be- hovet att veta mer om det egna förflutna tycks bara växa. Släktforskning lär nu vara en av de vanligaste fritidsysselsättningarna. Intresset för gam— la bruksföremål på auktioner kan också tolkas som en önskan att knyta an till den egna, vardagliga historien.7
På nästa nivå finns ett lokalt kulturarv, som i t ex Leksand fortfarande är högst levande genom bl a bruket av folkdräkter. Också det lokala kul- turarvet kräver kunskap för att man ska förstå det. I Siljansbygden är folkdräkten ett språk, sockendräkterna — som Leksandsdräkten — en dia— lekt. I andra landsdelar kan skåp eller förstutrappor eller gärdsgårdar va- ra lokala språk eller dialekter. Det lokala kulturarvet vittnar om tidigare generationers livsvillkor. Masarnas och kullomas vandringar framtvinga— des av att många inte kunde leva av sina små jordlotter, vilket i sin tur var ett resultat av de speciella arvsförhållandena i Dalarna. Vandringarna ska— pade behovet av sockendräkter, så att man kunde känna igen varandra när man möttes långt hemifrån.8
I tingen finns också ett materiellt kulturarv, som bär vittnesbörd om det förindustriella samhällets arbetsformer och levnadsförhållanden. I hant—
6 I sin bok Muntlig och skriftlig kultur: Teknologiseringen av ordet (1990) dis— kuterar jesuitpatem, professorn rn m Walter J. Ong vad som skiljer en talspråk- lig från en skriftspråklig kultur. Med Skrivkonsten kunde kunskapen skiljas från den kunnige: ”genom att lagra kunskap utanför hjärnan degraderar Skrivkon- sten, och i ännu högre grad boktryckarkonsten, den gamle kloke mannen och den gamla kloka kvinnan, som kan återge det förflutna, till förmån för yngre upptäckare av något nytt.” (1990255) Texterna avlastade människan minnesar- betet, medvetandet kunde riktas mot nya tankar, skriver Ong. När medvetandet ”befrias” från nödvändigheten att lagra kunskap riskerar man också att klippa av banden till det förflutna. Tanken kan riktas framåt — men länken bakåt för- svagas. 7 Trasmattan och lapptäcket i sin traditionella form representerar en form av mycket personligt kulturarv, tydbart kanske bara för den som tillverkat dem. * Gertrud Gidlund påpekar i ”Om dräktskick och folkmöten” (1996) att noma— diska kulturer alltid haft en praktfull färghållning i kläderna för att man ska känna igen varandra. ”De sockendräkter från Siljansbygden och Västerdalarna som bars under trägna, säsongsvisa arbetvandringar nedåt landet bar på en an- nan kommunikation utåt: ett skydd lika mycket som en tydlig signal. /-—/ Denna grupp— och individsärskiljande roll markerade också prestige utåt för dem som bar kläderna. Dalfolket på rörlig fot behövde den.” I trakter där man inte arbetsvandrade, som t ex södra Dalarna, behövdes inte den igenkänningen och där utvecklades heller inte några sockendräkter.
verkskulturen, innan maskinerna massproducerade ting, gällde det att ta tillvara varje stund för att åstadkomma det man behövde. Om det berättar fäbodkullomas ständiga arbetande. Men det var inte bara det nödvändiga och nyttiga man tillverkade. En del var ”bara” för skönhets skull, som svartstickbroderiema.
För att kunna avläsa och ta till sig kulturarvet krävs kunskap, om sam- manhanget, om tecknens betydelse. Bokstäver är bara svarta fläckar för den som inte kan läsa. På samma vis är föremålen stumma för den som inte lärt sig tolka dem. För att tillgodogöra sig kulturarvet krävs en ”belä- senhet”. Med hjälp av den bokliga kunskapen avlockas tingen sina hem— ligheter, sätts den personligt upplevda kunskapen in i ett sammanhang. Föremålen berättar inte bara om släktens historia utan också om samhäl- lets produktionsförhållanden och tekniska utveckling, om individernas sociala och ekonomiska ställning.9
I själva utförandet finns också ett hantverkligt kulturarv”, som tidigare traderats från människa till människa i generationer. Mycket av det som förr var ett vardagligt, manligt kulturarv av hantverkskunnande har för- svunnit i industrisamhället.” Det kvinnliga, textila kulturarvet har ända in i våra dagar bevarats i levande händer. Men kanske är också det på väg att försvinna och i likhet med klädkammaren och den muntliga berättartradi- tionen bli något förbehållet ett fåtal. Den handarbetskunskap som var självklar för några decennier sedan är i dag inte alls given.
Kulturarvsaspekten på hantverk — och hantverkscirklar — är viktig. Men den är inte självklar. För att hantverket eller föremålet ska bli ”kul-
” Se också intervjun med Lena Karlén angående Leksandsdräkten som vittnes— börd. ”) Uttrycket har jag lånat från intervjun med Anders Mattsson. ” Arbetet lärdes förr in via förebilder och härrnande, skriver Ong i Muntlig och skriftlig kultur: ”hantverkskunnighet tillägnade man sig genom lärlingskap /— — —/ vilket betyder att man lär sig genom att iakttaga och öva med ett mini- mum av verbaliserad förklaring.” (1990: 56—57) Hantverkskunnandet är liksom berättandet ett levande, människoburet kulturarv. Det går att applicera Ongs tankegångar om att kunskapen skiljs från den kunnige också på hantverket. Mycket hantverkskunskap överfördes till maskiner, som övertog produktionen av ting. Kunskapen skiljs från den kunnige. Liksom boktryckarkonsten avlasta- de människan tvånget att minnas avlastade maskinerna henne från nödvändig— heten av att behärska hantverket. I likhet med den kloka gumman degraderades den duktige hantverkaren.
turbärare” måste man besitta kunskap om kontexten, sammanhanget. Få svenskar har idag en skattkammare med kläder och andra föremål som bevarar familjens och släktens historia. Men alla har tillgång till museer, där det personliga kulturarvet blivit en del av samhällets. Få har växt upp i en muntlig berättartradition där föremålen laddats med personliga min- nen. Men alla har tillgång till bibliotek, där det går att lära sig avläsa fö- remålen deras historia och sammanhang.
På ett unikt sätt binder hantverket — både i sin föremålsforrn och som kunskapsform — samman det personliga kulturarvet med det gemensam- ma, det privata minnet med det allmänna, folkets vardagshistoria med kulturhistorien. Kulturarvsaspekten är en fråga om läsart men också om att läsa: den kunskap som numera sällan överförs via berättandet kan till stor del återerövras via museerna och böckerna. Kulturarvsaspekten åter- för den bokliga kunskapen till hantverkscirkeln.
4.2. Hemslöjdens perspektiv
”Den svenska hemslöjdens historia under 1800-talet handlar till stor del om slöjdens sociala betydelse för att åstadkomma arbete och inkomst för de sämst ställda i samhället. I slutet av 1800-talet mötte denna s k hus- flitsrörelse en mer estetiskt inriktad rörelse som ville sprida nationella och historiskt inspirerade mönster till slöjdama. I mötet mellan dessa båda riktningar skapades hemslöjdsrörelsen”, skriver Gertrud Grenander Ny- berg i Svensk slöjdhistoria (1995: 175).
Hemslöjdsrörelsens ena tradition handlar om försörjning, om hemmets slöjd för avsalu. Under senare hälften av 1800—talet organiserade hushåll- ningssällskapen slöjdkommittéer för att underlätta distribution och för- säljning av hemmens slöjdalster. Den andra traditionen handlar om slöj- dens estetiska och tekniska kvalitet. För att värna om den bildade Lili Zickerman 1899 Föreningen för Svensk Hemslöjd. Så småningom starta- des lokala hemslöjdsföreningar, den första i Leksand 1904. Många var ombildningar av hushållningssällskapens slöjdkommittér men de hämta- de också inspiration från Svensk Hemslöjd. De organiserade sig 1912 i Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund, SHR. Svensk Hemslöjd och SHR gick samman 1945.
I linje med försörjningstraditionen inrättades 1928 en speciell försälj— ningsorganisation, Hemslöjdsförbundet. I linje med kvalitetsbevarandet inrättade Kommerskollegium 1922 en tjänst som instruktör för hemslöjd, det som kom att utvecklas till hemslöjdskonsulenter. Utbildning och upp- lysning har alltid varit en viktig del i hemslöjdsrörelsens arbete. Tid- skriften Hemslöjden startades 1933 och är än idag rörelsens viktigaste
språkrör. Sätergläntan köptes 1964 för att utveckla kurs- och utbildnings- verksamheten. '
De två traditionerna vetter åt litet olika håll. Dels har man vinnlagt sig om saluslöjden, dvs om dem som har slöjden som (de1)försörjning. Dels vänder man sig till dem som slöjdar för husbehov. Det är framför allt det senare som gör förhållandet till studieförbundens hantverkscirklar kom— plicerat. I likhet med folkbildningen har hemslöjden delvis sitt ursprung i en gräsrotsrörelse. Man arbetar i ett gränsland mellan professionella och amatörer, där ”den professionellt kunnige amatörens” produkter har en plats. En viktig del av verksamheten är kurser och utbildning. Mellan hemslöjden och studieförbunden uppstår därför ofta den spänning som gärna blir en följd av att det finns beröringspunkter.
Lena Karlén: Hem-ligheten — det gränslösa språket
Lena Karlén är väverska och har gått på Konstfacks aftonskola. Vid in— tervjutillfället var hon rektor för Sätergläntan, Hemslöjdens gård i Insjön. Hon har mycket starka kulturella rötter i bygden. Familjen kommer från Leksand, själv är hon uppvuxen på Stiftsgården i Rättvik. Hennes far var präst och föreståndare där, hennes mor husmor. Stiftsgården var ett mångkulturellt centrum, där protestanter och katoliker, ateister och mus- limer möttes, där människor med olika hudfärg, olika ålder och olika livssituation blandades. Uppväxten på Stiftsgården har betytt mycket för Lena Karléns livssyn. Själv tror hon att det var därför hon så småningom sökte sig till folkhögskolan.
] familjen fanns starka konstnärliga intressen, många har varit verk— samma inom konst- och hantverksområdet. Hennes mor arbetade bl a med kyrkliga textilier Från henne har Lena fått sitt hantverksintresse. Hon visste tidigt att hon ville arbeta med textil. Vid 15 års ålder började hon som praktikant på Wålstedts textilverkstad: ”där gjorde jag allt, från att avmaska får och sortera skitig fårull till att färga och väva min första pläd. ” Efter vävutbildning och tre år som väverska på Leksands hem-
' Om hemslöjden och hemslöjdsrörelsens framväxt, se t ex förutom Gertrud Grenander Nyberg: Svensk slöjdhistoria (1988/1995) även Anna-Maja Nylén: Hemslöjd (1969) och Sofia Danielson: Den goda smaken och samhällsnyttan (1991). En kortfattad historik finns i Nyttoslöjd och ögonfröjd: SHR 1912—1992, utgiven av tidskriften Hemslöjden 1992.
slöjdsförening gick hon Konstfacks aftonskola, samtidigt som hon arbe— tade som inköpare av hemtextil på Åhléns: ”Då, på 60-talet, var fältropet att man skulle göra bättre varor till industrin, justa varor till konsumen- terna. Hantverk stod ganska lågt i kurs, det var industrin som gällde. ” På Åhléns arbetade hon i sju år.
1973 for han med man och ettårig son till Guatemala för att för AfroA rts räkning arbeta med indianska hantverkskooperati v. Hennes man undervisade i bokföring, själv lärde hon ut ajfärsregler: hur man kalky- lerar priser, vikten av att hålla leveranstider, system för kvalitetskontroll. Det var kvinnorna som var producenterna. Ofta var deras mål att tjäna ihop pengar till t ex barnens skolgång eller medicin. Byarnas isolering kunde avläsas på kvinnornas ställning och på dräktbruket. I de mest iso- lerade byarna bar både män och kvinnor dräkt. Det var männen som var medlemmar av kooperativen, men det var kvinnorna som vävde. I byar med bättre kommunikation — vägar, bussförbindelser — bar männen inte dräkt och kvinnorna var medlemmar av kooperativet. Dräktbruket var något som förenade dalkullan Lena med indianerna:
— De tillverkade framför allt sina egna dräkter, som kan jämföras med svenska sockendräkter. Olika byar hade olika dräkter, precis som i Da- larna. Jag hade tagit med mig min sons masdräkt och ett kort med fyra ge- nerationer — från min mormor till min son — i Leksandsdräkt allihop. När indianerna upptäckte att det fanns vita gringos som hade samma kulturel— la mönster som de själva — det var något alldeles speciellt. Sedan var vi också hjälpta av att vi var en familj. Vi kunde identifiera oss direkt med varandra — oroliga morsor och förbannade farsor är sig lika överallt.
Dessutom var jag ju inte bara teoretiker utan jag kunde väva, även om jag inte vävde på samma sätt. De hade fritt hängande varpar — det kallas för ryggbandsväv. Man binder ena ändan antingen i väggen eller i ett träd och andra delen runt livet och spänner med ryggen. Solven plockas upp med en tråd och så får man använda en massa stickor. De är suveräna vä- verskor, helt otroliga, med dessa enkla redskap. Jag kunde inte tillföra nå- got i själva hantverket — det kunde de så otroligt väl själva.
— Tiden i Guatemala har präglat mitt liv mycket. Framför allt detta att inte se hantverket eller slöjden som en isolerad företeelse. Ett föremål ser ut som det gör för att det kommit till under särskilda betingelser. Man kan kalla det hantverkets sociala roll. Hantverket och slöjden fick en annan dimension. En träsked är ju en manifestation av ett behov som bottnar i ett samhälle med en speciell struktur.
Jag har sett hemslöjdsrörelsens framväxt i Guatemala, hur slöjdare på gräsrotsnivå organiserat sig och bildat kooperativ. Det handlar om över- levnad. Som mest arbetade vi med 30 kooperativ. Av dem finns kanske fem kvar som är ekonomiskt stabila. Det kom ju en mycket stark repres—
sion, där man gick igenom alla folkrörelser och mördade medlemmarna. Många av de kooperativa ledarna ansågs farliga, eftersom de talade om mänskliga rättigheter och för delaktighet.
Efter återkomsten till Sverige 1977 slog sig familjen ner på Svanö, som ligger i Ångermanälven. Där bodde 25 olika nationaliteter, på olika sätt knutna till Sandöskolan, där Lenas man var lärare. Familjen hade får; som mest trettio tackor Lena sydde av skinnen och tovade ullen — ett tra— ditionellt hantverk i Västernorrland. Samtidigt började hon utbilda sig till folkhögskolelärare i Linköping. Ejler examen kom hon 1980 till Härnö- sands folkhögskola, där hon bl a arbetade med en kurs som hette ”Framtid och överlevnad som handlade om alternativa levnadsformer och överlevnad i glesbygd. En annan kurs hette ”Skapa — leva” och var inriktad på hantverk och kultur. Den bestod till hälften av teori, till hälf- ten av praktik. För några elever blev den inkörsport till att arbeta med hantverk och kulturfrågor 1987 ägnade hon ett är år att läsa media på Hola folkhögskola: video, foto, berättarteknik i bild. Därefter flyttade hon efter 25 års bortovaro hem till Leksand för att bli lärare vid Hantverkets folkhögskola.
— Först hade jag enbart kulturorientering men senare tog jag även över textilutbildningen. Kulturorientering kunde vara lite olika beroende på elever. När det gällde hantverksyrkena tittade vi bl a på skråväsendets uppkomst och gesäll — mästarsystemet. I allmänna grupper följde vi t ex en teateruppsättning av Ivar Los Traktorn, från manus till premiär. Det är sådant man kan göra på en folkhögskola: du får med svenska, musik, bild — precis allting. Det var väldigt spännande. Man är så fri inom folkhög- skolan. Det finns inga skrivna läroplaner. Du utgår från gruppen du har och du ska tillvarata de kunskaper som finns inom gruppen. Jag tycker att det borde vara varje människas rättighet att gå ett par år på folkhögskola. Bara detta att tvingas ihop med folk som man annars inte skulle välja och som är olika i ålder, bakgrund. synsätt — allting. Man är tvungen att rela- tera till dem.
1 Härnösand är Svenska Missionsförbundet huvudman. Där upplevde jag att den gamla, ursprungliga folkbildningstanken fanns kvar: männis- kan stod i centrum. Stor vikt lades vid det gemensamma, att allt knöts ihop, ansvar för varandra osv. Det är rätt naturligt att det blir annorlunda på Hantverkets Folkhögskola. Där är Företagarnas Riksorganisation hu- vudman. Det är hantverksutbildningar och dit kommer människor med konstnärliga ambitioner. Det är mer individualistiskt. 1 Härnösand har de en musikutbildning med hög kvalitet. Där kan man se samma fenomen, fast inom musiken. Det handlar om varje individs uttryck och så är det olika hur mycket utrymme det kollektiva får. Musikutbildningen i Härnösand och hantverksutbildningama på Hantverkets folkhögskola
fungerar nog ungefär lika. De som går där söker sig vidare till högre ut- bildningar: Musikaliska akademien, Konstfack eller andra högskolor med musik, formgivning eller andra konstnärliga utbildningar. Det ställs ju så höga krav — idag är konkurrensen helt vansinnig.
Till folkhögskolans frihet hör också att varje skola själv utformar verk- samheten. Det gäller också hantverksutbildningama. Jag har praktiserat kortare eller längre tid på 10—1 5 folkhögskolor. En del är mer konstnärligt inriktade och eleverna vill söka vidare den vägen, medan vissa textillinjer t ex är inriktade på dem som vill bli textillärare och som måste ha behö- righet i botten för att kunna söka utbildningen. Utgångspunktema är så olika. Man kan inte generalisera.
När jag vari Härnösand diskuterades det mycket om yrkesutbildning- ar skulle finnas på folkhögskolorna. Nu är det mer accepterat och har fått ett annat erkännande på folkhögskolan — men nu kommer kravet från ele- verna att de vill ha formell kompetens. Så är det hela högskolediskussio— nen. Det kommer krav både från statsmakten och från eleverna att de här utbildningarna — fiolbyggare och pianotekniker t ex — ska få en annan form och att de ska finnas utanför folkhögskolan. Eleverna där får ju ing- en offlciell status som de kan använda sig av sedan.
I februari 1992 blev Lena Karlén rektor på Sätergläntanz, en tjänst hon upprätthöll till halvårsskiftet 1995. Huvudman för Sätergläntan är Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund, SHR. Sätergläntan ingår i gruppen av fem fristånde kompletterande skolor. De övriga är Hand- arbetets Vänner, Malmstens verkstadsskola, Capellagården och Steneby- skolan. Idag ger Sätergläntan ett hundratal korta kurser per år i olika slöjdtekniker. Varje år ges också terminskurser i vävning, sömnad samt träslöjd. Samtliga är grundkurser Dessutom finns som påbyggnad en ett- årig högre vävutbildning. Till kortkurserna kommer drygt 1 000 deltaga- re per år. De flesta är på fem dagar men de kan vara på upp till tre vec- kor.
— Sätergläntans uppgift är att förvalta och föra vidare slöjdarvet, Det är den enda skolan av sitt slag i Sverige. Det förs hela tiden en diskussion
3 Sätergläntan har funnits sedan 1922. Den startade som pensionat och vävskola av två systrar Långbers, som drev den till 1934. Då såldes Sätergläntan till Handarbetets Vänner och blev helt textilt inriktad från att tidigare haft en del träslöjd — bl a var Carl Mamsten indragen i verksamheten. 1964 såldes den vi- dare till Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund. Då bildades en ekono- misk förening med egen styrelse, som äger skolan. Den heter Sätergläntan Hemslöjdens gård Ekonomisk förening.
om hur de elever som går här ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning i ett längre perspektiv, men det är inte klart hur det kommer att se ut. De som kommer till kortkurserna har väldigt olika motiv. Många är yrkes- slöjdare som kommer för att fördjupa sin kunskap eller komplettera med andra tekniker. Så finns det många cirkelledare, eftersom studieförbunden idag inte ger någon teknikutbildning, bara metodutbildning i olika steg.
Cirkelledama skickas hit för påfyllning, främst från Vuxenskolan. Det är naturligt, eftersom Vuxenskolan liksom Hemslöjden har sina rötter i det agrara samhället och bland bönderna. Men de kommer också från SKS, Medborgarskolan, NBV någon gång — minst från ABF. Det har nog att göra med den olika syn på hantverket som finns inom tex de två stör— sta studieförbunden, ABF och Vuxenskolan. När jag var på Hantverkets folkhögskola lånades jag ut till Vuxenskolan under en treårsperiod för att arbeta med målskrivning, pilotutbildningar och kvalitetsaspekter överhu- vudtaget.
Själv hinner jag inte med hantverk för närvarande. Att vara rektor och chef tar all tid. Men jag längtar vansinnigt efter att brodera, fritt broderi. Jag längtar efter att jobba med händerna igen. Och efter att uttrycka det som berör mig. Jag måste göra allt efter mitt eget huvud — jag stickar in- te ens efter mönster. Jag vill göra alltihop själv, från början till slut. Jag längtar efter att hålla på så i lugn och ro att jag tappar alla de prestations— krav som kommer med en sådan utbildning som min i botten. Jag skulle vilja öva utan några krav på att det ska bli något. Det längtar jag nog mest efter: att få känna mig fram.
Sätergläntan har två heltidsanställda lärare, en slöjdlärare och snick— armästare, en vävlärare. Övriga lärare är yrkesverksamma hantverkare, slöjdare, textilkonstnären bild— och teckningslärare. Också bildhuggare, förgyllare och en konservator finns bland lärarna. De flesta har ingen pe- dagogisk utbildning utan är hantverksutbildade eller har lärt sig hant- verket på annat sätt — flera av de äldre från sina föräldrar i det gamla bondesamhället.
— Lärarna är oerhört viktiga — vi skriver alltid namnen i våra kurspro- gram. Uppslutningen på kurserna beror helt på vilka lärare vi har. Det händer inte sällan att vi får förfrågningar när en viss person ska ha nästa kurs. Vissa lär inte bara ut tekniken utan eleverna får så mycket mer.
En av hörnstenarna i Hemslöjdsrörelsens ideologi är att förmedla djup materialkännedom. Man ska inte bara köpa en träbit utan man ska kunna gå ut i skogen och ta rätt virke själv. Följa hela processen. Det är också en grund 1 våra kurser. Vissa kan också förmedla mycket kringkunskap: hur man levde förr, hur man gör i andra länder. Överhuvudtaget sätta in hant- verket 1 olika sammanhang och ge en bred kunskap.
Det är stor skillnad på lärarna, men det måste finnas en önskan att lära
ut. De som bara är intresserade av att hålla på med sitt söker sig nog inte hit. Och kom de hit skulle de nog inte blir långlivade...
Om synen på hantverkskunskap
— För mig är hantverk en rent fysisk känsla, en sensuell känsla. Så är det också detta att se resultat av ett arbete. Och att skapa. För mig idag är det nog främst att skapa mig ett eget utrymme. Att leta efter mig själv i bro— deriet — det är en form av meditation. Att skapa mig ett eget rum och ge uttryck för den jag är. Jag vill jobba utan krav från mig själv och andra. Helt förutsättningslöst. Med broderi. Men också mer mekaniskt handar- bete, som att sticka eller sy på maskin, skapar ett sorts tomrum. Huvudet får gå för sig och händerna för sig.
Dessutom kan du påverka kvalitén när du gör något själv. Liksom ut- seendet, både form och färg. Framför allt är det detta att du har åstad— kommit något själv, t ex en matta. Det är en oerhörd tillfredsställelse att tillverka något med egna händer. I vävningen får du användning för en massa kunskaper. Bara en sådan sak som att räkna ut täthet och längd på varpen, eller krympmånen... Du får praktisk användning för teoretiska kunskaper, som du befäster på det viset.
— Det som prioriteras idag är den teoretiska, den bokliga och den tek- niska kunskapen. Det är ingen slump att alla gymnasieskolor med prak— tisk—estetisk inriktning eller andra hantverks- och konstskolor översväm— mas av ansökningar — ungarna är svältfödda. Jag tror att det är ett grundläggande behov som man inte får tillfredsställt i skolan och som in- te prioriteras. Ungarna längtar efter att hålla på med det och söker sig till sådana utbildningar.
Jag har svårt att förstå att man nedvärderar handens kunskap, dvs hant- verket och slöjden, när man samtidigt har hjärnforskning som pekar på hur viktigt det är att man omsätter de teoretiska kunskaperna i praktiken för att befästa kunskapen. Teori och praktik måste följas åt. Det ska inte vara så att om man går en träteknisk linje — som min son gjorde — så mot- arbetas man från SYO-konsulent och skolledning för att man väljer ett praktiskt yrke. Därför att då anses man mindre intellektuellt begåvad — så ser man tydligen på hantverkare. De som inte kommer in på de teoretiska utbildningarna, de får bli elektriker eller snickare eller... Så resonerar man från skolans sida. Det speglar samhällssynen.
Man arbetar mindre och mindre praktiskt i skolan. Om man fick jobba mer praktisk-estetiskt skulle det också skapa en större respekt för handens arbete, för hantverkare, oavsett om det är vävare eller rörmokare eller snickare. Träslöjden idag är en sorts terapi. Ungarna står i kö vid maski-
nerna och det finns ingen chans för dem att hålla på efter skolan. I stället kunde man lära ut hur man använder kniv och andra enkla verktyg så att de kan fortsätta själva. Kombinera det med naturkunskap och friluftsliv — där hör det ihop i ett sammanhang.
— När det gäller kunskapsöverföringen tror jag inte man kan ersätta människan. Det är klart, vissa tekniska moment kan du visa på video, men det kan inte bli mer än ett komplement. Vill man påverka eller kom- ma en person nära med sitt budskap, då måste det vara personligt. Det kommer att bli ännu nödvändigare i framtiden, när den tekniska kommu— nikationen blir så massiv.
— Slöjd och hantverk ger så mycket samhällskunskap om man börjar titta på det. Den ser olika ut beroende på de ekonomiska villkoren bakom. Ta Leksandsdräkten t ex. I vissa släkter kunde man bevara dräkterna från generation till generation, medan mina förfäder använde sina tills det ba- ra var trasor kvar. Dem använde man sedan till att täta mellan timmer- stockarna. Där kan man nu hitta gamla klädesplagg
Eller detta att man bestämmer att utseendet på Leksandsdräkten vid en viss historisk tidpunkt är den rätta dräkten. Men vissa hade inte råd med det som var ”rätt” utan fick ta vad som fanns. Det beror helt på under vil- ka ekonomiska omständigheter du har växt upp. Det var detsamma i Guatemala. I en by som hade lila som huvudfärg kunde de som hade råd ha mer lila i dräkten medan de fattigaste kanske bara kunde ha en smal li- la rand. Dräkten talar om varifrån du kommer, men också din sociala och ekonomiska status.
Om hantverket och samhällsnyttan
— Det är ingen slump att man började med maskiner i skolan. Ungarna skulle förberedas för arbetslivet och vänjas vid maskiner. Men nu ser ar- betslivet annorlunda ut. Samhällsförändringen går så vansinnigt fort. Ungarna ska anpassas till ett samhälle som vi inte vet hur det kommer att se ut. Men de får inte med sig grunden för en sorts överlevnad. Man gör sig själv så fruktansvärt beroende. Man måste kunna lappa ett par brallor, lägga upp ett par byxor, slå i en spik, tälja en blompinne, peta ner ett frö...
Vetskapen om att man klarar det basala skapar en tryggare människa. Utan handens kunskap blir vi halva människor. Det kan inte vara me— ningen med vår tillvaro på jorden att vi konsekvent går in för att ta bort människan — huvud, händer, fötter. Ser man det internationellt tror jag in- te teknifieringen kan fortsätta på samma sätt. Det handlar inte om att blicka romantiskt bakåt utan om att vara realistisk. Vi måste välja det
samhälle vi vill ha. Det handlar om de fem sinnena. Om att låta saker ta sin tid. Att processen är lika viktig — kanske viktigare — än slutresultatet.
— Det finns många hantverkare som vill leva helt eller delvis på sin slöjd men då måste det också finnas konsumenter av den slöjden som för- står vad det handlar om. Genom att lära sig arbeta med händerna får man mer respekt för professionellt hantverk. Och blir villigare att betala för det, för man kan bedöma kvalitén. Den som gjort sin spånkorg av egna spån, den är beredd att betala det relativt höga pris som en korg gjord av handkluvet spån betingar, hellre än en billig korg från Taiwan.
Man kan också se på ekologiska aspekter. I slöjd och hantverk använ- der man material som är förnyelsebara och komposterbara, som kan ingå i kretsloppet. Det är kunskap vi på lång sikt måste ta tillvara. Det finns mycket gammal klokskap om resurssnåla tekniker. Det är orimligt med dessa massor med varor med kort livslängd som i sin tur producerar väl- diga sopberg.
Annan samhällsnytta är t ex att det skapas arbetstillfällen. Framtidens arbete kommer att bestå av olika jobb, där slöjd och hantverk kan vara ett. Om det inte är småjobb som du kan sälja kan du i stället slippa köpa, ef- tersom du tillverkar själv. Kan du väva mattor av dina gamla kläder så har du ändå gjort ett arbete för din egen skull, för det du behöver. Eller om du stickar dina egna tröjor... Så får man inte säga idag. Man har bara värde som konsument. Det är det jag vänder mig mest emot. Konsument av en massa skit som maninte behöver och som tär på allting. På min port— monnä, på jordens resurser, på allt
Till samhällsnyttan hör också vad jag med ett tråkigt begrepp vill kal- la ”mental friskvård”. Det tycker jag faktiskt hantverket är. Det är ingen tillfällighet att man inom vården arbetar med arbetsterapi. Man mår bätt- re när man gör något med händerna. Jag tror också att skönhet är ett mänskligt behov. Men det är svårt: vad är vackert, vad är inte vackert? Formgivnings- och konstutbildning handlar om att lära sig se. Somliga utvecklar det till fullo, andra inte alls.
— Inom Hemslöjden talar man sällan om slöjdens roll i dagens samhäl— le, detär ofta en dåtid man talar om, ett konserverande av en tid. Jag tror man måste närma sig slöjden också från annat håll. Vädja till t ex leken, lusten, nyfikenheten, till människors sinnen så att de blir sugna på att ta reda på mer. Men också att det inte bara handlar om materialet, verktyget, produktionsprocessen utan även om vad detta föremål fyller för funktion för mig, idag.
Om professionella och amatörer
— En professionell hantverkare ska behärska tekniken och materialet. Om han sedan lever på sitt hantverk ska han naturligtvis också ta betalt.
En amatör är för mig någon som inte har ambitionen att bli professio- nell. Man gör något för sitt höga nöjes skull: ”en glad amatör”. Det är så man ser på sig själv som amatör. Ordet hör ju ihop med amour, kärlek.
Men det kan också användas negativt. Då är det någon som inte be- härskar tekniken eller formen. Eller någon som behärskar tekniken men formmässigt är en amatör, när det syns att teknik och form inte hör ihop. En amatör kan vara en i princip duktig korgmakare som gör helt vansin— niga grejor därför att formen inte spelar någon roll.
Om studiecirklar i hantverk
— När de första studiecirklama kom var det ju boken som gällde, för då var det den kunskapen som människor saknade och ville komplettera sin praktiska kunskap med. Nu är situationen den omvända, för nu har vi så länge prioriterat den bokliga, teoretiska bildningen. För att bli hela män- niskor behöver vi det andra komplementet, hantverket. Vi behöver arbeta med händerna. Situationen är bara omvänd.
Så är det så mycket annat i hantverkscirklama: kunskap om material och teknik. Kulturhistoria. Den terapeutiska verkan. Att människor kom- mer samman. Att man inte bara sväljer vad andra lär ut utan att också de egna erfarenheterna tas tillvara. Det som är studiecirkelns ursprung. Alla kan bidra med något och därigenom skapa en större helhet. Om jag kan väva innan så kanske jag inte bara lär mig mer om vävning utan också om t ex kvinnohistoria. Det blir en vidgad kunskap kring ämnet genom att man ser olika på saker och ting beroende på ålder, samhällsställning och annat
— Skillnaden mellan folkbildningen och Hemslöjdsrörelsen är att hem- slöjden sätter produkten i centrum medan folkbildningen sätter männis- kan i centrum. Jag skulle önska att man inom Hemslöjdsrörelsen satte slöjden och människan i centrum. Hemslöjdsrörelsens syn på studieför— bunden präglas rätt mycket av förakt. Man betraktar deras verksamhet som amatöristisk i negativ mening, dvs oprofessionell. Å andra sidan ser studieförbunden med förakt på hemslöjdens ”pekpinnar”. Men jag tycker att verksamheterna kompletterar varandra. Om hantverkscirklama inte fanns skulle vi få betydligt färre deltagare till Sätergläntans kurser. Det är jag helt övertygad om.
— Man går i en cirkel och nosar på ett område och om man sedan vill
fördjupa sina kunskaper går man vidare t ex på Sätergläntan. Försvinner hantverket ur studieförbunden så försvinner basen och då försvinner så småningom underlaget för högre utbildningar inom det här området. Man lär sig inte att bli konsthantverkare i en studiecirkel. Man lär sig att bli el- ler vara en glad amatör. Avsikten är inte att yrkesutbilda människor utan att låta dem nosa på ämnet. Den djupare kunskapen får man genom lång— varig träning och förkovran inom ämnesområdet.
Det måste finnas någonstans där du tillåts pröva utan att du förväntas vara professionell. Det skulle vara att skapa ett halvt samhälle om man tog bort allt det här, om bara ena halvan fick finnas. Det är livsnödvändigt med bägge delarna.
Aspekten ”Hem-ligheten - det gränslösa språket”
Hem-lighetens aspekt på hantverket är på sätt och vis kulturarvets mot- sats. Den placerar hantverket i hemmet, i vardagen, som en levande kun— skap: som hem-slöjd, nödvändig för överlevnad och försörjning. I andra länder, tex Guatemala, är slöjden fortfarande vad den var i Sverige för drygt 100 år sedan: hemmets slöjd för husbehov och avsalu.
Hantverket är — i likhet med musik, dans, bild — en ordlös kommunika- tion, oberoende av språkgränser. Det går att förstå över hela världen, sam- tidigt som dess dialekter är tydligt lokalt och regionalt förankrade. I Guatemala fungerade både vävkunnigheten och folkdräkten som ett gränsöverskridande igenkännande.
Det ordlösa igenkännandet blir en bro mellan två kulturer, en bro mel- lan Leksand och Guatemala. Att se likheten, känna igen sig själv i den an- dre överbryggar det främlingskap som olikheten skapar.3 Det lägger en grund, där byte av kunskaper och erfarenheter blir möjligt. Det som kun- de vara ett påtvingat främmande tänkesätt — t ex västerländska affärsme- toder — kan i ett sammanhang av ömsesidig respekt bli medel till själv- hjälp ur en förtryckt situation:4
Hantverket kan vara ett mål i sig men också ett medel för att åstad-
3 Se även intervjun med Börje Hagman, som också har erfarenhet av biståndsar- bete inom hantverk. Han betonar hur hantverkskunnandet kan underlätta förstå- elsen mellan kulturer, både i mötet med invandrare och när turister besöker an- dra länder. 4 Se t ex Paulo Freire: Pedagogik för förtryckta (1972) och Kulturell kamp för frihet (1974) om betydelsen av att kunskap kopplas till konkreta erfarenheter i den sociala miljö där människor lever.
komma förändring. För Guatemalas indianer handlade det om utveckling av deras samhälle, för svenskar kanske det handlar om individens egen utveckling.
Hem-lighetens aspekt är viktig i det ”mångkulturella Sverige”. De ord— lösa språken gör det möjligt att förstå varandra utan att förstå varandras ord: ”handens språk — liksom musikens, bildens, dansens — förenar bort- om språkgränser, når över kulturbarriärer.”5 Många invandrare kommer från länder där hantverk fortfarande är levande vardagskunskap.
För kvinnor från kulturer där kvinnans plats bokstavligen är i hemmet är hem-lighetens aspekt extra viktig. Sverige och svenska kvinnor kan te sig skrämmande och främmande men den textila traditionen är igenkänn- bar och hemvan. I cirklar och verkstäder kan de dela textila kunskaper och erfarenheter med svenska kvinnor och på så sätt närma sig det sven— ska samhället. Likheten bygger en bro över olikhetemaf Det gemensam— ma textila språket blir den utgångspunkt från vilken man erövrar det svenska språket, inte som något utifrån påtvingat utan som en nödvän- dighet för att kommunicera.
4.3. Hantverkets perspektiv
Hantverkets perspektiv kan vara flera, eftersom hantverk har olika inne- börder. Här representerar det hantverket som har rötter i det förindustriel- la samhällets hantverksyrken. De växte en gång fram som en yrkesspeci— alisering av hemmens slöjd. Många av dem raderades bort av indu- strialiseringen, utkonkurrerade av maskinemas snabbare produktion. Andra lever kvar som reparationshantverk eller som en exklusivitet: få har råd att betala för hantverksmässig tillverkning av ting.
Det tar lång tid att lära sig den typen av hantverksyrke. I skråtraditio— nen var lärlingstiden vanligen fyra—fem år. Sedan följde ofta flera års ge- sällvandring, i Sverige och utomlands, för att ytterligare utveckla yrkes- kunskapen. Först därefter var det dags att avlägga mästarprov och kanske få starta egen verkstad. Att yrkesskicklighetens och arbetets kvalitet upp- rätthölls kontrollerades noga av skråna.' Sådan hantverksskicklighet är en fråga om ”livslångt lärande”, där kunskapen om det egna området stän- digt fördjupas.
5 Ur ”Studiecirkelkulturen” i Folkkonsten (1992). 6 Ett omskrivet exempel är gruppen Livstycket i stockholmsförorten Tensta. Omvänt har kvinnliga kulturantropologer använt handarbetet som ett sätt att komma in i slutna kvinnokulturer. Det fungerar som ett igenkänningstecken: hon är också kvinna, även om hon är annorlunda.
Anders Mattsson: Synligheten — det utmanande resultatet
Anders Mattsson är utbildad slöjdlärare och har gått Carl Malmstens snickarskola. Nu är han som heltidsanställd lärare ansvarig för Trä- slöjdens hus och träutbildningen på Sätergläntan. Han har bl a gjort ut— bildningsmaterial — böcker och videoflmer — om trähantverk och trä- verktyg. Han är uppvuxen i Stockholmsförorten Rågsved, det som senare kallades Oasen, tillhör samma generation och gick i samma skola som Joakim Thåström och de andra i ”Imperiet”? I uppväxtmiljön var is— hockeyn viktig. Han spelade i Hammarby och hade Curre Lindström som tränare: ”man skulle satsa hårt, träna extra på sommaren och så. Jag lärde mig tidigt det här med elitsatsning. ” Hans far var typograf på Nor- disk Rotogravyr på blysättningens tid, en händig person med praktiskt självförtroende i händerna: ”vad han än gjorde så blev det bra gjort”. Han ville stimulera sonen till att bli grajisk formgivare. Hans mor arbe- tade en tid som sömmerska. Hon var också mycket händig.
— Hon lärde mig att på ett sytt plagg ska insidan vara lika vacker som utsidan. Det har jag överfört till snickeriet: lådomas insida ska vara lika fina som skåpets utsida. Att fuska var inte tillåtet, man fick inte ta några genvägar. Var det felsytt så sprättade hon upp. Jag såg henne repa upp nästan färdigstickade tröjor för att hon var missnöjd med något. Hon gjor- de hellre om än accepterade ett fel. Man kan tycka det var överdrivet men det lärde mig ändå att det inte är farligt att göra fel.
Att det ska vara lika fint på baksidan som på framsidan är naturligtvis lite dubbelbottnat. Det insåg jag snabbt när jag i tre år var slöjdlärare på låg- och mellanstadiet: antingen skulle jag släcka ut barnens lust därför att jag var för petig eller så skulle jag döda min egen lust för att jag inte stod ut med alla misstag som naturligt sker bland barn. Så då valde jag att syssla med vuxenutbildning där mina krav åtminstone kan vara på en lik- värdig nivå med de vuxnas egna krav.
— Efter militärtjänsten hade jag ett rätt monotont arbete med elektronik. Det passade mig inte alls. Jag sökte till slöjdseminariet i Linköping, men jag blev nästan överraskad när jag kom in. Efter den dagen beskrev mitt
' Om hantverksyrkenas historia, se Hantverk i Sverige ( 1996). En populär och kortfattad beskrivning ger Hantverkskunskap (1995). 3 Imperiet var en på 1980-talet mycket känd musikgrupp. Den uppstod ur det legendariska, Rågsvedsbaserade punkbandet Ebba Grön. Joakim Thåström var sångare och låtskrivare i Ebba Grön — Imperiet.
liv en stigande kurva, för då kom jag in i hantverket och lyckan med det. Det var omvälvande. Jag kunde titta på saker jag gjort och förundras över att det faktiskt var jag som gjort det. Jag har hört att människor som är dansare ofta väljer det yrket för att få en kroppskänsla och få tillbaka känslan för det egna jaget. För mig är det slöjden och hantverket som får mig att leva i nuet. Det är en underbar känsla: ”Det här har jag gjort nu, just idag.” Det påminner mig om att jag lever. .. Under de två år slöjdut- bildningen pågick var jag helt absorberad. Visserligen spelade jag hock- ey samtidigt, men slöjden var nästan som en nyväckt religion. Jag insåg att jag måste lära mer. Jag måste få tid, inte direkt bli lärare och lämna ifrån mig den lilla kunskap jag hade.
Efter slöjdseminariet arbetade Anders Mattsson ett år som slöjdlärare parallellt med att han praktiserade hos en snickare för att få den maskin- kunskap han behövde för att söka in på Carl Malmstens snickarskola i Stockholm. Samtidigt kom en ny rektor till skolan, Olle Pira, som upp- muntrade eleverna att göra egna möbler förutom att kopiera Malmstens möbler som traditionen bjöd.
— Han Hck oss att tro på oss själva, att vi faktiskt kunde rita egna saker. Jag gjorde en Malmstenmöbel och resten egna. Det kanske var ekono— miskt dumdristigt men det var utvecklande för kreativiteten. Om Linköpingsåren var fantastiska så var de två åren på Malmsten snäppet bättre. Vi var åtta elever som började då. Alla var så där fantastiskt in- tresserade, vi lärde otroligt mycket av varandra, vi nästan bodde på sko— lan. Tyvärr fick vi inte så mycket materialkunskap. Det har jag fått sena— re här i hemslöjdsrörelsen.
De möbler man gjorde på skolan, det är sådant man sällan eller aldrig får upprepa sedan, när man är utbildad och ute i arbetslivet. Jag kan sak— na att få göra sådana där fantastiska möbler med en svårighetsgrad få kla- rar av. Det är ingen som kan betala för det.
Malmsten gjorde det vackraste vackra och det fulaste fula. Varje ledig stund satt han på Nordiska Museet och tecknade av möbler, både högre stånds— och allmogemöbler. Så han lärde sig oerhört mycket av traditio- nen. Han liksom rensade detaljerna. Det finns skäl att återknyta till Malmsten än idag. Det blir ju kopiering men man lär sig mycket av det. Så skulle jag vilja leva — ständigt inspireras och jobba praktiskt. Tyvärr finns det en verklighet där man måste försörja sig. ..
Anders Mattsson gick ut Malmstens skola i början på 80-talet, bildade familj och arbetade som slöjdlärare. Han "drömde envist om en egen verkstad ” och hade en tid en källarlokal på Drottninggatan i Stockholm, där han började göra beställningsjobb till vänner och bekanta. Då jick han en tjänst på Hemslöjden som ”instruktör/formgivare Han ordnade utbildning för slöjdare, träjfade hantverkare och slöjdfolk i Stockholms
län, hjälpte dem med marknadsföring, utställningar, tips om verktyg m m. Mest var det äldre människor de flesta självlärda. "Det de kunde — snida vättar t ex — det kunde de fantastiskt väl. ” Han anlitades också som kurs- ledare på Sätergläntan och kom på så sätt in i diskussionerna om att byg- ga en ny träverkstad. När Träslöjdens hus blev verklighet ombads han ta hand om det och om träutbildningen. Sedan 1990 har han arbetat heltid på Sätergläntan med avbrott bl a för att skriva.
— Om mina tidigare arbeten var utbildande så har ju tiden på Säterglän- tan varit ännu mera så. Hit kommer varje vecka en gästföreläsare som är mycket kunnig på något tema: knivtillverkning, tälja med kniv och yxa, svarva, måla — allt det där får jag vara med om. Jag känner mig allsidiga- re idag än jag gjorde förr. Och så håller det ödmjukheten vid liv när man förstår att det finns mycket mer att lära. Det finns ingen anledning att för- häva sig. Sedan har jag träffat farbröder häruppe. .. Jag har väldigt lätt för att få kontakt med äldre gubbar, jag tycker mycket om det. Sådana där kunniga gubbar... Bara man lyssnar på dem så har de hur mycket som helst att berätta. Så det finns några farbröder här som jag ”adopterat”, bru— kar jag säga: skedslöjdare, en farbror som gör jättefina gubbar, en smed. De har lärt mig jättemycket.
Om synen på hantverkskunskap
— I hantverk behöver man någon som visar. Man måste läsa in teorin, t ex om träets struktur, så man känner igen termerna och sedan ska det repete- ras live. Man kan ju inte visa hur man sågar genom bilder i en bok utan det måste man göra praktiskt. Små nyanser kan skilja felaktigt utförande från rätt. Ibland bara vrider jag handleden — en känsla — på deltagare så att verktyget kommer i vinkel och börjar skära rätt. Det blir som en uppen- barelse: jahaaa! ! ! Och så kommer spånorna som en bekräftelse på att man gör rätt. Det går aldrig att hitta en metod för att lära ut det annat än just så: den direkta situationen.
Ändå har jag tilltro till både boken och videon. Det är användbara sätt att lära ut — fast jag vet ju svårigheten med att förmedla kunskap när man ska sätta ord på det som finns i fingrarna... Eftersom jag inte kan komma hem till alla är videon det näst bästa. Då kan de sätta på den och se mig utföra arbetet. Det typiska lärljungesystemet var ju att det fanns lärlingar och mästare. Videon kan vara en sorts ersättning för att stå bredvid mäs- ter. Det finns ju en begränsning när man praktiskt förevisar svarvning för åskådare: vi står på var sida, vända mot varandra. Med kamerans hjälp kan åskådaren se ur svarvarens synvinkel. Nackdelen är att man inte ser sin ”lärling”.
— Jag har fått mycket positiv respons på min videokassett om svarv- ning, så jag tror på det sättet att förmedla kunskap. Men det kräver oer- hört mycket arbete och planering så att man får fram det väsentli- ga.Tanken är att det ska vara ett stöd i det egna arbetet. Jag förutsätter nästan att man har en svarv, man har verktyg, man har prövat på men in- te lyckats. Då har man en erfarenhet, även om den inte är positiv. Så ser man den här filmen, får en aha-upplevelse och provar. Den metod jag lär ut är i första hand säker, för jag tror misstagen skrämmer och förhindrar en positiv inlärning. Min förhoppning är att folk provar på, så börjar det skära, så blir det spån, så går dom vidare i filmen — det blir som en trappa.
— Jag tror att ambitionsnivån måste vara att sikta mot stjärnorna för att nå grantoppama. Har man inte en hög ambitionsnivå så stannar man på ett för tidigt stadium. Då lär man sig inte så mycket som alla människor har möjlighet till. Även om begåvningen skiftar så kan man med hög am- bitionsnivå nå längre. Man kan se på trä ur svarvarens synvinkel, ur trä- bildhuggarens, ur möbelsnickarens, ur båtbyggarens. Då ser man trä all- sidigt och då kan man utvecklas inom sitt eget område.
Elitsatsningen är ju lite besvärande på så sätt att man kan känna sig be- sviken om man inte når ända fram. Det kanske är manligt på något sätt, det här att man hugger för sig så dant att alla inte kan komma riktigt ända fram. Det är den negativa sidan kan jag känna: besvikelsen att man inte blir så där duktig i något — det kan svida. Men samtidigt — när man haft den ambitionen, då har man kommmit så pass långt att man ska vara nöjd med det. Med åldern blir man mer och mer nöjd _ jag vet inte om det är negativt, men det känns bra i alla fall. Min ambition är att jag ska bli så bra som Anders Mattsson kan bli — det är att vara bäst för mig. Inte bäst i relation till någon annan. Jag tränades ju av Curre Lindström och det kän- des tufft många gånger att klara hans höga krav. Det gällde att vinna. Det finns många spillror på vägen, killar som tröttnade och lade av. Men hans metod är effektiv.
Om elittänkande är att sträva efter att bli så bra som möjligt på det man gör, då kanske man tror att man aldrig blir nöjd med sitt resultat. Så tyck- er jag inte det är. Det är viktigt att framhålla. Man siktar mot ett högt upp- satt mål. Så har man delmål för sig själv och man när dem efterhand. Man ska känna sig nöjd även under den vandringen. Det kan låta som en sorts manisk jakt efter det omöjliga resultatet, det perfekta. Så vill jag inte att det ska vara. Snarare strävar man efter det som egentligen är ouppnåeligt: det perfekta. Då tappar man aldrig farten, då har man bjudningen framåt, som man sägeri ridningen: man har något att sikta mot.
Jag tror att det är manligt, prestationsbehovet i hantverket. Fast en ter- min hade jag åtta flickor av tolv elever. En av dem var nästan manlig i sitt beteende. Hon blev förbannad när det inte gick som hon ville, hon gav sig
den på att hon skulle klara av det. Hon är en av dem som lyckats bäst ef— ter den här utbildningen — hon har blivit utbildad möbelsnickare. Hon har haft en väldigt hög ambitionsnivå och lyckats.
— Att vara hantverkare leder till välbefinnande — men i hög grad också till ett självförtroende som sitter i kroppen. Det är samma med ridning. Men hantverket är mer bestående. Jag kan försjunka i skeden eller skålen som jag svarvat. Det finns en del av mig i föremålet, kan jag tycka. Det har jag svårare att hitta i ridningen. Tävlingen där jag vann eller red fel- fritt — det är en sorts upplevelse jag har som bleknar bort. Men skeden — så fort jag tar fram skeden kan jag återuppleva hur det var att tälja den, putsa den Det har varit total koncentration från början, 100% jag i skeden. Mitt kunnande har materialiserats på något sätt. Det finns där, kanske inte för evigt men en tid framåt. Det måste vara något som sär- skiljer hantverket från annat.
Så är det dialogen med materialet Jag är inte troende och det kan verka lite flummigt när man formulerar det i religiösa tankar...men det är en sorts respekt för naturen. Man känner kontakt med det levande, det or- ganiska. Så den relationen finns där när man jobbar som snickare — man bearbetar ett naturmaterial och då måste man visa respekt för det materi- alet. Det gör att man känner sig som en del av världen, en del av naturen och allt det där Trä är ett levande väsen, med olika egenskaper och kva- liteter. I skogen är man som fåraherden omgiven av sin hjord. Han har få- ren omkring sig och ska ta hand om dem på rätt sätt. Så kan jag känna med träden: det där växer på det sättet och det skulle kunna bli en sådan sak. Det kanske inte är min uppgift att ta fram den saken ur trädet, men någon med det rätta synsättet skulle kunna göra det på sikt. Det är en väl— dig förankring i naturen, en jättefin känsla. Jag tror många snickare och hantverkare har den där ömsinta relationen, nästan som indianerna till sin Moder Jord.
— Män vill ofta ha en snabb utveckling. De tar inte kunskapen som nå- got där det ena leder till det andra, som en ström eller som en stigande trappa. De vill gärna står där på slutet och göra en utvärdering: så här fort gick det. Kvinnor tycker jag har en naturligare inställning till att man först lär sig materialet, så verktygen, så tekniken. För många grabbar och gubbar kommer tekniken först och då har man tappat hela grunden att stå på, hela utgångspunkten. Man tror att det finns genvägar — det är också något typiskt manligt: köper jag bara den här maskinen, då kan jag göra dörrarna, då kan jag göra fönstren. Ingenting om att jag kanske måste lä- ra mig tälja i trä för att lära mig fiberriktning, lära mig träets hårdhet, hållbarhet, allting sådant innan jag börjar tänka på fönster, innan jag bör- jar tänka på konstruktioner i trä. Där skulle man önska att det kvinnliga synsättet kom fram bättre, att man tar det från grunden.
Jag mötte en man från Södertälje som hade införskaffat fullständig ut- rustning — maskiner, verktyg, material, allt. Så frågade han mig lite på skämt fast med allvar i botten ”Du, nu har jag köpt allt det här — var kö- per jag inspiration någonstans?”. Jag blev helt perplex och svarade ”Du kanske skulle tälja en sked eller något” — bara liksom återgå till grunder- na, som man gjorde som trettonåring: sitta och tälja och se spånoma fly— ga — Jag har alltid utbildat mig själv genom att ta kontakt med auktoriteter på området och vara med dem för att lite kunskap ska ramla av på mig. Kunskap kan ju ”stjälas” från den som kan genom att den som vill lära sig är mycket intresserad och ställer frågor. Michael, min praktikant, har nästan blivit som en lärling hos mig. Det känns oerhört bra att föra över det jag har lärt mig till honom. Det sker lite vardagligt — man arbetar till- sammans och så blir det en ständig dialog. Det kommer ett kom av kun- skap emellanåt , inte hela tiden utan saker faller på plats.
— Del Stubbs3 har skrivit en artikel om meditation och svarvning, som publicerades 1990 i Fine Woodworking. Med honom har jag talat mycket om rytmen i hantverket, om andningen och sådant. Man kan inte komma in stressad i verkstaden, flänga runt och sätta igång och svarva. Snarare måste man skala av alla yttre intryck och komma ner i en lugn och rofylld andning innan man kan få fram detaljerna i svarvning. När man hyvlar är det också en rytmisk andningsrörelse. Jag tror t o m att man producerar endorfiner när man står där och hyvlar.
När man är uppfylld av att läsa en god bok kan det också vara en slags meditation. När jag har handhyvlat några bräder, då får jag ett välbefin- nande som gör att jag bara kan sätta mig i fåtöljen och mysa efteråt. Det är många faktorer som samverkar: träet som doftar, glansen på ytan, kon— takten med verktyget, ljuden Om människor hörde det här skulle dom tycka att man är lite knäpp. Men det har inget med att vara knäpp att gö- ra — det är den effekt det har på en.
På mina Malmsten-kurser med 6—8 elever gör vi trähyvlar. Det är gan- ska intensivt, mycket praktiskt arbete, siffror, vinklar och detaljer att komma ihåg. De ska lyssna på mig och göra som jag säger. Men sedan, när verktyget är färdigt, då ska de prova sitt eget verktyg: hyvla, känna och så. Det är då blomman slår ut, axlarna åker ner, leendet kommer. Det är verkligen härligt. Då glittrar det om dem. Då förstår de det här jag sagt: ”Till slut kommer ni bara att fastna och stå här och hyvla.” Det gör de
3 Del Stubbs är en amerikansk svarvmästare. Han är svenskättling — hans ur— sprungliga namn är Delbert Stubbkvist.
flesta också. Det är alltså inte bara en egen upplevelse utan det är något som ligger i processen.
Man får inte forcera utan man måste ta sig tid att ta det första steget för att sedan kunna ta nästa. Inte ramla på och ha för bråttom till slutmålet, för då får man gå tillbaka. Och det är t ex svårare att hyvla ytan när den är sammanfogad. I trähantverk är det ju också så att gör man fel är materia- let ohjälpligt förbrukat. Keramikem kan ju lappa och lägga till lite lera, smeden kan lägga på en bit metall om det saknas. Men att såga fel är som att kapa sin egen arm, säger Krenow.
— Som trähantverkare går det att klara sig undan med att vara tekniskt briljant men formmässigt okunnig. Man kan som snickare jobba efter andras ritningar. Det väljer man nog redan under utbildningen. Eleverna på Malmstenskolan kunde välja mellan att göra efter hans ritningar eller gå sin egen väg. Jag valde att rita egna möbler. Så finns det de som blivit briljanta snickare genom att de övat sig på Carls svåraste möbler. Ibland tror jag att formkänslan inte går att öva upp — den måste finnas som en allmän begåvning från början. Man måste kunna alla tangenterna på pia- not för att spela musik. Likadant med snickaren. Kan man inte alla delar av det tekniska så är man heller inte en bra formgivare. Det hör ihop. Det är nog det tekniska man inriktar sig på från början, därefter ökar känslan för formen. Det är som med ishockey. Naturbegåvningarna kan glida in på isen och göra en dragning — men de är få. Det är fler som tränar extra och blir nyttiga spelare.
— Att vara möbelsnickare eller hantverkare i övrigt är ju att vara pro— blemlösare. Man lär sig lösa problem överhuvudtaget, inte bara praktiska problem utan även situationer och så. Som hantverkare lär man sig att det finns flera lösningar på ett problem. Så värderar man och rangordnar lös- ningarna och tar den man anser vara bäst. Då är man en kunnig hantver- kare anser jag.
Jag brukar fråga mina kollegor om de lekte med lego när de var små. Påfallande ofta har det varit deras favoritsysselsättning som barn. Det var min också: att sätta samman väl avstämda bitar så att de passade och bil- dade en harmonisk enhet. Man fick inte blanda färger eller bitar. Det skul- le vara rena ytor, fullständigt hållbara — man kunde ju stå på det när det var välkonstruerat. Att ha lekt med lego är en typisk möbelsnickarbakgrund.
Möbelsnickare ska också ha ett inslag av självplågeri. Man ska vara li- te självspäkare. Idrottsmän kan träna hårt och sätta mål framför sig. Möbelsnickaren måste kunna något liknande. Han måste göra det där tunga, tråkiga arbetet för att i slutändan få se den färdiga möbeln. Det kan ju vara 400 timmar senare. Slöjdaren eller svarvaren tror jag har kortare tålamod. Det är männniskor som vill se resultat av sitt arbete snabbare. Det är olika personlighetstyper kan jag tycka.
Om hantverket och samhällsnyttan
— Om människor inte får lära sig använda sina händer blir det katastrof. Fler och fler kommer att lämna ifrån sig ansvaret för basala ting. Till slut kommer man inte att kunna skifta glödlampor för man har ingen tilltro till sin egen förmåga. Jag ser mig själv som en praktisk person. Jag kan sy i läder eller laga bilen etc, för är jag händig på ett område borde jag kunna vara det på andra också. Jag känner inget motstånd. Det ger ett självför- troende som jag kanske saknar i andra sammanhang men inte när det gäl— ler det hantverkliga, det man gör med händerna. Får man inte det från början så kanske man lämnar ifrån sig den delen. Det kommer att bildas nya specialiserade yrken som glödlampsbytare. Det är helt sorgligt.
— När en kunskap riskerar att försvinna så väcks samtidigt en massa re- aktioner. Folk som ser att det är hotat dokumenterar det, lär vidare, ut— vecklar kunskapen för att den inte ska försvinna. Det var väl vad som hände med svarvningen i början på 80-talet. Det blev en sorts renässans.
Det måste finnas ett behov av en viss kunskap, annars dör den ut. Har vi inte behov av svarvade alster eller tekniken som sådan, då försvinner den. Den självdör. Jag tror inte på enbart det museala bevarandet. Man måste hitta en förankring i samhället. Folk måste behöva svarvade detal— jer för att kunskapen ska bibehållas och utvecklas. Annars blir det konst- gjord andning. Jag tycker inte det ska vara så med hantverket — bara bi- behållandet.
— Det är med slöjd och hantverk som med idrott: man måste få igång alla. Oavsett om de är begåvade eller lämpade måste alla få jobba med si- na händer. Det finns ju inte belöning eller bestraffning i slöjd så att de duktiga får hålla på och de mindre duktiga inte. Det skulle vara helt van- sinnigt. Om man inte arbetar med händerna så påverkar det hela männis- kan. Säg att man har ett dåligt språk, att man har dåligt självförtroende och så hittar man inget som man är bra på. Jag tror att många av de busi— ga grabbarna, som är för ivriga för att klara av skolan, kan ta till sig slöj- den. Jag har träffat många unga pojkar som varit värstingsämnen, och så blir de som små lamm när dom får sitta och tälja. Om man inte har en så- dan resurs eller kanal för dom — det vore ju en katastrof.
— När skolslöjden var på väg att bli frivillig, då vässade slöjdlärarna svärden och började tänka på vad slöjden var bra för. Man tar lätt för gi- vet att slöjden är bra, att den utvecklar etc. Alla som sysslar med slöjd tänker så och förstår det. Men man hittar aldrig några riktiga argument för varför det är så utan det blir ett flummigt snack: det är klart att det är bra. Men varför är det bra? Det är väl det Jan Sjögren talar om.4 Det är hel-
* Se nästa sida.
hetssynen man måste ha: en sund själ i en sund kropp. Det måste vara en samverkan mellan rörelse och tanke. Det kan man få genom t ex idrott men slöjden ger just den här möjligheten att förverkliga något. Genom sin tanke förverkligar man något och så blir det ett resultat — att redan som barn få uppleva det. ..
— Det gäller att utveckla en sorts hantverklig kunskap från början. Bara det att få lära sig spika i skolslöjden gör ju att man får lust att skapa själv, längre fram i vuxen ålder. Och det är produktivitet som är till nytta för samhället. Även om allting inte lönar sig rent ekonomiskt. Folk kan t ex bygga gemensamma lokaler eller ta initiativ till gemensamma arbeten. Verkligheten är ju sådan att det ständigt finns en massa praktiska saker som måste göras. Det kanske blir mer tekniskt när samhället går framåt och utvecklas — om man nu tycker detär en utveckling — men man måste ju klara sig själv praktiskt. Jag är väl färgad av mitt eget praktiska kun- nande — jag har ju nytta av det vad jag än gör. Det måste alla människor få känna — att man vågar lita på sina händer.
— Hantverkare är ofta väldigt begåvade människor. Jag tror det hänger ihop med självförtroendet. Man får ett handens självförtroende som gör att man vågar sig på saker. Man litar på sina händer. Man måste vara så intresserad att man vill göra det omöjliga. Tyvärr tror jag det är så orätt- vist att är man begåvad så är man det på många plan. Vi kommer att se det när ungdomen ändrar inställning. De vill bli kockar, de vill bli frisörer. Antagningspoängen åker i höjden, det krävs 4,5 för att komma in på prak— tiska linjer. Vi kommer att få väldigt begåvade frisörer... Jag tror att man kommer att kunna prata om avancerade teorier i frisörsalongen. ..
Om professionella och amatörer
— Det har med inställningen att göra. Slöjdarens inställning till sitt arbete bestämmer om det är professionellt eller inte. Det handlar om att ta ut det mesta av sitt hantverk, att man läser materialet, man studerar traditioner, man tittar på andra kulturer — man lär sig så mycket som möjligt. Det finns yrkessnickare som är rent amatörmässiga. De försörjer sig bara. De tar materialet som vore det plast, bearbetar det, läser det inte. De gör kan
* Jan Sjögren har bl a skrivit rapporten Termer ur Slöjdens mål enligt Lgr 80 (1984), där han analyserar och definierar centrala begrepp i läroplanen för slöjd. Han är tillsammans med bl a Sven Hartman aktiv iAK U, Arbetsgruppen för konstnärligt utvecklingsarbete, Linköping. En av uppgifterna är att utge rapporter med argument för slöjden.
man säga ett godkänt hantverk. Det blir i nivå med IKEA och Konsum, inte mer än det.
”Det spelar ingen roll, med lite färg blir det bättre” — den attityden kan man säga är oprofessionell. Det behöver inte betyda att det är amatör- mässigt, men det utmärker ett okänsligt sätt att arbeta. På mina nybörjar- kurser kommer ju amatörer, i ordets rätta bemärkelse. De har inte erfa- renhet av arbetet, de har inte fått utbildning, vare sig genom eget arbete eller genom att träffa dem som har högre utbildning och som kan inspire- ra dem att sikta högre.
Det finns något nedvärderande i att vara amatör. Min personliga tolk— ning av ordet är att någon inte når ända fram. Så var det i ishockeyn: ”du är en riktig amatör” — det var nedvärderande. Jag blir lite förskräckt över min egen tolkning av ordet. Så behöver man inte se det. Jag tror att det i amatörismen finns mer lust. Dem som jag jobbat med här är ju brinnande ljus. De kommer hit och är heltända. Jag kan inte säga att det är ”amatö- rer” för mig. Jag tror det är blivande proffs.
Om studiecirklar i hantverk
— Det måste vara det första och enklaste sättet att komma i kontakt med slöjden och hantverket. Om de inte fanns måste man söka sig till längre utbildningar, på andra orter — det skulle bli mycket svårare att få tag på kunskapen. Det vore att sätta stopp för en kontaktyta. Man kan se det som en första samling vid pumpen... Det finns ju behov hos människor som inte får något utlopp. Många av mina elever har gått i studiecirkel. Trähantverk kräver ju mycket utrustning: lokaler, verktyg, maskiner. Det måste finnas verkstäder som är tillgängliga för amatörer, annars dör be— hovet ut, det växer aldrig. Eller kanaliseras åt andra håll, som att bygga drakar. .. De verkstäder som finns är ju skolslöjdens.
Jag vet själv hur det fungerar när man är slöjdlärare och arbetar med cirkelledare. Det blir som en snålhet att inte släppa in cirkelledaren i trä- slöjden därför att verktygen blir slöa och inte sköts..En massa praktiska omständigheter. Samtidigt är det en enorm glädje bland deltagarna. De är jätteglada att få komma den där enda dagen i veckan och slöjda. De brin- ner av entusiasm. Slöjdlärama binder ris åt egen rygg genom att vara snå- la — det vet jag av egen erfarenhet och genom att tala med kollegor. Man ser inte att det är bra i det långa loppet, för det gör folk mer slöjdintresse— rade. Får de slöjda själva förstår de varför barnen ska slöjda och blir mer engagerade i debatten om skolslöjden. I stället får studiecirklama ha egna verktygsskåp: ”låt dom ha det och sköta det själva”. Idealet vore ju om slöjdlärarna höll kurserna i sin egen sal.
Behov, det finns det. Det ser jag här på Sätergläntan också. Människor offrar semesterveckor, tid, pengar, krafter. De jobbar till sent på kvällarna och är helt uppfyllda. Men att göra det tillgängligt för flera — det har jag ingen praktisk lösning på.
— Något som är viktigt för studiecirkelns överlevnad är att den blir en helhet. Att man ser verksamheten som kunskapsförmedling och inte som en produktionsanstalt, där man kan göra Vägglampor eller konsoler eller vad det nu är. Idén måste vara att man ska inhämta kunskap, inte få hem prylar. Man måste naturligtvis få tillverka saker också, för att lära sig. Men man måste lära sig historiken bakom t ex lapptäcken, sättet att sy, sammansättningstekniken, fyllnadsmaterialets egenskaper etc innan man sätter igång. Det är inte bara att göra något fort. Det har jag upplevt och det var ändå lärare som gick på slöjdkurs hos mig. De var väldigt pro— duktionsinriktade. Då satte jag mig ner med allihop och sade: ”Det går ju inte om vi har det här bara som en öppen verkstad. Jag måste kunna dela med mig av kunskap så att ni även när ni kommer hem klarar av att göra en sådan sak som ni vill göra. Inte bara fråga mig eller låta mig göra den där saken.”
På mina femdagarskurser i svarvning gör man första dagen i stort sett bara spån för att få alla rätt inställda från början. Det har effekt, mycket därför att man tappar prestationskraven, som sätter sig som stickor i ax— eln. Då kommer färdigheten tidigare än om man tvingas arbeta spänt och presterande.
— En studiecirkel är väl på 10 veckor, dvs 30 timmar ungefär? Jag tror man kan lära sig en hel del rent tekniskt. Men framför allt är det som att äta en god måltid. Man har fått en favoriträtt. Så tror jag en studiecirkel kan vara. Man har fått prova en teknik, lärt sig den så att det väcker lust att pröva igen. Den sociala biten måste ju vara oerhört värdefull. Att man träffar likasinnade. Att man förstår det man håller på med. Att det inte är något knasigt eller underligt. Man stärks och vågar t o m öka på sitt en- gagemang: fler tycker som jag. Kanske skulle jag våga mig på en längre kurs. Kanske ska jag köpa den där yxan och ha den i garaget och jobba med den Det spär på entusiasmen.
Jag har väldigt lätt för att umgås med hantverkare — jag har fått för mig att alla hantverkare är trevliga. Det finns någon sorts samhörighet, unge- fär som motorcyklister som hejar på varann när dom kör. Bara för att man sitter på en mc känner man en samhörighet. Eller bara för att man täljer så är man av samma skrot och korn. Det är en samhörighetskänsla som är jättetrevlig.
— Om man ser cirklarna som en kontaktyta som samlar alla intressera- de, då kan man ju påverka dem positivt. Om jag jämför med idrott: en trä- nare som tränar ett division 3—lag skulleju inte kunna träna ett division 1—
lag. Å andra sidan vore det slöseri med resurser om division l—tränaren tränade ett division 3-lag. Men det änns spelare som kan gå upp i division l—status och bli tränade där. Hade de inte fått träning i division 3 så hade de kanske aldrig fortsatt och blivit så duktiga spelare. Det är som bredd— idrott contra topp-idrott. Vi måste ha det inom slöjden också. Ju fler som slöjdar desto fler mästare blir det på slutet. Det är helt logiskt, det måste bli så. Det vore vansinnigt att sätta gränser. Men det änns det inom hem- slöjden. Tabun och gränser. Man får inte göra si eller så. Det är olyckligt. Om man tycker något är uppenbart fel så får man redovisa det: det här tycker jag är fel och jag skulle gjort på det här sättet. Då har man uppnått något. Men det änns väldigt mycket ska och ska inte inom hemslöjden.
— Det bästa är att se ljuset tändas i någons ögon, att det bara liksom klickar till. Man ser att nu är dom fast. De kommer förmodligen inte att släppa slöjden eller hantverket. Då är det roligt att vara lärare. Då känner man att man gör en insats. Jag har inte så stor erfarenhet av studiecirklar men det finns ändå likheter mellan dom och våra kurser på Sätergläntan. Det är olika nivåer, olika stadier.
Aspekten ”Synligheten — det utmanande resultatet”
Synlighetens aspekt på hantverket är central i ett samhälle där alltmer ar- bete inte avsätter synliga resultat. Efter en dag av telefonsamtal, möten, diskussioner, frågor som ställt eller besvarats kan man vara uttröttad och samtidigt förvirrad: vart tog tiden vägen, vad har jag gjort? Också de som arbetar med produktion av ting ser sällan resultat av sitt arbete. De gör en begränsad del men helheten är allas — eller ingens. Hantverkets synliga resultat vittnar om den nedlagda tiden, det utförda arbetet.
Synligheten änns också på andra plan. Hantverk är påtagligt och kon— kret på ett sätt som teoretiskt och intellektuellt arbete sällan är. Fusk och slarv syns omedelbart. Det innebär en ständig utmaning. Det är ingen oproblematisk inställning. I förlängningen änns en perfektionism, som kan verka dödande på skaparlusten. Men för den som söker det perfekta kan lusten ligga just där.
I förlängningen av perfektionismen änns elitismen. Också den är dub- belbottnad. Elitism har ofta en negativ klang. Elitsatsning inom t ex idrott innebär att många slås ut för att några få ska nå toppen. Utslagningen är priset för den elitism som handlar om konkurrens och tävlan. Att utmana sig själv, sina egna möjligheter, är något annat. Den utmaningen leder in— te till utslagning.
Drömmen om det perfekta kan fungera negativt: man känner sig stän- digt missnöjd eftersom resultatet aldrig når upp till idealet. Men det kan
också vara en positiv stimulans, om man vet att det perfekta är ouppnåe- ligt. Då kan man glädjas varje gång man gör något litet bättre än tidigare. Att utmana sig själv och sträva mot det perfekta blir en drivkraft för att ständigt lära mer. Snarare än övermod föder det ödmjukhet.
De negativa sidorna av perfektionism och elitism har kommit att skym- ma de positiva: den glädje varje människa känner när hon når lite längre än vad hon trodde sig själv om. Att anta den utmaningen är motsatsen till utslagning. Det är i tävlan mellan människor som vissa slås ut. När man tävlar med sig själv kan man växa från det man är till det man har möj- lighet att bli. Betyg, tester och kvoter bygger in tävlan och konkurrens — och därmed risken för utslagning — 1 utbildningar på olika nivåer. Stu— diecirkeln erbjuder en plats för utmaningen.
4.4. Slöjdens perspektiv
Gränserna är flytande mellan slöjd och hemslöjd, mellan slöjd och hant- verk. Ett sätt att fånga in ”slöjdens perspektiv” är att gå till ordets ur- sprungsbetydelse. Slöjd kommer från ett fornsvenskt ord som betyder yr- keskunnig, skicklig — men också slug, knepig. För de flesta är en ”slöjdare” en händig person, kunnig inom olika hantverksområden. Ett annat sätt är att gå tillbaka till slöjdens ursprung: den självhushållande kultur där det var nödvändigt att kunna förädla de naturresurser man ha- de omkring sig. Materialanvändning och tekniker lärdes från generation till generation. När 1800-talets forskare sökte folkliga traditioner fann de i bondehemmen föremål och metoder av medeltida typ.! I bondekulturen krävdes av både kvinnor och män att de skulle vara slöjdkunniga. ”Händighet” var lika nödvändigt som läs— och skrivkunnighet i våra da- gar. Om det vittnar också införandet av slöjden i skolan i slutet på 1800- talet: det räknades som obligatorisk och nödvändig kunskap.
Till skillnad från den specialiserade hantverkaren är Slöjdaren ofta mångkunnig. Det kommer igen i utbildningar till tex slöjdlärare och hemslöjdskonsulenter. Men det änns en annan sorts specialisering, efter kön. I bondesamhället var hemmets slöjd med ett modernt ord ”genderi— zed”, könsspeciäk. Textilt var kvinnligt, trä och metall manligt. Tradi- tionerna har följt med in i modern tid. Länge skilde skolan på ”manlig slöjd” och ”kvinnlig slöjd”. Numera heter det ”hård” respektive ”mjuk” slöjd. Men till vardags säger man sällan att en kvinna ”slöjdar” när hon håller på med textilt hantverk. Hon ”handarbetar” (eller gör något speci- äkt: väver, knypplar, stickar). ”Slöjd” associeras främst till ”hårda” ma— terial, som trä. Och det hårda i sin tur till manliga ”handarbeten”.
Ramon Persson: Egenvärdet — för glädjens skull
Ramon Persson är utbildad byggnadssnickare och hemslöjdskonsulent. Han ärfödd och uppvuxen i Jämtland men bor nu sedan drygt ett år på en gård utanför Motala. Han leder kurser i bl a knivslöjd på Säter- gläntan, där han också är en av männen i styrelsen. Han är uppväxti Ös- tersund men känner sig inte som stadsbo: "man har full kontakt med landsbygden ändå och det mesta gör man där: jakt, jfske, åka skidor. Man är ute — det är stilen. ” Hans föräldrar var skomakare, i hans fars släkt har yrket gått i arv i flera generationer. Farfarsfar var garvare, en av hans broder fallmakare dvs jobbade med skinn. Farfar var kringvand- rande skomakare. 1912 flyttade han till Krokom utanför Östersund och öppnade egen verkstad. Han fick 11 barn. De sju sönerna lärdes alla till skomakare, enligt tidens sed. Medan de bodde hemma jobbade de i sko- makeriet. Ungefär hälften blev sedan skomakare, de andra blev svetsare, rörmokare och andra sorters hantverkare. Av Ramons två bröder är en byggnadssnickare, en har varit bilmekaniker men arbetar nu som ekonom på bank. Själv hade han bra betyg i skolan ”och då fick man inte hålla på med praktiska saker”. Så han valde humanistisk linje på gymnasiet — in- te teknisk, för det ansågs inte lika bra. ”NA-linjen var jinast men den lyckades jag klara mig undan för det ville jag inte läsa. Så det blev en kompromiss. Jag skulle mycket hellre gått en fotografisk eller träteknisk linje — något med hantverk. Men det var liksom... De som gick yrkessko- lan, de var inte riktigt... Det är ju delvis klassanknutet, men inte i mitt fall. Vi harju bara hantverkare i släkten, så det fanns inga sådana traditioner av förakt. ” Efter studenten hade han olika strojobb för att efter ett tag börja hos en kusin som gjorde byggnadsställningar på byggen. Han gick en ettårig träutbildning för byggnadsarbetare, följt av en lärlingstid på två år, 2800 timmar.
— Man får en lärlingsbok och ett timantal man ska göra innan man får full lön. Byggaren har skyldighet att se till att lärlingen cirkulerar mellan arbetsuppgiftema. Att sätta en form är något annat än att montera köksin— redningar eller renovera.Vår AMU-lärare kom ut till oss på byggena. Han hade själv varit byggjobbare så han kände alla. 1 Jämtland känner alla som jobbar på byggen varann, chefer och arbetare. Det är väldigt infor—
' En kortfattad beskrivning av slöjdens historia ger Gertrud Grenander Nyberg i Svensk slöjdhistoria (1995), där det också änns rikhaltigt med lästips för vida- reläsning.
mellt. Det var aldrig någon som bad att få se betyg eller lärlingsbok utan de frågade vem man varit hos. Var de tveksamma så ringde de och fråga— de vem man var och om man kunde något. Eller också anställde de utan att kolla. Det märks ju direkt, efter första timmen, om man har de kun— skaper man uppgivit att man har.
Efter sex år som utbildad byggnadssnickare började han på Vindelns folkhögskola på den tvååriga kursen ”Slöjd och äldre hantverk”. Där- efter hade han egen verkstad i tre år, varpå han gick på Handarbetets Vänners utbildning i trä för hemslöjdskonsulenter och butiksfolk, ”Gren B”. Därefter slöjdade han i ett år, varefter han arbetade som hemslöjd- skonsulent i några år. Han har sedan dess jobbat som vikarie på sina eg- na projekt.
— Det viktigaste för en hemslöjdskonsulent tycker jag är att uppmuntra. Träffa dem som slöjdar. Jobba med dem. Inte kolla vad de håller på med utan veta var de änns och hjälpa dem på olika sätt, med försäljning, ut- bildningar, utställningar. Slöjdama är den enda oumbärliga gruppen inom hemslöjden.
En viktig anledning till att jag slutade hos hemslöjden var att det blir så mycket trassel med ideella organisationer och engagerade människor. Blir man kvar länge så blir man indragen i alla trivialiteter som folk nästan slår ihjäl varandra för. Det hade jag ingen lust med.
— Nu håller jag på att bygga upp en egen verkstad, för det är vad jag vill göra egentligen. Det är hantverket jag vill utveckla, jag har ingen passion för organisationsarbete. Jag jobbar med trä på traditionell grund och en hel del med läder. Jag har inte specialiserat mig utan jag försöker vara re- alist. Jag måste ju göra sådant som man tjänar pengar på, så folk kan be mig göra köksbänkar eller vad som helst. Men jag vill ändå inte släppa kontakten med det traditionella sättet att jobba, med de kvalitetskrav jag har. Det kan lika gärna bli fönster och byggnadsdetaljer som det kan bli stolar eller knivar.
— Fortfarande har jag rätt mycket kurser för Hemslöjden. Jag är en av de få männen i Sätergläntans styrelse, men det blir nog flera nu i vår. Det behövs fler som representerar den hårda slöjden, som bevakar intressena nästan. Det textila dominerar inom hemslöjden, men kvinnorna är väldigt intresserade av att vårda träslöjden också, även om de inte är lika kunni- ga där. I butikerna säljs det mycket hårdslöjd, mer än det mjuka tror jag. Så det gör väl att kvinnorna har ett intresse Men det är ändå ett väldigt kvinnligt präglat arbete inom hemslöjden, i hela organisationen.
Vid intervjutillfället var Ramon Persson på Sätergläntan för att ha en fortsättningskurs i knivslöjd, ”Svenska knivar”, inriktad på hantverkstra- ditioner i Sverige. Senare under våren väntade en kurs för äldre tonå- ringar, ”Skaparlusten”, där hans uppgift var att lära ungdomarna göra
platta trummor av schamantyp i skinn och trä. Till sommaren planerades en slöjdkurs för barn, där de får prova på att arbeta med kniv, yxa och såg samt göra enklare föremål som smörknivar och pilbågar. En textillä- rare lär dem textila tekniker som att tova och spinna. I slutet på somma- ren följde en kurs för fritidspedagoger om hur man arbetar med ull och björk tillsammans med barn.
— Knivslöjd innehåller ju arbete med många olika material, trä, skinn, metall bl a. Jag har smidit lite för att veta vad det är men det är inget jag tänker hålla på med. Knivbladen köper vi, men det finns kurser i kniv- smide också. Det måste vara 0,4 % kol i stålet för att det ska gå att härda. Då kan man göra eggverktyg av det. Det är en skandinavisk tradition att ha verktygsstål i eggen och mjukt stål i sidorna. Kolstål är det klassiska, ett vanligt verktygsstål som fortfarande används. Så änns det moderna metallegeringar som jag tror är precis lika bra eller bättre.
Det vi gör här är skaften, i horn, läder, näver, olika sorters trä. Och så slidan i läder. Man utnyttjar lädrets formbarhet. Man våtformar, gör mal- lar, bearbetar det före och efter det man sytt. Man kan inte bara skära till och sy ihop så att man får en sådan här form. Det är en kombination.
Fortfarande är det mycket som inte sys på maskin. En del seldon tex. Det är ingen romantik — det blir bättre helt enkelt. Handgjorda skor mås- te också sys för hand. Ovanlädret sys på maskin, men sedan änns det en del sömmar som görs med becktråd. Hålen man syr i är väldigt långa och krokiga så det går inte med symaskin, inte med nålar heller. Det måste va- ra borst, svinborst — becktråd.
Om synen på hantverkskunskap
— Alla teoretiska kunskaper mynnar ju i praktiska handlingar, det är det yttersta syftet. Statusmässigt har den teoretiska kunskapen värderats hö- gre, men den praktiska har ju haft lika stor betydelse och utvecklats lika mycket. Hela vår omgivning är tillverkad. För mig är det så självklart att vara intresserad av hur något kommit till. Ofta är det nog en läggnings— fråga. Det ser jag på mina egna barn och på andras ungar. Vissa gör saker mer än andra. Det måste ingå i uppfostran att alla får möjlighet att prova. Det gäller inte bara slöjd. Man måste se till att människor som växer upp prövar på olika saker. Det är inte säkert att man känner på sig vad man är lagd för.
— Om jag skulle motivera t ex skolslöjden inför myndigheter skulle jag leta reda på argument, även om jag inte trodde på dem. Så gör folk alltid. Man har ett intresse man vill försvara och så argumenterar man för det. Man måste ju anpassa sig efter motståndarens sätt att tänka. Jag skulle t
ex hänvisa till den här hjärnforskaren Matti Bergström. Jag skulle läsa hans böcker och plocka argument där. Men jag är inte alls säker på att jag skulle tro på teorierna. Jag vet egentligen inte riktigt vad det är utom att änmotoriken på något sätt påverkar hjärnans utveckling. Så har jag upp- fattat det, men jag har inte läst honom.
Jag skulle vara en halv människa om jag inte använde händerna, men jag är inte säker att det gäller för andra. Kanske att använda händerna, men sedan att knyta det till slöjden Man ska väl inte argumentera mot sina egna intressen, men jag kan tänka mig att man använder ängrama li— ka mycket när man skriver på en dator eller när man broderar. Det kan finnas så mycket annat än just slöjd som ger den här träningen, om det nu är sant. Om det sedan påverkar förmågan till teoretiskt tänkande bara för att det också sker i hjärnan, fast i en helt annan avdelning — det är det väl ingen som kan veta egentligen.
— Folk som jobbar med praktiska kunskaper, slöjdlärarna t ex, måste säga att man blir bra på matte när man slöjdar. För att bli accepterade av sina kollegor. Jag tycker inte om dom resonemangen. Det änns ett krype— ri och en brist på självkänsla i dom. Vi håller på med slöjd och det är jät- tebra. Man kan stå för det man gör av det praktiska och se dess värde. Man behöver inte hävda att det är lika bra som eller att man blir bättre på det teoretiska för att man slöjdar. Det tycker inte jag. Slöjden har sitt eget värde. Jag har inget behov av att dra några sådana paralleller för att stär- ka min självkänsla. Däremot kan man behöva göra det för att få anslag någonstans, för att få pengar och resurser. På den bogen tycker jag det lig- ger. Att man ska visa samhällsnyttan med det man gör.
Om hantverket och samhällsnyttan
— Jag har inte hört någon som lyckats förklara ”samhällsnyttan” eller de- äniera det. Inget övertygande i alla fall. Det gäller t ex hemslöjden: sam- hällsnyttan med slöjden måste deänieras och människor måste övertygas om det för att vi ska kunna fortsätta. Hälften av Sätergläntans pengar kommer från staten eller från samhället och för att fortsätta att få pengar- na måste man visa någon samhällsnytta med det man gör.
”Samhället” tycks som något annat än människorna och något annat än alla dem som får ut något av t ex slöjden. Samhället likställs med myn- digheter på något sätt, inte med människor. Samhällsnytta borde innebä- ra att människor kan leva ett gott liv. Det är väl syftet med samhället. Eller borde vara i alla fall.
Det änns många som aldrig ger sig in i de här resonemangen. Rock- musiken, folkaklubben — det finns så många mänskliga aktiviteter. Där är
det inte fråga om att argumentera och förklara varför man måste få ännas utan det är självklart. Det änns alla typer av konstiga föreningar på olika områden. Man håller på med något som man är intresserad av — resten struntar man i.
— Rockmusiken är ju ändå mer än slöjden ett sätt för folk att vara. Det är grupperingar och det änns väldigt mycket självkänsla. Där änns dess— utom en stark ekonomi, det är därför den inte behöver argumentera för sin existens. Det änns andra aktiviteter som har samhällsstöd utan att behöva försvara sin existens. Arkeologin t ex. Att få fram fakta om hur människor levt för länge sedan, om vår bakgrund och allt arbete, mer och mer förä- nat — det är otroligt intressant. Men det är totalt utan ekonomiskt intresse, eller hur? Ändå är det självklart att man ska få hålla på med det...
Musik eller bild eller dekor — allt sådant. Enda sättet att visa att det är nödvändigt är genom att peka på att det alltid funnits, överallt. Men det går inte att argumentera ytterligare. Det hör så ihop med det mänskliga. Sitter folk i koncentrationsläger så jobbar de med konst, mitt i skiten, okuvligt. Inte alla men många. Jag läste i en knivbok att norska koncen- trationslägersfångar gjorde knivar, små konstverk. Inte för att slåss med eller göra uppror med utan just som små konstverk. Det är så ofrånkom- ligt på något sätt.
- Men musik är ändå en högre konstform, tycker jag. Det är mycket mer kraft i musiken, mycket mer upplevelse än i slöjdföremål. Man kan bli lite varm av äna saker men av musik kan man verkligen föras bort. Det kan man inte av en än kniv, även om man blir lite lättare av den. Efter t ex Liljevalchs hemslöjdsutställning kunde man lyfta en vecka eller två, men det är ändå inte motsvarande. Det gäller även bilder. Man kan gå på en utställning, se bilder — helst många — som har ett sammanhang, som lyfter på ett helt annat sätt än att titta på slöjd. Att jobba med slöjd — det är en helt annan sak — men själva konsumtionen Det som traditionellt kallas för konstarter, det tycker jag faktiskt är ett snäpp vassare.
— Slöjdens värde är störst hos slöjdama, tycker jag. Deras arbetstill- fredsställelse och arbetsglädje. Glädjen änns i utövandet — och den är stor. Det är där det ligger, den kraft man får av skapande arbete. Speciellt om man kan utveckla det till ett arbete och en försörjning men det kan nästan ingen. Då är man på samma nivå som en skapande konstnär. I för- hållande till arbetet — men inte i resultatet. Man ska inte jämföra konst och hantverk. Bägge uttrycker skaparlust, bägge producerar vackra före- mål, men konsten — det är något annat.
— Det änns olika argument för slöjd som jag inte lyckats svälja. ”Beredskapsskäl” tex. Eller ”överlevnadskunskap” — det är domedags— förväntningar som jag heller inte tror på. ”Kulturarv” — det kan jag gå med på — men det är ju hela samhället. Slöjden är en del av vårt kulturarv,
men en liten del. Jag tycker att det är självklart att den skall bevaras men jag skulle inte kunna argumentera mot en ekonom eller politiker. Jag skulle bara kunna säga åt dem att tänka efter litet, eller känna efter — ”det fattar du väl”. För egentligen vet de hur folk känner. Men jag skulle inte kunna diskutera med en skicklig debattör.
— Att få utlopp för skaparlusten som änns hos alla — hos många — män- niskor: däri ligger den största nyttan i slöjden. Men det är inget unikt för slöjden, det änns på många andra områden. Man kan laga mat eller avla schäfrar eller samla fjärilar. Bygga om bilar kunde man lika gärna göra. Eller bygga hus. Eller vara konstnär. Människans drift att skapa är en del av hela naturens skapande verksamhet. Slöjden är ett uttryck. Jag har stor respekt för sådana där konstiga gubbar som gjuter fula betongskulpturer och har fullt av dem i trädgården. Eller de som bygger om bilar. Det ger utlopp för samma drift som att jobba med traditionellt hantverk. Upplevelsemässigt är det exakt samma sak. Det är det här att göra som är så viktigt.
— Jag tycker inte om människor som pådyvlar andra sina åsikter: ”Jag tycker det här är så fantastiskt.” Då vill man uppfostra svenska folket till att tycka om samma saker. Det gillar jag inte. Folkuppfostran — det är of- ta en sådan där von oben—attityd. Folkbildningen är något annat. Där har initiativet kommit från fackföreningar och från människors egna organi— sationer på olika sätt. Kanske från en elit där, men det har i alla fall varit inom grupperna. Det är annorlunda.
— Jag delar hemslöjdens syn på att en massa hantverk är dåligt. På de stora slöjdmässoma t ex. Elleri studiecirkelarbetet. Det är jättetråkigt att se. Men jag tycker det är roligt att folk håller på, för deras egen skull. Jag vet hur det känns för dem. Det är en aktivitet. Jag vet att de mår bra av det. Sedan änns det nivåer. Det är inte ens nivåer — det är olika förhåll— ningssätt.
Om professionella och amatörer
— Professionell betyder ju yrkesmässig, dvs det man har som yrkesverk- samhet. Men så används det också i betydelsen ”skicklig utövare”. Om man säger att man är professionell änns det de som skrattar och tycker man skryter, för de tänker på fotbollsproffs och Formel l—förare och så. På den höga nivån.
Jag tycker egentligen att professionalism betyder ”full kunnighet”. Man behärskar något. Det kan då inkludera relationen till yrket. Är man professionell hantverkare då kan man sitt hantverk, man vet hur man le- ver på det. Man har sina kontakter, man vet hur man får ut sina saker och
hur man säljer dom. Man har en fungerande yrkesverksamhet på alla plan — då är man professionell tycker jag. Helt yrkeskunnig. Om man är jätte- duktig men sitter hemma i källaren och gör saker och inte blir av med dem, då är man inte riktigt professionell, då är man bara duktig... Man måste ha total kontroll över sitt område, kunna försörja sig på det — då är man professionell.
En amatör kan åstadkomma lika bra produkter. Det händer. Men det är ovanligt. Sedan kan ”amatör” också betyda ”klåpare”, men det tycker jag är fel. Jag tycker det betyder att man inte är yrkesverksam inom området. Så är det också det här med hängivenheten — ”den som älskar”. Jag an— vänder aldrig ”amatör” som skällsord. I såfall säger jag ”klåpare” i stället.
— Jag tycker inte om amatörteater. Jag tycker det är dåligt, jag kan inte leva mig in i det. Det änns annan sådan verksamhet som folk kunde syss- la med utan att göra det så offentligt. Många körer är också ganska dåliga. Jag betalar inte pengar för att se en amatörföreställning. Då går jag på rik- tig teater i så fall. Likaså med musik. Fast i musik änns genombrott. Det beror mycket på situationen. Rätt vad det är kan man bäras iväg. .. Men en känd musiker är ju duktig. På sina sämsta dagar är han bättre än alla man känner som spelar. Amatörism Om man inte uppskattar det behöver det inte betyda att man nedvärderar verksamheten, bara resultatet. Jag skulle t ex aldrig köpa en kniv som någon gjort på en sådan här kurs.
— En del konstformer är ju riktade till en publik, en mottagare. Musik är inte det, inte enbart. De flesta jag känner som spelar — om de var en— samma på en öde ö skulle de ändå spela hela dagarna. Sedan lyfts de na- turligtvis av publiken när de får respons. Så är det med slöjden också. Jag skulle slöjda precis lika mycket utan beröm. Det är väldigt trevligt när folk uppskattar vad jag gör. Det suger jag gärna i mig. Om alla sade att det var djäkligt dåligt, då skulle jag kanske sluta. Men annars — det ligger inte på det planet, det är inte så socialt.
Om studiecirklar i hantverk
— Jag har haft studiecirklar själv i träslöjd och läder för olika studieför- bund. Jag hade 3—4 kvällar i veckan i tre år, för ungefär tio år sedan. Jag ser ingen värdeskillnad mellan sådana cirklar och t ex engelska eller text- ning. Om folk kan något om träslöjd eller om de förstår en engelsk älm eller kan göra äna skyltar — det är alltihop kunskaper. Det är för det egna nöjets och den egna tillfredställelsens skull.
På cirklarna lär man sig värdera andras arbete. Har man gått en kniv- cirkel så uppskattar man hantverk på ett annat sätt. Det är ett stort värde, för deltagarna men också för att de sedan köper riktiga grejor. De har ökat
sin upplevelseförmåga, de har lärt sig se. Vad är det annars som är folk- bildning? Jag tycker absolut att hantverkscirklama ska ännas kvar hos studieförbunden.
— Men jag vet också vad som är dåligt med studiecirklar, med dem jag haft. Studieplanen följs aldrig utan alla kommer dit för att göra grejor. Det vet de redan första kvällen. Jag ville lära ut en slöjd som jag var intresse- rad av, men då äck man lirka och styra med folk hela tiden. Sedan skulle det ingå mer än det praktiska, t ex något som knöt an till kulturhistoria. Men de kvällarna var det aldrig någon som kom. Studiebesök var vi al- drig på.
Det är likadant på andra hantverksutbildningar. Det är knappt att konst- historien och slöjdhistorien intresserar eleverna. Teckning är också något folk vill slippa. De vill hålla på med sitt arbete. Men det respekteras al- drig — det är ännu konstigare. Elevernas synpunkter att teckningen inte hänger ihop med slöjden - det respekteras inte, för de som ordnar kurser vet hela tiden bättre. Det skulle vara intressant att ha en utbildning som sög upp det där. Det ligger en kraft i den här hängivenheten för arbetet. Att kunna styra den kraften åt något håll i stället för att tvinga eleverna att rita stilleben. Bild och form sammanstrålar visserligen med hantverket så småningom, men vägen dit är så lång Kulturhistorien och traditioner- na måste komma självklart, inte läggas som bitar för sig utan det måste vara en lärare som kan lägga ihop det. Det kan inte läraren göra om det ligger utanför hans ämne, på separata timmar, separerat från verkligheten. Jag har teckning på alla knivkurse'r, för man ritar knivar. Jag har frågat många som gått ut kurserna. Ingen hade ritat innan men alla har fortsatt efteråt. De ser nyttan i att skissa.
— Det som är bra med cirklarna är att folk lär sig något om slöjd. Det är ju därför de går där och det är bra. På Sätergläntans kurser är det grundli- gare, mer ordning, mer specialiserat. Studiecirklar är mer flytande, både dem jag haft och dem jag varit med på och sådana som andra jag känner har haft. På Sätergläntan är det bättre kvalitet på undervisningen, bättre lokaler, utvalda lärare, som kommer från hela Sverige. Det är klart att det blir en helt annan nivå än om man hämtar alla lärare från samma stad. Den sociala delen är likvärdig. Folk träffas. Men kunskapen man får med sig ur cirkeln tycker jag är det viktiga, både hantverkskunskapen och känndomen om hantverksområdet i ett större sammanhang.
Man kan ju ha lärt sig mycket om ett hantverk innan man kan åstad- komma materiella resultat. Om man gått en knivkurs kan man kanske en hel del, men det kan ta år innan man åstadkommer något bra hemma. Men det är kunskaperna som är botten. 1 studiecirklama också. Hit kom— mer många studiecirkelledare. Och av mina elever har nästan alla gått i slöjdeirkel. Fast har inte alla svenskar gått i studiecirkel?
Aspekten ”Egenvärdet — för glädjens skull”
”Slöjden har sitt eget värde”, säger Ramon Persson. Den ska inte behöva legitimeras med att den är nyttig för något annat, t ex att man blir bra i matte om man slöjdar. Om man bara tänker — eller känner — efter fattar man hur viktig slöjden är.
Han misstror de argument som brukar användas för att försvara slöjden som ”beredskapsskäl” eller ”överlevnadsskäl”. Men han förstår dem som försvarar slöjden genom att låna legitimation från t ex hjärnforskningen: ”man måste ju anpassa sig till motståndarens sätt att tänka. . .”
Hans egna argument för slöjdens existensberättigande är helt annor— lunda: ”J a g skulle vara en halv människa om jag inte använde händer- na.” Slöjden har alltid funnits, överallt. Det hör ihop med det mänskliga. Slöjdarens arbetstillfredsställelse och arbetsglädje är är skäl nog. Slöjden ger utlopp för skaparlusten, den som änns i hela naturen.
Aspekten om slöjdens egenvärde känner jag igen från de textila cir- klarna. Det var för det egna nöjets och den egna tillfredsställelsens skull som de flesta deltog. För många ligger glädjen i processen, i att göra nå- got. Det är inte själva föremålen som ger den största tillfredsställelsen utan arbetet med att åstadkomma dem. Det är en egenglädje, inte beroen- de av omvärldens bedömning: ”jag skulle slöjda precis lika mycket utan beröm”, säger Ramon Persson. Hantverket ger en arbetsglädje, som närs av den egna lusten. Där änns en skaparglädje, som ger kraft.
Är inte det giltiga skäl för att försvara en verksamhet? Kan inte glädjen och lusten vara lika tunga argument som nyttan och nödvändigheten?2 Visst kan man anpassa sina argument efter ”motståndarens sätt att tänka” — men risken änns att det sedan blir den legitimitet på vilken man bygger verksamheten.
2 Nils Uddenberg har i olika sammanhang påpekat att människor motiverar sitt naturintresse med nyttoargument — jaga, äska, plocka bär och svamp — medan de verkliga skälen är upplevelse av t ex sinnlighet, ro och välbeännande. ”Att vistas i naturen enbart för att få uppleva skönheten där / . . ./ var honom uppen- barligen främmande. Liksom många andra hade han ett behov av att legitimera sina naturupplevelser med något nyttigt, eller skenbart nyttigt, syfte”, skriver Uddenberg i Det stora sammanhanget (1995: 41 ). ”Vad svamp- och bärplock- ning var för kvinnorna var jakt eller äske för männen. Att ta med sig bössan el— ler kastspöet ut i skogen eller på sjön var en utomhusvistelse som huvudsakli- gen tillfredsställde estetiska behov”.
4.5. Konsthantverkets perspektiv
Konsthantverkets perspektiv inför ytterligare en komplikation i definitio- nen av hantverk. Konsthantverk hamnar mittemellan (den unika och ”onyttiga”) konsten och (det reproducerande och ”nyttiga”) hantverket. Konsthantverk är ofta bruksföremål med krav på estetisk form. Också konsthantverksbegreppet har sitt ursprung i samhällsförändringama i mit- ten på 1800-talet. Själva ordet konsthantverk är problematiskt och vålla- de bekymmer när begreppet tillkom under 1800—talet. Man skilde mellan ”konsthantverk”, som betecknade det hantverksmässigt gjorda föremålet, och ”konstindustri”, som avsåg serietillverkade ting. På 1870—talet lanse— rades ordet ”konstslöjd” för att beteckna både hantverksmässig och fab- riksmässig tillverkning.
Ett sätt att ringa in konsthantverkets perspektiv är att se det från insti— tutionernas håll. Svenska Slöjdföreningen bildades 1845 för att värna om hantverkets kvalitet, som man fruktade skulle urholkas när skråväsendet upphörde (1846/64).' Men föreningen var också ett led i tidens allmänna bildningssträvanden: folkskolan infördes 1842, de första bildningscir- klarna bildades på 1840-talet. Man samarbetade tex med hushållnings- sällskapen för att främja den svenska ”husfliten”. Föreningen startade en egen skola för hantverkare, från handfasta murare till konstnärliga guld- smeder. Rätt snart äck undervisningen också en estetisk inriktning och mottog t ex elever från konstnärliga utbildningar. Skolan övergick 1859 till staten och äck en alltmer teknisk och yrkesinriktad karaktär. Efter 20 år, 1879, byttes namnet Slöjdskolan ut mot Tekniska skolan, som organi- serades i avdelningar, varav Högre konstindustriella skolan är den mest kända. Verksamheten indelades i olika ”fack”: dekorativt måleri, skulptur, textil, keramik, möbler och inredningar, metallarbete, bokhantverk. 1945 var det dags för nästa namnbyte, till Konstfackskolan (från 1993 Konstfack).2
Skolans ursprung i Svenska Slöjdföreningen och de många namnbyte- na speglar konsthantverkets mellanställning: rötterna i slöjden, använd- ningområden inom industrin, kraven på en konstnärlig dimension i utför- andet
* Om konsthantverket och konstindustrin i Sverige, se Gunilla Frick: Svenska Slöjdföreningen och konstindustrin före 1905 ( 1978). 3 Om Konstfacks historia, se Tanken och handen: Konstfack 150 år (1994). Det grundläggande verket är Nils G. Wollin: Från ritskola till konstfackskola (1951).
Mats Svensson: Tyst kunskap — erfarenhet, upplevelse
Mats Svensson är keramiker och lärare på Hantverkets folkhögskola. Han har tidigare arbetat som bildlärare. Under intervjun uppstod ett tek- niskt fel vilket innebar att cirka en kvart på bandet är ohörbart. Under den tiden talade vi bl a om skolans nedskärning av ”sinnesämnen” (slöjd, musik, bild) och hemkunskapsämnen, om den kommersiella exploatering- en av fritidssektorn, om flowkänsla, livskvalitet och hantverkets mentala aspekter. Tyvärr har vi inte kunnat rekonstruera den delen av samtalet.
Han kommer från en släkt med hantverkstraditioner. Hans far var smed i tredje generationen, ”bondsmed”, men han arbetade också med konstsmide. I 30-årsåldern började han studera och blev senare ingenjör på Asea. Hans mor är bagerska och kallskänka, också det hantverksyr— ken. ”Många som håller på med hantverk har traditionen i familjen. Av mina elever har fler föräldrar som jobbat med hantverk än inom vad man kan kalla konstsvängen, tror jag. "
På högstadiet ville han praktisera som keramiker eller silversmed men det fick han inte — betygen varför höga. ”Praktisk utbildning har låg sta- tus, det hör jag fortfarande. ” Syo-konsulenter kontaktar honom ibland ef- tersom de tror hantverksutbildningen kan vara något för ”folk som har li- tet svårt för sig”. Han hade ett starkt tryck på sig hemifrån att studera vidare, så efter studenten började han läsa nationalekonomi i Uppsala. "Idag har jag svårt att förstå att jag gjorde det. Men jag skulle bli något, tjäna pengar. " Efter en kort tid sökte han till konstskolan i Västerås och arbetade sedan som bildlärare — obehörig vikarie — under några år. Därefter sökte han till bildlärarutbildningen på TI ( Teckningslärar- institutet) och som ett alternativ till Hantverkets folkhögskola. ”Jag stod som första reserv till TI när jag åkte upp till Leksand. ” Efter någon vecka bestämde han sig för att stanna, oaavsett om han kom in på TI.
Det var 1973. Han jick hoppa in som lärare i koppargrafik, vilket han sysslat med tidigare, först på fyra, senare på åtta timmari veckan. På så vis försörjde han sig — "mycket råris och morötter” — samtidigt som han var elev. På folkhögskolans estetiska linje fanns ämnen som keramik, me- tall, textil, tygtryck, foto, batik, grafik. Eleverna bytte verkstad var åtton- de vecka eller gick mellan 2—3 verkstäderi veckan, men den som inte vil- le byta verkstad jick alltid stanna kvar.
— Man prövade på — allt var på en mycket elementär nivå. Jag tror vi hade tolv timmar keramik i veckan. Vi hade mycket kulturorientering, konsthistoria för Lars Målare. Det gick vi mangrant på. Det var stor upp- täckarglädje och pionjäranda. Folkhögskolan på den tiden var ännu mer
speciell än den är nu. Då var det legitimt att ägna sig ett år åt självför- verkligande. Från början hade jag inte dragning till keramik, det var me- ra koppargraäk och teckning som var intressant. Men så fascinerades jag av den tekniska delen av leran, av att lära mig hantverket, att dreja.
Folkhögskolan här var unik såtillvida att man köpt en gasolugn, en re— duktionsugn, redan 1968 tror jag. Det fanns på Konstfack men inte på an— dra folkhögskolor. På den tiden var de inte utrustade med så mycket så- kerhetsanordningar så det var väldigt riskabelt att låta oss elever sköta gasolugnen. Vi prövade på, jobbade mycket med ask— och lerglasyrer och med reduktionsbränningar. Vi var 12 elever. Vår lärare kom först sedan han ätit sin frukost på Konditori Siljan, å andra sidan var han kvar till långt in på nätterna. Allt gick för egen maskin, vi hade inte mycket med resten av skolan att göra. Vi var här och vi jobbade. Egentligen skulle man ha teoretiska ämnen, som svenska, men det gick vi inte på speciellt ofta.
Efter att ha gått ut den två-åriga utbildningen på Hantverketsfolkhög- skola fortsatte han ett par år att arbeta som lärare i grajik. Resten av ti- den använde han till keramiken. Han och hans fru, som var textilare, bod- de i ett kollektiv, som drev en konsthantverksajfär i Leksand. Under ett tiotal år kombinerade han lärararbete på folkhögskolan med eget arbete som keramiker. Sedan hans fru gick bort 1989 och han blev ensam med barnen har det blivit svårt att hinna med det egna arbetet. Nu har han bil- dat ny familj och arbetar heltid som lärare på folkhögskolan.
Han arrangerar bla fortbildning för yrkesverksamma keramiker; ibland i samarbete med länsarbetsnämnden i Falun och kulturarbetsför- medlingen i Örebro. Deltagarna har sin ekonomi via AMU och får sina resor betalda. Man har haft kurser i drejtekniker, gipsformstillverkning, gjutning. Kurserna inebär också en vidareutbildning för honom själv.
— Tillsammans med en lärare från England, Ricard Launder, har jag ordnat kurser i saltglasering, högbränt och lågbränt salt. En annan kurs byggde vi stora skulpturer som samtidigt fungerar som ugn. Man kon- struerar den form man gör så att man har drag genom den. Genom att el- da inuti och under bränner man hela formen, så formen är samtidigt ug- nen. Alltihop är isolerat med halm och lera eller modernare material som rockwool eller keramisk ält. Det är en mycket, mycket gammal teknik som använts i Indien. Vi arbetade med tegelbrukslera. Det var häftigt att komma upp i sådant format, i 1,5 meter.
Eleverna på vinterkursen gör stora glasyrförsöksserier varje år. Jag är ju den enda som får ta del av dem är efter år. Det är aldrig samma serier utan det är nya hela tiden. Så det är oerhört många erfarenheter.
Hantverkets folkhögskola har grundutbildning. Man kan också läsa en del företagsekonomi och marknadsföring. Vissa elever vill jobba som
krukmakare och göra ganska enkel bruksproduktion, kanske rikta sig mot turism. Andra söker till högskolor, till Konstfack men också till skolorna i Bergen, Oslo och Kolding. Några har sökt till konservatorutbildningen i Göteborg. ”En del har välbetalda akademiska jobb som de vantrivs med men inte avser att hoppa av. " Elevernas tid är lika delad mellan verksta- den och bildämnet. Utöver det ingår litet ekonomi och data. Senaste året hade man 101 ansökningar till sex platser.
— Eleverna nu är mycket mer målmedvetna än på min tid som elev. Samtidigt är det högt i tak vad gäller individuella målsättningar. Vi är ju en folkhögskola, vi ska inte bara vara förberedande för högre studier. Det kan ännas andra motiv till att man går på folkhögskola och ägnar sig åt keramik. Ett motiv som jag stöter på ibland är att man vill använda kun- skaperna som studiecirkelledare eller tillsammans med barn och ungdom. Man vill faktiskt kunna litet mer än vad man vanligtvis kan som fritidsle- dare.
Avsikten med keramiken här är inte att den ska vara en färdig yrkesut- bildning utan att eleverna får pröva på olika delar av det keramiska arbe- tet. Olika formningsmetoder, olika bränningssätt, olika ugnsatmosfärer etc. Man behöver nosa på rätt mycket för att få förståelsen för hur mate— rialet fungerar. l tvåan får eleverna renodla det de är intresserade av, men självfallet kan de inte bli färdigutbildade. Men om de ska vidare till hög— skola tycker jag det är viktigt att de har de tekniska grunderna och förstå— else för materialet så att högskoletiden först och främst kan ägnas åt konstnärlig utbildning.
— Ibland kan jag känna en egen osäkerhet och jag kan se den osäkerhe- ten hos en del av mina elever: vad är egentligen drivkraften i det här? Det ärinte så lätt att ge raka, ärliga svar på det. Ibland tänker jag att en del av eleverna kunde blivit egenföretagare inom många olika områden. Att drivkraften är behovet av att kontrollera hela processen från början till slut, styra sin egen tid, planera och lägga upp. ”Kontroll” är ett laddat ord, lite negativt. Men det är ofta människor som inte har så vassa armbågar, som kanske inte klarat konkurrensen i skolan eller på den traditionella vä- gen mot egen företagsamhet.
— Olika uppgifter attraherar olika elever. En del tycker mycket om tek- nikuppgifter — att dreja stort eller mycket , dvs att nå en teknisk perfek— tion. De har ett väldigt flyt i att behärska tekniken och just vara duktiga hantverkare, Men en del av dem blir väldigt ställda inför formgivnings- uppgifter, där man ska jobba fram en form för en viss funktion. Vi kan kalla det den skapande eller idégivande delen, design/formgivning. Så änns det andra som inte riktigt tycker att de har tid att lära sig själva hant- verket. Med stor möda får de till någon grej och så — helst skulle de se att någon annan gjorde det sedan. Om jag hårdrar resonemanget så änns de
här ytterligheterna. Som lärare tycker jag att det är viktigt att inte värde- ra det ena eller andra som bättre eller sämre. Det handlar om att eleven måste försöka förstå sig själv, vilka delar man får ut något av. Är det hant- verket man fascineras av så kanske man ska se om man kan hitta den sor- tens kvalitet i något annat yrke där man har större förutsättningar att liv— nära sig än vad man har som keramiker.
De andra är det svårare med. Dem kan man inte avhålla, för de drivs av ett uttrycksbehov. Jag försöker väl i stället få dem att inse att de ökar sina möjligheter att uttrycka sig om de förstår materialet. De behöver kanske inte bli skickliga hantverkare i drejning eller något annat speciäkt men ändå skaffa sig en stor förståelse för hur de keramiska materialen funge- rar. Man kan tänka keramiskt. Det låter kanske flummigt men Är man trähantverkare ska man veta hur trä bär sig åt när det torkar, när det slår sig, när det är snabbvuxet eller långsamvuxet. Det änns en massa sådana materialtekniska aspekter som är bra att känna till, även om man inte måste utföra allt eller lösa alla tekniska problemställningar. Leran är ett väldigt levande material.
— Lera består av en massa platta skivor, lerkristaller eller lerblad, som det också kallas. De är oerhört små — på en kubikcentimeter lera går det ungefär en miljon. De ger leran dess unika formegenskaper. Mellan ler- skivoma änns det vatten. Graden av plasticitet avgörs av om det änns mycket eller litet vatten. I en lervälling änns det ingen friktion alls mellan lerbladen. I torr lera blir friktionen så stor att den brister. Om man försö- ker böja den med lagom mängd vatten mellan lerskivoma är leran oerhört formbar.
För att kunna använda leran bearbetar man den så att bladen ligger pa- rallellt och glider på varandra. Man kan jämföra med blöta glasskivor: travar du dem på varandra blir det svårt att lyfta den översta, men skjuter du dem i sidled så glider de lätt på varandra. Har man detta klart för sig förstår man lättare vad som händer med leran i de olika momenten. Hur den krymper, slår sig, spricker — vilket i sin tur är relaterat till den teknik man använder när man tillverkar föremål. Framför allt när man får pro- blem ska man ha insikten vad som händer med leran i torkningen, i brän— ningen, när den sintrar3 — hela vägen. För att lättare kunna kontrollera ma— terialet, använda det för att uttrycka sig med. Det är ju vad det handlar om. Tittar man på gammal folkkonst — inte har de vetat något om lerblad eller lerkristaller. Men de jobbade i en tradition och hade lärt sig ett sätt som varande det riktiga, dvs det som hållit och som fungerat.
3 Sintra betyder att leran smälter samman och blir tät.
Om synen på hantverkskunskap
— Det är väldigt svårt att beskriva den här typen av kunskap. Det är väl modernt att kalla den ”ordlös” eller ”tyst”. Om man jämför med den kun- skap alla kvinnor haft när de lagat mat och bakat — de har ju inte jobbat efter recept annat än i undantagsfall. Det handlar om att känna och se och uppleva hela förloppet med sina sinnen.
När min mor bakar kan hon ondgöra sig väldigt mycket över moderna mjölsorter som inte bär sig åt som mjöl ska göra. Hon är ju bagerska och hon prövar alla nya sorters mjöl. Hon ställer mycket stora krav och ibland hittar hon något som hon klarar av att baka på. Det är hela tiden det takti— la: lukta, knacka, känna, smidigheten, plasticiteten i degen. Det är myck— et som keramik Eller att göra en sås. Det tar en stund att göra en bra sås. Man måste omedvetet göra en oerhörd mängd ställningstaganden. Om en husmor skulle strukturera upp hur hur många beslut som behövs för att göra en med kärlek tillagad sås skulle det bli ganska många... Det här är en kunskap som inte har så hög status, kanske just för att det inte går att strukturera upp den, att beskriva hur man går tillväga. Det vet alla som läst en kokbok att skulle man tro på den är det väldigt lätt att laga mat. Man läser innantill och så blir resultatet bra. Men de flesta vet ju att det inte förhåller sig så.
Om jag översätter det här till keramik så är det allt från hur leran känns — om den är kort, om den är smidig när jag börjar bearbeta den. Det avgör om den är färdigbearbetad. Den känns annorlunda när jag arbetat med den en tid. Om jag ska dreja — vilken metod ska jag då ha för att nå det ut- tryck jag vill? I ett sammanhang kanske jag väljer att arbeta med en lera som är väldigt mjuk och då har jag låg fart på drejskivan. En annan gång gör jag tvärtom: fast lera och hög hastighet. Grejema ser alltså olika ut. Det som avgör är min förmåga att styra processen, min känslighet inför hur de olika materialen bär sig åt och fungerar. Jag doppar ängret i glasy- ren, den är si och så tjock Det här änns inom alla hantverksyrken. Men nu kommer allt fler innovationer som ska ersätta tilliten till vår egen be- dömning. Det är olika instrument som kan avläsa temperaturen exakt el- ler som kan mäta graden av reduktion i ugnen eller tjockleken på glasy— ren. Men jag föredrar att lära eleverna att doppa ängret i glasyren för att avgöra tjockleken. Att lära dem se på färgen hur pass varmt det är.
— Jag tycker det är viktigt attt betona vikten av att misslyckas i verk- stadsjobbet, att lära sig av vad som händer. Fast det är litet konfliktfyllt samtidigt. Jag vill ju framstå som den som kan svaren. Det tar tid innan eleverna förstår poängen med att själva änna svaren.
Man kan ganska snart se i verkstaden vilken elev som gjort vad. Om jag varit borta någon vecka kan jag ändå se det på sättet föremålen är
gjorda. Och på formen, på vilken formuppfattning de olika eleverna har. Sättet att göra sakerna är också ett uttryck för vem tillverkaren är — alla hantverkare sätter spår av sig själva. Det är ett beslut, medvetet eller omedvetet, att avgöra när man anser något är färdigt, hur man lämnar en yta. Där tror jag vi röjer ganska mycket av vår personlighet. Om man jämför med att teckna — visst, man kan tillägna sig ett visst manér, men det kan ju inte vara ett mål. Målet är att hitta sitt eget sätt att teckna en lin- je. Så är det med keramik och hantverk också. På samma sätt som en handstil röjer en del om den som skrivit så röjer ett föremål en del om den som tillverkat det. När en bysnickare gjort en stol så ser den ut på ett visst sätt — det är inte bandputsat, slipat och polerat utan det är gjort rakt upp och ner som en stol. Medan en änsnickare kanske gör samma modell med mycket större ytänish. Det tror jag också är ett uttryck för personen.
— Man måste skilja mellan de egna motiven för att hålla på och sam- hällets, omgivningens, syn på hantverk och konst. Jag har sett att elever— na kan bli väldigt rädda när de märker att familjen och vännerna identiä- erar dem med massproduktionen av pynt i keramik. Det änns en smartness-attityd som premieras i samhället. Man ska göra sin grej, trol- let eller ljuslyktan eller vad det nu är för något som kan bli en försälj- ningsgrej. Det vanliga framgångsresonemanget. Många som är driftiga använder keramiken för att göra någon ”artikel” som de marknadsför och säljer väldigt hårt. Det handlar oftast inte om konsthantverk eller uttryck utan om att göra en liten grej som går att sälja. Då är det svårt att bli på- mind om att det är den bilden folk har av keramiker eller keramiskt kun- niga. Man kan ägna sig åt keramik utan att veta vilken kunskap som egentligen krävs. Man tar en klump lera och trycker ett hål i den. Så har man gjort en ljuslykta. Sedan räcker det om man är driftig och tar sig till marknaden för att sälja den. Det är väl de keramikema som låter tala om sig.
— Keramiken, liksom hela konsthantverkssektorn, är mycket kvinno— dominerad. Det kan jag känna av som karl. En kollega berättade att han skulle prata för Rotary och han grubblade mycket över vilket språk han skulle använda för att dom skulle förstå vad det handlade om. Så han pra- tade om ”vattenhaltiga aluminiumsilikater” — men det är bara ett annat ord för lera! Det har jag tillämpat och det fungerar ganska bra. Det är svårt att tala om form och hur kinkigt det t ex kan vara med en kant eller en avslutning på ett kärl medan det är jättelätt att prata om teknik. Det går att klä i ord. Vi har ett gemensamt språk för teknik. Kanske är det ett sätt att höja yrkets status
När det gäller att försörja sig på keramik är det nog fler män som lyck- ats. Det beror mycket på företagarandan, själva företagandet. Jag tror att män har lättare att känna tillfredsställelse i att bli produktionskeramiker
och nöja sig med det. Jag kan också se en skillnad på manligt—kvinnligt i verkstaden. Killarna — och jag med dom — ska dreja stort, det är jättevik— tigt. Det är mycket fysiskt att hantera, att stå och slå 20 kg lera. Man kan använda mycket råstyrka och muskler så att svetten stänker, men det är inte nödvändigt alls. För tjejerna handlar det inte om råstyrka, det är ju väldigt mycket teknik. Det änns jättetunna tjejer som drejar oerhört stort och känsligt. Som inte behöver tvinga leran. För killarna ska det gå fort. Rent subjektivt tycker jag att tjejerna gör känsligare saker. Det har jag svårt att motivera eller förklara. Det änns karlar som gör bra keramik också, men Jag har mina danska favorittanter som är i 70-årsåldern: Gertrud Vasegaard, Gutte Eriksen. De har hållit på hela livet med en mycket begränsad formvärld och blir bara bättre och bättre.
Om hantverket och samhällsnyttan
— Nyttan ligger nog mycket på det personliga planet. Att tillfredsställa ett uttrycksbehov. Eller en stark upplevelse av att faktiskt kunna kontrollera ett material. Någon jag hade på en kvällskurs sade att det var lika häftigt att dreja som att åka slalom. Lika åhh kippa efter andan, se om det ska ramla eller inte. Det är en sorts tillfredsställelse av att behärska något rent tekniskt. Sedan har jag funderat över det här behovet vad vi nu ska kal- la det för sinneskoppling, kopplingen sinne-tanke — om det tillgodoses inom något annat område som man inte uppfattat än. Det kan ju uppstå nya företeelser i samhället som fyller det här behovet.
Om man ska se till ekonomisk nytta så tror jag att av alla utövare kom— mer några att bli konsthantverkare, kanske efter en högskola eller annan utbildning. Konsthantverksprodukternä utgör ju ofta en start för något som sedan tillverkas av industrin. En konsthantverkare gör en form som blir uppmärksammad och som kanske reproduceras av andra konsthant— verkare. Det blir en modern grej helt enkelt. Sedan kanske IKEA eller nå— gon annan gör en form som ligger väldigt nära eller så säljer konsthant— verkaren formen till industrin. Mycket av idén kan härstamma från konsthantverket men produkten omformas sedan för att passa industrin. Internationellt eller PR—mässigt kan det betyda ganska mycket för ett land att visa upp bra form, bra design.
Det änns en del keramiker som jobbar både med egen produktion och som formgivare men de är så få här i landet så det är marginellt. Många konsthantverkare väljer också att arbeta med former som inte låter sig re- produceras maskinellt. Poängen är att göra sådant som maskinerna inte klarar av.
— De mentala aspekterna av hantverket kan man spåna mycket kring.
Det gör vi ibland, men det är en sorts amatörpsykologiserande. Det är ju ett oerhört gammalt yrke att arbeta med lera och en mycket speciell typ av kunskap. Man använder material som man grävt upp ur jorden. Man kan prata om elementen: jord som man utsätter för eld och man får ett helt nytt material som kommer att hålla i tusentals år. Tanken är svind- lande. Det är väl inte sådant man sitter och tänker på när man jobbar men om man resonerar kring det så hisnar det lite grann. Leran är ett material som man måste passa hela tiden så att det inte torkar för mycket. Det gäl- ler att göra rätt moment vid rätt tidpunkt. Sedan kan det varva ner. Så föl- jer en period med glasering som inte är så hetsig och sedan bränningen som en sorts klimax. Arbetet skiftar i tempo. Tiden blir cyklisk på ett spe— ciellt sätt.
Något som tilltalar mig i koppargraäken är själva tryckmomentet och det är jämförbart med bränningsförloppet. Det är någonting som framkal- las i bränningen, glasyren och allt. Man ser inte hur det ser ut förrän det är bränt, fast man har ju en bild, en vision av hur det ska bli. Min fru var ju textilare och hon tyckte om att det var långsamt. Det gav henne en stor tillfredsställelse att besluten fattades undan för undan i tex en bildväv. Att klippa ner väven borde vara samma sak som att öppna ugnen, tyckte jag. Men nej, hon trodde inte att det var samma sak. För bilden hade passerat i vävstolen.
Processen är väldigt viktig. För mig, som inte jobbar regelbundet, är det oerhört jobbigt att gå igång. Det är bara motigt de första veckorna. Då är jag så upptagen av vad jag gör så jag har ingen behållning av det. Någon sade ”du kan väl alltid gå ner och dreja ett fat om dagen”. Det skulle jag kunna göra, men det vore fullständigt meningslöst, för då skul- le jag få gå igång varenda dag. Det är när jag gör många som jag får nå- gon tillfredsställelse. Det hänger ihop med hur det känns att göra dem och hur det sedan ser ut när det bränts. Det som jag inte är nöjd med slänger jag. Det är mig fullständigt likgiltigt. Det kan vara något som bara känns fel. Ett och annat blir riktigt bra. Så känns det.
Om professionella och amatörer
— Den frågan har jag tidigare varit väldigt engagerad i men nu har den förlorat sin betydelse. När konsthantverksutredningen kom för ca 15 år sedan minns jag att de professionella — dvs de som hade högskolestudier i konsthantverk _ var oroliga för den ökande amatörismen. Om männis- kor som under lång tid skaffat sig egen utbildning kanske valde att arbe- ta halvtid med konsthantverket, då skulle dom bli oerhört skickliga. Det upplevdes som ett hot av dem som bara hade konsthantverksutbildning,
därför att de dubbelarbetande kunde hålla lägre priser. Det var också mycket svartjobb och så.
Idag är det ytterst få som kan försörja sig på sitt konsthantverk, åtmins- tone om de har tonvikten lagd på konstnärligt uttryck. De flesta är dub- belarbetande, om de inte har arbetsbidrag eller projektbidrag eller stöd från bildkonstnärsfonden. Det flyter ihop nu. De yrkesverksamma verkar inom andra professioner också. Längre tillbaka var det kanske städjobb och taxi som gällde, men mina elever nu tänker skaffa sig en utbildning där de kan ha ett meningsfullt och intressant arbete. Så det är inte brödjobbet i den torftiga bemärkelsen, utan man kräver också något av jobbet.
— Man kan ganska snabbt lära sig tillräckligt mycket för att verka inom ett mycket begränsat fält. En vanlig normalbegåvad person kan efter två dagar alldeles i sin ensamhet vid en drejskiva åstadkomma något som de flesta betraktar som en mugg. Vissa drar slutsatsen att det inte är svårare än så.
Ofta kanske man utgår från halvfabrikat, precis som i vår mattradition. Man köper från ärmor som levererar praktiskt taget idiotsäker lera som tål det mesta. Köper man sedan färdiga glasyrer så behöver man inte ha kunskap om hur man tillverkar dem. Så bränner man i en vanlig oxide- rande atmosfär till den temperatur som glasyrpytsen anger att man ska bränna till. Ugnen kanske har ett färdigt program för förbränningsförlop- pet. Man köper ett litet paket, kan man säga. Men utan de här ärmoma står man sig slätt. Då vet man inte hur leran ska se ut om man ska gräva upp den någonstans. Eller ens var man ska leta.
Om studiecirklar i hantverk
— Jag har haft studiecirklar och där är målet för de flesta att få med sig sa- ker hem, som man kan visa upp och vara stolt över. Det fyller väl en funktion, men jag vill också att man förstår litet grann av vad man gjort. Det änns deltagare som helst ser att cirkelledarna gör grejerna. Det är in- te enkelt att ha cirklar. Jag tycker det är hemskt svårt. Det gäller att för- medla upplevelsen att man har kunskapen i händerna. Man behöver inte ha grejer som stöd. Man kan ju spara något för att pröva hur det känns att glasera men målet ska vara att få kunskapen i händerna.
Det har varit roligt att ha sommarkurser där man inte sparar någonting — det står i prospektet. Sedan har vi ju bränt grejer ändå, naturligtvis... Men då har deltagarna sagt att man tillägnar sig kunskapen på ett annat sätt när man inte har ambitionen att det ska bli något. Jag säger till mina elever att det är onödigt att lägga ner tid på att rädda saker som egentligen är förlorade på drejskivan. De vill spara det för att det ska bli någonting,
Jag tycker det är dåligt använd tid. Bättre att ha en hög med kösar (knå- dade lerklumpar) och så träna
I studiecirklama klarade jag inte att jobba så. Jag pratade för att man skulle knåda ihop leran och återanvända den, men det fanns ett väldigt stort behov av att göra presenter etc. Jag klarade inte av att ge samma svar som jag ger mina elever när de frågar om man ska göra si eller så: pröva och undersök, gör på olika sätt och se vad som händer. Försök lösa pro- blemet på olika sätt. Så kan jag inte göra i en studiecirkel, frustrationen skulle bli enorm. Deltagarna skulle uppleva att de inte kom någonstans, om de samtidigt har ambitionen att kunna använda något till kanske en vas.
Om man drar en parallell till t ex en krokikurs så är ju inte målet att sät- ta en passepartout på varenda kroki. Eller till språk. Man tillägnar sig ett visst ordförråd 1nnan man börjar säga eller skriva något på det språket.
— Även om många cirkelledare är duktiga kan jag känna oro för att de inte förmedlar bredden. Att de som går i cirkeln tror att man gör som man gör i cirkeln — just de teknikerna, de materialen. Att de inte får en presen— tation av ämnets hela bredd. Det kan jag se som en förflackning i många studiecirklar — jag tänker då främst på keramikcirklar. Om man nu inte kan ge ett brett spektrum på vad ämnet innehåller så kan man ju betona att detta är ett väldigt begränsat avsnitt. Det handlar om ödmjukhet inför kunskapen, att allt inte kan rymmas inom en människa. En person kan na— turligtvis veta vad som ryms men inte själv behärska allt kunnande.
Det är nog stor skillnad på cirkelledare. Jag kan berätta jätteroliga his- torier om cirkelledare jag haft på kurser. En cirkelledare berättade att hon gjorde en sorts troll som hon sålde och hon var oerhört indignerad över att en kursdeltagare kopierat hennes troll och sålde på samma marknad till lägre pris. En hade som drivkraft att det är så mycket fruntimmer i cir— klarna. En annan hade gjutformar på ugglor som han gjort själv. När del— tagarna kom till cirkeln äck de säga vilken uggla de ville gjuta. Så hällde de gjutmassa i formarna och så drack de kaffe och lämnade lappar om vil- ken glasyr de ville ha Men det är nog bortåt tio år sedan. Det var väl en högkonjunktur för keramik då. Det var oerhört många cirklar igång var- helst det fanns en liten brännugn. Textilen har nog varit stadigare.
— Jag kan tänka mig att man får en annan typ av kontakt i hantverks- cirklar än vad man får i cirklar i språk eller om aktiesparande. Det faller det sig naturligare att prata om upplevelsen och i förlängningen också om det man gör, vad man tycker om det. Det är också en aspekt på folkhög- skolan: eleverna vittnar om hur märkligt det känns att jobba själv i en verkstad efter skolan. En del trivs så bra i det här klimatet med en massa människor som bollplank för vad man gjort och hur det ser ut. Det förs en dialog hela tiden med andra som är intresserade. Sedan kanske man ham-
nar i en källarlokal i sin hemortskommun och någon tycker att man ska göra något häftigt som går bra att sälja. Då kan man naturligtvis känna sig hemskt ensam.
— Jag tycker det är jättebra att studieförbunden har hantverkscirklar. Det kan vara ett forum för att överhuvudtaget diskutera det vi pratat om: sinnesupplevelser, känsligheten inför material, kunnandet man får genom sina sinnen. Jag skulle vilja att man i studiecirklama diskuterade sådant samtidigt som man jobbar. Jag tror att många som går i cirkel har stort ut- byte av själva processen och att det blir en konflikt när man dessutom ska spara grejerna Man skulle uppmana till att göra erfarenheter snarare än grejer.
De allra äesta av de elever jag haft genom åren har gjort sina första er— farenheter genom studiecirkeln. Det är viktigt att betona.
Aspekten ”Tyst kunskap - erfarenhet, upplevelse”
En avgörande skillnad mellan teoretisk och praktisk kunskap är att den praktiska kunskapen till stor det går genom de taktila sinnena — beröring, känsel — och att kunskapen lagras i kroppen genom erfarenhet. ”Sinnes- minnen” snarare än ”tankeminnen” är bärare av kunskapen. Det är en ”tyst kunskap”/* Den tar tid att nöta in, genom upprepning och övning, men när den väl sitter där är den automatisk — man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg den.
Men den tysta, upplevda och erfarenhetsbaserade kunskapen måste kompletteras med den faktabaserade, som handlar om materialet, meto- derna, tekniken. Den går att uttrycka i ord — men det räcker inte till för att förstå hantverket.
Den tysta kunskapen — kompletterad med den teoretiska — ligger i ar- betsprocessen, inte i resultatet. Att lära sig känna, se och uppleva tar tid, kräver lång erfarenhet. Som på så många andra områden har människan tagit tekniska apparater till hjälp för att snabba på förloppet. Man kan med modern tekniks hjälp åstadkomma likartade produkter utan att egent- ligen veta vad det är för arbete som det bygger på. Men det skapar också beroende av apparaterna — jag vågar inte lita på mina sinnen, jag måste först kontrollera vad termometern säger.
* Begreppet brukar härledas till Michael Polanyi (personlig kunskap, tyst di- mension) men knyts också till Wittgenstein: viss sorts kunskap går inte att ut- trycka i ord, om den måste man tiga. Se t ex Göranzon (1990), Josefson (1991), Janik (1991), Rolf (1991), Molander (1993).
Hantverket är en väg att återuppväcka den sinneskunskap som förr var en viktig del av inte bara yrkeskunskapen utan också av vardagskunska— pen. Men att erövra den sortens tyst kunskap är tidskrävande. Vill man se resultat i t ex en studiecirkel efter en termin eller två räcker tiden inte till. Frågan är vad man får med sig ut från cirkeln: produkten eller kunska— pen?
4.6. Yrkesutbildningens perspektiv
Yrkesutbildningens perspektiv på hantverk är speciellt intressant i ett tek- nologibaserat samhälle. I stället för att blicka bakåt, mot sedan länge för- svunna skråhantverk, riktas blicken framåt, mot hantverksbehoven i en internationell värld. Yrkesutbildningens perspektiv synliggör kanske all— r ra bäst hantverkskunskapens speciäka karaktär, som är oberoende av om- ) givande produktionsförhållanden.
I boken Hantverkskunskap (1995) delas yrkeshantverket upp på tre grupper: tillverkande hantverk, reparationshantverk samt servicehant— verk. Yrkeshantverket skiljer sig från hemslöjd å ena sidan och småskalig industriell tillverkning å den andra genom att det karakteriseras av en , specialiserad utbildning, produktion i liten skala, arbete med händerna, småföretag/egen företagare, avsättning direkt till kunder inom en be- gränsad marknad. Utmärkande för hantverket är att det är självständigt, i hög grad manuellt, fordrar kunskap om och känsla för material, form och hela produktionsprocessen samt att en del av utbildningen sker på arbets- platsen. För yrkesmannaskap krävs anlag, handlag och djup kunskap om material, maskiner och produktionsprocess. Men yrkesmannaskap inne- bär också att kunna göra hantverket lönsamt.'
När skråväsendet upphörde försvann också kravet på gesäll— och mäs- tarbrev. I stället äck hantverkarna själva bestämma om de skulle utfärda mästarbrev som yrkesbevis. År 1940 utfärdade regeringen den s k mästar- brevkungörelsen. Den innebar att varje bransch bestämmer sina kriterier för utfärdande av mästarbrev till ”förtjänta och skickliga hantverksutöva— re”. För mästarbrevet krävs minst sex års arbete inom yrket. Den som sö- ker mästarbrev ska ha förvärvat ”erforderlig skicklighet och erfarenhet” samt ha ”erforderliga insikter i kalkylation och bokföring”.2 Affärskun-
' Hantverkskunskap (1995). Se även Bo och Elsbeth Rosén: Det gränslösa hantverket (1992). 3 Hantverkskunskap sid 15 och 19.
skapen är lika viktigt som hantverkskunskapen för den som ska leva på sitt yrke.
Hantverksyrkena intresserar alltäer ungdomar, inte bara i Sverige utan också i andra europeiska länder. Hantverksyrket är relativt fritt — de äes- ta yrkesverksamma är egna företagare. Hantverket ger utrymme för eget skapande och innebär en ständig utveckling av det egna kunnandet. Hantverkaren följer hela arbetsprocessen, från idé till färdigt resultat. ”Helhetsansvaret skänker arbetstillfredsställelse och ger inte utrymme för monotona moment”, heter det i Hantverkskunskap.
Börje Hagman: Praktiken — det nödvändiga övandet
Börje Hagman är utbildad slöjdlärare och hemslöjdskonsulent. Han har varit biståndsarbetare i Afrika och Asien. Nu är han kansliansvarig för Stiftelsen Hantverksfrämjandet, som vid tiden för intervjun hette Sveriges hantverksråd, i Leksand. Han är född på Hönö, en ö utanför Göteborg. Hans far började som frisör och slutade som skohandlare. Morfar var snickare, farfar stenhuggare och skomakare. I intervjun togs inte frågan om professionella och amatörer upp explicit, eftersom frågeställningen låg som en underton under hela samtalet. ”Min destination i livet var att bli slöjdlärare”, säger han. Först utbildade han sig på yrkesskola i Göteborg till verkstadsmekaniker och möbelsnickare för att kvalificera sig till slöjdlärarseminariet. Med lärarnas goda minne jick han arbeta med speciellt hantverksinriktade saker: smide, hantverksmässiga fog- ningar. Efter examen på slöjdseminariet i Linköping for han till Kenya som fredskårist och arbetade som slöjdlärare där l971—74. SIDA hade då ett projekt med icke—akademiska utbildningar och yrkesutbildningar i oli - ka utvecklingsländer.
Efter hemkomsten riktade han in sig på att bli museitekniker, vikarie- rade som sådan på Tekniska museet och började läsa etnologi. Men så kom ”suget efter internationellt arbete Ett år arbetade han i Nepal som s k biträdande expert för ILO och SIDA med ett projekt inom lLOs ram. Hantverk inom trä, metall, keramik och textil ingick i projektet. Det var förlagt till en liten by långt ute på landsbygden, utan vägförbindelse, utan elektrisk ström eller andra moderniteter. Projektet spårade ur och han återvände till Sverige 1977 eftersom han inte "hade lust att vara kvar i en sådan. .. prostitution. Mycket pengar gick till annat än vad det egentligen handlade om. ” En tid hade han bl a en liten verkstad på Djurgården, han läste ”Skapande svenska ” i Uppsala, var slöjdlärare i Bohuslän ett år och sedan bild— och formlärare på förskolelärarutbildningen på Gotland
ett läsår. Efter det läste han 40 poäng etnologi samt utbildade sig till hemslöjdskonsulent. Som det arbetade han sedan i två år i Västernorr- lands län.
— När min nuvarande fru äck jobb i Leksand 1986 sökte jag mig hit. Sedan dess har jag varit på Hantverksrådet.3 Hantverksnämnden, som det då hette, bildades på hösten 1983 och kom väl igång litet försiktigt 1984. Det var alltså rätt färskt när jag kom hit i oktober 1986. Jag skrev en idé— skiss om hur det skulle kunna utvecklas och bli bättre. Sedan äck jag överta ett jobb som sekreterare och på den vägen är det. Från början fanns många olika intressenter men på senare år har Företagarnas Riksorga- nisation mer och mer tagit över.
— Orsaken till att jag frångick mitt första kall, att vara slöjdlärare, är mycket konkret. Sista gångerna jag jobbade som slöjdlärare tyckte jag att hälften av lektionstiden gick åt till att diskutera varför man inte skulle bråka med sina kompisar, kasta snöboll i korridoren, böka med verktygen och det ena med det femte. Dessutom var eleverna väldigt omotiverade. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta i det svenska skolsystemet. Jag ansåg det viktigare att lägga min kunskap på annat än på att dividera och diskutera med eleverna. Man kan kritisera att jag inte vågade ge mig in på att förändra och förbättra, men jag förlorade min entusiasm för att jobba med skolan. Jag har inte ångrat mig. Att jobba som lärare i grundskolan blir nog till slut för mycket rutin för att det skulle vara stimulerande att fortsätta.
När eleverna går ut nian kanske de inte ens kan slipa ett stål till en hy— vel, vet inte vad kantsidan på en bräda är eller kan skilja ullgam från syn- tetmaterial. Om de då ska söka in på en praktisk utbildning får de ta igen en massa saker. Det måste vara samhällsslöseri med en sådan utbildning, när de i stället kunde lärt sig hantera verktyg och sy, sticka, virka, hyvla, måla, snickra, borra. När de blir vuxna och ska reparera i lägenheten mås— te de kanske gå på kvällskurs för att lära sig hyvla. Chansen änns ju när de är unga och formbara, när de kan ta åt sig kunskaperna på ett bra sätt.
Barnen som kommer till första eller tredje klass, de är fortfarande spontana, de har vilja, de är intresserade, de ser upp till läraren. Får de dessutom börja med slöjd eller att göra något med händerna blir det en ny dimension i deras utbildningsliv. Men de erbjuds inte några roliga tim— mar, slöjden blir inte kul utan mest tråkig. När jag var slöjdlärare och
* Organisationen har bytt namn flera gånger. Först hette det Hantverksnämnden, så Hantverksrådet, så Sveriges hantverksråd och när detta skrivs Stiftelsen Hantverksfrämjandet. Jag har i utskriften behållit det namn som gällde när in— tervjun gjordes: Sveriges hantverksråd eller, förkortat, Hantverksrådet.
skulle inspirera elever i sexan att göra nya saker så gnällde de bara: ”Nä, det har jag gjort i trean, det har jag gjort i fyran.” Det var redan tråkigt, lusten och skaparglädjen hade tagits från dem. OK, hade man velat hade man kunnat vara med och omforma slöjden, men det ville inte jag. Fast det var intressanta är också, jag äck erfarenheter och kontakter.
— Jag tycker att jag har en bred erfarenhet från många olika arbetsområ- den. Om jag börjar från min ”hantverkliga start”, målet att bli slöjdlärare, så har vägen sedan gått via verkstadsutbildning, slöjdlärarexamen, slöjd- läreri, biståndsarbete med hantverk, hemslöjdskonsulentutbildning, jobb som hemslöjdskonsulent Jag tycker att det änns en röd tråd — det hand- lar om hantverk ur olika aspekter. När jag ska förklara vad jag arbetar med nu säger jag att jag jobbar med hantverk pappersvägen, jag är ”byråkrat- hantverkare”. Det är väl så viktigt, har jag insett efter åren här, eftersom det är lätt att tala om hantverk övergripande och generellt, men det änns också många aspekter som måste diskuteras via papper. Att påverka, kom— ma med förslag, synpunkter, idéer hur det här ska bevaras och utvecklas.
Där tycker jag Hantverksrådet spelat en betydelsefull roll, även om det är en liten institution utan statlig status och även om vi inte fått det ge- nomslag som man skulle önskat sig. Med vår lilla stab och Hant- verksrådets begränsade ekonomi har vi i alla fall försökt slå in kilar där det behövs. Jag tycker vi lyckats ganska bra. Det som är tråkigt är att jag inte håller på med hantverk rent konkret, men jag har en stor gård så det änns det utrymme för att jobba med händerna hemma. ..
För närvarande är arbetet mycket inriktat mot europeiskt samarbete. Han har mött småföretags- och hantverksorganisationer inom EU på konferenser, kongresser och utställningar de senaste åren. Bl a finns en europeisk hantverksorganisation, UEAPME” där Företagarnas Riksorga- nisation, FR, sedan 1995 är medlem. Han anser att det finns ett stort in- tresse för svenskt hantverkskunnande i andra europeiska länder: ”Jag tror inte riktigt man förstått hur viktigt detta kan vara för Sverige och att vi också har något att erbjuda Europa. ”
Om synen på hantverkskunskap
— Det ringer människor hit och vill omskola sig till förgyllare eller något annat hantverksyrke. De frågar efter någon inte allt för lång kurs nära där de bor. Jag blir som ett frågetecken: har människan tänkt sig att bli för-
* UEAPME står för Union Européenne de l'Artisanat et des Petites et Moyen- nes Enterprises (Europeiska Hantverks— och Småföretagarorganisationen).
gyllare på en kortkurs nära hemorten? Det är som om någon ville bli mu- siker och sade:”Jag vill lära mig spela kontrabas men jag kan inte gå en längre utbildning.” Eller: ”Jag vill bli tennisspelare men jag kan inte vara med i någon klubb. Jag kan gärna stå i källaren och slå på en boll för att bli duktig.” Det går inte. Det är likadant med hantverk. Du kan inte säga: ”Jag vill gärna jobba i kakelugnsverkstaden för jag har varit med och tit- tat när farfar tog ned en kakelugn en gång.”
Hantverk måste vägas i samma vågskål som vilken annan utbildning som helst. Man kan inte säga att det är viktigare att vara tandläkare än att vara kakelugnsmakare, viktigare att ha en teoretisk utbildning för att få elever till högskolan än att ha en hantverksutbildning. Varje yrkesutbild- ning måste ha lika rätt. Alla måste få sin rättmätiga chans. De rapporter jag läst visar att de som söker sig till teoretiska utbildningar kommer från akademikerhem eller övre medelklass, medan de som söker sig till hant- verk eller bilmekanikerutbildning — det är Svensson, arbetarbam, medel- klass.
— Nu är alla gymnasieutbildningar, också de praktiska, treåriga. De ska vara yrkesförberedande och studieförberedande. De har samma kun- skapskrav i kärnämnena. Det innebär att alla som går bilmekanikerpro— grammet ska läsa samma teori som dom som går naturvetenskap, sam- hällsvetenskap eller omvårdnad. Man har idag färre praktiska yrkes— timmar på tre år än man tidigare hade under den tvååriga yrkesutbild- ningen. Man har alltså tagit praktiska timmar och lagt på kärnämnena. De är i och för sig viktiga, men den intressanta frågan är: ger detta duktiga yrkesmän och -kvinnor?
De som går yrkesutbildningar för en ojämn kamp med dem som läser teoretiska ämnen. Risken är att de får dåliga teoribetyg och, kanske på grund av missnöje med den teoretiska delen, även dåliga praktiska betyg. Sedan ska de kanske konkurrera till högskolan med dem som har höga teoretiska betyg. Då hamnar de ännu mer i strykklass. Jag förstår inte att man gör en ny yrkesutbildning, skär ner på yrkestimmama och sedan sä— ger att de ändå ska bli duktiga yrkesarbetare eller förberedda för yrket. Den nya tre-åriga utbildningen är faktiskt sämre när det gäller hantverks- yrken. Jag tycker det är en dålig reform. Nu hoppar elever av program— men och väljer det 5 k individuella programmet, där de kan göra en mer anpassad studiegång. Och så ska man ha en yrkeshögskola som kommer efter
Börje Hagman jämför med sin egen tid på yrkesskolan i Göteborg. ”Då var det jobb 8—1 7 varje dag. Det var yrkesarbete och någon dag i veckan var det teori: yrkesräkning, ritteknik, materiallära, svenska, kan- ske engelska. Men det var relaterat till yrkesutbildningen, så man fick yr- kesteori varvat med yrkeskunskap. ” Han jämför också med andra länder
— Schweiz, Österrike, Tyskland — där man har kvar det s k duala systemet, dvs lärlingsutbildning. I Schweiz fanns år 1989 250000 lärlingar i 350 yrken. I Norge varvas skola med praktik. Företagen får ekonomiskt bi- drag för att utbilda eleverna. Han efterlyser en återgång till lärlingssys- temet. På Hantverksrådet hanteras 1 500—1 600 gesällbrev, 200—300 mästarbrev per år från hela riket. Det är ett internationellt gångbart kompetens- och yrkesbevis, ”inte något gammalt mossigt skråintyg från 1850—talet utan fullkomligt legitimt i Europa-sammanhang". Människor med gedigen yrkesutbildning måste ha papper på att de är duktiga i sitt yrke, som arbetsgivaren kan titta på. ”Eleverna vill ju ha något när de går ut, inte bara att det var en trevlig utbildning. ” Han berättar om skräddarbranschen, där den nya gymnasieutbildningen inte anses kunna ge några nya gesäller. Eleverna har inte fått tillräckliga kunskaper i tex klänningssömnad eller herrskrädderi. ”På några års sikt kan alla gesäl- ler i skrädderiyrket vara borta, därför att gymnasieutbildningen inte ger dem kompetens och branschen inte godkänner de timmar de har för sitt gesällprov. ”
— Man lyssnar till branschens och skolans folk när det passar, men när det kommer till kritan så fattar man politiska beslut som inte tar hänsyn till de konkreta frågorna. Då har man underminerat möjligheten för fram- tida generationer att få gedigen utbildning med kvalitet. Ibland får jag en känsla av att hantverks— och yrkesutbildningen inte har fått rätt att leva på egna villkor, inte t ex har samma rätt till fyraårig utbildning. Som om man inte behövde utbilda sig till hantverkare utan: det kan man lära sig ganska enkelt. Det är viktigt att de som jobbar med hantverk och praktiska yrken får möjlighet till kvaliäcerad utbildning. Hantverket har sina egna kvali— teter, som inte ska förringas eller läggas i en vågskål som väger lättare än andra utbildningar.
— Sverige lär höra till de länder i världen som har den mest kvaliäcera- de vuxenutbildningen. Om du går en gymnasieutbildning för att lära dig ett yrke så kan sedan du läsa in engelska, maskinteknik, vad du vill — ef- teråt. Företagen ger duktigt yrkesfolk vidareutbildning, man kan läsa på kvällskurser eller kvällsgymnasium... Företrädare för samhället — nä— ringslivet, regeringen, oppositionen, riksdagsmän — betonar att den vikti- gaste hårdvalutan i framtiden är kunskaper, kompetens. Men om våra ungdomar i sin yrkesutbildning får färre timmar, färre möjligheter att ut- veckla sitt yrke — ska de sedan gå direkt ut i arbetslöshet därför att de kan för litet för att företagen ska ta emot dem? Då har man ju slagit undan be- nen på dem från början.
— Det är väl också en utarmning av allmänkunskap om inte barn och ungdom, ja allmänheten i stort, får möjlighet att utveckla praktiska fär- digheter. Den kommunala musikskolan framhävs ofta som en svensk
företeelse som gjort att vi fått fram stjärnor som t ex Ann-Soä von Otter. Det är möjligt att man kan överföra samma tankar till hantverk. Kapar man skolslöjden får vi inga duktiga möbelsnickare eller textilformgivare därför att de inte får den första starten, som är så viktig.
— Jag tror att det är svårt att bli en duktig kakelugnsmakare genom att läsa i en bok hur man gör. Om man inte sett hur man rör med sleven, sett att det ska vara som älmjölk eller tjock gröt i konsistensen så är det svårt att till sig kunskapen. Mycket av det gamla bondesamhällets utbildning, om man kallar det så, var ju vad man nu kallar ”tyst kunskap”. Överfö- ring eller på engelska ”on-the—job-training”. Man tittade på hur pappa gjorde. När han slipade lien sade han inte att du ska ha si eller så många varvtal, du får inte trampa för fort, det ska vara 2,5 dl vatten, du ska hål— la lien si eller så. Grabben stod och tittade på när pappa slipade lien eller kapade skaften till räfsan. Nästa år äck han göra det själv. Du hittar knap- past en tioåring idag som sitter och täljer räfspinnar, som Emil gjorde, om inte pappan är hemslöjdare eller hemslöjdskonsulent eller med i en hem— slöjdsförening
Om hantverket och samhällsnyttan
— Det blir ojämlikt om bara en högteknologisk utbildning får resurser, medan en kakelugnsmakar— eller båtbyggarutbildning inte får samma möjligheter. Vi har ju ständigt behov av entreprenörer, småföretagare, hantverkare — de som vidareför hantverk och traditioner. Ett samhälle ut— armas när det inte änns hantverkare, när glasmästaren, snickaren, målaren försvinner, när ingen kan ta hand om din cykel eller bil Ska vi ha ett mångkulturellt samhälle och ett mångfasetterat näringsliv så måste de här institutionerna, företagen och verksamheterna ännas kvar. Vi har ständigt behov av att laga fönster, laga bilen, lägga in en matta, bygga om och re— parera. I Europa säger man att det endast är hantverk och småföretag som genererar jobb. Det är där de nya jobben kommer.
— Det är väl också samhällsnytta att den nybildade familjen kan äxa en hylla, måla, väva en matta på den kommunala vävstugan, i stället för att köpa produkter som kanske har dålig kvalitet, importerade från mer eller mindre suspekta företag utomlands. Eller att man inte köper saker som är miljövidrigt gjorda eller miljöfarliga. Det är också ett kunnande folk mås- te ha, likaväl som man ska klara av att laga en cykelslang eller byta en kontakt så att man inte behöver anlita någon så fort det är något. Det är ett handikapp att sakna den kunskapen.
Vi har ju ett stort utbud utbildningar på kvällstid, också av hantverk. Människor går inte för att bli professionella utan primärt för att få kun—
skaper för sin egen skull. Det måste vara samhällsekonomiskt bra att människor kan tänka kvalitetsmässigt, att de köper bra produkter, att de själva kan göra det de behöver för sin tillfredsställelses skull i hemmet el— ler på tomten. Det finns också i hantverket en kunskap om hur saker kom- mit till — det hänger ihop med vilka resurser vi har att leva vidare med i ett samhälle med hög arbetslöshet. Det kostar mycket att konsumera. Slit- och-släng—perioden är över.
— Människor lär sig också förstå en annan kulturs hantverksmönster när de tex möter invandrare och flyktingar eller är utomlands. Kanske åker de och tittar på hur man gör batik eller på en snickare som gör något traditionellt i byn. Det ökar förståelsen för andra kulturer. Dessutom vi- dareförs ett kulturarv, ett hantverkskulturarv. Sedan får man deäniera vad man menar, om det är den traditionella slöjden eller yrkeskunnandet eller en tradition från en viss by. Ett samhälle måste bejaka sina traditioner bakåt och föra arvet med sig in i framtiden. Man ska väl inte belasta kom- mande generationer, pracka på dem en viss knypplingsteknik eller kon- sten att göra räfsor, men det kan nog ännas en och annan som vill bli kul— turförmedlare i framtiden. Då änns det ingen orsak att de inte ska erbjudas det.
— Pratar vi om hantverk måste vi veta vad vi pratar om. Jag har varit på s k hantverkskonferenser med allt från verksamma rörmokare till sådana som höll på med näverslöjd. De talar inte samma språk. Pratar man momsregistrering och momsinbetalningstider så är rörmokaren helt på det klara med vad det handlar om men näverslöjdaren har ingen aning , för han har aldrig haft den volymen på sin produktion. Därför görs det of- ta fel. Det är inte bara deras fel som erbjuder kurser eller utbildning i hantverk utan det är på något sätt ett gemensamt fel. Någon kallade det ”Skansensyndromet”. Likriktaren för hantverk i Sverige är det som änns i Skansens glashytta, boktryckarverkstad, snickeri etc. Men hantverk är mycket mer mångfasetterat.
Om studiecirklar i hantverk
— När det gäller studiecirklar och kortare kurser har vi på Hantverksrådet dragit rågångar å ena sidan mot Hemslöjden, å den andra mot konsthant— verket. Hemslöjden har ju sin organisation och sin verksamhet. Ringer någon som är intresserad av en korgkurs så hänvisar jag till Sätergläntan eller till hemslöjdskonsulenten i hemlänet. Likaså om någon vill ha ut— bildning till glasblåsare — då hänvisar jag tex till konsthantverkarnas or- ganisation KIF. Du blir ingen yrkesman genom att gå 30 timmars utbild-
ning i möbelrenovering på ABF i Haninge. När vi här pratar om utbild— ningar så ska det vara bortåt en termin eller så. I övrigt hänvisar vi bara till studieförbunden. Det är naturligtvis bra att börja på en ABF-kurs för att pröva på vad t ex möbelrenovering innebär. Men det är ingen yrkesut— bildning, det är en första nosning.
— Cirkelledama, är jag övertygad om, går in i jobbet med ambitionen att göra bra ifrån sig. De har genom sina arbeten veriäerat att de är kvali- äcerade. De är ofta slöjdlärare, konsthantverkare, hantverkare som har det som extrainkomst. Det änns silversmeder som hållit på 10—15 år — de fortsätter kurs efter kurs. De får väl också något tillbaka, antar jag — träf— far nya människor, får nya perspektiv på livet
Att kräva att man ska ha en viss nivå, att deltagarna ska avlägga prov eller göra examensarbeten för att få ut sina kursintyg — det skulle väl ta död på känslan att detta är allmän folkbildning, som inga krav har. I mån av egen ambition, vilja och lust kan man gå vidare, åka till Sätergläntan eller gå på en sommarkurs i någon annan landsdel. Sedan är det detta med den egna tillfredsställelsen. Många går på porslinsmålningskurser och målar sedan koppar till hela släkten, ger bort i presenter och dopgåvor osv. Man är kreativ på sin lilla nivå men man har inte ambitionen att va- ra professionell eller att konkurrera med hantverksföretag som lever på det.
— Är man amatör kan man väl, för att inte falla på eget grepp, kalla sig för amatör. Man är på den nivån, man har inte ambitionen att bli profes- sionell, för då hamnar man genast ute i kylan när det gäller konkurrens med andra, om man producerar saker som inte håller kvalitetsmässigt. Man kan inte — som vissa av hantverkskursernas deltagare gör — skriva ”konsthanverkare” på sitt kort. Ser man produkterna så vill man blunda: änns det människor som köper detta? Jag har varit på slöjdmässor och blivit alldeles förtvivlad, för det är en kvalitet som inte...håller måttet. Ändå änns det människor som köper det. Då är frågan: vad kan konsu— menten avläsa i produkten? Vad är bra, vad är dåligt? Den som vet mer kan välja bättre saker.
Så länge amatörerna vill vara amatörer och hålla sig på den nivån så är det väl ett sätt att berika sig och också samhället. Människor fördjupar sig i något vid sidan av sitt dagliga liv på Volvo eller Vägverket eller vad det nu är. Det är väl inte osannolikt att en väldigt hög procent av människor- na i Sverige har något vid sidan om. Bygger om en bil, porslinsmålar, går på näverslöjd eller flamskvävnad, sjunger i kör. Det är viktigt för män— niskor. Men att tro att man är bättre än man är och konkurrera med de professionella i någon form av rörelse eller företag — det är komplicerat. Där krävs det att man har en bredd i sin utbildning. Att t ex tro att man kan dreja när man gått två keramikkurser på ABF — det håller inte, när
avancerade drejare säger att det tar minst 2—3 år innan man är slängd på att dreja och kan centrera sin klimp på skivan.
Bland alla dessa som går sådana kurser kan det ju ännas embryon till riktigt professionella människor. Och de måste ju börja någonstans. Detta är väl början. De kan inte läsa sig till allt, de måste ha någon som handle- der dem, visar på handgrepp hur man löder eller att man inte kan sätta handtaget där för då håller det inte. Det är väl en folklig resurs vi har i al- la människor som är fulla av kunskap, vare sig det är musik eller keramik eller textil
— På sådana här kvällskurser i målning eller vävning eller annat kan jag tänka mig att det blir diskussioner i kaffepausema om andra saker också, om det som hänt i världen. Man kan höra en människa säga ”politik är jag inte intresserad av” och i nästa stund kan hon diskutera bamomsorgstax- oma så att det smäller om det.
Aspekten ”Praktiken - det nödvändiga övandet”
Att lära sig ett hantverk tar tid. Genom att öva och iaktta nöts kunskapen in i kroppen och händerna så att den blir ”automatisk”. Men det är bara början, som alfabetet i läskunnigheten. Från den startpunkten änns det egentligen inget slut på den kunskap som är möjlig att erövra, den erfa— renhetsbaserade förtrogenhetskunskapen.
Möbelsnickaren Thomas Tempte har i Arbetets ära (1982) försökt be— skriva hur kunskapsöverföringen går till: ”Ordlöst har avancerad och komplex kunskap överförts från den kunnige till den okunnige. Inte så att man varit emot tal, men det har aldrig bildats traditioner för att överföra kunskap så.” Hantverkets form för kunskapsöverföring änns i lärling—ge- säll—mästarsystemet. Man lär av den som kan mer genom att öva, göra misstag, göra om, öva igen. Praktiken är sammantvinnad med teorin, ja den utgör en stor del av teorin.
Att dra skiljelinjen mellan teoretisk och praktisk kunskap leder tankar— na fel. Det är snarare fråga om olika former för kombination av intellek- tuell och manuell begåvning. Tempte talar om hantverkskunskap som ut- tryck för ett praktiskt eller ett gestaltande intellekt. Om tiden för den bokliga kunskapen blir för omfattande kan tiden bli för kort för det nöd- vändiga övandet.
En boklig utbildning kan man forcera genom att ”råplugga”. En hant- verksutbildning tar den tid den tar innan den satt sig i kroppen, blivit ”au- tomatisk”. Lärlingsystemet bygger på respekt för den kunskap som ska överföras. Det är ett individuellt och tidskrävande system. Kanske detta bidrar till att det är svårt att hävda i ett utbildningssystem som bygger på
stora grupper och tidspressade scheman. Men risken änns att själva kun- skapen urholkas.
Delar av den hantverkskunskapen ligger nära vardagskunskapen. Delar av yrkeskunskapen har överförts till maskiner och teknik. Kanske kan de två faktorerna bidra till den nedlåtande inställning som alla de intervjua- de kommenterar. Utbildningsystemet, från grundskolan och uppåt, vittnar om bristande förståelse för hantverkskunskap — och kanske bristande re- spekt för nödvändigheten av den.
Det är också en utarmning när hantverkskunskapen blir en angelägen- het bara för yrkesfolk. Idag förs den sällan över inom familjen. Inte hel— ler skolslöjden är någon garant för kunskapsöverföringen. Den vardagli- ga hantverkskunskapen är på väg att bli ovanlig. Den människobuma kunskapen — den som inte går att överföra till maskinerna — riskerar att gå förlorad om den inte överförs från människa till människa, från den kun— nige till den okunnige. Här har hantverkscirklama en ovärderlig funktion.
5 Kommentarer
Perspektiv
De sex perspektiven på hantverket leder alla tillbaka till samma tid: till mitten av 1800-talet, till brottet mellan det förindustriella och det indus- triella samhället. De leder också alla tillbaka till samma ursprungsord: slöjd. Det är ur den nödvändiga vardagstillverkningen av material och fö- remål som specialiseringen till hantverk och yrken växer. Det är när hant— verksproduktionen av ting konkurreras ut av maskinerna som organisa- tioner för bevarandet av kulturarvet och organisationer för bevarandet av kunnandet växer fram.
I detta ligger två olika bevarandestrategier.” Kulturarvsbevarandet är inriktat på att bevara hantverket som det en gång var. Det kulturhistoris- ka perspektivet och stora delar av hemslöjdsperspektivet för vidare kul- turarvsbevarandet. Kunnighetsbevarandet handlar om att inte avhända sig ett människobaserat teknikkunnande även om maskinerna tagit över mycket av producerandet. Hantverksperspektivet och yrkeskunskapsper- spektivet representerar kunnighetsbevarandet. Kulturarvsbevarandet blic- kar bakåt, kunnighetsbevarandet blickar framåt.
Slöjd- och konsthantverkssperspektiven förenar kulturarvsbevarandet och kunnighetsbevarandet i vad jag vill kalla ett historiskt nu. Slöjden för vidare ett kulturarv av kunnande i levande händer. Det betyder att slöjden utsätts för den förändring som utmärker allt som lever. Konsthantverket påminner om den samhällsomvandling som utplånade många hantverk. Dess ena sida vetter mot unika hantverk, dess andra mot industriell form- givning.
Det går också att sortera de olika perspektiven med utgångspunkt från det gemensamma ursprunget i slöjden. Tydligast kommer det fram i hem—
' 1 essän ”Reservera eller kultivera? Om bevarandesträvanden i den tidiga hem- bygdsrörelsen” ( 1993) skriver Annika Alzén om olika bevarandestrategier med utgångspunkt från begreppen preservation (att bevara något som ett reservat) och conservation (att bevara något som en resurs). Mina tankar om kulturarvs- bevarandet anknyter till preservation, medan kunnighetsbevarandet ligger nära conservation.
slöjdsperspektivet: å ena sidan slöjd för avsalu, å den andra slöjd för hus- behov. Annorlunda uttryckt: slöjd för marknaden och slöjd för egna be- hov.
För båda typerna av slöjd innebar övergången till industrisamhället bå- de ett hot och en möjlighet. Många hantverk försvann när maskinerna övertog produktionen, Många människor befriades från omänskligt sla— varbete tack vare maskinerna. De hantverk som överlevde var främst de där maskinen inte kunde ersätta människan.2 Vad maskinerna inte kunde göra blev hantverkarens adelsmärke: en oersättlig erfarenhetsbaserad mänsklig kunskap.
Industriproduktionen befriade också husbehovsslöjden från tvång och nödvändighet, samtidigt som den raserade förutsättningama för att slöjd- kunnighet skulle leva vidare som en vardagskunskap. Mycket av det som förr måste produceras i hemmen kunde alltmer köpas — om man hade pengarna.3 För att parafrasera Marx: mycket av egenbehovs-slöjden kun— de gå från nödvändighetens till frihetens rike. Från tvång till frivillighet. Från plikt till lust.
Var återfinns då hantverkscirklama i denna perspektivrika bild? Jag vill placera dem i slöjd— och konsthantverksperspektivet, i ett ”historiskt nu ”, med hemhörighet i egenbehovs-traditionen, där frivillighet och lust ersatt nödvändighet och tvång.
Aspekter
De aspekter jag lyft fram i intervjuerna visar på olika behov som hant- verket kan tillfredsställa. Olika men också olikartade. (Att jag renodlat en aspekt i varje intervju utesluter naturligtvis inte att också andra aspekter kan komma fram i resonemangen.)
Vissa aspekter betonar främst hantverkets roll i samhället och omvärl— den. Till dem hör Kulturarvet, Hem—ligheten samt Praktiken. Andra lyfter fram hantverkets betydelse ur individperspektiv. Till dem hör Synlighe- ten, Egenvärdet samt Tyst kunskap.
Samhällsaspekterna synliggör den betydelse hantverket har för vår ge- mensamma kultur och vardag. Det föremålsliga kulturarvet bär vittnes- börd om vår historia. Den praktiska yrkesutbildningen påminner om hur
2 Se tex Waldén (1990) där symaskinen och handsömnaden får exempliäera teknikens dubbla roll som hot mot hantverket och som befriare från slavgöra. 3 I mitten av 1800-talet tillverkades 80 % av textilproduktionen i hemmen, i slu- tet av 1800-talet var siffran 20 %. (Hård af Segerstad 1963)
beroende vi är av duktiga yrkeshantverkare för att tillvaron ska fungera. Hem-lighetens ordlösa språk sträcker sig över gränserna, ut i en interna— tionell solidaritet.
Individaspekterna är inte avläsbara på samma sätt. De är subjektiva upplevelser av tillfredsställelse, självförtroende, sinnesfömimmelser — av välbeännande.
I hantverkscirklama är det sannolikt individaspekterna som är vikti- gast för deltagarna. Det hindrar inte att det går att lägga samhällsaspek— ter på verksamheten som helhet. Man lär känna hantverkets kulturarv, man lär sig uppskatta yrkeshantverkarnas arbete. ”Det ordlösa språket” är viktigt i cirklar där ord—språket inte är självklart. Det kan gälla in- vandrare och människor med vissa typer av handikapp, men också andra som har svårt att komma till tals. Som inte har ”ordet i sin makt”.4
Dimensioner
I Handen och Anden synliggjorde vi fyra dimensioner i hantverket: tek- nik, skapande, estetik, meditation (se äg. sid 24). I intervjuerna med de professionella utövarna problematiseras dessa dimensioner.
Den tekniska dimensionen
Teknik kan betyda såväl maskiner som sättet att göra något. I intervjuer- na används ordet främst i den senare betydelsen. Hantverksskicklighet är människoburen kunskap och erfarenhet. Den inkluderar relationen till redskap, verktyg och maskiner.
Så tolkat innebär den tekniska dimensionen i hantverket en förening av kunskap om material och kunskap om metoder. Den materialtekniska kunskapen är en förutsättning för rätt metodanvändning, vare sig det gäl- ler behandling av råmaterial, utnyttjande av verktyg eller tillvägagångs- sätt i slutframställningen. Först när man förstår materialet och behärskar
* Ronny Ambjörnsson skriver i Den skötsamme arbetaren (1988/1991) apropos läsandets betydelse i folkrörelsema: ”Läsning i förening med debatt fostrar / . . ./ även människor som har *ordet i sin makt'. Uttrycket kan emellertid också vän— das: läsning fostrar människor som kan tala maktens språk.” Omvänt kan man säga att de människor, som inte har det talade och skrivna ordet i sin makt, inte kommer till tals. Desto viktigare att få tillgång till ett ordlöst språk, som bekräf- tar självkänslan och får självförtroendet att växa.
tekniken är man redo att ta itu med uttrycket: konstruktionen, formen. Det är genomgående hantverkamas uppfattning.
Maskinteknik kan producera ting utan att människan som sköter ma— skinen vet hur det egentligen går till. Den tekniska dimensionen i hant- verket är människorelaterad. Människoburen teknik kräver kunskap, för- ståelse, erfarenhet. Det är en lång process innan tekniken integrerats i kroppen och sinnena, blivit ”automatisk”. Maskinen fungerar i den pro— cessen inte som fristående från människan utan som motparten i en rela- tion.
Den tekniska dimensionen i hantverket är därför inte bara en väg till målet att producera utan ett eget mål. Upplevelsen av att kontrollera ett material, att behärska något rent tekniskt, ja själva utövandet är en till- fredsställelse i sig.
Den skapande dimensionen
Att skapa betyder ursprungligen att ordna: ur det oordnade (kaos, råma- terial) skapar man en form, en ordning. Den ordningen kan efterlikna en förlaga — då återskapar man en tidigare formad ordning. Men det kan ock- så vara första gången denna ordning upprättas. Då nyskapar man.
I hantverkskulturen betonas främst återskapandet, som i sin tur ligger nära den tekniska dimensionen. Liksom den har återskapandet sin egen tillfredsställelse. Det innebär inte att det är något mekaniskt, anonymt. På samma sätt som handstilen säger något om den som skrivit så präglas fö— remålet av den som tillverkat det. Människan änns närvarande i såväl handskriften som hantverket.
I hantverkskulturen följer nyskapandet ur återskapandet. Först när man behärskar traditionen är man redo att förverkliga egna idéer. Hos vissa änns det behovet. Hos andra är det fullt tillräckligt att återskapa en förla- ga så exakt som möjligt.
Äterskapandet och nyskapandet är olika former, men de har samma källa: den skaparlust och det utrycksbehov som varje människa föds med.
Den estetiska dimensionen
Också den estetiska dimensionen har två sidor, dels att något är perfekt utfört, dels att något är ”vackert”. 1 intervjuerna betonas främst det per- fekta utförandet som ett estetiskt värde i sig. ”Att titta på baksidan” är ett klassiskt uttryck i den textila kulturen. Det innebär att man granskar handarbetets baksida före dess framsida när man bedömer kvaliten.
Lådornas insida ska vara lika vackra som skåpets utsida, säger Anders Mattson. Den ”baksidan” av estetiken hör ihop med den tekniska dimen— sionen, med handaskickligheten.
Den vackra ”framsidan” kommenteras knappast, men den är högst när— varande vid intervjutillfällena, i de ting som används för att exempliäera en del av resonemangen: textilier, träföremål, handgjorda knivar, kerami- ska fat. Kanske behovet av skönhet naturligt föds ur det nära umgänget med vackra ting som återskapandet ofta innebär, liksom formen växer fram ur den tekniska skickligheten.
Den meditativa dimensionen
Kombinationen av fysisk avspändhet och psykisk koncentration är vanlig i meditativa tekniker. Det kännetecknar också många hantverk. I inter- vjuerna änns åtskilliga reflektioner som återspeglar detta: att man måste komma ned i en lugn andning, att arbetet utförs i en rytmisk andningsrö— relse, att vissa moment kräver hundraprocentig koncentration, att hant- verket skapar ”ett eget rum”.
Rofylldhet, välbeännande. samhörighet med ett större sammanhang är vanliga effekter av meditation. Också det tycks förena meditationen med hantverket. De intervjuade talar om det lugn och den ro som handens ar- bete för med sig, om att få kontakt med det levande och organiska, om att man blir en del av världen och av hela naturens skapande verksamhet.
Ett mål för meditation är att lära sig leva i nuet, att vara i sin kropp och sitt medvetande just i stunden. I hantverket änns detta inte som ett mål utan som en del av själva utövandet. Nuet blir påtagligt när det man till— verkar växer fram. Händernas arbete gör att man blir närvarande i sin kropp, både fysiskt och mentalt. Med Anders Mattssons ord: ”Slöjden och hantverket får mig att leva i nuet. Det är en underbar känsla. Det här har jag gjort nu, just idag. Det påminner mig om attjag lever...”
De fyra dimensionerna i hantverket svarar mot fyra djupt mänskliga behov, vars tillfredsställelse leder till känslan av att vara till freds, till väl- beännande:
den tekniska dimensionen svarar mot behovet av kunskap, av att känna att man växer och utvecklas genom att lära sig behärska nå— got
den skapande dimensionen svarar mot behovet av att uttrycka sig, att göra sig synlig för världen
den estetiska dimensionen svarar mot behovet av skönhet och ord- ning
den meditativa dimensionen svarar mot behovet av att komma till ro med sig själv, i sin kropp, med sina tankar och känslor — men också mot behovet av att känna sig som en del av en större helhet.
Detta bidrar till den upplevelse av välbefinnande som hantverket genere- rar såväl hos hantverkscirklarnas deltagare som hos de professionella hantverkarna. Vissa människor kan tillfredsställa djupt mänskliga behov av kunskap, skapande, skönhet, helhetsupplevelse genom utövande av hantverk. Till dem här många av deltagarna i hantverkscirklama. Däri ligger en viktig del av deras värde.
Kunskapssyn
”Det är väl inget att orda om. Folk ser väl vad man har för händer.” Så skulle man kunna sammanfatta ett av de stora problemen med att beskri- va kunskapen i hantverket. Det är primärt en ordlös, ”tyst” kunskap. Ur intervjuerna har jag sållat fram några nyckelord som fångar väsentliga värden i hantverkskunskapen.
Ett viktigt ord är synlighet. Många arbetsuppgifter i dagens högtekno- logiska samhälle ger inga synliga resultat. Man talar i telefon, man orga- niserar och administrerar, man ger service åt andra, man kontrollerar och återställer. I andra arbeten är den egna insatsen en del i en lång kedja, där man sällan kan identiäera sig med den slutliga produkten. I hantverket ser man resultat av sitt arbete, ens kunnande ”materialiseras” (AM). Tiden blir synlig när något växer fram under arbetet. Det egna kunnandet blir synligt när man ser det färdiga resultatet. I ett teknik— och konsumtions- samhälle är det dessutom en tillfredsställelse att själv ha tillverkat det man använder, i stället för att bara använda det maskinerna tillverkat.
Ett annat ord är självförtroende, både fysiskt och mentalt. I det moder- na samhället har maskinerna tagit över mycket av det som förr gjordes med människokraft. De har befriat oss från tungt slit och tidsödande ma— nuellt arbete, såväl å kroppens som å huvudets vägnar, för att parafrasera Gunnar Sträng. Motorsågar, symaskiner, miniräknare och ordbehandlare har gjort handsågande och handsömnad, huvudräkning och välskrivning till obsoleta kunskaper. Kunnandet har flyttats från kroppen till maskinen. Hantverket återför kunskapen till människan och hennes kropp, med dess brister och möjligheter: man måste lära sig lita på sig själv. Kunskapen sitter i händerna och kroppen, vilket ger ett fysiskt självförtroende. Man
lär sig att lösa problem och att applicera teoretiska kunskaper i praktisk användning, vilket bidrar till mentalt självförtroende.
Integrering är ytterligare ett nyckelord. Teoretisk och praktisk kunskap har olika utbildningstraditioner. Muntliga och skriftliga tentamina — dvs kunskapsprov baserade på tecken (ord, siffror) — är typiska för den teore- tiska traditionen. Lärling/gesäll/mästar—prov — dvs kunskapsprov basera— de på föremål — är kännetecknande för den praktiska traditionen. Det funktionella i att renodla vissa färdigheter — specialisering — sker på be— kostnad av deras beroende av varandra — integrering. 1 intervjuerna är det oftast integreringen som framhävs. Teoretisk och praktisk kunskap hör ihop. De teoretiska kunskaperna befästs genom praktisk användning. Meningen med teorier är att uppnå praktiska resultat. Hantverksutövandet kräver såväl teoretisk kunnighet (problemlösning, teknisk kunskap) som praktisk (utförandet).
Mot bakgrund av såväl egna erfarenheter som t ex modern hjärnforsk- ning är de intervjuade kritiska mot nedvärderingen av handens kunskap. Praktisk utbildning har låg status. Den bristande respekten för praktisk kunskap och hantverkskunnande kan delvis ha sin grund i okunskap. Det ordlösa och tysta förmedlas via erfarenhet. Att tala med dem som vet är ett sätt att föra vidare den erfarenheten, att ordsätta det ordlösa. Det er— sätter inte erfarenheten, men det kan skapa respekt för en kunskap man själv saknar.
Bristen på respekt för hantverkets kunskap är en erfarenhet som de professionella delar med många i hantverkscirklama. Att lyssna på de kunniga och respektera deras erfarenhet är början till att förstå hantver— kets kunskap. Synliga resultat av arbetet, självförtroendet som växer ur de egna erfarenheterna, integreringen av teoretisk och praktisk kunskap är värden som är lika viktiga i dagens samhälle som hantverkets produk- ter var i gårdagens.
Samhällsnytta
Samhällets syn på praktisk hantverkskunskap — respekt eller förakt — le- der direkt över till frågan om samhällsnytta.
Ordet ”samhällsnytta” används vanligen som synonymt med ”nyttigt för samhällsekonomin”. I intervjuerna änns några kopplingar till den de- änitionen av samhällsnytta, t ex att det skapar arbetstillfällen, att konst- hantverksdesignade industriprodukter kan ge internationell PR, att hant- verk och småföretagande är det som i Europa förväntas generera nya jobb.
Men framför allt kommer det fram en annan syn på ”samhälle” och
”nytta”. ”Samhällsnytta borde innebära att människor kan leva ett gott liv”, säger Ramon Persson. Samhällsekonomi är också att människor lär sig värdera kvalitet och att de själva kan tillverka en del av det de behö- ver.
Ett nyckelord i den synen på samhällsnytta är livskvalitet. Då är det samhällsnytta att människors basala, sociala och kulturella behov till— fredsställs. Vetskapen att man klarar sig själv praktiskt skapar en trygga- re människa. Man mår bättre när man gör något med händerna — det är mental friskvård. Om man inte är verbalt begåvad kan hantverket vara ett sätt att hitta sitt självförtroende. Hantverksutövande är i sig en källa till glädje och tillfredsställelse, på samma sätt som böckerna i biblioteket, bilderna på museet, musiken på konserten.
I flera reflektioner kommer det fram en undran inför tekniksamhället. Människan har blivit för beroende av tekniken, hon klarar inte längre sin egen överlevnad. Även i ett tekniskt högt utvecklat samhälle änns det en massa praktiska saker som måste göras. Maskiner får inte helt ersätta människor. ”Det kan inte vara meningen med vår tillvaro på jorden att vi konsekvent går in för att ta bort människan — huvud, händer, fötter” , sä— ger Lena Karlén. I en krympande ekonomi är det viktigt att återbruka och att återuppliva gammal kunskap. Dessutom måste vi lära oss att ta mer hänsyn till miljön. 1 hantverk används förnyelsebara och komposterbara material, som kan ingå i kretsloppet. Det är kunskap vi måste ta tillvara. I förlängningen änns en vision av ett resursbevarande samhälle med männniskan i centrum. Ett samhälle där ”de fem sinnena” är viktiga. Där saker få ta sin tid. Där processen är lika viktig — och kanske viktigare — än resultatet I ett sådant samhälle har hantverket en självklar ”samhällsnyt- tig” plats.
Hantverkscirklarnas samhällsnytta jinns i värdesättandet av sådant som livskvalitet, behovstillfredsställelse, miljö- och materialmedvetenhet. Kanske är de också grogrund för utvecklandet av en annan samhällssyn än den rådande. Det vore i så fall helt i linje med folkbildningens tradi- tioner.
Kunskapsnytta och samhällssyn
Hantverkskunnande rymmer många olika sorters kunskap. Emin Tengström, professor i humanekologi, lanserar i sin bok Myten om infor- mationssamhället (1987/1990) en kunskapstypologi där han skiljer mel— lan vardagskunskap, yrkeskunskap, vetenskaplig kunskap samt konstnär- lig kunskap.
Vardagskunskapen bygger på egna erfarenheter och på tradition. Yrkeskunskapen förvärvas genom en institutionaliserad inlärning och bekräftas genom en ceremoniell legitimering (t ex examen, betyg, titel). Därefter tillhör innehavaren en profession. Professionaliteten är samman- satt av flera sorters kunskap: påståendekunskap, färdighetskunskap och förtrogenhetsskunskap.' Annorlunda uttryckt är den en kombination av teoretisk kunnighet, teknisk skicklighet och erfarenhetsbaserad kun- skap.
Vetenskaplig kunskap delar Tengström upp i fyra vetenskapliga kulturer:
den tekniska kulturen, som handlar om att lösa problem; den naturve- tenskapliga kulturen, som vill besvara frågor av generell art; den sam- hällsvetenskapliga kulturen, som söker besvara generella frågor om den samhälleliga verkligheten samt den humanistiska kulturen, som ger unika svar på unika frågor (t ex tolkningar).2
Den konstnärliga kunskapen, till sist, karakteriseras enligt Tengström av att den inte behöver ”ältrera bort” olika aspekter av verkligheten. ”Den behöver t ex inte hålla bort den känslomässiga innebörden från den verklighet den beskriver och förklarar. /— — —/ Den konstnärliga kunska- pen förmår också ge helhetsbilder, där den vetenskapliga kunskapen bara kan ge fragmenterad insikt.” (1990: 721)
Tengström reflekterar även över den inbördes rangordningen mellan de olika typerna av kunskap. Alltfler områden har professionaliserats och förvetenskapligats. ”Den som utför ett arbete inom ett område som pro- fessionaliserats betraktas med lätt förakt (amatör,), eller med äentlighet (”kvackare”) eller anklagas för att konkurrera med den fackliga kompe- tensen (”osolidarisk'). /— — —/ Professionaliseringens och ”förvetenska— pligandets' baksida är fortskridande amatörisering av individens vardags- kunskap.” (1990: 740
Också förhållandet mellan vetenskaplig kunskap och yrkeskunskap är problematisk. Tekniäeringen, inte minst datoriseringen, har inneburit att många yrken försvunnit eller förändrats. ”Det är påståendekunskapen och
' Tengström stödjer sig här på den forskning som gjorts vid Arbetslivscentrum (numera Arbetslivsinstitutet). De citerade begreppen har lanserats av den nor- ske älosofen Tore Nordenstam. 3 ”Man talar därför ibland om denna vetenskap /den humanistiska/ som *avbil- dande' (ideograäsk), inte *lagsökande'(nomotetisk)”, skriver Tengström (1990: 79).
färdighetskunskapen som blir föremål för datorisering respektive roboti— sering. /— — —/ Den yrkeskunnige kan uppleva en förlust av den delen av yrkeskompetensen som är svår att bevisa existensen av och att beskriva, dvs *förtrogenhetskunskapen” .” (1990: 75)
Den konstnärliga kunskapen betraktas inte som en kunskap i sin egen rätt, även om man talar om en ”konstnärlig sanning”. Tengström efterly- ser en större samhällelig legitimitet för den konstnärliga kunskapen. En väg skulle vara ökat erfarenhetsutbyte mellan den och den vetenskapliga kunskapen: ”Det föreligger inte bara skillnader mellan dessa kunskapsty— per utan också likheter. Båda arbetar hela tiden med någon form av verk— lighetsanalys och båda är ständigt på jakt efter innovationer av metod och arbetssätt.” (1990: 76)
Överför man Tengströms typologi på hantverkskunskapen så rymmer den flera olika kunskapstyper: vardagens. yrkets, den tekniska kulturens, konstnärlighetens. Men den hotas idag på många sätt: vardagskunskapen är på väg att försvinna, yrkeskunskapen urholkas av datorisering och ro- botisering, den erkänns inte som teknisk kunskap i vetenskaplig mening och den räknas inte in i den konstnärliga kunskapen. Dess språklöshet gör den lätt osynlig och bidrar till dess låga status.
Allt detta gör det viktigt att lyfta fram och ordsätta hantverkskunska- pen. Inte i nostalgiska termer, som ”musealt bevarande” (AM) utan som viktig kunskap för morgondagens samhälle. Det är den aspekten som kommer fram i intervjuerna: att kunna klara sig själv, vara oberoende, känna tillfredsställelse, få självförtroende både fysiskt och mentalt, leva i harmoni med naturen, hushålla med resurser och miljö, se människan som en helhet.
Tore Frängsmyr, professor i idéhistoria, beskriver i boken Framsteg el— ler förfall (1980) framtidsbilder och utopier i västerländsk tanketradition. Han sammanfattar två olika idéer om framtiden i uttrycken det ejfektiva samhället respektive det goda livet. Det effektiva samhället kännetecknas av rationalism, teknisk utveckling, stad, stat, centralism och elitstyre. Det goda livet av känsla, personlighetsutveckling, land, individ, decentralism och totaldemokrati.
”En grundläggande skillnad mellan de två framtidsbildema består i att bara den ena blivit prövad i verkligheten. Det effektiva samhället har man nämligen ständigt försökt, ochi många fall lyckats, genomföra. Det goda livet har däremot hägrat som en dröm men aldrig närmat sig politiska re- aliteter”, skriver Frängsmyr. (1980: 236)
Förespråkarna för det effektiva samhället är många, för det goda livet få, konstaterar Frängsmyr: ”Noga taget är det bara Rousseau, William Morris och anarkisterna som stämmer riktigt bra med beskrivningen. Emot rationell planering satte de känsla och fantasi, emot materiellt fram-
stegstänkande satte de individens personliga utveckling.” (1980: 2431) De hävdade också individens existensrätt framför statens.3
Mätta med den rationalistiska framstegsmodellen framstod de som ro- mantiker och anti-intellektuella bakåtsträvare. Men det är en modell som alltmer omvärderas:
”Det är nämligen ingenting som säger, att förnuftet bara kan användas till en viss typ av framtidsmodell. Ingenting säger heller att den som mot— sätter sig en sådan modell med nödvändighet måste vara en bakåtsträva- re. Vi rör oss här med subjektiva bedömningar och värderingar, som väx- lar efter tidssituationen. Ytterst sett gäller det människans förhållande till och användning av naturen.” (1980: 243)
Den samhällsvision som kommer fram i intervjuerna har sina idéhisto— riska rötter i drömmen om det goda livet. Men den utspelar sig mot en mörk fond av miljöförstörelse, ändliga resurser, arbetslöshet, tilltagande beroende av tekniken, specialisering och storskalighet.
Den kunskap som förs vidare i hantverkscirklama är främst det som förr var vardagskunskap spetsad med traditionell yrkeskunskap. Cirkeln blir en länk mellan olika kunskapstraditioner Inte bara för deltagarna: också ledarna/lärarna får en plats där de bevarar och utvecklar sitt kun- nande.
Samhällsnyttan jinns främst på det mänskliga planet: som livskvalitet, som tillfredsställande av eftersatta (basala och sociala) behov. På så sätt kan den enskildes val synliggöra ett livsmål, som på samhällelig nivå än- nu är en utopi: det goda livet.
”Den som utför ett arbete inom ett område som professionaliserats be— traktas med lätt förakt (”amatör”), eller med äentlighet ('kvackare') eller anklagas för att konkurrera med den fackliga kompetensen (*osolida- risk')”, skriver Emin Tengström (1990: 74). I diskussionen om hantverks-
-' William Morris var, tillsammans med John Ruskin, en av de ledande i rörelsen Art and Craft, där hantverket spelade en central roll i visionen om det nya sam- hället. Se t ex Nytt från en ny värld från 1890, där han polemiserar mot Edward Bellamys teknikoptimistiska roman Looking Backward 2000— 887 (1888). I Sverige blev Ellen Key en av de främsta företrädarna för Art and Craft — rörel— sen. Carl och Karin Larssons hem i Sundborn framställdes som ett levande ex- empel på ideerna.
cirklarna är förhållandet professionella-amatörer laddat.' Men vad bety- der då ”professionell” och ”amatör”?
I intervjuerna kommer det fram flera innebörder av de två orden. Den deänition av ”professionell” som är vanligast i intervjuerna är att behär- ska sitt område. Ibland innebär det specialisering, ibland mångkunnighet, som t ex hos hemslöjdskonsulenter som ska känna till olika slöjdarter. En professionell hantverkare ska behärska tekniken och materialet. Ibland har man lärt sig det i en utbildning, ibland har man skolat sig själv genom utövande och erfarenhet. Professionalitet innebär också att behärska om— rådet teoretiskt och praktiskt. Man ska känna till traditioner, både inhem- ska och andra kulturers. Man ska veta hur man lever på det: ha kontakter, kunna få ut sina saker och sälja dem. ”Professionell betyder 'full kunnig- het'l— — —/ Man måste ha total kontroll över sitt område, kunna försörja sig på det”, säger Ramon Persson.
Till begreppet ”amatör” är inställningen kluven. Å ena sidan änns en positiv tolkning. Flera kopplar det till ursprungsbetydelsen i ”amateur”: den som älskar. Det är kärleken till det man gör som är typiskt för amatö- ren — även om resultatet inte alltid är så perfekt. ”En glad amatör” gör nå— got för sitt eget nöjes skull. Hos amatören änns en lust och hängivenhet som den professionelle ibland kan avundas. Amatörismen är något som berikar både utövaren och samhället.
Å andra sidan har ordet en negativ laddning. En amatör är någon som inte behärskar tekniken eller formen, någon som inte ”når ända fram”. Negativt innebär ”amatör” att någon är en klåpare. Också en professionell yrkesutövare kan vara amatörmässig, också en amatör kan vara profes— sionellt duktig. Det är resultat som avgör om något är professionellt eller amatörmässigt utfört.
Den starka spänningen uppstår på marknaden. När amatörer gör an— språk på att vara professionella, när de konkurrerar med saker som inte håller kvalitetsmässigt — då provoceras de yrkeskunniga. I grunden hand— lar den spänningen om kunskapsrespekt, för både bredden och djupet i kunskapen.
' 1944 års folkbildningsutredning, som vidgade samhällsstödet till att omfatta praktiska och estetiska studiecirklar, var noga med gränsdragningen mellan amatörer och professionella. Den estetiska verksamheten skulle inte ”uppmunt- ra kvaliäcerade amatörer till skapar- och utövarverksamhet på konstlivets om- råde” utan skapa en ”fördjupad förståelse för fullvärdiga manifestationer /.../ på konstlivets område”. (SOU 1948: 30, del 2)
Hantverkscirklama och hantverkskunskapen
Också de intervjuades syn på hantverkscirklar är kluven. Alla har en all- mänt positiv inställning — hantverkscirklama bör absolut ännas kvar, de är en viktig del av folkbildningen. I cirkeln får man lära känna olika hant- verk, vilket skapar större respekt för hantverkskunnandet. Men man får också en vidgad kunskap om t ex historiska, kulturella och estetiska as- pekter på ämnet och genom mötet med andra människor. Man ökar sin upplevelseförmåga, man lär sig se. Hantverkscirklama bidrar till att ba- lansera den inriktning på teoretisk kunskap som dominerar i folkbild- ningen såväl som i samhället.
Flera kommenterar också cirkelns sociala betydelse: att människor kommer samman, att de egna erfarenheterna tas tillvara, att de är en plats för informella samtal om politik och samhällsfrågor. I cirkeln möter man nya människor, får nya perspektiv på livet. Att träffa andra med samma intresse blir en bekräftelse som kan göra att det egna engagemanget ökar. Det änns också reflektioner kring att hantverkscirklar ger en speciell typ av kontakt, eftersom så mycket handlar om upplevelser, sinnesintryck, känslighet.
Den kritik som riktas mot studiecirklama handlar främst om ambi- tionsnivån, i första hand deltagarnas, men också om att cirklarna inriktas på tillverkning, inte på kunskapsförmedling. I flera fall bygger kritiken på egna erfarenheter av cirkelledarskap.
Deltagarna vill inte fördjupa sin kunskap, t ex genom att studera och kopiera gamla föremål. Studieplaner följs inte, studiebesök genomförs in- te, ingen kommer om kvällens ämne t ex är kulturhistoria. Deltagarna är inställda på att tillverka saker, få med sig saker hem som de kan visa upp eller ge bort som presenter. Det änns deltagare som helst ser att cirkelle- daren tillverkar föremålen.
De flesta ledare i hantverkscirklar är kvaliäcerade inom ämnesområde och har ambitionen att göra bra ifrån sig, anser t ex Börje Hagman. Då kan det vara frustrerande att inte få lära ut det man kan. Det änns också en oro för att cirkelledarna inte förmedlar ämnets bredd, att deltagarna tror att det de lärt sig i cirkeln är allt som änns att lära av t ex tekniker. Det innebär en förflackning av kunskapen.
Kritiken innehåller också önskemål om förändring. Verksamheten ska vara en kunskapsförmedling, inte en produktionsanstalt. Målet ska vara att lära sig och att förstå, inte att få hem prylar. ”Man skulle uppmana till att göra erfarenheter snarare än grejer”, säger Mats Svensson. Man efter- lyser en större ödmjukhet inför kunskapen — cirkeln tar upp ett begränsat avsnitt av ett stort område. Kulturhistorien och traditionerna ska komma in integrerat och självklart, inte som fristående delar. Det änns ingen som
pläderar för prov eller examensarbeten för att garantera en viss nivå. Tvärtom — ”det skulle väl ta död på känslan att detta är allmän folkbild— ning, som inga krav har”, säger Börje Hagman.
Det som i intervjuerna framhävs som studiecirkelns styrka och egenart vad gäller kunskapsområdet är möjligheten att pröva och nosa på. Det är det enklaste sättet att komma i kontakt med slöjd och hantverk. Det mås- te ännas en plats där man får pröva utan att förväntas bli professionell. Studiecirkeln jämförs med en måltid där man kan hitta sin favoriträtt. Det är också viktigt att människor genom cirkeln lär känna hantverkskunska- pen och hantverksområdet.
Studiecirklarna ses som en första kontakt, en inkörsport. Bland cirkel- deltagarna änns de som har förutsättning att bli professionella. De måste börja någonstans. En del har ambition, lust och vilja att gå vidare och för— djupa sin kunskap genom utbildning, förkovran och träning inom ämnes- området. Om hantverkscirklarna försvann skulle basen för högre hant- verksutbildning drastiskt minskas. De flesta kursdeltagare på Sätergläntan och Hantverkets folkhögskola kommer t ex från studiecirklar.
De som inte går vidare innebär en ”folklig resurs”. Cirklarna är en kon— taktyta som kan samla intresserade. ”Det är som bredd-idrott contra topp- idrott. Vi måste ha det inom slöjden också. Ju fler som slöjdar desto fler mästare blir det på slutet”, säger Anders Mattsson.
Att det änns ett behov av hantverkskunskap änns det många belägg för. På Sätergläntans kurser offrar människor semesterveckor, tid, pengar och kraft för att lära sig hantverk. Många yngre behärskar inte handens arbe- te och vill lära sig det. Den viktigaste drivkraften, tror flera, är att få ut- lopp för ett otillfredsställt behov, att få vara kreativ på sin egen nivå, utan ambitionen att bli professionell eller konkurrera med hantverkare. Att ge bort något man tillverkat själv är en glädje i sig. ”Om folk kan något om träslöjd eller om de förstår en engelsk älm eller kan göra äna skyltar — det är alltihop kunskaper. Det är för det egna nöjets och den egna tillfreds- ställelsens skull”, anser Ramon Persson.
Cirkeln som mötesplats och mellannivå
Studiecirkelns kännetecken är dess kombination av lärande och gemen- skap. Det ger utrymme för många olika slags motivation och förvänt— ningar.
Ur de professionella utövamas perspektiv är hantverkscirkelns vikti- gaste uppgift att vara kunskapsförmedlande, en plats där man kan möta och pröva på hantverkskunskap. De ställer krav på den kunskap som cir- keln ska förmedla: respekt för kunskapsmålet. Det innebär bl a att erkän-
na cirkelns nivå: den erbjuder en möjlighet att pröva och nosa på hant- verkskunnandet. Men det går inte att lära sig ett hantverk inom ramen för en cirkel — inte med deras kunskapsmått mätt. Då måste man gå vidare, till kurser, skolor, utbildningar. Då blir cirkeln en inkörsport.
De professionellt kunniga accepterar amatören men inte det amatör— mässiga (”klåparen”). De frustreras av att inte få förmedla den kunnighet de besitter. De värjer sig mot att kunskapen förflackas. Det går inte att lä- ra sig — eller att lära ut — ett hantverk på ett par terminer i en cirkel, anser de. Respekteras inte hantverkskunskapen finns risken att de kunniga inte vill arbeta med cirklar, vilket hotar inte bara cirkelns kunskapskvalitet utan också på sikt bevarandet av hantverkskunnandet.
Ibland möter de professionellt kunniga i sin roll som cirkelledare del- tagaren som är ”en glad amatör”, en nybörjare utan erfarenhet eller ut— bildning men med lust och hängivenhet. Mötet kan se olika ut.
Kanske möts de i ett gemensamt intresse för kunskap — den ene vill de- la med sig, den andre vill ta emot. Kanske möts de inte alls. Ledaren vill förmedla sin djupa kunnighet inom det område han/hon professionellt be— härskar. Deltagaren vill göra prylar och presenter och nöjer sig med den kunskap som behövs för att åstadkomma en viss sak. Ibland blir mötet dynamiskt. Deltagaren kommer till cirkeln för att tillverka men blir allt- mer intresserad av att lära sig hantverket. Processen, inte resultatet kom- mer i centrum.
Men studiecirkeln är inte bara en kunskapsförmedling. Grundläggande i studiecirkeltanken är gemenskapen, gruppen. Den professionelle cirkel- ledaren är den som behärskar området cirkelkulturen: kombinationen av lärande och gemenskap. Det räcker inte med ämneskunskap, det krävs också social kompetens av den professionelle cirkelledaren, dvs respekt för det sociala målet. Det betyder inte brist på respekt för ämneskunska— pen — men den kanske änns på en annan nivå, t ex den duktige amatörens.
Många söker sig till cirkeln för att få gemenskap och dela sitt intresse med andra — men inte alla. Det änns de som vill odla sitt intresse, inte de- la det. I likhet med många hantverkare är de ensamvargar, som vill hålla på med sitt, som vill behärska och kontrollera sitt eget område. Sin in- tressegemenskap delar de snarare med ledaren än med övriga deltagare. För en del av dem fungerar cirkeln som inkörsport: de inser att det är det- ta de egentligen vill hålla på med. De går vidare för att fördjupa sin kun- skap och i grunden lära sig hantverket.
Det änns ytterligare ett perspektiv att lägga på cirkeln. Det änns delta— gare som söker sig till cirkeln för det egna nöjets och den egna tillfreds— ställelsens skull. De vill lära sig lite grann om något, de vill tillverka sa- ker till sig själva eller som presenter, de tycker det är trevligt att prata bort en stund utan att för den skull känna att de ingår i en cirkelgemenskap. De
har sitt eget välbeännandemål. De professionella, såväl inom hantverks- kulturen som inom cirkelkulturen, kan ha svårt att acceptera det. Men om hantverkscirkeln ska locka människor att frivilligt delta, att betala med si- na skattade pengar och satsa sin fria tid så går det knappast att gå förbi in- dividens välbeännandemål.
Hantverkscirkeln är en mötesplats för många olika förväntningar och viljor. Den innehåller m e ] lan nivå e r mellan den professionelles kunskap och amatörens, mellan gruppmänniskans livsstil och ensamvar- gens, mellan tillfredsställande av sociala behov och egna behov. Dess särart är inte specialisering utan integrering av dessa nivåer och för- väntningar: så att varje cirkel skapar sin mötesplats och sin mellannivå.
6 Hantverkets väsen och värde Sammanfattning och reflektioner
Syftet med denna studie har varit att synliggöra hantverkskulturen. I för- längningen innebär det ett bidrag till frågan om hantverket hör hemma i folkbildningen. Centralt i studien har varit att belysa hantverkets betydel- se för individen.
Intervjuerna kan läsas som utsagor från kulturbärare och kulturbygga— re i hantverkskulturen. Deras bild kompletteras av litteraturstudier. Vad säger detta sammantaget om hantverkets väsen och värde, dess egenart och egenvärde? Finns det något i hantverkskulturen som motiverar hant— verkets plats i folkbildningen? Hur förhåller sig hantverkscirklama till hantverkskulturen?
Kring dessa frågor vill jag resonera i några avslutande reflektioner.
Hantverkets väsen och värde
Vi präglas i vår livssyn av de omständigheter vi lever under, av den kul- tur vi lever i. Det gör oss alla, medvetet eller omedvetet, till kulturbärare och kulturbyggare. Livssynen innefattar, uttalat eller outtalat, människo- syn, samhällssyn, kunskapssyn. Att medvetandegöra hur livssynen är kul— turellt betingad är en av poängerna med kulturanalys.
Hantverkskulturen är människobaserad. Med det menar jag att kun- nigheten är en del av utövarens kropp och sinnen, att den inlärda kunska— pen måste kompletteras med personlig erfarenhet och förtrogenhet eröv- rad genom övande och praktiserande.
Hantverk kan vara av olika slag: producerande (tillverkande), reprodu- cerande (underhåll, reparation) eller serviceinriktat (tjänster). I denna stu- die står det producerande hantverket i centrum. Det är föremålsbaserat.
Hantverkskulturens egenart ligger bl a i kombinationen av den män- niskobaserade kunnigheten och dess föremålsbaserade utrycksform. Det går igen i synen på kunskap och samhälle som kommer fram i intervjuer- na.
1 kunskapen betonas det självförtroende man får när kunnandet änns i händerna och den egna kroppen, när man måste lita på sin egen problem— lösande förmåga för att komma underfund med hur man ska göra. Kunskapen är människobaserad. Vidare lyfts synligheten fram som ett
viktigt egenvärde. Man ser resultatet av sitt arbete, kunnandet ”materiali- seras”. Kunskapens uttryck är föremålsbaserat. Ett tredje egenvärde är att hantverket integrerar teori och praktik. Det innebär en sorts ”materialise- rande” av teoretiska kunskaper när de konkretiseras i praktiska resultat.
I synen på samhället betonas livskvalitet. Tillfredsställande av männis- kors basala, sociala och kulturella behov deänieras som samhällsnytta. Att kunna värdera kvalitet och tillverka saker för eget behov uppfattas som samhällsekonomiskt. Det är en människocentrerad samhällssyn. Det praktiska kunnandet åsätts ett viktigt livsvärde. Att handskas med natur— material skapar en relation till material, miljö, sammanhang, också det ett livsvärde. Utövandet av hantverk innebär föremålsförmedlad medveten- het om miljön, kretsloppet, hushållande med resurser, tillvaratagande av gammal kunskap. Den människobaserade kunskapen och det föremålsba— serade uttrycket präglar också synen på samhället och samhällsnyttan. Hantverkskulturens värdesystem hör samman med visionen om ett re— sursbevarande samhälle med människan i centrum.
Hantverket och folkbildningen
Hantverkskulturen har sina rötter i det förindustriella samhället. I över- gången till industrisamhället försvann mycket av kunskapen, men myck- et bevarades också, som kulturarv och som kunnighet.
Folkbildningen har sina rötter i det framväxande industrisamhället. En primär uppgift var att erövra den kunskap som var nödvändig i det nya samhället: den bokliga och teoretiska.
Idag kan det som en gång var bevarande av gammal kunskap i prakti— ken innebära erövrande av ny kunskap. I folkbildningens barndom var hantverkskunnighet självklar vardagskunskap. Idag är det något som många måste lära sig på nytt. Det är ett eftersatt kunskapsbehov. Folkbildningen är en plats där detta eftersatta behov kan tillfredsställas utan att behöva länkas till utbildning och yrke. Det eftersatta kunskaps— behovet är ett skäl till att hantverket bör ha en plats i folkbildningen. Därmed bidrar folkbildningen också till kunnighetsbevarandet.
I ett samhälle där teoretisk kunskap värderas högre än praktisk kommer många människor med praktiskt intellekt inte till sin rätt. Hantverks— utövande är en uttrycksform för deras begåvning. Det kan bidra till den personlighetsutveckling som är ett av folkbildningens mål. Det är ytterli- gare ett skäl som talar för hantverkets plats i folkbildningen.
Indirekt innebär bevarandet av kunnigheten ett bevarande av kulturar- vet. Det änns nedlagt i kunskapen om tekniker, material och föremål som har sina rötter i det förindustriella samhället. För många nya svenskar —
invandrare och äyktingar — är detta inte arv från en förgången tid utan ett levande kunnande i de samhällen de kommer från. I det mångkulturella Sverige lever den förindustriella och den industriella kulturen kvar i det framväxande postindustriella samhället. Hantverkets ordlösa språk är ett gemensamt språk för ”gamla” och ”nya” svenskar, ett överbryggande mellan olika kulturer. Hantverkskunnighetens kunskap om ekologiska sammanhang och resurssnåla tekniker är viktig medborgerlig kunskap i dagens och morgondagens samhälle. Allt detta är samhällsskäl som talar för att hantverket ska ännas inom folkbildningen.
Hantverkskulturen och hantverkscirklama
Det änns flera gemensamma nämnare mellan de professionella hant- verksutövama och hantverkscirklama som vi mötte dem i Handen och Anden. Grunden är densamma: den människobaserade kunskapen och dess föremålsbaserade uttryck.
De fyra dimensionerna i hantverket — den tekniska, den skapande, den estetiska och den meditativa — går att återänna i de professionellas berät— telser. Dimensionema svarar mot existentiella mänskliga behov, vilket kan vara en förklaring till det välbeännande många människor känner i utövandet av hantverk.
En del av det som kommer fram i aspekterna på hantverket är antagli— gen giltigt för många deltagare i hantverkscirklama: egenvärdet i glädjen att arbeta med händerna, tillfredsställelsen i sinnenas tysta kunskap, be— kräftelsen i att se synliga resultat av sitt arbete.
Många deltar sannolikt i hantverkscirklar för sitt eget välbeännandes skull, för egennyttan i att behärska ett hantverk, för att tillfredsställa egna, existentiella behov. Dessa individuella skäl för deltagande motsäger inte att det änns ett samhällsintresse i hantverkscirklama. De för vidare ett kulturarvsbevarande och ett kunnighetsbevarande. De fungerar som mö— tesplatser för människor med gemensamma men eftersatta behov.
Hantverkscirkelns egenart och egenvärde
När vi i Handen och Anden såg på de textila hantverkscirklama ur folk— bildningens perspektiv framträdde hantverket som kunskap och kulturarv. När jag med hjälp av de professionella utövarna ser ur hantverkskulturens perspektiv framträder cirkelidentiteten. De professionella är kritiska mot ambitionsnivån i cirkeln, såväl vad gäller kulturarvet som kunnigheten. Men cirkelns ambitioner är annorlunda.
Hantverkscirkeln är t ex en plats för amatören. Den gode amatören med sin lust och hängivenhet: ”den som älskar”. Den duktige amatören, vars resultat kanske är i klass med den professionelles men som väljer att hålla hantverket separerat från försörjningen. Den glade amatören, som vill vidga sin vardagskunskap och sin upplevelsesfär.
Det änns ingen absolut ambitionsnivå för kunskapen i cirkeln. Ambi— tionsnivån avgörs av deltagarna och ledaren, ibland som en gemensam ni- vå, ibland som en individuell. Den duktige amatören kanske änns i sam— ma cirkel som den gode och den glade. Kanske är det cirkelledaren, kanske inte. '
Men cirkelkulturen har äer ambitioner än den kunskaps- och kultur- arvsförmedlande. Cirkeln förväntas också fungera som gemenskap, som mötesplats. Cirkeln har en social ambition. Den professionellt duktige cirkelledaren kan vara den som får cirkeln att fungera i kraft av sin soci- ala och pedagogiska kompetens snarare än sin ämneskompetens.
Till detta kommer så ambitionen att tillfredsställa individens behov, deltagaren som fritt och frivilligt söker sig till cirkeln för sitt eget välbe- ännandes skull. De vill behärska handens kunskap för att klara sig själva, de finner lust och glädje i hantverksutövandet.
För att det levande hantverkskunnandet inte ska bli en exklusivitet för de yrkesverksamma och specialintresserade behövs en plats där det kun- nandet förs vidare till den vanliga människan. Hantverkscirkeln är en så— dan plats, en plats för ”den glada amatören”. Men i det ligger något mer.
Alla de som idag dras till hantverksyrken (och konstnärliga utbild— ningar) kan knappast räkna med att försörja sig på dem. Men för amatö- ren änns det alltid plats. Vikten av att vara amatör, att bejaka sin lust och läggning, att inte avstå från den kraftkällan, kommer inte att bli mindre i kunskapssamhället. Snarare större. Folkbildningens nivå — att erbjuda kunskap utan att kräva omedelbar nytta — är en förutsättning för amatör— kulturen.
1 ett samhälle med allt hårdare krav på poäng, betyg och meritering be- hövs också en plats för den kravlösa lusten och glädjen. Någon plats där man får göra det man älskar om man nu inte älskar det man måste göra för sin försörjning. Men det är minst lika viktigt för dem som inte har ett arbete att gå till. I en tid när många får räkna med arbetslöshet måste det ännas något utanför yrkesidentiteten och lönearbetet. Självförtroende och självkänsla växer när man håller på med sådant man passar för och gillar.
Hantverkscirkelns väsen och värde, dess egenart och egenvärde ligger bl ai att den erbjuder en plats för tillfredsställelse av olika sorters behov: av kunskap och gemenskap på skilda ambitionsnivåer — men också behov av lust och glädje. Av välbeännande.
Del IV
Yvonne Andersson och Louise Waldén:
Individens kunskap och lärande i gemenskap
Slutdiskussion
”Folkbildning” är inget entydigt begrepp. Inledningsvis vill vi därför re- dogöra för vilken innebörd av ordet folkbildning vi relaterar till i vår slut— diskussion.
Folkbildningen i dag balanserar — eller, skulle somliga säga, trängs — mellan Bidraget och Uppdraget, dvs mellan sådan verksamhet som man kan få bidrag till och sådan utbildning som man kan få betalt för, tex ar- betsmarknadspolitiska åtgärder. Iden diskussionen försöker många rädda folkbildningens själ, dvs den stolta tradition som byggdes upp på ideellt arbete och eldsjälars insats under seklets första 50 år.
Vi väljer att förhålla oss till denna ”själ”, där de eftersatta behoven, in— te de eftersatta grupperna, är styrande för vad studiecirkeln ägnar sig åt. Där individens bildningsbehov, inte arbetsmarknadens eller näringslivets utbildningsbehov bestämmer utbudet i verksamheten. Denna själ kan än idag spåras i uttryck som ”fritt och frivilligt” och ”deltagarstyrt”. ”Fol- ket” är inte grupper av folket som blivit efter, utan människor med kun— skapstörst, som vill utveckla sig snarare än utbilda sig, som vill växa till- sammans med andra snarare än i konkurrens med andra.
Folkbildningensform är ett annat möjligt vägval. Folkhögskoloma och studieförbunden är de två dominerande institutionerna inorn dagens folk- bildning. I vår studie är det studieförbunden som är intressanta, inom stu- dieförbundens verksamhet cirklarna och bland cirklarna i första hand de som är tillgängliga för ”vanligt folk”, dvs inte de som är initierade av el- ler knutna till medlemsorganisationer. Det innebär ytterligare en differen— tiering: vi väljer cirkeln före skolan, den lilla gruppen före den stora för- samlingen, individens intresse före organisationens.
Nästa avgränsning gäller cirkelns innehåll. Studiecirkeln kännetecknas av kombinationen av kunskapsöverföring och social gemenskap. Det so— ciala innehållet är gemensamt för alla cirklar. Men kunskapsinnehållet kan skifta.
Folkbildningen byggdes under de första 50 åren upp med ”boken i cen- trum” men de senaste 50 åren har icke-bokliga cirklar blivit en allt större del av verksamheten. En stor del av dem utgörs av s k praktisk-estetiska cirklar, dvs cirklar i slöjd, hantverk och konsthantverk. Trots att de prak- tisk-estetiska cirklarna funnits så länge och varit så många är de fortfaran- de rätt osynliga i den bild folkbildningen ger av sig själv, såväl inåt till rö- relsen som utåt till omvärlden. Det är de cirklarna och deras speciäka innehåll — hantverket och hantverkskunnandet — som vi intresserar oss för.
Den folkbildning vi relaterar till i vår diskussion är alltså folkbildning— en (mellan Bidraget och Uppdraget), som tillfredställer eftersatta behov och som vänder sig till den kunskapstörstande individen, som vill stude- ra fritt och frivilligt i studiecirkelns form av lärande i social gemenskap, och vars kunskapstörst riktar sig mot hantverkskunnandet.
Figur 1
Athetsmtknartsskäl FOLKBILDNINGENS SJÄL * inom mmm! EFTERSATTA BEHOV
Form
Folkhögskola STUDIECIRKEL
Ämnesinnehåll
Nivå
Cirkelns ledare och delta : are
.. "HANDEN OCH ANDEN" "VEM SLÖJDAR VÄSHEIlINäglEIIRIngISJE" Cirkelkulluren _) | CIRKELN
Ämneslöreträdare
(_ Hantverkskulturen OCH VARFÖR?"
"INDIVIDENS KUNSKAP OCH LÄRANDE l GEMENSKAP"
Våra val och vägskäl i projektet Kunskapssyn och samhällsnytta. Det oskuggade anger den väg vi följt, det skuggade vad vi valt bort.
De tre studierna
I forskarsammanhang talas det ibland om ”upptäcktens väg” till skillnad från ”bevisets väg”. I stället för att utgå från en hypotes eller en teoretisk modell låter forskaren empirin tala och skapa sin bild av förhållandena. Det kan bidra till att utveckla eller korrigera existerande teorier om verk- ligheten, ibland t o m generera nya teorier.
Vi har konsekvent gått ”upptäcktens väg”, såväl i Handen och Anden som i våra nya delstudier. Det är deltagare och ledare som fått forma bil- den av cirkeln. Det är hantverkare som fått deäniera hantverkets väsen och värde. Upptäcktens väg har vi fortsatt i våra diskussioner. Att upp- täcka är att våga pröva nya tankar och låta sig överraskas. Ibland innebär det insikter om oväntade samband, ibland upptäckten av oförutsedda pro- blem.
T ex trodde vi, när vi lade upp vår studie, att de tre delarna — Handen och Anden, ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?” samt ”Hantverkets vä- sen och värde” — skulle bilda en helhet där vi kunde urskilja mål och kri— terier för hantverkscirklar. Men delarna ville inte bilda en helhet, de en- visades med att särskilja sig. Så småningom insåg vi att det särskiljande var lika viktigt som de gemensamma diskussionspunkter vi allteftersom fann — och som i sin tur var andra än dem vi förväntat oss.
De tre studierna belyser ur olika synvinklar hantverkets och cirkelns betydelse. Bilden av cirkeln förändras beroende på om den beänner sig i en kvinnlig eller manlig kontext, om den ses med de professionellas kun-
skapssyn eller med deltagarnas, om det är samhällsrepresentanter eller folkbildarrepresentanter som uttalar sig.Vi har sökt det som förenar men inte på bekostnad av det som skiljer. Det innebär både en differentiering och en nyansering, också av målen och kriterierna för hantverkscirkeln.
Gemensamt för de kvinnodominerade textilcirklarna och de mansdo- minerade trä/metallcirklarna är den positiva upplevelsen av cirkelkultu— ren och dess integrering av lärande och gemenskap kring ett delat intres- se liksom att cirkeln fungerar som ett avbrott i vardagen.
Men det änns också skillnader som är viktiga att uppmärksamma. En är rent kvantitativ. Textilcirklama är mångdubbelt fler än trä/metallcir— klarna. I Handen och Anden äck vi i alla delstudier göra ett urval av cir- klar. 1 ”Vem slöjdar i cirkeln — och varför?” har samtliga pågående cirklar på de utvalda platserna ingått i undersökningen. Denna kvantitativa skill— nad kan tolkas som ett uttryck för skillnaden mellan det textilas plats i en kvinnlig kultur och trä/metallslöjdens plats i en manlig kultur.
Textilcirkeln är inskriven i en kvinnokultur med traditioner i syjuntans och syföreningamas ”samtal med sysselsatta händer”: en dold kvinnlig offentlighet. Ledare och deltagare refererade ofta till kvinnliga anförvan- ter som inspirationskällor. Överhuvudtaget berättade kvinnorna gärna och utförligt om privat bakgrund och personliga motiv.
I trä/metallcirklarna var man mer förtegen, angav oftast bara kortfattat vissa fakta, t ex om tidigare yrkesverksamhet. Det änns inte heller någon tradition av ”dold manlig offentlighet” kring hantverket — den får man i så fall söka t ex i idrotten eller jaktlaget. Ingen nämnde manliga förebilder — det var det egna intresset som styrde dem till cirkeln.
De flesta deltagarna i textilcirklarna var dubbelarbetande kvinnor som sökte sig till cirkeln för att lära sig något de drömt om att kunna. I deras hårt tidsansträngda vardag fredade cirkeln en ”tom tid”, där de återhäm- tade sig. Den var en ”frizon” för tillfredsställande av egna behov i en till— varo som mest styrdes av tillfredsställandet av andras behov: arbetsgiva- rens eller familjens. De flesta hade yrken som inte gav utrymme för praktisk—estetiska färdigheter — textilcirkeln balanserade och komplette- rade ett teoretiskt eller människovårdande lönearbete.
För många av männen var cirkeln däremot en förlängning av något de gjort i sitt yrkesliv eller något de velat göra yrkesmässigt — t ex bli snick- are. De hade inte ont om tid: många var pensionärer eller arbetslösa. Cirkeln fungerade snarast som något som strukurerade en alltför tom tid. Med andra ord: när männen hade gott om tid sökte de sig till cirkeln, medan kvinnorna pressade in cirkeln i ett redan överfullt tidsschema.
För kvinnorna var målet ofta att lära sig för att fortsätta hemma, på egen hand, medan männen ville fortsätta i cirkeln närmast en livstid. En skäl som angavs var att få tillgång till maskiner och att man behöver hjäl—
pas åt i vissa arbetsmoment. Detsamma gäller i så fall för vävstolar — men också i vävcirklama var det många som tänkte sig att på sikt fortsätta hemma.
I textilcirklarna låg ledarnas ämneskunskap ofta på närmast professio- nell nivå, många gånger som resultat av ”livslångt lärande” och övande, kompletterat ibland med formaliserad utbildning — men bara i undantags- fall använd som försörjning och i ett yrke. För dem liksom för deltagarna var textilt hantverk och handarbete främst en källa till lust och avkopp— ling. De förenades av ett intensivt textilt intresse. Utöver att lära ut hant- verket angav ledarna ofta ett socialt mål: att deltagarna skulle ”må bra”, att gruppen skulle fungera.
Ledarna i trä/metallcirklarna hade däremot oftare en yrkesmässig bak- grund, alternativt hade de skaffat sig slöjdutbildning för att fungera som cirkelledare. Deras mål var vanligen att lära ut kunskap, även om också ”kamratskap” angavs som mål. Flertalet deltagare var inriktade på pro- duktion — av nyttoföremål, men gärna också för försäljning direkt eller in- direkt, via t ex lotterier. Deltagarna uppfattade sig inte som speciellt hant— verksintresserade, däremot var de genomgående hantverkskunniga.
Hantverkscirkeln betyder mycket för både kvinnorna och männen — men på lite olika sätt. I cirkelns integrering av lärande och gemenskap tycks lärandet väga över för kvinnorna och gemenskapen för männen. Det kan synas paradoxalt med tanke på den täta gemenskap vi fann i tex- tilcirkeln och det mer ytliga kamratskap som verkade att råda i trä/me- tallcirklarna. Men förklaringen kan vara att cirkeln för kvinnorna var en av flera gemenskaper medan den för många män var om inte den enda så en oersättlig samvaro.
Mellan cirklarna och ämnesföreträdama går det också att änna både likheter och olikheter i förhållande till hantverket. De dimensioner i hant- verket som vi fann i textilcirklarna — teknik, skapande, estetik, meditation — bekräftades av de intervjuade hantverkarna. Flera av de aspekter som lyfts fram i intervjuerna går också att återänna i cirkeldeltagares svar: kulturarvet, sinnenas tysta kunskap, det synliga resultatet, egenvärdet och arbetsglädjen.
Allt detta är bidragande orsaker till den känsla av välbeännande som cirkeldeltagarna och ämnesföreträdama också delar — de förra i en social gemenskap, de senare i direkt relation till sitt hantverksutövande. Men kanske den innersta hemligheten med välbeännandet göms i att hantver- ket integrerar teoretiskt och praktiskt kunnande, handfast arbete med nå— got så esoteriskt som skönhetslängtan. Det talar till och utmanar många sidor av mänsklig förmåga.
Det änns också en gemensam nämnare mellan textilcirklarna och de kvinnor som intervjuas, liksom mellan trä/metallcirklarna och de inter-
vjuade manliga hantverkarna. Kvinnorna betonar lusten och vardagskun- skapen, männen yrkeskunnandet och produktionen.
Men det viktigaste bidraget ger ämnesföreträdama genom att visa på bredden och djupet i hantverkskulturen. Den ytliga och utanförstående bilden av hantverkscirklama som ”hobby”, ”terapi”, ”sysselsättning” motsägs effektivt när den kunskap och tradition som hantverkskulturen är bärare av synliggörs.
Samtidigt väcker detta frågor om studiecirklar överhuvudtaget. Hur förhåller sig den kunskap som är rimlig att förmedla inom studiecirkelns ram till vad de professionella deänierar som kunskap? Hur viktig är stu- diecirkeln som kunskapsförmedlare i ett utbildningssamhälle?
I våra tre studier ses hantverkscirkeln ur olika synvinklar: cirkeldelta— garnas och cirkelledamas inifrånperspektiv, ämnesföreträdarnas och sam— hällsrepresentanternas utifrånperspektiv. Det änns stor överenstämmelse i uppfattningen av cirkelns särart: att den integrerar kunskapsinlärande med social samvaro. Alla utom ämnesföreträdama ser dessutom produk- tion som en viktig del i hantverkscirklar.
Figur 2
UT
UT IN
* demokratiskt ar— betssätt, deltagar- styrning, närhet, tillgänglighet, per- sonlighetsutveck— [ing IN
De fyra perspektiven på hantverkscirkelns värden.
Däremot skiljer sig uppfattningarna i fråga om vad som är viktigast i cirkeln. Ledarna understryker folkbildaraspekter (demokratiskt arbetssätt, deltagarstyming, närhet och tillgänglighet, personlighetsutveckling). Del- tagarna lägger störst vikt vid gemenskapen. Ämnesföreträdarna betonar kunskapen. Samhällsrepresentanterna har som grupp ingen gemensam uppfattning utan redovisar ett spektrum av åsikter.
Kunskapssyn, samhällsnytta och välbefinnande
Studiecirkeln kännetecknas av lärande i en social gemenskap. Men också av individens fria och frivilliga val. Att delta i en studiecirkel är något man gör för sin egen skull, för sitt välbefinnande. Det änns tre mål — som också är motiv — för att vara med i en studiecirkel: kunskapsmålet, det so— ciala målet och välbeännandemålet.
Kunskapsmålet och kunskapssynen
När vi i Handen och Anden såg på de textila cirklarna i studieförbundens sammanhang framträdde deras särart i innehållet: hantverket och det praktiska kunnandet. De var inte igenkännbara som studiecirklar i folk- bildningens självbild med dess tradition av ”boken i centrum”. När vi nu relaterat hantverkscirklama till hantverkskulturen framträder i stället sär- arten i formen: studiecirkelns lärande i gemenskap.
I Handen och Anden kritiserade vi studieförbunden för att de inte ”för— stod” textilcirkeln utan mätte den med samma kriterier som den bokliga cirkeln. Studieförbundens undran inför textilcirklarna handlade till stor del om att dessa inte höll på med viktig ”kunskap” utan snarare med tera- pi och hobbyverksamhet. Ämnesrepresentantemas kritik är annorlunda. De efterlyser en större respekt för hantverkets speciella kunskap. Samtidigt betonar de att det är från cirklarna många av deras elever kom- mer. Cirklarna ger människor möjlighet att möta hantverket, att ”nosa på ämnet”.
I förhållande till kunskapsmålet erbjuder hantverkscirkeln människor ett första möte med det hantverkskunnande som blivit allt mer svåråt— komligt i dagens samhälle. Den svarar mot ett eftersatt behov av kunskap. Tack vare studiecirkelns flexibla form kan också ”smal” kunskap föras vi- dare. Det räcker om det är fem personer som är intresserade av tvåänds- stickning eller en speciell knivtradition så kan de bilda en cirkel — förut- satt att det änns någon som kan lära ut kunskapen.
Studiecirkelns erbjudande är den oprövade möjlighetens. Den bereder plats för amatörerna, ”dem som älskar”. För en del kanske detta utvecklas till en önskan att fortsätta mot professionalism.
Det sociala målet och samhällsnyttan
Studiecirkelns sociala funktion är både en del av folkbildningsretoriken och en del av verkligheten. För många svenskar fyller den samma socia— la funktion som kaféet eller puben gör i andra länder: en mötesplats, ett mellan-rum mellan det privata och det offentliga.
Studiecirkelns särart är att denna sociala samvaro kombineras med lä- randet i gemenskap, i grupp. Det som håller gruppen samman är ämnet, det gemensamma intresset. Den är en mötesplats för likasinnade med oli- ka bakgrund och erfarenheter.
Idag satsas mycket på distansutbildning med informationsteknologin som medel. Men informationsutbytet på nätet kan aldrig ersätta det le— vande, oförutsägbara mötet mellan människor. Också här har studiecir- keln en viktig plats i framtidens samhälle. Studiecirkelns Internet fanns före elektronikens. Och det behövs minst lika mycket i datorernas värld. Den lilla gruppens demokratiska form är en förutsättning för att den sto- ra demokratin ska fungera.
Den sociala samvaron i studiecirkeln är reglerad. Till skillnad från slumpmässiga möten på offentliga lokaler har cirkeln sin bestämda tid och plats. Det skapar en kontinuitet samtidigt som det bibehåller ett av- stånd. Man möts regelbundet men dessemellan träffas man kanske sällan eller aldrig. Gemenskapen änns i cirkeln kring det gemensamma intres- set. Vissa går därifrån till andra gemenskaper, andra till ensamheter.
Hantverkskunskap står mer fritt från ideologiska och politiska stånd- punkter än många andra ämnen. Därför har hantverkscirklama speciella möjligheter att dra till sig människor med olika bakgrunder. Däremot le- ver traditionerna om manliga och kvinnliga hantverk fortfarande. Kanske är hantverkscirklama mindre könsblandade än andra cirklar. Framför allt tycks män vara främmande för att gå in på det kvinnliga textila området, medan det motsatta — att kvinnor går in på manliga hantverksområden — är vanligare. Men även om hantverkscirkeln tycks ha delvis olika funk- tion i kvinnors och mäns liv spelar den för båda könen en viktig roll.
Välbefinnandemålet
Cirkelkulturen i sig generar välbeännande oavsett innehåll, tycks det. Det går knappast att särskilja de olika faktorer som bidrar till detta: det fria och frivilliga valet, det delade gemensamma intresset med likasinnade, avsaknaden av betyg och tester, lärandet som integreras med gemenskap.
Även hantverket 1 sig tycks generera välbeännande. Också detär bero- ende av många faktorer: integreringen av teoretisk och praktisk kunskap, av tillfredsställelsen det ger att använda sin mänskliga förmåga och att se synliga resultat av sitt arbete.
För en del är cirkelkulturens välbeännande det väsentliga. För andra hantverkets.
Vägar till och från cirkeln
Hantverkscirklama svarar mot ett levande men eftersatt behov. Män- niskor söker sig till dem av kunskapstörst och skapandelust. Men deras motiv för att gå i cirkel kan skifta. De kan ha olika mål med sitt deltagan- de, tex att söka kunskap, att söka gemenskap eller att söka egen tillfreds- ställelse. Kriterierna för den goda cirkeln kan skifta beroende på vilket mål som är överordnat: kunskapsmålet, det sociala målet eller den egna tillfredsställelsen, som vi döpt till egenmålet.
De som går i cirkel för att lära sig ämnet (ett speciellt hantverk) relate— rar främst till kunskapsmålet, som i sin tur hänger samman med utbild- ning. Cirkeln kan vara första steget i en spiraltrappa där man sedan byg— ger på sin kunskap i andra former, t ex med kurser och utbildningar på Sätergläntan, Hantverkets folkhögskola eller andra ställen. De som har ett kunskapsmål vill antagligen att cirkelledaren i första hand ska vara en lä- rare med ämnesprofessionalitet.
De som i cirkeln framför allt söker gemenskap relaterar främst till det sociala målet, som i sin tur hänger samman med folkbildningens tradition av att lära av och med varandra under ledning av en ledsagare. De går cirkelvägen, dvs den speciella cirkelkulturen har ett egenvärde medan ämnesinnehållet kan växla. Det ställer krav på cirkelledaren att vara pro- fessionell i social kompetens, så att förutsättningar skapas för att gruppen och gemenskapen fungerar.
Välbefinnandemålet kan relateras till båda dessa typer av cirklar efter- som såväl ökad kunskap som ökad gemenskap (och kombinationen av de två) kan stärka ”välbeännandet”. Men välbeännandemålet kan också ap- pliceras på en tredje typ av cirklar, dit individen söker sig för att lära sig hantverket med målet att fortsätta för sig själv, för sin egen skull, på sin
egen nivå. Man vill kunna lagom mycket, inte gå vidare.Vägen leder hem.
Denna typ av cirklar kan relateras till bildning och ledare. Deltagarna eftersträvar att bredda sin kunskap (bildning) under överinseende av nå- gon mer kunnig (ledaren), utan att ha ambitionen att ”utbilda sig” eller önskan att bli en del av cirkelkulturen. Detta motiv — egenmålet — var vanligt i textilcirklarna men kommer inte fram i de nu undersökta cir— klarna. Ledaren måste kunna möta var och en på hans/hennes kunskaps— nivå (som kan skifta mycket mellan deltagarna) och låta varje individ växa utifrån sina förutsättningar. Det kräver en kombination av ämnes- kunskap och social kompetens som vi vill kalla den speciella cirkelledar- professionalismen.
Cirkeln i samhället
Alla tre typerna av cirklar kan göra anspråk på att vara ”samhällsnyttiga”. Kunskapscirkelns samhällsnytta ligger i att den gör kunskapen tillgänglig för alla och samtidigt bidrar till att bevara ett kunskapsarv i samhället. Den sociala cirkelns samhällsnytta änns bl ai att den motverkar ensamhet och isolering. Egenmålscirkelns samhällsnytta är den mest utmanande. Den förutsätter att samhället mår bättre om den enskilda medborgaren, in- dividen, mår bra, känner tillfredsställelse och välbeännande i sitt liv.
En deänition av ”samhällsnytta” är den nytta samhället har av männis- kor som funktioner i ett samhällsmaskineri. Det styr utbildningsbehovet som i sin tur styrs av arbetsmarknadsbehovet som i sin tur styrs av mark- nadens behov. Men samhället har också ”nytta” (och behov) av medbor- garna som personer, som individer — kort sagt: som människor. Det är i första hand som ”människor” vi är föräldrar, makar, vänner, grannar. Samhället är beroende av att människor fyller sina funktioner — men ock- så av att de fungerar som personer.
Det änns en annan, gemensam samhällsnytta i alla de här tre typerna av cirklar. Det existerar idag en tilltro till att marknad och människors be- hov relaterar till varandra. Men det änns marknader som upprättas genom att behov skapas (bl a genom att utnyttja brist på välbeännande). Och det änns behov som förblir otillfredsställda därför att de inte skapar en mark- nad som är avläsbar i kortsiktig ekonomisk vinst. De eftersatta behoven kan bli synliga i samhällsekonomin som utgifter för t ex sjuk— och soci- alvård. Eller omvänt: om de tillfredsställs så att människor känner sig till- freds med sig själva kan de generera en långsiktig samhällsvinst genom att sådana utgifter minskas.
Inledningsvis gjorde vi vissa val för att vårt arbete skulle bli hanterbart.
Vi valde t ex bort folkbildningsverksamhet av arbetsmarknadsskäl. Detta är inte oproblematiskt när man diskuterar kunskapssyn och samhällsnyt- ta.
Folkbildningen och studiecirklama används idag som resurs i arbets- marknadspolitiska åtgärder som de arbetslösa är föremål för. Om man i stället utgår från de arbetslösa som resurs, som subjekt och inte som ob— jekt, förändras bilden. Den arbetslöse saknar ett lönearbete men besitter ofta kunnighet. I ett högteknologiskt samhälle krävs hög teoretisk utbild- ning, vilket många arbetslösa saknar. Men de kanske behärskar männis— kobaserad och människocentrerad praktisk vardagskunskap. Den som många högutbildade teoretiker saknar.
Sett ur det perspektivet kan hantverkscirkeln bli en plats för att tillva- rata människors resurser. I stället för att fokusera på individens arbets- löshet kan tonvikten läggas på individens kunnighet. Den livsviktiga praktiska vardagskunskapen förs numera sällan vidare inom familjen. Utbildningsväsendet anser sig inte ha råd med den. I hantverkscirklama kan den få en plats i kunskapssamhället.
Det änns också en annan aspekt. En av de personliga — och på sikt so- ciala — effekterna av arbetslöshet är känslan av att inte duga, inte kunna, inte höra till. Det skapar otrygghet. Otrygga människor leder till ett otryggt samhälle. Att ännas i ett sammanhang där det man kan värderas, där man hör till en gemenskap, där man behövs, kan ge den trygghet som växer ur självrespekt och välbeännande. Trygga människor är en förut- sättning för ett tryggt samhälle. Hantverkscirkeln kan vara ett sådant sam- manhang.
Samma cirkel — fast olika
Kunskapscirkeln, den sociala cirkeln och egenmålcirkeln är idealtyper som knappast renodlat återänns i verkligheten. De flesta cirklar har an- tagligen i olika grad alla de tre målen. Syftet med att renodla dem är att tydliggöra olika drivkrafter bakom cirkeldeltagandet, som i sin tur leder till att cirklarna får olika gestalt. Behoven hos den kunskapstörstande är andra än behoven hos den som söker gemenskap eller självförverkligan- de. Det påverkar i sin tur vilken typ av ledarskap som passar bäst, vilket tempo man håller, var ambitionsnivån läggs. Målen bestämmer kriterier- na.
De tre målen kan troligen appliceras på cirklar med skiftande innehåll. Däremot är ämnet inte utbytbart för dem som väljer just hantverkscirklar. Deltagarna söker en kunskap som är svåråtkomlig i dagens samhälle. Deras begåvning är det praktiska, gestaltande intellektet, som ofta ned-
värderas i modernt utbildningsväsende. Den sociala gemenskapen har sin bas i den praktiska läggning de delar. En stor del av välbeännandet kom— mer ur ”handens självförtroende” och ”det materialiserade kunnandet”. Om inte hantverkscirklama fanns skulle dessa deltagare sannolikt inte sö— ka sig till teoretiska cirklar utan helt enkelt falla utanför ”cirkelkulturen” med de positiva värden som änns där.
Samhällets uppdrag till studieförbunden kunde handla om att svara mot eftersatta kunskapsbehov, om att skapa mötesplatser för gemenskap och om att bidra till människors välbeännande. I allt detta fyller hant- verkscirklama en central funktion.
Cirkelns mål: gemensamt och individuellt
Hantverkscirklama har en dubbel tillhörighet, i cirkelkulturen och i hant- verkskulturen. Men de har också ett dubbelt utanförskap — de är inte rik— tigt en del av vare sig folkbildningsfältet eller hantverksfältet. Denna mel— lanställning gör dem dubbelt intressanta i ett samhälle där gränserna är tydliga och gränsöverskridanden efterlyses. Representerar de en mellan- form vi behöver i ett specialiserat — och därmed segregerat — kunskaps- samhälle? Detta är en viktig fråga för studieförbunden att förhålla sig till.
Studiecirkelns kännetecken är integreringen av kunskap och gemen- skap samt flexibiliteten i den lilla gruppen, som möjliggör en stor bredd i ämnesval, inriktning, nivå. I studiecirkeln kan individen fritt och frivilligt ägna sig åt sitt intresse som de delar med andra. Det är antagligen den främsta orsaken till det välbefinnande som cirkelkulturen genererar.
Varje människa är unik och outbytbar. Samtidigt har de flesta männis— kor ett behov av att ingå i en social gemenskap. Intervjuerna med cirkel— deltagarna tyder på att cirkeln i hög grad formas efter individernas behov samtidigt som den tillfredsställer behovet av gemenskap. Varje cirkel får sin identitet av den blandning som just deltagarna i den cirkeln utgör. Det innebär att varje cirkel egentligen formar sitt mål. Den kunskap som ”produceras” är något mer än ämneskunskapen — den är resultatet av del— tagarnas erfarenheter, som tillsammans blir något mer än summan av de- larna.
Men cirkeln påverkas också av sitt ämnesinnehåll — hantverkscirkeln skiljer sig från språkcirkeln, datacirkeln och debattcirkeln. Att dijferenti- era mellan olika cirklar anser vi vara lika viktigt som att framhäva det ge— mensamma i cirkelkulturen.
Differentieringen handlar också om den enskilda cirkelns överordnade mål: individens kunskap eller lärande i gemenskap. Det får i sin tur kon— sekvenser såväl för val av cirkelledare som för den som väljer cirkel.
Vi vet idag inte så mycket om vilka som inte söker sig till studiecirklar. Och de vet förmodligen inte så mycket om studiecirklar. För att nå dem är det viktigt att studieförbunden synliggör cirkelns särart — men också att de tydliggör skillnader mellan cirklarna, inte bara i ämnesval utan också i målsättning och inriktning.
Om studieförbunden fastställer övergripande mål som samhällsnytta och individens välbeännande ger det utrymme för den enskilda cirkeln att fastställa sina mål. Det kan innebära inriktningar som tidigare inte fullt accepterats, som social gemenskap och välbeännande, med innehåll, som ifrågasatts men efterfrågats, som hantverk.
Litteratur
Alzén, Annika 1993, ”Reservera eller kultivera? Om bevarandesträvanden i den tidiga hembygdsrörelsen”. I Anshelm (red), Modernisering och kulturarv Ambjörnsson, Ronny (1988) 1991, Den skötsamme arbetaren: Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880—1930. Serien ”Norr— lands bildningshistoria” Stockholm: Carlsson Andersson, Yvonne 1981, Kvinnors akademiska karriär Linköping: Lin- köpings universitet, IPP — 1988, Teknikämnet på grundskolans mellanstadium. Diss. Linköping: IPP, Universitetet i Linköping — & Granstam, I 1982, Några kvinnliga teknologers levnadshistoria. Linköping: Tekniska Högskolan — & Elgqvist—Saltzman, I 1984, Högskoleutbildning, yrkeskarriär och familjemönster Umeå: Arbetsrapport nr 20, Ped. Inst. Umeå Uni— versitet — & Waldén, L 1983, Tekniker och icke-tekniker vid Husqvarna syma— skinsfabrik. Linköping: Tema Teknik och social förändring, Univer- sitetet i Linköping
Anshelm, Jonas (red) 1993, Modernisering och kulturarv. Stockholm: Symposion Arnstberg, Karl-Olov 1986, Teori för kulturforskare. Stockholm: Carlsson Arvidson, Lars 1996, Cirklar i rörelse, Linköping: Mimer/Skapande ve- tande Universitetet i Linköping Asplund, Johan 1970, Om undran inför samhället. Kalmar: Argos
— 1987, Det sociala livets elementära former. Göteborg: Korpen — 1991, Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Göteborg: Korpen Beckman, Svante 1993, ”Om kulturarvets väsen och värde”. 1 Anshelm (red), Modernisering och kulturarv Bergström, Matti 1992, Hjärnans resurser: En bok om idéernas upp— komst. Jönköping: Brain Books Bonge-Bergengren, Inger 1994, Av lera och eld: Om krukmakare och krukmakargods. Stockholm: Nordiska Museets förlag Bourdieu, Pierre 1986, Kultursociologiska texter I urval av Donald Broa— dy och Mikael Palme. Stockholm: Salamander Bringéus, Nils—Arvid (1976) 1990, Människan som kulturvarelse. Stock— holm: Carlsson Broady, Donald 1990, Sociologi och epistemologi: Om Pierre Bourdieus författarskap och den historiska epistemologin. Stockholm: HLS förlag
Byström, Jan 1978, Alla "studiecirklar” blir inte studiecirklar Stock- holm: Rabén & Sjögren Dahlgren, Lars-Ove 1990, Undervisning och det meningsfulla lärandet. Linköping: Skapande vetande nr 16, Universitetet i Linköping Danielson, Soäa 1991, Den goda smaken och samhällsnyttan: Om Hand- arbetets Vänner och den svenska hemslöjdsrörelsen. Diss. Stock- holm: Nordiska museet
Ehn, Billy & Löfgren, 0 1982, Kulturanalys: Ett etnologiskt perspektiv. Stockholm: Liber
Eneroth, Bo 1984, Hur mäter man vackert? Grundbok i kvalitativ metod. Stockholm: Akademilitteratur Elgqvist—Saltzman, Inga 1993, Lärarinna, Kvinna, Människa. Stockholm: Carlsson
Folkkonsten — All tradition är förändring 1992. Utställningskatalog. Stockholm: Kulturhuset
Freire, Paulo 1972, Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummessons — 1974, Kulturell kamp för frihet. Stockholm: Gummessons Frick, Gunilla 1978, Svenska slöjdföreningen och konstindustrin före 1905. Stockholm: Nordiska museets handlingar 91 Frängsmyr, Tore 1980, Framsteg eller förfall: F ramtidsbilder och utopier i västerländsk tanketradition. Stockholm: Liber/Kontenta Geertz, Clifford 1991, ”Tjock beskrivning: För en tolkande kulturteori”. Med kommentar av Jakob Christensson. Häften för kritiska studier , l991:3 ', Gilligan, Carol (1982) 1985, Med kvinnors röst: Psykologisk teori och kvinnors utveckling. Stockholm: Prisma Gidlund, Getrud 1996, ”Om dräktskick och folkmöten”. I Isacson (red), Hedemora — folk och bygd Grenander Nyberg, Gertrud 1988, Svensk slöjdhistoria. Stockholm: LT Gustavsson, Bernt 1991, Bildningens väg: Tre bildningsideal i svensk ar- betarrörelse l880—l930. (Diss.) Stockholm: W&W — 1992, Folkbildningens idéhistoria. Öland: ABF/ Bildningsförlaget Göranzon, Bo 1990, Det praktiska intellektet: Datoranvändning och yr- keskunnande. Stockholm: Carlsson Hagberg, Jan-Erik 1993, ”I det glesa kulturarvet”. I Anshelm (red), Modernisering och kulturarv Hannerz, Ulf m ä (red) 1982, Kultur och medvetande. En tvärvetenskap- lig analys. Stockholm: Akademilitteratur Hantverk i Sverige: Om bagare, kopparslagare, vagnmakare och 286 andra hantverksyrken. 1996. Stockholm: LT Hantverkskunskap, 1995. Förord av Gunnar Ternhag. Stockholm: LT
Hartman, Per 1993, Skola för ande och hand: En studie av folkhögskolans praktisk-estetiska verksamhet. Diss. Linköping: IPP, Universitetet i Linköping Hellman, Lotta 1991, Ledsagaren. Stockholm: Brevskolan Hård af Segerstad, Ulf 1963, Modern svensk textilkonst. Stockholm Isacson, Maths, Hedemora — folk och bygd. Hedemora: Gidlunds Janik, Allan 1991, Cordelias tystnad: Om reflektionernas kunskapsteori. Stockholm: Carlsson Johansson, Inge 1985, För folket och genom folket. Stockholm: Liber — 1991, Folket, makten och bildningen: Ett debattinlägg. Stockholm: ABF Josefson, Ingela 1985, Språk och erfarenhet. Stockholm: Carlsson — 1988, Från lärling till mästare. FoU—rapport 25. Stockholm: SHSTF — 1991, Kunskapens former: Det reflekterande yrkeskunnadet. Stock- holm: Carlsson Key, Ellen 1897, 1916, F olkbildningsarbetet särskilt med hänsyn till skön- hetssinnets odling: En återblick och några framtidsbilder 3e uppl. Stockholm: Tiden Knutsson, Johan 1993, Snickrat Snidat Målat: F olkkonst från Dalarna i Nordiska museets samlingar Stockholm: Nordiska Museets förlag Kvinnovetenskaplig tidskrift 1994: 4. Tema: ”Lära och lära ut” Lapptäcken — en kulturskatt 1993. Utställningskatalog. Stockholm: Lilje- valchs konsthall Larsson, Hans 1908, Om bildning och självstudier. Stockholm Larsson, Staffan 1993, ”Om kvalitet i kvalitativa studier”. Nordisk Peda- gogik 1993: 4. Köpenhamn: Nordisk förening för Pedagogisk Forsk- ning Leander, Sigfrid 1980, F olkbildningens födelse. Stockholm: Nordiska mu- seet Liljeström, Rita 1979, Kultur och arbete. Sekretariatet för framtidsstudier.
, Helsingborg: Liber i Lindgren, Lena 1996, Kan en filthatt stärka demokratin? Stockholm: Carlsson
Löfgren, Orvar 1982, ”Kulturbygge och kulturkonfrontation” i Hannerz m fl Kultur och medvetande Mattsson, Anders 1989, Arbeta i trä: En bok om trähantverkare och de- ras verktyg. Stockholm: W&W May, Rollo 1976/1984, Modet att skapa. Stockholm: Bonniers Molander, Bengt 1993, Kunskap i handling. Göteborg: Daidalos Morris, William (1890) 1978, Nytt från en ny värld eller En epok av vila. Efterskrift av Jan Stolpe. Stockholm: Gidlunds
Nerman, Bengt 1993, Frågan om människovärdet. Stockholm: LO/Brev— skolan Nobel, Agnes 1991, F ilosofens knapp: Om konst och vetenskap och wal- dorjpedagogikens okända bakgrund. Stockholm: Carlssons — 1990, Hur får kunskap liv? Om konst och eget skapande i undervis- ning. Stockholm: Statens Kulturråd Norberg, Agneta 1981, Syjuntan: Eller när man handarbetar på syjuntan får man repa upp när man kommer hem. Kulturarbetarlinjen. Umeå universitet Nylén, Anna-Maja 1968, Hemslöjd: Den svenska hemslöjden fram till 1800-talets slut. Lund: Håkan Ohlssons förlag Nyström, Bengt, ”Teknikens historia börjar med hantverket”. 1 Teknik och kultur 1991: 2 Nyttoslöjd och ögonfröjd: SHR 1912—1992. Hemslöjden 1992 Om kreativitet och flow 1990. Förord av Georg Klein. Stockholm: Brombergs Orig, Walter J. (1982) 1990, Muntlig och skriftlig kultur Teknologiseringen av ordet. Göteborg: Anthropos Ord & Bild 1992: 1, Tema: ”Bildning — folkbildning — utbildning” Parker, Roszika 1984, The Subversive Stitch: Embroidery and the making of the feminine. London: The Women's Press Prokop, Ulrike (1976) 1981, Kvinnors livssammanhang: Begränsade stra- tegier och omättliga önskningar Stockholm: Rabén & Sjögren Proposition 1990/91: 82, Folkbildning Rolf, Bertil 1991, Profession, tradition och tyst kunskap: En studie i Michael Polanyis teori om den professionella kunskapens tysta di- mension. Lund: Nya Doxa Rosén, Bo & Elsbeth 1992, Det gränslösa hantverket. Stockholm: Bygg- forskningsrådet Rosén, Gull-Mari 1984, Konst- och konsthantverkscirklar under l970—ta- let: De fyra största studieförbundens syn på denna verksamhet med 5 anledning av den nya kulturpolitiken. Diss. Umeå: Acta Universi— ' tatis Umensis SFS 1947: 508, Ang. statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildnings— arbetet — 1963: 463, Om statsbidrag till det fria och frivilliga folkbildnings- arbetet SOU 1946: 68, Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folk- bildningsarbetet. Del 1: Allmänt folkbildningsarbetet — l948:30, Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folk- bildningsarbetet. Del 2: Estetiskt folkbildningsarbete — 1977: 38, Folkbildningen i framtiden
— 1979: 85, Folkbildningför 80-talet — 1990: 66, Det fria bildningsarbetet: Debattinlägg om folkbildningen och folkhögskolan i framtiden _ 1994: 51 Minne och bildning — 1996: 27 En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande — 1996: 47, C irkelsamhället: Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle
SÖ 1982, Om mål och arbete i konsthantverkscirklar: En orientering för cirkelledare och andra intresserade sammanställd av F GNs arbets- grupp för konsthantverkscirklar Sjögren, Jan 1984, Termer: Ur slöjdens mål enl. Lgr 80. Linköping: Linje- nämndens skriftserie 8411, Universitetet i Linköping Sjöqvist, Kerstin 1977, Deras händers verk: Om syföreningamas arbete. Stockholm: Verbum Sköld, Mauritz 1993, Deltagarinflytande i studiecirkeln. Stockholm: ABF Slöjd. Skolverkets rapport nr 24, 1993 Slöjdsommar 92, 1992. Utställningskatalog. Stockholm: Liljevalchs konsthall Starrin, Bengt & Svensson, P-G (red) 1994, Kvalitativ metod och veten- skapsteori. Lund: Studentlitteratur Statens Kulturråd 198314, Konsthantverk och konsthantverkarna Sundin, Bosse 1991, Den kupade handen: Människan och tekniken. Stockholm: Carlsson — (red) 1987, I teknikens backspegel: Antologi i teknikhistoria. Stock- holm: Carlsson Svensson, Alvar 1996, Folkbildningen som institution. Manus till rapport för SUFO—96. Utbildningsdepartementet. Sörbom, Per 1971, Läsning för folket: Studier i tidig svensk folkbildnings— historia. Diss. Stockholm: Norstedts Tanken och handen: Konstfack 150 år 1994. Stockholm Tempte, Thomas 1982, Arbetets ära: Om hantverk, arbete, några rekon- struerade verktyg och maskiner. Stockholm: Arbetslivscentrum Tengström, Emin 1987/ 1990, Myten om informationssamhället — ett hu— manistiskt inlägg i framtidsdebatten. Stockholm: Rabén & Sjögren Ternhag, Gunnar mfl 1994, Att spinna vidare: En utredning om Säter- gläntans framtid. Stockholm: Nämnden för hemslöjdsfrågor Tribus, M 1993, ”Quality Management in Education”. Föreläsning på konferensen Kvalitet i kommuner och landsting. Göteborg: Inst. för kvalitetsutveckling Uddenberg, Nils 1995, Det stora sammanhanget: Moderna svenskars syn på människans plats i naturen. Nora: Nya Doxa
Waldén, Louise 1990, Genom symaskinens nålsöga: Om teknik och social förändring i kvinnokultur och manskultur. Diss. Tema Teknik och social förändring, Universitetet i Linköping. Stockholm: Carlsson
— 1994, Handen och Anden: De textila studiecirklarnas hemligheter. Stockholm: Carlsson
— 1988, ”Den tidskrävande onyttighetens betydelse” Häften för kritis- ka studier 1988:2 (även i Hemslöjden 1989: 4)
— 1992, ”Studiecirkelkulturen” I Folkkonsten — All tradition är förändring. — 1993, ”Handens sömnad och maskinens. I Lapptäcken — en kultur- skatt.
Wessén, Elias 1988, Våra ord. Stockholm: Esselte studium Wettre, Åsa & Nessle, Lena (foto) 1993, Gamla svenska lapptäcken. Stockholm: Tiden Wollin, Nils G 1951, Från ritskola till konstfackskola. Stockholm
Rapporter från projektet Handen och Anden
Andersson, Yvonne, Vem handarbetar i cirkeln — och varför? Deltagar- studier från sju textila cirklar Berge, Britt-Marie, Queejnens textila handacraft: Cirkelledare i textilt handarbete i Västerbottens län Rosén, Gull-Mari, Vilka gör det, när och var? Ledare och deltagare i tex- tila cirklar ger svaren Waldén, Louise, Cirkelns liv och handarbetets väsen: Erfarenheter från fyra textila cirklar Vallgårda, Anna, Krisens möjligheter: En studie av textilhantverkscirk— larnas plats i folkbildningen
Samtliga rapporter är utgivna av ABF/Studieförbundet Vuxenskolan under 1994.
Kronologisk förteckning
. Den nya gymnasieskolan — hur går det? U.
2. Samverkansmönster i svensk forsknings-
12.
13. 14.
15.
16.
17. 18.
19.
20.
21.
22.
23.
24.
25.
finansiering. U.
. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. . Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför
regeringskonferensen 1996. UD.
. Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första
pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.
. Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. . Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.
. Batterierna — en laddad fråga. M. . Om järnvägens trafikledning m.m. K. 10. 11.
Forslming för vår vardag. C. EU—mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två— och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. Fi. Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. Budgetlag — regeringens befogenheter på tinansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. Bättre trafik med väginformatik. K. Totalförsvarsplikriga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets— och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD.
Från massmedia till multimedia —
att digitalisera svensk television. Ku.
26. 27.
28.
29. 30.
31.
32.
33. 34. 35.
36. 37. 38. 39.
40. 41. 42.
43.
44.
45. 46. 47.
48.
49. 50. 51.
52. 53. 54. 55. 55. 55. 56.
57. 58.
Ny kurs i trafrlcpolitiken + Bilagor. K. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U. Det forslcningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. U. Forskning och Pengar. U.
Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. Fi.
Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. C. Möss och människor. Exempel på bra lT—användning bland barn och ungdomar. SB. Banverkets myndighetsroll m.m. K. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. A. Kriminalunderrättelseregister DNA-register. Ju. Högskola i Malmö. U. Sveriges medverkan i FN:s familjeår. S. Nationalstadsparker. M. Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. M. Elektronisk dolrumenthantering. Ju. Statens maritima verksamhet. Fö. Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. UD. Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. UD. Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. Fi. Presumtionsregeln i expropriationslagen. Ju. Enskilda vägar. K. Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. U. Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat 11. N. Regler för handel med el. N. Förbud mot vapen på allmän plats m.m. Ju. Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäk— ring — alternativ och förslag. A. Precisering av handelsändamälet i detaljplan. M. Kalkning av sjöar och vattendrag.M. Kooperativa möjligheter i storstadsområden. S. Sverige, framtiden och mångfalden. A. På väg mot egenföretagande. A. Vägar in i Sverige. A.
Hälften vore nog — om kvinnor och män på 90-ta1ets arbetsmarknad. A. Pensionssamordning för svenskar i EU-tjänst. Fi. Finansieringen av det civila försvaret. Fö.
___—___—
Kronologisk förteckning
59. Europapolitikens kunskapsgrund. En principdiskussion utifrån EU 96-kommitténs erfarenheter. UD. 60. Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. UD.
61.01ika länder — olika takt. Om flexibel integration
och förhållandet mellan stora och små stater i EU. UD. 62. EU, konsumenterna och maten - Förväntningar och verklighet. Jo. 63. Medicinska undersökningar i arbetslivet. A. 64. Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. S. 65. Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. 10. 66. Utvärderat personval. Ju. 67. Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. Fi. 68. Några folkbokföringsfrågor. Fi. 69. Kompetens och kapital + bilaga. N. 70. Samverkan mellan högskolan och näringslivet. N. 71. Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. In. 72. Rättspsykiatriskt forskningsregister. S. 73. Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. M. 74. Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. M. 75. Vården i folkhögskolevärlden. U. 76. EU:s regeringskonferens — procedurer, aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. UD. 77. Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. Fi. 78. Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. N. 79. Översyn av revisionsreglema. Fi. 80. Viktigt meddelande.
Radio och TV i Kris och Krig. Ku.
81 . Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. Fi. 82. En översyn av luft- sjö— och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. K. 83. Allmänt pensionssparande. S. 84. Ekobrottsforslcning. Ju. 85. Egon Jönsson — en kartläggning av lokala sam— verkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. S. 86. Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. Fö. 87. Tredimensionell fastighetsindelning. Ju.
88. 89.
90. 91.
92. 93. 94. 95. 96. 97. 98. 99.
100.
101.
102. 103.
104. 105.
106.
107.
108. 109.
110.
111
112.
Kameraövervakning. Ju. Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. N. Sammanhållet studiestöd. U. Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsforrner — En översyn av de nationella taxoma för läkare och sjukgymnaster. S. IT i miljöarbetet. M. Ny yrkestrafildagstiftning. K. Nationell teleadresskatalog. K. Botniabanan. K. Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. Fö. Effektivare försvarsfastigheter!
Utvärdering av en reform. Fö. Vern styr försvaret? Utvärdering av effekterna av LEMO-reformen. Fö.
Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO-reformens avveckling av personal. Fö. Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. Fi.
Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUB-Program 95. M. TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. U. Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. M.
Konsumentskydd på elmarknaden. C. Att främja donationer till universitet och högskolor. U.
EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995—96. UD. Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. UD. Konsumenterna och miljön. C. Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. Fi. Inför ett Svenskt kultumät » IT och framtiden inom kulturområdet. Ku.
.Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp
till 30 år. C Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. M.
___—___—
Kronologisk förteckning
113. En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del 1 och 2. S. 114. En körkortsreform. K. 115 . Barnkonventionen och utlänningslagen . S. 116. Artikel 6 i Europakonventionen och skatte— utredningen. Fi. 117. Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. Fi. 118. Station Stockholm Nord. K. 119. Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. Fi. 120. Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. U. 121 . Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. K. 122. Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. U.
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen
Möss och människor. Exempel på bra IT-användning bland barn och ungdomar. [32]
Justitiedepartementet
Kriminalunderrättelseregister DNA-register. [35] Elektronisk dokumenthantering. [40] Presumtionsregeln i expropriationslagen .[45] Förbud mot vapen på allmän plats m.m. [50] Utvärderat personval. [66] Ekobrottsforskning. [84] Tredimensionell fastighetsindelning. [87] Kameraövervakning. [88]
Utrikesdepartementet
Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes— och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96—kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24] Demokrati och öppenhet. Om folkvalda parlament och offentlighet i EU. [42] Jämställdheten i EU. Spelregler och verklighetsbilder. [43]
Europapolitikens kunskapsgrund.
En principdiskussion utifrån EU 96—kommitténs erfarenheter. [59] Miljö och jordbruk. Om EU:s miljöregler och utvidgningens effekter på den gemensamma jordbrukspolitiken. [60] Olika länder — olika takt. Om flexibel integration och förhållandet mellan stora och små stater i EU. [61]
EU:s regeringskonferens — procedurer. aktörer, formalia. Sammanfattning av ett seminarium i april 1996. [76] EU och Sverige — från Kiruna till Malmö. Sammanfattning av fyra regionala möten 1995-96. [106] Union utan gränser — konsekvenser, möjligheter, problem. Sammanfattning av ett seminarium i november 1995. [107]
Försvarsdepartementet
Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [181 Statens maritima verksamhet. [41] Finansieringen av det civila försvaret. [58] Utvecklad samordning inom det civila försvaret och fredsräddningstjänsten. Kartläggning, överväganden och förslag. [86] Strukturförändring och besparing. En uppföljning av genomförda förändringar inom försvarsmaktens ledningsorganisation. [96] Effektivare försvarsfastigheter! Utvärdering av en reform. [97] Vem styr försvaret? Utvärdering av
effekterna av LEMO-reformen. [98] Avveckling med inlärning. Erfarenheter från LEMO-reformens avveckling av personal. [99]
Socialdepartementet
Sveriges medverkan i FN:s familjeår. [37] Kooperativa möjligheter i storstadsområden. [54] Försäkringskassan Sverige — Översyn av socialförsäkringens administration. [64] Rättspsykiatriskt forskningsregister. [72] Allmänt pensionssparande. [83]
Egon Jönsson — en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet. [85] Den privata vårdens omfattning och framtida ersättningsformer — En översyn av de nationella taxoma för läkare och sjukgymnaster. [91] En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Del I och 2. [113] Barnkonventionen och utlänningslagen . [115]
Kommunikationsdepartementet
Om järnvägensbtrafikledning m.m. [9] EU—mopeden. Alders— och behörighetskrav för två— och trehjuliga motorfordon. [11]
Systematisk förteckning
Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. [26] Banverkets myndighetsroll m.m. [33] Enskilda vägar. [46] En översyn av luft- sjö- och spårtrafikens tillsynsmyndigheter. [82] Ny yrkestrafildagstiftning. [93] Nationell teleadresskatalog. [94] Botniabanan. [95] En körkortsreform [114] Station Stockholm Nord. [118] Spår, miljö och stadsbild i centrala Stockholm. [121]
Finansdepartementet
Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. [14] Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. [30] Översyn av skatteflyktslagen. Reformerat förhandsbesked. [44] Pensionssamordning för svenskar i EU—tjänst. [57] Medborgerlig insyn i kommunala entreprenader. [67] Några folkbokföringsfrågor. [68] Utländska försäkringsgivare med verksamhet i Sverige. [77] Översyn av revisionsreglema. [79] Skydd för sparande i sparkasseverksamhet. [81] Ett nytt system för skattebetalningar. Del A. Ett nytt system för skattebetalningar. Del B. Författningsförslag, författningskommentarer och bilagor. [100] Från åkerlotter till Paradis — ett delbetänkande från Utredningen om universitetsfastigheter m.m. angående överlåtelser och tomträttsupplåtelser av vissa högskolefastigheter. [109] Artikel 6 i Europakonventionen och skatte- utredningen. [116] Expertrapporter från Skatteväxlingskommittén. [117] Lättnad i dubbelbeskattningen av mindre företags inkomster. [119]
Utbildningsdepartementet
Den nya gymnasieskolan — hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering. 121 Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. 1201 Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års
universitets- och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27] Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. [28] Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36] Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelser för individ och lokalsamhälle. [47] Värden i folkhögskolevärlden. [75] Sammanhållet studiestöd. [90]
TUFF — Teckenspråksutbildning för föräldrar. [102] Att främja donationer till universitet
och högskolor. [105]
Högskolan i Malmö — Slutbetänkande. [120] Kunskapssyn och samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande. [122]
Jordbruksdepartementet Offentlig djurskyddstillsyn. [13]
EU, konsumenterna och maten — Förväntningar och verklighet. [62] Administrationen av EU:s jordbrukspolitik i Sverige. [65]
Arbetsmarknadsdepartementet
Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34] Grundläggande drag i en ny arbetslöshetsförsäkring — alternativ och förslag.[51] Sverige, framtiden och mångfalden. [55] På väg mot egenföretagande. [55] Vägar in i Sverige. [55]
Hälften vore nog — om kvinnor och män på
90-talets arbetsmarknad. [56] Medicinska undersökningar i arbetslivet. [63]
Kulturdepartementet
Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]
Viktigt meddelande. Radio och TV i Kris och Krig. [80]
Inför ett Svenskt kulturnät - IT och framtiden inom kulturområdet. [110]
Näringsdepartementet
Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23] Shaping Sustainable Homes in an Urbanizing World. Swedish National Report for Habitat II. [48]
Systematisk förteckning
Regler för handel med el. [49]
Kompetens och kapital + bilaga. [69] Samverkan mellan högskolan och näringslivet. [70] Elberedskapen. Organisation, ansvarsfördelning och finansiering. [78]
Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen. [89]
Civildepartementet
Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. [31]
Konsumentskydd på elmarknaden. [104] Konsumenterna och miljön. [108] Bevakad övergång. Åldersgränser för unga upp till 30 år. [111]
Inrikesdepartementet
Lokal demokrati och delaktighet i Sveriges städer och landsbygd. [71]
Miljödepartementet
Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38]
Rapport från klimatdelegationen 1995. Klimatrelaterad forskning. [39] Precisering av handelsändamålet i detaljplan. [52] Kalkning av sjöar och vattendrag [53] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 1 — An Assessment. [73] Swedish Nuclear Regulatory Activities. Volume 2 — Descriptions. [74] IT i miljöarbetet. [92]
Kärnavfall — teknik och platsval. KASAMs yttrande över SKBs FUB-Program 95. [101] Miljöbalken. En skärpt och samordnad miljölagstiftning för en hållbar utveckling. Del 1 och 2. [103] Integrering av miljöhänsyn inom den statliga förvaltningen. [112]
FRITZES
låt-ställningar: Fritvcs kundtjänst. 106 47 Stockholm Fax 118—20 50 2|,'1't'|cfnn (lN-691] 91 90