SOU 1996:27

En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande : delbetänkande

Till statsrådet Ylva Johansson

Genom beslut den 1 juli 1995 bemyndigade regeringen statsrådet Ylva Johansson att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att utreda ett nationellt kunskapslyft för vuxna.

Med stöd av bemyndigandet tillsattes kommittén (U 1995:09) den 27 juni 1995. Kommittén har antagit namnet Kunskapslyftskommittén.

Kommunalrådet Anders Ameson mrordnades som ordförande i kommittén.

Som ledamöter förordnades riksdagsledamoten Elving Andersson, fil.dr. Yvonne Andersson, riksdagsledamoten Beatrice Ask, riksdags- ledamoten Bo Bernhardsson (t.o.m. 1995-12-22), rektor Björn Grip, bor- garrådet Bertil Karlberg (t.o.m. 1996-12-19), riksdagsledamoten Agneta Lundberg, folkhögskoleläraren Anita Nahlbom, adjunkten Ulf Nilsson, riksdagsledamoten Berit Oscarsson, riksdagsledamoten Christina Zedell (fr.o.m. 1995-12-22) och Lars Rådh (fr.o.m. 1996-01—29).

Som sakkunniga förordnades departementssekreteraren Maud Carlsson, ombudsmannen Eva-Maria Danvind, omsorgsöverläkaren Sven Olov Edvinsson, departementssekreteraren Charlotta Gustafsson, om- budsmannen Lars-Åke Henriksson, förbundsordföranden Inga-Britt Lindström, departementsrådet Christer Marking, projektledaren Margareta Nygren, utredaren Marta Olsson, landshövdingen Björn Rosengren (fr.o.m. 1995-12-22), sekreteraren Mats Söderberg samt departementsrådet Sven-Erik Wallin.

Kommitténs sekretariat består av departementsrådet Åsa Sohlman, huvudsekreterare, Thorbjörn Levin, sekreterare, Marie Bucht, bitr. sekreterare samt Marjut Torpo, bitr. sekreterare.

Kommittén får härmed överlämna delbetänkandet ”En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande”.

Stockholm i februari 1996

Anders Ameson /Åsa Sohlman Marie Bucht Thorbjörn Levin Marjut Torpo

., millii ”'

.e kiJU;

Illi- "11,22 "1' M? || 45731. munnar.—w

1. Sammanfattning och slutsatser

Utmaningen

Om Sverige skall kunna utvecklas som välståndsland och bli ett kunskapssamhälle för alla behöver befolkningens utbildnings- och kompetensnivå höjas. Satsningar krävs såväl på breddutbildning som på spetsutbildning, både på en förstärkt ungdomsutbildning, ett livslångt lärande och ett kunskapslyj? är de grupper som annars riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden och marginaliseras i samhället.

Kunskapstillvdxt, teknikutveckling och globalisering ställer nya krav

Kunskaps- och teknikutvecklingen går allt snabbare. Avstånden mellan länderna minskar och konkurrensen ökar. Globaliseringen kan tack vare kunskapsutvecklingen skapa förutsättningar för ekonomiskt välstånd i både rika och fattiga länder samtidigt som belastningen på miljön minskar.

De länder som snabbast ställer om till kunskapssamhället kommer att ha de bästa förutsättningama att uppnå ekonomiskt välstånd och undvika miljöproblem. En viktig faktor för att lyckas med denna omställning är kompetensutveckling och livslångt lärande. Andra viktiga faktorer är forskning och ett dynamiskt näringsliv.

Sveriges läge

* Arbetslösheten har stigit i Sverige. Vi har halkat efter ekonomiskt och många jobb har försvunnit. Jämfört med andra länder har genom- snittsproduktiviteten sjunkit. Bruttonationalprodukten per capita har minskat inte bara i förhållande till OECD-ländema utan även till länderna i Asien.

I ett internationellt perspektiv har strukturomvandlingen av det svenska näringslivet gått långsamt. En anpassning av produktionsstruk- turen till de nya konkurrensvillkoren — med därtill hörande organisa-

tionsförändringar och kompetensutveckling — tycks dock vara på gång inom företag och förvaltningar men ännu finns mycket kvar att göra.

Det är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken och näringspo— litiken i Sverige att skapa goda förutsättningar för ett eH'ektivt näringsliv som bygger på kunskap, kvalitet och kompetens.

* Utbildningsmässigt är Sveriges utgångsläge hyggligt. Vi har en genomsnittlig placering när det gäller befolkningens utbildning jämfört med OECD-ländema. Länderna i Asien, Central- och Östeuropa och Latinamerika satsar hårt på utbildning men har ännu inte kommit ikapp.

Utbildningsexpansionen kom dock igång relativt sent i Sverige. I äldre åldersgrupper finns det därför jämfört med OECD-ländema relativt många som inte har mer formell utbildning än folk- eller grundskola. Till detta kommer att bland de yngre är det ett relativt stort antal som inte avslutar gymnasieskolan och jämfört med andra OECD- länder många som inte går vidare till de längre högskoleutbildningama.

* De få internationella jämförelser som finns att tillgå när det gäller befolkningens kompetens visar på ett mycket bra utgångsläge för Sverige. När det gäller befolkningens läsförståelse skulle Sverige ligga bäst till bland de sex länder som undersökts. En studie av befolkningens naturvetenskapliga och tekniska kunskaper gav liknande resultat för Sverige jämfört med EU-länderna och USA.

* Antalet i befolkningen 16—65 år i Sverige med enbart folk- eller grundskola har av kommittén uppskattats till ca 1 miljon individer varav 200 000 invandrare.

Antalet individer i befolkningen 16-65 år som inte når upp till grundskolenivå i läsförståelse uppskattas till ca 1,4 miljoner varav 300 000 invandrare.

De årliga tillskotten kan för den första gruppen skattas till knappt 20 000 ungdomar som inte avslutar gymnasieskolan och mellan 4 000 och 8 000 invandrare och för den andra gruppen till ca 20 000 ungdomar som inte når upp till grundskolenivå i läsförståelse och knappt 15 000 invandrare.

* Jämfört med många andra länder finns en betydande kunskaps- bredd i Sverige att bygga vidare på Det är en konkurrensfördel vi bör ta till vara samtidigt som insatser vidtas för att förstärka positionerna och förhindra att potentiella riskgrupper hamnar vid sidan av utveck- lingen i samhället och i arbetslivet.

En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande

Kommittén anser att man bör överväga att — dels formulera mer heltäckande mål än hittills när det gäller ut— bildning av vuxna — dels vidga medborgarnas rätt till vuxenutbildning - dels förstärka den nödvändiga infrastrukturen för utbildning av vuxna.

Kommitténs förslag till mål för kunskapslyj? och livslångt lärande

Syftet med den övergripande strategin för kunskapslyh och livslångt lärande som kommittén vill föreslå är att Sverige skall utvecklas till ett kunskapssamhälle där alla får reella möjligheter att delta i kunskapsut- vecklingen. Ekonomisk tillväxt och effektivitet befrämjas bäst om de går hand i hand med en rättvis och demokratisk utveckling.

Strategin vilar på tre hörnpelare: l. Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen vare sig den i det individuella fallet avslutas i gymnasieskolan, i högskolan eller i undantagsfall i grundskolan måste ge eleverna en rejäl grund att stå på för det livslånga lärandet som individ och yrkesarbetande.

Staten och kommunerna har huvudansvaret för ungdomsutbild- ningen tillsammans med eleverna och deras familjer.

2. Kunskapslyft för vuxna

Kunskapslyftet är till för de grupper som nu och i framtiden kommer att sakna de förutsättningar som krävs för att delta i det livs- långa lärandet. De skall erbjudas utbildning på grundskole- och gymna- sienivå.

Staten och kommunerna har ett delat ansvar för kunskapslyftet i samverkan med de enskilda individerna.

3. Livslängt lärande

Alla måste få möjlighet att delta i det livslånga lärandet.

Det livslånga lärandet i arbetet är ett gemensamt intresse för de enskilda individerna och arbetsmarknadens parter. Samhällets uppgift är att svara för infrastruktur och samordning. Samverkan mellan arbets- marknadens parter och staten/kommunema är nödvändig för att få till stånd ökade satsningar på utbildning i arbetslivet.

Staten och kommunerna står genom kunskapslyftet för skyddsnätet som kompletterar det livslånga lärandet.

Statens och kommunernas insatser skall garantera rättvisan i systemet med kunskapslyft och livslångt lärande och se till att det blir en välavvägd och sammanhängande helhet. Dessutom skall staten och kommunerna garantera en god infrastruktur. Till infrastrukturen hör:

— information, rådgivning, uppsökande verksamhet och indivi- duella utbildningsplaner - system för validering av kunskaper och kompetens oberoende av var de erhållits — tillgång till ett brett utbildningsutbud av god kvalitet — uppföljning, utvärdering och forskning för systemets långsiktiga

vidareutveckling

- ett sammanhängande fmansieringssystem.

Dessa övergripande mål för kunskapslyft och livslångt lärande anger ramarna för politiken som helhet. De bör kompletteras med mer preciserade mål inom respektive delområde och med verksamhetsmål för berörda myndigheter och institutioner och regler för statsbidrag.

Mål för kunskapslyftet

Syftet med utbildningsaktivitetema inom kunskapslyftet är att ge individerna de kunskapsmässiga och andra nödvändiga förutsättningar de behöver för att kunna delta i det livslånga lärandet. Målet är delaktighet i samhällsutvecklingen, anställningsbarhet och möjligheter till vidare studier.

Kommittén anser att det är nödvändigt att individernas rätt till vuxenutbildning utsträcks till att omfatta utbildning på gymnasienivå.

Kommittén föreslår att man definierar de vuxnas rätt till utbildning på gymnasienivå utifrån ett krav på en individuell utbildningsplan och en rättighet att inom planens ram tillägna sig kunskaper via kurser i gymnasieskolans kärnämnen och karaktärsämnen eller motsvarande där en tänkbar nivå skulle kunna vara utbildning motsvarande fyra termi- ner/1 500 gymnasiepoäng.

I detta kvantitativa mått ingår självfallet ämnesövergripande kunskaper och kvalitativa egenskaper som självtillit, social kompetens, problemlösningsförmåga, kreativitet, förmåga att lära nytt, förmåga att inhämta och värdera information, omställningsförmåga, flexibilitet och ett kritiskt och reflekterande förhållningssätt.

Möjligheterna till den garanterade vuxenutbildningen på gymnasial nivå skall vara likvärdiga över landet.

Målgrupper

De grupper som i dagsläget saknar grundskola och den angivna gymnasienivån skall erbjudas utbildning i kunskapslyftet. Utbildningen skall genomföras inom ramen för en individuell utbildningsplan. Detsamma gäller de grupper som i framtiden kan komma att adderas till nuvarande grupper med brister i grundläggande utbildning — exempelvis nyanlända invandrare, ungdomar som lämnar skolan utan den nödvändi- ga basutbildningen, grupper utan eller med svag anknytning till arbets- marknaden. -

Speciella hänsyn kan behövas tas när de allmänna mål som kommittén här uttryckt skall omsättas i praktiken och anpassas exempelvis till grupper som utvecklingsstörda och andra funktionshin- drade.

Bedömning

All utbildning inom kunskapslyftet är av överbryggande karaktär och bör ha hög prioritet. Kommittén anser att man inom kunskapslyftet vid behov skulle kunna göra följande rangordning

1. Utbildning på grundskolenivå

2. Utbildning på gymnasienivå som syftar till att stärka individernas delaktighet i samhället och ställning på arbetsmarknaden och därigenom minska risken för utslagning

3. Övrig utbildning på gymnasienivå för vidare studier och arbete. Möjligheterna att lyckas med kunskapslyftet beror på samspelet mellan olika aktörer — individerna, utbildningsplanerarna och ut- bildningsanordnarna.

Individens motivation och lust att studera beror bl.a. på hur starkt behovet av utbildning är och tidigare erfarenheter av lärande i skolan, vardagslivet och arbetslivet. En viktig aspekt för att skapa motivation

är utåtriktad informationsverksamhet, nätverksaktiviteter och erbjudan- den om ”pröva på kurser". Till detta kommer de studiesociala frågorna.

Individernas behov av utbildning skall stå i centrum och vara utgångspunkten för de individuella utbildningsplanema och utbildnings- anordnarnas utbud. Ett efterfrågestyrt system bör eftersträvas med ett brett utbud av allmän utbildning, yrkesutbildning och folkbildning.

Kommittén återkommer i senare delbetänkanden till frågor om finansiering, ansvarsfördelning och pedagogik inklusive mer preciserade målformuleringar, informations- och rädgivningssystem, individuella ut- bildningsplaner och validering av kunskaper.

2. Inledning

Utredningsuppdraget

Kommitténs uppdrag enligt direktiven (dir. l995z67) är att i ett första steg utifrån befintliga utredningar m.m. av nuvarande utbildning för vuxna föreslå mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. Kommittén skall därvid bedöma dels om de allmänna målen för den samhällsstödda vuxenutbildningen behöver revideras, dels hur dessa mål skall kompletteras för att omfatta alla former av vuxenutbildning.

I ett andra steg skall kommittén ta ställning till vilken ansvars— fördelning som skall gälla mellan den offentligt finansierade utbild- ningen och arbetslivet för olika typer av utbildningsinsatser. Härvid är frågan om ansvaret för utbildningens finansiering central. Kommittén skall också föreslå vilket ansvar varje individ bör ta för sin egen kompetensutveckling.

Som en tredje del i sitt arbete skall kommittén bedöma om vuxna har tillfredsställande möjligheter att få utbildning på gymnasial nivå och föreslå åtgärder, varvid kommittén bl.a. skall överväga om vuxna skall garanteras rätt till utbildning i vissa av gymnasieskolans kärnämnen. Slutligen skall kommittén överväga åtgärder som kan stimulera den pedagogiska utvecklingen inom den samhällsstödda vuxenutbildningen.

Det första steget, förslag till mål, skall kommittén redovisa senast den 1 mars 1996 och det andra steget senast den 1 oktober 1996. Uppdraget i sin helhet skall vara slutfört senast den 1 mars 1997.

I tillväxtpropositionen (prop. 1995/96:25) anförde regeringen att en proposition med förslag till en fortsatt förnyelse av arbetsmarknadspoli- tiken kommer att lämnas år 1996. Vidare anfördes att utredningar som berör dessa frågor skall redovisa överväganden och mrslag i februari 1996. Vid regeringssammanträdet den 12 november 1995 uppdrog rege- ringen åt bl.a. Kommittén om ett nationellt kunskapslyft för vuxna att senast den 29 februari 1996 skriftligen redovisa sådana överväganden och förslag som kan utgöra underlag för den aviserade propositionen rörande arbetsmarknadspolitiken och förändringar inom arbetslöshetsför- säkringen som redovisas i tillväxtpropositionen.

I detta delbetänkade presenterar kommittén som ett första steg sina förslag till mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna och bedömning av behovet av utbildning för vuxna.

Samtidigt redovisar kommittén sina överväganden när det gäller relationerna mellan kunskapslyft och arbetsmarknadspolitikens för- nyelse.

Uppläggning av betänkandet

Sammanfattning och slutsatser återfinns i kapitel 1. I kapitel 3 ges en översiktlig beskrivning av omvärlden och aktuella utvecklingstendenser.

Kapitel 4 Sveriges ekonomiska utgångsläge belyser kortfattat Sveriges ekonomiska situation jämfört med OECD-länderna samt efter- frågesidan på arbetsmarknaden.

En jämförelse av formell utbildning respektive kompetens för kvinnor och män i olika åldrar inom OECD-ländema görs i kapitel 5 och 6. Kapitel 7 Utbildningsnivån i Sverige preciserar ytterligare den svenska befolkningens utbildningsnivå.

Kapitel 8 En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande ger ett helhetsperspektiv på ungdomsutbildning, kunskapslyft och livslångt lärande. Utifrån detta diskuteras hur de olika delarna i ett dylikt system skulle kunna fungera och olika aktörers roller.

I kapitel 9 Mål för kunskapslyft och livslångt lärande sammanfattar kommittén sina förslag till övergripande mål och målgrupper för en strategi för kunskapslyft och livslångt lärande.

Kommitténs direktiv (dir. l995z67) redovisas i bilaga 1. Kommittén har samrått med Kommittén om arbetsmarknadens roll, omfattning, inriktning och avgränsning (A 1994:01), Utredningen om ersättning vid arbetslöshet och omställning (A 1995:12), Kommittén för översyn av invandrarpolitiken (Ku 1994:11) och Kommittén för översyn av studiestödssystemet (U 1994:13). Bilaga 2 Kunskapslyftets relationer till studiestöd, arbetsmarknads- och invandrarpolitik redovisar syn- punkter på avvägningen mellan insatser inom dessa olika politikområ- den.

Bilaga 3 är ett sammandrag från ett seminarium i januari 1996 i Rosenbad om strategier för kunskapslyft och livslångt lärande.

I etapperna två och tre kommer kommittén att bl.a. ta upp frågor om fördelning av ansvar och finansiering av den strategi för livslångt lärande och nationellt kunskapslyft för vuxna som skisserats i detta del- betänkande.

3 Omvärlden — utvecklingstendenser

Teknikutvecklingen går allt snabbare. Kommunikationema har blivit billigare och avstånden minskat. De tekniska resultaten sprids numera mycket fort från ett land till ett annat. Handelshinder har rivits och konkurrensen har ökat på världsmarknadema. Stora företag arbetar över hela världen och nätverk av olika slag byggs upp mellan forskare och företag. Allt detta är delar i kunskapsexplosionen och globaliseringspro- cessen (se t.ex. Hasselmo, 1995; OECD, 1994).

Av figur 3.1 framgår hur dramatiskt transport- och kommunikations- kostnaderna sjunkit under efterkrigstiden. De illustreras i figuren av kostnaderna för maritima bulktransporter, ett treminuters telefonsamtal New York—London, flyg över Atlanten samt kostnaderna att utnyttja satellitkommunikation. Mest har transportkostnaderna till sjöss sjunkit men även för flyg och telekommunikationer har kosmadsminskningama varit betydande.

Figur 3.1 Internationella kommunikationskostnnder

_ — — Sjötransport

100 90

E 80 o 70 & 60 I- 50 x 0 U! 5. 40 X — ' Satellitkomm. & 30 _ T'x N — Flyg & 20 ______ i xx--- Tele x'” " * _ o 'ta 15

1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990

Källa: Lundgren, N-G, 1995, De nordiska regionerna och 1990-talskrisen. Perspektiv på kort och lång sikt. Tekniska högskolan i Luleå.

De tre faktarutoma nedan belyser hur teknikutvecklingen redan hunnit slå igenom och påverkar både vardagsliv och arbetsliv i såväl industrin som i den offentliga sektorn. Den första faktarutan illustrerar hur tekniska förändringar i industrin går hand i hand med organisatoris- ka förändringar och krav på ökad allmän kompetens hos arbetskraften. Den andra handlar om sjukvården och de nya högteknologiska behandlingsmetodema som kan göra vården skonsammare för patienter- na. ”Elektroniska klassrum” är ett nytt inslag i undervisningen av dessa metoder. Den tredje faktarutan tar upp läs- och skrivsvårigheter som för många människor kan vara ett stort problem både i vardagslivet och i arbetslivet. Numera finns det olika typer av tekniska hjälpmedel som man kan använda sig av.

Med hjälp av teknikens landvinningar kan globaliseringen skapa förutsättningar för ekonomiskt välstånd i både rika och fattiga länder. Under en övergångsperiod kan dock spänningarna öka både inom länder och mellan rika och fattiga länder och regioner. Befolkningsökning, migration och miljöförstörelse är andra hot mot en långsiktigt hållbar utveckling.

Ju snabbare utvecklingen globalt sett går mot ett kunskapssamhälle dess mindre behöver påfrestningarna bli — de ekonomiska och demogra- fiska påfrestningarna och påfrestningarna på miljön och i relationerna mellan länderna.

Kunskapssamhället är resurssnålare än industrisamhället. Det kun- skapsbaserade handelsutbytet kräver mindre resursinsatser i produktio- nen och mindre tunga transporter än det råvarubaserade.

Om kvinnorna i de fattiga länderna engageras i kompetensutveck- lingen kan födelsetalen reduceras. Ekonomiskt välstånd minskar migra- tionstrycket och bidrar till en fredlig utveckling i världen (se t.ex. de Jong & Zalm, 1992).

De länder som snabbast ställer om till kunskapssamhället kommer att ha de bästa förutsättningama att uppnå en hög levnadsstandard och undvika miljöproblem. En viktig faktor för att lyckas med denna omställning är kompetensutveckling och en satsning på livslångt lärande.

Kunskapsexplosion gör att individerna inte en gång för alla i sin ungdom kan inhämta all den kunskap och all den kompetens de under sin livstid kommer att behöva. Det gäller både deras kunskapsbehov som individer, medborgare och förvärvsarbetande. I kunskapssamhället blir utbildning en färskvara och det livslånga lärandet både en realitet och en nödvändighet.

Mångkunniga operatörer utvecklar varandra Efter ABB:s T 50 program med betoning på arbetsorganisationsföråndringar och målstyrda grupper är ABB Motors i Västerås är inne i en ny fas av teknisk omvandling. Den hundraåriga tillverkningen av medelstora elektriska motorer sker dels i en komponentverkstad där robotteknik tidigt gjort sitt intåg, dels i en sammansättningsverkstad, motorverkstad. I den senare tas ett ytterligare steg mot en helautomatisering av lindningen, ett moment i motorbyggandet som gett svåra belastningsskador så sent som i början 1980-talet. Den nya tekniken reser nya kunskapskrav.

Fyra operatörer och två reparatörer från motorverkstan arbetar sedan en månad i USA hos maskintillverkaren och lär sig styrning, kontroll, underhåll, m.m. av den senaste generationen av lindningsautomatiken. När de kommer hem skall de lära sina arbetskamrater. Både artikulerad kunskap och ”learning by doing” för bl.a. programmering och datorstyrm'ng är viktiga moment i deras lärande i yrket. Som så många andra svenska industriföretag har ABB Motors under 1990-talets första år satsat på en breddning av kunnandet — ”mångkun- nighet” — i samband med en ny arbetsorganisation. Det blev under en period viktigare att lära sig lära, lära andra och lära varandra än att höja yrkeskunnan- det.

Den fasen i kompetensutvecklingen tillsammans med betoningen av social kompetens har berett mark för dagens lärande av ny teknik. När man nu introducerar den nya produktionsstymingens datorarbete har en i gruppen lårt upp de andra genom det datorkunnande han skaffat sig på sin privata dator. Däremot har ABB Motors ännu inte som en del andra industriföretag gett operatörerna möjlighet att på egen hand göra avrop på material från leveran- törer via datorlånk. Denna kommande kommunikation bakåt i tillverknings- kedjan har i många ABB-företag en motsvarighet i kommunikation framåt genom direkt datorstyrd verkstadskontakt mot kunderna. ABB Motors kan tänkas gå åt samma håll när man nu bygger in energisparande teknik och trimmar motorerna för olika slutkunders användning.

VD Sven Sjöberg konstaterar att ledningen har lärt av motgångarna i arbetet med omorganisationen i komponentverkstan där motorverkstans omdaning skulle stå som mönster. Förändringsprocessen kom inte igång, inte heller när en målmedveten konsult kallades in. Lärdomen år att problemupp- fattningen måste komma underifrån och stödjas genom engagerade chefer, som hjälper till med att följa upp förändringens genomförande.

För att utveckla problemuppfattningen bland operatörerna satsar företaget nu på att ge kunnande om ekonomiska samband och förståelse för resursinsat- sernas ekonomi. Annars är det lätt att tillverkningen fastnar i det vanliga volymtänkandet.

Specialister både bland tjänstemän och operatörer känner sig trängda av de produktivitetsjhöjande satsningarna på mångkunniga operatörer. Många industritjänstemän har sett att deras kompetens inte längre är efterfrågad. Frågan om specialistemas ställning har givetvis också aktualiserats vid ABB Motors. Där liksom inom stora delar av tillverkningsindustrin uppstår ett val: att antingen utveckla specialistkunnandet inom företaget för att detta är väsentligt i konkurrensen eller att köpa kunskapen utifrån. Det senare blir inte minst aktuellt inom snabbt expanderande elektronik- och informationstek- nik.

Källa: Hamngren & Odhnojf 1996

De nya kunskapsmässiga förutsättningama och den större för- änderligheten gör också att tonvikten förskjuts vad gäller de baskunska- per och grundläggande färdigheter som individerna behöver. Att kunna och vilja lära nytt, att vara kreativ och kunna kommunicera kommer att bli allt viktigare liksom att kunna samarbeta och att ha ett aktivt förhållningssätt till den omgivande verkligheten — i skolan, på arbetet, i föreningslivet etc. Kraven på förändringsberedskap, förmåga till strategisk överblick och att kunna hantera osäkerhet kommer också att växa. Förutom ämnesmässiga kunskaper är det detta slag av kompetens som individerna kommer att behöva för att bli delaktiga i såväl det sociala, politiska och kulturella livet som i arbetslivet.

Kunskaps- och teknikförändringarna kommer också att avspegla sig i förändrade bransch- och yrkesstrukturer. Tjänstesektom kommer även fortsättningsvis att expandera på bekostnad av industrisektom. Inom tjänstesektorn kan också en förskjutning i riktning mot informativa tjänster från personlig service förväntas. Det är speciellt i den förra delen av tjänstesektorn som utbildningskraven kommer att vara höga (jfr. bilaga 3).

I många industriländer liksom i Sverige bidrar även en åldrande befolkning till anpassningsproblemen. Den stigande mängden nya kunskaper kan i mindre utsträckning än tidigare integreras i samhället via ungdomarna och deras ungdomsutbildning. Även av det skälet ökar kraven på de äldre och deras förmåga att ta till sig nya kunskaper (OECD, 1994).

Utbildning kommer att spela en central roll för sysselsättningen. Utvecklingen i Norden visar redan under perioden 1987—1992 på kraftiga skillnader vad gäller sysselsättningsutvecklingen för olika utbildningsgrupper. Totalt försvann under den perioden drygt 800 000 jobb varav ca 320 000 i Sverige. I både Danmark, Norge, Finland och Sverige drabbade så gott som hela sysselsättningsbortfallet de lågut- bildade medan arbetsmarknaden för de högskoleutbildade expanderade och arbetsmarknaden för de gymnasieutbildade var mer eller mindre konstant. Även regionalt inom de nordiska länderna var utvecklingen likartad och samma mönster karaktäriserade utvecklingen inom både industrin och den offentliga sektorn (Lundgren, 1995).

Avancerad medicinteknik lärs ut elektroniskt Utvecklingen av högteknologiska behandlingsmetoder och diagnostik inom sjukvården går mycket snabbt i Sverige. De nya metoderna gör behandlingen skonsammare för patienten jämfört med konventionell kirurgi. Framför allt har endoskopiska operationer (titthålsoperationer) kunnat förkorta vårdtiderna. Exempel på nya metoder är strålknivskirurgi, stötvågsbehandling av njurstenar och perkutan punktionsbehandling (en nål förs in i buken under kontinuerlig röntgengenomlysning och behandling sker med mekaniska instrument eller laser). Ultraljudsteknik håller nu på att utvecklas för behandling av tumörer. Datortomografi och magnetkamera har revolutionerat diagnostiken och ger möjlighet att kartlägga kroppens inre regioner i minsta detalj.

Alla dessa nya metoder måste kontinuerligt läras in av sjukvårdpersonalen. Vid titthålsoperationer går man in med ett smalt rör och operationen genomförs genom linser med mycket små instrument. För att effektivt kunna lära ut dessa komplicerade metoder till många personer samtidigt används på de flesta stora sjukhus videoutrustning och numera även interaktiva ”elek- troniska klassrum”. Genom en videokamera som fästs på operationsröret får auditoriet en skarp bild av operationsfältet på stora videoskårmar i före- låsningssalarna. De som på detta sätt följer operationen kan också kommunice- ra med operationslaget. För att sedan få operera krävs mycket av manuell träning under ledning av en erfaren handledare i ett växelspel med den elektroniska undervisningen.

Nästa utvecklingssteg i undervisningen blir sannolikt att operera elek- troniskt i cyberspace som år en datorsimulerad verklighet. Kirurgen lagger snitt på datorn så att det ser ut som om det görs på en levande individ. Det kan ske genom att datorernas minnesfunktion blir allt kraftfullare och en rikedom av data kan matas in om anatomiska strukturer. Redan i dag sker utbildning i ny medicinteknik genom datorbaserade interaktiva multimedia på CD-skivor.

Professor emeritus Lennart Andersson, under 20 är chef för urologen vid Karolinska sjukhuset, understryker att jobb i vården kräver en ständig vidareutveckling. Stannar man i utvecklingen är man akterseglad inom två år. Teknik, metodik och pedagogiska hjälpmedel för kunskapsförmedling behöver utvecklas i takt med att processerna blir allt mer komplicerade. Han anser att motivation och involvering av all personal är väsentliga för produktivitet och vilja att lära nytt. Revir och hierarkier behöver rivas, ansvar delegeras, personalen informeras om nya metoder och rön. Alla ska känna att de har andel i verksamheten och resultatet. Den sociala kompetensen är ofta avgörande för patientbemötande och samarbete i vårdlagen. Chefens roll är att vara inspiratör och en i laget. Lennart Andersson ser dock en klar risk för att kunskapsutvecklingen, som år långsiktigt avgörande inte minst för säkerheten, kommer i kläm när personal skärs ner till ett minimum.

Som pensionär arbetar han aktivt inom Varldshälsoorganisationen, WHO, med bland annat kunskapsutvecklingen inom diagnostik och behandling av prostatacancer, där Sverige har en samordnande roll via ett centrum för urogenitala tumörsjukdomar.

Källa: Hamngren & Odhnojl; 1966

Ökad ekonomisk tillväxt kommer att förutsätta ett väl utbyggt utbildningssystem där grunden för det livslånga lärandet läggs i ungdomsutbildningen. Den måste sedan följas upp med fortbildning, vidareutbildning och omställningsutbildning i arbetslivet.

För Sveriges del står vi inför en dubbel utmaning — att utveckla landet både som välståndsland och kunskapssamhälle och som ett kunskapssamhälle för alla. Detta kräver satsningar såväl på bredden som på djupet, både en förstärkt ungdomsutbildning, ett livslångt lärande och ett kunskapslyft för de grupper som annars riskerar att hamna utanför det livslånga lärandet och därmed ställas utanför arbetsmarkna- den och marginaliseras i samhället.

Sverige måste kunna konkurrera med välutbildad arbetskraft inom alla samhällssektorer. En välutbildad arbetskraft är en förutsättning för att vi skall kunna behålla och dra till oss nya investeringar.

Kunskapslyftskommitténs uppgift är att analysera och komma med förslag om hur en strategi för kunskapslyft och livslångt lärande kan utformas för att på effektivast möjliga sätt bidra till att förverkliga målen om demokrati och ekonomiskt välstånd. De åtgärder kommittén diskuterar måste naturligtvis kompletteras med åtgärder inom en rad andra områden — inte minst inom den ekonomiska politiken, näringspo- litiken, forskningspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och miljöpolitiken — om dessa mål skall kunna nås.

Dyslexi försvårar kunskapslyft — men hjälpmedel finns Omkring en halv miljon svenskar är dyslektiker med specifika läs- och skrivsvårigheter. Dyslexi är ett allvarligt handikapp som gör det svårt att fungera i vardagssituationer och arbetsliv. Dyslexi är vanligare hos män än kvinnor. Bland arbetssökande är andelen dyslektiker väsentligt högre än i normalbefolkningen. Av de interner som undersöktes i Uppsala län befanns två tredjedelar ha läs- och skrivsvårigheter. En tredjedel ansågs ha dyslexi.

Dyslektiker har svårigheter att läsa och stava långa, sammansatta ord beroende på fonologiska svårigheter och brister i minnesfunktionen. De har också svårt att förstå skriftlig information och omforma den till kunskap. Självförtroendet är dåligt, inte minst beroende på en oförstående omgivning. Den intellektuella kapaciteten är i regel normal. Dyslektiker lyckas inte sällan dölja att de saknar de färdigheter och basfunktioner som behövs för arbetsliv och vidareutbildning.

Med träningsprogram och tekniska hjälpmedel kan handikappet minskas väsentligt. Ett AMS-initierat dyslexiprojekt vid AMI i Uppsala har under ledning av psykologen Jan Alm tagit fram en metodik för att identifiera läs- och skrivsvårigheter, startat tråningsresurser och gjort arbetsplatsanpassningar.

Vid Kronåsskolans dyslexicentrum i Uppsala lär dyslektiker sig att första sitt handikapp, får tangentbordsträning och tränar läsning och stavning med hjälp av datorer. Inlärningsstilar, minnes- och anteckningstekniker ingår i utbildningen, som har lett till avsevärda framsteg och ökat självförtroende hos deltagarna. Flera har skaffat egna datorer med stavningsprogram och påbörjat andra utbildningar.

Genom arbetsplatsanpassning kan dyslektiker utvecklas i sina jobb. En tjänsteman vid en arbetsförmedling fick under sin utbildning reda på att han hade dyslexi. På tidigare jobb hade han lyckats undvika krav på läsning och skrivning. Nu fick han genom en talsyntes möjlighet att få texter på diskett, bland annat AMS regelbok, upplåsta genom datorn. Med hjälp av ett läsbarhetsprogram och sök- och ämnesord hittade han snabbt i regelboken. Genom scanner och dokumentmatare kunde post och information överföras till datorn och läsas upp av talsyntesen i önskad hastighet. Han fick också en bärbar dator med talsyntes, samt utbildning för att kunna hantera systemet. Tack vare datorträningen har han uppnått normal läsförmåga och rättstavnings- programmet gör att han gärna skriver på datorn.

En utbildad ekonom som förlorat jobbet på grund av sin dyslexi, fick ett nytt arbete som arbetsplatsanpassades efter analys och utredning. Talsyntesen gjorde att han kunde få siffror upplåsta. Genom ett kalkylprogram kunde han kontrollera siffermaterialet. Stavningsfunktion och datoriserade ordböcker gjorde att han snabbt kunde hitta ord vid korrespondens inom och utom landet.

I ett nytt projekt utvecklas nu ett rättstavningsprogram anpassat för dyslektiker, ett program för ordprediktion (man skriver en bokstav och datorn föreslår tänkbara ord) samt ett grammatikprogram. På marknaden finns redan ett program som gör det möjligt att diktera för datorn som skriver texten. Källa: Hamngren & Odhnqå," 1996

. ' " % 'idw mm

i'll ' än.-bid ' me tabun t-u inhumant;

_. demvnIWWWMMMMJL-rvl llälitllrdim'l .tteulach. iq wara! fi ue radannonserna-mia! "mtrl-rl iaf! att mrha- nu N Quill ha" match mmm mira-ju .iadtegn EMÅ Innu Mr! mil.-illum i lådan EM Miami hmm alan du: de: HW mlWMmWMMMJomWMa—twm wumomnm .wähuimmmuwmnmm .. m.mdummmmwrmmmmlwm ' _meduoaalmullmmuåmaealMWMiuf . ..llqnwd" Muammnmmm q minn JauMMnmleMMMMWiabm motu-5115; MW dadada-amn; rabat—malware mum: mm Millard WWW lla likaså,-Hilma Mai-i al.-minut till ebn—:a

*!de söm um awards WH. multim- mmClHE—Wm mmmmiawummai—h

Wiman magin-rumäner; nanm-la ”kvm—Månhumhmmhailmm .mmmyp NämmrumåqmmqhwbumMWanq ' avund mmm ? &»an rum :! Miu mmm i: mm!-ul! mTw-l - ”! man; '

4. Sveriges utgångsläge

Det ekonomiska läget har försämrats i Sverige jämfört med andra OECD-länder. För att få ett perspektiv på Sveriges läge och storleken på de utmaningar som väntar oss ägnas detta kapitel dels åt en internationell jämförelse av sysselsättning och arbetslöshet, produk- tionsresultat och inkomstfördelning dels en diskussion om tendenser när det gäller näringslivsutvecklingen.

Sysselsättning och arbetslöshet

Internationellt sett ligger arbetskraftsdeltagandet i Sverige mycket högt. Trots att det sjunkit något under den senaste lågkonjunkturen var det bland OECD-ländema bara Danmark, Norge och USA som år 1994 låg högre än Sverige (OECD, l995b).

Beräkningar av jämförbara arbetslöshetstal för den öppna arbetslös- heten görs av OECD-sekretariatet för de 18 mest utvecklade industrilän- dema. År 1994 låg detta arbetslöstal i Sverige på 8% att jämföra med siffror på 2% ä 3% under 1980-talet. Jämfört med de 17 andra OECD- ländema låg Sverige år 1994 ungefär i mitten med 7 länder som hade lägre arbetslöshetssiffror (USA, Japan, (västra) Tyskland, Nederländer- na, Schweiz, Portugal och Norge) och 10 som hade högre (Kanada, Belgien, Frankrike, Irland, Storbritannien, Italien, Spanien, Finland, Australien och Nya Zeeland) (OECD, 1995b).

Arbetslösheten har under lågkonjunkturen stigit i alla utbildnings- grupper men mönstret är i alla OECD—ländema fortfarande detsamma som tidigare, dvs. arbetslösheten är nästan genomgående högre bland lågutbildade än bland högutbildade. I tabell 4.1 finns uppgifter om ar- betslösheten för olika utbildningsgrupper i de rikaste OECD-ländema (år 1993) inklusive Sverige och de nordiska länderna. (Uppgifter om Japan, Island och Luxemburg saknas.)

Tabell 4.1 Arbetslöshet i procent i olika utbildningsgrupper 1992

Grund- Gymnasie- Kort Lång skole- skole- högskole- högskole- utbildning utbildning utbildning utbildning (kortare än (längre än 3 3 är) år)

Kanada USA

... O

Australien Belgien Danmark Frankrike

Tyskland Italien

Nederländerna

#JÄOSÅ-BUIN-ÄWU!

Storbritannien

7 9 5 9 7 6 8 5 8 3

_.

Österrike Finland Norge Sverige

Schweiz

Källa: OECD, 1995, Education at a Glance. Paris.

Som synes finns vissa undantag när det gäller arbetslösheten för dem som har lång högskoleutbildning. I Belgien och Sverige ligger 1992 den på samma nivå som för dem med kort högskoleutbildning och i Storbritannien och Schweiz på en högre nivå. Ett annat undantag är att i Italien har de gymnasieutbildade något högre arbetslöshet än de grundskoleutbildade.

Arbetslösheten brukar anses vara den bästa indikatom för läget på arbetsmarknaden (jfr. exempelvis OECD, l995b). Trots det säger den naturligtvis inte allt om läget på arbetsmarknaden. Andra intressanta mått är deltidsarbete uppdelat på frivillig och ofrivillig deltid, antal individer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och antal individer utanför arbetsmarknaden som skulle vilja arbeta men (för tillfället) gett upp sitt arbetssökande.

Deltidsarbete är vanligt i Sverige vilket bl.a. avspeglar sig i ett genomsnittligt lågt antal årligen arbetade timmar. Genomsnittet låg i Sverige år 1994 på ca 1 500 timmar vilket — med undantag för Norge — var den lägsta siffran bland de 14 OECD-länder det finns uppgifter för.

Den ofrivilliga deltiden låg i Sverige år 1993 på en nivå som mot- svarar ca 6% av arbetskraften. Lika höga siffror det året finner man bara i Nya Zeeland och Australien.

Sverige hade också ett stort antal individer i arbetsmarknadspolitiska åtgäder budgetåret 1993/94. Ca 12% av arbetskraften berördes av dylika åtgärder under året. Danmark låg högre medan Belgien och Finland låg på samma nivå och Frankrike endast något lägre.

Sverige har även en relativt hög andel arbetslösa som gett upp sökandet. År 1993 låg den på 2% av arbetskraften. Endast Italien och Japan låg något högre än Sverige (OECD, 19950).

1 december 1995 var enligt SCB 332 000 personer motsvarande 7,8% av arbetskraften öppet arbetslösa. Antalet latent arbetssökande var 173 000 och antalet undersysselsatta 339 000. Summerat ger det 844 000 personer som skulle vilja ha arbete eller arbeta mer än vad de för tillfället gjorde.

Produktionsresultat och inkomstfördelning

När det gäller produktionen mätt med BNP per capita i köpkraftsparite- ter låg Sverige år 1993 på 17 plats bland de 25 OECD-ländema. Så sent som 1989 låg vi på femte plats och ännu tidigare på tredje plats (OECD, l995e).

Det är emellertid inte bara i förhållande till OECD-ländema som Sverige halkat efter. Det finns numera länder i Asien som har en högre eller ungefär lika hög BNP per capita som Sverige. Det gäller Hong- kong och Singapore (Världsbanken, 1994).

Även om produktions- och inkomstnivån således sjunkit i Sverige i förhållande till andra länder så är skillnaderna i inkomster individer emellan fortfarande små i Sverige.

Den allmänna utvecklingstendensen har varit stigande inkomstskillna- der under 1980- och 1990-talet att jämföra med 1970-talet då inkomst- skillnadema ofta minskade (OECD, 1993 och l995e).

Om man mäter och jämför skillnader i timlöner eller löner för heltidsarbetande undviker man i huvudsak att blanda in effekterna av variationer i arbetstid. Dylika mått finns för de 17 rikaste OECD- ländema inklusive Sverige och de nordiska länderna med undantag för

Finland, Schweiz, Island och Luxemburg. Redovisningen är uppdelad på kvinnor och män och avser relationen dels mellan medianinkomsten och de tio procent som har de högsta lönerna dels mellan median- inkomsten och de tio procent som har de lägsta lönerna. De tidigaste uppgifterna är från år 1973 och de senaste från år 1991.

I Sverige ligger i den senaste mätningen inkomsterna för de tio procent som har de högsta inkomsterna 60% över medianen för männen och 40% över medianen för kvinnorna. De tio procent som har de lägsta inkomsterna ligger på 70% av medianinkomsten när det gäller män och på 80% av medianinkomsten då det gäller kvinnorna.

I USA är motsvarande skillnader mycket större. De tio procent som har de högsta inkomsterna ligger 110% (män) och 120% (kvinnor) över medianen. De tio procent som har de lägsta inkomsterna ligger endast på 40% av medianinkomsten (män och kvinnor). Nästan alla länderna har större inkomstskillnader än Sverige även om de inte är lika stora som i USA. Låga inkomstskillnader i stil med dem i Sverige finns främst i Norge, Danmark, Österrike, Tyskland, Belgien och Italien (OECD, 1993).

I en annan OECD-studie har man koncentrerat sig på skillnader i disponibla inkomster, dvs. inkomster efter skatt och transfereringar. Här mäts dessutom inkomsten per ”viktad” hushållsmedlem. Ett enpersons- hushåll har vikten 1,0, ett tvåpersonshushåll vikten 1,4 etc. och så divideras hushållets totala inkomst med dessa vikter.

Som framgår av tabell 4.2 låg de tio procent som hade de lägsta inkomsterna på 56% av medianen (PlO/median) i Sverige. Förhållandet mellan de tio procent som hade de högsta inkomsterna och de som hade de tio procent lägsta inkomsterna var 2,7 (P90/P10), dvs. de ”högsta inkomstema” var 2,7 gånger högre än de ”lägsta inkomsterna” i Sverige. Endast Finland hade ett mindre relativt avstånd mellan de sålunda definierade hög- och låginkomsttagarna. Störst var avståndet i USA med relationen 5,9.

Låginkomsttagarnas förhållande till medianen var något bättre i Belgien, Luxemburg, Finland och Nederländerna än i Sverige. Lägst i förhållande till medianen låg de i USA där de låg på 35% av medianen.

I den nedre delen av tabellen finns motsvarande uppgifter exklusive egenföretagama. Tar man således bort egenföretagama blir bilden ungefär densamma. Skillnaderna i inkomsterna blir dock ännu mindre i Sverige utan egenföretagama än med dem.

Tabell 4.2 Inkomstf'ordelningen i OECD-länder

Disponibel inkomst per ”viktad” hushållsmedlem

PlO/median

47 59 59 55 50 49 46 59 62 55 54 51 56 54 57 35

P90/PlO

4,0 2,8 2,6 3,5 4,2 4,1 4,0 3,2 2,9 2,9 3,5 3,3 2,7 3,4 3,0 5,9

Disponibel inkomst exklusive egenföretagare per ”viktad” hushållsmed- Australien 1985 Belgien 1988 Finland 1987 Frankrike 1984 Irland 1987 Italien 1986 Kanada 1987 Luxemburg 1985 Nederländerna 1987 Norge 1986 Nya Zeeland 1987/88 Storbritannien 1986 Sverige 1987 Schweiz 1982 Tyskland 1984 USA 1986 lem

Frankrike 1984 Italien 1986 Storbritannien 1986 Sverige 1987 Tyskland 1984 USA 1986 Österrike 1987

58 50 53 58 57 35 56

3,2 3,7 3,7 2,6 2,9 5,9 2,9

Källa: OECD, 1995, Income Distribution in OECD Countries. Social Policy Studies, no 18. Paris.

Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige fortfarande har en relativt hög produktions- och inkomstnivå och en jämn inkomstför- delning men arbetslösheten är hög och både produktions- och inkomst- nivån utvecklar sig i fel riktning jämfört med andra länder. Det ”fattas” många jobb i Sverige. Hur står det då till med det existerande näringsli-

vet? Vilka branscher är det som expanderar? Är det framtidsbranschema eller sitter vi fast i de traditionella branscherna?

Näringslivsutveckling

Jämfört med andra OECD-länder låg andelen av den svenska industri- produktionen i tillväxtbranscher år 1990 på ungefär 60% av OECD- genomsnittet. I Sverige har produktionen av tillväxtprodukter vuxit långsammare än produktionen av varor som globalt karaktäriseras av låg tillväxt.

Ökningen av sysselsättningen i tillväxtbranschema har varit mycket större i övriga OECD-länder än i Sverige. I Sverige beräknas antalet anställda i dessa branscher år 1975 ha legat på 210 000. År 1990 ligger man på samma nivå. I övriga OECD var ökningen av sysselsättningen under samma period drygt 50%. Om dessa tillväxtbranscher hade expan- derat som i övriga OECD-länder skulle antalet arbetstillfällen ha varit 110 000 fler är 1990 än de i själva verket var (Edquist, 1995; jfr. även OECD, 1995e).

Det borde finnas en stor potential att skapa högproduktiva jobb i Sverige. Det är svårt att få en bild av hur utvecklingen sett ut de senaste åren. Delvis verkar fömyelsepotentialen ha tagits i anspråk. En viktig drivkraft i det sammanhanget är den ökande internationella konkurren- sen. Arbetslivsfondens projekt har också haft eli'ekter i den riktningen. De följs nu upp av det s.k. Växtkraft Mål 4-programmet. Det är ett EU- program där Kommissionen och svenska staten går in med stöd till arbetsgivare som satsar på arbetsplatsutveckling. I första hand skall stödet gå till små och medelstora företag men även den offentliga sektorn kan komma ifråga for projektstöd. Syftet är att få igång en kompetensutveckling som går hand i hand med en utveckling av företaget och nya sätt att organisera arbetet.

I den undersökning SCB gjorde av de arbetsgivare som fick bidrag från Arbetslivsfonden för organisationsförändringar och kompetens- utveckling visade det sig att i de 450 berörda industriföretagen minska- de exempelvis:

— kvalitetsbristema med minst 10% i ca 45% av företagen — genomloppstiden med minst 10% i ca 45% av företagen — tidsomställningen med minst 10% i ca 35% av företagen.

Effekter i dessa avseenden på minst 40% förekom i ca 5% av företagen (Hamngren, Laestadius & Odhnoff, 1995).

Även inom tjänstesektorn och den offentliga sektorn bedrev Arbetslivsfonden liknande utvecklingsprojekt. Ett exempel inom

utbildningsväsendet är projektet Skola 2000 och nätverksaktivitetema kring stiftelsen Framtidens skola. Också i dessa fall handlade det mycket om det nödvändiga samspelet mellan förändringar i arbets- organisationen och kompetensutveckling kompletterat i detta speciella fall med pedagogisk förnyelse.

Andra indikationer på de offentliga arbetsgivarnas intresse för kom- petensutveckling, förändringar i arbetsorganisationen och utbildning är deras utnyttjande av de s.k. utbildningsvikariaten och kommunavtalen.

Utbildningsvikariat innebär att arbetsgivaren får göra avdrag på arbetsgivaravgiften om hon eller han efter anvisning av arbetsförmed- lingen anställer en ersättare på heltid för den som genomgår utbildning. Under 1994/95 deltog knappt 42 000 personer i utbildningsvikariat främst i den offentliga sektorn.

Inom ramen för kommunavtalen kan arbetsmarknadsverket stötta kommuner och landsting i deras utbildningssatsningar i utbyte mot att de inte avskedar. Under 1994/95 utbildades ca 40 000 personer till följd av kommunavtalen (Arbetsmarknadsstyrelsen, 1995).

Man kan också se att användningen av datorer sprider sig mycket snabbt på de svenska arbetsplatserna. 1988/89 var det 29% av de anställda som använde datorer i arbetet. År 1994 hade den siffran stigit till hela 47%. För LO-medlemmama låg andelen på 24% medan den för både TCO- och SACO-medlemmama låg på drygt 70%. Skillnaderna mellan könen var relativt små för LO-medlemmarna och störst för SACO-medlemmarna — ca 60% för kvinnorna mot nästan 90% för männen.

Datoranvändningen i arbetet var störst bland de medelålders och lägre bland yngre och äldre. För åldersgruppen 18-24 är låg andelen endast på lite drygt 15%. Däremot var de regionala skillnaderna förhållandevis små (Nelander & Lindgren, l995a).

I Röttorp m.fl. (1995) rapporteras om en internationell studie av konkurrensförutsättningarna i olika länder. I den får Sverige en mycket bra placering när det gäller ”företagsledningar och effektivitet”. Det är i den dimensionen som Sverige ligger bäst till och har en toppnotering. Andra nästan lika bra placeringar får Sverige när det gäller ”infrastruk- tur” och ”forskning och teknik”. Till de sämsta hör ”offentlig sektor och politik”, ”inhemsk ekonomi” och ”finansiering och lönsamhet”.

Bilden av den nuvarande utvecklingen av och på arbetsplatserna är dock inte entydig. Andra indikationer ger en mindre positiv bild. Att döma exempelvis av de anställdas upplevelse av arbetenas karaktär återstår mycket att göra dels innan tillgänglig kompetens kommer till sin rätt dels innan de anställda fått den kompetens de behöver för sina jobb. En undersökning av LO:s medlemmar visar att ca 20% bedömer att de

är överkvalificerade för sina jobb. Ca 60% anser att de är lagom kvalificerade medan drygt 20% menar att de behöver ytterligare kunskaper (LO, 1995).

1 en annan undersökning bedömdes arbetsplatserna efter nio kriterier för en modern arbetsorganisation'. Som framgår av tabell 4.3 var det endast ett fåtal arbetsplatser som uppfyllde alla villkoren — ca 2%. Det är något fler som gör det i den privata sektorn än i den offentliga, något fler i verkstadsindustrin än i övriga näringsgrenar och något fler större arbetsplatser än mindre.

Tabell 4.3 Antal uppfyllda villkor inom sektorer, näringsgrenar och storleksklasser

Villkor Privat Off Verk- Övr. Handel Vård Alla 50—99 100- 500- ind. ind. 499

0-3 17,6 14,2 13,8 12,2 26,4 14,0 15,9 27,0 16,4 5,0 4-6 52,2 64,1 43,7 60,9 56,8 68,2 58,0 54,9 60,9 55,9 7 19,0 12,6 21,4 18,9 12,6 13,4 15,9 12,7 15,2 20,1 8 7,6 8,3 13,9 5,0 4,1 4,4 7,9 5,4 5,1 15,1 9 3,6 0,8 7,1 3,0 0,0 0,0 2,2 0,0 2,4 3,9 Summa % 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Källa: Edling, C. & Å. Sandberg, 1993, Är Taylor död och pyramiderna rivna? I le Grand, C., Szulkin R. & M. Tåhlin (red.) Sveriges arbetsplatser. SNS.

Enligt en undersökning avseende år 1994 skulle 32% av LO- medlemmama, 47% av TCO-medlemmama och 49% av SACO- medlemmama ha varit med om en omorganisation på arbetsplatsen det senaste året (Nelander & Lindgren, l995b).

Det är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken och näringspo- litiken att skapa goda förutsättningar för ett dynamiskt näringsliv i Sverige som bygger på kunskap, kvalitet och kompetens. Viktiga uppgifter för utbildningspolitiken i det sammanhanget är att skapa ett utbud av välutbildad arbetskraft som svarar mot efterfrågan och att finna eR'ektiva former för en vidareutveckling av samverkan mellan utbild- ningsväsendet och näringslivet.

5

Det här kapitlet handlar om formell utbildning. Hur många är det exempelvis i Sverige som enbart har grundskola jämfört med andra länder? I kapitel 6 följer en diskussion om ”kompetens”. Vad vet man

Befolkningens utbildning i internationellt perspektiv

om den reella kompetensen hos den svenska befolkningen?

Tabell 5.1 belyser frågan om förekomsten av grundskoleutbildning som högsta formella utbildning i olika länder är 1992. Det gäller befolk- ningen i åldrarna 25—64 är uppdelad på kvinnor och män i olika ålders- grupper i de rikaste OECD-länderna (1993) inklusive Sverige och de nordiska länderna. (Uppgifter om Japan, Island och Luxemburg saknas.)

Tabell 5.1 Procentuell andel av befolkningen i olika åldersgrupper som har

högst grundskola 1992 25—64

Kanada USA

Australien

Belgien Danmark Frankrike Tyskland Italien

»|

29 16 37 53 37 44 11 70

Nederländerna 36 Storbritannien 26

Österrike Finland Norge Sverige

Schweiz

Kalla: OECD, 1995, OECD Education Statistics. Paris.

22 39 20 32 13

kv 29 16 57 56 46 52 25 74 48 38 42 38 22 29 25

25—34

m 21 14 35 42 32 32

9 59 32 18 15 20 14 19 10

kv 18 13 52 38 34 34 14 57 33 20 27 16 10 15 15

35—44 »: kv 23 22 12 12 33 55 47 50 35 44 39 47 9 18 63 68 33 35 23 35 22 37 32 30 16 17 27 21 12 21

45—54

m 34 17 38 58 37 47 12 76 39 29 23 48 23 37 14

kv 35 17 61 65 47 58 27 83 57 47 47 48 26 33 31

55—64

m

50 28 47 72 47 65 17 86 47 40 36 69 35 51 18

kv 53 26 68 81 64 76 45 91 69 57 64 69 43 52 40

För befolkningen 25—64 år är det 7 länder som har färre lågutbildade än Sverige bland männen och 4 bland kvinnorna. Om man ser till de olika åldersgruppema får man följande bild av hur många länder som har färre lågutbildade än Sverige:

55—64 år 45—54 år 35—44 år 25—34 år m kv m kv m kv m kv

104 74 73 63

Utbildningsexpansionen kom igång relativt sent under 1900-talet i Sverige. I den äldsta åldersgruppen är det därför många länder som ligger bättre till än Sverige. Det gäller speciellt männen. Jämfört med andra länder kom kvinnorna i Sverige tidigt med i utbildningsexpansio- nen.

För männen sjunker antalet länder som har färre lågutbildade än Sverige från 10 i den äldsta åldersgruppen till 6 i den yngsta. För kvinnorna går motsvarande utveckling från 4 till 3.

Jämfört med de andra OECD-ländema kan man tala om en brist på utbildning bland de äldre. Ett annat -— kanske mer oroande —- fenomen som uppmärksammats på senare tid är att jämfört med utvecklingen i andra länder har utbildningsexpansionen kommit av sig i Sverige. Det syns inte i tabell 5.1 som endast täcker in grundskolan. Ser man emellertid till andelen ungdomar som går igenom gymnasieskolan och andelen som fortsätter till kortare och längre utbildningar i högskolan har Sveriges läge försämrats under senare år. Det kan man se i tabell 5.2.

Tabell 5.2 Antal länder med större procentuella andelar än Sverige som gått igenom gymnasieskola, kortare och längre högskoleutbildning i respektive åldersgrupp i befolkningen år 1992

Gymnasieskola

55—64 år 45—54 år 35—44 är 25—34 år m kv m kv m kv m kv

9 5 7 5 6 6 6 6 Kort högskoleutbildning (kortare än 3 år)

55—64 år 45—54 år 35—44 år 25—34 år m kv m kv m kv m kv

62 52 4123

Lång högskoleutbildning (längre än 3 år)

55—64 år 45—54 år 35—44 år 25—34 år m kv m kv m kv m kv

73 62 841210

Källa: OECD, 1995, OECD Education Statistics. Paris.

På gymnasienivån går antalet länder som ligger bättre till än Sverige ner från 9 till 6 för männen och stabiliserar sig på den nivån i den yngsta åldersgruppen. För kvinnorna ligger siffran redan i de äldsta åldersgruppema på låga 5 men stiger sedan till 6.

När det gäller kortare högskoleutbildning är sifl'erserien för männen hela tiden nedåtgående: 6, 5, 4 och 2. För kvinnorna går den först ned och sedan upp: 2, 2, 1 och 3.

På ”universitetsnivå” är mönstret U-format för både männen och kvinnorna med 7, 6, 8 och 12 för männen respektive 3, 2, 4 och 10 för kvinnorna.

Länderna i Asien, Central- och Östeuropa och Latinamerika satsar hårt på utbildning men har ännu inte kommit ikapp Sverige när det gäller befolkningens utbildning (UNESCO, 1994).

När det gäller de löpande utbildningssatsningama på ungdomar ligger de dock i vissa fall i nivå med Sverige eller t.o.m. på en högre nivå.

Det gällde exempelvis är 1990 för Singapore, Hongkong och Polen (UNESCO, 1993).

Sammanfattningsvis, mätt med formell utbildning i befolkningen är Sveriges genomsnittliga utgångsläge hyggligt jämfört med andra OECD- länder. Vi ligger lite sämre till när det gäller de äldre och lite bättre till när det gäller de yngre med undantag för de yngre med längre högskola; lite sämre till när gäller männen och lite bättre till när det gäller kvinnorna. Ländemai Asien, Central- och Östeuropa och Latinamerika satsar hårt på utbildning men har ännu inte kommit ikapp.

Utbildningsexpansionen kom dock igång relativt sent i Sverige varför det jämfört med andra länder i äldre åldersgrupper finns relativt många som inte har mer formell utbildning än folk- eller grundskola.Till detta kommer att bland de yngre är det ett relativt stort antal som inte avslutar gymnasieskolan och jämfört med andra OECD-länder många som inte går vidare till de längre högskoleutbildningarna.

6. Befolkningens kompetens i internationellt perspektiv

De kunskaper som inhämtas under skoltiden utvecklas sedan under livet. Denna utveckling blir olika för olika individer beroende på kunskapsin- nehållet i vardagslivet och arbetet. För somliga ger arbetet liksom fritiden rika tillfällen till kompetensutveckling. För andra gäller mot- satsen.

Det är naturligtvis svårt att mäta befolkningens kompetens i alla dess skiftande aspekter. Två studier som gjorts på senare tid belyser dock denna fråga i ett mycket intressant internationellt perspektiv. Den första, som är mer omfattande, handlar om ”läsförståelse” och den andra om naturvetenskaplig och teknisk kunskap (OECD, l995d; Fjaestad, 1995).

”Läsförståelsen” testades i tre dimensioner — löpande text, dokument och kvantitativ text. De tre dimensionerna behandlade olika slags texter — nyhetsartiklar, bruksanvisningar och tabeller. I varje dimension täckte frågorna in ett vitt spektrum av svårighetsgrader. l redovisningen grupperades sedermera svaren på fem nivåer.

På den lägsta nivån handlar det i stort sett om att kontrollera läsförmågan. På de högre nivåerna ställdes successivt allt högre krav på att inte bara kunna läsa texten utan även att förstå den, kunna analysera den och dra slutsatser. På de högre nivåerna handlar det således om mycket mer än att bara ”kunna läsa”. Det som testas är mer allmän, intellektuell kompetens av det slag som exempelvis bedöms i hög- skoleprovet. Nivå tre skulle ungefär motsvara kraven i grundskolans årskurs 92.

Testningen av läsförståelsen gjordes år 1994 och avsåg ett represen- tativt urval av befolkningen i åldrarna 16—65 år i sju länder: Kanada, Nederländerna, Polen, Sverige, Schweiz, Tyskland och USA.

Figur 6.1 ger en översiktlig bild av resultaten. Som synes ligger Sverige mycket bra till på alla tre skalorna. Andelarna på den lägsta nivån är lägst i Sverige samtidigt som andelarna på den högsta nivån är störst.

Figur 6.1 Befolkningens fördelning över kompetensnivåer, procentuella andelar, 1994

Kanada

Tyskland Nederländerna

Polen Sveri ge Schweiz (franska)

Schweiz

(tysk-)

USA

0 20 40 60 80 100 Procent

** = dokmemm' l Nivå 1 Nivå 2 I Nivå 3 :1 Nivå 4/5 q = kvantitativ text p = löpande text

Källa: OECD, 1995, Literacy, Economy and Society. Paris.

Till de allmänna mönstren hör att läsförståelsen: — är högre bland dem som har arbete än bland de arbetslösa — är högre bland studerande än andra

— är lägre bland låginkomsttagare än höginkomsttagare — varierar med yrke så att exempelvis företagsledare och tekniker ligger högre än industriarbetare och jordbrukare — varierar med tillgången till personalutbildning så att de som fått mer personalutbildning ligger högre än de som fått mindre — är lägre bland utrikes födda än infödda — varierar med individens utbildningsnivå — ju högre utbildnings- nivå dess bättre testresultat — varierar med föräldrarnas utbildning — ju högre föräldrarnas utbildningsnivå dess bättre testresultat för barnen — varierar med åldern så att äldre individer har sämre testresultat än

yngre —— fördelar sig ungefär på samma sätt över nivåerna för kvinnor och män men med något bättre resultat för kvinnor på skalan löpande text och för män på den kvantitativa skalan — är högre bland dem som deltar i föreningslivet än dem som inte gör det. Dessa allmänna mönster gäller naturligtvis med vissa modifikationer i respektive land. För Sveriges del kan vissa särdrag noteras.

När det gäller yrkesgruppema har Sverige en jämnare fördelning över läsförståelsenivåema än andra länder. Inget annat land har exempelvis så stor andel av de yrkesutbildade arbetarna på nivå 4/5 i dokumentskalan som Sverige.

Även om läsförståelsen i stort varierar med ålder är relationerna mellan dessa variabler komplexa. I Sverige liksom i flera andra länder tycks det behövas en viss erfarenhet innan man kommer upp på de högre läsförståelsenivåema (nivåerna 4 och 5), dvs. de högsta andelarna på dessa nivåer återfinns inte i den yngsta åldersgruppen (16—25 år) utan i något högre åldersgrupper (26—35 år eller 36—45 år).

En uppdelning av det svenska materialet visade också att läsför- ståelsen inte avtog med åldern på samma vis i alla utbildningsgrupper. För dem med högre utbildning började kompetensen avta senare än för dem med lägre utbildning.

Jämfört med de utrikes födda i de andra länderna ligger de utrikes födda i Sverige bra till. Exempelvis har endast Tyskland en mindre andel av sina invandrare på den lägsta läsförståelsenivån och endast Kanada en större andel av sina invandrare på den högsta läsförståelseni- vån. Trots det är Sverige det land som tillsammans med Schweiz och USA har de största skillnaderna mellan infödda och utrikes födda.

Den största skillnaden i Sverige liksom i de flesta andra länderna när det gäller deltagande i föreningslivet och läsförståelse gäller nivå 1 och

högre nivåer i läsförståelse. Det är mycket få bland dem som deltar i föreningslivet som ligger på nivå ].

Underlagsmaterialet i OECD-studien är mycket rikt och kommer under 1996 att kompletteras med liknande studier i fler länder samtidigt som det analyseras vidare. Några statistiska undersökningar av orsakssambanden mellan de olika variablerna har exempelvis ännu inte hunnit genomföras.

På detta stadium har man som förklaring till att testresultaten i Sverige är så pass bra jämfört med dem i andra länder hänvisat till allmänna faktorer som att Sverige i många olika avseenden bedrivit en fördelningsmässigt bred politik vilken på olika områden resulterat i mycket demokratiska förhållanden — man läser mycket i Sverige, har ett brett deltagande i arbetslivet, föreningslivet etc.

Även om testresultaten i Sverige sålunda är mycket bra kan ändå noteras att ca 25% av befolkningen inte når upp till nivå 3 på de tre skalorna. Vilka är de? De återfinns i nedanstående grupper i följande proportioner mätt i dokumentskalan:

— 61% bland individer med kortare utbildning än grundskola — 24% bland individer med grundskola — 52% bland utrikes födda — 27% i åldersgruppen 46—55 år — 46% i åldersgruppen 56—65 år (OECD, 1995d). Den undersökning som belyser allmänhetens kunskaper om naturve- tenskap och teknik i Sverige genomfördes år 1994 och avser be- folkningen i åldrarna 15—74 år. I den finns jämförelser mellan Sverige och de 12 ursprungliga EU-länderna samt USA. Även här visar det sig att de svenska resultaten ligger högt. Den genomsnittliga andelen korrekta svar på kunskapsfrågoma var 66% i Sverige. Högst bland EU- ländema låg Danmark (63%), Tyskland (62%) samt Frankrike och Storbritannien (båda 61%). USA låg på samma nivå som Frankrike och Storbritannien (61%).

Även i denna studie befanns resultaten variera med utbildning och ålder på samma sätt som för läsförståelsen. Män hade lite bättre resultat än kvinnor på frågor rörande fysik och kvinnor lite bättre resultat än män på frågor rörande medicin. Individer med mer positiv attityd till naturvetenskap och teknik hade bättre testresultat än individer med mindre positiv attityd. En liknande effekt hade informationsnivån.

Svenskarna var jämfört med allmänheten i de andra länderna stora konsumenter av populära, naturvetenskapliga media vilket kan vara en av förklaringarna till de goda svenska resultaten (F jaestad, 1995).

Saminanfattningsvis kan sägas att resultaten i de båda studierna stöder hypotesen att det i Sverige jämfört med andra länder finns en

kompetensbredd utifrån vilken fler och mer produktiva jobb borde kunna utvecklas. Samtidigt får man på samma sätt som vad gäller den formella utbildningen belägg för att i vissa grupper finns ett tämligen stort antal individer som har relativt låg kompetens.

7 ' Utbildningsnivån i Sverige

De två föregående kapitlen har belyst den svenska befolkningens formella utbildningsnivå och kompetens i ett internationellt perspektiv. Detta kapitel syftar till att närmare beskriva utbildningsnivån i Sverige med fokus på de grupper som har lägst formell utbildning.

1 figur 7.1. kan man utläsa att i genomsnitt en tredjedel av befolk- ningen, 16—74 år, eller ca 2,1 miljoner människor, endast har genomgått folk- eller grundskola. Det framgår även att en lika stor andel har en tvåårig gymnasieutbildning som högsta utbildning. En dryg tiondel av befolkningen har genomgått en längre gymnasieutbildning respektive en kortare eftergymnasial utbildning. En något lägre andel, S% av befolkningen har genomgått en minst treårig eftergymnasial utbildning och ca 0,5%, drygt 30 000 individer, har genomgått forskarutbildning.

Figur 7.1 Befolkningens utbildningsnivå, procentuella andelar, 1994

RIKSGENOMSNITT ||||||I||I||I|II ..

Narbottm

Våltu'bottm

Vlatuncnllnd Gävleborg Kerr—flm;

Västmanland

i

i

i

.? 5

i i i

% !

096 l 0% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 1 (X?/-

Ddeskola llGnlMola Eleianhqslir IGynuL>2£r BEmei'gymrL43år BEhergyran=>3år lll-'crskanrtbild

Källa: SCB, 1995, Utbildningsnivå i kommunerna, länen och riket 1994-01-01. Bakgrundsmaterial om vuxenutbildning, 1995:1.

Det förekommer inga markanta skillnader i utbildningsnivå mellan könen. Andelen forskarutbildade är dock betydligt lägre bland kvinnor än bland män, 0,5 respektive 0,2% vilket är detsamma som 24 000 respektive 6 000 individer. Det förefaller även som om kvinnor i något högre utsträckning läser kortare gymnasie- och högskoleutbildningar än man.

Av figur 7.1 framgår det även att utbildningsnivån varierar i landets olika delar. 1 Gävleborgs, Skaraborgs, Älvsborgs, Kalmar och Jönkö- pings län har man en relativt hög andel lågutbildade. I dessa län har ca 40% av befolkningen endast genomgått grund- och eller folkskola att jämföra med en dryg tredjedel för genomsnittet i landet.

Befolkningen i Stockholms, Göteborgs, Uppsala och Malmöhus län är mer välutbildad än genomsnittet. Andelen som läst längre eftergym- nasiala utbildningar samt forskarutbildning är högre i dessa län jämfört med genomsnittet för den svenska befolkningen. Förklaringen till detta är bl.a. att dessa län har stora universitetsstäder och att de även erbjuder relativt många arbetstillfällen för högutbildade.

Dessa regionala utbildningsskillnader gäller för såväl kvinnor som man.

Vilka är de lågutbildade?

Statskontoret har på uppdrag av regeringen beskrivit och försökt be- stämma storleken på gruppen individer som saknar utbildning på gym- nasienivå i kärnämnena svenska, engelska, matematik och samhällskun- skap. Av Statskontorets rapport framgår det att drygt 900 000 individer i åldern 20—54 år hade folkskola eller grundskola som högsta utbildning är 1994. På grund av att de medtagna åldersgruppema är färre i Statskontorets undersökning blir antalet individer en dryg miljon färre jämfört med uppgifterna ovan. '

Tabell 7.1 Antalet individer med folk— och grundskoleutbildning, 20—54 år, 1994 20—24 80 000 25—34 190 000 35—44 266 700 45—54 391 900 Summa 929 500

Källa: Statskontoret, 19953, Vuxna som saknar kompetens i vissa kämåmnen på gymnasienivå.

Av tabell 7.1 framgår det att betydligt fler bland de äldre endast genomgått folk- eller grundskoleutbildning, än bland de yngre. Enligt SCB:s skattningar kan emellertid mellan 300 000 till 400 000 bland dem med enbart grund- eller folkskola ha läst in tre gymnasieämnen på komvux. .

Det finns också tillskott till gruppen lågutbildade. Även om det är betydligt fler som i dag går igenom gymnasieskolan än tidigare så är det långt ifrån alla. I SCB:s senaste uppföljningsundersökning från 1992 gick 85% av pojkarna och 84% av flickorna av en årskull igenom gymnasiet. Fem år tidigare uppgick motsvarande andelar till 81 respektive 82%.

Tabell 7.2 Förhållandet fyra läsår efter grundskoleavgången, procentuella andelar

1983—1987 1988—1992 Pojkar Flickor Pojkar Flickor Avgått från gymnasielinje 81 82 85 84 Ej intagen i gymnasiet 10 8 7 7 Avbrutit gymnasielinje 8 10 8 9 Samtliga 100 100 100 100

Källa: SCB, 1994, Elevpanel för longitudinella studier. Elevpanel 2. Från grundskolan genom gymnasieskolan 1988-1992. Statistiska Meddelanden, U 55 SM 9401.

Av en årskull på drygt 100 000 ungdomar tyder SCB:s resultat på ett årligt tillskott på knappt 20 000 individer som saknar gymnasieskolo- kompetens.

Andra tillskott till gruppen lågutbildade kommer från dem som invandrar till Sverige. Enligt uppgifter från befolkningsstatistiken var år 1995 drygt 600 000, eller 14%, av Sveriges befolkning, 25—64 är, födda i ett annat land. Vid en jämförelse av utbildningsnivån mellan den infödda och den invandrade befolkningen märks inga större skillnader. En något högre andel av de utrikes födda har endast förgymnasial

utbildning, 31% jämfört med 27% för infödda. Andelen som genomgått längre högskoleutbildningar är 12% bland såväl de utrikes födda som de infödda. Dessa siffror är dock inte helt jämförbara då uppgift om utbildning saknas för ca 8% av de utrikes födda.

Enligt en enkät som utförts av SCB har emellertid andelen högutbil- dade bland dem som invandrat under de senaste åren ökat. Under perioden 1991—1994 invandrade knappt 110 000 personer till Sverige. Av dessa har en knapp femtedel genomgått en längre eftergymnasial utbildning, jämfört med 12% bland de infödda.

Av enkäten framgår även att 14% har förgymnasial utbildning som högsta utbildning. Denna siffra är betydligt lägre än motsvarande andel på knappt 30% för den genomsnittliga befolkningen. Det är emellertid värt att notera att man saknar uppgifter om utbildningsnivån för ca 30% av de nyinvandrade. Det är troligt att en stor andel av bortfallet består av relativt lågutbildade. Om vi antar att hälften av dem som inte svarat på enkäten endast har förgymnasial utbildning utgör andelen med förgymnasial utbildning omkring en tredjedel, vilket är jämförbart med motsvarande andel bland de infödda.

För en mer uttömmande beskrivning och analys av den invandrade befolkningens utbildningsbakgrund hänvisas till den invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande som publiceras i början av april 1996.

Givet att antalet nyinvandrade fördelat sig jämnt över perioden får vi en nettoinvandring på ca 27 000 per år. Detta skulle enligt ovan för- da resonemang motsvara ett årligt tillskott av 4 000 till 8 000 individer med endast förgymnasial utbildning.

Alternativa utbildningsvdgar

Vid sidan av det reguljära skolväsendet finns det även ett betydande antal ”alternativa utbildningsvägar”. Förutom komvux finns t.ex. folk- högskola, korrespondensinstitut, arbetsmarknadsutbildning, personalut- bildning, studieförbund och privata skolor. Bland dem som har grund- och folkskola som högsta formella utbildning kan det finnas sådana som på mer informella sätt skaffat sig en högre utbildning. Genom att endast redogöra för antalet grund- och folkskoleutbildade missar man således dem som genomgått dessa alternativa utbildningar, vilket får till följd att gruppen lågutbildade överskattas.

Tabell 7.3. Procentuell andel personer, 18—75 år, som 1991 hämtade sin högsta utbildningsnivå från olika skolformer och utbildningstyper. De alternativa utbildningsvägama består av utbildning om minst sex månader, för komvux har enbart examen räknats

Födda år Sko la/skolfo rm Alla Män Kvinnor 1916-29 1930-49 1950-73 Universitet 16,4 15,4 17,4 5,1 18,4 19,4 Gymnasium 24,9 27,5 22,3 1,4 5,7 48,3 Yrkesskolor 15,3 13,9 16,6 13,5 23,2 10,3 Alternativa skolv. 13,6 15,5 11,7 16,2 16,7 10,3 därav folkhögs. 2,3 2,2 2,4 3,6 2,6 1,6 korresp.institut ] ,0 1,3 0,7 2,4 1 ,0 0,4 arbetsmarknadsutb. ] ,6 2,4 0,8 1 ,l 1 ,5 1 ,9 intemutb. 4,7 7,0 2,4 5 ,8 6,2 3 ,2 privata /övr.skclor 2,5 2,0 3 , 1 3 ,2 3 ,3 1,6 komvux 1,5 0,7 2,3 0,1 2,0 1,6 Realskola 3,1 2,5 3,8 4,9 6,1 0,3 Grundskola 5,2 5,1 5,3 — 1,9 9,6 F olkskola 21,5 20,1 22,9 58,6 28,1 1,9 Totalt 100 100 100 100 100 100

Källa: SOU, l993:85, Ursprung och utbildning, Social snedrekrytering till högre studier.

1 SOU 1993:85, Ursprung och utbildning, Social snedrekrytering till högre studier, finns uppgifter som belyser hur stor omfattning dessa ”altemativa” utbildningsvägar har jämfört med reguljär utbildning. Som framgår av tabell 7.3 är de ”alternativa” utbildningsvägama numerärt viktiga, även om man som i tabellen enbart räknar in utbildning om minst sex månader eller som resulterar i en examen. De är också socialt utjämnande i den meningen att andelen som tack vare dem genomfört studier på mellannivå inom jordbrukar- och arbetarklassen har ökat även om de inte förändrat den sociala snedrekryteringen till högre studier. Enligt utredamas skattningar kan det röra sig om mellan 500 000 och 900 000 svenskari åldern 18—75 år som i början av 1990-talet erhållit sin högsta utbildning via dessa alternativa utbildningsvägar. De ovan uppräknade alternativa utbildningsvägama skiljer sig åt i såväl omfattning som antal deltagare. Exempelvis omfattar folkhög- skolomas totala utbud både kurser om minst 15 veckor och 1—14 dagars utbildningar. Under budgetåret 1993/94 var det omkring 190 000

människor som tog del av detta kursutbud. Personalutbildning är en utbildningsform som når ut till betydligt fler. Ca 1,5 miljoner i den yrkesverksamma befolkningen har årligen under de senaste åren deltagit i någon form av personalutbildning. Personalutbildning är emellertid i regel av mindre omfattning och sträcker sig oftast endast över ett par dagar åt gången.

Personalutbildningen har ökat påtagligt de senaste åren och enligt SCB:s mätningar innebär första halvåret 1995 ett nytt rekord för personalutbildning. Omkring 1,7 miljoner människor, vilket motsvarar ' 40% av det totala antalet sysselsatta, ökade sin kompetens genom ! personalutbildning. Det genomsnittliga antal kursdagar var 6,7 dagar 1 per person. ' Från mätningarnas början i mitten av 1980-talet ökade personalut- bildningen fram till 1990 då 1 493 000 personer deltog. Den kraftiga lågkonjunkturen medförde att antalet minskade kraftigt under 1993 men 1994 var antalet deltagare i paritet med tidigare år.

Den största andelen av deltagarna är mellan 45 och 54 år. Dessa utgör omkring hälften av deltagarna. Åldersgruppen 25-34 år hade däremot den längsta utbildningen per deltagare, 8 dagar. Hela 60% av de högskoleutbildade deltog i någon form av personalutbildning, jämfört med ca 30% av dem som endast har grundskoleutbildning.

Det är även en högre andel av dem som är födda i Sverige som genomgått personalutbildning, drygt 40%, vilket kan jämföras med en andel på knappt 30% bland dem som är födda utanför Norden. 45% av kvinnorna och 38% av männen deltog i någon form av personalut- bildning.

Arbetslösheten — främst ett problem för de lågutbildade

Ett av dagens stora problem är den höga arbetslösheten. En särskilt utsatt grupp är de långtidsarbetslösa.

Tabell 7.4. Utbildningsnivån för långtidsarbetslösa, procentuell andel och antal, 1994

Grundskola 39% 157 000 Yrkesgymnasium 44% 191 000 Allmänt gymnasium 7% 31 600 Högskola 10% 50 600 Totalt 100% 430 200

Källa: NUTEK 1995, Förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Bilaga till Arbetsmarknadspolitiska kommitténs slutbetänkande. Under publicering.

Enligt tabellen är det främst de relativt lågutbildade som är långtids- arbetslösa. Hela 83% av de långtidsarbetslösa har endast genomgått grundskola och/eller yrkesgymnasium.

I arbetskraftsbarometem 1995 konstaterar SCB att ”utbildning hjälper”. Förutom att arbetslösheten är högre bland de lågutbildade så stiger denna grupps arbetslöshet snabbare i lågkonjunktur samtidigt som den minskar långsammare när arbetsmarknadsläget lättar. Under 1994 minskade arbetslösheten bland de gymnasie- och högskoleutbildade medan den fortsatte att öka bland de grundskoleutbildade.

Avslutningsvis

Av befolkningen i åldern 16—74 år är det ca 2,1 miljoner som endast genomgått folk- eller grundskola. Bland befolkningen i åldersgruppen 16—65 år är motsvarande antal ca 1,6 miljoner. I Statskontorets beräk- ningar, där man använt sig av en tredje åldersindelning 25—54 år, utgörs gruppen folk- eller grundskoleutbildade av ca 900 000 människor.

För att öka jämförbarheten med den OECD-studie som redovisades i det förra kapitlet, kan det vara lämpligt att använda sig av ålders- gruppen 16—65 år.

Enligt SCB kan det röra sig om minst 300 000 med enbart grund- och folkskola som högsta formella utbildning som läst in tre ämnen på komvux sedan 1979. 1 SOU l993:85 skattar man att så många som 900 000 kan ha skaffat sin högsta utbildning via någon av de alternativa utbildningsvägama. Dessa skattningar får gälla som riktlinjer för lägsta respektive högsta antal individer som formellt sett har folk— och grundskola som högsta utbildning men i realiteten har högre utbildning. Detta innebär att det kan röra sig om i storleksordningen en miljon av den svenska befolkning i åldern 16—65 år som inte har någon vare sig

formell eller informell utbildning utöver förgymnasial utbildning. Dessa lågutbildade tenderar att vara äldre, erhålla mindre kontinuerlig utbildning på arbetsplatsen samt i högre utsträckning vara arbetslösa än de med högre utbildning. Då dagens samhälle i stort och framför allt yrkeslivet ställer ökade krav på utbildning riskerar dessa människor att marginaliseras.

I det förra kapitlet framgick det att en fjärdedel av befolkningen, dvs. 1,4 miljoner människor i åldern 16—65 år, inte nådde upp till grundsko- lenivå i läsförståelse. Oftast saknade dessa människor grundskola eller hade högst grundskoleutbildning. De som fick mer personalutbildning, hade högre utbildning, m.m. tenderade också att uppvisa bättre läsförståelse. Läsförståelsen var lägre bland bl.a. invandrare och äldre.

De årliga tillskotten till gruppen lågutbildade utgörs av knappt 20 000 som inte avslutar gymnasieskolan och 4 000—8 000 invandrare som endast genomgått förgymnasial utbildning.

Av OECD:s test framgår det att en dryg femtedel, ca 210 000, av ungdomarna mellan 16 och 25 år inte motsvarade grundskolenivå i läsförståelse. Detta innebär att man från denna grupp kan räkna med ett årligt tillskott på ca 20 000 individer som inte klarar grundskolans krav på läsförståelse.

Som påpekades ovan var läsförståelsen lägre bland invandrarna än den infödda befolkningen. Omkring hälften av den utrikes födda befolkningen, vilket motsvarar ca 300 000 människor, kom inte upp till grundskolenivå i läsförståelse. Om vi antar att, även fortsättningsvis, hälften av dem som invandrar de närmaste åren ligger på samma nivå i läsförståelse som dessa kan man räkna med ett årligt tillskott på knappt 15 000 som inte kommer upp till grundskolenivå i läsförståelse.

Avslutningsvis kan man konstatera att relativt stora grupper av befolkningen å ena sidan har låg formell utbildning och å den andra har problem med läsförståelsen. Även om huvuddelen av dessa människor är äldre så är det också en relativt stor andel ungdomar som inte avslutar gymnasieskolan och som har relativt dåliga testresultat när det gäller läsförståelse. Det är enligt kommittén dessa grupper som i första hand kan komma i fråga för en utbildning inom det skisserade kunskapslyftet.

”oi/1.1.1 313-111”... '?Hfu E%mhxmn Hmmm.» 'g'llr" ' "HM url:- Jim ella:-[111.553 mv rm 11_ qi; 111511 lwleu'luauw Mind.-&nu: Cunha" : ”ENW- _r'lezr'n'll'nlril riga |:: 111, . nfMMa canada då" _,1- 111

._'_J."' :...1._i1_1_.:a;1 1.191»; :..:Jmfammmm 1,1 " 1 "W "J' ' L_ _ _ JJ] Mill .:"1.”b"'__,' '1. .m. '.A'mfvo ':'luL-äll' 'b 'miJJQLiÄ i)? 11' 11.4"!121144 11.1 ..;qnabblnaåf, ”1 al 113311wa

fråga bla..-anning: mum—nam |.th "hi"?! Må, 1thJ'I'u'l-iu- mm; 'till äibäåw .1.. 1"

:.;w 1.111; 151111 WWW. '='

._ _ 11

aållgrlw nldmdhg n____ .,__1._ man." 1"å?11".*'_'511—'1'51& dad-111111 alla??? 0_ $'ld1'r-5' .? '.. !. '.Ll l' 11 ' _ N'”. "”L”-'

31?anth .. 1011111111'19 Mallan gatan...-want? . 1.411" amt-811111; 1.1 31151an ':'al'l'n ;: '&'"th '|'):- l'nrr'. 115311 ."151113 ml (413 S?,I'il'lflh Mé'hdlåå'?

'.'. . l' ” 131111. Tatt» ___ _ilhlö'lwnpgyjå få". Fiji., _ 'It! Amman—ml"hlf'wilåll 'li'Lllzlbiab (#$%&"-L _'1-'1'". 1 alalaö't tail. du mala. vu nama; 3:11:st ,- .. ,imgmmmm uma m ...... iv 1.110.- 1 11 11.1; 1115an iq _nxäqm mal 3! man utr 1, ' 11

"1'5' '.'iilaffattåz ”&%%' llmw'ä'hn'v” ”14% f 1 um ' Wi ___,,1'.1' - _ 111453 11' 111411 hägrar?! iida _1'_"1..,_l I:

hub FEM! in,” _ "11.11.1351: 1.1.1. "5.51 åtal.-131.113 'new'-_ 31.151 mai ärmhåhtiuhiä rämna. 1 - ',Ii'l 'till? Midi-Mai 144111 51.11.1511; 'll'l'iil' 1 1 ” 512131 1_=?xé4,uqqrrxg_eml. Mimmo; lada: __ al._13;_ hl. 11...:1_.11..1111.1.111m111=.1.1 'löl,

' 1 J".'_' "'. ..... ..1rrnclla H..;r

'1»1. .1_'...1"'-..".” ',, 11';_,1_414——__1 "'i'" "[ 1 '"”.l'l 91"!an ill.. '1"_f,7l'|. '1.|_'.'1.' ' 1.11 "1; _. ..,-1 .; i . 11.114! .1._.: 113 1 ulläm '_'11.._11

” ' .*1 ';'.!' 1" I 11 111.31—1151»11.:.'1r:ualll- M & .'.'-* ...1 ..: - 531.111; :11'1 .a "':! Milium!" 1. i>._'—'.1_r1."15,1].å'1uu1..11-|i|,r' '

"I..-. "intim? m'. UIF. HB 413.141 un" . E' I

8. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande

Lärande och utbildning

Lärande kan ske på många olika sätt, i vardagslivet, i skolan och i arbetslivet. I vissa fall sker lärandet helt informellt, i andra fall mer formellt genom organiserad utbildning. Lärandet är en dynamisk och mångfacetterad process där olika aktiviteter kan ha en positivt för- stärkande effekt — utbildning i skolan, lärande på arbetsplatsen och i vardagslivet. Men det finns även exempel på motsatsen dår negativa erfarenheter i skolan och i arbetslivet kan leda till dåligt självförtroende och en avog inställning till allt vad utbildning heter.

Lärandet ger individerna den kompetens med vilken de kan lösa de uppgifter de ställs inför i samhället som medborgare, i yrkesrollen och i vardagen.

Den offentligt arrangerade utbildningen består främst av ungdoms- skolan (grund- och gymnasieskolan), högskolan, vuxenutbildningen (komvux och folkbildningen) samt arbetsmarknadsutbildningen. Det offentliga stödet till denna utbildning består av den offentliga finansie- ringen av stora delar av dels de direkta utbildningskostnadema (lärare, lokaler etc.) dels de indirekta utbildningskostnadema dvs. studiestöd till livsuppehållet. Studiemedel, SVUX och SVUXA är system för finansie- ring av studier som vuxna kan använda sig av. SVUX och SVUXA avser endast studier på grund- och gymnasieskolenivå medan studieme- del förekommer på alla nivåer även om de mest används för att fmansi- era högskolestudier.

Den offentliga utbildningen är en viktig del av det totala lärandet. Den måste i sina olika beståndsdelar anpassas till de nya förutsätt- ningama vad gäller kunskapstillvåxt och teknikutveckling. För att på ett övergripande plan kunna diskutera de nödvändiga förändringarna inom kommitténs ansvarsområde har kommittén ansett det lämpligt att använda sig av följande tre begrepp:

Livslångt lärande

Kunskapslyft

Ungdomsutbildm'ngen består av utbildning i grund- och gym- nasieskolan och av den utbildning i högskolan som genomförs i anslutning till att man slutar gymnasieskolan.

I det livslånga lärandet ingår både formell utbildning och informellt lärande i vardagen och i arbetet. Utbildningsinslagen kan vara av många olika typer — utbildning och kurser inom komvux, vid folkhögskola, i cirklar vid studieförbund och på högskola.

Kompetensutvecklingen i arbetslivet baserar sig också delvis på kurser hos olika utbildningsanordnare — högskolor, komvux, amucentra, folkhögskolor, studieförbund, branschorgan, privata utbildningsan- ordnare etc. — men består till stor del av informellt lärande på själva arbetsplatsen. Arbetsmarknadsutbildningen är till för dem som är eller riskerar att bli arbetslösa och skall underlätta för dem att komma tillbaks i arbete och stärka deras ställning på arbetsmarknaden.

För att markera en tänkt förstärkning av utbildningsmöjlighetema för de vuxna som har kortast formell utbildning vill kommittén införa termen kunskapslyft.

Kommittén anser att utbildningsförutsättningarna även behöver för- stärkas inom ungdomsutbildningen och i arbetslivet.

Satsningarna på ungdomsutbildning, kunskapslyft och livslångt lärande kan inte betraktas var för sig utan måste ses i ett helhetsper- spektiv.

Gemensamt för det offentliga engagemanget i alla dessa typer av utbildning och lärande gäller att om det skall kunna bidra till att Sverige

fortsätter att utvecklas till ett kunskapssamhälle på ett sätt, som både befrämjar ekonomisk tillväxt, effektivitet och delaktighet, måste indivi- dernas behov sättas i centrum. Utbildning är en serviceverksamhet till individernas och samhällets fromma. Den offentliga utbildningen bör vidare enligt kommitténs mening på ett helt annat sätt än tidigare mobi- lisera individerna — deras engagemang och ansvar — och involvera arbetsmarknadens parter.

Det är utifrån dessa utgångspunkter som kommittén nedan diskuterar en strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. Det bör dock påpekas att den diskussionen är begränsad till att leda fram till en formulering av mål för utbildning av vuxna. Kommittén återkommeri enlighet med sina direktiv i sitt andra delbetänkande till frågor om finansiering och ansvarsfördelning och i sitt tredje delbetänkande bl.a. till pedagogiska frågor.

En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande

Kommitténs uppgift är att föreslå mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. För att nå hanterbarhet i uppdraget har kommittén valt att definiera strategin uti- från de tre hömpelama: ungdomsutbildning, kunskapslyft för vuxna och livslångt lärande.

Syftet med strategin är att åstadkomma en generell kompetenshöjning hos den svenska befolkningen.

Ungdomsutbildning

För dagens och morgondagens ungdomar läggs grunden för det livs- långa lärandet i skolan.

Allt fler ungdomar går igenom gymnasieskolan och allt fler kommer att ha gjort det på treåriga linjer/program. Högskolan har också byggts ut och satsningarna på högre utbildning fortsätter. Det ärinte enbart en kvantitativ utbyggnad som sker utan också en kvalitativ.

Redan från förskolan och grundskolan har betoningen på social kompetens och allmänna färdigheter ökat. Det gäller sådan kompetens som exempelvis förmåga att samarbeta, att kunna kommunicera, att kunna och vilja lära nytt och att lösa problem.

Alla ungdomar som går igenom gymnasieskolan skall tillägna sig kunskaper i gymnasieskolans kärnämnen (svenska, engelska, matematik, samhällskunskap, religionskunskap, naturkunskap, estetisk verksamhet

samt idrott och hälsa). Kämämnena ger en kompetens- och faktamässig bas för vidare studier.

Avsikten är att ungdomsutbildningen på så sätt - med början i förskolan och grundskolan och fortsättning i gymnasieskolan och för allt fler även i högskolan — skall lägga en grund för det livslånga lärandet, en grund som med tiden för allt fler blir allt mer kvalificerad.

Ungdom sutbildningen skall öppna möjligheter för vidare studier och personlig utveckling i såväl medborgar- som yrkesrollen. Den skall rymma både kunskap och kreativitet och förmåga att ta till sig nya kunskaper och hantera förändringar. Vare sig individerna lämnar ungdomsutbildningen och går över till arbetsmarknaden från gym- nasieskolan eller högskolan (eller i undantagsfall från grundskolan) skall de ha stora möjligheter att lära vidare.

Varken grund-, gymnasie- eller högskolan är naturligtvis färdig- utvecklad. Att fortfarande vissa ungdomar lämnar grundskolan utan full- ständig grundskolekompetens är ett misslyckande för skolan och helt oacceptabelt. Också i gymnasieskolan finns problem med elever som avbryter sina studier i förtid. Det är enligt kommitténs mening av yttersta vikt att reformeringen av gymnasieskolan fortsätter och ener- giskt följs upp. Korrigerande åtgärder måste sättas in om intentionerna beträffande en god utbildning för alla elever inte förverkligas. Studieav- brott i gymnasieskolan beror inte nödvändigtvis på individen utan kan vara ett tecken på felaktigheter i utbildningsplaneringen. För många ele- ver kan exempelvis en bättre samverkan med arbetslivet vara en förut- sättning för att man skall få till stånd en behovsanpassad allmän utbild- ning och grundläggande yrkesutbildning.

På högskolan handlar det om att såväl organisatoriskt som pedago- giskt vidareutveckla både de grundläggande utbildningarna och spets- utbildningarna.

Ett gemensamt intresse för all utbildning i både grund-, gymnasie- och högskola är att utveckla metoder för att utvärdera utbildningens kvalitativa effekteri ämnesövergripande dimensioner som självtillit, soci- al kompetens, problemlösning och kreativitet för att bl.a. därigenom få underlag för den mycket viktiga, fortsatta utvecklingen av pedagogiken i dessa avseenden.

Kunskapslyfi för vuxna

I dagsläget finns grupper som riskerar att marginaliseras socialt, politiskt och kulturellt och att slås ut från arbetsmarknaden därför att de inte har de förutsättningar som krävs för att delta i det livslånga lärandet. Det är

för dem som vuxenutbildningen måste förstärkas och ett kunskapslyft komma till.

Ur arbetsmarknadsperspektiv handlar det dels om grupper som befinner sig utanför arbetsmarknaden, invandrare och andra som av olika skäl aldrig kommit in på den svenska arbetsmarknaden eller har förlorat kontakten med den efter en längre tids bortovaro. Dels gäller det grupper som just håller på att söka sig in på arbetsmarknaden, arbetslösa och andra. Dels grupper som befinner sig på arbetsmarknaden men vars läge är prekärt om något skulle hända med deras nuvarande jobb.

De olika gruppernas kunskapsbehov ser olika ut. Vad kunskapslyftet handlar om är dock att utöver grundskolekompetens ge tillgång till de gymnasiala kurser eller motsvarande som individen behöver för att bli anställningsbar och delaktig i samhällsutvecklingen, en kunskaps- och kompetensnivå utifrån vilken individen kan gå vidare, direkt eller via ytterligare utbildning, till arbetsmarknaden eller andra angelägna aktivi- teter.

Grundskolekompetens är redan i dagens samhälle en passerad gräns när det gäller den kunskapsmässiga miniminivå som krävs i både var- dagliga och andra sammanhang. I takt med att samhället förändras och allt fler aktiviteter baseras på ny teknik, inte minst ny informationstek- nologi, har kunskaper på gymnasienivå blivit näst intill oundgängliga.

I perspektivet av det livslånga lärandet handlar denna gymnasienivå å ena sidan om de krav på ämneskunskaper som ställs för att kunna studera vidare och å andra sidan om den kompetens som behövs för att kunna gå vidare i det livslånga lärandet ute i samhället. I det första fallet måste gymnasienivån ses i ljuset av dels vilka personliga förutsättningar den ger för vidare studier dels de behörighetsregler som gäller för olika typer av vidareutbildning. I det andra fallet gäller det inte främst formell kompetens utan reell kompetens. Det handlar dels om att tillägna sig ämneskunskaper dels om att utveckla den sociala, kommunikativa och kreativa kompetensen liksom förmågan att lära nytt och att kunna hantera förändringar i arbetsliv och vardag.

Skillnaderna mellan att studera på gymnasienivå för att få möjlig- heter till vidare studier eller att göra det för att utvecklas som individ, samhällsmedborgare och yrkesarbetande kommer dock att minska i framtiden. Inte minst arbetslivets ökade krav på allmän kompetens — samarbetsförmåga, kreativitet och förändringsberedskap — borgar för detta. Denna utvecklingstendens har också kommit till uttryck i den nya läroplanen för gymnasieskolan och komvux där det finns en gemensam kärna i alla gymnasieprogrammen vare sig de i första hand kommer att användas som förberedelse för vidare studier eller för yrkesarbete.

Kommittén anser att man bör pröva att definiera vuxnas rätt till utbildning på gymnasienivå utifrån ett krav på en individuell utbild- ningsplan och ett kvantitativt mått på gymnasiala kurser i kärnämnen och karaktärsämnen eller motsvarande nivåer i folkbildningen som kan uttryckas i antal terminer/gymnasiepoäng.

På samma sätt som för ungdomar som utbildas i gymnasieskolan skulle självfallet i detta kvantitativa mått ingå de ämnesövergripande kunskaper och kvalitativa egenskaper som tidigare diskuterats — själv- tillit, social kompetens, problemlösningsförm åga, kreativitet, förmåga att lära nytt, inhämta och värdera information etc. Ett slags baskunskap som speciellt bör poängteras i detta sammanhang är datakunskap. Alla vuxna bör få möjligheter till IT-orientering och IT-träning i de kurser man läser. Detta är särskilt viktigt med tanke på det livslånga lärandet och den utveckling av distansutbildningen som kan förutses.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas individer som inte har denna gymnasieivå men som ändå kommer att klara sig i dagens och morgon- dagens samhälle och yrkesliv. Bland individer med enbart folkskola eller grundskola finns dock vissa grupper som är särskilt utsatta och som riskerar att isoleras från det svenska samhället och arbetsmarknaden om de inte får tillgång till utbildning på gymnasienivå. Det gäller bl.a. långtidsarbetslösa, socialbidragstagare, handikappade, invandrare och äldre. Men de finns även bland de yngre, som lämnat skolan med ofullständig grundskole- eller gymnasieutbildning, de medelålders som har en föråldrad yrkesutbildning, kvinnor i vissa vård- och kontorsyrken, individer med läs- och skrivsvårigheter och utförsäkrade från arbetslös- hetskassan. I deras fall kan en uppdatering och förstärkning av den grundläggande utbildningen vara en förutsättning för att de skall kunna anpassa sig till de förändringar som samhället och arbetsmarknaden genomgår.

De i dagsläget existerande riskgruppema kommer att minska i fram- tiden med stigande ålder och ökade utbildningssatsningar även om det kommer att ta sin tid. En del tillskott går troligen inte heller att undvika. Man får vara beredd på att en del ungdomar även framdeles kan lämna skolan med en otillfredsställande kunskapsbas. Likaså får man anta att vissa av de nyanlända invandrarna även fortsättningsvis kommer att ha kort utbildning. Olika grupper med svag eller endast sporadisk anknyt- ning till arbetsmarknaden kan också hamna vid sidan om det livslånga lärandet i arbetslivet — exempelvis deltids- och projektanställda, lång— varigt sjuka och arbetslösa.

Kommittén anser att kommunerna bör ges ett tydligt ansvar för planering av utökad utbildning inom kunskapslyftet. Även folkbild-

ningen har en viktig roll att spela när det gäller de vuxnas möjligheter att få del av kunskapslyftet.

I bilaga 2 konkretiseras ”kunskapslyftet” närmare genom att beskri- vas i förhållande till bl.a. arbetsmarknadsutbildningen och studie- stödssystemet. Nya förslag till utformning av arbetsmarknadspolitiken, arbetsm arknadsutbildningen, invandrarpolitiken och studiestödssystemet är under utarbetande — inom bl.a. Arbetsmarknadspolitiska kommittén (A 1994:01), ARBOM (A 1995:12), Invandrarpolitiska kommittén (Ku 1994111) och Studiestödsutredningen (U 1994: 13). Avvägningsproblem som gäller kunskapslyftet för vuxna i anslutning till alternativa upp- läggningar av politiken på dessa områden diskuteras också i bilagan. Om kunskapslyftet skall kunna genomföras på ett korrekt och effektivt sätt ser kommittén redan nu framför sig att bl.a. följande arbetsuppgifter kommer att bli mycket viktiga.

Vuxenutbildningen måste svara mot individuella behov och anpassas efter individuella förutsättningar. Inte minst ur motivationssynpunkt är det viktigt att individen är delaktig i planeringen av sin egen utbildning och får stöd att ta ansvar för den egna utbildningsplanen. En dialog kring den egna utbildningsprofilen, tänkbara utvecklingsmöjligheter och alternativa utbildningsanordnare är en viktig service som kommunerna bör tillhandahålla kommuninnevånama. En individuell utbildningsplan skall också vara ett krav för att få delta i den utvidgade vuxenutbild- ningen.

Att uppmuntra och motivera till vuxenstudier genom olika aktiviteter av informations- och nätverkskaraktär är också en förutsättning för att kunskapslyftet skall få ett brett genomslag. Exempelvis skulle vuxna kunna erbjudas olika slag av korta ”pröva på kurser” på någon vecka eller någon månad för att stimulera intresset för vuxenutbildning.

Kunskapslyftet förutsätter också ett smidigt samarbete mellan statliga och kommunala organ. Det gäller bl a samarbete mellan olika kommu- nala organ och arbetsförmedlingen, arbetsmarknadsinstituten och för- säkringskassan. En viss regional och interkommunal samverkan kommer förmodligen också att behövas om utbildningsresursema på ett effektivt sätt skall kunna användas för att motsvara individernas efterfrågan på utbildning.

På det lokala planet måste också en prioritering av sökande till kunskapslyftsutbildningar kunna ske vid begränsningar i tillgången på utbildningsplatser i kunskapslyftet och medel i studiestödet för kunskaps- lyftsutbildning.

Till den del som kommunerna står för planeringen av utbildningsut- budet bör de fritt kunna handla upp kunskapslyftsutbildning från olika utbildningsanordnare. Samtidigt bör individens rätt att välja mellan

godkända utbildningsanordnare lyftas fram. I en framtida satsning på kunskapslyftsutbildning kan flera utbildningsanordnare komma att erbju- da grundskole- respektive gymnasieutbildning eller motsvarande.

En annan infrastrukturfråga som även den måste ha en förankring på lokal nivå är uppföljning, utvärdering och kvalitetskontroll av kunskaps- lyftsutbildningenf

Livslängt lärande

Den allt snabbare kunskaps- och teknikutvecklingen gör att individerna för att kunna förbli delaktiga i samhälls- och arbetslivet ständigt måste skaffa sig nya kunskaper och färdigheter i arbetslivet och i vardagen.

Kunskapsinhämtningen kan ske på många olika sätt. Informellt lärande på arbetsplatsen, i vardagslivet och föreningslivet är viktiga kunskapskällor för många vuxna. I andra sammanhang kan kunskapsbe- hovet vara sådant att det bäst tillfredsställa genom formellt arrangerad utbildning hos professionella utbildningsanordnare.

I det svenska samhället finns redan i dagsläget mycket av kompe- tensutveckling i form av bl.a. fort- och vidareutbildning för vuxna som tillfredsställer viktiga kunskapsbehov såväl inom arbets- och samhällsli- vet som är personlig utveckling.

Kommitténs uppfattning är att individernas kompetensutveckling i arbetslivet bör förstärkas och eEektiviseras. Det handlar både om bredd- utbildning och spetsutbildning, både om utbildning i direkt anslutning till givna arbetsuppgifter och om mer generell utbildning med större tillämpningsomräde.

Den del av det livslånga lärandet som berör arbetslivet är ett gemensamt intresse för de enskilda individerna och arbetsmarknadens parter. Samhällets uppgift är att svara för infrastruktur och samordning — att stötta de olika aktörernas initiativ när det gäller det livslånga lärandet och genom kunskapslyftet stå för ett skyddsnät och en språngbräda för de grupper som av olika skäl riskerar att hamna vid sidan av.

Kommittén anser att den väg man i första hand bör pröva för att åstadkomma ett tillfredsställande livslångt lärande i arbetslivet är fri- villiga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden för utbildningsbehoven både av mer generell och mer specifik karaktär, såväl för de mer individanknutna som för de mer företagsanknutna utbildningsbehoven.

Det är också viktigt att finna nya former för trepartssamverkan mellan stat, fackliga organisationer och arbetsgivare för att få till stånd

ökade satsningar på utbildning i arbetslivet och anpassa dem till det informella lärandet på arbetsplatserna och genom statliga initiativ stimu- lera lärandet i arbetslivet.

Kommittén har för avsikt att i sitt andra delbetänkande, som skall handla om finansiering och ansvarsfördelning när det gäller utbildning av vuxna, återkomma till frågan om hur ett system för livslångt lärande i arbetslivet, baserat på frivilliga överenskommelser mellan arbets- marknadens parter skulle kunna se ut.

Avslutningsvis görs i figur 8.1 ett försök att översiktligt beskriva relationerna mellan det livslånga lärandet i arbetslivet och kunskapslyf- tet.

Figur 8.1 Livslångt lärande i arbetet och kunskapslyft

Utbildnings—l kompetensnivå

Livslångt lärande

Kunskapslyft

Befolkningens fördelning över utbildnings/kompetensnivå"

Sammantaget bör enligt kommitténs mening det livslånga lärandet i arbetslivet och kunskapslyftet kunna leda till en effektivisering och större volym på utbildningsaktivitetema samtidigt som de fördelnings- politiska inslagen får en tydligare profil.

9. Mål för kunskapslyft och livslångt lärande

Nuvarande mål för utbildning av vuxna

Det finns ingen övergripande och samlad beskrivning av de statliga målen för utbildning av vuxna. I olika propositioner, lagar, förordningar och läroplaner anges riktlinjer, mål och regler för bl.a. den kommunala vuxenutbildningen, statens skolor för vuxna, folkbildningen, arbetsm ark- nadsutbildningen och högskolan. För övrigt lärande i arbetslivet finns inga nationellt giltiga mål.

Målen på nationell nivå för respektive utbildningstyp ligger till grund för nedbrytningar på mer detaljerade nivåer men även för uppföljning och utvärdering på nationell nivå.

Till de viktigaste, specifika målen för komvux och statens skolor för vuxna hör enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna att de skall:

— överbrygga utbildningsklyftoma och därigenom verka för ökad jämlikhet och social rättvisa, — öka elevernas förmåga att förstå, kritiskt granska och medverka i kulturellt, socialt och politiskt liv och därigenom bidra till det demokratiska samhällets utveckling, — utbilda vuxna för varierande arbetsuppgifter, medverka till arbetslivets förändring och bidra till full sysselsättning och därige- nom främja utveckling och framsteg i samhället och — tillgodose de vuxnas individuella önskemål om vidgade studie- och utbildningsmöjligheter och ge dem tillfälle att komplettera ungdomsutbildningen (jfr. UFB 2, 1995/96).

Rätt att delta i vuxenutbildning finns endast garanterad när det gäller den grundläggande vuxenutbildningen i kommunal vuxenutbildning. Skollagen säger bl.a. följande:

Varje kommuninnevånare har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning från och med andra kalenderhalvåret det år han fyller 20 år, om han saknar sådana färdigheter som normalt uppnås i grundskolan och är bosatt i landet.

Den som har rätt att delta i grundläggande vuxenutbildning har rätt att delta i sådan undervisning i en annan kommun om ut- bildningen finns där.

Varje kommun ansvarar för att de kommuninnevånare som har rätt till utbildningen och önskar delta i den, får det.

Några liknande rättigheter finns inte för annan utbildning av vuxna. När det exempelvis gäller gymnasial vuxenutbildning säger skollagen endast:

Kommunerna skall erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov (skollagen jfr. UFB 2, 1995/96).

För att delta i gymnasial vuxenutbildning och högskoleutbildning måste de sökande dessutom uppfylla olika behörighetskrav.

Arbetsmarknadsutbildning kan i regel endast komma ifråga om den av arbetsmarknadsmyndigheterna bedöms leda till arbete. För arbets- marknadsutbildningens del utgör den tredje punkten (av de fyra ovan angivna) det övergripande målet. Övriga mål är underordnade detta mål (Prop. 1984/85:59; förordning om arbetsmarknadsutbildning jfr. UFB 1, 1995/96).

När det gäller folkbildningen har statsmakterna uttryckt vissa mål för statsbidragen. Till dem hör att möjliggöra för människor att påverka sin livssituation och att skapa engagemang för att delta i samhällsutveck- lingen genom t.ex. politiskt, fackligt eller kulturellt arbete. Verksam- heter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildnings- nivån i samhället prioriteras liksom verksamheter som anordnas för utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt eftersatta grupper. Särskilda målgrupper är invandrare och handikappade och överhuvudtaget korttidsutbildade (Prop. 1990/91:82, UbUl8, rskr 358).

Kommitténs förslag till mål för kunskapslyft och livslångt lärande

Kommittén anser att man bör överväga att — dels formulera mer heltäckande mål än hittills när det gäller utbildning av vuxna — dels vidga medborgarnas rätt till vuxenutbildning — dels förstärka den nödvändiga infrastrukturen för utbildning av vuxna.

Syftet med den övergripande strategin för kunskapslyft och livslångt lärande som kommittén vill föreslå är att Sverige skall utvecklas till ett kunskapssamhälle där alla får reella möjligheter att delta i kunskapsut- vecklingen. Ekonomisk tillväxt och effektivitet befrämjas bäst om de går hand i hand med en rättvis och demokratisk utveckling.

Strategin vilar på tre hörnpelare: l. Ungdomsutbildning

Ungdomsutbildningen vare sig den i det individuella fallet avslutas i gymnasieskolan, i högskolan eller i undantagsfall i grundskolan måste ge eleverna en rejäl grund att stå på för det livslånga lärandet som individ och yrkesarbetande.

Staten och kommunerna har huvudansvaret för ungdomsut— bildningen tillsammans med eleverna och deras familjer.

2. Kunskapslyft för vuxna

Kunskapslyftet är till för de grupper som nu och i framtiden kommer att sakna de förutsättningar som krävs för att delta i det livslånga lärandet. De skall erbjudas utbildning på grundskole- och gymnasienivå.

Staten och kommunerna har ett delat ansvar för kunskapslyftet i samverkan med de enskilda individerna.

3. Livslångt lärande

Alla måste få möjlighet att delta i det livslånga lärandet. Det livslånga lärandet i arbetet är ett gemensamt intresse för de enskilda individerna och arbetsmarknadens parter. Samhällets uppgift är att svara för infrastruktur och samordning. Samverkan mellan arbetsmarknadens parter och staten/kommunema är nödvändig för att få till stånd ökade satsningar på utbildning i arbetslivet.

Staten och kommunerna står genom kunskapslyftet för skyddsnätet som kompletterar det livslånga lärandet.

Statens och kommunernas insatser skall garantera rättvisan i systemet med kunskapslyft och livslångt lärande och se till att det blir en välavvägd och sammanhängande helhet. Dessutom skall staten och kommunerna garantera en god infrastruktur. Till infrastrukturen hör:

— inform ation, rådgivning, uppsökande verksamhet och individuella

utbildningsplaner

— system för validering av kunskaper och kompetens oberoende av var de erhållits — tillgång till ett brett utbildningsutbud av god kvalitet — uppföljning, utvärdering och forskning för systemets långsiktiga

vidareutveckling

— ett sammanhängande fmansieringssystem.

Dessa övergripande mål för kunskapslyft och livslångt lärande anger ramarna för politiken som helhet. De bör kompletteras med mer preciserade mål inom respektive delområde och med verksamhetsmål för berörda myndigheter och institutioner och regler för statsbidrag.

Angående kunskapslyftet vill kommittén framhålla följande:

Målet för utbildningsaktivitetema inom kunskapslyftet är att ge individerna de kunskapsmässiga och andra nödvändiga förutsättningar de behöver för att kunna delta i det livslånga lärandet. Syftet är delaktighet i samhällsutvecklingen, anställningsbarhet och möjligheter till vidare studier.

Kommittén anser att det är nödvändigt att individernas rätt till vuxenutbildning utsträcks till att även omfatta utbildning på gym- nasienivå.

Kommittén föreslår att man definierar de vuxnas rätt till utbildning på gymnasienivå utifrån ett krav på en individuell utbildningsplan och en rättighet att inom planens rain tillägna sig kunskaper via kurser i gymnasieskolans kärnämnen och karaktärsämnen eller motsvarande där en tänkbar nivå skulle kunna vara utbildning motsvarande fyra ter- miner/l 500 gymnasiepoäng.

I detta kvantitativa mått ingår självfallet ämnesövergripande kunskaper och kvalitatativa egenskaper som självtillit, social kompetens, problemlösningsförmåga, kreativitet, förmåga att lära nytt, inhämta och värdera inform ation, omställningsförmåga, flexibilitet och ett kritiskt och reflekterande förhållningssätt.

Möjligheterna till den garanterade vuxenutbildningen på gymnasial nivå skall vara likvärdiga över hela landet.

Målgrupper De grupper skall erbjudas utbildning i kunskapslyftet som i dagsläget saknar grundskola och den angivna gymnasienivån. Utbildningen skall genomföras inom ramen för en individuell utbildningsplan. Detsamma

gäller de grupper som i framtiden kan komma att adderas till nuvarande grupper med brister i grundläggande utbildning — exempelvis nyanlända invandrare, ungdomar som lämnar skolan utan den nödvändiga basutbildningen, grupper utan eller med svag anknytning till arbets- marknaden.

Speciella hänsyn kan behöva tas när de allmänna mål som kommit- tén här uttryckt skall omsättas i praktiken och anpassas exempelvis till grupper som utvecklingsstörda och andra funktionshindrade.

Bedömning

All utbildning inom kunskapslyftet är av överbryggande karaktär och bör ha hög prioritet. Kommittén anser att man inom kunskapslyftet vid behov skulle kunna göra följande rangordning

]. Utbildning på grundskolenivå

2. Utbildning på gymnasienivå som syftar till att stärka individernas delaktighet i samhället och ställning på arbetsmarknaden och därigenom minska risken för utslagning.

3. Övrig utbildning på gymnasienivå för vidare studier och arbete. Möjligheterna att lyckas med kunskapslyftet beror på samspelet mellan olika aktörer — individerna, utbildningsplanerama och utbild- ningsanordnarna. Individens motivation och lust att studera beror bl.a. på hur starkt behovet av utbildning är och tidigare erfarenheter av lärande i skolan, vardagslivet och arbetslivet. Individens behov skall vara utgångspunkten för den individuella utbildningsplanen. En viktig aspekt för att skapa motivation är utåtriktad informations- verksamhet, nätverksaktiviteter och erbjudanden om ”pröva på kurser” för att verksamheten skall nå ut till de aktuella individerna. Dåliga erfarenheter från skoltiden och rutinartade arbetsuppgifter kan resultera i vad som kallats inlärd hjälplöshet, något det kan vara svårt att ta sig nr av egen kraft. Till detta kommer de studiesociala frågorna. För utbildningsanordnama gäller det att anpassa arbetsorganisation och pedagogik till de studerandes behov och den tekniska och samhälle- liga utvecklingen. Precis som för annan verksamhet måste arbets- organisation och kompetensutveckling gå hand i hand även i skolan och i vuxenutbildningen. Individens behov av utbildning måste ståi centrum för kunskapslyf- tet — behov av utbildning för att kvalificera sig för arbetsmarknaden och för att klara de utmaningar i övrigt som ett föränderligt samhälle medför. Ett efterfrågestyrt system bör eftersträvas med ett brett utbud

av allmän utbildning, yrkesutbildning och folkbildning — som svarar mot individuella behov.

Det är också viktigt att få till stånd en utbyggnad av möjligheterna att få kunskaper och kompetens värderad och dokumenterad oberoende av var kunskapen inhämtats. Till att börja med gäller det validering i relation till existerande betyg, omdömen och utbildningsbevis. I ett längre perspektiv skulle det kunna bli aktuellt med validering av ett vidare spektrum av arbetslivskompetens.

Kommittén återkommer i senare delbetänkanden till frågor om finansiering, ansvarsfördelning och pedagogik inklusive mer preciserade målfomuleringar, utformningen av individuella utbildningsplaner, uppsökande verksamhet och validering av kunskaper.

Fotnoter

' De nio kriterier efter vilka arbetsplatserna bedömdes var förekomsten

av:

1. Kvalitetscirklar och utvecklingsgrupper

2. Introduktionskurser som varar längre än en dag

3. Intemutbildning för de anställda det senaste året

4. Utvecklingssamtal

5. Resultatansvar på nivåer nedanför den högsta ledningen

6. Lönesättning efter flexibilitet

7. Beslutsfattande under chefsnivå om vilka arbetsuppgifter som skall utföras

8. Beslutsfattande under chefsnivå om hur arbetsuppgifter skall utföras

9. Minskande löneskillnader mellan arbetare och tjänstemän.

2 ”Läsförståelsen” (literacy) testades enligt tre skalor och på fem färdighetsnivåer enligt följande:

* prose literacy där skalan avser förmåga att läsa och förstå löpande text

* document literacy där skalan avser förmågan att tolka, hämta in- formation ur, och använda dokument av olika slag (tabeller, diagram, innehållsförteckningar etc)

* quantitative literacy där skalan avser förmågan att göra be- räkningar med hjälp av information i texter och dokument av olika slag.

Nivå 1: Har mycket begränsade färdigheter. Klarar uppgifter som innebär att lokalisera och kopiera information ordagrant i text (Besvara frågan "Vem var det som ringde?" utifrån ett ifyllt telefon- meddelande som underlag) men ej att jämföra information utifrån ett givet kriterium.

Nivå 2: Klarar att välja ut relativt lättidentifierbar information i en text och jämföra den med annan information enligt ett givet kriterium (”När går första bussen en lördag morgon från . . . . enligt tidtabellen?”) men ej att återge längre löpande text som inte är strukturerade i förväg.

Nivå 3: Klarar att dra slutsatser som ej är explicit angivna i texten, att återge längre löpande text som inte är strukturerad i

förväg men ej dra slutsatser eller sammanställa information i flera avseenden i ostrukturerade texter.

Nivå 4: Klarar uppgifter som kräver att information i texten jämförs i flera avseenden, där man måste dra slutsatser (till exempel jämföra två ledartexter från tidningar med olika partifärg) eller att göra beräkningar där vare sig beräkningsmetoden eller vilka tal som skall ingå i beräkningen framgår klart av underlaget.

Nivå 5: Klarar att göra fina distinktioner och dra slutsatser på hög nivå som ibland kräver speciell bakgrundskunskap. Klarar att göra beräkningar i flera steg där flera beräkningsmetoder kom- bineras med varandra.

Litteraturförteckning

Arbetsmarknadsstyrelsen, 1995, Arbetsmarknadsutbildning — Årsbe— rättelse 1994/95. UBra 1995z3. Edquist, C., 1995, De svenska företagen tar inga risker. Svenska Dagbladet 1995-09-03. Fjaestad, B., 1995, A Swedish survey on public understanding of science. Stencil, Sociologiska institutionen, Mitthögskolan. Edling, C. & Å. Sandberg, 1993, Är Taylor död och pyramiderna rivna? I le Grand, C., Szulkin R. & M. Tåhlin (red.) Sveriges arbetsplatser. SNS. Hamngren, I., Laestadius S. & J. Odhnoff, 1995, Utbildningens rallför framgångsrika arbetsorganisationsfärändringar. Arbeslivsfonden. Hamngren, I. & J. Odhnoff, 1996, Tre faktarutor. Stencil, Kun- skapslyftskommittén. Hasselmo, N., 1995, Universities in an Age of Change. Framtider International, vol 5. de Jong A. & G. Zalm, 1992, A Long-term Scenario for the World Economy. I Long-term Prospects for the World Economy. OECD, Paris. Lundgren, N-G, 1995, De nordiska regionerna och l990-talskrisen. Perspektiv på kort och lång sikt. Rapport från projektet ”Krisens geografi i Norden”, stencil, Tekniska högskolan i Luleå. LO, 1995, 300 000 LO-medlemmar är överkvalificerade. LO Granskar, Nr 7. Nelander S. & V. Lindgren, l995a, Datorer i jobbet och i hemmet. Faktamaterial om förhållandena vid 1990-talets mitt, nummer 21. Nelander S. & V. Lindgren, l995b, Kompetens och internutbildning samt organisationsförändringar på arbetsplatsen. Faktamaterial om förhållandena vid 1990-talets mitt, nummer 20. NUTEK, 1995, Förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Bilaga till Arbetsm arknadspolitiskakommitténs slutbetänkande. Under publice- ring. OECD, 1993, Employment Outlook. Paris. OECD, 1994, The OECD Jobs Study: Evidence and Explanations. Part I and I]. Paris. OECD, l995a, Education at a Glance. Paris. OECD, l995b, Employment Outlook. Paris. OECD, l995c, Income Distribution in OECD Countries. Social Policy Studies, no 18. Paris.

OECD, l995d, Literacy, Economy and Society. Paris. OECD, l995e, OECD in Figures. Paris. OECD, l995f, OECD Education Statistics. Paris. Prop. 1984/85:59 KAFU-propositionen. Prop. 1990/91:82 (UbUl8, rskr 358), Folkbildningspropositionen. Röttorp A. m fl, 1995, Välståndets regionala grunder. SAF. SCB, 1994, Elevpanel för longitudinella studier. Elevpanel 2. Från grundskolan genom gymnasieskolan 1988—1992. StatistiskaMedde- landen, U 55 SM 9401. SCB, 1995 a, Arbetskraftsbarometem 1995, Information om arbetsmark- naden, 199518. SCB, l995b, Utbildningsnivå i kommunerna, länen och riket, 1994-01-01. Bakgrundsmaterial om vuxenutbildning l995:l. SOU l993:85, Ursprung och utbildning. Social snedrekrytering till hög- re studier.

Statskontoret, l995z3, Vuxna som saknar kompetens i vissa kärnämnen på gymnasienivå. UF B ], 1995/96, Utbildningsväsendets författningsböcker, Allmän del. Fritzes.

UFB 2, 1995/96, Utbildningsväsendets författningsbäcker, Skolans fär- fattningar. Fritzes. UNESCO, 1993, World Education Report 1993. UNESCO, 1994, Statistical Yearbook 1994. Världsbanken, World Bank, 1994, World Development Report, Oxford University Press.

Muntlig infomation:

Mats Myrberg, Skolverket

Reservation

Reservation av ledamoten Beatrice Ask

En rad internationella undersökningar och statistiska sammanställningar visar att flera av våra viktigaste konkurrentländer på avgörande punkter ligger bättre till när det gäller utbildningsnivå än Sverige. Den snabba kunskapsutvecklingen, ökad komplexitet och intemationalisering gör det viktigt med utbildningsinsatser på många områden och nivåer och av olika aktörer. Kommitténs förslag i steg 1 gäller, i enlighet med direktiven, de övergripande målen för utbildning av vuxna. De resonemang som förs och som tangerar kommitténs fortsatta uppdrag motiverar att jag gör några kommentarer och markerar avvikande mening på några punkter.

Användningen av begreppen ”kunskapslyft” resp. ”det livslånga lärandet” kan ifrågasättas. Insatser för att ge flertalet kunskaper motsvarande kärnämnen i gymnasieskolan är ett kunskapslyft, men när begreppet används i bestämd form kan det felaktigt tolkas som om ökade kunskaper inte behövs på alla nivåer. Det är enligt min mening inte lämpligt att i onödan belasta utbildningssektom med ytterligare specialterminologi. ”Det livslånga lärandet” är mer än något som låter sig definieras i relativt enkla former.

De fackliga organisationerna ges av kommittén en egen roll, bredvid den enskilde, arbetsgivarna och staten. Min utgångspunkt är emellertid att den enskilde måste ges det avgörande inflytandet över sin personliga kompetensutveckling. Facket representerar sina medlemmar bl.a. gentemot arbetsgivarna och skall därför inte ges ett eget ansvar för enskilda människors utbildning. Det är vidare tveksamt om staten skall tilldela facket ansvar och uppgifter; fria organisationer formulerar sj älva sitt ansvar. Däremot ifrågasätter jag inte att det finns frågor som rör möjligheterna att deltaga i utbildning som kan och bör lösas av arbetsmarknadens parter. Det gäller i synnerhet som den avgörande frågan för vuxnas möjligheter till återkommande utbildning handlar om ett nytänkande när det gäller finansiering av studier. De förslag rörande utbildningskonton och utbildningsförsäkringar som diskuterats bygger

vanligtvis på samverkan mellan den enskilde, arbetsgivarna och staten. Jag är övertygad om att sådana lösningar kommer att bli nödvändiga.

Den ambitionshöjning vad gäller grundläggande vuxenutbildning som kommittén förordar förutsätter ett omtänkande när det gäller studiefor- mer och värdering av kunskaper och kompetens. Det är varken möjligt eller önskvärt att låsa sig vid långa studier på heltid för alla dem som erbjuds att höja/öka sina grundläggande kunskaper.

Dir. Kommittédirektiv 1995:67

Ett nationellt kunskapslyft för vuxna

Beslut vid regeringssammanträde den 1 juni 1995

Sammanfattning av uppdraget

Huvudstrategin för att bevara och utveckla vår välfärd och förhindra uppkomsten av ett tvåtredjedelssamhälle är att Sverige skall utvecklas som ett kunskapssamhälle, där alla människor får reella möjligheter att vidareutveckla sig. Utbildning spelar en central roll för att stimulera den ekonomiska tillväxten.

En parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas med uppdrag att i ett första steg föreslå mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. Kommittén skall därvid bedöma - om de allmänna målen för den samhällsstödda vuxenutbildningen behöver revideras, - hur dessa mål skall kompletteras för att omfatta alla former av vuxenutbildning.

Arbetet skall avspegla hela vuxenutbildningen och visa vilken kontinuerlig utbildning och fortbildning som vuxna behöver i ett samhälle där kraven på kunskap höjs. Kommittén skall - bedöma vilka satsningar det behövs på grundläggande och gymnasiala utbildningar och på andra former av fortbildning och vidareutbildning,

- göra denna bedömning ur den enskildes, samhällets och arbetslivets perspektiv.

Kommittén skall i ett andra steg, med beaktande av den centrala frågan om ansvaret för utbildningens finansiering, - ta ställning till vilket ansvar som skall vila på den offentligt finansierade utbildningen och på arbetslivet för olika typer av utbildningsinsatser, - föreslå vilket ansvar varje individ bör ta för sin egen kompe- tensutveckling.

Kommittén skall också - analysera i vilken utsträckning nuvarande former för vuxenutbildning och organisationen av den samhällsstödda vuxenutbildningen tillfredsställer de ökande behoven av återkommande utbildning,

- definiera roller och föreslå en ansvarsfördelning som leder till en rationell användning av samhällets resurser och till att så många vuxna som möjligt kan ta del av den utbildning de behöver och önskar, - i samverkan med kommittén om arbetsmarknadpolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning (dir. l993:132 och l995z33) analysera samspelet mellan arbetsmarknadsutbildningen och den övriga vuxenutbildningen och skolan, - pröva möjligheten att påtagligt öka flexibiliteten i utbildningssystemet genom att föreslå ett arbetssätt som ger möjlighet till successiv intagning, mera individualiserad utbildning, avbrott för arbete m.m.

Kommittén skall vidare - bedöma om vuxna har tillfredsställande möjligheter att få utbildning på gymnasial nivå och föreslå åtgärder, varvid kommittén bl.a. skall överväga om vuxna skall garanteras rätt till utbildning i vissa av gymnasieskolans kärnämnen.

Slutligen skall kommittén — överväga åtgärder som kan stimulera den pedagogiska utvecklingen inom den samhällsstödda vuxenutbildningen.

Nya förutsättningar Kraven på en hög nivå på befolkningens utbildning är i dag större än någonsin tidigare. Det hänger naturligtvis ihop med det moderna samhällets föränderlighet och komplexitet. Utbildning är inte längre

någonting som en människa slutför en gång för alla i ungdomsåren. Det behövs omfattande satsningar på ett livslångt lärande som ger alla människor reella möjligheter att vidareutveckla sig. En snabbt växande informationsmängd, ökande kontakter och samarbete med omvärlden och förändrade villkor i såväl samhällsliv som arbetsliv ställer delvis nya krav på människan. Näringslivet konkurrerar allt mera med hjälp av produktionssystem, snarare än med produktion. Därigenom blir de anställdas kunskapsnivå allt viktigare - vi går från ett arbets- och kapitalintensivt till ett alltmer kunskapsintensivt arbetsliv.

Kunskap för ett utvecklat medborgarskap

Det livslånga lärandet är en demokratifråga. Människor måste ha mera att säga till om i sin vardag så att de tillsammans med andra kan forma framtiden. För att som individ bli stark nog att erövra vardagsmakten är en hög utbildningsnivå viktig. Med utbildning växer självförtroende, självtillit och identitet, och därmed ökar de reella möjligheterna att utöva inflytande över sin situation, i arbetet och på fritiden. Den utveckling vi sett de senaste åren där makt har överförts från centrala myndigheter och organisationer till individer och lokala organ, bär på möjligheter till ökat inflytande och ansvar för den enskilda människan. Samtidigt finns risker att de nya möjligheterna till stor del kommer att utnyttjas av en välutbildad och etablerad elit.

Utbildning är ett av de viktigaste instrumenten för att skapa rättvisa, jämlikhet och jämställdhet mellan enskilda människor och mellan olika grupper av människor. Utan de omfattande insatser som gjorts under årtionden skulle vi haft ett långt mer segregerat samhälle än vi har. För många kvinnor med kort utbildning har vuxenstudier varit början till ett nytt liv. För många invandrare utgör svenskundervisning och annan kompletterande utbildning en förmedlande länk in i det svenska sam- hälls- och arbetslivet. För arbetslösa utgör den samhällsstödda vuxen- utbildningen en viktig chans att stärka sina möjligheter att på nytt få fotfäste på arbetsmarknaden.

Utvecklingen in i ett samhälle med en ökande informationsmängd bär på en rad möjligheter men medför också nya problem. Hur människor förhåller sig till all den information som finns att tillgå i det moderna samhället är en jämlikhetsfråga. När stora grupper av människor inte har tillgång till information och inte kompetens att omforma information till kunskap uppstår nya klasskillnader, där gränsen dras mellan dem som kan och dem som inte kan bearbeta och i sin vardag införliva den information som finns tillgänglig.

Enligt Statskontorets uppskattning finns nära en miljon människor i åldern 20-54 år som i formell mening endast har folkskole- eller grundskoleutbildning. Det råder fortfarande stora skillnader i utbildningsnivå mellan män och kvinnor, mellan olika kategorier av arbetstagare, mellan anställda i olika företag och organisationer och mellan befolkning i olika regioner i landet. Om vi inte lyckas jämna ut klyftorna riskerar vi att hamna i ett tvåtredjedelssamhälle, där en tredjedel av befolkningen på grund av bristande utbildning är hänvisad till kortvariga lågavlönade arbeten eller långvarig arbetslöshet, ofta med försämrat självförtroende och dålig självkänsla som följd.

I tider av hög arbetslöshet är det särskilt viktigt med utbildning för framtiden. Det livslånga lärandet får stå som motto för människors strävan att genom utbildning förbättra sin ställning på arbetsmarknaden, öka inflytandet över det egna arbetet och vidga perspektiven i den personliga utvecklingen. Det är nödvändigt att vuxna människor tillägnar sig en förmåga både att anpassa sig till och att samtidigt kritiskt granska de nya förhållanden som ständigt uppstår i samhället.

Kunskap för arbetslivet

En god förmåga att anpassa arbetslivet och produktionen till nya och förändrade villkor är avgörande för att ett litet exportberoende land som Sverige skall kunna öka tillväxten och bibehålla välfärd och sysselsättning. Människors kunskaper och arbetsvilja samt deras förmåga att använda och utveckla ny teknik och aktivt medverka i förändring av arbetsorganisation kan ge de framtida konkurrensfördelarna och därmed de nya jobben. Det ställer krav på ökad kompetens på alla nivåer.

Enligt den sysselsättningsstudie som genomförts av OECD tillkommer det varje är ungefär tio procent nya arbetstillfällen med krav på högre kvalifikationer, medan en lika stor andel arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll försvinner. Tillskottet till arbetskraften av personer med ny utbildning utgör varje är endast två till tre procent. Återkommande kompetensutveckling och utbildning får därmed en ökad betydelse. Samspelet mellan formell utbildning och lärande i arbetet och på fritiden, är en god grund för sådan utveckling.

En förutsättning för att kompetenshöjande insatser skall leda till verklig utveckling i arbetslivet är att dessa går hand i hand med arbetsorganisatoriska förändringar som främjar lärande och kräver ny kompetens. Det handlar om en önskvärd maktförskjutning när framtidens arbetsplats kännetecknas av plattare organisation, mer inflytande och ansvar för dem som arbetar där, ett utvecklat lagarbete, bredare arbetsuppgifter osv. Än så länge utförs bara en del av alla

arbeten på arbetsplatser med en arbetsorganisation som möjliggör en kompetensutveckling i arbetet. Visionen om det goda arbetet är ännu inte förverkligad.

Där den lärande organisationen praktiseras visar den sig vara mycket framgångsrik både för den anställde och för arbetsgivaren, såväl i offentlig som i privat sektor. Den ger ett naturligt och kontinuerligt intresse för kompetensutveckling och den skiljer inte deltagarna i processen från produktionen på det sätt som sker vid traditionell personalutbildning. Erfarenheter och kunskaper kring dessa frågor finns dokumenterade genom bl.a. det arbete som bedrivits av Arbetsmarknadsverket, Arbetslivsfonden och Arbetsmiljöfonden.

För utbildning i arbetslivet ansvarar i första hand arbetsgivarna. Det finns emellertid brister i rådande system. Man kan bl.a. peka på att den nuvarande intemutbildningcn allt för ofta är begränsad och snävt funk- tionsinriktad samtidigt som den ofta gynnar dem som redan har en god utbildning. De som inte får del av utbildning och utveckling fastnar i mindre kvalificerade arbetsuppgifter eller riskerar arbetslöshet. Den ojämlika utbildningsnivån riskerar därigenom att förstärkas i det fram- tida arbetslivet.

Kunskap för vidare studier

Alla ungdomar erbjuds nu en treårig gymnasieutbildning, där alla na- tionella gymnasieprogram innehåller en kärna av studieförberedande ämnen som ger allmän behörighet till högskolan. Under lång tid fram- över utgör gymnasial vuxenutbildning en nödvändig grund för att möj- liggöra för fler vuxna att studera vid universitet och högskolor.

Den enskilda människans möjligheter och resurser skall vara ut- gångspunkten för all vuxenutbildning. Vuxenutbildningen skall svara mot mycket skilda behov och erbjudas på de studerandes villkor.

Särskilda ansträngningar behöver göras för att förbättra yrkesverk- sammas möjligheter till all utbildning, inte minst till högre utbildning. Det är i detta sammanhang viktigt att utbudet av kurser och organisa- tionen av utbildningen är sådan att den motsvarar efterfrågan och stimu- lerar till vidareutbildning. Möjligheterna till deltidsstudier bör därvid beaktas liksom utbildningens placering i tid och rum så att yrkesverk- sammas deltagande underlättas. Detta är också ett sätt att tydliggöra för de studerande i vuxenutbildningen att det på olika sätt är utvecklande att läsa vidare och att olika vägar står öppna till högre utbildning.

Samtidigt är det viktigt att undvika oönskade inlåsningseffekter som innebär att lediga platser står tomma i näringslivet medan de som kan fylla dessa vakanser befinner sig i utbildning. Därför krävs mångfald

och flexibilitet. Vi har nu, och behöver också i framtiden, utbildning av skiftande slag. Det är önskvärt med en ökad tillgänglighet till utbildning för den vuxna befolkningen. I syfte att överbrygga avstånd och tid kan distansutbildning vara ett viktigt komplement till andra metoder.

All erfarenhet visar att kortutbildade och andra som är eftersatta i ut- bildningsväsendet är svårare att rekrytera till vidare utbildning. En strategi för livslångt lärande måste fokusera de erfarenheter som finns och de förutsättningar som krävs för att dessa grupper skall vilja gå in i utbildning och kompetensutveckling.

Det bör understrykas att även med en ökad tillgänglighet av utbild- ning för den vuxna befolkningen måste individen ta en betydande del av ansvaret för den egna kunskapsutvecklingen. Ingen utveckling kan äga rum vare sig genom utbildning eller kompetensutveckling i arbetet utan den enskildes engagemang, arbetsvilja och insatser av egen tid och utan ekonomiska uppoffringar för den enskilde.

Uppdraget Mål för ett nationellt kunskapslyji

Vuxenutbildningen har en lång tradition i Sverige och nästan halva befolkningen deltar i vuxenutbildning i någon form.

De allmänna målen för den samhällstödda vuxenutbildningen finns publicerade i 1994 års läroplan för de frivilliga skolformerna (Lpf 94). För de skilda anordnarna av samhällsstödd vuxenutbildning har dessa allmänna mål olika tyngdpunkt. För det offentliga skolväsendet för vuxna gäller enligt skollagen dessutom ett fördelningspolitiskt mål, nämligen att främst de som fått minst utbildning skall få möjlighet att stärka sin ställning i arbetslivet och i det kulturella och politiska livet.

För den utbildning utanför den samhällsstödda vuxenutbildningen som vänder sig till vuxna, har samhället hittills inte formulerat några mål.

Kommittén skall som ett första steg utifrån befintliga utredningar m.m. av nuvarande utbildning för vuxna föreslå mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. Kommittén skall därvid bedöma dels om de allmänna målen för den samhällsstödda vuxenutbildningen behöver revideras, dels hur dessa mål skall kompletteras för att omfatta alla former av vuxenutbildning. Ar- betet med att formulera målen skall ha sin utgångspunkt i att Sverige skall utvecklas som kunskapssamhälle. En annan viktig utgångspunkt är utbildningens centrala roll för att stimulera den ekonomiska tillväxten.

Detta är huvudstrategin för att bevara och utveckla vår välfärd och förhindra uppkomsten av ett tvåtredjedelssamhälle.

Arbetet skall avspegla hela vuxenutbildningen. Resultatet av arbetet skall visa om och i så fall vilken kontinuerlig utbildning och fortbild- ning som vuxna behöver i ett samhälle där kraven på kunskap höjs. Kommittén skall bedöma vilka satsningar det behövs på grundläggande och gymnasiala utbildningar och på andra former av fortbildning och vidareutbildning. Bedömningen skall göras ur såväl den enskildes som samhällets och arbetslivets perspektiv.

Ett flertal utredningar har arbetat med näraliggande frågor inom Arbetsmarknadsdepartementets och Utbildningsdepartementets ansvars- områden. Ytterligare några utredningar avslutas inom kort. En förteck- ning bifogas direktiven som bilaga. I sitt arbete skall kommittén utgå från statistik, kartläggningar, analyser och statistikbearbetningar som finns tillgängliga från utredningar, myndigheter, organisationer m.fl. Det är av vikt att de resultat som presenterats inom området bedöms i detta nya sammanhang.

Kommittén skall i sitt arbete även beakta erfarenheter från andra länder inom vuxenutbildningsområdet. Särskilt skall erfarenheter från verksamheterna inom EU-program som Sokrates och Leonardo da Vinci samt Adapt beaktas i sammanhanget.

Frågor om ansvarsfördelning och finansiering

I ett andra steg skall kommittén ta ställning till vilken ansvarsfördelning som skall gälla mellan den offentligt finansierade utbildningen och arbetslivet för olika typer av utbildningsinsatser. Härvid är frågan om ansvaret för utbildningens finansiering central. Kommittén skall också föreslå vilket ansvar varje individ bör ta för sin egen kompetensutveck- ling.

Mångfalden och flexibiliteten betraktas av tradition som positiva och omistliga inslag i svensk vuxenutbildning. Olika slag av vuxenutbildning överlappar delvis varandra och olika huvudmän är aktiva inom närlig- gande eller samma områden men med något olika syften och med skilda former av finansiering. Vuxna som efterfrågar utbildning eller kompe- tensutveckling har svårt att överblicka utbildningsutbudet och kan därför få svårt att avgöra vart de skall vända sig för att få tillgång till den utbildning de behöver.

Å andra sidan får en gränsdragning mellan olika utbildningsformer och anordnare inte drivas så långt att utbildningar med likartade mål inte kan erbjudas med väsentligt olika arbetsformer, exempelvis på

distans respektive i grupp med mer lärarhandledning eller med olika arbetstakt. Arbetsfördelning och samverkan är viktiga inslag, om sam- hällets resurser skall kunna användas effektivt. Utvecklingen av kun- skapscentra som bygger på samverkan och gemensamt resursutnyttj ande mellan olika utbildningsformer är ett bra exempel på detta.

Kommittén skall analysera i vilken utsträckning nuvarande former för vuxenutbildning och organisationen av den samhällsstödda vuxenut- bildningen tillfredsställer de ökande behoven av återkommande utbild- ning. Kommittén skall definiera roller och föreslå en ansvarsfördelning som leder till en rationell användning av samhällets resurser och till att så många vuxna som möjligt kan ta del i den utbildning de behöver och önskar.

Kommittén skall, i samverkan med kommittén om arbetsmarknadspo- litikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning (dir. l993:132 och 1995 :33), analysera samspelet mellan arbetsmarknadsutbildning och den övriga vuxenutbildningen och skolan. Det inbegriper också kommuner- nas ansvar för ungdomar.

Kommittén skall även utifrån arbetsmarknadspolitiska överväganden pröva möjligheten att påtagligt öka flexibiliteten i utbildningssystemet genom att föreslå ett arbetssätt som ger möjlighet till successiv intag- ning, mera individualiserad utbildning, etappavgångar som möjliggör avbrott för arbete, en kombination av utbildning och arbete m.m.

Som en tredje del i sitt arbete skall kommittén fördjupa sig på följande områden.

Vuxnas möjligheter att få utbildning på gymnasial nivå

Den frihet som följer av mål- och resultatstymingen innebär på den gymnasiala vuxenutbildningens område, till skillnad från grundskolans och gymnasieskolans, en mycket påtaglig frihet att dimensionera ut- bildningsresurser och utbildningsutbud. Alla kommuner anordnar inte vuxenutbildning på gymnasial nivå i den utsträckning som efterfrågas, och alla kommuner åtar sig inte heller att - i enlighet med systemet med interkommunal ersättning - betala för sådan utbildning i en annan kom— mun. Frågan är om detta lett till ökade klyftor mellan olika kommuner och vilka effekter det haft på utbud och deltagande.

Av arbetsmarknadsskäl har staten under ett antal år satsat betydande extra resurser för att öka möjligheterna för vuxna till bl.a. gymnasial vuxenutbildning. Staten har tydligt markerat att detta varit extra sats- ningar utöver kommunernas planerade vuxenutbildning. Aktuell statistik över elevantalet i komvux tyder på att kommunerna har dragit ner på

den reguljära utbildningen. En påtaglig koncentration till dagkurser har också skett under de senaste åren. Detta försvårar fritidsstudier och kan därmed innebära ökade krav på studiestöd. När arbetsmarknadsläget förbättras kommer kommunala neddragningar i den reguljära vuxenut- bildningen inte längre att kunna kompenseras med extraordinära statliga resurser.

Kommittén skall bedöma om vuxna med sina varierande förutsätt- ningar har tillfredsställande möjligheter att få utbildning i komvux. Därvid skall kommittén överväga om möjligheterna att få vuxenutbild- ning på gymnasial nivå är tillräckliga dels ur den enskildes, dels ur arbetslivets synvinkel. Om det inte är fallet skall kommittén föreslå åtgärder för att förbättra förhållandena. Kommittén skall bl.a. överväga om vuxna skall garanteras rätt till utbildning i vissa av gymnasieskolans kärnämnen. Om kommittén finner det motiverat utifrån tidigare bedöm- ningar, kan den även föreslå vissa förändringar beträffande rätten till grundläggande vuxenutbildning.

Pedagogisk utveckling

För det offentliga skolväsendet för vuxna innebär det nya styrsystemet att staten anger mål och riktlinjer samt följer upp och utvärderar, medan driftansvaret ligger på skolhuvudmännen. De nya förutsättningar som förändringarna i samhället och arbetslivet innebär, ställer nya krav på vuxenutbildningen, på dess elever, lärare och rektorer. Eleverna måste aktivt leda och forma sitt eget lärande, skolan måste alltmer bistå med handledning och inspiration till eleverna i deras eget arbete. Arbets- metoder, pedagogik och organisation måste utvecklas för att motsvara dagens krav.

Kommittén skall överväga åtgärder för att stimulera den pedagogiska utvecklingen inom den samhällstödda vuxenutbildningen. Om kommit- tén konstaterar att det finns hinder i föreskrifter eller styrsystem för en pedagogisk utveckling, skall kommittén lämna förslag på lämpliga förändringar.

Kommittén skall särskilt överväga hur det faktum att vuxenutbild- ningen rekryterar en hög andel invandrare och en hög andel kvinnor kan tas till vara.

Sam råd

Kommittén skall samråda med utredningarna inom Arbetsmarknadsde- partementet om arbetsm arknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och

avgränsning (dir.l993:l32 och 199533) och invandrarpolitiken (dir.l994:l30) samt utredningarna inom Utbildningsdepartementet om studiestödssystemet (dir. 1994:148), om det inre arbetet i skolan (dir. 1995: 19) och om distansmetoder inom vuxenutbildningen (dir. l995:69) samt den särskilde utredaren med uppdrag att planera och låta genom- föra en statlig utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:12).

Ramar för kommitténs arbete

I den del som gäller förslag till mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna och bedömning av behovet av utbildning för vuxna skall kommit- tén redovisa sina överväganden senast den I mars 1996.

I ett andra steg skall kommittén senast den 1 oktober 1996 lägga fram förslag till ansvarsfördelning mellan den offentligt finansierade utbildningen, arbetslivet och individen och till lämplig arbetsfördelning mellan olika anordnare av samhällsstödd vuxenutbildning.

Uppdraget i sin helhet skall vara slutfört senast den 1 mars 1997. Kommittén skall beakta regeringens direktiv (dir. 199423) till samt- liga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden. Kommittén skall även följa regeringens direktiv till kommittéer och särskilda utredare om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 199250) och jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).

Förslagen får inte leda till kostnadsökningar för staten eller kommu- nerna. Eventuella förslag som medför ökade utgifter skall finansieras genom omprioriteringar inom berörda områden. Kommittén får dock inte i sina förslag till finansiering omfördela medel anvisade av kon- junkturskäl till ordinarie verksamhet inom området.

Kommittén skall före den 1 oktober 1995 komma in med en budget- plan över beräknade kostnader för utredningen.

(U tbildningsdepartementet)

Bilaga

Tidigare och pågående utredningsarbete

Kompetensutredningen har i sitt betänkande Kompetensutveckling - en nationell strategi (SOU 199217) lagt förslag om kompetensutvecklingen i arbetslivet. Även Produktivitetsdelegationen (SOU 1991182) har be- handlat dessa frågor.

Den av Utbildningsdepartementet tillkallade Samverkansgruppen (U 19891D) har presenterat rapporten Samverkan mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen (Ds l990:59). Utbildningsdepartementet tillsatte därefter 1992 en arbetsgrupp med uppgift att stimulera utvecklingen av kunskapscentra. Arbetsgruppen har redovisat två delrapporter, Utveck- ling av kunskapscentra delrapportl 1991/92 och II 1992/93. En slutrap- port är under utarbetande.

Betänkandet Kunskapens krona (SOU 1993123) från Utredningen om en effektivare vuxenutbildning behandlar statens roll som beställare av vuxenutbildning och behoven av grundläggande baskunskaper för vuxna samt distansutbildningen som en metod för att tillgodose dessa behov. Kompletterande databearbetning m.m. finns i rapporten Mer om kunska- pens krona (Ds l993z42).

Den analys som gjorts i betänkandet Ursprung och utbildning social snedrekrytering till högre studier (SOU 1993:85) är av stor betydelse för ett fortsatt arbete med att finna former för att motverka den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.

I Utbildningsdepartementets diskussionsunderlag Agenda 2000 - Kunskap och kompetens för nästa århundrade (Ds l994z35) uppställs som mål bl.a. att vuxna skall tillförsäkras rätt till kunskapskomplettering i princip motsvarande gymnasieskolans kärnämnen, varvid svenska, engelska och matematik nämns som de viktigaste.

Statskontoret har på regeringens uppdrag kartlagt den målgrupp som saknar utbildning i kärnämnena svenska, engelska, matematik och samhällskunskap (Statskontoret, PM l995:3 Vuxna som saknar kompe- tens i vissa kärnämnen på gymnasienivå).

Utredningen om kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning har lämnat sitt slutbetänkande Yrkeshögskolan (SOU 1995138).

På uppdrag av Nordiska Ministerrådet har en nordisk s.k. tänketank övervägt vilka kvalifikationer som framtiden kräver - också i ett europe- iskt perspektiv. En slutrapport har presenterats i februari 1995, Guldtav- loma i gräset - Livslångt lärande för alla.

Kommissionen for de europeiska gemenskaperna (1994) Europeisk arbetsmarknads- och socialpolitik - en framtidsväg for Unionen. Vitbok, Stockholm: Finansdepartementet.

Kommissionen för de europeiska gemenskaperna (1994) Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning. Utmaningama och vägarna in i 2000-talet. Vitbok, Stockholm: Finansdepartementet.

Kunskapslyftets relationer till studiestöd, arbetsmarknads- och invandrarpolitik

I anslutning till figur 1 kan man diskutera hur kunskapslyftet förhåller sig till arbetsmarknadspolitik, studiestöd och invandrarpolitik. I den skissas hur en arbetslös kommer till arbetsförmedlingen och efter det att en individuell handlingsplan gjorts upp skulle kunna erbjudas en arbetsmarknadsutbildning som i sin tur bedöms kunna leda tillbaks till arbetsmarknaden.

På motsvarande sätt anges i figuren hur en ”lågutbildad” individ, dvs. en individ med otillräcklig grund- eller gymnasieutbildning skulle kunna komma till kommunen och efter det att en individuell utbild- ningsplan gjorts upp kunde erbjudas en kunskapslyftsutbildning. Syftet med kunskapslyftet är att för individens del uppnå anställningsbarhet och delaktighet i samhällsutvecklingen, en kunskaps- och kompetensni- vå utifrån vilken individen kan gå vidare direkt eller via ytterligare utbildning till arbetsmarknaden eller till andra lokala eller personliga verksamheter.

Uppehållet under perioden i kunskapslyftsutbildning skulle finansie- ras med hjälp av det statliga studiestödssystemet.

För en arbetslös kan det vara naturligt att i första hand satsa på att, inom ramen för de aktiviteter inklusive arbetsmarknadsutbildning som står till buds inom arbetsmarknadspolitiken, söka komma tillbaks till arbetsmarknaden. Om individen beviljas arbetsmarknadsutbildning utgår utbildningsbidrag under utbildningstiden.

Det kan visa sig — när den individuella, arbetsmarknadspolitiska handlingsplanen görs upp eller senare — att det för att individen skall ha en chans att få ett arbete krävs att individen skaffar sig grundläggande utbildning. Om den är av den typ som ges i kunskapslyftet och inte kan tillhandahållas inom ramen för arbetsmarknasutbildning bör individen snarast föras över till kunskapslyftsutbildning. Andra organ och aktiviteter som arbetsförmedlingen kan behöva hänvisa de arbetssökande till är exempelvis försäkringskassan (för rehabilitering) och arbets- marknadsinstituten (för fördjupad vägledning).

”Lågutbildade” kan naturligtvis också komma till kunskapslyftsut- bildningar direkt på eget initiativ eller från andra oii'entliga organ än arbetsförmedlingen, exempelvis försäkringskassan och socialnämnden.

Det ”samarbetsorgan” som antyds i figur 1 har en mycket viktig funktion att fylla. Det gäller dels myndigheter med servicefunktioner inom kommunen som arbetsförmedling, rehabilitering och socialtjänst vars verksamheter kan behöva samordnas. Dels samverkan mellan motsvarande ”samarbetsorgan” inom olika kommunerna för vilka det även kan vara viktigt att ha gemensamma överläggningar kring utbildningsplanering.

Figur 1 Kunskapslyft och arbetsmarknadsutbildning

Arbetsförmedling

Individual la Arbets- handlings- marknads- planer utbildning Jobb

Praktik

Arbetslös

Samarbetsorgan

Kommunorgan

Kunskapslyftsutbildning: komvux

särvux

folkhögskola

Indivi- duella utbild- "'"88' studieförbund

”Lågutbildad”

laner p amucenter

annan utbildnings- anordnare

För närvarande diskuteras förändringar inom både studiestödet, arbetsmarknads- och invandrarpoltitiken som berör kunskapslyftet. Till de viktigaste avvägnings- och gränsdragningsfrågor i det sammanhanget hör följande:

1. Kan de grupper som är tänkta att utbilda sig inom kunskapslyftet också finansiera sin utbildning med hjälp av det statliga studiestödet?

2. Kan de utbildningsanordnare som är tänkta att svara mot

utbildningsefterfrågan inom kunskapslyftet också engageras för detta och ge de tänkta utbildningarna?

3. Ger stödnivåema i olika stödsystem de rätta stymingseffektema?

4. Vilken avgränsning bör göras mellan arbetsmarknadsutbildning och kunskapslyftsutbildning?

5. Hur skall nyanlända invandrare integreras i kunskapslyftet? Till de förslag som diskuteras hör att det nya studiestödssystemet skulle ge en enhetlig ram för de stödbehov som tidigare mötts genom studiemedel, SVUX och SVUXA. Studiestödet skulle liksom tidigare bestå av en lånedel och en bidragsdel. Bidragsdelen skulle variera för olika utbildningsnivåer och för äldre individer vara högst för utbildning på grundskolenivå, ligga på en mellannivå för utbildning på gym- nasienivå och vara lägst för högre utbildning. För studier på gymnasienivå har två stödnivåer diskuterats — en lägre för yngre (t.ex. 20—25 år) och en högre för äldre. Tanken är att ungdomar i första hand skall klara av sina gymnasiestudier före 20 års ålder och i alla fall inte av studiestödssystemet lockas att senarelägga dessa studier. En annan tanke är att flexibiliteten i möjligheterna att utnyttja studiestödet skulle öka. Förutom studier på hel- och halvtid har även andra nivåer diskuterats. En avtrappning med åldern av det antal terminer man maximalt skulle kunna få studiestöd för är också aktuell. För den ersättning som skulle utgå under tiden i arbetsmarknadsåt- gärder har diskuterats en totalperiod (på två eller tre år) med en avtrappning i en eller två omgångar. Arbetsmarknadsutbildningen skulle kunna komma att göras om till en mer yrkesinriktad, kortare ”omställ- ningsutbildning”. Denna omställningsutbildning skulle leda direkt över till arbetsmarknaden och landa antingen i ett arbete eller åtminstone i en praktikplats. Hårdare krav i form av tidigare anställningstid skulle också kunna komma att ställas på dem som skulle få del av de arbetsm arknadspolitiska åtgärderna. Arbetslöshetsförsäkiing med stöd till enbart passiv väntan på jobb skulle kunna komma att försvinna. Vad gäller den första frågan om kunskapslyftet och möjligheterna för deltagarna att finansiera sin utbildning med hjälp av det statliga studiestödet vill kommittén framhålla följande:

— Stödnivån bör vara densamma i all kunskapslyftsutbildning både under pröva på kurser, utbildning på grundskolenivå och gymnasieskolo- nivå för individer i samma åldersgrupp.

— Studier på distans bör också åtminstone delvis kunna finansieras med studiestöd.

— Ungdomar 20—25 år skall de ha sämre villkor än äldre i kun- skapslyftsutbildning på gymnasienivå? Ungdomar bör naturligtvis inom gymnasieskolan uppmuntras att före ZO-års ålder komma igång med och helst avsluta sin gymnasieutbildning. Ungdomarna bör inte heller av studiestödssystemet uppmuntras att senarelägga sina gymnasiestudier. Det är emellertid också angeläget att de ungdomar som av olika skäl inte kommit igång med sin gymnasieutbildning före 20 års ålder inte av studiestödsskäl i onödan skjuter upp sina gymnasiestudier till efter 25 års ålder. Kommittén anser att en trappvis ökning av studiestödet från studiehjälpsnivå till fullt studiestöd vid 25 års ålder skulle kunna var en framkomlig väg när det gäller att göra en avvägning mellan dessa motstridande intressen.

— Det är vidare viktigt att inte den övre åldersgränsen sätts för lågt och avtrappningen i antal terminer man kan studera inte slår igenom för snabbt. Det är angeläget att man även i relativt hög ålder kan påbörja kunskapslyftsutbildning.

— Om studiestödet blir ett renodlat studiestöd, dvs. stödet utgår utan hänsyn till individens försörjningsbörda och levnadsförliållanden i övrigt skulle vissa problem kunna uppstå. Om exempelvis socialbidrag (eller utbildningsbidrag/SVUXA plus socialbidrag) i vissa fall ger bättre ekonomiska villkor än studiestöd under kunskapslyftsutbildning kan det leda till olyckliga inlåsningar och kortsiktiga lösningar med mycket negativa effekter på sikt. En fråga som borde diskuteras är om vissa delar av ett socialbidrag skulle kunna följa med individen i t.ex. kunskapslyftsutbildning.

Den andra frågan handlar om utbildningsanordnama och om de också kan engageras för de tänkta utbildningarna. Den frågan skulle kunna få en tillfredsställande lösning om:

— det i studiestödsreglema exempelvis angavs att studiestödet fick användas för gymnasieutbildning, komvux, statens skolor för vuxna, folkhögskola och kunskapslyftsutbildning. Det skulle täcka in det spektrum av utbildningsanordnare som antyds i figur 1.

— det för kunskapslyftsutbildning som kommunerna upphandlar blev möjligt att fritt lägga ut och upphandla kunskapslyftsutbildning på olika typer av utbildningsanordnare.

Den tredje frågan gäller främst relationen mellan studiestödet och utbildningsbidraget eller motsvarande i ett reformerat arbetsmarknadspo-

litiskt stödsystem. Om utbildningsbidraget ger bättre finansiella villkor än studiestödet kan det leda till vissa inlåsningseffekter. Individer som är berättigade till utbildningsbidrag kan komma att satsa på kortsiktiga yrkesinriktade lösningar i stället för t.ex. en längre grundläggande yrkesutbildning vilket skulle kunna vara bättre ur individens synvinkel på längre sikt.

Den färde frågan handlar om avgränsningen mellan arbetsmark- nadsutbildning och kunskapslyftsutbildning och om den är rationell. Ju mindre skillnader i de stöd som utgår till de grupper som befinner sig i den ena och andra typen av utbildning desto mindre betydelse har det om det finns ett överlapp i de kurser som kan ingå i respektive utbildning.

Störst kan problemen med inlåsningseffekter bli om det är stora skillnader i stöd (till arbetsmarknadsutbildningens fördel) och om de kurser som ingår i de olika typerna av utbildningsutbud är klart åtskilda. I ett sådant fall skulle en arbetslös kunna komma att välja en arbets- marknadsutbildning eller annan arbetsmarknadspolitiskt åtgärd i stället för en kunskapslyftsutbildning som kanske vore den bästa långsiktiga lösningen för individen. Det kan i en dylik situation vara mycket svårt att hålla på ”krav” som skall leda ”rätt” eller genom vägledning övertyga om vad som är ”rätt” handlingsaltemativ. De ”krav” man skulle kunna uppställa är exempelvis att de som skall genomgå en arbetsmarknadsutbildning verkligen har en yrkeserfarenhet och en grundläggande utbildning som det går att direkt bygga vidare på.

Grundläggande yrkesutbildning på gymnasienivå måste under alla omständigheter antingen kunna ges i kunskapslyftet eller som arbets- marknadsutbildning. För den som i framtiden blir arbetslös eller vill söka sig till arbetsmarknaden för första gången eller efter ett längre uppehåll kan det bli näst intill omöjligt att få anställning utan en grundläggande yrkesutbildning.

Den femte frågan rör nyanlända invandrare och kunskapslyftet. Förslag väntas från invandrarpolitiska utredningen om hur invandrarnas mottagande inklusive introduktion i svenska språket och samhället skall ordnas. Vilken roll kunskapslyftet kan få i det sammanhanget återstår att klargöra. De invandrare som redan har uppehållstillstånd i Sverige bör kunna delta i kunskapslyftet på samma villkor som alla andra.

Europeiska året för det livslånga lärandet

Strategier för kunskapslyft och livslångt lärande

Sammandrag av en hearing i Rosenbad den 9 januari 1996 med experter på arbetsliv och lärande

r. left,:

.. +P; "iii ignelwri ' .. .::;- jag; ”i?”: från?” I »!

får; 'i'-"'t

finnarna 'Winmimä im "

SOU 1996:27

Förord

År 1996 har EU förklarat som Det europeiska året för livslångt lärande.

Med detta vill EU och dess medlemsländer markera att livslångt lärande står högt på den politiska dagordningen i en värld kännetecknad av snabba och genomgripande förändringar. Genom utbildningsåret vill de också främja utbildning och lärande under hela livet till förmån för människornas personliga utveckling och individuella initiativkraft, integrering i arbetsliv och samhälle, medverkan i den demokratiska beslutsprocessen och förmåga att anpassa sig till ekonomiska, teknolo- giska och sociala förändringar.

1996 är också det år som Kunskapslyftskommitténs betänkanden om mål, finansiering och ansvarsfördelning för det livslånga lärandet kommer att läggas fram.

Kunskapslyftskommittén anordnade ett seminarium och hearing om Strategier för kunskapslyft och livslångt lärande den 9 januari 1996. Syftet var att få inlägg från olika experter på arbetsliv och lärande. Vid seminariet gavs Kunskapslyftskommitténs ledamöter och sakkunniga tillfälle att ställa frågor och diskutera.

I föreliggande skrift, som är sammanställd och redigerad av fil. mag. Johanna Enberg, återfinns ett sammandrag av inledningsanförandena och en sammanfattning av vad experterna svarade på publikens frågor.

Stockholm i januari 1996

Åsa Sohlman Huvudsekreterare

Utrikesdepartementet Jordbruksdepartementet

Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför Offentlig djurskyddstillsyn. [13] regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första Kulturdepartementet pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Från massmedia till multimedia — Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns att digitalisera svensk television. [25] erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och Näringsdepartementet säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Kartläggning och analys av den offentliga sektorns Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga upphandling av varor och [jånster med och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte miljöpåverkan. [23] utvidgning. [15] Föranlo'ing och rättigheter. Om folkomröstningar, Civildepartementet utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga Fritid i förändring. rättigheter i EU' [16] Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs Forskning för vår vardag. [10] bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga Miliödepartementet EU-länders förslag och debatt inför Batterierna _ en laddad fråga. [8] regeringskonferensen 1996. [24]

Försvarsdepartementet Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier

efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18]

Kommunikationsdepartementet

Om järnvägens trafikledning m.m. [9] EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. [] l] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs för trafikpolitiken + Bilagor. [26]

Finansdepartementet Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. [12]

Budgetlag — regeringens befogenheter på finansmaktens område. [14]

Utbildningsdepartementet

Den nya gymnasieskolan - hur går det? [1] Samverkansmönster i svensk forskningsf'mansiering. [2] Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21] inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27]

___—___—

)[fLMIM'h-i HGINH-tfl' _lF-ål " _ ,_'

DWM'E'I'MMHJ-h Emir-'n | - -

mm...... ...är.

tur - w |:”. 3__ |._ EW ' rvi'wiw- » ::.—'.'." trenne—iu h"_ ' __ | ; .||- .. MM #&#!" ' _ , 'L.'. .|.-.... en:,!

mum hm., _ . & - W .». .." n nånn-it's # Fiffiga—Ä: '”';-l.". " Fl " E'j'

r... thu-ur nu: 'a' är"? '..f'..*,....,.., '.-" " ' " . u"! n-|-u+1m],'_u HM.... 5.131”ng ' '.'|-' '|'-"' 271 " r.. I.. ((.N— r,- _|||_l|.|r.;r_l| nes ,...hrrmw.r-.,Lq1.u_,l_ - 'N' M:hamn.- ';ez :- .- .:. '- ..

Rb Widii'råt'tmmt-Liiluwtmpr - iaf-;” ' '

Inu-nu L'l. HÖL' . l_ - .| ”lår—_ J'. .' .' ""l. _ki—.g'in ' 01.54.4er "utan .: inf. ati-u på" |'—_: "' ?Vi". ' - __ | |. |.f-_Hy|».|,|jg'll |... ||_|||-L|...|.' | .|| 1|,;|| ||_G_|_%_|._| . _ |. | . _ . f! 1. ._ _ ?. _ _ - ' - . . -'J.j . w.| _ ' I" ”" ”31351." 'i Nuff . " . 14,1. '_1' __|. | |.'.|._.' ' _| :.... _ '4' , . 'i'-"'.? . _ . .. .|.. " . - _ .. ", . . ,_ ||. ..._|

f ". ' , ."'_1,(.-,'>.,:.*4|-_ t|.. , .. 'r' ' _', .—' . - _ " ...

|:. |.

|.|I._J|L'FL251|""..J'-ll. "träs. ' -' 33. [Wing—fr 1.1 ..1141 m..-någ...!" .."t-r. -'.—' p...; 't.iu.u. [mm, m;..mMm-Yh'wåth W' _? '.r - ' amn- inf—a'. — n...... "i'm ., . "' ' ' Luth-n. '._1|_'|,t'l-'.' " ' " "n'ruw .... ":'wampff :=..me _ __ - 7 r filur"? :rn||_lr_qwm| .; .mwwmt diam-Mia ha .- .. Minas-L WWW. nVWol'w—r _ turn-w kung. i.. |.- 1 . Vf l'ElltlJl 'Qé méå'J-Inml % |. ann —.'t t- uma "li; ' ."m ;":7 Jat *. * .1 alma. slit—Wire!!! Ill" . .:,.'..i_"". ”meine—”'|' k:a":-

El ."..||g I..-iu ::Flii |” .'.'._.r.|3_ fvw. | |." ( .._,.,,|., -,| ||||||| .. .._.||

|," " F—l. 'na-" . ml" | _ "l _ [ '" &??qu -'.'—"—=l— 93341? "Mil

'I, _ ' | 'i

t._

._4|__|'

' -r"

_ kw I . || _ . » '... .! _. ., i-||. .'. '

r——-|_|_v- ur ___—our" xc "Mm _ iw", ”__| ' . 'I '. '. _4 lv' '_| " - _

31" gif—ZEJEI giltiga 531 i.. J._|_|._'i'i-i|5_j | .. '.' _ -.| .”

.'. de.-||

* ' . ; "r.. ' . ;- | _i_|_-|-'r. ..-.' .|| :.___ ". " _,r|| Exil-$$$" .-|'|"I-:'--: ': .-"'-'"'5%1:'.' -"=-= _ __:- __5__ | "r 1_ luiIHrH-ä Pi- J' |- " '- " " -'||" | :' | _ . _! -|-.|_|'|| __.l ||l'_W____ _ |___ _|_ _ __... .:. LH HIF- I'd-i . .. | l:a-"ll. :E. ..:Ill Illa-?. -' " . .]. r- . ' Lil-"'n' "j;: 1 __ I'- :.:__| I'M '? F .|. I " i.u? l—F:|

__...l: IP:-:.- ""I "I.. .'_ |_.' ' : ....||.._'.;.-. 3_;.|'.|_||_|_|_ Ja.?

- .|. . ' . -.-=..::...:. . - -.-1-.:.'.

..., _.._.....- :::". --.-.....-.'.-..-

' 'I

_l':-I- _f-IH-q4 ".-_i_ '

'-J_ ' 1.-

"ll. . ......

|_- _. i ...n-

-:_ -'_—-_—!:_' %" :4."

- - i.u-f. _ -_*:r_f_r

FRITZES

Bcstiillningnr: Fritycs kundtjänst, l()(w 47 Stockholm Fax 08-20 50 ll. Telefon 08-690 9I 90