SOU 1996:37

Sveriges medverkan i FN:s familjeår : slutbetänkande

Hearing om ekilémäeeor och familjeeplittring

Bilaga 1 till

SOUå

Kommittén för FN:5 familjeår

Hearing om akilomaaoor ooh familjooplittring

Bilaga 1 till

SOUå

Kommittén för FNza famiijeår

1996:37 Socialdepartementet

Hearing om skilsmässor och familjesplittring

Bilaga 1

Bilaga till Slutbetänkande av Kommittén för FN:s familjeår Stockholm 1996

!

ISBN: 91-38-20213-1 ISSN: 0375-250X

Huvudredakör: Birgit Arve-Pares Biträdande redaktör, formgivning och layout: Lena VWkström | redaktionen har även medverkat: Cecilia Runnström Norstedts Tryckeri AB Stockholm 1996

Hearing om

skilsmässor och fomiljespliiiring

30/9—l /l 0 1993

&

Arrongerod ov Kommittén för FNs fomiljeör (5 1992206)

Förord

Kommittén för FN:s familjeår arrangerade hösten 1993 en hearing om skils- mässor och familjesplittring. De frågor som togs upp under denna har gått som en röd tråd genom verksamheten under hela den tid som kommittén har arbetat: frågor om samspelet mellan vad som händer inom familjerna och vad som sker i omvärlden, om hur mammor, pappor och barn hanterar sin situation före, under och efter en familjeseparation och vad stödet eller bristen på stöd och förståelse i omvärlden betyder för dem som berörs.

En dokumentation från seminariet publicerades i januari 1994. Efterfrågan på denna har varit stor både under och efter familjeåret. När kommittén nu av- slutar sin verksamhet har vi därför beslutat att göra denna dokumentation till- gänglig genom att ge ut den som en bilaga till kommitténs slutrapport.

Vi vill samtidigt fästa uppmärksamheten på de förändringar som skett sedan hearingen genomfördes. Det gäller framför allt ifråga om det familjeekonomiska stödet, där både bidragsförskott, underhållsbidrag och bostadsbidrag har varit föremål för översyn och det gäller den juridiska handläggningen av vårdnads- frågor i samband med skilsmässa/ separation. Vi har därför kompletterat de ur- sprungliga texterna med en inledande kommentar om de förändringar som skett i anslutning till berörda avsnitt (avsnitten Hur fungerar rätten? resp. Hur fungerar det ekonomiska regelsystemet?).

Vi vill också peka på att flera av de undersökningar som redovisades vid hear- ingen har hunnit slutföras och finns avrapporterade i egna publikationer. Vi har tagit upp de monografier som publicerats efter hearingen i en lista för lästips som vi lagt till i slutet av denna rapport. I övrigt hänvisar vi till respek- tive författare för aktuell information.

Rapportens värde är framför allt att den ger en bred översikt över ett svårt och mångdimensionellt problemområde samt att den ger en mångsidig belysning av förhållanden som har stor relevans för barns Välfärd och uppväxtvillkor i vårt samhälle. Den kan därför läsas som en inledning och orientering för fort- satt kunskapssökande, i bl.a. undervisning och fortbildningssammanhang och där tjäna som utgångspunkt för fördjupade diskussioner.

Ann-Christin Tauberman Birgit Arve-Pares Ordförande Sekreterare Kommittén för FN:s familjeår Kommittén för FN:s familjeår

Kommittén för FN:s familjeår

anordnade i månadsskiftet september/ oktober 1993 en hearing om skilsmäs- sor och familjesplittring. Syftet med denna var att få en bred kunskapsinvente- ring och ett underlag för en diskussion om behovet av särskilda initiativ till stöd för barn och föräldrar i familjer som splittras. Genom att bjuda in fors- kare och praktiker med olika erfarenheter av omständigheterna i samband med skilsmässor ville kommittén få ett brett kunskapsunderlag för interna diskus- Stoner.

Ett 30-tal forskare och praktiker inbjöds att delta med förberedda inlägg. De gav tillsammans en aktuell belysning av skilsmässoproblematiken såsom den speglas i statistik och centrala register, i praktisk yrkesutövning bland grup- per som möter familjer i kris och uppbrott, samt i forskning om familjernas och de enskilda familjemedlemmarnas situation före, under och efter skilsmäs— san.

Vi har bedömt det angeläget att ge en vidare krets än de ursprungliga åhöra- rna tillfälle att ta del av de forskningsresultat och erfarenheter som redovisa- des under hearingen. Kansliet har därför ställt samman samtliga inlägg i en stencil, där varje författare själv svarar för innehåll och redigering. Vi har be— mödat oss om att ge materialet en enhetlig utformning och i vissa fall lagt till förtydliganden som kommit fram 1 den efterföljande diskussionen, men i övrigt inte gjort några bearbetningar av de befintliga texterna.

Vär förhoppning är att dessa texter kan användas som inspirationskälla och arbetsmaterial för dem som vill arbeta vidare med de många och viktiga frå- gor som kom upp under hearingen.

Stockholm den 31 januari 1994

Carl-Anders vaarsson Birgit Arve-Pares Statssekreterare Sekreterare Ordföranden

l l

InnehöH

Tidens tecken Skilsmössopanoramat: om familjemönstrets skiftningar och dynamik

Inledning ....................................................................................................................... 1 1 Åke Nilsson: Stor rörlighet päfkmiljemarknaden ............................................................................. 13 Elisabeth Landgren Möller: Familjen i statistiken .................................................................................................... 19 Ingrid Åkerman: Barn i mångkulturella värdnadskonflikter ................................................................. 25

Skilsmössorisker: om orsaker och sociala mönster

Jan M. Hoem: Utbildning gynnar stabiliteten i äktenskapet .............................................................. 33 Carl Göran Svedin: Mäns och kvinnors syn på skilsmässoorsaker och upplevda konsekvenser av

skilsmässan .................................................................................................................... 37 Ulla Björnberg:

Ideal och verklighet ....................................................................................................... 43 Anna-Karin Kollind:

”Relationen som ett tidens tecken ............................................................................... 49

Familjer i uppbrott, erfarenheter ur praktiken Mötet med familjer i kris: om samlevnadskriser och konfliktbearbetning Ulla Holmberg:

Familjer i uppbrott ett tidens tecken ......................................................................... 55 Margareta Nyqvist Asker: Erfarenheterfrän möten med par och familjer i kris .................................................. 6] Karin Lybeck: Familjen i glesbygd ........................................................................................................ 67 Henry Montgomery: Perspektiv i kärlek och kris ........................................................................................... 71 Ann-Christin Cederborg: När familjen förändras ................................................................................................. 79 Hur fungerar ratten? Om rättsliga processer och tvistefrögor Inledning ....................................................................................................................... 89 Anders Agell:

Familjeseparationer och juridiska regler ...................................................................... 91 Britt—Louise Marteleur—Agrell: Barnets rättsliga ställning vid skilsmässa ..................................................................... 95 Monika Sandahl:

juridik vårdnadstvister .............................................................................................. 99

Bengt Almebäck: Splittrade familjer i rätten ............................................................................................ 103

I skilsmässans spär Hur fungerar det ekonomiska regelsystemet?

Inledning ....................................................................................................................... 1 09 Barbro Dunér: Ekonomiskt stöd till barnfamiljer ................................................................................ 11 1 Eva Edström-Fors: Samhällets marginalgrupper nägra kommentarer ................................................... 115 Eva Olsson: Hur fungerar det ekonomiska bidragssystemet? ........................................................... 119 Anita Wickström: Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen —93 ............................................. 125

Vad händer i familjeekonomin? Pia Nilsson: Pengar är inte allt ......................................................................................................... 131 Irene A-K Andersson: Underhällskyldiga och ensamföräldrar ........................................................................ 135

Läker tiden alla sär? Om hälsoutveckling och psykisk hälsa efter skilsmässan Hans Hallberg: Fränskilda mäns dödlighet ............................................................................................ 143 Michael Gähler: Skilsmässans konsekvenser för det psykiska välbefinnandet ........................................ 149

Danuta Wasserman: Skilsmässa och suicidala beteenden ............................................................................... I 5 7

Margareta Hydén: Spänningen i svenska äktenskap ................................................................................... 163

Hur gör det för barnen? Anna Torbiörnsson: Hur går det för barnen.? ................................................................................................ 169 Göran Lassbo: Nya möjligheter för familjen.? ....................................................................................... 173 Gunnar Öberg: Hur barn klarar en skilsmässa ..................................................................................... 177

Hur fungerar nätverken runt barnen efter skilsmässan?

An-Magritt Jensen:

Barns familier ............................................................................................................... 183 Vibeke Bing: Barndom och livsuppgifter ........................................................................................... 187

Tillägg: Tips för vidare läsning ........................................................ 195

Tidens tecken

Skilsmässopanoramat: om familjemönstrets skiftningar och dynamik

INednmg

I detta och följande avsnitt presenteras övergripande statistik och forskning om familjemönster och separationer. Aktuella resultat från de studier som redovi- sades vid hearingen finns idag i flera fall publicerade i egna monografier.

Bl.a. har SCB givit ut Att klara av Arbete, barn, familj, Fakta om den svenska familjen, Skilsmässor och separationer samt Kvinnors och mäns liv.

Socialstyrelsen har givit ut rapporterna Ensam - om flyktingbarn utan vårdnads- havare i Sverige samt Olovligt bortförda barn

Flera av de medverkande forskarna har också publicerat sig i olika artiklar och lägesrapporter bl.a. i de antologier och tidskriftsnummer som publicerats eller fått publiceringsstöd av Kommittén för FN:s familjeår under perioden 1993—1996.

För dessa och övriga rapporter hänvisas till den litteraturlista som återfinns längst bak i denna rapport och / eller till en direkt kontakt med respektive för- fattare.

(Red. anm.)

LI" . "tiil-imdb! H'atirabl _» i-Latpwnn'l'tirlL—Ml "u,: .ru-n hh atm

"Hk; ärta—mil .E. IH ' - -'lt'llZ infällt-mil,

.. I " _ _ . . . Mmmm—Jmf. " n —' '.-[!'!".':.T?.t EPn-nå.

,. .. - 'mabwrt—qu - "tummar!

Hagmalms:

Åke N/Ysson

Stor rörlighet på familjemarknaden

Fram till 1960-talet betraktades familjebildning och giftermål som likvärdiga begrepp. Familjesplittring kunde bara ske genom skilsmässa. Den traditionella statistiken om giftermål och skilsmässor kunde därför på ett tillfredsställande sätt belysa familjebildning och familjesplittring. Sedan 1960-talet har emeller- tid samboförhållandena alltmer ersatt äktenskapet som samlevnadsform. Familjebildning och familjesplittring belyses därför allt sämre med uppgifter som baseras på antalet giftermål och skilsmässor.

Intresset för giftermål och skilsmässor är emellertid fortfarande stort. Låt oss där- för se på utvecklingen av giftermål och skilsmässor. Under början av 1960-talet var giftermålsfrekvensen hög. År 1967 inträffade ett tydligt trendbrott. Giftermålen minskade. År 1971 hade giftermålen gått ner med en tredjedel. Därefter har giftermå- len legat på en låg nivåmed ett undantag. I december 1989 mer än 30-dubblades giftermålsfrekvensen. Andrade regler för änkepension var den utlösande orsaken. Drygt 60 000 sambopar gifte sig under en månad. Merparten av dem som gifte sig då var dock så unga att de inte vann några förmåner genom giftermålet.

Under 1950-talet låg skilsmässorna på en stabil nivå på något under 10 000 per år. I mitten av 1960-talet började skilsmässorna öka i antal för att nå 16 000 år 1973 och 27 000 år 1974. Den nya äktenskapslagstiftningen medförde att ca 50 procent fler skilsmässor hann registeras under 1974 jämfört med tidigare år. Betänketiden blev ett halvår mot tidigare ett års hemskillnad. När ”haussen” i skilsmässor gått över år 1977 blev antalet skilsmässor 20 000. Därefter har antalet legat på den nivån till slutet av 1980-talet. Runt 1990 har skilsmässorna åter ökat.

Nya samlevnadsformer

Traditionellt har befolkningen redovisats efter fyra civilstånd: ogifta, gifta, från- skilda och änkor/änklingar. Med hänsyn till dagens samlevnadsformer är det mer adekvat att redovisa befolkningen enligt indelningen ensamstående, sambor och gifta. I det följande kommer vi att koncentrera oss på den senare indelningen och se på utvecklingen sedan mitten av 1970. Tyvärr kan de nya samlevnadsformer- nas framväxt under 1960-talet och början av 1970-talet bara beskrivas knapphän- digt med hjälp av officiell statistik.

Det kan kanske tyckas onödigt att skilja på sambor och gifta. Det är emellertid stora skillnader mellan sambor och gifta i flera avseenden såsom ålderssamman- sättning, geografisk fördelning i Sverige, varaktigheten på förhållandet och separationsfrekvensen. Därför kommer sambor och gifta att behandlas var för sig.

Under 1970-talet och 1980—talet har de ensamstående blivit fler. Tillväxten i antalet ensamstående har dock avtagit under senare delen av 1980-talet.

Giftermål och skilsmässor 1930-1992 samt ihoptlyttningar och isårflyttningar 1980,1985 och 1990

120000

1 00000

80000

60000

40000

20000

1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990

Ar

Fler ungdomar har valt gymnasie- och högskoleutbildning och har därmed senarelagt sin familjebildning. Men det är inte bara bland ungdomar som andelen ensamstående ökar utan också bland medelålders. Den höga separationsfre- kvensen har medfört att fler medelålders lever som ensamstående.

Fler sambor

Antalet sambor har ökat kontinuerligt med ett enda undantag. Det stora antalet giftermål i december 1989 reducerade tillfälligt antalet samboförhållanden. Ar

1990 levde 376 000 par som sambor vilket kan jämföras med 235 000 år 1975. Det är bland de medelålders som samboförhållandena nu också börjar bli vanligare. I de unga åldrarna har andelen sambor varit oförändrad sedan mitten av 1970-talet.

Det finns mycket som talar för att det var frånskilda män och kvinnor som redan i början av 1960-talet introducerade samboskapet. Giftermålsfrekvensen gick nämligen ned för frånskilda under den perioden. Det verkliga genomslaget fick den nya samlevnadsformen i början på 1970-talet. Då blev det betydligt vanligare att det föddes barn i samboförhållanden. År 1970 föddes ca 10 procent av barnen i samboförhållanden medan fem år senare andelen hade ökat till ca 25 procent.

Färre äktenskap

Det högsta antalet äktenskap som noterats i Sverige var 1,93 milj. år 1970. Därefter har antalet minskat beroende både på låg giftermålsfrekvens och hög skilsmässo- frekvens. År 1988 var antalet så lågt som 1,66 milj. Efter 1989 års giftermålsboom har äktenskap åter minskat från 1,72 milj år 1989 till 1,69 milj år 1992. Nergången i antalet äktenskap är större än uppgången i samboförhållanden.

Familjebildning och familjeupplösning

Flertalet av dem som bildat familj under den senaste 25-årsperioden gör det ge— nom att flytta ihop. En låg andel av paren gifter sig när de flyttar ihop. Andra gifter sig efter några år medan andra aldrig gifter sig. Giftermålsstatistiken duger således inte längre när familjebildningen ska studeras. Från folkräkningarna 1980, 1985 och 1990 kan familjebildningstal hämtas. Med familjebildningstalet menas nybildade familjer året före folkräkningen i förhållandet till antalet ensamstående vid folkräkningen. Egentligen räknas talet så att antalet nyblivna sambor och nyblivna gifta kvinnor (utan att vara sambor tidigare) relateras till antalet ensamstående kvinnor.

Unga senarelägger familjebildningen — medelålders bildar ny familj

Familjebildningen för kvinnor i åldern 20—30 låg år 1980 på ungefär samma nivå som giftermålsfrekvensen år 1960. Från 1980 till 1990 har familjebildningstalet gått ner med ca 10 procent för kvinnor i ålder 20-30 år troligen beroende på senareläggning av familjebildningen.

För kvinnor i åldern 30—40 var familjebildningen betydligt intensivare år 1980 än vad 1960 års giftermålstal Visar. Uppgången är ca 40 procent för 30—35—åring— ar och 70 procent för 35—40-åringar. Under andra hälften av 1980—talet har dock familjebildningen avtagit också för kvinnor i åldern 30—40 år. För kvinnor i ålder 40—50 år är utvecklingen ungefär likadan som för 30—40-åriga kvinnor dvs. betydligt intensivare familjebildning på 1980-talet än år 1960 samt en nedgång i slutet av 1980-talet.

Två betydande utvecklingstendenser kan utläsas

— de unga förblir ensamstående högre upp i åldrarna än tidigare vilket kan ty- das som att familjebildningen senareläggs, personer i 30- och 40-årsåldrarna bildar familj i betydligt större omfattning än tidigare vilket kan tydas som en effekt av dels att de ”senarelagda” famil- jerna bildas, dels att många bildar familj för andra eller tredje gången.

Möjligheten att bilda familj i åldrarna över 30 år har blivit betydligt större under de senaste decennierna. Förklaringen är självklar men bör kanske ändå påpe- kas. Fler ensamstående män och kvinnor i åldrarna över 30 år gör att utbudet av tänkbara partners har ökat. Det är därför lättare att finna en partner nu än tidigare. Det ökade antalet ensamstående gör också att antalet nybildade famil- jer med en man och kvinna i åldrarna över 30 blir fler och fler.

Nybildade familjer i tusental år 1980, 1985 och 1990

År Totalt Därav Enbart ihop- Både ihopflyttning flyttning och giftermål 1980 81,4 68,7 12,7 1985 88,2 77,5 10,7 1990 88,7 74,2 14,5

Som framgår av tablån ovan bildas ca 90 000 familjer per år dvs. mer än dubbelt så många som gifter sig årligen.

Hög familjesplittring

Omkring 50 000 familjer upplöses per år genom att makarna flyttar isär. Drygt 20 000 äktenskap upplöses medan nästan 30 000 sambopar separerar. Som synes är det betydligt vanligare att samboförhållanden upplöses än äktenskap. Det finns fyra gånger så många äktenskap som samboförhållanden. Sedan lång tid tillbaka är det väl känt att äktenskap med unga kontrahenter har hög skilsmäs- sofrekvens. Vidare är det påvisat att förhållanden med kort varaktighet har hög separationsfrekvens.

Personer som lever i samboförhållanden är betydligt yngre än de som lever i äktenskap. Vidare har samboförhållanden som regel en kortare varaktighet än äktenskapen. Detta gäller oberoende av makarnas ålder. Som exempel kan tas kvinnor i ålder 30—34 år. De gifta kvinnorna har sammanbott i genomsnitt 8 år men sambokvinnorna endast i 4 år. Det är därför naturligt att det är mycket van- ligare att sambor flyttar isär än att gifta gör det. ]ämförs gifta och sambor som är i samma ålder och som bott ihop lika länge finnar man dock att sambor har en separationsfrekvens om är ca 75 procent högre än vad gifta har.

Om den skilsmässofrekvens som har observerats de senaste åren blir beståen- de kommer ungefär 45 procent av äktenskapen att upplösas genom skilsmässa.

Skilsmässofrekvensen har ökat under de senaste åren. Det finns inte tillräckligt med data för att göra motsvarande beräkningar för sambor. Generellt kan man påstå att samboförhållanden blivit stabilare under 1980-talet. Utvecklingen bröts emellertid av giftermålsboomen i december 1989. Drygt 60 000 stabila samboförhållanden blev då äktenskap.

Separationer i tusental bland sambor och gifta åren 1981, 1986 och 1991

År Antal bland Per 1000

Gifta Sambor Totalt Gifta Sambor Totalt 1981 20,9 25,3 46,2 12 87 23 1986 19,5 29,1 48,6 12 80 25 1991 22,9 28,3 51,2 14 79 26

Årligen upplever 45 000 barn en separation

Ungefär 45 000 barn upplever att deras föräldrar separerar under ett år. Även sambofamiljer med barn har högre separationsfrekvens än äktenskap med barn. Familjer med två och tre barn är de stabilaste familjerna. Efter en separation bor 75—90 procent av barnen hos mamman. Har föräldrarna levt som sambor är det en större andel av barnen som bor hos mamman än om föräldrarna varit gifta. Pappornas möjlighet att få hand om barnen ökar med barnantalet. Av trebarns- papporna får 25—35 procent ta hand om ett eller flera av sina barn medan av ettbarnspapporna får endast 10—20 procent ta hand om sina barn.

23 000 barn Upplever att mamma fören ny man

Barn som redan har varit med om en familjesplittring kan ganska snabbt få upp- leva att familjen åter förändras. År 1990 var 23 000 barn med om att mamman flyt— tade ihop med en ny man. Vidare upplevde 3 000 barn att pappan flyttade ihop med en ny kvinna. Här redovisas enbart de ihopflyttningar som barnet själv är med om. Den ”frånvarande förälderns” familjebildning ingår inte i dessa siffror.

Antal barn som bor i ombildade familjer tycks dock inte bli fler, troligen bero- ende på att ombildade familjerna har en mycket hög separationsfrekvens.

Stigande separationsfrekvens

Från år mitten av 1970-talet till slutet av 1980-talet kan man inte observera någon påtaglig förändring av skilsmässofrekvensen. Under samma period valde allt fler att leva som sambor vilka har betydligt högre separationsfrekvens än gif- ta. Resultatet av detta blev att fler förhållanden upplöstes trots att samboförhål- landena blev stabilare. Sedan slutet av 1980—talet har skilsmässofrekvensen åter ökat. Separationsfrekvensen bland sambor har också ökat.

Åke Nilsson Programmet för befolkningsstatistik, SCB

H/sabefh Landgren Mö//er

Familjen i statistiken

På SCB-programmet Demografi med barn och familj arbetar vi just nu med en intervjuundersökning som vi kallar Familj och arbete eller kortare F a.miljeunder— sökningen. Där ingår skilsmässor och separationer som en del i familjebilden.

När vi gjorde en provundersökning för 2,5 år sedan frågade vi bl.a. om inter- vjupersonerna instämde i påståendet: ”Det var lika vanligt att folk gled ifrån varandra förr, men då var det inte lika lätt att skiljas.” 88 procent instämde. Möjligheterna att skiljas påverkar självklart skilsmässofrekvensen. Man behö- ver bara se på liberaliseringen av skilsmässolagstiftningen 1974. Just det året skjuter skilmässofrekvensen kraftigt i höjden. Den höjs och stannar på en högre nivå. (Se diagram)

Det var kanske inte skilsmässolagstiftningen som våra intervjupersoner främst tänkte på när de menade att orsaken till skilsmässa var lika stor förr samtidigt som möjligheterna var mindre. Den allt överskuggande förändringen tror jag är att kvinnor fått allt större möjligheter att försörja sig själva. Makarna är inte längre så fast bundna till varandra av ekonomiska skäl. Det gör det säkert lät- tare både för män och för kvinnor att besluta sig för att låta ett förhållande upphöra. Samtidigt har samboende utanför äktenskapet blivit allt vanligare och det är ju också ett utryck för att makarna inte längre är lika fast bundna till var- andra. Hand i hand med de ekonomiska möjligheterna går ju också attitydför- ändringar som med tiden gjort skilsmässa mer acceptabelt.

Bland paren är de gifta i stor majoritet. 1990 hade vi 1,6 miljoner gifta par och 370 000 sambopar. Men samborna blir allt fler på bekostnad av de gifta. Det är särskilt tydligt vad gäller par som nyligen flyttat ihop. Det är också så att isärflytt- ning är betydligt vanligare bland sambor än bland gifta, även när de har barn. Barnlösa par har högst skilsmässo/isärflyttningsfrekvens både bland gifta och sambor.

Det är kanske inte så svårt att förstå att separationer är betydligt vanligare bland barnlösa sambor än skilsmässor bland gifta barnlösa. Bland de barnlösa sam- boparen finns unga människor som ännu inte riktigt bestämt sig, en del av pa— ren är kanske att jämföra med forna tiders förlovade par. Det är naturligt att unga människor under en tid prövar sig fram. Men även när det finns barn är isärflytt- ningen mer frekvent bland sambor än bland gifta.

Statistiken om familjemönster och därmed också skilsmässor och separationer kan efter komplexitet indelas i flera nivåer som alla bjuder på svårigheter.

Tvärsnitt dvs. situationen vid en viss tidpunkt: Redan här stöter statistikern på svårigheter p. g. a. av avsaknaden av registrering av samboförhållanden och separa- tioner mellan sambor. Vi blir beroende av frågeundersökningar där folk- och bostadsräkningen' är den största och mest centrala. Vid sidan av den finns infor- mation 1 undersökningen om levnadsförhållanden och 1återkommande familje- undersökningar.

Skilsmässor per 1 000 äktenskap under äktenskapets första, andra, tredje och fjärde kalenderår för kalenderåren 1955—1989

40.00

3500. II 15.00 IIIII'IIIIII

20.00 8 8

15.00

Skilsmässor per 1 000 äktenskap

5.00 5 8 |__— _ 'L-__—_ -_-__

Kalcnderår

_ Första Andra ””M"""WM Tredje Fjerdc

Ser man på familjens sammansättning ur barns perspektiv kan den se ut som i tabellen nedan. Uppgifterna är 8—9 år gamla. Nya resultat kommer i 1992/ 93 års undersökningar om levnadsförhållanden.

Tabell 1: Barnens fördelning på olika familjetyper 1984/85. Källa: Undersök- ningen om levnadsförhållanden 1984/85. SCB

Familjetyp Andel av alla barn 0—17 år. Procent Traditionell kärnfamilj med mor och far och enbart gemensamma barn 80 Ensamstående förälder 10 Ombildad familj med styvmor eller styvfar och inga nya syskon 3 Ombildad familj där halvsyskon tillkommer 5 Ombildad familj där både mannen och kvinnan har egna barn med i boet 1 Ombildad familj med "mina", "dina" och "våra " barn 0,3

Nettoförändringar, dvs. information om hur sammansättning av familjerna för- ändras från en tidpunkt till en annan: Ett av tidens tecken är att ensamboendet blir allt vanligare och att allt färre barn bor med båda sina ursprungliga för- äldrar.

Bruttoförändringar eller flöden: Här finns ny och intressant flödesstatistik grun- dad på folk- och bostadsräkningar och löpande befolkningsstatistik. Denna statistik har redogjorts för i föregående inlägg av Åke Nilsson.

Livsförlopp

Nästa steg på trappan till större komplexitet är att försöka beskriva livsförloppet. Flödesstatistiken talar om för oss hur många som bildat familj, hur många som har skilt sig under ett år osv., men vi vet inte om samma människor är med om dessa händelser flera gånger. För att förstå förloppen behöver vi också sätta in hän- delser i familjelivet i sitt sammanhang med personernas förvärvsarbete och liv i övrigt. Livsförloppsdata finns i SCB:s pågående familjeundersökning.

Familjeundersökningens uppbyggnad

Vi har på SCB just avslutat datainsamlingen för den andra stora familjeundersök- ningen. En tidigare sådan, kallad fruktsamhetsundersökningen, genomfördes 1981 med tillägg för populationen män 1984. Både i de tidigare undersökningarna och i den som görs nu ställs retrospektiva frågor till män och kvinnor. Vi frågar om uppväxtförhållanden, när man gått i skola och annan utbildning, hela för- värvsarbetshistorien med yrken, arbetstider, föräldraledigheter mm. När fick man barn, när gifte man sig, blev sambo, när upphörde förhållandet osv.

Familjeundersökningen är uppbyggd för att ge möjlighet till analyser av sam- band mellan familjemönstrets förändringar och olika bakgrundsfaktorer. Här kan man komma betydligt längre i analysen än då man använder registerdata enbart. Det har visats redan i den förra familjeundersökningen. Forskare kom- mer att utnyttja den rika informationskälla som familjeundersökningen utgör. Själva kommer vi att utge ett antal beskrivande resultatrapporter och artiklar.

Kommittén för FN:s familjeår har skissat på ett forskningsprogram redan i sin inled- ande fråga om familjemönster och familjsplittring som ett tidens tecken. Man kan- ske ska komma ihåg att samtidigt som skilsmässorna och separationerna är många är samtidigt nya parbildningar mycket vanliga. Det bildas fler familjer än någonsin idag. Familjen är ingalunda död som man hör påstås ibland. Vidgar man familjebegreppet till att också omfatta den äldre generationen så är min tro att kontakterna generationerna emellan är frekventare än någonsin trots stora avstånd.

Med hjälp av familjeundersökningen kan man komma en mycket god bit på väg vad gäller de flesta av frågorna under rubriken ”Familjemönster och familje- splittring som ett tidens tecken”.

Hur många öktenskap/samboförhöllanden3

Datafilerna från familjeundersökningen börjar bli färdiga men vi har ännu inte be- arbetat data. Några resultat finns dock som det är roligt att få visa upp här idag.

Tabell 2: Antal äktenskap/samboförhållanden som intervjupersonerna upp- gett sig ha haft. Källa: 1992 års undersökning om Familj och arbete. SCB.

Antal äktenskap/ 44-åringar 34-a'ringar 29-åringar sambförh. Män Kv Män Kv Män Kv Inget 5 3 10 4 18 10 Ett 69 67 60 62 62 64 Två 18 22 22 27 17 22 Tre 6 7 7 6 3 4 Fyra el. fler 2 1 1 1 O 0 Summa 100 100 100 100 100 100

Män får en partner senare än kvinnor. Bland 29-åringar har en tiondel av kvinnor- na ännu inte varit sambo eller gift medan nästan dubbelt så många, 18 procent, av männen i samma ålder saknar erfarenhet av äktenskap eller samboförhållanden. Vid 44 år har män och kvinnor varit gifta eller sambo i ungefär samma utsträck- ning. Nära 70 procent hade haft endast ett förhållande och av dessa levde de fles— ta (85 procent) fortfarande kvar i samma äktenskap/ samboförhållande. Endast 5 procent av männen och 3 procent av kvinnorna uppger att de aldrig varit sambo eller gifta. Man kan förmoda att bland undersökningens bortfall på drygt 20 procent ingår ensamstående och personer som aldrig varit gifta/ samboende oftare än andra. Talen 5 resp. 3 procent för personer som aldrig varit gifta/sam- boende kan därför vara underskattade, särskilt bland männen.

34-åringar hade hunnit med nästan lika många äktenskap/samboförhållanden som de som var tio år äldre. Det är ytterligare ett tecken på att skilsmässor och separationer ökat.

I 1992 års undersökning om Familj och arbete ställdes också ett antal attitydfrå— gor bland annat om inställning till skilsmässa.

Tabell 3: Män och kvinnor i åldrarna 29,34 och 44 år som instämmer i olika på- ståenden om separationer och skilsmässor. Källa: 1992 års undersökning om Familj och arbete. SCB.

Andel som instämmer Procent Samtliga Män Kvinnor Det är för lätt att skiljas 61 55 65 Om det finns barn borde man ha tillgång till familjerådgivare 90 89 91 Par borde hålla ihop för barnens skull 53 61 45 Par skulle hålla ihop mer om ansvar för barn och hushåll delades mer lika 72 69 74

Familjeundersökningen är upplagd så att man skall kunna studera samband mellan familjebeteende, bl.a. skilsmässor och separationer, och bakgrundsfak- torer. Intervjupersonerna kan grupperas i olika sociala och kulturella grupper. Den vanliga socioekonomiska indelningen finns för intervjupersonen och den— nes föräldrar, också utbildning och egen familjebakgrund mm. För varje sepa— ration eller skilsmässa finns uppgift om datum och om det fanns barn. Vi får veta om man bildar familj igen och man kan följa den parallella utvecklingen av arbete och utbildning och barnafödande.

Familjeundersökningen kommer att analyseras och redovisas av SCB och av forskare. På demografiska avdelningen vid Stockholms universitet kommer man att utnyttja den men andra är också välkomna. Naturligtvis kan detta först ske efter en prövning av om utlämnande är förenligt med sekretesslagens be- stämmelser och vi kommer att vara mycket noga med hur man handskas med utlämnade data. Ett alternativ är att arbeta med materialet i SCB:s lokaler. SCB kommer att ta betalt för service och hantering kring utlämnandefrågor. Det finns inga anslag för den slags service.

Konsekvenser

Eftersom Familjeundersökningen (Familj och arbete) innehåller retrospektiva frågor och kartlägger en del av livsförloppet finns det möjligheter att beskriva eller ta fram vissa hårddata om konsekvenser av separation och skilsmässa. Jag vill särskilt peka på möjligheterna att genom kombination av familjeundersökning— en och inkomststatistiken beskriva de ekonomiska konsekvenserna. För några år sedan gjordes på SCB en del beräkningar för dåvarande underhållsbidrags-

kommittén där man jämförde inkomststandarden inte bara mellan ensamståen- de och samboende utan också mellan s.k. traditionella kärnfamilj er dvs. mam- ma, pappa och deras gemensamma barn och s.k. ombildade familjer där en man och kvinna gått in i ett nytt parförhållande och där någon av dem eller bägge hade barn med sig från ett tidigare förhållande. Resultaten pekade på att den om- bildade familjen hade minst lika god eller t.o.m. bättre inkomststandard än den traditionella kärnfamiljen. Hänsyn hade tagit till familjens storlek. Det är myck- et som kan spela in och göra att resultatet blir sa. Bland annat vet vi att inkom- sterna oftast blir bättre med aren. Äldre föräldrar kan erbjuda sin familj bättre standard än yngre Då kunde vi inte studera inkomsterna för samma personer före och efter skilsmässa eller separation. Det skulle vi kunna göra idag men jag vill betona att det är ett svårt och grannlaga arbete som inte görs i en handvänd— ning. Innan man startar ett sådant projekt bör man i en förplanering noggrannt penetrera möjligheterna. Det finns fallgropar och brister i statistiken som man måste överväga.

Familjeundersökningen har således mycket att ge när det gäller studier av skils- mässor och separationer som en del i livsförloppet och som en komponent i förändringar i familjemönstret. Men den är inte särskilt inriktad just på skils- mässor och separationer. Det finns ingen information om hur skilsmässan gick till, konsekvenser för umgänge mellan vänner och släktingar, mellan barn och föräldrar eller liknande.

Från undersökningen om levnadsförhållanden, ULF, har vi en enkel informa- tion om kontaktfrekvensen mellan barn och frånvarande föräldrar. Åren 1984—85 hade en femtedel av barn med en ”frånvarande” förälder ingen kontakt med denne. Åtta procent av barnen hade en far som var okänd eller en far eller mor som avlidit. Drygt en tredjedel hade kontakt varannan helg eller mer. Vi kom- mer snart att få nya uppgifter från ULF 1992/ 93.

Under familjeåret 1994 räknar vi med att på flera olika sätt presentera resultat från 1992 års familjeundersökning. Ett tema i vår resultatredovisning kommer att bli skilsmässor och separationer.

Elisabeth Landgren Möller Chef för programmet ”Demografi med barn och familj”, SCB

ingrid Åkerman

Barn i mångkulturella vördnadskonflikier

En stor del av arbetet på Socialstyrelsen idag handlar om att arbeta med upp- följning, utvärdering, tillsyn och kunskapsförmedling. För mig innebär det uppföljning och utvärdering av socialtjänstens arbete med de familjerättsliga frågorna.

Jag skall redovisa familjeförändringarna som de blir synliga på Socialstyrelsen framför allt genom de kontakter som Socialstyrelsen har med Länstyrelser, socialtjänst, domstolar, advokater och inte minst enskilda.

Jag skall också redovisa den första delen i den uppföljning som Socialstyrelsen gör om socialtjänstens insatser när det gäller olovligt bortförande av barn. Den del som är klar idag är en kartläggning av antalet barn som i samband med vård- nadskonflikt förts från eller till Sverige.

Föräldrar tar ett stort gemensamt ansvar för sina barn både när de lever tillsam- mans och då de separerar. Socialstyrelsens utvärdering av samarbetssamtal 1989 visade att 80 % av de föräldrar som sökte samarbetssamtal också kom till en överenskommelse när det gällde barnen.

Det finns ingenting idag som tyder på att detta skulle ha förändrats utan tvärt- om. De allra flesta föräldrar som separerar försöker att samarbeta och tar ett gemensamt ansvar för sina barn. De fortsätter att vara föräldrar och är måna om att barnen ska påverkas så lite som möjligt av separationen. När man har problem söker man hjälp. Detta blir synligt genom att antalet föräldrar som vill ha rådgivning och hjälp i samband med skilsmässa verkar öka inom kom- munernas familjerätter, vilket bl.a. visar sig i längre väntetider till samarbets- samtalen.

I 1990 års siffror om familjeförändring redovisas en ökning av separationer bland unga familjer med barn i föreskole— och lågstadieåldrarna. Detta är en situation som under de senaste åren har varit känd inom socialtjänsten och som här be- kräftas.

Dessa unga familjer är i behov av mycket stöd och hjälp. En socialsekreterare uttryckte svårigheten med detta arbete ungefär så här: ”Hur lär man ett ungt par samarbeta om barnen när de varken hunnit etablera sig som par eller som för- äldrar?” Många av dessa unga familjer lever också under en svår ekonomisk press. Många drabbas idag av arbetslöshet och de är i många fall hårt skuldsatta genom t.ex. dyra bostadslån.

Vad händer i dessa unga familjer i samband med separationen? Här skulle be- hövas mer kunskap om hur föräldrarna ska lösa vårdnad och umgängesfrågan för det lilla barnet. Risken är stor att pappan i dessa unga familjer betraktas som utbytbar. Mamman har vårdnaden om barnet och vissa barn byter "pappa” flera gånger under sin förskoletid. Trots pappans engagemang i barnet kan han ha svårt att upprätthålla en kontinuerlig kontakt med det lilla barnet om mamman av olika orsaker motsätter sig detta. Många pappor säger att de haft svårigheter att få stöd och hjälp av socialtjänsten att upprätthålla denna kontakt. Enda möjlighet för dem kan bli att starta processer om vårdnad, umgänge eller verk- ställighet. Dessa processer kan pågå under många år.

Det är också viktigt att uppmärksamma de barn som ej har kontakt med sin pappa p.g.a. att pappan av olika orsaker ej vill detta. Socialtjänsten har ett ansvar att med rådgivning och samarbetssamtal hjälpa dessa föräldrar att se barnets behov av dem båda och också se barnets rätt att växa upp utan stridande föräldrar.

Socialtjänsten har ett ansvar att stödja och hjälpa de barn som varit utsatta för en tvist om vårdnad eller umgänge i domstol.

Mycket tyder på att vårdnadskonflikterna framför allt de som avgörs i domstol blivit mer komplicerade. Incestanklagelser och andra anklagelser i vårdnadsären— den tycks öka. Som en följd av detta ökar också antalet umgängesdomar där umgänget skall ske med kontaktman. Socialtjänsten har på många håll svårt att ställa upp med de resurser som domstolarna kräver av dem.

Sverige har utvecklats till ett mångkulturellt land och det syns också i familje- bildningen. I många vårdnadskonflikter som handläggs av socialtjänsten har föräldrarna olika kulturell bakgrund. Många av dessa föräldrar har mycket lite kunskap om varandras kultur, seder och religion. Det är inget man frågar om när man är nykär. Olikheterna blir synliga när familjen är etablerad och barnen kommer. Nu måste föräldrarna respektera och förstå varandras olikheter, accep- tera dem och tillåta barnet att bli en del av båda. Det är viktigt att dessa föräldrar får råd och stöd i sin föräldraroll.

En grupp barn som hamnat i fokus det senaste året är de bortförda barnen, dvs. barn som olovligen förts till eller från Sverige. Bortförandet är en för barnet i de flesta fall tragisk konsekvens av en separationskonflikt.

I Föräldrabalken (FB) infördes 1 juni 1993 en lagändring som säger att domsto- len vid bedömning av en vårdnads- eller umgängesfråga skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovli- gen bortförs, kvarhålls eller annars far illa.

För att få mer kunskap om detta problem gör Socialstyrelsen en uppföljning av socialtjänstens insatser då det gäller olovligen bortförda barn. Undersökningen görs av socionom Elsa Nyberg.

Vi vill i denna undersökning framför allt försöka få en uppfattning om at Hur många barn som berörs. De siffror vi har idag är antalet barn som UD kommer i kontakt med och det rör sig framför allt om konventionsbarn dvs. barn från länder där Sverige skrivit ett avtal om återförande. » Hur familjerna ser ut. Är den bortförande föräldern muslimsk man gift med svensk kvinna.> Det är ofta den bilden massmedia ger. =.= Vilka faktorer som leder till att föräldrar olovligen bortför sina barn. & Vilka insatser socialtjänsten gjort före bortförandet. >:- Vilka förebyggande insatser som kan vidtas för att om möjligt förhindra barns bortförande.

Antalet barn som förts bort eller förts hit har vi fått fram genom att länsstyrel— sen i varje län försökt ta reda på vilka ärenden som varit aktuella inom social- tjänsten framtill 1992. Kontakt har också tagits med Utrikesdepartementet, Bortrövade barns förening, Advokatsamfundet, Riksförbundet för kvinnojourer i Sverige, riksdagsmän med engagemang i frågan, Bris, Rädda Barnen m.fl. Ett antal domar har också gåtts igenom.

Det är svårt att få fram exakta siffror på hur många barn som varit aktuella p.g.a. att socialtjänsten inte registrerar dessa ärenden på något särskilt sätt. Ibland ses dessa ärenden som rådgivningsärenden, dvs. endera eller båda föräldrarna har kontakt med socialtjänsten vid något eller några tillfällen, men därutöver görs inget från socialtjänstens sida. Kartläggningen bygger alltså på vad de handläg- gare som nåtts av frågan minns.

För det mesta vet heller inte socialsekreterarna vad som hänt barnen sedan kontakten upphört. Ett större antal barn än som redovisas kan därför vara åter- förda utan att socialtjänsten får kunskap om detta. Detta visar tydligt de svårig- heter som ofta blir aktuella när man göra en uppföljning och utvärdering av socialtjänstens arbete. Det finns inget enhetligt registrerings- och dokumen- tationssystem.

Kartläggningen får ses som ett första försök att inventera problemets omfattning.

Barn som förts ut ur Sverige till ett annat land

Idet följande redovisas uppgifter om bortförda barn t.o.m. 1992 där =(- vårdnaden är föremål för en tvist mellan föräldrarna eller % föräldrarna har gemensam vårdnad men ett gemensamt beslut om flyttning saknas, eller ”* barnet förs bort av föräldrar som saknar del i vårdnaden.

I kartläggningen finns 113 barn som bortförts 1992 eller tidigare. Barnen repre- senterar 79 familjer. Det äldsta bortförandet skedde 1970 — de flesta ärendena som redovisats har varit aktuella under senare år. Bortförandet har för 34 barn angetts till perioden 1989—1992.

7 barn bortfördes 1989 — av dem var 4 st 6 år eller yngre vid bortförandet. 3 barn bortfördes 1990 1 var under 6 år. 13 barn bortfördes 1991 av dem var 11 st 6 år eller yngre. 11 barn bortfördes 1992 — av dem var 5 under 6 år.

39 barn har angetts vara återförda till Sverige.

95 barn från 65 familjer har förts bort av sin far och 18 barn från 14 familjer har förts bort av sin mor.

>(- Barn med en svensk och en utländsk förälder. 63 barn har en svensk förälder. Tio har svensk pappa. De barn som har en svensk mamma och en utländsk pappa utgör alltså nästan hälften av materialet (47%). En av dessa mammor har fört bort ett barn.

Papporna kommer i åtta fall från Tunisien, fem från Egypten, fyra från USA samt tre från vardera Grekland och Italien. I övrigt finns många länder representerade.

12 pappor, varav en svensk, har dömts för egenmäktighet mot barn.

=t— Barn med två utländska föräldrar. 40 barn från 26 familjer har två föräldrar av utländsk härkomst. Barn med två föräldrar av utländsk härkomst utgör 35 % av de bortförda barnen. I tre famil- jer har mamman fört barnet ut ur Sverige, i övriga fall pappan. I sex familjer kommer båda från Iran, i tre båda från Marocko och i tre båda från Finland. I övrigt är det stor spridning på föräldrarnas ursprungsländer.

Sex pappor har dömts för egenmäktighet med barn, i fyra av dessa fall kommer mamman från samma land.

» Barn med två svenska föräldrar. Tio barn från sju familjer har två svenska föräldrar. I fyra av dessa familjer har mamman fört barnen utomlands, i övriga fall pappan. Ingen av dessa har dömts för egenmäktighet mot barn.

Hitförda barn

I materialet redovisas 40 barn 127 familjer som förts hit mellan åren 1977—1992. Av dessa är det känt att 10 återförts. Inget av de hitförda barnen har två svenska föräldrar.

13 barn har två utländska föräldrar med utländsk härkomst (tio familjer). I tre fall kommer båda från Iran. Tre barn har förts hit av sina mammor. 27 barn i 17 familjer har en svensk och en utländsk förälder. I tre fall är pappan svensk, i 14 fall mamma. Det är alltid den svenska föräldern som fört hit barnet. 11 barn från sju familjer har av sin svenska mamma förts hit från USA.

Utredningen fortsätter nu med en uppföljning av socialtjänstens insatser. Inter- vjuer kommer att ske med handläggare inom socialtjänsten, med föräldrar till bortförda barn, samt med bortförda barn som kommit tillbaka. Kontakt kom- mer att tas med föräldrar som bortfört.

Rapporten kommer att redovisas i sin helhet på NOPUS seminarium om Familjerätt i Norden i Oslo december 1994.

Ingrid Åkerman Byrådirektör, Socialstyrelsen

Skilsmössorisker: om orsaker och sociala mönster

Jan M. Hoem

Utbildning gynnar stabiliteten i äktenskapet

Kvinnor med högre utbildning har haft en gynnsammare utveckling än andra vad gäller risken för skilsmössa under de två! senaste decennierna.

Skilsmässoreformen 1974 gav Sverige mycket liberala regler för skilsmässa. En skilsmässa betraktas här som makarnas privata angelägenhet, och den beviljas utan att parterna behöver ange något skäl. Myndigheternas inblandning begränsas till att övervaka att vårdnadsbeslut (om paret har barn) och ekonomiska upp- görelser går rätt till. I samband med reformen gick skilsmässotalen upp kraftigt och efter 1974 har de legat på en betydligt högre nivå än någonsin tidigare. Sverige har bland de högsta skilsmässoriskerna i Europa, nästan lika höga som till exempel Danmark och Storbritannien.

Många faktorer påverkar Skilsmässorisken. En hel grupp av sådana faktorer är knutna till äktenskapets startbetingelser. Skilsmässorisken är högre om paret sambodde före giftermålet, om kvinnan hade barn före äktenskapet, om hon var mycket ung när hon gifte sig, och om hon var gravid då. Betydelsen av några sådana faktorer framgår av vidstående tabell, som är baserad på data för 1971—1991 från Statistiska centralbyrån.

Tabellen skall läsas på följande sätt: Kvinnor som gifte sig i 16—17 års ålder har 2.2 gånger så hög skilsmässorisk som jämförbara kvinnor som gifte sig i ålder 20—23. (Se vänstra fältet i tabellen.) Kvinnor som gifte sig i 18—19 års ålder hade sextio procent högre skilsmässorisk än de senare (faktorn i tabellen är 1.6). När gifter- målsåldern stiger, faller Skilsmässorisken, och om kvinnan gifte sig i 29—35 års ålder, är risken bara hälften av vad den var för kvinnor som gifte sig i åldersin- tervallet 20—23 (den grupp vi hela tiden jämför med; faktorn i tabellen är 0.5). Det ges flera förklaringar till detta mönster. Dels är man generellt mer mogen ju senare man gifter sig. Vidare är det större risk att de par som gifter sig särskilt

Betydelsen av vissa startbetingelser för risken för skilsmässa bland gifta svenska kvinnor, 1971—1991.

Giftermålsålder Effekt

Barn före Gravid vid giftermålet? 16—17 är 2.2 giftermålet? 18—19 1.6 nej ja 20—23* 1 nej 1* 2.7 24—28 0.7 ja 1.6 3.3 29—35 0.

* Basgrupp. Övriga risknivåerjämförs med denna.

tidigt, växer ifrån varandra efter någon tid. Slutligen verkar det som om de som är särskilt unga när de gifter sig, allmänt har svårare för att hålla äktenskapet samman längre fram.

Skilsmässorisken ökar dessutom med sextio procent om kvinnan är barnlös men gravid vid giftermålet (faktorn är 1.6 i högra fältet i tabellen). Har hon barn innan hon gifter sig, höjs skilsmässorisken med en faktor på 2.7 om hon inte dess— utom är gravid, och med faktorn 3.3 om hon både har barn och är gravid. Alla dessa jämförelser görs mot gruppen av kvinnor som varken var gravida vid giftermålet eller hade barn innan. Resultaten avser kvinnor som inte har varit gifta förut (kvinnor i förstagångsäktenskap).

Utöver startbetingelserna beror naturligtvis Skilsmässorisken också på den aktuella situationen. Särskilt viktigt är det om paret har barn eller ej, och på hur många barn de eventuellt har. Detta kan också ha många förklaringar. Dels skaf- far äkta par sig nog inte gärna barn (eller flera barn än de redan har) om de tycker de har ett dåligt förhållande sig emellan. När de väl har fått barn, är makarna dessutom säkert mer måna än förr om att hålla samman, kanske främst för bar- nens skull men också för att de inte själva skall gå miste om den dagliga kontak- ten med barnen.

Om vi jämför med kvinnor med ett barn, finner vi att kvinnor utan barn hade 2.5 gånger så hög skilsmässorisk, att kvinnor med två barn hade halva skilsmäs- sorisken, och att kvinnor med tre eller flera barn hade fyrtio procent av ettbarns- mammornas skilsmässorisk.

Som nämnts är dessa skattningar beräknade utifrån befolkningsdata från åren 1967 till 1991. Det har varit en ganska stark utveckling av skilsmässoriskerna under denna period. Några drag av utvecklingen framgår av vidstående tabell för kvinnor gifta vid 20—23 års ålder. (Utvecklingen har haft motsvarande möns- ter för andra giftermålsåldrar.) Vi ser bland annat att var femte kvinna född 1949 som gifte sig i denna ålder skildes inom loppet av fjorton års äktenskap, medan kohorten född tio år senare bara behövde nio års äktenskap för att få lika stor andel skilda. Det har uppenbarligen skett en stark liberalisering av synen på skils- mässa i befolkningen under de senaste decennierna.

Procent som skilde sig inom loppet av de första äktenskapsåren bland kvinnor som gifte sig i åldern 20-23 i centrala födelsekohorter i vårt material.

Födelseår 1944 1949 1954 1959 1964 Skilda inom 4 år 2,2 5,0 8,7 9,3 11,1 9 år 10,0 14,1 18,7 20,8 14 år 16,0 20,4 25,6

Antalet gifta i åldern 20—23 7 621 15 626 11 127 6 308 6 208

Utvecklingen av skilsmässorisken för gifta svenska kvinnor med barn efter utbildningsnivå, 1971-1991, standardiserad för giftermålsålder (20—35), för antal barn (>0), för första barnets ålder, och för om kvinnan var gravid vid

giftermålet.

FlGUR A Förgymnasialt utbildningsnivå

Risk roi. ul mm lammen-ao

Med bum inr-n giftermålet

0 1970 1974 19711 1932 1986 1990 Period FIGUR C

Eftergymnasialt utbildningsnivå

Risk mt. lil WMR-,ngJQn-BO

visa barn vid gin-"nuo: ;

um be'm vid gilwridht

0 1970 1974 1978 1932

Period

1986 1990

FIGURE B Gymnasial! utbildningsnivå

Risk ml. til hemlösa. löfgym. 1978-80

Medium inmn giftermålet g

U_nbuninnangi:

0 1970 1974 197e 1982 mas 1990 Period FIGUR D Alla utbildningsnivåer

Rink nl. till barnlös-. föruyrruNB—m

Mod hem vid gj'lnmllot %

1902 1986 1990

Plriod

1970 1974 1978

Vidstående diagram visar att kvinnor på olika utbildningsnivåer har haft olika utveckling av skilsmässorisken. För kvinnor med förgymnasial utbildning har skilsmässorisken stigit rätt kraftigt sedan slutet av 1970-talet. Det är möjligt att denna ökning är ett pris som kvinnorna har fått betala för sitt allt starkare en- gagemang på arbetsmarknaden. Risken har också stigit för kvinnor som hade gymnasial utbildning, men inte alls lika mycket.

För kvinnor med eftergymnasial utbildning har som synes utvecklingen varit en helt annan. För dem har risken fallit sedan mitten på 1970-talet. Nedgången har varit extra stark för dem som hade barn före äktenskapet. Det verkar som om kvinnor med eftergymnasial utbildning har varit särskilt gynnade av utveck- lingen sedan mitten på 1970-talet. Dessa kvinnor har bättre än andra kunnat an- vända sig av utbyggnaden av barnomsorg och barnledighet, och det är möjligt att detta progressivt har lett till en förbättrad livssituation för kvinnori denna grupp mer än för andra kvinnor.

Kurvorna i figuren har beräknats med hjälp av indirekt standardisering. Den- na metod ger nivån för skilsmässorisken till exempel under 1974 för kvinnor med eftergymnasial utbildning som inte hade barn före giftermålet, iförbållan- de till skilsmässorisken 1978—80 for kvinnor med förgymnasial utbildning som heller inte hade barn före giftermålet. Samtidigt hålls effekten av övriga fakto- rer (startbetingelser, antal barn, osv.) under kontroll. I analysen har vi hållit oss till kvinnor som gifte sig i 20—35 års ålder och som har fått barn. Detta är de van- ligaste giftermålsåldrarna, och det är främst för kvinnor med barn som en skils- mässa är ett socialt problem.

Kvinnor utan barn har högre skilsmässorisk än kvinnor med barn. Skilsmässo- utvecklingen för kvinnor utan barn liknar den som finns i diagrammet, men den är mycket mindre dramatisk och återges inte här.

Vi har bara redovisat skilsmässorisker för kvinnor. Detta är inte därför att vi tror att det bara är kvinnans situation som bestämmer risken för att ett par skall skilja sig, utan därför att vi inte har motsvarande data för män.

Jan M. Hoem Professor i demografi vid

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet,

chef för Demografiska avdelningen vid Stockholms universitet.

Car/ Göran Svedin

Möns och kvinnors syn på skilsmössoorsaker och upplevda konsekvenser av skilsmässan

Denna redovisning är en del av ett större forskningsproj ekt omkring barn och skilsmässa som bedrivits vid Avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Hälsouniversitetet i Linköping, i huvudsak av doktorand Marie Wadsby och undertecknad.

Syftet med presentationen är att beskriva bakgrund och orsaker till skilsmäs- san, hur de förändringar skilsmässan medförde upplevdes av de vuxna, samt att beskriva skillnader mellan män och kvinnor.

Studien utgår från de par som skilde sig under ett års tid, 1987—88, vid Linköpings Tingsrätt som i sin domsaga har 4 kommuner.

Samtliga par som fullföljde sin skilsmässoansökan, kunde intervjuas utan tolk och hade hemmavarande barn under 18 år, 141 par eller 282 individer ombads deltaga. Den slutliga undersökningsgruppen kom att bestå av 157 personer, 88 kvinnor och 69 män ur 110 familjer, tabell 1.

Tabell 1: Urval av undersökningsgrupp

Antal Antal Antal familjer män kvinnor Totalt antal 185 185 185 Återkallade ansökningar -32 -32 -32 I behov av tolkhjälp -12 -12 -12 Kontakt nåddes ej -2 -18 -7 Ville ej delta -29 -54 -46 Undersökningsgrupp 110 (78%) 69 (49%) 88 (62%)

I dessa familjer fanns 215 barn varav 188 var under 18 år vid undersökningen.

De deltagande föräldrarna intervjuades separat, vanligtvis i sitt hem. Intervjun varade i genomsnitt i 2 timmar.

Intervjuformuläret omfattade dels rena faktafrågor, dels halvstrukturerade frå- gor. Utöver intervjun fick föräldrarna fylla i två skattningsscheman. På den första fick föräldrarna på visuella analogskalor ange vilka orsaker (frekvens) och hur pass starkt bidragande dessa varit (intensitet) till skilsmässan. Listan bestod av 20 ofta angivna skilmässoorsaker (Koch-Nielsen, 1983).

På det andra skattningsschemat fick föräldrarna på ett liknande sätt fylla i vil- ka förändringar som skett för dem som en följd av skilsmässan och om dessa förändringar upplevts som positiva eller negativa.

Resultat, allmönt

Elva procent av männen och 13 procent av kvinnorna hade tidigare varit gifta/ sambo. Kvinnorna kom i signifikant större omfattning från skilsmässohem än männen, 22 procent respektive 9 procent, och detta var en något större andel än förväntat med tanke på skilsmässofrekvensen när dessa kvinnor växte upp. Beträffande socioekonomisk indelning var det en tämligen god överensstäm- melse med fördelningen bland befolkningen i hela landet med undantag för att det var dubbelt så vanligt med egna företagare i skilsmässogruppen.

Den genomsnittliga åldern vid äktenskapets ingående var 24.5 år för kvinnorna och 27.2 år för männen. Endast 8 procent av kvinnorna och 3 procent av männen var under 20 år då äktenskapet ingicks. Den genomsnittliga ålderskillnaden var 3.3 år och knappt 4 procent av paren hade en åldersdifferens på mer än 10 år. Äktenskapet hade i genomsnitt varat i 10.5 år och den genomsnittliga varaktig- heten i samboendet var 14.3 år. Idrygt en fjärdedel (27 procent) hade äktenskapet haft en varaktighet på mindre än 5 år, men endast 5 procent hade sammanbott en kortare tid än så. De yngre paren gifte sig vanligtvis inte förrän vid första barnets födelse (82 procent).

Initiativ

Kvinnorna ansåg att de äktenskapliga problemen hade funnits signifikant längre tid än männen och i c:a 60 procent av fallen tog kvinnan initiativet till skilsmäs- san. Perioden mellan den första diskussionen om skilsmässa till att den blev av

var i 70 procent av fallen mindre än ett år. Endast 15 procent hade haft kontakt med familjerådgivning eller liknande.

Skilsmössoorsaker

Kvinnorna uppgav fler enskilda skilsmässoorsaker än männen, i genomsnitt 4.9 resp. 4.2. En dominerande partner och missbruk uppgavs signifikant oftare av kvinnorna jämfört med männen. Fysiskt våld och konflikter om fritiden var också signifikant tyngre skäl till skilsmässan enligt kvinnorna. Männen ansåg signifikant oftare att partnerns otrohet var orsaken till skilsmässan, tabell 2.

Huvudorsaken till skilsmässan uppgav paren i 37 procent vara konflikter av olika slag och sammantaget med fysiskt våld och missbruk utgjorde detta orsaken i hälften av alla fall, figur 1.

Vid skilsmässan bodde 65 procent av paren i eget hus. Efteråt bodde 22 procent av kvinnorna och 42 procent av männen kvar i denna slags boende. Män behöll hus, kvinnor lägenhet.

Tabell 2: Orsaker till skilsmässan

Män Kvinnor Chi2 M—W n=69 n=88 % md iqr % md iqr

Utvecklats ifrån varandra 59 69 14,6 66 78 18,5 Dominerande partner 25 67 23,1 42 61 15,4 0,05” Konflikter om:

Arbetsfördelningen

i hemmet 36 26 20,9 43 47 24,5

Prioriteringen

arbete-familj 30 39 14,6 38 54 21,9 Barnens uppfostran 25 35 29,5 35 51 29,4 Pengar 38 42 22,5 35 49 23,5 Hur fritiden ska användas 39 41 20,0 38 64 22,4 0,05 Otillfredsställande sexuellt samliv 30 48 15,4 39 68 21,0 Makens otrohet 22 65 28,5 9 49 14,5 0,05” Egen otrohet 4 88 15,0 10 70 26,8 Maken träffat ny partner 28 96 8,6 17 89 19,6 Själv träffat ny partner 12 72 18,0 11 85 13,0 Makens missbruks- problem 3 72 - 21 89 9,5 0,019 Egna missbruksproblem 4 92 15,0 6 76 15,1 Fysiskt våld 6 25 12,0 16 75 18,5 0,05 Makens sjukdom 9 71 12,0 7 73 34,0 Egen sjukdom 6 71 18,5 5 71 19,0 Ekonomiska problem 23 43 28,0 25 49 33,0 Bostadsproblem 4 48 15,8 2 27 - Annat 20 95 5,0 19 91 6,3

1)Chi2=4,451, Df=1, ?) Chi2=3,988, Df=1, 3) Chi2=9,202, Df=1

Figur 1: Huvudorsak till skilsmässan, n=157

37%

4%'

. Konflikter Missbmkfysiskl Wild - Glidil isär & Sjukdom [] Ny parlncrclmhcl

Figur 2: Upplevda konsekvenser som en följd av skilsmässan enligt män och kvinnor

Förändring som följd av skilsmässan enligt man och kvmnor

Negativ förändring . Positiv förändring Mann - Whitney

U - lost Boende & Boendemiljö & Emma" ___L____u___l Relationer 11 [5-

iamilj I släkt Relationer till vänner

Arbete Fritid Fysisk hälsa

Bruk av lugnande medel! sömnmedel Brukavalkoholldroger Psykiskt välbefinnande Självförtroende _ _ | _ioo'aolli) m'a) 0120 411 60 ao'i'oo

'.': _ Män,n=60 l:] Kvinnor, n=79

Ekonomin var den variabel som både män och kvinnor skattade som mest för- ändrad. En signifikant skillnad mellan könen förelåg dock. Kvinnor upplevde i större omfattning en förbättring jämfört med männen. Egen kontroll och över- blick i kombination med bostads- och vårdnadsbidrag uppgavs som förklaring. Relationer till andra familjemedlemmar och släkt förändrades för omkring hälften av både män och kvinnor. Vänskapsrelationerna förändrades dock olika för män och kvinnor. Medan männen upplevde att de tappade sociala relationer i och med skilsmässan behöll fler kvinnor gamla vänner under och efter äkten-

skapet samt knöt oftare nya kontakter efter skilsmässan. Av männen upplevde sig 35 procent inte ha haft någon att prata med om skilsmässan, medan ytterli- gare 10 procent inte upplevde något behov av att prata med någon. Motsvaran- de siffror för kvinnorna var 15 respektive 1 procent.

Både män och kvinnor upplevde att de fått mer tid för arbete och egna fritids- intressen jämfört med före skilsmässan.

Det var fler män som upplevde att den fysiska hälsan hade försämrats efter skils- mässan jämfört med kvinnorna som oftare uppgav den som förbättrad. Skillnaden mellan män och kvinnor var signifikant. Män som tagit initiativ till skilsmässan mådde bättre och förbrukade mindre psykofarmaka än de som blivit övergivna.

Majoriteten av kvinnorna, 72 procent, upplevde sitt psykiska välbefinnande som förbättrat och 18 procent som försämrat, medan motsvarande siffror för män- nen var 28 procent respektive 45 procent. På samma sätt förelåg en skillnad mellan hur män och kvinnor tyckte deras självförtroende förändrats. De män som hade haft någon att prata med om skilsmässan mådde signifikant bättre och upplevde ett bättre självförtroende än de som saknat detta.

Vid en genomgång av de psykiatriska journalerna vid US i Linköping visade det sig att 24 procent av männen, eller 4.5 gånger fler än en matchad kontrollgrupp, hade haft en psykiatrisk kontakt medan motsvarande siffra för kvinnorna var 17 procent, eller 2.5 gånger så vanligt.

Diskussion

Undersökningen visade att kvinnor och män skiljde sig betydligt åt då det gällde att uppleva och identifiera svårigheter i äktenskapet såväl kvantitativt som kvalita- tivt. Att kvinnorna var bättre psykologiskt förberedda och tog initiativet till skils- mässan medan männen i större utsträckning var kvar i chockfas vid intervjutillfället.

Undersökningen visade också att om någon av parterna i en skilsmässa är ”för— lorare” så är det männen.

Trots en i många fall försämrad ekonomi upplevde kvinnorna bl.a. psykologis- ka vinster som kompenserade detta, på samma sätt som den ökade möjligheten att styra och kontrollera sitt liv ökade självförtroendet. Kvinnorna hade dessut- om fler sociala kontakter, vilket underlättade anpassningen efter skilsmässan.

Omvänt präglades männens tillvaro i många fall av en försämrad ekonomi, förlust av sociala kontakter, försämrat psykiskt välbefinnande och fysiskt hälso- tillstånd, något som även konstaterats i en annan svensk studie (Hallberg & Mattsson, 1989). Att bli övergiven och att inte ha någon att prata med var extra belastande faktorer. Männen verkade således sämre förberedda och rustade att genomföra skilsmässan, samt att anpassa sig efteråt än kvinnorna. Detta är ett

viktigt fynd för advokater, familjerådgivare och läkare att ta hänsyn till i sina kontakter med män efter en skilsmässa. Stöd och hjälp till dessa män har hittills huvudsakligen tillgodosetts genom frivilliga organisationer för icke vårdnads- havande föräldrar.

Carl-Göran Svedin Med. dr och leg. psykoterapeut, avd. för barn- och ungdomspsykiatri, Hälsouniversitetet i Linköping

U//a Björnberg

Ideol och verklighet Vordagsliveis villkor och inneboende konflikter

Skilsmässor och separationer har ökat stadigt de senaste decennierna. I dis— kussionerna kring orsakerna till detta kan urskiljas två typer av förklaringsmo- deller. Den ena tar fasta på strukturella möjligheter. Inom ramen för denna förklaringsmodell finns tre teser:

a. Kvinnors yrkesarbete Genom att kvinnor i allt högre utsträckning har blivit yrkesarbetande har det också blivit ekonomiskt möjligt för kvinnor att försörja sig själva och sina barn. Deras ekonomiska självständighet har också givit dem större möjligheter att skilja sig och leva som ensamstående förälder med sina barn.

17. Välfärd och hög levnadsstandard Genom att samhällets stödsystem har expanderat finns det i dagens samhäl- le ett ekonomiskt och socialt stödstystem runt individerna som också har bi- dragit till en ökad individualisering. Det ekonomiska och sociala beroendet inom familjen har minskat. Individerna har generellt sett större ekonomiska möjligheter att leva oberoende av det stöd som familjen och kretsen runt fa- miljen kan ge. Man kan ersätta familjen med andra relationer och system.

6. Liberaliserad lagstiftning Den lagstiftning som reglerar skilsmässor och separationer har liberaliserats och skilsmässan har blivit en enkel procedur. Genom förenklade procedurer har också synen på skilsmässor avdramatiserats. Man skulle kunna uttrycka det så att skilsmässor och separationer har institutionaliserats som en icke så stigmati- serande lösning på familjeproblem.

Dessa teser tar fasta på vilka strukturella möjligheter individer har att skilja sig och kan ses som orsaker till att skilsmässor och separationer ökar, men jag uppfattar att de egentligen inte berör orsakerna till skilsmässor i en djupare bemärkelse.

För att förstå orsakerna till skilsmässor och separationer får man studera sam- levnadsmönster och relationer mellan människor i det moderna livet och stu- dera vad familj och familjerelationer betyder för de individer som bildar familj. En sådan förklaringsmodell tar fasta på samlevnaden som ett gemensamt pro- jekt eller som ett individuellt projekt.

Internationell forskning visar att familjelivet har ett högt värde i de flesta länder.

Familj som samlevnadsform har fortfarande en stark attraktionskraft och de flesta unga män och kvinnor har för avsikt att bilda familj. Snarare skulle man kunna uttrycka situationen så att många har höga förväntningar på vad familje-

livet skall ge i utbyte.

Män och kvinnor i Sverige har i dag en syn på familjen som närmast skulle kunna beskrivas som att det utgör ett projekt. I en undersökning som jag håller på att bearbeta ställdes en fråga om deras syn på familj.

Alternativ 1 traditionell uppfattning om familjen. Familj bekräftas genom äktenskapet. Man och hustru har skyldighet att efter bästa förmåga hålla sam- man. Män och kvinnor är olika och bör ha olika roller i familjen.

Alternativ 2 — familjen som projekt. Familjen är ett gemensamt projekt som inte behöver bekräftas genom äktenskap. Män och kvinnor är visserligen inte lika, men de bör ändå dela arbetet i familjen efter bästa förmåga. Sammanhållning- en kan bara fungera om båda är lika engagerade i familjen.

Alternativ 3 — familjen som avtal. Familj kan liknas vid ett kontrakt som inte måste vara ett äktenskapskontrakt. Man ingår ett gemensamt avtal om en arbets- fördelning. Man håller ihop så länge som man tycker att man får något ut av samvaron och så länge som båda följer det avtal som man har träffat.

Tabell 1

_, Kvinnor —29 Män -—29 Kvinnor 40— Män 40— Aktenskap 14 13 19 21 Projekt 84 87 77 72 Kontrakt 2 4 3 Total 100 100 100 100

N 150 31 52 39

Resultaten visar att en överväldigande majoritet av både kvinnor och män in- stämmer i alternativ två. Tabell 1 visar att män och kvinnor över 40 år i något större utsträckning håller på den traditionella familjeformen. En jämförelse mellan samboende och gifta visar också att mer än 90% av de samboende tyck- er att beskrivningen av projektfamiljen stämmer in på deras uppfattning av fa- milj, medan detta gällde för c:a 75% av de gifta.

Innebörden av att parterna ser på familjen som projekt är att samlevnaden inte är given utifrån givna rollförväntningar. Med en traditionell syn på familjen kan man föreställa sig att makarna har föreställningar om arbetsfördelning och samvaro som inte behöver ifrågasättas och förhandlas. Om var och en vet sin plats behöver man inte resonera så mycket om detta. Men om det inte är så, står möjligheterna öppna att fritt välja hur man vill ha det i sin egen familj. Åtmins- tone föreställer man sig att man har ett fritt val. Detta ställer krav på att man dels väljer hur man vill ha det, dels att man också bör vara nöjd när man har träffat

ett val. Med en projektsyn på familjen är familjelivet och arbetsfördelning något som man förhandlar fram i den dagliga samvaron. Båda parter har förvänt- ningar och föreställningar som måste göras tydliga i det dagliga samspelet.

Trots att de flesta partners anser att man väljer den arbetsfördelning som passar dem bäst visar statistiken att slutresultatet i de allra flesta fall är traditionellt. Arbetsfördelningen mellan könen följer ett välkänt mönster.

I en pågående undersökning om familj, föräldraskap och förvärvsarbete, har jag frågat om hur man upplever arbetsfördelningen i hemmet, bl.a. om man upp- lever den som rättvis eller orättvis. Diagram 1 visar att cirka en tredjedel av både kvinnor och män anser att arbetsfördelningen i hemmet inte är rättvis. Påfal- lande är att de kvinnor som tycker att hushållsarbetet är betungandeockså i hög utsträckning (54%) anser att arbetsfördelningen är orättvis. Drygt 35% av kvin- norna och 25% av männen menar att man ofta har konflikter om hushållarbe- tet. Dessa siffror tyder på att förhandlingar om arbetsfördelningen i hemmet är en källa till konflikt som i många familjer uppfattas som slitsam. Resultaten visar överensstämmelse med Carl Göran Svedins undersökning om orsaker till skilsmässor. Hans resultat visar att många kvinnor ser den sneda arbetsfördel— ningen i hemmet som en starkt bidragande orsak till skilsmässor.

Diagram 1 Kvinnor och män som anser att arbetsfördelningen i hemmet inte är rättvis.

(mur—mn I MHN

N'i'BlLDJHMlL-J

SHMBOENDE

GIFTH

& 5 10 IS 20 25 30 35

Jag har i undersökningen också ställt en fråga där parterna har fått ta ställning till om de anser att partnern får ut mer av livet än man själv får. Resultaten visar att kvinnor i betydligt högre utsträckning än män anser att deras partner får ut mer av livet än de själva. På motsvarande sätt visar det sig också att männen i undersökningen anser att de själva får ut mer av livet än sina partners. Diagram 2 & 3. Totalt sett har de flesta uppfattningen att de får ut lika mycket av livet. Men skillnaden mellan könen i uppfattning om vem som får ut mest är signi- fikant på S% signifikansnivå.

Diagram 2

MM . KUINNOR

Ja. jag anser att min partner får ut mer av livet än jag.

Diagram 3

g] MnN KUINNUR

__|—_|

aN-hmooaN-bm

Ja, jag anser attjag får ut mer av livet än min partner.

För att ytterligare belysa olikheter respektive likheter i uppfattningar om för- hållandena i hemmet har jag ställt frågor om hur man jämför sig med sin part- ner när det gäller barnen. Drygt 24% av kvinnorna och 20% av männen menar att de ofta har konflikter rörande själva arbetet med barnen. Betydligt färre menar att man har konflikter beträffande barnuppfostran.

Resultaten visar också att män och kvinnor menar att deras partner har en an- nan syn på barnen än vad de själva har. Diagram 4 visar att 43-46% av båda könen menar att deras partner har ett annorlunda sätt i förhållande till barnen än vad de själva harl. Drygt en tredjedel av kvinnorna anser att maken är för passiv i förhållande till barnen. Av männen är det endast 15% som anser att barnens mor är för passiv.

' Denna variabel har mätts med ett summationindex som bygger på ett antal frågor om hur man bedömer sin partner på tio punkter. Resultaten bearbetas för närvarande för publicering.

Att man i parförhållanden är olika i sitt sätt gentemot barnen och att man har olika uppfattningar om hur man skall sköta hushållsarbetet och annan verksamhet i hemmet behöver i sig inte vara ett alarmerande drag. Tvärtom. Men olikheter- na måste kunna hanteras och det utbyte som familjelivet ger måste uppfattas som rimligt av parterna i det långa loppet.

Forskningsresultat tyder på att parterna i moderna äktenskap tenderar att få ett kortare tidsperspektiv vad gäller utbytet i äktenskapet. Detta tolkas som en konsekvens av att man i dag har en mindre tro på ett livslångt äktenskap. Tro- ligtvis kan detta också ses som en del i de kulturella signaler som det moderna samhället ger och som till stor del handlar om föränderlighet och snabb omställ- ning. Var och en har ett ansvar för att skapa sitt eget livsinnehåll och försöka få ut så mycket som möjligt av tillvaron. Undersökningar av parrelationer visar att män och kvinnor har olika förväntningar på varandra och på vad familjelivet skall ge. Trycket på familjen blir högt och förväntningarna är höga och olika.

Samtidigt med att familjeliv har 1ntimiserats har det blivit en ökad inriktning på kvaliteten 1 de sociala relationerna. Önskan om högre livskvalitet leder till att man väljer bort att leva 1 relationer som är destruktiva för en själv. Insikten om att förändring är möjlig leder också till ett förhållningssätt att man kan se förändring som ett måste, eller åtminstone legitimt och önskvärt. Litet tillspetsat

D i a 9 ra m 4 _ _ _ _ . . '0'0'0'3' ???...v.” . ; & M " N GTR L I G :. . o..:ozo.o.o.o.o.o.o.o. ' K U I N N 0 H

PHSSlU

0 |. I K 'oZoZoZo'oZoZotoZ &%%' o... o o o o 00

'.'."v'....'.'.'.' ."":'H..'........ ".'..'.'.;.:.' .... .....Q.........: 0:05: A

---__--—- B 5 l01520255835404550

Män och kvinnorjämför sig med varandra med avseende på hur de behandlar sina fem- åringar.

skulle man kunna påstå att nära sociala relationer har blivit utbytbara på ett sätt som skulle ha varit otänkbart för 100 år sedan. Idet moderna ligger en ”föränd- ringsmoral” som också innebär en strävan mot att optimera sina livschanser. I detta kan ligga ambitioner om att inte bara förändra sig själv utan också sin part- ner. Tillvaron kan alltid göras bättre, kroppen kan bli mer vältränad och vackrare. Man kan utvecklas också genom nya relationer. Ökningen i skilsmässor kan i denna tolkning ses som en konsekvens av att förväntningarna på vad äktenskapet, eller parrelationen skall ge i utbyte har ökat. Särskilt gäller detta för kvinnor,

för vilka det emotionella innehållet i äktenskapet har större betydelse än för män. Kvinnor nöjer sig inte längre med förhoppningar om ett bättre liv, de ger upp äktenskapet, ofta med sämre materiell situation som följd.

Det ligger en motsättning i att ökade krav på självständighet och personlig ut- veckling, vilket ju innebär frihet att disponera tid för sig själv, utvecklas paral- lellt med en önskan om fullödigare relationer i det intima livet. Kärlek och intimitet innebär att man ger av sig själv. Att lära sig att hantera denna motsätt— ning ställer stora krav på män och kvinnor i det moderna samlivet.

Ullo Björnberg Docent, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet

Anna-Karin Koi/ind

”Relationen" som ett tidens tecken?

Vi vet att mönstren för skilsmässor och separationer har ändrats avsevärt un- der 1900-talet, men vi vet betydligt mindre om hur människors samlevnadspro- blem förändrats. Finns det något vi kan se som ett ”tidens tecken” när det gäller just samlevnadsproblem? Min avsikt är att ge några provisoriska synpunkter på denna fråga utifrån en pågående studie om familjerådgivningen.

I drygt fyrtio år har människor i detta land kunnat vända sig till familj erådgivare för att ventilera sina äktenskapliga problem. 1Vad kan de erfarenheter som gj01ts inom denna verksamhet säga oss om förändringar i sådana samlevnadsproblem? I princip finns tre olika slags informationskällor som kan ge oss svar på en så- dan fråga. Skriftliga dokument producerade genom åren, antingen av familje- rådgivare själva eller av journalister; minnen och intryck hos rådgivare med långvarig erfarenhet i yrket; verksamhetsrapporternas beskrivningar. Jag kom- mer att använda mig av samtliga källor, men med tonvikt på den sist nämnda.

Under i stort sett alla familjerådgivningens arbetsår har verksamhetsrapporter upprättats för att dokumentera och motivera denna typ av rådgivning. I dessa rapporter finns för varje år sedan 1950- talets början en rubrik som ofta benämnts ””problemgrupper. Här har sammanställningar gjorts över vilka slags samlev- nadsproblem som människor sökt hjälp för. År från ar går det att följa hur många procent av ärendena som helt eller delvis handlade om otrohet, sexuella pro- blem, oenigheter kring barnuppfostran, problem med släkt etc.

I första hand har detta varit uppgifter för uppdragsgivare och politiker som önskat veta vad man egentligen gjorde inom familjerådgivningen. Men dessa problemgrupper med sina procentandelar var inte enbart något för huvudmännens arkiv. De användes också i föreläsningssammanhang, för att kunna svara på männis- kors nyfikna frågor om hur ofta samlevnadssvårigheter hade sm grund 1 ekonomin, sexualiteten etc. Även 1 tidningsreportage har tämligen ofta just den här typen av uppgifter cirkulerat. Så kunde man t. ex. år 1960 läsai en dagstidning att en av de vanligaste anledningarna till att människor besökte familjerådgivningen i Lund var ”alkoholproblem”, tätt följd av ”psykisk sjukdom” och ”ekonomiskt trassel”. Huvudproblemet sägs dock vara ”temperamentsskillnader”, en beteckning som står för att ”makarna är så olika att de inte kan förstå och stå ut med varandra”.

Flera av de familjerådgivare med många års erfarenhet i yrket, som jag har sam-

' Under femtiotalet var det enbart människor i några få städer som hade denna möjlighet, men under sextiotalet kunde allt fler i olika delar av Sverige kontakta familjerådgivare.

talat med, har beskrivit sin frustration inför dessa problemlistor. De var ett sätt att utåt definiera verksamheten och vad den handlade om, men samtidigt tyckte de att rubriceringarna speglade rådgivningsarbetet på ett så felaktigt eller åtminstone ensidigt sätt. Det var även svårt att beskriva ärenden man ofta kände väl i denna typ av problemkategorier och att tillhandahålla rättvisande uppgifter till statistiken.

Under årens lopp har många arbetsgrupper bildats med uppgift att förbättra sättet att beskriva och definiera de olika typer av problem familjerådgivare arbetar med. Successivt har också kategorierna förändrats, omdefinierats, givits en ny språkdräkt. Men dessa förändringar har inte bara varit en följd av inre re- digeringsarbete. De har också påverkats av att människor som vänt sig till råd- givningen aktualiserat nya typer av samlevnadsproblem.

Om man genom årens lopp följer dessa olika problemkategoriseringar är det enligt min mening inte frekvenserna som i första hand är av intresse, utan sät- ten att definiera vad som är problematiskt. Två tydliga förskjutningar framträ- der. För det första sker en förändring från ett beskrivningssätt som utgår från rådgivarens bedömning av vad som är huvudproblemet, till ett som utgår från de sökandes eget sätt att definiera sina problem. För det andra sker en föränd- ring i sättet att definiera den genom åren överlägset mest frekventa problemgrup- pen. Här sker en tydlig förskjutning från ett personinriktat beskrivningssätt som tar fasta på psykiska egenskaper till ett relationsinriktat.

1) Det allra första året, år 1952, beskrevs huvudgruppen av problem helt sonika som ”allmän oenighet mellan makarna eller psykiska egenheter och personliga problem hos en av dem”.2 De följande åren ändrades denna beteckning till ”personliga problem, med bristande eller vikande känsloengagemang, tempera- mentsdifferenser, eller psykisk insufficiens”. Detta sätt att beskriva minst hälf- ten av ärendena stod kvar till slutet av sextiotalet.

2) Ett nytt grepp på sättet att definiera problemkomplexet togs år 1970. Nu talades om ”störd relation” som den övergripande kategorin kring vilken skiftande pro- blem kretsade: bristande familjeansvar, temperamentsolikheter, barn— och släkt- problem, osv. Under sjuttiotalet förfinades sedan denna klassifikation ytterligare. ”Relationsproblem mellan två/ flera familjemedlemmar” utskildes från ”familje- sociala problem” och ”individuella problem”, dit nu psykiska störningar fördes.

3) År 1980 skedde nästa förändring. Nu är det i stället de hjälpsökandes egen definition av sitt prekära läge som är utgångspunkten för problemkategorierna och statistiken. Det överlägset vanligaste under åttiotalet är att människor vid tids- beställning eller första besöket uppger att man har svårt att prata med varandra, är olika, har ständiga gräl, att det låst sig, man känner leda vid varandra, etc. Detta rubriceras som ”trassel med relationen” eller ”kommunikationsproblem”.

7 Jag utgår här från verksamhetsrapportema för Stockholms stads familjerådgivning, 1952—1990, efter- som de ger den längsta tidsserien. Verksamhetsrapportema har skilt sig åt något mellan olika byråer i landet, men i huvudsak följt ett likartat mönster.

Denna förändring i problemdefiniering speglar familjeterapins intåg i Sverige mot slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet, med de stora förändringar i familjebehandlares sätt att arbeta och betrakta familjen på, som det medförde. Visserligen utgick man också tidigare från att det var samspelet mellan makar- na det hela rörde sig om, men man hade då snarare ett psyko—socialt betraktelsesätt än ett relationellt. Tidigare sågs t.ex. sexuella problem åtminstone potentiellt som något för gynekologen. Nu bliri stället sexuella problem ett sätt varigenom relationen kommer till uttryck. Relationen har blivit något överordnat i förstå- elsen av parförhållandet.

Hur skall man nu förstå denna förändring i sättet att definiera samlevnadens huvudproblem? Är den helt och hållet en effekt av en förändring av kun- skapsläget, begreppen, förståelsen hos rådgivarna? Eller har dessa förändringar något att göra också med dem som sökt hjälp, med deras sätt att förstå, beskriva och definiera vad som är fel? Med andra ord, hur ser samspelet ut mellan rådgivarnas kunskapsutveckling och de hjälpsökandes sätt att definiera sina problem?

I mina samtal med familjerådgivare med många års erfarenhet av arbetet har jag ställt frågor kring deras intryck av förändringar i det som deras klienter sökt hjälp för. Hos flera av dem återkommer ett likartat intryck, nämligen att människor som sökte familjerådgivning under åttiotalet mer än tidigare var inställda på att sam- levnadsproblem var något man hade tillsammans. Dvs. att det är ”vi” i ”värt” för— hållande som har problem; inte bara en av oss. Givetvis är det långt ifrån alltid så. Men ändå fanns hos flera av de intervjuade en upplevelse av en sådan skillnad över tid i inställningen hos människor som sökt familjerådgivning. Någon me- nar att människor t.o.m. själva började presentera sig och sina problem genom att formulera sig i relationstermer: ”Vi har det inte bra i vår relation. Vi måste för- söka göra något åt det!” Tidigare var det vanligare att den som tog kontakt gjorde det för att klaga på sin partner, och tyckte att det var han - eller hon som behöv- de hjälp. Att det var ”den andre” som hade skulden, vilket familjerådgivaren också förväntades klargöra för denna felande part.

Den här typen av minnesintryck, som givetvis alltid är behäftade med en rad osäkerheter, får visst stöd i den skriftliga dokumentation som producerats genom åren, främst då utvärderingsförsök. T.ex. var det i en studie från sjuttiotalets början 25 procent av de sökande som hade förväntningar om att familjerådgivaren skulle avgöra vad som var rätt och fel, eller hjälpa till att göra om partnern. I liknande studier från 1990-talet är denna typ av förväntningar betydligt ovanligare.3

Hur skall man förstå detta och hur kan man tolka den här typen av förändringar i människors sätt att definiera sina problem? Rör det sig om ett införlivande av ett psykoterapeutiskt tänkesätt i människors vardagliga liv, i deras sätt att tänka

3 Anna-Stina Högström och Birgitta Karlsson, Den kommunala familjerådgivningen i Stockholm, Stockholms Socialhögskola, 1971, (3-betygsuppsats) samt Carin Gustafsson och Margareta Nyqvist, Familjerådgivning är friskvård, Institutionen för barn— och ungdomspsykiatri, Lu nd, 1991 (uppsats i psykoterapiutbildning).

om sig själva, förstå sig själva? Och är detta i så fall att betrakta som en mer till- fällig, övergående trend eller en förändring av ett mer djupgående slag?

Bland teoretiskt inriktade sociologer idag finns ett påtagligt intresse för det reflektiva medvetandet och dess konsekvenser. Med det avses bland annat att vetenskaplig kunskap, som utvecklas i syfte att beskriva den sociala världen, rutinmässigt införlivas i denna, blir en del av den och därmed samtidigt med- verkar till att omvandla denna vardagsvärld.4

En av dessa teoretiker, Anthony Giddens, har nyligen med hjälp av bl.a. tera- peutiska arbeten, självhjälpsmanualer och liknade lektyr, sökt avläsa vilka för- ändringar som håller på att ske inom den allra mest privata sfären, alltså den som handlar om sexualitet, kärlek och parförhållanden. Han ser i det populära uttrycket ”relation”, ”vikten att vårda sina relationer” etc., något mer djupgå- ende än en modeterm. I den moderna kulturen spårar han embryot till en ny typ av parförhållanden som han benämner ”den rena relationen”. Den benämns ”ren” därför att den saknar varje form av stöd i några ”yttre” förhållanden, och därför att det är relationen i sig mer än den andra parten som är det eftertrak- tade. Relationen blir en bas för vardera parts utveckling av sin egen identitet. Förhållandet, som baserar sig på tilltro, jämlikhet, har karaktär av ett rullande kontrakt på obestämd tid, och är hela tiden föremål för prövning och ompröv- ning. Så länge relationen ger parterna något så består den, annars upphör den.5

Denna bild av en samlevnadsform och ett samlevnadsideal i vardande liknar inte särskilt mycket det som familjeterapeuter haft i åtanke, då de betonat rela- tionernas betydelse. När de begrepp och tankeformer som utformats inom familjeterapin införlivas i helt andra vardagliga sammanhang kan de förändra gestalt och få andra skepnader. Så kan teoretiska begrepp, överförda till prak— tiska vardagssammanhang, få betydelse för hur människor definierar och söker hantera sina samlevnadsproblem — vilket i sin tur återverkar på hur professionella yrkesgrupper såsom familjerådgivare definierar samma samlevnadsproblem.

Anno—Karin Kollind Fil. dr, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet

* Anthony Giddens, The transformation of intimacy. Sexuality. love & eroticism in modern societies. Polity Press, Cambridge, 1992; David Cheat. Family and the state of theory, Harvester/ Wheatsheaf, New York, 1991 .

5 Anthony Giddens, a. a. spec. s. 58, 138 ff.

Fomiljeri uppbrott, erfarenheter ur praktiken

Ivlötet med familjer i kris: om samlevnadskriser och kontliktbeorbetning

U//a Ho/mberg

Familjer i uppbrott — ett tidens tecken Om samarbete mellan praktiker, forskare och myndigheter

Familjerådgivningen i Stockholm har behov av samarbete, nära och kontinuer- ligt, med forskare inom beteendevetenskaplig, sarnhällsvetenskaplig och/eller humanistisk disciplin.

Jag tänker presentera detta behov i form av en lek, en allvarsam lek:

Jag söker en konsult. Vi har inom familj erådgivningen en lång tradition av att anlita konsulter. När jag började på familj erådgivningen 1971 fanns psykiatriker, psykoanalytiker, barnpsykolog, jurist, ekonom och gynekolog. Nu har vi ana- lytiker och barnpsykolog. Det är närmast analytikern jag har i tankarna som modell för den konsultation jag nu söker.

När dialogen mellan ett par som lever i en nära och intim relation eller när samarbetet mellan ett par som har levt i en nära relation, men nu enbart ska sam- arbeta som föräldrar, tystnar eller upphör eller hotar att tystna respektive upp- höra vänder sig paret till familj erådgivningen. Inte alla förstås, men några - redan detta är en intressant fråga, varför blir en kris en kris för några men inte för alla och varför söker bara somliga professionell hjälp?

När dialogen mellan paret och familjerådgivaren hotar att upphöra, då vänder sig familjerådgivaren till konsulten.

Inom familj erådgivningen är vi noga med att skilja på konsultation och hand- ledning. Handledning är något för de nya som ännu inte lärt sig jobbet. Vid kon- sultation vänder man sig till en annan yrkesgrupp för att få dess professionella kunskaper och erfarenheter, få frågan belyst från kompletterande håll. Efter 40 års verksamhet kan vi jobbet. Vi kan naturligtvis alltid bli bättre, men vi kan jobbet. Det är alltså fortfarande en konsult jag vill nå.

Skälen för att man vill dra ett ärende i konsultation är i princip av två slag. De kan finnas hos klienten som man inte förstår eller är bekymrad för eller hos familj erådgivaren som känner sig förvirrad, inte känner igen sig själv eller blir alltför bekymrad, ledsen, tyngd. Också fokus i konsultationen växlar från kli- ent till familjerådgivare. Familjerådgivaren kan säga sig vilja fokusera på det ena området men behöver kanske mer fokus på det andra.

Nu kommer jag till konsultationen. Jag (familjerådgivningen) är bekymrad för

klienterna, vill veta mer om deras problematik. Jag är förvirrad, känner mig lite osäker beträffande roll och uppgift. Jag vill ha hjälp att tyda tidens tecken.

När man börjar en konsultation drar man ofta, av rationella och irrationella skäl, lite av bakgrunden. Man talar om hur man har löst eller förstått liknande problem tidigare. Detta för att sätta konsulten in i tankesättet. Men det är också ett uttryck för motstånd — man känner sig för.

Familjerådgivningen är en psykosocial verksamhet. När vi ska hjälpa par riktar vi vår uppmärksamhet mot relationen, individen och familjen, men också på paret/ familjen i relation till samhället. Finns det en mer generell innebördi det paren/ familjerna återkommer till just nu? Varför kommer så många den här hösten ur den eller den gruppen, socialt, ekonomiskt, åldersmässigt, med just det här problemet? Har vi tillräckliga kunskaper för att förstå? Är det något jag bör/ borde föra vidare till huvudman eller forskare?

Så häri backspegeln ser jag, schematiskt och subjektivt, sambandet mellan paret, familjen och samhället ungefär så här från den tidpunkt jag började som familje- rådgivare 1971.

Äldersgruppen 30—45 år dominerade. Man hade fastnat i stela, tunga mönster. Det var ett tråkigt utagerande, maktkamp, ofta i det fördolda, dvs. nattetid. Syndabocks- tänkande. Alkohol, bråk om pengar, en och annan otrohet och hot om skilsmässa. Ett begränsat spelutrymme, ett missnöje. Gamla värderingar och rollmönster började ifrågasättas. Det var svårt att formulera vad, men något höll på att sättas igång. Pådrivande faktorer var:

Pillret: kvinnorna kunde själva bestämma över fortplantningen och det blev hotfullt för relationen.

Flyttlassen rullade: ofta satt bara en på lasset, i alla fall i första vändan, och skils- mässan var snart genomförd utan att man visste varför.

Kvinnorna kom utpå arbetsmarknaden: offentliga sektorn byggdes ut. Arbetarklas- sens kvinnor gick på Kom-Vux, som männen inte hade råd med och inte behövde, för de hade jobb ändå. Kvinnorna fick därmed språk och självkänsla. Det blev hotfullt.

Feminismen drog fram som en vind. Medelklassens kvinnor skulle förverkliga sig själva, ofta med hjälp av skilsmässa.

Antalet skilsmässor ökade: debatten var igång. Vi fick en ny äktenskapslag- stiftning. Det blev lätt att inleda förhållanden och lätt att upplösa dem. Det var de lyckliga skilsmässornas tid. Vi hängde med eller vi gjorde det inte. Ibland kän- de man sig som prästens lilla kråka.

Sedan var det 1980-talet, framgångsåren. Allt skulle man orka, göra, vilja och få.

Allt kunde köpas för pengar även om man inga pengar hade. Man blev förbryl- lad när det inte gick och det gick ut över äktenskapet. Sedan en dag var peng- arna slut och man stod där med skulder långt upp över öronen och den som kunde stack från allt.

Vår nuvarande ekonomiska kris märkte vi väldigt tidigt på familjerådgivningen. Vintern 1990—1991 minns jag att jag lade märke till att något nytt var på gång. Det märktes på tidsbeställningen. En oro, vilsenhet, förvirring, irritation, tröstlös- het, hjälplöshet. På familjerådgivningen började vi att räkna arbetslösa som vi inte gjort tidigare och snabbt låg antalet arbetslösa bland våra klienter långt över siffrorna för staden. Familjevåldet och missbruket ökade och barn blev försumma- de. De vuxnas självkänsla och identitet hotas, äktenskap upplöses och äktenskap upplöses inte. Fast i skuldfällan kan man varken åstadkomma en förändring eller gå ifrån varandra.

Min fråga, som även så här i efterhand bekymrar mig, också med tanke på att det snart kommer nya frågor, är: Hade det varit värdefullt om vi fört dessa iakt- tagelser vidare? Hade vi kunnat göra något, om vi blivit varse tecknen tidigare och förstått deras innebörd? Göra någonting annat än det vi gjorde i det enskil— da fallet eller medverkat till generella insatser? Om vi/ ni tror det, kan vi då inleda ett samarbete, vill någon bli vår konsult?

När man har kommit så här långt i en konsultation händer ofta två saker. Kon- sulten kommer med en kommentar eller ett förslag som avvisas. Motståndet träder i funktion. Ofta i form av ett avvisande det var inte det jag ville veta, det var inte det jag behövde.

Om nu någon av er alltså föreslår att vi ska skaffa oss mera kunskaper om skils- mässofamiljer eller familjer i kris, lära oss mer om det psykologiska förloppet i skilsmässofamiljer och om skilsmässobarn, är det inte det jag upplever som vårt stora behov just nu. Naturligtvis är det väldigt viktigt att det ständigt fors- kas vidare på det området, men som jag bedömer det är problemet vad det gäl- ler kunskaper av det slaget mer en fråga om information och undervisning. Svårigheterna består i att få tid att ta del av de forskningsresultat som redan lig- ger framme, att kunna integrera de kunskaper som finns i det praktiska arbetet. Undervisningen i skilsmässofrågor, om man bortser från de juridiska aspekterna, är mycket begränsad på t.ex. socialhögskolorna, och socialsekreterares behov av kunskaper vad det gäller skilsmässofrågor, samarbetssamtal och vårdnads- frågor, bortsett från de juridiska aspekterna, är mycket stort. Det råder brist på tid och pengar till att integrera kunskaper och metodutveckla.

Efter motståndsfasen kommer nästa fas, som kanske också handlar om mot- stånd, nämligen den stora hj älplöshetsfasen, då man också blir avvisande. Ing- en vet någonting och absolut inte jag. Hur ska jag som bara under mer än 20 år har träffat par och familjer i kris veta någonting överhuvudtaget om äktenskap och skilsmässor. Var finns normalfallen? Hur ser de icke-kliniska fallen ut, de

som aldrig kommer till familjerådgivningen? Varför och detta är en stor fråga varför lever folk i långvariga relationer när de nu inte längre behöver det? Det är ju knappt att vi ens vet, hur många som gör det eller hur många som upphör att leva tillsammans. Vi saknar jämförelsematerial, psykologiskt och statistiskt. Vore det inte på tiden, att forskare som ägnar sig åt samlevnadsfrågor, forskade mera på normalfallen? Om det nu är normalt att leva länge i en relation. Unge- fär som barnpsykologerna har gått över från att enbart rikta sitt intresse mot de kliniska fallen till att studera de vanliga ungarna med god effekt för det kli- niska arbetet. Äterigen: Varför stannar folk i sina äktenskap?

Det som just nu bekymrar oss är naturligtvis arbetslösheten, den ekonomiska krisen. Människor är fast i skuldfällan — de kan varken leva tillsammans eller skiljas. De som skiljs eller var skilda redan när det svängde, hur går det för dem?

Gemensam vårdnad och gemensamt föräldraansvar var produkter av ett väl- stånds- och välfärdssamhälle och förutsätter en viss grad av ekonomisk och social trygghet för att det ska fungera. Vad händer om vi har en skilsmässoetik som skiljer sig från det praktiskt genomförbara?

Våra ärenden blir allt tyngre och svårare, allt mer komplicerade. Det finns också i Stockholm stora skillnader inom staden, men vi vet inget om sambanden, sam- manhangen. Ett annat bekymmer är de unga paren, de mycket unga, i 20—25-års- åldern som kommer i kris i samband med första graviditeten, planerad eller oplanerad. Eller som redan medan graviditeten pågår kommer till samarbetssam- tal och vill ha gemensam vårdnad och delad vård från första dagen. Om detta talar också våra kollegor ute i landet. Nu finns det gott om bostäder, separationen går fort. Något som vi har noterat på sistone är att så många människor i 20—25 till 30—35—årsåldern på något egendomligt sätt är ”trassliga” invärtes. Många av dem klarar sig tydligen bra i yrkeslivet, fast en del naturligtvis är drabbade av den ekonomiska krisen, men inom sig är de trasiga och tomma, med få och begränsa- de eller mycket säregna erfarenheter av tidiga nära relationer. De saknar, tycks det, en egen inre referensram för relationer.

Sedan många år tillbaka har vi ett bekymmer som vi inte har lyckats lösa, och det är invandrarna. Man kan fråga sig om de egentligen är (jag vill inte bli miss- förstådd nu) ett problem för familjerådgivningen, eftersom vi vet så lite. Det är svårt att tyda tecken från en främmande kultur. Kanske borde de få hjälp någon annanstans, där vi möjligen kunde vara konsulter. Vad gäller invandrarna är jag inte minst bekymrad för invandrarmännen som ofta vänder sig till familj eråd- givningen för att få samarbetssamtal men som inte får med sig sina svenska kvin— nor till familjerådgivningen. Institutionen präglas av svensk kvinnlig arbetskraft.

Ett annat tidens tecken är flyktingarna som inte genast kommer till familjeråd- givningen, men så småninom. Vi är inte beredda, vi blir mest bekymrade. Jag kan här inte hålla borta tankarna från en liten flicka som föddes långt uppe i ber- gen i ett fjärran land. Föräldrarna var engagerade i den politiska kampen. Två

månader gammal forslades hon på hemliga vägar till morföräldrarna, där hon växte upp till hon var 7 år. Då fördes hon till Sverige dit föräldrarna hade kom— mit ett par år tidigare, och så möttes hon på Arlanda av två separerade föräldrar som genast började tillämpa delad vård. Då kan man tala om familjesplittring, med risk för splittrad personlighet.

Överhuvudtaget tycker jag att vi är alltför etnocentriska i vårt tänkande, och jag misstänker att när vi sitter här idag så tänker de flesta av oss i våra bekymmer för skilsmässofamiljer på vanliga svenska familjer.

Avslutningsvis ett aktuellt bekymmer som varit aktuellt länge och som vi har skjutit framför oss, nämligen innebörden av fördelningen män och kvinnor på familjerådgivningen. Det kanske mest är så att vi inte har omsatt i praktiken kunskaper som redan finns, men man kan ju fråga sig varför. Jag pläderar inte för någon kvotering, men frågan borde bli ordentligt belyst.

Nu kanske den som uppmärksamt har följt konsultationen har märkt att jag väx- lat fokus mellan klienten och mig själv så som ofta händer i konsultationerna i verkliga livet. Men nu är jag mogen för att fokusera på oss själva, dvs. familje- rådgivningen.

Jag är förvirrad och ganska oroad. Det handlar om mitt förhållande till omgiv- ningen, tiden, allmänheten, uppdragsgivarna. Stämmer min syn på äktenskap och skilsmässa med allmänhetens, samhällets, uppdragsgivarnas? Om inte, vad får det för komplikationer för mitt arbete?

Vi familjerådgivare har haft det bra, vi har själva kunnat formulera målsättning- en med vårt arbete, fått den sanktionerad och själva bestämt innehållet.

Vi har alltid påstått oss inta en neutral hållning till olika samlevnadsformer. Men som jag minns det inträffade en markant förändring för kanske 10 år sedan mot en mer fördjupad neutral hållning, en syn med stor respekt för olika samlevnads- former. Vi började se skilsmässor som ett aktivt val, inte bara som en kapitulation, och skilsmässobeslutet som ett beslut att upplösa den nära, intima relationen, medan föräldrarelationen skulle bestå, kanske rent av kunna utvecklas. Vi förstod att denna syn var helt i linje med lagstiftarnas intentioner, samhällets syn på samlevnad och skilsmässor. Vi rensade språket. Splittrade familjer ut, fortsatt föräldraskap in tillsammans med tvåkärnsfamiljen. Vi visste att det skulle ta tid att påverka attityder, men det kändes meningsfullt och riktigt att få vara med.

Men denna höst har jag börjat fundera. Inte så mycket utifrån våra klienter, men utifrån massmedia och myndigheter. Det talas fortfarande om skilsmässoorsa— ker som om det vore någon naturlag som styrde skilsmässoprocessen. Vem ska få eller ha barnet, frågas i ett populärt TV-program. Socialdepartementet anord- nar, med anledning av FN:s familjeår, en hearing om familjesplittring (ordet finns inte i akademins ordlista) och regeringen lägger en proposition om familjeråd-

givning och säger där att ”verksamheten i huvudsak är inriktad på att hjälpa samlevande par med sin relation. Syftet är att bistå dem så att de kan hantera sina konflikter, problem och krissituationer på ett sådant sätt att de kan fortsätta att leva tillsammans”.

Mot det står Stockholms kommun, som formulerar sig så här: ”rådgivningen syftar till att hjälpa par med relationssvårigheter att förändra eller upplösa sin relation och att vid skilsmässa hjälpa föräldrar till ett fortsatt samarbete kring

barnen” .

Problemet är inte vem som har rätt eller fel, utan det faktum att vi tolkar upp- giften olika. Jag blir förvirrad och vad får det för konsekvenser för arbetet?

Tack för konsultationen. Jag hoppas att någon tar sig an uppdraget att hjälpa oss tyda tidens tecken, de tecken vi får från klienterna, från massmedia, allmänhe-

ten, Socialdepartementet. Ulld Holmberg Socionom och leg.terapeut, chef för familj erådgivningen i Stockholm

Margareta Nyq vist Asker

Erfarenheter från möten med por och familjer ikris

Som verksam familjerådgivare i mer än 25 år tycker jag mig tydligt ha sett hur den allmänna synen på paret, familjen och skilsmässorna har förändrats. I slutet av 60-talet och början av 70-talet sökte många familjerådgivningen för att om möjligt reparera sina parförhållanden. Senare under 80-talet uttalade ofta de sökande att de hade relationsproblem men många ville samtidigt förverkliga sig själva. Detta gällde i hög grad kvinnorna. Mot slutet av 80-talet talade man på familjerådgivningen visserligen mest om parrelationen men man fokuserade ändå alltmer på barnens situation. Barnen deltog då och då i samtalen. Unge- fär samma situation råder under 90-talet.

Man har under 90-talet också poängterat nätverkets betydelse för familjen. I nät- verket ingår såväl släkten som samhället i övrigt och dess påverkan på paren och familjen. Nätverket har stor betydelse som maktfaktor för den enskilde. Inte så sällan förekommer det tyvärr att samhällsinstitutionerna på olika sätt försö- ker bestämma över familjen. Att se nätverket som en resurs är viktigt men här finns också en varning. En del par söker hjälp då de har svårt för att få någon som helst struktur på sin familj. En del par och familjer känner sig mycket pressade av att nätverket blivit för stort. Det kan handla om par som levt i flera förhål- landen, t.ex. varit gifta eller sambo flera gånger och har barn i de olika förhål- landena. Här finns många krafter från tidigare partners, far- och morföräldrar, svärföräldrar, samhället såsom skola och fritid med flera. Nätverket kan om det blir för stort bli en maktfaktor som hindrar funktionella lösningar.

I det praktiska arbetet med familjekriser vill jag peka på några utlösande meka— nismer och förlopp i familjekriser som kan leda till skilsmässa och familjesplitt- ring. Detta blir naturligtvis en mycket summarisk och förenklad redovisning. Något som är tydligt är de s.k. utvecklingskriserna, som handlar om de olika livsfaser som vi människor möter. I förälskelsefasen upplever paren som bekant livet som fantastiskt. Man speglar sig i varandra och självkänslan blir stärkt. Så småningom kanske första barnet föds. Från att ha varit paret måste man gå in i rollen som förälder. Förväntningarna på den andra parten blir i den här fasen inte sällan orealistiska. Sättet att lösa problemen är ofta problemet och tende- rar att ha likhet med de lösningsmodeller man haft i ursprungsfamiljerna. Här sker många kollisioner. En annan kritisk fas i livet är när barnen flyttar hemi- från. Många har kanske mest fungerat som förälder och har glömt att relatera tillfredsställande på vuxenplanet. Om andra stressfaktorer kommer in i bilden under de här livsfaserna blir påfrestningarna extra starka. Det kan handla om

sjukdom, ekonomisk press, dödsfall i familjekretsen, arbetslöshet, omorgani- sationer på arbetet m.m..

En annan stressfaktor är tiden. Alla vet att vi i vårt samhälle lever i allt snab- bare takt, vilket för många kan innebära stora svårigheter. Idet här sammanhang- et måste man beakta att tid är något mycket individuellt. Min uppfattning är att vi ofta är alltför målfixerade och glömmer att se vägen. Professor Beate Schiick- ing från Munchen har studerat accelerationstendensen i den medicinska omsor- gen. Hon har även intresserat sig för psykosociala reaktioner i sammanhanget. Hon berättar om hur vi under det senaste seklet tar oss fram allt snabbare från punkt till punkt. Man har bland annat kunnat notera att födelsen som är vår farligaste resa i livet går allt fortare. T.o.m. metronomen, pendeln som i musi- ken anger takten, går allt fortare. Det är viktigt i allt möte med människor att fundera över vad som behöver accelereras och vad som behöver tid. Jag tänker på indiern som satt på stationen i San Francisco, stilla. Tåget hade redan gått men hade gått så fort att mannen ville vänta på sin själ.

Andra utlösande mekanismer som frestar på parrelationerna är temperaments- olikheter. Det som i förälskelsen var en tillgång kan senare vara orsak till stridig- heter och separation. Den lugne mannen ser t.ex. med förtjusning på den livliga temperamentsfulla kvinnan i förälskelsen. Så småningom kan det livliga tem- peramentet upplevas som ett hot. Vid stress av olika slag förmår paren ofta inte att acceptera varandras olikheter. De gör varandra till fiender och har svårt att kommunicera.

I många sammanhang har man pekat på mäns och kvinnors olika sätt att möta konflikter och kommunicera om känslor. Under 1990—1991 utförde familjeråd- givarna Carin Gustafsson och Margareta Nyqvist Asker en undersökning där man bl. a. avsåg att mäta det känslomässiga klimatet. En hel del jämförelser gjordes mellan män och kvinnor före resp. efter behandling. I undersökningen ingick självskattningsformuläret ”Familjeklimat” som utarbetats av K Hansson 1 Lund. ”Familjeklimatet” består av en lista med 85 olika adjektiv som senare sammanförs till fyra faktorer; Närhet, Distans, Spontanitet och Kaos. Något som var intressant i jämförelser mellan kvinnor och män var dimensionen Sponta- nitet. Före behandling visade kvinnorna högre spontanitet än männen. Efter be- handling närmade linjerna sig varandra i faktorn. Detta gav indikationer på att paren hade fått lättare att kommunicera. Vad gäller dimensionen Distans hade distansen minskat efter behandling, vilket också gjorde att paren kunde kommu- nicera bättre även om separation var aktuell.

Beträffande barnens familjeliv efter en familjesplittring framstår tydligt att barnens välbefinnande i hög grad har samband med hur föräldrar hanterar konflikter och därmed sina relationer till barnen. I familjer där man hanterat sina konflikter dåligt finns stor risk för att man i samband med separation även hanterar sepa- rationen dåligt. Min erfarenhet är att de par som har svårt att kommunicera i en krissituation kan göra mera av detsamma, dvs. hantera sina relationer ännu

sämre. Utan hjälp till konfliktlösning och bättre kommunikation kan barnen utsättas för stora svårigheter.

Som familjebehandlare försöker vi ge paren bättre modeller för konfliktlös- ning. Som expert handlar det om att aldrig ta över ansvaret från vuxna utan ge dem ansvar och därmed delaktighet i problemlösningen. Barn motsätter sig i regel förändring eftersom framtiden för dem är oviss och tryggheten kan hotas vid en skilsmässa. Eftersom människor har tendenser att dels attackera varan— dra och dels dra sig undan vid konflikter finns risken att även barnen gör sam- ma sak. Attack respektive flykt är ett mycket vanligt försvar.

I många år har man talat om föräldrautbildningens betydelse och min uppfatt- ning är att föräldrautbildning bör sättas in i samband med att vuxna blir föräldrar men även senare. Under graviditeten är många svagt motiverade att prata om de förändrade roller som föräldraskapet innebär. Man har svårt att känna igen sig om man ännu inte kommit i föräldrasituationen. Hjälp i relationen mellan de vuxna hör samman med föräldrafunktionen och bör sammankopplas med den föräldrautbildning som är mer fokuserad på barnets behov.

I en familj där barn mår dåligt efter en separation agerar barnen inte sällan ut familjeångesten. På något sätt vältrar de vuxna ibland över problemen på bar- nen. Barnet blir delegat. I de fall där föräldrarna själva kan härbärgera sin ång- est klarar sig barnen ganska bra. Många av de par som söker familjerådgivning tycks vara medvetna om att de själva måste lösa problemen och därigenom minskas trycket på barnen.

Som jag nämnt tidigare beaktar vi inom familjerådgivningen alltmer barnens situation, både indirekt genom samtal med föräldrarna och ibland direkt genom samtal även med barnen. Min bestämda uppfattning är att samhället här måste se föräldrarna som en samarbetspartner. Som regel kan man inte bearbeta en kris snabbt. Det handlar om en process som ibland tar flera år. I själva krisen i samband med en eventuell skilsmässa bör paren få mycket stöd att hantera för- äldrasituationen. Emellanåt kan föräldrarna efter skilsmässa samarbeta om bar- nen men krisen kan komma när någon av föräldrarna går in i nya relationer. Fortfarande vill många att den nya familjen skall fungera som den gängse kärn- familjen, vilket är omöjligt om barnens föräldrar bor på skilda håll.

Vid problemlösning vill man ofta ge en orsak till problemet och vad som orsa- kar olika symtom i kriser. Situationen är knappast enkel. En separation kan orsaka stor kris men man kan lika gärna säga att bakomliggande faktorer är orsaken. Det Viktigaste i sammanhanget är hur man hanterar en svår situation även om man inte alltid när orsakerna. Människor upplever ofta en och sam- ma situation mycket olika.

Ingen människa kan leva utan relationer. Hur vi lär oss relatera är något av det viktigaste i mänskligt fungerande. Man kan heller inte låta bli att kommunicera.

Allt vi gör handlar om kommunikation både språkligt och genom kroppsliga signaler.

En viktig faktor i alla relationer är makten. Ofta har det talats om mäns makt över kvinnorna men man talar kanske inte lika ofta om maktsystemet. Kvinnor har en tendens att nedvärdera sig själva lika mycket som männen kan nedvär- dera kvinnorna. Det blir som en dans där båda påverkar varandra. Något som vi märker vid familjerådgivningen är att många kvinnor upplever sina män som svaga och osjälvständiga, när de inte förmår ta lika mycket ansvar i famil- jen som kvinnorna gör. Samtidigt har kvinnorna svårt att låta männen ta ansvar på sitt sätt i hemsituationen. Vad gäller maktbalansen gentemot samhället väljer oftare kvinnorna att ställa sig i bakgrunden och låta männen bli de som tar ansvaret.

Kvinnorna har dock blivit mer ekonomiskt oberoende och är i många andra hänseenden mer självständiga. Samtidigt kommer de i konflikt med att de fått lära sig att vara underdåniga och beskyddande för att skydda andra och bevara någon slags ömtålig balans i relationssystemet. Tidigare generationers arv på- verkar nuvarande relationer mellan män och kvinnor mycket starkt och mot- ståndet mot förändringar är känt och dokumenterat. Vi får dock inte glömma att se paret och familjen i ett större socialt sammanhang. Män identifierar sig mer med samhället som talar mycket om självständighet och prestationer och kvinnor utvecklar mer sin identitet genom relaterande. Att få balans i den här växelverkan mellan könen kan vara svårt.

Samhällets bästa insats är att räkna med familjen som en resurs. Några som anser att familjen trots allt inte alltid fått den uppmärksamhet som den förtjä- nar är författarna och familjeterapeuterna karl Gustaf Pilz och Kristin Gustafs— döttir. I sin bok Den osynl iga familjen, Samarbetspartner eller Syndaboc/e har de utvecklat synen på familjen och på familjen i samhället. Några rubriker är Makt och myter, Familjen som syndabock m.m.. Ett av bokens syften är att placera in familjen och samhällets institutioner i ett större sammanhang.

Den viktigaste omgivningen för de flesta av oss är våra parrelationer och våra familjer. Aven de som lever ensamma relaterar sig som regel 1 någon form av familj, kanske sm ursprungsfamilj. På senare år har vi inom familjerådgivningen mött allt fler äldre människor som på olika sätt kräver livskvalitet. Det är en sanning att många äldre så småningom blir allt mindre förmögna att klara sig själva. Andra äldre personer får mer skydd än de behöver och klagar över att deras anhöriga eller personal inte respekterar deras önskningar Även här" ar det viktigt att se nätverksperspektivet och de äldres del 1 helheten. Kriser I familjen med någon äldre person handlar ofta om repris av tidigare svårigheter. Inte så sällan räknar man bort de krafter som flergenerationsperspektivet har i sig.

Utifrån mitt praktiska arbete med par och familjer har det blivit allt tydligare hur komplexa mänskliga problem är och att det nästan med nödvändighet slutar

med att människor har olika förklaringar till problem. Olika förklaringar krä- ver olika lösningar. Utan samarbete finner vi inga lösningar, något som gäller såväl mellan individerna som mellan familj och samhälle. Utan samarbete försvagas ett helt systern eftersom ett helt system tenderar att försvagas om en kugge förlorar sin kraft. En angelägen uppgift i framtiden är hur vi på olika sätt kan bli delaktiga i ett positivt förändringsarbete. Kanske måste vi mer tala om de positiva visionerna än om problemen eftersom synen på problemen ofta innehåller lösningarna.

Margareta Nyqvist Asker Socionom och leg. terapeut, föreståndare vid familjerådgivningen i Södra Halland

Referenser

Gustafsson C, Nyqvist Margareta. Fam iljerådgivning är friskvård. Uppsats för psykoterapiutbildning, Lund, 1991. Hansson K. Psykologi i tillämpning, nr 1 1989, Lunds universitet. Pilz K G och Gustavsdöttir, Kristin. Den osynl iga fam zljen Samarbetspartner eller syndabock. Ask och Embla förlag, 1992.

Kor/'n Lybeck

Familjen i glesbygd

Jag har samlat ihop några frågeställningar, kommentarer och funderingar kring familjeliv i glesbygd och familjer i separation.

Under 20 år har jag arbetat med familjer, par och enskilda som kurator på barn- psyk, personalkonsulent och familjerådgivare, huvudsakligen i Mora.

Socialt nötverk

Bristande socialt nätverk nämns ofta som en bidragande orsak till att unga fa- miljer inte klarar av de påfrestningar som relationerna utsätts för. På familje- rådgivningen i Dalarna möter vi också de här familjerna, men för oss som arbetar i glesbygd är inte det den dominerande bilden. Hos oss är det betydligt vanligare, bland de par som söker hjälp, att familjerna i stället har problem med att klara gränssättning och konflikter i förhållande till ett omfattande fysiskt och psykiskt nära nätverk. Det är till exempel mycket vanligt att det unga paret får en avstyckad tomt av någons föräldrar att bygga sitt hus på. De kommer då att bo i samma by eller till och med på samma gård som föräldragenerationen. Det här kan innebära ett fantastiskt stöd och avlastning för den unga familjen, men kan också vara upphov till många konflikter. Vems beslut skall gälla farmor och farfars eller mammas? Ska det unga paret använda sin semester till att hj äl- pa hennes föräldrar med höskörden eller ska de fira semester på egen hand? Yt- terligare en bild är det par, med ett gemensamt barn, som inte klarade av att leva tillsammans för att ingen av dem var beredd att ge upp sin, sedan många gene- rationer ärvda, släktgård för att flytta till den andra. Blir det sedan skilsmässa mellan ett par, som byggt sitt hus på samma gård som föräldrarnas, kan det bli en nästan omöjlig situation att lösa praktiskt och ekonomiskt, förutom alla de känslor som är inblandade. En väldigt vanlig kommentar, som vi får från paren när de kommer till oss och söker hjälp, är att de redan har försökt få hjälp från föräldrar, syskon eller vänner men de anhöriga tar bara ställning för den ena parten i konflikten. Paret säger då att de behöver någon utomstående som är opartisk och kan hjälpa dem komma vidare med att lösa svårigheterna.

Arbets— och onsvorsfördelning

Den absolut vanligaste konflikten, som paren tar upp när de kommer till famil- jerådgivningen, gäller arbets— och ansvarsfördelningen i familjen. jag ser det här som ett uttryck för bland annat de rollförändringar som pågår i samhället. IKop- parbergs län och speciellt iMora kommun har vi en mycket hög skilsmässofrek- vens. Jag har funderat på om det kan vara ett uttryck för att det i Dalarna blir extra

starka kollisioner mellan mycket etablerade traditionella värderingar och sätt att leva och de krav och förväntningar som ställs av förändrade könsroller, för- ändrade föräldraroller, kvinnors förvärvsarbete, ökande jämställdhet med mera.

Ser man på rollförändringen i ett längre perspektiv, kan man tänka att så länge mäns och kvinnors roller byggde på arbetsfördelning och att de komplettera- de varandra, kunde de leva sida vid sida. I och med att rollerna utjämnas måste paren samarbeta och förhandla mycket mer med varandra om arbetsuppgifter och vars och ens utrymme i familjen. I de här mötena/ konflikterna blir skill- naderna mellan manligt och kvinnligt tydliga. Det kan vara skillnader vad gäller olika sätt att tänka, olika behov av närhet och distans, olika sätt att han- tera konflikter, olika betoning på ”att vara” eller ”att göra”, maktfrågor och sex som en väg till närhet eller närhet som en förutsättning för sex. Så uppstår missförstånd där han önskar att han skall säga ”jag älskar dig” och han bygger ett jättestort och fint garage åt henne som ett uttryck för sin kärlek. Ett annat exem— pel än' när mannen ägnar helgerna åt att jaga och fiska och han ser det som att han bidrar till familjens försörjning, medan hustrun tycker att han utövar ett fritids- intresse och inte tar sin del av ansvaret för barn och hemarbete.

En vill skiljas men inte den andra

Om paret söker familjerådgivning som en följd av att någon vill separera, är det vanligen kvinnan som vill skiljas men inte mannen. Kvinnan har varit missnöjd i flera år och har försökt prata om sitt missnöje och mannen säger ”det hade jag ingen aning om, varför har du inget sagt, jag trodde inte de var så farligt”. Hur skall man få kvinnor att bli tydligare i sitt missnöje och med att uttrycka sina behov och hur skall man få männen att bli mer lyhörda, så att paret kan kom- ma igång med en dialog och ett arbete med sin relation innan känslorna tagit helt slut? Jag skulle önska att vi inom familjerådgivningen tog oss an ett metod- utvecklingsarbete, kanske med forskningsstöd, vad gäller att möta de par, där en vill skiljas och inte den andra. Det gäller att försöka göra upp ett samarbets- kontrakt med två människor som vill två helt olika saker en vill skiljas, men inte den andra. Ofta är mannen och kvinnan i helt olika faser i sin egen kris. Mannens kris kanske är akut kvinnan sa igår att ”nu vill jag skiljas” — kvinnan kan ha bearbetat sitt beslut under flera år.

Skulle ett arbete med att utveckla bemötandet av de här paren kunna minska riskerna för en destruktiv utveckling av parets kris?

Föröldraskap efter separation

Sedan några är tillbaka har jag, med stöd och pengar från Socialstyrelsen, arbetat med ett projekt som heter ”Samarbetssamtal i glesbygd”. Projektet växte fram ur ett behov av att öka kvaliten på arbetet med att hjälpa föräldrar med vårdnads- och umgängeskonflikter. Små kommuner har svårt att utveckla den specialist- kompetens som behövs för att göra ett bra arbete med samarbetssamtal. För en

närmare beskrivning av dessa svårigheter hänvisas till Socialstyrelsens ”Råd och anvisningar” samt förarbetena till den aktuella lagstiftningen inom områ- det. Projektet gick ut på att vi tog kontakt med familjerådgivare, socialsekrete— rare och andra som hade kunskap och intresse av att arbeta med samarbetssamtal. Vi gjorde det möjligt för dem att bilda samtalsledarpar som skulle kunna arbeta över kommun- och landstingsgränser. Under hösten -93 kommer vi att påbörja utvärderingen av projektet. En svårighet i arbetet med separerade föräldrar är den ”standardlösning” för föräldraskap som nästan uppfattas som om det vore lag. Barnen har hos mamma och hälsar på hos pappa varannan helg och så vidare. Föräldrarna ger sig inte tid och utrymme att fundera över vad just deras barn behöver och vilka förutsättningar de vuxna har. Dessutom väljer en del föräldrar ”standardmodellen” som ett sätt att undvika konflikter sins emellan. Många för- äldrar är skräckslagna för att hamna i en vårdnads- och umgängeskonflikt. Genom att ta standardmodellen behöver de inte stå för att de har valt en ovanlig lösning eller ta emot kritik från släkt, vänner, dagis och andra. Det skulle vara av stor vikt att få mer kompetens i arbetet med samarbetsamtal, mer forskning om olika for— mer av föräldraskap efter separation (såsom Öbergs gjort) och att kunskapen fördes ut till allmänheten. jag skulle kunna tänka mig ett projekt som utformas så att man i en kommun går ut mycket aktivt och erbjuder alla separerande par samarbetssamtal, enligt modell från Norge.

Samarbetssamtal som metod är krisinriktad och bygger på korta behandlings- tider. Vilken effekt skulle man få om man gav föräldrarna stöd i processen att bygga upp föräldraskapet efter separationen, genom att erbjuda uppföljnings- samtal under en längre tid, exempelvis ett år? Ytterligare en fråga jag ställt mig är, hur utformningen av föräldraskapet under tiden paret levde tillsammans påverkar vad som händer vid en separation och hur paret lyckas utforma för- äldraskapet efter en skilsmässa?

Stöd till barnen

När det gäller barnens situation har jag två enkla förslag. Vi som i våra arbeten på exempelvis BUP, Socialtjänsten, Familjerådgivningen och Ungdomsmottag— ningarna, möter föräldrar och barn, skulle kunna bjuda in barn och ungdomar, vars föräldrar separerar, till gruppsamtal eller självhjälpsgrupper i någon form. Två föräldrar som höll på att separera sa till sina barn att familjerådgivaren de pratade med undrade om inte barnen också ville komma och prata. Då sa den 5-åriga dottern ”kom hon ihåg mig”. Det finns alltid undantag, men sedan någ— ra år tillbaka bjuder jag in barnen till något eller några samtal, om jag och för- äldrarna arbetar med separation. Det är viktigt att barnen får mera stöd i samband med att föräldrarna separerar. Hur detta skall ske är en viktig metod— fråga som behöver ägnas mycket uppmärksamhet.

Karin Lybeck Socionom, familjerådgivningen i Mora

Henry/Montgomery

Perspektiv i kärlek och kris Utveckling av en begreppsram för familjerådgivning

I Sverige upplöses årligen c:a 20 000 äktenskap vilket är ungefär hälften av antalet ingångna äktenskap per år (Statistisk årsbok, 1992). Denna siffra har varit täm- ligen konstant under många år. Många av dessa separationer kan antas ha inne- burit ett trauma för de berörda parterna och då inte minst för barn till makarna. Kärlek till en partner och ett bra familjeliv är för såväl samboende som ensam- stående några av livets viktigaste värden (Montgomery och johansson, 1989). Detta är uppenbarligen värden som människor inte vill ge upp eller tona ned. Att misslyckas i uppnåendet av dessa värden i en samlevnadskris och i sam- band med en separation blir därför naturligt en traumatisk upplevelse, som kan ge upphov till svårläkta psykiska sår.

För att hjälpa makar i kris erbjuder många kommuner rådgivningsverksamhet (familjerådgivning). I det följande kommer jag att redogöra för ett nystartat forskningsprojekt (finansierat av SFR), som syftar till att ge kunskaper och verktyg som kan vara till hjälp i kommunal familj erådgivning och i annan råd- givning till makar i kris. Parallellt med och integrerat med detta syfte har pro- jektet också ambitionen att ge grundläggande kunskaper om psykiska faktorer som är av betydelse för den upplevda kvalitén i en parrelation.

Teoretiska utgångspunkter

Sedan många år har forskning bedrivits kring faktorer som är betydelsefulla för hur väl parrelationer upplevs fungera (marital satisfaction) (för en aktuell lit- teraturöversikt se 0 Leary & Smith, 1991). En rad studier har visat att kogniti- va faktorer är av stor betydelse för tillfredsställelse med en samlevnadsrelation. Hur parterna upplever och tolkar sitt eget och makens agerande är således en viktig determinant av tillfredsställelsen med parrelationen. Exempelvis har man funnit att parter i kris tenderar att ge negativa tolkningar av partnerns beteende (Bradbury & Fincham, 1990). Gottman et al (1976) jämförde hur pass positiva/ negativa parterna upplevde avsikten med sitt eget och partnerns be- teende och fann att par i kris tenderar att tolka in betydligt mer negativ avsikt bakom partnerns beteende än vad han/hon själv upplevde sig ha. Betydelsen av kognitiva faktorer visar sig också i att kognitivt baserad terapi har givit goda resultat för par i kris (Baucom et al, 1989).

Min egen forskning har sedan mitten av 70—talet berört den kognitiva bakgrunden till beslutsfattande och ställningstaganden. I den forskning som jag bedriver för

närvarande utgår jag från att begreppet perspektiv är fundamentalt för att förstå hur människor värderar olika beslutsalternativ eller objekt. Grundtanken är att perspektivet ofta avgör huruvida ett objekt värderas positivt eller negativt.

Det nu aktuella projektet utgår från att det perspektiv som personerna i en par- relation har på det egna och partnerns handlande är av betydelse för deras tillfredsställelse med sin relation. Närmare bestämt antas att perspektivet i för- älskelse och kärlek är helt annorlunda än när relationen är i kris. Ett och sam- ma beteende kan tolkas helt olika beroende på perspektivet. Perspektivskiften kan alltså ske i samband med att en utveckling sker från kärlek till kris. Nedan ges två exempel på sådana perspektivskiften. Det ena är hämtat från en inter- vju (utförd av min medarbetare Helena Willén) med en av makarna i ett par i kris. Det andra exemplet är ett citat från Göran Häggs roman Hjärtats diktatur (en roman om fyra 40-talisters utveckling).

1. Har G. förändrats? Ja, jag såg upp till honom i början. Jag såg bara hans goda sidor. Det var både som jag och han valde att visa sig då. Jag var svartsjuk. Han var aldrig svartsjuk. Jag hade prestige. Han aldrig. Jag hade ångest, inte han. Jag tog till mig det här. Han var absolut perfekt. Efterhand när jag fick en mer nyanserad bild av mig själv så blev han också mänskligare. Såg honom tvärtom: Från att ha sett upp till honom så tyckte jag att han kuvat mig Kände att jag växt om honom.

2. ”...Och sen dess hade ingenting fungerat. Men det var först nu, den senaste månaden, som han hade börjat inse att det varit så. Hans minnen hade börjat ändra innehåll retroaktivt — som historieböckerna i George Orwells 1984 som skrevs om efter varje politisk förändring. Det som när det hände och långt ef- teråt framstod som en vacker uppoffring framstod nu som den mest äckliga rygg- radslöshet. Trevliga utflykter visade sig vara plågsamma botgöringar. Ann Maris kloka synpunkter verkade plötsligt som den mest hänsynslösa sexuella utpressning...”

I det följande preciserar jag först det perspektivbegrepp som projektet bygger på och hur begreppet kan användas för att förstå parrelationer.

Begreppet perspektiv

När begreppet perspektiv används i sin ursprungliga perceptuella mening syf- tar det på hur ett subjekt varseblir ett objekt. Begreppet perspektiv förutsätter att det finns en variation i hur objekt kan uppfattas. Variationen kan bero på följande tre faktorer: (a) subjektets synvinkel, (b) egenskaper hos objektet (fram- trädande, mindre framträdande egenskaper) och (c) distansen mellan subjekt och objekt. Vad som uppfattas från ett givet perspektiv kan dels karakteriseras i termer av figur-grundrelationer, detaljeringsgrad och storlek på synfältet. Vad som blir figur och vad som blir grund är framförallt beroende av synvinkel och objektegenskaper, medan detaljeringsgrad och synfältets storlek är beroende av

distansen. Skillnaden mellan figur och grund tenderar att bli påtagligare ju kortare distansen är till objektet.

I föreliggande projekt används begreppet perspektiv för att beskriva hur en människa värderar ett objekt — i det här fallet hur en part i en samborelation värderar sig själv och partnern. Jag antar att perspektivbegreppet här kan använ- das på ett sätt som är analogt mot hur begreppet används i en perceptuell kon- text. Även nu berör perspektiv hur ett subjekt uppfattar ett objekt, fast nu med avseende på hur subjektet värderar objektet. Värderingen antas vara beroende av (a) subjektets aktuella intressen (jfr synvinkel), som i sin tur är en följd av roller, grupper eller personer som han/hon identifierar sig med, (b) framträdan- de egenskaper hos objektet och (c) objektets grad av positiv eller negativ rele- vans för subjektet (jfr distans). I det följande betecknas den sistnämnda faktorn som distans.

Figurgrundrelationer antas vara av två slag. I ett inifrånperspektiv utgöres figuren av positiva egenskaper och möjligheter hos objektet, medan negativa egenska- per och möjligheter kommer i bakgrunden. Inifrånperspektiv anläggs normalt när subjektet uppfattar att objektet är inriktat på eller kan användas till att uppnå subjektets aktuella intressen. Inifrånperspektiv innebär att objektets potential harmonierar med subjektets intressen. Ett subjekt uppfattar normalt sitt hand- lande ”inifrån”, dvs. som länkat till hans/hennes aktuella intressen. Om ett objekt harmonierar med subjektets aktuella intressen är det därför relevant att säga att objektet ses från ett inifrånperspektiv. I ett utifrånperspektiv ses obj ek— tet som oberoende av subjektet. Figur-grundrelationerna beror här i viss män på distansen mellan subjekt och objekt. Ett inifrånperspektiv innebär normalt att det är kort distans mellan subjekt och objekt. I ett utifrånperspektiv kan distansen växla. När distansen är kort och subjektet uppfattar att objektet fungerar oberoende av honom/henne blir det naturligt att fokusera objektets negativa egenskaper och möjligheter att hota subjektets intressen. Det negativa blir därför grund och det positiva blir bakgrund. När distansen är lång blir det lättare att överblicka objektet. Både positiva och negativa egenskaper kan uppfattas, men de upplevs mindre intensivt än när objektet är på nära håll.

I likhet med hur fallet är i visuell perception är figur-grundrelationer beroen- de på subjektets synvinkel (i termer av hans/hennes intressen) och egenskaper hos objektet. Skiften i perspektiv kan ske om individen ändrar sina intressen eller om individen upplever att objektet har ändrat sig eller har egenskaper som han/hon inte tidigare upptäckt. Som ovan nämnts hänger individens intressen samman med roller eller personer som individen identifierar sig med. Jag antar att det finns tre grundläggande identifikationsmöjligheter: (a) Ego-zdentinering (inriktning på individens privata intressen), (b) Vi-identijiering (inriktning på intressen som är gemensamma för individen och för en eller flera andra personer scm individen känner samhörighet med), (c) A nnan—identifierin g (inriktning på intressen hos en eller flera andraindivider). Perspektivskiften kan således slze om subjektet byter identifikation. Exempelvis kan ett objekt som från

ett vi-perspektiv ses inifrån (t ex en bostad som ett par gemensamt inköpt och inrett) ses utifrån ur ett ego-perspektiv (t ex kan den gemensamt införskaffade bostaden upplevas som ett hinder för subjektets privata utveckling).

Perspektiv och perspektivskiften i parrelationer

I en parrelation svarar de tre ovannämnda subjektidentifikationerna mot part- nerns individuella, privata intressen (Ego), parets gemensamma intressen (Vi), den andre partnerns intressen (Annan). Om dessa tre subjektidentifikationer kombineras med inifrån- respektive utifrånperspektiv och kort respektive lång distans för utifrånperspektiven uppstår nio olika typer av perspektiv. Innebör- den hos dessa perspektiv beskrivs i nedanstående tabell. Tabellen visar också känslor och beteenden som kan förknippas med de olika perspektiven.

Subjekt- Inifrånperspektiv Utifrånperspektiv Utifrånperspektiv identifikation Kort distans Lång distans Ego Subjektet uppfattar Subjektet upplever Subjektet har partnern som ett att partnern kan hota inget engagemang i verktyg för att nå hans/hennes privata partnern. sina privata intressen. intressen. Tolerans Exploatering Räds/a, ilska Likgi/tighet Vi Subjektet upplever Subjektet upplever Subjektet att han/hon och att partnern arbetar granskar utan partnern verkar för mot parets känslomässigt gemensamma gemensamma engagemang hur intressen. intressen. relationen fungerar. Samarbete, kär/ek Indignation Problemlösning

Partnern Subjektet identifierar Subjektet identifierar Subjektet identin-

sig med partnern och sig med partnerns erar sig med hur dennes intressen. upplevelse att han/hon partnern ser på

hotar dennes intressenhonom/henne Empati, vilja att från lång distans. hjälpa partnern Empati, skam, skuld

Distans till sig själv

I en välfungerande parrelation dominerar förmodligen vi- och partnerinrikta— de inifrånperspektiv. Relationen kännetecknas av samarbete, kärlek, ömsesi- dig empati och vilja att hjälpa varandra. Den välfungerande parrelationen kan också utmärkas av att parterna har distans till sidor hos varandra som de inte ser som relevanta för relationen. Dessa sidor upplevs som förknippade med partnerns legitima privata intressen. Om problem uppstår i relationen anläggs ofta ett partnerinriktat utifrånperspektiv. Subjektet uppfattar hur han/hon betett sig olämpligt mot partnern och försöker reparera skadan. Subjektet kan också se på problemet ur ett distanserat utifrånperspektiv och från denna utgångs- punkt komma fram till en lösning på problemet.

Krisfyllda relationer kan förknippas med flera olika perspektiv som kan vara olika för de två parterna. Den ena partnern kan ha ett ego-inriktat inifrån- perspektiv på den andre partnern, vilket kan leda till att den senare partnern ser på honom/henne ur ett vi-inriktat utifrånperspektiv. Den senare partnern kän- ner sig kränkt och indignerad av att vara utnyttjad av sin partner. Bilden kan kompliceras av att den förre partnern själv uppfattar att han/hon själv inte har ett ego-inriktat inifrånperspektiv utan, säg, ett vi-inriktat inifrånperspektiv som partnern har misstolkat (”jag gjorde det här för vårt gemensamma bästa, fast du inte vill inse det.”) En annan typ av kris uppstår om den ena partnern har för- lorat sitt intresse för den andre (ego-inriktat utifrånperspektiv, lång distans), medan den andre partnern fortfarande vill vidmakthålla ett vi-inriktat inifrån- perspektiv på relation. En tredje typ av kris kan utlösas om båda parterna upplever att den andre hotar de egna intressena. Två ego-inriktade utifrånper- spektiv (kort distans) står då mot varandra.

Perspektivförändringar kan ske som en följd av att parterna förändrar sina vär- deringar och intressen. Parterna utvecklas åt olika håll (jfr Koch-Nielsen, 1983; Skaldeman, 1992). Perspektivförändringar kan också ske som en följd av föränd- ringar i deras livssituation, t.ex. genom att paret får barn. Dessa förändringar kan leda till hot mot de intressen som tidigare förenade paret (Argyle, 1987).

Perspektivförändringar inträffar dock inte automatiskt som en följd av föränd- ringar hos parterna och i situationen, utan kan, som ovan påpekats, vara mer eller mindre styrda av subjektet. I syfte att få fram ett stabilt perspektivskifte kan subjektet identifiera sig med roller som leder till ett sådant perspektivskif- te. Han/hon kan mer eller mindre avsiktligt också minska eller öka distansen till objektet. Han/hon kan också leta efter sidor hos partnern som är förenliga med ett givet perspektiv. Han/hon kan vidare genom i sitt beteende, som ovan nämnts, stimulera fram eller vidmakthålla olika perspektiv hos sig själv och partnern.

Att det finns möjlighet att genom ändrat tänkande och handlande stimulera fram perspektivskiften är ett grundläggande antagande i projektet. Om detta antagande är giltigt så kan en målsättning för familjerådgivning vara att hjälpa par i kris att finna perspektiv som leder till att krisen löses. Lösningen kan variera från fall till fall. Det kan t.ex. vara fråga om varierande inslag av vi-inriktat inifrånperspek- tiv, av partner-inriktat inifrånperspektiv och av distanserade utifrånperspektiv. I lösningen kan ingå att parterna ökar sin medvetenhet om att flera perspektiv är möjliga och att det är möjligt att genom lämpligt tänkande och handlande växla perspektiv. Till sist bör påpekas att lösningen givetvis är beroende av om parterna bestämmer sig för att fortsätta förhållandet respektive avbryta det.

Vad skall göras i projektet?

Projektet genomförs i två steg. Det första steget avser konstruktion och prelimi- när utprovning av instrument för kartläggning av perspektiv i parrelationer.

Framför allt skall två instrument utvecklas, nämligen avseende (a) hur parter- na ser på sina egna och partnerns intressen och värderingar och (b) hur parter- na från olika perspektiv tolkar sina egna och partnerns beteenden. Formulär (b) innehåller också frågor om möjligheter till förändringar i beteenden och mål— sättningar och om förändringar skett tidigare i dessa avseenden

I projektets andra steg används perspektivinstrumenten på par i kris och på par som förmodas ha en välfungerande relation. Sammanställningar görs av rela- tioner mellan svar från de två formulären och mellan svar inom respektive for- mulär. Man kan här uppmärksamma relationen mellan allmänna värderingar och intressen (formulär a) och de intressen som upplevs vara förknippade med specifika beteenden (formulär b). Vidare kan man med utgångspunkt från båda formulären jämföra självbedömningar och partnerns bedömningar av samma person. De nu nämnda jämförelserna samt övrig information från svaren på formulären är en utgångspunkt för bedömningar av möjligheter och begräns- ningar när det gäller förutsättningar för fruktbara perspektivskiften. Exempel- vis kan det framkomma att parterna har vissa gemensamma värderingar och sätt att bete sig som skulle kunna vara en utgångspunkt för uppbyggandet av ett vi- inriktat inifrånperspektiv. Det kan också visa sig att parterna har missuppfat- tat hur den andre ser på en själv, en information som även den kan ge upphov till perspektivskiften. Bedömningarna kontrolleras och preciseras i uppföljan- de intervjuer med paren. Här ställs dessutom uppföljande frågor om hur parre- lationen utvecklats och om hur makarna ser på den framtida utvecklingen av relationen. Svaren på dessa frågor antas kunna ge ytterligare underlag för en bedömning av hur parternas perspektiv på varandra utvecklats och av vilka möjligheter som finns för parterna att skifta perspektiv.

Henry Montgomery Professor i kognitiv psykologi, Stockholms universitet

Argylle, M. The psychology of happiness. London: Methuen 1987. Bradbury, T. N., & Fincham, F. D. ”Attributions in marriage: review and cri- tique”. Psychological Bulletin, 107, 3-33, 1990. Baucom, D. H., Epstein, N., Sayers, S., Goldman Sher, T. ”The role of cognitions in marital relationships: definitional, methodological, and conceptual issues.” journal of Consulting and Clinical Psychology, 57, 31-38, 1989. Gottman, ]. M., Notarius, C., Markman, H., Bank, S., Yoppi, B. et al. ”Behavio— ral exchange theory and marital decision making.” journal of Personality and Social Psychology, 34, 14—23, 1976. Koch-Nielsen, I. Skilsmisser. Copenhagen: Institute of Social Research, 1983. Montgomery, H. & johansson, U. 5. ”Life values: their structure and relation to life situation.” In S. Maital (Ed.), Applied behavioural economics (Vol. 1. pp. 420—437). Brighton: Wheatsheaf, 1988. 0 Leary, K. D., & Smith, D. A. ”Marital interactions.” Annual Review of Psycho- logy, 42, 191-212, 1991. Skaldeman, P. Marital adjustment in relation to human values. C-uppsats, Psyko- logiska institutionen, Stockholms universitet, 1992.