SOU 1995:79

Vårdnad, boende och umgänge

Till statsrådet Laila Freivalds

Genom beslut den 14 oktober 1993 bemyndigade regeringen det statsråd i Justitiedepartementet som hade till uppgift att föredra ärenden om civilrätt att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över bestämmelserna om handläggning av vårdnads— och um— gängestvister. Med stöd av detta beslut förordnades som särskild utredare lagmannen Karin Bishop.

Som experter har fr.o.m. den 19 januari 1995 deltagit advokaten Sol—Britt Ingemansson, kanslirådet Sören Kindlund, hovrättsassessorn Ingemar Persson och byrådirektören Ingrid Åkerman.

Sekreterare har varit hovrättsassessorn Mats Sjösten. Utredningen har antagit namnet Vårdnadstvistutredningen. Utredningen får härmed överlämna betänkandet Vårdnad, boende och umgänge (SOU 1995:79).

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Norrköping i augusti 1995

Karin Bishop Mats Sjösten

Innehåll Sammanfattning ............................... 7 English summary ............................. 13 Författningsförslag ............................ 21 1. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........ 21 2. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ....... 36 3. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen ........ 38 4. Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen ........ 39 5. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....... 40. 1 Inledning .............................. 43 1.1 Allmänt ............................... 43 1 .2 Utredningsuppdraget ....................... 44 1.3 Utredningens arbete ....................... 45 2 Historisk tillbakablick ...................... 47 3 Gällande rätt ............................ 49 4 Utredningens överväganden och förslag ........... 53 4.1 Allmänna utgångspunkter för utredningens överväganden 53 4.2 Samarbetssamtal .......................... 56

4.2.1 Utvärdering av samarbetssamtalen ........... 56 4.2.2 Ändrad lagstiftning om samarbetssamtal ....... 66 4.3 Terminologiska frågor, m.m. .................. 69 4.4 Barnets bästa ............................ 74 4.5 Gemensam vårdnad ........................ 76 4.5.1 Gemensam vårdnad vid barnets födelse för föräldrar som inte varit gifta med varandra ......... 76 4.5.2 Gemensam vårdnad mot en eller båda föräldrarnas önskemål ...................... 80 4.6 Vårdnadens utövande ....................... 85 4.7 Barnets boende .......................... 88 4.8 Umgänge och annan kontakt .................. 90 4.9 Upplysningar om barnet ..................... 97 4.10 Tillstånd till utlandsvistelse .................. 101 4.11 Socialnämndens godkännande av avtal om vårdnad m.m. 105

4.12 Utredning om vårdnad, boende eller umgänge ...... 117

6 Innehåll sou 1995z79 4.13 Övriga frågor .......................... 121 4.13.1 Kontaktperson vid umgänge ............. 121 4.132 Familjedomstolar .................... 125 4.14 Verkställighetsfrågor ...................... 128 4. 15 Övergångsbestämmelser .................... 128 5 Sekretess vid samarbetssamtal ................ 129 5.1 Bestämmelser om sekretess, m.m. .............. 129 5.2 Sekretessreglerna vid samarbetssamtal ........... 131 5.2.1 Lagförarbeten, m.m. .................. 131 5.2.2 Socialstyrelsens allmänna råd ............. 133 5.2.3 Justitieombudsmannens uttalanden .......... 134 5.3 Sekretessen i praktiken ..................... 136 5.4 Utredningen ........................... 137 6 Konsekvenser av utredningens förslag ........... 139 7 Författningskommentarer ................... 141 7.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........ 141 7.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken ...... 154 7.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen ....... 155 7.4 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen ....... 157 7.5 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...... 157 Bilagor 1. Utredningens direktiv ....................... 161 2. Sammanställning av utländsk rätt ............... 167 3. Danmark .............................. 189 4. Finland ............................... 201 5. Island ................................ 21 1 6. Norge ................................ 217 7. England ............................... 229 8. Hearing ............................... 241 9. Intervjuer med tingsrättsdomare ................ 247 10. Intervjuer med advokater .................... 249 11. Intervjuer med handläggare av samarbetssamtal ....... 251 12. Deltagande organisationer vid möte i Norrköping ..... 253 13. Socialstyrelsens utvärdering av samarbetssamtal ...... 255

,... P

|__; Lil

En utvärdering av samarbetssamtal 1993 - Samarbetssamtal ur ett samhällsekonomiskt perspektiv Blankett som används i Finland för föräldrars avtal om vårdnad om barn och umgängesrätt .............. 319 Barn— och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnads— och umgängeskonflikter ..................... 321

Sammanfattning

Vårdnadstvistutredningen redovisar i detta betänkande en utvärdering av samarbetssamtal mellan tvistande föräldrar. Vidare behandlar utredningen frågor om handläggningen av vårdnadstvister samt om gemensam vårdnad, barnets boende och barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med.

Samarbetssamtal

Samarbetssamtal är strukturerade samtal med föräldrar som i samband med eller efter separation är oeniga om hur de skall lösa frågor kring vårdnad och umgänge. Syftet med samtalen är att hjälpa föräldrarna att träffa en överenskommelse om barnets förhållanden. Kommunerna har till uppgift att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal under sakkunnig ledning. Föräldrarna kan vända sig självmant till kommunens socialtjänst för att få hjälp. Samarbetssamtal kan också inledas efter beslut av domstol.

Utredningen har undersökt hur samarbetssamtalen fungerar. Ut— värderingen visar att samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa vårdnadskontlikter. Det är en förebyggande åtgärd som utnyttjas i ökad utsträckning. Ungefär 25 procent av alla föräldrar som separera- de år 1993 hade kontakt med socialtjänsten i samband med separation eller skilsmässa. Samtalen har lett till att föräldrar i allt större omfattning kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbetssamtal före ett domstolsförfarande har gett ett bra resultat med liten resursåtgång. Ungefär 80 procent av dessa samtal ledde år 1993 till att föräldrarna kom överens. Föräldrar som i andra sammanhang inte tar kontakt med socialtjänsten gör det när de behöver råd och stöd i samband med en separation eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har medfört att antalet vårdnads- och umgängesut- redningar har minskat.

För att öka användningen av samarbetssamtal rekommenderar utredningen att Socialstyrelsen får i uppdrag att sprida information om den service som kommunerna kan ge. Kommunerna bör arbeta med att stärka kompetensen hos den personal som arbetar med samarbets- samtal. Vidare bör man undersöka om det går att i större utsträckning arbeta med en samtalsledare.

Utvärderingen innehåller även en samhällsekonomisk analys. Denna visar att samarbetssamtal är sarnhällsekonomiskt lönsamma. Härtill

kommer kvalitativa effekter, som påverkan på barns och föräldrars hälsa och livskvalitet i övrigt.

För att lyfta fram samarbetssamtalen och markera att föräldrar skall försöka lösa sina tvister om barnen genom samförståndslösningar innan rättsliga åtgärder vidtas, föreslår utredningen att det i 6 kap. föräldrabalken införs en bestämmelse som erinrar om denna möjlighet. Denna bestämmelse bör också ses som en uppmaning till advokater och övriga juridiska biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol innan försök har gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförståndslösning.

Utredningen har övervägt om samarbetssamtal, liksom i Norge, bör vara obligatoriska, men avvisar en sådan ordning. Utredningen anser inte heller att samarbetssamtal bör vara en förutsättning för allmän

rättshjälp .

Terminologiska frågor

Utredningen har övervägt om termerna i 6 kap. föräldrabalken bör ändras, framför allt om vårdnad borde ersättas med föräldraansvar. Utredningen har stannat för att behålla de sedan länge inarbetade termerna vårdnad, umgänge och samarbetssamtal.

Barnets bästa

I frågor om vårdnad och umgänge enligt 6 kap. föräldrabalken skall domstolen besluta efter vad som är bäst för barnet. Detta anges i flera bestämmelser men någon övergripande regel finns inte. För att ytterligare betona denna princip föreslår utredningen en ny inledande bestämmelse i 6 kap. föräldrabalken som anger att barnets bästa skall vara avgörande vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i kapitlet. Till denna bestämmelse förs bestämmelserna i dels 6 kap. 6 a & föräldrabalken som anger att domstolen i en vårdnadstvist skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, dels 6 kap. 15 & fjärde stycket föräldrabalken om att domstolen vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Slutligen förs dit även de genom propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslagna bestämmelserna som anger att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Gemensam vårdnad

Utredningen har övervägt om gemensam vårdnad bör inträda automatiskt vid barnets födelse för föräldrar som inte är gifta med varandra, men har stannat för att den nuvarande ordningen bör be— hållas. Detta innebär att om modern är ogift vid barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare för barnet.

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. föräldrabalken, som anger vilka beslutsalternativ domstolen har när en förälder eller båda vill få ändring i vårdnaden, ersätts av en ny bestämmelse. Enligt denna skall domstolen i varje enskilt fall besluta efter vad som är bäst för barnet. Detta innebär att domstolen kan, mot en förälders önskemål, vägra att upplösa gemensam vårdnad eller för— ordna om sådan vårdnad. Detta medför bl.a. att fadern kan få del i vårdnaden även om modern motsätter sig detta i de fall modern är ensam vårdnadshavare på grund av att föräldrarna var ogifta vid barnets födelse. En ändring som den föreslagna innebär en ytterligare betoning av den gemensamma vårdnaden och ger dessutom större flexibilitet ät regelsystemet.

Vårdnadens utövande

En förtydligande bestämmelse om Vårdnadens utövande införs i föräldrabalken. Där anges, i överensstämmelse med gällande rätt, att den vårdnadshavare som barnet bor tillsasmnans med ensam får besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

Barnets boende

För att bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden som en huvudregel föreslår utredningen att domstolen skall kunna besluta om vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant beslut förutsätter att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, att för— äldrarna inte bor tillsammans samt att föräldrarna inte kan enas om var barnet skall bo eller av någon annan anledning vill få ett beslut om boende.

Umgänge. och annan kontakt

Utredningen föreslår att barnets rätt till umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts fram och

betonas i 6 kap. föräldrabalken. I samband därmed betonas för- äldrarnas ömsesidiga skyldighet att tillse att barnets behov av umgänge och kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses. Härigenom understryks också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet att umgås med och på annat sätt hålla kontakt med barnet. Enligt utredningen skall domstolen i särskilda fall kunna besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som det inte bor tillsammans med t.ex. när en direkt kontakt mellan barnet och en förälder kan vara skadlig för barnet eller när det föreligger hinder för umgänge på grund av risk för bortförande av barnet. Beslut om umgänge skall kunna meddelas även i de fall föräldrar har gemensam vårdnad om barnet.

Upplysningar om barnet

Med hänvisning till att de föreslagna bestämmelserna om gemensam vårdnad, boende och umgänge kan väntas medföra att ännu fler barn kommer att ha båda föräldrarna som vårdnadshavare, avstår ut- redningen från att föreslå någon ytterligare reglering av umgängesför- äldems rätt till upplysningar om barnet.

Tillstånd till utlandsvistelse

Utredningen föreslår att en vårdnadshavare inte får ta med sig barnet utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av en förälder som inte är vårdnadshavare. Ett sådant tillstånd skall dock fordras endast om det finns ett reglerat umgänge mellan barnet och föräldern. Motsätter sig den förälder som inte är vårdnads— havare att vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan domstol lämna tillstånd till utlandsvistelsen.

Socialnämndens godkännande av avtal om vårdnad m.m.

Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal har störst utsikter att leda till överenskommelse mellan föräldrarna om samtalen kommer till stånd innan ett domstolsförfarande inletts. Detta förhållande gör det önskvärt med en ordning som kan leda till att frågor om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning kan handläggas i mindre konfliktskapande former. Utredningen föreslår därför att det införs en möjlighet för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vårdnad, boende och umgänge. Det bör ankomma på kommu- nerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa sådana avtal

och dessutom att godkänna ingångna avtal. Avtal bör godkännas av en tjänsteman som socialnämnden utsett. Ofta kan det vara samma person som varit samtalsledare vid ett samarbetssamtal som lett fram till en överenskommelse mellan föräldrarna. Vid prövningen av om för— äldrarnas avtal kan godkännas skall barnets bästa och dess önskemål beaktas. Ett fastställt avtal skall gälla på samma sätt som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. Kan föräldrarna inte komma överens och blir det nödvändigt att slita en tvist mellan dem är det utredningens uppfattning att allmän domstol är det samhällsorgan som bäst lämpar sig för att avgöra tvistefrågorna.

Utredning om vårdnad, boende eller umgänge

När domstolen beslutat om en vårdnadsutredning är det den social— tjänsteman som socialnämnden utser att utföra utredningen som själv svarar för den. Någon skyldighet att komplettera utredningen med en slutsats finns inte. Eftersom det i allmänhet är utredaren som får störst kunskap om föräldrarna och barnet i de avseenden som är av avgörande betydelse föreslår Vårdnadstvistutredningen att den som verkställer en utredning om vårdnad m.m. skall lämna ett förslag till beslut. Om det framstår som lämpligare kan utredaren i stället redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ får för barnet.

Sekretess vid samarbetssamtal

Samarbetssamtal inom socialtjänsten kan enligt sekretesslagen äga rum under s.k. familjerädgivningssekretess. För att de tjänstemän inom socialtjänsten som leder samarbetssamtal inte vid vittnesförhör inför domstol skall tvingas avslöja vad som förekommit vid ett samarbets- samtal föreslår utredningen en ny regel i rättegångsbalken. Denna innebär att den som inom socialtjänsten leder ett samarbetssamtal inte får höras som vittne om vad som anförtrotts honom eller henne under samtalet.

Övriga frågor

Utredningen anser att frågan om att införa en uttrycklig bestämmelse i socialtjänstlagen om socialnämndens skyldighet att utse en kontakt— person vid umgänge och en motsvarande bestämmelse i föräldrabalken bör bli föremål för utredning.

Utredningen anser också att det finns anledning att närmare undersöka förutsättningarna för ett system med familjenämnder eller

särskilda familjedomstolar och konsekvenserna därav. De i detta betänkande föreslagna ändringarna skulle kunna bli ett steg på vägen till om inte precis familjedomstolar någon form för samordnad behandling av de frågor som kan uppkomma vid skilsmässa eller separation.

Konsekvenser av utredningens förslag

Enligt utredningens uppfattning kommer de framlagda förslagen att leda till reella besparingar, framför allt för staten genom minskade kostnader för domstolsförfarande och rättshjälp. Den stora vinsten nämligen att barn i större utsträckning kommer att besparas det lidande som en utdragen domstolsprocess medför - går inte att mäta i pengar.

English summary

The following is a summary of the report of the Governmental Inquiry on Disputes concerning Child Custody. The original Swedish report is entitled, in translation, ”Custody, Residence and Access” and is identified as SOU 1995:79.

The main principles of current Swedish legislation on custody

The provisions on custody and access are contained in the Chapter 6 of the Code on Parenthood. The Chapter begins by stating the fundamental rights of the child - the right to care, to security and to a good upbringing. Furthermore, the child is to be treated with respect for his or her person and individuality and may not be subjected to corporal punishment or other humiliating treatment.

A child is from birth in the custody of both parents if they are married to each other and, where this is not the case, of the mother alone. Unmarried parents who later marry each other thereafter become jointly responsible for the custody of the child. Parents can also make a joint application to a court for a decision on joint custody. Under certain circumstances joint custody can be awarded following a joint application to the local tax authority responsible for civil registration.

A child remains in the joint custody of the parents even after divorce unless one of the parents requests that the joint custody be annulled.

Where one or both parents exercise custody and one parent wishes a change in the existing arrangements, a court shall decide which of the parents shall be awarded custody. Joint custody cannot be awarded if one of the parents is opposed to such an arrangement.

A court, when deciding on custody questions, shall base its decision on what is considered to be in the best interest of the child. The law does not provide that one of the parents is more suitable to exercise custody by reason of gender. The Supreme Court has stated that the provisions of the Code on Parenthood on custody and access are based on the view that the child needs good and close relationships with both parents. The child”s need of contact with both parents is to be given special importance when deciding on who shall have custody.

Custody continues until the child attains majority, i.e. eighteen years, or marries before that age. The person or persons having

custody are responsible for the child,s personal circumstances and shall ensure that the child”s need of care, security and good upbringing is satisfied.

The child has a right of access to the parent who does not exercise custody or to any other person or persons close to the child, for instance, foster parents or grandparents. The parent exercising custody is responsible for seeing that the child's need of contact with such persons is satisfied as far as possible. This parent is also duty bound to provide information concerning the child which can facilitate the contact, always providing that there are no special reasons which argue against this. If the parent exercising custody opposes the contact which the other parent desires, a court may, at the request of the latter, decide the matter on the basis of what is in the best interest of the child. The court shall then give due weight to the possibility that the child in connection with such a proposed contact may become the victim of abuse, be abducted or illegally retained, or in some other way be ill-treated.

Where a court decision on questions of custody and access is required, the procedure is started by one of the parents suing the other parent or, if they are in agreement, by their presenting a joint application.

In & case of custody or access; the court may require a municipal social welfare board or any other suitable body to arrange, in the interest of the child, ”co—operation talks” for the purpose of reaching agreement between the parents. (”Co-operation talks” is a direct translation of the Swedish term).

Before a court decides in a case of custody or access, the social welfare board shall be given an opportunity to provide information. If further investigation is required the court can call for a full custody report to be made.

The court may hear the child in person if there are special reasons for doing so and it is evident that the child will not be harmed as a result. (In practice courts make only restrictive use of this possibility. The child's views are nearly always made known through the custody report).

Special provisions govern the enforcement of court decisions on custody and access.

Setting-up of a Special Inquiry

The provisions of the Code on Parenthood concerning custody and access were modified in March 1991. An important element in the changes made was the importance given to co-operation talks. This term describes discussions under skilled guidance that are intended to

assist parents to come to agreement on questions of custody and access.

In October 1993 the Government decided to carry out a special inquiry to ascertain how the reformed provisions of 1991 had worked out, to consider whether any new provisions on co-operation talks were needed, and whether other legislative changes, apart from those concerning co—operation talks, were desirable. A judge was appointed to conduct the inquiry. Under the terms of reference, the inquiry was required to take account of current and planned legislation both in Scandinavia and other parts of Europe relating to family disputes and custody and access questions. Special attention was to be given to Finnish legislation. This was because wide possibilities are provided for parents in Finland to solve custody and access disputes through agreements reached and confirmed by a municipal body, the social welfare board. Such an agreement has legal validity and can be implemented in the same way as an enforceable court decision.

Conclusions of the inquiry Co-operation talks

Co-operation talks consist of structured discussions with parents who at the time of, or after, separation are in dispute about custody and access questions. The purpose of the talks is to help parents reach agreement. The municipalities are responsible for providing opportunities for parents to engage in co—operation talks under skilled guidance. Parents can themselves turn to the municipal social service for this form of help. lt can also be undertaken following a court decision.

The evaluation made during the present inquiry of the working of co—operation talks shows that they are a useful instrument for solving custody disputes. In addition, they function preventively to the extent that they obviate court proceedings. Approximately 25 % of all parents who separated or divorced in 1993 had contact with the municipal social service in connection with custody disputes. Co-operation talks have meant that parents have come to an agreement over custody and access to an increased extent. In particular, co-operation talks before any court proceedings are started have shown good results with the use of only modest resources. Approximately 80% of these discussions led, in 1993, to parental agreements. Parents who do not get in touch with the social services in other contexts do so when they need advice and support in connection with separation or divorce. Co-operation talks have resulted in a reduction in the number of custody reports undertaken by the social welfare boards.

In order to augment the use of co—operation talks it is recommended that the National Board of Health and Social Welfare be required to disseminate information on the service that the municipalities can offer. The latter should seek to improve the professional competence of the staff who work with co—operation talks. Consideration should also be given to the possibility of the talks being guided by only one person instead of two as at present.

The evaluation included an economic analysis of the use of co- operation talks. This showed that they are beneficial to society from an economic point of view. Over and above this effect there are the qualitative effects of the positive influence exercised on the health and general quality of life of both children and parents.

In order to stress that parents should try to solve disputes concerning children through mutually agreed solutions, it is recommended that a provision be inserted into Chapter 6 of the Code on Parenthood that draws attention to the importance of co—operation talks. The proposed provision would also serve to stimulate lawyers and other legal representatives not to initiate court proceedings until or unless attempts have been made to persuade parents to reach an agreed solution to their dispute.

Consideration was given to the question whether co—operation talks should be obligatory as they are in Norway, but this idea was rejected. Nor is it considered that undertaking co-operation talks should be a condition of receiving legal aid.

The best interest of the child

The principle that the court shall decide on custody and access with regard to the best interest of the child is stated in different sections of Chapter 6 of the Code on Parenthood. But there is no general provision for this. In order, therefore, to give greater emphasis to this principle it is recommended that a new introductory provision be inserted into Chapter 6 stating that what is in the best interest of the child shall be decisive for a court's application of the Chapter's provisions. The present provisions contained in Chapter 6, Section 6a, which state that a court shall give special attention to the child”s need of close and good contact with both parents, and in Section 15 (4), which require a court when deciding on access to weigh the risk that the child may be abused, abducted or illegally retained, or subjected to some other form of ill-treatment, should be incorporated in the proposed new introductory provision. It has been proposed elsewhere (Proposition 1994/951224 on the Child”s Right to Make Its Views Known) that a court, with due regard to the child*s age and degree of maturity, be required to take its wishes into consideration. Such a

modification should also be incorporated in the new introductory provision proposed here.

Joint custody

Consideration was given to the question of whether joint custody should ensue automatically for parents who are not married but it was concluded that the present provision should be retained. This means that a mother who is not married at the time of the birth of the child exercises sole custody of the child.

It is proposed in the Report that the present provisions in Chapter 6 of the Code on Parenthood defining the various decisions that can be taken by a court where one or both parents desire a change in the nature of the custody, be replaced by a new provision. This would require the court in each individual case to decide in accordance with what is deemed best for the child. The proposed new provision would mean that the court could refuse to annul or order joint custody contrary to the wishes of one parent. Thus, for instance, a father might be granted participation in custody even if a mother exercising sole custody by reason of the fact that the parents were not married at the time of the child*s birth, is opposed to this. The proposed change further emphasises the importance of joint custody and improves on the flexibility of current legislation in these matters.

Where the child shall reside

Under current legislation, parents exercising joint custody have no possibility to obtain a court order on where the child should reside. Parents exercising joint responsibility are presumed to be in agreement on this question. The inquiry found, however, that this presumption is not always justified.

The Report recommends, therefore, that a court should be empowered to decide with which of the parents the child should live - without annulling the joint custody. Such a decision presupposes that

parents have joint custody of the child, that they do not live together and that they either cannot agree on where the child should live or want a decision on residence for some other reason.

Forms of contact

It is proposed that the child's right of access to, and contact with, a parent with whom it is not living should be given specific mention in Chapter 6 of the Code on Parenthood. In this connection emphasis is

placed on the parents, joint responsibility for seeing that the child's need of contact with the parent with whom it is not living, is satisfied. This also emphasises that a parent with whom the child is not living has a duty to maintain contact with the child. The court should be empowered not only to decide on access but also on other forms of contact with the parent with whom the child is not living where special circumstances exist, for instance where direct personal contact can be harmful to the child or where there is a danger that the child will be abducted. Decisions on access and contact should be allowable even where the parents have joint custody.

Permission for stays abroad

A proposal is presented in the Report that the parent exercising custody should not be allowed to take the child abroad for a longer continuous period than thirty days without the permission of the parent not exercising custody. Such permission should, however, only be required where access and contact with the latter parent has been formally regulated. If that parent is opposed to the longer stay abroad, a court should be empowered to decide whether such a stay should take place.

Approval by a social welfare board of an agreement on custody, etc.

The evaluation made of co-operation talks shows that such discussions have the greatest chance of leading to agreement if they are undertaken before court proceedings have been initiated. This fact makes it desirable to avoid the use of court procedures as far as possible and provide instead for questions of custody and similar matters to be dealt with under arrangements that are less likely to create an atmosphere of conflict. What is proposed, therefore, is that it should be possible for parents who are in accord to regulate questions of custody, residence, access and contact by means of a formal agreement. It should be the responsibility of the municipality to ensure that parents receive help in making such an agreement as well as to approve the agreement entered into. This latter responsibility should be assigned to a designated public servant. No doubt this would often be the person who has provided skilled guidance for the co—operation talks that have led to the agreement between the parents. When deciding whether the agreement can be approved, consideration should be given to what is best for the child and to the child's wishes. An agreement, once it has been approved, should have the same validity as an enforceable decision of a court. Where parents are unable to reach an agreement and it becomes

necessary to settle a dispute between them, an ordinary court of law is considered to be the best body to decide in the matter.

Financial effects of the proposals made

The Report concludes that the proposals made would lead to considerable financial savings, notably to the state, as a result of reduced costs for court proceedings and legal aid. The major benefit - that children to an increased extent would be spared the suffering that lengthy court proceedings entail cannot be measured in monetary terms.

Författningsförslag

1. Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1 dels att 6 kap. 6, 6 a och 10 d 55 skall upphöra att gälla, dels att 6 kap. 3, 5, 7, 10, 10 b, 13, 15 och 17 - 22 55, 7 kap. 12 5, 20 kap. 1 &, 21 kap. 1 och 3 55, rubriken till 6 kap., rubriken närmast före 6 kap. 16 5 samt rubriken närmast före 21 kap. 1 & skall ha följande lydelse,

dels att det i 6 kap. skall införas sex nya paragrafer 2 a, 14 a, 15 a, 15 b, 17 a och 17 b 55, närmast före 14 a & en ny rubrik samt närmast före 15 b 5 en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. Om vårdnad och umgänge Om vårdnad, boende och um— gänge 2 a &

Vid dom eller beslut enligt detta kapitel skall vad som är bäst för barnet vara avgörande för rättens ställningstaganden. Rätten skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Vid beslut om umgänge skall rätten beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

352

Rätten skall vidare ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vård— nadshavare.

Om det döms till äktenskaps— skillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 &. Skall barnet även ejier domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är ge- mensam.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem att vårdnaden inte lång- re skall vara gemensam, skall rätten efter vad som är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna eller, om den förälder som har begärt upp- lösning av den gemensamma vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, låta den gemensamma vårdnaden bestå.

2 Senaste lydelse 1994:1433. 3 Senaste lydelse l990:1526.

553

Om det döms till äktenskaps- skillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 &.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna (gemensam vårdnad) eller endast en av dem (ensam vårdnad) och vill någon av föräldrarna att vårdnaden skall ändras skall rätten besluta om vårdnaden. Frågor om ändring i vårdnaden enligt detta stycke prövas på talan av en av föräldrarna eller båda.

Är gemensam vårdnad bäst för barnet, skall rätten, om föräldrarna har gemensam värd— nad, låta denna bestå eller i annat fall förordna om gemen—

Frågor om ändring i vårdna- den enligt första stycket prövas på talan av en av föräldrarna eller båda. 1 mål om äkten— skapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt den andra för— äldern, om denne vill att vård- naden skall flyttas över till honom eller henne, eller, om en av föräldrarna begär gemensam vårdnad och den andra inte motsätter sig det, förordna att föräldrarna i fortsättningen skall utöva vårdnaden gemensamt.

Frågor om ändring i vårdna- den enligt första stycket prövas pä talan av en av föräldrarna eller båda.

654

sam vårdnad, även om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning.

I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Att socialnämnden kan god— känna avtal om vårdnad fram- går av l7b &.

6aå5

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall rätten fästa avseende särskilt vid bar— nets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

4 Senaste lydelse 1990:1526. 5 Senaste lydelse 1990:1526.

7 &&

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i om— sorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vård— nadshavare.

Frågor om ändring i vårdna- den enligt denna paragraf prö- vas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller i andra mål som avses i 5 eller 6 5.

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för barnet. Rätten får dock inte flytta över vårdna- den till föräldrarna gemensamt, om någon av dem motsätter sig gemensam vårdnad.

10 57

Frågor om ändring i vårdna— den enligt denna paragraf prö- vas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller i andra mål som avses i 5 &.

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta om vårdna- den.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

10 b äg En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget.

6 Senaste lydelse 1994:1433. 7 Senaste lydelse 1994:1433. 8 Senaste lydelse 1994:1433.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemen- sam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem ejier vad som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskillnad mellan vård— nadshavarna utan yrkande för- ordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, öm gemen— sam vårdnad är uppenbart o— förenlig med barnets bästa.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemen- sam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem. Rätten kan också i mål om äktenskaps— skillnad mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vård— naden enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

10då9

Vid bedömningen av frågor om vårdnad skall rätten ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

13 510

Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som sägs i 11 eller 12 & gälla dem tillsammans.

Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdna— den som inte utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av in— gripande betydelse för barnets

Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som sägs i 11 eller 12 & gälla dem tillsammans. Den vård- nadshavare som barnet bor tillsammans med får dock ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdna— den som gäller annat än den dagliga omsorgen och inte utan olägenhet kan uppskjutas, be- stämmer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse

9 Lydelse enligt proposition 1994/95z224. ” Senaste lydelse 1983:47.

framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

Barnets boende

I4aå

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och bor för— äldrarna inte tillsammans skall rätten, på talan av en av dem eller båda, besluta vem barnet skall bo tillsammans med.

Att socialnämnden kan god- känna avtal om boende framgår

av 17b &.

15 åll

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. Vårdnadsha— varen skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.

Motsätter sig barnets värd— nadshavare det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna för— älder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vård- nadshavare det umgänge som

Barnet har rätt till umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor till- sammans med eller med någon annan som står barnet särskilt nära. Barnets föräldrar och vårdnadshavare har ett ömsesi- digt ansvar för att barnets behov av umgänge och annan kontakt så långt möjligt tillgodoses.

Om särskilda skäl inte talar mot det skall den som barnet bor tillsammans med lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgäng- et.

” Lydelse enligt proposition 1994/952224.

begärs av någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Vid bedömningen av frågor om umgänge skall rätten ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Rätten skall vidare beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

15aå

Motsätter sig den som barnet bor tillsammans med det um- gänge som begärs av en för- älder som barnet inte bor till— sammans med, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge.

Motsätter sig den som barnet bor tillsammans med det um— gänge som begärs av någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämn- den i frågan om umgänge.

Om särskilda skäl föreligger, kan rätten besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammas med, såsom telefonkontakt, brevväxling och liknande.

Att socialnämnden kan god- känna avtal om umgänge fram- går av 17 b &.

Tillstånd till utlandsvistelse

15bå

Förfarandet i mål och ärenden om vårdnad eller umgänge

En vårdnadshavare får inte ta med sig barnet utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av en förälder som inte är vårdnads-

havare. Tillstånd fordras dock endast om det finns ett genom dom eller avtal reglerat um— gänge mellan barnet och den förälder som inte är vårdnads— havare. Motsätter sig denna för— älder att vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan rätten på talan av vårdnadsha- varen lämna tillstånd till ut- lands vistelsen .

Förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m.

17 512

Frågor om vårdnad eller um— gänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4—8 och 10 åå samt 10 b 5 andra stycket samt frågor om umgänge som avses i 15 & handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken,

'2 Senaste lydelse 1994:1433.

Frågor om vårdnad, boende, umgänge eller tillstånd till utlandsvistelse tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äkten— skapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 åå samt 10b & andra stycket, samt frågor om boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål.

får de väcka talan genom ge- mensam ansökan.

Ovriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan under- hållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad, boende, umgänge eller tillstånd till utlandsvistelse får meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

17aå

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får de väcka talan om vårdnad, boende och umgänge genom gemensam ansökan.

17135

Ett skriftligt avtal om vård— nad, boende och umgänge kan efter godkännande av social- nämnden i den ort där barnet har sitt hemvist verkställas som ett laga kraft vunnet domstols- avgörande.

När socialnämnden prövar om avtalet kan godkännas skall den beakta de omständigheter som anges i 2 a &.

Socialnämndensgodkännande lämnas av den nämnden utsett att pröva föräldrarnas avtal.

18 än

I mål om vårdnad eller um— gänge får rätten uppdra åt soci- alnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal ) .

Om rätten lämnar uppdrag enligt första stycket, kan den förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Föräldrar har enligt 12 a & socialtjänstlagen möjlighet att genom samarbetssamtalfå hjälp att nå enighet i frågor om vård- nad, boende och umgänge.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrar— na.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

19 514

Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplys- ningar. Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans be— dömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysning— ar. Om det behövs ytterligare utredning får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verk- ställa sådan. Rätten får fastställa

'3 Senaste lydelse l990:1526.

Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boen- de eller umgänge skall social— nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frå— gans bedömning är nämnden skyldig att länma rätten sådana upplysningar.

Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat

" Lydelse enligt proposition 1994/95z224.

riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställ- ning och redovisa den för rät— ten.

organ att utse någon att verk— ställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställ- ning och redovisa den för rät- ten. Vidare skall utredaren lämna förslag till beslut, eller, om det framstår som lämpliga- re, redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ kan få för barnet.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 älS

I mål eller ärenden om vård- nad eller umgänge får rätten, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta om vårdnad eller um— gänge. Står barnet under vård— nad av båda föräldrarna får rätten i stället besluta vem barnet skall bo tillsammans med. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

I mål eller ärenden om vård- nad, boende eller umgänge får rätten, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta om vårdnad, boende eller umgänge.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna får rätten i mål om vårdnad i stället besluta vem barnet skall bo tillsammans med.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av rätten.

'5 Senaste lydelse 1990:1526.

21 516

I mål eller ärenden om vård- nad eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite före— lagts i samband med beslut som avses i 20 5 första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas en— dast i samband med överklagan— de av domen eller beslutet om vårdnad eller umgänge.

I mål eller ärenden om vård— nad, boende eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att länma ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 & första stycket, kan rätten förordna att före- läggandet skall gälla omedel- bart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas en- dast i samband med överklagan- de av domen eller beslutet om vårdnad, boende eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

22 517

I mål eller ärenden om vård— nad eller umgänge gäller i fråga om rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för 18 kap. 1-7 åå rättegångsbal— ken.

I mål eller ärenden om vård— nad, boende, umgänge eller tillstånd till utlandsvistelse gäller i fråga om rättegångs— kostnader andra och tredje styckena i stället för 18 kap. 1-7 55 rättegångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskost— nad, om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 & rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 & rättegångsbal— ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta om detta även om någon part inte yrkar det.

'6 Senaste lydelse 1994:1433. ” Senaste lydelse 1983z484.

Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre rätt.

7 kap.

12 518 Talan om underhåll till barn Talan om underhåll till barn upptas av rätten i den ort där upptas av rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. svaranden har sitt hemvist. Sådan fråga kan väckas även i Sådan fråga kan väckas även i samband med mål om faststäl— samband med mål om faststäl— lande av faderskapet till barn, lande av faderskapet till barn, äktenskapsmål eller mål om äktenskapsmål, mål om vårdna— vårdnaden om barn. den om barn eller mål om vem barnet skall bo tillsammans med.

Finns ej behörig domstol enligt första stycket, upptas målet av Stockholms tingsrätt.

20 kap. 1 619

I mål om faderskap, vårdnad, I mål om faderskap, vårdnad, umgänge och underhåll tilläm- boende, umgänge, tillstånd till pas 14 kap. 17 och 18 åå äkten- utlandsvistelse och underhåll skapsbalken. tillämpas 14 kap. 17 och 18 åå

äktenskapsbalken. 21 kap. Verkställighet av domar eller Verkställighet av domar, beslut beslut eller avtal 1 520

Verkställighet av vad allmän Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge beslut om vårdnad, boende, um- eller överlänmande av barn söks gänge eller överlämnande av hos länsrätten. Har domen eller barn söks hos länsrätten. Har beslutet inte vunnit laga kraft domen eller beslutet inte vunnit och är det inte särskilt medgivet laga kraft och är det inte särskilt att verkställighet ändå får ske, medgivet att verkställighet ändå får länsrätten inte vidta åtgärder får ske, får länsrätten inte vidta enligt 2—4 åå. åtgärder enligt 24 åå.

'8 Senaste lydelse 19781853. '9 Senaste lydelse 1988:1251. 10 Senaste lydelse 19831485.

Verkställighet av avtal enligt 6 kap. 17 b å söks hos läns— rätten. Vad som i detta kapitel föreskrivs om verkställighet av dom eller beslut, som vunnit laga kraft, gäller även sådant avtal.

Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förut— sättningar som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om dom eller beslut om vårdnad eller över- lämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare, får läns— rätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av um- gänge med föräldern.

Är det fråga om dom eller beslut om vårdnad, boende eller överlämnande av barn, får läns- rätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verk— ställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräl— dern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt verkställigheten.

Länsrätten kan vägra verkstäl— lighet, om det är uppenbart att förhållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är

2' Senaste lydelse 1983:485. 22 Senaste lydelse 1983:485.

Länsrätten kan vägra verkstäl— lighet, om det är uppenbart att förhållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är

påkallat att frågan om vårdnad eller umgänge prövas på nytt. Sådan fråga tas upp av allmän domstol på ansökan av den som har varit part i målet hos läns- rätten eller på ansökan av socialnämnden.

påkallat att frågan om vårdnad, boende eller umgänge prövas på nytt. Sådan fråga tas upp av allmän domstol på ansökan av den som har varit part i målet hos länsrätten eller på ansökan av socialnämnden.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

2. Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 åå äktenskapsbalken skall

ha följande lydelse.

14 kap.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhållsbidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makarnas gemensam- ma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om äkten— skapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får yrkande- na framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning.

55

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om underhållsbidrag, vårdnad om barn, vem barnet skall bo till— sammans med, umgänge med barn, tillstånd till utlandsvistel- se, rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad söks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsför— rättare.

7ål

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att

bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnads- frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller

' Senaste lydelse 1989:1076.

på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen. Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 å lagen (1988. 688) om besöksförbud.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

1 mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, boende, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

3. Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12 a och 48 åå socialtjänstlagen1 (1980z620) skall ha följande lydelse.

12aå2

Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge (sam— arbetssamtal).

Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) samt att

föräldrar får hjälp att träjfa avtal enligt 6 kap. 17 b å för— äldrabalken. Kommunen skall även sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det.

48 å3

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 å föräldrabalken, 2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 åå föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 å att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 åå föräldrabalken,

6 kap. 17 b å föräldrabalken,

6 kap. 19 å föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål och ärenden om vårdnad eller umgänge,

7 kap. 7, 11 och 14 åå föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 å att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp,

11 kap. 16 å andra stycket föräldrabalken. Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 å denna lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 å lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 9 å lagen (1964:143) om bidragsförskott.

' Lagen omtryckt 1988:871. 2 Senaste lydelse 1994:10. 3 Senaste lydelse 1994:1571

4. Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 16 å rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha

följande lydelse.

Allmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 å, beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå, om den rättsliga angelägenheten avser

äktenskapsskillnad

underhållsbidrag till make eller barn

faderskap till barn vårdnad

umgänge.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av avgörande om underhållsbidrag, vårdnad eller umgänge. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1. om den rättssökande är dödsbo,

2. om den rättssökande är bosatt utom riket,

3. om den rättsliga angelä— genheten skall prövas eller på annat sätt behandla utom riket.

' Lagen omtryckt 19939. 2 Senaste lydelse 1987:806.

16 å2

Allmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 å, beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå, om den rättsliga angelägenheten avser

äktenskapsskillnad

underhållsbidrag till make eller barn

faderskap till barn vårdnad boende

umgänge.

Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av avgörande om underhållsbidrag, vårdnad, boende eller umgänge. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1. om den rättssökande är dödsbo,

2. om den rättssökande är bosatt utom riket,

3. om den rättsliga angelä— genheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.

5. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 å rättegångsbalken skall ha

följande lydelse.

36 kap.

5å'

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 å eller 3 kap. 1 å sekre— tesslagen (1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. Advokater, läkare, tandläka— re, barnmorskor, sjuksköter- skor, psykologer, psykoterapeu- ter, kuratorer vid familjerådgiv- ningsbyråer, som drivs av kom— muner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnads- plikten gäller, samtycker till det. Den som till följd av 9 kap. 4 å sekretesslagen inte får läm— na uppgifter som avses där får höras som vittnen om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekre- tessen gäller samtycker till det.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgiv-

ningsbyråer, som drivs av kom— muner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnads- plikten gäller, samtycker till det. Detsamma gäller den som inom socialtjänsten leder sam— arbetssamtal under sekretess enligt 7 kap. 4 å andra stycket sekretesslagen (1980:100). Den som till följd av 9 kap. 4 å sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får höras som vittnen om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekre- tessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om

parten medger det.

' Senaste lydelse 1992c340.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen (19921300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 å tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 å yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller över- sättning.

. | . " . .. . ' m.m — _' " " lmli ragi'vauwu'labmdn-id v W- - : " "

Malm i'm-Fil --., Mni MW b'iirzlmf-l

u::iiil mmm .nu-9 IHJ. Härtill |!qude Hf.-lll lui m media 1' .llnl Hi.: well. Imi; vi: mm Mavi! lill-fl Mm! _ .J'ltl'lqit mini 151 WH": musarmar-

-. | |-

||. lill-l || ”_| .--. 'HHI "lll . I é-_|.- '.' "- ag.-u.]. ! " 1-I1"1 Hrm " . '.ll- ..1 '|' . ":l-ql 1.1..'.' _'._1' . |- - '...'. iir .. .h' . "m;-' 1.1.1'.» 5PIH'J'I'J' "'|'

n'l '....F .- nä . h.”- fl.] "Ern-nm.; li [[M' .l'if'rll lpi. _;

'..lu-i" !=. ||

1 '.1' 5.3. 1.1-hal q.; 'r'" '. FI 51121" |: '|'' a 11' mkr: uiLi |" .:llll. ' | .l.._ i.! '_': |

1. Inledning

1 . 1 Allmänt

Alla barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran och skall behandlas med aktning för sin person och egenart. Barn får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Alla beslut och ställningstaganden som gäller barnet skall tas efter vad som är bäst för barnet och detta gäller inte bara föräldrar och andra personer i barnets omgivning utan även samhället. Denna utgångs— punkt frarngår av såväl FN:s Barnkonvention som 6 kap. föräldrabal- ken. Det är för ett barns utveckling och välbefinnande viktigt att det har nära, goda och regelbundna relationer till båda sina föräldrar, oavsett om dessa bor tillsammans och oavsett om de är i konflikt eller inte. Barn vars föräldrar har separerat har fortfarande behov av båda föräldrarna för sin fortsatta utveckling.

Utredningen behandlar i detta betänkande frågor om handläggningen av tvister om vårdnad, vem barnet skall bo tillsammans med och barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med. De överväganden utredningen gjort har lett till att utredningen föreslår bl.a. att föräldrar som träffar avtal om vårdnad, boende eller umgänge skall kunna få ett sådant skriftligt avtal godkänt av en tjänsteman som socialnämnden utsett att pröva avtal. Ett fastställt avtal skall gälla på samma sätt som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. Utredningen lägger vidare fram förslag som under utredningens be- drivande kommit att framstå som nödvändiga för att föräldrar i större utsträckning än för närvarande skall kunna ha gemensam vårdnad.

Med anledning av vad som sägs i direktiven om analys ur ett jämställdhetsperspektiv vill utredningen redan nu framhålla att frågor om barn och vad som är ett barns bästa i tvister om vårdnad, boende eller umgänge inte är en fråga om jämställdhet mellan föräldrarna, dvs. mellan könen. Vad som är bäst för barnet skall och måste vara avgörande, oavsett vilken förälder som ”vinner” eller ”förlorar”. En förälders ”vinst” kan ju vara liktydigt med en förlust för barnet. Det är viktigt att erinra om att de allra flesta föräldrar som separerar själva - med eller utan hjälp från samhället - kommer fram till en lösning beträffande barnen. I allmänhet är vad föräldrarna kommer överens om också det som är bäst för barnet. De regler som samhället ställer upp i form av lagstiftning bör vara så utformade att de anvisar föräldrarna vägar som i möjligaste män kan bidra till samförståndslös- ningar. Detta har varit utredningens målsättning.

1 .2 Utredningsuppdraget

Utredningen skall enligt direktiven (se bil. 1) undersöka hur de be— stämmelser om vårdnad och umgänge som trädde i kraft den 1 mars 1991 har tillämpats och på grundval av sådana undersökningar ta ställning till om bestämmelserna behöver ändras i något avseende. Uppmärksamhet skall riktas främst på reglerna om handläggningen av vårdnads- och umgängesfrågor och särskilt på samarbetssamtalen. Ut- redningen skall undersöka hur bestämmelserna om samarbetssamtal kommit att tillämpas i praktiken och göra en bedömning av om de har blivit det instrument för att lösa vårdnadskonflikter som lagstiftaren hoppades. Är detta inte fallet skall utredningen undersöka orsaken härtill och överväga om åtgärder kan vidtas så att syftet med sam— arbetssamtalen kan uppnås bättre. Om utredningen finner att de nuvarande reglerna om handläggningen av frågor om vårdnad och umgänge har brister som inte kan avhjälpas genom nya regler om samarbetssamtal eller smärre justeringar i de nuvarande reglerna, skall utredningen överväga mer genomgripande regeländringar.

Utredningen skall vidare orientera sig om gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i Norden och i övriga Europa, främst den europeiska gemenskapens medlemsländer, avseende familj etvister samt vårdnads- och umgängesfrågor. I detta sammanhang skall den s.k. finländska modellen uppmärksammas. Denna innebär att föräldrar kan sluta skriftliga avtal om vårdnad, boende och umgänge och få detta avtal godkänt av socialnämnden. Sedan ett avtal godkänts kan det verkställas på samma sätt som en laga kraft vunnen dom. Utredningen skall vidare undersöka närmare om det kan finnas skäl som talar för att införa något liknande i Sverige. I den finländska modellen har socialnämnden en huvudroll och en viktig fråga är hur kommunerna skall få de resurser som behövs för verksamheten.

Utredningen har också fått i uppdrag att pröva andra möjligheter att förbättra reglerna om handläggningen av frågor om vårdnad och umgänge och i det sammanhanget uppmärksamma att det finns ett nära samband mellan å ena sidan vårdnads- och umgängesfrågor och å andra sidan frågor om underhållsbidrag. I uppdraget ingår även att klargöra hur handläggningen av frågor om underhållsbidrag skall kunna passas in i ett nytt system för handläggning av vårdnadsfrågor. Utgångspunkten för eventuella förslag bör vara, såsom också är fallet i gällande rätt, att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågorna och att vad som är bäst för barnet skall tillgodoses. Om utvärderingen av 1991 års reform ger anledning till det, skall utredningen föreslå lagändringar även i andra avseenden än vad som direkt berörts i direktiven.

1.3. Utredningens arbete

Utredningens arbete inleddes i februari 1994.

För att skaffa underlag för en bedömning av hur lagändringen den 1 mars 1991 och då främst satsningen på samarbetssamtal slagit ut intervjuade utredningen under våren 1994 tingsrättsdomare, advokater och handläggare av samarbetssamtal vid socialförvaltningar. De intervjuade och frågorna finns upptagna i bil. 9—1 1.

Utredningen har vidare uppdragit åt Socialstyrelsen att, i samråd med utredningen, göra en utvärdering av samarbetssamtalen. Resulta— tet av uppdraget finns redovisat i bil. 13.

I syfte att få synpunkter på handläggningen av vårdnads— och um— gängestvister, framför allt samarbetssamtalens betydelse för biläggan— det av dessa tvister, anordnade utredningen en hearing den 20 oktober 1994. Deltagarna i hearingen och en sammanfattning av vad som anfördes redovisas i bil. 8.

Utredningen har för att orientera sig om utländsk rätt besökt Danmark, Norge, Finland och England. Den 15 juni 1994 deltog utredningen i ett nordiskt familjerättsmöte i Köpenhamn. Vid mötet, som anordnades av det danska Formldremyndighedsudvalget, diskuterades bl.a. de nordiska ländernas lagstiftning beträffande vårdnad och umgänge. Utredningen deltog den 24 september 1994 i en med anledning av FN:s familjeår i Oslo anordnad kongress om barn och skilsmässor. Vid kongressen behandlades frågor med anknytning till utredningens arbete. För att studera de finländska reglerna om vårdnad och umgänge, bl.a. den s.k. finländska modellen, besökte utredningen Finland den 26—27 oktober 1994. En närmare redogörelse för det besöket lämnas i avsnitt 4.11. Utredningen företog under tiden den 6—10 februari 1995 en resa till England för att studera bl.a. tillämpningen av den engelska barnlagen samt frågor om samarbetssamtal. Utredningen besökte därvid the Relate Centre for Family Studies i Newcastle upon Tyne, en domstol - County court — i Sheffield, the Law Commission och Lord Chancellor's Department i London. Utredningen sammanträffade även med advokat Peter D Martin i London som informerade om bl.a. tillämpningen av den engelska barnlagen.

Utredningen anordnade den 7 november 1994 i Norrköping en sammankomst till vilken inbjudits sex olika organisationer med särskilt intresse för de frågor utredningen behandlar. Vid sammankomsten gavs organisationerna tillfälle att lämna synpunkter på reglerna om handläggningen av vårdnads— och umgängestvister framför allt samarbetssamtalets betydelse —, dels förslag till förändringar. De organisationer som var representerade vid mötet finns upptagna i bil. 12.

Utredningen deltog den 27-29 mars 1994 i Allmänna barnhusets konferens om Barnen och skilsmässorna på Sätra Bruk.

Utredningens sekreterare deltog den 4 december 1994 i en samman- komst vid socialförvaltningens i Göteborg familjerättsenhet, och den 15 december 1994 sammanträffade utredningen med företrädare för Stockholms söderkommuners socialförvaltningar (farniljerättsenheter).

Utredningens sekreterare deltog den 15 februari 1995 i en av Socialstyrelsen i Stockholm anordnad hearing om familjerådgivning och vårdnads— och umgängestvister i flerkulturella familjer.

Utredningen har den 22 mars 1995 till Socialdepartementet avgivit remissvar beträffande departementspromemorian Sekretess inom enskild familjerådgivning.

Utredningen har samrått med 1993 års rättshjälpsutredning (Ju 1993 :08) och Underhållsbidrags— och bidragsförskottsutredningen 93 (S 1993:09). Utredningen har även haft kontakter med Kvinnovålds— kommissionen (S 1993:11) beträffande frågan om ett barns umgänge med en förälder som misshandlat eller hotat barnets moder.

Barnombudsmannen har i en skrivelse den 17 mars 1995 till Vårdnadstvistutredningen överlämnat synpunkter på hur FN:s barnkonvention bör avspeglas i föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge.

Socialtjänstkommittén har i en skrivelse den 7 april 1995 till Vårdnadstvistutredningen framfört synpunkter på frågan om kontakt- person vid umgänge.

Till utredningen har muntliga och skriftliga synpunkter länmats på reglerna om vårdnad och umgänge från ett mycket stort antal enskilda personer. Synpunkter har också lämnats av olika yrkesutövare som kommer i kontakt med regelkomplexet, framför allt handläggare av samarbetssamtal vid olika socialförvaltningar i landet.

2. Historisk tillbakablick

Förhållandet mellan föräldrar och barn var i huvudsak oreglerat före 1734 års lag. Faderns makt och bestämmanderätt över de äktenskap— liga barnen var stark. När det gällde de utomäktenskapliga barnen skulle, enligt landslagen (Magnus Erikssons landslag), modern vårda och underhålla dessa under de tre första åren vilket var den tid som modem arnmade sitt barn. Efter denna tid skulle fadern ta hand om barnet till dess det var sju år. Därefter skulle båda föräldrarna ansvara för vårdnaden. Var fadern okänd fick dock modern ta hand om barnet även efter de tre första åren.

Även i 1734 års lag var bestämmelserna om förhållandet mellan föräldrar och barn tämligen få. Att föräldrarna hade rätt och plikt att vårda barnen ansågs ligga i sakens natur, och att så var fallet förutsattes i de föreskrifter som lagen innehöll angående vilken av makarna som skulle ha barnen hos sig och ”förese” dem vid bl.a. äktenskapsskillnad. Beträffande Vårdnadens innehåll fanns det i 1734 års lag föga ledning att hämta i positiva lagbestämmelser. Att vårdnaden innefattade en rätt och plikt för föräldrarna att ta hand om barnet och sörja för det var emellertid uppenbart. Detta förutsatte att föräldrarna hade en viss rättslig makt över barnet såsom rätt att ha det hos sig eller bestämma dess vistelseort, att träffa avgöranden angående dess uppfostran och att tukta det. Enligt 1734 års lag avgjordes frågor om vem som skulle ha barnet nära sig efter äktenskapsskillnad av domstol.

Förhållandet mellan föräldrar och barn reglerades av bestämmelser- na i 1734 års lag ända fram till åren 1916—1920 i samband med att den första egentliga barnlagstiftningen infördes i Sverige. Detta skedde genom lagarna om barn utom äktenskap (1917) och barn i äktenskap (1920). Under denna tidsperiod skedde även andra omfattande ändringar av den svenska familjerätten, bl.a. trädde en ny giftermåls- balk i kraft år 1921. Barnlagstiftningen gav noggranna regler om barns börd och om fastställelse av faderskap, flyttade vissa kategorier av barn från äktenskapliga till utomäktenskapliga samt reglerade vårdnaden och underhållsskyldigheten. Genom lagarna om barn utom äktenskap och om barn i äktenskap infördes begreppet vårdnad. Uttrycket, som är en förkortning av ordet omvårdnad, användes för att komma ifrån ord som föräldramakt och föräldramyndighet. Lagstiftningen skulle i stället betona föräldrarnas ansvar för att barnet skulle få växa upp under goda förhållanden. Genom detta togs ett första steg mot uppfattningen att föräldrar är skyldiga att ägna sina

barn den omsorg som barnen behöver. Enligt barnlagstiftningen skulle frågor om vårdnad och umgänge avgöras av domstol.

Reglerna om vårdnad om barn och umgänge i lagen om barn utom äktenskap och i lagen om barn i äktenskap sammanfördes i för— äldrabalken som trädde i kraft den 1 januari 1950. Föräldrabalken innebar inte någon saklig ändring i förhållande till vad som gällde tidigare.

Föräldrabalkens regler om vårdnad om barn reformerades år 1973. Reformen innebar att frågan om vem av makarna som bär skuld till söndringen inte får tillmätas betydelse vid avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få vårdnaden om barnen. Genom reformen likställdes föräldrarna när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om barnen vilket innebar att fädernas möjligheter att få vårdnaden om sina barn stärktes i de fall föräldrarna inte är gifta med varandra.

Som ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn till föräldrar som inte varit gifta med varandra utmönstrades år 1976 ur lagen begreppen ”barn i äktenskap” resp. ”barn utom äktenskap”. Som skäl till denna ändring angavs att det möjligen kunde dröja kvar en moralisk värdering vid den äldre terminologin. I föräldrabalken behölls den ordning som innebär att frågor om vårdnad och umgänge skall avgöras av domstol. Samma år, med ikraftträdande den 1 januari 1977, infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol få gemensam vårdnad om sina barn.

Ytterligare ändringar i föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge gjordes år 1983. Ett av syftena med lagändringen var att stärka barnets rättsliga ställning. Lagändringen innebär bl.a. att det blev möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om barnen. Vidare förenklades förfarandet i fall då ogifta föräldrar som bor tillsarrnnans med sina barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmel— serna slogs också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av umgänge med den andra föräldern tillgodoses.

3. Gällande rätt

Regler om vårdnad och umgänge finns framför allt i 6 kap. för- äldrabalken. På andra ställen i lagstiftningen finns regler om tvångs- verkställighet av domstols dom eller beslut om vårdnad och umgänge samt rättegångsbestämmelser.

Barn har enligt föräldrabalken vissa grundläggande rättigheter. Dessa är rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Upp— räkningen av barnets grundläggande rättigheter får betydelse vid tvister om vårdnad och umgänge på så sätt att domstolen bör välja den lösning som kan antas bäst främja att de angivna rättigheterna blir tillgodosedda.

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna om dessa är gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra blir modern ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra får de därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet. Om endast en av föräldrarna är vårdnadshavare för barnet, kan föräldrarna få gemensam vårdnad genom att inge en gemensam ansökan till domstolen. Föräldrarna kan också få gemensam vårdnad genom registrering hos skattemyndigheten efter gemensam anmälan antingen till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse eller till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare.

Döms det till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte en av föräldrarna begär att den gemensamma vårdnaden skall upplösas.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem inte att vårdnaden längre skall vara gemensam, skall domstolen anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna efter vad som är bäst för barnet. Om den förälder som har begärt att den gemensamma vårdnaden skall upplösas inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad skall domstolen låta den gemensamma vårdnaden bestå om detta är bäst för barnet. I mål om äktenskapsskillnad kan domstolen utan yrkande upplösa den gemensamma vårdnaden om sådan vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Är endast en av föräldrarna vårdnadshavare för barnet och vill den andra att vårdnaden skall ändras, skall domstolen anförtro vårdnaden åt honom eller henne om detta är bäst för barnet. Begär en av

föräldrarna att vårdnaden skall utövas av föräldrarna gemensamt och motsätter den andra inte sig det skall domstolen förordna att för— äldrarna i fortsättningen skall utöva vårdnaden gemensamt.

Om en förälder brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling skall domstolen frånta den försumliga föräldern vårdnaden. Detta kan bli fallet när barnet tagits om hand med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet ett s.k. fosterhem - och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå skall domstolen utse fosterföräldrarna att som särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. En särskild regel om förordnande av vårdnadshavare finns också i händelse av den ena eller båda föräldrarnas död.

När domstolen skall avgöra frågor om vårdnad skall domstolens ställningstagande ske mot bakgrund av vad som är bäst för barnet. Som Åke Saldeen anför i boken Barn och föräldrar (Uppsala 1995) är det (5. 70) inte lätt att ur rättspraxis vaska fram helt entydiga linjer för bedömningen av vårdnadstvister och bedömningen kompliceras av att frågan om vad som är mest förenligt med barnets bästa måste bygga på en prognos för framtiden, vilket aktualiserar inte bara en be— dömning av de aktuella förhållandena utan även sannolikheten för att dessa förhållanden inte kommer att ändras inom överskådlig tid.

Högsta domstolen har i tidigare praxis många gånger och särskilt när det gäller små barn antagit att modern är lämpligare som vård— nadshavare än fadern. Modern har emellertid inte tillerkänts något legalt företräde som vårdnadshavare. Något företräde för modern som vårdnadshavare finns inte i Högsta domstolens senare praxis. Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 1989 s. 335 att ”Fst (föräldra- balkens) bestämmelser om vårdnad och umgänge bygger på upp- fattningen att barn har behov av goda och nära relationer med bägge föräldrarna. Bestämmelserna innebär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt kön är mera lämpad som vårdnadshavare än den andra. Behovet av kontakt med föräldrarna kan självfallet variera under aren”.

En omständighet som enligt föräldrabalken och Högsta domstolens praxis är av avgörande betydelse vid domstolens ställningstagande till frågan om vem av föräldrarna som skall tillerkännas vårdnaden, är vem av dem som bäst kan antas främja ett nära och gott umgänge mellan barnet och den andra föräldern, se NJA 1986 s. 338, NJA 1989 s. 335 och NJA 1992 s. 666. De nu nämnda rättsfallen behandlar också den omständigheten att man bör undvika att flytta ett barn från dess invanda miljö. Ytterligare ett rättsfall som berör betydelsen av att ett barn inte flyttas från den miljö som det vistats i under lång tid är NJA 1992 s. 93.

För en närmare och mer uttömmande redogörelse för rättspraxis i mål om vårdnad och umgänge hänvisar utredningen till Åke Saldeens framställning i den ovan nämnda boken (s. 70 f) och till Svensk familjerättspraxis av Nils Beckman och Olle Höglund.

Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Vårdnadshavaren har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, ut- veckling och övriga omständigheter. Vårdnadshavaren skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. För att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare skall de i princip utöva sina skyldigheter och rättigheter gentemot barnet tillsammans.

Barnet har rätt att umgås med en förälder som inte är vårdnadshava— re eller någon annan som står barnet särskilt nära. Barnets vårdnadsha— vare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med dessa personer så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är skyldig att lämna sådan upplysningar rörande barnet som kan främja um— gänget, detta under förutsättning att inte särskilda skäl talar däremot. Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare skall domstolen på begäran av den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet. När domstolen i en vårdnadstvist skall bestämma vem av föräldrarna som skall tillerkännas vårdnaden skall frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna ges en särskilt framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. Domstolen skall när den avgör en fråga om umgänge beakta risken för att barnet i samband med umgänget utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

När det krävs domstolsprövning av frågor om vårdnad och umgänge anhängiggörs sådana frågor antingen genom att en förälder väcker talan mot den andra eller, om föräldrarna är överens, genom en gemensam ansökan.

Mål om vårdnad och umgänge är indispositiva vilket innebär att domstolen skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda och skall i varje fall göra en prövning av vad som är bäst för barnet.

I mål om vårdnad och umgänge får domstolen uppdra åt social— nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Innan domstolen avgör ett mål om vårdnad eller umgänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Om det behövs ytterligare utredning kan domstolen inhämta en vårdnadsutredning från socialnämnden.

Barnet får höras inför domstolen om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras. Denna möjlighet tillämpas synnerligen restriktivt av domstolarna. Barnets vilja får i allmänhet komma fram genom en vårdnadsutredning.

I ett mål om vårdnad eller umgänge kan domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som ha.r vunnit laga kraft (interimistiskt), besluta om vårdnad eller umgänge. Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna får domstolen i stället besluta vem barnet skall bo tillsammans med.

Särskilda regler om verkställighet av domstols dom eller beslut rörande vårdnad och umgänge finns i 21 kap. föräldrabalken.

4. Utredningens överväganden och förslag

4.1. Allmänna utgångspunkter för utredningens överväganden

En väsentlig utgångspunkt för lagstiftningen om vårdnad, boende och umgänge bör vara att regelsystemet skall vara så utformat att det möjliggör för föräldrar att ha gemensam vårdnad om sina barn i de fall några särskilda skäl inte talar mot denna vårdnadsform. Det skall också finnas utrymme för att beakta olika individuella förhållanden. Bedömningen av vad som i ett enskilt fall är bäst för ett barn kan inte göras schablonmässigt utan måste bli beroende av omständigheterna i just det fallet. Lagstiftningen måste därför ge de rättstillämpande myndigheterna tillräckligt spelrum så att de kan beakta olika in- dividuella förhållanden och uppnå en lösning som svarar mot behovet i det enskilda fallet. Föräldrar bör också ha möjlighet att själva träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge utan att behöva väcka talan vid domstol.

Frågor om vårdnad, boende och umgänge skall avgöras efter vad som är bäst för barnet. Denna princip har slagits fast i FN:s barnkon- vention. I artikel 3 sägs att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Denna princip gäller åtgärder som vidtas av bl.a. offentliga organ. Tillämpningen av artikeln är en lagstiftningsfråga men det är i hög grad även en fråga om hur lagstiftningen används samt praktiskt handlande över huvud taget.

Att barnets bästa skall vara utgångspunkten vid avgöranden rörande barn framgår av 6 kap. föräldrabalken. Detta innebär bl.a. att barnets föräldrar måste prioritera barnets behov framför sina egna. Vårdnaden om barnet har inte med rättvisa mellan föräldrar att göra och får inte utgöra belöning, kompensation eller bestraffning för hur makarna betett sig mot varandra. Föräldrarna står under olika perioder i barnets utveckling barnet olika nära och fyller olika behov. De måste respektera att barnet känner lojalitet och samhörighet med dem båda även om de är i konflikt med varandra. Barnet skall inte behöva välja sida och ta ansvar i föräldrarnas konflikt i samband med separation eller skilsmässa, men skall inte heller lämnas okunnigt om föräldrarnas beslut. Ett barn behöver bägge sina föräldrar även när föräldrarna har separerat. Barnet behöver ett regelbundet, konfliktfritt och individuellt anpassat umgänge med den förälder som det inte bor tillsammans med.

Behovet av umgänge tillgodoses bäst om barnet får träffa föräldrarna ofta och i vardagssituationer.

För barnets bästa är det viktigt att vårdnadstvister avgörs med minsta möjliga tidsutdräkt. Tidsaspekten innebär att vid beslut om vårdnad och umgänge måste hänsyn tas till barns tidsupplevelse. Ofta kan konventionella umgängesintervaller vara fel från det lilla barnets utgångspunkt. Det kan vara för lång tid mellan umgängestillfällena, umgänget kan vara för begränsat för att trygghet och kontakt skall kunna byggas upp mellan barnet och föräldern och många gånger är ett sommarumgänge för lång tid att vara ifrån den förälder barnet bor tillsammans med.

Utredningens förslag syftar till att - i barnets intresse — underlätta för föräldrarna att uppnå samförståndslösningar. Vidare är målsätt— ningen att stärka den gemensamma vårdnaden och genom regler om boende och umgänge åstadkomma att denna vårdnadsform tillämpas i större utsträckning än för närvarande. Förslagen avser att förbättra barnets möjligheter till en frekvent och nära kontakt även med den förälder som det inte sammanbor med. En annan målsättning är att stimulera den förälder som barnet inte bor tillsammans med att upprätthålla kontakten och umgås med barnet samt att delta i för barnet viktiga och för dess framtid avgörande beslut. Genom att föräldrar får möjlighet att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge som, efter godkännande av socialnämnden, gäller på samma sätt som ett avgörande av domstol, bör antalet mål i domstol minska.

I detta avsnitt Utredningens överväganden och förslag redovisar utredningen dels en utvärdering av samarbetssamtalen, dels sina över— väganden och förslag i de övriga frågor som utredningen behandlar.

Vissa statistiska uppgifter

Familjen och familjebildningen har under de senaste årtiondena genomgått stora förändringar. I dag är det lika vanligt att leva tillsammans gifta som ogifta. Hälften av alla barn som föds i Sverige har ogifta föräldrar. Under år 1991 var ca 46 000 barn (ca 26 000 familjer) med om att deras föräldrar separerade; 39 000 barn följde med mamman och 7 000 barn med pappan. Det är en ökning med 17 procent från år 1986 då 39 000 barn upplevde att deras föräldrar separerade. Fortsätter separationerna att öka i samma takt kommer 42 procent av alla barn som föds i dag, innan de fyller 18 år, att vara med om att föräldrarna separerar. Risken för att föräldrarna skall separera är beroende bl.a. av om föräldrarna är gifta eller inte. För barn som bor med sina ursprungliga, med varandra gifta, föräldrar är risken minst. År 1991 hade samboföräldrar med barn ca tre gånger högre separationsfrekvens än gifta med barn och risken att föräldrarna skall separera är större ju yngre barnet är. Invandrarbarn — en eller

båda föräldrarna kommer från ett annat land än Sverige - löper allmänt sett större risk än svenska barn att deras föräldrar separerar. (Statistis- ka centralbyråns [SCB] publikation Barnens familjeförhållanden år 1990.) Ca 450 000 barn drygt 20 procent av alla barn under 18 år - bodde 1992—93 tillsammans med bara den ena föräldern. Ca 85 pro— cent av barnen bodde hos modern. Av SCB:s Undersökningar av Levnadsförhållanden framgår, när det gäller barns kontakt med den frånvarande föräldern 1992—93, att barn har idag mer kontakt än tidigare med den förälder de inte bor tillsammans med (Välfärds- bulletinen 211995). Enligt SCB:s undersökningar har det blivit vanligare att träffa den andra föräldern varje vecka än det var vid motsvarande undersökning 1984—85. Bland barn som var i 10—12 års åldern hade även andelen som träffade den andra föräldern varannan vecka ökat påtagligt. Andelen barn som inte hade någon kontakt alls med den andra föräldern hade minskat från 28 procent till 16 procent. Orsaken till att de inte hade någon kontakt var i lite mer än 50 procent av fallen att föräldern var död eller fadern okänd.

SCB har åren 1983, 1989 och 1992 gjort undersökningar som omfattar alla domar/beslut som rör vårdnad om barn vid landets tingsrätter. Undersökningarna har delats upp med avseende på om föräldrarna har varit gifta med varandra eller inte. Av undersökningen för år 1992 (Vårdnad och underhåll 1992) framgår, att det i de fall föräldrarna tidigare varit gifta med varandra, avkunnades 12 418 domar som avsåg 21 615 barn. För 79 procent av barnen blev det gemensam vårdnad, medan modern fick vårdnaden om 19 procent av barnen och fadern om 2 procent. För föräldrar där det inte förekom någon tidigare vårdnadsdom 11 573 domar som avsåg 20 354 barn — blev vårdnaden gemensam om ca 82 procent av barnen medan modern fick ensam vårdnad om ca 17 procent av barnen och fadern ca 1 pro- cent. År 1989 avgjordes, beträffande föräldrar som tidigare varit gifta med varandra och där det inte förekom någon tidigare vårdnadsdom, 10 380 mål som avsåg 17 591 barn. För 76 procent av barnen blev vårdnaden gemensam medan modern fick ensam vårdnad om 22 pro- cent av barnen och fadern 2 procent. År 1992 bodde - såvitt avser de barn där föräldrarna väckt talan om vårdnad i domstol 91 procent av barnen huvudsakligen hos modern och 9 procent hos fadern. Motsva— rande siffra år 1989 var 90 procent hos modern och 10 procent hos fadern. Av undersökningarna framgår också att det finns regionala skillnader beträffande i vilken omfattning fadern tillerkänns vårdnaden om barnen.

56 Utredningens överväganden och förslag SOU 1995:79 4.2 Samarbetssamtal 4.2.1 Utvärdering av samarbetssamtalen

Utredningens bedömning: Samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa vårdnadskonflikter. Det är en förebyggande åtgärd som utnyttjas av många föräldrar i samband med en tvist om vårdnad och umgänge. Samtalen har lett till att föräldrar i allt större utsträckning kommer överens. Ju tidigare samtalen kommer till stånd desto större är föräldrarnas möjligheter att nå en över— enskommelse. Samarbetssamtalen är samhällsekonomiskt lönsam— ma. För att tillgängligheten och samarbetssamtalens kvalitet skall öka bör vissa åtgärder vidtas, bl.a. informationsåtgärder och metodutveckling. Detta bör ankomma på Socialstyrelsen.

inledning

Utredningen har undersökt hur bestämmelserna om samarbetssamtal tillämpas i praktiken. Undersökningen har inriktats särskilt på frågan om samarbetssamtalen har blivit det instrument för att lösa vårdnads- konflikter som lagstiftaren hoppades på.

Underlag för utvärderingen

För att skaffa underlag för utvärderingen har utredningen intervjuat tingsrättsdomare, advokater och handläggare av samarbetssamtal vid socialförvaltningar (bil. 9—11). I samma syfte anordnade utredningen den 20 oktober 1994 en hearing (bil. 8). Vidare har Socialstyrelsen på uppdrag av och i samråd med utredningen utfört en utvärdering av samarbetssamtalen vilken presenteras i rapporten En utvärdering av samarbetssamtal 1993 (bil. 13). Utvärderingen baseras på en enkät till ett statistiskt urval på 79 kommuner. Resultatet av enkäten har genom statistisk bearbetning uppräknats till nationell nivå. Socialstyrelsen har också gjort en samhällsekonomisk bedömning av samarbetssamtalen och redovisat denna i rapporten Samarbetssamtal ur ett samhälls- ekonomiskt perspektiv (bil. 13).

Som referensmaterial har utredningen använt bl.a. Samarbetssamtal vid vårdnads- och umgängestvister (Socialstyrelsen redovisar 1988: 17) och Familjerådgivning — Samarbetssamtal (SoS-rapport 1989: 10) i vilka Socialstyrelsen redovisade en utvärdering av samarbetssamtalen år 1986 samt Lönar sig samarbetssamtal? en samhällsekonomisk studie (SoS-rapport 1989:11), i vilken Socialstyrelsen och Riksrevisionsver— ket gjorde en ekonomisk utvärdering av samarbetssamtalen.

Vad är samarbetssamtal?

Alltsedan samarbetssamtalet introducerades i början av 1970-talet har samarbetssamtal definierats i olika sammanhang (se bil. 13). Socialsty- relsens definition år 1995 lyder.

Samarbetssamtal är strukturerade samtal med föräldrar som i samband med eller efter separation är oeniga om hur de skall lösa frågor kring vårdnad och umgänge. Syftet med samtalet är att hjälpa föräldrarna att göra överenskommelser kring barnet. Denna överenskommelse skall ta hänsyn till barnets behov och eventuella önskemål. Barnet skall i den form som är lämplig också ha en möjlighet att själv komma till tals.

Föräldrarna skall ha möjlighet att välja om de vill att sam- arbetssamtalen skall genomföras med familjerådgivnings- sekretess eller socialtjänstsekretess.

Samtalsledarna skall ha en för uppgiften adekvat erfaren— het och utbildning och kontinuerlig handledning.

Samarbetssamtalets utveckling

I början av 1970-talet introducerade socialtjänsten samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och umgängestvister. Samtalen användes för att försöka hjälpa föräldrar att själva ta ansvar för barnen efter föräldrarnas separation och inte skjuta över beslutet på myndig— heter och domstolar.

Socialstyrelsen publicerade år 1979 en rapport ”Mamma, pappa eller båda” (Socialstyrelsen redovisar 1979z8). I rapporten redovisades resultatet av en enkät till bl.a. 17 kommuner om vårdnadsutredningar under år 1977. Resultatet av enkäten visade att gemensamma samtal med föräldrar förekom i de flesta av dessa kommuner. Målet med samtalen, vilka förekom inom ramen för vårdnadsutredningen, var att få föräldrar att enas.

Utredningen om barnens rätt föreslog i betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63 s. 95 1) att föräldrar som tvistar vid domstol om vårdnad och umgänge borde erbjudas hjälp av kommunen för att bearbeta sin konflikt och ta ansvar för ett beslut som gagnar alla inblandade. Utredningen ansåg att det i princip borde vara obligatoriskt för kommunerna att erbjuda samarbetssamtal och att remiss från domstol med begäran om yttrande skulle vara utgångs— punkt för att erbjuda samarbetssamtal. Först om samarbetssamtal inte resulterade i någon överenskommelse skulle en vårdnadsutredning verkställas. Enligt utredningen borde även föräldrar vars skilsmässo— konflikt inte dragits inför domstol få möjlighet till samarbetssamtal. Utredningen betonade vikten av kompetens hos samtalsledarna och

enligt utredningen borde det vara två samtalsledare vid varje samtal. Samarbetssamtal skulle enligt utredningen bygga på frivillig med- verkan från föräldrarnas sida och samtalen skulle vara strukturerade, koncentrerade och planerade samt genomföras i en serie. Utredningen ansåg att samarbetssamtal i första hand skulle vara ett instrument för föräldrar att gemensamt och i samråd ta ansvar för beslut om vårdnad och umgänge. Barns behov att få sina känslor i sammanhanget bearbetade borde tillgodoses på annat sätt. Samarbetssamtalet borde enligt utredningen få ta viss tid i anspråk men det måste avbrytas om det verkade gagnlöst.

I propositionen om vårdnad och umgänge m.m. (prop. 1981/82:168) redovisades (s. 46 1) att förslaget i betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. fått ett mycket positivt mottagande under remissbehandlingen. Enligt propositionen borde kommunerna inte åläggas en skyldighet att erbjuda föräldrar samarbetssamtal. Kommunerna borde själva få avgöra i vilken takt samarbetssamtal skulle införas. På sikt torde det enligt propositionen bli mindre kostsamt för kommunerna med samarbetssamtal än med utredningar som innebär en stor påfrestning på föräldrar och på handläggande socialtjänstemän. Värdet av att samarbetssamtal sker så tidigt som möjligt — redan innan föräldrarna vänder sig till domstol - poängtera— des. I propositionen anfördes att det är samtalsledarnas uppgift att bevaka att barnet får vara med och påverka sin situation då det nått tillräcklig mognad och ålder.

Utredningen om barnens rätt diskuterade även i betänkandet Om barn i vårdnadstvister — talerätt för barn m.m. (SOU 1987:7) frågan om samarbetssamtal. Utredningen, som betonade (s. 155 f) värdet av samförståndslösningar, anförde att huvudregeln borde vara att föräldrar gör försök med samarbetssamtal redan innan vårdnadsfrågan aktualiseras vid domstol. Samtalen borde enligt utredningen bygga på frivillighet eftersom det inte ansågs meningsfullt att tvinga föräldrar till samarbete. Enligt utredningen fanns det all anledning att framhålla den roll som de juridiska biträdena kan ta på sig för att motivera föräldrarna till samarbetssamtal. Enligt utredningens mening är det angeläget att biträdet inte uppfattar sin uppgift så att han primärt skall se till att just hans klient får vårdnaden om barnet. I stället borde biträdet enligt utredningen sträva mot att tvisten får en lösning som ligger i linje med vad som i det långa loppet gagnar både barnets och föräldrarnas intressen; biträdet borde således försöka förmå sin klient att medverka till en samförståndslösning.

Socialstyrelsen redovisade i rapporten Samarbetssamtal vid vårdnads- och umgängestvister (Socialstyrelsen redovisar 1988:17) resultatet av en enkät till kommunerna angående förhållanden är 1986. Av rapporten framgår att samarbetssamtal användes i minst 217 av landets kommuner, att metoden med samarbetssamtal var lyckosam

och att det var en bra metod att hålla vårdnads— och umgängestvisten från domstol samt att samtalen var samhällsekonomiskt lönsamma.

Den 1 mars 1991 (prop. 1990/9118, bet. 1990/91:LU13) trädde ändringar i föräldrabalken och socialtjänstlageni kraft som innebär att föräldrar som tvistar om vårdnad eller umgänge kan erbjudas sam- arbetssamtal under sakkunnig ledning och att kommunen är skyldig att tillhandahålla dessa samtal.

Sammanfattande redovisning av resultaten Samarbetssamtalens omfattning

I stort sett samtliga kommuner bedriver samarbetssamtal. Det är dubbelt så vanligt med samarbetssamtal i mindre och medelstora kommuner som i storstäderna.

Under år 1993 genomfördes i hela landet ca 6 600 samarbetssamtal. Det är mer än en fördubbling sedan år 1986, då drygt 2 700 sam— arbetssamtal genomfördes. Med utgångspunkt i uppgifter ur folk- och bostadsräkningen om antalet familjer som separerade år 1990 kan det antas att ungefär 25 procent av alla föräldrar som separerade år 1993 hade kontakt med socialtjänsten i samband med skilsmässa eller separation.

Samarbetssamtal före tvist i domstol

Knappt 85 procent (ca 5 400) av samtliga samarbetssamtal år 1993 ägde rum innan talan om vårdnad eller umgänge hade aktualiserats i domstol. Motsvarande siffra år 1986 var ca 70 procent (ca 1 800). År 1993 ledde ca 80 procent av dessa samarbetssamtal till en överens— kommelse mellan föräldrarna om barnen. Även år 1986 kom för— äldrarna till en överenskommelse 1 närmare 80 procent av fallen. Det är någon av eller båda föräldrarna som aktualiserar samtalen genom att ta kontakt med socialförvaltningen. Skillnaderna mellan kommunerna är stora och vid en jämförelse av antalet samarbetssamtal per invånare är det närmare tre gånger så vanligt att föräldrarna går i samarbetssamtal i små och medelstora kommuner som i storstäderna.

Samarbetssamtal efter remiss från domstol

Av det totala antalet samarbetssamtal år 1993 remitterades drygt 15 procent (ca 1 100) av domstol till socialtjänsten. Motsvarande siffra var år 1986 ungefär 30 procent (drygt 800). I de samarbetssamtal som år 1993 ägde rum efter remiss från domstol kom drygt 50 procent av

föräldrarna till en överenskommelse. Denna siffra var år 1986 ca 56 procent, men det var då vanligare att föräldrar gick direkt till domstol och därifrån remitterades till samarbetssamtal. År 1993 redovisades knappt hälften (ca 500) av samarbetssamtalen till domstolen på grund av att föräldrarna inte hade nått en överenskommelse om barnen. Av dessa redovisades ca 170 samtal till domstolen efter mindre än 2 månader. Inom 4 månader hade sammanlagt ca 80 procent återsänts till domstolen.

Vårdnadsutredningar

Under år 1993 förordnades i hela landet om knappt 2 000 vårdnads— och umgängesutredningar. I dessa ingår även vårdnads— och um- gängestvister som aktualiserades före år 1993.

Samtalsledarna, m.m.

Med endast några få undantag är alla samtalsledare socionomer eller har likvärdig utbildning. I nästan 40 procent av kommunerna finns samtalsledare som har en längre vidareutbildning. Inom kommunerna sker ofta utbildning i bl.a. metodikfrågor. Genom handledning får samtalsledarna kontinuerligt råd och stöd om arbetet, såväl innehålls- mässigt som metodmässigt.

I de flesta fall träffar föräldrarna två samtalsledare, och det är i de allra flesta fall två kvinnliga samtalsledare.

Det är kommunens storlek som avgör var samarbetssamtalen hand— läggs. I de större kommunerna är samarbetssamtalen inordnade bland andra familjerättsärenden under en familjerättsenhet. I de mindre kommunerna handläggs samarbetssamtalen av socialsekreterare inom individ— och familjeomsorgen som också arbetar med andra sociala ärenden.

Ett kvalitetsmått på samarbetssamtal kan vara hur lång väntetiden är från det att en framställning om samarbetssamtal görs till socialför— valtningen till dess att samtalet påbörjas. År 1993 var väntetiden för samarbetssamtal såväl utan remiss som efter remiss från domstol högst 3 veckor i 80 procent av kommunerna.

Barnen i samarbetssamtalen

Samtalsledarna träffade och samtalade under år 1993 med barnen i ca 15 procent av samarbetssamtalen.

Samarbetssamtal inom familjerådgivningen

Efter familjerådgivningens kommunalisering den 1 januari 1995 har samarbetssamtalen i några kommuner samordnats med denna verksam— het. Redan tidigare förekom att samarbetssamtal utfördes inom familjerådgivningen.

Separationer i flerkulturella familjer

I ca 12 procent av samarbetssamtalen år 1993 hade en eller båda föräldrarna en annan kulturell tillhörighet, och separationerna i flerkulturella familjer ökar mer än i andra familjer. Mycket talar för att samarbetssamtal med dessa familjer skulle vara fler om de kontaktade socialtjänsten i samma utsträckning som andra familjer. Många kommuner har svårigheter att anordna samarbetssamtal med flerkulturella familjer och många samtalsledare tycker att de saknar kunskaper och metoder för dessa samarbetssamtal.

Uppföljning

De flesta kommuner dokumenterar samarbetssamtalen så att de går att följa upp på kort sikt, dvs. att det går att se hur många föräldrar som kommer överens. Däremot är det endast några få kommuner som har kännedom om effekten av samarbetssamtalen på lång sikt. Några kommuner, i vilka de flesta föräldrar kommer överens, arbetar aktivt med att följa upp ärendena, och ser detta som en viktig del av arbetet.

Samhällsekonomisk analys

Av promemorian Samarbetssamtal ur ett samhällsekonomisktperspek- tiv framgår att samarbetssamtal är samhällsekonomiskt lönsamma. Om hänsyn tas enbart till effekter som direkt kan värderas i ekonomiska termer innebär varje remissärende som slutar i att föräldrarna enas en vinst på ca 20 000 kr genom att en domstolsförhandling undviks. Det bör anmärkas att kostnaderna för hantering vid domstol innefattar kostnader för vårdnadsutredning och huvudförhandling med nämnd.

Utöver de kvantitativa effekterna tillkonuner även ett antal kvalitati— va effekter; t.ex. inverkan på barns och föräldrars hälsa vid separatio— ner. Om hänsyn tas även till de kvalitativa och andra icke kvantifier- bara effekter, ökar således den samhällsekonomiska lönsamheten ytterligare.

Föräldrarnas uppfattning om samarbetssamtalen

En intervjuundersökning har genom Socialstyrelsens försorg utförts med sju män och sex kvinnor som alla deltagit i samarbetssamtal efter remiss från domstol. Antalet intervjuade är så begränsat att det inte går att dra några slutsatser av materialet.

Vid utredningens intervjuer var den allmänna uppfattningen bland advokater och handläggare av samarbetssamtal att de flesta föräldrar - i vart fall de som själva tar kontakt med socialförvaltningen för att få hjälp - är nöjda med samarbetssamtalen.

Utredningens bedömning

Utvärderingen visar att samarbetssamtal är en förebyggande åtgärd som utnyttjas i ökad utsträckning av föräldrar i samband med en separation eller en skilsmässa men även i andra fall när en tvist om vårdnad och umgänge förekommer. Samtalen har lett till att för— äldrarna i allt större omfattning kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbetssamtal före domstolsförfarande har gett ett bra resultat med liten resursåtgång. Det har framkommit att föräldrar som i andra sammanhang inte tar kontakt med socialtjänsten gör det när de har en tvist om barnen eller när de behöver råd och stöd i samband med en separation eller en skilsmässa.

Samarbetssamtalen är emellertid ojämnt fördelade över landet. Det är de små och medelstora kommunerna som har flest samarbetssamtal i förhållande till antalet invånare. En trolig förklaring till detta kan vara att närheten till service underlättar informationsspridning. I kommuner med hög kvalitet på samarbetssamtalen sprids troligen kunskapen om dessa av föräldrarna själva. Det är viktigt att in— formation sprids om möjligheten att få hjälp genom samarbetssamtal. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att sprida information om denna möjlighet.

Även samarbetssamtal efter remiss från domstol ger gott resultat, åtminstone i det korta perspektivet. Samarbetssamtal på detta stadium tar dock något längre tid än när föräldrarna går på eget initiativ. Det behövs flera samtal för att komma fram till en överenskommelse. Av de föräldrar som år 1993 remitterades från domstol till samarbets- samtal hade ca 33 procent tidigare gått i samarbetssamtal innan de kom till domstol vilket är anmärkningsvärt. Det är oklart hur stor enandefrekvensen är i denna grupp. Motivationen att gå i samarbets- samtal är troligtvis mindre hos föräldrar som redan misslyckats en gång.

Det har vidare framkommit att remissärendena i dag är svårare än tidigare. Det förekommer oftare anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel m.m., och i många ärenden har en eller båda föräldrarna

en annan kulturell bakgrund. Dessa förhållanden talar för en viss återhållsamhet med att förordna om samarbetssamtal. En sådan försiktighet rekommenderades i propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8 s. 30). Om inga särskilda skäl framkommer bör domstolen i allmänhet inte förordna om samtal i dessa situationer. Den ytterligare tidsutdräkt det blir fråga om i de fall föräldrarna inte förmår komma till en överenskommelse innebär för barnet en förlängd tid av ovisshet mitt i föräldrarnas konflikt. För barnens skull är det viktigt att vårdnadsprocessen inte tar för lång tid. Barnpsykiatern Torgny Gustavsson, se bil. 15, anför att barns rätt kräver att tvisten avgörs med minsta möjliga tidsutdräkt och att det rent av kan vara så att den minst dåliga lösningen är en som går att åstadkomma nu gentemot en med flera fördelar som måste få anstå. Det är därför viktigt att samarbetssamtal inte tillåts fortsätta om hoppet att för- äldrarna skall nå en överenskommelse är liten. I propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8) uttalades (s. 65) att ett samarbetssamtal bör klaras av inom fyra månader. Detta hade år 1993 skett i 80 procent av fallen.

Det ökade utbudet och användningen av samarbetssamtal har medfört att antalet vårdnads- eller umgängesutredningar har minskat. Det har dock inte från publicerad statistik kunna utrönas om det ökande antalet samarbetssamtal inverkat på familjemålen så att antalet tvistiga mål minskat. I detta sammanhang kan också noteras att antalet Vårdnadsutredningar det senaste året ökat i flera kommuner, främst i större kommuner med en stor del invandrare. Detta förhållande måste noga följas och om denna trend blir bestående måste anledningen analyseras.

I flertalet kommuner bedrivs samarbetssamtalen av kompetent personal med adekvat utbildning och med i allmänhet lång erfarenhet och motivation för arbetsuppgiften. Kommunerna satsar på att personal som arbetar med samarbetssamtal skall ha ändamålsenlig utbildning, och ser i stor utsträckning till att den personal som bedriver sam- arbetssamtal får adekvat handledning. Det är angeläget att kompeten- sen kan vidmakthållas så att samtalen även fortsättningsvis kan bedrivas med samma goda resultat som hittills. Kommunerna bör därför arbeta vidare på att stärka kompetensen.

För att upprätthålla kompetensen behövs inte bara utbildning utan även möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en viss regel- bundenhet. Det är svårt för små kommuner som enbart har något eller några få samarbetssamtal under ett år att upprätthålla en sådan kompetens. I Norge rekommenderas att de som skall fungera som medlare bör ha minst tio medlingar om året. Former för samarbete bör utvecklas mellan mindre kommuner där samarbetssamtal är mer sällan förekommande. I detta sammanhang bör beaktas även den kompetens som familjerådgivningen besitter när det gäller behandling av konflikter i parrelationer (se vidare nedan). Ett exempel på

samarbete mellan kommuner är det som bedrivs mellan Kalix kommun, Haparanda kommun och Övertorneå kommun och som innebär att samtliga samarbetssamtal som förordnas av Haparanda tingsrätt utförs av familjerådgivningen i Kalix kommun.

I flertalet fall leds samarbetssamtalet av två samtalsledare vilket rekommenderats av familjeterapeuterna Bente och Gunnar Öberg, som betonade att det bör vara en man och en kvinna, och av Socialstyrel— sen i dess allmänna råd Vårdnad och umgänge (1985z2). Båda samtalsledarna är emellertid nästan alltid kvinnor vilket inte är idealiskt. Många män har svårt att acceptera en situation där de är ensamma med hustrun/sambon och ytterligare två kvinnor. Det är utredningens uppfattning att få kvinnor skulle acceptera att medverka i samarbetssamtal under ledning av två manliga samtalsledare. Det är därför rimligt att föräldrarna får välja om de vill att samtalet skall ske med en kvinnlig samtalsledare eller två, detta givetvis under förut- sättning att det finns endast kvinnliga samtalsledare. Det ideala, i de fall det måste vara två samtalsledare, är att det är en kvinna och en man. Det finns ingen forskning om vilken inverkan arbetsformen kan ha på resultatet av samarbetssamtal.

Antalet samtalsledare har stor betydelse för kommunens kostnader. Det bör därför undersökas om kostnaderna för att arbeta med två samtalsledare står i relation till resultatet. Särskilt bör det övervägas om det går att arbeta med en samtalsledare i större utsträckning i t.ex. de samtal där föräldrarna är motiverade och själva tar kontakt med socialtjänsten, medan de fördelar två samtalsledare kan innebära används i de svårare ärendena, t.ex. remissärendena. Här kan nämnas att i farniljerådgivningen, som arbetar huvudsakligen med parrela- tionsbehandling men även med samarbetssamtal, är det två familje- rådgivare endast i fyra procent av ärendena (Socialstyrelsens med— delandeblad nr 3/95).

Det är angeläget att samarbetssamtalet kan inledas så fort som möjligt sedan det aktualiserats. Med hänsyn till att väntetiden för samtal såväl utan som efter remiss i 80 procent av fallen är högst tre veckor är denna målsättning i de flesta fall uppfylld. Det är dock en angelägen uppgift för konununerna att tillse att samtliga samtal kan inledas så snart som över huvud taget är möjligt.

Barn skall enligt såväl FN:s barnkonvention som förslaget i pro— positionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) ha rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem personligen, t.ex. vårdnad och umgänge. Så sker i dag i endast begränsad omfattning under samarbetssamtalen. Detta förhållande bör ändras, så att ett barn som är tillräckligt moget och vill ge sin syn på frågor om vårdnad, boende och umgänge får tillfälle att göra detta. Metoder för hur barnen skall informeras och få möjlighet att komma till tals bör utvecklas.

Sedan familjerådgivningen kommunaliserades den 1 januari 1995 (prop. 1993/94:4, bet. 1993/94:SOU10) har samarbetssamtalen i några kommuner samordnats med denna verksamhet. En sådan organisation ökar möjligheterna att anordna samarbetssamtal med familjeråd— givningssekretess. I propositionen anfördes (s. 6 f) att familjeråd— givarnas kompetens bör kunna användas även för mer komplicerade samarbetssamtal. När föräldrarna har svåra konflikter som förhindrar en överenskommelse om barnen, bör familjerådgivningens kompetens att arbeta med parrelationer kunna bli en tillgång.

De svårigheter som har framkommit med samarbetssamtal där en förälder eller båda har en annan kulturell bakgrund har uppmärksam— mats av Socialstyrelsen. Modeller för samarbetssamtal med dessa föräldrar bör utvecklas.

Utvärderingen visar att samarbetssamtal är en bra insats i det korta perspektivet. Däremot går det inte att dra några säkra slutsatser om det är en bra metod att förhindra vårdnads- och umgängestvister även på lång sikt. I de flesta kommuner är det inte möjligt att följa upp samarbetssamtalets resultat annat än på kort sikt. Utvärdering av sam- arbetssamtalets effekter på längre sikt görs i dag endast i några enstaka kommuner. För att samarbetssamtalets effekt på lång sikt skall kunna mätas är det av största vikt att alla kommuner dokumenterar i vart fall resultatet av samarbetssamtalen. Metoder och rutiner för detta arbete behöver utvecklas. Det förhållandet att samarbetssamtal förs under familjerådgivningssekretess hindrar inte att dokumentation sker så att antalet samtal och resultatet av dessa kan utläsas.

Av den samhällsekonomiska analysen framgår att samarbetssamtal är samhällsekonomiskt lönsamma även om hänsyn tas enbart till de effekter som kan värderas i ekonomiska termer. Härtill kommer ett antal kvalitativa effekter, såsom påverkan på barns och föräldrars hälsa och livskvalitet i övrigt. Ett ökat antal samarbetssamtal som aktualiseras av föräldrarna själva kan ge goda besparingsmöjligheter för kommunerna.

4.2.2. Ändrad lagstiftning om samarbetssamtal

Utredningens förslag: I 6 kap. 18 å föräldrabalken införs en bestämmelse som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt socialtjänstlagen att genom samarbetssamtal nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Bestämmelsen införs som ett nytt första stycke i paragrafen för att markera att föräldrar skall försöka lösa tvister om barnen genom samförståndslösningar innan rättsliga åtgärder vidtas. Bestämmelsen bör också ses som en uppmaning till advokater och övriga juridiska biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol innan försök har gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförståndslösning.

Utredningen

Resultatet av utvärderingen av samarbetssamtalen samt de synpunkter och förslag som kommit utredningen till del har väckt några frågor som utredningen tar ställning till i det följande.

Utvärderingen av samarbetssamtalen talar entydigt för att sådana samtal bör komma till stånd så fort som möjligt när föräldrar, som inte bor tillsammans eller som skall separera, inte kan komma överens i frågor om barnen. Ju tidigare samtalen kommer till stånd desto större är möjligheten att lyckas ena föräldrarna. Detta förhållande talar för att regelsystemet bör vara så utformat att det uppmuntrar föräldrar att försöka lösa frågor om barnen genom samarbetssamtal. Därför bör det i 6 kap. föräldrabalken införas en bestämmelse som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt socialtjänstlagen att genom samarbets- samtal nå enighet i frågor om vårdnad m.m. Bestämmelsen bör införas som ett nytt första stycke i 18 å för att därigenom markera att samarbetssamtal skall vara den första åtgärd som vidtas när föräldrar inte kan komma överens. Genom att lyfta fram samarbetssamtalet betonas att föräldrar skall försöka lösa eventuella tvister om barnen i samförstånd innan rättsliga åtgärder vidtas.

Advokatens eller det juridiska biträdets roll i familjemål är av stor betydelse. De fungerar säkerligen ofta som tvistlösare utan att detta kommer till domstolens kännedom. Utredningen vill likväl understryka att det är angeläget att parternas ombud inte uppfattar sin uppgift i mål om vårdnad och umgänge så att det primära är att klienten vinner målet. Även om ombudets uppgift är att företräda sin klient bör han eller hon i dessa mål som skiljer sig från andra tvistemål — sträva efter en lösning som står i överensstämmelse med vad som är bäst för barnet. Ombudet bör således försöka förmå sin klient att medverka till en samförståndslösning. Tillägget till 6 kap. 18 å föräldrabalken bör därför ses också som en uppfordran till advokater och övriga juridiska

biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol innan försök gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförståndslösning.

Utredningen har vidare övervägt om samarbetssamtal, liksom i Norge, bör vara obligatoriska. I Norge är medling obligatorisk för föräldrar med gemensamma barn under sexton år innan en tvist får anhängiggöras om bl.a. vårdnad. Om medling inte har ägt rum avvisas talan. Obligatoriet omfattar alla föräldrar oavsett om de är överens eller inte och medling måste i princip ske under minst tre timmar för alla. (För en närmare redogörelse för den norska medlingen, se bil. 6.)

Av utvärderingen av samarbetssamtalen framgår att ungefär 25 procent av alla föräldrar som separerade år 1993 gick i samarbets— samtal och av dessa gick ca 85 procent innan en tvist hade anhängig— gjorts vid domstolen. Ett obligatorium skulle innebära att alla föräldrar tvingas till samarbetssamtal. Hur utfallet skulle bli, dvs. om fler överenskommelser än vad som för närvarande är fallet skulle komma till stånd, går inte att bedöma. Det är dock inte självklart att ett obligatorium skulle leda till någon större ökning av antalet överens— kommelser. Ett obligatorium skulle innebära att samtalen blev fyra gånger fler än för närvarande, dvs. en ökning från cirka 6 600 till omkring 26 000. Detta skulle leda till en kraftigt ökad belastning på kommunerna som, i stället för att satsa resurser på de föräldrar som vill ha och behöver hjälp, skulle behöva bedriva samarbetssamtal med föräldrar som inte vill delta i samarbetssamtal och kanske inte heller behöver det eftersom de själva kan komma överens i samtliga frågor. Vid ett obligatorium skulle kommunernas resurser behöva ökas i en omfattning som är svår att överblicka.

Om ett obligatorium införs skulle det bli nödvändigt med en rad undantagsbestänunelser, t.ex. för de fall där det förekommit miss- handel eller sexuella övergrepp. En fråga som anknyter till undantags— situationen är den hur en förälders utevaro från samarbetssamtal skall påverka den andra förälderns möjlighet att få sin talan om vårdnad m.m. prövad. Det kan dock inte uteslutas att obligatoriska samarbets- samtal för alla föräldrar skulle innebära vissa fördelar. Alla föräldrar som separerar skulle t.ex. få möjlighet att få tala genom sin situation och diskutera olika lösningar för barnen.

Den nuvarande ordningen som bygger på frivillighet fungerar emellertid väl. Med hänsyn härtill och till övriga ovan redovisade syn— punkter bör det enligt utredningens uppfattning inte bli obligatoriskt med samarbetssamtal för att talan om vårdnad m.m. skall få väckas vid domstol. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om att departementschefen i propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/9128 5. 30) anförde att domstolens möjligheter att få till stånd samarbetssamtal inte bör förutsätta samtycke från föräldrarnas sida till åtgärden. Enligt departementschefen bör utgångspunkten vara att förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas

tjäna något syfte. Härigenom ges domstolen möjlighet att ta erforderli- ga hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Beträffande spörsmålet om en förälders ovilja att delta i samtalen kan tala mot den förälderns lämplighet som vårdnadshavare anförde departements— chefen, att varje fall måste bedömas för sig och att det kan upp— enbarligen finnas godtagbara skäl till att en förälder inte vill delta i samarbetssamtal. Detta kan enligt departementschefen bero på ex— empelvis erfarenheter från tidigare familjerådgivning eller misshandel eller annat oacceptabelt beteende från den andra makens sida, men det kan också vara ett tecken på att den föräldern sätter det egna intresset före barnets. I så fall, anförde departementschefen, kan det naturligtvis vara en faktor som, jämte andra, kan tala emot den förälderns lämplighet som vårdnadshavare. Enligt departementschefen är det bl.a. mot denna bakgrund mycket viktigt att de som leder samtalen är lyhörda för såväl kvinnans som mannens individuella erfarenheter och synpunkter. Detta uttalande av departementschefen är fortfarande aktuellt och en förälders ovilja att delta i samarbetssamtal bör bedömas mot bakgrund härav.

Utredningen har även övervägt om samarbetssamtal bör vara en förutsättning för att föräldern skall erhålla allmän rättshjälp. Reaktio- nerna på en sådan lösning har varit genomgående negativa. Inte heller utredningen anser att samarbetssamtal bör vara en förutsättning för allmän rättshjälp i mål om vårdnad m.m. Mot en sådan ordning talar flera skäl. Ett obligatorium skulle träffa endast den ekonomiskt svage medan den som inte är i behov av rättshjälp kan väcka talan utan att först behöva genomföra samarbetssamtal. Ett annat skäl mot ett obligatorium är att det i många fall beviljas allmän rättshjälp för äktenskapsskillnad m.m. och i samband därmed och inom ramen för det rättshjälpsbeslutet behandlas frågor om vårdnad och umgänge. Vidare skulle undantag behöva göras bl.a. för de fall där en förälder har misshandlat den andra eller barnet. Ett obligatorium skulle dessutom leda till en ökad byråkrati. Det skulle säkerligen inte innebära några besparingar, tvärtom, eftersom resurser många gånger skulle tas i anspråk för samarbetssamtal bara för att ge föräldrarna möjlighet att få rättshjälp.

I ett följande avsnitt (4.7) föreslår utredningen att domstolen skall kunna besluta om vem barnet skall bo tillsammans med när för— äldrarna har gemensam vårdnad. Vad som sägs i detta avsnitt om samarbetssamtal i frågor om vårdnad och umgänge bör därför även gälla boendefrågor.

4.3. Terminologiska frågor, m.m.

Utredningens ställningstagande: Termerna vårdnad, umgänge och samarbetssamtal i föräldrabalken behålls oförändrade. Socialstyrelsen bör få i uppdrag att, i samarbete med Dom- stolsverket, sprida information i samband med ikraftträdandet av de lagändringar som utredningen föreslår.

Till utredningen har i olika sammanhang framförts synpunkter på terminologin i 6 kap. föräldrabalken, och ett återkommande förslag har varit att begreppet vårdnad bör ersättas med föräldraansvar. Ett argument för en terminologisk förändring har varit att begreppet föräldraansvar betonar att det är en skyldighet och inte en rättighet att ha ansvar som förälder. Andra argument har varit att terminologin i föräldrabalken skapar ett rättvisetänkande och att det råder en missuppfattning om vad gemensam vårdnad innebär.

Utredningen om barnens rätt föreslog i delbetänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63) att uttrycket vårdnad i för- äldrabalken skall ersättas med uttrycket föräldraansvar. Utredningen anförde (s. 61 f) att vårdnadsbegreppet betonar något positivt, nämligen omsorgen om och ansvaret för barnet. Enligt utredningen borde emellertid föräldrarnas ansvar för sina barn komma till tydligare uttryck i lagen. För att betona båda föräldrarnas ansvar gentemot sina barn, även i de fall föräldrarna bor åtskilda, ansåg utredningen det ändamålsenligt att byta ut begreppet vårdnad mot uttrycket för— äldraansvar. Detta begrepp uttrycker enligt utredningen på ett bättre sätt än vårdnad att föräldrar (eller motsvarande) har ansvar för sina barn i den omfattning lagen anger. Utredningen beaktade vid sitt ställningstagande också att uttrycken rättslig vårdnad och faktisk vård har skapat begreppsförvirring hos många människor. Av betänkandet framgår (bl.a. s. 63) att utredningen ansåg att vårdnadshavare bör benämnas föräldraansvarig.

I propositionen om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168) an— förde departementschefen att han för sin del hade förståelse för de syften som låg bakom förslaget från Utredningen om barnens rätt att ersätta vårdnad med föräldraansvar. Departementschefen anförde att uttrycket föräldraansvar dock har nackdelar av annat slag än de som finns beträffande vårdnad. I de fall det juridiska ansvaret för barnets person anförtros åt någon annan än en förälder är termen föräldraan— svar enligt departementschefen motsägelsefull. Det kan vidare, anförde departementschefen, av psykologiska skäl framstå som olämpligt att en förälder som mister eller ej betros med det juridiska ansvaret berövas sitt föräldraansvar. Med hänsyn därtill borde man, enligt departementschefen, i varje fall tills vidare, behålla uttrycket vårdnad

som beteckning för det juridiska ansvaret om ett barns personliga angelägenheter.

Förmynderskapsutredningen har i betänkandet Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40) övervägt om begreppet vårdnad bör ersättas av något annat uttryck som bättre klargör vad det är fråga om. Utredningen uttalade (s. 177) att den för sin del inte kunnat finna ett bättre begrepp än det nuvarande. Vidare anförde utredningen att det får förutsättas att begreppet vårdnad trots möjligheterna till missför- stånd efter hand har fått allt större förankring.

Begreppet föräldraansvar används i många olika sammanhang och betydelser. I det följande ges några exempel.

Föräldraansvar används i betänkandet Ombudsman för barn och ungdom (SOU 1991170) 1 en mycket vid mening (s. 45 f) och omfattar ett socialt och ekonomiskt ansvar för barnet som går utöver vad som följer av föräldrabalkens regler om vårdnad, underhållsskyldighet och förmynderskap.

I betänkandet Kvinnor, barn och arbete i Sverige 1850—1993, Rapport för FN:s konferens om Befolkning och utveckling i Kairo 1994 (SOU 1994:38) används föräldraansvar (s. 33 f) i betydelsen mannens försörjningsplikt mot (den ogifta modern och) barnet.

Se även bl.a. propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8 s. 26), propositionen 1994/95:77 (s. 15) som behandlar ändringar i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) samt hovrättsavgörandena RH 1994:3 och RH 1994z88.

I boken Barnets bästa av Göran Ewerlöf och Tor Sverne (Stockholm 1993) sägs bl.a. (s. 47 1) att de flesta föräldrar har svårt att förstå uppdelningen i vårdnad och förrnynderskap och att man kan fråga sig om det inte finns anledning att se över förmynderskapslagstiftningen och undersöka möjligheterna att sammanföra begreppen vårdnad och förmynderskap till ett begrepp, exempelvis föräldraansvar.

Bland de länder vars lagstiftning utredningen inhämtat används — i stället för vårdnad begreppet föräldraansvar i Norge och England. 1 Nederländerna och Spanien används begreppet föräldramyndighet.

I Norge ersatte föräldraansvar år 1982 föräldramyndighet (på nynorska föräldramakt). Bakgrunden till förändringen var en önskan att få ett ord som bättre än de tidigare underströk barnets rättigheter och föräldrarnas plikter.

I England används sedan år 1991 föräldraansvar som ersatte det tidigare använda vårdnad (custody). Den terminologiska förändringen anses ha haft en stor psykologisk betydelse. Föräldraansvar anses betona föräldrarnas ansvar och inte, som begreppet vårdnad, för- äldrarnas rätt. I internationella sammanhang används emellertid alltjämt termen vårdnad.

Forteldremyndighedsudvalget i Danmark har nyligen i betänkandet * 'Faelles foraldremyndighed, samvaersvanskeligheder, bornesagkyndig rådgivning” (s. 184 f) behandlat frågan om foraeldremyndighed

(vårdnad) skall ersättas med foraeldreansvar (föräldraansvar). Ut- redningens ställningstagande blev att begreppet foraeldremyndighed bör behållas. I sina ställningstaganden anmärker utredningen inledningsvis att det lagtekniskt är enkelt att ändra ordet forteldremyndighed till forteldreansvar men att begreppen rättsligt blir identiska och innehållet detsamma. Det skulle dessutom bli nödvändigt att vidta konsekvens— ändringar i 39 andra lagar, där forazldremyndighed används som begrepp. Utredningen anför att en genomgång av de områden inom vilka föräldrar har ansvar för sina barn visar att ansvaret går långt utöver det gällande foraldremyndighedsbegreppet som täcker bara en omsorgsplikt och beslutsbefogenheter på det personliga området. Utanför foraldremyndigheden faller enligt utredningen det ideella ansvar alla föräldrar har att ha kontakt med barnet, det ekonomiska ansvaret som försörjare och som bidragsbetalare samt ansvaret som förmyndare för barnets ekonomiska åligganden. Ersätts forteldremyn— dighed med foraldreansvar blir den juridiska avgränsningen av vad foraildreansvar omfattar enligt utredningen långt snävare än vad uttrycket rent språkligt rymmer. Detta resonemang har godtagits av Folketinget.

Utredningen Vårdnad

Uttrycket vårdnad infördes i lagstiftningen genom lagen 1917 om barn utom äktenskap och lagen 1920 om barn i äktenskap. Vårdnad, som är en förkortning av ordet omvårdnad, användes för att komma ifrån ord som föräldramakt och föräldramyndighet. Lagstiftningen skulle i stället betona föräldrarnas ansvar för att barnet skulle få växa upp under goda förhållanden.

Det kommer även med de förslag som utredningen lägger fram i det följande att finnas fall där en förälder helt fråntas den rättsliga vårdnaden. Denna förälder har emellertid alltjämt ett stort ansvar för sitt barn. Ansvaret innebär inte bara en skyldighet att betala underhåll till barnet utan främst att umgås och hålla kontakt med det. Om terminologin ändras på så sätt att vårdnad ersätts med föräldraansvar kommer en förälder som blir fråntagen föräldraansvaret sannolikt i än högre grad än för närvarande att uppleva sig definitivt skild från sitt barn. Ett byte av termer skulle därför i många fall motverka syftet att i högre grad betona föräldrarnas ansvar för sina barn och de föräldrar som förlorade föräldraansvaret skulle, enligt vad som redan antytts, kunna få uppfattningen att han eller hon helt och hållet fråntagits ansvaret för barnet. Om i föräldraansvar dessutom inkluderas ett moraliskt ansvar för barnet är det än mer stötande att en förälder skall kunna befrias därifrån. För de flesta människor täcker föräldraansvar

så mycket mer än vårdnad och det ansvar för sitt barn som en förälder har är inte någonting som kan tas bort genom beslut av domstol.

När det gäller den närmare innebörden i uttrycket föräldraansvar så används detta uttryck, som exemplifierats ovan, i en rad skilda sammanhang och med olika innebörd. Den rent språkliga innebörden av föräldraansvar är betydligt vidare än vårdnad vilket skulle medföra att den juridiska avgränsningen av föräldraansvar skulle komma att bli långt snävare än den språkliga. Dessa förhållanden skulle kunna leda till en begreppsförvirring.

Den missuppfattning som råder när det gäller betydelsen av begreppet gemensam vårdnad och som många gånger har sin grund i att begreppet används synonymt med delad fysisk vårdnad går att komma till rätta med genom information och kunskapsspridande. Den nu berörda tolkningen av begreppet gemensam vårdnad kan också vara ett utslag av ett försök att skapa en förment rättvisa mellan för- äldrarna. Införandet av termen föräldraansvar skulle emellertid kunna medföra ännu större missförstånd. Ordet kan, som redan tidigare berörts, lätt leda till en sammanblandning av det rättsliga föräldraan- svaret med det allmänna föräldraansvar som varje förälder bör känna vare sig han eller hon har del i den rättsliga vårdnaden eller inte.

Det fordras tungt vägande skäl för att byta ut en juridisk term som har hunnit bli väl inarbetad hos såväl jurister som allmänheten. Termer som vårdnad, gemensam vårdnad och faktisk vårdnad är lätt igenkännbara och vanliga i vardagsspråket och har efter hand fått en allt större förankring. Några tillräckligt starka skäl att ersätta vårdnad med föräldraansvar föreligger inte. Om betoningen skall ligga på föräldrarnas ansvar för sina barn framstår ordet vårdnad som en lämplig term. Härtill kommer att begreppet vårdnad, som är betydligt mindre känsloladdat än föräldraansvar, hör samman med vård, och det är sannolikt så att det är lättare att acceptera att enbart den ena föräldern skall ha hand om vårdnaden. Utredningen kan för sin del inte finna ett bättre begrepp än vårdnad vilket betonar något positivt, nämligen omsorgen om och ansvaret för barnet.

Till vad som nu anförts kan även läggas att om vårdnad i för— äldrabalken ersätts med föräldraansvar måste till följd därav konse— kvensändringar vidtas i 75 andra lagar och förordningar. Det är dessutom inte endast ordet vårdnad som måste ändras till föräldraan— svar utan även vårdnadshavare, vårdnadsavgöranden m.fl. uttryck som bygger på och har sin grund i ordet vårdnad i föräldrabalkens mening bör ersättas, i många fall med mindre lyckat språkligt resultat. Uttrycket särskild förordnad vårdnadshavare skulle i konsekvens härmed ändras till särskild förordnad föräldraansvarig eller kanske föräldraansvarshavare. I annat fall kommer även personer som inte är föräldraansvariga/föräldraansvarshavare att ha föräldraansvar.

Umgänge och samarbetssamtal

Även beträffande termerna umgänge och samarbetssamtal har synpunkter framförts till utredningen. När det gäller umgänge har kritiken rört främst att det ofta talas om umgängesrätt, dvs. en rätt för den förälder som inte har vårdnaden att umgås med barnet. Med hänsyn till utredningens förslag i det följande beträffande barnets rätt till umgänge och kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med (avsnitt 4.8) saknas enligt utredningens uppfattning anledning att överväga någon förändring av terminologin i denna del. Såvitt gäller samarbetssamtal har kritiken huvudsakligen tagit sikte på att det talas om samarbete mellan föräldrar som aldrig tidigare samarbetat om barnet. Från kritikerna har framförts även att många människor tror att samarbetssamtal är någon form av familjeråd- givning varför samtalen borde kallas föräldrasamtal så att det därigenom markeras att det är föräldrarollen som skall diskuteras. Utredningen anser för sin del att samarbetssamtal är en bra term. Den ger klart uttryck för avsikten med samtalen, att föräldrarna har en skyldighet att i barnets intresse och för barnets bästa försöka komma till en överenskommelse om barnets förhållanden efter föräldrarnas separation.

Informationsinsatser

De missförstånd som råder framför allt beträffande innebörden av begreppet vårdnad beror, som utredningen redan tidigare konstaterat, många gånger på bristande kunskaper och otillräcklig information. Inför ändringarna i föräldrabalken den 1 juli 1983 anförde departe- mentschefen (prop. 1981/82:168 s. 57) att det är angeläget att information lämnas om de nya reglerna om föräldrar och barn samt att det är särskilt viktigt att familjer informeras om vad gemensam vårdnad innebär och om vilka rådgivningsorgan som finns att tillgå när problem uppkommer t.ex. vid en separation. Vid behandlingen av propositionen i riksdagen betonade lagutskottet (bet. LU 1982/83:17) vikten av information samt anförde (s. 34) att information borde ges inte bara skriftligen utan även bl.a. i radio och TV. Behov av information finns alltjämt och nya inforrnationsinsatser uppkommer i samband med ikraftträdandet av de ändringar som utredningen föreslår i det följande. Utan att peka på hur informationen i enskilda detaljer bör utformas anser utredningen att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att i samarbete med Domstolsverket vidta de inforrnationsinsatser som anses erforderliga såväl till enskilda som till domstolar och övriga myndigheter. Med tanke på den betydelse advokater och även andra yrkesverksamma jurister har för att antalet vårdnads— och umgänges- tvister skall kunna nedbringas och göras mindre konfliktfyllda bör'

även Sveriges advokatsamfund inbjudas att delta i arbetet med informationsspridning.

4.4. Barnets bästa

Utredningens förslag: I 6 kap. föräldrabalken införs en ny inledande bestämmelse som anger att barnets bästa skall vara av- görande vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i kapitlet. Till denna bestämmelse förs 6 kap. 6 a å föräldrabalken som anger att domstolen skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Vidare förs dit bestämmelsen i 6 kap. 15 å fjärde stycket föräldrabalken om att domstolen vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Till be— stämmelsen förs även de genom propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslagna bestämmelserna som anger att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja med be- aktande av barnets ålder och mognad.

I bestämmelserna om vårdnad och umgänge i 6 kap. föräldrabalken anges att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Principen att barnets bästa skall vara avgörande vid domstolens ställningstagande infördes i lagstiftningen genom lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap. I den lagen stadgades (9 å), för de fall föräldrar som på grund av söndring levde åtskilda inte kunde åsämjas om barnen, att rätten ”efter vad med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt” skulle bestämma om vårdnaden. Denna bestämmelse fördes år 1950 oförändrad till föräldrabalken.

Frågor om vårdnad och umgänge har i lagstiftningen reglerats med utgångspunkten att det i regel är bäst för barnet att föräldrarna kan enas i dessa frågor. Reglerna är avsedda att bana väg för samför- ståndslösningar i så stor omfattning som möjligt. Vid tvister om vårdnad och umgänge skall domstolen fästa särskilt avseende vid barnets behov av en nära och god relation till båda föräldrarna och skall välja den lösning som är bäst för barnet. Domstolen skall överväga vem av föräldrarna som bäst kan tillgodose barnets behov av umgänge med bl.a. den andra föräldern.

I FN:s Barnkonvention sägs i artikel 3 bl.a. att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. I artikel 18 i konventionen anges bl.a. att barnets bästa skall för föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare komma i främsta rummet.

Ett barns grundläggade rättigheter anges i 6 kap. 1 å föräldrabalken. Enligt denna bestämmelse som infördes i föräldrabalken år 1983

(prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) - har barn rätt till om- vårdnad, trygghet och en god fostran. Vidare sägs att barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Här kan nämnas att Socialtjänstkommittén i betänkandet Ny social- tjänstlag (SOU 1994:139) har föreslagit att det i socialtjänstlagens inledande bestämmelse, den s.k. portalparagrafen, införs en be- stämmelse som anger att när socialtjänstens åtgärder rör barn skall barnets bästa sättas i främsta rummet.

Vad som är barnets bästa i vårdnads- och umgängestvister har utvecklats i olika sammanhang. I betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63 s. 55 f) anges några av de grundläggande behov som ett barn har rätt att få tillgodosedda. I departementspromemorian Vårdnad och umgänge (DS 1989:52) finns som bilaga en promemoria upprättad av Carl Göran Svedin, över— läkare vid Avdelningen för barn— och ungdomspsykiatri vid Region— sjukhuset i Linköping. Bilagan behandlar barns relationer och behov i samband med föräldrars skilsmässa. Här kan nämnas även proposi— tionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8 s. 25). Synpunkter på vad som är barnets bästa i vårdnads- och umgängeskonflikter lämnas i bil. 15 till detta betänkande av överläkaren vid barn— och ungdoms- psykiatriska kliniken i Växjö Torgny Gustavsson. I den promemorian anförs beträffande vilka rättigheter barn har i vårdnads— och um— gängeskonfliker bl.a. några olika grundperspektiv.

Barnets bästa skall vara avgörande, men man bör hellre tala om ”den minst dåliga lösningen” eftersom nackdelar alltid finns. Föräldrarna måste ha förmåga att prioritera barnets behov framför sina egna. Barn behöver alltid bägge sina föräldrar, att få träffa dom tätt och i vardagssituationer. Barns rätt kräver att tvisten avgörs med minsta möjliga tidsutdräkt och helst inte i domstol.

Utredningen

Att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet anges i flera bestämmelser i 6 kap. föräldrabalken om vårdnad och umgänge. Någon övergripande regel om detta finns inte. För att ytterligare betona denna princip anser utredningen att det redan i inledningen till 6 kap. föräldrabalken bör föreskrivas att barnets bästa skall vara avgörande vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i kapitlet. Enligt 6 kap. 6 a å föräldrabalken skall domstolen vid sin be— dömning av vad som är barnets bästa fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Den bestämmelsen kompletteras och förtydligas av bestämmelsen i 6 kap.

15 å fjärde stycket föräldrabalken som anger att domstolen vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Enligt utredningen bör dessa be- stämmelser inarbetas i den nya av utredningen nu föreslagna be— stämmelsen.

I propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) har föreslagits uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till tals ibl.a. mål om vårdnad och umgänge. Bestämmelserna innebär att när en domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Med den ändring av 6 kap. föräldrabalken som ut- redningen föreslår och som i denna del innebär att betoningen på barnets bästa lyfts fram i kapitlet bör även bestämmelsen om barns rätt att komma till tals föras till den nu föreslagna nya bestämmelsen.

4.5. Gemensam vårdnad

4.5 .] Gemensam vårdnad vid barnets födelse för föräldrar som inte varit gifta med varandra

Utredningens ställningstagande: Den nuvarande bestämmelsen

behålls. Detta innebär att om modern är ogift vid barnets födelse blir hon ensam vårdnadshavare för barnet.

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir modern ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra får de därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet. Om endast en av föräldrarna är vårdnadshavare för barnet, kan föräldrarna få gemensam vårdnad genom att inge en gemensam ansökan till domstolen. Föräldrarna kan också få gemensam vårdnad genom registrering hos skattemyndigheten efter gemensam anmälan antingen till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse eller till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare.

Frågan om att införaen regel som innebär att barnets båda föräldrar automatiskt blir vårdnadshavare från barnets födelse eller faderskaps— fastställelsen har under senare år återkommande varit föremål för dis— kussion, se bl.a. SOU 1979:63 s. 68 f, prop. 1981/82:168, Ds 1989:52, s. 52, prop. 1990/9lz8 s. 34 f, bet. 1990/91:LU13 s. 18 f och bet. 1992/931LU22. I samtliga fall har tanken avvisats. Det har

därvid anförts bl.a. att det torde på det hela taget råda en betydande enighet om att gemensam vårdnad i det helt övervägande antalet fall är att föredra framför ensam vårdnad och att en utgångspunkt när det gäller frågan om en automatisk gemensam vårdnad från barnets födelse alltid måste vara att båda föräldrarna till ett barn skall känna lika stort ansvar för barnet vare sig de är gifta, frånskilda eller inte varit gifta med varandra.

I de länder och stater vars lagstiftning utredningen tagit del av är det i allmänhet modern som har vårdnaden om föräldrarna inte är gifta med varandra vid barnets födelse. Detta är fallet i samtliga nordiska länder utom Island.

I Island gäller att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans. Det avgörande är om föräldrarna är sammanboende enligt registrering i faellesregistret eller annat otvetydigt bevismaterial. Är föräldrarna varken gifta eller sammanboende vid barnets födelse är modern ensam vårdnadshavare.

I Danmark har frågan om en utvidgning av den legala gemensamma vårdnaden till att omfatta också ogifta föräldrar är 1994 behandlats av Forteldremyndighedsudvalget. Den utredningen ställde sig, utan att framlägga något förslag därom, positiv till automatisk gemensam vårdnad för ogifta sammanboende föräldrar men ansåg det inte ändamålsenligt att föreslå regler som innebär automatisk gemensam vårdnad för föräldrar som inte lever tillsammans. Utredningen konstaterade bl.a. att det inte går att skilja mellan sammanboende och icke sammanboende ogifta föräldrar eftersom det inte sker någon registrering av samboförhållanden. En regel om automatisk gemensam vårdnad skulle kunna leda till bl.a. att modern inte medverkar till att få faderskapet fastställt. En generell regel skulle, anförde utredningen vidare, omfatta också barn som var resultatet av en våldtäkt eller andra sedlighetsförbrytelser.

Till Vårdnadstvistutredningen har, bl.a. vid den hearing utredningen anordnade, framförts att det borde vara obligatoriskt med gemensam vårdnad även när barnets föräldrar inte är gifta med varandra. Därvid har anförts bl.a. att gemensam vårdnad dels gör att barnet får en starkare anknytning till båda föräldrarna, dels på ett bättre sätt än ensam vårdnad belyser föräldraansvaret.

Regeringens pappagrupp (Arbetsgruppen [S 1993:C] om papporna, barnen och arbetslivet) har i sin slutrapport (Ds 1995z2) föreslagit (s. 113 f) att enskild vårdnad bör avskaffas så att gemensam vårdnad gäller från det att faderskap fastställts.

Barnombudsmannen anser att den gemensamma vårdnaden är en viktig grundprincip både för barnet och för föräldrarnas delaktighet, och att gemensam vårdnad därför bör vara huvudregel även för sambor och gälla redan från det att faderskapet fastställs. Barnom- budsmannen anser dock inte att enskild vårdnad helt bör avskaffas, eftersom utgångspunkten alltid måste vara att den gemensamma

vårdnaden inte får vara oförenlig med barnets bästa. Som exempel på förhållanden som talar mot gemensam vårdnad nämner Barnom- budsmannen när det föreligger mycket starka konflikter mellan föräldrarna som omöjliggör ett samarbete eller när någon av för- äldrarna har ett förhållningssätt mot barnet som kan anses vara skadligt. I de fall där domstolen gör den bedömningen att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa skall det, enligt Barnom- budsmannen, förordnas om enskild vårdnad.

Utredningen

Målsättningen bör vara att gemensam vårdnad används i så många fall som möjligt. För ogifta föräldrar som inte bor tillsammans skulle en huvudprincip med gemensam vårdnad vara värdefull som en betoning av det grundläggande gemensamma ansvar som alla föräldrar har för sina barn. Förhållandena för ogifta föräldrar som inte bor tillsammans kan emellertid vara av skiftande slag. Det går inte att bortse från att dessa föräldrar inte alltid står i en sådan relation till varandra att det är självklart att de kan samarbeta på ett sätt som är nödvändigt för att gemensam vårdnad skall kunna fungera. För dessa föräldrar saknas de förutsättningar som fordras för att gemensam vårdnad skall inträda automatiskt.

För ogifta samboende föräldrar är däremot gemensam vårdnad oftast den naturliga lösningen. En regel om automatisk gemensam vårdnad som huvudprincip för dessa föräldrar väcker inte samma invändningar som automatisk gemensam vårdnad för ogifta inte samboende föräldrar. I Island gäller, som tidigare nämnts, att ogifta föräldrar får gemensam vårdnad om barnet om de enligt registrering i fatlles- registret eller annat otvetydigt bevismaterial bor tillsammans vid barnets födelse. En regel motsvarande den isländska kan emellertid inte införas i Sverige utan att det uppstår praktiska problem. För icke gifta samboende föräldrar saknas, som vid äktenskap, någon klar och synlig markering av att ett samboförhållande föreligger. Folkbokför- ingen är inte tillräcklig i detta avseende. Det finns föräldrar som lever i ett samboförhållande men som ändå - av olika skäl är folkbokförda på skilda adresser. Vid tillämpning av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem får frågan om ett samboförhållande föreligger eller har förelegat ytterst prövas av domstol. Regelsystemet är alltså inte så konstruerat att det snabbt och säkert går att konstatera vem som är barnets vårdnadshavare. Saknas en sådan möjlighet bör inte heller någon regel om automatisk gemensam vårdnad införas.

Utöver de skäl som ovan anförts mot att införa en regel som innebär att gemensam vårdnad inträder direkt vid barnets födelse eller, vilket i så fall hade fått bli fallet beträffande ogifta inte samboende föräldrar, faderskapsfastställelsen, finns det ytterligare omständigheter

som talar mot en sådan ordning. Det går inte att bortse från att det finns fall då en förälder är olämplig som vårdnadshavare. Så kan visserligen vara fallet även beträffande föräldrar som är gifta med varandra, men detta förhållande kan inte anföras som ett argument för att olämpliga ogifta föräldrar automatiskt skall bli vårdnadshavare för barnet. Det finns även andra situationer där automatisk gemensam vårdnad inte kan anses förenlig med barnets bästa. Så kan vara fallet om föräldrarnas konflikt är så svår och djup att föräldrarna över huvud taget inte förmår att tala med varandra och än mindre sam— arbeta i frågor som rör barnet. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar kan leda till att modern inte medverkar till att faderskapet blir fastställt. Detta torde vara långt mycket olyckligare för barnet än att föräldrarna inte får gemensam vårdnad automatiskt. En regel om automatisk gemensam vårdnad skulle leda till att gemensam vårdnad uppkom även beträffande barn som avlats vid en våldtäkt eller något annat sexualbrott. Även barn som avlats under en tillfällig förbindelse skulle omfattas av en automatiskt verkande regel. Oaktat dessa barn har ett lika stort behov av båda sina föräldrar som alla andra barn kan det i dessa fall föreligga omständigheter som gör att det kan vara direkt olämpligt med en automatiskt verkande gemensam vårdnad. En — i vart fall vid första påseendet - positiv effekt av att båda föräldrarna automatiskt får gemensam vårdnad skulle vara att pappan vid mammans död redan är vårdnadshavare för barnet. Emellertid skulle detta inte bara vara av godo utan även fäder utan någon tidigare kontakt med barnet skulle ensamma få ansvar för barnet. Enligt utredningens bedömning bör någon regel om automatisk gemensam vårdnad från barnets födelse således inte införas.

I följande avsnitt (4.5.2) tar utredningen upp frågan om faderns möjlighet att få gemensam vårdnad om modern motsätter sig detta.

4.5.2 Gemensam vårdnad mot en eller båda föräldrarnas önskemål

Utredningens förslag: Bestämmelserna i 6 kap. 5 och 6 åå föräldrabalken som anger vilka beslutsalternativ domstolen har när en förälder eller båda vill få ändring i vårdnaden ersätts av en ny bestämmelse. Enligt denna är domstolen inte bunden av något särskilt beslutsalternativ utan skall i varje enskilt fall besluta efter vad som är bäst för barnet. Bestämmelsen innebär att domstolen kan mot en förälders önskemål vägra att upplösa gemensam vårdnad eller förordna om sådan vårdnad. Detta får till följd bl.a. att fadern kan få del i vårdnaden även om modern motsätter sig detta i de fall modern är ensam vårdnadshavare på grund av att föräldrarna var ogifta vid barnets födelse.

Samtliga ändringar är avsedda att betona att gemensam vårdnad skall vara huvudregel. Avgörande för domstolens ställnings— taganden skall dock, som vid alla beslut enligt 6 kap. föräldrabal— ken, vara vad som är bäst för barnet.

Gemensam vårdnad utgör ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning av barnets intresse. Syftet med reglerna om gemensam vårdnad är — vilket ofta betonas - framför allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. För barnet är det tryggt att ha en nära och frekvent kontakt med båda sina föräldrar och att inte behöva uppleva den ena föräldern som en mer eller mindre utomstående person. De föräldrar som inte bor tillsammans men som har gemensam vårdnad om barnet är i allmänhet intresserade av att ha en nära och god kontakt med barnet och att ta ansvar för det. Dessutom är kontakterna mellan barn och föräldrar som inte samman— bor tätare när föräldrarna har gemensam vårdnad än när de inte har det. Vid gemensam vårdnad behöver den förälder som har barnet boende hos sig inte ensam ta ansvaret för barnet och har dessutom någon att tala med om barnets uppfostran. Det går emellertid inte att bortse från att det finns föräldrar som upplever gemensam vårdnad som svår och krävande. Det finns dessutom en risk för att särboende föräldrar, i vart fall i vissa fall, väljer gemensam vårdnad för att åstadkomma rättvisa mellan föräldrarna. Gemensam vårdnad kan vara olämplig i de fall föräldrar inte har löst sina inbördes konflikter eftersom denna vårdnadsform kräver samförståndslösningar. Dessa senare svårigheter och nackdelar till trots, råder det en stor överens— stämmelse om att gemensam vårdnad i det helt övervägande antalet fall är att föredra framför ensam vårdnad.

Nuvarande regler innebär att gemensam vårdnad alltid skall upplösas när någon av föräldrarna begär detta, och gemensam vårdnad

kan aldrig komma till stånd på talan av en förälder om den andra motsätter sig det. Det är inte självklart att en upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för barnet bara för att en förälder begär att få ensam vårdnad. Inte heller är det givet att gemensam vårdnad är en dålig lösning för barnet bara för att en förälder motsätter sig det.

Lagstiftningen bör vara så utformad att den påverkar föräldrars handlingsmönster så att de väljer gemensam vårdnad i de fall inga särskilda skäl talar mot denna vårdnadsform. Utgångspunkten bör därför vara att lagstiftningen skall anvisa föräldrar vägar som i möjligaste män kan bidra till samförståndslösningar. Det finns därför anledning att överväga om bestämmelserna i 6 kap. 5 och 6 åå för— äldrabalken bör ändras.

I några av de länder och stater vars lagstiftning utredningen tagit del av är det möjligt för domstolen att besluta att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig ett sådant arrangemang. I Finland skall frågor om vårdnad och umgänge avgöras framför allt i överensstämmelse med vad som är bäst för barnet. Detta innebär att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad även om det förekommer motstånd från föräldrarna mot en sådan ordning. I praxis förekommer det att domstolen beslutar om gemensam vårdnad även om den ena föräldern motsätter sig detta. Om vårdnaden om barnet är gemensam och en förälder begär att få vårdnaden ensam, kan domstolen alltså besluta att vårdnaden alltjämt skall vara gemensam. I dessa fall kan domstolen besluta om en uppdelning av vårdnadsha- varnas uppgifter, t.ex. att den ena föräldern beslutar i frågor om barnets skolgång, samt om boende och umgänge. I Norge kan domstolen — trots att detta inte framgår av lagen - besluta om gemen— samt föräldraansvar trots den ena förälderns motstånd, om det kan antas att gemensamt föräldraansvar är bäst för barnet. Däremot kan gemensamt föräldraansvar inte beslutas mot båda föräldrarnas önskan. Möjligheten att besluta om gemensamt föräldraansvar mot en förälders önskan tillämpas av de norska domstolarna. I England kan det gemensamma föräldraansvaret efter föräldrarnas äktenskapsskillnad upplösas endast om några särskilda omständigheter förelegat, t.ex. våld mot barnet i herrunet. Eventuella konflikter mellan föräldrarna löses genom beslut av domstol om vem barnet skall bo med och om vilken kontakt barnet skall ha med den andra föräldern.

Utredningen

Enligt utredningens uppfattning finns det goda skäl för att sammanföra 6 kap. 5 och 6 åå föräldrabalken till en bestämmelse. En sådan ändring skulle ge större flexibilitet åt regelsystemet. Med hänsyn till att den gemensamma vårdnaden bör betonas ytterligare och till att det

är det enskilda barnets bästa som skall tillgodoses när föräldrarna tvistar om vårdnaden bör bestämmelsen utformas så att den anger att det är domstolen som beslutar om vårdnaden. Härigenom kan domstolen i varje enskilt fall beakta samtliga de förhållanden som påverkar vad som är bäst för barnet. Många gånger kommer detta, enligt utredningens bedömning, att överensstämma med gällande rätt, men i de fall det bedöms nödvändigt för att barnets bästa skall kunna tillgodoses, bör domstolen ha en något större handlingsfrihet än för närvarande. Utgångspunkten bör därvid vara att föräldrarna bör ha gemensam vårdnad när sådan vårdnad framstår som det bästa för barnet.

I följande avsnitt (4.7 och 4.8) föreslår utredningen att domstolen skall kunna besluta om vem barnet skall bo tillsammans med och om umgänge även när föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Beslutar domstolen om gemensam vårdnad mot en förälders önskemål kan beslut om boende eller umgänge bli aktuellt. Mot en sådan ordning kan riktas invändningen att föräldrarna i stället kommer att tvista om boende och umgänge. Det går inte att utesluta att detta någon gång kan bli fallet, men mycket talar för att det är lättare för en förälder att acceptera att barnet bor hos den andra föräldern än att förlora vårdnaden. Blir det dessutom möjligt att reglera umgänget även vid gemensam vårdnad har den föreslagna ändringen av reglerna större möjlighet att falla väl ut.

Givetvis är det inte till barnets bästa att förordna om gemensam vårdnad i det fall en förälder är olämplig som vårdnadshavare. Det finns även andra situationer där en gemensam vårdnad inte kan anses förenlig med barnets bästa. Så kan vara fallet om konflikten mellan föräldrarna är svår och djup, exempelvis när en förälder har misshand— lat den andra eller begått brott mot barnet. Den föreslagna ändringen får inte medföra att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad neg— ligeras. Detta motstånd kan bero på en önskan att skydda barnet. Om det finns risk för att barnet far illa, skall domstolen givetvis beakta detta.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning att erinra om vad som anfördes i samband med de ändringar som genomfördes i föräldrabal- kens 6 kap. om vårdnad och umgänge år 1991, beträffande vilken betydelse som bör tilläggas det förhållandet att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad (prop. 1990/9118 s. 34).

Med utgångspunkt i att gemensam vårdnad typiskt sett kan gagna ett barns intresse ligger det typiskt sett också ofta närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa i centrum att sträva efter gemensam vårdnad. En förälders motstånd mot gemensam vårdnad kan därför vara ett tecken på att intresset och ambitionen hos den föräldern att söka upprätthålla en nära och god kontakt mellan barnet och den

andra föräldern är mindre. Men motståndet kan naturligtvis också bottna i andra orsaker. Det kan bero på en strävan hos föräldern att skydda barnet mot att fara illa. Det kan ha sin grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller ständiga trakasserier från en makes sida, förhållanden som kan göra det svårt eller omöjligt med en vårdnadsform som förutsätter enighet i frågor som rör barnet. I det enskilda fallet måste bedömningen därför vara mycket lyhörd och noggrant inriktas på de omständigheter och behov som

föreligger i just det fallet.

Detta uttalande i propositionen äger alltjämt giltighet. Det saknas anledning att efter det att utredningens förslag genomförts bedöma en förälders motstånd på annat sätt.

Begreppet gemensam vårdnad i gällande rätt bygger på principen att föräldrarna skall kunna enas i alla frågor som rör barnet. Denna upp— byggnad bryts nu med förslaget att domstolen skall kunna besluta om boende och umgänge om föräldrarna inte är ense. Vad gäller övriga frågor som rör barnets vårdnad utövas vårdnadshavarnas bestämman— derätt över barnet än av den ena, än av den andra föräldern (se avsnitt 4.6). Det är huvudsakligen frågor av mera ingripande betydelse för barnets framtid, t.ex. om skolgång, som båda föräldrarna måste ta del i. I Finland kan domstolen besluta om en uppdelning av uppgifter mellan vårdnadshavarna. Ett liknande system finns i England. Utredningen anser emellertid att detta inte är en framkomlig väg i Sverige. En sådan reglering skulle innebära att man kunde återkomma till domstolen med yrkande om uppdelning av vårdnadshavarnas uppgifter i en mängd olika sammanhang. En sådan möjlighet skulle inte stå i samklang med lagstiftningens målsättning att föräldrar så långt möjligt själva skall komma överens i frågor om barnet.

Den föreslagna regleringen av gemensam vårdnad får till följd att bestämmelsen i 6 kap. 5 å föräldrabalken, som innebär att domstolen i det fall en av föräldrarna vill att den gemensamma vårdnaden skall upplösas, kan låta den gemensamma vårdnaden bestå om den förälder som har begärt upplösning av den gemensamma vårdnaden inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, får utgå. Detsamma gäller motsvarande bestämmelse i 6 å. Det är för övrigt den allmänna uppfattningen bland de domare och advokater som utredningen intervjuat att dessa bestämmelser inte tillämpas. När bestämmelserna infördes år 1991 skedde detta i förhoppningen att de skulle leda till gemensam vårdnad i ökad omfattning. Det kan inte helt uteslutas att de har haft en viss attitydpåverkan.

På förslag från lagutskottet infördes genom lagstiftning år 1983 (bet. LU 1982/83:17) i 6 kap. 3 å andra stycket föräldrabalken tillägget att domstolen, i de fall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad skall stå under båda föräldrarnas vårdnad, i domen skall erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam. Utskottet uttalade (s. 14) att risken

torde vara liten för att föräldrarna efter skilsmässan inte kommer att ha klart för sig att de har gemensam vårdnad. Med anledning av ett motionsyrkande anförde utskottet att denna risk kan minska ytterligare om domstolen i skillnadsdomen skall upplysa makarna om att vård- nadsansvaret fortfarande är gemensamt.

Den utveckling som skett sedan år 1983 när det gäller i vilken omfattning den gemensamma vårdnaden består efter föräldrarnas skilsmässa talar för att det inte längre finns skäl för att domstolen skall erinra om att den gemensamma vårdnaden består. Att lagtexten anger att erinran skall ske kan dessutom ge sken av att gemensam vårdnad är ett undantag och inte, vilket utredningens förslag syftar till att betona ytterligare, en huvudregel. Med hänsyn till det nu anförda anser utredningen att den aktuella bestämmelsen bör utmönstras ur lagstiftningen.

För närvarande är det i praktiken omöjligt för en fader som vid barnets födelse inte är gift med barnets moder att få gemensam vårdnad om barnet, om modern motsätter sig detta. En formell möjlighet att föra talan om gemensam vårdnad finns visserligen i 6 kap. 6 å föräldrabalken, men det förutsätter att modern inte motsätter sig att föräldrarna i fortsättningen skall utöva vårdnaden gemensamt. I de fall modern inte motsätter sig gemensam vårdnad kan denna vårdnadsform i de flesta fall komma till stånd genom en anmälan till skattemyndigheten och i annat fall genom en gemensam ansökan från föräldrarna till domstolen.

Gemensam vårdnad har i allmänhet sådan betydelse för barnet, och även dess föräldrar, att det måste vara möjligt för en fader att även mot moderns vilja kunna få till stånd gemensam vårdnad om barnet. En sätt att uppnå detta vore, som tidigare behandlats, att införa en bestämmelse om automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse. Denna lösning har utredningen redan tidigare (4.5.1) tagit avstånd från. En annan väg är att möjliggöra för fadern att genom talan vid domstol få del i vårdnaden. En sådan möjlighet finns i England där, precis som i Sverige, en ogift fader inte automatiskt har föräldraansvar för sitt barn. Om 6 kap. 5 å föräldrabalken får den utformning som utredningen har föreslagit, innebär detta att barnets fader kan väcka talan om gemensam vårdnad och genom domstolsavgörande få del i vårdnaden även mot moderns bestridande. Vid sin bedömning skall domstolen i dessa fall liksom i övriga vårdnadstvister göra prövningen med hänsyn till barnets bästa och särskilt beakta vad utredningen i närmast föregående avsnitt anfört i fråga om automatisk gemensam vårdnad.

4.6. Vårdnadens utövande

Utredningens förslag: Bor barnet tillsammans med endast en av vårdnadshavarna får denne, i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller, ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. En förtydligande bestämmelse om detta införs i 6 kap. föräldrabalken.

Att ha vårdnaden om ett barn betyder att ha det rättsliga ansvaret för barnets person. Den rättsliga vårdnaden svarar normalt också mot den faktiska vårdnaden eller den dagliga omsorgen om barnet.

Regler om Vårdnadens utövande finns i 6 kap. 11—13 åå föräldrabal— ken. Enligt dessa har barnets vårdnadshavare rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Trots att vårdnadshavaren enligt lagens bokstav har en i det närmaste absolut bestämmanderätt kan barnet, i takt med ökad ålder och mognad, själv handla i åtskilliga personliga angelägenheter. I något fall finns uttryckliga bestämmelser om detta, t.ex. om arbetsavtal. Vårdnadshavaren får inte göra sig av med sitt ansvar för barnet genom att låta det själv bestämma i en omfattning som det inte är moget för.

Vårdnaden innebär att tillgodose barnets behov av omsorg i fysiskt och psykiskt avseende. I den fysiska omsorgen ligger att barnet får bostad och uppehälle samt att det får möjlighet att utbilda sig efter sina önskemål, behov och förutsättningar. Med psykisk omsorg avses bl.a. att barnet får omtanke, trygghet och förståelse, att gränser sätts för barnets handlande samt att barnet får fostran. I vårdnaden ingår också att ha uppsikt över barnet så att det inte skadar sig själv eller orsakar skada för någon annan. Vårdnaden omfattar en principiell rätt att bestämma över barnets angelägenheter samt att ha barnet hos sig och att bestämma var barnet skall bo.

Vårdnaden består till dess barnet fyller arton år. De flesta av de befogenheter och skyldigheter som tillkommer vårdnadshavaren upphör att gälla innan barnet har fyllt arton år i takt med att barnet får ett allt större inflytande över sina egna angelägenheter.

Har barnet två vårdnadshavare skall de tillsammans utöva den be— stämmanderätt som följer av Vårdnadens utövande. När föräldrar som inte bor tillsammans har gemensam vårdnad om barnet, utövas i allmänhet den dagliga omsorgen om barnet huvudsakligen av den förälder som barnet bor hos.

Bestämmanderätten får med vissa undantag utövas av den ene vårdnadshavaren ensam när den andre till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är förhindrad att ta del i beslut rörande vårdnaden

och ett sådant beslut inte kan skjutas upp utan olägenhet. En vårdnads— havare får emellertid inte göra så att ett för barnet viktigt avgörande måste träffas medan den andre är hindrad att delta i det beslutet. En vårdnadshavare får inte anses hindrad att ta del i beslutet om hans mening kan inhämtas utan oskälig omgång eller tidsutdräkt som kan medföra verklig olägenhet för barnet. Ju betydelsefullare ett beslut är för barnet desto starkare är vardera vårdnadshavares krav att inte bli utesluten från att ta del i det. Beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid får fattas av den ene vårdnadshavaren ensam endast om barnets bästa uppenbarligen kräver det. t.ex. frågor som rör barnets skolgång och bosättning.

I förarbetena (prop. 1975/76:170) har, när det gäller vårdnadshavar— nas gemensamma utövande av vårdnaden, anförts följande (5. 178).

Bestämmelserna i (numera 6 kap. 13 å föräldrabalken) får inte tolkas så att båda föräldrarna, om ingen är direkt förhindrad, skulle behöva delta i alla de vardagliga av- göranden som måste träffas när det gäller vårdnaden om barnet. Det ligger i sakens natur att bestämmanderätten utövas än av den ene och än av den andre föräldern, beroende på vilken av dem som för tillfället är till hands eller på hur föräldrarna har organiserat utövandet av vårdna— den. Någon rättslig påföljd drabbar inte den förälder som driver igenom sin vilja i strid mot den andres. En utom- stående tredje man som berörs av vårdnadsbeslutet måste också i allmänhet vara berättigad att anta att den förälder som han har att göra med handlar i samförstånd med den andre föräldern, om det inte finns någon särskild anledning att anta att det föreligger meningsskiljaktigheter mellan föräldrarna.

Om föräldrarna inte sammanbor måste det med nöd- vändighet bli så att den av dem som har barnet hos sig till stor del kommer att träffa de vardagliga besluten i fråga om vårdnaden. Det kan gälla frågor om barnets mat och kläder, sovtider, hur barnet skall tillbringa sin fritid osv. Man kan utgå från att föräldrarna i dessa fall vanligtvis kommer överens om hur vårdnaden i stort skall utövas och vem som skall fatta de nödvändiga besluten.

När det gäller beslut av mera ingripande betydelse för barnets framtid, t.ex. frågor som rör barnets skolgång och bosättning, måste, som redan har nämnts, bägge föräldrarna delta, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver att beslut fattas, trots att den ene av föräldrarna är förhindrad att medverka. Är förhållandena inte sådana att beslut snabbt måste fattas, torde den förälder som inte har deltagit i beslutet i vissa fall kunna hävda att detta inte skall gälla.

Regeringens pappagrupp (Arbetsgruppen [S 1993:C] om papporna, barnen och arbetslivet) har i sin slutrapport (Ds 1995z2) föreslagit

(s. 113 1) att den gemensamma vårdnaden bör ytterligare stärkas så att beslut som allvarligt inverkar på barnets nära och vardagliga kontakt med båda sina föräldrar måste tas i uttryckligt samförstånd av båda föräldrarna.

I Danmark får den av föräldrarna som barnet bor hos, när för— äldrarna har gemensam vårdnad, besluta i alla frågor som tar sikte på den dagliga omsorgen om barnet. Det är inte möjligt för en myndighet att träffa avgöranden i tvister om Vårdnadens utövande. Kan för— äldrarna inte komma överens får den gemensamma vårdnaden upplösas. Såvitt gäller Finland kan domstolen vid behov ge föreskrifter om vårdnadshavarens uppgifter, rättigheter och skyldigheter samt, om barnet har två eller flera vårdnadshavare, besluta om uppgiftsför— delningen mellan dessa. I Norge kan, vid gemensamt föräldraansvar, den förälder som barnet inte stadigvarande bor tillsammans med inte motsätta sig att den förälder som barnet bor tillsammans med beslutar i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet, såsom frågor om barnet skall vara på daghem, m.m. Den som barnet inte bor till- sammans med kan inte heller motsätta sig att den andra flyttar barnet till en annan plats inom landet. Vid avgörande av frågor av större betydelse för barnet krävs enighet mellan föräldrarna. Det kan vara medicinska frågor samt frågor som berör barnets skolgång och utbildning. Den som inte har barnet boende hos sig har rätt att delta i föräldramöten i skolan och har i stort sett rätt att få information på samma sätt som den förälder som har det dagliga ansvaret. Den förälder som har barnet boende hos sig bestämmer om ferier i den omfattning det inte kränker umgänget vilket innebär att barnet kan tas med på kortvariga resor till utlandet.

Utredningen

För att gemensam vårdnad skall fungera i de fall vårdnadshavarna inte bor tillsammans är det nödvändigt att den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med utan hörande av och samtycke från den andre kan ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. Detta förhållande gäller redan även om det inte direkt framgår av någon lagregel. Emellertid bör, för att även därigenom markera att gemensam vårdnad skall vara huvudregel, en bestämmelse införas i föräldrabalken som direkt anger att om barnet bor tillsammans med endast en av vårdnadshavarna får denne besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. Med den dagliga omsorgen avses, som redan tidigare framgått, beslut om bl.a. barnets mat, kläder, sovtider och hur barnet skall tillbringa sin fritid. I den dagliga omsorgen ingår också att bestämma hur barnet skall tillbringa sina ferier i en omfattning som inte kränker barnets umgänge med den andra föräldern; detta innebär att den vårdnadshavare som barnet bor

hos kan ta med barnet på kortvariga resor till utlandet (jfr utred— ningens förslag under avsnitt 4.10). När det gäller frågor av mera ingripande betydelse för barnets framtid måste båda vårdnadshavarna delta om inte barnets bästa uppenbarligen kräver att beslut fattas, trots att den ene är förhindrad att medverka. Med mera ingripande avses, som redan har nämnts, bl.a. frågor som tar sikte på barnets skolgång (val av skola/skolform) eller bosättning. Kan inte vårdnadshavarna komma överens om dessa frågor får det rådande förhållandet bestå. En yttersta utväg, som dock bör tillämpas med yttersta restriktivitet och endast i de fall den aktuella frågan inte kan lösas på något annat sätt, blir att den gemensamma vårdnaden får upplösas. Vad utredningen nu anför innebär inte någon ändring av vad som redan i dag gäller. Den bestämmelse som utredningen föreslår är, som redan tidigare antytts, närmast ett klargörande och förtydligande av gällande rätt.

4.7. Barnets boende

Utredningens förslag: Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet men bor föräldrarna inte tillsammans kan domstolen besluta vem barnet skall bo tillsammans med. En förutsättning för att ett beslut om boende skall kunna meddelas är att föräldrarna inte kan enas om var barnet skall bo eller att föräldrarna av någon annan anledning vill få ett beslut om boende.

Sedan den 1 mars 1991 kan domstolen i ett mål eller ärende om vårdnad, i de fall barnet står under båda föräldrarnas vårdnad, interimistiskt besluta om vem barnet skall bo tillsammans med i stället för om vårdnaden. För att ett yrkande om interimistiskt beslut om vem barnet skall bo tillsammans med skall kunna tas upp till prövning fordras dock att det föreligger ett huvudyrkande om vårdnaden (jfr RH 199l:71).

I propositionen varigenom möjligheten infördes (prop. 1990/91:8) anförde departementschefen (s. 47) att det under många år riktats kritik mot systemet med interimistiska beslut som gäller vårdnaden. Man har menat, anförde departementschefen, att det interimistiska beslutet, trots att det är baserat på ett magert material, får en starkt styrande inverkan på det slutliga avgörandet samt att den som det interimistiska beslutet går emot knappast har någon praktisk möjlighet att få den slutliga vårdnaden om barnet. Departementschefen uttalade att hon mot denna bakgrund såg många fördelar med en ordning som innebär att ett interimistiskt beslut i vårdnadsmål skall, i stället för att gälla vårdnaden, kunna avse vem barnet skall bo tillsammans med. Enligt departementschefen torde det vara Obestridligt att föräldrar som

skilts från vårdnaden genom ett interimistiskt beslut ofta anser sig ha ett sämre utgångsläge inför det slutliga avgörandet av vårdnadsfrågan än den som interimistiskt har anförtrotts vårdnaden. Till de positiva sidorna med att det interimistiska beslutet tar sikte på barnets bostad hör, anförde departementschefen, att det kan ha ett påtagligt värde som ett led i samhällets markering av den gemensamma vårdnaden som huvudregel. I linje med detta framstår det enligt departements— chefen som mera riktigt att en domstol inte på grundval av ett knapphändigt material skall behöva skilja den ena föräldern från hela det rättsliga ansvaret för barnet. Till förmån för en ordning som den diskuterade talar också enligt departementschefen den psykologiska effekt som kan bli följden av att det interimistiska förordnandet bli mindre ingripande. Mot bakgrund av bl.a. de nu anförda skälen finns det enligt departementschefen goda skäl att låta den gemensamma vårdnaden bestå intill dess domstolen slutligt har avgjort tvisten om vårdnaden. Departementschefen erinrade om att en regel som gör det möjligt att förordna interimistiskt om vem barnet skall bo tillsammans med innebär att det interimistiska förordnandet inte kommer att ha någon motsvarighet i huvudsaken.

Lagutskottet (bet. 1990/91:LU13) anförde (s. 39 1) att en möjlighet att interimistiskt besluta om var barnet skall bo skulle medföra att man åtminstone till viss del kan komma till rätta med de olägenheter som de interimistiska besluten inneburit. Utskottet anförde vidare att förslaget stod i överensstämmelse med vad utskottet tidigare uttalat (bet. LU 1982/83:17).

Utredningen

För att bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden som en huvudregel, bör domstolen kunna besluta slutligt och inte bara interimistiskt om var barnet skall bo även i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. För införandet av en sådan bestämmel- se talar också utredningens förslag beträffande gemensam vårdnad. I de fall domstolen vägrar att upplösa den gemensamma vårdnaden kan det vara nödvändigt, för att vårdnaden skall kunna fungera utan friktion, att domstolen kan på yrkande besluta om vem barnet skall bo tillsammans med. Enligt vad utredningen erfarit är det inte ovanligt att föräldrarna vill att domstolen skall avgöra frågor om boende och umgänge för att de sedan skall kunna ha gemensam vårdnad. Det är sannolikt även så att föräldrar många gånger lättare skulle acceptera gemensam vårdnad om det gick att förordna om vem barnet skall bo tillsammans med. En sådan möjlighet framstår som intressant även i de fall när föräldrarna är överens om de praktiska frågorna om barnet men vill ha sin överenskommelse fastställd av domstolen.

I Norge, Finland och England kan föräldrar även vid gemensam vårdnad, få reglerat var barnet skall bo. I Finland har föräldrarna dessutom möjlighet att träffa verkställbara avtal om boendet.

Vid de intervjuer utredningen har utfört, vid utredningens hearing och i andra sammanhang har stor samstämmighet rätt om att det borde vara möjligt för domstolen att även vid gemensam vårdnad kunna besluta om var barnet skall bo och om umgänge. Utredningen delar denna uppfattning. En bestämmelse som den ovan diskuterade bör införas.

En fråga är om den nu föreslagna ordningen medför att föräldrarna i fortsättningen kommer att tvista om barnets boende i stället för om vårdnaden. Det finns en risk för att så blir fallet. Men troligen kommer antalet tvister att minska beroende på att även den förälder som barnet inte bor tillsammans med men som är sitt barns vårdnads— havare får ta del i för barnet avgörande beslut och skall få samma in— formation som den förälder som barnet bor tillsammans med.

Möjligheten för domstolen att enligt 6 kap. 20 å föräldrabalken interimistiskt förordna om boende i stället för vårdnad har enligt vad utredningen erfarit använts i begränsad omfattning i det nuvarande systemet. En sådan regel bör få större betydelse om förslaget med domstols möjlighet att ge dom med beslut om boende genomförs. I en tvist som inledningsvis endast gäller vårdnad kan ett interimistiskt beslut om boende bli ett steg på vägen mot ett huvudyrkande om boende i stället för vårdnadsyrkandet. Den nuvarande bestämmelsen bör således behållas.

4.8. Umgänge och annan kontakt

Utredningens förslag: Barnets rätt till umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts fram och betonas. Vidare betonas föräldrarnas ömsesidiga skyldig— het att tillse att barnets behov av umgänge och kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses. Härige- nom understryks också att en förälder som barnet inte bor till— sammans med har en skyldighet att umgås med och på annat sätt hålla kontakt med barnet. Domstolen skall i särskilda fall kunna besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som det inte bor tillsammans med. Beslut om umgänge eller annan kontakt kan meddelas även i de fall föräldrar har gemensam vårdnad om barnet.

Enligt gällande rätt (6 kap. 15 å föräldrabalken) har barnets vårdnads- havare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder

som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget, allt under förutsättning att inte särskilda skäl talar däremot. Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare skall domstolen på begäran av den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet. Härutöver finns en särskild regel (6 kap. 6 a å föräldrabalken) som slår fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. Denna bestämmelse infördes den 1 mars 1991 i syfte att motverka s.k. umgängessabotage (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91:LU13). Den 1 juni 1993 infördes ett nytt stycke i 6 kap. 15 å föräldrabalken (prop. 1992/93:139, bet. 1992/93zLU22) som ut— tryckligen anger att domstolen vid bedömande av en umgängesfråga skall beakta risken för att barnet i samband med umgänget utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Bak- grunden till denna bestämmelse uppgavs i propositionen vara att bestämmelsen i 6 kap. 6 a å föräldrabalken felaktigt kommit att uppfattas så att vårdnadshavaren skulle vara skyldig att medverka till umgänge även när detta riskerar att skada barnet. Tillägget till 6 kap. 15 å föräldrabalken syftar, enligt propositionen (s. 29), till att i vissa avseenden precisera när umgänge bör komma till stånd, och avsikten med bestämmelsen är dessutom att undanröja missförstånd om räckvidden av bestämmelsen i 6 kap. 6 a å föräldrabalken. Om föräldrarna har gemensam vårdnad kan domstolen inte besluta om umgänge.

Regeringens pappagrupp (Arbetsgruppen [S 1993:C] om papporna, barnen och arbetslivet) har i sin slutrapport (Ds 1995:2) föreslagit (s. 113 f) att umgängesrätt skall kunna fastställas av domstol inom ramen för gemensam vårdnad och med särskilt beaktande av resp. för- älders förmåga och beredskap att samarbeta och underlätta för barnets kontakt med båda sina föräldrar.

I samtliga de länder och stater vars lagstiftning utredningen tagit del av är utgångspunkten att umgänge kan fastställas mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare. I vissa länder kan umgänge fastställas mellan barnet och en förälder som barnet inte bor hos även vid gemensam vårdnad. Så är fallet i Finland, Norge och England. Även i Frankrike och Nederländerna finns denna möjlighet. I Danmark kan, enligt ett nyligen antaget lagförslag, fr.o.m. den 1 januari 1996 beslutas om umgänge för alla föräldrar som inte har barnet boende hos sig oavsett vad som är bestämt om vårdnaden. I några länder, bl.a. Finland, är det möjligt att reglera en förälders rätt till kontakt med barnet på annat sätt än genom föreskrifter om besök, t.ex. telefon- eller brevkontakt. I Danmark träder en ny regel i kraft den 1 januari 1996 som innebär att man, i särskilda fall, skall kunna

besluta om annan kontakt med barnet än umgänge för den av föräldrarna som inte har barnet boende hos sig, i form av tele— fonsamtal, brevväxling och liknande. Det måste föreligga en speciell situation för att kontakt skall kunna regleras på detta sätt mot den andra förälderns önskan. Enligt den nya lagen är det inte helt uteslutet att använda regeln vid tillfälle där umgänge nekats eller upphävts för att fysisk kontakt med barnet kan vara till skada för det eller för att det föreligger en konkret fara för bortförande. I Nederländerna gäller att en förälder kan nekas umgänge om det strider mot barnets intresse, men barnets vårdnadshavare kan åläggas att tillåta barnet att hålla kontakt med den andra föräldern per telefon eller brev.

Utredningen

Ett barns båda föräldrar har ansvar för att barnets behov av och önskemål om umgänge tillgodoses. Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda och skall därvid söka utröna barnets åsikter som skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Regeringen har i propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslagit att det i 6 kap. 15 å skall anges att domstolen vid bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad. Av motiven framgår att en anledning till att det direkt av lagen bör framgå att domstolen skall ta hänsyn till barnets vilja är att markera att barnets vilja är en viktig omständighet vid den prövning som skall göras i mål och ärenden om vårdnad. Enligt utredningens mening bör detta tillägg till 6 kap. 15 å föräldrabalken föras till den inledande bestämmelsen om barnets bästa som utredningen föreslagit i avsnitt 4.4.

Vid flera tillfällen, bl.a. vid den hearing som utredningen anordnat, har det anförts att reglerna om umgänge med barn i föräldrabalken bör formuleras så att det tydligare framgår att umgänget är en rätt för barnet. Utredningen delar denna uppfattning. Umgänget är till för barnet och för att barnet har behov av kontakt med båda sina föräldrar. Någon absolut rättighet till umgänge med barnet för en förälder föreligger inte (jfr SOU 1979:63 s. 81 f och prop. 1981/82:168 s. 43 1). För att betona och tydliggöra att umgänget är till för barnet och i barnets intresse anser utredningen att bestämmel— serna om umgänge i 6 kap. 15 å bör utformas så att det därav framgår tydligare än för närvarande att det är barnets intressen och behov som är det centrala.

Samtidigt bör också betonas att barnets föräldrar och, i före— kommande fall, vårdnadshavare har ett ömsesidigt ansvar för att tillse att barnets behov av umgänge och kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodoses. Härigenom understryks att en

förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet och ett ansvar att umgås med och på annat sätt hålla kontakt med barnet. Även om denna skyldighet inte kan och inte heller bör sanktioneras kan ett uttryckligt krav förväntas få en positiv attitydpåverkan. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om att departementschefen i propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8) anförde (s. 37 0 att det kan finnas anledning att stryka under betydelsen av att den förälder som barnet skall umgås med också medverkar till att umgänge kommer till stånd. Många gånger, anförde departements— chefen, kan ett barn knyta stora förväntningar till planerade um— gängestillfällen, förväntningar som kan förbytas i besvikelse om den förälder som barnet skall umgås med inte medverkar till umgänget.

Till utredningen har från såväl föräldrar som domare, advokater och handläggare av samarbetssamtal framförts önskemål om att det bör vara möjligt att inom ramen för gemensam vårdnad kunna reglera barnets umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med.

Lagutskottet (bet. 1990/91:LU13) behandlade hösten 1990 ett motionsyrkande om att föräldrabalken bör kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att förordna om umgänge även i samband med beslut om gemensam vårdnad. Utskottet anförde med anledning av motionen (s. 23 f) följande.

Motionärens önskemål ger utskottet anledning att erinra om att nuvarande regler i FB om gemensam vårdnad bygger på att föräldrarna är överens om att dela det rättsliga ansvaret för barnet. I praktiken är det också nödvändigt att för- äldrarna i vart fall huvudsakligen kan handla i samförstånd när det gäller alla spörsmål som rör barnet och således också i fråga om barnets umgänge med den förälder som det inte bor hos. En lagreglering av umgängesrätt vid gemensam vårdnad som ger domstol möjlighet att slita eventuella umgängestvister mellan föräldrarna kan därför knappast anses förenlig med tankarna bakom vårdnadsreglerna. Frågan om umgängesrätt kan dock komma i ett något annorlunda läge genom det i propositionen framlagda och av utskottet ovan tillstyrkta förslaget om att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall en förälder önskar få ensam vårdnad men ändå ser gemensam vårdnad som ett tänkbart alternativ. Man kan då inte längre bortse från risken för att det i vissa fall kan bli svårt för föräldrar att komma överens om umgänget. Utskottet har därför viss förståelse för motionäremas önskemål, men konstaterar att det inte nu finns underlag att bedöma om det föreligger ett reellt behov av en reglering av umgångesrätten vid beslut om gemensam vårdnad. Enligt utskottets mening finns det därför skäl att avvakta erfarenheterna från tillämpningen av den nya be- stämmelsen under en tid.

Enligt utredningens uppfattning finns det flera skäl som talar för en ordning som innebär att umgänget mellan barnet och den förälder som det inte bor tillsammans med kan regleras även i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet.

För närvarande kan, vid gemensam vårdnad, den förälder som barnet inte bor tillsammans med inte få ett domstolsavgörande beträffande umgänge. Vill denna förälder få umgänget reglerat måste han eller hon begära att vårdnaden skall överflyttas till honom eller henne och i andra hand, för den händelse vårdnaden tillerkänns den andra föräldern, yrka umgänge med barnet. Genom detta förfarande får föräldern visserligen till stånd ett av domstol reglerat och verkställ— bart umgänge men han eller hon går i allmänhet samtidigt miste om del i vårdnaden. En möjlighet att besluta om umgänget vid gemensam vårdnad medför att den förälder som barnet inte bor tillsammans med inte behöver överge den gemensamma vårdnaden för att få umgänget

reglerat. En ordning som den nu diskuterade skulle enligt utredningens

bedömning kunna bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och dessutom medverka till att lyfta fram den gemensamma vårdnaden som en huvudregel. För att införa en sådan bestämmelse talar utredningens förslag beträffande gemensam vårdnad. I de fall domstolen, mot en förälders önskemål, beslutar om gemensam vårdnad synes det nödvändigt att det finns en möjlighet för domstolen att kunna reglera barnets umgänge med den förälder som det inte skall bo tillsammans med. Det går i sådana fall inte att bortse från risken att det i vissa fall kan bli svårt för föräldrar att komma överens om umgänget.

Möjligheten att reglera umgänget även vid gemensam vårdnad skulle kunna bidra till flera överenskommelser mellan föräldrarna. För de flesta föräldrar är det svårt att acceptera att förlora vårdnaden om barnet. Den förälder som barnet inte bor hos har många gånger lättare att acceptera att den andra föräldern får hand om den dagliga omsorgen om barnet om den gemensamma Vårdnaden kan bestå. Detta skulle kunna bli fallet i än större omfattning än för närvarande genom utredningens förslag.

Den nu diskuterade möjligheten beträffande umgänge har nära samband med utredningens förslag i avsnitt 4. 11 beträffande föräldrars möjlighet att träffa avtal om vårdnad, barnets boende och umgänge.

Utredningen anser mot bakgrund av det anförda att bestämmelsen om umgänge bör ändras på så sätt att det blir möjligt för domstolen att besluta om umgänge även i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Det avgörande för umgänge blir då inte längre om en förälder är vårdnadshavare eller inte. Det avgörande kriteriet bör i stället bli att barnet inte bor tillsammans med den förälder som umgänget avser. Till denna fråga återkommer utredningen i för-

fattningskommentaren.

En fråga som utredningen fått åtskilliga synpunkter på och som åter— korrunande behandlats i lagförarbeten är bristen på flexibilitet i besluten om umgänge (SOU 1979:63 s. 81 och 82, prop. 1981/82: 168 s. 41 f, prop. 1990/91:8 s. 37 f, bet. 1990/911LU13 s. 20 f, prop. 1992/93:139 och bet. 1992/93zLU22 s. 20 f).

I propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/9118 s. 38) anförs att det torde finnas anledning att stryka under vikten och be- tydelsen av att umgänget blir individuellt anpassat och flexibelt och att domstolarnas beslut om umgänge också i övrigt utformas så att de beaktar de skilda aspekter som kan förekonuna i sammanhanget och svarar mot barnets behov.

Lagutskottet, som ställde sig bakom uttalandena i propositionen, (bet. 1990/911LU13 s. 20 f) erinrade i betänkandet om att de ändringar i föräldrabalken som trädde i kraft den 1 juli 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17) gav uttryck för en i väsentliga avseenden ny syn på frågan om umgänge med barn; genom lagänd— ringen blev umgänget betecknat såsom i första hand ett behov för barnet, som det ankommer på vårdnadshavaren att tillgodose så långt det är möjligt. Stereotypa beslut såsom vartannat veckoslut, varannan storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period under sommaren medger inte att umgänget anpassas till parternas under åren växlande förhållanden, och det är inte heller säkert att sådant umgänge alltid är det bästa för barnet anförde lagutskottet. Det finns också risk, fortsatte lagutskottet, för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång tillerkänns umgänge med en förälder trots att något umgänge över huvud taget inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa; så kan exempelvis vara fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig till ett allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel om att umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd bör dock enligt lagutskottet inte uppställas utan umgängesfrågan måste i dessa fall liksom alltid annars bedömas med utgångspunkt i de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

Även i det lagstiftningsärende varigenom bestämmelsen infördes i 6 kap. 15 å fjärde stycket föräldrabalken om vilka risker domstolen skall beakta vid fastställande av umgänge (prop. 1992/93:139 s. 27 f och bet. 1992/93zLU22 s. 21 f) framhölls betydelsen av att prövningen av umgänget företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet.

Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit be— tydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständig— heterna i det särskilda fallet.

Det framgår enligt utredningen med styrka av de redovisade förarbetsuttalandena och av Högsta domstolens avgörande att domsto— len skall beakta de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt fall och besluta om umgänge efter vad som är bäst för just det

barn som är i fråga. Detta understryks dessutom av det föreslagna tillägget till 6 kap. 15 å föräldrabalken om hänsynstagande till barnets vilja och beaktande av dess ålder och mognad som utredningen behandlat ovan. Anledning saknas därför enligt utredningens upp- fattning att vidta några åtgärder för att ytterligare betona vikten av att beslut om umgänge präglas av flexibilitet och de övriga hänsynstagan— den som utredningen berört. Utredningens förslag om verkställbara avtal (se avsnitt 4.11) kan säkerligen bidra till en mera flexibel reglering av umgänget.

Under utredningens bedrivande har frågan väckts om det inom ramen för ett beslut om umgänge är möjligt att — såsom i t.ex. Finland besluta om närmare villkor för umgängets utövande. Sannolikt är så fallet men denna möjlighet utövas, såvitt utredningen kunnat finna, i stort sett aldrig. Beträffande denna fråga uttalade Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1990 s. 219 att ordalydelsen av 6 kap. 15 å för— äldrabalken inte utgör något hinder mot att domstolen också anger på vilken plats umgänget Skall påbörjas och avslutas eller vem av parterna som skall står för resekostnader och andra utgifter i samband med utövandet av umgänge. Frågan om i vad mån sådana föreskrifter bör meddelas har inte berörts i lagförarbetena, anförde Högsta domstolen, som uttalade att det finns flera skäl som talar för att föreskrifter av detta slag bör meddelas endast i undantagsfall. Enligt Högsta domstolen är alltför detaljerade föreskrifter om utövande av umgänge ägnade att minska samarbetsviljan hos parterna och före— skrifter kan också lätt bli inaktuella på grund av ändrade faktiska förhållanden. Även om domstolarna endast i undantagsfall bör meddela beslut om på vilken plats umgänge skall påbörjas och avslutas och hur umgängeskostnaderna skall fördelas, kan, anförde Högsta domstolen, föreskrifter av detta slag vara påkallade, om utebliven reglering skulle innebära att det önskvärda umgänget inte kommer till stånd eller minskas i en utsträckning som går ut över barnets in— tressen.

Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen - 93 har föreslagit (SOU 1995:26) att det i 6 kap. föräldrabalken införs en regel om att föräldrarna skall dela på de resekostnader som upp— kommer i samband med att barnet umgås med en förälder som bor på annan ort än barnet; kostnaderna skall delas mellan föräldrarna efter deras resp. ekonomiska förmåga. Vidare har utredningen föreslagit en uttrycklig regel om att domstolarna när de avgör mål om umgänge skall kunna besluta hur resekostnaderna skall fördelas mellan för— äldrarna. Vårdnadstvistutredningen anser att de föreslagna bestämmel— serna har ett vällovligt syfte och innebär att föräldrarna i praktiken inte bör kunna flytta så långt ifrån varandra (jfr vad utredningen anför i avsnitt 4.10). Skall de föreslagna bestämmelserna införas i för— äldrabalken bör det ske i 6 kap. Vårdnadstvistutredningen finner inte anledning att i övrigt ta ställning till förslaget.

Det är mera tveksamt om svensk lag ger någon möjlighet att, som fr.o.m. den 1 januari 1996 kommer att gälla i Danmark, besluta om annan kontakt än fysiskt umgänge mellan barnet och den förälder som barnet inte bor tillsarrunans med. Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelsen om umgänge i 6 kap. 15 å föräldrabalken kompletteras med en uttrycklig möjlighet för domstolen att i särskilda fall kunna besluta om annan kontakt mellan barnet och en förälder som det inte bor tillsammans med. En sådan möjlighet bör ta sikte inte främst på att kunna förena ett beslut om umgänge med föreskrifter av olika slag utan ge möjligheter att besluta om annan kontakt än fysiskt umgänge. En sådan möjlighet skulle kunna säkerställa att ett barn som bor långt ifrån sin ena förälder får tillgång till viss kontakt med denna t.ex. genom brev, telefon och liknande. En regel om kontakt skulle, i över— ensstämmelse med vad som förutsatts beträffande den nya danska bestämmelsen, kunna tillämpas även i de fall en direkt kontakt mellan barnet och en förälder kan vara skadlig. En kontakt på annat sätt skulle i viss mån kunna tillgodose barnets behov av frekvent och kontinuerligt umgänge med båda föräldrarna. Detta ligger i linje med vad utredningen tidigare anfört. En bestämmelse om annan kontakt än umgänge kan inte, såsom det traditionella umgänget, göras till föremål för tvångsverkställighet vilket i sig är en brist. Emellertid kan det antas att en sådan bestämmelse har viss psykologisk effekt. Möjlig- heten att förordna om annan kontakt än umgänge bör, liksom umgängesreglerna i övrigt, kunna tillämpas även vid gemensam vårdnad.

I anslutning till det nu sagda vill utredningen tillägga att det är av vikt att det klargörs för föräldrarna att umgänget är till för barnet, att vad domstolen beslutar endast är ett minimiumgänge samt att i de fall barnet så vill ett vidare umgänge bör förekomma. Det kan vara viktigt att påpeka också att föräldrarna kan komma överens om annat och mer omfattande umgänge än det som domstolen beslutat.

4.9. Upplysningar om barnet

Utredningens ställningstagande: Någon ytterligare bestämmelse utöver den som finns i 6 kap. 15 å föräldrabalken om rätten för

en förälder som barnet inte bor tillsammans med att få upplys- ningar om barnet bör inte införas.

Enligt 6 kap. 15 å första stycket föräldrabalken har barnets vårdnads- havare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren skall

lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget. Upplysningsskyldigheten avser viktigare och mera betydelsefulla händelser, t.ex. att barnet skall flytta till en annan ort eller barnets hälso— och sjukdomstillstånd. Om särskilda skäl talar mot det gäller inte upplysningsskyldigheten. Ett sådant särskilt skäl kan vara att en kvinna som är vårdnadshavare flyttat med barnet till en för mannen okänd ort för att slippa dennes trakasserier och att hon därför inte vill uppge barnets, och därmed sin egen, adress. Bestämmelsen om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet infördes den 1 mars 1991. I propositionen (prop. 1990/91:8) anförde departementschefen bl.a. (s. 40 1) att det ur barnets synvinkel är viktigt att den förälder som inte är vårdnadshavare ändå finns med i barnets vardag på ett naturligt sätt; detta underlättas om föräldern i fråga kan ta en mer aktiv del i barnets liv. Mot denna bakgrund kan det, anförde departementschefen, finnas anledning att överväga om inte skyldigheten för vårdnadshava— ren att lämna upplysningar om barnet bör markeras tydligare. Departe— mentschefen betonade att det inte är så mycket en reglering av en precis informationsskyldighet utan mera ett pedagogiskt stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge. För de flesta föräldrar torde det framstå som självklart att vårdnadshavaren fortlöpande ger umgängesföräldern information om barnets utveckling och om åtminstone viktigare händelser som inträffar i barnets liv. För de föräldrar för vilket det inte är självklart att vårdnadshavaren lämnar behövliga upplysningar till den andra föräldern kan det, uppgav departementschefen, vara av värde att vårdnadshavaren genom en uttrycklig bestämmelse görs uppmärksam på betydelsen av att den andra föräldern hålls underrättad om barnets förhållanden.

Även lagutskottet (bet. 1990/91:LU13 s. 26 f) betonade vikten av att barnet har goda kontakter med såväl den vårdnadshavande föräldern som umgängesföräldern. Regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet skulle enligt lagutskottets mening ses som ytterligare ett led i strävandena att främja sådana kontakter. Utskottet underströk att regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet givetvis inte är tänkt att leda till någon inskränkning i fråga om de kontakter som för närvarande bör finnas mellan exempelvis skolan och den inte vårdnadshavande föräldern.

Bestämmelsen om vårdnadshavarens skyldighet att lämna upp- lysningar till umgängesföräldern har, i vart fall i viss omfattning, haft en psykologisk effekt som i en del fall främjat umgänget. Till utredningen har från några socialförvaltningar uppgetts att bestämmel- sen fungerar som en påtryckning på vårdnadshavaren. Någon närmare kunskap om i vilken omfattning bestämmelsen tillämpas har inte gått att få. Enligt utredningens bedömning tjänar bestämmelsen det syfte som angavs i propositionen, nämligen som ett pedagogiskt stöd i strävanden att främja ett fungerande umgänge.

Även med hänsyn tagen till den befintliga regleringen av vårdnads- havarens upplysningsskyldighet kan det finnas anledning att ställa frågan om det finns skäl att gå ett steg längre när det gäller rätten för en förälder som inte är vårdnadshavare att få information om barnet. I skilda sammanhang har till utredningen framförts synpunkter beträffande behovet av en bestämmelse som gör det möjligt för den förälder som inte är vårdnadshavare att få tillgång till information om barnet i samma utsträckning som vårdnadshavaren. En sådan be- stämmelse skulle utöver vad som för närvarande gäller kunna utformas i överensstämmelse med vad som redan gäller i Norge och fr.o.m. den 1 januari 1996 i Danmark - som en rätt för den förälder som inte har vårdnaden att få upplysningar om barnet från daghem, förskola, skola, hälso- och sjukvård, sociala myndigheter och polis om inte sekretess gäller i förhållande till föräldrarna. Vissa inskränkningar i rätten till information skulle dock bli nödvändiga. Utlämnande av upplysningar om barnet skulle inte få ske om det skulle kunna vara till skada för barnet. Dessutom skulle upplysningar inte få lämnas om vårdnadshavarens förhållanden. För att undvika missbruk av rätten att få upplysningar om barnet och för att kunna skydda det, måste en sådan bestämmelse dessutom — i nära överensstämmelse med vad som skall gälla i Danmark innehålla en möjlighet för domstolen att, på talan av vårdnadshavaren eller socialnämnden, inskränka möjligheten för den förälder som inte har vårdnaden att få upplysningar från myndigheter och institutioner.

I riksdagen har återkommande behandlats och avslagits motionsyr- kanden om att ett barns båda föräldrar, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, bör vara jämställda i sekretessammanhang, dvs. ha samma rätt till information om barnet från t.ex. sjukvårdsin- rättningar.

Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1988 en motion i vilken begärdes en översyn av sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1988/891KU14) framhöll konstitutionsutskottet (s. 9) — med hänvisning till ett av Socialstyrelsen avgivet yttrande att det på området får anses föreligga ett visst utrymme för uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke skulle saknas. Konstitutionsutskottet framhöll vidare att det självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om nuvarande ordning medför olägenhet i praktiken för den förälder som endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det dock inte framgått att situationen skulle vara sådan att det var påkallat att ta det i motionen begärda initiativet.

Lagutskottet erinrade våren 1989 (bet. 1988/89zLU33) om konstitu- tionsutskottets ovan redovisade ställningstagande och anförde att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan.

I samband med att lagutskottet (bet. 1990/91:LU13) hösten 1990 tog ställning till förslaget om vårdnadshavarens informationsskyldighet behandlade utskottet även en motion vari togs upp frågan om sekretesskyddet för barn (5. 26 i). I den motionen framhölls att gällande sekretesskydd genom anknytningen till vårdnad leder till att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas på ett orättfärdigt sätt. Enligt motionen måste även en icke vårdnadshavande förälder ha möjlighet att engagera sig i sina barns liv. Vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning är informationen till umgängesföräldern starkt begränsad och delvis omöjliggjord anfördes det i motionen. De negativa effekterna som sekretesskyddet medför är enligt motionen en allvarlig försvagning av barnets nätverk och i motionen begärdes ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara jämställda i sekretesshänseende. Lagutskottet erinrade om såväl konstitutionsutskot- tets som lagutskottets ovan redovisade betänkanden och anförde att inte heller nu ansåg utskottet att det fanns skäl för riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet påpekade i sammanhanget att den föreslagna regeln om vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodosåg syftet med motionen.

Lagutskottet har därefter vid ytterligare två tillfällen, senast våren 1993 (bet. 1992/93:LU22), behandlat motionsyrkanden om att ett barns båda föräldrar, oberoende om de är vårdnadshavare eller inte, bör vara jämställda i sekretessammanhang. Utskottet erinrade i det betänkandet (s. 37 1) om riksdagens tidigare ställningstagande. Utskottet framhöll också att det inforrnationsbehov som en umgänges- berättigad förälder kan ha om sitt barn i allmänhet torde kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren ger den information som bestämmelsen förutsätter. När det gäller bestämmelserna i sekre- tesslagstiftningen underströk utskottet att dessa kommit till för att skydda barnet och att inte ens vårdnadshavaren har en oinskränkt rätt att få ta del av alla sekretessbelagda uppgifter som gäller om barnet. Utskottet erinrade om att det är viktigt att umgängesföräldern hålls underrättad om barnets förhållanden och anförde att bestämmelsen i 6 kap. 15 å föräldrabalken tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Genom denna bestämmelse har enligt utskottet skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om barnet till umgängesföräldern tydligt markerats. Utskottet anförde även att bestämmelsen varit i kraft i drygt två år och enligt utskottets mening bör en utvärdering komma till stånd. Utskottet förutsatte att regeringen vid lämpligt tillfälle tar initiativ härtill.

Utredningen

Utredningens förslag i det föregående beträffande såväl gemensam vårdnad som boende och umgänge kommer enligt utredningens bedömning att medföra att ännu fler barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas vårdnad. Som en följd av detta kommer de föräldrar att bli färre som inte har samma möjlighet att få in— formation beträffande sitt barn som vårdnadshavaren. De fall i vilka vårdnaden om barnet inte kommer att bli gemensam kan antas vara sådana att konflikten mellan föräldrarna är så djupgående att en informationsmöjlighet som den ovan skisserade skulle kunna komma att missbrukas och användas i ett annat syfte än det tänkta. Detta skulle i sin tur leda till processer där såväl vårdnadshavaren som socialnämnden skulle tvingas att vidta åtgärder för att begränsa den inte vårdnadshavande förälderns rätt att få information om barnet. Med hänsyn härtill och till riksdagens upprepade ställningstaganden har utredningen stannat för att inte föreslå någon ytterligare reglering utöver den befintliga av en inte vårdnadshavande förälders rätt till upplysningar om barnet.

Att utvärdera bestämmelsen i 6 kap. 15 å föräldrabalken om vårdnadshavarens skyldighet att lämna umgängesföräldern upp— lysningar rörande barnet låter sig inte göras utan stora svårigheter. Dels är det svårt att få kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas, dels är bedömningen av vad som är sådana viktiga uppgifter att de skall lämnas rent subjektiv. Enligt utredningens uppfattning bör en utvärdering av bestämmelsen anstå till efter det utredningens förslag genomförts.

4.10. Tillstånd till utlandsvistelse

Utredningens förslag: Vårdnadshavaren får inte ta med sig barnet utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av en förälder som inte är vårdnadshavare. Sådant tillstånd fordras emellertid endast om det finns ett reglerat um- gänge mellan barnet och föräldern. I de fall den förälder som inte är vårdnadshavare motsätter sig att vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan domstol lämna tillstånd till utlandsvistelsen.

En förälder som ensam har vårdnad om barnet får själv, som ut- redningen redogjort för i avsnitt 4.6, besluta i alla frågor som tar sikte på vårdnaden, bl.a. barnets boende och utlandsvistelser. Någon be— stämmelse som inskränker vårdnadshavarens bestämmanderätt i dessa avseenden finns inte. I de fall vårdnadshavarens flyttning med barnet

syftar till att försvåra eller omöjliggöra umgänget med den andra föräldern kan det finnas anledning att föra över vårdnaden till denna. Ett sådant beslut kan komma i fråga även om flyttningen leder till negativa konsekvenser för barnet genom byte av miljö, skola m.m. Den omständigheten att en vårdnadshavare flyttar så långt från umgängesföräldern att umgänget försvåras kan emellertid inte generellt sägas vara en sådan omständighet som medför att denna därigenom diskvalificeras som vårdnadshavare. Skälen till att flytta kan vara av skilda slag, men dessa skäl måste alltid ställas mot vad som är bäst för barnet.

Utredningen

Utredningen har, mot bakgrund av barnets behov av ett nära och frekvent umgänge med båda sina föräldrar, övervägt möjligheten att införa en bestämmelse som begränsar vårdnadshavarens möjlighet att flytta inom Sverige. En sådan bestämmelse skulle emellertid kunna ses som en form av ”komrnunarrest” och utredningen har redan av det skälet släppt tanken. Till det nu anförda kan läggas att inte något av de europeiska länder vars lagstiftning utredningen tagit del av har någon bestämmelse som förbjuder vårdnadshavaren att flytta inom landet. I vissa av Amerikas Förenta Stater har domstolarna möjlighet att förbjuda vårdnadshavaren att flytta med barnet från ett visst angivet område, vilket ofta sammanfaller med statens geografiska område.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att erinra om vad Ut— redningen om barnens rätt anförde i betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63) under rubriken några praktiska frågor vid umgängesrättens utövande (s. 84 f). Utredningen anförde att ett speciellt problem vid utövande av umgängesrätt är om en förälder som ensam har föräldraansvaret fattar beslut angående barnet som har direkt betydelse för möjligheten att utöva umgängesrätt. Utredningen tog som exempel det fall att denna förälder bestämmer sig för att flytta utomlands. Fråga uppkommer därvid, anförde utredningen, om den andra föräldern, som ser sina möjligheter till umgänge med barnet beskurna eller kanske helt avklippta, skall ha möjlighet att påverka ett sådant beslut. Med beaktande av vad utredningen anförde om barnets behov av goda och nära relationer till båda föräldrarna uppgav den sig i och för sig känna sympati för en sådan möjlighet. Utredningen ansåg det dock orealistiskt och alltför mycket stridande mot handlingsfriheten för den som har föräldraan— svaret att införa en sådan bestämmelse. Ibland kan dock en sådan flyttning för barnet innebära en Sådan förändring att det kan finnas anledning att ompröva vem som i fortsättningen bör ha föräldraansva— ret, anförde utredningen, som tillade att om båda föräldrarna kan erbjuda ett gott hem kan barnets anknytning till släktingar och andra

närstående, kamrater, skola eller daghem vara skäl för att föräldraan— svaret bör flyttas över till den förälder som bor kvar på den ort där barnet har en sådan anknytning.

I flera länder finns mer eller mindre omfattande möjligheter att förbjuda en förälder som ensam har vårdnaden att flytta eller resa med barnet utomlands. I Danmark gäller, i de fall föräldrarna har gemen— sam vårdnad och det finns risk att en av dem kommer att föra barnet ut ur landet och därmed föregripa ett avgörande om vårdnaden, att justitieministern interimistiskt kan överföra vårdnaden till den andra föräldern. Såvitt avser Island kan, om en vårdnadsfråga inte är avgjord, domstol eller Justitieministeriet på begäran av någon av föräldrarna bestämma att den andra föräldern inte får föra barnet ur landet. Om en förälder har umgängesrätt med barnet får den andra föräldern inte utvandra med mindre den umgängesberättigade får tillfälle att uttala sig om saken och föra denna inför sysselmanden. I Norge gäller en ordning som innebär att, i de fall föräldrarna är oense om vem som skall ha föräldraansvaret eller vem barnet skall bo till— sammans med, inte någon av dem får ta barnet med sig ut ur landet utan samtycke från den andra föräldern. Detta gäller dock inte vid korta utlandsresor där det framstår som uppenbart att barnet kommer tillbaka som planlagt. När det gäller England så kan en förälder, om domstol beslutat vem barnet skall bo hos, inte ta barnet ur landet under längre tid än en månad utan skriftligt samtycke från den andra föräldern om även denna har föräldraansvar för barnet eller tillåtelse från domstol. En förälder som ansöker om domstolens tillstånd att flytta utomlands med ett barn måste visa hur den har arrangerat barnets boende, skolgång, m.m. i det nya landet, och domstolen gör en prövning av hur barnets levnadsförhållanden ordnats när den beslutar om en förälder skall erhålla tillstånd.

Det finns, trots vad Utredningen om barnens rätt anförde, flera skäl för införandet av en ordning som innebär en begränsning i rätten för en ensam vårdnadshavare att föra barnet utomlands. Ett skäl är att den ökade internationaliseringen medför att allt fler människor, av olika skäl, flyttar till utlandet och bosätter sig där. Ett annat skäl är att rent allmänt förhindra en förälder som ensam har vårdnaden att utan samtycke från en inte vårdnadshavande förälder flytta med barnet utomlands eftersom detta kan medföra att barnets behov av umgänge med den i Sverige kvarboende föräldern avsevärt försvåras eller helt omöjliggörs.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det bör införas en begränsning i rätten för en vårdnadshavare att, utan tillstånd från en förälder som inte är vårdnadshavare, föra barnet utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar och detta oavsett om det är en tillfällig utlandsvistelse eller en mer permanent flyttning. En sådan bestämmelse bör ta sikte endast på det fall att barnet inte står under båda föräldrarnas vårdnad. Står barnet under föräldrarnas

gemensamma vårdnad fordras redan därigenom samtycke till att föra barnet utomlands från den förälder som barnet inte bor tillsammans med. En förutsättning för att begränsningen att ta med barnet utomlands skall gälla är att det finns ett reglerat umgänge mellan barnet och den förälder som inte är vårdnadshavare. I de fall denna förälder motsätter sig att vårdnadshavaren för barnet utomlands bör en möjlighet finnas för domstol att lämna vårdnadshavaren tillstånd till utlandsvistelsen. Är det fråga om att flytta med barnet bör vårdnadsha— varen inför domstolen redovisa hur frågorna om barnets boende, skolgång och barnomsorg har ordnats. Även barnets möjligheter att umgås med den i Sverige kvarboende föräldern bör redovisas. Finner domstolen vid sin prövning att vad som anordnats för barnet är tillfredsställande och väger de skäl som vårdnadshavaren har för att föra barnet ur landet tyngre än de skäl som talar häremot får domsto- len meddela tillstånd. I de fall domstolen meddelar tillstånd bör den i samband därmed också ta upp frågan om umgänget mellan barnet och den i Sverige kvarboende föräldern. Handläggningen av tillstånds— frågan i domstol bör liksom de flesta andra frågor enligt 6 kap. föräldrabalken ske som ett tvistemål.

En bestämmelse som den nu behandlade kan i sig inte hindra en förälder som bestämmer sig för att utan tillstånd föra barnet utomlands att göra detta. Någon direkt sanktion i händelse av överträdelse av bestämmelsen bör dock inte införas. Emellertid kan den yttersta konsekvensen av att vårdnadshavaren utan erforderligt tillstånd för barnet ur landet bli att vårdnaden bör föras över till den förälder som alltjämt är bosatt i Sverige. Om en vårdnadshavare utan tillstånd att föra barnet utomlands ändå vidtar åtgärder för detta, kan det bli aktuellt att interimistiskt överföra vårdnaden till den förälder som inte är vårdnadshavare. Här som alltid gäller att vad som är bäst för barnet skall vara avgörande vid domstolens ställningstagande till vårdnads— frågan. För att ett interimistiskt förordnande skall kunna meddelas fordras ett huvudyrkande om vårdnaden. I de fall ett barn trots allt förs ur landet får de möjligheter som står till buds enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsav— göranden m.m och om överflyttning av barn tillämpas. Till det nu anförda kan läggas även att en bestämmelse som den föreslagna kan antas få en inte obetydlig handlingsdirigerande effekt genom att barnets möjlighet till en kontinuerlig kontakt med båda sina föräldrar betonas ytterligare.

Här kan finnas skäl också att erinra om bestämmelsen i 21 kap. 10 å föräldrabalken som anger att länsrätten kan omedelbart förordna att barnet skall tas om hand när det i ett mål om verkställighet av domstols dom om vårdnad eller umgänge föreligger fara bl.a. för att barnet förs ur landet. Kan länsrättens beslut om omhändertagande inte avvaktas får polismyndigheten, oavsett om något mål är anhängigt, vidta sådana omedelbara åtgärder som kan ske utan skada för barnet.

4.11. Socialnämndens godkännande av avtal om vårdnad m.m.

Utredningens förslag: Föräldrar som träffat avtal om vårdnad, vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med och om umgänge kan få ett sådant skriftligt avtal godkänt av en tjänste- man som socialnämnden utsett att pröva avtal. Vid prövningen om föräldrarnas avtal kan godkännas skall barnets bästa och dess önskemål beaktas. Ett fastställt avtal gäller på samma sätt som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande.

I Finland kan föräldrar i stor omfattning lösa frågor om vårdnad, vem barnet skall bo hos och umgänge genom avtal som fastställs av socialnämnden. Sådana avtal skall ingås skriftligt. När socialnämnden prövar om avtalet kan fastställas, skall den beakta barnets bästa och barnets egna önskemål. Socialnämnden kan fastställa även avtal om underhållsbidrag. Ett fastställt avtal är gällande och kan verkställas som ett laga kraft vunnet domstolsbeslut. Denna möjlighet att i Finland fastställa föräldrars avtal har i Sverige kommit att kallas den finländska modellen.

Domstolsutredningen behandlade i betänkandet Domstolarna inför 2000—talet (SOU 1991:106) den finländska modellen. Utredningen uttalade (s. 63 1) som sin slutsats följande.

Vi anser att ett system sådant som det beskrivna har vissa fördelar. Det öppnar en möjlighet att lösa vårdnadsfrågor utan att gå via domstolarna. Härigenom kan man skapa större förutsättningar för lösningar som är grundade på frivilliga överenskommelser. Samtidigt kan det medföra en avlastning för domstolarna. Det finns därför mycket som talar för att en lösning baserad på den finländska förebilden skulle vara en framkomlig väg också i Sverige. Men det krävs viss ytterligare utredning. Framför allt måste man skaffa sig en uppfattning om de konsekvenser som skulle uppstå för kommunerna när det gäller personalbehov. Det kan knappast komma i fråga att tillskapa en lösning som medför avsevärda kostnader för kommunerna. Samtidigt är att beakta att det torde vara en förutsättning för att systemet skall bli lika användbart som i Finland att socialnämnderna hjälper till med att räkna ut underhållsbidrag.

Under remissbehandlingen av Domstolsutredningens betänkande uttalade flertalet remissinstanser intresse för den finländska modellen och förordade att den skulle bli föremål för ytterligare utredning. (Remissinstansernas yttranden finns redovisade i Remissamman—

ställning, Domstolsutredningens betänkande [SOU 1991 : 106] Domsto- larna inför 2000—talet. Arbetsuppgifter och förfaranderegler [DS 199351.) En av remissinstanserna uttalade sig för att socialnämnden även bör få avgöra tvistiga vårdnadsfrågor.

Den finländska modellen

Enligt den finländska lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt kan frågor om vårdnad, vem barnet skall bo hos och umgänge bestämmas antingen genom att föräldrarna ingår ett avtal om dessa frågor som socialnämnden fastställer eller genom domstols beslut. Föräldrarna kan genom avtal bestämma att vårdnaden om barnet skall vara gemensam, att barnet skall bo hos den ena föräldern, om föräldrarna inte bor tillsammans, att den ena föräldern ensam skall ha vårdnaden, samt att barnet skall ha rätt att hålla kontakt med och träffa den förälder hos vilken barnet inte bor. Denna rätt till umgänge omfattar inte bara fysisk kontakt utan även andra former av kontakt, t.ex. per brev eller telefon. Det är föräldrarna som avgör om vårdnaden m.m. skall regleras genom avtal eller genom beslut av domstol.

Avtal om vårdnad, boende och umgänge skall ingås skriftligt och skall för fastställelse föreläggas socialnämnden i den kommun där barnet är bosatt. Det finns en färdig avtalsblankett (bil. 14) men det är inte någon förutsättning för fastställelse av ett avtal att denna blankett används. När socialnämnden prövar om avtalet kan fastställas skall den beakta barnets bästa och barnets egna önskemål dvs. iaktta samma bedömningsgrunder som domstol. Socialnämnden kan vägra att fastställa ett avtal om vårdnad, boende och umgänge som föräldrarna ingått endast när det föreligger skäl att anta att avtalet strider mot barnets bästa. Socialnämnden kan välja mellan att fastställa avtalet som sådant eller att vägra fastställelse, men nämnden saknar möjlighet att ändra avtalets innehåll i sitt beslut. Anser socialnämnden att det avtalade arrangemanget är otillfredsställande kan den dock försöka förmå föräldrarna att ändra avtalet så att det svarar mot barnets bästa. Ett avtal som fastställs av socialnämnden kan reglera såväl vem barnet skall bo hos som umgänge även om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Socialnämnden kan även fastställa avtal om underhållsbidrag. Avtal som fastställts av socialnämnden kan verkstäl— las som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. Ett fastställt avtal kan ändras antingen genom ett nytt avtal eller genom domstols beslut och ett beslut kan ändras antingen genom ett nytt beslut eller genom ett avtal. Fastställelse av ett avtal görs på socialnämndens vägnar alltid av en tjänsteman.

I de fall föräldrar träffar avtal om ändring av ett tidigare avtal eller av ett beslut har orsakerna till ändringen ingen betydelse. Socialnämn—

den skall fastställa det nya avtalet om det inte finns skäl att anta att det strider mot barnets bästa. Om föräldrarna däremot ansöker om ett nytt domstolsavgörande förutsätts det, för att en ändring skall kunna ske, att förhållandena har ändrats eller att någon annan anledning före— ligger.

1 Finland finns det endast de två tidigare beskrivna möjligheterna avtal eller domstolsbeslut att reglera frågor om vårdnad om barn. Man kan inte som i Sverige få gemensam vårdnad efter en anmälan, utan i de fall ett barn fötts av ogift moder måste föräldrarna för att få gemensam vårdnad om de inte ingår äktenskap - antingen träffa ett avtal om vårdnaden som fastställs av socialnämnden eller inge en ansökan om gemensam vårdnad till domstolen. En redogörelse för den finländska lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt finns i bil. 4. För att skaffa närmare kunskap om tillämpningen av den finländska lagstiftningen har Vårdnadstvistutredningen besökt Finland. Ut— redningen sammanträffade där med domare vid tingsrätterna i Lovisa och Helsingfors, tjänstemän på socialbyråerna i samma städer samt, vid besök på Justitieministeriet i Helsingfors, företrädare för det ministeriet, för Social— och hälsovårdsministeriet och för Social— och hälsovårdens rättsskyddscentral. Dessa sammanträffanden gav i huvudsak följande bild av vad som i Sverige har kommit att kallas den finländska modellen. Möjligheten för föräldrar att genom avtal komma överens om hur de skall ordna förhållandena för sina barn uppfattas som mycket bra. Socialnämndernas tjänstemän upplever det som en viktig och ansvars- full uppgift att i förebyggande syfte kunna arbeta med dessa frågor. Föräldrar får hjälp med att sluta avtal om vårdnad, umgänge och boende samt om underhållsbidrag till barnet av socialarbetare som har fortbildning inom det aktuella området. Gifta föräldrar dvs. makar kan få hjälp även med att fastställa underhållsbidrag till make men däremot inte med bodelning. När föräldrarna kommer till socialbyrån är de ofta överens om hur de vill ordna det för barnen. Föräldrarna vill dock ha information och är i allmänhet osäkra beträffande innebörden av begreppet gemensam vårdnad. Vid föräldrarnas besök diskuteras umgänget även om föräldrarna redan är överens. När föräldrarna är oense är det socialnämndens uppgift att verka för att de enas om en lösning som överensstämmer med barnets bästa och i sådana fall kan det fordras många sammanträffanden. Dessa fortsätter så länge det är ändamålsenligt att försöka förmå föräldrarna att ingå ett avtal om barnen. Socialarbetarna är mycket aktiva i sina försök att förmå föräldrar att komma överens. Något återbesök hos socialbyrån för kontroll av att ett avtal är tillbörligt sker normalt inte men föräldrarna kan komma tillbaka för att få hjälp med att träffa nya avtal. I cirka tio procent av de ärenden som kommer till nämnden är motsättningarna mellan föräldrarna så djupa att förutsättningar saknas för att få till

stånd något avtal. I dessa fall hänvisar socialbyrån parterna till domstol. För de föräldrar som vill erbjuds även medling (familjeråd— givning).

Möjligheten att genom avtal ändra ett tidigare avtal eller dom— stolsavgörande anses bidra till ett smidigt förfarande. Föräldrarna kommer till socialbyrån och diskuterar vad som inte fungerar och ibland sker därvid nödvändiga förändringar i avtalet. Det händer - särskilt när det gäller små barn - att ett avtals giltighet begränsas i tiden och att föräldrarna sedan kommer tillbaka för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ibland kommer föräldrar tillbaka varje år för en förnyad avtalsprövning. Detta gäller särskilt beträffande umgänge. Avtal för en begränsad tid kommer till stånd för att föräldrarna skall kunna pröva sig fram och se om avtalet fungerar.

Medan avtal om vårdnaden tar sikte på antingen gemensam vårdnad eller ensam vårdnad kan avtal om umgänge formuleras på många olika sätt. I ett sådant avtal kan tas med inte bara tider för umgänget utan även t.ex. vem som skall betala resekostnader samt detaljer om lämnande av barnet.

Möjligheten att träffa avtal om vårdnaden m.m. används i det stora flertalet fall när föräldrar skiljer sig eller separerar. Detta beror sannolikt på många års inarbetning. När avtalsmöjligheten infördes år 1984 skedde inte någon direkt marknadsföring och under de första åren träffades endast ett mindre antal avtal. Möjligheten för föräldrar att träffa avtal som godkänns av socialnämnden innebar en stor föränd— ring, inte bara för nämndernas tjänstemän utan även för bl.a. advokaterna, och det tog flera år innan dessa började sända föräldrar till socialbyrån. I dag skiljer sig de flesta par utan att använda advokat. Föräldrarna träffar först ett avtal på socialbyrån vilket sedan ges in till rätten tillsammans med en ansökan om äktenskapsskillnad. De flesta föräldrar tar kontakt med socialbyrån på eget initiativ. Någon gång hänvisas föräldrar till socialbyrån av advokat eller av domstol. Möjligheten att träffa avtal är känd och föräldrar får dessutom vetskap om den genom bl.a. familjerådgivningen och andra medlingsorganisationer.

Vad gäller allmänhetens syn på socialnämnden är uppfattningen i Lovisa att man i Finland tar kontakt med socialnämnden i en annan och Större omfattning än i Sverige och att socialnämnden i Finland betraktas mer som en allmän serviceinrättning. I Helsingfors tror man att synen på socialnämnden i stort sett är densamma i Sverige och i Finland. Däremot anser man både i Lovisa och Helsingfors att det finns en liten grupp föräldrar som hellre går direkt till domstolen. Det händer även att föräldrar får hjälp med att lösa frågor om vårdnaden m.m. hos socialbyrån men sedan gör en ansökan till domstolen för att få avtalet fastställt genom ett beslut av domstolen.

När det genom lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt bestämdes att socialnämnden skulle få möjlighet att fastställa för—

äldrarnas avtal, hade nämnden redan tidigare rätt att fastställa avtal om underhållsbidrag. Det ansågs därför självklart att nämnden skulle svara även för de nya avtalen. Socialnämndens nya roll ledde till ett behov av ökade resurser. Något personaltillskott erhölls i allmänhet inte utan de nya arbetsuppgifterna fick klaras av med befintliga resurser. I Helsingfors var dock situationen något annorlunda. Där bildades en ny byrå inom socialförvaltningen för ändamålet och den fick de resurser som fordrades för att handha de nya arbetsuppgifterna.

Sedan möjligheten att träffa avtal infördes har antalet vårdnadsutred— ningar minskat. Minskningen beror dock även på att det enligt den nya lagen ankommer på domstolen att besluta om Vårdnadsutredningar. En begäran om utredning kan avslås om det finns tillräckligt med material i domstolen, t.ex. genom föräldrarnas uppgifter. Tidigare skulle vårdnadsutredning göras om någon förälder begärde det. Den arbetskraft som frigjorts genom att antalet Vårdnadsutredningar blivit färre motsvarar dock inte socialnämndernas behov av nya resurser.

I en ansökan om äktenskapsskillnad till domstolen skall föräldrarna redovisa vad de beslutat beträffande barnet. Detta kan ske genom att de ger in ett avtal som fastställts av socialnämnden eller hänvisar till någon annan överenskommelse beträffande barnet. Det är närmast fråga om en kontroll att föräldrarna i samband med skilsmässan har tänkt också på frågorna angående vårdnad och umgängesrätt. Har för— äldrarna övervägt dessa frågor och anser de att inget beslut behövs, kan domstolen inte på eget initiativ fatta något beslut utan den gemensamma vårdnaden fortsätter. Kan äktenskapsskillnad erhållas först efter betänketid, kan domstolen hänvisa föräldrarna till social- nämnden för avtalsdiskussioner. (Äktenskapsskillnad utan betänketid kan meddelas endast om makar utan avbrott bott åtskilda de senaste två åren.)

Utredningen

Vid skilsmässa eller separation kommer de flesta föräldrar fram till en lösning i fråga om vårdnad och umgänge utan att tvista i domstol eller efter en inledande domstolsförhandling. Å andra sidan finns det tvistiga fall som är så komplicerade att det inte går att nå någon överenskommelse. Om det blir nödvändigt att slita en tvist är det utredningens uppfattning att domstol är det samhällsorgan som bäst lämpar sig för att avgöra tvistefrågorna.

Det finns emellertid mycket som talar för att det skulle gå att föra bort flera tvister från domstolen om man fortsätter på den väg som man slagit in på genom att erbjuda föräldrarna samarbetssamtal. Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal har störst utsikter att leda till avtal, att lyckas, om samtalen kommer till stånd innan ett domstolsförfarande har inletts. När parterna väl

befinner sig i domstolen kan tvisten lätt bli mera konfliktfylld än vad den annars skulle vara. Detta förhållande gör det önskvärt med en ordning som skulle leda till att frågor om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning kunde handläggas i mindre konfliktskapande former.

Ett annat skäl för en ökad hantering av dessa frågor utanför domstolen är att familjemålen tar i anspråk en hel del av domstolarnas resurser och att det därför skulle vara fördelaktigt om domstolarna avlastades sådana mål. Vidare skulle en sådan hantering minska samhällets kostnader för den allmänna rättshjälpen vilka kostnader är betydande.

Den möjlighet som finns i Finland för föräldrar som är överens att genom avtal reglera vårdnad, boende och umgänge framstår i detta sammanhang som ett intressant och tänkbart alternativ till dom— stolsprocessen. Enligt utredningens uppfattning bör en liknande möjlighet införas i Sverige. Det bör ankomma på kommunerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal och dessutom att godkänna mellan föräldrar ingångna avtal om vårdnad m.m.

En synpunkt som framförts från advokathåll i samband med diskussioner om den finländska modellen är att det för många människor är viktigt att kunna väcka talan om äktenskapsskillnad så att betänketid börjar löpa. Någon inskränkning i denna möjlighet kommer utredningens förslag inte att innebära. Föräldrarna kan själva bestämma om de vill träffa ett avtal om de frågor som tar sikte på vårdnaden m.m. om barnet eller anhängiggöra talan vid domstol genom en gemensam ansökan eller stämning. Vidare är det ingenting som hindrar att föräldrarna under betänketiden får hjälp med att ingå avtal om vårdnad m.m.

Vad skall kunna bli föremål för ett avtal mellan föräldrarna

Föräldrar bör kunna träffa avtal om vårdnaden - gemensam eller enskild -, boende och umgänge. Omfattningen av föräldrarnas överenskonunelse bör Således överensstämma med vad som kan beslutas av domstol. Detta är en förutsättning för att avtalsmöjligheten skall kunna utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt och utgöra ett fullvärdigt alternativ till talan vid domstol.

Domstolsutredningen uttalade, som tidigare redovisats, att det torde vara en förutsättning för att ett avtalssystem skall bli lika framgångs- rikt som i Finland att socialnämnderna även hjälper till med att räkna ut underhållsbidrag. Liknande synpunkter har framförts till utred— ningen från advokathåll.

I denna fråga måste beaktas att Underhållsbidrags— och bidragsför— skottsutredningen - 93 i betänkandet Underhållsbidrag och bidragsför- skott (SOU 1995:26) har föreslagit att försäkringskassorna får i

uppgift att hjälpa enskilda med att räkna ut underhållsbidrag och att träffa avtal härom. Förslaget innebär att uppgiften förs över från socialnämnderna till försäkringskassorna såvitt avser barn till ogifta föräldrar och att servicen samtidigt utökas till att avse alla barn oavsett om deras föräldrar varit gifta eller inte. Beträffande den inverkan förslaget kan komma att få på möjligheten att träffa avtal om vårdnad m.m. anför utredningen (s. 196), att kopplingen mellan kommunernas handläggning av underhållsfrågor och deras handläggning av vårdnads— och umgängesfrågor inte är speciellt stark i dag. Utredningen framhåller också, vilket även Vårdnadstvistutredningen erfarit, att många familjerättshandläggare anser att ekonomiska frågor ofta försvårar samtal om vårdnad och umgänge varför det skulle kunna vara en fördel att dela upp frågorna på olika organ. Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen 93 anför vidare (5. 197) att det givetvis är angeläget att ett samarbete skapas mellan kassorna och socialförvaltningen om uppgiften att hjälpa föräldrarna med att räkna ut underhållsbidragets storlek överförs till försäkringskassan. Det betonas vidare att kassorna inte har kompetens att bearbeta kriser och konflikter vid separationer och inte heller skall ge sig in på detta område; kassorna skall hantera frågan om barnets försörjning, men vara vakna för andra behov och, när det behövs, kunna slussa vidare till lämpligt organ.

Enligt Vårdnadstvistutredningens uppfattning skulle det vara en fördel om samtliga frågor som tar sikte på barnets förhållanden efter en skilsmässa eller separation kunde behandlas vid ett och samma tillfälle. Emellertid finns det också skäl som talar för att hålla frågor om vårdnad, boende och umgänge åtskilda från bestämmande av underhållsbidrag. Det kan vara en fördel, som familjerättshand- läggarna har anfört, att vid samtal med föräldrarna om vårdnad, boende och umgänge kunna undvika diskussioner om ekonomi. Samtalet mellan föräldrarna skulle då bättre kunna fokuseras på barnets bästa. Utredningen anser, bl.a. mot bakgrund av det nu anförda, att det förhållandet att frågorna om vårdnad, boende och umgänge handläggs vid socialnämnden medan frågorna om underhålls- bidrag och bidragsförskott handläggs vid försäkringskassan inte hindrar att en avtalsordning efter finsk modell införs. Det är emellertid viktigt att betona det angelägna i att försäkringskassan samarbetar och, om det befinns nödvändigt för att få föräldrar att komma överens om ett avtal om barnet, på ett smidigt och obyråkratiskt sätt ger hjälp med att räkna ut underhållsbidraget.

Till det anförda kan läggas att Underhållsbidrags— och bidragsför— skottsutredningen -93 föreslår ändringar i umgängesförälderns rätt att tillgodoräkna sig avdrag från underhållsbidraget när barnet varit hos honom eller henne under viss tid. För närvarande gäller att den under— hållsskyldige föräldern får göra avdrag från underhållsbidraget om han eller hon har haft barnet hos sig en sammanhängande tid av minst fem

hela dygn. Denna bestämmelse innebär, enligt vad som framförts till Vårdnadstvistutredningen från flera håll, att den förälder som har barnet boende hos sig motsätter sig sammanhängande umgänge under så lång tid att umgängesföräldern får rätt att göra avdrag på under- hållet. Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen 93 föreslår att avdrag på underhållsbidraget skall få göras när en um— gängesförälder har haft barnet hos sig under minst sex hela dygn under en kalendermånad. Denna bestämmelse bör bidra till ett ökat umgänge mellan barnet och den förälder det inte bor hos. Emellertid kan det enligt Vårdnadstvistutredningens uppfattning finnas anledning att överväga en ordning som innebär att avräkning från underhålls- bidraget får ske för varje helt dygn som umgänge ägt rum. Härigenom borde risken helt undanröjas för att den förälder som barnet bor hos av ekonomiska skäl motsätter sig längre sammanhängande perioder av umgänge mellan barnet och den andra föräldern.

Avtalets form och verkan

Avtal om vårdnad, boende och umgänge bör ingås skriftligen och förses med ett formellt godkännande. Den skriftliga formen är nödvändig för att föräldrarna skall vara fullständigt klara över vad de kommit överens om och är dessutom en förutsättning för att ett godkännande skall kunna ske. Den skriftliga formen är därutöver nödvändig för att förändringar beträffande vårdnaden skall kunna anmälas till folkbokföringen. Till denna fråga återkommer utredningen nedan.

För att en möjlighet för föräldrarna att träffa bindande avtal om vårdnaden m.m. skall bli ett fullvärdigt och ofta använt alternativ till att väcka talan vid domstol måste ett godkänt avtal ha samma effekt som ett avgörande av domstol. Avtalet bör alltså kunna verkställas som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande.

Vem skall ansvara för att föräldrar bereds möjlighet att träjfa avtal

Det är naturligt att kommunerna får ansvara för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal om vårdnad m.m. Socialnämnderna har sedan länge handlagt faderskapsbekräftelser och ombesörjt vårdnadsut- redningar. Sedan den 1 mars 1991 har de även ansvaret för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal. Socialnämndema bör nu anförtros uppgiften att fastställa avtal om vårdnad, boende och umgänge. Frågan om kommunernas resurser för att klara av den nya rollen återkommer utredningen till.

När utredningen i det följande talar om socialnämnden avses, i överensstämmelse med socialtjänstlagen, den eller de nämnder som

fullgör socialtjänstens uppgifter enligt socialtjänstlagen (4 å social— tjänstlagen [19802620]).

Det bör här anmärkas att det till utredningen har framförts farhågor för att föräldrar i allmänhet inte skulle vara villiga att gå till socialför— valtningen för att få hjälp. Utredningen är inte omedveten om att det finns en viss negativ inställning till att utnyttja socialförvaltningens tjänster. Det har emellertid framkommit att familjerättsenheternas verksamhet i allmänhet uppfattas som positiv av de människor som har utnyttjat den och att man vänder sig dit med förfrågningar inför en skilsmässa eller separation utan att vara i tvist. Till detta kommer att kommunema sedan den 1 januari 1995 är ansvariga för att det finns familjerådgivning inom konununen. Även inom denna verksamhet, som i allmänhet betraktas som positiv och hjälpande, bör såväl vid samarbetssamtal som eljest kunna lämnas hjälp till föräldrar att träffa avtal om vårdnad m.m.

Vilken hjälp skall föräldrar få att träjfa avtal

Föräldrar bör få hjälp med att sluta avtal om vårdnad, boende och umgänge i samma omfattning som gäller för samarbetssamtal. Kompetensen hos dem som skall hjälpa föräldrarna att träffa avtal bör vara densamma som hos de tjänstemän inom socialförvaltningen som leder samarbetssamtal. Motsvarande bör gälla för de fall föräldrar får hjälp med att träffa avtal inom farniljerådgivningens ram.

Om föräldrar som kommer till socialförvaltningen är överens om hur de vill ordna det för barnen, bör de ändå kunna få information t.ex. om innebörden i begreppet gemensam vårdnad, samt erbjudas möjlighet att diskutera barnets boende och umgänge.

Många gånger är den stora frågan när föräldrar separerar bodel- ningen. Någon hjälp med frågor om bodelning bör det dock inte ankomma på socialnämnden att lämna.

Formen för och innehållet i godkännandet

Föräldrarnas avtal bör godkännas av socialnämnden iden kommun där barnet är bosatt. Socialnämndens godkännande skall ske skriftligt. I överenstämmelse med vad som gäller sedan den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:8 s. 43 f, bet. 1990/91:LU13 s. 34 f) beträffande vårdnads- utredningar bör föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge på socialnämndens vägnar alltid godkännas av en tjänsteman utsedd av socialnämnden.

För att underlätta handläggningen och för att tillse att inga väsent- liga uppgifter utelämnas bör det finnas en färdig avtalsblankett att använda för föräldrars avtal. Ett exempel på hur en blankett kan

utformas är den som utredningen inhämtat från Finland (se bil. 14). Det bör dock inte vara någon förutsättning för godkännande av ett avtal att denna blankett används.

Vilken prövning skall göras av föräldrarnas avtal

Vid prövningen om föräldrarnas avtal kan godkännas bör barnets bästa och dess egna önskemål beaktas. Godkännande skall kunna vägras om föräldrarnas överenskommelse kan antas strida mot barnets bästa. Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra god— kännande. Någon möjlighet för socialnämnden att ändra avtalets innehåll i sitt godkännandebeslut bör inte finnas. Detta hänger samman med att det är domstol som skall avgöra tvister mellan föräldrar som inte kan komma överens. Däremot bör socialnämnden, om den anser att det avtalade arrangemanget står i strid mot barnets bästa, försöka förmå föräldrarna att ändra avtalet så att det svarar mot barnets bästa. Lämnar socialnämnden inte sitt godkännande av avtalet får föräldrarna därefter, om de inte själva kan lösa sin tvist, hänvisas till att väcka talan vid domstol.

Ändring av avtal

Ett fastställt avtal bör kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som genom ett avgörande av domstol. Ett domstolsavgörande bör kunna ändras inte bara genom ett nytt avgörande av domstol utan även genom ett skriftligt avtal mellan föräldrarna som godkänns av socialnämnden. Härigenom kan föräldrar på ett enkelt sätt ändra ett ingånget avtal eller en domstols dom. Mindre barns förändrade behov av umgänge kan på detta sätt lösas smidigt eftersom det för föräldrar i allmänhet sannolikt är lättare att för omprövning vända sig till social- nämnden än till domstol. Möjligheten att genom avtal ändra ett tidigare avtal eller domstolsbeslut kommer således att bidra till ett smidigt förfarande. Den föreslagna ordningen med avtal möjliggör även att ett avtals giltighet kan begränsas i tiden och att föräldrarna sedan kan komma tillbaka till socialnämnden för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ett sådant förfarande kan framstå som lämpligt t.ex. om föräldrarna vill pröva hur deras överenskommelser fungerar eller för att beakta det mindre barnets växlande behov av umgänge och kontakt med båda föräldrarna.

Avtalet skall givetvis, liksom kan ske i dag med makars överens— kommelser, kunna lämnas in i ett äktenskapsmål för att efter domsto— lens prövning ingå i domen.

Ekonomiska konsekvenser för föräldrarna

När det gäller frågor om vårdnad om barn är för många föräldrar de ekonomiska frågorna mycket väsentliga. En förutsättning för att ett system med en möjlighet för föräldrar att träffa bindande avtal om vårdnad m.m. skall kunna fungera är att de bidragssystem som finns är konstruerade och tillämpas på ett sådant sätt att de inte hindrar eller försvårar för föräldrar att träffa den överenskommelse som är bäst för barnet. De bidragsforrner som är i fråga är barnbidrag, bidragsför- skott, bostadsbidrag och underhållsbidrag.

De bestämmelser som är utformade så att de kan äventyra en reglering av vårdnad och boende bestämd efter barnets bästa finns i lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna har nära samband med bestämmelserna om underhållsbidrag. Bidragsförskott utgår av allmänna medel till barn som är bosatta här i landet. De grundläggande förutsättningarna för rätten till bidragsförskott motsvarar dem som uppställts i 7 kap. 2 å första stycket föräldrabal- ken beträffande skyldigheten att utge underhållsbidrag. Bidragsförskott kan lämnas när inte någon av föräldrarna eller endast en av dem har vårdnad om barnet. Bidragsförskott lämnas då i förhållande till den förälder som inte har vårdnaden. Ytterligare en förutsättning för att bidragsförskott skall utgå är att denna förälder inte varaktigt bor tillsammans med barnet. Bidragsförskott kan lämnas också när båda föräldrarna har vårdnaden om barnet gemensamt men barnet varaktigt bor tillsammans med endast en av dem. Bidragsförskott lämnas då i förhållande till den andra föräldern. Regleringen av bidragsförskotten innebär enligt utredningens bedömning oftast inget hinder när det gäller en möjlighet för föräldrar att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge. Det finns dock situationer där denna reglering kan bidra till att barnets umgänge med den förälder det inte stadigvarande bor tillsammans med begränsas. En sådan situation kan uppstå när för— äldrarna bor helt nära varandra. Om barnet då bor hos umgängesför- äldern i mer än fyrtio procent av tiden upphör rätten till bidragsför- skott. Resultatet kan bli att barnets umgänge med den andra föräldern begränsas, kanske mot barnets såväl vilja som bästa.

Övriga konsekvenser av utredningens förslag

Avgörande för möjligheten att införa en ordning som innebär att föräldrar kan träffa avtal om vårdnaden m.m. är vilka kommunala resurser som en sådan ordning kan kräva. I rådande ekonomiska läge med knappa resurser och ständiga diskussioner om nedskärningar och besparingar är det inte realistiskt att lägga på kommunerna ytterligare en arbetsuppgift om denna ökar kostnaderna utan att kommunen på

något sätt kompenseras för kostnadsökningen. Till denna fråga återkommer utredningen i avsnitt 6.

Registrering i folkbokföringen av föräldrars avtal

Uppgifter om vem som är ett barns vårdnadshavare framgår av folk— bokföringsregistret (lagen [199011536) om folkbokföringsregister) vilket förs av skattemyndigheten som är ansvarig för folkbokföringen (folkbokföringslagen [1991z481]). För att skattemyndigheten Skall kunna ajourföra folkbokföringsregistret är olika myndigheter ålagda rapporteringsskyldighet. I de fall föräldrar i samband med en faderskapsbekräftelse anmäler till socialnämnden att de vill ha gemensam vårdnad skall socialnämnden meddela detta till skattemyn— digheten för registrering. När ett avgörande av domstol om vårdnaden vunnit laga kraft skall domstolen skriftligen meddela skattemyn— digheten. Även föräldrars överenskommelse om vårdnad om barn måste registreras i folkbokföringsregistret. Som nyss framgått meddelar redan i dag socialnämnden till skattekontoret föräldrars anmälan i samband med en faderskapsbekräftelse att de vill ha gemensam vårdnad. Samma rutin kan användas när det gäller anmälan av föräldrars avtal om vårdnad. Med hänsyn till försäkringskassans roll när det gäller barnbidrag, bidragsförskott och bostadsbidrag bör föräldrarnas avtal anmälas även dit.

Information om möjligheten att träjfa avtal om vårdnad m.m.

En förutsättning för att den föreslagna möjligheten för föräldrar att utan medverkan av domstol träffa avtal om vårdnad m.m. skall få genomslag och utnyttjas i stor omfattning är att denna ordning görs känd genom information. De informationsinsatser som erfordas bör, i överensstämmelse med vad utredningen i tidigare avsnitt (4.3) anfört, uppdras åt Socialstyrelsen.

4.12. Utredning om vårdnad, boende eller umgänge

Utredningens förslag: Den som verkställer en utredning skall i utredningen lämna ett förslag till beslut. Om det framstår som ett lämpligare alternativ kan utredaren i stället redovisa vilka konse— kvenser olika beslutsalternativ får för barnet.

I 6 kap. 19 å föräldrabalken regleras domstolens skyldighet att se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillräckligt utredda. Be— stämmelsen är tillämplig såväl när föräldrarna tvistar om dessa frågor som när de är överens. Innan domstolen avgör ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge, skall den ge socialnämnden tillfälle att lämna upplysningar. Behövs ytterligare utredning får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa en sådan utredning. Domstolen får därvid fastställa riktlinjer för ut- redningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Vidare skall domstolen se till att utredningen bedrivs skynd— samt. /4

Den socialtjänsteman som av socialnämnden utses att utföra vårdnadsutredningen skall själv svara för utredningen och sända den direkt till domstolen. Denna ordning gäller sedan den 1 mars 1991 (prop. 1990/9118, bet. 1990/91:LU13) då socialnämnden frikopplades från arbetet med vårdnads- och umgängesrättsutredningar. I stället för att som tidigare begära ett yttrande av socialnämnden skall domstolen numera uppdra åt nämnden att föranstalta om en utredning i målet. Utredningen skall inte utmynna i ett förslag till domstolen, utan endast innefatta en redovisning av insamlade och sammanställda fakta och upplysningar om barnet och dess föräldrar. Härigenom blir det inte fråga om något yttrande från socialnämnden, utan nämnden får i princip inte någon annan befattning med saken än som arbetsgivare för den tjänsteman som nämnden utser att utföra utredningen. Den utredande tjänstemannen skall rapportera direkt till domstolen och skall i varje enskilt fall själv avgöra om det insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en slutsats från hans eller hennes sida. Som förutskickades i propositionen (s. 45) innebär denna ordning att tid sparas i den redan utdragna och för parterna plågsamma processen. Dessutom har risken för fördjupade motsättningar mellan föräldrarna undanröjts som en följd av att utredningen inte längre behandlas på det rättegångsliknande sätt som tidigare skedde i socialnämnden. Eftersom socialnämnden inte avger något yttrande går inte de sociala myndig- heternas förtroendekapital förlorat hos den part som yttrandet går emot.

Denna ordning som gäller sedan den 1 mars 1991 har mottagits i stort sett positivt av domare, advokater och socialtjänstemän. Till

utredningen har dock i skilda sammanhang från alla yrkeskategorier som är inblandade i handläggningen av vårdnadstvister framförts att vårdnadsutredningen bör innehålla något ställningstagande från den som utfört utredningen. Från domare har anförts att en utredning utan en sammanfattning av vad som framkommit inte ger någon ledning, varför det bör finnas ett ställningstagande eller en konsekvensanalys. Vanliga synpunkter från advokater har varit bl.a. att utan något yttrande från utredaren är utredningen meningslös och att i de fall utredaren inte har uttalat sig tyngs processen av att det måste styrkas vilken uppfattning utredaren har. Även de tjänstemän på socialförvalt- ningarna som utför samarbetssamtal och utredningar har anfört att den som gjort utredningen alltid bör uttala sig i en sammanfattning och att denna kan innehålla vilka konsekvenser olika alternativa lösningar innebär för barnet.

I den tidigare nämnda propositionen anförde departementschefen (s. 45 f) att det finns både för- och nackdelar med en ordning som innebär att utredaren skall ta ställning i tvisten. I många fall, anförde departementschefen, exempelvis då båda föräldrarna är lika lämpliga som vårdnadshavare, tjänar ett ställningstagande från utredarens sida inte något egentligt syfte. Tvärtom kan en preferens för den ena föräldern uppfattas som en nedvärdering av den andra föräldern, något som knappast bidrar till att dämpa de motsättningar som kan finnas. Skulle situationen vara den, fortsatte departementschefen, att för- äldrarna i första hand är inriktade på ensam vårdnad men i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad kan det vara direkt olämpligt om vårdnadsutredaren uttalar att en av föräldrarna bör anförtros vårdna- den. Å andra sidan, anförde departementschefen, är det ofrånkomligt att det finns fall då det kan vara av stort värde om utredaren, som är väl insatt i ärendet, redovisar sina egna ståndpunkter. I praktiken går det knappast heller att hindra att en utredare, som anser det vara befogat att på ett eller annat sätt ge uttryck för sin uppfattning. Enligt departementschefens uppfattning bör frågan huruvida utredaren skall lämna något förslag till lösning av vårdnadstvisten bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Utredaren får alltså själv bedöma om han eller hon vill komplettera det insamlade faktamateria- let med en egen slutsats. Det är självfallet av yttersta vikt att ut- redarens arbete bygger på stor lyhördhet och noggrannhet i det enskilda fallet anförde departementschefen.

Lagutskottet (bet. 1990/91:LU13) ställde sig bakom de av departe- mentschefen gjorda uttalandena. Därutöver anförde utskottet (s. 37) att föräldrarna inte behöver uppfatta utredningsresultatet som helt avgörande för utgången i målet. Detta kan i sin tur enligt utskottet leda till att motsättningarna mellan parterna, åtminstone under utredningstiden, kan dämpas. I stället blir det domstolen som får dra slutsatserna av utredningsmaterialet.

Utredningen

Utredningen kan instämma i att värdet av en vårdnadsutredning (um— gängesutredning) i allmänhet blir större om den som utfört utred— ningen också uttalar sina slutsatser i någon form av sammanfattning. Detta gäller även en utredning som är inriktad på barnets boende, vilket någon gång kan bli följden av utredningens förslag i den delen (se avsnitt 4.7). Det är i allmänhet utredaren som får störst kunskap om föräldrarna och barnet i de avseenden som är av avgörande betydelse. Utredningen anser därför att det bör införas en skyldighet för den som utför en utredning att lämna ett förslag till beslut till domstolen. Härigenom kommer de behov och önskemål som finns i denna riktning att tillgodoses. Dock är utredningen medveten om att en preferens för en förälder kan uppfattas som en nedvärdering av den andra föräldern och att detta knappast bidrar till att dämpa de motsättningar som finns. Mot bakgrund härav bör utredaren, i de fall det framstår som lämpligare än att lämna ett förslag till beslut, i stället kunna redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ kan få för barnet. En sådan möjlighet kan användas såväl när båda föräldrarna bedöms som lika lämpliga som i det fallet att ett ställningstagande för en av föräldrarna skulle kunna leda till en fördjupad motsättning mellan dem till nackdel för barnet. I vissa fall är det emellertid ofrånkomligt att en utredare redovisar sina ställningstaganden t.ex. om det är uppenbart att en viss lösning är olämplig för barnet. Möjlig— heten att peka på olika alternativa besluts konsekvenser tillgodoser socialnämndens intresse att även efter en vårdnadstvist kunna arbeta med stöd och hjälp till de föräldrar och barn som varit föremål för en utredning.

Riktlinjer beträjfande utredningens bedrivande

I samband med det tidigare redovisade lagstiftningsärendet infördes en möjlighet för domstolen att lämna riktlinjer för hur en vårdnadsutred- ning skall bedrivas. Denna möjlighet utnyttjas, enligt vad utredningen inhämtat, endast undantagsvis. I de fall riktlinjer meddelas avser dessa t.ex. att utredningen skall avse miljön hos resp. förälder eller att en utredning skall ta sikte endast på tiden efter en tidigare. Trots detta uppfattas möjligheten att meddela riklinjer som värdefull och an- ledning saknas att vidta någon förändring i den delen.

I vilken omfattning yrkas resp. förordnas vårdnadsutredning

Domstolarna beslutar inte alltid om utredning när det föreligger en tvist om vårdnad eller umgänge. Enligt flertalet av de domare som ut—

redningen har varit i kontakt med måste det finnas någon mening med en utredning och i annat fall görs försök att avstyra ett yrkande om en sådan. Emellertid är de mål som kommer till domstolen i dag i allmänhet sådana att det fordras någon form av utredning för att rätten skall kunna ta ställning. De advokater som utredningen har intervjuat uppgav att de inte alltid framställer yrkanden om en vårdnadsutredning när det föreligger en tvist. Det finns enligt flera advokater fall där det är onödigt med en vårdnadsutredning t.ex. när barnet är så gammalt att vad som behövs är information om vad barnet vill.

Det är väsentligt att domstolen förordnar om utredning endast i de fall där det är nödvändigt. Att detta är tanken redan enligt gällande lagstiftning framgår av 6 kap. 19 å andra stycket tredje meningen där det sägs att domstolen får förordna om utredning ”Om det behövs ytterligare utredning” från socialnämnden utöver upplysningar. Utredningen föreslår en mindre redaktionell ändring i den aktuella lagtexten för att markera att förordnande om utredning skall göras med urskillning och endast när det är nödvändigt för tvistens av- görande. I de fall utredning beslutas kan domstolen många gånger sannolikt begränsa utredningens omfattning genom att lämna riktlinjer beträffande dess bedrivande.

Innehållet i vårdnadsutredningar

Till utredningen har framförts att vårdnadsutredningarna ofta in— nehåller för mycket partsberättelser och för lite information om barnet. Utredningen vill för sin del understryka att det inte bör förekomma en redovisning sida upp och sida ner av föräldrarnas uppgifter. I den mån dessa uppgifter inte är nödvändiga för sammanhanget eller utredarens ställningstaganden kan vad föräldrarna har berättat vanligen samman— fattas. Detta särskilt med tanke på att föräldrarnas uppgifter ändå kommer domstolen till del vid huvudförhandlingen.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att erinra om förslaget i propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) som innebär att det skapas garantier för att barn får komma till tals i mål och ärenden i domstolar. Enligt förslaget införs i lagstiftningen uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till tals i bl.a. mål om vårdnad och umgänge. En domstol skall, enligt propositionen, när den skall avgöra vad som är till barnets bästa ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Vidare föreslås att den som verkställer utredning i sådana mål och ärenden skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. Genom förslaget i propositionen tillgodoses önskemålet att barnet bör bli mer framträdande i vårdnadsutredningar. Utöver det nu anförda kan tilläggas att Socialstyrelsen har 1 Allmänna råd 1985z2 lämnat råd och rekommendationer till kommunerna beträffande

utförandet av samarbetssamtal och vårdnadsutredningar. Med anledning av bl.a. vad Vårdnadstvistutredningen anfört finns skäl att se över och omarbeta dessa råd och rekommendationer.

4.13 Övriga frågor

4.13.1 Kontaktperson vid umgänge

I samband med att en domstol beslutar om umgänge mellan ett barn och en förälder som inte är vårdnadshavare förordnar domstolen ibland att umgänget, under kortare eller längre tid, skall ske i närvaro av en tredje person. Ofta lyder beslutet att umgänget skall utövas i närvaro av en person som utses av socialnämnden. Anledningen till att ett sådant villkor ställs upp skiftar, men det är alltid avsett som ett skydd för barnet, t.ex. när ett litet barn och umgängesföräldern inte har haft kontakt under lång tid eller när det föreligger risk för olovligt bortförande av barnet. Utredningen tar i det följande inte ställning för i vilka fall och under vilka omständigheter en kontaktperson bör förordnas att närvara vid umgänge, utan behandlar förfarandet i samband med förordnandet och då främst frågorna om en domstol kan ålägga en kommun att utse en kontaktperson och vilka kontakter som bör förekomma mellan domstolen och kommunen (socialnämnden) innan ett beslut om umgänge kombineras med förordnande om kontaktperson.

Socialtjänstkommittén anför i sitt huvudbetänkande Ny socialtjänst— lag (SOU 1994:139) beträffande kontaktperson vid umgänge (s. 427) följande.

Vi har också anledning att något kommentera de s.k. tings- rättsuppdragen. Härmed avses ärenden där tingsrätten vid sitt beslut utgått ifrån att socialnämnden utser ”tredje person” att närvara när utdömd umgängesrätt utövas. I likhet med vad som framförts från många andra håll anser vi att ett beslut eller en dom i umgängesfrågan alltid bör föregås av ett samråd med socialförvaltningen. Regeringen har nyligen tillkallat en utredning med uppgift att utvärdera 1991 års reform av föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge. Enligt vår mening bör tingsrättsuppdragen inte behandlas av oss utan av den aktuella utredningen. Vi avser därför att göra denna utredning uppmärksam på att frågan om tings- rättsuppdrag behöver övervägas närmare.

Socialtjänstkommittén har i en skrivelse den 7 april 1995 till Vård— nadstvistutredningen anfört följande.

I förslaget till ny socialtjänstlag finns en bestämmelse om socialtjänstens skyldighet att tillhandahålla s.k. ”personligt stöd” (5 kap. 8 å). Denna insats innefattar bl.a. kontakt- person/kontaktfamilj. Eftersom de s.k. tingsrättsuppdragen inte är frivilliga i vanlig bemärkelse utan syftar till att skydda barnet kan det enligt vår bedömning finnas anledning att komplettera förslaget till ny socialtjänstlag med en uttrycklig bestämmelse om socialtjänstens skyldighet att utse kontaktperson i sådana situationer. En sådan bestämmelse skulle ev. kunna tillföras 7 kap. som innehåller särskilda regler till skydd för underåriga. Hur en sådan bestämmelse bör vara utformad får bestämmas av hur insatsen som sådan regleras i föräldrabalken. Vi har därför avstått från att lägga något förslag i denna del utan har ansett att frågan om tingsrättsuppdrag bör övervägas närmare i anslutning till översynen av bestämmelserna i Föräldrabalken.

Högsta domstolen har uttalat (NJA 1987 s. 15 och NJA 1991 C 90) att allmän domstol inte kan ge något föreläggande för socialnämnden att utse kontaktperson vid utövande av umgänge. Högsta domstolen uttalade i NJA 1987 s. 15 också, att om domstol förordnat att umgångesrätten skall utövas i närvaro av person som utses av social- nämnden, har nämnden vid behandlingen av frågan om utseende av sådan person att utgå från att umgänge skall äga rum i den utsträck- ning och på det sätt som domstolen beslutat och att detta är i över- ensstämmelse med barnets bästa. Det ankommer sålunda inte på nämnden, anförde Högsta domstolen, att göra en egen bedömning av lämpligheten av den beslutade umgångesrätten och låta en sådan be- dömning inverka på frågan om utseende av person som skall närvara vid utövandet.

Justitieombudsmannen har återkommande behandlat frågan om en domstol kan ålägga en kommun att utse en kontaktperson. I beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994, anför JO följande.

I socialnämndens övergripande ansvar enligt 3 och 12 åå socialtjänstlagen ligger en skyldighet att medverka till att ett barns behov av umgänge med sin förälder blir tillgodosett. Om en domstol förordnat att umgänge mellan förälder och barn skall utövas i närvaro av en person som utses av socialnämnd, har nämnden vid behandlingen av frågan om utseende av en sådan person att utgå från att umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som domstolen har beslutat och att detta är i överensstämmelse med barnets bästa. Det ankommer alltså inte på socialnämnden att göra en egen bedömning av om det beslutade umgänget är lämpligt eller inte och låta en sådan bedömning inverka på frågan om utseende av kontaktperson.

A andra sidan kan allmän domstol inte ålägga socialnämn— den att utse en kontaktperson. Socialnämnden bör se domsto—

lens förordnande som en begäran om nämndens medverkan. Om umgänge inte kan komma till stånd i enlighet med domstols förordnande beroende på att nämndens medverkan inte kan påräknas måste umgängesfrågan omprövas av domstolen. För att undvika att en sådan situation uppkommer är det viktigt att ett förordnande hos domstol föregås av en kontakt med socialnämnden (se NJA 1987 s. 15).

I detta sammanhang vill utredningen erinra om att domstolen är skyldig och har till uppgift att se till att frågor om umgänge blir tillbörligt utredda och att besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. En föreskrift om att umgänge skall ske i närvaro av en kontaktperson bör meddelas endast när det verkligen föreligger behov av en sådan, t.ex. om det finns en risk för att barnet olovligen bortförs, och efter samråd med socialnämnden. Frågan om kontakt— person är inte sådan att parterna disponerar över den, utan det ankommer på domstolen att pröva behovet och nödvändigheten samt besluta därom. En föreskrift om kontaktperson vid umgänge får därför inte beslutas endast på medgivande av part som villkor för umgänge. Att besluta om kontaktperson på medgivande medför dessutom att socialnämndens resurser tas i anspråk för uppdrag där nämndens medverkan inte behövs, vilket kan få den konsekvensen att nämnden saknar nödvändiga resurser i de fall där det verkligen är befogat med kontaktperson.

Om tingsrätten finner att det är nödvändigt att besluta att umgänge skall ske i närvaro av en kontaktperson bör alltid i enlighet med vad J ustitieombudsmannen, och Socialtjänstkommittén, anfört - kontakt tas med socialnämnden för att höra efter om nämnden kan äta sig det uppdrag som tingsrätten avser att besluta om. Förordnar domstolen att umgänget skall ske i närvaro av en person som utses av socialnämnden utan att först ha kontrollerat med nämnden att den har möjlighet att äta sig uppdraget, kan detta, i de fall nämnden förklarar att den saknar möjlighet att efterkomma tingsrättens begäran, få den konsekvensen att någon verkställighet av domstolens förordnande om umgänge inte kan ske. Detta kan i sin tur få till följd att en ny process kanske blir nödvändig, vilket medför skada för barnet och dess föräldrar samt onödiga kostnader för samhället.

Socialtjänstkommitténs förslag att en uttrycklig bestämmelse om socialnämndens skyldighet att utse en kontaktperson vid umgänge skall införas i socialtjänstlagen och en motsvarande bestämmelse i för- äldrabalken kräver noggranna överväganden. Utredningen saknar underlag för en bedömning av behovet av en sådan reglering varför frågan bör utredas i annat sarmnanhang.

Vårdnadstvistutredningen vill dock anlägga några synpunkter som bör beaktas vid ställningstagandet till frågan om kontaktperson vid umgänge bör lagregleras.

En föreskrift att umgänge skall ske i närvaro av en kontaktperson brukar ges om det finns risk för att barnet vid umgänget kan komma att olovligen föras bort inom eller ut ur landet (se prop. 1992/93:139 s. 37 f), när det varit en längre tids avbrott i kontakten mellan barnet och umgängesföräldern — i detta fall sker förordnande för en över- gångstid samt vid härntande och lämnande av barnet när föräldrarnas konflikt är sådan att de inte kan mötas. I betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63 s. 81 f) anfördes, att i de fall föräldrarnas förhållande till varandra medför att umgänget blir en kon- fliktskapande faktor mellan dessa som barnet kan ta skada av, torde en kontaktperson kunna fylla en viktig funktion. Om det även i andra fall, annat än undantagsvis, förordnas om kontaktperson saknar utredningen närmare kunskap om.

Lagutskottet behandlade våren 1993 (bet. 1992/92zLU22) ett motionsyrkande om att umgängesrätt i större utsträckning än för närvarande skall förenas med föreskrift om att kontaktperson Skall finnas med när umgångesrätten utövas. Lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionsyrkandet, anförde (s. 33).

Utskottet erinrar om att gällande rätt innebär att domstolen när den beslutar om umgänge kan föreskriva att umgänget skall ske i närvaro av t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Likaså kan rätten föreskriva att umgänge får utövas endast i Sverige (se som exempel rättsfallen NJA 1969 s. 455 och NJA 1981 s. 916). Den föreslagna ändringen i 6 kap. 15 å FB syftar till att umgängesbeslut i framtiden skall utformas med särskilt beaktande av risken för att barnet t.ex. förs utomlands av den umgängesberättigade föräldern. Det finns därför skäl att utgå från att umgängesbesluten i framtiden i än större utsträckning kommer att förenas med särskilda villkor med krav på närvaro av annan person. Utskottet förutsätter att en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd i lämpligt sammanhang med anledning av den nu föreslagna ändringen i FB:s umgängesregel. Om det därvid skulle visa sig att det föreligger behov av lagändringar i syfte att möjliggöra att umgänget i större utsträckning förenas med särskilda föreskrifter utgår utskottet från att regeringen återkommer till riksdagen med erforderliga förslag.

Mot bakgrund av det nu anförda måste ett ställningstagande till den aktuella frågan föregås av en inventering dels av i vilka fall domstol beslutar att umgänge skall ske i närvaro av kontaktperson, dels av i vilka fall det föreligger ett behov därav.

Vilka konsekvenser skulle det medföra för kommunen om en skyldighet införs att efter domstols förordnande utse kontaktperson vid umgänge? Det kan antas att resursåtgången kommer att bli beaktans— värd eftersom kontaktperson i allmänhet behövs utanför ordinarie

arbetstid, på kvällar och helger. Till det nu anförda kan läggas att det redan i dag kan vara svårt för socialnämnden att finna lämpliga personer för uppdragen som kontaktperson. Ytterligare omständigheter som måste övervägas är om domstolen skall vara skyldig att samråda med socialnämnden innan den meddelar ett beslut om att umgänge skall ske i närvaro av en kontaktperson eller om nämnden till följd att domstolens beslut automatiskt blir förpliktad att förordna en kontakt— person. I samband med övervägande av denna fråga måste noga utredas om en utökad möjlighet för domstolarna att besluta om kontaktperson kommer att leda till dels att kontaktperson förordnas ”för säkerhets skull” i de fall det saknas tillräckligt underlag för ett antagande att behovet finns, dels om kommunens resurser kommer att tas i anspråk i en sådan omfattning att det påverkar möjligheten att utse kontaktperson i de fall detta verkligen är befogat.

4. 13 . 2 Familjedomstolar

Till utredningen har framförts synpunkter på och önskemål om att mål om vårdnad och umgänge bör handläggas i särskilda familjedomstolar eller familjenämnder med särskild sammansättning och kompetens för de aktuella frågorna.

I Nordiska rådet framlades den 25 november 1992 ett medlems- förslag om uppgörelser utanför domstolen om barnens framtid vid föräldrarnas skilsmässa (A 1026/j). I medlemsförslaget anförde för- slagsställarna följande.

Vi anser att de största problemen för barn och familj inte löses genom lagstiftning. Enligt vår mening bör skilsmässor och upplösning av samboförhållanden avdramatiseras. Man bör försöka få föräldrar att utanför domstolar träffa avtal och uppgörelser om barnens framtid som tryggar barnens rätt till två föräldrar och barnens och föräldrarnas livskvalitet. För att uppnå detta anser vi att man borde inleda en försöksverk- samhet med ”familjerätter” i Norden. Denna familjerätt skulle kunna bestå av personer med juridisk, social och barnpsykologisk kompetens. Föräldrarna som tänker separera borde vara skyldiga att före separationen vända sig till denna instans, vars uppgift är att tillse att en uppgörelse kommer till stånd beträffande de gemensamma barnens framtid samt även föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Av Nordiska Ministerrådets verksamhetsberättelse för år 1994 framgår att Nordiska rådet (meddelande om rekommendation nr 21/1993/j) rekommenderat Nordiska Ministerrådet att tillse att de nordiska ländernas lagstiftning på familj erättens område koordineras på de flesta möjliga områden, att tillse att arbetsgruppen som arbetar med förslag

till en uppdatering av den nordiska äktenskapskonventionen från år 1931 påskyndar detta arbete så mycket som möjligt samt att tillse att det införs en samarbetsvägledning för föräldrar som önskar separation eller skilsmässa eller vill flytta från varandra. Vägledningen bör ha formen av ett erbjudande som också kan vara till gagn för familjer där enighet har uppnåtts. Med anledning av denna rekommendation anför Nordiska Ministerrådet i verksamhetsberättelsen följande.

De nordiska ländernas familjerättsliga lagstiftning bör harmoniseras så långt som möjligt. Ett sådant arbete sker i 1990 års nordiska arbetsgrupp om familjerättsliga frågor. Arbetsgruppen koncentrerar nu sina ansträngningar på en reformering av 1931 års äktenskapskonvention.

Beträffande samarbetssamtal för föräldrar som skall separera kan nämnas att det i Norge och Sverige är obligato— riskt att erbjuda sådana till föräldrarna. I Finland finns medling som kan användas i samband med skilsmässa. I Danmark är medling i samband med separation eller skils— mässa inte obligatorisk. I Island är medling obligatorisk vid skilsmässa. Inom ramen för medlingen kan också frågor om barnen tas upp. Ministerrådet föreslår att rekommendationen avskrivs.

Liknande tankar som de i förslaget i Nordiska rådet har framförts i riksdagen (se bl.a. bet. 1992/93:LU22 och prot. 1992/93:114 s. 116 f avseende svar på en interpellation om vårdnadstvister m.m.). Med anledning av bl.a. en motion om tillskapande av en familjenämnd med kommunalt huvudmannaskap inom socialtjänsten erinrade lagutskottet (bet. 1992/93zLU22 s. 27 f) om vad Domstolsutredningen anfört om den finländska modellen. Lagutskottet uttalade att de överväganden som pågick inom regeringskansliet beträffande det fortsatta utrednings- arbetet av den finländska modellen som Domstolsutredningen förordat inte borde föregripas varför utskottet avstyrkte bifall till motionsyrkan- det.

I samma betänkande behandlade lagutskottet (S. 27 i) med anledning av en motion frågan om att, efter förebild från Australien, tillskapa särskilda familjedomstolar med tillgång till egna utredningsresurser och specialister i bl.a. sociala frågor och psykologi. Lagutskottet, som avstyrkte bifall till motionen, anförde följande.

Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att utskottet i samband med en studieresa till Australien i september 1992 gavs tillfälle till information om de australis- ka familjedomstolarna. En sådan domstol består av en chefsdomare samt andra domare. Till domare i en familje- domstol får utses endast domare i andra federala eller delstatsdomstolar eller vissa advokater. Som ett ytterligare kvalifikationskrav gäller att domaren genom sin utbildning,

erfarenhet och personliga läggning skall vara lämpad att handlägga familjemål. Vid domstolen skall vidare finnas anställda familjerådgivare (trained counsellors), som i regel har akademiska examina i ämnen såsom psykologi och socialkunskap. Vid domstolen tjänstgör också notarier (registrars). Reglerna för handläggningen av vårdnadsmål utgår från att parterna så långt det är möjligt skall försöka komma överens i vårdnadsfrågan. Rådgivning och medling är därför obligatoriski alla tvistiga vårdnadsmål. Intentioner— na i lagstiftningen synes ha uppnåtts, och i omkring 95 % av alla mål enas föräldrarna om vem av dem som Skall ha vårdnaden om barnen. Rådgivningen och medlingen utförs av de vid familjedomstolen anställda familjerådgivarna. Vid sammanträdena deltar också i regel parternas juridiska ombud. Vid medlingen får parterna först information om gällande regler på området. Sex veckor därefter träffar parterna familjerådgivaren på nytt, varvid man påbörjar själva förhandlingsarbetet. I de fall där parterna inte kan komma överens om vårdnaden kommer målet att handläggas av en domare, som innan han avgör tvisten kan besluta om en vårdnadsutredning. En sådan utredning utförs i regel av en vid domstolen anställd notarie.

Enligt utskottets mening finns det onekligen vissa fördelar med det australiska systemet med specialdomstolar för familjemål. Det är emellertid ytterligt tveksamt om systemet kan passa in i den svenska domstolsorganisationen. Därtill kommer att det australiska systemet bygger på en delvis annan rättstradition än det svenska. De tankegångarna som förs fram i motionen ligger inte heller i linje med de ställningstaganden riksdagen tidigare gjort beträffande den framtida svenska domstolsorganisationen. Våren 1990 uttalade justitieutskottet vid behandlingen av proposition 1989/90:71 om några processrättsliga frågor i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:JuU32 att man vill slå vakt om principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha så djup kunskap och god överblick över hela det juridiska fältet som möjligt. Under senare år har justitieutskottet vid ett stort antal tillfällen behandlat frågan om specialdomstolar, senast våren 1992 (bet. 1991/92:JuU20). Justitieutskottets ställningstaganden innebär att man i princip har den uppfattningen att antalet specialdomstolar bör minska.

Enligt utredningens uppfattning finns det anledning att närmare utreda förutsättningarna för att tillskapa ett system med familjenämnder eller särskilda familj edomstolar och konsekvenserna härav. En omständighet som talar för detta är betydelsen av att det finns särskild kunskap av olika slag - juridisk, psykologisk m.m. tillgänglig vid avgörande av frågor om vårdnad, boende och umgänge. En annan omständighet är

vad som redovisas i lagutskottets betänkande beträffande förhållandena i Australien där föräldrarna enas i nittiofem procent av alla mål om vårdnad. Även i andra länder finns specialdomstolar eller andra särskilda processuella regler för mål om vårdnad och umgänge som kan vara värda att studera. Vårdnadstvistutredningen har emellertid inte uppfattat sitt uppdrag så att denna fråga skulle studeras närmare. Inte heller har den tid som stått utredningen till buds medgett några sådana överväganden. Det är emellertid ingenting som hindrar att man slår in på den väg som utredningen föreslår och i ett senare samman— hang tar upp frågan om ett system med familjenämnder eller särskilda familjedomstolar. De ändringar som föreslås skulle kunna bli ett steg på vägen mot ett nytt system med - om inte precis familjedomstolar någon form för samordnad behandling av samtliga frågor som kan uppkomma vid skilsmässa eller separation.

4. 14 Verkställighetsfrågor

En konsekvens av utredningens förslag när det gäller möjligheten för domstol att besluta om vem barnet skall bo tillsammans med blir att även ett sådant avgörande måste kunna verkställas enligt de regler som finns i 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av domar eller beslut. Som utredningen tidigare anfört i avsnitt 4.11 beträffande föräldrars avtal om vårdnad m.m. fordras, för att avtalsmöjligheten skall bli ett alternativ till att väcka talan vid domstol, att ett godkänt avtal skall kunna verkställas som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. För att verkställighet skall kunna ske även av domstols beslut om boende och av föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge föreslår utredningen följdändringar i 21 kap. föräldrabalken.

4. 15 Övergångsbestämmelser

Några särskilda ikraftträdandebestämmelser behövs inte enligt utredningens bedömning. Även i de mål som inletts före ikraftträdan- det bör domstolen kunna tillämpa de nya reglerna. Detta kan leda till bl.a. att domstolen inte bifaller ett yrkande från en förälder om att den gemensamma vårdnaden skall upplösas. Eftersom samtliga frågor om vårdnad, boende, umgänge och tillstånd att flytta utomlands skall avgöras utifrån vad som är bäst för barnet medför ett omedelbart ikraftträdande inga nackdelar. Tvärtom kan det innebära fördelar i det att domstolen, i stället för att tillerkänna en av föräldrarna ensam vårdnad, kan låta den gemensamma vårdnaden bestå men samtidigt besluta om vem barnet skall bo tillsammans med och om umgänge mellan barnet och den förälder som barnet inte bor tillsammans med.

5. Sekretess vid samarbetssamtal

Utredningens förslag: Vid samarbetssamtal inom socialtjänsten kan familjerådgivningssekretess enligt 7 kap. 4 å andra stycket sekretesslagen tillämpas. För att denna sekretess skall bli lika effektiv inom socialtjänsten som familjerådgivningen görs ett tillägg till 36 kap. 5 å andra stycket rättegångsbalken som innebär att den som inom socialtjänsten leder ett samarbetssamtal inte får höras som vittne om vad som anförtrotts honom eller henne under samtalet.

5.1 Bestämmelser om sekretess, m.m.

Sekretess gäller enligt sekretesslagen (1 kap. 1 å) i ”det allmännas verksamhet”. Med sekretess förstås ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker muntligen eller genom att en allmän handling lämnas ut eller på något annat Sätt. Förbudet träffar varje form av röjande. Det är uppgifternas innehåll och förekomst i ett visst sammanhang som bestämmer om de skall skyddas. De behöver således inte vara fästa på ett papper eller elektroniskt registrerade för att omfattas av sekretess, utan även uppgifter som framförs muntligen och som inte dokumenterats omfattas av sekretess.

Till förbudet att röja en hemlig uppgift har kopplats ett förbud att i övrigt utnyttja sekretessbelagda uppgifter utanför den verksamhet där sekretessen gäller (1 kap. 4 å). En uppgift som har hämtats in för en verksamhet får alltså inte utan vidare användas för en annan verksam- het.

Förbudet att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift gäller för myndigheten där uppgiften är sekretessbelagd samt för en person som på grund av bl.a. anställning hos myndigheten deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därigenom fått kännedom om uppgiften (1 kap. 6 å).

Uppgift för vilken sekretess gäller får inte röjas för en enskild person i annat fall än som anges i lagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar (1 kap. 2 å).

Sekretess gäller även mellan olika myndigheter (1 kap. 3 å första stycket). Sekretess kan gälla också inom en och samma myndighet, om den är uppdelad i verksamhetsgrenar som är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (1 kap. 3 å andra stycket).

Vad som avses med självständiga verksamhetsgrenar inom en myndighet anges inte i lagen och några åskådliga exempel till ledning för tillämpningen av bestämmelsen har inte lämnats i lagens för- arbeten. Regelns tillämplighet på den kommunala organisationen behandlades i propositionen 1981/82:186, vilken dock inte ledde till lagstiftning beträffande ifrågavarande bestämmelse. I den propositio— nen uttalades (s. 47) i fråga om socialtjänsten att det endast mera sällan inom förvaltningen under en socialnämnd lär förekomma en organisatorisk uppdelning på olika verksamhetsgrenar. JO har i ett beslut (JO 1985/86 3. 320) uttalat att de olika verksamhetsgrenarna inom en socialförvaltning inte är att anse som självständiga i den mening som avses i 1 kap. 3 å andra stycket sekretesslagen. Regelns tillämpning uppmärksammades i samband med tillkomsten av kommunallagen (prop. 1990/91:117 s. 43 f, bet. 1990/91:KU38 s. 36). Kommunallagen ger kommunerna frihet att organisera den eller de kommunala nämndernas verksamhet efter andra grunder än den verksamhetsindelning som sekretesslagen bygger på. Regeringen uttalade därvid att sekretessreglerna i och för sig inte hindrar en ordning med en friare nämndorganisation. Lagrådet och konstitutions— utskottet motsatte sig inte de nya principerna för den kommunala organisationen, men framhöll att en översyn av sekretesslagen ändå framstår som behövlig för att komma till rätta med de problem som en integrerad nämndorganisation kan medföra.

Bestämmelser om sekretess inom socialtjänstens område finns i 7 kap. 4 å sekretesslagen. Enligt paragrafens första stycke gäller sekretess inom socialtjänsten för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Sådana uppgifter får inte lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. I paragrafens tredje stycke finns en redogörelse för vad som förstås med socialtjänst och där anges bl.a. verksamhet som enligt lag handhas av socialnämnd. Härmed avses socialnämndens befattning med t.ex. ärenden rörande vårdnad (prop. 1979/80:2, del A, 5. 180 f). Den sekretess som gäller enligt första stycket kallas allmänt socialtjänstsekretess och gäller i samband med att socialnämn- den verkställer utredningar om vårdnad eller umgänge.

I 7 kap. 4 å andra stycket sekretesslagen regleras sekretessen inom den kommunala familjerådgivningen - familjerädgivningssekretess -, dvs. den särskilda familjerådgivning som handhas av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter (prop. 1979/80:2, del A, s. 185; jfr prop. 1993/94:4 s. 7 f). Bestämmelsen hindrar emellertid enligt propositionen inte att en tjänsteman i rådgivnings- verksamheten i viss utsträckning kommunicerar med annan inom denna verksamhet utan hinder av sekretessen. Utrymmet härför är enligt propositionen ytterst begränsat.

Enligt 36 kap. 5 å andra stycket rättegångsbalken får vissa yrkes— utövare inte höras som vittnen om något som anförtrotts dem i deras

yrkesutövning eller som de erfarit i samband därmed annat än om det är medgivet i lag eller om den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det. Det gäller bl.a. psykologer, psykoterapeuter samt kuratorer vid familjerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga samfälligheter. Dock gäller vittnesplikt för dessa i mål angående brott, för vilket inte är före- skrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Enligt 38 kap. 2 å andra stycket rättegångsbalken gäller motsvarande förbud att förelägga dessa yrkesutövare att förete skriftlig handling som innehåller uppgifter av här aktuellt slag.

5 .2 Sekretessreglerna vid samarbetssamtal

5 .2. 1 Lagförarbeten, m.m.

Utredningen om barnens rätt anförde i betänkandet Barnets rätt 2 Om föräldraansvar m.m. (SOU 1979:63), beträffande sekretess vid samarbetssamtal (s. 99), att en väsentlig förutsättning för att sam- arbetssamtalen skall kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt tycks vara att föräldrarna känner att de kan lämna ut sig själva åt samtals- ledarna utan risk för att de uppgifter som de lämnar under samtalen används mot dem i framtiden. Enligt utredningen bör inga uppgifter som lämnats vid samtalen få användas i en vårdnadsutredning och personer som deltagit i samtalen bör inte användas som utredare om inte föräldrarna och berörd samtalsledare är ense om detta. De uppgifter som kommit fram vid samarbetssamtalen bör enligt utredningen bli sekretesskyddade och samtalsledare bör i detta avseende likställas med och anses som familjerådgivare.

I propositionen om vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168), som följde på betänkandet från utredningen om barnens rätt, betonades att en förutsättning för samarbetssamtal är att föräldrar kan känna förtroende för samtalsledarna och vågar anförtro sig åt dem. Följande anfördes beträffande frågan om sekretess (s. 49).

Enligt 7 kap. 4 å andra stycket sekretesslagen (1980:100) gäller ett särskilt starkt sekretesskydd för uppgifter som har lämnats i förtroende vid familjerådgivning eller som har inhämtats i samband med sådan rådgivning. Vid samarbets— samtal e.d. som bedrivs i sådana mera organiserade former som det nu är fråga om får uppgifter som kommer fram i samband med dessa samtal anses åtnjuta det sekretesskydd som gäller enligt den nämnda bestämmelsen. Någon särskild bestämmelse om sekretess för dessa uppgifter behövs därför 1nte.

Frågan om vilken sekretess som skall gälla vid samarbetssamtal

behandlades ingående i promemorian Vårdnad och umgänge (Ds 1989:52 s. 39 1).

Frågan hur samarbetssamtalen arrangeras är naturligtvis av stor betydelse för vilket värde de skall ha. Det spelar stor roll att de som deltar i samtalen kan göra det med fullt förtroende för dem som leder samtalen och för att vad som kommer fram vid samtalen inte i ett senare skede kan användas mot dem. I många kommuner organiseras verk- samheten på ett sådant sätt att samtalsledarna i ett enskilt fall aldrig kommer i fråga för vårdnadsutredning i samma fall. Då kan parterna erhålla den sekretess som gäller inom familjerådgivningen (jfr 7 kap. 4 å andra stycket sekretessla— gen, 1980: 100). Det betyder att varje uppgift som en person har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen är hemlig oavsett om det skulle vara till men för den enskilde eller inte om uppgiften kommer ut. En samtalsledare som är bunden av den sekretess som gäller för familjerådgivning kan inte heller lämna uppgifter till en annan verksamhetsgren inom socialtjänsten. Vad denne får veta kan alltså inte användas i en kommande vårdnadsutred— ning.

Vissa undantag finns dock. Det viktigaste omnämns i 14 kap. 1 å. Enligt denna paragraf hindrar inte sekretessen att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyl— digheten följer av lag eller förordning. En sådan uppgifts- skyldighet har kommunala familjerådgivare enligt 71 å tredje stycket socialtjänstlagen. Den bestämmelsen innehåller en anmälningsplikt för dem, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i herrunet. Enligt 14 kap. 2 å sekretesslagen har en familjerådgivare möjlighet att göra anmälan till polis- eller åklagarmyndighet om de misstänker att vissa brott, bl.a. misshandelsbrott och sedlighetsbrott, har begåtts mot någon under 18 år. Sekretes— sen utgör här inte något hinder mot anmälan, men någon anmälningsplikt föreligger inte.

Att familjerådgivare och deras biträden i regel inte får höras som vittnen om vad de har erfarit i samband med rådgivningen följer av 36 kap. 5 å andra stycket rättegångs— balken.

Den uppläggning av samarbetssamtalen som nu har beskrivits, med s.k. familjerådgivningssekretess, är inte den enda modell som förekommer. I de flesta fall förhåller det sig i stället på det sättet att samtalsledaren har till uppgift att också göra en vårdnadsutredning ifall samarbetssamtalen inte leder fram till en lösning. För dessa samarbetssamtal gäller enbart vanlig socialtjänstsekretess (7 kap. 4 å första stycket sekretesslagen). Detta innebär att uppgifter som samtalsleda— ren har fått under samarbetssamtalen inte får lämnas ut om

det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Presumtio- nen är med andra ord för sekretess, även om den inte är lika stor som familjerådgivningssekretessen. I detta fall kan dock samtalsledaren använda uppgifterna i en vårdnadsutredning eftersom verksamheten med samarbetssamtal inte är någon från den övriga socialtjänsten Självständig verksamhet. I princip får uppgifterna också användas inom socialförvalt- ningen i andra ärenden Som avser barnen eller föräldrarna.

Som uttalades i prop. 1981/82:168 (s. 49) torde den förra modellen med s.k. familjerådgivningssekretess vara den lämpligaste. Det är givet att förutsättningarna för att sam— arbetssamtalen skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt underlättas, om föräldrarna vet att de kan anförtro sig åt samtalsledarna utan risk för att de uppgifter som de länmar förs vidare och eventuellt används emot dem, exempelvis vid senare avgöranden om vårdnaden eller umgänge. Det fram- står också mera allmänt som lämpligast att samarbetssam— talen inte uppfattas som en integrerad del av en utredning om vårdnad eller umgänge utan som en insats inom social- tjänstens ram vid sidan av denna utredning (jfr JO:s ämbets- berättelse 1985/86 5. 275).

Vid remissbehandlingen av promemorian Ds 1989:52 berörde elva av trettiotvå remissinstanser särskilt sekretessfrågan och av dessa ansåg sju att samarbetssamtal bör föras under familjerådgivningssekretess. I propositionen Vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8) - genom vilken förslaget att kommunerna skall bli skyldiga att sörja för samarbetssamtal framlades för riksdagen - behandlades inte frågan om under vilken sekretess samarbetssamtal bör föras. Lagutskottet (bet. 1990/91:LU13 s. 15) underströk, med anledning av ett motionsyrkan- de, vikten av att kommunerna så långt möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess.

5.2.2 Socialstyrelsens allmänna råd

Socialstyrelsen diskuterar i Allmänna råd 1985:2 - ”Vårdnad och umgänge. Samarbetssamtal och vårdnadsutredningar” frågan om samarbetssamtal och sekretess. Socialstyrelsen tar inte ställning för under vilken sekretess samarbetssamtalen bör föras, men betonar vikten av att i de fall samarbetssamtal bedrivs under familjeråd- givningssekretess de tjänstemän som leder samtalen inte har någon annan kontakt med familjen. I alla fall med socialtjänstsekretess är samarbetssamtalen, anförde Socialstyrelsen, inte någon från den övriga socialtjänsten självständig verksamhet, och föräldrarna bör upplysas om vilken sekretess som gäller innan samtalen påbörjas. Möjligheten att frångå principen att samtalsledare inte kan fortsätta kontakten med

familjen som vårdnadsutredare kan enligt Socialstyrelsen frångås bara om tre särskilda villkor samtidigt är uppfyllda: 1. Båda föräldrarna önskar att samtalsledaren skall göra utredningen, 2. föräldrarna ger samtalsledaren tillstånd att använda sig av all den information de har fått i ärendet och som de anser vara av betydelse i vårdnadsutred— ningen, och 3. samtalsledarna accepterar att göra vårdnadsutredningen. Om inte alla dessa tre villkor är uppfyllda måste enligt Socialstyrelsen nya handläggare utses för att göra vårdnadsutredningen.

5.2.3 Justitieombudsmannens uttalanden

J ustitieombudsmannen (J 0) har vid ett flertal tillfällen gjort uttalanden om vilken sekretess som bör användas vid samarbetssamtal. I ett beslut den 4 mars 1985 anförde JO följande.

Lagstiftarens synsätt att samarbetssamtalen är fristående från utredningen får betydelse i sekretesshänseende. Uppgifter som lämnas av parterna under samarbetssamtalen omfattas av bestämmelserna i 7 kap. sekretesslagen (Seer). Enligt 7 kap. 4 å Seer gäller sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Inom kommunal familje- rådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen. Bestämmelserna innebär för familj erådgivarens del att han eller hon är förhindrad att delta i både samarbets- samtal och utredning i samma ärenden, såvida inte den enskilde efterger sekretessen. För en socialtjänsteman, som inte är familjerådgivare, föreligger inget motsvarande hinder, eftersom socialtjänstsekretessen inte är lika absolut som farniljerådgivningssekretessen. Emellertid talar enligt min uppfattning sakliga Skäl för att det bör råda vattentäta skott mellan samarbetssamtal och utredning. Föräldrar som riskerar att uppgifter, lämnade under samarbetssamtal, används i en eventuell kommande utredning kan inta en avvaktande hållning gentemot samtalsledarna. Det föreligger också risk att man anpassar sin hållning i saken till vad man uppfattar som bäst med hänsyn till att samtalsledarna även är vårdnadsutredare. Detta gagnar inte konfliktbearbetningen. De flesta kommuner som sysslar med samarbetssamtal tycks vara överens om att samtalsledarna inte också bör göra utredningen.

Om samtalsledarna övergår till att göra utredning något som jag alltså inte anser ändamålsenligt — får detta i så fall endast ske efter en överenskommelse med föräldrarna, innan samarbetssamtalen inleds. Det måste alltså redan från början stå klart för föräldrarna vad de ger sig in på. Som framgår

av det sagda torde också krävas att föräldrarna har samtyckt till att uppgifter som lämnats under samarbetssamtalen används i utredningen.

I ett beslut den 24 november 1993 (2522-1993) anförde JO att samarbetssamtal i allmänhet genomförs under förutsättning att vad som sägs inte av handläggarna förs vidare till domstolen eller till dem som eventuellt senare utför en vårdnadsutredning. Det är fråga om en form av förtroendesekretess och i princip kan handläggarna inte lämna någon information rörande de enskilda som deltagit i samtalen anförde JO vidare. Enligt JO medför den omständigheten att båda föräldrarna samtidigt kan ha varit närvarande vid enskilda samtalstillfällen inte något annat. J O uttalade i det aktuella beslutet att de samarbetssamtal som familjerättsenheten, på tingsrättens uppdrag, anordnade är att jämställa med sådan familjerådgivning för vilken sekretess gäller enligt 7 kap. 4 å andra stycket sekretesslagen.

I ett beslut den 15 december 1994 (3280-1993) behandlade JO frågan om vilken sekretess som skall gälla när socialförvaltningen anordnat samarbetssamtal. I sitt beslut återgav JO den del av JO:s beslut den 4 mars 1985 som citerats ovan. Härefter uttalade JO följande.

Jag instämmer i vad JO Sverne uttalade. Till närmare utveckling av min syn på rättsläget vill jag tillägga följande.

Sekretess gäller som regel inte inom en myndighet. Detta innebär dock inte att personal inom t.ex. socialtjänsten fritt med varandra kan diskutera enskilda ärenden (Corell m.fl., Sekretesslagen, 1 uppl. s. 88). Från huvudregeln att sekre— tess inte råder inom en myndighet görs undantag när det gäller lämnande av uppgifter mellan en myndighets verksam- hetsgrenar som är att anse som självständiga i förhållande till varandra. Om det under socialnämnden finns en sådan självständig verksamhetsgren som ansvarar för samarbets— samtalen torde det inte råda någon tvekan om att sekretess gäller t.ex. gentemot familjerättsenheten som utför en vårdnadsutredning rörande samma föräldrar (se bl.a. Socialstyrelsens allmänna råd 1985:2, Vårdnad och um- gänge, s. 77 f och 1991:4, Sekretess, s. 54 f).

Som anförts ovan är kommunerna sedan 1991 skyldiga att erbjuda föräldrar samtal under sakkunnig ledning för att försöka nå en lösning i frågor rörande barnet. Hur verksam— heten organiserats är enligt min mening inte avgörande för sekretessbedömningen. Familjerådgivningssekretess torde kunna gälla också för vad som förekommer vid samarbets- samtal vid socialförvaltningen även om de inte bedrivs inom en självständig verksamhetsgren. När domstol förordnat om samarbetssamtal, utan samband med begäran om vårdnads- utredning, torde samtalsledarna därför inte utan vidare till

domstolen få lämna en redogörelse för vad som förekommit (...). Annorlunda ställer det sig om vårdnadsutredarna i samband med eller under utredningsarbetet finner skäl ta upp en diskussion med föräldrarna om möjligheten att nå en överenskommelse och om en socialsekreterare i t.ex. ett barnavårdsärende diskuterar familjeförhållandena med föräldrarna. Vilken sekretess som gäller måste bedömas med hänsyn till bl.a. samtalens inriktning och syfte, formerna för samtalen och huruvida de kan ses som en del av eller ett led i annat ärende hos förvaltningen.

5.3. Sekretessen i praktiken

Socialstyrelsen riktade våren 1987 en enkätundersökning till alla landets (då) 284 kommuner för att därigenom kartlägga om och i så fall hur samarbetssamtal bedrevs. Resultaten från enkäten redovisades i skriften Samarbetssamtal vid vårdnads- och umgängestvister, Redovisning av en enkät (Socialstyrelsen redovisar 1988:17). Av enkäten, som gällde förhållandena år 1986, framgick bl.a. att i 217 kommuner användes samarbetssamtal vid handläggning av vårdnads— eller umgängestvister. Socialtjänstsekretess användes i 179 kommuner och familjerådgivningssekretess i 54; ett mindre antal kommuner använde båda formerna. En förklaring till att socialtjänstsekretess användes i så stor omfattning som var fallet angavs vara personalbrist vilket medförde att möjlighet saknades att byta handläggare om ärendet ledde till utredning. Ett par av kommunerna ansåg det onödigt att diskutera sekretessfrågan vid samarbetssamtal eftersom ena parten alltid har möjlighet att vid förhandlingen i domstol eller inför sin advokat upprepa vad som kommer fram vid samtalen under familje— rådgivningssekretess. Med anledning av vad som framkom av undersökningen anförde Socialstyrelsen i rapporten Familjerådgivning - Samarbetssamtal (SoS rapport 1989:10 s. 51 f) att den höga andel kommuner som använder socialtj änstsekretess är anmärkningsvärd med hänsyn till att man i lagens förarbeten definierat samarbetssamtal som bearbetning av konflikter skild från utredningen. Socialstyrelsen anförde vidare i rapporten (s. 58 f) att de uppgifter som framkommit om hur många parter som enas, talar för att sekretessfrågorna inte har den betydelse man kanske trott beträffande samarbetssamtal. Vad gällde frågan om familjerådgivnings— eller socialtjänstsekretess ansåg Socialstyrelsen att det knappast är realistiskt att ha så högt uppställda mål beträffande sekretesskyddet som förutsatts i förarbeten m.m. Flertalet kommuner använde enligt Socialstyrelsen socialtj änstsekretess med till synes goda resultat.

Såvitt avser förhållandena år 1993 framgår det av Socialstyrelsens enkätundersökning (bil. 13) att i mer än 70 procent av kommunerna

erbjuds familjerna samarbetssamtal med enbart socialtjänstsekretess. Endast drygt 15 procent av kommunerna anser att de kan erbjuda familjerådgivningssekretess. Som en kommentar till dessa uppgifter anför Socialstyrelsen i utredningen att det inte finns belägg för att föräldrarna skulle föredra att ha samma samtalsledare och vårdnadsut— redare. Däremot uttrycker många kommuner det som en svårighet att inte ha organisatoriska och personella resurser att skilja på samarbets- samtal och vårdnadsutredning. I samband med familjerådgivningens kommunalisering förekommer att samarbetssamtalen underordnas familjerådgivningen medan handläggningen av vårdnadsutredningen blir kvar inom socialtjänsten. I några fall har detta skett genom att flera kommuner gemensamt driver familjerådgivning.

5.4. Utredningen

Utredningen delar den uppfattning som kommit till uttryck i tidigare utredningar och lagförarbeten att samarbetssamtal bör föras under familjerådgivningssekretess. Föräldrarna bör i varje fall, vilket numera är Socialstyrelsens uppfattning, ha möjlighet att välja om de vill att samarbetssamtal skall föras under socialtjänstsekretess eller familj eråd- givningssekretess. Detta ligger också i linje med vad lagutskottet uttalade (bet. 1990/91:LU13) i samband med det lagstiftningsärende genom vilket kommunerna ålades att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal.

I de fall samarbetssamtal förekommer vid familjerådgivning som drivs av kommunerna gäller enligt 7 kap. 4 å andra stycket sekre— tesslagen familjerådgivningssekretess. Samtalsledaren får i ett sådant fall inte röja vad han eller hon fått kännedom om under samarbets- samtalet såvida inte föräldrarna ger sitt medgivande. Motsvarande begränsning gäller såvitt avser vittnesplikten. Samtalsledarna får alltså inte höras som vittnen om något som anförtrotts dem i deras yrkes- utövning eller som de erfarit i samband därmed med det undantaget att vittnesplikt gäller angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Det sagda innebär att anledning saknas att i sekretesshänseende vidta några ytterligare åtgärder för de fall samarbetssamtal äger rum inom den kommunala familjeråd- givningen.

Frågan om samarbetssamtal kan föras med familjerådgivnings- sekretess inom socialtjänsten är mera komplex. I dag förekommer det i en del kommuner. Några uppgifter om vad som förekommit vid samtalet lämnas då inte ut och samtalsledaren verkställer inte en eventuell vårdnadsutredning utan uttryckligt samtycke från föräldrarna. Även de samarbetssamtal som äger rum inom socialtjänsten kan, som JO anförde i beslut den 15 december 1994, föras med familjeråd—

givningssekretss om det under socialnämnden finns en självständig verksamhetsgren som ansvarar för samarbetssamtalen. Sekretess råder då t.ex. mot familjerättsenheten som utför en vårdnadsutredning rörande samma föräldrar. Emellertid torde, i överensstämmelse med vad JO anförde i samma beslut, familjerådgivningssekretess kunna gälla också för vad som förekommer vid samarbetssamtal vid socialförvaltningen även om samtalen inte bedrivs inom en självständig verksamhetsgren. Samtalsledarna får i ett sådant fall inte utan vidare till domstolen lämna en redogörelse för vad som förekommit vid samtalen. Detta stämmer väl överens med vad som tidigare förutsatts i förarbeten och med JO:s uttalanden i övrigt. En förutsättning för att familjerådgivningssekretss skall kunna gälla är i allmänhet att samtalsledaren, om samtalet misslyckas, inte utan föräldrarnas medgivande verkställer vårdnadsutredning. Vidare får samtalsledaren diskutera vad som förekommit med sina kollegor i endast mycket begränsad omfattning och inte i något fall med en handläggare som har annan kontakt med den aktuella familjen. Även när det gäller handledning måste försiktighet iakttas så att information från sam- arbetssamtalet inte sprids till en person som kan komma att handlägga en kommande utredning.

Vårdnadstvistutredningen anser således att redan de gällande sekretessbestämmelserna i 7 kap. 4 å sekretesslagen gör det möjligt att låta samarbetssamtal inom socialtjänsten ske under familjerådgivnings- sekretess. Någon ändring av dessa bestämmelser är därför inte nödvändig. Däremot kan det behövas information och hos samtalsle- dare fördjupade kunskaper om sekretesslagen i detta avseende.

Något sekretessproblem uppstår givetvis inte om föräldrarna redan från början väljer att samarbetssamtalet skall ske under socialtjänstsek- retess. Samarbetssamtalet är då inte någon från den övriga social— tjänsten fristående verksamhet.

För att familjerådgivningssekretessen skall gälla fullt ut för samarbetssamtal som äger rum inom socialtjänsten fordras att samtalsledarna inte vid vittnesförhör inför domstol kan tvingas att avslöja vad som förekommit vid samtalet. Av det förhållandet att en samtalsledare är bunden av familjerådgivningssekretessen torde nämligen inte följa att denne är undantagen från vittnesplikt enligt 36 kap. 5 å andra stycket rättegångsbalken. De nuvarande undantagen från vittnesplikten tar sikte på särskilda befattningshavare och såvitt gäller familjerådgivning - kuratorer vid den kommunala familjeråd— givningen. Bestämmelsen bör därför kompletteras med ett tillägg rörande samtalsledare inom socialtjänsten.

6. Konsekvenser av utredningens förslag

Med utgångspunkt i den utvärdering av samarbetssamtalen som utredningen har gjort och som bygger bl.a. på den av Socialstyrelsen gjorda bedömningen av samarbetssamtalens samhällsekonomiska konsekvenser samt erfarenheterna från Finland, bedömer utredningen att de framlagda förslagen kommer att innebära reella besparingar, framför allt för staten.

Syftet med utredningens förslag är att föräldrar som inte själva kan enas i frågor om barnen, innan de vidtar rättsliga åtgärder t.ex. kontaktar advokat, skall vända sig till socialnämnden för att få hjälp med att komma överens om hur de skall ordna det för barnen. De personellt och ekonomiskt resurskrävande vårdnadsutredningarna kommer då att bli färre till antalet och resurser frigörs som i stället kan användas till att hjälpa föräldrar att komma överens. Till detta kan läggas även att många avtal om vårdnad, boende och umgänge kommer att träffas i anslutning till samarbetssamtal. Kommunens resurser kommer då inte att belastas utöver den tid som åtgår för samtalet. Det kan emellertid antas att personalbehovet i kommunerna kommer att öka något, i vart fall inledningsvis. Dels kommer vissa utbildningsinsatser att bli nödvändiga, dels kommer sannolikt en del föräldrar som i och för sig inte är i tvist men som ändå vill få förhållandena om barnet reglerat, t.ex. beträffande umgänge inom ramen för en gemensam vårdnad, att träffa avtal om detta. Om ökningen blir bestående beror bl.a. på hur många föräldrar ytterligare som kommer att använda samarbetssamtal, hur många föräldrar som kommer att begagna sig av möjligheten att träffa avtal som godkänns av socialnämnden och om kommunerna använder en eller två samtalsledare. Någon närmare bedömning av förslagens ekonomiska konsekvenser för kommunerna går inte att göra.

Föräldrarnas möjlighet att träffa bindande avtal om vårdnad, boende och umgänge kommer enligt utredningens bedömning att leda till en minskning av antalet sådana mål vid domstolarna. Någon närmare kvantifiering eller ekonomisk bedömning är emellertid inte möjlig att göra. Minskningen av måltillströmningen kommer dock att inträda först efter en tid. Utredningen bedömer nämligen att domstolarna inledningsvis kommer att få en del nya mål där en förälder, som inte har del i vårdnaden, genom talan mot den andra föräldern, vill få detta till stånd. Någon ökad belastning för domstolarna till följd härav kommer inte att uppstå eftersom domstolarna avlastas de mål där

föräldrarna själva kan träffa avtal som de sedan kan få godkänt av socialnämnden.

Utredningens förslag kommer att medföra att flera föräldrar vid skilsmässa eller separation löser frågorna om barnen utan att anlita advokat eller annat juridiskt biträde. Detta kommer att medföra besparingar när det gäller statens kostnader för den allmänna rätts- hjälpen.

För att möjliggöra för kommunerna att behålla en god servicenivå och fortsatt hög standard på samarbetssamtalen bör en del av de besparingar som utredningens förslag kommer att innebära för staten, komma kommunerna till del.

Den stora vinsten med utredningens förslag, bl.a. möjligheten för föräldrar att träffa avtal om vårdnad m.m. och betoningen av samarbetssamtalen, går inte att mäta i pengar. Denna vinst är att barn i allt större utsträckning kommer att slippa att bli föremål för det lidande som en process vid domstol mellan föräldrarna i allmänhet innebär för barnet.

7. Författningskommentarer

7.1. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge 2 a å Vid dom eller beslut enligt detta kapitel skall vad som är bäst för barnet vara avgörande för rättens ställningstaganden. Rätten skall

fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt

med båda föräldrarna. Vid beslut om umgänge skall rätten beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Rätten skall vidare ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Paragrafen som är ny har behandlats i avsnitt 4.4. Den är över- gripande och gäller i alla mål och ärenden enligt 6 kap. föräldrabal- ken. Som en följd härav har de särskilda anvisningarna i skilda paragrafer om att domstolen skall beakta barnets bästa tagits bort. Vid domstolens ställningstagande till frågor om vårdnad, boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse skall vad som är bäst för barnet vara avgörande.

Till paragrafen har överförts 6 a å som anger att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda för- äldrarna. Vidare har till paragrafen överförts 15 å fjärde stycket som anger att domstolen vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Några sakliga ändringar är inte avsedda. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 4.8.

Till paragrafen har förts också de genom propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslagna bestämmelserna (10 d å och 15 å) som innebär att domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad och umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Genom bestänunelsen säkerställs att hänsyn tas till barnets vilja i mål om vårdnad, boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse. Bestämmelsen har, såvitt avser umgänge, behandlats i avsnitt 4.8.

3 & Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, Står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vård— nadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemen— samma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 å.

Tidigare angavs i paragrafens andra stycke att domstolen, i de fall barnet även efter domen på äktenskapsskillnad skulle stå under båda föräldrarnas vårdnad, i domen skulle erinra om att vårdnaden alltjämt var gemensam. Denna skyldighet för domstolen har tagits bort. Frågan har behandlats i avsnitt 4.5.2.

5 5 Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna (gemensam vårdnad) eller endast en av dem (ensam vårdnad) och vill någon av föräldrarna att vårdnaden skall ändras skall rätten besluta om vårdnaden. Frågor om ändring i vårdnaden enligt detta stycke prövas på talan av en av föräldrarna eller båda.

Ar gemensam vårdnad bäst för barnet, skall rätten, om föräldrarna har gemensam vårdnad, låta denna bestå eller i annat fall förordna om gemensam vårdnad, även om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. 1 mål om äktenskapsskillnad får rätten utan yrkande anförtro

vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge 2 a å Vid dom eller beslut enligt detta kapitel skall vad som är bäst för barnet vara avgörande för rättens ställningstaganden. Rätten skall

Att socialnämnden kan godkänna avtal om vårdnad framgår av 1 7 b å.

Paragrafen ersätter nuvarande 5 och 6 åå. Den har behandlats i avsnitt 4.5.

Av paragrafens första stycke framgår att den gemensamma vårdnaden inte automatiskt skall upplösas om någon av föräldrarna begär det. Bestämmelsen anger i stället att domstolen beslutar om vårdnaden. Detta innebär att regelsystemet blir mer flexibelt och att domstolen i varje enskilt fall kan beakta samtliga omständigheter som inverkar på barnets bästa. Domstolen ges således större handlingsfrihet än tidigare. Utgångspunkten för domstolens ställningstagande är att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad när sådan vårdnad framstår som det bästa för barnet. Detta markeras av ett nytt andra stycke som anger att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning för ett sådant förordnande mot en förälders vilja är att gemensam vårdnad är

bäst för barnet. Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad saknas förutsättningar för denna vårdnadsform.

Som angetts under 2 a å skall domstolens ställningstaganden grundas på vad som är bäst för barnet. Fall då gemensam vårdnad inte är förenlig med barnets bästa berörs i avsnitt 4.5.2 liksom vilken betydelse som bör tilläggas det förhållande att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad.

Genom den lydelse paragrafen erhållit blir det möjligt för en fader som vid barnets födelse inte är gift med barnets moder att få gemen— sam vårdnad om barnet även om modern motsätter sig detta. Barnets fader kan väcka talan mot modern om gemensam vårdnad och därigenom få del i vårdnaden även mot moderns bestridande. Domstolen skall vid sin prövning av faderns yrkande beakta barnets bästa. Även de omständigheter som utredningen berört i avsnitt 4.5.1 bör beaktas av domstolen.

I ett nytt fjärde stycke erinras om att föräldrar har möjlighet att enligt 6 kap. 17 b å föräldrabalken träffa avtal om vårdnad. Be— stämmelsen utgör en erinran om att föräldrarna själva skall försöka lösa sina tvister om barnet i samförstånd innan rättsliga åtgärder vidtas.

7 5 Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i om- sorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller i andra mål som avses i Så.

Som en följd av att 6 å upphört att gälla har hänvisningen - i 7 å fjärde stycket till den paragrafen tagits bort.

10å

Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnads- havare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta om vårdnaden.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämnden.

I paragrafens första stycke andra meningen angavs tidigare att domstolen inte fick flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt om någon av dem motsatte sig gemensam vårdnad. Denna begränsning har tagits bort i överensstämmelse med vad som gäller enligt 5 å. Utrymmet för domstolen att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja när barnet enligt 7 å stått under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare torde dock vara begränsat.

Orden ”efter vad som är bäst för barnet” har utmönstrats ur paragrafens första stycke. Anledningen härtill har kommenterats under 2 a å. Någon saklig ändring är inte avsedd.

lObå En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli entledigad från uppdraget.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem. Rätten kan också i mål om äktenskapsskillnad mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

I paragrafens andra stycke första meningen anges inte längre att vårdnaden om barnet skall anförtros åt en av de särskilt förordnade vårdnadshavarna ”efter vad som är bäst för barnet”. Anledningen härtill har kommenterats under 2 a å.

13 å

Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som sägs i 11 eller 12 å gälla dem tillsammans. Den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med får dock ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

Ar en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som gäller annat än den dagliga omsorgen och inte utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

I ett tillägg till första stycket anges att den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med får ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet. Till följd härav har en följdändring gjorts i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen har behandlas i avsnitt 4.6 och utgör ett förtydligande av gällande rätt. Den är inte avsedd att

reglera förhållandena vid umgänge. När barnet umgås med den förälder som barnet inte stadigvarande bor tillsammans med får givetvis den föräldern ensam besluta i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet i samband med umgänget.

14aå

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och bor föräldrarna inte tillsammans skall rätten, på talan av en av dem eller båda, besluta vem barnet skall bo tillsammans med.

Att socialnämnden kan godkänna avtal om boende framgår av I7b å.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 4.7. Genom be- stämmelsen i första stycket görs det möjligt för domstolen att besluta om vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant beslut kan bli aktuellt när föräldrar som har gemensam vårdnad om barnet inte kan enas om var barnet skall bo eller om föräldrarna vill få sin överenskommelse om boende fastställd av domstolen Även 1 de fall domstolen mot en förälders vilja finner att barnet bör står under föräldrarnas gemensamma vårdnad kan det bli aktuellt att besluta om barnets boende. Domstolen kan dock inte ex officio besluta om boende utan det fordras ett yrkande. Finner domstolen att skäl talar för att vårdnaden om barnet bör vara gemensam även mot en förälders önskan, bör föräldern på lämpligt sätt beredas möjlighet att framställa ett yrkande om boende.

I andra stycket erinras om att föräldrar har möjlighet att enligt 6 kap. 17 b å föräldrabalken träffa avtal om boende.

15 å Barnet har rätt till umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor tillsammans med eller med någon annan som står barnet särskilt nära. Barnets föräldrar och vårdnadshavare har ett ömsesidigt ansvar för att barnets behov av umgänge och annan kontakt så långt möjligt tillgodoses.

Om särskilda skäl inte talar mot det skall den som barnet bor tillsammans med lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.

Paragrafen har getts en ny utformning. Den har behandlats i avsnitt 4.8. Genom att ange att barnet har rätt till umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor tillsammans med, eller med någon annan som står barnet särskilt nära, betonas att umgänget är till för barnet samt att det är barnets intressen och behov som är avgörande. Någon självständig rätt för en förälder att ha umgänge med ett barn finns inte. I paragrafen lyfts fram och betonas det ansvar barnets föräldrar har att tillse att barnets umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor tillsammans med tillgodoses. Kravet på båda

föräldrarna understryker att även umgängesföräldern har ett ansvar för att kontakten med barnet upprätthålls.

Beslut om umgänge skall kunna meddelas även i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, se kommentaren till 15 a å. Domstolen kan således besluta om umgänge även mellan barnet och en förälder som är vårdnadshavare men som barnet inte bor stadigva- rande tillsammans med. I denna paragraf har ' 'vårdnadshavare' ' därför ersatts med en förälder som barnet ”bor tillsammans med” respektive förälder som barnet ”inte bor tillsammans med”.

Bestämmelsen täcker även barnets umgänge med en inte vårdnads— havande förälder när vårdnaden tillkommer någon annan är barnets föräldrar, dvs. en särskilt förordnad vårdnadshavare. I paragrafen har därför angetts att såväl föräldrar som vårdnadshavare har ett ansvar för att umgänget fungerar.

15aå

Motsätter sig den som barnet bor tillsammans med det umgänge som begärs av en förälder som barnet inte bor tillsammans med, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge.

Motsätter sig den som barnet bor tillsammas med det umgänge som begärs av någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i frågan om umgänge.

Om särskilda skäl föreligger, kan rätten besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammans med, såsom telefonkontakt, brevväxling och liknande.

Att socialnämnden kan godkänna avtal om umgänge framgår av

I7b å.

Paragrafen är ny. Till den har överförts delar av 15 å (andra och tredje styckena) som reglerar domstolens behandling av frågor om umgänge. Bestämmelsen i 15 å fjärde stycket om att domstolen vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa har förts till den nya inledande be— stämmelsen i 2 a å. Paragrafen har behandlats i avsnitt 4.8.

Första stycket anger under vilka förutsättningar domstolen kan besluta om umgänge mellan barnet och en förälder. Som närmare behandlats i avsnitt 4.8 skall umgänge kunna fastställas mellan barnet och en förälder även om barnets föräldrar har gemensam vårdnad. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att barnet inte bor tillsammans med den förälder som begär att umgänget skall fastställas. Detta innebär att umgänge kan fastställas av domstolen oavsett om den förälder som barnet inte bor tillsammans med är barnets vårdnads- havare. Till följd härav anges i paragrafen att domstolen kan besluta om umgänge mellan barnet och en förälder som det inte bor till- sammans med.

I ett nytt tredje stycke öppnas en möjlighet för domstolen att besluta om annan kontakt mellan barnet och en förälder som det inte bor till— sammans med. Möjligheten tar sikte främst på annan kontakt än direkt fysiskt umgänge, t.ex. kontakt genom brev, telefon eller liknande. En sådan möjlighet kan säkerställa att barn som bor långt ifrån sin ena förälder får tillgång till viss kontakt med denna. Bestämmelsen kan tillämpas även i de fall en direkt kontakt mellan barnet och en förälder kan vara skadlig. Den kan också användas när det föreligger hinder för umgänge på grund av risk för bortförande av barnet. För att domstolen skall kunna besluta om annan kontakt än fysiskt umgänge fordras att det föreligger särskilda skäl. Ett sådant beslut är inte avsett att användas för att tillgodose önskemålen från en förälder som allmänt sett motarbetar barnets umgänge med den andra föräldern. Det bör också beaktas att ett sådant beslut inte kan verkställas enligt reglerna i 21 kap. föräldrabalken. Bestämmelsen bör därför användas restriktivt i de fall det är möjligt för barnet och föräldern att ha ett direkt umgänge.

I sista stycket erinras om att föräldrarna har möjlighet att enligt 6 kap. 17 b å föräldrabalken träffa avtal om umgänge.

15bå

En vårdnadshavare får inte ta med sig barnet utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av en förälder som inte är vårdnadshavare. Tillstånd fordras dock endast om det finns ett genom dom eller avtal reglerat umgänge mellan barnet och den förälder som inte är vårdnadshavare. Motsätter sig denna förälder att vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan rätten på talan av vårdnadshavaren lämna tillstånd till utlandsvistelsen.

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 4.10. Genom be- stämmelsen begränsas möjligheten för en förälder som ensam har vårdnaden att resa utomlands med barnet. Härigenom betonas att barnets behov av umgänge med den förälder som inte är vårdnadsha- vare sätts framför vårdnadshavarens önskemål att resa utomlands. Tillstånd från en förälder som inte är vårdnadshavare krävs endast om det finns ett mellan barnet och denna förälder genom dom eller avtal reglerat umgänge. Med avtal avses både skriftliga och muntliga avtal. Det är inte nödvändigt att ett avtal godkänts av socialnämnden (se 17 b å) för att det skall anses gällande i detta sammanhang. Om det förekommer ett fungerande umgänge mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare är paragrafens krav på avtal uppfyllt. Uttrycket ”ta med sig” innefattar alla åtgärder som innebär att barnet förs ur landet, oavsett om det sker genom vårdnadshavarens eller någon annans försorg. Lämnar domstolen vårdnadshavaren tillstånd till en utlandsvistelse bör den samtidigt ta ställning till frågan om barnets umgänge och kontakt med den i Sverige kvarboende föräldern.

Vid beslut om tillstånd till utlandsvistelse skall barnets bästa beaktas. Detta följer av den inledande bestämmelsen i 2 a å.

Frågan om tillstånd till utlandsvistelse handläggs vid domstolen som ett tvistemål i överensstämmelse med de regler som gäller för mål om vårdnad, boende och umgänge. En fråga om tillstånd till utlands- vistelse kan tas upp såväl i ett självständigt mål som i ett mål om vårdnad eller umgänge.

17 å Frågor om vårdnad., boende, umgänge eller tillstånd till utlandsvistelse tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt. Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 åå samt 10 b å andra stycket, samt frågor om boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse handläggs i den ordning som är föreskriven för tviste- mål. Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad, boende, umgänge eller tillstånd till utlands— vistelse får meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

Paragrafen innehåller processuella bestämmelser. Följdändringar har gjorts med hänsyn till de nya bestämmelserna om boende och tillstånd till utlandsvistelse. Således anges i första stycket att samma forum skall gälla för dessa frågor som för frågor om vårdnad och umgänge. Genom ett tillägg till andra stycket anges att även frågor om boende och tillstånd till utlandsvistelse skall handläggas som tvistemål. I paragrafens fjärde stycke föreskrivs att underhållsbidrag för barnet kan yrkas även i mål om boende. Slutligen anges i femte stycket att även dom i mål om boende och tillstånd till utlandsvistelse får meddelas utan huvudförhandling om parterna är överens i saken.

17aå

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna överens i saken, får de väcka talan om vårdnad, boende och umgänge genom gemensam ansökan.

Paragrafen motsvarar 17 å andra stycket andra meningen. Bestämmel— sen har brutits ur 17 å för att markera föräldrarnas möjlighet att själva komma överens i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Om för- äldrarna träffar en överenskommelse om dessa frågor men inte vill gå till socialnämnden för att få avtalet godkänt har de möjlighet att inge en gemensam ansökan till domstolen.

17bå

Ett skriftligt avtal om vårdnad, boende och umgänge kan efter god- kännande av socialnämnden i den ort där barnet har sitt hemvist verkställas som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande.

När socialnämnden prövar om avtalet kan godkännas skall den beakta de omständigheter som anges i 2 a å.

Socialnämndens godkännande lämnas av den nämnden utsett att pröva föräldrarnas avtal.

Paragrafen som är ny har behandlats i avsnitt 4.11.

Bestärrunelsen möjliggör för föräldrar att, utan att engagera domstolen, träffa avtal om vårdnaden - gemensam eller enskild - samt boende och umgänge. Ett sådant avtal skall ingås skriftligen och godkännas av socialnämnden i den kommun där barnet är bosatt. Socialnämndens godkännande skall ske skriftligen och länmas på socialnämndens vägnar av en tjänsteman som är utsedd av nämnden. Har avtalet föregåtts av samarbetssamtal bör det i allmänhet vara den som handlagt samarbetssamtalet som godkänner föräldrarnas avtal. Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra god— kännande. Någon annan beslutsmöjlighet finns inte. Däremot kan nämnden försöka förmå föräldrarna att ändra avtalet så att det över- ensstämmer med barnets bästa. Vid prövningen av föräldrarnas avtal skall socialnämnden beakta de omständigheter som anges i 2 a å. God- kännande skall vägras om föräldrarnas överenskommelse kan antas stå i strid mot barnets bästa. Avtalet har efter godkännande samma verkan som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande.

Avtalsmöjligheten i 17 b å kan användas även när föräldrar önskar ändra en tidigare dom eller ett tidigare avtal.

Föräldrar har rätt att få hjälp av kommunen med att sluta avtal om vårdnad, boende och umgänge i samma omfattning som gäller för samarbetssamtal .

18 å Föräldrar har enligt 12 a å socialtjänstlagen möjlighet att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social— nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbets- samtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Till paragrafen har lagts ett nytt första stycke som erinrar om att föräldrar enligt 12 a å socialtjänstlagen har möjlighet att få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Bestämmelsen

har behandlats i avsnitt 4.2.2. Den utgör en markering av att föräldrar som inte kan komma överens om vårdnad, boende och umgänge bör använda sig av samarbetssamtal innan de vidtar rättsliga åtgärder. Samarbetssamtal skall fortsättningsvis kunna ta sikte även på frågan om boende.

I paragrafens andra stycke har gjorts en mindre redaktionell ändring.

19å

Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller umgänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frå- gans bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplys- ningar.

Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att verkställa sådan. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. Vidare skall utredaren lämna förslag till beslut, eller, om det framstår som lämpligare, redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ kan få

för barnet. Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

Paragrafen har behandlats i avsnitt 4.12.

Paragrafen reglerar domstolens utredningsskyldighet i frågor om vårdnad, boende, umgänge och tillstånd till utlandsvistelse. Denna utredningsskyldighet går utöver socialnämndens skyldighet i andra stycket att länma upplysningar till domstolen. Socialnämndens skyldighet omfattar inte frågor om domstolens tillstånd till utlands— vistelse.

Det tidigare andra stycket i paragrafen har delats upp i två nya stycken. Genom detta och genom att det nya tredje stycket inleds med orden ”Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket ...” markeras att utredning om vårdnad, boende och umgänge inte skall beslutas utan att det verkligen fordras ytterligare uppgifter och endast när det är nödvändigt för tvistens avgörande. Vid domsto- lens ställningstagande till frågan om vårdnadsutredning bör beaktas också vilken tidsutdräkt det kan bli fråga om i målet. Som framgår av avsnitt 4.4 kräver barnets bästa att en vårdnadstvist avgörs med minsta möjliga tidsutdräkt (se även bil. 15).

En ny bestämmelse i paragrafens fjärde stycke anger att den som verkställer en utredning om vårdnad, boende eller umgänge skall lämna ett förslag till beslut i utredningen. Om det framstår som lämpligare kan utredaren i stället välja att för domstolen redovisa vilka konsekvenser olika beslutsalternativ kan få för barnet. Skälen för att välja förslag till beslut eller konsekvensanalys har redovisats i avsnitt 4.12.

20å

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta om vårdnad, boende eller umgänge.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna får rätten i mål om vårdnad i Stället besluta vem barnet skall bo tillsammans med.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av rätten.

Paragrafen i dess nuvarande lydelse reglerar domstolens möjlighet att meddela interimistiska beslut i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge. Eftersom yrkande om boende fortsättningsvis kan fram- ställas som ett huvudyrkande har möjligheten att meddela interimistis- ka beslut utvidgats till att avse även beslut om boende. Interimistiska beslut kan inte meddelas beträffande tillstånd till utlandsvistelse. En sådan möjlighet till interimistiska beslut är inte förenlig med syftet med bestämmelsen i 15 b å.

Som angetts i avsnitt 4.7 kvarstår den särskilda bestämmelsen om möjligheten att besluta om vem barnet skall bo tillsanunans med i stället för att besluta interimistiskt om vårdnaden. Denna regel finns i paragrafens andra stycke.

21 å I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten, i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det finns särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som avses i 20 å första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt föreläggandet.

Möjligheten för allmän domstol att i mål eller ärende om vårdnad eller umgänge förelägga en part att vid vite lämna ifrån sig barnet har utvidgats till att avse även dom eller beslut om boende.

22 å

I mål eller ärenden om vårdnad, boende, umgänge eller tillstånd till utlandsvistelse gäller i fråga om rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för 18 kap. 1—7 åå rättegångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskost— nad, om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 å rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl. Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 å rättegångsbal- ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan besluta om detta även om någon part inte yrkar det. Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i högre rätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelningen av rättegångs- kostnader i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge. Dessa rättegångskostnadsregler har utsträckts till att vara tillämpliga även på mål om boende och tillstånd till utlandsvistelse.

7 kap. Om underhållsskyldighet 12 å

Talan om underhåll till barn upptas av rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. Sådan fråga kan väckas även i samband med mål om fastställande av faderskapet till barn, äktenskapsmål, mål om vårdna- den om barn eller mål om vem barnet skall bo tillsammans med. Finns ej behörig domstol enligt första stycket, upptas målet av

Stockholms tingsrätt.

I paragrafen anges att talan om underhåll till barn kan väckas inte bara som ett självständigt mål utan även i samband med bl.a. mål om vårdnaden om barn. Genom ett tillägg görs det möjligt att väcka talan om underhållsbidrag även i mål om boende. Detta tillägg motsvarar det som gjorts i 6 kap. 17 å fjärde stycket föräldrabalken.

20 kap. Vissa gemensamma bestämmelser om rättegången 1 5 I mål om faderskap, vårdnad, boende, umgänge, tillstånd till utlands- vistelse och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 åå äktenskaps- balken.

20 kap. Vissa gemensamma bestämmelser om rättegången 1 5 I mål om faderskap, vårdnad, boende, umgänge, tillstånd till utlands- vistelse och underhåll tillämpas 14 kap. 17 och 18 åå äktenskaps- balken.

Paragrafen innehåller en rättegångsbestämmelse. Det anges att i bl.a. mål enligt 6 kap. föräldrabalken om vårdnad och umgänge tillämpas bestämmelserna i 14 kap. 17 och 18 åå äktenskapsbalken. Samma rättegångsbestämmelser har gjorts tillämpliga på mål om boende och tillstånd till utlandsvistelse.

21 kap. Om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller um— gänge m.m. 1 % Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder enligt 2—4 åå.

Verkställighet av avtal enligt 6 kap. ] 7 b å söks hos länsrätten. Vad som i detta kapitel föreskrivs om verkställighet av dom eller beslut, som vunnit laga kraft, gäller även sådant avtal.

Ett tillägg har gjorts till paragrafens första stycke om verkställighet av allmän domstols dom eller beslut om vem barnet skall bo tillsammans med.

I ett nytt andra stycke anges att föräldrars avtal enligt 6 kap. 17 b å om vårdnad, boende och umgänge verkställs på samma sätt som ett laga kraft vunnet avgörande av allmän domstol. Denna fråga har behandlats i avsnitt 4.11.

3 & Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg. Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förut- sättningar som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om dom eller beslut om vårdnad, boende eller över— lämnande av barn, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att _undvika att barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

21 kap. Om verkställighet av domar eller beslut om vårdnad eller um— gänge m.m. 1 % Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av barn söks hos länsrätten. Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta åtgärder enligt 2—4 åå.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan av den part som har begärt verkställigheten.

Paragrafen behandlar länsrättens möjlighet att i ett beslut om verkstäl- lighet förelägga vite eller besluta om polishämtning av barnet. I andra stycket anges de närmare förutsättningarna för beslut om hämtning för verkställighet av beslut om bl.a. vårdnad. Genom ett tillägg till detta stycke har bestämmelsen gjorts tillämplig även på verkställighet av domstols dom eller beslut om boende. Tredje stycket anger förutsätt— ningarna för hämtning av barnet för verkställighet av ett beslut om umgänge. Fortsättningsvis meddelas en dom eller ett beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor till- sammans med. Paragrafens lydelse har ändrats i överensstämmelse härmed. På grund av tillägget i 1 å gäller bestämmelserna även avtal enligt 6 kap. 17 b å.

6 % Länsrätten kan vägra verkställighet, om det är uppenbart att för- hållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut meddelades och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad, boende eller umgänge prövas på nytt. Sådan fråga tas upp av allmän domstol på ansökan av den som har varit part i målet hos länsrätten eller på ansökan av socialnämnden.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

I paragrafen har gjorts ett tillägg så att även frågor om boende täcks av bestämmelsen. På grund av tillägget i 1 å gäller bestämmelserna även avtal enligt 6 kap. 17 b å.

7.2. Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll 55 I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om under— hållsbidrag, vårdnad om barn, vem barnet skall bo tillsammans med, umgänge med barn, tillstånd till utlandsvistelse, rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad söks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domsto— len eller skriftligen utan särskild stämning.

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll 55 I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om under— hållsbidrag, vårdnad om barn, vem barnet skall bo tillsammans med, umgänge med barn, tillstånd till utlandsvistelse, rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad söks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domsto— len eller skriftligen utan särskild stämning.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsför— rättare.

Domstolen får i äktenskapsmål pröva frågor även om bl.a. vårdnad om och umgänge med barn. Som en följd av att domstolen enligt 6 kap. föräldrabalken skall kunna besluta om vem barnet skall bo

tillsammans med och om tillstånd till utlandsvistelse kompletteras paragrafens andra stycke på så sätt att domstolen i äktenskapsmål kan pröva även dessa frågor.

7 i I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnads— frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Overträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 å lagen (1988:688) om besöksförbud.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med till— lämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i fråga om vårdnad, boende, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

Enligt paragrafen kan domstolen i äktenskapsmål meddela interimistis- ka beslut beträffande de frågor som anges i 5 å. Genom ett tillägg till paragrafens sista stycke får domstolen i äktenskapsmål meddela in— terimistiska beslut även om boende. Något utrymme för domstolen att meddela interimistiska beslut beträffande tillstånd till utlandsvistelse finns inte (jfr kommentaren till 6 kap. 20 å föräldrabalken).

7.3. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

12aå

Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal) samt att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 17 b å föräldrabalken.

Kommunen skall även sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det.

Genom ett tillägg till paragrafens första stycke utsträcks kommunens skyldighet att erbjuda föräldrar samarbetssamtal till att avse även frågor om boende.

Enligt 6 kap. 17 b å föräldrabalken kan föräldrar träffa skriftliga avtal om vårdnad, boende och umgänge och ett sådant avtal kan efter godkännande av socialnämnden verkställas som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande. För kommunen införs en skyldighet i 12 a å socialtjänstlagen att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa sådana avtal. Föräldrar kan själva träffa ett avtal om vårdnad, boende och umgänge och sedan få det godkänt av socialnämnden. Något krav på att föräldrarna först måste genomgå samarbetssamtal finns inte. I de fall föräldrar går i samarbetssamtal kan de, när de når en överens- kormnelse om barnet, träffa ett avtal och få det godkänt av en tjänsteman vid socialnämnden. Ett godkännande torde ofta kunna lämnas av den som leder samtalet.

48 å Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för- äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 å föräldrabalken, 2 kap. 1, 4 6, 8 och 9 åå föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 å att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 åå föräldrabalken, 6 kap. 17 b å föräldrabalken, 6 kap. 19 å föräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål och ärenden om vårdnad eller umgänge,

7 kap. 7, 11 och 14 åå föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 7 å att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp,

11 kap. 16 å andra stycket föräldrabalken. Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 å denna lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 å lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag eller 9 å lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Paragrafens första stycke reglerar i vilka fall socialnämnden får delegera uppgifter som anges i föräldrabalken. I en ny punkt anges att socialnämnden får delegera beslut att på nämndens vägnar godkänna föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge. Som framgår av 6 kap. 17 b å föräldrabalken skall föräldrars avtal alltid godkännas av en tjänsteman, dvs. ett sådant ärende skall aldrig tas upp i nämnden. För att förfarandet skall bli så smidigt som möjligt är det lämpligt att uppgiften att utse den eller de tjänstemän som skall få i uppdrag att godkänna föräldrarnas avtal läggs över på någon vid nämnden som leder och fördelar arbetsuppgifter av sådant slag, t.ex. socialchefen eller chefen för familjerättsbyrån.

7.4. Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

16å

Allmän rättshjälp får, om ej annat följer av 17 å, beviljas av advokat eller av biträdande jurist på advokatbyrå, om den rättsliga angelägen— heten avser

äktenskapsskillnad

underhållsbidrag till make eller barn faderskap till barn vårdnad boende

umgänge. Advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå får ej bevilja allmän rättshjälp för verkställighet av avgörande om underhållsbidrag, vårdnad, boende eller umgänge. Ej heller får advokat eller biträdande jurist bevilja allmän rättshjälp

1. om den rättssökande är dödsbo,

2. om den rättssökande är bosatt utom riket,

3. om den rättsliga angelägenheten skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket.

Paragragrafen reglerar i vilka fall en advokat eller en biträdande jurist på en advokatbyrå får bevilja allmän rättshjälp. Genom ett tillägg får på samma sätt allmän rätthjälp beviljas om den rättsliga angelägen- heten avser boende.

7.5. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

36 kap. Om vittne 5 5 Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 å eller 3 kap. 1 å sekretesslagen (19801100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter, kuratorer vid familjerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter, och deras biträden får höras som vittnen om något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller som de i samband därmed erfarit, endast om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Detsamma gäller den som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal under sekretess enligt 7kap. 4 å andra stycket sekretesslagen (1980:100). Den som till följd av 9 kap. 4 å sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där får

36 kap. Om vittne 5 5 Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 å eller 3 kap. 1 å sekretesslagen (19801100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

höras som vittnen om dem endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen (1992z300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 å tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 å yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller över—

sättning.

Till paragrafen har gjorts ett tillägg som innebär att när samarbets— samtal (jfr 12 a å socialtjänstlagen) äger rum inom socialtjänsten under familjerådgivningssekretess enligt 7 kap. 4 å andra stycket sekretess- lagen (1980:100) är den som lett samarbetssamtalet, på samma sätt som en kurator vid familjerådgivning som drivs av kommunen, befriad från vittnesplikt beträffande vad som framkommit vid samtalet. Be— stämmelsen har behandlats i avsnitt 5.

Bilagor

Kommittédirektiv

Handläggning av vårdnadstvister

Dir. 1993:120

Beslut vid regeringssammanträdc 1993-10-14

Statsrådet Laurén anför.

Mitt förslag

En särskild utredare tillkallas för att utvärdera 1991 års reform av föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge. Utvärderingen skall särskilt inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal har inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. Vidare skall utredaren överväga om handläggningsreglema bör ändras.

Bakgrund

Den 1 mars 1991 trädde nya bestämmelser om vårdnad och umgänge i kraft (se prop. 1990/91:13, bet. 1990/91:LU13, rskr. 1990/91:53, SFS l990:1526 och 1527). De nya reglerna syftade bl.a. till att bana väg för en utveckling i riktning mot att föräldrarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.

Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal. Därmed menas samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. Målet för samtalen är att få föräldrarna att nå samförståndslösningar (se prop. 1990/9118 5. 27 f.). Enligt de nya reglerna skall kommunerna sörja för att samarbetssamtal kan erbjudas alla föräldrar. Vidare får domstolen i mål om vårdnad och umgänge uppdra åt socialnämnden att anordna samarbets- samtal.

Det är endast domstolen som kan avgöra vårdnads- och umgängesfrågor. Domstolen skall avgöra saken utifrån vad som är bäst för barnet. Om

Dir. l993:120

2

föräldrarna är överens i en vårdnads- eller umgängesfråga. är det i regel bäst för barnet att domstolen beslutar i enlighet med föräldramas överens- kommelse.

Domstolsutredningen har i sitt betänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 199l:106) behandlat den s.k. finländska modellen för att handlägga frågor om vårdnad och umgänge. Enligt finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa vårdnads— och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av socialnämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är gällande och kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. I samband med avtal om vårdnad eller umgänge åtar sig socialnämnden att hjälpa föräldrarna att avtala om underhållsbidrag för barnet. Däremot hjälper nämnden inte till med frågor om bodelning eller underhåll till make.

Domstolsutredningen uttalade (se SOU 199l:106 s. 64) att det finns mycket som talar för att en lösning baserad på den finländska förebilden skulle vara en framkomlig väg också i Sverige. Men enligt Domstols- utredningen måste ett ställningstagande föregås av ytterligare utredning.

Under remissbehandlingen av Domstolsutredningens betänkande uttalade remissinstanserna stort intresse för den finländska modellen och några av dem förordade att den skulle utredas vidare.

Även i andra sammanhang har framförts förslag till ändrad handläggnings- ordning för frågor om vårdnad och umgänge.

I Nordiska rådet lades den 25 november 1992 fram ett medlemsförslag om uppgörelser utanför domstolen om barns framtid vid föräldrarnas skilsmässa (A 1026/j). Enligt förslagsställama bör man försöka få föräldrar att utanför domstolar träffa avtal och uppgörelser om barnens framtid som tryggar barnens rätt till två föräldrar och barnens och föräldrarnas livskvalitet. För att uppnå detta anser förslagsställama att man bör inleda en försöks— verksamhet med "familjerätter" i Norden. Dessa familjerätter skulle kunna bestå av personer med juridisk, social och barnpsykologisk kompetens. Föräldrar som tänker separera skulle vara skyldiga att före separationen vända sig till denna instans, vars uppgift skulle vara att se till att det kommer till stånd en uppgörelse om de gemensamma barnens framtid och även om föräldrarnas ekonomiska förhållanden.

Liknande tankar framfördes i en interpellationsdebatt i riksdagen den 24 maj 1993 (se prot. 1992/93:114 s. 116 f.).

Även i andra nordiska länder är det aktuellt med lagstiftning om handläggningen av vårdnads- och umgängesfrågor. I den nya norska lagen om äktenskap finns sålunda bestämmelser om obligatorisk medling, vars syfte liknar syftet med samarbetssamtal. I Danmark har nyligen tillsatts en utredning med uppgift bl.a. att överväga om reglerna om gemensam vårdnad bör ändras och att pröva om samarbetssamtal kan få ökad användning i mål om vårdnad och umgänge.

Behovet av en utredning

De nya bestämmelserna om vårdnad och umgänge har varit i kraft i två och ett halvt år. Tiden börjar bli mogen för att undersöka lagändringamas verkningar. 1 lagstiftningsärendet fästes stora förhoppningar vid satsningen på samarbetssamtal. En utvärdering bör därför i första hand inriktas på hrrr den delen av reformen har slagit ut.

Det intresse som den finländska modellen har väckt gör det naturligt att i detta sammanhang studera den nännare för att utröna om den kan passa för svenska förhållanden. Även utvecklingen i andra länder förtjänar att uppmärksammas.

Det bör uppdras åt en särskild utredare att göra utvärderingen.

Uppdraget

Utredarens huvuduppgift bör vara att undersöka hur de nya bestämmelserna om vårdnad och umgänge har tillämpats och på grundval av sådana undersökningar ta ställning till om bestämmelserna behöver ändras i något avseende.

Uppmärksamheten bör riktas främst på reglerna om handläggningen av vårdnads— och umgängesfrågor. Här kommer samarbetssamtalen i blick— punkten. Utredaren bör undersöka hur bestämmelsema om samarbetssamtal har kommit att tillämpas i praktiken. Har de blivit det instrument för att lösa vårdnadskonfiikter som lagstiftaren hoppades? Om så inte har blivit fallet, bör utredaren undersöka orsaken till det och överväga om åtgärder kan vidtas så att syftet med samarbetssamtalen kan uppnås bättre.

Om utredaren finner att de nuvarande reglema om handläggningen av frågor om vårdnad och umgänge har brister som inte kan avhjälpas genom nya regler om samarbetssamtal eller smärre justeringar i de nuvarande reglerna, bör utredaren överväga mer genomgripande regeländringar.

Utredaren bör orientera sig om gällande rätt och pågående lagstiftnings- arbete i Norden och i övriga Europa, främst den europeiska gemenskapens medlemsländer, avseende familjetvister samt vårdnads- och umgängesfrågor.

I det sammanhanget bör utredaren uppmärksamma den finländska modellen. Utredaren bör undersöka närmare om det kan finnas skäl som talar för att man bör införa något liknande i Sverige, trots att våra regler om vårdnad och umgänge är delvis annorlunda utformade. I den finländska modellen har socialnämnderna en huvudroll och en viktig fråga blir därför hur kommunerna skall få de resurser som behövs för verksamheten.

Utredaren bör emellertid också pröva andra möjligheter att förbättra reglerna om handläggningen av frågor om vårdnad och umgänge. I det sammanhanget bör också uppmärksammas att det finns ett nära samband mellan vårdnads- och umgängesfrågor å ena sidan och å andra sidan frågor

4

om underhållsbidrag. Det måste därför klargöras hur handläggningen av frågor om underhållsbidrag skall kunna passas in i ett nytt system för handläggning av vårdnadsfrågor. Utredaren bör därvid uppmärksamma att Utredningen om de allmänna försäkringskassomas medverkan vid fast- ställande av underhållsbidrag, m.m. (dir. 1993182) har i uppdrag att överväga socialnämndernas befattning med underhållsfrågoma. Utgångspunkten för eventuella förslag bör, såsom också är fallet i gällande rätt, vara att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågorna och att vad som är bäst för barnet skall tillgodoses. Om utvärderingen av 1991 års reform ger anledning till det, bör utredaren föreslå lagändringar även i andra avseenden än vad jag nu har berört.

Utredningsarbetets bedrivande

Utvärderingen av 1991 års reform bör inledas med en kartläggning av rätts- tillämpningen och den praktiska hanteringen av vårdnads— och umgänges- frågor. Utredningsarbetet kan i denna fas lämpligen utföras av utredaren ensam med biträde av en sekreterare. Först därefter bör det övervägas om utredaren i det fortsatta arbetet behöver bistånd av sakkunniga eller experter.

Utredaren bör analysera och redovisa sina förslag ur ett jämställdhets- perspektiv.

Utredaren bör samråda med 1993 års rättshjälpsutredning (JU 1993:08) och med Utredningen (S 1993:09) om de allmänna försäkringskassomas medverkan vid fastställande av underhållsbidrag, m.m.

För utredaren gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984105), angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988z43) och angående redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. l992:50).

Utredningsuppdraget bör redovisas före utgången av mars 1995.

Övrigt

Jag har i ärendet samrått med chefen för Socialdepartementet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar det statsråd i Justitiedepartementet som har till uppgift att föredra

ärenden om civilrätt att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen

5

(1976:119) - med uppdrag att se över bestämmelserna om handläggning av vårdnads- och umgängestvister,

att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Vidare hemställerjag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hemställan.

(Justitiedepartementet)

Sammanställning av utländsk rätt

I denna bilaga lämnas en redogörelse för lagstiftningen beträffande vårdnad om och umgänge med barn i nio europeiska länder och fyra av Amerikas Förenta Stater. Redogörelsen ger svar på sexton frågor som Vårdnadstvistutredningen ställt mot bakgrund av utredningens uppdrag. Såvitt avser Danmark, Finland, Island, Norge och England finns separata - mer omfattande redogörelser för resp. lands lagstiftning beträffande vårdnad och umgänge samt, i förekommande fall, medling i bilagorna 3—7.

1. Vilken lagstiftning reglerar frågorna om vårdnad och umgänge inkl. processuella bestämmelser? När är lagstift- ningen från? Har det skett någon översyn nyligen? Plane— ras någon översyn?

Danmark: Regler om vårdnad och umgänge finns i myndighetslagen från år 1985. Processuella bestämmelser finns i lagen om äktenskaps ingående och upplösning och i rättegångsbalken. Myndighetslagen har i de delar som behandlar vårdnad och umgänge nyligen varit föremål för översyn av Foraeldremyndighedsudvalget som lämnat förslag till en ny lag om vårdnad och umgänge (bet. erlles foraldremyndighed, samvarsvanskeligheder, bornesagkyndig rådgivning; beta-*:nkning afgivet af justitsministeriets foraeldremyndighedsudvalg, beteenkning nr. 1279, Kabenhavn 1994). Folketinget har den 2 juni 1995 (lov— forslag nr. L 176, 1994-95, och Betzenkning avgivet av Retsudvalget den 23 maj 1995) antagit en lag om vårdnad och umgänge (lov om foraeldremyndighed og samvaer) med ikraftträdande den 1 januari 1996. Denna redogörelse för den danska lagstiftningen om vårdnad och umgänge avser förhållandena fr.o.m. den 1 januari 1996.

Finland: Regler om vårdnad och umgänge finns i lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt som trädde i kraft den 1 januari 1984 samt i äktenskapslagen.

Island: Regler om vårdnad och umgänge finns i barnlagen från år 1992. Lagen är föremål för översyn.

Norge: Regler om föräldraansvar och umgängesrätt finns i barnlagen från år 1982. Genom ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1993

har införts obligatorisk medling innan föräldrar får väcka talan angående föräldraansvar och vårdnad.

England: Regler om föräldraansvar m.m. (i stort sett alla civilrättsliga regler med avseende på barn) finns i barnlagen (the Children Act 1989) som trädde i kraft den 14 oktober 1991.

Frankrike: Lag den 8 januari 1993 (La loi N 93-22 modifiant le Code Civil relative å llétat civil, la famille et aux droits de l*enfant et instituant le juge aux affaires familiales JO 9/1/1993). Tillämpnings— bestämmelser den 16 september 1993 (Décret diappliciation N 93- 1091 - JO 17/9/1993). Någon översyn är för närvarande inte planerad.

Nederländerna: Bestämmelserna finns i civillagen (Zivilgesetsbuch) kap. 1 i lydelse från år 1970. Någon översyn av lagen är inte planerad. Den senaste väsentliga lagändringen är från år 1990 och behandlar umgängesrätt, se fråga 6 nedan.

Spanien: Föräldramyndighet (patria potestad) och umgängesrätt regleras i ”Titulo” VII i den spanska civillagen (Cödigo Civil). Förhållandet mellan föräldrar och barn behandlas i art. 154 och följande. Den viktigaste ändringen härvidlag genomfördes genom lag 11/1981 den 13 maj om ändring i civillagen avseende härkomst (filiaciön), föräldramyndighet och makars ekonomiska förhållanden.

Tyskland: Frågan om vårdnad och umgänge regleras i Bilrgerliches Gesetzbuch (BGB) från år 1896, 1626-1711 åå senast ändrad genom Gesetz zur Neuregelung des Rechts der elterlichen Sorge från den 18 juni 1979. En reform på området förbereds. l Achtes Buch Socialge— setzbuch Kinder und Jugendhilfe från den 26 juni 1990, senast omtryckt den 3 maj 1993, återfinns bl.a. regler beträffande kommuna- la barn— och ungdomsnämnders Jugendamt roll i vårdnadsfrågor.

Amerikas Förenta Stater Florida: Följande lagar reglerar de aktuella frågorna: Shared Parental Responsibiliy Act (i kraft den 1 juli 1982), Uniform Child Custody Jurisdiciton Act (i kraft den 1 juli 1977), Temporary Custody of Minor Children By Extended Family (i kraft den 1 juli 1993), Grandparental Visitation Rights, Mediation Alternatives to Judicial Action (i kraft 1 juli 1990) och Mediation of Certain Contested (Custody) Issues (i kraft 1 juli 1986). The Uniform Child Custody Jurisdiction Act har antagits av samtliga stater i USA. Lagen verkar för ömsesidighet och inbördes erkännande av andra delstaters (i USA) lagar och domstolsbeslut. Lagarna ses över årligen.

Illinois: Lagstiftningen om skilsmässoförfarande och frågor om vårdnad finns i Illinois lagstiftning (Illinois Revised Statutes, chapter 750.1—600 et. seq.) Lagstiftningen härrör från år 1976. Ingen fullständig översyn av lagstiftningen har skett och är inte heller planerad.

Kalifornien: Dessa frågor regleras både av lag och praxis. Gällande lag är den kaliforniska familjelagen (California Family Code) med början i paragraf 3000. Lagen antogs år 1992 och trädde i kraft den 1 januari 1994. Lagstiftningen kommer att ses över årligen.

Texas: Texas familjelag (The Texas Family Code) reglerar frågorna i Texas beträffande vårdnad om och umgänge med barn och rätte— gångsbestämmelser i anslutning till dessa frågor. Familjelagen trädde i kraft år 1969 och har genomgått betydande förändringar sedan dess, den senaste är 1993.

2. Vem har vårdnaden om föräldrarna är gifta vid barnets födelse?

Danmark: Föräldrarna gemensamt. Har gifta föräldrar separerat före barnets födelse är modern ensam vårdnadshavare.

Finland: Föräldrarna gemensamt. Island: Föräldrarna gemensamt.

Norge: Föräldrar som är gifta har tillsammans föräldraansvaret för gemensamma barn.

England: Är föräldrarna gifta vid barnets födelse har de gemensamt föräldraansvar (parental responsibility) för barnet.

Frankrike: Båda föräldrarna.

Nederländerna: Föräldrarna har föräldramyndigheten gemensamt. (Se Nederländerna)

Spanien: Båda föräldrarna.

Tyskland: Föräldrarna gemensamt.

Amerikas Förenta Stater Florida: Om föräldrarna lever tillsammans har de delad vårdnad om deras barn. Om föräldrarna har separerat eller är skilda och om de inte har överenskommit om något annat beslutar domstolen om vårdnad och umgänge med utgångspunkt i barnets bästa (the best interest of the child). När vårdnaden bestäms tas samma hänsyn till fadern som modem oberoende av barnets ålder eller kön.

Illinois: Båda föräldrarna.

Kalifornien: Vårdnaden om ett barn, antingen föräldrarna är gifta eller ogifta vid tiden för barnets födelse, tillerkänns i allmänhet föräldrarna gemensamt. Familjelagen föreskriver särskilt att vårdnad bör tillerkännas båda föräldrarna gemensamt. Domstolen kan emellertid tillerkänna den ena föräldern vårdnaden efter övervägande av vilken av föräldrarna som troligen kommer att tillåta barnet att ha en regelbunden och fortgående kontakt med den förälder som inte är vårdnadshavare.

Texas: Båda föräldrarna har rätt till vårdnad om barnet, såvida inte något annat beslutats av domstol eller en förälder skriver under en skriftlig (edlig) försäkran om avstående från föräldrarättigheter (parental rights).

3. Vem har vårdnaden om föräldrarna är ogifta vid barnets födelse?

Danmark: Modern. Finland: Modern.

Island: Bor föräldrarna tillsammans vid barnets födelse har de gemensam vårdnad, i annat fall har modern vårdnaden ensam.

Norge: Modern har föräldraansvaret ensam.

England: Modern har föräldraansvaret ensam. Se England, för- äldraansvar.

Frankrike: Om endast en förälder erkänt barnet har den föräldern vårdnaden. Om båda föräldrarna erkänt barnet före ettårsdagen och föräldrarna var sammanboende vid det gemensamma eller senaste erkännandet har de gemensam vårdnad. Om båda föräldrarna erkänt barnet före lagens ikraftträdande (8 januari 1993) och sammanbodde

vid lagens ikraftträdande har de gemensam vårdnad. Om föräldrarna begär domarens fastställelse av avtal om gemensam vårdnad är vårdnaden gemensam. I övriga fall har modern vårdnaden ensam.

Nederländerna: Barnets moder. Spanien: Båda föräldrarna.

Tyskland: Vårdnaden för ett utanför äktenskapet fött barn tillfaller modern. Den är dock inskränkt till följd av att Jugendamt i viss utsträckning tilldelas förmynderskap, bl.a. avseende fastställande av faderskap, underhålls— och arvsanspråk.

Amerikas Förenta Stater Florida: Föräldrarna har delad vårdnad om barnet såvida inte en domstol, med hänsyn till barnets bästa, beslutar på annat sätt.

Illinois: Normalt har modern vårdnaden om barnet. Om fadern kräver del i vårdnaden kan han, genom stämning på faderskap (paternity lawsuit), erhålla vårdnad eller delad vårdnad.

Kalifornien: I allmänhet föräldrarna gemensamt (se fråga 2).

Texas: Familjelagen tror på att det existerar en förälder-barn relation mellan varje barn och dess biologiska föräldrar oavsett om dessa är gifta med varandra eller inte. Familjelagen förbjuder diskriminering av ett barn till ogifta föräldrar, och båda föräldrarnas rätt till vårdnad om barnet såvida inte domstol beslutat något annat eller en förälder skrivit under en skriftlig (edlig) försäkran om avstående från för- äldrarättigheter.

4. Vem får vårdnaden när föräldrarna skils? Kan vårdna- den alltjämt vara gemensam?

Danmark: Vid föräldrars skilsmässa skall ställning tas till vem som skall ha vårdnaden. Vårdnaden kan alltjämt vara gemensam.

Finland: Föräldrarna har efter äktenskapsskillnad gemensam vårdnad om barnet om de inte avtalat eller en domstol beslutat något annat.

Island: När gifta föräldrar separerar eller skiljer sig samt när ogifta sammanboende föräldrar separerar skall det alltid bestämmas vem som skall ha vårdnaden om gemensamma barn. Föräldrarna kan därvid avtala att vårdnaden alltjämt skall vara gemensam.

Norge: Föräldraansvaret är gemensamt till dess annat bestäms.

England: Det gemensamma föräldraansvaret kvarstår även efter föräldrarnas äktenskapsskillnad och kan upplösas endast om några särskilda omständigheter förekommit, t.ex. våld mot barnet i hemmet. Eventuella konflikter mellan föräldrarna löses genom beslut av domstol om vem barnet skall bo med, om vilken kontakt barnet skall ha med bl.a. den andra föräldern, om förbud mot åtgärder mot barnet samt om andra specifika frågor.

Frankrike: Vårdnaden är i normalfallet gemensam. Den kan också tilldelas en av föräldrarna om detta är förenligt med barnets bästa.

Nederländerna: Domstolen utser en av föräldrarna till förmyndare för barnet. Föräldramyndigheten kan dock kvarstå om båda föräldrarna önskar detta. Föräldrarna måste gemensamt ansöka om detta vid domstol.

Spanien: Föräldramyndigheten är inte avsägbar och åligger alltjämt båda föräldrarna även om de skils. Vårdnaden - custodia (hos vem barnet bor) av underåriga tilldelas den ene av föräldrarna genom domstolsbeslut.

Tyskland: Efter en skilsmässa fastställs frågan om vårdnad av domstol i äktenskapsskillnadsdomen. Enligt ett beslut från den tyska för— fattningsdomstolen från år 1982 kan föräldrarna även efter en skilsmässa erhålla gemensam vårdnad. Gemensam vårdnad förutsätter att föräldrarna bedöms kapabla därtill och att domstolen finner att en sådan ordning är förenlig med barnets bästa. Barnets bästa är alltså den avgörande faktorn och domstolen har ganska fria händer vid sin bedömning. — Är föräldrarna ense om vem av dem som skall ha vårdnaden kan domstolen ändå frångå deras förslag om barnets bästa kräver det. Har föräldrarna inte kunnat enas eller anser domstolen sig inte kunna biträda föräldrarnas förslag skall domstolen med beaktande av samtliga omständigheter - träffa det avgörande som i största möjliga utsträckning tillgodoser barnets bästa. Med hänsyn till barnets bästa kan också den personliga omvårdnaden anförtros den ena föräldern medan den andre anförtros förvaltningen av barnets egendom. Domstol kan vid behov anförtro vårdnaden åt en särskilt förordnad förmyndare.

Amerikas Förenta Stater Florida: Om föräldrarna inte kan komma överens om vårdnad och umgänge kommer domstolen att besluta om vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Föräldrarna kan fortfarande ha delad legal vårdnad och delad fysisk vårdnad.

Illinois: Föräldrarna kan ha delad vårdnad om barnet efter skilsmässa.

Kalifornien: När föräldrarna skils beslutar domstolen om vårdnaden och företräde ges åt gemensam vårdnad. Den direkta fysisk vårdnaden tillerkänns ibland den ena föräldern ensam.

Texas: Familjelagen föreskriver att föräldrar bör uppmuntras att dela rättigheterna och ansvaret att uppfostra deras barn efter skilsmässa och att ett barn bör ha frekvent och kontinuerlig kontakt med föräldrar som har visat förmåga att agera för barnets bästa och erbjuder en stabil miljö för barnet. Domstolens beslut om vårdnaden baseras alltid på omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolen ger föräldrarna delad vårdnad om ett barn om föräldrarna skriftligen överenskommet om det eller när domstolen i annat fall anser att delad vårdnad kommer att vara bäst för barnet med hänsyn taget till omständig— heterna i det enskilda fallet. Omständigheter som beaktas vid beslut om delad vårdnad är föräldrarnas förmåga att ge högsta prioritet till barnets välfärd och att nå gemensamma överenskommelser till barnets bästa, varje förälders förmåga att uppmuntra och acceptera en positiv relation mellan barnet och den andra föräldern, båda föräldrarnas deltagande i uppfostrandet av barnet före vårdnadstvisten och avståndet mellan föräldrarnas bostäder. Delad vårdnad medför inte nödvändigtvis att barnet bor lika långa perioder hos varje förälder. Vanligen fordrar barnets bästa att domstolen bestämmer var barnet skall bo och domstolen kan ge den föräldern rätt att fatta vissa avgörande beslut beträffande barnet.

5. Efterforskas barnets vilja när det föreligger en tvist om vårdnad och/eller umgänge? Om så är fallet, hur?

Danmark: Ja. Se Danmark, Barnets med— och självbestämmanderätt.

Finland: Ja, men i allmänhet inte om föräldrarna är eniga. Se Finland, Barnets med— och självbestämmanderätt.

Island: Ja, om det har fyllt tolv är. Se Island, Barnets önskemål och åsikt samt rätt att komma till tals. - I en fråga om vårdnad kan det förordnas ett ombud för barnet för att tillvarata dess intresse om det har ett särskilt behov därför.

Norge: Ja. Se Norge, Barnets medbestämmanderätt.

England: Ja. Det ankommer på domstolen att efterforska barnets vilja.

Frankrike: Barnets vilja efterforskas om domstolen finner det lämpligt. Barnet kan höras, antingen på egen begäran eller på begäran av en av föräldrarna. Åldern är utan egentlig betydelse men barnet skall ha urskillningsförmåga (discernement). Barn under sju år hörs sällan men ibland anses även äldre barn utan urskillningsförmåga, t.ex. om barnet är psykiskt stört eller står i uppenbart beroendeförhål— lande till en förälder. Om barnet begär att få höras är det i allmänhet domaren själv som hör barnet på sitt tjänsterum, i annat fall kan barnet höras antingen av domaren eller av annan (psykolog, psykiater e.d.) som utses av domaren.

Nederländerna: Om båda föräldrarna strider om förmynderskapet måste barn över tolv år höras om sina önskemål av domaren. Barnet hörs utan närvaro av föräldrarna och deras advokater. Ett barn under tolv år kan höras av domaren om denne så önskar.

Spanien: Ja. Domaren lyssna på barnet om det har tillräckligt förstånd och alltid om det är över tolv år.

Tyskland: I vårdnads- resp. umgängesrättstvister hörs barnet av domstol. Dessutom författar Jugendamt på grundval av samtal med såväl föräldrar som barn en skriftlig redogörelse.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ansträngningar görs för att undersöka barnets önskemål i tvistiga frågor om vårdnad och umgänge. En (social)tjänsteman genomför en undersökning och förbereder en social studie beträffande alla relevanta detaljer med avseende på det minderåriga barnet och varje förälder, inkluderande en undersökning av barnets önskemål.

Illinois: I en tvist om vårdnad eller umgänge utreds barnets intresse och önskemål. Domstolen utser vanligen ett ombud (guaridan ad litern) för barnet. Detta ombud är en advokat och denne undersöker barnets önskemål och framför dem till domstolen. Ett ombud för barnet (gurardina ad litern) utses sedan det fastslagits av domstolen att det inte är troligt med någon uppgörelse om den aktuella tvisten.

Kalifornien: Ansträngningar görs för att fastställa barnets önskemål om barnet är tillräckligt gammalt och moget.

Texas: Barnets bästa måste alltid vara domstolens primära över- vägande vid beslut om frågor om vårdnad och umgänge. Domstolen måste beakta alla fakta och omständigheter med avseende på barnet. Domstolen måste också beakta barnets önskemål, förutsatt att barnet är tillräckligt moget att fatta beslut själv. Uttalanden från barnet

beträffande vårdnad och umgänge är inte bindande för domstolen utan utgör endast ett bevis som skall beaktas.

6. Kan en förälder som inte är vårdnadshavare få fastställt rätt till umgänge?

Danmark: Ja. Se Danmark, Umgänge.

Finland: Ja. Se Finland, Föräldrars avtal om vårdnad m.m. Island: Ja. Se Island, Umgängesrätt.

Norge: Ja. Se Norge, Umgängesrätt.

England: En förälder som inte har föräldraansvar för sitt barn kan få ett beslut om kontakt med barnet.

Frankrike: Ja.

Nederländerna: Den förälder som inte blir förmyndare över barnet har i princip umgängesrätt med barnet. Bestämmelsen har följande lydelse: ”Barnet och den av dess föräldrar som inte har fått för— mynderskapet har rätt till umgänge med varandra.” I barnets intresse kan det dock beslutas att något umgänge inte skall förekomma.

Spanien: Ja.

Tyskland: Efter en äktenskapsskillnad erhåller den förälder som inte fått vårdnaden om barnet en rätt till umgänge med detta. Fäder till utanför äktenskapet födda barn erhåller däremot inte en allmän umgängesrätt. Dock kan domstol medge honom rätt till umgänge om detta tjänar barnets bästa.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja. Förutsatt att sådant umgänge inte är stridande mot barnets bästa.

Illinois: En förälder som inte har vårdnad har vissa minimirättigheter till umgänge med barnet. Många domare i Illinois anser att det är inte bara en rättighet utan även en plikt för varje förälder att bidra på något sätt till uppfostran av barnet.

Kalifornien: En förälder som inte är vårdnadshavare kan vanligtvis erhålla umgängesrätt. En sådan ordning föredras.

Texas: En förälder har en rätt till umgänge såvida inte en sådan rätt står i konflikt med barnets bästa.

7. Kan en förälder som är vårdnadshavare, men hos vilken barnet inte bor, få fastställt rätt till umgänge?

Danmark: Ja, enligt lagen om vårdnad och umgänge som träder i kraft den 1 januari 1996.

Finland: Ja. Se Finland, Föräldrars avtal om vårdnad m.m. samt Domstols beslut om vårdnad m.m. (Se även 6 ovan)

Island: Nej. Norge: Ja. Se Norge, Umgängesrätt.

England: En förälder som har föräldraansvar, men som barnet inte bor hos, kan få ett beslut om kontakt med barnet.

Frankrike: Ja.

Nederländerna: Ja. Domaren kan dock besluta att en förälder inte skall ha umgängesrätt på grund av att det strider mot barnets intresse, men den förälder som är förmyndare måste tillåta att barnet per telefon eller brev håller kontakt med den andra föräldern.

Spanien: Ja.

Tyskland:

Amerikas Förenta Stater Florida: -

Illinois: - Kalifornien: Ja. En förälders rätt till kontakt är mycket vid och kontakt med en förälder som inte är vårdnadshavare är den ordning

som föredras.

Texas: —

8. Finns det någon möjlighet att reglera en förälders rätt till kontakt med barnet på annat sätt än genom föreskrifter om besök, t.ex. telefon- eller brevkontakt.

Danmark: Ja, enligt lagen om vårdnad och umgänge som träder i kraft den 1 januari 1996.

Finland: Ja.

Island: Nej.

Norge: Nej.

England: Ja.

Frankrike: Det är möjligt att reglera dessa kontakter. Ofta sker så i restriktiv bemärkelse (t.ex. genom att telefonkontakt begränsas till visst antal per vecka eller månad).

Nederländerna: -

Spanien: Någon sådan möjlighet är inte särskilt förutsatt men utgångs- punkten är att inga hinder föreligger.

Tyskland: En rättslig reglering av umgångesrätten kan, om den inte kan utövas på annat sätt, ske genom att en förälder ges rätt till telefonsamtal eller brevkorrespondens. Ett sådant domstolsbeslut reglerar bl.a. på vilket sätt och i vilken omfattning en sådan kontakt skall äga rum.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja.

Illinois: Ja. Domstolar kan reglera en förälders rätt till kontakt med ett barn om föräldern handlar på ett sätt som strider mot barnets bästa.

Kalifornien: -

Texas: Ja.

9. Har en förälder som inte har vårdnad rätt att erhålla information om barnet från t.ex. skola, förskola, sjukvår— den och sociala myndigheter?

Danmark: Ja, enligt lagen om vårdnad och umgänge som träder i kraft den 1 januari 1996.

Finland: Nej. Island: Nej.

Norge: Ja. En förälder som inte har del i föräldraansvaret har rätt att få upplysningar om barnet från bl.a. daghem, skola och sjukhus. Se Norge, Rätt till upplysningar om barnet.

England: Nej. Rätten till information följer med föräldraansvaret. Frankrike: Ja.

Nederländerna: Ja. (Domaren kan besluta om detta)

Spanien: Ja.

Tyskland: Den förälder som inte har vårdnaden har rätt att från vårdnadshavaren få information om det gemensamma barnets personliga förhållanden, om det är förenligt med barnets bästa. Möjligheten för den förälder som inte har vårdnaden att erhålla information om barnet från tredje person förutsätter vårdnadshavarens samtycke.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja.

Illinois: Lagen i Illinois ger den förälder som inte har vårdnad om barnet samma rätt till information beträffande skola, hälsovård och från sociala myndigheter som den förälder som har vårdnad.

Kalifornien: Ja. En förälder som inte har vårdnaden är, genom lag, berättigad till information om barnet beträffande skola, förskola, hälso- och sjukvård och från sociala myndigheter.

Texas: En förälder som har rätt till umgänge har rätt till samma information beträffande sjukvård, tandvård, psykologisk behandling och utbildning som den förälder som har vårdnaden. I ett beslut om umgänge måste domstolen ta in ett uttalande om denna rätt. En

förälder som inte är vårdnadshavare eller har rätt till umgänge har inte heller rätt att få tillgång till ifrågavarande uppgifter.

10. I vilken utsträckning kan föräldrar träffa avtal be- träffande vårdnad och umgänge? Skall ett sådant avtal fastställas för att bli giltigt och i så fall av vem?

Danmark: Föräldrarna kan träffa avtal såväl om gemensam som ensam vårdnad. Ett vårdnadsavtal skall anmälas till statsamtet för att bli gällande.

Finland: Föräldrar kan avtala om vårdnad, umgänge samt vem barnet skall bo hos. Ett sådant avtal skall för att bli gällande fastställas av socialnämnden. Se vidare Finland, Föräldrars avtal om vårdnad m.m.

Island: Föräldrarna kan träffa avtal om såväl vårdnad som umgänge. Avtal som föräldrarna träffat fastställs av sysselmanden om det inte strider mot barnets bästa.

Norge: Föräldrarna kan träffa avtal om föräldraansvar och umgänges- rätt. Dessa avtal behöver inte fastställas i någon särskild ordning, men är inte verkställbara.

England: Föräldrar kan själva komma överens om samtliga frågor med avseende på barnet. Ett sådant avtal är inte fastställbart och kan inte tvångsverkställas. I de fall föräldrar inte kan komma överens är det domstol som avgör tvistiga frågor.

Frankrike: Det är möjligt att träffa avtal. Ett avtal som inte fastställs av domaren är dock inte verkställbart om den ena föräldern motsätter sig detta. Huvudregeln är alltså att avtal om vårdnad och umgänge skall fastställas av domaren. Ett ej fastställt avtal har emellertid bevisvärde i en eventuell rättegång om vårdnad eller umgänge.

Nederländerna: Föräldrarna är nästan helt fria att reglera dessa frågor. Om föräldrarna bestämmer sig för att ha föräldramyndigheten tillsammans även efter en skilsmässa accepterar domaren i allmänhet detta såvida det inte strider mot barnets intresse. Föräldrarna har samma stora frihet att reglera även förmynderskapet.

Spanien: Ja. Avtal kan träffas genom s.k. reglerande överenskommel- se (Convenio regulador) som därefter förläggs domaren för god— kännande. Domaren brukar godkänna sådana överenskommelser,

förutom när det är till skada för barnet eller när överenskommelsen är olaglig.

Tyskland: Föräldrar kan ingå avtal om vårdnad- och umgängesrätt till barnet. Så kan ske även genom en inför domstol, eller med bistånd av en advokat, ingången förlikning. För att ett dylikt avtal skall kunna ligga till grund för verkställighetsåtgärder krävs att det bekräftas av domstol.

Amerikas Förenta Stater Florida: Föräldrar, och deras advokater, uppmuntras att nå överens- kommelse beträffande vårdnad och umgänge. För att vara verkställbar måste en överenskommelse fastställas av domstolen.

Illinois: Föräldrar kan träffa överenskommelse beträffande vårdnad och umgänge. För att bli verkställbar måste överenskommelsen godkännas av domstolen.

Kalifornien: Föräldrar kan träffa en överenskommelse med avseende på vårdnad och umgänge. Sådana överenskommelser skall granskas av domstolen, men de är inte nödvändigtvis bindande för domstolen. Parterna kan samtycka till tillfällig vårdnad vilket domstolen kommer att besluta om utom under särskilda förhållanden.

Texas: I avsikt att främja överenskommelser mellan parter i en rättegång förskriver familjelagen att föräldrar kan träffa skriftliga överenskommelser beträffande vårdnad och umgänge. En över— enskommelse måste godkännas av domstolen.

11. Kan frågor om vårdnad och umgänge prövas även på annat sätt än av domstol? Om så är fallet, beskriv hur.

Danmark: Vårdnad En vårdnadstvist kan avgöras endast av domstol. Umgänge Frågan om rätt till umgänge avgörs endast av statsamtet.

Finland: Nej. Föräldrarna har möjlighet att träffa avtal om vårdnad, umgänge och vem barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant avtal blir giltigt om det fastställs av socialnämnden.

Island: Vårdnad En vårdnadstvist kan avgöras inte bara av domstol utan även, om parterna är eniga om en sådan ordning, av Justitiemi— nisteriet. Umgänge Frågan om rätt till umgänge avgörs endast av sysselmanden.

Norge: Föräldraansvar och umgängesrätt En tvist om föräldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med samt om umgängesrätt avgörs av domstol om inte föräldrarna är eniga om att låta fylkesman— nen avgöra tvisten.

England: Nej.

Frankrike: Inte på annat sätt än genom frivilliga avtal, se fråga 10. Nederländerna: Nej.

Spanien: Nej.

Tyskland: Se fråga 10.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja. Domstolen kan hänvisa parterna till medling (mediation) i alla processer i vilka frågor om föräldraansvar, boende, umgänge och underhåll till barnet är tvistiga. Sådan medling utförs i över— ensstämmelse med regler utfärdade av Florida Supreme Court (Floridas högsta domstol).

Illinois: Frågor om vårdnad och umgänge kan avgöras av parterna utanför domstol genom frivillig medling (mediation) och även genom medling beslutad av domstol. Frivillig medling utanför domstolen kan ske utan att domstolen blir inblandad på något sätt. Domstolen kan rekommendera att parterna försöker lösa sin tvist genom medling. Om en överenskommelse träffas vid medling måste den godkännas av en domstol eftersom föräldrarna kan samtycka till ett vårdnads— och umgängesschema som, enligt domstolens uppfattning, inte är till barnets bästa.

Kalifornien: Frågor beträffande vårdnad och umgänge kan inte avgöras annat än av domstol. Det är vanligt att det beslutas om medling och om resultatet av medlingen presenteras för domstolen kommer domstolen att besluta i enlighet därmed om domstolen anser att det är rimligt.

Texas: Frågor beträffande vårdnad och umgänge måste beslutas av domstol efter en rättegång.

12. Förekommer inför separation eller skilsmässa någon åtgärd från samhället, t.ex. samtal med föräldrarna, i syfte att förmå föräldrarna att samarbeta i frågor om barnet? Beskriv ordningen?

Danmark: Ja. Se Danmark, Barn- och familjesakkunnig rådgivning. Finland: Ja. Se Finland, Medling. Island: Ja. Se Island, Barn— och familjesakkunnig rådgivning.

Norge: Ja. Obligatorisk medling. Se Norge, Medling i frågor om för— äldraansvar.

England: Det finns möjligheter att erhålla medling. Se England, Medling.

Frankrike: Samhället eller domstolen kan inte framtvinga några samtal eller förhandlingar mellan föräldrarna i frågor angående vårdnad och umgänge. Det finns specialutbildade medlare att tillgå men dessa anlitas uteslutande på föräldrarnas eget initiativ och på bekostnad av dessa.

Nederländerna: Det finns en laglig möjlighet härtill men det är inte någon skyldighet. Jugendamt kan få i uppdrag av domaren att genomföra en undersökning. Detta sker oftast när föräldrarna inte är eniga och ungdomsnämnden försöker då ena föräldrarna. - I Ned— erländerna måste parterna i en skilsmässa låta sig företrädas av en advokat. Advokaterna försöker för det mesta att åstadkomma en god lösning på tvisten. Bara om detta inte lyckas och om domaren inte heller lyckas med att få parterna att komma överens kan domaren ge ungdomsnämnden i uppdrag att undersöka om det går att lösa tvisten.

Spanien: Nej.

Tyskland: Något tvång för föräldrar att inför separation eller skilsmässa föra samtal rörande barnets situation finns inte. I varje kommun finns dock en Jugendamt hos vilken föräldrar frivilligt kan be om råd och stöd i vårdnads- och umgängesfrågor.

Amerikas Förenta Stater Florida: Före en formell domstolsprocess kan föräldrarna begagna sig av privata eller offentliga rådgivningsfaciliteter. Privata rådgivare kan vara psykologer och äktenskapsrådgivare. Olika offentliga och kvasi—

offentliga organisationer erbjuder också medling och rådgivning t.ex. Catholic Farnily Services.

Illinois: Nej. Illinois lagstiftare försökte genomdriva en lag som skulle tvinga människor som ansökte om skilsmässa att se en film om hur barnen bör behandlas vid skilsmässan. Enskilda personer protesterade mot lagförslaget som befanns strida mot Illinois konstitution.

Kalifornien: Domstolen har en avdelning med utbildad personal som träffar föräldrarna med anledning av frågor om vårdnad och umgänge. Denna personal talar med föräldrarna, både separat och tillsammans, och träffar barnet. Rapporten från ifrågavarande avdelning av familjedomstolen ges in till domstolen. I de fall vårdnad eller umgänge är i fråga beslutar domstolen om medling.

Texas: Policyn i familjelagen är att föräldrar skall uppmuntras att dela rättigheter och ansvar vid uppfostrandet av deras barn efter för— äldrarnas separation eller skilsmässa. Denna policy främjas dock inte av samhället i stort. Det har inte vidtagits några formella åtgärder från samhällets sida för att få föräldrar att samarbeta i angelägenheter beträffande deras barn.

13. Vilken utredning om föräldrars lämplighet förekommer vid handläggningen av frågor om vårdnad och umgänge? Vem beslutar om utredningen och vem utför den?

Danmark: Viss utredning förekommer. Se Danmark, Underlag för domstolens ställningstaganden.

Finland: Vårdnadsutredning verkställs om det inte är uppenbart att ärendet kan avgöras utan en sådan utredning. Se Finland, Vårdnadsut— redning.

Island: Justitieministeriet skall normalt inhämta yttrande från de sociala myndigheterna medan domstolen skall inhämta ett sådant om det kan antas vara av betydelse.

Norge: Utredning förekommer. Det är domstolen som beslutar om utredningens omfattning.

England: Utredning förekommer. Domstolen beslutar om utred- ningens omfattning.

Frankrike: Domaren beslutar självständigt om vilken utredning som skall göras. Parterna företer dock inom ramen för rättegången den skriftliga bevisning de vill åberopa. Domaren har därutöver möjlighet att förordna om t.ex. utredning av psykolog eller psykiater.

Nederländerna: (Domaren eller den av honom utnämnda ungdoms— nämnden kommer att ta hänsyn till föräldrarnas personliga omständig- heter)

Spanien: Domaren och de social—psykologiska avdelningarna vid familjedomstolarna. Domaren har full frihet att begära andra ut— redningar.

Tyskland: Inom ramen för ett domstolsförfarande avseende vårdnads— och umgängesrätt besöker socialtjänstemän från Jugendamt berörd familj och pratar med föräldrar och barn. På grundval av vad som framkommer därvid utarbetas ett skriftligt protokoll som inges till domstolen. Domstolen kan även förordna om att intyg skall inhämtas från psykolog.

Amerikas Förenta Stater Florida: Alla frågor om vårdnad och umgänge beslutas i över- ensstämmelse med barnets bästa. Föräldrarnas lämplighet med avseende på barnets bästa undersöks av domstolen. Domstolen kan besluta om en undersökning och social studie beträffande alla relevanta omständigheter med avseende på barnet och varje förälder och att en rapport om undersökningen framläggs för domstolen och parterna.

Illinois: Domstolen kan utse en psykiater för att undersöka en av eller båda föräldrarna. Dessutom har varje förälder rätt att begära att domstolen utser en psykiater att bedöma den andra föräldern. Varje förälder får förorda en speciell psykiater att utföra utredningen. I allmänhet beslutar domstolen i överensstämmelse med en ansökan om att en psykiater skall utses.

Kalifornien: Se fråga 12.

Texas: Bevis beträffande föräldrars lämplighet är viktiga så att beslut om vårdnad och umgänge överensstämmer med barnets bästa. Domstolen kan beslut-a om en social undersökning av bl.a. omständig- heterna och villkoren i de sökandes hem. Undersökningen måste stå i överensstämmelse med den minimistandard som utarbetats av Texas Department of Human Services. Undersökningen måste inkludera varje fysisk, sexuell eller känslomässig misshandel av barnet.

14. Är det möjligt att förordna om var barnet skall bo? Gäller detta även om föräldrarna har gemensam vårdnad?

Danmark: Nej.

Finland: Ja och ja. Förordnande om var barnet skall bo kan göras av domstolen. Föräldrarna kan själva avtala om var barnet skall bo.

Island: Nej. Norge: Ja och Ja. Se Norge, Oenighet om föräldraansvaret.

England: Domstol kan i de fall föräldrarna har gemensamt föräldraan- svar förordna om var barnet skall bo.

Frankrike: Ja och ja.

Nederländerna: Sålänge föräldramyndigheten utövas men föräldrarna inte lever tillsammans måste föräldrarna vara eniga om var barnet skall bo. Kan föräldrarna inte komma överens om detta kan domaren på deras begäran bestämma var barnet skall bo. Denna möjlighet finns både under och efter äktenskapet om föräldramyndigheten kvarstår hos samma personer.

Spanien: Ja.

Tyskland: Domstolen kan ge en av föräldrarna rätten att bestämma var barnet skall bo. Detta är möjligt även om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja. Domstolen beslutar ofta var barnet skall bo. Detta kan ske även när föräldrarna har delad legal vårdnad.

Illinois: En domstol kan besluta var barnet skall bo vilket också normalt sker. Ett beslut om boende kan meddelas även när föräldrarna har gemensam vårdnad.

Kalifornien: Domstolen kan besluta var barnet skall bo. Om för- äldrarna har gemensam vårdnad kan domstolen besluta att den ena föräldern skall ha den fysiska vårdnaden.

Texas: Ja.

15. Kan det fattas interimistiska beslut under handlägg— ningen av frågor om vårdnad och umgänge? Vad kan ett sådant beslut omfatta?

Danmark: Ja. Se Danmark, Interimistiska avgöranden om vårdnaden, m.m samt Umgänge.

Finland: Ja. Se Finland, Interimistiska beslut. Island: Ja. Se Island, Interimistiska beslut. Norge: Ja. Se Norge, Interimistiska beslut. England: Nej.

Frankrike: Ja. Beslutet kan omfatta vårdnad, umgänge, underhåll, m.m. Enligt fransk lag betraktas alla beslut om vårdnad och umgänge som provisoriska och kan alltid omprövas.

Nederländerna: Domaren kan under ett skilsmässoförfarande interimistiskt bestämma att en förälder tills vidare skall ha omsorg om barnet. Ett sådant beslut är giltigt upp till sex månader från domen på skilsmässa och kan avse omsorgen om barnet, underhållsbidrag och vilken förälder som skall få bo i den gemensamma bostaden.

Spanien: Ja. Interimistiska beslut kan omfatta bosättningen (hos vem), ekonomiska förhållanden och andra frågor, tills det föreligger ett definitivt beslut.

Tyskland: I vårdnads- och umgängesrättsliga tvister kan domstol fatta interimistiska beslut. Besluten kan avse hela eller delar av vårdnaden, t.ex. bestämmande av bostadsort och tillstånd till läkarbehandling.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja. Interimistiska beslut fattas och verkställs av domstolen. Ett interimistiskt beslut kan avse vårdnad, umgänge, boende, underhåll och andra frågor som påverkar parterna och deras barn.

Illinois: Interimistiska beslut fattas normalt beträffande vårdnad och umgänge medan skilsmässan pågår. Sådana beslut kan avse vårdnad, umgänge, rätten för vårdnadshavande förälder att flytta från ett visst geografiskt område, alla finansiella angelägenheter, hälsovård, skolgång, psykologisk behandling av barnet m.m.

Kalifornien: Interimistiska beslut kan fattas beträffande vårdnad, besök och umgänge så länge målet inte är avgjort. Dessa beslut kan täcka sådana saker som barnets boende, underhållsbidrag, vårdnad m.m.

Texas: Under pågående tvist om vårdnad och umgänge kan domstolen meddela tillfälliga beslut bl.a. om vårdnad och underhåll samt förbjuda en person att ta barnet från ett visst angivet geografiskt område.

16. Kan en domstol (motsvarande) besluta att föräldrar efter skilsmässa skall ha gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig ett sådant arrangemang.

Danmark: Nej.

Finland: Ja. Se Finland, Avgöranden av ärenden beträffande vårdnad och umgänge.

Island: Nej. Norge: Ja. Se Norge, Oenighet om föräldraansvaret.

England: Huvudregeln i barnlagen är att det gemensamma för— äldraansvaret består även efter skilsmässa. (Se även fråga 4)

Frankrike: Ja. Domstolen kan teoretiskt besluta om gemensam vårdnad även om en förälder inte vill ha någon vårdnad alls för egen del.

Nederländerna: Nej. Spanien: Ja. Tyskland: Nej.

Amerikas Förenta Stater Florida: Ja.

Illinois: Domstolen kan besluta att föräldrarna skall ha delad vårdnad även om en förälder motsätter sig ett sådant arrangemang. Domstolar— na i Illinois är dock obenägna att besluta om delad vårdnad, om en av föräldrarna inte går med på ett sådant arrangemang, eftersom detta anses kunna bli till skada för barnet.

Kalifornien: En domstol kan besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig det. Det avgörande hänsynstagandet anges i familjelagen där följande sägs: Gemensam fysisk vårdnad avser att var och en av föräldrarna skall ha betydande perioder med fysisk vårdnad. Gemensam fysisk vårdnad skall delas av föräldrarna på ett sådant sätt att barnet garanteras en regelbunden och fortgående kontakt med båda föräldrarna. En annan dominerande programförklaring i familjelagen anger att den offentliga inställningen i Kalifornien är att säkerställa att mindre barn har regelbunden och fortgående kontakt med båda föräldrarna efter föräldrarnas separation och att uppmuntra föräldrarna att dela rättigheter och skyldigheter som uppfostrare. Detta gäller dock inte i de fall där kontakt inte skulle vara till barnets bästa. När domstolen fattar ett beslut om barnets bästa skall domstolen, bland andra omständigheter som den kan finna relevanta, beakta barnets hälsa, säkerhet och välfärd och varje kränkning av barnet eller den andra föräldern.

Texas: Familjelagen ger domstolen rätt att utse en förälder som delad vårdnadshavare även i frånvaro av samtycke från en förälder om ett sådant beslut är till barnets bästa (jfr fråga 4). Motsätter sig en förälder ett sådant arrangemang kan domstolen dock komma fram till att delad vårdnad inte är till barnets bästa.

Danmark

Regler om vårdnad (forteldremyndighed) och umgängesrätt (samvzers— ret) finns i andra kapitlet myndighetslagen (myndighedsloven), som är från år 1985. Folketinget har den 2 juni 1995 (lovforslag nr. L 176, 1994-95, och Betaenkning avgivet av Retsudvalget den 23 maj 1995) antagit en lag om vårdnad och umgänge (lov om forteldremyndighed og sarnvzer) med ikraftträdande den 1 januari 1996. Lagen bygger på ett förslag från Foraeldremyndighedsudvalget erlles foraildremyn— dighed, samvaersvanskeligheder, barnesagkyndig rådgivning, bettenk- ning nr. 1279 se vidare nedan. Denna redogörelse för den danska lagstiftningen om vårdnad och umgänge avser förhållandena fr.o.m. den 1 januari 1996 om inte annat anges.

De processuella bestämmelserna när det gäller vårdnad och umgänge finns i lagen om äktenskaps ingående och upplösning (lov om zegteskabs indgåelse og oplasning) och i rättegångslagen (retspleje- loven).

Begreppet föräldramyndighet (forteldremyndighed, fortsättningsvis kommer begreppet vårdnad att användas) infördes år 1922 och ersatte det tidigare använda föräldramakt (forteldremagt). Genom denna språkliga förändring från makt till myndighet betonas att vårdnaden skall utövas i barnets intresse.

Foraeldremyndighedsudvalget diskuterade om begreppet vårdnad bör ersättas med begreppet föräldraansvar (foraldreansvar) men fann det inte ändamålsenligt att ändra det redan inarbetade begreppet. Justitie— ministern delade utredningens uppfattning och något förslag i denna fråga lades inte fram för Folketinget. Däremot har utredningens förslag att begreppet umgängesrätt bör ersättas med umgänge godtagits av såväl Justitieministem som Folketinget. Anledningen till denna terminologiska förändring är en önskan dels att understryka att umgänget sker i barnets intresse och för att bevara dess föräldrakon— takt, dels för att tona ner att det är tal om en föräldrarättighet.

Vårdnadshavare

Är föräldrarna gifta med varandra vid barnets födelse eller ingår de senare äktenskap har de gemensam vårdnad om barnet. Om gifta föräldrar har separerat före barnets födelse är modern ensam vård— nadshavare. Återupptas samlivet mellan makarna får de åter gemensam

vårdnad. Är föräldrarna inte gifta med varandra är modern ensam vårdnadshavare.

Avtal om gemensam vårdnad

Föräldrar som inte har gemensam vårdnad kan avtala om detta. Avtalet skall för att bli gällande anmälas till statsamtet för registrering. Tidigare skulle avtalet godkännas av statsamtet. Pågår en vårdnadstvist vid domstolen kan en anmälan göras dit. Föräldrar som separerar eller skiljer sig kan redan under separationen eller skilsmässan ingå avtal om fortsatt gemensam vårdnad.

Reglerna om gemensam vårdnad bygger på förutsättningen att det föreligger enighet mellan föräldrarna om alla väsentliga frågor och att föräldrarna tillsammans kan lösa de problem som uppstår. Av väsentliga frågor kan nämnas barnets skolgång, utbildning, flyttning o.d. Bor föräldrarna inte tillsammans skall de dessutom vara eniga om var barnet skall bo och omfattningen av barnets umgänge med den förälder barnet inte skall bo hos.

Separation och skilsmässa

Vid separation eller skilsmässa upphör den gemensamma vårdnaden inte nödvändigtvis, men det skall tas ställning till vem som skall ha vårdnaden. Detta gäller dock inte om det tidigare har träffats avtal eller avgörande härom. Är föräldrarna eniga om att de fortsättningsvis skall ha gemensam vårdnad eller att en av dem skall ha vårdnaden ensam kan de ingå avtal som blir giltigt efter anmälan till statsamtet eller, om det pågår en process om separation eller skilsmässa, till domstolen.

Upphörande av gemensam vårdnad

Lever föräldrar som har gemensam vårdnad inte tillsammans eller ämnar de upphäva samlivet kan var och en av dem kräva att den gemensamma vårdnaden skall upphöra. Detta gäller såväl föräldrar som har gemensam vårdnad i kraft av äktenskap som ogifta och frånskilda föräldrar som har avtalat om gemensam vårdnad. Om föräldrarna är eniga om vem av dem som skall vara ensam vårdnads— havare efter ett sarnlivsbrott kan de med statsamtets godkännande ingå avtal därom. Motsvarande gäller om föräldrarna har avtalat om gemensam vårdnad när de inte lever tillsammans.

Fördelning av vårdnaden genom domstols avgörande

Kan föräldrarna inte enas om vårdnaden eller kan deras avtal inte godkännas avgör domstolen vem av föräldrarna som skall ha vårdna— den ensam. Domstolens beslut skall ta sikte på vad som är bäst för barnet. Domstolen kan inte mot en förälders vilja besluta om eller neka att upplösa gemensam vårdnad även om domstolen anser att gemensam vårdnad vore bäst för barnet. Det är inte möjligt för domstolen att besluta om var barnet skall bo.

När barnet själv ger uttryck för var det önskar bo beaktas detta vid domstolens överväganden. Den vikt domstolen lägger vid barnets uttalanden är emellertid avhängigt av barnets ålder, mognad och eventuella påverkan från föräldrarna. Eftersom barns mognad kan vara olika trots samma ålder har det inte ansetts möjligt att generellt ange hur gammalt ett barn skall vara för att ett uttalande skall tillmätas betydelse. En klart tillkännagiven önskan från ett barn över tolv år får avgörande betydelse. Även tillkännagivande från barn under denna ålder kan tilläggas vikt.

Återupptagande av samlivet

Är en förälder, på grund av avtal eller avgörande av domstol, ensam vårdnadshavare, återintråder den gemensamma vårdnaden om gifta eller separerade föräldrar återupptar eller fortsätter samlivet. Återupp— tar ogifta eller frånskilda föräldrar samlivet får de gemensam vårdnad endast om de ingår avtal härom, som för att bli giltigt skall anmälas till statsamtet.

Avtal om överförande av vårdnaden

När endast den ena föräldern är vårdnadshavare kan föräldrarna genom avtal överföra vårdnaden till den andra föräldern. Regeln används för att ändra den fördelning av vårdnaden som skedde vid sarnlivets upphörande, separation eller skilsmässa. Ett avtal om överförande av vårdnaden skall godkännas av statsamtet eller, om en vårdnadstvist är anhängiggjord, av domstolen.

Överförande av vårdnaden till fadern genom dom

Har föräldrar som inte är gifta med varandra levt tillsammans under en längre tid utan att de har gemensam vårdnad om barnet och begär fadern vårdnaden vid föräldrarnas separation avgör domstolen, med särskilt beaktande av vad som är bäst för barnet, vem av föräldrarna

som skall ha vårdnaden ensam. I andra fall kan domstolen överföra vårdnaden från modern till fadern om ändringen är bäst för barnet. Vid ett sådant avgörande skall domstolen lägga vikt vid om in— nehavaren av vårdnaden utan rimliga skäl hindrar genomförandet av umgänge.

Ändring av vårdnadsavtal och vårdnadsavgöranden

Om den ena föräldern med stöd av avtal eller dom är ensam vårdnads— havare kan domstolen, när särskilda skäl talar därför, överföra vårdnaden till den andra föräldern om det är bäst för barnet, särskilt på grund av förändrade förhållanden. Vid avgörande av vårdnads— frågan skall det läggas vikt vid om vårdnadshavaren utan rimliga skäl hindrar genomförandet av umgänge. Genom att bestämmelsen anger att det skall föreligga ”särskilda skäl” framgår att barnet skall få växa upp i lugn och ro och skall inte vara en ”kastboll” mellan stridande föräldrar. Möjligheten att barnet kan ha en stabil kontakt med den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden skall därför tillmätas stor betydelse när det skall beslutas i en frågan om att överföra vårdnaden från den ena föräldern till den andra. Regeln kan användas till att överflytta vårdnaden om vårdnadshavaren motarbetar den andra förälderns umgängesrätt. Ändring kan komma i fråga också när ett barn som har fyllt tolv år uttalar att han eller hon önskar flytta eller har flyttat till den andra föräldern.

Interimistiska avgöranden om vårdnaden, m.m.

När talan har väckts om vårdnaden kan domstolen på yrkande bestämma vem vårdnaden skall tillkomma interimistiskt. Det av— görande för beslutet är vad som är bäst för barnet under sakens behandling. Ett interimistiskt beslut kan ändras om det är det bästa för barnet.

Det finns inte några begränsningar i en vårdnadshavares rättigheter att resa till utlandet tillsammans med barnet eller att bosätta sig till— sammans med barnet långt bort från den andra föräldern. Dock skall bägge föräldrarna ge sitt samtycke till att barnet lämnar landet om föräldrarna har gemensam vårdnad och oenighet råder om vem som skall ha vårdnaden ensam. Om föräldrarna har gemensam vårdnad och det finns risk att den ena föräldern kommer att föra barnet ur landet och därmed föregripa ett avgörande av vårdnaden kan J ustitieministern meddela ett interimistiskt beslut om vårdnaden. En vanlig semesterresa utgör inte grund för ett interimistiskt beslut om vårdnaden i detta avseende med mindre det finns konkreta hållpunkter för att barnet inte kommer att föras tillbaka.

Underlag för domstolens ställningstaganden (vårdnadsutredning)

Underlag för domstolens avgörande av vårdnadsfrågan kan inhämtas på olika sätt. Domstolen kan själv bestämma om bevisningen, såsom hörande av vittnen och sakkunniga. I första hand försöker domstolen genom föräldrarnas berättelser att bilda sig en uppfattning om vem av dem som är bäst lämpad att vara vårdnadshavare. Vittnesmål från familjemedlemmar, vänner och bekanta används endast sällan. Även yttranden från skolor, förskolor, lärare osv. förekommer relativt sällan. Yttranden från de sociala myndigheterna innehåller endast faktiska upplysningar från befintligt material av betydelse för sakens avgörande och inte något uttalande om vem av parterna som synes bäst lämpad att vara vårdnadshavare. Denna återhållsamhet motiveras av hänsynen till möjligheten att också efter sakens avgörande fortsätta med familjestöttande verksamhet i samarbete med föräldrarna. I ett begränsat antal fall använder sig domstolen av barnsakkunnigt bistånd, dvs. bistånd från barnpsykologer eller psykiater.

Umgänge

Det primära ändamålet med umgänge är att barnet skall bevara kontakten med bägge föräldrarna. Barnets umgänge med någon annan än en förälder regleras inte i lagen. Kan föräldrarna inte enas i fråga om umgänge beslutar statsamtet på begäran om omfattningen och utövande av umgänge. Omfattningen av umgänget bestäms utifrån de individuella förhållandena i varje enskilt fall. Statsamtet skall vid avgörandet av umgängets omfattning ta hänsyn till vad som är bäst för barnet.

Statsamtet kan, fr.o.m. den 1 januari 1996, besluta om umgänge för alla föräldrar som inte har barnet boende hos sig oavsett vad som är bestämt om vårdnaden. För närvarande gäller att umgänge kan beslutas för en förälder som inte har del i vårdnaden. Den nya bestämmelsen motiveras med att den förälder som inte har barnet boende hos sig inte skall tvingas att ge upp den gemensamma vårdnaden för att kunna få umgänge fastställt. Avgränsningen av de umgängesberättigade anses få en mera naturlig och logisk utformning när regeln tar sikte på föräldrar som inte bor tillsammans med barnet.

Även om en förälder inte tidigare har levt tillsammans med barnet eller bara har levt tillsammans med det under en kort tid, bör det läggas vikt vid att det i takt med barnets stigande ålder och utveckling etableras en kontakt med den av föräldrarna som det inte bor tillsammans med.

När en fråga om vårdnad behandlas av domstol eller statsamtet kan statsamtet på yrkande besluta om interimistiskt umgänge.

Annan kontakt med barnet ån umgänge

Fr.o.m. den 1 januari 1996 införs en ny regel som innebär att statsamtet i särskilda fall kan besluta om annan kontakt med barnet än umgänge för den av föräldrarna som inte har barnet boende hos sig. Bestämmelsen kan användas även om vårdnaden om barnet är gemensam. De former av kontakt som omfattas är telefonsamtal, brevväxling och liknande, t.ex. inspelade kassettband och videoband, telefax, elektronisk post och andra former av skriftliga meddelanden. Behovet av statsamtets bistånd med sådan annan kontakt än umgänge kan föreligga särskilt om den av föräldrarna som har barnet boende hos sig hindrar barnets kontakt med den andra föräldern utan rimliga skäl. Bestämmelsen kan användas endast i särskilda fall. Härmed avses att det skall föreligga en speciell situation för att statsamtet skall kunna besluta om denna form av kontakt mot den ena förälderns önskan. Det är inte meningen att det skall bli vanligt med beslut om annan kontakt med barnet i samband med statsamtets avgöranden om umgänge. Bestämmelsen skall kunna användas som ett supplement till ett umgänge som på grund av avståndet mellan föräldrarnas boplatser är mycket, eller något mera, begränsat än ett umgänge i sedvanlig omfattning. Bor den umgängesberättigade i en annan världsdel och på grund därav kan träffa barnet endast under ferier, några veckor en gång om året, kan telefonsamtal eller skriftlig kontakt vara ett sätt att bevara förbindelsen och därmed en kontinuitet i relationerna. Det samma kan vara fallet för barn till sjömän med långa vistelser utanför hemmet. Om det anses lämpligt kommer det inte att vara uteslutet att besluta om annan kontakt än umgänge där umgänge nekats eller upphävts av hänsyn till barnet, för att fysisk personlig kontakt kan vara till skada för barnet eller för att det föreligger en konkret fara för bortförande av barnet. Bestämmelsen kommer också att kunna användas till att sätta gränser för kontakten t.ex. till att bestämma de dagar och tidpunkter när telefonsamtal får äga rum, om samtal i tid och otid är störande för familjelivet. Avgränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde i övrigt har överlämnats åt praxis.

Orientering om barnet

Den 1 januari 1996 träder en bestämmelse i kraft som innebär att den av föräldrarna som inte har vårdnad har rätt att efter begäran få orientering om barnets förhållanden från bl.a. skolor och sociala myndigheter. Bestämmelsen ger inte rätt att ta del av handlingar. Av detta skäl har ordet orientering valts och inte upplysningar. Den myndighet eller institution som berörs kan neka att lämna upplysningar om det är till skada för barnet. Uppgifter får inte lämnas om vårdnads- havarens förhållanden. Statsamtet kan i särskilda fall frånta den av

föräldrarna som inte har vårdnaden rätten att få upplysningar med stöd av bestämmelsen. Detta kan ske på anmodan antingen från vårdnads- havaren eller från en av de institutioner som är skyldiga att lämna orientering. Bakgrunden till denna begränsning är att det kan vara en stor belastning för institutioner om den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden upprepade gånger och i en orimlig omfattning, vänder sig till institutionen beträffande mindre väsentliga frågor om barnet. Utan en uttrycklig reglering härav kommer institutionen att sakna möjlighet att neka att lämna den begärda orienteringen.

Barnets med- och sjålvbeståmmandera'tt

Har barnet fyllt tolv år skall ett samtal äga rum med det innan beslut fattas i en fråga om vårdnad eller umgänge. Ett sådant samtal kan dock underlåtas om det kan antas vara till skada för barnet eller utan betydelse för avgörandet, dvs. i helt okomplicerade fall eller när för- äldrarna är eniga om avgörandet. Tolvårsgränsen utesluter inte att det inhämtas ett uttalande från ett barn under tolv år om det kan antas att barnet är tillräcklig moget. Den omständigheten att föräldrarna motsätter sig att ett samtal äger rum, är inte tillräckligt för att underlåta samtal.

När frågor om vårdnad och umgänge behandlas av statsamtet sker samtalet normalt på amtsfuldmaegtigens kontor. Utöver amtsfullmaeg— tigen kan en barnsakkunnig person vara närvarande. I de flesta fall kan den barnsakkunnige ha samtal med barnet utan att någon annan är närvarande. Den som samtalar med barnet skall göra noggranna anteckningar om samtalets innehåll, så att vad som framkommit kan användas vid statsamtets ställningstagande till saken. Föräldrarna har normalt rätt att få kännedom om vad som framkommit vid samtalet. Statsamtet kan dock begränsa föräldrarnas rätt till information om vad som framkommit om avgörande hänsyn till barnets intresse talar därför.

Under en rättegång om vårdnad avgör domaren under vilka former samtalet med barnet skall äga rum enligt rättegångslagens (retsplejelo- vens) regel om hörande av barn under femton år. I många fall äger samtalet rum på domarens kontor utan några andra närvarande än barnet och domaren. Domaren kan begära bistånd under samtalet från en representant från de sociala myndigheterna eller en annan lämplig person, normalt en barnsakkunnig. Domaren kan överlåta till den barnsakkunnige att tala med barnet ensam. Barnets ståndpunkt får då redovisas för domaren skriftligen, under vittnesförhör inför domstolen eller muntligen utanför rättssalen. Ju större barnet är desto mindre nödvändigt är det i allmänhet att dra in barnsakkunniga. Domaren noterar i domen eller domsboken att samtal har ägt rum med barnet, var samtalet här ägt rum och vem som har varit närvarande. Däremot

noterar domaren ingenting om samtalets innehåll, eftersom denna information skulle kunna göra behandlingen av en tvist besvärligare. Hänsynen till barnet kan vidare medföra att domaren inte orienterar föräldrarna om samtalets innehåll.

Barn- och familjesakkunnig rådgivning

Statsamtet skall erbjuda föräldrarna och barnet barn- och familjesak- kunnig rådgivning och vägledning vid oenighet om vårdnad och umgänge. Såväl föräldrarna som barnet kan begära rådgivning även om statsamtet inte behandlar en fråga där oenighet råder om vårdnad eller umgänge. Ändamålet med rådgivningen är att hjälpa föräldrarna att själva lösa konflikter om dessa frågor. Rådgivningen är tänkt som ett bistånd till föräldrarna att själva lösa sina inbördes konflikter, och det primära med rådgivningen är att åstadkomma en överenskom— melse Vid rådgivningen sker ett samarbete som omfattar psykologer, psykiater och socialrådgivare. Även statsamtets jurist kan delta 1 råd- givningen. Rådgivningen företas av en eller flera barnsakkunniga samtidigt eller efter varandra och den genomsnittliga tidsåtgång är tre- fyra timmar per föräldrapar/barn. En förutsättning för rådgivningen är i allmänhet att båda föräldrarna önskar delta. Föräldrarna skall träffas samtidigt och personligen.

Fr.o.m. den 1 januari 1996 stärks rådgivningen på så sätt att föräldrarna skall kallas till rådgivningsmöte även om endast den ena föräldern accepterat ett erbjudande härom. Statsamtet skall kunna erbjuda rådgivning, förutom vid de tillfällen där det är möjligt i dag vid oenighet om vårdnaden och umgänget, även i de fall det synes föreligga ett särskilt behov därav. En parts passivitet eller visade ovilja att delta i rådgivning kan tilläggas betydelse vid en efterföljande process om vårdnaden.

Vårdnadens innehåll

Vårdnadshavaren skall ta omsorg om barnet och kan träffa avgöranden om dess personliga förhållanden utifrån barnets intressen och behov. Vårdnaden medför en skyldighet att skydda barnet så att det inte utsätts för fysiskt eller psykiskt våld eller annan kränkande be- handling. Vårdnadens omsorgsplikt har i rättsligt hänseende inte något att göra med föräldrarnas plikt att försörja barnet. Förmynderskapet (vaaergemålet) faller utanför vårdnadsbegreppet och regleras särskilt. Vårdnadshavaren är förmyndare för barn under arton år. Har föräldrarna gemensam vårdnad är bägge förmyndare.

Den av föräldrarna som barnet bor hos när föräldrarna har gemensam vårdnad får besluta i alla frågor som tar sikte på den

dagliga omsorgen. Kan föräldrarna inte bli eniga i övriga frågor får den gemensamma vårdnaden upplösas. Det är inte möjligt för en myndighet att träffa avgöranden i tvister om Vårdnadens utövande utan det är upp till föräldrarna själva att utfylla ramarna för den gemensam— ma vårdnaden.

Forzeldremyndighedsudvalgets betänkande Faelles fom]- dremyndighed, samvzersvanskeligheder, bomesagkyndig rådgivning.

Nedan lämnas en kort redogörelse för Forteldremyndighedsudvalgets ställningstaganden till frågorna om automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse och obligatorisk gemensam vårdnad efter separation eller skilsmässa.

Automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse

Utredningen är positiv till en utvidgning av den legala gemensamma vårdnaden till att omfatta också sammanboende ogifta föräldrar. Däremot anser utredningen inte att en sådan regel bör omfatta också barn vars föräldrar inte bor tillsammans vid barnets födelse. Därmed har utredningen stått inför det i dag olösta problemet med att åtskilja de två grupperna, eftersom det inte sker någon registrering av samboförhållandet. Även samboende ogifta skall ha faderskapet fastställt, normalt genom faderns erkännande inför statsamtet. Det är då enligt utredningens uppfattning naturligt att föräldrarna i samband därmed tar ställning till vårdnaden och ingår ett avtal om gemensam vårdnad. Utredningens förslag till lösning på det aktuella problemet på kort sikt är att myndigheternas medverkan förenklas genom att ordningen med statsamtets godkännande av föräldrarnas överenskom- melse om gemensam vårdnad ersätts av en anmälan till statsamtet (se ovan, Avtal om gemensam vårdnad). Utredningen anför vidare beträffande automatisk gemensam vårdnad att det inte är ändamålsen- ligt att föräldrar som vid barnets födelse inte har så täta inbördes relationer att de bor tillsammans dras in under en legal ordning. De har inte någon gemenskap som kan utgöra grund för en lagreglering. Bor de inte tillsammans är det tvivelaktigt om de har relationer av en sådan karaktär att ett nära samarbete om barnet kan fungera. Auto- matisk gemensam vårdnad för icke sammanboende skulle vara processkapande eftersom mödrarna måste genom förhandling med fadern eller i en rättegång få den gemensamma vårdnaden upphävd. Detta skulle kunna skapa nästan oöverstigliga problem för de ensamma mödrar som redan tidigare kan vara i en svår känslomässig och social

situation. Det kan också leda till att modern gör bruk av sin möjlighet enligt barnlagen att ansöka om att bli befriad från skyldigheten att uppge faderns namn eller underlåter att lämna ut namnet på fadern trots straffhot. En generell regel skulle också omfatta barn som var resultatet av en våldtäkt eller andra sedlighetsförbrytelser.

Justitieministern är överens med utredningen om att det på längre sikt kan vara bra att överväga en ändring av lagstiftningen så att sammanboende föräldrar automatiskt får gemensam vårdnad från barnets födelse. Vidare instämmer Justitieministern i att det för närvarande kan vara svårt att urskilja denna grupp av föräldrar. Justitieministern delar utredningens uppfattning om att det inte är ändamålsenligt att föreslå regler som innebär automatisk gemensam vårdnad för föräldrar som inte lever tillsammans.

Obligatorisk gemensam vårdnad efter separation eller skilsmässa

Utredningen har övervägt frågan om föräldrar skall kunna få den gemensamma vårdnaden att upphöra vid separation eller skilsmässa eller om rätten skall kunna besluta att den gemensamma vårdnaden skall fortsätta även om den ena föräldern inte önskar detta. Ut- redningen anser inte att det bör införas en möjlighet att tvinga på föräldrar gemensam vårdnad.

Utredningen anför beträffande denna fråga följande. Införandet av en ordning med gemensam vårdnad som inte bägge föräldrarna går in för kommer att kräva en grundläggande förändring av lagens upp— byggnad och myndigheternas roll. En dom på gemensam vårdnad mot den enas önskan kan inte begränsas till en allmänt hållen slutsats härom. Det måste i domen finnas någorlunda precisa föreskrifter om hur länge barnet skall uppehålla sig hos var och en av föräldrarna. I anslutning härtill kan det bli tal om bestämmelser om t.ex. var barnet skall gå i skola och om andra viktiga frågor samt om hur beslut härom skall träffas i framtiden. Därmed skulle frågorna få ett annat innehåll och karaktär än vårdnadstvister har idag. Skall ett obligatorium verka under en längre tid måste det tillika övervägas att ge föräldrarna tillgång till en ordning att påkalla myndigheternas bistånd med att få löst tvister om enskilda frågor. Utredningen ställer sig främmande till en sådan tanke. Med en vid tillgång till en organisation för tvistlös— ningar kommer det att finnas större möjligheter för ett samhällsstyrt livsmönster med ett slags offentligt föräldraskap som resultat. Det kan bli domare och statsamtsjurister som kommer att bestämma ett barns framtid. Djupast sett är det en fråga om vad det offentliga skall administrera på detta personliga, privata område och vilka uppgifter vårdnadshavarna själva skall lösa. Det är onaturligt att på vårdnadsom- rådet pressa igenom något mot den ena förälderns klara önskan. Tvång är en dålig utgångspunkt för en gemenskap om barnens framtid vilket

är förutsättningen för och meningen med ordningen med gemensam vårdnad. Vad som är bäst för barnet är det allt överskuggande. Det kan knappast uppnås genom att tvinga igenom ett samarbete. Samhället kan genom rådgivning försöka hjälpa föräldrarna till att samarbeta men kan inte tvinga dern härtill. Gemensam vårdnad kan inte verka enligt ändamålet utan samarbetsvilja och förmåga hos bägge och en öppenhet för att ingå kompromisser.

Justitieministern delar utredningens uppfattning att gemensam vårdnad även fortsättningsvis är ett frivilligt alternativ för föräldrar som kan samarbeta om barnet.

Litteratur

Ftelles foraldremyndighed, samvzersvanskligheder, barnesagkyndig rådgivning, betaznkning afgivet af justitsministeriets Foraeldremyndig- hedsudvalg, betenkning nr. 1279, Köpenhamn 1994

Lovforslag nr. 176 framlagt den 22 februari 1995 om Lov om forteld- remyndighed og samvzer

Betankning av Folketingets Retsudvalg den 23 maj 1995 till lovforslag nr L 176, 1994-95

Danielsen, svend och Sylvest Nielsen, Dorrit; Myndighedsloven, bind 2, andra upplagan, Köpenhamn 1988

Danielsen, Svend; Skilsmessesagen, Köpenhamn 1989 Danielsen, Svend; ngteskabsloven kapitel 4 og 5, Köpenhamn 1993

Lund-Andersen, Ingrid, m.fl.; Familieret, tredje upplagan, Köpen— hamn 1990

Nordiska rådets Juridiska utskotts betänkande A 1026/j 1993

Finland

I Finland finns regler om vårdnad och umgänge i lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt samt i äktenskapslagen. Regler om underhåll finns i lagen om underhåll för barn. Bestämmelser om förmynderskap finns i förmynderskapslagen.

Lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt trädde i kraft den 1 januari 1984 (prop. nr 224 år 1982). Genom lagen kom reglerna om vårdnad och umgängesrätt att bilda en ny lag; tidigare fanns be- stämmelserna i förmynderskapslagen. Syftet med den nya lagen var dels att förbättra och effektivisera minderåriga barns rättsskydd, dels att man bättre skulle kunna beakta det individuella barnets bästa och barnets egna behov samt önskemål i alla de angelägenheter som rör vårdnaden om barnet.

Rättsläget före lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt

Förmynderskapslagen reglerade inte vårdnad och förmynderskap var för sig utan i lagen angavs i stället grundbegreppet "förmynderskap" som avsåg skötseln av såväl barnets personliga angelägenheter (vårdnad) som barnets ekonomiska angelägenheter (förmynderskap). De stadganden i förmynderskapslagen som gällde vårdnad om minderåriga barn reglerade i stort sett uteslutande egendomsför- valtning. I lagen fanns dock en särskild rättsregel som tog sikte på barns uppfostran. Regeln, som i allt väsentligt grundade sig på 1734 års lag, hade följande lydelse: "Barn skall uppfostras i gudsfruktan, dygd och ärbarhet, så ock hållas till sådana övningar och hanteringar, som dess stånd, villkor och anlag kräva."

Endast de barn vars föräldrar var gifta med varandra kunde stå under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Om det dömdes till hem- eller äktenskapsskillnad kunde därför endast den ena av föräldrarna vara vårdnadshavare. För barn till ogifta föräldrar var barnets moder ensam vårdnadshavare, dock kunde föräldrarna komma överens om att domstol skulle anförtro åt fadern att ensam vara vårdnadshavare. Någon annan möjlighet att avgöra frågan om vårdnad var inte tillåten, inte ens om det i ett enskilt fall uppenbart skulle vara det bästa för barnet.

Ett beslut om vårdnad om barn kunde enligt förmynderskapslagen ändras endast under förutsättning av att omständigheterna väsentligt förändrats efter beslutet.

Enligt äktenskapslagens regler om hur vårdnadsfrågan skulle behandlas i samband med hem- eller äktenskapsskillnad var domstolen tvungen att besluta att vårdnaden skulle anförtros den ena föräldern ensam.

Lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt

Vårdnadshavare

Är föräldrarna gifta med varandra när barnet föds är båda vårdnadsha- vare för barnet, i annat fall är modern ensam vårdnadshavare. Är den ena föräldern ensam vårdnadshavare och ingår föräldrarna äktenskap med varandra står barnet därefter under vårdnad av dem båda. Föräldrar har efter äktenskapsskillnad gemensam vårdnad om barnet om de inte avtalat eller en domstol beslutat något annat. Förändringar i makarnas inbördes rättsliga förhållanden påverkar inte automatiskt deras förhållande till barnet.

Frågor om vårdnad, vem barnet skall bo hos och umgänge samt om underhållsbidrag avgörs antingen genom att föräldrarna ingår ett avtal som socialnämnden fastställer eller genom beslut av domstol. Föräldrarna avgör själva på vilket sätt de vill få vårdnaden m.fl. frågor reglerade. Detta innebär att även föräldrar som är överens har möjlighet att göra en ansökan till domstol (ärenden angående vårdnad m.m. är ansökningsårenden).

Föräldrars avtal om vårdnad m.m.

Föräldrar kan avtala

- att vårdnaden om barnet anförtros båda föräldrarna gemensamt, - att barnet skall bo hos den ena föräldern, om föräldrarna inte bor tillsammans, - att vårdnaden om barnet skall anförtros den ena föräldern ensam, samt - att barnet har rätt att hålla kontakt med och träffa den förälder hos vilken barnet inte bor (även annan kontakt än fysiskt umgänge omfattas).

Avtal angående vårdnad m.m. skall ingås skriftligt, och det skall för fastställelse föreläggas socialnämnden i den kommun där barnet är bosatt. Fastställelsen görs på socialnämndens vägnar alltid av en tjänsteman. När socialnämnden prövar om avtalet kan fastställas skall den beakta barnets bästa och barnets egna önskemål. Nämnden skall iaktta samma bedömningsgrunder som domstolen när den avgör en fråga om vårdnad och umgänge. Socialnämnden kan fastställa även avtal om underhållsbidrag. Avtal som fastställts av socialnämnden kan

verkställas som ett laga kraft vunnet domstolsbeslut. Som framgår nedan kan ett avtal som fastställts av socialnämnden ändras antingen genom ett nytt avtal eller genom beslut av domstol. Ett beslut genom vilket socialnämnden vägrat fastställa ett avtal blir inte bindande (det får inte rättskraft) varför det är möjligt att begära att nämnden prövar avtalet på nytt.

Socialnämnden kan endast i undantagsfall vägra att fastställa ett avtal om vårdnad m.m. som föräldrarna ingått. Detta kan ske endast när det föreligger skäl att anta att avtalet strider mot barnets bästa. När socialnämnden prövar om ett avtal kan fastställas skall den välja mellan att antingen fastställa avtalet som sådant eller att vägra fastställelse. Socialnämnden får däremot inte ändra avtalets innehåll i sitt fastställelsebeslut. Om socialnämnden anser att det avtalade arrangemanget är otillfredsställande kan den försöka förmå föräldrarna att frivilligt ändra avtalet så att det svarar mot barnets bästa.

Ett avtal som fastställs av socialnämnden kan reglera såväl vem barnet skall bo hos som umgänge även om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet.

Ett avtal får fastställas endast om någon av barnets föräldrar också är dess vårdnadshavare.

I propositionen anfördes bl.a. att en strävan bör vara att frågor om både vårdnad och umgänge avgörs på grundval av enighet mellan för- äldrarna. Avsikten är således att avtal som fastställs av socialnämnden skall vara det främsta sättet att avgöra frågor om vårdnad, vem barnet skall bo hos och umgänge.

Domstols beslut om vårdnad m.m.

En domstol kan besluta - att vårdnaden om barnet anförtros båda föräldrarna gemensamt, - att barnets skall bo hos den ena av sina föräldrar om föräldrarna inte bor tillsammans, - att vårdnaden om barnet anförtros den ena föräldern ensam, - att vårdnaden om barnet vid sidan av eller i stället för föräldrarna anförtros en eller flera personer som gett sitt samtycke till detta (om föräldrarna eller en av dem är vårdnadshavare för barnet, fordras det att synnerligen vägande skäl talar för ett sådant beslut), samt - att barnet har rätt att hålla kontakt med och träffa den förälder hos vilken barnet inte bor (även annan kontakt än fysiskt umgänge omfattas).

Lagens utgångspunkt är att alla lösningar av frågor som har anknytning till vårdnaden skall vara till barnets bästa.

Domstolen kan vid behov ge föreskrifter om vårdnadshavarens uppgifter, rättigheter och skyldigheter samt, om barnet har två eller flera vårdnadshavare, besluta om uppgiftsfördelningen mellan dessa.

Av detta följer att domstolen alltid vid behov kan ge ett sådant beslut som den själv i varje enskilt fall anser ändamålsenligt. I beslut om um- gängesrätt skall domstolen ge närmare föreskrifter om de villkor som skall gälla för umgänget.

Domstolen har möjlighet att besluta om vem barnet skall bo hos och om umgänge även om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet.

Avgörande av ärenden beträffande vårdnad och umgänge

Såväl socialnämnden som domstolen skall se till att frågor om vårdnad och umgänge avgörs framför allt i överensstärmnelse med vad som är bäst för barnet, och särskild uppmärksamhet skall fästas vid hur vårdnaden och umgänget bäst kan ordnas i framtiden. Det förhållandet att domstolen skall avgöra vårdnadsfrågor utifrån barnets bästa innebär att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad även om det före- kommer motstånd från föräldrarna mot ett sådant arrangemang. I praxis förekommer det att domstolen beslutar om gemensam vårdnad även om den ena föräldern motsätter sig detta. Om vårdnaden om barnet är gemensam och en förälder begär att få vårdnaden ensam kan domstolen besluta att vårdnaden alltjämt skall vara gemensam. (I dessa fall kan möjligheterna användas för att besluta om en uppdelning av vårdnadshavarnas uppgifter samt om boende och umgänge.) Det torde vara högst ovanligt att en domstol beslutar om gemensam vårdnad när bägge föräldrarna motsätter sig ett sådant arrangemang, eftersom en sådan lösning sällan kan vara förenlig med vad som är bäst för barnet. I propositionen (s. 15) uttalades beträffande domstols beslut angående vårdnad om barn och umgängesrätt bl.a. följande.

För det första torde man kunna utgå från att det i regel blir aktuellt att anförtro vårdnaden åt båda föräldrarna endast då föräldrarna är eniga om detta. I annat fall är det för det mesta inte troligt att föräldrarna på ett tillfredsställande sätt gemensamt kan verka som vårdnadshavare. Man bör dock märka att inte heller denna princip är utan undantag. Vidare torde man kunna utgå från att man, i synnerhet om det är fråga om unga barn, borde sträva till att ordna barnets uppväxtmiljö så att barnet faktiskt huvudsakligen skulle vara hos den ena föräldern om föräldrarna bor åtskilda. Det förefaller som om av detta i sin tur skulle följa att domstolen i regel borde ge ett förordnande om hos vilkendera föräldern barnet skall bo också fastän vårdnaden skulle tillhöra båda föräldrarna gemensamt.

Vårdnadsfrågor skall avgöras i överensstämmelse med föräldrarnas avtal, såvida inte det finns anledning att anta att avtalet strider mot barnets intresse. Detta innebär att föräldrarna normalt inte kan

påtvingas gemensam vårdnad såvida de har avtalat att den ena föräldern ensam skall ha vårdnad om barnet.

Ändring av avtal eller beslut

Avtal som fastställts av socialnämnden eller domstols beslut angående vårdnad m.m. kan ändras, om förhållandena ändrats efter det avtalet fastställts eller beslut gavs eller då anledning härtill annars föreligger.

Föräldrar som vill ändra ett avtal som fastställts av socialnämnden eller ett beslut av domstol kan välja om de vill träffa ett nytt avtal eller anhängiggöra ansökan vid domstolen oberoende av vilket sätt som ursprungligen tillämpades.

Det avgörande kriteriet för ändring är barnets bästa och i pro- positionen anfördes (s. 7) bl.a. följande.

Syftet med förslaget har också till denna del i synnerhet varit en strävan att skydda framför allt barnets bästa och att i varje enskilt fall låta frågan om hur befogat det är att ändra avtal eller utslag bero framför allt av vilket arrangemang som bäst tillgodoser barnets bästa. Då en ändring övervägs bör man vid sidan av annat naturligtvis fästa uppmärksamhet också vid de effekter på en balanserad utveckling och trygghet för barnet, som ändringen av sättet att ordna vårdnaden eller umgångesrätten kan medföra.

Barnets med- och självbestämmanderätt

I ett ärende om vårdnad och umgänge skall barnets önskemål och åsikt utredas i den utsträckning som det med beaktande av barnets ålder och utveckling är möjligt. En sådan utredning förutsätter emellertid att föräldrarna inte är eniga om saken eller att barnet vårdas av någon annan än sin vårdnadshavare eller att det i övrigt bör anses motiverat med tanke på barnets bästa. I lagen betonas att barnets åsikt skall utredas på ett hänsynsfullt sätt och med beaktande av barnets ut— veckling samt på ett sådant sätt att förhållandet mellan barnet och föräldrarna inte blir lidande. Syftet med stadgandet är i synnerhet att ett litet barn inte skall behöva säga sin åsikt om hur lämpliga de egna föräldrarna är som vårdnadshavare eller att uttala sin mening om han vill träffa den andra föräldern. Det är vederbörande socialnämnd som skall ombesörja utredningen av barnets åsikt i de fall saken handläggs av domstol.

Barn kan höras personligen i domstolen bara om det av vägande skäl är nödvändigt för att ärendet skall kunna avgöras. Hörande av barn förutsätter samtycke från barnet samt att det är uppenbart att

barnet inte tar skada. När domstolen beslutar att höra ett barn personligen, skall domstolen i beslutet ange de omständigheter som medför att det av vägande skäl är nödvändigt att höra barnet för att ärendet skall kunna avgöras. Det vanliga är att domstolen uppdrar åt socialnämnden att ta reda på barnets vilja.

Vårdnadsutredning

[ ett ärende om vårdnad och umgänge skall domstolen inhämta utredning från socialnämnden om det inte är uppenbart att ärendet kan avgöras utan en sådan utredning. Den begäran om utredning som domstolen ställer till socialnämnden kan användas även som ett slags medlingsförfarande under domstolsbehandlingen. Om det under utredningen framkommer att ärendet kan avgöras genom avtal som fastställs av socialnämnden, skall nämnden ge föräldrarna behövlig hjälp att ingå avtalet. Träffar föräldrarna ett avtal som socialnämnden fastställer förfaller domstolsbehandlingen i den omfattning som avtalet avser.

Interimistiska beslut

I ärenden om vårdnad och umgängesrätt kan domstolen interimistiskt bestämma hos vem barnet skall bo och om umgängesrätt. Om särskilda skäl föreligger, kan domstolen bestämma vem som skall anförtros vårdnaden om barnet tills ärendet avgörs slutligt.

Utgångspunkten är att ett interimistiskt förordnande inte bör medföra onödiga förändringar i rådande rättsliga eller faktiska förhållanden. I synnerhet i de fall då vårdnaden om barnet tillkommer båda föräldrarna, och dessa inte är överens om hur vårdnaden skall ordnas, bör det interimistiska förordnandet avgränsas till att omfatta enbart frågan om hos vilken förälder barnet tills vidare skall bo. Ett interimistiskt förordnande kan verkställas som en laga kraft vunnen dom. Ändring av ett interimistiskt förordnande får inte sökas (i hovrätt eller Högsta domstolen). Däremot är det alltid möjligt att ansöka om ändring i den domstol som gett förordnandet.

Rättegångsbeståmmelser

Ärenden om vårdnad om barn eller umgängesrätt anhängiggörs vid domstolen på den ort barnet är bosatt. Ett sådant ärende kan an- hängiggöras genom ansökan av barnets föräldrar gemensamt, den ena föräldern, barnets vårdnadshavare eller socialnämnden. Om barnet till följd av vårdnadshavarens död saknar vårdnadshavare, kan ansökan

göras även av barnets släktingar och andra personer som står barnet nära.

Regler om vårdnad och umgänge i äktenskapslagen

När ett ärende om hemskillnad eller äktenskapsskillnad anhängiggjorts vid domstolen skall den självmant ta upp frågan om vårdnad och umgänge beträffande de barn som står under makarnas gemensamma vårdnad. Däremot är domstolen inte skyldig att på eget initiativ besluta i frågan om inte någondera föräldern eller socialnämnden har framställt ett sådant yrkande. Vid behandlingen av frågor om vårdnad om barn och umgänge skall domstolen särskilt fästa parternas uppmärksamhet på att syftet med vårdnaden och umgänget är att trygga positiva och nära kontakter mellan barnet och båda föräldrarna. Domstolen kan avvika från ett avtal som föräldrarna ingått om det finns skäl att anta att det skulle strida mot barnets bästa att iaktta avtalet.

Medling

Enligt den finländska äktenskapslagen skall konflikter och rättsliga frågor inom familjen i första hand såvitt möjligt redas ut genom förhandlingar mellan parterna och avgöras genom avtal. Familjen kan, om det förekommer konflikter, begära hjälp och stöd av en medlare. Medlaren skall försöka åstadkomma samförstånd om hur konflikterna inom familjen skall kunna lösas på ett sätt som är det bästa möjliga för alla parter och skall därvid fästa särskilt avseende vid att minderåriga barns ställning blir tryggad. Socialnämnderna i kommunerna skall ombesörja anordnandet av medling i familjefrågor. Medling kan handhas även av sådana samfund, sammanslutningar och stiftelser samt enskilda som av länsstyrelsen har beviljats tillstånd att bedriva dylik verksamhet. Den verksamhet som förekommer vid socialnämnderna med föräldrars avtal om vårdnad m.m. är inte medling.

Vårdnadens innehåll

Vårdnadshavaren skall trygga barnets utveckling och välfärd i enlighet med vad som närmare utvecklas i lagen ang. vårdnad om barn och umgängesrätt. Vårdnadshavaren har i dessa syften rätt att bestämma om barnets vård, uppfostran och boningsort samt om övriga personliga angelägenheter. Innan vårdnadshavaren fattar beslut om barnets personliga angelägenheter skall han samtala om saken med barnet, om det med beaktande av barnets ålder och utveckling samt frågans natur

är möjligt. N är han fattar beslutet skall han ta hänsyn till barnets åsikt och önskemål. Vårdnadshavaren företräder barnet i dess personliga angelägenheter om inte annat är föreskrivet i lag. Bestämmelser om förmynderskap för barn finns i förmynderskapslagen.

Litteratur

Proposition nr 224 år 1982

Gottberg-Talve, Eva; Familjerättens grunder, Åbo 1985

Timonen, Pekka (red.); Inledning till den Finländska rättsordningen, Helsingfors 1993 (3 & - Familje- och kvarlåtenskapsrätt författat av Ahti Saarenpä)

Barnerett i Norden, Ett NOPUS-seminarium i Oslo den 1 - 3 december 1993, rapport

Island

I Island gäller sedan den 1 juli 1992 barnlagen som innehåller regler om bl.a. vårdnad och umgänge. Genom den lagen infördes möjlig— heten för ogifta föräldrar att ha gemensam vårdnad om barnet. Vidare förändrades bestämmelserna om behandlingen av tvistiga frågor om vårdnad och umgänge. Tidigare behandlades dessa frågor alltid av Justitieministeriet men genom barnlagen ges föräldrarna möjlighet att välja om de vill att tvisten skall avgöras av domstol eller, på samma sätt som tidigare, av Justitieministeriet. Under de 15 första månaderna lagen var i kraft anhängiggjordes 14 fall i domstol och 35 vid Justitieministeriet.

Vårdnadshavare

Vårdnaden om omyndiga barn tillkommer föräldrarna gemensamt om de är gifta eller bor tillsammans vid barnets födelse. Enligt barnlagen är det avgörande om föräldrarna är sammanboende i enlighet med registrering i fzellesregistret eller annat otvetydigt bevismaterial. Är föräldrarna varken gifta eller sammanboende vid barnets födelse är modern ensam vårdnadshavare. Om den förälder som är vårdnadsha- vare och är ogift, ingår samboförhållande eller äktenskap, tillkommer vårdnaden om barnet även den samrnanlevande partnern eller styvfadern/styvmodern.

Vårdnad vid separation, skilsmässa eller upphörande av samboför- hållande

När gifta föräldrar separerar eller skiljer sig samt när ogifta samman- boende föräldrar separerar skall det alltid bestämmas vem som skall ha vårdnaden om parternas gemensamma barn. Föräldrarna kan avtala att vårdnaden skall förblir gemensam eller att den ena skall vara vårdnadshavare. Är föräldrarna oeniga avgörs saken av domstolen eller Justitieministeriet, se nedan.

Föräldrarnas avtal om vårdnad

Föräldrar som inte har gemensam vårdnad kan träffa avtal härom. I ett sådant avtal skall det bestämmas hos vem av föräldrarna barnet skall bo. Föräldrar som har gemensam vårdnad på grund av avtal kan när som helst kräva att avtalet upphävs.

Föräldrar kan genom avtal besluta att vårdnaden överförs till andra under förutsättning av att det sker med de sociala myndigheternas godkännande. Är den ena föräldern ensam vårdnadshavare skall den andra förälderns uppfattning alltid inhämtas.

Ett avtal om vårdnad blir giltigt genom sysselmandens godkännade. Sysselmanden skall informera parterna om avtalets rättsverkningar. Godkännande av ett avtal kan nekas om avtalet strider mot vad som är bäst för barnet.

Oenighet om vårdnaden

Är föräldrarna oeniga om vårdnaden om ett barn avgörs tvisten av domstolen eller, om parterna är eniga därom, av Justitieministeriet. Vid separation eller skilsmässa som handläggs av domstol tar domstolen ställning även till vårdnaden såvida inte parterna är eniga om att den frågan skall avgöras av Justitieministeriet. Om sysselman- den beslutar om separation eller skilsmässa kan tvist om vårdnaden dras inför domstol.

Domstol eller Justitieministeriet skall, med beaktande av vad som är bäst för barnet, bestämma vem av föräldrarna som skall vara vårdnadshavare. Gemensam vårdnad förutsätter att bägge föräldrarna är eniga om ett sådant arrangemang. Om inte någon av föräldrarna bedöms lämpliga att vara vårdnadshavare överförs vårdnaden till de sociala myndigheterna.

Vårdnadsutredning

Justitieministeriet skall normalt inhämta yttrande från de sociala myndigheterna innan vårdnadsfrågan avgörs. Domstolen skall inhämta yttrande om ett sådant kan antas vara av betydelse.

Barnets önskemål och åsikt samt rätt att komma till tals

Har barnet fyllt tolv år skall det ges tillfälle att uttala sig i en fråga om vårdnaden med mindre det kan antas vara till skada för barnet eller utan någon betydelse för avgörandet. Det är möjligt också att ha samtal med ett mindre barn om det har tillräcklig ålder och mognad.

Domstolen eller Justitieministeriet kan begära att barn— och familjesak- kunniga rådgivare undersöker barnets uppfattning och redovisar vad de därvid får fram. I en fråga om vårdnad kan för ett barn förordnas ett ombud för att tillvarata dess intresse om det har ett särskilt behov därav; kostnaden för ombudet svarar staten för.

Ändring av avtal eller beslut

Ett avtal eller beslut om vårdnad kan ändras om ändringen anses berättigad på grund av förändrade förhållanden och med hänsyn till vad som är bäst för barnet. Frågan behandlas av domstolen såvida inte parterna är eniga om att Justitieministeriet skall besluta i frågan. Föräldrar som på grund av avtal har gemensam vårdnad kan när som helt kräva att avtalet upphävs. Sysselmanden kan godkänna ett nytt avtal mellan föräldrarna medan tvister avgörs av domstolen eller Justitieministeriet.

Om modern har vårdnaden om barnet på grund av att föräldrarna varken var gifta eller sammanboende vid barnets födelse kan vårdna- den på begäran av fadern överföras till honom om det befinns riktigt med hänsyn till vad som är bäst för barnet. Vid ställningstagande till frågan om överflyttande skall hänsyn tas till bl.a. barnets kontakt med fadern.

Umgänge

Barnet har rätt till umgänge med den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden. Föräldrarna är förpliktade att utöva umgänge med barnet och påta sig de förpliktelser det innebär. Om föräldrarna är eniga om umgängesrättens omfattning och utövande skall detta umgänge fastställas såvida det inte står i strid mot vad som är bäst för barnet. Är föräldrarna oeniga om umgänget bestämmer sysselmanden på begäran av föräldrarna omfattningen av umgångesrätten. Avgöranden och överenskommelser om umgänget kan ändras med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. Om särskilda förhållanden med hänsyn till vad som är bäst för barnet talar mot umgänge kan rätt därtill nekas.

Om den ena eller bägge föräldrarna avlidit eller om en av för- äldrarna är förhindrad att utöva sina umgängesförpliktelser med barnet kan de närmast berörda familjemedlemmarna till den döde eller förhindrande föräldern framställa krav på att de får rätt till umgänge med barnet. Beslut om umgänge i dessa fall träffas med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet.

Beslut i frågor om umgänge träffas av sysselmanden vars beslut kan överklagas till Justitieministeriet.

Om endast den ena föräldern har vårdnad om barnet så är denna förpliktad att medverka till att barnet kan utöva umgänge med den andra föräldern såvida det inte fastställts att umgänge strider mot barnets behov och intresse.

Interimistiska beslut

I ett mål om vårdnad kan domstolen eller J ustitieministeriet, beroende på var saken behandlas, bestämma vem som interimistiskt skall ha vårdnad med hänsyn till vad som är bäst för barnet. Under en pågående tvist om vårdnad kan sysselmanden på begäran av för- äldrarna besluta om umgängesrätt interimistiskt till dess det föreligger ett avtal eller avgörande om vårdnaden.

Invändning mot utresa

Om en vårdnadsfråga inte är avgjord kan domstolen eller Justitieminis- teriet, beroende på var saken behandlas, på begäran av någon av föräldrarna bestämma att den andra föräldern inte får föra barnet ur landet. Om en förälder har umgängesrätt med barnet får den andra föräldern inte utvandra med barnet med mindre den umgängesbe- rättigade får tillfälle att uttala sig om saken och att föra denna inför sysselmanden.

Barn— och familjesakkunnig rådgivning

I mål om vårdnad skall domaren försöka förlika frågor om vårdnad. Domaren kan dock i stället besluta att barn- och familjesakkunnig rådgivning helt eller delvis skall äga rum.

I Island erbjuds föräldrar rådgivning både före de ansöker om skilsmässa och efter det att skilsmässa har blivit beviljad. Genom lagen om kommunernas socialbidrag (socialydelse) föreskrivs det att socialbyråerna (socialudvalgene) skall försöka att erbjuda socialråd- givning bl.a. inom områden som ekonomi, bostadsfrågor, pedagogiska frågor, skilsmässor innefattande vårdnads- och umgängesfrågor, adoption och annat. I Reykjavik lämnas rådgivning av kyrkans familjerådgivning. Kyrkan kan ge enskilda personer, makar och familjer information, rådgivning och behandling som har till syfte att göra makar och förlovade par bättre lämpade att leva tillsammans i äktenskap, att stärka familjebanden och familjelivet, att förebygga eller minska sannolikheten för att makar skils samt att familjer upplöses till följd av relationsproblem och att vägleda och hjälpa makar och familjer med andra allvarliga problem.

Vårdnadens innehåll

Vårdnaden medför såväl en rätt som en skyldighet att bestämma över barnets personliga förhållanden och att sköta andra föräldrauppgifter och plikter. Den som är vårdnadshavare är förpliktad och berättigad att vara barnets förmyndare; förmynderskapet regleras i myndig- hetslagen. Vårdnaden varar till dess barnet uppnår myndighetsåldern. Enstaka vårdnadsplikter kan vara längre om barnets bästa kräver det.

Föräldrar skall visa sina barn omsorg och förståelse och skall utöva sina omsorgs- och uppfostringsförpliktelser efter vad som tjänar barnet bäst. Föräldrar skall se till att barnen får förskriven undervisning och att de blir moraliskt medvetna samt uppmuntra deras verksamhetslust. Föräldrar skall i största möjliga utsträckning bidra till att deras barn får utbildning och undervisning i överensstämmelse med deras förmåga och intressen. Föräldrar skall - i den utsträckning det kan ske och med hänsyn bl.a. till hur utvecklat barnet är - samråda med barnet innan de fattar beslut om barnets personliga förhållanden.

Litteratur erlles forteldremyndighed, samvarsvanskeligheder, barnesagkyndig rådgivning; betänkande från Fora:ldremyndighedsudvalget, Köpen— hamn 1994

Isländska barnlagen i dansk översättning

Nordiska rådets Juridiska utskotts betänkande A 1026/j

Norge

I Norge gäller sedan den 1 januari 1982 lagen om barn och föräldrar, barnlagen (lov om barn og foreldre, barnelova). I lagen finns bestämmelser om bl.a. föräldraansvar (foreldreansvar) och umgänge (samvaersrett). Regler om medling (mekling) finns i äktenskapslagen (loven om ekteskap) till vilka reglerna barnlagen hänvisar. De närmare bestämmelserna om medling finns i ”Forskrift til ekteskapsloven om mekling m.v.” och i ”Forskrift om mekling etter barnelova” som har beslutats av Barne- og farniliedepartementet med stöd av bemyndigan- den i äktenskapslagen resp. barnlagen. Förmynderskapet (vergemålet), dvs. rätten och plikten att bestämma i ekonomiska frågor, regleras i förmynderskapslagen (vergemålsloven).

Barnlagen

Genom barnlagen ersatte begreppet föräldraansvar det tidigare använda föräldramyndighet (föräldramakt på nynorska). Bakgrunden till den terminologiska förändringen var en önskan att få ett ord som bättre än tidigare termer underströk barnens rättigheter och föräldrarnas plikter. I lagstiftningsärendet betonades bl.a. att barnets rätt till omsorg och omtanke från föräldrarnas sida på senare tid kommit allt starkare i förgrunden. Det ansågs viktigt att förstärka denna utveckling varför det i lagen - förutom begreppet föräldraansvar - togs in en princip- förklaring som klart uttrycker att föräldraansvaret innebär både rätt och plikt till såväl bestämmanderätt som omsorg.

Föräldraansvar Föräldraansvaret vid barnets födelse

Föräldrar som är gifta har tillsammans föräldraansvaret för gemensam- ma barn. Är föräldrarna inte gifta har modern föräldraansvaret ensam; föräldrarna kan meddela folkeregistret att de skall ha föräldraansvaret tillsammans eller att fadern skall ha det ensam.

I förslaget till barnlagen, som utarbetades av Barnelovutvalget, föreslogs att ogifta föräldrar automatiskt skall ha gemensamt för- äldraansvar om de bor tillsammans vid barnets födelse. Bakgrunden till förslaget var bl.a. en önskan att stärka bägge föräldrars ansvar och

intresse för barnet och härigenom barnets samhörighet med båda. Förslaget avvisades i propositionen.

Föräldraansvaret efter separation/äktenskapsskillnad

Föräldrar som varit gifta och som separerar eller skiljer sig kan avtala att de skall ha föräldraansvaret tillsammans eller att en av dem skall ha det ensam. Föräldraansvaret är gemensamt till dess annat bestäms.

Under lagförslagets behandling i Stortinget anförde justiskomitéen (motsvarar den svenska riksdagens justitieutskott) att gifta föräldrar även efter samlivsbrott i största möjliga utsträckning bör har gemen- samt föräldraansvar. Justiskomitéen såg detta som viktigt för att uppmana och stimulera till gemensamt ansvar så att både plikter och rättigheter blir järrmare fördelade mellan föräldrarna samtidigt som detta har en gynnsam påverkan på förhållandet till barnet. Enligt justiskomitéen bör lagen inte utformas så att föräldrarna känner sig pressade till gemensamt föräldraansvar varför det i lagen bör ges en anvisning om att föräldraansvaret skall vara gemensamt när för- äldrarna är eniga om det. I detta ligger enligt justiskomitéen en uppfordran till en sådan ordning samtidigt som man undviker en regel som kan uppfattas som ett tvång. Justiskomitéen anförde vidare att det utgick från att det normala är att den som har föräldraansvaret skall ha barnet boende hos sig.

Oenighet om föräldraansvaret

Är föräldrarna oense om vem som skall ha föräldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med kan talan anhängiggöras vid domstol eller fylkesmannen (se nedan under Processuella bestämmel- ser). Föräldrarna skall träffas för medling innan talan får anhängig- göras (se nedan under Medling i frågor om föräldraansvar m.m.).

Avgörandet i en tvist om föräldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med (en s.k. ”barnefordelingssak”) skall först och främst ta sikte på vad som är bäst för barnet; det är alltså hänsynen till barnet som skall vara avgörande. När föräldrarna är oeniga kan oenigheten gälla både föräldraansvaret och frågan om vem barnet skall bo tillsammans med. Inte så sällan är föräldrarna eniga om att de skall ha gemensamt föräldraansvar men de är oeniga om vem barnet skall bo tillsammans med. I ett sådant fall kommer tvisten att gälla bara den senare frågan. Det finns också tillfällen när föräldrarna är eniga om vem barnet skall bo tillsammans med. I ett sådant fall gäller tvisten om föräldraansvaret skall vara gemensamt eller om den som barnet bor tillsammans med skall ha föräldraansvaret ensam.

Barnlagens förarbeten förutsätter - trots att detta inte framgår av lagen - att gemensamt föräldraansvar kan beslutas trots den ena förälderns motstånd, om det kan antas att gemensamt föräldraansvar är bäst för barnet. Däremot kan gemensamt föräldraansvar inte beslutas mot båda föräldrarnas önskan. Det finns inte något avgörande från Hayesterett (Högsta domstolen) där frågan har ställts på sin spets men det finns flera lagmannsrettsdommer (hovrättsdomar) där domstolen har beslutat om gemensamt föräldraansvar mot den ena förälderns protest. Däremot har Hayesteretts kj aeremålsutvalg (Högsta domstolens avdelning för besvärsmål) antagit att det inte kan beslutas om delad omsorg om den ena föräldern motsätter sig detta (med delad omsorg avses här att barnet flyttar fram och tillbaka mellan för- äldrarna, s.k. delad faktisk vårdnad).

Interimistiska beslut om föräldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med

I en rättegång om föräldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med kan domstolen, på yrkande, bestämma vem av föräldrarna som skall ha föräldraansvaret till dess det föreligger ett la- gakraftvunnet avgörande. Domstolen kan meddela ett interimistiskt beslut även innan talan har väckts om föräldraansvaret om särskilda skäl talar för det. Särskilda skäl innebär fara för fysiska övergrepp mot barnet eller mot den andra föräldern eller fruktan för att barnet blir kidnappat eller fört ut ur landet. Domstolen kan förbjuda en förälder att komma till den egendom eller det bostadshus där barnet vistas. Det är endast domstolen som kan meddela interimistiska beslut. Fylkesmannen har inte kompetens att träffa sådana avgöranden.

Ändring av avtal eller avgöranden om föräldraansvaret eller om vem barnet skall ha tillsammans med

Föräldrarna har rätt att fritt ändra ett avtal eller avgörande om för- äldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med. (Har ett tidigare avtal om föräldraansvar m.m. registrerats hos folkeregistret skall även ändringar meddelas dit.) Föräldrarnas avtalsfrihet är obegränsad under förutsättning att de är eniga. Däremot kan ett avgörande av domstolen eller fylkesmannen ändras bara när särskilda skäl talar för det. Det är något osäkert vad det innebär att särskilda skäl skall tala för en ändring. Huvudregeln och utgångspunkten är att det skall vara till barnets bästa. Om barnets bästa talar för en ändring bör en sådan komma till stånd. Ändamålet med kravet på särskilda skäl är enligt förarbetena att skapa viss stabilitet 1 avgörandet även om

detta inte har vanliga lagakraftsverkningar. Detta hänsyn kan emeller- tid inte tilläggas vikt på bekostnad av barnets bästa.

Utlandsresa med barnet under pågående tvist

Är föräldrarna oense om vem som skall ha föräldraansvaret eller vem barnet skall bo tillsammans med, får inte någon av dem ta barnet med sig ut ur landet utan samtycke från den andra föräldern. Detta gäller dock inte vid korta utlandsresor där det framstår som uppenbart att barnet kommer tillbaka som planlagt. Förefaller det troligt att en förälder kommer att bryta mot regeln om reseförbud skall polisen förbjuda honom eller henne att föra barnet ur landet om den andra föräldern begär det. Tror polisen att ett sådant förbud kommer att brytas skall polisen se till att barnet inte längre finns med i passet för den föräldern som vill lämna landet, eller att barnet tas om hand till dess frågan är avgjord.

Umgängesrätt

Utgångspunkten i barnlagen är att barnet har rätt till umgänge med båda föräldrarna, även om de bor var för sig. Den av föräldrarna som barnet inte bor tillsammans med har rätt till umgänge med barnet om inte något annat är avtalat eller bestämt. Om föräldrarna inte kommer överens om umgänget kan talan väckas vid domstol. Frågan kan avgöras även av fylkesmannen (se nedan under Processuella be- stämmelser). Föräldrarna skall träffas för medling innan talan får anhängiggöras inför rätten eller fylkesmannen (se nedan under Medling i frågor om föräldraansvar m.m.). Avgörandet skall ta sikte på vad som är bäst för barnet.

Föräldrarna har ett ömsesidigt ansvar för att urngängesrätten blir uppfylld. Om den som har föräldraansvaret eller som barnet bor tillsammans med hindrar att ett umgänge kan genomföras kan den som har umgångesrätten kräva ett nytt avgörande om vem som skall ha föräldraansvaret eller vem barnet skall bo tillsammans med.

Om det avtalas eller beslutas om sedvanlig umgängesrätt (”vanleg samvarsrett”) innebär det, enligt barnlagen, en rätt att vara till- sammans med barnet en eftermiddag i veckan, varannan helg, fjorton dagar på sommaren samt jul eller påsk.

I lagstiftningsärendet underströk justiskomitéen att legaldefinitionen ”vanleg samvzersrett” inte får medföra att mindre ansträngningar läggs ner på att finna den ordning som passar bäst i det enskilda fallet. Såväl fylkesmannen som domstolen har enligt justiskomitéen ett särskilt ansvar för den individuella anpassningen.

Om en av föräldrarna eller båda avlider kan släktingar till barnet eller andra som har nära anknytning till barnet ställa krav på rätt till umgänge med barnet. Avgörandet skall fattas efter vad som är bäst för barnet.

Interimistiska beslut om umgängesrätt

I ett mål om föräldraansvaret, om vem barnet skall bo tillsammans med eller om umgängesrätt kan domstolen på yrkande från en förälder besluta om interimistisk umgängesrätt. Ett sådant avgörande kan gälla till dess lagakraftägande dom föreligger eller för viss tid.

Handläggning av frågor om umgängesrätt

Frågor om rätt till umgänge kan avgöras antingen tillsammans med föräldraansvaret eller vem barnet skall bo tillsammans med eller som en egen fråga.

Rätten för en umgängesberättigad förälder att bli hörd

Den förälder som har umgängesrätt med barnet skall så långt det är möjligt få uttala sig innan den som har föräldraansvaret fattar beslut som kommer att göra det omöjligt eller väsentligt svårare att utöva umgångesrätten.

Rätt till upplysningar om barnet

En förälder som inte har del i föräldraansvaret har rätt att på förfrågan få upplysningar om barnet. Denna rätt gäller både i förhållande till in- nehavaren av föräldraansvaret och i förhållande till daghem, skola, hälso- och socialväsende och polis, om inte tystnadsplikt gäller i förhållande till föräldrarna. Upplysningar kan nekas om det kan vara till skada för barnet. Avslag på krav om upplysningar från andra än den som har föräldraansvaret kan överklagas till fylkesmannen. I särskilda fall kan fylkesmannen bestämma att den som inte har för- äldraansvaret skall förlora rätten till upplysningar.

Vårdnadsutredning m.m.

I sådana tvister där det behövs kan domstolen bestämma att yttrande skall inhämtas från sakkunniga innan beslut fattas. Sakkunniga används i praktiken mycket ofta i tvister om föräldraansvar och umgängesrätt.

Processuella bestämmelser

Tvister mellan barnets föräldrar om föräldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med samt om umgängesrätt avgörs av domstol om inte föräldrarna är eniga om att överlåta avgörandet till fylkesmannen. De flesta tvister avgörs av domstol. I praktiken avgörs dock en del tvister av fylkesmannen vars avgörande överklagas till Barne— og familiedepartementet enligt reglerna i förvaltningslagen om klagan över förvaltningsbeslut. Har barnet fyllt femton år, kan frågan om vem som skall ha föräldraansvaret och vem barnet skall bo tillsammans med, avgöras av fylkesmannen även om bara en av föräldrarna vill det.

I lagstiftningsärendet anförde justiskomitéen att tvister om för- äldraansvaret eller om vem barnet skall bo tillsammans med även fortsättningsvis skall handläggas av domstol eller, om båda föräldrarna är eniga om det, fylkesmannen. Beträffande möjligheten till be- handling av frågan hos fylkesmannen anförde justiskomitéen att den skriftliga behandlingen hos fylkesmannen i många fall är ett bra alternativ för föräldrar som vill undvika de konfrontationer som domstolsbehandlingen nödvändiggör.

Medling i frågor om föräldraansvar

Enligt äktenskapslagen skall föräldrar med gemensamma barn under sexton år träffas för medling innan en tvist om separation eller skilsmässa på grund av samlivets upphörande får anhängiggöras vid domstol eller fylkesmannen. En motsvarande bestämmelse som den i äktenskapslagen om medling finns i barnlagen och gäller oavsett föräldrarnas civilstånd. Bestämmelsen hänvisar till äktenskapslagens bestämmelser om medling. Regeln i barnlagen om obligatorisk medling har införts med hänsyn till ogifta föräldrar eftersom denna grupp inte fångas upp av äktenskapslagens regler om obligatorisk medling. Om en av föräldrarna önskar väcka talan enligt barnlagen har det således inte någon betydelse om de tidigare varit gifta, om de har varit sammanbodende eller om de aldrig ha bott tillsammans. Fr.o.m. den 1 januari 1995 får även ogifta föräldrar som skall separera erbjudande om medling, efter samma regler som gäller för föräldrar som skall separera eller skilja sig.

Utöver vad som framgår av äktenskapslagen och barnlagen om medling har Barne- och familjedepartementet utfärdat närmare bestämmelser om bl.a. vem som får utföra medling, villkoren för att erhålla en medlingsattest (dvs. bevis om att medling har ägt rum) och medlingens innehåll, Forskrift den 17 november 1992 til ekteskapslo- ven om mekling m.v. med ändringar den 19 september 1994 och forskrift den 19 september 1994 om mekling etter barnelova (Rund- skriv Q-07/94 om mekling etter ekteskapsloven og barneloven).

Avsikten med den obligatoriska medlingen är att förmå föräldrarna att bli eniga om ett avtal om föräldraansvar, vem barnet skall bo tillsammans med samt om umgängesrätt. Vid medlingen skall det läggas vikt vid vad som är bäst för barnet. Föräldrarna skall träffas för medling även om de är eniga. Medlaren skall hjälpa föräldrarna att komma fram till ett avtal om barnet. Ett rimligt avtal som föräldrarna har blivit eniga om på förhand skall inte göras till föremål för medling. Medlaren skall ändå ha samtal med föräldrarna och eventu— ellt ge råd om avtalet. Att föräldrarna skall enas om ett skriftligt avtal om daglig omsorg dvs. vem barnet skall bo tillsammans med, föräldraansvar och umgängesrätt är målet för medlingen men utgör inte något villkor för att medlingsattest skall utfärdas. Det är för- äldrarna själva som ingår avtalet och som blir ansvariga för dess innehåll. Medlaren har inte ansvar för innehållet och de konsekvenser som detta medför. Ett avtal som föräldrarna ingår kan inte bli föremål för tvångsfullgörelse enligt reglerna i barnlagen.

Föräldrarna är som huvudregel skyldiga att inställa sig personligen och samtidigt till medling såvida inte särskilda skäl hindrar det. Om tvingande skäl utgör hinder t.ex. allvarlig sjukdom, krävs det inte medling för denna förälder. Medling kan äga rum för föräldrarna var för sig om starka skäl talar härför. Detta är ett undantag från kravet på samtidig inställelse inför samma medlare och är avsett att tillämpas endast i helt speciella fall. Om föräldrarna bor mycket långt från varandra kan medlare bestämma att föräldrarna var för sig skall träffa en medlare i resp. hemstad eller företa medlingen per telefon. I dessa fall är det helt nödvändigt att föräldrarna är eniga och att en av dem har mycket lång resväg.

Vid laga förfall skall ett nytt sammanträffande för medling bestäm- mas när förfallogrunden upphör. Det kan vara kortvarig sjukdom, ferier m.m. Om en förälder underlåter att inställa sig för medling och inte heller meddelar förfall skall ett nytt sammanträffande bestämmas att äga rum inom maximalt fjorton dagar. Finns det anledning att anta att en av föräldrarna inte kommer till medlingen bör kallelsen utfärdas fortlöpande, så att väntetiden för den andra föräldern blir kortast möjlig. Endast två nya kallelser skall ske, dvs. tre sammanlagt. Medling är inte nödvändigt när skilsmässa begärs på grund av övergrepp. Detsamma gäller om äktenskapet upplöses därför att det

ingåtts mellan nära släktingar, på grund av tvegifte eller när för- myndare väcker talan om äktenskapsskillnad.

Medlaren och föräldrarna avgör om det är mest ändamålsenligt att medlingen pågår i en eller flera timmar per gång sålänge den samlade tidsåtgången inte överstiger fyra timmar. Detta är en metodfråga som varje medlare får avgöra utifrån sina erfarenheter som medlare.

Medlaren skall orientera föräldrarna om de viktigaste ekonomiska konsekvenserna som avtalet kommer att medföra. Andra förhållanden som följer av äktenskapets upphörande, som fördelning av tillgångar och skulder, bostadsfrågor m.m. omfattas inte av medlingen.

Av barnlagen följer att föräldrarna skall höra efter vad barnet har att säga, innan de fattar beslut i frågor som rör barnets personliga förhållande. När barnet har fyllt tolv år, skall det få uttala sig bl.a. om vem av föräldrarna det önskar att bo tillsammans med. Medlaren skall göra föräldrarna uppmärksamma på barnets rätt att ge sin åsikt till känna. Det är emellertid föräldrarna som skall höra barnet innan de fattar beslut om vem barnet skall bo tillsammans med m.m. Lika viktig som barnets rätt att uttala sig är emellertid rätten att tiga. Barnet skall inte pressas att välja mellan föräldrarna. Tolvårsgränsen 1 lagen är inte absolut. Även yngre barn kan bli hörda om de har en egen uppfattning (Se vidare nedan under Barnets medbestämmanderätt. )

Medlingsattest skall utfärdas när föräldrarna kommit till enighet. Skriftliga avtal är inte ett villkor för att kunna kräva medlingsattest. Om föräldrarna inte kommer fram till ett avtal har en förälder rätt till medlingsattest efter sammanlagt tre timmars medling. Medlingsattest skall inte utfärdas när den förälder som begärt medling uteblir och det inte föreligger några särskilda skäl för utevaron. Däremot skall med- lingsattest utfärdas efter tre kallelser till medling där den förälder som inte har önskat medling uteblivit utan laga förfall. I de fall där den som har begärt medling har mycket lång resväg och motparten inte möter upp till medling anses det orimligt att kräva att vederbörande skall resa fram och tillbaka tre gånger för att få utfärdat en med- lingsattest. Det är då möjligt att utfärda en medlingsattest även om vederbörande infunnit sig endast en gång.

Medlingsattesten skall innehålla upplysningar om vem som har varit medlare och datum för utfärdandet. Attesten är giltig i sex månader. Om den ena föräldern inte har mött upp för medling skall detta framgå av attesten. Det förhållandet att en förälder underlåtit att inställa sig för medling kan ingå som ett moment i den helhetsbedörrming som skall företas vid en eventuell tvist om barnet.

Medlingen är kostnadsfri för föräldrarna under förutsättning att den sammanlagda tiden inte överstiger fyra timmar. Under vissa förut- sättningar kan föräldrarna få ersättning för resekostnader och uppehälle. Någon möjlighet att få ersättning för förlorad arbetsför- tjänst finns inte.

Medlaren skall föra protokoll. Av detta skall framgå bl.a. vem som har begärt medling, tidpunkt för begäran, föräldrarnas personalia, datum när medlingsmötena har ägt rum samt utfärdande av med- lingsattest.

Medlaren har tystnadsplikt om det han eller hon får kännedom om i samband med medlingen. Tystnadsplikten får brytas endast om båda föräldrarna samtycker därtill. Emellertid har medlaren, oberoende av tystnadsplikten, skyldighet att informera de barnavårdande myndig- heterna när det finns anledning att anta att ett barn blir misshandlat i hemmet eller det föreligger andra former av allvarliga brister i omsorgen.

Det är fylkesmannen som har ansvaret för att det finns tillgång till en kvalificerad medlingsapparat i fylket. Medlingsapparaten skall vara dimensionerad så att den täcker behovet av medling enligt äkten- skapslagen och barnlagen. För att få så kvalificerade medlare som möjligt, bör varje medlare enligt Barn— och familjedepartementet utföra minst tio medlingar om året. Det skall finnas tillgång till medlare i hela fylket. I enstaka fall får en viss resetid påräknas. Departementet anser att upp till två timmars resetid i var riktning är rimligt. Föräldrarna skall kunna träffas för medling utan större väntetid. Enligt departmentets uppfattning får upp till tre veckor anses som en acceptabel väntetid från begäran om medling till första med- lingstillfället. Vid etableringen av medlingsapparaten skall hänsyn tas till att föräldrarna bör ha en viss frihet i sitt val av medlare. Det är fylkesmannen som bestämmer vem som får utföra medling. Tillstånd att utföra medling kan ges till anställda vid offentliga familieverns- kontor (kontor som erbjuder framför allt rådgivning och behandling med anledning av problem och kriser i familjen men även medling) samt till personer anställda vid offentliga hälso- eller socialinstanser såsom socionomer, psykologer och sjuksköterskor. Även präster kan ges tillstånd att genomföra medling. Där tillgången på medlare anställda i offentlig tjänst inte är tillfredsställande kan fylkesmannen ge medlingstillstånd till privatpraktiserande psykologer och psykiater eller advokater. Den som skall vara medlare bör ha goda kunskaper om vuxnas och barns reaktioner i separationssituationer, barnpsykologi och familjepsykologi. Medlaren bör dessutom vara orienterad om relevant forskning, vara bekant med olika medlingsmodeller, ha kunskap om relevant lagstiftning såsom äktenskapslagen, barnlagen m.fl. Det åligger fylkesmannen att tillse att medlaren erhåller erforderlig utbildning inom dessa områden.

Under år 1993 utfördes 10 052 medlingar varav 81 % enligt äkten- skapslagen, 11 % enligt barnlagen och i 8 % utan att någon med- lingsattest utfärdades. Tidsåtgången var i 35 % av fallen en timme, i 30 % av fallen två timmar, i 21 % tre timmar ochi resterande 14 % fyra timmar.

Föräldraansvarets innehåll, m.m.

Barnet har rätt till omsorg och omtanke av dem som har föräldraan- svaret. Dessa har rätt och plikt att besluta om barnets personliga förhållanden. Föräldraansvaret skall utövas utifrån barnets intresse och behov.

Föräldrarna skall ge barnet bostad, värme, kläder, uppfostran, sörja för skolgång etc. Det är fråga om tillfredsställande av barnets fysiska och psykiska behov vilken är en central del av föräldraansvaret. Om föräldrar som inte bor tillsammans har gemensamt föräldraansvar bor barnet oftast stadigvarande hos den ena. Denna har då den dagliga omsorgen för barnet (se nedan). Omsorg i denna betydelse omfattar inte den ekonomiska sidan, dvs. underhållsplikten. Föräldrarna har underhållsplikt även om de inte har föräldraansvar.

Föräldrarnas bestämmanderätt över barnet är inte absolut. För- äldraansvaret skall utövas med barnets intresse för ögonen. Vidare begränsas föräldraansvaret både av barnets medbestämmanderätt (se nedan) och barnets självbestämmanderätt.

Barnet får inte utsättas för våld eller på annat sätt hanteras så att den fysiska eller psykiska hälsan riskerar att skadas.

Daglig omsorg

Vid gemensamt föräldraansvar kan den förälder som barnet inte stadigvarande bor tillsammans med inte motsätta sig att den förälder som barnet bor tillsammans med, beslutar i frågor som gäller den dag- liga omsorgen om barnet, såsom frågor om barnet skall vara på daghem, m.m. Den som barnet inte bor tillsammans med kan inte heller motsätta sig att den andra flyttar barnet till en annan plats inom landet. Vid avgörande av frågor av större betydelse för barnet krävs enighet mellan föräldrarna. Det kan vara medicinska frågor samt frågor som berör barnets skolgång och utbildning. Den som inte har barnet boende hos sig har rätt att delta i föräldramöten i skolan och har i stort sett rätt att få information på samma sätt som den förälder som har det dagliga ansvaret. Den förälder som har barnet boende hos sig bestämmer om ferier osv. i den omfattning det inte kränker umgänget. Detta innebär att barnet kan tas med på kortvariga resor till utlandet.

Barnets medbestämmanderätt

Efter hand som barnet utvecklas och mognar skall föräldrarna höra efter barnets åsikt innan de beslutar om barnets personliga för- hållanden. Föräldrarna skall fästa avseende vid barnets åsikt. Det

samma gäller för andra som barnet bor hos eller som har med barnet att göra.

När barnet har fyllt tolv år skall det få säga sin mening innan beslut fattas om barnets personliga förhållanden, bl.a. om vem av föräldrarna barnet vill bo hos om föräldrarna flyttar från varandra. Det är i frågor om var barnet stadigvarande skall bo som bestämmelsen får särskilt stor betydelse. Bestämmelsen innebär att det är en skyldighet för domstolen att ge barn som har fyllt tolv år möjlighet att ge uttryck för sina önskningar. Har domstolen underlåtit att efterhöra barnets mening, kan det medföra att domen blir upphävd. Detta gäller enligt rättspraxis även beträffande interimistiska beslut och beslut om tvångsfullgörelse. Det står barnet fritt att inte uttala sig och i praktiken vill barnet ofta inte göra något val. När barnet är under tolv år det upp till domaren huruvida barnet skall ges tillfälle att uttala sig. Det avgörande är först och främst barnets ålder och därnäst om det finns andra särskilda skäl som talar för att barnets mening bör efterhöras. Ett sådant särskilt skäl kan vara att den ena föräldern hävdar att barnet har ett mycket bestämt önskemål. Barnets mening skall tilläggas vikt och efter det att barnet har fyllt tolv år skall det läggas stor vikt vid vad barnet anser. Rättspraxis visar att det skall till något speciellt för att rätten skall fatta ett beslut som går tvärs mot en klar önskan hos ett barn som har fyllt tolv år. Men även önskemål från yngre barn har tillagts vikt. Vilken vikt som läggs vid ett önskemål från ett yngre barn är emellertid avhängigt av om domstolen anser att det rör sig om en faktiskt och stark önskan hos barnet. Det finns exempel i rätts- praxis på att barnets önskan inte tillagts vikt därför att det alternativ barnet önskat klart inte varit till barnets bästa eller därför att barnet har haft helt orealistiska föreställningar om vad en flyttning till den andra föräldern skulle komma att innebära.

Litteratur

Lov av den 8 april 1981 nr. 7 om barn og foreldre (barnelova) med ändringar, senast genom lov av 11 juni 1993 nr. 83

Barnelovutvalget; Lov om barn og foreldre (barneloven) utgiven i ut- redningsserien Norges offentlige utredninger (NOU) 1977:35

Ot prp nr 62 (1979-80) Om lov om barn och foreldre (barneloven)

Innst. 0 nr 30 (1980-81) Innstilling fra justiskomitéen om lov om barn og foreldre (barnelova)

Ot prp nr 28 (1990-91) Om lov om ekteskap

Ot prp nr 91 (1991—92) Om lov om endringer i lov 8. april 1991 nr 7 om barn och foreldre

Innst. 91/92 - Innstillning fra forbruker- og administrasjonskomiteen om lov om endringer i lov av 8. april nr. 7 om barn og foreldre

Barne- og familiedepartementet; Rundskriv Q—15/92 Lov 4 juli 1991 nr 47 om ekteskap

Barne- og familiedepartementet; Rundskriv Q—07/94 om mekling etter ekteskapsloven och barneloven

Smith, Lucy och Ladrup, Peter; Barn og foreldre, fjärde upplagan, Oslo 1993.

Faelles foraeldremyndighed, samvzersvanskeligheder, barnesagkyndig rådgivning; betenkning afgivet af justitsministeriets forazldremyndig- hedsudvalg, betenkning nr. 1279, Köpenhamn 1994

Nordiska rådets Juridiska utskotts betänkande A 1026/j 1993

England

Inledning

I England (och Wales) gäller sedan den 14 oktober 1991 barnlagen (The Children Act 1989). Lagen ersatte en mängd spridda och föråldrade bestämmelser och innehåller så gott som all lagstiftning som tar sikte på barn, med undantag för straffbestämmelser samt bestämmelser om utbildning och adoption. Processuella bestämmelser finns i bl.a. Family Proceedings Courts (Children Act 1989) Rules 1991.

I barnlagen används begreppet föräldraansvar (parental responsibili- ty) som ett samlingsbegrepp för alla de skyldigheter och rättigheter som en förälder har i förhållande till sitt barn. Begreppet understryker skyldigheten att ta hand om barnet och fostra det till moralisk, fysisk och känslomässig hälsa som föräldraskapets grundläggande uppgift och det enda berättigandet för den auktoritet som förlänas det. För— äldraansvaret understryks vidare genom att det inte påverkas av föräldrars separation eller skilsmässa. Ansvaret begränsas endast i den mån det föreligger ett domstolsbeslut rörande vissa konkreta frågor. Betoningen i barnlagen är således på gemensamt och delat för- äldraansvar.

Före barnlagens ikraftträdande löstes en tvist mellan föräldrar om deras barn vid skilsmässa i en vårdnadsprocess. Domstolen beslutade om ensam eller gemensam vårdnad samt om vård och kontroll för en förälder (vanligtvis modern) och umgänge för den andra (vanligtvis fadern). I en rapport ”Report on Guardianship and Custody” kritiserade lagkommissionen (the Law Commission) begreppen vårdnad (custody), vård (care), kontroll (control) och access (um- gänge). Termen vårdnad kritiserades för att den innehöll en för- äldrarätt (claim right), vilket ökade fientligheten och bitterheten mellan parterna i en skilsmässa genom att skapa vinnare och förlorare med menliga konsekvenser för barnet.

Det heltäckande vårdnadsbeslutet avskaffades genom barnlagen och ersattes av beslut om med vem barnet skall bo och betoningen gjordes på barnets levnadsförhållanden (living arrangements) och inte på vilken förälder som har störst anspråk på barnet. Beslut om umgänge ersattes med beslut om kontakt.

När det råder en tvist om vem barnet skall bo med kan en förälder eller andra (även barnet) ansöka om ett beslut om boende. Domstolen kan besluta om delat boende (joint residence). Där ett beslut om

boende fattas till förmån för två eller flera personer som inte lever tillsammans kan beslutet ange de perioder under vilka barnet skall bo i de olika hushåll som berörs. I de flesta fall anses barnets välfärd främjas bäst genom att det bor på en bestämd plats.

Den terminologiska förändring som skedde genom barnlagen när det gäller relationen mellan barn och föräldrar anses ha haft en stor psykologisk betydelse eftersom föräldraansvar och kontakt betonar föräldrarnas ansvar och inte, vilket var fallet med vårdnad och umgänge, föräldrarnas rätt. I internationella sammanhang används emellertid alltjämt termen vårdnad eftersom begreppet föräldraansvar i dessa sammanhang har skapat problem och det har varit svårt att förklara innebörden av termen.

Barnlagen innehåller regler inte bara om föräldraansvar och därmed sammanhängande frågor utan även om t.ex. förmynderskap och omhändertagande av barn för samhällsvård. Den följande redogörelsen för barnlagen kommer att fokuseras på föräldraansvaret och med detta sammanhängande frågor.

Allmänna principer i barnlagen

N är en domstol beslutar i någon fråga med avseende på uppfostran av ett barn eller förvaltning av dess egendom skall barnets bästa (welfare) vara domstolens viktigaste övervägande (paramount consideration). Även om rätten skall väga in alla relevanta omständigheter, inklusive föräldrarnas önskemål, måste den besluta på det sätt som den anser vara bäst för barnet.

I barnlagen betonas vikten av att handläggningen av frågor med avseende på uppfostran av ett barn skall ske skyndsamt och att dröjsmål är skadliga för barnet. Frågor om barn, med undantag från underhållsbidrag, måste därför avgöras så snart som möjligt så att ett minimum av störning förorsakas barnet (the no-delay principle). Domstolen kan upprätta ett tids-schema (time table) över ett måls handläggning för att därigenom kunna tillse att dröjsmål med handläggningen inte uppstår.

Vad som är bäst för barnet beror på samtliga omständigheter i ett mål. Barnlagen introducerade en checklista (statutory checklist) som innehåller de omständigheter som domstolen särskilt måste beakta när den överväger att fatta ett beslut enligt lagen. Checklistan är inte ut- tömmande varför även andra omständigheter kan beaktas. Domstolen måste således särskilt beakta de omständigheter som anges nedan under a-g.

a. Barnets (fastställbara) önskningar och känslor När barnet är intelligent och tillräckligt moget för att fatta ett välgrundat (well-informed) beslut kan barnets önskan avgöra en aktuell

fråga, t.ex. vem barnet skall bo med. Barnet får inte betungas med avgöranden av problem som orsakats av dess föräldrar, inte heller skall barnet behöva välja mellan dem.

b. Barnets fysiska och känslomässiga behov samt behov av utbildning Barnets fysiska behov inkluderar bostad, vård och omsorg.

c. De troliga ejfekterna på barnet av varje förändring i dess för- hållanden Denna omständighet är likvärdig med kontinuitet beträffande vården (status quo) vilket var ett viktigt övervägande även enligt den gamla lagen. Domstolen kan besluta att det är bäst att bevara status quo. N är barnet ha levt tillsammans med en förälder på en och samma plats under en viss tid kommer domstolen troligen inte att anse det vara till barnets bästa att barnet skall bo någon annanstans.

d. Barnets ålder, kön, bakgrund och varje utmärkande drag hos detta som domstolen anser vara relevant Under dessa överväganden kan rymmas barnets religiösa preferenser, ras och kultur, hälsa och handikapp.

e. Den skada som barnet har lidit eller riskerar att drabbas av Begreppet skada omfattar såväl fysisk som känslomässig skada.

f. Hur kapabla barnets föräldrar eller andra här ifrågavarande personer är att tillgodose barnets behov Denna omständighet tar sikte på varje förälders förmåga att tillgodose barnets behov. Att en förälder kan sörja för bostad, kärlek, känslo— mässig säkerhet och intellektuell stimulans är viktiga överväganden. I de fall en förälder inte kan sörja för barnets behov under dagtid på grund av sitt arbete (commitments) kan förälderns arrangemang för barnet vara en viktig omständighet.

g. De möjligheter som står domstolen till buds enligt barnlagen i en aktuell fråga Processer om vem barnet skall bo med är farniljeprocesser och domstolen kan fatta beslut enligt barnlagen på ansökan eller på eget initiativ. Denna omständighet hänför sig, till skillnad från de andra (a—f), inte direkt till barnet utan gör det möjligt för domstolen att överväga om någon annan bestämmelse i barnlagen bör användas.

I lagen sägs under vad som kallas presumtionen mot beslut (the no- order presumtion) att när en domstol överväger att fatta beslut med avseende på barnet skall domstolen fatta beslutet endast om det är bättre för barnet att göra detta än att låta bli. Presumtionen är ett

erkännande av att ett domstolsbeslut snarare förvärrar ett problem än löser det.

Föräldraansvar Vem har föräldraansvar

Om barnets fader och moder är gifta med varandra vid barnets födelse har båda föräldraansvar för barnet. Är föräldrarna inte gifta har modern ensam föräldraansvar. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra får även fadern föräldraansvar för barnet. En ogift fader har alltså inte automatiskt föräldraansvar för sitt barn men han kan förvärva det genom en skriftlig överenskommelse med modern. För att en överenskommelse mellan föräldrarna om föräldraansvar skall bli giltig måste den ingås och registreras på föreskrivet sätt. Om modern inte samtycker till att fadern skall få föräldraansvar för barnet, kan fadern ansöka vid domstol om ett beslut om föräldraansvar. Kan han visa att han spelat en viktig roll i barnets liv och avser att fortsätta med det tillerkänns även han i allmänhet föräldraansvar för barnet. Moderns bestridande av faderns ansökan om föräldraansvar är således inte tillräckligt för att domstolen skall avslå ansökan.

Avsaknaden av automatiskt föräldraansvar för den ogifta fadern beror på bl.a. att om ogifta fäder automatiskt förvärvar föräldraansvar skulle detta resultera i att våldtäktsmän och fäder till barn avlade under en tillfällig förbindelse fick föräldraansvar för barnet.

Föräldraansvaret kvarstår vid föräldrars skilsmässa och separation (se nedan under Äktenskapsskillnad och separation). Föräldraansvar upphör endast vid barnets myndighet, barnets död eller på grund av ett domstolsbeslut, t.ex. ett adoptionsbeslut eller ett beslut enligt vilket en ogift fader förlorar föräldraansvaret.

Även andra personer än föräldrar kan erhålla föräldraansvar t.ex. genom domstolsbeslut eller genom att bli förmyndare vid en förälders död. Mer än en person kan ha föräldraansvar för samma barn vid samma tid och föräldraansvar upphör inte därför att någon annan person senare förvärvar det.

Vad är föräldraansvar

I barnlagen definieras föräldraansvar som alla de rättigheter, skyldig— heter och befogenheter, det ansvar och den myndighet som en förälder genom lagen har i förhållande till barnet och dess egendom. Föräldrar har ingen absolut eller fundamental rätt med avseende på barnet eftersom barnets bästa alltid tar över och begränsar varje rättighet som

föräldrar har, och föräldrars rätt minskar efter hand som barnet växer upp.

Föräldrar är skyldiga att se efter barnet, att försörja det samt ge det känslomässigt stöd. Föräldrar måste också se till att barnet får utbildning.

Personer med föräldraansvar kan agera oberoende av varandra i utövandet av ansvaret såvida inte någon annan lag eller någon bestämmelse i barnlagen fordrar samtycke av mer än en person i frågor som påverkar barnet. Föräldraansvar får emellertid inte utövas i strid mot lagen. Där ett beslut om barnets boende är i kraft kan en förälder eller någon annan person inte ta barnet ur landet under längre tid än en månad eller ändra barnets efternamn utan skriftligt samtycke från alla dem som har föräldraansvar eller tillåtelse från domstolen. Det är ovanligt att domstolen nekar den förälder som enligt domstols beslut har barnet boende hos sig att flytta utomlands med barnet. Innan en förälder får domstolens tillstånd att flytta utomlands med ett barn, måste föräldern visa hur den har arrangerat boende, barnets skolgång, m.m. Levnadsförhållandena i det nya landet måste således vara arrangerade i förväg och domstolen gör en prövning av dessa arrangemang när den beslutar om en förälder skall erhålla tillstånd att flytta med barnet utomlands. I samband med att domstolen medger sådant tillstånd kan den besluta om barnets rätt till kontakt med den andra föräldern.

Beslut med stöd av 8 kap. barnlagen

Eftersom det gemensamma föräldraansvaret kvarstår även vid föräldrars separation och skilsmässa infördes genom barnlagen, i stället för beslut om vårdnad, möjlighet för domstol att besluta om vem barnet skall bo med, om vilken kontakt barnet skall ha med andra personer, om åtgärder som inte får vidtas mot barnet samt att fatta beslut om andra specifika frågor.

Avsikten med de beslut som kan meddelas med stöd av 8 kap. barnlagen är att erbjuda ett flexibelt urval av beslut som kan användas i alla farniljeprocesser. Domstolen får emellertid fatta ett sådant beslut endast om det är bättre för barnet än att ett beslut inte fattas (the no- order presumtion). Principen om barnets bästa skall tillämpas och domstolen måste använda sig av checklistan i lagen (the statutory checklist) i en tvist när den fattar ett beslut eller ändrar eller upphäver ett beslut. Även principen om målens karaktär av förtursmål (the 110- delay principle) skall tillämpas.

Enligt 8 kap. barnlagen kan domstolen fatta följande beslut på ansökan eller på eget initiativ, dvs. utan att en framställning har gjorts, i varje familjemål.

Ett beslut om boende (a residence order) reglerar med vilken person barnet skall bo och under vilka förhållanden. Ett sådant beslut tillämpas huvudsakligen vid skilsmässor för att lösa konflikter om barnets boende. Ändamålet med beslutet om boende, som ersätter det tidigare vårdnadsbeslutet, har varit att avlägsna de negativa under- tonerna - en rätt att kräva - som var förenade med begreppet vårdnad. Ett beslut om boende tar sikte på var barnet skall bo och inte vem barnet tillhör, och båda föräldrarna behåller sitt föräldraansvar även efter ett sådant beslut. När ett beslut om boende fattas till förmån för en ogift fader som inte har föräldraansvar, måste domstolen besluta att han även skall ha föräldraansvar. Beslut om boende kan fattas till förmån för två eller flera personer som inte bor tillsammans, och beslutet kan reglera de perioder under vilka barnet skall bo hos respektive person. När det finns ett beslut om boende får barnet inte föras ur landet under längre tid än en månad av den person i vars favör beslutet om boende fattats, utan ett skriftligt samtycke från dem som har föräldraansvar för barnet eller med tillstånd av domstolen.

Ett beslut om kontakt (a contact order) förpliktar den person som barnet bor tillsammans med att tillåta barnet att besöka och stanna hos den person som är namngiven i beslutet - ”en namngiven person” - och för den personen och barnet att ”på annat sätt" ha kontakt med varandra. Kontakt ersatte begreppet access (umgänge) och betonar vikten av att barnet behåller förbindelsen med båda föräldrarna och andra familjemedlemmar efter familjens sammanbrott. En ansökan om ett beslut om kontakt kan göras t.ex. vid en äktenskapsskillnad när en förälder önskar att behålla kontakten med sitt barn. ”En namngiven person” kan vara vem som helst t.ex. en släkting eller vän. ”På annat sätt” kan betyda t.ex. med brev eller telefon.

Ett förbudsbeslut (a prohibited steps order) avser ett beslut att inga åtgärder som kan vidtas av en förälder vid utövandet av hans föräldraansvar och som är specificerade i beslutet får vidtas utan samtycke av domstolen. Ett förbudsbeslut kan användas t.ex. för att hindra en förälder från att föra barnet från England eller Wales, för att hindra en förälder från att umgås med barnet, för att hindra en förälder från att ensidigt besluta om barnets utbildning eller samtycka till medicinsk behandling. Ett förbudsbeslut kan inte fattas för att uppnå samma resultat som kan uppnås genom ett beslut om boende eller kontakt. Ett beslut som förbjuder att ett barn tas från en förälders vård föregår ofta ett beslut om boende.

Ett beslut i en specifik fråga (a specific issue order) kan meddelas för att lösa en tvist som har dykt upp eller som kan dyka upp och kan avse t.ex. barnets utbildning, medicinsk behandling, om barnet bör

flytta utomlands med en förälder och om barnets efternamn bör ändras.

När kan ett beslut fattas med stöd av 8 kap. barnlagen

Ett beslut enligt 8 kap. barnlagen kan fattas i familjemål antingen på ansökan eller på domstolens eget initiativ eller på en ansökan i en fristående process enligt barnlagen.

Vem kan ansöka om ett beslut enligt 8 kap. barnlagen

Ansökan om samtliga beslut enligt 8 kap. barnlagen kan göras av barnets föräldrar (dvs. såväl modern som fadern och oavsett om dessa år ogifta eller gifta), förmyndare för barnet, den som har ett beslut om boende till sin förmån med avseende på barnet, den person som erhållit tillåtelse från domstolen samt barnet. När ett barn anhåller om tillåtelse att ansöka om ett beslut enligt 8 kap. barnlagen kan dom- stolen medge tillåtelse endast om den är övertygad om att barnet har tillräcklig mognad för att framställa ansökan. Bakom ett barns ansökan om ett beslut enligt 8 kap. barnlagen finns ofta en förälder som själv inte har rätt till rättshjälp vilket emellertid barnet har. En ansökan från ett barn anses i allmänhet inte vara till barnets bästa. Det förekommer endast ett begränsat antal ansökningar från barn.

Förälders rätt till information om barnet

En förälder med föräldraansvar har, även om barnet bor tillsammans med den andra föräldern, rätt till information om barnet från myndig- heter och institutioner. Om dessa vägrar att lämna ut information kan den förälder som vägras information få ett domstolsbeslut om rätt till information. Med föräldraansvar följer rätten till information, och utan föräldraansvar finns inte någon rätt till information.

Äktenskapsskillnad och separation

Båda föräldrarna har efter en äktenskapsskillnad och separation (under förutsättning att föräldraansvaret var gemensamt) fortsatt föräldraan- svar för sina barn, vilket innebär att föräldrarnas skyldigheter gentemot barnet kvarstår.

En målsättning i skilsmässolagen (Matrimonial Causes Act 1973) är att skydda varje inblandat barn. Skilsmässolagens filosofi, såvitt avser parternas barn, är minimal inblandning från staten. Föräldrar har

primärt ansvar för sina barn och en skyldighet att ingå egna överens- kommelser vid skilsmässa utan inblandning av domstolen annat än när det verkligen behövs.

I ett äktenskapsskillnadsmål prövar domaren föräldrarnas överens- kommelse beträffande barnen (the Statement of Arrangements for Children) som åtföljer ansökan om äktenskapsskillnad. Om överens- kommelsen är tillfredsställande fastställer domaren den. I annat fall kan domaren besluta om ytterligare utredning, besluta om en vård- nadsutredning (welfare report) eller besluta att en eller båda parter skall företräda inför honom. Slutlig äktenskapsskillnad beviljas inte om domaren finner att ytterligare åtgärder skall vidtas i förhållande till barnet. När föräldrar inte kan komma överens om vem barnet skall bo hos eller om kontakt med en förälder eller någon annan och om dessa frågor inte kan lösas genom medling måste en ansökan göras om ett beslut enligt 8 kap. barnlagen. Domstolen kan också, utan yrkande, fatta beslut enligt 8 kap. barnlagen om det är bättre för barnet att fatta ett beslut än att inte göra så.

En förälder kan förlora föräldraansvaret efter en äktenskapsskillnad endast om det föreligger några särskilda omständigheter såsom att det har förekommit våld i hemmet mot barnet.

Vårdnadsutredning

Enligt 7 kap. barnlagen kan domstolen besluta om vårdnadsutredning (Welfare report) om en sådan är nödvändig med hänsyn till barnets bästa. Vårdnadsutredningen beslutas av domaren efter samråd med en Court Welfare Officer. En Court Welfare Officer är en probation officer (motsvarar ungefär en tjänsteman vid Frivårdsmyndigheten i Sverige) som egentligen har till uppgift att bl.a. övervaka personer som dömts till övervakning eller samhällstjänst men som bistår domstolen även med bl.a. vårdnadsutredningar och medling. Domsto- len kan specificera vad utredningen skall ta sikte på. Utredningen utförs i allmänhet av en Court Welfare Officer.

Om det finns en lokal medlingsorganisation bör en domare innan han beslutar om en vårdnadsutredning överväga om det är lämpligt med medling (se vidare om medling nedan). Om så är fallet, skall ett beslut om att medling skall försökas tas med i beslutet om utredning. Misslyckas medlingen får den som utfört denna inte utföra vårdnadsut- redningen.

Beslut om boende

Även om domstolen fattar ett beslut om boende till förmån för en förälder behåller båda föräldrarna föräldraansvaret, vilket innebär att

den förälder som barnet inte bor hos har rätt att delta i beslut om t.ex. utbildning, boende, religiös uppfostran och medicinsk behandling. En tvist mellan föräldrar som har gemensamt föräldraansvar måste lösas genom en ansökan enligt 8 kap. barnlagen om ett beslut i en speciell fråga eller förbjudande beslut. Även om föräldrarna har gemensamt - föräldraansvar kan de agera ensidigt och kan också delegera ansvar t.ex. till en barnvakt eller lärare.

Ett beslut om boende till förmån för en eller båda föräldrarna som har föräldraansvar upphör att ha effekt om föräldrarna lever till- samman under en period om mer än sex månader.

Kontakt med barnet

När det vid en skilsmässa är tvist om kontakt med barnet kan den förälder som barnet inte bor hos ansöka om ett beslut om kontakt. Före barnlagen fick en förälder i ett sådant fall ansöka om ett beslut om vårdnad. Barnlagen betonar det fortsatta behovet av delat för- äldraansvar, och kontakt med barnet efter skilsmässa gör det möjligt att utöva ansvaret. Ett beslut om kontakt kan lämna till föräldrarna att ordna de praktiska arrangemangen, men i några fall kan domstolen vara mer specifik och i beslutet definiera frekvensen dvs. tid, varaktig- het och plats för kontakt.

Domstolar som handlägger frågor enligt barnlagen

Det finns inte någon särskild familjedomstol i England. Familjemål enligt barnlagen handläggs i första instans i family proceedings courts - vilket är den del av Magistrates ' Courts som handlägger familjefrå- gor -, i county courts (lokal civilmålsdomstol) eller i the Family Division (familjeavdelningen) av the High Court (civilmålsdomstol).

Medling

I England och Wales finns det inte någon föreskrift om medling (motsvarande) i lagstiftningen. I de fall medling förekommer är deltagandet frivilligt och medling sker oftast sedan äktenskapsskill- nadsprocessen inletts. Medling kan utföras av Court Welfare Officers, som är anknutna till domstolen, av medlingsorganisationer anslutna till National Family Mediation (NFM) eller medlare anslutna till Farnily Mediatior ' s Association (FMA).

Den första lokala medlingsverksarnheten etablerades år 1978 och ut- vecklades för att lösa tvister om boende och umgänge beträffande barn. Initiativet till medling kom från domare eller Court Welfare

Officer vid domstolen där tvisten om vårdnad och umgänge handlades. År 1985 genomfördes på uppdrag av J ustitieministeriet en omfattande undersökning av kostnaderna för och effektiviteten av olika med- lingsprogram (mediation schemes). Undersökningen utfördes av the Conciliation Project Unit (CPU) vid Universitetet i Newcastle Upon Tyne. Resultatet av undersökningen, som publicerades år 1989, bekräftade att medling är ett effektivt medel att reducera tvister samt att öka föräldrars välbefinnande och tillfredsställelse med träffade överenskommelser. Fördelarna med medling befanns i allmänhet vara större i de fall medlingen ägde rum utanför domstolens rain.

Domstolsbaserad (Court Welfare Ojjicer) medling

Medling inom domstolens ram utförs av Court Welfare Officers. Denna typ av medling anses ha vissa nackdelar, bl.a. därför att det redan pågår en process mellan makarna när medlingen sker på domstolens initiativ. Det kan dessutom finnas en konflikt mellan den roll en Court Welfare Officer har när det gäller att å ena sidan utföra vårdnadsutredning och å andra sidan att hjälpa paret att nå överens- kommelser. Den omständigheten att den som sköter medlingen - Court Welfare Officer - är probation officer (se vårdnadsutredning ovan) anses inte så lyckad. Som tidigare nämnts får inte samme Court Welfare Officer som utfört medling verkställa en vårdnadsutredning vilket medför problem utanför de större orterna. Medling genom en Court Welfare Officer är kostnadsfri.

National Family Mediation

En stor del av den familjemedling som utanför domstolens ram erbjuds i England och Wales utförs av lokala medlingsorganisationer som är anslutna till NFM. Detta är en oberoende paraplyorganisation vars målsättning är att tillhandahålla medling av hög kvalitet för par som inte kan komma överens vid separation eller skilsmässa och då särskilt beträffande frågor med avseende på barnen. Lokala medlingsorgani— sationer ansluts till NFM endast om de uppfyller vissa krav be- träffande bl.a. organisation och kunskap.

De flesta lokala medlingsorganisationer drivs med stöd av bidrag från lokala myndigheter och från probation office, från donationer (i Newcastle bidrag från National Children fond) och bidrag från rättshjälpen (legal aid). Ibland tas vissa avgifter ut. Staten lämnar inga bidrag till medlingsverksamhet.

NFM handskas huvudsakligen med konflikter rörande barn.

Family Mediators Association

FMA har som målsättning att möjliggöra för par att genom egna över- enskommelser lösa tvister före, under och efter en skilsmässa. FMA verkar med ett system med utbildning och handledning samt ackredite- ring av sina medlare. Medlare måste vara advokater, socialarbetare eller andra personer med liknande kvalificerad utbildning. Ackredite- ring fordrar fem års relevant erfarenhet följd av utbildning och en period av handledd praktik. Alla medlare i FMA oavsett om de är advokater eller inte är utbildade för att utföra ”comprehensive” medling vilken täcker alla områden som kan vara omtvistade dvs. barnen, familjens hem och finansiella frågor. Medlingen utförs av en advokat tillsammans med en annan medlare. Enligt företrädare för FMA leder medlingen i 75 % av fallen till att föräldrarna träffar någon form av överenskommelse. De som anlitar medling genom FMA är oftast personer från medelklassen som saknar möjlighet att få rättshjälp. Kostnaden (år 1995) för medling är - i London - ca 90 pund (ca 1 050 kr) per timme. (Advokatkostnaden är i London mellan 145 - 200 pund, ca 1 700 - 2 300 kr per timme. Klienter - makar får inte ha samma advokat. En genomsnittsskilsmåssa innebär 10 - 15 timmars arbete).

Allmänt om medling

Antalet äktenskapsskillnader i England och Wales uppgår till cirka 170 000 per år och i 2/3 av dessa finns det barn under 16 år. Medling sker i ca 20 000 fall (6 000 utanför domstolen och 14 000 inom domstolens ram). Statistik saknas beträffande ogifta sammanboende med barn.

Den stora majoriteten föräldrar som kommer till medling är gifta (endast ett fåtal ogifta kommer). De flesta är vita, engelsktalande, från medelklassen. (”Mediation is a middle class thing offered by middle class women to middle class persons”). Utvecklingen går dock mot att ett större tvärsnitt av befolkningen söker för medling.

Det finns inte några standardregler för medlare. Hur medlingen utförs varierar från plats till plats. Ofta pågår medlingen vid tre fyra tillfällen och sedan erbjuds paret att komma tillbaka, ofta sedan en viss tid förflutit. Vad som framkommer under medling får inte föras vidare till domstolen.

En advokat som medverkat i medling kan inte agera som ombud för någon av föräldrarna. I England får inte båda makarna/föräldrarna anlita samma advokat. Detta är ett problem i de fall där föräldrarna är överens. I ett sådant fall händer det att den ena föräldern går till en advokat för att med denne diskutera överenskommelsen.

Litteratur

Bainham, Andrew; Children in The modern law, Bristol 1993

Bromley & Lowe; Bromely Family Law, åttonde upplagan, London 1992

Cretney, Stephen M; Elements of Family Law, London 1992

Martin, Peter & Renström, Fredric; Everything you want to know about living in England, Stockholm 1995

Standley, Kate; Family law, London 1993

Sweet & Maxwell's Family Law Statutes, femte upplagan, London 1992

Department of health; An Introduction to The Children Act 1989, London 1989

The Family Court Practice 1994 (författningssamling) Lord Chancellor 's Department; Looking to the Future, Mediation and the ground for divorce, A Consultation Paper (”Green Paper”), London 1993

The Law Commission; Family law, Review of Child Law, Guardian- ship and Custody, (LAW COM. no 172), London 1988

The Children Act Advisory Committee, Annual Report 1993/4

Home Office; National Standards for Probation Service Family Court Welfare Work

South Yorkshire Probation Service; Family Court Welfare Handbook

Hearing

För att inhämta synpunkter på handläggningen av vårdnads- och um- gängestvister, framför allt samarbetssamtalets betydelse för biläggandet av dessa tvister, anordnade Vårdnadstvistutredningen en hearing den 20 oktober 1994 i Stockholm.

Närvarande vid hearingen var socialsekreteraren Eva Elfver-Lind- ström, Värmdö kommun, socialsekreteraren Maud Hanzon-Reinstedt, Botkyrka kommun, lagmannen Haris Hedvall, Karlskrona tingsrätt, lagmannen Hans Heimer, Umeå tingsrätt, advokaten Staffan Hillström, Östersund, jur. kand. Tora Holst, Barnombudsmannens kansli, advo- katen Lotta Insulander-Lindh, Stockholm, socialkonsulenten Anette Larsson, Länsstyrelsen Göteborg, familjerådgivaren Karin Lubeck, Familjerådgivningen Mora, socialsekreteraren Anita Reinholdsson, Borås kommun, lagmannen Hans Sjökvist, Falu tingsrätt, barnpsykia- tern Carl-Göran Svedin, Universitetssjukhuset Linköping, fil. dr. Bente Öberg, Åkersberga, fil. dr. Gunnar Öberg, Åkersberga, socialsekreteraren Kerstin Öberg, Botkyrka kommun samt byrådirek- tören Ingrid Äkerrnan, Socialstyrelsen. Från Vårdnadstvistutredningen var närvarande Karin Bishop och Mats Sjösten.

Deltagarnas inlägg och den efterföljande diskussionen utgick från tre i förväg givna frågeställningar. Därutöver framfördes åtskilliga andra synpunkter. En sammanfattning av de synpunkter som framfördes vid hearingen och som har direkt eller nära anknytning till Vårdnadstvist- utredningens uppdrag redovisas i det följande.

Handläggningen av vårdnadstvister; praktiska och legala svårigheter

Lagstiftningen medger i stort en tillfredsställande hantering av vårdnads- och umgängestvister.

Det är svårt för tingsrätterna att få tillräckligt underlag att grunda de interimistiska besluten på. Det är viktigt att de interimistiska besluten blir så materiellt riktiga som möjligt med hänsyn till den stora betydelse dessa beslut har om vårdnads- eller umgängesprocessen drar ut på tiden. Socialtjänsten måste få tillräckliga resurser för att till— handahålla upplysningar inför de interimistiska besluten. En annan

svårighet för tingsrätterna är att få kunskap om vad barnen vill. Ofta kommer barnens åsikter fram för sent. Det är viktigt att domstolen får veta vad barnen vill redan inför det interimistiska beslutet.

Det borde vara möjligt för domstolen att även vid gemensam vårdnad kunna besluta om var barnet skall bo och om umgänge. Det är psykologiskt viktigt för föräldrar att ha kvar vårdnaden. Om för- äldrarna inte kan få domstolens hjälp med att bestämma var barnet skall bo eller om umgänge utan måste ta en tvist om vårdnaden har lagstiftaren motarbetat målsättningen att så många föräldrar som möj— ligt skall behålla den gemensamma vårdnaden efter en separation mellan föräldrarna. Det är inte ovanligt att föräldrarna vill att domsto— len skall avgöra frågor om boende och umgänge för att de sedan skall kunna ha gemensam vårdnad.

Samarbetssamtalets plats och betydelse i vårdnads- och umgängesprocessen. (Skall samarbetssamtal vara frivilligt eller skall det vara obligatoriskt och skall det i så fall vara en förutsättning för att erhålla rättshjälp eller för rätten att väcka talan vid domstol om vårdnad och umgänge)

Ordningen med samarbetssamtal är mycket bra. Den har lett till att föräldrarna i större utsträckning kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge.

Det kan finnas anledning att överväga att ge samarbetssamtalet ett nytt namn och tänkbara nanm är vårdnadssamtal, medlingssamtal och föräldrasamtal. Det senare med hänvisning till att samtalet gäller föräldrarollen. Föräldrar missuppfattar innebörden i begreppet samarbetssamtal och tror att det är till för att få dem att leva till- sammans igen när syftet i själva verket är att få till stånd ett samarbete som tar sikte på barnet.

Samarbetssamtalen fungerar bra även inom familjerådgivningen. Familjerådgivarnas erfarenhet och kunskap att arbeta med relationsbe- handling är en bra grund för samtalen. Familjerådgivningen uppfattas inte som en myndighet som föräldrarna kan avhända sig sitt för- äldraansvar på.

De föräldrar som inte kan lösa sina tvister genom samarbetssamtal borde kunna få hjälp av någon form av sakkunnig nämnd med barnpsykologisk kunskap, social kunskap, relationskunskap, juridisk kunskap och ekonomisk kunskap. Nämnden skulle kunna arbeta med att sluta avtal som bör ha rättskraft som i den finländska modellen.

Kan föräldrarna inte komma till en överenskommelse om vårdnaden och umgänge bör tvisten avgöras av domstol.

Eftersom interimistiska beslut hotar att konservera rådande för- hållanden är det viktigt att få till stånd samarbetssamtal innan det blir aktuellt med ett sådant beslut.

För att samarbetssamtalen skall fungera måste de komma till stånd tidigt och helst innan en process inleds i domstol. Samarbetssamtalen måste genomföras professionellt eftersom ett dåligt genomfört samarbetssamtal är sämre än inget alls.

Delade meningar rådde beträffande frågan om samarbetssamtal skall vara frivilliga eller obligatoriska. Några av deltagarna i hearingen ansåg att samarbetssamtal borde vara obligatoriska och en förutsättning för att få väcka talan vid domstol medan andra betonade vikten av att samarbetssamtalen är frivilliga.

Det förhållandet att det inte går att förordna om samarbetssamtal förrän talan har anhängiggjorts i domstol föreslogs löst genom att göra förordnanden om förprocessuella samarbetssamtal till ett domstols- ärende i tingsrätt.

Behov av ändrad lagstiftning, (t.ex. införande av den s.k. finländska modellen)

Den jinlänska modellen är mycket intressant. Den erbjuder stora möjligheter för föräldrar som är överens om att avtalsvis reglera vårdnaden samt var barnet skall bo och umgänge. Eftersom social- nämnderna sedan länge handlagt bl.a. faderskapsfastställelser borde de kunna fastställa även avtal om vårdnad och umgänge som bygger på föräldrarnas överenskommelser och dessutom se till att underhålls- frågan löses samtidigt. - Den finländska modellen erbjuder ett smidigt och enkelt sätt att ändra ingångna avtal om umgänget. Detta skulle vara bra med tanke på barns växlande behov av kontakt med sina föräldrar allt eftersom barnet växer upp. - Enligt finländsk lagstiftning kan domstol besluta om uppgiftsfördelning mellan föräldrar inom ramen för den gemensamma vårdnaden. En sådan ordning kan hjälpa föräldrar som behöver stöd i början för att bråk skall undvikas. Den finländska lagstiftningen möjliggör även att i ett beslut om umgänge lämna detaljerade föreskrifter. Det hjälper föräldrar som inte kan komma överens att i förlängningen komma fram till ett flexibelt umgänge. - Införs den finländska modellen bör tvistiga mål om vårdnad och umgänge avgöras av domstol. Det är då också viktigt att

tillse att kommunerna har tillräckliga resurser för att klara av den nya roll det innebär.

När det gäller t.ex. överflyttande av vårdnad kan man enligt gällande svensk lag, om parterna är överens, göra detta genom en gemensam ansökan till domstolen. Då avgörs frågan på handlingarna och det är ungefär som att fastställa ett avtal även om domstolen har skyldighet att inhämta upplysningar.

Det borde vara obligatoriskt med gemensam vårdnad även när föräldrarna inte är gifta. Gemensam vårdnad gör att barnet får en starkare anknytning till båda föräldrarna och belyser på ett bättre sätt föräldraansvaret. En konstruktion skulle kunna vara att alla föräldrar har ett föräldraansvar. Kan föräldrarna sedan inte vid en separation komma överens i frågor om barnet så får man lägga till saker och ting i stället för att ta ifrån (dvs. vårdnaden för att kunna förordna om umgänge).

Även den förälder som inte är vårdnadshavare borde ha rätt till insyn i sitt barns förhållanden t.ex. i skola och barnomsorg eller på andra ställen där barnet befinner sig.

Övriga synpunkter

Reglerna om umgänge med barn i föräldrabalken borde formuleras på ett sätt så att det tydligare framgår att umgänge är en rätt för barnet. - Det är nödvändigt med större flexibilitet när det gäller umgänges- rättsbesluten, framför allt med hänsyn taget till barnens ålder och till att barnets behov växlar allt efter som det blir äldre. När det gäller umgängesrätt så är föräldrarätten mycket stark i dag och det är tveksamt om barnets bästa sätts främst i besluten om umgängesrätt.

- Det finns barn som tror att det år domstolen som har begränsat umgänget och att det inte är tillåtet att träffa den andra föräldern mer än vad domstolens avgörande medger.

Terminologin i föräldrabalken skapar ett rättvisetänkande när det gäller föräldrarna som inte är till barnens bästa. Det råder en missupp- fattning om vad begreppet gemensam vårdnad - ofta används uttrycket delad vårdnad - innebär. Många tror att innebörden är att barnen skall bo en vecka i taget hos föräldrarna.

Olösta bodelningsfrågor har en negativ påverkan på tvister om vårdnad och umgänge. Rättshjälp för bodelningsförrättare bör

återinföras så att bodelningen kan lösas snabbt så att föräldrarna inte behöver blanda samman barn och pengar.

Systemet med olika domstolar för å ena sidan avgörande av frågor om vårdnad och umgänge och å andra sidan verkställighet är olämpligt. Det är redan i dag möjligt att förena ett beslut i allmän domstol om vårdnad eller umgänge med vite. Om den möjligheten utvidgas skulle dubbla rättegångar kunna undvikas.

Vårdnads- och umgängesutredningarna bör göras med utgångspunkt från barnen. Ofta utreds föräldrarna medan utredningen tar sikte på barnet endast i begränsad omfattning. Det är inte till barns eller föräldrars bästa att utredas in absurdum. - Det är inte självklart att vårdnadsutredningar skall göras i de fall föräldrarna är lika lämpliga; i många fall görs vårdnadsutredningar och i vissa fall även barn- psykiatriska utredningar i onödan. - Det finns en restriktivitet hos en del domstolar att förordna om vårdnadsutredningar och parterna får i stället föra bevisning inför domstolen. I många mål kommer barnets vilja fram endast genom den bevisning som föräldrarna för in i målet. Det måste därför tillses att barnets vilja kommer fram i domstolen. - Domstolarna ger sällan tillräckligt tydliga riktlinjer beträffande vårdnadsutredningar. Det är bra att det finns tidsgränser för hur länge en utredning får hålla på. - Vid förberedelsen i en vårdnads- eller umgängestvist aktualiserar domstolen frågan om behovet av en vårdnadsutredning eftersom domstolen har ansvar för att utredningen blir så fullständig som möjligt. - En vårdnadsutredning bör innehålla antingen en rekommendation om hur domstolen skall besluta eller - kanske i de fall föräldrarna framstår som lika bra - en analys av vilka konsekvenser olika beslutsalternativ kan innebära för barnet. När en vårdnadsutredning inte innehåller något beslutsförslag kan det bero på att man från socialförvaltningen försöker ha kvar uppföljningstanken, dvs. att det är lättare att framdeles möta föräldrarna.

Socialtjänsten har ett ansvar att följa upp barnen i vårdnads- och um- gängeskonflikterna. Föräldrarna måste erbjudas en fortsatt kontakt med socialtjänsten så att de återkommer när nya problem dyker upp. Sker någon form av uppföljning följer föräldrarna träffade överens- kommelser bättre.

Hur ofta är det rimligt att föräldrar får väcka talan i domstol om vårdnad och umgänge.

Det är nödvändigt att klara ut och tydliggöra vilken sekretess - socialtjänstsekretess eller familjerådgivningssekretess - som skall tillämpas vid samarbetssamtal inom socialförvaltningens ram.

Intervjuer med tingsrättsdomare

Utredningen har utfört intervjuer med domare vid Handens tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Malmö tingsrätt, Norrköpings tingsrätt, Umeå tingsrätt och Örebro tingsrätt Skriftliga svar på frågorna har avgetts av domare vid Göteborgs tingsrätt, avdelningarna 1, 3 och 4. Följande frågor har besvarats. Frågorna har sammanställts efter en inledande intervju med domare vid Halmstads tingsrätt.

I hur många mål har det förordnats om samarbetssamtal sedan den 1 mars 1991 då lagändringen trädde i kraft?

Har samarbetssamtalen någon betydelse?

Har antalet gemensamma ansökningar ökat sedan möjligheten att förordna om samarbetssamtal infördes?

Hur utformas beslutet om samarbetssamtal?

Hur ställer sig tingsrätten vid förordnande om samarbetssamtal till in- terimistiska vårdnadsyrkanden?

Hur löses frågan om underhållsbidrag efter samarbetssamtal som lett till överenskommelse i fråga om vårdnad och umgänge?

Förordnas det alltid om vårdnadsutredning när det föreligger en tvist? Synpunkter på vårdnadsutredningar - hur tillämpas nuvarande regler? Bör vårdnadsutredningen innehålla något ställningstagandei vårdnads- frågan från den/dem som utfört utredningen?

Lämnas några riktlinjer för vårdnadsutredningarnas bedrivande? Hur utformas i så fall dessa riktlinjer?

Vilka krav bör ställas på de upplysningar som kan infordras från socialnämnden inför ett interimistiskt beslut?

Utnyttjas möjligheten att låta den gemensamma vårdnaden bestå i de fall den part som yrkat vårdnaden inte motsätter sig ett sådant arrangemang? Har bestämmelsen någon betydelse?

Avgörs tvistiga mål om vårdnad och/eller umgänge utan nämnd?

Vad skulle konsekvenserna bli om den finländska modellen införs? Hur bör frågan om underhållsbidrag lösas om den finländska modellen införs?

Bör samarbetssamtal vara obligatoriskt före stämning? Hur skall frågan om samarbetssamtal lösas i de fall en gemensam ansökan blir tvistig?

Bör en förutsättning för allmän rättshjälp i mål om vårdnad (och umgänge) vara att samarbetssamtal genomförs?

Bör det vara obligatoriskt med gemensam vårdnad?

Bör det finnas möjlighet för domstolen att förordna om vem barnet skall bo hos och om umgängesrätt även vid gemensam vårdnad (oavsett om denna är obligatorisk eller inte)?

Bör mål om vårdnad och umgänge anförtros endast mer erfarna domare? Är det önskvärt med en motsvarande ordning när det gäller advokater?

Har praxis, såvitt avser utgången, i mål om vårdnad (och umgänge) förändrats efter den 1 mars 1991 (dvs. fr.o.m. den tidpunkt då möjlig- heten för domstolen att förordna om samarbetssamtal infördes)?

Intervjuer med advokater

Utredningen har utfört intervjuer med advokater vid Allmänna advokatbyrån i Haparanda, Allmänna advokatbyrån i Norrköping, Allmänna advokatbyrån i Malmö, Allmänna advokatbyrån i Örebro och Advokatbyrån Bastling & Isaksson i Handen samt med advokater- na Margareta Arvidsson, Örebro, Agneta Edelberg, Norrköping, Marianne Idengren, Norrköping, Mari Ann Johansson, Umeå, Olle Jäger, Umeå och Annika Nilsson, Kalix. Följande frågor har besvarats. Frågorna ha sarmnanställts efter inledande intervjuer med advokaterna Louise Ekstrand, Falkenberg och Birgitta Segenmark- Jansson, Halmstad samt jur. kand. Otto Hallgren, Halmstad.

Hur upplevs samarbetssamtalen? Vilken effekt har de? Har de någon betydelse?

Har antalet gemensamma ansökningar ökat sedan möjligheten att förordna om samarbetssamtal infördes?

I vilken omfattning förekommer samarbetssamtal utan domstolens för- ordnande? Vad blir resultatet av dessa?

På vilket Stadium bör samarbetssamtalen komma till stånd? Tar Du (advokaten) initiativ till samarbetssamtal?

Vilken funktion fyller vårdnadsutredningarna? Yrkar Du alltid på vårdnadsutredning om vårdnaden är tvistig?

Vilka krav bör ställas på de upplysningar som kan infordras från socialnämnden inför ett interimistiskt beslut?

Påverkar frågor om underhållsbidrag/bodelning föräldrarnas vilja att träffa överenskommelser i frågor om vårdnad och umgänge?

Vad skulle konsekvenserna bli om den finländska modellen införs? Hur bör frågan om underhållsbidrag lösas om den finländska modellen införs? Bör Försäkringskassans roll förändras och i så fall hur?

Bör det vara obligatoriskt med gemensam vårdnad?

Bör det finnas en möjlighet för domstolen att förordna om vem barnet skall bo hos och om umgängesrätt även vid gemensam vårdnad (oavsett om denna är obligatorisk eller inte)?

Bör samarbetssamtal vara obligatoriskt före stämning? Hur skall frågan om samarbetssamtal lösas i de fall en gemensam ansökan blir

tvistig?

Bör en förutsättning för allmän rättshjälp i mål om vårdnad (och umgänge) vara att samarbetssamtal genomförs?

Bör vårdnadsutredningen innehålla något ställningstagande i vårdnads- frågan från den/dem som utfört utredningen?

Bör mål om vårdnad och umgänge anförtros endast mer erfarna domare? Ar det önskvärt med en motsvarande ordning när det gäller advokater/biträdande jurister?

Intervjuer med handläggare av samarbetssamtal

Utredningen har utfört intervjuer med handläggare och chefer vid Familjerättsenheten i Haninge kommun, Familjerättsgruppen i Malmö kommun, Familjerättsenheten i Norrköpings kommun, Familjerätts- gruppen i Umeå kommun, Stadsservicekontorets familjeenhet i Örebro kommun samt Familjerådgivningen och Socialförvaltningen i Kalix kommun. Följande frågor har besvarats. Frågorna har sammanställts efter en inledande intervju med handläggare vid Familjerättsenheten i Halmstads kommun.

Vilken organisation finns för att verkställa domstolens förordnande om samarbetssamtal resp. vårdnadsutredningar?

Har de tjänstemän som utför samarbetssamtal resp. vårdnadsutred- ningar någon särskild utbildning för detta?

Är det samma tjänstemän som utför samarbetssamtal och vårdnads- utredningar?

Har samarbetssamtal erbjudits föräldrar före den 1 mars 1991? Om så är fallet, hur länge och i vilken omfattning?

Hur många samarbetssamtal har utförts på grund av domstols förordnande? Hur många har lyckats?

Hur många samarbetssamtal har utförts fr.o.m. den 1 mars 1991 utan något förordnande från domstol? Hur många har lyckats?

Hur går samarbetssamtalen till? Hur många sammanträffanden? Under hur lång tid pågår varje samarbetssamtal? Används någon särskild metodik vid samtalen?

Sker någon kontakt med barnet/barnen vid samarbetssamtalen? Bör detta ske i någon annan omfattning än för närvarande?

Vilken sekretess tillämpas under samarbetssamtalen?

Hur upplevs samarbetssamtalen av föräldrarna resp. de handläggande tjänstemännen?

Vilka kontakter förekommer med domstolen? Hur redovisas sam- arbetssamtalen till domstolen?

Påverkas vårdnadsutredningen om det förekommit samarbetssamtal tidigare?

Går det åt mer arbete för att utföra en vårdnadsutredning än ett samarbetssamtal?

Vad skulle införandet av den finländska modellen innebära för socialförvaltningens arbete? Bör socialförvaltningen få avgöra tvistiga frågor om vårdnad och umgänge?

Bör det vara obligatoriskt med gemensam vårdnad?

Bör det finnas en möjlighet för domstolen att förordna om vem barnet skall bo hos och om umgängesrätt även vid gemensam vårdnad (oavsett om denna är obligatorisk eller inte)?

Bör det vara obligatoriskt med samarbetssamtal?

Bör vårdnadsutredningen innehålla något ställningstagande i vårdnads- frågan från den/dem som utfört utredningen? Hur skall i så fall ett sådant ställningstagande utformas, t.ex. som ett förslag till beslut eller en konsekvens-analys?

Deltagande organisationer vid möte i Norrköping den 7 november 1994

Föreningen Barns rätt till 2 föräldrar Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige , ROKS Mullvadamas Riksorganisation

Sveriges Mansjourers Riksorganisation

Föreningen Söndagsförälder i Malmö

UmgängesrättsFöräldrarnasRiksförening, UFR

SOCIALSTYRELSEN Barn och Familjeenheten Ingrid Akerman

En utvärdering av SAMARBETSSAMTAL 1993

FN.-s KONVENIYON OM BARNETS RÄTTIGHETER ARTIKEL 9 p. 3

Konventionsstaterna skall respektera rätten för det barn som är skilt från den ena eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då det strider mot barnets bästa.

ARTIKEL 18

Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling.

Föräldrar eller, i förekommande fall, vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnets bästa skall för dem komma i främsta rummet.

Inledning

En särskild utredning tillsattes år 1993 för att utvärdera 1991 års reform av föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge, Vårdnads- tvistutredningen (Ju l993zl3). Utvärderingen skall enligt direktiven särskilt inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal har inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. För detta ändamål fick Socialstyrelsen ett uppdrag att i samråd med utredningen göra en utvärdering av samarbetssamtalen. Frågeställ- ningen är om de mål har uppnåtts som sattes upp när reglerna om samarbetssamtal infördes den 1 mars 1991, dvs. har samarbets- samtalen blivit det instrument att lösa vårdnads- och umgängestvister som lagstiftaren hoppades. Frågan skall besvaras genom en kartläggningsdel och en värderings- och analysdel. Kartläggningen skall ge svar bl.a. på följande: - Olika typer av samtal (skilja på vad som är råd och stöd enligt socialtjänstlagen och vad som är samarbetssamtal i den mening som avses i socialtjänstlagen).

- Var i organisationen ligger samtalen. - Vilken utbildning och handledning har samtalsledarna. - Vad är Familjerådgivningens roll när det gäller samarbetssamtal.

I analysdelen skall kostnaderna för samarbetssamtal som leder till överenskommelse jämföras med kostnader för om vårdnadstvisten avgörs vid domstol efter genomförd vårdnadsutredning.

Metod och tillvägagångssätt

Utredningen baseras på en enkät till ett statistiskt urval på 79 kommuner.

Alla samarbetssamtal som redovisas i enkäten har aktualiserats under år 1993. (Enkätfrågorna finns som bilaga.) Resultatet har genom statistisk bearbetning uppräknats till nationell nivå. (Se bilaga om statistisk metod av Kerstin Westergren.)

Vidare har samarbetssamtalen bedömts samhällsekonomiskt (se bilaga ”Samarbetssamtal ur ett samhällsekonomiskt perspektiv” av Stojan Zavisic.)

En intervjuundersökning har också gjorts med sju män och sex kvinnor som alla gått i samarbetssamtal efter remiss från domstol.

Sammanfattning

Bakgrund

Socialtjänsten började använda samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och umgängestvister i början av 1970-talet. Metoden visade sig lyckosam och en utvärdering gjord av Socialstyrelsen år 1986 visade att samarbetssamtal förekom i drygt 75 procent av Sveriges kommuner och var en bra metod att hålla vårdnads- och umgängestvis- ten från domstol. Studien visade också att samtalen var sarnhällsekono- miskt lönsamma. Den 1 mars 1991 infördes följdenligt i Föräldrabal- ken och Socialtjänstlagen en ändring som innebar att föräldrar som tvistade om vårdnad eller umgänge skulle erbjudas samarbetssamtal under sakkunnig ledning och att kommunen var skyldig att till- handahålla dessa.

Samarbetssamtalens omfattning

I denna rapport som avser samarbetssamtal år 1993 visar det sig att omfattningen av samarbetssamtalen har ökat, i den meningen att så gott som alla kommuner bedriver samarbetssamtal med föräldrar som har en vårdnads- eller umgängestvist. Antalet samarbetssamtal har mer än fördubblats sedan år 1986. Det innebär att om antalet familjer med barn som separerar år 1993 inte skiljer sig anmärkningsvärt från det antal familjer med barn som separerade år 1990 (26 000) uppskattas att nästan var fjärde familj har kontakt med socialtjänsten i samband med skilsmässa eller separation.

Antalet samarbetssamtal per invånare skiljer sig mellan kommuner- na. Samarbetssarntalen är dubbelt så vanliga i de små (mindre än 30 000 inv.) och medelstora kommunerna (mer än 30 000 inv.) jämfört med storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö).

Samarbetssamtal är alltså ett förebyggande arbete som när många. Föräldrar som annars aldrig skulle ta kontakt med socialtjänsten gör det när de i samband med separation behöver råd och information eller har en tvist om barnen

Samarbetssamtal före remiss

Under år 1993 genomfördes totalt i hela riket 6 600 samarbetssamtal. Knappt 85 procent av samtliga samarbetssamtal äger rum innan tvisten har aktualiserats i domstol. Antal samarbetssamtal per invånare är t_r_e gånger så vanliga i de små och medelstora kommunerna jämfört med

storstäderna. Det är för det mesta föräldrarna själva som tar kontakt med socialtjänsten.

Nästan 80 procent av föräldrarna har efter genomgånget samarbets- samtal kommit till en gemensam överenskommelse om barnen. Det är vanligast att föräldrarna går mellan 3 - 5 samtal och de flesta sam- arbetssamtal har avslutats inom 4 månader.

Drygt en tredjedel av föräldrarna har enats efter ett eller två samtal. Bland dessa samarbetssamtal finns troligen ett okänt antal dokumente- rade samtal där föräldrarna vänt sig till socialtjänsteni första hand för att få information, råd och stöd i samband med en separation, inte för att de är oense om vårdnaden.

Samarbetssamtal efter remiss

Under år 1993 remitterades ca 1 100 samarbetssamtal från domstol. Det innebär att drygt 15 procent av det totala antalet samarbetssamtal är remissärenden. År 1986 aktualiserades ungefär 30 procent av sam- arbetssamtalen genom remiss. Minskningen mellan åren 1986 och 1993 av andelen samarbetssamtal som remitterats från domstol kan bl.a. visa på en större benägenhet hos föräldrarna att ta kontakt med socialtjänsten innan de aktualiserar tvisten i domstol.

I remissärendena kommer drygt 50 procent av föräldrarna till en överenskommelse. Ca 60 procent av föräldrarna har då gått i mindre än 5 samtal. Tiden fram till föräldrarnas enande är något längre i dessa ärenden än i ärenden där föräldrarna själva tar kontakt.

En tredjedel av föräldrarna som av domstol remitterats till sam- arbetssamtal har tidigare på eget initiativ gått i samarbetssamtal.

Knappt hälften av föräldrarna som remitterats från domstol går tillbaka till domstolen på grund av att de inte kunnat enas. De flesta har då gått i samtal under en tid som understiger de 4 månader som rekommenderas att ett ärende kan ligga vilande i domstol.

Utbildning och kompetens

När föräldrarna av egen begäran eller via remiss kommer till samarbetssamtal träffar de i de flesta kommuner alltid två kvinnliga samtalsledare.

Så gott som samtliga samtalsledare är socionomer eller har likvärdig utbildning. Två tredjedelar av kommunerna uppger att samtalsledarna fått en kortare vidareutbildning i samarbetssamtalsmetodik.

I nästan 40 procent av kommunerna finns samtalsledare som har en längre vidareutbildning t.ex. i socialt behandlingsarbete eller familjete-

rapiutbildning. Denna utbildning är helt eller delvis bekostad av samtalsledarna själva.

Jämfört med utvärderingen är 1986 har fler kommuner är 1993 samtalsledare med adekvat utbildning. Två tredjedelar av kommunerna uppger att samtalsledarna har kontinuerlig handledning. Det är en ökning sedan år 1986 då knappt hälften av kommunerna erbjöd samtalsledarna handledning.

Barnen kommer sällan till tals i samarbetssamtalen. Samtalsledarna har träffat och samtalat med barnen i ca 15 procent av samarbets— samtalen. Detta är något som bör uppmärksammas. Metoder för hur barnen skall informeras och få möjlighet att komma till tals bör utvecklas.

I samarbetssamtal görs sällan hembesök. De små kommunerna har ett flexiblare arbetssätt. Där görs fler hembesök och man talar oftare med barnen.

Familjerådgivningen - en resurs?

Föräldrarna skall enligt förarbetena till lagen ha möjlighet att begära samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess. I ca 70 procent av kommunerna erbjuds familjerna enbart samarbetssamtal med social- tjänstsekretess. Drygt 15 procent av kommunerna anser att de kan genomföra samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess. I samband med familjerådgivningens kommunalisering förekommer att samarbetssamtalen i några kommuner har samordnats med denna verksamhet. En sådan organisation ökar möjligheterna att anordna samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess.

I drygt 35 procent av vårdnadsutredningarna träffar föräldrarna samma handläggare som de hade i samarbetssamtalen. Många kommuner, framför allt de mindre, har i enkäten uppgett detta som ett problem.

Väntetider

Kommunernas väntetider är acceptabla. I nästan hälften av kommuner- na behöver föräldrarna vänta högst 2 veckor för att få tid för samarbetssamtal. I en tredjedel av kommunerna får de vänta 2 - 3 veckor. Väntetiden är något längre när samarbetssamtal remitteras från domstol.

Separationer i flerkulturella familjer

I ca 12 procent av samarbetssamtalen har en eller båda föräldrarna en annan kulturell tillhörighet.

Separationerna i flerkulturella familjer ökar mer än i andra familjer. Forskning visar också att barnen i dessa familjer mår sämre av föräldrarnas separation än andra barn. Över hälften av kommunerna har inte haft några samarbetssamtal med föräldrar med olika kulturellt ursprung.

Troligtvis borde samarbetssamtal med dessa familjer vara flera om de skulle ta kontakt med socialtjänsten i sarmna utsträckning som andra familjer. Många kommuner har uppgett att de har svårigheter att anordna samarbetssamtal med flerkulturella familjer. Samtalsledar- na tycker att de saknar kunskap och metoder.

Uppföljning

Undersökningen har visat att den dokumentation kommunerna har ger möjlighet att följa upp samarbetssamtalen på kort sikt, dvs. hur många enanden man har omedelbart efter avslutat samarbetssamtal. Effekten av samarbetssamtalen på lång sikt är det bara några enstaka kommuner som har en uppfattning om. Några kommuner med hög enandekvot arbetar aktivt med att följa upp ärendena, och ser detta som en viktig del av arbetet som borde utvecklas ytterligare.

Samhällsekonomisk analys

Av analysen framgår att samarbetssamtal är klart samhällsekonomiskt lönsamma på kort sikt. Då enbart hänsyn tas till kvantifierbara effekter som direkt kan värderas i kronor och ören innebär varje remissärende som slutar i att föräldrarna enas en vinst på ca 20 000 kronor genom att domstolsförhandling undviks. 1 fasta 1993 års priser är detta belopp ca 5 000 kronor högre jämfört med vad Riksrevisionsverket och Socialstyrelsen redovisat i en liknande studie för samarbetssamtal efter remiss för år 1986.

Utöver de kvantitativa effekterna tillkommer även ett antal kvalitati— va effekter. Exempelvis påverkas barns och föräldrars hälsa vid separationer. Vår bedömning är att om hänsyn även tas till de kvalitativa och andra icke kvantifierbara effekter, ökar den samhälls- ekonomiska lönsamheten ytterligare.

Räkneexemplet för samarbetssamtal som aktualiseras före domstols- förfarande visar att det finns goda besparingsmöjligheter för kommu- nerna. Skillnader i kommunernas resursinsatser och besparingar beror

bl.a. på vilken arbetsmetod som används. I de fall då samtalsledarna arbetar två och två blir samtalen dyrare, om de också är effektivare dvs. i flera fall leder fram till att föräldrarna enas är oklart.

Vad säger föräldrarna?

Föräldrarnas intresse att delta i intervjuerna var stort, störst intresse visade papporna som verkade ha ett uppdämt behov av att bearbeta sina upplevelser när det gällde skilsmässan.

Majoriteten av de intervjuade ansåg samarbetssamtal vara en positiv åtgärd, även om flera tyckte att samarbetssamtalen kunde förändras till det bättre.

Bland de intervjuade kvinnorna hade de flesta lyckats få igenom sina krav när det gällde vårdnaden. Den negativa syn vissa kvinnor hade på samtalen handlade om att samtalsledarna inte stärkt dem i deras uppfattning att få enskild vårdnad eller begränsa mannens umgänge med barnen.

Flera av männen ansåg inte att samtalen utmynnade i någon bra lösning vare sig för dem eller deras barn. Gemensam vårdnad borde enligt flera vara en självklar utgångspunkt för samtalsledare i ”normala” fall. Ändå ansåg majoriteten av männen att samarbets- samtalen trots allt hjälpt, så till vida att de fått i gång en dialog med sin f.d. fru, något som inte skulle lyckats utan dessa samtal.

Önskemål om att barnen skulle få delta i samarbetssamtalen framkom både från männen och kvinnorna. Detta hade dock endast skett i några enstaka fall, och då hade samtalsledarna enbart frågat barnen om deras namn och ålder.

Endast en av de intervjuade föräldrarna kunde svara på vilken sekretess som använts under samtalen.

Slutdiskussion

Samarbetssamtalen har utvecklats till en förebyggande åtgärd som utnyttjas av många föräldrar i samband med separation, och där en tvist om vårdnad och umgänge förekommer.

De allra flesta som går i samarbetssamtal på eget initiativ kommer fram till en gemensam överenskommelse om barnen. Detta innebär att fler barn får vara med om att föräldrar samarbetar och tar gemensamt ansvar för dem även om de inte längre bor ihop. SCB:s statistik visar att fler barn i dag har kontakt med den förälder som de inte bor hos. Det kan delvis vara ett resultat av att allt fler föräldrar inser barnens behov av dem båda efter en separation. Föräldrarnas deltagande i

samarbetssamtalen har förhoppningsvis spelat en roll i detta samman- hang.

Samarbetssamtalen är ojämnt fördelade över landet och det är de små och medelstora kommunerna som har flest samarbetssamtal i för- hållande till antalet invånare. Tillgänglighet är uppenbarligen en viktig faktor för att nå föräldrarna. Det blir en viktig utmaning för storstä- derna att nå ut till föräldrar med information om samarbetssamtal i den utsträckning som man lyckas i de mindre och medelstora kommunerna. I de mindre kommunerna gör man oftare hembesök och man talar i större utsträckning med barnen.

Samarbetssamtal är samhällsekonomiskt mycket lönsamma. Varje remissärende som slutar i att föräldrarna enas innebär en vinst på ca 20 000 kronor genom att domstolsförhandling undviks.

Ökat antal samarbetssamtal som aktualiseras av föräldrarna själva kan ge goda besparingsmöjligheter för kommunerna. Tendensen att föräldrarna själva i högre utsträckning begär hjälp i samband med separationen, gör att antalet ärenden som kommer in till domstolen minskar. Å andra sidan tycks samarbetssamtalen efter remiss som är få i relation till totala antalet ärenden bli svårare, dvs. föräldrarna har en sinsemellan svårare konflikt. Skall man i större utsträckning kunna hjälpa dessa föräldrar måste man kanske se över kompetensen hos handläggarna. Familjerådgivningen som har kompetens på behandling av parrelationer skulle här kunna vara en resurs.

I de flesta samarbetssamtal möter föräldrarna två kvinnliga samtalsledare. Om detta alltid är till gagn för samarbetssamtalets kvalitet och resultat är okänt. Det är därför viktigt att ta reda på om det är nödvändigt att i så stor utsträckning vara två samtalsledare. En annan viktig fråga är hur man skall få fler manliga samtalsledare i samarbetssamtalen.

Socialtjänstsekretessen är den allmänt förekommande i samarbets- samtalen. Familjerådgivningssekretess anser få kommuner de kan uppfylla kraven för. När det gäller sekretessen är det organisation och kommunstorlek som styr valet, inte föräldrarnas önskemål. De större kommunerna kan på grund av att de är fler anställda på familjerätten byta handläggare mellan samarbetssamtal och vårdnadsutredning. Detta är svårare i de mindre kommunerna. Drygt 40 procent av alla vårdnadsutredningar görs av samma personer som haft föräldrarna i samarbetssamtal.

Barnen är inte med i samarbetssamtalen, vilket bör upppmärksam- mas med tanke på propositionen Om barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95 :224). Barnen skall enligt denna ha rätt att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem personligen, som t.ex. vårdnad och umgänge.

Separationer i familjer där en eller båda föräldrarna har ett annat kulturellt ursprung ökar. Många som arbetar med samarbetssamtal tycker detta är ett problem och efterlyser mer kunskap om den

speciella problematik dessa familjer representerar. Det troliga är att denna grupp är överrepresenterad i samarbetssamtal efter remiss där föräldrarna inte enats utan tvisten har fortsatt i domstol.

I gruppen remissärenden framkommer att en tredjedel av föräldrarna gått i samarbetssamtal innan de kommer till domstol. Dessa ärenden borde följas upp särskilt för att se till att inte föräldrar ”tvingas” till samarbetssamtal där chansen att enas är liten. En sådan förlängning innebär för barnet en förlängd tid av ovisshet mitt i föräldrarnas konflikt.

Utvärdering av samarbetssamtalets effekter på längre sikt görs idag endast i några enstaka kommuner. Metoder för detta behöver utvecklas.

SAMARBETSSAMTAL ÅR 1993

REDOVISNING AV ENKÄT

Familjeförändringar (en statistisk genomgång)

Familjen och familjebildningen har under senaste årtiondena genom- gått stora förändringar. I dag är det lika vanligt att leva tillsammans utan att vara gifta som att vara gift. Hälften av alla barn som föds i Sverige är födda av ogifta föräldrar. År 1990 bodde 67 procent av alla barn tillsammans med sina ursprungliga föräldrar.

I SCB:s publikation om ”Barnens familjeförhållanden år 1990” (Statistiskt meddelande [sm] 9401) framkommer att under 1990 var 46 000 barn (0 - 18 år) med om att föräldrarna separerade. Det är en uppgång med 17 procent från år 1986. Ökar separationerna även fortsättningsvis i samma omfattning så kommer 42 procent av alla barn som föds i dag innan de fyller 18 år att vara med om att föräldrarna separerar.

Risken för att barnens föräldrar skall separera är bl.a. beroende av om föräldrarna är gifta eller sambo. För barnen som bor med sina ursprungliga med varandra gifta föräldrar är risken minst. Ungefär dubbel så stor risk löper barn som bor tillsammans med sina båda samboföräldrar.

För barn som bor i ombildade familjer dvs. med styvmamma eller styvpappa är risken ytterligare högre. Ca 27 000 barn upplevde att deras ensamstående förälder bildade ny familj är 1991; ca 23 000 barn följde med sin mamma in i den nya familjen och ca 3 000 barn med sin pappa.

Männens lott när de separerar blir alltmer att bo tillsammans med andras barn. För barnen innebär det att allt fler barn har den dagliga kontakten med mammas nya man medan kontakten med pappan blir mindre. Man kan fråga sig om dagens pappor är utbytbara. Ju yngre barnet är desto större är risken att de byter ”pappa” fler gånger under sin uppväxt.

Invandrarbarn (dvs. där en eller båda föräldrarna kommer från annat land än Sverige) löper allmänt sett större risk än svenska barn att deras föräldrar separerar.

Barnen är yngre än tidigare när föräldrarna separerar. Bl.a. en undersökning på socialförvaltningen i Malmö är 1991, visade att 48 procent av dem som var sambo när barnet föddes hade separerat innan barnet var 2 år.

Barn där föräldrarna har separerat har rätt till umgänge med båda sina föräldrar. Barn har i dag mer kontakt med den förälder de inte bor med (Välfärdsbulletinen 2: 1995). Enligt SCB:s Ulf-undersökning år 1990 har det blivit vanligare att träffa den andra föräldern varje vecka än det var vid motsvarande undersökning år 1984. Bland barn som är i 10 - 12 års ålder har även andelen som träffar den andra föräldern varannan vecka ökat påtagligt. På motsvarande sätt har

andelen barn som inte har någon kontakt alls med den andra föräldern minskat från 28 procent till 16 procent. Orsaken till att de inte har någon kontakt är i lite mer än hälften av fallen att föräldern är död eller fadern är okänd.

SCB har gjort en undersökning som omfattar alla domar/beslut som berör vårdnad av barn vid rikets tingsrätter under år 1992. Liknande undersökning har tidigare gjorts åren 1983 och 1989. Av denna framgår att gemensam vårdnad har mer än fördubblats sedan lag- ändringen år 1983. 81 procent av föräldrarna har gemensam vårdnad. Trots detta bodde 91 procent av barnen huvudsakligen hos sin mamma och endast 9 procent hos sin pappa. Motsvarande siffra år 1983 var 85 procent hos modern och 15 procent hos fadern.

Av undersökningen framgår också att det finns regionala skillnader vad gäller domstols benägenhet att tilldöma fadern vårdnaden, när föräldrarna stämmer varandra i samband med tvist om vårdnad.

Vad är ett samarbetssamtal?

Socialstyrelsens definition av samarbetssamtal 1995

* Samarbetssamtal är strukturerade samtal med föräldrar som i samband med eller efter separation år oeniga om hur de skall läsa frågor kring vårdnad och umgänge. Syftet med samtalet är att hjälpa föräldrarna att göra överenskommelser kring barnet. Denna överenskommelse skall ta hänsyn till barnets behov och eventuella önskemål. Barnet skall i den form som är lämplig också ha en möjlighet att själv komma till tals.

Föräldrarna skall ha möjlighet att välja om de vill att samarbets- samtalen skall genomföras med familjerådgivningssekretess eller socialtjänstsekretess.

Samtalsledarna skall ha en för uppgiften adekvat erfarenhet och utbildning och kontinuerlig handledning.

Historik

I början av 1970- talet började socialtjänsten inspirerade och utbildade av bl. a. familjeterapeuterna Bente och Gunnar Öberg att försöka hjälpa föräldrar att själva ta ansvar för barnens förhållanden efter separatio— nen och inte skjuta över beslutet på myndigheter och domstolar. Bakgrunden till det stora intresset för att utveckla metoder att hjälpa föräldrar som separerar var inte bara att separationerna ökat utan framför allt att man mer och mer uppmärksammat skilsmässobarnens

situation, och vikten av att undvika att barnen förlorar kontakten med någon av föräldrarna i samband med separationen.

Senare forskning har visat att barn i allmänhet klarar av föräldrars separation även om de mår dåligt i samband med skilsmässan. Det viktiga för barnen är att föräldrarna inte tvistar om dem utan fortsätter att finnas kvar och tar ett gemensamt ansvar. Det framgår också att barn ofta är dåligt informerade om vad som händer när föräldrarna separerar. De år lämnade att dra sina egna slutsatser och har då en benägenhet att ta på sig ansvar och skuld för det som sker.

År 1979 publicerade Socialstyrelsen en rapport om vårdnadsutred- ningar ”Mamma, pappa eller båda”. Den visade att gemensamma samtal med föräldrarna under utredningen förekom i de flesta av de undersökta kommunerna.

Samarbetssamtal som metod i separationsarbetet började bli ett begrepp och har diskuterats vid olika tillfällen.

Bente och Gunnar Öberg har i olika publikationer definierat vårdnadsstriden som ett tecken på en ofullständig skilsmässa och inordnar den därmed bland de mänskliga livskriserna. Detta terapeu- tiska synsätt gör att de mestadels definierar samarbetssamtal som en kristerapi. De betonade att ett samarbetssamtal bör röra sig om korttidsterapier med konfliktlösande inslag.

I betänkandet Barnets rätt (SOU 1979:63) behandlas vikten av att utveckla samtal med föräldrar som leds av två vuxna som är erfarna i relationsbehandling av vuxna och har särskilda kunskaper om barn och barns behov. Målet för samtalen skall vara att nå sådana samför- ståndslösningar i fråga om barnen, som gagnar samtliga inblandade parter.

I Socialstyrelsens Allmänna Råd 1985:2 definieras ett samarbets-

samtal som - ett samtal som syftar till att parterna skall nå en överenskommelse och bättre kunna samarbeta om barnen, - ett samtal där föräldrarna frivilligt deltar i samtalen, - ett samtal som är klart strukturerat, - att syftet med samtalen och villkoren för dem bl.a. rörande sekretess klargörs för föräldrarna innan arbete påbörjas, samt - att en tydlig markering görs när en eventuell utredning inleds.

1986 genomfördes ett projekt inom familjerådgivningen Stock- holms Socialförvaltning. I detta projekt definierades samarbetssamtal

som — ett samtal som är organiserat och målinriktat,

- deltagarna är dels föräldrar som efter skilsmässa eller separation befinner sig i en öppen konflikt beträffande vårdnad och/eller

umgänge och i vilken en eller båda vill ändra på existerande överenskommelse/beslut om vårdnad och/eller umgänge, dels samtalsledare med professionell kompetens för uppgiften,

- ett samtal som omfattas av de sekretessbestämmelser som gäller för familjerådgivning, samt - ett samtal som har till syfte att uppnå en överenskommelse mellan föräldrarna, en överenskommelse där i möjligaste mån garantier skapas för att barnens behov och rättigheter blir tillgodosedda och respekterade.

I Socialstyrelsen redovisar 1988:17 definieras samarbetssamtal som - ett samtal som har till syfte att arbeta fram lösningar på den tvist som råder, och

- ett vuxet och moget sätt att lösa konflikter till barnens och föräldrarnas bästa. Samarbetssamtal är inte enbart fråga om att bli eniga utan också att

lära sig förhandla och träffa överenskommelser

I prop. 1990/9l:8 definieras samarbetssamtalet som - ett samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker resonera sig fram till en gemensam syn på vårdnads- och umgängesfrågorna. Målet för samtalen är att få föräldrarna att nå samförståndslösningar. Men även om detta syfte inte kan uppnås kan föräldrarna genom samtalen få större förståelse för varandras synpunkter och lära sig hantera sina konfiikter på ett sätt som så lite som möjligt går ut över barnen.

Barnen måste i något skede komma med i samtalen.

Av detta axplock av definitioner framgår att samarbetssamtalen från att ha varit ett terapeutiskt familjesamtal där föräldrarna får hjälp med att bearbeta sin konflikt, och på så sätt lära sig att samarbeta kring barnen, utvecklats till att bli ett strukturerat samtal där föräldrarna lär sig att förhandla och träffa överenskommelser kring barnen.

Tidigare uppföljning av samarbetssamtalen

Socialstyrelsen gjorde år 1986 en utvärdering av samarbetssamtalen på uppdrag av regeringen. En enkät till landets kommuner visade att samarbetssamtal förekom i drygt 76 procent av landets kommuner och att det var en framgångsrik verksamhet. RRV gjorde också en samhällsekonomisk studie av samtalen som visade att de ur denna synpunkt är lönsamma, även då hänsyn enbart tas till effekter som direkt kan värderas i kronor.

I Socialstyrelsens Aktiv Uppföljning 1992 i Västerbotten och Norrbottens Län gjordes en kartläggning (”Oenighet om barnen - vad gör Socialtjänsten”) av hur socialtjänsten i 5 kommuner handlade olika familjerättsliga frågor. Samarbetssamtal var ett av de områden som studerades. Av resultatet framgick att de 5 kommunerna skiljde sig åt när det gällde arbetssätt och prioriteringar. I några av kommu- nerna hade man en väl genomarbetad metod i att arbeta med sam- arbetssamtal. Man försökte träffa familjerna så tidigt som möjligt, helst innan de tagit kontakt med advokat eller tingsrätt. Socialsekrete- rarna hade fördjupningsutbildning och kontinuerlig handledning. I andra kommuner träffade socialsekreteraren föräldrarna 1 - 2 gånger. Handläggarna hade svårt att beskriva sin metod. Det verkade inte självklart vad samarbetssamtal var. Socialsekreteraren arbetade utan handledning eller möjlighet till vidareutbildning och hon arbetade ensam.

Samarbetssamtal inom familjerådgivningen

Samarbetssamtal inom familjerådgivningens ram kan ses som en specifik och avgränsad arbetsuppgift inom det vidare begreppet ”separationsarbete”. Fram till nu har knappt hälften av familjeråd- givningens klienter sökt hjälp i samband med en separation medan övriga har sökt hjälp för att bevara sin relation.

Att hjälpa föräldrar att etablera ett föräldrasamarbete och att lösa frågor kring barnen i samband med separationen har alltid varit en viktig uppgift för familjerådgivningen.

År 1994 samlade Socialstyrelsen in uppgifter från familjeråd- givningsbyråerna rörande deras arbete med samarbetssamtal. En enkät som skickades ut till 46 byråer besvarades av 35.

31 byråer svarade att man arbetar med samarbetssamtal. Av dessa svarade 6 byråer att man även arbetar med samarbetssamtal remittera- de från domstol.

21 av byråerna uppger att man i arbetet med samarbetssamtal använder en metodik som till vissa delar skiljer sig från övrigt familj erådgivningsarbete. Samarbetssamtalen är oftast mer strukturera- de. Arbetet är mer begränsat och fokuserat på föräldrarollen, föräldra- barn relationen och barnets bästa. Arbete med parrelationen ingår bara i den utsträckning som är nödvändig för att föräldrasamarbete skall fungera.

I de fall byråerna hänvisar till teoretiska referensramar uppger man dels rapporten från Stockholms stads familjerådgivnings metodutveck- lingsprojekt, dels psykoterapeut Odd Arne Tjerslands teorier och metoder, om framför allt ”mekkling”.

Resultat av enkätundersökningen

Antal ärenden

Antalet samarbetssamtal som genomfördes under år 1993 var totalt i hela riket ca 6 600. Det är en ökning med mer än det dubbla från utvärderingen är 1986.

Om antalet familjer som separerar under år 1993 inte skiljer sig anmärkningsvärt mycket från det antal familjer som separerade år 1990 uppskattas att nästan var fjärde familj hade kontakt med socialtjänsten i samband med skilsmässa eller separation. Skillnaden är stor mellan kommunerna med hänsyn tagen till antal samarbets- sarntal/ invånare. Samarbetssamtalen är dubbelt så vanliga i de små och medelstora kommunerna jämfört med storstäderna.Troligtvis kan detta förklaras med närhet till service. lnformationsspridning underlättas.

Samarbetssamtal är ett förebyggande sätt att arbeta och det är därför önskvärt att föräldrarna tar kontakt med socialtjänsten så tidigt som möjligt helst innan kontakt tagits med advokater och tingsrätt. Undersökningen har därför skilt på samtal som aktualiserats innan föräldrarna tagit kontakt med domstol och samarbetssamtal som aktualiserats genom remiss från domstol.

Värderingen av om samarbetssamtalen har lyckats eller inte har gjorts utifrån antal familjer som enats efter ett genomgånget sam— arbetssamtal. Dvs. antal samarbetssamtal där föräldrarna vid avslutad samtalsserie har fattat en gemensam överenskommelse om vårdnaden och/eller umgänget dvs. tvisten om barnen är avblåst.

I undersökningen framgår också hur lång tid detta har tagit och hur många samtal som familjen genomfört för att nå fram till ett enande. Det vore önskvärt om man också kunde få reda på om samarbets- samtalen har en bestående effekt, dvs. föräldrarnas överenskommelse håller och de fortsätter samarbeta även när nya situationer uppstår kring barnen. En kontrollgrupp med föräldrar som inte gått i sam- arbetssamtal i samband med separation borde finnas som jämförelse- objekt. I enkäten ingick frågor om uppföljning över tid, men svars- frekvensen på dessa var liten och följaktligen var bortfallet stort. Uppföljning och utvärdering av samarbetssamtalen över tid kommer att behandlas under eget avsnitt.

Samarbetssamtal före domstolsförfarande

Fördelning av samarbetssamtal

111 1111

Före domstol aktualiseras ca 5 400 samarbetssamtal, dvs. ca 85 procent av det totala antalet samarbetssamtal aktualiseras innan föräldrarna tar kontakt med domstol.

En central fråga att få svar på när man analyserar socialtjänstens förebyggande arbete är information om tillgänglig service nått ut till de grupper man vill komma i kontakt med. När det gäller samarbets- samtalen är det därför viktigt att ta reda på vem som tar kontakt och begär samtalet och när detta sker.

Enligt enkäten är det någon av eller båda föräldrarna som aktualise- rar samtalen genom att själva ta kontakt med familjerätten. Detta visar att samarbetssamtal är ett förebyggande arbete som når ut till många. Detta trots att familjerätten och socialsekreterare som bedriver samarbetssamtal i de allra flesta kommuner är organiserade inom den ordinarie socialtjänsten.

Det finns många föreställningar och myter om vilka som söker sig till socialtjänsten. När det gäller samarbetssamtal gäller uppenbarligen inte dessa. Föräldrar som aldrig annars tar kontakt med socialtjänsten gör det om man har en tvist om barnen eller behöver råd och stöd i samband med separation. Skillnaderna mellan kommunerna är stor om man jämför antalet samarbetssamtal/ invånare är de närmare tre gånger så vanligt att föräldrarna går i samarbetssamtal i små och medelstora kommuner. Närhet till service är troligen en av orsakerna, att lnformationsspridning underlättas en annan. I kommuner med hög kvalitet på samarbetssamtal sprids troligen kunskapen om detta som ringar på vattnet av föräldrarna själva. Det är säkert en av orsakerna

Remiss från domstol

lll

till att i t.ex. Falun går ca 60 procent av de som separerar under 1 år i samarbetssamtal.

Av de ca 5 400 samarbetssamtal som aktualiseras före domstol leder ca 80 procent till en överenskommelse mellan föräldrarna. Ca 80 procent har då haft kontakt med socialtjänsten i 4 månader eller mindre.

Samarbetssamtal aktualiserade före domstolsförfarande

Enades ej 22 %

Enades 78 %

lll lll

Knappt 35 procent har gått i 1 - 2 samtal innan de träffar en överens- kormnelse om hur de skall göra med barnen, 45 procent i 3 - 5 samtal. Övriga går i mer än 5 samtal.

En viss osäkerhet finns i dessa siffror på grund av att bortfallet är stort (ca 18 procent). Vissa kommuner dokumenterar inte resultatet av samarbetssamtal före domstol. Bortfallet beror därför på att man enbart dokumenterat hur många familjer som begärt samarbetssamtal, men inte om föräldrarna nått en överenskommelse. I mindre kommu- ner med få samarbetssamtal kommer man kanske ihåg detta ändå, men förekommer många samarbetssamtal är det omöjligt att få en överblick över enandefrekvensen. Ett hinder för dokumentation som uppgivits är att man arbetar under familjerådgivningssekretess. En annan orsak kan vara att man betraktar samarbetssamtalen som råd och stöd enligt socialtjänstlagen och att de därför inte behöver dokumenteras. (Se vidare under avsnitt om uppföljning.)

I uppdraget från Vårdnadstvistutredningen finns en förhoppning att mer tydligt definiera vad råd och stöd i samband med separationer är och vad samarbetssamtal år. Denna fråga uppkom också vid upp- följningen av samarbetssamtalen i Norrbotten och Västerbotten.

Det finns anledning att fundera över om de samtal som nu registre- ras som samarbetssamtal och där föräldrarna enats efter 1 - 2 gånger verkligen skall kallas samarbetssamtal. Troligtvis finns bland denna

grupp många föräldrar som egentligen inte har en tvist om vårdnaden eller umgänget utan de söker sig till familjerätten för att få råd och stöd för ett gemensamt ställningstagande. Föräldrarna är i behov av att prata med någon. De är överens om att separera. De tvistar inte om barnen, men de vill ha mer kunskap om barns behov och om vilka lagar och regler som gäller vid separationen. Då det inte föreligger någon tvist borde dessa samtal enligt Socialstyrelsens definition inte kallas samarbetssamtal. Av de samtal som aktualiseras före domstol är ca 34 procent avslutade inom 1 - 2 samtal. Hur många av dessa som kan betraktas som enbart råd och stödsamtal går inte att värdera utifrån befintligt material.

Resultatet visar att samarbetssamtal före domstol är ett arbete som gett ett gott resultat med lite resursåtgång.

Resultatet visar också att många föräldrar är angelägna att se till barnens bästa vid separation, och tar när så behövs till vara de möjligheter till hjälp som finns.

Resultat av samarbetssamtal efter remiss från domstol

Sammanlagt remitterades ca 1 100 samarbetssamtal från domstol vilket innebär att drygt 15 procent av det totala antalet samarbetssamtal är remisser. Föräldrarna har då inte själva tagit kontakt med familjerätten för att få hjälp med att enas om barnen. År 1986 var antalet sam- arbetssamtal som genomfördes efter remiss ca 800, vilket motsvarar ungefär 30 procent av samtliga samarbetssamtal under år 1986.

Minskningen av antalet remisser i förhållande till totala antalet ärenden är ett resultat av att fler familjer vänder sig till familjerätten innan de går till domstol. Man kan därför anta att de ärenden som kommer till domstol är av svårare art. Dvs. föräldrarna har en sinsemellan allvarligare konflikt, som försvårar möjligheten att se barnets behov och bästa i samband med separationen. I enkäten har kommunerna fått svara på vilka svårigheter som föreligger med samarbetssamtal. Många handläggare har svarat att de tycker att de ärenden som remitteras till samarbetssamtal i dag är svårare än tidigare. Det förekommer oftare anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel, m.m. I många av remissärendena har en eller båda föräldrarna en annan kulturell bakgrund. De intervjuer som gjorts i fördjupningsstudien visar också att de föräldrar som intervjuats har allvarliga gemensamma konflikter.

Trots att de som arbetar med remissärendena tycker att dessa blivit svårare lyckas ändå ca 50 procent av föräldrarna komma till en överenskommelse kring barnen. År 1986 var motsvarande siffra något

högre, men det var då vanligare att föräldrarna gick direkt till domstolen när de separerade.

Samarbetssamtal aktualiserade av remiss från domstol

Vårdnads- utredning 36 %

Övrigt 12 %

Enades 52 %

Samarbetssamtalen efter remiss från domstol tar något längre tid än de där föräldrarna går på eget initiativ. Det behövs alltså fler samtal för att komma fram till en överenskommelse. Drygt 20 procent av remiss— ärendena tog mindre än 2månader, knappt 50 procent 2 - 4 månader och ca 30 procent mer än 4 månader.

I knappt 15 procent av remissärendena enades föräldrarna efter 1 - 2 samtal jämfört med ca 35 procent när föräldrarna själva tog kontakt med familjerätten. I knappt hälften av samarbetssamtalen träffades en överenskommelse efter 3 5 samtal och i drygt en tredjedel efter mer än 5 samtal.

Av de samtal som aktualiseras efter remiss har drygt en tredjedel av föräldrarna på eget initiativ redan gått i samarbetssamtal. De har avslutat dessa utan att kunna enas och en av, eller båda, föräldrarna har lämnat in en ansökan om stämning. Domstolen har sedan remitterat föräldrarna till samarbetssamtal. Hur stor enandefrekvensen är i denna grupp är oklart. Motivationen att gå i samarbetssamtal är troligtvis mindre hos dessa föräldrar som redan misslyckats en gång. Många återvänder också till samma samtalsledare.

Det redovisade resultatet visar att även samarbetssamtal efter remiss från domstol ger gott resultat åtminstone i det korta perspektivet. Resursåtgången för samarbetssamtalet är litet i förhållande till en rättslig process.

Samarbetssamtal efter remiss där föräldrarna inte enats

För barnens skull är det viktigt att vårdnadsprocessen inte tar för lång tid, speciellt när föräldrarna väckt talan i domstol och man kan förutsätta att konflikten mellan föräldrarna är akut och ständigt pågående. Det är därför viktigt att socialtjänsten inte låter föräldrarna vara kvar i samarbetssamtal i de fall då hoppet att föräldrarna når en överenskommelse är liten. Enligt lagens förarbeten bör därför sam- arbetssamtal som remitterats från domstol klaras av inom 4 månader.

Av de föräldrar som remitterats från domstol har knappt hälften (ca 500) återförts på grund av att föräldrarna inte har nått en överenskom- melse runt barnen. Av dessa har en tredjedel remitterats tillbaka efter mindre än 2 månader och sammanlagt har ca 80 procent återremitte- rats inom 4 månader. Ärendet har inte varit aktuellt på socialtjänsten längre än vad som rekommenderats i lagens förarbeten att ett ärende bör ligga vilande i domstol.

Drygt 70 procent av de ärenden som återförts till domstolen har sedan kommit tillbaka till socialnärrmden med begäran om vårdnads— utredning dvs. av samtliga remissärenden gick ca 35 procent (ca 400) till vårdnadsutredning.

De övriga ca 100 ärendena avgörs antingen direkt i domstolen, eller avslutas på ett annat sätt, t.ex. någon av föräldrarna ger upp tvisten och drar sig bort från barnet. Det är tänkbart att det är just bland dessa ärenden barnen löper störst risk att förlora kontakten med någon förälder, troligtvis pappan.

Totalt begärdes av socialnämnder över hela landet knappt 2 000 vårdnads- och umgängesutredningar under år 1993.

Här ingår också separationer och umgängestvister som har aktualise- rats före 1993. I förhållande till antalet invånare har Stockholm något fler vårdnads- och umgängesutredningar än övriga landet.

Organisation

Hur samarbetssamtalen organiseras är beroende av kommunens storlek. I de större kommunerna är samarbetssamtalen inordnade bland andra familjerättsärenden under en familjerättsenhet. I de mindre kommunerna handläggs samarbetssamtalen av socialsekreterare inom individ och familjeomsorgen som också arbetar med andra sociala ärenden. Några få kommuner bedriver samarbetssamtal i samarbete med familjerådgivning eller annan.

Den 1/1 1995 kommunaliserades familjerådgivningen. Detta innebär troligtvis att i en del kommuner får denna verksamhet större betydelse för var i kommunens verksamhet samarbetssamtalen kommer att vara organiserade.

Vilka arbetar med samarbetssamtal

Socialtjänsten har ofta i massmedia och den offentliga debatten anklagats för att vara en kvinnovärld. De allra flesta som arbetar inom socialtjänsten är kvinnor. Familjerätten utgör inget undantag. En debatt har de sista åren förts om lämpligheten av att två kvinnliga samtalsledare genomför samtalen. Många män accepterar inte en situation där de är ensam man med tre kvinnor.

När samarbetssamtalen började användas i kommunerna, så började man också arbeta två samtalsledare tillsammans i samtalen. Möjligen har familjeterapeuterna Bente och Gunnar Öberg stått modell för detta arbetssätt. Socialstyrelsens Allmänna råd 1985:2 om ”Vårdnad och umgänge” rekommenderar också att man skall vara två som leder samarbetssamtalet. ”Två samtalsledare hör mer än en”, ” Samtalen blir effektivare när två arbetar tillsammans. ” ”Två samtalsledare kan bättre sätta sig in i föräldrarnas problematik utan att förlora hel— hetsynen” är några av de argument som förts fram som stöd för detta. Dessa argument förutsätter att de två samtalsledarna är vana att samarbeta, att de känner varandra och litar på varandra. Bente och Gunnar Öberg poängterade också vikten av att vara en man och en kvinna.

Resultatet av denna undersökning visar att i nästan hälften av alla kommuner träffar föräldrarna alltid två samtalsledare. I drygt 5 procent av dessa arbetar alltid en samtalsledare. I övriga kommuner har man svarat att man ibland arbetar två samtalsledare. Vid analys av resultatet framgår att ibland innebär att man för det mesta arbetat två och två. Att arbeta ensam hör till undantagen även i denna grupp.

Tabell ] Fördelning av kommuner efter om man arbetar ensam

eller två och två Redovisningsgrupp Andel kommuner 95 % konfidens- _ i % intervall

Arbetar ensam

Arbetar enbart två och två Arbetar ibland två och två Totalt

9,9 % bortfall

När samarbetssamtal leds av två samtalsledare är det i nära hälften av kommunerna aldrig man och kvinna som arbetar tillsammans. I ca 15 procent av kommunerna arbetar man alltid man/kvinna. I de kommu- ner som svarat att man ibland arbetar man/kvinna innebär det att man

för det mesta arbetar kvinna/kvinna, och att det hör till undantagen att arbeta Man/kvinna men att det förekommer.

Tabell 2 Kommuner där man arbetar två och två fördelade efter om kvinna och man brukar arbeta tillsammans

Redovisningsgrupp Andel kormnuner 95 % konfidens- i % intervall

Aldrig kvinna och man Alltid kvinna och man Ibland kvinna och man Totalt

8,8 % bortfall

I familjerådgivningen där man arbetar dels med samarbetssamtal men mest med parrelationsbehandling arbetar man enligt en av Socialstyrel— sen nyligen gjord kartläggning (Meddelandeblad nr 3/95) två familje- rådgivare endast i 4 procent av ärendena.

Det finns ingen forskning på hur ändrade arbetsformer vid sam- arbetssamtal påverkar resultatet, dvs. om antalet enanden förändras om man arbetar två samtalsledare i stället för om man arbetar en. Detsamma gäller arbetsforrnerna för om man arbetar man och kvinna tillsammans eller om man arbetar kvinna/kvinna. Att arbeta en eller två har som syns i den samhällsekonomiska analysen stor betydelse för kommunens kostnader. Det är därför viktigt att mer utförligt ta reda på om kostnaderna för att arbeta två samtalsledare står i relation till resultatet. Man kan fråga sig om det goda resultat som samarbets- samtalen ger i dag blir sämre om man i större utsträckning arbetar en samtalsledare i exempelvis de samtal där föräldrarna är motiverade och själva tar kontakt med socialtjänsten, men att man i de svårare ärendena t.ex. remissärendena utnyttjar de fördelar som två samtalsle- dare innebär.

Då det i debatten om samarbetssamtal ofta framförts att männen känt sig i underläge på grund av att det varit två kvinnliga samtalsle- dare är det viktigt att poängtera, att föräldrarna måste få möjlighet att besluta om de vill att samtalet skall ske med en kvinnlig samtalsledare eller två.

Samtalsledarnas utbildning

Enligt SoL 5 12 a skall kommunen erbjuda samarbetssamtal under sakkunnig ledning.

Handläggare som arbetar med familjerättsliga ärenden har ofta en lång erfarenhet från arbete inom socialtjänstenDe har själva valt att söka sig till en kunskapsfördjupning inom det familjerättsliga området. Att arbeta med familjerättsfrågor har blivit en möjlighet för socialsek- reteraren till utveckling och fördjupning, ”en horisontell karriär”, som återspeglar sig i utbildningsnivån på samtalsledarna.

Samtalsledarnas utbildning har delats upp i tre grupper.

1. Grundutbildning. Socionomutbildning eller likvärdig akademisk utbildning.

Nästan 100 procent av samtalsledarna är socionomer eller har en likvärdig akademisk utbildning.

2. Längre vidareutbildning, t.ex. Socialhögskolans vidareutbildning i socialt behandlingsarbete, psykoterapiutbildning eller någon längre farniljeterapeutisk utbildning t.ex. S:t Lukas, GSI (Göteborgs sociala institut).

Nära 40 procent av kommunerna redovisar att de har samtalsledare som har en längre vidareutbildning.

I Socialstyrelsens uppföljning år 1986 redovisade knappt 30 procent av kommunerna att de hade samtalsledare med motsvarande vidareut— bildning. Bland familjerådgivarna har drygt 60 procent motsvarande utbildning.

I några kommuner bekostar arbetsgivaren delar av denna utbildning, i andra står handläggaren för detta själv.

Det förekommer att kommuner bekostat en familjeterapiutbildning motsvarande det som tidigare kallades för steg l-kompetens för samtliga samtalsledare.

3. Kortare utbildning i samarbetssamtalsmetodik. Dessa utbildningar är i allmänhet bekostade av arbetsgivaren. Ett exempel är Svenska Kommunförbundets 3-dagars utbildning ” Med barnet i centrum” som är en samtalsmodell utarbetad av Gun Schlyter som är konsult i familjerättsfrågor. Ett annat exempel är Odd Tjersland psykoterapeut från Norge. Han har engagerats av många kommuner under de senare åren för att utbilda socialsekreterare i samarbetssamtalsmetodik (mekkling).

Nästan två tredjedelar av kommunerna uppger att samtalsledarna genomgått någon typ av kortare utbildning i samarbetssamtal. Detta är en markant ökning från år 1986.

Sammantaget visar resultatet att kommunerna satsat på att personal som arbetar med samarbetssamtal skall ha ändamålsenlig utbildning. Kommunaliseringen av familjerådgivningen ger kommunerna möjlighet att ta till vara den kompetens familjerådgivarna representerar också i samarbetssamtalen. I förarbetena till lagstiftningen om familjeråd- givning diskuterades familjerådgivningens möjligheter att vara en resurs i de svårare samarbetssamtalen, t.ex. remissärendena. För— äldrarna har i dessa ärenden ofta svåra konflikter sinsemellan som förhindrar en överenskommelse om barnen. Familjerådgivningens kompetens i att arbeta med parrelationer skulle här komma till användning.

För att upprätthålla kompetens behövs inte bara utbildning utan också möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en viss regel— bundenhet. Det är svårt för små kommuner som enbart har ett eller några samarbetssamtal under ett år att upprätthålla en sådan kompe- tens. I Norge rekommenderas att de som skall fungera som medlare bör ha minst tio medlingar om året.

Handledning

Handledning innebär att samtalsledarna kontinuerligt får råd och stöd om arbetet innehållsmässigt och metodmässigt. Handledning innebär också att få hjälp med att studera processen i samarbetssamtalet. Handledning ger också en möjlighet till kunskapsutveckling och självkännedom.

År 1993 uppger två tredjedelar av kommunerna att samtalsledarna får handledning. År 1986 gavs detta till knappt hälften av samtalsle- darna. Hälften har handledning varannan vecka och en tredjedel var tredje vecka.

Handledarna har i de allra flesta fall adekvat utbildning för uppgiften.

De kommuner som inte har handledning under år 1993 uppger i några fall att de haft, men tar en paus i samband med byte av handledare, eller de har svårigheter att få tag i handledare. Några kommuner uppger att den arbetsledning de får är tillräcklig.

Resultatet visar att kommunerna i större utsträckning ser behovet av att den personal som bedriver samarbetssamtal skall ha adekvat handledning.

Hur går samtalen till

Hembesök

De allra flesta samarbetssamtalen sker på familjerätten eller socialkon- toret. Endast i ca 7 procent av samarbetssamtalen 1993 har man gjort hembesök. I storstäderna gör man i princip aldrig hembesök (mindre än 1 procent av fallen). I kommuner med mindre än 30 000 invånare gör man hembesök i knappt 10 procent av ärendena.

Samtal med barn

Skall barnen delta i samarbetssamtalet och när skall det i så fall ske? Vem skall informera barnen om att samarbetssamtalen pågår? Detta är frågor som många som arbetar med samarbetssamtal ställer sig. Forskningen om barn och separationer är entydig. Barn är dåligt informerade om föräldrarnas separation. De vet att något är på gång, men de vet inte vad. Föräldrarna tror att barnen vet mer än de gör. Föräldrarna tror också att barnen mår bättre än barnen själva säger att de gör. (Wadsby Linköping 1993.)

I Socialstyrelsens Allmänna råd (1985:2, s. 83) rekommenderas att barnet skall få delta i samtalet först då föräldrarna börjat samarbeta och kan föra konkreta diskussioner i tvistefrågan, men redan i början av kontakten kan det vara bra om samtalsledarna träffar barnen och förklarar vad samarbetssamtal år.

Barn behöver avlastas ansvaret för föräldrarnas skilsmässa. Det är inte säkert att föräldrarna klarar detta när de själva är mitt inne i sin konflikt. Det är därför viktigt att samtalsledaren förvissar sig om att barnet vet vad som är på gång och att de inte har ansvar för det som sker.

Att informera barnen om att föräldrarna går i samarbetssamtal är att ge dem hopp och kunskap om att föräldrarna tar ansvar för situatio- nen.

I Propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224) föreslås att socialnämnden när en tvist om vårdnad eller umgänge avgörs skall tala med barnen. Inte för att barnen skall harrma i en valsituation, men barnen skall få en möjlighet att ge information om sin situation. Barn ger oss mycket information om sig själva bara genom att tala om hur de har det på dagis, vilka de leker med, vilka människor som är viktiga osv.

I samarbetssamtalen finns mycket lite utrymme för barnen att komma till tals. År 1993 träffade och samtalade samtalsledaren med barnen i drygt 15 procent av samarbetssamtalen. I storstäderna är det mycket ovanligt att barnen kommer till tals i samarbetssamtalen, ca 5

procent, medan det i de mindre och medelstora kommunerna är vanligare (mellan 15 - 20 procent). Bortfallet har i dessa frågor varit stort, omkring 20 procent, men det visar ändå att få barn får in- formation om vad som pågår. De har liten eller ingen möjlighet att få tala om hur de har det i samband med föräldrarnas separationen. En liten 9-årig flicka uttryckte sin förtvivlan över föräldrarnas separation som ” just nu är det allting på hela jorden”. Vem pratar med henne om det när föräldrarna är så upptagna av sin egen förtvivlan över separationen att de inte ser henne, och hon inte vill oroa dem.

Att samtalsledarna talar med barnen är viktigt också med ut- gångspunkt från att föräldrarna blir informerade om hur deras barn har det. Samtalsledare som i dag har som rutin att alltid träffa barnen, förmedlar att när föräldrarna blir informerade om vad deras barn berättat, om t.ex. sin oro, och om sin rädsla för att någon av för- äldrarna skall försvinna, så har föräldrarna kunnat lägga sina egna konfiikter åt sidan och i stället börja prata om sitt barn och dess behov.

Sekretess

Enligt förarbetena till föräldrabalken skall, om föräldrarna begär det, samarbetssamtal hållas med familjerådgivningssekretess.

Enligt sekretesslagen 7 kap. 4 & andra stycket innebär familjeråd- givningssekretess att varje uppgift som en person lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivning är hemlig oavsett om det skulle vara till men för den enskilde eller inte om uppgiften kommer ut. En samtalsledare som är bunden av den sekretess som gäller för familjerådgivning kan inte heller lämna ut uppgifter till en annan verksamhetsgren inom socialtjänsten. Vad denna får veta kan alltså inte användas i en kommande vårdnadsutredning. Detta innebär att begär föräldrarna att samarbetssamtalet skall hållas med familjeråd- givningssekretess måste det vara organiserat på ett sådant sätt att det skiljer sig från övrig verksamhet inom familjerätten. T.ex. måste samtalsledarna vara bortkopplade från eventuella vårdnadsutredningar. Handledning kan vara svår att genomföra tillsammans med andra kollegor osv.

Familjerådgivningssekretess under samarbetssamtal kan därför vara svårt att erbjuda för vissa kommuner.

Undersökningen visar att i över 70 procent av kommunerna erbjuds familjerna samarbetssamtal med enbart socialtjänstsekretess. Drygt 15 procent anser att de kan erbjuda familjerådgivningssekretess. Övriga tar inte upp frågan.

Av de 13 föräldrar som intervjuats visste bara en vilken sekretess som gällt under samtalen.

Jämfört med år 1986 så har det antal kommuner som erbjuder familjerådgivningssekretess minskat något.

Det stora problemet när det gäller sekretessen är framför allt att skilja samtalsledare och vårdnadsutredare åt. I undersökningen framgår att år 1993 gjordes drygt 35 procent av vårdnadsutredningarna av de samtalsledare som tidigare hade haft föräldrarna i samarbets- samtal. Byte av handläggare är vanligare i storstäderna och de medelstora kommunerna än i de små kommunerna (mindre än 30 000 invånare).

I debatten om sekretessfrågan har ibland framförts att föräldrarna skulle föredra att ha samma samtalsledare och vårdnadsutredare. I utredningen finns inget belägg för detta. Tvärtom uttrycker många kommuner det som en svårighet att inte ha organisatoriska och personella resurser att skilja på samarbetssamtal och vårdnadsutred- ning.

I samband med familjerådgivningens kommunalisering förekommer att samarbetssamtalen underordnas familjerådgivningen medan hand- läggningen av vårdnadsutredningen blir kvar inom socialtjänsten. I några fall har detta skett genom att flera kommuner gemensamt driver familjerådgivning.

Väntetider

Ett kvalitetsmått på samarbetssamtal kan vara tillgängligheten i form av väntetid: Hur länge måste man vänta för att få tid? I enkäten har handläggarna fått uppskatta väntetiden för samarbetssamtal före remiss och efter.

Väntetider utan remiss: Nästan hälften av kommunerna uppger att de har en väntetid på mindre än 2 veckor. Omkring en tredjedel uppger en väntetid på 2 — 3 veckor, och resten mer än 3 veckor Efter remiss uppger drygt 40 procent en väntetid på mindre än 2 veckor och ca 40 procent en väntetid på 2 - 3 veckor, och knappt 20 procent uppger en väntetid på mer än 3 veckor.

Väntetiderna skiljer sig inte mycket mellan samarbetssamtal utan respektive med remiss. I remissärendena är väntetiden något längre. Ett av skälen till detta kan vara att när föräldrarna själva ringer prioriteras dessa. Handläggaren blir då angelägen att ge dem en tid så fort som möjligt.

Hälften av alla kommuner uppger trots detta att de prioriterar samarbetssamtal genom remiss.

Flerkulturella familjer

Risken för skilsmässa är betydligt större för invandrare än för helsvenska par. Skilsmässofrekvensen är nästan två gånger så hög i förhållanden där en eller båda är invandrare. Invandrarbarn mår sämre när föräldrarna separerar än svenska barn i samma situation (Wadsby Linköping 1993). Kommunerna har uppgett att det är svårt att bedriva samarbetssamtal i flerkulturella familjer. De har också uppgett att de tycker att dessa ärenden ökat bland remissärendena.

I ca 12 procent av samtliga samarbetssamtal i landet har en eller båda föräldrarna ett annat modersmål än svenska. Dessa familjer är ojämnt fördelade i landet. Över hälften av kommunerna har under år 1993 inte haft något sådant samarbetssamtal. Drygt en tredjedel har haft högst 5 samarbetssamtal. I några kommuner är det mer vanligt än i andra. I Södertälje kommer i nästan hälften av alla samarbetssamtal en eller båda föräldrarna från ett annat land än Sverige.

Hur stor enandefrekvensen är bland de flerkulturella familjerna går inte att få fram i utredningen. Det finns anledning att fundera över om dessa familjer är överrepresenterade bland de familjer som går tillbaka till domstolen på grund av att föräldrarna inte kunnat enas. En annan fråga är om dessa familjer är överrepresenterade i vårdnadsutred— ningarna och därmed också domstolsärendena?

I massmedia har det under senare år debatterats om barn som olovligt förts bort eller till Sverige i samband med vårdnads- och umgängeskonflikter (egenmäktighet mot barn). Socialstyrelsen har gjort en uppföljning av dessa ärenden och där framkommer att socialtjänsten efterlyser kunskaper om hur man skall arbeta med separationer i mångkulturella familjer.

Socialstyrelsen anordnade den 15 februari 1995 en ”Hearing” om famljerådgivning och samarbetssamtal i vårdnads- och umgängestvister i flerkulturella familjer. Inbjudna till denna hearing var handläggare som hade kunskap i att arbeta med flerkulturella familjetvister. Några genomgående teman framkom, som ger anledning att fundera över samarbetssamtalsmetodiken när det gäller flerkulturella familjer:

— Vikten av att ibland ta ”en paus” i konfliktarbetet. Flera vittnade om att ”en paus” där uppmärksamheten riktas mot barnen ofta ger parterna en ny impuls att börja samarbeta. Detta minskar risken för att skilsmässa tillgrips innan alla konstruktiva lösningar prövats. En mycket viktig fråga, som man tyvärr ibland försummar att ställa, är om skilsmässa verkligen är den önskade, eller enda möjliga, utvägen för parterna.

- Behovet av särskilda metoder i konfliktbearbetning när det gäller invandrarfamiljer. Metoder som tar stor hänsyn till familjens kulturella

bakgrund och specifika erfarenheter. Åtgärder som utgår från en allmän svensk modell eller från en uppfattning om invandrare som en homogen grupp får däremot lätt till följd att motsättningar under- blåses. Exempel på sådana särskilda metoder som prövats med framgång är arbete med nätverk runt klienten, att engagera släkten och auktoriteter såsom kyrkliga nyckelpersoner. Vidare betonades att man skall undvika att sätta den egna gruppens värdesystem ur spel. Mindre officiella sammanhang kan ibland underlätta kontakter och kon- fliktlösning (t.ex. Föreningen Söndagsförälder).

- Vikten av att de som arbetar med dessa frågor skaffar sig gedigen kunskap om de kulturer de konnner i kontakt med. Tolkar och andra experter bör utnyttjas i sådan utbildning. Det är viktigt att också invandrare arbetar på de myndigheter och institutioner som har med invandrare att göra.

- Uppgiften för svenska myndigheter och institutioner att klart och tydligt förmedla det svenska samhällets regler och förväntningar, och klargöra inte bara föräldrarnas rättigheter utan också deras skyldig- heter.

- Inforrnationens betydelse och svårigheten att förmedla den. Hur finner man effektiva kanaler för den information invandrarna behöver, med tanke på den starka segregationen i samhället?

- Invandrarmannens situation togs upp av många, som efterlyste större kunskap om hans bakgrund, situation och behov av hjälp i Sverige. Hans behov av kontakt med andra män poängterades, liksom pro- blemet med den kollision som ofta uppstår vid mötet mellan hans mansroll från hemlandet och det svenska samhällets familjesyn.

Uppföljning och utvärdering av samarbetssamtal

När det gäller uppföljning finns det skäl att erinra om socialtjänst- lagens (SoL) 12 ?) femte stycket” Socialnämnden skall i sin omsorg av barn och ungdom tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan föreligga sedan en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts av en domstol”. Tillägget infördes 1 SoL den 1 mars 1991 och enligt propositionen var tanken med det föreslagna tillägget att stryka under betydelsen av att nämnden inte tar sin hand från ett vårdnads- eller umgängesärende bara därför att frågan om vårdnad respektive umgänge har avgjorts.

Detta innebär att Socialnämnden har en skyldighet att på individnivå följa upp enskilda insatser.

I betänkandet om ny Socialtjänstlag har betydelsen av en allsidig utvärdering av socialtjänstens arbete uppmärksammats. Framför allt har betydelsen av dokumentation påpekats.

I de flesta kommunerna är det möjligt att följa upp samarbets- samtalets resultat på kort sikt, dvs. har föräldrarna nått en överens- kommelse eller ej. I några kommuner saknas sådan dokumentation. Familjerådgivningssekretessen har uppgetts som hinder.

Att samarbetssamtalen är en bra insats åtminstone i det korta perspektivet har denna undersökning visat, men är det även en bra metod att förhindra vårdnads- och umgängestvister i domstol på lång sikt? Fortsätter föräldrarna att samarbeta när nya situationer uppstår kring barnen, eller behöver föräldrar få möjlighet att komma tillbaka flera gånger för samarbetssamtal? I dag har socialtjänsten för det mesta inga rutiner för att utvärdera samarbetssamtalen över tid.

Några kommuner har uppgett att de följer upp familjerna efter 3 eller 6 månader och har då visat att föräldrarnas överenskommelse håller i majoriteten av ärendena. Dessa kommuner är för få för att det skall gå att dra några generella slutsatser av deras resultat. Ph Dr Janet Walker på Relate center for family studies vid Universite- tet i Newcastle, England, har gjort flera uppföljningar av familjer som gått i samarbetssamtal (mediation) i England och Wales. De erfaren- heter de har är att samarbetssamtal (mediation) är en bra metod på kort sikt. De är en god hjälp till föräldrarna i den akuta krisen. När de sedan intervjuat familjerna 1,5 år efter avslutade samtal har i många fall överenskommelsen mellan föräldrarna brutits och en process pågår i domstol. Studien är inte direkt generaliserbar till svenska förhållanden men den är intressant ändå på grund av de metoder om uppföljning och utvärdering som utvecklats som ett resultat av denna studie. T.ex. ger man i dag föräldrarna möjlighet att komma tillbaka i nya samtal när och om nya konflikter uppstår. En av de metoder man använder är att vid avslutat samarbetssamtal erbjuda föräldrarna en ny tid efter 3 - 6 månader. När tiden närmar sig skriver man ett brev och påminner. De familjer som då inte kommer på avtalad tid har sedan kontaktats. Resultatet av denna kontakt har visat att de familjer som fortfarande har ett fungerande samarbete kring barnen inte hört av sig, medan de familjer som har problem kommer på den avtalade tid. En slutsats man kan dra av detta är att i en del familjer är vårdnadskonflikten en lång process, som finner sin lösning en bit i taget. Nya situationer föder nya konflikter. En del föräldrar behöver därför få möjlighet att återkomma för samarbetssamtal. Liknande erfarenheter finns också på några svenska familjerätter men de är inte dokumenterade.

Övriga frågor

I enkäten ställdes också ett antal beskrivande frågor om svårigheter med samarbetssamtal och vårdnadsutredningar, förslag till förändring- ar och eventuellt lagförslag. Svaren på dessa frågor ingår inte i den nationella uppräkningen, och är därför inte generaliserbara.

Svårigheter med att bedriva samarbetssamtal?

De flesta kommunerna har svarat på denna fråga, och svaren kan delas upp i några huvudområden.

- Bristande utbildning och för små personella resurser. Speciellt i familjer där det förekommit misshandel eller sexuella övergrepp.

- De små kommunernas problem. Att ha samarbetssamtal någon enstaka gång ger ingen kontinuitet och gör det svårt att upp- rätthålla kunskap.

- Familjer där en eller båda föräldrarna har ett annat kulturellt ursprung.

- Handläggning i domstol och hos advokater. Föräldrar som remitterats till samarbetssamtal är dåligt informerade av domstolen om vad samarbetssamtal är. Det är svårt att ha samarbetssamtal med föräldrar, där den ena fått interimistisk vårdnad. Domstolen begär vårdnadsutredning samtidigt som den remitterar föräldrarna till samarbetssamtal. Advokater som övertalar föräldrar att gå i samarbetssamtal av taktiska skäl.

Svårigheter med att göra vårdnads— och umgängesutred- ningar?

Två tredjedelar av de tillfrågade kommunerna har svarat på denna fråga. Svaren kan delas upp i följande grupper

- Utredningarna har blivit svårare. Det förekommer ofta anklagelser om misshandel eller sexuella övergrepp.

— Någon eller båda föräldrarna har ett annat kulturellt ursprung.

Tala med barnen och bedöma vad som är bäst för dem.

- De små kommunernas problematik. Att upprätthålla en kompetens i något man sällan arbetar med.

- Tidspress.

Förslag till förändringar av samarbetssamtal och vårdnads- och umgängesutredningar?

De föreslagna förändringarna följer de svårigheter man upplever med samarbetssamtal och vårdnadsutredningar.

När det gäller arbete med detta i flerkulturella familjer efterlyses mer kunskap och metodutveckling.

De små kommunerna (max. 15 000 inv.) föreslår att kommuner skall gå samman för att kunna erbjuda samarbetssamtal med högre kvalitet. Familjerådgivningen ses som en tänkbar samarbetspartner och det framgår av svaren att flera småkommuner redan har genomfört eller planerar att låta familjerådgivningen ta över samarbetssamtalen och på så sätt skilja dem från det övriga familjerättsliga arbetet.

Vårdnadsutredningarna skall fokusera mer på barnen. Barnen skall har större möjlighet att komma till tals även i samarbetssamtalen.

Kommunerna borde prioritera både manliga och kvinnliga sarntalsle- dare.

Förbättrat samarbete mellan domstolar och familjerätt. Det föreslås också att domstolarna skall bli bättre på att informera föräldrarna om vad samarbetssamtal är och att alltid remittera till samtal innan man har en första förhandling kanske i samband med snabbyttrandet enligt 6 kap 20 & föräldrabalken.

Det efterlyses från några kommuner en försiktighet att remittera till samarbetssamtal när misshandel förekommit.

När det gäller vårdnadsutredningar skall domstolen ge en bättre information vad man vill att socialnämnden skall utreda.

Skilj på samarbetssamtal och vårdnadsutredning. Det bör inte vara samma handläggare.

Det är intressant att flera kommuner ser nödvändigheten av en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av samarbetssamtal och vårdnadsutredning och föreslår därför metodutveckling inom detta område.

Förslag på lagändringar

Knappt två tredjedelar av de tillfrågade kommunerna har svarat på denna fråga och av dessa vill mer än hälften införa obligatoriska samarbetssamtal liknande den norska obligatoriska mekklingen.

Många föreslår också att vårdnadsutredningarna skall innehålla en konklusion.

Införande av en lagstiftning enligt finsk modell. Begränsning av föräldrarnas möjlighet att processa.

Enkät om samarbetssame

Län

Kommun

Enkäten ifylld av: Namn

Telefonnr ..............................................................................................................................

1. Förekom samarbetssamtal hos Er vid handläggning av vårdnads- och umgängesärenden under år1993.

Cl Ja Cl Nej

Om nej varför inte? . ..................................................................................................................................................................

2. Vilken sekretess informerar Ni föräldrarna om vid samarbetssamtalen?

Cl Familjerådgivarsekretess Cl Socialtjänstsekretess Cl Tar ej upp sekretessfrågan med föräldrarna

3. ! hur många av de ärenden med samarbetssamtal som aktualiserades under 1993 hade minst en av föräldrarna annat modersmål än svenska ?

(antal ärenden)

4. 1 hur många av de ärenden med samarbetssamtal som aktualiserades under 1993 används tolk?

(antal ärenden)

5. Hur många ärenden med samarbetssamtal aktualiserades före domstols- förfarande (ingen remiss) under 1993?

........................ (antal ärenden)

6. Hur aktualiserades ärendena utan remiss under 1993?

7. Hur många ärenden med samarbetssamtal fick ni genom remiss från domstol under1993?

(antal ärenden)

8. I hur många av remissärendena under 1993 hade föräldrarna tidigare gått i samarbetssamtal, t ex på egen begäran, men ej kommit övenens?

............................ (antal ärenden)

9. Brukar ni arbeta ensam eller två och två ?

Cl Enbart ensam ——> Gå till fråga 11

D Enbart två/två Cl Ibland två/två, Hur stor andel av samtalen? procent

10. Brukar kvinna och man arbeta tillsammans i samarbetssamtalen?

Cl Aldrig Cl Alltid Cl Ibland. Hur stor andel av samtalen? __ procent

11. Vilken utbildning eller vilka utbildningar har samtalsledarna?

12. Hur många samtalsledare har Ni för närvarande?

(antal)

13. Hur många samtalsledare har fått vidareutbildning?

(antal)

14. Vilken vidareutbildning har respektive samtalsledare fått?

15. Hur många samtalsledare får handledning för närvarande?

........................ (antal)

Om inte alla får handledning, varför inte?

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

Hur ofta får samtalsledarna handledning?

Vilken utbildning har handledarna?

Hur lång tid uppskattar Du att väntetiden just nu är hos Er för samarbetssamtal som aktualiserats före domstolsförfarande?

D Mindre än 1 vecka

l:] 1—2 vecka l:] 2—3 vecka D Mer än 3 veckor

Hur lång tid uppskattar Du att väntetiden ärjust nu hos Er för samarbetssamtal som aktualiserats genom remiss från domstol?

Cl Mindre än 1 vecka Cl 1—2 vecka

C] 2—3 vecka

D Mer än 3 veckor

Prioriterar Ni samtal med remiss från domstol före andra samarbetssamtal?

Cl Ja C] Nej

I hur många ärenden gjorde samtalsledarna hembesök under 1993?

(antal ärenden)

! hur många ärenden träffade samtalsledarna barnen under 1993?

(antal ärenden) I hur många ärenden förekom samtal med barnen under 1993? (antal ärenden)

! vilken ålder eller vilka åldrar är barnen när samtal förekommer Markera ett eller flera alternativ

[3

3-5år

CI 6-10år Cl 11-15år D Merån15är Cl

Annan ålder/andra åldrar. Ange vilken/vilka .. . ................

Frågorna 25 29 avser de samarbetssamtal som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993.

25.

26.

27.

28.

29.

l hur många av de ärenden med samarbetssamtal som aktualiserades före dom- stolsförfarande 1993 enades föräldrarna, d vs rättsligt förfarande kunde undvikas

Räkna med alla fall som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993, även om parterna enades under 1994.

......................... (antal ärenden)

Hur lång tid pågick som regel samtalen, i de ärenden i vilka rättsligt förfarande kunde undvikas, innan föräldrarna enades? Räkna med alla fall som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993 i vilka parterna senare enades, även om detta skedde under 1994.

Antal enanden efter mindre än 2 månader.. ....... (antal ärenden) Antal enanden efter 2-4 månader ................ .(antal ärenden) Antal enanden efter mer än 4 månader____ ....... (antal ärenden)

Hur många samarbetssamtal krävdes innan föräldrarna enades i de ärenden i vilka rättsligt förfarande kunde undvikas? Räkna med alla fall som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993 i vilka parterna senare enades, även om detta skedde under 1994.

Antal ärenden med 1-2 samtal .,__ ___(antal ärenden) Antal ärenden med 3—5 samtal ........... (antal ärenden)

Antal ärenden med mer än 5 samtal .............................. (antal ärenden)

Hur många av de ärenden som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993 har Ni följts upp för att se om föräldrarnas överenskommelse höll? Räkna med alla fall som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993 i vilka parterna senare enades, även om er uppföljning gjordes under 1994.

3 månader efter enande ............................... (antal uppföljda ärenden) 6 månader efter enande ............................... (antal uppföljda ärenden) Uppföljning efter annan tid.

Ange vilken

............................... (antal uppföljda ärenden)

Cl Det gjortes ej någon uppföljning ; Gå till fråga 30

! hur många av de ärenden som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993 och som Ni sedan följde upp, var föräldrarna fortfarande överens vid

uppföljningen?

Räkna med alla fall som aktualiserades före domstolsförfarande under 1993 i vilka parterna senare enades, även om er uppföljning gjordes under 1994.

Vid uppföljning efter 3 månaders .............................. (antal ärenden) Vid uppföljning efter 6 månaders ............................... (antal ärenden) Vid uppföljning efter annan tid.

Ange vilken

(antal ärenden)

Frågorna 30— 38 avser de samarbetssamtal som aktualiserats av remiss från domstolsförfarande under 1993.

30. I hur många av de ärenden med samarbetssamtal som remitleradee från domstol under 1993 enades föräldrarna ?

Räkna med alla fall som remitterades från domstol under 1993 i vilka parterna kunde enas, även om de enandes under 1994,

....................... (antal ärenden)

. Hur lång tid pågick de samarbetssamtal som under 1993 hade remies från domstol innan föräldrarna enats?

Räkna med alla fall som remitterades frän domstol under 1993 i vilka parterna kunde enas, även om de enades under 1994,

Antal enanden efter mindre än 2 månader .................. (antal ärenden) Antal enanden efter 2-4 månader ...................................... (antal ärenden) Antal enanden efter mer än 4 månader ......................... (antal ärenden)

. Hur många samtal krävdes innan föräldrarna enades i de ärenden som

Leni—itteggs från domstol under 1993?

Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993 i vilka parterna kunde enas, även om de enandes under 1994..

Antal enanden som krävde 1—2 samtal ..................... (antal ärenden) Antal enanden som krävde 3—5 samtal .............. (antal ärenden) Antal enanden som krävde mer än 5 samtal.. ..... (antal ärenden)

. Hur många av de ärenden som maggie; från domstol under 1993 har Ni följdt upp för att se om föräldrarnas överenskommelse höll?

Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993 i vilka parterna kunde enas, även de ärenden i vilka enande och/eller uppföljningen inföll under 1994.

....... - ....(antal ärenden)

. l hur många av de ärenden som remitterades från domstol under 1993 och

som Ni har följt upp var föräldrarna fortfarande överens vid uppföljningen?

Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993 i vilka parterna kunde enas, även de ärenden i vilka enande och/eller uppföljningen inföll under 1994.

Vid uppföljning efter 3 månaders ............................... (antal ärenden) Vid uppföljning efter6 månaders ............................... (antal ärenden) Vid uppföljning efter annan tid. Ange vilken .............................. (antal ärenden)

D Det gjortes ej någon uppföljning

. [ hur många av de ärenden med samarbetssamtal som remitterades från

domstol under 1993 kunde inte föräldrarna enas, utan ärendena gick tillbaka till domstol?

Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993, även de gick tillbaka till domstol under 1994.

.............................. (antal ärenden)

36. Hur lång tid pågick samtalen i de ärenden där föräldrarna inte kunde enas, utan ärendena gick tillbaka till domstol? Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993 och som återgick till domstol, även om detta skedde under 1994.

Antal ärenden som pågått mindre än 2 månader ................ (antal ärenden) Antal ärenden som pågått 2-4 månader .......... ....(antal ärenden) Antal ärenden som pågått mer än 4 månader... ...(antal ärenden)

. Hur många samarbetssamtal genomförde Ni i de ärenden där föräldrarna inte kunde enas, utan ärendena gick tillbaka till domstol?

Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993 och som återgick till domstol, även om detta skedde under 1994.

Antal ärenden som pågått 1—2 samtal ....................................... (antal ärenden) Antal ärenden som pågått 3—5 samtal ..................................... (antal ärenden) Antal ärenden som pågått 6—10 samtal ............. ......(antal ärenden) Antal ärenden som pågått mer än 10 samtal.... ..... (antal ärenden)

. Hur många av de ärenden med samarbetssamtal som remigerades från domstol under 199". fortsatte i vårdnadsutredning? Räkna med alla de fall som remitterades till Er under 1993 som fortsatte i vårdnadsutredning, även om detta skedde under 1994.

.. (antal ärenden)

39. Hur många begäranden om vårdnads- och umgängesutredningar fick Nl från domstol under 1993?

(antal ärenden)

40. I hur många av de ärenden där vårdnadsutredning begärdes under 1993 var utredaren samma person som samtalsledaren?

(antal ärenden)

41. Eventuella svårigheter med att bedriva samarbetssamtal ?

42. Eventuella svårigheter med att göra vårdnads- och umgängesutredningar ?

43. Förslag till förändringar i handläggning av samarbetssamtal?

44. Förslag till förändringari handläggning av vårdnads-Iumgängesutredningar.

45. Förslag till lagändringar.

T ex obligatoriska samarbetssamtal. obligatorisk konklusion eller konsekvensanalys i vårdnadsutredningen.

46. Finns inom kommunen projekt eller försöksverksamhet som berör dessa områden.

Bilägg gärna en beskrivning av projektet

Tack för hjälpen!

Socialstyrelsen 1995-05—02 Kerstin Westergren

Statistiska metoder i utredningen om samarbetssamtal

1. Utredningens syfte m.m.

Syftet med utredningen är att undersöka om de mål som sattes upp när reglerna om samarbetssamtal infördes den 1 mars 1991 har uppnåtts. Har samarbetssamtalen blivit det instrument för att lösa vårdnadskon— flikter som lagstiftaren förväntade?

Utredningen baseras på uppgifter om samarbetssamtal som Socialstyrelsen samlade in under hösten 1994 från ett statistiskt urval av kommuner.

2. Undersökningspopulation

Undersökningen omfattar landets samtliga kommuner och alla samar- betssamtal som aktualiserades under 1993.

3. Stratitiering av landets kommuner

Landets samtliga kommuner har indelats i totalt 10 strata. Stratifiering— en har baserats på Svenska Kommunförbundets kommungruppering som utgår ifrån folkmängd, läge, tätortsgrad inv/km2 och näringsstruk- tur. Vidare har kommunerna grupperats efter om invånarantalet är fler eller färre än 30 000 invånare enligt FoB 90. Indelning i strata år enligt följande:

Stratum 1 Stockholm, Göteborg och Malmö Stratum 2 Förortskommuner med fler än 30 000 invånare Stratum 3 Större städer med fler än 30 000 invånare

Stratum 4 Övriga kommuner i landet med fler än 30 000 invånare

Stratum 5 Förortskommuner, större städer samt medelstora städer med mindre än 30 000 invånare

Stratum 6 Industrikommuner med färre än 30 000 invånare Stratum 7 Landsbygdskommuner med färre än 30 000 invånare Stratum 8 Glesbygdskommuner med färre än 30 000 invånare Stratum 9 Övriga större kommuner med färre än 30 000 invånare

Stratum 10 Övriga mindre kommuner med färre än 30 000 invånare

4. Urval av kommuner

Från Stratum ett ingår alla tre kommunerna i urvalet. I övriga strata gjordes ett slumpmässigt urval av kommuner. Totalt omfattar urvalet 79 kommuner

Tabell 1 Antal kommuner i population och urval

Stratum Antal kommuner i urvalet populationen

NDOONIONUl-ÄUJNi—t

... O

5. Datainsamling

Uppgifterna samlades in genom en postenkät till de utvalda kommu- nerna. De uppgifter som samlades in var bl.a. antal samarbetssamtal som aktualiserades före domstolsförfarande respektive genom remiss från domstol. Antal ärenden där föråldrama enades dvs. rättsligt

förfarande kunde undvikas. Vidare samlades ett antal uppgifter in om arbetsmetoder m.m. i anslutning till samarbetssamtal.

6. Estirnation

Skattningar av totaler och andelar har gjorts genom vägning till riksnivå. För vissa variabler har antalet observationer per Stratum varit för få för att någon variansskattning skulle kunna göras. I dessa fall har strata sammanslagits till variansgrupper så att Stratum 2 till 4 har bildat en variansgrupp och Stratum 5 till 10 en annan variansgrupp. Formler för skattning av totaler, andelar och konfidensintervall för skattningarna redovisas i särskild bilaga.

7. Statistisk kvalitet

I praktiskt taget alla undersökningar finns en rad källor till fel i resultaten. Feltyperna är i allmänhet av så olika karaktär att de uppskattade felstorlekarna inte kan summeras. I detta avsnitt beskrivs några av dessa felkällor och hur felen kan påverka slutresultatet.

Urvalsfelet är det fel som uppstår genom att skattningarna har baserats på ett urval av kommuner och samarbetssamtal. Genom att urvalsenhe— terna är slumpmässigt valda med kända sannolikheter kan detta fel uppskattas. Urvalsfelet beskrivs med ett konfidensintervall. Konfldens- intervallet innebär att ett intervall beräknat på ett slumpmässigt valt urval har 95% sannolikhet att täcka det sanna värdet.

Av hela urvalet är det fem kommuner som inte har svarat på enkäten. Uppräknat till riksnivå motsvarar det ca åtta procent av landets kommuner. Ytterligare ett antal kommuner har bortfall på enstaka uppgifter. Skattningarna som avser kommunernas arbetsmetoder och som inte är kopplade till antal ärenden har i de flesta fall ett bortfall på mindre än 10 procent. Av enkäten har det framgått att det finns ett antal kommuner som inte har ett registreringssystem för de ärenden som avser samarbetssamtal som har aktualiserats före domstolsför- farande. Cirka 18 procent av kommunerna har inte kunnat ange hur många ärenden som aktualiserats före domstolsförfarande. Bortfallet

är mindre när det gäller antal samarbetssamtal som har aktualiserats av remiss från domstol. Här är bortfallet cirka 10 procent. Av dessa är det ytterligare ett antal kommuner som inte har kunnat ange antal ärenden som ledde till att föräldrarna enades. Detta har medfört höga bortfallsandelar i skattningar som gäller dessa ärenden.

I beräkningarna har bortfallet ersatts med medelvärdet av motsva- rande uppgifter för de observationer som ligger i samma Stratum och som inte har bortfall. Om observationer med bortfall avviker från övriga observationer ger denna metod ett fel. I de fall samarbets- samtalen i kornmuner som inte registrerar dessa avviker från sam— arbetssamtalen i kommuner som har ett fungerande registreringssystem ger den använda metoden för bortfallskomplettering ett fel. Någon ingående analys av bortfallet har inte gjorts på grund av tidsbrist, varför estimat med stora bortfall bör tolkas med försiktighet. Bortfallet redovisas i resultattabellerna.

Ett mätfel uppstår då en angiven uppgift avviker från det sanna värdet. Detta kan uppstå om t.ex. en fråga är formulerad så att den kan missförstås. Uppgiftslämnaren kan även medvetet lämna felaktigt svar. Uppgiften kanske inte finns tillgänglig utan uppskattas.

För att reducera mätfelen har de insamlade materialet granskats genom olika manuella och maskinella rimlighetskontroller. Då fel har hittats som inte har kunnat rättas har mätvärdet tagits bort och observationen har behandlats som bortfall.

Stojan Zavisic 1995—03-28 BF—enheten Socialstyrelsen

SAMARBETSSAMTAL UR ETT SAMHALLSEKONOMISKT PERSPEKTIV

Sammanfattning

I denna studie redovisas en samhällsekonomisk bedömning för ett vägt räkneexempel vid samarbetssamtal som sker efter remiss från domstol, och ett räkneexempel på kommunalekonomiska effekter av samarbets- samtal som aktualiseras före domstolsförfarande.

Av resultaten framgår att samarbetssamtal är klart samhällsekono— miskt lönsamma. Då enbart hänsyn tas till kvantifierbara effekter som direkt kan värderas i kronor och ören är vinsten ca 20 000 kronor per samarbetssamtal efter remiss från domstol. I fasta 1993 års priser är detta belopp ca 5 000 kronor högre jämfört med vad Riksrevisionsver- ket och Socialstyrelsen redovisat i en liknande studie för samarbets— samtal efter remiss för år 1986.

Utöver de kvantitativa effekterna tillkommer även ett antal kvalitati— va effekter. Exempelvis påverkas barns och föräldrars hälsa vid separationer. Vår bedömning är att om hänsyn även tas till de kvalitativa och andra icke kvantifierbara effekter, ökar den samhälls- ekonomiska lönsamheten ytterligare.

Räkneexemplet för samarbetssamtal som aktualiseras före domstols— förfarande visar att det finns goda besparingsmöjligheter för kommu— nerna. Skillnader i kommunernas resursinsatser och besparingar beror bl.a. på vilken arbetsmetod som används. I de fall då samtalsledarna arbetar två och två blir samtalen dyrare, om de också är effektivare dvs. i fler fall leder fram till att föräldrarna enas är oklart. Antalet familjer som kommer till samarbetssamtal före remiss varierar mycket mellan kommunerna. För att nå goda resultat bör ett viktigt mål med arbetet vara att lyckas nå en hög andel separerade föräldrar med samarbetssamtal.

Inledning

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att i samråd med Vårdnadstvistutred— ningen (Ju 1993113) göra en utvärdering av samarbetssamtal. I upp— draget ingår även att göra en ekonomisk analys av vad samarbets— samtal kostar i jämförelse med om vårdnadstvisten avgörs vid domstol efter genomförd vårdnadsutredning.

Tidigare har en studie angående en samhällsekonomisk bedömning av samarbetssamtal genomförts av Riksrevisionsverket och Socialsty- relsen. I rapporten "Lönar sig samarbetssamtal? — en samhällsekono— misk studie” redovisas en samhällsekonomisk bedömning av sam— arbetssamtal efter remiss från domstol för år 1988 med utgångspunkt i de förhållanden som gällde år 1986.

Den följande redovisningen görs i två delar. I den första delen redo— visas en samhällsekonomisk bedömning av samarbetssamtal som till—

kommer efter remiss från domstol. Därefter redovisas en kommunal- ekonomisk beräkning av samarbetssamtal som aktualiseras före domstolsförfarande. I den kommunalekonomiska beräkningen ingår även räkneexempel för tre valda kommuner. De kommuner som valts är Falun, Uppsala och Malmö.

Samarbetssamtal som aktualiserats av remiss från domstolsförfarande

Nedan redovisas en samhällsekonomisk bedömning av samarbets— samtal. I bedömningen görs en beräkning av ett vägt exempel. Det vägda exemplet utgår från att föräldrarna i en barnfamilj har en vårdnads- eller umgängeskonflikt. För att lösa konflikten vänder sig föräldrarna till en domstol. Domstolen remitterar ärendet till social— nämnden, eller motsvarande, för utredning. Det vägda exemplet avser därmed endast de samarbetssamtal som tillkommer efter remiss från domstol.

Nollalternativ

Nollalternativet innebär att domstolen enligt föräldrabalkens (FB) 6 kap 19 & begär en vårdnadsutredning av socialnämnden. Utrede— ningen inlämnas till domstolen, som behandlar målet. Samtal i syfte att ena parterna i domstol förekommer inte.

Förändringsalternativ

Enligt förändringsalternativet erbjuds föräldrarna, efter remiss från domstol, samarbetssamtal. Föräldrarna accepterar att delta i samarbets— samtal och målet förklaras vilande i domstol. Samarbetssamtalen leder till att föräldrarna enas i vårdnadsfrågan och målet avskrivs i domstolen.

Resursinsatser

Förändringsalternativet innebär att genomförda samarbetssamtal medför kostnader för kommunen och föräldrarna. Beräkningen av resursinsatserna redovisas för ett genomsnittligt antal samarbetssamtal som aktualiserats av remiss från domstol.

Beräkningen av resursinsatser vid samarbetssamtal har gjorts bl.a. genom att hämta in uppgifter från Socialstyrelsens enkätundersökning om samarbetssamtal som genomfördes under hösten/vintern 1994.

Kommunen

Med utgångspunkt från Socialstyrelsens enkät för år 1993 utgår följande beräkningar ifrån att det i genomsnitt pågår fyra samarbets- samtal per ärende. Detta avser både ärenden där föräldrarna enades och där föräldrarna inte kunde enas (ärendet gick tillbaka till domstol). Vart och ett av de i genomsnitt fyra samtalen bedöms ta 1,5 timmar och leds i regel av två socialsekreterare, som dessutom diskuterar vårdnadstvisten med en handledare. Utöver den faktiska samtalstiden och diskussionstid med handledare uppskattar vi att varje socialsekre— terare i genomsnitt lägger ner ytterligare ca 0,5 timmar per samtal för förberedelser och administration.

Handledaren antas i genomsnitt avsätta ca 0,5 timmar per ärende. Förutom kommunens lönekostnader för socialsekreterare och hand— ledare tillkommer kostnader för lokaler samt förvaltningskostnader. Dessa kostnader beräknas schablonmässigt uppgå till 25 procent av lönekostnaden för socialsekreterare.

Beräkning * Lön

Den genomsnittliga lönen för en socialsekreterare är år 1994 ca 15 200 kronor per månad. Detta belopp är ett viktat medelvärde med hänsyn till lön för socialsekreterare och första socialsekreterare. Inklusive arbetsgivaravgifter m.m. (36,4 procent) är lönekostnaden 20 700 kronor per månad. Den genomsnittliga arbetstiden per månad för en socialsekreterare uppgår till 146 timmar. Timkostnaden är 142 kronor (20 700 kronor/146 timmar).

Utöver den faktiska samtalstiden, 12 timmar, lägger de två socialsekreterarna ned ytterligare 4 timmar för förberedelser och administration. Den sammanlagda lönekostnaden för socialsekreterare beräknas till 2 300 kronor (142 kronor per timme - 16 timmar).

För handledare uppgår den genomsnittliga lönen år 1994 till ca 17 800 kronor per månad. Lönen har beräknats uppgå till motsvarande lön för en första socialsekreterare. Inklusive arbetsgivaravgifter m.m. är lönekostnaden 24 300 kronor per månad. Om den genomsnittliga arbetstiden för en handledare är 146 timmar i månaden, blir timkost- naden 166 kronor. I genomsnitt antas arbetstiden för varje handledare

vara 0,5 timmar per ärende. Den totala lönekostnaden för handledning är då ca 100 kronor.

* Lokaler och övriga förvaltningskostnader

För lokaler och övriga förvaltningskostnader görs ett schablonmässigt tillägg på 25 procent av lönekostnaderna för socialsekreterare. Totalt är dessa kostnader 600 kronor (2 300 kronor - 0,25).

Total kostnad för kommunen: 3 000 kronor.

Föräldrarna

Vid samarbetssamtal avsätter föräldrarna antingen fritid eller arbetstid. Vår bedömning är att även om en viss del av samarbetssamtalen sker på kvällstid (fritid) sker de allra flesta samtalen under dagtid (arbets— tid). Vid beräkningen av föräldrarnas kostnader för samarbetssamtalen antas därför att samtliga samtal sker på arbetstid. Förutom den faktiska samtalstiden (6 timmar per förälder) antas varje förälder avsätta ytterligare en timme i restid för varje samarbetssamtal. Även restiden antas äga rum under arbetstid. Enligt enkäten genomfördes 1 genomsnitt ca 4 samtal per ärende, vilket innebär att sammanlagt avsätter båda föräldrarna 20 timmar för samarbetssamtalen (2 - 6 samtalstimmar + 2 - 4 restimmar).

Beräkning * Avsatt tid

Det finns ett antal olika sätt att beräkna det samhällsekonomiska värdet av arbetstid. I detta exempel har Vägverkets uppskattningar används. Enligt dessa uppskattningar värderas en timmes arbetstid till 105 kronor per timme. Föräldrarnas totala kostnad blir då 2 100 kronor (20 timmar - 105 kronor).

Total kostnad för föräldrarna: 2 100 kronor

Tabell 1: Resursinsatser vid samarbetssamtal som aktualiserats av domstolsremiss (kronor).

Kommun

Löner:

- socialsekreterare 2 300 handledare 100 Lokaler och administration 600 Summa 3 000 Föräldrar

Avsatt tid 2 100 Totalt 5 100

Effekter — besparingar

Till följd av att samarbetssamtal genomförs i stället för att lösa vårdnadstvisten i domstol uppstår ett antal effekter, eller besparingar, för barnen, föräldrarna, kommunen, landstinget och staten. En del av dessa effekter går att kvantifiera medan andra effekter är mycket svåra att värdera i ekonomiska termer. I det följande redovisas först hur de kvantifierbara effekterna har beräknats. Därefter följer en beskrivning av de effekter som inte går att kvantifiera.

Kvantifierbara effekter - besparingar

Enligt Socialstyrelsens enkät enas föräldrarna i 51 procent av alla ärenden med samarbetssamtal som remitteras från domstol. För att beräkna den samhällsekonomiska vinsten av samarbetssamtal multi- pliceras därför i det följande samtliga kostnadsposter genomgående med 0,51.

Kommunen * Vårdnadsutredning

Då samarbetssamtalen leder till att föräldrarna enas behöver kommu- nen inte göra någon vårdnadsutredning, jämfört med om vårdnadskon- flikten hade behövt lösas genom en domstolsprocess. Vi har uppskattat att en vårdnadsutredning i genomsnitt upptar ca 40 timmar för en socialsekreterare. Här ingår även tid till dokumentation i form av utskrifter m.m.

Utöver minskade lönekostnader tillkommer minskade kostnader för lokaler och förvaltning. I likhet med beräkningen av resursinsatser, antas dessa kostnader schablonmässigt uppgå till 25 procent av lönekostnaderna för socialsekreterare.

Eftersom, enligt Socialstyrelsens enkät, föräldrarna enas i 51 procent av alla ärenden med samarbetssamtal som remitteras från domstol, multipliceras vid beräkningen av effekterna samtliga kommunens kostnader för vårdnadsutredningar med 0,51.

Beräkning * Lön

För en socialsekreterare är den genomsnittliga lönekostnaden, inklusive arbetsgivaravgifter m.m., 20 700 kronor per månad. Arbetstiden uppgår i genomsnitt till 146 timmar per månad. Med en timkostnad på 142 kronor blir kommunens besparing för lönekost- naden vid en 40 timmars vårdnadsutredning 2 900 kronor (142 kronor - 40 timmar - 0,51).

* Lokaler och övriga förvaltningskostnader

Kostnadsbesparingen för lokaler och övriga förvaltningskostnader uppgår till 400 kronor (2 900 kronor - 0,25 - 0,51).

Besparad kostnad för kommunen: 3 300 kronor

Staten

Domstolskostnader

Vid genomförande av samarbetssamtal kan en domstolsprocess undvikas. De samhällsekonomiska besparingar som tillkommer av detta avser domstolens lönekostnader (för rådman och tingsnotarie), lokal- och övriga förvaltningskostnader samt kostnader för nämnde- män, eventuella vittnen m.m. Dessa kostnader avser främst tvistemål om vårdnad och umgänge, och multipliceras med 51 procent (andel ärenden där föräldrarna enas genom samarbetssamtal). Ytterligare domstolskostnader tillkommer av att ett okänt antal av de mål som avgörs i tingsrätt och hovrätt går vidare i form av verkställighetsmål i länsrätt och kammarrätt. I brist på exakta uppgifter om överklagande antar vi att vårdnads- och umgängesmålen har samma överklagnings— frekvens i tingsrätten som verkställighetsmål i länsrätten. Enligt Domstolsverket uppgår denna överklagningsfrekvens till ca 25 procent, vilket innebär att domstolskostnaderna multipliceras genom— gående med 1, 25

Förutom att överklaga kan parterna begära verkställighet av tings- rättens eller hovrättens dom. Även detta leder till ökade domstolskost- nader. Dessa kostnader har emellertid inte kunnats kvantifieras, men tas upp i den samlade bedömningen för ej kvantifierbara effekter som redovisas nedan.

Beroende på typen av vårdnadstvist varierar kostnaderna för ett ”genomsnittligt” vårdnadstvistemål. Vi har bedömt att en vårdnads— tvist sammanlagt tar ungefär en effektiv arbetsdag i anspråk. Vid ett överklagande tillkommer ytterligare ungefär en arbetsdag.

Beräkning * Lön

År 1994 är den genomsnittliga lönen för en rådman ca 28 500 kronor per månad. Inklusive arbetsgivaravgifter m.m. (40 procent) är lönekostnaden 39 900 kronor. För en tingsnotarie är den genomsnitt— liga lönen ca 13 500 kronor, och lönekostnaden är 18 900 kronor per månad. Den totala lönekostnaden är därmed 58 800 kronor. Vid 20 effektiva arbetsdagar per månad är lönekostnaden per dag 2 900 kronor (58 800 kronor/20 dagar). Med hänsyn till att i 51 procent av ärendena med samarbetssamtal sker ett enande, och att 25 procent av tvisterna antas överklagas år den totala besparingen vad gäller lönekostnaderna 1 800 kronor (2 900 kronor - 0,51 — 1,25).

* Lokaler och övriga förvaltningskostnader

Kostnadsbesparingen för lokaler och övriga förvaltningskostnader uppgår till 300 kronor (1 800 kronor - 0,25 - 0,51 - 1,25).

* Nämndemän, vittnen, m.m.

I samband med huvudförhandling utgår ersättningskostnader för nämndemän, eventuella vittnen m.m. Nämndemän ersätts med 300 kronor per dag, vilket vid tre nämndemän per tvistemål ger en kostnad på 900 kronor. Nämndemännen ersätts dessutom för förlorad arbetsinkomst. Tre timmars ersättning för förlorad arbetsinkomst per nämndeman ger ytterligare ca 900 kronor (3 nämndemän - 3 timmar - 100 kronor). Övriga kostnader för eventuella vittnen m.m. bedöms uppgå till 500 kronor. Den totala kostnaden per dag blir 2 300 kr. Med hänsyn till att 151 procent av ärendena med samarbetssamtal sker ett enande, och att 25 procent av tvisterna antas överklagas är den totala besparingen för nämndemän, vittnen m.m. 1 500 kronor (2 300 kronor -0,51 - 1,25).

Besparad kostnad för domstolar: 3 600 kronor

Advokater

Advokatkostnadema för ett remissärende avser dels kostnader före huvudförhandling (stämning och förberedelse) dels de kostnader som ligger i själva huvudförhandlingen. Enligt Rättshjälpsmyndigheten utgick för varje part (förälder) under första kvartalet 1994 i genom- snitt 15 300 kronor i ersättning per vårdnadstvisteärende. Advokat— kostnaderna för ett ärende före huvudförhandling där föräldrarna enats efter remiss till samarbetssamtal är ca 9 900 kronor.

Enligt Rättshjälpsmyndighetens statistik framgår inte uppgifter om advokatkostnaderna i de ärenden där föräldrarna inte lyckas enas. Detta är ett problem eftersom advokatkostnaderna för huvudför- handlingen där föräldrarna inte enas utgör kostnadsbesparingen i detta fall. Rättshjälpsmyndigheten bedömer dock att få mål har så höga advokatkostnader som just dessa (det är inte ovanligt att de överstiger 100 000 kronor per ärende). Vi bedömer därför att den genomsnittliga kostnaden i ett vårdnadstvisteärende snarare underskattar än över- skattar kostnaden för ett ärende där föräldrarna enas. Därför använder vi denna kostnad (15 300 kr) i beräkningen. Med hänsyn till att 51 procent av föräldrarna enas genom samarbetssamtal blir den totala

besparingen vad gäller advokatkostnaderna 7 800 kronor per förälder (15 300 -0,51).

Besparad kostnad för advokater: 15 600 kronor

Föräldrar

I de fall då en vårdnadstvist löses genom samarbetssamtal lägger föräldrarna ner viss tid för genomförande av samtalen samt restid till ' och från samtalen. Enligt vår bedömning går det åt ca 20 timmar, vilket har tagits med som en resursinsats (se ovan under avsnittet resursinsatser). Om vårdnadstvisten löses genom en domstolsprocess behöver en vårdnadsutredare tala med respektive förälder. Vi har bedömt att vårdnadsutredaren i två samtal behöver tala med vardera föräldern i ca fyra timmar med en timmes restid per samtal. För båda föräldrarna tar en vårdnadsutredning 12 timmar. Därtill behöver föräldrarna närvara vid förberedande förhandling och huvudför- handling. Till detta uppskattar vi att för vardera föräldern åtgår omkring två arbetsdagar, dvs. 32 timmar sammanlagt för båda föräldrarna.

Den totala tidsvinsten av att undvika domstolsprocess med på— följande vårdnadsutredning är för föräldrarna 44 timmar. Om dessa timmar värderas som arbetstid enligt vägverkets beräkningar för år 1993 och hänsyn tas till att 51 procent av föräldrarna enas genom samarbetssamtal, är värdet av inbesparad tid 2 400 kronor (44 timmar ' 105 kronor - 0,51).

Besparad kostnad för föräldrarna: 2 400 kronor

Tabell 2: Besparingar vid samarbetssamtal som aktualiserats av domstolsremiss (kronor).

Kommun

Vårdnadsutredning 3 300 Stat

Dornstolskostnader 3 600 - Advokatkostnader 15 600 Summa 19 200 Föräldrar

Inbesparad tid 2 400 Totalt 24 900

Ej kvantifierbara effekter - besparingar

Utöver de direkt kvantifierbara effekterna som redovisats hittills uppstår även ett antal andra effekter till följd av samarbetssamtal som det är viktigt att väga in i en samlad bedömning. En sådan effekt avser domstolskostnaderna. Ett okänt antal av de mål som avgörs i tingsrätt och hovrätt går vidare till länsrätt och kammarrätt i form av verkstäl- lighetsmål. I domstolskostnaderna ovan beräknades inte några kostnader för dessa verkställighetsmål. Enligt Domstolsverket avgjorde emellertid år 1991 länsrätterna 605 mål enligt 21 kap. föräldrabalken. Ytterligare 179 mål avgjordes av kammarrätterna.

En annan effekt avser s.k. självläkning. Man kan anta att en viss andel av de föräldrar som inleder en domstolsprocess också avslutar den efter ett tag på egen hand. Det är mycket svårt att veta hur stora samhällsekonomiska besparingar som kan uppnås till följd av självläkning.

Vad betyder separationen för barnen? Att skiljas är en smärtsam upplevelse för alla inblandade, och framför allt för barnen. Ändå visar forskning att barn klarar föräldrars separation bra i ett långsiktigt perspektiv om föräldrarna kan samarbeta och finns kvar som föräldrar. Däremot kan barn som lever mitt i en vårdnadskonflikt på olika sätt påverkas negativt. De kan i samband med separationen, eller senare, vara i behov av samhällets olika stödåtgärder inom barnpsykiatri, hälsovård eller socialtjänst. Kostnaderna för detta kan bli avsevärda för kommunen, landstinget och staten.

Andra effekter som det finns anledning att ta hänsyn till avser kostnader för barnpsykiatriska utredningar som begärs i vissa fall. Enligt ett antal kommuner är emellertid BUP (barn- och ungdoms- psykiatrin) inblandad i ett litet antal vårdnadsutredningar. Denna kostnad har därför ej medtagits i våra beräkningar.

Samhällsekonomiskt utfall

I tabell 3 redovisas det samhällsekonomiska utfallet av resursinsatser och besparingar för ett vägt räkneexempel vid samarbetssamtal som aktualiserats av domstolsremiss. Resursinsatserna uppgår till 5 100 kronor och besparingarna till 24 900 kronor. Den samhällsekonomiska vinsten uppgår därmed till 19 800 kronor per ärende.

Den samhällsekonomiska vinsten kan jämföras med det resultat som Riksrevisionsverket och Socialstyrelsen redovisat för samarbetssamtal som sker efter remiss från domstol avseende år 1988. Enligt rapporten ”Lönar sig samarbetssamtal? - en samhällsekonomisk studie” uppgår den samhällsekonomiska vinsten till 10 900 kronor. Omräknat till 1993 års priser motsvarar detta 14 600 kronor.l I förhållande till detta belopp är alltså den samhällsekonomiska vinsten som vi redovisar för år 1993 ca 5 000 kronor högre per ärende än i den tidigare studien för år 1988.

Utöver den i tabell 3 redovisade samhällsekonomiska vinsten till- kommer även andra icke kvantifierbara effekter vid samarbetssamtal. Dessa effekter har inte tagits med i tabellen. Likaså har vi inte kvantifierat några långsiktiga effekter av samarbetssamtal. Vår bedömning är att om även dessa effekter hade kvantifierats skulle den samlade nettoeffekten bli ännu större än i tabell 3.

' I omräkningen till 1993 års priser har ett index för arbetskraft använts, eftersom de huvudsakliga resursinsatserna och besparingarna i den samhällsekonomiska bedömningen består av lönekostnader.

Tabell 3: Samhällsekonomisk bedömning av ett vägt räkneexempel vid samarbetssamtal som aktualiserats av domstolsremiss (kronor).

Resursinsatser

Kommun — 3 000 Föräldrar 2 100 Summa - 5 100 Besparingar

Kommun 3 300 Stat 19 200 Föräldrar 2 400 Summa 24 900 Totalt 19 800

Samarbetssamtal som aktualiseras före domstolsförfarande

Enligt enkätsvaren enades föräldrarna i 79 procent av alla ärenden med samarbetssamtal som aktualiserades före domstolsförfarande under år 1993.2 Eftersom antalet ärenden skiljer sig åt väsentligt mellan kommunerna, är det svårt att göra en rättvisande kommunvis jämförelse. Skillnaderna i andel enanden mellan kommunerna är mycket stora. Mot bakgrund av de kommunvisa variationerna kan det därför vara intressant att studera ett genomsnittligt ärende för riket med utgångspunkt från enkätsvaren, och göra en jämförelse med några olika kommuner för att se vilka effekter (besparingar) som uppstår av att lyckas ena föräldrar genom samarbetssamtal. De kommuner som studeras i det följande är Falun, Uppsala och Malmö.

I Falun aktualiserades 110 ärenden före domstolsförfarande, och 12 ärenden genom remiss från domstol. Av de ärenden som aktualiserades före domstolsförfarande kunde ett rättsligt förfarande undvikas i 90 ärenden, vilket motsvarar 82 procent av ärendena.

2 I beräkningen av enandekvoten har ett antal av de kommuner som ingår i enkätundersökningen exkluderats. Orsaken är att dessa kommuner har angett att man handlägger ett visst antal ärenden med samarbetssamtal före domstolsförfarande, men inte i hur många av dessa ärenden ett rättsligt förfarande kunde undvikas.

I Uppsala enades föräldrarna i 67 av 70 ärenden som aktualiserades före domstolsförfarande. Detta motsvarar 96 procent av ärendena, vilket är en mycket hög enandekvot i förhållande till genomsnittet för riket. Antalet ärenden som aktualiseras genom remiss från domstol uppgick i Uppsala till 13.

Av de i Malmö 20 ärenden som aktualiserades före domstolsför- farande enades föräldrarna i 11 ärenden, vilket motsvarar 55 procent. Till skillnad från de flesta andra kommuner aktualiserades i Malmö fler ärenden genom remiss från domstol än före domstolsförfarande. Antalet ärenden som aktualiserades genom remiss uppgick till 47.

Tabell 4: Antal ärenden före domstolsförfarande, antal ärenden där rättsligt förfarande kunde undvikas samt enandekvot.3

Antal ärenden Antal ärenden där Enandekvot

före domstols- rättsligt förfarande (procent) förfarande kunde undvikas Falun 110 90 82 Uppsala 70 67 96 Malmö 20 11 55 Riket 5 470 4 300 79

Tidsmässiga resursinsatser

För de ärenden där ett rättsligt förfarande kunde undvikas, kan man enligt enkäten utgå från att i genomsnitt pågick i riket 3,5 samtal per ärende. På motsvarande sätt kan man utgå från att i Falun, Uppsala och Malmö pågick i genomsnitt 4,5 respektive 4,2 och 2,6 samtal per ärende. Skillnaden mellan de tre kommunerna i genomsnittligt antal samtal per ärende var således inte helt obetydliga.

Vad beträffar samtalstiden bedömdes ovan att för riket totalt tar samtalen i genomsnitt ca 1,5 timmar att genomföra och att de leds av två socialsekreterare. Förutom faktisk samtalstid bedömdes att varje socialsekreterare dessutom lägger ner i genomsnitt ytterligare 0,5 timmar per samtal för förberedelser och administration. Totalt bedömdes således samtalstiden, exklusive handledartid, uppgå till 4 timmar.

Vanligtvis används vid samarbetssamtal även handledare för att diskutera vårdnadstvisten. I bedömningen för riket antogs att hand— ledaren avsätter i genomsnitt ca 0,5 timmar per ärende.

3 Uppgifterna för riket om antal ärenden före domstolsförfarande och antal ärenden där rättsligt förfarande kunde undvikas, har räknats upp med utgångspunkti resultatet från enkätundersökningen för 79 kommuner.

I de tre kommunerna varierar samtalstiden relativt mycket, till stor del beroende på att antalet socialsekreterare som arbetar med ärendena skiljer sig åt. I Falun arbetar man alltid två och två i ärenden med samarbetssamtal före domstolsförfarande, i Uppsala arbetar man två och två i 30 procent av ärendena medan man i Malmö arbetar i stort sett bara ensam. Efter att ha kontaktat de tre kommunerna bedömer vi att i Falun uppgår den totala samtalstiden exklusive handledartid till 4 timmar, vilket är detsamma som vår bedömning för riket. I Uppsala bedöms samtalstiden omfatta 2,5 timmar, och i Malmö 2 timmar.

Totalt för riket bedöms varje ärende inklusive handledartid ta i genomsnitt 14,5 timmar. Bland de tre kommunerna bedöms den sarmnanlagda tiden vara längst i Falun, där den i genomsnitt uppgår till 18,5 timmar. Motsvarande tid bedöms i Uppsala ta 11 timmar och i Malmö 6 timmar. Skillnaderna beror på att Falun har i genomsnitt fler samtal per ärende och använder fler socialsekreterare än Uppsala och Malmö.

Tabell 5: Åtgången tid för samarbetssamtal före domstolsförfarandei de ärenden där föräldrarna enas.

A B C D Genomsnittligt Tid per Handledning Sammanlagd antal samtal per samtal per ärende tid per ärende ärende (timmar) (timmar) (A- B) + C Falun 4,5 4,0 0,5 18,5 Uppsala 4,2 2,5 0,5 11,0 Malmö 2,6 2,0 0,5 5,5 Riket 3,5 4,0 0,5 14,5

Kommunala kostnader Kommunala kostnader kan uppskattas genom att beräkna lönekost- nader, kostnader för lokaler samt förvaltningskostnader. Dessa beräknas i enlighet med den samhällsekonomiska bedömningen som redovisats ovan.

Beräkning

— Lön

Med en genomsnittlig lön som uppgår till 15 200 kronor per månad för en socialsekreterare, är lönekostnaden 20 700 kronor per månad (inklusive arbetsgivaravgifter m.m. motsvarande 36,4 procent). Vid en genomsnittlig arbetstid på 146 timmar per månad blir timkostnaden 142 kronor.

För riket beräknas den sammanlagda lönekostnaden per ärende för socialsekreterare till ca 2 000 kronor (142 kronor per timme - 14 timmar samtalstid inklusive förberedelser och administration).

Vid en genomsnittlig lön motsvarande lönen för en första social- sekreterare, 17 800 kronor per månad, är lönekostnaden inklusive arbetsgivaravgifter m.m. för en handledare 24 300 kronor per månad. Timkostnaden beräknas i enlighet med ovan bli 166 kronor. Om varje handledare arbetar 0,5 timmar per ärende blir den totala lönekostnaden för handledning ca 100 kronor.

Om samma beräkningsgrunder används för de tre kommunerna som vid beräkningen för riket uppgår lönekostnaderna inklusive hand- ledarkostnad för Falun, Uppsala och Malmö till 2 700 kronor respekti- ve 1 600 kronor och 900 kronor.

— Lokaler och övriga förvaltningskostnader

I enlighet med tidigare beräknas kostnader för lokaler samt övriga för- valtningskostnader uppgå schablonmässigt till 25 procent av lönekost- naden för socialsekreterare. För riket blir dessa kostnader ca 500 kronor per ärende. För Falun blir kostnaderna 700 kronor per ärende, för Uppsala 400 kronor och för Malmö 200 kronor.

Tabell 6: Kommunala kostnader vid samarbetssamtal som aktualiserats före domstolsförfarandei de ärenden där föräldrarna enas (kronor per ärende).

Löner Lokaler och Totalt övrig förvaltning

Falun 2 700 700 3 400 Uppsala 1 600 400 2 000 Malmö 900 200 1 100 Riket 2 100 500 2 600

Kommunala besparingar

De besparingar som görs i samband med att samarbetssamtal leder till att föräldrarna enas är de kostnader som annars skulle uppkomma genom att kommunen tvingats genomföra en vårdnadsutredning. I den tidigare samhällsekonomiska bedömningen uppskattades att en vårdnadsutredning i genomsnitt tar ca 40 timmar för en socialsekrete- rare, inklusive tid för dokumentation, utskrifter m.m. Utöver de minskade lönekostnaderna tillkommer även minskade kostnader för lok