1 §  Bestämmelserna i denna kungörelse har till syfte att förebygga att djursjukdomar som är smittsamma eller kan nedärvas, kommer in i landet och får ytterligare spridning här, genom införsel av djur och vissa andra varor. Dessutom är syftet att hindra en för landets fauna skadlig inplantering av utländska djurarter.

Med djur avses i denna kungörelse däggdjur, fåglar, kräldjur (Reptilia), groddjur (Amphibia), fiskar, blötdjur (Mollusca), bin och humlor (Apoidea) samt kräftdjur (Crustacea).

Såsom införsel anses ej sådan förflyttning av djur från Finland eller Norge, som betingas av renskötseln och sker enligt internationell överenskommelse. Förordning (1992:56).

2 §  För varje ort, dit enligt bestämmelserna i denna kungörelse införsel får ske, skall Statens jordbruksverk förordna en eller flera veterinärer att vara gränsveterinär.

Jordbruksverket får beträffande visst införselärende eller grupp av sådana ärenden uppdra åt gränsveterinär att utöva befogenhet som enligt denna kungörelse tillkommer verket. Förordning (1991:566).

3 §  De närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna kungörelse utfärdas av Jordbruksverket. Om det då uppkommer någon fråga som berör en annan myndighet, skall Jordbruksverket samråda med den myndigheten.

I ärende, som förutsätter hänsynstagande till innehållet i tullförfattningarna, skall Jordbruksverket samråda med Generaltullstyrelsen. Förordning (1992:56).

4 §  För att tillgodose syftet med denna kungörelse får Jordbruksverket föreskriva att varor av följande slag inte får införas till landet utan särskilt tillstånd, nämligen

1. levande och döda djur,
2. produkter som härrör från djur,
3. avfall, djurfoder och gödningsämnen av animaliskt ursprung ävensom gödsel och urin,
4. hö och halm,
5. emballage, förvaringskärl, förpackningsmaterial och lump,
6. beklädnadsartiklar som använts vid arbete i djurstall,
7. begagnade sel- och remtyg, anspänningsredskap, sadlar, vojlockar och djurfiltar,
8. redskap och annat som använts vid rykt, utfodring eller vattning av djur,
9. redskap som använts vid renhållning i djurstall,
10. begagnade bikupor och begagnade biodlingsredskap.

Jordbruksverket får meddela föreskrifter om vilka villkor som skall gälla för införseltillstånd. Avser föreskrifterna vara som är att anse som livsmedel, skall samråd ske med Statens livsmedelsverk.

Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, såvitt avser vara som är att anse som livsmedel, av Livsmedelsverket och i övrigt av Jordbruksverket.

Angående skydd i sanitärt hänseende vid införsel av vissa av de i första stycket nämnda varuslagen gäller särskilda föreskrifter. Förordning (1992:56).

5 §  Införseltillstånd får vägras om det behövs för att tillgodose syftet med denna kungörelse. Om införseln avser levande djur, levande sperma av djur, befruktade ägg av djur för överföring mellan hondjur samt juvenila stadier och ägg av bin och humlor, får tillstånd lämnas endast om det är angeläget från avelssynpunkt eller annars från allmän eller enskild synpunkt.

I tillståndsbeslutet skall anges vilka villkor som skall gälla för tillståndet. Förordning (1992:56).

6 §  Ansökan om tillstånd att införa livsmedel får inte avslås utan föregående samråd med Jordbruksverket.

I ärenden om tillstånd till införsel för utplantering skall Jordbruksverket samråda med Fiskeriverket i fråga om fisk, fiskrom, blötdjur eller kräftdjur samt med Statens naturvårdsverk i fråga om annat djurslag eller ägg. Förordning (1992:56).

7 §  Är införseltillstånd förenat med villkor, att bevis eller intyg av viss beskaffenhet skall företes vid införseln, och finns det anledning att misstänka att den företedda handlingen är utfärdad av obehörig eller till sitt innehåll är oriktig, ankommer det på Jordbruksverket att besluta hur det skall förfaras med godset. Intill dess verket lämnat besked får godset inte lossas eller lämnas ut. Beträffande levande djur får dock gränsveterinären besluta annat i avvaktan på verkets beslut. Förordning (1991:566).

8 §  Levande djur liksom annan vara, som omfattas av krav på införseltillstånd som avses i 4 § får, om inte Jordbruksverket i ett särskilt fall tillåter det, inte föras in på annan plats än över tullplats som verket föreskriver. I föreskrifterna skall också anges de för varje sådan plats förordnade gränsveterinärerna.

Första stycket gäller inte vara som avses i kungörelsen (1974:270) om kontroll vid införsel av livsmedel. Förordning (1991:566).

9 §  Vid införsel av levande djur får djuret inte lastas ur utan medgivande av gränsveterinären innan det har besiktigats av veterinären, om inte Jordbruksverket föreskriver något annat.

Finner gränsveterinären att djuret företer tecken, som ger skälig anledning till misstanke att djuret är angripet av sjukdom på vilken epizootilagen (1980:369) är tillämplig, skall djuret omedelbart återutföras eller, om detta inte är möjligt, enligt Jordbruksverkets närmare bestämmande avlivas. Finns tecken, som ger skälig anledning till misstanke att djuret är behäftat med annan sjukdom som avses i 1 §, ankommer det på verket att besluta hur det skall förfaras med djuret.

Andra stycket gäller även i fråga om djur som, utan att de företer sjukdomstecken, på sannolika skäl misstänks bära smitta.

I avvaktan på Jordbruksverkets beslut i fall som avses i andra och tredje styckena skall djuret förvaras på det sätt gränsveterinären bestämmer.

Om det finns särskilda skäl, får Jordbruksverket medge undantag från bestämmelserna i denna paragraf. Förordning (1992:56).

10 §  I den mån så finnes erforderligt äger Jordbruksverket föreskriva att levande djur, som inkommer till riket, skall hållas i karantän viss tid innan importören må förfoga över detsamma. Kan ej sålunda föreskriven karantänsbehandling anordnas eller vill ej importören ikläda sig behandlingskostnaden, skall djuret återutföras eller, om detta icke låter sig göra, enligt Jordbruksverkets närmare bestämmande avlivas. Förordning (1991:566).

11 §  Karantänsbehandling som avses i 10 § skall, om inte Jordbruksverket i undantagsfall medger annat, ske i anstalt som godkänts av verket och står under tillsyn av därtill av verket förordnad gränsveterinär. Ansökan om godkännande av karantänsanstalt skall, tillika med beskrivning och plan över anstaltens byggnader och inredning insändas till länsstyrelsen, som överlämnar handlingarna med eget yttrande till verket. Verket får meddela föreskrifter om anstaltens skötsel. Förordning (1991:566).

12 §  Gränsveterinär, under vars tillsyn karantänsanstalt står, har att pröva, huruvida hinder mot att djur intages i anstalten föreligger med hänsyn till risk för överföring av smitta mellan djuret och djur som förvaras i anstalten.

Om det, medan djur hålls i karantän, kommer fram någon omständighet som avses i 9 § andra eller tredje stycket, avgör Jordbruksverket hur det skall förfaras med djuret och övriga djur som är intagna i karantänsanstalten. Förordning (1992:56).

13 §  I den mån så finnes påkallat till förebyggande av djursjukdom äger Jordbruksverket med avseende å införsel av vara som sägs i 4 § samt av levande växter, potatis, rotfrukter, utsädesvaror ävensom vegetabiliska fodermedel och spånadsämnen föreskriva, att varan jämte emballage eller förvaringskärl samt det vid införseln begagnade transportmedlet skola undergå desinfektion i närmare angiven ordning. Förordning (1992:56).

14 §  Därest vid haveri, nödlandning eller annat trafikmissöde gods måste urlastas annorstädes eller i annan ordning än som för godset är bestämd i denna kungörelse eller föreskriven med stöd av kungörelsen, skall tull- eller polismyndigheten på platsen inhämta besked hos närmaste gränsveterinär eller annan tjänsteveterinär om nödiga försiktighetsmått i avbidan på Jordbruksverkets beslut huru med godset skall vidare förfaras. Om så finnes erforderligt, skall veterinären företaga besiktning på platsen. Förordning (1991:566).

15 §  För besiktning eller annan förrättning, vilken veterinär utför på grund av bestämmelse i denna kungörelse eller föreskrift som utfärdats med stöd av kungörelsen, äger han uppbära ersättning enligt vad därom finnes särskilt stadgat.

16 §  Samtliga kostnader för veterinärbesiktning, tagande och undersökning av prov, karantänsbehandling, desinfektion, avlivning, destruktion eller annan åtgärd i ärende som avses i denna kungörelse skola gäldas av importören. Beträffande åtgärd avseende transportmedel eller däri befintligt gods äro jämväl transportmedlets ägare och, i förekommande fall, befälhavare ansvariga för gäldande av kostnaderna.

Har med karantänsbehandling förenad kostnad förskjutits av gränsveterinären eller av annan offentlig myndighet och kan ej ersättning utfås av importören, skall kostnaden gäldas av karantänsanstalten.

17 §  Avlivas djur på grund av stadgande i denna kungörelse eller föreskrift som meddelats med stöd av kungörelsen, utgår ej ersättning av allmänna medel för djurets värde, ändock att sådan ersättning författningsenligt må utgå då djur avlivas till bekämpande av smittsam djursjukdom inom riket.

17 a §  I ärenden om tillstånd enligt 4 § skall avgift betalas enligt föreskrifter som meddelas av Jordbruksverket. Förordning (1991:566).

18 §  En gränsveterinärs beslut enligt denna kungörelse får överklagas hos Jordbruksverket.

Jordbruksverkets eller Livsmedelsverkets beslut i ett särskilt fall får överklagas hos kammarrätten.

Beslut som har meddelats enligt denna kungörelse gäller omedelbart, om inte något annat bestäms. Förordning (1993:82).

19 §  Angående påföljd för olovlig införsel av vara, som på grund av förordnande enligt 4 § ej må införas, och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

I fråga om förfarandet med beslagtaget gods skola iakttagas de försiktighetsmått som Jordbruksverket efter anmälan av Generaltullstyrelsen må finna nödiga. Förordning (1991:566).

20 §  Den som bryter mot bestämmelse, som ges i denna kungörelse eller meddelats med stöd av densamma, döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Kan genom förseelse varom sägs i första stycket det i 1 § angivna syftet äventyras, äger domstolen därest ej hinder möter mot utförsel av den vara förseelsen avser, förordna att varan skall under tullkontroll återutföras ur riket. Möter hinder mot utförsel, äger domstolen efter Jordbruksverkets hörande förordna om varan på sätt finnes lämpligt. Förordning (1991:1355).

21 §  Tullmyndighet eller sådan myndighet, som enligt 75 § andra stycket tullförordningen (1987:1114) utövar tullkontroll över varor, skall övervaka att införsel inte sker i strid mot denna kungörelse eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av kungörelsen. Förordning (1987:1075).

22 §  Oförtullade varor som avses i 4 § får inte utan medgivande av Jordbruksverket tas om hand på sådant sätt som avses i 8 § första stycket 2 tullagen (1987:1065). Om inte annat följer av bestämmelserna i denna kungörelse, gäller i övrigt lagen (1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade varor, m.m i fråga om rätten att hantera oförtullade varor, som enligt Jordbruksverkets förordnande inte får föras in utan verkets tillstånd.

Jordbruksverket får föreskriva begränsning av rätten enligt första stycket att hantera vara. Förordning (1992:56).