2.1. Bakgrund

Sverige har sedan gammalt lämnat inbördes rättshjälp i brottmål till främ- mande stater i den utsträckning som vår lagstiftning tillåter. Sådan rättshjälp lämnas i princip både till stater som Sverige har träffat överenskommelse med om inbördes rättshjälp i brottmål och sådana stater som inte kan stödja en framställning om rättshjälp på en särskild överenskommelse. I fråga om bevisupptagning gäller t.ex. att en främmande stat enligt lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol — oavsett om en överenskommelse mellan den främmande staten och Sverige föreligger eller inte — kan begära medverkan av svensk domstol avseende åtgärder som hör till rättegången i den främmande staten. Det kan gälla förhör med en part i rättegången eller bevisupptagning genom att höra ett vittne eller en sakkunnig eller genom att hålla syn.

Samarbetet med andra stater vad gäller inbördes rättshjälp i brottmål byg- ger dock främst på konventioner och bilaterala avtal. Sådana överenskom- melser mellan staterna är ofta att föredra eftersom de normalt skapar en större klarhet mellan staterna under vilka förutsättningar som rättshjälp kan lämnas och underlättar den rent praktiska hanteringen. Överenskommelser som bygger på ömsesidighet innebär vidare att en stat som är villig att lämna en viss typ av rättshjälp i allmänhet också kan räkna med att få motsvarande hjälp från andra stater.

Den viktigaste överenskommelsen på området är den i Strasbourg år 1959 undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp [ brottmål (se prop. 1961:48 samt SÖ 1968:15 och 1977z88). Sverige har tillträtt den konventionen, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 maj 1968. Förutom Sverige är numera följande stater och områden anslutna till konventionen: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike jämte besittningar, Grekland, Is- land, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna med Aruba, Norge, Schweiz, Spanien, Turkiet, Tyskland och Österrike.

I konventionen åtar sig de fördragslutande staterna att i enlighet med kon- ventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som handläggs av enjudiciell myndigheti en annan kon- ventionsstat. De former av rättshjälp som regleras i konventionen gäller bl.a. bevisupptagning, husrannsakan och beslag för bcvisändamål, delgiv- ning och utlämnande av straffregisterutdrag.

När Sverige år 1967 ratificerade konventionen gjorde vi förbehåll beträf- fande vissa av artiklarna. Ett sådant förbehåll gjordes beträffande artikel 2 i konventionen. Enligt den artikeln kan en framställning enligt konventionen avslås av den anmodade staten, bl.a. om gärningen är av politisk natur eller om den begärda åtgärden kan anses kränka landets suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller mot andra för den anmodade staten väsentliga intressen. Sve- rige har gjort de förbehållen beträffande artikel 2 att en framställning om rättshjälp dessutom kan avslås a) om den gärning som framställningen avser inte är belagd med straff enligt svensk lag, b) om förundersökning rörande

• Sida 10
•  Original

gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat, c) om den i den ansökande staten misstänkte personen i Sverige eller i tredje stat har åtalats för gär- ningen eller dom har meddelats rörande gärningen, (1) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gär- ningen eller att inte inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen och e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag.

Sverige har vidare gjort förbehåll beträffande artikel 11 i konventionen som gäller överförande och transitering av frihetsberövade personer för för- hör eller konfrontation utomlands. I promemorian föreslogs att Sverige skall återta detta förbehåll. Jag återkommer i följande avsnitt till det närmare in- nehållet i artikel 11 och vissa andra artiklar som har samband med den.

Enligt artikel 23 i konventionen skall en stat som gjort förbehåll beträf- fande en eller flera bestämmelser i konventionen återta detta så snart om- ständigheterna så medger (punkt 2). En avtalsslutandc part som har gjort förbehåll beträffande en bestämmelse har enligt samma artikel inte rätt att i vidare mån än den själv har godtagit bestämmelsen kräva tillämpning av densamma från en annan parts sida (punkt 3).

I förhållande till de nordiska länderna lämnar Sverige i åtskilliga hänseen- den en mera långtgående rättshjälp än vad som följer av den europeiska rättshjälpskonventionen. Bl.a. har frågan om nordisk vittnesplikt lösts ge- nom enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna. De svenska bestämmel- serna på området finns i lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt. Vidare har Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige undertecknat en överens- kommelse år 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupp- tagning (SÖ 1975:42, cirkulär 1975:301).

Det kan här nämnas att man inom ramen för Förenta Nationernas Ekono- miska och Sociala Råd (UNESCO) arbetar med en s.k. modellkonvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Sverige deltar i det _arbetet tillsammans med många andra länder. Avsikten är att konventionen skall utgöra modell för de bilaterala avtal som ingås på detta område. Bland de bestämmelser som övervägs i sammanhanget finns regler om överförande av frihetsberö- vade personer till andra stater för att medverka vid utredning av brott eller i samband med rättegång.

2.2. Närmare om den europeiska rättshjälpskonventionen

Som jag nyss nämnde innehåller artikel 11 i konventionen bestämmelser om överförande av personer som är frihetsberövade för förhör eller konfronta- tion utomlands. Reglerna innebär att en person som är berövad friheten skall föras över till den stat där förhöret eller konfrontationen skall äga rum, om personlig inställelse begärs av konventionsstaten (punkt 1 ).

En framställning om överförande får vägras under vissa angivna förutsätt- ningar (punkt 1 a — d). Det kan ske om den som skall överföras inte sam- tycker till åtgärden, om hans närvaro behövs i en pågående rättegång i den anmodade staten, om ett överförande. skulle kunna leda till att tiden för fri- hetsberövandet förlängs eller om andra tvingande skäl talar mot ett överför- ande till den ansökande statens område.

Artikel ]] punkt 2 innehåller bestämmelser om transitering av personer

• Sida 11
•  Original

som är frihetsberövade. Enligt bestämmelserna skall transitering genom en tredje konventionsstats område i princip beviljas, omjustitiedepartementet iden ansökande staten begär det och bifogar erforderliga handlingar. Transi- tering av egna medborgare får dock vägras.

Enligt artikel llpunkt 3 skall den som har överförts till en annan stat hållas i förvar på den ansökande statens område, liksom i förekommande fall på tredje stats område, såvida inte den anmodade staten begär att han försätts på fri fot.

l nära samband med artikel 11 står bestämmelserna i artikel 12. Den arti- keln föreskriver en tidsbegränsad immunitet för bl.a. vittnen som inställer sig på den ansökande statens område. Sådana bestämmelser återfinns för svenskt vidkommande numera i 2 5 lagen (1991z435) med vissa bestämmel- ser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.

Av artikel 20 i konventionen framgår att ersättning för kostnader som upp- stått på den anmodade statens område för transport enligt artikel 11 av per- soner som berövats friheten får utkrävas av den ansökande staten. Denna bestämmelse utgör _ett av de få fall där ersättningsanspråk kan ställas enligt konventionen.

I artikel 23 punkt 3 finns en s.k. reciproeitetsbestämmelse. En avtalsslu— tande part som gjort förbehåll i något avseende kan inte i vidare mån än den själv har godtagit en bestämmelse kräva att en annan part skall tillämpa den.

Av de 18 stater som hittills har tillträtt konventionen har, utöver Sverige, endast Finland och Grekland gjort förbehåll mot artikel 11 i dess helhet. Åtta stater — Frankrike, Island, Italien, Liechtenstein, Spanien, Schweiz, Turkiet och Israel — har inte gjort något förbehåll. Två stater — Österrike och Tyskland — har godtagit artikeln i dess helhet men har förklarat att de alltid avser att utnyttja de möjligheter att vägra efterkomma framställningen som anges i punkt 1 a — c. Danmark och Norge har gjort förbehåll såvitt avser artikel 11 punkt 2, dvs. transitering genom dess territorier. Belgien, Luxem- burg och Nederländerna har i fråga om transitering gjort ett begränsat förbe- håll som innebär att transitering medges endast under vissa förutsättningar. Dessa fem stater har dock inte förbehållit sig några begränsningar i skyldig- heten att föra över frihetsberövade personer till andra konventionsstater för förhör eller konfrontation i den utsträckning artikeln föreskriver.

2.3. Bör det svenska förbehållet återkallas?

Som framhålls i promemorian var motivet till att man från svensk sida gjorde förbehåll beträffande artikel 11 i konventionen att det enligt då gällande svensk rätt inte var möjligt att i annan ordning än i samband med utlämning för brott lämna bistånd vid brottsutredning i en annan stat på det sätt som avses i artikeln. Med hänsyn till att utlämning inte kunde komma i fråga an- sågs ett förbehåll böra göras av innebörd att artikeln inte skulle tillämpas från svensk sida (se prop. 1961 :48 s. 11). Det konstaterades i sammanhanget att en följd av det ställningstagandet var att det inte blev möjligt att t.ex. påräkna inställelse vid svensk domstol av ett vittne som hade berövats frihe- ten i en annan stat. I stället fick man falla tillbaka på den möjlighet som fanns enligt svensk lagstiftning att höra vittnet vid bevisupptagning inför den ut- ländska domstolen.

l].

• Sida 12
•  Original

Sverige är i dag relativt ensamt i Europa om att vägra internationell rätts- hjälp som består i att föra över en person som är berövad friheten till en annan stat för förhör eller konfrontation i en där pågående rättegång eller förundersökning. Jag kan inte se att det mnnera föreligger några sakliga skäl som talar mot att lämna bistånd i detta hänseende, särskilt med tanke på möjligheten att vägra överförande om den som skall höras inte samtycker till åtgärden.

För ett återtagande av förbehållet talar också med styrka att konventions- staterna är förpliktade att återta gjorda förbehåll så snart omständigheterna medger det och att olika konventioner som Sverige har tillträtt eller kan ha intresse av att tillträda, såväl bilaterala som multilaterala, ofta innehåller be- stämmelser om överförande av frihetsberövade personer till andra konven- tionsstater för vittnesförhör. Sådana bestämmelser finns bl.a. i den av För- enta Nationerna nyligen antagna och av Sverige ratificerade konventionen om olaglig hantering av narkotika (se prop. 1990/912127 bil. 1 artikel 7 p. 4, JuU32, rskr. 323). I och med den allt större rörligheten i Europa är det uppenbart att det finns ett starkt och växande behov av att kunna överföra frihetsberövade personer för förhör m.m. mellan de europeiska länderna.

Jag ställer mig alltså — i likhet med remissinstanserna — bakom promemo- rieförslaget att Sverige bör återta förbehållet beträffande artikel 11 i rätts- hjälpskonvcntionen. I detta sammanhang kan också nämnas att man från domstolshåll har framhållit vikten av att i allvarliga brottmål kunna höra nyckelvittnen direkt inför svensk domstol. något som i dag inte kan ske om de är frihetsberövade utomlands.

Ett återtagande av förbehållet beträffande artikel 11 får konsekvenser även för förbehållet beträffande artikel 2 i konventionen. Som jag tidigare redovisat (se avsnitt 2.1) har Sverige gjort ett allmänt förbehåll om att en framställning om rättshjälp enligt konventionen kan avslås under vissa förut- sättningar, bl.a. om kravet på s.k. dubbel straflbarhet inte är uppfyllt, om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller om den person som är misstänkt för brott i den främmande staten har åtalats i Sverige eller om dom beträffande gärningen har meddelats i Sverige. Om förbehållet be- träffande artikel 11 i konventionen återtas och en särskild lagreglering införs om överförande av frihetsberövade personer för förhör utomlands, är det naturligt att lagstiftningen uttömmande reglerar under vilka förutsättningar ett överförande får ske. Det finns därför anledning att ifrågasätta om de nu nämnda förbehållen beträffande artikel 2 skall omfatta också rättshjälp som avses i artikel I] eller om de kan undvaras eller begränsas på något sätt.

Som jag tidigare varit inne på (se avsnitten 2.1 och 2.2) medger rättshjälp- skonventionens artikel 2 och artikel ll att framställningar om överförande av frihetsberövade personer avslås på vissa särskilt angivna grunder. Dessa avslagsgrunder lämnar i normalfallet gott handlingsutrymme för att slå vakt om svenska intressen. Konventionen innehåller emellertid inga krav på att den brottsliga gärning som ligger till grund för en framställning om rättshjälp skall vara straflbar även i det land som skall lämna rättshjälpen (dubbel straflbarhet). En sådan vägransgrund är enligt min mening nödvändig när det gäller rättshjälp som avses i artikel I I och överensstämmer med vad som i Sverige gäller vid framställningar om bevisupptagning på begäran av främ-

• Sida 13
•  Original

mande stat (se 1 5 lagen, 1946:816, om bevisupptagning åt utländsk dom- stol). Sverigc bör enligt min mening kunna avslå en framställning om över- förande av en frihetsberövad person till en främmande stat, om den gärning som avses med framställningen inte motsvarar brott enligt svensk lag.

I samband med att Sverige återtar förbehållet enligt artikel l.] bör Sverige därför anmäla att det förbehåll i fråga om krav på dubbel straflbarhet som Sverige gjorde vid tillträdet till konventionen också gäller vid framställ- ningar om rättshjälp enligt artikel 11, men att (le förbehåll som i övrigt gjor- des beträffande artikel 2 inte kommer att tillämpas vid sådana framställ— ningar.

Danmark och Norge har, somjag tidigare nämnde, gjort förbehåll beträf- fande bestämmelserna om transitering av frihetsberövade personer över en tredje konventionsstats område. Behovet av transitering över de nordiska ländernas territorier kan med hänsyn härtill inte förväntas vara särskilt stort. Om Sverige gör ett förbehåll beträffande konventionens bestämmelser i detta hänseende kan vi emellertid, på grund av reciproeitetsbestämmelsen i artikel 23 punkt 3, inte påräkna transiteringstillstånd från andra konven- tionsstater. Med hänsyn till det nu sagda finns det enligt min mening inte anledning att göra förbehåll i fråga om transitering. Skulle omständigheterna i något fall vara stötande föreligger möjligheter att vägra efterkomma fram- ställningen om transiteringstillstånd under åberopande av ordre public (arti- kel 2:b i rättshjälpskonvcntionen). Transitering av svenska medborgare får såsom tidigare nämnts vägras.

Jag anser således att artikel 11 i rättshjälpskonventionen bör kunna godtas i dess helhet och förbehållet således återtas utan inskränkningar.

• Sida 14
•  Original

2.4. En lagreglering om överförande av frihetsberövade personer för vittnesförhör m.m. utomlands

Mitt förslag: En person i Sverige som är berövad friheten skall på be- gäran av en främmande stat kunna föras över till den främmz'rnde sta- ten för förhör eller konfrontation i samband med utredning om brott eller vid rättegång, om förhöret eller konfrontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet. )å motsvarande sätt skall en i utlandet frihetsberövad person kunna överföras till Sverige för förhör eller konfrontation här i landet.

Regeringen skall pröva om en framställning om överförande av en här i landet frihetsberövad person skall beviljas. En förutst'iltning för att ett sådant överförande skall kunna ske är bl.a. att den frihetsberö- vade samtycker till åtgärden. Den myndighet som svarar för omhän- dertagandet skall yttra sig över framställningen och uttala sig om det från andra utgångspunkter möter hinder att den frihetsberövade läm- nar landet.

En frihetsberövad person som har överförts från en främmande stat till Sverige för förhör eller konfrontation skall tas i förvar av polisen under vistelsen här i landet.

Chefen för justitiedcpartcmentet skall kunna meddela tillstånd till transport genom Sverige av en i främmande stat frihetsberövad per- son som skall föras över till en tredje stat för förhör eller konfronta— tion (transitering).

Promemorians förslag: ('")verensstämmer i stora drag med mitt förslag. Promemoricförslaget tar emellertid sikte endast på personer som är frihets- berövade inom ramen för kriminalvården eller som är häktade eller an- hållna. Förslagct gäller inte för de s.k. administrativa frihetsberövamlena, dvs. personer som t.ex. är intagna för psykiatrisk tvångsvård. Enligt prome- rm.>rieförslaget skall krimiimlvårdsstyrelsen och riksåklagaren vara beslu- tande myndigheter i fråga om de personer som skall överföras till främ— mande stat.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har godtagit promemorians förslag eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser har lämnat syn- punkter av främst teknisk karaktär. En remissinstans är kritisk mot förslaget att låta kriminalvårdsstyrelsen fatta beslut om överförande av frihetsberö- vade personer och förordar i stället att saken prövas i domstol.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag tidigare har sagt är avsik- tcn med det nu framlagda förslaget att Sverige i större utsträckning än vad som för närvarande sker skall kunna delta i internationellt samarbete på brottmålsområdet vad gäller inbördes rättshjälp mellan olika stater. Grun- den för detta samarbete är främst den europeiska rättshjälpskonventionen,

• Sida 15
•  Original

och tanken är att det lagförslag som nu läggs fram skall göra det möjligt för Sverige att återta det förbehåll beträffande artikel .l] i konventionen som gjordes i samband med ratificeringen. Utgångspunkten vid utformningen av förslaget är således konventionens bestämmelser om överförande och transi- tering av frihetsberövade personer (se avsnitt 2.2). Dessa regler innebär i korthet att en person som är frihetsberövad i en stat skall överföras till en annan stat där förhöret eller konfrontationen skall äga rum, om personlig inställelse begärs av den senare staten (punkt 1). Enligt artikeln får en fram- ställning om överförande vägras under vissa förutsättningar (punkt 1 a — d). Det gäller bl.a. om den frihetsberövade själv inte vill medverka vid förhöret eller konfrontationen. Ytterligare vägransgrundcr framgår av artikel 2. En- ligt den artikeln får en framställning om rättshjälp vägras i fråga om politiska brott och Om det föreligger hinder av ordre publicvkaraktär. Av konventio- nens artikcl 1 slutligen framgår att konventionen över huvud taget inte om- fattar militära brott. Artikel 11 innehåller också bestämmelser om transite- ring av personer som är frihetsberövade (punkt 2) och regler om att den som har överförts till en annan stat skall hållas i förvar på den ansökande statens område (punkt 3).

Promemorieförslaget har utarbetats med beaktande av de nu angivna hu- vudprinciperna i konventionen, och jag ansluter mig i allt väsentligt till vad som sägs i promemorian i dessa delar. Remissinstanscrna har också över lag godtagit den principiella uppläggningen av förslaget. Jag vill tillägga att pro— memorians förslag ligger väl i linje med det förslag till konventionstcxt som har diskuterats inom UNESCO, såvitt gäller den där aktuella nmdcllkonvcn- tionen (se avsnitt 2.1).

I likhet med vad som föreslås i promemorian anserjag vidare att reglerna bör utformas så att de får generell tillämplighet och att de således bör gälla också i förhållande till stater som står utanför rättshjälpskonventionen.

I ett par hänseenden anser jag emellertid att lagen börgcs en dell-'i'.? annan ugfomming än den som föreslås i promemorian. Det gäller dels frågan vilka personer som bör omfattas av reglerna, dels frågan vilken myndighet som lämpligen bör besluta i fråga om överförande av frihetsberövade personer. Jag kommer i det följande att i förhållande till promemorieförslaget också föreslå ett par mindre ändringar vad gäller möjligheten till avslag av fram— ställningar om överförande eller transitering av frihetsberövade personer. Slutligen skall jag ta upp frågan om lagförslagcts tekniska utformning.

Promemorieförslaget innebär att endast personer som är intagna i krimi- nalvårdsanstalt eller är anhållna eller häktade kan komma i fråga för över- förande till en främmande stat. De personer som är frihetsberövade inom ramen för den psykiatriska tvångsvården, socialtjänsten eller smittskyddet faller utanför lagens tillämpnirrgsområde. Frågan diskuteras inte närmare i promemorian och inte heller har någon av remissinstanserna haft synpunkter på förslaget i denna del.

Enligt min mening är den tolkning av rättshjälpskonventionens bestäm- melser i detta hänseende som kommer till uttryck i promemorian alltför snäv. l konventionen används uttrycket ”en person som är föremål för fri- hetsberövande" utan att det görs någon inskränkning av innebörd att kon- ventionen skulle omfatta endast frihetsberövade personer som har begått el-

• Sida 16
•  Original

ler är misstänkta för brott. Syftet med konventionen talar också för att någon sådan inskränkning knappast har varit avsedd. Meningen ärju att personer som har något att bidra med i en rättegång i en främmande stat inte skall vara förhindrade att närvara vid rättegången enbart av det skälet att de är berövade friheten. Med hänsyn till det nu sagda anserjag det bäst förenligt med konventionens bestämmelser att låta den föreslagna lagen omfatta alla typer av frihetsberövanden, alltså även sådana som har skett på administra- tiv väg. Det betyder att personer som tvångsvis är omhändertagna t.ex. med stöd av lagen (199111128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (l99l:1l.29) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1988:87()) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (199052) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt smitt- skyddslagen (1988:1472) bör omfattas av förslaget och kunna överföras till en främmande stat för förhör eller konfrontation under de förutsättningz'ir i övrigt som anges i lagen.

Med ett sådant tillämpningsområde för lagstiftningen är det inte möjligt att, som föreslås i promemorian, låta kriminalvårdsstyrelsen och riksåklaga- ren besluta i de frågor som här avses. Dessa myndigheter har inget tillsynsan- svar avseende den psykiatriska tvångsvården, socialtjänsten eller smittskyd- det och bör således inte fatta beslut som rör frihetsberövade personer på dessa områden. Inte heller anser jag det lämpligt att vid sidan av kriminal- vårdsstyrelsen och riksåklagaren låta ytterligare en myndighet, t.ex. social- styrelsen, vam beslutande nr)-'Izdiglzet såvitt gäller de administrativt frihetsbe- rövade. En sådan ordning skulle leda till att inte mindre än tre centrala myn- digheter gavs uppgifter på området, vilket inte kan anses motiverat med hän— syn till det antal ärenden som det kan bli fråga om. Enligt uppgift från de åklagarmyndighetcr som främst berörs av internationellt samarbete på brottmålsområdet uppgår i dag antalet ärenden där frihetsberövade perso- ner i Sverige hörs på begäran av främmande stat till högst 10 per år. Det finns skäl att tro att antalet ärenden där frihetsberövade personer i Sverige kommer att begäras överförda till främmande stat med stöd av den nya lagen kommer att ligga på en motsvarande nivå.

Det begränsade antalet ärenden och önskvärdheten av att få en enhetlig praxis talar för att beslutanderätten i dessa frågor bör ligga hos en myndig- het. För egen del skulle jag kunna tänka mig att t.ex. justitiekanslern eller möjligen en centralt placerad domstol skulle kunna handlägga ärendena. Jag har emellertid vid mina överväganden slutligen stannat för att beslutanderät- ten tills vidare bör ligga hos regeringen. Det har visserligen varit en strävan under senare år att försöka avlasta regeringen de renodlade förvaltnings- ärendena. Jag anser emellertid att de bedömningar som kan komma att be- höva göras i dessa ärenden många gånger är av sådan art att uppgiften, ivart fall i ett inledande skede, inte lämpligen bör anförtros någon annan än rege- ringen. Skälen till mitt ställningstagandc är följande.

Den lagstiftning som nu föreslås kommer att gälla inte bara i förhållande till stater som är anslutna till den europeiska rättshjälpskonventionen utan även till andra stater. I flertalet stater som kan tänkas utnyttja den svenska lagstiftningen råder i dag stabila förhållanden från säkerhetssynpunkt. Det finns emellertid anledning räkna med att även länder som är invecklade i krig eller där krigsrisken är överhängande kan komma att göra framställ-

• Sida 17
•  Original

ningar om överförande av frihetsberövade personer. Svenska myndigheter har ett ansvar för säkerheten för de personer som är berövade friheten här i landet. Av detta ansvar följer att en frihetsberövad person inte skall föras över till en främmande stat, om det finns en risk för att han kan komma till skada på grund av krigshandlingar, attentat eller liknande i den främmande staten. Vid prövningen av en sådan framställning är det därför naturligt att de kunskaper utnyttjas som finns inom regeringskansliet om det säkerhets- politiska läget i det land som gjort framställningen.

Enligt rättshjälpskonventionen kan vidare en framställning om överför— ande av en frihetsberövad person avslås, om den gärning som framställ- ningen avser utgör ett politiskt eller militärt brott. Även vid de bedömningar som måste göras i dessa hänseenden kan det enligt min mening vara lämpligt att utnyttja de särskilda kunskaper som finns inom regeringskansliet.

Jag vill här tillägga att enligt den europeiska konventionen om bekäm- pande av terrorism (SÖ 1977: 12) som Sverige är ansluten till skall vissa brott, bl.a. vissa typer av grova våldsbrott, inte betraktas som politiska brott. Det föreskrivs uttryckligen i den konventionen (artikel 8) att begärd rättshjälp inte får vägras enbart på grund av att rättshjälpen bedöms avse brott av poli- tisk natur (se också prop. 1976/77:124 s. 32 ff. och l å andra stycket lagen, 1946:816, om bevisupptagning åt utländsk domstol). Med hänsyn härtill an- serjag att promemorians förslag att politiska brott alltid skall utgöra grund för avslag på en begäran om rättshjälp är alltför kategorisk. Enligt min mc- ning bör avslagsgrunden för politiska brott göras fakultativ, vilket för övrigt ligger i linje med rättshjälpskonventioncns bestämmelser. Regeringen skall alltså kunna avslå en framställning om överförande av en frihetsberövad per- son på den grunden, men det skall inte vara obligatoriskt.

När det gäller handläggningen av dessa ärenden i övrigt ansluterjag mig till promemorians förslag att en framställning på sedvanligt sätt bör ges in till utrikesdcpartementet. Med hänsyn till att den frihetsberövade enligt försla- get skall gc sitt samtycke till överförande, bör yttrande om den frihetsberö— vades inställningi saken inhämtas från den myndighet som svarar för omhän— dertagandet. Mitt förslag innebär vidare — i linje med rättshjälpskonventio- nens bestämmelser — att en framställning om överförande får vägras också om andra vägande skäl talar mot ett överförande. Den myndighet som svarar för omhändertagandet av den frihetsberövade bör därför också göra en egen bedömning av om något hinder möter mot att den frihetsberövz-tde överförs till den främmande staten. Ett sådant hinder kan vara att en sedan länge pla- nerad domstolsförhandling i brottmål som den frihetsberövade måste när- vara vid kommer att äga rum under den aktuella tiden eller att den person som avses med framställningen är sjuk och därför inte kan närvara vid utred- ning eller domstolsförhandling utomlands. Jag återkommer till de bestäm- melser i lagen som reglerar dessa förhållanden i samband med att jag när- mare kommenterar de enskilda paragraferna.

I övrigt krävs en bestämmelse om omhändertagande av frihetsberövade personer som kommer till Sverige för att här närvara i samband med förun- dersökning eller vid en rättegång. I fråga om de närmare detaljerna vad gäl- ler den bestämmelsen hänvisarjag till spccialmotiveringen.

Artikel 11 i rättshjälpskonventionen fi.")ranleder också regler om tillstånd

• Sida 18
•  Original

till transitering av frihetsberövade personer genom Sverige. ] promemorian föreslås den begränsningen att tillstånd till transitering inte får meddelas svenska medborgare, såvida inte förhöret skall äga rum i något av de nor- diska länderna. .lag anser inte att någon sådan begränsning är nödvändig. I de fall där frågan om transitering uppkommer ligger det sannolikt i de flesta fall i den frihetsberövades eget intresse att medverka vid förhöret eller kon- frontationen utomlands. Ett direkt förbud att medge transitering genom Sverige skulle då framstå som ett omotiverat hinder. Om den frihetsberö- vade inte vill medverka vid förhör utomlands, kan han enligt konventionens bestämmelser motsätta sig ett överförande. Iflertalct länder är detta tillräck— ligt för att något överförande inte skall komma i fråga. Jag anser därför att bestämmelsen bör utformas så att regeringen kan meddela tillstånd till trans- port. Skulle förhållandena i det enskilda fallet vara sådana att transitering framstår som stötande, kan framställningen alltså avslås.

l promemorian föreslås vidare att ärenden om tillstånd till transitering skall avgöras av chefen för utrikesdepartementet. Jag anser för egen del att dessa frågor, i överensstämmelse med vad som gäller för transiteringsären- den enligt "26 5 lagen (l957:668) om utlämning för brott, lämpligen bör avgö- ras av chefen förjustitiedcpartementct.

I detta sammanhang vill jag också beröra de föreslagna reglernas förhål- lande till reglerna om utlämning för brott. Enligt ?. & utlämningslagen får svenska medborgare inte utlämnas. Att en svensk medborgare, somöverförs hit för att t.ex. höras som vittne i en rättegång, efter avslutat förhör återförs till den .fränunande stafett för att där fortsätta straffverkställigheten möter dock inte hinder från utlämningssynpunkt. Övcrförande för förhör eller kon- frontation enligt de föreslagna reglerna är ett i särskild ordning reglerat för- farande och utlämningslagens regler blir över huvud taget inte tillämpliga i dessa fall.

T ill sist några ord om lugförslagets tekniska utformning. lnom justitiede- partementet har inletts en översyn av de internationella straffprocessuella frågorna. Arbetet syftar till att skapa en mer enhetlig och modern lagstift- ning som kan svara mot de krav som i dag ställs i det internationella samarbe- tet. Arbetet är emellertid omfattande och någon mer heltäckande lagstift- ning kan knappast bli färdig förrän tidigast om ett par år. Regeringen lade under våren 1991 fram en proposition om informationsutbyte i internatio- nella förhållanden (se prop. 1990/91:131). Den i propositionen föreslagna nya lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmål- sområdet antogs av riksdagen (se JuU28, rskr. 297) och trädde i kraft den 1 juli 1991 (SFS 1991:435). Tanken har varit att den lagen skall bilda utgångs- punkt för det fortsatta lagstiftningsarbetet vad gäller de internationellt straff- processuella frågorna (se anf. prop. s. 10). Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt min mening lämpligt att de föreslagna nya reglerna om överför- ande av frihetsberövade personer för förhör m.m. utomlands införs som ett särskilt avsnitt i lagen.

Jag har vidare övervägt om några kompletterade bestämmelser om över- förande av frihetsberövade personer behöver tas in i de lagar som reglerar de olika typer av frihetsberövanden som nu är aktuella. Med ett undantag har jag funnit att några sådana regleringar inte behövs. Undantaget gäller

• Sida 19
•  Original

lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt där en särskild bestämmelse om Prop. 1991/92:46 tillgodoräknande av strafftid bör införas.

2.5. Beslut om ersättning till offentlig försvarare i utlämningsärenden

Regeringen avgör årligen omkring 25 ärenden som gäller utlämning enligt utlämningslagstiftningen. I några av dessa ärenden uppkommer frågor om ersättning till offentlig försvarare för arbete hos regeringen. Yrkandet om ersättning framställs i allmänhet efter det att beslut fattats i utlämningsären- det. Enligt den nuvarande ordningen avgörs dessa ersättningsfrågor av rege- ringen. Vid tingsrätterna avgörs motsvarande frågor i regel av ensamdo- marc. Med hänsyn till frågornas karaktär framstår det i Hertalet fall som olämpligt att regeringen skall behöva ta ställning till dem. Jag föreslår därför att det införs en möjlighet förjustitiedepartementct att fatta beslut om sådan ersättning.

2.6. Ikraftträdande m.m.

De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 april 1992. Några övergångsbestämmelscr behövs enligt min mening inte. Förslagen kommer inte att medföra några ökade kostnader för staten.

J.)!

4.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på hrottmålsområdet

Informationsutbytc

lä

Paragrafen är oförändrad i förhållande till motsvarande bestämmelse i nu gällande lag. Det redaktionella tillägget har gjorts att en rubrik "Informa- tionsutbyte" har införts före paragrafen.

• Sida 20
•  Original

Vittnesförht'ir m.m. med frihetsberövade personer

Detta avsnitt i lagen är nytt. Det består av sex paragrafer som har samlats i tre skilda underavsnitt. Avsnitten har försetts med rubriker i syfte att göra reglerna mer överskådliga. I 2 — 5 55 behandlas frågan om överförande av frihetsberövade personer till främmande stat. Regler om överförande av fri— hetsberövade personer till Sverige och transport av sådana personer genom Sverige finns i 6 — 7 åå.

Övcrförande av en frihetrln'röt'm'l person till en främmande stat

25

l paragrafen anges att en person, som är berövad friheten, efter framställ- ning från en främmande stat får överföras dit för förhör eller konfrontation i samband med förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller kon- frontationen avser annat än den frihetsbcrt'övades egen brottslighet. De når- mare bestämmelserna om under vilka förutsz'ittningar ett sådant överförande får ske anges i 3 — 5 5.5. Bestämmelsen uttrycker vad som är utgångspunkten vid prövningen av en fra/n.stt'illning, nämligen att Sverige ger den ifrågava— rande internationella rättshjälpen om det inte finns starka skäl som i det en- skilda fallet talar emot att ge sådan rättshjälp. Sveriges inställning i dessa frågor ligger därmed i linje med bestämmelserna i den europeiska rättshjälp- skonventionen. Det bör dock framhållas att lagen inte är tillämplig enbart i förhållande till de stater som har tillträtt rättshjälpskonventionen utan gäller även i f(.'>rhållande till andra stater, oberoende av om något avtal om inbördes rättshjälp har träffats med staten eller inte.

Lagen gäller alla typer av fri/zetsberöranden, både sådana som är föran- ledda av att personen i fråga har begått brott och sådana som beror på att personen på grund av sitt psykiska tillstånd eller sina personliga förhållanden i övrigt har ansetts vara i behov av omhändertagande. Även kortvariga fri- hetsberövanden som kan förekomma i samband med domstolsförhandling (se t.ex. 5 kap. 9 5 och 36 kap. 21 å RB) eller vid konkurs (6 kap. 9 & KL) omfattas av bestämmelserna, även om det i praktiken knappast kommer att bli aktuellt med överförandcn i sådana situationer. Sannolikt är det i första hand personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt samt häktade som kom- mer att begäras överförda till främmande stat med stöd av lagen. Men det kan också tänkas att en framställning kan avse personer som är omhänder- tagna cnligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1988:87()) om vård av missbrukare i vissa fall, smittskyddslagen (l988:1472) eller lagen (1990z52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga. Även personer som har tagits i förvar med stöd av utlänningslagcn (1989:529) omfattas av bestämmelserna.

Den frihetsberövades medverkan i den rättsliga processen i utlandet skall avse jär/rör eller konfrontation. Med förhör avses både förhör under förun— dersökning eller motsvarande och vittnesförhör eller förhör med måls- ägande under rättegång. Detsamma gäller konfrontation. Det innebär att framställningar enligt lagen kan härröra såväl från utländsk domstol som från utländsk polis eller åklagare. Regleringen överenstämmer i detta hän- seende med vad som gäller enligt 1975 års tvångsmedelslag.

• Sida 21
•  Original

Övcrförande till en främmande stat får ske endast om den frihetsberöva- dcs närvaro behövs i en utredning eller rättegång om brott där någon annan ("in han själv är misstänkt eller åtalad för brottet. Lagen är således inte tillämp- lig om den främmande. staten har för avsikt att genom utredningen eller rät- tegången lagföra den frihetsberövade. Om den frihetsberövade personen är medtilltalad eller misstänkt för brott som har ett samband med den gärning som avses i en framställning men som inte omfattas av framställningen, är det i och för sig möjligt att få tillstånd ett överförande enligt lagen. Skyddet för den frihetsberövade ligger då i att denne alltid kan motsätta sig åtgärden och på så sätt förhindra att ett överförande sker (se 3 5). Om den stat som gör en fri-anställning om överförande har tillträtt den europeiska rättshjälp- skonventionen, har den frihetsberövade också ett imnmnitetsskydd mot lag- föring 1n.m. som motsvarar bestämmelserna i 8 5.

35.5

l paragrafen anges förutsättningarna för avslag av en framställning om över— förande. Samtliga de grunda/för mrs/ag som upptas i paragrafen har stöd i den europeiska rättshjälpskonventionen med de av Sverige gjorda förbehål— len (se avsnitt 2.3). Av bestämmelsen framgår att ett avslag i vissa fall är obligatoriskt och att det i andra fall är fakultativt.

Enligt jär-sta stycket skall en framställning om överförande alltid avslås, om den j)'i/ietsberövatlc inte samtycker till att överföras till den främmande staten. Ett överförande kan alltså aldrig ske mot den frihetsberövade perso— nens vilja. Skulle den frihetsberövade av någon anledning vägra ge klart be— sked om han samtycker till ett överförande eller inte, får hans inställning tolkas så att han inte har lämnat samtycke.

Om den frihetsberövade förklarar sig villig att medverka vid förhör eller konfrontation utomlands, kan en framställning emellertid avslås av andra skäl. Dessa grunder för avslag anges i första stycket 1 — 4.

Enligt-punkt 1 får en framställning avslås om ett överförande medför att tiden för fri/ietslmrövandct förlängs. Beträffande flertalet frihetsberövanden gäller att en lovlig vistelse utanför den anstalt, sjukhus eller motsvarande där den frihetsberövade är omhändertagen i normalfallet inte medför att tiden för frihetsberövandet förlängs. Ett avslag på denna grund torde därför inte behöva förekomma annat än undantagsvis. Är den frihetsberövade intagen i kriminalvårdsanstalt skall enligt den föreslagna nya regeln i 43 & lagen (1974:2(l3) om kriminalvård i anstalt tiden som den frihetsberövade vistas utomlands alltid inräknas iverkställighetstidcn (se avnitt 4.2). Något avslag på denna grund kommer alltså inte att ske beträffande intagna i kriminal— vårdsanstalt. Vid andra typer av frihetsberövanden, t.ex. häktning, medför inte heller ett överförande till en främmande stat att tiden för frihetsberö— vandet förlängs. Undantagsvis kan det emellertid finnas anledning att vägra ctt överförande. Så kan t.ex. vara fallet om den frihetsberövade deltar i ett vårdprogram som inte är möjligt att avbryta vid den tid som framställningen avser utan att tiden för omhändertagandet förlängs (se t.ex. 20 5 lagen, 1988:S70, om vård av missbrukare i vissa fall). Även om den frihetsberövade själv har förklarat sig villig att medverka vid förhöret utomlands, kan det i

• Sida 22
•  Original

en sådan situation finnas skäl att avslå framställningen. Av paragrafens andra stycke framgår att myndigheterna i den främmande stat där förhöret eller konfrontationen äger rum skall försätta den frihetsberövade personen på fri fot, om tiden för frihetsberövandet skulle löpa ut under vistelsen i den främmande staten. Tiden för frihetsberövandet förlängs alltså inte i en sådan situation av att den frihetsberövade personen medverkar vid förhör m.m. utomlands och något avslag på den grunden kan således inte komma i fråga.

Enligtpunkt 2 kan en framställning avslås, om den frihetsberövades när- varo behövs i ett brottmål som handläggs här i landet. Det gäller i första hand sådana brottmål där den frihetsberövade själv är tilltalad men det kan också avse andra brottmål, t.ex. där den frihetsberövade skall höras som vittne el- ler målsägande. Är brottmålct utsatt till t.ex. häktnings- eller huvudförhand- ling under den tid som förhöret eller konfrontationen i den främmande sta— ten skall äga rum, bör i regel en framställning avslås. Även om förhandlings- dagen ännu inte är bestämd men på goda grunder kan förutsättas äga rum inom den tid som framställningen avser, t.ex. om den frihetsberövade är an— hållen och dagen för häktningsförhandling ännu inte är utsatt, kan en fram- ställning avslås.

Enligtpunkt 3 kan en framställning avslås, om den gärning som avses med framställningen inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om den utgör ett politiskt eller militärt brott. De två sistnämnda vägransgrunderna har direkt stöd i den europeiska rättshjälpskonventionen medan kravet på dubbel straftbarhet följer av de av Sverige gjorda förbehållen till konventionen (se avsnitt 2.3). Bestämmelsen har sitt motsvarighet i flera andra lagar på brott- målsområdet, t.ex. 1 5 lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, 5 — () åå lagen (1957:668) om utlämning för brott och 6 & lagen (1972z26tl) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott- målsdom.

lpunkt 4 anges att en framställning kan avslås, om andra tvingande skäl talar mot ett överförande. Med tvingande skäl avses såväl omständigheter hänförliga till yttre förhållanden av ordre public-karaktär (jfr artikel 2 i rätts- hjälpskonventionen) som omständigheter kring den frihetsberövades per- son. Krig eller krigsrisk i den främmande staten kan vara skäl för att avslå en framställning om överförande. En sådan möjlighet till avslag grundar sig ytterst på att Sverige har ett ansvar för den frihetsberövades säkerhet, även i situationer när han tillfälligt vistas utomlands. Staten har också ett ansvar för att frihetsberövandet är effektivt och att det skall kunna fortgå sedan den frihetsberövade har återvänt från utlandet. Om den frihetsberövade är ex- tremt rymningsbenägen och omständigheterna ger vid handen att rimliga ga- rantier saknas för att han kan hållasi säkert förvar, kan en framställning av- slås med stöd av den förevarande bestämmelsen. Ytterligare ett exempel kan vara att en person som är intagen för psykiatrisk tvångsvård inte bör lämna sjukvårdsinrältningen på grund av sin psykiska störning eller att han är i så- dant tillstånd att han över huvud taget inte kan medverka i en rättegång utomlands.

Om en framställning om överförande bifalls, skall det enligt andra stycket framgå av beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige. Skall den frihetsberövade försättas på fri fot under tiden som han vistas

• Sida 23
•  Original

utomlands, t.ex. därför att tiden för det fängelsestraff som han är ådömd löper ut, skall även det anges i beslutet.

45

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur en framställning från främ- mande stat om överförande av en frihetsberövad person skall göras, vem som beslutar och vad framställningen skall innehålla.

Enligtförsta stycket skall en framställning om överförande ges in till utri- kesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om inte Sverige i för- hållande till den främmande staten har kommit överens om en annan ord- ning (se 5 5 lagen, 1975:295, om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat). Framställningen prövas av regeringen.

] andra stycket anges under fyra punkter vad en framställning om överför- ande skall innehålla. Den skall innehålla bl.a. uppgifter om den frihetsberö- vade, var han är omhändertagen, vad förhöret eller konfrontationen i ut- landet skall avse och hur lång tid den frihetsberövade behöver närvara i den främmande staten. Uppgifterna skall utgöra underlag vid prövningen av framställningen, och det är därför angeläget att de är fullständiga och kor- rekta. Inte minst med hänsyn till att den frihetsberövade själv skall kunna avgöra om han är villig att låta sig överföras till den främmande staten, är det angeläget att ofullständiga uppgifter i en framställning kompletteras innan yttrande inhämtas från den myndighet som avses i 5 %$.

Så

Om det inte är uppenbart att framställningen skall avslås, skallyttmnde in- hämtas från den myndighet som svarar för ()mhäntlwtagandet av den frihets- berövade. Den myndighet som avses är den som har det faktiska ansvaret för den omhändertagne och som har tillagts beslutsbefogenhcter rörande fri- hetsberövandet, dvs. fattar beslut om permission, frigivning m.m. Är den frihetsberövade intagen i kriminalvårdsanstalt, är det en kriminalvårdsmyn- dighet som skall yttra sig över framställningen. Gäller det en frihetsberövad person som är häktad, är det häktet och åklagaren som skall yttra sig över framställningen. För en person som är tvångsintagen för psykiatrisk vård el- ler med stöd av sociallagstiftningen eller smittskyddslagen är det den myn- dighet som enligt lagstiftningen förestår vården eller annars beslutar angå- ende vården som skall höras.

Myndigheten skall i yttrandet lämna upplysningar som kan vara av bety- delse för prövningen av mzsökan enligt 3 5 . Det betyder till en början att den frihetsberövades inställning till ett överförande enligt framställningen skall redovisas (3 5 första stycket första meningen). I övrigt skall myndigheten yttra sig över sådana omständigheter som anges i de fakultativa avslagsgrun- derna i 3 ä första stycket och beträffande sådana uppgifter som anges i den paragrafens andra stycke.

lx) '_u

• Sida 24
•  Original

Övcrförande av en frihetsberövad person till Sverige

65

Bestämmelsen tar sikte på den situationen att en person som är berövad fri- heten utomlands förs över till Sverige för att här i landet medverka-vid en förundersökning i brottmål eller en rättegång. En framställning som gäller en sådan person får göras av den domstol eller åklagare där frågan om förhör eller konfrontation har aktualiserats. Inget hindrar givetvis att en advokat som t.ex. försvarar den som är misstänkt under förundersökningen själv ini- tierar en sådan framställning genom att ta upp frågan med åklagaren (se 23 kap. 18 & RB). Framställningen skall ges in till utrikesdepartementet som vidarebefordrar den till den främmande staten. Någon särskild lagbestäm- melse om det har inte ansetts nödvändig. Det är tillräckligt att komplettera det cirkulär (196832) till de allmänna domstolarna och åklagarna som utfär- dades med anledning av Sveriges tillträde till rättshjälpskonventionen med en upplysning om att även denna form av internationell rättshjälp står till förfogande.

Åklagaren och domstolen får bedöma i varje enskilt fall om de kostnader, besvär och tidsutdräkt som är förenade med att föra över en frihetsberövad person från utlandet står i rimlig proportion till de alternativa bevismedel eller former för bevisupptagning som kan stå till buds. Av betydelse för frå- gan om ett överförande bör ske är givetvis också brottets svårhetsgrad. Av- sikten är främst att s.k. nyckelvittnen i allvarliga brottmål skall kunna komma i fråga för överförande.

Enligt bestämmelsen skall den frihetsberövade personen vid ankomsten till Sverige tas i förvar av polismyndighet. En sådan bestämmelse är nödvän- dig, eftersom frihetsberövadet grundas på beslut av utländsk myndighet. Den frihetsberövade kommer därmed under vistelsen i Sverige att omfattas av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (se 18 å i den lagen).

Transpon av en frihetsberövad person genom Sverige

75

I paragrafen ges regler om transitering av frihetsberövade personer genom Sverige.

Chefen för justiticdcpartementet kan enligt första stycket meddela till- stånd till transport genom Sverige av en i främmande stat frihetsberövad per- son som skall överföras till en annan stat för förhör eller konfrontation. Transporten kommer i regel att ske genom den främmande statens försorg. ] de fall svenska myndigheter skall medverka vid transporten får polisen vid behov ta den överförde i förvar.

Enligt andra stycket skall en framställning om transitering genom Sverige göras till utrikesdepartementet på diplomatisk väg, om staterna inte har kommit överens om annat (se 4 & första stycket).

• Sida 25
•  Original

Immunitet för vissa vittnen m.fl. 8 &

Paragrafen motsvarar i sak den nuvarande 2 så. En rubrik ”Immunitet för vissa vittnen m.fl." har införts före paragrafen.

4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

435

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om att intagna i krimi- nalvårdsanstalt i vissa situationer kan få tillstånd att lämna anstalten för att inställa sig t.ex. vid domstol, nämnd eller annan myndighet. Vid sådan in- ställelse skall enligt andra stycket tiden för inställelsen inräknas i verkställig- hetstiden.

I andra stycket föreslås nu ett tillägg av innebörd att en intagen som skall medverka vid förhör eller konfrontation i en främmande stat med stöd av lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet på motsvarande sätt skall få tiden utanför anstalten inräk- nad i verkställighetstidcn.

Tredje stycket i paragrafen är oförändrat.

4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott

??

Den föreslagna ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt2.5.

4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

20 &"

Den föreslagna ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, av— snitt 2.5.